SOU 1986:2

En treårig yrkesutbildning

Till Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Arbetsgruppen för översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen (ÖGY), överlämnar härmed sitt slutbetänkande _ En treårig yrkesut- bildning, del 1. I detta redovisar vi våra förslag till riktlinjer för yrkesut- bildningen. I en andra del kommer vi att lämna mer ingående beskriv- ningar och förslag för olika utbildningar, där varje sektor redovisas för Slg.

Vi har tidigare överlämnat fyra delrapporter, nämligen Ds U 198529 Avtal om arbetsplatsförlagd utbildning, Ds U [985213 Yrkesutbildning- en inför 1990-talet, Ds U 1985115 Kostnader för gymnasieskolutbildning- en och Ds U l986:l Fortbildning av yrkeslärare.

Vilka som under arbetets gång har varit ledamöter, experter samt per- sonal vid sekretariatet framgår av bilagda förteckning.

Arbetsgruppen är enhällig i sina överväganden och förslag. Till betän- kandet har fogats fem särskilda yttranden av ledamöterna, nämligen av Bertil Andersson och Marta Olsson gemensamt, av Björn Gränewald, Kent Karlsson och Uno Westerlund gemensamt, av Kent Karlsson och Uno Westerlund gemensamt samt av Elise Claeson och av Uno Wester- lund.

Stockholm den 4 februari 1986

S ven-Å ke Johansson

Bertil Andersson Marta Olsson Elise Claeson Kerstin Thoursie Björn Gränewald Jan Thulin Kent Karlsson Uno Westerlund

/Peter Holmberg

'L'v

;;.lj, f.:u » '|,g|,,..,| Hr- "waj'lqi'll'EWeH '

|| uu r W, |||| .-| ”

,lt 'å'.

Förteckning över ledamöter, sekretariat och experter

Ledamöter Johansson, Sven-Åke, dåvarande överdirektör, skolöverstyrelsen, nu- mera skoldirektör, ordförande (fr. o. m 1984-06-15).

Andersson, Bertil, sektionschef, Svenska Kommunförbundet (fr.o.m. 1984-06-15).

Claeson, Elise, utredningssekreterare, SACO/SR (fr.o.m. 1984-06-15 t. o. m. 1985-03-29 samt fr. o. m. 1985-09—23).

Gränewald, Björn, direktör, SAF (fr. o. m. 1984-06-15). Karlsson, Kent, ombudsman, LO (fr. o. m. 1984-06-15).

Mattson, Peter, utredningssekreterare, SACO/SR (fr.o.m. 1985-03-29 t.o.m. 1985-09-23).

Olsson, Marta, sekreterare, Landstingsförbundet (fr. o. m. 1984-06-15).

Thoursie, Kerstin, departementsråd, utbildningsdepartementet (fr. o. m. 1984-06-15).

Thulin, Jan, skolråd, skolöverstyrelsen (fr. o. m. 1985-02-11). Westerlund, Uno, ombudsman, TCO (fr. o. m. 1984-06-15).

Sekretariat Holmberg, Peter, departementssekreterare, huvudsekreterare (förord- nad 1984-06-15).

Söderberg, Mats, utredningssekreterare, bitr. sekreterare (förordnad 1984-09-26).

Berndtsson, Eva, kansliskrivare (fr. o. m. 1984-10-22). Dahlin, Solveig, assistent (fr. o. m. 1984-09-14).

Experter Andersson, Gösta, rektor (fr. o. m. 1984-09-17).

Bernhage, Ulla, revisor (1984-11-12— 1985-06—18). Gårmark, Thore, direktör (fr. o. m. 1984-09-01). Hammarberg, Margaretha, departementssekreterare (fr.o.m. 1984-08- 30).

Höglund, Margareta, dåvarande fortbildningsledare, numera länsskol- inspektör (fr. o. m. l984-l l-Ol).

Lindskoug, Ingemar, departementssekreterare (fr. o. m. 1985-06-03).

Mott, Anne-Outram, departementssekreterare (1984-09-01 — 1984-1 ]- 09).

Myrberg, Mats, docent (fr. o. m. 1984-09-26).

Måhl, Christer, kansliråd (fr. o. m. 1985-09-20).

Nordström-Eriksson, Annelie, ombudsman (fr. o. m. 1984-09-01). Persson, Gillis, bitr. skoldirektör (fr. o. m. 1984—09-01). Wickberg, Barbro, departementssekreterare (fr. o. m. 1984-07-23).

Innehåll Förkortningar Sammanfattning 1 Gruppens uppgifter och arbete .......................... 1.1 Uppgifter ........................................... 1.2 Arbete .............................................. 2 Yrkesutbildningen 15 år efter gymnasiereformen .......... 2.1 Inledning ........................................... 2.2 Kvantitativ omfattning och utveckling .................. 2.3 Samhällets ansvar för yrkesutbildningen ................ 2.4 I skola och på arbetsplats ............................. 2.4.1 Hittillsvarande avvägningar ..................... 2.4.2 Inbyggd utbildning ............................ 2.4.3 Arbetsplatsförlagd utbildning under lärares led- ning .......................................... 2.4.4 Miljöpraktik .................................. 2.4.5 Gymnasial lärlingsutbildning ................... 2.4.6 Arbetsplatsförlagd färdighetsträning ............. 2.4.7 Ansvaret för arbetsplatsförlagd utbildning ........ 2.4.8 Arbetsmarknadsorganisationernas inflytande över yrkesutbildningen .............................. 2.5 Yrkesutbildningens struktur i gymnasieskolan ........... 2.5.1 Linjer ........................................ 2.5.2 Specialkurser .................................. 2.5.3 Påbyggnadsutbildning .......................... 2.5.4 Övriga utbildningsaktiviteter med anknytning till gymnasieskolan ............................... 2.5.5 Arbetslivets utbildningar ....................... 2.6 Yrkesutbildningens struktur i kommunal och statlig utbild- ning för vuxna ....................................... 2.7 Yrkesutbildningens ämnesstruktur ..................... 3. Yrkesutbildningen inför 1990—talet ...................... 3.1 Arbetsmarknadens utveckling .........................

13

15

39 39 40

43 43 45 47 48 48 49

50 51 52 52 53

55 56 56 57 58

59 59

62 63

65 65

3.2

3.3 3.4 3.5

4.1 4.2

4.3 4.4

4.5 4.6 4.7

5.2 5.3 5.4 5.5

5.6 5.7 5.8

6.1 6.2

Utbildningsdeltagande och utbildningsefterfrågan i gymna-

sieskolan ............................................ 72 Studieintresse och studieval i gymnasieskolan ........... * 74 Från utbildning till arbetsmarknad ..................... 78 Konsekvenser för yrkesutbildningen i framtiden ......... 82 Internationella trender ................................ 85 Inledning ........................................... 85 Yrkesutbildningen i Västeuropa ........................ 85 4.2.1 Bakgrund ..................................... 85 4.2.2 Yrkesutbildningen i Danmark ................... 86 4.2.3 Yrkesutbildningen i Norge ...................... 87 4.2.4 Yrkesutbildningen i Finland .................... 88 4.2.5 Yrkesutbildningen i Frankrike .................. 89 4.2.6 Några nya modeller ............................ 89 Den Nordamerikanska yrkesutbildningen ............... 90 Finansieringen av yrkesutbildningen ................... 91 4.4.1 Olika system .................................. 91 4.4.2 Arbejdsgivernes Elevrefusion i Danmark ......... 91 4.4.3 Levy and Grant System i England ............... 92 4.4.4 Yrkesutbildning för holländsk metall- och elektro- teknisk industri ................................ 92 Yrkesutbildning som bas för teknikerutbildning ......... 93 Vidareutbildning av yrkesverksamma ................... 94 Sammanfattning ..................................... 95 Utbildning och arbetsorganisation ....................... 97 Arbetsorganisation ................................... 97 5.1.1 En tendens mot en förändrad arbetsdelning ...... 97 5.1.2 En tendens mot mer produktionsinriktade organisa- tionsformer ................................... 98 5.1.3 En tendens mot en allt snabbare teknikutveckling . 99 5.1.4 Teori och praktik .............................. 99 5.1.5 Konsekvenser för yrkesrollerna ................. 99 Utbildningens innehåll ................................ 100 Elevens självförtroende ............................... 100 Djup eller ytlig kunskap .............................. 101 Utbildningens form — arbetsplatsförlagd resp. skolförlagd ut- bildning ............................................. 102 Lärarens betydelse ................................... 103 Utbildningens organisation, nivåer, hierarki ............. 103 Sammanfattning ..................................... 105 Riktlinjer för yrkesutbildningen i skola och på arbetsplats . . 107 Inledning ........................................... 107 Skol- och arbetsplatsförlagd utbildning ................. 107 6.2.1 Arbetsplatsförlagd utbildning ................... 108 6.2.2 Grundmodell för yrkesutbildningen .............. 113

6.2.3 Gymnasial lärlingsutbildning ................... 117

6.3 Fördelning av ansvar mellan skola och arbetsplats ....... 119 6.3.1 Inledning ..................................... 119 6.3.2 Kostnadsansvar och finansiering ................ 120 6.3.3 Utjämning av kostnader ........................ 122 6.3.4 Företagens ersättning .......................... 122 6.4 Kursplanernas utformning ............................ 123 6.4.1 Inledning ..................................... 123 6.4.2 Modulindelade kursplaner ...................... 124 6.5 Kompetenskrav och längd på de gymnasiala yrkesutbild- ningarna ............................................ 130 6.5.1 Gymnasieskolans kompetensnivå ................ 130 6.5.2 Yrkesutbildningarnas längd ..................... 131 6.6 Elevens villkor under utbildningstiden .................. 134 6.7 Tillsyns- och uppföljningsinsatser ...................... 136 6.7.1 Central och regional nivå ....................... 136 6.7.2 Lokal nivå .................................... 137 6.8 Kommer erforderligt antal utbildningsplatser att finnas? . . 137 6.8.1 1 arbetslivet totalt .............................. 137 6.8.2 Arbetsplatsförlagd utbildning på mindre orter . . . . 141 6.9 Sammanfattning ............................... 142 7 Allmänna ämnen i gymnasieskolan .................. 145 7.1 Större inslag av allmänna ämnen ....................... 145 7.2 Förekomsten av allmänna ämnen i gällande timplaner . . . 146 7.3 Elevernas syn på allmänna ämnen inom yrkesutbildningen 147 7.4 En forskares syn på utvecklingen av allmänna ämnen inom yrkesundervisningen .................................. 148 7.5 De allmänna ämnenas koppling till yrkesutbildningens ka- raktärsämnen ........................................ 148 7.6 Svenskämnets anknytning till yrkesundervisningen ....... 149 7.7 Övriga allmänna ämnens anknytning till yrkesundervisning- en .................................................. 150 7.8 Mål och förändringsbehov ............................ 151 7.8.1 Ungdomars attityder och kunskaper i samhällsfrå- gor ........................................... 151 7.8.2 Önskemål om förändringar ..................... 152 7.8.3 Bedömingar och förslag ........................ 153 7.9 Allmänna ämnen i Specialkurser och gymnasial lärlingsut- bildning ............................................. 155 7.10 Fördelning av allmänna ämnen och yrkesteknik ......... 155 7.11 Gemensam referensgrupp i allmänna ämnen ............ 158 7.12 Rekryteringen till högskolan ........................... 159 7.13 Allmän behörighet till högskolestudier .................. 160 7.14 Förslag och kommentarer ............................. 161 8 En gymnasieskola för alla ............................. 163 8.1 Inledning ........................................... 163 8.2 Förutsättningar ...................................... 164

8.3

8.4

9.1 9.2 9.3

10 10.1 10.2

10.3

10.4

11 11.1

11.2 11.3

SOU 1986:2 Åtgärder ............................................ 165 8.3.1 Stödundervisning .............................. 165 8.3.2 Specialundervisning ........................... 165 8.3.3 Introduktionsperiod ........................... 166 8.3.4 Yrkesinriktad studieinledning ................... 167 8.3.5 Modulsystem .................................. 168 8.3.6 Kompetensrelaterad utbildning .................. 168 8.3.7 Differentierade kurser för allmänna ämnen ....... 169 8.3.8 Studiekontrakt ................................ 170 8.3.9 Samstämmighet mellan önskemål och erbjuden ut- bildning ...................................... 170 Sammanfattning och förslag ........................... 171 Återkommande utbildning och utbildningssamarbete mellan skola och vuxenutbildning .............................. 173 Återkommande utbildning ............................ 173 Samarbete mellan gymnasieskolan, komvux och AM U . . . 176 Förslag .............................................. 178 Arbetsformer, läromedel och utrustning .................. 181 Arbetsformer ........................................ 181 Läromedel och läromedelsproduktion .................. 182 10.2.1 Stort läromedelsberoende ....................... 182 10.2.2 Åldrande läromedel ............................ 183 10.2.3 Förutsättningar för produktion .................. 184 10.2.4 Samhällsinsatser på läromedelsområdet .......... 185 10.2.5 Bedömningar .................................. 186 10.2.6 Förslag ....................................... 187 Utrustning för yrkesutbildningen i gymnasieskolan ...... 187 10.3.1 Inledning ..................................... 187 10.3.2 Startbidrag .................................... 188 10.3.3 Kompletteringsbidrag .......................... 188 10.3.4 Förnyelsebidrag ............................... 189 10.3.5 Framtida utveckling och förslag ................. 190 Teknikcentra-resurscentra för industriell utveckling och ut- bildning ............................................. 191 10.4.1 Den tekniska utvecklingen ...................... 191 10.4.2 Teknikcentralösningen ......................... 191 10.4.3 Organisatoriska former ......................... 192 10.4.4 Teknikcentras roll i yrkesutbildningen ........... 192 10.4.5 Samhällets roll — utvecklingstendenser .......... 194 10.4.6 Teknikservice ................................. 195 10.4.7 Förslag ....................................... 196 Fortbildning av yrkeslärare ............................. 197 Bakgrund ........................................... 197 Reformeringen av personalutbildningen för skolväsendet . 197 Fortbildningens inriktning och innehåll ................. 198 11.3.1 Olika områden ................................ 198

11.4

11.5

11.6

12 12.1

12.2 12.3 12.4 12.5 12.6 12.7

12.8

13 13.1

13.2

11.3.2 Ämnesinriktad fortbildning ..................... 1 1.3.3 En utökad arbetsplatsförläggning och moduliserade kursplaner .................................... 11.3.4 En gymnasieskola för alla ...................... 11.3.5 Allmänt kompetenshöjande fortbildning ......... 11.3.6 Studiedagarna —— obligatorisk fortbildning ....... 11.3.7 Riksstudiedagarna ............................. Fortbildning utanför studiedagstid ..................... 11.4.1 Villkor ....................................... 11.4.2 Kurser med högskolan som anordnare ........... 1 1.4.3 Kurser som anordnas av yrkesnämnder branschorga— nisationer m.fI .................................. 1 1.4.4 AMU ......................................... 11.4.5 Utbildning i samband med köp av utrustning ..... Andra former för fortbildning än kurs .................. 1 1.5.1 Yrkesstudier/näringslivspraktik ................. 11.5.2 Job rotation ................................... 1 1.5.3 Utbytestjänst .................................. 11.5.4 Delning av tjänst mellan arbetslivet och skolväsen- det ........................................... 1 1.5.5 Teknikcentra som resurs i fortbildningen ......... 11.5.6 Sammanfattning ............................... Kostnader för fortbildning/lokal skolutveckling m.m. . . . . 11.6.1 Samhällets kostnader ........................... 11.6.2 Statsbidrag till lokal skolutveckling m.m. ......... 1 1.6.3 Erfarenheter av bestämmelserna ................. 11.6.4 Fortbildning inom ramen för ett system med utbyggd arbetsplatsförlagd utbildning ....................

Handledar— och instruktörsutbildning .................... Nuvarande handledar- och instruktörsutbildning ........ 12.1.1 Handledarutbildning ........................... 12.1.2 Instruktörsutbildning .......................... Begreppen instruktör och handledare ................... Instruktörens uppgifter i ett utbyggt utbildningssystem . . . Inriktning och innehåll i instruktörsutbildningen ........ Ansvar och organisation för instruktörsutbildningen ..... Utbildningens omfattning ............................. Samordning mellan fortbildning av yrkeslärare och instruk- törer ................................................ Kostnadsberäkningar .................................

S ignal— och planeringssystemet ......................... Gymnasieskolans signalsystem ......................... 13.1.1 Utbildningsekonomiska utredningen ............. 13.1.2 Synpunkter framförda vid sekretariatets hearings . . 13.1.3 Behov av ett utvecklat signalsystem .............. Gymnasieskolans planeringssystem .................... 13.2.1 Dimensionering ...............................

199

199 200 201 201 202

202 202 203

204 204 204 205 205 206 206

207 208

00 208 208 208 209

210

213 213 213 213 215 216 216 218 219

219 220

223 223 223 224 226 226 226

13.3 Slutsatser och förslag till fortsatt inriktning ............. 228 13.3.1 Utveckling och styrning av utbildningarnas innehåll 228 13.3.2 Dimensionering och styrning .................... 231 13.3.3 Framtida linjestruktur .......................... 233 13.3.4 Lokalisering ................................... 233

14 Kostnader, statsbidrag och finansiering .................. 235 14.1 Kostnader ........................................... 235 14.1.1 Kostnadsutvecklingen inom utbildningsväsendet . . 235 14.12 Kostnader för att utbilda gymnasieelever ......... 237 14.2 Statsbidrag .......................................... 239 14.2.1 Bakgrund ..................................... 239 14.2.2 Förändringsberedskap ......................... 240 14.2.3 Andra erforderliga förändringar ................. 240 14.3 Finansiering ......................................... 241 14.3.1 Utgångspunkter ............................... 241 14.3.2 Statliga kostnadsförändringar ................... 243 14.3.3 Skolhuvudmännens kostnadsförändringar ........ 244 14.3.4 Arbetslivets kostnadsförändringar ............... 247

15 Reformering av yrkesutbildningen — genomförande ....... 251 15.1 Fortsatt arbete inom regeringskansliet .................. 251 15.2 Reformstrategi ....................................... 252 15.3 Tidsplan ............................................ 252 15.4 Särskilda genomförandekostnader ..................... 253

Särskilda yttranden ........................................ 255

Bilagor

Bilaga 1 Direktiv ........................................ 261 Bilaga 2 Gymnasieskolans linjer (översikt) ................. 267 Bilaga 3 Exempel på modulkonstruktioner ................. 273 Bilaga 4 Nu gällande beslutsordning för läroplan ........... 281 Bilaga 5 Beslutsordningen för läroplan enligt våra förslag . . . . 283

Förkortnlngar

AF Anslagsframställning AM U Arbetsmarknadsutbildning Bp Budgetproposition Ds U Departementspromemoria, Utbildningsdepartementet FoU Forsknings- och utvecklingsarbete GU 1975 års gymnasieutredning La Lokalt arbetsmarknadsanpassad Lgr Läroplan för grundskolan Lgy Läroplan för gymnasieskolan LO Landsorganisationen i Sverige LRF Lantbrukarnas Riksförbund Lvux Läroplan för kommunal och statlig vuxenutbildning prao Praktisk arbetslivsorientering prop. Regeringens proposition Ra Regionalt arbetsmarknadsanpassad SACO/SR Centralorganisationen SACO/SR SAF Svenska Arbetsgivareföreningen SCB Statistiska Centralbyrån SFS Svensk Författningssamling SOU Statens offentliga utredningar SSA—råd Lokalt planeringsråd för samverkan skola-arbetsliv SSV Statens skolor för vuxna syo Studie- och yrkesorientering SÖ Skolöverstyrelsen SÖ-FS Skolöverstyrelsens författningssamling TCO Tjänstemännens Centralorganisation th Timme till förfogande UbU Utbildningsutskottet UFU Utredningen om företagsutbildning UHÄ Universitets- och högskoleämbetet UTGY Utvärdering av gymnasieskolans studievägar UTYRK Utvärdering av gymnasieskolans yrkesinriktade studievä- gar YB Yrkesutbildningsberedningen åk årskurs ÖGY Expertgruppen för översyn av den gymnasiala yrkesutbild-

ningen

Sammanfattning

Gruppens arbetsuppgifter och arbete (kap. ])

Expertgruppen för översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen (ÖGY), som började sitt arbete i juni 1984, har haft till uppgift att analysera behovet av utveckling och förnyelse av den gymnasiala yrkes- inriktade utbildningen. En huvuduppgift har varit att ta fram riktlinjer för ett mer långsiktigt förändringsarbete av den yrkesinriktade utbild- ningen inom gymnasieskola och kommunal och statlig utbildning för vuxna.

Yrkesutbildningen 15 år efter gymnasiereformen (kap. 2)

Utveckling och kvantitativ omfattning

Yrkesutbildningens inriktning och struktur förbereddes av yrkesutbild- ningsberedningen (YB) under mitten och slutet av 1960-talet. Den valda organisationsformen för utbildningen har därför sina rötteri det peda- gogiska tänkande som då var förhärskande samt i de organisationsfor- mer som tillämpades inom stora delar av arbetslivet.

Besluten vid 1970 års riksdag innebar att yrkesutbildningen reforme- rades och integrerades i den nya gymnasieskolan. Reformen innebar att tiden för yrkesämnet minskades kraftigt medan inslaget av allmänna ämnen ökade ijämförelse med tidigare. Den utbildning som gymnasie- skolan skall ge var inte avsedd att vara en färdig yrkesutbildning. Gym- nasieskolan skulle endast erbjuda en påbörjad, yrkesinriktad utbildning normalt följd av en färdigutbildning i arbetslivet.

Även inom den kommunala vuxenutbildningen (komvux) bedrivs yrkesutbildning motsvarande gymnasieskolans tvååriga yrkesinriktade linjer och specialkurser. Komvux erbjuder dessutom yrkesutbildning på gymnasial nivå som saknar motsvarighet i gymnasieskolan (s.k. särskild yrkesinriktad utbildning).

Hösten 1971 började den första kullen ungdomar sina studier i den nya gymnasieksolan. Vi har nu ett nära 15-årigt perspektiv på gymnasie- skolans utbildningar. Ambitionen att göra yrkesutbildning till ett alter— nativ för elever som tidigare valt teoretiska utbildningsvägar förefaller

därvid att i viss utsträckning ha slagit igenom. Läsåret 1984/85 gick 76% av gymnasieskolans 104.800 nybörjare på en yrkesinriktad studieväg. Samhällets åtagande för utbildning varierar inom olika områden. För de ”stora” yrkesområdena finns idag som regel en tvåårig utbildning i gymnasieskolan ibland följt att ett färdigutbildningsår. För andra områ- den, främst vissa smala yrken saknas helt adekvat utbildning efter grundskolan. Allmänt kan konstateras att det inte finns någon operatio- nellt fastställd gräns för samhällets åtaganden på utbildningsområdet. Grundläggande för de olika utbildningsformerna i samhällets regi har varit att utbildningen skall stå öppen för alla samt att samhället faststäl- ler kursplaner och har tillsyn över verksamheten. Vidare skall det offent— liga utbildningsväsendet i första hand svara för grundläggande utbild- ning medan företag, myndigheter m.fl. i första hand skall svara för perso- nalutbildning som har karaktär av befattningsutbildning.

I skola och på arbetsplats

Vi har enligt våra direktiv prövat möjligheterna att utöka den arbets— platsförlagda utbildningen. Den arbetsplatsförlagda utbildningen om- fattade läsåret 1983/ 84 totalt 889.204 elevveckor. Detta motsvarar ca 22.320 årselevplatser eller ca 60/0 av totala antalet elevveckor.

För vissa studievägar i gymnasieskolan föreskriver läroplanen att undervisningen i arbetsteknik och annan undervisning med samma syfte helt eller delvis skall förläggas till arbetsställe utanför gymnasieskolan. Detta innebär att undervisningen förläggs till företag eller institution utanför gymnasieskolan och att företaget eller institutionen tillhanda- håller lärare, lokaler och utrustning som behövs för undervisningen. Statsbidrag utgår till företagen. I den inbyggda utbildningen tillhanda— håller företaget lärare. I andra typer av arbetsplatsförlagda utbildningar sker undervisningen under ordinarie lärares ledning, exempelvis på bygg- och anläggningsteknisk linje.

Karaktäristiskt för yrkesutbildningen är att det i många fall förutom den sedvanliga författningsregleringen också existerar en avtalsregle- ring. Genom vissa markeringar i avtalen har arbetsmarknadsparterna försäkrat sig om att de elever som skall utbildas på arbetsplatsen genom- går en utbildning som parterna godtagit som lämplig för yrket. Såväl staten som de avtalsslutande parterna reglerar samma frågor där författ- ningar reglerar vissa villkor, bl.a. för statsbidrag, och avtal reglerar andra villkor, t.ex. anställningsform. Vi har i rapporten Avtal om arbetsplats- förlagd utbildning (Ds U 1985:9) kartlagt dessa avtal.

Yrkesutbildningens struktur i gymnasieskolan

YB:s förslag om breda utbildningsblock kom i huvudsak att genomföras vid gymnasieskolreformen 1970 i form av linjer. Dessa uppgår i gymna- sieskolan för närvarande till 27. Av de 16 yrkesinriktade linjerna är 14 grenindelade. Specialkurser är yrkesinriktade studievägar som av olika skäl inte placerats in i linjeorganisationen.

Ett antal tvååriga grundskoleanknutna specialkurser har tillkommit inom ramen för läroplanen för gymnasieskolan Lgy 70. Dessa har liksom linjerna fått allmänna ämnen och en konstruktion av yrkesämnet som motsvarar linjernas.

I gymnasieskolan finns dessutom ett antal kortare grundskoleanknut- na studievägar. Kurslängden kan variera från någon vecka upp till ett år. Flertalet ej grundskoleanknutna specialkurser har relativt begränsad längd och många utgör grundutbildning för redan yrkesverksamma.

Påbyggnadsutbildningens grundläggande syfte är att ge dem som ge- nomgått en flerårig gymnasieskolutbildning en fördjupad kompetens och ytterligare specialisering.

Det finns även ett antal andra utbildningsaktviteter som ingår i eller anknyter till gymnasieskolan. Gymnasial lärlingsutbildning ingår fr.o.m. läsåret 1984/85 i det reguljära gymnasiala utbildningsutbudet. Ung- domsplatser är en typ av arbetslivsplacering som syftar till hjälp för att kunna gå vidare till reguljär utbildning eller stadigvarande arbete. De bygger på avtal mellan arbetsmarknadens parter och är avsedda för ung- domar som är högst 18 år och inte befinner sig i reguljär utbildning.

Yrkesutbildningens struktur i kommunal och statlig utbildning för vuxna

Det finns sedan den 1 juli 1982 en särskild läroplan för komvux, Lvux 82. Utbildningen skall ha samma kvalitet som motsvarande ungdoms- utbildning men innehållet behöver inte vara identiskt. För yrkesämnena har hittills kursplanerna i Lgy 70 tillämpats, uppdelade på delmoment i komvuxtimplanerna.

För särskilda yrkesinriktade kurser fastställer SÖ kursplan efter sam- råd med arbetsmarknadens parter (s.k. centralt samråd). Fr.o.m. den 1 mars 1985 kan inbyggd utbildning förekomma också i komvux inom samma områden som i gymnasieskolan.

Yrkesutbildningen inför 1990-talet (kap. 3)

De yrkeskategorier som under 1970-talet har ökat sina andelar är i första hand ”utbildningsintensiva” yrken. Ekonom- och ingenjörstätheten har ökat inom industrin. Motsvarande utveckling återfinns också inom and- ra näringsgrenar.

Kopplingen mellan utbildningsbakgrund och yrkesinriktning på ar- betsmarknaden är förhållandevis svag. Samtidigt finns tendenser till breddning av befattningsinnehåll och uppluckring av de yrkesroller som finns i en traditionell arbetsorganisation.

Befattningsprofilerna växlar mellan företag, liksom rekryteringsbasen i utbildningsväsendet. Denna utveckling ställer stora krav på företagens egen interna personalutbildning, och ett närmare samarbete med det allmänna utbildningsväsendet. Industrin är ett ur sysselsättningssyn- punkt oförändrat viktigt område. En omstrukturering av kvalifikations- kraven för industrianställda är däremot med stor sannolikhet att förutse.

Rekryteringen till gymnasieskolan närmar sig 100 % av årskullen 16- åringar. Att inte ha gått igenom gymnasieskolan blir en belastning ur arbetsmarknadssynpunkt oavsett vad man skall ha sin utbildning till.

1980-talet har för utbildningsväsendets del inneburit ett kraftigt ökat tryck på yrkesutbildningen. Samtidigt har intresset för de allmänna utbildningsvägarna på gymnasial nivå stagnerat efter en kontinuerlig uppgång under hela efterkrigstiden. I takt med att ungdomskullarna minskar kommer det att finnas möjlighet att bereda en större andel av kullen plats i yrkesinriktad utbildning.

Att en ökad andel väljer en yrkesinriktad grundutbildning i stället för en allmänteoretisk skapar förutsättningar för en ökad efterfrågan på fortsatta studier jämfört med vad som gällt för yrkesutbildningseleverna hittills. Här kan man alltså förutse en efterfrågan på behörighetsgivande ämnen redan i de grundläggande yrkesstudierna. En breddad rekryte- ringsbas till högskoleutbildning är också en förutsättning för att tillräck- ligt många skall skaffa sig utbildning på denna nivå. En hög utbildnings- nivå är viktigare än någonsin inför framtiden.

Internationella trender (kap. 4)

Yrkesutbildningens inriktning och omfattning varierar starkt mellan olika länder, beroende på förhållandena i resp. land. Huvuddelen av den praktiska yrkesutbildningen i vår omvärld bedrivs i företag.

Europeisk yrkesutbildning bygger på lärlingstraditionen, vilken in- nebär att lärlingen på arbetsplatsen lär yrket av någon yrkeskunnig. När industrin började ersätta delar av hantverket minskade behovet av lle- rårig yrkesutbildning för många enskilda arbetsuppgifter. Kraven på kunskaper inom kvalificerade befattningar ökar successivt. I Norge, Finland och Frankrike meddelas, liksom i Sveirge, en stor del av den grundläggande praktiska undervisningen i skola — ökade tendenser i denna riktning kan vi se också i Danmark, Italien, Holland och Belgien. Dagens yrkesutbildning i Mellaneuropa genomförs huvudsakligen i samverkan mellan företag och skola med praktisk undervisning förlagd till företag och teoretisk undervisning till ”yrkesskola”.

Även i ”lärlingsländer” som Västtyskland, Schweiz och Österrike bedriver de större företagen periodvis grundutbildning i egna skolverk- städer. Denna grundutbildning sker i växling med tillämpningsperioder i företagens produktionsavdelningar. England och Danmark är exempel på länder, som helt eller delvis ordnat institutionell praktisk undervis- ning under det första utbildningsåret. Vi kan allmänt konstatera en viss tendens till ökad samverkan mellan skola och företag. I vissa länder ökar skolförläggningen av praktiskt utbildning. 1 andra pågår diskussioner om ökad andel företagsförlagd utbildning.

Utbildningens uppläggning och längd varierar starkt mellan olika länder. Detta gäller också ansvaret för yrkesutbildningen. Den finansie- ras antingen direkt av produktionen genom att företagen står för utbild- ningskostnaderna eller indirekt via kostnadsdelningssystem eller skatte—

finansiering. Vid indirekt finansiering utgår bidrag i någon form till de företag som utbildar.

I flertalet länder utgår vanligtvis ingen skattefmansierad ersättning till företag som utbildar. I några länder förekommer emellertid utjämning av yrkesutbildningskostnaderna mellan företag som utbildar och företag som inte utbildar. Här finns olika system, av vilka vi i kapitlet kortfattat redogör för sådana i Danmark, Storbritannien och Holland.

Utbildning och arbetsorganisation (kap. 5)

Vi uppmärksammar i detta kapitel den ömsesidiga påverkan som finns mellan yrkesinriktad utbildning och organisationsformerna i arbetslivet. Denna innebär att nya organisationsformer i arbetslivet väcker behov av förändringar i yrkesutbildningens organisation. Valet av organisations- form inom yrkesutbildningen kan också bidra till att konservera eller utveckla organisationsformer i arbetslivet.

Inom vissa delar av arbetslivet börjar den enskilde individen allt oftare uppfattas som en alltför begränsad organisationsenhet. I stället används produktions- och tjänsteenheter, bestående av flera individer, vilka tillsammans bildar arbetsgrupper. Det är gruppens samlade kom- petens som gäller och gruppen ges gemensamt ansvar.

På senare år har alternativa organisationsformer börjat användas. De bygger på tanken att produktens genomloppstid skall göras så kort som möjligt. Målet är att minimera de kapitalkostnader som ligger i själva produkten. För att detta skall fungera måste arbetsstyrkan bestå av personer som kan klara av flera av de olika arbetsmomenten.

I dessa beskrivna organisationsformer efterfrågas alltså bredare kom- petenser än vad som yrkesinriktad utbildning normalt ger idag. Ofta bryts också branschgränserna.

Datatekniken har snabbt trängt in på många områden och har stor genomslagskraft på arbetsorganisationen. En konsekvens är automati- sering och processtyrning. Datatekniken respekterar inga snäva branschgränser. Olika automatiseringsfunktioner och metoder för fel- sökning är generella för många branscher.

Sannolikt kommer utvecklingstakten inte att avta. I den beskrivna utvecklingen är det inte självklart att de traditionella yrkesrollerna bibehålls. De nya produktionsmetoderna påverkar med nödvändighet också arbetsorganisationen. Arbetsorganisatoriska för- ändringar har i princip alltid som mål att effektivisera och rationalisera produktionen, oavsett om de avser varor eller tjänster.

Vilket resultat som blir följden av framtida arbetsorganisatoriska för- ändringar är bl.a. beroende av arbetstagarnas kunskaper, förmåga och möjligheter att medverka i förändringsprocesserna. Yrkesutbildningens innehåll, organisation och arbetssätt spelar därvid en betydande roll.

Ett gott självförtroende är en förutsättning för att eleverna skall känna lust till och mening med sina studier. Bristande självförtroende kan bl.a. bero på ständiga misslyckanden i grundskolstudierna. Yrkesutbildning- en i gymnasieskolan bör därför erbjuda en studiestart som klart domi-

neras av praktiskt inriktade studier, gärna genom en tidigt inlagd period av arbetsplatsförlagd utbildning. De allmänteoretiska studierna bör där- emot förskjutas mot de högre årskurserna.

För att tillförsäkra eleverna en allsidig utbildning där de får del av både utvecklingspositiva värderingar och yrkestraditioner bör de under utbildningstiden få möta olika värderingar, genom en balans mellan ar- betsplatsförlagd och skolförlagd utbildning. Skolan måste därvid ta an- svaret för att utbildningen som helhet får en lämplig utformning.

Eleverna måste bibringas en realistisk bild av vad som förväntas av dem i arbetslivet. Detta kan i viss mån tillgodoses via arbetsplatsförlagd utbildning, men också läraren måste förbereda eleverna för arbetslivet. Enligt vår mening bör skol- och arbetsplatsförlagd utbildning i framti- den bättre komplettera varandra. Detta kan endast åstadkommas genom regelbundet samarbete mellan lärare och dem som verkar i arbetslivet.

Riktlinjer för yrkesutbildningen i skola och på arbetsplats (kap. 6)

Kap. 6 och de närmast följande behandlar våra förslag till nya riktlinjer för yrkesutbildningen. Det gäller avvägningen mellan skolförlagd och arbetsplatsförlagd utbildning, kursplanernas uppbyggnad, möjligheten att variera studietiden för olika elever och därigenom också möjligheten att i framtiden avveckla en relativ betygsättning till förmån för bestämda kompetenskrav, konsekvenserna för yrkesutbildningen av ambitionen att skapa en gymnasieskola för alla, utökade inslag av allmänna ämnen under en i de flesta fall treårig studietid och slutligen väsentligt utökade fortbildningsmöjligheter för lärarna.

Skol- och arbetsplatsförlagd utbildning

Även om grundmodellen för svensk yrkesutbildning de senaste decen- nierna har byggt på skolförlagd utbildning har viss utbildning alltid varit arbetsplatsförlagd. En betydande del av den nuvarande arbetsplatsför- lagda utbildningen är inte en följd av bestämmelser i timplanerna utan bygger på lokala initiativ och omfattar totalt ca 234.000 elevveckor. De lokala initiativen tyder på ett tilltagande intresse för ytterligare arbets- platsförläggning.

Vi anser att de flesta yrkesutbildningar — i större utsträckning än idag — bör arbetsplatsförläggas. För andra, t.ex. de gymnasiala lärlingsut- bildningarna, bör däremot större inslag av skolförlagda moment tillkom- ma. Grundprincipen bör vara att olika utbildningsmoment äger rum där de bästa kvalitativa resultaten kan uppnås med hänsyn till utbildning— arnas hela mål.

Samtliga yrkesutbildningar bör innehålla någon del arbetsplatsför- lagd utbildning. Vi föreslår att minst 10% av utbildningen i gymnasiesko- lans nuvarande tvååriga yrkesinriktade studievägar blir arbetsplats- förlagd. För yrkesutbildningar inom komvux bör i princip motsvarande gälla. Vi utgår vidare från att andelen arbetsplatsförlagd utbildning.

inom i princip alla yrkesutbildningar skall ligga i intervallet 10—20% under de första två åren. Den föreslagna tiden innebär 8—16 veckor under två läsår. Det är lämpligt med en viss koncentration av arbetsplats- förläggningen till åk 2.

Vårt förslag innebär — nyinlärning — såväl i skola som på arbetsplats. Det är väsentligt att vissa avgränsade moment i kursplanerna kan flyttas från skolan till arbetslivet, nämligen just de moment som arbetslivet kan klara bäst.

Den viktigaste åtgärd, som nu kan vidtas för att höja yrkesutbildning- ens kvalitet, är enligt vår mening att få till stånd en god färdigutbildning. Detta bör ske genom att vi tillför ytterligare ett utbildningsår. Därige- nom kan det av YB benämnda färdigutbildningsåret ingå som en del av yrkesutbildningen. I de allra flesta fall bör den föreslagna förlängningen kunna genomföras på en eller flera arbetsplatser i kombination med en skolförlagd del. I några fall bör dock det tredje året i huvudsak vara skolförlagt eller ersättas av nuvarande påbyggnadsutbildningar.

Den distinkta skillnad vi har idag mellan en kursplanestyrd utbildning under två år och en avtalsreglerad eller obefintlig utbildning därefter kommer således med våra förslag att upphöra. Både utbildningstidens längd och innehåll bestäms av sammanhängande kursplaner. Vi räknar med variationer i tiden, dels för vissa utbildningar, dels för elever med olika förutsättningar.

Grundmodell för yrkesutbildningen

Yrkesutbildningen i gymnasieskolan bör bedrivas inom tidsramen tre läsår. För studievägar omfattande tre läsår, vilket förutsätts gälla för flertalet elever, bör de första två åren vara i huvudsak skolförlagda.

Den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen under årskurs 1 och 2 omfattar enligt våra förslag minst 10% av den totala studietiden med huvuddelen av tiden i åk 2. Under det tredje året är andelen arbetsplats- förlagd utbildning ca 60% av läsårstiden (i princip tre dagar per vecka i arbetslivet). Som alternativ till en arbetsplatsförlagd utbildning i årskurs 3 bör i vissa fall skolförlagd utbildning i form av kurser som ger yrkes- specialisering eller teoretisk komplettering erbjudas. Vi har valt att be- nämna dem alternativkurser.

Den arbetsplatsförlagda delen av tredje året bör utgöra en successiv övergång till förvärvsarbete. En sådan övergång måste påverka upplägg- ningen av det tredje året så att eleverna känner sig delaktiga i verksam- heten med de regler som råder på en arbetsplats.

Vi räknar med att grundmodellen måste kompletteras med främst två varianter.

Inom ramen för den första kan samtliga elever på en Studieväg få helt skolförlagd utbildning hela det tredje året. Vi föreslår att detta alternativ skall tillämpas för vissa grenar på el-teleteknisk linje. Den andra varian- ten visar exempel på studievägar med totalt två års utbildning, vilket vi anser var det minimum som skall erbjudas elever som kommer direkt från grundskolan. I det fall det kommande kursplanearbetet ger vid handen att utbildningen kan fullgöras på kortare tid än tre år kan således

studievägarnas längd variera i intervallet två till tre år. Även i detta fall bör den skolförlagda delen av undervisningen dominera under den första delen av utbildningstiden och de arbetsplatsförlagda delarna suc— cessivt öka under studiernas gång.

Proportionerna mellan arbetsplatsförlagd och skolförlagd utbildning bör vara desamma som för treårig utbildning.

Lärlingsutbildningen blir ett alternativ som innebär att en yrkesinrik- tad gymnasial linje studeras i huvudsak enskilt och med en stor andel utbildning förlagd till arbetsplats. En sådan lärlingsutbildning kan där- med utan svårighet ingå som ett alternativ i vår grundmodell.

Enligt vår mening bör studieformen anordnas i följande situationer, B för små och udda yrken 1] då eleven är bosatt på stort avstånd ifrån den gymnasieskola eller

komvuxenhet som anordnar utbildningen 13 då eleven önskar använda studieformen av sociala skäl.

Fördelning av ansvar mellan skola och arbetsplats

Vår grundsyn är att skola och arbetsliv har ett gemensamt ansvar för den yrkesinriktade utbildningen. Staten skall ha det övergripande ansvaret för att alla elever får en god yrkesutbildning. Staten och Skolhuvudmän- nen skall svara för tillsyn och ledning av all gymnasial utbildning, vare sig den sker i skola eller på arbetsplats.

Arbetslivets ansvar är att bl.a. medverka i arbetet med de modulinde- lade kursplanerna och dimensioneringen av studievägarna samt tillse att tillräckligt antal arbetsplatser för eleverna finns. På både skolans och arbetsplatsens anställda ställs krav på nära samarbete. Elevernas studie- program på arbetsplatsen skall läggas upp i samråd mellan skolans lärare i karaktärsämnet/n och arbetsplatsernas instruktörer.

För delar av den nuvarande arbetsplatsförlagda utbildningen i gym- nasieskolan utgår statsbidrag budgetåret 1985/86 med totalt 206 milj. kr.

Kostnaden för den färdigutbildning eller färdighetsträning som följer på den nuvarande grundutbildningen i gymnasieskolan eller komvux faller helt på de företag eller branscher i vilken eleverna erhåller anställ- ning. Vi föreslår att samhället får bära kostnaderna för den skolförlagda delen av utbildningen inklusive tillsynsansvaret för såväl skolförlagd som arbetsplatsförlagd undervisning. Arbetslivet får å andra sidan bära kostnaden för den arbetsplatsförlagda delen. Syftet med vårt förslag är att åstadkomma en kvalitetshöjning av yrkesutbildningens såväl skol- som arbetsplatsförlagda delar. Detta medför en förändrad kostnadsbild för både samhälle och arbetsliv. På grund av det statsfinansiella läget måste kvalitetshöjningen för samhällets del uppnås genom omdispone- ring av befintliga medel. När arbetslivet i fortsättningen bär kostnaden för den arbetsplatsförlagda utbildningen, kan nu utgående statsbidrag för inbyggd utbildning m.m. användas till kvalitetshöjande åtgärder.

Att arbetslivet enligt våra förslag skall svara för den arbetsplatsförlag- da delen både under de två första åren och under ett följande tredje år betyder inte att kostnaderna för denna i sin helhet eller ens i huvuddelen är en ny kostnad. Dels bedrivs redan nu en omfattande arbetsplatsförlagd utbild-

ning utan statsbidrag, dels har arbetsgivarna redan betydande kostnader för inskolning av nyanställd personal. Uppläggningen av det tredje året gör att dessa kostnader till en stor del bortfaller och arbetskraftens produktivitet ökar i förhållande till lönekostnaderna. Man får alltså inte förväxla bruttokostnaderna med tillkommande nettokostnader.

Vidare är det väsentligt — vilket under senare år med kraft framhållits av arbetslivets representanter — att utbildning ses som en av arbetsplat- sernas viktigaste investeringar.

Vi har utgått från att vissa arbetsplatser på grund av sitt läge, sin tillgång på kvalificerad personal, sin tillgång på lämplig utrustning, sin tradition, sitt intresse, etc. i betydligt större utsträckning än andra kommer att engagera sig i utbildning och därvid ställa utbildningsplatser till förfogande i högre grad än vad som motsvarar deras eget rekryte- ringsbehov. Andra arbetsplatser kommer helt eller huvudsakligen att dra nytta av en väl utbildad arbetskraft.

En kostnadsfördelning måste därför kunna ske mellan utbildande och icke utbildande arbetsplatser på samma sätt som de interkommunala ersättningen idag utgör en kostnadsfördelning mellan utbildande och icke utbildande kommuner.

Kostnadsfördelningen mellan utbildande och icke utbildande arbets- platser kan administrativt enklast ske genom ett bidrag per anställd för utjämning av kostnader. Bidraget förutsätts helt återgå till företagen som ersättning för utbildningsinsatser. Bidraget avser att leda till omfördel- ning i rättvisesyfte inom arbetslivet.

Eftersom det handlar om en fördelning av kostnader mellan arbets- platser bör bidragets storlek kunna föreslås av ett organ för arbetsmark- nadens parter på samma sätt som kommunförbundet föreslår storleken på de interkommunala ersättningarna. Beslut bör sedan fattas av rege- ringen. Både privata, statliga och kommunala utbildningsplatser måste tas i anspråk för att erforderlig volym på verksamheten skall uppnås.

Det organ som vi föreslår inrättas bör innehålla förereträdare för SAF, LO, TCO, SACO/SR, Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Ar- betsgivarverket och Kooperationen.

Ersättningen till utbildningsföretagen samt maximala antalet ersätt- ningsberättigade utbildningsveckor utöver det föreslagna intervallet 10—20% under de två första åren bör också föreslås av det nyinrättade organet för varje studieväg eller grupp av studievägar. Det kan således utgå olika ersättning per elevvecka beroende på vilken studieväg eleven tillhör. Administrationen kan göras mycket enkel genom att varje skol- styrelse/utbildningsnämnd rekvirerar medel från det konto på vilket bidraget finns insatt.

Kursplanernas utformning

Innehållet i den yrkesinriktade delen av utbildningen är i hög grad beroende av kvalifikationskraven i den bransch eller det yrkesområde som studievägen avser att utbilda för. I läroplansarbetet måste därför ingå representanter för skolhuvudmännen och för de centrala yrkes- nämnderna eller motsvarande. Kursplanen skall ha en sådan konstruk-

tion att avgränsade delar kan revideras separat och successivt. Detta möjliggörs genom ett modulsystem.

Det råder idag stora likheter mellan de yrkesinriktade utbildningarna i gymnasieskolan, AMU och komvux. Det som kan skilja sig i de olika utbildningsformerna är metoderna, utbildningstiden och graden av får- dighetsträning som ingåri utbildningen.

Inom AMU har man valt ett modulsystem som är kompetensbaserat, dvs. bygger på ett visst klart målpreciserat utbildningsavsnitt. I gymna- sieskolan innehåller läroplanssupplementen delmoment som också är kompetensbaserade. Inom komvux har framtagits ett modulsystem som grundar sig på en uppdelning av gymnasieskolans delmoment.

Vid jämförelse mellan gymnasieskolans delmoment och AMU:s mo— duler framgår att så stora likheter råder mellan dessa två system att en samordning är möjlig. Även komvux använder delmomenten och kan i det avseendet samordnas med de andra två.

1 ett utbildningssystem med återkommande utbildning och där olika utbildningsformer måste samsas om gemensamma resurser och skall komplettera varandra är det nödvändigt att olika utbildningar på ett enkelt sätt också kan jämföras med varandra. Vid övergång från en utbildningsform till en annan måste det av betygsdokumenten klart framgå vilka utbildningsmoment eleverna inhämtat tidigare.

Vi föreslår också att gymnasieskolans timplaner skall omarbetas så att de i framtiden anger undervisningstimmar i stället för veckotimmar. Vi får då samma slags system i gymnasieskolan som i komvux och AMU. Karaktärsämnet/-ämnena får därmed en fastställd nettotid i likhet med det system som tillämpas i komvux där varje ämne har ett bestämt antal undervisningstimmar.

Lärarnas undervisningsskyldighet är både i komvux och gymnasie- skolan baserad på ett antal veckotimmar. I komvux sker en omräkning av antalet veckotimmar till undervisningstimmar med faktorn 36 mot- svarande antalet effektiva skolveckor under läsåret. Eleverna tillförsäk- ras därmed denna undervisningstid. Motsvarande system bör tillämpas även i gymnasieskolan.

Yrkesutbildningen måste ha en sådan omfattning att elevens kom- mande verksamhet i arbetslivet inte blir begränsad till enskilda moment- arbeten eller medför låsning till ett företag.

Att studieinnehållet anpassas till elevens personliga förutsättningar kan innebära att vissa elever inom studietidens ram får slutföra endast ett begränsat antal moduler som i vissa fall ändå kan ge underlag för godtagbar kompetens och därmed ett avgångsbetyg efter slutförd läro- kurs.

Då arbetsplatsförlagd utbildning, enligt våra förslag, blir allmänt förekommande och därmed berör arbetsmarknadens samtliga branscher anser vi det önskvärt att förhållandena regleras på ett mer enhetligt sätt än idag. Våra förslag innebär inte att man med någon för arbetsmark- nadens parter bindande juridisk verkan har föreskrivet vilka villkor som skall gälla för eleverna under de arbetsplatsförlagda delarna av utbild- ningen. Vi utgår ifrån att den samsyn härpå som redovisas skall resultera i avtal mellan arbetsmarknadens parter över hela fältet och att dessa kan

slutas i god tid före reformens ikraftträdande.

I regel bör därför enligt vår uppfattning ungdomarna betraktas som elever under hela sin utbildningstid. Det bör alltså inte råda något anställningsförhållande mellan eleven och den utbildande arbetsplat- sens arbetsgivare, när eleven genomför kursplanestyrd yrkesutbildning förlagd till arbetsplas. Genom att vi valt avtalsvägen framför en tving- ande generell reglering bibehålls emellertid möjligheten för parterna att då speciella omständigheter föreligger, utforma lämpliga undantagsbe- stämmelser.

Elevförhållandet innebär att eleven erhåller studiestöd, kan utnyttja skolans rådgivande och elevvårdande verksamheter samt skall delta i de delar av utbildningen som är skolförlagda. Dessa villkor gäller för såväl åk 1, åk 2 som åk 3. För studiestöd i åk 3 har vi beräknat 173 milj. kr.

Elevförhållandet innebär också att skolhuvudmännen skall svara för att eleverna har ett med anställd jämförbart försäkringsskydd, då de vistas på arbetsplatserna.

I våra förslag har vi avsatt resurser för att både skolhuvudmännen, skolledare, lärare och arbetsmarknadens parter skall kunna hålla kon- takt med, följa upp och ha tillsyn över den arbetsplatsförlagda utbild- ningen. Det är angeläget att finna former för tillsyn så att representanter för såväl samhälle som arbetsliv aktivt deltar i denna. Statens tillsynsan- svar skall i princip utövas som idag. En fruktbar samverkansform kan vara att länsskolnämnderna till sig knyter arbetslivsrepresentanter för t.ex. de centrala yrkesnämnderna i samband med utvärderingar av olika utbildningar. Statens ansvar kan även utövas genom att korttidsförord- nade gymnasieinspektörer rekryteras från arbetslivet och förordnas av SO.

Lokalt har skolstyrelserna ansvar för att utbildningen genomförs en- ligt gällande läroplan och att lokaler, utrustning etc. uppfyller stipulera- de krav. Den direkta kontakten mellan skola och utbildande arbetsplat- ser sker genom skolledning och lärare.

Vi föreslår att skolan på heltid skall avdela en lärare minst fyra veckor per klass under en tvåårsperiod för samverkan med och tillsyn vid de arbetsplatser som ger utbildning. Vi föreslår vidare att en resurs motsva- rande ca en veckotimme per 15/ 16 elever avsätts för att läraren i karak- tärsämnen skall kunna utöva tillsyn över den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen i årskurs 3. Arbetsplatsen skall å sin sida avdela någon som instruktör, vars utbildning skall bekostas av samhället.

Vi har beräknat konsekvenserna av två alternativ; att arbetsplatsför- lagd undervisning omfattar 10 % (alt. 1) resp. 20 % (alt. 2) under vardera åk 1 och 2. De studievägar som redan idag har en högre grad av arbets- platsförläggning behåller det även fortsättningsvis.

Sammanfattningsvis visar beräkningen att arbetsplatsförlagd utbild- ning enligt alternativ 1 skulle innebära en ökning av antalet elevplats- veckor från 889.204 till 912.570, dvs. med ca 2,5%. Om i stället alternativ 2 väljs uppgår det beräknade antalet elevplatsveckor till l.791.245, dvs. en ökning med ca 30% i förhållandet till nuläget.

Om man även tar hänsyn till volymen praoveckor i grundskolan innebär alternativ 1 ingen ökning överhuvud taget i jämförelse med

nuläget. På grund av minskande ungdomskullar minskar i stället den totala volymen elevveckor i arbetslivet något. En förläggning i enlighet med alternativ 2 innebär inberäknat även praon en total ökning av antalet elevveckor med ca 15%.

Allmänna ämnen i gymnasieskolan (kap. 7)

Med allmänna ämnen avses ämnen som har samma kursplan för samt- liga tvååriga studievägar samt arbetslivsorientering och timme till förfo- gande.

Vi anser i likhet med YB, att även den utbildning som har allmänbil- dande och allmänorienterande syfte utgör ett led i yrkesutbildningen direkt eller indirekt; direkt genom att kunskaper och färdigheter erford- ras i yrkesutövningen, indirekt genom att mer allmänna kunskaper som har betydelse för individen i yrkesrollen.

Gymnasieskolan skall även ge eleverna beredskap och bättre förut- sättningar för den personliga utvecklingen och möjlighet till en rik fritid. En förutsättning för detta är bl.a. goda kunskaper och färdigheter i svenska.

Eleverna måste få insikt i hur vårt samhälle är uppbyggt och kunskap om de demokratiska spelreglerna. Arbetslivets villkor måste också bely- sas liksom centrala moment inom social— och familjekunskapen. Det är därför nödvändigt att ha ett relativt stort inslag av allmänna ämnen inom ramen för yrkesutbildningen.

Vi föreslår att SÖ ges i uppdrag att ta fram kursplan för undervisning kring ekonomi- och samhällsfrågor.

Specialkurserna har mycket varierande inslag av allmänna ämnen. Inslaget av allmänna ämnen bör enligt vår mening vara i nivå med motsvarande utbildning inom linjesystemet. Detta bör också gälla för den gymnasiala lärlingsutbildningen. Elevernas svårigheter har främst gällt den stora koncentrationen av allmänna ämnen i åk 1. Det har därför varit naturligt att minska inslaget under denna årskurs och omfördela ämnena över de tre årskurserna. Detta kan kombineras med en utökning av de allmänna ämnena utan att inkräkta på studievägarnas karaktärs- ämnen.

En gymnasieskola för alla förutsätter att även elever som är mindre motiverade vinner tillträde till de olika studievägarna. Erfarenheten visar att dessa elever huvudsakligen återfinns på de yrkesinriktade stu- dievägarna. Många elever med låga intagningspoäng söker till studievä- gar med måttliga intagningskrav. Exempel på sådana studievägar är Dk- och Ve-linjen.

Undervisningen måste anpassas till elevernas förutsättningar och in- tresse för att bli meningsfull. Det är framför allt bristande metodutveck- ling, traditionella attityder och kravet på gemensam referensgrupp för samtliga tvååriga linjer som försvårar den ovan nämnda anpassningen. Detta till trots föreslår vi ingen förändring i fråga om gemensam refe- rensgrupp. För detta finns två vägande skäl. Dels förutsätter det relativa

betygssystemet, som vi ovan nämnt, att ämnen som studeras efter samma kursplan och timtal medför en gemensam bedömning. Dels skulle en övergång till gemensam referensgrupp för de yrkesinriktade linjerna in- nebära att eleverna på social linje får utgöra en egen referensgrupp, vil- ket inte är rimligt. Till detta bör tilläggas att skillnaderna mellan elever- nas prestationer och studieförutsättningar kan vara väl så stora inom gruppen yrkesinriktade linjer som mellan den studieförberedande soci- ala Iinjen och de yrkesinriktade linjerna.

Vi är angelägna att förbättra elevernas möjligheter att gå vidare till högskolestudier efter en genomgången yrkesutbildning. Att frekvensen högskolestuderande från de yrkesinriktade linjerna är låg, får inte tas till intäkt för att försvåra inträdet i högskolan. Förekomsten av obligatorisk tvåårssvenska i kombination med vårt förslag att tillvalet skall omfatta två årskurser, ökar avsevärt yrkeselevernas möjligheter att uppnå allmän behörighet.

En gymnasieskola för alla (kap. 8)

En av hörnpelarna i reformarbetet är att gymnasieskolan skall vara en skola för alla som lämnar grundskolan. För att detta skall kunna bli en realitet krävs en mer flexibel skola. Vid våra hearings har representanter för yrkesnämnder och branscher nästan genomgående framfört önske- mål som innebär en ambitionshöjning i olika avseenden. Det är således ett stort problem att kunna konstruera en gymnasieskola som är i takt med olika itnressegruppers krav och samtidigt är en gymnasieskola för alla. Ett tema i den svenska utbildningspolitiken är att i undervisningen utgå från den enskilde eleven med sina anlag, intressen och behov. För att nå detta krävs en långtgående individualisering. Det är enligt vår mening inte tillräckligt att genom Stödundervisning kompensera vissa elever för kanske flera års bristande stimulans eller att fylla igen stora kunskapsluckor.

I gymnasieskolan kan introduktionsperioder enligt vår mening vara en mycket god hjälp för yrkesobestämda och därmed också studieobestäm- da elever. Eleverna bör kunna välja att genomgå en introduktionsperiod innan de fortsätter sina egentliga studier. Introduktionsperioden bör alltså inte utformas som en åtgärd till vilken ”de som blir över” är hänvisade. Perioden bör sättas samman av ett antal kurser (moduler). Den tidsmässiga omfattningen av introduktionsperioden bör ligga inom ramen för en termin eller ett läsår.

Gymnasieskolan bör erbjuda en klart yrkesinriktad studieinledning så att eleven inser att skolan tar hans/hennes yrkesavsikter på allvar. De inledande karaktärsämnesstudierna bör innehålla moment förlagda till såväl skolverkstad/metodrum som till arbetsplatser. Inledningsfasen bör tjäna som ett avstamp mot fördjupade fackteoretiska studier och skapa motivation för studier också av de allmänna ämnena.

En gymnasieskola med modulsystem ger bättre förutsättningar för en kompetensrelaterad undervisning. I dagens skola kan man påstå att

utbildningsinnehållet flyter förbi alla elever i samma takt. En kompe- tensrelaterad utbildning innebär att eleven ges den tid som behövs för att tillägna sig innehållet i en modul. Elever som inte har hunnit tillägna sig studievägens alla moduler efter två år, kan om de så önskar, välja att fortsätta studera resterande moduler så att nödvändig kompetens för vidare studier i åk 3 uppnås.

Övergången till ett kompetensrelaterat modulsystem för yrkesutbild- ningens karaktärsämnen skapar den nödvändiga förutsättningen för att diskutera andra former för betyg än det relativa betygssystemet för dessa ämnen. Denna fråga är av så allmänt intresse att den omgående bör prövas och utredas.

Vi anser vidare, liksom gymnasieutredningen, att det är av stor vikt att elevens val och mål dokumenteras i ett s.k. Studiekontrakt.

Återkommande utbildning och utbildningssamarbete mellan skola och vuxenutbildning (kap. 9)

Den grundläggande yrkesutbildningen skall enligt våra direktiv utfor- mas så att den kan fylla rollen av en första del i ett system av återkom— mande utbildning.

De problem man vill lösa med återkommande utbildning och de motiv som anges för att organisera utbildningen i form av återkommande utbildning har varit olika. Komvuxutredningen har i sitt huvudbetän- kande Kommunal utbildning för vuxna (SOU l982:29) angivit tre hu- vudmotiv, till vilka vi ansluter oss. El Utveckling för förändringar inom arbetsliv och samhälle. 1] Utjämning av utbildningsklyftor mellan individer och grupper såväl inom som mellan generationerna. El Livskvalitet.

Den snabba tekniska utvecklingen och förändringari arbetsorganisation kommer att ständigt ställa den yrkesverksamme inför nya kunskapskrav. För den enskilde kan en ständig ”omkvalificering” komma att krävas, i samband med arbetet eller på annat sätt. Vi menar att det därför är nödvändigt att göra de yrkesinriktade studievägarna till naturliga av- stamp för såväl vidare yrkesfördjupningar som högskolestudier.

Vi ställer oss bakom de förslag om kortare teknisk utbildning som redovisas i budgetpropositionen 1986. Enligt vår mening skapas därige- nom förutsättningar för en ”naturlig” fortsättning på många yrkesinrik- tade studievägar, yrkesutbilndingen får en ”egen” högskola. Förutsätt- ningarna för återkommande utbildningar måste förbättras inom alla sektorer.

Frågan om ett utökat samarbete mellan gymnasieskolan, komvux och arbetsmarknadsutbildningen (AMU) har varit föremål för intresse under en följd av år. Stor enighet råder således om att samarbetet mellan gymnasieskolan, komvux och AMU bör vidareutvecklas. Med ett sam- ordnat modulsystem enligt vårt förslag får eleverna samma beståndsde-

lar i utbildningen, men kombinationerna och antalet moduler som ingår i en utbildning kan variera för de olika utbildningsformerna. Kurstider- na blir också olika eftersom de bestäms av summan av modulernas längd enligt resp. timplan.

Arbetsformer, läromedel och utrustning (kap. 10)

A rbetsformer

Den nedkortade tiden för yrkesämnet/na som gymnasieskolreformen innebar medförde att det blev angeläget att utnyttja återstående tid så effektivt som möjligt. Det gällde alltså att finna arbetsformer och en pedagogik som gjorde detta möjligt. Det var därför naturligt att försöka effektivisera utbildnigen genom att utnyttja olika former av elevin- struerande läromedel. I sin mest renodlade form delas arbetstekniken upp på ett antal s.k. normerade studieplatser, ”stationer". Varje station är uppbyggd för att ge utbildning om ett eller flera grundmoment i yrkestekniken. Periodvis samlas eleverna till gemensamma genomgång- ar.

I det föregående har vi belyst två trender i fråga om förändringar i arbetsorganisationen. Den ena innebär en förändring mot mer av grupp- arbete, självstyrande grupper, arbetsrotation. Den andra innebär en förändring mot mer produktionsinriktade organisationsformer som krä- ver bredare och ibland branschövergripande kunskaper. Detta leder till att man i utbildningen i ökad utsträckning även måste träna både sam- arbetsformer och självständigt handlande. Även om branschgränser allt oftare kommer att överträdas och blandkvalifikationer efterfrågas bör även i fortsättningen de flesta yrkesinriktade utbildningar ha sin huvud- sakliga förankring i gällande branschstruktur.

Läromedel och läromedelsproduktion

En diskussion om framtida läromedelsbehov kan inte föras utan att man ser läromedlen utifrån deras funktion i en undervisningssituation. Ett läromedel utgör endast en av flera komponenter som samspelar i under- visningen. I samband med gymnasieskolreformen 1970 gjordes från SÖ:s, producenternas och vissa branschorganisationers sida stora insat- ser för att få fram lämpliga läromedel, anpassade till de nya kursplaner- na. Den snabba tekniska utvecklingen har emellertid fört med sig att många av de yrkesinriktade utbildningarna nu behöver förnyas. För- nyelse av kursplanerna måste kontinuerligt följas upp av motsvarande förändringar i läromedel och utrustning. Förnyelsen kräver också fort- och vidareutbildning av lärarna.

När förändringar i kursplaner genomförs måste behovet av föränd- ringar i befintliga läromedel eller tillskapande av nya läromedel övervä- gas. För de små målgrupperna, där ingen läromedelsproducent kan finna lönsamhet, bör manusproduktion genomföras i anslutning till kursplanearbetet och bekostas med statliga medel. Kostnaderna för

läromedel måste enligt vår mening ingå som en delpost i totalkostnaden för en utbildningsförändring tillsammans med kostnaderna för kurspla- nearbete, ny utrustning samt fort- och vidareutbildning. Vi föreslår därför att det statliga produktionsstödet för den gymnasiala yrkesutbild- ningen höjs.

Utrustning för yrkesutbildningen i gymnasieskolan

Fr.o.m. den 1 juli 1982 återstår till gymnasieskolan endast investerings- bidrag till utrustning. Statsbidragen till finansiering av utrustning för gymnasieskolan omfattar sedan den 1 juli 1984. _ startbidrag då en för kommunens gymnasieskola ny studieväg införs

eller då antalet platser på en redan införd studieväg utökas, _ kompletteringsbidrag då undervisningen på en redan införd studieväg

läggs om till följd av nya statliga föreskrifter som medför behov av ny utrustning samt

_ förnyelsebidrag för att täcka en del av kommunens kostnader för att ersätta föråldrad och försliten utrustning.

Samhället ställer höga krav på att de elever som går igenom gymnasial utbildning skall ha ett aktuellt och adekvat kunnande. Vi föreslår att utrustningsbidrag även fortsättningsvis får utgå. Även de ekonomiskt- merkantila studievägarna bör omfattas av bidragsgivningen. Enligt vår mening bör förnyelsebidraget finnas kvar då det underlättar för kommu- nerna att mer planmässigt förnya utrustningen. Spridningen av ny teknik är en fråga som har både industripolitisk, utbildningspolitisk och regionalpolitisk räckvidd. Stat och kommun har därför på olika sätt försökt påverka teknikspridningsprocessen. Under senare år har insikten om teknikspridning som ett viktigt regionalpoli- tiskt medel ökat och en rad nya initativ tagits.

Det har från industripolitiskt håll framhållits att fortsatt tekniksprid- ning och industriell förnyelse även måste inkludera medelstora och små företag. För dessa företag kan en samverkan med utbildningsväsendet i många fall te sig tekniskt och ekonomiskt intressant.

Oberoende av varandra och på flera håll har olika lösningar skisserats. Kännetecknande för dessa lösningar har varit ett närmande mellan utbildningsanordnarna och näringslivet i olika former om sambruk av resurser, såväl materiella som personella. Syftet för skolväsendet är att göra ny teknik tillgänglig genom samverkan med andra intressenter. Sådan samverkan rubricerar vi som en teknikcentrumlösning.

Ett fungerande teknikcentrum bör enligt vår mening vara välutrustat, ha hög nyttjandegrad och även samverkansmöjligheter med lokalt nä- ringsliv. Det är också väsentligt att det planeras utifrån ett helhetsper- spektiv inom en större region så att flera centra kan komplettera varand- ra. En överetablering med många små och dåligt utnyttjande centra torde ingen vara betjänt av.

Genom riksdagsbeslutet om uppdragsutbildning bör teknikcentra också kunna vara en betydelsefull resurs i fråga om företagsanknuten uppdragsutbildning. En annan aspekt som har framhållits är den perso-

nella kompetensuppbyggnad som kan ske vid teknikcentra. För fortbild- ning och vidareutbildning av yrkeslärare och lärare i tekniska ämnen borde teknikcentra kunna utgöra en värdefull resurs.

Samverkan mellan utbildningsanordnare och näringsliv har även kommit till uttryck i andra, närliggande former som den s.k. teknikser- vicen. Genom teknikservicen kan mindre företag och enskilda idégivare erbjudas ta del av skolans resurser i olika utvecklingsprojekt. Därigenom kan uppdragsgivarna få moment i utvecklingsarbetet, främst av teknisk men ibland även av ekonomisk natur, utförda till låg kostnad eller ibland helt kostnadsfritt. För skolans del är vinsten tvåfaldig; eleverna får komma i kontakt med näringslivet inom ramen för realistiska och intressanta arbetsuppgifter och lärarna kommer i kontakt med aktuella frågeställningar inom näringslivet och kan bättre följa dess utveckling, vilket är värdefullt ur fortbildningssynpunkt.

Fortbildning av yrkeslärare (kap. 11)

Våra förslag med en utbyggd arbetsplatsförlagd utbildning skapar ut- rymme för en ökad fortbildning av yrkeslärarna. Vi anser att följande fortbildningsområden bör prioriteras: 121 ämnesinriktad fortbildning D behov föranledda av utökad arbetsplatsförlagd undervisning och av modulindelade kursplaner.

Syftet med den ämnesinriktade fortbildningen blir i det korta perspek- tivet i huvudsak att komma till rätta med den eftersläpning, som drabbat skolan och lärarna, främst på grund av den allt snabbare teknikutveck- lingen.

En utbyggd treårig arbetsplatsförlagd utbildning ger förändrade för- utsättningar och utgångspunkter för planering och genomförande av undervisningen. Såväl kort- som långsiktig planering av moduler måste göras gemensamt av skolan och arbetsplatsen, dvs. normalt av läraren och instruktören.

Införandet av modulindelade kursplaner medför förändring av lära- rens arbetssätt. Det framstår som ytterst väsentligt att alla lärare, som skall arbeta med denna typ av kursplaner, får en teoretisk och praktisk fortbildning i takt med ett successivt införande av modulindelade kurs- planer.

Studiedagarna är den tveklöst största fortbildningsresursen. Studieda- garna är emellertid sällan inplanerade i ett långsiktigt fortbildningspro- gram. Splittringen är till förfång för helheten. Vi föreslår att skolförord- ningen och motsvarande föreskrifter beträffande komvux ändras, så att tidsresursen avseende studiedagarna anges som en studievecka och att uppsplittringen på enstaka dagar bör bli föremål för särskilt beslut i Skolstyrelsen. Även de två riksstudiedagarna ersätts av en sammanhäng- ande kursvecka även om denna eventuellt inte skulle kunna återkomma varje år.

SÖ bör anordna regelbundna överläggningar mellan representanter

för skolhuvudmän, Arbetsmarknadens Yrkesråd, centrala yrkesnämn- der m.fl. och fortbildningsavdelningarna kring behov, genomförande och uppföljning av fortbildningen. De lokala yrkesråden bör ta kontakt med fortbildningsansvariga på såväl kommunal som regional nivå för att informera om branschens fortbildningsbehov och om förutsättning- arna att samverka med det lokala näringslivet. Yrkesråden bör dessutom inventera behovet av och förutsättningarna för yrkesstudier bland sina lärargrupper. Slutligen bör yrkesråden systematiskt följa utvecklingen av lärarnas yrkesstudier för att i samverkan med företagen ge dessa en så hög kvalitet som möjligt.

En utökad instruktörs- och handledarutbildning, kvalitativt och kvan- titativt, skapar på sikt större möjligheter för ett system med utbytes- tjänster. Vi anser emellertid, att försök med utbytestjänster redan nu bör stimuleras. Vi föreslår, att personal anställd vid företag, myndigheter etc. inom ramen för sin anställning skall få anlitas för undervisning i gym- nasieskolan och komvux. Statsbidrag bör i vissa fall kunna utgå för sådan undervisning.

Vår modell för utbyggd arbetsplatsförlagd utbildning ger tidsmässigt utrymme för en omfattande och återkommande fortbildning för yrkes- lärarna, nämligen i princip max. 50% av den tid som eleverna är ute i arbetsplatsförlagd utbildning. Vi anser att denna fortbildning bör vara obligatorisk. För lärare på vissa utbildningar skapas ej ovannämnda tidsutrymme för fortbildning. Detta gäller lärare på Dk, Vd- och Ss-lin- jerna. Ekonomiskt utrymme för dessa lärares fortbildning och för lärare i tekniska ämnen 1 T 4 skapas genom ett särskilt anslag.

Vi föreslår att den nuvarande detaljregleringen av statsbidraget till lokal skolutveckling omgående ses över för att ge kommunerna förut- sättningar för ett enklare och ändamålsenligare utnyttjande av statsbi- draget. Vidare föreslår vi att kommunerna genom ett ändrat anslagssy- stem får såväl pedagogiskt som ekonomiskt ansvar för planeringen av yrkeslärarnas och lärarnas i tekniska ämnen i T 4 yrkesspecifika fortbild- ning. För att möjliggöra detta för motsvarande medel från högskolans anslag till statsbidragen till lokal skolutveckling.

Handledar- och instruktörsutbildning (kap. 12)

Våra förslag om en kraftigt ökad arbetsplatsförläggning av utbildningen och modulindelade kursplaner förutsätter att den personal ute i arbets- livet som skall samverka med skolan vad gäller att planera, genomföra och följa upp undervisningen måste vara väl förtrogen såväl med sko- lans målsättning som med det aktuella ämnesområdet. Detta ställer krav på utbildningsinsatser för dessa personer.

Arbetsplatsens instruktör skall tillsammans med elevens lärare plane- ra, genomföra och följa upp den arbetsplatsförlagda utbildningen. Pla- neringen kan bl.a. innebära att tillsammans med skolans personal dis- kutera vilka moment, som lämpligen bör genomföras på arbetsplatsen, hur undervisningen metodiskt skall läggas upp och hur befintlig utrust- ning och modulanpassade läromedel bäst kan utnyttjas. Utöver kunska-

per om skolans läroplaner, pedagogiskt intresse och god yrkeskunskap bör instruktörerna ha en klar uppfattning om arbetsplatsen, dess måll och policy. De bör dessutom vara intresserade av att dela med sig av sina kunskaper.

Enligt vår mening är instruktörsutbildning så angelägen, att den bör vara obligatorisk för utbildande företag. Vi föreslår att staten skall svara för kostnaderna. Därmed anger också samhället syftet med och huvud- saklig inriktning av utbildningen.

Signal- och planeringssystemet (kap. 13)

Utbildningsekonomiska utredningen konstaterade att de grundläggande utbildningarna är ganska okänsliga för signaler om förändringsbehov. Förändringarna tar också lång tid att genomföra. Signalernas möjlighe- ter att få genomslagskraft varierar med skolform och typ av utbildning inom skolformen.

Några synpukter som framkommit vid våra kontakter med centrala yrkesnämnder, länsskolnämndsrepresentanter, skolledare, forskare m.fl. är mer frekventa än andra. Det gäller i första hand: [1 De lokala yrkesråden är viktiga instrument för den gymnasiala yrkes- utbildningen. 121 Lokala och regionala SSA-råd har mycket begränsat värde för gym- nasieskolans signalsystem. El Yrkesnämndernas möjligheter att påverka och att få adekvat infor- mation har minskat avsevärt med det nya planeringssystemet, som innebär ett decentraliserat beslutsfattande.

Flera av våra delförslag förutsätter ett betydligt bättre samarbete mellan de utbildningsplanerande myndigheterna och samarbetsorganen på oli- ka nivåer, som exempelvis: El Införandet av ett modulsystem för yrkesutbildningarnas karaktärs- ämnen kopplat till tanken att innehållet i en modul skall kunna ändras relativt snabbt efter signaler från avnämarna. El Utökad arbetsplatsförläggning av undervisningen under åk 1 och 2 med centralt resp. lokalt urval av moment som får/skall förläggas till arbetsplats. El Möjligheten att göra de tvååriga yrkesutbildningarna treåriga med det tredje året i huvudsak förlagt till arbetslivet. 13 Större möjligheter för yrkeslärarna att bedriva yrkesstudier och att vistas ute på arbetsplatserna inom ramen för skolans tillsynsansvar. [1 Utbildning av instruktörer/ handledare.

Det nuvarande planeringssystemet för gymnasieskolan har tillämpats sedan läsåret 1983/ 84. Riksdagen fastställer preliminära ramar för gym- nasieskolans organisation drygt två år före aktuell läsårsstart. Ramsyste- met består av en direktram för alla direkt grundskoleanknutna studievä- gar och en ram, lilla ramen, för övriga studievägar. Direktramen är i sin tur uppdelad på olika sektorsramar och en ram för ospecifierade platser.

Begreppet årselevplatser har införts för att man regionalt och lokalt skall kunna välja utbildningar av olika längd inom resp. sektor.

Sektorsramarna är mer eller mindre homogena till sin uppbyggnad. Den mest heterogena sektorn torde TI-sektorn vara med så vitt skilda studievägar som beklädnadsteknisk och el-teleteknisk linje. Till kommu- nernas uppföljningsansvarutgår statsbidrag i särskild ordning utan direkt koppling till planeringssystemet.

Våra förslag om introduktionsperioder inom ramen för yrkesutbild- ningen leder sannolikt till ett ökat behov av platser i direktramen. För att åstadkomma detta föreslår vi att delar av statsbidragen till åtgärder inom kommunernas uppföljningsansvar förs över till anslaget för gymnasie- skolan. I många stora och medelstora kommuner finns nämligen en tendens till att uppföljningsinsatserna håller på att utvecklas till ett parallellskolsystem. De främsta orsakerna härtill är det öronmärkta statsbidraget i kombination med en särskild organisation som kan vara skild från gymnasieskolan.

Med en samordning av resurserna för uppföljningsansvaret och gym- nasieskolans dimensionering uppnås vidare följande fördelar: E] beslutsprocessen förenklas 121 en helhetssyn kan anläggas på olika åtgärder för ungdomar under 18 år 121 planeringen kan bli mer långsiktig El resursutnyttjandet kan bli bättre.

På den centrala nivån har SÖ ansvaret för kursplaneutvecklingen och därmed för den kontinuerliga bevakningen av utbildningens kvalitet och för att signaler som tyder på att utbildningarna behöver moderniseras fångas upp. Vi föreslår att permanenta läroplansgrupper konstrueras med representanter för utbildningsmyndigheter och yrkesnämnder eller motsvarande branschparter. Varje läroplansgrupp bör ha representation från de branscher som naturligt hör samman med tanke på den nämnda utvecklingen mot vidgade yrkesområden. Det är vidare angeläget att forskningsanknytningen beaktas i samband med den löpande översynen av kursplanerna.

I det av oss föreslagna modulsystemet ökar möjligheterna för signaler- na att snabbt få genomslagskraft via läroplansgrupperna under förut- sättning att kursplanerna mer får karaktären av ramplaner. Vid sidan av arbetet med kursplanernas uppdatering bör de föreslagna läroplans- grupperna skaffa sig kunskap om läromedelssituationen, utrustningsfrå- gorna och utbildningens kvalitet. Detta förutsätter i sin tur att grupperna följer undervisningen via direkta skolbesök. Även fortsättningsvis bör det vara naturligt för länsskolnämnderna att agera via SÖ när signaler om förändringsbehov inkommer. Läroplansgruppernas och yrkesnämn- dernas utvärderingsarbete ute i skolorna bör integreras med resp. läns- skolnämnds egna skolbesök på de aktuella studievägarna. En sampla- nering erfordras för att kunna följa upp en viss studieväg i flera län samtidigt under ett läsår.

På den lokala nivån gäller det i första hand att försöka skapa så goda betingelser för de olika utbildningarna som möjligt samt att på olika sätt nå hög kvalitet. Ett viktigt instrument i detta sammanhang är de lokala

yrkesråden. Våra förslag förutsätter på flera punkter att yrkesrådens ar- bete aktiveras och utvecklas så att skolstyrelserna får ett så bra beslutsun- derlag som möjligt.

I konsekvens med vad som föreslagits med avseende på läroplans- gruppernas sammansättning bör även de lokala yrkesråden organiseras med resp. läroplansgrupp som förebild. Det blir då en naturlig kanal mellan central och lokal nivå. Det bör ankomma på varje skolstyrelse att besluta om sådana förändringar som förstärker yrkesrådens ställning utan att rådskaraktären går förlorad. Viktiga förutsättningar för detta arbete är en viss medelstilldelning från skolstyrelsens sida och att skol- styrelserna konsekvent använder sig av yrkesråden som remissinstans i de frågor som berör resp. studieväg eller studievägar.

Med hänvisning till yrkesrådens centrala roll enligt våra förslag bör deras existens regleras av regeringen i skolförordningen. På detta sätt garanteras en kontakt mellan skolan och arbetslivet. Även komvux och utbildningen på den tekniska och ekonomiska linjen bör omfattas av yrkesrådens verksamhet.

Sektorerna rymmer inom sig artskilda studievägar från såväl kost- nads- som arbetsmarknadssynpunkt. Dessutom motsvarar inte sektors- ramarna naturliga sökandeområden för eleverna eftersom en elevs förs- ta-, andra- och tredjehandsval till gymnasieskolan ofta tillhör olika sektorer. Vi har tidigare föreslagit att elevernas val bör kunna tillgodoses i större utsträckning. Förutsättningarna härför torde öka om den nuva— rande bindningen till sektorsramar upphör. Nu gällande ordning där länsskolnämnderna som ovan nämnts först efter beslut av SÖ kan över- föra ett större antal icke utnyttjade årselevplatser från en sektor till en annan, medför dessutom en tidsutdräkt som många gånger försvårar den kommunala planeringen avsevärt.

Vi föreslår därför övergång till en totalram för antalet årselevplatser i gymnasieskolans direktram. Några större olägenheter uppkommer inte under förutsättning att studievägar som medför extremt höga kostnader undantas. Om behov uppkommer bår statsmakterna styra dimensione- ringen av såväl enskilda studievägar som linjeområden genom allmänna riktlinjer eller genom att ange ett högsta eller lägsta antal årselevplatser. Om planeringssystemet skall bli flexibelt bör utbildningens inriktning i så hög grad som möjligt påverkas genom målstyrning. Detta talar för att statsmakterna till SÖ och SÖ till länsskolnämnderna fördelar en total- ram av årselevplatser.

Länsskolnämnderna får genom statsmakternas uttalade prioriteringar ett bra underlag för att fördela den till länet medgivna totalramen på olika studievägar där centrala och lokala överväganden utifrån dimen- sioneringshänseende har sammanvägts. Med tanke på det regionala arbetsmarknadsbehovet är det viktigt att nämnderna har det instrument för styrning som startbidragen utgör.

Begreppet ”linje” har kommit att ge intryck av högre kvalitet och status än ”specialkurs”. Vi har föreslagit likvärdigt innehåll av allmänna ämnen för alla yrkesinriktade studievägar — även specialkurser — som omfattar minst två läsår. Beteckningen bör då vara enhetlig. I valet mellan termerna studieväg och linje föredrar vi den senare. Våra förslag

att samtliga grundskoleanknutna studievägar skall innehålla allmänna ämnen, modulindelade kursplaner och arbetsplatsförlagd utbildning medför att tim- och kursplaner för dess äldre utbildningar avvecklas och ersätts av nya.

Även fortsättningsvis torde huvuddelen av den gymnasiala utbild- ningen lokaliseras till gymnasieorterna (g-orterna). De studievägar som nu är placerade på andra orter än g-orter omfattande minst ett läsår kan enligt våra tidigare förslag tillföras allmänna ämnen och i övrigt uppdateras så att likvärdig kvalitet på utbildningen erhålls. Ny- etablering på icke g-ort bör bedömas med utgångspunkt från nuvarande regler som ger länsskolnämnderna eller SÖ möjlighet att inrätta yrkes- inriktade linjer och specialkurser på dessa orter.

Kostnader, statsbidrag och finansiering (kap. 14)

Omräknat i 1982 års priser har statens och skolhuvudmännens löpande kostnader för utbildningsväsendet under perioden 1970/71 — 1982/83 ökat från 31 miljarder till 45 miljarder kr. Utbildningskostnadernas andel av statsbudgeten har under den nämnda "perioden minskat från 27% till 19%.

Från 1980-talets början har kostnadsökningen per elev stannat upp såväl i grundskolan som i gymnasieskolan. För gymnasieskolans vid- kommande kan detta ha samband med såväl ökade elevkullar som vissa besparingsåtgärder. Kostnadsökningarna för statens del har upphört medan kommunernas och landstingens utbildningskostnader fortsatt att öka.

För de elever som genomgår en linje inom den teknisk-industriella sektorn är samhällets kostnader i flertalet fall mellan 30.000 och 45.000 kr. per läsår. Motsvarande kostnader för en elev på treårig ekonomisk linje, fyraårig teknisk linje eller tvåårig distributions- och kontorsteknisk linje uppgår till ca 25.000 kr.

Kostnadsspridningen mellan olika skolhuvudmän är mycket stor, vad gäller såväl undervisnings- , lokal-, läromedels- som utrustningskostna- der. Statsbidragens andel av totalkostnaderna för gymnasieskolutbild- ning uppgår för flertalet linjer i primärkommunal regi till mellan 45 och 50 % av samhällskostnaderna. Därvid har hänsyn tagits till effekter av såväl drift- som investeringsbidrag.

Våra förslag bygger på att nuvarande statsbidrag för inbyggd utbild- ning tas i anspråk för såväl kvalitativa som kvantitativa insatsökningar vad gäller skolförlagd undervisning. Vidare bygger förslaget på att det resursbehov som därutöver uppkommer kan täckas dels genom motsva- rande minskning av arbetsmarknadsdepartementets budget, dels genom omfördelning av medel inom utbildningsdepartementets budget från anslaget för uppföljningsverksamhet. Vi har därvid räknat med att en stor del av arbetsmarknadsåtgärder för ungdomar under 19 år (dvs. uppföljningsansvaret, ungdomslag och rekryteringsstöd) genom våra förslag kommer att kunna avvecklas.

För de arbetsplatsförlagda delarna av utbildningen svarar enligt vårt

förslag i princip arbetslivet, dvs. näringsliv samt stat, kommuner och landsting i deras egenskap av arbetsgivare. En betydande del av de kostnader som därvid uppkommer finns redan i dag i annan form, t.ex. arbetsplatsförlagd utbildning utan statsbidrag, kostnader för uppfölj- ning och inskolning samt i många branscher avtalsreglerad färdigutbild- ning.

Reformering av yrkesutbildningen — genomförande (kap. 15)

Översynen av den gymnasiala yrkesutbildningen har skett i ett fruktbart samarbete mellan utbildningsmyndigheter, skolhuvudmän och arbets- marknadens parter. På många områden innehåller våra förslag, princi- per och riktlinjer för fortsatt arbete. Dessa måste ytterligare konkretise- ras och exemplifieras. Yrkesutbildningen har en komplicerad struktur med inslag av såväl förordnings- som avtalsreglerade områden och frågorna berör flera departement och myndigheter.

Detta arbete kräver nära kontakt med arbetsmarknadens parter och skolhuvudmännen. En interdepartemental grupp som också innehåller representanter från SÖ, arbetsmarknadens parter och skolhuvudmän- nen bör därför samordna reformarbetet och utgöra en naturlig fortsätt- ning på det arbete vi genomfört.

Många av våra förslag avseende yrkesutbildningen är av mer princi- piell karaktär och avsedda att utgöra riktlinjer för en fortsatt verksamhet som först efter genomfört kursplanearbete kan leda till genomgripande förändringar av den gymnasiala yrkesutbildningen. Vissa förslag kan dock genomföras mer eller mindre direkt.

Våra förslag bör genomföras med början läsåret 1987/88. Detta inne- bär att det av oss föreslagna tredje året första gången kan genomföras tidigast läsåret 1990/91.

1. Gruppens uppgifter och arbete

Chefen för utbildningsdepartementet tillkallade i juni 1984 en expert- grupp för översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen (ÖGY), U 1984:C. Ledamöter, experter och sekretariat har redovisats i särskild förteckning.

1.1. Uppgifter

Vi har enligt våra direktiv (bilaga 1) haft till uppgift att närmare analy- sera behovet av utveckling och förnyelse av den gymnasiala yrkesinrik- tade utbildningen. Våra uppgifter kan sammanfattas i två huvudområ- den: D Analysera behovet av och förbereda förändringar av yrkesutbild- ningen på både kort och lång sikt. Enligt direktiven bör vår analys utmynna i överväganden och förslag om arten och omfattningen av de förändringar som bör göras och den ungefärliga tidpunkten för dem. Vidare bör vi lämna förslag om formerna för det fortsatta förnyelsearbetet. 13 Se över fördelningen av ansvaret för olika inslag i yrkesutbildningen mellan utbildningsväsendet och arbetslivet liksom formerna för sam- arbete mellan utbildningsanordnarna och arbetsmarknaden vad gäl- ler planering, dimensionering och successiv förändring av utbild- ningen.

I första hand har vi uppfattat det som vår uppgift att ta fram riktlinjer för ett mer långsiktigt förändringsarbete av den yrkesinriktade utbildningen inom gymnasieskola och motsvarande utbildningar inom kommunal och statlig utbildning för vuxna. Förslagen till riktlinjer för fortsatt arbete avseende yrkesutbildningen har vi samlat i första delen av vårt betänkande. Dessa riktlinjer är generella för yrkesutbildningen och in- nehåller (med något undantag) inga förslag som är specifika för enskilda studievägar.

I betänkandets andra del (SOU l986z3) har vi närmare analyserat utvecklingen inom de olika utbildningssektorerna. Därvid har vi utgått från den traditionella indelningen av gymnasieskolan i sektorer, nämli- gen Vård-, social- och konsumtion (VSK-sektor), Ekonomisk och mer- kantil (EM-sektor), Teknisk och naturvetenskaplig (TN-sektor), Teknisk

och industriell (TI-sektor) samt Jordbruk och skogsbruk (JST-sektor). Förslagen i del 2 är i högre grad kortsiktiga och berör förändringar som avser enskilda studievägar.

1.2. Arbete

Vi började vårt arbete ijuni 1984. Under det första arbetsåret har expert- gruppen sammanträtt i regel en gång per månad, medan det fr.o.m. hösten 1985 har varit nödvändigt att sammanträda med betydligt mindre intervaller.

Våra uppgifter har som framgår av direktiven en bred inriktning. Vi har även haft en kort tid till förfogande för vårt översynsarbete. Vi har således inte haft möjlighet att göra alltför omfattande egna studier och uppgiftsinsamlingar utan har i huvudsak fått utgå från tillgängligt mate- rial.

Kommitténs ordförande och sekretariat har deltagit i en serie över- läggningar (hearings) med de centrala yrkesnämnderna för ett 20-tal olika yrkesbranscher samt en grupp skolforskare. Vi har vidare haft överläggningar med representanter för skolledare och lärare, Elevorga- nisationen i Sverige, Svenska facklärarförbundet samt den statliga skol- administrationen.

Kontakt har hållits med andra statliga utredningar/arbetsgrupper såsom AMU-kommittén, Tillträdesutredningen, Arbetsgruppen för kor- tare teknisk utbildning och Arbetsgruppen om dataundervisningens framtida inriktning. Vidare har vi haft kontakter med det försöks- och utvecklingsarbete som bedrivs inom den statliga skoladministrationen.

I syfte att få information om faktiska förhållanden gjorde vi i slutet av år 1984 en kartläggning av den kvantitativa omfattningen av arbetsplats- förlagd utbildning i gymnasieskolan läsåret 1983/84. Som ett led i vårt analysarbete har vi även gjort en kartläggning av nuvarande avtalsreg- lering vad gäller arbetsplatsförlagd utbildning. Den senare kartläggning- en har redovisats i rapporten Avtal om arbetsplatsförlagd utbildning (Ds U 1985:9).

Vi har även låtit göra en analys av utbildning, yrkesstruktur och arbetsliv inför framtiden som en utgångspunkt för våra förslag. Analy- sen är baserad på uppföljningsundersökningar, forskningsresultat och befintligt statistiskt material. Vi har redovisat analysen i rapporten Yr- kesutbildningen inför 1990-talet (Ds U 1985213).

1 samverkan med Svenska kommunförbundet och Landstingsförbun- det har vi genomfört en kostnadsstudie i ett drygt tjugotal kommuner och ett mindre antal landsting. Studien avser såväl driftkostnader som ka- pitalkostnader efter en särskild utarbetad kalkylmodell som gör olika skolhuvudmäns uppgifter jämförbara oavsett vilka redovisnings- och avskrivningsmetoder som normalt tillämpas. Härigenom har vi erhållit dokumenterade kostnader för gymnasieskolans linjer fördelade på olika kostnadsfaktorer. Vi har i en rapport Kostnader för gymnasieskolutbild- ningen (Ds U 1985115) redovisat denna kostnadsstudie.

Vi har även publicerat rapporten Fortbildning av yrkeslärare

(Ds U 198611). Denna syftar till att ge en bredare bakgrund till våra förslag, idéer och exempel samt att stimulera till diskussion bland lärare och fortbildningsansvariga.

I våra direktiv ingick även att finna riktlinjer för miljöpraktiken på den fyraåriga tekniska linjen. Våra överväganden och förslag i denna fråga har redovisats i särskild skrivelse till regeringen den 9 novem- ber 1984. Efter förslag i 1985 års budgetproposition har riksdagen god- känt en försöksverksamhet i enlighet med vårt förslag.

2. Yrkesutbildningen 15 år efter gymnasiereformen

2.1. Inledning

Begreppet yrkesutbildning innefattar en mängd utbildningar med olika ursprung, inriktning och mål. Vissa yrkesutbildningar, t.ex. inom det ekonomiskt-merkantila området och det husliga området har en lång skolmässig tradition som dock inte alltid skett i samhällets regi. Utbild- ningar för industri- och hantverksyrken har på ett relativt sent stadium kommit in i det offentliga utbildningsväsendet.

Tidigare var yrkesutbildningen i hög grad en del av resp. yrkesområde och inte en del av skolans värld. Som exempel på yrkesutbildningens splittrade ställning kan anges att 1955 års sakkunniga för yrkesutbild- ningens centrala ledning framhöll att ett 25-tal ämbetsverk då utövade tillsyn över någon form av yrkesutbildning och att yrkesutbildningsfrå- gor berörde flertalet departement. Därtill kom att ledningen av yrkesut- bildningar av samma eller likartat slag kunde vara delad mellan olika verk. Så hade t.ex. fyra ämbetsverk tillsyn över yrkesutbildningen för skogsbruk och tre eller fyra verk över den husliga utbildningen.

När yrkesutbildningen började få en mer skolmässig uppläggning gällde det till en början främst de teoretiska avsnitten, fackteorin med våra termer. Den praktiska utbildningen ägde fortfarande ofta rum ute i företagen. '

Besluten vid 1970 års riksdag innebar att yrkesutbildningen reforme- rades och integrerades i den nya gymnasieskolan. Reformen innebar att tiden för yrkesämnet minskades kraftigt samtidigt som allmänna ämnen utökades ijämförelse med tidigare. Den utbildning som gymnasieskolan skall ge var inte heller avsedd att vara en färdig yrkesutbildning. Gym- nasieskolan skulle endast erbjuda en påbörjad, yrkesinriktad utbildning som normalt skulle följas av en färdigutbildning i arbetslivet.

Dagens gymnasieskola erbjuder trots denna strävan mot breda yrkes- inriktade utbildningar ett omfattande utbud — 16 direkt yrkesinriktade linjer, 44 grenar, ett antal varianter samt ca 550 specialkurser. Många av Specialkurserna har samma yrkestekniska innehåll som linjerna. Upp-

' En översikt över yrkesutbildningens utveckling finns att läsa i ”Elever i skolor för yrkesutbildning 1844—1970”. Promemorior från SCB 198412. Statistiska Cen- tralbyrån.

skattningsvis kan därför sägas att det finns ca 400 utbildningar med yrkestekniskt innehåll.

Det stora antalet olika utbildningar och specialiseringar som gymna- sieskolan erbjuder gör att varje enskild yrkesutbildning inte har så många elever. Speciellt gäller detta under senare delen av studietiden då eleverna fördelar sig på grenar och varianter. Detta innebär att det stora utbudet i praktiken i hög grad blir skenbart på varje enskild studieort.

Även inom den kommunala vuxenutbildningen (komvux) bedrivs yrkesutbildning. När komvux startade 1968 fortsatte yrkesskolornas del- tidskurser som komvux men för övrigt i ungefär samma former som tidigare. Läroplanerna avsåg i flertalet fall en specifik och relativt snäv fortbildning och vidareutbildning för redan yrkesverksamma vuxna.

För att bredda yrkesutbildningen för vuxna föreslog skolöverstyrelsen (SÖ) 1974 att komvux skulle få anordna kurser motsvarande gymnasie- skolans tvååriga yrkesinriktade linjer och specialkurser. Läsåret 1975/76 startade en treårig försöksverksamhet. Undantag gjordes till en början för jordbruks- och skogsbrukslinjerna och större delen av vårdlinjen. Sedan den 1 juli 1978 är emellertid yrkesinriktad utbildning motsvaran- de gymnasieskolan i dess helhet en reguljär del av komvux verksamhet. Komvux erbjuder dessutom fortfarande yrkesutbildning på gymnasial nivå som saknar motsvarighet i gymnasieskolan (s.k. särskild yrkesinrik- tad utbildning).

Regeringen har i 1982 års läroplan för kommunal och statlig utbild- ning för vuxna (Lvux 82) fastställt särskilda mål för komvux. Där anges att komvux skall erbjuda vuxna kompetensinriktad utbildning och att det — när det gäller yrkesutbildning — sker genom att komvux dels förmedlar kunskaper i det egna yrket, dels utbildar för ett nytt yrke.

Statens skolor för vuxna (SSV) skall komplettera komvux genom att erbjuda utbildning av samma slag i form av distansundervisning. När det gäller yrkesutbildning erbjöds till en början enbart ekonomisk och teknisk utbildning genom SSV. Yrkesutbildning i övrigt infördes sedan på försök och är fr.o.m. läsåret 1985/86 en reguljär del av verksamheten även vid SSV.

Yrkesutbildningens inriktning och struktur förbereddes av yrkesut- bildningsberedningen (YB) under mitten och slutet av 1960-talet. Den valda organisationsformen för utbildningen har därför sina rötter i det pedagogiska tänkande som då var förhärskande samt i de organisations- former som då tillämpades inom stora delar av arbetslivet. Vi kommer i den fortsatta diskussionen om yrkesutbildningens utformning att upp- märksamma den ömsesidiga påverkan som finns mellan hur utbildning organiseras och organisationsformerna i arbetslivet.

Hösten 1971 började den första kullen ungdomar sina studier i den nya gymnasieskolan. Vi har nu ett nära femtonårigt perspektiv på gym- nasieskolans utbildningar. Den snabba tekniska utvecklingen, reformer inom olika samhällsområden och nya organisationsformer i arbetslivet har fört med sig att många av de yrkesinriktade utbildningarna nu behöver ses över och i flera fall förnyas. En sådan förnyelse måste följas av ändringar i utrustning och läromedel och förutsätter dessutom omfat- tande fort- och vidareutbildning av lärarna.

2.2. Kvantitativ omfattning och utveckling

Sedan drygt 100 år har utbildningsdeltagandet kontinuerligt ökat i Sve- rige. Efterfrågan på utbildning har fram till ungefär 1970 varit starkt inriktad på teoretiska studier. I samband med gymnasieskolreformen bröts denna uppåtgående trend för teoretiska linjer, medan intresset för yrkesinriktade linjer fortsatte att stiga (se figur 2.1).

Antal elever i tusental 140 130 _ 3- och 4—åriga linjer eller motsvarande 120 ——-— 2—ariga yrkesförberedande linjer och specialkurser eller motsvarande 1 10

_ 2-åriga teoretiska linjer

100 90 80 70 60 50 40 30 20

l 0 Figur 2.1 Antalet elever

på olika typer av linjer 1930 40 50 60 70 80 År 1930- 1978

Ambitionen att göra yrkesutbildning till ett alternativ för elever som tidigare valt teoretiska utbildningsvägar förefaller att i viss utsträckning ha slagit igenom. Det är möjligt att också yrkesskolan hade kunnat bidra till en ökning av elevintresset för yrkesutbildning, men överströmningen av elever som tidigare valt teoretiska studievägar hade då sannolikt inte blivit så stark.

Läsåret 1984/85 gick 76% av gymnasieskolans 104.800 nybörjare på en yrkesinriktade studieväg. Som yrkesinriktade studievägar har vi därvid valt att behandla även den fyraåriga tekniska linjen och den treåriga ekonomiska linjen. Motivet till detta är att dessa studievägar förutom att de är vägar till högre studier också är direkt inriktade mot arbetsmark- naden. Den studieväg som växte kraftigast under 1970-talet var den tvååriga vårdlinjen. Under 1980-talet har den treåriga ekonomiska och den fyraåriga tekniska linjen varit de som vuxit snabbast. Dessa linjer har ”slukat” en väsentlig del av den s.k. ungdomspuckeln (elever födda 1963 till 1967). Sökande och antagna fördelade sig läsåret 1984/85 på linjer på det sätt som framgår av tabell 2.1.

Tabell 2.1 Förstahandssökande och intagna till gymnasieskolans linjer läsåret 1984/85 ordnade efter antal förstahandssökande. Källa: Skolöverstyrelsens Rapport G2 1984:10

Linje Antal Antal Förstahands- förstahands- intagna sökande i % sökande av intagna Vårdlinjen 14.482 9.984 145 Ekonomisk (3—årig) 13.672 12.140 113 Teknisk (4-årig) 12.616 12.490 101 Social linje 8.717 8.383 104 Distributions- o. kontorslinje 8.498 8.785 97 EI-teleteknisk 7.666 5.356 143 Samhällsvetenskaplig 6.650 6.253 106 Naturvetenskaplig 6.511 6.932 94 Fordonsteknisk 5.653 4.194 135 Livsmedelsteknisk 5.310 2.419 220 Verkstadsteknisk 5.267 6.685 79 Ekonomisk (2-årig) 4.201 4.015 105 Humanistisk 4.186 3.739 112 Bygg- o. anläggningsteknisk 4.026 4.303 94 Konsumtionslinje 3.933 4.704 84 Social servicelinje 3.063 2.704 113 Drift— o. underhållsteknisk 2.148 1.770 121 Jordbruksteknisk 2.080 1.137 183 Skogsbru ksteknisk 1.497 779 192 Träteknisk 1 .071 790 136 Musiklinje 866 329 263 Processteknisk 655 581 113 Teknisk (2-årig) 557 579 137 Trädgårdstekn isk 517 378 137 Estetisk-praktisk 513 299 172

Den arbetsmarknad som ungdomarna under 1970-talet mötte känne- tecknades av en accelererande tillväxt av offentlig service i form av hälso- och sjukvård samt socialvård. Under samma period gick syssel- sättningen inom industri och detaljhandel ned. De traditionella yrkes- valen för pojkar och flickor bestod. Vårdområdets expansion erbjöd ingångsmöjligheter för många av de flickor som lämnade gymnasiesko- lan under hela 1970-talet. Rekryteringen till området tilltog t.o.m. efter 1975. För pojkarnas del hävdade sig inte tekniskt arbete som främsta ingång på arbetsmarknaden efter 1975. I stället blev bygg- och anlägg- ningsarbete det största rekryteringsområdet för pojkar som kom från gymnasieskolan.

Vårterminen 1984 fanns det drygt 87.800 kursdeltagare i yrkesutbild- ning inom komvux. De utgjorde ca 40% av kursdeltagarna på gymnasial nivå i komvux. Av kursdeltagarna i yrkesutbildning går mer än 50% i kvällskurser.

Omfattningen kan också mätas i antal undervisningstimmar. De är för

yrkesutbildningens del maximerade till 786.000 timmar per läsår. Dess- utom anordnas kurser för arbetslösa. Yrkesutbildningen utgör ca 45% av all gymnasial utbildning i komvux.

Vi återkommer i kap. 3 med utförligare analys av yrkesutbildningen inför 1990-talet.

2.3. Samhällets ansvar för yrkesutbildningen

Vi kan konstatera att samhällets åtagande för utbildning varierar inom olika områden. För de stora yrkesområdena finns idag som regel en tvåårig utbildning i gymnasieskolan ibland följd av ett färdigutbildnings- år. För andra områden, främst vissa smala yrken, saknas helt adekvat utbildning efter grundskolan. Allmänt kan konstateras att det inte finns någon operationellt fastställd gräns för samhällets åtaganden på utbild- ningsområdet. Dessa åtaganden har i stället växt fram genom olika tidsperioders behov.

När vi i fortsättningen använder ordet ”samhälle” avser vi staten, kommunerna och landstingen i deras roller som utbildningshuvudmän, dvs. det offentliga utbildningsväsendet. Utbildningar som ordnas av staten och kommunerna i andra sammanhang betraktar vi däremot som personalutbildningar, t.ex. de affärsdrivande verkens grundutbildning.

Det har gjorts flera försök att dra gränser mellan å ena sidan det offentliga utbildningsväsendets ansvarsområde och å andra sidan det ansvar för utbildning av anställda som åvilar företag, myndigheter m.fl. Grundläggande för de olika utbildningsformerna i samhällets regi har varit att utbildningen skall stå öppen för alla samt att samhället faststäl- ler kursplaner och har tillsyn över verksamheten. Vidare gäller att det offentliga utbildningsväsendet i första hand skall svara för grundläggan- de utbildning både med och utan yrkesinriktning — och för fortbildning och vidareutbildning av mer allmän karaktär, medan företag, myndig- heter m.fl. i första hand svarar för mer specialiserad vidareutbildning som har karaktär av befattningsutbildning.

En viktig principiell skillnad är att utbildningen inom det offentliga utbildningsväsendet bygger på att det är individer som själva söker sig till utbildningen för att tillgodose sina utbildningsbehov — även om dessa naturligtvis ofta har anknytning till vederbörandes yrkesverksam- het. Den av företagen m.fl. ordnade utbildningen har däremot främst sin utgångspunkt i behovet att utbilda grupper av anställda, vare sig det är fråga om en mer direkt befattningsinriktad eller en mer allmänt kompe- tenshöjande utbildning. .

Departementschefen anslöt sig i prop. 1983/84:169 (Kommunal och statlig utbildning för vuxna) till de av komvux-utredningen föreslagna villkoren för utbildning av anställda inom komvux (jfr. avsnitt 2.5.5) och tillade att företagsintern utbildning liksom hittills inte bör få bekostas med statliga medel. Olika former av samverkan med företag borde dock utvecklas genom uppdragsutbildning.

Besluten om uppdragsutbildning inom komvux och gymnasieskolan har på nytt aktualiserat frågan om hur långt samhällets ansvar sträcker

sig. Departementschefen framhöll i prop. 1984/85:195 om uppdragsut- bildning att grundläggande yrkesutbildning av ungdomar inte kan anses utgöra intern personalutbildning.

Problemet är att många utbildningar av närmast personalutbildnings- karaktär redan bedrivs i det offentliga utbildningsväsendets regi. Detta framgår bl.a. under diskussionen om gymnasieskolans specialkurser (avsnitt 2.5.2). Frågan är hur långt i specialisering man kan driva en yrkesutbildning om den fortfarande skall anses vara grundläggande. Vid någon punkt i en specialiseringskedja nås den nivå där utbildningen måste bli en uppgift för en enskild bransch eller ett enskilt företag. En sådan bedömning fordrar branschvisa genomgångar.

Redan YB framhöll problemen med gränsdragning mot färdigutbild- ningen och att denna i många fall blir flytande. YB hade dock en ”tidsrelaterad” ansats: att samhällets insats i flertalet fall skulle utgöra en tvåårig grundutbildning. Samhällets ansvar kopplades därigenom till det tidigare redovisade grundutbildningsbegreppet. Genom den successiva utbyggnaden av ettåriga högre specialkurser som bygger på tvååriga yrkesinriktade utbildningar, genom inrättande av grenar, varianter etc. har som ovan nämnts samhällets engagemang under 1970- och 1980-ta- lets gång i många fall kommit att bli treårigt eller inneburit långtgående specialisering. I några fall ligger delar av färdigutbildningen faktiskt inom skolans ram. Det tydligaste exemplet på detta är vårdutbildningen där utbildningshuvudman och arbetsgivare är identiska.

En viss skillnad i fråga om ansvarsfördelningen mellan samhälle och arbetsliv kan som tidigare antytts också urskiljas mellan utbildnings- och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Den enskilde arbetstagarens yrkes- kunnande och kompetens har fått allt större betydelse för näringslivet och för landets ekonomi. Arbetsmarknadsutbildningen (AMU) har till uppgift att i samarbete med parterna på arbetsmarknaden främja en sådan anpassning mellan de anställdas kvalifikationer och produktio- nens krav samt att försöka konjunkturvariera insatserna så att de får en ökad tyngd under tider med minskad produktion. Inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen stöder samhället olika typer av utbildning i företag. Fr.o.m. [ juli 1984 sammanfördes de olika formerna av arbets- marknadspolitiskt motiverade stöd till personalutbildning under den gemensamma benämningen AMU i företag. Därigenom har samhället delvis övertagit kostnader som företagen annars svarar för.

2.4. I skola och på arbetsplats

2.4.1. Hittillsvarande avvägningar

Yrkesutbildningen kan förläggas antingen till skola eller till arbetsplats utanför skolan. Olika kombinationer av dessa alternativ har också varit vanliga. Mellan skilda perioder har uppfattningarna om avvägningen mellan den skol- och arbetsplatsförlagda utbildningen varierat. Sedan mitten av 1930-talet har allt större delar av yrkesutbildningen bedrivits

i yrkesskolor med landsting och kommuner som huvudmän. Tidigare bedrevs yrkesutbildningen till största delen som lärlingsutbildning di- rekt i företag. Yrkesutbildningen har alltså övergått från att i huvudsak vara förlagd till företag till att huvudsakligen vara skolförlagd. Dagens svenska modell med skolförlagd utbildning är i ett internationellt per- spektiv tämligen unik. 1 kap. 4 belyser vi några av de nu aktuella inter- nationella trenderna. Under de senaste åren har en intensiv debatt förts huruvida arbetslivet genom arbetsplatsförlagd utbildning kan och bör svara för mer av yrkesutbildningen.

Den svenska utbildningspolitiken har under efterkrigstiden inneburit en konsekvent strävan att komma ifrån den traditionella uppdelningen mellan yrkesutbildning och annan utbildning. Utbildningsmyndigheter- na har ansvaret för såväl yrkesförberedande som studieförberedande utbildning.

Vi skall enligt våra direktiv pröva möjligheterna att utöka den arbets- platsförlagda utbildningen. För att [få en uppfattning om omfattningen av den utbildning som nu är förlagd till arbetsplats har vi gått ut med en enkät till samtliga landets gymnasieskolor. I enkäten avsåg vi med ar- betsplatsförlagd utbildning all utbildning som inte genomförs i skolmiljö utan förläggs till arbetsplats med produktionsbunden verksamhet eller liknande utanför skolan. Vi inräknade praktik, inbyggd utbildning, gymnasial lärlingsutbildning och företagsskolor. Svaren visar att årskurs 1 inom linjerna som regel är förlagd till skolan. Kortare perioder om 1—2 veckor då arbetstekniken förläggs till företaget förekommer dock. I årskurs 2 förekommer däremot många olika typer av arbetsplatsförlagd utbildning. Den arbetsplatsförlagda utbildningen i gymnasieskolan om- fattade läsåret 1983/84 totalt 889.204 elevveckor. Detta motsvarar ca 22.320 årselevplatser eller ca 6 % av totala antalet elevveckor.

Av tabellen framgår de stora skillnaderna mellan olika studievägar. Linjerna Ss 1, Vd, Dk, Ba och Li LmLp intar en särställning med mer än 10 elevveckor per årskurs förlagda till arbetsplatser. Den motsatta ytter- ligheten kan exemplifieras med linjerna Be, Du, Ko och Td som har mindre än två arbetsplatsförlagda elevveckor per årskurs.

Som underlag för beräkning av antalet elevveckor i arbetslivet har vi för linjeområdena Dk, Ss och Vd använt de i timplanen angivna tiderna för praktik. För övriga studievägar har vi använt den nyss nämnda enkäten till samtliga gymnasieenheter i landet (svarsfrekvens 94%).

Fördelningen på de olika linjerna framgår av tabell 2.2

2.4.2. Inbyggd utbildning

För vissa studievägar i gymnasieskolan föreskriver läroplanen att under— visningen i arbetsteknik och annan undervisning med samma syfte helt eller delvis skall förläggas till arbetsställe utanför gymnasieskolan. Detta

1 En förteckning över gymnasieskolans linjer och förkortningar för dessa redo- visas i bilaga 2.

Tabell 2.2 — Arbetsplatsförlagd utbildning — enkätsvar.

Årselevplatser” Inbyggd utbildning Annan arbetsplatsförlagd utbildning åk 1 0 2 _83 Linjer Speckurser Linjer Speckurser . '__

Linjer Närliggande Årselev- % av intagn. Årselev- % av intagn, Årselev- % av intagn. Årselev- % av intagn. speekurser platser årselevpl. platser årselevpl. platser årselevpl, platser årselevpl.

*iSiffrorna hämtade från Sözs rapport 1984-01-30 "Gymnasieskolan hösten 1983" 2lTiIlsamman motsvarande ca 234 000 elevveckor

innebär att undervisningen förläggs till företag eller institution utanför gymnasieskolan och att företaget eller institutionen tillhandahåller lära- re, lokaler och utrustning som behövs för undervisningen. Statsbidrag utgår till företaget. Inbyggd utbildning får även anordnas för andra studievägar i gymnasieskolan utan att det är föreskrivet i läroplanen. Inbyggd utbildning anordnas sedan våren 1985 även i komvux dels där den utbildningsformen kan förekomma i gymnasieskolan, dels i särskil- da yrkesinriktade kurser inom jämförbara områden. Den inbyggda utbildningen förekommer när utbildningen kräver: Cl Dyra arbetsobjekt med kort avskrivningstid, t.ex. stora anläggnings- maskiner. El Stor tillgång på serviceobjekt som är nödvändiga för utbildningen, t.ex. inom vårdsektorn. l:] Realistiska uppgifter som ingår i sådan omfattning att ”skolexempel” inte är tillfyllest, t.ex. inom Dk-linjen.

2.4.3. Arbetsplatsförlagd utbildning under lärares ledning

Iden inbyggda utbildningen tillhandhåller företaget lärare. I andra typer

av arbetsplatsförlagda utbildningar sker undervisningen under ordina- rie lärares ledning, exempelvis på bygg- och anläggningsteknisk linje. Inom bygg- och anläggningsteknisk linje gäller för grenarna betong- teknik, byggnadsträteknik, murare, gatu-, väg- och ledningsteknik att elevernas yrkespraktik under andra året bedrivs på externa arbetsplat- ser. Det förekommer därvid i huvudsak tre olika modeller. : Eleverna ingår i arbetslag och arbetar tillsammans med erfarna yrkes- män. Yrkesläraren deltar i arbetet och ser till att eleverna får arbets- uppgifter som är lämpliga för utbildningen. _ Traditionellt lärlingsbygge, dvs. huvudparten av arbetsuppgifterna på arbetsplatsen utförs av elever under lärarens ledning. j Utbildningsbygge i skolans eller kommunens egen regi.

Den första modellen tillämpas också på gren värme- och sanitetsmontö- rer där eleverna är ute i företag under fjärde terminen eller med en praktikperiod under termin tre och en under termin fyra. Verksamheten kompliceras när eleverna måste placeras på olika företag och arbetsplat- ser. Lärarens roll blir då mera att ”åka runt och se till” än att undervisa.

För utbildningen på vårdlinjen finns särskilda kommunala lärartjäns- ter för elevernas vårdpraktikperioder vid sjukvårdsinrättningarna.

Dessa former av arbetsplatsförlagd utbildning har den stora fördelen att läraren regelbundet blir direkt verksam i arbetslivet och därmed håller sig åt jour med de förändringar som sker i branschen.

I båda de relaterade fallen ställs bestämda krav på kompetens och behörighet hos de berörda lärargrupperna. Några motsvarande formella krav existerar ej inom den inbyggda utbildningen, där företaget tillhan- dahåller lärare/instruktörer.

2.4.4. Miljöpraktik

På flera linjer och grenar anordnas miljöpraktik för eleverna. Företrä- desvis sker detta i åk 2 men kan även förekomma i åk 1. I vissa läroplans- supplement rekommenderas miljöpraktik, exempelvis för el-teleteknisk linje max. 8 veckor under åk 2. De perioder som läggs in i åk ] avser att ge eleverna bättre insikt om yrket och branschen och därmed skapa ökad motivation för yrkesstudierna i skolan.

Stora lokala variationer förekommer i tillämpningen av miljöpraktik. I regel organiseras praktiken så att delar av undervisningsgruppen är ute i företag och resterande del undervisas av läraren i skolan, men det förekommer också att hela gruppen fördelas på företag och lärarens uppgift blir då att besöka eleverna.

Miljöpraktik är på den fyraåriga tekniska linjen i gymnasieskolan föreskriven i läroplanen. Under miljöpraktiken är eleven enligt gällande regler anställd på praktikföretaget. Det har emellertid blivit allt svårare att få tag i platser för miljöpraktik under senare år, något som lett till att en ofta bristfällig praktik godkänts, alternativt har eleven fått ett ofull- ständigt avgångsbetyg. Vi har enligt våra direktiv analyserat detta pro- blem och framlade i samband med budgetarbetet inför 1985/86 ett förslag till lösning.

Vårt förslag innebar en försöksverksamhet med ändrad miljöpraktik för de elever som tas in i åk 1 av fyraåriga teknisk linje fr.o.m. läsåret 1985/86 enligt följande riktlinjer: D Miljöpraktiken förläggs till terminstid varigenom studietiden för- längs till 4,5 läsår 121 Tekniska ämnen skall ingå i samma omfattning som nu men omför- delas i årskurserna 3, 4 och 4,5 [1 Skolans ansvar för miljöpraktiken förblir oförändrat El Garanti från näringslivet att praktikplatser finns skall vara villkor för deltagande i försöksverksamheten El Ersättning under praktikperioden skall utgå i samma former som under nuvarande sommarpraktik, dvs. kollektivavtal eller enskild överenskommelse elev — företag [1 Mindre detaljerade läroplansbestämmelser för miljöpraktiken så att fullständigt avgångsbetyg från åk 3 kan utfärdas utan krav på miljö- praktik.

Den sistnämnda punkten har föranlett en ändring i läroplanen i enlighet med vårt förslag. I övriga delar pågår en försöksverksamhet i anslutning till vårt förslag. Försöksverksamheten får omfatta alla kommuner som så önskar.

2.4.5. Gymnasial lärlingsutbildning

Gymnasial lärlingsutbildning innebär att den som är anställd hos ett företag även kan vara elev i gymnasieskolan och genom företagets försorg får utbildning för ett visst yrke.

Lärlingsutbildning kan också förekomma som traditionell lärlingsut- bildning, dvs. helt i företagets regi. Traditionell lärlingsutbildning finns reglerad i 15 av de 30 utbildningsavtal som kartlagts och redovisats av oss (se Avtal om arbetsplatsförlagd utbildning — Ds U 1985:9). Gym- nasial lärlingsutbildning finns reglerad i nio avtal.

I dessa båda yrkesutbildningsformer finns möjlighet för eleven att erhålla vissa kompletterande utbildningsinslag, t.ex. i form av allmänna ämnen och yrkesteori. Detta är emellertid inte vanligt. Flera avtal, bl.a. avtal för optikerlärlingar och verkstadsavtalet, har ändå poängterat vikten av att också dessa elever skall erbjudas möjligheter att delta i sådan undervisning. Utformningen av en ramkursplan för gymnasial lärlingsutbildning bereds f.n. inom regeringskansliet.

2.4.6. Arbetsplatsförlagd färdighetsträning

Gymnasieskolans yrkesutbildning är avsedd att vara en grundutbild- ning. Utbildningen täcker som tidigare redovisats inte den färdighetsträ- ning som ett rationellt yrkesarbete kräver. Komplettering av grundut- bildningen med färdighetsträning (färdigutbildning) sker därföri före- tagen. I vissa branscher är tiden för färdighetsträning reglerad i yrkes- utbildningsavtal, t.ex. för installationsområdet inom elbranschen, för byggbranschen och för fordonsbranschen. Inom dessa branscher utfär-

das också efter fullgjord utbildning certifikat eller yrkesbevis genom yrkesnämndernas försorg.

Av de totalt 30 utbildningsavtal som vi kartlagt och redovisat (Ds U 1985:9) innehåller 20 avtalsregleringar för s.k. färdigutbildning. I dessa avtal ser oftast parterna hela utbildningen (grund- + färdigutbildning) som en helhet. Parterna har kommit överens om en total utbildningstid för exempelvis målarbranschen, byggbranschen, elinstallatörsbran- schen osv. I den totala utbildningstiden utgör den gymnasiala yrkesut- bildningen första steget. Under detta första steg antecknas i utbildnings- böcker exakt vilka moment eleven har lärt sig. Utbildningen fortsätter sedan som färdigutbildning i arbetslivet, utbildningsboken följer med eleven och resterande utbildningsmoment åligger det arbetsgivaren att fullfölja.

Ett så specificerat utbildningsinnehåll för färdigutbildningstiden fö- rekommer emellertid inte på alla avtalsområden där färdigutbildning tillämpas. I vissa fall förekommer inga utbildningsmoment alls. Färdig- utbildningen innebär då bara en form av inslussning med enklare arbets- uppgifter och lägre lön. Inte i något av de existerande färdigutbildnings- systemen förekommer att eleverna samtidigt kan delta i skolundervis- ning.

I tolv av de 20 avtal som reglerar färdigutbildning förutsätts att elever— na är tillsvidareanställda. Det bör dock framhållas att inte alla elever efter åk 2 erbjuds färdigutbildningsplats. Under färdigutbildningstiden föreskriver de flesta avtal att lön skall utgå enligt någon form av lärlings- lönesystem. Systemet går ut på att lönen stiger halvårsvis i takt med ökat kunnande.

2.4.7. Ansvaret för arbetsplatsförlagd utbildning

När det gäller inbyggd utbildning har utbildningsväsendet i princip ansvaret för såväl anordnandet av utbildningen som tillsynen och fast- ställande av tim- och kursplan. Karaktäristiskt för yrkesutbildningen är emellertid att det förutom den sedvanliga författningsregleringen också existerar en avtalsreglering. Genom vissa markeringar i avtalen har . arbetsmarknadsparterna försäkrat sig om att de elever som skall utbildas på arbetsplatsen genomgår en utbildning som parterna godtagit som lämplig för yrket. Här finns således en oklarhet i dagens konstruktion; såväl staten som de avtalsslutande parterna reglerar samma sak.

Inom många branscher (el, bygg, fordon, verkstad) är färdigutbild- ningen enligt gällande avtal helt förlagd till och finansierad av företagen. I vissa branscher, exempelvis inom byggsektorn, är färdigutbildningen systematiserad och följs upp av de lokala lärlingsnämnderna. I andra branscher och enskilda företag sker färdigutbildning i form av inskol- ning och introduktion.

För arbetsgivaren innebär det givetvis vissa kostnader att ta emot elever, speciellt i de fall utbildningen inte är statsbidragsberättigad. Och detär endast en begränsad del av dagens arbetsplatsförlagda utbildning som företagen erhåller bidrag för, nämligen den inbyggda och lärlings- utbildningen. För all övrig arbetsplatsförlagd utbildning liksom för får-

digutbildningen efter de två åren i gymnasieskolan utgår inga bidrag. De kostnader man har gäller bl.a. material, slitage på utrustning och ev. kostnader för handledning eller instruktion. Kostnader för direkt lön till eleverna är däremot inte vanliga under de två första åren. Av de 27 avtal, där praktik eller inbyggd utbildning förekommer, är det bara tre avtal som föreskriver att eleven skall erhålla lön. Utbildningsavtalet för hotell- och restauranganställda föreskriver att elever från den tvååriga recep- tionskursen och elever från den tvååriga turisthotellkursen skall uppbära elevlön under praktiktiden. Elinstallatörsavtalet rekommenderar att lön skall utgå med 2 kr./tim. för elever i arbetsplatsförlagd utbildning från den elteletekniska linjen. Eleverna på frisörutbildningens tredje år erhål- ler elevlön.

Sex avtal föreskriver att lön skall utgå under speciella omständigheter. Konfektionsavtalet föreskriver att elev från ex. beklädnadstekniska lin- jen, skall erhålla lön i de fall då färdighetsträning utan handledning överstiger 40 timmar, under förutsättning att eleven utför ”normal pres- tation”. Motorbranschens yrkesutbildningsavtal, träindustriavtalet, kol- lektivavtal järnbruk och verkstadsavtalet föreskriver att elever som full- gjort ett års utbildningstid i inbyggd utbildning (på företaget) skall erhålla lön för resterande utbildningstid. Om hela åk 1 av verkstadsut- bildningen är förlagd som inbyggd utbildning erhåller eleverna alltså lön hela åk 2. Dessutom föreskrivs att elever i högre specialkurs, där hela/ delar av utbildningen är förlagd som inbyggd utbildning, skall erhålla lön. Lön utgår i dessa fall för den företagsförlagda utbildningstiden, inte för skolförlagda delar. 1 livsmedelsbranschens avtal föreskrivs att lön utgår till elev som deltar i utbildning som till 100% är förlagd som inbyggd utbildning i företag.

Företag/arbetsplatser som tar emot elever från bygg- och anlägg- ningsteknisk linje (Bt, Tg, Mr, Ga) har inga kostnader för kollektivav- talsbunden lön till eleven. Däremot får eleven som regel en kostersätt- ning av arbetsplatsen. Dessutom betalar arbetsplatsen, i förhållande till elevens insatser, in en summa pengar till skolan. För dessa pengar erhåller eleven bl.a. en komplett verktygsutrustning och arbetskläder.

Arbetsgivare som tar emot elever i praktik och inbyggd utbildning är i vissa fall oroliga för att de skall tvingas anställa de elever de tar emot. Inte något av de redovisade avtalen föreskriver tillsvidareanställning. Enligt några avtal skall eleverna visstidsanställas (anställas endast för den tid då de är på arbetsplatsen). Denna bestämmelse finns i princip i samma avtal som föreskriver att lön skall utgå under vissa omständig- heter. Undantagen är konfektionsavtalet och måleriavtalet, som före- skriver lön utan att det finns anställningsförhållande. Grundinställning- en är annars i de flesta avtal att person i utbildning skall betraktas som elev, inte som anställd. Vad gäller arbetsmiljölagstiftningen som också gäller för skolelever, är eleven i arbetsplatsförlagd utbildning attjämstäl- la med en anställd.

I några avtal, bl.a. byggbranschens, måleribranschens och elinstalla- törsbranschens, finns bestämmelser om hur många lärlingar en arbets- plats får äta sig att utbilda i förhållande till antalet utlärda anställda arbetare. Bestämmelserna är ett sätt att värna om utbildningens kvalitet.

Som tidigare nämndes föreskriver några avtal, bl.a. konfektionsavta- let, att lön skall utgå till elever om de utför icke handledd färdighetsträ- ning under en längre tid. Också denna bestämmelse har kommit till för att värna om utbildningens kvalitét. Parterna vill genom regeln undvika att eleverna används i produktionen på ett sådant sätt att de inte får tillfälle att under handledning lära sig olika arbetsuppgifter och mo- ment.

Slutsatsen torde vara att parterna är angelägna om att den arbetsplats- förlagda delen i den grundläggande yrkesutbildningen fungerar som utbildning, inte enbart som färdighetsträning av i skolan teoretiskt stu- derade företeelser.

2.4.8. Arbetsmarknadsorganisationernas inflytande över yrkesutbildningen

Arbetsmarknadens organisationer är genom beslut av riksdagen repre- senterade i SÖ:s styrelse liksom i länsskolnämndernas. De har därmed inflytande i alla de frågor där verkstyrelsen fattar beslut eller tar ställ- ning. Läroplaner, tim- och kursplaner och dimensioneringen av sektors- ramarna för gymnasieskolan, är frågor som beslutas av riksdagen eller regeringen. Frågorna bereds emellertid i SÖ:s styrelse och styrelsen tar ställning till vilket underlag som skall föreläggas regeringen. Arbetslivets organisationer har då via sin representation i styrelsen ett visst inflytan- de. På liknande sätt har de inflytande över komvux. När det gäller vuxenutbildningen är det SÖ som fastställer tim- och kursplaner.

Centrala planeringsrådet är ett beredningsorgan, en central motsva- righet till de lokala planeringsråden (SSA- råd). Det centrala planerings- rådet arbetar med bl.a. dimensionering, allmänna råd och servicemate- rial om skola — arbetslivskontakter. Arbetslivets organisationer är re- presenterade i rådet. Förutom dessa fasta tillfällen till inflytande före- kommer ett samarbete mellan SÖ:s olika enheter och arbetslivets orga- nisationer.

Arbetslivets organisationer har slutit sig samman i branschvisa yrkes— nämnder. Yrkesnämndernas mål, arbetsområde och organisation har vi redovisat i Ds U 198529. En kontinuerlig kontakt med dessa yrkesnämn- der sker t.ex. avseende dimensionering, tim- och kursplaner samt utrust- ningsfrågor.

Regeringen kan även föreskriva att samråd med arbetslivets organisa- tion skall ske då uppdrag lämnas åt SÖ.

Karaktäristiskt för Sverige har varit och är att alla viktiga skolfrågor bereds i särskilda utredningar, t.ex. YB, gymnasieutredningen (GU) och komvux-utredningen. I dessa utredningar har arbetslivet sedan 1960-ta- let varit representerat och kunnat utöva ett stort inflytande.

Arbetslivets organisationer är också företrädda i olika samverkansor- gan på regional och lokal nivå. Det gäller t.ex. regionala och lokala SSA-råd samt yrkesråd. Dessa behandlar vi i kap. 13.

För att garantera kvalitet i utbildningen reglerar parterna ofta genom avtal att arbetsplatsen får ta emot elever endast under förutsättning att utbildning följer en av parterna godkänd läroplan. Parterna har på detta

sätt tillförsäkrat sig ett inflytande över läroplanernas/tim- och kurspla- nernas innehåll.

Sedan den 1 juli 1977 finns föreskrifter om både centralt och lokalt samråd med arbetsmarknadens parter kring innehållet i den yrkesinrik- tade utbildningen i komvux. Det lokala samrådet gäller även utbildning- ens omfattning. Det äger ofta rum i SSA-råden.

2.5. Yrkesutbildningens struktur i gymnasieskolan

2.5.1. Linjer

YB föreslog i sina betänkanden 1966—68 att den yrkesinriktade utbild- ningen inte Iängre från början skulle specialiseras mot ett visst yrke eller anpassas efter den då rådande branschstrukturen. Beredningen tog där- vid hänsyn till svårigheterna för en 16-åring att ta definitiv ställning till en viss yrkesbana. En innehållsmässig breddning skulle också underlätta för de ungdomar som efter avslutad yrkesutbildning förr eller senare kom att ägna sig åt annan yrkesverksamhet än den de utbildats för. Arbetslivets omstrukturering och den osäkerhet som denna medför nämndes också som ett viktigt argument för en breddad utbildning.

En sådan bredd fick enligt YB inte undantränga behovet av en målin- riktad utbildning. Om dessa önskemål samtidigt skulle kunna uppfyl- las, måste yrkesutbildningen i princip byggas upp så att den i ett inledan- de skede är bred, för att successivt smalna av mot utbildningstidens slut.

I stället för en mängd, från början yrkesspecialiserade kurser, skulle utbildningen baseras på ett antal grundläggande block som innehåller gemensamma moment för olika yrkeskategorier. Genom grenval kunde dessa successivt differentieras. Därmed skulle utbildningen ge en bred orientering och för en viss yrkessektor generellt användbara baskunska- per. YB ansåg att den grundläggande utbildning i skolan skulle vara i princip tvåårig.

Den specialisering eller arbetsrutin, färdigutbildning, som en viss yrkesutbildning kräver, skulle förläggas till företag och meddelas i sam- arbete mellan skola och företag. Men färdigutbildning skulle även kunna ske i form av påbyggnadsutbildning, dvs. i samhällets regi och skolför- lagd.

YB:s förslag om breda utbildningsblock kom i huvudsak att genom- föras vid gymnasieskolreformen 1970. Den dåvarande departementsche- fen framhöll att den närmare utformningen av de linjer som YB föresla- git var en fråga som i det stora hela ej fordrade beslut av riksdagen utan kunde behandlas i det fortsatta läroplansarbetet. Däremot systematise- rades inte färdigutbildningen genom samhällets försorg utan denna överlämnades till arbetslivet att klara ut. Färdigutbildningen kom därför att få varierande utformning i olika branscher och kom i många fall också att saknas helt.

Inrättande av nya linjer i gymnasieskolan har genomgående varit föremål för riksdagens ställningstaganden. De fyra linjer som tillkommit efter gymnasieskolans införande 1971 är den tvååriga drifts- och under- hållstekniska linjen, tvååriga musiklinjen, tvååriga sociala servicelinjen

samt tvååriga trädgårdslinjen. Regeringen har desstuom medgivit för- söksverksamhet med estetisk- praktisk linje och handels- och kontors- linje. Därigenom uppgår antalet linjer i gymnasieskolan till för närva- rande 27.

Av de 16 direkt yrkesinriktade linjerna är 14 grendelade. I de flesta fall sker grendelning mellan åk 1 och 2. I några fall sker grendelning redan mellan den första och andra terminen i åk 1.

Det finns exempel på linjer som redan från starten i åk 1 är grendelade. Dessa har alltså inte något gemensamt block och är därmed i realiteten skilda studievägar, fast med samma linjebenämning. Ett exempel är Bygg- och anläggningsteknisk linje, där grenarna för värme- och sani- tetsmontörer, målare, byggnadsplåtslagare samt golvläggare redan från starten utgör separata studievägar. Övriga fem grenar har dock ett ge- mensamt ingångsblock.

Andra studievägar som grendelas redan från starten i åk 1 är konsum- tionslinjen, livsmedelsteknisk linje samt till viss del vårdlinjen.

Vissa linjer, som de trätekniska och processtekniska, är mer skenbart uppbyggda efter blockämnesprincipen med successiv differentiering. I dessa linjer förekommer nämligen fler än en gren endast på ett mycket begränsat antal orter.

Varianter är en finare indelning av grensystemet på några yrkesinrik- tade studievägar (Dk, Li, Ve och Vd). De innebär viss inriktning av karaktärsämnet. Även på fyraårig teknisk linje finns varianter i samma bemärkelse som på de yrkesinriktade studievägarna.

2.5.2. Specialkurser

Specialkurserna är yrkesinriktade studievägar som av olika skäl inte placerats in i linjeorganisationen. I YB:s betänkande anfördes att det finns en mängd yrken som inte låter sig inordnas i de breda utbildnings- blocken. Som sådana nämndes utbildning för frisörer, optiker, silver- och guldsmeder, urmakare samt vissa yrken inom livsmedels- , sko- och kemisk-teknisk industri.

YB föreslog att även dessa i fortsättningen skulle organiseras i erfor- derlig omfattning. För dessa områden föreslog YB särskilda linjer lik- som för plastyrken, gummiyrken och grafiska yrken.

I 1970 års läroplan för gymnasieskolan (Lgy 70) kom dessa studievä- gar emellertid ej att få status av linje utan utformades som specialkurser. Ett av skälen var den begränsade omfattningen av dessa utbildningar. För vissa branscher, t.ex. den grafiska, fanns därtill en viss osäkerhet om den framtida utvecklingen.

I det centraliserade system som kom att styra gymnasieskolans loka- lisering i landet med gymnasieregioner och gymnasieorter blev linjernas lokalisering förbehållen gymnasieorterna (ort med teoretiska studievä- gar av gymnasieskolan — s.k. g-ort). I den mån yrkesskolekurser före gymnasieskolans införande var lokaliserade till icke g-ort fick de i vissa fall bibehållas som specialkurser men fick inte linjestatus även om inne- hållet var likvärdigt med linjerna.

Ett antal tvååriga grundskoleanknutna specialkurser har sedermera

tillkommit inom ramen för Lgy 70. Dessa har liksom linjerna fått allmän- na ämnen och en konstruktion av yrkesämnet som motsvarar linjernas. Som exempel kan anges den tvååriga grafiska utbildningen som dess- utom är uppdelad i grenar. Någon innehållsmässig gräns mellan vad som är linje och vad som är specialkurs existerar således inte längre. Linjerna har dock i viss mån kommit att få en särställning. Samtliga linjer finns t.ex. presenterade i ”Att välja studieväg” och i andra syo-sammanhang varför informationen om dessa når bättre ut.

Fortfarande finns dock på mindre orter många specialkurser med otidsenliga kurs- och timplaner från yrkesskoltiden utan allmänna äm- nen. Omfattningen av sådana specialkurser är störst på de konsumtions-, verkstads- och fordonstekniska områdena, t.ex. verkstadsskola för verk- stadsmekaniker. I vissa fall har framställningar avslagits om övergång till linjer, eftersom SÖ/länsskolnämnden sett en risk i att gymnasieor- tens underlag skulle påverkas negativt, ofta med tanke på de kommande årens minskande ungdomskullar. Men det har också hänt att man på den mindre orten sett en fördel i den äldre kurs- och timplanen, som innebär att man kan inrikta sig på en elevkategori som vill slippa läsa allmänna ämnen.

Även på vissa större orter finns det kvar längre grundskoleanknutna specialkurser från yrkesskoltiden. Dessa kurser saknar allmänna ämnen. Det är i flera fall fråga om studievägar i kommunens gymnasieskolutbud som är helt förlagda till företag. Sökandeintresset för sådan utbildning är i flera fall mycket stort, ibland högre än för motsvarande skolförlagda gymnasielinjer. Ofta utgår någon form av lön under utbildningstiden och eleven kan ofta påräkna anställning i företaget efter genomgången utbildning. För företaget kan en sådan utbildning utgöra en viktig urvals- och rekryteringsbas.

I gymnasieskolan finns dessutom ett antal kortare grundskoleanknut- na studievägar. Kurslängden kan variera från någon vecka upp till ett år.

Flertalet ej grundskoleanknutna specialkurser har relativt begränsad längd och många utgör grundutbildning för redan yrkesverksamma. De kan i de flesta fall kategoriseras som personalutbildningar för vilka samhället har tagit kostnadsansvaret. I några fall torde det egentliga syftet med utbildningen vara s.k. uppskolning, dvs. insatser av arbets- marknadspolitisk art.

2.5.3. Påbyggnadsutbildning

Påbyggnadsutbildningens grundläggande syfte är enligt riksdagens be- slut med anledning av prop. 1983/84:116 att ge dem som genomgått en flerårig gymnasieskolutbildning en fördjupad kompetens och ytterligare specialisering. Den bör också kunna utgöra en möjlighet för de ungdo- mar som valt en yrkesinriktade utbildning och vill komplettera med studier som kan utgöra en länk över till högskolestudier. Ytterligare en uppgift är att kunna utgöra en komplettering för ungdomar som tidigare valt en teoretisk utbildning och vill få en utbildning som leder ut i arbetslivet.

De påbyggnadsutbildningar (högre specialkurser) som bygger på två-

åriga utbildningar i gymnasieskolan kan för närvarande sägas ha tre funktioner: 1: Som ett tredje utbildningsår för tvååriga yrkesinriktade studievägar

vilka ur kompetenssynpunkt idag upplevs ”för korta". [ Som ersättning för ett färdighetsutbildningsår i arbetslivet vilket ej

kommit till stånd. [ Som syftande till en mer fördjupad kompetensnivå än grundutbild- ningen, (egentlig påbyggnadsutbildning).

Vissa högre specialkurser har också fungerat som kortare alternativ till högskoleutbildning, främst under de år ungdomspuckeln passerat. Des- sa kurser har främst vänt sig till elever från teoretiska studievägar.

Antalet högre specialkurser har därför ökat betydligt under senaste åren och en fördubbling i antalet intagningsplatser har skett sedan läsåret 1981/82.

Fr.o.m. läsåret 1983/84 bedrivs en försöksverksamhet med regionalt arbetsmarknadsanpassade högre specialkurser för vilka länsskolnämn- derna fastställer tim- och kursplaner samt meddelar föreskrifter om intagningskrav och urvalsgrunder. Antalet elevplatser uppgick det första läsåret till ca 500. Försöksverksamheten var inledningsvis begränsad till fem län men får fr.o.m. läsåret 1985/86 bedrivas i hela landet.

2.5.4. Övriga utbildningsaktiviteter med anknytning till gymnasieskolan

Det finns även ett antal andra utbildningsaktiviteter som ingår i eller anknyter till gymnasieskolan.

Gymnasial lärlingsutbildning ingår fr.o.m. läsåret 1984/85 i det regul- jära gymnasiala utbildningsutbudet. Deltagarantal i grundutbildningen var höstterminen 1984 ca 2.000. Den gymnasiala lärlingsutbildningen innebär att lärling som är anställd hos ett företag även är elev i gymna- sieskolan. Företaget åtar sig därvid att ge den anställde yrkesutbildning efter kursplan som skolstyrelsen fastställer.

Lokalt arbetsmarknadsanpassade specialkurser (LA-kurser) anordnas för att tillgodose ”lokala utbildningsbehov” som inte täcks av för riket fastställda tim- och kursplaner. Flertalet LA-kurser är grundskolean- knutna. Antal deltagare var höstterminen 1984 ca 1.800.

Ungdomsplatser är en typ av arbetslivsplacering som syftar till hjälp för att kunna gå vidare till reguljär utbildning eller stadigvarande arbete. De bygger på avtal mellan arbetsmarknadens parter och är avsedda för ungdomar som är högst 18 år och inte befinner sig i reguljär utbildning. Till en ungdomsplats kan knytas utbildningsinslag som kommunen sva- rar för. Antal deltagare var höstterminen 1984 ca 15.000.

Dessutom finns introduktionskurs för invandrarungdom om 1—2 terminer. Antal deltagare var höstterminen 1984 ca 750.

2.5.5. Arbetslivets utbildningar

För utbildningar inom arbetslivet används begreppet personalutbild- ning. Vid sådan utbildning förutsätts därmed ett anställningsförhållande

mellan elev/kursdeltagare och dennes arbetsgivare.

Personalutbildning är ändå inte något enhetligt begrepp. Utredningen om företagsutbildning (SOU 1977z92) avsåg med personalutbildning av företaget bekostad utbildning av den egna personalen i företagets eller i annan regi. Med företag avsågs därvid även kommuner och landsting. Stora företag och statliga och kommunala förvaltningar har ofta egna utbildningsavdelningar. Utbildning sker då i egen regi. Det kan också vara fråga om extern utbildning som arbetsgivare köper av organisatio- ner, fristående kursarrangörer eller numera även av stat och kommun som uppdragsutbildning.

Inom flera områden förekommer också grundutbildning, som har ren personalutbildningskaraktär, dvs. den gäller anställda och sker utan samverkan med eller insyn från utbildningsmyndigheterna. Hit hör t.ex. bank- och försäkringsområdet, polisutbildningen, officersutbildningen och övriga verkutbildningar. Dessa utbildningar har som regel en mera verksamhetsinriktad uppläggning än jämförbara utbildningar inom det offentliga utbildningsväsendet.

Det är svårt att idag finna en precis och absolut gräns mellan arbets- givarens och samhällets ansvar för fort- och vidareutbildning av anställ- da. Ansvaret för personalutbildning skall primärt ligga hos arbetsgiva- ren. Men samhället har samtidigt ett intresse av att stimulera till utbild- ning som stärker individernas ställning på arbetsmarknaden.

Förhållandet mellan det offentliga utbildningsväsendet och olika ty- per av personalutbildningar inom företag och myndigheter har upp- märksammats av flera utredningar.

Kommittén för arbetsmarknadsutbildning (KAMU) konstaterade i sitt 1974 angivna betänkande ”Utbildning för arbete” (SOU 1974:79) att det inte fanns någon samlad belysning av personalutbildning i näringsliv och offentlig förvaltning. Därför rekommenderade KAMU att en sär- skild utredning skulle göras om omfattning och inriktning av personal- utbildning i såväl företagen som i den offentliga sektorn.

En sådan, ”Utredningen om företagsutbildning”, (UFU), presentera- de i sitt betänkande ”Utbildning i företag, kommuner och landsting” (SOU 1977:92) en omfattande kartläggning grundad på enkäter till företag, kommuner och landsting. Däremot innehöll betänkandet inga konkreta förslag.

Den 1980 tillsatta kommittén för arbetsmarknadsutbildning och före- tagsutbildning (KAFU) hade vid sidan av andra utredningsuppgifter också att belysa personalutbildningen i ett helhetsperspektiv.

Även om relativt lång tid förflutit har UFU:s och KAFU:s kartlägg- ningar lagt en god grund för fortsatt diskussion om personalutbildning- ens roll i det totala utbildningssystemet.

UFU:s material visade att större företag i högre grad än mindre företag bedriver personalutbildning i systematiserade former. Praktiskt taget alla företag med 500 anställda eller fler hade sådan utbildning jämfört med endast 15% av företag med färre än 20 anställda. De mindre företagen ställs ofta inför praktiska problem, exempelvis när det gäller att själva anordna utbildning och att klara vikariatsfrågan, när en an- ställd genomgår utbildning.

UFU:s studier visade att personalutbildning är vanligast förekom- mande bland banker och försäkringsbolag, vilka förutom att de som regel är relativt stora har ett uttalat behov av specialutbildad personal. Behovet av sådan specialiserad utbildning tillgodoses inte inom ramen för den offentliga utbildningen. Inom industrin motsvarar personalut- bildningens omfattning ungefär vad som genomsnittligt gäller för hela företagssektorn. Verkstadsindustrin hade dock mer utbildning räknat i timmar per anställd än övriga branscher, men variationerna är stora mellan de olika företagen. Personalutbildningen inom varuhandeln in- nehåller förhållandevis korta kurser, och branschens utbildningsvolym i timmar ligger under genomsnittet för hela företagssektorn. Byggnads- industrin, hotell- och restaurangbranschen samt transportsektorn hade också enligt UFU en klart mindre omfattning på personalutbildningen än övriga näringsgrenar.

Hälften av det totala antalet deltagare i företagens personalutbildning deltog i yrkesteknisk fort- och vidareutbildning, ca 25% i introduktions- eller grundutbildning och återstående 25% i ledarutbildning, arbetsmil- jöutbildning, språkutbildning m.m. Tjänstemän återfanns i relativt hög grad i sistnämnda typ av utbildningar. Arbetare deltog oftare än tjäns- temän i introduktionsutbildning och grundläggande yrkesutbildning. De flesta utbildningar, som förekommer i företag har anknytning till företagens huvudsakliga verksamhet. Utbildning i allmänna ämnen, såsom t.ex. svenska, matematik, samhällskunskap etc. förekom endast i begränsad omfattning inom företagen.

En diskussion om personalutbildningen förutsätter att också övrig vuxenutbildning i dess olika former tas med i bilden, eftersom det i första hand är sådan som utgör alternativ till utbildning i företagets/myndig- hetens egen regi. Individens val av utbildning påverkas dels av samhäl- lets subventionering av kostnaderna och de statliga studiestöden, dels av arbetsgivarens stöd till den enskilde vid deltagande i vuxenutbildning inom t.ex. komvux, högskola eller studieförbund.

Från samhällets sida finns ett intresse att stödja enskilda individers utbildningssträvanden. Detta bidrar till att öka förutsättningarna för en kompetenshöjning i arbetslivet.

Komvux-utredningen, som avslutade sitt arbete 1982, hade bl.a. till uppgift att kartlägga i vilken utsträckning det inom komvux ram före- kom utbildning som bör bedrivas av företag samt att föreslå en gräns- dragning mellan arbetsmarknadsinriktad kommunal utbildning och fö- retagsintern utbildning och ange i vilka avseenden ett samarbete bör förekomma.

I sitt slutbetänkande (SOU 1982:29) föreslog komvux-utredningen att den allmänna principen bör vara att stat, kommun, landsting och enskil- da företag skall kunna använda komvux för yrkesutbildning, fortbild- ning och vidareutbildning av anställda under förutsättning att vissa villkor uppfylls. De villkor som anges är: i] Utbildningen skall följa kursplan som fastställts av SÖ

Ei Beslut om utbildningens anordnande skall fattas av skolstyrelsen — i fråga om yrkesinriktad utbildning — efter lokalt samråd med arbets- marknadens parter

1] Utbildningen skall anordnas enligt gällande föreskrifter och stå un- der länsskolnämndens och Sörs tillsyn [1 Information om utbildningen skall ges till allmänheten och utbild- ningen skall vara öppen för alla [1 Intagning till utbildningen skall göras av den kommunala intagnings- nämnden enligt gällande bestämmelser om behörighet och urval Ei Lärare skall anställas och läromedel antas av skolstyrelsen.

Komvux-utredningen konstaterade i sitt huvudbetänkande att i en rela- tivt stor andel av de stora kommunerna förekommer sådant samarbete i fråga om kurser som förläggs till arbetsplatser och kurser där deltagar- na deltar på betald arbetstid.

De olika utbildningarna inom det offentliga utbildningsväsendet er— bjuder, som redovisats i det föregående, ett brett utbud som tillgodoser många olika behov däribland också sådana som rör fortbildning och vidareutbildning av redan yrkesverksamma. Genom de reformer som under senare är har ägt rum inom främst högskole- och vuxenutbildnings- områdena har möjligheterna för olika grupper av anställda ökat när det gäller att få tillgång till fortbildning eller vidareutbildning. Av betydelse är även studieledighetslagen och möjligheterna att erhålla vuxenstudie- stöd.

2.6. Yrkesutbildningens struktur i kommunal och stat- lig utbildning för vuxna

Den särskilda läroplanen för komvux, Lvux 82, består av mål och riktlinjer, som fastställs av regeringen, samt av timplaner och kurspla- ner, som fastställs av skolöverstyrelsen (SÖ). För särskilda yrkesinrikta- de kurser fastställer SÖ timplan och kursplan efter samråd med arbets- marknadens parter (s.k. centralt samråd).

Timplanerna för komvux är reducerade i förhållande till motsvarande timtal i ungdomsskolan. Detta är bl.a. ett arv från den tid då eleverna själva betalade för undervisningen men baseras också på att den vuxne har viss erfarenhet som kan tillgodogöras. Tiden anges i undervisnings- timmar (nettotid) i stället för veckotimmar (där tid för lovdagar etc. är inräknad). I yrkesämnena skall timplanerna för komvux utgöra lägst 60% och högst 70% av bruttotiden för motsvarande ämnen i gymnasie- skolan. Att beräkningen görs som nettotimmar på grundval av brutto- timmar innebär att reduktionen inte blir fullt så stor som procenttalen anger.

Kursplanerna anger innehållet i de olika kurserna i mål och huvud- moment. Utbildningen skall ha samma kvalitet som motsvarande ung- domsutbildning men innehållet behöver inte vara identiskt. För yrkes- ämnena har hittills kursplanerna i Lgy 70 tillämpats, uppdelade på delmoment i komvuxtimplanerna.

Många vuxna behöver bara komplettera sina kunskaper i vissa ämnen. Därför krävs flexibilitet i organisationen och kombinationsmöjligheter. Utbildningen i komvux är av denna anledning uppbyggd av fristående

kurser. I varje kurs ingår bara ett ämne eller — i särskilda yrkesinriktade kurser — ett yrkesområde.

Förändringar i arbetslivet, nya tekniker osv. skapar ständigt nya ut- bildningsbehov. När det framkommer sådana, som inte går att tillgodose med befintliga kursplaner i olika kombinationer, måste nya särskilda yrkesinriktade kurser tas fram. Sådana kan utarbetas centralt på upp- drag av SÖ, men initiativet kan lika väl tas av t.ex. arbetsmarknadens parter eller av skolstyrelsen i en kommun. För ny särskild yrkesinriktad kurs kan timplan och kursplan numera godkännas av länsskolnämnden för användning på försök. Försöksplanen kan sedan, jämsides med att den prövas, bearbetas och ses över. Efter utvärdering av försöksanvänd- ningen och efter centralt samråd med arbetsmarknadens parter kan den sedan fastställas av SÖ för generell användning.

2.7. Yrkesutbildningens ämnesstruktur

Gymnasieskolans ämnen uppbyggs generellt av ett antal huvudmoment. För delmomenten utvecklas sedan för varje årskurs ämnesinnehållet närmare. Riktlinjer i antal lektioner anges. Dessa delmoment tillämpas som nyss nämnts även inom komvux. Såväl delmomenten som de mo- duler som för närvarande utarbetas inom AMU utgår från denna grund- syn, dvs. utbildningsinnehållet uppdelas i kompetensavsnitt. I en kom- petensrelaterad utbildning ställs vissa på förhand definierade krav på vad som avses med godtagbart yrkeskunnande. I ett sådant system ligger det nära till hands med en stegvis kompetensuppbyggnad genom att eleven successivt får klara av vissa delmål i yrkesämnet.

Inom komvux erbjuds inte yrkesämnena på gymnasieskolans linjer och specialkurser i sin helhet utan delas upp i mindre kurser. Ett omfat- tande delmoment kan utgöra en fristående kurs. Mindre omfattande delmoment kombineras med andra delmoment till en delmomentskurs, som måste omfatta lägst 45 lektioner. Syftet med uppdelningen och kombinationsmöjligheterna är att vuxna skall kunna vidareutbilda sig eller fortbilda sig inom en begränsad del av ett yrkesämne. Det är också möjligt att kombinera studier av delmoment ur flera olika ämnen. De olika delmomentskurserna är sidoordnade och bygger i regel inte på varandra.

Kurserna i yrkesämnen kan inom komvux anordnas i arbetsteknik med integrerad fackteori eller i enbart fackteori. Det sista är viktigt för vuxna som har omfattande praktisk erfarenhet från ett yrkesområde men en dålig fackteoretisk underbyggnad.

Komvux-kurserna i yrkesämnen anordnas ofta i gymnasieskolans skolverkstäder. De har vanligen inte tillräcklig utrustning för att en delmomentskurs med arbetsteknik skall kunna anordnas för 12—16 deltagare, som är vad som krävs för komvux-kurserna. Detta gäller speciellt i ämnen där s.k. stationssystem (beskrivs i avsnitt 10.1) tilläm- pas. Då får delmomenten delas upp i moduler i stället, som kan läggas samman till modulkurser. Inom ramen för en och samma kurs arbetar kursdeltagarna samtidigt med delar (moduler) av olika delmoment på

olika studieplatser. De byter sedan plats efter ett cirkulationsschema. Modulkurser måste omfatta lägst 90 lektioner.

Genom uppdelning i delmoment och moduler och möjligheten att anordna utbildning i enbart fackteori skapas ett stort antal kombina- tionsmöjligheter. Det är ett smidigt system som möjliggör återkomman- de utbildning. Genom att t.ex. sammanföra delmoment och moduler från olika yrkesämnen har man stora möjligheter att skräddarsy utbild- ningar för speciella behov. En möjlighet som för närvarande saknas i gymnasieskolan men efterfrågas från allt fler håll.

3. Yrkesutbildningen inför 1990-talet

3.1. Arbetsmarknadens utveckling

När statistiska centralbyrån (SCB) första gången, 1964, genomförde sin arbetsmarknadsundersökning omfattade den svenska arbetsmarknaden 3,7 miljoner individer. Tjugo år senare, 1984, omfattade arbetsmarkna- den 4,3 miljoner individer. Ökningen faller helt på kvinnornas arbets- kraftdeltagande. 1983 återfinns fyra av fem människor i åldrarna 16 till 65 år i arbetskraften. Detta är en extremt hög siffra jämfört med situatio- nen i andra länder. I Europa är det bara Finland som kommer i närheten av Sveriges notering.

I arbetskraftundersökningen för augusti 1964 registrerades 131 miljo- ner arbetstimmar per vecka på arbetsmarknaden i Sverige. 1983 hade antalet timmar sjunkit till 112 miljoner timmar, trots det kraftigt ökade arbetskraftdeltagandet.

Index 1970=100

108

106

104. Sysselsatta "

100 ___—'

Arbetade timmar

96 92

___—?r—i—r—i—i—T—i—b

1970 1975 1980 1982

Nedgången i medelarbetstidens längd från 1964 till 1983 är en del av en mycket långsiktig utveckling. Den genomsnittliga årsarbetstiden för en industriarbetare var vid sekelskiftet ungefär 3.000 timmar. 1980 låg den på 1.800 timmar (SCB 1980, sid. 88). Denna långsiktiga trend kom- mer med stor sannolikhet att fortgå.

SIFO har i undersökningar 1955 och 1977 ställt frågan ”Vad ger Ert

Figur 3.1 Utveckling av antal förvärvsarbetare och antal arbetade tim- mar 1970— 1982 (Källa: Arbetsmarknadsstatis- tisk årsbok 1984 ).

liv det största innehållet: arbetet, fritiden utanför hemmet eller Ert hemliv?” 1955 års undersökning visade att drygt en tredjedel ansåg arbetet vara det centrala värdet. 1977 hade motsvarande andel sjunkit till ungefär en sjättedel av de tillfrågade. Andelen som ansåg att fritiden gav livet största innehållet hade fördubblats.

Människors attityder till arbete förändras alltså i samklang med den kvantitativt minskade betydelse arbetet fått under 1900-talet.

I SCB:s arbetskraftsundersökning har man vid ett tillfälle (februari 1984) frågat om man haft den arbetstid man önskar. Vill den som arbetar deltid ha kvar sin nuvarande arbetstid, eller ha längre eller kortare arbetstid? Vill den som har heltidsarbete ha deltid i stället? Resultaten visar att 16% av de tillfrågade vill ha minskad arbetstid även om det medför lönesänkning i motsvarande mån. Ytterligare 39% vill ha mins- kad arbetstid i stället för löneökning om de fick välja. Åtta procent av de tillfrågade vill ha ökad arbetstid under förutsättning att lönen höjs i motsvarande mån. Svaren beror av naturliga skäl i stor utsträckning på om man arbetar heltid eller deltid vid undersökningstillfället. Bland de heltidsanställda vill 65% ha kortare arbetstid (20% av dessa även om det medför motsvarande lönesänkning), medan motsvarande andel för de deltidsarbetande är 28% (endast fem procent om det medför motsvaran- de lönesänkning).

Bland de deltidsanställda har 22% angivit att de vill öka sin arbetstid. Motsvarande andel för de heltidsarbetande är drygt två procent. Det är främst de yngsta i undersökningen som angivit att de vill öka sin arbets- tid. Det finns anledning att anta att de 24.600 ungdomar som placerats i ungdomslag i februari 1984 då undersökningen genomfördes står för en väsentlig del av önskemålen om längre arbetstid för den yngsta ålders- gruppen. Kvinnor i åldersgruppen 35—44 år är ytterligare en kategori som önskar längre arbetstid.

Det vanligaste skälet till den påtvingade kortare arbetstiden är ”dåligt med arbete”. Arbete i eget hushåll, studier eller ”vill inte ha heltid” anges

' som skäl av ett mindre antal.

Förvärvsfrekvenserna för de äldsta och de yngsta på arbetsmarknaden har sjunkit markant sedan arbetskraftsundersökningen 1964. I ålders- gruppen 14— 17 år förvärvsarbetade var tredje person 1964. 1983 var förvärvsfrekvensen för den yngsta gruppen så låg att den inte registre- rades. Grundskolans genomförande och gymnasieskolans utbyggnad har gjort studier till den naturliga huvudsakliga sysselsättning för grup— pen under 18 år. För åldersgruppen 65—74 år har förvärvsfrekvensen sjunkit från 13 av 100 till sju av 100. Räknar man i antal arbetade timmar blir förändringen ändå mer markant. Här har förbättrade pensionsvill- kor erbjudit den alternativa inkomstkällan för de äldre.

Den arbetsmarknad som män, ungdomar och äldre lämnat är inte samma arbetsmarknad som kvinnorna kommit in på. En mycket stor andel av kvinnorna har kommit in på arbetsmarknaden i näringsgrenen ”offentlig service”, medan en stor del av männen och de äldre lämnat näringsgrenarna tillverkningsindustri och jordbruk. I näringsgrenen ”offentlig service” döljer sig undervisning, som har trefaldigats räknat i antal timmar sedan 1964. Under 1970-talet har områdena hälso- och

Antal sysselsatta (miljoner) 1 2 3

%

100

arbete

(D Andel inom 3 Hushållsarbete _tadning respektive 5 _astighetsskotsei yrkes- 50 2 område 2 Lärare 1980 Tillverknings- 0 ;( ro

Sjukvårdsarbete medicinskt arbete

Jordbrukare Lantarbetare

Affärs- bilråden

OOO/0 I

Andel inom

Jord- och Tillverknings— Varuhandel, Offentlig för- Övriga skogsbruk industri hotell och vallning och näringsgrenar restaurang andra tjänster

sjukvård samt socialvård (inkl. barnomsorg) stått för en väsentlig del av näringsgrenens expansion.

I figur 3.2 jämförs näringsgrens- och yrkesstrukturen 1964 och 1980. I början av perioden 1960—1985 var det industrin som ledde syssel- sättningsexpansionen. I mitten av perioden har vård, barnomsorg och utbildning varit de mest expansiva områdena. Vad har då hänt i perio- dens slut? Vad händer efter 1985? De framtidsbilder som målas upp har ofta hotfulla förtecken: ”Samhällsekonomin tål inte en ytterligare ut- byggnad av den offentliga servicen, skattetrycket är för högt, den offent- liga sektorns skuldräntor tar en allt större del av det totala utrymmet.” ”Industrin kommer att rationalisera varuproduktionen så att arbets- kraftsbehovet minskar drastiskt. Automatiserad tillverkningsteknik minskar behovet av personal på många av de traditionella yrkesområ- dena, t.o.m. så att hela yrkeskategorier elimineras.”

Vad är det då för arbetsmarknad den gymnasiala yrkesutbildningen skall utbilda för på 1990-talet? 1970- och 1980- talens utveckling kan ge en basplatta för resonemang om tänkbara och troliga utvecklingslinjer. I figur 3.2 kan man se att för tre av de fyra näringsgrensaggregat som specificerats har andelen som arbetar inom respektive näringsgrens ”basyrke” minskat påtagligt mellan 1964 och 1980. Jordbrukare och lantarbetare har blivit en mindre andel inom det krympande jordbruket, yrkesområdet ”tillverkningsarbete” har blivit en mindre andel av till-

respektive yrkes- område 1964

Sysselsättnings— stru ktur 1980

Sysselsättnings- struktur 1964

Figur 3.2 Näringsgrens-

fördelning och fördelning av yrken inom närings- grenar 1964 och 1980 (Källa : A rbetskraftsun- dersökningarna).

verkningsindustrin, och andelen affärsbiträden har minskat inom den krypande varuhandeln. De yrkeskategorier som har ökat sina andelar är i första hand ”utbildningsintensiva” yrken. Ekonom- och ingenjörstät- heten har ökat inom industrin. Motsvarande utveckling återfinns också inom de andra näringsgrenarna. För den offentliga förvaltningens del är mönstret något avvikande. Här har inte ”basyrkena” minskat sin andel utan i stället ökat den. Även här gäller dock att utbildningsintensiteten i rekryteringen ökat påtagligt.

Den ökade andelen utbildningsintensiva yrken och den minskade andelen ”basyrken” inom olika näringsgrenar kommer med stor sanno- likhet att fortsätta under överblickbar framtid. Kopplingen närings- gren—yrke blir svagare och svagare. En förändring i näringsgrensstruk- turen, som inte berör någon större del av arbetsmarknaden men som är ett indicium på arbetsmarknadens färdriktning i framtiden, är den starka ökningen för näringsgrenen ”uppdragsverksamhet”. Inom denna nä- ringsgren genomförs tjänster åt enskilda och företag. ] ökande utsträck— ning rör det sig om specialisttjänster åt företag som väljer denna form för att lösa problem som de tidigare löst internt. Man får därmed en utflytt— ning av specialistkompetens på hög nivå till mindre företag i konsult- branschen. Näringsgrenen ”uppdragsverksamhet” är samtidigt den nä- ringsgren som har störst andel högskoleutbildade. Privata näringslivet i Sverige har i jämförelse med den offentliga sektorn, men även ijämfö— reise med privata näringslivet i många andra industriländer, haft en låg andel högskoleutbildade. Den form av uppdragsförhållanden som växer starkt i omfattning via konsultföretag kan på sikt komma att påverka företagens syn på högskoleutbildade.

Under hela den studerade perioden har som vi konstaterat ovan teknikerintensiteten i industrin ökat. Det finns snarast anledning att anta en accelererad utveckling i detta anseende.

Det är däremot inte givet att profetiorna om en minskad industrisys- selsättning kommer att slå in. Under de senaste åren har industrisyssel- sättningen ökat igen för första gången på tio år. Sysselsättningsökningen fördelas på både tekniker och personal inom yrkesområdet ”tillverk- ningsarbete”. Tvärtemot vad man kunde förvänta sig efter utsagorna om ett framtida ”tjänstesamhälle” sker alltså inte någon förändring av sys- selsättningsstrukturen i industrin mot interna tjänster. Tillväxten sker inom de traditionella sysselsättningsområdena. Detta innebär dock inte att arbetsinnehållet i dessa yrken är oförändrat. I takt med förnyelsein- vesteringar förändras arbetsprocesser och befattningsinnehåll. En på- taglig utveckling mot breddat arbetsinnehåll och uppluckrade befatt- ningsgränser har påvisats i flera industrisociologiska studier i olika länder under senare år (Björkman T, m.fll).

Trots industrins centrala roll i den samhällsekonomiska utvecklingen står andra delar av arbetsmarknaden för större delen av den totala sysselsättningen i landet. I figur 3.2 kan man se den snabba tillväxt som näringsgrenen ”offentlig förvaltning och andra tjänster” genomgått de senaste tjugo åren. Medan begreppet ”tjänstesamhället” internationellt kommit att beteckna utvecklingen av privata tjänster i olika former har den svenska diskussionen om tjänstesamhället fram till de senaste åren

i huvudsak handlat om den offentliga sektorn.

Kostnaderna för offentliga tjänster uppgick 1983 till 204 miljarder, eller 29% av BNP. De totala offentliga utgifterna var år 1983 472 miljar- der. Mindre än hälften av denna summa utgjordes alltså av offentlig konsumtion. Resten är i stor utsträckning transfereringar till hushållen (191 miljarder).

Den offentliga sektorn tillhandahåller tjänster av skilda slag. Man brukar grovt kategorisera dem i enskilda och kollektiva tjänster. De kollektiva tjänsterna utgörs t.ex. av försvar, vägnät, rättsväsende m.m. De individuella utgörs av bl.a. utbildning, vård, barnomsorg, social- vård. I tabell 3.l anges antal sysselsatta och kostnader för offentliga tjänster I982.

Tabell 3.1 Antal sysselsatta och kostnader inom offentlig tjänste- produktion 1982 Källa: SCB2 l985, sid 74

Ändamål Antal Kostnader Kostnader sysselsatta mkr % av BNP

Hälso- och 401.000 46.800 7,5

sjukvård

Socialvård 329.000 34.100 5,4

(inkl. socialförsäkring)

Utbildning och 288.000 37.800 6,0

forskning

Försvar 90.000 19.100 3,0

Rätts- och 52.000 8.900 1,4

polisväsende Näringslivets främjande 49.000 9.300 1,5

Kultur och 44.000 10.000 1,6 rekreation Bostäder och 13000 3.100 0,5

samhällsplanering

I tabell 3.l ingår inte de transfereringar som sker från offentliga sektorn till enskilda hushåll, företag och mellan olika delar av offentliga sektorn. För posten bostäder och samhällsplanering ovan utgör t.ex. de statliga bostadssubventionerna 30 miljarder kr. Socialförsäkringen utgjorde 1983 91,5 miljarder, huvudsakligen den allmänna sjukförsäkringen, ATP och arbetslöshetskassorna. Över hälften av alla transferingar till hushål- len går till pensionärshushåll.

Hälso- och sjukvården är den del av de offentliga tjänsterna som expanderat snabbast under 1970-talet. Mellan 1970 och 1982 ökade antalet patienter och antalet läkarbesök starkt — för läkarbesökens del

' Björkman T, m.fl. Yrkesutbildning i förändring, 1984. 3 SCB, Offentliga sektorn — utveckling och nuläge.

en ökning med 16%. Utgifterna för hälso- och sjukvård har ökat från 4% av BNP 1960 till 6% 1970 och nära 10% 1983. I den slutna vården togs ungefär 2.000 vårddagar per innevånare under 70 år i anspråk. För innevånare över 70 år var siffran ungefär 4.700 vårddagar. Motsvarande tal för långvården återfinns i tabell 3.2 nedan.

Tabell 3.2 Vårddagar per 1000 invånare Källa: SCB 1985, fig 5.4.6.7

Åldersgrupp Män Kvinnor 65—69 2.000 1 .500 70—74 4000 3.800 75—79 10.000 1 1 .500 80—84 20.000 27.000 85— 44.000 70.500

I öppenvården gjordes 15,3 miljoner läkarbesök 1960, 19,2 miljoner 1970 och 22,8 miljoner 1983. 53% av besöken 1983 gjordes vid sjukhus, 30% i primärvården och 17% hos privatläkare.

Inom socialvårdsområdet utgör äldreomsorg och barnomsorg huvud- delen av verksamheten.

Äldreomsorgen omfattade 1983 elva procent av kommunernas samla- de utgifter (13,6 miljarder kr). Samma år fick 290.000 pensionärer social hemhjälp, i genomsnitt 140 timmar per år. Perioden 1970—1983 ökade omfattningen av hemhjälpen med ca 40%. Kommunernas anställning av anhöriga för vård av äldre har samtidigt minskat. 1970 var deras andel av personalen 24% medan den 1983 endast var tolv procent. Ungefär var tredje pensionär saknar helt/klarar sig utan hjälp från samhället. Unge- fär hälften i åldrarna 65—79 år hör till denna kategori, medan andelen bland dem som är 80 år och äldre endast är sju procent.

Barnomsorgen är den andra stora posten inom den kommunala so- cialtjänsten. År 1982 fanns 250.000 barn i förskoleåldrarna i kommunal barnomsorg (daghem eller familjedaghem). Ytterligare 180.000 barn i motsvarande åldrar hade föräldrar som förvärvsarbetade eller studerade mer än 16 timmar per vecka utan att barnen var inskrivna i den kom- munala barnomsorgen. Bland 7—10-åringarna hade endast var tredje barn med förvärvsarbetande eller studerande föräldrar plats i fritidshem eller familjedaghem. Kön till kommunal barnomsorgsplats utgjordes 1982 av 88.000 0—6-åringar och 37.000 7—10-åringar. Efterfrågan har minskat sedan 1980 då 137.000 0—6-åringar och 46.000 7—10-åringar köade för plats. SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden redovi- sar följande situation för barnomsorgen 1982/83:

7—10—åringar (438.000)

0—6-åringar (653.000)

35 % hemma hos förälder

44 % hemma hos förälder 15 % hos privat dagmamma

3 % i deltidsgrupp 15 % kommunalt familjedaghem 23 % kommunalt daghem

12 % förälder endast borta när barnet är i skolan 15 % privat tillsyn 12 % kommunalt fritidshem 10 % kommunalt familjedaghem 15 % ingen tillsyn

Källa: SCB Var är barnen på dagarna. ]: Offentliga sektorn, utveckling och nuläge Figur 5.2.1

Beteckningen ”tjänstesamhälle” kan dock inte reserveras för offentliga tjänster. Drygt en tredjedel av det samlade produktionsvärdet i landet och ungefär lika stor andel av sysselsättningen representeras av tjänste- producerande företag. I tjänsteproduktionen räknas då följande områ- den in:

Varuhandel 744 miljoner arbetstimmar Samfärdsel 438 " ” Bostadsförvaltning 41 " ” Privata tjänster (783) ” ”

— Restaurang och hotell 113 ” ” — Bank, försäkring, uppdragsverksamhet 242 " ” — Reparationer, tvätteri 194 " ” Övrig service — Övriga privata tjänster 234 " "

Totalt utfördes ca 2 miljarder arbetstimmar i tjänsteproducerande före- tag det undersökta året 1977 (Ingelstam 1980'). Den snabbaste expansio- nen står kategorin ”uppdragsverksamhet” för.

Tabell 3.3 Förädlingsvärde och antal sysselsatta 1982, samt utveckling perioden 1 970—82 för näringsgrenen ”uppdragsverksamhet" jämfört med andra näringsgrenar. Källa: SINO/bransch 198514 tab 2.2 och 2.3

SNI-kod Sektor För- Årlig Syssel- Årlig ädlings- för- satta för- värde ändring 1982 ändring m kr 1970-82 rn kr 1970—82

% % 8323 Uppd ragsverksamhet 16,8 13,4 112.500 +3,1 3 Tillverkningsindustri 125,7 9,3 900.600 —1,4 6, 7, 8, 9 Tjänstesektor 184,8 11,3 1.292.400 +0,5 ]. 8323 1, 2, 4, 5 Övriga 83,7 10,2 560.300 —2,3

' Ingelstam. L. Arbetets värde och tidens bruk. 1980.

Figur 3.3 Förstahandssö- kande till E- och T—linjer- na läsåret I 984/85förde— lade på andrahandsval (antal anges inom paren- tes). Cirkelytorna propor- tionella mot antal sökan- de till resp. linje. Avstånd mellan cirklarna omvänt proportionellt mot antal andrahandsval.

Tabell 3.3 visar att tillväxttakten i näringsgrenen ”uppdragsverksamhet” klart överstiger den för andra näringsgrenar både vad gäller antal syssel- satta och förädlingsvärde. Detta gäller även ijämförelse med den tjäns- teproducerande sektorn i stort.

Man kan anta att utvecklingen mot ett ökat utnyttjande av tjänster av olika slag från såväl industrins som varuhandelns sida kommer att bestå. Det är dock inte sannolikt att denna utveckling innebär någon väsentlig sysselsättningstillväxt under överblickbar tid. Den påtagligaste effekten för utbildningsväsendets del bör bli ökad efterfrågan på ekonomer och tekniker.

3.2 Utbildningsdeltagande och utbildningsefterfrågan i gymnasieskolan

Efterfrågan på utbildning har under tiden 1945 fram till ungefär 1970 varit starkt inriktad på teoretiska studier. Efter 1970 har, som vi framhöll 1 kap. 2, denna trend brutits. Läsåret 1984/85 går 76% av gymnasiesko- lans 104.800 nybörjare på en yrkesinriktad studieväg.

Om intagningsvolymen på de olika linjerna styrts av elevernas första- handsönskemål hade de tvååriga yrkeslinjerna varit väsentligt större. Över den senaste tioårsperioden har relationen mellan sökande och antagna hållit sig ungefär konstant för olika linjegrupper. Trots den kraftiga utbyggnaden av den gymnasiala yrkesutbildningen har man inte lyckats tillfredsställa elevefterfrågan. När elevkullarna under resterande delen av 1980-talet och 1990—talet minskari storlek finns däremot utsik- ter att en större andel av elevkullarna kan få sina önskemål om yrkes- utbildning tillgodosedda.

(3 754)

610

En mycket stor andel av 1960-talets ”baby boom” har sökt sig till den fyraåriga tekniska och den treåriga ekonomiska linjen. Vilka utbildning- ar har fått stå tillbaka för detta ökade tillflöde till ekonomisk och teknisk linje? Via statistiken över sökande och antagna kan man kartlägga elevernas preferensordningar av linjer. Figur 3.3 visar förstahandssö- kande till de tekniska och ekonomiska linjerna fördelade på andra- handsval.

De linjer som tappar i attraktivitet till förmån för fyraårig teknisk linje och treårig ekonomisk linje är främst de treåriga allmänna linjerna och för den ekonomiska linjens del även dess tvååriga motsvarighet. För T-linjens förstahandssökande är även Et-linjen ett andrahandsalterna- tiv. Et-linjens attraktivitet är dock snarast i stigande genom att den blivit ett förstahandsval för många elever som främst är intresserade av de tvååriga yrkeslinjerna.

De elever som för femton år sedan skulle gått till naturvetenskaplig, samhällsvetenskaplig och humanistisk linje går i ökad utsträckning till de yrkesinriktade tre- och fyraåriga linjerna i stället. Detta beteende representerar inte främst en alternativ väg till fortsatta studier. Tvärtom har dagens elever på dessa linjer i stor utsträckning bibehållit 1960-talets fackgymnasieelevers svala intresse för högskolestudier. Tillgänglig sta- tistik tyder snarast på ett avtagande intresse för högskolestudier bland ungdomar. Övergångsfrekvenserna till högskolestudier i olika avgångs- kullar visas i figur 3.4.

—70 —75 —77 —80 Avgångsår

Figur 3.4 Övergångsfre— kvenser till högskolestu- dier för lika avgångskul- lar från gymnasiet/ gymnasieskolans 3/4-åriga linjer (Källa: SCB/I/Pl: PM

I 984 03 — 03 ! NFPF—kongress mars

I 984)

En väsentlig del av intresset för högskolestudier under 1970-talet har kanaliserats mot 5. k. korta vårdutbildningar (som ofta inte är kortare än ”långa” utbildningar på andra sektorer). Dessa rekryterar i stor utsträck- ning från vårdlinjen och den sociala linjen. Eleverna har ofta ett antal års yrkeserfarenhet inom sitt fackområde innan de söker till högskolan.

Detta mönster finns också representerat på andra utbildningssektorer inom högskolan. Högskoleutbildningen representerar alltså i många fall en form av vidareutbildning för yrkesverksamma inom olika områden. I andra fall utgör högskolan tillsammans med komvux en resurs för vuxna som vill orientera sig mot ett nytt yrkesområde. Andelen nybör- jare i högskolan med mer än tre år gamla betyg från gymnasieskolan var läsåret 1979/80 på teknisk sektor 34%, på sektorn för administrativa, ekonomiska och sociala utbildningar 41%, på sektorn för vårdyrken 62%, på sektorn för undervisningsyrken 71% och på sektorn för kultur- och informationsyrken 67%. Under åren 1981 till 1984 ökade andelen ”direktantagna” från gymnasieskolan igen till följd av ändrade intag-

ningsregler.

3.3 Studieintresse och studieval i gymnasieskolan

Sedan 1975 har en kontinuerligt ökande andel av ungdomskullarna fortsatt till gymnasieskolan direkt efter grundskolan. Denna utveckling är inte så mycket uttryck för ett ökat studieintresse som för minskade möjligheter för ungdomar att få arbete efter grundskolan. SCB frågade ett urval av de ungdomar som fyllde 17 år 1980 om deras syn på studier i gymnasieskolan (SMU 198226). Ungefär 50% angav att de skulle ha fortsatt med gymnasiestudier under alla förhållanden, medan ytterligare 35% angav att de gärna skulle ta ett arbete efter grundskolan om möjlig- heten funnes och det inte försämrar deras framtida möjligheter på ar- betsmarknaden. De återstående 15% var mycket tveksamt inställda till fortsatta studier.

Samma årskull tillfrågades också vid 20 års ålder om sina faktiska vägar genom studier och arbete efter grundskolan. ] figur 3.5 illustreras flödena från grundskolan fram till 20 års ålder.

Ungefär 75% av den undersökta kullen har eller kan förväntas fullfölja en grundutbildning i gymnasieskolan. I den återstående gruppen har 41% bland pojkarna och 34% bland flickorna ingen utbildning alls utöver grundskolenivå.

De som har genomgått eller genomgår utbildning utanför gymnasie- skolan fördelar sig på olika alternativ enligt tabell 3.4 nedan.

Inom gymnasieskolans ram har mellan 60 och 65% av årskullen fått en yrkesutbildning. Uppskattningsvis 7.000 ungdomar, eller S% av kullen, har genomgått utbildning utanför gymnasieskolan. Den övervägande andelen av denna utbildning är yrkesinriktad. Av de ungefär 30% som inte har någon yrkesutbildning vid undersökningstillfället har en del gått till högskolan. Åtta procent av kvinnorna och två procent av männen studerade i högskolan. Denna andel kan förväntas öka så att 12— 15% av kullen som inte skaffat sig en yrkesutbildning vid undersökningstillfället

Tabell 3.4 Studier (påbörjade utbildningar) under fyra år efter grund- skolan bland ungdomar som inte fullföljt någon utbildning i gymnasie- skolan (%). Observera att en person kan ha påbörjat flera utbildningar.

Linje Pojkar Flickor Antal totalt 14.600 12.900

% % Ingen utbildning utöver grundskolan 41 34 Gymnasieutbildning 32 38 Lärlingsutbildning 8 3 Yrkesintroduktion 3 7 Utbildning anordnad av arbetsgivare 6 3 Komvux 5 15 AMU 11 4 Högskoleutbildning 0 1 Ovrig utbildning 3 11

gör detta i högskolan. Nettoandelen ungdomar som går ut på arbets- marknaden utan någon yrkesutbildning vare sig på gymnasial eller eftergymnasial nivå kan skattas till ungefär 20% av en årskull.

Den studie SCB genomförde 1983 bland landets 20-åringar har en tidigare motsvarighet i en studie bland 20-åringarna 1975. De två årskul- larna är alltså födda 1963 resp. 1955. Tre utvecklingslinjer framstår klart när man jämför resultaten av undersökningarna: ___l Studiedeltagandet i gymnasieskoleutbildning har ökat så att 75% av

20-åringarna 1983 studerar eller fullföljt studier, medan motsvarande andel bland 20-åringarna 1975 var 67%. :] Mellan de två årskullarna har det skett en 50%-ig ökning av andelen yrkeslinjestuderande. Räknar man även de treåriga ekonomiska och fyraåriga tekniska linjerna bland yrkesinriktade linjer blir denna utveckling ändå mer markant. El Andelen arbetslösa har fördubblats mellan de två undersökningarna. Samtidigt har andelen med fast anställning minskat från 43 till 29% bland fIickorna och från 32 till 23% bland pojkarna (en stor del av pojkarna gör sin värnplikt vid undersökningstillfället).

Vad gäller de två första utvecklingstendenserna ovan kan man på goda grunder anta att de står sig under resten av 1980-talet. Den tredje utveck- lingstendensen visar däremot tecken på att brytas. Arbetslöshetsfrekven- serna är på väg nedåt efter de arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ungdomar regeringen satt in. Det är knappast troligt att man kommer att acceptera en öppen ungdomsarbetslöshet i den storleksordning vi hade under åren 1982—83 igen. Däremot är det sannolikt att andelen ungdo- mar med fast arbete kommer att fortsätta minska även under den före— stående femårsperioden.

En projektion av andelen ungdomar som examineras från gymnasie-

16-åringar1979 114 300

Sär- och specialskoleelever 970

113 330

Våren 1979

Ingen påbörjad

gyskutb ( ht 1979 Påbörjad yskutb ( ht 1979

. ,' Hösten 1979

Pabönad gyskutb > ht 1979

Ingen Av- påbörjad brut- Pågä- Full- Pågå- Avbru- gyskutb ten ende följd ende ten 5 februari gysk gysk gysk gysk gysk 1983 utb utb utb Fullföljd gyskutb

13% 2 %

Våren 1983

i |

___—__J 4._____..._

Högsta fullföljde gyskutb 5 februari 1983

Redovisnings-

. . grupper Ingen fullföljd ica pågående 3—4 åriga 2—åriga 2-åriga Special- gyskutb stkutb linjer teoretiska yrkesinriktade kurser

5 februari 1983 5 februari 1983 linjer linjer

Figur 3.5 Studier under fyra år efter grundskolan skolan fram till 1990 och deras fördelning på utbildningslinjer kan te sig föruårskullenfödda 1963 som tabell 35 visar. (Kalla: SMU 198426) I tabellen har linjerna delats upp i tre grupper. Den första gruppen omfattar linjer som har höga utrustnings- och lokalkostnader, där de långsiktiga investeringar som skett under en följd av år inte går att styra om på så kort sikt som fem år. Här finns verkstadsteknisk, fordons- teknisk, processteknisk, drift- och underhållsteknisk samt träteknisk

linje. För dessa linjer kan man heller inte förutse något överskott på examinerade som skulle motivera en neddragning på arbetsmarknads- mässiga grunder.

Nästa grupp linjer är underförsörjda med utbildningsplatser både när man ser till elevefterfrågan och till arbetsmarknadsefterfrågan. Här är en utbyggnad av kapaciteten angelägen. Den sista gruppen studievägar har i stor utsträckning fått fungera som buffert för ungdomspuckeln, dvs. ungdomar födda åren 1963—67 samt för försämrade arbetsmarknadsut- sikter för ungdomar som kommer direkt från grundskolan och vill ut på arbetsmarknaden. Här finns bland annat sådana linjer som distribu- tions- och kontorslinjen, tvåårig social linje, samtliga tre- och fyraåriga linjer, m. fl. Vi utgår från att en anpassning till minskade ungdomskullar i huvudsak kommer att ske genom neddragning av ett antal linjer i denna grupp. Vilka linjer det blir som får vika bör i större utsträckning än idag styras av elevefterfrågan på utbildning.

Tabell 3.5 Projektion av antal examinerade från gymnasieskolans linjer fram t.o.m. 1990.

Linje Antal examinerade 1980 1985 1990

Linjer med höga investeringskostnader

Ve 4.050 6.500 5.800 Fo 3.000 3.800 3.700 Pr 300 550 550 Du 300 1 .300 1 .300 Tr 500 750 750 Underförsörjda linjer Li 800 1 .800 2.700 Be 330 550 900 Sb 600 650 700 Td 0 300 450 Jo 900 1.000 1.100 Et 3.300 4.500 6.000

Buffertlinjer

5.600 6.500 5.500 2.400 3.800 3.000 5.100 6.500 5.000 5.100 10.000 11.000 5.900 8.500 11.000

N H S E _|. So 1 1.200 8.000 3.500 Ek 2.500 3.800 2.000 Te 1.400 600 400 Dk 6.500 8.000 6.500 Ba 4.170 4.500 3.500 Ko 4.700 4.500 2.500 Vd 7.350 7.800 7.000 SS 0 2.300 2.200

Summa examina 76.300 96.750 87.500

De mest anmärkningsvärda dragen i projektionen av exminerade är den fortsatta mycket starka uppgången av examinerade på fyraårig teknisk och treårig ekonomisk linje, samt den kontinuerliga nedgången för social linje och tvåårig teknisk linje. I början av 1990-talet kommer enligt denna projektion linjer som representerar gamla fackskolan (So, Te, Ek) att i det närmaste ha eliminerats samtidigt som de gamla fack- gymnasielinjerna E och T har fördubblats i volym. Sammantaget blir resultatet att de allmänt studieförberedande linjerna kommer att spela en kvantitativt mycket blygsam roll i början av 1990-talet jämfört med situationen tio år tidigare. Till de slutsatser vi drar av denna utveckling, bl.a. när det gäller behovet av att bygga in allmänna ämnen i de yrkesin- riktade utbildningarna, återkommer vi i kap. 7.

3.4 Från utbildning till arbetsmarknad

Hösten 1971 började den första kullen ungdomar sina studier i den nya gymnasieskolan. Utbildningslinjerna hade byggts upp för att motsvara bredare yrkesområden än i den gamla yrkesutbildningen. Man förutsatte att eleverna efter fullföljda två årskurser i gymnasieskolan skulle få en färdigutbildning på ett specifikt yrkesområde i arbetslivet. Det bedöm- des alltså som väsentligt att eleverna hade skaffat sig så goda kunskaper och färdigheter i den tvååriga grundutbildningen att de kunde få arbete inom sitt specialområde för att fullfölja en färdigutbildning. I debatten kring gymnasieskolreformen ifrågasattes om eleverna hade fått sådana förberedelser att de kunde hävda sig inom utbildningens målyrken.

Två statistiska uppföljningsundersökningar bland gymnasieskolans elever under de första åren efter 1971 (analyserade inom de s.k. UTYRK- och UTGY-projekten på pedagogiska institutionen vid Uppsala univer- sitet ]) kan belysa vad som faktiskt inträffade och vilka attityder eleverna hade till den utbildning de fått.

Eleverna på de yrkesinriktade linjerna visade enligt UTYRK-projek- tets analyser en mycket positiv attityd till den utbildning de fått. Detta gällde i synnerhet deras inställning till yrkeskunskaperna efter fullföljda studier. En något mindre positiv attityd fanns till hur förberedelserna för det nuvarande arbetet skett i gymnasieskolan.

De utbildningslinjer som hävdar sig bäst i de tre avseenden man karaktäriserar ungdomarnas attityder i är jordbrukslinjen, skogsbruks- linjen och vårdlinjen. Här är ca 90% av eleverna positiva till yrkeskun- skaperna. 75 — 80% är positiva till förberedelserna för nuvarande arbets- uppgifter, 80—90% anser att de fått arbetsuppgifter inom det område utbildningen avser. De utbildningslinjer som hävdar sig sämst i dessa avseenden är konsumtionslinjen, beklädnadsteknisk linje och el-teletek- nisk linje. Bilden är dock inte entydigt negativ för dessa utbildningar. Eleverna från beklädnadsteknisk linje anser t.ex. i lika hög utsträckning som eleverna från jordbruks-, skogsbruks- och vårdlinjerna att de fått

' UTYRK: Utvärdering av gymnasieskolans yrkesinriktade linjer, UTGY= Utvärdering av gymnasieskolans studievägar.

goda yrkeskunskaper genom utbildningen. Endast ungefär hälften av dem anser dock att de hamnat i sådana arbetsuppgifter som utbildningen avsåg. En lika stor andel ansåg att de fått goda förberedelser för sina nuvarande arbetsuppgifter i sin yrkesutbildning. Eleverna från den el- teletekniska linjen visar en attitydbild som mer överensstämmer med konsumtionslinjeelevernas än med elevernas från beklädnadsteknisk linje.

Undersökningsresultaten från de båda studierna sammanfattas i en slutrapport (Axelsson & Wallin 19843) på följande sätt:

Eleverna från gymnasieskolans yrkesinriktade linjer "är inte bara nöjda med kunskaperna utan uttrycker också vad vi skulle vilja beteckna som en trygghet i framför allt de yrkeskunskaper de tillägnat sig. Något liknande kan vi inte så ofta finna bland ungdomar som gått de teoretiska linjerna. På det hela taget visar visserligen uppgifter både i enkäter och intervjuer att ungdomarna är nöjda med de kunskaper som gymnasieskolan gett dem. Detta gäller oavsett om de fortsatt att studera eller gått ut i förvärvsarbete. Det bör observeras att detta gäller för de ämnen som nu faktiskt finns på schemat. Däremot vill ungdomarna ha mera av annat som nu inte förekommer; de vill ha en gymnasieskola med andra kontakter med det omgivande samhället.

Om ungdomarnas svar tillåter slutsatser som dessa beträffande kunskaper i den traditionella meningen får gymnasieskolan hård kritik för det sätt på vilket den tagit hand om de allmänt personlighetsutvecklande uppgifterna." -----

"Jämfört med de yrkesförberedande linjerna har också de teoretiska två-, tre- och fyraåriga linjerna lett fram till kunskaper. För de förra har det varit kunskaper som också lett till upplevelsen av en personlig kompetens som skapat självförtro- ende. Denna upplevelse av kompetens ger inte de teoretiska linjernas elever uttryck för. Detta förefallet vara det viktigaste i den brist på möjligheter till positiv personlig utveckling som ungdomarna framhåller.

Ungdomarna från de teoretiska linjerna har fått en fördjupad allmänbildning men också kunskaper som gör fortsatta studier möjliga — vilket naturligtvis kan betyda att de fortsatta studierna kräver och ger kunskaper som är av samma slag som gymnasieskolans. Där lyckas skolan men den lyckas uppenbarligen inte att stimulera elevernas studieintresse och arbetslust. Den ger inte heller möjligheter till en fördjupning av kunskapen — möjligheter att välja de områden där eleven kan få nå sådan grad av kompetens att kunskapen har en personlig meningsfull- het. Det är en kunskap som — liksom kunskapen och färdigheten att sy en aftonklänning eller en frack — är min egen kunskap.”

Under perioden 1970—75, då eleverna i de två uppföljningsundersök- ningarna som refererats ovan lämnade gymnasieskolan, var de typiska ingångsyrkena på arbetsmarknaden hälso- och sjukvårdsarbete för flic- korna och tekniskt arbete för pojkarna. Dessa områden rekryterade långt utanför de speciella utbildningslinjer som hade områdena som utbildningsmål.

Perioden 1975—80 blev i flera avseenden trendbrottens och krisbran- schernas tid i samhällsdebatten i Sverige. Samtidigt fortsatte den expan-

2 Axelsson och Wallin, 1970-talets gymnasieskola inför 1990-talet. SÖ 1984.

Figur 3.6 Förändring av antal sysselsatta 1975 — 1980 inom de snabbast växande och snabbast krympande näringsgre- narna (räknat i föränd- ring av antal sysselsatta) Källa: SCB:s arbets- kraftsbarometer I 983.

sion av offentliga tjänster som pågått under lång tid. Rekryteringsmönst- ren från gymnasieskola till arbetsmarknad kvarstod i stor utsträckning även under senare delen av 1970-talet. I figur 3.6 kan man se att nedgång- en i s.k. ”krisbranscher” är av mycket begränsad omfattning jämfört med uppgången av offentlig service. Man kan notera att bygg- och anläggningsverksamhet minskade i antal sysselsatta samtidigt som yr- kesområdet bygg- och anläggningsarbete ryckte fram som största nyre- kryteringsområde för nyutbildade bland pojkarna. Vidare kan man se den starka tillväxten i den jämförelse med de flesta övriga näringsgrenar i figur 3.6 lilla sektorn ”uppdragsverksamhet.”

1000-tal +80

+60

+40

+20

&? (0 AQ) (? —20 O & o OI Q' CD 1000-tal & s s %” QQ 5 0 3 Q) & Ö

1 SCB:s arbetskraftsbarometer 1983 beskrivs gymnasieskolans och högskolans anpassning till 1980-talets arbetsmarknadsutveckling på föl- jande sätt:

”Gymnasieskolans, men framför allt högskolans utbildningsutbud har varit vä'l anpassat att möta den kraftiga expansionen inom undervisning, hälso- och sjuk- vård och socialvård under senare delen av 1970-talet. Av samtliga examinerade från linjeri högskolan har ungefär tre av fyra under senare delen av 1970-talet gått till anställning inom den offentliga sektorn. För gymnasieskolan är motsvarande andel (bland dem som ej gått till högskolan) 40%.

Andel som gått till offentlig sektor bland avgångna 1977 och 1980 i gymnasiesko- lan fördelat efter utbildningssektor:

Procent av examinerade

Utbildade inom: 1977 1980 Humanistisk-samhällsvetenskaplig sektor 56 44 Vård-social—konsumtionssektor 80 79 Ekonomisk-merkantil sektor 38 27 Teknisk—naturvetenskaplig sektor 26 30 Teknisk-industriell sektor 14 7 Jord-skog-trädgårdssektor 21 20

Av de examinerade från gymnasieskolan 1977 återfinns 42% inom offentlig sek- tor, medan endast 37% av de examinerade 1980 återfinns i offentlig sektor. Detta bör dock inte tolkas så att rekryteringen till offentlig sektor från gymnasieskolan har bromsats så kraftigt på tre år. Skillnaden kan lika gärna bero på att privat sektor har fler ingångsyrken för de yngre. Många av de examinerade 1980 har då inte lika lätt som de examinerade 1977 att få anställning inom offentlig sektor.”

1970-talet kännetecknades av en mycket kraftig rekrytering till olika former av offentliga tjänster: sjukvård, barnomsorg, undervisning etc. Hur kommer 1980-talet att sammanfattas när det gäller rekryteringen av nyutbildade till arbetsmarknaden? Först kan man konstatera att de kullar som lämnar gymnasieskolan 1980—85 är större än motsvarande kullar under 1970-talet. Man kan också se tendenser till minskade över- gångsfrekvenser till högskolestudier. Ett väsentligt större antal ungdo- mar kommer att göra anspråk på arbete efter sina gymnasieskolestudier under 1980-talet än under 1970-talet.

Perioden 1980—85 kan inte beskrivas via statistiska rekryterings- mönster ännu. Det material som utnyttjas ovan för beskrivningar av 1970-talets rekrytering är i huvudsak folk- och bostadsräkningarna. Folk— och bostadsräkningen 1985 kommer troligen inte att bli tillgänglig för bearbetning förrän tidigast 1987. Delar av arbetsmarknadens utveck- ling kan ändå beskrivas i grova drag via arbetsmarknadsparternas löne- register och via SCB:s arbetskraftsundersökningar. De tendenser dessa material visar för perioden 1980—84 är följande: El den kommunala och landstingskommunala expansionen fortsätter, om än i dämpad taktjämfört med perioden 1970—80, El den statliga sektorns tillväxt har upphört. För vissa områden kan man förvänta en viss tillbakagång i antalet sysselsatta (detta innebär dock inte att nyrekryteringen upphör), El sysselsättningen i industrin har växt under 1983 och 1984 efter en nära tioårig period av kontinuerlig nedgång. Den långsiktiga trenden mot minskad industrisysselsättning kan dock inte förväntas brytas. Situa- tionen kommer sannolikt att präglas av brist på arbetskraft inom vissa områden samtidigt som man har överskott på arbetskraft inom andra. Industrins anspråk på utbildning hos de nyrekryterade stiger.

Det faktum att den offentliga sektorn vuxit så snabbt under 1970-talet har bidragit till en segmentering av arbetsmarknaden för de nyutbildade. Kopplingen mellan utbildningskvalifikationer och yrkeskrav är väsent-

ligt starkare på den offentliga sidan av arbetsmarknaden än på den privata. Med en gymnasieskola dimensionerad för samtliga ungdomar får dessutom arbetsmarknadshänsyn vid dimensioneringen av grundut— bildningen en underordnad roll. Man kan av båda dessa skäl vänta sig en ökad spridning på utbildningsbakgrund bland ungdomar som rekryteras till olika yrkesområden. Redan situationen under 1970-talet präglades för de flesta utbildningslinjer som vette mot den privata arbetsmarkna- den av en sådan markant spridning utöver en linjes specifika målyrkes- områden. Denna tendens har tilltagit från den första uppföljningsunder- sökningen bland gymnasieskolavgångna 1973 till den senaste 1983.

3.5 Konsekvenser för yrkesutbildningen i framtiden

De utvecklingslinjer på arbetsmarknaden och i gymnasieskolan vi har beskrivit ovan har på flera punkter viktiga konsekvenser för hela den gymnasiala yrkesutbildningen i framtiden. Några områden där vi vill framhålla sådana konsekvenser är följande:

Bredare yrkesroller

Kopplingen mellan utbildningsbakgrund och yrkesinriktning på ar- betsmarknaden är förhållandesvis svag. Samtidigt finns tendenser till breddning av befattningsinnehåll och uppluckring av de yrkesroller som finns i en traditionell arbetsorganisation. Denna utveckling bör få kon- sekvenser för utbildningsplanering i flera avseenden: [1 man kan ej koppla dimensioneringen av yrkesutbildningen i gymna- sieskolan till arbetsmarknadsbehov på olika yrkesområden på sam- ma sätt som man gjort tidigare, El kursplanearbete bör ej bedrivas isolerat linje för linje utan i stället inriktas på strategiska kompetenser som ofta är gemensamma för ett stort antal befattningsområden.

Arbetsmarknads- och arbetsplatskrav

Rekryteringen till gymnasieskolan närmar sig 100% av årskullen 16- åringar. Att inte ha gått igenom gymnasieskolan blir en belastning ur arbetsmarknadssynpunkt oavsett vad man skall ha sin utbildning till. Detta gäller även för vuxna. Arbetsplatskraven kan samtidigt vara myc- ket skiftande för olika personalkategorier. Man kan göra en grov indel- ning i tre typer av befattningskategorier med tanke på arbetsplatsbundna kvalifikationskrav.

Den första kategorin kan vi kalla specialister. Deras kompetens bygger på professionell kunskap eller tradition inom en etablerad yrkeskår. Befattningskraven är ungefär desamma på en stor mängd arbetsplatser där dessa befattningar finns. Nästa kategori kan vi kalla nyckelpersoner. Deras kompetens bygger i stor utsträckning på ingående kännedom om den specifika arbetsplatsen eller den specifika verksamheten de arbetar med. Mycket litet av kärnkompetensen är formaliserad, eller ens forma- liserbar. Den tredje kategorin har mycket teknikbundna, rutinbetonade

arbetsuppgifter. Denna kategori är mycket känslig för teknikbyten och rationaliseringar.

Den första kategorins kompetens bygger på formaliserad kunskap som kräver lång utbildning under skolmässiga former. Den andra kate- gorins kompetens bygger å andra sidan till mycket stor del på erfaren- heter som är svåra att formalisera. Kraven på systematisk inskolning och individuell befattningsutbildning är därför stora. Den tredje kategorin har mycket korta inskolningstider. Deras arbetsinsatser är i större ut- sträckning än för de två första kategorierna utbytbara mot teknik. Vad gäller industrisektorn kan följande utvecklingstendenser för de olika kategorierna urskiljas.

Specialistkategorierna är i ökad utsträckning föremål för en omstruk- turering av företagens arbetsorganisation. Specialisternas arbete orga- niseras som uppdragsverksamhet i underordnade eller sidoordnade kon- sultföretag. Anspråken på kunskaper om företagsadministration och företagsekonomi stiger därmed för specialisterna. De företagsbundna nyckelbefattningarna blir en större andel av den totala personalstyrkan, speciellt i tillverkningsindustrin. Befattningsprofilerna växlar mellan företag, liksom rekryteringsbasen i utbildningsväsendet. Denna utveck- ling ställer stora krav på företagens egen interna personalutbildning och ett närmare samarbete med det allmänna utbildningsväsendet. Rutin- uppgifterna kommer i allt mindre utsträckning att utföras inom avgrän- sade befattningar med dessa uppgifter som huvudinnehåll. I stället integ- reras rutinarbetet med kvalificerade uppgifter, t.ex. av underhålls- eller reparationskaraktär. Dessa tendenser har tydliga motsvarigheter även inom andra sektorer av arbetslivet.

Varuproduktionen ett oförändrat viktigt målområde för yrkesutbildningen

Frågan vad som kommer efter industrisamhället kan med viss sanno- likhet få svaret ”industrisamhället”. Den kraftiga omstrukturering av industrin som skett under åren 1950—1980 har lett Sverige in på expan- siva områden i världshandeln, där vår konkurrensförmåga är förhållan- devis god. Tillverkningsindustrin utgör även framledes ryggraden i sam- hällsekonomin. Den öppning som finns för en expanderande arbets- marknad inom tjänsteproduktion är en sannolikt kraftig ökning av pen- sionärshushållens efterfrågan. Vilken riktning denna efterfrågan kom- mer att ta är dock svårt att uttala sig om. Den bör få effekter på en rad områden som t.ex. bostadsbyggnad, hälso— och sjukvård, hemtjänst, livsmedelsindustri, restaurangnäring, turism och rekreation.

Visserligen kan industrisysselsättningen även fortsättningsvis förvän- tas minska men ändå i dämpad takt. Industrin är därmed ett ur syssel- sättningssynpunkt oförändrat viktigt område. En omstrukturering av kvalifikationskraven för industrianställda är däremot med stor sannolik- het att förutse.

Gränserna mellan professionella och personliga kunskaper blir otydligare

Man kan förutse en minskning av totala antalet arbetstimmar på arbetsmarknaden i framtiden. Samtidigt finns i dag arbetsinsatser i hus-

hållen motsvarande heltidsarbete på arbetsmarknaden för många hus- håll. Den rationalisering av hushållsarbetet som ägt rum under en lång period kan förväntas innebära arbetstidsbesparingar även i framtiden, dels genom ökad teknikanvändning och överflyttning av hushållsarbete till varu- och tjänsteproduktionen på arbetsmarknaden, dels genom organiserade former för samverkan mellan hushåll. Vidare kan en ökad teknikanvändning i hem- och fritidsarbete förutses i den mån ”självbe- tjäningssamhället” tar över marknadsförda tjänster. Detta innebär en minskad efterfrågan på reparations- och underhållstjänster från hushål- len, men även visst tillverkningsarbete. Samtidigt kan man förutse en ökad efterfrågan på insatsvaror för detta hemarbete.

För båda de ovan nämnda formerna av oavlönat hemarbete kommer kunskaper som ligger nära dagens yrkeskunskaper att vara nödvändiga. För utbildningens del innebär detta ett vidgat ansvarsområde.

Minskad andel elever på allmänteoretiska utbildningsvägar men ökat in- tresse för fortsatta studier bland yrkesutbildningseleverna

1980-talet har för utbildningsväsendets del inneburit ett kraftigt ökat tryck på yrkesutbildningen. Samtidigt har intresset för de allmänna utbildningsvägarna på gymnasial nivå stagnerat efter en kontinuerlig uppgång under hela efterkrigstiden. I takt med att ungdomskullarna minskar kommer det att finnas möjlighet att bereda en större andel av kullen plats i yrkesinriktad utbildning. Att en ökad andel väljer en yrkesinriktad grundutbildning i stället för en allmänteoretisk skapar förutsättningar för en ökad efterfrågan på fortsatta studierjämfört med vad som gällt för yrkesutbildningseleverna hittills. För den fyraåriga tekniska linjens del kan man se en sådan utveckling. Andra yrkeslinjer som ligger nära till för en höjd övergångsfrekvens är t.ex jordbruks-, el-teleteknisk, handels- och kontors-, vård-, drift- och underhållsteknisk, processteknisk, skogsbruks- samt trädgårdslinjen. Här kan man alltså förutse en efterfrågan på behörighetsgivande ämnen redan i de grund- läggande yrkesstudierna. En breddad rekryteringsbas till högskoleut- bildning är också en förutsättning för att tillräckligt många skall skaffa sig utbildning på denna nivå. En hög utbildningsnivå är viktigare än någonsin inför framtiden.

4. Internationella trender

4.1. Inledning

Yrkesutbildningens inriktning och omfattning varierar starkt mellan de olika länderna, beroende på förhållandena i respektive land, t.ex. dess näringslivsstruktur, utbildningstradition, geografiska läge, politiska am- bitioner, utvecklingsstadium etc. Definitionen av yrkesutbildning är dessutom långt ifrån enhetlig. Ofta skiljer man strikt mellan allmänteo- retisk utbildning (education) och yrkesutbildning (training). Liksom ti- digare hos oss utgör dessa ofta helt skilda utbildningssystem med olika organisatorisk uppbyggnad.

Vi har valt att belysa några intressanta utvecklingstendenser som underlag för våra diskussioner och förslag avseende yrkesutbildningen i Sverige. I några fall lämnar vi dock mera detaljerade översikter. Exem- plen är i första hand hämtade från det område som motsvarar den tekniskt-industriella sektorn hos oss.

4.2. Yrkesutbildningen i Västeuropa

4.2.l Bakgrund

Huvuddelen av den praktiska yrkesutbildningen i vår omvärld bedrivs i företag. Europeisk yrkesutbildning bygger på lärlingstraditionen, vil- ken innebär att lärlingen på arbetsplatsen lår yrket av någon yrkeskun- nig, t.ex. mästare inom hantverket, arbetsledare eller yrkesman inom industrin.

När industrin började ersätta delar av hantverket minskade behovet av flerårig yrkesutbildning för många enskilda arbetsuppgifter. Indu- strin behöll därvid ofta den traditionella lärotiden för de mest kvalifice- rade arbetsuppgifterna, för vilka utbildningen fick en ny profil med bredare bas och successiv specialisering mot individualyrken. Den gäller fortfarande. Kraven på kunskaper inom kvalificerade befattningar ökar successivt.

I Norge, Finland och Frankrike meddelas liksom i Sverige en stor del av den grundläggande praktiska undervisningen i skola — ökande ten- denseri denna riktning kan vi se också i Danmark, Italien, Holland och Belgien.

Dagens yrkesutbildning i Mellaneuropa genomförs huvudsakligen i samverkan mellan företag och skola med praktisk undervisning förlagd till företag och teoretisk undervisning till ”yrkesskola”. Ibland koordi- neras inte de två delarna tidsmässigt, utan lever var sitt liv. Yrkeskom- petensen verifieras vanligtvis genom slutprov.

Även i ”lärlingsländer” som Västtyskland, Schweiz och Österrike bedriver de större företagen periodvis grundutbildning i egna skolverk- städer. Denna grundutbildning skeri växling med tillämpningsperioder i företagens produktionsavdelningar. Mindre företag i Västtyskland ”köper” exempelvis ibland sådan grundutbildning av större företag, då ansvaret för den praktiska utbildningen åvilar företagen.

England och Danmark är exempel på länder, som helt eller delvis ordnat institutionell praktisk undervisning under det första utbildnings- året. I England har några av de branschvisa utbildningsorganen (”Trai- ning Boards”) Iokalt inrättat särskilda ”Craft Training Centres”, som påminner om yrkesskolor. Dessa genomför de mindre företagens utbild- ning under första året. I det nya danska systemet för grundläggande yrkesutbildning är vanligtvis första året skolförlagt.

Vi kan allmänt konstatera en viss tendens till ökad samverkan mellan skola och företag. I vissa länder ökar skolförläggningen av praktiskt utbildning. I andra pågår diskussioner om ökad andel företagsförlagd utbildning. I Frankrike pågår exempelvis en diskussion om en ny inrikt- ning som liknar våra förslag.

Vi inleder med en kort översikt av yrkesutbildningen i våra nordiska grannländer.

4.2.2. Yrkesutbildningen i Danmark

I Danmark finns för närvarande två parallella utbildningssystem. Det äldsta av dessa är lärlingsutbildningen. Den innebär praktisk upplärning på arbetsplats och teoretisk i skola med undervisning 3—20 hela veckor per halvår. Inom handels- och kontorsområdena finns en variant med teoriutbildning l—2 dagar per vecka.

Den nyare utbildningen kallas Erhvervsfaglig grunduddannelse, Efg. Eleverna vistas som regel hela första året på skolan. Den första perioden växlar eleverna mellan olika yrkesuppgifter inom ett större område (bransch eller delbransch). Därefter sker grendelning.

Nedanstående tabell visar de danska huvudområdena jämte antalet utbildningsyrken inom dessa. Vissa av yrkena är små, varför eleverna inom dessa periodvis deltar i centralt anordnad fackutbildning, t.ex. vid skolan för ”Guld- och Sölvsmide”, där eleverna delges såväl viss praktisk grundutbildning som teoriundervisning.

Efg-utbildningen ökar successivt i omfattning. Både efg- och lärlings- utbildningarna avslutas med prov och utbildningsbevis.

Utbildningen innehåller karaktärsämnen, allmänna ämnen och val- fria ämnen. Samtliga dessa ämnen studeras i anslutning till de koncen- trerade skolperioderna.

Genom koncentration av skolperioder har man i Danmark lyckats lösa utbildningsproblemen för de mindre yrkesområdena. Sådana finns

inom bygg- och anläggning (glasmästare, skorstensfejare, orgelbyggare etc.) inom de grafiska facken (pressfotografer, bokbindare etc.), inom handel och kontor (dekoratörer, läkarsekreterare, receptionister etc.), inom metallbranschen (cykelmekaniker, rörsmeder, guldsmeder, glas- rörsblåsare etc.), landtransportområdet (kranförare, fraktchaufförer etc.), livsmedelsområdet (kypare, receptionister, tarmrensare etc.) samt servicefacken (buntmakare, gardindekoratörer, frisörer, optiker, figur- och vasmålare etc.).

Utbildningsgruppernas yrken är ”branschmässigt” besläktade, vilket inte alltid innebär ett innehållsmässigt släktskap. För några yrken rekry- teras därför elever från olika utbildningsmässiga huvudområden till fortsatt utbildning. Exempelvis kan man utbildas till glasrörsblåsare från grundutbildning inom såväl metall- som serviceyrken. Den fortsatta specialyrkesutbildningen är dock identisk.

Tabell 4.1 UtbildningsyrkeniDanmark

Huvudområde Efg—utbildning Lärlingsutbildning Antal Total tid i år Antal Antal Total tid i år Antal yrken skol- yrken skol- veckor/ veckor/ halvår* halvår Bygg och anläggning 17 2,5 —4 4—20 20 2,25—4 5—15 Grafiker 9 4 —4,25 5—10 3 3,75—4 5—10 Handel och Kontor 15 3 —3,75 2—10 6 3 10—12 Metallyrken 32 2 —4 2—14 46 2,75—5 4—20 Jordbruk 10 3 —-3,75 8—20 4 3,5 6—13 Landtransport 7 2 —3,5 6—20 — - - Livsmedel 15 275—45 5—20 11 225—35 3—1 5 Serviceområdet, —konfektion, +hantverk 24 2 —5 5—20 10 2 -4 5—20

* Efter1 års utbildning.

4.2.3. Yrkesutbildningen i Norge

Liksom i Sverige är en stor andel av den grundläggande yrkesutbildning- en i Norge integrerad i gymnasieskolan ("Den vidaregående skole”), som omfattar grundkurs om ett år samt fortsättningskurser om ytterliga- re 1 + ] år. Inom hantverks- och industriyrkena antogs 1984/85 ca 22.700 elever i grundkurserna, ca 9.500 i vidaregående kurs I och ca 2.400 i vidaregående kurs 11.

Den vanligaste utbildningsvägen efter grundkursen är fortsatt lärlings- utbildning (ca 2.600 lärlingar) och efter vidaregående kurs I (ca 2.000 lärlingar). Lärlingar kan också rekryteras direkt efter grundskola (ca 1.500 lärlingar). Totalt avlades slutprov (”Fagprover”) av 10.700 lärlingar och skolelever. Samtliga antalsuppgifter avser l984/85.

Norge har — liksom ett flertal andra länder — en särskild lärlingslag. Den omfattar alla ungdomar under 20 år som tar anställning inom i lagen angivna yrkesområden under förutsättning att arbetsgivaren be- döms kunna ge lärlingsutbildning. Undantag gäller för tekniska prakti- kanter och prao-liknande aktiviteter jämte ungdomar som i den videre- gående skolen avlagt godkänt slutprov.

Lagen föreskriver systematisk undervisning under lärotiden, som för olika yrken varierar mellan två och fem år. Den vanligaste lärotiden tre år tenderar att öka till fyra år.

Enligt en utredning om arbetskraftsbehovet för norsk verkstadsindu- stri 1985—1990 bedöms viss nedgång i den totala sysselsättningen av arbetare. Samtidigt ökar yrkesarbetarandelen relativt sett. Inom yrkes- arbetargruppen förväntas viss nedgång inom traditionella yrken medan antalet ökar inom yrken som ansluter till ny teknik.

Lärlingslagen ger också vuxna tillfälle att avlägga slutprov, under förutsättning att de har 25 % längre tid inom yrkesområdet än den normala lärlingstiden samt uppfyller de praktiska och teoretiska kraven. I uppgiften om antal avlagda slutprov är också de vuxna inräknade.

4.2.4. Yrkesutbildningen i Finland

Mellanstadiets, dvs. gymnasiets teoretiska linjer, reformerades 1982, då ny arbetsorganisation infördes i form av bl.a. ökad andel periodicerade studier, nya kursformade läroplaner och nya läromedel i alla läroämnen, ny varierande arbetsrytm som följd av lärokursernas förändring, över- gång till studieperiodsystem, ökning av elevernas självständiga arbete jämfört med tidigare gymnasium samt kursvis bedömning. Gymnasiet är alltjämt en treårig enhetlig helhet som bygger på grundskolans lärokurs och avslutas med studentexamen.

Yrkesläroanstalterna i Finland är fristående från gymnasiet. De ger yrkesinriktad grundutbildning som senare leder till specialisering. Det finns omkring 100 yrkesskolor med filialer. Av dessa är sju statliga centrala yrkesskolor och tio filialskolor. De övriga har kommuner som huvudman. Dessutom finns 46 läroanstalter för hemslöjd och konstin- dustri, ett 60-tal för lantbruk, 28 för skogsbruk, 30 för hushållslära, 40 för hälsovård, ca tio för hotell- och restauranger, ca 60 för huslig ekonomi, 71 för handel, nio för affärsbranschen, sju för sjöfartsbranschen samt 31 för teknisk utbildning. (Av dessa omfattar de flesta både tekniskt institut och teknisk skola.)

Lärlingsutbildningen kompletteras med teoretisk undervisning om 2—9 veckor vid yrkesskolan.

Lärotiden är 1—4 år. För närvarande finns ca 8.000 lärlingar och 170 godkända läroplaner.

De teoretiska kursavsnitten är kostnadsfria för eleverna som också får kost samt vid behov logi och dagtraktamente. Familjeförsörjare kan också erhålla familjebidrag.

Särskilda yrkeskurscentraler ger arbetsmarknadsutbildning i form av omskolning, vidareutbildning och efterutbildning samt vid behov också grundutbildning. Utbildningen är modulindelad och koncentrerad till

42 yrkeskurscentraler.

De tekniska skolorna utbildar både ingenjörer och tekniker. Tekniker- examen omfattar tre år och kräver 24 månaders praktik. Ingenjörsexa- men omfattar fyra är (tre år för elever som har studentexamen). För fyra- årseleverna krävs 16 månaders och för treårseleverna tolv månaders praktik. Inträdeskraven för teknikerutbildningen är grundskoleexamen. Urval sker genom inträdesprov och betygspoäng.

4.2.5. Yrkesutbildningen i Frankrike

Frankrike har i princip, liksom vi, sin grundläggande yrkesutbildning förlagd till skolor. Utbildningen kan antingen vara bredare och på högre teoretisk nivå ”Brevet d'Etudes Professionelles” (BEP) eller vanligtvis mer yrkesspecialiserad ”Certificat d'Aptitude Professionnel” (CAP). Från dessa huvudregler finns följande undantag: Cl Ca 100.000 lärlingar - främst inom detaljhandel, motorbransch och byggnadsindustri — är exempelvis knutna till CAP-systemet ochfår sin praktiska utbildning i företag. [] Utbildningsministeriet har under senare är skapat ca 60.000 extra skolplatser genom att periodvis ge eleverna utbildning i företag (väx- elutbildning). El Parallellt med det offentliga systemet finns också en omfattande företagsutbildning, som inte är knuten till skolsystemet. Utbildningen bedrivs inom ramen för återkommande utbildning ”Formation con- tinue”. För sådan betalar arbetsgivaren en vuxenutbildningsavgift (1,1 % av lönesumman) med avdragsrätt för sina utbildningskostna- der i samband med sådan utbildning.

4.2.6. Några nya modeller

Lärlingsutbildningen har minskat i många länder på grund av minskad efterfrågan på yrkesarbetare. I England har ett provisoriskt system (Youth Training Scheme) tillskapats under arbetsmarknadsdepartemen- tets inseende. Utbildningsdepartementet bygger också upp nya model- ler. På senare tid har yrkesutbildningen börjat ordnas i bredare block under första året. Därefter (2—3 år) väljs 2—3 moduler som förbereder för enskilda yrken. Utbildningen tenderar att bli målrelaterad och avslu- tas därmed när överenskomna kunskaper och färdigheter verifierats. Utbildningen har under kort tid reducerats från 4—5 års all-round- utbildning till tre år med kompetens inom 2—3 individualyrken. Detta är en följd av ”The New Training Initiative”, som även underlättar möjligheterna att påbörja längre yrkesutbildning senare än vid 16-års ålder, översyn av utbildningslönerna, som tenderar att följa den allmän- na löneutvecklingen istället för elevens prestation, samt ökade möjlighe- ter för vuxna att erbjudas utbildning i samband med introduktion och ny teknologi.

I Skottland beräknar SCOTVEC (The Scottish Vocational Education Council) att man t.o.m. hösten 1985 har producerat ca 2.000 moduler, som kan användas vid alla typer av yrkesutbildning.

Figur 4.1 Principschema över verkstadsutbild- ningen i Västtyskland.

Arbetsmarknadsparterna inom verkstadsindustrin i Västtyskland kom våren 1984 överens om reformering av yrkesutbildningen. Utbildningen är dels linjeindelad med bred bas och successiv specialisering, dels målrelaterad, dvs. slutsteget kan förlängas eller förkortas i förhållande till angiven rikttid.

Lärotid år 3,5 | | x —| x x '— & C __! : % "E 'E 1 "! ac: ' 53 ;: C 3 _! x 1 o-o _z .: x x , : q, 9 A: C 2 —— 3 O—l ”* n': " U q; u) ' 1 ;( C in in '- V, C ' , : o C 0 _ .. [ q) ;: t'. .- U) ... aa .vc ; o ' 0 a . g = tö "E E, E. % == m 2” 2 a &” e l '_ '_ ._ '— .— 2 5.1” % & få 53 % & få 1 E % g 5 * 5 S %. ” E % ' 'i av m u: ** : .. 0) — en : ;: ta in "O g, ... & E .! E l— m +: (b = : : l 0 in in nu : * n- '" ”3 nu 0- '” .. C C .. U) 0) ,_ 0 "> > : 0 : cu ,» d'. 2 5421 u. > |E 5 U) LT. en 2 5 | i— o. 5 2 2 0 .o ' . . .. m i lndustri- Verktygs- Maskln- Konstruktions— Anlaggn % ] mekaniker mekaniker arbetare mekaniker mekaniker 13 1.5 +, ----- _ __ £

.,1 l l 1

0,51 L

västtysk Metallerbeiaieuibildning

4.3. Den Nordamerikanska yrkesutbildningen

I Nordamerika finns ett helt annat mönster för yrkesutbildningen. De flesta ungdomar genomgår High School, som utöver ett fåtal obligato- riska ämnen erbjuder många tillvalsmöjligheter. I de flesta fall har eleverna vid yrkesutbildningens början därför fått en mera omfattande allmän basutbildning än den vår grundskola ger.

Eleverna från High School är också minst två år äldre än eleverna från vår grundskola. Deras yrkesutbildning är vanligtvis klart individualyr- kesbestämd och förlagd till företag. Vid byte av arbetsuppgifter följer en ny individualyrkesbestämd kompletteringsutbildning. Lärotiden varie- rar från några månader till flera år. I vissa fall (t.ex. bilindustrin i USA) är lärlingsutbildning sådan vuxenutbildning som syftar till att efter flerårig yrkesverksamhet ge ökad kompetens, status och lön.

I ”Community Colleges ” samordnas ofta utbildningen för olika ål- ders- och deltagarekategorier (t.ex. ungdomsutbildning, fortbildning av yrkesverksamma och arbetsmarknadspolitisk utbildning). Utbildnings- institutionens personella och materiella resurser används som en gemen- sam tillgång för att uppfylla olika utbildningsmål. Elever med olilka utbildningsmål kan vara blandade.

4.4. Finansiering av yrkesutbildningen

4.4.1. Olika system

Utbildningens uppläggning och längd varierar som vi sett starkt mellan olika länder. Detta gäller också ansvaret för yrkesutbildningen. Den finansieras antingen direkt av produktionen genom att företagen står för utbildningskostnaderna eller indirekt via kostnadsdelningssystem eller skattefinansiering. Vid indirekt finansiering utgår bidrag i någon form till de företag som utbildar.

Som tidigare framgått har skolan i Sverige successivt tagit över ansva- ret för grundläggandde yrkesutbildning, liksom den gjort för annan grundläggande utbildning. Vissa skattefinansierade bidrag utgår till de företag eller institutioner, som helt eller delvis bedriver yrkesutbildning enligt av myndigheterna godkända läroplaner.

I flertalet andra länder utgår vanligtvis ingen skattefinansierad ersätt- ning till företag som utbildar. Undantag gäller för teoriundervisningen, som ofta bedrivs och bekostas av skolan.

I några länder förekommer emellertid clearing av yrkesutbildnings- kostnaderna mellan företag som utbildar och företag som inte utbildar. Här finns olika system, av vilka vi kortfattat redogör för sådana i Danmark, Storbritannien och Holland.

4.4.2. Arbejdsgivernes Elevrefusion i Danmark

I Danmark är Arbejdsgivernes Elevrefusion (AER) en självständig insti- tution med uppgift att genom solidariska bidrag från arbetsgivarna helt eller delvis finansiera den lön som enskild arbetsgivare utbetalat till elever i grundutbildning (Erhvervfaglig Grunduddannelse, Efg och till lärlingar) för den tid de vistas på skolan.

Samtliga arbetsgivare som betalar avgifter till ATP, med undantag av offentliga myndigheter och privata institutioner som finansieras av of- fentliga medel, har också skyldighet att betala bidrag till AER i relation till arbetsvolymen vid företaget. Berörda arbetsgivare skall 1985 till AER inbetala 53 öre/arbetstimme.

Företag med kontraktsbundna lärlingar eller efg-elever kan under skolperioder, som ofta omfattar sammanhängande veckor i växling med perioder i företag, få bidrag till elevernas lön, om Utbildningsavtalet omfattar skolvistelse.

Från AER erhåller fr.o.m. 1 juli 1985 arbetsgivare:

för l:a årslärlingar 500 dkr/elevvecka för eg-elever och övriga lärlingar 910 dkr/elevvecka för elever som följer med efg likvärdig och godkänd utbildning 910 dkr/elevvecka

Skillnaderna i utbildning för efg-elever och övriga l:a årslärlingar är en medveten metod att prioritera efg-utbildningen inom de yrkesområden där sådan finns. Efg-utbildningen omfattar ett brett ”basisår” med suc- cessiv specialisering. Växling inom efg sker mellan perioder i skola och företag. Skolan ger teoriutbildning till lärlingar.

4.4.3. Levy and Grant System i England

Vid tillkomsten av industriella ”Training Boards” i England introduce— rades ett ”Levy and Grant System”, som finansierades genom en procen- tuell avgift på företagens lönekostnader. Procentsatsen fastställdes per bransch.

För Engineering Industry Training Board (EITB) fastställdes exem- pelvis 2,5% av lönesumman, som inbetalades till EITB och huvudsakli- gen användes till bidrag för att täcka företagens utbildningskostnader.

EITB upptäckte snart, att utbildningsbehoven varierade mellan olika företag samt att de små företagens bidrag blev marginella ] förhållande till de administrativa kostnaderna. (Ca 80% av de anställda finns inom de 10% av antalet företag som är störst. De små företagen är dessutom ofta underleverantörer till de större, varför utbildningskostnaderna än- då till stor del transfererades till de större företagen.)

I ett första steg uteslöts därför företag med färre än 50 anställda. För de mindre företagen byggde EITB emellertid upp lokala ”Craft Training Centers” (liknande gymnasieskolornas yrkeslinjer) för det första årets utbildning.

1 nästa steg exkluderades många av de större företagen, som bedöm- des sköta sin utbildning väl. Systemet blev arbetskrävande, då det totala utbildningsbehovet skulle fastställas i varje företag. Av EITB:s personal sysselsattes halva antalet (ca 300 tjänstemän) för att huvudsakligen han- tera detta clearingsystem.

Under ett mellanskede finansierades administrationen vid samtliga ”Training Boards” av staten.

Nu finansieras administrationen i ett bantat antal Training Boards genom en särskild avgift. Den utgör inom EITB 0,06520/0 av företagens lönekostnader. För särskilda utbildningsaktiviteter tillkommer 1% av lönesumman. Styrelsen i dessa Training Boards består av företrädare för arbetsgivare och arbetstagare. Dessa har exklusiv rätt att fatta beslut om uttaxering. Dessutom ingår företrädare för arbetsmarknad och utbild- ningsmyndigheterna samt företrädare för verksamheten.

Företag som bedöms ha egen utbildning av tillfredsställande kvalitet och kvantitet få på dispens reducera avgiften med 0,8%. Om den egna utbildningen även beaktar förväntade förändringar kan avgiften redu- ceras med ytterligare 0,2%. Företag med reduktion erhåller inga bidrag.

För övriga företag är bidragsmöjligheterna prioriterade till ett antal ändamål och belopp. Bland dessa finns yrkesutbildning av ungdomar, t.ex. £ 350 för två moduler och £ 250 per ytterligare modul.

4.4.4. Yrkesutbildning för holländsk metall- och elektroteknisk industri

Antalet lärlingar inom holländsk verkstadsindustri minskade mellan 1979 och 1985 från 1.100 till 500 per år. Arbetsmarknadsparterna och staten har mot denna bakgrund utarbetat en plan för att fördubbla antalet lärlingar. Utbildningen har två organisatoriska varianter: D Heltid. De yngre i företaget får praktisk utbildning i företag fyra

dagar per vecka. En dag per vecka ger regionskolan laborationer, fackteori och allmänna ämnen. D Halvtid. Ungdomar utbildas två dagar per vecka i företag samt deltar två dagar i en gemensam utbildningsaktivitet och en dag i veckan

regionskolan.

Arbetsgivarna får bidrag med 4.800 Hfl per elev och utbildningsår i heltidsutbildning eller 2.500 Hfl i deltidsvarianten.

Lärlingarna får under utbildningen en reducerad lön (40—80% av gällande minimilön för motsvarande ålder enligt kollektivavtalen). Ung- domarna börjar i åldern 17— 18 år och är vanligtvis visstidsanställda.

För att delfinansiera bidragen har man inrättat en fond till vilken företagen under 1983 och 1984 avsatt 0,2% av lönesumman. Ett motsva- rande belopp tillskjuts från myndigheterna.

Fondens styrelse är sammansatt av representanter från arbetsgivare- och arbetstagareorgansiationernajämte en adjungerad representant från Socialministeriet.

För ändamålet har man 1985 inrättat ett centralt organ CESMETEL. Dessutom inrättas regionala organ som främst har att förvalta utbild- ningskapaciteten, göra prognoser, placera lärlingar i företag som ingår i systemet m.m. samt också har att handlägga behov av arbetsmarknads- utbildning och övrig utbildning.

För regional utbildning får företagen 11.000 Hfl per lärling och år i företagsskolor, där ringa mängd produktivt arbete utförs. Man får 6.000 Hfl per lärling och år för utbildningsplatser som har en strukturerad utbildningsprocess och ganska omfattande andel produktivt arbete. När inlärningen sker genom att eleverna deltar i ej utbildningsrelaterad pro- duktion är bidraget 2.500 Hfl per lärling och år. De regionala organen mottar och distribuerar bidragen.

Lärlingen i regionalt anordnad utbildning får 150 Hfl per månad i bidrag när utbildning sker i företagsskolor med ringa produktivt arbete.

Motsvarande bidrag ökar till 450 Hfl under första året och 550 Hfl per månad under andra året om företaget har en strukturerad utbildnings- process och arbetsinsatsen ger ringa kostnadstäckning.

Lärlingen får 550 Hfl per månad under första året och 700 Hfl per månad under det andra året om utbildningen sker helt i produktionen.

Bidragen förutsätter lärlingsöverenskommelse och utbildningsöver- enskommelse för hela utbildningstiden. Lärlingar åtnjuter samma ar- betsplatsförsäkringar som anställda med undantag av arbetslöshetsför- säkring.

4.5. Yrkesutbildning som bas för teknikerutbildning

I flertalet länder baseras mellanteknikerutbildningen på yrkesutbild- ning. I England finns särskild lärlingsutbildning även för vissa tekniker- yrken t. ex. ritare.

Praktiktiden för ”gymnasieingenjörer” från den fyraåriga tekniska linjen i Sverige är ur internationell synvinkel ovanligt kort. Det utgör ofta

Figur 4.2 Schematisk bild av teknisk utbildning i Norge

en nackdel, då gränserna mellan yrkesarbetarens och teknikerns arbets— uppgifter i takt med förändrade behov blir mer diffusa.

I Norge har teknikerutbildningen byggts upp enligt ett ”vertikalt” samordnat system — lokala teknikerskolor, regionala ingenjörshögsko- lor och en central teknisk högskola förlagd till Trondheim. Civilingen- jörsutbildning kan sedan 1985 också avläggas vid universiteten i Oslo och Bergen. Genom ett samlad grepp har också stoffet i undervisningen samordnats, så att den som genomfört en teknisk utbildning medelst kortare kompletteringskurs (och viss förlust i totalt studietid) ofta kan påbörja en annan teknisk utbildning med viss kredit i tid. (Se figur 4.2). I Finland sker ingenjörsutbildningen och teknikerutbildningen vid tek- niska institut. För tillträde till dem fordras genomgången gymnasieskola (teoretisk) resp. yrkesskola samt minst ett års praktik i företag.

Tekniske utdanninger

universitet * "tekn-lmgskole | ing.hegskole tekn.fagskole Dr.scient. [) Dring'T'H' D

r————r———

.tx

Candscient. i)

_— Siv.ing [> _'_'* XIngeniiitr [) Cand.mag. 4. års kurs 3. år I J 3. års kurs him -_ Tekniker D 2. års kurs Pnghagskole [ tekn.fagskole * 2 år Iårskurs 231» . ?" ?? 1] M

videregående skole og/eller yrkespraksis. forkurs. deleksamen få? ) ? ?

9-årig grunnskole

4.6. Vidareutbildning av yrkesverksamma

Danmark har ett utbyggt system för ”efteruddannelse”, som ger möjlig- heter till åjourföring och utveckling av yrkeskunskap. Sådan utbildning om vanligtvis två—tre veckor finansieras helt genom en fond till vilken arbetsgivaren för varje anställd och arbetstagaren vardera bidrar med 500 dkr per år.

Regler om betald ledighet för studier, ”paid educational leave”, finns i flertalet länder för att tillgodose enskildas studieönskemål. I stor utt- sträckning används denna möjlighet för vidareutbildning inom yrket.

Många socialistiska länder i Östereuropa har för flertalet yrken mer eller mindre obligatorisk vidareutbildning med fastställda kurslängder och intervaller mellan kurserna. En stor del av sådan utbildning som leder till bättre ekonomiska villkor bedrivs på fritid.

I Österrike bedrivs vidareutbildning via institut ägda av de centrala arbetsgivare- och eller arbetstagareorganisationerna i en komvux-lik- nande verksamhet.

4.7. Sammanfattning

I detta kapitel har vi kortfattat beskrivit huvuddragen inom västerländsk yrkesutbildning med inriktning på företagssektorn, några nyligen ge- nomförda förändringar samt modeller för utjämning av utbildningskost- nader mellan företag.

Vi har allmänt kunnat konstatera en tendens till ökad samverkan mellan skola och arbetsliv. I vissa länder med en hittills förhållandevis hög andel arbetsplatsförläggning ökar skolförläggningen av praktisk yrkesutbildning. I andra länder med hög grad av skolförläggning pågår diskussioner om en ökad andel företagsförlagd utbildning.

'na-nam ".n.r?1:.#:l,'.' . it ii;

;... ”JW" ja.. att..."?"

5. Utbildning och arbetsorganisation

5.1. Arbetsorganisation

Det är enligt vår mening viktigt att uppmärksamma den ömsesidiga påverkan som finns mellan hur yrkesinriktad utbildning organiseras och organisationsformerna i arbetslivet. Denna ömsesidiga påverkan inne- bär att nya organisationsformer i arbetslivet väcker behov av förändring- ar i yrkesutbildningens organisation. Valet av organisationsform inom yrkesutbildningen kan också bidra till att konservera eller utveckla organisationsformer i arbetslivet.

5.1.1. En tendens mot en förändrad arbetsdelning

Många tecken tyder på att den arbetsorganisation som i början av vårt århundrade sammanfattades i amerikanen Taylors filosofi om "veten- skaplig arbetsdelning” (scientific management) håller på att ersättas med nya organisationsformer.

Inom vissa delar av arbetslivet börjar den enskilde individen allt oftare uppfattas som en alltför begränsad organisationsenhet. I stället används 5. k. sociotekniskt organiserade produktions- och tjänsteenhe- ter, bestående av flera individer, vilka tillsammans bildar arbetsgrupper. Det är gruppens samlade kompetens som gäller och gruppen ges gemen- samt ansvar. Arbetsrotation bidrar till att bredda den enskildes arbets- uppgifter, inflytandet över arbetet ökar och den anställde kan se sin egen arbetsinsats i ett större perspektiv.

Exempel kan hämtas från hälso- och sjukvården där det pågår en utveckling från det 5. k. rondsystemet mot olika typer av gruppvård. Rondsystemet har karaktäriserats av att sjukvårdsarbetet brutits ned i små komponenter eller funktioner där de anställda har specialiserat sig på bestämda arbetsuppgifter. Gruppvården, som är en form av lagarbe- te, karaktäriseras av att patienter och personal indelas i grupper samt att i princip allt vårdarbete med varje patientgrupp utförs av en bestämd personalgrupp, ett vårdlag.

Även den tekniska utvecklingen ger förutsättningar för en förändrad arbetsorganisation. Inom delar av industrin utförs den direkta produk- tionsprocessen av maskinsystem, övervakade och betjänade av kvalifi- cerade operatörer som ansvarar för produktion, förebyggande och lö- pande underhåll samt viss kvalitetskontroll och processtyrning. Även

här är det alltså fråga om en breddning av den enskildes arbetsuppgifter. Samtidigt ökar vikten av ledarskap i det moderna arbetslivet.

5.1.2. En tendens mot mer produktionsinriktade orga- nisationsformer

Inom bl.a. tillverkningsindustrin tillämpas i dag i stor utsträckning en arbetsorganisation som går ut på att maximera användningen av ma- skinkapitalet. Man har ”funktionsinriktade” verkstäder, dvs. arbetsen- heter för svarvning, borrning, svetsning etc. Den halvfärdiga produkten flyttas från verkstad till verkstad allt efter vilka arbetsmoment som skall utföras. Arbetarna är specialiserade på sina maskiner och arbetar specia- liserat. Maskinanvändningen är effektiv med korta stilleståndstider. Produkten har däremot ofta en lång genomloppstid och får ”köa” i de olika verkstäderna.

På senare år har alternativa organisationsformer börjat användas. De bygger på tanken att produktens genomloppstid skall göras så kort som möjligt. Målet är att minimera de kapitalkostnader som ligger i själva produkten. Man minimerar produktionskapitalet. För detta behöver verkstäderna produktinriktas. I en och samma verkstad genomgår pro- dukten alla de produktionsmoment som behövs fram till färdig produkt. För att detta skall fungera måste arbetsstyrkan bestå av personer som kan klara av flera av de olika arbetsmomenten. Man arbetar inte längre som specialist inom ett smalt kompetensområde utan får betydligt bre- dare arbetsuppgifter.

Det s.k. rondsystemet som tillämpats inom hälso- och sjukvården hade till uppgift att effektivisera verksamheten. Genom specialisering skulle de anställda snabbt bli förtrogna med sina arbetsuppgifter. Detta skulle i sin tur minska behovet av utbildning, arbetsledning och övervak- ning. Rondsystemet medgav emellertid inte i tillräcklig omfattning att vården gavs med utgångspunkt i en helhetssyn på människan. Enligt ”Sjukvårdens inre organisation” (SOU l979:26) ger arbetslagsarbete t.ex. gruppvård, större förutsättningar att ge vård som står i samklang med den nya vårdideologin. Gruppvård ger också bättre förutsättningar för information och inflytande för både patienter och personal. Arbetslags- arbete har också visat sig ge kontinuerlig fortbildning genom den kun- skapsöverföring som sker mellan arbetslagets medlemmar. I förhållande till det hittills tillämpade rondsystemet ställer gruppvården större krav på att den enskilde arbetstagaren har allsidiga omvårdnadskunskaper.

I de beskrivna organisationsformerna efterfrågas alltså bredare kom- petenser än vad som yrkesinriktad utbildning normalt ger i dag. Ofta bryts också branschgränserna.

5.1.3. En tendens mot en allt snabbare teknikutveckling

Datatekniken har snabbt börjat användas på många områden i arbetsli- vet och har stor genomslagskraft på arbetsorganisationen. En konse— kvens är automatisering och processtyrning.

Datatekniken respekterar inga snäva branschgränser. Olika automa-

tiseringsfunktioner som processkonstruktion, processövervakning, re- paration, underhåll av automatiserade processer och metoder för fel- sökning är generella för många branscher.

Den mänskliga arbetsinsatsen koncentreras mindre på den enskilda produkten och mer på de producerande maskinerna. Produktkunskap ersätts av maskinkunskap. Det primära blir att kunna programmera, styra, söka fel, underhålla och reparera en produktionsapparat som till sin uppbyggnad i princip är likartad för olika sorters produktion.

Denna snabba utveckling mot allt mer automatiserade produktions— processer, nya material och nya teknikområden (t.ex. bioteknik) ger goda exempel på den dynamiska utvecklingsperiod som vi f.n. befinner oss i. Sannolikt kommer utvecklingstakten inte att avta. Den ”broms” man möjligen kan se är att kunskapsutvecklingen inom arbetskraften inte sker i samma takt. Detta kan dels skapa ett hinder för utvecklingen, dels leda utvecklingen in på vägar som innebär att man försöker göra sig fri från kraven på kunnig arbetskraft. En av utbildningssystemets vikti- gaste uppgifter torde vara att försöka förhindra sistnämnda utveckling.

Inom vård- och omsorgsverksamheten bidrar den tekniska utveckling- en till att avancerade medicinska ingrepp kan göras med gott resultat. Patientens välmående är emellertid fortfarande främst en fråga om personligt engagemang. Därför har teknikutvecklingen bidragit till att ökad uppmärksamhet riktats mot patienternas sociala, känslomässiga och psykiska tillstånd. För vårdverksamhetens del är det därför av stor betydelse att humankunskaperna utvecklas i samklang med de tekniska.

Den snabba utvecklingen och de tendenser som ovan beskrivits har inte genomslag inom alla områden och på alla arbetsplatser samtidigt. Spännvidden mellan de verksamheter som utvecklas snabbast och de som fortsätter att arbeta med traditionell teknik tenderar att bli allt större. Samtidigt kombineras ofta den mest avancerade tekniken med mer konventionella metoder. Vi får ett allt mer diversifierat arbetsliv, vad gäller organisationsform och utvecklingsnivå.

5.1.4. Teori och praktik

Både utvecklingen mot mer produktinriktade organisationsformer och en ökad automation medverkar till en ökad funktionsintegration. Till- verkningsprocesser och servicesystem närmar planering och genomfö- rande till varandra. Även om olika typer av kunskaper kan representeras i ett arbetslag, innebär detta närmande att detär viktigt att teoretiska och praktiska kunskaper finns hos samma personer.

5.1.5. Konsekvenser för yrkesrollerna

I den beskrivna utvecklingen är det inte självklart att de traditionella yrkesrollerna bibehålls. Som framgått är det redan i dag ett faktum att de traditionella yrkena glider in i varandra. De nya produktionsmetoderna påverkar med nödvändighet också arbetsorganisationen. Arbetsorgani- satoriska förändringar har i princip alltid som mål att effektivisera och

rationalisera produktionen, oavsett om den avser varor eller tjänster.

För arbetstagarens del kan förändringarna i sämsta fall resultera i att uppgifterna blir ensidigare, mindre kvalificerade, bundna till den tek- niska utrustningen och att arbetsgemenskapen minskar.

I bästa fall medför förändringarna att arbetstagaren får bredare, mer kvalificerade och stimulerande uppgifter och att möjligheterna till per- sonlig utveckling ökar.

Vilket resultat som blir följden av framtida arbetsorganisatoriska för- ändringar är i stor utsträckning beroende av arbetstagarnas kunskaper, förmåga och möjligheter att kunna medverka i förändringsprocesserna.

Yrkesutbildningens innehåll, organisation och arbetssätt spelar där- för en betydande roll för hur arbetsorganisationen utvecklas i framtiden.

Vi kommer att i det följande rikta uppmärksamheten mot några fak- torer som vi anser har betydelse för vilken arbetsorganisation som väljs och för ungdomarnas möjligheter att påverka utvecklingen och att fun- gera i framtida arbetsorganisationer.

5.2. Utbildningens innehåll

Vilket innehåll utbildningen har är av betydelse för den nyanställdes möjligheter och förutsättningar i arbetslivet, något som illustreras ge- nom följande exempel:

Ett arbete som innebär att en syssla skall utföras efter ordergivning kräver begränsade kunskaper, medan ett arbete som innebär att flera olika sysslor skall utföras självständigt så att en hel verksamhet fungerar eller en hel produkt kan levereras, kräver mer kunskaper. I det senare fallet krävs dels kunskaper om fler moment i produktionen eller verk- samheten, dels kunskaper i planering och ekonomi, tidsåtgång, kunder- nas krav etc.

Om de nyanställda skall kunna ställa anspråk på en arbetsorganisa- tion av den sistnämnda typen, måste de besitta de kunskaper som den organisationen kräver. Utan att själva kunna tillämpa det arbetssätt de önskar, riskerar deras anspråk att bli verkningslösa eller att bidra till att de själva blir utslagna från arbetsmarknaden.

Det är därför viktigt att eleverna erbjuds yrkesutbildningar som inte enbart utbildar för ett i dag existerande individualyrke. Utbildningen bör även orientera om sådana arbetsuppgifter som utförs i individualyrkets närhet. Yrkesutbildningen bör också ge så pass stabila yrkesteoretiska och allmänteoretiska kunskaper att den kan tjäna som bas för fortsatta studier.

5.3. Elevens självförtroende

En annan förutsättning för att människan skall känna lust att aktivt på- verka och ställa anspråk på förändringar är ett gott självförtroende. Att ha självförtroende innebär bl.a. att ha en känsla av att det är möjligt att lära sig sådant som bidrar till att förändra den egna situationen. En

person som uppfattar möjligheterna att påverka sitt eget liv som små, är ofta obenägen att skaffa sig den kunskap som skulle göra det möjligt att styra de egna levnadsvillkoren.

Ständiga studiemisslyckanden skapar naturligtvis ett dåligt självför- troende. Ett gott självförtroende är också en förutsättning för att eleverna skall känna lust till och mening med sina studier. Det är därför en huvud- uppgift för skolan och vuxenutbildningen att skapa motivation hos alla elever. Annars är risken stor för studieavbrott eller svårigheter att tillgo- dogöra sig undervisningen.

Yrkesutbildningen i gymnasieskolan bör kunna erbjuda en studiestart som klart domineras av praktiskt inriktade yrkesstudier, gärna genom en tidigt inlagd period av arbetsplatsförlagd utbildning. De allmänteoreti- ska studierna bör däremot förskjutas mot högre årskurser. Vi anser att detta skulle kunna öka motivationen för många elever på yrkesinriktade studievägar.

Ökad motivation och ett gott självförtroende skapas givetvis också om samstämmigheten mellan elevernas förstahandsval av utbildning och den utbildning de erbjuds kan bli större. Våra förslag i det följande innebär också att elevernas önskemål i betydligt större utsträckning än nu skall få påverka dimensioneringen av olika studievägar.

Även medvetenhet om att eget engagemang kan påverka studie- och arbetssituationer ökar självförtroendet. Skolledning och lärare bör där- för visa de unga förtroende och ge dem eget ansvar. Det kan bl.a. ske, vilket sedan länge framhållits i många sammanhang, genom att eleverna får ta aktiv del i utbildningens planering och genomförande. Det är också naturligt att skolan uppmuntrar elevfackligt engagemang och att eleverna övas att aktivt utnyttja sina rättigheter och skyldigheter i bl.a. arbetsmiljösammanhang.

Utbildningen bör såväl i skolmiljö som i arbetslivsmiljö skapa möjlig- heter för eleven att få en realistisk uppfattning om sina formella och informella möjligheter att påverka sin arbetssituation.

5.4. Djup eller ytlig kunskap

Om man ställer anspråk på förändringar på en arbetsplats krävs det ofta att man har förmåga att föra fram sina krav genom eget engagemang i exempelvis sin fackliga organisation. Det i sin tur kräver att man vill och kan delta i beslutsprocesser. Att kunna delta i beslut är också nödvändigt i arbetsorganisationer där ensidig ordergivning inte är regel.

Enligt Göteborgsforskarna Marton, Dahlgren, Svensson och Säljö (Inlärning och världsuppfattning, Göteborg 1977) är 5. k. djupinriktad kunskap en förutsättning för att man som individ skall kunna delta i beslutsprocesser. De har i sina undersökningar kommit fram till att det finns en markant skillnad mellan olika individers sätt att se på inlärning. Två huvudgrupper har kunnat urskiljas. Den ena gruppen består av individer som enkelt uttryckt uppfattar inlärning som ett skeende där kunskapsbitar överförs från lärobokens sidor till minnet. Detta betraktar forskarna som ”ytinlärning”.

Den andra gruppen anser att det är de själva som med bokens hjälp skapar kunskap, att de genom aktivt sökande bättre förstår en tanke eller företeelse. Detta menar forskarna är ”djupinlärning”.

Den ytinriktade gruppens uppmärksamhet är koncentrerad på texten då de studerar, medan den djupinriktade gruppen anstränger sig att uppfatta vad texten vill förmedla.

Det är därför av stor betydelse att faktorer som försvårar djupinlår- ning i dagens yrkesutbildning motverkas. Enligt vår mening är bl. a. den fasta studietiden och de relativa betygen sådana faktorer.

5.5. Utbildningens form —— arbetsplatsförlagd resp. skolförlagd utbildning

Många yrkesutbildningar innehåller moment som är arbetsplatsförlag- da. Även denna del av utbildningen har betydelse för vilka värderingar och kunskaper eleven kommer att tillägna sig. Vad gäller yrkesmässiga kunskaper blir eleven vanligtvis väl tillgodosedd på arbetsplatsen. Det- samma gäller kunskaper om branschens traditioner.

När det däremot gäller kunskaper om behov av och möjligheter att förnya arbetsmetoder och/eller att förändra arbetsorganisationen, får eleven endast del av det i den utsträckning det finns en aktiv diskussion om det eller en pågående förändring på arbetsplatsen.

Elevens självförtroende och värderingar påverkas givetvis av det all- männa klimatet på arbetsplatsen. En arbetsplats där utvecklingsinitiativ bemöts med misstänksamhet och avoga inställningar ger eleven negativa erfarenheter av förändringsarbete och därmed föga förberedelse för ett arbete i ett föränderligt arbetsliv. Arbetsplatser där utvecklings- och för- ändringsvilja däremot bemöts positivt och konstruktivt ger eleven goda erfarenheter som kan leda till egna initiativ. Hur mycket av arbetsplat- sens värderingar eleverna tar till sig är dels beroende av hur lång tid de vistas där, dels av hur starkt de identifierar sig med arbetskamraterna.

Vårdlinjens elever är ett exempel på en elevgrupp som påtagligt tilläg- nar sig arbetsplatsens värderingar. Vårdlinjen har ca 50% av utbildnings- tiden förlagd till arbetsplatser. Eleverna lierar sig tidigt med arbetskam- raterna och upplever redan under utbildningstiden en stark yrkesroli. De upplever sig själva mer som arbetstagare än som elever. Utbildningen kan därför bidra till att gamla arbetsmetoder och värderingar bibehålls, och på så vis inverka negativt på verksamhetens och elevens utvecklings- möjligheter.

Motsatsen kan också gälla. Arbetsplatsen kan präglas av nyskapande och förändringsvilja som ännu inte har nått fram till skolans värld och följaktligen inte kan förmedlas till eleven därifrån, men väl från arbets- platsen.

För att vara säker på att få en allsidig utbildning där eleverna får del av både utvecklingspositiva värderingar och yrkestraditioner bör de under utbildningstiden få möta olika värderingar, genom en balans

mellan arbetsplatsförlagd och skolförlagd utbildning. Skolan måste där- vid ta ansvaret för att utbildningen som helhet får en lämplig utform- ning.

5.6. Lärarens betydelse

Lärarens kunskapsförmedling påverkas av egna värderingar, upplevel- ser och erfarenheter. Läroplan med tim- och kursplan kan sägas utgöra ett ramprogramm för lärarna, vilket de fyller med kunskaper och arbete formade av läromedel och egna initiativ. Vad läraren vet blir i många fall avgörande för vad eleven lär sig. Lärarens pedagogiska och metodiska kunnande blir avgörande för om och hur eleven kan tillägna sig kunska- per.

Eleverna har behov av att utbildningen förmedlar yrkets och bran— schens traditioner och av att behärska sitt arbete efter utbildningen. Eleverna bibringas härigenom en säkerhet i yrket, som är av stor bety- delse för om de skall kunna delta i utveckling och nyskapande. Följakt- ligen måste läraren kunna förmedla sådana kunskaper.

Eleven måste ha en realistisk uppfattning om vad som förväntas i arbetslivet. Detta kan i viss mån tillgodoses via arbetsplatsförlagd utbild- ning, men också läraren måste kunna förbereda eleverna för arbetslivet. Möjligheterna för läraren att hålla grundkunskaperna aktuella och möj- ligheterna att hålla sig åjour med arbetslivets utveckling är därför av stor betydelse.

Enligt vår mening bör skol- och arbetsplatsförlagd utbildning i fram- tiden bättre komplettera varandra. Detta kan endast åstadkommas ge- nom regelbundet samarbete mellan lärare och dem som verkar i arbets- livet.

Lärarna måste också enligt vår mening få möjlighet att fortlöpande studera aktuella forskningsresultat vad gäller utvecklings- och föränd- ringsmöjligheteri såväl materiallära, produktionsteknik/organisations- teknik som pedagogik.

Lärarna behöver denna stimulans för att inte riskera att till eleverna antingen förmedla överdrivet konservativa värderingar eller överdrivet utopiska värderingar om arbetslivets förväntningar och möjligheter.

5.7. Utbildningens organisation, nivåer, hierarki

Det offentliga utbildningsväsendet innefattar ett antal skolformer, såsom gymnasieskola, komvux och högskola. Dessa rymmer i sin tur ett antal utbildningsvägar och kurser. De flesta utbildningsvägarna ger utbild- ning för ett speciellt yrkesområde eller en befattning. Yrken eller sysslor utförs ofta i likartade arbetsorganisatoriska mönster. I detta mönster förekommer hierarkier. Dessa är uppbyggda på att en hel produktion eller en hel verksamhet upprätthålls/ genomförs av ett antal personer som i förhållande till sin formella utbildning har olika uppgifter. Inom

den konkurrensutsatta sektorn gäller enkelt uttryckt att företagsledning- en i toppen på hierarkin har ansvar för att företaget överlever och utvecklas till en lönsam verksamhet och anpassas till förutsättningarna på marknaden ochi omvärlden. I mitten finns chefer som har ansvar för att olika delar av verksamheten fungerar och ger avsett resultat. Produk- tionspersonal, servicepersonal och administrativ personal har i sin tur ansvar för att man uppnår goda och avsedda resultat i de enskilda arbetsuppgifterna. Alla i hierarkin förekommande uppgifter behövs för att produktionen eller verksamheten skall fungera. Motsvarande hierar- kier förekommer i myndigheter och förvaltningar. Om den hierarkiska uppbyggnaden finns det delade meningar.

Utbildningssystemets studievägar har anpassats till arbetslivets hierar— kiska mönster. Generellt sett utbildar gymnasieskolans tvååriga linjer personal i hierarkins nedre del, gymnasieskolans treåriga linjer samt högskolan personal för hierarkins mellandel. Till hierarkins topp rekry- teras inte alltid personer med bestämd utbildningsnivå, men högskole- utbildning är troligen den vanligaste utbildningsbakgrunden. Att olika utbildningsformer ”specialiserat” sig på olika delar av hierarkin betyder, i de flesta fall, att viss kunskap är förbehållen viss befattning. Dvs. de som utbildas för att utföra produktionen eller verksamheten får ingen eller ringa kunskap om produktionens/verksamhetens organisation och ekonomi medan de som organiserar och beräknar får ingen eller ringa kunskap om hur produktionsprocessen eller arbetsmoment utförs. Un- dantag finns givetvis. Det är ett samhällsintresse att så många som möjligt har erfarenheter från båda kunskapsområdena eftersom det ger ökade förutsättningar för en rationell produktion.

Framtida arbetsorganisation kan som vi tidigare påpekade innebära att de traditionella yrkena glider in i varandra. Detta gäller givetvis också yrken på olika nivåer i hierarkin. Detta är ytterligare ett skäl till att utbildningsväsendet bör organiseras så att alla utbildningsnivåer är möj- liga att nå för alla elever, dvs. de yrkesinriktade linjerna får inte vara återvändsgränder utan skall erbjuda vidareutbildningsmöjligheter.

Rekryteringen till eftergymnasial utbildning sker i dag i huvudsak via de studieförberedande linjerna samtidigt som möjligheterna till fördju- pade kunskaper via gymnasiala påbyggnadsutbildningar ännu är be- gränsade för många av eleverna på de yrkesinriktade linjerna.

För att ge eleverna på de yrkesinriktade linjerna möjlighet att ingå i arbetsorganisationer som erbjuder stimulans och utvecklingsmöjligheter bör alltså enligt vår mening deras möjligheter till fortsatta studier för- stärkas. Detta kan ske dels genom att gymnasieskolan och korrvux erbjuder flera påbyggnadsutbildningar där eleven kan specialisera sig eller fördjupa sina kunskaper, dels genom åtgärder som möjliggör att fler elever kan övergå till högskolestudier av olika typ efter yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan. Vi återkommer senare till denna fråga.

5.8. Sammanfattning

Enligt Lgy 70 skall skolan förbereda de unga för de förändringar som kommer att ske i det framtida arbetslivet. Enligt Lvux 82 syftar vuxen- utbildningen bl. a. till att medverka till arbetslivets förändring.

Arbetsorganisatoriska förändringar blir som vi tidigare har pekat på en konsekvens av exempelvis teknisk förnyelse, samt en förutsättning för att vissa branscher/verksamheter skall kunna uppfylla sin produktion/ uppgift på ett effektivt sätt. De gymnasiala yrkesutbildningarna bör därför förbereda eleverna för ett aktivt deltagande i dessa förändrings- processer.

Vi har ovan konstaterat att förutsättningen för att individen skall känna lust och ha förmåga att delta i utvecklings- och förnyelsearbete är att behärska yrket och dess traditioner.

Vi har också pekat på att förändringarna i arbetslivet bl.a. kommer att innebära att olika yrken glider in i varandra. För att eleverna i sin kommande yrkesverksamhet skall kunna känna arbetstillfredsställelse även om det egna individualyrket blir mindre vanligt, måste yrkesutbild- ningarna erbjuda en viss bredd. De måste också vara möjliga att bygga på och komplettera.

För att individen skall uppleva det som meningsfullt att lära sig och påverka sin egen situation bör han eller hon besitta ett gott självförtro- ende. Dåligt självförtroende skapas bl.a. genom misslyckanden. Utbild- ningarna måste därför ge eleven tillräcklig tid för att lära sig en sak.

Arbetsplatsförlagd utbildning kan ofta vara motivationsskapande. Men det har ibland visat sig att elever som deltar i omfattande arbets- platsförlagd utbildning tidigt kan tillägna sig arbetsplatsens värderingar, arbetsmetoder och förhållningssätt så att deras mottaglighet för andra betraktelsesätt minskar. Utbildningarna bör därför vara väl avvägda vad gäller de skol- och arbetsplatsförlagda delarna.

Både Lgy 70 och Lvux 82 föreskriver att utbildningen skall utveckla ett självständigt och kritiskt betraktelsesätt. Eleven bör därför ges tillfäl- le att träna sin kreativa förmåga i dessa avseenden.

Det har visat sig att s.k. djupinlärning är en viktig förutsättning för att individen aktivt skall delta i beslutsprocesser.

Dessa iakttagelser och synpunkter utgör — liksom de konsekvenser för yrkesutbildningen vi påpekade i föregående kapitel — viktiga ut- gångspunkter får vara förslag i kap. 6. Det är viktigt att de också får prägla det senare arbetet med detaljutformning av kursplaner, metodik och lärarfortbildning.

Möjligheten att gå vidare till högskolenivån även från de yrkesinrik- tade studievägarna är angelägen, såväl för att tillföra kunskaper om produktionens villkor till hierarkins topp som för att påverka hierarkier- na i arbetslivet.

I-*-lt—”|;'ti$,jiu5in . . ;

6. Riktlinjer för yrkesutbildningen i skola och på arbetsplats

6.1. Inledning

De utvecklingslinjer på arbetsmarknad och i utbildningsväsendet vi redo- visat och den analys vi genomfört av yrkesutbildningen i dag visar på flera väsentliga områden där nya riktlinjer bör ligga till grund för utbildningar- nas utformning i framtiden. Det gäller avvägningen mellan skolförlagd och arbetsplatsförlagd utbildning, kursplanernas uppbyggnad, möjlighe- ten att variera studietiden för olika elever och därigenom också möjlighe- ten att i framtiden avveckla en relativ betygsättning till förmån för bestäm- da kompetenskrav, konsekvenserna för yrkesutbildningen av ambitionen att skapa en gymnasieskola för alla, utökade inslag av allmänna ämnen under en i de flesta fall treårig studietid och slutligen väsentligt utökade fortbildningsmöjligheter för lärarna.

Det utökade samspelet mellan skola och företag under en förlängd studietid ser vi som ett väsentligt instrument för att höja utbildningens kvalitet. Vi kan också konstatera att våra förslag på denna punkt stäm- mer väl överens med den internationella utveckling vi redovisat i kap. 4.

Detta kapitel och de närmast följande kommer att behandla våra förslag till riktlinjer på dessa områden. Däremot kommer vi inte här annat än undantagsvis att gå in på riktlinjernas konsekvenser för olika utbildningssektorer och studievägar. De konkreta förslagen för olika utbildningar har vi i stället samlat i en andra del av vårt betänkande, där varje sektor behandlas för sig. Vi går i detta kapitel inte heller in på förslag som rör de ekonomiska och tekniska linjerna, som vi också be- handlar i del 2 (SOU 19863) av vårt betänkande.

Vi tar här först upp frågan om utbildningarnas förläggning, till skola eller arbetsplats.

6.2. Skol- och arbetsplatsförlagd utbildning

Ursprungligen bedrevs yrkesutbildning som lärlingsutbildning direkt på arbetsplatserna. Sedan mitten av trettiotalet har emellertid successivt allt större del av utbildningen skett i yrkesskolor med kommun eller lands- ting som huvudmän. Denna utbildning, som YB kallade grundutbild- ning och som blev tvåårig, förutsattes i beredningens förslag följas av en färdigutbildning, till största delen bedriven av företag. Detta är sedan

gymnasieskolans införande 1971 yrkesutbildningens grundstruktur.

Vi kommer i det följande att föreslå en utbildningsstruktur som om- fattar större inslag av arbetsplatsförlagd utbildning under de två första åren men också att ett tredje år konsekvent inordnas i utbildningarnas tim- och kursplaner, vilka alltså i princip blir treåriga för majoriteten av utbildningarna. Därigenom överbryggas övergången till arbetslivet. I några fall blir det tredje året enligt våra förslag helt skolförlagt men för flertalet studievägar är huvuddelen av veckoarbetstiden förlagd till ar- betsplatser. I vissa fall bör en totalt tvåårig utbildning räcka.

Vi kommer också i detta kapitel att föreslå ett nytt finansieringssystem för att dels garantera att arbetsplatsförlagd utbildning kommer till stånd i erforderlig omfattning, dels fördela kostnaden mellan de företag/ institutioner som engagerar sig som utbildningsföretag och övriga.

6.2.1. Arbetsplatsförlagd utbildning

Även om grundmodellen för svensk yrkesutbildning de senaste decen- nierna har byggt på skolförlagd utbildning har viss utbildning alltid varit arbetsplatsförlagd, framför allt den gymnasiala lärlingsutbildningen. För övriga utbildningar är variationerna stora. En överblick har tidigare saknats och vi har därför genomfört en kartläggning av den arbetsplats- förlagda utbildningens omfattning i gymnasieskolan läsåret 1983/84. Vi har tidigare i kap. 2 redovisat huvuddragen i denna.

En betydande del av den nuvarande arbetsplatsförlagda utbildningen är inte en följd av bestämmelser i timplanerna. Den bygger på lokala initiativ i olika skolor och omfattar totalt ca 234.000 elevveckor. (Se tabell 2.2.)

De lokala initiativen tyder på ett tilltagande intresse för ytterligare arbetsplatsförläggning. En förklaring är den uppfattning om värdet av arbetsplatsförlagd utbildning som framgår av elevintervjuer. Mycket omfattande sådana genomfördes inom ramen för det i avsnitt 3.4 tidigare nämnda forskningsprojektet UTYRK.

Av UTYRK:s undersökning framgår att ungdomar med arbetsplats- förlagd utbildning till nära 90% anser att de har haft mycket eller ganska stor nytta av denna. Inställningen till nyttan av utbildningen varierar med längden av den. Tendensen är att ungdomarna är mer positiva till denna utbildningsform ju längre tid de har vistats på en arbetsplats. I de fall arbetsplatsförläggningen totalt överstigit åtta veckor anser drygt hälften av eleverna att arbetsplatsutbildningen varit lagom lång. Endast ett par procent av de missnöjda önskar kortare utbildning medan flerta- let skulle föredra en längre utbildning på arbetsplats.

Av de elever som uppgivit att de inte genomgått någon som helst utbildning på arbetsplats önskar totalt omkring 80% att de hade fått göra det. Vidare framgår att eleverna är kritiska mot arbetsplatsförlagd ut- bildning vad gäller kontakten mellan skola och arbetsplats. De efterlyser bättre samordning av skolundervisning och arbetsplatsutbildning.

UTYRK baseras på ett omfattande enkätmaterial från år 1975. Mål- gruppen var de elever som slutade gymnasieskolan läsåret 1973/ 74. Med tanke på den långa tid som förflutit sedan detta tillfälle har SCB gjort en

uppföljning våren 1985. Denna uppföljning avser elever som lämnade gymnasieskolan efter läsåret 1982/83. Av denna framgår att UTYRK:s slutsatser om den arbetsplatsförlagda utbildningen fortfarande gäller.'

UTYRK:s resultat avspeglar visserligen endast elevernas önskemål, men motsvarande synpunkter har framförts i våra referensgrupper och vid hearings som sekretariatet haft med yrkesnämnder, forskare, företrä- dare för länsskolnämnderna och skolledare.

I boken Sjuttiotalets gymnasieskola inför nittiotalet, 1984, (s. 45) har de forskare som arbetat med UTYRK sammanfattningsvis konstaterat

”att ungdomarna i mycket olika utsträckning har utbildats på arbetsplats utanför skolan. Det förefaller vara ett rimligt önskemål från ungdomarnas sida att viss del av yrkesutbildningen förläggs till de arbetsplatser som ungdomarna förbereds för. Längden av utbildningen utanför skolan bedöms som tillfredsställande av en majoritet först i och med att utbildningen överstiger åtta veckor. Detta är ett grovt mått och det högsta värde som använts i vår enkätfråga. Brister det således i exakthet kan dock konstateras att någonstans där ligger minimilängden av arbets- platsutbildning för att majoriteten skall vara tillfreds."

Vårt kartläggningsarbete inom ÖGY kunde vid starten samordnas med verksamheten inom Centrala planeringsrådet i SÖ och en arbetsfördel- ning har kunnat göras mellan ÖGY:s och planeringsrådets insatser. Det var vid början av vårt arbete uppenbart att vi saknade en tillfredsställan- de kvalitativ utvärdering av den arbetsplatsförlagda utbildningen. Pla— neringsrådet tog därför initiativ till att en sådan påbörjades inom SÖ. Som en inledning till detta arbete sammanfattades de synpunkter på för- och nackdelar med skol- resp. arbetsplatsförlagd utbildning som fram- förts i debatter och utredningar (SÖ 1985—01—07). Den skolförlagda utbildningens främsta fördelar har därvid ansetts vara att Cl utbildningen alltid finns tillgänglig oavsett om det är hög- eller låg- konjunktur D skolan kan erbjuda en för ändamålet anpassad utbildningsmiljö i form av särskilda undervisningslokaler, maskiner, utrustning El det finns en pedagogiskt kvalificerad och utbildad yrkesman som är förtrogen med läroplanens intentioner och kan förmedla en garante- rat bred och grundläggande yrkesutbildning.

Fördelarna med arbetsplatsförlagd utbildning är enligt debatten främst D den verklighetsnära och realistiska miljön El tillgången på modern, tekniskt avancerad utrustning och D den resurs som finns i form av skickliga yrkesarbetare.

Som den skolförlagda utbildningens främsta nackdelar har brukat anges El svårigheten att ge en tillräckligt modern utbildning på grund av den snabba tekniska utvecklingen som ställer stora krav på förnyelse av maskiner och utrustning samt El svårigheten att ge en realistisk bild av verkligheten genom att det sällan eller aldrig kan bli fråga om produktion i större skala.

' Se Axelsson R, Gymnasieskolans yrkesinriktade linjeri ett tioårsperspektiv, Peda- gogiska institutionen Uppsala Universitet, 1986.

För den arbetsplatsförlagda utbildningen är nackdelarna främst att [I det höga tempo som råder på en arbetsplats inte ger en fullgod inlärningssituation D utbildade lärare/instruktörer eller motsvarande alltför ofta saknas [1 insikt om läroplanens intentioner ofta saknas vilket kan få till följd att [:| utbildningen blir ensidig och ger ett begränsat yrkeskunnande.

6.2.1 .] De första två åren

Det är uppenbart att både en fullständigt skolförlagd och en helt arbets- platsförlagd yrkesutbildning skulle ha stora nackdelar. En kombination där fördelarna i resp. system tillvaratas är därför att föredra. Detta innebär att för de flesta yrkesutbildningar större delar än i dag bör kunna arbetsplatsförläggas medan för vissa utbildningar — t.ex. de gymnasiala lärlingsutbildningarna — större inslag av skolförlagda moment bör till- komma. Grundprincipen bör vara att olika utbildningsmoment äger rum där de bästa kvalitativa resultaten kan uppnås med hänsyn till utbild- ningarnas hela mål.

Vi kan då först konstatera att betydande inslag i vissa yrkesutbildning— ar alltid måste arbetsplatsförläggas i framtiden liksom hittills. Det handlar om utbildningar eller inslag i utbildningar som över huvud taget inte kan genomföras annat än på en eller flera arbetsplatser. D I utbildningarna ingår betydande moment av praktiskt patientarbete eller kundkontakter (typ vårdutbildning, handelsutbildning). El Utbildningen kräver att eleverna arbetar med en utrustning som är så dyrbar att det inte är ekonomiskt rimligt att den äger rum annat än i företag (typ järnbruksutbildning). El Vissa lågfrekventa yrkesområden motiverar inte att verkstäder och/ eller institutioner inrättas inom gymnasieskolan (typ skomakarut- bildning).

Behov att förlägga utbildningen till arbetsplatser av dessa skäl kan bli starkare i framtiden. Orsaken till en sådan utveckling är exempelvis dyra investeringar i numeriskt styrda maskiner, ökat utbildningsbehov inom processindustrin, utbildning för underhållsyrken och för lagerhantering inom distribution. Övriga delar av yrkesutbildningen kan förläggas an- tingen till skola eller arbetsplats.

Även fortsättningsvis är det enligt vår mening uppenbart att utbild- ningen i elementära grundkunskaper av momentinlärnings-, övnings- och färdighetskaraktär och fackteori i allmänhet sker bäst i gymnasie- skolan där lokaler, utrustning och utbildade lärare finns tillgängliga och där utbildningen inte störs av produktionsåtaganden.

Vid en alltför stor arbetsplatsförlagd del ökar risken för att utbild- ningsmomenten blir eftersatta till förmån för de produktiva inslagen. En alltför lång arbetsplatsförlagd del kan dessutom ibland leda till att det i realiteten blir inskolning på arbetsplatsen och ej utbildning.

Den arbetsplatsförlagda utbildningen ger emellertid stora pedagogis- ka vinster genom att eleverna får realistiska tillämpningar på de i skolan

inhämtade avsnitten, vilket också skapar ökad motivation för vidare studier. För ökad arbetsplatsförlagd utbildning talar vidare den ”sluss- ningseffekt” som kan komma eleven till del vid ett eventuellt rekryte- ringsbehov i företag. Det är också av stor vikt att yrkesutbildningen på ett bättre sätt kan vara i takt med utvecklingen i arbetslivet, vilket till en del kan tillgodoses för både lärare och elever genom ökad arbetsplatsför- lagd utbildning.

Frågan uppkommer då vilken omfattning den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen bör ha när för- och nackdelarna vägs mot varand- ra. Självklart varierar behoven och möjligheterna att arbetsplatsförlägga utbildningen studievägarna emellan. Variationen blir också stor när det gäller förutsättningarna på de olika gymnasieorterna.

Samtliga yrkesutbildningar bör dock innehålla någon del arbetsplats- förlagd utbildning. Vi föreslår att minst 10% av utbildningen i gymnasie- skolans nuvarande tvååriga yrkesinriktade studievägar blir arbetsplats- förlagd. För yrkesutbildningar inom komvux som omfattar arbetsteknik bör i princip motsvarande gälla. Vi utgår vidare ifrån att andelen arbets- platsförlagd utbildning inom i princip alla yrkesutbildningar ligger i intervallet 10—20% under de första två åren.

Detta utesluter inte att vissa yrkesutbildningar har tillkommande be- hov som motiverar ett högre procenttal. Detta förhållande kan exempli- fieras med vårdlinjen och bygg- och anläggningsteknisk linje.

Den föreslagna tiden innebär 8— 16 veckor under två läsår. Fördel- ningen läsåren emellan bör kunna variera. Omfattningen bör också kunna variera på olika studievägar och beroende på lokala förutsätt- ningar. Gemensamt för studievägarna torde dock vara att det är lämpligt med en viss koncentration av arbetsplatsförläggningen till åk 2. Dock bör i åk [ finnas minst två veckors arbetsplatsförläggning i syfte att i första hand vara informations-, intresse- och motivationsfrämjande.

Under de två första åren innebär vårt förslag således att utbildningen växlar mellan skol- och arbetsplatsförlagda delar. Men vi vill redan nu betona en viktig och för oss avgörande skillnad mellan den föreslagna utbildningen och de inslag av praktik och miljöpraktik som förekommer i dag.

Vårt förslag innebär utbildning — nyinlärning — såväl i skola som på arbetsplats. Det är enligt vår mening väsenligt att vissa avgränsade moment i kursplanerna kan flyttas från skolan till arbetslivet, nämligen just de moment som arbetslivet kan klara bäst. Den arbetsplatsförlagda utbildningen skall alltså inte enbart vara en färdighetsträning och till- lämpning av moment som lärts ut i skolan. Vi återkommer till denna fråga när vi i detalj behandlar de olika utbildningssektorerna.

Att vissa utbildningsmoment som nu ligger i skolan förläggs till arbets- platser kan också ge yrkeslärarna tillgänglig tid för två mycket angelägna uppgifter: obligatorisk egen fortbildning samt uppföljning av elevernas utbildning på företagen. Att skapa tidsutrymme och ekonomiska förut- sättningar för båda dessa uppgifter har vi uppfattat som synnerligen angeläget. Endast om en hel undervisningsgrupp (16/30 elever) har sin arbetsplatsförlagda utbildning samtidigt uppnås full effekt i dessa av- seenden. Våra analyser och överläggningar med olika skolföreträdare

visar att möjligheterna varierar i kommunerna när det gäller att kunna tillgodogöra sig hela denna effekt. I vissa fall kan betydande svårigheter uppstå. I—Iur dessa skall kunna hanteras återkommer vi till i avsnitt 6.8.2.

6.2.].2 Det tredje året

Den nuvarande yrkesutbildningen förutsattes i YB:s förslag vid behov följas av ett färdigutbildningsår i företagen.

I dag förekommer organiserad färdigutbildning eller färdighetsträ- ning endast i vissa branscher. I dessa fall har parterna slutit avtal om utbildningens innehåll och villkor. Flera branscher saknar helt sådana avtal. En detaljerad redogörelse för situationen i dag har vi presenterat i rapporten ”Avtal om arbetsplatsförlagd utbildning” (DsU 1985:9).

Den viktigaste åtgärd, som nu kan vidtas för att höja yrkesutbildning- ens kvalitet, är enligt vår mening att få till stånd en god färdigutbildning. Detta bör ske genom att vi tillför ytterligare ett utbildningsår. I detta bör ingå den specialisering och färdighetsträning som krävs för att kunna fungera inom ett visst yrkesområde. Därigenom kommer det av YB föreslagna färdigutbildningsåret att ingå som en del av grundutbildning- en. I de allra flesta fall bör den föreslagna förlängningen kunna genom- föras på en eller flera arbetsplatser i kombination med en skolförlagd del. I några fall bör dock det tredje året i huvudsak vara skolförlagt. Vissa nuvarande påbyggnadskurser och ev. tillkommande kurser kan ingå som ett alternativ till den i huvudsak arbetsplatsförlagda utbildningen i åk 3. Vi har valt att benämna dem alternativkurser. I andra fall åter kan den inledande skolförlagda utbildningen begränsas till ett år med åtföljande längre tid för arbetsplatsförlagd utbildning såsom i dag exempelvis sker inom Ba-linjen. Vi återkommer till detta senare.

Den distinkta skillnad vi har i dag mellan en kursplanestyrd utbild- ning under två år och en avtalsreglerad eller obefintlig utbildning där- efter kommer således med våra förslag att upphöra. Både utbildningsti- dens längd och innehåll bestäms enligt våra förslag av sammanhängande kursplaner. Därigenom skapas möjlighet både att överbrygga övergång- en från skola till arbete och till att på ett metodiskt genomtänkt sätt fördela utbildningsmoment på utbildningens olika delar.

Vad vi här beskrivit utgör en grundmodell. Den kommer att vara giltig för de allra flesta utbildningar. Men utbildningstiden skall givetvis inte vara det primära utan målet för utbildningen. Vi räknar således med variationer i tiden, dels för vissa utbildningar, vilket vi angav ovan, dels för olika individer. Det senare, som är en viktig del av våra förslag, kommer vi att utveckla närmare i avsnitt 6523.

Liksom nu bör samma kursplaner tillämpas för yrkesutbildning i både gymnasieskolan och motsvarande vuxenutbildning. För att bibehålla flexibiliteten i vuxenutbildningen bör gymnasieskolans yrkesämnen även i fortsättningen vara uppdelade i delkurser i vuxenutbildningen. Dessa bör liksom nu anordnas i arbetsteknik med integrerad fackteori eller i enbart fackteori.

6.2.2. Grundmodell för yrkesutbildningen

Yrkesutbildningen i gymnasieskolan bör bedrivas inom tidsramen tre läsår. För studievägar omfattande tre läsår, vilket förutsätts gälla för flertalet elever, bör som ovan nämnts de första två åren vara i huvudsak skolförlagda.

Vårt förslag till grundstruktur kan åskådliggöras med följande modell, figur 6.1.

Ak3

Alternativ- C Tva dagar Tre dagar

kurser "c) skolförlagd arbetsplatsförlagd E utbildning utbildning m 2 Allmänna & ämnen Karaktärsämnen E och &

karaktärsämnen

Allmänna ämnen

Karaktärsämnen Arbetsplatsförlagd utbildning

Arbetsplatsförlagd utbildning

Karaktärsämnen Arbetsplatsförlagd utbildning

Åk 1 Allmänna

ämnen

Figur 6.1 Grundmodell för gymnasieskolans treåriga yrkesutbildning.

Arbetsplatsförlagd utbildning

Den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen under åk 1 och 2 om- fattar enligt våra förslag minst 10% av den totala studietiden med huvud- delen av tiden i åk 2. Under det tredje året är andelen arbetsplatsförlagd utbildning ca 60% av läsårstiden (i princip tre dagar/ vecka i arbetslivet). Dock bör detta tredje är helt eller delvis kunna ersättas av skolförlagd utbildning i form av alternativkurser (nuvarande högre specialkurser), som kan ge yrkesspecialisering eller teoretisk komplettering. Sådan ut- bildning blir också tillgänglig för de elever som genomgått det tredje året med i huvudsak arbetsplatsförlagd utbildning. Vi redogör för detta i avsnitt 65.22.

Det tredje årets arbetsplatsförlagda utbildning utgör en direkt fortsätt- ning på den i huvudsak skolförlagda utbildningen under de två första åren. Innehållet är kursplanebundet men måste anpassas till den utbil- dande arbetsplatsens normala verksamhet. Avsikten är således inte att arbetsplatsen skall inrätta speciella utbildningsavdelningar som är skil-

då från deras producerande enheter. En huvudtanke är också att elever- na successivt i allt större utsträckning skall delta i produktiv verksamhet för att vid slutet av utbildningstiden kunna motsvara de krav arbetet ställer.

I de fall arbetsplatsens verksamhet inte omfattar alla de moment som kursplanen föreskriver måste utbildningen förläggas till flera arbetsplat- ser så att utbildningsbredden tillgodoses, alternativt fördelas på annat sätt under den totala utbildningstiden, t.ex. såsom redan nu sker i den fabriksyrkesinriktade varianten av processteknisk linje.

Den skolförlagda delen av undervisningen i åk 3 bör ha en omfattning som motsvarar två dagar per vecka. Dessa skoldagar bör innehålla dels allmänna ämnen, dels undervisning i karaktärsämnena. Denna koppling mellan skolförlagd fackteori och arbetsplatsförlagd arbetsteknik anser vi vara av stor vikt.

I vissa fall kan former av koncentrationsläsning behöva tillämpas för de skolförlagda delarna. Skäl som talar för koncentrationsläsning kan bl.a. vara: El avståndet mellan skolort och utbildande företag [1 möjligheten att bilda undervisningsgrupper för elever i branscher med liten rekryteringsbas.

Två skoldagar utgör således enbart ett mått på volymen medan utlägg- ningen av tiden måste anpassas till behoven inom olika studievägar eller på olika gymnasieorter.

Den färdigutbildning som nu förekommer som en fortsättning efter grundutbildningen i gymnasieskolan bör ingå i det förvärvsarbete som eleven erhåller efter det utbildningen avslutats. Utbyggnaden av yrkes- utbildningen med ett tredje år minskar dock i hög grad behovet av färdigutbildning utanför skolsystemet.

I de fall utbildning idag sker i arbetslivet i form av inbyggd utbildning inom ramen för de två första åren är eleven enbart elev och erhåller under denna utbildningstid studiestöd, oberoende av hur stor del av veckoarbetstiden som utbildningen pågår i arbetslivet. I vissa branscher, exempelvis byggbranschen, utgår viss kompensation för elevernas mer- prestation i form av extra matersättning, resebidrag, arbetskläder och verktyg. För gymnasial lärlingsutbildning, där all utbildning i karaktärs- ämnet sker ute i arbetslivet, råder ett anställningsförhållande mellan elev och företag.

I vår grundmodell har vi förutsatt att eleverna får studiestöd under alla tre utbildningsåren, även under de tidsperioder då utbildningen är för- lagd till arbetslivet. Med en systematiserad utbildning styrd av en kurs- plan även i åk 3 anser vi att ett elevförhållande är det mest naturliga. Eleven skall därmed erhålla studiestöd. I våra kostnadsberäkningar i kap. 14 har vi tagit hänsyn härtill.

Den arbetsplatsförlagda delen av tredje året bör utgöra en successiv övergång till förvärvsarbete. En sådan övergång måste påverka upplägg- ningen av det tredje året så att eleverna känner sig delaktiga i verksam- heten enligt de regler som råder på en arbetsplats.

Grundmodellen innebär att det inte längre blir rationellt att indela

yrkesutbildningarna i en grundutbildningsdel och en färdigutbildnings- del på det sätt som sker i dag. Vi föreslår därför att utbildningen under treårsperioden enbart betecknas med yrkesutbildning.

Genom vårt förslag om en utökad arbetsplatsförlagd utbildning sker en omfördelning av arbetstekniken över årskurserna. Detta möjliggör en utökning av de allmänna ämnena. Vidare föreslår vi en viss ökning av karaktärsämnena inom ramen för de två skolförlagda dagarna i åk 3.

Vi menar att de allmänna ämnena i åk 1 bör ha relativt liten omfatt- ning, enbart 7 veckotimmar (vtr). Huvudtanken bakom är att eleverna redan i åk 1 skall få uppleva studievägens karaktär av yrkesutbildning. De allmänna ämnena skall knyta an till karaktärsämnet. Elever med lågt studieintresse för teoretiska ämnen kan då lättare stimuleras att längre fram under studierna komplettera med teoretiska inslag.

I åk 2 ökar de allmänna ämnena till 11 vtr och innehåller i högre grad stoff fristående från karaktärsämnet. I åk 3 ingår 6 vtr allmänna ämnen varav 2 vtr idrott. Den återstående skolförlagda delen av åk 3 utgörs av fackteori, i huvudsak upplagt i projektform. Elevernas intresse, mognad och tidigare kunskaper skall i högre grad än nu påverka de olika ämne- nas innehåll.

1 kap. 7 återkommer vi till frågan om de allmänna ämnena och utvecklar där närmare de förslag vi antytt ovan.

Vi räknar med att grundmodellen måste kompletteras med främst två varianter.

Ak3

Arbetsplatsförlagd utbildning

Arbetsplatsförlagd utbildning

Allmänna ämnen

Åk 2 __ Allmänna ämnen

Arbetsplatsförlagd utbildning

Arbetsplatsförlagd utbildning

Åk 1 Allmänna ämnen

Arbetsplatsförlagd utbildning

Figur 6.2 Variant I till

grundmodellen. Treårigi huvudsak skolförlagd ut- bildning

Figur 6.3 Variant 2 till grundmodellen. Studie- vägar med utbildningstid i intervallet 2—3 läsår.

Inom ramen för detta alternativ kan samtliga elever på en studieväg få i huvudsak skolförlagd utbildning hela det tredje året. Vi föreslår att detta alternativ skall tillämpas för vissa grenar på el-teleteknisk linje. Förslaget redogör vi närmare för i avsnitt 65.21.

Den andra varianten, figur 6.3, visar exempel på studievägar med totalt två års utbildning, vilket vi anser vara det minimum som skall erbjudas elever som kommer direkt från grundskolan. I det fall det kommande kursplanearbetet ger vid handen att utbildningen kan full- göras på kortare tid än tre år kan således studievägarnas längd variera i intervallet 2—3 år. Även i detta fall bör den skolförlagda delen av undervisningen dominera under den första delen av utbildningstiden och de arbetsplatsförlagda delarna successivt öka under studiernas gång.

Åk3

Förvärvsarbete

Allmänna ämnen Allmänna ämnen

Alternativ- kurser

Åk 2 Arbetsplatsförlagd

utbildning

Allmänna Fack— ämnen teori

l l l l l l l 1

Åk 1 Allmänna ämne” Arbetsplatsförlagd utbildning

Arbetsplatsförlagd utbildning

Proportionerna mellan arbetsplatsförlagd och skolförlagd utbildning bör vara desamma som för treårig utbildning. Variationsmöjligheter bör dock finnas beroende på om skolan eller arbetslivet har de bästa förut- sättningarna för att ge en god utbildning. Som exempel kan nämnas den försöksverksamhet som bedrivs inom Pr-linjen för fabriksyrkesutbild- ning där den arbetsplatsförlagda delen redan i åk 1 omfattar 40% och i åk 2 60% av studietiden.

Efter dessa yrkesinriktade studier som är kortare än tre år går eleven ut i förvärvsarbete. För att få avgångsbetyg med ”slutförd lärokurs” från gymnasieskolan krävs dock att eleven fullföljer studierna i allmänna

ämnen på samma sätt som de elever som har ett treårigt studieprogram. Detta innebär att eleverna måste beviljas ledighet från sitt arbete motsva- rande tid.

6.2.3. Gymnasial lärlingsutbildning

Inom den nuvarande gymnasiala lärlingsutbildningen är hela yrkestek- niken i allmänhet förlagd till en arbetsplats. Inslag av fackteori och allmänna ämnen förekommeri mycket ringa omfattning. Lärlingsutbild- ningen kan därför inte i sin nuvarande form placeras in i vår grundmo- dell.

Det finns enligt vår mening inga sakliga skäl för att de elever som får sin utbildning på detta sätt skall undanhållas de viktiga inslag som fackteori och allmänna ämnen utgör. Enligt vår uppfattning skall denna utbildning innehålla allmänna ämnen och fackteori i samma omfattning som andra gymnasiala yrkesutbildningar.

Vi anser att den gymnasiala lärlingsutbildningen bör finnas kvar som studieform under förutsättning att eleven får möjlighet och skyldighet att också delta i studier av fackteori och allmänna ämnen.

Lärlingsutbildningen blir då ett alternativ som innebär att en gymna- sial linje studeras i huvudsak enskilt och med en stor andel utbildning förlagd till arbetsplats. En sådan lärlingsutbildning kan därmed utan svårighet ingå som ett alternativ i vår grundmodell.

Enligt vår mening bör studieformen anordnas i följande situationer E] för små och udda yrken Ei då eleven är bosatt på stort avstånd ifrån den gymnasieskola eller

komvuxenhet som anordnar utbildningen D då eleven önskar använda studieformen av sociala skäl.

Lärlingsutbildningsformen bör alltså enligt vår uppfattning kunna an- vändas för såväl utbildning inom yrken, där annan etablerad utbildning finns, som inom yrken som helt saknar andra utbildningsmöjligheter.

För yrkesområden där annan gymnasial utbildning finns anser vi att samma tim- och kursplan skall gälla då utbildningen bedrivs i gymnasial lärlingsutbildningsform. Det förutsätter emellertid att SÖ efter samråd med berörda branschparter fastställer hur stor del av utbildningen som kan vara arbetsplatsförlagd.

För de yrkesområden som helt saknar gymnasial utbildning anser vi att SÖ efter samråd med parterna skall fastställa centrala tim- och kursplaneramar för att gymnasial lärlingsutbildning skall kunna anord- nas. Dessa skall enligt vår mening innehålla skolförlagd fackteori och allmänna ämnen samt arbetsplatsförlagd arbetsteknik.

För vissa lågfrekventa yrken är det fullt möjligt att på vissa orter i landet anordna undervisning i fackteori i gymnasieskolan på samma sätt som inom mer frekventa yrkesutbildningar. Ett exempel på detta utgör den s.k. hantverkslinjen som finns bl.a. i Stockholm. ”Linjen” består egentligen av lokalt arbetsmarknadsanknutna kurser (s.k. LA-kurser) i olika hantverksyrken men visar på de möjligheter som finns att samord- na delar av studierna för elever i olika utbildningar.

Motsvarande samordning bör kunna ske för elever i gymnasial lär- lingsutbildning. I de fall fackteorin inte lokalt eller via distansundervis- ning kan sammanföras för olika yrken, kan regional eller central sam- ordning ske för resp. yrkesutbildning.

Ett exempel på det senare förhållandet utgör lärlingsutbildningen till rörmontör där eleverna får sin fackteoretiska utbildning och utbildning- en i svetsning koncentrerade till vissa perioder. Under dessa perioder bedrivs internatutbildning i Tranås resp. Huddinge i komvux regi. Ele- ver från hela landet reser till någon av dessa orter 3x4 veckor under sin utbildning.

Den utvärdering som Rörledningsfackets Centrala Lärlingsnämnd gjort visar att eleverna i allmänhet är mycket nöjda med sin utbildning. Utvärderingen visar också att eleverna rekryterades från i princip hela landet. Elever från mindre orter kan genom den här lösningen genom- föra huvuddelen av sin utbildning på hemmaplan, då endast 12 veckor är förlagda till annan ort.

När det gäller allmänna ämnen är det naturligt att närmaste gymna- sieskola organiserar utbildningen utan att internatformen blir aktuell. Koncentrationsstudieperioder i internatform kan dock vara ett alterna- tiv. Studierna av allmänna ämnen bör i sådana fall sammanfalla med fackteoriinternaten.

Kostnaderna för elevens skolförlagda utbildning, dvs. studier av all- männa ämnen och i läroplanen fastställda fackteoretiska inslag bör i princip bäras av samhället vilket vi beaktat i våra kostnadsberäkningar.

Under dessa förutsättningar anser vi att studieformen i sin helhet bör jämställas med annan gymnasial yrkesutbildning och därmed bedrivas enligt samma regler. Det innebär att ungdomarna i gymnasial lärlings- utbildning bör betraktas som elever, varför studiestöd bör utgå. Arbets- platser som tar emot eleverna under de arbetsplatsförlagda utbildnings- delarna erhåller inte statsbidrag. De erhåller i stället bidrag enligt de principer som gäller för grundmodellens arbetsplatsförlagda utbildning (se avsnitt 6.3).

Ovan skisserade förslag bör för de lågfrekventa yrkesutbildningarna medföra en avsevärt förbättrad utbildningssituation. Förslaget innebär troligtvis att flera arbetsgivare får en lägre nettokostnad för den gymna- siala lärlingsutbildningen samtidigt som en större rättvisa uppnås mellan utbildande och icke utbildande arbetsplatser.

Gymnasial lärlingsutbildning som bedrivs på detta sätt bör jämställas med andra gymnasiala studier också vad gäller behörighet till fortsatta studier i högskola och till alternativkurser och påbyggnadsutbildningar i gymnasieskolan.

Under det tredje utbildningsåret skall den gymnasiala lärlingsutbild- ningen bedrivas enligt de villkor som gäller för grundmodellens avslu- tande utbildningsår.

SOU 1986:2 Riktlinjer för yrkesutbildningen i skola och på arbetsplats 1 19 6.3 .Fördelning av ansvar mellan skola och arbetsplats

6.3.1. Inledning

Vår grundsyn är att skola och arbetsliv har ett gemensamt ansvar för den yrkesinriktade utbildningen. Staten skall ha det övergripande ansvaret för att alla elever får en god yrkesutbildning. Det är därför staten som bör fastställa tim- och kursplaner och ange mål och inriktning. Staten och skolhuvudmännen måste också påta sig ett stort ansvar för en omfattande fortbildning av lärarkåren och en utbildning av de instruk- törer som ute i arbetslivet leder elevernas utbildning. Stat och kommun skall svara för tillsyn och ledning av all gymnasial utbildning, vare sig den sker i skola eller på arbetsplats.

Arbetslivets ansvar är bl.a. att medverka i arbetet med utbildningarnas innehåll och dimensioneringen av studievägarna samt tillse att tillräckligt antal arbetsplatser för eleverna finns. På dessa arbetsplatser skall bedrivas en rationell och ändamålsenlig utbildning enligt kursplanerna med hjälp av instruktörer som har erforderlig instruktörsutbildning.

På både skolans och arbetsplatsens anställda ställs kraven på nära samarbete. Elevernas studieprogram på arbetsplatsen skall läggas upp i samråd mellan skolans lärare i framför allt arbetsteknik och arbetsplat- sernas instruktörer.

Instruktören skall ta del av elevernas tidigare genomförda studiepro- gram och tillsammans med läraren i skolan följa elevernas utbildning på arbetsplatsen. Läraren, som undervisar i det karaktärsämne som berörs av den arbetsplatsförlagda utbildningen, skall inom ramen för den tid som arbetsplatsperioden omfattar Cl planera samverkan med arbetsplatsen Zl utöva tillsyn över den arbetsplatsförlagda utbildningen El samarbeta med instruktören om anpassning av den enskilde elevens

studieprogram Ei inhämta underlag för betygsättningen El fortlöpande stödja instruktören i pedagogiska frågor El kontinuerligt informera instruktören om förändringar i kursplaner

och bestämmelser m. m. [1 medverka vid utbildning och fortbildning av instruktörer.

Som framgår av denna beskrivning kräver en effektiv yrkesutbildning att yrkeslärarna har ingående kunskaper om det moderna arbetslivet. Det fordras en mycket omfattande och obligatorisk fortbildning. Vi har också beaktat detta i konstruktionen av våra förslag. För det fortbild- ningssystem vi föreslår redogör vi närmare i kap. 1 l.

Fördelningen av ansvar har naturligtvis också en finansiell sida. Vi övergår nu till att redovisa våra förslag om kostnadsansvar och finansiering.

6.3.2. Kostnadsansvar och finansiering

6.3.2.I Nuvarande statsbidrag

För delar av den nuvarande arbetsplatsförlagda utbildningen i gymna- sieskolan utgår statsbidrag, budgetåret 1985/86 med totalt 206 milj. kr. Detta statsbidrag är fördelat på:

inbyggd utbildning industri 86 Mkr inbyggd utbildning handel 53 Mkr gymnasial lärlingsutbildning 67 Mkr

206 Mkr

Inbyggd utbildning inom komvux bekostas genom omfördelning av medel, som annars skulle ha använts till undervisningstimmar i vanlig undervisning. Det är ännu oklart i vilken omfattning sådana omfördel- ningar görs, eftersom möjligheten infördes först under våren 1985. Nå- got belopp kan därför ännu inte anges.

För tidigare nämnda ca 234.000 elevveckor lokalt arrangerad praktik utgår inte statsbidrag och ej heller för den omfattande inbyggda utbild- ning som förekommer i huvudsak inom kommuner och landsting för linjerna vård och social service.

Kostnaden för den färdigutbildning eller färdighetsträning som följer på den nuvarande grundutbildningen i gymnasieskolan eller komvux faller helt på de företag eller branscher i vilken eleverna erhåller anställ- ning.

Dessa kostnader varierar i hög grad mellan olika branscher och yrkes- områden och troligen också mellan olika företag i en och samma bransch.

6.3.2.2 Den framtida kostnadsfördelningen

Våra tidigare redovisade förslag om en totalt större andel arbetsplatsför— lagd undervisning har som utgångspunkt att yrkesutbildningen skall vara ett gemensamt ansvar för samhälle och arbetsliv.

Vi föreslår att samhället får bära kostnaderna för den skolförlagda delen av utbildningen inklusive det tidigare redovisade tillsynsansvaret. Arbetslivet får å andra sidan bära kostnaden för den arbetsplatsförlagda delen. Syftet med vårt förslag är att åstadkomma en kvalitetshöjning av yrkesutbildningens såväl skol- som arbetsplatsförlagda delar. Detta med- för en förändrad kostnadsbild för både samhälle och arbetsliv. På grund av det statsfinansiella läget måste kvalitetshöjningen för samhällets del upp- nås genom omdisponering av befintliga medel. När arbetslivet i fortsätt- ningen bär kostnaden för den arbetsplatsförlagda utbildningen, kan nu utgående statsbidrag för inbyggd utbildning m.m. användas till kvalitets- höjande åtgärder inom den skolförlagda delen. Detta kommer givetvis också indirekt arbetslivet till godo.

Av våra förslag i det följande framgår att dessa åtgärder främst gäller utökade inslag av allmänna ämnen, utrymme för fördjupningsstudier

och projektarbeten, fortbildning, instruktörsutbildning, läromedel och ökad skolförläggning av teoriintensiva utbildningar.

Vi kan konstatera att samhället genom utbyggnad av högre specialkur- ser och särskilda yrkesinriktade kurser i komvux i realiteten kommit att bära en allt större del av färdigutbildningskostnaderna. Kostnadsfördel- ningen har förskjutits till samhällets nackdel.

Den av YB förordade kostnadsfördelningsprincipen att samhället skulle bära kostnaden för grundutbildningen och företagen för färdig- utbildningen tillämpas alltså inte längre. Det är enligt vår uppfattning mera naturligt att samhället bekostar de skolförlagda och arbetslivet de arbetsplatsförlagda delarna av en gemensam utbildningsgång. Därige- nom upphör statsbidraget till viss inbyggd utbildning. Dessa bidrag kan, insatta på andra områden, ge stora positiva effekter för utbildningsresul- tatet.

Uteblivna statsbidrag jämte kravet på högre kvalitet och utökad ar- betsplatsförlagd utbildning leder till ökade kostnader för arbetslivet. Detta förutsätter i sin tur en kostnadsfördelning mellan utbildande och icke utbildande företag. Detta beror på att kostnaderna inte alltid är investeringar som kan avskrivas under längre tid eftersom elever efter utbildningen kan gå till andra företag.

Vi vill i detta sammanhang framhålla två väsentliga förhållanden. Att arbetslivet enligt våra förslag skall svara för den arbetsplatsförlag- da delen både under de två första åren och ett följande tredje år betyder inte att kostnaderna för detta i sin helhet eller ens i huvuddelen är en ny kostnad. Dels bedrivs redan nu en omfattande arbetsplatsförlagd utbild- ning utan statsbidrag, dels har arbetsgivarna betydande kostnader för inskolning av nyanställd personal. Uppläggningen av det tredje året gör att dessa kostnader till en stor del bortfaller och arbetskraftens produk- tivitet ökar i förhållande till lönekostnaderna. Man får alltså inte förväx- la bruttokostnaderna med tillkommande nettokostnader.

Vidare är det väsentligt — vilket under senare år med kraft framhållits av arbetslivets representanter — att utbildning ses som en av arbetsplat- sernas viktigaste investeringar. Utbildningskostnader borde därför ej enbart betraktas som driftkostnader.

Hur pass stora bruttokostnaderna blir beror på vilken kvalitetsambi- tion vi har. Man kan också uttrycka det så att det beror på vilken investering i utbildning vi anser motiverad för att höja effektiviteten. Som vi framhållit tidigare, och som framför allt företagen har framhållit, bör insatserna vara betydande.

Vi har gjort olika beräkningar av hur stora bruttokostnaderna skulle bli om ambitionen i fråga om instruktörernas handledning under den arbetsplatsförlagda utbildningen vore densamma som motsvaras av nu- varande statsbidrag till inbyggd utbildning och lärlingsutbildning. Vi har så sökt jämföra denna totalkostnad med nuvarande kostnader för in- skolning av den som anställs direkt efter en gymnasial yrkesutbildning. En jämförelse försvåras av att få företag särredovisar dessa kostnader. Men i de fall där vi kunnat få fram underlag tyder detta på att inskol- ningskostnaderna är betydande och de tillkommande nettokostnaderna således begränsade.

Hur bör kostnaderna fördelas mellan olika arbetsplatser? Vi har utgått från som realistiskt att vissa arbetsplatser på grund av sitt läge, sin tillgång på kvalificerad personal, sitt intresse, sin tillgång på lämplig utrustning, sin tradition etc. i betydligt större utsträckning än andra kommer att engagera sig i utbildning. De kommer sannolikt att ställa utbildningsplatser till förfogande i högre grad än vad som motsva- rar deras eget rekryteringsbehov. Andra arbetsplatser kommer helt eller huvudsakligen att dra nytta av en väl utbildad arbetskraft.

En kostnadsfördelning måste därför kunna ske mellan utbildande och icke utbildande arbetsplatser på samma sätt som de interkommunala ersättningarna i dag utgör en kostnadsfördelning mellan utbildande och icke utbildande kommuner.

6.3.3. Utjämning av kostnader

Kostnadsfördelningen mellan utbildande och icke utbildande arbets- platser kan administrativt enklast ske genom ett bidrag per anställd för utjämning av kostnader. Bidraget förutsätts helt återgå till företagen som ersättning för utbildningsinsatser. Bidraget bör vara enhetligt och inte differentieras på olika branscher.

Administrationen sker lättast genom att bidraget konstrueras som en viss procentandel av lönesumman. Bidraget avser att leda till omfördel- ning i rättvisesyfte inom arbetslivet. Det innebär självfallet att ytterligare en del av samhällets resurser binds upp för investeringar i utbildning.

Att personalintensiv verksamhet får bidra med en större andel är helt i sin ordning eftersom man rekryterar fler färdigutbildade elever än företag och myndigheter med kapitalintensiv verksamhet.

Eftersom det handlar om en fördelning av kostnader mellan arbets- platser bör bidragets storlek kunna föreslås av ett organ för arbetsmark- nadens parter på samma sätt som kommunförbundet föreslår storleken på de interkommunala ersättningarna. Det organ som här avses skall självklart utgå från utbildningens behov av kvalitativt bra platser. Beslut bör sedan fattas av regeringen.

En arbetsplatsförlagd utbildning enligt skisserad modell förutsätter ett brett engagemang inom hela arbetslivet. Både privata, statliga och kom- munala utbildningsplatser måste således tas i anspråk för att erforderlig volym på verksamheten skall uppnås.

Det organ som vi föreslår inrättas bör innehålla företrädare för SAF, LO, TCO, SACO/SR, Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Ar- betsgivarverket och Kooperationen.

Bidraget till kostnadsutjämning bör avse hela arbetslivet och således även gälla för staten, kommunerna och landstingen i egenskap av arbets- givare.

6.3.4. Företagens ersättning

Ersättningen till utbildningsföretagen samt maximala antalet ersätt- ningsberättigade utbildningsveckor utöver det föreslagna intervallet 10—200/0 under de två första åren bör också föreslås av det nyinrättade

organet för varje studieväg eller grupp av studievägar. Det kan således utgå olika ersättning per elevvecka beroende på vilken studieväg eleven tillhör.

Administrationen kan göras mycket enkel genom att varje skolsty- relse/utbildningsnämnd rekvirerar medel från det konto på vilket bidra- get finns insatt. En modell är att skolstyrelsen kan rekvirera en summa per elev baserad på studievägens ersättningsbelopp och antalet elevvec- kor. Dessa medel skall sedan oinskränkt tillfalla utbildningsföretagen, som inte behöver göra någon rekvisition. Samhället här alltså hela kost- naden för att administrera penningflödet inom det föreslagna systemet.

Vi har under utredningsarbetet också övervägt flera alternativ till ett bidrag för kostnadsutjämning. Det enklaste alternativet vore givetvis att företagen genomförde sin del av det samlade utbildningsprogrammet utan ersättning. Så sker redan i dag som vi tidigare redovisat för viss del av den arbetsplatsförlagda utbildningen. Vi anser emellertid inte att detta är realistiskt i en större skala och för ett helt utbildningssystem som skall fungera också i konjunkturnedgångar då flera arbetsplatser inte själva har något akut rekryteringsbehov.

Som ett annat alternativ har under arbetets gång föreslagits att utbil- dande företag skall få dra av ett visst belopp per elev och vecka från företagets samlade arbetsgivareavgifter. Ett sådant förfaringssätt inne- bär en ökad kostnad för statsverket genom bortfallna inkomster.

Om staten i sin tur skall kompensera sig för denna ökade kostnad leder detta fram till någon form av avgift för arbetslivet. En sådan avgift ger ingen direkt koppling till de egentliga utbildningskostnaderna.

6.4. Kursplanernas utformning

6.4.1. Inledning

De nuvarande kursplanerna för de yrkesinriktade linjerna är baserade på att kompletterande utbildning sker i arbetslivet efter den grundläg- gande utbildningen i skolan.

Den kompletterande yrkesutbildningen i arbetslivet är som tidigare nämnts i vissa branscher reglerad i utbildningsavtal, men är i andra branscher eller yrkesområden inte alls fastställd vare sig till längd eller innehåll.

Enligt vår grundmodell skall även det tredje året ingå i och omfattas av kursplanerna. Detta förutsätter att kursplanerna är kompetensrelate- rade så att övergången mellan skolförlagd och arbetsplatsförlagd utbild- ning kan anpassas till såväl elevernas förutsättningar som arbetslivets möjligheter att bedriva yrkesutbildning. Vi föreslår därför modulindela- de kursplaner.

Båda dessa förslag, om modulindelning och kompetensrelatering, utgör viktiga strukturer i våra förslag. Vi redogör utförligt för dem i det följande avsnittet.

Kursplanerna för de yrkesinriktade studievägarna i gymnasieskolan och motsvarande utbildning i komvux är med nu gällande beslutsord-

ning omständliga att revidera. Detta medför att förändringar i arbetslivet har svårt att snabbt få genomslag i dessa kursplaner.

Innehållet i den yrkesinriktade delen av utbildningen är i hög grad beroende av kvalifikationskraven i den bransch eller det yrkesområde som studievägen avser att utbilda mot.

1 läroplansarbetet måste därför ingå representanter för skolhuvud- männen och för de centrala yrkesnämnderna eller motsvarande. Kurs- planen skall ha en sådan konstruktion att avgränsade delar kan revideras separat och successivt. Detta möjliggörs genom det föreslagna modulsy- stemet.

Vår avsikt är att undervisningen i en eller flera av de moduler som ingår i kommande kursplaner skall förläggas till arbetsplatsen i stället för till skolan. Det är också viktigt att ta ställning till var detta skall beslutas.

För centrala beslut, av exempelvis SÖ efter samråd med resp. yrkes- nämnd, talar att man når en viss likformighet över landet och därmed har lättare att leva upp till kravet på en likvärdig utbildningsstandard. De centrala instanserna besitter ett stort översiktligt branschkunnande som bör komma till uttryck i arbetet. För lokala beslut talar den lokala kännedomen om behov och förutsättningar i det omgivande närsamhäl- let som är viktiga för att man skall nå resultat med utbildningen. Yrkes- råden kan här spela en viktig roll i ett nära samarbete med rektor och skolstyrelse.

Den ena ytterligheten representeras av ett förhållande som innebär att man centralt fastställer exakt vilka moduler som får arbetsplatsförläg- gas, den andra av en total lokal frihet att bestämma vilka moduler som bör förläggas till arbetsplats.

En mellanform skulle kunna vara att man centralt fastslår vilka mo- duler som får förläggas utanför skolan och att man sedan lokalt väljer bland dessa. Alternativt kan man indela modulerna i tre grupper — en grupp som måste vara skolförlagd, en grupp som skall arbetsplatsförläg- gas och en mellangrupp som antingen kan förläggas till arbetsplats eller vara skolförlagd. För samtliga alternativ gäller att arbetslivet bör ha ett starkt inflytande via sina centrala och lokala organisationer.

Efter att ha vägt de olika alternativen mot varandra föreslår vi att SÖ efter samråd med representanter för skolhuvudmän resp. yrkesnämnd eller motsvarande för varje utbildning fastställer vilka moduler som får arbetsplatsförläggas. Det är sedan skolstyrelsen resp. utbildningsnämn- den som väljer vilka moduler som förläggs till arbetslivet för resp. studieväg så att minst 10% av den totala utbildningstiden är arbetsplats- förlagd. Skolstyrelsen bör kunna ta beslutet först sedan rektors och resp. yrkesråds yttrande inhämtats.

6.4.2. Modulindelade kursplaner

6.4.2.I Beteckningen modul

Modul används som utbildningsenhet inom AMU och avser där en målbestämd del av en kurs eller ett utbildningsavsnitt.

Ett enhetligt system för modulindelning i alla tre utbildningsformerna — gymnasieskola, komvux och AMU —— ger möjlighet till övergång mellan dem och medverkar till att de gemensamma resurserna kan utnyttjas effek- tivt. I ett sådant system kan den redan nu delvis inarbetade beteckningen utbildningsmodul användas, men måste i samtliga utbildningsformer ges samma innebörd.

6.4.2.2 De tre nuvarande modul— och delmomentssystemen

Det råder i dag stora likheter mellan de yrkesinriktade utbildningarna i gymnasieskolan, AMU och komvux. Det kan enkelt uttryckas med ett exempel. Om en elev skall lära sig att svarva en axeltapp måste slutresul— tatet bli en axeltapp oavsett om utbildningen sker i gymnasieskolan, AMU eller komvux. Det som kan skilja sigi de olika utbildningsformer- na är metoderna, utbildningstiden och graden av färdighetsträning som ingår i utbildningen.

Inom AMU har man valt ett modulsystem som är kompetensbaserat, dvs. bygger på ett visst klart målpreciserat utbildningsavsnitt. AMU anger följande skäl varför läroplanerna modulindelas: El För att bättre kunna tillvarata deltagarnas tidigare kunskaper. El För att lättare kunna tillgodose olika företags utbildningsbehov. El För att bättre kunna utnyttja AMU-resurser. El För att läraren lättare skall kunna följa upp deltagaren under utbild- ningen. lZI För att underlätta framtida läroplansrevidering. El För att deltagarna lättare skall kunna överblicka sin utbildningssitua- tion.

Dessa skäl är giltiga även för gymnasieskolan och komvux.

I gymnasieskolan innehåller läroplanssupplementen delmoment som också är kompetensbaserade. Det innebär att delmomentet beskriver vad eleven skall inhämta genom undervisningen.

Allmänt kan sägas att AMU:s moduler har en något högre precise- ringsgrad än gymnasieskolans delmoment. Skillnaderna mellan AMU:s moduler och gymnasieskolans delmoment är dock inte större än att de bör kunna överbryggas. Det stationssystem som tillämpas inom linjerna i gym- nasieskolan och i det s.k. modulsystemeti komvux kan bidra till att under- lätta en övergång till modulkursplaner genom att stationer och tillhörande arbetsinstruktioner kan ge underlag för motsvarande moduler.

Inom komvux har framtagits ett s.k. modulsystem som grundar sig på en uppdelning av gymnasieskolans delmoment. Uppdelningen får göras när lokal- och utrustningssituationen kräver det, dvs. i yrkesämnen där gymnasieskolan tillämpar stationssystem. I modulsystemet delas samtli- ga delmoment i ämnet upp i fyra delar (moduler) som till timtalet är ungefär lika stora, dock minst 15 lektioner.

Utbildningsinnehållet är således detsamma som i gymnasieskolan, men det är uppdelat i mindre enheter som är bestämda till tid. Genom kombination av moduler kan modulkurser skapas. Modulkurserna skall

omfatta minst 90 lektioner. Alla modulkurser i ett ämne ger tillsammans kompetens motsvarande alla delmomenten i ämnet.

Denna uppläggning av studierna, som alltså är framtagen främst av utrustningsmässiga skäl, behövs för att skapa förutsättningar för att kunna bilda undervisningsgrupper i komvux som kan använda gymna- sieskolans lokaler och utrustning. Systemet ökar dessutom den flexibili- tet som är nödvändig i vuxenutbildning.

Av ovanstående exempel på jämförelse mellan gymnasieskolans del- moment och AMU:s moduler framgår att så stora likheter råder mellan dessa två system att en samordning är möjlig.

Även komvux använder delmomenten och kan i det avseendet sam- ordnas med de andra två. Problemet är i första hand en beteckningsfråga där komvux beteckning ”modul” har helt annan innebörd än AMU:s ”modul”. Med en annan beteckning för det som nu kallas modul i komvux kan dess planeringssystem bibehållas.

Gymnasieskolan AMU

Syfte och innehåll Grundläggande svarvning

Svarvning Efter genomgången modul skall deltag- aren: Eleven skall genom sina studier: . få kunskap om generella arbetsmeto- der och de grundläggande principerna för svarvning . få kunskap om maskiner, verktyg, till- behör, skärdata och kvalitetskrav . få grundläggande färdighet i svarv- ning . få grundläggande träning i beredning och planering för svarvningsarbeten . få lära sig att tillämpa de säkerhets- föreskrifter som gäller vid svarvning.

. kunna rätt terminologi . ha kännedom om aktuella verktyg, maskiner och tillbehör 0 ha kännedom om produktionsteknik och arbetsplanering . vara medveten om sambandet mellan

teori och praktik och kunna tillämpa de teoretiska kunskaperna praktiskt kunna avläsa monogram och tabeller kunna ställa in varvtal och matningar ' kunna välja rätt skärverktyg för olika arbetsmoment . kunna välja, använda och avläsa rätt mätverktyg för aktuella arbetsopera- tioner . kunna utföra de mest förekommande uppspänningar och svarvoperationer ' kunna använda, vårda och underhålla aktuella verktyg, maskiner och tillbe— hör.

6.4.2.3 Ett gemensamt modulsystem

En enhetlig strukturering av den yrkesinriktade utbildningen är viktig av följande skäl: E] Det ökade behovet av återkommande utbildning vilket ställer stora krav på samverkan mellan olika skolformer. [1 De stora kostnaderna för utrustningen till de yrkesinriktade studie- vägarna och de i många fall korta avskrivningstiderna på grund av omställning till ny teknik. Detta kräver hög utnyttjandegrad. lil De ständiga förändringarna i kvalifikationskrav i arbetslivet vilket skapar behov av snabba förändringar i delar av kursplanerna.

El Ändrade kompetenskrav i arbetslivet kan medföra att utbildnings- moment från en studieväg behöver tillföras en annan studieväg.

Om dessa behov och krav skall kunna tillgodoses måste alla tillgängliga resurser utnyttjas effektivt. Förutsättningen för detta är att undervisning- en i olika utbildningsformer har ett enhetligt kursplanesystem. Ett ge- mensamt modulsystem i olika utbildningsformer och förutbildningen i arbetslivet kan skapa dessa förutsättningar.

6.424. Samverkan mellan olika utbildningsformer

I ett utbildningssystem med återkommande utbildning och där olika utbildningsformer måste samsas om gemensamma resurser är det nöd- vändigt att olika utbildningar på ett enkelt sätt kan jämföras med var- andra.

Vid övergång från en utbildningsform till en annan måste det av betygsdokumenten klart framgå vilka utbildningsmoment eleverna in- hämtat i tidigare utbildningsformer.

Modulerna i de olika utbildningsformerna måste därför ha samma utbildningsinnehåll. Om gemensamma moduler införs kan en inhämtad utbildning i gymnasieskolan få tillgodoräknas vid fortsatt eller återkom- mande utbildning i komvux eller AMU. Det underlättar också att vakan- ta elevplatser i en utbildningsform kan utnyttjas av en annan. Ett gemen- samt modulsystem förutsätter att ett gemensamt redovisningssystem över fullföljda moduler (arbetskort) tillämpas av samtliga utbildnings- former. Kraven på måluppfyllelse för varje enskild modul måste själv— fallet vara lika i samtliga utbildningsformer, men kombinationerna av moduler och de därmed åstadkomna kurserna kan variera och ha olika syfte eller målsättning. I gymnasieskolan skall dessa kombinationer ha en tillräckligt bred bas för att ge en fullständig yrkesutbildning, medan kompletterande utbildningar i komvux och AMU kan vara mer specia- liserade.

6.4.2.5 Veckotimmar — undervisningstimmar

I gymnasieskolan är undervisningstiden baserad på veckotimmar, vilket innebär att den reella undervisningstiden är beroende av i vilken mån helgdagar, lov, studiedagar, friluftsdagar och andra tillfälliga aktiviteter råkar infalla på de schemalagda tiderna för ämnet. I komvux och AMU är undervisningstiden baserad på undervisningstimmar, dvs. för en kurs är avsatt ett antal lektioner som skall fullföljas oberoende av skrivdagar, koncentrationsdagar, studiedagar, friluftsdagar m.m. Komvux har kor- tare lärarledd studietid än gymnasieskolans bruttoundervisningstid. Trots detta förekommer det att elever i gymnasieskolan i enskilda ämnen kan få färre antal lektioner än vuxeneleverna på grund av det lektions- bortfall som orsakas av helgdagar m.m. enligt ovan. Med ett samordnat modulsystem får eleverna samma utbildningsdelar men kombinationer- na, timplanen och antalet moduler som ingår i en kurs varierar för de olika utbildningsformerna. Kurstiderna bestäms således av summan av

modulernas rikttider. Dessa rikttider bör i resp. utbildningsform anges i ett bestämt antal undervisningstimmar för varje modul även beträffan- de gymnasieskolan, dvs. i nettoundervisningstid. Elevernas arbetstid i gymnasieskolan är nu angiven i veckotimmar (bruttotid). För att tillför- säkra gymnasieskolans elever timplanens hela undervisningstid bör även deras arbetstid i framtiden redovisas i undervisningstimmar.

Vi föreslår således att gymnasieskolans timplaner skall omarbetas så att de i framtiden anger undervisningstimmar i stället för veckotimmar. Vi får då samma slags system i gymnasieskolan som i komvux och AMU. Karaktärsämnet/-ämnena får därmed en fastställd nettotid i likhet med det system som tillämpas i komvux där varje ämne har ett bestämt antal undervisningstimmar som skall fullgöras.

Lärarnas undervisningsskyldighet är i nuvarande avtal både i komvux och gymnasieskolan baserad på ett antal veckotimmar. I komvux sker en omräkning av antalet veckotimmar till undervisningstimmar med fak- torn 36 motsvarande antalet effektiva skolveckor under läsåret. Eleverna tillförsäkras därmed denna undervisningstid. Motsvarande system bör kunna tillämpas även i gymnasieskolan (inom veckoarbetstidens och läsårets ram).

6.4.2.6 Samverkan med arbetslivet

Även i samarbetet mellan skola och arbetsliv måste klarhet råda om vad en utbildning givit för kompetens. Inte minst i ett utbyggt system med arbetsplatsförlagd utbildning krävs att skolan kan delge vad eleven inhämtat i skolan samt vilka moduler och målen för dem som eleven skall inhämta i arbetslivet. De moduler som arbetsplatsförläggs kan innehålla för eleven helt nya utbildningsmoment, färdighetsträning och uppgifter som är specifika för arbetsplatsen.

Efter avslutad utbildning är det av stor vikt för arbetsgivaren att få vetskap om vilka moduler som eleven fullgjort.

En redovisning av genomgångna och godkända moduler (arbetskor- tet) bör därför bifogas elevens avgångsbetyg. Denna redovisning skall vara densamma i samtliga tre utbildningsformer.

Uppbyggnad och revidering av modulindelade kursplaner måste ske i samråd med resp. yrkesnämnd eller om yrkesnämnder inte är inrättade med motsvarande representanter för arbetsmarknadens parter. Revide- ring skall kunna ske successivt och avse enstaka moduler. Vi kommer senare i kap. 13 att redovisa våra förslag om den framtida samverkan mellan utbildningsväsendet och arbetslivet.

6.4.2. 7 Betydelsen för eleverna

Den strukturering av kursplanerna som ett modulsystem innebär under- lättar för eleverna att få en överblick av studierna samtidigt som varje enskild elev kan notera sina framsteg genom de delmål som varje modul innebär.

För elever med svårigheter av något slag kan ett urval av moduler kombineras till en för eleven lämplig kompetensbredd. Denna kompe-

tens måste anpassas så att den trots att den är ”smalare”, kan leda till ett förvärvsarbete.

I gymnasieskolan finns i regel lärarkompetens omfattande flera yrkes- områden. Genom samverkan (lärarlag) och studier av moduler över gränserna för olika yrkesområden kan eleven inom tillgängliga resurser erbjudas större urval i fråga om utbildningens innehåll.

6.428. Modulernas storlek och innehåll

De yrkesinriktade linjernas olika karaktär och varierande innehåll av praktisk och teoretisk utbildning ställer olika krav på modulernas kon- struktion. Den typ av moduler som kan tillämpas på verkstadsteknisk linje med som exemplet visar arbetsmoment och kringkunskaper för en speciell verktygsmaskin är kanske inte alls möjlig inom vårdlinjen. Mo- dulernas storlek och innehåll måste därför utformas med utgångspunkt från den enskilda studievägens särart och behov. I detta arbete krävs medverkan av yrkeskunniga personer från resp. branscher (yrkesnämn- der). En modul skall dock alltid utgöra ett pedagogiskt väl avgränsat av- snitt som motsvaras av ett behov inom arbetslivet. I bilaga 3 redogör vi för förslag till modulkonstruktioner.

6.4.2.9 Investeringsbehov

Förändringen till ett modulsystem bör i sig inte medföra några krav på investeringar. Snarare bör det kunna medföra ett bättre utnyttjande av tillgängliga utrustningar och lokaler.

Samordning över linjegränserna kan också medföra att utrustningar inte behöver dubbleras i samma utsträckning som nu. Nyttjandegraden kan förbättras.

6.4.2.10 Fortsatt inriktning och förslag

Med den avgörande betydelse som ett enhetligt kursplanesystem har för framtida samverkan mellan olika utbildningsformer och arbetslivet är det av stor vikt att en samordning av kursplanernas uppbyggnad sker.

Kursplanerna bör därför snarast revideras för de yrkesinriktade ut- bildningarna så att ett modulsystem skapas. Detta bör innebära en samordning mellan AMU:s modulsystem och gymnasieskolans och komvux delmoment. Komvux planeringssystem med tidsmoduler kan bibehållas med ny beteckning för det som nu kallas modul. I samband med att modulindelade kursplaner införs föreslås övergång till nettotids- beräkning även i gymnasieskolan inom veckoarbetstidens och läsårets nuvarande ramar. Vi återkommer till detta i kap. 9.

6.5. Kompetenskrav och längd på de gymnasiala yrkesutbildningarna

6.5.1. Gymnasieskolans kompetensnivå

Någon generell kompetensnivå finns inte fastställd för gymnasieskolan vare sig för teoretiska eller yrkesinriktade studievägar. En sådan kan inte heller fastställas annat än i så allmänna termer att den inte blir vägledan- de. För varje enskild studieväg kan konkretionen dock öka i förhållande till vad som nu gäller.

För de yrkesinriktade studievägarna ger läroplanssupplementen idag upplysningar om syftet med utbildningen och kommentarer till innehål- let i delmomenten.

Kompetens för yrkesverksamhet inhämtas dels genom teoretiska stu- dier, dels genom praktiska färdighetsövningar. I de yrkestekniska linjer- na är det yrkestekniska ämnet (ex. bygg- och anläggningsteknik, el-tele- teknik) dominerande och indelat i arbetsteknik och fackteori. Fackteorin innehåller de teoretiska avsnitt som yrket kräver inom ett flertal ämnen (ex. matematik, fysik, ellära och mekanik). På andra yrkesinriktade linjer har studierna fördelats på specifika ämnen karakteristiska för studievägen, t.ex. maskinskrivning, kontorskunskap, socialkunskap och vårdkunskap.

Vissa studievägar kräver omfattande inslag av praktiska inlärnings- moment och färdighetsträning medan andra studievägar behöver stora inslag av teoretiska avsnitt.

Varje studieväg skall ge grundläggande kvalifikationer för inträde i yrket eller arbetslivsfunktionen. Lärarkårens erfarenhet ligger i dag som grund för att bedöma om eleverna uppnått denna kompetens.

Kompetensnivån för varje enskild studieväg kan fastställas som sum- man av dei lärokursen ingående kompetensrelaterade modulerna. Kurs- planen skall omfatta såväl de skolförlagda som de arbetsplatsförlagda delarna av utbildningen. Det är således först efter att ha gått igenom hela utbildningen som eleverna skall ha nått den angivna kompetensnivån. Innehållet skall vara föremål för kontinuerlig revidering. Följsamheten mellan arbetslivets kvalifikationskrav och utbildningens kompetensin- nehåll är viktig. Det är därför förenat med stora svårigheter att för enskilda studievägar fastställa en kompetensnivå som kan bli bestående under längre tid.

Vi vill här betona att detta krav på följsamhet inte innebär att vi ser utbildningsplaneringen som underordnad utvecklingen i arbetslivet. I kap. 5 har vi utvecklat hur utbildningen kan och bör fungera som instrument för förändring av arbetslivet. Inte heller anser vi att yrkesut- bildningen snävt bör anpassas till aktuella yrkesfunktioner. Den måste tvärtom ha sådan bredd att den ger beredskap för att möta förändringar och kan fungera som bas för fortsatt utbildning.

6.5.2. Yrkesutbildningarnas längd

Frågan om utbildningarnas längd behandlades ingående av YB som konstaterade (YB I l966:3 s. 145):

”Vilken längd en skolmässig grundläggande yrkesutbildning lämpligen bör ha kan inte generellt bestämmas. Man torde knappast ens kunna bestämma erfor- derlig längd i det enskilda fallet, utan att det individuella utbildningsmålet är mycket klart specificerat. Givetvis kan man genom noggranna analyser av enskil- da fall komma fram till vissa allmänna slutsatser, men sådana analyser skulle säkert utvisa, att det är omöjligt att fixera hur lång en skolmässig grundläggande yrkesutbildning lämpligen bör vara. Detta påstående torde vara särskilt relevant om man tar hänsyn till de avsevärda varationer man har i fråga om elevernas individuella anlag och intressen. Enligt YB:s uppfattning är värdet av den skol- mässiga yrkesutbildningen inte uteslutande beroende av hur lång tid utbildningen omfattar. Givetvis måste det finnas rimligt utrymme för att de enskilda eleverna skall få grundläggande insikt om och färdighet i de arbetsmoment, som normalt kan sägas ingå i ett visst yrke. Emellertid ärinte enbart inlärningstiden avgörande för resultatet. Inte minst metoderna för inlärningen har betydelse i sammanhang- et. YB anser det vara av största vikt, att eleverna i undervisningen på mest rationella sätt meddelas vissa stabila grundkunskaper och viss arbetsrutin samt att de parallellt där med får en god arbetsfostran och en lämpligt utformad oriente- ring om det arbetsliv de möter vid utbildningstidens slut.”

Längre fram under rubriken ”En i princip tvåårig yrkesskola” (s. 146) framhölls följande:

”Självklart kan en enhetlig utbildningstid inte tillämpas för alla yrkesutbildning- ar. Alltfort måste den huvudsynen gälla, att utbildningstiden skall vara så lång som innehållet påkallar. Det synes emellertid YB möjligt att fastställa en huvud- regel för utbildningstiden iden gymnasiala yrkesskolan även om undantagen blir många. Mot bakgrunden av YB:s överväganden och med beaktande av vad som framkommit genom arbetsgruppernas överläggningar har YB funnit, att den nya gymnasiala yrkesskolan bör vara i princip 2-årig.”

Yrkesutbildningens längd kan diskuteras utifrån flera förhållanden. Om utbildningen inriktades på ett mycket smalt kompetensområde skulle många utbildningar kunna vara korta. Gymnasieskolans studievägar bör emellertid ha en bred inriktning och utöver direkta yrkeskunskaper också ge alla elever en god allmänorientering. Längden blir också be- roende av hur långt i specialisering man vill driva den grundläggande ungdomsutbildningen.

Utbildningens längd bör också avgöras av den enskilde elevens stu- dieförutsättningar. Har vi svårt att lära oss en sak är det normala att vi använder längre tid för det. Om tiden vi får använda är begränsad, kommer olika elever att ha nått olika kompetens vid den angivna tid- punkten. Då detta formuleras i betyg blir betygsättningen relativ. Om vi däremot vill att alla skall nå godtagbar kompetens måste i stället tiden variera.

Vi delar i allt väsentligt YB:s bedömningar. Det av YB i vissa fall förutsatta färdigutbildningsåret bör emellertid enligt vår mening ingå i en treårig kursplan. Som alternativ till en i huvudsak arbetsplatsförlagd

utbildning under åk 3 bör möjligheterna att inom ramen för yrkesutbild- ningstiden specialisera sina yrkeskunskaper eller komplettera sina teo- retiska kunskaper öka. Därigenom underlättas vidare studier i gymna- sieskolan eller på högskolenivå.

För en studieväg gör vi emellertid ett undantag från vår huvudlinje och föreslår en förlängning till tre i huvudsak skolförlagda år. Det gäller vissa teoriintensiva grenar av el-teleutbildningen. Framtiden får utvisa om det- samma blir nödvändigt också för andra utbildningar.

Vi har i den grundmodell och de varianter vi tidigare redovisat räknat med en studietid i gymnasieskolan som i allmänhet är tre år men i vissa fall kan vara två år. Kortare studietid bör inte förekomma som gymna- sial yrkesutbildning. Detta innebär att vi föreslår att sådana korta utbild- ningar på mindre än två år som idag förekommer som direkt grundsko- leanknutna studievägar bör utgå ur utbildningsutbudet i gymnasiesko- lan eller ingå som del av en längre studieväg. Däremot föreslår vi i kap. 8 ett utbyggt system av introduktionsperioder.

6.5.2.I El-teleteknisk utbildning

Utvecklingen inom det el-teletekniska området har medfört att eleverna på de el-teletekniska studievägarna har svårt att tillgodogöra sig det alltmer ökande lärostoffet inom de givna tidsramarna. De ökade insla- gen av elektronik även i starkströmsapplikationer av olika slag ställer ökade krav på de fackteoretiska delarna av utbildningen.

1 kap. 3 har vi påpekat att SCB:s diagnostiska yrkesuppgifter för perioden 1976— 84 visar att el-teleeleverna har lägre studieresultat trots att deras intagningsbetyg är oförändrat höga vilket tolkas som ett tecken på för stor stoffträngsel. Behovet av kompletterande skolförlagd utbild- ning belyses också av det stora antalet platser i högre specialkurser som redan nu finns anslutna till linjen. De uppgår i nuläget till ca 30% av antalet intagningsplatser i åk 1. Den stora delen fackteoretiska inslag — ca 50% av yrkesutbildningstiden — innebär att utrymmet för arbetsplats- förlagda delar av arbetstekniken minskar samtidigt som de i huvudsak små elföretagen har svårigheter att tillgodose utbildningskraven.

Vi föreslår därför att grenarna för elektriker (Ei) och styr- och regler- mekaniker (Sr) får en treårig i huvudsak skolförlagd utbildning och att till grenarna för telereparatörer (T1) och kontorsmaskinreparatörer (Km) anknyts alternativkurser som i huvudsak motsvarar de påbygg- nadsutbildningar som finns för närvarande och omfattar ca 35% av antalet elever i åk 2.

Vi redogör i del 2, kap. 4, närmare för motiven för vårt ställningsta- gande och de kostnader det medför.

6.5.2.2 Påbyggnadsutbildning/alternativkurser

Påbyggnadsutbildningarnas grundläggande syfte är, enligt prop. 1983/ 842116 och riksdagens beslut med anledning härav, att ge dem som genomgått en flerårig gymnasieskolutbildning en fördjupad kompetens och ytterligare specialisering. De bör också kunna utgöra en möjlighet

för de ungdomar som valt en yrkesinriktad utbildning och vill komplet- tera med studier som kan utgöra en länk över till högskolestudier. Ytter- ligare en uppgift är att möjliggöra en komplettering som leder ut i arbetslivet för ungdomar som tidigare valt en teoretisk utbildning och vill komplettera med direkt yrkesinriktad utbildning.

Den yrkesfördjupning och yrkesspecialisering som är teoriintensiv lämpar sig mindre väl för att anordnas som arbetsplatsförlagd utbild- ning och bör därför erbjudas i form av skolförlagda kurser. För ungdo- marnas del bör dessa i normalfallet ingå i det tredje året och omfatta hela eller delar av detta. Förutom det fackteoretiska innehållet skall kurserna också rymma de allmänna ämnen som alltid ingår i det tredje året.

Vi föreslår att dessa kurser kallas alternativkurser och ingår i den presentation av studievägar som eleverna får ta del av vid valet till gymnasieskolan. Det ankommer på statsmakterna att besluta om dimen- sioneringen av antalet alternativkurser.

Kurserna måste planeras med stor hänsyn tagen till utbildningen under de två första åren enligt grundmodellen.

Vissa av de nuvarande högre Specialkurserna ställer krav på ålder eller arbetslivserfarenhet för tillträde. Dessa kan, om inträdeskraven bibe- hålls, inte alltid anordnas inom grundmodellens treårsram och alltså inte användas som alternativkurser.

Det finns även ett uttalat intresse för och arbetsmarknadsbehov av att vuxna inom ramen för ett system av återkommande utbildning skall ha tillgång till även de alternativkurser som vi föreslår skall ingå i åk 3. Enligt vår mening bör de vuxna i mån av plats beredas möjlighet att studera alternativkurserna tillsammans med ungdomarna som studerar dem som en del av år 3. Detta ger klara fördelar när det gäller att skapa undervisningsgrupper. I mån av efterfrågan bör naturligtvis komvux anordna kurserna uteslutande för sina målgrupper. Om så bedöms lämp- ligt lokalt bör även ungdomarna kunna genomgå kurserna via komvux.

6.5.2.3 Individuella variationer i studietiden

Vi övergår nu till att ta upp frågan om enskilda elevers behov av kom- petensanpassning. En allmän regel bör vara att yrkesutbildningen måste ha en sådan omfattning att den kommande verksamheten i arbetslivet inte blir begränsad till enskilda momentarbeten eller medför låsning till ett företag.

Att studieinnehållet anpassas till elevens personliga förutsättningar kan innebära att vissa elever inom studietidens ram får slutföra endast ett begränsat antal moduler som ändå ger underlag för godtagbar kom- petens och därmed ett avgångsbetyg efter slutförd lärokurs.

Anpassningen kan också innebära att eleven avgår eller beviljas ledig- het från gymnasieskolan med en delkompetens som dokumenteras med ”Avgångsbetyg efter ej slutförd lärokurs”, kompletterad med förteck- ning över avklarade moduler.

Det åligger klasskonferensen att vid läsårets slut bedöma om eleven kan följa undervisningen kommande läsår. Omgång av årskursen helt eller delvis bör liksom nu kunna tillämpas för elever som är i behov av

det. För dem reserveras då plats i kommande kurs på samma studieväg. Med modulindelade kursplaner är det troligt att enbart delar av kursin- nehållet i karaktärsämnet behöver kompletteras.

Studievägsprincipen innebär en sammanhållen utbildning, där elever- na följer samma kurs— och timplan. Vi föreslår att denna princip bibe- hålls. Att kursplanerna indelas i moduler innebär alltså på intet sätt att eleverna fritt kan välja mellan alla de moduler en skolenhet erbjuder och själv får komponera ett studieprogram. Anpassningen till elevernas olika förutsättningar och intressen måste i huvudsak ske på annat sätt, som vi närmare utvecklar i kap. 8.

l undantagsfall kan dock enskild elev få möjlighet att komplettera med modul från annan studieväg om detta kan ske inom ramen för befintliga undervisningsgrupper och därmed inte orsaka ökade kostna- der. Klasskonferensen bör liksom nu vara den som avgör elevens möj- ligheter att bedriva dessa studier. Elever som blir klara med samtliga moduler inom årskursen före läsårets slut skall beredas tillfälle att på- börja det följande läsårets moduler. Om alltför många elever i undervis- ningsgruppen blir färdiga med sina moduler före läsårets slut kan detta vara en signal till att se över modulerna i årskurserna.

6.6. Elevens villkor under utbildningstiden

Förhållanden och villkor på den svenska arbetsmarknaden regleras genom lag och/eller avtal. Inom ramen för den arbetsrättsliga lagstift- ningen ger principerna om den fria förhandlingsrätten arbetsmarknads- parterna möjlighet att reglera förhållandet för personer som vistas på arbetsplatserna.

Avtal som reglerar förhållanden för personer under ”upplärning” på arbetsplatsen finns idag inom flera branscher. Dessa finns redovisade i vår skrift Ds U 198519 Avtal om yrkesutbildningen. Generellt sett regle- rar avtalen de avsteg från gängse kollektivavtal och arbetsrättslagstift- ning som är tillåtna att göra, under förutsättning att arbetsgivaren upp— fyller ett utbildningsåtagande.

Då arbetsplatsförlagd utbildning, enligt våra förslag, blir allmänt förekommande och därmed berör arbetsmarknadens samtliga branscher anser vi att det är önskvärt att förhållandena regleras på ett mer enhetligt sätt än idag.

Våra förslag innebär inte att man med någon för arbetsmarknadens parter bindande juridisk verkan har föreskrivit vilka villkor som skall gälla för eleverna under de arbetsplatsförlagda delarna av utbildningen.

Vi utgår ifrån att den samsyn härpå som redovisas i det följande skall resultera i avtal mellan arbetsmarknadens parter över hela fältet och att dessa kan slutas i god tid före reformens ikraftträdande.

I det följande ger vi uttryck för under vilka förhållanden vi anser att våra förslag angående arbetsplatsförlagd utbildning har de största för- utsättningarna att fungera innehållsmässigt och organisatoriskt.

Våra förslag innebär att delar av yrkesutbildningen kommer att vara

arbetsplatsförlagd. Vår grundmodell innebär att minst l0% av åk 1 och 2 och maximalt 60% av åk 3 genomförs på arbetsplatser. All yrkesutbild- ning som bedrivs på arbetsplatserna ska vara fastställd och specificerad i kursplanerna.

I regel bör därför enligt vår uppfattning ungdomarna betraktas som elever under hela sin utbildningstid. Det bör alltså inte råda något anställningsförhållande mellan eleven och den utbildande arbetsplat- sens arbetsgivare, då eleven genomför kursplanestyrd yrkesutbildning förlagd till arbetsplats. Genom att vi valt avtalsvägen framför en tving- ande generell reglering bibehålls emellertid möjligheten för parterna att då speciella omständigheter föreligger, utforma lämpliga undantagsbe- stämmelser.

Elevförhållandet innebär att eleven erhåller studiestöd, kan utnyttja skolans rådgivande och elevvårdande verksamheter samt att eleven ock- så skall delta i de delar av utbildningen som är skolförlagda. Dessa villkor gäller för såväl åk 1, åk 2 som åk 3. För studiestöd i åk 3 beräknar vi 173 milj. kr.

Elevförhållandet innebär också att skolhuvudmannen skall svara för att eleverna har ett med anställda jämförbart försäkringsskydd, då de vistas på arbetsplatserna. Idag råder det stora brister då det gäller försäk- ringsskydd för elever i arbetsplatsförlagd utbildning. Detta förhållande har arbetsmarknadens yrkesråd påtalat i en skrivelse till regeringen hösten 1985.

Beräkningar har gjorts av Arbetsmarknadsförsäkringar (AMF) som visar att det kostar ca 5 milj. kr. att ge alla elever ett försäkringsskydd som motsvarar det skydd en anställd har. Beräkningarna bygger på förutsättningarna att alla elever som har arbetslivskontakter (även prao) skulle omfattas av försäkringen. Med ledning av dessa beräkningar föreslår vi att 5 milj. kr. skall avsättas för att ge eleverna ett tillfredsstäl- lande försäkringsskydd. Vi har dock inte haft möjligheter att göra egna detaljerade beräkningar av försäkringskostnaderna i anslutning till våra förslag om arbetsplatsförlagd utbildning.

Vår mening om att det skall råda ett elevförhållande under hela utbildningstiden bygger på att även de arbetsplatsförlagda perioderna skall kännetecknas av att vara just utbildning. Utbildningsinnehåll skall enligt våra förslag systematiseras i moduler. Vi har vidare föreslagit att särskilda läroplansgrupper, på central nivå, skall fastställa vilka av dessa moduler som kan arbetsplatsförläggas. Det slutgiltiga beslutet om vilka moduler som skall arbetsplatsförläggas fattas på det lokala planet. Be- slutet måste fattas med utgångspunkt i vilka kunskaper och färdigheter ortens arbetsplatser kan förmedla. Vår uppfattning är att arbetsmarkna- dens parter via yrkesråden måste få ett stort inflytande över det lokala valet av arbetsplatsförläggning av olika moduler. Parternas kunskaper om ortens arbetsplatser skall också tas tillvara när det gäller att bedöma vilka företag som är lämpliga för utbildning.

Denna möjlighet att lokalt anpassa vilka kunskaper som skall inhäm- tas på arbetsplatser resp. i skolmiljö ger enligt vår mening goda förutsätt- ningar för att arbetsplatserna skall kunna genomföra sitt utbildnings- uppdrag på ett tillfredsställande sätt.

I våra förslag har vi avsatt inte obetydliga resurser för att både skol- huvudmannen, skolledare, lärare och arbetsmarknadens parter skall kunna hålla kontakt med, följa upp och ha tillsyn över den arbetsplats- förlagda utbildningen. Vi har också slagit fast att det är skolans ansvar att hålla arbetsplatsen underrättad om vad utbildningsåtagandet innebär och vilka mål som gäller för utbildningen. Skolans tillsynsfunktion skall garantera att utbildningen följer gällande kursplan.

Om det visar sig att arbetsplatsen av någon anledning inte har möjlig- het att följa kursplanen skall skolledningen svara för att eleven utan dröjsmål flyttas till en miljö där utbildningsmålen kan uppfyllas. I första hand bör då eleven flyttas till en annan arbetsplats, i andra hand bör utbildningen i stället genomföras i skolan. Skolledningen bör också ta initiativ till att eleven flyttas till en annan arbetsplats eller tillbaka till skolan om det visar sig att relationssvårigheter uppkommit på arbets- platsen.

Den arbetsplatsförlagda utbildningen skall, som vi tidigare poängte- rat, kännetecknas av just utbildning. Det innebär att sådana moment inte skall vara tidsmässigt mer omfattande än att hela arbetsplatsperioden helt utnyttjas för nyinlärning och färdighetsträning. Dock måste det vi framhöll under avsnitt 6.2.2 ånyo betonas — att ”en huvudtanke är att eleverna successivt i allt större utsträckning skall delta i produktiv verk- samhet för att vid slutet av utbildningstiden kunna motsvara de krav arbetet ställer”. Denna huvudtanke bör styra avgränsningen av elevernas deltagande i produktiv verksamhet — nämligen till de på arbetsplatsen förekommande arbetsuppgifter som omfattas av den/de modul(er) som eleven skall inhämta på arbetsplatsen. Samtidigt styr den omfattningen av den företagsförlagda elevtiden — nämligen tills syftet med de aktuella modulerna uppnåtts.

6.7. Tillsyns— och uppföljningsinsatser

6.7.1. Central och regional nivå

Statens ansvar utövas bl.a. även genom gymnasieinspektörer (s.k. avnä- marrepresentanter) som rekryteras från arbetslivet och under en kortare period av SÖ förordnas som experter för att i samverkan med länsskol- nämnderna besöka gymnasieskolor och lokala yrkesråd. Denna verksam- het är värdefull när det gäller att skapa kontakter mellan branschföreträda- re och skolverksamma på central, regional och lokal nivå. Ett genomföran- de av de förändringar som vi föreslår beträffande den gymnasiala yrkesut- bildningen talar för en kraftig utökning av denna verksamhet. Vi föreslår därför att väsentligt ökade medel för verksamheten med gymnasieinspek- törer ställs till SÖ:s förfogande. Vi föreslår för detta ändamål 6 milj. kr.

Om sådana inspektörer har anknytning till grupperna för kontinuerlig läroplansöversyn kan en värdefull återkoppling ske med kontroll av att förändringar i kursplanerna genomförs ute i skolorna.

6.7.2. Lokal nivå

Lokalt har skolstyrelserna ansvar för att utbildningen genomförs enligt gällande läroplan och att lokaler, utrustning etc. uppfyller stipulerade krav. Den direkta kontakten mellan skola och utbildande arbetsplatser sker genom skolledning och lärare.

Vi föreslår att skolan på heltid skall avdela en lärare minst fyra veckor per klass under en tvåårsperiod för samverkan med och tillsyn vid de arbetsplatser som ger utbildning. Denna tid kan komma att utökas i det fall den avsatta tiden för lärarfortbildning om minst fyra veckor — se kap. 11 — inte kan utnyttjas fullt ut under samma tidsperiod. Vi föreslår vidare att en resurs motsvarande ca en veckotimme per 15/ 16 elever avsätts för att läraren i karaktärsämnen skall kunna utöva tillsyn över den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen i åk 3. För denna insats föreslår vi en resurs motsvarande 19,3 milj. kr. Tillsynen av eleverna på arbetsplatser liksom det förändrade arbetssättet med utbyte av moduler mellan studievägar och olika utbildningsformer ställer ökade krav på den lokala skolledningen. Vi föreslår därför en förstärkning av skolle- darresursen med 17,5 milj. kr. Vi förutsätter att de tillkommande elever- na i åk 3 inräknas när skolans poängtal beräknas och därmed påverkar antalet skolledartjänster.

Arbetsplatsen skall å sin sida avdela någon som instruktör, vars ut- bildning skall bekostas av samhället.

Utan hinder av tjänstebestämmelser bör den som är lärare i skolan kunna förordnas att fullgöra en de] av sin tjänstgöring på arbetsplats där yrkesutbildning är förlagd. Utan hinder av tjänste-, tillsättnings- och behörighetsbestämmelser i skolväsendet bör den som är instruktör på arbetsplats kunna förordnas att upprätthålla viss undervisning i skolan. Detta möjliggör utbytestjänstgöringar.

I detalj redogör vi för dessa förslag i avsnitten om fortbildning. Till sitt förfogande har skolstyrelserna yrkesråden som rådgivande organ där representanter för arbetsgivare och arbetstagare ingår. Dessa råd bör utifrån sin branschkännedom kunna spela en viktig roll i den lokala uppföljningen.

Arbetsmarknadens parter bör genom sina representanter i yrkesråden eller genom annan samverkansform, anpassad till näringslivets struktur och omfattning i kommunen, ha insyn i den arbetsplatsförlagda delen av undervisningen.

6.8. Kommer erforderligt antal utbildningsplatser att finnas?

6.8.1. I arbetslivet totalt

Det skulle kunna hävdas att arbetslivet inte kan ställa upp med tillräck- ligt antal utbildningsplatser beroende på andra krav på praktik utbild- ningsväsendet har (exempelvis prao).

Så är emellertid enligt vår bedömning inte förhållandet.

Vi har beräknat konsekvenserna av två alternativ: att arbetsplatsför- lagd undervisning omfattar 10% (alt. 1) resp. 20% (alt. 2) under åk 1 och 2. De studievägar som redan i dag har en högre grad av arbetsplatsför- läggning behåller den även fortsättningsvis.

Beräkningarna omfattar ett elevunderlag motsvarande de tvååriga yrkesinriktade studievägarna samt de tvååriga ekonomiska och tekniska linjerna i gymnasieskolan och avser läsåret 1983/84 (tabell 6.1). Som underlag för beräkning av antalet elevveckor i arbetslivet har för linje- områdena Dk, Ss och Vd använts de i timplanen angivna tiderna för praktik. För övriga studievägar har en av oss genomförd enkät till samtliga gymnasieenheter i landet (svarsfrekvens 94% Tabell 2.2) tjänat som underlag. I de båda alternativen för läsåret 1989/90 (tabell 6.2) antas att andelen ungdomar i gymnasieskolan är proportionell mot ungdomskullen på samma sätt som läsåret 1983/84.

Tabell 6.1 Beräknat antal elever och eleweckor i arbetslivet lå 1983/84

Studieväg Antal Antal Elevveckor (Ung. elever elevveckor per åk fördelning åk 1+2 åk 1+2)

Ko 13.658 25.630 1,87 83 4.960 59.520 12 Vd 21.607 291.604 13,5

Ek 7.463 - —

Dk 18.875 184.031 9,75 (0+18,5)

Te 1.440 - —

Du 2.571 368 — Be 1.175 987 —

Et 10.036 24.394 2,43 Fo 8.646 32.053 3,70 Tr 1.835 4.335 2,36 Ve 15.562 58.304 3,74

Ba - 6.632 86.978 13,11 (0+26,25) BaVv 1.206 10.871 9 (0+18) BaMI 1.306 12.259 9,38 (0+18,75)

BaPI 502 2.726 5,43 (0+11) BaGo 229 2,296 10 (0+20) LiSh 3.237 19.718 6 (4+ 8) LiLm, Bk/Ch 621 3.105 5 (4+ 6) LiLm, Lp 154 2.387 15,5 (4+27) Pr 1.287 8.679 6,74 (4+ 8,5) Övr 3.338 48.425 14,5

Jo 2.178 6.511 3 Sb 1.446 2.976 2,05 Td 630 957 1,5

Summa elevveckor

889.204

Tabell 6.2 Beräknat antal elever och eleweckor i arbetslivet lå 1989/90

Studieväg Antal Antal elevveckor Elev— elever ___—___ veckor åk 1+2 alt. 1 alt. 2 per åk alt.1/alt.2

Ko 12.423 49.694 99.389 4/8 53 4.505 54.066 54.066 */* Vd 19.650 265.279 265.279 '/* Ek 6.781 27.122 54.244 4/8 Dk 17.152 167.234 167.234 */* Te 1.294 5.174 10.349 4/8 Du 2.320 9.279 18.558 4/8 Be 1.069 4.276 8.552 4/8 Et 9.131 36.523 73.046 4/8 Fo 7.866 31 .465 62.929 4/8 Tr 1.669 6.678 13.356 4/8 Ve 14.158 56.633 113.266 4/8 Ba 6.033 79.103 79.103 */* BaVv 1.097 9.875 9.875 */* BaMI 1.188 11.145 11.145 */* BaPI 457 2.480 3.656 */8 BaGo 208 2.080 2.080 '/* LiSh 2.995 17.670 23.560 */8 LiLm, Bk/Ch 565 2.825 4.520 */8 LiLm, Lp 140 2.172 2.172 */* Pr 1.171 7.892 9.368 */8 Övr 3.037 44.035 44.035 */* Jo 1.981 7.926 15.852 */8 Sb 1.316 5.262 10.524 4/8 Td 573 2.292 4.585 4/8 Summa elevveckor 912.570 1.160.743

* = i samma omfattning som för närvarande, se tabell 6.1

Vidare antas att elevernas fördelning på linjeområden är oförändrad. Slutligen förutsätts samma andel kvarvarande elever i åk 2 från åk 1 vid de båda tillfällena.

Sammanfattningsvis visar beräkningen att arbetsplatsförlagd utbild- ning enligt alternativ 1 skulle innebära en ökning av antalet elevplats- veckor från 889.204 till 912.570, dvs med ca 2,5% (tabell 6.3). Om i stället alternativ 2 väljs uppgår det beräknade antalet elevplatsveckor till 1.791.245, dvs. en ökning med ca 30% i förhållandet till nuläget.

Om man även tar hänsyn till volymen praoveckor i grundskolan innebär alternativ 1 ingen ökning över huvud taget i jämförelse med nuläget. På grund av minskande ungdomskullar minskar i stället den totala volymen elevveckor i arbetslivet något.

En förläggning i enlighet med alternativ 2 innebär inberäknat även praon en total ökning av antalet elevveckor med ca 15%.

Tabell 6.3 Sammanställning, antal eleweckor i arbetslivet

1983/84 1989/90 Förändring

alt. 1 % Gymnasieskolan _ 889.204 912.570 + 2,5 Grundskolan (PRAO) 663.874 630.502 Totalt 1.553.078 1.543.072 — 0,7

1989/90

alt. 2 Gymnasieskolan 889.204 1.160.743 +30,5 Grundskolan (PRAO) 663.874 630.502 Totalt 1.553.078 1.791 .245 +15

Det bör påpekas att läsåret 1989/90 medför en förhållandevis hög nivå elevveckor i arbetslivet. Ungdomskullarna minskar sedan betydligt under 1990-talet, från ca 110.000 ungdomar per årskull i slutet av 1980-talet till drygt 90.000 under senare delen av 1990-talet (tabell 6.4).

Tabell 6.4 Antal 16-åringar vid årets slut

Faktiska tal Prognos (SCB 1983)

År Antal Index* År Antal Index* 1971 108.113 95 1984 113.994 100 1972 108.562 95 1985 108.243 95 1973 107.647 94 1986 109.697 96 1974 105.864 93 1987 113.853 100 1975 105.853 93 1988 1 12.548 99 1976 103.435 91 1989 110.498 97 1977 105.968 93 1990 1 1 1 .229 98 1978 108.559 95 1991 104.740 92 1979 114.302 100 1992 99.282 87 1980 123.734 109 1993 96.456 85 1981 123.664 108 1994 93.450 82 1982 123.380 108 1995 96.327 85 1983 121.772 107 1996 97.293 85

1997 94.286 83 1998 92.947 82 * 1984 = 100

Konkurrensen med prao-verksamheten och gymnasiepraktiken borde inte bli alltför påtaglig. Prao-verksamheten har annan inriktning med syfte att ge eleverna arbetslivsorientering och inte utbildning på vissa moment. Försöksverksamheten med gymnasiepraktik pågår för närva- rande varför vi inte kan uppskatta dess omfattning om den på sikt blir

reguljär. Om en uppenbar konkurrenssituation ändå skulle visa sig fö- religga, har frågan en klar utbildningspolitisk innebörd som kräver politisk prioritering.

Även om tillräckligt antal platser således kommer att finnas kan en yrkesutbildning som innebär ett strukturerat samarbete mellan skola och arbetsliv inte byggas upp enbart på förhoppningar att företag och myn- digheter utan vidare och i alla konjunkturlägen offererar skolan tillräck- liga och goda utbildningsplatser.

Det finns tre sätt att hantera denna fråga. Samhället kan använda sin lagstiftningsmakt och föreskriva utbild- ningsskyldighet för arbetsplatser på samma sätt som samhället enligt lag reglerar medbestämmande, arbetsmiljöfrågor etc. En sådan skyldighet skulle t.ex. kunna innebära att arbetsplatsen åläggs att tillhandahålla en utbildningsplats per var tionde anställd för skolans utbildningsbehov.

Utbildningen kan för det andra bygga på långsiktiga kontrakt mellan skola och arbetsplats. Skolan anpassar då volymen på sin grundutbild- ning (intagning på viss studieväg) till det antal utbildningsplatser man lyckats få kontrakt på.

En tredje väg är att ersättningen till arbetsplatserna för att de tar på sig utbildning är så pass fördelaktig att det blir ett klart egenintresse för dem att offerera skolstyrelsen utbildningsplatser. Otillräckliga offerter är en indikation på att bidraget till utjämning bör höjas och därmed ersätt- ningen för utbildningsinsatser så att det blir attraktivare att bedriva utbildning.

Enligt vår mening är det senare alternativet klart att föredra. Det finns i dag en mycket positiv inställning till att engagera sig i utbildning från arbetsplatsernas sida. Det finns självklart också ett mycket starkt egen- intresse att göra så, eftersom en förbättrad yrkesutbildning bedöms som den viktigaste framtidsinvestering som en arbetsplats kan göra för att höja sin egen effektivitet och räntabilitet. Vi utgår därför ifrån att arbets- marknadens parter noggrant kommer att följa utvecklingen och föreslå sådana insatser att en lagreglering blir obehövlig.

6.8.2 Arbetsplatsförlagd utbildning på mindre orter

Vad vi här behandlar berör endast en kvantitativt liten del av yrkesut- bildningen. Men det är givetvis nödvändigt att finna former också för hur man på mindre orter eller orter med ett begränsat näringsliv skall kunna klara de organisatoriska problem som våra förslag kan föranleda.

För att få tid till lärarnas tillsyn och egen fortbildning krävs som vi tidigare framhållit att hela undervisningsgruppen placeras i arbetslivet samtidigt. Detta kan bli komplicerat på vissa mindre orter och i de fall B-form tillämpas. I det följande anges några tänkbara arrangemang som kan bli aktuella. El Skolan har endast en parallell på den aktuella linjen, exempelvis Ve-linjen. Totalt finns då på skolan inom linjen Ve ] och Ve 2 med lärarna A och B. Arbetslivet på orten klarar inte att samtidigt ta emot alla eleverna i en av klasserna om kvalitetskravet skall sättas i för- grunden. Problemet kan lösas genom att halva Ve ] och halva Ve 2

arbetslivsplaceras samtidigt under en period då också lärare A fri- ställs helt. Under perioden utövar lärare A tillsyn och ägnar sig åt egen fortbildning medan lärare B undervisar på skolan i B-form (halva åk 1 och halva åk 2 tillsammans). Nästa period byter lärare och elever från skola till arbetslivet och vice versa.

[] Den aktuella gymnasieskolan har kanske B-form redan i normallä— get, varför ovanstående metod inte är tillämpbar. ] denna situation ställs stora krav på skolledningens planering, eftersom det gäller att i tiden samplanera moment som är gemensamma för flera studievä- gar. Som exempel kan nämnas att utbildning i svetsning förekommer på såväl Fo- som Ve-linjen. Om detta moment samordnas i tiden för de båda linjerna kan resonemanget i ovan redovisade modell tilläm- pas även här. |:] Om en gymnasieskola inte klarar av arbetsplatsförläggning, bör kon- takt tas med länsskolnämnden som prövar möjligheterna till bistånd. EI [ sista hand kan skolstyrelsen hos länsskolnämnden ansöka om dis- pens från kravet att arbetsplatsförlägga minst 10% av undervisningen. Kopia av dispensansökan skall samtidigt tillställas berörd yrkes- nämnd.

Kvalitetskravet kan som tidigare nämnts medföra att en arbetsplats inte klarar av att utbilda eleverna på ett helt moment. I så fall måste två eller flera arbetsplatser gå samman och dela på ansvaret för momentet, vilket i sin tur innebär att eleverna måste byta utbildningsställe under den arbetsplatsförlagda perioden. Kvalitetskravet får dock inte eftersättas. Skolorna skall inte bara inrikta sig på de branschbundna arbetsplatser- na. En elev på Ve-linjen kan exempelvis mycket väl ha sin externa utbildning förlagd till verkstads- och underhållsavdelning inom exem- pelvis livsmedelsindustrin även om företaget tillhör livsmedelsbran- schen. Detta förutsätter dock att ”utbildningsföretaget” kan ge en kva- litativt god utbildning inom det eller de moment som är arbetsplatsför- lagda inom Ve-linjen på den aktuella skolan.

6.9 Sammanfattning

Sammanfattningsvis föreslår vi i detta kapitel att El yrkesutbildningen i princip blir treårig för majoriteten av eleverna [] vissa utbildningar kan ha kortare utbildningstid än tre år dock minst två år [I] andelen arbetsplatsförlagda delar av yrkesutbildningen i åk 1 och 2 skall ligga i intervallet 10—20% av den totala studietiden under dessa årskurser D den arbetsplatsförlagda delen av åk 3 för flertalet elever uppgår till 60% av undervisningstiden (tre dagar per vecka) [] grenarna Ei och Sr på el-teleteknisk linje får en treårig i huvudsak skolförlagd utbildning. El gymnasial lärlingsutbildning jämställs med annan gymnasial yrkes- utbildning

:] kurser motsvarande den nuvarande påbyggnadsutbildningen erbjuds

som alternativkurser under det tredje året arbetslivet bär kostnaden för den arbetsplatsförlagda delen samhället bär kostnaden för den skolförlagda delen av utbildningen

inklusive tillsynsansvaret vid arbetsplatsförlagd utbildning 3 ett bidrag (från arbetslivet) till den arbetsplatsförlagda utbildningen utgår som ett visst procenttal på lönesumman

] de utbildande företagen/instutitionerna erhåller ersättning, från ovannämnda bidrag, med ett belopp per elev baserat på studievägens ersättningsbelopp :! ungdomarna skall betraktas som elever under hela sin studietid. Elevförhållandet innebär att studiestöd utgår El samhället ansvarar för eleven även under vistelsen på arbetsplatsen och för att eleven har fullgott försäkringsskydd Ei de yrkesinriktade kursplanerna revideras så att ett modulsystem ska- pas D modulsystemet samordnas mellan gymnasieskolan, komvux och AMU D gymnasieskolans timplaner omarbetas så att de anger undervisnings- timmar i stället för veckotimmar.

LlLJ

J il-uu

- . läx-”fnul .; '..

7. Allmänna ämnen i gymnasieskolan

7.1. Större inslag av allmänna ämnen

När gymnasieskolan infördes år 1971 tillfördes de tvååriga yrkesutbild— ningarna en större andel allmänna ämnen än vad som tidigare förekom i yrkesskolan.

Med allmänna ämnen avses ämnen som har samma kursplan för samtliga tvååriga studievägar samt arbetslivsorientering och timme till förfogande (th'). Vi använder i fortsättningen samma definition. Enligt YB var det de snabba förändringarna i samhälle och arbetsliv som medförde ökade krav på allmän orientering och på kommunikationsfär- digheter hos den enskilde individen. YB menade att den grundläggande yrkesutbildningen inte bara skall förbereda eleverna för direkt utträde i arbetslivet utan också förbereda dem för fortsatt utbildning och even- tuell erforderlig omskolning till andra yrkesområden. Med hänvisning till detta fann YB det vara angeläget att i grundutbildningen ”inrymma moment som syftar till en vidgad kringsyn och allmän intellektuell träning” (YB 1 s. 387).

Precis som YB framhåller GU i sina allmänna utgångspunkter den snabba tekniska utvecklingen och den accelererande internationalise- ringen. Man betonar också vikten av att elevernas allmänna orientering i samhället blir tillgodosedd eftersom kraven på en gedigen ”medborgar- kunskap” växer hela tiden.

Under tiden mellan YB:s och GU:s arbete omvandlades Sverige till ett flerkulturellt samhälle med åtföljande krav på skolans undervisning.

Enligt vår mening har YB:s och GU:s argument fortsatt aktualitet. Argumenten har dessutom förstärkts beroende på de framtidsperspektiv ifråga om såväl samhällets som arbetslivets utveckling, vilka nu kan urskiljas och som redovisas i kap. 3.

Ett utökat inslag av allmänna ämnen minskar också risken för att utbildningarna blir återvändsgränder. Enligt våra direktiv skall en ut- gångspunkt för arbetet vara att utforma den grundläggande gymnasiala utbildningen så ”att den kan fylla rollen av en första del i ett system av återkommande utbildning”.

Det är sålunda motiverat med ett utökat inslag av allmänna ämnen med tanke på

|] samhällsutvecklingen Cl utvecklingen i arbetslivet El återkommande utbildning.

Vi kommer i detta avsnitt i enlighet med direktiven att föreslå ”hur allmänna ämnen i ökad grad skall kunna ingå i utbildningarna”.

7.2. Förekomsten av allmänna ämnen i gällande tim— planer

Sedan Lgy 70 började tillämpas år 1971 har timplanerna för de tvååriga yrkesinriktade linjernajusterats. Ämnet svenska är numera obligatoriskt även i åk 2. Detta möjliggjordes genom att valet av tillvalsämne (3 vtr) begränsades till åk 1. Vissa linjer har reviderats kraftigt (Ko och Vd) och helt nya linjer har tillkommit (Du och 55). Revideringar och tillkomsten av nya linjer har medfört att fördelningen av allmänna ämnen och antalet veckotimmar varierar kraftigt linjerna emellan inom den tvååriga yrkesutbildningen i gymnasieskolan. Inte mindre än fyra olika grupper kan urskiljas:

_ _ __ Antal vtr Linjer Amne åk 1 åk 2 Anmärkning

A. Ba, Be, Dk, Et Svenska 4 F0, Jo, Li, Pr Arbetslivsor. 1 Sb, Td, Tr, Vd Idrott 2

1 3

le—lw

(gren Hv och Hs) th och Ve Tillval' 0— Summa: 8— 11 6/9

B. Du Svenska

4 Engelska 3 Matematik 3 1 2 1

Dk och Vd har valmöjlig— heten kvar i åk 2

? b.)

Arbetslivsor. Idrott th

Summa: 14—17 13—16 C. Ko Svenska Engelska

4 3 Samhällsk. 3 Idrott 2 1

_2

»Nu—www

Nuuk»

th Obl. tillval Summa: 1 8 D. 85 Svenska 4 Vd gren Bu Samhällsk. 3 Idrott 2 th ] Tillval O— 3 Summa: 10—13 8—11

lmww Elba

? U)

Några iakttagelser kan göras i detta sammanhang. Il Endast två ämnen är gemensamma för samtliga linjer, nämligen idrott (2 +2 vtr) och svenska (4+3 vtr). Engelska är obligatoriskt ämne endast på Du och Ko. Matematik finns som obligatoriskt ämne på en enda linje (Du) Ss och Ko är de enda linjerna som saknar arbetslivsorientering. De har i stället samhällskunskap. El Eleverna i grupp A, utom Dk- och Vd-eleverna, saknar möjlighet att läsa ett tillvalsämne i åk 2.

Clll

Frågan om de allmänna ämnena för de yrkesinriktade studievägarna är inte bara en kvantitetsfråga, detär också i mycket hög grad en fråga om organisation, arbetssätt och integration med karaktärsämnet.

7.3. Elevernas syn på allmänna ämnen inom yrkesut- bildningen

l ”Sjuttiotalets gymnasieskola inför nittiotalet” visas tydligt att eleverna är mycket mer positiva till de yrkesbetonade ämnena än till övriga ämnen i skolan. Utvärderingen avser perioden 1978—1982. Inställning- en är mest negativ till ämnet arbetslivsorientering. Drygt 90% av eleverna anser att de yrkesbetonade ämnena varit mycket värdefulla. När det gäller de allmänna ämnena och frågan om de f.d. eleverna ansett att resp. ämne varit värdefullt, erhölls följande svarsfrekvens:

Ämne Värdefullt Mest positiva linjer Mest negativa linjer Svenska 60 % Dk, Ko Jo, Ba, Sb, och Et Tillvalsämnet 67 % Be, Pr, Ko, Dk, Tr, Et Ba, Sb Gymnastik 64 % Tr, Vd, Ko Dk, Jo Arbetslivsorientering 58 % Ve, Ba, Tr, Be Jo, Vd

Majoriteten av eleverna upplever de allmänna ämnena som nyttiga för yrkesutövningen, även om kritik framförts mot att de för litet anknutit till de olika linjernas karaktär. Kritiken mynnar ut i att de allmänna ämnena i allt för hög grad varit en repetition av grundskolans kurs och att undervisningen varit alltför abstrakt. Eleverna säger sig också sakna anknytningen till det egna yrkesområdet.

SCB:s gymnasieuppföljning år 1985 redovisar också elevernas inställ- ning vad gäller svenska och arbetslivsorientering. Eleverna ombads mar- kera om de fått en gymnasieutbildning i arbetslivsorientering resp; svenska som varit ”Mycket bra”, ”Ganska bra”, ”Ganska dålig” eller ”Mycket dålig”. Enligt vår uppfattning kan summan av de två första svarsalternativen jämföras med UTYRK:s svarsalternativ ”Värdefull”.

Resultatet visar att elevernas inställning till ämnet arbetslivsoriente- ring är oförändrad medan omdömet om utbildningen i svenska blivit mera positivt då 70% anser utfallet vara ”Mycket bra” eller ”Ganska bra”.

7.4. En forskares syn på utvecklingen av allmänna ämnen inom yrkesundervisningen

I sin studie ”Yrkesutbildning i nutidshistoriskt perspektiv” anför Len- nart Nilsson att ett principiellt viktigt drag i 1960-talets utrednings- och reformarbete var att den allmänbildande delen i yrkesundervisningen gavs ett innehåll utan anknytningar till yrkesteknik.

I detta avseende var man därmed tillbaka till det förhållande som gällde för den skolmässiga formen av yrkesundervisning i början på 1900-talet. Att man övergav principen om integration mellan den all- mänbildande delen och yrkestekniken, berodde huvudsakligen på att de lärare som undervisade i dåtidens yrkesämnen själva saknade erfaren- heter från de aktuella praktiska yrkesområdena. Detta förhållande in- nebar i sin tur svårigheter när det gällde att anknyta undervisningen till praktiska sammanhang.

Det redovisade missnöjet ledde fram till krav på en mer specialiserad undervisning med påföljd att de allmänbildande ämnena fick en yrkes- profil i form av bl.a. yrkesekonomi och yrkessvenska samt yrkes- och arbetarlagstiftning. Denna yrkesprofilering gällde sedan fram till år 1971.

Lennart Nilsson anlägger också ett framtidsperspektiv i fyra punkter: För det första har uppmärksamheten riktats mot basfärdigheterna i grundskolan, vilket minskar behovet av vissa allmänna ämnen i gymna- sieskolan så att utrymme skapas för såväl nya allmänbildande som branschinriktade ämnen.

För det andra innebär teknikutvecklingen krav på nya ämnen. För det tredje förväntas det ekonomiska livets villkor och kraven på en vidgad demokrati generera nya ämnen inom yrkesundervisningens allmänbildande del.

För det fjärde uppges elevernas kritik i första hand gälla brister på innehållsliga samband mellan yrkesteknik och allmänna ämnen. Detta problem upplevs vara särskilt framträdande vid studiernas början.

Erfarenheterna från perioden efter 1971 visar att det måste finnas ett samband mellan de allmänna ämnena och karaktärsämnena, enligt Nils- sons uppfattning. Nya ämnen måste också tillkomma i spåren av ny teknik och politiska krav på en inriktning mot ekonomisk demokrati. '

7.5. De allmänna ämnenas koppling till yrkesutbild- ningens karaktärsämnen

Frågan om allmänna ämnens koppling till resp. yrkesämne har i första hand gällt ämnet svenska. Det är också naturligt, eftersom detta ämne tillsammans med idrott är de enda ämnen som är gemensamma för alla tvååriga linjer inom yrkesutbildningen.

' Källa Lennart Nilsson, Yrkesutbildning i nutidshistoriskt perspektiv, Göteborgs universitet 1981. S. 291—292, 363—365.

De blandade grupperna i tillvalsämnena, med elever från olika studie- vägar, komplicerar kopplingen till de olika karaktärsämnena.

Kommunala yrkesnämnden behandlar frågan i en skrivelse till ÖGY vari man bl.a. framhåller vikten av att grundutbildningen är yrkesförbe- redande. Därför skall alla ämnen inriktas mot resp. yrkesfunktion och/ eller verksamhetsområde, enligt nämndens uppfattning. Konsekvensen av en sådan inriktning kan bli att det ”i vissa fall torde vara nödvändigt att förändra mål och huvudmoment för att nå en sådan anpassning. Uppläggningen av ämnena kan inte vara helt lika, oberoende av utbild- ning.”

Mot den redovisade inriktningen står kraven på gemensam kurs- och timplan, gemensam referensgrupp vid betygsättningen och innehållet i den allmänna behörigheten vad gäller ämnet svenska. Det sistnämnda kan exemplifieras med ett citat ur en skrivelse från lärare vid Alléskolan i Hallsberg: ”En pedagogisk fara ligger däri, att inriktningen på behö- righet till högskolestudier kommer att påverka undervisningens inne- håll, så att lärarna lägger tonvikten på litteraturhistoria och grammatik i stället för att låta sig styras av elevernas behov.”

7.6. Svenskämnets anknytning till yrkesundervisningen

Den principiella frågeställningen gäller i vilken utsträckning ämnet svenska skall vara ett stöd för yrkesämnet resp. en bärare av ett traditio- nellt innehåll.

Många elever har kritiserat undervisningen i svenska för att den inte alls eller endast obetydligt anknyter till deras yrkesutbildning. Det är viktigt för elevernas motivation att de kan se sambanden mellan ämnena inom utbildningen. 1 de fall svenskämnet uppleVS som sidoordnat yrkes- utbildningen kommer läraren i en svår pedagogisk situation eftersom eleverna blir mindre motiverade för ämnet.

Problemet beskrivs på följande sätt av SÖ i ett av planeringssupple- meriten:

”Ett särskilt problem utgör den specialisering av undervisningen som blir nöd- vändig på vissa linjer. På de tvååriga, särskilt de direktyrkesinriktade, linjerna bör sålunda svenskundervisningen vara praktiskt färdighetsbetonad, då eleverna överlag förbereder ett omedelbart utträde i arbetslivet. Svenskläraren bör så mycket som möjligt samarbeta med den lärare som undervisar i linjens speciella yrkesteknik för att få förslag till realistiska övningar framförallt i muntlig fram- ställning, eftersom eleverna i sin kommande yrkesutövning främst kommer att stå i muntlig kontakt med allmänheten”. (Lgy 70, Planeringssupplement Ill, 5. 7).

Ett sätt att lösa detta problem är någon form av kvotering av veckotim- talet. Av de nuvarande 4 vtr i åk 1, kan ett antal veckotimmar föras över till yrkesämnet med svenskläraren som lärare. Kursplanen för denna del

av ämnet ingår då i yrkesämnet. Ett sådant arrangemang förutsätter en detaljerad samplanering mellan svensklärarna och resp. yrkeslärare. Modellen kan varieras på flera sätt till såväl omfattning som förläggning över årskurserna i tiden.

Det ovan beskrivna exemplet utgår ifrån att det största behovet av samverkan mellan svenskämnet och yrkestekniken föreligger under den första delen av studierna. Man kan tänka sig att lägga tyngdpunkten av svenskämnets övriga huvudmoment till studiernas senare del med tanke på att eleverna har större kunskaper och en högre mognadsgrad.

Ett mindre genomgripande alternativ har utvecklats i viss försöksverk- samhet, exempelvis SYS, Samverkan yrkeslärare — svensklärare.l

Utgångspunkten för SYS är att svenskläraren och yrkesläraren skall etablera kontakter så tidigt som möjligt på höstterminen i åk 1. Till den ändan avsätts resurser så att svenskläraren deltar i yrkesundervisningen under fem lektioner och vice versa. Det är viktigt att eleverna är medvet- na om att lärarna har personlig kontakt och samarbetar om undervis-

ningens uppläggning.

7.7. Övriga allmänna ämnens anknytning till yrkesun- dervisningen

Ämnet arbetslivsorientering förutsätter en direkt koppling till yrkesun- dervisningen och det aktuella yrkesområdet. Det tidigare redovisade utfallet av undervisningen kan nog till stor del tillskrivas den bristande integrationen med yrkesundervisningen. Ett annat problem är att betyg inte ges i ämnet och att många skolledare använder sig av arbetslivsori- enteringen som ”kitt” i tjänstefördelningen.

De undervisande lärarna utgör därför många gånger en heterogen grupp där flera har ämnet som utfyllnad under en begränsad tisperiod.

Inom idrottsundervisningen är det naturligt att låta olika inslag av ergonomi få större utrymme än vanligt. Utbildningen varieras utifrån de speciella förhållanden som gäller för yrkesområdet.

De åtta olika tillvalsämnena är svårast att anpassa till yrkesundervis- ningen, möjligen med undantag för engelska. Tillvalsämnenas undervis- ningsgrupper är i regel sammansatta av elever från flera klasser och olika linjer.

Vi vill i detta sammanhang framhålla att den integrerade fackteorin vuxit i omfång och ofta har klara inslag av allmänna ämnen. Så ingår exempelvis matematik och fysik i el-teleteknik, naturkunskap i anatomi och sjukdomslära och biologi i animalieproduktion.

' Gymnasieskolan, en skola för alla, Fortbildningsavdelningen i Göteborg

7.8. Mål och förändringsbehov

7.8.1. Ungdomars attityder och kunskaper i samhällsfrågor

Vid statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet genomfördes 1981 och 1983 en kartläggning av ungdomars kunskaperi samhällsfrågor (Lindqvist 1985). Båda undersökningarna gällde ungdomar födda 1965. Ett urval om 1.500 personer ur denna åldersgrupp ger en representativ bild av hela åldersklassen i undersökningen. Nedan redovisas ungdo- marnas svar på några frågor i de två undersökningarna. (Figur 7.1).

100 90 80 70 60 50 40 30 20— 10

0

3—år (t) 2—år (t) 2-år (y) Ei skol Totalt Elevgrupp ' Pojkar16 år Flickor16 är |:] Pojkar18 år Fiickor18 år

Skillnaderna mellan kunskaper i samhällsfrågor är avsevärda mellan elevgrupper från olika utbildningsvägar, men också mellan pojkar och flickor. Artonåringarna kan också mer än sextonåringarna. Prestationen för sextonåringarna kan sägas avspegla utgångsläget för gymnasiesko- lans undervisning. De pojkar som börjar på någon av de treåriga linjerna behärskar stoffet väl från start. Nära 85% av dem klarar gränsen på tio rätta svar. Av de flickor som börjar på någon av gymnasieskolans yrkes- inriktade linjer klarar bara 15% denna gräns. Eleverna på tvååriga teo- retiska linjer är de som förbättrar sin prestation mest mellan 16 och 18 år. Man kan notera att de artonåringar som inte gått i gymnasieskolan presterar i nivå med de artonåringar som gått någon tvåårig yrkesinrik- tad linje.

Svaren på frågorna om partiernas politik följer samma mönster som svaren på de allmänna samhällsfrågorna. Skillnaderna mellan pojkar och flickor är dock mindre här. Skillnaderna är inte heller så stora mellan sextonåringarnas prestationer på olika utbildningsvägar som de var när det gäller allmänna samhällsfrågor.

Figur 7.1 Andel med rätt svar på tio eller fler av nit- ton frägor med allmän samhällskunskap. (Käl- la: Lindqvist 1985 figur ] l).

Figur 7.2 Andelen med rätt svar på nio eller fler av sjutton frågor om par- tipolitik (partiernas upp- fattning i olika sakfrå- gor). (Källa: Lindqvist I985figur 12).

100 90

80 70

! 60 & 50 % N 40 & N 30 & 20 & .. s —år (t) 2-år (t) Elevgrupp . Pojkar16 år Flickor16 år I:] Pojkar18 år Flickor18år

Den största prestationsförbättringen finner man för flickorna på två- åriga teoretiska linjer som ökar andelen med minst nio rätt på frågorna från drygt 40% till 75%.

7.8.2. Önskemål om förändringar

Vi redovisar nu några önskemål om förändringar som framkommit under vårt arbete. Gemensamt för samtliga yrkesinriktade studievägar är kravet på goda kunskaper och färdigheter i svenska. Anknytningen till yrkesämnena upplevs dock som otillfredsställande.

Under arbetets gång har också flera förslag inkommit, vari vikten av en god medborgarutbildning betonas.

Bildlärarnas Riksförening har i en skrivelse till ÖGY argumenterat för att bildundervisningen skall få en bättre ställning i tim- och kursplaner- na, eftersom bildämnet är viktigt för yrkesutbildningen och lämpar sig väl för samverkan med karaktärsämnena.

Flera yrkesnämnder har påpekat bristerna när det gäller elevernas språk- och matematikkunskaper.

Besvikelsen över arbetslivsorienteringen som enskilt ämne är mycket omfattande.

Ingen yrkesnämnd eller motsvarande har föreslagit en utökning av de allmänna ämnena på yrkesämnenas bekostnad. Tvärtom har man från flera håll framhållit att det inte är möjligt att reducera karaktärsämnena med tanke på den åderlåtning som skedde i samband med tillkomsten av Lgy 70. Situationen kompliceras också av att nya moment tillkommit efter hand utan att andra moment utgått ur kursplanerna i motsvarande omfattning.

7.8.3. Bedömningar och förslag

Vi övergår nu till att redovisa våra egna bedömningar och förslag.

YB konstaterade att även den utbildning som har allmänbildande och allmänorienterande syfte utgör ett led i yrkesutbildningen direkt eller indirekt; direkt genom att kunskaper och färdigheter erfordras i yrkes- utövningen, indirekt genom att mer allmänna kunskaper har betydelse för individen i yrkesrollen. En god yrkesutövare bör behärska mer än enbart yrkets tekniska krav. Skolans uppgift får dock aldrig begränsas till att endast göra eleverna skickade till att gå in i yrkesrollen. Deras kompetens som individer och medborgare måste också beaktas.

Vi instämmer i YB:s bedömningar. Det är angeläget att den snabba tekniska utvecklingen inte leder till en ensidig inriktning på förändring- ar i utbildningen som enbart syftar till att möta ökade tekniska krav inom olika områden.

Gymnasieskolan skall även ge eleverna beredskap och bättre förut- sättningar för den personliga utvecklingen och möjlighet till en rik fritid. En förutsättning för detta är bl.a. goda kunskaper och färdigheter i svenska, vilket i sin tur innebär att svenskundervisningen inte får bli för snävt inriktad mot ”yrkessvenska” eller ”blankettsvenska”. Det är viktigt att vårt litterära kulturarv bibringas eleverna.

En annan fråga är om eleverna skall erbjudas möjlighet att välja bort ett ämne eller om man skall minimera den gemensamma basen och i stället skapa tillvalsmöjligheter. För den sistnämnda lösningen talar att man får en mindre läsning i valsituationen och att det upplevs mera positivt att välja till än att välja bort eller byta ämne(n).

För att ge eleverna perspektiv på tillvaron, måste de få insikt i hur vårt samhälle är uppbyggt och kunskap om de demokratiska spelreglerna. Arbetslivets villkor måste också belysas liksom centrala moment inom social- och familjekunskapen. I syfte att stödja eleverna i deras framtida verksamhet, såväl i arbetslivet som i samhället i övrigt, bör undervisning- en förbättras i dessa avseenden. Det är därför nödvändigt att ha ett relativt stort inslag av allmänna ämnen inom ramen för yrkesutbildning- eri.

Arbetslivsorienteringen är i dag det ämne som skall ge eleverna på de yrkesinriktade linjerna kunskaper om bl.a. samhället och arbetslivet. Ämnet har under flera år varit starkt kritiserat, av såväl elever som skolpersonal. Den i avsnitt 7.8.1 redovisade undersökningen visar klart på betydande kunskapsskillnader vad gäller samhällsfrågor, mellan ele- verna på de yrkesinriktade och eleverna på de studieförberedande linjer- na.

Undersökningen ger enligt vår mening ytterligare belägg för att ar- betslivsorienteringsämnet inte fyller den uppgift det har. Ämnet arbets- livsorientering är redan slopat som separat ämne i komvux. Det är där integrerat i ämnet samhällskunskap.

En stor del av kunskaperna om samhället är av den karaktären att alla individer är i lika stort behov av dem. Det är därför inte rimligt att ett stort antal ungdomar får en betydligt mindre undervisning om dessa frågor.

Vi anser alltså att undervisning om arbetslivet även fortsättningsvis bör ingå i utbildningen. Denna är bl.a. en viktig grund för förståelsen av samhällsekonomi och företagens plats i samhället. Arbetsorganisatoris- ka förändringar är andra skäl som talar för arbetslivskunskap. Det är således enligt vår mening inte tillräckligt med en utökad arbetsplatsför- lagd utbildning, utan erfarenheter därifrån bör utgöra grund för bear- betning och diskussion i skolan. Vi anser vidare att det finns behov av att generellt förstärka elevernas kunnande i bl.a. kost- och konsumenteko- nomiska frågor. Konsumentekonomiskt kunnande har stor betydelse för ungdomars levnadsvillkor och möjligheter att orientera sig i marknadens utbud av varor och tjänster. .

Ovan nämnda kunskapsstoff menar vi bör ingå i gymnasieskolans undervisning kring ekonomi och samhällsfrågor. Vi föreslår därför att SÖ ges i uppdrag att ta fram kursplan för denna undervisning.

Kursplanen bör ha ett delvis annat innehåll än vad som nu gäller för ämnet samhällskunskap i gymnasieskolan. Centrala moment i kurspla- nen bör vara följande:

Moment med inriktning på privatlivet D familjerätt och samlevnad El kost och hälsa El hushållning El konsumentkunskap [] boende och fritid El alkohol, narkotika och tobak

Moment med inriktning på arbetslivet

olika slag av arbetsplatser, på den egna orten och i landet totalt företagens ekonomi och förutsättningar arbetet och dess utvecklings- och förnyelsemöjligheter arbetsmiljön arbetsmarknadens parter arbetsmarknaden

DDDDEID

Moment med inriktning på samhällslivet

statsskick, lokalt och centralt politiskt liv, politiska åskådningar samhällsekonomi aktuella samhällsfrågor

opinionsbildning kulturkunskap

DDDDD

Kvaliteten i undervisningen är givetvis beroende av tillgången till utbil- dade lärare. Vi räknar med att kompetenta lärare skall kunna rekryteras genom att tre klart avgränsade delar ingår: samhällskunskap, arbetslivs- orientering, som bör anknytas till linjens yrkesinriktning, samt kost- och konsumentfrågor. Vad gäller den sistnämnda delen vill vi hänvisa till att lärarresurser frigörs genom den nedläggning av konsumtionslinjen som vi senare kommer att föreslå, och blir tillgängliga för undervisning i kost- och konsumentkunskap.

7.9. Allmänna ämnen i specialkurser och gymnasial lärlingsutbildning

Specialkurserna har mycket varierande inslag av allmänna ämnen. Hela skalan är representerad från noll till fullständig överensstämmelse med linjerna. Det måste dock ifrågasättas om det är acceptabelt att eleverna direkt efter grundskolan går till en gymnasial utbildning där allmänna ämnen saknas helt eller förekommer mycket blygsamt. Inslaget av all- männa ämnen bör enligt vår mening vara i nivå med motsvarande utbildning inom linjesystemet. Detta bör också gälla för den gymnasiala lärlingsutbildningen, vilket vi tidigare redovisat i avsnitt 6.2.3.

7.10. Fördelning av allmänna ämnen och yrkesteknik

l gymnasieskolan måste vi räkna med stor spridning av elevernas för- kunskaper, mognad och intressen. Dessutom är vissa elever skoltrötta eller har mött för många misslyckanden i grundskolan. Elevernas svårig- heter har främst gällt den stora koncentrationen av allmänna ämnen i åk 1. Det har därför varit naturligt att minska inslaget av sådana ämnen under denna årskurs och omfördela ämnena över de tre årskurserna. Detta kan kombineras med en utökning av de allmänna ämnena och en samtidig förstärkning av studievägarnas karaktärsämnen. Vi föreslår därför följande timplan för grupp A.

åk 1 åk 2 åk 3 Svenska 2 3 2 Ekonomi- och samhällsfrågor — 2 2 Idrott 2 2 2 Tillval 3 3 — Timme t. förfogande — 1 — Summa: 7 11 6

Vi föreslår att 3 vtr fackteori flyttas från åk 2 till åk 3. Den naturliga kopplingen mellan skolan och arbetslivet med fackteori i skolan i åk 3 underlättar för yrkesläraren att ha en kontinuerlig kontakt med utbild- ningen i arbetslivet. Eleverna erbjuds på detta sätt en möjlighet att stämma av sina upplevelser på arbetsplatsen mot fackteorin under yrkes- lärarens ledning. Principen om växelutbildning bibehålls på detta sätt i viss mån även i åk 3.

Dessutom tillkommer i vårt förslag 5 vtr fördjupningskurs/projektar- bete inom ramen för studievägens karaktärsämne(n) i åk 3.

Fördjupningskursen kan ta sig många olika uttryck beroende på vil- ken studieväg som är aktuell. För flera linjer torde dock olika slags ADB-tillämpningar på det aktuella yrkesområdet bli aktuella. Ibland kan det vara motiverat att tillföra nya tekniker eller att utveckla färdig- heterna. Som exempel kan nämnas att eleverna på Dk/Hk-linjen kan få fördjupade kunskaper och färdigheter i svenskt och/eller engelskt af- färsspråk via en fördjupningskurs och att eleverna på gren för målare

bedriver studier i ådringsteknik med praktiska tillämpningsövningar i skolverkstaden.

Projektarbetena bör ge eleverna en större överblick och göra eleverna medvetna om olika samband som har betydelse för yrkesområdet. På vårdområdet kan projektarbetet exempelvis inriktas mot teknikanvänd- ning i sjukvården där flera separata ämnesdelar bildar en helhet. Andra exempel är produktionsteknik och arbetsorganisation, där eleverna med utgångspunkt från sina erfarenheter i företagen kan lära sig sambanden mellan de olika arbetstagarnas enskilda yrkesinsatser och företagens totala verksamhet. Projektstudier av arbetsmiljöns betydelse och arbets— skadefrekvenserna är andra angelägna områden.

I projektarbetena kan förekomma inslag inte bara från karaktärsäm- net utan också från allmänna ämnen. Kunskaper i matematik, svenska, engelska och datalära kan på ett naturligt sätt tillföras eleverna genom denna typ av projektarbete. Samverkan mellan lärare för de i projektet förekommande ämnena bör tillämpas i största möjliga utsträckning.

Ytterligare exempel är teknikservice och ekonomiservice. När elever- na utför mindre uppdrag för arbetslivets räkning måste de nämligen som regel tillämpa kunskaper och färdigheter från flera olika ämnen.

Projektarbetena kan bli ett viktigt medel för att åstadkomma en mer problemorienterad undervisning i samtliga sektorer.

Totalt utökas de allmänna ämnena med 7 vtr. Den schematiska för- delningen framgår av nedanstående figur 7.3 som anknyter till grund- modellen.

Förslaget bygger på följande förutsättningar:

Svenska

Totalt sett oförändrat timtal. Undervisningen i åk 1 skall integreras med studievägens karaktärsämne(n) och meddelas av svensklärarna. För att underlätta integrationen föreslår vi att delningstalet blir identiskt med det delningstal som gäller för klass på resp. studieväg under åk ]. Un- dervisningen i svenska fördelas över tre årskurser.

Ekonomi och samhällsfrågor

Ersätter nuvarande arbetslivsorientering i åk 1 och 2. Tillkommande timmar avser att göra eleven bättre rustad för sin kommande yrkes- och medborgarroll och för den personliga utvecklingen.

Idrott

Oförändrat i åk 1 och 2, 2 vtr tillkommer i åk 3.

Timme till förfogande

Oförändrat innehåll men förläggning till åk 2.

/VV/ ///// //

Två dagar Tre dagar skolförlagd arbetsplatsförlagd utbildning utbildning

6 vtr Karaktärsämnen Allmänna ämnen

Allmänna ämnen

225322”

Arbetsplatsförlagd utbildning

%

Arbetsplatsförlagd utbildning

— rmeraW /

_rbelsplatsförlag/d/ u/tbildning

%

_rbelsplatstörlagd utbildning

M///

Tillval

När obligatorisk svenska i åk 2 infördes fr.o.m läsåret 1984/85 begrän- sades tillvalet till åk 1. Vi föreslår nu återgång till den tvååriga studie- gången.

Vi har i detta sammanhang övervägt vilken ställning engelska bör ha som ämne på de direkt yrkesinriktade linjerna i gymnasieskolan. Kun- skaper i främmande språk eller brist på sådana kunskaper har stor betydelse för människors självkänsla men också för deras möjligheter att få vissa arbeten, kunna avancera inom dessa och i sin yrkesverksamhet tillgodogöra sig arbetsinstruktioner som nu ofta är på engelska.

Alla får nu genom grundskolan en minst sexårig utbildning i engelska och har genom massmedia goda möjligheter att hålla språkkunskapen levande. En gymnasial utbildning därutöver tillför dock ytterligare trä- ningstillfällen och ger dessutom, om kursen är tvåårig, behörighet till högskolan. Våra förslag skapar — till skillnad från dagens gymnasiesko- la — möjligheter för alla att välja en sådan utbildning genom att vi åter gör tillvalsblocket tvåårigt. Dessutom bör enligt vår mening projektar- beteti åk 3 utformas så att det ger alla — även dem som inte valt engelska — en träning i språkets användning och dess terminologijust inom deras yrkesområde.

Eftersom språkstudier innebär betydande svårigheter för många ele-

Figur 7.3 Fördelning av allmänna ämnen över resp. årskurs

ver innebär en sådan uppläggning en möjlighet till den anpassning till den enskildes intresseinriktning, anlag och ambitioner, som enligt årets budgetproposition måste vara en viktig utgångspunkt för utbildnings- planeringen.

7.ll Gemensam referensgrupp i allmänna ämnen

På YB:s förslag fick de allmänna ämnena i Lgy 70 samma kursplan som motsvarande ämnen inom fackskolan. Detta motiverades bl.a. av att man ville uppnå rationaliseringsvinster genom möjligheterna till samläs- ning tvärs igenom det tvååriga linjesystemet.

Det relativa betygssystemet förutsätter att ämnen som studeras efter samma tim- och kursplan skall medföra gemensam bedömning av alla elever inom årskursen. Detta förhållande har lett till att lärarna på linjer med låg intagningspoäng något tillspetsat har haft att fördela betygen ] och 2 på de elever som läst svenska och engelska. Konsekvenserna av det relativa betygssystemet har många gånger gjort det svårt för lärarna att motivera teoritrötta och svaga elever till seriösa studier i allmänna äm- nen.

En annan konsekvens av rådande system med gemensam kursplan i kombination med relativa betyg är att lärarna i allmänna ämnen bedri- ver samma undervisning för samtliga elever på de tvååriga linjerna. Anknytningen till en yrkesförberedande linjes karaktärsämne(n) och elevernas intresseinriktning blir därmed minimal. Ovanstående påståen- de bekräftas bl.a. av elevernas enkätsvar inom ramen för UTYRK- rapporten. Vissa tecken tyder dock på att en förbättring skett på denna punkt sedan UTYRK.

Eftersom ämnet svenska är obligatoriskt för alla elever krävs i allmän- het ingen samläsning med teoretiska studievägar. Läraren har därför goda möjligheter att profilera ämnet och SCB:s undersökning 1985 visar som vi tidigare påpekat att elevernas inställning till ämnet nu blivit betydligt mer positiv.

Det är i detta sammanhang naturligt att fråga sig om detär principiellt riktigt att elever som valt en yrkesutbildning hela tiden skall jämföras med elever som valt en teoretisk inriktning av studierna. Eleverna på yrkesinriktade studievägar jämförs på detta sätt med elever som läser stora textmängder i teoretiska ämnen och som får grammatisk träning via språken. Detta problem aktualiserades ånyo genom fattade beslutet att de tidigare linjerna med ettårssvenska skall tillhöra samma referens- grupp som de linjer, som redan tidigare läst tvåårssvenska (fr.o.m. höst- terminen 1984). Större delen av den förra elevgruppen hamnar därmed i en ny och större referensgrupp och riskerar en kraftig sänkning av betygen i och med att svenskämnet även ingår i åk 2. I konsekvens härmed tenderar So-eleverna att få sina betyg höjda ytterligare i ämnet svenska.

Förhållandet kan belysas av SÖ:s kommentarer till det centrala provet i svenska i åk 2 våren 1984 där betygsmedelvärdena angavs enligt följan- de:

So och Vd ca 3,5 Et och Ek ca 3,0 Dk och Ko ca 2,7

Övriga yrkesinriktade linjer ca 2,0

Även elever som är mindre motiverade vinner tillträde till de olika studievägarna. Erfarenheten visar att dessa elever huvudsakligen åter- finns på de yrkesinriktade studievägarna. Många elever med låga intag- ningspoäng söker till studievägar med måttliga intagningskrav. Dessa linjer har idag många intagningsplatser såsom Dk- och Ve-linjen. Un- dervisningen måste anpassas till elevernas förutsättningar och intresse för att bli meningsfull. Det är framför allt bristande metodutveckling, traditionella attityder och kravet på gemensam referensgrupp för samtli- ga tvååriga linjer som försvårar anpassningen.

Vi har ovan redovisat några olägenheter som, vid en relativ betygsätt- ning inom de allmänna ämnena, kan uppkomma för eleverna på de yrkesinriktade linjerna vid tillämpningen av principen om en gemensam referensgrupp. Detta till trots föreslår vi ingen förändring i detta avseen- de av två skäl. Dels förutsätter det relativa betygsystemet, som vi ovan nämnt, att ämnen som studeras med samma kursplan och timtal medför en gemensam bedömning. Dels skulle en övergång till gemensam refe- rensgrupp för de yrkesinriktade linjerna innebära att eleverna på social linje får utgöra en egen referensgrupp, vilket inte är rimligt. Det är också viktigt att poängtera att skillnaderna mellan elevernas prestationer och studieförutsättningar kan vara väl så stora inom gruppen yrkesinriktade linjer som mellan den studieförberedande sociala linjen och de yrkesin- riktade linjerna.

7.12. Rekryteringen till högskolan

SCB har gjort en uppföljningsundersökning av UTGY i februari 1983, där man vände sig sig till gymnasieutbildade 20—åringar (U 4] SM 8501, SCB 1985). Hela årskullen omfattar 113.330 ungdomar varav 35.879 har genomgått en tvåårig yrkesinriktad utbildning.

I rapporten konstateras på s. 22:

”Bland dem som fullföljt någon tvåårig yrkesinriktad linje i gymnasieskolan var det i stort sett bara kvinnorna från vårdlinjen och konsumtionslinjen som fortsatt med högskolestudier."

Under mätveckan studerade 1% av männen och S% av kvinnorna av det totala antalet elever som fullföljt en tvåårig yrkesinriktad utbildning. Tar vi bort konsumtions- och vårdlinjerna sjunker frekvensen högskolestu- derande till 0,5% resp. 2,8%.

SCB har även frågat om eleverna planerat påbörja högskolestudier vid ett senare tillfälle. Förutom dem som redan studerade angav ytterligare 6% av männen och 12% av kvinnorna från de yrkesinriktade linjerna att de tänkte börja studera.

Uppföljningsundersökningen visar att benägenheten för högskolestu-

dier hos elever med genomgången yrkesutbildning är fortsatt låg.

Frekvensen högskolestuderande män i 20-årsåldern är anmärknings- värt låg, vilket till en del kan antas bero på militärtjänstgöring och på frånvaron av lämpliga utbildningsmöjligheter.

7.13. Allmän behörighet till högskolestudier

Kompetensutredningen (KU) diskuterade avvägningen av förkunskaps- kraven till högskolan i sitt huvudbetänkande (SOU l970:21). Beträffan- de allmän behörighet föreslog utredningen krav på avslutad minst två- årig utbildning i gymnasieskolan samt två årskurser engelska. I prop. l972t84 följdes utredningens förslag med tillägget att för allmän behö- righet skulle krävas två årskurser både i engelska och svenska på social linje. :

Parallellt med ÖGY i tiden har tillträdesutredningen arbetat. Utred- ningen har överlämnat sitt förslag till regeringen i december 1985.

Tillträdesutredningen föreslår att behörigheten även fortsättningsvis delas upp i allmän och särskild behörighet och att den allmänna behö- righeten bör bygga på minst tvåårig linje.

Tillträdesutredningen noterar i detta sammanhang att införandet av obligatorisk tvåårssvenska på samtliga tvååriga linjer medför att man kan förvänta sig en viss betygsinflation på social linje som en konsekvens av det relativa betygssystemet. För allmän behörighet bör det därför krävas minst två årskurser i engelska och svenska med minst betyget 3, enligt utredningen. Dessutom menar man att för högskoleutbildning som är mera direkt beroende av goda kunskaper i svenska eller engelska blir naturligt att därutöver införa särskilda behörighetskrav. Konsekven- serna av detta blir att kompletteringsstudier oftare än hittills kan bli nödvändiga för elever från gymnasieskolans tvååriga linjer.

Vidare anförs att elever med lägre betyg än 3 och elever från andra tvååriga linjer än den sociala skall erbjudas möjlighet att dokumentera att de har kunskaper motsvarande betyget 3 på social linje genom behö- righetsgivande prov.

Vi är angelägna att förbättra elevernas möjligheter att gå vidare till ' högskolestudier även efter en genomgången yrkesutbildning. Att fre- kvensen högskolestuderanden från de yrkesinriktade linjerna är låg, får inte tas till intäkt för att försvåra inträdet i högskolan.

Förekomsten av obligatorisk svenska under tre år i kombination med vårt förslag att tillvalet skall omfatta två årskurser, ökar avsevärt yrke- selevernas möjligheter att uppnå allmän behörighet.

Inom komvux kan avgångsbetyg 2 ges från yrkesinriktad sektor. Då ingår alltid som obligatoriska ämnen både svenska och engelska motsva- rande två årskurser.

7.14. Förslag och kommentarer

Våra förslag innebär att de allmänna ämnena begränsas till 7 vtri åk 1. 1 åk 2 utökas antalet vtr från nuvarande 6 vtr till 11 vtr. Förslagen innebär vidare att 6 vtr förläggs till åk 3. Detta innebär totalt 24 vtr inom ramen för 3 läsår, vilket innebär en utökning med 7 vtr för linjerna i grupp A. Vi kommer senare i avsnitt 8.4 att föreslå en uppdelning av allmänna ämnen i grund- och tilläggskurser. Vi föreslår dessutom att i: delningstalet för ämnet svenska i åk 1 följer det delningstal som gäller för klass på resp. studieväg C SÖ ges i uppdrag att utarbeta kursplan för undervisning med inrikt- ning på ekonomi- och samhällsfrågor > [: det obligatoriska tillvalet skall omfatta två läsår, dvs. totalt 6 vtr El Specialkurserna och gymnasial lärlingsutbildning tillförs allmänna ämnen i samma omfattning som linjerna [ elever som genomgår utbildning kortare än tre årskurser tillförsäkras rätten att studera allmänna ämnen E lärarutbildningen och lärarfortbildningen mera inriktas på att integ- rera de allmänna ämnena med yrkesutbildningens karaktärsämnen och att metodutvecklingen intensifieras |: integreringen dock inte får leda till att de allmänna ämnenas kultur- förmedlande och allmänbildande roll åtsidosätts [] delar av de allmänna ämnen också kan tillföras eleverna inom ramen för fördjupningskurser och projektarbeten.

8. En gymnasieskola för alla

8.1. Inledning

”Med anledning av prop. l983/84:1 16 om gymnasieskola i utveckling har riks- dagen nyligen beslutat om en successiv reformering av gymnasieskolan, grundad på ett lokalt försöks- och utvecklingsarbete. Den samlade översyn av den gym- nasiala yrkesutbildningen som aviserades i propositionen skall ses som ett led i denna utveckling och förändring av gymnasieskolan.” (ÖGY:s direktiv s. 1).

Vårt arbete skall således utgöra en del av det reformarbete som skisseras iden ovan nämnda propositionen. En av hörnpelarna i propositionen är tesen att gymnasieskolan skall vara en skola för alla som lämnar grund- skolan. För att detta skall kunna bli en realitet kräVS en mer flexibel gymnasieskola, enligt propositionen.

Här återges först ett antal centrala punkter i propositionen som avser att visa den stora vikt föredragande statsrådet tillmäter principen om gymnasieskolan som en skola för alla som lämnar grundskolan. Ci Övergången mellan grundskolan och gymnasieskolan måste bli mju— kare El Utbildningsystemet måste kunna erbjuda meningsfulla utbildnings- alternativ för alla som lämnar grundskolan. Gymnasieskolans inne- håll, organisation och arbetssätt måste därför anpassas till alla ung- domars behov ] Ungdomar med enbart grundskoleutbildning förutses också fortsätt- ningsvis ha stora svårigheter på arbetsmarknaden 21 För vissa elever bör gymnasieutbildningen inledas med en kortare eller längre period av varvad utbildning.

Vid våra hearings har representanter för yrkesnämnder och branscher nästan genomgående framfört önskemål som innebär en ambitionshöj- ning i olika avseenden. Det kan gälla mer och bättre utbildning på dataområdet, införandet av språkutbildning i större utsträckning eller krav på matematik och engelska som obligatoriska ämnen på en viss studieväg. Däremot saknas nästan helt förslag som syftar till att under- lätta studierna för elever som har svårigheter i olika avseenden.

Det är således ett stort problem att kunna konstruera en gymnasiesko- la som är i takt med olika intressegruppers krav och samtidigt är en gymnasieskola för alla.

Ett tema i den svenska utbildningspolitiken är att i centrum för verk-

samheten placera den enskilde eleven med sina anlag, intressen och behov. För att nå detta krävs en långtgående individualisering.

Att ge eleverna en god förberedelse för kommande arbetsliv är ett viktigt mål för skolans verksamhet. Detta mål kan bli svårt att nå, om skolan anpassar verksamheten allt för mycket efter elevernas individuel- la intressen, eftersom arbetslivet inte är anpassat till varje individ. I SIA- utredningen (SOU 1974:53 s. 215) beskrivs den potentiella målkonflik- ten på följande sätt:

”En alltför långtgående anpassning av skolan efter elevernas individuella intres- sen kan nämligen leda till att de unga får svårigheter när de skall ut i ett arbetsliv, där andra villkor råder. Skolans politik i samband med skolsvårigheter blir följaktligen alltid en balansgång, en avvägning mellan insatser för att anpassa skolan — kringmiljön och åtgärder för att ge stöd och hjälp åt elever med speciella behov."

Vi föreslår i detta kapitel åtgärder som syftar till att skapa balans mellan elevernas behov och arbetslivets krav. Dessutom vill vi på olika sätt följa upp den inriktning som kommer till uttryck i prop. 1983/84:116 när det gäller att skapa en gymnasieskola för alla elever.

Vi är väl medvetna om att det stora flertalet elever är välmotiverade och uppnår goda studieresultat. Vi har därför valt att här koncentrera våra förslag på den grupp elever som är lågt motiverade för studier i gymnasieskolan och/eller upplever svårigheter att klara studietakten m.m. Denna är nämligen en nyckelgrupp i arbetet med att skapa en gymnasieskola för alla elever.

Våra förslag i det föregående har utgått från att gymnasieskolan skall kunna ta emot alla ungdomar från grundskolan. I detta kapitel för vi en samlad diskussion kring temat en gymnasieskola för alla och redovisar de förslag som anknyter till detta. Särskolan behandlas inte.

8.2. Förutsättningar

1 kap. 3 redovisar vi en SCB-studie (SMU 198216) där man tillfrågade ett antal ungdomar som fyllde 17 år 1980 om deras syn på studier i gymna- sieskolan. Undersökningen visar att ca 50% av de tillfrågade skulle ha fortsatt med gymnasiestudier under alla förhållanden (oavsett hur ar- betsmarknaden för 16—17-åringar såg ut). Ca 35% angav att de gärna skulle ta ett arbete efter grundskolan om möjligheten hade funnits. De återstående 15% var mycket tveksamma till fortsatta studier.

En undersökning från Göteborg, som offentliggjordes i februari 1985, visar att 40% av eleverna på de tvååriga linjerna hellre skulle ha arbetat än gått i skolan. Motsvarande tal för de tre- och fyraåriga linjerna var 20%. Andelen elever med svårigheter brukar i några sammanhang upp- skattas till 15 —20%. Även andra uppgifter förekommer, beroende på hur man definierar ”svårigheter”.

Det är fullständigt naturligt att eleverna på alla plan har mycket olika behov vid tiden för inträde i gymnasieskolan. En för gymnasieskolan

given del av elevens vuxenroll är elevens eget val av studieprogram och ansvaret för att fullfölja detta val. Valet i sig har ett pedagogiskt värde liksom erfarenheten av personligt ansvar för att försöka nå ett uppställt mål. Samtidigt måste skolan vara beredd att ge eleven det stöd som behövs för att nå målet.

En gymnasieskola för alla bör alltså enligt vår mening inte uttolkas som en förlängd skolplikt, eller ens ett av skolan föreskrivet studiepro- gram för den enskilde eleven. Gymnasieskolan måste i större utsträck- ning än vad som är fallet i dag kunna anpassas till enskilda elevers studieförutsättningar och motiv.

Detta faktum måste framledes accepteras fullt ut och ses som en förutsättning för gymnasieskolans organisation, innehåll och arbetsme- toder i stället för som ett hinder för att fastställd organisation skall fungera.

8.3. Åtgärder

8.3.1. Stödundervisning

Stödundervisningen regleras i Skolförordningen 8 kap. 40 &: ”För sådana elever i gymnasieskolan som har svårigheter att tillgodogöra sig under- visningen anordnas stödundervisning vid sidan av den vanliga under- visningen. Stödundervisning anordnas genom att resurstimmar tas i anspråk...”

Erfarenheten visar att de elever som är i störst behov av Stödundervis- ning i regel är de främsta motståndarna till denna undervisningsform.

Antingen tvingas eleverna att lämna den ordinarie undervisnings- gruppen för att få stöd eller också ligger stödet på håltimmar eller efter skolans slut. Detta upplevs oftast negativt av eleverna.

Det är enligt vår mening inte tillräckligt att genom Stödundervisning kompensera vissa elever för kanske flera års bristande stimulans eller att fylla igen stora kunskapsluckor.

8.3.2. Specialundervisning

Skolförordningen 8 kap. 41 5: ”För sådana elever i gymnasieskolan som på grund av handikapp har svårt att följa den vanliga undervisningen får anordnas Specialundervisning antingen i specialklass ellerjämsides med vanlig undervisning. Sistnämnda form av Specialundervisning skall sam- ordnas med vanlig undervisning (samordnad specialundervisning).” Specialklasser får ordnas i form av hörselklass, synklass, klass för rörel- sehindrade och klass för intellektuellt utvecklinghämmade med vissa elevantal som villkor enligt 8 kap. 42 &.

”Samordnad Specialundervisning får anordnas för elever med läs- och skrivsvå- righeter samt för elever med syn- eller hörselskada, nedsatt rörelseförmåga eller annatjämförbart handikapp. Sådan undervisning får anordnas för kortare tid än en termin.” (8 kap. 43 å).

Specialklasser finns företrädesvis i större kommuner och är begränsade till några enstaka linjer eller specialkurser, vilket ofta medför en styrning mot ett begränsat yrkesval. I mindre kommuner är det svårt att få tillräckligt antal elever för att starta en specialklass.

8.3.3. Introduktionsperiod

Introduktionskurser finns redan i viss omfattning inom utbildningssy- stemet. Så finns exempelvis specialkurser om en termin inom EM-sek- torn med inriktning mot handel resp. kontor. Den totala omfattningen i landet är dock blygsam eller 10 klasser (6 resp. 4) läsåret 1984/85. Dessutom finns yrkesteknisk introduktionskurs (ll klasser) och intro- duktionskurser för invandrarungdom (61 klasser). Inom AMU använder man sig däremot av preparandkurser i mycket stor utsträckning för att eleverna på de mer traditionella kurserna skall ha en gemensam referens- ram i större utsträckning än vad som annars skulle vara fallet med tanke på att eleverna har mycket olika bakgrund.

I gymnasieskolan kan introduktionsperioder enligt vår mening vara en mycket god hjälp för yrkesobestämda och därmed också studieobe- stämda elever. Eleverna bör kunna välja att genomgå en introduktions- period innan de fortsätter sina egentliga studier. Introduktionsperioden bör alltså inte utformas som en åtgärd till vilken ”de som blir över” är hänvisade.

Perioden bör sättas samman av ett antal kurser (moduler). I utbudet bör såväl kurser (moduler) av allmän karaktär som kurser av sektorsbun- den karaktär erbjudas. Exempel på hur introduktionsperioderna kan organiseras redovisas i del 2, avsnitt 19.32. De fullgjorda modulerna bör tillgodoräknas vid fortsatt utbildning.

Vissa kurser kan exempelvis i huvudsak utformas med de gamla SA-kurserna som förebild (SA= studievägar och arbetsliv). De sektors- bundna kurserna (modulerna) bör introducera såväl yrkesinriktade som teoretiskt inriktade studievägar.

Introduktionsperiodens kurs-/modulutbud bör därutöver innehålla moment förlagda till arbetsplats i syfte att ge arbetsmarknads— och arbetslivsorientering.

GU:s förslag till ny organisation av gymnasieskolan innebar bl.a. gemensam start inom tre breda utbildningsområden, ett ekonomiskt, ett socialt och ett tekniskt. Fördelarna med gemensam start enligt GU:s modell är bl.a. att eleverna kan skjuta upp sitt definitiva val en termin och att de yrkesinriktade inslagen under termin [ knyter alla elever närmare till arbetslivet.

I prop. 1983/84:116 (s. 19) anförde utbildningsministern att vägarna att nå syftena med den gemensamma starten måste övervägas och ana- lyseras ytterligare.

Vi har i korthet berört den enda försöksverksamhet med gemensam start som förekommer i sektorsanalysen för EM och där dragit slutsatsen att en försökskommun inte ger underlag för något ställningstagande.

Våra förslag i detta kapitel och kap. 6 tillgodoser en del av syftena bakom förslaget om gemensam start. Via introduktionsperioderna kan

de osäkra och mindre studieinriktade eleverna få underlag för ett defi- nitivt val av studieväg inom gymnasieskolan utan de stora kostnader och genomgripande organisationsförändringar som GU:s förslag innebar. Även om elevernas behov av vägledning är stort, skulle inte den extra terminen, som GU:s förslag om gemensam start innebär, ge annat än ett begränsat tillskott. Dessutom måste eleverna ändå välja sektor redan i grundskolan.

Den tidsmässiga omfattningen av introduktionsperioden bör ligga inom ramen för en termin eller ett läsår.

Flexibiliteten skulle bli större om fler studievägar i gymnasieskolan hade intagning två gånger per läsår (höst och vår). I så fall kunde eleverna påbörja en reguljär studieväg på våren efter en introduktions- period under höstterminen i åk 1.Å andra sidan torde eleverna i flertalet fall behöva en introduktionsperiod som omfattar ett helt år för att komma till insikt om en lämplig studieväg och bli motiverade för studier. Under det första året efter grundskolan äger också en mognadsprocess rum som inte skall underskattas. Många elever kan också under detta mellanår få det självförtroende som är så viktigt för fortsatta studier. Därför är det angeläget att blanda inslag av yrkesorienterande karaktär med allmänna ämnen och med estetiska ämnen och arbetsplatsförlagd utbildning i introduktionsperioderna.

Längden av och innehållet i introduktionsperioderna skall kunna variera från kommun till kommun utifrån elevernas behov och kommu- nens praktiska möjligheter. Platserna inom direktramen behöver därvid öka. Arselevplatser beräknas i likhet med vad som gäller för övriga stu- dievägar inom gymnasieskolan. De ökade statliga och kommunala driftskostnaderna finansieras genom en motsvarande minskning av de medel som avsatts för uppföljningsinsatser.

I dagens läge ser vi inga möjligheter att föreslå en övergång till ett generellt elevintag två gånger per läsår med tanke på kostnadskonse- kvenserna.

8.3.4. Yrkesinriktad studieinledning

Många elever upplever gymnasieskolan som en direkt fortsättning av grundskolan. Trots att eleverna har valt en klart yrkesinriktad utbild- ning, som exempelvis Fo-linjen, upplever de att åk 1 huvudsakligen har en teoretisk inriktning.

Elever som reagerar på det sättet är av skilda anledningar trötta på det skolan har att erbjuda i form av teoretiska studier. De återfinns förmod- ligen ofta bland de 35% ungdomar som helst valt att arbeta i stället för att genomgå gymnasiestudier.

Dessa elever är därmed dåligt motiverade för att tillägna sig den teori som är viktig även på de yrkesinriktade studievägarna.

En betydande del av eleverna som upplever den här ”skolledan” har emellertid en stark känsla och stort intresse för det yrke eller yrkesom- råde de har valt att utbilda sig inom.

För att understödja detta intresse bör gymnasieskolan kunna erbjuda en klart yrkesinriktad studieinledning och få eleverna att inse att skolan

tar deras yrkesavsikter på allvar. Det kan bl.a. åstadkommas genom att elevens yrkesförväntningar åtminstone delvis tillfredsställs tidigt i ut- bildningen. Lämpligen sker det genom att inledningens schema upptar allmänna ämnen i mindre omfattning än vad som gälleri dag. Studierna bör i stället koncentreras ännu mer på karatärsämnena med betoning på det yrkespraktiska kunnandet inom resp. ämnes ram. Vi har i kap. 7 utformat vårt förslag till timplan mot denna bakgrund.

De inledande karaktärsämnesstudierna bör då innehålla moment för- lagda till såväl skolverkstad/metodrum som till arbetsplatser. De senare bör ske i form av studiebesök, miljöpraktik och arbetsplatsförlagd ut- bildning.

Inledningsfasen bör tjäna som ett avstamp mot fördjupade fackteore- tiska studier och skapa motivation för studier också av de allmänna ämnena.

8.3.5. Modulsystem

Studiemotivation är alltid lättare att skapa i frivilliga och självvalda situationer. En ledande princip för en reformerad gymnasieskola bör därför vara att skapa en ”tillvalsskola” i stället för en ”frånvalsskola”. Den principen kan lättare tillgodoses om dagens linje- och årskursstu- diesystem bryts ned i ett modulsystem.

Enligt förslagen i avsnitt 6.4.2 bör modulsystemet tillämpas när det gäller de olika yrkesutbildningarnas karaktärsämnen. Förslaget innebär dock inte att studievägsprincipen överges, när det gäller ungdomsutbild- ning. En studieväg med inriktning mot t.ex. verkstadsmekanik bör emel- lertid också kunna innehålla modul/moduler med eltekniskt innehåll. Eleverna får också enligt våra förslag en något större möjlighet att genom tillval välja de moduler som intresserar dem.

8.3.6. Kompetensrelaterad utbildning

En gymnasieskola med modulsystem ger bättre förutsättningar för en kompetensrelaterad undervisning. I dagens skola kan man påstå att utbildningsinnehållet flyter förbi alla elever i samma takt. Eleverna tar till sig det innehåll som de hinner. Detta innebär att vissa elever hinner ta till sig ex. 20% under två års undervisning medan andra hinner tillgodogöra sig 80% av den meddelade undervisningen. Resultatet åskådliggörs sedan i de betyg som fördelas. Man kan i olyckliga fall lite om allt men ingenting ordentligt. En kompetensrelaterad utbildning innebär enligt förslagen i avsnitt 6.5 att eleverna ges den tid som de behöver för att tillägna sig innehållet i en modul.

Konsekvenserna av det blir exempelvis att vissa elever endast hinner tillägna sig tre av studievägens totalt sju moduler under ett läsår, medan andra har hunnit tillägna sig alla sju modulerna.

I ett extremt fall har en elev efter två år bara klarat av en modul. Eleven kan då emellertid bevisa att han/hon kan någonting ordentligt, vilket är av betydelse för självförtroendet och möjligheterna att få arbete.

Kompetensrelatering enligt förslaget innebär emellertid också att övergången från åk 2 till åk 3 blir individuellt flexibel. Flexibiliteten innefattar att elever som tillägnat sig årskursens alla moduler redan i exempelvis april månad kan påbörja moduler som tillhör nästa årskurs eller övergå till den arbetsplatsförlagda utbildningen i åk 3. I motsatt fall då en elev har svårigheter att följa med i den normala studietakten kan klasskonferensen under studiernas gång välja att utesluta vissa moduler. På detta sätt kan studierna anpassas till elevernas förutsättningar men i många fall samtidigt utgöra ett tillräckligt underlag för fortsatta studier i kommande årskurser.

Elever som inte har hunnit tillägna sig studievägens alla moduler efter två år, kan om de så önskar, välja att fortsätta studera resterande modu- ler så att nödvändig kompetens för vidare studier i åk 3 uppnås. Enligt vårt förslag bör det vara klasskonferensen som skall bedöma om de moduler som eleven har inhämtat ger tillräckliga förutsättningar för att eleven skall kunna delta i kommande läsårs utbildning. Om klasskonfe- rensen gjort bedömningen att förutsättningar för fortsatta studier före- ligger, kan eleven ändå välja att studera icke inhämtade moduler på studievägen. Eleven tillförsäkras på detta sätten rätt att studera samtliga moduler på den aktuella linjen. Detta motiveras bl.a. av att olika påbygg- nadsutbildningar till studievägen kan ha speciella förkunskapskrav på vissa moduler.

Övergången till ett kompetensrelaterat modulsystem för yrkesutbild- ningens karaktärsämnen skapar den nödvändiga förutsättningen för att diskutera andra former för betyg än det relativa betygssystemet för dessa ämnen. Denna fråga är av så allmänt intresse att den omgående bör prövas och utredas.

8.3.7. Differentierade kurser för allmänna ämnen

Vi har tidigare föreslagit att de yrkesinriktade linjernas karaktärsämnen skall modulindelas och att de skall studeras kompetensrelaterat. Allmän- na ämnen är enligt vår uppfattning betydligt svårare att modulindela. Ett alternativ, som i princip får samma konsekvenser och fyller samma syften, kan vara att organisera de allmänna ämnenas innehåll i differen- tierade kurser.

GU föreslog en kursindelning i grundkurs och tilläggskurs (s. 236— 238)

Syftet med grundkurser är att ge de för alla eleverna nödvändiga kunskaperna i form av centrala begrepp och problemställningar. Antalet grundkurser i ett ämne förutsätts kunna variera beroende på ämnets karaktär och omfattning.

Tilläggskurser skall ge eleverna ökad bredd inom ämnet genom att nya moment tillförs. Dessutom skall dessa kurser ytterligare belysa valda områden i grundkurserna.

Beträffande grundkurserna skall innehållet anges i centralt fastställda kursplaner, enligt GU :s förslag. Innehållet i tilläggskurserna får däremot vara mera fritt utan att i detalj styras av centralt utformade kursplaner.

Genom GU:s förslag uppkommer individuella möjligheter för elever- na att efter behov koncentrera mer tid på de grundläggande avsnitten. Elever som arbetar långsammare än sina kamrater med de grundläggan- de momenten kan på detta sätt få den ytterligare tid som erfordras.

Förslaget angående grund- och tilläggskurser behandlades i prop. 1983/842116, s. 25—26, och bedömdes intressant och värt att utveckla. Regeringen har därför givit SÖ i uppdrag att ge förslag till kursindelning i några representativa ämnen. För närvarande finns en förordning om försöksverksamhet i vårdämnen och ämnet handels- och kontorslära (SÖ-FS l985:100, l985:102), men ännu inte i något allmänt ämne.

8.3.8. Studiekontrakt

I tidigare delar av detta kapitel har vi understrukit att en ”tillvalsskola” är att föredra framför en ”frånvalsskola”.

Vi har därför bl.a. förordat ett visst utrymme för elevval av moduler som komplement till de för studievägen obligatoriska modulerna. Ele- ven kan också enligt vårt förslag välja att genomgå en introduktionspe- riod.

Liksom GU anser vi vidare att det är av stor vikt att elevens mål för studierna och val dokumenteras i ett s.k. studiekontrakt.

Detta förutsätter emellertid att eleven få god kännedom om vilka krav arbetslivet ställer i olika avseenden och information om vad utbildnings- systemet isin helhet kan erbjuda. Vi vill därför betona de förändrade krav som ställs på studie- och yrkesorienteringen såväl i grundskolan som i gymnasieskolan.

8.3.9. Samstämmighet mellan önskemål och erbjuden ut— bildning

Studiemotivationen skapas bl.a. genom att eleverna själva väljer vad de vill studera. En förutsättning är då givetvis att valet tillfredsställs.

Det finns enligt vår uppfattning flera skäl som talar för att utbildnings- väsendet i dag har möjlighet att i ökad utsträckning tillfredsställa elever— nas valutan att det resulterar i brist på lämpligt utbildad arbetskraft eller överskott av vissa yrkesgrupper.

Vid ett flertal undersökningar har det nämligen visat sig att samstäm- migheten mellan genomgången yrkesutbildning och framtida sysselsätt- ning ingalunda är total.

SCB:s uppgifter (som redovisas i kap. 3) visar bl.a. att de tio största linjerna står för 75% av rekryteringen till hela arbetsmarknaden. Flera verksamheter rekryterar personal från betydligt fler linjer än den/de linjer som är avsedda att utgöra rekryteringsbas för de olika yrkesområ- dena. 1 kap. 3 redogörs för några av de förändringar som pågår i och mellan olika yrken. Man kan där konstatera att gränserna mellan vissa yrken håller på att suddas ut genom att de glider in i varandra och i vissa fall bildar s.k. hybridyrken.

Detta, menar vi, talar för att gymnasieskolans planeringssystem bör ändras så att elevernas förstahandsval får större genomslagskraft. Vårt

förslag på denna punkt redovisas i kap. 13.

Behovet av och möjligheterna att styra antalet elevplatser i olika sektorer och utbildningar bör närmare övervägas i förhållande till de positiva effekter för en gymnasieskola för alla, som det skulle innebära att så långt som tillgängliga resurser i form av lärare och lokaler medger kunna uppfylla varje elevs val. Vi återkommer i denna fråga i avsnittet om ”signalsystemet”, avsnitt 13.4.2.

8.4. Sammanfattning och förslag

Ovanstående redovisning gör inte anspråk på att vara en fullständig redogörelse över åtgärder som kan göras i syfte att skapa en gymnasie- skola för alla. Vi vill också understryka att i princip ingen av åtgärderna är meningsfull att genomföra ensam. Men tillsammans bildar de ett mönster som vi anser är gynnsamt för eleven. Om målen skall uppnås är det, förutom de innehållsliga och organi- satoriska åtgärder som vi föreslår, dessutom nödvändigt att anpassa skolans arbetssätt, arbetsformer och läromedel. I syfte att skapa bättre förutsättningar för att nå målet ”en gymnasie- skola för alla” föreslår vi att _ en introduktionsperiod införes i starten av gymnasiestudierna som ett alternativ till att omedelbart söka de traditionella studievägarna allmänna ämnen läggs in inom ramen för en skolförlagd dag under åk 3 inslaget av allmänna ämnen minskas i åk 1 fackteorin inom resp. yrkesämne minskas till förmån för arbetsteknik under studiernas inledningsskede arbetsplatsförlagd utbildning införs redan i åk 1 ett modulsystem införs med möjligheter till individuella val i viss omfattning utbildningen kompetensrelateras och att elevernas faktiska studietid tillåts variera när det gäller såväl en enskild modul som hela studie- programmet 13 de allmänna ämnena uppdelas i differentierade kurser i form av grund- och tilläggskurser El Studiekontrakt mellan skolan och eleven upprättas och att syo— insatserna intensifieras Cl gymnasieskolans planeringssystem ändras så att elevernas första- handsval får större genomslagskraft.

1_J

' nålen "ettuwnllrttl simili?- Im man Walin ligamål...» tjata !

' imam.-ni 511031 ”ialla rim-t aula Iutwnsmumwmafmmiwä " !... ubam lule-”.a. |'I,;'.||.- silon IM uar.r|i1|'.| ., itll?”- kallande Mara-ama.

' tättmnii'btnd Tu'i. inte '|.'. centralthai E'»! Hirdwall? m.m—' satmaran Fe,—, :l. "5.1 hi! . "...fati _ . ..,— ,.5.|I|Jm|irwln,.wjmp

' I'I|,,i|,rI.I-' mamma.: fzuhh ' I- .. n.! I'M—..:Ind. I'ma— '.'..l. ml.-mu i"?"— .!"..: .:-il."- ',;lt'reli' II'I'l | .'.."'. |||.t'

. i'm i.. ,,] ,!'j— -,,,||_ || |',.!, 4.1. ww ||r|| ].uurjlitvliobäli .!i".nI'!:.- imam lé" 34.541. lli": 51. (t" i. mm.,: inl-£ flint wihåntil |;er avi Ii |||—"rutan!? "|||! alla :-.I"|.'.'!.|'| ,.... Int 'I!" tI.II'.I||I||I;|!I. I. 'ilt ||.” |'|".

'...Iirrabltci i'll'ihit'åiillimåfliii rutilus-Isar 'tåimmne ...- un '.'.I'III

'|:| h.. Yll'l.å.-"."ll "ut '|' ff,, '.!""" —1W)l""léii""'f||!wnä% täwmu—lt full—"11" 'ltltizin tq—iaM-låmtv .i'l—I Islam»? I??? .li! fjällmiljll'.

' whater. |||-L tentan. www.w— tri—tila? af.-...a; '

' , mg lamm.-"lm inrymma-lund aiefégggq gel | Larger”; n,... slät &%%'"!!Iltf'ältllll't'l mdr, "_all' ' Hain-rm. uCll ..är |||—"m'a! Idur .. IJ'lååflfilfrffj *!”"n ""-':' mammutarna.!!!» manet!” utlån-"ettan Ii liviwi'lt ' anammat—ma. ass.... ”Women. mest...—;. || ftw.! iam !.eabtatb %&'th aa |||? .m- & .|'- man. I 'i. akuta-wanna .

lil'IJL w ltt *IC ”lla pl.! i".""l't"! l"*.-t.' I *I" .iIt'T_! !l'.f.!E'L't|'"'l"|' |"! :li. '.l .il . &, "g,-IJ El,! ,, '!!|1T' ,l,_. , __|_”,,,,_, i ')f'. lel,. ' ..mm nen-titel? laruärtillu'. 'I. 1331».

mainteindturbtriwtugäi. 'li- miltal: "natur-asia anmmnninnmlåa

'l .. ., 511149"... '

Bif" ?;mw'd "wlan lill" lag".,i ""."Iålm gula från) 12.35th agilt IM]. ' Amini lullrmgwlisuluwlbni 1113 maila-mom bem" ranta; "anatomin .

M),-bil" !Pltkåmö. .H'n .&qu ... ,".—l="'ll.' || ||; J'l.' uma ' |"l. blå".”??? . % Fi WMI" IP:-lll. "255,39”. WWIWWIIRWEW . . "WWWlRll-lil' Wamå.» nitrwmbttwnwa .. " 'n; Händer | Jag Pl'll'li'k-åjl'gfl" .51! %!: iii: ud!modulanimuilliiåtlmmg låMlIhmlt'dEGan II.! mammas 'ÖåIil ,man a', '|',J'IAI VCE-".” Wulf” 139.1[911233351 IJ 'till-iw Ö"” ensammealaauw |; |"! ||| ..!aIaIiI '||||I||gi.téttgq|åta migheten" a|'_il_|5.15.wn.e.gc|.|,, ||,- |.'. 1,,.|.i|l !lM!W%&ffai » %1%.|mjm|=|lg,g|g,åg |::an maittain slitit"! malmö-anni En": ||... II.,npl..|t|,!,., ! In:—.net. gra....dllfirllååfhmulh'låailådluållbjågp ., " """". ”'.'. 'Fll'llii'ftu Älä? |I'!!| ""ll'. ,,». lI'— .."—|". '!.!.'|fl' lll'l "115 !Iul'l'l-Ilitmf iit'mflt'li. :' "I.-" l|.""1""iL!'1FJl"-l.lä . -! ' .. ! 11:01l"j"T"v."1'll"|"l'=JI'l-W_7'311'1 bdb,|l|l"1,jllr:i'ltu,|t'f än ..""l"""l|Ilj|'t "men tv !. ||!I_"l.1*-.| a" tiger—It'- ,I.. -.r._1='|n'I—. ,ij ..=|nrd.=.! emma:. , _, :Fläl'ta lääl't' ..l Palli—DW! tl! l|!| ||! !!. Ei |! .1”'i'ä;t|i||ittlr.1.||t m.. " 'Mhyfl » "",rhzlllm ;, liåt'. HIFI Mm till | ||... kmr—. cit.! ”'t :rt 'Hl Ingmar mellan '!!iittpn Irilll-rrni ."1'|"'.|ft'|fh|. .!!|| || ”| | |||! '1!:,.i|rl!e':_' "|||. vin-andra Mil . Hill ['.! lt" atti—. kyl.»! .i,|,_.. ite:- ' "|" Hilma, ultimat" vi, LIM-| lin .;- mile. 'rute', lui-å Husum MWI'ÄJtEESW'a |namn i;.t |||.— |||-...nu magnum-..” .' |||... .Jag,- ”.mnqgm. 1 ., | ,, . "'""1'... .. .-.

9. Återkommande utbildning och utbildningssamarbete mellan skola och vuxenutbildning

9.1. Återkommande utbildning

Den grundläggande yrkesutbildningen skall enligt våra direktiv utfor- mas så att den kan fylla rollen av en första del i ett system av återkom- mande utbildning. Vi skall därför förutom gymnasieskolan även beakta motsvarande utbildningar inom kommunal och statlig utbildning för vuxna.

Sedan 1960-talet har det pågått en intensiv debatt om behovet av återkommande utbildning. Med återkommande utbildning avses vanli- gen ett utbildningssystem som syftar till att skapa förutsättningar för flertalet medborgare att fortlöpande få utbildning under en stor del av sitt yrkesverksamma liv. I begreppet ligger också att utbildningen skall kunna ske med sådant innehåll, i sådan form och vid sådana tidpunkter att det svarar mot individens och samhällets behov.

Flera begrepp med likartad innebörd har kommit till användning i den internationella debatten. Inom Europarådet har man använt termen ”permanent education”. UNESCO har föredragit termen ”life-long edu- cation” eller ”life-long learning” och har bl.a. undersökt i vilken ut- sträckning undervisningen i ungdomsskolan enligt läroplanerna och i praktiken befrämjar livslångt lärande. OECD har använt termen ”recur— rent education”. Dess forskningsinstitut CERI har publicerat flera rap— porter som bl.a. behandlar samspelet mellan utbildning och arbetsliv. OECD:s utbildningsministrar har antagit återkommande utbildning som en strategi för den framtida utvecklingen av utbildningssystemet.

I den svenska debatten har man vanligen talat om återkommande utbildning, men även livslångt lärande har använts. I termen livslångt lärande inkluderas vanligen även den inlärning som sker utanför delta- gandet i organiserad utbildning, t.ex. i arbetslivet. Vi använder termen återkommande utbildning med tanke på att vårt uppdrag i första hand inriktas mot formell utbildning.

Vi är naturligtvis medvetna om att en mycket stor del av (yrkes)inlär- ningen sker utanför den traditionella undervisningssituationen. Detta har också varit med i bilden när vi nu lägger förslag om arbetsplatsför- lagd utbildning som regelmässigt komplement till den traditionella skol- mässiga undervisningen.

Återkommande utbildning har behandlats i ett stort antal betänkan- den och propositioner som t.ex. i YB:s betänkande Yrkesutbildningen

(SOU 196623), 1968 års utbildningsutredning, U 68 (SOU 19732), 1975 års vuxenutbildningsproposition (prop. 1975323), högskolepropositio- nen (prop. l975:9), GU:s betänkande Undersökning kring gymnasiesko- lan (SOU 1981 :97).

De problem man vill lösa med återkommande utbildning och de motiv som anges för att organisera utbildningen i form av återkommande utbildning har varit olika. Komvux-utredningen har i sitt huvudbetän- kande Kommunal utbildning för vuxna (SOU 1982:29) angivit tre hu— vudmotiv, till vilka vi ansluter oss. D Utveckling för förändringar inom arbetsliv och samhälle. På grund av de snabba förändringarna av teknik och arbetsorganisa— tion ter det sig mer osannolikt att i ungdomsutbildningen kunna förbereda individerna för ett helt livs yrkesverksamhet. Varje män- niska måste vid återkommande tillfällen komplettera sin tidigare utbildning eller skaffa sig ny utbildning för att kunna fungera på arbetsmarknaden och i samhället. [] Utjämning av utbildningsklyftor mellan individer och grupper såväl inom som mellan generationerna. Utbildningstiden för ungdomar har under hand förlängts och möjlig- heterna att skaffa sig både gymnasial utbildning och högskoleutbild- ning har förbättrats. Det är därför en jämlikhets- och resursfördel- ningsfråga att de individer som av ekonomiska eller andra skäl inte fortsatte sin utbildning efter den obligatoriska skolan skall ha möjlig- het att senare i livet via vuxenutbildning skaffa sig den utbildning de önskar. El Livskvalitet.

Levnadsnivåundersökningarna har visat att med utbildning följer ofta andra former av välfärd, t.ex. bättre arbetstillfredsställelse, större kulturkonsumtion, rikare fritid etc. Utbildning föder också behov av mer utbildning. Det måste därför finnas möjligheter till återkomman- de utbildning när intresse, behov och motivation föreligger.

Den snabba tekniska utvecklingen och förändringari arbetsorganisation kommer att ständigt ställa den yrkesverksamme inför nya kunskapskrav. För den enskilde kan en ständig ”omkvalificering” komma att krävas i samband med arbetet eller på annat sätt. Ibland, då en kunskapsvall måste brytas igenom, måste den enskilde vara beredd att genomgå mer formaliserad vidareutbildning. Återkommande utbildning torde därmed bli vanligare för de allra flesta.

I perspektivet återkommande utbildning ställs speciella krav på grundutbildningarna. Förståelseinriktad kunskap måste utgöra ett nöd- vändigt inslag även i de inledande grundutbildningarna. De måste också ständigt vidareutvecklas vad gäller innehåll och uppläggning. De måste kunna fungera som ett första utbildningssteg som naturligt kan leda till nästa. Studiemiljön måste vara sådan att eleven känner sig motiverad och uppmuntrad att längre fram återkomma till utbildning. Grundut- bildningen måste leda till självförtroende och självkänsla. Utbildning måste vara något som känns meningsfullt och som man inte drar sig för.

Det är väsentligt att eleverna redan när de söker till gymnasieskolan

orienteras om de möjligheter till påbyggnads- och vidareutbildning som deras val av studieväg innebär. Informationen om det stora antalet studievägar, som i dag inte är linjer, är ofta mycket bristfällig. Hittills har de tvååriga yrkeslinjerna i mycket ringa grad fungerat som en första del i ett system av återkommande utbildning. I stället har de ibland snarare fungerat som återvändsgränder. Visserligen har under senare år tillkom- mit ett stort antal påbyggnadsutbildningar men dessa är i regel koncen- trerade till ett begränsat antal områden, bl.a. det el-teletekniska. An- delen elever från de tvååriga yrkeslinjerna som fortsätter till högskole- utbildning är mycket liten. I de fall sådan övergång sker är vårdområdet helt dominerande.

Vi menar att det är angeläget att bryta denna utveckling och göra de yrkesinriktade studievägarna till valalternativ som bättre harmonierar med utbildningsväsendet och arbetslivet i stort. Dessa studievägar måste bli naturliga avstamp för såväl vidare yrkesstudiefördjupningar som högskolestudier. Särskilt angeläget är enligt vår mening att förbättra möjligheten till den traditionella övergången från yrkesarbete till tekni- ker- och ingenjörsbefattning.

En expertgrupp inom utbildningsdepartementet för översyn av korta— re teknisk utbildning har nyligen avslutat sitt arbete med rapporten ”Kortare teknisk utbildning” (Ds U 1985:l 1). Gruppens arbete har kon- centrerats på frågan hur elever från tvååriga yrkesinriktade linjer främst inom teknisk-industriell sektor (TI-sektorn) i gymnasieskolan skall få ökade möjligheter att bygga på sin utbildning till tekniker- och ingenjörs- kompetens.

Expertgruppen anvisar två vägar att gå vidare till högre studier. Den ena, ””traditionella””, vägen går via teknisk och naturvetenskaplig linje. Huvuddelen av de elever som väljer denna väg har redan från början bestämt sig för fortsatt utbildning efter tre gymnasieår. Den andra vågen går över TI-sektorns yrkesinriktade studievägar. Därefter kan eleverna fortsätta sina studier i form av påbyggnadsutbildning inom gymnasie- skolan och/eller fortsatt teknisk utbildning i högskolan. Möjligheter skall också finnas att ”länka över” till den tekniska linjens fjärde år.

Gruppen föreslår att en allmän utbildningslinje, produktionstekniker- linjen, om 80 poäng (två år) inrättas i högskolan. Utbildningen skall bygga på tvåårig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan samt ett års yrkesverksamhet. Vidare föreslås att den befintliga driftteknikerlinjen och den nya produktionsteknikerlinjen skall utformas och dimensione- ras så att de kan tillgodose större delen av industrins behov av tekniker inorn drift- och underhållsområdet. Rekryteringen bör därför breddas och ske från hela gymnasieskolans TI-sektor. Samma inträdeskrav som gäller för dessa två linjer bör också gälla för vissa specialiserade nya yrkestekniska utbildningar för ungdomar snarlika yrkesteknisk högsko- la. Slutligen föreslås att resurser avsätts för att öka volymen och den geografiska spridningen av den tekniska kompletteringskursen i gymna- sieskolan. I budgetpropositionen 1986 redovisas detta förslag.

Förslagen i budgetpropositionen 1986 skapar förutsättningar för en ”naturlig” fortsättning på många yrkesinriktade studievägar — yrkesut- bildningen får en ”egen” högskola. Denna bör självfallet stå öppen

också för elever från teoretiska studievägar som inhämtat yrkesämnet/ ämnena, t.ex. genom en koncentrerad yrkesteknisk kurs. En motsvaran- de utbildningsorganisation finns redan för vårdutbildningen, där den tvååriga vårdlinjen utgör bas (se f.ö. del 2, kap. 1).

Det är enligt vår mening angeläget att förutsättningarna för återkom- mande utbildning förbättras inom alla sektorer. De förslag till fortsatt utveckling av studievägarna inom gymnasieskolan som vi redovisar i del 2 av detta betänkande har utformats bl.a. med tanke på de krav som principen om återkommande utbildning ställer. Vi har emellertid inte på något område, utom det tekniska, kunnat falla tillbaka på en aktuell diskussion om anknytningen mellan gymnasieskola och högskola. För- slagen är därför tämligen skissartade för flertalet sektorer då det gäller detta problemområde. Vårt förslag i kap. 13 om ökad planeringssamver- kan mellan SÖ och UHÄ syftar till att skapa bättre förutsättningar för den fortsatta utvecklingen av återkommande utbildning inom samtliga sektorer.

Genom våra förslag i kap. 6 om en enhetlig struktur på den yrkesin- riktade utbildningen i form av moduler skapas ett system som kan underlätta genomförandet av en återkommande utbildning.

Detta har enligt vår mening också en avgörande betydelse för att samverkan mellan olika utbildningsformer skall underlättas. 1 ett system av återkommande utbildning där olika utbildningsformer måste samsas om gemensamma resurser är det nödvändigt att de ingående enheterna (modulerna) har samma struktur. Om så är fallet kan en utbildning i gymnasieskolan tillgodoräknas vid fortsatt eller återkommande utbild- ning i komvux eller AMU. Härigenom föreligger en viktig ingrediens för utbildningssamarbete mellan skola och vuxenutbildning.

9.2. Samarbete mellan gymnasieskolan, komvux och AMU

Frågan om ett utökat samarbete mellan gymnasieskolan, komvux och AMU har varit föremål för intresse under en följd av år och diskuterats i anslutning till bl.a. GU, komvuxutredningen och KAFU.

Både gymnasieutredningen och komvux-utredningen förordade ett utökat samarbete mellan gymnasieskolan, komvux och AM U. Båda utredningarna menade att samarbetet bör utformas på olika sätt beroen— de dels på vilka typer av utbildningar det gäller, dels på hur väl de olika utbildningssystemen redan är utbyggda i den enskilda kommunen och på vilket elevunderlag och utbildningsbehov som föreligger. Även KA- FU ställde sig positiv till samarbete mellan gymnasieskolan och vuxen- utbildningen. Det fick dock enligt KAFU inte drivas så långt att man inom AMU tvingas att eftersätta det grundläggande arbetsmarknadspo- litiska målet.

Arbetsmarknadsministern anför i propositionen om ny organisation för den särskilt anordnade arbetsmarknadsutbildningen (prop. l984/ 85:59) att hon finner det naturligt att den nya AMU-myndigheten sam-

verkar med SÖ i det centrala kursplanearbetet i syfte att dels undvika att resurser för kursplanearbetet dubbleras, dels säkerställa en viss jämför- barhet mellan AMU:s och komvux utbildningar.

Det är viktigt att samhällets resurser för kursplanearbete inte splittras. Den centrala AMU-organisationen bör därför samråda med SÖ innan den utarbetar kursplaner för AMU för att undersöka om det redan finns någon kursplan inom det reguljära utbildningsväsendet som kan ligga till grund för arbetet. Om så är fallet bör den centrala AMU-myndighe- ten anpassa den av SÖ fastställda kursplanen efter beställarens krav. I det arbetet liksom då det är fråga om att utarbeta AMU-kursplaner som inte bygger på en kursplan som redan finns inom det reguljära utbild- ningsväsendet bör expertis från SÖ och arbetslivet kunna medverka. På motsvarande sätt bör kursplanearbetet som genomförts inom AMU- organisationen kunna utnyttjas av skolväsendet.

Stor enighet råder således om att samarbetet mellan gymnasieskolan, komvux och AMU bör vidareutvecklas. Det övergripande syftet med samarbetet skall enligt proposition 1983/841116 ”Gymnasieskola i ut- veckling” vara ”att utbildningssystemen tillsammans kan erbjuda största möjliga antal personer en fullgod utbildning utan att utbildningskostna- derna förändras. I arbetet mot detta mål måste man dock hela tiden ta hänsyn till att de olika utbildningsformerna har olika målgrupper och delvis också olika syften.”

Inom komvux skall man i första hand prioritera arbetsmarknadsinrik- tad utbildning. Genom konstruktionen inom komvux av arbetsmark- nadsinriktad utbildning ligger ett erkännande av att inte enbart utbild- ning i snävt yrkesinriktade ämnen utan även i allmänna ämnen kan ha en klar inriktning på att förbereda och stärka den enskildes ställning i ar- betslivet. Det är å andra sidan inte heller givet att alla yrkesinriktade ämnen är arbetsmarknadsinriktade. Det kan t.ex. bero på studiernas om- fattning och syfte. De yrkestekniska delarna av komvux utgörs dels av s.k. delmomentkurser, vilkas innehåll motsvarar yrkesämnena i gymna— sieskolans yrkesinriktade linjer och specialkurser, dels av särskilda yr- kesinriktade kurser.

Med denna utveckling som bakgrund är det intressant att närmare skärskåda de särdrag som skiljer komvux från utbildningen i gymnasie- skolan. Särdragen har sin grund i att komvux vänder sig till en annan målgrupp än gymnasieskolan, nämligen till vuxna. Verksamheten i kom- vux är anpassad dels till att många vuxna har åtminstone ett par år i arbetslivet eller erfarenheter av andra slag som kan tillvaratas i under- visningen, dels till att vuxna ofta genom förvärvsarbete, föräldraskap eller andra engagemang ej kan bedriva sina studier på heltid/dagtid.

Anpassningen till vuxna tar sig fiera uttryck. Viktigt att notera är att utbildningen inom komvux är uppbyggd av friståender kurser. Upplägg- ningen av undervisningen i varje kurs sker i nära samverkan med kurs- deltagarna. Omfattande ämnen har delats upp i mindre, fristående kur- ser (i form av etapper och delmomentkurser). Inom varje kurs görs en uppdelning av stoffet i en grunddel som är gemensam för alla och en _ fördjupningsdel med valfrihet vad gäller tyngdpunkt, arbetsuppgifter och arbetssätt.

Föredragande statsråd har i prOp. 1983/84:116 gett tillkänna att man även inom gymnasieskolan bör överväga ett kurssystem och att detta system måste utvecklas på ett sådant sätt att samarbetet med komvux kan underlättas. Hon räknar därför med att komvux och gymnasieskolan i framtiden kommer att ha ökade möjligheter till samarbete. Grunden till ett sådant kurssystem föreligger enligt vår uppfattning genom värt för- slag om modulindelning av kursplanerna.

Ett annat särdrag för komvux är att de vuxna inte ansetts behöva lärarhandledning i samma utsträckning som ungdomar. Därför reduce- ras antalet undervisningstimmar i komvux jämfört med motsvarande utbildning i gymnasieskolan. Reduktionen av undervisningstid är olika för olika typer av ämnen. Störst är reduktionen för allmänna ämnen.

Antalet lektioner i yrkesinriktade ämnen utgör 60—70% av bruttolek- tionstiden i motsvarande ämnen i gymnasieskolan. Gymnasieutredning- en har visat att den effektiva tid man får ut i gymnasieskolan är 75—80% av bruttotiden. Detta visar att skillnaden mellan gymnasieskolan och komvux i effektiv undervisningstid i yrkesinriktade ämnen inte är större än att ett gemensamt modulsystem kan skapas.

Inom komvux möter man vuxna med olika bakgrund, arbetslivserfa- renheter, studieförutsättningar och studievana. Stora olikheter finns även mellan eleverna i gymnasieskolan. Skillnaderna inom en och sam- ma åldersgrupp kan vara väl så stora som mellan vuxna och ungdomar.

Med ett samordnat modulsystem enligt vårt förslag får eleverna sam- ma beståndsdelar i utbildningen, men kombinationerna och antalet moduler som ingår i en utbildning kan variera för de olika utbildnings- formerna. Kurstiderna blir också olika eftersom de bestäms av summan av modulernas längd (rikttid) enligt resp. timplan.

9.3. Förslag

I våra direktiv betonas att grundutbildningen i gymnasieskolan måste ses som en viktig del i ett system av återkommande utbildning. Våra förslag till ny uppläggning av yrkesutbildningen skapar bättre förutsätt- ningar för att gymnasieskolan skall passa in i ett sådant system. Om de olika behov och krav som ställs på den yrkesinriktade utbild- ningen skall kunna tillgodoses måste alla tillgängliga resurser också utnyttjas effektivare än i dag. Förutsättningen för detta är att undervis- ningen i olika utbildningsformer har ett enhetligt kursplanesystem. Ett gemensamt modulsystem för olika utbildningsformer och för utbild- ningen i arbetslivet kan enligt vår mening skapa dessa förutsättningar. Våra förslag innebär sålunda att El de yrkesinriktade studievägarna i ungdomsskolan skall utgöra första delen i ett system av återkommande utbildning El eleverna redan när de söker till gymnasieskolan orienteras om de möjligheter eller begränsningar i fråga om påbyggnads- och vidare- utbildningar som deras val av studieväg innebär Cl förutsättningarna för återkommande utbildning förbättras inom alla sektorer

I: en utbildning i gymnasieskolan inom ramen för det föreslagna mo— dulsystemet skall tillgodoräknas vid fortsatt eller återkommande ut- bildning i komvux eller AMU [ den nya AMU-myndigheten skall samverka med SÖ i syfte att säker- ställa jämförbarhet mellan AMU och övrig yrkesutbildning och för- hindra resurssplittring !: skolväsendet har rätt att och skall utnyttja kursplanearbete som ge- nomförts inom AMU-organisationen för att uppnåjämförbarhet och undvika dubbelarbete och resursslöseri.

, ' '-..|Jt.L IE "Huvud:-"ä

10. Arbetsformer, läromedel och utrustning

10.1. Arbetsformer

Den nedkortade tiden för yrkesämnet/ma som gymnasieskolreformen innebar, medförde att det blev angeläget att utnyttja återstående tid så effektivt som möjligt. Det gällde alltså att finna arbetsformer och en pedagogik som gjorde detta möjligt.

Slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var undervisningstekno- logins blomstringstid. Självinstruerande läromedel och läromedelspaket av multimediatyp var på modet. Erfarenheter från hur man i USA med hjälp av noggranna arbetsinstruktioner och en arbetsprocess nedbruten i små delmoment lyckades klara av sin krigsproduktion, fanns också tillgängliga. Det var därför naturligt att försöka effektivisera utbildning- en med liknande metoder och genom att utnyttja olika former av själv- instruerande läromedel.

Som en följd av begränsad tid för yrkesämnet, påverkan från under- visningsteknologin och från organisationsformer i arbetslivet kom de arbetsformer som nu tillämpas inom yrkesutbildningen att utformas.

[ sin mest renodlade form delas arbetstekniken upp på ett antal s.k. normerade studieplatser, ”stationer”. Varje station är uppbyggd för att ge utbildning om ett eller flera grundmoment i yrkestekniken. Stationen erbjuder de maskiner och verktyg som behövs och arbetet vid stationen styrs av arbetsinstruktioner. Eleverna genomgår stationerna och arbetar självständigt i enlighet med arbetsinstruktioner och andra Självinstrue- rande läromedel. Lärarnas uppgift koncentreras på svåra moment, mo- ment med olycksfallsrisker och på elever som har svårt att följa program- men. Periodvis samlas eleverna till gemensamma genomgångar. Utbild— ningstiden är densamma för alla. Tillgänglig lärartid per elev är 2,5 minuter per 40 minuters lektion, vilket skapar långa väntetider om inte elevens egen förmåga att följa skriftliga instruktioner tillvaratas och stimuleras.

Det praktiska arbetet utförs inledningsvis på övningsobjekt som efter övningarna kasseras. Träningen sker systematiskt och stegvis. Genom att eleverna är utspridda över tillgängliga stationer är alla sysselsatta och utrustningen rationellt använd.

Arbetsformen förutsätter tillgång till väl anpassade läromedel samt att lokaler och utrustning disponeras i enlighet med de krav som ställs. I många fall blir beroendet av läromedlet alltför starkt. Stationssystemet

är som tidigare nämnts också anledningen till modulsystemet i komvux.

I det föregående har vi belyst två trender i fråga om förändringar i arbetsorganisation. Den ena innebär en förändring mot mer av grupp- arbete, självstyrande grupper, arbetsrotation, dvs. mot mer sociotekniskt organiserade arbetsformer. Den andra innebär en förändring mot mer produktinriktade organisationsformer som kräver bredare och ibland branschövergripande kunskaper.

Detta leder till att man i utbildningen i ökad utsträckning även måste träna både samarbetsformer och självständigt handlande. Eleverna mås- te vänjas vid atti en arbetsgrupp kunna ta delansvar och medverka både som specialist inom vissa områden och som stödarbetskraft inom andra. Detta innebär att den systematiserade yrkesträningen, styrd av arbetsin- struktioner, måste kompletteras med projektarbeten inom vilka enskilda elever går in och gör expertinsatser.

För att förbereda elever för den mångfald olika krav som en mer diversifierad arbetsmarknad kan ställa måste det i deras grundutbild- ning alltid finnas grundläggande yrkeskunskaper som inläres på ett systematiskt sätt. Även om branschgränser allt oftare kommer att över- trädas och blandkvalifikationer efterfrågas bör även i fortsättningen de flesta yrkesinriktade utbildningar ha sin huvudsakliga förankring i gäl- lande branschstruktur.

Inom speciella produktionsområden kommer dock efterfrågan på branschövergripande kunskaper att bli så allmän att man i organisatio- nen av utbildningar måste ta hänsyn till detta även vad gäller grundut- bildningar. Informationsteknologins genombrott kommer troligen att kräva att de flesta utbildningar på det tekniskt industriella området också innehåller element av styr- och reglerteknik, processtyrning och maskinprogrammering.

Utbildningar av typen processteknisk och drift- och underhållsteknisk linje, utformade så att de ger branschoberoende kunskaper, inriktade mot allmän processuppbyggnad, programmering, styrning, felsökning och reparation och underhåll kommer troligen också i allt högre grad att efterfrågas.

10.2. Läromedel och läromedelsproduktion

En diskussion om framtida läromedelsbehov kan inte föras utan att man ser läromedlen utifrån deras funktion i en undervisningssituation. Ett läromedel utgör endast en av flera komponenter som samspelar i under- visningen. Det måste vara anpassat till kursplaner, lärares och lärarut- bildares kompetens, utrustning, elevers intresse, förkunskaper och kun- skapsnivå etc.

10.2.1. Stort läromedelsberoende

Det stora antalet olika utbildningar och specialiseringar som gymnasie- skolan och komvux erbjuder gör att varje enskilt utbildningsalternativ inte har så många elever. Genom att linjer och specialkurser ibland kan

använda samma läromedel är målgrupperna dock ofta något större än vad som kan utläsas av statistiken över antal elever på enskilda utbild- ningar. Även arbetsmarknadsutbildningens kursdeltagare utgör en så- dan målgrupp.

Allmänna ämnen av typ svenska, engelska, arbetslivsorientering har samma utformning på många utbildningar. Marknaden för denna typ av läromedel är därför ganska stor.

Yrkesutbildningens fackteori och arbetsteknik skiljer sig däremot från utbildning till utbildning. Innan en uppdelning i grenar och varianter sker kan underlaget för läromedelsproduktion även här vara ganska stort. Statistik över antalet elever på olika yrkesinriktade linjer, grenar och varianter visar att det finns ca 100 delmarknader som fördelar sig enligt följande:

Antal marknader Antal elever/år 30 ( 100 30 100—500 20 500—1000 20 > 1000

Allmänt kan man påstå att det är för den sistnämnda gruppen (> 1000 elever/år) som läromedelsproducenterna anstränger sig att producera. Övriga målgrupper är endast intressanta under speciella förhållanden t.ex. då någon myndighet eller organisation kan ge ekonomiska garan- trer.

Läromedelssituationen för de små målgrupperna kartläggs för närva- rande av statens institut för läromedelsproduktion (SIL). En första rap— port har överlämnats till oss (Rapport från inventering av läromedelssi- tuationen på studievägar med lågt elevantal, SIL 1985). Rapporten är - baserad på resultaten från en intervjuundersökning och en enkät till ett stort antal av landets gymnasieskolor.

De inkomna svaren ger intryck av en bristsituation på läromedel för små målgrupper, ibland drastiskt uttryckt eller resignerat, efter många år utan uppmärksamhet från läromedelsproducenter. I många fall redovi- sas brister på läromedel även inom områden där det ändå finns vissa sådana producerade, alltså en kvalitativ brist.

10.2.2. Åldrande läromedel

I samband med gymnasieskolreformen 1970 gjordes från SÖ:s, produ- centernas och vissa branschorganisationers sida stora insatser för att få fram lämpliga läromedel, anpassade till de nya kursplanerna. Framför allt för de yrkesinriktade utbildningarna med stort elevunderlag sökte man därvid skapa en situation där läromedel, utrustning och lärarutbild- ning bildade en helhet som kunde samverka för att möta kursplanernas krav.

Den snabba tekniska utvecklingen har emellertid fört med sig att många av de yrkesinriktade utbildningarna nu behöver förnyas. För-

nyelse av kursplanerna måste kontinuerligt följas upp av förändringar i läromedel och utrustning. Förnyelsen kräver också fort- och vidareut- bildning av lärarna.

För läromedelsproducenterna gäller det att anpassa sitt agerande till vad som sker på marknaden, samtidigt som agerandet också påverkar denna. Svårigheter att bedöma utvecklingstakten, lönsamhetstänkandet, försiktighet etc. kan sägas ha lett till att marknaden på vissa områden nu karaktäriseras av ”åldrande” läromedel.

10.2.3. Förutsättningar för produktion

Läromedelsproducenterna konkurrerar på en fri marknad och lärome- delsproduktionen bedrivs kommersiellt. Producenterna är för sin över- levnad beroende av att de kan åstadkomma åtminstone ett minimum av lönsamhet.

Varje nytt läromedel som man satsar på innebär en risktagning. Denna risk skall vägas mot möjligheterna att få en tillräckligt stor intäkt som kan bidra till att bära företagets alla kostnader och helst också ge vinst. Alla producenter råkar ut för felsatsningar som innebär att kostnader läggs ned på läromedel som inte säljer så att kostnaderna täcks. Den företags- mässiga kalkylen måste därför göras så att de läromedel som går bra kan bära kostnaderna för andra som går sämre. Riskerna minskas genom att kalkylerad kostnadstäckning uppnås vid en så liten och ”säker” försälj- ning som möjligt. Detta har självfallet betydelse för prisnivån.

Införandet av ”låneläromedel” innebar en stor förändring av mark- nadssituationen för läromedelsproducenterna. Det ledde till att man måste klara kostnadstäckning och lönsamhet vid en försäljning av betyd- ligt färre exemplar av ett läromedel. Eftersom de fasta kostnaderna för ett läromedel — manusbearbetning, illustrering, sättning, lay out, lager- hållning, marknadsföring etc. — är ganska givna och svåra att göra stora ingrepp i, så innebär en minskad upplaga att varje enskilt exemplar belastas med högre kostnader. En minskad upplaga leder därför till ett högre pris. Införandet av ”låneläromedel” har därför ytterligare minskat producenternas intresse för de små delmarknaderna.

En medelstor marknad erbjuder mindre möjligheter att göra storvins- ter men kan ge goda bidrag till förlagens omsättning och till täckning av företagens fasta omkostnader. Färre konkurrenter, kalkyler med kost- nadstäckning vid relativt låg försäljning minskar risktagningen.

Allt eftersom marknaderna blir mindre kommer ett läromedels fasta kostnader att utgöra en allt större del av totalkostnaderna. Om markna- den är stabil, konkurrensen obefintlig och kraven på förändringar i läromedlet inte kommer så tätt, kan upplagan genom försäljning under en följd av är ändå bli ganska stor. Relativt små men stabila och konkur— rensskyddade marknader kan därför ibland också ge viss lönsamhet. Krav på ofta återkommande revisioner slår hårdare på små marknader än på stora.

För de utbildningar som har mindre än 1.000 elever/år, där läromed- len lånas ut till eleverna och där utvecklingen går snabbt och medför täta revisionsbehov, är det knappast möjligt att producera med lönsamhet till

priser som konsumenten är beredd att betala.

Andra producenter än läromedelsföretag, t.ex. branschorgan eller företag som primärt säljer maskiner och undervisningsmateriel av hård- varutyp, går ibland in och deltar i läromedelsproduktionen för dessa små målgrupper. Ibland innebär detta att instruktioner på främmande språk översätts. I andra fall satsas seriöst på att få fram fungerande läromedel (se t.ex. det fall som beskrevs av Utbildningsekonomiska utredningen, Ds U l983:8 s. 19—21).

De allra minsta målgruppernas försörjning av läromedel är ofullstän- digt kartlagd. Troligen sker en ganska omfattande produktion av ”kom- pendie-läromedel”, framtagna av undervisande lärare. Dessa läromedel kan ibland vara bra. Totalt sett är kvaliteten mycket växlande. Ett gemensamt drag för dessa läromedel är att de fungerar då de används av författaren men att de ofta är svåra att utnyttja av andra.

10.2.4. Samhällsinsatser på läromedelsområdet

I direktiven till Utredningen om läromedelsmarknaden (ULÄ, U l976:04) framhåller dåvarande utbildningsministern att

ansvaret för att det inom vårt utbildningsväsende finns tillgång till effektiva pedagogiska hjälpmedel bl.a. läromedel åvilar ytterst riksdagen och regeringen.

samhället måste ha ett ansvar för att läromedel finns tillgängliga för alla slag av utbildningar även i de fall då produktionen inte är kommersiellt lönsam och att den skapar ett utryme för utvecklingsarbetet på läromedelsområdet."

Under hela 1970-talet bedrevs läromedelsutveckling inom SÖ, dels i form av mer generella läromedelsprojekt, ledda av SÖ:s läromedelssek- tion, dels i form av ren manusproduktion i anslutning till kursplanear- betet och under ledning av sakbyråerna.

I slutet av 1960-talet hade ett läromedelsprojekt för Specialundervis- ning påbörjats och medel avsatts för produktionsstöd inom projektet. Fr.o.m. budgetåret 1973/74 utvidgades produktionsstödet till att gälla produktion av läromedel för alla bristområden. Den 1 juli 1974 bildades SIL som övertog ansvaret för det statliga produktionsstödet.

SIL använder sig av olika former för stöd till produktion av läromedel för bristområden. Den vanligaste formen är att man medverkar till produktion genom delfinansiering. I vissa fall är bidragen knutna till viss återbetalningsskyldighet genom ett garantiförfarande vilket innebär att bidrag utgår i efterhand om ett projekt visar sig ge mindre intäkter än väntat.

Produktionsstödet har aldrig varit särskilt stort och har inte på något sätt kunnat täcka det verkliga behov av läromedel som finns för små målgrupper.

För närvarande är stödet för produktion av läromedel för gymnasie- skolan och vuxenutbildningen ca 1 milj. kr./år. En jämförelse inom Norden visar att man i Norge har ett produktionsstöd på 20 milj. kr. för motsvarande stadier medan man i Finland har ett yrkesråd som även producerar alla behövliga läromedel för yrkesinriktad utbildning.

Trots det jämförelsevis blygsamma produktionsstödet har SIL vissa svårigheter att fördela dessa medel eftersom det saknas producenter som vill satsa på denna typ av produktion.

10.2.5. Bedömningar

De många läromedel för yrkesinriktad utbildning som producerades i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet har inte följt med i den snabba tekniska utvecklingen. Utvecklingen följs också olika snabbt på olika skolor. Genom att skolor efter en tid kommer att befinna sig i olika utvecklingsstadier kommer producenterna att ställas inför efterfrågan både på gamla och reviderade versioner av ett och samma läromedel. Detta splittrar marknaden och leder till en ”ond cirkel”. För producen- ten är det inte lönsamt att revidera för tidigt. Utan ett tidigt reviderat läromedel har lärarna svårt att införa ny utrustning och undervisa om ny teknik. Om detta ändå inte går finns ingen anledning att efterfråga fort- och vidareutbildning.

En reformmetod som innebär att en ny kursplan får införas på en skola samtidigt som den äldre får behållas på andra skolor under ett antal år, är därför ur läromedelssynvinkel inte lämpligt. De fördelar metoden kan ha ut andra aspekter, t.ex. fortbildning, måste ses i detta sammanhang.

Vi har tidigare framhållit att ett av instrumenten för en effektivisering av den gymnasiala yrkesutbildningen är modulindelningen av kurspla- nerna. För detta krävs en omfattande revidering jämväl av läromedlen.

I syfte att göra läromedlen mera utbytbara och att successivt hålla dem moderna bör de utformas inom samma modulindelade ram, som de är avsedda för. Genom en serie av sådana mindre läromedel (inkl. nödvän- diga arbetsinstruktioner) underlättas läromedelsrevisionen. Att revidera ett mindre häfte för en modulär betydligt enklare, snabbare och billigare än att revidera ett mera komplext läromedel, som täcker ett helt ämnes- område. Vidare kan skilda delar av läromedlet inom samma yrkesområ- de produceras av olika producenter (läromedelsförlag, branschorgani- sationer, yrkesnämnder, företag etc.).

Inför gymnasieskolreformen nedlades ett omfattande arbete på att åstadkomma yrkesanalyser som beskriver yrkens ”grundelement”. Detta arbete måste nu få fortsätta. Även i en framtida yrkesutbildning kommer arbetsinstruktioner över enskilda yrkens grundläggande moment att ha en given plats. De teoretiska grunderna för tillämpade tekniker får ofta en alltför tillbakaskjuten plats i yrkesutbildningen. Till den grundläg- gande kunskapen hör även den teoretiska grunden.

Utvecklingen inom det tekniska området kräver successiva föränd- ringar av utbildningarna. Att finna formerna för hur förändringsbehov fångas upp och får genomslag i utbildningar är av vital betydelse. Om ett förändringsarbete skall få genomslagskraft måste alla dess ingående komponenter samtidigt beaktas. Denna nära koppling mellan kurspla- nearbete, fort- och vidareutbildning, utrustning och läromedel beskriver vi närmare inom ramen för ”signalsystemet” i kap. 13.

När förändringar i kursplaner genomförs måste alltså behovet av förändringar i befintliga läromedel eller behovet av nya läromedel be- dömas. För de små målgrupperna, där ingen läromedelsproducent kan finna lönsamhet, bör manusproduktion genomföras i anslutning till kursplanearbetet och bekostas med statliga medel. SIL bör via anbud och ramavtal knyta läromedelsproducenter till kursplanearbetet. Ram- avtalen bör kunna utformas enligt liknande principer som följs vid produktion av t.ex. propositioner, betänkanden o.d. Producenterna anli- tas för produktion och distribution och går in i arbetet sedan första ma- nusutkast föreligger.

Kostnaderna för dessa läromedel måste enligt vår mening ingå som en delpost i totalkostnaden för en utbildningsförändring tillsammans med kostnaderna för kursplanearbete, ny utrustning och fort- och vidareut- bildning. SIL gör kostnadsbedömningar och administrerar medlen. Vi anknyter i kap. 13 på nytt till dessa frågor.

Vi föreslår slutligen att det statliga produktionsstödet för gymnasie- skolan och vuxenutbildningen höjs från nuvarande 1 milj. kr. till 6 milj. kr. Samtidigt bör branscherna stimuleras att ta i tu med läromedelspro- duktion och revidering i syfte att förbättra läromedelssituationen för yrkesutbildningen.

1026. Förslag

Vi föreslår således att : läromedlens utformning anpassas till det föreslagna modulsystemet, _ ett närmande mellan kursplanearbete, läromedelsproduktion, utrust- ningsanskaffning och lärarfortbildning kommer till stånd, El SIL:s ansvar för läromedelsproduktionen för små målgrupper stärks och I:] det statliga produktionsstödet till gymnasial yrkesutbildning höjs till 6 milj. kr. per år.

10.3. Utrustning för yrkesutbildningen i gymnasieskolan

10.3.1. Inledning

Sedan investeringsbidragen till byggnadsarbeten inom skolväsendet upphörde fr.o.m. den 1 juli 1982 återstår för gymnasieskolan investe- ringsbidrag endast till utrustning. Statens medverkan vid finansieringen av investeringar i utrustning för gymnasieskolan har från och med den 1 juli 1984 förändrats på flera områden och bl.a. anpassats till den dencen- tralisering som skett till länsskolnämnderna vad gäller beslut om gymna- sieskolans organisation och tillsynen av verksamheten för denna.

I vår kostnadsstudie ”Kostnader för gymnasieskolans studievägar” (Ds U 1985: 15) har vi belyst utrustningens andel i fråga om kostnaderna för gymnasieskolan totalt samt dess variation mellan olika studievägar.

Statsbidraget till anskaffning och förnyelse av utrustning i gymnasiesko- lan lämnas i form av:

startbidrag då en för kommunens gymnasieskola ny studieväg införs eller då antalet platser på en redan införd studieväg utökas,

kompletteringsbidrag då undervisningen på en redan införd studieväg läggs om till följd av nya statliga föreskrifter som medför behov av ny utrustning samt

förnyelsebidrag för att täcka en del av kommunens kostnader för att ersätta föråldrad och försliten utrustning.

Statsbidragen får utnyttjas för inköp eller förhyrning. Startbidrag till sådana utbildningar där länsskolnämnderna fattar beslut om organisa- tionen beslutas och utbetalas av nämnderna. Övriga startbidrag beslutas och utbetalas av SÖ.

Kompletteringsbidragen handhas enbart av SÖ. Huvudansvaret för sådana särskilda föreskrifter om förändringar i undervisningen som föranleder komplettering av undervisningsmateriel finns tills vidare en- bart hos den centrala myndigheten.

Förnyelsebidraget administreras helt av länsskolnämnderna, vilka även har ett övergripande ansvar för att utbildningen bedrivs med tids- enlig utrustning.

lO.3.2 Startbidrag

SÖ fastställer vilka studievägar som skall få startbidrag. I de fall nämn- derna har bemyndigande att fastställa tim- och kursplaner beslutar nämnderna.

Startbidragen är stimulansbidrag. De skall ses som ett offensivt statligt stöd för att bidra till arbetsmarknadens behov av yrkeskunnig arbets- kraft.

Startbidragen syftar till att förnya organisationen och bidra till att angelägna studievägar får en större utbredning över landet. Vilka studie- vägar som ges rätt till startbidrag prövas fortlöpande över åren.

I förordningen om statsbidrag till utrustning för gymnasieskolan (SFS 1983/84:628) anges procenttalen för statsbidragsandelen för startbidra- gen. Vissa utbildningar är för närvarande utbyggda så att det inte finns skäl att stimulera till vidare nyetablering. Bidragsandelen kan där sättas lågt. För andra finns fortfarande behov av utbyggnad som kräver nyan- skaffning eller komplettering av den utrustning som finns. I dessa fall hålls bidragsandelen hög. Översyn av bidragsandelens storlek sker fort- löpande genom såväl höjningar som sänkningar.

10.3.3. Kompletteringsbidrag

Också kompletteringsbidraget är ett stimulansbidrag. Det skall utgå för att påskynda övergången från en äldre kursplan till en ny reviderad (moderniserad) sådan plan med samma yrkesinriktning. Bidraget ges enbart till den ytterligare utrustning som staten förordar för att utbild- ningen skall kunna bedrivas med ett nytillkommet ämnesinnehåll.

Samhället ställer höga krav på att de elever som går igenom gymna- sieskolan eller deltar i komvux skall ha moderna kunskaper. Detta krav är särskilt påtagligt i de utbildningar där arbetslivet ständigt förnyar sin teknik. För att kunna hålla ett utbildningsinnehåll aktuellt på dessa studievägar fordras bl.a. att undervisningsmaterielen moderniseras. SÖ har bedömt det särskilt angeläget att huvudmännen moderniserar sina utrustningar för de avslutande utbildningar som finns i gymnasieskolan. Under de senaste budgetåren har därför merparten av kompletteringsbi- dragen gått till åk 4 på den tekniska linjen och högre specialkurser inom det tekniskt-industriella området.

Start— och kompletteringsbidrag kan endast utgå till primärkommuna- la skolor och för studievägar inom det tekniskt-industriella och det tek- niskt-naturvetenskapliga området. Däremot har förnyelsebidrag sedan läsåret 1984/85 även kunnat utgå för elever på ekonomiskt-merkantila studievägar.

Det finns starka motiv för att ge start- och kompletteringsbidrag även till EM-sektorn. Ett är den mycket snabba automation och datorisering som för närvarande sker av de arbetsuppgifter som utbildningen syftar till. Därtill kommer att statsbidragen till utrustning av tradition riktats mot utbildningar som leder till mansdominerade yrken. Från jämställd- hetssynpunkt finns ett betydande ansvar för staten att ekonomiskt stödja huvudmännen så att införandet av ny teknik på studievägar som leder till av kvinnor dominerade yrken inte kommer att släpa efter av kommunal— ekonomiska skäl. Enligt vår mening är det angeläget att start- och kom- pletteringsbidrag fortsättningsvis får utgå även till de ekonomiskt- merkantila studievägarna. Kompletteringsbidrag för denna sektor före- slås också i årets budgetproposition. Enligt vår mening bör även start- bidrag kunna utgå. För detta ändamål har vi avsatt 5 milj. kr.

10.3.4. Förnyelsebidrag

Förnyelsebidrag har utgått sedan läsåret 1982/83 för att underlätta för huvudmännen att ersätta föråldrad och försliten utrustning. Bidraget beräknas schablonmässigt på grundval av antalet elever i karaktärsäm- net på vissa bidragsberättigade studievägar under läsåret. Skolstyrelsen är ytterst ansvarig för att utbildningen bedrivs med tidsenlig utrustning och har ansvaret för fördelningen av bidraget mellan verksamheterna inom de studievägar i gymnasieskolan som är bidragsgrundande.

Fr.o.m. läsåret 1984/85 lämnas bidrag även för elever på EM-sektorns studievägar. De tilldelade bidragen 1985/86 beräknas bli fördelade med ca 55 milj. kr. till TI-och TN-sektorerna och ca 17 milj. kr. till EM- sektorn. Administrationen av förnyelsebidraget ligger sedan 1983/84 helt på länsskolnämnderna. SÖ föreslog i sin anslagsframställning 1986/87 att förnyelsebidragen skulle avvecklas. Utbildningsministern var dock ej beredd att helt aVSkaffa förnyelsebidragen men föreslår i 1986 års budgetproposition en kraftig minskning av bidragen. Enligt vår mening bör förnyelsebidraget finnas kvar då det underlättar för kom- munerna att mer planmässigt förnya utrustningen.

10.3.5. Framtida utveckling och förslag

Riksdagens utbildningsutskott har senast vid 1985 års riksmöte (UbU 1984/85 : 19) framhållit utrustningsanslagets betydelse för effektivisering och teknisk modernisering av gymnasieskolans utbildning. Utskottet framhåller också vikten av att anslaget utformas så att kommunerna får ett tillförlitligt underlag för sin ekonomiska planering och upphandling av utrustning. Vi vill för yrkesutbildningens vidkommande kraftigt un- derstryka dessa uttalanden. Förändringar i konstruktion, storlek och inriktning som inte kan beaktas i kommunens utbildningsplanering bör undvikas.

Vi har tidigare (kap. 6) framhållit att den skolmässiga miljön fortfa- rande många gånger är lämpligast när det gäller t.ex. genomgång av vissa grundläggande moment. Eleverna måste t.ex. ha ordentligt med tid på sig att öva in sådana delar av en utbildning. Flertalet moduler kom- mer fortfarande att genomföras i skolan. Därför kommer skolan också att med våra förslag som utgångspunkt ha behov av en god standard vad gäller undervisningsmateriel. Den arbetsplatsförlagda delen av den yr- kesinriktade utbildningen kommer med nödvändighet att påverkas av den karaktär som det lokala näringslivet har. Skolan måste därvid på utrustningsområdet kunna balansera mot näringslivets profil i den aktu- ella regionen så att utbildningen blir allsidig. Detta är ytterligare ett tungt skäl för att skolan måste ha resurser vad gäller utrustningen. Ett undan- dragande av statliga insatser vad gäller utrustningssidan skulle kunna leda till att investeringarna på området under åtskilliga år framöver hamnade på en betydligt lägre nivå, vilket mot bakgrund av den skisse- rade tekniska utvecklingen skulle få olyckliga följder för yrkesutbild- ningen.

Vi föreslår därför att: [] statsbidrag för utrustning även fortsättningsvis bör utgå. 1 den ut- veckling som vi skisserat torde särskilt kompletteringsbidragen få ökad betydelse, [] startbidrag får utgå även för ekonomisk-merkantil sektor Cl särskilda krav ställs på ett mer intensivt utnyttjande av utrustningen om rimliga avskrivningstider skall kunna motiveras, 121 den utrustning som anskaffas med statsbidrag också skall användas för komvux, El avskrivningsmodeller för kapitalutrustning bör finnas i kommuner- na. Idag måste yrkesläraren ofta lägga ner mycket tid på att påvisa det självklara behovet av förnyelse av utrustning, El det vid statsbidragsgivningen klart skall framgå att statsbidragsmed- len verkligen skall användas för det ändamål de avsatts för samt att kommunerna samtidigt skall satsa ”sin” del. Specialdestinerade bi- drag skall nå destinationen, och 121 i uppgifterna för den gymnasieinspektion vi föreslår i kap. 6 bör ingå att i samverkan med yrkesnämnderna regelbundet kartlägga utrust- nings- och lokalsituationen för yrkesinriktad undervisning.

10.4. Teknikcentra-resurscentra för industriell utveckling och utbildning

10.4.1. Den tekniska utvecklingen

Spridningen av ny teknik är en fråga som har både industripolitisk, utbildningspolitisk och regionalpolitisk räckvidd. Stat och kommun har därför på olika sätt försökt påverka teknikspridningsprocessen. Under senare år har insikten om teknikspridning som ett viktigt regionalpoli- tiskt medel ökat och en rad nya initiativ tagits. I områden med struktur- omvandlingsproblem har tekniska spridningsinitiativ utgjort ett viktigt medel för att förnya och utveckla näringslivet.

Det är ett viktigt utbildningsmål att tillgodose arbetsmarknadens ef- terfrågan på utbildad personal. Utbildningsekonomiska utredningen framhöll 1982 att ”Utbildningen skall tillfredsställa behoven inom om- råden där svensk industri har de största utvecklingsmöjligheterna”. ”De utbildade och deras kompetens skall finnas till hands när den behövs och ansvaret ligger på utbildningssystemet”.

I våra direktiv framhålls den snabba tekniska utvecklingen samt skol- väsendets allt större svårigheter att följa med i denna utveckling. Kost- naderna för utrustning för den gymnasiala yrkesutbildningen har kraf- tigt skjutit i höjden. Lärarnas fortbildning har svårt att hålla sig å jour med utvecklingen och kursplanerna riskerar att sprängas genom att nya moment hela tiden tillförs undervisningen.

Den tekniska utvecklingen är inte likformig. Teknikavståndet mellan spjutspetsföretagen och tillämparna av traditionell teknik tenderar att öka. Detta kan även gälla teknikspannet inom ett och samma företag. Många företag har funnit en ”ekonomisk nisch” i att under en över- gångstid ligga kvar med produktion i traditionell teknik.

10.4.2. Teknikcentralösningen

SÖ har gjort en kartläggning av vidtagna och planerade åtgärder i syfte att främja utbildningen i ny teknik. Denna ger vid handen att medvetan- det om att teknisk utbildning är dyr finns överallt. Samtidigt konstateras att den utrustning som finns vid skolorna utnyttjas i alltför liten utsträck- ning.

Sambandet mellan en lärare, 16 elever och en skolverkstad med 16 platser är helt dominerande. Det kan innebära att utrustningar för kan- ske 100.000 kr. per elev utnyttjas 25 timmar å 40 minuter 30 veckor om året, vilket är ett orimligt lågt utnyttjande. Den tekniska livslängden för material inom de mest teknikintensiva områdena el-tele, numerisk styr- ning och CAD/CAM tenderar samtidigt att pressas ned till 3—5 år i stället för den traditionella utrustningens 10—30 år.

Det har från industripolitiskt håll framhållits att fortsatt tekniksprid- ning och industriell förnyelse även måste inkludera medelstora och små företag. För dessa företag kan en samverkan med utbildningsväsendet i många fall te sig tekniskt och ekonomiskt intressant.

Oberoende av varandra och på flera håll har olika lösningar skisserats. Kännetecknande för dessa lösningar har varit ett närmande mellan utbildningsanordnarna och näringslivet i olika former om sambruk av resurser, såväl materiella som personella. Syftet för skolväsendet är att göra ny teknik tillgänglig genom samverkan med andra intressenter.

Sådan samverkan kan vi rubricera som en teknikcentrumlösning. En sådan har ingen entydig form. En lösning kan vara mycket enkel — t.ex. ett avtal om att hyra överkapacitet vid en utrustning i ett företag. Tek- nikcentraidén kan även omfatta mycket komplicerade system som det verkstadstekniska CAE-centret i Eskilstuna, Industriellt Utvecklings- centrum (lUC) i Skellefteå eller Skogsindustrins Utbildningscentrum i Markaryd. Här sker samverkan mellan näringsliv och ett stort antal utbildningsanordnare i fråga om kurser på olika nivåer, samt lärarfort- bildning och forskning och utvecklingsarbete.

Det förekommer flera olika benämningar på dessa samverkanslös- ningar. Så används t.ex. begrepp som resurscentrum, utvecklingscen- trum och Utbildningscentrum. Huvudtanken är densamma men olika aspekter har betonats. I det följande använder vi begreppet ”teknikcen- trum” i de fall utbildningsaspekten finns med i bilden. Detta utesluter givetvis inte att projektets huvudsyfte i första hand kan ha annan inrikt- ning.

10.4.3. Organisatoriska former

Centra av olika storlek och skiftande utrustningsgrad växer nu snabbt upp runt om i landet. SÖ:s inventering (november 1984) upptar drygt 30 befintliga eller planerade centra. Härtill kommer ett antal filialer till dessa. UHÄ redovisar (februari 1985) 79 särorganisationer av teknikcen- trumkaraktär där högskolan är engagerad. Tio av dessa har etablerats under perioden oktober 1984 — januari 1985.

Ett teknikcentrum kan beroende på sin inriktning och storlek ges varierande organisatoriska former.

Eftersom de i flertalet fall kommer att tillhandahålla tjänster riktade mot småföretagare och således även uppträda kommersiellt torde de ej lämpligen kunna drivas direkt av utbildningsanordnaren. För mindre omfattande externa åtaganden kan dock teknikservice (se nedan) vara en aktuell form. I flertalet fall har en stiftelseform bedömts vara en lämplig lösning med kommun, högskola, näringsliv och organisationer som stiftare.

10.4.4. Teknikcentras roll i yrkesutbildningen

Av vikt för diskussionen om teknikcentras betydelse är naturligtvis hur och i vilken omfattning de kommer att utnyttjas i yrkesutbildningen. De hittills gjorda erfarenheterna i fråga om teknikcentraetablering avser helt naturligt områden med snabb teknikutveckling. Detta innebär att endast ett begränsat antal gymnasiala yrkesutbildningar hittills kun- nat utnyttja ett teknikcentrums resurser. Detta gäller främst högre spe- cialkurser riktade mot verkstadsteknik och el-teleteknik samt fyraårig

teknisk linje. Inslaget av data- och mikroelektronik i dessa utbildningar är liksom i teknikcentra påfallande. Många andra yrkesutbildningar torde också, åtminstone på sikt, bli aktuella för teknikcentra.

Många yrkeslärare har uttalat viss tveksamhet inför den högteknolo- giska inriktningen hos teknikcentra och menat att nivån ligger över den gymnasiala yrkesutbildningens mål. Detta kan idag gälla i viss utsträck- ning men avsikten med dessa centra är att introducera såväl lärare som elever i ny teknik. Enligt vår mening bör eleverna redan under utbild- ningen få en chans att stifta bekantskap med sådan modern maskinut- rustning som de sedan kommer att möta ute i arbetslivet. De grundläg- gande momenten måste liksom nu läras in i skolmiljö utan den tidspress som i vissa fall säkert kan komma att råda beträffande den mer avance- rade utrustningen i ett teknikcentrum. Huvudvikten torde dock komma att ligga på moment med inslag av avancerad utrustning i påbyggnads- utbildningar samt T-linjen. Teknikcentra blir normalt inte produktions- inriktade och kan således ej ersätta den av oss föreslagna arbetsplatsför- lagda delen av yrkesutbildningen.

Allt talar för att teknikcentra inom en överskådlig framtid kommer att behålla sin huvudinriktning, dvs. olika former av elektronik, automation och datorstödd konstruktion och tillverkning. Intressanta modeller inom andra områden kan hämtas från Skogsindustrins Utbildningscen- trum i Markaryd, Rikssågverksskolan i Skoghall och Skandinaviska Gjuteriskolan i Jönköping.

Ett fungerande teknikcentrum bör enligt vår mening vara väl utrustat, ha hög nyttjandegrad och även samverkansmöjligheter med lokalt nä- ringsliv. Det är också väsentligt att det planeras utifrån ett helhetsper- spektiv inom en större region så att flera centra kan komplettera varand- ra. En överetablering med många små och dåligt utnyttjade centra torde ingen vara betjänt av. Vi kan åskådliggöra vårt resonemang med följan- de exempel på ”utrustningsnivåer”.

nivå 1 omfattar yrkesutbildningens huvuddel nivå 2 avancerade inslag i yrkesutbildningen, t.ex. vissa NC-til- lämpningar nivå 3 påbyggnadsutbildningar av mer frekvent art nivå 4 lågfrekventa utbildningar med stora krav på avancerad

utrustning och krav på lärare med särskilda kompetenser

I ett sådant perspektiv kan nivå 1 vara den skolförlagda delen av yrkes- utbildningen, nivå 2 vara viss del av den arbetsplatsförlagda utbildning- en som vi föreslagit. Nivåerna ] och 2 bör naturligtvis helst finnas på samma ort. Nivå 4 kan t.ex. representeras av välutrustade T4-skolor. Självfallet bör befintlig utrustning vid gymnasieskolor utnyttjas så långt det är tekniskt och ekonomiskt möjligt. Vid planering av skolenheter bör man därför inrikta sig på en koncentration av resurserna för yrkesutbild- ningen såväl utrustningsmässigt som personalmässigt. En inriktning mot sektorskolor skulle i allmänhet innebära ökade förutsättningar att bygga upp teknikcentra samt även i allmänhet bidra till en ekonomiskt ratio- nellare organisation i första hand för större kommuner. För mindre

kommuners del bör man regionalt sträva efter att samverka om resurser- na. Ett län kan med fördel fungera som en samverkansregion.

Regeringen har sommaren 1985 uppdragit åt länsstyrelserna att utar- beta regionala teknikspridningsprogram. Arbetet bör omfatta en analys av länets förutsättningar, samordning av pågående teknikspridningsak- tiviteter och initiering av nya projekt. Resultatet av arbetet skall redovi- sas till industridepartementet senast den 1 oktober 1986.

Samtidigt har regeringen lämnat uppdrag till ett antal centrala myn- digheter, däribland SÖ och UHÄ att inom sina resp. områden följa arbe- tet med de regionala teknikspridningsprogrammen, löpande informera centrala verk och regionala organ och andra intressenter om utveckling- en.

10.4.5. Samhällets roll — utvecklingstendenser

Flera av teknikcentraprojekten har initierats genom industrideparte- mentets uppdrag till länsstyrelserna att ta fram underlag för utbildnings— planering i länen. Under detta arbete genomfördes en noggrann kart- läggning av utbildningsutbudet hos samtliga utbildningsanordnare. Det- ta belyser den nära koppling mellan industri- och utbildningspolitik som existerar i fråga om teknikcentra.

Ofta har utvecklingsfonderna engagerat sig i projekten som då fått en regionalpolitisk inriktning, ett försök att diversifiera näringslivet i den aktuella regionen. Statliga finansieringar har ofta skett via högskolan och AMU.

För gymnasieskolans del aktualiserades frågan om statsbidrag genom Sözs förslag i anslagsframställningen för 1985/86. Dåvarande departe- mentschefen framhöll i budgetpropositionen 1985 att ett system med teknikcentra borde kunna förbättra möjligheterna för skolan dels att hålla en nära kontakt med den tekniska utvecklingen, dels att på sikt be- gränsa kostnaden för utrustning i gymnasieskolan. Hon gjorde i avvaktan på SÖ:s kartläggning och vårt uppdrag inte något långsiktigt ställningsta- gande i frågan. Dock hänvisas till mmöjligheten att förhyra utrustning via det reguljära utrustningsanslaget. Med anledning av budgetpropositionen 1985 kan numera även särskilda medel utnyttjas försöks- vis för att stödja enskilda projekt som avser teknikcentraetablering. På förslag av SÖ i anslagsframställningen för 1986/87 föreslår regeringen i 1986 års budgetproposition en treårig försöksverksamhet med bidrag till etablering av teknikcentra från anslaget för utrustning för gymnasie- skolan.

Enligt vår bedömning bör permanenta driftbidrag normalt ej utgå till teknikcentra. Däremot bör medel motsvarande nuvarande utrustnings- bidrag i proportion till hur stor del av undervisningen som är förlagd till teknikcentra kunna utnyttjas för ändamålet. I de fall flera kommuner samverkar om ett teknikcentrum bör kommun som får sådant statsbi- drag kunna vidarebefordra detta till värdkommunens teknikcentrum.

Ett problem i sammanhanget är frågan om avvägningen mellan inves- terings- resp. driftkostnader. Flera projekt torde kunna komma att få betydande bidrag i etableringsfasen till utrustning m.m. Detta gäller

såväl kommunala medel som statliga via utvecklingsfonder etc. Kalky- lerna i flertalet projekt utgår troligen från en viss grad av självfinansie- ring, eftersom näringslivet väntas betala en från projekt till projekt skiftande andel av kostnaderna.

En god ekonomisk grund förutsätter att informationen går fram och att samarbetsformer med småföretagare m.fl. kan etableras så att anlägg- ningarna också utnyttjas i rimlig omfattning. Det är därför viktigt att bygga denna medverkan på realistiska bedömningar. Vissa erfarenheter tyder på att det krävs mycket för att bygga upp den ”kreativa miljö” som fordras för att småföretagare skall utnyttja anläggningarna. Speciellt gäller detta ”utvecklingsprojekt” på små orter utan industriell miljö. Det kan i sådana fall bli problem med att efter etableringsperioden täcka driftkostnaderna. En risk föreligger att dessa driftkostnader främst kom- mer att belasta de deltagande utbildningsanordnarna. Detta speciellt eftersom en stor del av verksamheten vid ett teknikcentrum innehåller datatillämpningar med kontinuerligt behov av dyrbar programvara.

Genom riksdagsbeslutet om uppdragsutbildning bör teknikcentra också kunna vara en betydelsefull resurs i fråga om företagsanknuten uppdragsutbildning. Hur det blir härmed är naturligtvis svårt att i detalj förutsäga, men de stora belopp som kommer att stå till förfogande för uppdragsutbildning innebär troligen att teknikcentra blir intressanta ur denna aspekt. Kanske kan de bli självfinansierande på denna grund.

En annan aspekt som har framhållits är den personella kompetens- uppbyggnad som kan ske vid teknikcentra. För fortbildning och vidare- utbildning av yrkeslärare och lärare i tekniska ämnen borde teknikcentra kunna utgöra en värdefull resurs, vilket utvecklas närmare i kap. 11.

Det bör också bli lättare att rekrytera och hålla kvar lärare i tekniska och datainriktade ämnen om lärarna kan kombinera sin undervisning med verksamhet vid ett teknikcentrum t.ex. i fråga om olika former av forsknings- och utvecklingsarbete som bör kunna frodas i en sådan kreativ miljö.

10.4.6. Teknikservice

I samverkan med utvecklingsfonderna och länsstyrelserna har ett annat intressant samarbete utvecklats mellan skola och näringsliv kring den s.k. teknikservicen.

Genom teknikservice kan mindre företag och enskilda idégivare er- bjudas ta del av skolans resurser i olika utvecklingsprojekt. Därigenom får uppdragsgivarna moment i utvecklingsarbetet, främst av teknisk men ibland även av ekonomisk natur, utförda till låg kostnad eller ibland helt kostnadsfritt. För skolans del är vinsten tvåfaldig; eleverna får komma i kontakt med näringslivet inom ramen för realistiska och intressanta arbetsuppgifter och lärarna kommer i kontakt med aktuella frågeställ- ningar inom näringslivet och kan bättre följa dess utveckling, vilket är värdefullt ur fortbildningssynpunkt.

Teknikserviceprojektet påbörjades läsåret 1984/85 och stöds av SÖ och styrelsen för teknisk utveckling. Sedan budgetåret l984/ 85 anvisar riksdagen medel för att stödja denna verksamhet på skolor som har åk

4 av T-linjen. I budgetpropositionen 1986 konstateras att verksamheten är angelägen och bör omfatta alla skolor som har åk 4 av T-linjen. Förslaget innebär att stöd skall lämnas även för budgetåret 1986/87 och att det skall ökas med 200.000 kr. till totalt 800.000 kr.

Som skäl för statsbidraget anges att skolorna i ett inledande skede har behov av stöd för att organisera verksamheten och etablera lämpliga samarbetsformer.

Teknikservice- och teknikcentrumidéerna ligger nära varandra. Skall man genomföra teknikservicetanken i större och mer avancerad omfatt- ning ställs krav på resurser som närmar sig ett teknikcentrum med dess personella och materiella kompetens inom det aktuella området.

1047. Förslag

Våra förslag i detta avsnitt innebär att [1 syftet för skolväsendet med att medverka i teknikcentra är att göra ny teknik tillgänglig genom samarbete i olika former med andra intres- senter, El målgruppen för skolväsendets del bör vara lärare och elever inom områden och avsnitt av ny teknik där kunskaper och utrustning finns representerade vid centrat, El yrkesutbildningen måste bevaka sina intressen och redan från början delta i teknikcentrauppbyggnaden. Det blir betydligt dyrare att köpa in sig i efterhand och utbildningssidan får då betydligt mindre möj- ligheter att bevaka sina intressen i fråga om tillgänglighet och andra önskemål, D en övergripande planering för samverkan mellan skola och teknik- centra bör redovisas för varje län genom länsmyndigheternas försorg i samverkan med kommuner och berörda branschorganisationer, El en inriktning mot sektorskolor i allmänhet skulle innebära en ekono- miskt rationellare organisation i första hand för större kommuner. För mindre kommuners de] bör man regionalt sträva efter en samver- kan om resurserna, El ett särskilt verksamhetsstöd under ett inledningsskede, förslagsvis fem är, bör kunna utgå för att utveckla former och modeller för samverkan i teknikcentra, Cl permanenta driftbidrag normalt ej bör utgå till teknikcentra. Där- emot bör medel motsvarande nuvarande utrustningsbidrag kunna utnyttjas för ändamålet, D i de fall flera kommuner samverkar om ett teknikcentrum, bör kom- mun som får statsbidrag för utrustning kunna vidarebefordra detta till värdkommunens teknikcentrum. El teknikcentra bör få en central roll i fråga om fortbildning och vida- reutbildning av lärare i yrkesämnen och tekniska ämnen samt som en resurs för fortbildning av ingenjörer.

11. Fortbildning av yrkeslärare

11.1. Bakgrund

Det ökade behovet av och intresset för personalutbildning i arbetslivet har berörts tidigare (kap. 2). För skolans del har trycket på fortbildning för yrkeslärarna och lärarna i tekniska ämnen i åk 4 på teknisk linje blivit allt påtagligare under senare år.

Fortbildningens nära samband med möjligheterna att starta och driva vissa utbildningar inom gymnasieskolan och komvux, med anskaffning av utrustning, med det pedagogiska ledarskapet för skolan etc. upp- märksammas allt mer.

Det har ej ingått i våra direktiv att diskutera den grundläggande lärarutbildningens innehåll, inriktning och organisation. En översyn av denna görs för närvarande av UHÄ på uppdrag av regeringen (rege- ringsuppdrag 1984— 10— 18). Vi utgår i våra förslag kring fortbildning från att den framtida grundläggande lärarutbildningen av yrkeslärare är anpassad till de riktlinjer, som vi föreslår i vårt betänkande.

En utförligare bakgrund till våra förslag i kap. 11 och 12 ges i vår skrift ”Fortbildning för yrkeslärare (Ds U 198611). Skriften syftar också till att ge idéer och exempel samt att stimulera till diskussion bland lärare och fortbildningsansvariga. Med yrkeslärare avses i våra förslag lärare som undervisar i karaktärsämnen på yrkesinriktade studievägar.

1 1.2 Reformeringen av personalutbildningen för skol- väsendet

Propositionen ”Skolforskning och personalutveckling” (prop. 1980/ 81:97) låg till grund för det nya fortbildningssystem, som infördes i skolväsendet läsåret 1982/83. I propositionen finns en helhetssyn på lärarnas fortbildning uttryckt i ansvar, inriktning, innehåll, ekonomiska resurser och organisation. Reformen, som var ett led i decentraliseringen på skolområdet, innebar en omfördelning av ansvar och resurser mellan stat och kommun samt mellan SÖ och högskolan. Statsmakterna har det övergripande ansvaret för planering och samordning, anger mål och riktlinjer för fortbildningen. Kommunerna har ansvar för att centralt prioriterade utbildningsinsatser planeras in i ett lokalt utbildningspro- gram.

En ekonomisk resurs i form av en viss procent av statsbidraget till lärarlöner utgår till kommunerna för läsåret 1985/86 l,66% för gymna- sieskolan och 1,6% för komvux).

Staten arrangerar utbildning i första hand i form av högskolekurser. För små målgrupper, bl.a. vissa yrkeslärare, disponerar SÖ medel.

I den proposition som hänvisas till ovan framhålls yrkeslärarna som en särskilt prioriterad grupp. SÖ har årligen förstärkt denna prioritering i sina anslagsframställningar. Kostnaderna för ny utrustning samt beho- ven av lärarfortbildning nämns som de faktorer som verkar ”bromsande på det faktiska genomförandet av de förändringar som läroplanen an- ger” (Utbildningsplanering, exempel och problem, Ds U l983z8).

11.3. Fortbildningens inriktning och innehåll

11.3.1. Olika områden

Nuvarande fortbildningsvolym för yrkeslärarna — i genomsnitt en vec- ka vart 6—7 år utöver studiedagarna — är klart otillräcklig. Kraven på en kraftig utökning av fortbildningen innebär i realiteten ett krav på årligen återkommande fortbildning och på att denna görs obligatorisk för yrkeslärarna.

Avgörande för fortbildningens effektivitet är emellertid inte enbart dess längd utan kanske mer dess kvalitet uttryckt i innehåll, innehållets sekvensering och metodiska bearbetning, form, om och hur egenfort- bildning genereras etc.

Fortbildning riktad mot de allmänna målen enligt Lgy 70 och Lvux 82, t.ex. jämställdhetsfrågor, invandrarfrågor etc. liksom fortbildning som är kopplad till skolväsendets utveckling i allmänhet är lika angelägen för yrkeslärarna som för övriga lärare. Sådan fortbildning skall naturligtvis yrkeslärarna även fortsättningsvis kunna genomgå på samma villkor och inom samma ramar som övriga lärare.

Med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen är emellertid yrkes- lärarnas kompetensutveckling inom yrkesämnena särskilt angelägen. Därutöver kommer ett system, där en stor del av utbildningen förläggs till arbetslivet, att ställa ökade krav på planering och samarbete. En övergång till treårig utbildning och till modulindelade kursplaner kom- mer att kräva stora utbildningsinsatser.

En gymnasieskola för alla förutsätter ett nytänkande vad gäller arbets- former liksom en ökad social kompetens hos lärarna.

Grovt sett kan yrkeslärarnas fortbildning delas in i följande områden El fortbildning inriktad mot övergripande mål och lokal skolutveckling El ämnesinriktad fortbildning El behov föranledda av en utökad arbetsplatsförlagd utbildning och av

modulindelade kursplaner El fortbildning inför en gymnasieskola för alla [| allmänt kompetenshöjande fortbildning.

Dessa är naturligtvis inte från varandra väsensskilda områden, som skall behandlas var för sig. En integrering är nödvändig. Inom den tidsram, som en utbyggd arbetsplatsförlagd utbildning skapar (avsnitt 6.2.1.l), bör dock områdena 2 och 3 ovan prioriteras.

11.3.2. Ämnesinriktad fortbildning

Syftet med den ämnesinriktade fortbildningen blir i det korta perspek- tivet i huvudsak att komma till rätta med den eftersläpning, som drabbat skolan och lärarna på grund av otidsenlig grundutbildning, omständliga rutiner för läroplansförändringar, volymmässigt liten och inte alltid läroplansanpassad fortbildning, relativt ljumt intresse från många skol- ledningar och lärare för att ta till sig nyheter, men först och främst på grund av den allt snabbare teknikutvecklingen.

I vissa fall finns en eftersläpning sedan mer än tio år. NC-maskiner började föras in i svensk industri redan under 1960-talet. Handelns datorisering är av relativt sent datum, men den har kommit på desto bredare front under de allra senaste åren. På el-tele-sidan har utveckling- en varit explosionsartad vad avser avancerad elektronik och datateknik. Inom beklädnadsområdet tränger datateknik ut gamla tekniker för t.ex. mönsterframtagning och tillskärning. Kunskaper i avancerad kemi krävs inom samma bransch för färgning av garner och väv.

Nya tekniker och organisationsformer i arbetslivet förutsätter samver- kan mellan t.ex. konstruktörer och dem som arbetar direkt i produktio- nen. Ett sådant lagarbete bör ha sin motsvarighet i undervisningen mellan t.ex. lärare på Ve- och T-linjerna. Fortbildningen bör skapa möjligheter att träna sådant lagarbete.

En förlängning av utbildningen till tre år kan komma att innebära att nytt stoff tillförs.

Planeringsansvariga myndigheter, branschorganisationer etc. ser svå- righeter att innehållsbestämma utbildning/fortbildning i ett längre per- spektiv. Samma bedömning gör också Utbildningsekonomiska utred- ningen. Alla tycks dock vara ense om, att tunga satsningar bör göras på kunskaper om och kring datateknik i såväl det långa som i det korta perspektivet och på alla nivåer inom utbildningsväsendet. Kravet på bredare kunskaper i svenska, matematik och språk betonas också.

Behoven av-ämnesinriktad fortbildning växlar mellan sektorer, linjer och olika grenar inom en linje. För att successivt skriva fram de angeläg- naste fortbildningsbehoven och alternativa sätt att tillgodose dessa krävs en välfungerande samverkan och samplanering mellan skola och arbets- liv på såväl central som regional och lokal nivå (jfr. kap. 13).

11.3.3. En utökad arbetsplatsförläggning och moduliserade kursplaner

En utbyggd arbetsplatsförlagd utbildning (avsnitt 6.2.1.l) ger förändra- de förutsättningar och utgångspunkter för planering och genomförande av undervisningen. Såväl kort- som långsiktig planering av avsnitt/

moduler måste göras gemensamt av skolan och företaget/förvaltningen. dvs. normalt av läraren och instruktören.

I studier över erfarenhetens värde i återkommande utbildning för vuxna diskuteras en viktig aspekt, som i hög grad även gäller unga människor, nämligen den kulturella prägling som arbetet ger. Även om den arbetsplatsförlagda utbildningen inte omfattar längre tidsperioder torde resonemanget vara relevant.

”Anpassning till förvärvsarbete är inte bara inlärning av yrkesfärdighet. De erfarenheter man gör fostrar kontinuerligt till en viss självuppfattning, moral och samhällsbild.

Sociala relationer på arbetsplatsen har en betydelsefull roll i den process som formar människors medvetande..” (Vad är den goda erfarenheten vård?, UHÄ rapport 1982112).

Lärarna måste i den nya situation som den arbetsplatsförlagda utbild- ningen ger träna sig att hjälpa eleverna att kritiskt reflektera över och bearbeta sina erfarenheter, ge erfarenheterna bakgrund och proportio- ner, relatera dem till det kunskapsstoff, som möter i klassrum och läro- medel. Bearbetningen av erfarenheterna, antingen det gäller sådana som har med färdighetsträningen att göra eller med sociala och kulturella iakttagelser på arbetsplatsen, blir viktiga led i kunskaps- och personlig- hetsutvecklingen.

I en utbyggd arbetsplatsförlagd utbildning kommer alltså frågan om hur man tar till vara olika slag av erfarenheter att bli vital för planeringen av undervisningen. Den nya situation som den arbetsplatsförlagda ut- bildningen innebär måste formuleras i innehållsliga krav på fortbild- ningen av yrkeslärare och instruktörer vid företagen.

Införande av modulindelade kursplaner medför förändring av lära- rens arbetssätt. Utbildningsmålet för en modul skall inom en relativt kort tid uppnås, samtidigt som eleven skall ges en viss frihet att själv bestäm- ma inlärningstakten. Olika elever i lärarens grupp kan ha nått olika långt i sin yrkesutbildning. Därmed ges möjlighet till ett bättre utnyttjande av skolans utrustning. Men samtidigt innebär detta krav på ett nytt plane- ringstänkande hos läraren.

Det framstår som ytterst väsentligt, att alla lärare, som skall arbeta med denna typ av kursplaner, får en teoretisk, praktisk och metodisk fortbildning i takt med ett successivt införande av modulindelade kurs- planer.

11.3.4. En gymnasieskola för alla

En omfattande fortbildning har nyligen startats inför reformeringen av gymnasieskolan. Fortbildningsprogrammet har till syfte att göra skolan och lärarna bättre rustade att ta emot alla de elevgrupper, som söker sig till gymnasieskolan, och att göra skolan tillgänglig och meningsfull även för elever med svårigheter. Metodiska frågor som rör arbetssätt, stoffur- val, hur ett behovsstyrt resursutnyttjande kan åstadkommas, en mjukare

övergång från högstadiet till gymnasieskolan kommer att vara centrala frågor. Det är synnerligen angeläget att yrkeslärarna engagerar sig i denna fortbildning.

11.3.5. Allmänt kompetenshöjande fortbildning

Ett fjärde fortbildningsområde för yrkeslärare är det vi benämnt ”all- mänt kompetenshöjande” och som bl.a. innefattar svenska, samhälls- kunskap, matematik och språk. En generell höjning av yrkeslärarnas kompetens inom dessa områden bör stimuleras. Vissa grupper kan ha behov av speciell kompetenshöjning.

I allt större utsträckning är det nödvändigt att yrkeslärarna samverkar med lärarna i svenska, engelska etc. och bidrar med stoff från yrkesäm- nena och yrkeslivet för att därigenom göra undervisningen konkret och verklighetsanknuten.

Riksdagsbeslutet om obligatorisk svenska på samtliga tvååriga linjer kräver ett nära samarbete mellan svensklärare och yrkeslärare och ge- mensamt ansvarstagande för bearbetning och metodisk uppläggning av visst stoff (jfr. avsnitt 7.6). De olika lärarkategorierna bör ha ingående kännedom om varandras mål och utgångspunkter för undervisningen. Det ankommer på såväl skolstyrelse som skolledning att se till att såväl intern som extern fortbildning kommer till stånd för de båda lärarkate- gorierna var för sig och tillsammans.

Den produktion av studiedagsmaterial, som SÖ med stöd från SIL påbörjat för svensklärare och yrkeslärare vid verkstadsteknisk utbild- ning, bör utvidgas till andra områden.

11.3.6. Studiedagarna — obligatorisk fortbildning

”Undervisningen i gymnasieskolan får inställas under tid motsvarande högst fem dagar varje läsår för planering av skolarbetet eller fortbildning av lärare på studiedagar som anordnats av styrelsen för skolan eller länsskolnämn den...” (Skolförordningen 8 kap. 33 å). Motsvarande förhållande gäller för kommunal vuxenutbildning.

En vanlig modell är att en dag utnyttjas som planeringsdag vid läsårets början och att övriga fyra dagar tas ut för fortbildning. Ofta är två dagar sammanlagda under hösten, medan övriga dagar är spridda över året. På flera håll prövas också sammanläggning av flera studiedagar, i vissa fall till hel vecka.

Den ekonomiska resurs som lärarnas lönekostnad svarar mot under studiedagarna (1/40 av läsåret) kan beräknas till över en halv miljard. För enbart yrkeslärarna inkl. lärare i tekniska ämnen i T 4 blir motsva- rande summa ca 40 milj. kr. Till denna lönekostnad kommer kommuner- nas kostnader för studiedagsprogram och för resor och traktamenten för lärare, som deltar i studiedagsprogram på annan ort etc.

De ca 9.500 veckor årligen som studiedagarna tillsammans utgör för yrkeslärarna och lärarna i tekniska ämnen i T 4 skall jämföras med de ca 1.500 kursveckor som bjuds i form av kurser i bl. a. högskolekatalogerna.

Studiedagarna är alltså den tveklöst största fortbildningsresursen.

Studiedagarna är sällan inplanerade i ett långsiktigt fortbildningspro- gram. Kopplingen till den frivilliga fortbildningen — för närvarande huvudsakligen i form av högskolekurser — är ofta obefintlig. Splittring- en på upptill fem studiedagstillfällen är till förfång för helheten. Behovet av planering bör kunna tillgodoses på annat sätt än att Studiedag tas i anspråk.

Åtskilliga exempel finns emellertid på effektivt utnyttjande av studie- dagarna. Så t.ex. har under föregående år på en större gymnasieort 25 lärare på Ve-, Et- och T-linjerna tillsammans under studiedagstid kom- pletterad med bl.a friluftsdagar gått igenom en grundläggande kurs i NC-teknik. Ett flertal yrkesnämnder, branschorganisationer etc. bjuder branschinriktade studiedagsprogram, som kommunerna med hänsyn till den dyrbara utrustning som demonstreras och till stora medverkande- kostnader icke skulle kunna stå för själva.

11.3.7. Riksstudiedagarna

En speciell form av studiedagar är de s.k. riksstudiedagarna, vanligtvis två dagar i följd, för små lärargrupper inom t.ex. process- och livsme- delstekniska linjerna, inom svetsområdet och frisörutbildningen.

Riksstudiedagarnas program finansieras delvis av branschorganisa- tionerna, delvis över SÖ:s anslag (Fortbildning m.m.). Programmen har i allmänhet karaktären av information och demonstration av nya meto- der och ny utrustning samt av erfarenhetsutbyte. Vår uppfattning är, att två dagar är för kort tid för en metodisk-pedagogisk bearbetning av stoffet.

Kostnaderna för två dagars kurs blir dryga för långväga resenärer. Kostnaderna drabbar huvudsakligen mindre kommuner, då studieda- garna oftast förläggs till de största orterna i landet.

Vi anser, att SÖ bör medverka till att de två riksstudiedagarna ersätts av en sammanhängande kursvecka även om denna eventuellt inte skulle skulle kunna återkomma varje år. Vi föreslår att EJ Skolförordningen och motsvarande föreskrifter beträffande komvux

ändras, så att tidsresursen avseende studiedagarna anges som en studievecka och [] uppsplittring på enstaka dagar bör blir föremål för särskilt beslut i skolstyrelsen El även riksstudiedagarna bör omfatta en sammanhängande kursvecka.

11.4. Fortbildning utanför studiedagstid

11.4.1. Villkor

Det har från många håll och med fog riktats den kritiken mot den frivilliga fortbildningen att den i första hand utnyttjas av de redan välutbildade och engagerade. Den frivilliga fortbildningen når således sällan de bäst behövande. Med hänsyn till detta och till det faktum, att skolans förmåga att följa utvecklingen och rusta eleverna för det fram-

tida yrkeslivets krav är avhängig av lärarnas kompetens, men framför allt med hänsyn till de omfattande förändringar vi i övrigt föreslår, bör fortbildning för yrkeslärare vara obligatorisk inom den tidsram som den utbyggda arbetsplatsförlagda utbildningen skapar. För annan fortbild- ning — på studiedagstid och utanför studiedagstid — skall samma villkor gälla för yrkeslärarna som för övriga lärare.

11.4.2. Kurser med högskolan som anordnare

Den frivilliga fortbildningen tillgodoses f.n. i huvudsak genom kurseri olika externa kursgivares regi, i första hand högskolans som en konse- kvens av att den statliga resursen för fortbildning i huvudsak anvisas till högskolan.

I begränsad omfattning anordnar skolhuvudmännen själva fortbild- ning utanför studiedagstid.

Högskolans kurser presenteras i den katalog, som varje högskolere- gion ger ut en gång om året. Kurserna finansieras antingen genom högskoleanslaget (Utbildning för undervisningsyrken, personalutbild- ning för skolväsendets behov) eller med SÖ-medel (Fortbildning m.m.). Det sistnämnda gäller de s.k. riksrekryterande kurserna, där målgrup- perna är för små för lokala och regionala aktiviteter. Fortbildningsav- delningarna, som på SÖ:s uppdrag vanligen arrangerar dessa kurser, köper dem där den ”egna” högskolan inte har kompetens från utbild- ningsanordnare med specialkompetens t.ex. tekniska högskolor, Lant- bruksuniversitet, AMU, teknikcentra etc.

Högskolans kurser genomförs ofta av de yrkespedagogiska linjerna (YPL). Dessa finns vid samtliga universitet utom Linköping och Uppsa- la och de är intresserade av en utbyggd samverkan kring lärarfortbild- ning av bl.a. två skäl — de har den pedagogiska kunskap som behövs för att göra kurserna skolanpassade och man ser möjligheterna att genom aktivt engagemang i fortbildningen utveckla och förnya grundutbild- ningen av lärare.

Vi anser att kvaliteten på de kurser högskolan ger för yrkeslärare kan och bör höjas. Innehåll och metodik bör bättre anpassas till läroplaner- na. Skol- och läroplanskunskap måste hållas aktuell hos kursgivarna. Fortbildningsavdelningarna bör intensifiera samarbetet med branschor- ganisationer. yrkesnämnder och högskolans kursgivare vad gäller be- hov, planering och genomförande av fortbildningen. '

Fortbildningsavdelningarna bör också anordna kursledarut bildning- ar med syfte att ge kursansvariga nödvändiga kunskaper om skolväsen- det.

Vi föreslår därför, att den förordning (högskoleförordningen 16a kap. Fortbildningsavdelningar), som reglerar fortbildningsavdelningarnas verksamhet preciseras vad avser avdelningarnas åligganden så att ovan- stående två uppgifter klart framgår.

Vi anser vidare, att SÖ bör ta ansvar för regelbundna överläggningar mellan företrädare för skolhuvudmännen, Arbetsmarknadens Yrkesråd, fortbildningsavdelningar, yrkesnämnder m.fl. kring behov, genomfö- rande och uppföljning av fortbildningen.

11.4.3. Kurser som anordnas av yrkesnämnder, branschorganisationer m.fl.

Genomgående i våra kontakter med yrkeslärare har varit, att man öns- kar ta del av kursutbud också från andra kursgivare än högskolan.

På åtskilliga håll råder missuppfattningen, att statsbidraget till perso- nalutveckling endast får användas för högskolans kurser. SÖ bör göra tydligare i sin information om fortbildning, att så inte är fallet.

Ett mycket stort externt utbud finns, alltifrån starkt produkt- och branschbundna kurser med försäljning som syfte till väl genomarbetade läroplansanknutna kurser. Deltagarkostnaderna varierar starkt mellan olika kursgivare. SIFU m.fl. har förklarat sig beredda att anordna sär- skilda lärarkurser.

Vi anser det angeläget, att skolans personal får kännedom om och har möjlighet att söka det utbud, som ges av seriösa kursgivare. Det ligger för närvarande inom yrkesrådens ansvar att bidra till information om detta utbud. Skolstyrelse och skolledning har naturligtvis huvudansvar för att sådan information kommer fram till lärarna.

11.4.4. AMU

AMU har en jämfört med skolan synnerligen omfattande fortbildning för sina egna lärare. AMU-lärarna är därför väl kvalificerade att med- verka i skolans lärarfortbildning. AMU har dessutom stor kapacitet vad gäller utrustning inom bl.a. verkstadsområdet, el-tele och kontor. Vi anser därför, att AMU-centra i betydligt större omfattning än nu bör kunna utnyttjas för att skräddarsy kurser för yrkeslärare. Lediga platser vid olika AMU-kurser kan också enligt uppgift erbjudas lärarna, något som skolstyrelserna mer systematiskt bör utnyttja.

11.4.5. Utbildning i samband med köp av utrustning

Det är en nödvändighet, att den dyrbara utrustning, som en progressiv yrkesutbildning kräver, kan utnyttjas effektivt av lärarna. Inför köp av ny utrustning bör därför lärarna ges utbildning om och på olika slag av utrustning. I utbildningen skall ingå diskussion om hur de olika utrust- ningarna metodiskt och ekonomiskt kan utnyttjas på berörd skola.

I samband med köp bör utbildning från leverantören bindas i kon- trakt. En sådan utbildning skall utgå från lärarnas behov och får ej inskränkas till ett enstaka demonstrationstillfälle. Det ankommer på skolledningen att planera in utbildning av angivet slag i skolans verk- samhetsplan.

Vi föreslår att EJ den förordning, som reglerar fortbildningsavdelningarnas verksam-

het, preciseras vad avser avdelningarnas åliggande, så att uppgiften att samverka med yrkesutbildningens intressenter och utbildning av ansvariga och medverkande i kursverksamhet klart framgår, El SÖ tar ansvar för regelbundna överläggningar mellan representanter för skolhuvudmännen, Arbetsmarknadens Yrkesråd, yrkesnämnder

m.fl. och fortbildningsavdelningarna kring behov, genomförande och uppföljning av fortbildningen

[ skolhuvudmännen såväl som högskolans kursgivare undersöker för-

utsättningarna att utnyttja den kompetens och de resurser som finns inom AMU, [ kommunerna inför anskaffning av ny utrustning ger lärarna utbild- ning på olika slag av utrustning och att i anslutning till köp utbildning binds i köpekontraktet; planeringen av utbildning tas in i skolans verksamhetsplan.

11.5. Andra former för fortbildning än kurs

11.5.1. Yrkesstudier/näringslivspraktik

Lärare i yrkesinriktade ämnen på två-, tre- och fyraåriga linjer samt i specialkurser får utan löneavdrag delta i yrkesstudier/näringslivsprak- tik under 4 veckor och med B-avdrag under ytterligare 16 veckor. (För- ordning om statsbidrag till lokal skolutveckling m.m. 16 &, Bilaga).

Det har visat sig, att möjligheterna till yrkesstudier utnyttjas i liten utsträckning i det nya fortbildningssystemet. Huvudskälet anges vara svårigheter att finna vikarier. Även svårigheter för den enskilde läraren att finna lämpligt och intresserat företag har anförts. Vid våra hearings, i kommunenkäterna osv. förordas emellertid denna form av fortbildning och de flesta tillfrågade menar, att en period om ca 3—4 veckor konti- nuerligt återkommande yrkesstudier bör vara ett obligatorium för yrkes- lärare liksom för lärare i tekniska ämnen i T 4. Det är vår uppfattning, att denna form av fortbildning för yrkeslärarna bör ha hög prioritet.

För att yrkesstudierna skall ge utbyte måste de noga planeras in i ett individuellt utbildningsprogram. De bör innebära en koppling av teore- tiska, metodiska och praktiska studier. De teoretiska studierna kan t.ex. planeras som speciella kurser kopplade till yrkesstudierna.

I det följande ges ett exempel på hur fortbildningsbehov i NC-teknik kan tillgodoses i ett program som bl.a. integrerar kurs och yrkesstudier. Modellen, som också visar hur olika kursanordnare kan utnyttjas, går att anpassa till behov inom olika yrkesutbildningar. Formerna för genomfö- rande kan varieras i det oändliga.

Modellen förutsätter dels att en grundlig behovsanalys görs, dels att skolstyrelsen fattar principbeslut om hela ”paketet”, även om detta sträcker sig över flera år.

De lokala yrkesråden har enligt SÖ:s allmänna råd bl.a. till uppgift att ”stimulera lärarna till yrkesstudier och annan fortbildning samt andra kontakter med arbetslivet, bl.a. för att medverka till att lärare i yrkesin- riktade ämnen håller sig väl underrättade om utvecklingen i arbetslivet”. Yrkesråden kan fullgöra dessa uppgifter genom att stimulera företagen att ställa yrkesstudieplatser och platser vid företagsintern utbildning till förfogande.

Yrkesrådens insatser skiljer sig kvantitativt och kvalitativt från bransch till bransch och från ort till ort. För att ge bättre förutsättningar

Träning på egen utrustning och/eller yrkesstudier 1

Påbyggnkurs

— NC-teknik — Ovningar i bered- ning och program— menng — Info om CAD/CAM-

teknik m m

Exempel på veckokurser

Grundkurs Orienterande genom- gängar

- Arbetsberedning - NC—teknik/ADB — NC—utrustningar — Skärande/plastisk bearbetning

Enkel NC—program- mering

Påbyggnkurs Bearbetning i NC—maskiner — Programmering

— Riggning av maskin — Bearbetnings-

teori och -teknik

Exempel på

kursanordnare: . Högskolan/VF . Högskolan/ - Teknikcentra

. AMU Teknikcentra (CAE/Pilot— . Företag (CAE-institut) verksta'n) (maskin- . AMU . AMU leverantörer) . Företag 0 Företag

(Yrkesstudier) (Yrkesstudier)

För Ve-Iårare åk 1 och 2.

i--—-—-—-—-—-

Figur II.] Model/för modulindeladefortbild- ningskurser inom områ- det "arbetsberedning/ N C—teknik/bearbetning. Fortbildning i kursform med mellanliggande träningsperioder på egen utrustning och eller yrkesstudier. Lärare — Ve. Källa: Rapport från försöksverksamhet med påbyggnadskurser inom området "ny teknik" (univ. i Uppsala, FRA och verkstadindustrins yrkesnämnd).

ringslivet.

inititativ till samverkan mellan kommunerna.

1 1.5.2 Job rotation

Påbyggnkurs Bearbetning i speciella maskinertex — Fleroperations— maskiner — Tradgnistmaskiner Robotprogram— mering

. Teknikcentra . AMU . Företag (Yrkesstudier)

För lärare i högre specialkurser m.fl.

för yrkesråden att fylla sin uppgift vad gäller yrkeslärarnas kompetens- utveckling är det mycket angeläget, att skolstyrelserna intensifierar dis- kussionen med ledamöterna i yrkesråden om behov, problem etc. Yrkes- råden bör ta kontakt med fortbildningsansvariga på såväl kommunal som (högskole-)regional nivå för att informera om branschens fortbild- ningsbehov och om förutsättningarna att samverka med det lokala nä-

Yrkesråden bör dessutom inventera behovet av och förutsättningarna för yrkesstudier bland sina lärargrupper. Slutligen bör yrkesråden syste- matiskt följa utvecklingen av lärarnas yrkesstudier för att i samverkan med företagen ge dessa en så hög kvalitet som möjligt.

För att också lärarna på små orter skall få tillgång till acceptabelt utbud av yrkesstudieplatser bör det åligga länsskolnämnderna att ta

Internutbildning typ ”job rotation” förekommer i dag mycket sparsamt inom skolans värld. Det modulsystem som föreslås i avsnitt 6.4 bör sti- mulera lärarna till att medverka i arbetslag och vid behov överta varandras undervisning.

1 1.5.3 Utbytestjänster

Vid diskussion med lärare och med representanter för företag av varie- rande storlek och inriktning om möjligheter till utbytestjänster, dvs. att en lärare arbetar i ett företag viss tid och att en person från företaget går in som lärare under motsvarande tid, har följande synpunkter framförts.

Fördelar

[] lärarna får möjlighet att under en något längre tid följa och medverka

i ett produktionsförlopp och att lära känna arbetsplatsens personal, organisation och miljö yrkesföreträdarna får en insyn i gymnasieskolan och motsvarande vuxenutbildning och dess villkor, som är värdefull eleverna kan få information om branschen, utrustning, arbetsmeto- der, produktionsmetoder, framtidsutsikter instruktörer/handledare kan öka sin kompetens genom att periodvis arbeta i skolväsendet utbyten av detta slag kan bidra till att överbrygga ”klyftan mellan skola och arbetsliv”.

Svårigheter

_ i ett produktionsinriktat företag kan det vara svårt att avstå från kvalificerad personal under tillfälliga perioder 21 en person utifrån kan inte — även om han eller hon är yrkeskunnig

— ersätta kvalificerad personal; ett produktionsbortfall måste kalky- leras in det kan vara svårt för företaget att hitta en person, som vågar ta på sig en pedagogisk funktion — man kan tänka sig att i skolan berätta om företaget etc., men att bedriva undervisning i läroplanernas mening

ser man som svårare

D skolans och det övriga arbetslivets villkor stämmer ej alltid överens vad avser behörighet för tjänst, löne- och anställningsvillkor, försäk- ringsfrågor.

En utökad instruktörsutbildning (jfr. kap. 12) —— kvalitativt och kvanti- tativt — skapar på sikt större möjligheter för ett system med utbytestjäns- ter. Vi anser emellertid, att försök med utbytestjänster redan nu bör stimuleras. Detta bör kunna ske utan hinder av gällande bestämmelser om ledigförklarande, ansökan och tillsättning av tjänst i skolväsendet.

11.5.4. Delning av tjänst mellan arbetslivet och skolväsendet

Halvtidstjänst (deltidstjänst) i skolväsendet resp. i företag/förvaltning ger förutsättningar för ett överförande av kunskaper mellan skola och arbetsliv. Formen bör bli särskilt aktuell vid uppbyggnaden av teknik- centra (jfr. kap. 10).

Vi föreslår, att personal anställd vid företag, myndigheter etc. inom ramen för sin anställning skall få anlitas för undervisning i gymnasiesko- lan och komvux. Statsbidrag bör i vissa fall kunna utgå för sådan undervisning.

11.5.5. Teknikcentra som resurs i fortbildningen

Teknikcentra har utförligare behandlats i kap. 10. Härvid framgick att ett stort antal centra nu är under byggnad och planering. Inom ett par år kommer sannolikt ett par centra att finnas i varje län, allt ifrån sådana med lokal karaktär och begränsad utrustning och kompetens till högt specialiserade och teknologiskt avancerade centra av rikskaraktär. Oavsett var på skalan olika centra finns, kommer de att vara av

intresse för fortbildningen av lärare, förutsatt av de byggts upp utifrån ett utbildnings- och utvecklingssyfte, att de förses med utrustning, som är ändamålsenlig ur skolans synpunkt, och att de blir tillgängliga för lärarna i en omfattning, som tillgodoser såväl pedagogiska som ekono- miska krav.

ll.5.6 Sammanfattning

Vi föreslår i detta avsnitt att: [1 fortbildning för yrkeslärare och för lärare i tekniska ämnen i T 4 inom ramen för det utrymme som ges genom en utbyggd arbetsplatsförlagd utbildning/motsvarande blir obligatorisk, D yrkesstudier ges hög prioritet i yrkeslärarnas och lärarnas i tekniska ämnen i T 4 fortbildning, El skolstyrelserna intensifierar information och utbildning till yrkesrå- dens ledamöter för att dessa på ett aktivare sätt skall kunna fungera som länk mellan skola och arbetsliv, El länsskolnämnderna tar initiativ till samverkan mellan kommuner, där utbud av yrkesstudieplatser på hemorten ej är tillfyllest, D yrkeslärarna i samband med att modulindelade kursplaner införs stimuleras till ”job rotation” och till att arbeta i arbetslag, Il försök med utbytestjänster påbörjas, och att detta får ske utan hinder av gällande bestämmelser om ledigförklarande, ansökan och tillsätt- ning av tjänst i skolväsendet, El delning av tjänst mellan företag/förvaltning och skola på motsvaran- de sätt prövas och 121 där teknikcentra byggs upp, dessa planeras, utrustas och drivs på ett sådant sätt, att skolans intressen blir tillgodosedda.

1 1.6 Kostnader för fortbildning/lokal skolutveckling m.m.

11.6.1. Samhällets kostnader

Anslagen till fortbildning och lokal skolutveckling fördelar sig enligt våra beräkningar på det sätt som framgår av tabell 11.1.

Utöver de statliga medlen för personalutbildning anslår kommunerna medel i varierande omfattning till olika fortbildningsaktiviteter, främst till studiedagsverksamhet.

De primärkommunala och landstingskommunala kostnaderna för fortbildning skattas grovt till mellan 40 och 50 milj. kr. årligen.

11.6.2. Statsbidrag till lokal skolutveckling m.m.

Enligt ”Förordning om statsbidrag till lokal skolutveckling m.m.” (SFS 19822608 ändr. senast 19851122 och 539) skall statsbidraget enligt 13 & ”användas till lokal skolutveckling för de fyra skolformerna, i den mån dessa finns hos kommunen. Fördelningen mellan skolformerna skall ske med hänsyn till behoven”.

Tabell 11.1 Fördelning av anslag till fortbildning och lokal skolutveckling

Anslagets benämning Mkr ca 60—80 % va kol. 2

B 8 Fortbildning m.m. (SÖ) 12,5

B 11 Bidrag till driften, lokal skolutveckling, 200,0 120,0—160,0 - grundskolan B 17 Bidrag till driften, lokal skolutveckling, 43,5 26,0— 34,8 - gymnasieskolan C 3 Bidrag till kommunal utbildning för 13,5 8,1— 10,8 vuxna - lokal skolutveckling D 11 Utbildning för undervisningsyrken, 36,0 personalutbildn för skolväsendets behov B 32 Länsskolnämndernas utvecklingsstöd 10,0

Totalt 315,5 154,1—205,6

”& 14. Av kommunens statsbidrag till lokal skolutveckling skall minst 60 och högst 80% användas enligt föreskrifterna i 15— 19 55 (bidragsde- len för personalutbildning)”. Närmare föreskrifter om hur bidragsdelen för personalutbildning får användas anges i 15— 19 55.

I bilaga till förordningen framgår vilka löneförmåner, resekostnadser- sättningar och traktamenten etc. som utgår vid olika utbildningsbehov.

I ”Förordning om särskilt statsbidrag till lokal skolutveckling” (SFS 1984:630 ändr. 1985z378) regleras fördelningen av medlen under ansla- get B 312 (Länsskolnämndernas utvecklingsstöd). ”Vid fördelningen skall länsskolnämnden ta hänsyn till om kommunen behöver extra bi- drag till personalutbildning på grund av ett lågt antal lärare, stort av- stånd till högskolan eller stora skolproblem. Hänsyn skall även tas till om kommunen behöver bidrag för att kunna genomföra ett planerat utvecklingsarbete som avser att lösa problem i skolans dagliga arbete eller som annars är av värde för skolväsendet, exempelvis utvecklings- arbeten som syftar till en förnyelse av gymnasieskolans utbildning”.

Medlen används inom vissa län till att förstärka yrkeslärarnas fort- bildning.

1 1.6.3 Erfarenheter av bestämmelserna

När den nya personalutbildningsreformen trädde i kraft den 1 juli 1982 fanns anledning för staten att genom olika prioriteringar och bestäm- melser ge personalutbildningen den inriktning som en önskvärd utveck- ling av skolan förutsatte.

Under de år som gått har skolstyrelserna upptäckt den strategiska betydelse som fortbildningen har för skolutvecklingen. Kommunerna uppfattar emellertid detaljbestämmelserna i bilagan till förordningen som ett hinder. Tolkningen av bestämmelserna växlar dessutom från kommun till kommun, vilket lärarna upplever som orättvisor. Som be-

stämmelserna nu är utformade omöjliggörs ofta ett effektivt utnyttjande av tiden. Så t.ex. kan en lärare i T 4, som så önskar, inte lägga samman fortbildningsveckor under några år för att följa ett längre produktions- förlopp ute i ett företag.

Den nuvarande detaljregleringen av statsbidraget till lokal skolut- veckling bör snarast ses över med syfte att ge kommunerna förutsätt- ningar för ett enklare och ändamålsenligare utnyttjande av bidraget inom av staten givna övergripande riktlinjer.

Vi förordar dessutom ett anslagssystem, som ger kommunerna såväl pedagogiskt som ekonomiskt ansvar för fortbildningen av yrkeslärare (och lärare i tekniska ämnen i T 4). Detta innebär att den del av de medel, som i dag fördelas till högskolan och som används för kurser i första hand riktade till här berörda lärare förs över till statsbidrag för lokal skolutveckling. Kommunerna ges därmed förutsättningar för att tilläm- pa de riktlinjer som föreslås i regeringens proposition om uppdragsut- bildning (1984/85zl95) och som riksdagen nyligen fattat beslut om.

Vad vi förordar ligger i linje med direktiven för den pågående fortbild- ningsöversynen, som generellt prövar vissa frågor om skolväsendets fortbildning.

Vi föreslår dessutom, att SÖ:s anslag för fortbildning m.m. förstärks med en mindre del av högskolans anslag för fortbildning av skolväsen- dets personal, förslagsvis 2 milj. kr., för att utöka fortbildningsmöjlig- heterna för de små målgrupper inom yrkesutbildningen som SÖ ansvarar för.

11.6.4. Fortbildning inom ramen för ett system med utbyggd arbetsplatsförlagd utbildning

Vår modell för utbyggd arbetsplatsförlagd utbildning ger tidsmässigt utrymme för en omfattande och återkommande fortbildning för yrkes- lärarna, nämligen i princip maximalt 50% av den tid som eleverna är ute i arbetsplatsförlagd utbildning. Vi anser, som framgår ovan att denna fortbildning bör vara obligatorisk. Hur stort utrymme som i realiteten kommer att ges bestäms dels av lärarnas behov, dels av möjligheterna att placera samtliga elever i en elevgrupp samtidigt ute på arbetsplatser. Omfattningen av och strukturen på ortens näringsliv, B-form etc. kan utgöra begränsningar av möjligheterna.

I åtskilliga fall torde det komma att visa sig ändamålsenligt och t.o.m. nödvändigt att samordna vissa målgruppers fortbildning över större regioner och förlägga kurser etc. till undervisningsfri tid.

Vissa av här berörda lärarkategorier har större behov än andra av fortbildning. En spridning i uttaget av fortbildning från en vecka till fyra veckor för de högst prioriterade lärarna t.ex. lärarna i T 4 är realistisk. Det bör finnas stor flexibilitet i det nya systemet för uttag av fortbild- ningstid under t.ex. en treårsperiod utifrån den lokala planeringen och behovsanalysen.

För lärare på vissa utbildningar skapas ej ovannämnda tidsutrymme för fortbildning. Detta gäller lärare på Dk-, Vd-och Ss-linjerna. Ekono-

miskt utrymme för dessa lärares fortbildning och för lärare i tekniska ämnen i T 4 bör skapas genom särskilt anslag.

Följande skattning (tabell 11.2) kan ge en uppfattning om storleks- ordningen på lönekostnaderna för nämnda lärargrupper vid en fortbild- ning om t.ex. 4 resp. 2 veckor per år.

Tabell 11.2 LönekostnaderförlärareifekniskaämneniT4,Dk-, Vd-och Ss-lärare. Skattning utifrån 1985 års löneläge.

Lärare Antal Fort— Löne- Genom- Kostnad för berörda bildnings- grad snittlig hela gruppen lärare tid ex.vis månadslön inkl. LKP T4 ca 700 4 v (20 d) L 15—17 ca 15.400 ca 8.996.000 kr Dk ca 1.200 2 v (10 d) L 8—9 ca 12.600 ca 5.040.000 kr Vd D.SS ca1.100 2v(10d) L 8—9 ca 12.600 ca 4.640.000kr

Totalt ca 3000 ca 18.676.000 kr

Vi beräknar, att totalt 18,7 milj. kr. avsätts för att möjliggöra ledighet för fortbildning för ovan uppräknade lärarkategorier i gymnasieskola och komvux. Fördelningen böri första hand baseras på antalet elever vid berörda yrkesinriktade utbildningar i kommunen. För T 4-skolorna föreslås en motsvarande höjning av resursramen.

Även om kommunerna enligt den modell vi redovisat, inte kommer att belastas med vikarieersättningar vid fortbildning för huvudparten av yrkeslärarna blir kostnaderna för den stora kursvolymen ändå avsevär- da. Yrkesstudier och annan lokal och intern fortbildning är betydligt mindre kostnadskrävande. Särskilda medel beräknas därför ej här för de sistnämnda formerna av fortbildning.

En utgångspunkt för våra bedömningar är att var och en av berörda yrkeslärare i genomsnitt deltar i en kursvecka per år. Kurskostnaden för olika områden växlar starkt, dyrast blir givetvis kurser som kräver till- gång till avancerad utrustning. Sammanlagt beräknas tillkommande kostnader för kurser och för deltagarnas resor och traktamenten till ca 16,5 milj. kr.

För att tillgodose kommuner med stort avstånd till högskoleort så att yrkeslärarna ges möjlighet till en fortbildning likvärdig med yrkeslärare i storstadsområden föreslår vi, att länsskolnämndernas utvecklingsstöd räknas upp med 3 milj. kr.

Vi föreslår att El den nuvarande detaljregleringen av statsbidraget till lokal skolut-

veckling (SFS 1982:608 inkl. bilaga) omgående ses över för att ge kommunerna förutsättningar för ett enklare och ändamålsenligare utnyttjande av statsbidragen

El ett anslagssystem fortsättningsvis tillämpas, som ger kommunerna såväl pedagogiskt som ekonomiskt ansvar för planeringen av yrkes-

lärarnas och lärarnas i tekniska ämnen i T 4 yrkesspecifika fortbild- ning. För att möjliggöra detta förs medel från högskolans anslag till statsbidragen till lokal skolutveckling. Vi har beräknat denna summa till ca 3,5 milj. kr. El för vissa lärarkategorier, där våra generella förslag ej medför tidsut- rymme för fortbildning, en särskild resurs avsätts omfattande 18,7 milj. kr. Cl statliga medel för anslag till fortbildning av yrkeslärare och lärare i T 4 redovisas särskilt i budgetpropositionen El SÖ:s anslag för Fortbildning m.m. förstärks med 2 milj. kr. ur högsko- leanslaget för att utöka fortbildningsmöjligheterna för de små mål- grupper, som SÖ ansvarar för El där samordning av vissa målgruppers fortbildning förutsätter att un- dervisningsfri tid utnyttjas, vederbörliga överenskommelser därom träffas El det för kurs- och medverkandekostnader för den utökade fortbild- ningen av yrkeslärare och lärare i tekniska ämnen i T 4 avsätts 16,5 milj. kr. och El anslaget för länsskolnämndernas utvecklingsstöd räknas upp med 3 milj. kr. för att ge yrkeslärare med stort avstånd etc. till högskoleort fortbildning likvärdig med yrkeslärare i storstadsområden Vi föreslår således att El totalt ytterligare 38,2 milj. kr. reserveras för fortbildning av yrkeslä- rare och av lärare i tekniska ämnen i T 4. Härtill kommer våra förslag som avser omfördelning av befintliga medel för fortbildningsinsatser.

12. Handledar- och instruktörsutbildning

Våra förslag om en kraftigt ökad arbetsplatsförläggning av utbildningen och modulindelade kursplaner förutsätter, att den personal ute i arbets- livet som skall samverka med skolan vad gäller att planera, genomföra och följa upp undervisningen måste vara väl förtrogen såväl med sko- lans målsättning som med det aktuella ämnesområdet. Detta förutsätter i sin tur att motsvarande utbildning ges berörd personal.

12.1. Nuvarande handledar- och instruktörsutbildning

12.1.1. Handledarutbildning

Idag har kommun rätt att få statsbidrag till utbildning av handledare för ungdomar som vistas på en arbetsplats inom ramen för utbildning i grundskolan eller gymnasieskolan.

Handledarutbildningen skall bedrivas i form av kurser om en till två dagar. I utbildningen skall enligt förordning bl. a. ingå sådana moment som syftet med, innehållet i och omfattningen av skolans olika arbets- livskontakter, jämställdhet mellan könen i skola och arbetsliv, handle- darens roll, arbetarskydd och försäkringsfrågor.

Vi anser, att en samverkan mellan yrkeslärarnas fortbildning och handledarutbildningen ej är av större intresse dels därför att utbildning- en är mycket kort dels därför att den sannolikt innehållsligt ligger på ett mycket generellt plan.

12.1.2. Instruktörsutbildning

Instruktörsutbildningen har till skillnad från handledarutbildningen en lång historia. Ursprungligen avsåg den instruktörer och lärare vid indu- striskolor och inbyggda skolor. En breddning av verksamheten skedde 1957, då KÖY (Kungliga Överstyrelsen för Yrkesutbildning) och Är- betsmarknadens Yrkesråd inledde ett samarbete.

Från att ha varit en starkt koncentrerad lärarutbildning för i första hand industriskolornas lärare, har instruktörsutbildningen utvecklats till att i huvudsak bli utbildning för sådan personal på företagen, som handleder elever i företagsförlagd utbildning och/eller har andra upp- gifter av pedagogiskt art i näringsliv och förvaltning.

UHÄ disponerar för budgetåret 1985/86 l.074.000 kr. för utbildning av instruktörer för näringsliv och förvaltning. För närvarande utbildas ca 300 instruktörer årligen. Utbildningen genomförs bl.a. i YPLzs, AMU:s och komvux regi.

Rutinen är, att branscher, som önskar ordna instruktörsutbildning, vänder sig till yrkespedagogisk linje vid lämplig högskoleenhet. Kursför- slag jämte kostnadsuppgifter lämnas av branschorganisationen till UHÄ. Medel fördelas till anordnande högskoleenhet. UHÄ har utarbe- tat detaljerade föreskrifter för annonsering av kurs, antagning av delta- gare, kursledarens uppgifter etc. (PM, UHÄ 1985 —O4—25).Instruktörs- utbildning anordnas också som enstaka kurs och således med medel ur enstaka kursanslaget (D 13). En metodisk-pedagogisk instruktörskurs om- fattande 10 poäng ges t.ex. som enstaka kurs vid högskolan i Kristianstad. Kommuner och kommunala inrättningar kan även genom s.k. uppdrags- utbildning beställa kurser. Trelleborgs kommun har t.ex. hos YPL i Malmö beställt en kurs för ”icke yrkesspecifik handledare av gymnasie- skolelever”.

Inom byggnadsyrket utbildas handledare/instruktörer vid femvec- korskurser. UHÄ står för vissa kostnader, Byggnadsindustrins Yrkes- nämnd för andra. Instruktörerna är i regel ej anställda vid företaget utan i kommunen (skolan) — ett förhållande som torde vara unikt. AMU i Uppsala genomför femveckorskurserna. De blivande instruktörerna handplockas normalt. Ofta går de vidare till reguljär lärarutbildning.

SAF samarbetar med yrkespedagogiska linjen vid högskolan för lärar- utbildning i Stockholm om en tvåveckors pedagogisk grundkurs för instruktörer och yrkeslärare inom industrin. Sveriges Verkstadsförening (VF) har under en följd av år i samarbete med UHÄ anordnat instruk- törsutbildning om en vecka. Längre pedagogiska kurser för lärare vid företags- och inbyggda skolor har också anordnats av VF. Dessa kurser har omfattat kursperioder på 3 + 2 + 2 veckor med enskilda studier mel- lan perioderna.

De stora företagen inom handeln genomför egen instruktörsutbild- ning. Sålunda rekryterar och utbildar ICA-skolan och KF själva sina instruktörer. En pedagogisk grundkurs genomförs i samarbete med hög- skolan för lärarutbildning i Stockholm. Den finansieras av UHÄ.

Inom IST-området (jordbruk, skogsbruk, trädgård) anordnar SÖ vissa år genom fortbildningsavdelningen i Uppsala utbildning av instruktörer vid skoljordbruk och skolträdgårdar.

Stockholms läns landsting ger ett stort antal veckolånga kurser för handledare/ instruktörer inom vårdområdet.

Instruktörskursernas längd varierar alltså kraftigt i första hand be- roende på utbildningsbehov, men också utifrån företagens möjligheter att för kortare eller längre perioder avstå från personal. SHIO-Familje- företagen, som bevakar de lågfrekventa yrkenas och småföretagens in- tressen, säger sig vara betjänta av en fiexibel organisation av instruktörs- kurserna: korta, gärna lokala kurser, som ej är branschspecifika.

Innehållsligt tycks samtliga instruktörskurser innehålla en pedago- gisk/metodisk del. Huruvida denna utgör en mikrovariant av en lärar- kurs på YPL eller har en mer modern uppläggning med utgångspunkt i

de undervisningssituationer, som instruktören kan försättas i, är svårt att avgöra utan detaljgranskning av de olika kursplanerna. Vad som i hög grad skiljer kurserna åt är graden av yrkesspecifika moment.

12.2 Begreppen instruktör och handledare

Begreppen instruktör resp. handledare används ovan omväxlande som beteckning för anställda inom företag och förvaltningar som bl.a. har till uppgift att handleda elever i inbyggd utbildning, lärlingsutbildning, arbetsmarknadsutbildning samt kommunal vuxenutbildning med ar- betsplatsförlagd utbildning. Instruktören/handledaren förutsätts alltså ha vissa pedagogiska uppgifter, som vanligtvis planeras och genomförs i samråd med skolans personal.

Beteckningen instruktör för de uppgifter, som anges ovan är ej helt adekvat av två skäl. För det första är instruktörsbegreppet i allmänna medvetandet förknippat med att demonstrera och instruera utan att detta nödvändigtvis innebär den tvåvägskommunikation som en utbild- ningssituation sett ur skolans synvinkel bör vara. För det andra har de instruktörer som finns ute på företagen/ förvaltningarna också andra upp- gifter som t.ex. att skola in nya medarbetare, omplacerade och korttids- anställda. En instruktörs olika uppgifter och ansvarsområden belyses av den förteckning på olika typer av instruktörer, som gjordes av en arbets- grupp inom Järnbrukens Centrala Yrkesnämnd i samband med en in- tern översyn av instruktörsutbildningen:

Introduktör Fadder Handledare Instruktör Befattningsinstruktör Platsinstruktör Arbetsplatsinstruktör Tillfällig instruktör Arbetsinstruktör Arbetande instruktör Heltidsinstruktör Deltidsinstruktör Huvudinstruktör Chefsinstruktör Instruktionsledare Hjälpinstruktör Avdelningsinstruktör

Inom vissa branscher används både begreppen handledare och instruk- tör för liknande arbetsuppgifter.

Inom handels område användes uteslutande begreppet handledare för personer inom företaget/förvaltningen som fungerar som elevens lärare i den inbyggda Dk-utbildningen.

I övrigt hänförs som framgår av avsnitt 12.1.1 begreppet handledare

tämligen genomgående till personer på företag/förvaltningar som hand- leder skolungdom — företrädesvis grundskoleelever under prao — eller ungdomar under 18 år under uppföljningsinsatser.

12.3 Instruktörens uppgifter i ett utbyggt utbild- ningssystem

Som framgått inledningsvis förutsätter våra förslag om en omfattande arbetsplatsförlagd utbildnig och om modulindelade kursplaner att be- rörd personal på arbetsplatsen ges en adekvat utbildning. Arbetsplatsens instruktör skall tillsammans med elevens lärare planera, genomföra och följa upp den arbetsplatsförlagda utbildningen. Planeringen kan bl.a. innebära att tillsammans med skolans personal diskutera vilka moment, som lämpligen bör genomföras på arbetsplatsen, hur undervisningen metodiskt skall läggas upp och hur befintlig utrustning och modulanpas- sade läromedel bäst kan utnyttjas. Genomförandet innebär bl.a. att introducera eleven i arbetsmiljön, att motivera och stimulera eleven, att förmedla yrkeskunnande, att ge underlag för bedömningen av eleven.

Uppgifter av ovanstående slag förutsätter, att arbetsplatsen och sko- lan i samråd omsorgsfullt överväger vilken/vilka som bör utses till instruktörer. Utöver kunskaper om skolans läroplaner, pedagogiskt in- tresse och god yrkeskunskap bör instruktörerna ha en klar uppfattning om företaget och företagets mål och policy. De bör dessutom vara intresserad av att dela med sig av sina kunskaper.

12.4 Inriktning och innehåll i instruktörsutbildningen

Inom handels- och kontorsområdet ges som nämnts en omfattande handledarutbildning. Handelns Yrkesnämnd anger i sin informations- skrift ”Utbildning av Dk-handledare” följande mål för nuvarande ut-

bildning: Efter genomgången utbildning skall handledaren bl.a:

El känna till lärare och andra kontaktpersoner på skolan samt deras

resp. ansvarsområde känna till skolmiljön, läromedlen och utrustningen veta vad eleven kan efter åk 1 veta vad eleven skall lära sig under åk 2, speciellt i karaktärsämnena känna till läroplanen och skolans förväntningar på företaget, samt få tillfälle att uttrycka sin uppfattning som handledare ha upprättat ett utbildningsprogram för den inbyggda utbildningen inkl. introduktion av eleven på arbetsplatsen El känna till rutiner för betyg, frånvaro/ledighet, ersättningar, skolans uppföljning, arbetsmiljölagen för minderåriga samt handläggning av problem m.m. El känna sig säkrare som instruktör och pedagog för Dk-eleven El kunna föra information vidare på arbetsplatsen om Dk-elevens ut- bildning

DUBB

!]

I en kursbeskrivning för utbildning av instruktörspersonal i skoljord- bruk och skolträdgårdar anges följande syfte och innehåll:

Syfte —att öka deltagarnas förmåga att bidra till att utvinna största möjliga utbildningsnytta ur skoljordbrukens och skolträdgårdarnas pro- duktionsresurser genom att ge grundläggande kunskaper om pedagogik och metodik, skolans ansvar för elevernas allsidiga utveckling, skolans regelsystem, undervisningsplanering, skoladministration, arbetsmiljö- frågor.

Innehåll —pedagogiska grunder och metodik, människokunskap, in- struktions- och demonstrationsteknik, arbetsmiljöfrågor, läroplaner, skoladministration.

Syfte och innehåll i de båda exemplen för instruktörsutbildning är till stor del relevanta för en framtida instruktörsutbildning.

Av de citerade utbildningsmålen för båda utbildningarna framgår, att vissa moment är att hänföra till allmän läroplanskunskap, till generella resonemang om hur man umgås lärare-elev för att motivation och inlär- ning skall bli så bra som möjligt. Andra moment har mer yrkesspecifik inriktning, vanligtvis i det avseendet, att de metodiska diskussionerna, som måste utgöra en del av instruktörsutbildningen, hämtar sina exem- pel från berörd bransch.

Dessa två innehållsliga delar av utbildningen kan och bör sällan separeras helt från varandra. Uppdelningen på en mer allmän och en mer yrkesinriktad delger dock i flera avseenden förutsättningar för olika uppläggningar av utbildningen utifrån skilda branschers och skolors tidsmässiga och ekonomiska förutsättningar.

Den generella delen kan t. ex. sammanläggas för fiera olika branscher. Som konsekvens av detta kan utbildningen läggas lokalt för flera bran- scher samtidigt. Den kan också delas upp tidsmässigt från pass på ett par dagar till några timmar under kvällstid eller veckoslut, allt utifrån de olika deltagarnas önskemål och möjligheter. Genomgående i diskussio- ner med företrädare för olika branscher har man framfört, att det är viktigt, att utbildningens förläggning i tid anpassas till de aktuella före- tagens möjligheter att lösgöra sin personal.

Den del av utbildningen som har en metodisk inriktning, och där utgångspunkten bör vara exempel från resp. bransch, bör samordnas för flera kommuner, regioner ev. för hela riket i de fall målgrupperna är mycket små. En organisation liknande den för fortbildning av små mål- grupper kan då tillämpas.

Inom vissa branscher önskar man förlägga viss del av utbildningen till ett företag för att lättare finnas åskådningsexempel i form av utrustning etc. I andra åter är maskinparken för stor och dyrbar för att den skall användas för övningsändamål. Järnbruksförbundet har löst detta pro- blem, så att man tagit fram en ”övningslåda” som används vid de veckolånga instruktörskurser, som yrkesnämnden driver tillsammans med YPI i Stockholm. ”Lådan” innehåller t.ex. brandsläckare, låskista, bränslepump, exempel för geometriska beräkningar. Med hjälp av dessa standardiserade materiel kan viktiga funktioner tränas. Instruktionssi- tuationer på video ingår i paketet.

Resonemanget ovan om inriktning och innehåll i instruktörsutbild- ningen ger alltså möjligheter att lägga upp utbildningen i olika ”modu- ler”, som kan bjudas på tider och orter, som passar enskilda och företag, och som också kan samordnas med fortbildning av yrkeslärarna där så är lämpligt. Yrkeslärarna som resurs i fortbildningen bör naturligtvis utnyttjas.

12.5 Ansvar och organisation för instruktörsutbild- ningen

Enligt vår mening är instruktörsutbildning så angelägen, att den bör vara obligatorisk för utbildande företag. Samhället skall svara för kostnader- na. Därmed anger också samhället syftet med och huvudsaklig inrikt- ning av utbildningen.

Vi har tidigare (kap. 11) diskuterat en överföring av vissa medel, som nu ligger på högskolans anslag till kommunerna, för att dessa som arbetsgivare skall ha det odelade ansvaret för såväl den pedagogiska som den ekonomiska planeringen av fortbildningen för yrkeslärare. Detta innebär, att möjligheterna till uppdragsutbildning kan utnyttjas. I kon- sekvens med denna förändring bör också medel för instruktörsutbild- ning utgå i form av statsbidrag till kommunerna. Motsvarande organis- tion som gäller för statens bidrag till utbildning av handledare för prao kan då eventuellt tillämpas (jfr. Förordning om statsbidrag till utbild- ning av handledare etc. 19832584 ändrad 19851522).

Om det i framtiden visar sig, att omfattande samordningsåtgärder över större regioner blir nödvändiga för vissa målgrupper bör det övervägas, om medlen i stället helt eller delvis skall ligga som nu på UHÄ eller på SÖ. Mot att de läggs på UHÄ talar, att det inte är fråga om en högre utbildning och att planeringen av utbildningen bör ske i nära samarbete mellan skolväsendet och yrkesnämnder/yrkesråd.

Med en betydligt större omfattning av instruktörsutbildningen än den har idag kommer det att bli en nödvändighet, att ett flertal olika utbild- ningsanordnare anlitas, t.ex. högskolan (YPL), AMU, komvux, gymna- sieskolan och statens skolor för vuxna.

Från fiera håll har framförts, att ett system med pilotutbildning, dvs. centralt/regionalt utbildade instruktörer, som i sin tur genomför utbild- ning lokalt, är en möjlighet att ge instruktörsutbildningen volym inom rimlig tid och till rimliga kostnader.

Erfarenheterna från pilot- och resurspersonutbildningen inom sko- lans lärarfortbildning är dock inte entydigt positiva (jfr. ”Profet i egen skola” utvärdering gjord vid Universitetet i Göteborg). En pilotutbild- ning för instruktörer bör övervägas utifrån olika branschers förutsätt- ningar och de erfarenheter som finns på olika håll. Vi föreslår att El instruktörsutbildning blir obligatorisk för utbildande företag Cl statsbidrag skall utgå för kostnader för en sådan utbildning och att

staten svarar för mål och huvudsaklig inriktning

D den konkreta utformningen av utbildningen tas fram i nära samar- bete mellan skolväsendet och berörda branschorgan El därvid förutsättningarna för att genom pilotutbildning snabbt öka

antalet utbildade instruktörer undersöks det anslag för instruktörs- och handledarutbildning som idag ligger på UHÄ överförs till kommunerna i konsekvens med våra förslag om fortbildning för yrkeslärarna och lärarna i tekniska ämnen _ möjligheterna till uppdragsutbildning utnyttjas.

12.6 Utbildningens omfattning

Inför en utbyggd arbetsplatsförlagd utbildning ökar behovet av instruk- törer mycket kraftigt. ”Instruktörskåren” måste därför sannolikt byggas upp under en längre tidsperiod. Behovet är emellertid svårt att uppskat- ta. Inom ett fiertal branscher t.ex. motorbranschen, handeln och SHIO- området är företagen ofta mycket små med endast en eller ett par anställda. Detta innebär att förhållandet en elev — en instruktör kan gälla, medan i stora företag en instruktör kan ha ansvar för 10—20 elever, ev. i fiera perioder under ett läsår.

Yrkesnämnderna bör kunna bistå med beräkningar på önskvärd ut- bildningsvolym. I våra beräkningar har vi skattat det tillkommande behovet under en inledningsperiod till ca 9.000 instruktörer, som skall utbildas under den första treårsperioden. Även efter denna period be- hövs genom den ökade arbetsplatsförläggningen betydande insatser för uppföljning av tidigare utbildade samt insatser för nytillkommande instruktörer. Vi har utgått ifrån en tidsmässig volym av sju dagar. Vid vår beräkning av kostnaderna för instruktörsutbildningen har vi utgått från en modell, där fem dagar tas ut år 1 och två dagar är 2. Tiden kan naturligtvis tas ut på många sätt. Det är dock angeläget att utbildnings- tiden fördelas över fiera tillfällen. Vi föreslår att B utbildningen till sin grundmodell omfattar sju dagar och att denna tid

i princip fördelas på minst två utbildningstillfällen.

12.7 Samordning mellan fortbildning av yrkeslärare och instruktörer

Våra direktiv innebär att vi skall undersöka möjligheterna till samord— ning mellan fortbildning av yrkeslärare och ”utbildning av handledare eller andra på arbetsplatsen som ansvarar för utbildning”.

Som vi tidigare framhållit saknas starka skäl för samordning av yrkes- lärarnas fortbildning och utbildning av den sorts handledare som avses i ”Förordning om statsbidrag till utbildning av handledare för skolungdo- mar under praktik på arbetsplats” (SFS 19832584) ändrad l985z552).

Däremot har vi i olika sammanhang framhållit, att ett system med

arbetsplatsförlagd utbildning nödvändiggör ett nära samarbete mellan skolans lärare och instruktörerna på arbetsplatserna. Ett sådant nära samarbete förutsätter omfattande kunskap om varandras mål, förutsätt- ningar, arbetsformer etc. Samordning av viss fortbildning blir därmed inte bara möjlig utan också nödvändig. Vissa av våra förslag i detta kapitel och i kapitlet om fortbildning skapar förutsättningar för en sådan samordning nämligen D obligatoriskt fortbildning för yrkeslärare inom den tidsram som en utbyggd företagsförlagd utbildning skapar l:] obligatorisk utbildning för instruktörer i utbildande företag |:] ett för skolhuvudmännen pedagogiskt och ekonomiskt sammanhållet ansvar för yrkeslärarnas fortbildning El de medel som för närvarande disponeras av UHÄ för utbildning av instruktörer i näringsliv och förvaltning utgår fortsättningsvis i form av statsbidag till kommunerna D länsskolnämnden och SÖ svarar för samordning, där målgruppernas storlek eller andra skäl påkallar detta l:] yrkesrådens roll som länk mellan skola och arbetsliv betonas genom att skolstyrelserna ger ökad utbildning och information till yrkesrå- dens ledamöter.

Vi föreslår att [1 fortbildning för yrkeslärare och instruktörer planeras och genomförs i samverkan, där så är ändamålsenligt El SÖ och länsskolnämnderna ansvarar för samordning där målgrup- pernas storlek eller andra skäl så påkallar El skolstyrelserna engagerar yrkesråden i såväl yrkeslärarnas fortbild- ning som i utbildning av instruktörer.

12.8 Kostnadsberäkningar

Vi bedömer behovet av utbildade instruktörer under ett inledande skede till 10.000 — 11.000. UHÄ bedömer att ca 2.000 redan är utbildade.

Vårt förslag innebär då, att 3.000 instruktörer per år utbildas under en 3-årsperiod. Vi utgår i kostnadsberäkningen från en veckas utbildning under det första utbildningsåret och 2 dagars uppföljning påföljande år.

Kostnaderna beräknas här utifrån ersättning för mistad lön för delta- garen (ungefärligt löneläge som yrkeslärarna), kurskostnad (skattad till 10.000 kr./vecka) och rese- och traktamentsersättning för 50% av dem som är under utbildning (ca 1.000 kr./vecka).

Den totala kostnaden för instruktörsutbildningen blir enligt denna beräkning ca 9 milj. kr. år I, 13 milj. kr. år 2 och 13 milj. kr. år 3. År 4 skulle uppföljningskostnaden bli 4 milj. kr. Av dessa insatser (totalt 41 milj. kr.) är 25 milj. kr. ett engångsbelopp under år 1—4. Därtill kommer en löpande kostnad om 4 milj. kr. per år som fortsätter att löpa även efter år 4. Denna är efter år 4 i första hand avsedd för insatser för nytillkom- mande instruktörer men även för uppföljning av tidigare utbildade.

Vi föreslår att

El en tillkommande årlig insats om 4 milj. kr. avsätts för instruktörsut- bildning. Härutöver föreslår vi en engångsinsats år 1—4 med totalt 25 milj. kr.

13. Signal- och planeringssystemet

13.1. Gymnasieskolans signalsystem

13.1.1. Utbildningsekonomiska utredningen

Utbildningsekonomiska utredningen har redovisat tre specialundersök- ningar som belyser olika problem i samband med utbildningsplanering- en (Ds U 1983:8 — Utbildningsplanering, exempel och problem). Utred- ningen har undersökt hur utbildningsmyndigheter och näringsliv sam- verkar för att åstadkomma en tillfredsställande yrkesinriktad utbildning och skriver bl.a.

”För att samhällets utbildningsapparat skall kunna fullgöra sitt stöd till närings- livet vad gäller teknisk och yrkesteknisk utbildning måste det tekniska innehållet i utbildningarna planeras i nära samråd med näringslivet. Eftersom den tekniska utvecklingen går så snabbt måste samrådet ske ofta och utbildningarna ideligen moderniseras. Fungerar inte samrådet bra kan utbildningarna snabbt föråldras och bli av mindre intresse för näringslivet. Företagen som för sin överlevnad är beroende av väl utbildad arbetskraft måste då se till att utbildningsbehoven tillgodoses på annat sätt." (Sid. 14).

”Dåliga kontakter mellan samhällets utbildningsplanerare och näringslivet kan alltså leda till en förskjutning mellan de insatser som de olika parterna gör så att näringslivet får mindre hjälp och därmed ökade kostnader. Omvänt kan ett gott samarbete i utbildningsplaneringen avlasta företagen kostnadskrävande utbild- ningsinsatser och därmed förbättra deras konkurrenskraft.” (Sid. 15).

Det är från utbildningsekonomiska utredningen som begreppet signal- systemet härstammar. Utredningen konstaterar att de grundläggande utbildningarna är ganska okänsliga för signaler om förändringsbehov. Förändringarna tar också lång tid att genomföra. Däremot är det en något mindre komplicerad procedur att göra förändringar i gymnasie- skolans specialkurser och högre specialkurser eller att utarbeta helt nya kurser.

Signalernas möjligheter att få genomslagskraft varierar med skolform och typ av utbildning inom skolformen. Det finns en stigande skala med avseende på den tid det tar att i olika utbildningar tillfredsställa ett nytt utbildningsbehov:

AMU Komvux

LA-kurser RA-kurser Specialkurser Linjesystemet

För behov på områden som ännu inte funnit en branschstruktur saknas tunga signalsändare inom näringslivet liksom naturliga samverkanspart- ners. Detta gäller i hög grad för s.k. framtidsbranscher men också för de behov som är gemensamma för många eller alla branscher — ex. admi- nistrativa utbildningen, kontorsyrkesutbildningen, utbildning i mark- nadsföring och försäljning samt språkutbildningen..

Vi använder ordet signalsystem på det sätt utbildningsekonomiska utredningen föreslagit. Vi har kompletterat utredningens analyser med synpunkter som framkommit vid sekretariatets genomförda hearings och i rapporter och utvärderingar m.m.

Det nuvarande samarbetet mellan skola och arbetsliv är koncentrerat till planeringsråd (SSA-råd), yrkesråd och yrkesnämnder.

13.1.2. Synpunkter framförda vid sekretariatets hearings

Sekretariatet har genomfört hearings med branschernas yrkesnämnder, skolledare, representanter för länsskolnämnderna och forskare i två omgångar. En fråga som ingick i den av sekretariatet utsända listan på problemställningar inför resp. hearing hade följande lydelse:

”Vilka är Era erfarenheter av samarbetet med skola och utbildningsplanerande myndigheter. I vilken form sker Era kontakter? I vilken utsträckning tas Era synpunkter tillvara?”

Nedan redovisas exempel på synpunkter som framfördes vid de båda hearingsomgångarna.

Byggnadsindustrins Yrkesnämnd framhöll bl.a. vikten av att yrkesrå- den är begränsade till en studieväg. Man sade sig inte ha någon förståelse för SSA-rådens organisation och möjligheter. Däremot var man positiv till tanken på permanenta översynsgrupper för att kunna fånga upp arbetslivets förändringsbehov.

Motorbranschens Yrkesnämnd hade goda erfarenheter av och intresse för att medverka i lokala översyner och uppföljningar av utbildningen. Man fann det svårt att samarbeta med 24 länsskolnämnder och 170 kommuner. Beträffande yrkesråden framhölls betydelsen av att en poli- tiker från skolstyrelsen ingår i resp. råd.

Handelns Yrkesnämnd hade haft en intern diskussion om nödvändig- heten av att inrätta ett regionalt yrkesråd för att skapa en naturlig samarbetspartner med länsskolnämnden. Den nya planeringsordningen med ett decentraliserat beslutsfattande borde kanske markeras genom att SSA- och yrkesråden ersattes med något helt nytt, enligt nämndens mening.

Kommunala Yrkesnämnden (KYN) uttalade sig för en central ram i kombination med decentraliserade beslut för att kunna tillfredsställa

lokala behov. Man jämförde på denna punkt Högskolans system med en vid central utbildningsplan kombinerad med lokala kursplaner. Detta kan ske även för gymnasieskolans del om yrkesråden utvecklas och får beslutsfunktion liknande linjenämnderna i högskolan.

Elfackets Centrala Yrkesnämnd (ECY) framhöll att man helt saknade ett etablerat samarbete på länsnivån liksom en samordning mellan AM U, gymnasieskolan och komvux när det gäller yrkesutbildningarnas dimensionering regionalt.

Lantbrukets Yrkesnämnd (L YN), Skogsbrukets Yrkesnämnd (SYN) och Trädgårdsnäringens Yrkesnämnd ( TYN) reagerade mot ett regeringsför- slag att yrkesråden skulle utmönstras ur skollagen med motiveringen att den politiska majoriteten kan skifta lokalt och regionalt och därmed synen på yrkesrådens existens. Kontinuiteten i rådens arbete är viktig att slå vakt om.

Man ansåg det vara en fördel om en politiker satt ordförande i resp. råd för att få erforderlig förankring i det beslutande organet, dvs. skol- styrelsen eller utbildningsnämnden. Vidare betonades att yrkesråden borde få egen beslutanderätt inom en viss ram då det i bland kan upplevas förödande att bara få ge råd. Man noterade också att inte alla huvudmän tar på sig kostnaderna för yrkesrådsledamöterna. Från dessa yrkesnämnders sida upplevs det också besvärande att gymnasieinspek- tionen i sin tidigare utformning försvunnit.

Yrkesnämnden för Fabriksindustrin ( YFIND) såg en fara i att resp. yrkesnämnd eller motsvarande styr en viss utbildning allt för hårt med tanke på överströmningen till andra branscher. Man uttalade sig för ett samverkansansvar mellan några branschorgan som har naturliga berö- ringspunkter i form av utskott eller kommittéer under Arbetsmarkna- dens Yrkesråd. Yrkesnämndernas ansvar för den egna branschens ut- veckling kvarstår dock. Analogt med detta föreslår YFIND att även de lokala yrkesråden får tvärgruppskaraktär för att man skall kunna arbeta med ett bredare perspektiv.

I skolledargruppen rapporterades att man saknade lokala organ för SAF, vilket försvårar den lokala dialogen med parterna. Med nuvarande organisation företräder SAF- representanten mera sitt företag och mind- re SAF som organisation. Från skolledarhåll framhölls därför vikten av att yrkesrådens verksamhet kompletterades med direktkontakter mellan skolan och företagen i närsamhället. Dessutom ansåg man att komvux måste uppmärksammas på ett helt annat sätt av yrkesråden.

Verkstadsindustrins Yrkesnämnd anförde bl.a. att ordföranden i resp. yrkesråd borde komma från arbetslivet.

Några synpunkter är mer frekventa än andra. Det gäller i första hand dessa: 13 Yrkesråden är viktiga instrument för den gymnasiala yrkesutbild- ningen El Lokala och regionala SSA-råd har mycket begränsat värde för gym- nasieskolans signalsystem D Yrkesnämndernas möjligheter att påverka och att få adekvat informa- tion har minskat avsevärt med det år 1982 införda planeringssystemet, som innebär ett decentraliserat beslutsfattande.

13.1.3. Behov av ett utvecklat signalsystem

Vårt förslag till riktlinjer i kap. 6 innebär att premisserna för signalsyste- met ändrats i flera avseenden. Flera av våra delförslag förutsätter ett betydligt bättre samarbete mellan de utbildningsplanerande myndighe- terna och samarbetsorganen på olika nivåer, som exempelvis: El Införandet av ett modulsystem för yrkesutbildningarnas karaktärs- ämnen kopplat till tanken att innehållet i en modul skall kunna ändras relativt snabbt efter signaler från avnämarna. Cl Utökad arbetsplatsförläggning av undervisningen under åk 1 och 2 med centralt resp. lokalt urval av moment som får resp. skall förläg- gas till arbetsplats. |:] En treårig grundmodell för yrkesutbildningen med det tredje året i huvudsak förlagt till arbetslivet. El Större möjligheter för yrkeslärarna att bedriva yrkesstudier och att vistas ute på arbetsplatserna inom ramen för skolans tillsynsansvar. D Utbildning av instruktörer/handledare.

13.2. Gymnasieskolans planeringssystem

13.2.1. Dimensionering

Det nuvarande planeringssystemet för gymnasieskolan har tillämpats sedan läsåret 1983/ 84. Statsmakternas krav på det nya systemet finns angivna i prop. 1980/812107.

”En ny ordning för beslut om gymnasieskolans organisation måste utformas så att den underlättar ett förverkligande av de utbildningspolitiska målen. En ny be- slutsordning bör beakta bl.a. avvägningen av utbildningsutbudet mellan arbets- marknadens behov och elevernas efterfrågan, kraven på likvärdig tillgång till utbildning i olika regioner samt en ändamålsenlig hushållning med samhällets utbildningsresurser. Dessutom bör en ny beslutsordning garantera stabilitet i planeringen genom tidiga organisationsbeslut. Den bör också möjliggöra snabba justeringar när så erfordras även på ett sent stadium i planeringsprocessen."

I propositionen betonas också att ett ökat lokalt och regionalt inflytande över gymnasieskolans planering skulle göra det möjligt ”att snabbare möta nya behov och till godose efterfrågan på arbetskraft”.

Riksdagen fastställer preliminära ramar för gymnasieskolans organisa- tion drygt två år före aktuell läsårsstart. Ramsystemet består av en direktram för alla direkt grundskoleanknutna studievägar och en ram, lilla ramen, för övriga studievägar. Direktramen är i sin tur uppdelad på olika sektorsramar och en ram för ospecificerade platser.

Begreppet årselevplatser har införts för att man regionalt och lokalt skall kunna välja utbildningar av olika längd inom resp. sektor. En viss styrning från treåriga till tvååriga studievägar hoppades man uppnå, eftersom det kostar fier årselevplatser att inrätta klasser ju längre utbild- ningen är.

Sektorsramarna är mer eller mindre homogena till sin uppbyggnad. Den mest heterogena sektorn torde vara TI-sektorn med så vitt skilda studievägar som beklädnadsteknisk linje och el-teleteknisk linje inom sektorn.

Sedan planeringssystemets tillkomst har kommunerna varje år nåtts av fiera beslut om ändringar av antalet årselevplatser inom de olika sektorerna. Dessa beslut har kraftigt försvårat kommunernas planerings- arbete med tanke på intagningsprocess, lokaler, lärare, läromedel, ut- rustning och direkta kommunala driftskostnader. Länsskolnämnderna har hittills inte haft rätt att göra omfördelningar mellan de tilldelade sektorsramarna eller mellan direktramen och lilla ramen. Helt margi- nellt kan dock ett litet antal ”överblivna” årselevplatser inom en sektor få överföras till en annan sektor om så erfordras för att kunna starta en klass. Resterande årselevplatser inom en sektor skall annars återgå till SÖ för distribution till andra nämnder eller för överföring till annan sektor eller ram enligt SÖ:s beslut.

Till kommunernas uppföljningsansvar utgår statsbidrag i särskild ord- ning utan direkt koppling till planeringssystemet. I den mån kommuner- na anordnar kortare lokalt arbetsmarknadsanknutna specialkurser (LA-kurser) inom ramen för uppföljningsansvaret belastas dock direkt- ramen.

Våra förslag om introduktionsperioder inom ramen för yrkesutbild- ningen leder sannolikt till ett ökat behov av platser i direktramen. För att åstadkomma detta föreslår vi att delar av statsbidragen till åtgärder inom kommunernas uppföljningsansvar förs över till anslaget för gymnasie- skolan. I många stora och medelstora kommuner finns nämligen en tendens till att uppföljningsinsatserna håller på att utvecklas till ett parallellskolsystem. De främsta orsakerna härtill är de särskilda statsbi- dragen i kombination med en särskild organisation som kan vara skild från gymnasieskolan.

Förslaget om introduktionsperioder kommer att minska behovet av traditionella uppföljningsåtgärder högst väsentligt. Men även med vårt förslag om introduktionsperioder realiserat (kap. 8), torde ett visst behov av ungdomsplatser finnas även i fortsättningen.

Med en samordning av resurserna för gymnasieskolan och resurser till insatser inom uppföljningsansvaret uppnås vidare följande fördelar: l:] beslutsprocessen förenklas El en helhetssyn kan anläggas på olika åtgärder för ungdomar under 18 år D mer långsiktig planering [Zl bättre resursutnyttjande.

SÖ har hösten 1984 till regeringen överlämnat en utvärderingsrapport som utarbetats av en särskild referensgrupp med representanter för SÖ, länsskolnämnderna, Svenska Kommunförbundet, Statskontoret och Landstingsförbundet. På grundval av rapporten föreslår SÖ bl.a. El att statsmakternas beslut om årselevplatser avser totalt antal platser för riket fördelat på direktramen och lilla ramen och att SÖ fördelar platserna på länen med samma uppdelning

[ att statsmakterna vid behov skall kunna styra dimensioneringen av enskilda linjeområden eller studievägar genom allmänna riktlinjer eller genom angivande av ett högsta antal årselevplatser [ att statsmakterna vid ställningstagandet om elevplatser samtidigt tar ställning till medel för startbidrag

[ att beslutsprocessen vad gäller gymnasieskolans dimensionering och de särskilda uppföljningsåtgärderna bör integreras.

13.3. Slutsatser och förslag till fortsatt inriktning

Utvecklingen och styrningen av den gymnasiala yrkesutbildningen kan beskrivas utifrån tre frågor. [1 Hur skall signalerna utanför och inom skolsystemet fångas upp och tolkas? [1 På vilket sätt kan förändringar genomföras på ett snabbare och bättre sätt än i dag? |:] Hur skall dimensioneringen styras?

De två första frågorna är sammankopplade i fiera avseenden och be- handlas därför gemensamt i det följande.

13.3.1. Utveckling och styrning av utbildningarnas innehåll

Vi har i kap. 3 konstaterat att utvecklingen går i riktning mot bredare yrkesroller och att kopplingen mellan utbildningsbakgrund och yrkesin- riktning på arbetsmarknaden är förhållandevis svag. Konsekvenserna för utbildningsplaneringen bör då bli att il man inte kan koppla dimensioneringen av gymnasieskolan till arbets- marknadsbehov på olika yrkesområden på samma sätt som tidigare 3 kursplanearbetet ej enbart bör bedrivas isolerat linje för linje, utan också ske i form av ett övergripande arbete mellan de linjer och utbildningsformer där modulsamverkan är motiverad.

På den centrala nivån har SÖ ansvaret för kursplaneutvecklingen och därmed för den kontinuerliga bevakningen av utbildningens kvalitet och för att signaler som tyder på att utbildningarna behöver moderniseras fångas upp. Om signalerna är tillräckligt starka aktiveras planeringsap- paraten och arbetsgrupper tillsätts osv.

På högskoleområdet har man försökt att skapa ett system för signal- mottagandet via de planeringsberedningar som knutits till UHÄ.

Vi föreslår att permanenta läroplansgrupper konstrueras med repre- sentanter för utbildningsmyndigheter och yrkesnämnderna eller mot- svarande branschparter, exempelvis SHIO- Familjeföretagen. Varje lä- roplansgrupp bör ha representation från de branscher som naturligt hör samman med tanke på den nämnda utvecklingen mot vidgade yrkesom- råden. Mot bakgrund av SÖ:s övergripande ansvar för läroplansutveck- ling bör SÖ svara för ledningen av dessa gruppers arbete. Från utbild- ningsväsendets sida bör även representanter för AMU och högskolan

ingå, dels med tanke på vårt förslag om ett gemensamt modulsystem, dels för att det skall bli möjligt att anlägga en vertikal aspekt på det utbildningsbehov som kanaliseras via läroplansgrupperna. Det är vidare angeläget att forskningsanknytningen beaktas i samband med den lö- pande översynen av kursplanerna. Helt naturligt kommer de föreslagna läroplansgrupperna att få en mycket intensiv arbetsperiod i samband med realiserandet av våra förslag. Vi kommer också i avsnitt 15.1 att föreslå att en interdepartemental grupp skall bildas för att samordna de olika delarna i reformarbetet. Det bör ankomma på regeringen att när- mare besluta om sammansättning och uppgifter för dessa grupper. För detta arbete avsätts ett årligt belopp om 2,5 milj. kr. resp. 1,5 milj. kr. Därtill föreslår vi ett engångsbelopp på 10 milj. kr. för modulisering av kursplanerna.

I det av oss föreslagna modulsystemet ökar möjligheterna för signaler- na att snabbt få genomslagskraft via läroplansgrupperna under förut- sättning av att kursplanerna mera får karaktären av ramplaner. Snabbast genomslagskraft skulle signalerna få i ett system där riksdagen fastställer ramtimplaner för de yrkesinriktade karaktärsämnena, regeringen mål och riktlinjer, SÖ efter läroplansgruppernas hörande huvudmomenten (jfr. bil. 4 och 5). Det är önskvärt att den nämnda ramtimplanen utformas så att nya studievägar kan inrättas utan att förslag därom behöver underställas riksdagen i varje enskilt fall. Regeringen bör kunna före- skriva att vissa moduler skall ingå på en studieväg eller att utbildningen skall ha viss struktur. Vid sidan av arbetet med kursplanernas uppdate- ring bör de föreslagna läroplansgrupperna försöka skaffa sig kunskap om läromedelssituationen, utrustningsfrågorna och utbildningens kva- litet. Detta förutsätter i sin tur att grupperna följer undervisningen via direkta skolbesök.

Givetvis kan läroplansgrupperna ibland behöva anlita personer med branschkännedom från yrkesnämnderna i uppföljningsarbetet.

Möjligheterna att direkt påverka utbildningarnas innehåll på regional nivå är starkt begränsade med undantag för de regionalt arbetsmark- nadsinriktade högre Specialkurserna (RA-kurser). Även fortsättningsvis bör det vara naturligt för länsskolnämnderna att agera via SÖ när signaler om förändringsbehov inkommer. Vid våra hearings har fram- kommit att man inte tillmäter de regionala SSA-råden någon större betydelse i signalsammanhang för den gymnasiala yrkesutbildningens vidkommande. Däremot kan signaler fångas upp vid skolbesöken inom ramen för länsskolnämndernas tillsynsansvar. Det är viktigt att dessa förändringsbehov kanaliseras till läroplansgrupperna.

Läroplansgruppernas och därigenom yrkesnämndernas utvärderings- arbete ute i skolorna bör integreras med resp. länsskolnämnds egna skolbesök på de aktuella studievägarna. En samplanering erfordras för att kunna följa upp en viss studieväg i fiera län samtidigt under ett läsår.

Kraven på en likvärdig utbildningsstandard medför att utbildningar- nas innehåll måste bestämmas centralt i mycket stor utsträckning. Lokalt finns dock en ventil i de s.k. LA-kurserna, som oftast är relativt korta. På den lokala nivån gäller det i första hand att försöka skapa så goda betingelser för de olika utbildningarna som möjligt samt att på olika sätt

nå hög kvalitet. Ett viktigt instrument i detta sammanhang är de lokala yrkesråden. Som tidigare nämnts förutsätter våra förslag på fiera punk- ter att yrkesrådens arbete aktiveras och utvecklas så att skolstyrelserna får ett så bra beslutsunderlag som möjligt. Detta bör innebära få leda- möter och anknytning till ett bestämt kompetensområdet (yrkesområde). Arbetsfördelningen mellan yrkesråden och SSA-råden är i flera fall oklar. Förslag eller yttranden från yrkesråden tar i många fall onödigt lång tid fram till beslut i skolstyrelsen eftersom man på några ställen tillämpar en sådan handläggningsordning att de också skall passera SSA-rådet för yttrande. Detta är enligt vår mening inte ändamålsenligt. ] konsekvens med vad som föreslagits med avseende på läroplansgrup- pernas sammansättning bör även de lokala yrkesråden organiseras med resp. läroplansgrupp som förebild. Det blir då en naturlig kanal mellan central och lokal nivå med avseende på signaler m.m. För att höja aktiviteten inom och statusen hos de lokala yrkesråden förbereder SÖ ett informations- och servicematerial. Vi delar SÖ:s upp- fattning att det bör ankomma på varje skolstyrelse att besluta om sådana förändringar som förstärker yrkesrådens ställning utan att rådskaraktä- ren går förlorad. Den lokala kompetensen måste därvid tas till vara så att yrkesrådens ledamöter verkligen kan bedöma de lokala förutsättningar- na för arbetsplatsförläggning av olika moment, platstillgången och ar- betsplatsernas kvalitet. Viktiga förutsättningar för detta arbete är en viss medelstilldelning från skolstyrelsens sida och att skolstyrelserna konse- kvent använder sig av yrkesråden som remissinstans i de frågor som berör resp. studieväg eller studievägar. Yrkesrådens medelsbehov avser ersättning till ledamöterna för förlorad arbetsinkomst och reseräkningar i förekommande fall. I detta sammanhang bör påpekas att riksdagens nyligen fattade beslut om ändrad skollag (prop. 1985/86:10) med borttagande av lagbestäm- melser om lokala yrkesråd inte får tolkas så att dessa organ skall försvin- na. Det framgår av motiveringarna i propositionen att avsikten är att ta in bestämmelser om yrkesråden i Skolförordningen i stället. Det är vår fasta övertygelse att yrkesrådens roll blir viktigare i framtiden. Med hänvisning till yrkesrådens centrala roll enligt våra förslag bör deras existens regleras av regeringen i skolförordningen. På detta sätt garanteras en kontakt mellan skolan och arbetslivet. Även komvux och utbildningen på den tekniska linjen och den ekonomiska linjen bör omfattas av yrkesrådens verksamhet. Beträffande utveckling och styrning av utbildningarnas innehåll har vi sammanfattningsvis föreslagit att B centrala läroplansgrupper bör inrättas med företrädare för utbild- ningsmyndigheter och branscher lil särskilda medel bör anslås för läroplansgruppernas arbete I:] läroplansgrupperna bör representera flera branscher som har samhö- righet i olika avseenden

El riksdag och regering bör övergå till ram- resp. målstyrning i större omfattning l] läroplansgrupperna även bör få ett visst utvärderingsansvar El uppföljningen på skolorna skall samordnas med länsskolnämnder-

nas tillsynsansvar I] yrkesrådens existens bör regleras i förordning. El skolstyrelserna uppmärksammas på att lokala yrkesrådens status och ställning behöver förstärkas bl.a. genom medelstilldelning och ett konsekvent användande av råden som remissinstans. El det bör ankomma på regeringen att närmare förordna om läroplans- gruppernas uppgifter och sammansättning

l3.3.2 Dimensionering och styrning

Bakom det nuvarande planeringssystemet med olika ramtilldelningar av årselevplatser till SÖ för vidare befordran till länsskolnämnderna finns de huvudmotiveringar som redovisats ovan i avsnitt 13.2.1.

Den helt dominerande delen av planeringssystemet utgörs av direkt- ramen och dess sektorer. Det är ytterst tveksamt om huvudmotivering- arna har relevans på sektorsindelningen, eftersom sektorerna inom sig rymmer så artskilda studievägar från såväl kostnads- som arbetsmark- nadssynpunkt. Dessutom motsvarar inte sektorsramarna naturliga sö- kandeområden för eleverna eftersom en elevs första-, andra- och tredje- handsval till gymnasieskolans ofta ligger på olika sektorer, vilket vi tidigare redovisat i kap. 3.

Vi har i avsnitt 8.3.9 föreslagit att elevernas val bör kunna tillgodoses i större utsträckning. Förutsättningarna härför torde öka om den nuva- rande bindningen till sektorsramar upphör, även om lokala begräns- ningar kvarstår i form av tillgången på lokaler och utrustning, ev. till- kommande kommunala driftskostnader och det lokala arbetslivets be- hov och möjligheter. Nu gällande ordning där länsskolnämnderna som ovan nämnts först efter beslut av SÖ kan överföra ett större antal icke utnyttjade årselevplatser från en sektor till en annan, medför dessutom en tidsutdräkt som många gånger försvårar den kommunala planeringen avsevärt.

Vi föreslår därför övergång till en totalram för antalet årselevplatser i gymnasieskolans direktram som bör vidgas på bekostnad av nuvarande uppföljningsinsatser i enlighet med vad vi tidigare anfört. Några större olägenheter uppkommer inte under förutsättning att studievägar som medför extremt höga kostnader undantas.

Om behov uppkommer bör statsmakterna styra dimensioneringen av såväl enskilda studievägar som linjeområden genom allmänna riktlinjer eller genom att ange ett högsta eller lägsta antal årselevplatser.

Om planeringssystemet skall bli flexibelt bör utbildningens inriktning i så hög grad som möjligt påverkas genom målstyrning. Detta talar för att statsmakterna till SÖ och SÖ till länsskolnämnderna fördelar en totalram av årselevplatser. SÖ:s fördelningsbeslut kan t.ex. påverkas av arbetsmarknadsläget för ungdomarna i resp. län. Samtidigt uttrycker statsmakterna en uppfattning om behovet när det gäller gymnasiesko- lans dimensionering för riket utifrån tillgängligt prognosmaterial m. m.

I ett läge där staten svarar för ca 90% av kostnaderna för lärarlöner samtidigt som elevkullarna kommer att minska, anser vi dock inte att staten helt kan avhända sig beslut om de enskilda studievägarnas dimen-

sionering. Därtill kommer de motiv som ovan redovisats i avsnitt 13.2.1. Vi anser emellertid att statens beslut om gymnasieskolans organisation bör ske på en så pass decentraliserad nivå som möjligt, dvs. av länsskol- nämnderna.

Länsskolnämnderna får genom statsmakternas uttalade prioriteringar ett bra underlag för att fördela den till länet medgivna totalramen på olika studievägar där centrala och lokala överväganden utifrån dimen- sioneringshänseende har sammanvägts.

När det gäller den yrkesinriktade gymnasieskolutbildningen bör nämndernas styrning av dimensioneringen även ske via statsbidragen för utrustning. I samband med att huvudmännen avger förslag om inrät- tande/utökning av en studieväg bör de känna till vilket startbidrag de blir berättigade till om organisationsförslaget förverkligas. Med tanke på det regionala arbetsmarknadsbehovet är det viktigt att nämnderna har det instrument för styrning som startbidragen utgör. En viss andel av de till kommunerna fördelade platserna bör avsättas för kommunernas egen disposition för att kunna starta LA-kurser. Även LA-kurserna bör omfattas av det föreslagna systemet med modulindelade kursplaner. Dessa LA-kurser bör dock inte få pågå längre tid än två år med mindre än att de underställts resp. länsskolnämnd för prövning av läroplanen.

Denna prövning bör ske utifrån kriterierna att 121 kursen till sitt innehåll inte har någon motsvarighet inom ramen för

det reguljära utbudet El kursen verkligen är lokalt arbetsmarknadsanknuten l] kursen har ett inslag av allmänna ämnen i nivå med den reguljära

linjeutbildningen.

Sammanfattningsvis föreslår vi i detta avsnitt att El uppdelningen på direktramen och lilla ramen behålls vid fördelning- en av årselevplatser [] direktramen fortsättningsvis skall dimensioneras med hjälp av en del av de medel som nu används för särskilda åtgärder inom uppfölj- ningsansvaret El sektorsindelningen slopas som grund för fördelningen av årselevplat- ser till SÖ:s disposition El SÖ:s fördelning till länsskolnämnderna på motsvarande sätt bör ske i form av totalt antal platser på resp. ram El statsmakterna vid behov bör kunna styra dimensioneringen via all- männa riktlinjer och/eller angivande av ett högsta antal årselevpiat— ser för en viss studieväg El länsskolnämnderna fördelar årselevplatserna till kommunerna spe- cificerade på resp. studieväg l:] länsskolnämndernas styrning även bör ske via beviljandet av start- bidrag men också via överläggningar och rekommendationer 13 en viss andel av direktramen får användas för kommunernas behov av att starta LA-kurser

El LA-kurserna anmäls till länsskolnämnden som har att pröva tim- och kursplanen efter två år

El det uppdras till SÖ att lämna förslag på studievägar som av kostnads-

skäl eller andra skäl bör särbehandlas och därmed ligga utanför den generella tilldelningen.

13.3.3. Framtida linjestruktur

Begreppet ”linje” har kommit att ge intryck av högre kvalitet än ”special- kurs”. Det har fått en högre status. Vi har föreslagit likvärdigt innehåll av allmänna ämnen för alla yrkesinriktade studievägar — även special- kurser — som omfattar minst två läsår. Beteckningen bör då vara enhet- lig. ] valet mellan termerna studieväg och linje föredrar vi den senare.

Alla grundskoleanknutna studievägar med minst tvåårig, för klassen (studiegruppen) sammanhållen utbildning betecknas linje. I de fall ge- mensamma studier bedrivs under hela åk 1 eller 2 kan linjen efter dessa årskurser, som nu, delas i grenar och varianter. Detta innebär exempelvis att de nuvarande grenarna Ba Vv och Ba Ml fortsättningsvis blir separa- ta linjer medan grenarna Ba Tg och Ba Mr bibehåller sin grenbeteckning. Vidare medför det att antalet linjer i förhållande till nuläget kommer att öka. Ökningen kommer i första hand från de hantverksutbildningar som tidigare inte kunnat inordnas i linjesystemet, exempelvis frisörer, optiker och kosmetologer.

En stor del av de nuvarande grundskoleanknutna Specialkurserna har av olika skäl bibehållit äldre tim- och kursplaner, exempelvis verkstads- mekaniker. Våra förslag att samtliga grundskoleanknutna studievägar skall innehålla allmänna ämnen, modulindelade kursplaner och arbets- platsförlagd utbildning medför att tim- och kursplaner för dess äldre utbildningar avvecklas och ersätts av nya.

I gymnasieskolan finns ett antal direkt grundskoleanknutna studievä- gar kortare än ett år. Det enda tillträdeskrav som gäller för dessa är genomgången grundskola. Som exempel kan nämnas terminskurs i svetsning och handel introduktionskurs. Dessa kurser ger inte tillräcklig yrkesutbildning för elever som kommer direkt från grundskolan. Andra sådana studievägar kan vara av karaktären påbyggnads- eller företagsut- bildning. Kurserna bör övervägas i samband med översyn av tim- och kursplanerna.

Sammanfattningsvis föreslår vi i detta avsnitt att El alla grundskoleanknutna studievägar med minst tvåårig sammanhål- len utbildning betecknas linje El innehåller i vissa grundskoleanknutna studievägar kortare än två år där så bedöms erforderligt får ingå i de modulindelade kursplanerna för linjerna.

13.3.4 Lokalisering

Även fortsättningsvis torde huvuddelen av utbildningen i gymnasiesko- lan lokaliseras till gymnasieorterna. De studievägar som nu är placerade på icke g-ort (gymnasieort) och som omfattas minst ett läsår kan enligt våra tidigare förslag tillföras allmänna ämnen och i övrigt uppdateras så att likvärdig kvalitet på utbildningen erhålls. Nyetablering på icke g-ort

bör bedömas med utgångspunkt från nuvarande regler som ger länsskol- nämnderna eller SÖ möjlighet att inrätta yrkesinriktade linjer och speci- alkurser på icke g-orter.

Sammanfattningsvis föreslår vi i detta avsnitt att B hittillsvarande principer för lokalisering av gymnasieskolans utbild- ningar även fortsättningsvis skall gälla.

14. Kostnader, statsbidrag och finansiering

14.1. Kostnader

14.1.1. Kostnadsutvecklingen inom utbildningsväsendet

Omräknat i 1982 års priser har de löpande kostnaderna för utbildnings- väsendet under perioden 1970/71 — 1982/83 ökat från 31 miljarder till 45 miljarder kr. Kostnaderna fördelar sig på staten, landstingen och kommunerna enligt följande:

Tabell 14.1 Kostnadsutveckling för utbildningsväsendet, löpande kost- nader. Källa: SCB U 12 SM 8501

Budgetår Löpande kostnader Varav 1982 års priser __ Mkr Stat Landsting Kommuner % % % 1970/71 31.063 69,2 2,0 28,8 1974/75 35.975 67,9 1,3 30,8 1978/79 46.231 69,0 2,0 29,0 1982/83 45.580 62,6 4,3 33,1

Under den första delen av 1980-talet har således en allt större del av de löpande kostnaderna kommit att bäras av kommuner och landsting. Till dessa kostnader kommer kapitalutgifter i storleksordningen 8 mil- jarder kr. 1982/83.

Utbildningskostnadernas andel av statsbudgeten har under den ovan nämnda perioden, 1970/71 — 1982/83, minskat från 27% till 19%. Minskningen har skett successivt under hela perioden.

De löpande samhällskostnaderna för utbildningsväsendet fördelade sig 1982/83 på följande sätt för de olika utbildningsformerna.

Utbildningsform Procent Grundskola 51,9 Gymnasieskola 17,0 Högskola 11,7 Vuxenutbildning 5,2 Arbetsmarknadsutbildning 5,0 Sär- och specialskola 2,6 Övriga utgifter 6,6

Till övriga utgifter hör bl.a. kostnader för studiehjälp, viss utbildning inom företag och offentlig förvaltning, utbildning inom försvaret samt kostnader för kommunal musikskola.

Grundskolans och gymnasieskolans andelar av de totala utbildnings- kostnaderna är i stort sett desamma som i början av 1970-talet.

Den genomsnittliga samhällskostnaden (exkl. kapitalkostnaden) för en elev i grundskolan respektive gymnasieskolan har under den aktuella tidsperioden förändrats enligt följande (omräknat i 1982 års priser):

Tabell 14.2 Genomsnittlig kostnad (samhällskostnad) för en elev per läsår. Källa: SCB U 12SM 8501

Läsår Grundskola Gymnasieskola 1970/71 16.710 20.918 1974/75 18.687 27.404 1978/79 23.919 29.130 1982/83 23.695 25.590

I uppgiften för gymnasieskolan ingår såväl teoretiska som yrkesinrik- tade studievägar. Från l980-talets början har kostnadsökningen per elev stannat upp såväl i grundskolan som i gymnasieskolan. För gymnasie— skolans vidkommande kan detta ha samband med såväl ökade elevkul- lar som vissa besparingsåtgärder.

Kostnadsökningarna för statens sida har upphört medan kommuner- nas och landstingens utbildningskostnader fortsatt att öka.

Vi har i detta sammanhang inte haft möjlighet att bedöma vilka andra effekter som samtidigt kan ha påverkat kostnadsrelationen mellan stat och kommun såsom effekter av skatteutjämningsbidragen.

De ca 17% av utbildningskostnaderna som utgör samhällets kostnader för gymnasieskolan motsvarade 1982/83 cirka 7,75 miljarder kr. Dessa fördelade sig på olika kostnadslag enligt följande:

Mkr Procent Lärarlöner 3.781 48,8 Administration 232 3,0 Läromedel 346 4,5 Social service 558 7,2 Övrigt (bl a lokaler) 2.829 36,5

Kostnaderna fördelade sig på stat, kommun och landsting enligt följan- de:

Mkr Procent Stat 3885 50,2 Kommuner 3.122 40,3 Landsting 739 9,5

Det ovanstående innefattar således inte kapitalkostnader (för lokaler och utrustning). Sådana effekter belyses dock av en undersökning som vi sammanfattande redovisar i följande avsnitt.

14.1.2. Kostnader för att utbilda gymnasieelever

Vi har i samverkan med Svenska kommunförbundet och Landstingsför- bundet genomfört en studie i ett drygt tjugotal kommuner och ett mindre antal landsting som avser såväl löpande kostnader som kapitalkostnader efter en särskilt utarbetad kalkylmodell vilken gör olika skolhuvudmäns uppgifter jämförbara oavsett vilka redovisnings- och avskrivningsmeto- der som normalt tillämpas. Härigenom har erhållits dokumenterade kostnader för gymnasieskolans linjer fördelade på faktorerna undervis- ning, lokaler, läromedel, utrustning samt övriga kostnader (administra- tion m.m.). Vi har i en tidigare delrapport Kostnader för gymnasieskol- utbildningen (Ds U 1985 : 1 5) utförligare redovisat denna kostnadsstudie. För de elever som genomgår en linje inom den tekniskt-industriella sektorn är samhällets kostnader i fiertalet fall mellan 30.000 och 45.000 kr. per läsår. Motsvarande kostnader för en elev på treårig ekonomisk linje, fyraårig teknisk linje eller tvåårig distributions- och kontorsteknisk linje uppgår till cirka 25.000 kr. per läsår. Kostnaderna avser 1984 års prisnivå. Ca 40% av dessa kostnader är undervisningskostnader (kost- nader för lärare, institutionsföreståndare, speciallärare samt frivillig undervisning). Lokalkostnaderna uppgår till omkring 25—30% av de totala kostnaderna. Återstående 30—35% fördelar sig på läromedel, utrustning och övriga kostnader. Se nedanstående tabell 14.3

Kostnadsspridningen mellan olika skolhuvudmän är mycket stor vad gäller såväl undervisnings- , lokal-, läromedels- som utrustningskostna- der, vilket beträffande lärarlöner m.m. även konstaterades av utredning- en om staten, skolan och kommunerna (SSK) för ungefär tio år sedan. Det bör betonas att kommunernas förutsättningar att genomföra en viss utbildning till given kostnad varierar betydligt på grund av faktorer som t.ex. elevunderlag, sambruksmöjligheter, stöd från ortens näringsliv m.m. Skillnader i kostnadslägen kan därför inte uteslutande förklaras med olikheter i ambition eller effektivitet skolhuvudmännen emellan.

Statsbidragens andel av totalkostnaderna för gymnasieskolutbildning uppgår för flertalet linjer i primärkommunal regi till mellan 45 och 50% av samhällskostnaderna. Därvid har hänsyn tagits till effekter av såväl drifts- som investeringsbidrag. '

Tabell 14.3 Totala bruttokostnader per elev och läsår för de yrkes- inriktade linjerna med primärkommunal! huvudmannaskap, 1984 års

prisnivå.

Linje Kronor per elev

Under- Lokaler1 Läro- Utrustning Övrigt Summa2 visning medel

Be 12.500 11.800 2.577 1.898 6.500 35.300 Ba 17.700 10.300 4.387 1.273 6.900 40.600 Dk 10.200 5.300 1.573 907 7.700 25.700 Du 13.700 8.500 2.346 1.183 5.400 31.100 Et 14.600 9.500 2.750 3.848 6.200 36.900 Fo 14.700 13.400 3.850 2.991 7.100 42.000 Ko 11.800 6.800 2.283 711 8.400 30.000 Li 19.500 16.600 4.485 403 5.700 46.700 Pr 13.600 10.300 2.251 3.506 6.200 35.900 SS 12.400 7.200 1.068 196 7.800 28.700 Tr 14.500 13.600 4.570 1.305 6.900 40.900 Ve 13.700 11.400 4.350 6.884 7.400 43.700 E 9.700 5.400 1.372 217 6.900 23.600 T 1 1.600 5.800 2.085 781 6.300 26.600

1 Utan reduktion för eventuell annan användning 2Avrundat till närmaste hundratal kronor

främst baserade på landstingsförbundets egna undersökningar uppdela- de på El vårdutbildning El jordbruks- och trädgårdsutbildning El skogsbruksutbildning

I dessa begrepp ingår även specialkurser och högre specialkurser av typ undersköterskeutbildning, animalieproduktion m.m. summerat per elev och läsår.

Kostnadsbilden mellan olika skolor/skolhuvudmän är mycket spridd. Den genomsnittliga kostnaden uppgår till

— vårdutbildning 26.200 —— jordbruks- och trädgårdutbildning 62.080 — skogsbruksutbildning 67.920

Statsbidragstäckningen för landstingskommunernas gymnasieskolut- bildning uppgår till ca 25—30% av de totala kostnaderna.

Vi har även jämfört kostnader för skolförlagd utbildning med kostna- der för inbyggd verkstadsskola i företag respektive kostnader för den företagsförlagda delen av växelutbildningen. Därvid har vi utnyttjat uppgifter från tidigare undersökningar inom det verkstadstekniska om- rådet. Denna jämförelse bygger visserligen på ett begränsat underlag.

Den ger dock inga indikationer på att den av företagen bedrivna yrkesut- bildningen ligger på en annan kostnadsnivå än samhällets.

14.2. Statsbidrag

14.2.1. Bakgrund

Statens inflytande varierar i olika utbildningssammanhang. Det största inflytandet finns givetvis i de utbildningar där staten själv är huvudman, t.ex. högskoleutbildning eller arbetsmarknadsutbildning.

Beträffande grundskola, gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning och särskola finns huvudmannaskapet hos aktörer fristående från staten, i regel primär- och landstingskommuner. Staten ålägger t.ex. inte en kommun att äta sig en gymnasieskolutbildning, men reglerar och utövar inflytande över den utbildning som skolhuvudmännen bedriver genom olika styrmedel som vi återkommer till. Dessa styrmedel kan vara utfor- made på olika sätt. I ett målstyrt system betonas syftet och inriktningen av verksamheten, t.ex. i ett läroplansdokument, som regel kombinerat med att statsbidraget får disponeras relativt fritt inom vissa ramar. I ett regelstyrt system betonas däremot formerna för en verksamhet på rela- tivt detaljerad nivå, ofta genom en mängd författningar.

Ett allt större ansvar för skolverksamheten har decentraliserats till skolhuvudmännen. Vissa detaljerade statliga regler för t.ex. organisation och resursanvändning har upphävts. I stället har statens styrning i såda- na fall fått en inriktning mot målstyrning och rambestämmelser, t.ex. vad beträffar förstärkningsresurserna.

De i princip viktigaste statliga styrinstrumenten för skolväsendet är skollag, skolförordning, vuxenutbildningslag, vuxenutbildningsförord- ning samt läroplaner. Andra är bestämmelser för lärarutbildning och behörighet samt beslut om gymnasieskolans dimensionering. Ytterligare ett styrinstrument är statsbidragen.

Statsbidragsgivningen till kommuner har som regel utgjort ett finan- siellt stöd framför allt för en löpande verksamhet och syftat till en likvärdig utbildningssituation oavsett vilken skola eller skolort eleven hänvisas till.

En strävan har sedan en relativt lång tid funnits att samordna den statsbidragsgivning som syftar till att ge kommuner allmänt finansiellt stöd. Detta har skett inom ramen för ett mer generellt skatteutjämnings- system. Successivt har nackdelar uppstått med att en mängd specialdes- tinerade utjämningsbidrag sinsemellan kan motverka varandra, eller leder till att den samlade effekten ej kan bedömas. Vidare kan de bidra till låsningar och omfattande administration för såväl bidragsgivare som bidragsmottagare. Det har hittills inte bedömts möjligt att samordna skolväsendets driftbidrag inom ramen för ett större skatteutjämnings- bidrag. Däremot har i flera olika sammanhang framförts förslag i olika omgångar, senast av en arbetsgrupp inom utbildningsdepartementet 1985, om schablonberäkning av gymnasieskolans statsbidrag. För när- varande bestäms detta av en rad olika ofta mycket detaljerade föreskrif-

ter i timplanerna, där bidraget utgår efter redovisade faktiska kostnader.

En annan typ av bidrag innebär en stimulans till kommunerna att bygga ut viss verksamhet. De syftar därmed till en förändringseffekt.

Den snabba utvecklingen inom arbetslivet kommer som framgått av bl.a. kap. 3 och 5 att ställa krav på en betydande förändringsberedskap inte minst inom skolans område. Staten måste därför ha en beredskap att verka initierande för förändringar. Därför har t.ex. i ett initialskede statsbidrag kommit att utgå för datorsatsningar och teknikspridning inom skolan.

14.2.2. Förändringsberedskap

En hög förändringsberedskap förutsätter att ett kontinuerligt översyns- arbete av bl.a. tim- och kursplaner kan ske i nära samverkan med arbetslivet. För arbetslivets deltagande i sådant kursplanearbete har vi därför i kap. 13 föreslagit ett särskilt statsbidrag.

Den snabba utvecklingen på arbetsmarknaden har i kap. 11 konstate- rats förutsätta också väsentligt ökade fortbildningsinsatser för yrkeslä- rare. För utbildning av instruktörer i arbetslivet föreslår vi vidare väsent- ligt ökade insatser (kap. 12). Start- och kompletteringsbidragen för ut- rustning får även i fortsättningen en viktig roll i ett skede av snabb utveckling och kompletteringsbidrag föreslås i 1986 års budgetproposi- tion även kunna omfatta ekonomisk-merkantil sektor. Vi föreslår att även startbidrag utgår för denna sektor. I vissa fall kommer utrustning för olika ändamål att kunna samordnas i teknikcentra. Även läromedels- området måste omfattas av förändringsberedskapen. Vi har därför före- slagit ökade resurser för utvecklingsarbete på läromedelsområdet (kap. 10).

1423. Andra erforderliga förändringar

En annan viktig uppgift för staten är att kontinuerligt följa skolverksam- hetens utveckling. Idag har den statliga skoladministrationen här en viktig uppgift. Det är av värde för utbildningen att också arbetslivets representanter får möjlighet att följa och påverka såväl den skolförlagda som den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen. Vi har därför (av- snitt 6.7) föreslagit en statlig resurs för detta ändamål. Vidare har vi föreslagit en förlängning av teoriintensiva utbildningar i form av ett skolförlagt tredje år (avsnitt 6.5).

För övriga studievägar föreslår vi en resurs för yrkeslärares tillsyn i det avslutande läsårets arbetsplatsförlagda del (avsnitt 6.7). Vi föreslår vi- dare en förstärkning av skolledarresursen för insatser vid arbetsplatsför- läggning m.m. (avsnitt 6.7). För att eleverna skall ha ett med anställda likvärdigt försäkringsskydd föreslås en särskild resurs (avsnitt 6.6).

Ambitionerna att totalt öka timtalet för de allmänna ämnena samt medge ytterligare delning av undervisningsgrupper i ämnet svenska ställer slutligen också krav på ökade resurser.

SOU 1986:2 Kostnader, statsbidrag och finansiering 241 14.3 Finansiering

14.3. 1. Utgångspunkter

En utgångspunkt för översynsarbetet har varit att statens och skolhuvud- männens kostnader för utbildningen inte får öka. En kvalitetshöjning av yrkesutbildningen måste därför åstadkommas genom omdisponering av befintliga medel i statsbudgeten, genom ökade insatser från arbetslivet, såväl det privata som det offentliga, och genom ett ökat samspel mellan utbildningen i skola och på arbetsplats.

Vårt förslag bygger, som tidigare framhållits, på att de medel som nu utgår för statsbidrag till den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen, som 1985/86 uppgår till 206 milj. kr., används för såväl ökad undervis- ningsvolym som kvalitetshöjande insatser.

För att genomföra konstruktionen med i allmänhet två skolförlagda dagar under det avslutande året finns behov av ytterligare medel, dels för studiestöd, dels för en ökad undervisningsvolym för den skolförlagda delen av utbildningen.

För studiestöd till eleverna under det avslutande året har vi räknat med en tillkommande kostnad av 173 milj. kr. Kostnaden är beräknad på 48.000 elever och 3.600 kr per elev och läsår.

Utöver de medel som omfördelas från nuvarande statsbidraget för inbyggd utbildning, 206 milj. kr., har vi totalt räknat med ett tillkomman- de resursbehov i storleksordningen 445 milj. kr. att överföras till gym- nasieskolans driftbidrag från nuvarande anslag för uppföljningsansvar, ungdomslag, rekryteringsstöd m.m.

Detta står helt i samklang med riksdagens uttalande våren 1985 (UbU 1984/85:18) att det är naturligt att de samhälleliga resurser som för närvarande ställs till förfogande för sysselsättningsskapande åtgärder avseende ungdomar 1 mesta möjliga mån styrs mot gymnasieskolan.

Även om vi med våra förslag åstadkommer en i princip treårig gym- nasieskolutbildning för alla ungdomar kommer några få att välja för- värvsarbete direkt efter grundskolan. Däremot räknar vi med att arbets- marknadsåtgärder för ungdomar under 19 år (dvs. uppföljningsansva- ret, ungdomslag och rekryteringsstöd) till stor del kommer att kunna avvecklas. Budgetåret 1984/85 var utgifterna för ungdomslag (18 —19-åringar) 1,54 miljarder kr. Vi har antagit att hälften, ca 750 milj. kr. disponerades för 18-åringarna. Uppföljningsinsatserna för 16— 17-åringar uppgick samma budgetår till 337 milj. kr. Detta innebär att de nämnda åtgärderna för ungdomar i åldern 16— 18 år uppgick till knappt 1,1 miljarder kr. Med våra förslag tar vi i anspråk endast en del av detta belopp.

De kostnader vi redovisar i detta kapitel omfattar ca 445 milj. kr. eller 40 procent av kostnaderna för arbetsmarknadsinsatser för 16— l8-åring- ar. Därtill kommer kostnader för de introduktionsperioder vi tidigare föreslagit. Dessa kommer till viss del att ersätta nuvarande kostnader för uppföljningsverksamhet för 16—17-åringar. Det går inte i förväg att exakt beräkna hur frekventa dessa introduktionskurser kommer att bli och hur stor del av kostnaderna för ungdomsplatser de således kommer

att ersätta. Om vi antar att de kommer att ersätta ungefär en tredjedel av ungdomsplatserna skulle de behöva ta i anspråk ca 100 milj. kr.

Den samlade kostnaden för våra förslag skulle därmed uppgå till ca 550 milj. kr. eller ca 50% av 1984/85 års kostnader för ungdomslag och uppföljningsinsatser utöver vad som ianspråktagits från nuvarande statsbidrag för inbyggd utbildning. Denna kostnadsökning täcks dels genom motsvarande minskning av arbetsmarknadsdepartementets bud- get, dels genom omfördelning av medel inom utbildningsdepartementet från anslaget för uppföljningsverksamhet.

För kostnader i de arbetsplatsförlagda delarna av utbildningen svarar i princip arbetslivet, dvs. näringsliv samt stat, kommun och landsting i deras egenskap av arbetsgivare. Samhället svarar dock för utbildnings- insatser för instruktörer i arbetslivet samt för tillsynsinsatser i den arbets- platsförlagda delen av utbildningen.

] följande avsnitt, 14.3.2— 14.3.4, redovisar vi i detalj kostnadseffekter och finansiering av våra förslag. Effekterna bedöms utifrån statens, skolhuvudmännens och arbetslivets utgångspunkter. I ett inledande av- snitt behandlar vi de genomförandekostnader av mer tillfällig natur som uppstår vid övergången till ett nytt utbildningssystem. I de återstående avsnitten behandlas de mer stadigvarande kostnader som förväntas upp- stå.

Med våra förslag om ytterligare skolförlagd undervisningstid har vi räknat med att vissa kostnader — men inte alla — ökar proportionellt med ökade undervisningsinsatser. Kostnaderna fördelar sig på staten och skolhuvudmännen enligt redovisningen nedan 1 avsnitt 14.3.2 och 14.3.3. Beräkningarna grundar sig på antaganden om att kostnaderna för undervisningsinsatser och övriga insatser (dvs. administration, Skolmålti- der m.m.) ökar proportionellt med undervisningstiden i enlighet med de uppgifter vi fått fram genom vår kostnadsstudie, medan kostnader för undervisningsmateriel och läromedel endast ökar i mindre utsträckning. Det är utomordentligt svårt att exakt beräkna vilka kostnadsökningar som våra förslag om ökade undervisningsinsatser kan åsamka skolhu- vudmännen. Det är t.ex. osäkert i vilken utsträckning tillgängliga skol- lokaler kan utnyttjas ytterligare utan kostnadsökningar. Detta varierar givetvis mellan olika skolhuvudmän. Vi har preliminärt beräknat de ökade påfrestningarna på skolhuvudmännen till i storleksordningen 100 milj. kr. De överföringar från arbetsmarknadsdepartementets bud- get vi föreslagit på sammanlagt ca 445 milj. kr. är tillräckliga för att staten även skall kunna kompensera skolhuvudmännen.

Det måste ankomma på det fortsatta beredningsarbetet att i detalj studera denna fråga både vad avser skolhuvudmännens kostnadsöknin- gar och kostnadsminskningar. De senare uppkommer t.ex. för uppfölj- ningsåtgärder. Vidare måste i det fortsatta beredningsarbetet utarbetas en teknik för att kompensera skolhuvudmännen.

14.3.2 Statliga kostnadsförändringar

I4.3.2.l Genomförandekostnader (kostnader av engångskaraktär)

För vissa områden beräknar vi att särskilda insatser behöver ske i sam- band med att det nya utbildningssystemet genomförs. Det gäller främst modulisering av kursplaner samt en utbildningsinsats för instruktörer i arbetslivet. Utgifterna i detta avsnitt avser engångsbelopp som senare skall fördelas över ett antal år. Vissa av de löpande kostnaderna, såsom för förlängning av el-teleteknisk linje och för yrkeslärares tillsynsinsat- ser under det tredje året uppstår nämligen inte omedelbart efter det att reformförslagen sätts i verket. Vissa medel kan därför i ett inledande skede i stället användas för genomförandeinsatser. [] Modulisering av kursplaner för gymnasieskolan och komvux. Beräk- nat på 0,5 manår för var och en av cirka 60 studievägar inkl. påslag för resor och traktamenten (utöver befintlig personal i SÖ) 10 Mkr Ei Insats för utbildning av intruktörer i arbetslivet under en treårsperiod (utöver en fortlöpande insats av 4 Mkr per år) 25 Mkr

Vi övergår nu till att redovisa våra beräkningar för de löpande kostna- derna.

14.322. Undervisningsinsatser

a) Ökade undervisningsinsatser i allmänna ämnen och yrkesämnen (7.10) +184,6 Mkr

b) Delning av grupp i ämnet svenska medges motsvarande ytterliga- re 1 vte vid vissa yrkesinriktade studievägar (7.10) + 8 Mkr

c) Införande av allmänna ämnen i lärlingsutbildning i samma ut- sträckning som övrig yrkesutbildning. Statsbidrag införs för fack- teori (i genomsnitt 7 vtr i åk 1 och 5 vtr i åk 2) (6.2.3) + 16 Mkr

d) Förlängning av eI-teleteknisk linje (6.5.2) + 15 Mkr

e) Tillsynsinsatser vid arbetsplatsförläggning för Dk- och Ss-lärare (åk 1—2) för vilka utrymme ej skapas genom våra generella för- slag + 15,7 Mkr

f) Yrkeslärarens tillsynsinsatser i avslutande år, 1 vte per grupp om 15 (16) elever (6.7.2) + 17 Mkr

g) Av oss beräknad medelsram för statens kompensation av skolhu- vudmännen. + 100 Mkr

14.3.2.3 Personalfortbildning

a) Fortbildningsinsatser för yrkeslärare (11.3) + 38,2 Mkr b) Utbildning för instruktörer och handledare i arbetslivet (12.8) + 4 Mkr

14.3.2.4 Läromedel och utrustning

a) Löpande utvecklingsarbete inom läromedelsområdet (10.2)

b) Införande av startbidrag för EM-sektorn (10.3.3)

14.325. Övriga insatser

&)

b)

0 g)

Förstärkning av skolledarresurs för insatser vid arbetsplatsför- läggning m rn. Insatsen skall disponeras behovsorienterat och utgå med ett belopp per elev i yrkesinriktade studievägar (100 kr per elev). (6.7.2)

Uppföljningsinsatser av representanter för arbetslivet. Beräknat på cirka 12 volymtjänster för ett betydligt större antal korttidsför- ordnanden +100 procent tillägg för resor och traktamenten (6.7.1)

Arbetsgrupper med representanter för arbetslivet i kontinuerlig läroplansöversyn. Cirka 8 volymtjänster för ett betydligt större antal korttidsförordnanden + visst tillägg för resor och trakta- menten (13.4)

Interdepartemental samordningsgrupp för yrkesutbildningsfrå- gor (15.1).

Försäkringskostnader för elever i arbetsplatsförlagd utbildning (6.6)

Studiestöd för elever i det avslutande skolåret (6.6)

Ökade kostnader för skolledare genom att den längre utbild- ningstiden medför ökade poängtal (6.7.2)

Summa

Avgår: Statsbidrag för inbyggd utbildning

Cirka 40 procent av kostnaderna för uppföljnings- ansvaret och ungdomslag (m.m.)

Totalt

l4.3.3 Skolhuvudmännens kostnadsförändringar

I4.3.3.I Inledning

+5Mkr +5Mkr

+ 15,4 Mkr

+6 Mkr

+ 2,5Mkr + 1,5 Mkr

+ 5 Mkr +173 Mkr

+ 37,6 Mkr

+649,5 Mkr

—206 Mkr

—443,5 Mkr i 0 Mkr

Flertalet av våra förslag påverkar kommunernas och landstingens lö- pande kostnader i deras egenskap av utbildningsanordnare. Dessa kan i huvudsak härledas till antingen förändrade utbildningsinsatser inom den skolförlagda delen eller den ökade delen arbetsplatsförlagd utbild-

ning.

I 4.3.3.2 Undervisningsinsatser (lärarlöner m.m.)

Lönekostnaden för gymnasieskolans lärare finansieras till övervägande del med statsbidrag. Lönebikostnaderna (personalomkostnaderna) fi-

nansieras både med statsbidrag och kommunala medel. Den del av undervisningskostnaderna som finansieras med kommunala medel har beräknats till 12,3 % för primärkommunerna. (För landstingen saknar vi motsvarande uppgift.) Vissa förslag påverkar därför även kommunernas kostnadsläge enligt följande:

a) Ökade undervisningsinsatser i allmänna ämnen och yrkesämnen + 26,4 Mkr

b) Delning av undervisningsgrupp i svenska motsvarande ytterligare ] vte + 1,0 Mkr

c) Införande av allmänna ämnen i gymnasial lärlingsutbildning motsvarande övrig yrkesutbildning i gymnasieskolan. Samhället svarar för fackteoretiska inslag motsvarande i genomsnitt 7 vtr i åk 1 och 5 vtr i åk 2 + 2,0 Mkr

d) Förlängning av Et-linjens grenar Ei och Sr i omfattningen ett skolförlagt läsår + 1,3 Mkr

e) Tillsynsinsatser vid arbetsplatsförläggning för Dk- och Ss-lärare (åk 1—2) för vilka utrymme ej skapas genom våra generella för- slag + 2,2 Mkr

f) Tillsynsinsatser av yrkeslärare i det avslutande utbildningsåret + 2,5 Mkr

g) Av oss beräknad medelsram för statens kompensation av skolhu- vudmännen. —100,0 Mkr

Summa _ 64,6 Mkr

I4.3.3.3 Lokaler

Lokalkostnader bestrids uteslutande med kommunala medel.

a) För utökning med ett tredje skolförlagt år i Et, Ei och Sr beräk- nas ökade lokalkostnader för kommunerna motsvarande 6,4 Mkr. + 6,4 Mkr

Summa + 6,4 Mkr

I4.3.3.4 Läromedel och utrustning

a) Ökade undervisningsinsatser i allmänna ämnen och yrkesämnen medför ökade läromedels- och utrustningskostnader + 26,5 Mkr

b) För utökning med ett tredje skolförlagt år i Et, Ei och Sr har be- räknats utökade läromedels— och utrustningskostnader + 3,3 Mkr

I övrigt har den ökade arbetsplatsförläggningen respektive utök- ningen av allmänna ämnen m ni inte nämnvärt bedömts påverka skolhuvudmännens kostnadsläge.

Summa + 29,8 Mkr

14.335. Övriga insatser

a)

b)

d)

0

g)

Kostersättning

Kostersättning utgår i flertalet kommuner (116 av 140 undersök- ta) till elever vid inbyggd utbildning och annan arbetsplatsförlagd utbildning. Kostersättningen uppgår i genomsnitt till kr 13,95 per dag. Arbetslivet föreslås svara för sådana kostnader vid den arbets- platsförlagda delen av utbildningen (åk 1 och 2).

Avgår: 890.000 elevveckor )( 13,95 X 5 65 Mkr

Skolmåltidskostnader Utgör i genomsnitt kr 11,07 varav 5,16 är rörlig kostnad. En elev— vecka motsvarar 5,16 x 5 = 25,80 kr.

De minskade Skolmåltidskostnaderna har beräknats efter ett läg- re respektive en högre alternativ beroende på omfattningen av arbetsplatsförläggningen.

Alternativ [: Arbetsplatsförläggning motsvarande 10 %: avgår 20.000 elevveckor

Alternativ 2: Arbetsplatsförläggning motsvarande 20 %: avgår 270.000 elevveckor

Resekostnadsersättning till elever Kommunala kostnader för resor till och från arbetsplatsförlagd utbildning. Ersättning utgår för dem som saknar statligt rese- tillägg.

Beräknat på 25 kr per elevvecka: Alternativ 1: + 20.000 elevveckor

Alternativ 2: + 270.000 elevveckor

Resekostnadsersättning för lärare vid arbetsplatsförlagd utbild- ning Beräknat på 1,57 kr/km. 10 km per elevvecka 5/8 av antalet elev- veckor (kr 9,81 per elevvecka)

Alternativ 1: + 20.000 elevveckor

Alternativ 2: + 270.000 elevveckor

Ökade undervisningsinsatser i allmänna ämnen och yrkesämnen, skolledarkostnader, Skolmåltider m m i årskurs 3

För utökning med ett tredje skolförlagt år i Et, Ei och Sr beräk- nas ökade administrationskostnader, skolmältidskostnader m rn

Ökade kostnader för skolledare genom att den längre utbild- ningstiden medför ökade poängtal.

Summa: Alternativ 1 Alternativ 2 Avrundas till:

+++ +

65 Mkr

0,5 Mkr (A)

7 Mkr (B)

0,5 Mkr (A)

6,75 Mkr (B)

0,2 Mkr (A)

2,65 Mkr (13) 82,6 Mkr 3,7 Mkr 5,4 Mkr

26,9 Mkr 29,1 Mkr 28,0 Mkr

14.336. Sammanställning av skolhuvudmännens kostnads förändringar

Sammanfattningsvis beräknas kommunernas kostnadsföränd— ringar uppgå till:

Undervisningsinsatser — 64,6 Mkr Lokaler + 6,4 Mkr Läromedel och utrustning + 29,8 Mkr Ovriga insatser + 28,0 Mkr Summa — 0,4 Mkr

Detta innebär således att förslagen till åtgärder kan inrymmas i ramen för skolhuvudmännens nuvarande kostnadsåtaganden.

14.3.4. Arbetslivets kostnadsförändringar

14.341. Årskurs 1 och 2

För de arbetsplatsförlagda momenten för de två första årkurserna svarar arbetslivet för kostnaderna. Detta gäller såväl den privata som den offentliga sektorn (stat, kommuner och landsting). Nedan har beräknats kostnader utifrån två alternativ där andelen arbetsplatsförläggning om- fattari princip 10 % resp. 20 %. Det första innebär en utökning av antalet elevveckor i arbetslivet med 20.000, det senare med 270.000.

a) Undervisning, lokaler, administration m m Arbetslivets kostnader för instruktörer och handledare, lokaler och administration beräknas för varje elev till 25 kr per timme.

25 kr X 30 tim )( antal elevveckor

Alternativ 1: + 20.000 elevveckor + 15,0 Mkr Alternativ 2: + 270.000 elevveckor +202,5 Mkr

b) Förändrade statsbidragsvillkor Bortfall av statsbidraget för inbyggd utbildning (1985/86 års be-

lepp) industri 86 Mkr

handel 53 Mkr lärlingsplats 67 Mkr +206,0 Mkr

c) Kostersättning Kostersättning föreslås utgå vid de arbetsplatsförlagda utbild- ningsmomenten.

Alternativ 1: 910.000 elevveckor + 63,5 Mkr Alternativ 2: l 160.000 elevveckor + 80,9 Mkr

Summa: Alternativ 1 +284,5 Mkr Alternativ 2 +489,4 Mkr

14.342. Det avslutande utbildningsåret

Läsåret 1990/91 beräknas vara det första år ett avslutande i huvudsak arbetsplatsförlagt år kan komma att genomföras enligt det system som vi föreslår. Detta år beräknas ca 60.000 elever per årskurs genomgå en

yrkesutbildning i gymnasieskolan. Av dessa förväntas efter de två åren 20 % fortsätta i en helt skolförlagd studieväg såsom EtEi, EtSr eller alternativkurser motsvarande dagens påbyggnadsutbildningar. För öv- riga, ca 48.000, blir det aktuellt med ett avslutande tredje skolår i huvud- sak förlagt till arbetslivet.

Ett par av varandra oberoende undersökningar av utbildning förlagd till verkstadsindustrin pekar på att kostnaderna för ett tredje utbildnings- år i stort motsvarande det av oss föreslagna tredje året blir betydligt mindre än för de två inledande utbildningsåren. I beräkningarna ingår inte elevlöner eller liknande kostnader hänförliga till avtalsområdet, ej heller eventuella produktionsintäkter.

De huvudsakliga kostnader som därmed uppstår för den arbetsplats- förlagda utbildningen är instruktörs- eller handledarlöner samt admini- strativa kostnader. Däremot ingår inte alls, eller endast i förhållandevis liten omfattning kostnader för lokaler, läromedel, utrustning m.m.

Kostnad per elev och läsår

Lärarkostnad/handledarkostnad') 9 .000 Lokaler — Läromedel, utrustning 1.000 Administration 5 . 000 Summa: 15 . 000

*) Motsvarar i stort sett en insats om 2,5 timmar per elev och vecka under det avslutan- de året (exkl insatser i allmänna ämnen). I gymnasieskolans åk 1—2 motsvarar lärarinsatser för karaktärsämnet i flertalet fall cirka 1,8 timmar per elev och vecka.

Den här redovisade elevkostnaden för det avslutande utbildningsåret är att jämföra med den ungefärliga kostnaden 35.000 kr. för elev i yrkes- utbildning under någon av de två första årskurserna.

Kostnaderna för ett konsekvent genomförande av detta avslutande utbildningsår för 48.000 elever under tre arbetsplatsförlagda dagar skul- le därvid uppgå till omkring 432 milj. kr. Utbildningstiden i denna delav utbildningen kommer dock att variera.

Redan idag finns avtal om färdigutbildning helt eller delvis för bran- scher som berör följande linjer i gymnasieskolan; Ba, Et, Fo, Li, Ve, Vd Hv/I—Is. Även för vissa specialkurser ej närliggande linjer t.ex. grafisk utbildning finns utbildningsavtal. Däremot saknas avtal om färdigut- bildning helt eller till övervägande del för branscher som rör studievä- garna; Be, Du, Pr, Tr, Te, VdBu, Ko, Ss och Dk.

De båda ovan redovisade grupperna är sett till antal elever i stort sett jämbördiga. I den kategori som saknar avtal synes en förhållandevis större andel offentliga arbetsgivare (stat, kommun, landsting) utgöra avnämarna.

Det finns inte idag underlag att bedöma varken kostnaderna för den redan nu avtalsreglerade färdigutbildningen eller de kostnader företa- gen har för upplärning, inskolning och andra initiala insatser. Sådana kommer i betydande grad att kunna minska genom ett konsekvent genomfört i huvudsak arbetsplatsförlagt tredje år.

Vår bedömning är att inskolningskostnaderna på arbetsplatserna i många fall är i ökande, inte minst genom de arbetsorganisatoriska strä— vanden som syftar till att antingen automatisera/datorisera enkla och repetitiva moment eller göra dem till del av en befattning med mer skiftande arbetsmoment, vilket i sin tur leder till högre motivation och ofta lägre frånvaro m.m.

Det finns därför skäl att anta att den tillkommande kostnaden för ifrågavarande utbildning kommer att uppgå till endast en del av de ca 430 milj. kr. vi beräknat som bruttokostnad. Kostnadsökningarna får ses i relation till den kvalitetshöjning i yrkeskunnande som förutsätts kom- ma arbetslivet tillgodo.

14.343. Finansiering av arbetslivets kostnader

Vårt förslag om att arbetslivet skall stå för de kostnader som är att hänföra till den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen förutsätter en omfördelning av medel från icke utbildande till utbildande företag enligt den modell vi föreslog i kap. 6.

Detta förutsätter ett brett engagemang inom hela arbetslivet och inte bara inom näringslivet. Således kommer systemet att avse staten, kom- munerna och landstingen i deras egenskap av arbetsgivare.

En betydande del av de kostnader som därvid uppkommer finns redan idag i form av arbetsplatsförlagd utbildning (utan statsbidrag), avtals- reglerad färdigutbildning inom många branscher samt högre kostnader för upplärning och inskolning ijämförelse med vad ett mer heltäckande och systematiserat år i huvudsak förlagt till arbetslivet skulle innebära.

Den totala kostnadsvolymen för den arbetsplatsförlagda utbildningen under de två första åren har vid omfattningen 1 miljon elevveckor och kostnaden 25 kr. per elev och timme av oss beräknats till cirka 750 milj. kr. Därtill kommer kostersättningar i storleksordningen 60—80 milj. kr.

Ett avslutande tredje utbildningsår beräknas omsluta ca 430 milj. kr., till betydande del en omfördelning av befintliga kostnader.

Totalt sett skulle kostnadsvolymen således omsluta omkring 1,2 mil- jarder kr. Om detta bidrag till yrkesutbildningen administreras som t.ex ökat uttag på lönesumman skulle det motsvara en utjämningsfaktor i storleksordningen 0,33 procentenheter för kalenderåret 1985. Endast delvis är detta en ny nettokostnad för investering i utbildning.

15. Reformering av yrkesutbildningen — genomförande

15.1. Fortsatt arbete inom regeringskansliet

Enligt våra direktiv skall vi lägga fram en plan för genomförandet av våra förslag samt en tidsplan för detta arbete.

Vi utgår från att våra slutbetänkande kommer att remissbehandlas i sedvanlig ordning. Förslag till remisslistor och missiv har utarbetats inom vårt sekretariat. Remisstiden bör enligt vår mening löpa fram till den 1 september 1986.

En proposition till riksdagen bör framläggas så att den kan behandlas under våren 1987.

Vissa utgångspunkter för reformarbetet kan därvid, efter remissbe- handlingen, utvecklas närmare. Bl.a. gäller detta den centrala ledningen och koordineringen av reformarbetet. Uppdrag om läroplansarbete (modulindelning) och vissa försöksverksamheter med treåriga utbild- ningslinjer torde kunna bli aktuella redan under 1986/87.

Översynen av den gymnasiala yrkesutbildningen har skett i ett frukt- bart samarbete mellan utbildningsmyndigheter, skolhuvudmän och ar- betsmarknadens parter. På många områden innehåller våra förslag prin- ciper och riktlinjer för fortsatt arbete. Dessa måste ytterligare konkreti- seras och exemplifieras bl.a. inom ramen för uppdrag till bl.a. SÖ (t.ex. modulindelade kursplaner).

För att samordna och koordinera reformens genomförande bör ansva- ret hållas samlat och knytas till regeringskansliet. Skäl för detta är främst den komplicerade strukturen hos yrkesutbildningen med dess inslag av såväl förordnings- som avtalsreglerade områden samt att frågorna berör flera departement och centrala myndigheter. Genomförandet kräver intimt samspel mellan läroplansarbete för skilda yrkesområden och avtal om arbetsplatsförlagd utbildning för resp. bransch. Detta kräver nära kontakt med arbetsmarknadens parter och skolhuvudmännen som en naturlig fortsättning på vårt arbete. Det krävs enligt vår mening en fast styrkraft från regeringskansliet vad avser författningsfrågor, arbets- rätt, finansiering, information och överenskommelse med parterna samt en tidsmässig samordning med läroplansarbetet. Det fortsatta reformar- betet kräver dessutom att uppdrag riktade till myndigheter samt kontak- ter med bransch- och intresseorganisationer hålls ihop. En interdeparte- mental grupp som också innehåller representanter för SÖ, arbetsmark-

nadens parter och skolhuvudmännen bör därför samordna reformarbe- tet. Vi avsätter för detta ändamål 1,5 milj. kr.

15.2. Reformstrategi

Enligt riksdagens beslut med anledning av regeringens prop. 1983/ 842116 ”En gymnasieskola i utveckling” är gymnasieskolan nu inne i en period av successiv reformering med försöks- och utvecklingsarbete som i första hand skall omfatta fem år.

Reformarbetet skall bedrivas i nära samarbete med dem som är verk- samma inom skolan så att lokala erfarenheter och initiativ kan tas till vara i den fortsatta förnyelsen. Reformeringen av gymnasieskolan skall således genomföras stegvis och inledas med ett brett försöks- och utveck- lingsarbete. Hur bör då våra förslag relateras till det pågående försöks- och utvecklingsarbetet?

Vi vet genom kontakter med skolhuvudmännen att det finns ett upp- dämt behov av att påbörja försöksverksamheter inom yrkesutbildning- ens område. Främst gäller detta försök med treåriga utbildningar, mo— dulindelning samt försök med ändringar i studievägsinriktning t. ex. i riktning mot 5. k. ”hybridkompetenser”. Detta har också understrukits från ett antal centrala yrkesnämnder.

Många av våra förslag avseende yrkesutbildningen är av mer princi- piell karaktär och avsedda att utgöra riktlinjer för en fortsatt verksamhet som först efter genomfört kursplanearbete kan leda till genomgripande förändringar av den gymnasiala yrkesutbildningen. Vissa förslag kan dock genomföras mer eller mindre direkt. I några fall bör så ske först efter det att en försöksverksamhet gett ytterligare underlag för verksam- hetens närmare utformning. Den tidigare föreslagna interdepartementa- la gruppen bör under de närmaste åren samordna reformarbetet och successivt komma med mer detaljerade förslag och initiera uppdrag till myndigheter.

Förslaget om ökad arbetsplatsförlagd utbildning och det föreslagna finansieringssystemet är enligt vår mening exempel på mer långsiktigt verkande förslag som endast kan genomföras samlat över hela landet vid en enda tidpunkt.

15.3. Tidsplan

Våra förslag bör genomföras med början läsåret 1987/88. Försöksverk- samhet och förberedelser för läroplansarbete kan dock påbörjas redan under 1986/87. Vi finner att reformarbetet med utgångspunkt i vårt förslag till ändrat finansieringssystem kan indelas i åtgärder som kan genomföras på kort resp. lång sikt.

Några exempel på förslag som kan genomföras på kort resp. lång sikt II! Genomförbara från 1987/88

— Utveckling av modulkursplaner och kompetensrelatering av dessa — Försök med treåriga kursplaner och arbetsplatsförläggning

— Vidgad fortbildning av yrkeslärare — Utbildning av instruktörer El Genomförbara tidigast från 1988/89

— Förslag som är direkt sammanhängande med det nya finansie- ringssystemet — Övergång till nettotidbegrepp (undervisningstimmar i stället för veckotimmar) — Kompetensrelaterat betygssystem för yrkesämnena — Ändringar i studievägsstrukturen.

Detta innebär att det av oss föreslagna tredje året kan genomföras tidigast läsåret 1990/91.

15.4. Särskilda genomförandekostnader

De förslag som vi nu lagt fram om reformering av den gymnasiala yrkesutbildningen föranleder i princip ingen ändring i beräkningen av driftkostnaderna för budgetåret 1986/87. Ett reformarbete av denna omfattning måste emellertid få föranleda vissa merkostnader för infor- mationsåtgärder och andra speciella anordningar som visar sig behöv- liga i samband med viss försöksverksamhet. Mot denna bakgrund för- utsätter vi att vissa medel som på statsbudgeten 1986/87 anvisas för reformering av gymnasieskolan skall kunna användas för den begränsa- de försöksverksamhet avseende gymnasial yrkesutbildning, som kan bli aktuell detta budgetår. Sådana merkostnader uppkommer sedan under ett antal budgetår framöver. Vi avser härvid andra kostnader än de som behandlats i föregående kapitel i fråga om åtgärder som mer direkt hänger samman med våra förslag. Vad vi här avser gäller informations- insatser, försöksverksamhet och vissa administrativa utgifter för nöd- vändiga kostnader vid samarbetet med arbetsmarknadens parter och skolhuvudmän. Särskilt vill vi understryka vikten av en omfattande in- formationsspridning så att elever, skolpersonal och representanter för arbetslivet på ett tidigt stadium blir medvetna om de förslag vi framläg- ger. Detta är enligt vår mening av synnerligen stor vikt för ett positivt mottagande av förslagen och för möjligheterna till ett väl förberett ge- nomförande. Särskilda medel för detta måste beräknas. Det bör ankom- ma på den interdepartementala samordningsgruppen att svara för att informationen till skolor, kommuner och arbetsliv samordnas.

:i"

' emm, ' , -; |'|-1

Särskilda yttranden

Av Bertil Andersson och Marta Olsson

Arbetsgruppen för översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen (ÖGY) har enligt sina direktiv haft till uppgift att analysera behovet av och förbereda förändringar av yrkesutbildningen på både lång och kort sikt. En utgångspunkt för översynsarbetet har varit att statens och utbild- ningshuvudmännens kostnader för utbildningen inte får öka.

En reformering av yrkesutbildningen är nödvändig. ÖGY föreslår en rad väsentliga förbättringar som löser många av de problem som för närvarande finns inom såväl yrkesutbildningen som inom arbetslivet.

ÖGY föreslår i föreliggande rapport en i vissa avseenden väsentligt förändrad ansvars- och kostnadsfördelning mellan det offentliga utbild- ningsväsendet och de statliga, kommunala och privata arbetsgivarna. Om förslaget förverkligas kommer i princip alla ungdomar att få en treårig gymnasieskolutbildning. Förslaget innebär som helhet en bety- dande ambitionshöjning för i första hand den del av yrkesutbildningen som avser färdigutbildning.

Arbetsgruppens kostnadsberäkningar pekar på att förslaget är kost- nadsneutralt ur skolhuvudmännens synpunkt. Beräkningarna grundar sig bl.a. på på statsbidragsnivån för gymnasieskolan under läsåret 1985/ 86. Om förslaget i 1986 års budgetproposition om en minskning av statsbidraget med 3 procent bifalls av riksdagen ökar emellertid skolhu- vudmännens kostnader för genomförandet av ÖGY:s förslag.

För landstingens del kan förslaget innebära ytterligare kostnadsök- ningar eftersom de endast har en 80-procentig statsbidragstäckning för större delen av utbildningarna.

Det är också angeläget att påpeka att kommunernas möjligheter att genomföra ÖGY:s förslag varierar med bl.a. storlek och arbetslivets omfattning och struktur. ÖGY har inte haft möjlighet att bedöma effek- terna för olika utbildningshuvudmän. Det är inte minst av det skälet nödvändigt att förslaget remitteras till ett större antal kommuner och landsting för att få de ekonomiska och organisatoriska effekterna belys- ta.

Kommuner och landsting berörs av förslaget inte bara i sin egenskap av skolhuvudmän utan också som arbetsgivare. Kostnaderna för att genomföra förslaget om en generellt sett väsentlig ökning av den arbets- platsförlagda utbildningen beräknas till ca 1,2 miljarder kronor för

arbetslivet som helhet. En viss del av dessa kostnader har arbetslivet redan i dag. Beloppet är emellertid av en sådan storleksordning att möjligheterna att ur samhällsekonomisk synpunkt genomföra förslaget måste bedömas i ett större sammanhang.

Sammanfattningsvis kan således konstateras att ÖGY:s betänkande innehåller en rad intressanta och väl motiverade förslag till anpassning av den gymnasiala yrkesutbildningen till samhällets och arbetslivets behov. I den fortsatta beredningen är det nödvändigt att omsorgsfullt pröva förslagens ekonomiska konsekvenser för olika sektorer av samhäl- let.

Det är i det här sammanhanget viktigt att påpeka att såväl landstingen som kommunernas ekonomi för närvarande går mot en försämring. Möjligheterna att finansiera kostnadskrävande reformer beror helt på den fortsatta utvecklingen.

AV Björn Grunewald, Kent Karlsson och Uno Westerlund

Vi anser en reformering av den svenska yrkesutbildningen är såväl nödvändig som brådskande. ÖGY framlägger nu ett konstruktivt och djärvt förslag som erbjuder utvägar ur många av de svårigheter det nuvarande systemet medför. Vi ställer oss därför bakom ÖGY:s förslag till förnyelse av den svenska yrkesutbildningen.

ÖGY:s direktiv, och därmed förutsättningen för utredningsarbetet, har emellertid förhindrat ÖGY att föreslå annan finansiering än omför- delning inom gällande ekonomiska ramar. Vi vill därför klargöra våra principiella ståndpunkter i denna fråga. [| Den grundläggande yrkesutbildningen är principiellt en fråga för

samhället likaväl som den yrkesinriktade utbildningen på högskole- nivå. Det är därför samhällets sak att svara för inrättande, genomfö— rande och finansiering av erforderlig sådan utbildning. Vi anser ÖGY:s förslag till reform som så angeläget för vårt arbetslivs och samhälles utveckling att direktivens begränsning till nuvarande utgiftsramar inte utan vidare kan accepteras — särskilt inte mot bakgrund av att anslagen till utbildningsväsendet de senaste åren skurits ned. El Erfarenheten visar att en förutsättning för ett tillfredsställande resul-

tat av yrkesutbildningen är att såväl elever som lärare har bra kontak- ter med arbetlivet. ÖGY beräknar arbetslivets kostnader för undervisning, tillsyn m.m. för en fullt ut genomförd omläggning av yrkesutbildningen till ca 1.200 milj. kr. per år. ÖGY tvingas på grund av sina direktiv föreslå att arbetslivet självt bär dessa kostnader. El Vi har ovan anfört varför vi anser att finansieringen av hela reformen borde åvila samhället. Därutöver vill vi särskilt understryka vikten av att följande tre förutsättningar beaktas i det kommande reformarbe- tet.

Den första förutsättningen är att medel motsvarande de statsbidrag till företag för lärlingsutbildning, inbyggd utbildning m.m. (206 mkr l985/ 86) som föreslås indragna, verkligen tillförs utbildningsväsendet för olika kvalitetsförstärkningar — liksom att de resurser för arbetsmark- nadspolitiska åtgärder för ungdomar som frigörs genom ÖGY:s förslag på samma sätt verkligen får utnyttjas som ÖGY förutsätter.

Den andra förutsättningen är att om medel uttages genom bidrag från arbetslivet måste dessa i sin helhet återgå till arbetslivet för bestridande av de deltagande företagens kostnader.

Den tredje förutsättningen är att staten fullt ut svarar för administra- tionen, dvs. i första hand uppbörden samt utbetalningen av kostnadser- sättningen till deltagande företag enligt anvisningar som utarbetats i samråd med arbetsmarknadens parter.

Av Kent Karlsson och Uno Westerlund

ÖGY:s förslag till finansiering av den arbetsplatsförlagda utbildningen innebär att kostnaderna skall fördelas mellan arbetsplatserna i relation till antalet anställda. Härigenom blir kostnadsfördelningen mera rättvis än för närvarande. Den föreslagna utjämningsfaktorn skall sättas på en sådan nivå att utbildningens behov tillgodoses.

Vårt accepterande av denna finansieringsform har utgått från att kostnaderna inte påverkar vare sig löneutrymmet eller förutsättningarna för personalutbildning för de anställda.

Detta ser vi som naturligt, eftersom medlen i sin helhet återgår till arbetslivet samt att kostnaderna för personalutbildning minskar genom den kvalitetshöjning av yrkesutbildning som förslaget innebär.

Av Elise Claeson

Jag kan i huvudsak instämma i arbetsgruppens förslag till förändringar av innehållet och utformningen av den yrkesinriktade gymnasieutbild- ningen. De föreslagna satsningarna är välmotiverade och innebär nöd- vändiga anpassningar till den tekniska utvecklingen och arbetslivets krav.

Eftersom ÖGY:s förslag är framåtsyftande blir analysen av framtiden central i våra överväganden. Jag anser att ÖGY:s ställningstaganden kring framtidens utbildningsväsende är mycket dåligt underbyggda. Jag kan därför inte instämma i de resonemang om gymnasieskolans dimen- sionering och rekryteringen till högskolan som förs 1 kap. 3. Analyserna 1 kap. 3 ger mera uttryck för en politisk vision än en förutsättningslös ambition att beskriva framtiden.

Det är förvisso vanskligt att göra prognoser om framtiden. Men detär nödvändigt. ÖGY har valt att i allt väsentligt skriva fram dagens trender. Man har t.ex. fäst stor vikt vid att en allt större andel av ungdomarna i dag väljer yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan (och allt färre väljer

teoretiska linjer). Arbetsgruppen är positiv till en fortsatt sådan utveck- ling utan att nämnvärt analysera de bakomliggande faktorerna och framtida krav på utbildningsväsendet. Elevernas preferenser i dag för- väntas också bli framtidens elevers. Man förordar en ökad genomslags- kraft för elevens förstahandsval och utgår ifrån att de skall göra likartade val i framtiden.

Men elevernas val av utbildning är beroende av en mängd faktorer i omvärlden. De är också i högsta grad påverkbara t.ex. genom politiska beslut. Jag anser att ungdomars ökade intresse för yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan är en direkt följd av den hittills förda utbildningspo— litiken. Det allt sämre studiestödet, antagningsreglerna till högskolan, kraftigt försämrade reallöner för traditionella akademiskergrupper är några skäl till att eleverna tvekar att välja en studieförberedande gym- nasieutbildning. Sådana analyser saknas i utredningen.

Om man förutsättningslöst försöker analysera vad framtidens samhäl- le fordrar av utbildningssystemet, kommer man förmodligen fram till att kompetenskraven generellt kommer att höjas. Vi får ett allt mer kun- skaps- och utbildningsintensivt samhälle. Så tror även ÖGY. Man drar också den logiska slutsatsen att allt fler bör ha högskoleutbildning i framtiden.

Jag anser därför liksom ÖGY att elever som valt en yrkesinriktad linje skall kunna komplettera för att bli behöriga till högskolan. Samtidigt måste understrykas att detta aldrig får leda till att förkunskapskraven sänks. Utvecklingen har visat att för lågt satta behörighetskrav för tillträ- de till högre utbildning leder till studiemisslyckanden och försämrad kvalitet i högskolan.

Det är viktigt att studiebegåvade och motiverade elever uppmuntras att välja de studieförberedande linjerna, som ger tillräckliga förkunska- per för högskolan. Skolan bör särskilt inrikta sig på att uppmuntra begåvade elever från icke studievana hem att förbereda sig för högre studier. Jag anser inte att man minskar den sociala snedrekryteringen till högskolan genom att yrkeseleverna i högre grad kompletterar för hög- skolan. Vi måste i stället öka rekryteringen av t.ex. arbetarbarn till de studieförberedande linjerna.

' Av denna anledning anser jag att de allmänteoretiska linjerna i gym- nasieskolan bör få ökat utrymme och att studieintresserade elever bör stimuleras att söka sig till dem. ÖGY:s förslag till förändringar av den yrkesinriktade gymnasieutbildningen gör inte detta krav mindre angelä- get.

Av Uno Westerlund

Genom ÖGY:s förslag om förlängning av de tvååriga linjerna till tre år har förutsättningar skapats för en nödvändig förstärkning av såväl ka- raktärsämnena som de allmänna ämnena.

Jag har särskilt argumenterat för en förstärkning av de allmänna ämnena och under utredningsarbetets gång lagt förslag om att engelska

skall vara obligatoriskt ämne på alla linjer. Med det förslag som nu föreligger kommer ett antal av de nuvarande tvååriga linjerna att sakna obligatorisk engelska, vilket gör att de kommer i en särställning. Risken finns att det uppstår en värderingsmässig skiktning vad gäller synen på dessa linjer och de övriga linjerna i gymnasieskolan, där grundskolestu- dierna i engelska följs upp och befästs. Erfarenheten talar för att många elever, som t.ex. på grund av familjens studietraditioner är svåra att motivera för engelskundervisningen i grundskolan, på ett olyckligt sätt styrs i sitt studieval av att engelska inte förekommer som obligatoriskt ämne på schemat. För dessa elever är det ofta ett alltför stort steg att välja till engelska om de, som ofta sker, mognar under de yrkesinriktade studierna och inser värdet av goda kunskaper i detta språk.

Vad gäller argumentationen i övrigt för värdet av engelska i den yrkesinriktade gymnasieutbildningen anser jag, att texten i betänkandet är godtagbar. Emellertid vill jag särskilt understryka nödvändigheten av att ge så många som möjligt goda förutsättningar för högskolestudier. Angelägenheten av att rekrytera till högskoleutbildning från hela gym- nasieskolan kommer successivt att förstärkas inom det närmaste årtion- det. Skälen härtill är sammansatta. Jag vill i detta sammanhang endast peka på de mycket stora pensionsavgångar som kommer att ske med början i mitten av 1990-talet inom yrken med högskoleutbildning sam— tidigt som ungdomskullarna i högskolemässig ålder minskar. Det finns en klar risk för en ”omvänd akademikerkris” omkring sekelskiftet.

Jag har vidare argumenterat för ett ökat utrymme för ämnena bild och musik. Det förslag som jag lagt fram under utredningesarbetets gång innebar två timmar bild och två timmar musik i antingen årskurs ett eller två.

Att jag likväl inte reserverar mig mot det framlagda förslaget beror på att det visat sig möjligt att i övrigt nå fram till eniga ståndpunkter, vilket jag ser som mycket värdefullt. Jag har i stället valt denna form för att stimulera en fortsatt diskussion om de allmänna ämnenas plats i den yrkesinriktade utbildningen inom gymnasieskolan.

ww .—

-11 ij

Bilaga 1 Direktiv

(Utdrag ur departementsprotokoll 1984-06-15)

Översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen (U 1984:C)

Med anledning av prop. 1983/84:116 om gymnasieskola i utveckling har riksdagen nyligen beslutat om en successiv reformering av gymnasiesko- lan grundad på ett lokalt försöks- och utvecklingsarbete. Den samlade översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen som aviserades i proposi- tionen skall ses som ett led i denna utveckling och förändring av gymna- sieskolan.

För att närmare analysera behovet av utveckling och förnyelse av den gymnasiala yrkesinriktade utbildningen samt att dra upp riktlinjerna för detta förnyelsearbete tillsätts en arbetsgrupp inom utbildningsdeparte- mentet. En utgångspunkt för gruppens arbete skall vara att den grundläg- gande gymnasiala utbildningen måste vara så utformad att den kan fylla rollen av en första del i ett system av återkommande utbildning. Gruppen bör därvid beakta motsvarande utbildningar inom kommunala och stat- liga vuxenutbildningar. En annan viktig utgångspunkt är de stora krav på förändringar och förändringsberedskap som den snabba tekniska ut- vecklingen ställer på yrkesutbildningen. En ökad internationalisering och ett större exportberoende av landets näringsliv kan komma att ställa nya krav även på yrkesutbildningen, vilket bör uppmärksammas av ar- betsgruppen.

Gruppens arbetsuppgifter kan sammanfattas i två huvudområden:

]) Analysera behovet av ochförbereda förändringar av yrkesutbildningen på både kort och lång sikt. Analysen bör mynna ut i överväganden och förslag om arten och omfattningen av de förändringar som bör göras och den ungefärliga tidpunkten för dem. Gruppen bör vidare lämna förslag om formerna för det fortsatta förnyelsearbetet.

2) Se över fördelningen av ansvaret för olika inslag i yrkesutbildningen mellan utbildningsväsendet och arbetslivet liksom formernaför samarbe- te mellan utbildningsanordningarna och arbetsmarknaden vad gäller planering, dimensionering och successiv förändring av utbildningen.

Gruppen måste i sina överväganden utgå från kravet att totalkostna- den för samhället inte får öka. Förslag som medför kostnadsökningar

262

måste åtföljas av förslag till omfördelningar eller andra finansierings- möjligheter. Förslagen skall rymmas inom ramen för de resurser som genom bidragssystemet framgent kommer att tillfalla gymnasieskolan.

Med utgångspunkt i nu redovisade två huvudområden bör gruppens arbete inriktas på bl. a. följande punkter.

l . Ämnesinnehåll

I framtiden kommer industri, handel och även vård och förvaltning atti än högre grad än i dag vara präglade av högteknologiska processer som effektiviserar och rationaliserar produktionen. Samtidigt kan ett ökat användande av ny teknik minska möjligheterna att utveckla och upprätt- hålla yrkeskompetensen i ett alltmera datoriserat och därmed alltmer abstrakt arbetsliv.

Inom de yrkesinriktade utbildningarna leder teknisk förnyelse till att nya kunskaper och färdigheter förs in i kursplanerna. Det är då av central betydelse, att de grundläggande kunskaper och färdigheter som många gånger redan i dag — och i än högre grad i framtiden — har byggts in i datoriserade processer, förmedlas till eleverna. Om dessa ursprungliga kunskaper och färdigheter går förlorade kommer yrkeskunnandet i framtiden att i väsentliga delar ha utarmats.

Arbetsgruppen skall således pröva hur man skall kunna balansera kra- vet på att införliva nya momenti utbildningen som en följd av den teknis- ka utvecklingen utan att grundläggande äldre moment utgår och utan att utbildningarna blir överlastade.

Kopplingen mellan teori och praktisk färdighetsträning skall analyse- ras. Gruppen bör pröva om avvägningen mellan teori och färdighetsträ- ning i de olika yrkesutbildningarna är ändamålsenlig. Arbetsgruppen bör också pröva hur allmänna ämnen i ökad grad skall kunna ingå i utbildningarna samt hur och i vilken utsträckning sådant ämnesstoff skall integreras i eller kopplas till yrkesämnena. Utvecklingen motiverar att relationen mellan teknik, ekonomi och social organisation bör ges större vikt än hittills i den grundläggande yrkesutbildningen.

Gruppen skall också överväga hur olika slag av fördjupningsstudier skall kunna åstadkommas även inom yrkesutbildningen. Det kan gälla en motsvarighet till specialarbetet på de teoretiska linjerna eller andra modeller som ger utrymme för ämnesfördjupning.

Utifrån sina överväganden om den framtida yrkesutbildningens inne- håll bör arbetsgruppen belysa behovet av eventuella justeringar i den nuvarande strukturen av gymnasieskolans yrkesinriktade studievägar.

2. Utrustning och lokaler

Ett av de största problemen i samband med förnyelse av yrkesutbildning- en är de stora kostnader den medför i form av investeringar i teknisk utrustning. Samhällets finanser ger samtidigt inget ekonomiskt utrymme för stora investeringar i lokaler och utrustning. Varje förändring av ut- bildningsinnehållet måste därför noga analyseras utifrån vilken ny utrustning som krävs.

Arbetsgruppen bör mot denna bakgrund överväga vilka möjligheter som finns atti större utsträckning än hittills utnyttja utrustning i företag och på andra arbetsplatser för skolväsendets utbildningsbehov.

Gruppen bör också pröva om gymnasieskolans utrustning kan använ- das mera rationellt än i dag. Som exempel kan nämnas nya former av sambruk, växelanvändning m.m. De möjligheter som lokala och regiona- la teknikcentra erbjuder bör också studeras. En viktig fråga är om viss kvalificerad utrustning behövs i grundutbildningen eller kan koncentre- ras till olika påbyggnadsutbildningar, exempelvis förlagda till teknik- centra.

3. Fortbildning och vidareutbildning av yrkeslärare

Större förändringar medför att många lärarkategorier behöver ytterliga- re utbildning för att klara av undervisning om ny teknik och med en utrustning som de själva kanske aldrig haft tillfälle att använda i yrkesli— vet. Med denna utgångspunkt bör gruppen överväga behovet av ökade fortbildningsinsatser för dessa lärare samt innehållet i och formerna för dessa.

Förutom yrkesstudier, som är den gängse fortbildningsformen för yr- keslärarna, bör gruppen pröva möjligheterna för någon form av utbytes- tjänstgöring mellan yrkeslärare och anställda i företag med för yrkeslära- rens undervisningsområde relevant verksamhet. Därvid bör också möj- ligheterna undersökas till samordning med utbildning av handledare el- ler andra på arbetsplatsen som svarar för utbildning. Även samverkan med andra utbildningsanordnare, exempelvis branschorganisationer, bör övervägas.

4. Arbetsformer

Gruppen skall pröva om elevernas arbete kan ges en mera konstruktiv och varaktig inriktning så att resultaten/produkterna exempelvis kan utnyttjas av allmänhet och företag i stället för att stå till ingen nytta i skolan. Bland sådana frågor som bör behandlas hör undervisning i form av t. ex. stimulerade arbetsmoment. Erfarenheter från bl. a. ”teknikservi- ce” och skolkooperativ kan ge uppslag i detta sammanhang.

Arbetsgruppen skall belysa hur nuvarande läromedel och utrustning utnyttjas och på vilket sätt de styr undervisningen. Det bör övervägas vilka förändringar som kan leda till mer självständiga och allsidigt ut- vecklande arbetsformer.

5. A rbetsplatsförlagd utbildning

Arbetsgruppen skall pröva möjligheterna att utöka den arbetsplatsför- lagda utbildningen. Gruppen bör därvid analysera olika slag av arbets- platsförlagd utbildning som f.n. tillämpas, bl. a. inbyggd utbildning. Även sådana utbildningsformer som verkstadsskola, lärlingsutbildning och vissa hantverksutbildningar bör analyseras i detta sammanhang. Be- hovet av arbetsplatsförlagd utbildning inom påbyggnadsutbildningar och komvux bör också beaktas.

Arbetsgruppen bör bl. a. undersöka vilka moment av utbildningen som är särskilt väl lämpade att förläggas till arbetsplats. Gruppen bör bl. a. ta upp frågan om hur mycket av färdighetsträning som kan ske i skolan resp. på arbetsplatsen och hur kopplingen mellan undervisningen i skolan och på arbetsplatsen tillgodoses. Det är viktigt att eleverna under vistelsen på arbetsplatsen skaffar sig kunskaper om arbetslivet i vid me- ning och att dessa erfarenheter behandlas i skolans undervisning.

Gruppen bör belysa nuvarande avtalsreglering av den arbetsplatsför- lagda utbildningen och pröva vilka förändringar i berörda regelsystem som är motiverade för att underlätta anordnande av arbetsplatsförlagd utbildning.

Formerna för hur skolan utövar sitt ansvar för att utbildningens kvali- tet upprätthålls på arbetsplasen bör också ses över, liksom formerna för och omfattningen av handledning och instruktion under den arbetsplats- förlagda utbildningen. Former för skolans information till arbetsplatsen bör också övervägas.

6. Ansvarsfördelning och samarbetsfrågor

Arbetsgruppen skall utarbeta riktlinjer för ansvarsfördelningen mellan samhället och arbetslivet beträffande den grundläggande resp. den fort- satta yrkesutbildningen.

Gruppen skall därvid pröva den innehållsmässiga fördelningen och balansen mellan den grundläggande yrkesutbildning och påbyggnadsut- bildning som ombesörjs av samhället.

Avvägningar måste också göras mellan å ena sidan sådana bredare påbyggnadsutbildningar som ingår i samhällets utbildningsansvar och å andra sidan den färdigutbildning som företagen bör ansvara för som en del av inskolningen av nyanställda.

Gruppen bör utifrån denna ansvarsfördelning belysa hur samhället och branscher kan samarbeta om innehåll i påbyggnadsutbildningar resp. färdigutbildningar. Möjligheterna att samarbeta om färdigutbild- ning i mindre branscher och mindre företag bör också övervägas.

Vidare bör frågor om samfmansiering mellan företag och samhälle övervägas vad gäller påbyggnadsutbildning som angränsar till färdigut- bildning. Möjligheten för gymnasieskolan att - i likhet med vad som föreslagits för den kommunala och statliga vuxenutbildningen och ar- betsmarknadsutbildningen — genomföra uppdragsutbildning bör också övervägas.

Arbetsgruppen bör överväga hur skolans utbildningsplanering kan förändras så att det för de yrkesinriktade utbildningarna finns en bättre beredskap att ta emot signaler från yrkesområdet i fråga och även förut- sättningar att åstadkomma de förändringar som behövs.

Utifrån tillgängliga redovisningar av erfarenheter av yrkesrådens verksamhet samt från de lokala och regionala samarbetsorganen för sko- la-arbetslivsfrågor bör arbetsgruppen analysera formerna för samarbetet mellan skolan och arbetslivet och lägga fram de förslag till förändringar som behövs.

7. Inskolning och introduktion i arbetslivet

En särskild fråga gäller ungdomarnas inskolning och introduktion i ar- betslivet. Som villkor för anställning krävs ofta arbetslivserfarenhet. Gruppen bör pröva möjligheterna att kombinera påbyggnadsutbildning- ar i form av inbyggd utbildning med arbetsmarknadspolitiska åtgärder som syftar till anställning. I detta sammanhang bör pågående försöks- verksamhet avseende ungdomars introduktion i arbetslivet studeras.

8. Miljöpraktiken på fyraårig teknisk linje

Miljöpraktiken på den 4-åriga tekniska linjen i gymnasieskolan är före- skriven i läroplanen och omfattar 12 veckor. 6 veckor av dessa skall fullgöras mellan årskurserna 2 och 3 och de övriga 6 veckorna mellan årskurserna 3 och 4. Under miljöpraktiken är eleven enligt gällande reg- ler anställd på praktikföretaget. Det har blivit allt svårare att få tag i praktikplatser för miljöpraktik under senare år. Eftersom fullgjord mil- jöpraktik är en förutsättning för att fullständigt avgångsbetyg skall kun- -na utfärdas har en ofta bristfällig praktik godkänts, alternativt har eleven fått ett ofullständigt avgångsbetyg. Arbetsgruppen bör analysera detta problem och lägga fram förslag till en lösning.

9. Gruppens arbete och tidsplan

Arbetsgruppen förutsätts ha fortlöpande kontakt med det försöks- och utvecklingsarbete som bedrivs inom den statliga skoladministrationen.

Med den breda inriktning av gruppens arbete som har angivits måste arbetsuppgifterna omfatta både kort- och långsiktiga åtgärder. Därför skall arbetsgruppen snarast möjligt lägga fram en plan för sitt arbete.

Riktlinjer för en lösning av problemet med miljöpraktik på den 4-åriga tekniska linjen skall föreligga i sådan tid att frågan kan behandlas i 1985 års budgetproposition.

Gruppens arbete skall inriktas på att en slutrapport skall kunna fram- läggas under 1985. Gruppen skall då lämna förslag till hur ett fortsatt översynsarbete skall bedrivas.

|"... ' ”'å'" '|'—.. "-..,','r,-. & _.u.|.||n' ..,-.. ,.5 "' . !=," ""||'..: :" ' ' * **,,"|. '||. — ..'| . _...— |., , .l'

: ', 5__ . . , ”I.” ' , .! ' ,'j',..u. '. M..; , || |... |,, |:. WWW. '... Ja??” , , , ,", ., "... ":..|',,",,, |. .." .. 3,1"! . .' '.'..|'.' |.. ", .. .|....1',.' v || .". . .|. '..|.' !, , ...nu... ,! ' |:.Hl'41”lm|£åmr||l_n,|,|j',m |,- i? "WW urin—n!)? våg-ite 44 |||? slim—". '.

. . '.',,.'.'."',_' .. |." .b... .. ..

. ,' .- ,, ' "? -"- ..,!e'jl'..'_-' ..|-u,

|'|,||| I'llu |r*_

i'll” ,|| , |

'- maähmw|uadaä||wtakutwä”'anmwwaan.SrM|$? . ,,”,3, %% ,,,, "Iaålinähmemwm 'i'—lå??? 9 '. W' " M.,. "' ” ...å??? '!|ji|]? ,,muurunammmnu ' | |..l|.l",',_:, w'l|!|| " Hi!, l' ': ” '|:" ? II||:|:'1:',_.,.""”"' ..]:| ,| ||" "" " _ :

k . . || ,_|x| | 'i'. _ l...,nmg, . ..?, .. *.!” n...-_,

.."|,|, -'; '. _ . |

, $,,” , - N:? ' ,: : ,

U_r.|'_||-

. ,'fn—' | | . " " pr] ' - ' |.'. ,,-.. ...._ -?'. |' .. , ..,,,,..,::,.,,,, ,',,,. j..., |, . ”£” _ ”|||-' ""

|?ad? n?r h....

Wight,, ?!!.

_|." "','|""' , _-' £_:,,.E:,|t .u.|.,,".|',,,'|_...|'=ll _, "!.! '|'-'.', :P." "' ""* |. . , ,,

"ägg!!!" *I'ålg' """"! "'.. , " "|?" %:;ulh' .. ,'.|,,".n,.|=',L "".l'.'|L..',|,-." nig?"'.l'mhpl'ii'wilr'. ',-,,",,=l.."-'.|',L,f'|"1..rl?w . ,' "E

'” ""* hhid ??””thwfäf?WWWMÅWWWMNMMWMwMJHWMW .

.|- |.” ' nu".-:| '='. ||| '=' | , | '|",!"1|.,,.'..|' , _. ha?-"!"lll'aä "nån,"? |_,.'1,_,,. '_'!”"*'""""' .|."- ,. ,',,|,— m.m.,, .r,|,",,|'.._—,,; .,,ljäfl:.,,!.||||..1;.'. .. ,.

..'|.'.. . "| ..| . |.':":"!,'.'. ..L'r_._. : '.|".|'.'...'. , _ "!.'.|*r"|".'.r'|,5,— —,.||_',.,,|,..' ' ”-.||'. "? år."],m'_T-..'.r,.'|_l|'1"—-th.+£l't”-

v???..'_.-”?|c"|-.."'. ,, | p , ,, ' .lh,.',.,, »|

. ,,_ ,, ., ..,. _,, , ,,,, i! ',,,..,.."| - "": [. ,,,",'.,:|..=..., ..|. ,,. .. "':',; '.'|'|' "l— .;|'|.' "”f' >”.l-".| , ,..

.,"M "'—|."....',.—,,, |...» ,??tu'",..|||"-"..,'u ,|»|,,-.-'.| 'i'.; ,...,,,|l.",'.', |'|!" .. .,,'|;||.,..||'rw ..,?F " —'.'|,|,' |'| " ' |?

..|; "3'."'."|"r'|',..'..'1" """-,"?7'...) ,..-Vf," PVT,"! " ,:.....|#..||..,..,'.'-å,'-.|4.£,,|l W&W."... %#” ämm. , .”."

; — ...”-,] få" ., - ?,'|'.'""%|"". " "?,-="'|5r—.."'N_--'"1F-'5 'FE' "'#'?le Uli???" ,ji'hl'!" "v'| ,...-r.. * " ' .,,591...'.|. __ Här-'g'? "'?'|'..' '.'.' =... |:; ".." , ., -.',| ' "__" :|. , ..||'.,? |f,|,"— '" |...:||. l'- "? ,1'j '...'? .:,' ' ,,|'|,', ,|e, ..:|',';:,.,,5|.., ;HL ' Innu" ",..., .::—":hl'l'l .| ... ..-. .",".- I-' :*?.|..'|-:;',.':,|'|l"'-an'|'1"+' |??? ',

' '...'-||. "|'|”? t..? . ,, '|".'",-,,..l.."'-cl|', E.” ' '., ;,

"""..I'h LE”?"JI|'|"':L" __, " lig...”:lgtpuw ' ..',:—,', h&amhtlå" !

|| u-l- ' —

_. ._ |.I _|_..I , |, . . , l..-%.. -- ..',,,_ .|'|,','.| | , . , . 11,4, ||.,|_| i.. |,| "| | ,— || |

©YMNASUE$K©LANS LUNJER (översikt)

] årskurs 1 årskurs 2 |

nBE-KLÅDNADSTEKNISK LINJE

Gren för damkläder, Da

Gren för herrkläder, Hr

BVGG- OCH ANLÄGGNINGSTEKNISK LINJE

Gren för betongteknik, Bt

Gren för murare, Mr

Gren för gem-, väg- och ledningsteknik, Ga

Gren för bergteknik, Br

Gren för värme» och sanitetsmomörer, Vv

Gren for målare, MI

Gren för byggnadsplåtslagare, Pl

Gren för golvläggare, Go

Gren för kontor, Kl uppdelad i

Gren för etdrihteknik, Ed

| årskurs 1 l årskurs 2 l

TVÅÅRIG EKONOMISK LINJE

EL- TELETEKNISK LINJE

Gren iör elektriker, Ei

_____+_ _______

Gren för telereparatörer, TI

_______+_ _______

Gren för styr- och reglermekaniker, Sr

_____+_ _______

Gren för telemomörer, Tm

_____l_ _______

Gren för kontorsmaskinreparatörer, Km

FORDONSTEKNISK LINJE

Gren för bilmekaniker, Bm

Gren for maskinmekaniker,

Gren iör flygmekaniker, Fm

Variant för serveringsteknik,

Gren för storhushåll och restaurang, St

Variant Iör bageri och konditori, Bk

Gren iör livsmedels» produktion, Lm

Variant lör livsmedels- processindustri, Lp

Mu

årskurs 1

årskurs 2

PROCESSTEKNISK LINJE

Etapp 2 20 veckor 20 veckor

E Iteknisk gren, El

Gren för byggnadsämnes- teknik, Bg

Gren för kemiteknik, Ka

Gren for Iivsmedelsteknik, Lg

Gren för metallurgi, Me

Gren för pappers- och pappersmasseteknik, Pp

Sammanhållen årskurs 2

| årskurs 1 | årskurs 2 l

TRÅTEKNISK LINJE

Gren för verkstadssnickare, Vs

Gren för modellsnickare, Mo

Gren för båtbyggare, Bb

Ve VERKSTADSTEKNISK LINJE

Gren för verkstadsmekaniker,

Gren för plåt- och svets, mekaniker, Pm

Variant för grovplåt, Gp 1

Gren för järnbruksyrken, Jb

VÅRDLINJE

V

Gren för hälso— och sjukvård, Hs

_______ +__.________, Gren för hälso» och sjukvård samt äldringsvård, Hv

Gren för psykiatrisk vård, Ps

Va?i5rit'fär"o?n£o'r5er'l om psykiskt utveck- lingsstörda vuxna, El

Variant för barnsjuk- vård, Bs

H HUMANISTISK LINJE

Normaltimplan

Estetisk variant, Es

årskurs 3 l

l årskurs1 l årskurs2 | årskurs 3 | årskurs4 I

N NATURVETENSKAPLIG LINJE

Normaltimplan

SAMHÄLLSVETENSKAPLIG LINJE

Normaltimplan

Estetisk variant, Es

FYRAÅRIGTEKNISK LINJE '

Maskinteknisk gren, Ma

Anläggningsteknisk variant,

Byggteknisk gren, By ________________

Kemiteknisk gren, Ke

& N-linien årskurs 3

J in”

1 _. (pil ",, _l

'.'1 :l. | ”' .l . li .il_, »” .l' ,,

'_i*

i. ,, u,...” nå'ä'q'F' ll. rl

iw l lll ”Un ll .

. m .l ” li" i.

Hv?” H "' Milli"

ll 'I, _'_.I flm"

En modul skall vara en pedagogisk och funktionsmässigt kompetensin- riktad enhet inom en yrkesinriktad kursplan. Modulerna skall i största möjliga utsträckning ha samma innehåll i de tre utbildningsformerna gymnasieskolan, komvux och AMU. Detta utesluter inte att vissa modu- ler förekommer enbart i någon av utbildningsformerna. Modulerna kan beroende på innehållet i studievägens kursplan ha olika karaktär. De kan liksom delmomenten vara bundna till bearbetning i en speciell maskin, exempelvis svarvning eller fräsning, men kan också utgöra ett arbetsom- råde såsom omvårdnad inom vårdlinjen.

I gymnasieskolan där man eftersträvar en bred yrkesutbildning kan flera moduler sammanföras till modulkurser som skapar en helhet av i yrket förekommande arbetsmoment. Modulkurserna utgör då en enhet för bedömning av elevernas kunskaper och färdigheter. I vissa studievä- gar kan de enskilda modulerna få en sådan konstruktion att indelning i modulkurser blir överflödig.

Vi ger i det följande exempel på hur kursplanerna kan indelas i modu- ler och modulkurser.

Tabell 1 Förslag till modulindelad kursplan, verkstadsteknisk linje, åk 1, termin 1

Modulkurs Modul Modulbeteckning Rikttid utr. 1 1.1 Bänkarbete 30 1 .2 Borrning 30 1.3 Verktygsskärpning 30 1.4 Svarvning 60 1 .5 Fräsning 60 1 .6 Mätning 30 2 2.1 Vårmebehandling 19 2.2 Plåtbearbetning 60 2.3 G jutning 11 2.4 Lödning 30 3 3.1 Bänkarbete 30 3 .2 Mätning 30 3 . 3 Svarvning 60 3 .4 Fräsning 60

SOU 1986:2 Modulkurs Modul Modulbeteckning Rikttid utr. 4 4.1 Datoranvändning 20 4.2 Programmering 20 4.3 NC-teknik 20 Teori': ' Bedrivs inom ramen . Mätning . Ritning

. Produktionsteknik . Maskinelement . Verktygsmaskinlära . Materiallära

för ovan angivna rikttider enskilt eller i grupp

De enskilda modulerna här exemplifierade med MODUL 1.2 BORR- NING (AMU Modulindelad verkstadsmekanisk utbildning Nr 75.A0 -C0) består av mål, med ev. angivning av förkunskapskrav, innehåll och kommentarer fördelat på underrubrikerna, arbetsoperationer, utrust- ning och teori. Modulförteckningen är uppbyggd i ett lösbladssystem för att underlätta den successiva revidering som förändringar i arbetslivet eller samhället i övrigt kan ge upphov till.

Modul 1.2 borrning

Mål

Innehåll

1

lv

Efter genomgången modul skall deltagaren:

Kunna rätt terminologi

Ha kännedom om mättekniska uttryck

Ha kännedom om produktionsteknik och arbetsplanering

Vara medveten om gällande skyddsföreskrifter

Vara medveten om sambandet mellan teori och praktik och kunna tillämpa de teoretiska kunskaperna praktiskt

Kunna välja och ställa in varvtal och skärhastigheter

Kunna utföra grundläggande mätning

Kunna använda, vårda och underhålla aktuella verktyg, maskiner och tillbe- hör

Kunna utföra enklare borrning

ARBETSOPERATIONER

Fastspänning av arbetsstycken Uppsättning, nedtagning av fastspänningsanordningar Uppsättning och nedtagning av skärverktyg Borrning för gängor Borrning av frigångshål Borrning av genomgående hål Borrning av bottenhål Försänkning cylindrisk och ko- nisk

Kommentarer

GÅ IGENOM: — Skaderisker vid skärande bearbetning

— Personlig skyddsutrustning övriga åtgärder som kan förebygga olycksfall

Mätningen bör integreras så att nya mät- metoder övas då arbetsoperationen krä— ver det.

InnehåH

2:1

2:2

3:1

3:2

3:3

- Brotschning cylindrisk och ko- nisk

— Upprymning — Gängning med gängapparat

UTRUSTNING

Verktyg

Skruvstycke och parallellbitar Spännjärn och stödlinjal V—block och vinkelhylla Jiggar och fixturer Spiralborrar och centrerborrar Dubbhålsborr, brotschar och upp— rymmare Gängverktyg och pendlande håll— are Gängapparat, försänkare cylindriska och koniska (Tappborr)

Maskiner och tillbehör

Bänk eller pelarborrmaskin Borrchuck, insatshylsor och ut- drivarkil

TEORI

Mätning

Mätning med håltolk, gängtolk och skjutmått

Ritning

Skalor, symboler, standardisering SMS 715 mm

Produktionsteknik

Arbetsberedningens grunder

Kommentarer

Högfrekvent utrustning i direktanslut- ning till maskinen. Ovrigt i förråd.

GÅIGENOM:

— Huvuddelar, manöverorgan, skydds- anvisningar och skötsel.

— Benämningar och montering av de vanligaste tillbehören.

GÅIGENOM: — Övningar med mätdon

— Gängmätning med tolk och gängmät- are

— Mallar och skjutmätt

Instruktionsblad och SMS normblad bör användas.

Deltagarna måste kunna vissa ritnings- symbolert ex O-tecken och toleranssym- boler, symboler för form- och lägetole- ranser, symboler för ytjämnhet och sym- boler för svetsar.

Orientering om operationslista, opera- tionsbeskrivning, operationsritning och mätprotokoll.

Deltagarna skall integrerat med yrkesar- betet successivt tränas i att göra opera- tionsindelning, välja verktyg, mätdon och skärdata.

SOU 1986:2 Innehåll Kommentarer 314 Verktygs— och maskinlära Borrar, försänkare, brotschar och En orienterande genomgång av före- upprymmare kommande verktyg och maskiner samt Gängverktyg säkerhets- och ordningsfrågor bör göras Svarvstål i början av utbildningen. Fräsar Lettringsverktyg Slipskivor Slipdukar Skavstål

Skruvstycke, spännjärn, spänn- backar, stödlinjal, stödblock, v-block, vinkelhylla, jiggar och fixturer Bearbetningens grunder

3:4 Skärvinklar vid bearbetning i olika

material Skärhastigheter i olika material

Val av skärdata

Val av skärvätskor

3:5 Materiallära

Stål— och stållegeringars samman- sättning, egenskaper och använd- ningsområden

3:6 Matematik

Repetition av de fyra räknesätten Decimaltal

Procenträkning

Bråk

3:7 Arbetslivsorientering

Dagens svenska arbetsmarknad De yrkesverksamma Arbetsmarknadspolitik Förändringar på arbetsmarknaden

Behandla sådana material som används vid övningar inom de olika delmomen- ten. Inom varje delmoment behandlas de egenskaper som har speciell betydelse för respektive bearbetningsmetod.

Deltagarna skall lära sig inhämta nöd- vändiga upplysningar om materialets be- teckningar, sammansättning, egenska- per och användningsområden från stan- dardblad och kataloger.

Träning i yrkesräkning med hela tal och decimaltal. Beräkningar grundade på tabeller, uppgifter eller framställda i no- mogram.

Undervisningen bör i lämplig omfattning ske i diskussionsform. Deltagarnas egna arbetslivserfarenheter bör tas till vara.

Arbetslivsorientering ska så långt som möjligt integreras i yrkesarbete och yr- kesteori.

För vård- och social serviceutbildningens del kan delar av SÖ:s förslag till försöksverksamhet med grund- och tilläggskurser tjäna som exempel på hur moduler kan konstrueras.

Grundkurserna omvårdnad och social service innehåller kunskaper som hittills har erbjudits i flera olika ämnen, vilket framgår av huvudmo- menten.

De moduler som enligt våra förslag skall arbetas fram bör sannolikt vara något mindre omfångsrika än nedanstående grundkurser. Försöks- verksamheten kan ge viktiga erfarenheter.

Grundkurs i omvårdnad (åk ])

Omvårdnadskunskap Mål

Undervisningen i omvärdnadskunskap skall ge eleverna en helhetssyn på människan grundad på den enskildes hälsotillstånd utifrån psykiskt, fysiskt, socialt och andligt välbefinnande. Detta skall ske i sådana former och med sådant undervisningsstoff att eleverna också blir medvetna om att deras egna attityder och värderingar har betydelse i omvårdnadsarbe- tet. Eleverna skall alltmer självständigt och i meningsfulla sammanhang utveckla en förståelse för att alla arbetsuppgifter i vårdarbetet är väsentli- ga och att de samlade insatserna skall ske för patientens bästa, vilket också innebär att eleverna skall inse betydelsen av ett medmänskligt uppträdande. Eleverna skall vidare utveckla en förståelse för kulturens betydelse och integrering inom vården och därmed bidra till en förbättrad helhetssyn och omvårdnad. Eleverna skall under grundkursen i omvårdnad ges möjlighet att di- skutera livsåskådningar och vårdetik och därmed sammanhängande frå- gor. Detta innebär att eleverna skaffar sig — kännedom om människokroppens byggnad och funktion för förstå- else av förändringar i samband med sjukdom och åldrande — kännedom om sambandet mellan hälsa, miljö, kostvanor, fysisk akti- vitet och levnadssätt — kännedom om näringsämnenas uppgifteri kroppen, deras förekomst i livsmedel samt betydelsen av en rätt sammansatt kost och därmed inse kostens betydelse för patientens välbefinnande och tillfrisknan- de

— kunskaper om smittämnen samt om åtgärder för förhindrande av smitta och smittspridning och för upprätthållande av god hygien i vårdarbetet och tillämpning av lokalvård på vårdinstitutionen — kunskap om principer för personlig omvårdnad, omsorg och rehabi- litering samt om patientens rätt till medinflytande, personlig integri- tet och självbestämmande med hänsyn till social, kulturell och reli- giös bakgrund

— kännedom om den egna förmågan att skapa kommunikation och goda relationer mellan människor med särskild betoning på sjuka och anhöriga samt hur man bearbetar upplevelser och egna attityder — kunskaper om arbetsställningar och arbetstyngd _ förståelse för vikten av att vara välvårdad och utvilad i sitt arbete — orientering om olika vårdideologier och vårdplanering — kännedom om hälso- och sjukvårdens organisation och om de all- männa målen för hälso- och sjukvårdspolitiken bl.a. utifrån hälso- och sjukvårdslagen och annan sjukvårdslagstiftning — kännedom om principer för första hjälpen vid olycksfall och akut insjuknande — kännedom om den speciella omvårdnad som krävs och de förvänt- ningar patient och anhörig har på personalen vid sjukdom som leder till död — orientering om läkemedel med utgångspunkt från den praktiska vårdsituationen — orientering om de vanligast förekommande drogerna (ANT) och vil- ka konsekvenser missbruket av dessa får — färdighet att vid tillämpningsövningar och i vårdpraktik omsätta sina samlade kunskaper

Huvudmament

Attityder och värderingar hälsobefrämjande åtgärder/egenvård Personligt uppträdande i vårdarbetet Hygien

Anantomi — fysiologi och sjukdomslära Arbetsställningar och arbetstyngd Omvårdnad Vård av svårt sjuk

Olycksfallsvård

Vårdideologier och vårdarbetets organisation Vårdetik

Tillämpningsövningar

Grundkurs i social service (åk 1)

Social servicekunskap Mål

Undervisningen i social servicekunskap skall ge eleverna en helhetssyn på äldre människors, handikappades och andra gruppers behov av hjälp, stödinsatser och omvårdnad. Detta skall ske genom att eleverna skaffar sig kännedom om normala fysiska, psykiska och sociala åldersförän-

dringar samt sjukdomstillstånd hos äldre och handikappade. Eleverna skall vidare bearbeta sina egna attityder och värderingar gentemot äldre, handikappade och andra servicetagare som kan förekomma i samhället. Eleverna skall alltmer självständigt och i meningsfulla sammanhang utveckla förståelse för att alla arbetsuppgifter inom socialtjänsten är vä- sentliga och att de samlade insatserna skall ske för servicetagarens bästa, vilket också innebär att servicetagarens integritet, självbestämmande och förmåga att klara sig själv respekteras. Eleverna skall orientera sig om socialpolitikens mål och dess organisa- tion. Eleverna skall under utbildningens gång skaffa sig kännedom om vart man vänder sig för att finna de servicemöjligheter som finns och som kan underlätta det dagliga livet för servicetagaren. Eleverna skall också ges möjlighet att diskutera liväskådningsfrågor och därmed sammanhängande problem. Eleverna skall vidare utveckla en förståelse för kulturens integrering när det gäller arbetet inom socialtjänsten så att den folkkultur som finns befrämjas. Detta innebär att eleverna skaffar sig — kunskaper om åldrandet och de äldres behov av service och omvård- nad

— kännedom om sjukdomstillstånd hos äldre

— kunskaper om handikapp och den inverkan de får på individens liv — kunskaper om vilka hinder i människans omgivning som kan försvå- ra handikappanpassningen i samhället — kännedom om socialtjänstens organisation och samverkan mellan huvudmän — kännedom om sociallagstiftning, allmän försäkring, tillsynslagen och sekretesslagen — kännedom om olika boendeformer som finns och som planeras i framtiden, närmiljöns betydelse samt vilka kommunikationer och tekniska hjälpmedel som finns att tillgå för att underlätta det dagliga livet för äldre och handikappade — orientering om psykiska relationer och processer som förekommer i samband med förändrade boendeformer för servicetagaren — kunskaper om arbetsställningar och arbetstyngd, arbetsmiljöns bety- delse, psykosociala faktorer, hemmiljö — kännedom om olika förhållanden som kan påverka kostvalet för äld- re och enklare matlagning — kunskaper om bostads- och textilvård — kunskaper om principer för lagarbete inom socialtjänsten —— kännedom om vilka möjligheter till aktivitet och sysselsättning som finns för äldre och handikappade inom den egna kommunen grundat på individens egna intressen — kännedom om pedagogiska uppgifter som information och introduk- tion till servicetagaren — orientering om de i samhället vanligast förekommande drogerna och vilka åtgärder som vidtas för att förebygga och lösa de sociala konse- kvenser missbruket av dessa får

— förståelse för betydelsen av att vara välvårdad och ha ett taktfullt uppträdande vid mötet med människor i deras eget boende — orientering om invandrares och etniska minoriteters kulturella, reli- giösa och sociala bakgrund — kännedom om åtgärder vid dödsfall och begravning

Huvudmoment

Attityder och värderingar i socialtjänsten Personligt uppträdande och etik i socialtjänsten Gerontologi Sjukdomstillstånd hos äldre

Handikapp

Social omvårdnad och service Sektoriserad vård

Författningskunskap

Bostads- och textilvård Kost- och konsumentkunskap Etniska minoriteter

Bilaga 4 Nu gällande beslutsordning för läroplan

Studievägar, färdigutbildningar

Mål och riktlinjer* Gymnasieskolans linjer, grenar, Regeringen varianter Gymnasieskolans regionalt ar— Regeringen betsmarknadsanknutna påbygg— nämnden nadsutbildningar (högre special- kurser) Gymnasieskolans övriga påbygg- Regeringen nadsutbildningar och specialkurser inom industri, hantverk, Jo, Sb, Td, Vd, husligt arbete, handel och kontor, fritidshem, lekplatser Specialkurser i övrigt SÖ (utom La—kurser) La-kurser Regeringen Gymnasial lärlingsutbildning Regeringen Övrig lärlingsutbildning Parterna Komvux — utbildning motsvarande Regeringen grundskolan och gymnasieskolan Komvux - särskilda yrkesinriktade Regeringen * kurser

AMU

Riksdagen"

Beslutsinstans

Timplaner

Riksdagen

Länsskol— nämnden

SÖ

SÖ

Skol— styrelsen

Regenngen (ram- timplan)

Parterna

SÖ

Länsskol- nämnden för försök/ utprövning SÖ för generell användning

AMU- styrelsen

av.

Kursplaner

Regeringen

Länsskol- nämnden

SÖ

SÖ

Skol- styrelsen

Regenngen (ram- kursplan)

Parterna

SÖ

Länsskol- nämnden för försök/ utprövning SÖ för generell användning

AMU- styrelsen

Gil

* Regeringsbesluten om mål och riktlinjer är i regel i stor utsträckning riksdagsbundna genom omfattande uttalanden i propositioner och riksdagsbeslut.

' ” Målen för AMU

*" Även regional anpassning (regionala försökskursplaner)

. ”.."—.. . ' |'|..i',i'|=="""'w "Män; . ., .-.—..?... -- .? . - .' "n'—”"”" mig.; '; ' ,,_| '.'wö'f ||” ',"'|| |F, 'm'l

i', ri,-.i- ..|", M,, ' -,_,.,,,,.,,, |"' fr...: l ,l' 4 q], ,llll' Ill' lllll .. l . ' .. .' .,.r. ,-,_ E,,"

lh-

-. ..... 'l :'lr' , '.' ;|_L'v" rf,":f' IJPI'U 'llllll'h; . ' |__-"",,".. I"! " ",,” || 17: "'|'l"'|'.'_.

II|| :"mlu

,-_|'-'.','.'..i. ..| . ..| ;|,.'.i;_"' ' ,,,-" tili-r

' ".,. . , ' " ". "Ål” I'H'I .

.— m — I ,,

. "|," |l 'i' nu?

-"u-_—=,,HI "lh—"Hif'wä ' .—

.|| |" .,

-._.,"|'.,,,' || III__rllu

| ||' ,,,, )|| ' "

: , ,,, ,,|, .,.

" | |_I,:,I',,:I |'| | ,, ||| ” ,,,','|' ,' , || ll

förslag

Studievägar, färdigutbildningar

Gymnasieskolans linjer

Gymnasieskolans regionalt ar— betsmarknadsanknutna påbygg— nadsutbildningar (högre special- kurser)

Gymnasieskolans övriga påbygg- nadsutbildningar

La-kurser Gymnasial lärlingsutbildning Övrig lärlingsutbildning

Komvux AMU

Mål och riktlinjer

Regeringen

Regenngen

Regenngen Regenngen Regenngen Panerna

Regenngen Riksdagen

Beslutsinstans

Timplaner Kursplaner Riksdagen SÖ

(ram- timplan)

Länsskol- Länsskol— nämnden nämnden SÖ SÖ

Skol- Skol- styrelsen styrelsen Regeringen Skol— (ram- styrelsen timplan)

Parterna Parterna SÖ SÖ

AM U- AMU— styrelsen styrelsen

;, .- _|, sin l,' ||m'5"H|'h '

_ . _, ”,,. nr|_:_| ||l|L|, —',|l|,l..",,|l,| F

|,"|,f' & || | l"'_"|"'||"— I'| '?” ,,,'R%,,,,,|".f,,,.|. ' ' : ','_'.". . ",|| "J"" | ,,__r>,|,|,|.,',,' T ,, ,,,, ,,. ha» ,,, |.1. ,, | . ",,,,,1,,v ,,,-;,,,||,|,,|' |,_,,|,

.... ||, .—,' ,»'z., " & w,. ,|u..,, .-' W.... ,,|,'m ||.,, ,”,% . ',| M|.. .

| |. | ||'j|,|I ', ,,,

-f'

|, - "MW.". | ,,|I'i'r |',)

,,, in.. |

. ,.' .' _L__thfå1FMLJå—T1#Ä_+å——å— __å.a q+,,_p._4e.,__mn f

, |'|, ""|, . " . - '| ,, ' '|.'/_| _: Ji'W'. | , ' Ill lll * lll—' ' | | n'.

'||| '

..|" I P.,' &,hL.n.»J_ |||f ,,

lIl I 'i' .$P|;M,,|.,,_

* |,_|" | .it | "'

"ååmdumä_,,'

'_,' T.. rn, '-

,?i',1'||, ',,','-i !, ,,l,,,,.,_, ',l,_||'jl,|,.|,| ',"1_.,'.' ,ifh'l' '. 'Hiuf »'|;||'

. "T . .'| . ' .. . " f,...lil, F... .' " " 'i. |:. " | , || | ' l - . '|,..l W"” .ul ÅMWH. . _ _.” |,,”.%,|m”. _ . .

. '.a. %,

..'.|"|'.',, |'|,.|'|. ,, '

knä,..jh |.w

u,_|,|||ju| .|.. ,,,, |,il|||I &, l” ”;?;L' ,3 ';;

|||," ..,, |||; .. ..||_,., ,,.p, ,, ,,,,

|-||||_.,,,l".|,,., ,,731, | |'| ||" "||—|||" .. .iF ? | dwhw . , . |dl. W 545. ,,, Hg|, L,F, fh', MsåHL1;% i».mw,r ,,; . H

' ..”wj ht). .u,

,,, ,,,, ,, ",_,”, ,,,, , -,H , |Fl "",'|i',,J'I-'3' _| , ,, _ , I| |||l,. || |.r'!n_ii|'.1||".||wi,_ Finlännw'” ' WT," " "" R',|l""|','j,'g.'l,|| 'l'"' """, 'fi',"',':'f

Statens offentliga utredningar 1986

Kronologisk förteckning

1, Översyn av rättegångsbalken 2. Högsta domstolen och rättsbildningen. Ju. En treårig yrkesutbildning — riktlinjer. U. En treårig yrkesutbildning — beskrivningar, förslag. U.

|».»

Statens offentliga utredningar 1986

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Översyn av rättegångsbalken 2. Högsta domstolen och rätts— bildningen. [1]

Utbildningsdepartementet

En treårig yrkesutbildning — riktlinjer. [2] En treårig yrkesutbildning — beskrivningar, förslag. [3]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningens nummer i den kronologiska förteckningen.

| nm.;

Liber ISBN 91-38-09155-0

AllmännaFörlaget ISSN 0375-2sox1