SOU 1987:26

Ökat kommunalt väghållningsansvar och nya finansieringsmöjligheter : en översyn av statlig, kommunal och enskild väghållning i tätorter

-..s._,.v.”" Jim ' - hc.»

;. U.! &- IGT?

National Library of Sweden

? Betänkande av 1986 års väghållningsutredniny ä r Bilaga "

SM]

Enskilda vägar

Betänkande av 1986 års väghållningsutredning

Bilaga

921861

, i.": lar.-. ., ,

:?:-W-

'i: | ' ' .; iw. "". :::”xl'W ' ' ' 1H'n ”

& Statens offentliga utredningar

&& l987:26 & Kommunikationsdepartementet

Enskilda Vägar

Bilaga

Förslag till inarbetning i anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter av bestämmelserna i enskilda Väglagen om vägförening m.m.

Betänkande av 1986 års väghållningsutredning Stockholm 1987

Omslag Gull—Britt Montalvo Foto Lantmäteriet 1986 Fotograf Bengt Lindecrantz Godkänd för spridning 1987-05-25

ISBN 91-38-l0003-7 ISSN 0375—250X

Svenskt Tryck Stockholm 1987 721977

BILAGA

SOU 1987:26 INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sammanfattning 1 Lagförslag 3

Förslag till lag om ändring 1 an— läggningslagen 3

Förslag till lag om ändring i lagen om förvaltning av samfälligheter 17

Förslag till lag om upphävande av lagen om enskilda vägar 18 Inledning 21 2.1 Bakgrund 21 2.2 Nuvarande ordning 24 2.2.1 Enskilda väglagen 24 2.2.2 Anläggningslagen 27 2.2.3 Samfällighetslagen 29

2.3 Närmare överväganden beträffande den lagtekniska utformningen 30

Behovet av nya bestämmelser i anlägg—

ningslagen 37 3.1 Den obligatoriska anslutningen 38 3.2 Fördelning av kostnaderna 42

3.2.1 Nuvarande ordning 43 3.2.2 Fasta andelstal för gemensam— hetsanläggningar avseende en— skilda vägar 45 3.2.3 Rörliga andelstal för områdes— anläggningar avseende enskilda vägar 50 3.3 Rätt till slitageersättning 51 3.4 Förrättningskostnader m.m. 52 3.5 Verkställighet av förrättningsbeslut 53

3.6 Bestämmelser till främjande av trafik— säkerheten 54

4 Bestämmelser i enskilda väglagen som inte bedömts nödvändiga att arbeta in i anlägg— ningslagen

5

6.

4.1

4.10

Tillämpningsområdet för lagen om en— skilda vägar m.m.

Vissa definitionsfrågor rörande en— skild väg m.m.

Bestämmelser om byggande av enskild väg

Ansvaret för väghållningens fullgöran— de m.m.

Omfattningen av vägföreningens verksam— hetsområde

Handläggningen av ersättningsfrågan m.m.

Rätt att ta sand m.m. samt möjligheter att sätta upp grind

Rätt att påkalla förrättning, ersättning

till förrättningsman m.m.

Förrättningsmannens utredningsskyldighet och innehållet i förrättningsutlåtandet

Underställning och besvär över förrätt— ningsutlåtandet

Lagen om förvaltning av samfälligheter

5.1

5.2

Inledning

Närmare om behovet av komplettering av samfällighetslagen

5.2.1 Möjlighet att förordna sysslomän enligt samfällighetslagen Omröstningsreglerna Stadgar och styrelse Föreningar för förvaltning av flera samfälligheter 2 5 Ekonomiska frågor .2.6 Vissa besvärsregler

wuwm .. NDQN atom

. .

U'IU'I

Specialmotivering

6.1 Anläggningslagen

6.2

6.3

Lagen om förvaltning av samfälligheter

Förslag till lag om upphävande av lagen om enskilda vägar

57

57

59

61

61

63

64

66

67

68

69

71

71

73 73 74 75 78 78 82 85 85

98

98

SOU 1987126 1

SAMMANFATTNING

I promemorian föreslås vissa ändringar i anläggningslagen (1973zll49) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (samfällighets— lagen). Förslaget innebär följande.

* Anläggnings— och samfällighetslagarna blir tillämpliga på de enskilda vägar, som nu omfattas av bestämmelserna i 3 kap. lagen (1939:608) om enskilda vägar (enskilda väglagen).

* Enskilda väglagen upphävs.

* En motsvarighet till vägföreningsinstitutet enligt enskilda väglagen förs in i anläggningslagen under beteckningen områdesanläggning. En områdesanläggning får inte förvaltas gemensamt med någon annan anläggning.

* För vägar som utgör områdesanläggningar skall bestämmelserna om

kostnadsuttag och andelstal utformas efter det system som f. n. gäller för vägföreningar.

* Taxeringsvärdet skall normalt utgöra fördelningsgrund för de fastig- heter som deltar i en områdesanläggning.

* Reglerna i samfällighetslagen om förvaltning av samfälligheter görs tillämpliga på områdesanläggningar. Endast samfällighetsföreningar kan förvalta en områdesanläggning.

* Områdesanläggning för enskild väg får möjlighet att ta ut slitageer- sättning i huvudsak enligt de regler som i dag gäller för Vägföre- ningar.

* 29 S anläggningslagen ändras så att samfällighetsföreningar som förvaltar gemensamhetsanläggningar debiteras förrättningskostnaderna i stället för de som deltar i sådana anläggningar.

SOU 1987:26

Länsstyrelsen får rätt att förelägga samfällighetsföreningar att bygga och underhålla enskilda vägar av större betydelse ur allmän synpunkt.

Möjligheten enligt 43 S anläggningslagen att träffa mindre överens- kommelser om bl. a. ändring av andelstal skall gälla också för de fastigheter som är anslutna till en områdesanläggning.

Bestämmelserna i 5 kap. enskilda väglagen till främjande av trafik- säkerheten förs med i huvudsak redaktionella ändringar över till anläggningslagen.

De befintliga vägföreningarna blir genom de föreslagna övergångsbe- stämmelserna att anse som inrättade som områdesanläggningar enligt anläggningslagen . Härigenom blir flertalet av samfällighetslagens bestämmelser tillämpliga även för vägföreningarna. En möjlighet öpp— nas för de nuvarande vägföreningarna att vid förrättningar ombilda sig till gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen .

SOU 1987:26 3

1 Lagförslag

Förslag till Lag om ändring i anläggningslagen(1973: 1149)

Härigenom föreskrivs i fråga om anläggningslagen(1973: 1149) dels att 29 5 skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas 15 nya paragrafer, 56—70 55 samt

närmast före 57 och 62 55 nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

29 51 Förrättningskostnaderna skall, Förrättningskostnaderna skall, om anläggningsbeslut medde- om anläggningsbeslut medde— lats, fördelas mellan ägarna lats, fördelas mellan ägarna av de fastigheter som skall av de fastigheter som skall deltaga i anläggningen efter deltaga i anläggningen efter vad som är skäligt. vad som är skäligt. Om en

samfällighetsförening bildas för att sköta förvaltningen av anläggningen, skall kostnader- na i stället betalas av före— ningen, om inte särskilda omständigheter föranleder att viss del av kostnaderna bör betalas av sökanden eller annan sakägare.

Om en förrättning har påkallats enligt 20 a 5 eller 25 5 tredje stycket väglagen(1971: 948) skall staten svara för förrättnings- kostnaderna.

I övrigt tillämpas 2 kap. 6 S fastighetsbildningslagen(1970: 988) på förrättning enligt denna lag.

1 Senaste lydelse 1981: 380

Nuvarande lydelse

SOU 1987:26

Föreslagen lydelse

56 5

Om en samfällighetsförening som förvaltar enskild väg av större betydelse från allmän

synpunkt inte verkställer anläggningsbeslutet eller sköter vägens drift, får läns— styrelsen förelägga föreningen att inom viss tid vidta erfor— derliga åtgärder. Om föreläg— gandet inte följs, får läns- styrelsen låta utföra nödvän— diga åtgärder på föreningens Mad—-

Särskilda bestämmelser om

områdesanläggning för enskild

Låg

57 5

Om särskilda skäl föreligger att inom ett bestämt område tillgodose ett behov av enskild väg av större betydel— se från allmän synpunkt, kan en gemensamhetsanläggning inrättas i form av en områdes— anläggning.

En områdesanläggning inrättas vid förrättning enligt denna lag. Vid förrättningen skall anläggningens verksamhetsområ- de bestämmas.

SOU l987:26

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I en områdesanläggning deltar

de fastigheter som helt eller delvis är belägna inom anlägg— ningens verksamhetsområde.

58 5 Finns inom anläggningens verksamhetsområde mark, som i

detaljplan avsatts till annan allmän plats än väg, skall väghållningen även omfatta iordningställande och under—

En fastighet som utgörs av väg, gata, järnväg, s årväg eller kanal skall delta i en

områdesanläggning endast om det av särskild anledning är lämpligt att fastigheten ingår i samfälligheten.

Bestämmelserna i 5, 6 och

15 55, 16 5 första stycket 1 och 3, 16 5 andra stycket, 37--43 samt 45 55 gäller inte för områdesanläggning.

Nuvarande lydelse

SOU 1987:2

Föreslagen lydelse

59 5

Kostnaderna för byggande och drift av en områdesanläggning

för enskild väg fördelas mel— lan ägarna av de fastigheter

som skall delta i anläggningen efter andelstal. Andelstalen

skall kunna tillämpas under växlande förhållanden med avseende på fastighetsbild- ningen och bebyggelsen inom området. Andelstalen skall bestämmas med hänsyn främst

till den nytta varje fastighet har av anläggningen. Om för— hållandena påkallar det, får särskilda andelstal bestämmas

för byggande och drift.

Om inte annan fördelningsgrund bestäms, skall andelstalet för varje deltagande fastighet

utgöras av fastighetens senast bestämda taxeringsvärde. Finns taxeringsvärde inte åsatt för viss fastighet skall särskilt andelstal bestämmas. Särskilt

andelstal får även bestämmas för fastighet, vars nytta av anläggningens vägar väsentli- gen avviker från övriga delta—

gande fastigheters. Om det är skäligt får en fastighet, som kan komma att delas eller bebyggas i större omfattning,

SOU 1987:26

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

åläggas att delta med särskilt andelstal i kostnaderna för byggandet av vägarna.

Qg_å

En överenskommelse att andels- talet för en fastighet som deltar i en områdesanläggning skall ändras eller att ny mark skall tas i anspråk för mindre omläggning av väg i ny sträck— ning har samma verkan som beslut vid ny förrättning, om överenskommelsen godkänns av fastighetsbildningsmyndig— heten. Sådant godkännande får lämnas endast om det är uppen- bart att överenskommelsen inte strider mot denna lag.

61_å

Begagnar en fastighet som deltar i en områdesanläggning tillfälligt anläggningens vägar i väsentligt större omfattning än som svarar mot fastighetens andelstal för driftkostnaderna, är ägaren till fastigheten skyldig att erlägga särskild ersättning till samfälligheten utöver vad han enligt fastställt andelstal skall betala.

Nuvarande lydelse

SOU 1987:Zö

Föreslagen lydelse

Rätt att begagna en väg som ingår i områdesanläggning tillkommer även ägare av fastighet som inte deltar i områdesanläggningen. Begagnar han vägen i betydande omfatt- ning är han skyldig att erläg— ga ersättning härför med skä— ligt belopp.

Har överenskommelse inte träffats om ersättning enligt första eller andra stycket, skall talan väckas vid fastig— hetsdomstolen inom det område där områdesanläggningen är belägen. Ersättning som nu avses får göras gällande för de närmaste två åren före talans väckande.

Bestämmelser till främjande av trafiksäkerheten

62 5

Bestämmelserna i 63—70 55

gäller inte inom områden med

detaljplan.

SOU 1987z26

Nuvarande lydelse enligt enskilda väglagen

100 51

Där det finnes påkallat för tillgodoseende av trafiksäker- heten äger länsstyrelsen med avseende å viss enskild väg inom länet eller del av sådan väg förordna, att inom ett avstånd av högst tolv meter från vägbanans mitt ej må utan länsstyrelsens tillstånd upp- föras byggnad, uppsättas

stängsel, som skymmer utsikten över vägbanan, eller vidtagas annan dylik för trafiksäkerhe— ten menlig anordning. Vid korsning i samma plan mellan enskilda vägar eller mellan enskild väg och järnväg eller spårväg på förordnandet utvid- gas att avse ett område, som begränsas av räta linjer mel— lan punkter belägna i vägarnas mittlinjer högst femtio meter från korsningen.

Innan länsstyrelsen meddelar förordnande, som avses i första stycket, skall länssty— relsen verkställa erforderlig utredning samt därvid bereda de väghållningsskyldiga eller

1 Senaste lydelse 1976:639

Föreslagen lydelse i anläggningslagen

63_å

Om det behövs för 333 tillgodose trafiksäkerheten får länsstyrelsen för viss enskild väg inom länet eller ep del av gp sådan väg förord- na, att gg; inom ett avstånd av högst tolv meter från väg- banans mitt inte får utan länsstyrelsens tillstånd upp- föras byggnader, göras till- byggnader eller utföras andra anläggningar eller anordningar eller vidtas andra sådana åtgärder som kan inverka men- ligt på trafiksäkerheten. Vid korsning i samma plan mellan enskilda vägar eller mellan enskild väg och järnväg eller spårväg fåp förordnandet ut- vidgas att avse ett område, som begränsas av räta linjer mellan punkter belägna i vägarnas mittlinjer högst femtio meter från korsningen.

10

Nuvarande lydelse enligt enskilda väglagen

för dem utsedd styrelse, mark-

ägare och andra, som hava ett väsentligt intresse av frågan,

tillfälle att muntligen eller skriftligen yttra sig i ären— det.

Om meddelat förordnande skall, utöver den underrättelse angå- ende förordnandet som sker enligt allmänna bestämmelser, meddelande intagas i ortstid- ning. Därjämte skall förord— nandet införas i länets för— fattningssamling.

101 51

Finnes å markområde, beträf- fande vilket medelats förord— nande varom i 100 S stadgas,

stängsel, upplag eller annan därmed jämförlig anordning, som prövas medföra fara för trafiken, på länsstyrelsen förelägga den som har att svara för anordningen att bortskaffa densamma eller vidtaga sådan åtgärd med av— seende därå, att faran undan-

röjes. Vad i 100 5 andra styc- ket sägs skall därvid äga

motsvarande tillämpning.

1 Senaste lydelse 1954:197

SOU 1987:26

Föreslagen lydelse i anlägg- ningslagen

64 5

Finns inom markområde, beträf— fande vilket meddelats förord— nande varom i 63 S stadgas,

stängsel, upplag eller annan därmed jämförlig anordning, som prövas medföra fara för trafiken, få: länsstyrelsen förelägga den som har att svara för anordningen att bortskaffa densamma eller vidta sådan åtgärd med av- seende därpå, att faran undan— röjs. Föreläggandet får före—

nas med vite.

SOU 1987:26

Nuvarande lydelse enligt enskilda väglagen

Vid meddelande av föreläggande enligt första stycket må vite

utsättas.

102 51

Har ansökan om tillstånd en- ligt 100 5 första stycket att

11

Föreslagen lydelse i anlägg— ningslagen

65 S

Medför vägran av tillstånd enligt 63 8 att pågående mark-

å fastighet uppföra byggnad eller eljest vidtaga i samma stycke omförmäld anordning icke bifallits och medför detta att pågående markanvänd— ning avsevärt försvåras, ägg fastighetsägaren och innehava— re av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fas- tigheten berättigade till ersättning av kronan för den

skada de härigenom lida.

Ersättning varom sägs i första stycket skall bestämmas att utgå på en gång; dock på ersättningen, om särskilda skäl äro därtill, på begäran antingen av kronan eller av

fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan eller den

ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

1 Senaste lydelse 1972: 788

användning avsevärt försvåras, är_fastighetsägaren och inne— havare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fas- tigheten berättigade till ersättning av staten för den

skada ppm de lider härigenom.

Ersättning enligt första styc— ket skall bestämmas att utgå på en gång. Ersättningen får dock, om särskilda skäl före- ligger, på begäran antingen av staten eller av fastighetsäga—

ren eller annan sakägare fast— ställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för staten eller den ersättnings— berättigade att erhålla om— prövning vid ändrade förhål- landen.

12

Nuvarande lydelse enligt enskilda väglagen

Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan kronan och sakägare skall

gälla jämväl mot den som efter det rätten till ersättning uppkom förvärvat sakägarens rätt j_avseende å_fastighe— ten.

103 51

Är fastighetsägare jämligt 102 S tillkommande ersättning bestämd att utgå på en gång och har fastigheten genom inskränkningen i förfogande— rätten undergått sådan minsk— ning i värde att den kan anta- gas ej utgöra full säkerhet för borgenär, som då rätten till ersättning uppkom hade panträtt i fastigheten, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen; och skall om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp samt verkan därav i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat för det fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes genom expropriation.

1 Senaste lydelse 1972:788.

SOU 1987:26

Föreslagen lydelse i anlägg— ningslagen

Vad ppm i fråga om ersättning hål avtalats eller uppenbarli— gen pg:_förutsatts gälla mel— lan staten och sakägare skall

gälla även mot den som efter det 333 rätten till ersättning uppkom på: förvärvat sakäga— rens rätt pgg avseende på fastigheten.

95111

Är den ersättning som enligt 65 S tillkommer fastighetsäga— rgp bestämd att utgå på en gång och har fastigheten genom inskränkningen i förfogande— rätten undergått sådan minsk- ning i värde att den kan antas

inte utgöra full säkerhet för borgenär, som då rätten till ersättning uppkom hade pant- rätt i fastigheten, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen. Om fördelning och utbetalning av nedsatt belopp samt verkan därav gäl- 13! l tillämpliga delar vad som är föreskrivet för det fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåts genom expropriation.

SOU 1987:26

Nuvarande lydelse enligt enskilda väglagen

Om borgenär som avses i första stycket lider förslust till följd av att nedsättning pj skett, har han rätt till gott- görelse av kronan för förlus—

ten mot avskrivning å ford- ringshandlingen. Detsamma gäller, om borgenär lider förlust därigenom att ersätt— ning blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av överenskommelse mellan kronan

och den ersättningsberättigade eller av annan anledning pj blivit prövad av domstol.

104 51

Den som på grund av föreläg— gande enligt 101 S bortskaffat eller ändrat befintlig anord— ning vid väg är berättigad till ersättning av kronan för

sina kostnader härför ävensom

för den skada i övrigt som

genom åtgärden må hava uppkom—

mit för honom. Ersättningen skall bestämmas att utgå på en

gång.

1 Senaste lydelse 1954: 197.

13

Föreslagen lydelse i anlägg— ningslagen

Om pp borgenär som avses i första stycket lider förlust till följd av att nedsättning inte har skett, har han rätt till gottgörelse av staten för

förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller, om pp borgenär lider förlust därigenom att gp ersättning blivit för lågt beräknad och ppp_till följd av överenskommelse mellan staten och den ersättningsberättigade eller av annan anledning inte

har prövats av domstol.

pz_å

Ersättning för kostnader och skada till följd av föreläggande enligt 64 S utges av staten. Ersättningen skall bestämmas att utgå på en

gång.

14

Nuvarande lydelse enligt enskilda väglagen

105 51

Den som vill göra anspråk på ersättning enligt 102, 103 eller 104 5 skall göra fram— ställning därom hos länssty— relsen.

Kan överenskommelse icke träf—

fas om ersättningen, har den som gjort framställningen att instämma sin talan till den fastighetsdomstol inom vars domkrets den av förordnandet eller föreläggandet berörda marken är belägen. Jämväl

kronan äger påkalla prövning av ersättningsfrågan enligt vad nu sagts. I fråga om rättegångskostnader och kost— nader vid fördelning av ersättning gäller expropria— tionslagen (1972: 719) i till- lämpliga delar. Ogillas yrkan— de om ersättning i mål som 31 anhängiggjorts av kronan,

tillämpas dock allmänna regler om rättegångskostnader. Om den som framställer ersättningsan— språk har haft skälig anled- ning att få sin talan prövad av domstol, får i stället efter omständigheterna

1 Senaste lydelse 1972; 788.

SOU 1987226

Föreslagen lydelse i anlägg- ningslagen

68 5

Den som vill göra anSpråk på ersättning enligt 65, 66 eller 67 5 skall göra framställning därom hos länsstyrelsen.

Kan överenskommelse inte träf—

fas om ersättningen, har den som gjort framställningen att instämma sin talan till den fastighetsdomstol inom vars domkrets den mark som berörs av förordnandet eller föreläg- gandet är belägen. Även staten kan begära prövning av ersätt- ningsfrågan. I fråga om rätte— gångskostnader och kostnader vid fördelning av ersättning gäller expropriationslagen(1972: 719) i tillämpliga delar. Om ett yrkande om ersättning i mål, som inte har

anhängiggjorts av staten, ogillas, skall i stället all- männa regler om rättegångs— kostnader tillämpas. Om den som framställer pip ersätt— ningsanspråk har haft skälig anledning att få sin talan prövad av domstol, får i stäl— let efter omständigheterna förordnas, att staten skall

SOU 1987326

Nuvarande lydelse enligt enskilda väglagen

förordnas, att kronan skall ersätta honom hans rättegångs— kostnad eller att vardera

parten skall bära sin kost— nad.

106 51

Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som uppfört byggnad eller vidtagit annan åtgärd i strid mot förbud enligt 100 5 att undanröja eller ändra det utförda. Tingsrätten får meddela hand— räckning till rättelse i vad

olagligen skett. Ansökan om handräckning får göras av

allmän åklagare, byggnadsnämnd samt ägare eller innehavare av fastighet, som får begagna vägen. Beträffande sådan hand- räckning finns bestämmelser i 17 5 handräckningslagen (1981: 847).

Efterkoms ej föreläggande, som meddelats med stöd av 101 5, skall på anmodan av länssty-

relsen kronofogdemyndigheten

föranstalta om att åtgärden vidtages.

1 Senaste lydelse 1981: 853.

15

Föreslagen lydelse i anlägg— ningslagen

ersätta honom hans rättegångs— kostnad eller att vardera parten skall bära sin kost— nad.

pg_g

Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som på! uppfört gp_byggnad eller vidtagit någon annan åtgärd i strid mot förbud enligt 63 5 att undan— röja eller ändra det utförda. Tingsrätten får meddela hand- räckning till rättelse i vad olagligen skett. Ansökan om handräckning får göras av allmän åklagare, byggnadsnämnd samt ägare eller innehavare av fastighet, som får begagna vägen. Bestämmelser om sådan handräckning finns i 17 S

handräckningslagen (1981: 847).

Efterkoms ej föreläggande, som meddelats med stöd av 64 5, skall kronofogdemyndigheten på

anmodan av länsstyrelsen ombe- sörja att åtgärden vidtas.

16

Nuvarande lydelse enligt enskilda väglagen

107 51

Mot länsstyrelses beslut enligt 199 eller 101 5 eller om föreläggande enligt 106 5

föres talan hos kammarrätten

genom besvär.

Talan mot annat beslut av länsstyrelsevenligt detta kapitel föres hos regeringen

genom besvär.

Beslut, varom fråga är i detta kapitel, skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där på annorlunda förordnas.

1 Senaste lydelse 1975: 677.

SOU 1987:26

Föreslagen lydelse i anlägg- ningslagen

ZQ_Å

Mot länsstyrelsens beslut enligt på eller 63_5_eller om föreläggande enligt 69 S förs talan hos kammarrätten genom besvär.

Talan mot annat beslut av

länsstyrelsen enligt 65 eller 66 S förs hos regeringen genom

besvär.

Beslut enligt 63-66 och 69 55 skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om

inte annorlunda förordnas.

SOU 1987:26 17

Förslag till Lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfällighe- ter

Härigenom föreskrivs

att 4 5 lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 S

Samfällighet förvaltas antingen direkt av delägarna (delägarför— valtning) eller av särskilt bildad samfällighetsförening (före- ningsförvaltning).

Områdesanläggning skall

forvaltas av samfällighets- förening. 55-60 55 skall inte tillämpas på en sådan före— ning.

18 sou 1987:26

Förslag till Lag om upphävande av lagen (1939:608) om enskilda vägar

1 5 Denna lag träder i kraft den... Genom lagen upphävs, med de begränsningar som nedan sägs, lagen (1939: 608) om enskilda vägar.

Övergångsbestämmelser

2 S Bestämmelserna i 3 kap. lagen om enskilda vägar skall fortfa- rande tillämpas i fråga om förrättning enligt nämnda lag vid vil— ken sammanträde med sakägarna har hållits före ikraftträdandet samt i fråga om verkställighet av beslut om vägförenings bildande som har meddelats enligt lagen om enskilda vägar.

3 5 De vägar och andra anläggningar som vid denna lags ikraftträ— dande omhänderhas av vägföreningar enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar skall vid tillämpningen av anläggningslagen(1973:1149) anses utgöra områdesanläggningar enligt 57 S anläggningslagen.

4 5 En sådan områdesanläggning som avses i tredje paragrafen kan efter förrättning ombildas till en gemensamhetsanläggning enligt 1 S anläggningslagen. En sådan gemensamhetsanläggning skall för- valtas av en samfällighetsförening.

Rätt att ta initiativ till ombildning tillkommer förutom delägare i anläggningen även fastighetsbildningsmyndigheten. Vid sammanträ- det skall särskild omröstning ske över yrkandet om ombildning. Härvid skall tillämpas bestämmelserna i 49 5 första stycket lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter om omröstning i fråga som har ekonomisk betydelse.

5 5 Har överenskommelse träffats om rätt att begagna enskild väg och om ersättning härför enligt 77 5 lagen om enskilda vägar har överenskommelsen fortsatt giltighet tills den av endera parten sägs upp.

SOU 1987:26 19

6 5 I fråga om skyldigheter och rättigheter som tillkommer en väg— förening som har bildats enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar äger bestämmelserna i 51 och 52 55 anläggningslagen motsvarande tillämpning.

Förbud att behålla eller uppsätta grind eller led, som har medde- lats enligt äldre bestämmelser, skall anses vara meddelat med stöd av 52 S anläggningslagen.

7 5 Lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter gäller även för vägförening som har bildats enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar. En sådan förening skall av länsstyrelsen snarast möjligt införas i samfällighetsföreningsregistret. En styrelseledamot som utsetts av länsstyrelsen skall behålla sitt uppdrag till dess han entledigas av länsstyrelsen.

8 5 En vägförenings stadgar som innehåller bestämmelse som strider mot föreskrift i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfällighe- ter upphör att gälla vid denna lags ikraftträdande. Utan hinder av 29 S nämnda lag får dock vägförening behålla sin tidigare firma om denna kan anses väl inarbetad bland medlemmarna.

9 5 Vad som i lagen om enskilda vägar föreskrivs i fråga om väg- samfällighets organisation och förvaltning skall fortfarande gälla i fråga om vägsamfällighet som har inrättats enligt nämnda lag eller motsvarande äldre lagstiftning till dess ombildning till samfällighetsförening skett enligt 19 5 lagen (1973:1151) om infö— rande av anläggningslagen(1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.

10 S Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift, som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, lagen (0000:000) om ändring i anläggningslagen(1973:1149) eller i lagen (0000:000) om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av sam- fälligheter tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Hiv" .. ,,4 n'å ”"” :;

SOU 1987:26 21

2 Inledning 2.1 Bakgrund

Före år 1974 reglerades hela det enskilda vägnätet av lagen (1939:608) om enskilda vägar (enskilda väglagen). År 1973 ersattes lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar samt 2 och 4 kap. enskilda väglagen av anläggningslagen(1973:1149). Samtidigt infördes lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (samfällighetslagen). Enligt 9 5 lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen och sam— fällighetslagen får förrättning enligt 2 eller 4 kap. enskilda väglagen inte påbörjas efter utgången av 1974. Bestämmelsen omfattar även sådana förrättningar som föranleds av ändrade förhållanden. Undantag har dock inte gjorts för sådana förrättningar som enligt 67 S fjärde stycket enskilda väglagen kan komma till stånd efter delning av väghållnings- skyldig fastighet.

Anledningen till att inte hela enskilda väglagen inarbetades i anlägg- ningslagen vid reformen var att 3 och 5 kap. enskilda väglagen vid denna tidpunkt var föremål för översyn av 1969 års vägutredning. Det betonades i promemorian med förslag till anläggningslag (se prop. 1973:160 5. 61) att arbetet med anläggningslagen inte var särskilt inriktat på de materiella reglerna inom enskilda väglagens tillämp— ningsområde och att förslaget till anläggningslag därför begränsades till att i huvudsak gälla sådana frågor som borde lösas på samma sätt

;

för alla slags gemensamma anläggningar.

Efter tillkomsten av anläggningslagen och samfällighetslagen gäller två skilda regelsystem för sådana enskilda vägar där behov av ordnad gemen- sam väghållning föreligger. För enskilda vägar som ligger inom områden där tätare bebyggelse har uppkommit eller kan förväntas uppkomma inom en nära förestående framtid kan bestämmelserna om vägförening enligt

3 kap. enskilda väglagen tillämpas vid sidan av anläggningslagen och samfällighetslagen, medan anläggningslagen och samfällighetslagen till— lämpas för övriga enskilda vägar där en gemensam väghållning är aktuell.

22 SOU 1987:26

Problem med nuvarande ordning

Enskilda väglagen är jämfört med bl. a. anläggningslagen och fastig- hetsbildningslagen ålderdomlig i sin terminologi och detaljerad till sin uppläggning. Ytterst få vägföreningar nybildas numera. Enligt upp— gift har under de tre senaste åren endast tiotalet vägföreningar bil— dats per år. Nu finns det ca 1 800 vägföreningar. Detta kan jämföras med att ca 15 000 gemensamhetsanläggningar har bildats enligt anlägg- ningslagen sedan år 1974. Den årliga nybildningen är ca 1 500 gemensam— hetsanläggningar, varav ca 30 % eller drygt 400 anläggningar gäller enbart vägar. (Se Meddelande 4: 40 från institutionen för fastighets— teknik. Tillämpning av anläggningslagen, Kalbro och Larsson, 1983, KTH s. 59.)

Anläggningslagen och samfällighetslagen tillämpas numera i stor utsträckning inom tätbebyggda områden där 3 kap. enskilda väglagen skulle kunna tillämpas. Detta gäller särskilt inom fritidsområden. Främsta anledningen till detta är de möjligheter till en samordnad förvaltning av flera olika anläggningar som anläggnings— och samfällig- hetslagarna ger. Förrättningar enligt enskilda väglagen skiljer sig i många avseenden från förvaltningar enligt den moderna förrättningslag- stiftningen. Särskilt förfarandet, besvärsordningen och förvaltningen innebär betydande olägenheter för bl. a. fastighetsbildningsmyndighe— ten. Olägenheterna är särskilt framträdande i följande avseenden.

Förfarandet

Vägföreningar enligt enskilda väglagen— som skiljer sig från sam— fälligheter för anläggningar enligt anläggningslagen främst genom att anslutningstvång föreligger för de fastigheter som ligger inom det vid förrättning enligt anläggningslagen fastställda verksamhetsområdet - bildas i två steg. Först sker en lantmäteriförrättning där beslut fat- tas om verksamhet, verksamhetsområde och föreningsbildning. I nästa steg skall ersättningsfrågorna för tillträde av mark lösas. Om en över- enskommelse om ersättningen inte kan träffas skall saken prövas av domstol. Det har i många fall visat sig vara besvärligt att ersätt— ningsfrågorna inte kan lösas samtidigt med övriga frågor.

SOU 1987:26 23

Besvärsordningen

Overprövningen av förrättningsutlåtanden angående vägföreningar sker enligt 81 och 83 55 enskilda väglagen av länsstyrelse. Enligt motsva— rande bestämmelse i 30 5 anläggningslagen ankommer överprövningen av förrättningsavgöranden i fråga om gemensamhetsanläggningar på fastig— hetsdomstol. Vidare förs talan enligt 88 S enskilda väglagen mot beslut vid sammanträde med vägförening hos länsstyrelsen. Motsvarande talan enligt 15, 46 och 53 Så samfällighetslagen mot beslut vid sammanträde inom samfällighetsförening förs hos fastighetsdomstolen. Skillnaderna i besvärsordningen är inte sakligt motiverade.

Förvaltningen

Ofta uppkommer behov av samordnad förvaltning av dels vägar, som omhänderhas av vägförening enligt enskilda väglagen och dels andra

slag av anläggningar som sköts av samfällighetsförening enligt samfäl— lighetslagen när kretsen av deltagande fastigheter är densamma. Samord— ningsproblemen blir särskilt påtagliga i de fall nya bebyggelseområden tillkommer inom eller intill redan befintliga bebyggelseområden. Nor- malt inrättas vägar och andra anläggningar inom nya bebyggelseområden som gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen, medan äldre väg— system - som kanske till viss del kommer att bli gemensamma för gamla och nya områden - förvaltas av vägföreningar enligt enskilda väglagen. I dag saknas det legala möjligheter till en övergång från förvaltning enligt enskilda väglagen till motsvarande förvaltning enligt samfällig- hetslagen. Inte heller kan en befintlig vägföreningsväg utan vidare byggas ut genom en förrättning enligt anläggningslagen. Ett påtagligt behov finns av att öppna en möjlighet att ersätta förvaltning genom befintliga vägföreningar med föreningsförvaltning enligt samfällighets— lagen. Trots att lagligt stöd saknas för en ombildning av en vägföre— ning till en samfällighetsförening enligt samfällighetslagen, har enligt uppgift ett 20—tal sådana omvandlingar dock ägt rum.

Vidare får i en vägförenings verksamhet endast ingå byggande och drift av väg— och parkmark samt ombesörjande av vägbelysning. I många fall förvaltar föreningarna även andra anläggningar utan stöd i för— rättningsutlåtandet, vilket naturligtvis kan fungera så länge alla är ense. Uppstår oenighet måste man vid en förrättning dela upp verksamhe—

24 SOU 1987:26

ten i två delar, en vägförening enligt enskilda väglagen och en samfäl— lighetsförening enligt samfällighetslagen för de anläggningar som inte kan omfattas av enskilda väglagen .

Med hänsyn till de olägenheter som bristen på samordning mellan en— skilda väglagen och anläggnings— resp. samfällighetslagarna enligt det anförda ger upphov till, beslutade chefen för bostadsdepartementet efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet den 14 mars 1985 att en översyn av reglerna om enskilda vägar skulle ske. I en till beslutet bifogad PM anfördes bl. a. att lagtekniskt i huvudsak två alternativa lösningar borde studeras. Den ena innebär att man med ett minimum av tilläggsbestämmelser inarbetar 1, 3 och 5 kap. enskilda väglagen i anläggningslagen resp. samfällighetslagen och därefter upp— häver enskilda väglagen. Den andra lösningen innebär att man i stället genom erforderliga ändringar i enskilda väglagen åstadkommer en bättre överensstämmelse med anläggningslagen och samfällighetslagen i de nu berörda hänseendena.

Arbetsgruppen1 har tillsatts gemensamt för bostads- och kommuni— kationsdepartementen. Vid utarbetandet av promemorian har synpunkter lämnats av företrädare för lantmäteriverket, länsstyrelsen i Stockholms län, Svenska kommunförbundet, Riksförbundet för enskild väghållning och Sveriges villaägareförbund.

2.2 Nuvarande ordning 2.2.1 Enskilda väglagen

Enskilda väglagen reglerar enskild väg som är till nytta för en eller flera fastigheter. I 1 kap. finns bestämmelser om lagens tillämpnings— område och definieras vissa begrepp.

Till enskild väg hör vägbana och de områden därinvid som stadigvaran— de erfordras för vägens bestånd och underhåll. Lika med väg anses till

1 I arbetsgruppen har ingått Gösta Blöcher, bostadsdepartementet, ordförande, samt departementssekreteraren Birger Höök och hovrättsas- sessorn Lars Haglind, båda kommunikationsdepartementet, samt f. d. departementsrådet Sven Åmark och departementssekreterarna Bertil Järn- berg och Lars Magnusson, samtliga bostadsdepartementet. Som sekreterare har tjänstgjort hovrättsfiskalen Gunnar Jacobsson, bostadsdepartemen— tet.

SOU 1987:26 25

väg ansluten brygga, bro eller färja med färjeläge (2 5). Med väghåll- ning menas byggande av väg, vägunderhåll och vinterväghållning. Byggan— de av väg omfattar anläggning av ny väg samt omläggning och förbättring av väg. Till vägunderhåll räknas dels åtgärder för vägs hållande i för dess ändamål tillfredsställande skick, dels uppsättande av Skyddsvärn och vägmärke i den mån dessa åtgärder inte innefattas i byggandet, dels ock öppnande och stängande av rörlig bro och drift av färja. Vinterväghållning omfattar arbete för att hålla vägbanan fri från hinder av is och snö m. m. (3 S).

Väg skall byggas så, att ändamålet med vägen vinns utan oskälig kost— nad med minsta intrång och olägenhet för annan. Vägunderhåll och Vinterväghållning skall utföras på sätt vägens ändamål fordrar. Fastig- hetsägare eller därmed jämställd innehavare av fastighet svarar för fullgörandet av den väghållningsskyldighet som med stöd av lagen åläggs fastigheten (4 och 5 SS).

2 kap. innehåller bestämmelser om enskilda vägar i allmänhet. Enligt 50 5 skall, sedan det genom förrättning eller dom bestämts om vägs byggande m. m., de deltagande fastigheterna utgöra en samfällighet för handhavandet av den gemensamma väghållningen (vägsamfällighet). Enligt 9 5 lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter får förrättning enligt 2 eller 4 kap. enskilda väglagen inte påbörjas efter utgången av juni 1974. Enligt 19 S tredje stycket och 20 S ovannämnda övergångsbestämmelser äger vägsamfällighet som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldighe- ter ombildas till en samfällighetsförening enligt samfällighetslagen. För de samfälligheter som förvaltas omedelbart av delägarna tillämpas samfällighetslagens bestämmelser.

I 3 kap. finns bestämmelser om vissa vägar inom områden med tätare bebyggelse. Beträffande område inom vilket tätare bebyggelse uppkommit eller kan väntas inom nära förestående tid, kan enligt 71 S förordnas att de fastigheter som helt eller till någon del är belägna inom områ— det skall utgöra en samfällighet (vägförening) med ändamål att ombesör— ja och bekosta väghållningen inom området. Väghållningen skall avse de vägar som förklaras vara föreningens vägar. Mark som i byggnadsplan avsatts till annan allmän plats jämställs med väg. Föreningen får inte

26 25 sou 1987:26

utöva verksamhet, som är främmande för dess angivna ändamål. Vägbelys— ning får emellertid ombesörjas av Vägföreningen.

Fastigheter som är avsedda för kommunikationsändamål skall inte vara medlemmar i Vägföreningen. Till föreningens vägar skall normalt inte hänföras de mindre vägar som finns i området. Inte heller skall vägar, som inte kan anses lämpliga för områdets ordnande och bebyggande, hän- föras dit. Föreningen kan dock åläggas att tills vidare underhålla sådan väg.

När det blivit avgjort att väg skall byggas eller tas i anspråk som föreningens väg, får föreningen lösa till sig rätt att begagna marken för vägändamål. I 75 S ges regler om ersättningens bestämmande samt vissa föreskrifter rörande vägs byggande och drift och rättighetsupp— låtelser i anledning därav.

Fastigheter som ingår i föreningen skall bidra till väghållningen i förhållande till senast fastställda taxeringsvärden. Viss möjlighet finns att bestämma annan bidragsnorm, men denna skall vara så beskaffad att den kan tillämpas under växlande förhållanden. På särskilt angivna skäl kan viss fastighet åsättas särskilt andelstal. Exploaterings- fastigheter kan åsättas särskilda andelstal att gälla för byggande av viss eller vissa vägar, men i övrigt saknas möjligheter att bestämma särskilda andelstal för olika delar av området eller olika grenar av verksamheten (76 S). Fastigheter som inte är medlemmar i föreningen får begagna föreningens vägar mot erläggande av avgift (77 5).

I 78-85 55 ges bestämmelser om bildande av vägförening. Det ankommer på länsstyrelsen att föranstalta om förrättning. Förrättningen avslutas med att den av länsstyrelsen förordnade förrättningsmannen lägger fram ett utlåtande. Länsstyrelsen kan förordna att utlåtandet skall under— ställas länsstyrelsens prövning och förrättningsmannen har rätt att besluta om underställning även i andra fall. Besvär över utlåtandet anförs hos länsstyrelsen. På grund av ändrade förhållanden får fråga tas upp till ny prövning vid förrättning.

Kan överenskommelse om ersättning för upplåtelse eller annat intrång inte träffas, skall Vägföreningen eller fastighetsägaren hänskjuta ärendet till avgörande av fastighetsdomstol. Domstolen kan på förening— ens begäran bestämma visst belopp som föreningen kan nedsätta till

SOU 1987:26 27

säkerhet för ersättningsskyldigheten. Föreningen får därefter ta mark eller rättighet i anspråk utan hinder av att ersättningsfrågan inte är avgjord (86 5).

Om föreningen inte ombesörjer verkställighet av utlåtandet kan läns— styrelsen förelägga föreningen att inom viss tid vidta åtgärderna och kan därefter verkställa åtgärderna på föreningens bekostnad (87 5).

I 88—92 55 finns regler om föreningens organisation och förvaltning. För föreningen skall antas stadgar och finnas styrelse. Stadgarna skall fastställas av länsstyrelsen. Styrelsen skall bestå av tre eller fem ledamöter av vilka länsstyrelsen utser en. 93 5 innehåller regler om talan mot olika slag av länsstyrelsebeslut.

4 kap. innehåller särskilda bestämmelser om skogsvägar. Som tidigare anförts får förrättning enligt detta kapitel inte påbörjas efter ut— gången av juni 1974.

5 kap. innehåller vissa bestämmelser till främjande av trafiksäkerhe- ten. Enligt 100 5 äger länsstyrelsen med avseende på viss enskild väg inom länet eller del av sådan väg förordna om byggnadsfritt område inom ett avstånd av högst tolv meter från vägbanans mitt. Vid korsningar kan det byggnadsfria avståndet bestämmas till högst 50 m. Vidare får läns— styrelsen med hänsyn till trafiksäkerheten förordna om bortskaffande av stängsel, upplag eller annan därmed jämförlig anordning eller på annat sätt undanröja trafikfaran (101 5).

2.2.2 Anläggningslagen

Till de delar enskilda väglagen inte längre skall tillämpas har den blivit ersatt av bestämmelser i anläggningslagen och samfällighetsla- gen. Enligt anläggningslagen kan inrättas anläggning som är gemensam för flera fastigheter och som tillgodoser ändamål av stadigvarande betydelse för dem (1 5 första stycket). Bestämmelserna i anläggningsla— gen kan tillämpas också i fråga om inrättande av väg inom område där vägförening bildats eller kan bildas enligt 3 kap. enskilda väglagen (13 5 lagen (1973 1151) om införande av anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter). Inrättande av gemensamhetsanläggning prövas vid förrättning som handläggs av fastighetsbildningsmyndighet.

28 SOU 1987226

1 5—11 55 finns bestämmelser om villkor för inrättande av gemensam— hetsanläggning m. m. Gemensamhetsanläggning får inrättas endast om fördelarna med anläggningen överväger de kostnader och olägenheter som anläggningen medför. Vidare uppställs vissa krav såsom de 5. k. väsent— lighets— och opinionsvillkoren samt krav på skydd för allmänna intres- sen. Är anläggningen förutsatt i fastställd generalplan, stadsplan, tomtindelning eller byggnadsplan får de ekonomiska konsekvenserna anses beaktade i planläggningen och villkoret härom skall då endast gälla om särskilda skäl föranleder det (6 5). Inom planlagt område skall gemen— samhetsanläggning inrättas i överensstämmelse med planen. Om plan inte fastställts får anläggning inte inrättas så att lämplig planläggning av området motverkas.

En förrättning enligt anläggningslagen får påkallas av ägare till fastighet, som skall delta i anläggningen, samt byggnadsnämnden och, med viss begränsning, länsstyrelsen. Vid expropriation och andra tvångsförvärv får även förvärvaren påkalla förrättning för inrättande av anläggning varigenom olägenhet av förvärvet kan undanröjas, minskas eller förebyggas (18 5).

När det gäller förrättningen hänvisar anläggningslagen till bestämmel— ser därom i fastighetsbildningslagen (19 S). Avser förrättningen gemen- samhetsanläggning som kräver byggnadslov eller rör område med stadsplan eller byggnadsplan eller anser byggnadsnämnden vid samråd att anlägg- ningens tillåtlighet med hänsyn till områdets ändamålsenliga användning och lämpliga planläggning kan sättas i fråga, skall ärendet hänskjutas till byggnadsnämnden för prövning. Beslut varigenom medgivande till anläggningen vägrats är bindande för fastighetsbildningsmyndigheten (23 S). Ersättning bestäms med tillämpning av expropriationslagen (13 5). Särskilda andelstal skall fastställas för utförande och drift (15 5). En fördelning av kostnaderna kan också ske genom avgifter för anläggningens utnyttjande.

Inträder ändrade förhållanden kan fråga prövas vid ny förrättning. Ny förrättning får också äga rum, om det vid tidigare avgörande före— skrivits att frågan skall omprövas efter viss tid (35 5). Vid ändring i fastighetsindelningen skall skyldigheter som åvilar berörd fastighet övergå eller fördelas på nybildade fastigheter. Övergången sker automa— tiskt eller vid delning av fastighet genom beslut vid fastighetsbild— ningsförrättningen (41 och 42 55). Fastighetsägare och anläggningens

SOU 1987:26 29

ägare kan också träffa överenskommelse om att fastighet skall inträda i eller utträda ur samfällighet eller att fastighets andelstal skall ändras. Sådan överenskommelse kan godkännas av fastighetsbildningsmyn— digheten och har då samma verkan som beslut vid ny förrättning (43 5).

I 46—55 55 ges särskilda bestämmelser om enskilda vägar. I 46 S anges bl. a. begreppen väg och väganordning. Vidare finns det bestämmelser som gör det möjligt att tillgodose enstaka fastighets behov av väg. Även om vägbehovet är tillfälligt kan det tillgodoses med stöd av bestämmelserna i anläggningslagen. Särskild fördelning av kostnader för de åtgärder som krävs för att vägen skall kunna användas vintertid får ske utan hinder av bestämmelserna i 15 S.

Bestämmelserna om rätt att ta väghållningsämnen, att ta bort vegetation utmed vägen och att sätta upp snöskärm samt att förbjuda att grind sätts upp över väg har oförändrade överförts från enskilda väglagen .

2.2.3 Samfällighetslagen

Genom samfällighetslagen har införts bestämmelser som skall gälla för förvaltning av det helt övervägande antalet gemensamhetsbildningar, bl. a. samfälligheter enligt anläggningslagen och fastighetsbildnings- lagen samt servitut eller annan särskild rättighet, som hör till flera fastigheter gemensamt. Lagen anvisar två olika förvaltningsformer, delägarförvaltning (6-16 55) och föreningsförvaltning (17—65 55).

Vid delägarförvaltning beslutar delägarna gemensamt. Kan delägarna inte enas i fråga om viss förvaltningsåtgärd, skall fastighetsdomstolen efter ansökan förordna någon att hålla sammanträde med delägarna för att avgöra frågan.

Vid föreningsförvaltning bildas en sammanslutning, samfällighetsföre- ning, som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter och vars medlemmar utgörs av delägarna i samfällighet. Samfällighetsförening bildas vid sammanträde genom att medlemmarna antar stadgar och utser styrelse. Samfällighetsförening registreras hos länsstyrelsen i det län där styrelsen har sitt säte. Styrelsen skall bestå av en eller flera ledamöter. När skäl därtill föreligger, får länsstyrelsen förordna att styrelsen skall bestå av flera ledamöter än som anges i stadgarna. Länsstyrelsen får utse en ledamot eller, om synnerliga skäl föreligger,

30 SOU 1987:26

flera ledamöter i styrelsen. Om styrelseledamots uppdrag utgått eller styrelseledamot är förhindrad att utöva uppdraget, får länsstyrelsen utse syssloman i ledamots ställe. Finns ingen styrelseledamot att till— gå får sysslomannen ensam företräda föreningen som styrelse.

Samfällighetsförening kan bildas för att förvalta flera samfällighe— ter. Gäller olikhet i fråga om delaktighet finns särskilda bestämmelser för den gemensamma förvaltningen (55 S). Mellan samfällighetsföreningar får även avtalas om fusion (57 5). Enligt lagen om införande av an— läggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter kan äldre typer av samfälligheter under vissa förutsättningar gå över till den nya typen av förvaltning (19 5).

2.3 Närmare överväganden beträffande den lagtekniska utformningen

Förslag: Anläggnings— och samfällighetslagarna blir tillämpliga på de enskilda vägar som nu omfattas av bestämmelserna i 3 kap. enskilda

väglagen .

Enskilda väglagen upphävs.

Som framgått av de inledande avsnitten har chefen för bostadsdeparte- mentet anvisat arbetsgruppen i huvudsak två alternativa lagtekniska lösningar. Den ena innebär att man inarbetar 1, 3 och 5 kap. enskilda väglagen i anläggningslagen resp. samfällighetslagen och upphäver enskilda väglagen. Den andra anvisade lösningen innebär att man ändrar bestämmelserna i enskilda väglagen och på så sätt åstadkommer en bättre samordning med anläggningslagen och samfällighetslagen.

Vid tiden för anläggningslagens tillkomst var bl.a. 3 och 5 kap. enskilda väglagen föremål för en översyn av 1969 års vägutredning. I prop. 1973:160 med förslag till anläggningslag återgavs (s. 62) följan- de överväganden ur promemorian med förslag till anläggningslag (Ds Ju l97l:16).

"De i 3 kap. EVL upptagna reglerna om vissa vägar inom områden med tätare bebyggelse företer enligt promemorian en del särdrag i förhål- lande till övriga bestämmelser i EVL. De offentligrättsliga inslagen

SOU 1987:26 31

är här framträdande. Detta hänger samman med att det allmänna har ett starkt intresse av att väghållningen inom tätbebyggelseområden ordnas

o

pa ett tillfredsställande sätt. Bestämmelserna i 3 kap. EVL får också sin särskilda betydelse genom att de tjänar som medel för att genom- föra byggnadsplan såvitt gäller vägar och allmänna platser. Mot denna bakgrund är det naturligt att kommunerna ofta medverkat vid tillkom- sten av vägföreningar och stött deras verksamhet. Enligt direktiven för nyssnämnda utredning* bör de sakkunniga pröva om det finns skäl att införa lagregler om kommunal medverkan i frågor som rör det enskilda vägväsendet. I anslutning härtill har understrukits att de sakkunniga bör hålla nära kontakt med bygglagutredningen, som enligt sina direktiv skall överväga bl. a. frågorna om ett sammanförande av stads— och byggnadsplaneinstituten till ett detaljplaneinstitut och om ansvaret för genomförandet av detaljplan. Det kan, sägs det i promemorian, inte uteslutas att de sakkunnigas överväganden rörande väghållningen inom tätbebyggelseområden leder till lösningar som inte kan inrymmas i de nya lagar som nu föreslås. Det har därför ansetts lämpligt att i avvaktan på resultatet av de sakkunnigas arbete behål- la regleringen i 3 kap. EVL. De nya lagarna har dock utformats med tanke på att de skall kunna användas för att ordna väghållningen inom tätbebyggelseområden, i den mån frågorna anses böra lösas huvudsakli— gen på privaträttslig grund.

Också vissa andra bestämmelser i EVL bör enligt promemorian lämnas orubbade av den nya lagstiftningen. Vad som åsyftas är de i 5 kap. upptagna bestämmelserna till främjande av trafiksäkerheten. Dessa har en så utpräglat offentligrättslig karaktär att de knappast har sin rätta plats i förevarande lagstiftning. Det får ankomma på 1969 års vägutrednin , som enligt sina direktiv har att överväga också trafik- säkerhetsfragor, att ta ställning till var bestämmelserna slutligen skall placeras."

Föredraganden anförde i anslutning härtill (s. 71) att vägutredningen godtagit promemorieförslaget och att det mot denna bakgrund saknades anledning anta att ett genomförande av promemorieförslaget skulle före— gripa vägutredningens arbete. Han ansåg därför att promemorieförslaget borde läggas till grund för lagstiftning.

Som framgått av den tidigare redovisningen inrymmer anläggningslagen en motsvarighet till institutet vägsamfällighet i samfällighetsbegrep— pet. Förrättning enligt 2 eller 4 kap. enskilda väglagen får enligt 9 5 (1973:1151) om införande av anläggningslagen och samfällighetslagen inte längre påbörjas. Bestämmelsen omfattar även sådana förrättningar som föranleds av ändrade förhållanden. Undantag har dock gjorts för sådana förrättningar som enligt 67 S fjärde stycket enskilda väglagen kan komma till stånd efter delning av väghållningsskyldig fastighet. Däremot kvarstår 3 kap. enskilda väglagen för bildande av vägförening. Vägsamfällighet som blir föremål för omprövningsförrättning enligt anläggningslagen skall anses inrättad enligt anläggningslagen. Detta

* (Härmed avses 1969 års vägutredning.)

32 SOU 1987:26

innebär att samfällighetslagen då blir tillämplig på anläggningen. Enskilda väglagen äger dock alltjämt tillämpning på bestående vägsam— fällighet som bildats med stöd av 50 S enskilda väglagen. Enligt 19 5 tredje stycket övergångsbestämmelserna till samfällighetslagen har det öppnats en möjlighet till ombildning av vägsamfällighet till samfällig— hetsförening, varvid den anläggning som förvaltas av vägsamfälligheten i fortsättningen jämställs med en gemensamhetsanläggning enligt anlägg— ningslagen.

Vägutredningens förslag

I sitt principbetänkande (Ds K 1974z7) Kommunal och enskild väghåll— ning föreslog vägutredningen att kommunernas ansvar för gatuhållningen skulle utvidgas till att omfatta även viss del av den enskilda väghåll- ningen och att den kommunala gatu— och väghållningen skulle regleras av en fristående lag om kommunvägar. Ett avgörande skäl för denna stånd- punkt var bl. a. att ett stort antal kommuner frivilligt utför eller bekostar väsentliga delar av den enskilda väghållningen inom sitt områ— de. Ett annat skäl att införa kommunal väghållning utgjorde behovet av att i anslutning till det förslag som framlagts av bygglagutredningen i betänkandet (SOU 1974:21) Markanvändning och byggande skapa förutsätt— ningar för en övergång till ett enhetligt planinstitut. Vägutredningen ansåg dock att det även framdeles skulle finnas behov av enskild väg- hållning inom tätare bebyggda områden i de fall väghållningen inte lämpligen borde skötas av staten eller kommunen. Särskilt gällde detta områden med fritidsbebyggelse. En motsvarighet till vägföreningarna borde därför enligt vägutredningen alltjämt finnas.

I vägutredningens slutbetänkande (SOU 1977:12) har en ingående bedöm- ning gjorts av den lämpligaste lagtekniska lösningen i fråga om regle— ringen angående vägföreningar. En möjlig lösning var enligt vägutred— ningen att föra över regleringen av vägföreningar från enskilda vägla— gen till anläggningslagen. Vad som skulle tala för att regleringen togs in i anläggningslagen var enligt vägutredningen bl. a. att vägförening— ar regelmässigt inrättas inom områden med fritidsbebyggelse i samband med exploatering och att det därvid ofta uppkommer behov av att ordna förvaltningen av även andra gemensamma anläggningar än vägar. Man skulle därmed uppnå att alla förekommande gemensamma frågor för fastig— heterna inom sådana områden kunde handläggas vid samma tillfälle och av samma förrättningsman. Ett ytterligare skäl var fördelen av att i

SOU 1987:26 33

anläggningslagen sammanföra enhetliga ordnings- och säkerhetsföreskrif— ter för alla former av enskild väghållning.

Ett alternativ till att samla alla bestämmelser om enskilda vägar i anläggningslagen var enligt vägutredningen att överföra reglerna om vägföreningar till en fristående lag. Detta skulle dock enligt vägut— redningen medföra en splittring av författningsmaterialet. En ytterli— gare utväg kunde vara att ta in bestämmelserna om vägföreningar i den då tilltänkta lagen om kommunvägar. Utredningen fann dock att det avgö- rande var samhörigheten mellan vägföreningsinstitutet och övriga former av fastighetssamverkan i anläggningslagen . Utredningen förordade därför att frågan om inrättandet av vägföreningar skulle lösas genom reglering i anläggningslagen och att bestämmelserna rörande förvaltning av väg- föreningar skulle tas in in samfällighetslagen. Vägföreningsinstitutet föreslogs därvid få i stort sett samma lagtekniska lösning som enligt anläggningslagen gäller beträffande vägsamfälligheter och andra former av fastighetssamverkan.

Beträffande den närmare utformningen av bestämmelserna anförde vägut- redningen (SOU 1977112 5. 13 f):

"Erforderliga bestämmelser om vägföreningar har tagits upp som ett särskilt avsnitt i anläggningslagen under rubriken 'Vägföreningar'. Bestämmelserna är i väsentliga delar av samma innehåll som nuvarande regler i 3 kap. EVL. Sålunda skall vid anläggningsförrättning bestäm- mas ett verksamhetsområde för föreningen, inom vilket föreligger skyldighet för fastigheterna att ingå i föreningen. I princip skall hela det vägnät som ingår i området skötas av föreningen, i den mån väghållningen inte ombesörjs av staten eller kommun. Vidare skall fastigheterna inom området erlägga avgifter till föreningen efter andelstal som kan tillämpas oberoende av ändringar i fastighetsindel— ningen. Utmärkande är också att anläggningsfrågan handläggs skild från ersättningsfrågorna och att överprövningen av beslut om vägföre— nings bildande sker i adminstrativ ordning, medan ersättningsfrågorna avgörs av fastighetsdomstol.

Vissa mer eller mindre långtgående ändringar föreslås dock. Av dessa bör här särskilt framhållas, att initiativrätten till vägförenings inrättande inte längre är förbehållen endast länsstyrelsen. Ocksa kommunen eller enskild fastighetsägare, t. ex. markexploatör, skall kunna påkalla förrättning. I fråga om andelstalens bestämmande före- slås, i överenstämmelse med motsvarande regel för kommunvägar, ut— gångspunkten vara den att andelstalen bestäms efter skälig och rätt— vis grund. Inom denna ram ges möjlighet att i det enskilda fallet välja den lämpligaste fördelningsgrunden. Bestäms ej annan fördel— ningsgrund, skall andelstalen utgöra fastigheternas senast bestämda taxeringsvärden. Påkallar förhållandena det, får skilda andelstal bestämmas för utförande och drift. Härutöver ges möjlighet att under vissa förutsättningar bestämma särskilt andelstal för fastighet, vars nytta av föreningens vägar väsentligt avviker från övriga fastighe—

34 SOU 1987:26

ters, och att ta ut slitageersättning, när fastighet som ingår i föreningen tillfälligt har ökat behov av vägen eller när vägen begag— nas av utomstående i betydande omfattning. I fråga om skötseln av väg som ingår i vägförening föreslås samma bestämmelser om renhållning som de vilka gäller enligt väglagen och förutsätts i fråga om kommun- väg. Vidare föreslås att förrättningsbeslut avseende vägförenings bildande skall kunna meddelas oaktat ersättningsfrågan inte avgjorts slutligt samt att länsstyrelsen skall kunna besluta om verkställighet av anläggningsbeslut utan hinder av anförda besvär.

För väg som ingår i vägförening eller gemensamhetsanläggning har upptagits samma ordnings— och säkerhetsföreskrifter som i fråga om allmän väg och som föreslås beträffande kommunväg. I förhållande till allmän väg föreligger dock den skillnaden att föreskrifterna gäller

endast i fråga om sådan enskild väg eller del av väg som länsstyrel- sen bestämmer.

I fråga om vägförenings organisation och förvaltning, vilket ämnesom— råde tagits upp som ett särskilt avsnitt i lagen om förvaltning av samfälligheter, föreslås bl. a. att den ledamot av styrelsen som

f. n. utses av länsstyrelsen i stället skall utses av kommunen samt att omröstning på stämma med delägarna skall ske efter huvudtal. Möjlighet öppnas även att bilda förening för att handha förvaltningen av flera vägföreningar och att sluta avtal om fusion mellan vägföre— ningar.

I sitt slutbetänkande lade vägutredningen fram — förutom ett förslag till lag om kommunvägar - ett förslag av innebörd att bl.a. 3 kap. enskilda väglagen med vissa förändringar togs in i anläggningslagen och samfällighetslagen. Detta förslag tillstyrktes av flertalet remissin- stanser. Förslaget till lag om kommunvägar mötte däremot en ganska omfattande kritik under remissbehandlingen, främst i vad avsåg kost— nadsfördelningen och det föreslagna taxesystemet. Vägutredningens för— slag ledde inte till någon lagstiftning.

Arbetsgruppens förslag

Enligt arbetsgruppens mening talar övervägande skäl för att alla regler som rör byggande och drift av enskilda vägar bör samlas i en lag. Nuva— rande ordning där enskilda väglagen och anläggningslagen tillämpas parallellt medför att olika regler kan komma att tillämpas trots att förhållandena i det enskilda fall är likartade. Som vägutredningen anfört (SOU 1977:12 s. 110) har vägföreningar i stor omfattning inrät— tats inom områden med fritidsbebyggelse, där behovet av att inrätta även andra gemensamma anläggningar gör sig alltmera gällande. Det är därför en fördel för de berörda fastighetsägarna som skall delta i gemensamhetsanläggningen, att bestämmelserna rörande de enskilda vägar— na och övriga former av fastighetssamverkan så långt möjligt är samlade

SOU 1987:26 35

i en lag. Även för myndigheterna underlättas tillämpningen om alla bestämmelser finns samlade på ett ställe.

Enligt uppgift från lantmäteriverket har under senare tid endast ett tiotal vägföreningar per år nybildats, vilket får anses innebära att gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen kommit att i stort sett tillgodose samma behov som 3 kap. enskilda väglagen avser att tillgodose. En anpassning av bestämmelserna om vägföreningar i 3 kap. enskilda väglagen till vad som redan gäller enligt anläggnings- och samfällighetslagarna synes mot den bakgrunden knappast ändamålsenligt och kan därför inte förordas.

Mot en inarbetning av vägföreningarna i anläggnings— och samfällig- hetslagarna kan visserligen anföras de offentligrättsliga inslag som bestämmelserna om vägförening utmärks av, bl. a. länsstyrelsens ansvar för att vägföreningar bildas där så befinns erforderligt för att ombe— sörja och bekosta väghållningen. En olikhet mellan reglerna i 3 kap. enskilda väglagen och anläggningslagen utgör också kravet på en obliga- torisk anslutning för såväl befintliga som tillkommande fastigheter inom det område som utgör vägföreningens verksamhetsområde medan an- läggningslagen i princip bygger på frivillig samverkan. Det har även pekats på bestämmelsen i 87 5 enskilda väglagen , som inrymmer en möj- lighet för länsstyrelsen att verkställa ett beslut om att bygga eller underhålla vägförenings väg. Detta är inte möjligt enligt anläggnings- lagen. Emellertid har länsstyrelsen även enligt anläggningslagen möj— lighet att påkalla förrättning och en gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen kan inrättas även mot en enig sakägaropinion, om beho— vet är tillräckligt angeläget. Enligt arbetsgruppens mening är det offentligrättsliga inslaget därför inte större än att en inarbetning av bestämmelserna om vägföreningar bör ske i anläggnings- och samfällig— hetslagarna.

Med hänsyn till det anförda föreslår arbetsgruppen att de bestämmelser om vägföreningar m.m. som behövs skall tas in i anläggningslagen och samfällighetslagen. Även det återstående kapitlet om trafiksäkerhets- bestämmelserna bör därvid föras över till anläggningslagen . Enskilda väglagen kan därigenom upphävas.

SOU 1987:26 37

3 Behovet av nya bestämmelser i anläggningslagen

Som har framgått av inledningen är anläggningslagen avsedd att till- godose behovet av fastighetssamverkan av skiftande slag. Någon uppräk— ning av godtagbara anläggningstyper har inte ansetts lämplig. Det enda krav som ställs är att anläggningen skall tillgodose ändamål av stadig- varande betydelse för flera fastigheter.

De enskilda vägar som förvaltas av vägföreningar företer en del sär- drag i förhållande till övriga enskilda vägar. Enskilda vägar i allmän— het omfattas av den s. k. 'ntresseprincipen, som innebär att endast den fastighetsägare som har nytta av vägen bör åläggas att bidra till väg- hållningen. Den enskilda väghållningen anses därvid vara en privat angelägenhet. Vägintressenterna bör därför ha friheten att själva avgö— ra om och på vad sätt en väg skall byggas och hur väghållningsskyldig— heten skall fördelas. I betänkandet (SOU 1938:23 s. 61) med förslag till lag om enskilda vägar anförde de sakkunniga dock att det enskilda vägväsendet i flera hänseenden representerade ett allmänt intresse. De enskilda vägarna kunde inverka på fastighetsbildning och bebyggelse. Vidare framhölls det enskilda vägnätets betydelse för den allmänna samfärdseln. Det ansågs dock att de typiskt enskilda vägarna inte representerade något egentligt allmänintresse som av denna anledning påkallade tvångsföreskrifter. Beträffande två Slag av enskilda vägar var emellertid allmänintresset så starkt att skäl för tvingande lag— föreskrifter förelåg, nämligen dels de 5. k. allmänneligen befarna vägarna, dvs. sådana vägar som uppfyllde villkoren att kunna förändras till landsvägar (allmänna vägar), samt vägar i tätbebyggda orter. Beträffande den sistnämnda gruppen anfördes till stöd för tvångsföre- skrifter bl. a. vägnätets betydelse för en sund samhällsbildning. I fråga om tätare bebyggelse ansågs det därför nödvändigt med bestämmel— ser som framhävde det allmännas intresse av att väghållningen ordnades på ett ändamålsenligt sätt som tog över eventuella enskilda särintres— sen.

För sistnämnda slag av enskilda vägar har särställningen i förhållan- det till övriga enskilda vägar föranlett regler i bl. a. 71 S enskilda väglagen om obligatorisk anslutning och i 76 S beträffande väghåll— ningsbördans fördelning.

38 SOU 1987:26

3.1 Den obligatoriska anslutningen

Förslag: En motsvarighet till vägföreningsinstitutet enligt enskilda väglagen förs in i anläggningslagen under beteckningen områdesanlägg- ning. En områdesanläggning får inte förvaltas gemensamt med någon annan anläggning.

Många enskilda vägar inom ett tätbebyggt område är en nödvändig för— utsättning för samhällsbildningen. Det enskilda vägnätet anses vara av stor betydelse för varje fastighet inom samhället, oavsett om vägarna faktiskt trafikeras för denna fastighets räkning eller inte. I enlighet härmed föreskrivs i 71 5 första stycket enskilda väglagen att i väg- förening skall ingå de fastigheter som i sin helhet eller till någon del är belägna inom det område som bestäms som föreningens verksamhets— område. Fördelen med detta system har angetts vara att anslutningsfrå- gan kan avgöras på ett enkelt och överskådligt sätt. Man undviker där— med vissa besvärliga avvägningar beträffande fastigheter för vilka nyttan av det enskilda vägnätet satts i fråga, t. ex. fastigheter som är belägna i nära anslutning till allmän väg. Ett tungt vägande skäl för obligatorisk anslutning har varit den värdestegring som ett utbyggt vägnät innebär för de fastigheter som berörs av vägnätet.

Anläggningslagen är i detta hänseende uppbyggd efter andra principer. Enligt anläggningslagen sker en individuell prövning i vad mån en fastighet kan ha behov av att delta i en anläggning som är avsedd att inrättas gemensamt för flera fastigheter (gemensamhetsanläggning). Det krävs att det skall vara av väsentlig betydelse för fastigheten att ha del i anläggningen (5 S anläggningslagen). Vidare krävs enligt 6 5 första stycket anläggningslagen att båtnadsvillkoret skall vara upp— fyllt. Detta villkor innebär att anläggningen skall medföra fördelar som överväger de därmed förenade kostnaderna och olägenheterna för den fastighet som skall anslutas. Är anläggningen förutsatt i fastställd generalplan eller detaljplan, gäller kravet på båtnadsprövning endast om särskilda skäl föranleder det. I 7 S anläggningslagen föreskrivs att en gemensamhetsanläggning inte får inrättas om sakägarna mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda skäl för det (opinions— villkoret). Undantag från opinionsvillkoret kan dock göras om behovet

SOU 1987:26 39

av anläggningen är synnerligen angeläget. Förutom i 8 S anläggningsla— gen, som innehåller allmänna riktlinjer för lokalisering och utförande av gemensamhetsanläggningar, uppställs i 9—11 55 dels vissa krav på att anläggningar skall stämmma överens med planer och andra bestämmelser för marks bebyggande eller användning, dels en generell bestämmelse om skydd för allmänna intressen.

Kravet på väsentlig betydelse i 5 S anläggningslagen har preciserats närmare i motiven (prop. 1973:160 s. 151 f). Där anförde föredraganden följande:

"Enligt promemorian behövs vid sidan av båtnadsvillkoret och opini— onsvillkoret bestämmelser som tar sikte på att skydda den enskilde fastighetsägaren mot att tvingas delta i en anläggning som han inte har någon påtaglig nytta av. Efter mönster från bestämmelserna om bildande av samfällighet i 6 kap. 1 S FBL föreslås att som villkor för tvångsanslutning av fastighet till gemensamhetsanläggning skall gälla att anläggningen är av väsentlig betydelse för fastigheten. Förslaget har allmänt godtagits av remissinstanserna. Aven jag anslu- ter mig till förslaget. Angaende innebörden av villkoret kan jag också i allt väsentligt biträda vad som anförts i promemorian. Det avgörande bör i princip vara om det föreligger ett påtagligt behov för fastigheten att ha tillgång till den nyttighet som avses med gemensamhetsanläggningen. För det fallet att nyttigheten inte kan med samma fördel för fastighetägaren tillgodoses genom en separat anlägg— ning bör det räcka med att konstatera att ett sådant behov förelig- ger. Om fastigheten redan är utrustad med en separat anläggning som fyller samma funktion som den ifrågasatta gemensamhetsanläggningen, bör å andra sidan anslutning som regel inte komma i fråga. Undantag bör dock göras för sådana fall då den befintliga anläggningen är utsliten eller dess användning står i strid mot plan eller andra byggnadsreglerande bestämmelser eller mot beslut av myndighet som har att svara för hälsovård, trafiksäkerhet, miljövård eller andra liknande intressen Ett påstående av fastighetsägare att han har för avsikt att anskaffa och driva en separat anläggning torde i allmänhet kunna lämnas utan beaktande. Endast om fastighetsägaren kan göra sannolikt att den separata anläggningen är fördelaktigare för honom och att det finns ekonomiska, tekniska och rättsliga förutsättningar att utföra anläggningen, bör hans fastighet lämnas utanför gemensam— hetsbildningen. Vad som nu anförts innebär att det inte i varje sär— skilt fall behöver utredas att en gemensamhetsanläggning ställer sig billigare för fastighetsägaren än en separat anläggning.

I promemorian behandlas vidare den Situationen att en fastighetsägare vill ansluta sin fastighet till en gemensamhetsanläggning men någon av de övriga delägarna motsätter sig detta. Aven här anses som krav för anslutning böra gälla att anläggningen skall vara av väsentlig betydelse för fastigheten Själv är jag också av den uppfattningen att ett sådant villkor bör uppställas. "

Vägutredningen (SOU 1977 12 s. 126 f) ansåg det inte vara tillräck— ligt för att tillgodose allmänintresset att låta enbart bestämmelserna i 5 och 6 SS anläggningslagen (väsentlighets— och båtnadsvillkoret)

40 SOU 1987:26

reglera frågan om inrättande av en vägförening. Utredningen föreslog därför att anläggningslagen skulle kompletteras med en motsvarighet till 71 S enskilda väglagen på obligatoriskt deltagande för de fastig- heter som ligger inom ett bestämt verksamhetsområde. Anledningen här— till var främst att det enligt vägutredningen låg nära till hands att anknyta vägföreningens omfattning till gällande planer och föreskrifter för markanvändningen. Vägutredningen anförde därvid följande.

"När det gäller att utforma bestämmelser om vägförenings omfattning ligger det i och för sig nära till hands att anknyta till gällande planer och föreskrifter för markanvändning. Om förhållandena är såda— na att t. ex. väg skall byggas, skulle det sålunda också krävas att byggnadsplan finns upprättad eller åtminstone att vägen är förutsatt 1 sadan plan. Härigenom skulle man med AL. s regelsystem kunna reglera frågan om vägföreningens storlek, både vad avser vägnätets omfattning och antalet anslutna fastigheter. Fråga är emellertid om en sådan lösning kan anses tillräcklig. Systemet innebär att inrättande av väg i form av vägförening blir beroende av de planresurser kommunen disponerar över. Vidare bör beaktas att, även om detaljplan finns för visst område, planen genom lämnade dispenser eller av andra skäl kan ha blivit inåktuell. Särskilt inom exploateringsområden är det dess— utom vanligt att planen hålls 'rullande' till dess området är färdig— exploaterat. Samtidigt är för sådant område utformningen av vägnätet av avgörande betydelse. Genom att frågan om vägföreningarnas omfatt- ning inte formellt anknyts till plansituationen underlättas också en framtida övergång till en ny planlagstiftning.'

Som vägutredningen angett torde frågan om en utbyggnad av ett enskilt vägnät inom tätbebyggt område nästan alltid vara föranledd av att bygg— nadsplan upprättats. Inget hindrar emellertid att ett behov att regle— ra vägfrågan kan uppkomma inom t. ex. ett fritidshusområde som inte varit föremål för detaljplaneläggning. Enligt arbetsgruppens mening bör förrättningslantmätaren även inom tätbebyggelseområden på ett förhål— landevis enkelt sätt kunna avgöra vilka fastigheter som kan tänkas ha nytta av ett visst enskilt vägsystem på samma sätt som sker enligt reglerna i anläggningslagen. Bedöms fastigheten ligga inom anläggning— ens båtnadsområde skall anslutning normalt ske. Oftast torde också kravet på väsentlig betydelse i 5 S anläggningslagen vara uppfyllt mot bakgrund av den betydelse som vägnätet har för fastigheterna inom områ- det. Sker nybildning av fastighet kan frågan om eventuell anslutning till gemensamhetsanläggningen avgöras i samband med fastighetsbild— ningsärendet. En fördel med denna ordning är att regelsystemet förenk— las och att samma regler tillämpas oberoende av om de enskilda vägarna ligger inom tätbebyggt område eller inte. Särskilt inom fritidsområden med enhetlig bebyggelse torde anläggningslagens regler väl tillgodose behovet av lagreglering. Detsamma torde f. ö. gälla i de flesta fall

SOU 1987:26 41

där byggnadsplan finns upprättad eller där vägar är förutsatta i en sådan plan.

Även om den obligatoriska anslutningen tidigare ansetts som ett effektivt sätt att ansluta de fastigheter som berörs av vägarna, torde den ordning som nu gäller i anläggningslagen i de allra flesta fall vara tillräckligt effektiv för att tillgodose behovet av en reglering av enskilda vägar. Det visar bl. a. uppgiften att det numera endast tillkommer ett tiotal vägföreningar om året. Denna siffra skall jämfö- ras med de över 400 samfälligheter som bildas varje år för att omhän- derha bl. a. gemensamhetsanläggningar avseende vägar enligt anlägg- ningslagen. Såvitt framkommit har de vägföreningar som tillkommit under de senare åren lika gärna ha kunnat bildas som gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen .

Det kan dock inte uteslutas att förhållandena ibland är sådana att fördelar kan vinnas om anläggningsbeslutet medför obligatoriskt delta- gande för de fastigheter som ligger inom gemensamhetsanläggningens verksamhetsområde. Särskilt inom områden där detaljplan saknas eller inom ett större område där exploatering pågår kan en områdesanknuten gemensamhetsanläggning innebära en fördel. En motsvarighet till 3 kap. enskilda väglagen som möjliggör att ett bestämt verksamhetsområde fast- ställs med obligatoriskt deltagande för de fastigheter som är belägna inom området bör därför tas in i anläggningslagen. I flertalet fall torde den nuvarande villkorsprövningen i anläggningslagen fullt ut tillgodose det behov av fastighetssamverkan som föreligger för de enskilda vägarna. Vilken typ av anläggning som i det enskilda fallet skall inrättas, bör avgöras av fastighetsbildningsmyndigheten vid för- rättning efter samråd med sakägare, byggnadsnämnd och länsstyrelsen. Bestämmelserna om obligatoriskt deltagande för fastigheterna inom områ— det bör endast användas när det föreligger starka skäl för en områdes— anknuten gemensamhetsanläggning.

Enligt arbetsgruppens direktiv har arbetet endast inriktats på en översyn av enskilda väglagens bestämmelser om vägföreningar. Sett i ett större sammanhang kan det ifrågasättas om inte områdesanknutna gemen— samhetsanläggningar skulle kunna fylla ett behov även när det gäller andra anläggningar än vägar, t. ex. gemensamhetsanläggningar avseende vatten och avlopp, eller för att tillgodose ett behov av automatisk anslutning av tillkommande fastigheter inom 5. k. storkvarter. En

42 sou 1987:26

utvidgning av möjligheterna att införa ett obligatoriskt deltagande även för andra nyttigheter än enskilda vägar skulle emellertid förut— sätta omfattande utredningar av de konsekvenser som en utvidgning inne— bär för tillämpningen av anläggningslagen. Den lagen utgår, som förut har nämnts, från förutsättningen att inrättandet av en gemensamhetsan— läggning i största möjliga utsträckning sker på frivillighetens grund och att tvångsanslutning bör kunna ske endast när starka skäl talar för det. Väsentlighetsvillkoret i 5 S anläggningslagen anger gränsen för när det är möjligt att tvångsvis ansluta en fastighet till en gemensam— hetsanläggning. För att kravet på väsentlig betydelse skall vara upp— fyllt måste det finnas ett påtagligt behov för fastigheten att ha till- gång till en anläggning av ifrågavarande slag. Som tidigare nämnts vilar bestämmelserna i 3 kap. enskilda väglagen på förutsättningen att det enskilda vägnätet inom tätbebyggda områden medför nytta för fastig- heterna inom ett visst område, oberoende av om vägarna faktiskt brukas av en viss fastighetsägare eller inte. Anledningen härtill är det star— ka intresset som samhället har av ett fungerande vägnät inom tätbebygg— da områden. Att tillskapa en möjlighet till områdesanläggning med åt— följande obligatoriskt deltagande även för andra nyttigheter än enskil— da vägar skulle innebära att t. ex. Väsentlighetsvillkoret i 5 5 an— läggningslagen i dessa fall sätts ur spel. Enligt arbetsgruppens mening innebär detta en ändring av sådan vikt att frågan inte bör avgöras inom ramen för denna översyn. Promemorian begränsas därför till att områdes— anläggning endast skall kunna inrättas för enskilda vägar. I enlighet med enskilda väglagens principer bör därvid, såvitt gäller planlagda områden, med vägar jämställas andra allmänna platser.

3.2 Fördelningen av kostnaderna

Förslag: För vägar som utgör områdesanläggningar skall bestämmelserna om kostnadsuttag och andelstal utformas efter det system som f. n. gäller för vägföreningar.

SOU 1987:26 43

3.2.1 Nuvarande ordning

En utmärkande skillnad mellan 3 kap. enskilda väglagen och anläggnings— lagens regler föreligger i fråga om fördelningen av väghållningskostna- derna. I 76 5 första stycket enskilda väglagen bestäms bidragsskyldig- heten med utgångspunkt från taxeringsvärdet. Saknas taxeringsvärde kan särskilt värde åsättas. Är det med hänsyn till en viss fastighets nytta och bärkraft mindre lämpligt att lägga taxeringsvärdet som fördelnings— grund, får enligt paragrafens andra stycke annan grund för beräkning av fastighetens kostnadsandel tillämpas. Krav uppställs på att fördel— ningsnormen skall vara av beskaffenhet att kunna omedelbart tillämpas utan avsevärd svårighet under växlande förhållanden med avseende på fastighetsindelning och bebyggelse inom området. I 76 S tredje stycket ges möjlighet att för särskilda fall bestämma visst lägre eller högre andelstal än vad som följer enligt första eller andra stycket. Om det från en fastighet avstyckas ett flertal lägenheter kan sålunda förord— nas att de avstyckade lägenheterna skall ha ett högre andelstal i fråga om byggande av en viss eller vissa vägar och att marklösen och annan intrångsersättning enligt 75 5 första stycket enskilda väglagen också skall inräknas bland vägbyggnadskostnaderna.

Huvudregeln i 76 S enskilda väglagen innebär således att fastigheter- na skall bidra till väghållningen i förhållande till sina taxeringsvär— den. Taxeringsvärdena utgör med andra ord andelstal för medlemmarna i föreningen. Detta innebär att man får ett automatiskt verkande system för andelstal som ändras med fastighetstaxeringen. Dessutom påförs varje nytillkommande fastighet inom området automatiskt ett andels- tal.

Bidragsskyldigheten har till skillnad från vad som gäller för vägsam— fälligheterna i 11 5 enskilda väglagen inte kopplats till begagnandet eller nyttan av vägnätet, eftersom vägnätet i de fall som avses i 76 5 är en nödvändig förutsättning för samhällsbildningen och har stor betydelse för varje fastighet. Den värdestegring som nyttan av vägnätet medför för de olika fastigheterna antas också stå i någorlunda propor- tion till fastigheternas inbördes värden före utbyggandet av vägnätet.

Enligt 15 5 första stycket anläggningslagen skall grunderna för kost— nadsfördelningen för en anläggnings utförande fastställas vid förrätt— ningen. Andelstal fastställs med hänsyn främst till den nytta fastighe— ten har av anläggningen. Nyttan uppskattas på samma sätt som i 5 kap.

44 SOU 1987:26

13 S fastighetsbildningslagen, dvs. fastighetens värdehöjning orsakad av anläggningen minskad med enskilda fullföljdskostnader, omställnings— kostnader och anpassningsförluster (Landahl-Nordström, Fastighetsbild- ningsbildningslagen, 1973, s. 181). Det hela är avsett att ske på ett relativt enkelt sätt utan något formligt beräkningsarbete. Andelstal fastställs enligt 15 5 andra stycket anläggningslagen även i fråga om kostnaderna för driften. Andelstalet skall när det gäller driften bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den omfatt— ning i vilken fastigheten beräknas använda anläggningen. Kostnaderna kan även täckas genom avgifter för anläggningens nyttjande. Om det är lämpligt kan särskilda andelstal bestämmas för olika delar av en an- läggning. Sådan sektorindelning är framför allt lämplig när det gäller vägföretag, då en fastighet eller en grupp av fastigheter ensam svarar för byggandet av en viss del av anläggningen, medan samtliga fastighe- ter tar gemensam del i driften av hela anläggningen (prop. 1973:160

5. 218).

Innebörden av kostnadsfördelningsbestämmelserna i 15 S anläggningsla— gen kan schematiskt redovisas enligt följande figurl):

DRIFT OCH UNDERHÅLL AV ANLAGGNINGEN

ANVÄNDNINGEN ANDELSTAL

AVGIFTER EFTER FAKTISKT UT- NYTTJANDE

KOSTNADSSLAG UTFÖRANDE AV ANLAGGNINGEN

FÖRDELNINGSGRUND NYTTAN FÖRDELNINGSMETOD ANDELSTAL

1) Källa: Kalbro och Larsson a.a. s. 113.

Vägutredningen (SOU 1977:12 s. 128) ansåg att kostnadsregleringen för vägföreningar även framöver borde grundas på väsentligen samma princi- per som tillämpats vid utformningen av kostnadsreglerna i enskilda väglagen. Utredningen anförde härom:

SOU 1987:45 45

"Enligt 15 S AL skall grunderna för fördelning av kostnaderna för gemensamhetsanläggning fastställas vid förrättningen. Till skillnad från 3 kap. EVL skall enligt AL bidragsskyldigheten fördelas efter fasta andelstal för deltagande fastigheter. Olika fördelningsnormer i fråga om kostnaderna för anläggningens utförande och för dess drift kan fastställas. Som huvudprincip för fördelning av kostnaderna för utförande anger lagen den nytta varje fastighet har av anläggningen, medan som fördelningsnorm beträffande driftskostnaderna anges i första hand fastigheternas beräknade användning av anläggningen. Med hänsyn till de skiftande situationer som kan uppkomma har det inte ansetts möjligt att i AL närmare ange de omständigheter som bör kunna beaktas vid bestämmande av nyttan. Inget hindrar sålunda en fördel- ning efter taxeringsvärden e. d. i de fall en sådan grund kan ge en rättvis fördelning. Givetvis kan även enhetliga andelstal fastställas för de olika slagen av kostnader. Som uttalas i motiven torde det ofta framstå som naturligt att så sker (prop. 1973: 160 s. 155, 219).

Reglerna i AL om beräkning av nyttan som grund för andelstal stämmer i och för sig överens med vad utredningen i det föregående uttalat i fråga om vägföreningar. Dock kvarstår den grundläggande skillnaden nämligen att både praktiska skäl och rättvisehänsyn gör det nödvän- digt för vägföreningarnas del att tillämpa ett system med automatiskt verkande andelstal. Reglerna i EVL innebär att avgiftsuttagen sker enligt normer som kan tillämpas oavsett antalet fastigheter och under växlande förhållanden i övrigt, medan AL, såsom nyss sagts, förutsät- ter ett system med fasta andelstal. Ordningen i AL grundas på anta— gandet att antalet anslutna fastigheter inte är alltför stort och framför allt att förändringar i fastighetsbeståndet är ganska säll- synta. Sker förändringar maste nämligen ny förrättning hållas för bestämmande av andelstal. Förhållandena inom verksamhetsområdet för vägförening kan vara det motsatta. Man får där räkna med att i före- nTngen ingar ett stort antal fastigheter och att området inte alltid är färdigexploaterat i dess helhet. AL: 5 system med fasta andelstal kan då visa sig alltför tungrott och dra orimligt stora kostna- der."

Enligt vägutredningen var alltså fördelen med enskilda väglagens system för kostnadsfördelning att det byggde på automatiskt bestämda andelstal som kunde tillämpas oavsett antalet fastigheter och under växlande förhållanden i övrigt. Vägutredningen hade också tänkt sig att man som en grundregel skulle kunna tillämpa taxeringsvärdet som grund för andelstal men att det i likhet med vad som gäller enligt 76 S enskilda väglagen skulle vara möjligt att frångå normen om objektivt godtagbara skäl förelåg.

3.2.2 Fasta andelstal för gemensamhetsanläggningar avseende enskilda vägar

15 S anläggningslagen innehåller inte något system med automatiskt verkande andelstal, vilket får betydelse främst för det fall att ändrade förhållanden inträffar för gemensamhetsanläggningen.

46 SOU 1987:26

Om det i föreningen ingår ett stort antal fastigheter och i synnerhet då området inte är färdigexploaterat i dess helhet ansåg vägutredningen det vara en nackdel att andelstalen enligt anläggningslagen är fasta. För fastighetsbildningsmyndigheten skulle det bli alltför betungande att t. ex. i samband med en fastighetsbildningsförrättning höra alla de sakägare som berörs av det andelstal som avses åsättas den nybildade fastigheten. I vägutredningens principbetänkande (Ds k 1974:7 s. 111) har närmare övervägts bl. a. om det möjligen kunde anförtros åt före- ningen eller dess styrelse att fatta beslut om de grunder, efter vilka utgifterna skulle fördelas. Denna lösning förkastades emellertid, främst på den grunden att medlemskapet i föreningen är grundat på tvång och inte på frivillig samverkan. Den enskilde medlemmen bör därför lämnas garantier för att andelstalen är objektivt välgrundade och inte beror på ovidkommande omständigheter som tillfälliga majoritetsförhål— landen m. m.

Det finns emellertid vissa möjligheter enligt nuvarande bestämmelser i anläggningslagen att på ett relativt enkelt sätt åsätta andelstal på nytillkommande fastigheter. Enligt 17 5 andra stycket anläggningslagen får anläggningsfråga prövas gemensamt med annan anläggningsfråga eller med fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning. Enligt förarbetena (prop. 1973:160 5. 133 ff och s. 222 f) bör frågan om en tillkommande fastighet skall delta i en gemensamhetsanläggning avgöras enligt 9 kap. fastighetsbildningslagen i samband med att fastighetsreglering sker. Det kan sålunda vid t. ex. avstyckning och klyvning bli aktuellt att inrätta en gemensamhetsanläggning eller att ansluta en styckningsdel eller en klyvningslott till en redan befintlig anläggning. Detta kan ske på ett jämförelsevis enkelt sätt genom att fastighetsbildningsmyn- digheten antingen enligt 42 S anläggningslagen interimistiskt fördelar stycknings- eller klyvningsfastighetens skyldigheter gentemot övriga delägare i anläggningen eller enligt 43 S anläggningslagen genom sitt godkännande ger en överenskommelse mellan ägaren av den berörda fastig- heten och samfällighetsföreningen samma verkan som ett beslut vid ny förrättning. Möjligheten att genom överenskommelse enligt 43 S anlägg— ningslagen undvara en förrättning kan användas då fråga uppkommer att nyansluta fastighet till en anläggning med stor delägarekrets. Besvär och kostnader i samband med en ny förrättning kan i sådant fall framstå som alltför betungande i förhållande till den aktuella frågans vikt. Särskilt påtagligt blir detta när fastighetens andelstal kan väntas bli jämförelsevis obetydligt eller när det på grund av planbestämmelser

34.

SOU 1987:26 47

eller av andra skäl är alldeles uppenbart att anslutning skall medges. Behov av ett sådant förfarande för nyanslutning föreligger också när ett anslutningsbart objekt tillkommer på annat sätt än genom fastig- hetsbildning, t. ex i samband med upplåtelse av bostadsarrende.

De möjligheter till en samordning av fastighetsreglerings— och anläggningsföretag som anläggningslagen medger torde — mot bakgrund av det nu anförda — ofta vara tillräckliga även för de enskilda vägar som f. n. kan inrättas med stöd av 3 kap. enskilda väglagen. Bestämmelserna kan dock inte utnyttjas i alla sammanhang. Interimistiska beslut enligt 42 S anläggningslagen kan sålunda endast komma i fråga om stycknings— eller klyvningsfastigheten är ansluten till den aktuella gemensamhets- anläggningen. Bestämmelserna i 42 S anläggningslagen tar dessutom enbart sikte på fördelning av gällande andelstal och är således inte tillämpliga då fråga uppkommer att fastställa nytt andelstal för en fastighet. Det kan inte heller förutsättas att det i övriga fall alltid skall vara möjligt att reglera uppkommande frågor genom avtal som kan godkännas av fastighetsbildningsmyndigheten. Då återstår möjligheten i anläggningslagen till omprövning av tidigare förrättningsbeslut på grund av att ändrade förhållanden har inträtt. Denna möjlighet till omprövning enligt 35 S anläggningslagen kan användas för att t. ex. ansluta nytillkommande fastigheter till en gemensamhetsanläggning i de fall 42 och 43 55 anläggningslagen inte är tillämpliga. Uppkommer det t. ex. i samband med en avstyckningsförrättning fråga om anslutning av den nybildade fastigheten till en befintlig gemensamhetsanläggning avseende vägar kan bestämmelsen i 17 5 andra stycket anläggningslagen om gemensam handläggning av fastighetsbildnings- och anläggningsärendet tillämpas. I fråga om kallelse, underrättelse m. m. gäller samma regler som vid annan anläggningsförrättning. Därvid kan det förenklade delgiv— ningsförfarande som gäller beträffande delägare i samfällighetsförening tillämpas, se 10 S delgivningslagen(1970z428). Fastighetsbildnings- myndigheten kan således på ett relativt enkelt sätt fatta beslut om att nytillkommande fastigheter skall ingå i en gemensamhetsanläggning och därvid åsätta dessa andelstal.

Det bör framhållas att eftersom fastighetsbildningsmyndigheten enligt anläggningslagen är förrättningsmyndighet saknas anledning att tillska- pa en motsvarighet till 85 5 andra stycket enskilda väglagen om ett förenklat beslutsförfarande vid sidan av förrättningsbestämmelserna i 4 kap. fastighetsbildningslagen . Enligt 85 5 andra stycket enskilda

48 SOU 1987:26

väglagen kan nämligen länsstyrelsen i vissa fall fatta beslut beträf- fande mindre frågor utan att iaktta reglerna om förrättning. Enligt anläggningslagen skall frågor som hänger samman med ändrade förhållan- den tas upp och avgöras av fastighetsbildningsmyndigheten vid förrätt— ning i den mån överenskommelse härom inte kan träffas enligt 43 5 anläggningslagen. Med förrättning avses all den handläggning av ett ärende som sker hos fastighetsbildningsmyndigheten. För förrättning gäller enligt 4 kap. 14 5 första stycket fastighetsbildningslagen som huvudregel att sammanträde skall hållas. I betydande utsträckning är det dock enligt andra stycket möjligt att handlägga en förrättning helt utan sammanträde. Detta gäller då stridiga intressen mellan sakägarna inte förekommer och då hinder mot den sökta åtgärden inte föreligger. Har inte alla sakägare biträtt ansökningen, skall delgivning ske enligt bestämmelserna i 4 kap. 15 S fastighetsbildningslagen. Av det sagda följer att fastighetsbildningslagen inrymmer möjligheter att utan sam- manträde fatta beslut om enklare åtgärder enligt anläggningslagen som i huvudsak torde motsvara länsstyrelsens befogenheter enligt 85 5 andra stycket enskilda väglagen. Någon anledning att komplettera anläggnings— lagen med några särbestämmelser för de enskilda vägarna i denna del torde därför inte föreligga.

En möjlighet att låta överenskommelse ersätta ny förrättning när det endast är fråga om ändringar av mindre omfattning föreslås dock kunna ske för områdesanläggningar. Liknande bestämmelser finns i 43 S anlägg- ningslagen. Omfattningen härav kommer närmare att utvecklas i special- motiveringen.

1979 års fastighetsbildningsutredning arbetar f. n. med en översyn av reglerna om boendeinflytande vid bildande och förvaltning av gemensam— hetsanläggningar. Utredningen överväger därvid bl. a. att göra samfäl- lighetsföreningar till sakägare vid omprövningsförrättning och att även mjuka upp villkoren för omprövning i 35 S anläggningslagen.

Någon ändring av ersättningsbestämmelserna i 37-40 55 anläggningsla— gen bedömer arbetsgruppen inte vara erforderliga om enskilda väglagen upphävs. Enligt bestämmelserna skall en ekonomisk reglering ske vid inträde i resp. utträde ur en bestående samfällighet. För områdesan— läggningarna följer av den automatiska delaktigheten att något utträde inte kan ske för de deltagande fastigheterna. För övriga gemensamhets- anläggningar där vägar ingår saknas anledning att frångå de övervägan—

SOU 1987:26 49

den som föredraganden gjort i förarbetena till anläggningslagen (prop. 1973:160 5. 177). Där anförs att den i 9 5 andra stycket enskilda väg— lagen uppställda femårsgränsen för inträdande fastighets skyldighet att ersätta vägbyggnadskostnader torde tjäna till viss vägledning och att det i övrigt får överlämnas åt de rättstillämpande myndigheterna i varje särskilt fall att bedöma i vad mån ersättning skall utgå. Det torde f. ö. enligt arbetsgruppens mening sällan eller aldrig förekomma att en befintlig vägförening har några tillgångar som är av betydelse för medlemsfastigheterna. Någon fondering av medel får inte ske utan uppstår överskott ett år skall detta förbrukas i verksamheten nästa år. Det är inte vanligt att Vägföreningen själv äger vägmarken och grönom— råden och även om så är fallet representerar denna mark knappast något värde för medlemsfastigheterna. Sådan mark åsättes f. ö. inte något taxeringsvärde.

Sammanfattningsvis torde det enligt arbetsgruppens mening inte inne— bära några nämnvärda olägenheter att tillämpa anläggningslagens bestäm— melser om fasta andelstal för enskilda vägar även inom tätare bebyggel- se. Erfarenheterna vid tillämpningen av anläggningslagen talar för att andelstal oftast kan bestämmas på ett relativt enkelt sätt i samband med att en gemensamhetsanläggning för ett enskilt vägområde inrättas. I många fall torde samma andelstal kunna åsättas alla deltagande fastig- heter där bebyggelsen är någorlunda enhetlig, t. ex. inom områden med fritidsbebyggelse och permanentbebyggelse av familjshus. Är bebyggelsen däremot mera differentierad bör hänsyn till dessa förhållanden tas då andelstalet bestäms. Motsvarande hänsyn tas f. ö. enligt 76 5 enskilda väglagen i de fall taxeringsvärdet inte bedöms utgöra ett rättvisande underlag för utdebiteringen. Även för de enskilda vägar som i dag omfattas av 3 kap. enskilda väglagen bör därför andelstal kunna åsättas enligt bestämmelserna i 15 S anläggningslagen.

Inte heller torde det annat än i undantagsfall finnas anledning att frångå möjligheten att åsätta enhetliga andelstal när det gäller vägan- läggningens drift. Normalt bör inom områden där bebyggelsen är någor— lunda enhetlig samma andelstal användas oberoende av om viss fastighet på grund av sitt läge endast i mindre utsträckning begagnar sig av väganläggningen. Den praxis som utbildat sig vid åsättandet av andels- tal enligt 3 kap. enskilda väglagen bör således även i forsättningen kunna läggas till grund om särskilt andelstal för driften anses erfor- derligt. Det torde dock även för enskilda vägar ofta framstå som natur-

50 SOU 1987:26

ligt att — som anfördes i förarbetena till anläggningslagen— samma andelstal åsätts för såväl utförande som drift.

3.2.3 Rörliga andelstal för områdesanläggningar avseende enskilda vägar

Förslag: Taxeringsvärdet skall normalt utgöra fördelningsgrund för de fastigheter som deltar i en områdesanläggning.

Under avsnitt 3.1 har arbetsgruppen framhållit att automatisk anslut— ning till områdesanknutna gemensamhetsanläggningar ibland kan vara ändamålsenligare för enskilda vägar än anslutning efter prövning för varje fastighet. Möjligheten att använda sig av ett från början fast- ställt verksamhetsområde med åtföljande möjlighet till automatik kan i vissa fall vara att föredra inom tätbebyggda områden av mera betydande omfattning och där ett behov av att åsätta rörliga andelstal i något fall kan anses särskilt uttalat. Så kan t. ex. vara fallet inom ett område med ett stort antal fastigheter med heterogen sammansättning där praktiska olägenheter kan uppkomma med att åsätta fasta andelstal; det kan gälla exploateringsfastigheter där planförhållandena inte är fast— lagda och där området även inrymmer fastigheter som har en från övriga fastigheter avvikande användning, för t. ex. industriändamål. Praktiska skäl kan tala för att en fördelning av bidragsskyldigheten i sådana fall bör ske enligt normer, som kan tillämpas oavsett antalet fastighe- ter och växlande förhållanden i övrigt. Med ett system med rörliga andelstal kan man även vinna den fördelen att ny förrättning inte behö- ver företas vid förändringar i fastighetsbeståndet. Sådana ändringar inträffar mycket ofta inom tätbebyggda områden. särskilt under pågående exploatering där förrättningen ofta blir av betydande omfattning med åtföljande stora kostnader. En kompletterande regel som möjliggör en automatisk anpassning bör därför inarbetas i anläggningslagen . Bestäm- melsen bör utformas så att lämpligt andelstal på ett enkelt sätt kan åsättas med hänsyn till bebyggelsens karaktär och den grad av avgifts- differentiering som är önskvärd. Kostnadsregleringen för områdesanlägg ningarna bör grundas på väsentligen samma principer som gäller för vägföreningarna, dvs. att taxeringsvärdet normalt utgör fördelningsnorm men med möjlighet för förrättningsmyndigheten att i varje enskilt fall avgöra den lämpligaste fördelningsnormen.

SOU 1987 26 51

3.3 Rätt till slitageersättning

Förslag: Områdesanläggning för enskild väg får möjlighet att ta ut slitageersättning i huvudsak enligt de regler som i dag gäller för vägföreningar.

Enligt 77 S enskilda väglagen kan fastighet som inte ingår i vägföre- ning ha rätt att begagna vägförenings väg mot att ägaren åläggs att årligen betala en avgift. En förutsättning är att fastigheten har nytta av vägen. Tvist om ersättning eller om rätten att begagna vägen hand— läggs enligt 86 S sista stycket enskilda väglagen av fastighetsdomsto— len.

Någon motsvarande bestämmelse finns inte i anläggningslagen . I 50 S anläggningslagen inrymmes dock en möjlighet att tillfälligt begagna väg som inte hör till fastigheten. Vägutredningen föreslog en bestämmelse motsvarande 77 S enskilda väglagen för det fall att en fastighet hade ett mera uttalat behov av vägföreningsväg t. ex. av en utfartsväg från ett vägföreningsområde. Fastighetsägare, som inte ingick i föreningen, skulle vara skyldig att erlägga skälig ersättning för slitage av vägen under förutsättning att vägen begagnades i betydande omfattning.

Enligt arbetsgruppens mening torde de situationer som omfattas av 77 5 enskilda väglagen kunna regleras vid en särskild förrättning varvid andelstal enligt 15 5 andra stycket anläggningslagen fastställs för fastigheten. En förutsättning är givetvis att fastigheten ligger inom båtnadsområdet för den aktuella vägen. I avsnitt 3.1 har arbetsgruppen föreslagit att en områdesanknuten gemensamhetsanläggning i vissa fall skall kunna inrättas. För dessa fall bör en möjlighet öppnas för fastighet som inte ingår i en områdesanläggning att mot ersättning begagna enskild väg som ingår i en områdesanläggning. En motsvarighet till 77 S enskilda väglagen bör därför tas in i anläggningslagen.

52 sou 1987:26

3.4 Förrättningskostnader m. m.

Förslag: 29 5 anläggningslagen ändras så att samfällighetsförening debiteras förrättningskostnaderna i stället för de som deltar i sådana anläggningar.

I 78 5 tredje stycket enskilda väglagen finns bestämmelser om förord- nande av förrättningsman, gode män och sakkunnigt biträde. Bestämmelser med samma innehåll fanns tidigare även i 2 kap. enskilda väglagen, men de fördes över till 19 S anläggningslagen i samband med anläggningsla- gens tillkomst. Bestämmelserna i 19 S anläggningslagen bör på grund härav kunna tillämpas även för de vägar som omfattas av 3 kap. enskilda väglagen. Tredje stycket i 78 S enskilda väglagen behöver därför inte föras över till anläggningslagen.

Bestämmelserna i 78 S fjärde stycket enskilda Väglagen anger att för- rättningsmannen och hans biträden samt gode männen är berättigade att erhålla tillträde till fastigheter och byggnader och att därvid gå över ägor och anbringa sådana märken och signaler som behövs för att fullgö— ra uppdraget. Motsvarande reglering finns i 4 kap. 38 S fastighetsbild— ningslagen, till vilken 19 S anläggningslagen hänvisar. Bestämmelserna i 78 S fjärde stycket enskilda väglagen kan därför utgå.

I 78 S femte stycket enskilda väglagen återfinns bestämmelser om er- sättning till förrättningsmannen, sakkunnigt biträde och syssloman. Motsvarande bestämmelser rörande kostnaderna för en förrättning finns i lantmäteritaxan (1971:1101) och för sakkunnigt biträde i 4 kap. 34 S fastighetsbildningslagen. Bestämmelser om ersättning åt syssloman finns i 4 kap. 36 S fastighetsbildningslagen. Dessa bestämmelser bör kunna ersätta femte stycket i förevarande paragraf.

I 78 S sjätte stycket enskilda väglagen regleras vem som skall stå

för förrättningskostnaderna. I första hand skall Vägföreningen eller, om vägförening inte kommer till stånd, kronan betala kostnaderna. Om kostnad föranletts uteslutande av Viss sakägares yrkande eller bestri— dande, kan denne förpliktas betala den kostnaden. Bestämmelsen motsva— ras i huvudsak av 29 S anläggningslagen bl. a. med den skillnaden att det är de i samfälligheten ingående fastighetsägarna och inte samfäl- ligheten som debiteras kostnaderna. Lantmäteriverket har i anledning av

SOU 1987:26 53

vägutredningens förslag påpekat att det vore en betydande förenkling om 29 S anläggningslagen ändrades så att samfälligheten och inte de delta- gande fastighetsägarna debiterades förrättningskostnaderna. Särskilt om antalet deltagande fastigheter i gemensamhetsanläggningen är stort medför lantmäteriverkets förslag en betydande förenkling. Arbetsgruppen föreslår därför ett tillägg till 29 S anläggningslagen av innebörd att förrättningskostnaderna skall betalas av samfällighetsföreningen.

3.5 Verkställighet av förrättningsbeslut

Förslag: Länsstyrelsen får rätt att förelägga samfällighetsföreningar att bygga och underhålla enskilda vägar av större betydelse ur allmän synpunkt.

Enligt 87 5 första stycket enskilda väglagen kan länsstyrelsen, om vägförening underlåter att bygga eller underhålla någon av föreningens Vägar eller fullgöra Vinterväghållning, förelägga föreningen att inom viss tid vidta erforderliga åtgärder. Om detta inte sker kan åtgärderna i stället verkställas genom länsstyrelsens försorg och på föreningens bekostnad. Enligt lagrummet kan en framställning härom göras av ägare eller innehavare av fastighet som inte ingår i föreningen men som för- värvat rätt att använda vägen. Enligt andra stycket kan så även ske beträffande sådan åtgärd som utgör förutsättning för rätten att till— träda vägmarken. Även syssloman kan förordnas om åtgärd enligt andra stycket inte vidtas. Sysslomannen kan också ta ut bidrag för att bekos- ta åtgärden av föreningsmedlemmarna. Länsstyrelsen kan enligt tredje stycket ge anstånd tills Vidare eller under Viss tid med vägs byggande eller övertagande av väghållningen. Om skäl föreligger kan anståndet återkallas.

Anläggningslagen innehåller inte någon motsvarighet till 87 5 första stycket enskilda väglagen. I 33 S anläggningslagen anges endast att anläggningsbeslutet är förfallet, om anläggningen ej utförts inom den tid som bestämts i beslutet. Enligt 31 S samfällighetslagen kan läns- styrelsen utse en ledamot eller, om synnerliga skäl föreligger, flera ledamöter i styrelsen. Enligt förarbetena (prop. 1973: 160 s. 426) kan detta ske då samfällighetens förvaltning berör Väsentliga allmänna intressen och det kan befaras att dessa inte i tillräcklig mån blir beaktade utan att en särskild styrelseledamot utses. Samfällighetslagen

54 SOU 1987:26

ger dock inte länsstyrelsen någon möjlighet att se till att beslut verkställs på samfällighetens bekostnad. Anledningen till att anlägg- nings- och samfällighetslagarna inte innehåller någon möjlighet för det allmänna eller medlem att påkalla någon verkställighet av ett anlägg— ningsbeslut synes inte närmare ha kommenterats i förarbetena till anläggningslagen . Möjligen kan det ha ansetts betänkligt att ge det allmänna möjlighet att verkställa ett beslut om inrättande av gemensam- hetsanläggning. Detta synsätt kan dock enligt arbetsgruppens mening inte utan vidare tillämpas på enskilda vägar som är belägna inom tätbe— byggelse, där det offentligrättsliga inslaget är särskilt uttalat. Att Vägarna byggs ut i takt med att ett område nyexploateras utgör nämligen ett sådant samhälleligt intresse att erforderliga möjligheter till att förordna om tvångsvis verkställighet av ett anläggningsbeslut bör finnas. En motsvarighet till enskilda väglagens möjligheter att genom åtgärd av statlig myndighet få erforderliga nybyggnads— och underhålls— åtgärder verkställda beträffande sådan enskild Väg som är av större betydelse ur allmän synpunkt bör därför enligt arbetsgruppens mening arbetas in i anläggningslagen . Det bör emellertid understrykas att en sådan möjlighet bör stå öppen endast i fråga om sådana enskilda vägar där det från samhällelig synpunkt framstår som angeläget att verkstäl— lighetsåtgärder vidtas. Att t. ex. underhållet beträffande en mindre kvartersväg inom ett fritidsområde med ringa trafikintensitet är efter— satt bör normalt inte föranleda något föreläggande från länsstyrelsens sida.

Enligt arbetsgruppens mening kan det närmare övervägas om inte en möjlighet att förordna om verkställighet borde införas även i fråga om andra beslut än de nyss nämnda, åtminstone i de fall då det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt att en gemensamhetsanläggning bildas. Den frågan kan emellertid inte tas upp i detta sammanhang.

3.6 Bestämmelser till främjande av trafiksäkerheten

Förslag: Bestämmelserna i 5 kap. enskilda Väglagen till främjande av trafiksäkerheten förs med i huvudsak enbart redaktionella ändringar över till anläggningslagen .

SOU 1987:26 ' 55

I 5 kap. enskilda väglagen finns bestämmelser till främjande av trafik- säkerheten som — med de begränsningar som anges i 1 S tredje stycket enskilda väglagen— är tillämpliga på enskilda Vägar enligt såväl enskilda väglagen som anläggningslagen. Vägutredningen hade i denna del förslag till omfattande ändringar (se 73—87 55 i utredningens förslag) som var föranledda av en strävan att införa samma ordnings— och säker— hetsföreskrifter som gäller för de allmänna vägarna och som även upp— togs i förslaget till lag om kommunvägar. I avbidan på en eventuell reformering av de materiella reglerna om de enskilda Vägarna enligt de riktlinjer som vägutredningen arbetat utifrån bör enligt arbetsgruppens mening någon saklig ändring inte nu företas beträffande trafiksäker— hetsföreskrifterna.

Vid tillkomsten av anläggningslagen lämnades bestämmelserna i 5 kap. enskilda väglagen till främjande av trafiksäkerheten orubbade. I förar- betena (prop. 1973:160 5. 607) angavs att bestämmelserna i fortsätt— ningen skulle tillämpas även på enskilda vägar som tillkommit med stöd av anläggningslagen. Förutom 1 S fjärde stycket enskilda Väglagen bör således bestämmelserna i 5 kap. enskilda Väglagen med vissa ändringar arbetas in i anläggningslagen.

SOU 1987:26 - 57

4 Bestämmelser i enskilda väglagen som inte bedömts nödvändiga att arbeta in i anläggningslagen

I samband med anläggningslagens tillkomst övervägdes närmare behovet av att överföra bestämmelserna i 1 kap. enskilda väglagen till anlägg— ningslagen (prop. 1973:160 s. 265 ff). Resultatet av dessa överväganden blev att vissa bestämmelser i 1 kap. enskilda väglagen fördes över till ett särskilt avsnitt i anläggningslagen som endast avsåg enskilda vägar (46—55 55). Att överföra övriga bestämmelser i 1 kap. enskilda Väglagen ansågs inte nödvändigt, eftersom dessa bestämmelser täcktes av de gene— rella reglerna i anläggningslagen. I det följande behandlas närmare behovet av att överföra ytterligare särbestämmelser från enskilda väg-

lagen till anläggningslagen .

4.1 Tillämpningsområdet för lagen om enskilda vägar m. m.

I 1 5 första stycket enskilda väglagen föreskrivs att lagen är tillämp- lig på enskild väg som är till nytta för en eller flera fastigheter. Av förarbetena (SOU 1938:23 s. 125) framgår att lagen är tillämplig även på vägar för tillfälliga behov och vägar som inte kan betecknas som farvägar, dvs. vägar för körtrafik. Endast sådana vägar som "icke är av nytta för fastighet" utesluts från lagens tillämpning. Enskilda väglagen är däremot tillämplig på t. ex. gångvägar, cykelvägar och ridvägar.

I förarbetena till anläggningslagen (prop. 1973:160 5. 143) anfördes att huvudsyftet med den nya lagen är att reglera frågor om inrättande av anläggningar som är gemensamma för flera fastigheter. Vid remiss- behandlingen anfördes att upplåtelse av rätt till väg även för enstaka fastighets stadigvarande behov borde kunna ske enligt anläggningslagen. Departementschefen anslöt sig till denna uppfattning och anförde att lagen borde vara tillämplig oavsett om behovet var av tillfällig eller stadigvarande natur. I fråga om enskilda vägar gjordes därför avsteg från kravet att en gemensamhetsanläggning skall vara av stadigvarande betydelse och att den skall tillgodose mer än en fastighets behov. Dessa bestämmelser togs upp i 47, 49 och 50 Så anläggningslagen. Depar- tementschefen ansåg det inte behövligt att i anslutning till 1 5 anläggningslagen särskilt hänvisa till dessa speciella regler (prop. 1973:160 5. 183). Anläggningslagens och enskilda väglagens tillämp-

. ') 58 SOU 1987.26

ningsområde kan därför sägas stämma överens. Bestämmelsen i 1 5 första

stycket enskilda väglagen torde med hänsyn härtill kunna undvaras.

I 1 5 andra stycket enskilda Väglagen föreskrivs att gruva samt byggnad och industriell anläggning som tillhör annan än ägaren till grunden skall jämställas med fastighet. Bestämmelsen motsvaras i stort sett av 2 S anläggningslagen. Där anges att anläggningslagens bestämmelser om fastighet äger motsvarande tillämpning på tomträtt som inskrivits och på gruva. Om det är lämpligt, skall bestämmelserna tillämpas även på byggnad eller annan anläggning som inte hör till fastighet och på naturreservat.

AV 1 5 tredje och fjärde styckena enskilda Väglagen framgår dels att 2-4 kap. enskilda väglagen inte gäller inom områden med fastställd stadsplan och dels att 5 kap. enskilda Väglagen inte gäller inom områ- den med stads- eller byggnadsplan. Detta innebär att bestämmelserna i enskilda Väglagen aldrig kan tillämpas på gata. Som framgår av tredje stycket medför inte en tillkommande stadsplan att vad som då redan gäller beträffande befintliga Vägar upphör att gälla. Anledningen här— till är att införande av stadsplan inte alltid medför någon omedelbar faktisk förändring. En enskild väg kan därför fortsätta att nyttjas i samma utsträckning som tidigare. Vad som kan vara bestämt genom för— rättning eller dom enligt enskilda väglagen angående en enskild väg upphör att gälla först om vägen i sin helhet blir allmän väg eller gata. I promemorian som låg till grund för anläggningslagen (Ds Ju 1971:16 s. 90) ansågs det inte behövas några begränsningar i territo— riellt avseende. Anläggningslagen är således tillämplig såväl inom tätbebyggda områden som inom glesbygder och oavsett om detaljplaner eller andra byggnadsreglerande föreskrifter gäller eller inte. Det är inte heller ovanligt att inom stadsplaneområden (t. ex. inom storkvar- ter) mindre förbindelsevägar ingår i gemensamhetsanläggning. Som kommer att beröras vid genomgången av övergångsbestämmelserna innebär arbets- gruppens förslag att befintliga Vägföreningar kommer att anses inrätta- de som områdesanläggningar enligt anläggningslagen. Detta medför att de vägföreningar som har sin verksamhet inom ett stadsplanelagt område, där vägarna ännu inte har upplåtits till allmänt begagnande som gata, kommer att fortsätta sin verksamhet till dess stadsplanen genomförs genom att gatorna färdigställs och upplåts för trafik. Något behov av en särskild bestämmelse motsvarande tredje stycket för de enskilda

SOU 1987:26 59

vägar som omfattas av 3 kap. enskilda väglagen torde därför inte före-

ligga.

I 1 S femte stycket föreskrivs att enskilda väglagen inte ändrar vad som finns särskilt stadgat om rätt till väg eller om väghållningsskyl- dighet i vissa fall och inte heller inskränker omfattningen av den s. k. allemansrätten. Något behov av att behålla 1 S femte stycket enskilda väglagen för de vägar som f. n. regleras i 3 kap. enskilda väglagen, synes, på de skäl som anfördes i prop. 1973:160 5. 265, inte

föreligga.

4.2 Vissa definitionsfrågor rörande enskild Väg

Bestämmelser som i stort sett motsvarar innehållet i 2 S enskilda Väg- lagen om vad som skall hänföras till väg finns upptagna även i 46 S anläggningslagen. 2 5 enskilda väglagen kan därför undvaras.

I 3 S enskilda Väglagen anges vad som omfattas av väghållning. Dess— utom definieras byggande av väg, vägunderhåll och vinterväghållning. Motsvarande bestämmelser saknas i anläggningslagen men återfinns i 26 S väglagen och 45 S Vägkungörelsen. I 3 S enskilda Väglagen har vinter- väghållning brutits ut som en särskild grupp av väghållningsåtgärder, medan dessa åtgärder i väglagen anses inbegripna i övriga underhållsåt- gärder. Skälet för denna särreglering i enskilda väglagen ansågs bl. a. vara att de som svarar för vinterväghållningen inte alltid svarar för skötseln av Vägen i andra hänseenden. Detta har i enskilda väglagen medfört ett behov av en särskild term för att beteckna de åtgärder, som ankommer på de skilda intressentgrupperna. Det är således fråga om en lagteknisk bekvämlighetsåtgärd som numera inte har större räckvidd. I anläggningslagen ansågs därför inte tillräckliga skäl föreligga att i fortsättningen ha särskilda bestämmelser om Vinterväghållning (prop. 1973:160 5. 266). I 48 S anläggningslagen har dock öppnats en möjlighet till särskild kostnadsfördelning för Vinterväghållning.

Enligt 26 S väglagen i dess nuvarande lydelse definieras drift av väg på ett sätt som innefattar underhåll, reparation och andra åtgärder för att hålla vägen i ett tillfredsställande skick. I prop. 1985/86:118 med förslag till Vissa följdändringar i väglagstiftningen i anledning av plan- och bygglagen har en ändring av 26 5 väglagen föreslagits som syftar till att få till stånd en klarare uppdelning mellan byggande och

60 SOU 1987:26

drift. Till drift av Väg föreslås förutom underhålls— och förbättrings- arbeten även renhållning och servicearbeten (a. prop. s. 45). Bestäm- melser av i huvudsak samma innebörd finns även i renhållningslagen (1979:596) och allmänna ordningsstadgan (1956z617) beträffande renhåll- ningsåtgärder på allmänna platser inom stadsplanelagda områden och allmän väg inom områden med byggnadsplan. Någon reglering av renhåll- ningen på enskilda Vägar förutom kommunens allmänna skyldighet att verkställa renhållning utomhus finns således inte. Detta ansåg vägut- redningen som en allvarlig brist. Enligt vägutredningen finns det ett stort behov av reglering av renhållningen beträffande enskilda vägar inom områden med byggnadsplan och övriga enskilda Vägar som förmedlar mera betydande trafik. Utredningen ansåg det lämpligt att områden med byggnadsplan i detta avseende jämställdes med områden med stadsplan.

Beträffande övriga enskilda Vägar, dvs. sådana som inte förmedlar mera betydande trafik, påpekade vägutredningen att förhållandena var mycket varierande. Beträffande vissa vägar fanns knappast något behov att närmare reglera renhållningen, medan renhållningen på andra mer trafikerade enskilda Vägar borde regleras på samma sätt som för allmän- na platser i stadsplan. Speciellt gällde det de Vägar som till sin funktion stod de allmänna vägarna nära och som i betydande omfattning bekostades med statsbidrag. Vägutredningen föreslog därför att — efter länsstyrelsens bestämmande - regler om renhållningsskyldighet beträf- fande enskilda vägar borde införas men begränsas till att gälla sådana vägar, som uppbar mera betydande allmän trafik.

Bestämmelserna i 3 S enskilda väglagen om byggande av Väg, vägunder- håll och vinterväghållning har - för de enskilda Vägar som numera inrättas som en gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen - en motsvarighet i 14 5 andra stycket anläggningslagen som anger att de deltagande fastigheterna utgör en samfällighet som svarar för anlägg- ningens utförande och drift (prop. 1973: 160 s. 266). 48 S anläggnings— lagen möjliggör vidare särskild kostnadsfördelning för vinterväghåll-

ning. Vad som närmare avses med drift har inte kommenterats i förarbe- tena, utan det har överlämnats åt praxis att närmare bestämma gränsen mellan byggande och underhåll av Väg. Enligt arbetsgruppens mening får vägunderhållet anses ha en central betydelse eftersom många enskilda

vägar inom större tätorter har en hög nyttjandegrad och därför ofta hög standard. Det kan dock antas att kommunerna i flertalet fall redan

övertagit driften av dessa Vägar och därmed även renhållningen. Den

SOU 1987:26 61

mera generellt utformade bestämmelsen i 14 5 andra stycket anläggnings- lagen innefattar också sådana väghållningsåtgärder som avses i 3 S enskilda väglagen . Bestämmelsen i enskilda väglagen om vad som menas med väghållning kan därför upphävas.

4.3 Bestämmelser om byggande av enskild väg

I 4 5 första stycket enskilda Väglagen anges att Väg skall byggas med minsta möjliga kostnad och med minsta intrång och olägenhet för annan. En bestämmelse med i stort sett samma innehåll finns i 8 5 första punk- ten anläggningslagen. Stadgandet i 4 5 första stycket enskilda väglagen behöver därför inte föras över till anläggningslagen.

Bestämmelsen i 4 5 andra stycket enskilda väglagen att väg skall stå i överensstämmelse med plan har en motsvarighet i 9 5 anläggningslagen som f. n. ger möjlighet till dispens med besvärshänvisning. Möjligheten till dispens har i förslaget till följdlagstiftning till den nya plan- och bygglagen tagits bort eftersom undantag från plan— och bygglagen inte kan medges. I 4 S tredje stycket enskilda väglagen anges att väg- underhåll m. m. skall utföras på sätt vägens ändamål fordrar. I 4 S fjärde stycket enskilda väglagen framhålls att hänsyn till fasta forn- lämningar m. m. skall tas. Motsvarande bestämmelse i 9 5 andra stycket anläggningslagen föreskriver att anläggning skall inrättas så att syf- tet med gällande naturvårdsföreskrifter inte motverkas. Av det sagda framgår att ett upphävande av 4 5 enskilda Väglagen inte behöver föran- leda ändringar eller tillägg i anläggningslagen .

4.4 Ansvaret för väghållningens fullgörande m. m.

I 5 5 första stycket enskilda väglagen anges att fastighetsägaren sva- rar för fullgörandet av väghållningsskyldigheten eller annan förplik- telse som åvilar fastighetsägaren enligt enskilda Väglagen. I 14 5 andra stycket anläggningslagen uttrycks motsvarande ansvarighet på så sätt att den för ändamålet bildade samfälligheten svarar för en anlägg- nings utförande och drift. Av 14 5 första stycket anläggningslagen framgår vidare att gemensamhetsanläggningen är samfälld för de fastig- heter som deltar i anläggningen. Enligt förarbetena (prop. 1973:160

5. 213 f) anses samfällighetens sakrättsliga anknytning till delägar— fastigheterna därigenom ha kommit till uttryck på ett tillräckligt tydligt sätt. Det har inte ansetts nödvändigt att föreskriva att

62 SOU 1987:26

delaktigheten i samfälligheten är förenad med äganderätten till varje särskild fastighet och inte får överlåtas särskilt. Det ansågs också ligga i sakens natur att det inte är möjligt att vid överlåtelse av fastigheten undanta delaktigheten i samfälligheten.

Anläggningslagens konstruktion att ansvaret primärt lagts på associa- tionen får anses mera ändamålsenligt och kan även omfatta områdesan- läggningar. Flertalet bestämmelser i 3 kap. enskilda väglagen (se t.ex. 87 S) lägger också ansvaret på föreningen och inte på de i föreningen ingående fastighetsägarna. Den i 5 5 första stycket enskilda Väglagen intagna bestämmelsen behöver därför inte föras över till anläggningsla-

gen.

Reglerna i 5 5 andra och tredje styckena enskilda väglagen innebär att vissa rättighetshavare skall anses jämställda med fastighetsägare. Bestämmelserna motsvaras i huvudsak av 3 S anläggningslagen och 5 5 lagen om införande av anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter. 5 5 andra och tredje styckena enskilda väglagen kan

därför undvaras.

I 5 S fjärde stycket enskilda Väglagen upptas regler om ansvaret för obetalda avgifter vid ägarbyte. Motsvarande regler har upptagits i 44 S samfällighetslagen i en något effektivare utformning (solidarisk betal- ningsskyldighet). Denna bestämmelse bör kunna tillämpas på alla slag av anläggningar.

I 5 S fjärde stycket enskilda väglagen anges vidare att ny ägare är skyldig att rätta till vad efterträdaren eftersatt i fråga om väghåll- ningsarbete som ålagts honom. Bestämmelsen får anses ålderdomlig och för marginell för att behöva arbetas in i anläggningslagen . Väghåll- ningen för vägföreningsvägar torde numera sällan ske i form av person- liga insatser från fastighetsägarens sida. Bestämmelsen i 5 S fjärde stycket enskilda väglagen kan därför utgå.

I 5 S femte stycket enskilda väglagen erinras om att det finns sär— skilda bestämmelser om förmånsrätt för vissa fordringar enligt enskilda väglagen. De bestämmelser som åsyftas finns i lagen (1939:609) om för— månsrätt för Vissa fordringar enligt enskilda Väglagen. Bestämmelsen innebär att som säkerhet för att delägare i vägförening — och vägsam— fällighet som inte ombildats till samfällighetsförening - fullgör sin

SOU 1987:26 63

skyldighet att lämna bidrag till föreningens kostnader, har man i för- månsrättslagen (1970:979) bestämmelser om att med förfallna bidrags— fordringar följer legal panträtt med bättre förmånsrätt än som följer med inteckning i fastigheten. AV bestämmelserna framgår vidare att vägförening eller vägsamfällighet har förmånsrätt enligt 17 kap. 6 5 handelsbalken, dvs. numera 6 S 1 förmånsrättslagen(1970:979), för bidrag som i vederbörlig ordning debiteras fastighetsägare. Förmånsrät— ten gäller dock inte bidrag som varit obetalda mer än ett år från förfallodagen.

Samma förmånsrättssystem gäller beträffande samfällighetsförenings fordran enligt lagen (1973:1152) om förmånsrätt enligt lagen om för- valtning av samfälligheter. Det kan dock inte anses lämpligt att ha två lagar med samma materiella innehåll vid sidan av varandra. 1939 års lag kan därför upphävas i sin helhet. I den nu förevarande lagen (1973:1152) bör i stället som en följdändring till ändringarna i anläggningslagen föreskrivas att 1973 års lag äger motsvarande till- lämpning i fråga om vägsamfällighet, som inrättats enligt 2 kap. enskilda Väglagen. I fråga om vägsamfällighet som bildats enligt 1926 års lag om enskilda vägar eller äldre lag föreligger däremot ingen förmånsrätt enligt 1973 års lag. Enligt tionde stycket av övergångsbe- stämmelserna till enskilda väglagen kan dock förrättning påkallas en— ligt enskilda väglagen för prövning av fråga, huruvida en äldre regle- ring kan fastställas att för framtiden gälla såsom verkställd enligt enskilda väglagen. Samfälligheten anses då ha bildats enligt reglerna i

enskilda Väglagen , Vilket bl. a. medför att förmånsrättslagen blir tillämplig.

4.5 Omfattningen av vägförenings verksamhetsområde

I 73 & enskilda väglagen återfinns detaljerade bestämmelser om Vilka vägar som skall hänföras till vägföreningens Vägar. Vägutredningen (SOU 1977:12 s. 194) föreslog att en motsvarande bestämmelse skulle tas in i anläggningslagen med den jämkningen att till vägförening skulle hän- föras alla behövliga tillfartsvägar till verksamhetsområdet och de vägar inom området som är till nytta för samfärdseln. Undantag gjordes enbart för infart till enskild fastighet samt — om särskilda skäl före— låg - för väg för tillfälligt behov eller väg som är av ringa nytta för området. Enligt arbetsgruppens mening borde avgränsningar av ovan angi— vet slag kunna avgöras av fastighetsbildningsmyndigheten i samband med

64 SOU 1987:26

förrättningen främst med stöd av det allmänna stadgandet i 8 5 anlägg- ningslagen. Där föreskrivs att en gemensamhetsanläggning skall förläg- gas och utföras på sådant sätt att ändamålet med anläggningen vinns med minsta möjliga intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. Villkoret i 9 5 första stycket anläggningslagen att gemensamhetsanläggning skall stå i överensstämmelse med fastställd plan är givetvis av betydelse i sammanhanget. I förarbetena till anläggningslagen (prop. 1973:160 5. 194) anfördes Vidare att lokaliseringen och utförandet skulle bedömas enligt bestämmelserna i 9-12 55 anläggningslagen till skydd för allmän- na och enskilda intressen. Något behov av att föra över 73 S enskilda väglagen till anläggningslagen synes därmed knappast föreligga.

I 74 S enskilda väglagen anges att en reglering av frågor om enskild väg enligt 3 kap. enskilda väglagen bryter vad som tidigare föreskri- vits i annan ordning, vare sig detta skett i enlighet med ny eller äldre lag, genom särskilt lagstadgat förfarande eller genom privat avtal. De enskilda vägar som enligt förrättningsutlåtandet skall till— höra vägföreningens vägar regleras fortsättningsvis endast av 3 kap. enskilda väglagen och inte av eventuell tidigare förrättning eller ingångna överenskommelser mellan fastighetsägare. Någon motsvarighet till denna bestämmelse finns inte i anläggningslagen . Enligt 24 S anläggningslagen skall av anläggningsbeslutet framgå det utrymme som upplåts för anläggningen. Att anläggningslagen skall tillämpas oberoen- de av tidigare avtal m. m. beträffande en vägs status förefaller natur- ligt. Stadgandet i 74 S enskilda väglagen , som närmast synes ha karak- tären av övergångsbestämmelse, kan därför undvaras.

4.6 Handläggningen av ersättningsfrågan m. m.

I 75 5 första stycket enskilda väglagen anges att - sedan det slutligt avgjorts att väg skall byggas eller tas i anspråk - föreningen får mot ersättning för markupplåtelse och annat intrång lösa rätt att begagna vägmarken eller den befintliga vägen, i förekommande fall efter avdrag för den nytta som kan tillgodoräknas den ersättningsberättigade. Efter— som ett övertagande av en befintlig väg nästan alltid blir till nytta för medlem som tidigare haft att ombesörja underhållet stadgas att ersättning i dessa fall skall utgå endast om särskilda skäl föranleder detta. Stycket avslutas med en hänvisning till byggnadslagens bestäm- melser beträffande rätten att ta i anspråk mark i vissa fall utan er- sättning. Bestämmelsen syftar närmast på 112 och 113 55 byggnadslagen.

( i 1 ! i | i (

i '

sou 1987:26 65

Om överenskommelse om ersättning inte kan nås, hänvisas man enligt 86 S

enskilda Väglagen till att väcka talan vid fastighetsdomstol. I förar- betena (NJA II 1940 s. 463) anges bl. a. att de uppskattningar och

värderingar som erfordras för ersättningsbeloppets bestämmande i första hand bör ligga på domstol och att det inte kan anses lämpligt att ytterligare belasta länsstyrelsen med dessa uppgifter. Det finns såle- des inte någon möjlighet att avgöra ersättningsfrågorna i samband med förrättningen om överenskommelse inte kan nås.

Vägutredningen anförde (prop. 1977:12 s. 133) att systemet i 3 kap. enskilda väglagen, enligt vilket anläggningsfrågan handläggs skild från ersättningsfrågan, bättre tillgodosåg kraven på enkelhet och snabbhet än ordningen enligt anläggningslagen enligt Vilken förekommande ersätt- ningsfrågor skall vara avgjorda innan förrättningen avslutas (19 S anläggningslagen och 4 kap. 29 S fastighetsbildningslagen). I praktiken uppnåddes enligt vägutredningen nästan alltid överenskommelse i ersätt- ningsfrågorna med fastighetsägaren och även om uppgörelse inte kunde uppnås var rättssäkerheten för den enskilde fastighetsägaren tillgodo- sedd genom att Vägföreningen fick anses utgöra en tillräcklig garant för att ersättningsskyldigheten kunde uppfyllas. Vägutredningen före- slog därför att en motsvarighet till 86 5 första stycket enskilda Väg— lagen skulle tas in i anläggningslagen.

Enligt 19 S anläggningslagen skall ersättningsfrågorna handläggas och avgöras i samband med anläggningsbeslutet på sätt som anges i 4 kap. 29 S fastighetsbildningslagen. Besvär mot anläggningsbeslutet prövas enligt 30 S anläggningslagen av fastighetsdomstolen. I stället för nedsättning i allmänt förvar enligt 86 S femte stycket enskilda vägla- gen har genom 5 kap. 30 a 5 fastighetsbildningslagen, som enligt 27 a 5 anläggningslagen är tillämplig på anläggningsbeslut, stadgats om för- skott till fastighetsägare på den ersättning som slutligt fastställs och om säkerhet för den ersättning som kan komma att fastställas.

Lantmäteriverket anförde i sitt remissvar till Vägutredningens betän— kande att utredningens uppfattning knappast delades av dem som sysslade med vägföreningar ute på fältet. Verket ansåg det som en klar brist att man i ärenden om enskilda vågar inte kunde avgöra ersättningsfrågorna

vid förrättningen.

66 SOU 1987:26

De argument som förts fram i förarbetena till enskilda väglagen och

av vägutredningen till stöd för en separat handläggning av ersättnings— frågorna är enligt arbetsgruppens mening inte övertygande. Till stöd för en tillämpning av anläggningslagens regler talar - förutom att man får en rationellare handläggning — att ersättningsbestämmelserna anpas- sas till vad som enligt 13 S anläggningslagen redan gäller för övriga enskilda vägar enligt anläggningslagen. Anläggningslagens ersättnings- regler bör därför enligt arbetsgruppens mening omfatta även de vägar som i dag inrättas i form av vägföreningar.

I 75 5 andra stycket enskilda väglagen föreskrivs att 41 S samma lag skall tillämpas om en enskild väg korsar eller berör allmän väg m. m. Stadgandet innebär att förvaltningen av den allmänna leden är berätti- gad att ombesörja sådana trafikanordningar som föranleds därav. Det ursprungliga förslaget till anläggningslag innehöll ingen bestämmelse för de nu berörda fallen. Det förutsattes att fastighetsbildningsmyn- digheten samrådde med de myndigheter vilkas verksamhetsområden berördes av vägföretaget och beaktade de synpunkter som därvid framkom (prop. 1973:160 5. 277). Sedan det Vid remissbehandlingen påpekats att det i viss mån var tveksamt om fastighetsbildningsmyndigheten utan stöd i författning kunde föreskriva att vägarbetet till viss del skulle ombe— sörjas av en trafikleds förvaltning eller stå under dess kontroll, överfördes bestämmelsen utan saklig ändring till 55 & anläggningslagen. Något behov av en inarbetning av 75 5 andra stycket enskilda väglagen finns därför inte.

4.7 Rätt att ta sand m. m. samt möjligheter att sätta upp grind

75 5 tredje stycket enskilda väglagen hänvisar till 13 S samma lag som reglerar möjligheterna för fastighet som ålagts väghållningsskyl— dighet att ta sand, grus, jord eller sten m. m. från annans fastighet

om detta inte leder den sistnämnda till märkligt men. För att öka trafiksäkerheten kan även upplåtas rätt att röja träd eller buskar. 13 S enskilda väglagen har utan några större sakliga ändringar över- förts till 51 S anläggningslagen. Bestämmelserna i 51 5 anläggningsla- gen om rätt att röja träd och buskar har dock utvidgats till att gälla även annan Växtlighet. Tidsfristen i 13 5 andra stycket enskilda vägla- gen har vidare tagits bort och "märkligt men" i första stycket har ersatts med "synnerligt men". Bestämmelsen i 51 S anläggningslagen bör vara tillräcklig.

SOU 1987:26 67

I 75 5 fjärde stycket enskilda väglagen föreskrivs tillståndsplikt för grind eller led över vägförenings väg. 52 S anläggningslagen ger möj- lighet att besluta särskilt om ett sådant förbud. Denna möjlighet bör

vara tillräcklig. Bruket av grind m. m. är i vart fall inom tätbebyggda områden numera sällsynt.

4.8 Rätt att påkalla förrättning, ersättning till förrättningsman m. m.

Enligt 78 5 första stycket enskilda väglagen kan länsstyrelsen vid behov påkalla förrättning för bildande av en vägförening. I 18 S anläggningslagen har rätten att påkalla förrättning tillagts dels ägare av fastighet, som avses delta i anläggningen, byggnadsnämnden och hyresgästorganisation, dels länsstyrelsen, om den finner anläggningen vara av större betydelse från allmän synpunkt. Länsstyrelsen har en motsvarande initiativrätt enligt 5 kap. 3 S fastighetsbildningslagen när det gäller fastighetsreglering.

Enligt uppgift överväger 1979 års fastighetsbildningsutredning att ge även samfällighetsförening rätt att påkalla förrättning som angår gemensamhetsanläggning under föreningens förvaltning.

Frågan om gemensamhetsanläggning avseende Vägar skall bildas eller

inte torde i flertalet fall aktualiseras av kommunen eller markägare i samband med exploateringen av en fastighet. Det borde därför ligga närmare till hands att på samma sätt som enligt anläggningslagen över- låta åt kommunen eller berörd fastighetsägare att göra en framställning om att inrätta en gemensamhetsanläggning för de situationer som i dag omfattas av 3 kap. enskilda väglagen . Risk för att en anläggningsför- rättning inleds utan skäl motverkas dessutom av ersättningsbestämmel- serna i 29 S anläggningslagen jämfört med 3 kap. 6 S fastighetsbild- ningslagen, som anger att sökanden får stå för kostnaderna om gemensam- hetsanläggning inte kommer till stånd.

I följdlagstiftningen till plan- och bygglagen föreslås ett tillägg till 18 5 första stycket anläggningslagen av innebörd att även fastig— hetsägare, som får sin fastighet eller en del av den utlagd till allmän plats för vilken annan än kommunen är huvudman (motsvarar nuvarande förhållanden för byggnadsplan), skall ha rätt att påkalla förrättning för bildande av gemensamhetsanläggning. Ändringen motiveras av att

68 SOU 1987:26

huvudman enligt 14 kap. 1 S förslaget till plan- och bygglag är skyldig att - om fastighetsägaren begär det - förvärva allmän platsmark. En sådan huvudman finns emellertid inte alltid utsedd. Fastighetsägarna bör därför kunna se till att huvudman utses genom en förrättning enligt anläggningslagen . Den föreslagna möjligheten motsvaras i dag av 116 5 första stycket byggnadslagen, enligt vilken länsstyrelsen kan föran- stalta om att en vägförening kommer till stånd. Motsvarande ändring har också föreslagits i 78 5 första stycket enskilda Väglagen .

Anläggningslagens bestämmelser bör mot bakgrund av det ovan anförda kunna ersätta reglerna i 78 5 första stycket enskilda väglagen om på- kallande av förrättning.

Innehållet i 78 5 andra stycket enskilda väglagen inryms i anläggnings— lagens allmänna regler om förrättning.

4.9 Förrättningsmannens utredningsskyldighet och innehållet i förrättningsutlåtandet

79 S enskilda väglagen handlar om förrättningsmannens skyldighet att utreda förhållanden som påverkar frågan om vägförening bör bildas och - om så bör ske - vad som närmare skall ingå i föreningen. Stadgandet är detaljerat till sin utformning och tar t. ex. upp frågor om hur Vägar bör utföras till läge, sträckning, bredd m. m. (jfr ovan under avsnitt 4.5 ). I 21 S anläggningslagen är motsvarande bestämmelse mycket allmänt utformad och anger att fastighetsbildningsmyndigheten skall utreda förutsättningarna för anläggningen och ombesörja behövliga tekniska arbeten och värderingar samt samråda med sakägare och myndig- heter som berörs av anläggningen. Lantmäteriverket har utfärdat anvis- ningar för de olika förrättningar som kan ifrågakomma. Bestämmelsen i 21 S anläggningslagen med tillhörande anvisningar kan därför ersätta

regleringen i 79 5 enskilda väglagen.

I 80 S enskilda väglagen redogörs närmare för vad länsstyrelsens förrättningsutlåtande skall innehålla. De områden och Vägar som skall ingå i föreningen skall anges, karta skall ritas, förteckning över de fastigheter som berörs av väganläggningen med uppgift om bl. a. andels— tal skall upprättas. Vidare skall anges hur kostnaderna för förvalt- ningen skall betalas. Även regler för utställning av utlåtandet finns upptagna och föreskrifter om "nödigt antal avskrifter" till länsstyrel-

SOU 1987:26 69

sen. Motsvarande bestämmelser upptas i 19 S anläggningslagen (som

bl. a. hänvisar till 4 kap. 27-33 55 fastighetsbildningslagen) samt 21 och 24 55 anläggningslagen. Därutöver anges i 23 5 anläggningslagen att fastighetsbildningsmyndigheten i Vissa fall skall hänskjuta ärendet till byggnadsnämndens prövning. Byggnadsnämndens prövning avser sådan gemensamhetsanläggning som kräver byggnadslov eller som rör område med stadsplan eller byggnadsplan eller om anläggningen utom detaljplanelagt område skulle försvåra områdets ändamålsenliga användning. Byggnads- nämndens beslut kan överklagas hos länsstyrelsen. Beslutet är bindande för fastighetsbildningsmyndigheten. I materiellt hänseende föreligger inte sådana skillnader mellan enskilda väglagens och anläggningslagens regler att de skulle utgöra hinder mot att tillämpa de senare på vägar som f. n. handhas av Vägföreningar.

4.10 Underställning och besvär över förrättningsutlåtande

Enligt 81 5 första stycket enskilda Väglagen kan länsstyrelsen i vissa fall meddela föreskrift om att förrättningsutlåtandet skall understäl- las dess prövning. Även förrättningsmannen har denna möjlighet. Anlägg- ningslagen innehåller däremot inga bestämmelser om underställning till statlig myndighet. Bestämmelserna i enskilda Väglagen motiverades främst med hänsyn till de då varierande kvalifikationerna hos förrätt- ningspersonalen och till sambandet med byggnadsplaneärendena (se Bexe- lius och Körlof: Väglagarna, 1965, s. 273 f). Dessa synpunkter har knappast någon relevans i dag. Något behov av att föra över bestämmel- serna om underställning till anläggningslagen kan därför inte anses föreligga.

Enligt 81 5 andra stycket enskilda väglagen skall talan mot utlåtandet föras hos länsstyrelsen genom besvär inom 30 dagar från den dag för- rättningen avslutades. Enligt 30 S anläggningslagen , som hänvisar till 15 kap. fastighetsbildningslagen , skall besvär över beslut enligt anläggningslagen i stället anföras hos fastighetsdomstolen. Även t. ex. beslut i anledning av framställd jävsinvändning mot förrättningsman skall enligt 15 kap. 2 S fastighetsbildningslagen avgöras av fastig- hetsdomstolen. Övervägande skäl talar för att samma regler för över- prövning av anläggningsbeslut bör gälla även för de Vägar som i dag

handhas av Vägföreningar. Fastighetsdomstol bör därför i stället för länsstyrelsen göras till överprövningsinstans.

70 SOU 1987:26

I 83 S enskilda Väglagen regleras förfarandet hos länsstyrelsen vid behandling av det underställda eller överklagade utlåtandet. Detta motsvaras i huvudsak av stadgandena i 16 kap. fastighetsbildningslagen (se t. ex. 3 och 12 55). Enligt 31 S anläggningslagen skall bl. a. 16 S fastighetsbildningslagen äga motsvarande tillämpning på mål som full- följts enligt 30 5 anläggningslagen. I 84 S enskilda väglagen anges att utlåtandet jämte övriga handlingar och kartor skall tillställas Vägföreningen, byggnadsnämnden m. fl. instanser. Motsvarande bestämmel- ser finns i 4 kap. 30 S fastighetsbildningslagen till vilken 19 S anläggningslagen hänvisar, samt i 6 och 8 SS anläggningskungörelsen (1973:1165). 83 och 84 55 enskilda Väglagen behöver därför inte arbetas

in i anläggningslagen .

SOU 1987:26 71

5 Lagen om förvaltning av samfälligheter (1973:1150)

5.1 Inledning

Förslag: Samfällighetslagen skall tillämpas på områdesanläggning. Endast samfällighetsförening kan förvalta en områdesanläggning.

Lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (samfällighetslagen) omfattar bestämmelser som gäller för förvaltning av bl. a. samfälld

mark, gemensamhetsanläggning och servitut som hör till flera fastighe- ter gemensamt. Förvaltningen kan ske antingen av delägarna själva (del- ägarförvaltning) eller av samfällighetsförening (föreningsförvaltning). Bestämmelserna i samfällighetslagen om samfällighetsförening överens- stämmer i de flesta hänseenden med motsvarande bestämmelser i 3 kap. enskilda Väglagen om vägförenings organisation och förvaltning. Det ligger med hänsyn härtill nära till hands att även låta samfällighets- lagens bestämmelser om samfällighetsförening bli tillämpliga på alla de vägar som ligger inom tätbebyggda områden.

Bestämmelserna i samfällighetslagen om samfällighetsförening innebär bl. a. att för föreningen skall antagas stadgar och utses styrelse. Föreningen registreras hos länsstyrelsen. Innan det skett, kan den ej förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter. Styrelsen förvaltar föreningens angelägenheter och företräder föreningen i allt som rör den avsedda anläggningens skötsel. De anslutna medlemmarnas rätt att beslu- ta i föreningens angelägenheter utövas på sammanträde. Föreningens medelsbehov säkerställs genom rätt för föreningen att företa uttaxering från medlemmarna. Styrelsen skall då först upprätta utgifts— och inkomststat, som skall godkännas på föreningsstämma. Uttaxeringen sker sedan genom att styrelsen upprättar debiteringslängd och lägger fram den för medlemmarna. I debiteringslängden anges varje medlems bidrags- belopp och förfallodagen.

Nu angivna huvuddrag av bestämmelserna i samfällighetslagen av sam- fällighetsförenings organisation, befogenheter och arbetssätt har mot— svarande utformning i 3 kap. enskilda Väglagen . I andra hänseenden

72 SOU 1987:26

finns emellertid avvikelser. Främst gäller det ordningen för förening- ens bildande.

Enligt samfällighetslagen tas fråga om föreningsbildning upp på initiativ av enskild delägare, varefter vid sammanträde under ledning av en särskilt utsedd ordförande antas stadgar och väljs styrelse. Har föreningsbildningen samband med pågående anläggningsförrättning hålls sammanträdet på begäran av delägare av fastighetsbildningsmyndigheten i samband med förrättningen. Även utan delägares begäran får fastighets— bildningsmyndigheten hålla konstituerande sammanträde, om det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt att föreningen bildas (20 5).

Enligt 78 S enskilda väglagen är det länsstyrelsen som tar initiativ till inrättande av vägförening och utser förrättningsman att handlägga frågan vid förrättning. När förrättningsmannen funnit att vägförening bör komma till stånd, skall han vid förrättningssammanträde söka förmå närvarande sakägare att ena sig om att antaga stadgar och utse styrel- se. Uppnås inte enighet meddelar länsstyrelsen, sedan beslutet om Väg- förenings inrättande vunnit laga kraft, behövliga föreskrifter att gälla som stadgar samt förordnar syssloman att förvalta föreningens angelägenheter och företräda föreningen. Det åligger sysslomannen att utlysa sammanträde, där frågorna om stadgar och styrelseval ånyo skall tas upp (88 S sjätte stycket).

Syftet med ordningen enligt enskilda Väglagen är att i möjligaste mån förkorta den tid som åtgår för bildande av en funktionsduglig Vägföre— ning. På så sätt kan på ett tidigt stadium tas upp frågor som rör t. ex. budgetarbete, åtgärder för att få igång verksamheten eller ingå- ende av behövliga avtal om upplåtelse av väg m. m.

Vägutredningen (SOU 1977:12 s. 142) ansåg inte att 23 5 andra stycket samfällighetslagen i dess dåvarande lydelse tillräckligt tillgodosåg behovet av att på ett tidigt stadium få en funktionsduglig förening eftersom ett konstituerande sammanträde inte fick någon rättsverkan förrän beslutet vann laga kraft. Kravet på lagakraftvunnet förrätt- ningsavgörande kunde nämligen medföra att bildandet av en fungerande förening förhalades. I stället förordades att bestämmelserna togs in i samfällighetslagen efter mönster av reglerna i 88 S enskilda väglagen av innebörd att förrättningsmannen under förrättningen skulle söka för— må sakägarna att anta stadgar och utse styrelse samt att, om enighet

SOU 1987:26 73

uppnåddes, föreningen därefter skulle inregistreras och därmed vinna rättskapacitet. För det fall enighet inte kunde uppnås borde syssloman kunna förordnas att företräda föreningen. Vägutredningens förslag med— förde sålunda att den associationsrättsliga sammanslutningen bildades enligt anläggningslagen , varefter samfällighetslagen gjordes tillämplig genom omfattande särbestämmelser.

Enligt 23 5 andra stycket samfällighetslagen (jfr. prop. 1976/77:114) kan ett beslut som fattats vid sammanträde för bildande av samfällig— hetsförening verkställas om förordnande enligt 27 a 5 anläggningslagen att verkställa anläggningsbeslut har meddelats. Beslut om bildande av samfällighetsförening kan således numera verkställas utan hinder av att besvär har anförts över någon detaljfråga. Det saknas därför skäl att ha särskilda bestämmelser om inrättande och förvaltning av områdesan- läggningar. Arbetsgruppen föreslår därför att samfällighetslagens bestämmelser om förvaltning av gemensamhetsanläggningar enligt anlägg— ningslagen blir tillämpliga även för områdesanläggningar. För dessa bör endast föreningsförvaltning komma i fråga.

5.2 Närmare om behovet av komplettering av samfällighetslagen 5.2.1 Möjligheter att förordna syssloman enligt samfällighetslagen

I föregående avsnitt har tagits upp att enligt 88 S sjätte stycket enskilda väglagen kan den av länsstyrelsen utsedde ledamoten i vissa fall fungera som syssloman och därvid företräda föreningen.

Möjligheten att förordna en syssloman för det fall att medlemmarna motverkade en föreningsbildning övervägdes även i samband med införan- det av samfällighetslagen. I förarbetena till samfällighetslagen (prop. 1973:160 5. 419) anfördes att frågan om samfällighetsförening skall bildas inte kan göras till föremål för omröstning bland delägarna utan föreningsbildning skall alltid komma till stånd genom utseende av sty- relse och antagande av stadgar när initiativ därtill tas av delägare eller fastighetsbildningsmyndigheten. För det fall att delägarna Vägrar att medverka till att styrelse utses anförde lagrådet (prop. 1973: 160 s. 569) att ordföranden säkerligen undantagslöst kunde komma till beslut med hjälp av sin utslagsröst enligt 22 5 samfällighetslagen. I likhet med lagrådet anser arbetsgruppen att det inte föreligger något

74 sou 1987:26

behov av ytterligare bestämmelser om förordnande av syssloman för att få till stånd en samfällighetsförening.

Samfällighetslagen innehåller inte någon bestämmelse om obligatorisk ledamot utsedd av det allmänna. Från skilda håll har det betonats det Värdefulla i att ha tillgång till en av länsstyrelsen utsedd ledamot med erfarenhet av väghållningsfrågor. Det har även ifrågasatts om en sådan ledamot i fortsättningen bör utses av kommunen eftersom kommunen enligt förslaget till plan— och bygglag (prop. 1985/86:1) får huvudan- svaret för markanvändningen inom kommunen.

Enligt 31 S samfällighetslagen kan länsstyrelsen utse särskild ledamot där samfällighetens förvaltning berör väsentliga allmänna intressen och det kan befaras att dessa inte i tillräcklig mån blir beaktade utan att särskild ledamot utses. Det bör därvid framhållas att kommunen oftast övertagit ansvaret för väghållningen inom de områden där allmänintres- sena är Väsentliga och där nödvändig sakkunskap finns representerad. För övriga områden talar bl. a. med hänsyn till länsstyrelsernas ofta begränsade möjligheter att tillgodose behovet av Vägkunnigt folk att ett förordnande av särskild styrelseledamot endast sker när ett uttalat behov härav föreligger. Det tillhör f. ö. i dag inte ovanligheterna att en och samma länsstyrelserepresentant förordnas för ett flertal väg- föreningar. Något uttalat behov av en obligatorisk ledamot för de enskilda Vägar som i dag omfattas av anläggningslagen har heller inte framförts. Övervägande skäl talar därför för att någon särbestämmelse härom inte bör införas i samfällighetslagen. Frågan om kommunen eller länsstyrelsen skall förordna särskild ledamot resp. syssloman berör inte enbart enskilda vägar utan gemensamhetsanläggningar i allmänhet och kräver enligt arbetsgruppens mening ytterligare överväganden som ligger utanför uppdraget.

Med hänvisning till det anförda finner arbetsgruppen inte skäl föreslå någon ändring av 31 och 33 55 samfällighetslagen i de hänseenden som här berörts.

5.2.2 Omröstningsreglerna

Omröstning vid föreningsstämma sker enligt 49 S samfällighetslagen i första hand efter huvudtal. I fråga som har ekonomisk betydelse skall

SOU 1987:26 75

emellertid medlemmarnas röstetal i stället beräknas efter delägar— fastigheternas andelstal, om medlem begär det. Medlems röstetal får dock inte överstiga en femtedel av det sammanlagda röstetalet för samt- liga närvarande röstberättigade medlemmar.

I fråga om Vägföreningar gäller enligt enskilda väglagen att röstning skall ske efter det andelstal som gäller för fastigheten, dock får ingen utöva rösträtt för mer än en tiondel av de vid stämman deltagande medlemmarnas sammanlagda andelstal (56 S och 88 S sjunde stycket enskilda Väglagen ).

En ändring i förenklande riktning torde vara behövlig för vägföre— ningarnas del. Omröstning med andelstal som röstvärde är en omständlig och tyngande procedur vid ett sammanträde med ett stort antal sakägare närvarande. Bestämmelsen i samfällighetslagen om röstning efter andels- tal i ekonomiska frågor infördes med hänsyn till att antalet medlemmar med liten kostnadsandel i en samfällighetsförening inte skall kunna tvinga fram dyrbara åtgärder som andra delägare huvudsakligen skulle bekosta. Denna situation spelar dock ingen framträdande roll inom väg- föreningarnas verksamhet, särskilt som de mindre sammanslutningar där denna risk kan förmodas vara störst — t. ex. när en jordbruks- eller skogsfastighet ingår i sammanslutning med flera mindre fastigheter - avses inrättas som gemensamhetsanläggning och inte som områdesanlägg— ning. Med hänsyn härtill föreslås att man även för områdesanläggningar- na tillämpar samfällighetslagens regler med röstberäkning efter huvud- tal som huvudmetod och beräkning efter andelstal som supplementär metod.

5.2.3 Stadgar och styrelse

Av 88 5 första stycket enskilda väglagen framgår att stadgar och sty- relse skall finnas och att beslutanderätten utövas av medlemmarna på sammanträdet. Motsvarande bestämmelse finns i 20 S samfällighetslagen som anger att samfällighetsförening bildas vid sammanträde med delägar- na genom att de antar stadgar och utser styrelse och i 47 5 första stycket samfällighetslagen som anger att medlemmarnas rätt att delta i handhavandet av föreningens angelägenheter utövas på föreningsstämma. Vid sidan härav innehåller 6-16 55 samfällighetslagen bestämmelser om delägarförvaltning.

76 SOU 1987226

Enligt 88 5 andra stycket enskilda väglagen skall stadgarna ange föreningens benämning, föreningens ändamål, styrelsens sammansättning, grunderna för dess beslutsförhet och den ort som skall vara styrelsens säte. Vidare skall intas regler om revision och förvaltning, tid för räkenskapsavslutning, hur ofta föreningssammanträde skall hållas och sätt och tid för kallelse till sammanträde m.m. Motsvarande bestämmel— ser finns upptagna i 28 och 29 55 samfällighetslagen.

I 88 5 tredje stycket enskilda väglagen anges att stadgar inte får innehålla bestämmelser i strid mot enskilda väglagen eller annan lags föreskrifter eller som kan äventyra sådan delägares rätt, för vilken skyldighet att ingå i föreningen framdeles kan inträda. I 28 5 andra stycket samfällighetslagen uttrycks det så att stadgarna inte får inne- hålla föreskrift som strider mot denna lag eller annan författning.

Enligt 88 S fjärde stycket enskilda Väglagen skall stadgarna och beslut om ändring av stadgarna underställas länsstyrelsen för gransk- ning och fastställelse. Enligt 25 5 andra stycket samfällighetslagen sker en motsvarande prövning i samband med att gemensamhetsanläggning registreras i samfällighetsregistret. Därvid skall bl. a. 100 5 lagen (1951z308) om ekonomiska föreningar tillämpas analogt med den ändringen att 100 S fjärde stycket gäller klandertalan som avses i 23 5 första stycket och 53 5 andra stycket samfällighetslagen samt att hänvisningen i 100 5 femte stycket lagen om ekonomiska föreningar avser 29 5 första stycket andra punkten samfällighetslagen.

I 88 S femte stycket enskilda väglagen anges bl. a. att styrelsen

skall bestå av tre eller fem ledamöter varav en utses av länsstyrelsen. I 30 S samfällighetslagen anges antalet till en eller flera ledamöter. I förarbetena till samfällighetslagen (prop. 1973:160 5. 425) anfördes att antalet ledamöter får anpassas till vad som krävs med hänsyn till styrelsens egenskap av föreningens verkställande organ, antalet före- ningsmedlemmar, verksamhetens omfattning och övriga omständigheter. Det anfördes vidare att det kunde vara lämpligt att också ha suppleanter för styrelseledamöterna och att även annan än medlem kunde ingå i sty- relsen. Föredraganden ansåg att det i vissa fall kunde vara lämpligt att en person med kommunal förankring utsågs till styrelseledamot.

Av vad som anförts vid denna jämförelse mellan innehållet i första till femte styckena i 88 S enskilda väglagen och motsvarande regler i sam—

SOU 1987:26 77

fällighetslagen jämte anslutande författningar framgår enligt arbets- gruppens mening att ifrågavarande delar av 88 S enskilda väglagen utan olägenhet kan ersättas av angivna bestämmelser i samfällighetslagen.

I 88 S åttonde stycket enskilda väglagen hänvisas till vissa paragrafer i 2 kap. enskilda väglagen beträffande styrelse och föreningssammanträ- de med det tillägget att endast länsstyrelsen kan skilja av länsstyrel- sen utsedd ledamot från hans uppdraget. De åsyftade reglerna i 2 kap. enskilda väglagen är redan inarbetade i samfällighetslagen (se 30-39 55). AV 32 S samfällighetslagen framgår att en styrelseledamot endast kan skiljas från sitt uppdrag av den som utsett honom. Arbets— gruppen anser att förevarande åttonde stycket av 88 5 enskilda Väglagen kan ersättas av samfällighetslagens motsvarande bestämmelser i 30-39 55.

Enligt 88 S nionde stycket enskilda väglagen kan en medlem av före- ningen anföra besvär över sådant beslut på föreningsstämma som han anser inte ha tillkommit i behörig ordning, strider mot lag eller för- fattning, mot stadgarna eller kränker hans rätt som medlem av förening— en. Talan förs hos länsstyrelsen inom 30 dagar från beslutsdagen. Läns- styrelsen kan meddela inhibition. Taleberättigad är ägare eller inne- havare av fastighet samt nyttjanderättshavare som enligt avtal skall fullgöra ägarens förpliktelser med föreningen. Motsvarande besvärsmöj- lighet finns upptagen i 53 S samfällighetslagen med den skillnaden att talan skall väckas hos fastighetsdomstolen inom fyra veckor från beslu- tets dag.

Skillnaden i besvärsordningen är inte sakligt motiverad. Det är uppen— barligen en fördel om bevärsärendena för de enskilda vägar som f. n.

regleras av 3 kap. enskilda väglagen koncentreras till fastighetsdom- stol såsom nu är fallet för gemensamhetsanläggningar enligt anlägg- ningslagen. Fastighetsdomstolen bör därför enligt arbetsgruppens mening ersätta länsstyrelsen som besvärsinstans.

Även i övrigt synes 88 5 enskilda väglagen kunna ersättas av gällande regler i samfällighetslagen.

78 SOU 1987:26

5.2.4 Föreningar för förvaltning av flera samfälligheter

Enligt 71 S enskilda väglagen får vägförening inte vid sidan av Väg- hållning utöva annan verksamhet. Ett undantag gäller för vägbelysning. Enligt anläggningslagen kan däremot en gemensamhetsanläggning inrättas även om den tillgodoser flera olika ändamål av stadigvarande betydelse för flera fastigheter. Vidare gäller enligt 55 S samfällighetslagen att samförvaltning medges av skilda gemensamhetsanläggningar.

Bestämmelsen i enskilda väglagen om att vägförening inte får bedriva annan verksamhet än som uttryckligen angetts i lagen anser många vara en alltför snäv begränsning. Sålunda uttalas att det numera ofta kan vara praktiskt att Vägföreningar, ensamma eller i samförvaltning med andra föreningar, får förvalta även andra anläggningar av allmänt intresse än vägar. Särskilt mindre vägföreningar inom fritidsområden torde vara lämpade att ingå i samförvaltning med föreningar för andra gemensamhetsanläggningar eftersom föreningarna ofta har likartad med— lemssammansättning. Annorlunda förhåller det sig med de större vägföre— ningarna, särskilt de som kan ha större delen av ett samhälle som verk— samhetsområde. Sådana vägföreningar är många gånger inte avpassade att förvalta både vägar och andra gemensamhetsanläggningar som kan inrättas enligt anläggningslagen . En samförvaltning med alltför stora områdesan- läggningar kan skapa problem på grund av att medlemmarna i dessa inte känner någon samhörighet med andra samfälligheter. I brist på utredning om dessa frågor är arbetsgruppen inte beredd att föreslå att samfällig— hetslagens bestämmelser om samförvaltning av områdesanläggningar skall tillämpas på befintliga Vägföreningar.

I sammanhanget kan emellertid anmärkas att det i det följande kommer att föreslås att de befintliga vägföreningarna genom en övergångsbe- stämmelse förklaras inrättade som områdesanläggningar. Dessa anlägg- ningar kommer därmed att genom ett förrättningsförfarande kunna ombildas till gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen . Efter en sådan ombildning kommer reglerna i samfällighetslagen om samförvaltning att kunna tillämpas.

5.2.5 Ekonomiska frågor

89 5 första stycket enskilda väglagen anger att föreningens medelsbehov skall, om det inte fylls genom andra inkomster, täckas genom uttaxering

SOU 1987:36 79

av föreningens medlemmar. Motsvarande bestämmelse finns i 40 5 samfäl- lighetslagen. Andra stycket hänvisar beträffande förfarandet vid uttaxering till 63 S enskilda väglagen som numera motsvaras av 42 S samfällighetslagen. Om någon anser att uttaxerat belopp inte överens- stämmer med lag kan han enligt 89 5 andra stycket enskilda väglagen söka rättelse hos länsstyrelsen inom 30 dagar efter det sammanträde då taxeringslängden lades fram. Motsvarande reglering finns i 46 S samfäl- lighetslagen med den skillnaden att talan om rättelse skall väckas hos fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den dag debiteringslängden lades fram på föreningsstämman. Det uttaxerade beloppet är exigibelt - dvs. beloppet kan drivas in tvångsvis med stöd av utsökningsbalkens

bestämmelser - utan hinder av förd talan men vid behov kan inhibition meddelas, se 46 5 andra stycket samfällighetslagen. Det enda som skil- jer enskilda väglagen och samfällighetslagen åt i nu aktuell del är således att fastighetsdomstolen efter stämning skall pröva frågan. Dessutom innehåller samfällighetslagen en längre besvärstid (fyra veckor i stället för tre veckor).

I likhet med vad som anförts i tidigare sammanhang bör även i dessa fall samfällighetslagens regler om överprövning ersätta enskilda vägla- gens bestämmelser.

90 5 första stycket enskilda Väglagen anger att föreningens fastighe- ter svarar för vägföreningens förbindelser efter andelstalen. I 43 S samfällighetslagen anges att om medel inte finns till betalning skall styrelsen upprätta särskild debiteringslängd och ta ut vad som fordras. Av förarbetena till samfällighetslagen (NJA II 1974 s. 146 f) framgår att de delaktighetstal som fastställs vid samfällighetens bildande skall vara bestämmande för fördelningen av bidragen vid Uttaxeringen och att några avvikelser från andelstalen inte har stöd i lagen. 90 5 första stycket enskilda väglagen överensstämmer således med 43 S samfällighetslagen.

I andra stycket anges att betalningsansvar för fastighet endast må göras gällande av Vägföreningen varför borgenär skall vända sig till föreningen och inte till enskild fastighetsägare för betalning. Bestäm- melserna bygger på förutsättningen att de deltagande fastighetsägarna är subsidiärt ansvariga för uppkomna skulder eftersom det belopp som inte kan uttas av den fastighet vilken i första hand svarar för skulden får uttaxeras av de övriga fastigheterna efter deras andelstal (jfr 5 $

80 SOU 1987:26

första stycket enskilda väglagen och Bexelius och Körlof: Väglagarna, 1965, s. 185 f).

Samfällighetslagen innehåller inte någon motsvarande regel. Såsom framgår av 14 S anläggningslagen svarar samfällighetsföreningen för drift och underhåll av vägnätet. Samfällighetsföreningen är en juridisk person med de rättigheter och skyldigheter som följer av en sådan sta— tus. Det torde därför inte vara möjligt att ålägga en enskild medlem betalningsansvarighet för gäld som primärt åvilar föreningen. Borgenär skall således för att göra gällande betalningskrav alltid vända sig till samfällighetsföreningen som i sin tur skall uttaxera beloppet hos medlemmarna. Med hänsyn till att förmånsrättsreglerna överensstämmer med motsvarande förmånsregler i samfällighetslagen och då 43 S samfäl- lighetslagen i praktiken innebär subsidiär ansvarighet för delägare i gemensamhetsanläggning för det kostnadsansvar som åvilar annan delägare (se prop. 1973:160 5. 171) finns det heller inte någon anledning för borgenär att hålla sig till annan än föreningen för att utfå betalning för gälden.

I 90 S tredje stycket första punkten enskilda väglagen anges att för- fallet belopp genast skall uttaxeras och indrivas av styrelsen. Motsva- rande reglering finns upptaget i 43 S samfällighetslagen. I 90 S tredje stycket andra punkten enskilda väglagen föreskrivs att avsättning av belopp eller omedelbar betalning kan ske för att täcka skuld som upp- kommit på annat sätt än genom upplåning enligt 92 S enskilda väglagen. Avsatta medel bör inte användas för annat ändamål. Bestämmelsen hänger samman med att rätten att uppta lån är strängt begränsad i enskilda väglagen. Lån får således inte upptas för att täcka förvaltnings— och underhållskostnader under året utan får endast upptas för att täcka kostnader av sådan betydenhet att de bör fördelas på flera är, högst tio år, och enligt av länsstyrelsen godkänd amorteringsplan. Samfällig- hetslagen innehåller frånsett 45 5 inte någon bestämmelse om avsättning av belopp för betalning av viss gäld. I 90 S fjärde stycket enskilda Väglagen görs hänvisning till 2 kap. enskilda Väglagen (64 5) för det fall att föreningen skall upplösas. Motsvarande bestämmelser finns i 61-65 55 samfällighetslagen.

I 91 5 första stycket enskilda väglagen anges att vägförening årligen skall upprätta utgifts- och inkomststat som skall läggas fram för granskning och fastställelse vid föreningssammanträde. Har särskilda

SOU 1987:26 81

andelstal fastställts för vissa utgifter gäller enligt andra stycket med hänvisning till 61 6 andra stycket enskilda väglagen bl. a. att dessa medel inte får sammanblandas med andra tillgångar och inte utmä- tas för ändamål till Vilket bidrag utgår av andra väghållningsskyldiga eller efter andra delaktighetstal. Motsvarande reglering beträffande inkomst— och utgiftsstat finns i 41 5 första stycket samfällighetsla gen. Enligt 91 5 andra stycket enskilda Väglagen föreskrivs genom hän- visning till 61 5 andra stycket vidare att om olika kostnadsbestämmel- ser gäller för skilda verksamhetsgrenar skall inkomsterna och utgifter- na för varje Verksamhetsgren beräknas för sig. Enligt 45 S samfällig- hetslagen får sådana medel och tillgångar inte användas eller utmätas för ändamål som faller utanför verksamhetsgrenen. Dessa medel får inte heller sammanblandas med andra medel. I förarbetena till samfällighets-

lagen (prop. 1973: 160 s. 432) anförs som exempel kostnaderna för gemensamhetsanläggnings utförande å ena sidan och för anläggningens underhåll och drift å den andra sidan, eftersom medelsbehovet för var och en av dessa verksamhetsgrenar uppenbarligen måste beräknas för

sig.

Liksom vägutredningen anser arbetsgruppen att samfällighetslagens bestämmelser om uttaxering av bidrag m.m. i 40—46 55 samfällighetslagen även kan tillämpas på Vägföreningar.

I 92 5 första stycket enskilda väglagen anges att medlemmarna skall betala "nödigt förlag" (förskott) för verksamheten. I 40 S samfällig- hetslagen anges endast att bidrag skall uttaxeras av medlemmarna. Enligt 42 5 andra stycket skall i debiteringslängden anges bl. a. det belopp som uttaxeras och när betalning skall ske. I 92 5 andra stycket enskilda Väglagen kan, som antytts i 90 S tredje stycket enskilda väg- lagen, lån i vissa fall upptas för vägbyggnad m. m. Amorteringstiden får uppgå till högst tio år och lån får upptas efter tillstånd av läns- styrelsen. Motsvarande regel upptogs i vägutredningens förslag för att förhindra onödig kreditupptagning (SOU 1977:12 s. 135). Enligt 40 S samfällighetslagen skall verksamheten finansieras genom kontanta bidrag, i den mån föreningens medelsbehov inte täcks på annat sätt. Departementschefen har i förarbetena till samfällighetslagen (prop. 1973:160 5. 169 ff) närmare redogjort för de ställningstaganden som legat till grund för bestämmelsen i samfällighetslagen om finansiering- en av gemensamhetsanläggningar. Systemet har utformats i anslutning till enskilda väglagens bestämmelser. Även om det är angeläget med

82 SOU 1987:26

återhållsamhet vad gäller upplåning av pengar på sätt som framgår av 92 5 andra stycket enskilda väglagen kan det ifrågasättas om en sär— skild reglering är behövlig i förhållande till övriga gemensamhetsan- läggningar enligt anläggningslagen. Det faller sig på samma sätt som enligt samfällighetslagen naturligt att föreningens intäkter i första hand bör användas för att täcka uppkomna kostnader och att endast för det fall att inkomsterna inte räcker till som behövliga medel måste anskaffas på annat sätt. Finansieringsmöjligheterna enligt samfällig- hetslagen bör därför kunna tilllämpas på alla slag av samfälligheter som kan förvaltas av samfällighetsförening (jfr prop. 1973:160 5. 384). Arbetsgruppen föreslår därför inte någon särbestämmelse i samfällig— hetslagen av innebörd att möjliggöra upptagande av lån för de enskilda vägarna.

Samfällighetslagen saknar närmare regler om fondering. Det finns såle- des ingen bestämmelse som ålägger en förening att avsätta medel till exempelvis en underhålls- och reparationsfond. Å andra Sidan finns det heller ingen bestämmelse som inskränker möjligheten att fondera, bort- sett från 18 S samfällighetslagen av vilken får anses följa att fonde- ring inte får ske för behov som inte ligger inom ramen för ändamålet med samfälligheten. Fastighetsbildningsutredningen överväger f. n. att komplettera samfällighetslagen med en tvångsregel om fondering för samfällighetsförening som förvaltar gemensamhetsanläggning inom småhus- och fritidshusområden.

5.2.6 Vissa besvärsregler

I 93 5 andra stycket enskilda väglagen regleras möjligheterna att över— klaga länsstyrelsens beslut. Enligt andra stycket förs talan mot beslut om skyldighet för fastighet att bidra till föreningens utgifter, för- rättningskostnader eller utredningskostnader, föreläggande enligt 87 S, fastställelse av stadgar eller ändring däri, förordnande eller entle— digande av syssloman, ersättning för uppdrag eller om beslut av väg— förening hos kammarrätt genom besvär. Besvär över övriga överklagbara beslut förs enligt tredje stycket hos regeringen. Vissa handläggnings- beslut är enligt fjärde stycket inte överklagbara. Enligt 67 S samfäl— lighetslagen förs talan mot länsstyrelsens beslut enligt samfällighets—

SOU 1987:26 83

lagen hos kammarrätt utom beslut om förordnande av särskild ledamot enligt 31 S, entledigande av sådan ledamot enligt 32 S, förordnande av syssloman enligt 33 5 samt upplösning resp. avveckling av samfällig- hetsförening enligt 61 och 64 55 samfällighetslagen, vilka förs hos regeringen genom besvär.

Förutom fullföljdsbestämmelserna i 67 S samfällighetslagen innehåller 15, 46 och 53 55 samfällighetslagen en hänvisning att i vissa fall väcka talan hos fastighetsdomstol (klander av styrelse- resp. före- ningsstämmobeslut samt beslut om uttaxering). Motsvarande prövning i 88 och 89 55 enskilda väglagen sker genom besvär hos länsstyrelsen.

Besvärsreglerna i enskilda väglagen kan i stort sett sammanfattas så att besvär över de frågor som hänger samman med förrättningen förs hos länsstyrelsen genom besvär, se 88 5 nionde stycket enskilda väglagen . Över länsstyrelsens beslut kan talan enligt 93 S tredje stycket enskil- da väglagen föras hos regeringen. Motsvarande talan förs enligt 30 S anläggningslagen hos fastighetsdomstol och därefter i hovrätt samt högsta domstolen. Eftersom ärendena innehåller väsentligen likartade frågor får de skilda besvärsvägarna närmast ses som ett resultat av att lagarna tillkommit vid olika tidpunkter. Den mest närliggande lösningen är att låta anläggningslagens fullföljdsregler, som hänvisar till fastighetsbildningslagens bestämmelser, tillämpas för alla förrättning- ar som avser enskilda vägar. Någon ny författningsbestämmelse behövs därför inte.

Beträffande övriga beslut av länsstyrelsen enligt 3 kap. enskilda väglagen förs talan antingen hos kammarrätten enligt 93 5 andra stycket enskilda Väglagen eller hos regeringen. Enligt 67 S samfällighetslagen skall, frånsett Vissa beslut enligt paragrafens andra stycke, besvär över flertalet beslut av länsstyrelsen föras hos kammarrätten. Även för dessa beslut är det nödvändigt med en samordning av besvärsreglerna.

Regeringen handlägger endast ett 20-tal ärenden rörande tillämpningen av enskilda Väglagen per år. Om förslaget att tillämpa besvärsreglerna i anläggnings- och samfällighetslagarna på alla ärenden avseende enskilda väglagen genomförs torde flertalet av dessa ärenden föras över

84 SOU 1987:26

till allmän domstol. Några kommer att föras över till kammarrätten och endast enstaka ärenden torde i fortsättningen komma att handläggas av regeringen. Förslaget står därmed i överensstämmelse med regeringens

och riksdagens uttalande att antalet besvärsärenden i regeringen bör minska (prop. 1983/84:120, KU 23, rskr 250).

SOU 1987:26 85

6 Specialmotivering

6.1 Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen(1973:1149)

29 S

Förrättningskostnaderna skall, om anläggningsbeslut meddelats, fördelas mellan ägarna av de fastigheter som skall deltaga i anläggningen efter vad som är skäligt. Om en samfällighetsförening bildas för att sköta förvaltningen av anläggningen, skall kostnaderna i stället betalas av föreningen, om inte särskilda omständigheter föranleder att viss del av kostnaderna bör betalas av sökanden eller annan sakägare.

Om en förrättning har påkallats enligt 20 a 5 eller 25 S tredje stycket väglagen(1971: 948) skall staten svara för förrättningskostnaderna.

I övrigt tillämpas 2 kap. 6 S fastighetsbildningslagen(1970: 988) på förrättning enligt denna lag. '

Enligt gällande lag skall förrättningskostnaderna, om anläggningsbeslut meddelas, fördelas mellan ägarna av de fastigheter som skall delta i anläggningen. I sådana fall där samfällighetsförening skall bildas för att omhänderha förvaltningen av anläggningen är antalet sakägare ofta stort, vilket kan medföra ett betydande merarbete att individuellt fördela kostnaderna. Den föreslagna ändringen i första stycket innebär att förfarandet förenklas både för fastighetsbildningsmyndigheten och berörda sakägare. Ändringen bör gälla alla gemensamhetsanläggningar som förvaltas av samfällighetsförening.

Enligt första stycket kan dock sökanden eller annan sakägare förplik- tas att betala del av förrättningskostnaderna, om särskilda omständig- heter föranleder det. Möjligheten att frångå huvudregeln är främst avsedd för sådana fall då speciella yrkanden fördröjer förrättningen eller ökade kostnader på annat sätt uppkommer. Så kan vara fallet om utredning begärs rörande ett väsentligt större område än det som slut— ligen kommer att ingå i föreningen eller om alternativa vägsträckningar utreds på särskilda yrkanden.

56 5

Om en samfällighetsförening som förvaltar enskild våg av större bety- delse från allmän synpunkt inte verkställer anläggningsbeslutet eller sköter vägens drift, får länsstyrelsen förelägga föreningen att inom viss tid vidta erforderliga åtgärder. Om föreläggandet inte följs, får

86 SOU 1987:26

länsstyrelsen låta utföra nödvändiga åtgärder på föreningens bekost- nad.

Paragrafen motsvarar i stort sett 87 5 första stycket enskilda vägla- gen. Under avsnitt 3.5 har närmare utvecklats skälen för att en liknan- de möjlighet att meddela förelägganden vid fall av försummelse bör finnas i anläggningslagen . Det lär vara sällsynt att detta tvångsmedel har behövt tillgripas. Bestämmelsen torde främst fylla funktionen som ett påtryckningsmedel gentemot samfällighetsföreningen.

Särskilda bestämmelser om områdesanläggning för enskild väg

57 5

Om särskilda skäl föreligger att inom ett bestämt område tillgodose ett behov av enskild väg av större betydelse från allmän synpunkt, kan en gemensamhetsanläggning inrättas i form av en områdesanläggning.

En områdesanläggning inrättas vid en förrättning enligt denna lag. Vid förrättningen skall anläggningens verksamhetsområde bestämmas.

I en områdesanläggning deltar de fastigheter som helt eller delvis är belägna inom anläggningens verksamhetsområde.

I paragrafen ges de grundläggande reglerna om områdesanläggning. Utformningen av bestämmelsen bygger på den förutsättningen att behovet av fastighetssamverkan för de enskilda vägarna normalt skall kunna tillgodoses via en gemensamhetsanläggning utan områdesanknytning. Enligt första stycket kan en gemensamhetsanläggning inrättas i form av en områdesanläggning för väg om särskilda skäl föreligger. I avsnitt 3.1 har närmare tagits upp fall då särskilda skäl skall anses förelig—

ga.

Enligt andra stycket skall det vid förrättning för områdesanläggning bestämmas ett verksamhetsområde, inom vilket automatisk anslutnings- skyldighet skall föreligga för fastigheterna inom området. I området ingående fastigheter bildar en samfällighet för områdesanläggning. I de fall där byggnadsplan finns, kan det inte sällan vara lämpligt att verksamhetsområdet i stort sett motsVarar det planlagda området. Pröv— ningen vid förrättningen kan då inskränka sig till att avgöra om plan- området i allo är anpassat även för en områdesanläggning. Ibland kan det befinnas lämpligt att ta med angränsande bebyggelse, även om denna inte är planlagd. Bebyggelsen utmed områdets tillfartsvägar bör inte

SOU 1987:26 87

sällan tas med, även om den är av sådan art att den i och för sig inte

motiverat bildande av en samfällighet för områdesanläggning.

Även om det normalt är mest rationellt att ha ett större verksamhets- område bör det också vara möjligt att dela upp ett större bebyggelseom— råde i mer än ett verksamhetsområde. Så kan vara befogat om bebyggelse- området delas av en allmän väg, ett vattendrag e. d. varigenom vägnätet uppfattas som två helt fristående anläggningar eller när planområdet har skilda vägnät. Även olikhet i standardkrav kan i vissa fall motive- ra avgränsning av verksamhetsområdet. Bestämmande av verksamhetsområ- dets omfattning torde i övrigt få ske med ledning av vad som i admini— strativt hänseende och från driftssynpunkt utgör lämpliga enheter. Vid bestämmande av områdets gränser bör också fästas vikt vid intresset att få till stånd en funktionsduglig samfällighet, för vilken delägarna känner ansvar och intresse. Framförs vid förrättningen en bestämd upp- fattning i frågan från intressenternas sida bör således hänsyn så långt möjligt tas till den. Ur driftssynpunkt kan det också i vissa fall vara lämpligt att låta verksamhetsområdet överensstämma med utsträckningen av gemensamt va—nät för området eller förekomsten av andra större gemensamhetsanläggningar.

Enligt gällande bestämmelser skall vägförenings verksamhetsområde utläggas så att det inte skär länsgräns (jfr 78 5 första stycket enskilda väglagen och Bexelius och Körlof: Väglagarna, 1965, s. 256). Däremot finns inte något hinder mot att verksamhetsområdet går över kommungräns. Anläggningslagen innehåller inga bestämmelser i detta avseende. Gemensamhetsanläggningar som avser väg kan därför inrättas utan hänsyn till den administrativa indelningen. Samma regler bör gälla för områdesanläggning. I praktiken synes emellertid knappast behöva uppkomma något behov av att låta verksamhetsområdet omfatta fastigheter i olika kommuner. I något undantagsfall kan dock så tänkas bli fallet t. ex. inom områden med sammanhängande fritidsbebyggelse.

Enligt förslaget har det inte - på sätt 73 S enskilda väglagen anger - ansetts nödvändigt att i lagtext klargöra vilka enskilda vägar som skall ingå. Normalt bör i områdesanläggningen ingå de vägar som i avse- värd omfattning kommer att trafikeras av alla fastigheterna inom områ- det. Hur vägnätet i detalj skall utformas får i övrigt ankomma på för- rättningsmyndighetens bedömning i det enskilda fallet. Om detaljplan finns upprättad bör tillses att anläggningsbeslutet inte innehåller

88 SOU 1987:26

sådana avvikelser som försvårar genomförandet av planen. I övrigt bör den praxis som utbildats till 73 S enskilda väglagen alltjämt kunna tjäna till ledning.

58 5

Finns inom anläggningens verksamhetsområde mark, som i detaljplan avsatts till annan allmän plats än väg, skall väghållningen även omfatta iordningställande och underhåll av sådan mark.

En fastighet som utgörs av väg, gata, järnväg, spårväg eller kanal skall delta i en områdesanläggning endast om det av särskild anledning är lämpligt att fastigheten ingår i samfälligheten.

Bestämmelserna i 5, 6 och 15 85, 16 5 första stycket 1 och 3, 16 5 andra stycket, 37-43 samt 45 55 gäller inte för områdesanläggning.

På samma sätt som f. n. gäller för vägföreningar skall väghållningen även omfatta iordningställande och underhåll av allmän platsmark inom detaljplanelagt område. En bestämmelse om detta har tagits in i första

stycket.

Från den enligt 57 5 andra stycket generella anslutningsskyldigheten för fastighet föreskrivs i andra stycket att 5. k. kommunikations— fastigheter, dvs. fastigheter som utgörs av väg, gata, järnväg, spårväg eller kanal skall undantas. Efter särskild prövning kan dock sådan fastighet anslutas till samfälligheten när till fastigheten hör anord— ning för vilken den bör ta del i väghållningskostnaden. Regeln överens- stämmer till sitt syfte med de nuvarande bestämmelserna i 72 S enskilda väglagen .

Enligt tredje stycket undantas från tillämpning med avseende på om— rådesanläggning reglerna om väsentlighets- och båtnadsprövningen, bestämmelserna om fördelning av kostnader enligt 15 S, möjligheterna till överenskommelse mellan sakägare i 16 5 första stycket 1 och 3, 16 5 andra stycket samt 37-43 och 45 55 angående verkan av ändrade förhållanden.

59 5

Kostnaderna för byggande och drift av en områdesanläggning för enskild väg fördelas mellan ägarna av de fastigheter som skall delta i anlägg- ningen efter andelstal. Andelstalen skall kunna tillämpas under växlan- de förhållanden med avseende på fastighetsbildningen och bebyggelsen inom området. Andelstalen skall bestämmas med hänsyn främst till den

SOU 1987:26 89

nytta varje fastighet har av anläggningen. Om förhållandena påkallar det, får särskilda andelstal bestämmas för byggande och drift.

Om inte annan fördelningsgrund bestäms, skall andelstalet för varje deltagande fastighet utgöras av fastighetens senast bestämda taxerings- värde. Finns taxeringsvärde inte åsatt för viss fastighet skall sär- skilt andelstal bestämmas. Särskilt andelstal får även bestämmas för fastighet, vars nytta av anläggningens vägar väsentligen avviker från övriga deltagande fastigheters. Om det är skäligt får en fastighet, som kan komma att delas eller bebyggas i större omfattning, åläggas att delta med särskilt andelstal i kostnaderna för byggandet av vägarna.

Paragrafen innehåller bestämmelser om fördelning av kostnader för områdesanläggning. Paragrafen motsvarar gällande bestämmelser i 76 5 enskilda väglagen med vissa jämkningar. Specialmotiveringen överens- stämmer i stort sett med vägutredningens förslag (se SOU 1977:12 s. 196 ff).

Till grund för paragrafen ligger de överväganden som redovisats i avsnitt 3.2.3 . Som där uttalats bör kostnadsregleringen grundas på väsentligen samma principer som i enskilda väglagen .

I första stycket sägs att kostnaderna för byggande och drift av områ- desanläggning skall fördelas efter andelstal mellan de fastigheter som deltar i anläggningen. För andelstalens bestämmande gäller två grund- läggande principer. Den ena principen innebär, att andelstalen skall vara av beskaffenhet att kunna tillämpas under växlande förhållanden med avseende på fastighetsindelningen och bebyggelsen inom området. Bestämmelsen avser att tillgodose behovet av att en nytillkommande fastighet skall kunna påföras ett andelstal eller att andelstalet för en fastighet skall kunna ändras på grund av ändrade förhållanden inom den egna fastigheten utan en ny förrättning. Den andra huvudprincipen för fördelning av kostnaderna anger att andelstalen skall bestämmas efter den nytta som varje fastighet har av anläggningen.

Andra stycket innehåller en motsvarighet till enskilda väglagens huvud- regel om taxeringsvärdet som allmän norm för kostnadsfördelningen. Ofta kan det dock inom ett enhetligt planområde visa sig lämpligare med ett system med lika andelstal för varje fastighet. Föreligger däremot en mera skiftande bebyggelse inom ett område kan å andra sidan ett sådant system inte tillämpas, om därigenom en oproportionerligt stor del av kostnaderna överförs från större och ekonomiskt mera bärkraftiga enhe- ter till mindre och svagare. För dessa fall kan det i anläggningsbeslu-

90 SOU 1987:26

tet anges andra normer för de andelstal som bör åsättas med hänsyn till bebyggelsens karaktär och den grad av avgiftsdifferentiering som är önskvärd. Inget hindrar emellertid att taxeringsvärdet eller den enligt enskilda väglagen ofta använda metoden med en fast grundandel jämte ett tillägg som står i proportion till taxeringsvärdet, kan komma till användning i utjämnande syfte. Detta system har visat sig lämpligt i många fall. Den sistnämnda metoden kan dock medföra förändringar i fördelningen när taxeringsvärdenivån ändras och således därigenom nöd- vändiggöra ny förrättning. Valet av fördelningsgrund fastställs vid förrättningen.

Även i andra fall kan det finnas skäl för en modifierad norm för andelstalsberäkningen, t.ex. vid blandad bebyggelse med en- och fler-

familjshus. Inom en mera utvecklad tätortsbildning, där vissa trafikle- der med hänsyn till sin betydelse påkallar utfartsförbud från angrän- sande fastigheter, medan andra trafikleder antar karaktär av affärsga— tor och åter andra utgör lokalvägar för bostadsbebyggelsen kan det visa sig lämpligast eller rent av nödvändigt med en zonindelning av andels- talen.

I första stycket anges vidare att skilda andelstal får bestämmas för

byggande och drift. Regeln är avsedd att tillämpas endast när särskilda omständigheter påkallar det, såsom att åstadkomma en rimligare fördel-

ning av vägbyggnadskostnaderna mellan fastighetsägarna, t. ex. när vägnätet före förrättningen byggts ut inom en del av föreningens område men inte inom hela området. En annan grund för differentierade andels- tal kan vara att det inom området finns, förutom verkliga exploate- ringsfastigheter, också en fastighet från vilken det är möjligt att sälja enstaka tomtplatser. Om därvid andelstal för byggande av vägen

bestäms med hänsyn bl. a. till inträffad värdeökning, kan likväl kost- naderna för driften fördelas efter taxeringsvärdet eller annan grund som bättre svarar mot fastigheternas nytta av väghållningen.

När taxeringsvärdet utgör fördelningsnorm, måste särskilt andelstal bestämmas för fastigheter utan taxeringsvärde. Detsamma gäller när en fastighet som ingår i taxeringsenhet med annan fastighet som är belägen utanför verksamhetsområdet. Också fastighet som är skattefri och som bör delta i väghållningen, t. ex. en skola, måste åsättas särskilt andelstal. Det bör därvid eftersträvas att andelstalet bestäms så att det följer framtida förändringar i taxeringsvärdenivån.

SOU 1987:26 91

Om taxeringsvärdet skall utgöra fördelningsgrund finns i andra styc- ket en möjlighet att bestämma särskilt andelstal för fastighet, vars nytta av anläggningens vägar väsentligen avviker från övriga fastighe— ters. Skäl för att bestämma ett lägre andelstal kan föreligga när stör— re delen av en fastighet som ingår i områdesanläggning ligger utanför verksamhetsområdet eller, när i de fall taxeringsvärdet utgör fördel- ningsgrund, en fastighet har en avsevärt mindre trafik än övriga fastigheter med jämförbara taxeringsvärden. Så kan vara fallet med en industrifastighet där en betydande del av värdet utgör maskinvärde. Å andra sidan får en fastighet påföras ett högre andelstal om trafiken till denna är betydligt större än till andra jämförbara fastigheter. Ett högre andelstal kan också vara motiverat beträffande gruva, grustag eller fabrik till vilken förekommer tung trafik. Även campingplatser och uppställningsplatser för husvagnar kan förorsaka ökning av Väghåll- ningskostnaderna utöver vad den generella beräkningsgrunden för andels- talen medger.

Särskilt andelstal bör kunna bestämmas i de 5. k. exploatörsfallen, dvs. de fall när en fastighet kan komma att delas eller bebyggas i större omfattning. Ett stadgande härom tas upp sist i förevarande para- graf och anger att, om det är skäligt, en sådan fastighet får åläggas att delta i kostnaderna för anläggningens utförande med särskilt andelstal. Avser byggnadskostnaderna viss väg eller ett fåtal vägar inom verksamhetsområdet kan det vara lämpligare att fastställa särskil— da andelstal för de fastigheter som har speciell nytta av just dessa vägar. I dessa fall kan enligt bestämmelsen exploatör åläggas särskilt andelstal. Även fastigheter, som visserligen inte är exploateringsfas— tigheter men som är avsevärt större än normala tomter, kan förorsaka väsentligt ökade anläggningskostnader genom att våglängden per fastig- het ökas. Sådana fastigheter måste också anses ha en mot den möjliga exploateringen svarande nytta av väghållningen och bör därför i undan- tagsfall kunna påföras ett högre andelstal.

60 5

En överenskommelse att andelstalet för en fastighet som deltar i en områdesanläggning skall ändras eller att ny mark skall tas i anspråk för mindre omläggning av väg i ny sträckning har samma verkan som beslut vid ny förrättning, om överenskommelsen godkänns av fastighets- bildningsmyndigheten. Sådant godkännande får lämnas endast om det är uppenbart att överenskommelsen inte strider mot denna lag.

92 SOU 1987 26 Paragrafen upptar för områdesanläggning en särskild regel som till

viss del motsvarar den möjlighet som finns i 43 S anläggningslagen, dvs. att låta överenskommelser ersätta ny förrättning när det endast är fråga om ändringar av mindre omfattning. Förslaget och motiveringen har hämtats från vägutredningen (SOU 1977:12 s. 205 f).

Som tidigare anförts kan flertalet av de regler som gäller gemensam- hetsanläggning i allmänhet också tillämpas på områdesanläggning. Ny förrättning måste sålunda enligt 35 S anläggningslagen äga rum om sådana ändrade förhållanden inträtt som väsentligen inverkar på frågan som behandlats vid den ursprungliga förrättningen. Någon anledning att bedöma väsentlighetskravet strängt synes inte finnas. En väsentlig ändring av en fastighets användningssätt bör således medföra jämkning av den fastighetens andelstal.

I förevarande paragraf ges regler om frivillig överenskommelse mellan en förening som förvaltar en områdesanläggning och ägaren till de

fastigheter som deltar i anläggningen. Avgränsningen av vad som lämpli- gen bör vara föremål för överenskommelse blir dock i fråga om områdes- anläggning något annorlunda än vad som gäller andra anläggningstyper. Sålunda är det i fråga om områdesanläggningar inte lämpligt att fråga om inskränkning eller utvidgning av verksamhetsområdet för områdesan- läggning avgörs genom överenskommelse mellan föreningen och enskilda fastighetsägare. Däremot bör det, liksom enligt 43 5, vara möjligt att träffa överenskommelse om ändring av andelstalet för en fastighet.

För byggande av en ny vägsträcka eller för breddning av en befintlig väg framstår det som onödigt komplicerat och dyrbart att alltid till— gripa ett förrättningsförfarande. Är föreningen och markägaren överens, bör således inspråktagandet kunna ske direkt på grund av överenskommel- sen. Åtgärden bör dock avse endast mindre omläggning eller förbättring. En bestämmelse om vad nu sagts tas upp i denna paragraf. En överenskom— melse bör dock inte få ingås om den kränker övriga medlemmars rätt eller strider mot bestämmelse i lagen. Med hänsyn härtill föreskrivs att överenskommelsen för att bli gällande som förrättningsbeslut skall godkännas av fastighetsbildningsmyndigheten. Anteckning om överenskom- melsen skall därefter snarast möjligt införas i fastighetsregistret.

SOU 1987:26 93

61 5

Begagnar en fastighet som deltar i en områdesanläggning tillfälligt anläggningens vägar i väsentligt större omfattning än som svarar mot fastighetens andelstal för driftkostnaderna, är ägaren till fastigheten skyldig att erlägga särskild ersättning till samfälligheten utöver vad han enligt fastställt andelstal skall betala.

Rätt att begagna en väg som ingår i områdesanläggning tillkommer även ägare av fastighet som inte deltar i områdesanläggningen. Begagnar han vägen i betydande omfattning är han skyldig att erlägga ersättning härför med skäligt belopp.

Har överenskommelse inte träffats om ersättning enligt första eller andra stycket, skall talan väckas vid fastighetsdomstolen inom det område där områdesanläggningen är belägen. Ersättning som nu avses får göras gällande för de närmaste två åren före talans väckande.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om särskild ersättning i vissa fall för begagnande av väg tillhörig områdesanläggning. Bestämmelsen och motiveringen har hämtats från vägutredningen (se SOU 1977:12 s. 198 ff).

Första stycket utgör ett komplement till bestämmelserna i 58 S om fördelning av kostnaderna för områdesanläggning. Som där bestäms utgår fastighetsägares ersättningsskyldighet efter en schematisk fördelning av kostnaderna för anläggningens vägar. Uppkommer behov av att utnyttja vägarna mer än vad den schematiska fördelningsnormen förutsätter krävs ett nytt förrättningsbeslut, detta även om det större vägbehovet är endast tillfälligt. Som exempel på nu avsedda situationer kan nämnas att en fastighet blir föremål för en mera omfattande exploatering eller att ett grustag öppnas för ett pågående vägbygge. Ett annat exempel kan vara att en jordbruksfastighets ekonomibyggnader hyrs ut till lager- eller industrilokaler. En följd av sådana ändringar kan bli att trafi— ken ökar, inte bara med större antal fordon utan kanske också med tyng- re trafik som tillkommer.

Genom första stycket, som inte har någon motsvarighet i 3 kap.

enskilda väglagen , öppnas nu möjlighet att genom en särskild ersättning täcka merkostnaden, när en fastighet tillfälligt har ett ökat behov av vägarna. Rätt härtill föreligger dock endast när vägbehovet är väsent- ligt större än som svarar mot andelstalet för driftkostnaderna. För vissa typer av fastigheter, t. ex. skogsfastigheter, kan andelstalen vara bestämda med hänsyn till periodvis varierande användning. Någon särskild ersättningsrätt skall givetvis då inte föreligga.

94 sou 1987 26

Föranleder den ökade trafiken särskilda åtgärder för att minska

buller eller andra åtgärder, bör också kostnader härför ersättas av fastighetsägaren enligt denna paragraf.

Paragrafens andra stycke, som motsvarar 77 S enskilda väglagen , avser de fall då områdesanläggningens vägar begagnas av någon som inte ingår i den samfällighet som förvaltar anläggningen. Bestämmelsen utgår från principen att vägarna får begagnas även av fastigheter som står utanför samfälligheten. För rent tillfälligt begagnande eller sådant begagnande som inte kan knytas till viss fastighet bör därvid inte föreligga någon rätt till ersättning för föreningen. Har emellertid en sådan fastighet ett mera uttalat behov av väg ingående i områdesanläggning, t. ex. av en utfartsväg från området, är fastighetsägaren enligt andra stycket ersättningsskyldig härför. Ersättningskyldigheten föreligger dock endast när vägen begagnas i betydande omfattning.

Ersättning enligt andra stycket skall i första hand beräknas efter

det slitage av vägbanan som den ersättningskyldiges trafik åstadkommer. Härutöver kan förekomma situationer där det är påkallat att den ersätt- ningsskyldige också får betala viss del av byggnadskostnaderna. Så kan vara fallet när vägbehovet föreligger redan i samband med vägens bygg- ande och Vägintressenten avser att trafikera vägen i betydande omfatt— ning utan att han för den skull bör ingå i samfälligheten. Även bygg- nadsarbeten eller kostnader för att minska trafikbuller eller andra olägenheter som tillkommit med hänsyn till fastigheten bör givetvis ersättas. I lagförslaget har därför förhållandet uttryckts så att ersättningen för begagnande av anläggningens vägar av någon som inte ingår i den förvaltande samfälligheten skall utgå med skäligt belopp.

Ett utnyttjande av vägen endast som gångväg bör normalt inte ge anledning till ersättning. Ibland kan dock ett mer omfattnade utnytt— jande som gångväg tänkas föranleda speciella åtgärder för vägbelysning eller renhållning och därmed vara ersättningsgrundande.

En vanlig företeelse numera är också att särskilt tunga transporter eller transporter med extra breda fordon företas via mindre trafikerade vägar i stället för på allmänna vägar. I och för sig bör därvid sli— tageersättning kunna utgå med stöd av förevarande paragraf, i den mån inte uppgörelse träffats under förberedelsearbetet för transporten.

sou 1987 26 95 Uppkommer skador på vägbanan, torde vid sidan härav även föreligga skyldighet att betala skadestånd enligt allmänna regler.

Om överenskommelse inte kan träffas om särskild ersättning eller slitageersättning skall frågan prövas av fastighetsdomstolen. En bestämmelse härom tas upp i tredje stycket. Normalt behöver en viss tid förflyta innan en säker bedömning kan göras av fastighetens vägbehov. Med hänsyn härtill har i sista punkten tagits in en bestämmmelse som gör det möjligt för samfälligheten att få ut ersättning för de två åren närmast före det talan väcks.

Det bör anmärkas att någon begränsning av möjligheten till slitageer- sättning som följer av bestämmelsen i 1 5 tredje stycket enskilda väg- lagen inte intagits i arbetsgruppens förslag. I ett avgörande av högsta domstolen (NJA 1977 s. 698) ansågs ett yrkande om ersättning enligt

77 S enskilda väglagen inte kunna bifallas mot en fastighetsägare, vars fastighet låg_inom ett stadsplaneområde som gränsade till en vägföre- nings verksamhetsområde. Ofta torde dock statsbidrag utgå för väghåll- ningen och eftersom vägen enligt bidragsvillkoren måste hållas öppen för allmän trafik uppkommer av denna anledning inte fråga om tillämp- ning av bestämmelserna om slitageersättning enligt andra stycket i förslaget (jfr NJA II 1940 s. 466).

Bestämmelser till främjande av trafiksäkerheten

62 5

Bestämmelserna i 63-70 55 gäller inte inom områden med detaljplan. Paragrafen motsvaras nu av 1 S fjärde stycket enskilda väglagen.

63 5

Om det behövs för att tillgodose trafiksäkerheten får länsstyrelsen för Viss enskild väg inom länet eller en del av en sådan väg förordna, att det inom ett avstånd av högst tolv meter från vägbanans mitt inte får utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnader, göras tillbyggnader eller utföras andra anläggningar eller anordningar eller vidtas andra sådana åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten. Vid kors- ning i samma plan mellan enskilda vägar eller mellan enskild väg och järnväg eller spårväg får förordnandet utvidgas att avse ett område, som begränsas av räta linjer mellan punkter belägna i vägarnas mittlin- jer högst femtio meter fran korsningen.

96 SOU 1987:26

Endast första stycket har ändrats i förhållande till gällande bestäm- melser i enskilda väglagen. Beskrivningen av de olika åtgärder för vilka krav på länsstyrelsens tillstånd kan införas i trafiksäkerhetens intresse har anpassats till terminologin i förslaget till plan- och bygglag (prop. 1975/86: 1) och förslaget till följdändringar i väglagen (t. ex. 47 S).

64 5

Finns inom markområde, beträffande vilket meddelats förordnande varom i 63 S stadgas, stängsel, upplag eller annan därmed jämförlig anordning, som prövas medföra fara för trafiken, får länsstyrelsen förelägga den spm ha; att svara för anordningen att bortskaffa densamma eller vidtao sadan atgärd med avseende därpa, att faran undanröjs. Föreläggandet far förenas med vite.

65 5

Medför vägran av tillstånd enligt 63 5 att pågående markanvändning avsevärt försvåras, är fastighetsägaren och innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av staten för den skada som de lider härigenom.

Ersättning enligt första stycket skall bestämmas att utgå på en gång. Ersättningen får dock, om särskilda skäl föreligger, på begäran anting- en av staten eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för staten eller den ersätt- ningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

Vad som i fråga om ersättning har avtalats eller uppenbarligen har förutsatts gälla mellan staten och sakägare skall gälla även mot den som efter det att rätten till ersättning uppkom har förvärvat sakäga- rens rätt med avseende på fastigheten.

att utgå på en gang och har fastigheten genom inskränkningen i förfo— ganderätten undergatt sådan minskning i värde att den kan antas inte utgöra full säkerhet för borgenär, som då rätten till ersättning uppkom hade panträtt i fastigheten, skall ersättningen nedsättas hos länssty- relsen. Om fördelning och utbetalning av nedsatt belopp samt verkan därav gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet för det fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåts genom expropriation.

Om en borgenär som avses i första stycket lider förlust till följd av att nedsättning inte har skett, har han rätt till gottgörelse av staten för förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller, om en borgenär lider förlust därigenom att en ersättning blivit för lågt beräknad och den till följd av överenskommelse mellan staten och 66 5 Är den ersättning som enligt 65 S tillkommer fastighetsägaren bestämd '

SOU 1987:26 97

den ersättningsberättigade eller av annan anledning inte har prövats av domstol.

67 5

Ersättning för kostnader och skada till följd av föreläggande enligt 64 S utges av staten. Ersättningen skall bestämmas att utgå på en

gång

68 5

Den som vill göra anspråk på ersättning enligt 65, 66 eller 67 5 skall göra framställning därom hos länsstyrelsen.

Kan överenskommelse inte träffas om ersättningen, har den som gjort framställningen att instämma sin talan till den fastighetsdomstol inom vars domkrets den mark som berörs av förordnandet eller föreläggandet är belägen. Även staten kan begära prövning av ersättningsfrågan. I fråga om rättegångskostnader och kostnader vid fördelning av ersättning gäller expropriationslagen(1972: 719) i tillämpliga delar. Om ett yrkande om ersättning i mål, som inte har anhängiggjorts av staten, ogillas, skall i stället allmänna regler om rättegangskostnader tilläm— pas. Om den som framställer ett ersättningsanspråk har haft skälig anledning att få sin talan prövad av domstol, får i stället efter om- ständigheterna förordnas, att staten skall ersätta honom hans rätte- gångskostnad eller att vardera parten skall bära sin kostnad.

69 S

Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som har uppfört en byggnad eller vidtagit någon annan åtgärd i strid mot förbud enligt 63 5 att undanröja eller ändra det utförda. Tingsrätten får meddela handräckning till rättelse i vad olagligen skett. Ansökan om handräckning får göras av allmän åklagare, byggnadsnämnd samt ägare eller innehavare av fastighet, som får begagna vägen. Bestämmelser om sådan handräckning finns i 17 S handräckningslagen (1981. 847).

Efterkoms ej föreläggande, som meddelats med stöd av 64 5, skall krono- fogdemyndigheten på anmodan av länsstyrelsen ombesörja att åtgärden vidtas.

70 5

Mot länsstyrelsens beslut enligt 63 eller 64 5 eller om föreläggande enligt 69 5 förs talan hos kammarrätten genom besvär.

Talan mot annat beslut av länsstyrelsen enligt 65 eller 66 S förs hos regeringen genom besvär.

98 sou 1987:26

Beslut enligt 63-66 och 69 55 skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om inte annorlunda förordnas.

I 64—70 55 har endast vissa språkliga justeringar gjorts av innehållet i 100--107 SS enskilda väglagen. Undantag har dock gjorts för innehål- let i 100 5 andra och tredje styckena samt 101 5 första stycket sista meningen som lämpligen bör tas in i anläggningskungörelsen.

6.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter

4 5

Samfällighet förvaltas antingen direkt av delägarna (delägarförvalt- ning) eller av särskilt bildad samfällighetsförening (föreningsförvalt- n1ng .

Områdesanläggning skall förvaltas av samfällighetsförening. 55-60 55 skall inte tillämpas på en sådan förening.

I avsnitt 5.1 har tagits upp varför endast föreningsförvaltning skall komma i fråga för områdesanläggningar för vägar. 4 S har kompletterats med en bestämmelse av denna innebörd.

I andra stycket anges också att reglerna om samförvaltning av flera samfälligheter inte är tillämpliga på områdesanläggning för vägar. Motiven härför har tagits upp under avsnitt 5.2.4 .

6.3 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1939:608) om enskilda vägar

1 5 Denna lag träder i kraft den... Genom lagen upphävs, med de begränsningar som nedan sägs, lagen (1939: 608) om enskilda vägar.

Vid utformningen av övergångsbestämmelserna till lagen (1973 1151) om införande av anläggningslagen(1973:1149) och lagen om förvaltning av samfälligheter (1973:1150) företogs beträffande vägsamfälligheter inget formellt upphävande av 2 och 4 kap. enskilda väglagen. I stället före- skrivs i 9 S nämnda lag att bestämmelserna i enskilda väglagen i vissa hänseenden inte skall tillämpas i fortsättningen. Motivet för denna

sou 1987:36 99 ordning var bl. a. att åtskilliga bestämmelser i 2 kap. genom direkta hänvisningar i 3 kap. äger motsvarande tillämpning på frågor enligt detta kapitel.

Enligt arbetsgruppens förslag kommer bestämmelser om möjlighet för fastigheter inom ett bestämt område att inrätta och gemensamt förvalta en områdesanläggning avseende vägar att införas i anläggningslagen . Denna nya form av gemensamhetsanläggning är avsedd att ersätta vägföre— ning enligt lagen om enskilda vägar. Förslaget innebär vidare att tra- fiksäkerhetsbestämmelser motsvarande 5 kap. enskilda väglagen tagits upp i anläggningslagen . På grund härav kan enskilda väglagen med nedan angivna begränsningar upphävas i sin helhet.

Övergångsbestämmelser

2 5 Bestämmelserna i 3 kap. lagen om enskilda vägar skall fortfa- rande tillämpas i fråga om förrättning enligt nämnda lag vid vilken sammanträde med sakägarna har hållits före ikraftträdandet samt i fråga om verkställighet av beslut om vägförenings bildande som har meddelats enligt lagen om enskilda vägar.

Utgångspunkten vid bedömning av frågan vilka regler, som bör gälla för den fortsatta handläggningen av ett vägföreningsärende, bör enligt gängse förfaringssätt vara att de nya bestämmelserna skall tilllämpas i så stor utsträckning som möjligt. Har en förrättning fortskridit så långt att sammanträde hållits med sakägarna bör dock äldre bestämmelser tillämpas. Beträffande överprövning av förrättning som handlagts enligt äldre bestämmelser bör gälla att de högre instanserna skall tillämpa samma materiella regler som förrättningsmyndigheten. Några särskilda bestämmelser i sistnämnda hänseende synes inte erforderliga.

Har beslut om vägförenings bildande meddelats enligt äldre bestämmel— ser bör beslutet verkställas i den ordning som där anges.

3 5 De vägar och andra anläggningar som vid denna lags ikraftträ- dande omhänderhas av vägföreningar enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar skall vid tillämpningen av anläggningslagen(1973:1149) anses utgöra områdesanläggningar enligt 57 S anläggningslagen.

100 SOU 1987:26

Enligt förslaget blir områdesanknytningen direkt tillämplig på de nu befintliga vägföreningarna. Alternativet hade varit att låta de befint— liga vägföreningarna leva vidare på övergångsbestämmelser antingen fullt ut eller att samfällighetslagens regler i begränsad omfattning infördes för dessa med föreskrifter om att vissa bestämmelser om t. ex. fullföljd regleras genom tillämpning av samfällighetslagen.

Det avgörande skälet att tillämpa anläggnings- och samfällighetsla— gens bestämmelser fullt ut är att i möjligaste mån undvika en fortsatt tillämpning av enskilda väglagen . De nu befintliga vägföreningarna kommer att fortsätta sin verksamhet under avsevärd tid och något arbete som syftar till en reformering av de materiella bestämmelserna om enskilda vägar är, såvitt arbetsgruppen har sig bekant, inte aktuellt inom överskådlig tid.

Några påtagliga nackdelar för vägföreningarna att tillämpa bestämmel- serna i anläggnings— och samfällighetslagarna i deras nu föreslagna lydelse bedöms inte föreligga. Vägföreningarna bibehåller sina verksam— hetsområden och gällande andelstal. Samfällighetslagens bestämmelser om styrelsesammansättning torde utan olägenhet kunna tillämpas på de nuva- rande vägföreningarna. Röstningsreglerna i samfällighetslagen enligt huvudtalet lär redan tillämpas inom flertalet vägföreningar.

4 5 En sådan områdesanläggning som avses i tredje paragrafen kan efter förrättning ombildas till en gemensamhetsanläggning enligt 1 S anläggningslagen . En sådan gemensamhetsanläggning skall förvaltas av en samfällighetsförening.

Rätt att ta initiativ till ombildning tillkommer förutom delägare i anläggningen även fastighetsbildningsmyndigheten. Vid sammanträdet skall särskild omröstning ske över yrkandet om ombildning. Härvid skall tillämpas bestämmelserna i 49 5 första stycket lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter om omröstning i fråga som har ekonomisk betydelse.

Denna paragraf öppnar en möjlighet för de befintliga vägföreningarna att genom en anläggningsförrättning låta ombilda sig till gemensamhets- anläggningar. Denna möjlighet torde kunna användas för alla de mindre vägföreningar där något behov av ett områdesanknutet verksamhetsområde inte föreligger. Genom ombildningen möjliggörs också att bestämmelserna om samförvaltning och fusion i 55-60 58 samfällighetslagen blir till- lämpliga.

SOU 1987:26 101

Enligt andra stycket kan såväl delägare som fastighetsbildningsmyndig— heten ta initiativ till att ombilda en områdesanläggning till en gemen- samhetsanläggning enligt 1 8 anläggningslagen. Oftast torde en begäran om ombildning vara föranlett av önskemål från föreningen att - i den ordning som anges i 55 5 samfällighetslagen — bilda samfällighetsföre- ning för att handha förvaltningen av flera samfälligheter. Skäl talar därför för att röstningsreglerna i 55 S samfällighetslagen tillämpas även då föreningsstämman överväger att ombilda en områdesanläggning till en gemensamhetsanläggning enligt 1 S anläggningslagen. Andra styc- ket i förevarande paragraf har utformats i enlighet härmed.

5 5 Har överenskommelse träffats om rätt att begagna enskild väg och om ersättning härför enligt 77 5 lagen om enskilda vägar har överens- kommelsen fortsatt giltighet tills den av endera parten sägs upp.

Bestämmelserna i 61 S i förslaget ger dels samma möjligheter som nuva- rande 77 S enskilda väglagen att mellan Vägföreningen och annan än medlem i föreningen träffa överenskommelse om rätt att begagna före- ningens väg och ersättning därför, dels rätt att mellan föreningen

och medlem i föreningen träffa överenskommelse om tillfällig ersättning för ändrad användning, som ger ökade driftkostnader. De nya reglerna i fråga om överenskommelse bör tillämpas också på äldre vägföreningar. Å andra sidan bör sådana överenskommelser som redan träffats enligt gäl- lande lag äga fortsatt giltighet. Bestämmelser härom har tagits upp i förevarande paragraf.

6 5 I fråga om skyldigheter och rättigheter som tillkommer en väg- förening som har bildats enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar äger bestämmelserna i 51 och 52 55 anläggningslagen motsvarande tillämp- ning.

Förbud att behålla eller uppsätta grind eller led, som har meddelats enligt äldre bestämmelser, skall anses vara meddelat med stöd av 52 % anläggningslagen .

I första stycket av denna paragraf anges att bestämmelserna i 51 och 52 55 om rätt att ta väghållningsämnen och om rätt att ta bort vegeta- tion och anordning intill vägbana skall äga motsvarande tillämpning i fråga om skyldighet eller rättighet som tillkommer vägförening enligt äldre bestämmelser.

I andra stycket anges att grindförbud, som meddelats enligt äldre bestämmelser, skall anses vara meddelat med stöd av 52 S. Det innebär

102 SOU 1987:26

bl. a. att fråga om ändring eller upphävande av förbud som meddelats enligt äldre lag, skall handläggas enligt de nya bestämmelserna.

7 5 Lagen (1973 1150) om förvaltning av samfälligheter gäller även för vägförening som har bildats enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar. En sådan förening skall av länsstyrelsen snarast möjligt införas i samfällighetsföreningsregistret. En styrelseledamot som utsetts av länsstyrelsen skall behålla sitt uppdrag till dess han entledigas av länsstyrelsen.

Som anförts i det föregående överensstämmer bestämmelserna om vägföre- nings organisation och förvaltning med vad som gäller enligt samfällig- hetslagen. Med hänsyn härtill föreslås att de nya bestämmelserna för områdesanläggning skall äga tillämpning också på vägförening som bil- dats enligt 3 kap. enskilda väglagen . Registrering av områdesanlägg— ningen bör ske i samfällighetsföreningsregistret. I förevarande para— graf föreskrivs därför att länsstyrelsen skall snarast möjligt efter lagens ikraftträdande införa vägföreningarna i detta register. Den styrelseledamot som länsstyrelsen utsett skall därvid behålla sitt uppdrag till dess denne entledigas av länsstyrelsen.

8 5 En vägförenings stadgar som innehåller bestämmelse som strider mot föreskrift i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter upphör att gälla vid denna lags ikraftträdande. Utan hinder av 29 S nämnda lag får dock vägförening behålla sin tidigare firma om denna kan anses väl inarbetad bland medlemmarna.

I denna paragraf anges att i de fall stadgarna för befintlig vägföre— ning innehåller bestämmelse som strider mot de nya lagreglerna, skall bestämmelsen upphöra att gälla vid lagens ikraftträdande. Det innebär således att vad som föreskrivs i lagen i stället skall gälla. Något hinder att de befintliga vägföreningarna behåller sin firma bedöms inte föreligga, då dessa i många fall är väl inarbetade bland medlemmarna.

9 5 Vad som i lagen om enskilda vägar föreskrivs i fråga om vägsam- fällighets organisation och förvaltning skall fortfarande gälla i fråga om vägsamfällighet som har inrättats enligt nämnda lag eller motsvaran- de äldre lagstiftning till dess ombildning till samfällighetsförening skett enligt 19 5 lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen(1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.

SOU 1987:26 103

Enligt 19 5 första och tredje stycket lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter kan vid sammanträde med delägarna i Vägsamfällighet enligt enskilda väglagen eller motsvarande äldre lagstiftning beslutas om övergång till före- ningsförvaltning enligt samfällighetslagen. Någon ändring av denna ordning föreslås inte i detta sammanhang. Här har tagits in en före— skrift om att bestämmelserna i enskilda väglagen om förvaltning av befintlig vägsamfällighet fortfarande skall gälla intill dess ombild- ning skett.

10 5 Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till före— skrift, som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, lagen (OOOO:OOO) om ändring i anläggningslagen(1973:1149) eller i lagen (0000:000) om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Denna paragraf innehåller en bestämmelse att hänvisning i lag eller annan författning till föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i anläggningslagen eller samfällighetslagen, i stället skall avse den bestämmelsen. Upphävandet av enskilda väglagen kommer dock att medföra mindre följdändringar i annan lagstiftning.

Statens offentliga utredningar 1987

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Otillbörlig efterbildning. [1] Dödsboägande och samägande avjordbruksfastighet rn. m. [2] Folkstyrelsens villkor. [6] Barnets rätt. [7] Skydd för det väntade barnet. [ll] Oversyn av rättegångsbalken 3, [13] Mordet på statsminister Olof Palme. [14] Franchising. [17] Internationella familjerättsfrågor. [18]

Utrikesdepartementet Svenska försvarsindustrins utlandsverksamhet. [8]

Försvarsdepartementet Det svenska totalförsvaret inför Slo-talet. [9]

Socialdepartementet

Legitimation för vissa kiropraktorer. [12] Läkemedel och hälsa. [20] Aldreomsorg i utveckling. [21] Missbrukarna Socialtjänsten och Tvånget. [22] Medicinteknisk säkerhet. [23]

Kommunikationsdepartementet

Ökat kommunalt väghållningsansvar. [25] Enskilda vägar. [26]

Finansdepartementet

Längtidsutredningen '87. [3] Indrivningslag rn. m. [10] Produktsäkerhetslag. [24]

Arbetsmarknadsdepartementet Varannan damernas. [19]

Civildepartementet

En ny kyrkolag m. m. Del 1. 4 En ny kyrkolag m.m. Del 2, 5 Begravningslag. [16]

Miljö- och Energidepartementet Miliöskadefond. [15]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningens nummer i den kronologiska förteckningen,

Statens offentliga utredningar 1987

Kronologisk förteckning

N_____ .PQPHPW NNNMNN amkm»—

PPNT'PSOPOFQP'?!” NT”

Otillbörlig efterbildning. Ju. Dödsboägande och samägande av jordbruksfastighet m. m. Ju. Långtidsutredningen '87. Fi.

En ny kyrkolag m. m. Del 1. C. En ny kyrkolag m. m. Del 2. C. Folkstyrelsens villkor. Ju. Barnets rätt. Ju. Svenska försvarsindustrins utlandsverksamhet. Ud. Det svenska totalförsvaret inför 90-talet. Fö. Indrivningslag m. m. Fi. Skydd för det väntade barnet. Ju. Legitimation för vissa kiropraktorer. S. Översyn av rättegångsbalken 3. Ju. Juristkommissionens rapport om händelserna efter mordet på statsminister Olof Palme. Ju. Miljöskadefond. ME.

Begravningslag. C. Franchising. Ju. Internationella familjerättsfrågor. Ju. Varannan damernas. A. Läkemedel och hälsa. S. Äldreomsorg i utveckling. S. Missbrukarna Socialtjänsten och Tvånget. S.

. Medicinteknisk säkerhet. S. . Produktsäkerhetslag. Fi.

Ökat kommunalt väghållningsansvar. K. Enskilda vägar. K.

198? '08

KUNGL. BtBL.

41

ISBN 91 -38—10003—7 ISSN 0375-250X