Ökat kommunalt väghållningsansvar och nya finansieringsmöjligheter : en översyn av statlig, kommunal och enskild väghållning i tätorter

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

SIM 9Z7L86l

Enskilda vägar

Betänkande av 1986 års

väghållningsutredning Bilaga

Statens offentliga utredningar

ww 1987:26

%

Kommunikationsdepartementet

Enskilda

vägar

Bilaga

till i

Förslag inarbetning och lagen om

anläggningslagen

av samfälligheter av

förvaltning

bestämmelserna i enskilda

väglagen

om m.m.

vägförening

Betänkande av 1986 års

väghållningsutredning

Stockholm 1987

Omslag Gull-Britt Montalvo Foto Lantmäteriet 1986 Fotograf Bengt Lindecrantz Godkänd för spridning 1987-05-25

ISBN 91-38-10003-7 ISSN 0375-250X

Svenskt Tryck Stockholm 1987 721977

BILAGA

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sammanfattning l Lagförslag 3 Förslag till lag om ändring i anläggningslagen 3 Förslag till lag om ändring i lagen om förvaltning av samfälligheter 17 Förslag till lag om upphävande av lagen om enskilda vägar 18

Inledning 21 2.l Bakgrund 21 2.2 Nuvarande ordning 24

2.2.1 Enskilda väglagen 24

2.2.2 Anläggningslagen 27

2.2.3 Samfällighetslagen 29 2.3 Närmare överväganden beträffande

den lagtekniska utformningen 30

Behovet av nya bestämmelser i anläggningslagen 37 3.1 Den obligatoriska anslutningen 38 3.2 Fördelning av kostnaderna 42

3.2.1 Nuvarande ordning 43

3.2.2 Fasta andelstal för gemensam-

hetsanläggningar avseende en-

skilda vägar 45

3.2.3 Rörliga andelstal för områdes-

anläggningar avseende enskilda

vägar 50 3.3 Rätt till slitageersättning 51 3.4 Förrättningskostnader m.m. 52 3.5 Verkställighet av förrättningsbeslut 53 3.6 Bestämmelser till främjande av trafik-

säkerheten 54

Bestämmelser i enskilda väglagen som inte bedömts nödvändiga att arbeta in i anläggningslagen 57

4.1 Tillämpningsomrâdet för lagen om enskilda vägar m.m. 57

Vissa definitionsfrågor rörande enskild väg m.m. 59

Bestämmelser om byggande av enskild väg 61

Ansvaret för väghâllningens fullgörande m.m. 61

Omfattningen av vägföreningens verksamhetsomrâde 63

Handläggningen av ersättningsfrågan m.m. 64

Rätt att ta sand m.m. samt möjligheter att sätta upp grind 66

Rätt att pâkalla förrättning, ersättning 67 till förrättningsman m.m.

Förrättningsmannens utredningsskyldighet och innehållet i förrättningsutlâtandet 68

Underställning och besvär över förrättningsutlâtandet 69

5 Lagen om förvaltning av samfälligheter 71

5.1 Inledning 71

5.2 Närmare om behovet av komplettering av samfällighetslagen 73 5.2.1 Möjlighet att förordna syssloman

enligt samfällighetslagen 73 5 2 2 Omröstningsreglerna 5.2.3 Stadgar och styrelse 75 5 2 4 Föreningar för förvaltning av

flera samfälligheter 78

6.3 Förslag till lag om upphävande av

lagen om enskilda vägar 98

sou 1987: 26 1

SAMMANFATTNING

I promemorian föresiås vissa ändringar i aniäggningsiagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förva1tning av samfäiligheter (samfä11ighetslagen). Förs1aget innebär föijande.

* blir

Aniäggnings- och samfä11ighets1agarna tiiiämpiiga på de enski1da

vägar, som nu omfattas av bestämmeiserna i 3 kap. iagen (1939:608) om

enskiida vägar (enskiida väg1agen).

* Enskiida väg1agen upphävs.

*

En motsvarighet ti11 vägföreningsinstitutet eniigt enskilda väg1agen

förs in i an1äggnings1agen under beteckningen områdesaniäggning. En

områdesaniäggning får inte förvaitas gemensamt med någon annan aniäggning.

* För vägar som utgör områdesaniäggningar ska11 bestämme1serna om

kostnadsuttag och andeistai utformas efter det system som f. n. gä11er för vägföreningar.

*

Taxeringsvärdet ska11 n0rma1t utgöra fördelningsgrund för de fastig-

heter som de1tar i en områdesaniäggning.

*

Reg1erna i samfäiiighetsiagen om förvaitning av samfäiiigheter görs

tiiiämpiiga på områdesan1äggningar. Endast samfä11ighetsföreningar

kan förva1ta en områdesaniäggning.

* för

Områdesaniäggning enskiid väg får möj1ighet att ta ut siitageer-

sättning i huvudsak eniigt de regier som i dag gäiier för vägföreningar.

* 29 § an1äggnings1agen ändras så att samfä11ighetsföreningar som

förvaitar gemensamhetsaniäggningar debiteras förrättningskostnaderna i stä11et för de som de1tar i sådana aniäggningar.

Länsstyre1sen får rätt att före1ägga samfä11ighetsföreningar att bygga och underhå11a enski1da vägar av större betydeise ur a11män synpunkt.

Möj1igheten eniigt 43 § an1äggnings1agen att träffa mindre överenskomme1ser om bi. a. ändring av andeistai ska11 gä11a också för de fastigheter som är ansiutna ti11 en områdesan1äggning.

Bestämmeiserna i 5 kap. enski1da väg1agen ti11 främjande av trafiksäkerheten förs med i huvudsak redaktione11a ändringar över ti11 anläggningsiagen.

De befintiiga vägföreningarna blir genom de föresiagna övergångsbestämmeiserna att anse som inrättade som områdesaniäggningar eniigt anläggningsiagen. Härigenom biir fiertaiet av samfä11ighets1agens bestämme1ser ti11ämp1iga även för vägföreningarna. En möjiighet öppnas för de nuvarande vägföreningarna att vid förrättningar ombiida sig ti11 gemensamhetsanläggningar en1igt an1äggnings1agen.

1 Lagförs1ag

Förs1ag ti11 Lag om ändring i anläggningslagen (1973: 1149)

Härigenom föreskrivs i fråga om aniäggningsiagen (1973: 1149)

att 29 § ska11 ha föijande iydeise,

dels

att i iagen ska11 införas 15 nya paragrafer, 56-70 §§ samt

dels

närmast före 57 och 62 §§ nya rubriker av föijande 1yde1se.

Nuvarande 1yde1se Föreslagen 1yde1se

29 §1

Förrättningskostnaderna skail, Förrättningskostnaderna ska11, om an1äggningsbes1ut medde- om an1äggningsbes1ut medde- 1ats, fördeias me11an ägarna 1ats, fördeias me11an ägarna av de fastigheter som ska11 av de fastigheter som ska11 deltaga i an1äggningen efter deitaga i aniäggningen efter vad som är skäiigt. vad som är skä1igt. gm_en

samfäliighetsförening biidas

för att sköta förva1tningen av

aniäggningen, ska11 kostnader-

na i stä11et beta1as av före-

ningen, om inte särskiida

omständigheter föranieder att

viss de1 av kostnaderna bör

betaias av sökanden e11er

annan sakägare.

Om en förrättning har påka11ats eniigt 20 a § e11er 25 § tredje stycket vägiagen (1971: 948) ska11 staten svara för förrättningskostnaderna.

I övrigt tiiiämpas 2 kap. 6 § fastighetsbiidningsiagen (1970: 988) på förrättning eniigt denna 1ag.

1 Senaste iydeise 1981: 380

Nuvarande lvdeise

Föresiagen ivdelse

56 §

Om en samfä11ighetsförening som förva1tar enski1d väg av större betyde1se från a11män synpunkt inte verkstäiler an1äggningsbes1utet e11er sköter vägens drift, får 1änsstyre1sen före1ägga föreningen att inom viss tid vidta erforder1iga åtgärder. Om före1äggandet inte fö1js, får 1änsstyre1sen låta utföra nödvändiga åtgärder på föreningens bekostnad.

Särski1da bestämmelser om

områdesanläggning för enskiid

E2

57 §

Om särski1da skä1 före1igger att inom ett bestämt område ti11g0dose ett behov av enski1d väg av större betyde1se från a11män synpunkt, kan en gemensamhetsan1äggning inrättas i form av en områdes-

an1äggning.

En 0mrådesan1äggning inrättas

vid förrättning en1igt denna 1ag. Vid förrättningen ska11 an1äggningens verksamhetsområde bestämmas.

Nuvarande 1yde1se Föresiagen 1yde1se

I en områdesaniäggning de1tar

de fastigheter som heit e11er delvis är be1ägna inom an1äggningens verksamhetsområde.

58 §

Finns inom anläggningens verksamhetsområde mark, som i deta1jp1an avsatts ti11 annan a11män p1ats än väg, ska11

väghå11ningen även omfatta

iordningstä11ande och underhå11 av sådan mark.

En fastighet som utgörs av väg, gata, järnväg, spårväg e11er kana1 ska11 deita i en

områdesan1äggning endast om

det av särskiid aniedning är 1ämp1igt att fastigheten ingår i samfä11igheten.

Bestämmeiserna i 5, 6 och 15 §§, 16 § första stycket 1 och 3, 16 § andra stycket, 37--43 samt 45 §5 gä11er inte

för områdesaniäggning.

Nuvarande Föresiagen lydelse

iydeise

59 §

Kostnaderna för byggande och

drift av en områdesaniäggning

för enskiid väg fördeias me1- 1an ägarna av de fastigheter som skall deita i aniäggningen efter andeistal. Ande1sta1en skail kunna tiiiämpas under växiande förhåiianden med avseende på fastighetsbiidningen och bebyggeisen inom området. Andeistaien ska11 bestämmas med hänsyn främst tiil den nytta varje fastighet har av aniäggningen. Om förhåiiandena påkaliar det, får särskiida andeistal bestämmas för byggande och drift.

Om inte annan fördeiningsgrund bestäms, ska11 ande1sta1et för varje deitagande fastighet utgöras av fastighetens senast bestämda taxeringsvärde. Finns taxeringsvärde inte åsatt för viss fastighet ska11 särskiit ande1sta1 bestämmas. Särskiit ande1sta1 får även bestämmas för fastighet, vars nytta av aniäggningens vägar väsentiigen avviker från övriga deltagande fastigheters. Om det är skäiigt får en fastighet, som kan komma att deias e11er bebyggas i större omfattning,

Nuvarande 1yde1se 1yde1se

Föres1agen

åläggas att de1ta med särski1t ande1sta1 i kostnaderna för byggandet av vägarna.

60 §

En överenskomme1se att ande1sta1et för en fastighet som

de1tar i en områdesan1äggning

ska11 ändras e11er att ny mark ska11 tas i anspråk för mindre om1äggning av väg i ny sträckning har samma verkan som bes1ut vid ny förrättning, om överenskommeisen godkänns av fastighetsbi1dningsmyndigheten. Sådant godkännande får 1ämnas endast om det är uppenbart att överenskommelsen inte strider mot denna 1ag.

61 §

Begagnar en fastighet som

de1tar i en 0mrådesan1äggning

ti11fä11igt an1äggningens vägar i väsent1igt större omfattning än som svarar mot fastighetens ande1sta1 för driftkostnaderna, är ägaren ti11 fastigheten skyidig att er1ägga särskild ersättning ti11 samfä11igheten utöver vad han eniigt faststä11t ande1sta1 ska11 betaia.

Nuvarande 1yde1se Föresiagen iydeise

Rätt att begagna en väg som

ingår i områdesaniäggning

tilikommer även ägare av fastighet som inte deitar i

områdesaniäggningen. Begagnar

han vägen i betydande omfattning är han skyidig att erlägga ersättning härför med skäiigt beiogg.

Har överenskommeise inte träffats om ersättning en1igt första e11er andra stycket, ska11 ta1an väckas vid fastighetsdomstoien inom det område

där områdesaniäggningen är

be1ägen. Ersättning som nu avses får göras gäiiande för de närmaste två åren före taians väckande.

Bestämmeiser tili främjande av trafiksäkerheten

62 §

Bestämmeiserna i 63-70 §§ gä11er inte inom områden med

detaijgian.

Nuvarande 1yde1se en1igt Foresiagen 1yde1se i enskiida väglagen an1äggnings1agen

100 §1 @

Där det finnes påka11at för Om det behövs för

att

ti11god0seende av trafiksäker- ti11g0dose trafiksäkerheten heten äger 1änsstyre1sen med får 1änsstyre1sen för viss avseende å viss enski1d väg enski1d väg inom 1änet e11er inom 1änet e11er de1 av sådan gg de1 av eg_sådan väg förordväg förordna, att inom ett na, att get inom ett avstånd avstånd av högst t01v meter av högst t01v meter från vägfrån vägbanans mitt utan banans mitt inte får utan

gg_må

1änsstyre1sens ti11stånd upp- 1änsstyre1sens ti11stånd uppföras byggnad, uppsättas föras byggnader, göras ti11stängse1, som skymmer utsikten byggnader e11er utföras andra över vägbanan, e11er vidtagas an1äggningar e11er anordningar annan dy1ik för trafiksäkerhe- e11er vidtas andra sådana ten men1ig anordning. Vid åtgärder som kan inverka menkorsning i samma p1an me11an ligt på trafiksäkerheten. Vid enski1da vägar e11er me11an korsning i samma pian me11an enskiid väg och järnväg e11er enski1da vägar e11er me11an spårväg må förordnandet utvid- enski1d väg och järnväg e11er gas att avse ett område, som spårväg får förordnandet utbegränsas av räta iinjer me1- vidgas att avse ett område, Ian punkter be1ägna i Vägarnas som begränsas av räta linjer mitt1injer högst femtio meter me11an punkter be1ägna i

V från korsningen. Vägarnas mitt1injer högst

femtio meter från korsningen.

Innan 1änsstyre1sen medde1ar förordnande, som avses i första stycket, ska11 Iänsstyre1sen verkstä11a erforder1ig utredning samt därvid bereda

de väghå11ningssky1diga e11er

1 Senaste 1yde1se 1976:639

Nuvarande iydeise eniigt Föresiagen iydeise i aniäggenskiida vägiagen ningsiagen

dem utsedd styrelse, markför ägare och andra, som hava ett väsentiigt intresse av frågan, ti11fä11e att muntiigen e11er skriftiigen yttra sig i ärendet.

Om meddeiat förordnande ska11, utöver den underrätteise angående förordnandet som sker eniigt aiimänna bestämmeiser, meddeiande intagas i ortstidning. Därjämte ska11 förordnandet införas i iänets författningssamiing.

101 §1 .ÖJ

Finnes å markområde, beträf- Finns inom markområde, beträffande viiket medeiats förord- fande viiket medde1ats förordnande varom i lQg_§ stadgas, nande varom i §§_§ stadgas, stängsei, uppiag e11er annan stängse1, uppiag e11er annan därmed jämföriig anordning, därmed jämföriig anordning, som prövas medföra fara för som prövas medföra fara för trafiken, må iänsstyreisen trafiken, får iänsstyreisen före1ägga den som har att föreiägga den som har att svara för anordningen att svara för anordningen att bortskaffa densamma eiier bortskaffa densamma e11er vidtaga sådan åtgärd med av- vidta sådan åtgärd med avseende gärå, att faran undan- seende gärgå, att faran undanröjes. Vad i 100 § andra styc- röjs. Föreiäggandet får föreket sägs ska11 därvid äga nas med vite. motsvarande tiiiämpning.

1 Senaste 1yde1se 1954 197

Nuvarande 1yde1se en1igt Föresiagen 1yde1se i aniäggenski1da vägiagen ningsiagen

Vid meddeiande av föreiäggande en1igt första stycket må vite utsättas.

102 §1 65 §

Har ansökan om tiiistånd en- Medför vägran av tiiistånd ligt 100 § första stycket att eniigt 63 § att pågående markå fastighet uppföra byggnad användning avsevärt försvåras, eiier eijest vidtaga i samma och inneär fastighetsägaren stycke omförmäid anordning havare av nyttjanderätt eiier icke bifa11its och medför annan särskiid rätt ti11 fasdetta att pågående markanvänd- tigheten berättigade ti11 ning avsevärt försvåras, äro ersättning av staten för den fastighetsägaren och innehava- skada de härigenom.

som ligg:

re av nyttjanderätt e11er annan särskiid rätt ti11 fastigheten berättigade ti11 ersättning av kronan för den skada de härigenom

liga.

Ersättning varom sägs i första Ersättning en1igt första stycstycket ska11 bestämmas att ket ska11 bestämmas att

utgå utgå på en gång; dock på en får må gång. Ersättningen

ersättningen, om särskiida dock, om särskiida skäi föreskäi äro därti11, på begäran iigger, begäran av på antingen antingen av kronan e11er av staten e11er av fastighetsägafastighetsägaren e11er annan ren e11er annan sakägare fastsakägare faststäiias att utgå stäiias att utgå med visst med visst åriigt beiopp med åriigt med rätt för belopp rätt för kronan e11er den staten e11er den ersättningsersättningsberättigade att berättigade att erhåiia omerhåiia omprövning vid ändrade vid ändrade förhåiprövning förhåiianden. ianden.

1 Senaste iydeise 1972: 788

Nuvarande ixdeise eniigt Föresiagen 1yde1se i anläggenskiida vägiagen ningsiagen

Vad i fråga om ersättning Vad sgm i fråga om ersättning avtaiats e11er uppenbariigen har avtaiats e11er uppenbariiförutsatts skoia me11an förutsatts gä11a melgä11a gen har kronan och sakägare ska11 ian staten och sakägare ska11 gä11a jämväi mot den som efter gä11a även mot den som efter det rätten ti11 ersättning det rätten ti11 ersättning

att

förvärvat sakägarens uppkom förvärvat sakägauppkom har rätt avseende rens rätt avseende på

1 å_fastighe- med

ten. fastigheten.

103 §1 66 §

jämiigt Är den ersättning som en1igt Är fastighetsägare 102 § tiiikommande ersättning 65 § tilikommer fastighetsägabestämd att en bestämd att utgå på en

utgå på gång reg

och har fastigheten genom gång och har fastigheten genom inskränkningen i förfogande- inskränkningen i förfoganderätten undergått sådan minsk- rätten undergått sådan minski värde att ning i värde att den kan antas ning den kan antautgöra fu11 säkerhet utgöra fu11 säkerhet för gas ej igtg för som då rätten borgenär, som då rätten ti11 borgenär, ti11 ersättning uppkom hade ersättning uppkom hade panti fastigheten, ska11 rätt i fastigheten, ska11 panträtt ersättningen nedsättas hos ersättningen nedsättas hos Iänsstyreiseng och ska11 om iänsstyreisen. gm fördeining fördeining och utbetaiande av och utbetaining av nedsatt nedsatt samt verkan beiopp samt verkan därav gälbeiopp därav i tiiiämpiiga de1ar i ti11ämp1iga deiar vad

ler

vad som är stadgat för som är föreskrivet för det gä11a det fail att nyttjanderätt fa11 att nyttjanderätt e11er e11er servitutsrätt upplåtes servitutsrätt uppiåts genom genom expropriation. expropriation.

1 Senaste iydeise 1972:788.

Nuvarande 1yde1se en1igt Föresiagen 1yde1se i an1äggenskilda väg1agen nings1agen

Om borgenär som avses i första som avses i Om gn_borgenär stycket lider förslust ti11 första 1ider föriust stycket fö1jd av att nedsättning ti11 fö1jd av att gl nedsättning skett, har han rätt ti11 gott- inte har skett, har han rätt göre1se av kronan för för1us- ti11 gottgöre1se av staten för ten mot avskrivning föriusten Å ford- mot avskrivning på ringshandiingen. Detsamma Detsamma fordringshand1ingen. gä11er, om borgenär 1ider gä11er, om iider en borgenär föriust därigenom att ersätt- för1ust att därigenom en ning b1ivit för 1ågt beräknad b1ivit för ersättning Iågt och ersättningen ti11 fö1jd av beräknad och ti11 av den föijd överenskomme1se me11an kronan överenskomme1se me11an staten och den ersättningsberättigade och den ersättningsberättigade e11er av annan an1edning e11er av annan gi aniedning inte b1ivit prövad av domstoi. har av domst01. prövats

104 §1 67 §

Den som på grund av före1äg- för kostnader och Ersättning gande enligt 101 § bortskaffat skada ti11 fö1jd av e11er ändrat befint1ig anordföre1äggande eniigt 64 § utges ning vid väg är berättigad av staten. ska11 Ersättningen ti11 ersättning av kronan för bestämmas att en

utgå på

sina kostnader härför ävensom

gång.

för den skada i övrigt som genom åtgärden må hava uppkommit för honom. Ersättningen ska11 bestämmas att utgå på en

gång.

1 Senaste iydeise 1954: 197.

SOU 1987:16

Nuvarande 1yde1se en1igt Föreslagen 1yde1se i an1ägg-

enski1da väglagen ningsiagen

105 §1 68 §

Den som vi11 göra anspråk på Den som vi11 göra anspråk på 102, 103 ersättning eniigt 65, 66 e11er ersättning enligt e11er 104 § ska11 göra fram- 67 § ska11 göra framstä11ning stä11ning därom hos iänssty- därom hos 1änsstyre1sen. re1sen.

Kan överenskommeise träf- Kan överenskommeise 1553 träf- inte fas har den fas om ersättningen, har den om ersättningen, att som gjort framstäiiningen att som gjort framstä11ningen instämma sin ta1an ti11 den instämma sin ta1an ti11 den inom vars fastighetsdomstoi inom vars fastighetsdomstoi domkrets den av förordnandet domkrets den mark som berörs e11er berörda av förordnandet e11er före1ägföre1äggandet marken är be1ägen. Jämvä1 gandet är be1ägen. Även staten kronan kan begära prövning av ersättäger påka11a prövning

av ningsfrågan. I fråga om rätteersättningsfrågan eniigt

I om gångskostnader och kostnader vad nu sagts. fråga rättegångskostnader och kost- vid förde1ning av ersättning nader vid förde1ning av gä11er expropriations1agen ersättning gä11er expropria- (1972: 719) i ti11ämp1iga (1972: 719) i ti11- de1ar. Om ett om tions1agen xrkande deiar. i måi, som inte har 1ämp1iga 0gi11as yrkan- ersättning de om ersättning i måi som anhängiggjorts av staten,

gl

av kronan, 0gi11as, ska11 i stä11et a11anhängiggjorts a11männa regier männa regier om rättegångsti11ämpas gggk om Om den kostnader ti11ämpas. Om den

rättegångskostnader.

som framstä11er ersättningsan- som framstä11er ett ersätthar haft anied- ningsanspråk har haft skäiig språk skäiig att få sin ta1an an1edning att få sin ta1an ning prövad får i stä11et av domstoi, får i stä1av domstoi, prövad efter omständigheterna 1et efter omständigheterna förordnas, att staten ska11

1 Senaste lydeise 1972; 788.

Nuvarande lidelse

enligt Föreslagen lydelse i anläggenskilda väglagen ningslagen

förordnas, att kronan skall ersätta honom hans

rättegångs-

ersätta honom hans rättegångs- kostnad eller att vardera kostnad eller att vardera skall bära sin kost-

parten parten skall bära sin kost- nad. nad.

106 §1

?lå

Länsstyrelsen får vid vite Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som uppfört förelägga den som uppfört

har

byggnad eller vidtagit annan eller

en byggnad vidtagit åtgärd i strid mot förbud annan i strid mot

någon åtgärd

enligt 1QQ_§ att undanröja förbud enligt att undan-

§§_§ eller ändra det utförda. eller ändra det

röja utförda. Tingsrätten får meddela hand- Tingsrätten får meddela handräckning till rättelse i vad till rättelse i vad

räckning olagligen skett. Ansökan om olagligen skett. Ansökan om handräckning får göras av får av

handräckning göras allmän åklagare, byggnadsnämnd allmän

åklagare, byggnadsnämnd samt ägare eller innehavare av samt ägare eller innehavare av fastighet, som får begagna som får

fastighet, begagna vägen. Beträffande sådan hand- vägen. Bestämmelser om sådan räckning finns bestämmelser i finns i 17 S

handräckning 17 § handräckningslagen handräckningslagen (1981: 847). (1981: 847).

Efterkoms ej föreläggande, som Efterkoms ej som

föreläggande, meddelats med stöd av 101 §, meddelats med stöd av

§g_§,

skall på anmodan av länssty- skall

kronofogdemyndigheten på

relsen anmodan

kronofogdemyndigheten av länsstyrelsen omgeföranstalta om att åtgärden att vidtas.

söria åtgärden

vidtages.

1 Senaste lydelse 1981: 853.

Nuvarande en1igt Föresiagen 1yde1se i aniägg-

ixdeise

enski1da vägiagen nings1agen

107 §1 Z9_§

bes1ut Mot iänsstyreisens besiut Mot 1änsstyre1ses e11er e11er om eniigt ;gg e11er lgl_§ en1igt gå e11er §g_§ före1äggande eniigt 69 § förs om föreiäggande en1igt lQ§_§ taian hos kammarrätten ta1an hos kammarrätten genom jgrgg besvär. genom besvär.

bes1ut av Taian mot annat besiut av Ta1an mot annat detta iänsstyreisen en1igt 65 e11er länsstyreiseieniigt hos regeringen 66 § förs hos regeringen genom kapitei jgrgg besvär. genom besvär.

varom är i detta Bes1ut 63-66 och 69 §§ Bes1ut, fråga enligt ska11 1ända tiil ska11 iända ti11 efterrättelse

kagite1,

utan hinder av utan hinder av förd k1agan, om efterrätteise där ann0r1unda inte annoriunda förordnas. förd kiagan, gi

förordnas.

1 1975: 677.

Senaste 1yde1se

Förs1ag ti11 Lag om ändring i 1agen (1973:1150) om förva1tning av samfä11igheter

Härigenom föreskrivs

att 4 S iagen (1973:1150) om förvaltning av samfä11igheter skal] ha föijande 1yde1se.

Nuvarande 1yde1se F0res1agen Iydeise

4 §

Samfä11ighet förva1tas antingen direkt av de1ägarna (de1ägarförva1tning) e11er av särskiit bildad samfäilighetsförening (föreningsförva1tning).

Områdesaniäggning 3ka11

förvaitas av samfä11ighets-

förening. 55-60 §§ ska11 inte

ti11ämpas på en sådan före-

711713.

18 sou 1987:26

Förslag till Lag om upphävande av lagen (1939:608) om enskilda vägar

1 § Denna lag träder i kraft den... Genom lagen upphävs, med de begränsningar som nedan sägs, lagen (1939: 608) om enskilda vägar.

Övergångsbestämmelser

2 § Bestämmelserna i 3 kap. lagen om enskilda vägar skall fortfarande tillämpas i fråga om förrättning enligt nämnda lag vid vilken sammanträde med sakägarna har hållits före ikraftträdandet samt i fråga om verkställighet av beslut om vägförenings bildande som har meddelats enligt lagen om enskilda vägar.

3 § De vägar och andra anläggningar som vid denna lags ikraftträdande omhänderhas av vägföreningar enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar skall vid tillämpningen av anläggningslagen (1973:1149) anses utgöra områdesanläggningar enligt 57 § anläggningslagen.

4 § En sådan områdesanläggning som avses i tredje paragrafen kan efter förrättning ombildas till en gemensamhetsanläggning enligt 1 § anläggningslagen. En sådan gemensamhetsanläggning skall förvaltas av en samfällighetsförening.

Rätt att ta initiativ till ombildning tillkommer förutom delägare i anläggningen även fastighetsbildningsmyndigheten. Vid sammanträdet skall särskild omröstning ske över yrkandet om ombildning. Härvid skall tillämpas bestämmelserna i 49 § första stycket lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter om omröstning i fråga som har ekonomisk betydelse.

5 § Har överenskommelse träffats om rätt att begagna enskild väg och om ersättning härför enligt 77 § lagen om enskilda vägar har överenskommelsen fortsatt giltighet tills den av endera parten sägs upp.

6 § I fråga om skyldigheter och rättigheter som tillkommer en vägförening som har bildats enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar äger bestämmelserna i 51 och 52 §§ anläggningslagen motsvarande tillämpning.

Förbud att behålla eller uppsätta grind eller led, som har meddelats enligt äldre bestämmelser, skall anses vara meddelat med stöd av 52 S anläggningslagen.

7 § Lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter gäller även för vägförening som har bildats enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar. En sådan förening skall av länsstyrelsen snarast möjligt införas i samfällighetsföreningsregistret. En styrelseledamot som utsetts av länsstyrelsen skall behålla sitt uppdrag till dess han entledigas av länsstyrelsen.

8 S En vägförenings stadgar som innehåller bestämmelse som strider mot föreskrift i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter upphör att gälla vid denna lags ikraftträdande. Utan hinder av 29 § nämnda lag får dock vägförening behålla sin tidigare firma om denna kan anses väl inarbetad bland medlemmarna.

9 § Vad som i lagen om enskilda vägar föreskrivs i fråga om vägsamfällighets organisation och förvaltning skall fortfarande gälla i fråga om vägsamfällighet som har inrättats enligt nämnda lag eller motsvarande äldre lagstiftning till dess ombildning till samfällighetsförening skett enligt 19 § lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.

10 § Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift, som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, lagen (0000:000) om ändring i anläggningslagen (1973:1149) eller i lagen (0000:000) om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

2 Inledning

2.1 Bakgrund

Före år 1974 reglerades hela det enskilda vägnätet av lagen (1939:608) om enskilda vägar (enskilda väglagen). År 1973 ersattes lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar samt 2 och 4 kap. enskilda väglagen av anläggningslagen (1973:1149). Samtidigt infördes lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (samfällighetslagen). Enligt 9 § lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen och samfällighetslagen får förrättning enligt 2 eller 4 kap. enskilda väglagen inte påbörjas efter utgången av 1974. Bestämmelsen omfattar även sådana förrättningar som föranleds av ändrade förhållanden. Undantag har dock inte gjorts för sådana förrättningar som enligt 67 § fjärde stycket enskilda väglagen kan komma till stånd efter delning av väghållningsskyldig fastighet.

Anledningen till att inte hela enskilda väglagen inarbetades i anläggningslagen vid reformen var att 3 och 5 kap. enskilda väglagen vid denna tidpunkt var föremål för översyn av 1969 års vägutredning. Det betonades i promemorian med förslag till anläggningslag (se prop. 1973:160 s. 61) att arbetet med anläggningslagen inte var särskilt inriktat på de materiella reglerna inom enskilda väglagens tillämpningsområde och att förslaget till anläggningslag därför begränsades till att i huvudsak gälla sådana frågor som borde lösas på samma sätt

t för alla slags gemensamma anläggningar.

Efter tillkomsten av anläggningslagen och samfällighetslagen gäller två skilda regelsystem för sådana enskilda vägar där behov av ordnad gemensam väghållning föreligger. För enskilda vägar som ligger inom områden där tätare bebyggelse har uppkommit eller kan förväntas uppkomma inom en nära förestående framtid kan bestämmelserna om vägförening enligt 3 kap. enskilda väglagen tillämpas vid sidan av anläggningslagen och samfällighetslagen, medan anläggningslagen och samfällighetslagen tilllämpas för övriga enskilda vägar där en gemensam väghållning är aktuell.

22 \ sou 1987:26

Problem med nuvarande ordning

Enskilda väglagen är jämfört med bl. a. anläggningslagen och fastighetsbildningslagen ålderdomlig i sin terminologi och detaljerad till sin uppläggning. Ytterst få vägföreningar nybildas numera. Enligt uppgift har under de tre senaste åren endast tiotalet vägföreningar bildats per år. Nu finns det ca 1 800 vägföreningar. Detta kan jämföras med att ca 15 000 gemensamhetsanläggningar har bildats enligt anläggningslagen sedan år 1974. Den årliga nybildningen är ca 1 500 gemensamhetsanläggningar, varav ca 30 % eller drygt 400 anläggningar gäller enbart vägar. (Se Meddelande 4: 40 från institutionen för fastighetsteknik. Tillämpning av anläggningslagen, Kalbro och Larsson, 1983, KTH s. 59.)

Anläggningslagen och samfällighetslagen tillämpas numera i stor utsträckning inom tätbebyggda områden där 3 kap. enskilda väglagen skulle kunna tillämpas. Detta gäller särskilt inom fritidsområden. Främsta anledningen till detta är de möjligheter till en samordnad förvaltning av flera olika anläggningar som anläggnings- och samfällighetslagarna ger. Förrättningar enligt enskilda väglagen skiljer sig i många avseenden från förvaltningar enligt den moderna förrättningslagstiftningen. Särskilt förfarandet, besvärsordningen och förvaltningen innebär betydande olägenheter för bl. a. fastighetsbildningsmyndigheten. Olägenheterna är särskilt framträdande i följande avseenden.

Förfarandet

Vägföreningar enligt enskilda väglagen - som skiljer sig från samfälligheter för anläggningar enligt anläggningslagen främst genom att anslutningstvång föreligger för de fastigheter som ligger inom det vid förrättning fastställda verksamhetsområdet -

enligt anläggningslagen bildas i två steg. Först sker en lantmäteriförrättning där beslut fattas om verksamhet, verksamhetsområde och föreningsbildning. I nästa steg skall ersättningsfrågorna för tillträde av lösas. Om en över-

mark

enskommelse om ersättningen inte kan träffas skall saken prövas av domstol. Det har i många fall visat sig vara besvärligt att ersättningsfrågorna inte kan lösas samtidigt med övriga frågor.

?

Besvärsordningen

Överprövningen av förrättningsutlåtanden angående vägföreningar sker

enligt 81 och 83 §§ enskilda väglagen av länsstyrelse. Enligt motsvarande bestämmelse i 30 § anläggningslagen ankommer överprövningen av förrättningsavgöranden i fråga om gemensamhetsanläggningar på fastighetsdomstol. Vidare förs talan enligt 88 § enskilda väglagen mot beslut vid sammanträde med vägförening hos länsstyrelsen. Motsvarande talan enligt 15, 46 och 53 §§ samfällighetslagen mot beslut vid sammanträde inom samfällighetsförening förs hos fastighetsdomstolen. Skillnaderna i besvärsordningen är inte sakligt motiverade.

Förvaltningen

Ofta uppkommer behov av samordnad förvaltning av dels vägar, som omhänderhas av vägförening enligt enskilda väglagen och dels andra slag av anläggningar som sköts av samfällighetsförening enligt samfällighetslagen när kretsen av deltagande fastigheter är densamma. Samordningsproblemen blir särskilt påtagliga i de fall nya bebyggelseområden tillkommer inom eller intill redan befintliga bebyggelseområden. Normalt inrättas vägar och andra anläggningar inom nya bebyggelseområden som gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen, medan äldre väg-

- som kanske till viss del kommer att bli gemensamma för gamla system

- förvaltas enskilda väglagen. och nya områden av vägföreningar enligt I dag saknas det legala möjligheter till en övergång från förvaltning enligt enskilda väglagen till motsvarande förvaltning enligt samfällighetslagen. Inte heller kan en befintlig vägföreningsväg utan vidare

ut genom en förrättning enligt anläggningslagen. Ett påtagligt byggas behov finns av att öppna en möjlighet att ersätta förvaltning genom befintliga vägföreningar med föreningsförvaltning enligt samfällighetslagen. Trots att lagligt stöd saknas för en ombildning av en vägföre-

till en samfällighetsförening enligt samfällighetslagen, har ning enligt uppgift ett 20-tal sådana omvandlingar dock ägt rum.

Vidare får i en vägförenings verksamhet endast ingå byggande och drift av väg- och parkmark samt ombesörjande av vägbelysning. I många fall förvaltar föreningarna även andra anläggningar utan stöd i för-

vilket naturligtvis kan fungera så länge alla är

rättningsutlåtandet,

ense. Uppstår oenighet måste man vid en förrättning dela upp verksamhe-

24 .

ten i två delar, en vägförening enligt enskilda väglagen och en samfällighetsförening enligt samfällighetslagen för de anläggningar som inte kan omfattas av enskilda väglagen.

Med hänsyn till de olägenheter som bristen på samordning mellan enskilda väglagen och anläggnings- resp. samfällighetslagarna enligt det anförda ger upphov till, beslutade för bostadsdepartementet

chefen

efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet den 14 mars 1985 att en översyn av reglerna om enskilda vägar skulle ske. I en till beslutet bifogad PM anfördes bl. a. att lagtekniskt i huvudsak två alternativa lösningar borde studeras. Den ena innebär att man med ett minimum av tilläggsbestämmelser inarbetar 1, 3 och 5 kap. enskilda väglagen i anläggningslagen resp. samfällighetslagen och därefter upphäver enskilda väglagen. Den andra lösningen innebär att man i stället genom erforderliga ändringar i enskilda väglagen åstadkommer en bättre överensstämmelse med anläggningslagen och samfällighetslagen i de nu berörda hänseendena.

Arbetsgruppenl har tillsatts gemensamt för bostads- och kommunikationsdepartementen. Vid utarbetandet av promemorian har synpunkter lämnats av företrädare för lantmäteriverket, länsstyrelsen i Stockholms län, Svenska kommunförbundet, Riksförbundet för enskild väghållning och Sveriges villaägareförbund.

2.2 Nuvarande ordning

2.2.1 Enskilda väglagen

Enskilda väglagen reglerar enskild väg som är till nytta för en eller flera fastigheter. I 1 kap. finns bestämmelser om lagens tillämpningsområde och definieras vissa begrepp.

Till enskild väg hör vägbana och de områden därinvid som stadigvarande erfordras för vägens bestånd och underhåll. Lika med väg anses till

1 I arbetsgruppen har ingått Gösta Blücher, bostadsdepartementet, ordförande, samt departementssekreteraren Birger Höök och hovrättsassessorn Lars Haglind, båda kommunikationsdepartementet, samt f. d. departementsrådet Sven Åmark och departementssekreterarna Bertil Järnberg och Lars Magnusson, samtliga Som sekreterare

bostadsdepartementet. har tjänstgjort hovrättsfiskalen Gunnar Jacobsson, bostadsdepartementet.

väg ansiuten brygga, bro e11er färja med färjeiäge (2 §). Med väghå11ning menas byggande av väg, vägunderhåii och vinterväghåiining. Byggande av väg omfattar aniäggning av ny väg samt omiäggning och förbättring

räknas de1s åtgärder för vägs hå11ande i för

av väg. Ti11 vägunderhå11

dess ändamåi tiiifredsstäiiande skick, de1s uppsättande av skyddsvärn och vägmärke i den mån dessa åtgärder inte innefattas i byggandet, deis ock öppnande och stängande av röriig bro och drift av färja. Vinterväghåiining omfattar arbete för att hå11a vägbanan fri från hinder av is och snö m. m. (3 §).

byggas så, att ändamåiet med vägen vinns utan oskäiig kost- Väg ska11 nad med minsta intrång och oiägenhet för annan. Vägunderhå11 och vinterväghåiining ska11 utföras på sätt vägens ändamåi fordrar. Fastighetsägare e11er därmed jämstä11d innehavare av fastighet svarar för fuiigörandet av den väghåiiningsskyidighet som med stöd av lagen åiäggs fastigheten (4 och 5 §§).

2 kap. innehåiier bestämmeiser om enskiida vägar i aiimänhet. Eniigt 50 § ska11, sedan det genom förrättning e11er dom bestämts om vägs byggande m. m., de deitagande fastigheterna utgöra en samfä11ighet för handhavandet av den gemensamma väghåiiningen (vägsamfä11ighet). En1igt 9 § iagen (1973:1151) om införande av aniäggningsiagen och 1agen om förvaitning av samfä11igheter får förrättning en1igt 2 e11er 4 kap. enskiida vägiagen inte påbörjas efter utgången av juni 1974. Eniigt 19 § tredje stycket och 20 § ovannämnda övergångsbestämmeiser äger vägsamfäiiighet som kan förvärva rättigheter och ikiäda sig skyidigheter ombildas ti11 en samfäiiighetsförening eniigt samfä11ighets1agen. För de samfä11igheter som förvaitas omedeibart av deiägarna tiiiämpas samfä11ighets1agens bestämmeiser.

I 3 kap. finns bestämmeiser om vissa vägar inom områden med tätare bebyggeise. Beträffande område inom viiket tätare bebyggeise uppkommit e11er kan väntas inom nära förestående tid, kan eniigt 71 § förordnas att de fastigheter som heit e11er ti11 någon dei är beiägna inom området skaii utgöra en samfäiiighet med ändamåi att ombesör-

(vägförening)

ja och bekosta inom området. Väghåiiningen ska11 avse de

väghåiiningen

vägar som förkiaras vara föreningens vägar. Mark som i byggnadspian avsatts tiil annan a11män p1ats jämstäils med väg. får inte

Föreningen

utöva verksamhet, som är främmande för dess angivna ändamåi. Vägbeiysning får eme11ertid ombesörjas av vägföreningen.

Fastigheter som är avsedda för kommunikationsändamåi skaii inte vara mediemmar i vägföreningen. Ti11 föreningens ska11 normait inte vägar hänföras de mindre vägar som finns i området. Inte heiier ska11 vägar, som inte kan anses iämpiiga för områdets ordnande och bebyggande, hänföras dit. Föreningen kan dock åiäggas att ti11s vidare underhåiia sådan väg.

Här det blivit avgjort att väg ska11 byggas e11er tas i som

anspråk

föreningens väg, får föreningen lösa tili sig rätt att begagna marken för vägändamål. I 75 § ges regier om ersättningens bestämmande samt vissa föreskrifter rörande vägs byggande och drift och rättighetsupp- 1åte1ser i aniedning därav.

Fastigheter som ingår i föreningen ska11 bidra tili i

väghåiiningen

förhåiiande ti11 senast faststäiida Viss taxeringsvärden. möjiighet finns att bestämma annan bidragsnorm, men denna ska11 vara så beskaffad att den kan tiiiämpas under växiande förhåiianden. På särskiit angivna skäi kan viss fastighet åsättas särskiit andeistai. Expioateringsfastigheter kan åsättas särskiida andeistai att gä11a för byggande av viss e11er vissa vägar, men i övrigt saknas möjiigheter att bestämma särskiida andeistai för oiika deiar av området eiier oiika grenar av verksamheten (76 §). Fastigheter som inte är mediemmar får i föreningen begagna föreningens vägar mot eriäggande av avgift (77 §).

I 78-85 §§ ges bestämmeiser om biidande av vägförening. Det ankommer på iänsstyreisen att föranstaita om förrättning. Förrättningen avsiutas med att den av 1änsstyre1sen förordnade fram förrättningsmannen iägger ett utiåtande. Länsstyreisen kan förordna att utiåtandet ska11 understäiias iänsstyreisens prövning och förrättningsmannen har rätt att besiuta om understäiining även i andra fa11. Besvär över utiåtandet anförs hos iänsstyreisen. På grund av ändrade förhåiianden får fråga tas upp tili ny prövning vid förrättning.

Kan överenskommeise om ersättning för uppiåteise eiier annat

intrång

inte träffas, ska11 vägföreningen eiier fastighetsägaren hänskjuta ärendet tiii avgörande av fastighetsdomstoi. Domstoien kan på föreningens begäran bestämma visst beiopp som föreningen kan nedsätta ti11

19872: 26 27

son

säkerhet för ersättningsskyidigheten. Föreningen får därefter ta mark e11er rättighet i anspråk utan hinder av att ersättningsfrågan inte är avgjord (86 §).

Om föreningen inte ombesörjer verkstäiiighet av utiåtandet kan iänsstyre1sen föreiägga föreningen att inom viss tid vidta åtgärderna och kan därefter verkstäiia åtgärderna på föreningens bekostnad (87 §).

I 88-92 §§ finns regier om föreningens organisation och förvaitning. För föreningen skaii antas stadgar och finnas styre1se. Stadgarna ska11 faststäiias av 1änsstyre1sen. Styreisen skaii bestå av tre eiier fem iedamöter av vi1ka iänsstyreisen utser en. 93 S innehåiler regier om taian mot oiika siag av iänsstyreisebesiut.

4 kap. innehåiier särskiida bestämmeiser om skogsvägar. Som tidigare anförts får förrättning eniigt detta kapitei inte påbörjas efter utgången av juni 1974.

5 kap. innehåiier vissa bestämmeiser ti11 främjande av trafiksäkerheten. Eniigt 100 § äger iänsstyreisen med avseende på viss enskild väg inom iänet eiier de] av sådan väg förordna om byggnadsfritt område inom ett avstånd av högst toiv meter från vägbanans mitt. Vid korsningar kan det byggnadsfria avståndet bestämmas ti11 högst 50 m. Vidare får länsstyreisen med hänsyn tiil trafiksäkerheten förordna om bortskaffande av stängsei, uppiag eiier annan därmed jämföriig anordning e11er på annat sätt undanröja trafikfaran (101 §).

2.2.2 Aniäggningsiagen

Tiii de deiar enskiida vägiagen inte 1ängre skaii tiiiämpas har den biivit ersatt av bestämmeiser i aniäggningsiagen och samfäiiighetsiagen. Eniigt aniäggningsiagen kan inrättas aniäggning som är gemensam för fiera fastigheter och som tiiigodoser ändamåi av stadigvarande betydeise för dem (1 § första stycket). Bestämmeiserna i aniäggningsiagen kan tiiiämpas också i fråga om inrättande av väg inom område där vägförening bildats e11er kan biidas eniigt 3 kap. enskiida vägiagen (13 § iagen (1973:1151) om införande av aniäggningsiagen och iagen om förvaltning av samfäiiigheter). Inrättande av gemensamhetsaniäggning prövas vid förrättning som handiäggs av fastighetsbiidningsmyndighet.

28 sou 1987:26

I 5-11 §§ finns bestämmeiser om vi11kor för inrättande av gemensamhetsaniäggning m. m. Gemensamhetsaniäggning får inrättas endast om fördeiarna med aniäggningen överväger de kostnader och oiägenheter som aniäggningen medför. Vidare uppstäiis vissa krav såsom de s. k. väsentiighets- och opinionsviiikoren samt krav på skydd för a11männa intressen. Är aniäggningen förutsatt i faststäiid generaipian, stadspian, tomtindeining eiier byggnadspian får de ekonomiska konsekvenserna anses beaktade i pianiäggningen och vi11koret härom ska11 då endast gä11a om särski1da skäi föranieder det (6 §). Inom pianiagt område ska11 gemensamhetsaniäggning inrättas i överensstämmeise med pianen. Om pian inte faststäiits får aniäggning inte inrättas så att iämpiig pianiäggning av området motverkas.

En förrättning eniigt aniäggningsiagen får påkaiias av ägare ti11 fastighet, som skaii deita i aniäggningen, samt byggnadsnämnden och, med viss begränsning, iänsstyreisen. Vid expropriation och andra tvångsförvärv får även förvärvaren påka11a förrättning för inrättande av aniäggning varigenom oiägenhet av förvärvet kan undanröjas, minskas eiier förebyggas (18 §).

När det gä11er förrättningen hänvisar aniäggningsiagen tiii bestämmeiser därom i fastighetsbiidningslagen (19 §). Avser förrättningen gemensamhetsaniäggning som kräver byggnadsiov eiier rör område med stadspian e11er byggnadspian e11er anser byggnadsnämnden vid samråd att aniäggningens ti11åt1ighet med hänsyn ti11 områdets ändamåiseniiga användning och 1ämp1iga pianiäggning kan sättas i fråga, ska11 ärendet hänskjutas ti11 byggnadsnämnden för prövning. Besiut varigenom medgivande tiii aniäggningen vägrats är bindande för fastighetsbiidningsmyndigheten (23 §). Ersättning bestäms med tiiiämpning av expropriationsiagen (13 §). Särskiida ande1sta1 skaii faststä11as för utförande och drift (15 §). En fördelning av kostnaderna kan också ske genom avgifter för aniäggningens utnyttjande.

Inträder ändrade förhåiianden kan fråga prövas vid ny förrättning. Ny förrättning får också äga rum, om det vid tidigare avgörande föreskrivits att frågan ska11 omprövas efter viss tid (35 §). Vid ändring i fastighetsindeiningen skaii skyidigheter som åviiar berörd fastighet övergå eiier fördeias på nybiidade fastigheter. Övergången sker automatiskt e11er vid delning av fastighet genom besiut vid fastighetsbiidningsförrättningen (41 och 42 §§). Fastighetsägare och aniäggningens

ägare kan också träffa överenskommelse om att fastighet skall inträda i eller utträda ur samfällighet eller att fastighets andelstal skall ändras. Sådan överenskommelse kan godkännas

av fastighetsbildningsmyndigheten och har då samma verkan som beslut vid ny förrättning (43 S).

I 46-55 §§ ges särskilda bestämmelser om enskilda vägar.

I 46 § anges bl. a. begreppen väg och väganordning. Vidare finns det bestämmelser som gör det möjligt att tillgodose enstaka fastighets behov av väg. Även om vägbehovet är tillfälligt kan det tillgodoses med stöd av bestämmelserna i anläggningslagen. Särskild av kostnader för

fördelning de åtgärder som krävs för att vägen skall kunna användas vintertid får ske utan hinder av bestämmelserna i 15 S.

Bestämmelserna om rätt att ta väghållningsämnen, att ta bort vegetation utmed vägen och att sätta upp snöskärm samt att förbjuda att

grind sätts upp över väg har oförändrade överförts från enskilda

väglagen.

2.2.3 Samfällighetslagen

Genom samfällighetslagen har införts bestämmelser som skall gälla för förvaltning av det helt övervägande antalet gemensamhetsbildningar, bl. a. samfälligheter enligt anläggningslagen

och fastighetsbildningslagen samt servitut eller annan särskild rättighet, som hör till flera fastigheter gemensamt. Lagen anvisar två olika förvaltningsformer, delägarförvaltning (6-16 §§) och föreningsförvaltning (17-65 §§).

Vid beslutar delägarna gemensamt. Kan delägarna

delägarförvaltning

inte enas i fråga om viss förvaltningsåtgärd, skall fastighetsdomstolen efter ansökan förordna någon att hålla sammanträde med delägarna för att avgöra frågan.

Vid föreningsförvaltning bildas en sammanslutning, samfällighetsförening, som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter och vars medlemmar utgörs av delägarna i samfällighet. Samfällighetsförening bildas vid sammanträde genom att medlemmarna antar och utser

stadgar styrelse. Samfällighetsförening registreras hos länsstyrelsen i det län där styrelsen har sitt säte. Styrelsen skall bestå av en eller flera ledamöter. När skäl därtill föreligger, får länsstyrelsen förordna att styrelsen skall bestå av flera ledamöter än som anges i stadgarna. Länsstyrelsen får utse en ledamot eller, om synnerliga skäl

föreligger,

SOU 1987226

flera iedamöter i styreisen. Om styreiseiedamots uppdrag utgått e11er styreiseiedamot är förhindrad att utöva uppdraget, får 1änsstyre1sen utse syssioman i iedamots stä11e. Finns ingen styre1se1edamot att ti11gå får syss1omannen ensam företräda föreningen som styre1se.

Samfäiiighetsförening kan bildas för att förvaita fiera samfä11igheter. Gä11er o1ikhet i fråga om de1aktighet finns särskilda bestämme1ser för den gemensamma förva1tningen (55 §). Me11an samfä11ighetsföreningar får även avtaias om fusion (57 §). En1igt 1agen om införande av aniäggningsiagen och iagen om förva1tning av samfäliigheter kan äidre

av samfä11igheter under vissa förutsättningar gå över til] den typer nya typen av förvaitning (19 S).

2.3 Närmare överväganden beträffande den 1agtekniska utformningen

Försiagz Aniäggnings- och samfäliighetsiagarna b1ir ti11ämp1iga på de enski1da vägar som nu omfattas av bestämme1serna i 3 kap. enskiida vägiagen.

Enskiida väg1agen upphävs.

Som framgått av de in1edande avsnitten har chefen för bostadsdepartementet anvisat arbetsgruppen i huvudsak två a1ternativa Iagtekniska 1ösningar. Den ena innebär att man inarbetar 1, 3 och 5 kap. enskiida vägiagen i an1äggnings1agen resp. samfäiiighetsiagen och upphäver enskiida vägiagen. Den andra anvisade lösningen innebär att man ändrar bestämmeiserna i enski1da vägiagen och på så sätt åstadkommer en bättre samordning med aniäggningsiagen och samfäiiighetsiagen.

Vid tiden för aniäggningsiagens ti11komst var b1.a. 3 och 5 kap. enskiida väg1agen föremåi för en översyn av 1969 års vägutredning. I prop. 1973:160 med försiag ti11 aniäggningslag återgavs (s. 62) föijande överväganden ur promemorian med försiag ti11 an1äggnings1ag (Ds Ju 1971:16).

De i 3 kap. EVL upptagna reglerna om vissa vägar inom områden med

tätare bebygge1se företer eniigt promemorian en de] särdrag 1 förhåi-

1ande ti11 övriga bestämmeiser i EVL. De 0ffent1igrätts1iga insiagen

är här framträdande. Detta samman med att det hänger a11männa har ett starkt intresse av att väghåiiningen inom tätbebyggeiseområden ordnas på ett ti11fredsstä11ande sätt. Bestämmeiserna EVL får i 3 kap. också sin särskiida betydeise genom att de tjänar som medei för att genomföra byggnadspian såvitt gäiier och aiimänna Mot denna vägar piatser. bakgrund är det naturiigt att kommunerna ofta medverkat vid ti11komsten av vägföreningar och stött deras verksamhet. Eniigt direktiven för nyssnâmnda bör om det utredning* de sakkunniga pröva finns ska] att införa iagregier om kommunai medverkan i som rör det

frågor

enskiida vägväsendet. I ansiutning härtiii har understrukits att de sakkunniga bör hå11a nära kontakt med byggiagutredningen, som eniigt sina direktiv ska11 bi. a. om ett överväga frågorna sammanförande av stads- och byggnadspianeinstituten ti11 ett och detaijpianeinstitut om ansvaret för genomförandet det i av detaijpian. Det kan, sägs promemorian, inte utesiutas att de sakkunnigas rörande överväganden väghåiiningen inom tätbebyggeiseområden ieder ti11 iösningar som inte kan inrymmas i de nya 1agar som nu föresiås. Det har därför ansetts iämpiigt att i avvaktan på resuitatet arbete behåiav de sakkunnigas ia regieringen har dock i 3 kap. EVL. De nya Iagarna utformats med tanke på att de ska11 kunna användas för att ordna

väghåiiningen inom

tätbebyggeiseområden, i den mån frågorna anses böra iösas huvudsakiigen på privaträttsiig grund.

Också vissa andra bestämmeiser iämnas i EVL bör eniigt promemorian orubbade av den nya iagstiftningen. Vad som åsyftas är de i 5 kap. upptagna bestämmeiserna ti11 främjande av trafiksäkerheten. Dessa har en så utprägiat 0ffent1igrätts1ig karaktär att de knappast har sin rätta piats i förevarande Det får ankomma 1969 års iagstiftning. på som en1igt sina direktiv har att överväga också trafik-

vägutredning,

säkerhetsfragor, att ta stäiining ti11 var bestämmeiserna s1ut1igen ska11 piaceras.

Föredraganden anförde i ansiutning härtili (s. 71) att vägutredningen

godtagit promemorieförsiaget och att det mot denna bakgrund saknades

aniedning anta att ett genomförande av promemorieförsiaget skulle före-

gripa vägutredningens arbete. Han ansåg därför att promemorieförsiaget borde iäggas ti11 grund för 1agstiftning.

Som framgått av den tidigare redovisningen inrymmer aniäggningsiagen

en motsvarighet ti11 institutet vägsamfäiiighet i samfäiiighetsbegrep-

pet. Förrättning eniigt 2 e11er 4 kap. enskiida får 9 § vägiagen eniigt

(1973:1151) om införande av aniäggningsiagen och samfäiiighetsiagen

inte 1ängre påbörjas. Bestämmeisen omfattar även sådana förrättningar som föranieds av ändrade förhåiianden. har dock för Undantag gjorts

sådana förrättningar som eniigt 67 § fjärde enskilda stycket vägiagen

kan komma ti11 stånd efter av

deining väghå11ningssky1dig fastighet.

Däremot kvarstår 3 kap. enskilda för bi1dande vägiagen av vägförening.

Vägsamfäiiighet som biir föremåi för omprövningsförrättning eniigt

aniäggningsiagen ska11 anses inrättad eniigt aniäggningsiagen. Detta

* (Härmed avses 1969 års vägutredning.)

innebär att samfällighetslagen då blir tillämplig på anläggningen. Enskilda väglagen äger dock alltjämt tillämpning på bestående vägsamfällighet som bildats med stöd av 50 § enskilda väglagen. Enligt 19 § tredje stycket övergångsbestämmelserna till samfällighetslagen har det öppnats en möjlighet till ombildning av vägsamfällighet till samfällighetsförening, varvid den anläggning som förvaltas av vägsamfälligheten i fortsättningen jämställs med en gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen.

Vagutredningens förslag

I sitt principbetänkande (Ds K 1974:7) Kommunal och enskild väghållning föreslog vägutredningen att kommunernas ansvar för gatuhållningen skulle utvidgas till att omfatta även viss del av den enskilda väghållningen och att den kommunala gatu- och väghållningen skulle regleras av en fristående lag om kommunvägar. Ett avgörande skäl för denna ståndpunkt var bl. a. att ett stort antal kommuner frivilligt utför eller bekostar väsentliga delar av den enskilda väghållningen inom sitt område. Ett annat skäl att införa kommunal väghållning utgjorde behovet av att i anslutning till det förslag som framlagts av bygglagutredningen i betänkandet (SOU 1974:21) Markanvändning och byggande skapa förutsättningar för en övergång till ett enhetligt planinstitut. Vägutredningen ansåg dock att det även framdeles skulle finnas behov av enskild väghållning inom tätare bebyggda områden i de fall väghållningen inte lämpligen borde skötas av staten eller kommunen. Särskilt gällde detta områden med fritidsbebyggelse. En motsvarighet till vägföreningarna borde därför enligt vägutredningen alltjämt finnas.

I vägutredningens slutbetänkande (SOU 1977:12) har en ingående bedömning gjorts av den lämpligaste lagtekniska lösningen i fråga om regleringen angående vägföreningar. En möjlig lösning var enligt vägutredningen att föra över regleringen av vägföreningar från enskilda väglagen till anläggningslagen. Vad som skulle tala för att regleringen togs in i anläggningslagen var enligt vägutredningen bl. a. att vägföreningar regelmässigt inrättas inom områden med fritidsbebyggelse i samband med exploatering och att det därvid ofta uppkommer behov av att ordna förvaltningen av även andra gemensamma anläggningar än vägar. Man skulle därmed uppnå att alla förekommande gemensamma frågor för fastigheterna inom sådana områden kunde handläggas vid samma tillfälle och av samma förrättningsman. Ett ytterligare skäl var fördelen av att i

aniäggningsiagen sammanföra enhetiiga ordnings- och säkerhetsföreskrifter för a11a former av enskiid väghåiining.

Ett aiternativ ti11 att sam1a a11a bestämmeiser om enskiida vägar i

an1äggnings1agen var en1igt vägutredningen att överföra regierna om vägföreningar tili en fristående 1ag. Detta sku11e dock en1igt vägutredningen medföra en spiittring av författningsmateriaiet. En ytter1igare utväg kunde vara att ta in bestämmeiserna om vägföreningar i den då tiiitänkta iagen om kommunvägar. Utredningen fann dock att det avgörande var samhörigheten me11an vägföreningsinstitutet och övriga former av fastighetssamverkan i aniäggningsiagen. Utredningen förordade därför att frågan om inrättandet av vägföreningar skulie iösas genom reg1ering i aniäggningsiagen och att bestämmelserna rörande förvaltning av vägföreningar sku11e tas in in samfäiiighetslagen. Vägföreningsinstitutet föres1ogs därvid få i stort sett samma iagtekniska iösning som en1igt aniäggningsiagen gäiier beträffande vägsamfä11igheter och andra former av fastighetssamverkan.

Beträffande den närmare utformningen av bestämme1serna anförde vägutredningen (SOU 1977:12 s. 13 f):

Erforderiiga bestämmeiser om vägföreningar har tagits upp som ett särski1t avsnitt i an1äggnings1agen under rubriken Vägföreningar. Bestämme1serna är i väsentiiga de1ar av samma innehå11 som nuvarande

reg1er i 3 kap. EVL. Såiunda ska11 vid aniäggningsförrättning bestäm-

mas ett verksamhetsområde för föreningen, inom vi1ket föreiigger skyidighet för fastigheterna att ingå i föreningen. I princip skal] heia det vägnät som ingår i området skötas av föreningen, i den mån väghåiiningen inte ombesörjs av staten e11er kommun. Vidare ska11 fastigheterna inom området eriägga avgifter ti11 föreningen efter andelstai som kan tiiiämpas oberoende av ändringar i fastighetsinde1ningen. Utmärkande är också att an1äggningsfrågan handiäggs skiid från ersättningsfrågorna och att överprövningen av besiut om

vägföre-

nings biidande sker i adminstrativ ordning, medan ersättningsfragorna avgörs av fastighetsdomstoi.

Vissa mer e11er mindre iångtgående ändringar föresiås dock. Av dessa bör här särskiit framhåiias, att initiativrätten ti11

vägförenings

inrättande inte iängre är förbehå11en endast iänsstyreisen. Ocksa kommunen e11er enskiid fastighetsägare, t. ex. markexpioatör, ska11 kunna påkaila förrättning. I fråga om andeistaiens bestämmande föres1ås, i överenstämmeise med motsvarande regel för kommunvägar, utgångspunkten vara den att andeistaien bestäms efter skä1ig och rättvis grund. Inom denna ram ges möjiighet att i det enski1da fa11et väija den iämpiigaste förde1ningsgrunden. Bestäms ej annan fördeiningsgrund, ska11 andeistaien utgöra fastigheternas senast bestämda taxeringsvärden. Påka11ar förhåliandena det, får ski1da ande1sta1 bestämmas för utförande och drift. Härutöver ges möjiighet att under

vissa förutsättningar bestämma särskiit ande1sta1 för fastighet, vars

nytta av föreningens vägar väsentiigt avviker från övriga fastighe-

34 sou 1987:26

ters, och att ta ut siitageersättning, när fastighet som ingår i

föreningen ti11fä11igt har ökat behov av vägen e11er när vägen begag-

nas av utomstående i betydande omfattning. I fråga om skötsein av väg

som ingår i vägförening föresiås samma bestämmeiser om renhåiining

som de vilka gäiier eniigt vägiagen och förutsätts i fråga om kommun-

väg. Vidare föresiås att förrättningsbesiut avseende vägförenings biidande ska11 kunna meddeias oaktat ersättningsfrågan inte avgjorts siutiigt samt att iänsstyreisen skaii kunna besiuta om verkstäiiighet av aniäggningsbesiut utan hinder av anförda besvär. För väg som ingår i vägförening eiier gemensamhetsaniäggning har upptagits samma ordnings- och säkerhetsföreskrifter som i fråga om aiimän väg och som föresiås beträffande kommunväg. I förhåiiande ti11 aiimän väg föreiigger dock den skiiinaden att föreskrifterna gäiier endast i fråga om sådan enskiid väg eiier dei av väg som iänsstyreisen bestämmer.

I fråga om vägförenings organisation och förvaitning, viiket ämnesom-

råde tagits upp som ett särskiit avsnitt i iagen om förvaitning av samfäliigheter, föresiås bi. a. att den iedamot av styreisen som f. n. utses av iänsstyreisen i stä11et skaii utses av kommunen samt att omröstning på stämma med deiägarna ska11 ske efter huvudtai. Möjiighet öppnas även att biida förening för att handha förvaitningen

vägföreningar och att siuta avtai om fusion meiian vägföre-

av fiera

ningarü

I sitt siutbetänkande iade vägutredningen fram - förutom ett försiag till iag om kommunvägar - ett försiag av innebörd att b1.a. 3 kap. enskiida vägiagen med vissa förändringar togs in i aniäggningsiagen och samfäiiighetsiagen. Detta försiag tiiistyrktes av fiertaiet remissinstanser. Försiaget ti11 lag om kommunvägar mötte däremot en ganska omfattande kritik under remissbehandiingen, främst i vad avsåg kostnadsfördeiningen och det föresiagna taxesystemet. Vägutredningens förs1ag iedde inte ti11 någon iagstiftning.

Arbetsgruppens försiag

Eniigt arbetsgruppens mening taiar övervägande skäl för att aiia regier som rör byggande och drift av enskiida vägar bör samias i en 1ag. Nuvarande ordning där enskiida vägiagen och aniäggningsiagen tiiiämpas paraiieiit medför att oiika regier kan komma att tiiiämpas trots att förhåiiandena i det enskiida fa11 är likartade. Som vägutredningen anfört (SOU 1977:12 s. 110) har vägföreningar i stor omfattning inrättats inom områden med fritidsbebyggeise, där behovet av att inrätta även andra gemensamma aniäggningar gör sig aiitmera gäiiande. Det är därför en fördel för de berörda fastighetsägarna som skaii delta i gemensamhetsaniäggningen, att bestämmeiserna rörande de enskiida vägarna och övriga former av fastighetssamverkan så långt möjiigt är samiade

sou 1987:26 35

i en lag. Även för myndigheterna underlättas tillämpningen om alla bestämmelser finns samlade på ett ställe.

Enligt uppgift från lantmäteriverket har under senare tid endast ett tiotal vägföreningar per år nybildats, vilket får anses innebära att gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen kommit att i stort sett tillgodose samma behov som 3 kap. enskilda väglagen avser att tillgodose. En anpassning av bestämmelserna om vägföreningar i 3 kap. enskilda väglagen till vad som redan gäller enligt anläggnings- och samfällighetslagarna synes mot den bakgrunden knappast ändamålsenligt och kan därför inte förordas.

Mot en inarbetning av vägföreningarna i anläggnings- och samfällighetslagarna kan visserligen anföras de offentligrättsliga inslag som bestämmelserna om vägförening utmärks av, bl. a. länsstyrelsens ansvar för att vägföreningar bildas där så befinns erforderligt för att ombesörja och bekosta väghållningen. En olikhet mellan reglerna i 3 kap. enskilda väglagen och anläggningslagen utgör också kravet på en obligatorisk anslutning för såväl befintliga som tillkommande fastigheter inom det område som utgör vägföreningens verksamhetsområde medan anläggningslagen i princip bygger på frivillig samverkan. Det har även pekats på bestämmelsen i 87 § enskilda väglagen, som inrymmer en möjlighet för länsstyrelsen att verkställa ett beslut om att bygga eller underhålla vägförenings väg. Detta är inte möjligt enligt anläggningslagen. Emellertid har länsstyrelsen även enligt anläggningslagen möjlighet att påkalla förrättning och en gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen kan inrättas även mot en enig sakägaropinion, om behovet är tillräckligt angeläget. Enligt arbetsgruppens mening är det offentligrättsliga inslaget därför inte större än att en inarbetning av bestämmelserna om vägföreningar bör ske i anläggnings- och samfällighetslagarna.

Med hänsyn till det anförda föreslår arbetsgruppen att de bestämmelser om vägföreningar m.m. som behövs skall tas in i anläggningslagen och samfällighetslagen. Även det återstående kapitlet om trafiksäkerhetsbestämmelserna bör därvid föras över till anläggningslagen. Enskilda väglagen kan därigenom upphävas.

3 Behovet av nya bestämmeiser i anläggningsiagen

Som har framgått av iniedningen är aniäggningsiagen avsedd att tiiigodose behovet av fastighetssamverkan av skiftande siag. Någon uppräkning av godtagbara aniäggningstyper har inte ansetts iämpiig. Det enda krav som stäiis är att aniäggningen skali tiiigodose ändamål av stadigvarande betydeise för fiera fastigheter.

De enskiida vägar som förvaitas av vägföreningar företer en dei särdrag i förhåiiande tiii övriga enskiida vägar. Enskiida vägar i aiimänhet omfattas av den s. k. som innebär att endast den

intresseprincipen,

fastighetsägare som har nytta av vägen bör åläggas att bidra tiii väghåiiningen. Den enskiida väghåiiningen anses därvid vara en privat angeiägenhet. Vägintressenterna bör därför ha friheten att sjäiva avgöra om och på vad sätt en väg skaii byggas och hur

väghåiiningsskyldig-

heten skall fördeias. I betänkandet (SOU 1938:23 s. 61) med försiag tili Iag om enskiida vägar anförde de sakkunniga dock att det enskiida vägväsendet i fiera hänseenden representerade ett aiimänt intresse. De enskiida vägarna kunde inverka på och bebyggeise.

fastighetsbiidning Vidare framhöiis det enskiida vägnätets betydeise för den aiimänna samfärdsein. Det ansågs dock att de typiskt enskiida vägarna inte representerade något egentiigt aiimänintresse som av denna aniedning påkaiiade tvångsföreskrifter. Beträffande två siag av enskiida vägar var emeiiertid aiimänintresset så starkt att skäi för tvingande

1agföreskrifter föreiåg, nämiigen deis de s. k. aiimänneiigen befarna vägarna, dvs. sådana vägar som uppfyiide viiikoren att kunna förändras tiil iandsvägar (aiimänna vägar), samt vägar i tätbebyggda orter. Beträffande den sistnämnda gruppen anfördes tiii stöd för tvångsföreskrifter bi. a. vägnätets betydeise för en sund samhäiisbiidning. I fråga om tätare bebyggeise ansågs det därför nödvändigt med bestämmeiser som framhävde det aiimännas intresse av att ordnades

väghåiiningen

på ett ändamåiseniigt sätt som tog över eventueiia enskiida särintressen.

För sistnämnda siag av enskiida har i förhåiian-

vägar särstäiiningen det tiii övriga enskiida vägar föraniett regier i bi. a. 71 § enskiida vägiagen om obiigatorisk ansiutning och i 76 § beträffande väghåiiningsbördans fördeining.

3.1 Den obligatoriska anslutningen

Förslag: En motsvarighet till vägföreningsinstitutet enligt enskilda väglagen förs in i anläggningslagen under beteckningen områdesanläggning. En områdesanläggning får inte förvaltas gemensamt med någon annan anläggning.

Många enskilda vägar inom ett tätbebyggt område är en nödvändig förutsättning för samhällsbildningen. Det enskilda vägnätet anses vara av stor betydelse för varje fastighet inom samhället, oavsett om vägarna faktiskt trafikeras för denna fastighets räkning eller inte. I enlighet härmed föreskrivs i 71 § första stycket enskilda väglagen att i vägförening skall ingå de fastigheter som i sin helhet eller till någon del är belägna inom det område som bestäms som föreningens verksamhetsområde. Fördelen med detta system har angetts vara att anslutningsfrågan kan avgöras på ett enkelt och överskådligt sätt. Man undviker därmed vissa besvärliga avvägningar beträffande fastigheter för vilka nyttan av det enskilda vägnätet satts i fråga, t. ex. fastigheter som är belägna i nära anslutning till allmän väg. Ett tungt vägande skäl för obligatorisk anslutning har varit den värdestegring som ett utbyggt vägnät innebär för de fastigheter som berörs av vägnätet.

- Anläggningslagen är i detta hänseende uppbyggd efter andra principer. Enligt anläggningslagen sker en individuell prövning i vad mån en fastighet kan ha behov av att delta i en anläggning som är avsedd att inrättas gemensamt för flera fastigheter (gemensamhetsanläggning). Det krävs att det skall vara av väsentlig betydelse för fastigheten att ha del i anläggningen (5 § anläggningslagen). Vidare krävs enligt 6 § första stycket anläggningslagen att båtnadsvillkoret skall vara uppfyllt. Detta villkor innebär att anläggningen skall medföra fördelar som överväger de därmed förenade kostnaderna och olägenheterna för den fastighet som skall anslutas. Är anläggningen förutsatt i fastställd generalplan eller detaljplan, gäller kravet på båtnadsprövning endast om särskilda skäl föranleder det. I 7 § anläggningslagen föreskrivs att en gemensamhetsanläggning inte får inrättas om sakägarna mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda skäl för det (opinionsvillkoret). Undantag från opinionsvillkoret kan dock göras om behovet

av anläggningen är synnerligen angeläget. Förutom i 8 § anläggningsla-

gen, som innehåller allmänna riktlinjer för lokalisering och utförande av gemensamhetsanläggningar, uppställs i 9-11 §§ dels vissa krav på att

anläggningar skall stämmma överens med planer och andra bestämmelser för marks bebyggande eller användning, dels en generell bestämmelse om

skydd för allmänna intressen.

Kravet på väsentlig betydelse i 5 § anläggningslagen har preciserats närmare i motiven (prop. 1973:160 s. 151 f). Där anförde föredraganden

följande:

Enligt promemorian behövs vid sidan av båtnadsvillkoret och opinionsvillkoret bestämmelser som tar sikte på att skydda den enskilde fastighetsägaren mot att tvingas delta i en anläggning som han inte har någon påtaglig nytta av. Efter mönster från bestämmelserna om bildande av samfällighet i 6 kap. 1 § FBL föreslås att som villkor för tvångsanslutning av fastighet till gemensamhetsanläggning skall gälla att anläggningen är av väsentlig betydelse för fastigheten. h Förslaget har allmänt godta its av remissinstanserna. Aven jag ansluter mig till förslaget. Angaende innebörden av villkoret kan jag också i allt väsentligt biträda vad som anförts i promemorian. Det avgörande bör i princip vara om det föreligger ett påtagligt behov för fastigheten att ha tillgång till den nyttighet som avses med gemensamhetsanläggningen. För det fallet att nyttigheten inte kan med samma fördel för fastighetägaren tillgodoses genom en separat anläggning bör det räcka med att konstatera att ett sådant behov föreligger. Om fastigheten redan är utrustad med en separat anläggning som fyller samma funktion som den ifrågasatta gemensamhetsanläggningen, bör å andra sidan anslutning som regel inte komma i fråga. Undantag bör dock göras för sådana fall då den befintliga är

anläggningen utsliten eller dess användning står i strid mot plan eller andra byggnadsreglerande bestämmelser eller mot beslut av myndighet som har att svara för hälsovård, trafiksäkerhet, miljövård eller andra liknande intressen. Ett påstående av fastighetsägare att han har för avsikt att anskaffa och driva en separat anläggning torde i allmänhet kunna lämnas utan beaktande. Endast om fastighetsägaren kan göra sannolikt att den separata anläggningen är fördelaktigare för honom och att det finns ekonomiska, tekniska och rättsliga förutsättningar att utföra anläggningen, bör hans fastighet lämnas utanför gemensamhetsbildningen. Vad som nu anförts innebär att det inte i varje särskilt fall behöver utredas att en gemensamhetsanläggning ställer sig billigare för fastighetsägaren än en separat anläggning.

I promemorian behandlas vidare den situationen att en fastighetsägare vill ansluta sin fastighet till men någon

en gemensamhetsanläggning av de övriga delägarna motsätter sig detta. Aven här anses som krav för anslutning böra gälla att anläggningen skall vara av väsentlig betydelse för fastigheten. Själv är jag också av den uppfattningen att ett sådant villkor bör uppställas.

Vägutredningen (SOU 1977:12 s. 126 f) ansåg det inte vara tillräckligt för att tillgodose allmänintresset att låta enbart bestämmelserna i 5 och 6 §§ anläggningslagen (väsentlighets- och båtnadsvillkoret)

40 sou 1987:26

regiera frågan om inrättande av en vägförening. Utredningen föresiog därför att aniäggningsiagen skulie kompietteras med en motsvarighet tiil 71 § enskiida vägiagen på obiigatoriskt deitagande för de fastigheter som iigger inom ett bestämt verksamhetsområde. Aniedningen härti11 var främst att det eniigt Vägutredningen 1åg nära ti11 hands att anknyta vägföreningens omfattning ti11 gäiiande pianer och föreskrifter för markanvändningen. Vägutredningen anförde därvid föijande.

När det gäiier att utforma bestämmelser om vägförenings omfattning

iigger det i och för sig nära ti11 hands att anknyta ti11 gäiiande

pianer och föreskrifter för markanvändning. Om förhåiiandena är såda-

na att t. ex. väg skaii byggas, sku11e det såiunda också krävas att

finns upprättad e11er åtminstone att vägen är förutsatt

byggnadspian

i sadan p1an. Härigenom sku11e man med AL:s regeisystem kunna reglera frågan om vägföreningens storiek, både vad avser vägnätets omfattning och anta1et ansiutna fastigheter. Fråga är emeiiertid om en sådan

iösning kan anses tiliräckiig. Systemet innebär att inrättande av väg

i form av vägförening b1ir beroende av de pianresurser kommunen

disponerar över. Vidare bör beaktas att, även om detaijpian finns för

visst område, pianen genom iämnade dispenser e11er av andra skäi kan

ha biivit inaktue11. Särskiit inom expioateringsområden är det dessutom vaniigt att pianen hålis ruiiande ti11 dess området är färdigexp1oaterat. Samtidigt är för sådant område utformningen av vägnätet av avgörande betydeise. Genom att frågan om vägföreningarnas omfatt-

ning inte forme11t anknyts ti11 piansituationen underiättas också en

framtida övergång tiii en ny pianiagstiftning.

Som Vägutredningen angett torde frågan om en utbyggnad av ett enskiit vägnät inom tätbebyggt område nästan a11tid vara föraniedd av att byggnadspian upprättats. Inget hindrar emeiiertid att ett behov att reglera vägfrågan kan uppkomma inom t. ex. ett fritidshusområde som inte varit föremåi för detaijplaneiäggning. Eniigt arbetsgruppens mening bör förrättningsiantmätaren även inom tätbebyggeiseområden på ett förhåiiandevis enkeit sätt kunna avgöra vi1ka fastigheter som kan tänkas ha nytta av ett visst enskiit vägsystem på samma sätt som sker eniigt regierna i aniäggningsiagen. Bedöms fastigheten iigga inom aniäggningens båtnadsområde ska11 ansiutning normait ske. Oftast torde också kravet på väsentiig betydeise i 5 § aniäggningsiagen vara uppfylit mot bakgrund av den betydeise som vägnätet har för fastigheterna inom området. Sker nybiidning av fastighet kan frågan om eventueii ansiutning tili gemensamhetsaniäggningen avgöras i samband med fastighetsbiidningsärendet. En fördei med denna ordning är att regeisystemet förenkias och att samma regier tiiiämpas oberoende av om de enskiida vägarna iigger inom tätbebyggt område eiier inte. Särskiit inom fritidsområden med enhetiig bebyggeise torde aniäggningsiagens regier väi tiiigodose behovet av iagregiering. Detsamma torde f. Ö. gäiia i de fiesta fa11

* * 41 sou 1987:26

där byggnadspian finns upprättad eiier där vägar är förutsatta i en sådan pian.

Även om den obiigatoriska ansiutningen tidigare ansetts som ett effektivt sätt att ansiuta de fastigheter som berörs av vägarna, torde den ordning som nu gäiier i aniäggningsiagen i de ailra fiesta fa11 vara ti11räck1igt effektiv för att tiiigodose behovet av en regiering av enskiida vägar. Det visar b1. a. uppgiften att det numera endast ti11k0mmer ett tiotai vägföreningar om året. Denna siffra ska11 jämföras med de över 400 samfäiiigheter som bi1das varje år för att omhänderha bi. a. gemensamhetsaniäggningar avseende vägar eniigt aniäggningsiagen. Såvitt framkommit har de vägföreningar som tiiikommit under de senare åren 1ika gärna ha kunnat biidas som gemensamhetsaniäggning eniigt aniäggningsiagen.

Det kan dock inte utesiutas att förhåiiandena ibiand är sådana att fördeiar kan vinnas om aniäggningsbesiutet medför obiigatoriskt deitagande för de fastigheter som iigger inom gemensamhetsanläggningens verksamhetsområde. Särskiit inom områden där detaijpian saknas e11er inom ett större område där expioatering pågår kan en områdesanknuten gemensamhetsanläggning innebära en fördei. En motsvarighet ti11 3 kap. enskiida väg1agen som möjiiggör att ett bestämt verksamhetsområde faststä11s med ob1igatoriskt deitagande för de fastigheter som är beiägna inom området bör därför tas in i aniäggningsiagen. I f1erta1et fa11 torde den nuvarande vi11k0rsprövningen i aniäggningsiagen fu11t ut tiiigodose det behov av fastighetssamverkan som föreiigger för de enskiida vägarna. Viiken typ av aniäggning som i det enski1da faiiet ska11 inrättas, bör avgöras av fastighetsbiidningsmyndigheten vid förrättning efter samråd med sakägare, byggnadsnämnd och 1änsstyre1sen. Bestämmeiserna om obiigatoriskt deitagande för fastigheterna inom området bör endast användas när det föreiigger starka skä1 för en områdesanknuten gemensamhetsaniäggning.

Eniigt arbetsgruppens direktiv har arbetet endast inriktats på en översyn av enskiida vägiagens bestämmeiser om vägföreningar. Sett i/ett större sammanhang kan det ifrågasättas om inte områdesanknutna gemensamhetsaniäggningar skuiie kunna fy11a ett behov även när det gäiier andra aniäggningar än vägar, t. ex. gemensamhetsaniäggningar avseende vatten och aviopp, e11er för att tiiigodose ett behov av automatisk ansiutning av tiiikommande fastigheter inom s. k. storkvarter. En

utvidgning av möjligheterna att införa ett obligatoriskt deltagande även för andra nyttigheter än enskilda vägar skulle emellertid förutsätta omfattande utredningar av de konsekvenser som en utvidgning innebär för tillämpningen av anläggningslagen. Den lagen utgår, som förut har nämnts, från förutsättningen att inrättandet av en gemensamhetsanläggning i största möjliga utsträckning sker på frivillighetens grund och att tvångsanslutning bör kunna ske endast när starka skäl talar för det. Väsentlighetsvillkoret i 5 § anläggningslagen anger gränsen för när det är möjligt att tvångsvis ansluta en fastighet till en gemensamhetsanläggning. För att kravet på väsentlig betydelse skall vara uppfyllt måste det finnas ett påtagligt behov för fastigheten att ha tillgång till en anläggning av ifrågavarande slag. Som tidigare nämnts vilar bestämmelserna i 3 kap. enskilda väglagen på förutsättningen att det enskilda vägnätet inom tätbebyggda områden medför nytta för fastigheterna inom ett visst område, oberoende av om vägarna faktiskt brukas av en viss fastighetsägare eller inte. Anledningen härtill är det starka intresset som samhället har av ett fungerande vägnät inom tätbebyggda områden. Att tillskapa en möjlighet till områdesanläggning med åtföljande obligatoriskt deltagande även för andra nyttigheter än enskilda vägar skulle innebära att t. ex. väsentlighetsvillkoret i 5 § anläggningslagen i dessa fall sätts ur spel. Enligt arbetsgruppens mening innebär detta en ändring av sådan vikt att frågan inte bör avgöras inom ramen för denna översyn. Promemorian begränsas därför till att områdesanläggning endast skall kunna inrättas för enskilda vägar. I enlighet med enskilda väglagens principer bör därvid, såvitt gäller planlagda områden, med vägar jämställas andra allmänna platser.

3.2 Fördelningen av kostnaderna

Förslag: För vägar som utgör områdesanläggningar skall bestämmelserna om kostnadsuttag och andelstal utformas efter det system som f. n. gäller för vägföreningar.

. sou 1987:26 43

3.2.1 Nuvarande ordning

En utmärkande ski11nad me11an 3 kap. enski1da vägiagen och aniäggningsiagens regier föreiigger i fråga om fördeiningen av väghå11ningskostnaderna. I 76 § första stycket enskiida vägiagen bestäms bidragsskyidigheten med utgångspunkt från taxeringsvärdet. Saknas taxeringsvärde kan särskiit värde åsättas. Är det med hänsyn ti11 en viss fastighets nytta och bärkraft mindre iämpiigt att iägga taxeringsvärdet som fördeiningsgrund, får eniigt paragrafens andra stycke annan grund för beräkning av fastighetens kostnadsandei ti11ämpas. Krav uppstäiis på att fördeiningsnormen skaii vara av beskaffenhet att kunna omedelbart tiiiämpas utan avsevärd svårighet under växlande förhålianden med avseende på fastighetsindeining och bebyggeise inom området. I 76 § tredje stycket ges möjiighet att för särskiida fa11 bestämma visst iägre e11er högre andeistai än vad som föijer eniigt första e11er andra stycket. Om det från en fastighet avstyckas ett fiertai iägenheter kan såiunda förordnas att de avstyckade iägenheterna skaii ha ett högre ande1sta1 i fråga om byggande av en viss e11er vissa vägar och att mark1ösen och annan intrångsersättning eniigt 75 § första stycket enskiida vägiagen också ska11 inräknas biand vägbyggnadskostnaderna.

Huvudrege1n i 76 § enski1da vägiagen innebär således att fastigheterna ska11 bidra ti11 väghå11ningen i förhåiiande ti11 sina taxeringsvärden. Taxeringsvärdena utgör med andra ord ande1sta1 för mediemmarna i föreningen. Detta innebär att man får ett automatiskt verkande system för andeistai som ändras med fastighetstaxeringen. Dessutom påförs varje nytiiikommande fastighet inom området automatiskt ett andeistai.

Bidragsskyidigheten har ti11 ski11nad från vad som gä11er för vägsamfäiiigheterna i 11 § enskiida vägiagen inte kopp1ats ti11 begagnandet e11er nyttan av vägnätet, eftersom vägnätet i de faii som avses i 76 § är en nödvändig förutsättning för samhäiisbiidningen och har stor betydeise för varje fastighet. Den värdestegring som nyttan av vägnätet medför för de oiika fastigheterna antas också stå i någoriunda proportion ti11 fastigheternas inbördes värden före utbyggandet av vägnätet.

Eniigt 15 § första stycket aniäggningsiagen skaii grunderna för kostnadsfördeiningen för en aniäggnings utförande faststäiias vid förrättningen. Andeistai faststäiis med hänsyn främst ti11 den nytta fastigheten har av an1äggningen. Nyttan uppskattas på samma sätt som i 5 kap.

13 § fastighetsbiidningsiagen, dvs. fastighetens värdehöjning orsakad av aniäggningen minskad med enskiida fuiiföijdskostnader, omstäiiningskostnader och anpassningsföriuster (Landahi-Nordström, Fastighetsbiid-

1973, s. 181). Det heia är avsett att ske på ett ningsbiidningsiagen, reiativt enktit sätt utan något formiigt beräkningsarbete. Andeistai faststäiis 15 § andra stycket aniäggningsiagen även i fråga om

eniigt kostnaderna för driften. Andeistaiet ska11 när det gäiier driften bestämmas efter vad som är skäiigt med hänsyn främst tiii den omfattning i viiken fastigheten beräknas använda aniäggningen. Kostnaderna_ kan även täckas genom avgifter för aniäggningens nyttjande. Om det är iämpiigt kan särskilda andeistai bestämmas för oiika deiar av en an-

Sådan sektorindeining är framför ailt iämpiig när det gä11er Iäggning.

då en fastighet e11er en grupp av fastigheter ensam svarar vägföretag, för byggandet av en viss dei av aniäggningen, medan samtiiga fastighe-

tar gemensam dei i driften av he1a aniäggningen (prop. 1973:160

ter

s. 218).

Innebörden av kostnadsfördeiningsbestämmeiserna i 15 § aniäggningsiagen kan schematiskt redovisas eniigt följande figur1):

KOSTNADSSLAG UTFÖRANDE AV DRIFT QCH UNDERHÅLL

ANLAGGNINGEN AV ANLAGGNINGEN

I T

FÖRDELNINGSGRUND NYTTAN ANVÄNDNINGEN

I I

FÖRDELNINGSMETOD ANDELSTAL ANDELSTAL

AVGIFTER EFTER

FAKTISKT UT-

NYTTJANDE

1) Käiiaz Kaibro och Larsson a.a. s. 113.

(SOU 1977:12 s. 128) ansåg att kostnadsregieringen för Vägutredningen vägföreningar även framöver borde grundas på väsentiigen samma principer som tiiiämpats vid utformningen av kostnadsregierna i enskiida vägiagen. Utredningen anförde härom:

få i sou 1987:45 45

Eniigt 15 § AL ska11 grunderna för fördeining av kostnaderna för gemensamhetsaniäggning faststä11as vid förrättningen. Ti11 ski11nad från 3 kap. EVL skaii en1igt AL bidragsskyidigheten fördeias efter fasta andeistai för deitagande fastigheter. 01ika fördeiningsnormer i fråga om kostnaderna för anläggningens utförande och för dess drift kan faststäiias. Som huvudprincip för fördeining av kostnaderna för utförande anger Iagen den nytta varje fastighet har av aniäggningen, medan som fördeiningsnorm beträffande driftskostnaderna anges i första hand fastigheternas beräknade användning av aniäggningen. Med hänsyn ti11 de skiftande situationer som kan uppkomma har det inte ansetts möjiigt att i AL närmare ange de omständigheter som bör kunna beaktas vid bestämmande av nyttan. Inget hindrar så1unda en fördeining efter taxeringsvärden e. d. i de fa11 en sådan grund kan ge en rättvis fördeining. Givetvis kan även enhetiiga ande1sta1 faststäiias för de oiika s1agen av kostnader. Som uttaias i motiven torde det ofta framstå som naturiigt att så sker (prop. 1973:160 s. 155, 219).

Regierna i AL om beräkning av nyttan som grund för andeistai stämmer i och för sig överens med vad utredningen i det föregående uttalat i fråga om vägföreningar. Dock kvarstår den grundiäggande skiiinaden nämiigen att både praktiska skä1 och rättvisehänsyn gör det nödvändigt för vägföreningarnas de1 att tiiiämpa ett system med automatiskt verkande ande1sta1. Regierna i EVL innebär att avgiftsuttagen sker

normer som kan tiiiämpas oavsett anta1et fastigheter och under eniigt växiande förhå11anden i övrigt, medan AL, såsom nyss sagts, förutsätter ett system med fasta ande1sta1. ordningen i AL grundas på antagandet att antaiet ansiutna fastigheter inte är aiitför stort och framför a11t att i fastighetsbeståndet är ganska sä11-

förändringar

synta. Sker förändringar maste nämiigen ny förrättning hå11as för bestämmande av ande1sta1. Förhåiiandena inom verksamhetsområdet för

kan vara det motsatta. Man får där räkna med att i före-

vägförening

ningen ingar ett stort anta1 fastigheter och att området inte a11tid är färdigexp1oaterat i dess he1het. AL:s system med fasta ande1sta1 kan då visa sig aiitför tungrott och dra orimiigt stora kostnader.

Enligt Vägutredningen var a11tså fördeien med enskiida vägiagens system för kostnadsfördeining att det byggde på automatiskt bestämda ande1sta1 som kunde tiiiämpas oavsett antaiet fastigheter och under växiande förhåiianden i övrigt. Vägutredningen hade också tänkt sig att man som en grundregei sku11e kunna tiiiämpa taxeringsvärdet som grund för ande1sta1 men att det i iikhet med vad som gä11er eniigt 76 § enskiida vägiagen sku11e vara möjiigt att frångå normen om objektivt

godtagbara skä1 föreiåg.

3.2.2 Fasta andeistai för gemensamhetsaniäggningar avseende enskiida

vägar

15 § aniäggningsiagen innehåiier inte något system med automatiskt verkande andeistai, viiket får betydeise främst för det fa11 att ändrade förhåiianden inträffar för gemensamhetsan1äggningen.

Om det i föreningen ingår ett stort antal fastigheter och i synnerhet då området inte är färdigexploaterat i dess helhet ansåg vägutredningen det vara en nackdel att andelstalen enligt anläggningslagen är fasta. För fastighetsbildningsmyndigheten skulle det bli alltför betungande att t. ex. i samband med en fastighetsbildningsförrättning höra alla de sakägare som berörs av det andelstal som avses åsättas den nybildade fastigheten. I vägutredningens principbetänkande (Ds k 1974:7 s. 111) har närmare övervägts bl. a. om det möjligen kunde anförtros åt föreningen eller dess styrelse att fatta beslut om de grunder, efter vilka utgifterna skulle fördelas. Denna lösning förkastades emellertid, främst på den grunden att medlemskapet i föreningen är grundat på tvång och inte på frivillig samverkan. Den enskilde medlemmen bör därför lämnas garantier för att andelstalen är objektivt välgrundade och inte beror på ovidkommande omständigheter som tillfälliga majoritetsförhållanden m. m.

Det finns emellertid vissa möjligheter enligt nuvarande bestämmelser i anläggningslagen att på ett relativt enkelt sätt åsätta andelstal på nytillkommande fastigheter. Enligt 17 § andra stycket anläggningslagen får anläggningsfråga prövas gemensamt med annan eller

anläggningsfråga

med fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning. Enligt förarbetena (prop. 1973:160 s. 133 ff och s. 222 f) bör frågan om en tillkommande fastighet skall delta i en gemensamhetsanläggning avgöras enligt 9 kap. fastighetsbildningslagen i samband med att fastighetsreglering sker. Det kan sålunda vid t. ex. avstyckning och klyvning bli aktuellt att inrätta en gemensamhetsanläggning eller att ansluta en styckningsdel eller en klyvningslott till en redan befintlig Detta kan

anläggning. ske på ett jämförelsevis enkelt sätt genom att fastighetsbildningsmyn- .digheten antingen enligt 42 § anläggningslagen interimistiskt fördelar stycknings- eller klyvningsfastighetens skyldigheter gentemot övriga delägare i anläggningen eller enligt 43 § anläggningslagen genom sitt godkännande ger en överenskommelse mellan ägaren av den berörda fastigheten och samfällighetsföreningen samma verkan som ett beslut vid ny förrättning. Möjligheten att genom överenskommelse enligt 43 § anläggningslagen undvara en förrättning kan användas då fråga uppkommer att nyansluta fastighet till en anläggning med stor delägarekrets. Besvär och kostnader i samband med en ny förrättning kan i sådant fall framstå som alltför betungande i förhållande till den aktuella frågans vikt. Särskilt påtagligt blir detta när fastighetens andelstal kan väntas bli jämförelsevis obetydligt eller när det på grund av planbestämmelser

sou 1987:26 47

e11er av andra skäi är a11de1es uppenbart att ansiutning ska11 medges. Behov av ett sådant förfarande för nyansiutning föreiigger också när ett ansiutningsbart objekt tiiikommer på annat sätt än genom fastighetsbiidning, t. ex i samband med uppiåteise av bostadsarrende.

De möjiigheter tili en samordning av fastighetsregierings- och

torde - av aniäggningsföretag som aniäggningsiagen medger mot bakgrund det nu anförda - ofta vara även för de enskiida som

ti11räck1iga vägar f. n. kan inrättas med stöd av 3 kap. enskiida vägiagen. Bestämmeiserna kan dock inte utnyttjas i aiia sammanhang. Interimistiska beslut eniigt 42 § aniäggningsiagen kan såiunda endast komma i fråga om styckningse11er kiyvningsfastigheten är ansiuten tiii den aktue11a gemensamhetsaniäggningen. Bestämmeiserna i 42 § aniäggningsiagen tar dessutom enbart sikte på fördeining av gäiiande ande1sta1 och är såiedes inte tiiiämpiiga då fråga uppkommer att faststäiia nytt andeistai för en fastighet. Det kan inte heiier förutsättas att det i övriga fa11 a11tid skaii vara möjiigt att regiera uppkommande frågor genom avta1 som kan godkännas av fastighetsbiidningsmyndigheten. Då återstår möjiigheten i aniäggningsiagen tiii omprövning av tidigare förrättningsbesiut på grund av att ändrade förhåiianden har inträtt. Denna möjiighet tiil omprövning en1igt 35 § aniäggningsiagen kan användas för att t. ex. ansiuta nytiiikommande fastigheter ti11 en gemensamhetsaniäggning i de fa11 42 och 43 §§ aniäggningsiagen inte är tiiiämpiiga. Uppkommer det t. ex. i samband med en avstyckningsförrättning fråga om ansiutning av

N den nybiidade fastigheten ti11 en befintiig gemensamhetsaniäggning avseende vägar kan bestämmeisen i 17 § andra stycket aniäggningsiagen om gemensam handiäggning av fastighetsbiidnings- och aniäggningsärendet tiiiämpas. I fråga om ka11e1se, underrätteise m. m. gä11er samma reg1er som vid annan aniäggningsförrättning. Därvid kan det förenkiade deigivningsförfarande som gä11er beträffande deiägare i samfäiiighetsförening tiiiämpas, se 10 § deigivningsiagen (1970:428). Fastighetsbiidningsmyndigheten kan såiedes på ett reiativt enke1t sätt fatta besiut om att nytiiikommande fastigheter ska11 ingå i en gemensamhetsaniäggning och därvid åsätta dessa andeistai.

Det bör framhåiias att eftersom fastighetsbi1dningsmyndigheten eniigt aniäggningsiagen är förrättningsmyndighet saknas aniedning att tiiiskapa en motsvarighet ti11 85 § andra stycket enskiida vägiagen om ett förenkiat besiutsförfarande vid sidan av förrättningsbestämmeiserna i 4 kap. fastighetsbiidningsiagen. Eniigt 85 § andra stycket enskiida

väglagen kan nämligen länsstyrelsen i vissa fall fatta beslut beträffande mindre frågor utan att iaktta reglerna om förrättning.

Enligt anläggningslagen skall frågor som hänger samman med ändrade förhållanden tas upp och avgöras av fastighetsbildningsmyndigheten vid förrättning i den mån överenskommelse härom inte kan träffas enligt 43 § anläggningslagen. Med förrättning avses all den handläggning av ett ärende som sker hos fastighetsbildningsmyndigheten. För

förrättning gäller enligt 4 kap. 14 § första stycket fastighetsbildningslagen som huvudregel att sammanträde skall hållas. I betydande utsträckning är det dock enligt andra stycket möjligt att handlägga en förrättning helt utan sammanträde. Detta gäller då stridiga intressen mellan

sakägarna inte förekommer och då hinder mot den sökta inte

åtgärden föreligger. Har inte alla sakägare biträtt ansökningen, skall ske enligt

delgivning bestämmelserna i 4 kap. 15 § fastighetsbildningslagen. Av det sagda följer att fastighetsbildningslagen inrymmer möjligheter att utan sammanträde fatta beslut om enklare åtgärder enligt anläggningslagen som i huvudsak torde motsvara länsstyrelsens befogenheter enligt 85 § andra stycket enskilda väglagen. Någon anledning att komplettera anläggningslagen med några särbestämmelser för de enskilda vägarna i denna del torde därför inte föreligga.

En möjlighet att låta överenskommelse ersätta ny förrättning när det endast är fråga om ändringar av mindre omfattning föreslås dock kunna ske för områdesanläggningar. Liknande bestämmelser finns i 43 § anläggningslagen. Omfattningen härav kommer närmare att utvecklas i specialmotiveringen.

1979 års fastighetsbildningsutredning arbetar f. n. med en översyn av reglerna om boendeinflytande vid bildande och förvaltning av gemensamhetsanläggningar. Utredningen överväger därvid bl. a. att göra samfälglighetsföreningar till sakägare vid omprövningsförrättning och att även mjuka upp villkoren för omprövning i 35 S anläggningslagen.

Någon ändring av ersättningsbestämmelserna i 37-40 §§ anläggningslagen bedömer arbetsgruppen inte vara erforderliga om enskilda väglagen upphävs. Enligt bestämmelserna skall en ekonomisk reglering ske vid inträde i resp. utträde ur en bestående samfällighet. För områdesanläggningarna följer av den automatiska delaktigheten att något utträde inte kan ske för de deltagande fastigheterna. För övriga

gemensamhetsanläggningar där vägar ingår saknas anledning att frångå de övervägan-

sou 1987:26 49

den som föredraganden gjort i förarbetena till anläggningslagen (prop. 1973:160 s. 177). Där anförs att den i 9 § andra stycket enskilda väglagen uppställda femårsgränsen för inträdande fastighets skyldighet att ersätta vägbyggnadskostnader torde tjäna till viss vägledning och att det i övrigt får överlämnas åt de rättstillämpande myndigheterna i varje särskilt fall att bedöma i vad mån ersättning skall utgå. Det torde f. ö. enligt arbetsgruppens mening sällan eller aldrig förekomma att en befintlig vägförening har några tillgångar som är av betydelse för medlemsfastigheterna. Någon fondering av medel får inte ske utan uppstår överskott ett år skall detta förbrukas i verksamheten nästa år. Det är inte vanligt att vägföreningen själv äger vägmarken och grönområden och även om så är fallet representerar denna mark knappast något värde för medlemsfastigheterna. Sådan mark åsättes f. ö. inte något taxeringsvärde.

Sammanfattningsvis torde det enligt arbetsgruppens mening inte innebära några nämnvärda olägenheter att tillämpa anläggningslagens bestämmelser om fasta andelstal för enskilda vägar även inom tätare bebyggelse. Erfarenheterna vid tillämpningen av anläggningslagen talar för att andelstal oftast kan bestämmas på ett relativt enkelt sätt i samband med att en gemensamhetsanläggning för ett enskilt vägområde inrättas. I många fall torde samma andelstal kunna åsättas alla deltagande fastigheter där bebyggelsen är någorlunda enhetlig, t. ex. inom områden med fritidsbebyggelse och permanentbebyggelse av familjshus. Är bebyggelsen däremot mera differentierad bör hänsyn till dessa förhållanden tas då andelstalet bestäms. Motsvarande hänsyn tas f. ö. enligt 76 § enskilda väglagen i de fall taxeringsvärdet inte bedöms utgöra ett rättvisande underlag för utdebiteringen. Även för de enskilda vägar som i dag omfattas av 3 kap. enskilda väglagen bör därför andelstal kunna åsättas enligt bestämmelserna i 15 § anläggningslagen.

Inte heller torde det annat än i undantagsfall finnas anledning att frångå möjligheten att åsätta enhetliga andelstal när det gäller väganläggningens drift. Normalt bör inom områden där bebyggelsen är någorlunda enhetlig samma andelstal användas oberoende av om viss fastighet på grund av sitt läge endast i mindre utsträckning begagnar sig av väganläggningen. Den praxis som utbildat sig vid åsättandet av andelstal enligt 3 kap. enskilda väglagen bör således även i forsättningen kunna läggas till grund om särskilt andelstal för driften anses erforderligt. Det torde dock även för enskilda vägar ofta framstå som natur-

50 sou 1987:26

ligt att - som anfördes i förarbetena ti11 - samma

aniäggningsiagen andeistai åsätts för såväi utförande som drift.

3.2.3 Röriiga andeistai för områdesaniäggningar avseende enskiida vägar

Förslag: Taxeringsvärdet skaii normait utgöra fördeiningsgrund för de fastigheter som deitar i en områdesaniäggning.

Under avsnitt 3.1 har arbetsgruppen framhåiiit att automatisk ansiutning tiii områdesanknutna gemensamhetsaniäggningar ibiand kan vara ändamåiseniigare för enskiida vägar än ansiutning efter prövning för varje fastighet. Möjiigheten att använda sig av ett från början faststäiit verksamhetsområde med åtföijande möjiighet tiii automatik kan i vissa fail vara att föredra inom tätbebyggda områden av mera betydande omfattning och där ett behov av att åsätta röriiga andeistai i något faii kan anses särskiit uttaiat. Så kan t. ex. vara fa11et inom ett område med ett stort antai fastigheter med heterogen sammansättning där praktiska oiägenheter kan uppkomma med att åsätta fasta andeistai; det kan gäiia expioateringsfastigheter där pianförhåiiandena inte är fastiagda och där området även inrymmer fastigheter som har en från övriga fastigheter avvikande användning, för t. ex. industriändamåi. Praktiska skäi kan ta1a för att en fördeining av bidragsskyidigheten i sådana fa11 bör ske eniigt normer, som kan tiiiämpas oavsett antaiet fastigheter och växiande förhåiianden i övrigt. Med ett system med röriiga andeistai kan man även vinna den fördeien att ny förrättning inte behöver företas vid förändringar i fastighetsbeståndet. Sådana ändringar inträffar mycket ofta inom tätbebyggda områden. särskiit under pågående expioatering där förrättningen ofta biir av betydande omfattning med åtföijande stora kostnader. En kompietterande regei som möjiiggör en automatisk anpassning bör därför inarbetas i aniäggningsiagen. Bestämmeisen bör utformas så att iämpiigt andeistai på ett enkeit sätt kan åsättas med hänsyn tiii bebyggeisens karaktär och den grad av avgiftsdifferentiering som är önskvärd. Kostnadsregieringen för områdesaniägg ningarna bör grundas på väsentiigen samma principer som gäiier för vägföreningarna, dvs. att taxeringsvärdet normait utgör fördeiningsnorm men med möjiighet för förrättningsmyndigheten att i varje enskiit faii avgöra den iämpiigaste fördeiningsnormen.

3.3 Rätt ti11 siitageersättning

Försiag: Områdesaniäggning för enskiid väg får möjiighet att ta ut siitageersättning i huvudsak eniigt de regier som i dag gäiier för vägföreningar.

Enligt 77 § enskiida vägiagen kan fastighet som inte ingår i vägförening ha rätt att begagna vägförenings väg mot att ägaren åiäggs att åriigen betaia en avgift. En förutsättning är att fastigheten har nytta av vägen. Tvist om ersättning e11er om rätten att begagna vägen handiäggs eniigt 86 § sista stycket enskiida vägiagen av fastighetsdomstoien.

Någon motsvarande bestämmeise finns inte i aniäggningsiagen. I 50 § aniäggningsiagen inrymmes dock en möjiighet att tiiifäiiigt begagna väg som inte hör tiii fastigheten. Vägutredningen föresiog en bestämmeise motsvarande 77 § enskiida vägiagen för det faii att en fastighet hade ett mera uttaiat behov av vägföreningsväg t. ex. av en utfartsväg från ett vägföreningsområde. Fastighetsägare, som inte ingick i föreningen, sku11e vara skyidig att eriägga skäiig ersättning för siitage av vägen under förutsättning att vägen begagnades i betydande omfattning.

Eniigt arbetsgruppens mening torde de situationer som omfattas av 77 § enskiida vägiagen kunna regieras vid en särskiid förrättning varvid ande1sta1 eniigt 15 § andra stycket aniäggningsiagen faststäiis för fastigheten. En förutsättning är givetvis att fastigheten iigger inom båtnadsområdet för den aktueiia vägen. I avsnitt 3.1 har arbetsgruppen föresiagit att en områdesanknuten gemensamhetsaniäggning i vissa fa11 ska11 kunna inrättas. För dessa fa11 bör en möjiighet öppnas för fastighet som inte ingår i en områdesaniäggning att mot ersättning begagna enskild väg som ingår i en områdesaniäggning. En motsvarighet tiii 77 § enskiida vägiagen bör därför tas in i aniäggningsiagen.

S2

3.4 Förrättningskostnader m. m.

Förslag: 29 § an1äggnings1agen ändras så att samfäiiighetsförening debiteras förrättningskostnaderna i stä11et för de som deitar i sådana aniäggningar.

I 78 § tredje stycket enskilda väg1agen finns bestämmeiser om förordnande av förrättningsman, gode män och sakkunnigt biträde. Bestämme1ser med samma innehå11 fanns tidigare även i 2 kap. enskiida vägiagen, men de fördes över ti11 19 § aniäggningsiagen i samband med aniäggningsiagens ti11komst. Bestäme1serna i 19 § aniäggningsiagen bör på grund härav kunna tiiiämpas även för de vägar som omfattas av 3 kap. enskiida väg1agen. Tredje stycket i 78 § enski1da vägiagen behöver därför inte föras över ti11 an1äggnings1agen.

Bestämme1serna i 78 § fjärde stycket enskiida vägiagen anger att förrättningsmannen och hans biträden samt gode männen är berättigade att erhå11a ti11träde ti11 fastigheter och byggnader och att därvid gå över ägor och anbringa sådana märken och signa1er som behövs för att fu11göra uppdraget. Motsvarande reg1ering finns i 4 kap. 38 § fastighetsbildnings1agen, ti11 vi1ken 19 § an1äggnings1agen hänvisar. Bestämme1serna i 78 § fjärde stycket enskiida väg1agen kan därför utgå.

I 78 § femte stycket enski1da väg1agen återfinns bestämmeiser om ersättning ti11 förrättningsmannen, sakkunnigt biträde och syss1oman. Motsvarande bestämme1ser rörande kostnaderna för en förrättning finns i Iantmäteritaxan (1971:1101) och för sakkunnigt biträde i 4 kap. 34 § fastighetsbiidnings1agen. Bestämmeiser om ersättning åt syss1oman finns i 4 kap. 36 § fastighetsbiidnings1agen. Dessa bestämmeiser bör kunna ersätta femte stycket i förevarande paragraf.

I 78 § sjätte stycket enski1da väg1agen regieras vem som ska11 stå för förrättningskostnaderna. I första hand ska11 vägföreningen e11er, om vägförening inte kommer ti11 stånd, kronan betaia kostnaderna. Om kostnad föran1etts utes1utande av viss sakägares yrkande bestri-

e11er

dande, kan denne förp1iktas betaia den kostnaden. Bestämme1sen motsvaras i huvudsak av 29 § an1äggnings1agen bi. a. med den ski11naden att det är de i samfäiiigheten ingående fastighetsägarna och inte samfäi- Iigheten som debiteras kostnaderna. Lantmäteriverket har i aniedning av

› 53 sou 1987:26

att det vore en betydande förenkiing om vägutredningens försiag påpekat ändrades så att samfäiiigheten och inte de deita- 29 § aniäggningsiagen debiterades förrättningskostnaderna. Särskiit om gande fastighetsägarna antalet i gemensamhetsaniäggningen är stort deitagande fastigheter medför iantmäteriverkets försiag en betydande förenkiing. Arbetsgruppen föresiår därför ett tili 29 § aniäggningsiagen av innebörd att tiiiägg förrättningskostnaderna skaii betaias av samfäiiighetsföreningen.

3.5 Verkstäiiighet av förrättningsbesiut

Länsstyreisen får rätt att föreiägga samfäiiighetsföreningar

Försiagz

att och underhåiia enskiida vägar av större betydeise ur aiimän bygga synpunkt.

87 § första enskiida vägiagen kan iänsstyreisen, om Eniigt stycket underiåter att bygga eiier underhåiia någon av föreningens vägförening eiier föreiägga föreningen att inom

vägar fuiigöra vinterväghåiining,

viss tid vidta Om detta inte sker kan åtgärderna erforderiiga åtgärder. i stäiiet verkstäiias försorg och på föreningens genom iänsstyreisens bekostnad. Eniigt iagrummet kan en framstäiining härom göras av ägare e11er innehavare som inte ingår i föreningen men som förav fastighet värvat rätt att använda andra stycket kan så även ske vägen. Eniigt beträffande sådan förutsättning för rätten att tiiiåtgärd som utgör träda Även syssioman kan förordnas om åtgärd eniigt andra vägmarken. inte vidtas. kan också ta ut bidrag för att bekosstycket Syssiomannen ta av föreningsmediemmarna. Länsstyreisen kan eniigt tredje

åtgärden

ti11s vidare e11er under viss tid med vägs byggande stycket ge anstånd eiier av väghåiiningen. Om skäi föreiigger kan anståndet Övertagande återkaiias.

innehåiier inte någon motsvarighet ti11 87 § första Aniäggningsiagen enskiida I 33 § aniäggningsiagen anges endast att stycket vägiagen. är förfaiiet, om aniäggningen ej utförts inom den aniäggningsbesiutet tid som bestämts i besiutet. 31 § samfäiiighetsiagen kan iäns- Eniigt utse en iedamot eiier, om synneriiga skäi föreiigger, fiera styreisen förarbetena 1973: 160 s. 426) kan iedamöter i styreisen. Enligt (prop. detta ske då samfäiiighetens förvaitning berör väsentiiga aiimänna intressen och det kan befaras att dessa inte i tiiiräckiig mån biir

beaktade utan att en särskiid styreiseiedamot utses. Samfäiiighetsiagen

ger dock inte iänsstyreisen någon möjiighet att se ti11 att bes1ut verkstäiis på samfäiiighetens bekostnad. Aniedningen ti11 att aniäggnings- och samfä11ighets1agarna inte innehåiier någon möjiighet för det alimänna e11er mediem att påkaiia någon verkstäiiighet av ett aniäggningsbesiut synes inte närmare ha kommenterats i förarbetena ti11 anläggningsiagen. Möjiigen kan det ha ansetts betänkiigt att ge det allmänna möjiighet att verkstäiia ett bes1ut om inrättande av gemensamhetsan1äggning. Detta synsätt kan dock eniigt arbetsgruppens mening inte utan vidare ti11ämpas på enskiida vägar som är beiägna inom tätbebygge1se, där det offentiigrättsiiga insiaget är särskiit utta1at. Att vägarna byggs ut i takt med att ett område nyexp10ateras utgör nämiigen ett sådant samhäiieiigt intresse att erforderiiga möjiigheter ti11 att förordna om tvångsvis verkstäiiighet av ett aniäggningsbesiut bör finnas. En motsvarighet tili enskiida vägiagens möjiigheter att genom åtgärd av stat1ig myndighet få erforderiiga nybyggnads- och underhåiisåtgärder verkstäiida beträffande sådan enskiid väg som är av större betydeise ur a11män synpunkt bör därför eniigt arbetsgruppens mening arbetas in i aniäggningsiagen. Det bör emeiiertid understrykas att en sådan möjiighet bör stå öppen endast i fråga om sådana enskiida vägar där det från samhä11e1ig synpunkt framstår som ange1äget att verkstäiiighetsåtgärder vidtas. Att t. ex. underhåiiet beträffande en mindre kvartersväg inom ett fritidsområde med ringa trafikintensitet är eftersatt bör normait inte föranieda något före1äggande från iänsstyrelsens sida.

Eniigt arbetsgruppens mening kan det närmare övervägas om inte en möjiighet att förordna om verkstäiiighet borde införas även i fråga om andra besiut än de nyss nämnda, åtminstone i de fa11 då det är av väsentiig betydeise från a11män synpunkt att en gemensamhetsaniäggning biidas. Den frågan kan emeiiertid inte tas upp i detta sammanhang.

3.6 Bestämmeiser ti11 främjande av trafiksäkerheten

Försiagz Bestämme1serna i 5 kap. enskiida vägiagen ti11 främjande av trafiksäkerheten förs med i huvudsak enbart redaktioneiia ändringar över tiil aniäggningsiagen.

4 \ sou 1987:26

finns bestämmelser till främjande av trafik- I 5 kap. enskilda väglagen säkerheten som - med de begränsningar som anges i 1 § tredje stycket enskilda på enskilda vägar enligt såväl väglagen - är tillämpliga hade i denna del enskilda väglagen som anläggningslagen. Vägutredningen till omfattande ändringar (se 73-87 §§ i utredningens förslag) förslag föranledda av en strävan att införa samma ordnings- och säkersom var hetsföreskrifter som gäller för de allmänna vägarna och som även upptill om kommunvägar. I avbidan på en eventuell togs i förslaget lag om de enskilda vägarna enligt de reformering av de materiella reglerna som vägutredningen arbetat utifrån bör enligt arbetsgruppens riktlinjer inte nu företas beträffande trafiksäkermening någon saklig ändring hetsföreskrifterna.

Vid tillkomsten av anläggningslagen lämnades bestämmelserna i 5 kap. till av trafiksäkerheten orubbade. I förarenskilda väglagen främjande betena 1973:160 s. 607) angavs att bestämmelserna i fortsätt- (prop. även enskilda vägar som tillkommit med stöd ningen skulle tillämpas på Förutom 1 § fjärde stycket enskilda väglagen bör av anläggningslagen. således bestämmelserna i 5 kap. enskilda väglagen med vissa ändringar

arbetas in i anläggningslagen.

1 - S7

4 Bestämmelser i enskilda som inte bedömts nödvändiga att väglagen arbeta in i anläggningslagen

I samband tillkomst övervägdes närmare behovet av med anläggningslagens att överföra bestämmelserna i 1 kap. enskilda väglagen till anlägg- 1973:160 s. 265 ff). Resultatet av dessa överväganden ningslagen (prop. blev att vissa bestämmelser i 1 kap. enskilda väglagen fördes över till ett särskilt avsnitt i anläggningslagen som endast avsåg enskilda vägar (46-55 §§). Att överföra övriga bestämmelser i 1 kap. enskilda väglagen inte nödvändigt, eftersom dessa bestämmelser täcktes av de gene-

ansågs

rella I det följande behandlas närmare reglerna i anläggningslagen. behovet av att överföra särbestämmelser från enskilda vägytterligare lagen till anläggningslagen.

4.1 för lagen om enskilda vägar m. m.

Tillämpningsområdet

I 1 § första enskilda väglagen föreskrivs att lagen är tillämpstycket enskild för en eller flera fastigheter. Av lig på väg som är till nytta förarbetena (SOU 1938:23 s. 125) framgår att lagen är tillämplig även för tillfälliga behov och vägar som inte kan betecknas som på vägar dvs. för körtrafik. Endast sådana vägar som icke är farvägar, vägar för fastighet utesluts från lagens tillämpning. Enskilda av nytta är däremot på t. ex. gångvägar, cykelvägar och väglagen tillämplig ridvägar.

I förarbetena till anläggningslagen (prop. 1973:160 s. 143) ñnfördes att med den nya lagen är att reglera frågor om inrättande huvudsyftet som är gemensamma för flera fastigheter. Vid remissav anläggningar anfördes att av rätt till väg även för enstaka behandlingen upplåtelse fastighets stadigvarande behov borde kunna ske enligt anläggningslagen. anslöt till denna uppfattning och anförde att Departementschefen sig borde vara oavsett om behovet var av tillfällig eller lagen tillämplig natur. I om enskilda vägar gjordes därför avsteg stadigvarande fråga från kravet att en gemensamhetsanläggning skall vara av stadigvarande och att den skall mer än en fastighets behov. betydelse tillgodose Dessa bestämmelser togs upp i 47, 49 och 50 §§ anläggningslagen. Depardet inte att i anslutning till 1 § tementschefen ansåg behövligt särskilt hänvisa till dessa speciella regler (prop. anläggningslagen 1973:160 s. 183). Anläggningslagens och enskilda väglagens tillämp-

ningsområde kan därför sägas stämma överens. Bestämmeisen i 1 § första stycket enskiida vägiagen torde med hänsyn härtiii kunna undvaras.

I 1 § andra stycket enskiida vägiagen föreskrivs att gruva samt byggnad och industrieii aniäggning som tiiihör annan än ägaren tiii grunden skaii jämstäiias med fastighet. Bestämmeisen motsvaras i stort sett av 2 § aniäggningsiagen. Där anges att aniäggningsiagens bestämmeiser om fastighet äger motsvarande tiliämpning på tomträtt som inskrivits och på gruva. Om det är iämpiigt, ska11 bestämmeiserna tiilämpas även på byggnad e11er annan aniäggning som inte hör tiii fastighet och på naturreservat.

Av 1 § tredje och fjärde styckena enskilda vägiagen framgår de1s att 2-4 kap. enski1da vägiagen inte gäiier inom områden med faststäiid stadspian och deis att 5 kap. enskiida vägiagen inte gäiier inom områden med stads- eiier byggnadspian. Detta innebär att bestämmeiserna i enskiida vägiagen a1drig kan tiiiämpas på gata. Som framgår av tredje stycket medför inte en tiiikommande stadspian att vad som då redan gäiier beträffande befintiiga vägar upphör att gäiia. Aniedningen härti11 är att införande av stadspian inte aiitid medför någon omedeibar faktisk förändring. En enskiid väg kan därför fortsätta att nyttjas i samma utsträckning som tidigare. Vad som kan vara bestämt genom förrättning e11er dom eniigt enskiida väg1agen angående en enskiid väg upphör att gäiia först om vägen i sin heihet b1ir aiimän väg eiier gata. I promemorian som iåg tiii grund för aniäggningsiagen (Ds Ju 1971:16 s. 90) ansågs det inte behövas några begränsningar i territorieiit avseende. Aniäggningsiagen är såiedes ti11ämp1ig såväi inom tätbebyggda områden som inom giesbygder och oavsett om detaijpianer eiier andra byggnadsregierande föreskrifter gäiier eiier inte. Det är inte he11er ovan1igt att inom stadsp1aneområden (t. ex. inom storkvarter) mindre förbindeisevägar ingår i gemensamhetsan1äggning. Som kommer

att beröras vid genomgången av övergångsbestämme1serna innebär arbets-

gruppens försiag att befint1iga vägföreningar kommer att anses inrättade som områdesaniäggningar eniigt aniäggningsiagen. Detta medför att de vägföreningar som har sin verksamhet inom ett stadsp1ane1agt område, där vägarna ännu inte har uppiåtits ti11 aiimänt begagnande som gata, kommer att fortsätta sin verksamhet tiii dess stadspianen genomförs genom att gatorna färdigstäiis och uppiåts för trafik. Något behov av en särskiid bestämmeise motsvarande tredje stycket för de enskiida

som omfattas enskilda väglagen torde därför inte förevägar av 3 kap.

ligga.

I 1 § femte föreskrivs att enskilda väglagen inte ändrar vad stycket som finns särskilt om rätt till väg eller om väghållningsskylstadgat i vissa fall och inte heller inskränker omfattningen av den dighet s. k. allemansrätten. behov av att behålla 1 § femte stycket

Något

för som f. n. regleras i 3 kap. enskilda enskilda väglagen de vägar de skäl som anfördes i prop. 1973:160 s. 265, inte väglagen, synes, på föreligga.

4.2 Vissa definitionsfrågor rörande enskild väg

Bestämmelser som i stort sett motsvarar innehållet i 2 § enskilda vägom vad som skall hänföras till upptagna även i 46 § lagen väg finns 2 § enskilda väglagen kan därför undvaras. anläggningslagen.

vad som omfattas av väghållning. Dess- I 3 § enskilda väglagen anges

utom definieras av väg, Vägunderhåll och vinterväghållning.

byggande bestämmelser saknas i anläggningslagen men återfinns i 26 § Motsvarande I 3 § enskilda väglagen har vinterväglagen och 45 § vägkungörelsen. brutits ut som en särskild grupp av väghållningsåtgärder,

väghållning

medan dessa anses inbegripna i övriga underhållsåtåtgärder i väglagen Skälet för denna i enskilda väglagen ansågs bl. a. gärder. särreglering de som svarar för inte alltid svarar för

vara att vinterväghållningen

skötseln av vägen i andra hänseenden. Detta har i enskilda väglagen ett behov av en särskild term för att beteckna de åtgärder, som medfört ankommer de skilda Det är således fråga om en på intressentgrupperna. som numera inte har större räckvidd. I

lagteknisk bekvämlighetsåtgärd

därför inte tillräckliga skäl föreligga att i anläggningslagen ansågs ha särskilda bestämmelser om vinterväghållning (prop. fortsättningen 1973:160 s. 266). I 48 § anläggningslagen har dock öppnats en möjlighet till särskild kostnadsfördelning för vinterväghållning.

i dess nuvarande lydelse definieras drift av väg Enligt 26 § väglagen som innefattar underhåll, och andra åtgärder för på ett sätt reparation hålla i ett tillfredsställande skick. I prop. 1985/86:118 med att vägen vissa i anledning av förslag till följdändringar i väglagstiftningen har en ändring av 26 § väglagen föreslagits som plan- och bygglagen att få till stånd en klarare uppdelning mellan byggande och syftar till

drift. Ti11 drift av väg föresiås förutom underhåiis- och förbättringsarbeten även renhåiining och servicearbeten (a. prop. s. 45). Bestämme1ser av i huvudsak samma innebörd finns även i renhåiiningsiagen (1979:596) och aiimänna (1956:617) beträffande renhå11-

ordningsstadgan ningsåtgärder på a11männa piatser inom stadspianeiagda områden och aiimän med byggnadspian. Någon reglering av renhå11-

väg inom områden ningen på enskiida vägar förutom kommunens aiimänna skyidighet att verkstä11a renhåiining utomhus finns såiedes inte. Detta ansåg vägutredningen som en a11var1ig brist. Eniigt vägutredningen finns det ett stort behov av reg1ering av renhåiiningen beträffande enskiida vägar inom områden med byggnadspian och övriga enskilda vägar som förmediar mera betydande trafik. ansåg det iämpiigt att områden med

Utredningen byggnadspian i detta avseende jämstäiides med områden med stadspian.

Beträffande övriga enskiida vägar, dvs. sådana som inte förmediar mera betydande trafik, påpekade vägutredningen att förhåiiandena var mycket varierande. Beträffande vissa vägar fanns knappast något behov att närmare regiera renhåiiningen, medan renhå11ningen på andra mer trafikerade enskiida vägar borde reg1eras på samma sätt som för alimänna piatser i stadspian. Specie11t gä11de det de vägar som ti11 sin funktion stod de aiimänna vägarna nära och som i betydande omfattning bekostades föresiog därför att - efter

med statsbidrag. Vägutredningen

bestämmande - om beträf-

länsstyreisens regier renhåiiningsskyidighet

fande enskiida vägar borde införas men begränsas ti11 att gä11a sådana vägar, som uppbar mera betydande a11män trafik.

Bestämmeiserna i 3 § enskiida väg1agen om byggande av väg, Vägunderhå11 och har - för de enskiida vägar som numera

vinterväghåiining

- en inrättas som en gemensamhetsaniäggning eniigt aniäggningsiagen

i 14 § andra stycket aniäggningsiagen som anger att de motsvarighet deitagande fastigheterna utgör en samfäiiighet som svarar för aniäggningens utförande och drift (prop. 1973: 160 s. 266). 48 § an1äggningsiagen möjiiggör vidare särskiid kostnadsfördeining för vinterväghåii-

Vad som närmare avses med drift har inte kommenterats i förarbening. tena, utan det har överiämnats åt praxis att närmare bestämma gränsen me11an byggande och underhå11 av väg. Eniigt arbetsgruppens mening får vägunderhåiiet anses ha en centrai betydeise eftersom många enskiida vägar inom större tätorter har en hög nyttjandegrad och därför ofta hög standard. Det kan dock antas att kommunerna i f1erta1et fa11 redan

driften av dessa och därmed även renhåiiningen. Den övertagit vägar

mera generellt utformade bestämmelsen i 14 § andra stycket anläggnings-

innefattar också sådana väghållningsåtgärder som avses i 3 § lagen enskilda väglagen. Bestämmelsen i enskilda väglagen om vad som menas med väghållning kan därför upphävas.

4.3 Bestämmelser om byggande av enskild väg

I 4 § första enskilda väglagen anges att väg skall byggas med

stycket minsta kostnad och med minsta intrång och olägenhet för annan.

möjliga En bestämmelse med i stort sett samma innehåll finns i 8 § första punkten anläggningslagen. Stadgandet i 4 § första stycket enskilda väglagen behöver därför inte föras över till anläggningslagen.

Bestämmelsen i 4 § andra stycket enskilda väglagen att väg skall stå i överensstämmelse med plan har en motsvarighet i 9 § anläggningslagen som f. n. ger möjlighet till dispens med besvärshänvisning. Möjligheten till dispens har i förslaget till följdlagstiftning till den nya planoch bygglagen tagits bort eftersom undantag från plan- och bygglagen inte kan medges. I 4 § tredje stycket enskilda väglagen anges att vägunderhåll m. m. skall utföras på sätt vägens ändamål fordrar. I 4 § fjärde stycket enskilda väglagen framhålls att hänsyn till fasta forn-

m. m. skall tas. Motsvarande bestämmelse i 9 § andra stycket lämningar anläggningslagen föreskriver att anläggning skall inrättas så att syftet naturvårdsföreskrifter inte motverkas. Av det sagda

med gällande

att ett av 4 § enskilda väglagen inte behöver föranframgår upphävande leda ändringar eller tillägg i anläggningslagen.

4.4 Ansvaret för väghållningens fullgörande m. m.

I 5 § första enskilda väglagen anges att fastighetsägaren sva-

stycket rar för fullgörandet av väghållningsskyldigheten eller annan förpliktelse som åvilar fastighetsägaren enligt enskilda väglagen. I 14 § andra uttrycks motsvarande ansvarighet på så

stycket anläggningslagen sätt att den för ändamålet bildade samfälligheten svarar för en anläggnings utförande och drift. Av 14 § första stycket anläggningslagen

vidare att gemensamhetsanläggningen är samfälld för de fastig-

framgår

heter som deltar i anläggningen. Enligt förarbetena (prop. 1973:160 s. 213 f) anses samfällighetens sakrättsliga anknytning till delägarfastigheterna därigenom ha kommit till uttryck på ett tillräckligt

sätt. Det har inte ansetts nödvändigt att föreskriva att tydligt

delaktigheten i samfälligheten är förenad med äganderätten till varje särskild fastighet och inte får överlåtas särskilt. Det ansågs också ligga i sakens natur att det inte är möjligt att vid överlåtelse av fastigheten undanta delaktigheten i samfälligheten.

Anläggningslagens konstruktion att ansvaret primärt lagts på associationen får anses mera ändamålsenligt och kan även omfatta områdesanläggningar. Flertalet bestämmelser i 3 kap. enskilda väglagen (se t.ex. 87 S) lägger också ansvaret på föreningen och inte på de i föreningen ingående fastighetsägarna. Den i 5 § första stycket enskilda väglagen intagna bestämmelsen behöver därför inte föras över till anläggningslagen.

Reglerna i 5 § andra och tredje styckena enskilda väglagen innebär att vissa rättighetshavare skall anses jämställda med fastighetsägare. Bestämmelserna motsvaras i huvudsak av 3 § anläggningslagen och 5 § lagen om införande av anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter. 5 § andra och tredje styckena enskilda väglagen kan därför undvaras.

I 5 § fjärde stycket enskilda väglagen upptas regler om ansvaret för obetalda avgifter vid ägarbyte. Motsvarande regler har upptagits i 44 § samfällighetslagen i en något effektivare utformning (solidarisk betalningsskyldighet). Denna bestämmelse bör kunna tillämpas på alla slag av anläggningar.

I 5 § fjärde stycket enskilda väglagen anges vidare att ny ägare är skyldig att rätta till vad efterträdaren eftersatt i fråga om väghållningsarbete som ålagts honom. Bestämmelsen får anses ålderdomlig och för marginell för att behöva arbetas in i anläggningslagen. Väghållningen för vägföreningsvägar torde numera sällan ske i form av personliga insatser från fastighetsägarens sida. Bestämmelsen i 5 § fjärde stycket enskilda väglagen kan därför utgå.

I 5 § femte stycket enskilda väglagen erinras om att det finns särskilda bestämmelser om förmånsrätt för vissa fordringar enligt enskilda väglagen. De bestämmelser som åsyftas finns i lagen (1939:609) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt enskilda väglagen. Bestämmelsen innebär att som säkerhet för att delägare i vägförening - och vägsam-

som inte ombildats till - sin fällighet samfällighetsförening fullgör

skyidighet att 1ämna bidrag ti11 har man i förföreningens kostnader, månsrätts1agen (1970:979) bestämme1ser om att med förfa11na bidragsfordringar föijer 1ega1 panträtt med bättre förmånsrätt än som föijer med inteckning i fastigheten. Av bestämme1serna framgår vidare att vägförening e11er vägsamfäiiighet har förmånsrätt eniigt 17 kap. 6 § hande1sba1ken, dvs. numera 6 § 1 förmånsrättsiagen (1970:979), för bidrag som i vederbör1ig ordning debiteras fastighetsägare. Förmånsrätten gä11er dock inte bidrag som varit obeta1da mer än ett år från förfaiiodagen.

Samma förmånsrättssystem gälier beträffande samfäiiighetsförenings fordran eniigt iagen (1973:1152) om förmånsrätt eniigt 1agen om förva1tning av samfäiiigheter. Det kan dock inte anses iämpiigt att ha två iagar med samma materie11a innehå11 vid sidan av varandra. 1939 års 1ag kan därför upphävas i sin heihet. I den nu förevarande iagen (1973:1152) bör i stäiiet som en föijdändring tili i ändringarna aniäggningsiagen föreskrivas att 1973 års 1ag äger motsvarande ti11- 1ämpning i fråga om vägsamfäiiighet, som inrättats en1igt 2 kap. enskiida väg1agen. I fråga som bi1dats 1926 om vägsamfä11ighet eniigt års 1ag om enskiida vägar e11er ä1dre däremot 1ag föreiigger ingen förmånsrätt en1igt tionde av 1973 års iag. Eniigt stycket övergångsbestämme1serna ti11 enski1da väg1agen kan dock enförrättning påka11as iigt enskiida vägiagen för prövning av fråga, huruvida en ä1dre reg1ering kan faststäiias att för framtiden gä11a såsom verkstäild en1igt enski1da vägiagen. Samfä11igheten anses då ha bi1dats i eniigt regierna enski1da vägiagen, viiket bi. a. medför att b1ir

förmånsrättsiagen

ti11ämp1ig.

4.5 Omfattningen av vägförenings verksamhetsområde

I 73 § enskiida vägiagen återfinns detaijerade bestämmelser om vi1ka vägar som ska11 hänföras ti11 vägföreningens vägar. Vägutredningen (SOU 1977:12 s. 194) föres1og att en motsvarande bestämme1se sku11e tas in i aniäggningsiagen med den jämkningen att ti11 vägförening sku11e hänföras a11a behöviiga tiiifartsvägar ti11 verksamhetsområdet och de vägar inom området som är ti11 nytta för samfärdse1n. Undantag gjordes enbart för infart ti11 enskiid fastighet samt - om särski1da skä1 före- - för iåg väg för ti11fä11igt behov e11er väg som är av ringa nytta för området. Eniigt arbetsgruppens mening borde av ovan avgränsningar angivet siag kunna avgöras i samband med av fastighetsbiidningsmyndigheten

förrättningen främst med stöd av det aiimänna stadgandet i 8 § aniäggningsiagen. Där föreskrivs att en gemensamhetsaniäggning skaii föriäggas och utföras på sådant sätt att ändamåiet med aniäggningen vinns med minsta möjiiga intrång och oiägenhet utan oskäiig kostnad. Viiikoret i 9 § första stycket aniäggningsiagen att gemensamhetsaniäggning ska11 stå i överensstämmeise med faststäiid pian är givetvis av betydelse i sammanhanget. I förarbetena tili aniäggningsiagen (prop. 1973:160 s. 194) anfördes vidare att iokaiiseringen och utförandet skuiie bedömas eniigt bestämmeiserna i 9-12 §§ aniäggningsiagen ti11 skydd för aiimänna och enskiida intressen. Något behov av att föra över 73 § enskiida vägiagen tiii aniäggningsiagen synes därmed knappast föreiigga.

I 74 § enskiida vägiagen anges att en regiering av frågor om enskiid väg eniigt 3 kap. enskiida vägiagen bryter vad som tidigare föreskrivits i annan ordning, vare sig detta skett i eniighet med ny e11er äidre 1ag, genom särskiit iagstadgat förfarande e11er genom privat avtai. De enskiida vägar som eniigt förrättningsutiåtandet ska11 ti11höra vägföreningens vägar regieras fortsättningsvis endast av 3 kap. enskiida vägiagen och inte av eventue11 tidigare förrättning e11er ingångna överenskommeiser meiian fastighetsägare. Någon motsvarighet ti11 denna bestämmeise finns inte i aniäggningsiagen. Eniigt 24 § aniäggningsiagen ska11 av aniäggningsbesiutet framgå det utrymme som uppiåts för aniäggningen. Att aniäggningsiagen skaii tiiiämpas oberoende av tidigare avtai m. m. beträffande en vägs status förefa11er naturiigt. Stadgandet i 74 § enskiida vägiagen, som närmast synes ha karaktären av övergångsbestämmeise, kan därför undvaras.

4.6 Handiäggningen av ersättningsfrågan m. m.

I 75 § första stycket enskiida vägiagen anges att - sedan det s1ut1igt

att e11er tas i - får mot avgjorts väg ska11 byggas anspråk föreningen ersättning för markuppiåteise och annat intrång iösa rätt att begagna vägmärken eiier den befintiiga vägen, i förekommande faii efter avdrag för den nytta som kan tiiigodoräknas den ersättningsberättigade. Eftersom ett Övertagande av en befintiig väg nästan aiitid biir tiil nytta för medlem som tidigare haft att ombesörja underhåiiet stadgas att ersättning i dessa faii ska11 utgå endast om särskiida skäi föranieder detta. Stycket avsiutas med en hänvisning tiii byggnadsiagens bestämmeiser beträffande rätten att ta i anspråk mark i vissa faii utan ersättning. Bestämmeisen syftar närmast på 112 och 113 §§ byggnadsiagen.

Om överenskomme1se om ersättning inte kan nås, hänvisas man enligt 86 § enskiida vägiagen ti11 att väcka ta1an vid fastighetsdomsto1. I förarbetena (NJA II 1940 s. 463) anges bi. a. att de uppskattningar och värderingar som erfordras för ersättningsbeioppets bestämmande i första hand bör iigga på domsto1 och att det inte kan anses 1ämp1igt att ytter1igare beiasta 1änsstyre1sen med dessa uppgifter. Det finns så1edes inte någon möj1ighet att avgöra ersättningsfrågorna i samband med förrättningen om överenskomme1se inte kan nås.

Vägutredningen anförde (prop. 1977:12 s. 133) att systemet i 3 kap. enskiida vägiagen, en1igt vi1ket aniäggningsfrågan handiäggs skiid från ersättningsfrågan, bättre tiilgodosåg kraven på enke1het och snabbhet än ordningen eniigt an1äggnings1agen eniigt vi1ken förekommande ersättningsfrågor ska11 vara avgjorda innan förrättningen avsiutas (19 § aniäggningsiagen och 4 kap. 29 § fastighetsbi1dnings1agen). I praktiken uppnåddes en1igt vägutredningen nästan a11tid överenskomme1se i ersättningsfrågorna med fastighetsägaren och även om uppgöreise inte kunde uppnås var rättssäkerheten för den enski1de fastighetsägaren ti11god0sedd genom att vägföreningen fick anses utgöra en ti11räck1ig garant för att ersättningsskyidigheten kunde uppfy11as. Vägutredningen föres10g därför att en motsvarighet ti11 86 § första stycket enski1da väg- 1agen sku11e tas in i an1äggnings1agen.

En1igt 19 § an1äggnings1agen ska11 ersättningsfrågorna handiäggas och avgöras i samband med an1äggningsbes1utet på sätt som anges i 4 kap. 29 § fastighetsbiidningsiagen. Besvär mot an1äggningsbes1utet prövas en1igt 30 § an1äggnings1agen av fastighetsdomstoien. I stä11et för nedsättning i aiimänt förvar eniigt 86 S femte stycket enski1da vägiagen har genom 5 kap. 30 a § fastighetsbiidningsiagen, som eniigt 27 a § aniäggningsiagen är ti11ämp1ig på an1äggningsbes1ut, stadgats om förskott tiii fastighetsägare på den ersättning som s1ut1igt faststä11s och om säkerhet för den ersättning som kan komma att faststä11as.

Lantmäteriverket anförde i sitt remissvar ti11 vägutredningens betänkande att utredningens uppfattning knappast deiades av dem som syssiade med vägföreningar ute på fä1tet. Verket ansåg det som en kiar brist att man i ärenden om enski1da vägar inte kunde avgöra ersättningsfrågorna vid förrättningen.

De argument som förts fram i förarbetena till enskilda väglagen och av vägutredningen till stöd för en separat handläggning av ersättningsfrågorna är enligt arbetsgruppens mening inte övertygande. Till stöd för en tillämpning av anläggningslagens regler talar - förutom att man får en rationellare handläggning - att ersättningsbestämmelserna anpassas till vad som enligt 13 § anläggningslagen redan gäller för övriga enskilda vägar enligt anläggningslagen. Anläggningslagens ersättningsregler bör därför enligt arbetsgruppens mening omfatta även de vägar som i dag inrättas i form av vägföreningar.

I 75 § andra stycket enskilda väglagen föreskrivs att 41 § samma lag skall tillämpas om en enskild väg korsar eller berör allmän väg m. m. Stadgandet innebär att förvaltningen av den allmänna leden är berättigad att ombesörja sådana trafikanordningar som föranleds därav. Det ursprungliga förslaget till anläggningslag innehöll ingen bestämmelse för de nu berörda fallen. Det förutsattes att fastighetsbildningsmyndigheten samrådde med de myndigheter vilkas verksamhetsområden berördes av vägföretaget och beaktade de synpunkter som därvid framkom (prop. 1973:160 s. 277). Sedan det vid remissbehandlingen påpekats att det i viss mån var tveksamt om fastighetsbildningsmyndigheten utan stöd i författning kunde föreskriva att vägarbetet till viss del skulle ombesörjas av en trafikleds förvaltning eller stå under dess kontroll, överfördes bestämmelsen utan saklig ändring till 55 S anläggningslagen. Något behov av en inarbetning av 75 § andra stycket enskilda väglagen finns därför inte.

4.7 Rätt att ta sand m. m. samt möjligheter att sätta upp grind

75 § tredje stycket enskilda väglagen hänvisar till 13 § samma lag som reglerar möjligheterna för fastighet som ålagts väghållningsskyldighet att ta sand, grus, jord eller sten m. m. från annans fastighet om detta inte leder den sistnämnda till märkligt men. För att öka trafiksäkerheten kan även upplåtas rätt att röja träd eller buskar. 13 S enskilda väglagen har utan några större sakliga ändringar överförts till 51 § anläggningslagen. Bestämmelserna i 51 § anläggningslagen om rätt att röja träd och buskar har dock utvidgats till att gälla även annan växtlighet. Tidsfristen i 13 § andra stycket enskilda väglagen har vidare tagits bort och märkligt men i första stycket har ersatts med synnerligt men. Bestämmelsen i 51 § anläggningslagen bör vara tillräcklig.

I 75 § fjärde stycket enskilda väglagen föreskrivs tillståndsplikt för grind eller led över vägförenings väg. 52 S anläggningslagen ger möjlighet att besluta särskilt om ett sådant förbud. Denna möjlighet bör vara tillräcklig. Bruket av grind m. m. är i vart fall inom tätbebyggda områden numera sällsynt.

4.8 Rätt att påkalla förrättning, ersättning till förrättningsman m. m.

Enligt 78 § första stycket enskilda väglagen kan länsstyrelsen vid behov påkalla förrättning för bildande av en vägförening. I 18 § anläggningslagen har rätten att påkalla förrättning tillagts dels ägare av fastighet, som avses delta i anläggningen, byggnadsnämnden och hyresgästorganisation, dels länsstyrelsen, om den finner anläggningen vara av större betydelse från allmän synpunkt. har en

Länsstyrelsen motsvarande initiativrätt enligt 5 kap. 3 § fastighetsbildningslagen när det gäller fastighetsreglering.

Enligt uppgift överväger 1979 års fastighetsbildningsutredning att ge även samfällighetsförening rätt att påkalla förrättning som angår gemensamhetsanläggning under föreningens förvaltning.

Frågan om gemensamhetsanläggning avseende vägar skall bildas eller inte torde i flertalet fall aktualiseras av kommunen eller i

markägare samband med exploateringen av en fastighet. Det borde därför ligga närmare till hands att på samma sätt som enligt över-

anläggningslagen låta åt kommunen eller berörd att

fastighetsägare göra en framställning om att inrätta en gemensamhetsanläggning för de situationer

som i dag omfattas av 3 kap. enskilda väglagen. Risk för att

en anläggningsförrättning inleds utan skäl motverkas dessutom av ersättningsbestämmelserna i 29 § anläggningslagen jämfört med 3 kap. 6 § fastighetsbildningslagen, som anger att sökanden får stå för kostnaderna om gemensamhetsanläggning inte kommer till stånd.

I följdlagstiftningen till plan- och bygglagen föreslås ett tillägg till 18 § första stycket av innebörd att även

anläggningslagen fastighetsägare, som får sin fastighet eller en del av den utlagd till allmän plats för vilken annan än kommunen är huvudman (motsvarar nuvarande förhållanden för byggnadsplan), skall ha rätt att påkalla förrättning för bildande av gemensamhetsanläggning. motiveras av att

Ändringen

53 sou 1987: 26

huvudman enligt 14 kap. 1 § förslaget till plan- och bygglag är skyldig att begär det - förvärva allmän platsmark. En

- om fastighetsägaren sådan huvudman finns emellertid inte alltid utsedd. Fastighetsägarna bör därför kunna se till att huvudman utses genom en förrättning enligt anläggningslagen. Den föreslagna möjligheten motsvaras i dag av 116 § första stycket byggnadslagen, enligt vilken länsstyrelsen kan föranstalta om att kommer till stånd. Motsvarande ändring har

en vägförening också föreslagits i 78 § första stycket enskilda väglagen.

bestämmelser bör mot bakgrund av det ovan anförda Anläggningslagens kunna ersätta reglerna i 78 § första stycket enskilda väglagen om påkallande av förrättning.

Innehållet i 78 § andra stycket enskilda väglagen inryms i anläggningslagens allmänna regler om förrättning.

4.9 Förrättningsmannens utredningsskyldighet och innehållet i

förrättningsutlåtandet

79 § enskilda handlar om förrättningsmannens skyldighet att

väglagen utreda förhållanden som om vägförening bör bildas och

påverkar frågan

- om så bör ske - vad som närmare skall ingå i föreningen. Stadgandet är detaljerat till sin utformning och tar t. ex. upp frågor om hur

bör utföras till läge, sträckning, bredd m. m. (jfr ovan under vägar avsnitt 4.5). I 21 § anläggningslagen är motsvarande bestämmelse mycket allmänt utformad och anger att fastighetsbildningsmyndigheten skall utreda förutsättningarna för anläggningen och ombesörja behövliga tekniska arbeten och värderingar samt samråda med sakägare och myndigheter som berörs av anläggningen. Lantmäteriverket har utfärdat anvis-

för de olika som kan ifrågakomma. Bestämmelsen i ningar förrättningar 21 § anläggningslagen med tillhörande anvisningar kan därför ersätta regleringen i 79 § enskilda väglagen.

I 80 § enskilda väglagen redogörs närmare för vad länsstyrelsens

skall innehålla. De områden och vägar som skall

förrättningsutlåtande

i föreningen skall anges, karta skall ritas, förteckning över de

ingå

som berörs av väganläggningen med uppgift om bl. a. andelsfastigheter tal skall upprättas. Vidare skall anges hur kostnaderna för förvalt-

skall betalas. Även regler för utställning av utlåtandet finns ningen upptagna och föreskrifter om nödigt antal avskrifter till länsstyrel-

sou 1987:26

sen. Motsvarande bestämmelser upptas i 19 § anläggningslagen (som bl. a. hänvisar till 4 kap. 27-33 §§ fastighetsbildningslagen) samt 21 och 24 §§ anläggningslagen. Därutöver anges i 23 § anläggningslagen att fastighetsbildningsmyndigheten i vissa fall skall hänskjuta ärendet till byggnadsnämndens prövning. Byggnadsnämndens prövning avser sådan gemensamhetsanläggning som kräver byggnadslov eller som rör område med stadsplan eller byggnadsplan eller om anläggningen utom detaljplanelagt område skulle försvåra områdets ändamålsenliga användning. Byggnadsnämndens beslut kan överklagas hos länsstyrelsen. Beslutet är bindande för fastighetsbildningsmyndigheten. I materiellt hänseende föreligger inte sådana skillnader mellan enskilda väglagens och anläggningslagens regler att de skulle utgöra hinder mot att tillämpa de senare på vägar som f. n. handhas av vägföreningar.

4.10 Underställning och besvär över förrättningsutlåtande

Enligt 81 § första stycket enskilda väglagen kan länsstyrelsen i vissa fall meddela föreskrift om att förrättningsutlåtandet skall underställas dess prövning. Även förrättningsmannen har denna möjlighet. Anläggningslagen innehåller däremot inga bestämmelser om underställning till statlig myndighet. Bestämmelserna i enskilda väglagen motiverades främst med hänsyn till de då varierande kvalifikationerna hos förrättningspersonalen och till sambandet med byggnadsplaneärendena (se Bexelius och Körlof: Väglagarna, 1965, s. 273 f). Dessa synpunkter har knappast någon relevans i dag. Något behov av att föra över bestämmelserna om underställning till anläggningslagen kan därför inte anses föreligga.

Enligt 81 § andra stycket enskilda väglagen skall talan mot utlåtandet föras hos länsstyrelsen genom besvär inom 30 dagar från den dag förrättningen avslutades. Enligt 30 § anläggningslagen, som hänvisar till 15 kap. fastighetsbildningslagen, skall besvär över beslut enligt anläggningslagen i stället anföras hos fastighetsdomstolen. Även t. ex. beslut i anledning av framställd jävsinvändning mot förrättningsman skall enligt 15 kap. 2 § fastighetsbildningslagen avgöras av fastighetsdomstolen. övervägande skäl talar för att samma regler för överprövning av anläggningsbeslut bör gälla även för de vägar som i dag handhas av vägföreningar. Fastighetsdomstol bör därför i stället för länsstyrelsen göras till överprövningsinstans.

70 sou 1987:26

I 83 § enski1da väg1agen reg1eras förfarandet hos 1änsstyre1sen vid behand1ing av det understä11da e11er överk1agade ut1åtandet. Detta motsvaras i huvudsak av stadgandena i 16 kap. fastighetsbi1dnings1agen (se t. ex. 3 och 12 §§). En1igt 31 § an1äggnings1agen ska11 b1. a. 16 § fastighetsbi1dnings1agen äga motsvarande ti11ämpning på mål som fu11fö1jts en1igt 30 S an1äggnings1agen. I 84 § enski1da väg1agen anges att ut1åtandet jämte övriga hand1ingar och kartor ska11 ti11stä11as vägföreningen, byggnadsnämnden m. f1. instanser. Motsvarande bestämme1ser finns 1 4 kap. 30 § fastighetsbi1dnings1agen ti11 vi1ken 19 § an1äggnings1agen hänvisar, samt i 6 och 8 §§ an1äggningskungöre1sen (1973:1165). 83 och 84 §§ enski1da väg1agen behöver därför inte arbetas in i an1äggnings1agen.

5 Lagen om förva1tning av samfälligheter (1973:1150)

5.1 In1edning

Försiagz Samfä11ighets1agen ska11 ti11ämpas på områdesaniäggning. Endast samfä11ighetsförening kan förva1ta en områdesaniäggning.

Lagen (1973:1150) om förvaitning av samfä11igheter (samfä11ighets1agen) omfattar bestämme1ser som gä11er för förva1tning av b1. a. samfä11d mark, gemensamhetsan1äggning och servitut som hör ti11 f1era fastigheter gemensamt. Förva1tningen kan ske antingen av de1ägarna sjä1va (de1ägarförva1tning) e11er av samfä11ighetsförening (föreningsförva1tning). Bestämmeiserna i samfäiiighetsiagen om samfä11ighetsförening överensstämmer i de flesta hänseenden med motsvarande bestämme1ser i 3 kap. enski1da vägiagen om vägförenings organisation och förvaltning. Det Iigger med hänsyn härti11 nära ti11 hands att även 1åta samfä11ighetsiagens bestämme1ser om samfä11ighetsförening b1i ti11ämp1iga på a11a de vägar som 1igger inom tätbebyggda områden.

Bestämme1serna i samfä11ighets1agen om samfä11ighetsförening innebär b1. a. att för föreningen ska11 antagas stadgar och utses styre1se. Föreningen registreras hos 1änsstyre1sen. Innan det skett, kan den ej förvärva rättigheter e11er ikiäda sig skyldigheter. Styre1sen förvaitar föreningens ange1ägenheter och företräder föreningen i a11t som rör den avsedda aniäggningens skötsel. De ans1utna med1emmarnas rätt att besiuta i föreningens ange1ägenheter utövas på sammanträde. Föreningens mede1sbehov säkerstä11s genom rätt för föreningen att företa uttaxering från med1emmarna. Styre1sen skaii då först upprätta utgifts- och inkomststat, som ska11 godkännas på föreningsstämma. Uttaxeringen sker sedan genom att styre1sen upprättar debiteringsiängd och 1ägger fram den för mediemmarna. I debiterings1ängden anges varje med1ems bidragsbe10pp och förfa11odagen.

Nu angivna huvuddrag av bestämme1serna i samfä11ighets1agen av samfä11ighetsförenings organisation, befogenheter och arbetssätt har motsvarande utformning i 3 kap. enski1da väg1agen. I andra hänseenden

finns emellertid avvikelser. Främst gäller det ordningen för föreningens bildande.

Enligt samfällighetslagen tas fråga om föreningsbildning upp på initiativ av enskild delägare, varefter vid sammanträde under ledning av en särskilt utsedd ordförande antas stadgar och väljs styrelse. Har föreningsbildningen samband med pågående anläggningsförrättning hålls sammanträdet på begäran av delägare av fastighetsbildningsmyndigheten i samband med förrättningen. Även utan delägares begäran får fastighetsbildningsmyndigheten hålla konstituerande sammanträde, om det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt att föreningen bildas (20 §).

Enligt 78 § enskilda väglagen är det länsstyrelsen som tar initiativ till inrättande av vägförening och utser förrättningsman att handlägga frågan vid förrättning. När förrättningsmannen funnit att vägförening bör komma till stånd, skall han vid förrättningssammanträde söka förmå närvarande sakägare att ena sig om att antaga stadgar och utse styrelse. Uppnås inte enighet meddelar länsstyrelsen, sedan beslutet om vägförenings inrättande vunnit laga kraft, behövliga föreskrifter att gälla som stadgar samt förordnar syssloman att förvalta föreningens angelägenheter och företräda föreningen. Det åligger sysslomannen att utlysa sammanträde, där frågorna om stadgar och styrelseval ånyo skall tas upp (88 § sjätte stycket).

Syftet med ordningen enligt enskilda väglagen är att i möjligaste mån förkorta den tid som åtgår för bildande av en funktionsduglig vägförening. På så sätt kan på ett tidigt stadium tas upp frågor som rör t. ex. budgetarbete, åtgärder för att få igång verksamheten eller ingående av behövliga avtal om upplåtelse av väg m. m.

Vägutredningen (SOU 1977:12 s. 142) ansåg inte att 23 § andra stycket samfällighetslagen i dess dåvarande lydelse tillräckligt tillgodosåg behovet av att på ett tidigt stadium få en funktionsduglig förening eftersom ett konstituerande sammanträde inte fick någon rättsverkan förrän beslutet vann laga kraft. Kravet på lagakraftvunnet förrättningsavgörande kunde nämligen medföra att bildandet av en fungerande förening förhalades. I stället förordades att bestämmelserna togs in i samfällighetslagen efter mönster av reglerna i 88 § enskilda väglagen av innebörd att förrättningsmannen under förrättningen skulle söka förmå sakägarna att anta stadgar och utse styrelse samt att, om enighet

sou 1987:26

uppnåddes, föreningen därefter skulle inregistreras och därmed vinna rättskapacitet. För det fall enighet inte kunde uppnås borde syssloman kunna förordnas att företräda föreningen. Vägutredningens förslag medförde sålunda att den associationsrättsliga sammanslutningen bildades enligt anläggningslagen, varefter samfällighetslagen gjordes tillämplig genom omfattande särbestämmelser.

Enligt 23 § andra stycket samfällighetslagen (jfr. prop. 1976/772114) kan ett beslut som fattats vid sammanträde för bildande av samfällighetsförening verkställas om förordnande enligt 27 a § anläggningslagen att verkställa anläggningsbeslut har meddelats. Beslut om bildande av samfällighetsförening kan således numera verkställas utan hinder av att besvär har anförts över någon detaljfråga. Det saknas därför skäl att ha särskilda bestämmelser om inrättande och förvaltning av områdesanläggningar. Arbetsgruppen föreslår därför att samfällighetslagens bestämmelser om förvaltning av gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen blir tillämpliga även för områdesanläggningar. För dessa bör endast föreningsförvaltning komma i fråga.

5.2 Närmare om behovet av komplettering av samfällighetslagen

5.2.1 Möjligheter att förordna syssloman enligt samfällighetslagen

I föregående avsnitt har tagits upp att enligt 88 S sjätte stycket enskilda väglagen kan den av länsstyrelsen utsedde ledamoten i vissa fall fungera som syssloman och därvid företräda föreningen.

Möjligheten att förordna en syssloman för det fall att medlemmarna motverkade en föreningsbildning övervägdes även i samband med införandet av samfällighetslagen. I förarbetena till samfällighetslagen (prop. 1973:160 5. 419) anfördes att frågan om samfällighetsförening skall bildas inte kan göras till föremål för omröstning bland delägarna utan föreningsbildning skall alltid komma till stånd genom utseende av styrelse och antagande av stadgar när initiativ därtill tas av delägare eller fastighetsbildningsmyndigheten. För det fall att delägarna vägrar att medverka till att styrelse utses anförde lagrådet (prop. 1973: 160 s. 569) att ordföranden säkerligen undantagslöst kunde komma till beslut med hjälp av sin utslagsröst enligt 22 § samfällighetslagen. I likhet med lagrådet anser arbetsgruppen att det inte föreligger något

74 sou 1987:26

behov av ytteriigare bestämmeiser om förordnande av syssioman för att få ti11 stånd en samfäiiighetsförening.

Samfä11ighets1agen innehåiier inte någon bestämmeise om obligatorisk iedamot utsedd av det a11männa. Från skiida håii har det betonats det värdefuiia i att ha tiiigång tiil en av iänsstyreisen utsedd 1edam0t med erfarenhet av väghåiiningsfrågor. Det har även ifrågasatts om en sådan Iedamot i fortsättningen bör utses av kommunen eftersom kommunen eniigt förslaget ti11 pian- och byggiag (prop. 1985/86:1) får huvudansvaret för markanvändningen inom kommunen.

Eniigt 31 § samfäiiighetsiagen kan iänsstyreisen utse särskiid iedamot där samfäiiighetens förvaltning berör väsentiiga a11männa intressen och det kan befaras att dessa inte i tiilräckiig mån biir beaktade utan att särskiid iedamot utses. Det bör därvid framhåiias att kommunen oftast övertagit ansvaret för väghåliningen inom de områden där alimänintressena är väsentiiga och där nödvändig sakkunskap finns representerad. För övriga områden ta1ar b1. a. med hänsyn ti11 iänsstyreisernas ofta begränsade möjiigheter att tiilgodose behovet av vägkunnigt f01k att ett förordnande av särskiid styreiseiedamot endast sker när ett uttaiat behov härav föreiigger. Det tiiihör f. Ö. i dag inte ovaniigheterna att en och samma iänsstyrelserepresentant förordnas för ett f1erta1 vägföreningar. Något uttalat behov av en obiigatorisk iedamot för de enski1da vägar som i dag omfattas av aniäggningsiagen har heiier inte framförts. övervägande skäi taiar därför för att någon särbestämmeise härom inte bör införas i samfä11ighets1agen. Frågan om kommunen eiier iänsstyreisen ska11 förordna särskiid iedamot resp. syssioman berör inte enbart enskiida vägar utan gemensamhetsaniäggningar i aiimänhet och kräver eniigt arbetsgruppens mening ytteriigare överväganden som iigger utanför uppdraget.

Med hänvisning tiil det anförda finner arbetsgruppen inte skäi föresiå någon ändring av 31 och 33 §§ samfäiiighetsiagen i de hänseenden som här berörts.

5.2.2 Omröstningsregierna

Omröstning vid föreningsstämma sker eniigt 49 § samfäiiighetsiagen i första hand efter huvudtai. I fråga som har ekonomisk betydeise ska11

sou 1987:26 75

emeiiertid mediemmarnas röstetai i stä11et beräknas efter deiägarfastigheternas andeistai, om mediem begär det. Mediems röstetai får dock inte överstiga en femtedei av det sammaniagda röstetaiet för samtiiga närvarande röstberättigade mediemmar.

I fråga om vägföreningar gäiier eniigt enskiida vägiagen att röstning ska11 ske efter det ande1sta1 som gäiier för fastigheten, dock får ingen utöva rösträtt för mer än en tiondei av de vid stämman deitagande mediemmarnas sammaniagda andeistai (56 § och 88 § sjunde stycket enskiida vägiagen).

En ändring i förenk1ande riktning torde vara behöviig för vägföreningarnas dei. Omröstning med andeistai som röstvärde är en omständiig och tyngande procedur vid ett sammanträde med ett stort antal sakägare närvarande. Bestämmeisen i samfä11ighets1agen om röstning efter ande1stai i ekonomiska frågor infördes med hänsyn ti11 att antaiet med1emmar med iiten kostnadsandei i en samfäiiighetsförening inte ska11 kunna tvinga fram dyrbara åtgärder som andra deiägare huvudsakiigen sku11e bekosta. Denna situation speiar dock ingen framträdande r011 inom vägföreningarnas verksamhet, särskiit som de mindre sammansiutningar där denna risk kan förmodas vara störst - t. ex. när en jordbruks- e11er

med fiera mindre skogsfastighet ingår i sammanslutning fastigheter avses inrättas som gemensamhetsaniäggning och inte som områdesaniäggning. Med hänsyn härti11 föresiås att man även för områdesaniäggningarna tiiiämpar samfäiiighetsiagens regier med röstberäkning efter huvudta1 som huvudmetod och beräkning efter andeistai som suppiementär metod.

5.2.3 Stadgar och styreise

Av 88 § första stycket enskiida vägiagen framgår att stadgar och styreise ska11 finnas och att besiutanderätten utövas av mediemmarna på sammanträdet. Wotsvarande bestämmeise finns i 20 § samfäiiighetsiagen som anger att samfäiiighetsförening biidas vid sammanträde med deiägarna genom att de antar stadgar och utser styreise och i 47 § första stycket samfäiiighetsiagen som anger att mediemmarnas rätt att deita i handhavandet av föreningens angeiägenheter utövas på föreningsstämma. Vid sidan härav innehåiier 6-16 §§ samfäiiighetsiagen bestämmeiser om deiägarförvaitning.

Eniigt 88 § andra stycket enskiida vägiagen skaii stadgarna ange föreningens benämning, föreningens ändamåi, styreisens sammansättning, grunderna för dess besiutsförhet och den ort som ska11 vara styreisens säte. Vidare skaii intas om revision och förvaitning, tid för

regier räkenskapsavsiutning, hur ofta föreningssammanträde ska11 håiias och sätt och tid för kaiieise ti11 sammanträde m.m. Motsvarande bestämmeiser finns upptagna i 28 och 29 §§ samfäiiighetsiagen.

I 88 § tredje enskiida vägiagen anges att stadgar inte får

stycket innehåiia bestämmeiser i strid mot enskiida vägiagen eiier annan 1ags föreskrifter eiier som kan äventyra sådan deiägares rätt, för viiken

att i föreningen framdeies kan inträda. I 28 § andra skyldighet ingå

uttrycks det så att stadgarna inte får innestycket samfäiiighetsiagen håila föreskrift som strider mot denna iag e11er annan författning.

Eniigt 88 § fjärde stycket enskiida vägiagen skaii stadgarna och besiut om ändring av stadgarna understäiias 1änsstyre1sen för granskning och faststäiieise. Eniigt 25 § andra stycket samfäiiighetsiagen sker en motsvarande prövning i samband med att gemensamhetsaniäggning registreras i samfäiiighetsregistret. Därvid skaii bi. a. 100 § iagen (1951:308) om ekonomiska föreningar tiiiämpas anaiogt med den ändringen att 100 § fjärde stycket gäiier kiandertaian som avses i 23 § första stycket och 53 S andra stycket samfäiiighetsiagen samt att hänvisningen i 100 § femte om ekonomiska föreningar avser 29 § första

stycket iagen stycket andra punkten samfäiiighetsiagen.

I 88 § femte stycket enskiida vägiagen anges bi. a. att styreisen ska11 bestå av tre eiier fem iedamöter varav en utses av iänsstyreisen. I 30 § samfäiiighetsiagen anges antaiet ti11 en eiier fiera iedamöter. I förarbetena ti11 samfäiiighetsiagen (prop. 1973:160 s. 425) anfördes att antaiet iedamöter får ti11 vad som krävs med hänsyn ti11

anpassas

av föreningens verkstäiiande organ, antaiet förestyreisens egenskap ningsmediemmar, verksamhetens omfattning och övriga omständigheter. Det anfördes vidare att det kunde vara iämpiigt att också ha suppieanter för styreiseiedamöterna och att även annan än mediem kunde ingå i styreisen. Föredraganden ansåg att det i vissa faii kunde vara iämpiigt att en person med kommunai förankring utsågs tiii styreiseiedamot.

Av vad som anförts vid denna jämföreise me11an innehåiiet i första tiii femte i 88 § enskiida vägiagen och motsvarande regler i sam-

styckena

fäiiighetsiagen jämte ansiutande författningar framgår eniigt arbetsgruppens mening att ifrågavarande de1ar av 88 § enskiida vägiagen utan oiägenhet kan ersättas av angivna bestämmeiser i samfäiiighetsiagen.

I 88 § åttonde stycket enskiida vägiagen hänvisas tiil vissa paragrafer i 2 kap. enskiida vägiagen beträffande styreise och föreningssammanträde med det tiiiägget att endast iänsstyreisen kan skiija av iänsstyrelsen utsedd iedamot från hans uppdraget. De åsyftade regierna i 2 kap. enskiida vägiagen är redan inarbetade i samfäiiighetsiagen (se 30-39 §§). Av 32 § samfäiiighetsiagen framgår att en styreiseiedamot endast kan skiijas från sitt uppdrag av den som utsett honom. Arbetsgruppen anser att förevarande åttonde stycket av 88 § enskiida vägiagen kan ersättas av samfäiiighetsiagens motsvarande bestämmeiser i 30-39 §§.

Eniigt 88 § nionde stycket enskilda vägiagen kan en mediem av föreningen anföra besvär över sådant besiut på föreningsstämma som han anser inte ha tiiikommit i behörig ordning, strider mot iag e11er författning, mot stadgarna eiier kränker hans rätt som mediem av föreningen. Taian förs hos iänsstyreisen inom 30 dagar från besiutsdagen. Länsstyreisen kan meddeia inhibition. Taieberättigad är ägare eiier innehavare av fastighet samt nyttjanderättshavare som eniigt avtai ska11 fuiigöra ägarens förpiikteiser med föreningen. Motsvarande besvärsmöjiighet finns upptagen i 53 § samfäiiighetsiagen med den skiiinaden att taian ska11 väckas hos fastighetsdomstoien inom fyra veckor från besiutets dag.

Skiiinaden i besvärsordningen är inte sakiigt motiverad. Det är uppenbariigen en fördei om bevärsärendena för de enskiida vägar som f. n. regieras av 3 kap. enskiida vägiagen koncentreras tili fastighetsdomstoi såsom nu är faiiet för gemensamhetsaniäggningar eniigt aniäggningsiagen. Fastighetsdomstoien bör därför eniigt arbetsgruppens mening ersätta iänsstyreisen som besvärsinstans.

Även i övrigt synes 88 § enskiida vägiagen kunna ersättas av gäiiande regier i samfäiiighetsiagen.

5.2.4 Föreningar för förvaltning av flera samfälligheter

Enligt 71 § enskilda väglagen får vägförening inte vid sidan av väghållning utöva annan verksamhet. Ett undantag gäller för vägbelysning. Enligt anläggningslagen kan däremot en gemensamhetsanläggning inrättas även om den tillgodoser flera olika ändamål av stadigvarande betydelse för flera fastigheter. Vidare gäller enligt 55 § samfällighetslagen att samförvaltning medges av skilda gemensamhetsanläggningar.

Bestämmelsen i enskilda väglagen om att vägförening inte får bedriva annan verksamhet än som uttryckligen angetts i lagen anser många vara en alltför snäv begränsning. Sålunda uttalas att det numera ofta kan vara att vägföreningar, ensamma eller i samförvaltning med

praktiskt andra föreningar, får förvalta även andra anläggningar av allmänt intresse än vägar. Särskilt mindre vägföreningar inom fritidsområden torde vara lämpade att ingå i samförvaltning med föreningar för andra gemensamhetsanläggningar eftersom föreningarna ofta har likartad medlemssammansättning. Annorlunda förhåller det sig med de större vägföreningarna, särskilt de som kan ha större delen av ett samhälle som verksamhetsområde. Sådana vägföreningar är många gånger inte avpassade att förvalta både vägar och andra gemensamhetsanläggningar som kan inrättas enligt anläggningslagen. En samförvaltning med alltför stora områdesanläggningar kan skapa problem på grund av att medlemmarna i dessa inte känner någon samhörighet med andra samfälligheter. I brist på utredning om dessa frågor är arbetsgruppen inte beredd att föreslå att samfällighetslagens bestämmelser om samförvaltning av områdesanläggningar skall tillämpas på befintliga vägföreningar.

I sammanhanget kan emellertid anmärkas att det i det följande kommer att föreslås att de befintliga vägföreningarna genom en Övergångsbestämmelse förklaras inrättade som områdesanläggningar. Dessa anläggningar kommer därmed att genom ett förrättningsförfarande kunna ombildas till gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen. Efter en sådan ombildning kommer reglerna i samfällighetslagen om samförvaltning att kunna tillämpas.

5.2.5 Ekonomiska frågor

89 § första stycket enskilda väglagen anger att föreningens medelsbehov skall, om det inte fylls genom andra inkomster, täckas genom uttaxering

av föreningens mediemmar. Motsvarande bestämmeise finns i 40 § samfäiiighetsiagen. Andra stycket hänvisar beträffande förfarandet vid uttaxering ti11 63 § enskiida vägiagen som numera motsvaras av 42 § samfäiiighetsiagen. Om någon anser att uttaxerat beiopp inte överensstämmer med iag kan han eniigt 89 § andra stycket enskiida vägiagen söka rätteise hos iänsstyreisen inom 30 dagar efter det sammanträde då taxeringsiängden lades fram. Motsvarande regiering finns i 46 § samfäiiighetsiagen med den skiiinaden att taian om rätteise skaii väckas hos fastighetsdomstoien inom fyra veckor från den dag debiteringsiängden iades fram Det uttaxerade -

på föreningsstämman. beioppet är exigibeit dvs. beioppet kan drivas in tvångsvis med stöd av utsökningsbaikens bestämmeiser - utan hinder av förd taian men vid behov kan inhibition meddeias, se 46 § andra stycket samfäiiighetsiagen. Det enda som skiijer enskiida vägiagen och samfäiiighetsiagen åt i nu aktue11 dei är såiedes att fastighetsdomstoien efter stämning skaii pröva frågan. Dessutom innehålier samfäiiighetsiagen en iängre besvärstid (fyra veckor i stäiiet för tre veckor).

I likhet med vad som anförts i tidigare sammanhang bör även i dessa faii samfäiiighetsiagens regier om överprövning ersätta enskiida vägiagens bestämmeiser.

90 § första stycket enskiida vägiagen anger att föreningens fastigheter svarar för vägföreningens förbindeiser efter andeistaien. I 43 § samfäiiighetsiagen anges att om medei inte finns tili betaining skaii styreisen upprätta särskiid debiteringsiängd och ta ut vad som fordras. Av förarbetena ti11 samfäiiighetsiagen (NJA II 1974 s. 146 f) framgår att de deiaktighetstai som faststäiis vid samfäiiighetens biidande skaii vara bestämmande för fördeiningen av bidragen vid uttaxeringen och att några avvikeiser från andeistaien inte har stöd i iagen. 90 § första stycket enskiida vägiagen överensstämmer såiedes med 43 § samfäiiighetsiagen.

I andra stycket anges att betainingsansvar för fastighet endast må göras gä11ande av vägföreningen varför borgenär ska11 vända sig ti11 föreningen och inte tiii enskiid fastighetsägare för betaining. Bestämmeiserna bygger på förutsättningen att de deitagande fastighetsägarna är subsidiärt ansvariga för uppkomna skuider eftersom det beiopp som inte kan uttas av den fastighet vi1ken i första hand svarar för skulden får uttaxeras av de övriga fastigheterna efter deras andeistai (jfr 5 §

första stycket enskiida väg1agen och Bexelius och Kör1of: Vägiagarna, 1965, s. 185 f).

Samfä11ighets1agen innehåiier inte någon motsvarande regei. Såsom

av 14 § aniäggningsiagen svarar samfä11ighetsföreningen för

framgår

drift och underhåil av vägnätet. Samfäiiighetsföreningen är en juridisk

med de rättigheter och skyidigheter som föijer av en sådan staperson tus. Det torde därför inte vara möjiigt att åiägga en enskiid mediem beta1ningsansvarighet för gä1d som primärt åviiar föreningen. Borgenär ska11 så1edes för att göra gäiiande betainingskrav a11tid vända sig ti11 samfäliighetsföreningen som i sin tur ska11 uttaxera beioppet hos mediemmarna. Med hänsyn ti11 att förmånsrättsregierna överensstämmer med motsvarande förmånsreg1er i samfäiiighetsiagen och då 43 § samfäiiighetsiagen i praktiken innebär subsidiär ansvarighet för deiägare i gemensamhetsaniäggning för det kostnadsansvar som åvi1ar annan deiägare (se prop. 1973:160 s. 171) finns det he11er inte någon aniedning för borgenär att hå11a sig ti11 annan än föreningen för att utfå betaining för gäiden.

I 90 § tredje stycket första punkten enskiida vägiagen anges att förfa11et beiopp genast ska11 uttaxeras och indrivas av styreisen. Motsvarande regiering finns upptaget i 43 § samfäiiighetsiagen. I 90 § tredje stycket andra punkten enskiida vägiagen föreskrivs att avsättning av beiopp e11er omedeibar beta1ning kan ske för att täcka sku1d som uppkommit på annat sätt än genom upp1åning en1igt 92 § enskiida vägiagen. Avsatta mede1 bör inte användas för annat ändamål. Bestämmeisen hänger samman med att rätten att uppta 1ån är strängt begränsad i enskiida väg1agen. Lån får såiedes inte upptas för att täcka förvaitnings- och underhåliskostnader under året utan får endast upptas för att täcka kostnader av sådan betydenhet att de bör fördeias på f1era år, högst tio år, och eniigt av 1änsstyre1sen godkänd amorteringspian. Samfäiiighetsiagen innehåiier frånsett 45 § inte någon bestämmeise om avsättning av beiopp för betaining av viss gäid. I 90 § fjärde stycket enskiida vägiagen görs hänvisning ti11 2 kap. enskilda vägiagen (64 §) för det fal] att föreningen ska11 upp1ösas. Motsvarande bestämmeiser finns i 61-65 §§ samfäiiighetsiagen.

I 91 § första stycket enskiida vägiagen anges att vägförening åriigen ska11 upprätta utgifts- och inkomststat som ska11 iäggas fram för granskning och faststä11e1se vid föreningssammanträde. Har särskiida

sou 1987:26 81

andelstal fastställts för vissa utgifter gäller enligt andra stycket med hänvisning till 61 § andra stycket enskilda väglagen bl. a. att dessa medel inte får sammanblandas med andra tillgångar och inte utmätas för ändamål till vilket bidrag utgår av andra väghållningsskyldiga eller efter andra delaktighetstal. Motsvarande reglering beträffande inkomst- och utgiftsstat finns i 41 § första stycket samfällighetsla gen. Enligt 91 § andra stycket enskilda väglagen föreskrivs genom hänvisning till 61 § andra stycket vidare att om olika kostnadsbestämmelser gäller för skilda verksamhetsgrenar skall inkomsterna och utgifterna för varje verksamhetsgren beräknas för sig. Enligt 45 § samfällighetslagen får sådana medel och tillgångar inte användas eller utmätas för ändamål som faller utanför verksamhetsgrenen. Dessa medel får inte heller sammanblandas med andra medel. I förarbetena till samfällighetslagen (prop. 1973: 160 s. 432) anförs som exempel kostnaderna för gemensamhetsanläggnings utförande å ena sidan och för anläggningens underhåll och drift å den andra sidan, eftersom medelsbehovet för var och en av dessa verksamhetsgrenar uppenbarligen måste beräknas för sig.

Liksom vägutredningen anser arbetsgruppen att samfällighetslagens bestämmelser om uttaxering av bidrag m.m. i 40-46 §§ samfällighetslagen även kan tillämpas på vägföreningar.

I 92 § första stycket enskilda väglagen anges att medlemmarna skall betala nödigt förlag (förskott) för verksamheten. I 40 § samfällighetslagen anges endast att bidrag skall uttaxeras av medlemmarna. Enligt 42 § andra stycket skall i debiteringslängden anges bl. a. det belopp som uttaxeras och när betalning skall ske. I 92 § andra stycket enskilda väglagen kan, som antytts i 90 § tredje stycket enskilda väglagen, lån i vissa fall upptas för vägbyggnad m. m. Amorteringstiden får uppgå till högst tio år och lån får upptas efter tillstånd av länsstyrelsen. Motsvarande regel upptogs i vägutredningens förslag för att förhindra onödig kreditupptagning (SOU 1977:12 s. 135). Enligt 40 § samfällighetslagen skall verksamheten finansieras genom kontanta bidrag, i den mån föreningens medelsbehov inte täcks på annat sätt. Departementschefen har i förarbetena till samfällighetslagen (prop. 1973:160 s. 169 ff) närmare redogjort för de ställningstaganden som legat till grund för bestämmelsen i samfällighetslagen om finansieringen av gemensamhetsanläggningar. Systemet har utformats i anslutning till enskilda väglagens bestämmelser. Även om det är angeläget med

gz

återhållsamhet vad gäller upplåning av pengar på sätt som framgår av 92 § andra stycket enskilda väglagen kan det ifrågasättas om en särskild reglering är behövlig i förhållande till övriga gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen. Det faller sig på samma sätt som enligt samfällighetslagen naturligt att föreningens intäkter i första hand bör användas för att täcka uppkomna kostnader och att endast för det fall att inkomsterna inte räcker till som behövliga medel måste anskaffas på annat sätt. Finansieringsmöjligheterna enligt samfällighetslagen bör därför kunna tilllämpas på alla slag av samfälligheter som kan förvaltas av samfällighetsförening (jfr prop. 1973:160 s. 384). Arbetsgruppen föreslår därför inte någon särbestämmelse i samfällighetslagen av innebörd att möjliggöra upptagande av lån för de enskilda vägarna.

Samfällighetslagen saknar närmare regler om fondering. Det finns således ingen bestämmelse som ålägger en förening att avsätta medel till exempelvis en underhålls- och reparationsfond. Å andra sidan finns det heller ingen bestämmelse som inskränker möjligheten att fondera, bortsett från 18 § samfällighetslagen av vilken får anses följa att fondering inte får ske för behov som inte ligger inom ramen för ändamålet med samfälligheten. Fastighetsbildningsutredningen överväger f. n. att komplettera samfällighetslagen med en tvångsregel om fondering för samfällighetsförening som förvaltar gemensamhetsanläggning inom småhusoch fritidshusområden.

5.2.6 Vissa besvärsregler

I 93 § andra stycket enskilda väglagen regleras möjligheterna att överklaga länsstyrelsens beslut. Enligt andra stycket förs talan mot beslut om skyldighet för fastighet att bidra till föreningens utgifter, förrättningskostnader eller utredningskostnader, föreläggande enligt 87 §, fastställelse av stadgar eller ändring däri, förordnande eller entledigande av syssloman, ersättning för uppdrag eller om beslut av vägförening hos kammarrätt genom besvär. Besvär över övriga överklagbara beslut förs enligt tredje stycket hos regeringen. Vissa handläggningsbeslut är enligt fjärde stycket inte överklagbara. Enligt 67 § samfällighetslagen förs talan mot länsstyrelsens beslut enligt samfällighets-

sou 1987:26

iagen hos kammarrätt utom besiut om förordnande av särskiid ledamot en1igt 31 §, ent1edigande.av sådan iedamot eniigt 32 §, förordnande av syssioman eniigt 33 § samt uppiösning resp. avveckiing av samfäiiig-

eniigt 61 och 64 §§ samfäiiighetsiagen, vi1ka förs hos hetsförening regeringen genom besvär.

Förutom fuiiföijdsbestämmeiserna i 67 § samfäiiighetsiagen innehå11er 15, 46 och 53 §§ samfäliighetsiagen en hänvisning att i vissa fa11 väcka taian hos fastighetsdomstoi (kiander av styreise- resp. föreningsstämmobesiut samt besiut om uttaxering). Motsvarande prövning i 88 och 89 §§ enskiida vägiagen sker genom besvär hos iänsstyreisen.

Besvärsregierna i enskiida vägiagen kan i stort sett sammanfattas så att besvär över de som hänger samman med förrättningen förs hos

frågor

iänsstyreisen genom besvär, se 88 § nionde stycket enskiida vägiagen. Över länsstyreisens beslut kan taian eniigt 93 § tredje stycket enskiida vägiagen föras hos regeringen. Motsvarande taian förs eniigt 30 § aniäggningsiagen hos fastighetsdomstoi och därefter i hovrätt samt högsta domstoien. Eftersom ärendena innehåiier väsentiigen iikartade frågor får de skiida besvärsvägarna närmast ses som ett resuitat av att iagarna tiiikommit vid oiika tidpunkter. Den mest näriiggande 1ösningen är att låta aniäggningsiagens fu11fö1jdsreg1er, som hänvisar til] fastighetsbiidningsiagens bestämmeiser, ti11ämpas för alla förrättningar som avser enskiida vägar. Någon ny författningsbestämmeise behövs därför inte.

Beträffande övriga beslut av iänsstyreisen eniigt 3 kap. enskiida vägiagen förs taian antingen hos kammarrätten eniigt 93 § andra stycket enskiida vägiagen e11er hos regeringen. Eniigt 67 § samfäiiighetsiagen ska11, frånsett vissa besiut eniigt paragrafens andra stycke, besvär över f1erta1et besiut av länsstyreisen föras hos kammarrätten. Även för dessa besiut är det nödvändigt med en samordning av besvärsregierna.

Regeringen handiägger endast ett 20-tai ärenden rörande tiiiämpningen av enskiida vägiagen per år. Om försiaget att tiiiämpa besvärsregierna i aniäggnings- och samfäiiighetsiagarna på a11a ärenden avseende enskiida vägiagen genomförs torde fiertaiet av dessa ärenden föras över

ti11 a11män domstoi. Några kommer att föras över ti11 kammarrätten och endast enstaka ärenden torde i fortsättningen komma att handiäggas av regeringen. Försiaget står därmed i överensstämme1se med regeringens och riksdagens utta1ande att antaiet besvärsärenden i regeringen bör minska (prop. 1983/84:120, KU 23, rskr 250).

6 Specialmotivering

6.1 Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)

29 §

Förrättningskostnaderna skall, om anläggningsbeslut meddelats, fördelas mellan ägarna av de fastigheter som skall deltaga i anläggningen efter vad som är skäligt. Om en samfällighetsförening bildas för att sköta förvaltningen av anläggningen, skall kostnaderna i stället betalas av föreningen, om inte särskilda omständigheter föranleder att viss del av kostnaderna bör betalas av sökanden eller annan sakägare. Om en förrättning har påkallats enligt 20 a § eller 25 § tredje stycket väglagen (1971: 948) skall staten svara för förrättningskostnaderna. I övrigt tillämpas 2 kap. 6 § fastighetsbildningslagen (1970: 988) på förrättning enligt denna lag.

Enligt gällande lag skall förrättningskostnaderna, om anläggningsbeslut meddelas, fördelas mellan ägarna av de fastigheter som skall delta i anläggningen. I sådana fall där samfällighetsförening skall bildas för att omhänderha förvaltningen av anläggningen är antalet sakägare ofta stort, vilket kan medföra ett betydande merarbete att individuellt fördela kostnaderna. Den föreslagna ändringen i första stycket innebär att förfarandet förenklas både för fastighetsbildningsmyndigheten och berörda sakägare. Ändringen bör gälla alla gemensamhetsanläggningar som förvaltas av samfällighetsförening.

Enligt första stycket kan dock sökanden eller annan sakägare förpliktas att betala del av förrättningskostnaderna, om särskilda omständigheter föranleder det. Möjligheten att frångå huvudregeln är främst avsedd för sådana fall då speciella yrkanden fördröjer förrättningen eller ökade kostnader på annat sätt uppkommer. Så kan vara fallet om utredning begärs rörande ett väsentligt större område än det som slutligen kommer att ingå i föreningen eller om alternativa vägsträckningar utreds på särskilda yrkanden.

56 §

Om en samfällighetsförening som förvaltar enskild väg av större betydelse från allmän synpunkt inte verkställer anläggningsbeslutet eller sköter vägens drift, får länsstyrelsen förelägga föreningen att inom viss tid vidta erforderliga åtgärder. Om föreläggandet inte följs, får

länsstyrelsen låta utföra nödvändiga åtgärder på föreningens bekostnad.

Paragrafen motsvarar i stort sett 87 § första stycket enskilda väglagen. Under avsnitt 3.5 har närmare utvecklats skälen för att en liknande möjlighet att meddela förelägganden vid fall av försummelse bör finnas i anläggningslagen. Det lär vara sällsynt att detta tvångsmedel har behövt tillgripas. Bestämmelsen torde främst fylla funktionen som ett påtryckningsmedel gentemot samfällighetsföreningen.

Särskilda bestämmelser om områdesanläggning för enskild väg

57 §

Om särskilda skäl föreligger att inom ett bestämt område tillgodose ett behov av enskild väg av större betydelse från allmän synpunkt, kan en gemensamhetsanläggning inrättas i form av en områdesanläggning. En områdesanläggning inrättas vid en förrättning enligt denna lag. Vid förrättningen skall anläggningens verksamhetsområde bestämmas. I en deltar de fastigheter som helt eller delvis är

områdesanläggning

belägna inom anläggningens verksamhetsområde.

I paragrafen ges de grundläggande reglerna om områdesanläggning.

av bestämmelsen bygger på den förutsättningen att behovet Utformningen av fastighetssamverkan för de enskilda vägarna normalt skall kunna tillgodoses via en gemensamhetsanläggning utan områdesanknytning. Enligt första stycket kan en gemensamhetsanläggning inrättas i form av en områdesanläggning för väg om särskilda skäl föreligger. I avsnitt 3.1 har närmare tagits upp fall då särskilda skäl skall anses föreligga.

Enligt andra stycket skall det vid förrättning för områdesanläggning bestämmas ett verksamhetsområde, inom vilket automatisk anslutningsskyldighet skall föreligga för fastigheterna inom området. I området ingående fastigheter bildar en samfällighet för områdesanläggning. I de fall där byggnadsplan finns, kan det inte sällan vara lämpligt att verksamhetsområdet i stort sett motsvarar det planlagda området. Prövningen vid förrättningen kan då inskränka sig till att avgöra om planområdet i allo är anpassat även för en områdesanläggning. Ibland kan det befinnas lämpligt att ta med angränsande bebyggelse, även om denna inte är planlagd. Bebyggelsen utmed områdets tillfartsvägar bör inte

sä11an tas med, även om den är av sådan art att den i och för sig inte motiverat biidande av en samfäiiighet för områdesaniäggning.

Även om det normait är mest rationeiit att ha ett större verksamhetsområde bör det också vara möjiigt att deia upp ett större bebyggeiseområde i mer än ett verksamhetsområde. Så kan vara befogat om bebyggeiseområdet de1as av en a11män väg, ett vattendrag e. d. varigenom vägnätet uppfattas som två he1t fristående aniäggningar e11er när pianområdet har skiida vägnät. Även oiikhet i standardkrav kan i vissa fa11 motivera avgränsning av verksamhetsområdet. Bestämmande av verksamhetsområdets omfattning torde i övrigt få ske med iedning av vad som i administrativt hänseende och från driftssynpunkt utgör iämpiiga enheter. Vid bestämmande av områdets gränser bör också fästas vikt vid intresset att få till stånd en funktionsdugiig samfäiiighet, för vilken deiägarna känner ansvar och intresse. Framförs vid förrättningen en bestämd uppfattning i frågan från intressenternas sida bör såiedes hänsyn så iångt möjiigt tas ti11 den. Ur driftssynpunkt kan det också i vissa fa11 vara iämpiigt att iåta verksamhetsområdet överensstämma med utsträckningen av gemensamt va-nät för området e11er förekomsten av andra större gemensamhetsaniäggningar.

Eniigt gäiiande bestämmeiser ska11 vägförenings verksamhetsområde utiäggas så att det inte skär iänsgräns (jfr 78 § första stycket enskiida vägiagen och Bexeiius och Köriof: Vägiagarna, 1965, s. 256). Däremot finns inte något hinder mot att verksamhetsområdet går över kommungräns. Aniäggningsiagen innehåiier inga bestämmeiser i detta avseende. Gemensamhetsaniäggningar som avser väg kan därför inrättas utan hänsyn ti11 den administrativa indeiningen. Samma regier bör gä11a för områdesaniäggning. I praktiken synes emeiiertid knappast behöva uppkomma något behov av att iåta verksamhetsområdet omfatta fastigheter i oiika kommuner. I något undantagsfaii kan dock så tänkas b1i fa11et t. ex. inom områden med sammanhängande fritidsbebyggeise.

har det inte - sätt 73 § enski1da Eniigt förslaget på vägiagen anger - ansetts nödvändigt att i iagtext kiargöra vilka enskiida vägar som ska11 ingå. Normait bör i områdesaniäggningen ingå de vägar som i avsevärd omfattning kommer att trafikeras av a11a fastigheterna inom området. Hur vägnätet i detaij ska11 utformas får i övrigt ankomma på förrättningsmyndighetens bedömning i det enskiida faiiet. Om detaijpian finns upprättad bör tiiises att aniäggningsbesiutet inte innehåiier

sådana avvikeiser som försvårar genomförandet av pianen. I övrigt bör den praxis som utbi1dats ti11 73 § enskiida väg1agen aiitjämt kunna tjäna ti11 iedning.

58 §

Finns inom aniäggningens verksamhetsområde mark, som i detaijpian avsatts ti11 annan a11män plats än väg, väghåilningen även

skail

omfatta iordningstäiiande och underhå11 av sadan mark. En fastighet som av väg, gata, järnväg, spårväg e11er kanal

utgörs

ska11 deita i en omradesaniäggning endast om det av särskild an1edning är Iämpligt att fastigheten ingår i samfäliigheten. Bestämme1serna i 5, 6 och 15 §§, 16 § första stycket 1 och 3, 16 § andra stycket, 37-43 samt 45 §§ gäiier inte för områdesaniäggning.

På samma sätt som f. n. gälier för vägföreningar skal] väghå11ningen även omfatta iordningstäiiande och underhåil av a11män piatsmark inom detaijpianelagt område. En bestämme1se om detta har tagits in i första stycket.

Från den eniigt 57 § andra stycket genereiia ans1utningssky1digheten för fastighet föreskrivs i andra stycket att s. k. kommunikationsfastigheter, dvs. fastigheter som utgörs av väg, gata, järnväg,

spårväg

e11er kanal ska11 undantas. Efter särskiid prövning kan dock sådan fastighet ansiutas ti11 samfä11igheten när ti11 fastigheten hör anordning för viiken den bör ta de] i väghåiiningskostnaden. Rege1n överensstämmer tiii sitt syfte med de nuvarande bestämme1serna i 72 § enskiida vägiagen.

Eniigt tredje stycket undantas från ti11ämpning med avseende på om-

rådesaniäggning regierna om väsentiighets- och båtnadsprövningen,

bestämme1serna om fördeining av kostnader en1igt 15 §, möj1igheterna ti11 överensk0mme1se me11an sakägare i 16 § första stycket 1 och 3, 16 § andra stycket samt 37-43 och 45 §§ angående verkan av ändrade förhåiianden.

59 §

Kostnaderna för byggande och drift av en områdesan1äggning för enskiid väg fördeias me11an ägarna av de fastigheter som ska11 de1ta i aniäggningen efter andeistai. Andeistaien ska11 kunna under väx1an-

ti11ämpas de förhå11anden med avseende på och bebyggeisen

fastighetsbiidningen inom området. Andeistaien ska11 bestämmas med hänsyn främst ti11 den

nytta varje fastighet har av anläggningen. Om förhållandena påkallar det, får särskilda andelstal bestämmas för byggande och drift. Om inte annan fördelningsgrund bestäms, skall andelstalet för varje deltagande fastighet utgöras av fastighetens senast bestämda taxeringsvärde. Finns taxeringsvärde inte åsatt för viss fastighet skall särskilt andelstal bestämmas. Särskilt andelstal får även bestämmas för fastighet, vars nytta av anläggningens vägar väsentligen avviker från övriga deltagande fastigheters. Om det är skäligt får en fastighet, som kan komma att delas eller bebyggas i större omfattning, åläggas att delta med särskilt andelstal i kostnaderna för byggandet av vägarna.

Paragrafen innehåller bestämmelser om fördelning av kostnader för områdesanläggning. Paragrafen motsvarar gällande bestämmelser i 76 § enskilda väglagen med vissa jämkningar. Specialmotiveringen överensstämmer i stort sett med vägutredningens förslag (se SOU 1977:12 s. 196 ff).

Till grund för paragrafen ligger de överväganden som redovisats i avsnitt 3.2.3. Som där uttalats bör kostnadsregleringen grundas på väsentligen samma principer som i enskilda väglagen.

I första stycket sägs att kostnaderna för byggande och drift av områdesanläggning skall fördelas efter andelstal mellan de fastigheter som deltar i anläggningen. För andelstalens bestämmande gäller två

grundläggande principer. Den ena principen innebär, att andelstalen skall vara av beskaffenhet att kunna tillämpas under växlande förhållanden med avseende på fastighetsindelningen och bebyggelsen inom området. Bestämmelsen avser att tillgodose behovet av att en nytillkommande fastighet skall kunna påföras ett andelstal eller att andelstalet för en fastighet skall kunna ändras på grund av ändrade förhållanden inom den egna fastigheten utan en ny förrättning. Den andra huvudprincipen för fördelning av kostnaderna anger att andelstalen skall bestämmas efter den nytta som varje fastighet har av anläggningen.

Andra stycket innehåller en motsvarighet till enskilda väglagens huvudregel om taxeringsvärdet som allmän norm för kostnadsfördelningen. Ofta kan det dock inom ett enhetligt planområde visa sig lämpligare med ett system med lika andelstal för varje fastighet. Föreligger däremot en mera skiftande bebyggelse inom ett område kan å andra sidan ett sådant system inte tillämpas, om därigenom en oproportionerligt stor del av kostnaderna överförs från större och ekonomiskt mera bärkraftiga enheter till mindre och svagare. För dessa fall kan det i anläggningsbeslu-

tet anges andra normer för de ande1sta1 som bör åsättas med hänsyn tiii bebyggeisens karaktär och den grad av avgiftsdifferentiering som är önskvärd. Inget hindrar emeiiertid att taxeringsvärdet eiier den eniigt enskiida vägiagen ofta använda metoden med en fast grundandei jämte ett tiiiägg som står i proportion tiii taxeringsvärdet, kan komma ti11

i utjämnande syfte. Detta system har visat sig 1ämp1igt i användning många fa11. Den sistnämnda metoden kan dock medföra förändringar i

när ändras och såiedes därigenom nöd-

fördeiningen taxeringsvärdenivån

vändiggöra ny förrättning. Vaiet av fördeiningsgrund faststäiis vid förrättningen.

Även i andra faii kan det finnas skäi för en modifierad norm för andeistaisberäkningen, t.ex. vid biandad bebyggeise med en- och fierfamiijshus. Inom en mera utveckiad tätortsbiidning, där vissa trafikieder med hänsyn ti11 sin betydelse påkaiiar utfartsförbud från angränsande fastigheter, medan andra trafikieder antar karaktär av affärsgator och åter andra utgör iokaivägar för bostadsbebygge1sen kan det visa sig iämpiigast eiier rent av nödvändigt med en zonindeining av andeistaien.

I första stycket anges vidare att skiida andeistai får bestämmas för

och drift. Regein är avsedd att tiiiämpas endast när särskiida byggande omständigheter påkaiiar det, såsom att åstadkomma en rimiigare fördei-

av vägbyggnadskostnaderna meiian fastighetsägarna, t. ex. när ning vägnätet före förrättningen byggts ut inom en dei av föreningens område men inte inom heia området. En annan grund för differentierade andeistai kan vara att det inom området finns, förutom verkiiga expioateringsfastigheter, också en fastighet från viiken det är möjiigt att säija enstaka tomtpiatser. Om därvid andeistai för byggande av vägen bestäms med hänsyn bi. a. tiii inträffad värdeökning, kan 1ikvä1 kostnaderna för driften fördeias efter taxeringsvärdet eiier annan grund som bättre svarar mot fastigheternas nytta av väghåiiningen.

När taxeringsvärdet utgör fördeiningsnorm, måste särskiit andeistai bestämmas för fastigheter utan taxeringsvärde. Detsamma gä11er när en fastighet som ingår i taxeringsenhet med annan fastighet som är beiägen utanför verksamhetsområdet. Också fastighet som är skattefri och som bör deita i väghåiiningen, t. ex. en skoia, måste åsättas särskiit

Det bör därvid eftersträvas att andeistaiet bestäms så att

andeistai.

det föijer framtida förändringar i taxeringsvärdenivån.

sou 1987:26 91

Om taxeringsvärdet skaii utgöra fördeiningsgrund finns i andra stycket en möjiighet att bestämma särskiit andeistai för fastighet, vars nytta av aniäggningens vägar väsentligen avviker från övriga fastigheters. Skäi för att bestämma ett iägre andeistai kan föreiigga när större delen av en fastighet som ingår i områdesaniäggning iigger utanför verksamhetsområdet eiier, när i de fa11 taxeringsvärdet utgör fördelningsgrund, en fastighet har en avsevärt mindre trafik än övriga fastigheter med jämförbara taxeringsvärden. Så kan vara faiiet med en industrifastighet där en betydande dei av värdet utgör maskinvärde. Å andra sidan får en fastighet påföras ett högre ande1sta1 om trafiken tiii denna är betydiigt större än tiii andra jämförbara fastigheter. Ett högre andeistai kan också vara motiverat beträffande gruva, grustag eiier fabrik ti11 viiken förekommer tung trafik. Även campingplatser och uppstäiiningspiatser för husvagnar kan förorsaka ökning av väghåiiningskostnaderna utöver vad den genereiia beräkningsgrunden för andeistaien medger.

Särskiit andeistai bör kunna bestämmas i de s. k. expioatörsfaiien, dvs. de fail när en fastighet kan komma att deias e11er bebyggas i större omfattning. Ett stadgande härom tas upp sist i förevarande paragraf och anger att, om det är skäiigt, en sådan fastighet får åiäggas att delta i kostnaderna för aniäggningens utförande med särskiit andeistai. Avser byggnadskostnaderna viss väg eiier ett fåtai vägar inom verksamhetsområdet kan det vara lämpiigare att faststäiia särskiida andeistai för de fastigheter som har specieii nytta av just dessa vägar. I dessa faii kan eniigt bestämmeisen expioatör åiäggas särskilt andeistai. Även fastigheter, som visseriigen inte är expioateringsfastigheter men som är avsevärt större än normaia tomter, kan förorsaka väsentiigt ökade aniäggningskostnader genom att vägiängden per fastighet ökas. Sådana fastigheter måste också anses ha en mot den möjiiga expioateringen svarande nytta av väghåiiningen och bör därför i undantagsfaii kunna påföras ett högre andeistai.

60 §

En överenskommeise att andeistaiet för en fastighet som deitar i en områdesaniäggning skaii ändras eiier att ny mark skaii tas i anspråk för mindre omiäggning av väg i ny sträckning har samma verkan som besiut vid ny förrättning, om överenskommeisen godkänns av fastighetsbi1dningsmyndigheten. Sådant godkännande får iämnas endast om det är uppenbart att överenskommeisen inte strider mot denna iag.

Paragrafen upptar för områdesanläggning en särskild regel som till viss del motsvarar den möjlighet som finns i 43 S anläggningslagen, dvs. att låta överenskommelser ersätta ny förrättning när det endast är fråga om ändringar av mindre omfattning. Förslaget och motiveringen har hämtats från vägutredningen (SOU 1977:12 s. 205 f).

Som tidigare anförts kan flertalet av de regler som gäller gemensamhetsanläggning i allmänhet också tillämpas på områdesanläggning. Ny förrättning måste sålunda enligt 35 § anläggningslagen äga rum om sådana ändrade förhållanden inträtt som väsentligen inverkar på frågan som behandlats vid den ursprungliga förrättningen. Någon anledning att bedöma väsentlighetskravet strängt synes inte finnas. En väsentlig ändring av en fastighets användningssätt bör således medföra jämkning av den fastighetens andelstal.

I förevarande paragraf ges regler om frivillig överenskommelse mellan en förening som förvaltar en områdesanläggning och ägaren till de fastigheter som deltar i anläggningen. Avgränsningen av vad som lämpligen bör vara föremål för överenskommelse blir dock i fråga om områdesanläggning något annorlunda än vad som gäller andra anläggningstyper. Sålunda är det i fråga om områdesanläggningar inte lämpligt att fråga om inskränkning eller utvidgning av verksamhetsområdet för områdesanläggning avgörs genom överenskommelse mellan föreningen och enskilda fastighetsägare. Däremot bör det, liksom enligt 43 §, vara möjligt att träffa överenskommelse om ändring av andelstalet för en fastighet.

För byggande av en ny vägsträcka eller för breddning av en befintlig väg framstår det som onödigt komplicerat och dyrbart att alltid tillgripa ett förrättningsförfarande. Är föreningen och markägaren överens, bör således inspråktagandet kunna ske direkt på grund av överenskommelsen. Åtgärden bör dock avse endast mindre omläggning eller förbättring. En bestämmelse om vad nu sagts tas upp i denna paragraf. En överenskommelse bör dock inte få ingås om den kränker övriga medlemmars rätt eller strider mot bestämmelse i lagen. Med hänsyn härtill föreskrivs att överenskommelsen för att bli gällande som förrättningsbeslut skall godkännas av fastighetsbildningsmyndigheten. Anteckning om överenskommelsen skall därefter snarast möjligt införas i fastighetsregistret.

61 5 Begagnar en fastighet som deltar i en områdesanläggning tillfälligt anläggningens vägar i väsentligt större omfattning än som svarar mot fastighetens andelstal för driftkostnaderna, är ägaren till fastigheten skyldig att erlägga särskild ersättning till samfälligheten utöver vad han enligt fastställt andelstal skall betala. Rätt att begagna en väg som ingår i områdesanläggning tillkommer även ägare av fastighet som inte deltar i områdesanläggningen. Begagnar han vägen i betydande omfattning är han skyldig att erlägga ersättning härför med skäligt belopp. Har överenskommelse inte träffats om ersättning enligt första eller andra stycket, skall talan väckas vid fastighetsdomstolen inom det område där områdesanläggningen är belägen. Ersättning som nu avses får göras gällande för de närmaste två åren före talans väckande.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om särskild ersättning i vissa fall för begagnande av väg tillhörig områdesanläggning. Bestämmelsen och motiveringen har hämtats från vägutredningen (se SOU 1977:12 s. 198 ff).

Första stycket utgör ett komplement till bestämmelserna i 58 § om fördelning av kostnaderna för områdesanläggning. Som där bestäms utgår fastighetsägares ersättningsskyldighet efter en schematisk fördelning av kostnaderna för anläggningens vägar. Uppkommer behov av att utnyttja vägarna mer än vad den schematiska fördelningsnormen förutsätter krävs ett nytt förrättningsbeslut, detta även om det större vägbehovet är endast tillfälligt. Som exempel på nu avsedda situationer kan nämnas att en fastighet blir föremål för en mera omfattande exploatering eller att ett grustag öppnas för ett pågående vägbygge. Ett annat exempel kan vara att en jordbruksfastighets ekonomibyggnader hyrs ut till lagereller industrilokaler. En följd av sådana ändringar kan bli att trafiken ökar, inte bara med större antal fordon utan kanske också med tyngre trafik som tillkommer.

Genom första stycket, som inte har någon motsvarighet i 3 kap. enskilda väglagen, öppnas nu möjlighet att genom en särskild ersättning täcka merkostnaden, när en fastighet tillfälligt har ett ökat behov av vägarna. Rätt härtill föreligger dock endast när vägbehovet är väsentligt större än som svarar mot andelstalet för driftkostnaderna. För vissa typer av fastigheter, t. ex. skogsfastigheter, kan andelstalen vara bestämda med hänsyn till periodvis varierande användning. Någon särskild ersättningsrätt skall givetvis då inte föreligga.

94 sou 1987:26

Föranieder den ökade trafiken särskiida åtgärder för att minska bu11er e11er andra åtgärder, bör också kostnader härför ersättas av fastighetsägaren eniigt denna paragraf.

Paragrafens andra stycke, som motsvarar 77 § enskiida vägiagen, avser de faii då områdesaniäggningens vägar begagnas av någon som inte ingår i den samfäiiighet som förvaltar aniäggningen. Bestämmeisen utgår från principen att vägarna får begagnas även av fastigheter som står utanför samfäiiigheten. För rent tiiifäiiigt begagnande e11er sådant begagnande som inte kan knytas ti11 viss fastighet bör därvid inte föreiigga någon rätt ti11 ersättning för föreningen. Har emeiiertid en sådan fastighet ett mera uttalat behov av väg ingående i områdesaniäggning, t. ex. av en utfartsväg från området, är fastighetsägaren eniigt andra stycket ersättningsskyidig härför. Ersättningsky1digheten föreiigger dock endast när vägen begagnas i betydande omfattning.

Ersättning eniigt andra stycket ska11 i första hand beräknas efter det siitage av vägbanan som den ersättningskyidiges trafik åstadkommer. Härutöver kan förekomma situationer där det är påkaiiat att den ersättningsskyidige också får betaia viss dei av byggnadskostnaderna. Så kan vara faiiet när vägbehovet föreiigger redan i samband med vägens byggande och vägintressenten avser att trafikera vägen i betydande omfatt- 1 ning utan att han för den sku11 bör ingå i samfäiiigheten. Även bygg- 4 nadsarbeten eiier kostnader för att minska trafikbuiier e11er andra

! oiägenheter som tiilkommit med hänsyn ti11 fastigheten bör givetvis ersättas. I iagförsiaget har därför förhåiiandet uttryckts så att ersättningen för begagnande av anläggningens vägar av någon som inte ingår i den förvaitande samfäiiigheten ska11 utgå med skäiigt beiopp.

Ett utnyttjande av vägen endast som gångväg bör normait inte ge aniedning ti11 ersättning. Ibiand kan dock ett mer omfattnade utnyttjande som gångväg tänkas föranieda specieiia åtgärder för vägbeiysning eiier renhåiining och därmed vara ersättningsgrundande.

En vanlig företeeise numera är också att särskiit tunga transporter eiier transporter med extra breda fordon företas via mindre trafikerade vägar i stä11et för på aiimänna vägar. I och för sig bör därvid siitageersättning kunna utgå med stöd av förevarande paragraf, i den mån inte uppgöreise träffats under förberedeisearbetet för transporten.

sou 1987:26

Uppkommer skador på vägbanan, torde vid sidan härav även föreligga skyldighet att betala skadestånd enligt allmänna regler.

Om överenskommelse inte kan träffas om särskild ersättning eller

skall av fastighetsdomstolen. En slitageersättning frågan prövas bestämmelse härom tas upp i tredje stycket. Normalt behöver en viss tid förflyta innan en säker bedömning kan göras av fastighetens vägbehov. Med hänsyn härtill har i sista punkten tagits in en bestämmmelse som

för samfälligheten att få ut ersättning för de två åren gör det möjligt närmast före det talan väcks.

Det bör anmärkas att någon begränsning av möjligheten till slitageersättning som följer av bestämmelsen i 1 § tredje stycket enskilda väglagen inte intagits i arbetsgruppens förslag. I ett avgörande av högsta domstolen (NJA 1977 s. 698) ansågs ett yrkande om ersättning enligt 77 § enskilda väglagen inte kunna bifallas mot en fastighetsägare, vars fastighet låg inom ett stadsplaneområde som gränsade till en vägförenings verksamhetsområde. Ofta torde dock statsbidrag utgå för väghållningen och eftersom vägen enligt bidragsvillkoren måste hållas öppen för allmän trafik uppkommer av denna anledning inte fråga om tillämpning av bestämmelserna om slitageersättning enligt andra stycket i förslaget (jfr NJA II 1940 s. 466).

Bestämmelser till främjande av trafiksäkerheten

62 §

Bestämmelserna i 63-70 §§ gäller inte inom områden med detaljplan.

Paragrafen motsvaras nu av 1 § fjärde stycket enskilda väglagen.

63 §

Om det behövs för att tillgodose trafiksäkerheten får länsstyrelsen för viss enskild länet eller en del av en sådan väg förordna, att

väg inom det inom ett avstånd av tolv meter från vägbanans mitt inte får

högst

utan länsstyrelsens tillstand uppföras byggnader, göras tillbyggnader eller utföras andra anläggningar eller anordningar eller vidtas andra sådana som kan inverka menligt på trafiksäkerheten. Vid kors-

åtgärder

ning i samma plan mellan enskilda vägar eller mellan enskild väg och

eller spårväg får förordnandet utvidgas att avse ett område, järnväg som begränsas av räta mellan punkter belägna i vägarnas mittlin-

linjer

jer högst femtio meter fran korsningen.

96 sou 1987:26

Endast första stycket har ändrats i förhållande till gällande bestämmelser i enskilda väglagen. Beskrivningen av de olika åtgärder för vilka krav på länsstyrelsens tillstånd kan införas i trafiksäkerhetens intresse har anpassats till terminologin i förslaget till plan- och bygglag (prop. 1975/86: 1) och förslaget till följdändringar i väglagen (t. ex. 47 §).

64 §

Finns inom markområde, beträffande vilket meddelats förordnande varom i 63 § stadgas, stängsel, upplag eller annan därmed jämförlig anordning, som prövas medföra fara för trafiken, får länsstyrelsen förelägga den

att svara för att bortskaffa densamma eller

som har anordningen vidtao

sadan atgärd med avseende därpa, att faran undanröjs. Föreläggandet far förenas med vite.

65 §

Medför vägran av tillstånd enligt 63 § att pågående markanvändning avsevärt försvåras, är fastighetsägaren och innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av staten för den skada som de lider härigenom.

Ersättning enligt första stycket skall bestämmas att utgå på en gång. Ersättningen får dock, om särskilda skäl föreligger, på begäran antingen av eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas

staten

att utga med visst årligt belopp med rätt för staten eller den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

Vad som i fråga om ersättning har avtalats eller uppenbarligen har förutsatts gälla mellan staten och sakägare skall gälla även mot den som efter det att rätten till ersättning uppkom har förvärvat sakägarens rätt med avseende på fastigheten.

66 §

Ar den som enligt 65 § tillkommer fastighetsägaren bestämd

ersättning

att utgå på en och har fastigheten genom inskränkningen i förfo-

gang

ganderätten undergatt sådan minskning i värde att den kan antas inte utgöra full säkerhet för borgenär, som då rätten till ersättning uppkom hade panträtt i fastigheten, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen. Om fördelning och utbetalning av nedsatt belopp samt verkan därav gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet för det fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåts genom expropriation.

Om en borgenär som avses i första stycket lider förlust till följd av att nedsättning inte har skett, har han rätt till gottgörelse av staten för förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller, om en borgenär lider förlust därigenom att en ersättning blivit för lågt beräknad och den till följd av överenskommelse mellan staten och

den ersättningsberättigade eller av annan anledning inte har prövats av domstol.

67 §

Ersättning för kostnader och skada till följd av föreläggande enligt

av staten. Ersättningen skall bestämmas att utga pa en 64 § utges

gång.

68 §

Den som vill göra anspråk på ersättning enligt 65, 66 eller 67 § skall göra framställning därom hos länsstyrelsen.

Kan överenskommelse inte träffas om ersättningen, har den som gjort framställningen att instämma sin talan till den fastighetsdomstol inom vars domkrets den mark som berörs av förordnandet eller föreläggandet är belägen. Aven staten kan begära prövning av ersättningsfrågan. I fråga om rättegångskostnader och kostnader vid fördelning av ersättning gäller expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar. Om ett yrkande om ersättning i mål, som inte har av staten,

anhängiggjorts

ogillas, skall i stället allmänna regler om rättegangskostnader tillämpas. Om den som framställer ett ersättningsanspråk har haft skälig anledning att få sin talan prövad av domstol, får i stället efter om-

förordnas, att staten skall ersätta honom hans rätteständigheterna gångskostnad eller att vardera parten skall bära sin kostnad.

69 §

Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som har uppfört en byggnad eller vidtagit någon annan åtgärd i strid mot förbud enligt 63 § att undanröja eller ändra det utförda. Tingsrätten får meddela handräckning till rättelse i vad olagligen skett. Ansökan om handräckning får göras av allmän åklagare, byggnadsnämnd samt ägare eller innehavare av fastighet, som får begagna vägen. Bestämmelser om sådan handräckning finns i 17 § handräckningslagen (1981:847).

Efterkoms ej föreläggande, som meddelats med stöd av 64 §, skall kronofogdemyndigheten på anmodan av länsstyrelsen ombesörja att åtgärden vidtas.

70 §

Mot länsstyrelsens beslut enligt 63 eller 64 § eller om föreläggande enligt 69 § förs talan hos kammarrätten genom besvär.

Talan mot annat beslut av länsstyrelsen enligt 65 eller 66 § förs hos regeringen genom besvär.

Besiut eniigt 63-66 och 69 §§ ska11 iända til) efterrätteise utan hinder av förd kiagan, om inte annoriunda förordnas.

I 64-70 §§ har endast vissa språkiiga justeringar gjorts av innehåiiet i 100--107 §§ enskilda vägiagen. Undantag har dock gjorts för innehåiiet i 100 § andra och tredje styckena samt 101 § första stycket sista meningen som iämpiigen bör tas in i aniäggningskungöreisen.

6.2 ti11 i iagen (1973:1150) om förvaitning av

Försiaget 1ag om ändring samfäiiigheter

4 §

Samfäiiighet förvaitas antingen direkt av deiägarna (de1ägarförva1t-

e)1er av särskiit biidad samfäiiighetsförening (föreningsförva1t-

ning) ning .

ska)1 förvaitas av samfäiiighetsförening. 55-60 §§

Områdesaniäggning

ska11 inte ti11ämpas på en sådan förening.

I avsnitt 5.1 har tagits upp varför endast föreningsförvaitning ska1) komma i fråga för områdesaniäggningar för vägar. 4 § har kompietterats med en bestämmeise av denna innebörd.

I andra stycket anges också att reg1erna om samförvaitning av fiera samfäiiigheter inte är ti11ämp1iga på områdesan1äggning för vägar. Motiven härför har tagits upp under avsnitt 5.2.4.

6.3 Förs)aget till iag om upphävande av iagen (1939:608) om enskiida vägar

1 § Denna 1ag träder i kraft den... Genom iagen upphävs, med de begränsningar som nedan sägs, iagen (1939: 608) om enskiida vägar.

Vid utformningen av övergångsbestämmeiserna til) iagen (1973:1151) om införande av aniäggningsiagen (1973:1149) och iagen om förvaitning av samfäiiigheter (1973:1150) företogs beträffande vägsamfäiiigheter inget formeiit upphävande av 2 och 4 kap. enskiida vägiagen. I stäiiet föreskrivs i 9 § nämnda iag att bestämmeiserna i enskiida vägiagen i vissa hänseenden inte skaii tiilämpas i fortsättningen. Motivet för denna

*.71

sou 1987:36

ordning var bl. a. att åtskilliga bestämmelser i 2 kap. genom direkta hänvisningar i 3 kap. äger motsvarande tillämpning på frågor enligt detta kapitel.

Enligt arbetsgruppens förslag kommer bestämmelser om möjlighet för fastigheter inom ett bestämt område att inrätta och gemensamt förvalta en områdesanläggning avseende vägar att införas i anläggningslagen. Denna nya form av gemensamhetsanläggning är avsedd att ersätta vägförening enligt lagen om enskilda vägar. Förslaget innebär vidare att trafiksäkerhetsbestämmelser motsvarande 5 kap. enskilda väglagen tagits upp i anläggningslagen. På grund härav kan enskilda väglagen med nedan angivna begränsningar upphävas i sin helhet.

Övergångsbestämmelser

2 § Bestämmelserna i 3 kap. lagen om enskilda vägar skall fortfarande tillämpas i fråga om förrättning enligt nämnda lag vid vilken sammanträde med sakägarna har hållits före ikraftträdandet samt i fråga om verkställighet av beslut om vägförenings bildande som har meddelats enligt lagen om enskilda vägar.

Utgångspunkten vid bedömning av vilka som bör för

frågan regler, gälla den fortsatta handläggningen av ett vägföreningsärende, bör enligt gängse förfaringssätt vara att de nya bestämmelserna skall tilllämpas i så stor utsträckning som möjligt. Har en förrättning fortskridit så långt att sammanträde hållits med sakägarna bör dock äldre bestämelser tillämpas. Beträffande överprövning av förrättning som handlagts enligt äldre bestämmelser bör gälla att de högre instanserna skall tillämpa samma materiella regler som förrättningsmyndigheten. Några särskilda bestämmelser i sistnämnda hänseende synes inte erforderliga.

Har beslut om vägförenings bildande meddelats enligt äldre bestämmelser bör beslutet verkställas i den ordning som där anges.

3 § De vägar och andra anläggningar som vid denna lags ikraftträdande omhänderhas av vägföreningar enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar skall vid tillämpningen av anläggningslagen (1973:1149) anses utgöra områdesanläggningar enligt 57 § anläggningslagen.

sou 1987:26

Enligt förslaget blir områdesanknytningen direkt tillämplig på de nu befintliga vägföreningarna. Alternativet hade varit att låta de befintliga vägföreningarna leva vidare på övergångsbestämmelser antingen fullt ut eller att samfällighetslagens regler i begränsad omfattning infördes för dessa med föreskrifter om att vissa bestämmelser om t. ex. fullföljd regleras genom tillämpning av samfällighetslagen.

Det avgörande skälet att tillämpa anläggnings- och samfällighetslagens bestämmelser fullt ut är att i möjligaste mån undvika en fortsatt tillämpning av enskilda väglagen. De nu befintliga vägföreningarna kommer att fortsätta sin verksamhet under avsevärd tid och något arbete som syftar till en reformering av de materiella bestämmelserna om enskilda vägar är, såvitt arbetsgruppen har sig bekant, inte aktuellt

inom överskådlig tid.

Några påtagliga nackdelar för vâgföreningarna att tillämpa bestämmelserna i anläggnings- och samfällighetslagarna i deras nu föreslagna lydelse bedöms inte föreligga. Vägföreningarna bibehåller sina verksamhetsområden och gällande andelstal. Samfällighetslagens bestämmelser om styrelsesammansättning torde utan olägenhet kunna tillämpas på de nuvarande vägföreningarna. Röstningsreglerna i samfällighetslagen enligt huvudtalet lär redan tillämpas inom flertalet vägföreningar.

4 § En sådan områdesanläggning som avses i tredje paragrafen kan efter förrättning ombildas till en gemensamhetsanläggning enligt 1 § anläggningslagen. En sådan gemensamhetsanläggning skall förvaltas av en samfällighetsförening. Rätt att ta initiativ till ombildning tillkommer förutom delägare i anläggningen även fastighetsbildningsmyndigheten. Vid sammanträdet skall särskild omröstning ske över yrkandet om ombildning. Härvid skall tillämpas bestämmelserna i 49 § första stycket lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter om omröstning i fråga som har ekonomisk betydelse.

Denna paragraf öppnar en möjlighet för de befintliga vägföreningarna att genom en anläggningsförrättning låta ombilda sig till gemensamhetsanläggningar. Denna möjlighet torde kunna användas för alla de mindre vägföreningar där något behov av ett områdesanknutet verksamhetsområde inte föreligger. Genom ombildningen möjliggörs också att bestämmelserna om samförvaltning och fusion i 55-60 §§ samfällighetslagen blir tilllämpliga.

sou 1987:26 101

Enligt andra stycket kan såväl delägare som fastighetsbildningsmyndigheten ta initiativ till att ombilda en områdesanläggning till en gemensamhetsanläggning enligt 1 § anläggningslagen. Oftast torde en begäran om ombildning vara föranlett av önskemål från föreningen att - i den ordning som anges i 55 § samfällighetslagen - bilda samfällighetsförening för att handha förvaltningen av flera samfälligheter. Skäl talar därför för att röstningsreglerna i 55 § samfällighetslagen tillämpas även då föreningsstämman överväger att ombilda en områdesanläggning till en gemensamhetsanläggning enligt 1 § anläggningslagen. Andra stycket i förevarande paragraf har utformats i enlighet härmed.

5 § Har överenskommelse träffats om rätt att begagna enskild väg och om ersättning härför enligt 77 § lagen om enskilda vägar har överenskommelsen fortsatt giltighet tills den av endera parten sägs upp.

Bestämmelserna i 61 § i förslaget ger dels samma möjligheter som nuvarande 77 § enskilda väglagen att mellan vägföreningen och annan än medlem i föreningen träffa överenskommelse om rätt att begagna föreningens väg och ersättning därför, dels rätt att mellan föreningen och medlem i föreningen träffa överenskommelse om tillfällig ersättning för ändrad som ger ökade driftkostnader. De nya reglerna i

användning, fråga om överenskommelse bör tillämpas också på äldre vägföreningar. Å andra sidan bör sådana överenskommelser som redan träffats enligt gällande lag äga fortsatt giltighet. Bestämmelser härom har tagits upp i förevarande paragraf.

6 § I fråga om skyldigheter och rättigheter som tillkommer en vägförening som har bildats enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar äger bestämmelserna i 51 och 52 §§ anläggningslagen motsvarande tillämpning. Förbud att behålla eller uppsätta grind eller led, som har meddelats enligt äldre bestämmelser, skall anses vara meddelat med stöd av 52 § anläggningslagen.

I första stycket av denna paragraf anges att bestämmelserna i 51 och 52 §§ om rätt att ta väghållningsämnen och om rätt att ta bort vegetation och anordning intill vägbana skall äga motsvarande tillämpning i fråga om skyldighet eller rättighet som tillkommer vägförening enligt äldre bestämmelser.

I andra stycket anges att grindförbud, som meddelats enligt äldre bestämmelser, skall anses vara meddelat med stöd av 52 §. Det innebär

102 sou 1987:26

bl. a. att fråga om ändring eller upphävande av förbud som meddelats enligt äldre lag, skall handläggas enligt de nya bestämmelserna.

7 § Lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter gäller även för vägförening som har bildats enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar. En sådan förening skall av länsstyrelsen snarast införas i

möjligt samfällighetsföreningsregistret. En styrelseledamot som utsetts av länsstyrelsen skall behålla sitt uppdrag till dess han entledigas av länsstyrelsen.

Som anförts i det föregående överensstämmer bestämmelserna om vägförenings organisation och förvaltning med vad som gäller enligt samfällighetslagen. Med hänsyn härtill föreslås att de nya bestämelserna för områdesanläggning skall äga tillämpning också på vägförening som bildats enligt 3 kap. enskilda väglagen. Registrering av områdesanläggningen bör ske i samfällighetsföreningsregistret. I förevarande paragraf föreskrivs därför att länsstyrelsen skall snarast möjligt efter lagens ikraftträdande införa vägföreningarna i detta register. Den styrelseledamot som länsstyrelsen utsett skall därvid behålla sitt uppdrag till dess denne entledigas av länsstyrelsen.

8 § En vägförenings stadgar som innehåller bestämmelse som strider mot föreskrift i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter upphör att gälla vid denna lags ikraftträdande. Utan hinder av 29 § nämnda lag får dock vägförening behålla sin tidigare firma om denna kan anses väl inarbetad bland medlemmarna.

I denna paragraf anges att i de fall stadgarna för befintlig vägförening innehåller bestämmelse som strider mot de nya lagreglerna, skall bestämmelsen upphöra att gälla vid lagens ikraftträdande. Det innebär således att vad som föreskrivs i lagen i stället skall gälla.

Något

hinder att de befintliga vägföreningarna behåller sin firma bedöms inte föreligga, då dessa i många fall är väl inarbetade bland medlemmarna.

9 § Vad som i lagen om enskilda vägar föreskrivs i fråga om vägsamfällighets organisation och förvaltning skall fortfarande gälla i fråga om vägsamfällighet som har inrättats enligt nämnda lag eller motsvarande äldre lagstiftning till dess till

ombildning samfällighetsförening skett enligt 19 § lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.

19 § första och tredje stycket lagen (1973:1151) om införande av Eniigt

och iagen om förvaitning av samfäiiigheter kan vid anläggningsiagen sammanträde med deiägarna i vägsamfäiiighet eniigt enskiida vägiagen e11er motsvarande äidre iagstiftning besiutas om övergång tili före-

eniigt samfäiiighetsiagen. Någon ändring av denna ningsförvaitning

föresiås inte i detta sammanhang. Här har tagits in en föreordning skrift om att bestämmeiserna i enskiida vägiagen om förvaitning av

fortfarande ska11 gäiia inti11 dess ombiidbefintiig vägsamfäiiighet ning skett.

10 § Förekommer i 1ag e11er annan författning hänvisning tiil föreskrift, som har ersatts genom bestämmeise i denna 1ag, iagen (0000:000) om ändring i aniäggningsiagen (1973:1149) e11er i iagen (0000:000) om ändring i iagen (1973:1150) om förvaitning av samfäiiigheter tillämpas i stäiiet den nya bestämmeisen.

Denna paragraf innehåiier en bestämmeise att hänvisning i iag e11er annan författning ti11 föreskrift, som ersatts genom bestämmeise i

e11er i stäiiet skaii avse den aniäggningsiagen samfäiiighetsiagen, bestämmeisen. Upphävandet av enskiida vägiagen kommer dock att medföra mindre föijdändringar i annan iagstiftning.

Statens offentliga utredningar 1987

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Otillbörligefterbildning.[1] Dodsboägandeoch samägandeavjordbrukslastighetm. m.[2] Folkstyrelsensvillkor. [6] Barnetsrätt. [7] Skyddför det väntadebarnet.[11] Översynav rättegångsbalken3, [13] Mordetpå statsministerOlof Palme.[14] Franchising.[17] Internationellafamiljerättsfrågor.[18]

Utrikesdepartementet Svenskaförsvarsindustrinsutlandsverksamhet.[8]

Försvarsdepartementet Detsvenskatatalförsvaretinför 90-talet.[9]

Socialdepartementet Legitimationför vissakiropraktorer.[12] l_._äkemedeIoch hälsa.[20] Aldreomsorgi utveckling.[21] MissbrukarnaSocialtjänstenoch Tvånget.[22] Medicinteknisksäkerhet,[23]

Kommunikationsdepartementet Ökatkommunaltväghållningsansvar.[25] Enskildavägar. [26]

Finansdepartementet Långtidsutredningen87. [3] lndrivningslagm. m. [10] Produktsäkerhetslag.[24]

Arbetsmarknadsdepartementet Varannandamernas.[19]

Civildepartementet Enny kyrkolagm. m. Del 1. 4 En ny kyrkolagm. m. Del2. 5 Begravningslag.[16]

Miljö- och Energidepartementet Miljöskadefcnd.[15]

Anm. Siffrorna inom klammerbetecknarutredningensnummeri den kronologiskaförteckningen,

Statens offentliga 1987 utredningar

Kronologisk förteckning

. Otillbörlig efterbildning. Ju. 10- , Dülsboägande och samägande av jordbruksfastighet

m. m, Ju. 4 Långtidsutredningen 87. Fi.

En ny kyrkolag m. m. Del 1, C. . En ny kyrkolag m. m. Del 2. C. . Folkstyrelsens villkor. Ju. . Barnets rätt. Ju, . Svenska försvarsindustrins utlandsverksamhet. Ud. . Det svenska totalförsvaret inför 90-talet. Fö. manus-maybe: . lndrivningslag m. m. Fi.

. Skydd för det väntade barnet. Ju. . Legitimation för vissa kiropraktorer, S.

versyn av rättegångsbalken 3. Ju. . Juristkommissionens rapport om händelserna efter mordet

på statsminister Olof Palme. Ju, . Miljöskadefond. ME. . Begravningslag. C. . Franchising. Ju. . Internationella familjerättsfrágor. Ju. , Varannan damernas. A. . Läkemedel och hälsa. S. . Äldreomsorg i utveckling. S. . Missbrukarnag Sueialtjänsten och Tvånget. S. . Medicinteknisk säkerhet. S, . Produktsäkerhetslag. Fi.

Ökat kommunalt väghållningsansvar. K. . Enskilda vägar. K.

NGBlBL.

1987-08-1!

› i ISBN 91-38-10003-7 ISSN o375-250x