SOU 1986:37

Reavinst, aktier och obligationer : slutbetänkande

Till statsrådet och chefen för

finansdepartementet

Regeringen bemyndigade den 15 mars 1979 chefen för budgetde— partementet att tillkalla en kommitté med uppdrag att göra en teknisk översyn av aktievinstbeskattningen och pröva vissa andra frågor angående realisationsvinstbeskattningen av lös egendom (B l979:05)t

Kommittén har antagit namnet kapitalvinstkommittén.

Ledamöter i kommittén är professorn Bo Södersten, ordförande, bankdirektören Göran Atterwall, regeringsrådet Sigvard Berg— löf, sekreteraren Anna Hedborg och verkställande direktören Lennart Låftman.

Som sakkunniga i kommittén ingår professorn Dag Helmers och

departementsrådet Johan Salsbäck.

Experter åt kommittén är departementsrådet Bertil Edlund, skattechefen Bo Norrman och hovrättsassessorn Per Petters—

son.

Sekreterare är kammarrättsassessorn Peter Kindlund och kam—

marrättsfiskalen Johan Rutberg.

Kommittén har tidigare avgivit fyra delbetänkanden (Ds B 1980:ll), Stimulans av aktiesparandet, (Ds B 1982z6), Rea—

vinst på bostadsrätter, (Ds Fi 1983z25) Reavinst på konver— tibla skuldebrev och (Ds Fi 1984z24) Reavinst på optionslån.

Kapitalvinstkommittén får härmed avlämna sitt slutbetänkande

Reavinst aktier obligationer.

Reservation har avgivits av ledamöterna Göran Atterwall och

Anna Hedborg.

Särskilt yttrande har lämnats av sakkunnige Dag Helmers.

Stockholm i juni 1986.

Bo Södersten

Göran Atterwall Sigvard Berglöf

Anna Hedborg Lennart Låftman

/Peter Kindlund

Johan Rutberg

INNEHÅLL

SAMMANFATTNING......................................... FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.................................... 1 INLEDNING....................................

GÄLLANDE RÄTT................................ Allmänt................................. ..... Reavinstbeskattning av aktier................ Yngre aktier................................. Äldre aktier................................. övriga bestämmelser................. ...... ... Reavinstbeskattning av skuldebrev............ Gränsdragning mellan ränta och kapitalvinst.. Beskattning av köp— och säljoptioner.........

wNH

NNNNNNNNN . . . . mwaNNNH

DEN SVENSKA KAPITALMARKNADEN................. Inledning.................................... Aktiemarknaden............................... Obligations— och penningmarknaden............ Inledning.................................... Obligationsmarknaden.............. Penningmarknaden.................. Reversmarknaden..............................

Obligations- och penningmarknadens omfattning................................... Optionsmarknaden............................. Aktieoptioner................................ Ränteoptioner................................

. . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

wwwwwwwww . . . mthH

wwwwwwwl—l

wuaw hub-P- N>H

ÖVERVÄGANDEN ocu FÖRSLAG 4 INLEDNING.................................... AKTIEBESKATTNINGEN

5 ALLMÄNNA SYNPUNKTER..........................

6 MÖJLIGHETER TILL FÖRBÄTTRINGAR AV NUVARANDE

SYSTEM ......... .................... .......... 99 6.1 Inledning......... ................. .......... 99 6.2 Tekniska förbättringar... ........... . ....... 101 6.2.1 Anskaffningskostnad för tecknings— och

delrätter ...... ..... ............... .......... 101 6.2.2 Gruppindelning av aktier..... ........... ..... 104 6.3 Bättre underlag för vinstberäkningen.... ..... 106 7 FÖRSLAG TILL MODIFIERAD GENOMSNITTSMETOD ..... 115 7.1 Inledning ....... . ...... ...... .......... ..... 115 7.2 Slopad initialperiod. ............ ........... 115 7.3 Beskattningens höjd ....... ............. ...... 119 7.4 Schablonregeln.. .......... ......... ...... .... 122 7.5 Övriga frågor... ............. ................ 125 7.5.1 Schablonavdrag.... ........ ............ ....... 125 7.5.2 Tvångsförsäljningsregeln....... .............. 126 8 BESKATTNING AV AKTIER I FÅMANSBOLAG ..... ..... 129 8.1 Inledning.... ........... ..... ........... ..... 129 8.2 Beskattning av familjeföretag i formerna

enskild firma och aktiebolag...... ........... 130 8.3 Skatteflyktsaspekter.... ....... .............. 132 8.4 Överväganden........ ....... ............. ..... 133 8.5 Avgränsning mellan de två beskattnings—

systemen ............ ...... ............... .... 138 9 STRUKTURRATIONALISERING OCH UPPSKOV... ..... 141 10 ÖVERGÅNGSFRÅGOR ............ .................. 149 11 AKTIEBESKATTNING ENLIGT SALDOMETODER......... 153 11.1 Inledning .......... . .................. ...... 153 11.2 Den danska saldometoden. ........... ..... ..... 156 11.2.1 Allmänt. ..................... ...... . ..... 156 11.2.2 Kontomässig hantering............... ......... 158 11.2.3 Variationsmöjligheter.. ........ .............. 161 11.2.4 Exemplifiering. ........ ............... ....... 162 11.2.5 Modifieringar av metoden..................... 165 11.3 Nettöförsäljningsmetoden..................... 167 11.3.1 Allmänt ......... ............................. 167 11.3.2 Exemplifiering... ....... ..................... 167 11.4 Börsvärdemetoden .......... ................... 172 11.4.1 Allmänt ........... ....... ........... ......... 172 11.4.2 Exemplifiering........ ..... .................. 173 11.5 Saldometodernas fördelar och nackdelar....... 181 11.6 Övrigt..... .............. .......... ......... . 183 12 AKTIEBESKATTNING MED BRUTTOMETODER........... 185 12.1 Inledning....................... ..... ........ 185 12.2 Innehavsmetoden....................... ...... . 185 12.2.1 Metodens huvuddrag ........... ................ 185 12.2.2 Skatteobjekten ...................... ......... 186

12.2.3 Skattesubjekten.............................. 187

12.2.4 Beskattningens höjd och beskattnings—

underlaget.. ....... ..................... ..... 189 12.2.5 Kombination med reavinstbeskattning.......... 190 12.2.6 övrigt. ..... ........ ............. ..... ...... . 192 12.2.7 Innehavsmetodens för— och nackdelar .......... 193 12.3 Omsmetoden .......... .. ........ ........... ... 195 12.4 Jämförelse mellan innehavs— och omsmetoderna. 197

SKULDEBREVSBESKATTNINGEN

13 ALLMÄNNA SYNPUNKTER............ ..... -......... 203

14 VAL AV BESKATTNINGSMETOD .......... ..... ...... 209 15 VINSTBESKATTNING AV SKULDEBREV ......... ...... 221 15.1 Huvudprinciper. ...... ........... ..... ........ 221 15.2 Förvärvets art.. ...... ......... ....... ....... 222 15.3 Beräkning av anskaffningskostnad.... ......... 222 15.4 Upplupen ränta.. ......... ..... ....... ........ 222 15.5 Avdrag för förlust........ ..... .............. 224 15.6 Gränsdragning mot konvertibla skuldebrev..... 225 15.7 Förlagsandelsbevis................... ....... . 226 15.8 Vinstandelsbevis. ..... ............... ........ 229 15.9 Premieobligationer.... ...... ................. 229 16 ÖVERGÅNGSFRÅGOR........ ..... ................. 231

öVRIGA FÖRSLAG

17 BESKATTNING AV STANDARDISERADE OPTIONER...... 235 17.1 Inledning....................... ..... ........ 235 17.2 Bank— och fondhandlareföreningarnas förslag...................................... 236 17.3 överväganden.............. ..... ... ...... ..... 239 17.3.1 Allmänt......................... ..... ........ 239 17.3.2 Köpoptioner på aktier och obligationer....... 241 17.3.3 Säljoptioner på obligationer................. 245 18 BESKATTNING AV AKTIE— OCH AVKASTNINGSFONDER.. 249 18.1 Inledning........ ..... ....................... 249 18.2 Nuvarande beskattningsregler................. 249 18.3 Förmåner med avkastningsfonder............... 250 18.4 överväganden................................. 252 18.5 Fondernas beskattning........................ 254 19 INVESTMENTBOLAGENS BESKATTNING.....-......... 257 20 AVDRAG FÖR FÖRLUSTER VID KONKURS OCH LIKVIDATION.................................. 263 21 KONTROLLFRÄGOR............................... 267 21.1 Inledning...... ..... ......................... 267 21.2 Nuvarande kontrollsystem..................... 267 21.2.1 Allmänt...................................... 267

21.2.2 Uppgiftsskyldighet för räntor utan anmaning.. 268 21.2.3 Uppgiftsskyldighet för aktieutdelningar och aktieinnehav utan anmaning ...... ............. 270 21.3 Överväganden................................. 272 21.3.1 Allmänna synpunkter.......................... 272 21.3.2 Uppgiftsskyldigheten......................... 276 22 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR........................ 281 22.1 Kommunalskattelagen.......................... 281 22.2 Lagen om statlig inkomstskatt................ 293 22.3 Taxeringslagen............................... 293

RESERVATIONER OCH SÄRSKILDA YTTRANDEN.................. 295

BILAGA................................................. 303

SAMMANFATTNING

Inledning

Kommitténs uppdrag omfattar en översyn av reavinstbeskatt- ningen av lös egendom med undantag för lösöre. Vi har tidiga— re redovisat olika delar av uppdraget i särskilda delbetän— kanden. År 1980 behandlades aktiesparandet i betänkandet (Ds B l980:11) Stimulans av aktiesparandet. Förslag till beskatt- ning av bostadsrätter avlämnades år 1982 i betänkandet (Ds B l982:6) Reavinst på bostadsrätter. De nya finansieringsformer för aktiebolag som tillkom på 1970—talet har vi behandlat i två delbetänkanden som utkom under åren 1983 och 1984, nämli— gen (Ds Fi 1983:25) Reavinst på konvertibla skuldebrev och (Ds Fi 1984z24) Reavinst på optionslån.

I detta slutbetänkande redovisar vi de återstående delarna av utredningsuppdraget. De frågor som behandlas är främst be— skattningen av aktier och skuldebrev. Dessutom lämnar vi förslag till bestämmelser på några andra områden. Bland dessa

kan nämnas beskattningen av köp— och Säljoptioner och aktie—

fonder.

Kommitténs förslag

Aktievinstbeskattningen

Den nu gällande ordningen för beskattning av aktievinster innehåller flera olika metoder för beräkning av skattepliktig

vinst. För aktier som innehafts kortare tid än två år — yngre aktier — tillämpas en aktie för aktie—metod, dvs. vinstberäk- ning görs i princip för varje enskild aktie som avyttras. Vinstberäkningen för äldre aktier sker däremot med genom— snittsberäkning. Det innebär att den avdragsgilla anskaff— ningskostnaden skall beräknas till den genomsnittliga för— värvskostnaden för samtliga äldre aktier av ett visst slag som den skattskyldige äger. För vissa aktier får anskaff— ningskostnaden beräknas med en schablonregel eller med de

s.k. hjälpreglerna.

Enligt kommitténs uppfattning innebär förekomsten av alla dessa beräkningsmetoder och de kombinationer av dem som kan förekomma att det nuvarande aktievinstsystemet blir både svåröverskådligt och praktiskt svårtillämpat. Kommittén har därför funnit det nödvändigt att söka förenkla reglerna avse—

värt.

Kommittén föreslår att aktievinstbeskattningen i framtiden skall ske med en metod SOHI i grunden bygger på nuvarande regler. Vi kallar vårt förslag "Den modifierade genomsnitts—

metoden".

De svårigheter som belastar nuvarande regler är nästan ute— slutande knutna till de aktier som omsätts på kapitalmarkna— den. Denna omständighet i förening med vissa särskilda för— hållanden beträffande fåmansbolagen har föranlett kommittén att utarbeta ett regelsystem för beskattning av marknadsmäs— sigt omsatta aktier och ett annat system för aktier i fåmans—

bolag.

För marknadsmässigt omsatta aktier föreslår kommittén följan—

de.

Den nuvarande gränsen mellan yngre och äldre aktier slopas. Det sker genom att initialperioden på två år avskaffas. Den

skattepliktiga delen av aktievinsten skall uppgå till 50 % oavsett innehavstidens längd. Andelen 50 % har valts som en kompromiss mellan nuvarande 100 % på yngre aktier och 40 % på

äldre aktier.

Anledningen till att kommittén föreslår ett totalt slopande av den nuvarande initialperioden är att denna snedvrider aktieägarnas beteende på ett sätt som inte är önskvärt. Ak— tier som har sjunkit i värde efter inköpstillfället avyttras ofta före tvåårsdagen uteslutande för att en skattemässigt värdefull förlust skall uppkomma. Aktier som har stigit i värde behålls däremot över tvåårsgränsen varefter vinsten endast är skattepliktig till 40 %. Med en slopad initialpe— riod kommer denna snedvridning att upphöra och aktievinst— reglerna får en i sig värdefull neutralitet. Samtidigt uppnås

en betydande förenkling av regelsystemet.

Vinstberäkningen föreslås i fortsättningen enligt huvudregeln ske med den nu gällande genomsnittsmetoden, dock med ett viktigt undantag. Anskaffningskostnaden för försålda teck— nings— och delrätter som erhållits på grund av aktieinnehav skall alltid vara 0 kr. Det innebär att den i praxis utarbe— tade proportioneringsregeln för beräkning av sådana rätters anskaffningskostnad kan utmönstras som obehövlig. Någon pro— portionering av en akties anskaffningskostnad mellan själva aktien och den avyttrade rättigheten behöver alltså aldrig göras. Hela anskaffningskostnaden blir i stället avdragsgill när aktien försäljs. Det är kommitténs uppfattning att den nu redovisade bestämmelsen medför ytterligare en värdefull för—

enkling av regelsystemet.

Schablonregeln för beräkning av anskaffningskostnad förändras på två sätt. Dels får regeln endast tillämpas för aktier som innehafts fem år eller längre, dels får anskaffningskostnaden tas upp till 50 % av nettoförsäljningspriset. För de aktier

som omfattas av schablonregeln innebär detta att en mindre

andel av försäljningspriset skall upptas som skattepliktig

inkomst än vad som nu är fallet.

De schablonavdrag som i dag får göras från vinster på yngre resp. äldre aktier med 1 000 kr. och 2 000 kr. sammanförs

till ett gemensamt avdrag på 3 000 kr.

Den s.k. tvångsförsäljningsregeln, som bara har betydelse för

yngre aktier, föreslås bli slopad.

För aktier som inte omsätts på kapitalmarknaden — nedan be— nämnda aktier i fåmansbolag — föreslår vi delvis andra regler

än de nu redovisade.

Den nuvarande initialperioden på två år bibehålls. Vid avytt— ringar av aktier som innehafts kortare tid än två år skall hela vinsten tas upp till beskattning. Om innehavstiden är två år eller längre föreslås vinsten bli beskattad till 50 % på samma sätt som gäller för marknadsaktier. Vinsten beräknas enligt huvudregeln med genomsnittsmetoden. Detta gäller oav— sett innehavstidens längd. Vinstberäkningen skall dock göras separat för aktier som innehafts kortare resp. längre tid än två år. Även för aktier i fåmansbolag föreslås en schablon— regel för beräkning av en avyttrad akties anskaffningskost— nad. Regeln får tillämpas efter fem års innehavstid varvid anskaffningskostnaden får tas upp till 35 % av nettoförsälj— ningspriset. I övrigt föreslår kommittén samma bestämmelser

för aktier i fåmansbolag som för marknadsaktier.

Gränsen mellan de båda grupperna av aktier — marknadsmässigt omsatta aktier och aktier i fåmansbolag — har dragits så att till den först nämnda gruppen hänförs alla aktier som är föremål för dagliga noteringar. Det innebär att denna grupp i dag skulle omfatta aktier på AzI— och Ale—listorna, vänte— listan, listan för övriga inofficiella noteringar och OTC—

listan. I denna grupp skulle även ingå noterade depåbevis för

utländska aktier. Övriga aktier hänförs till gruppen aktier i

fåmansbolag.

Vi föreslår vidare att dispensregeln vid strukturrationalise— ringar ersätts av en uppskovsbestämmelse. Uppskov med rea— vinstbeskattningen erhålls utan ansökan om aktier avyttras mot vederlag som uteslutande består av nyemitterade aktier i det köpande bolaget. De mottagna aktierna anses i detta fall anskaffade vid den tidpunkt och för den anskaffningskostnad som gällde för de avyttrade aktierna. Uppskov medges dock inte om aktier i fåmansbolag byts mot aktier i marknadsbo—

lag.

Kommittén har övervägt investmentbolagens skattesituation men inte funnit anledning till annan ändring av reglerna än en justering av de skattefrihetsbestämmelser som gäller för dessa bolag. Ändringen avser att underlätta investmentbola—

gens placeringar i konvertibla skuldebrev.

Kommittén föreslår slutligen att avdrag medges för förlust på aktier som blivit värdelösa på grund av att det bolag som utgett dem upplösts genom konkurs eller likvidation. För konvertibla skuldebrev föreslås en motsvarande avdragsrätt om

skuldebreven utgetts av ett marknadsbolag.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1987. Särskilda övergångsregler har endast föreslagits i ett särskilt fall. Bestämmelsen avser att förhindra att slopan— det av proportioneringsregeln för beräkning av tecknings— och delrätters anskaffningskostnad utnyttjas till oberättigade skatteförmåner.

Under utredningsarbetet har kommittén också undersökt alter— nativ till genomsnittsmetoden. Kommittén presenterar några sådana alternativ i betänkandet. Anledningen till detta är

dels att vi vill peka på intressanta beskattningsalternativ,

dels att stimulera till fortsatt debatt om aktiebeskatt—

ningens framtida utformning.

I saldometoderna behandlas den skattskyldiges aktieinnehav som en helhet. De enskilda försäljningarna utlöser ingen beskattning. Om beskattning skall ske eller ej bestäms i stället vid en årlig avstämning av de inköp och försäljningar som skett under beskattningsåret. Saldometoden presenteras dels i en grundmodell, dels i ett par mera utvecklade model—

ler.

Med innehavs— och omsmetoderna presenteras ett par mera ro— busta system för aktiebeskattningen. Gemensamt för dessa metoder är att de har breda skattebaser och låga skattesat— ser. I båda metoderna överges vinsten som beskattningsfaktor. Med innehavsmetoden beskattas i stället innehavet av aktier vid beskattningsårets slut. Metoden innebär alltså att ett slags förmögenhetsbeskattning sker av aktieinnehavet. Omsme— toden grundas på omsättningen av aktier. Metoden kan ses som

en utbyggnad av den nuvarande omsättningsskatten på aktier.

Skuldebrevsbeskattningen

Enligt nuvarande regler reduceras den skattepliktiga reavins— ten ju längre tid som ett skuldebrev innehas. Efter fem års innehav är hela vinsten skattefri. Avkastning på skuldebrev i form av ränta beskattas däremot fullt ut oberoende av inne— havstiden. Om en värdeförändring skall beskattas som ränta eller reavinst avgörs som huvudregel med ett formellt syn— sätt. Detta innebär att vanligtvis endast vad som anges vara ränta beskattas som ränta. I övrigt sker reavinstbeskattning. I lagstiftning och praxis har emellertid vissa undantag gjorts från ovannämnda huvudregel varför rättsläget är komp—

licerat och i viss mån oklart.

Enligt kommitténs uppfattning är det nuvarande rättsläget i sin brist på klarhet oacceptabelt. Kommittén har därför fun— nit det nödvändigt att söka eliminera gränsdragningsproblemen

mellan ränta och reavinst.

Kommittén föreslår att all värdeförändring på skuldebrev skall beskattas som ränta i förvärvskällan kapital. Vi före— slår även att alla förvärv skall utgöra grund för vinstbe—

skattning.

Anledningen till att kommittén föreslår denna lösning är — förutom att ovannämnda gränsdragningsproblem löses — att reglerna blir enkla och konsekventa utan att ge upphov till

opåkallade skatteförmåner.

Vinstberäkningen föreslås ske enligt de principer som ligger till grund för en vanlig reavinstberäkning dvs. skillnaden mellan förvärvs— och avyttringspris skall utgöra den skatte— pliktiga vinsten. Förluster föreslås bli avdragsgilla i mot—

svarande omfattning som vinster beskattas.

Kommittén föreslår slutligen att avdrag medges för förlust på skuldebrev som blivit värdelösa vid konkurs, om skuldebreven

utgetts av marknadsbolag.

De regler som kommittén föreslår för skuldebrev gäller inte

premieobligationer och vanliga konvertibla skuldebrev.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1987. Skuldebrev som vid ikraftträdandet innehafts tre år eller längre får dock avyttras skattefritt under år 1987. Vidare får för på börsen noterade skuldebrev som vid ikraft— trädandet innehafts fem år eller längre som ingångsvärde i det nya systemet användas marknadsvärdet per den 31 december 1986.

övriga förslag

Kommittén har även behandlat beskattningen av standardiserade optioner. Vi har funnit att dessa är att anse som särskilda värdepapper som bör få en inbördes likformig beskattning. Eftersom värdeförändringar på optioner enligt vår uppfattning är att anse som genuina kapitalvinster resp. —förluster före— slår vi att optioner skall reavinstbeskattas. Beskattningen av vinster föreslås ske till 100 %. Förluster är i sin helhet avdragsgilla. Erlagd köpeskilling vid s.k. kvittningstrans— aktioner föreslås bli omedelbart avdragsgill. Vidare föreslår kommittén att avdrag medges för förlust på en option som

blivit värdelös sedan optionstiden löpt ut.

Kommittén har också behandlat beskattningen av s.k. avkast— ningsfonder. Vinster och förluster vid avyttring av andelar i sådana fonder beskattas enligt samma regler SOHI kommittén

föreslagit för skuldebrev, dvs. som ränta.

Vi föreslår att vinster på grund av avyttring av värdepapper

skall bli skattefria för aktiefonder.

För att en rimlig kontroll skall kunna ske av försäljningar av värdepapper föreslår kommittén ett par kompletteringar av

taxeringslagen. Genom dessa blir fondkommissionär skyldig att efter anmaning lämna uppgifter om avyttringar som gjorts dels av en viss namngiven person, dels av personer som utväljs

stickprovsvis.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1987. Särskilda övergångsregler har endast föreslagits be— träffande andelar i s.k. avkastningsfonder. Dessa innebär att aktievinstreglerna skall tillämpas t.o.m. utgången av år 1988

på fondandelar som förvärvats före den 13 juni 1986.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

1 Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen (l928:370) _______________________________________________

o

Härigenom föreskrivs i fraga om kommunalskattelagen

(l928:370) dels att 41 e 5 skall upphöra att gälla, dels att 35 ä 3 och 4 mom., 38 ä 1 mom., 39 $ 1 man”

punkten 9 av anvisningarna till 35 &, punkterna 2 b och 3 av anvisningarna till 36 & skall ha följande lydelse, dels att i 35 & skall införas ett nytt moment, 3 b), av

följande lydelse, dels att i anvisningarna till 38 5 skall införas två nya punkter, 10 och 11 och i anvisningarna till 39 å en ny punkt, 4, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

3 mom.1 Realisationsvinst

på grund av avyttring av

gkgig, _agdgl _i _aktiefogd, gelbgvis_ellgr_tgckning5£ä£t till _aktie _ellgr _agdgl _i gkgngmisk £ö£egigg _ellgr _i hagdglgbglgg eller annan rättighet som är jämförlig med här avsedd andelsrätt

eller aktie är i sin helhet

skattepliktig, om den skatt— skyldige innehaft egendomen

Detsamma

mindre än två år.

gäller realisationsvinst vid

konvertibelt

avyttring av

förgtEägegrätt till teckning

skuldebrev

eller skuldebrev förenat_mgd gpgigngrätt. Med optionsrätt till

av konvertibelt

avses rätt nyteckning eller köp av aktie som blivit utfäst i förening med skulde— brev. Från sammanlagda belop— pet av skattepliktig realisa— tionsvinst enligt detta g£y_— kg under ett beskattningsår, minskat med avdragsgill för—

lust vid avyttring samma år

lSenaste lydelse 1985:405.

Föreslagen lydelse

35 9

3 mom. Realisationsvinst på

grund av avyttring av

gl aktie, bl delrätt eller tecknings— rätt till aktie,

gl andel i aktiefond, gl konvertibelt skuldebrev, gl optionsrätt till nyteck— ning eller köp av aktie som blivit utfäst i före— ning med skuldebrev,

fl företrädesrätt till teck—

ning av konvertibelt skul—

debrev eller skuldebrev förenat med optionsrätt eller

gl andel i handelsbolag eller i ekonomisk förening eller

som är

annan rättighet

jämförlig med i detta

stycke avsedd aktie eller andelsrätt

är skattepliktig till 50 procent. För vissa aktier och andelar tillämpas bestämmel—

serna i andra stycket eller i 3 a mom. Avyttring av andel i sådan aktiefond, som avses i

38 & 1 mom., skall redovisas

Nuvarande lydelse

av egendom som avses i ggppg stycke, får den skattskyldige göra avdrag med 1 000 kronor. Avdraget får dock inte över— vad svarar mot stiga som

sammanlagda beloppet av skat— tepliktig realisationsvinst

enligt detta stycke,

med avdragsgill förlust som

minskat nyss nämnts. För vissa aktier och andelar tillämpas bestäm— melserna i 3 a mom.

Avyttrar skattskyldig egen— dom som avses i detta moment och som den skattskyldige innehaft två år eller mera, är 40

skattepliktig.

procent av vinsten

Från samman— lagda beloppet av skatteplik—

tig realisationsvinst enligt

detta stycke under ett be— skattningsår, minskat med avdragsgill del av förlust

vid avyttring samma år av

egendom som avses i detta

stycke, får den skattskyldige göra avdrag med 2 000 kronor. Avdraget får dock inte över— stiga vad som svarar mot sammanlagda beloppet av skat— tepliktig realisationsvinst enligt detta stycke, minskat med avdragsgill del av för—

lust som nyss nämnts.

Föreslagen lydelse

endast i inkomstslaget kapi—

tal.

Realisationsvinst på grund av avyttring av värdepapper, som avses i första stycket och som ej är börsnoterat eller eljest föremål för marknadsmässig omsättning me regelbundna noteringar om avslut är i sin helhet skat— tepliktig om den skattskyldil ge innehaft egendomen mindre

än två år. Har egendomen innehafts två år eller mera är 50 procent av vinsten skattepliktig. Vinst på andel i aktiefond som beskattas enligt detta moment är dock alltid skattepliktig till 50 procent. Vinst på delrätt, teckningsrätt eller företrä— desrätt beskattas enligt detta stycke om rätten grun— das på aktie som inte är

Nuvarande lydelse

Kan tillämpning av föregå— ende stycke antas hindra strukturrationalisering som är önskvärd från allmän syn— punkt, kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer medge befrielse därifrån helt eller delvis,

om företag som berörs av strukturrationaliseringen gör framställning om detta senast

den dag avyttringen sker.

Har egendom som avses i detta moment avyttrats genom sådan tvångsförsäljning som anges i 2 Ö första stycket 1) lagen (1978: 970) om uppskov med beskattning av realisa— tionsvinst, är — tidpunkten för förvärvet — endast 40 procent av vinsten skattepliktig.

oavsett

Föreslagen lydelse

börsnoterad eller eljest föremål för sådan omsättning som sägs i första meningen. Från sammanlagda beloppet av skattepliktig realisa— tionsvinst enligt detta mo— ment under ett beskattnings— år, minskat med avdragsgill förlust vid avyttring samma år av e endom som avses i momentet, får den skattskyl— dige göra avdrag med 3 000 kronor. Avdraget får dock inte överstiga vad som svarar mot den skattepliktiga reali—

sationsvinsten minskad med

avdragsgill förlust som nyss

nämnts.

Har aktier eller konvertib—

la skuldebrev avyttrats till

ett aktiebolag och utgörs vederlaget för de avyttrade aktierna eller skuldebreven uteslutande av nyemitterade aktier i det köpande bolaget skall skattepliktig realisa— tionsvinst eller avdragsgill realisationsförlust ej anggg uppkomma. De mottagna aktier— na skall anses förvärvade vid den tidpunkt och för den anskaffningskostnad som gäll— de för de avyttrade aktierna

eller konvertibla skuldebre—

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

inte om aktier eller konver—

tibla skuldebrev som beskat—

tas enligt andra stycket överlåts mot vederlag av aktier som beskattas enligt första stycket eller om be— stämmelserna i sjätte—åttonde

styckena äger tillämpning.

Bestämmelsen i 2 mom. tredje stycket äger notsvarande till— lämpning på egendom som avses i detta moment.

Har fastighet överlåtits på aktiebolag, handelsbolag eller ekonomisk förening genom fång på vilket lagfart sökts efter den 8 november 1967 av någon som har ett bestämmande inflyt— ande över bolaget eller föreningen, beräknas skattepliktig realisationsvinst vid hans avyttring av aktie eller andel i bolaget eller föreningen som om avyttringen avsett mot aktien eller andelen svarande andel av fastigheten. Vad nu sagts får inte föranleda att skattepliktig realisationsvinst beräknas lägre eller att avdragsgill realisationsförlust beräknas högre än enligt reglerna i detta moment. Bestämmelserna i detta stycke gäller endast om sådan fastighet utgör bolagets eller föreningens väsentliga tillgång. De gäller dock inte vid avyttring av aktie i sådant bostadsaktiebolag eller an— del i sådan bostadsförening som avses i punkt 2 femte stycket av anvisningarna till 38 å, om avyttringen avser endast rätt till viss eller vissa men ej alla bostadslägenheter i fastig— heten. Lika med lagfartsansökan anses annan ansökan hos myn— dighet om viss åtgärd med åberopande av fångeshandlingen. Om vinsten vid försäljning av aktie eller andel på grund av bestämmelserna i detta stycke beräknas enligt de regler, som gäller för beräkning av vinst vid avyttring av fastighet,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skall avyttringen anses ha avsett den mot aktien eller ande— len svarande andelen av fastigheten. Motsvarande gäller vid avyttring av konvertibelt skuldebrev som utgivits eller op— tionsrätt som utfästs av aktiebolag som nu sagts. Har aktie— bolaget utgivit konvertibla skuldebrev eller utfäst options- rätter skall aktiens, skuldebrevets eller optionsrättens andel av fastigheten anses motsvara aktiens, skuldebrevets eller optionsrättens andel av summan av dels alla aktier i bolaget, dels alla aktier till vilka de konvertibla skulde— breven kan utbytas och dels alla aktier vilka kan nytecknas med stöd av optionsrätterna.

Avyttrar skattskyldig aktie i aktiebolag och finns vid avyttringen Obeskattade vinstmedel i bolaget till följd av att större delen av dess tillgångar före avyttringen av ak— tien överlåtits på den skattskyldige eller annan, skall som skattepliktig realisationsvinst räknas vad den skattskyldige erhåller för aktien. Vid bedömande av frågan om överlåtelse av större delen av bolagets tillgångar ägt rum skall även beaktas tillgång i bolaget som inom två år efter avyttringen av aktien, direkt eller genom förmedling av annan, överlåts på den skattskyldige eller honom närstående person eller på aktiebolag, handelsbolag eller ekonomisk förening, vari den skattskyldige eller honom närstående person har ett bestäm— mande inflytande. Har överlåtelse av tillgång i bolaget ägt rum efter utgången av det beskattningsår då skattskyldighet för realisationsvinst vid avyttringen av aktie i bolaget uppkom, skall realisationsvinst enligt detta stycke tas till beskattning på samma sätt som vid eftertaxering för nämnda beskattningsår. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning vid avyttring dels av konvertibelt skuldebrev som utgivits eller optionsrätt som utfästs av sådant aktiebolag som avses i

första meningen av detta stycke, dels av andel i handelsbolag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

eller ekonomisk förening. Riksskatteverket får medge undantag från detta stycke, om det kan antas att avyttringen skett i annat syfte än att erhålla obehörig förmån vid beskattningen. Mot beslut av verket i sådan fråga får talan inte föras. Avyttrar skattskyldig aktie i ett aktiebolag, vari aktierna till huvudsaklig del ägs eller på därmed jämförligt sätt innehas — direkt eller genom förmedling av juridisk person — av en fysisk person eller ett fåtal fysiska personer (fåmans— bolag), till ett annat fåmansbolag, vari aktie — direkt eller genom förmedling av annan — ägs eller inom två år efter av— yttringen vid något tillfälle kommer att ägas av den skatt— skyldige eller honom närstående person, skall som skatteplik— tig realisationsvinst räknas vad den skattskyldige erhåller för aktien. Lika med aktieinnehav i det bolag, som förvärvat aktien, anses den skattskyldiges aktieinnehav i ett annat fåmansbolag, som inom två år efter avyttringen förvärvar större delen av tillgångarna i något av fåmansbolagen. Har överlåtelse av aktie i det förvärvande bolaget eller i bolag, som förvärvat större delen av tillgångarna i något av fåmans— bolagen, ägt rum efter utgången av det beskattningsår då skattskyldighet för realisationsvinst enligt detta stycke uppkom får realisationsvinsten tas till beskattning på samma sätt som vid eftertaxering för nämnda beskattningsår. Vad nu föreskrivits i fråga om avyttring av aktie i fåmansbolag äger beträffande sådant bolag motsvarande tillämpning i fråga om avyttring dels av konvertibelt skuldebrev eller options— rätt, dels av teckningsrätt till aktie, dels av företrädes— rätt till teckning av konvertibelt skuldebrev eller skulde— brev förenat med optionsrätt och dels av annan rättighet jämförlig med aktie. Bestämmelserna i detta stycke äger mot— svarande tilllämpning också i fråga om handelsbolag eller ekonomisk förening och avyttring av andel i sådant bolag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

eller sådan förening. Sker avyttringen av organisatoriska eller marknadstekniska skäl eller föreligger andra synnerliga skäl, kan regeringen eller myndighet, som regeringen bestäm— mer, för särskilt fall medge undantag från tillämpning av detta stycke.

Som närstående person räknas i detta moment föräldrar, far— eller morföräldrar, make, avkomling eller avkomlings make, syskon eller syskons make eller avkomling samt dödsbo vari den skattskyldige eller någon av nämnda personer är delägare. Med avkomling avses jämväl styvbarn och fosterbarn.

& 13 5105-

Vinst vid utfärdande och

avyttring av en standardise— rad option är i sin helhet skattepliktig. Utnyttjas en option för köp av aktie anses optionen avyttrad för ett pris som motsvarar skillnaden mellan marknadsvärdet för den förvärvade aktien vid köpe— tillfället och det pris till vilket aktien förvärvats.

Frigörs utfärdaren från sina åtaganden enligt optionen genom att denne utger sär— skild ersättning är det ut— givna beloppet avdragsgillt

som realisationsförlust. Med

en standardiserad option

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

avses en rätt att köpa aktier _ eller en rätt att köpa eller sälja obligationer, om optio— nen är föremål för marknads— mässig omsättning med regel— bundna noteringar om avslut och har en löptid på högst ett år.

Bestämmelsen i 2 mom. tred—

je stycket äger motsvarande tillämpning beträffande egen—

dom som avses i detta mo—

ment. 4 gom.2 Avyttras gnpag & 505. Avyttras gnpag sgsnsom än _ssm _arsss _i sgsnsos än som avses i 2—3 3 mom., räknas som skat— 2—3 2 mom. eller i 38 & tepliktig realisationsvinst: 1 morn., råikrias soxu

skattepliktig realisations— vinst: om egendom innehafts

mindre än 2 år ......................... 100 % av vinsten

2 år men mindre än 3 år ................ 75 % av vinsten

3 år men mindre än 4 år ................ 50 % av vinsten

4 år men mindre än 5 år ................ 25 % av vinsten

Skatteplikt enligt första stycket inträder endast om den skattskyldige förvärvat den avyttrade egendomen genon1 köp, byte eller därmed jämförligt fång. Har han förvärvat egendo— men genom gåva av make eller skyldeman och har egendomen av givaren förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, skall dock frågan om och i vad mån skattepliktig reali— sationsvinst skall anses föreligga bedömas med hänsyn till

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

sistnämnda fång. Motsvarande skall gälla om make vid bodel— ning i anledning av andra makens död erhållit egendom, som förstnämnda make före äktenskapets ingående eller under äk— tenskapet förvärvat genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, eller om make vid bodelning av annan anledning än andra makens död erhållit egendom, som någondera maken före äkten— skapets ingående eller under äktenskapet förvärvat genom köp, byte eller därmed jämförligt fång. Har även den skattskyldi— ges fångesman erhållit egendomen såsom gåva av make eller skyldeman eller vid sådan bodelning som nyss nämnts, skall bedömningen ske som om avyttringen verkställts av den som närmast dessförinnan förvärvat egendomen på annat sätt än genom sådan gåva eller bodelning.

Har egendom som avses i detta moment avyttrats genom sådan tvångsförsäljning som anges i 2 9 lagen (1978:970) om uppskov med beskattning av realisationsvinst är vinsten skattepliktig endast om det skäligen kan antagas, att avyttringen skulle ha ägt rum även om tvång icke förelegat.

Avyttras egendom, som avses i detta moment, till fåmans— företag av delägare eller honom närstående person, skall oavsett bestämmelserna i detta moment som skattepliktig rea— lisationsvinst räknas vad den skattskyldige erhåller för egendomen, såvida denna icke är eller kan antagas bli till nytta för företagets verksamhet.

38 å 3 mom.3 Till inpäkt av ka— & 505. Till inpäkt av kapi- pital räknas: tal räknas ränta å obligationer och å gl ränta på obligationer utlånade eller i bank eller och på utlånade eller i bank

Nuvarande lydelse

annorstädes insatta medel,

utdelning å svenska aktier

och andelar i svenska aktie—

fonder och ekonomiska före— ningar samt å andelar i ut— ländska bolag och aktiefon— der, så ock

intäkt genom överlåtelse av rätt till utdelning å aktier

som nyss sagts, där gj aktierna eller eller andelar, andelarna överlå—

samtidigt tits,

allt såvitt intäkten inte är att hänföra till jordbruksfastig—

het, fastighet som avses i 24 ä 1 mom.

27 Föreslagen lydelse eller annorstädes insatta medel,

El utdelning på svenska ak—

tier och andelar i svenska

aktiefonder och ekonomiska föreningar samt på andelar i utländska bolag och aktiefon— der,

gl intäkt genom överlåtelse av rätt till utdelning på ak—

tier eller andelar som avses

i b), där inte aktierna eller andelarna samtidigt överlå— tits,

d) vinst på grund av avytt— ring av andra skuldebrev än premieobligation och konver— tibelt skuldebrev, dock att

vinst på konvertibelt skulde— brev räknas som intäkt av kapital om utfästelsen om utbyte vid utgivningstillfäl— let uppenbarligen saknade

värde och

e) vinst på grund av avytt—

rin av andel i aktiefond som

avses i punkt 10 av anvis— ningarna,

eller rörelse.

Till intäkt av kapital räknas även vad som i samband med ideell förenings upplösning, medlems avgång ur föreningen e.d. utskiftas

till medlem utöver inbetald insats.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

För den, som genom köp, byte eller därmed jämförligt avtal förvärvat rätt till utdelning å svensk aktie eller å andel i svensk aktiefond eller ekonomisk förening eller i utländskt bolag eller utländsk aktiefond, skall såsom intäkt upptagas endast det belopp, varmed utdelningen eller, om förvärvaren i sin tur överlåtit rätten till utdelning, den därvid erhållna valutan överstigit det vid förvärvet utgivna vederlaget för

rätten till utdelning.

Såsom utdelning från svensk ekonomisk förening anses jämväl vad som vid föreningens upplösning utskiftats till medlem utöver inbetald insats, dock att vid upplösning genom fusion, som avses i 2 $ 4 mom. första stycket lagen (l947:576) om statlig inkomstskatt, såsom utdelning i intet fall skall anses större belopp än som motsvarar vad medlemmen erhållit kontant eller eljest i annat än andelar i den

övertagande föreningen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 39 ä 1_ 505.4Från bruttointäkt l gom. Från bruttointäkt som avses i 38 5 1 mom. får som avses i 38 ä 1 mom. får avdrag göras för förvalt— avdrag göras för förvalt—

ningskostnader, för ränta som ningskostnader, för ränta som

avses i 33 5 1 mom. tredje avses i 33 ä 1 mom. tredje stycket samt för annan ränta, stycket samt för annan ränta, som inte skall dras av enligt som inte skall dras av enligt

bestämmelserna i 22, 25, 29 bestämmelserna i 22, 25, 29

eller 36 5 eller i 2 mom. av eller 36 5 eller i 2 mom. av denna paragraf. denna paragraf samt för för—

lust på skuldebrev och ande— lar i aktiefond om vinst på

skuldebreven eller andelarna

beskattas som inkomst av

kapital.

Fysisk person får göra avdrag för förvaltningskostnader

endast till den del dessa överstiger 1 000 kronor under be—

skattningsåret.

För beräkning av vinst och förlust på skuldebrev och andelar i aktiefond gäller vad som föreskrivs i punkt 4 av anvisningarna.

Anvisningar till 35 5

9.5 Skattepliktig realisationsvinst eller avdragsgill rea—

lisationsförlust skall inte anses uppkomma, när ett konver—

4Senaste lydelse l985:1018. 5Senaste lydelse l985z307.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tibelt skuldebrev byts ut mot en aktie eller en optionsrätt utnyttjas för nyteckning eller köp av en aktie.

Har en aktieägare med företrädesrätt på grund av aktiein— nehavet förvärvat ett konvertibelt skuldebrev eller en op— tionsrätt till nyteckning, anses skuldebrevet eller options— rätten anskaffad vid tidpunkten för förvärvet av de aktier på vilka företrädesrätten grundats. Har annan skattskyldig ned företrädesrätt förvärvat ett konvertibelt skuldebrev eller en optionsrätt, anses skuldebrevet eller optionsrätten anskaffad vid tidpunkten för förvärvet av företrädesrätten.

En aktie, som förvärvats genom utbyte av ett konvertibelt skuldebrev efter utgången av juni 1985 eller genom nyteckning eller köp med stöd av en optionsrätt, anses anskaffad vid den tidpunkt då skuldebrevet eller optionsrätten förvärvats el— ler, i fall som avses i andra stycket, skall anses anskaf— fad.

Har utbyte av ett konvertibelt skuldebrev skett före ut— gången av juni 1985, anses aktien förvärvad i och med utby— tet.

Om ett skuldebrev förenat

med en optionsrätt förvärvats genom teckning anses skulde— brevet anskaffat vid tidpunk— ten för teckningen, oavsett

om denna skett med stöd av en

företrädesrätt eller ej.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

till 36 5

2 b.6 Avyttras aktie eller

andel i aktiefond och har

aktien eller andelen inne—

hafts två år eller mera (äld—

re aktie eller andel), gäller

bestämmelserna i andra och tredje styckena. Som anskaffningskostnad för äldre aktie eller andel anses i regel den genomsnittliga anskaffningskostnaden för samtliga äldre aktier eller andelar av samma slag som den beräknat med hän—

faktiska

avyttrade, syn till anskaff— ningskostnader och inträffade förändringar beträffande

innehavet.

Anskaffningskostnad för

äldre aktie, som är noterad

o

pa börs eller föremål för liknande notering, och for äldre andel i aktiefond får

bestämmas till ett belopp som

2 b. Avyttras aktie, andel

i aktiefond, konvertibelt

skuldebrev eller optionsrätt

gäller bestämmelserna i andra

och tredje styckena.

Som anskaffningskostnad för

värde a eret anses i regel den genomsnittliga anskaff— ningskostnaden för samtliga

värdepapper av samma slag som

det avyttrade, beräknat med hänsyn till faktiska anskaff— ningskostnader och inträffade

förändringar beträffande

För egendom som

omfattas av bestämmelserna i

35 $ 3 mom. andra stycket fastställs den genomsnittliga anskaffningskostnaden särskilt för värdepapper som innehafts kortare respektive längre tid än två år. Anskaffningskostnad för ett

värdepapper som innehafts fem

år eller mera får bestämmas innehavet.

till ett belopp som motsvarar 29 procent av vad den skatt- skyldige erhåller för värde—

Nuvarande lydelse

motsvarar 32 procent av vad den skattskyldige erhåller

för aktien eller andelen

efter avdrag för kostnad för

avyttringen. Kan den skatt—

skyldige göra sannolikt att

en beräkning enligt andra

stycket leder till ett högre

belopp, skall dock detta högre belopp anses som an— skaffningskostnad.

Avyttras delbevis eller teckningsrätt till äldre

aktie, som avses i tredje stycket, tillämpas bestämmel— serna i det stycket. Därvid avser andra meningen den del av anskaffningskostnaden för aktien, beräknad enligt andra stycket, som belöper på del— beviset eller teckningsrät—

ten .

Föreslagen lydelse

papperet efter avdrag för kostnad för avyttringen.

Beträffande aktie, konverti—

belt skuldebrev eller op—

tionsrätt som avses i 35 ä

3 mom. andra stycket och som innehafts fem år eller mera gäller i stället att anskaff— ningskostnaden får bestämmas till ett belopp som motsvarar 35 % av vad som erhålls för värdepapperet efter avdrag

för kostnad för avyttringen.

Kan den skattskyldige göra sannolikt att en beräkning leder

skall

andra stycket

enligt till ett högre belopp, dock detta högre belopp anses som anskaffningskostnad.

En delrätt eller en teck— ningsrätt till aktie eller en företrädesrätt till teckning av konvertibelt skuldebrev

eller skuldebrev förenat med

optionsrätt, vilken grundas på aktieinnehav i bolaget, anses anskaffad utan kost— nad.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vid avyttring för senare leverans av aktie som är avsedd att förvärvas i anslutning till leveransen (terminsaffär), skall skattepliktig realisationsvinst anses ha uppkommit, trots att aktien förvärvas efter avyttringen. Motsvarande gäller om avyttringen avsett lånad aktie, som skall återstäl— las till långivaren genom överlämnande av aktie av samma slag förvärvad i anslutning till återställandet (blankningsaffär). Vinst eller förlust vid blankningsaffär skall beräknas som skillnaden mellan vad som erhålls vid avyttringen av den lånade aktien och anskaffningskostnaden för nntsvarande ak— tie, som återställs till långivaren. Har aktien inte åter— ställts till långivaren före utgången av det år, som följer närmast efter avyttringsåret, skall skillnaden mellan vad den skattskyldige erhållit för den avyttrade aktien och värdet av motsvarande aktie — beräknat efter den lägsta betalkurs el— ler, om sådan saknas, den lägsta köpkurs, som noterats från avyttringsdagen till utgången av sistnämnda år — anses som skattepliktig realisationsvinst. Avdragsgill realisationsför— lust skall därvid ej anses ha uppkommit. Om vid återlämnandet av ifrågavarande aktie denna anskaffats till ett pris, som är lägre än det som beräknats vid tidigare vinstberäkning, skall skillnaden tas upp som skattepliktig realisationsvinst det år då aktien återställts till långivaren. Har i stället förlust uppkommit är denna att anse som avdragsgill realisationsför— lust.

Har här i riket bosatt skattskyldig förvärvat utländsk aktie från annan sådan skattskyldig och samtidigt förvärvat en rättighet att omplacera aktien i annan utländsk aktie (switchrätt) gäller följande. Kostnad för förvärvet av denna rättighet eller ersättning i samband med avyttring av densam— ma skall vid beräkningen av skattepliktig realisationsvinst

eller avdragsgill realisationsförlust i samband med avyttring

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

av den utländska aktien inte inräknas i anskaffningskostnaden

eller den erhållna likviden för aktien.

Vad i femte och sjätte styckena sägs om aktie gäller även

annan

Vid avyttring av ett kon—

vertibelt skuldebrev eller en optionsrätt, som innehafts två år eller mera (äldre kon— eller vertibelt skuldebrev

äldre optionsrätt), beräknas

anskaffningskostnaden med

motsvarande tillämpning av andra stycket. Även tredje stycket gäller beträffande äldre konvertibelt skulde— brev, som är noterat på börs eller föremål för liknande notering, och beträffande

äldre optionsrätt, om rätten utfästs av bolag vars aktier

vid avyttringen av options—

rätten är noterade på börs eller föremål för liknande notering.

En företrädesrätt till

teckning av konvertibelt

egendom som avses i 355 3 mom.

Som anskaffningskostnad för

ett konvertibelt skuldebrev,

som utgivits förenat med

optionsrätt och som förvär—

vats genom teckning, upptas

skuldebrevets marknadsvärde vid förvärvet. Som anskaff— ningskostnad för en options— rätt upptas i sådant fall skillnaden mellan emissions— priset och marknadsvärdet för

det skuldebrev med vilket

optionsrätten var förenad.

Motsvarande gäller i fråga om en optionsrätt som utgivits

förenad med skuldebrev av

annat slag. Har

skett med stöd av en företrä—

teckningen

desrätt, som förvärvats genom

medräknas

köp eller byte,

vederlaget för företrädesrät— ten i anskaffningskostnaden för optionsrätten. Bestämmel— serna i detta stycke tilläm— pas inte, om teckningen skett före utgången av juni 1985.

Är ett förenat skuldebrev

med flera optionsrätter skall

Nuvarande lydelse

skuldebrev eller skuldebrev

förenat med optionsrätt, vilken grundas på aktieinne— hav i bolaget, anses anskaf— fad utan kostnad.

Som anskaffningskostnad för ett skuldebrev, som utgivits förenat med optionsrätt och teck— som förvärvats genom

ning, upptas skuldebrevets marknadsvärde vid förvärvet. Som anskaffningskostnad för en optionsrätt upptas i så— dant fall skillnaden mellan emissionspriset och marknads— värdet för det skuldebrev med vilket

förenad. Har teckningen skett

optionsrätten var

med stöd av en företrädes— rätt, som förvärvats genom köp eller byte, medräknas

vederlaget för företrädesrät— ten i anskaffningskostnaden för optionsrätten. Bestämmel— serna i detta stycke tilläm— pas inte, om teckningen skett före utgången av juni 1985.

Är ett skuldebrev förenat med flera optionsrätter skall skillnaden nellan emissions— priset och marknadsvärdet för

skuldebrevet fördelas mellan

Föreslagen lydelse

skillnaden mellan emissions— priset och marknadsvärdet för skuldebrevet fördelas mellan optionsrätterna med ledning

av deras marknadsvärden.

Nuvarande lydelse

optionsrätterna med ledning av deras marknadsvärden.

3.7 Förlust genom icke yrkesmässig avyttring (reali— sationsförlust) får dras av i den omfattning som anges i

punkt 4 nedan.

7Senaste lydelse 1984:1060.

Föreslagen lydelse

3. Förlust genom icke yr— kesmässig avyttring (realisa— tionsförlust) får dras av i den omfattning som anges i punkt 4 nedan.

SOHl en realisationsförlust förlust som

anses även en

uppkommer genom att aktie blir värdelös till följd av att det bolag som utgivit aktien upplösts genom konkurs eller likvidation, samt en förlust på optionsrätt och standardiserad option för vilken tiden för rättens eller optionens utnyttjande löpt ut.

Motsvarande gäller även för förlust på konvertibla skul— debrev, om det aktiebolag som utgivit skuldebreven upplösts genom konkurs. Skuldebreven anses därvid avyttrade utan vederlag eller, om utdelning lämnas på skuldebreven i konkursen, för ett belopp som motsvarar den erhållna utdel—

ningen. Vad nu sagts gäller

dock endast om aktier i bola—

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

get var börsnoterade eller eljest föremål för marknads— mässig omsättning med regel— bundna noteringar om avslut vid tidpunkten för utgivandet

av skuldebreven.

Realisationsförlust skall beräknas på samma sätt som reali— sationsvinst enligt punkterna 1—2 d. Vid förlustberäkningen får en fastighets ingångsvärde dock inte beräknas på grundval av ett taxeringsvärde enligt punkt 2 a sjätte eller sjunde stycket. Inte heller får omräkning som avses i punkt 2 a tionde stycket ske eller tillägg enligt punkt 2 a tolfte stycket göras. Har den med förlust avyttrade egendomen inne— hafts under sådan tid att, om vinst i stället hade uppstått vid avyttringen, endast en del av vinsten skulle ha räknats till skattepliktig realisationsvinst, är endast motsvarande del av förlusten avdragsgill. Har förlusten uppkommit vid fastighetsreglering i fall som avses i punkt 4 av anvis— ningarna till 35 &, är endast så stor del av förlusten av— dragsgill som belöper på vad den skattskyldige har erhållit i

pengar.

Nuvarande lydelse

till 38 9

Föreslagen lydelse

10. Vinst på andel i aktie— fond räknas som intäkt av kapital om fonden, när ande— len avyttras eller inlöses, innehar eller tidigare inne— haft skuldebrev till ett

värde som överstiger en fjär— dedel av värdet av fondförmö— genheten. Om värdet av skul— debreven överstigit nämnda andel av förmögenheten enbart vid något enstaka tillfälle skall dock vinsten beskattas enligt 35 5 3 mom. 11. Skattepliktig vinst eller avdragsgill förlust uppkommer

när skuldebrev eller andel i

aktiefond avyttras eller inlöses.

Har egendomen förvärvats av den skattskyldige genom arv, testamente, gåva, bodelning eller annat fång som inte är jämförbart med köp eller byte anses värdepapperet förvärvat genom det köp, byte eller därmed jämförligt fång som

skett närmast dessförinnan.

Utskiftas en aktiefonds be— hållna tillgångar till fond—

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

andelsägarna i samband med att fonden upplöses, skall vid tillämpning av 1 mom. anses som andelsägaren avytt— rat sin andel mot vederlag motsvarande vad han uppbär vid utskiftning.

till 39 å

ELB Vid beräkning av vinst eller förlust på skuldebrev och andel i aktiefond skall som intäkt tas upp vad som erhållits för den avyttrade egendomen med avdrag för försäljningsprovision och liknande kostnader. Avdrag får även ske för erlagd köpe- skilling och kostnader i samband med förvärvet.

Som anskaffningskostnad för ett skuldebrev, som utgivits förenat med optionsrätt och som förvärvats genom teck— ning, upptas skuldebrevets marknadsvärde vid förvärvet.

Har ett aktiebolag som utgivit skuldebrev upplösts genom konkurs anses dessa avyttrade utan vederlag el—

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ler, om utdelning lämnas på skuldebreven i konkursen, för ett belopp som motsvarar den erhållna utdelningen. Vad nu sagts gäller dock endast om aktier i bolaget var börsno— terade eller eljest föremål för marknadsmässig omsättning med regelbundna noteringar om avslut vid tidpunkten för utgivandet av skuldebreven.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987 och tilläm— pas ifråga om avyttring eller inlösen som sker efter ikraft— trädandet.

2. För skuldebrev som avses i 38 5 1 mom. gäller vidare följande. Har ett skuldebrev vid ikraftträdandet innehafts tre år eller mera är vinst vid avyttring av skuldebrevet under år 1987 skattefri. Har ett skuldebrev vid ikraftträdan- det innehafts fem år år eller mera och är skuldebrevet inre— gistrerat på Stockholms fondbörs får i stället för det veder- lag som erlagts vid förvärvet vid beräkning av vinst eller förlust efter utgången av år 1987 som anskaffningskostnad

tas upp skuldebrevets marknadsvärde vid ikraftträdandet.

3. Har en andel i en aktiefond som avses i 38 Ö 1 mom.

förvärvats före den 13 juni 1986 skall beskattning ske enligt

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

bestämmelserna i 35 och 36 55 om andelen avyttras eller inlö— ses före utgången av år 1988.

4. Sker avyttring före utgången av år 1986 av delrätt eller teckningsrätt, som utgivits i emission beslutad efter den 12 juni 1986, skall det vid avyttringen åtnjutna avdraget för anskaffningskostnad för rätten beaktas vid beräkningen av avdragsgill anskaffningskostnad för den aktie på vilken rät— ten grundats.

5. Punkt 3 av övergångsbestämmelserna till lagen (l976:343) om ändring i kommunalskattelagen (1928z370) skall inte längre gälla efter utgången av år 1986.

2 Förslag till Lag om ändring i lagen (l947:576) om statlig inkomst—

skatt

Härigenom föreskrivs att 7 5 8 mom. och 12 mom. skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 5

g_ Eog.l Svenska aktiebolag och Svenska ekonomiska före— ningar frikallas från skattskyldighet för utdelning från svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar och ut— ländska företag i den omfattning som anges nedan.

I det följande förstås med företag svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening. Med utdelning förstås sådan utdel— ning på aktie i svenskt aktiebolag eller andel i svensk eko— nomisk förening som har uppburits i förhållande till innehav— da aktier eller andelar eller som har uppburits efter annan grund men inte är avdragsgill för det utdelande företaget enligt 2 $ 8 mom. första stycket. Bestämmelserna i fjärde — sjätte styckena nedan gäller inte sådan utdelning för för—

lagsinsatser, som är avdragsgill för det utdelande företa—

get.

Företag, som uteslutande Företag, som uteslutande eller så gott som uteslutande eller så gott som uteslutande förvaltar värdepapper eller förvaltar värdepapper eller likartad lös egendom (för— likartad lös egendom (för—

lSenaste lydelse 1984:1061.

Nuvarande lydelse

valtningsföretag), är frikal— lat från skattskyldighet för utdelning i den mån samman— lagda beloppet av den utdel— ning som företaget har uppbu— rit under beskattningsåret motsvaras av utdelning som företaget har beslutat för

samma beskattningsår eller, i fråga om investmentföretag, av beslutad utdelning ökad med en fjärdedel. Med invest— mentföretag förstås förvalt— uppgift väsentligen är att genom ett ningsföretag, vars välfördelat värdepappersinne—

hav erbjuda aktie— eller

andelsägare riskfördelning och vars aktier eller andelar ägs av ett stort antal fysis-

ka personer.

Föreslagen lydelse

valtningsföretag), är frikal— lat från skattskyldighet för utdelning i den mån samman— lagda beloppet av den utdel— ning som företaget har uppbu— rit under beskattningsåret motsvaras av utdelning som företaget har beslutat för

samma beskattningsår. mentföretag är frikallat från skattskyldighet för utdelning i den mån sammanlagda belop— pet av den utdelning och den ränteintäkt på konvertibla skuldebrev som företaget har uppburit under beskattnings— året motsvaras av utdelning

som företaget har beslutat

för samma beskattnin sår, fjärdedel. Med

Invest—

ökad med en investmentföretag förstås

förvaltningsföretag, vars

uppgift genom ett välfördelat värde—

väsentligen är att

pappersinnehav erbjuda aktie— eller andelsägare riskfördel—

ning och vars aktier eller

andelar ägs av ett stort

antal fysiska personer.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Företag, som bedriver bank— eller annan penningrörelse eller sådan rörelse vid sidan av annan verksamhet, är frikal— lat från skattskyldighet för utdelning på sådan aktie eller andel som innehas som ett led i organisationen av företagets verksamhet till den del denna avser annat än förvaltning av fastighet, värdepapper eller därmed likartad lös egendom.

Företag som bedriver försäkringsrörelse är frikallat från skattskyldighet för utdelning under förutsättning att före- taget är skadeförsäkringsanstalt och utdelningen belöper på sådan aktie eller andel som innehas som ett led i organisa— tionen av företagets försäkringsrörelse.

Företag som inte avses i tredje—femte styckena är frikallat från skattskyldighet för utdelning på sådan aktie eller andel som inte utgör omsättningstillgång i företagets verksamhet under förutsättning att

a) det sammanlagda röstetalet för företagets aktier eller andelar i det utdelande företaget vid beskattningsårets ut- gång motsvarade en fjärdedel eller mer av röstetalet för samtliga aktier eller andelar i det utdelande företaget, eller

b) det görs sannolikt att innehavet av aktien eller andelen betingas av jordbruk, skogsbruk eller rörelse som bedrivs av företaget eller av företag som med hänsyn till äganderätts— förhållanden eller organisatoriska förhållanden kan anses stå det nära.

Skattefrihet enligt sjätte stycket föreligger dock inte för utdelning på aktie eller andel i förvaltningsföretag, om förvaltningsföretaget äger mer än enstaka aktier eller ande— lar på vilka utdelning skulle ha varit skattepliktig om ak— tierna eller andelarna hade ägts direkt av det företag som

äger aktien eller andelen i förvaltningsföretaget.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om särskilda skäl föreligger, kan riksskatteverket medge dels att företag, som inte är förvaltningsföretag enligt tredje stycket men vars verksamhet till inte oväsentlig del består i förvaltning av värdepapper eller därmed likartad lös egendom, skall i beskattningsavseende behandlas som sådant förvaltningsföretag, dels att förvaltningsföretag, som är moderföretag i en koncern och som ombesörjer vissa gemensamma uppgifter för koncernens räkning, inte skall i beskattnings— hänseende behandlas som förvaltningsföretag. Riksskattever— kets beslut i fråga som här avses får inte överklagas.

Förvärvar företag aktie eller andel i annat företag och är det inte uppenbart att det företag som gör förvärvet därige— nom erhåller tillgång av verkligt och särskilt värde med hänsyn till ägarföretagets rörelse eller kapitalförvaltning, föreligger inte skattefrihet enligt detta moment för utdel— ning på aktien eller andelen av sådana medel som vid förvär— vet fanns hos det utdelande företaget och som inte motsvarar tillskjutet belopp eller inbetald insats. Utdelning anses i första hand gälla andra medel än sådana som motsvarar till— skjutet belopp eller inbetald insats.

Riksskatteverket kan på ansökan förklara att svenskt före— tag skall vara frikallat från skattskyldighet för utdelning på aktie eller andel i utländskt företag. Med utländskt före— tag förstås utländskt aktiebolag och annat utländskt bolag som i den stat där det är hemmahörande behandlas som skatt— skyldigt vid inkomstbeskattningen.

Som förutsättning för att en sådan förklaring skall lämnas gäller

a) att utdelningen skulle ha varit skattefri enligt vad som ovan i detta moment sagts för det fall det utdelande företa—

get hade varit svenskt och

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

b) att den inkomstbeskattning som det utländska företaget är underkastat i den stat där det är hemmahörande är jämför— lig med den inkomstbeskattning som skulle ha skett enligt denna lag, om inkomsten hade förvärvats i Sverige av svenskt företag.

Förklaring som nyss sagts får inte lämnas i de fall då skattebefrielse eller nedsättning av skatt kan följa av be—

stämmelse i överenskommelse enligt 20 5.

Riksskatteverkets beslut i fråga som här avses får över—

klagas hos regeringen genom besvär.

12 __mgm;2 Svensk aktiefond lZ _mgm; Svensk aktiefond frikallas från skattskyldig— frikallas från skattskyldig— het för inkomst av tillfällig het för inkomst på grund av förvärvsverksamhet på grund avyttring av egendom som

av avyttring av egendom som avses i 35 5 3 mom. och 38 & avses i 35 ä 3 mom. kommunal— 1 mom. d) kommunalskattelagen

skattelagen (l928:370), om (l928:370). För kapitalspar— den avyttrade egendomen inne— fond som avses i lagen hafts två år eller mer. För (1983:890) om allemanssparan— kapitalsparfond som avses i de gäller vidare särskilda lagen (l983:890) om allemans— bestämmelser i 6 mom.

sparande gäller vidare sär—

skilda bestämmelser i 6 mom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987 och tillämpas

första gången vid 1988 års taxering.

2Senaste lydelse l985:263.

3. Förslag till Lag om ändring i taxeringslagen (1956z623)

Härigenom föreskrivs i fråga om taxeringslagen (l956:623) dels att 39 5 1 mom. skall ha följande lydelse,

dels att i 39 & nuvarande 3 mom. skall betecknas som 4 mom.

och att nuvarande 4 mom. skall betecknas som 5 mom.

dels att det i lagen skall införas ett nytt moment, 39 &

3 mom., av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

39 5 1 mom.1

Uppgiftsskyldig Vem uppgiften Vad uppgiften skall avse skall avse 2. Redare. Den som uppburit Åtnjuta förmå— lön eller annan ner.

gottgörelse som ut— gör beskattningsbar inkomst enligt lagen

om sjömansskatt.

lSenaste lydelse l985:406.

Uppgiftsskyldig

9. Den som har till—

stånd att driva

fondkommissions—

rörelse enligt

fondkommissions—

lagen.

lg. Redare.

Föreslagen lydelse

39 5 1 mom.

Vem uppgiften

skall avse

Namngiven per-

SOD .

Den som uppburit lön eller annan gottgörelse som ut— gör beskattningsbar inkomst enligt lagen

om sjömansskatt.

Vad uppgiften

skall avse

Sådana uppgif— ter som enligt 19 5 lalgeri om värdepappersmark—

naden skall tas

in i avräknings— nota, och som av- ser avyttring av fondpapper enligt 4 & samma lag el— ler av optioner,

som utan att vara

fondpapper är föremål för

marknadsmässig omsättning.

Åtnjuta förmå—

ner.

Nuvarande lydelse

39 5

Föreslagen lydelse

3 mom. Den son1 har till—

stånd att driva fondkommis—

sionsrörelse enligt fondkom—

missionslagen är skyldig att efter anmaning lämna sådana uppgifter som enligt 19 5 lagen ort värdepappersmarkna— den skall tas in i avräk— ningsnota och som avser ej namngiven persons avyttring av fondpapper enligt 4 & samma lag eller av optioner, som utan att vara fondpapper

ar föremål för marknadsmässig omsättning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

” _

.-r.- ,.

Hm ...FFIQ. |

.»?r

. .! mum »

. run-(_ ml.,

':H'rH-l

. inl u "4:11 m

1 INLEDNING

Vi har i uppdrag att genomföra en teknisk översyn av reglerna för beskattning av vinster vid avyttring av lös egendom med undantag för konst, antikviteter och annat lösöre. Delar av utredningsuppdraget har redan tidigare fullgjorts och redovi— sats i fyra delbetänkanden, (Ds B 1980:11) Stimulans av ak— tiesparandet, (Ds B l982:6) Reavinst på bostadsrätter, (Ds B 1983:25) Reavinst på konvertibla skuldebrev och (Ds Fi 1984:

24) Reavinst på optionslån.

I detta betänkande tar vi upp de återstående delarna av ut— redningsuppdraget till behandling. Betänkandet innehåller två huvudområden, dels beskattningen av vinster och förluster på aktier och aktieliknande handlingar och dels beskattningen av vinster, förluster och annan avkastning på skuldebrev. Dessa två beskattningsområden kan sägas omfatta kommitténs huvud— sakliga utredningsuppdrag. De direktiv som utfärdats till

ledning för vårt arbete redovisas i relevanta delar i bila—

SE.

Vi har i vårt arbete i princip tagit upp de båda ovan nämnda beskattningsområdena till behandling i sin helhet. Det enda undantaget utgör frågan om hur överlåtelser av andelar i handelsbolag bör beskattas. Anledningen till att vi inte tar upp den frågan är att 1980 års företagsskattekommitté (B l979:13) avser att senare under året avlämna ett betänkande i

vilket grundläggande frågeställningar beträffande handelsbo—

lagens beskattning behandlas. Mot bakgrund av detta kommer vi inte att särskilt beröra handelsbolagens beskattning.

Regeringen har till kommittén överlämnat en gemensam fram— ställning från Svenska bankföreningen och Svenska fondhand— lareföreningen med förslag till beskattningsregler för köp— och Säljoptioner avseende aktier. Vi har i betänkandet utfor— mat förslag till beskattningsregler för dessa s.k. standardi— serade optioner. Däremot tar vi inte till behandling upp frågan om beskattningen av övriga slag av optioner, t.ex. sådana som gäller mellan privatpersoner.

I betänkandet använder kommittén genomgående termerna rea— vinst och reaförlust i stället för realisationsvinst och

realisationsförlust.

2 GÄLLANDE RÄTT

2.1 Allmänt

Kommunalskattelagen (l928:370), KL, innehöll ursprungligen gemensamma regler för beskattning av reavinst på alla slag av värdepapper. Beskattningen avsåg att träffa egendom som för— värvats i spekulationssyfte. För lös egendom ansågs ett så— dant syfte föreligga när egendomen innehafts kortare tid än fem år. Vidare betraktades inte egendom som erhållits genom gåva, arv, testamente och bodelning (benefikt fång) som för— värvad i spekulationssyfte. Reavinstbeskattningen av aktier och andra värdepapper begränsades därför till de fall där tillgången förvärvats genom köp, byte eller på jämförbart sätt (oneröst fång) och innehafts under kortare tid än fem

9 ar.

År 1951 infördes en fallande skala för beräkning av skatte— pliktig vinst inom femårsperioden. Dessutom tillkom den s.k. skyldemansregeln, varigenom beskattning kom att ske även när egendomen förvärvats genom gåva från närstående eller genom bodelning om överlåtaren förvärvat egendomen genom ett one—

röst fång inom femårsperioden.

Detta enhetliga beskattningssystem bröts år 1966 då reavinst— beskattningen av aktier och andelar i handelsbolag och ekono— miska föreningar gjordes evig. För övrig lös egendonl som skuldebrev, obligationer, förlagsbevis och lösöre behölls de

tidigare bestämmelserna med tidsbegränsad beskattning. I

fråga om värdepapper gjordes alltså efter 1966 års lagstift—

ning skillnad mellan å ena sidan andelsrätter och å andra

sidan fordringsrätter. 2.2. Reavinstbeskattning av aktier

Fram till den 1 juli 1966 beskattades reavinst vid försälj— ning av aktier och liknande värdepapper enligt en fallande skala. Vid avyttring inom två år från förvärvet av aktien upptogs 100 % av vinsten till beskattning. Vid senare avytt— ring reducerades den skattepliktiga delen av vinsten för varje ytterligare år med 25 % till 75, 50 och 25 %. Vinsten vid försäljning av aktier som innehafts mer än fem år beskat— tades inte. Förlust vid försäljning av aktie behandlades på

motsvarande sätt som vinst.

Vid halvårsskiftet 1966 infördes evig beskattning av reavins— ter vid försäljning av aktier. Det då gällande systemet komp— letterades med en regel innebärande att vinst vid försäljning av aktie som innehafts mer än fem år skulle beräknas enligt en schablonregel till 10 % av nettoförsäljningspriset. Denna schablonregel kompletterades så att undantag från beskattning gjordes om den skattskyldige kunde visa att han inte hade gjort någon vinst alls eller att vinsten understeg 5 % av försäljningspriset. Förlust på aktie som innehafts mer än fem år var inte avdragsgill.

Anledningen till att en schablonmässig vinstberäkningsmetod valdes var att en huvudregel om beskattning av verklig vinst ansågs medföra alltför stora praktiska problem vid längre innehav. Tidigare hade aktievinstbeskattningen alltid varit tidsbegränsad (5 år). I lagstiftningsarbetet måste man därför utgå från att fondnotor o.dyl. underlag i lnånga fall inte hade sparats och att en riktig vinstberäkning därför inte

kunde utföras av de skattskyldiga.

År 1970 tillkallades en utredning med uppgift att se över reglerna för beskattning av reavinster, Realisationsvinstkom— mittén. Med förslag från kommittén i betänkandet Beskattning av realisationsvinster som grund (SOU l975:53) genomfördes våren 1976 betydande ändringar i aktievinstbeskattningen (prop. 1975/76:l80, SkU 1975/76:63, SFS 1976:343. Den ordning för beskattningen som då beslutades består i huvuddrag allt—

jämt.

Tiden ansågs då mogen för övergång till ett system som bygger på att det verkliga resultatet skall ligga till grund för beskattningen även när avyttringen sker efter en längre tids innehav. Det ansågs dock nödvändigt att komplettera huvudre— geln om beskattning av verklig vinst med en schablonregel för

beräkning av anskaffningskostnaden.

Nuvarande regler skiljer på äldre och yngre aktier. Med äldre aktier förstås aktier som innehafts två år eller mera, dvs. där närmast föregående onerösa fång (köp eller byte) ligger två år eller längre tillbaka i tiden. Vinst vid försäljning av äldre aktier beskattas till 40 %. Yngre aktier är sådana aktier som innehafts kortare tid än två år. Vinst som uppkom— mer vid försäljning av yngre aktier beskattas i sin helhet, dvs. till 100 %.

Den avdragsgilla förlust som kan uppkomma vid försäljning av aktier bestäms på motsvarande sätt som vinsten, dvs. till 100 % eller 40 % beroende på innehavstidens längd. En sådan förlust är avdragsgill enbart mot reavinster och lotterivins—

ter .

Aktievinstbeskattningen sker i princip oberoende av om aktien förvärvats genom oneröst eller benefikt fång. Aktie som för— värvats genonl ett oneröst fång anses förvärvad den dag då bindande avtal om överlåtelsen träffas. I allmänhet är det

den dag då fondnotan är daterad. Aktie som erhållits genom

ett benefikt fång anses förvärvad vid närmast föregående onerösa förvärv. Mottagaren av aktien övertar alltså såväl förvärvskostnaden som förvärvsdagen. Aktie kan även erhållas genom nyemission, fondemission, split eller liknande förfa— rande. Aktie som erhållits på sådant sätt anses förvärvad samma dag sont den aktie som grundade rätten till den nya

aktien.

Alla överlåtelser av aktier utlöser inte reavinstbeskattning. Beskattning äger rum endast vid onerös överlåtelse, dvs. vid avyttring av aktie. Överlåts eller övergår aktien på annat sätt mellan olika skattskyldiga sker inte någon reavinstbe—

skattning.

Den kritik som drabbat den tekniska utformningen av nuvarande beskattningsregler har i allt väsentligt avsett reglerna om beräkningen av anskaffningskostnaden. Nedan lämnas därför en relativt utförlig beskrivning av de nu gällande reglerna om

anskaffningskostnad.

2.2.1 Yngre aktier

Vid försäljning av yngre aktier skall den verkliga vinsten läggas till grund för beskattningen. Det är således inte tillåtet att använda någon schablonregel vid bestämmandet av den skattepliktiga vinsten. Med den verkliga vinsten förstås försäljningspriset minskat med anskaffningskostnaden och andra kostnader i samband med förvärvet och avyttringen. Anskaffningskostnaderna inklusive omkostnaderna vid förvärvet skall därvid ha justerats med hänsyn till eventuella emissio— ner under innehavstiden. Beroende på antalet emissioner, delförsäljningar o.dyl. blir beräkningen av anskaffningskost— naden mer eller mindre komplicerad. Förlust som uppkommer vid försäljning av yngre aktier räknas fran på samma sätt som Vinst.

2.2.2 Äldre aktier

Beräkningen av vinst eller förlust vid försäljning av äldre aktier är betydligt ner komplicerad. Den skattskyldige kan använda upp till tre olika metoder för beräkning av en akties anskaffningskostnad. Eftersom dessa metoder i viss utsträck— ning kan kombineras sins emellan och även med de regler som gäller för yngre aktier blir valmöjligheterna nånga. De tre metoder som står den skattskyldige till buds är genomsnitts— beräkning, schablonregel och hjälpregel i övergångsbestämmel—

serna .

Av punkt. 2 b andra stycket av anvisningarna till 36 å KL framgår att som anskaffningskostnad för äldre aktie skall tas upp den genomsnittliga anskaffningskostnaden för samtliga aktier av samma slag — dvs. i princip aktier i samma bolag — som den avyttrade. Denna bestämmelse utgör huvudregel för beräkning av vinst resp. förlust vid försäljning av äldre aktier. Regelns tillämpning kan sammanfattas enligt följande. Har den skattskyldige, sedan han först förvärvade aktier av det aktuella slaget, inte gjort någon delavyttring får man fram den genomsnittliga anskaffningskostnaden genom att helt enkelt summera anskaffningskostnaderna för samtliga äldre aktier av samma slag som finns i den skattskyldiges ägo och därefter dividera med antalet aktier. Har däremot delavytt— ring(ar) skett tidigare måste man också beakta hur stor del

av anskaffningskostnaderna som då har konsumerats.

Det är möjligt att tillämpa reglerna om genomsnittsberäkning även om den exakta anskaffningskostnden för samtliga aktier inte är känd. Har den skattskyldige t.ex. ärvt vissa aktier och saknar han uppgift om arvlåtarens anskaffningskostnad kan han kanske ändå göra sannolikt att anskaffningskostnaden uppgått till visst belopp. Detta belopp får då läggas till grund för Vinstberäkningen.

Enligt punkt 2 b tredje stycket av anvisningarna till 36 & KL får anskaffningskostnaden för äldre aktie, som är noterad på börs eller föremål för liknande notering, bestämmas till ett belopp som motsvarar 25 % av vad den skattskyldige erhåller för aktien efter avdrag för kostnad för avyttringen (schab— lonregeln). Eftersonl vinst vid försäljning av äldre aktie beskattas till 40 % blir resultatet av denna metod att 30 %

av nettoförsäljningspriset beskattas (40 % av 75 6 av för—

säljningspriset exkl. försäljningskostnader).

Schablonregeln är tänkt att användas när uppgift om den verk- liga anskaffningskostnaden saknas. Det står dock den skatt— skyldige fritt att använda denna metod även om han känner den

verkliga anskaffningskostnaden.

När det gäller att beräkna resultatet av en viss försäljning måste den skattskyldige tillämpa antingen genomsnittsberäk— ning eller schablonmetod. Han får alltså inte kombinera meto- derna på så sätt att han använder genomsnittsberäkning för några av de sålda aktierna och schablonregeln för de övriga.

Däremot är det tillåtet att vid successiva delavyttringar byta metod från schablonmetod till genomsnittsmetod och om— vänt. Har den skattskyldige använt schablonmetoden vid den första delavyttringen finns det inte något hinder för honom att tillämpa genomsnittsberäkning vid den andra. När den genomsnittliga anskaffningskostnaden räknas fram vid den andra delavyttringen måste dock hänsyn tas till att en viss del av den ursprungliga anskaffningskostnaden har konsumerats

genom den första delavyttringen.

Hjälpregeln, som endast får användas på aktier som förvärvats den 1 april 1971 eller tidigare, finns intagen i övergångsbe— stämmelserna till 1976 års reavinstregler. Enligt regeln får anskaffningskostnaden för börsnoterad aktie bestämmas till 2/3 av deklarationskursen för aktien den 31 december 1975.

För övriga aktier får anskaffningskostnaden beräknas till 3/4 av deklarationskursen den dagen. Det värde som erhålls med hjälpregeln används sedan vid beräkning av den genomsnittliga anskaffningskostnaden i stället för den verkliga anskaff— ningskostnaden. Om hjälpregeln används behöver den inte till— lämpas på alla aktier av samma slag som innehafts sedan den 1 april 1971 eller tidigare. Den skattskyldige kan alltså själv välja att tillämpa hjälpregeln på vissa äldre aktier och utgå från den verkliga anskaffningskostnaden för övriga äldre

aktier av samma slag.

Det finns alltså flera alternativa netoder för beräkning av en akties anskaffningskostnad. Detta medför helt naturligt stora problem såväl för de skattskyldiga som för taxerings— myndigheterna. För varje transaktion krävs i princip att den skattskyldige gör en genomgång av de alternativ som står till buds för att han skall vara säker på att han funnit det för honom gynnsammaste beskattningsresultatet. För taxeringsmyn— digheterna gäller kontrollen inte bara själva vinstberäk— ningen utan också underlaget för den och den skattskyldiges

rätt att använda det valda alternativet. 2.2.3 övriga bestämmelser

Enligt 35 9 3 mom. första stycket KL får avdrag göras med högst 1 000 kr. från den skattskyldiges sammanlagda reavinst på yngre aktier under beskattningsåret. Den sammanlagda rea— vinsten räknas netto, alltså efter avdrag för eventuella reaförluster. Avdraget infördes under år 1985 och gäller

fr.o.m. 1987 års taxering.

I andra stycket av samma lagrum finns en motsvarande bestäm— melse för äldre aktier. Avdraget är fr.o.m. 1987 års taxering

bestämt till högst 2 000 kr. för beskattningsåret.

Båda avdragen är individualiserade. Något gemensamt utnytt— jande, dvs. överförande av avdragen mellan makar kan alltså

inte ske.

I momentets tredje stycke finns den s.k. strukturrationalise— ringsregeln. Den innebär att regeringen kan Hedge befrielse helt eller delvis från reavinstbeskattningen av äldre aktier om en beskattning kan antas hindra strukturrationalisering

som är önskvärd från allmän synpunkt.

Enligt momentets fjärde stycke gäller att vinsten i fall av tvångsförsäljning endast är skattepliktig till 40 % oavsett

tidpunkten för förvärvet av aktierna.

Sjätte — åttonde styckena av 3 mom. innehåller särskilda

skatteflyktsbestämmelser.

För att hindra skatteundandragande vid fastighetsförsälj— ningar har i sjätte stycket intagits en bestämmelse för det fallet att fastigheten säljs via ett bolag. I ett sådant fall blir ofta reavinsten mindre om aktievinstreglerna tillämpas än om reavinstreglerna för fastigheter används. Enligt regeln i detta stycke anses därför så stor del av fastigheten såld som motsvarar den sålda aktiepostens andel av hela aktiekapi— talet. Reavinsten skall beräknas utifrån detta andelsförhål— lande med tillämpning av de vinstberäkningsregler som gäller för fastigheter. Den skattepliktiga vinsten resp. den av— dragsgilla förlusten får dock inte uppgå till lägre resp. högre belopp än det som framkommer vid tillämpning av aktie— vinstreglerna. Regeln är tillämplig under förutsättning att fastigheten utgör bolagets väsentliga tillgång.

Sjunde stycket avser s.k. vinstbolagstransaktioner. Innebör— den av regeln är att det pris den skattskyldige erhåller vid avyttring av en aktie i ett sådant bolag oavkortat anses utgöra skattepliktig reavinst. Bestämmelsen gäller om det vid

avyttringen finns Obeskattade vinstmedel i bolaget till följd av att större delen av dess tillgångar före avyttringen av aktierna överlåtits på den skattskyldige eller annan.

Bestämmelserna om s.k. interna aktieöverlåtelser i åttonde stycket medför att hela köpeskillingen anses utgöra skatte— pliktig vinst även när aktier i ett fåmansbolag överlåts till ett annat fåmansbolag, i vilket säljaren eller honom närstå—

ende person äger aktier.

De nu nämnda skatteflyktsbestämmelserna gäller även om över— låtelsen avser vissa andra värdepapper än aktier, t.ex. kon— vertibla skuldebrev eller optionsrätter utgivna av bolaget. 2.3 Reavinstbeskattning av skuldebrev

För beskattning av skuldebrev gäller i grunden samma förut— sättningar som när KL infördes. Det krävs således att ett skuldebrev i princip förvärvats av den skattskyldige genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, och att skuldebrevet varit i den skattskyldiges ägo mindre än fem år. Vidare krävs att det inte är frågan om yrkesmässig avyttring.

Enligt 35 ä 4 mom. KL beskattas reavinster" på skuldebrev enligt följande:

Innehavstid Skattepliktig reavinst

Mindre än 2 år 100 procent 2 år men mindre än 3 år 75 "

3 år men mindre än 4 år 50 "

4 år men mindre än 5 år 25 "

Efter fem års innehav är hela vinsten skattefri. Vinsten är också skattefri — oavsett innehavstidens längd — om egendomen avyttrats genom tvångsförsäljning och det inte skäligen kan antas att avyttringen skulle ha ägt rum även om tvång inte förelegat. I syfte att hindra missbruk har den s.k. skylde— mansregeln införts. Den innebär att avyttring av egendom som förvärvats från en närstående genom benefikt fång i vissa

fall föranleder reavinstbeskattning.

Skuldebrev, som en person efterlämnat vid sin död anses all— tid utgöra arvfallen egendom för dödsboet och arvingarna. Detta gäller oberoende av när och hur den avlidne förvärvat egendomen. Även skuldebrev som erhållits genom de äktenskaps— rättsliga fången förvärv enligt 8 kap. 3 5 GB (gåva till make onl högst 5 000 kr.), giftorätt och fördel av oskiftat bo

utesluter reavinstbeskattning.

Innehavstiden för skuldebrev beräknas med utgångspunkt från förvärvsdagen. Har ett skuldebrev varit i samma ägares ägo i flera perioder, räknas alltid tiden från dagen för det sista förvärvet. Är skyldemansregeln tillämplig beräknas innehavs— tiden dock med utgångspunkt från givarens förvärv. Likaså är fångesmannens förvärv bestämmande för vinstbeskattningen när moderbolag säljer tillgångar som upptagits i bolaget genom fusion enligt 14 kap. 8 & ABL.

För att reavinstbeskattning skall utlösas krävs en avyttring av skuldebrevet. Beskattning av orealiserad värdestegring ifrågakommer således inte.

Ett skuldebrevs anskaffningskostnad utgörs i regel av den köpeskilling som erlagts vid förvärvet. Har ett skuldebrev erhållits som skattepliktig förmån är anskaffningskostnaden lika med skuldebrevets värde vid den tidpunkt förmånen var tillgänglig för lyftning dvs. det belopp som beskattats när

skuldebrevet erhölls.

Vinsten skall beskattas det år då första delen av köpeskil— lingen betalas. Skattskyldighet inträder då för hela vinsten. Är köpeskillingens storlek inte känd vid detta tillfälle beskattas endast den kända delen detta år. Resterande del av

köpeskillingen beskattas när den blivit känd till sitt be— lopp.

Reaförlust på skuldebrev beräknas i princip enligt samma

grunder som gäller för reavinst.

Avdrag för reaförlust får göras från sådan reavinst eller lotterivinst som är hänförlig till inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet. Underskott får inte avräknas som allmänt avdrag från den skattskyldiges inkomst från förvärvskällor inom andra inkomstslag. Fr.o.m. 1983 års taxering gäller även den begränsningen att förluster på premieobligationer, som emitterats efter 1980, endast får kvittas mot reavinster på premieobligationer. Avdrag medges dock för reaförluster — med angivna förbehåll — under ett senare beskattningsår om avdra— get inte kan utnyttjas under förluståret. Avdraget måste dock utnyttjas senast sjätte beskattningsåret efter det till vil—

ket förlusten är hänförlig.

2.4 Gränsdragning mellan ränta och kapitalvinst

Värdeförändringar på obligationer och andra skuldebrev be— skattas antingen som ränta eller som kapitalvinst (reavinst). En räntebeskattning innebär att vinster beskattas fullt ut hos långivaren. Den skattepliktiga delen av en kapitalvinst reduceras däremot ju längre tid som ett skuldebrev innehas. Efter fem års innehav är hela vinsten skattefri. En ytterli— gare skillnad är att avdragsrätten för räntor i princip är fullständig. Om ränteintäkterna skulle understiga räntekost— naderna kan underskott inte med full verkan kvittas mot in- täkter i andra förvärvskällor. Endast 50 % av det uppkomna

underskottet kan utnyttjas. Underskottet är emellertid fullt

kvittningsbart mot framtida ränteöverskott. Reaförluster kan däremot endast kvittas mot reavinster och lotterivinster. Reaförluster kan dock kvittas mot framtida reavinster utan hänsyn till avdragsbegränsningsreglerna. Det är därför ofta av stor betydelse om en värdeförändring klassificeras som

ränta eller kapitalvinst.

KL innehåller inte någon definition av begreppet ränta. Av rättspraxis framgår dock att räntebegreppet är strikt for— mellt. Huvudregeln är att endast vad som betecknas som ränta skall behandlas som ränta i skatterättsligt hänseende. Detta synsätt medför att värdestegringar på skuldebrev normalt anses utgöra en kapitalvinst. Beskattningen sker således enligt reavinstreglerna. I vissa fall har dock ändringar i kapitalvärdet på skuldebrev ansetts utgöra ränta. Sålunda har kompensation för penningvärdets fall (indextillägg) jäm— ställts med ränta (RÅ 1943 ref. 19 och RÅ 1943 Fi 379). Det— samma gäller ränteskillnadsersättning (RÅ 1939 Fi 2). Även vinst vid inlösen eller överlåtelse av s.k. finansväxlar har beskattats som ränta (RÅ 1972 ref. 51). En liknande bedömning gjordes avseende ett skuldebrev som skulle ges ut till en kurs som motsvarade 45 procent av nominellt belopp. Vinsten vid inlösen betraktades som ränta (RÅ 82 Aa 152). I de två sistnämnda rättsfallen hade den periodiska räntan ersatts med ett vid emissionen fastställt engångsbelopp, som skulle lyf- tas i samband med inlösen. Ersättningen var alltså fastställd från början. Den var således förutsebar och skulle utgå oav- sett t.ex. förändringar i marknadsräntan. Även vinst som uppkommit vid inlösen av ett konvertibelt skuldebrev till överkurs har behandlats som ränta (RÅ 1969 Fi 1396). Har ett skuldebrev ursprungligen getts ut till pari men kursen sedan sjunkit behandlas däremot Värdeförändringar på vanligt sätt

enligt reavinstreglerna.

Av särskild lagstiftning följer att vinster och förluster på bankcertifikat, statsskuldväxlar och skattkammarväxlar skall behandlas som ränta (41 e 5 KL).

Särskilda problem uppkommer vid behandlingen av underkurspap— per. Med underkurspapper avser utredningen dels obligationer och andra skuldebrev som försäljs vid emissionstillfället till ett belopp som understiger obligationens resp. skulde— brevets nominella värde, dels sådana som på grund av ränte— förändringar under löptiden försäljs till ett belopp som

understiger papperets nominella värde.

Fördelen med lånekonstruktionen är för låntagaren att kostna— der för ränta och amorteringar omfördelas i tiden. Långivaren tillgodogör sig i första hand värdestegringen mellan under— och parikurs. I vad mån detta är mer intressant än vanliga räntebärande lån sammanhänger — förutom bedömningar om den kommande inflations— och ränteutvecklingen — med bl.a. den

skattemässiga behandlingen av värdestegringen.

När ett företag ger ut ett skuldebrev till underkurs uppkom— mer således frågan hur värdestegringen skattemässigt skall

behandlas vid inlösen och avyttring av skuldebrevet.

I praxis har — som nyss nämnts — den värdestegring som mot— svaras av skillnaden mellan under— och parikurs behandlats som ränta vid inlösen. Hur värdestegringen skall hanteras vid

överlåtelser under löptiden är däremot oklart.

Vinster vid överlåtelser eller inlösen till pari av ett skul— debrev som ursprungligen emitterats till pari med marknads—

mässiga villkor skall däremot alltid reavinstbeskattas.

Utges ett skuldebrev till en kurs som överstiger nominellt belopp (överkurs) beroende på t.ex. att avkastningen översti—

ger marknadens krav uppkommer likaså frågan hur värdeföränd—

ringar skall behandlas vid inlösen och avyttring av skulde—

brevet. Beskattningskonsekvenserna är oklara.

Det aktuella rättsläget kan sammanfattas så att det i vissa fall är oklart hur Värdeförändringar på skuldebrev skall beskattas. Denna osäkerhet är särskilt markerad vid beskatt—

ningen av skuldebrev som utgetts till under— eller överkurs.

2.5 Beskattning av köp— och Säljoptioner

Aktie— resp. ränteoptionen är en rättshandling, genom vilken utfärdaren åtar sig att sälja eller köpa en aktiepost/obli— gation till i optionen angivet pris under förutsättning att den som åtagandet riktar sig till önskar utnyttja optionen och meddelar detta till utfärdaren inom den tid som angetts i

optionen. Utfärdarens motpart förvärvar genom optionen en valmöjlighet nwllan att påfördra att affären genomförs och

att avstå från detta. För denna valmöjlighet betalar han vid förvärvet av optionen en ersättning till utfärdaren, kallad

premium.

KL saknar särskilda regler för beskattning av köp— och sälj— optioner. Gällande rätt bygger därför på praxis. Av rege— ringsrättens avgöranden (RÅ 80 Aa 151 och RÅ 83 1:90) kan följande slutsatser dras rörande beskattningen av köpoptioner

på aktier.

Det vederlag som optionsutfärdaren erhåller vid utfärdandet av en option skall beskattas som intäkt av tillfällig för— värvsverksamhet enligt reglerna i 35 5 1 mom. KL. Inkomsten utgör således inte reavinst och kan därför inte kvittas mot reaförluster. Utnyttjar innehavaren sin option till köp av aktier utslocknar optionen. Utslocknandet föranleder inte någon beskattning. Aktierna anses förvärvade vid köpetillfäl— let och anskaffningskostnaden blir köpeskillingen jämte

vederlaget för optionen. Utfärdaren av optionen beskattas på

vanligt sätt för aktieförsäljning enligt 35 5 3 mom. KL. Avyttras själva optionen sker beskattning enligt 35 5 4 mom. KL. Avstår innehavaren från att utnyttja optionen p.g.a. att detta inte är ekonomiskt fördelaktigt eller av någon annan

orsak uppkommer en förlust som inte är avdragsgill.

Nuvarande skatterättsliga praxis kan belysas med ett enkelt exempel. En köpoption på 100 aktier SKF B förvärvas i juni 1986 för en ersättning av 3 000 kr., eller 30 kr. per aktie. Optionen löper till utgången av februari månad 1987. Börskur— sen var vid utfärdandet 200 kr. och lösenkursen är samma belopp. I januari nånad 1987 står aktien i 250 kr. Om vi antar at optionens värde då är 5 000 kr. kan optionshavaren välja antingen att utnyttja optionen och köpa aktierna för 200 kr. per aktie eller att sälja optionen för 5 000 kr. eller 50 kr. per aktie. Anskaffningskostnaden blir 230 kr. per aktie om optionen utnyttjas. Vinsten vid försäljningen av optionen blir (5 000 kr. ./. 3 000 =) 2 000 kr. För options— utfärdaren blir dock situationen en annan. Han skall ta upp ersättningen, 3 000 kr., vid 1987 års taxering som intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet. Försäljningen av aktierna skall däremot redovisas vid 1988 års taxering. Avser försälj— ningen äldre aktier skall endast 40 procent av vinsten redo— visas som skattepliktig reavinst. Om optionen förfaller där— för att den blivit värdelös får optionshavaren inte avdrag för den uppkommna förlusten, trots att ersättningen beskattas

hos utfärdaren.

Någon lagstiftning eller praxis avseende beskattningen av ränteoptioner finns inte för närvarande. Gällande rätt be—

träffande ränteoptioner är därför mycket osäker.

. , ...,,p, ,...-_. :)."II ' W ll-E '

1 "".! ' . Jämn!)

! ull."

, RFA. *- " '?

3 DEN SVENSKA KAPITALMARKNADEN

3.1 Inledning

Under senare år har den svenska kapitalmarknaden genomgått betydande förändringar. Dessa rör både aktiemarknaden och handeln med obligationer och liknande räntebärande papper. De mest påtagliga förändringarna har dock tillskapandet av pen— ningmarknaden och en rad nya typer av placeringsinstrument inneburit. Många nya aktörer har sökt sig till kapitalmarkna- dens olika delar och tillströmningen av nytt riskkapital har

varit stark.

I detta avsnitt redogörs översiktligt för förhållandena på kapitalmarknaden. Huvudvikten har lagts på obligations— och penningmarknaden och de olika typer av värdepapper som om- sätts där samt på optionsmarknaden. Anledningen till detta är att dessa marknader torde vara mindre välkända än aktiemark—

naden.

3.2 Aktiemarknaden

Kurserna på börsaktier brukar fluktuera starkt över tiden. Variationerna kan vara mycket kraftiga år från år. Den svens— ka kursutvecklingen under 1980—talet är även internationellt sett ovanlig och saknar motsvarighet i Sverige under de se— naste femtio åren. Nedanstående diagram visar den svenska

kursutvecklingen under åren 1937-1984.

,men Aktieutveckling Sverige 1937-1984 !917-100

In:

3400 _ . Nominell

1000

500

300

100

Källa: TCO—ekonomernas vårrapport 1985

Intresset för aktiemarknaden var under den senare delen av 1970—talet förhållandevis ringa. Omsättningen på Stockholms fondbörs var liten och kurserna överlag låga. Under 1980—ta— let har bilden varit helt annorlunda. Intresset för börsen har ökat mycket starkt vilket tagit sig många olika uttryck. Omsättningen har nångdubblats under stark kursstegring, nya värdepapper som optionsrätter och konvertibla skuldebrev har tillkommit, många nya aktiebolag har introducerats, nya grup— per av placerare har börjat agera på nmrknaden och det ut—

ländska intresset för svenska aktier har ökat markant.

När det gäller börsomsättningen av aktier kan konstateras att den mer än 40—faldigats på sex år. Omsättningen uppgick år

1979 till ca 1,9 miljarder kr. för att år 1985 nå upp till

83,4 miljarder kr. Under denna tidsperiod skedde en särskilt kraftig ökning under år 1983 då omsättningen gick upp till 75,8 miljarder kr. att jämföra med 29,1 miljarder kr. året före. Det starka intresset för aktieplaceringar har bestått även under innevarande år. För tiden fram t.o.m. april månad

noterades en omsättning på 53,9 miljarder kr.

Även kurserna på börsaktierna har undergått en kraftig steg— ring under de senaste åren. Som ett exempel kan nämnas att tidningen Affärsvärldens generalindex, SOHI den 28 december 1979 omräknades till 100,0, vid månadsskiftet april/maj 1986 hade stigit till över 600. På samma sätt som gäller för börs— omsättningen har en generell kursökning ägt rum under varje år under 1980—talet med undantag för 1984, då en svacka note— rades både för omsättningen och kursökningarna. Det samlade värdet av samtliga börsaktier uppgick den 30 april 1986 till nära 380 miljarder kr. att jämföra med ca 50 miljarder kr.

för bara sex år sedan.

En vitalisering av aktiemarknaden har också skett genom en kraftig utökning av antalet papper i vilka omsättning sker. Denna utveckling har skett efter flera olika vägar. Dels har antalet vid Stockholms fondbörs registrerade aktier ökat, dels har en helt ny aktiemarknad, OTC—marknaden, tillkommit och dels har några nya typer av placeringsinstrument som

konvertibla skuldebrev och optionsrätter lancerats.

Antalet nya bolag på aktiemarknaden var särskilt stort under åren 1983 och 1984. Under de åren introducerades inte mindre än 116 bolag. En starkt bidragande orsak till ökningen var att många företag började noteras på OTC—listan som tillkom år 1982. Antalet nyintroduktioner har därefter minskat nen fortfarande sker en inte obetydlig tillströmning av nya bo— lag. Under år 1985 introducerades 11 bolag på Stockholms fondbörs medan 9 nya företag tillkom på OTC—listan.

Under femårsperioden 1981—1985 uppgick nyemissionerna i be— fintliga börsbolag till 13 miljarder kr. Marknadens köp av aktier i nyintroducerade börsbolag översteg under samma tids— period 10 miljarder kr. Om man till detta lägger de 11,5 miljarder kr. som emissioner av konvertibla skuldebrev och optionslån gav kan man konstatera att det totala bruttotill- skottet av riskkapital till aktiemarknaden under tidsperioden 1981—1985 uppgick till 34,5 miljarder kr.

Bilden av aktiemarknaden under 1980—talet präglas alltså av en mycket stark expansion. Till detta har medverkat en rad omständigheter. Nya, rörliga aktieplacerare har tillkommit. Skattesparandet och sedan allemanssparandet liksom aktiefon— derna har påtagligt bidragit till expansionen. Det organise- rade aktiesparandet har även i andra former ökat kraftigt. Under det senaste året har också löntagarfonderna tillfört börsen ett avsevärt kapital. Fr.o.m. år 1982 kan vidare iakt- tas att utländska placerare satsat stora pengar på svenska aktier.

Ett annat viktigt skäl till expansionen är att lönsamheten i det svenska näringslivet på senare år har ökat starkt, bl.a. till följd av 1982 års devalvering. Denna ökade lönsamhet har påverkat aktiemarknaden på flera olika sätt. En ökad vinstni- vå är en stark drivfjäder för aktiekurserna. Näringslivets lönsamhet har också bidragit till en kraftigt förbättrad likviditet hos de rörelsedrivande företagen. Ett antal av dessa rörelsedrivande bolag har placerat överskottslikviditet i aktier. Andra företag har gått in på aktiemarknaden mera av industriella skäl. Några av de största aktieägarna både i denna kategori och totalt sett är Skanska och Volvo, som för

ett tiotal år sedan nästan helt saknade börsaktier.

Den nu skisserade expansionen har naturligt nog medfört en del nya företeelser på marknaden. Många stora aktieposter har

bytt ägare och ett antal bolag har övergått till nya huvud—

ägare. Ett mycket stort antal uppköpserbjudanden har förekom— mit. I samband med olika fall av ändrade majoritetsförhållan— den eller uppköpserbjudanden har också en livlig debatt upp— stått om de regler och rekommendationer som styr beteendet på aktiemarknaden. Denna s.k. börsetikdebatt har också lett till att både statliga och näringslivsanknutna utredningar genom— förs för att söka bringa klarhet i vilka regler som bör styra

aktiemarknaden i framtiden.

3.3 Obligations— och penningmarknaden

3.3.1 Inledning

Upplåningen på kreditmarknaden sker med hjälp av olika värde— papper. På obligationsmarknaden sker en långfristig upplåning med obligationer, förlagsbevis och därmed närbesläktade skule debrev. Den kortfristiga upplåningen sker på penningmarknaden med statsskuldväxlar, företagscertifikat och liknande värde—

papper. Härutöver förekommer en reversmarknad.

Det bör uppmärksammas att majoriteten av placerarna på obli— gations— och penningmarknaden inte träffas av reavinstbe— skattningen. Vinster och förluster på obligationer, stats— skuldväxlar m.m. ingår i rörelseinkomst för banker och för— säkringsbolag och är helt fritagna från beskattning för AP— fonderna, pensionsstiftelser m.fl.

3.3.2 Obligationsmarknaden

Begreppet obligation finns inte särskilt definierat i någon svensk lagstiftning. Kapitalmarknadsutredningen (SOU 1978:11 s. 675) angav att enligt vedertagen uppfattning en obligation skall vara ett skuldebrev som utfärdats för en del av ett skuldbelopp. En obligation skall vidare vara ett s.k. Hess— papper dvs. det skall ges ut i stort antal för den allmänna

rörelsen. Värdepappersrättsligt skall en obligation vara ett

löpande skuldebrev.

För låntagaren är obligationer ett sätt att få tillgång till mindre belopp från ett antal långivare. För långivarna har obligationer den fördelen att de kan omsättas under förut— sättning att det finns en fungerande andrahandsmarknad.

På obligationsmarknaden förekommer i huvudsak följande upp—

låningsinstrument.

Räntebärande obligationer och förlagslån

Denna upplåningsform är den volymmässigt dominerande på den

svenska kreditmarknaden.

Räntebärande obligationer emitteras av svenska staten, in— dustri— och kraftföretag, de största kommunerna samt mellan- handsinstitut för bostads—, kommun— och näringslivssektorer—

nas finansiering.

Obligationslån emitteras i regel med fast försäljningskurs. Vanligtvis är denna parikurs. För närvarande tillåter inte

riksbanken lägre kurs än 97 procent av nominellt skuldebrevs—

belopp.

Obligationer ges ut med både fast ränta under hela löptiden och med klausuler som medger räntejustering. Under senare tid har räntejusteringar gjorts efter 5 år för prioriterade lån och efter 2,5 år för övriga lån. Löptiderna på lånen varierar mellan i huvudsak 3 och 20 år. De räntebärande obligationerna får överlåtas. Kursvinster resp. förluster vid överlåtelser reavinstbeskattas enligt 35 $ 4 mom. KL. Räntan beskattas som inkomst av kapital.

Förlagslån emitteras bl.a. av banker, kreditaktiebolag och industriföretag. Ingen säkerhet lämnas. Som en följd av det högre risktagandet — jämfört med räntebärande obligationer — sker upplåning i form av förlagslån till högre ränta än vad som skulle vara fallet för motsvarande obligationslån. Löpti— den är oftast 10 till 15 år. I övrigt överensstämmer förlags— lånen i huvudsak med obligationsformen. Utgivningen av för— lagsbevis omfattas av riksbankens emissionskontroll. Förlags— lån beskattas på samma sätt som räntebärande obligationer.

Riksobligationer

Riksobligationer kan beskrivas som statliga skuldförbindelser med fast ränta under löptiden. Lägsta valör är 1 miljon kr. Löptiden är 3—7 år. Riksobligationer emitteras både till pari och till variabelt pris efter anbudsförfarande. De ges ut av staten utan någon kreditpolitisk styrning, dvs. de är oprio— riterade. Obligationerna är främst avsedda för företagen. Riksobligationer beskattas på samma sätt som vanliga obliga—

tioner.

Premieobligationer

Premieobligationer emitteras av staten och löper utan ränta. I stället fördelas avkastningen genom utlottning två eller tre gånger per år. Det utlottade beloppet beskattas på pre— mier utgivna före 1986 schablonmässigt med 20 procent om vinsten uppgår till 100 kr. eller mer. Vinster på lägre be— lopp beskattas inte. Någon inkomstbeskattning blir inte ak— tuell (19 & KL). Vinster på premier utgivna efter 1985 är skattefria. Löptiden för premieobligationer är normalt 5 eller 10 år och lånebeloppet återbetalas i sin helhet vid förfallotidpunkten. Med dessa lån vänder sig staten till allmänheten. Vinster eller förluster som uppstår vid avytt— ring av premieobligationer reavinstbeskattas på vanligt sätt

enligt 35 5 4 mom. KL.

Sparobligationer

Sparobligationer ges ut av staten och löper i 3—7 år. De får endast innehas av fysiska personer. Sparobligationerna är utställda till viss man och får i princip inte överlåtas. Endast vid speciella tillfällen, som t.ex. arvsskifte och bodelning är överlåtelse tillåten. Någon reavinstbeskattning

är därför inte aktuell. 3.3.3 Penningmarknaden

Penningmarknaden i dess moderna form uppkom år 1981 när bank— certifikaten introducerades. Marknaden fick dock större bety— delse först när statsskuldväxlarna introducerades sommaren

1982. Sedan dess har penningmarknaden ökat kraftigt.

På penningmarknaden förekommer i huvudsak följande upplå— ningsinstrument.

Statsskuldväxlar och skattkammarväxlar

Statsskuldväxlar och skattkammarväxlar ges ut av riksgälds- kontoret. Växlarna som är löpande skuldebrev, ställda till innehavaren finns i valörerna 1 ndlj. kr. och uppåt. Kund— kretsen består i huvudsak av företag, kommuner, landsting, försäkringsbolag och fonder. Löptiden för statsskuldväxlar är upp till 2 år. Skattkammarväxlarnas löptid är oftast något kortare. Växlarna ges ut till ett diskonterat värde som be— stäms av gällande ränta. På förfallodagen betalas statsskuld— växelns resp. skattkammarväxelns nominella belopp. Skillnaden mellan inköpspris och vad som erhålles vid avyttring eller

inlösen skall alltid behandlas som ränta (41 e & KL).

SOU 1986:37 77 Bankcertifikat

Bankcertifikat ges ut av affärsbankerna och lyder på belopp om 1 milj. kr. eller mera. De är i princip förlagsbevis av typen innehavarskuldebrev. Löptiden är högst 1 år och bestäms efter överenskommelse mellan banken och placeraren. Det beta— las inte ut någon periodisk ränta, utan räntan erhålls an— tingen genom att emission sker till underkurs eller genom att betalning sker i efterhand vid inlösen. Kretsen av långivare är i huvudsak densamma som för statsskuldväxlar. Beskatt— ningsreglerna är desamma som för statsskuldväxlar (41 e & KL).

Företags—, tele— och kommuncertifikat

Dessa certifikat ges ut av företag, televerket och kommuner. Minsta certifikatbelopp är 1 miljon kronor. Löptiden är högst 720 dagar (normalt 30—360 dagar). I övrigt överensstämmer uppbyggnaden med bankcertifikatens konstruktion. Hur skillna— den mellan inköpspris och vad som erhålls vid avyttring eller inlösen skall beskattas är oklart. Bestämmelserna i 41 e & KL

är inte tillämpliga.

Marknadsbevis, finansbevis m.m.

Marknadsbevis och finansbevis m.m. ges ut av banker, finans— bolag och fastighetsförvaltande bolag. Bevisen är enkla skul— debrev ställda till innehavaren. Bevisen kan vara både dis—

kontoanknutna och fastförräntande. De fastförräntande är mycket lika företagscertifikaten till sin uppbyggnad. Är räntan rörlig motsvaras däremot placerat belopp av nominellt

belopp.

Dessa bevis omfattas inte av riksbankens emissionskontroll.

Beskattningsreglerna är oklara.

78 SOU 1986:37 3.3.4 Reversmarknaden

Utöver obligations— och penningmarknaden förekommer en re- versmarknad. Denna marknad består av en mängd olika typer av värdepapper som t.ex. kapitalmarknadsreverser, säljarrever— ser, finans— och kommunreverser samt olika skuldförbindelser. Dessa värdepapper kan vara enkla eller löpande skuldebrev. Räntan kan vara fast eller rörlig. Även löptiderna varierar från i huvudsak ett par veckor till många år. Värdepapperen på reversmarknaden är således av vitt skilda slag. Gemensamt för dessa är emellertid att placeraren inte har någon garanti för att papperen går att omsätta på en andrahandsmarknad. På reversmarknaden finns därför högre räntor, men också större kreditrisker än på obligations— eller penningmarknaden. Bris— terna i likviditet gör att dessa värdepapper inte i egentlig mening är marknadsinstrument. Reversmarknadens omfattning och funktion är svår att fastställa då närmare uppgifter härom saknas. Det kan emellertid antas att nerknaden inte är obe—

tydlig. 3.3.5 Obligations— och penningmarknadens omfattning

Obligations— och penningmarknaden består av dels en primär— marknad för emissioner av nya lån, dels en andrahandsmarknad för redan emitterade obligationer och penningmarknadspapper. Emissionsvolymen har ökat de senaste åren. För staten har det varit en mycket kraftig utveckling. Den skedde först på obli— gationsmarknaden och därefter, sedan staten började ge ut statsskuldväxlar på penningmarknaden. Staten och, i mindre grad, de bostadsfinansierande instituten dominerar utbudet av nya obligationslån. Staten emitterar dock för närvarande obligationslån av mindre omfattning än under början av 1980— talet. I stället ökar emissionsvolymen på penningmarknaden av främst statsskuldväxlar. Den utelöpande stocken av sådana papper kan i maj 1986 uppskattas till ca 250 miljarder kr.,

varav 100 miljarder kr. i statsskuldväxlar, medan obliga—

tionsstocken uppgår till ca 650 miljarder kr. Den totala stocken uppgår således till 900 miljarder kr.

Omsättningen på obligationsmarknaden uppskattas för 1985 till ca 1 000 miljarder kr. och omsättningen på penningmarknaden till ca 1 200 miljarder kr. Den totala omsättningen uppgår således till ca 2 200 miljarder kr. Detta kan jämföras med en omsättning på aktiemarknaden under år 1985 på 83,4 miljarder kr.

Antalet aktörer på marknaden är litet. En huvudorsak kan sökas i obligationsmarknadens uppdelning i en prioriterad och en oprioriterad del. Den förra omfattar viss upplåning av staten, bostadssektorn avseende nyproduktion av bostäder och Allmänna Hypoteksbanken. Placeringen av dessa obligationer sker genom kreditpolitiska regleringar och överenskommelser. På så sätt säkerställs finansieringen inom dessa områden. Räntan på prioriterade lån understiger vanligtvis nerknads— räntan vid emissionstillfället. Den oprioriterade nerknaden består av obligationer som utges av övriga låntagare. Ränte— sättningen på denna marknad är marknadsmässig.

På marknaden agerar främst AP—fonden, försäkringsbolagen och bankerna. Den helt dominerande delen av obligationslånen finns placerade hos dessa. Tillsammans svarar de för drygt

4/5 av marknadens hela obligationsinnehav.

Obligationer och förlagsbevis vid slutet av 1985 fördelade på olika kategorier låntagare.

Nominella belopp 1 miljarder kr.

Låntagare Placerare AP— Försäk— Affärs— Spar— Före— Övri— Sum— fon— rings— banker banker nings—ga ma den bolag banker Staten 72.6 55.8 56.3 5.4 0.3 56.5 246.9 Kommuner 3.0 0.5 0.4 0.1 — 0.9 4.9 Banker 1.2 0.3 0.1 0.0 — 10.1 11.7 Mellanhands— institut 96.7 75.0 64.4 27.8 7.8 40.9 312.6 varav Bostads 87.9 70.3 61.4 26.4 3.7 12.3 262.0 Kommun 2.0 0.9 1.1 0.4 0.0 1.8 6.2 övriga 6.9 3.8 1.9 1.0 4.1 26.7 44.4 Offentliga och privata företag 20.0 5.6 6.4 0.5 — 10.0 42.5 Utländska låntagare 0.2 2.6 1.9 0.0 — — 4.7 SUMMA 193.7 139.8 129.5 33.8 8.1 118.4 623.3

Källa: Riksbanken

Den ojämförbart största placeraren på marknaden har hittills varit AP—fonden. Dess placeringskapacitet har dock stagnerat och realt sett t.o.m. sjunkit på senare år. I slutet av 1960— talet och början av 1970—talet hade fonden ca 50 procent av alla placeringar inom obligationsmarknaden. Andelen har där—

efter sjunkit i och med att pensionsutbetalningarna ökat. Vid

slutet av 1982 uppgick obligationsinnehavet till ca 146 mil— jarder kr. och i december 1985 till ca 194 miljarder kr. Genom sitt stora innehav av obligationer är AP—fonden en mycket betydelsefull aktör på andrahandsmarknaden. Den vikti— gaste motparten till AP—fonden på denna marknad utgörs av bankerna. AP—fonden är helt fritagen från beskattning.

Försäkringsbolagen är inriktade på ett långfristigt sparande. Det är därför naturligt att de är en av de största långivarna på obligationsmarknaden. Dessa bolag är näst efter AP—fonden de största placerarna på marknaden. Vid slutet av 1982 upp— gick obligationsinnehavet till 83 miljarder kr. och i decem— ber 1985 till ca 140 miljarder kr. Försäkringsbolagen utgör en av de stora aktörerna på andrahandsmarknaden för obliga— tioner. Vinster vid försäljning av obligationer m.m. utgör rörelseinkomst. Även ränteintäkterna utgör inkomst av rörel— se. Den del av räntor och vinster som belöper på pensionsspa— rande är helt fritagna från beskattning. Detta gäller dock ej sparande i K—försäkringar där beskattning sker hos försäk— ringsbolagen i form av s.k. ränteskatt.

Bankerna är egentligen inga naturliga innehavare av långfris— tiga obligationer. Inlåningen är kortfristig, vilket borde mötas med en kort och rörlig placeringspolitik. Genom riks— bankens styrning har dock bankerna en stor stock av stats— och bostadsobligationer. Deras totala obligationsinnehav uppgick 1982 till ca 148 miljarder kr. I december 1985 upp— gick denna stock till ca 171 miljarder kr. Även bankerna är betydande aktörer på andrahandsmarknaden för obligationer. Bankerna rörelsebeskattas i likhet med försäkringsbolagen för

ränteintäkter och vinster vid försäljning av skuldebrev.

De icke finansiella företagen har ett relativt litet obliga— tionsinnehav, som emellertid ökar. Vid slutet av 1981 uppgick innehavet till ca 4,0 miljarder kr. I dag kan det uppskattas till ca 35 miljarder kr. Det brukar hävdas att reavinstbe—

skattningen begränsar företagens intresse för placeringar i obligationer. Det normala för företag är att en vinst vid avyttring av värdepapper reavinstbeskattas. Detta innebär att kursförluster på obligationer utgör reaförluster. Reaförlus— ter kan inte kvittas mot rörelseintäkter utan endast mot reavinster. Saknar företaget reavinster är således förlusten

inte avdragsgill.

Allmänhetens obligationsinnehav är i och för sig relativt stort men består till övervägande del av premie— och spar— obligationer. Hushållssektorns totala innehav av obligationer uppgick 1981 till ca 44 miljarder kr. varav ca 38,5 miljarder kr. avsåg spar— och premieobligationer. År 1983 uppgick det totala obligationsinnehavet till ca 59 ndljarder kr. Av det totala innehavet utgjordes ca 53 miljarder kr. av spar— och premieobligationer. Samma år uppgick den totala obligations— stocken till 652 miljarder kr. Hushållssektorns direktägda andel av räntebärande obligationer är således i storleksord— ningen en procent av den totala stocken. Att intreSSet för att köpa räntebärande obligationer är så litet beror sanno— likt bl.a. på den låga avkastningen i förhållande till infla— tionen och att det saknats en fungerande andrahandsmarknad där den private placeraren kan förvandla sitt obligationsin— nehav till likvida medel. Ett annat skäl till att hushållen inte köper obligationer i större utsträckning torde vara att räntan beskattas hårdare än avkastningen på flera andra for— mer av sparande. Visserligen blir en värdestegringsvinst på en obligation skattefri efter fem år, men när denna vinst är liten har skattefriheten mindre betydelse. Hushållens intres— se för räntebärande obligationer har därför riktats mot låg— förräntande obligationer med kraftig underkurs där en större del av den effektiva avkastningen består av värdestegring och inte av ränta. Hushållen har även möjlighet att spara skatte— fritt i obligationer genon1 allemanssparandet. Vidare före— kommer s.k. avkastningsfonder. Dessa fonder har under senare

tid vuxit mycket kraftigt. Den totala fondförmögenheten upp—

gick den 31 december 1985 till ca 18 miljarder kr. Fondande— larna ägs till betydande del av hushållen.

På andrahandsmarknaden förekommer en omfattande obligations— handel i Sverige. Huvuddelen av denna är dock koncentrerad till den prioriterade delen av obligationsmarknaden och en mycket stor del av omsättningen sker mellan skattefria insti— tutioner eller företag för vilka vinster utgör rörelsein—

komst.

Vad avser penningmarknaden synes det finnas en relativt väl fungerande andrahandsmarknad. På marknaden agerar främst

AP—fonden, försäkringsbolag, banker och företag.

Handeln med statsskuldväxlar m.m. upprätthålls av banker och penningmarknadsmäklare som löpande noterar köp— och säljkur— ser. Handeln sker per telefon. De snabba ränteförändringarna på kreditmarknaden och förväntningarna av sådana medför att kurserna ständigt fluktuerar. Omsättningen är som tidigare nämnts hög på denna marknad. 3.4 Optionsmarknaden 3.4.1 Aktieoptioner

Sedan mitten av juni 1985 bedrivs i Sverige marknadsmässig handel med köpoptioner i aktier. Marknaden organiseras och leds av ett privat företag, Optionsmäklarna OM Fondkommission AB (OM), SOHI helt har specialiserat sig på optionshandel. Idén till den svenska marknaden kommer främst från USA, där handel i aktieoptioner påbörjades i Chicago i början av 3970— talet. Aktieoptioner har tilldragit sig stort intresseyätom— lands och numera finns marknader på flera håll i USA3”ÄQen i Kanada, Storbritannien, Västtyskland och NederlähdefffaI har

' " 411' 3:13": optionsmarknader vaxt fram. ”€ ”

.. [glöd 511 '.:

Den typ av köpoption som finns på den svenska marknaden ger innehavaren rätten att under en viss bestämd tid köpa ett visst antal aktier av ett visst slag till ett i förväg be— stämt pris. En standardisering har alltså skett av options— villkoren i fyra olika hänseenden, nämligen beträffande ak— tieslag, antal aktier per optionskontrakt, löptid och lösen— pris. En sådan standardisering har visat sig vara en nödvän— dig förutsättning för en väl fungerande marknad. De ovan nämnda utländska marknaderna utvecklades snabbt sedan villko—

ren standardiserats.

På den svenska optionsmarknaden har standardiseringen skett på följande sätt. Optionernas löptid är kort och överstiger aldrig nio månader. Lösenpriset bestäms till ett visst belopp som i princip ligger fast under hela löptiden. Varje options— kontrakt avser 100 aktier. De dagliga noteringarna på köpop— tionerna anger dock alltid priset per aktie. Optionshandeln skedde ursprungligen med sex olika slag av aktier som under— liggande papper. Under våren 1986 har handeln utvidgats till

att omfatta ytterligare två slag av aktier.

En köpoption avser alltså rätten att köpa redan utgivna ak— tier. Den skiljer sig på det sättet från de Optionsrätter som sedan några år tillbaka funnits på den svenska kapitalmarkna— den. Dessa optionsrätter har utgetts av olika aktiebolag i förening med skuldebrev (optionslån), och ger innehavaren rätt att inom en viss tid teckna nya aktier i bolaget. De

brukar numera ofta gå under beteckningen teckningsoptioner.

Skälet till att aktieoptioner tilldragit sig så stort intres— se utomlands anses främst vara att de öppnar möjligheter till ett mera nyanserat risktagande. En innehavare av aktier kan genom att utställa en option i viss utsträckning gardera sig mot kursfall på aktierna samtidigt som avkastningen på dessa ökar genom den ersättning, premium, som han betingar sig för

sin förpliktelse att sälja aktierna om optionsinnehavaren

påfordrar det. Optionsköparen kan för den begränsade insats som premium utgör tillgodogöra sig den förväntade uppgången av kursen på aktierna. Skulle denna förväntade kursuppgång utebli begränsas optionsförvärvarens förlust till det premium han har betalt för optionen. Inom optionsområdet har utarbe— tats en rad mer eller mindre sofistikerade strategier som i princip ger placeraren möjligheter att välja den risknivå för

sitt engagemang som han själv anser lämplig.

De omständigheter som föranlett den utländska expansionen av optionsmarknaderna har säkerligen också bidragit till den svenska nerknadens snabba utveckling. Till den svenska ut— vecklingen har sannolikt också det senaste årets stora intresse för aktiemarknaden bidragit. Handeln med köpoptio— ner, som alltså startade i juni 1985, fick snabbt en mycket stor omfattning. Fram till årsskiftet 1985/86 omsatte handeln mer än 500 miljoner kr., vilket kraftigt överträffade de prognoser som hade gjorts före starten. Under våren 1986 har handelns omfattning ökat ytterligare och väntas för hela året räknat uppnå ca 5 miljarder kr.

Under år 1986 planeras en introducering på marknaden av sälj— optioner och eventuellt även av indexoptioner. Säljoptionen liknar i grunden köpoptionen men ger till skillnad från den innehavaren rätten att under en viss tid sälja 100 aktier av ett visst slag för ett i förväg bestämt pris. En indexoption saknar underliggande värdepapper. Indexoptionens konstruktion anknyts i stället till något aktieindex. Detta index styr

också optionens Värdeförändringar. 3.4.2 Ränteoptioner I mars 1986 lancerade OM ränteoptioner på kapitalmarknaden.

Till skillnad från aktieoptionerna omfattade handeln redan från starten både köp— och Säljoptioner.

En ränteoption ger innehavaren rätten, men inte skyldigheten, att på en i förhand bestämd dag, lösendagen, köpa (köpoPtion) eller sälja (säljoption) en obligation till en på förhand bestämd ränta, lösenräntan. För denna rättighet betalar op— tionsförvärvaren på vanligt sätt ett premium till utfärdaren. Att en sådan affär kan komma till stånd beror på att utfärda— ren och förvärvaren har olika uppfattningar om nerknadsrän— tans framtida utveckling. Vid handel i köpoptioner förväntar sig utställaren normalt stigande eller oförändrad marknads— ränta medan förvärvaren normalt tror på fallande marknadsrän—

ta.

Det underliggande värdepapperet är en fastförräntande riks— obligation på nominellt en miljon kr. med femårig löptid. Köp eller försäljning av obligationen kan endast ske på lösenda— gen, som inträffar dagen innan optionens slutdag. Optionernas

löptid är maximalt sex månader.

Möjligheten till lösen är emellertid av underordnad betydelse i handeln med ränteoptioner. I stället är det möjligheterna att genom sådana optioner gardera sig mot ränterisker eller att höja avkastningen på ett kapital SOHl är av avgörande betydelse. Att lösensituationen är ndndre betydelsefull har föranlett OM att utforma reglerna för ränteoptioner på ett sätt som på flera viktiga punkter skiljer sig från bestämmel- serna för aktieoptioner. Det är t.ex. inte nödvändigt för utfärdaren av en option att deponera en obligation som säker— het för fullgörandet av sina förpliktelser. Utfärdaren kan välja att säkra sin förpliktelse på annat sätt. Ett annat exempel är att ett särskilt avräkningsförfarande, stängning, införts som ett alternativ till lösen. Stängning innebär att en avräkning görs mellan utfärdare och innehavare som om

lösen hade skett men utan att den faktiskt sker.

Värdet på en ränteoption beror av flera faktorer som exem— pelvis skillnaden mellan optionens lösenränta och marknads—

räntan, den återstående löptiden och marknadsräntans rörlig— het. Vid stängning och lösen är det endast skillnaden mellan lösenräntan och marknadsräntan som är av betydelse. I sådana fall beräknas värdet av den underliggande obligationen med ledning av dessa räntor. Skillnaden mellan dessa värden blir avgörande för hur avräkningen skall ske mellan de båda par—

terna i optionsavtalet.

Även handeln med ränteoptioner har överträffat de prognoser som gjordes före starten. Redan en månad efter handelns på— börjande omsattes 1 000 kontrakt per dag, vilket motsvarar en omsättning på ca 20 miljoner kr. För tiden fram till årsskif— tet 1986/87 beräknas att handeln i ränteoptioner skall omsät—

ta 1,5—2 miljarder kr.

Marknaden för ränteoptioner startades i ett skede när mark— nadsräntan föll snabbt och utan egentliga rekyler. Det ledde till dramatiska värdestegringar på köpoptionerna. Vissa av dessa optioner hade redan efter en rånad ökat i värde med över 800 %. Sådana värdestegringar är dock inte typiska för optionsmarknaden. I tider med lugnare utveckling av marknads— räntan blir värdeförändringarna på ränteoptionerna betydligt

mindre.

) _H H IH

."” %-

"9— m nd"

. . i J"" (HI .. ..1 +:. , _... H.?"

JL: * .' .... . lll

Jm 75%;sz

. 'n.

ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

4 INLEDNING

Vår huvuduppgift är att göra en översyn av skattereglerna beträffande lös egendom utom lösöre. I denna uppgift ingår också att lägga fram förslag om hur gränsdragningen mellan inkomst och kapitalvinst bör utformas vid värdestegring på

skuldebrev.

Vid reavinstbeskattningen av lös egendom används i dag två olika regelsystem, ett för aktier och liknande handlingar och ett för övrig lös egendom. Vad gäller värdepapper kan saken också uttryckas så att andelsrätter beskattas enligt regel— systemet i 35 5 3 mom. KL, och fordringsrätter beskattas enligt ett annat system i 4 mom. av samma lagrum. Ursprungli— gen fanns i KL endast en beskattningsmetod för reavinster. Grundtanken var då att endast egendom som förvärvats i speku— lationssyfte skulle träffas av reavinstbeskattning. Ett så— dant syfte ansågs dock mycket svårt att med tillräcklig nog— grannhet precisera i en lagtext. Därför infördes i stället en presumtion i lagtexten enligt vilken spekulationssyfte ansågs föreligga när egendomen såldes efter en förhållandevis kort

tid. För lös egendom valdes tidsperioden fem år.

År 1951 infördes en fallande skala, varigenom den skatteplik— tiga reavinsten stegvis reducerades alltefter innehavstidens längd inom femårsperioden.

En i tiden obegränsad reavinstbeskattning av aktier och lik— nande värdepapper infördes år 1966. För annan lös egendom t.ex. skuldebrev, obligationer och förlagsbevis behölls den

tidigare tidsbegränsade beskattningen.

Nuvarande aktievinstregler tillkom år 1976. Vid den översynen av reavinstbeskattningen övervägdes ett gemensamt beskatt— ningssystem för all lös egendom utom visst lösöre. Dåvarande departementschefen uttalade dock att obligationer och liknan— de handlingar samt fordrings—, options— och förlagsrätter normalt inte var föremål för samma långsiktiga värdestegring som aktier och ej heller omsattes i samma utsträckning. Det ansågs därför att det inte fanns anledning att vid reavinst- beskattningen behandla dem som aktier. De konvertibla skulde— breven ansågs Visserligen inta en särställning genom att

värdet på dem i många fall kunde Väntas stiga i samma mån som

aktierna i det bolag som gett ut skuldebreven. Departements— chefen framhöll emellertid att det då inte heller för dessa värdepapper fanns tillräckliga skäl för beskattning enligt

aktievinstreglerna.

Beträffande konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning av aktier fann vi (Ds Fi 1983:25 och Ds Fi l984z24) att övervägande skäl talade för att dessa borde behandlas som aktieliknande handlingar i reavinsthänseende. Skattepliktig reavinst skulle således enligt förslagen i princip beräknas enligt bestämmelserna i 35 $ 3 mom. KL. Vid den lagstiftning som följde ansågs det dock lämpligt att avvakta med en förändring av beskattningen av skuldebrev utgivna i optionslån till dess kommittén lämnat sitt förslag till beskattningsregler på hela skuldebrevsområ— det (prop. l984/85:l93 s. 35). Evig reavinst på konvertibla skuldebrev infördes emellertid (SFS l985:307—309).

I våra föregående delbetänkanden har vi redovisat vår syn på

hur vinstbeskattningen bör utformas vid avyttring av vissa

särskilda värdepapper och rättigheter. I detta betänkande tar vi upp återstående frågor i utredningsuppdraget till behand— ling. De två övergripande frågorna har varit aktie— och skul— debrevsbeskattningen efterson1 beskattningsreglerna på dessa områden enligt vår uppfattning i stora stycken är komplicera— de och svårtillgängliga. De brister som framstår som mest påtagliga rör bestämmandet av anskaffningskostnaden för ak— tier och behandlingen av underkurser på skuldebrev i vissa

fall.

WIN.! .p- . LW

. J ..”” IJ M-

AKTIEBESKATTNINGEN

5 ALLMÄNNA SYNPUNKTER

De nu gällande bestämmelserna för beskattningen av aktievins— ter infördes i huvudsak genom lagstiftning år 1976. Redan i samband med genomförandet av denna reform av aktievinstbe— skattningen började kritiken komma mot reglernas utformning. Kritiken, som gick ut på att bestämmelserna skulle bli allt— för komplicerade och svårtillämpade, kan beskrivas på följan— de sätt.

Systemet med flera alternativa beräkningsmetoder medför att en viss bestämd transaktion kan redovisas på olika sätt med vitt skilda skattekonsekvenser. Det är ofta svårt för den enskilde aktieägaren att genomföra de olika beräkningar som är nödvändiga för att säkert kunna bedöma vilket alternativ som är förmånligast för hononx ur skattesynpunkt. Särskilt besvärliga kan beräkningarna bli om fond— och/eller nyemis— sioner förekommit under innehavstiden. Men även om beräk— ningarna kan utföras är det i många fall svårt för aktieäga— ren att bedöma de olika beräkningsmetodernas effekter på längre sikt. Förekomsten av alternativa beräkningsmetoder kan också leda till rättsförluster. Det sker t.ex. om den skatt- skyldige inte kan utföra en komplicerad resultatberäkning och därför väljer schablonregeln trots att hans transaktion i verkligheten medfört lägre vinst än den som han då kommer att

redovisa eller kanske rent av en förlust.

Kritiken mot aktievinstreglernas tekniska utformning har efter år 1976 upprepats i olika sammanhang. Enligt kommitténs uppfattning har kritiken inte dämpats under den tid som reg— lerna varit i bruk. De svårigheter som kunde förutses i sam— band med övergången till de nya reglerna år 1976 har inte övervunnits. Den erfarenhet som bestämmelsernas användning under tio år har gett både skattskyldiga och taxeringsmyndig— heter har alltså inte varit tillräcklig för att göra reglerna lätta att förstå och tillämpa. Tvärtom kan befaras att de många fond— och nyemissioner som företagits under de senaste åren komplicerat den praktiska hanteringen ytterligare.

I våra direktiv sägs också att aktiereglerna har tekniska brister och att bestämmelserna är svåra att tillämpa. Det framhålls därför som en huvuduppgift för kommittén att göra en teknisk översyn av regelsystemet för aktievinstbeskatt—

ningen.

Som redovisas nedan i avsnitt 6 har kommittén emellertid kommit fram till den slutsatsen att möjligheterna till rent tekniska förbättringar av de gällande bestämmelserna är myc— ket begränsade. Den enda förbättringen i det avseendet som kommittén funnit vara av någon betydelse är att bestämma anskaffningskostnaden för försålda tecknings— och delrätter erhållna till följd av aktieinnehav till 0 kr. i stället för att beräkna denna med den i praxis utformade proportione— ringsregeln som en andel av moderaktiens anskaffningskostnad. Det är alltså kommitténs uppfattning att rent tekniska för— bättringar är svåra att åstadkomma i den nuvarande genom— snittsmetoden.

En diskussion som begränsas till det nuvarande aktievinstsys— temets rent tekniska utformning blir därför inte särskilt fruktbar. Visserligen innebär den ovan antydda bestämmelsen

om anskaffningskostnaden för tecknings— och delrätter enligt

kommitténs uppfattning en otvetydig förenkling men systemets grundläggande svagheter kommer ändå att kvarstå.

Ovan har kritiken mot de gällande aktievinstreglernas teknis— ka utformning kortfattat redovisats. I debatten har emeller— tid även annan, mer principiell, kritik framförts mot aktie—

vinstbeskattningen.

Gällande aktievinstregler bygger inte i oväsentlig utsträck— ning på historiska förhållanden. I vissa avseenden kan dessa ledas tillbaka till förra seklet. Som ett exempel kan nämnas spekulationskriteriet. När reavinster började beskattas i Sverige mot slutet av 1800—talet var förutsättningen för beskattning att spekulationsavsikt låg bakom avyttringen. I nuvarande bestämmelser beaktas spekulationskriteriet på så sätt att vinster på korttidsinnehav beskattas till 100 %

medan vinster på längre innehav endast beskattas till 40 %.

De historiskt givna omständigheter som aktievinstbeskatt— ningen delvis bygger på har ibland kritiserats för att vara mer eller mindre godtyckliga. I tidigare debatt diskuterades t.ex. frågan om kapitalvinster alls borde beskattas inom inkomstsystemets ram. En annan principiell fråga är om skill— naden mellan inkomst och kapitalvinst är så stor att den motiverar skattemässig åtskillnad dem emellan. Vidare brukar anföras att vinster på investerat kapital ofta mer beror av samhälleliga åtgärder, t.ex. den förda ekonomiska politiken, än av investerarens åtgärder. Dessa frågor har naturligtvis aktualitet även i dag. På senare tid har emellertid andra frågor börjat komma fram i debatten. Det gäller bl.a. möjlig- heterna att bredda skattebaserna för att samtidigt kunna sänka olika skattesatser. En annan viktig fråga som också börjat framskymta allt oftare numera gäller beskattningsreg— lernas betydelse för den ekonomiska tillväxten. Det brukar göras gällande att kapitalvinstbeskattningen påverkar till— växten negativt. Också inflationens inverkan på beskattningen

av värdestegringsvinster är av intresse i detta sammanhang. En annan vanlig generell kritik mot skattereglerna är att de är både komplicerade och ineffektiva och i praktiken orättvi—

sa.

Hushållens direkt ägda andel av aktiestocken på börsen har kontinuerligt minskat. Bara under de senaste tio åren har hushållens direktägda andel av börsstocken sjunkit från ca 50 % till endast 20 %. Många hävdar att detta har skett främst p.g.a oförmånliga skatteregler. Dessa anses missgynna enskilda personers aktieinnehav till förmån för institutio— nella ägare. Oavsett om detta är riktigt eller inte är det ett faktum att reavinstbeskattningens bas har minskat och fortfarande minskar. Enligt en sådan uppfattning är det där— för fullt möjligt att skatteintäkterna på aktievinster kommer

att minska i framtiden.

Nuvarande beskattningsregler har utarbetats efter förslag från flera olika utredningar. Större ändringar av regelsyste— met skedde år 1951 efter förslag från 1944 års allmänna skat— tekommitté, år 1966 efter förslag från Aktievinstutredningen och år 1976 efter förslag från Realisationsvinstkommittén. Den huvudsakliga tendensen i utvecklingen av aktievinstreg— lerna kan sägas vara att de gått mot ökad precision i be— skattningen. Numera åsyftas att den verkliga vinsten skall beskattas. Reglerna har därför efter hand blivit alltmer

komplicerade.

En annan tendens som kan skönjas är att de genomförda änd— ringarna tämligen omgående utsatts för kritik. Reglerna har ofta bedömts som svårförståeliga, administrativt besvärliga och hindrande för omsättningen. En annan invändning går ut på att bestämmelsernas utformning leder till en del transaktio— ner, t.ex. förlustframtagningar, som endast eller till över—

vägande del görs av skatteskäl.

Att nya beskattningsregler så småningom utsätts för kritik är naturligt med tanke på den fortgående samhällsutvecklingen. Det är därför följdriktigt att dessa regler ses över med jämna mellanrum. Det kan emellertid hävdas att den strävan mot teknisk perfektion och millimeterrättvisa som kan skönjas bakom utvecklingen av regelsystemet har skapat nånga av de

nuvarande problemen.

Den nu redovisade kritiken mot aktievinstreglerna har föran— lett kommittén att inte endast söka förbättringar av det nuvarande regelsystemet utan att också ta upp alternativa beskattningsmetoder till behandling. Kommittén har övervägt flera olika metoder och varianter av dessa. I detta betänkan—

de redovisas de som vi anser förtjäna särskild uppmärksam— het.

Dessa metoder är den modifierade genomsnittsmetoden, saldome— toden, innehavsmetoden och omsmetoden.

Den modiferade genomsnittsmetoden bygger på de nuvarande reglerna men har utformats på ett betydligt enklare sätt. Saldometoden grundas på en s.k. portföljprincip, dvs. det är ändringar i en skattskyldigs totala aktieportfölj över ett beskattningsår som ligger till grund för beskattningen. Tan— ken med innehavsmetoden är att slopa reavinstbeskattningen och ersätta den med en särskild innehavsskatt, som beräknas på grundval av den skattskyldiges aktieförmögenhet vid be— skattningsårets utgång. Även i omsmetoden slopas reavinstbe— skattningen. I stället utgör försäljningssumman vid omsätt- ningen av aktierna underlaget för beskattningen. Omsmetoden innebär en direkt påbyggnad av den nuvarande omsättningsskat—

ten.

Det är kommitténs övertygelse att det ovan beskrivna sättet att angripa problemen inte bara vitaliserar debatten utan

också ger statsmakterna ett bättre beslutsunderlag för en

reformering av aktiebeskattningen än ett förslag som endast tar fasta på de begränsade möjligheterna till rent tekniska

förändringar i det nuvarande regelsystemet.

Kommittén har för sin del funnit skäl att förorda den modi- fierade genomsnittsmetoden som grundval för en reformering av

beskattningen på aktievinstområdet.

6 MÖJLIGHETER TILL FÖRBÄTTRINGAR AV NUVARANDE SYSTEM

6.1 Inledning

Som bakgrund till vårt förslag till aktiebeskattning enligt en modifierad genomsnittsmetod lämnar vi först en redogörelse för möjligheterna att i tekniskt avseende förbättra den nuva— rande genomsnittsmetoden.

Den nu gällande aktievinstbeskattningen förenar flera vitt skilda sätt att redovisa den skattepliktiga vinsten. För yngre aktier, dvs. aktier som har innehafts kortare tid än två år, tillämpas en aktie för aktie—metod. Det innebär att resultatet av en avyttring beräknas med ledning av försälj— ningspris och anskaffningskostnad för varje enskild aktie. Metoden är korrekt eftersom den verkliga vinsten eller för— lusten kommer att läggas till grund för beskattningen. Den förutsätter dock i princip att vinstberäkning görs för varje

aktie för sig.

För äldre aktier gäller som huvudregel att beskattningen sker enligt genomsnittsmetoden. Metoden innebär att innehavet av äldre aktier i ett bolag behandlas som en enhet. Den samman— lagda anskaffningskostnaden för samtliga aktier av ett visst slag skall fördelas med lika belopp på var och en av dessa aktier. Metoden är riktig såtillvida att den verkliga vinsten blir beskattad. Den är också riktig på det sättet att hänsyn tas till den värdeförskjutning som sker från äldre till ny—

emitterade aktier vid ny— och fondemissioner.

Den tredje metoden att beräkna vinst är den s k schablonre— geln. Den gäller för aktier som är börsnoterade eller föremål för liknande notering. Enligt regeln får anskaffningskostna— den beräknas till 25 % av det vid avyttringen uppnådda netto— försäljningspriset. Innebörden av regeln är att 30 % av detta

pris skall redovisas som skattepliktig vinst.

Genomsnittsmetoden infördes år 1976 efter förslag från Reali— sationsvinstkommittén. Uppslaget till denna metod hade kom— mittén fått från Danmark där genomsnittsmetoden infördes redan år 1962. De danska aktievinstreglerna har varit föremål för översyn av "kommissionen om beskatningen af aktieselska—

ber og aktionarer", den s.k. selskabsskattekommissionen.

Kommissionen hade att utgå från en beskattningsmetod, vars regler om resultatberäkningen i hög grad liknade den nuvaran— de svenska huvudregeln för äldre aktier. Kommissionen redovi- sade sina överväganden i "Betamkning om beskatning af aktie— avancer", som utkom år 1978. Dess slutsats blev att genom- snittsmetoden endast kunde förbättras i nerginella hänseen—

den.

Kommittén har tagit del av den danska kommissionens övervä- ganden och granskat dess slutsatser. Vi har också sökt andra möjligheter att förbättra metoden i tekniskt avseende. Som tidigare nämnts har vi dock funnit att förbättringsmöjlighe— terna i det nämnda avseendet är mycket begränsade. Vi redovi— sar dessa överväganden nedan i avsnittet om tekniska förbätt— ringar. Vår slutsats om möjligheterna till tekniska förbätt— ringar har lett oss till att ta upp genomsnittsmetoden till behandling i ett vidare sammanhang. Vi har då kommit fram till en metod för aktievinstbeskattningen som visserligen bygger på genomsnittsberäkning av anskaffningskostnaden men som i övrigt starkt förenklats i förhållande till dagens regler. Det är denna metod vi kallar den modifierade genom—

snittsmetoden.

SOU 1986:37 101 6.2 Tekniska förbättringar

De tekniska problem som vidlåder den nuvarande metoden rör väsentligen beräkningen av anskaffningskostnaden. Två del— problem finns. Vid långa innehav och i synnerhet när många delköp och delförsäljningar har gjorts under tiden samt för benefikt förvärvade aktier kan det vara mycket svårt, ibland omöjligt, att ange den exakta anskaffningskostnaden. I vissa fall kan det till och med vara vanskligt att ange en ungefär— lig anskaffningskostnad. Det är emellertid klart att ett system som skall byggas på beskattning av den verkliga vins— ten nödvändigtvis kräver att anskaffningskostnaden kan anges till rätt belopp. Det som framför allt har ansetts försvåra beräkningen av anskaffningskostnaden för äldre aktier är dock

förekomsten av ny— och fondemissioner.

Nedan skall ett par möjligheter att förenkla metoden berö—

ras. 6.2.1 Anskaffningskostnad för tecknings— och delrätter

Beräkningen av en avyttrad teckningsrätts anskaffningskostnad sker genom en proportioneringsmetod som har utformats i pra— xis. Anskaffningskostnaden uppgår till ett pris motsvarande

teckningsrättens försäljningspris moderaktiens

aktiens kurs inkl. teckningsrätt x anskaffningspris

Innebörden av formeln är att teckningsrätten åsätts en an— skaffningskostnad som motsvarar den värdeminskning som moder— aktien undergår vid emissionen. Säljer en aktieägare en teck— ningsrätt i samband med en nyemission är detta liktydigt med en avyttring av en del av hans investering i bolaget. Att han därvid får tillgodoräkna sig en viss anskaffningskostnad vid

resultatberäkningen är således fullt konsekvent.

Den förenkling som kan uppnås i detta sammanhang är att åsät- ta teckningsrätten anskaffningskostnaden 0 kr. Konsekvenserna

av en sådan åtgärd blir i huvudsak följande.

Vid avyttringar av teckningsrätter kommer proportionerings— regeln aldrig att användas. Den kan utmönstras som obehövlig. Redovisningen av försäljningen kan inskränkas till att netto— försäljningspriset anges. Kontrollen förenklas på motsvarande sätt.

Metoden rubbar inte principen att det verkliga resultatet av aktieinnehavet blir beskattat. Den innebär emellertid en förskjutning av beskattningen i tiden. En viss anskaffnings— kostnad, som rätteligen borde få dras av från nettoförsälj— ningspriset, blir inte beaktad vid Vinstberäkningen. I stäl— let kvarstår moderaktiens anskaffningskostnad oförändrad. Den skattskyldige får vänta med avdraget till dess han avyttrar moderaktien. Om många emissioner företas under innehavstiden och den skattskyldige konsekvent avyttrar sina teckningsrät— ter blir resultatet en ackumulerad förtida beskattning. Det är då också tänkbart att en avyttring av moderaktien leder till en stor förlust. Detta är emellertid fullt konsekvent och innebär inget annat än att den skattskyldige utjämnar sin skatt på aktieinnehavet till den verkliga vinsten. Sammanta— get leder metoden dock undantagslöst till en något sämre situation för de skattskyldiga eftersom de drabbas av en tidigare skattebelastning. Med hänsyn till de i allmänhet låga Värdena på teckningsrätter blir försämringen normalt av

marginell betydelse.

Sannolikt leder metoden till ytterligare en förbättring för det allmänna. Det är nämligen en ganska vanlig uppfattning bland taxeringsfolk att den i samband med teckningsrätters försäljning utnyttjade anskaffningskostnaden ofta "glöms bort" när moderaktien säljs. Den skattskyldige är ju då skyl—

dig att avräkna den del av anskaffningskostnaden som han

dragit av vid tidigare försäljningar av teckningsrätter. En sådan avräkning torde således i många fall inte förekomma. Om teckningsrättens anskaffningskostnad sätts till 0 kr bortfal—

ler problemet.

Om den skattskyldige i samband med en nyemission säljer samt— liga erhållna teckningsrätter uppkommer ytterligare en för— del. Han behöver då inte räkna om den genomsnittliga anskaff— ningskostnaden på sitt innehav eftersom såväl antalet aktier som den sammanlagda anskaffningskostnaden är oförändrad. Väljer den skattskyldige att sälja några teckningsrätter och utnyttja de resterande för nyteckning måste dock den genom— snittliga anskaffningskostnaden räknas om. I det fallet för— ändras nämligen antalet aktier i innehavet och deras samman—

lagda anskaffningskostnad.

Vad som ovan sagts om teckningsrätter gäller på nutsvarande sätt för de delrätter (delbevis) som aktieägaren kan få i samband med fondemission. Den försämring för den skattskyldi— ge, som ligger i att någon del av anskaffningskostnaden inte skulle få avräknas, torde dock undantagsvis kunna bli större vid fondemission. Om en fondemission t.ex. görs så att aktie— ägaren inte kan utnyttja ett större antal delrätter utan kompletteringsköp och därför väljer att sälja delrätterna kan

en förhållandevis stor förtida beskattning inträffa.

I betänkandet (Ds Fi 1984z24) Reavinst på optionslån föreslog kommittén att en aktieägares anskaffningskostnad för en före— trädesrätt att teckna ett konverterings— eller optionslån skulle sättas till 0 kr. Förslaget, som motiverades av för— enklingsskäl, genomfördes med verkan från halvårsskiftet 1985. Om också aktieägarens teckningsrätter åsätts anskaff— ningskostnaden 0 kr. innebär det ytterligare en förenkling av

aktievinstreglerna.

Sammanfattningsvis ger metoden med anskaffningskostnad 0 kr för teckningsrätter erhållna genom emissioner följande förde-

lar.

l Proportioneringsformeln för beräkning av anskaffningskost— nad blir obehövlig.

2 Om den skattskyldige avyttrar alla teckningsrätter behöver den genomsnittliga anskaffningskostnaden inte omräknas.

3 Högre sannolikhet för att den verkliga vinsten kommer att bli beskattad med hänsyn till att avräkning av tidigare utnyttjad anskaffningskostnad inte kan glömmas bort vid avyttring av moderaktien.

4 Aktievinstbeskattningen blir enhetligare.

5 Taxeringskontrollen förenklas.

Av de uppräknade fördelarna anser kommittén den förstnämnda viktigast. Ett slopande av proportioneringsregeln skulle innebära en otvetydig förenkling. De angivna fördelarna gäl— ler i princip även för delrätter.

Nackdelen med metoden är att den leder till en i sig inte motiverad tidigareläggning av beskattningen. Effekten härav är emellertid av begränsad storlek. Detta gäller för såväl teckningsrätter som för delrätter.

Enligt vår mening överväger fördelarna klart nackdelarna. Kommittén förordar därför att anskaffningskostnaden för en försåld teckningsrätt eller delrätt alltid skall vara 0 kr. vid Vinstberäkningen om rätten erhållits på grund av aktiein- nehav.

6.2.2 Gruppindelning av aktier

Den danska selskabsskattekommissionen angav i sitt ovan nämn— da betänkande som en förenklingsåtgärd att alla aktier i ett och samma bolag skulle sammanslås till en enhet vid reavinst—

beskattningen av äldre innehav. Ingen hänsyn skulle alltså

tas till att olika slag av aktier fanns i ett bolag och att kursdifferenser kan föreligga mellan de olika aktieslagen. Fördelen med åtgärden ligger uteslutande däri att antalet

grupper av aktier minskar vid vinstredovisningen.

Kommittén anser att det är högst tveksamt om någon förbätt— ring uppnås med en uttrycklig sammanläggningsregel. Antalet aktiegrupper kommer visserligen att reduceras men felaktighe— terna i beskattningen kommer att öka. Kursdifferensen mellan olika aktielag kan nämligen vara betydande. Som ett exempel kan nämnas att köpkursen den 23 april 1986 för Skåne—Gripen B bunden var 41 kr. medan kursen på bolagets bonusaktie notera— des till 89 kr. Skall sammanläggning ske av så olika aktiety— per uppstår många egendomliga beskattningsresultat vid avytt— ringarna. En stor vinst kan uppkomma vid resultatberäkningen trots att aktieägaren i själva verket gjort en förlust och vice versa. Beskattningen av det totala aktieinnehavet blir

dock riktigt även med denna metod.

En metod med likformig behandling av bolagets alla aktier leder heller inte till en enhetlig aktievinstbeskattning eftersom bl.a. preferensaktier, konvertibla skuldebrev och

optionsrätter inte kan behandlas på motsvarande sätt.

Det är kommitténs uppfattning att några påtagliga fördelar inte kan vinnas med en regel om gruppindelning. I stället riskerar man att åstadkomma felaktiga beskattningsresultat. Nuvarande praxis med viss valfrihet vid gruppindelningen är en rimlig lösning som borde få bestå om beskattningen av aktievinster även framdeles skall ske med genomsnittsmeto—

den.

Kommittén har inte kunnat finna några ytterligare möjligheter till förenklingar av genomsnittsmetoden i rent teknisk bemär—

kelse. Inte heller har Realisationsvinstkommittén eller den

danska selskabsskattekommissionen kunnat peka på några sådana

förbättringar.

Vår slutsats är alltså att det är svårt att åstadkomma vä— sentliga förbättringar av genomsnittsmetoden. Kommittén har emellertid också i uppdrag att undersöka om bättre tillgång på aktuellt och tillförlitligt underlag för Vinstberäkningen kan åstadkommas. I det följande avsnittet redovisar vi våra

överväganden i den frågan. 6.3 Bättre underlag för Vinstberäkningen

Enligt direktiven skall kommittén undersöka om det är möjligt att åstadkomma bättre tillgång till ett aktuellt och tillför— litligt underlag för vinstberäkningarna. Vi skall nu ta upp den frågan till behandling.

Som kommittén inledningsvis slog fast sammanhänger nuvarande problem i aktievinstbeskattningen i hög grad med bestämmel— serna om anskaffningskostnadens beräkning. Genomsnittsmetoden bygger på att aktiernas anskaffningskostnad exakt kan anges. Detta är i vissa fall förenat med stora svårigheter därför att fondnotor o.dyl. kan ha förkommit eller att aktier motta— gits genom arv eller gåva utan att vetskap om inköpspriset då erhölls. Svårigheterna växer med den tid som förflutit sedan aktierna förvärvades. Ett sätt att komma till rätta med de nämnda problemen vore därför att införa särskilda anskaff—

ningsvärden för äldre aktier.

I viss mån finns redan nu sådana regler. Vid 1976 års änd— ringar i aktievinstlagstiftningen infördes nämligen i över— gångsbestämmelserna två s.k. hjälpregler tillämpliga på ak— tier som då innehafts fem år, dvs. sedan den 1 april 1971. Reglerna innebär att noterad aktie vid genomsnittsberäkningen får tas upp till 2/3 av deklarationskursen den 31 december

1975 och icke noterad aktie till 3/4 av deklarationskursen

den dagen.

Den största förenklingen uppnås om anskaffningsvärdena för äldre aktier skall upptas till ett visst belopp. Detta belopp skulle kunna fastställas genom att riksskatteverket (RSV) årligen utfärdar föreskrifter om de olika börsnoterade ak— tiernas anskaffningsvärden. Fördelarna med ett sådant system

är följande.

1 Ingen tvekan råder om vilken anskaffningskostnad som är

avdragsgill.

2 Ingen alternativregel (hjälpregel) behövs.

3 Vinstberäkningen blir enklare att utföra eftersom olika

alternativ inte behöver jämföras mot varandra.

4 Problemen med förkomna fondnotor och okända anskaffnings—

värden vid arv etc. bortfaller.

5 Vinstberäkningarna kan lättare och snabbare kontrolle—

ras.

Ett alternativ till denna metod är att inte göra det av RSV angivna värdet obligatoriskt. Det skulle alltså få användas efter den skattskyldiges fria val. Tyvärr bortfaller då de flesta av de ovan angivna fördelarna. Regeln får samma funk—

tion som de nu gällande hjälpreglerna.

Oavsett om regeln görs obligatorisk eller frivillig måste bestämmas efter hur lång tids innehav den skall eller får användas. En lösning är att knyta tidpunkten till gränsdrag— ningen mellan nya och gamla aktier. Enligt nuvarande regler

skulle således bestämmelsen tillämpas från den dag då inneha—

vet av aktien varat två år. En sådan "tvåårsregel" vore både

enkel och naturlig.

Det finns emellertid omständigheter som talar emot en tvåårs— regel. Enligt 20 5 taxeringslagen föreligger skyldighet för den skattskyldige att i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för att un— derlag finns för fullgörandet av deklarationsskyldigheten. Denna skyldighet kvarstår under sex år efter utgången av det kalenderår underlaget avser. För skattskyldiga som faller under bokföringslagen gäller i stället en tioårsperiod (22 å). Fondnotor och dylikt material omfattas av dessa reg— ler. Om en tvåårsregel införs beträffande anskaffningskostna— den kan den komma att uppfattas så att det inte längre är nödvändigt att bevara fondnotorna efter den tidpunkten. Men taxeringslagens och bokföringslagens bestämmelser skulle givetvis fortfarande gälla. Enskilda som ndssuppfattar två— årsregeln riskerar rättsförluster t.ex. genom sämre bevisläge i en eftertaxeringsprocess. Det nu sagda talar för att en eventuell regel om anskaffningskostnad tidsmässigt borde jämställas med taxeringslagens regel om uppgiftsskyldighet, dvs. den borde bli en "sexårsregel". Som exempel kan nämnas att med en sådan regel skulle aktier som avyttras under 1986 få ett anskaffningsvärde från 1980. Det är naturligtvis inte nödvändigt att regeln blir "rullande" på samma sätt som 20 5 taxeringslagen är. Det viktiga i sammanhanget är att tiden

inte bestäms kortare än vad som anges i den paragrafen.

En annan fråga är hur anskaffningsvärdet skall bestämmas. Man

kan tänka sig flera olika alternativ, exempelvis

— sista betalkurs eller köpkurs under det valda året (in— dexåret, t.ex. år 1980) — högsta betalkurs under indexåret

— högsta betalkurs under en period som sträcker sig fram

till och med indexåret

— genomsnittskursen under indexåret.

De två mellersta alternativen förhindrar alltid att en skatt— skyldig som har köpt aktier under indexåret eller indexperio— den beskattas hårdare än vad som motsvarar den verkliga vins— ten. De flesta av dem får en lindrigare beskattning än den sonl den verkliga vinsten skulle ha gett. Dessa alternativ torde dock vara starkt manipulerbara. Omsättningen är nämli— gen mycket liten i många börsbolags aktier. En skattskyldig med goda finansiella resurser kan därför lätt trissa upp kursen på en sådan aktie vid ett enstaka tillfälle. I övrigt kan han köpa bolagets aktier till de betydligt lägre kurser som normalt gäller. Samma resultat kan också uppnås om två skattskyldiga samarbetar för att få upp kursen på en viss aktie vid ett enstaka tillfälle.

Vid mycket långa innehav torde en regel om bestämda anskaff— ningsvärden bli gynnande. Detta förhållande bör inte belasta regeln särskilt mycket eftersom vinsten i de fallen till stor del endast motsvarar inflationen. Bestämmelsen skulle alltså

medföra en viss inflationskompensation på långa innehav.

Oavsett vilket av dessa eller andra alternativ som väljs blir det nödvändigt att RSV årligen upprättar en värderingslista därför att omräkning av värdena måste göras vid bl.a. emis—

sioner. Detta gäller även om regeln inte görs rullande.

Metoden att ange fasta värden på äldre aktier har också nack— delar. Om dessa värden görs obligatoriska måste den skatt— skyldige räkna om sin genomsnittliga anskaffningskostnad varje gång någon aktie i hans ägo passerar den fastställda tidsgränsen. Då skall det av RSV fastställda värdet användas i stället för det verkliga inköpspriset. För att den skatt— skyldige rätt skall kunna bedöma sin skattesituation näste omräkningar göras även om någon aktie av det slaget inte avyttrats under året och någon beskattningssituation alltså

inte har uppkommit. Enligt kommitténs uppfattning förtar detta en stor del av de förenklingsvinster som fasta anskaff—

ningsvärden i övrigt leder till. En nackdel som är förknippad med alternativa värden är att den skattskyldige då tvingas utföra flera beräkningar för att kunna bedöma om han skall använda den verkliga anskaffningskostnaden eller det alterna— tiva värdet. Här är det alltså fråga om en nackdel av samma

slag som belastar de nuvarande hjälpreglerna.

Genomsnittsmetoden bygger på att den verkliga vinsten skall beskattas. Detta förutsätter att anskaffningskostnaden kan anges korrekt. Införs fasta värden på äldre aktier frångås principen om beskattning av verklig vinst. Enligt kommitténs mening skulle det vara felaktigt att behålla metoden med genomsnittsberäkning för framtiden och samtidigt frångå en av dess grundvalar, nämligen att verklig vinst skall beskattas.

Detta ställningstagande förenat med vetskapen om nackdelarna med fasta värden gör att kommittén inte förordar en sådan

lösning.

Med alternativa värden skulle nuvarande praktiska problem kvarstå. De skattskyldiga skulle tvingas att utföra flera beräkningar för att kunna jämföra de olika alternativen. Även denna lösning bör enligt vår uppfattning undvikas.

En annan tänkbar möjlighet att nå ett förbättrat underlag för Vinstberäkningen är att ålägga aktieägarna att årligen redo— visa ingångsvärdet för sitt aktieinnehav. En redovisning av innehavet sker redan enligt gällande regler genom aktieför— teckningen i förmögenhetsbilagan till självdeklarationen. I samband med införandet av den förenklade självdeklarationen

förbättras underlaget för taxeringen ytterligare. Fr.o.m.

1987 års taxering skall bl.a. Värdepapperscentralen VPC AB lämna kontrolluppgifter avseende fysiska personers aktieinne— hav vid beskattningsårets utgång.

Det är i detta sammanhang emellertid inte tillräckligt att endast själva innehavet av aktier anges. Till dessa uppgifter måste komma en redovisning av anskaffningskostnaderna eller ingångsvärdena för de förtecknade aktierna. I ett redan fungerande system skulle alltså den skattskyldige redovisa anskaffningskostnaden för samtliga aktier i hans ägo. Even— tuellt skulle uppgiftsskyldigheten kunna inskränkas till att avse under beskattningsåret förvärvade aktier som vid års—

skiftet innehas av honom.

Den största fördelen med en årlig redovisning av angivet slag skulle uppnås om man aldrig behövde gå tillbaka till gamla fondnotor o.dyl. material för att få reda på en akties an— skaffningskostnad. Detta kan ske genom att den skattskyldige dels för över de i föregående års självdeklaration redovisade aktiernas anskaffningskostnad, dels kompletterar med anskaff— ningskostnaden för de under året förvärvade aktierna. Syste— met borde helst vara utformat så att anskaffningskostnaden för tidigare års förvärv godtas av taxeringsmyndigheterna utan ytterligare prövning. Detta kräver i sin tur att även

kontrollen sker fortlöpande.

I ett sådant system skulle alltså såväl vinstredovisning som kontroll ske med uppgifter som aldrig vore äldre än ca ett år. Kravet på ett både aktuellt och tillförlitligt underlag för Vinstberäkningen vore då tillgodosett.

Det står emellertid klart att det nu skisserade redovisnings— systemet är förenat med olika nackdelar. Dessa drabbar både skattskyldiga och skattemyndigheter. De skattskyldiga tvingas att redovisa anskaffningskostnader eller ingångsvärden varje år och detta helt oberoende av om någon avyttring skett under beskattningsåret eller ej. Redovisning måste alltså ske även i de fall då ingen beskattningssituation föreligger. I detta

ligger otvetydigt ett visst merarbete för aktieägarna.

I ett väl fungerande system krävs vidare en viss kontroll av de i självdeklarationen uppgivna anskaffningskostnaderna. Med önskemålet att underlaget för Vinstberäkningen skall vara aktuellt blir det nödvändigt att lägga kontrollen så att den omfattar de anskaffningskostnader som redovisas för beskatt— ningsåret. Endast i det fallet kan man undvika att kontrollen av försäljningsresultaten även måste avse äldre material. Det står därför klart att en prövning av anskaffningskostnaderna måste ske i samband med taxeringsnämndens årliga deklara— tionsgranskning. Godkänner nämnden de uppgivna värdena bör dessa ligga fast för framtiden. Systemet förutsätter således ett slags fastställelse av anskaffningskostnaderna. I de fall nämnden inte godkänner den skattskyldiges uppgifter måste denne kunna överklaga beslutet. Den skattskyldige skulle alltså få föra en fastställelsetalan i skattedomstol. En sådan talan strider helt mot nuvarande principer för taxe— ringsbesvär. Utmärkande för taxeringsprocessen är nämligen att besvär endast prövas i den omfattning som är nödvändig för att åsätta en riktig taxering för det aktuella beskatt— ningsåret. Däremot prövas i taxeringsprocessen inte frågor som endast kan få betydelse för kommande års taxeringar. Som ett exempel kan nämnas att frågan om avskrivningsunderlagets storlek för inventarier inte särskilt prövas i taxeringspro— cessen om det inte är av direkt betydelse för att kunna bedö— ma vilket avdrag för värdeminskning som den skattskyldige är

berättigad till för det aktuella beskattningsåret.

En fastställelse av anskaffningskostnaden bryter således ramen för det nuvarande taxeringsförfarandet. På samma sätt ligger en fastställelsetalan utanför området för svensk taxe— ringsprocess. Dessa förhållanden utgör i sig nackdelar ned den nu diskuterade metoden. Till detta kommer att ett infö— rande av en rätt till fastställelsetalan strider mot den strävan efter förenklingar som karakteriserat lagstiftnings— arbetet på skatteområdet under senare år. Vidare skulle såväl

skattskyldiga sonx taxeringsmyndigheter drabbas av ett inte

obetydligt merarbete varje år. Slutligen kommer själva över— gången till det angivna systemet att medföra stora belast— ningar på samtliga inblandade parter.

Kommittén anser att dessa nackdelar är så allvarliga att de klart överväger den fördel av ett aktuellt och tillförlitligt underlag som systemet i bästa fall leder till. Vi vill därför

inte förorda en lagstiftning med den angivna inriktningen.

IPTV ; '”'r'

7 FÖRSLAG TILL MODIFIERAD GENOMSNITTSMETOD

7.1 Inledning

Kommittén har alltså kommit till den slutsatsen att möjlighe— terna att förbättra och förenkla aktiereglerna genom rent tekniska åtgärder är starkt begränsade. Som inledningsvis nämndes har kommittén därför sökt lösningar som innebär mera grundläggande förändringar av beskattningsreglerna. Nedan presenteras som en sådan lösning en starkt nwdifierad genom— snittsmetod. Vid diskussionen förutsätter vi att metoden skall tillämpas på marknadsmässigt omsatta aktier. Det är denna metod som kommittén förordar vid en reform av aktie—

vinstbeskattningen.

Metoden bygger på fyra huvudmoment. För det första skall ingen initialperiod finnas. Beskattningen blir därför i prin— cip oberoende av innehavstiden. För det andra skall faststäl— lande av avyttrade aktiers anskaffningskostnad ske med genom— snittsberäkning. För det tredje skall den skattepliktiga andelen av vinsten utgöra 50 % som en kompromiss mellan nu— varande 100 % för yngre aktier och 40 % för äldre aktier. Slutligen införs en generös schablonregel för aktier som

innehafts fem år eller längre. 7.2 Slopad initialperiod Den främsta anledningen till att frångå principen om 100 %—

igt skattepliktig vinst under en initialperiod är det faktis—

ka utnyttjandet av den nuvarande initialperioden på två år.

Vi har den bestämda uppfattningen att initialperioden nu i stor omfattning används för att ta fram reaförluster. Aktier som har sjunkit i värde säljs före tvåårsdagen och ger däri— genom en förlust som är avdragsgill till 100 %. I de fall den skattskyldige tror på dessa förlustaktier på lång sikt åter— köper han en motsvarande post inom kort tid efter försälj— ningen — han "vänder aktierna". Han har då tagit ut värde— minskningen på aktierna med åtföljande skattemässiga fördelar men innehar likväl en lika stor post av dem som tidigare. Aktier som undergått värdestegring säljs däremot i många fall först efter tvåårsdagen. Vid försäljningen beskattas vinsten endast till 40 %. I ett stort antal fall kvittas alltså vins— ter på äldre aktier mot förluster på yngre aktier. Detta är särskilt förmånligt därför att förlusternas skattemässiga avdragsvärde är 100 %—igt medan vinster endast är skatteplik— tiga till 40 %. I dessa fall kan man säga att förlusternas skattemässiga värde är två och en halv gånger så stort som

vinsternas skattemässiga värde.

Det nuvarande regelsystemet är teoretiskt oklanderligt när det gäller beskattningen av vinster på yngre och äldre ak— tier. I praktiken fungerar det uppenbarligen inte som det varit avsett. Med en slopad initialperiod kan man övervinna detta problem. Beskattningen blir då både teoretiskt och praktiskt likvärdig för både vinster och förluster oavsett hur kort eller lång tid aktierna innehafts. Något skattemäs— sigt incitament att ta fram förluster kommer inte längre att finnas. Vidare försvinner den inlåsningseffekt som initialpe— rioden innebär i det fall aktiens värde stiger.

En risk med en till exempelvis ett år förkortad initialperiod är att det nuvarande systemets brister förstärks. Beteendet

att ta fram korta förluster kommer att kvarstå i oförändrad omfattning samtidigt som de skattskyldiga endast behöver

vänta ett år för att få fram vinster med reducerad beskatt—

ning. Det är därför högst osäkert om det ligger något värde i

att endast korta ner initialperioden.

Ett annat sätt att angripa det nämnda problemet vore att endast tillåta kvittning av förluster på yngre aktier mot vinster på sådana aktier. Den lösningen leder dock mot mer

komplicerade regler än de nuvarande.

Såväl vinster som förluster måste delas upp i två grupper avseende yngre respektive äldre aktier. Med hänsyn till be— stämmelsen om rätt till avdrag för förluster under sex år efter förluståret måste förlusterna på de olika slagen av aktier särbehandlas också under denna tidsperiod. För att undvika retroaktivitet i tillämpningen blir det nödvändigt att hänföra alla förluster som uppkommer före ikraftträdandet av de nya reglerna till gruppen förluster på äldre aktier. Det betyder bl.a. att nya skatteregler i detta avseende inte får full verkan förrän efter sex år. Till detta kommer att ett förslag om begränsad avdragsrätt för förluster med all säkerhet leder till att aktieinnehavare i stor utsträckning kommer att ta fram förluster på yngre aktier före ikraftträ— dandet. Det är således en rad nackdelar förknippade med den

nu diskuterade begränsningsregeln.

Att spekulationsvinster beskattas i sin helhet bygger i hög grad på historiskt givna omständigheter. Frågan är dock om argumenten för sådan beskattning är så starka. I dag är det väl närmast den fördelningspolitiska aspekten på spekula— tionsvinster som är av betydelse. Från teoretiska utgångs- punkter kan argumenten visserligen synas vara starka och välgrundade. Beskattningsreglerna är nu utformade så att spekulationsvinster skall beskattas fullt ut. Reglernas fak— tiska verkan är dock, som ovan påpekats, en helt annan. De fungerar i praktiken på motsatt sätt jämfört med vad som varit avsikten med dem. Från praktisk och fördelningspolitisk

synvinkel kan bestämmelsen om initialperiod därför starkt

ifrågasättas. För kommittén står det klart att de nuvarande förhållandena är i hög grad otillfredsställande. I valet mellan teoretisk oklanderlighet och praktisk funktion anser kommittén självklart att det praktiska synsättet har företrä— de. Vår slutsats kan därför inte bli någon annan än att be—

stämmelsen om initialperiod bör ändras.

Kommittén har ovan antytt de tre olika alternativ som bör övervägas i den uppkomna situationen. Det är dels att införa en avdragsbegränsning, dels att förkorta initialperioden och

dels att slopa denna period helt.

Alternativet med avdragsbegränsning så att förluster på yngre aktier endast får kvittas mot vinster på sådana aktier löser i sig problemet på ett tillfredsställande sätt. Som kommittén

visat finns dock flera nackdelar med denna lösning. Regelsys— temet blir mer komplicerat och övergångstiden lång. Dessutom kan befaras att tiden före ikraftträdandet av en begräns- ningsregel kommer att utnyttjas för framtagning av förluster i mycket stor omfattning. Detta kan i sin tur också nedföra marknadsstörningar. Med detta alterntiv kvarstår också de inlåsningseffekter som alltid är förenade med tidsbestämda beskattningsregler. Sammantaget finner kommittén att nackde— larna med en bestämmelse om avdragsbegränsning är så stora

att vi inte vill förorda den lösningen.

Det andra alternativet är att förkorta den nuvarande initial— perioden. I våra direktiv ses också ett förslag i den rikt— ningen som en realistisk möjlighet. Kommittén har övervägt flera lösningar med olika långa initialperioder. Vi har emel— lertid kommit fram till den slutsatsen att en avkortning av initialperioden snarast förstärker de nuvarande problemen.

Detta alternativ kan därför inte heller förordas.

Med en slopad initialperiod förenklas regelsystemet och in—

låsningseffekterna försvinner. Vidare kommer man till rätta

med de systematiska förlustframtagningarna. Kommittén anser dessa fördelar så väsentliga att de klart uppväger intresset av att beskatta spekulationsvinster fullt ut. Enligt vår uppfattning skulle denna lösning inte medföra någon försäm— ring av aktievinstbeskattningens fördelningspolitiska effek— ter. Frågan har numera också av andra skäl kommit i ett nytt läge. önskemålet att inte uppmuntra till korttidsspekulation som ansetts böra tillgodoses genom en 100—procentig beskatt— ning av vinster på korttidsinnehav kan nu sägas vara till— godosett genom omsättningsskatten på aktier. Kommittén menar vidare att den nu föreslagna förändringen dessutom bör balan— seras av något högre beskattning av vinster på äldre aktier. Vid en samlad bedömning har kommittén stannat för detta al—

ternativ.

Enligt gällande rätt fastställs i regel anskaffningskostnaden för äldre aktier med en genomsnittsberäkning medan vinstbe— räkningen för yngre aktier sker med en aktie för aktie—metod. Slopandet av initialperioden medför att den nuvarande gränsen mellan yngre och äldre aktier bortfaller. I den situationen anser kommittén det inte försvarligt att bibehålla aktie för aktie—metoden som vinstberäkningsregel för vissa aktier. Det skulle innebära stora förenklingsvinster om genomsnittsberäk— ningen får användas vid alla avyttringar. Som huvudregel föreslår vi därför att Vinstberäkningen får ske på detta sätt vid alla försäljningar av narknadsmässigt omsatta aktier. I avsnitt 7.4 tar vi upp frågan om schablonmässig beräkning av

aktievinster.

7.3 Beskattningens höjd

En följd av slopandet av initialperioden blir att den nuva— rande uppdelningen i yngre och äldre aktier bortfaller. Inne— havstidens längd kommer att sakna betydelse för beskatt— ningen, bortsett från den tidsgräns som kan komma att gälla för schablonregelns tillämpning. Den borttagna tidsgränsen

kommer också att medföra att en enhetlig procentsats skall gälla för den skattepliktiga delen av vinsten. Den fråga som då uppstår är hur denna procentsats skall bestämmas. I den

frågan gör kommittén följande bedömning.

Enligt nu gällande ordning tas hela vinsten till beskattning om aktierna innehafts kortare tid än två år medan 40 % av vinsten är skattepliktig om innehavstiden är längre. Den lägre skattesatsen har tillkommit efter en skönsmässig bedöm— ning (jfr prop. 1975/76:180 s. 153 och SkU 1975/76:63 s. 64). Vi är medvetna om att fastställande av olika procentsatser inom beskattningsområdet alltid är förenade med sådana bedöm— ningar. Ingen procentsats kan pekas ut som den riktiga utan den slutliga avvägningen måste till viss del ske skönsmäs—

sigt.

I våra direktiv sägs att vi i vårt arbete har att utgå från att skatteuttaget på aktievinster skall vara oförändrat i förhållande till vad som nu gäller. Med den utgångspunkten finner vi det naturligt att den skattepliktiga delen av vins— ten skall bestämmas genom en sammanvägning av de nuvarande procentsatserna. Den sammanvägda procentsatsen bör alltså bestämmas så att den kommer att ligga i intervallet mellan 40 och 100. Vid bedömningen anser vi det också naturligt att beakta att full beskattning av aktievinster sker endast under de två första innehavsåren medan den skattepliktiga delen vid längre tids innehav — oavsett hur lång den faktiska innehavs— tiden är — uppgår till endast 40 %. Denna omständighet anser vi böra föranleda att den skattepliktiga andelen bestäms så

att den kommer att ligga nära vad som nu gäller för äldre

innehav.

Med beaktande av de angivna omständigheterna har vi kommit fram till att halva vinsten bör utgöra skattepliktig inkomst. Uppkommer en förlust vid resultatberäkningen blir den av—

dragsgill till 50 %.

Vi är medvetna om att det nu förda resonemanget från en viss synvinkel kan sägas stå i konflikt med den ståndpunkt vi hävdat beträffande initialperioden. Den huvudsakliga anled— ningen till att avskaffa initialperioden är den nuvarande situationen med systematiska förlustframtagningar på yngre aktier. Dessa förlusters värde blir betydligt mindre om ini— tialperioden slopas och avdrag endast medges med 50 % av förlustbeloppet. Det skulle därför kunna hävdas att en sådan ändring borde medföra en sänkt skattesats för äldre aktier i förhållande till den nuvarande på 40 %. Motiveringen för denna ståndpunkt skulle då vara att det minskade skattemäs— siga värdet av förlusterna under initialperioden endast kan

kompenseras genom en sänkning av skattesatsen för de äldre

aktierna.

Enligt vår uppfattning bör en framtida bestämmelse om skatte— pliktig vinstandel inte grundas på detta resonemang. Anled— ningen är att ståndpunkten bygger på ett faktiskt utnyttjande av regelsystemet som aldrig har varit avsett av lagstiftaren. Vi menar i stället att man bör ta fasta på den avsikt som ligger bakonl nu gällande bestämmelser och son. med största

sannolikhet också utgjort grunden för våra direktiv.

Resonemanget blir då följande. Om de skattskyldiga spekulerar i aktier har lagstiftarens avsikt varit att vinsterna skall beskattas fullt ut under en initialperiod. Konsekvensen krä— ver då att förluster blir helt avdragsgilla under samma tids— period. Men de nuvarande reavinstreglerna syftar inte till att styra de skattskyldigas beteende när det gäller tidpunk— ten för avyttring av vinst— och förlustaktier. Vinster och förluster antas framkomma kontinuerligt över tiden utan hän— syn till tvåårsgränsen. Vinster på yngre och äldre aktier antas alltså förekomma i samma proportioner som förluster på

dessa två kategorier av aktier.

Med en enhetlig procentsats för den skattepliktiga delen av vinsten resp. den avdragsgilla delen av förlusten blir avytt- ringarnas skattemässiga effekt oberoende av innehavstiden. Med en borttagen initialperiod skulle alltså aktievinstreg— lerna få den skattemässigt neutrala verkan som varit avsedd sedan åtskilliga år tillbaka men som i praktiken inte före— kommit. Men under dessa förutsättningar kräver en sänkning av procentsatsen för yngre aktier med nödvändighet en höjning av densamma för äldre aktier. Det är därför vi menar att det är riktigt att bestämma den enhetliga procentsatsen genom en sammanvägning av de procentsatser SOHl nu gäller för yngre

resp. äldre aktier.

7.4 Schablonregeln

Enligt den nu gällande schablonregeln får anskaffningskostna— den för äldre aktie, som är noterad på börs eller föremål för liknande notering, tas upp till 25 % av nettoförsäljningspri— set. Syftet med bestämmelsen är uteslutande att underlätta resultatberäkningen i fall då svårigheter föreligger att fastställa den verkliga anskaffningskostnaden.

Regeln får användas även när den verkliga anskaffningskOStna— den är känd. I sådana fall blir bestämmelsen emellertid lön— sam för den skattskyldige endast om aktiens värdestegring

överstiger 300 % under innehavstiden.

En schablonregel har funnits på aktievinstområdet sedan 1966 års lagstiftning. Realisationsvinstkommittén föreslog visser— ligen 1975 i sitt betänkande Beskattning av realisationsvins— ter, SOU 1975:53, att schablonregeln skulle avskaffas men regering och riksdag ansåg det nödvändigt att komplettera regelsystemet med en sådan bestämmelse (prop. 1975/76:180 s. 157 och SkU 1975/76:63 s. 65). Regeln förändrades dock från en direkt vinstberäkningsregel till en bestämmelse om

anskaffningskostnadens beräkning. Som tidigare nämnts motive—

rades regeln uteslutande med att den skulle underlätta vinst- beräkningen i de fall då en beräkning av den verkliga vinsten

var besvärlig eller omöjlig att utföra.

Vi har övervägt behovet av en schablonregel och funnit att ett sådant finns även för framtiden. Man måste konstatera att ett vinstberäkningssystem som uteslutande grundas på att den verkliga vinsten skall beskattas inte är praktiskt tillämp— bart i alla situationer. Fondnotor och dylika handlingar kan förkomma av många olika orsaker. I dessa fall är det nödvän— digt att kunna anvisa någon alternativ regel för vinstberäk—

ningen.

Det syfte som nu motiverar schablonregeln har alltså alltjämt bärkraft. Vi anser dessutom att ytterligare skäl kan anföras

för en sådan regel.

Vinster på aktier som innehafts under lång tid motsvaras till en del endast av kompensation för den inflation som förevarit under innehavstiden. Detta gäller särskilt för aktier som innehafts under 1970—talet och första hälften av 1980—talet. Vi anser att schablonregeln bör ge viss kompensation för inflationsvinster. Vi menar också att regeln även bör moti—

veras av förenklingsskäl. Bestämmelsen har en given plats i

ett skattesystem som uppbärs av tanken på enkla och klara

regler.

I dag använder många skattskyldiga schablonregeln som en ren alternativregel. De vet anskaffningskostnaden för de försålda aktierna men jämför resultatet av de olika beräkningsmetoder — bl.a. schablonregeln — som står till buds. Kommittén anser att man bör dra ut konsekvenserna av denna vetskap och lik- ställa schablonregeln med bestämmelsen om genomsnittsberäk— ning. Att inte jämställa resultatberäkningsreglerna på detta sätt vore enligt vår mening att bortse från de verkliga för—

hållandena.

Det grundläggande synsätt som vi nu har redovisat anser vi

bör föranleda vissa förändringar av den nuvarande schablon—

regeln.

De syften som nwtiverar schablonregeln kan enligt vår upp— fattning inte föranleda att regeln skall få användas utan initialperiod. Detta innebär att en tidsgräns kommer att finnas inom aktievinstbeskattningen trots att tvåårsgränsen slopas. Det är en nackdel som dock måste tas om de ovan angivna syftena skall kunna tillgodoses. Om schablonregeln får användas endast efter en längre tids innehav kommer tids— gränsen emellertid inte att medföra så starka inlåsningsef- fekter som nuvarande tvåårsgräns har. Dels måste den skatt— skyldige behålla aktierna längre tid för att få använda re— geln, dels kan han inte lång tid i förväg veta om den blir lönsam för honom eller ej. Man får dock räkna med att aktier som innehafts så länge att innehavstiden närmar sig tidsgrän—

sen kan bli utsatta för inlåsningseffekter.

En annan nackdel med en schablonregel är att skattskyldiga tvingas utföra resultatberäkningen enligt båda alternativen för att kunna utröna vilken regel som ger det förmånligaste beskattningsresultatet. Denna nackdel ser vi dock inte som något större hinder eftersom Vinstberäkningen med schablon—

regeln är så enkel att utföra.

De nu nämnda nackdelarna talar för att tidsgränsen bör ut— sträckas väsentligt i förhållande till vad som för närvarande gäller. Även den ursprungliga motiveringen för regeln, dvs. dess funktion som reservregel, talar för detta. Behovet av en alternativregel för de fall då beräkningsunderlaget förkommit ökar med innehavstiden men något mer påtagligt behov av en sådan regel redan efter två år kan inte rimligen föreligga. Inte heller utgör inflationens påverkan på vinsterna något skäl för en så kort tidsperiod som den nuvarande. I samman— hanget vill vi också erinra om att den ursprungliga schablon-

regeln skulle användas efter fem års innehavstid. Enligt vår uppfattning medför en sådan tidsperiod en lämplig avvägning mellan de olika intressen som bör beaktas vid bedömningen. Vi förordar alltså att schablonregeln skall få användas efter

fem års innehav.

De olika skäl som enligt vår uppfattning bör ligga till grund för schablonregeln motiverar även att den får en generösare utformning än vad som nu är fallet. Endast på så sätt kan bestämmelsen motsvara kraven på inflationskompensation och förenkling av skattesystemet. Dessa krav leder alltså till slutsatsen att den nuvarande procentsatsen bör höjas väsent— ligt. Vi föreslår därför att regeln skall utformas så att 50 % av försäljningspriset, efter avdrag för kostnader för aktiernas avyttring, får räknas som anskaffningskostnad. Kombinerat med vårt förslag till skattepliktig andel av vins— ten innebär detta att 25 % av nettoförsäljningspriset skall

tas upp som skattepliktig inkomst.

Sammanfattningsvis föreslår vi att schablonregeln skall ut— formas så att den får tillämpas efter fem års innehav och att 50 % av nettoförsäljningspriset får tas upp som anskaffnings—

kostnad.

7.5 övriga frågor

Den nwdifierade genomsnittsmetod som vi nu förordat medför att vissa smärre förändringar måste göras i de gällande aktievinstreglerna. I detta avsnitt redovisar vi frågeställ— ningarna och föreslår de ändringar som vi funnit mest lämpli—

ga.

7.5.1 Schablonavdrag

Enligt 35 5 3 mom. första stycket KL får avdrag göras med högst 1 000 kr. från den skattskyldiges sammanlagda reavinst

på yngre aktier under beskattningsåret. Den sammanlagda rea— vinsten räknas netto, dvs. efter avdrag för eventuella rea— förluster. Avdraget infördes under år 1985 och gäller fr.o.m. 1987 års taxering. I andra stycket av samma lagrum finns en motsvarande bestämmelse för äldre aktier. Avdraget är här bestämt till högst 2 000 kr. per beskattningsår. Båda avdra— gen är individualiserade. Något gemensamt utnyttjande genom

överföring av avdragen mellan makar kan alltså inte ske.

Kommittén föreslår att initialperioden skall slopas för mark— nadsaktier. Någon skillnad mellan yngre och äldre aktier enligt dagens terminologi kommer inte att finnas. Det blir därför nödvändigt att ta ställning till hur stort schablonav—

draget skall vara i framtiden.

Vi anser den mest konsekventa lösningen vara att slå ihop de båda beloppen till ett gemensamt avdragsbelopp på 3 000 kr. Som motiv för förslaget vill vi anföra att de skattskyldiga då får samma maximala nedsättning av den skattepliktiga vins- ten som för närvarande. Detta är naturligt med hänsyn till att vårt förslag om nya aktievinstregler i stort sett innebär

en oförändrad beskattningsnivå. 7.5.2 Tvångsförsäljningsregeln

Vid tvångsförsäljningar gäller enligt 35 5 3 mom. fjärde stycket KL att endast 40 % av vinsten är skattepliktig oav— sett hur lång innehavstiden är. Bestämmelsen har endast bety—

delse vid tvångsförsäljningar av yngre aktier.

På samma sätt som gäller för schablonavdraget är det slopan— det av initialperioden som gör att en ändring av regeln ak—

tualiseras.

Tvångsförsäljningsregeln torde ha praktisk betydelse endast för marknadsmässigt omsatta aktier. Sådana aktier tvångsinlö—

ses ibland i samband med företagsköp sedan det övertagande företaget förvärvat 90 % eller mer av aktierna i det köpta företaget. Minoritetsägarna, t.ex. aktiesparare med endast ett fåtal aktier, tvingas då sälja dem till det köpande före— taget. Någon motsvarande situation torde normalt inte uppstå beträffande fåmansföretag eftersom aktierna inte är spridda till utomstående personer.

Med kommitténs förslag blir 50 % av vinsten skattepliktig vid avyttring av aktier i nerknadsbolag oavsett innehavsti— dens längd. Något behov av en särskild bestämmelse för tvångsförsäljningsfallen anser vi därför inte föreligga för marknadsmässigt omsatta aktier. För fåmansbolagens del torde tvångsförsäljningsfallen vara så sällsynta att de inte kan motivera en speciell reglering. Vi föreslår därför att

tvångsförsäljningsregeln upphävs.

'_'I i.." "'|' .... _il. M., * | . '|' . 'N", iiwå'éll'l 1 .. J., '|': .'l""' .' "' .nu

.:... ,; .- få...-="

r.f.-:;”. 'In.

_ _q]: |.-

| .,.F'm H .

'g'-im

, .. . "'ch ... __ ..

.. .mlwh .."”

8 BESKATTNING AV AKTIER I FÅMANSBOLAG

8.1 Inledning

De ovan diskuterade problemen med nuvarande aktievinstregler rör endast börsnoterade aktier och aktier som är föremål för marknadsmässig omsättning. I direktiven har vår huvuduppgift även angetts vara att se över bestämmelserna om beskattningen av sådana aktier. Vi har emellertid också fått i uppdrag att överväga om och i vilken mån det av materiella och tekniska skäl är motiverat att ha andra regler för bl.a. aktier i fåmansbolag än för de noterade aktierna. I detta avsnitt

skall vi ta upp den frågan till behandling.

De faktiska förhållandena när det gäller aktier i fåmansbolag kan beskrivas på följande sätt. Det är nästan uteslutande börsaktier som omsätts i någon omfattning. Aktierna i de allra flesta fåmansbolag omsätts mycket sällan. De är inte heller avsedda att omsättas på kapitalmarknaden. Aktierna innehas inte som en kapitalplacering. Aktier i familjeföretag och andra fåmansbolag behålls mestadels under mycket lång tid av samma personer. I många fall arbetar dessa personer själva i företaget och bygger långsiktigt upp dess verksamhet. Den nära anknytningen som ägarna har till företagen gör också att aktiernas anskaffningskostnad och anskaffningstidpunkt kan anges utan större svårigheter. Oftast är anskaffningstidpunk— ten lika med dagen för konstituerande bolagsstämma i bolaget eller den dag då verksamheten annars började. I många fall

har endast ett kapitaltillskott skett, nämligen det ursprung— liga. Om nyemissioner förekommit är det i de allra flesta

fall oproblematiskt att ange det tillskjutna beloppet.

De förhållanden som normalt gäller för fåmansföretagens ak— tier skiljer sig alltså i vissa fall väsentligt från börsbo— lagens. De problem som är förknippade med börsaktierna vid reavinstbeskattningen är i många fall närmast obefintliga och i andra fall betydligt lättare att komma till rätta med när det gäller aktier i fåmansbolag och andra bolag vars aktier inte omsätts på kapitalmarknaden. Dessa grundläggande skill—

nader kan i sig motivera skilda beskattningsregler.

Utöver de nu nämnda aspekterna har kommittén funnit att ett par speciella frågor är väsentliga för bedömningen av vilka bestämmelser som bör gälla för fåmansbolagens aktier vid reavinstbeskattningen. Vi syftar här dels på neutraliteten i beskattningen mellan familjeföretag i form av enskild firma och aktiebolag, dels på skatteflyktsproblematiken. Dessa

frågor redovisar vi därför mera utförligt i särskilda av—

snitt.

8.2 Beskattning av familjeföretag i formerna enskild firma och aktiebolag

För den som driver näringsverksamhet är — utom i mycket spe—

ciella fall — valet fritt när det gäller juridisk form för

verksamheten. För en person står valet mellan enskild firma och aktiebolag. Samverkar två eller flera står också handels—

bolag och kommanditbolag till buds.

Valet har i civilrättsligt hänseende effekter av olika slag. En betydelsefull skillnad mellan aktiebolagsformen och övriga former är att ansvarigheten för skulder i verksamheten i aktiebolaget är begränsad till det tillskjutna kapitalet,

medan ägaren/ägarna av en enskild firma eller ett handels—

bolag har en obegränsad sådan ansvarighet. Möjligheterna att disponera över vinster i verksamheten och över huvud taget

över de tillgångar som ingår är också i princip vitt skilda.

När det gäller beskattningen kan följande konstateranden

göras.

Ett inkomstbegrepp gäller oberoende av företagsform; lager— nedskrivningsutrymmet är detsamma, möjligheten till överav— skrivning på inventarier och avsättning till lönebaserad resultatutjämningsfond är också likvärdiga. Konsolidering genom avsättning till allmän investeringsfond kan endast ske i aktiebolagsformen. I direkt bedriven näringsverksamhet kan i stället avsättning göras till allmän investeringsreserv. Resultatutjämning mellan olika verksamheter genom koncern— bidrag kan endast förekomma mellan aktiebolag inom samma koncern. Å andra sidan kan resultatutjämning mellan olika verksamheter uppnås om rörelsen bedrivs som enskild firma, med undantag för de fall då avdragsbegränsningen får effek—

ter.

Den avgörande skillnad mellan enskild firma och aktiebolag som ligger i dubbelbeskattningen av utdelad bolagsvinst kan utom i förvaltningsbolag elimineras genom att vinsten tas ut i forn. av lön av ägaren/företagsledaren. Skillnader i be— skattningen uppstår däremot när en försäljning av företaget sker. Vid enskilt bedriven rörelse är försäljningen den sista affärshändelsen och vinsten beskattas i sin helhet som rörel— seinkomst; en inkomst som också träffas av socialavgifter. Reserveringar i form av lagernedskrivning och liknande tas till beskattning. Om rörelsen drivs i bolagsform beskattas en vinst enligt reavinstreglerna. Vinsten träffas inte av egen—

avgifter.

Det kan samtidigt konstateras att överlåtelse av samtliga

aktier i ett bolag resp. överlåtelse av tillgångar och skul—

der i en enskilt bedriven rörelse får helt olika effekter för den efterföljande beskattningen av inkomster i verksamheten. Är det fråga om överlåtelse av aktier påverkas i princip inte bolagets beskattning av att aktierna i bolaget. bytt ägare medan överlåtelse av rörelsetillgångar bl.a. medför att nya

underlag för av— och nedskrivning uppkommer.

8.3 Skatteflyktsaspekter

Aktiebolagslagen och de generella beskattningsreglerna bygger bl.a. på att ett aktiebolag och dess ägare är av varandra oberoende parter som vid transaktioner sins emellan har mot— stående intressen. Att så ofta inte är fallet är uppenbart när det gäller renodlade familjeföretag. Detta har nödvändig— gjort särskilda beskattningsregler som syftar till att för— hindra bl.a. försäljningar av egendom till bolag till över— pris och köp av egendom från bolaget till underpris (SOU 1975:54, prop.l975/76:79, SkU 1975/76:28). Även andra förfa— randen har föranlett lagstiftningsåtgärder. På reavinstsidan gäller särskilda stoppregler för s.k. vinstbolagstransaktio— ner och interna aktieöverlåtelser. Regler har också införts som syftar till att förhindra att fastigheter överförs till ett av ägaren innehaft bolag inför en försäljning av fastig— heten. Det skulle i det här sammanhanget föra för långt att i detalj gå in på dessa förfaranden. Det kan emellertid konsta— teras att en nödvändig förutsättning för att skatteförmåner skall uppkomma genom förfarandena är att aktievinster delvis

är Obeskattade.

I kommitténs arbete har även andra förfaranden av skatte— flyktskaraktär uppmärksammats där grunden till skatteförmå— nerna är att vinster på aktieinnehav som överstiger två år endast delvis beskattas. Ett sådant förfarande bygger på att aktierna i ett familjeföretag säljs mot vederlag helt eller delvis av en lågförräntad revers, varefter en förlust vid

avyttring av reversen kvittas mot vinsten på aktieöverlåtel—

sen. Efter en skärpning i regeringsrättens praxis synes det i vart fall tveksamt om de avsedda effekterna kan uppnås genom förfarandet. Ett annat förfarande som också används går ut på att omvandla vad som i realiteten är inkomst av eget arbete till en lägre beskattad reavinst. Tillvägagångssättet är i

huvudrag följande.

Verksamhet som normalt utövas som yrke drivs i bolagsform. Det finns med andra ord ingen annan egentlig tillgång i bola— get än ägarens arbetskraft. Denne utövar sin verksamhet genom bolaget som debiterar kunderna och erhåller betalningen för det utförda arbetet. Bolagsmannen tar ofta endast ut en låg lön från bolaget och utnyttjar i övrigt maximalt de generösa bestämmelserna om resultatreglerande åtgärder som gäller för aktiebolag. På detta sätt kan en stor del av intäkterna plö— jas ner i bolaget utan att beskattning träffar dem. Sedan ägaren innehaft aktierna två år säljer han dem och blir då endast beskattad för 40 % av vinsten. Det innebär att bolags— mannen genom att utnyttja bolagsbestämmelserna med endast kort fördröjning kan pressa ned den skattepliktiga delen av vad som egentligen är inkomst av hans eget arbete från 100 s till 40 %.

Det kan således konstateras att transaktioner mellan fåmans— bolag och dess ägare tidigare nödvändiggjort särskilda lags— tiftningsingripanden. Det nyss nämnda exemplet visar att förfaranden av skatteflyktskaraktär alltjämt kan förekomma. Det torde också förhålla sig så att vissa av de tidigare införda skatteflyktsbestämmelserna inte fullt ut täcker de situationer som reglerna enligt sina syften avsåg att för—

hindra.

8.4 överväganden

Sedan KLzs tillkomst gäller att vinster på aktier i familje—

företag beskattas på ett med marknadsmässigt omsatta aktier

likvärdigt sätt. I vissa detaljer gäller skilda föreskrifter men i stort tillämpas samma regler för de båda slagen av aktier. För en sådan ordning kan goda skäl anföras. Likfor— migheten bidrar till en önskvärd förenkling av regelsystemet. Bestämmelserna blir härigenom lättare att förstå och tillämpa för såväl skattskyldiga som myndigheter bl.a. genom att gränsdragningsproblem inte behöver uppstå. Likartad beskatt— ning av familjebolagsaktier och marknadsmässigt omsatta ak— tier medför också att inkomstskattemässigt grundade övervä— ganden inte behöver påverka en dominerande aktieägares bete— ende inför t.ex. en börsintroduktion av aktierna i ett bolag. Samtidigt framstår det som uppenbart att ägandet av ett fa— miljeföretag i avgörande hänseenden skiljer sig från en kapi—

talplacering i börsaktier.

En tänkbar förklaring till att bolagsformen ges en mera för— månlig behandling kunde vara att det från allmänna utgångs— punkter ansetts önskvärt att familjeföretag drivs i bolags— form. Ett annat skäl till behandlingen av vinster på aktier i familjeföretag skulle kunna vara att familjeföretagsverksam— het i allmänhet ansetts böra uppmuntras genom att möjligheter ges till en avyttring av sådana företag med en begränsad beskattning och då helt bortsett från att andra beskattnings—

konsekvenser inträder när en enskild rörelse överlåts.

När man gör en bedömning av beskattningen av vinster på ak— tier i fåmansbolag tillkommer ytterligare en aspekt som bör beaktas. Erfarenheterna säger oss nämligen att bolagsformen i inte fåtaliga fall kan utnyttas för skatteundandragande för— faranden. Risken för sådana förfaranden är vid en realistisk

bedömning något som också för framtiden måste vägas in.

Kommittén har mot bakgrund av direktiven i sitt arbete med aktievinstbeskattningen haft sin uppmärksamhet i första hand riktad mot de narknadsmässigt omsatta aktierna. Detta har

varit en naturlig utgångspunkt med tanke på att de tekniska

problem som gett upphov till tillämpningssvårigheter i huvud— sak avser Vinstberäkningen vid försäljning av sådana aktier. Mot bakgrund av direktiven och de förslag som kommittén läg— ger fram beträffande marknadsaktier måste emellertid ställ— ning tas till om den föreslagna ordningen — i första hand slopande av initialperioden med 100—procentig beskattning — också är väl avpassad för aktier i familjeföretag.

När kommittén gör den bedömningen sker detta med beaktande av hur beskattningen är utformad för enskilt bedriven närings— verksamhet och för den skull också vanliga arbetsinkomster. Det är vidare givet att de risker för skatteflyktsförfaranden som föreligger måste tas med i bilden. Å andra sidan bör beaktas att ett enhetligt regelsystem har ett värde i sig. Det bör vidare understrykas att risken för skatteundandragan— den i vissa fall inte ensamt kan tillmätas avgörande bety— delse för bedömningen av beskattningen av vinster på aktier i den stora majoriteten av företag som inte har något att skaf—

fa med sådana förfaranden.

I frågan om slopande av initialperioden föreligger emeller— tid vissa ytterligare särskilda förhållanden när det gäller familjeföretag som bör beaktas. Aktier i familjeföretag inne— has i allmänhet under långa tidsperioder. Ofta är situationen den att ett företag startas och drivs om inte under företaga— rens hela yrkesverksamma liv så under ett eller flera decen— nier. Detta innebär i sin tur att frågan om en initialperiod med 100—procentig beskattning för det stora flertalet famil— jeföretag är helt utan betydelse.

Vid en samlad bedömning syns inte på det underlag som före— ligger skäl kunna anföras för en omläggning av beskattningen av vinster på aktier i familjeföretag i riktning mot — på sätt som antyds i kommitténs direktiv — en beskattning utfor— mad efter vad som gäller vid försäljning av enskild rörelse. Däremot anser kommittén övervägande skäl tala för att vinster

på aktier i familjeföretag under en viss initalperiod bör beskattas i sin helhet. Till grund för den slutsatsen ligger dels ett önskemål om en likformig beskattning av vanliga arbetsinkomster mellan enskilda rörelser och rörelser som drivs i bolagsform, dels ett antagande om att möjligheterna att utnyttja bolagsformen i skatteundandragande syfte begrän— sas genom en initialperiod och dels att problemet med för— lustframtagningar under den nuvarande initialperioden är av ringa betydelse när det gäller aktier i dessa bolag. Med en sådan lösning undviks också de komplikationer som införandet av ytterligare en skatteflyktsregel oundvikligen leder till. I bedömningen har också vägts in att det långsiktiga före— tagandet i bolagsformen inte påverkas negativt av en sådan

ordning.

När det sedan gäller initialperiodens längd kan givetvis olika synpunkter anföras. För dagen gäller en tvåårsperiod. En likartad regel har sedan länge gällt. De skäl som nyss anförts för att över huvud taget ha en initialperiod med full beskattning kan tala för att vinster skall beskattas under en längre period. Å andra sidan kan man inte bortse från att risken för icke önskvärda inlåsningseffekter ökar ju längre initialperioden är. Kommittén har övervägt olika långa ini— tialperioder. Vid en samlad bedömning har vi dock kommit fram till att den nuvarande tvåårsgränsen bör bibehållas.

Slutligen måste också ställning tas till om en schablonmässig vinstberäkning skall kunna komma i fråga beträffande familje— företagsaktier. Nu gällande schablonregel är enbart tillämp— lig för marknadsmässigt omsatta aktier. Bedömningen av frågan är beroende av vilken funktion en schablonregel skall ha. Är syftet enbart att underlätta Vinstberäkningen i fall då un— derlaget för Vinstberäkningen är bristfälligt saknas anled— ning att låta en schablonregel bli tillämplig på familjeföre— tagsaktier. Om en schablonmässig inkomstberäkning också har till ändamål att nedbringa den skattepliktiga delen av en

vinst kommer saken i ett delvis annat läge. När det gäller de marknadsmässigt omsatta aktierna har den av kommittén föror— dade schablonregeln en sådan dubbel funktion. Förhållandena skiljer sig emellertid åt i ett betydelsefullt hänseende när det gäller effekterna av en schablonregel för å ena sidan marknadsaktier och å andra sidan aktier i familjeföretag. Anskaffningskostnaden för aktier i renodlade familjeföretag inskränker sig ofta till det ursprungliga aktiekapitalet i bolaget — 50 000 eller eventuellt 5000 kr. — varför det kan antas att en schablonregel utformad på det sätt som kommittén förordar för marknadsaktier för familjebolag med en någorlun— da gynnsam utveckling blir mera förmånlig än beskattning av verklig vinst. Som bekant är detta ingalunda fallet beträf— fande marknadsaktier.

Vidare är som nyss påpekats de förenklingsvinster som uppnås genom en schablonregel för familjeföretagsaktier om inte försumbara så av begränsat värde.

Sammanfattningsvis medför en schablonregel för familjebolags— aktier dels i allmänhet en större lättnad i beskattningen än vad nmtsvarande regel innebär för narknadsaktier, dels be— gränsade förenklingsvinster. Trots detta kan vissa skäl för en alternativ schablonmässig vinstberäkningsmetod anföras. I första hand är syftet med en sådan regel att något begränsa skatteuttaget vid mycket långa aktieinnehav där vinsterna i betydande utsträckning har karaktären av inflationsvinster.

Efter utgången av initialperioden bör den skattepliktiga delen av vinsten uppgå till 50 % på samma sätt som gäller för marknadsaktier. Med den utgångspunkten uppnås ett rimligt resultat om anskaffningskostnaden i fråga om aktier som inne— hafts i fem år eller mera schablonmässigt får tas upp till 35 procent av avyttringspriset. Detta medför att schablonre— geln vid en värdestegring på mer än 185 procent på ett aktie— innehav ger ett mera fördelaktigt beskattningsresultat än

beskattning av verklig vinst. Samtidigt innebär en så utfor— mad schablonregel att en skärpning av skatteuttaget på långa innehav undviks vid en jämförelse med beskattning enligt nu

gällande bestämmelser.

Vi förordar alltså att bestämmelserna för aktier i fåmansbo— lag utformas på ett sätt som delvis skiljer sig från dem som vi föreslår för de marknadsmässigt omsatta aktierna. För fåmansbolagens aktier bör gälla dels en initialperiod med full beskattning av vinsten under två år, dels en schablonre— gel som får tillämpas efter fem års innehav varvid anskaff— ningskostnaden får tas upp till 35 % av nettoförsäljningspri— set. Vinstberäkningen i övriga fall bör ske på samma sätt som gäller för de noterade aktierna, dvs. med genomsnittsmetoden. Detta gäller oavsett aktiernas innehavstid. Vinstberäkningen skall dock göras separat för aktier som innehafts kortare resp. längre tid än två år. 8.5 Avgränsning mellan de två beskattningssystemen

Vårt förslag om beskattningen av vinster på aktier i fåmans— bolag leder till ytterligare ett par frågeställningar. Den ena gäller avgränsningen mellan de båda grupperna av aktier och den andra om särskilda övergångsregler blir erforderliga för gruppen aktier i fåmansbolag. I detta avsnitt redovisar vi våra överväganden i gränsdragningsfrågan medan övergångs— problematiken tas upp i avsnittet om övergångsfrågor.

Den utformning av reglerna för vinstberäkning som vi föreslår medför att gränsdragningen mellan de två aktiegrupperna måste göras på ett klart och entydigt sätt. Någon tvekan om till vilken grupp ett visst slag av aktier skall hänföras bör inte

råda.

I avgränsningsfrågan anser vi det naturligt att hänföra de aktier som omsätts på kapitalmarknaden till gruppen marknads—

aktier medan de aktier som över huvud taget inte omsätts på kapitalmarknaden skall hänföras till gruppen aktier i fåmans— bolag. Med den utgångspunkten blir gränsdragningen närmast en fråga om alla aktier som noteras på någon av de olika börs— listor som brukar redovisas på dags— och affärstidningarnas

ekonomisidor bör anses utgöra marknadsaktier.

Vid bedömningen av den frågeställningen har vi funnit att en lämplig avgränsning erhålls om aktieslag som är föremål för dagliga noteringar hänförs till gruppen nmrknadsaktier. Den gruppen bör därför för närvarande omfatta aktieslag som note— ras på A:I—listan, A:II—listan, OTC—listan, väntelistan, listan för övriga inofficiella aktienoteringar och de svenska depåbevis för utländska aktier, som är inregistrerade på fondbörsen. För konvertibla skuldebrev och optionsrätter bör gälla samma gränsdragning, dvs. de konvertibler och options— rätter som dagligen noteras bör hänföras till gruppen mark—

nadspapper.

I dag gäller att aktier som är börsnoterade eller föremål för liknande notering omfattas av schablonregeln för beräkning av anskaffningskostnad. En viss praxis har utbildats under sena— re år när det gäller frågan om vilka aktier som omfattas av uttrycket "föremål för liknande notering". Det bör observeras att den gränsdragning som vi föreslår mellan marknadsaktier och övriga aktier inte helt överensstämmer med den gränsdrag— ning som nu görs i praxis beträffande schablonregelns till— lämplighet. Denna omständighet har gjort att vi i vårt för— fattningsförslag ersatt uttrycket "noterad på börs eller föremål för liknande notering" med orden "börsnoterad eller eljest föremål för marknadsmässig omsättning med regelbundna

noteringar om avslut".

I vissa bolag finns olika slag av aktier, t.ex. A—aktier och B—aktier. För några av dessa bolag gäller att ett eller ett

par av aktieslagen är börsnoterade eller eljest föremål för

marknadsmässig omsättning medan övriga aktieslag inte omsätts på marknaden. Vår gränsdragning innebär att det endast är de marknadsmässigt omsatta aktieslagen i ett bolag som hänförs till gruppen marknadsaktier. De återstående aktieslagen hän— förs i stället till gruppen övriga aktier.

9 STRUKTURRATIONALISERING OCH UPPSKOV

Frågan om en särskild undantagsregel vid överlåtelser av aktier i samband med strukturrationaliseringar inom närings— livet togs upp av Aktievinstutredningen i dess betänkande, Aktievinsters beskattning, (SOU 1965:72). Utredningen lade dock inte fram förslag till en sådan regel. Anledningen till att frågan alls aktualiserades var att utredningen föreslog att beskattningen av aktievinster skulle vara obegränsad i tiden. Strukturrationaliseringar skulle alltså enligt försla—

get inte kunna genomföras i framtiden utan skattekonsekven—

ser.

Departementschefen ansåg emellertid att en evig reavinstbe— skattning av aktievinster kunde tänkas få en hämmande inver— kan på strukturrationaliseringar i de fall en sammanslagning av företag föranledde vinstbeskattning. En sådan effekt av den utökade beskattningen ansåg han om möjligt borde undvi— kas. Därför föreslogs att överflyttningar av organisationsak— tier mellan företag i en koncern och köp och försäljningar av aktier i direkt samband med en från allmänna synpunkter önsk— värd strukturrationalisering inte skulle föranleda beskatt— ning (prop. l966:90 s. 111).

Den sist nämnda situationen har gett upphov till den s.k. strukturrationaliseringsregeln, som numera finns intagen i 35 5 3 mom. tredje stycket KL. Bestämmelsen, som i sak varit

oförändrad sedan 1966, har följande lydelse.

"Kan tillämpning av föregående stycke antas hindra struktur— rationalisering som är önskvärd från allmän synpunktq kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer medge befrielse därifrån helt eller delvis, om företag som berörs av strukturrationaliseringen gör framställning om detta se— nast den dag avyttringen sker".

Hänvisningen till det föregående stycket innebär att de: är vinstbeskattningen på äldre aktier (40 %) som skall lägga hinder för rationaliseringen. Regeringen har inte delegerat

beslutanderätten till annan myndighet.

I våra direktiv framhålls att kommittén särskilt bör uppmärk- samma de fall då aktieöverlåtelsen utgör led i en strukturra— tionalisering. Det framhålls vidare att det av flera skäl skulle vara önskvärt om nuvarande dispensregel kunde ändras så att dispens i första hand medförde uppskov med beskatt— ningen och inte definitiv skattebefrielse. Prövningen bör ske mot bakgrund av de vinstberäkningsregler som kommittén före— slår. Kommittén bör även överväga om det är möjligt och lämp— ligt att tillgodose önskemål om utvidgning av tillämpningsom— rådet för bestämmelsen till att t.ex. avse fall där överlå— telsen har till syfte att ändra ägarstrukturen i ett företag

inför en förestående börsintroduktion.

Kommittén har alltså att ta ställning till dels frågan om regeln bör ändras så att uppskov medges i stället för eller

vid sidan av skattebefrielse, dels frågan om regeln bör ut—

vidgas till att omfatta också andra fall än rena strukturra—

tionaliseringar.

Beträffande dessa frågor kan generellt sägas följande. Anta— let dispensregler inom skattelagstiftningen är mycket stort. De förorsakar främst RSV och regeringen men också länsstyrel— serna åtskilligt arbete. RSV har också föreslagit regeringen att antalet undantagsregler skall minskas. Detta är en rimlig

strävan från flera utgångspunkter. Dels är det ett led i de

allmänna strävandena att förenkla skatte— och taxeringsreg— lerna, dels bör det vara så att skattskyldiga utgår från att de regler som gäller för t.ex. avyttringar av aktier också faktiskt kommer att tillämpas. De skattskyldiga bör alltså inte utgå från att en dispensregel skall bli tillämplig i deras fall. På så sätt blir förutsättningarna för exempelvis en aktieaffär klarare från skattesynpunkt. Situationen blir lättare att bedöma för de agerande och regeringen och övriga dispensmyndigheter slipper mötas av argumentet att struktur— rationaliseringen endast kan genomföras om skattebefrielse

eller skattelindring ges.

Svaret på den första frågan beror i hög grad på hur de fak— tiska förhållandena ser ut. Om det är så att den nuvarande regeln hindrar önskvärda strukturrationaliseringar borde regeln ändras. Vi har ingen säker kännedom om detta och det torde i praktiken vara mycket svårt att få sådan kännedom eftersom ärendena hos regeringen är hemliga. Vi har emeller- tid erfarit att regeringens praxis under senare år har skärpts och att dispens numera ges i ytterst få fall per år. Detta förhållande har i sin tur troligen bidragit till att antalet ansökningar om dispens sjunkit de senaste åren. Det kan också befaras att ett antal tilltänkta strukturrationali— seringar inte kommit till stånd under denna tid därför att

reavinstbeskattningen lagt hinder i vägen.

Kommitténs uppfattning är därför att värdet av den nuvarande bestämmelsen är ringa. Vi anser också att dispensregler bör finnas på reavinstområdet endast om det föreligger ett ound— gängligt behov av sådana regler. Något sådant behov av en dispensregel i strukturrationaliseringsfallen anser vi inte finnas. Det är därför vår uppfattning att den nuvarande be—

stämmelsen borde avskaffas.

En fråga som återstår att besvara före ett definitivt ställ—

ningstagande är om det är lämpligt och praktiskt möjligt att

införa och administrera ett uppskovssystem. I denna fråga gör

vi följande bedömning.

Uppskovsfrågan har redan tidigare varit föremål för behand— ling. Realisationsvinstkommittén föreslog att uppskov efter ansökan skulle kunna medges i de fall då aktier byttes mot aktier. Uppskov skulle alltså endast medges för likvid i aktier men inte för annan likvid, t.ex. kontanter. De nya aktierna skulle anses anskaffade för samma pris och vid samma tidpunkt som de avyttrade. För det fall antalet nya aktier inte överensstämde med antalet gamla skulle den sammanlagda anskaffningskostnaden för de gamla aktierna proportioneras ut på de nya. Om t.ex. likviden för en försåld aktie utgjordes av dels en aktie i det övertagande bolaget värd 200 kr., dels ett kontantbelopp av 100 kr., skulle 1/3 av aktierna anses sålda mot kontantlikviden. För dessa aktier föreslogs att reavinst skulle beräknas på vanligt sätt. Uppskov föreslogs endast för försäljningen av den del — 2/3 av aktierna — för vilka likviden erhölls i form av andra aktier. Dessa nya ak— tier ansågs anskaffade vid den tidpunkt då de försålda ak— tierna var förvärvade och till ett pris som nmtsvarade an— skaffningskostnaden vid försäljningstillfället för 2/3 av samtliga försålda aktier. (SOU l975:53 s. 166 f).

Förslaget mötte inga invändningar vid remissbehandlingen. Departementschefen var dock negativ. Han anförde bl.a. föl— jande. Förslaget torde förutsätta ett mer utbyggt system för årlig redovisning, kontroll och prövning av anskaffningskost— nader för aktier än de han ansåg lämpligt att införa. Försla— get var dessutom knappast förenligt med den schablonregel för beräkning av anskaffningskostnaden som han förordade. Han kunde därför inte biträda kommitténs förslag (prop. 1975/76: 180 s. 163).

Vi delar i viss mån den uppfattning som den dåvarande depar—

tementschefen gav uttryck för i propositionen. Realisations—

vinstkommitténs förslag om särskild uppskovsansökan och upp— skov med en viss del av vinsten när vederlag utgår både i kontanter och i aktier är administrativt betungande och kan lätt leda till stora svårigheter att rätt beräkna reavinsten när de nyförvärvade aktierna avyttras.

Enligt vår mening kan emellertid ett uppskovssystem utformas på ett betydligt enklare sätt än det som föreslogs av Reali— sationsvinstkommittén. Det kan ske om uppskov endast ges i de fall då likviden för de försålda aktierna uteslutande består av nyemitterade aktier i det köpande bolaget. De nyförvärvade aktierna skall då anses anskaffade vid den tidpunkt och för den kostnad som gällde för de överlåtna aktierna.

Med en på det sättet utformad regel förändras varken anskaff— ningstidpunkten eller den gällande anskaffningskostnaden genom aktiebytet. Den genomsnittliga anskaffningskostnaden måste visserligen räknas om i de fall då antalet nyförvärvade aktier inte överensstämmer med antalet överlåtna aktier men en sådan räkneoperation är mycket lätt att utföra. Bestämmel— sen har därför inte de nackdelar hänförliga till vinstberäk— ningen som år 1976 föranledde att Realisationsvinstkommitténs förslag till uppskovsregel förkastades. Till detta kommer ytterligare att vi nu föreslår att en schablonregel för be— räkning av anskaffningskostnad i princip skall gälla för alla slag av aktier vilket då inte var fallet.

Den antydda regeln har vidare den fördelen att något ansök— ningsförfarande inte behövs för att erhålla uppskov. Kravet för uppskov är endast att vederlaget för de överlåtna aktier— na uteslutande består av nyemitterade aktier i det köpande företaget. Därmed föreligger inte heller något behov av en särskild administration för utredning, beslut och kontroll.

Det skulle emellertid kunna invändas att den nu diskuterade regeln omfattar inte bara strukturrationaliseringar i strikt

mening utan att den också medför uppskov i sådana fall då det bara är fråga om ett vanligt byte av aktier mot aktier utan samband med någon rationalisering. Enligt vår uppfattning är den invändningen inte riktig. Det torde nämligen förhålla sig så att de allra flesta företagsförsäljningar innebär någon form av strukturrationalisering. Endast i sällsynta undan— tagsfall framstår företagsöverlåtelser som ej önskvärda från allmän synpunkt. Det är också vår uppfattning att det sär— skilda kravet att vederlaget skall utgå uteslutande i nyemit- terade aktier i det köpande bolaget medför just den önskvärda koncentrationen till strukturrationaliseringsfall. Detta krav leder slutligen till att uppskov inte allmänt erhålls vid byten av aktier mot aktier. Med andra ord förhindras uppskov vid vanliga byten av aktier eller aktieposter mot andra ak— tier eller aktieposter. Enligt vår mening är detta en nödvän— dig begränsning med hänsyn till de mycket stora svårigheter som uppstår vid beräkning och kontroll av anskaffningskostna— der i ett system som tillåter uppskov vid vanliga aktiebyten. Nyemissionskravet begränsar således väsentligt antalet upp— skovsfall och koncentrerar dem till strukturrationalise—

ringar.

Bestämmelsen begränsar vidare uppskoven till de fall då säl— jaren inte får ut några kontanta medel att betala en rea— vinstskatt med. Detta är också de fall då det framstår som särskilt angeläget att ge uppskov med skatten. I dessa fall torde säljaren endast undantagsvis kunna betala skatten med andra medel som han innehar. De flesta säljare tvingas för— modligen att antingen ta upp ett lån eller att sälja en del av de nyförvärvade aktierna för att klara skattebetalningen. Det senare fallet förutsätter dock att de erhållna aktierna kan omsättas. Om betalningen utgått i aktier som ej omsätts på kapitalmarknaden står i praktiken endast lånealternativet

säljaren till buds.

Den nu nämnda situationen torde inte vara alltför ovanlig. Vid samgåenden mellan mindre företag förhåller det sig ofta så att det köpande företaget inte kan betala kontant för de övertagna aktierna. Problemet med skattebelastningen kan därför hindra omstruktureringar som är önskvärda inte bara

för företagsägarna utan också från allmän synpunkt.

De nu redovisade omständigheterna talar enligt vår mening starkt för att en uppskovsregel bör införas som ersättning för den nuvarande strukturrationaliseringsregeln. Från våra allmänna utgångspunkter vore det önskvärt att uppskovsbestäm— melsen omfattar alla byten av aktier mot nyemitterade aktier. Vi har emellertid inte ansett oss kunna föreslå en sådan allmän regel utan funnit det nödvändigt att undanta avytt— ringar av aktier i fåmansbolag mot vederlag i marknadsak-

tier.

I det fallet får säljaren betalning i aktier som i princip är fullt likvida. Han får alltså vederlaget i en form som är fullt jämförlig med kontanter. Om uppskov då tilläts skulle säljaren inte bara få en direkt skattekredit utan också ges möjligheter till avkastning på denna kredit. Vidare gäller att ett uppskov i dessa fall skulle leda till en snedvridning av konkurrensförhållandet mellan olika slag av företag. Det blir förmånligare för en ägare av ett fåmansbolag att sälja sina aktier mot vederlag i börsaktier än mot annat vederlag. Säljaren ges då också förmånen av den generösare schablonre— gel för beräkning av anskaffningskostnad som kommittén före— slår för börsaktier. Slutligen måste behovet av uppskov i detta fall sägas vara litet eftersom betalningen i princip är likvid.

I och för sig talar flera av de skäl som åberopats till stöd för en uppskovsregel för att låta denna gälla även i det senast berörda fallet. Även önskvärdheten av enhetliga be— skattningsregler verkar i samma riktning. De omständigheter

som vi nyss redovisat har emellertid enligt vår uppfattning en sådan tyngd att vi inte kan förorda en generell bestämmel—

se.

Ytterligare en inskränkning anser vi befogad. Uppskov bör inte medges utan prövning om avyttringen föranleder att de särskilda skatteflyktsbestämmelserna på aktievinstområdet blir tillämpliga. I de fallen anser vi det lämpligt att upp— skov medges endast om regeringen eller RSV ger dispens från

bestämmelsernas tillämpning.

Vad vi nu föreslagit för aktier bör också gälla för konver— tibla skuldebrev. Däremot har vi inte funnit skäl att på annat sätt utvidga uppskovsregeln. Den i direktiven nämnda frågeställningen om ändrad ägarstruktur i ett företag inför en förestående börsintroduktion anser vi ha fått en till— fredsställande lösning genom de särskilda värderingsregler vid förmögenhetsbeskattningen som i början av 1980—talet starkt bidrog till OTC— marknadens uppkomst. Någon anledning att nu föreslå ytterligare lättnadsregler i de fallen finns

enligt vår mening inte.

Kommitténs förslag blir att en uppskovsbestämmelse skall införas som ersättning för den nuvarande strukturrationalise— ringsregeln. Uppskov skall medges då aktier eller konvertibla skuldebrev säljs mot ersättning som uteslutande utgår i form av nyemitterade aktier i det köpande företaget. Ett undantag görs dock för det fallet att aktier i fåmansbolag överlåts mot betalning i marknadsaktier. Uppskov erhålls utan särskild ansökan under förutsättning att de angivna kraven är uppfyll— da.

10 ÖVERGÅNGSFRÄGOR

I direktiven sägs att när övergångsbestämmelserna till de nya aktievinstreglerna utformas måste beaktas att aktievinstreg— lerna ändrades väsentligt så sent som år 1976. Det framhålls därför som angeläget att en ny övergång blir så enkel och

smidig som möjligt.

Vi har utgått från att ett riksdagsbeslut om nya aktievinst— regler skall kunna tas under hösten 1986. De nya reglerna bör

därför kunna träda i kraft den 1 januari 1987.

I våra överväganden av övergångsregler har vi beaktat de nu nämnda omständigheterna och även undersökt hur tidigare stör— re förändringar av aktievinstreglerna satts i kraft. Vår strävan har varit att de nya materiella regler som vi före— slår skall kunna tillämpas i största möjliga utsträckning redan från dagen för ikraftträdandet.

Större förändringar av aktievinstreglerna har tidigare gjorts vid två tillfällen. År 1966 infördes evig reavinstbeskattning och år 1976 ändrades vinstberäkningsreglerna i väsentliga

delar.

1966 års ändringar sattes i kraft utan några särskilda över— gångsregler. I prop. 1966:9O uttalade departementschefen att de aktieägare som före ikraftträdandet av de nya bestämmel— serna kunde sälja sina aktier skattefritt hade att välja mellan att sälja före ikraftträdandet eller behålla värdepap—

peren och vid en senare försäljning bli beskattad enligt de nya reglerna (s. 114). Skatteutskottet och riksdagen godtog

departementschefens inställning.

Vid 1976 års reform ersattes den tidigare 10 %—iga beskatt— ningen av nettoförsäljningspriset på femårsaktier med en 40 %—ig beskattning av vinsten på aktier som innehafts två år eller längre. Det ansågs då lämpligt dels att underlätta Vinstberäkningen beträffande noterade aktier som innehafts fem år eller längre, dels att mildra eventuella skatteskärp— ningar på de aktier i fåmansföretag som innehafts under lika lång tid. Detta gjordes genom de s.k. hjälpreglerna. De inne— bar att aktier som förvärvats före den 1 april 1971 fick åsättas ett alternativt ingångsvärde beräknat till viss del av dessa aktiers förmögenhetsvärde per den 31 december 1975. I övrigt infördes endast ett par övergångsregler av teknisk natur avsedda att klargöra effekten av övergången beträffande

schablonavdraget och strukturrationaliseringsfallen.

När procentsatsen i schablonregeln sänktes från 50 till 25 på hösten 1983 genomfördes förändringen utan särskild övergångs—

bestämmelse för de aktier som berördes.

Kommitténs förslag innebär totalt sett stora förändringar i aktievinstreglerna. De enskilda förändringarna är däremot inte så stora, bortsett från upphävandet av initialperioden. Den ändringen leder till att vinster på aktier som innehafts kortare tid än två år blir lindrigare beskattade medan det skattemässiga värdet av förluster på sådana aktier minskar. Effekten av ändringen är således inte entydigt positiv eller negativ för de skattskyldiga. Detta talar för att någon sär- skild övergångsbestämmelse inte bör knytas till den slopade initialperioden. Som vi tidigare nämnt får aktievinstreglerna utan en initialperiod en praktisk funktion som överensstämmer med den som sedan lång tid tillbaka varit avsedd av regering och riksdag. Det är enligt vår uppfattning angeläget att

denna verkan av de nya reglerna får bli gällande snarast möjligt. Även detta förhållande talar för att övergången bör göras utan någon särskild övergångsbestämmelse i denna del.

De övriga ändringsförslagen som rör narknadsaktierna gäller främst procentsatsen och tidsgränsen för schablonregeln. Inte heller dessa ändringar är entydigt positiva eller negativa för aktieägarna. I en del fall blir beskattningen lindrigare än tidigare men i andra fall blir förhållandet det motsatta. Vi gör därför även här den bedömningen att särskilda över—

gångsbestämmelser inte är påkallade.

I en speciell fråga anser vi emellertid att en övergångsregel är befogad. Vi föreslår att anskaffningskostnaden för avytt— rade tecknings— och delrätter som förvärvats på grund av aktieinnehav skall sättas till 0 kr. Detta förslag kan i och för sig sättas i kraft utan någon särskild övergångsbestäm— melse. Om så sker blir aktieägarna skyldiga att avräkna den eller de delar av en akties anskaffningskostnad som redan dragits av vid avyttringar av tecknings— och delrätter före ikraftträdandet. En sådan ordning är fullt konsekvent. Den skulle emellertid innebära att skattskyldiga och taxerings— myndigheter under en i princip obegränsad framtid måste till— lämpa den s.k. proportioneringsregeln för att kunna beräkna och kontrollera avyttrade aktiers anskaffningskostnad i de

fall då aktieägaren avstått från deltagande i emissioner.

Enligt kommitténs uppfattning skulle stora förenklingsvinster uppnås om de nya aktievinstreglerna utformas så att hänsyn aldrig behövde tas till en tidigare förbrukad anskaffnings— kostnad när moderaktien säljs. Vi är naturligtvis medvetna om att förslaget innebär att ett visst överavdrag kommer att medges i de fall då anskaffningskostnaden för aktier inte behöver reduceras med tidigare utnyttjad förvärvskostnad vid försäljningar av tecknings— och delrätter. Denna inkonsekvens

— som uteslutande är till de skattskyldigas fördel — anser vi

emellertid fullt ut uppvägas av förenklingsvinsterna. Kommit—

tén vill därför föreslå en sådan ordning.

Vårt förslag kommer att offentliggöras mer än ett halvt år före den tidpunkt då de nya reglerna kan träda i kraft. Den tidsrymden skulle kunna utnyttjas för att företa emissioner, främst fondemissioner, med endå syfte att åstadkomma överav— drag för anskaffningskostnader. Vi ser det därför som nödvän— digt att införa en övergångsregel för att motverka sådana förfaranden. Bestämmelsen kan lämpligen utformas så att hän— syn även i framtiden skall tas till en vid avyttring av teck— nings— eller delrätt åtnjuten anskaffningskostnad om beslut om emissionen fattats efter den dag då kommitténs förslag blev offentligt men före tidpunkten för ikraftträdandet. Den praktiska betydelsen av en sådan regel skulle alltså inskrän— ka sig till de emissioner som företas under tiden den 13 juni — 31 december 1986. Det kan tilläggas att bestämmelsen inte

innebär något annat än att överavdrag för en akties anskaff—

ningskostnad förhindras i en särskild situation. Bestämmelsen måste enligt kommitténs uppfattning ges generell tillämplig—

het, dvs. den bör gälla oavsett anledningen till emissionen.

När det gäller aktier i fåmansbolag anser vi det också möj— ligt att i stort sett undvara övergångsbestämmelser. Den ovan angivna särskilda bestämmelsen för motverkande av överavdrag för anskaffningskostnad bör dock gälla även för aktier i

fåmansbolag.

Den nu nämnda bestämmelsen anser vi tillräcklig för att göra övergången materiellt tillfredsställande och samtidigt enkel och smidig. I förenklande syfte vill vi slutligen föreslå att de nuvarande hjälpreglerna för beräkning av anskaffningskost—

nad avskaffas. Allt eftersom tiden gått har värdet av dessa regler minskat och deras praktiska betydelse torde nu vara så

liten att de kan undvaras.

11 AKTIEBESKATTNING ENLIGT SALDOMETODER

11.1 Inledning

Den gällande ordningen för beskattning av aktievinster kombi— nerar två principiellt olika metoder för Vinstberäkningen. Man kan också säga att de representerar två olika sätt att

skattemässigt behandla aktieinnehav.

För yngre aktier, dvs. aktier som innehafts kortare tid än två år, tillämpas en aktie för aktie—metod. Vinsten framkom— mer genom att försäljningspriset minskas med anskaffnings— kostnaden och andra kostnader i samband med förvärvet och avyttringen av aktien. Metoden innebär i princip att vinstbe— räkningen skall ske separat för varje enskild aktie. Denna princip rubbas inte av att aktier ofta köps och säljs i stör— re eller mindre poster. Aktie för aktie—metoden innebär där— för att en total individualisering av ett aktieinnehav görs i skattesammanhang. I detta liknar metoden de vinstberäknings—

system som gäller för fastigheter, bostadsrätter och lösöre.

Vinstredovisningen för äldre aktier sker genom genomsnittsbe— räkning. Anskaffningskostnaden för samtliga aktier av samma slag summeras och delas med lika belopp på dessa aktier. Det innebär att aktieinnehavet ses mer i ett helhetsperspektiv jämfört med aktie för aktie—metoden. Det är dock inte fråga om någon konsekvent helhetssyn eftersom sammanföring endast

sker av aktier i ett och samma bolag. I vissa fall sker upp—

delning t.o.m. efter de olika serier av aktier som bolaget

har gett ut.

Ingen av de två metoderna ser alltså aktieinnehavet som en helhet. En sådan helhetssyn har heller aldrig funnits i svensk aktievinstbeskattning. Det är emellertid klart att man kan lägga ett sådant betraktelsesätt på en persons aktieinne— hav särskilt ur ekonomisk synvinkel. Under senare år har detta synsätt också kommit alltmera i förgrunden. Man talar om en persons aktieportfölj och menar då närmast den totala investering som denne gjort i aktier och aktieliknande hand—

lingar.

Detta sätt att betrakta investeringar i aktier motsvaras alltså inte av någon av de nu tillämpade metoderna för aktie— vinstbeskattningen. Som vi inledningsvis nämnde har vi under- sökt alternativa sätt att beskatta aktievinsterna. En av de metoder vi har granskat innebär en tillämpning av portfölj— principen. Vi har också utarbetat några olika varianter av denna metod, som vi har valt att beteckna som saldometoder. Här skall inledningsvis något sägas om metodernas utmärkande

drag.

Saldometoderna karakteriseras främst av att den skattskyldi— ges aktieinnehav alltid ses som en helhet. Den enskilda för— säljningen av aktier kommer endast indirekt att påverka be— skattningen. Genom detta vinns en nwcket värdefull förenk- ling, nämligen den som ligger i att resultatberäkning aldrig behöver göras vid olika delförsäljningar. I stället bestäms det beskattningsbara beloppet genom en avstämning av köp och försäljningar, t.ex. vid varje årsskifte. Vid avstämningen framräknas ett saldo på kontot som visar om beskattningsbar vinst eller avdragsgill förlust har uppkommit. Det är denna

saldering som ligger bakom benämningen saldometod.

En annan väsentlig skillnad mellan de nuvarande metoderna och saldometoderna är att tidsperspektivet blir annorlunda. Genom att beskattning utlöses först när hela investeringen i aktie— portföljen förbrukats kommer beskattningen att förskjutas framåt i tiden. Om saldering endast sker en gång per år inne— bär detta i praktiken att en s.k. reinvesteringsrätt förelig— ger. Det innebär att vinster som återinvesteras i aktier automatiskt leder till uppskov med beskattningen. I den enk— laste modellen finns en sådan reinvesteringsrätt under endast den förutsättningen att den skattskyldige ser till att hans totala investering i aktier överstiger hans samlade avytt—

ringssumma.

En ytterligare omständighet som förtjänar att nämnas är att saldometoderna leder till att underlaget för vinstberäk- ningarna blir aktuellt och tillförlitligt. Detta i sig värde— fulla resultat erhålls som en följd av de årliga avstäm— ningarna. Metoderna medför alltså att fondnotor och dylikt material normalt kommer att sakna betydelse i beskattnings—

sammanhang redan efter något år.

Uppslaget till saldometoderna har kommittén fått från den danska selskabsskattekommissionen som presenterade en skiss till en dylik metod i sitt år 1978 avlämnade betänkande. Vi har tagit upp den danska netoden till behandling men också utvecklat några alternativa modeller. Redovisningen nedan av dessa metoder sker översiktligt och med användande av enkla exempel. Vi har inte utarbetat metoderna fullt ut i alla nödvändiga detaljer. Vår avsikt med presentationen har i stället varit att peka på ett intressant alternativ för en framtida aktievinstbeskattning.

11.2 Den danska saldometoden

11.2.1 Allmänt

Metoden utmärks av att anskaffningskostnader och försälj— ningssummor fortlöpande bokförs på ett konto. I den enklaste varianten är kontot gemensamt för den skattskyldiges samtliga aktievinstbeskattade värdepapper och avstämning för beskatt—

ning sker endast en gång per år, vid beskattningsårets ut—

gång.

Det är således inte nödvändigt att begränsa metoden till endast aktier. Även annan egendom som beskattas enligt aktie— vinstreglerna — t.ex. konvertibla skuldebrev och optionsrät- ter — kan hänföras till kontot. Ur praktisk synpunkt torde det dock endast vara börsmässigt omsatta värdepapper som är intressanta i en saldometod. För aktier i fåmansbolag och andelar i handelsbolag och ekonomiska föreningar medför meto— den förmodligen inte några nämnvärda förbättringar i tekniskt avseende. Likaså torde fördelarna med metoden gå förlorade om ett konto skall upprättas för varje bolag i vilket den skatt— skyldige äger värdepapper. Ett samlingskonto som är gemensamt för i vart fall samtliga börsnoterade aktier i den skattskyl— diges ägo är enligt kommitténs uppfattning en nödvändig för— utsättning för en väl fungerande metod. En sådan avgränsning förutsätter alltså ett annat beskattningssystem för övriga

aktievinstbeskattade värdepapper.

Avstämningen av kontot för beskattning är i och för sig inte bunden till någon särskild tidpunkt. Av praktiska skäl torde dock endast två alternativ vara av intresse, antingen avstäm— ning endast vid beskattningsårets utgång eller efter varje

avyttring.

En viktig principiell skillnad mellan saldometoden och den nu

gällande beskattningsmetoden är att endast den senare bygger

på en egentlig resultatberäkning av den enskilda avyttringen. Saldometoden däremot vilar på den förutsättningen att ingen beskattning sker förrän den skattskyldiges samlade anskaff— ningskostnad har förbrukats. I den situationen uppstår nor— malt ett vinstsaldo på kontot. Innebörden av ett sådant saldo är att den skattskyldiges samlade försäljningsintäkter över— stiger hans samlade anskaffningskostnader. Saldobeloppet

skall redovisas som skattepliktig vinst.

Med saldometoden blir det alltså möjligt för den skattskyldi— ge att sälja aktier med vinst utan att skatta för försälj— ningen. För att uppnå detta resultat behöver han endast beak— ta kravet på att inte mer än hela anskaffningskostnaden för— brukas genom avyttringen. Å andra sidan medför metoden att en avyttring som sker med förlust inte blir avdragsgill om någon del av den skattskyldiges samlade anskaffningskostnad finns kvar efter försäljningen. Avdrag för förluster får nämligen endast ske sedan hela aktieinnehavet har avvecklats. Om någon del av anskaffningskostnaden då kvarstår oförbrukad innebär detta att den samlade anskaffningskostnaden för aktierna överstiger de samlade försäljningsintäkterna. Den skattskyl— dige har gjort en förlust på sitt aktieinnehav. Avdrag medges då för det överskjutande beloppet.

Saldometoden innebär således att resultatet av den enskilda försäljningen normalt inte blir avgörande för beskattningen. Metoden grundas i stället på beskattning av den skattskyldi— ges samlade resultat av sitt aktieinnehav över tiden där de enskilda avyttringarna i det helt övervägande antalet fall endast indirekt påverkar beskattningen. Slutresultatet när hela aktieinnehavet har avvecklats blir dock detsamma som enligt nuvarande metod. Det verkliga resultatet kommer att ligga till grund för beskattningen. En mycket viktig effekt av saldometoden är att framtagandet av vinster och förluster

förskjuts framåt i tiden.

11.2.2 Kontomässig hantering

Till skillnad från den danska kommissionen har vi valt att beskriva metoden med hjälp av T—konton. Det är inte nödvän— digt att använda sådana konton. Ett alternativt tillväga— gångssätt är att fortlöpande addera inköpskostnader till och subtrahera försäljningsintäkter från den ursprungliga an—

skaffningskostnaden.

Alla inköpskostnader för aktier, teckningsrätter och delrät— ter debiteras kontot. Även kostnader i samband med förvärven debiteras kontot. Debetsidan kommer alltså att vid varje tidpunkt redovisa den skattskyldiges samlade anskaffnings—

kostnad.

När aktier säljs krediteras kontot med försäljningssumman. Den enklaste metoden innebär att endast nettoförsäljningssum— man — försäljningspriset ./. försäljningskostnaderna — får

belasta kontot.

Vid fondemissioner tilldelas aktieägarna aktier utan kostnad. En sådan emission förändrar inte kontot på något sätt. Detta innebär en förenkling i förhållande till den nu gällande genomsnittsmetoden eftersom den genomsnittliga anskaffnings—

kostnaden måste räknas om när nya aktier tillkommer.

Utnyttjar den skattskyldige teckningsrätter vid en nyemission skall kontot givetvis debiteras med nyteckningspriset för de tecknade aktierna jämte eventuella kostnader i övrigt i sam—

band med emissionen.

Om den enskilde säljer tecknings— eller delrätter krediteras kontot på samma sätt som om aktier hade sålts. Att tecknings— och delrätter i aktieägarens hand har ett värde är i och för

sig utan betydelse vid saldometoden. Någon beräkning av dessa

värden enligt proportioneringsmetoden behöver aldrig göras.

Detta är en given fördel med saldometoden.

Saldometoden kan kontomässigt ställas upp på följande sätt.

Aktiekonto Debet Kredit

Ingående anskaffnings— IA Avyttringar AV värde

Tillkommande anskaff— TA Utgående anskaff— UA ningskostnader ningsvärde

Vinst och förlust redovisas genom särskilda poster på aktie— kontot. Uppkommer en vinst skall den tas upp på kontots de— betsida. En förlust redovisas i stället på kontots kreditsi— da.

Kontot balanseras i första hand av posten utgående anskaff— ningsvärde, UA. Ingående anskaffningsvärde, IA, är en given storhet eftersom den bestäms av UA vid föregående avstämning. Tillkommande anskaffningskostnader, TA, och avyttringar, AV, bestäms givetvis beloppsmässigt av de transaktioner som före—

tagits under den aktuella perioden.

För den skattemässiga beräkningen är alltså det utgående

anskaffningsvärdet av betydelse:

UA = IA + TA — AV

Om UA är positivt återstår någon del av aktiernas totala anskaffningskostnad fortfarande. Saldo i form av vinst eller förlust uppkommer inte på kontot. Någon beskattning blir då

inte aktuell. Om UA blir 0 (noll) har hela anskaffningskost— naden förbrukats men inte heller i detta fall sker beskatt— ning. UA får emellertid inte blir negativt eftersom en an— skaffningskostnad inte kan vara negativ. Det betyder att kontot kan balanseras av UA endast så länge någon del av anskaffningskostnaden återstår oförbrukad eller alternativt, precis har förbrukats. Om kontot kan balanseras av UA är detta alltså liktydigt med att någon beskattning inte skall

ske.

Kan kontot inte balanseras av UA har en beskattningssituation uppstått. Hela anskaffningskostnaden har förbrukats. UA sätts då till 0 och balanseringen av kontot sker med hjälp av

vinst— eller förlustposter.

Vinst uppkommer som ett debetsaldo. Intäkterna av avytt— ringarna överstiger de samlade anskaffningskostnaderna. Sal— dobeloppet utgör i princip skattepliktig reavinst. Naturligt— vis är det möjligt att beskatta endast en del av denna vinst genom en bestämmelse om att en viss andel av den framräknade

vinsten skall vara skattepliktig.

Förlust uppkommer som ett kreditsaldo på kontot. Normalt balanseras kontot av värdet på UA. Så länge UA är större än eller lika med noll får inget förlustavdrag göras även om den skattskyldiges transaktioner beräknade för sig visar på för— lust. Men om alla aktier har sålts måste UA sättas till 0 IA + TA — AV ger ett positivt värde på UA. I ett sådant läge kan UA alltså inte även om en beräkning enligt formeln UA

balansera kontot. Eftersom kreditsidan är beloppsmässigt mindre än debetsidan har den skattskyldige gjort en förlust.

Enligt den grundläggande tankegången med saldometoden skall ingen beskattning ske så länge någon del av anskaffningskost— naden återstår. Det är alltså inte tänkt att en minskning av saldot i sig skall utlösa beskattning. Är IA på kontot 10 000

kr. och aktier säljs med vinst eller förlust — likgiltigt vilket — för 3 000 kr. blir UA 7 000 kr. Ingen beskattnings— åtgärd skall vidtas. Om själva saldoskillnaden på 3 000 kr. skulle ligga till grund för beskattningen förfelas tanken med saldometoden och det blir åter den enskilda avyttringens

resultat som är utslagsgivande.

Beskattning utlöses alltså av att debet— eller kreditsaldo uppkommer på kontot. Då är UA = 0. Efter beskattning blir kontot nollställt eftersom IA då måste sättas till 0.

11.2.3 Variationsmöjligheter

Metoden kan varieras på ett flertal sätt. Bland annat. kan avstämning av kontot göras vid olika tillfällen. Den enklaste metoden innebär att saldering görs vid beskattningsårets utgång, dvs. endast en gång per år. Detta medför att en s.k. reinvesteringsrätt införs. En skattskyldig som under året säljer så många aktier att vinst uppkommer på kontot kan genom köp av nya aktier före beskattningsårets utgång åstad— komma att värdet på UA blir 0 eller positivt och därigenom undvika beskattning. En av de viktigaste frågor sont måste besvaras vid diskussionen av denna variant av saldometoden

gäller därför önskvärdheten av en reinvesteringsrätt.

En annan möjlighet är att låta saldot efter varje avyttring avgöra om beskattning skall ske eller ej. Enligt detta alter— nativ skulle således ett debetsaldo efter en försäljning utlösa beskattning även om den skattskyldige efter försälj— ningen men före beskattningsårets utgång reinvesterar. Där- emot skulle även i detta fall förlustavdrag kräva att alla aktier hade sålts. Denna metod kräver dock en särskild regle— ring av de situationer där den skattskyldige samtidigt — dvs. i praktiken på samma dag — både säljer och köper aktier. Regeln är nödvändig för att kunna avgöra om beskattning skall utlösas eller ej.

Ytterligare en variant är att begränsa kontot till endast äldre aktier. Om nuvarande tvåårsgräns bibehålls även framde— les medför det att en reinvestering inte kan neutralisera beskattningseffekten av en avyttring som görs samma år. I så fall-skulle nya aktier under de två första åren behandlas enligt nuvarande regler. När en aktie innehafts i två år förs dess anskaffningsvärde upp på kontot. TA skulle då omfatta dels aktier för vilka den tvååriga initialperioden gått ut, dels vad som vid nyemission betalas in för aktier som erhål— lits med stöd av teckningsrätter grundade på innehav av äldre

aktier.

Vill man hålla fast vid principen att omedelbar beskattning av verklig vinst skall ske vid avyttring av yngre aktier, kan det enligt den danska kommissionen också ske på följande sätt. Kontot påförs i detta fall samtliga inköpskostnader inklusive kostnader för nya aktier. Säljer den skattskyldige under beskattningsåret nya aktier måste anskaffningsvärdet för dem brytas ut från kontot och en särskild vinstberäkning göras. Leder utbrytningen till att ett vinstsaldo uppkommer på kontot beskattas också saldobeloppet. För det fall den skattskyldige innehar både nya och äldre aktier och säljer en del av dem, måste man enligt kommissionen ha regler som avgör

vilka aktier som har sålts.

11.2.4 Exemplifiering

Några enkla exempel visar saldometodens praktiska användning. Exemplen är i princip tillämpliga såväl om saldering skall göras endast vid beskattningsårets utgång som (nu saldering

skall göras efter varje avyttring.

l. Antag att en skattskyldig köper 50 aktier i AB A för 5 000 kr. och 30 aktier i AB E för 5 000 kr. och att detta är hans

första aktieinköp. Kontot ser då ut på följande sätt.

Kontot kan balanseras av UA. Ingen beskattning sker eftersom

vinst— eller förlustsaldo inte uppstått.

2. Den skattskyldige säljer 20 aktier för 3 000 kr.

Värdet på IA blir nu 10 000, dvs. det belopp som UA uppgår till vid den närmast föregående avstämningen. Balansering sker alltjämt med UA. Ingen beskattning sker oavsett vilka aktier som har sålts eller avyttringens verkliga resultat.

3. Ytterligare 40 aktier säljs för 12 000 kr.

12 000 12 000

Anskaffningskostnaden får aldrig bli negativ. UA måste alltid vara större än eller lika med noll. Det betyder att den skattskyldiges samlade anskaffningskostnad har förbrukats vid försäljningen. UA kan inte längre användas för att balansera kontot. I stället uppstår en situation där balanseringen måste ske med ett vinst— eller förlustbelopp. I detta fall uppkommer ett debetsaldo, dvs. en skattepliktig vinst har

framkommit.

Eftersom UA är 0 blir nästa IA också 0. Beskattningen leder till att kontot nollställs. Ingen anskaffningskostnad finns alltså kvar att redovisa trots att den skattskyldige fortfa— rande äger 20 aktier. Kontot redovisar endast olika värden och belopp men aldrig aktiernas antal. En antalsmässig redo— visning kan naturligtvis komplettera kontot men torde inte vara helt nödvändig med hänsyn till aktieredovisningen i

förmögenhetsbilagan i självdeklarationen.

I det läge som nu har uppstått får ytterligare försäljningar som resultat att hela nettoförsäljningssumman blir skatte— pliktig vinst eftersom ingen anskaffningskostnad återstår för avdrag. Slutresultatet efter avyttring av samtliga aktier blir dock att den verkliga vinsten på aktieinnehavet kommer att beskattas.

Antar vi i stället att försäljningen i (3) omfattade samtliga

återstående aktier men endast inbringade 5 000 kr. sker kon—

toredovisningen på följande sätt.

I detta fall måste UA bli 0 eftersom alla aktier har sålts. Ett kreditsaldo uppstår. Den skattskyldige har sålt samtliga aktier men en viss anskaffningskostnad återstår. Saldobelop—

pet utgör i princip avdragsgill reaförlust.

Om vi antar att reinvesteringsrätt finns och att saldoavläs— ning endast sker vid beskattningsårets utgång kan man tänka sig att den skattskyldige köper nya aktier efter den nu redo— visade försäljningen men före årsskiftet. Han "upphäver" då sin förlust och därmed sin avdragsrätt. Om avdragsrätt alltid skall föreligga vid kreditsaldo efter slutförsäljning måste detta anges i en särskild regel. Är metoden sådan att avstäm— ning skall göras efter varje avyttring behövs inte någon

dylik regel. 11.2.5 Modifieringar av metoden

Den danska saldometoden måste i många fall antas leda till en mycket hög skattebelastning vid avvecklingen av ett aktiein— nehav. Metoden ger stora möjligheter att genom reinvestering av realiserade vinster skjuta upp beskattningen på obestämd tid och att med hjälp av skattekrediter utöka ett aktieinne- hav. Även om detta kan antas få positiva effekter på aktie-

sparandet kan man från andra synpunkter hysa betänkligheter mot ett sådant system. Kommittén anser att den nu nämnda konsekvensen av den danska saldometoden utgör dess största nackdel. Denna brist hos metoden påpekades även av den danska

kommissionen.

Frågan uppstår därför om inte metoden kan modifieras så att

avskattning kan ske löpande under innehavstiden.

Kommittén har övervägt en rad olika netoder att komma till rätta med denna brist. Bl.a. har kommittén prövat alternativ som innebär att den skattskyldige själv får bestämma hur stor del av den samlade anskaffningskostnaden som skall uppoffras under ett beskattningsår. Det innebär att balansering av kontot inte endast får ske med posten utgående anskaffnings— värde (UA) utan också med vinst— och förlustposter. En sådan ordning ger möjligheter att fördela den sammanlagda vinsten på ett aktieinnehav jämnare över tiden. Metoden skulle emel— lertid även kunna utnyttjas för framtagning av i stort sett valfritt vinst— eller förlustbelopp. Ett sådant resultat anser kommittén vara oacceptabelt. För att förhindra extrema utnyttjanden kan den nu antydda metoden förses med olika slag av spärrar. Vi har övervägt även sådana alternativ. Det är emellertid vår uppfattning att man då måste göra bestämmel— serna relativt komplicerade. Den stora fördelen med saldome— todens enkelhet i den praktiska tillämpningen går därför förlorad. Av den anledningen har kommittén avstått från att

presentera en dylik metod.

Kommittén har i stället sökt andra alternativ som bibehåller saldometodens principiella enkelhet men undviker de ovan

påtalade nackdelarna. Nedan presenteras två sådana metoder.

SOU 1986:37 167 11.3 Nettoförsäljningsmetoden

11.3.1 Allmänt

Denna netod karakteriseras av att nettot av årets köp och försäljningar bildar utgångspunkten för beskattningen. Om nettot är negativt — dvs. summan av årets försäljningar över— stiger summan av årets köp — skall detta belopp i princip anses utgöra skattepliktig vinst. Beskattning skall dock endast utlösas om det utgående anskaffningsvärdet (UA) är mindre än börsvärdet vid årets utgång. Börsvärdet framkommer som förmögenhetsvärdet i. självdeklarationen. Vidare gäller att beskattat belopp läggs till det utgående anskaffningsvär— det. Detta måste ske för att beskattningsresultatet skall bli riktigt över tiden, dvs. för att den verkliga vinsten på

aktieinnehavet skall bli beskattad. 11.3.2 Exemplifiering

För att klargöra huvuddragen av metoden visas nedan några

exempel på dess tillämpning.

1. Vi utgår från att den skattskyldige inte äger några aktier vid ingången av det första beskattningsåret. Under året köper han aktier för 8 000 kr. och säljer aktier för 3 000 kr. Kontomässigt redovisas detta på följande sätt:

Ingen beskattning skall ske detta år eftersom någon nettoför— säljning inte har ägt rum. Detta gäller oavsett vilket börs—

värde den skattskyldiges aktieportfölj har vid årsskiftet. Liksom i den danska saldometoden saknar det omedelbar bety— delse att aktier sålts för 3 000 kr. Den kontomässiga hante— ringen överensstämmer med den som gäller för den danska sal— dometoden.

2. Under andra året bygger den skattskyldige upp portföljen

genom att köpa aktier för 10 000 kr. och sälja för 7 000 kr.

Inte heller detta år sker beskattning. Anskaffningsvärdet har ökat vilket betyder att den skattskyldige tillfört sin aktie— portfölj medel från annat håll. Principen är alltså att ingen beskattning får ske så länge nettoinvesteringar görs. Även för detta år saknar aktieportföljens börsvärde betydelse för

beskattningen.

3. Det tredje året köps aktier för 6 000 kr. medan försälj— ningarna uppgår till 7 000 kr. Den kontomässiga effekten blir

följande.

Med den danska saldometoden skulle årets transaktioner inte

ningskostnaden kvarstår oförbrukad. I den nu diskuterade modifierade saldometoden har dock det första villkoret för beskattning uppfyllts. Under året har en nettoförsäljning på 1 000 kr. skett. Om beskattning verkligen skall ske eller ej beror emellertid även av portföljens börsvärde vid årsskif— tet.

Om portföljens värde understiger eller högst uppgår till det utgående anskaffningsvärdet (UA) på 7 000 kr. skall ingen beskattning ske. I ett sådant fall har ingen värdestegring skett på aktierna sedda som en helhet. Någon skatt bör därför

inte tas ut.

Är börsvärdet på de kvarvarande aktierna å andra sidan 8 000 kr. eller högre skall hela nettoförsäljningsbeloppet på 1 000 kr. tas upp till beskattning. I det fallet finns en värde— stegring på aktierna som uppgår till eller överstiger netto— försäljningsbeloppet. En beskattning ter sig då naturligare och bidrar till att utjämna skattebelastningen över tiden.

Om vi slutligen antar att börsvärdet visserligen överstiger det utgående anskaffningsvärdet men inte med så stort belopp som nntsvarar nettoförsäljningsbeloppet, skall det överskju— tande beloppet tas upp till beskattning. Om portföljens börs— värde antas vara 7 500 kr. blir det skattepliktiga beloppet alltså (7 500 — 7 000 =) 500 kr. Som tidigare nämnts skall det utgående anskaffningsvärdet höjas med ett belopp som motsvarar den avskattade summan. Kontomässigt blir resultatet

följande.

IA 8 000 AV 7 000 TA 6 000 UA 7 500 Avskattat belopp 500

14 500 14 500

4. Under det fjärde beskattningsåret avvecklas aktieportföl— jen. De återstående aktierna antas bli försålda för 10 000 kr.

Vinsten vid slutförsäljningen blir 2 500 kr. Totalt sett har en vinst på (500 + 2 500 =) 3 000 kr. tagits till beskatt— ning. Det innebär att det verkliga resultatet av aktieinneha— vet har beskattats. Den sammanlagda anskaffningskostnaden uppgår nämligen till 24 000 kr. och försäljningsbeloppen till 27 000 kr. Vinsten har fördelats på två år. Med den danska saldometoden hade hela vinsten framkommit under det sista

året.

Antar vi i stället att slutavvecklingen endast inbringade

5 000 kr. kommer en förlust att redovisas.

Förlusten är avdragsgill. Totalt uppgår förlusten till (2 500 — 500 =) 2 000 kr. sedan hänsyn tagits till den vinst som beskattades under det tredje året. Detta överensstämmer med

det verkliga resultatet av aktieinnehavet.

Den nu behandlade metoden har i stort sett de fördelar som tidigare redovisats för den danska saldometoden. Den blir dock något mer komplicerad eftersom beskattningen delvis är beroende av portföljens börsvärde vid årsskiftena. Den enligt kommitténs uppfattning största nackdelen med den danska sal— dometoden mildras dock väsentligt genom bestämmelsen om av— skattning vid nettoförsäljningar. Möjligheten att uppskjuta beskattningen tills vidare finns dock kvar men kräver i prin— cip att nettoförsäljning inte görs. En skattskyldig som strax före ett årsskifte finner att han kommer att drabbas av skatt för sin nettoförsäljning kan undvika skatten genom att inves— tera så Rycket i nya aktier att han inte längre redovisar någon nettoförsäljning. Har hans portfölj sjunkit i värde kan beskattning i vissa fall undvikas även vid nettoförsälj— ningar. En nackdel med metoden är att den uppammar till transaktioner kring årsskiftena. En annan nackdel är att redovisning och kontroll av in— och utgående värden måste ske trots att någon beskattningssituation inte föreligger. I

dessa avseenden liknar metoden den danska saldometoden. Som

den största nackdelen framstår emellertid att den skattskyl- dige inte säkert kan förutse om han kommer att drabbas av skatt eller inte för sina försäljningar. Om skatt skall utgå eller ej beror delvis på aktieportföljens börsvärde vid års— skiftet. Starka värdeförändringar på någon eller några aktie— poster strax före årsskiftet kan kullkasta även en förutseen-

de skattskyldigs planering. 11.4 Börsvärdemetoden 11.4.1 Allmänt

Det är också möjligt att konstruera en annan modell med lö— pande avskattning som starkare knyter an till aktieportföl— jens värdeförändringar och som inte medför någon självklar reinvesteringsrätt. Det kan ske genom att beakta in— och utgående börsvärden på aktieportföljen i stället för in— och utgående anskaffningsvärden. Aktiekontot får då följande

utseende.

Aktiekonto

Ingående börsvärde IB Avyttringar AV

Tillkommande anskaff—

ningskostnader TA Utgående börsvärde UB

Det utgående börsvärdet är beloppsmässigt identiskt med för— mögenhetsvärdet på den skattskyldiges börsaktier enligt för— mögenhetsbilagan i självdeklarationen.

Med denna metod blir det möjligt och sannolikt även önskvärt att ha en fast skattesats på aktievinster. Beskattningen av aktievinster kommer då att ske fristående från övrig inkomst— beskattning. För ett konsekvent genomförande av metoden krävs därför även ett skattekonto. På detta redovisas in— och utgå— ende skatteskuld samt det skattemässiga utfallet av årets transaktioner. Kontomässigt sker redovisningen på detta sätt.

Skattekonto

Ingående skatteskuld IS Betald skatt under året BS

Krediterad skatt pga

årets förlust KS Debiterad skatt på årets vinst DS Utgående skatte—

skuld US

ll.4.2 Exemplifiering

Metodens huvuddrag skall nedan klargöras med hjälp av de transaktioner som användes för att belysa nettoförsäljnings—

metoden.

1. Den skattskyldige köper under det första året aktier för 8 000 kr. och säljer aktier för 3 000 kr. Vid beskattnings— årets ingång äger han inga aktier.

Aktiekonto

De kvarvarande aktiernas börsvärde antas vara 6 000 kr. På kontot redovisas därför en vinst på 1 000 kr. Vinsten beror av att en värdestegring har skett på de kvarvarande aktierna eller av att de försålda aktierna har stigit i värde. I många fall kan vinsten givetvis bero på att både försålda och kvar—

varande aktier har stigit i värde.

En genomsnittlig skattebelastning på nya och gamla aktier kan i dag antas uppgå till 30 — 40 %. Om den fasta skattesatsen därför sätts till 35 % kommer skattekontot att se ut på föl—

jande sätt.

Skattekonto

Skatten debiteras med (0,35 x 1 000 =) 350 kr. Betalningen av skatten kan i och för sig utformas på ett från övrig redovis— ning fristående sätt. Vi antar att skatt skall betalas med ett belopp som uppgår till 20 % av bruttoförsäljningssumman förutsatt att vinsten uppgår till minst samma belopp. Om man

har förlust under året behöver skatt bara betalas med 35 % av

nettoförsäljningsvärdet. Skatt utgår bara om det finns en skatteskuld.

Metoden bygger alltså på att man dels skall ha haft kontanter i handen innan skatt behöver betalas och dels på att skatte— betalning inte behöver ske när kurserna går ner om man inte då gör en nettoförsäljning. Om Han gör en nettoförsäljning bör dock skatt utlösas för att undvika att skatteskulden kan skjutas framåt i tiden till utförsäljningen av hela port— följen. Modellen för skattebetalning anknyter alltså till nettoförsäljningsmetoden men kombineras med löpande skattebe- talningar även när nettoförsäljningar inte sker.

2. Andra året köps aktier för 10 000 kr. och säljs aktier för 7 000 kr. Börsvärdet på de kvarvarande aktierna antas uppgå till 12 000 kr.

Aktiekonto

Skattekonto

Vinsten under året uppgår till 3 000 kr. och årets skatt blir därför (0,35 x 3 000 =) 1 050 kr. Betalning av skatten på föregående års vinst skall ske med högst 20 % av det årets bruttoförsäljningssumma, dvs. med högst (0,20 x 3 000 =) 600 kr. Hela detta belopp skall emellertid inte betalas eftersom skatteskulden under året endast uppgick till 350 kr. Skatte— betalningen begränsas till detta belopp.

3. Under det tredje året uppgår inköpen till 6 000 kr. medan försäljning sker för 7 000 kr. Under året antas börskurserna ha fallit ned i genomsnitt 10 %. De kvarvarande aktiernas

värde antas vara 10 000 kr.

Aktiekonto

Trots att en nettoförsäljning har skett redovisar den skatt— skyldige en förlust. Men även under ett sådant år kan skatt behöva betalas. Skatt skall nämligen i vissa fall erläggas om den skattskyldige har en skatteskuld från tidigare år. I vårt exempel kvarstår en sådan skatteskuld på 1 050 kr. Den skatt SOHl nu måste betalas uppgår enligt vår antagna huvudregel till 20 % av det föregående beskattningsårets bruttoförsälj— ningssumma. Den summan var 7 000 kr. och skatten kan därför maximalt utgå med (0,20 x 7 000 =) 1 400 kr. Skatteskulden uppgår emellertid endast till 1 050 kr. och därför begränsas den skatt som skall betalas givetvis till det beloppet. Under inga förhållanden skulle mer än 3 000 kr. ha behövt betalas i skatt eftersom det föregående årets vinst uppgick till 3 000 kr.

Under året redovisar den skattskyldige alltså en förlust på 1 000 kr. På skattekontot skall detta förhållande redovisas som en skatteminskning på kreditsidan. Skatteminskningsbelop— pet beräknas till 35 % av förlusten, dvs. till 350 kr. Kontot får följande utseende under den förutsättningen att skatte— minskningsbeloppet redovisas under beteckningen utgående skattetillgodohavande, UST.

Skattekonto

Exemplet visar bl.a. på nödvändigheten att skilja på den skatt som skall betalas under året och den skatt som debite— ras på grund av årets transaktioner. Den skatt som skall betalas under ett visst år beror på förhållandena under det närmast föregående året. Resultatet av det årets transaktio— ner måste först sammanställas innan skatten kan beräknas. Det är därför nödvändigt att skjuta fram skattebetalningen till följande år. Att resultatet av den skattskyldiges transaktio— ner för det året visar förlust saknar därför betydelse för den skattebetalning som skall ske då. Betalningen av skatten kan t.ex. ske löpande under året och alltså innan man alls vet resultatet av det årets transaktioner. Det är alltså inte riktigt att säga att skatt måste betalas under året trots att

man har gjort förluster.

4. En av de viktigaste egenskaperna hos börsvärdemetoden är att beskattningskonsekvenser uppstår även om ingen transak—

tion företas under året. Det sker om värdet av aktieportföl—

jen stiger på grund av en uppgång i börskurserna. Metoden medför således att en viss avskattning kan ske även av orea— liserade värdestegringar. Denna konstruktion har valts för att visa på ett alternativ med jämnt fördelad skattebelast—

ning under hela aktieinnehavet.

För att illustrera det som nu sagts antar vi att den skatt— skyldige inte vidtar någon åtgärd med sitt aktieinnehav under det fjärde året. Under året antas värdet av hans aktier stiga med 4 000 kr.

Aktiekonto

Värdestegring på aktieportföljen leder alltså till att en vinst motsvarande värdestegringens belopp måste redovisas till beskattning. Om portföljens värde sjunkit under året

hade i stället en förlust framkommit på kontot.

Skattekonto

Skatten på årets värdestegring beräknas till (0,35 x 4 000 =) 1 400 kr. Någon betalning av skatt skall inte ske under året med hänsyn till att någon skatteskuld inte fanns vid årets ingång. Det ingående skattetillgodohavandet (IST) avräknas nu mot den skatt som debiteras för året. Den utgående skatte—

skulden minskar således med motsvarande belopp.

5. Aktieinnehavet avvecklas under femte året då de återståen—

de aktierna avyttras för 16 000 kr.

Aktiekonto

IB 14 000 AV 16 000 TA 0 UB O Vinst 2 000

16 000 16 000

Vinsten beräknas till 2 000 kr. Skatt debiteras med (0,35 x 2 000 =) 700 kr. Den skatt som skall betalas under året upp— går enligt huvudregeln till 20 % av föregående års bruttoför— säljningssumma. Eftersom inga aktier såldes det året skall enligt våra förutsättningar ingen skatt utgå. Om man önskar att en viss avskattning skall ske även under år då inga av— yttringar skett måste en alternativregel tillskapas. Om denna utformas så att 20 % av värdestegringsbeloppet skall betalas i skatt blir skattebeloppet (0,20 x 4 000 =) 800 kr. Den utestående skatteskulden uppgår nu till 950 kr. Den bör beta—

las året efter det då aktieinnehavet har avslutats.

Skattekonto

Under de fem åren köptes aktier för 24 000 kr. medan försälj— ningarna uppgick till 33 000 kr. Vinsten blev alltså 9 000 kr. och skatten borde då uppgå till (0,35 x 9 000 =) 3 150 kr. Om vi summerar de betalade skattebeloppen uppgår de fullt riktigt till 3 150 kr. Genom metodens konstruktion har dock skattebetalningarna spritts ut över andra—sjätte året. Under inget enskilt år har mer än 1 050 kr. behövt betalas i

skatt.

Den över åren relativt jämnt fördelade skattebelastningen är en av denna metods fördelar. Fördelarna i övrigt är i huvud— sak desamma som angetts för nettoförsäljningsmetoden. Den metodens nackdel att skattebeloppen inte kan förutses p.g.a. anknytningen till börskurserna förstärks dock med börsvärde— metoden. Som en nackdel kan också ses att netoden i vissa fall leder till beskattning av orealiserade vinster. Även nackdelen att redovisning och kontroll måste ske trots att beskattning inte blir aktuell kvarstår med denna metod. All— mänt sett är metoden mer komplicerad än de övriga saldometo— derna. Det är dock möjligt att låta skattemyndigheterna föra skattekontot. Även om så sker måste kontot tillställas aktie— ägarna för kontroll. En särskild fördel med skattekontot är att det utgående beloppet på skatteskulden (US) blir en di—

rekt avdragsgill post vid förmögenhetstaxeringen.

11.5 Saldometodernas fördelar och nackdelar

Kommitténs uppfattning är att de nu redovisade saldometoderna allmänt sett kan innebära vissa fördelar i förhållande till gällande genomsnittsmetod. Detta gäller för såväl de skatt— skyldiga som för taxeringsmyndigheterna. Den enskilda delför— säljningen kräver inte någon utredning av vinst eller för— lust. Den enda redovisning som behövs är förteckning och summering av samtliga inköp och försäljningar under beskatt— ningsåret. Kontrollen underlättas på motsvarande sätt. Med dessa metoder erhålls en löpande redovisning av aktieinneha— vet som medför att gamla transaktioner och handlingar i stort sett kommer att sakna betydelse. Beskattningsunderlaget blir alltid aktuellt och även betydligt mer tillförlitligt än vad

som nu är fallet.

Metoderna leder till att den verkliga vinsten av ett aktie— innehav kommer att ligga till grund för beskattningen. Nivån på skatteuttaget kan på ett enkelt sätt varieras genom att de vinster eller förluster som redovisas beskattas i sin helhet eller till viss del. Beskattningen kommer dock med den danska saldometoden i synnerhet och nettoförsäljningsmetoden i någon mån att förskjutas framåt i tiden. Dessa båda metoder innebär uppskov med beskattningen vid reinvesteringar i aktier. Där— igenom torde dessa båda metoder gynna eller i vart fall inte hindra omsättningen på aktiemarknaden. De uppmuntrar till

nyinvesteringar i aktier.

Det är lätt att förena samtliga metoder med inflationsskydd. Det kan ske genom årlig uppräkning av den samlade anskaff— ningssumman på aktierna (UA) med ett av RSV fastställt index— belopp i de två första fallen och uppräkning av det utgående

börsvärdet (UB) i börsvärdemetoden.

Den praktiska hanteringen av saldometoderna vid taxeringen

kan ske med hjälp av särskilda deklarationsblanketter. De

skattskyldiga redovisar inköp och försäljningar under året och för in summorna på ett förtryckt. konto. Den ingående balansen förs över som föregående års utgående balans enligt den då angivna självdeklarationen. Därefter beräknas det utgående balansvärdet genom en enkel räkneoperation. Även de beräkningar som de skattskyldiga kan behöva göra under be— skattningsåret för att bedöma sin skattesituation är mycket

enkla att utföra.

Saldometoderna kan vara särskilt lämpade i ett värdepappers— löst aktiesystem. De transaktioner som då måste registreras hos VPC kan även användas för framställning av aktiekonton, som kan ligga till grund för taxeringen. Kontona skall då givetvis också tillställas de skattskyldiga för kontroll och

eventuell rättelse.

Metoderna har också nackdelar. De två första uppmuntrar till spekulation kring årsskiftena. Om indexuppräkning av den utgående anskaffningskostnaden får göras gäller det också för börsvärdemetoden. De två första metoderna lämnar utrymme för en i princip obegränsad skattekredit genom att beskattningen av vinster skjuts på framtiden efter den skattskyldiges eget önskemål. Det skattemässiga utfallet av aktievinstbeskatt— ningen blir därför svårbedömd. I det korta perspektivet är det tänkbart att skattebeloppet minskar starkt med dessa metoder. I valet mellan beskattning och reinvestering väljer nog de flesta det sist nämnda alternativet, dvs. de skatt— skyldiga kan förväntas hålla positivt saldo eller i vart fall nollsaldo. På längre sikt kan skatteutfallet förväntas återgå till en högre nivå. Man kan befara att mycket starka inlås— ningseffekter uppstår. De pengar som satsas på aktier kommer till stor del att hållas kvar på aktieområdet eftersom alter— nativet är avskattning. De nu nämnda nackdelarna nedtonas om kontot endast får användas för äldre aktier. De gäller inte

heller för börsvärdemetoden, som i stället lider av nackdelen

att inlåsningseffekter kan uppstå om varje försäljning utlö—

ser beskattning.

En annan nackdel är att redovisning och kontroll av årets transaktioner måste ske även om någon beskattningssituation inte har uppstått. Den skattskyldige måste alltså åläggas att redovisa årets inköp och försäljningar i sin självdeklara— tion. Taxeringsnämnden har i sin tur att formellt fastställa den utgående anskaffningskostnaden eller börsvärdet vid varje års taxering. Detta kan bli ett både omständligt och resurs— krävande förfarande. Det kan också befaras att det kommer att väcka irritation när kontroller görs trots att ingen beskatt—

ning skall ske.

Sammanfattningsvis finner kommittén att saldometoderna vis— serligen utgör intressanta alternativ till nuvarande metod men att förändringarna skulle bli så ingripande att de måste föregås av en omfattande allmän diskussion innan det kan bli

aktuellt att införa någon av dem. 11.6 Övrigt

Ovan har saldometodens grundmodell och ett par varianter av denna presenteras. Samtliga regler som behövs för ett prak— tiskt fungerande saldobeskattningssystem har inte behandlats. T.ex. behövs särskilda regler för övergången till ett sådant system. Vidare måste bestämmelser finnas för arvs— och gåvo- fallen liksom för avskattning vid utflyttning från landet. I börsvärdemetoden bör också den vid ikraftträdandet ingående skatteskulden bestämmas. Ytterligare detaljbestämmelser er— fordras för speciella situationer. Som kommittén inlednings— vis påpekade torde en saldometod endast lämpa sig för börsno— terade värdepapper. För övriga värdepapper som skall aktie— vinstbeskattas måste alltså en särskild metod finnas. Det blir därför också nödvändigt att utforma regler för aktier

. . . .. . som ny— respektive avregistreras pa borsen eller annars pa—

eller avförs från inofficiella börslistor.

12 AKTIEBESKATTNING MED BRUTTOMETODER

12.1 Inledning

De metoder för aktiebeskattning som hittills behandlats byg— ger på att vinsten av den skattskyldiges försäljningar eller i vart fall på hans totala aktieinnehav skall beskattas. Enligt våra direktiv skall vi också utgå från att just vins— ten skall ligga till grund för beskattningen. Under våra undersökningar av alternativ till dagens beskattningssystem har vi emellertid också kommit att studera metoder som inte bygger på vinstbeskattning. Anledningen till att vi här redo— visar ett par sådana alternativa metoder är att vi funnit att de kan utformas så att de blir mycket enkla och robusta. Vi menar därför att dessa metoder kan utgöra intressanta alter—

nativ i debatten om ett framtida beskattningssystem.

Vi presenterar nedan innehavs— och omsmetoderna. Innehavsme— toden syftar till att låta innehavet av aktier vid årsskifte— na utgöra basen för beskattningen medan omsmetoden bygger på omsättningen av aktierna på kapitalmarknaden. Liksom beträf- fande saldometoderna har vi endast utformat huvuddragen av de båda alternativen.

12.2 Innehavsmetoden

12.2.1 Metodens huvuddrag

Metoden innebär att dagens skatt på reavinster ersätts av en

särskild innehavs— eller förmögenhetsskatt. Skatten skall

utgå årligen med en viss procent av värdet på den skattskyl— diges aktieinnehav. Beskattningen sker oberoende av om några aktietransaktioner ägt rum under beskattningsåret eller ej. Å andra sidan träffas eventuella försäljningar inte av någon annan skatt än omsättningsskatten. Vinster vid försäljningar blir således inte beskattade och förluster inte avdragsgil—

la.

Med hänsyn till att den särskilda skatten skall ersätta rea— vinstskatten kvarstår den vanliga förmögenhetsbeskattningen

oförändrad. 12.2.2 Skatteobjekten

Dagens reavinstregler omfattar all slags egendom. Hit räknas bl.a. aktier, andelar i handelsbolag och ekonomiska före— ningar, obligationer, förlagsbevis och andra fordringsrätter. Det synes inte vara helt nödvändigt att begränsa innehavsme— toden till att endast avse aktier. Även annan egendom som beskattas enligt aktievinstreglerna bör kunna beskattas en— ligt denna metod. Det är heller inte uteslutet att obligatio— ner och andra värdepapper som i dag beskattas enligt 35 ä 4 mom. KL kan beskattas på samma sätt. En sådan samordning av beskattningen skulle medföra att skattemässig neutralitet erhölls mellan företagens olika finansieringsformer. Vidare skulle dagens komplicerade system för reavinstbeskattning av

värdepapper i princip kunna avskaffas.

Det mest naturliga är dock att låta metoden avse enbart börs— noterade aktier. Till börsnoterade aktier skulle även kunna räknas aktier som inte formellt inregistrerats på fondbörsen men ändå fortlöpande noteras. En stor fördel med en sådan avgränsning är att beskattningsunderlaget — det noterade värdet vid beskattningsårets utgång — är mycket lätt att

fastställa. Metoden skulle då också komma att omfatta en mycket stor andel av antalet aktietransaktioner under ett beskattningsår. Dessa transaktioner behöver inte beaktas vid inkomstbeskattningen. Den nämnda avgränsningen är också lämp— lig med hänsyn till att svårigheterna med nuvarande beskatt— ningsregler i stort sett är hänförliga till börsaktierna. Nackdelen med avgränsningen är främst att den förutsätter ett fullständigt regelsystem för fåmansföretagens och andra icke börsnoterade bolags aktier. Ett sådant regelsystem skulle dock kunna göras relativt enkelt, t.ex. genom användning av

en aktie för aktie—metod.

12.2.3 Skattesubjekten

Innehavsmetoden avser att ersätta reavinstbeskattningen av aktier. Metoden bör därför omfatta alla skattesubjekt som reavinstbeskattas enligt dagens regler, dvs. i huvudsak fy—

siska personer, investmentbolag och rörelsedrivande bolag.

En särskild innehavsskatt kan sägas medföra en dubbelbeskatt— ning av de subjekt som redan i dag förmögenhetsbeskattas för

aktieinnehav. Å andra sidan avser innehavsmetoden att ersätta reavinstbeskattningen varför det kan hävdas att någon dubbel—

beskattning i egentlig mening inte sker.

Reavinstbeskattning sker endast vid icke yrkesmässig avytt- ring av egendom. Detta innebär bl.a. att företag som driver bank— eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse inte berörs av reavinstreglerna. För banker, fondkommissions— bolag och försäkringsbolag gäller i stället att vinster och förluster på värdepappersförsäljning beskattas som inkomst av rörelse. Vidare gäller att AP—fonder, pensionsstiftelser m.fl. är helt fritagna från beskattning. Aktiefonder är be— friade från reavinstbeskattning på äldre aktier.

I den av Hedlund—Hägg—Hörnell—Rydén nyligen utgivna boken "Institutioner som aktieägare" lämnas följande sakuppgifter

om ägandet av svenska börsaktier under tiden 1975—1983.

Andel av börsvärdet (i procent)1) 1975 1979 1981 1982 1983

(aug) Rörelsedrivande börsbolagz) ? 5 7 8 9 Börsnoterade investmentbolag 13 14 16 16 16 Försäkringsbolag 11 13 14 14 14 Fjärde AP—fonden 2 2 3 3 Aktiefonder 2 3 5 5 Övriga svenska juridiska personer3) 25 24 24 24 24 Utländska ägare4) 4 4 4 5 7 Svenska hushå115) 47 36 30 25 22 100 100 100 100 100 Totalt börsvärde miljarder kronor 45 48 98 142 2602)

1) Börsvärdet brutto utan reduktion för den dubbelräkning smn ligger i börsföretagets ägande av börsaktier. 2) Avser årsskiftet 1983/84. 3) Stiftelser, fonder, ej börsnoterade aktiebolag, kommuner

m.fl. 4) Inklusive tecknat belopp i nyemissioner utomlands.

5) Osäker uppskattning (delvis restpost).

Av tabellen kan utläsas att en inte obetydlig andel av börs— aktierna ägs av rörelsebeskattade subjekt. Frågan uppkomner då om deras behandling om innehavsmetoden införs. För rea—

vinstbeskattade subjekt ersätts reavinstbeskattningen av den

särskilda innehavsbeskattningen. Det kan då hävdas att en utvidgning av innehavsmetoden till banker etc. borde leda till att rörelsebeskattningen av deras aktievinster togs bort. I annat fall skulle de företag som driver värdepappers— rörelse drabbas av en ny skatt utan att samtidigt befrias från inkomstskatten på aktievinsterna. Deras konkurrenssitua—

tion skulle alltså försämras om innehavsmetoden infördes.

Det är emellertid knappast realistiskt att upphäva rörelsebe— skattningen av aktier och kanske även övriga värdepapper. Ett sätt att komma till rätta med detta problem vore dock att tillåta avräkning av innehavsskatten från vinsten på värde— pappersrörelsen. På det sättet kan dubbelbeskattningen elimi—

neras för de berörda bolagen. 12.2.4 Beskattningens höjd och beskattningsunderlaget

Aktiestockens värde på Stockholms fondbörs uppgår numera till nära 400 näljarder kr. Skatteintäkterna från dagens aktie— vinstsystem har under senare år stigit kraftigt och kan nu uppskattas till 2 miljarder kr. Om vi utgår från att 50 % av aktiestocken ägs av reavinstbeskattade subjekt innebär detta att den särskilda innehavsskatten vid oförändrat börsvärde måste utgå i storleksordningen l % för att oförändrade skat— teintäkter skall erhållas. Om hela börsstocken får utgöra beskattningsunderlag kan skattesatsen sänkas till en ännu

lägre procentsats.

Skatten kan — i likhet med vad som gäller vid den allmänna förmögenhetstaxeringen — beräknas med utgångspunkt från det totala aktieinnehavets värde vid årets utgång. Börsnoterade aktier skall således tas upp till sitt noterade värde vid beskattningsårets slut. Även övriga aktier som noteras regel— bundet bör tas upp till noterat värde vid årets slut. Att fastställa ett värde på aktier som inte noteras löpande är svårare. Detta kan dock ske, t.ex. genom en substansvärdering

av bolaget. Förfarandet är ofta tidskrävande och besvärligt. Detta utgör ytterligare ett skäl för att lämna dessa aktier

utanför systemet.

Det måste också ifrågasättas om inte en beloppsmässig minimi— gräns bör införas på det skattepliktiga aktieinnehavet. Att ta ut någon krona i skatt på ett innehav på sammanlagt 100 kr. är ur fiskal synpunkt en ren förlust. Gränsen borde sät— tas till ett belopp som i vart fall ger skatteintäkter som uppgår till de administrativa kostnaderna för taxerings— och

uppbördsförfarandet.

Fr.o.m. den 1 januari 1986 blir reavinster på äldre aktier understigande 2 000 kr. inte beskattade. Om man antar att detta fribelopp i genomsnitt motsvarar 1 000 kr. i skatt borde ett motsvarande fribelopp i innehavsmetoden medföra att aktieinnehav under 100 000 kr. vid skattesatsen l % blir helt skattefria. Fribeloppet kan justeras om hänsyn även tas till det avdrag på 1 000 kr. som från årsskiftet 1985/86 får göras från reavinster på yngre aktier. 12.2.5 Kombination med reavinstbeskattning

Med innehavsmetoden skall förändringar i aktieinnehavets sammansättning inte utlösa någon beskattning. En aktieägare kan omsätta sitt innehav hur många gånger som helst under beskattningsåret utan att en beskattningssituation uppstår. Försäljningsvinsterna beskattas ju inte med denna metod. Det avgörande för beskattningen är aktieinnehavet vid årets slut. Avyttrar en skattskyldig hela sitt aktieinnehav strax innan årsskiftet undgår han alltså all beskattning utöver omsätt— ningsskatten. Metoden premierar således korttidsspekulatio—

ner .

Anses möjligheterna till skattefri korttidsspekulation inte

önskvärd kan metoden modifieras till att gälla endast för

äldre aktier. Om nuvarande tvåårsgräns bibehålls även i fram— tiden medför detta att vinster och förluster skall beskattas fullt ut under denna period. Reavinstbeskattningen kan ske med genomsnittsmetod eller enligt en aktie för aktie—metod. En nackdel med en sådan lösning är att nuvarande problem i vissa fall kommer att kvarstå. En skattskyldig som gjort en förlust ser antagligen gärna att denna blir avdragsgill. På motsvarande sätt torde det vanligtvis eftersträvas att vins— ter blir skattefria. Det föreligger alltså en risk att alla förluster realiseras under den inledande tvåårsperioden och att alla vinster tas ut därefter. Förlusterna kan kvittas mot reavinster, t.ex. sådana som uppkommer vid fastighetsförsälj— ningar. Det bör dock framhållas att förlusternas värde starkt begränsas eftersom de inte kan kvittas mot skattefria vinster på äldre aktier. Vill en skattskyldig ta fram förluster på yngre aktier måste förmodligen i de flesta fall också vinster tas fram på yngre aktier eftersom det ofta inte torde finnas andra vinster att kvitta förlusterna mot. Denna effekt kan förstärkas med en regel som endast tillåter kvittning av

aktieförluster mot aktievinster.

Vetskapen om skattefrihet efter två års innehav kan således leda till inlåsningseffekter. Detta gäller framför allt om den skattskyldige under initialperioden även skall erlägga särskild innehavsskatt. Effekterna av en initialperiod med reavinstbeskattning kan dock begränsas. Nuvarande tvåårsgräns kan sänkas till ett år eller till en ännu kortare tidrymd. Vidare kan innehav av aktier över ett årsskifte frita den skattskyldige från reavinstbeskattning. I det fallet skall

han ju betala särskild innehavsskatt för sina aktier.

En sådan lösning skulle innebära att alla aktier som innehas vid ett årsskifte befrias från reavinstbeskattning fr.o.m. årsskiftet förutsatt att initialperioden är högst ett år. Initialperioden skulle i så fall bli tidsobestämd med en övre

gräns på ett år. Följden av en på så sätt konstruerad tids—

gräns blir givetvis en viss skatteplaneringseffekt. De skatt— skyldiga kommer ofta att jämföra skattebelastningen före respektive efter årsskiftet och bestämma sitt handlingssätt

därefter.

Alternativen är att hålla en fast tidsgräns på initialperio— den med respektive utan särskild innehavsbeskattning. Det första alternativet ökar den totala skattebelastningen men gör själva innehavsbeskattningen mycket enkel. Alla aktier skulle då innehavsbeskattas. I det andra alternativet sker antingen reavinst— eller innehavsbeskattning av aktien, vil—

ket kan ses som en fördel.

Nackdelen med de först och sist nämnda alternativen är att beskattningen försvåras eftersom en uppdelning måste ske på

yngre och äldre aktier. 12.2.6 övrigt

Innehavsmetoden innebär att vissa skattesubjekt får en väsentligt ökad skattebörda. Detta gäller dem som i dag inte omsätter sitt aktieinnehav, t.ex. företag som innehar stora aktieposter i kontrollsyfte. Det kan inte uteslutas att dessa subjekt i större eller mindre utsträckning söker undgå den särskilda innehavsskatten genom att anordna förvaltningen på sådant sätt att aktierna inte träffas av skatt. Möjligheterna härtill är svåra att överblicka och beroende av vilken av— gränsning som innehavsmetoden ges. Det kan dock förutses att stora innehav av samma slag av aktier är svårare att placera på sådant sätt än mindre poster.

En annan fråga utgör årsskiftestransaktionerna, dvs. avytt— ringar som står i samband med skattepliktens inträdande och som följs upp av en återanskaffning omedelbart efter årsskif— tet. Det är vanskligt att förutsäga storleken av dylika

transaktioner. Omfånget är bl.a. beroende av omsättningsskat—

tens och den särskilda innehavsskattens storlek. Är omsätt- ningsskatten 0,5 % eller 1 % och innehavsskatten 1 % torde problemet vara obefintligt. Ökar innehavsskatten ökar sanno— likt också årsskiftestransaktionerna. För de fall avytt— ringarna sker till subjekt som i dag reavinstbeskattas upp— kommer inga problem. Aktierna blir beskattade i förvärvarens hand. Sker överlåtelsen till subjekt som är skattefria eller endast rörelsebeskattas för sitt innehav uppkommer däremot inte någon innehavsbeskattning om inte också dessa förs in i det nya beskattningssystemet. I de fall aktierna omedelbart återköps från en innehavsskattefri förvärvare kan detta för— hållande synas otillfredsställande. Det förutsätter dock att

de särskilda Skattesubjekten vill medverka i förfarandet.

En stötesten utgör också koncernförhållanden och företagens korsvisa ägande. Innehavsmetoden innebär att aktiens värde läggs till grund för beskattningen. Utgörs detta värde till en betydande del av aktier i annat bolag som i sin tur har en större aktiepost i förstnämnda bolag eller i annat bolag som i sin tur har aktier i ytterligare bolag uppkommer dubbel—, trippelbeskattning osv. I många fall, bl.a. då ägandestruktu— ren vuxit fram av företagsekonomiska skäl, måste det anses otillfredsställande med denna flerfaldiga beskattning. Med hänsyn till de komplicerade bolagsförhållanden som ofta råder synes det vara svårt att införa någon form av avräkningsför— farande mellan bolagen, åtminstone vid korsvist ägande. Där— emot torde det vara lättare att åstadkomma enkelbeskattning i

rena koncernfall.

12.2.7 Innehavsmetodens för— och nackdelar

Innehavsmetoden utmärks främst av att den är enkel att hante— ra för såväl skattskyldiga som skattemyndigheter, åtminstone om den begränsas till börsnoterade aktier. Dagens problem med anskaffningskostnader och anskaffningstidpunkter bortfaller. Likaså elimineras alla problenu med ny— och fondemissioner.

Teckningsrätter och delrätter beskattas som aktier. Särskilda regler för strukturrationalisering och för termins— och blankningsaffärer behövs inte. Beskattningsunderlaget blir enkelt att fastställa. Det nu sagda gäller framför allt om innehavsmetoden införs utan reavinstbeskattning under en initialperiod. övergången till innehavsbeskattning synes kunna ske utan större problem. Metoden medför således en

betydande förenkling av aktiebeskattningen.

Som en begränsning hos metoden kan ses det förhållandet att den bortser från den verkliga vinsten som grund för skatt. I stället betonas förmögenhetsaspekten hos ett innehav som beskattningsgrundande. Analytiskt kan sägas att nytta eller välfärd kan antingen genereras av inkomster eller av förmö— genhet. En renodlad reavinstbeskattning ser enbart till den vinst eller löpande inkomst som uttag ur ett aktieinnehav och försäljning ger. En innehavsbeskattning ser i stället till den potentiella välfärd som aktieinnehavet som sådant (förmö— genheten) representerar. En innehavsskatt blir särskilt till— lämpbar i samband med innehav av börsaktier eftersom sådana normalt är helt likvida och innehavet i princip också full— ständigt delbart.

Det är vidare troligt att rörligheten på aktiemarknaden ökar eftersom försäljningsvinster inte beskattas. Detta medför även att omplaceringar av aktieinnehav kan göras utan att annan skatt än omsättningsskatt träffar avyttringen. I detta

avseende liknar metoden således saldometoden.

Som negativt kan i huvudsak anföras att metoden synes vara svår att genomföra generellt, att vissa gränsdragningsproblem sannolikt uppstår i olika sammanhang samt att inte önskvärda beskattningseffekter kan uppkomma vid koncernförhållanden och vid korsvist ägande av företag. En negativ konsekvens är

också att orealiserade vinster och i vissa fall förluster

kommer att bli beskattade.

12.3 Omsmetoden

Innebörden av nwtoden är att dagens reavinstregler ersätts med en utbyggd omsättningsskatt (oms). Skatten utgår med en viss procent av överlåtelsesumman vid köp och byten. Försälj— ningsvinster beskattas alltså inte och förluster blir aldrig avdragsgilla. Den vanliga förmögenhetsbeskattningen av aktier

kvarstår oförändrad.

Dagens oms omfattar aktier och vissa aktieliknande hand— lingar. Någon skillnad görs inte mellan börsnoterade och andra aktier. Samma bas kan användas i den nu diskuterade metoden. Att begränsa metoden till att endast omfatta börsno— terade aktier innebär en komplikation. En särskild skattesats skulle då få gälla för börsaktier samtidigt som ett helt reavinstsystem måste behållas för övriga aktier. Olika skat— tesatser för olika aktier riskerar också att bli administra— tivt krångligt på samma sätt som gäller för den differentie—

rade momsen.

Eftersom omsättningsskatten nu också omfattar vissa skulde— brev kan metoden utvidgas så att alla skuldebrevsomsättningar skattebeläggs. En sådan utvidgning riskerar dock att leda till inlåsningseffekter med hänsyn till de ofta låga kapital— vinsterna på skuldebrev. En lämplig avgränsning kan alltså

vara den som nu tillämpas för omsen.

Den nuvarande omsen omfattar i princip alla som säljer och köper aktier o.dyl. Om en utvidgad oms skall ersätta rea— vinstbeskattningen borde rätteligen endast reavinstbeskattade subjekt få höjd oms. En sådan begränsning är i praktiken svår att genomföra eftersom det skulle innebära att olika skatt— skyldiga måste beskattas med olika skattesatser. De subjekt

SOHl nu reavinstbeskattas skulle få en högre skattesats än övriga subjekt. Vid varje transaktion som sker genom fondkom— missionär måste bedömas vilken skattesats som skall tilläm— pas. Fondkommissionärernas administrativa börda ökar väsent— ligt och kontrollen försvåras. Slutsatsen borde därför bli att alla som omsätter aktier skall omfattas av skatten. Det innebär en försämring för de subjekt som nu rörelsebeskattas

resp. inte alls beskattas för aktievinster.

Utgår vi från önskemålen om oförändrade skatteintäkter (ca 2 miljarder kr./år) följer att omsen måste höjas med 2 procent— enheter. Jämförelse har då gjorts med de senaste årens börs— omsättningar respektive hittills influten skatt. Den totala skattesatsen blir då 4 % av omsättningssumman fördelad med 2 % på vardera köparen och säljaren. Beräkningen förutsätter att omsättningen hålls uppe trots att omsen kraftigt höjs. Det är svårt att säga hur omsättningen skulle påverkas av den diskuterade ändringen. Slopad reavinstskatt påverkar omsätt— ningen positivt samtidigt som höjd oms har motsatt effekt. Men ju lägre omsen är desto mindre borde omsättningen hämmas. Med ett sådant resonemang kan man kanske räkna med oförändra—

de skatteintäkter även om skattesatsen sätts lägre än 4 %.

Den nedre gräns för skattskyldigheten som nu gäller — omsätt— ning minst 500 000 kr. per halvår — kan eventuellt behållas även i ett utbyggt system. Med en sådan ordning blir alla omsättningar som sker via fondkommissionärer skattepliktiga. Däremot kan privatpersoner och företag undgå skatten om de direkthandlar med varandra och omsätter mindre än minimibe— loppet. Taxerings- och uppbördsförfarandena måste antas bli avsevärt mycket enklare än vad som gäller för den nuvarande reavinstbeskattningen. Dessutom bortfaller ett inte oväsent— ligt antal skatteprocesser varje år. En slopad reavinstbe— skattning 1eder givetvis till att någon latent skatteskuld

inte finns på aktierna. Någon justering för sådan skuld,

vilket nyligen föreslagits av arvs— och gåvoskattekommittén,

behövs alltså inte.

Sammanfattningsvis innebär metoden att reavinstbeskattningen ersätts av en förslagsvis till 4 % höjd omsättningsskatt som skall träffa alla avyttringar av aktier och aktieliknande handlingar. Alla subjekt som deltar i köp och försäljningar av sådana handlingar träffas i princip av skatten.Administ— rationen av skatten blir mycket enkel jämfört med reavinst—

skatten.

12.4 Jämförelse mellan innehavs— och omsmetoderna

Båda netoderna leder till breda skattebaser. Dessa är dock helt olika. Med innehavsmetoden beskattas själva innehavet av en aktieförmögenhet vid ett visst tillfälle. Däremot har omsättningen av aktier ingen betydelse i sig med den metoden. Omsättningen blir däremot direkt avgörande om omsmetoden införs nedan själva förmögenhetsinnehavet är betydelselöst. Införs en innehavsskatt kan de nuvarande förmögenhets— och omsättningsskatterna bestå vid sidan av den. På samma sätt kan naturligtvis den nuvarande förmögenhetsskatten behållas om omsmetoden införs. Vid båda metoderna lämnas vinster och förluster obeaktade. Speciellt gäller att inga förlusttrans—

aktioner kommer att ske av skattemässiga skäl.

Ovan har helt allmänt talats om skattebasen. Den är - förutom kursvärden — beroende av den mängd aktier som den omfattar. Men mängden beror i sin tur på vilka slag av aktier (värde— papper) och vilka grupper av innehavare som ingår i respekti— ve bas. Jämförelsen måste därför preciseras med avseende på

Skatteobjekten och Skattesubjekten.

Omsmetoden omfattar redan alla aktier och aktieliknande hand— lingar. Den kan därför byggas ut genom att skattesatsen höjs.

Det är svårare att bygga ut innehavsmetoden till att omfatta

alla aktier. För de inte noterade aktierna måste i så fall en årlig värdering göras vilket är vanskligt ur flera synpunk— ter. En substansvärdering kan göras men den är komplicerad och betungande att utföra. Detta gör att innehavsmetoden är mindre lämpad än omsmetoden för en skattebas som skall omfat—

ta alla bolags aktier.

Båda metoderna är förmodligen mindre väl lämpade för vanliga skuldebrev därför att vinsten på dem normalt är liten. Inne— havsmetoden motverkar antagligen intresset att investera i skuldebrev och omsmetoden medför inlåsningseffekter. Meto- derna lämpar sig bättre för underkursskuldebrev eftersom skatten då skulle ta en betydligt mindre del av deras avkast—

ning.

När det gäller Skattesubjekten kan följande sägas. Omsmetoden omfattar nu alla subjekt över huvud taget. Även en utbyggd omsmetod borde omfatta alla subjekt. Det är i stort en fördel men kan från en viss synpunkt också vara en nackdel. Utländs— ka aktieägare kan nämligen förväntas reagera negativt på en höjd oms även om det är omöjligt att förutsäga hur stark deras reaktion blir. En innehavsmetod drabbar aldrig de ut— ländska investerarna. Innehavsmetoden kan också utformas så

att alla inhemska aktieägare blir skattskyldiga.

Problemen med skattebasens omfattning såvitt avser skattesub— jekten torde vara ganska lika för de båda metoderna. Både skattebefriade och rörelsebeskattade subjekt kan tas med och gemensamt gäller för dem att deras skattemässiga situation försämras. En ny eller höjd skatt läggs på dem men till skillnad från reavinstbeskattade subjekt avlastas de ingen skatt. Det är möjligen lättare att nwtivera en utbyggd oms därför att inga nu skattebefriade subjekt måste åläggas en

helt ny skatt. Den enda justeringen blir att skattesatsen

höjs.

Metodernas olika skattebaser medför olika behandling av skil— da slag av aktörer på marknaden. Skattebördan blir fördelad

på helt olika sätt mellan olika grupper.

Med en innehavsmetod beskattas även de subjekt som sällan eller aldrig omsätter aktier. Då kommer även de s.k. kon—

trollposterna att beskattas.

Med en omsmetod gynnas de som inte omsätter aktier. Kontroll— posterna blir i princip Obeskattade. I detta liknar metoden

det nuvarande systemet.

Möjligen kan man uttrycka saken så att innehavsmetoden gynnar rörligheten på marknaden i allmänhet och korta affärer i synnerhet medan omsmetoden mera uppmuntrar långsiktigt aktie— ägande. I förhållande till dagens reavinstregler torde dock båda metoderna medföra ökad rörlighet.

Stabiliteten i skattebasen hos de båda metoderna är vansklig att bedöma. Innehavsmetodens bas beror av två faktorer, anta— let aktier och deras respektive kursvärden vid årsskiftena. Stabiliteten i basen beror därför i princip av kursvärdena eftersom antalet aktier kan antas vara konstant eller snarast långsamt stigande över tiden. Sett i ett långt perspektiv kommer skatteunderlaget sannolikt att öka.

I omsmetoden beror skattebasen av antalet aktier som omsätts och deras kursvärden. Båda dessa faktorer varierar. Föränd— ringarna kan vara mycket stora. Detta blir dock problematiskt endast om omsättningen sjunker drastiskt i framtiden. Inne— havsmetodens skattebas kan vara något stabilare än omsmeto—

dens.

Beskattningsunderlaget utgörs i omsmetoden av nettoförsälj— ningssumman vid varje transaktion. Underlaget är därför myc—

ket lätt att fastställa. I de flesta fall framgår det direkt

av fondnotan.

I innehavsmetoden utgörs beskattningsunderlaget av aktiernas förmögenhetsvärde vid årsskiftena. Även detta underlag är lätt att fastställa, åtminstone om man håller sig till note-

rade papper.

Skatteuttaget kan lätt varieras med innehavsmetoden. Det kan ske på samma sätt som nu tillämpas vid förmögenhetsbeskatt— ningen. Skatteunderlaget kan alltså delas in i olika skikt

och skatten tas ut enligt en progressiv skala.

Differentiering av omsen, t.ex. med annan skatteprocent på börsaktier än på andra aktier eller på skuldebrev i förhål- lande till aktier, blir svårare att införa. Man får då i princip samma administrativa svårigheter som nu belastar mervärdeskatten. Den numera upphävda s.k. fondstämpeln hade skilda skattesatser för aktier och obligationer, vilket ledde till administrativt krångel. Det var också en av huvudorsa—

kerna till att den avskaffades.

Ur fördelningspolitisk synpunkt skiljer sig metoderna från det nuvarande beskattningssystemet för aktier genom att vinstfaktorn uppges som omfördelande instrument. Betydelsen av detta skall dock inte överdrivas. De nuvarande bestämmel- serna kan utnyttjas systematiskt för framtagning av förluster på yngre aktier. Dessa förluster är avdragsgilla till 100 % och kvittas ofta mot vinster på äldre aktier, som endast tas upp till beskattning med 40 %. I många fall återköps förlust— aktierna omedelbart efter försäljningen. Denna sker alltså ofta endast för att få fram en skattemässigt värdefull för— lust. Det nuvarande beskattningssystemet leder alltså till en asymmetri som starkt minskar värdet av vinstfaktorns fördel— ningspolitiska betydelse. Innehavs— och omsmetoderna är hel— ler inte fördelningspolitiskt betydelselösa. En skatt som

beloppsmässigt åtminstone motsvarar dagens reavinstskatt kommer att tas ut av aktieägarkollektivet oavsett vilken

metod som väljs.

Innehavsmetoden torde vara mer fördelningspolitiskt användbar än omsmetoden. Aktiernas värdestegring kommer att ligga till grund för beskattningen även när omsättning inte sker. Den vars aktieförmögenhet ökar får alltså högre skatt. Dessutom kan innehavsmetoden lätt utformas med en progressiv skatte—

skala vilket skärper det fördelningspolitiska inslaget.

Vill man av fördelningspolitiska eller andra skäl ha en rea—

vinstbeskattning under en initialperiod kan båda metoderna användas. Reavinstbeskattning kan förenas med oms utan att någon samordning behövs. Argumentet att man då dubbelbeskat— tar aktierna — dvs. både reavinst- och omsättningsbeskattar yngre aktier — kan mötas genom en mindre sänkning av skatte— satsen. Även innehavsmetoden kan förenas med reavinstbeskatt— ning under en initialperiod. Skall dessa två former utesluta varandra uppstår dock problem. Motsvarande problem belastar

också omsmetoden.

Omsmetoden medför inga särskilda problem med årsskiftetrans— aktioner eller med koncernförhållanden och korsvist ägande vilket kan befaras med innehavsmetoden. Båda metoderna upp— muntrar reinvesteringar med ett visst försteg för innehavsme—

toden.

Administrativt är båda metoderna avsevärt enklare än nuvaran— de reavinstregler. Omsmetoden torde vara lättare att admi— nistrera än innehavsmetoden eftersom den endast omfattar ett fåtal skattskyldiga, nämligen fondkommissionärer och andra stora omsättare. I en innehavsmetod blir alla som äger aktier över ett årsskifte potentiellt skattskyldiga. Det är fråga om ett mycket stort antal subjekt. Visserligen behöver en del av

dem inte betala skatt p.g.a. minimibeloppsregeln — ingen

skatt på innehav under exempelvis 100 000 kr. — men de ingår

i den grupp som blir föremål för kontroll.

Sammanfattningsvis kan följande sägas. Båda metoderna är betydligt enklare än den nuvarande för såväl skattskyldiga som myndigheter. Omsmetoden synes vid en helhetsbedömning vara något enklare. Innehavsmetoden är svårare att genomföra generellt och den medför också vissa gränsdragningsproblem som inte belastar omsmetoden. En fördel med innehavsmetoden är dock att omsen kan behållas i nuvarande skick. På så sätt kan man få två robusta metoder vid sidan av varandra med olika, kompletterande skattebaser. Det kan rent allmänt vara

en fördel och också vara fördelningspolitiskt lättare att

acceptera.

SKULDEBREVSBESKATTNINGEN

13 ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Enligt dagens regler reduceras den skattepliktiga reavinsten ju längre tid som ett skuldebrev innehas. Efter fem års inne— hav är hela vinsten skattefri. Avkastning på skuldebrev i form av ränta beskattas däremot fullt ut hos skuldebrevsäga— ren. Som tidigare nämnts görs som huvudregel gränsdragningen mellan ränta och kapitalvinst med ett formellt synsätt. I lagstiftning och praxis har emellertid vissa undantag gjorts från denna regel. Denna utveckling har lett till att det i vissa fall är svårt att avgöra om en värdeförändring är att betrakta som ränta eller kapitalvinst. Det aktuella rättslä— get har medfört att det under de senaste åren utgetts ett ökande antal skuldebrev där avkastningen huvudsakligen getts formen av värdestegring. Avsikten med denna utformning är uppenbarligen att söka utnyttja att avkastning i form av värdestegring behandlas som kapitalvinst med därav följande skattefrihet efter fem år. Villkoren på dessa skuldebrev har emellertid enligt vår mening i nånga fall varit sådana att _tveksamhet råder om hur vinsten skall behandlas vid inlösen och avyttring. De undantag som gjorts i lagstiftning och praxis från ovannämnda huvudregel ger enbart en begränsad vägledning vid detta avgörande. Det krävs därför i många fall kvalificerade bedömningar för att fastställa beskattningskon—

sekvenserna vid en skuldebrevsförsäljning. Utvecklingen har

sålunda medfört att det i dag föreligger oklarheter i skulde—

brevsbeskattningen.

Enligt kommitténs uppfattning är det nuvarande rättsläget i sin brist på klarhet otillfredsställande. Vi har därför be— dömt det som mycket angeläget att förenkla gränsdragningen

mellan ränta och kapitalvinst.

Förutom ovannämnda gränsdragningsproblem har det förekommit att den fulla avdragsrätten för förluster vid korttidsinnehav av skuldebrev utnyttjats för att söka konstruera fiktiva

reaförluster. Följande exempel kan belysa detta.

Antag att en person säljer aktierna i sitt fåmansbolag för 2 milj. kr. Marknadsvärdet på aktierna är 1,4 milj. kr. Köparen är villig att betala 2 milj. kr. därför att säljaren som likvid accepterar dels 1 milj. i kontanter, dels en revers på 1 milj. kr. med 5 % ränta och amorteringsfritt i 10 år. På grund av den låga räntesatsen uppgår skuldebrevets marknads— värde inte till nominellt belopp utan till ett betydligt lägre värde. Antag att skuldebrevets marknadsvärde är 400 000 kr. Antag vidare att aktiernas anskaffningskostnad är 0 kr. och att de innehafts längre tid än två år vid försäljningen. Den beskattningsbara reavinsten av aktieförsäljningen uppgår då till (40 % av 2 000 000 =) 800 000 kr. Genom att avyttra reversen en tid efter aktieförsäljningen gör säljaren en reaförlust på (1 000 000 — 400 000 =) 600 000 kr., vilken — under förutsättning att den godkänns av skattemyndigheterna — är avdragsgill till 100 % mot den skattepliktiga vinsten på aktieförsäljningen. Å andra sidan redovisas en 600 000 kr. för hög vinst på aktieförsäljningen, vilken dock endast är skattepliktig till 40 % eller 240 000 kr. Säljaren gör alltså en "skattevinst" på (600 000 — 240 000 =) 360 000 kr. Resul—

tatet av transaktionerna blir således

att säljaren som likvid för aktierna erhåller 1,4 milj. kr.

vilket motsvarar deras marknadsvärde

att säljarens skattepliktiga reavinst på aktieaffären blir 200 000 kr. i stället för "rätteligen" (40 % av 1,4 milj.) 560 000 kr.

att köparens anskaffningskostnad för aktierna blir 2 milj. kr. i stället för 1,4 milj. kr. vilket han — vid omräk— ning till nerknadsvärdet av reversen vid utgivandet av

den - erlagt för dessa.

På motsvarande sätt kan skattevinster tillskapas vid överlå— telser av även annan lös egendom. När försäljningsvinster — som t.ex. vid avyttring av yngre aktier — skall beskattas i sin helhet uppkommer däremot inte någon skattevinst. Förlus— ten i exemplet ovan motsvaras i dessa fall fullt ut av den skattepliktiga vinsten. Vid försäljning av fast egendom kan fiktiva förluster uppkomma endast när köpeskillingen under— stiger det högsta skattefria försäljningspriset. Det krävs således en vikande eller stagnerande prisutveckling på fas—

tighetsmarknaden.

Syftet med det ovan angivna förfarandet är för säljaren up— penbarligen endast att nedbringa den skattepliktiga reavins—

ten.

I vissa fall har emellertid ett skuldebrevs verkliga värde vid köpetillfället beaktats vid fastställandet av köpeskil— lingens storlek. Sålunda har det verkliga värdet av en osäker reversfordran beaktats vid fastställande av köpeskillingen vid försäljning av en fastighet (RÅ 83 Aa 62). En liknande bedömning gjordes vid en fastighetsaffär avseende en säljar— revers som enligt köpekontraktet senast på tillträdesdagen skulle omplaceras hos ett bolag. Vid köpeskillingens bestäm— mande ansågs reversen endast värd det belopp som säljaren

erhöll vid överlåtelsen till bolaget (Regeringsrättens dom den 20 december 1985 i mål nr 736—737 — 1984). Det kan såle— des konstateras att regeringsrätten i vissa speciella situa— tioner skärpt sin praxis och frångått det nominalistiska synsätt som legat till grund för tidigare avgöranden. Rätts- läget måste emellertid fortfarande anses vara något oklart. Det torde emellertid förhålla sig så att den säljare som baserar beskattningen vid avyttringen av egendom på att vins— ten skall kunna nedbringas genom avyttring av en lågförräntad revers som erhållits som vederlag löper en avsevärd risk, att

förlusten på reversen skall betraktas som ej avdragsgill.

När det gäller beskattningen av avkastning på skuldebrev finns emellertid ytterligare ett grundläggande förhållande som bör beaktas. På ett skuldebrev framkommer avkastningen normalt som en på förhand bestämd avkastning, ränta. Denna inkomst har sedan länge ansetts böra beskattas fullt ut. Enligt kommitténs mening saknar det helt betydelse om denna avkastning uppbärs fortlöpande i form av räntebetalningar eller genom att inlösenspriset överstiger det belopp som långivaren vid lånetidpunkten betalat till låntagaren. Vad saken nu i första hand gäller är vilka beskattningseffekter som skall inträda om långivaren före lånets förfallodag rea— liserar sitt innehav av ett skuldebrev och då på grund av ändringar i ränteläget får en mindre eller större avkastning än han haft anledning att utgå från när lånet lämnades eller skuldebrevet förvärvades. Frågan är om denna vinst eller förlust i förhållande till vad han haft anledning utgå från skall behandlas på annat sätt än den förväntade avkastningen på hans placering. Vi är medvetna om att man hittills funnit en sådan särbehandling motiverad. Det kan emellertid ifråga— sättas om ett sådant traditionellt synsätt skall tillmätas

avgörande betydelse.

Enligt kommitténs mening är det inte tillfredsställande att

en värdestegring som dels utgör ett medvetet alternativ till

ränta och dels reellt sett är att anse som en ränta i vissa fall kan bli skattefri. Vidare anser vi det inte vara rimligt att fiktiva reaförluster kan tillskapas med dagens regler. Av nu anförda skäl anser vi att dagens beskattningsregler är

otillfredsställande.

14 VAL AV BESKATTNINGSMETOD

Beträffande skuldebrev brukar traditionellt den inställningen hävdas att vad som ekonomiskt sett utgör ränta också skall beskattas som ränta och att vad som reellt sett utgör kapi— talvinst skall reavinstbeskattas. Vi har emellertid i vårt arbete funnit att kapitalvinstbegreppet när det gäller skul— debrev kan ifrågasättas. Vi har även bedömt det som väsent— ligt att vårt förslag skall eliminera gränsdragningsproblemen mellan ränta och kapitalvinst. Vår avsikt är vidare att för— söka åstadkomma sådana regler att bolagens val av låneform och lånevillkor blir så litet beroende av beskattningskonsek— venserna som möjligt. Därtill har kommittén lagt stor vikt vid att reglerna skall vara enkla att tillämpa både för

skattskyldiga och skattemyndigheter.

När det gäller vinstbeskattningen av skuldebrev bör beaktas att uppkomsten av en penningmarknad i början av 1980—talet och införandet av nya typer av skuldebrev helt har förändrat den situation som rådde under 1970—talet. Penningmarknaden har skapat nya metoder för riksbanken att styra marknadsrän— torna. Dessa möjligheter utnyttjas också i mycket stor ut— sträckning i dag. En följd härav är att räntenivån varierar avsevärt mer än tidigare. De snabba ränteförändringarna på kreditmarknaden och förväntningarna om sådana har i sin tur haft till följd att kurserna på penningmarknaden ständigt fluktuerar. Gränsen mellan penning— och obligationsmarknaden håller även på att bli allt mer flytande. Löptiderna för

obligationer som ges ut med fast ränta förkortas samtidigt som löptiderna för penningmarknadspapper har en tendens att bli allt längre. Även handeln med obligationer och antalet placerare på obligationsmarknaden har ökat sedan 1970—talet. Det anförda medför att vad som i avsnitt 3.3 anförts angående penningmarknadspapper får allt större aktualitet även för obligationer. Därtill förekommer i dag en långsiktig värde— stegring på äldre obligationer med låg ränta. Dessa förvärvas till ett pris som ligger under inlösenkursen. Marknaden styrs härvid i mycket av möjligheten till en skattefri vinst efter

fem års innehav.

Denna skattefrihet medför att skuldebreven är gynnade i be— skattningshänseende i jämförelse med investeringsalternativen aktier och fastigheter. Vidare förefaller handeln med rever— ser och liknande värdepapper ha ökat under de senaste åren. Inställningen till vinstbeskattningen har även förändrats. I dag synes man ha den uppfattningen att alla förmögenhetsvins— ter, oavsett om de är av spekulativ karaktär eller inte, bör beskattas. Det har i vissa sammanhang även gjorts gällande att all avkastning oavsett form bör vara likformigt beskat— tad. Enligt vår mening bör därför alla skuldebrev bli föremål för en i tiden obegränsad vinstbeskattning. Detta bör gälla

även om förvärvet är benefikt.

Vad avser valet av beskattningsmetod anser vi en fundamental förutsättning vara att metoden är enkel. Enligt vår uppfatt— ning är det i huvudsak tre alternativ som kan komma i fråga.

I Den värdeförändring som är förutsebar anses utgöra rän— ta, övrig värdeförändring beskattas enligt aktieregler—

na.

II All värdeförändring anses utgöra reavinst och beskattas

enligt aktiereglerna.

III All värdeförändring anses utgöra ränta.

Metod I innebär att all värdeförändring som är förutsebar vid utgivandet Skall beskattas såsom inkomst av kapital (ränta). övrig värdeförändring skall beskattas som inkomst av tillfäl— lig förvärvsverksamhet (reavinst). Överlåts inte skuldebrevet under löptiden medför metoden således att all avkastning blir räntebeskattad. Detta är berättigat eftersom köparen redan på förhand kan räkna ut den effektiva räntan, som han får av sin placering. Något spekulativt moment av den karaktär som kan sägas känneteckna den typiska reavinsten kan svårligen anses

föreligga i detta fall.

Vid överlåtelser av skuldebrev uppstår emellertid problem. Vad först avser köparen kan konstateras att hans situation i mycket överensstämmer med det läge som han skulle kommit i om han tecknat ett nytt skuldebrev. Han vet sålunda redan vid förvärvet hur stor avkastning han får av skuldebrevet och kan på motsvarande sätt som vid nyteckning beräkna den effektiva räntan av sin placering. Det pris som köparen betalar för skuldebrevet utgör likvid dels för själva skuldebrevet dvs. för det värde i kapital och blivande avkastning detta repre— senterar, dels också för den vid överlåtelsen upplupna, ännu ej förfallna räntan och dels den förutsebara värdeföränd— ringen till inlösenstidpunkten. Storleken av den upplupna värdeförändringen är beroende av beräkningsmetoden och om beskattningen skall ske löpande eller ej. Oberoende av hur värdeförändringen tidsmässigt skall beskattas kräver denna metod att skuldebrevets nuvärde anges för varje dag under löptiden så att säljaren vid en överlåtelse kan fastställa hur stor del av köpeskillingen som skall beskattas som in—

komst av kapital.

För säljarens vidkommande bör följande gälla. Den del av

köpeskillingen som är att hänföra till upplupen ränta resp.

upplupen förutsebar värdeförändring räntebeskattas. Resteran—

de del av köpeskillingen blir reavinstbeskattad.

Om säljaren vid avyttringen får ut mer eller mindre än vad han själv erlagt för själva skuldebrevet beror främst på det allmänna ränteläget, vilket påverkat skuldebrevsmarknaden. Även spekulationsmoment och bedömningen av den säkerhet som ligger bakom obligationen kan inverka. Säljaren erhåller lika mycket som köparen vill "placera" i skuldebrevet för att få den avkastning årligen och vid skuldebrevets inlösen som han kräver. Är köparen villig att betala ett högre belopp för själva skuldebrevet än vad säljaren erlagt för detsamma får säljaren skatta för — förutom en ränteintäkt under inkomst— slaget kapital — en reavinst. Betalar köparen däremot ett lägre belopp för själva skuldebrevet än vad säljaren erlagt för detsamma (dvs. den totala köpeskillingen understiger summan av upplupen ränta, upplupen värdestegring och anskaff— ningspris) får säljaren i konsekvens med det föregående skat— ta för en ränteintäkt under inkomstslaget kapital. Härutöver uppstår dock en reaförlust som inte går att kvitta mot ränte—

intäkten.

En effekt av metod I är alltså att en skuldebrevsinnehavare som avyttrar ett skuldebrev kan få en reaförlust som han eventuellt inte kan tillgodogöra sig samtidigt som han be— skattas för en inte obetydlig ränteintäkt. Har skuldebrevet förvärvats i andra hand kan det till och med uppstå en sam— manlagd förlust vid avyttringen. Trots detta skall säljaren enligt denna metod beskattas för en ränteintäkt. Vinstberäk— ningen synes även bli mycket komplicerad i vissa fall. Syste— met medger inte företagen en generell rätt att kvitta reaför— luster på skuldebrev mot rörelseintäkter. Metoden innebär vidare att företagens och hushållens möjligheter att göra

skattefria kursvinster vid direkt ägande försvinner.

Ur ett visst perspektiv ger metoden ett principiellt riktigt resultat. Den är även teoretiskt enkel. Den del av en värde— förändring som är förutsebar beskattas som ränta och den icke förutsebara'delen beskattas som reavinst. Den i dag svåra och i många hänseenden oklara gränsdragningen mellan ränta och kapitalvinst blir teoretiskt sett väsentligt enklare med denna metod. I praktiken torde dock tillämpningen av reglerna inte bli så okomplicerad eftersom nya gränsdragningsproblem uppstår när man skall avgöra vilka Värdeförändringar som är att anse som förutsebara. Med denna metod torde man inte heller kunna lösa problemen kring skuldebrev som utfärdats

till under— eller överkurs.

Kommittén betraktar de redovisade problemen vid överlåtelser av skuldebrev som mycket stora. Det är bl.a. en logisk följd av metoden att en förlust kan leda till inkomstbeskattning. Vidare finner vi att metoden är komplicerad att tillämpa såväl för skattskyldiga som skattemyndigheter. Därmed anser vi att gränsdragningen mellan ränta och kapitalvinst som från teoretiska utgångspunkter är helt klar inte får en tillfreds— ställande lösning. Med anledning härav kan vi — trots att metoden uppfyller vår teoretiska grundinställning — inte

förorda metod I.

Beträffande det andra alternativet (metod II) kan följande

anföras.

Metoden innebär att endast den formella räntan beskattas som inkomst av kapital. All annan avkastning skall reavinstbe— skattas enligt aktiereglerna. Långivaren beskattas endast för den formella räntan löpande i och med att ränteintäkterna blir tillgängliga för lyftning. Beskattningen i övrigt sker först vid inlösen eller avyttring. överlåts inte skuldebrevet under löptiden medför således metoden att eventuella kurs— vinster vid inlösen skall reavinstbeskattas. Detta gäller

oavsett om vinsten är förutsebar eller inte. Detta innebär

att en värdestegring på obligationer som uteslutande är en följd av en underkursemission endast blir beskattad till 50 procent enligt vårt förslag till nya aktieregler. Enligt nuvarande aktieregler skulle en sådan värdestegring bli be— skattad till 40 % när obligationen innehafts 2 år eller läng— re. Enligt praxis beskattas en sådan värdestegring fullt ut. Metoden innebär följaktligen en viss lättnad i beskattningen

i dessa fall.

Vid överlåtelser av skuldebrev uppstår inga speciella pro- blem. Köparen får som skuldebrevets anskaffningspris räkna hela den erlagda köpeskillingen minskad med den del som utgör likvid för upplupen ränta. Ersättningen för upplupen ränta bör utgöra en avdragsgill kostnad för köparen. Då all värde— förändring skall beskattas som inkomst av tillfällig för— värvsverksamhet föreligger inte något behov av en ytterligare uppdelning av köpeskillingen. I köpeskillingen för själva skuldebrevet ingår således ersättningen för eventuell förut— sebar värdeförändring. Någon omedelbar beskattning av köparen för denna aktualiseras dock inte. Värdeförändringar skall ju reavinstbeskattas varför det krävs en avyttring av köparen

för att en beskattningsbar vinst skall uppkomma för denne.

Säljaren beskattas för den del av köpeskillingen som är att hänföra till upplupen ränta som inkomst av kapital. Resteran— de del av köpeskillingen skall reavinstbeskattas enligt 35 $ 3 mom. KL. Understiger köpeskillingen inköpspriset uppkommer

således en reaförlust.

Metoden är inte invändningsfri. Normalt uppkommer värdeför— ändringar på skuldebrev som en följd av förändringar i det allmänna ränteläget, lånets godhet eller andra oförutsedda faktorer. Med denna metod blir även förutsebara och kända Värdeförändringar reavinstbeskattade. Något spekulativt mo— ment av den karaktär som kan sägas känneteckna den typiska reavinsten föreligger inte i dessa fall. Metoden medför såle—

des bl.a. att den värdestegring som utgörs av skillnaden mellan under— och parikurs alltid skall reavinstbeskattas. Eftersom en underkurs kan sägas utgöra en kapitalisering av den räntehöjning, som erfordras för att ett skuldebrev skulle kunnat ges ut till pari så kan det med fog hävdas att under— kursen reellt sett är att anse som en ränta. Denna ränta blir i skattehänseende mycket förmånligt behandlad i jämförelse

med ränta i allmänhet. Detta kan illustreras med ett exem—

pel.

Antag att en person har 10 000 kr. att investera under 5 år och att valet står mellan banksparande och förvärv av obliga— tioner som beskattas enligt gällande aktieregler. Vid bank- sparande erhåller han 11,5 % ränta. Av detta belopp förut- sätts hälften gå i skatt medan resten får stå kvar på kontot. Efter 5 år har kontobehållningen vuxit med 3 225 kr. eller med 5,75 % per år. Vid köp av obligationer förutsätts han köpa underkursobligationer på nominellt 12 500 kr. (kurs = 80 %) och med en ränteavkastning på 6 %. (Om hänsyn inte tas till beskattningskonsekvenserna är den erforderliga underkur— sen för att kompensera den lägre räntan = 79,93 %.) Räntan förutsätts efter skatteavdrag med 50 % bli insatt på ett bankkonto med 11,5 % ränta. Efter 5 år är behållningen av ränteavkastningen = 2 103 kr. Härtill kommer en reavinst på 2 500 kr. Beskattas reavinsten enligt nuvarande aktieregler avgår 500 kr. i reavinstskatt (vid 50 % marginalskatt) och hans totala behållning blir 4 103 kr. under perioden eller 7,12 % per år. Enligt exemplet är alltså obligationssparandet förmånligare än banksparandet. Om räntan på obligationer sätts till 0 kr. och underkursen i anledning därav sätts till 58 % blir det allra förmånligast. Den totala behållningen blir härvid 5 793 kr. eller 9,57 % per år. Vid en 50 % aktie—

vinstbeskattning blir förmånen något mindre.

Den värdestegring som motsvaras av underkursen är bestämd redan vid emissionstillfället. Det synes även av denna anled—

ning inte vara principiellt riktigt att beskatta värdesteg— ringen som reavinst. Då enligt gällande rätt värdestegringen i åtskilliga fall beskattas som inkomst av kapital (se t.ex. RÅ 1972 ref. 51 och RÅ 82 Aa 152) medför denna metod skatte— lättnader i många situationer. Å andra sidan skärps beskatt— ningen i de fall underkurser enligt dagens regler blir skat— tefria efter fem år.

Metoden ger inte företagen någon rätt att kvitta kursförlus— ter på skuldebrev mot överskott i rörelsen. Å andra sidan blir samma beskattningsregler tillämpliga för i stort sett alla värdepapper. Beskattningen blir också neutral i förhål— lande till företagens olika finansieringsformer. Möjligheten att göra skattefria vinster på skuldebrev försvinner.

Problemen med gränsdragningen mellan ränta och kapitalvinst förenklas väsentligt med denna metod. Gränsdragningen görs uteslutande med ett formellt betraktelsesätt. Alla kursför— ändringar skall behandlas som reavinst. Som ränta beskattas endast den formella räntan. Vid en avyttring krävs således endast att man fastställer hur stor del av köpeskillingen som är att hänföra till den upplupna formella räntan. övrig lik— vid reavinstbeskattas. Även behandlingen av under— och över— kurser blir enkel med denna metod. Alla kursförändringar skall reavinstbeskattas oberoende av orsaken till värdeför—

ändringen.

Utmärkande för metod II är att den är enkel att tillämpa såväl för skattskyldiga som skattemyndigheter. Metoden medför med vårt förslag till aktievinstbeskattning en evig reavinst— beskattning till i huvudsak 50 procent. Detta innebär att beskattningen blir lindrigare än i dag för dels korta inne—

hav, dels skuldebrev som utgivits till underkurs.

Den tredje metoden för beskattning utgör ett försök att neut— ralisera de största bristerna med metod I. Metoden innebär

att både den formella avkastningen (räntan) och realiserade kursvinster resp. —förluster skall beskattas som ränta. En förlust utgör således ett avdragsgillt ränteunderskott (Metod III). Någon reavinst kan inte uppkomma med denna metod. I det rena inlösensfallet överensstämmer sålunda metod III med metod I.

Vid överlåtelser blir emellertid situationen en annan. Köpa— ren får som skuldebrevets anskaffningskostnad räkna hela den erlagda köpeskillingen minskad med den del som utgör likvid för upplupen ränta. Ersättningen för räntan utgör en avdrags— gill kostnad för köparen. Då all värdeförändring skall be— skattas som inkomst av kapital föreligger inte heller enligt denna metod något behov av en ytterligare uppdelning av köpe— skillingen. Det pris som köparen betalar är således — bort— sett från den upplupna räntan — att anse som likvid för själ— va skuldebrevet. Eftersom denna likvid skall beskattas som inkomst av kapital kan någon reavinst inte uppkomma för säl— jaren och inte heller för köparen om denne vidareförsäljer

eller inlöser skuldebrevet.

Säljaren beskattas för ersättningen för upplupen ränta som inkomst av kapital. Även resterande del av köpeskillingen beskattas som inkomst av kapital. Understiger köpeskillingen inköpspriset uppkommer ett avdragsgillt ränteunderskott.

Även mot denna metod kan emellertid riktas anmärkningar. Eftersom hela den realiserade värdeförändringen skall beskat— tas som inkomst av kapital oberoende av orsaken till värde— förändringen kan någon reavinst aldrig uppkomma. Även "rena spekulationsvinster" blir sålunda räntebeskattade. Metod III medför vidare bl.a. att alla underkurser blir räntebeskatta— de. Eftersom underkursen kan sägas utgöra en kapitalisering av den räntehöjning, som erfordras för att skuldebrevet skul— le kunnat ges ut till pari så kan det hävdas att underkursen

reellt sett är att anse som en ränta. Den värdestegring som

motsvaras av underkursen är vidare bestämd redan vid emis- sionstillfället. Något spekulativt moment av den karaktär som kan sägas känneteckna den typiska kapitalvinsten finns såle— des inte i denna värdestegring. Det synes därför vara princi— piellt riktigt att beskatta värdestegringen som inkomst av

kapital.

Metoden innebär vidare att företagen får möjlighet att kvitta alla förluster på skuldebrev mot rörelseintäkter. Detta med— för att neutralitet i beskattningen erhålls i förhållande till statsskuldväxlar m.m. Möjligheterna att ge ut obligatio— ner och skuldebrev till underkurs torde även öka. Detta måste anses vara positivt. Å andra sidan försvinner möjligheterna att göra skattefria kursvinster. För fysiska personer får metoden anses medföra till övervägande del negativa följder eftersonl möjligheterna att erhålla lågt beskattade vinster vid direkt ägande av skuldebrev upphör. Å andra sidan utökas avdragsrätten för förluster. Dessa blir alltid fullt ut av-

dragsgilla.

Ett problem med denna metod utgör dock gränsdragningen mot konvertibla skuldebrev eftersom Värdeförändringar på dessa

reavinstbeskattas.

Den i dag svåra och i många hänseenden oklara gränsdragningen mellan inkomst och kapitalvinst blir enkel med metod III. All värdeförändring och avkastning skall ju räntebeskattas. Lika— så ersätts de ofullständiga och komplicerade reglerna angåen- de under— och överkurspappers behandling av en enkel och klar

bestämmelse.

Metod III utmärks framförallt av att den är mycket enkel att tillämpa såväl för skattskyldiga som skattemyndigheter. Då all värdeförändring och avkastning skall beskattas som in— komst av kapital kan någon reavinst aldrig uppkomma. Detta innebär att beskattningen av realiserad värdestegring skärps

för skuldebrev. Å andra sidan erhålls också en motsvarande utvidgning av avdragsrätten för förluster. En sådan utökad avdragsrätt för förluster måste anses utgöra en fördel för de skattskyldiga. För kortare innehav uppkommer däremot inte

. .. . nagon ökning.

Skillnaden mellan metod II och metod III är således att den första "felaktigt" beskattar en på förhand känd värdestegring som reavinst medan den andra med ett traditionellt synsätt "felaktigt" beskattar en på förhand okänd värdestegring som

ränta.

De nu påtalade skillnaderna leder till olika effekter i be— skattningshänseende. Enligt metod II beskattas vinster och förluster med tillämpning av vårt förslag till aktieregler med 50 %. Detta gäller oberoende av orsaken till värdeföränd— ringen. Metoden ger således motiv för att ge avkastningen formen av värdestegring i stället för ränta, som ju beskattas fullt ut. Beskattningen av vinster och förluster enligt metod III är däremot "evig" till oavkortat belopp varför denna metod är neutral i förhållande till olika former av avkast-

ning.

Vid valet mellan metod II och metod III fäster kommittén stor vikt vid att metoden bör vara enkel att tillämpa samt att den inte inbjuder till opåkallade skatteförmåner genom speciella konstruktioner. Vi anser dessutom att gränsdragningsproblemen mellan ränta och kapitalvinst måste få en enkel och rimlig lösning. Enligt vår mening uppfylls dessa krav bäst om skul— debreven beskattas enligt metod III. Kommitténs förslag blir

därför att all värdeförändring skall beskattas som ränta.

15 VINSTBESKATTNING AV SKULDEBREV

15.1 Huvudprinciper

I detta avsnitt redovisar vi huvudprinciperna för vinstbe—

skattningen av skuldebrev. I de följande avsnitten lämnas mer detaljerade redogörelser för utformningen av beskattningsreg— lerna.

Värdestegring och annan avkastning på skuldebrev skall be— skattas som inkomst av kapital enligt 38 & KL.

Ett skuldebrevs anskaffningsvärde utgörs i regel av den köpe— skilling man erlagt vid förvärvet. Alla förvärv är vinstskat—

tegrundande.

Hela vinsten på ett skuldebrev beskattas oberoende av inne- havstidens längd. Från vinsten får - efter reduktion för förluster inom förvärvskällan — fysisk person göra avdrag med

sammanlagt 1 600 kr.

Vid avyttring av skuldebrev beskattas den verkliga vinsten,

dvs. försäljningspriset minus anskaffningskostnaden och kost-

nader för förvärvet och avyttringen.

Vinstandelsbevis och förlagsandelsbevis följer samma regler

som ovan redovisats för skuldebrev.

Konvertibla skuldebrev och premieobligationer berörs inte av

förslaget.

15.2 Förvärvets art

Vinst vid avyttring av ett skuldebrev beskattas oberoende av om värdepapperet förvärvats genom köp, byte eller därmed jäm— förligt fång (oneröst fång) eller genom gåva, arv, testamente eller bodelning (benefikt fång). Beskattning sker emellertid endast vid avyttringar. överlåts ett skuldebrev genom ett benefikt fång sker inte någon beskattning förrän förvärvaren avyttrar skuldebrevet på ett oneröst sätt. Vid bedömning av vad som bör anses som ett oneröst fång kan vägledning hämtas från den praxis som utbildats beträffande aktier. Fysisk

person har vid beskattningen rätt till extra avdrag med 1 600 kr. om intäkten i förvärvskällan överstiger kostnaderna.

Avdraget får dock inte medföra att underskott uppstår.

15.3 Beräkning av anskaffningskostnad

Ett skuldebrevs anskaffningskostnad är i regel den köpeskil— ling som erlagts vid förvärvet. Anskaffningskostnaden för ett skuldebrev som erhållits som skattepliktig förmån är lika med skuldebrevets värde vid den tidpunkt förmånen var tillgänglig för lyftning. I anskaffningskostnaden får även inräknas om- kostnader vid förvärvet. Har ett skuldebrev förvärvats genom ett benefikt fång utgör anskaffningskostnaden det vederlag

som betalades vid närmast föregående onerösa förvärv.

Även i detta sammanhang kan vägledning hämtas från den praxis

som utbildats beträffande aktier.

15.4 Upplupen ränta

Den formella avkastningen på skuldebrev — räntan — beskattas

som inkomst av kapital. När ett skuldebrev överlåts med rän—

tekupong erlägger köparen i allmänhet särskild ersättning för den vid köpetillfället upplupna räntan. Köpeskillningen för skuldebrevet består således normalt dels av ersättning för själva skuldebrevet, dels av särskild ersättning för den upplupna räntan. Säljaren reavinstbeskattas för det första beloppet. Ersättningen för den upplupna räntan skall beskat— tas som inkomst av kapital. Köparen har enligt praxis rätt att göra avdrag för det belopp han utgett i upplupen ränta. Avdraget skall göras det beskattningsår då likviden erläggs (RÅ 83 1:79). I dag delas således köpeskillingen upp i en del som avser upplupen ränta (räntebeskattas) och en del som är att hänföra till själva skuldebrevet (reavinstbeskattas). Det är det sistnämnda beloppet som utgör skuldebrevets anskaff—

ningskostnad vid en framtida försäljning.

Vid överlåtelse av en aktie ingår däremot i Vinstberäkningen också den del av avyttringspriset som motsvarar en förväntad utdelning. Den nye aktieägaren tar upp hela utdelningen till beskattning som inkomst av kapital utan avdrag för vad han vid förvärvet av aktien kan tänkas ha erlagt för "upplupen

utdelning".

Vårt förslag innebär att ersättningen för själva skuldebrevet och den upplupna räntan skall beskattas på samma sätt, dvs. som inkomst av kapital. Det kan därför ifrågasättas om en

uppdelning av köpeskillingen bör bibehållas.

Som skäl för att behålla nuvarande uppdelning kan åberopas köplagens bestämmelser och att den upplupna räntan beräknas separat vid handel med skuldebrev. Bolagen redovisar även den

upplupna räntan särskilt i bokföringen.

Med hänsyn till rådande handelsbruk och bolagens redovis- ningspraxis har vi funnit att övervägande skäl talar för att

den nuvarande uppdelningen bör bibehållas.

15.5 Avdrag för förlust Realiserade vinster på skuldebrev skall — enligt kommitténs förslag — beskattas som ränta oberoende av innehavstid. Av

reciprocitetsprincipen följer att avdragsrätten för förluster bör vara den motsvarande. En realiserad förlust på skuldebrev bör således utgöra ett avdragsgillt belopp som i avdragshän— seende jämställs med gäldränta. Medför en sådan förlust att underskott uppkommer i förvärvskällan, utgör detta således ett allmänt avdrag. Det sagda innebär att avdragsmöjligheter— na för förluster på skuldebrev ökar väsentligt jämfört med nuvarande regler. En skuldebrevsförlust kan med denna lösning kvittas mot även intäkter i andra förvärvskällor. Vid kvitt—

ning utom förvärvskällan berörs förlusten dock av den gene—

rella avdragsbegränsningen.

Som redogjorts för i avsnitt 13 kan den obegränsade avdrags— rätten för förluster på skuldebrev utnyttjas för att söka konstruera "fiktiva reaförluster" vid överlåtelser av lös egendom och — under vissa förutsättningar — fastigheter. Av redogörelsen framgår även att regeringsrätten skärpt sin praxis och allt mer frångått det nominalistiska synsätt som tidigare varit förhärskande. Situationen måste därför i dag

anses vara väsentligt bättre än tidigare.

Räntebeskattningen av skuldebrev medför även en klar förbätt— ring i detta hänseende. Reavinsten på aktierna (se exemplet i avsnitt 13) och skuldebrevsförlusten skall inte längre redo— visas i samma förvärvskälla varför den generella avdragsbe—

gränsningen träffar skuldebrevsförlusten.

Kommitténs förslag blir således att avdrag medges för hela den realiserade förlusten på skuldebrev oberoende av inne—

havstid.

|

SOU 1986:37 225 15.6 Gränsdragning mot konvertibla skuldebrev

Vårt förslag innebär att värdestegring och övrig avkastning på vanliga Skuldebrev skall beskattas som ränta.

Konvertibla skuldebrev skall däremot enligt nyligen beslutad lagstiftning reavinstbeskattas på samma sätt som aktier dvs. enligt 35 5 3 mom. KL. Ett utbyte av ett konvertibelt skulde— brev mot en aktie skall inte beskattas som ett nytt fång. Någon reavinstbeskattning aktualiseras alltså inte vid kon—

vertering.

Vederlaget för ett konvertibelt skuldebrev får enligt aktie— bolagslagen (l975:l385) inte understiga det nominella belop— pet på aktie som lämnas vid utbyte, om inte mellanskillnaden täcks genom kontant betalning vid utbytet. Denna regel är en konsekvens av att ett aktiebolag i princip inte får emittera aktier till underkurs. Ytterligare begränsningar föreligger inte. Emitteras ett konvertibelt skuldebrev med en värdelös konverteringsrätt till underkurs skulle således opåkallade skatteförmåner kunna erhållas. Underkursen blir ju enligt både nuvarande regler och vårt förslag till nya aktieregler lindrigare beskattad vid inlösen/överlåtelse än underkurser på vanliga skuldebrev enligt vårt förslag. Motsvarande förmån skulle kunna erhållas i optionslån där skuldebrevsdelen ut— görs av ett konvertibelt skuldebrev. Skuldebrev som i sakligt hänseende är identiska skulle alltså kunna bli beskattade på helt olika sätt. En sådan ordning är enligt vår mening inte

godtagbar.

Kommittén har övervägt olika vägar att komma till rätta med problemet. En tillfredsställande lösning torde uppnås om konvertibla skuldebrev som ges ut med en konverteringsrätt som vid utgivningstillfället uppenbarligen saknar värde skall beskattas enligt 38 5 1 mom. Möjligheterna att använda kon—

vertibla skuldebrev för seriös kapitalanskaffning påverkas

inte av en sådan särregel samtidigt som eventuellt missbruk

förhindras.

Kommittén föreslår därför att konvertibla skuldebrev som utges med en värdelös konverteringsrätt skall beskattas som

vanliga skuldebrev.

15.7 Förlagsandelsbevis

Genom nyligen beslutad lagstiftning (SFS 1984:189) har ekono— miska föreningar erhållit möjligheter att dra till sig risk— villigt kapital även från andra än medlemmar. Detta sker genom särskilda kapitalinsatser, s.k. förlagsinsatser. För— lagsinsatserna räknas till det bundna egna kapitalet och intar en mellanställning mellan medlemskapitalet och det lånade kapitalet. Insatserna är inte förenade med någon röst— rätt men medför en viss insyn i föreningen. Insatserna skall vara bundna i minst fem år. Med varje förlagsinsats är vissa rättigheter förenade. Till dessa rättigheter hör främst ut— delning på förlagsinsatsen. Föreningen kan med den som till— skjutit en förlagsinsats avtala om högre avkastning än som enligt lagen är tillåten i fråga om medlemsinsats. Avtal kan också träffas om att förlagsinsatserna skall ha förtur till utdelning framför medlemskapitalet. Vid föreningens upplös— ning skall förlagsinsatserna återbetalas före medlemsinsat— serna men endast i den mån överskott finns sedan samtliga borgenärer tillgodosetts. En innehavare av förlagsandelar har inte rätt att erhålla del av eventuellt överskott utöver insatsens storlek. Ett överskott vid likvidation skall såle—

des fördelas endast mellan medlemmar.

En förlagsandel kan överlåtas. Omsättningen av förlagsandelar underlättas av att det för varje förlagsinsats skall utfärdas

ett förlagsandelsbevis.

Med förlagsinsatsernas natur av egenkapital i föreningen följer att den som tillskjutit en förlagsinsats inte får ställning av borgenär i vanlig mening. En skillnad föreligger sålunda i förhållande till vad som gäller exempelvis de på kapitalmarknaden förekommande typerna av förlagsbevis och deras innehavare. Det betyder att en innehavare av en för- lagsandel kommer att sakna de rättigheter mot föreningen som vanligen tillkommer en borgenär. Han äger t.ex. inte säga upp förlagsinsatsen till omedelbar betalning, när föreningens ekonomiska ställning försämras i sådan mån att risk uppstår för att förlagsinsatsens värde går förlorat. Det torde inte heller vara avsett att han skall kunna söka föreningen i konkurs, t.ex. för att det skall bli möjligt att föra talan om återvinning eller för att få föreningens tillgångar omhän—

dertagna och realiserade av en konkursförvaltare.

En förlagsandel ger å andra sidan inte något egentligt infly— tande i föreningen. En innehavare av förlagsandel äger inte rösträtt på föreningsstämma och därmed inte heller rätt att framställa yrkanden eller förslag på stämman. Han får inte ens underrättelse om stämman eller där fattade beslut. Inte heller äger han på annat sätt något inflytande i föreningen, t.ex. i form av rätt till representation i styrelsen. Han har dock samma rätt som styrelseledamot och medlem i föreningen att klandra stämmans beslut. Innehavare av förlagsandelar som representerar minst en tiondel av det totala insatskapitalet

har även rätt att påkalla att en särskild revisor utses.

Det sagda visar att en innehavare av förlagsandel praktiskt taget står utan möjlighet att under ogynnsamma förhållanden i

någon form söka rädda något av värdet av sin kapitalinsats.

I fråga om den civilrättsliga behandlingen av förlagsandels— bevis gäller i huvudsak vad som föreskrivits i lagen (1936: 81) om skuldebrev. Förlagsandelsbevis betraktas sålunda ci—

vilrättsligt som skuldebrev.

Den skatterättsliga behandlingen av förlagsandelsbevis är oklar. Någon lagstiftning eller praxis finns för närvarande inte på området.

Enligt kommitténs uppfattning bör det klargöras om förlagsan— delsbevisen i vinstskattehänseende skall jämställas med ak—

tier eller skuldebrev.

För en aktievinstbeskattning talar att förlagsinsatserna räknas till det bundna egna kapitalet och att insatserna medför en viss insyn i föreningen. Det kan även göras gällan— de att förlagsandelsbevisen är mycket lika preferensaktier och att de därför bör aktiebeskattas. Förlagsandelsbevisen skiljer sig dock från preferensaktier på en väsentlig punkt. De ger ingen rösträtt. Detta talar mot en aktiebeskattning. Mot en sådan beskattning talar även att det associations—

rättsliga inflytandet i övrigt är svagt utvecklat.

För en skuldebrevsbeskattning talar att förlagsandelsbevis civilrättsligt behandlas som skuldebrev och att en innehavare av sådant bevis inte i något sammanhang har rätt till utdel— ning utöver vad som följer av förlagsandelsbeviset. Vidare att avkastningen i inkomstskatterättsligt hänseende likställs med avkastning på skuldebrev dvs. ränta. Därtill kan anföras att en förlagsinsats utgör en fordran på föreningen för inne—

havaren.

Efter en samlad bedömning har vi funnit att det ligger när— mast till hand att behandla förlagsandelsbevisen på samma sätt som övriga fordringsrätter vid vinstbeskattningen. vi föreslår således att Värdeförändringar på förlagsandelsbevis

skall räntebeskattas.

15.8 Vinstandelsbevis

De beskattningsregler som kommittén föreslår för vanliga

skuldebrev omfattar även vinstandelsbevisen.

15.9 Premieobligationer

Vårt förslag omfattar inte beskattningen av premieobligatio— ner. Kursvinster — och förluster - på sådana skall således även i fortsättningen beskattas som reavinst enligt 35 5

4 mom. KL.

16 ÖVERGÅNGSFRÅGOR

Vid utformningen av övergångsbestämmelserna har vi utgått från att ett riksdagsbeslut om nya regler skall kunna tas under hösten 1986. De nya reglerna bör därför kunna träda i

kraft den 1 januari 1987.

Den nya lagstiftningen bör gälla för alla skuldebrev som ges ut efter iktraftträdandet. Dessa skall i alla delar följa de

nya reglerna.

För obligationer och skuldebrev som utgetts före ikraftträ— dandet uppkommer frågan om särskilda övergångsbestämmelser är

påkallade.

Som visades i vårt delbetänkande Reavinst på konvertibla skuldebrev (Ds Fi 1983:25) och som framgår av avsnitt 10, har nya beskattningsregler på reavinstområdet i allmänhet tilläm— pats generellt efter ikraftträdandet utan särskilda över—

gångsbestämmelser.

Som skäl för att låta den nya lagstiftningen enbart gälla för de skuldebrev som utgetts efter ikraftträdandet kan anföras att låntagaren vid utformningen av lånevillkoren utgått från bl.a. då gällande beskattningsregler. Detsamma torde gälla den enskilde placeraren när han förvärvat ett skuldebrev. En tillämpning av de nya reglerna på tidigare lån skulle medföra

delvis ändrade förutsättningar för redan gjorda placeringar.

En sådan lösning skulle innebära att vi fick två olika be- skattningssystenl så länge "gamla" skuldebrev existerade på marknaden. Eftersom en nångd skuldebrev har en återstående löptid på 10 år eller mer skulle vi under en ganska lång period ha två parallella beskattningssystem. Detta skulle enligt kommitténs mening avsevärt försvåra den praktiska tillämpningen för såväl skattskyldiga som skattemyndigheter. En sådan övergångsregel skulle sannolikt även ge upphov till två skilda skuldebrevsmarknader, med olika skattemässiga förutsättningar. olägenheterna är således stora med en över—

gångsregel av denna typ.

De nu anförda omständigheterna har gjort att vår strävan varit att de nya reglerna skall tillämpas i så stor utsträck— ning som möjligt även på skuldebrev som utgetts före ikraft— trädandet. Att helt låta de nya reglerna bli tillämpliga på

gamla skuldebrev är dock, enligt vår mening, inte önskvärt.

Vid tidpunkten för de nya reglernas ikraftträdande kommer det att finnas skuldebrev som ägts i mer än fem år och som därför inte skulle bli föremål för någon vinstbeskattning enligt nuvarande regler. Man kan också räkna med att det förekommer många innehav som skulle kunnat avyttras vid ikraftträdandet

med en reducerad skattepliktig vinst till följd.

Kommifténs förslag till nya beskattningsregler innebär att skuldebrev skall beskattas enligt 38 $ 1 mom. KL i stället för enligt 35 & 4 mom. KL. övergången medför en rad skillna— der i beskattningen. Sålunda ersätts en tidsbegränsad be— skattning av en evig sådan där hela vinsten beskattas. Vidare blir alltid värdestegringar på underkursskuldebrev beskatta— de. Tidigare förutsattes i princip ett oneröst fång för att beskattning skulle utlösas vid avyttring. Nu blir alla avytt—

ringar skattepliktiga oberoende av på vilket sätt skuldebre—

vet har förvärvats.

Situationen med ändring av en tidsbegränsad beskattning till en evig uppstod också vid kommitténs förslag avseende de konvertibla skuldebreven. Där valde kommittén att lindra de tillbakaverkande effekterna genom att från beskattning undan— ta den värdestegring som skattefritt hade kunnat realiseras före ikraftträdandet (femårskonvertibler).

Även beträffande optionslånen uppkom liknande problem. Be— träffande dessa föreslog vi att samtliga nya regler i princip skulle göras tillämpliga på de vid ikraftträdandet existeran—

de optionsskuldebreven.

Den ändrade beskattningen av konvertibla skuldebrev och op— tionsskuldebrev medförde emellertid inte entydigt en skatte— skärpning. För innehav mellan två och fyra år innebar de nya

reglerna sålunda en skattelindring.

Situationen är något annorlunda nu. Det finns, som tidigare nämnts, skuldebrev som innehafts så länge att den skatteplik— tiga delen av vinsten reducerats. Om kommitténs förslag ge— nomförs blir alltid hela vinsten vid en avyttring beskattad oberoende av innehavstiden. Detta innebär en skärpning av beskattningen för alla avyttringar som sker efter två år. För kortare innehav blir beskattningen oförändrad. I de fall då ett skuldebrevs värdestegring varit av någon betydelse har förvärvet troligen skett till underkurs. Förvärvaren har sannolikt räknat med att värdestegringen skall kunna erhållas utan skattebelastning. Sådan är ju situationen i dag om skul—

debrevet behålls minst i fem år.

Enligt vår uppfattning bör likväl de nya reglerna av främst praktiska skäl gälla så snart som möjligt för alla skuldebrev oavsett om de är utgivna före eller efter ikraftträdandet. De tillbakaverkande effekterna av en skärpt vinstbeskattning bör dock lindras. Ett alternativ är att låta ingångsvärdet i det

nya systemet justeras med hänsyn till innehavstiden för alla

skuldebrev. Vår åsikt är att en sådan lösning är mindre till— fredsställande. Vi anser att en sådan regel — med hänsyn till den stora mängden utelöpande skuldebrev - kommer att ge upp—

hov till långvariga och omfattande praktiska problem.

Vid övervägande av dessa omständigheter har kommittén konsta— terat att övergångsreglerna för att vara hanterbara måste vara enkla. Sådana regler blir av lättförståeliga skäl schab— lonartade. Hänsyn bör tas till att vårt förslag innebär en övergång till en full och i tiden obegränsad beskattning. Vi har stannat för att föreslå att alla vinster på skuldebrev som vid ikraftträdandet innehafts tre år eller längre blir skattefria om skuldebrevet avyttras under 1987. För börsnote— rade obligationer och skuldebrev, som vid ikraftträdandet innehafts fem år eller mer, föreslår vi att som ingångsvärde i det nya systemet får användas det noterade värdet per den 31 december 1986. För skuldebrev som innehafts kortare tid

skall de nya reglerna omedelbart gälla fullt ut.

ÖVRIGA FÖRSLAG

17 BESKATTNING AV STANDARDISERADE OPTIONER 17.1 Inledning

I Sverige startade som tidigare nämnts (se avsnitt 3.4) han— deln med standardiserade optioner i juni 1985. Gällande skat— teregler för optioner bygger på praxis. Någon särskild regle— ring av vare sig köp— eller Säljoptioner finns inte. Av bl.a. det skälet begärde Svenska bankföreningen och Svenska fond— handlareföreningen i februari 1985 hos regeringen lagstift— ning. Föreningarnas begäran avsåg att beskattningsreglerna skulle inarbetas i det då pågående lagstiftningsarbetet rö— rande konvertibla skuldebrev och optionslån. Till framställ- ningen hade fogats en utredning i vilken också förslag till

lagtext hade inarbetats.

Med hänsyn till dels de relativt komplicerade frågeställ— ningarna, dels den korta tid som då stod till buds ansågs att föreningarnas begäran inte kunde tillmötesgås. Efter remiss— behandling överlämnades framställningen och remissvaren till kommittén. Yttrandena har sammanställts i avsnitt 17.2.

För närvarande handlas i Sverige med köpoptioner på aktier samt köp— och Säljoptioner på obligationer. Handeln med ak— tier skall utökas med ytterligare aktieslag. Därtill skall handel med Säljoptioner på aktier påbörjas. På sikt planeras

också handel med index- och valutaoptioner. Dessa optioner skiljer sig såtillvida från aktie— och ränteoptioner att något underliggande värdepapper inte finns. Optionerna skall i stället anknyta direkt till aktie— resp. valutaindex. Något underliggande objekt som kan förvärvas kommer således inte

att finnas.

17.2 Bank— och fondhandlareföreningarnas förslag Enligt föreningarnas förslag — som endast omfattar aktieop— tioner — skall den ersättning som utfärdaren erhåller vid

utfärdandet av optionen reavinstbeskattas enligt 35 Q 3 mom. KL. Beskattningen aktualiseras först när optionen förfaller. Även optionsinnehavaren skall vinstbeskattas enligt 35 ä 3

mom KL.

Utfärdarens situation — köpoptioner

Den ersättning som optionsutfärdaren erhåller vid utfärdandet av optionen (premium) skall beskattas enligt 35 ä 3 mom. KL. Beskattningen aktualiseras först när optionen utnyttjas,

kvittas eller förfaller.

Utnyttjas optionen till köp av aktier skall utfärdaren anses ha avyttrat aktierna för summan av dels köpeskillingen för aktierna dels den erhållna ersättningen för utfärdandet av

optionen.

Avyttras optionen skall inte uppkomma några skattekonsekven— ser för utfärdaren. Sker kvittning genom att innehavaren utfärdar en likalydande option till utfärdaren av den tidiga— re optionen, anses dock en avyttring ha skett. Utfärdaren skall härvid beskattas för skillnaden mellan erhållet premium

och förvärvspriset för den nya optionen.

Förfaller en option skall erhållen ersättning beskattas hos

utfärdaren.

Förvärvarens situation — köpoptioner

Förvärvet av optionen skall inte utlösa någon beskattning.

Utnyttjas optionen till köp av aktier skall erlagd ersättning medräknas i aktiernas anskaffningskostnad. Aktierna skall

anses anskaffade den dag förvärvet av aktierna sker.

Avyttras optionen skall vinsten upptas till beskattning en— ligt 35 9 3 mom. KL. Sker kvittning genom att innehavaren utfärdar en likalydande option till utfärdaren, anses likale—

des en avyttring ha skett.

Förfaller en option får optionshavaren avdrag för reaförlus—

ten varvid optionen skall anses avyttrad för 0 kr.

Utfärdarens situation — Säljoptioner

Optionsutfärdaren beskattas för ersättningen som han erhåller för optionen enligt 35 Ö 3 mom KL. Beskattning skall i detta fall aktualiseras först när optionen utnyttjas, kvittas eller

förfaller.

Utnyttjas optionen anses utfärdaren ha förvärvat aktierna för vad han erlagt för aktierna minskat med den ersättning han erhållit för optionen. Någon beskattning utlöses således inte. Aktierna anses förvärvade den dag då optionen utnytt—

jas.

Avyttras optionen uppkommer inga skattekonsekvenser för ut- färdaren. Sker kvittning genom att en option med motsvarande villkor utfärdas skall skillnaden mellan sistnämnda options

förvärvspris och erhållet premium beskattas.

Förfaller optionen sker beskattning av erhållen ersättning

hos utfärdaren.

Förvärvarens situation — Säljoptioner

Förvärvet av optionen utlöser inte någon beskattning.

Utnyttjas optionen till att påfordra köp anses optionsinneha— varen ha avyttrat aktierna för köpeskillingen för aktierna

minskat med den ersättning han erlagt för optionen.

Avyttras optionen skall vinsten upptas till beskattning en— ligt 35 5 3 mom. KL. Sker kvittning genom att innehavaren utfärdar en likalydande option till utfärdaren, anses en

avyttring ha skett.

Förfaller optionen får optionsinnehavaren avdrag för förlus—

ten varvid optionen anses avyttrad för 0 kr.

I sin framställning hävdar föreningarna att nuvarande skatte— praxis helt skulle förhindra eller i vart fall försvåra han—

deln med köp— och Säljoptioner.

I övrigt kan föreningarnas kritik mot nuvarande praxis sägas vara koncentrerad till två punkter. Den första är den bris— tande symmetrin i beskattningen mellan å ena sidan den 100— procentiga beskattningen som sker av erhållen ersättning (premium) för optionsutfärdaren medan å andra sidan options— innehavaren inte får avdrag för förlust om optionen förfal— ler. Den andra punkten är att premium, som ses som ett för— skott på köpeskillingen, inte medräknas i köpeskillingen för de försålda aktierna utan beskattas särskilt. Har således försäljnigen avsett äldre aktier kommer en del av köpeskil— lingen att beskattas i sin helhet som inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet medan den andra delen ingår i reavinstbe—

räkningen varvid vinsten beskattas enbart till 40 %.

Remissinstansernas synpunkter på föreningarnas utredning är splittrad. Tre olika riktningar har utkristalliserats, nämli— gen dels tillstyrkan till lagstiftning på utredningen, dels krav på ytterligare utredning, dels avstyrkan till lagstift—

ning. Det första alternativet — tillstyrkan till lagstiftning di— rekt på föreningarnas utredning — företräds av det privata

näringslivets organisationer samt av LO. Gemensamt för dessa instanser är att de inte diskuterar förslagets detaljer utan nöjer sig med en blank tillstyrkan eller en förklaring att de inte har något att invända mot förslaget.

Kravet på ytterligare utredning ställs av några offentliga instanser, nämligen RSV, bankinspektionen, kammarrätten i Stockholm och länsstyrelsen i Stockholm. De påpekar att ett

flertal oklarheter vidlåder utredningen.

En remissinstans, länsstyrelsen i Göteborg, anser att försla— get leder till ett alltför komplicerat regelsystem och av—

styrker därför lagstiftning på grundval av utredningen. 17.3 överväganden

17.3.1 Allmänt

I dag förekommer handel med köpoptioner på aktier samt ned köp— och Säljoptioner på obligationer. Beskattningsreglerna är oklara. Främst med hänsyn till omfattningen och storleken av handeln anser vi att en reglering är nödvändig. Vi har därför beslutat att framlägga ett förslag till beskattnings— regler för de i marknaden förekommande optionsslagen. Kommit— tén anser emellertid det vara av stor vikt att dessa regler, om möjligt, ges en sådan utformning att de vid ett eventuellt framtida behov kan utvidgas till att även avse andra options—

slag. Vi anser det också vara av stort värde att Optionsbe—

skattningen blir enkel och enhetlig. Föreningarnas förslag innebär att vi måste ha ett system för beskattning av aktie— optioner och i praktiken ett annat för ränteoptioner. Det kan inte heller uteslutas att andra typer av optioner kan leda till ytterligare beskattningssystem. Vidare synes den upp— skjutna beskattningen av premium som förslaget innefattar medföra stora kontrollsvårigheter. Föreningarnas förslag upp— fyller således inte vårt krav på enkelhet och enhetlighet. Vi anser därför inte att förslaget bör läggas till grund för en

lagstiftning.

Av liknande skäl har vi förkastat alla metoder som innebär att det underliggande objektet dvs. aktien resp. obligationen

blir vägledande för beskattningen av optionen.

Enligt vår uppfattning är optioner särskilda värdepapper med säregna egenskaper. Likheterna mellan skilda optionsslag anser vi vara betydligt större än likheterna mellan en option och underliggande objekt. Detta menar vi utgör grunden för att samtliga optioner - oberoende av underliggande objekt — bör beskattas på samma sätt. Med hänsyn till att vi uppfattar optioners Värdeförändringar som genuina kapitalvinster resp. förluster anser vi vidare att optioner bör reavinstbeskattas. För en reavinstbeskattning talar att en option i många fall är att betrakta som ett högspekulativt värdepapper. En option ger innehavaren en ovillkorlig rättighet mot utställaren. Denne skall vid påfordran fullgöra sin förpliktelse enligt optionen. Detta gäller oberoende av situationen på marknaden. En option kan därför sägas utgöra en spekulation i marknads— förändringar. Eftersom de standardiserade Optionernas löptid är kort och spekulationsinslaget i många fall är stort anser

vi att dessa vinster bör beskattas till oavkortat belOpp.

Kommittén har med de nu givna utgångspunkterna utarbetat ett förslag till beskattningsregler för köpoptioner på aktier

samt köp— och säljoptioner på obligationer. Förslaget innebär

i huvudsak följande. Den ersättning som optionsutfärdaren erhåller vid utfärdandet av optionen (premium) skall beskat— tas som reavinst. Den som förvärvar optionen erhåller ett värdepapper där förvärvspriset utgör anskaffningskostnad. vid en framtida avyttring eller utnyttjande av optionen skall reavinstbeskattning äga rum. Blir en option värdelös får

optionshavaren avdrag för uppkommen förlust. 17.3.2 Köpoptioner på aktier och obligationer

Utfärdarens situation

Den ersättning som optionsutfärdaren erhåller vid utfärdandet (premium) skall beskattas som reavinst. Till beskattning skall upptas nettobeloppet efter avdrag för transaktionskost— nader. Beskattning bör ske det år då intäkten blir tillgäng— lig för lyftning. Detta motiveras av att premium utgör en extraordinär avkastning på det underliggande värdepapperet. Avkastningen kan jämställas med en värdestegring. Denna är inte känd eller förutsebar vid förvärvet av det underliggande värdepapperet. Det är först vid tidpunkten för utfärdandet som utfärdaren vet premiums storlek. Storleken bestäms ute— slutande av marknadskrafterna. Utnyttjas optionen erhåller han förutonl avtalad köpeskilling endast premium. Utnyttjas inte optionen får han behålla både premium och underliggande värdepapper. Han har då gjort en genuin kapitalvinst. I ett sådant fall kan han ånyo utställa en option och erhålla ett nytt premium etc. Ett premium utgör således en ersättning som är oberoende av optionens utnyttjande. Finns det inte något underliggande värdepapper motiveras beskattningen med att premium utgör en vinst på ett visst riskkapital, nämligen den summa som måste deponeras som säkerhet för fullgörandet av

förpliktelsen.

Utnyttjar förvärvaren sin rätt att köpa det underliggande värdepapperet genom att betala fastställt lösenpris (lösen)

skall utställaren beskattas för erhållen köpeskilling på van- ligt sätt dvs. enligt 35 5 3 mom. KL för aktier och enligt vårt förslag 38 5 1 mom. KL för obligationer. Premium skall inte påverka Vinstberäkningen eftersom det beskattas sär—

skilt.

Förvärvar utställaren en option som utställts av annan än han själv skall situationen bedömas fristående från den egna optionen. Det förhållandet att en optionsutställare förvärvar optioner skall alltså inte påverka beskattningen av de optio— ner som han tidigare utställt. I detta fall bör han behandlas på samma sätt som vilken annan förvärvare som helst, dvs. han

erhåller på vanligt sätt en anskaffningskostnad.

I de s.k. kvittningsfallen skall emellertid återköpspremium utgöra en omedelbart avdragsgill kostnad. Kvittning sker genom en speciell "kvittningsorder" till OM. Förvärvaren saknar möjlighet att disponera över den "återköpta" optionen. Förvärvet medför endast att de ursprungliga åtagandena bort— faller med omedelbar verkan. I och med återköpet blir alltså utställaren befriad från sina tidigare förpliktelser. Efter— som premium tidigare har beskattats anser vi att återköpspre—

mium bör vara omedelbart avdragsgill.

Utnyttjar förvärvaren inte optionen inträder inte några skat—

tekonsekvenser för utfärdaren.

Förvärvarens situation

Den ersättning som köparen erlägger för optionen skall utgöra anskaffningskostnad för optionen. Vid en framtida avyttring skall således vinsten/förlusten bestämmas som. skillnaden mellan erhållen köpeskilling och erlagt premium. Det blir alltså fråga om en vanlig reavinstberäkning. Förvärvaren får således inte avdrag för anskaffningskostnaden .omedelbart.

Detta följer av att vi anser att en option är ett särskilt

värdepapper.

Utnyttjar förvärvaren en aktieoption för lösen bör beskatt- ning ske. I annat fall kan opåkallade skatteförmåner uppstå genom att en options värdestegring endast blir beskattad till viss del. Förvärvas aktier som omedelbart avyttras blir ju vinsten — enligt vårt förslag — endast beskattad till 50 % medan vinsten vid annat utnyttjande av optionen blir beskat— tad till 100 %. Vid tidpunkten för lösen har förvärvaren endast en utgift. Han betalar lösenpriset. Detta förhållande kan anföras som ett argument mot en avskattning. Som nämnts kan emellertid en utebliven avskattning medföra stora skatte— förmåner. För en avskattning talar även att optioner är självständiga värdepapper som upphör att existera vid lösen och att det underliggande värdepapperet förvärvas genom ett oneröst fång. Slutligen bör betonas att innehavaren alltid har andra möjligheter att tillgodogöra sig en värdestegring än genom lösen. Sålunda ger kvittning eller vidareförsäljning åtminstone samma bruttovinst som lösenförfarandet utan att innebära någon likviditetspåfrestning. Väljer innehavaren av optionen att förvärva det underliggande värdepapperet bör det uppmärksammas att han — trots avskattning — erhåller detta till en kostnad som understiger kostnaden för att förvärva motsvarande värdepapper utan option. Det bör också beaktas att möjligheten till lösen endast utnyttjats i ett mindre antal fall. Ränteoptioner och andra optioner vars underlig- gande objekt räntebeskattas kräver inte någon avskattning eftersom vinster på dessa objekt beskattas fullt ut.

Saknas underliggande objekt kan lösen och därmed en avskatt—

ning aldrig bli aktuell.

En avskattning vid utnyttjandet av en köpoption innebär att optionsinnehavaren skall redovisa skillnaden mellan det för—

värvade objektets marknadsvärde (t.ex. aktiernas börskurs)

och lösenpris + premium som vinst/förlust. Följande exempel belyser förfarandet.

Antag att en person förvärvat en aktieoption för 100 kr. som ger honom rätt att köpa aktien B för 500 kr. Utnyttjas optio— nen för lösen när börskursen är 700 kr. skall han vid aktie— förvärvet uppta (700 — (500 + lOO)=) 100 kr. till beskatt— ning. Detta belopp utgör optionens värdestegring. Aktierna

skall anses anskaffade för börskursen 700 kr.

Utnyttjas optionen när kursen är lägre än summan av premium och lösenpriset så uppkommer en förlust. Denna bör vara fullt ut avdragsgill. Är aktiekursen 525 kr. uppkommer således en avdragsgill förlust på (525 — (500 + lOO)=) 75 kr. Även i detta fall skall börskursen utgöra anskaffningskostnaden för

aktierna.

Vinstberäkningen vid överlåtelse av en option skall ske på sedvanligt sätt dvs. skillnaden mellan förvärvs— och försälj— ningspris skall tas upp till beskattning. Vid s.k. kvittning och stängning skall likaså skillnaden mellan förvärvs— och

avyttringspris beskattas.

Utnyttjas inte optionen är den värdelös efter slutdagen. Kommittén föreslår att innehavaren alltid bör erhålla avdrag för den uppkomna förlusten. Optionen bör vid Vinstberäkningen anses avyttrad för 0 kr. En sådan ordning anser vi vara befo— gad av främst två skäl. För det första erhålls symmetri i beskattningen av premium hos utfärdaren och innehavaren. Det andra skälet är att en utebliven avdragsrätt lockar till konstruerade försäljningar där det väsentliga endast är att få fram en avdragsgill reaförlust.

Ett ytterligare skäl som kan anföras är att uppkomsten av värdelösa optioner är en fullt normal händelse i optionshan— deln. Avdrag bör därför medges i samma utsträckning som för

andra "normala" affärshändelser.

Mot en rätt till avdrag talar främst det faktum att det en— ligt fast praxis krävs en avyttring för avdragsrätt (se vida— re avsnitt 20). Avdragsrätt för en värdelös optionsrätt bry—

ter mot detta system.

Den nu valda lösningen — att avdrag alltid skall medges för en option som blivit värdelös efter optionstidens utgång — föranleder kommittén att göra en mindre justering av det på sid. 104—109 i betänkandet Reavinst på optionslån avgivna

förslaget om behandlingen av en värdelös optionsrätt.

Vi föreslog där att avdrag skulle medges för en optionsrätt vars marknadsvärde vid optionstidens utgång var 0 kr.

För att uppnå en likformig behandling av värdelösa optioner och optionsrätter föreslår vi nu att innehavaren av en värde— lös optionsrätt alltid skall ha rätt till avdrag för förlus— ten efter optionstidens utgång.

17.3.3 Säljoptioner på obligationer

Utfärdarens situation

Utfärdaren bör även i detta fall beskattas omedelbart för erhållet premium som reavinst. Detta motiveras av att utstäl— laren erhåller en ersättning för sitt risktagande att förvär— va en obligation till ett förutbestämt pris - oberoende av marknadspris — i framtiden. Förvärvar han objektet erhåller han således — utöver eventuell framtida försäljningsvinst på objektet — riskersättningen, premium. Påfordras inte köp får han behålla premium. Han kan härvid sägas ha fått en extra—

ordinär intäkt på satsat riskkapital. Ytterligare skäl är att en option är att betrakta som ett högspekulativt värdepapper. För en reavinstbeskattning talar även att symmetri erhålles av utfärdarens beskattning vid olika typer av optioner.

Utnyttjar förvärvaren sin rätt att påkalla köp av obligatio— nen skall den överenskomna köpeskillingen utgöra optionsut— ställarens anskaffningskostnad för denna. Premiun1 bör inte

inräknas i detta belopp då det beskattas särskilt.

Förvärvar utställaren en option med motsvarande villkor som den han själv ställt ut skall köpeskillingen anses utgöra en anskaffningskostnad för denna option. Även i detta fall bör kostnaden för "återköp" vid s.k. kvittning vara omedelbart

avdragsgill.

Utnyttjas inte optionen inträder inte några ytterligare skat— tekonsekvenser.

Förvärvarens situation

Premium skall anses utgöra anskaffningskostnad för ett sär— skilt värdepapper, optionen. Utnyttjas optionen dvs. köp påfordras utslocknar optionen. Någon avskattning behöver inte ske. Från avyttringspriset för obligationen får avräknas — förutom förvärvspris och transaktionskostnader — kostnaden

för optionen.

Överlåts optionen bör vinstberäkning ske på sedvanligt sätt. Vid s.k. kvittning och stängning skall likaså skillnaden

mellan förvärvs— och avyttringspris beskattas.

Utnyttjas inte optionen bör en avdragsgill förlust anses

uppkomma.

Inledningsvis nämndes att beskattningsmetoden för optioner bör vara enkel och enhetlig. Eftersom all avkastning oavsett form skall reavinstbeskattas kan några opåkallade skatteför— måner inte erhållas. Metoden är även robust såtillvida att alla gränsdragningsproblem mellan olika typer av köp— och säljoptioner bortfaller. En ytterligare fördel är att även framtida typer av optioner synes kunna inordnas i metoden.

Metoden är — förutom i lösenfallet — mycket enkel. Premium beskattas omedelbart hos den som erhåller det medan den som

utgett premium beskattas när han avyttrar den förvärvade optionen. Beskattning sker enligt en enkel reavinstberäkning där det skattepliktiga beloppet i princip fastställs som skillnaden mellan förvärvs— och avyttringspris. Några problem med att bestämma den skattepliktiga vinsten synes således

inte föreligga.

Kommitténs förslag blir således att Värdeförändringar på köpoptioner på aktier samt köp— och säljoptioner på obliga— tioner skall beskattas fullt ut som reavinst. Vi föreslår vidare att avdrag alltid skall medges för optioner som blivit värdelösa efter optionstidens utgång.

18 BESKATTNING AV AKTIE— OCH AVKASTNINGSFONDER

18.1 Inledning

Med en aktiefond avses enligt 1 & aktiefondslagen (SFS 1974: 931) en fond som huvudsakligen består av aktier eller andra värdepapper. Fonden skall ha uppkommit genom kapitaltillskott från allmänheten och ägas av dem som tillskjutit kapitalet. Fonderna står under tillsyn av bankinspektionen.

En aktiefond får i princip inneha en obegränsad andel av obligationer. Fonden får dock inte bestå av ett ensartat innehav av värdepapper. En vanlig benämning på en fond som består av räntebärande värdepapper är avkastningsfond. En avkastningsfond är formellt en aktiefond och fonden är såle—

des underkastad aktiefondslagens bestämmelser.

18.2 Nuvarande beskattningsregler

En fond beskattas för avkastningen men har samtidigt rätt att göra avdrag för utdelning till delägarna. Skattesatsen är 52 %. Reavinster på yngre aktier tas upp till beskattning. Detsamma gäller för obligationer och då under förutsättning att innehavstiden är kortare än fem år. Äldre aktier är un—

dantagna från beskattning.

Hos andelsägaren jämställs fondandelar med aktier. Detta gäller oberoende av om fondförmögenheten består av aktier

eller räntebärande värdepapper. Utdelning från aktiefond till

andelsägare beskattas som inkomst av kapital. Vid inlösen av andel reavinstbeskattas andelsägaren för skillnaden mellan förvärvspriset och inlösenspriset. Efter två års innehav är således 40 % av vinsten skattepliktig. Hela anskaffningskost—

naden/inlösenspriset medräknas vid reavinstbeskattningen. 18.3 Förmåner med avkastningsfonder

Att aktievinstreglerna skall tillämpas på andelar i avkast— ningsfonder medför att vissa skatteförmåner kan erhållas.

En förmån som uppnås med investering i avkastningsfondsande— lar är att det sista innehavsårets utdelning kan tas ut vid inlösen och därmed reavinstbeskattas. Förmånen uppkommer när innehavstiden överstiger två år och den "upplupna utdelning" som lyfts vid inlösen beskattas till 40 %. Denna förmån har uttryckligen godtagits av lagstiftaren.

Förutom den förmån som ligger i beskattningen av det "tredje årets avkastning" finns även andra inte uttryckligen godtagna fördelar. En situation då fonderna kan ge högst betydande skatteförmåner är den då en skattskyldig under samma beskatt—

ningsår har 1) en stor reavinst, och 2) ett minst lika stort underskott i inkomstslaget kapital.

I detta läge träffas kapitalunderskottet av avdragsbegräns— ningen. Denna effekt kan minskas väsentligt med hjälp av andelar i avkastningsfonder. Ett enkelt exempel visar till— vägagångssättet. En skattskyldig har följande inkomstförhål—

landen.

Reavinst 100 000 Kapitalunderskott 100 000 Andra inkomster 350 000

Beskattningsbar inkomst blir 350 000 men underlaget för till— läggsbelopp (UTB) blir 450 000 p.g.a. kapitalunderskottet. Tillläggsskatten för underskottet blir 30 000.

Med hjälp av köp av avkastningsfondsandelar uppnås följande

dag 1 Köp av fondandelar 800 000 dag 3 Utdelning 100 000 dag 5 Inlösen 700 000

Reaförlust 100 000

Köpet av fondandelar finansieras med lån men kostnaden är

begränsad p.g.a. lånetidens längd.

Adderas reaförlusten och utdelningen försvinner reavinsten och kapitalunderskottet. Beskattningsbar inkomst är oföränd— rad. UTB minskar emellertid med 100 000 och skatten med 30 000.

Förfarandet torde vara riskfritt. Ett problem för placeraren kan vara att mycket stora tillskott vid utdelningstillfället kan tvinga fonden att sänka utdelningen vilket medför att

kalkylen inte stämmer exakt.

Så länge reavinsten inte understiger kapitalunderskottet elimineras effekten av avdragsbegränsningens helt. Är rea— vinsten mindre än kapitalunderskottet blir effekten att av— dragsbegränsningen blir tillämplig på en del av underskottet medan resultatet i motsatt fall — reavinsten större än kapi— talunderskottet — om hela reavinsten elimineras blir ett

överskott i kapital.

De fördelar som uppnås genom förfarandet är uppenbara. Effek—

ten är att underskottet i kapital reducerar reavinsten utan

tilläggsskatt.

Även andra mer sofistikerade förfaranden där syftet är att nedbringa skatten på en reavinst med hjälp av andelar i av-

kastningsfonder förekommer.

Våra förslag avseende aktier och skuldebrev medför ingen påtaglig ändring såvitt avser möjligheterna att utnyttja avkastningsfonderna i skatteplaneringssyfte.

18.4 Överväganden

Enligt kommitténs mening finns det i huvudsak två alternativa lösningar på problemen kring fondandelarnas beskattning. Det första alternativet är att införa ett kvittningsförbud för förluster på fondandelar av samma typ som i dag gäller för premieobligationer. Det andra alternativet är att införa skilda beskattningsregler för andelar i aktie— resp. avkast—

ningsfonder.

Ett kvittningsförbud innebär att alla fondandelar även i fortsättningen skall aktievinstbeskattas vid inlösen. Skatte— förmånerna av en andel i avkastningsfond jämfört med direkt ägande av skuldebrev kan — med hänsyn till vårt skuldebrevs— förslag — sägas öka. Ett sådant förbud medför vidare att förluster på fondandelar endast får kvittas mot vinster på dessa andelar. En skattskyldig får således inte dra av en förlust om han inte har andra fondandelar som ger vinst . Detta innebär att ytterligare fondandelar måste förvärvas för att en förlust skall kunna utnyttjas. En sådan ordning anser vi inte vara rimlig. Ett kvittningsförbud torde också medföra vissa inlåsningseffekter. Vidare kvarstår möjligheterna att få en reducerad beskattning av tredje årets avkastning med

denna lösning.

Det andra alternativet — att räntebeskatta andelar i avkast— ningsfonder resp. aktiebeskatta andelar i övriga aktiefonder — medför inga inlåsningseffekter. Förlusterna blir fullt ut avdragsgilla och vinsterna blir alltid fullt skattepliktiga. Möjligheterna att "missbruka" avkastningsfonderna försvinner. För en sådan lösning talar även att det förefaller princi— piellt riktigt att indirekt ägande av aktier, obligationer och andra skuldebrev skall beskattas på samma sätt som direkt ägande. Departementschefen har också uttryckt sin principiel— la sympati för en sådan lösning (prop. 1982/83:133 s. 9 f). Med denna lösning bortfaller även den godtagna möjligheten till en lindrigare beskattning av tredje årets avkastning. Alternativet innebär således en kraftig försämring för an— delsägarna i avkastningsfonder. Möjligheten att erhålla en väsentligt högre ränta än normalt på småsparande kvarstår dock. Avkastningsfonderna torde därför, enligt kommitténs uppfattning, även i fortsättningen utgöra ett attraktivt alternativ till banksparande. Av nu anförda skäl förordar kommittén att vinster och förluster på andelar i avkastnings— fonder skall räntebeskattas. Andelar i genuina aktiefonder

bör alltjämt beskattas på samma sätt som aktier.

Eftersom kommittén förordar att andelar i aktie— resp. av— kastningsfonder skall beskattas på skilda sätt måste också ställning tas till hur dessa andelar skall avgränsas mot varandra. Flera olika lösningar är tänkbara. Kommittén har funnit den mest ändamålsenliga lösningen vara att skilja på

andelar i genuina aktiefonder och andelar i övriga fonder.

Med andel i en genuin aktiefond avser kommittén andel i en huvudsakligen av aktier bestående fond. För att en fond hu— vudsakligen skall anses bestå av aktier föreslår kommittén att värdet av räntebärande värdepapper skall få uppgå till högst 25 % av värdet av fondförmögenheten. Överskrids denna gräns skall fondandelen i princip räntebeskattas för all

framtid. Har värdet av skuldebreven överstigit 25 % vid något

enstaka tillfälle beroende på kraftiga och oväntade kursför— ändringar skall dock fonden fortfarande anses som en genuin aktiefond. Kommittén föreslår således att endast andelar i sådana fonder som innehar eller med visst undantag innehaft högst 25 % av värdet av fondförmögenheten i skuldebrev skall aktievinstbeskattas. Andelar i övriga fonder skall räntebe—

skattas.

De nya reglerna för beskattning av andelar i aktie— och av— kastningsfonder bör kunna träda i kraft samtidigt med de nya reglerna för beskattning av aktier och skuldebrev, dvs. den 1

januari 1987.

För redan existerande andelar i fonder är vår strävan att de

nya reglerna skall tillämpas så snabbt som möjligt.

Införs inte några övergångsregler kommer även i dag existe— rande fondandelar att beskattas enligt de nya bestämmelserna. Detta innebär i många fall en väsentlig skatteskärpning vid inlösen. Kommittén anser inte att detta är en önskvärd följd av de nya reglerna. Vi föreslår därför att vinster och för— luster på fondandelar i avkastningsfonder som förvärvats före den 13 juni 1986 skall beskattas enligt aktievinstreglerna t.o.m. den 31 december 1988.

18.5 Fondernas beskattning

Som tidigare nämnts utgör aktiefonderna särskilda skattesub— jekt vid inkomsttaxeringen. Fonderna skattar för räntor och reavinster på värdepappersinnehav med undantag av reavinster på äldre aktier. En fond får avdrag för utdelning till an— delsägarna. Kommitténs förslag avseende aktie— och obliga— tionsbeskattningen påverkar således även fondernas beskatt— ning. En direkt följd av vårt förslag i dessa delar är att möjligheten att erhålla lågt beskattade reavinster försvin—

ner.

Med hänsyn till att våra förslag innebär en uppstramning av beskattningssituationen för både fonder och delägare har vi funnit det befogat att även föreslå vissa lättnader avseende

fondernas beskattning.

Vi föreslår att aktie— och avkastningsfonder endast skall skatta för räntor och utdelningar. Fonderna bör liksom tidi— gare få avdrag för utdelning till andelsägarna. Kommitténs förslag blir således att aktie— och avkastningsfonder inte skall skatta för vinster eller förluster som uppkommer vid

försäljning av aktier, obligationer m.m.

19 INVESTMENTBOLAGENS BESKATTNING

Frågan om investmentbolagens beskattning aktualiserades för kommittén genom tilläggsdirektiv år 1980. I dessa framhålls att kommittén bör uppmärksamma reavinstreglernas utformning för vissa institutionella placerare. I första hand avses aktiefonderna, men även investmentbolagen nämns. I dag är aktiefonderna befriade från reavinstbeskattning på äldre aktier. I direktiven framhåller departementschefen att de skäl som föranlett denna skattefrihet främst är att en oin— skränkt skattskyldighet kunde få vissa inte önskvärda dub— belbeskattningseffekter. Han framhåller också att skattskyl— dighet för fonderna kan leda till svårigheter att värdera andelarna. Departementschefen anför vidare att det i debatten gjorts gällande att de skäl som har föranlett skattebefrielse för aktiefonderna också är giltiga för investmentbolagen. I direktiven sägs därför att kommittén bör överväga om det är möjligt och lämpligt att ge också investmentföretagen befri- else från reavinstbeskattning.

Av de i direktiven angivna argumenten är det som rör värde— ringen av andelarna knappast relevant för investmentbolagens del. För de börsnoterade investmentbolagen gäller ju börskur— sen som värderingsinstrument. För aktier i icke börsnoterade bolag sker en förmögenhetsvärdering varje år av reSp. läns— styrelse. De fall där värdering av aktier i övrigt behöver

göras kan inte motivera en ändrad reavinstlagstiftning.

Däremot har argumentet om viss dubbelbeskattning mer fog för sig. En dubbelbeskattningseffekt uppkommer om bolaget med vinst avyttrar värdepapper och aktieägarna därefter säljer

aktier med vinst.

Dubbelbeskattningsargumentet kan anföras som stöd för en likabehandling av aktiefonder och investmentbolag. Ytterliga— re ett argument brukar anföras som stöd för kravet på skatte— frihet. Det brukar hävdas att investmentbolagens verksamhet i hög grad bidrar till kapitalförsörjningen inom näringslivet. Denna positiva verksamhet skulle givetvis underlättas om bolagen befriades från reavinstbeskattningen. Huruvida bola— gen i detta speciella avseende är "samhällsnyttigare" än

aktiefonderna är dock svårt att avgöra.

Aktiefonderna har bildats för att ge småsparare möjlighet att sprida sina risker vid placering i aktier och för att ge dem del i den allmänna värdestegringen på börsen. Investmentbola— gen tillgodoser också dessa syften men de är dessutom i hög grad maktinstrument inom näringslivet. Många investmentbolag innehar kontrollposter i andra företag. I Ägarutredningens rapport (Ds I l986:6) Ömsesidigt aktieägande mellan svenska börsföretag uppges att 18 av 25 investmentbolag som noteras på fondbörsens A:I—lista är involverade i ömsesidigt aktie— ägande med andra börsbolag. Ömsesidigt aktieägande definieras

som innehav — direkt eller indirekt — av minst 2 6 av aktie—

kapitalet eller röstetalet i resp. företag.

En skattebefrielse för investmentbolagen gör att möjlighe— terna att förvärva kontrollposter i andra företag ökar. En följd av en skattebefrielse blir alltså att de nmktgrupper som ligger bakom investmentbolagen stärks. Det blir också möjligt för investmentbolagen att överföra aktieposter mellan sig eller till andra bolag utan skattekonsekvenser. Även detta ökar investmentbolagens möjligheter att verka som makt—

instrument. I de nu nämnda avseendena skiljer sig investment—

bolagen helt från aktiefonderna. Detta talar för en skillnad

i beskattningen dem emellan.

Även en annan skillnad kan förtjäna uppmärksamhet. En aktie— fond kan i ett visst läge tvingas att i stor utsträckning inlösa andelar. För att göra detta måste fonden sälja aktier. En betydande reavinstbeskattning skulle då kunna aktualiseras vilket i sin tur är ägnat att pressa ned värdet på andelarna långt under vad som förhållandena på aktiemarknaden motive— rar. Motsvarande situation kan inte uppstå för investmentbo— lagens del. Här finns alltså ytterligare en omständighet som talar för en skillnad i beskattningen mellan aktiefonder och

investmentbolag.

Sammanfattningsvis kan sägas att flera skäl som talar för skattefrihet för fonderna inte är relevanta när det gäller investmentbolagen. Det är deras resp. funktioner på kapital— marknaden, möjligheterna att på ett riktigt sätt värdera andelarna och skillnaden i känslighet för ägarnas dispositio— ner. Dubbelbeskattningseffekten har inte hindrat investment— bolagens aktier att stiga i värde i samma grad som övriga börsaktier. En skattebefrielse för investmentbolagen förstär-

ker deras användbarhet som maktinstrument.

Även om ett par förhållanden kan anföras för skattebefrielse anser kommittén att skillnaderna mellan investmentbolag och aktiefonder i väsentliga hänseenden är så stora att det ej är motiverat att befria investmentbolagen från reavinstbeskatt— ning. Vi lägger därför inte fram något förslag med den in—

riktningen.

Vid vår undersökning av investmentbolagens skattesituation har vi emellertid uppmärksammat ett särskilt förhållande som

vi anser bör föranleda åtgärder.

För investmentbolagen gäller enligt 7 $ 8 mom. lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt (SIL) att de är frikallade från skattskyldighet för utdelning i den mån sammanlagda beloppet av den utdelning som företaget uppburit under beskattnings— året motsvaras av beloppet för beslutad utdelning under samma

år, ökat med fjärdedel.

Genom denna bestämmelse blir det möjligt för investmentbola— gen att inneha aktier utan att utdelningsinkomsterna från dessa drabbas av beskattning utöver den avsedda dubbelbe— skattningen. Utdelningsinkomsterna kan flyta från det utde— lande bolaget till aktieägarna i investmentbolaget utan att någon beskattning sker i det senare bolaget. Man kan därför säga att bestämmelsen är en väsentlig förutsättning för in—

vestmentbolagens verksamhet.

Onl placeringar däremot sker i konvertibla skuldebrev blir investmentbolagens skattesituation annorlunda. Den angivna bestämmelsen gäller endast för utdelning. Konvertibla skulde— brev löper med ränta och för ränteinkomster gäller ingen särbestämmelse för investmentbolagens del. Det innebär att den löpande avkastningen i form av ränta som utgår på konver- tibla skuldebrev blir beskattad fullt ut hos investmentbola— gen och detta även om hela det mottagna räntebeloppet vidare— utdelas. Placeringar i konvertibla skuldebrev diskrimineras

därför i förhållande till placeringar i aktier.

I vårt delbetänkande (Ds Fi 1983:25) Reavinst på konvertibla skuldebrev slog vi fast att en placering i konvertibla skul— debrev från många synvinklar kan jämställas med en placering i aktier. Detta förhållande föranledde oss också att föreslå att konvertibla skuldebrev skulle beskattas enligt aktie—

vinstreglerna.

Enligt vår uppfattning bör likheterna mellan aktier och kon— vertibla skuldebrev som placeringsobjekt så långt som möjligt avspeglas i beskattningsreglerna.

Den likartade skattemässiga behandlingen av aktier och kon— vertibla skuldebrev bör därför utsträckas så att den också omfattar investmentbolagens placeringar i dessa papper. Detta kan åstadkommas genom att bestämmelsen i 7 $ 8 mom. SIL om frikallelse från skattskyldighet utvidgas till att gälla även för ränta på konvertibla skuldebrev som mottas och vidareut— delas av ett investmentbolag. Genom en sådan bestämmelse skulle den skattemässiga neutraliteten mellan placeringar i aktier och konvertibla skuldebrev stärkas. Kommittén föreslår

att bestämmelsen utvidgas på angivet sätt.

20 AVDRAG FÖR FÖRLUSTER VID KONKURS OCH LIKVIDATION

Bestämmelserna om avdrag för reaförluster finns i punkterna 3 och 4 av anvisningarna till 36 å KL. En förutsättning för avdragsrätt är att en avyttring har skett. Hela den nuvarande reavinstbeskattningen bygger både på vinst— och förlustsidan

på denna förutsättning.

Enligt praxis betraktas inte en konstaterad värdelöshet som en avyttring. Har däremot ett värdepapper blivit reellt vär— delöst och avyttrats genom en verklig försäljning uppstår emellertid en reaförlust (se tex RÅ l940:54l och RÅ 1955: 1180). Kraven för att en verklig försäljning skall anses

föreligga är små.

Skillnaden mellan avdragsrätt och vägrat avdrag kan således ekonomiskt sett vara hårfin. Om en aktie, som anskaffats för 200 kr., kan avyttras för ett öre berättigas säljaren till avdrag för en förlust på 199 kr. 99 öre. Låter han däremot

bli att avyttra aktien vägras avdrag helt.

De nämnda beskattningseffekterna kan naturligtvis locka till konstruerade försäljningar där det väsentliga endast är att

få fram en avdragsgill förlust.

På senare tid har det också förekommit handel med aktier i bolag i konkurs. I ett fall försiggick t.o.m. handel över börsen efter det att bolaget försatts i konkurs. Det kan enligt vår uppfattning hållas för troligt att övervägande del

av denna handel endast ägde rum för att innehavarna skulle erhålla avdragsgilla förluster. Kommittén ser detta som

otillfredsställande.

En möjlighet att undvika sådana situationer vore att tillåta avdrag för värdepapper som blir värdelösa oberoende av om en

avyttring skett.

En avdragsrätt skulle medföra att handeln med aktier i bolag som är försatta i konkurs i princip skulle upphöra. Intresset för aktier i allmänhet skulle sannolikt även öka eftersom

förlustrisken på dessa blir lägre.

Mot en avdragsrätt talar främst att gällande rätt enligt fast

praxis inte tillåter avdrag om inte avyttring skett.

Som skäl för en avdragsrätt kan även anföras att med dagens snabba utveckling på värdepappersmarknaden torde uppkomsten av värdelösa värdepapper i framtiden inte utgöra någon onor— mal händelse. Tvärtom kan det antas komma att utgöra ett mer eller mindre normalt inslag på värdepappersmarknaden. Till följd av det anförda anser kommittén att avdrag bör medges för värdelösa aktier i samma utsträckning som avdrag medges

för andra "normala" affärshändelser.

Vi anser inte att avdragsrätten bör omfatta alla aktier som av någon anledning blivit värdelösa. En naturlig utgångspunkt är att uppställa ett krav på att förlusten skall vara total och slutgiltig. En sådan förlust kan först anses uppkomma när ett aktiebolag upphört genom konkurs, likvidation eller fu—

sion.

Om ett aktiebolag försätts i konkurs är aktierna i bolaget därefter i allmänhet värdelösa. Avdrag bör medges för uppkom—

na förluster efter avslutad konkurs.

Likvidationsfallen är komplicerade eftersom anledningarna till ett likvidationsbeslut kan vara så olikartade. Likvida— tionerna kan ligga nära konkursfallet men också avse bolag utan betalningsproblem. Alla varianter mellan full och ingen betalning till aktieägarna är därför tänkbara. Eftersom en avdragsrätt endast omfattar uppkomna förluster torde mångfal— den av situationer inte komplicera regleringen. Kommittén

förordar därför att avdrag medges i likvidationsfallen.

Vid fusioner är situationen emellertid en annan. Man kan utgå ifrån att det övertagande bolaget normalt tvingas erbjuda

aktieinnehavare någon form av kompensation. Skuldebrevsägar— nas situation torde vanligtvis inte försämras. Förlustproble- matiken aktualiseras alltså normalt inte i dessa fall. Någon

avdragsrätt anser vi därför ej vara erforderlig.

Kommittén har inte funnit skäl föreligga att begränsa den nu föreslagna avdragsrätten till att endast omfatta vissa aktier eller aktier i endast vissa bolag. Vi har inte heller från principiella utgångspunkter funnit anledning att vägra avdrag för förluster på obligationer och skuldebrev vid ett bolags konkurs. Kommittén ser dock svårigheter att överblicka kon— sekvenserna av att en sådan avdragsrätt görs generell. Vi har därför stannat för att föreslå att avdrag skall medges endast för förluster på skuldebrev utgivna av marknadsbolag som

upplöses genom konkurs.

Kommittén förordar således att avdrag medges för aktier som blivit värdelösa genom konkurs eller likvidation samt för förluster på skuldebrev som utgetts av konkursdrabbade mark— nadsbolag. Avdrag bör medges när konkursen resp. likvidatio—

nen är avslutad.

21 KONTROLLFRÅGOR

21.1 Inledning

Det åligger enligt särskilda direktiv (Dir l982z27) kommittén att redogöra för de kontrolltekniska konsekvenserna av lämna— de förslag. Det ankommer således på kommittén att ta ställ— ning till hur kontrollen skall utformas vad avser vinster på

aktier och skuldebrev.

Innan vi diskuterar behovet av åtgärder lämnas en kortfattad

redogörelse för nuvarande kontrollsystem. 21.2 Nuvarande kontrollsystem 21.2.1 Allmänt

Beskattningen bygger på att skattskyldig och tredje man har en uppgiftsskyldighet gentemot skattemyndigheterna. För att denna skall kunna fullgöras har de uppgiftsskyldiga ålagts viss anteckningsskyldighet. Vidare har skattemyndigheterna

utrustats med befogenheter att kontrollera riktigheten i

lämnade uppgifter.

Kontrollsystemet kan därför sägas ha följande beståndsdelar

— uppgiftsskyldighet till ledning för egen taxering utan

anmaning

— uppgiftsskyldighet till ledning för egen taxering efter anmaning

— uppgiftsskyldighet till ledning för annans taxering utan anmaning

— uppgiftsskyldighet till ledning för annans taxering efter anmaning

— anteckningsskyldighet

— kontrollbefogenheter.

Kontroll kan ske genom förfrågan, taxeringsbesök eller taxe—

ringsrevision. 21.2.2 Uppgiftsskyldighet för räntor utan anmaning

Fr.o.m. 1987 års taxering föreligger obligatorisk skyldighet för kreditinstitut m.fl. att lämna kontrolluppgifter avseende utbetald eller gottskriven ränta. Detta innebär en utökning av uppgiftsskyldigheten som genomförts i syfte att göra det möjligt för en majoritet av befolkningen att lämna en starkt förenklad inkomstdeklaration. Bestämmelserna har tagits in i

37 ä 8 mom. taxeringslagen (l956:623), TL. Enligt lagen åvilar uppgiftsskyldigheten

— Värdepapperscentralen VPC AB

— den som yrkesmässigt bedrivit inlåning eller på annat sätt yrkesmässigt ombesörjt att pengar blivit räntebärande

— den som gett ut skuldförbindelse för den allmänna markna— den och

— förening som från medlemmar mottagit pengar för förränt—

ning.

Uppgiftsskyldigheten har följaktligen utformats så att den gäller samtliga som från allmänheten yrkesmässigt tar emot och/eller förvaltar pengar med individuell räntegottskriv—

ning. Detta innebär att uppgiftsskyldighet åvilar samtliga

banker, postgirot, fondkommissionsbolag, bankirer, bankir— företag, finansbolag, finansieringsföretag, riksgäldskonto— ret, VPC, försäkringsbolag, jordbrukets organisationer och kooperativa företag.

För VPC anfattar uppgiftsskyldigheten utbetald eller gott— skriven ränta på de förlagsbevis, konvertibla skuldebrev, bankobligationer och andra skuldförbindelser för den allmänna

marknaden som finns registrerade hos VPC.

Alla banker och andra kreditinstitut omfattas av uppgifts— skyldigheten men även andra kan bli uppgiftsskyldiga. Detta gäller bl.a. advokater och revisorer som själva förräntar klienters medel liksom arbetsgivare som förräntar pengar för anställda i sådan omfattning att denna del av verksamheten kan anses som yrkesmässig. Försäkrings— eller förmånstagare kan ha kommit överens med ett försäkringsbolag att bolaget skall förränta medel som utfallit på en försäkring, varvid uppgiftsskyldighet inträder för bolaget. På liknande sätt blir kontokortsföretag uppgiftsskyldiga. När det gäller nota— riatslån och annan sådan yrkesmässig förmedlingsverksamhet är dock uppgiftsskyldigheten begränsad till de fall då den upp— giftsskyldige själv gottskrivit eller betalat ut ränta.

Med "skuldförbindelse för den allmänna marknaden" avses samt— liga skuldförbindelser som ges ut på kapital— och penning— marknaden. Uppgiftsskyldigheten avser ränta som gottskrivits eller utbetalats till borgenär. När utbetalning av ränta skett genom förmedling av annan skall den som fullgjort utbe—

talningen lämna kontrolluppgift.

Uppgiftsskyldigheten för förening som från medlemmar mottagit pengar för förräntning avser ränta och kapitalbehållning på s.k. medlemskonton. Samma gäller för sparkonton och före— ningars inlåning mot revers men inte för förräntning av med— lemmars insatskapital i föreningen. Uppgiftsskyldigheten

omfattar i första hand kooperativa föreningar, t.ex. Konsum,

HSB, OK och jordbruksorganisationerna.

Uppgift skall enligt TL avse den som gottskrivits ränta eller till vilken ränta utbetalats (borgenär). Undantag har dock gjorts för bank, hypoteksinstitut, försäkringsanstalt, aktie— bolag, förening som tilldelats organisationsnummer samt stif—

telse som tilldelats organisationsnummer.

I uppgiften skall anges ränta som den uppgiftsskyldige sam— manlagt gottskrivit eller utbetalat till borgenären samt dennes sammanlagda fordran på den uppgiftsskyldige vid årets

utgång.

Det förekommer på penningmarknaden värdepapper som omsätts på diskonteringsbasis, t.ex. statsskuldväxlar och bankcertifi— kat. Sådana värdepapper ges ut till lägre belopp än det nomi— nella. Uppgiftsskyldighet föreligger även vid utbetalning av ränta på dessa papper. För den händelse uppgiftslämnaren inte kan bedöma hur stor del av utbetalat belopp som utgör ränta, skall kontrolluppgiften i stället uppta det sammanlagt utbe— talda beloppet (37 $ 8 mom. fjärde stycket TL).

21.2.3 Uppgiftsskyldighet för aktieutdelningar och aktie—

innehav utan anmaning

Enligt 37 5 1 mom. 4 a TL skall uppgift lämnas beträffande aktieutdelningar och aktieinnehav. Bestämmelserna angående utdelningar är oförändrade jämfört med tidigare. En nyhet fr.o.m. 1987 års taxering är att uppgift skall lämnas beträf— fande fysisk persons innehav av aktier och andelar i aktie— fonder m.m. Tanken är att uppgifterna rörande utdelningar skall läggas till grund för den förenklade självdeklaratio— nen. Uppgifterna om aktieinnehav tjänar i första hand ett kontrollsyfte. Den som får lämna förenklad deklaration slip—

per dock att detaljredovisa innehav av aktier om de samman—

! lagt skatttepliktiga förmögenhetstillgångarna uppgår till högst 90 000 kr. för ensamstående och högst 180 000 kr. för

makar och barn gemensamt.

Kontrolluppgift skall lämnas av

— den som utbetalt utdelning på aktie i s.k. avstämnings— bolag, dvs. bolag som omfattas av den förenklade aktiehan— teringen hos VPC

— fondbolag, vilket förvaltar svensk aktiefond för vilken register förs enligt aktiefondslagen

— förvaringsbank, vilken utbetalt utdelning på andel i svensk aktiefond som förvaltas av registrerande fondbolag

— den som utbetalt utdelning från utländsk juridisk person,

om utdelningen utbetalts genom VPC:s försorg.

Det åligger VPC att lämna kontrolluppgifter beträffande ut— delning och innehav av svenska aktier och svenska depåbevis för utländska aktier som är ägarregistrerade hos VPC. Om aktierna eller depåbevisen är förvaltarregistrerade, är det den bank eller fondkommissionär som är registrerad som för— valtare och som uppbär utdelningen för den utdelningsberätti—

gades räkning som lämnar kontrolluppgift.

När det gäller bolag som inte är anslutna till VPC, lyfts utdelningen mot företeende av kupong. Denna utdelning omfat— tas inte av uppgiftsskyldigheten enligt 37 $ 1 mom. TL. I stället är den som uppbär utdelning på svenska aktier i såda— na bolag skyldig att enligt 43 $ 1 mom. TL lämna särskild uppgift till ledning för egen taxering till den som betalar ut beloppet.

Kontrolluppgift skall avse den som är berättigad att lyfta utdelning för egen del vid utdelningstillfället. Uppgiften om

innehav skall avse fysisk person som hos den uppgiftsskyldige

varit antecknad som innehavare av aktie eller andel i aktie—

fond eller utländsk juridisk person.

Av kontrolluppgiften skall framgå dels den utbetalda utdel— ningen, dels innehavet vid årets utgång. När uppgiften avser innehav av aktier av olika slag i ett bolag, anges resp. aktieslag under förutsättning att aktierna noteras till olika kurser. 1 det fall en depå hos en förvaltare innehas av flera personer gemensamt och uppgift saknas om vilka aktier eller andelar som tillhör vem får depåinnehavet anses ägt med sam— äganderätt. Kontrolluppgift lämnas då på hela depåinnehavet, varvid särskilt anges den andel som tillkommer aktuell per—

SOl'l.

Någon motsvarande uppgiftsskyldighet finns inte beträffande överlåtelser av värdepapper, vare sig obligatoriskt eller efter anmaning. En kontrollmöjlighet har tidigare ansetts föreligga. Genom taxeringsrevision har uppgifter inhämtats om avyttringar av värdepapper. Kontrollerna har varit generella i den bemärkelsen att de syftat till inhämtning av uppgifter beträffande personer vars identitet inte varit känd innan revision påbörjats.

I ett av regeringsrätten nyligen avgjort mål har emellertid förklarats att bestämmelserna om taxeringsrevision inte läm— nar utrymme för denna typ av kontroll. Innebörden av avgöran— det är att skattemyndigheterna i praktiken saknar möjligheter

att effektivt kontrollera avyttringar av värdepapper.

21.3 Överväganden

21.3.1 Allmänna synpunkter

För att skattesystemet skall fungera krävs att de materiella

bestämmelserna är enkla och lätta att förstå. Samtidigt får

de inte vara så utformade att de inbjuder till skattefusk och

kringgående av skattelag. Att nuvarande reavinstbeskattning inte uppfyller dessa krav har påpekats i olika sammanhang. Kommittén delar denna uppfattning.

Skattekontrollen'bör bidra till ökad rättvisa genom att upp— täcka undandraganden och ta fram underlag för fastställelse av skatt och beslut om eventuella påföljder. Mot denna bak— grund är det otillfredsställande att skattemyndigheterna i dag saknar reella möjligheter att kontrollera vissa typer av

transaktioner.

Kommittén har ingående behandlat såväl bristerna i nuvarande beskattningsregler som de förbättringar vilka bör kunna ge— nomföras. Mot denna bakgrund lämnas i detta sammanhang endast

en kortfattad redogörelse för kommitténs bedömningar.

De områden — aktie— och skuldebrevsbeskattningen — som be— handlas i detta betänkande är enligt vår bedömning i stora stycken komplicerade och svårtillgängliga. De mest påtagliga bristerna kan hänföras till bestämmande av anskaffningskost— naden för aktier och gränsdragningen mellan ränta och kapi-

talvinst med avseende på skuldebrev.

Kritik mot aktievinstreglerna har framförts sedan reglerna infördes 1976. Den avser i första hand förekomsten av alter— nativa metoder för beräkning av anskaffningskostnad. Vid långa innehav kan det — i synnerhet när många försäljningar och delköp skett under perioden och för benefikt förvärvade aktier — vara mycket svårt, för att inte säga omöjligt att ange en korrekt anskaffningskostnad. Detta medför problem för såväl skattskyldiga som skattemyndigheter. Den skattskyldige måste för varje transaktion göra en genomgång av de alterna- tiva metoder som står till buds för att uppnå det gynnsammas— te resultatet. Detta kan leda till rättsförluster för dem som inte klarar av att utföra dessa beräkningar. Svårigheterna har förmodligen förstärkts av de många fond— och nyemissioner

som genomförts de senaste åren. Det torde också vara så att den del av moderaktiens anskaffningskostnad som förbrukas vid försäljning av teckningsrätt ofta inte beaktas när moderak— tien säljs. Enligt vad kommittén erfarit präglas skattemyn— digheternas inställning till regelkomplexet och de ofta svår—

tillgängliga beräkningsmetoderna av en viss uppgivenhet.

Vi har i vårt arbete beaktat önskemålet om enkla och prak— tiskt tillämpbara regler. Flera av våra förslag kommer också att medföra förbättringar i dessa hänseenden. Som exempel kan

nämnas

— slopad initialperiod; den skattepliktiga delen av aktie— vinster på narknadsaktier skall uppgå till 50 % oavsett innehavstidens längd

— modifierad genomsnittsberäkning; anskaffningskostnaden för försålda tecknings— och delrätter erhållna på grund av

aktieinnehav skall alltid vara 0 kr.

Med en slopad initialperiod förenklas regelsystemet och be— fintliga inlåsningseffekter försvinner. Samtidigt kommer man till rätta med de systematiska förlustframtagningarna. Meto— den med 0 kr. i anskaffningskostnad för teckningsrätter och delrätter gör proportioneringsformeln för beräkning av än— skaffningskostnad obehövlig. Vidare behöver omräkning inte ske av den genomsnittliga anskaffningskostnaden om den skatt—

skyldige avyttrar alla teckningsrätter. Taxeringskontrollen

förenklas följaktligen.

Kommittén har dock inte i alla frågor ansett sig kunna låta förenklingskraven slå igenom. Sålunda behålls initialperioden för icke noterade aktier. Vidare föreslås uppskovsregler som

ersättning för strukturrationaliseringsregeln.

När det gäller skuldebrevsbeskattningen är enligt kommitténs

uppfattning det nuvarande rättsläget i sin brist på klarhet

otillfredsställande. Förslaget att beskatta all värdeföränd— ring som ränta bör ses som ett försök att avsevärt förenkla

gränsdragningen mellan ränta och kapitalvinst.

Kommittén har även presenterat några alternativa beskatt— ningsmetoder som en bas för debatten om den framtida aktiebe— skattningen. Dessa metoder är saldometoderna, innehavsmetoden och omsmetoden. För en närmare redogörelse för metoderna hänvisas till avsnitten. I detta sammanhang kommenteras en—

dast metoderna ur administrativa och kontrollmässiga aspek—

ter.

Saldometoderna bygger på att aktieinnehavet hos varje person ses som en enhet (portfölj). Den enskilda försäljningen av en aktie påverkar endast indirekt beskattningen. Detta ger avse— värda förenklingar eftersom resultatberäkning inte behöver ske vid delförsäljningar. I stället bestäms beskattningen av saldot på aktiekontot. Den danska saldometoden är administra— tivt sett enklast och börsvärdemetoden mest komplicerad. Nettoförsäljningsmetoden är något enklare än börsvärdemeto-

den.

Innehavs— och omsmetoderna leder båda till breda skattebaser och är robusta metoder. Med innehavsmetoden beskattas inneha— vet vid ett visst tillfälle, medan omsättningen styr beskatt— ningen i omsmetoden. Administrativt är båda metoderna betyd— ligt enklare än nuvarande beskattningsmetod. Omsmetoden torde vara lättare att administrera än innehavsmetoden eftersom den endast omfattar ett fåtal skattskyldiga, fondkommissionärer och andra stora omsättare. Omsmetoden är också minst integri— tetskänslig, eftersom all kontroll kan ske hos de personer

som är skattskyldiga.

21.3.2 Uppgiftsskyldigheten

Som framgått av den tidigare redogörelsen bygger beskatt— ningen på medverkan dels av den skattskyldige, dels av tredje man. Den skattskyldiges medverkan består i första hand i att avlämna en självdeklaration, medan tredje man uppträder som uppgiftslämnare utan eller efter anmaning från skattemyndig—

het.

Ett kontrollsystem brukar benämnas slutet när tredjemansmed— verkan är så omfattande att beskattning kan ske direkt med ledning av de lämnade uppgifterna. I ett renodlat öppet sys— tem finns ingen eller liten tredjemansmedverkan. I den mån uppgifter finns används de uteslutande för kontroll och inte för beskattning.

Beträffande inkomstslagen tjänst och kapital blir uppgifts— skyldigheten fr.o.m. 1989 års taxering så utformad att be— skattning kan ske med utgångspunkt i tredjemansuppgifter. Med avseende på schablonfastighet finns uppgifter som möjliggör automatisk intäktsberäkning. De nämnda inkomstslagen ingår i den förenklade självdeklarationen. Systemet blir slutet så— tillvida att den skattskyldige endast behöver bekräfta att vederbörande inte haft andra inkomster än sådana för vilka kontrolluppgift erhållits samt redovisa yrkade avdrag för räntor och försäkringspremier. Genom schablonavdrag kommer skattskyldig med smärre aktievinster också att kunna lämna en

förenklad självdeklaration.

Inom inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet har skatte- myndigheterna tillgång till tredjemansuppgifter beträffande försäljningar av fastigheter och bostadsrätter. Dessa uppgif— ter används uteslutande för kontrolländamål. Däremot saknas

uppgifter beträffande försäljning av värdepapper.

Kommittén gör bedömningen att nu aktuella typer av kapital— vinster bör kunna kontrolleras i någon form. Detta kan moti— veras med att beskattningen av löne— och ränteinkomster helt bygger på tredjemansuppgifter. Motsvarande uppgifter finns dessutom för kontrolländamål beträffande fastigheter och bostadsrätter. Det kan därför anföras rättviseskäl för att konstruera ett kontrollsystem för kapitalvinster som görs vid

försäljning av värdepapper.

Kommittén har studerat följande fyra alternativ för kontroll

av vinster vid försäljning av värdepapper

— nuvarande system — obligatorisk uppgiftsskyldighet — uppgiftsskyldighet efter anmaning

— taxeringsrevision.

Nuvarande system innebär att skattemyndigheterna saknar reell möjlighet att kontrollera affärer där både köp och försälj— ning sker under ett inkomstår. Fr.o.m. 1987 års taxering kommer myndigheterna beträffande aktie och i viss mån beträf— fande skuldebrev att ha tillgång till uppgifter om innehav vid årsskiftena. Detta ger vissa möjligheter att följa upp innehavet och att kontrollera om avyttring skett. På liknande sätt kan uppgifterna om mottagen utdelning användas för kon— troll av innehav. Det har gjorts gällande att skattemyndighe— terna kan kontrollera även "korta" affärer hos fondkommissio— när genom att vid taxeringsrevision inhämta uppgift beträf- fande namngiven skattskyldig men metoden har den uppenbara begränsningen att den endast lämpar sig för kontroll av transaktion som redan redovisats i självdeklaration. Nuvaran— de system ger därför inte tillfredsställande kontrollmöjlig—

heter.

Det tidigare nämnda regeringsrättsavgörandet innebär att

skattemyndigheterna inte kan utföra taxeringsrevision i syfte

att inhämta uppgifter beträffande i förväg ej kända personers inkomster och utgifter. Regeringsrättens dom medför att en sådan rätt förutsätter en ändring av 56 & TL. Kommittén gör bedömningen att det ligger utanför utredningsuppdraget att

föreslå ändring av denna bestämmelse.

Kommittén har därför kommit fram till att två alternativa metoder kan bli aktuella för utformning av kontrollen av de nu aktuella kapitalvinsterna. Den ena metoden bygger på obli— gatorisk uppgiftsskyldighet, den andra på uppgiftsskyldighet efter anmaning. I syfte att få synpunkter på de båda metoder— na har representanter för kommittén sammanträffat med före—

trädare för VPC och Svenska Bankföreningen.

Som tidigare nämnts kan rättviseskäl anföras för att utforma en uppgiftsskyldighet utan anmaning för försäljning av ak— tier, skuldebrev och liknande värdepapper. Då det är fråga om mycket stora volymer kontrollinformation — uppskattningsvis 10 miljoner uppgifter årligen - är en förutsättning för en sådan uppgiftsskyldighet att uppgifterna kan lämnas ADB—mäs— sigt. Vid sammanträffande med branschrepresentanter har dock framkommit att det för närvarande inte finns något enhetligt värdepappersregister. Kommittén har därför funnit att det i dagens läge inte är möjligt att välja metoden med obligato—

risk uppgiftsskyldighet.

I framtiden bör dock alternativet övervägas på nytt. Det finns anledning förmoda att ett värdepapperslöst system in— förs före utgången av 1980—talet. VPC har redan utrett hur

ett sådant system skulle kunna se ut.

De alternativ för aktievinstbeskattning som tidigare beskri— vits som saldometoder skulle i ett värdepapperslöst system kunna konstrueras som slutna kontrollsystem. Detta innebär i

så fall att såväl skattskyldig som skattemyndighet får ett

utdrag ur aktiekontot med besked om skattepliktigt belopp och

skattepliktigt förmögenhetsinnehav.

I dag kan skattemyndigheterna endast kontrollera nu aktuella kapitalvinster genom att vid taxeringsrevision hos fondkom— missionär begära uppgifter avseende namngiven skattskyldig. Detta finner kommittén otillfredsställande, inte minst med tanke på den omfattande uppgiftsskyldighet som finns beträf— fande andra typer av inkomster. Enligt kommitténs bedömning måste fondkommissionär också kunna anmanas att lämna motsva— rande uppgifter beträffande namngiven skattskyldig. Härutöver finns det anledning att införa en uppgiftsskyldighet som ger skattemyndigheterna rätt att utföra mer generella stickprovs—

kontroller.

Enligt 17 5 lagen (l985:57l) om värdepappersmarknaden skall avräkningsnota upprättas vid köp eller byte av fondpapper. Detta skall ske samma dag som avtal därom slutits. Har avta— let avslutats i kommission skall en särskild avräkningsnota upprättas beträffande uppgörelsen mellan kommissionären och den för vars räkning kommissionären handlat. Enligt 18 & samma lag skall avräkningsnota upprättas av säljaren vid köp och av vardera parten vid byte. Om fondkommissionär för egen eller annans räkning är part i avtalet skall avräkningsnota alltid upprättas av honom. Avräkningsnota skall enligt 19 &

innehålla uppgift om

- kontraheternas namn och adress

— vilken dag avtalet ingåtts

- det antal och de slag av fondpapper som omsatts

— köpeskillingen eller avtalat värde på de fondpapper som omsatts genom byte och vid bytet avtalad mellanskillnad

— vem som upprättat notan.

Om avtalet avslutats i kommission skall detta anges i avräk-

ningsnotan.

Den som upprättat avräkningsnota skall inom tre dagar sända en kopia av notan till motparten i avtalet. Har en fondkom— missionär handlat för någon annans räkning skall en köpia av notan inom samma tid sändas också till kommittenten. En fond— kommissionär skall under minst tio år på betryggande sätt

förvara de avräkningsnotor som upprättats av denna.

Enligt 4 & samma lag förstås med fondpapper aktie, annat bevis om delaktighet i bolag, obligation, förlagsbevis och liknande skuldebrev avsett för allmän omsättning samt andel i aktiefond. Regeringen har dessutom nyligen föreslagit att aktieoptioner skall jämställas med fondpapper såvitt gäller lagen om värdepappersmarknaden (prop. 1985/86:151).

Enligt kommitténs bedömning täcker definitionen av fondpapper i allt väsentligt de olika typer av värdepapper beträffande vilka uppgiftsskyldighet bör åläggas fondkommissionärer för— utsatt att aktieoptionerna jämställs med fondpapper. Utanför definitionen faller för närvarande enbart optionsrätter och ränteoptioner. Vidare innehåller avräkningsnotorna i stort

sett samtliga uppgifter som behövs för kontrolländamålet.

Kommittén föreslår därför att fondkommissionär åläggs skyl— dighet att beträffande fondpapper, optionsrätter och ränteop— tioner efter anmaning lämna uppgift om verkställd avyttring avseende namngiven skattskyldig. För att skattemyndigheterna

också skall ha möjlighet att utföra mer generella Stickprovs— kontroller föreslås därutöver att fondkommissionär skall kunna åläggas motsvarande uppgiftsskyldighet beträffande ej namngiven skattskyldig. Anmaningsrätten bör i detta fall förbehållas skattechef eller tjänsteman som denne särskilt förordnat. Vårt förslag gör det nödvändigt att justera be— stämmelsen i 51 å TL. Med hänsyn till att bestämmelsen kommer att ändras i annat sammanhang har vi avstått från att utforma

ett författningsförslag i den delen.

22 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 22.1 Kommunalskattelagen 35 ä 3 mom.

I de två inledande styckena anges de värdepapper som rea—

vinstbeskattas enligt momentet.

För marknadsmässigt omsatta aktier och aktieliknande hand— lingar gäller bestämmelsen i första stycket medan övriga aktier och aktieliknande handlingar beskattas enligt bestäm— melsen i andra stycket. Gränsdragningen mellan de båda grup— perna av värdepapper har gjorts i andra stycket genom uttryc— ket "värdepapper som ej är börsnoterat eller eljest föremål för marknadsmässig omsättning med regelbundna noteringar om

avslut".

Till gruppen marknadspapper hänförs aktier som är inregistre— rade på börsens A:I— och A:II—listor. Under betämmelsen fal— ler också aktier som noteras på väntelistan, OTC—listan och listan för övriga inofficiella noteringar liksom de svenska depåbevis för utländska aktier, som är inregistrerade på börsen. Om det finns flera aktieslag i ett bolag gäller att endast de aktieslag som är föremål för marknadsmässig omsätt— ning beskattas enligt första stycket. De aktieslag som inte omsätts på kapitalmarknaden beskattas i stället enligt andra

stycket.

För delrätter och teckningsrätter gäller att gränsdragningen sker med ledning av den aktie som grundat rätten. Om aktien hänförs till gruppen marknadsaktier skall också del— och teckningsrätter hänförliga till aktien beskattas enligt be— stämmelserna för marknadspapper. Det motsatta förhållandet gäller för del— och teckningsrätter som grundas på aktier,

vilka inte omsätts marknadsmässigt.

Gränsdragningen mellan marknadsmässigt omsatta värdepapper och andra värdepapper gäller även för konvertibla skuldebrev och optionsrätter. De värdepapper av detta slag som omsätts marknadsmässigt hänförs till första stycket. Det är de kon— vertibla skuldebrev och optionsrätter som finns intagna på dags— och affärstidningarnas börssidor med angivande av köp—,

sälj— och betalkurser.

Företrädesrätter beskattas på ett med del— och teckningsrät— ter analogt sätt. Det är alltså den underliggande aktien som styr beskattningen av företrädesrätten. Har en sådan rätt erhållits på grund av innehav av en aktie, som omsätts mark— nadsmässigt och alltså hänförs till första stycket i beskatt— ningshänseende, skall också företrädesrätten beskattas enligt bestämmelsen i det stycket. Det omvända förhållandet gäller för företrädesrätter som grundas på aktier, vilka ej omsätts

på marknaden.

Bestämmelserna för del—, tecknings— och företrädesrätter innebär även att beskattningen av inköpta sådana rätter be— stäms av den underliggande aktiens beskattning. En tecknings— rätt, som är hänförlig till en marknadsaktie, skall alltså beskattas enligt första stycket oavsett om den avyttras av

aktieägaren eller av en skattskyldig som förvärvat den genom

ett köp.

Andelar i aktiefonder beskattas alltid enligt bestämmelsen i

första stycket. Detta gäller dock endast för andelar i sådana

aktiefonder som ej innehar skuldebrev som vinstbeskattas enligt 38 Q 1 mom. till ett värde överstigande 25 % av fond— förmögenheten. Andelar i andra aktiefonder, t.ex. avkast—

ningsfonder, beskattas vid inlösen under inkomst av kapital.

Andelar i handelsbolag och i ekonomiska föreningar omsätts för närvarande inte marknadsmässigt. Det innebär att beskatt— ningen vid överlåtelse av sådana andelar kommer att ske en— ligt andra stycket. Skulle andelar i ett sådant företag i framtiden börja omsättas på kapitalmarknaden skall beskatt—

ningen av dem ske enligt första stycket.

För andelar och aktier i bostadsföretag gäller oförändrat

bestämmelserna i 35 ä 3 a mom.

Vinsten på marknadspapper är enligt första stycket skatte— pliktig till 50 %. Detta gäller oberoende av innehavstidens längd. Uppkommer förlust på ett sådant värdepapper är förlus—

ten avdragsgill till 50 % oavsett innehavstid.

Vinst på aktier i fåmansbolag är skattepliktig fullt ut om innehavstiden understiger två år. Är innehavstiden längre beskattas vinsten till 50 %. Förluster på sådana värdepapper är avdragsgill till 100 % resp. 50 % beroende på om innehavs— tiden understiger två år eller är längre.

Enligt. tredje stycket får en skattskyldig göra avdrag med högst 3 000 kr. från sina reavinster på aktier och aktielik— nande handlingar. Beräkningen av avdragsbeloppet sker på

samma sätt som redan tidigare gäller.

I fjärde stycket har intagits uppskovsregeln vid strukturra— tionaliseringar. Uppskov erhålls med beskattningen av rea— vinster om aktier överlåts mot vederlag av nyemitterade ak—

tier i ett annat bolag. Någon särskild uppskovsansökan skall

inte göras. Uppskovet är konstruerat som en övertaganderegel.

Anskaffningskostnad och förvärvstidpunkt för de nya aktierna blir den anskaffningskostnad och förvärvstidpunkt som gällde för de överlåtna aktierna vid avyttringen. Uppskov medges dock inte om aktier i fåmansbolag överlåts mot vederlag som utgår i marknadsaktier. Den sista delen av meningen i fjärde stycket medför att de särskilda skatteflyktsbestämmelserna i sjätte— åttonde styckena gäller även i de nu avsedda bytes— fallen. I sjunde och åttonde styckena, som avser vinstbolags— transaktioner och interna aktieöverlåtelser, finns emellertid dispensregler enligt vilka undantag kan medges från tillämp— ningen av resp. stycke. Om sådant undantag medges sker be— skattningen av avyttringen enligt de vanliga reavinstregler— na. Detta innebär speciellt att också den nya uppskovsregeln blir tillämplig på de bytesfall där dispens medges. Om dis— pens vägras gäller däremot inte uppskovsbestämmelsen. Den gäller heller inte i de fall som avses i sjätte stycket, dvs.

för fastighetsöverlåtelser som sker via bolag.

Även vid avyttring av konvertibla skuldebrev kan uppskov erhållas med reavinstbeskattningen. Bestämmelserna för kon—

vertibla skuldebrev motsvarar dem som gäller för aktier. 35 5 3 b mom.

I detta moment införs regler om beskattning av standardisera— de optioner. Med en standardiserad option avses en ovillkor— lig rätt att köpa en aktiepost eller att köpa eller sälja en obligation till ett i optionen angivet pris inom den tid som angetts i optionen. Vidare krävs att optionen har en löptid på högst ett år och är föremål för marknadsmässig omsättning

med regelbundna noteringar om avslut.

Den ersättning som optionsutfärdaren erhåller för sitt åta— gande (premium) skall omedelbart beskattas. Till beskattning skall upptas hela den erhållna ersättningen efter avdrag för

eventuella transaktionskostnader.

För den som förvärvar en option gäller att erlagt premium skall anses utgöra anskaffningskostnad för optionen. Förvär— varen får således inte omedelbart avdrag för premium. Avytt— ras optionen bestäms den skattepliktiga vinsten som skillna— den mellan erhållen likvid och förvärvspriset (premium) samt

transaktionskostnader.

Utnyttjar innehavaren av en option denna till att förvärva en obligation sker ingen beskattning. Obligationen skall anses förvärvad för summan av kostnaden för optionen och priset för obligationen jämte transaktionskostnader. Utfärdaren beskat— tas för obligationsförsäljningen på vanligt sätt.

Utnyttjas en option till att sälja en obligation får options— havaren från avyttringspriset för obligationen avräkna kost— naden för optionen. I övrigt sker Vinstberäkningen som vid en vanlig obligationsförsäljning. Någon beskattning utlöses inte för optionsutfärdaren. Denne skall anses ha förvärvat obli—

gationen för den av honom erlagda köpeskillingen.

Utnyttjar en optionshavare sin rätt att förvärva aktier skall han beskattas för optionens värdestegring. Denna beräknas som skillnaden mellan de förvärvade aktiernas marknadsvärde vid köpet och optionens förvärvspris samt likviden för aktierna. Aktier som förvärvas med stöd av en standardiserad option anses anskaffade vid tidpunkten för utnyttjandet av optionen.

Anskaffningskostnaden är marknadsvärdet vid denna tidpunkt.

Om utställaren av en option kvittar sig ur sin position genom att betala särskild ersättning är denna omedelbart avdrags—

gill.

Även innehavaren av en standardiserad Option kan kvitta sig ur sin position genom att återsälja optionen till utfärdaren. Någon särskild regel har inte införts för detta fall eftersom

det är fråga om en avyttring av optionen. Inte heller för de

s.k. stängningsfallen, som förekommer i samband med ränteop— tioner, har någon särskild regel införts. Även i detta fall är anledningen att innehavarens förfogande över optionen jämställs med en avyttring. I stängningsfallen får utfärdaren

avdrag för det belopp som han betalar ut till innehavaren.

Reavinst enligt detta moment skall alltid beskattas fullt

ut. Reaförlust beräknas på motsvarande sätt som reavinst.

Avdragsrätten för reaförluster på standardiserade optioner

är densamma som för aktier och aktieliknande handlingar. 36 ä 4 mom.

Ändringen i bestämmelsen innebär att skuldebrev inte längre skall beskattas enligt detta moment efter avyttring. Beskatt— ningen av vinst och annan avkastning på skuldebrev beskattas enligt bestämmelserna i 38 9 1 mom. Det enda slag av skulde— brev som fortfarande skall beskattas enligt detta moment är

premieobligationer. 38 ä 1 mom.

Tillägget i bestämmelsen innebär att vinster på skuldebrev skall beskattas som intäkt av kapital. Stadgandet omfattar alla skuldebrev utom premie— och Sparobligationer. Sålunda skall bl.a. statsskuldväxlar, räntebärande obligationer, Vinstandelsbevis och förlagsandelsbevis beskattas enligt detta stadgande. Som skuldebrev beskattas även vissa konver— tibla skuldebrev, nämligen sådana som getts ut i uppenbart syfte att konvertering aldrig skall ske. Även andelar i vissa aktiefonder omfattas av Stadgandet. Alla onerösa avyttringar utlöser vinstbeskattning.

SOU l986:37 287 39 5 1 mom.

I momentet har tillagts att avdrag får göras för förlust på skuldebrev och andelar i aktiefond. Vidare anges att särskil— da bestämmelser finns för beräkning av vinst och förlust på skuldebrev och fondandelar. Anledningen till detta är att en ny anvisningspunkt med sådana bestämmelser föreslås.

Punkt 9 av anvisningarna till 35 5

Sista stycket, som reglerar anskaffningstidpunkten för skul— debrev utgivna i optionslån har upphävts eftersom dessa skall

beskattas som inkomst av kapital.

Punkt 2 b av anvisningarna till 36 å

I denna anvisningspunkt har bestämmelserna för beräkning av

avdragsgill anskaffningskostnad intagits.

För aktie, andel i aktiefond, konvertibelt skuldebrev och optionsrätt gäller som huvudregel att anskaffningskostnaden bestäms med en genomsnittsberäkning. Den sammanlagda anskaff— ningskostnaden för samtliga värdepapper av samma slag som det som avyttrats skall fördelas med lika belopp på dessa värde— papper. Det på så sätt framräknade genomsnittsbeloppet utgör anskaffningskostnad för det avyttrade värdepapperet. Denna beräkningsmetod överensstämmer med vad som nu är gällande

rätt.

En ändring i förhållande till gällande rätt är emellertid att den skattskyldige vid avyttring av en aktie inte är skyldig att avräkna tidigare åtnjuten anskaffningskostnad som dragits av vid försäljningar av del— och teckningsrätter, vilka er— hållits på grund av innehavet av aktien. Den skattskyldige

får alltså, om han så önskar, använda den ursprungliga an—

skaffningskostnaden för samtliga aktier som skall beaktas vid

genomsnittsberäkningen.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller för de där uppräknade värdepapperen oavsett innehavstid. Genomsnittsbe— räkning skall alltså användas även för exempelvis aktier i fåmansbolag oberoende av om innehavstiden är kortare eller längre än två år. Vinstberäkningen för sådana aktier skall dock göras för de båda grupperna av aktier för sig. Om en skattskyldig äger aktier i ett fåmansbolag med en innehavstid som understiger resp. överstiger två år skall vinstberäk— ningen ske separat för de båda grupperna. Säljs en aktie som innehafts kortare tid än två år grundas alltså genomsnittsbe— räkningen på anskaffningskostnaden för samtliga aktier av det slaget som den skattskyldige ägt kortare tid än två år. Mot— svarande gäller om en aktie som innehafts mer än två år för— säljs. Även för andelar i aktiefonder, konvertibla skuldebrev och optionsrätter genomförs genomsnittsberäkningen på det nu

redovisade sättet.

I tredje stycket har de båda schablonreglerna tagits in. De är tillämpliga på aktier, konvertibla skuldebrev och options— rätter som innehafts fem år eller mera. För marknadsmässigt omsatta värdepapper får anskaffningskostnaden vid vinstberäk— ningen tas upp till 50 % av nettoförsäljningspriset. För andra värdepapper utgör 35 % av detta pris avdragsgill an— skaffningskostnad. För andelar i aktiefonder kan endast den förstnämnda schablonregeln bli tillämplig. Avyttras en sådan andel som innehafts fem år eller längre får anskaffningskost— naden följdaktligen bestämmas till 50 % av nettoförsäljnings— priset.

Bestämmelsen i fjärde stycket anger att anskaffningskostnaden för del—, tecknings— och företrädesrätter är 0 kr. om rätten erhållits på grund av aktieinnehav. Försäljer aktieägaren en sådan rätt får han alltså inte göra något avdrag för anskaff—

ningskostnad. Däremot får avdrag i vanlig ordning göras för kostnader i samband med försäljning av rätten. En följd av denna bestämmelse är att omräkning av aktiers anskaffnings— kostnad aldrig behöver ske i samband med aktieägares försälj— ning av del— eller teckningsrätter som erhållits på grund av

aktieinnehavet.

Om en skattskyldig säljer exempelvis en teckningsrätt, som han tidigare inköpt, är anskaffningskostnaden för rätten

avdragsgill vid Vinstberäkningen.

I det senast nämnda fallet skall Vinstberäkningen ske enligt huvudregeln i punkt 1 av anvisningarna till 36 5. Det betyder att försäljningspriset upptas som intäkt varefter avdrag får göras dels för anskaffningskostnaden, dels för kostnaderna i

samband med värdepapperets förvärv och avyttring.

Denna vinstberäkningsprincip skall också användas vid avytt—

ring av andelar i handelsbolag och i ekonomiska föreningar.

Punkt 3 av anvisningarna till 36 &

Av denna punkt framgår att avdragsrätten för förluster vid avyttring av aktier och aktieliknande handlingar är oföränd— rad i förhållande till gällande rätt. Anvisningspunkten har dock kompletterats så att avdragsrätt medges i vissa fall då

avyttring inte har skett.

En förlust som uppkommer genom att en aktie blir värdelös i samband med bolagets konkurs är avdragsgill. Detsamma gäller

om aktien blir värdelös på grund av likvidation av bolaget.

Rätten till avdrag i dessa fall inträder under det beskatt— ningsår då det konstaterats att förlusten är total och slut— giltig. För avdragsrätt krävs därför att konkurs— eller lik—

vidationsförfarandet avslutats utan att aktieägaren erhållit

någon utdelning. Erhåller aktieägaren utdelning på aktien

beräknas vinst eller förlust på vanligt sätt.

Motsvarande förlust på ett konvertibelt skuldebrev är av— dragsgill under förutsättning att det emitterats av ett mark— nadsbolag. Skuldebrevet anses i detta fall avyttrat utan vederlag om det inte berättigat till någon utdelning i kon— kursen. Har utdelning erhållits på skuldebrevet anses detta

avyttrat för det utdelade beloppet.

Förluster på optionsrätter och standardiserade köp— och sälj— optioner, som uppkommer genom att optionen blir värdelös vid optionstidens utgång, är avdragsgilla. Den förlust som avses bli avdragsgill är, den totala och slutgiltiga förlust som

uppstår när optionstiden går ut och optionen inte utnyttjas.

Punkt 10 av anvisningarna till 38 å

I denna anvisningspunkt regleras vilka aktiefonders andelar som skall omfattas av bestämmelsen i 38 5 1 mom. Vinst på

övriga andelar skall beskattas enligt 35 5 3 mom.

Vinst på andel i aktiefond som innehar eller tidigare inne— haft skuldebrev till ett värde som överstiger 25 procent av värdet av fondförmögenheten anses utgöra intäkt av kapital. Har värdet av skuldebreven överstigit 25 procent endast vid något enstaka tillfälle skall vinsten dock beskattas enligt 35 $ 3 mom. Denna undantagsregel har införts för att beskatt— ningen på andelar i fonder vars förmögenhet tillfälligtvis överstigit den angivna procentsatsen på grund av oväntade och

kraftiga kursförändringar på marknaden inte skall förändras.

Punkt 11 av anvisningarna till 38 5

Av första stycket framgår att det krävs en avyttring för att skattepliktig vinst eller avdragsgill förlust skall uppkomma

på skuldebrev eller andelar i aktiefonder

I andra stycket anges att ett skuldebrev eller en andel i aktiefond som inte förvärvats genom köp eller byte eller därmed jämförbart fång (oneröst fång) skall anses förvärvat genom det närmast föregående onerösa fånget.

Sista stycket behandlar hur delägarna skall beskattas vid

utskiftning av en aktiefonds tillgångar.

Punkt 4 av anvisningarna till 39 &

Av första stycket framgår att Vinstberäkningen skall göras på samma sätt som gäller för beräkning av reavinster. Skillnaden mellan avyttrings- och förvärvspris skall således utgöra

vinst eller förlust.

I andra stycket regleras hur anskaffningskostnaden för skul— debrev utgivna i optionslån skall bestämmas. Bestämmelsen har överflyttats från punkt 2 b av anvisningarna till 36 &.

I sista stycket anges att avdrag medges för skuldebrev som blivit värdelösa genom konkurs om de utgetts av ett marknads—

bolag.

Overgångsbestämmelser

I punkt 1 anges att de nya bestämmelserna skall tillämpas fullt ut på avyttringar som sker efter den 1 januari 1987.

För att lindra de tillbakaverkande effekterna av den skärpta vinstbeskattningen på skuldebrev har i punkt 2 särskilda

bestämmelser införts för skuldebrev som innehafts tre år eller längre vid ikraftträdandet. Sådana skuldebrev får av— yttras skattefritt under 1987. För skuldebrev som är börsno— terade och som innehafts minst fem år vid ikraftträdandet ges även en möjlighet att erhålla ett nytt ingångsvärde. Den skattskyldige får i ett sådant fall använda narknadsvärdet per den 31 december 1986 som anskaffningskostnad i stället

för den faktiska förvärvskostnaden.

I punkt 3 anges att aktiereglerna skall tillämpas även på

andelar i avkastningsfonder t.o.m. utgången av år 1988 om

andelarna förvärvats före den 13 juni 1986.

Bestämmelsen i punkt 4 avser att förhindra att förslaget om anskaffningskostnad för aktieägares del— och teckningsrätter utnyttjas för erhållande av oberättigade skatteförmåner. Regeln gäller om en sådan rätt erhållits i en emission som beslutats under tiden den 13 juni — 31 december 1986 och även avyttrats under denna tidsperiod. Det vid avyttringen av rätten åtnjutna avdraget för anskaffningskostnad skall då avräknas när anskaffningskostnaden fastställs för den aktie från vilken del— eller teckningsrätten härrör. Om aktieägaren i det nu nämnda fallet inte gör något avdrag för del— eller teckningsrätten är han naturligtvis inte skyldig att avräkna

någon del av aktiens anskaffningskostnad när denna säljs.

Tidpunkten för beslutet om en emission blir avgörande för tillämpningen av bestämmelsen. Ett emissionsbeslut kan fattas dels av bolagsstämman, dels av bolagets styrelse efter bemyn— digande av bolagsstämman eller under förutsättning att sty— relsens beslut i efterhand godkänns av stämman. I det först nämnda fallet blir dagen för stämmobeslutet avgörande medan

dagen för styrelsens beslut gäller i de sist nämnda fallen.

Innebörden av punkt 5 är att de s.k. hjälpreglerna för beräk-

ning av anskaffningskostnad på aktier och andelar i aktiefon—

der, som förvärvats den 1 april 1971 eller tidigare, upphävs fr.o.m. årsskiftet 1986/87.

22.2 Lagen om statlig inkomstskatt 7 5 8 mom.

Investmentbolagens skattebefrielse för utdelning har utvid— gats så att den nu också omfattar ränteintäkter som bolagen uppbär på konvertibla skuldebrev. Det är alltså summan av under beskattningsåret uppburen utdelning och erhållna ränte— intäkter på konvertibla skuldebrev som skall ställas mot det uppräknade utdelningsbeloppet vid avgörande om och i vilken

mån företaget skall skattebefrias. 7 $ 12 mom.

Ändringen i bestämmelsen innebär att aktiefonder inte längre skall skatta för vinster på aktier, räntebärande obligatio— ner, statsskuldväxlar m.m. Rätten till avdrag för förluster

inskränks i motsvarande mån. 22.3 Taxeringslagen

39 5 1 mom. 9

Bestämmelsen avser att ge skattemyndigheterna rätt att hos fondkommissionär begära uppgifter rörande en viss namngiven skattskyldigs transaktioner. I dag kan vissa uppgifter inhäm— tas med stöd av 39 & 1 mom. 8, men för att få fullständiga uppgifter måste man göra en taxeringsrevision hos kommissio— nären. För att möjliggöra ett smidigare förfarande föreslås

en viss utvidgning av uppgiftsskyldigheten.

39 ä 3 mom.

Genom bestämmelsen ges skattemyndigheterna möjlighet att via generella stickprov kontrollera om vissa transaktioner blivit deklarerade. Avgränsningen av kontrollen kan göras t.ex. på grundval av vissa inledningsbokstäver i efternamn, viss tids— period eller visst minimibelopp. Även andra urvalskriterier är tänkbara. Syftet med bestämmelsen är också att åstadkomma en preventiv effekt genom att det i princip finns möjlighet

till kontroll av varje transaktion.

RESERVATIONER OCH SÄRSKILDA YTTRANDEN

Reservation och särskilt yttrande av

ledamoten Göran Atterwall

1. Inledning

I kommitténs slutbetänkande lämnas förslag till nya skatte— regler för olika typer av värdepapper. Dessa förslag kommer säkerligen, om de genomförs, att få en stor betydelse för utvecklingen på kapitalmarknaden, eftersom skattereglernas utformning ofta spelar en väsentlig roll vid val av olika finansieringsformer. Den kritik som i tekniskt hänseende riktats mot nuvarande skatteregler är enligt min uppfattning betydligt överdriven. Betydligt väsentligare är den princi— piella kritik som tar sikte på den nuvarande kapitalvinstbe— skattningens hämmande inverkan på den ekonomiska tillväxten, inflationens inverkan på beskattningen av värdestegringsvins— ter samt omfördelningen av aktieägandet från hushållen till

institutionella placerare.

Mot denna bakgrund är det viktigt att framhålla att gräns— dragningen mellan kapitalvinst och löpande inkomster bör vara enkel och logisk, att skattereglerna för olika typer av vär— depapper bör vara så enhetliga som möjligt för att åstadkomma neutralitet mellan olika finansieringsformer samt att mindre

betydelsefulla företeelser av t.ex. skatteflyktskaraktär

inte får tillmätas en avgörande betydelse vid utformningen av

skattereglerna.

Det är också viktigt att påpeka att ur den enskilde placera— rens synvinkel är det i princip likgiltigt vilken typ av skatter som drabbar placeringen. Således kan skatter av typ omsättningsskatt på aktier, arvs—, gåvo— och förmögenhets— skatter spela en minst lika viktig roll vid val av placering

som skatten på själva värdestegringsvinsten.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört har jag på en väsentlig punkt funnit anledning att reservera mig, nämligen i fråga om den föreslagna skuldebrevsbeskattningen. Jag reserverar mig också mot förslaget om en 2—årig initialperiod för andra aktier än börsaktier samt mot beskattningen av standardisera—

de optioner. 2. Skuldebrevsbeskattningen

Kommittén har föreslagit att vinster och förluster vid avytt- ring av skuldebrev skall behandlas som ränta i förvärvskällan

kapital.

Jag kan inte dela kommitténs uppfattning i denna del. Det är utomordentligt viktigt att kapitalvinstbeskattningen bygger på generella regler. Det är obestridligt att värdestegring på ett skuldebrev i normalfallet är en renodlad kapitalvinst. Vid emission av skuldebrev till underkurs kan dock viss del av värdestegringen, som reellt sett är ränta, enligt nuvaran— de regler bli helt skattefri. De skäl som kommittén anför för att all värdeförändring på skuldebrev skall anses utgöra reavinst och beskattas enligt aktievinstreglerna (metod II) är enligt min uppfattning betydligt starkare än de som anförs för räntebeskattning (metod III). Därtill kommer att man slipper utforma komplicerade regler för konvertibla skulde— brev med värdelös konverteringsrätt och för gränsdragningen

mellan renodlade aktiefonder och s.k. avkastningsfonder. Vidare kan förutses att kommitténs förslag får omvälvande effekter på hushållens intresse och benägenhet att spara i de s.k. avkastningsfonderna. Om dessa fonder, som den 31 decem— ber 1985 hade en förmögenhet på ca 18 ndljarder kr., blir nödsakade att avveckla sitt värdepappersinnehav helt eller delvis, kan svåröverblickbara effekter på kapitalmarknaden uppstå. Kommitténs förslag att endast medge avdragsrätt för förluster på av marknadsbolag utgivna skuldebrev, när bolaget går i konkurs är från principiell synpunkt olämpligt. Av—

dragsrätten bör gälla alla typer av skuldebrev.

Reservation: Jag förordar således att vinster och förluster

vid avyttring av skuldebrev beskattas enligt aktievinstreg— lerna. Därav följer att några särregler inte behövs för gränsdragning mot konvertibla skuldebrev eller för de s.k. avkastningsfonderna. Värdestegring på förlagsandelsbevis, Vinstandelsbevis och andelar i avkastningsfonder behandlas

således också enligt aktievinstreglerna.

Avdrag bör — i likhet med vad som föreslagits för aktier - medges för reaförlust på alla typer av skuldebrev, när ett

företag går i konkurs. 3. Aktievinstbeskattningen 3.1 Gränsdragning mellan börsbolag och andra bolag

Kommittén har föreslagit att en gränsdragning görs mellan aktier i börsbolag och aktier i övriga bolag. Denna senare grupp kommer att bilda en heterogen grupp, som omfattar ak— tier som f.n. noteras på den s.k. C-listan, börsbolags aktier i dotterbolag, aktier i kooperativa bolag, andelar i ekono— miska föreningar, aktier i statliga bolag samt aktier i fa— miljebolag. För denna grupp föreslår kommittén en 2—årig

initialperiod. Grunden för denna särbehandling anges vara

dels önskemål om likformig behandling av arbetsinkomster mellan enskilda rörelser och rörelser som drivs i bolagsform dels ett antagande om att möjligheterna att utnyttja bolags— formen i skatteundandragande syfte begränsas genom en ini—

tialperiod.

Som jag tidigare framhållit bör kapitalvinstreglerna vara så generella som möjligt. Sedan kommunalskattelagens tillkomst har aktier i marknadsbolag och aktier i övriga bolag behand— lats på ett likvärdigt sätt. De av kommittén angivna grunder— na bör enligt min uppfattning inte kunna bryta denna sedan länge upprätthållna princip, framför allt som de kan anses gälla för en liten del av de aktier, som föreslås bli särbe—

handlade.

Reservatigp; Jag förordar således att alla värdepapper, som beskattas enligt aktievinstreglerna, behandlas lika, oavsett innehavstid. Någon 2—årig initialperiod bör därför inte gäl—

la. 3.2 Beskattningens höjd

I kommitténs direktiv sägs att kommittén har i sitt arbete att utgå från att skatteuttaget på aktievinster skall vara oförändrat i förhållande till vad nu gäller. Kommitténs av— sikt var att i betänkandet redovisa en statistisk undersök— ning av reavinsternas omfattning och fördelning ett visst taxeringsår. Så har inte kunnat ske. Därtill kommer att om— sättningsskatt på aktier under kommitténs arbete införts och höjts. Vidare har regeringen aviserat att den kommer att framlägga förslag om förändringar i skatteskalorna för arv,

gåva och förmögenhet.

Särskilt yttrande: Mot denna bakgrund är det enligt min

uppfattning inte möjligt att nu avgöra om den av kommittén

föreslagna höjningen från 40 till 50 procent leder till ett oförändrat skatteuttag på aktievinster. 4. Standardiserade optioner

Kommittén har som motiv för sina förslag till skatteregler för standardiserade optioner angett att optioner är särskilda värdepapper med säregna egenskaper. Likheterna mellan skilda optionsslag anser kommittén vara betydligt större än likhe— terna mellan en option och underliggande värdepapper. Kommit— tén har också betecknat optioner som högspekulativa värdepap—

per.

Det är obestridligt att Värdeförändringar på köp— och sälj— optioner på aktier beror på underliggande värdepapper. När det gäller köp— och säljoptioner på obligationer sker i stäl— let en koppling till förändringar i ränteläget. Det är enligt min mening felaktigt att betrakta de nu diskuterade optioner— na som högspekulativa värdepapper. I själva verket skapas genom Optionerna möjligheter till riskspridning för aktörerna på marknaden.

Mot denna bakgrund finns det enligt min uppfattning ingen anledning att särbehandla köp— och säljoptioner på aktier i skattehänseende. De bör behandlas på samma sätt som de övriga värdepapper som beskattas enligt aktievinstreglerna. Med denna min ståndpunkt skapas enhetliga regler för alla typer av värdepapper. Man slipper krångliga regler av typ avskatt— ning vid utnyttjande av aktieoptioner som kommittén sett sig nödsakad att föreslå. När det gäller köp— och säljoptioner på obligationer bör vinster och förluster behandlas som ränta i

förvärvskällan kapital.

Reservation: Jag förordar således att vinster och förluster på köp— och säljoptioner på aktier beskattas enligt aktie— vinstreglerna. För köp— och säljoptioner på obligationer bör

gälla att vinsten och förlusten behandlas som ränta i för—

värvskällan kapital.

Reservation av ledamoten Anna Hedborg

Fåmansbolag ägs i allmänhet länge. Det ligger i deras karak— tär att deras aktier inte omsätts regelmässigt på marknaden.

En annan egenskap hos dem är, att stora delar av deras vins— ter, särskilt under uppbyggnadsskedet, oftast är att hänföra till arbetsinsatser från delägarna, snarare än till avkast-

ning på investerat kapital.

Det motiverar en initialperiod med full beskattning av vins— ten, som dock enligt. min mening bör vara längre än de av utredningens majoritet föreslagna två åren. För de seriösa, vanliga familjeföretagen saknar det betydelse om initialpe— rioden är två år eller fem år. För den hantering, när någon väljer att "sätta sig på bolag" för att förvandla högt be— skattade arbetsinkomster till lågt beskattade kapitalvinster skulle däremot en initialperiod på fem år utgöra en viss

spärr.

En femårig initialperiod innebär också, att eventuella för— luster får dras av fullt ut under fem år. I och för sig inne— bär detta en särbehandling till fåmansbolagens fördel, som dock enligt min mening är godtagbar som ett sätt att under— lätta fåmansbolagens riskkapitalförsörjning.

Särskilt yttrande av sakkunnige Dag Helmers

Gränsdragningen mellan kapitalvinst och löpande inkomst upp— rätthålles i svensk skattelagstiftning och utgör en av grun— derna för gällande rätt. Detta har sin motsvarighet i andra västerländska industriländer. Beskattningens fördelning genom avtal mellan dessa länder bygger också på denna distinktion. Utredningens majoritet har valt att beträffrande obligationer och skuldebrev slopa denna gräns och hänföra såväl ränta som kapitalvinst till löpande inkomst. Jag finner inte majorite— tens motivering härför bärande och avstyrker förslaget i denna del. Det praktiska problem som är förenat med under— kursobligationer kan lösas en sådan total omläggning för—

utan.

Realisationsvinstbeskattningen bör bygga på generella regler. Detta är av särskild vikt beträffande aktier. Majoriteten har inte tillräckligt beaktat detta. Den förordade gränsdrag— ningen nellan de två aktiegrupperna, börsaktier och övriga aktier, leder till att den senare gruppen kommer att omfatta en heterogen grupp aktier såsom börsbolagens aktier i dotter— bolag, kooperationens och statliga bolags dotterbolagsaktier samt fåmansbolagsaktier. Den annorlunda behandlingen av dessa aktier motiveras av att gruppen omfattar familjebolagsaktier. Härigenom brister motiveringen för särbehandlingen. Vad sär— skilt gäller aktier i fåmansbolag saknas bärande skäl för att upprätthålla en initialperiod då en kapitaluppbyggnad under en så kort tidsrymd mycket sällan är möjlig. Motiven för en

initialperiod är alltså inte ens för dessa aktier hållbara.

Utredningen har belyst olika former av s.k. saldometoder. Dessa omöjliggör för den skattskyldige att beräkna skatteef— fekterna av en försäljning. Denna grundläggande brist leder

mig till att avvisa dessa metoder.

Vidare har utredningen som ett substitut för traditionell realisationsvinstbeskattning diskuterat nu gällande omsätt— ningsskatt. Denna träffar vinster och förluster med samma belastning. Redan förekomsten av denna effekt är tillräckligt

skäl för att avvisa metoden.

Slutligen har utredningen i stället för att lägga en inkomst— skatt på aktieägarens vinst diskuterat en teknik innebärande beskattning av fysiska och juridiska personers innehav av aktier, dVS. en speciell förmögenhetsskatt. Med en sådan teknik har man avlägsnat sig helt från nuvarande system och denna speciella förmögenhetsskatt är ett substitut endast i den meningen att en dylik skatt kan avvägas på sådant sätt att den avkastar lika mycket som nuvarande realisationsvinst— beskattning av värdepapper. M.a.o. det enda kriteriet är avkastningen. Fråga är sålunda ej om att beskatta vinster på värdepapper, varför varje tänkbar skatt enligt detta synsätt kan utgöra ett lika rimligt substitut. Resonemanget om en särskild förmögenhetsskatt på fysiska och juridiska personers aktieinnehav saknar alltså varje substans.

Realisationsvinstbeskattningens höjd är i dag betydande inte minst till följd av omsättningsskattens införande och seder— mera höjning. överslagsvis kan den senare skatten beräknas avkasta 2/3 av vad inkomstskatten på realisationsvinster i dag lämnar till det allmänna. Att i ett sådant läge förorda en höjning av den skattepliktiga delen av en realisations— vinst på aktier framstår som oacceptabelt. Motiveringen för den föreslagna höjningen är dessutom ej hållbar även om reso— nemanget begränsas till inkomstbeskattningen av realisations— vinster eftersom utredningen konstaterar att nuvarande ini— tialperiod väsentligen utnyttjas för förlustavdrag. Därtill kommer att slopandet av initialperioden kan förväntas leda till en ökad aktiehandel med större skatteinkomster som följd.

BILAGA

DIREKTIVEN

I våra ursprungliga direktiv från den 15 mars 1979 (dir l979:27) anförde statsrådet Mundebo följande beträffande

utredningsuppdraget på aktievinstområdet.

Redan när 1976 års lagstiftning genomfördes uttrycktes farhå— gor att aktievinstreglerna skulle bli alltför komplicerade och svårtillämpade. Kritiken har därefter upprepats i olika sammanhang. Det har bl.a. framhållits att genomsnittsberäk— ningen i vissa fall kan vara mycket svår att genomföra. Det har också gjorts gällande att bestämmelserna i nuvarande utformning medför risk för rättsförluster. Systemet med al— ternativa beräkningsmetoder innebär nämligen att en viss bestämd transaktion ofta kan redovisas på flera olika sätt med helt olika skattekonsekvenser. Det är ofta svårt för den enskilde aktieägaren att i olika situationer bedöma de olika beräkningsmetodernas effekter på kortare och längre sikt.

Reglerna om beskattning av aktievinster förenklades på ett par väsentliga punkter genom lagstiftning under hösten 1977. Som jag uttalade i det sammanhanget (prop. l977/78:60) delar jag uppfattningen att reglerna är svårtillämpade och kan medföra risk för rättsförluster samt praktiska problem och betungande merarbete för både skattskyldiga och taxeringsmyn— digheter. Jag kunde dock samtidigt konstatera att någon mer genomgripande ändring av aktievinstreglerna inte var möjlig utan föregående utredningsarbete och remissbehandling.

Realisationsvinstreglerna för lös egendom har kritiserats inte bara från tekniska utan också från materiella synpunk- ter. Som exempel kan nämnas att kritik har riktats mot ut— formningen av den dispensregel som är tillämplig i fall av strukturrationalisering. Det har ansetts att definitiv skat— tebefrielse innebär en alltför långt gående förmån och att det skulle vara lämpligare att i dessa fall i stället medge uppskov med beskattningen. Å andra sidan har framförts önske— mål om att förmånsbehandling bör kunna medges även om en företagsöverlåtelse inte leder till strukturrationalisering i strikt mening.

En huvuduppgift för kommittén bör vara att se över systemet för beskattning av aktievinster. I det arbetet har kommittén att utgå från att realisationsvinstbeskattningen liksom hit— tills skall utgöra en del av den vanliga inkomstbeskatt— ningen. Kommittén har alltså inte anledning att pröva lös— ningar som skulle innebära att särskild skatt tas ut på rea— lisationsvinster. En utgångspunkt bör också vara att beskatt— ningen även i fortsättningen bara skall träffa realiserade vinster.

När det gäller beskattningens höjd har kommittén anledning att beakta följande. F.n. gäller att hela den framräknade vinsten på aktier beskattas om avyttring sker inom två år efter förvärvet. Detta har sin grund i att man har önskat låta de kortsiktiga spekulationsvinsterna träffas av full beskattning. Initialperiodens längd kan ses som en avvägning av de motstridiga kraven på full beskattning av korttidsspe— kulation och rörlighet på aktiemarknaden. Kommittén bör utgå från att korttidsvinsterna även i fortsättningen skall vara föremål för oreducerad beskattning. Det har inte förekommit särskild anledning att ändra initialperiodens längd. Kommit— tén bör dock vara fri att föreslå en kortare period om det skulle visa sig underlätta genomförandet av övriga förslag.

Den sociala marknadsekonomin bygger på ett fritt samspel mellan företag och konsumenter inom de ramar som dras upp av statsmakterna. Under vissa förutsättningr styr konsumenternas önskemål, via marknader av olika slag, allokeringen av kapi— tal och andra produktionsfaktorer så att produktionen på bästa möjliga sätt anpassas till människornas behov. Mark— nadsekonomin möjliggör en långtgående decentralisering av besluten både i vad avser produktion och investeringar och i vad avser konsumtionsutveckling. Ett viktigt mål för beskatt— ning och andra statliga ingripanden bör därför vara att åt— gärderna utformas så att narknaderna fungerar så effektivt och smidigt som möjligt. '

Behovet av en väl fungerande kapitalmarknad är påtagligt även för den del som omfattar riskvilligt kapital, således aktie— marknaden. Samtidigt är det uppenbart att även många andra aspekter, inte minst av fördelningspolitisk art, också har sin givna tyngd. Vid utformningen av aktievinstbeskattning, liksom vid annan beskattning, blir således fråga om att väga olika intressen mot varandra.

Aktievinstbeskattningens höjd efter initialperiodens utgång har bestämts efter en sådan avvägning av flera olika intres— sen. Av lagstiftningens förarbeten framgår sålunda att man har tagit hänsyn å ena sidan till fördelningspolitiskt moti— verade krav på beskattning av kapitalvinsterna och å andra sidan till intresset av en inte alltför hög beskattning vid realisation av egendom som har förvärvats för att trygga ett

kapitals realvärde. Man har också vägt in intresset av att inte i för stor utsträckning hämma rörligheten på aktiemark- naden. Till de övriga faktorer som har beaktats hör effekter— na på aktiesparandet och näringslivets möjligheter till kapi— talförsörjning. Vid en sådan avvägning kan olika bedömare givetvis komma till olika resultat. Det bör inte ingå i ut— redningsuppdraget att ompröva frågan om' aktievinstbeskatt— ningens höjd. Kommittén bör utgår från att det samlade skat— teuttaget på aktievinster skall vara detsamma som enligt nuvarande regler.

En fråga som aktualiseras i detta sammanhang gäller inflatio— nens inverkan. Som framgått av det anförda har skatteuttaget på aktievinster inte primärt bestämts med hänsyn till infla— tionen, men reduktionen av beskattningsunderlaget efter ini— tialperiodens utgång får ändå den effekten att värdeökningar som endast motsvarar inflationen delvis undantas från beskat— tning. Bestämmelserna ger dock i detta hänseende ett onyanse— rat resultat. Fall av snabb real värdestegring kan bli mycket lindrigt beskattade, samtidigt som försäljningar som realt innebär förlust trots detta leder till vinstbeskattning. Det har hävdats att det skulle vara rimligt att för aktier ha någon form av indexuppräkning av anskaffningsvärdena på unge— fär samma sätt som för fastigheter. Endast värdestegring som överstiger inflationen under innehavstiden skulle med andra ord ligga till grund för beskattning. Enligt min mening finns det i ett samhälle med en fortgående och inte obetydlig pen— ningvärdeförsämring i och för sig skäl att anlägga ett realt synsätt på värdestegringsinkomster i allmänhet. Denna fråga kan dock inte bedömas fristående utan måste kopplas ihop med bl.a. den skattemässiga behandlingen av räntor på såväl in— täkts— som kostnadssidan. Det rör sig då inte längre bara om en översyn av aktievinstbeskattningen utan om sådana mer djupgående överväganden om skattesystemets grundläggande regler som bör göras i annat sammanhang. Jag vill erinra om att det nyligen har uppdragits åt en särskild utredning (Dir l978:95) att bl.a. just undersöka konsekvenserna av att sys— tematiskt tillämpa en real princip vid beskattning av räntor och kapitalvinster.

Vad jag här sagt innebär alltså att kommittén vid sina över— väganden bör utgå från att det samlade skatteuttaget på ak— tievinster skall vara detsamma som enligt nuvarande regler och att det alltjämt är det nominella resultatet av aktieför— säljningarna som skall ligga till grund för beskattningen. Kommittén bör dock följa arbetet i nyssnämnda utredning om real beskattning. Det är vidare av värde om kommittén finner sig kunna ge reglerna en sådan teknisk utformning att de lätt kan anpassas till en eventuell framtida indexuppräkning eller liknande inflationsskydd.

Som nämnts finns det anledning att se över aktievinstbeskatt— ningen från både tekniska och materiella synpunkter. Några av de materiella frågorna har i och för sig hög angelägenhets—

grad. Avgörande för hur de frågorna skall kunna lösas är dack hur systemet för vinstberäkning rent tekniskt. kan utformas för framtiden. Det torde därför visa sig nödvändigt för kom— mittén att i första hand försöka finna en lösning på de tek— niska problemen.

Huvudprincipen vid realisationsvinstbeskattningen är att beskattningsunderlaget skall utgöras av ett belopp som nbt— svarar skillnaden mellan å ena sidan likviden för avyttrad egendom och å andra sidan den faktiska anskaffningskostnaden och utgifter för avyttring och förvärv. Det har dock visat sig svårt att fullt ut upprätthålla denna princip vid ae— skattning av aktievinster som har uppkommit efter längre tids innehav. Detta sammanhänger med den praktiska svårigheten att beräkna anskaffningskostnaden i dessa fall. De praktiska problemen är särskilt stora i fråga om börsnoterade aktier och andra värdepapper som ofta omsätts på kapitalmarknaden. Den enskilde aktieägarens innehav av aktier i ett visst bolag består ofta av aktier som har förvärvats vid olika tidpunkter och genom olika slags fång. Under innehavstiden kan en elLer flera emissioner ha ägt rum, varvid teckningsrätter och del— bevis ibland har utnyttjats och i andra fall har avyttrats. Beräkningen av anskaffningskostnaden är i sådana fall redan teoretiskt sett besvärlig och försvåras dessutom ofta ytter— ligare av att underlaget för beräkningen är bristfälligt.

Svårigheterna att utforma ett system som är tillfredsställan— de ur både praktisk och principiell synvinkel belyses av det utrednings— och lagstiftningsarbete som har föregått nuvaran— de regler. I det betänkande som låg till grund för 1966 års lagstiftning hade aktievinstutredningen som huvudregel före— slagit att 30 % av verklig vinst skulle beskattas vid avytt— ring efter en initialperiod av två år. Med hänsyn till de praktiska svårigheterna att fastställa anskaffningskostnaden för äldre aktier hade utredningen dock också föreslagit att de skattskyldiga som ett alternativ skulle kunna välja att bli beskattade enligt en schablonregel. När statsmakterna tog ställning till förslaget, bedömdes huvudregeln om beskattnLng av verklig vinst medföra alltför stora praktiska problem. I stället valdes en lösning som innebar att äldre regler — dvs. beskattning av hela eller viss del av den verkliga vinsten — behölls för avyttringar inom fem år från förvärvet medan den förut beskrivna 10 % schablonen infördes för senare avytt— ringar.

Realisationsvinstkommittén upprepade sedermera förslaget om beskattning av 30 % av verklig vinst vid avyttring efter två års innehav men föreslog inte någon alterntiv schablonregel. Statsmakterna följde år 1976 förslaget om beskattning av V:ss del av verklig vinst vid avyttring efter utgången av en trå— årig initialperiod — beskattningsunderlaget bestämdes dock till 40 % i stället för föreslagna 30 % av vinsten — nen ansåg det nödvändigt att komplettera denna regel med den fortfarande gällande schablonregeln för äldre börsnoterade

aktier och äldre andelar i aktiefonder. Schablonregeln inne— bär, som jag tidigare nämnt, att anskaffningsvärdet får be— stämmas till hälften av den nettolikvid som erhålls vid av— yttringen och att den skattepliktiga vinsten alltså tas upp till 20 % av nettolikviden. Regeln var till en början konst— ruerad på så sätt att taxeringsmyndigheterna i vissa fall kunde vägra att tillämpa den. Det visade sig att regeln i den utformningen medförde rättsosäkerhet. På förslag i nyssnämnda prOp. l977/78:6O ändrades därför bestämmelserna så att de skattskyldiga fick en ovillkorlig rätt att tillämpa schablon— regeln på noterade aktier och andelar i aktiefonder.

Den kritik som har riktats mot nuvarnde aktievinstbeskattning avser främst bestämmelserna för äldre noterade aktier. En av kommitténs viktigaste uppgifter är att undersöka möjligheter— na att förbättra reglerna för detta slag av värdepapper. Dessa förbättringar bör ta sikte på både de skattskyldigas och taxeringsmyndigheternas situation. Av den redogörelse som jag just har lämnat framgår att tre olika huvudalternativ har prövats i utredningsarbete respektive lagstiftning, nämligen beskattning av verklig vinst, renodlad schablonbeskattning och en kombination av dessa metoder. De nya lösningar som kan stå till buds torde rymmas inom något av dessa huvudalterna— tiv.

En renodlad schablonbeskattning ger givetvis betydande förenklingsvinster. Å andra sidan är det uppenbart att en sådan beskattning kan ge resultat som är materiellt otill— fredsställande. Av denna anledning övergavs metoden genom 1976 års lagstiftning och kommittén bör bara i sista hand, dvs. om andra vägar inte visar sig framkomliga, överväga förslag om återgång till en renodlad schablonbeskattning. Nuvarande kombinationsmetod har emellertid också påtagliga brister. Den alterntiva schablonregeln är i och för sig mycket enkel att tillämpa vilket är en betydande fördel. Den som försöker minimera sin skattebelastning har dock ändå ofta intresse av att utföra en jämförande beräkning enligt huvud— regeln, dvs. att beräkna den genomsnittliga anskaffningskost— naden. Som jag redan tidigare har framhållit kan genomsnitts— beräkningen vara komplicerad. Förekomsten av alternativa beräkningsmetoder medför också att systemet blir svåröver— skådligt, vilket i sin tur kan leda till rättsförluster. Samordningen mellan schablonregel och huvudregel medför också andra problem. Det är viktigt att bestämmelserna är utformade på ett sådant sätt att de skattskyldiga med säkerhet kan bedöma när schablonregeln får tillämpas. Av denna anledning har, som jag nyss nämnde, rätten att tillämpa schablonregeln numera gjorts ovillkorlig. Denna ordning kan dock i särskilda fall leda till resultat som är mindre tillfredsställande från rent fiskal synpunkt. Systemet innebär bl. a. att en aktieäga— re kan tillämpa schablonregeln när han har gjort en vinst som överstiger 20 % av nettolikviden men kan falla tillbaka på genomsnittsberäkningen när vinsten är mindre eller när aktie— försäljningen har lett till förlust. Slutligen bör anmärkas

att förekomsten av en schablonregel kan försvåra lösningen av andra frågor. Som jag strax skall belysa närmare kan det exempelvis vara svårt att införa önskvärda uppskovsregler så länge systemet innehåller en schablonregel av nuvarande slag.

Mot denna bakgrund framstår det som angeläget att kommittén undersöker möjligheterna att för äldre noterade aktier utfor— ma ett system för beskattning av verklig vinst som är enklare än det nuvarande och samtidigt inte har de nyss berörda olä— genheterna. Att detta är en svår uppgift framgår av det redan bedrivna utrednings— och lagst iftningsarbetet. Det fortsatta arbetet måste inriktas både på att förenkla beräkningsmeto— derna och på att ge bättre tillgång till aktuellt och till— förlitligt underlag för beräkningarna.

Svårigheter uppkommer särskilt i de fall då en skattskyldig säljer en del av ett större innehav sonx består av aktier vilka har förvärvats vid olika tidpunkter och genonl olika slags fång. Enligt en regel som utbildades i äldre praxis har den skattskyldige i ett sådant fall rätt att själva avgöra vilka aktier som skall anses avyttrade. Man upprätthåller alltså inte något krav på identitet mellan avyttrade och förvärvade aktier.

Valrätten kan naturligtvis vara fördelaktig för den skatt— skyldige, men den medför också att man vid beskattningen måste hålla isär varje sådan del av aktieinnehavet som har förvärvats särskilt. Olägenheten av detta var inte så stor när aktievinstbeskattningen var tidsbegränsad men blir mer påtaglig i ett system med en i tiden obegränsad beskattning. När aktievinstutredningen förordade att tidsgränsen skulle slopas, föreslog den dock inte någon inskränkning i valrät— ten. Utredningen förutsatte att de skattskyldiga i sina självdeklarationer skulle redovisa och från år till år föra över uppgifter om anskaffningskostnad m.m. för varje delför— värv. Redovisningen föreslogs dock inte bli obligatorisk. Skattskyldig som inte hade fullgjort den årliga redovisningen förutsattes i stället falla tillbaka på den samtidigt före— slagna schablonregeln.

Realisationsvinstkommittén som avvisade tanken på en alterna— tiv schablonregel försökte i stället reducera svårigheterna genom att — efter förebilder i utlandet — föreslå de regler om genomsnittsberäkning som numera gäller. Genom dessa regler har valrätten upphört i fråga om äldre aktier. Även realisa— tionsvinstkommittén förutsatte att de skattskyldiga år från år skulle deklarera de uppgifter som behövs för realisations— vinstberäkningen, nämligen antalet äldre aktier i olika bolag och den samlade anskaffningskostnden för varje aktieslag.

I prop. 1975/76:180, som låg till grund för 1976 års lag— stiftning, bedömdes genomsnittsberäkningen kunna medföra viss förenkling av förfarandet. Det ansågs dock inte lämpligt att

göra den av kommittén förutsatta fortlöpande redovisningen obligatorisk. Gjordes uppgifterna obligatoriska, skulle det nämligen även behövas särskilda regler om årlig avstämning, fastställelse och korrigering av uppgifterna samt dessutom bestämmelser om påföljden när uppgiftsskyldigheten inte full— gjordes. Ett sådant system ansågs alltför betungande. I stäl— let föreslogs nuvarande system i vilket genomsnittsberäk— ningen är obligatorisk men den fortlöpande redovisningen av anskaffningskostnader m.m. frivillig.

Enligt min mening skulle ett utbyggt system för genomsnitts— beräkning kunna ha vissa fördelar. Genomsnittsberäkningen grundas på principen att ett äldre aktieinnehav skall behand— las som en enhet. Det är den samlade anskaffningskostnaden för denna enhet som skall beaktas och inte kostnaden för de enstaka delförvärven. Har man väl uppgift om den samlade anskaffningskostnaden, erhålls den genomsnittliga anskaff— ningskostnaden genom en enkel division.

I nuvarande system, som saknar bestämmelser om fortlöpande redovisning och fastställelse av den samlade anskaffnings— kostnaden, kan man emellertid inte räkna fram denna utan kännedom om samtliga de delförvärv och delavyttringar som har skett sedan den skattskyldige första gången förvärvade aktier av det slag som ingår i enheten. Kunde tillförlitlig uppgift om den samlade anskaffningskostnaden i stället hämtas direkt från senaste deklaration, skulle realisationsvinstberäkningen i hög grad förenklas. Ett sådant system skulle också öppna möjligheter till andra förändringar som kan framstå som önsk- värda. Det torde t.ex. vara möjligt att på ett enkelt sätt bygga in regler som möjliggör att uppskov med realisations— vinstbeskattningen i vissa angelägna fall kan medges när ett värdepapper byts mot ett annat, t.ex. i samband med företags— överlåtelser som är önskvärda från allmän synpunkt.

En förutsättning för att genomsnittsberäkningen skall kunna fungera på detta sätt är dock, som redan antytts, att uppgif— ter om samlad anskaffningskostnad fortlöpande redovisas av de skattskyldiga och årligen prövas av taxeringsmyndigheterna. Det är helt klart att det kan möta betydande svårigheter att införa en sådan ordning. Systemet skulle dock ändå kunna ha så pass betydande fördelar att det finns anledning för kom— mittén att ytterligare pröva skälen för och emot denna lös— ning. Om kommittén finner att en utbyggd genomsnittsberäkning är en lämplig lösning, bör särskilt klarläggas vilka problem som skulle uppkomma för skattskyldiga och taxeringsmyndighe— ter vid själva övergången till ett sådant system.

Det är möjligt att den nu angivna vägen inte visar sig fram— komlig. Kommittén bör givetvis kunna pröva även andra möjlig— heter. Därvid är kommittén oförhindrad att även pröva skälen för och emot nuvarande regler för genomsnittsberäkning liksom att ompröva vissa andra principer som tillämpas i nuvarande system. Om kommittén skulle finna att genomsnittsberäkningen

bör överges, kan det t.ex. finnas anledning att överväga om den nyss behandlade regeln om valrätt vid delavyttring bör ersättas av regler som innebär att en delavyttring skall anses omfatta de aktier som har innehafts längst tid (princi— pen "först in, först ut").

Helt allmänt bör kommittén kunna utgå ifrån att en reltivt schablonmässig beräkning av resultatet av enstaka delavytt— ringar från ett större innehav kan godtas under förutsättning att det slutliga resultatet när hela innehavet har avvecklats är förenligt med principen om beskattning av verklig vinst. Skulle kommittén finna att någon form av schablonregel fort— farande behövs, bör kommittén sträva efter att ge den en sådan utformning att olägenheterna med nuvarande schablonre— gel elimineras.

En viktig fråga när aktievinstreglerna ses över är hur man skall behandla fond— och nyemissioner. Det är önskvärt att avyttring av smärre poster av delbevis och teckningsrätter skall kunna ske utan betungande deklarations— eller kontroll— arbete. Detta önskemål har man i nuvarande system försökt tillgodose genom schablonregeln och schablonavdraget på 1.000 kr. I många fall är det dock ändå nödvändigt att göra en särskild beräkning av anskaffningskostnaden för avyttrade delbevis och teckningsrätter. Nuvarande regler nödvändiggör relativt komplicerade beräkningar och ger inte klart besked i alla situationer. Kommittén bör därför pröva behovet av för— tydliganden och ytterligare förenklingar.

De frågor som jag hittills behandlat har i första hand avsett reglerna för vinstberäkning vid avyttring av sådana aktier och andra värdepapper som är noterade eller i övrigt omsätts på kapitalmarknaden. F.n. behandlas aktier i fåmansbolag och andelar i ekonomiska föreningar på i princip samma sätt som de noterade värdepapperen. Vissa skillnader finns dock. Scha— blonregeln för beräkning av anskaffningsvärde är sålunda tillämplig bara på noterade aktier och på andelar i aktiefon— der. Vidare föreligger olikheter i de hjälpregler som inför— des för att underlätta övergången till 1976 års lagstiftning. Vid remissbehandlingen av det betänkande av realisations— vinstkommittén som låg till grund för 1976 års lagstiftning framhöll flera remissinstanser att det förelåg stora skillna— der mellan aktieinnehav i fåmansbolag och i s.k. nerknadsbo lag. Från olika utgångspunkter framfördes önskemål mn att dessa skillnader i större utsträckning borde få komma till uttryck i skilda materiella beskattningsregler. Kommittén bör särskilt överväga om och i vilken mån det av materiella och tekniska skäl är motiverat att ha andra regler för bl.a. aktier i fåmansbolag och andelar i ekonomiska föreningar än för de noterade värdepapperen.

I detta sammanhang får kommittén också anledning att ta ställning till om det är lämpligt att även i fortsättningen behandla avyttring av andelar i handelsbolag på samma sätt

som aktieförsäljning. Under innehavet gäller helt olika reg— ler för aktier och andelar i handelsbolag. Aktiebolaget är ett självständigt skattesubjekt. Handelsbolagets inkomster beskattas däremot hos delägarna på i princip samma sätt som om inkomsten hade förvärvats utan förmedling av juridisk person. Det kan finnas skäl att överväga om det är nbjligt att utan alltför stora ingrepp i skattesystemet i övrigt tillämpa motsvarande princip när andel i handelsbolag avytt— ras. Detta skulle innebära att förvärv och avyttring av andel i handelsbolag i beskattningshänseende skulle behandlas som om överlåtelsen hade avsett tillgångarna i handelsbolaget.

Som framgått av vad jag tidigare har anfört bör översynen av aktievinstbeskattningen inte begränsas till frågor angående Vinstberäkningen utan kommittén bör också i övrigt pröva behovet av ändring eller komplettering av nuvarande regler. En fraga som kommittén särskilt bör uppmärksamma avser be— skattningen i de fall då aktieöverlåtelsen utgör led i en strukturrationalisering. Enligt min mening skulle det av* flera skäl vara önskvärt om nuvarande dispensregler kunde ändras så att dispens i första hand medförde uppskov med beskattningen och inte definitiv skattebefrielse. I förarbe— tena till 1976 års lagstiftning avvisades uppskovsalterntivet av tekniska skäl. Det framhölls bl. a. att en uppskovsregel knappast var förenlig med schablonregeln för beräkning av anskaffningsvärdet på noterade aktier. Mot bakgrund av det system för vinstberäkning som kommittén kan föreslå bör ånyo övervägas om inte regeln om skattebefrielse kan ersättas med en uppskovsbestämmelse. Kommittén bör också överväga om det är möjligt och lämpligt att tillgodose de önskemål om utvidg— ning av dispensregelns tillämpningsområde som har framförts i debatten, t. ex. genonl att dispensmöjlighet öppnas i vissa fall där en aktieöverlåtelse har till syfte att ändra ägarst— rukturen i ett eller flera företag inför en förestående börs— introduktion.

Till de ytterligare frågor som kommittén bör ta upp hör vissa av skatteutskottet och finansutskottet nyligen berörda frågor som har samband med realisationsvinstbeskattningen vid avytt— ring av andelar i s.k. aktiesparfonder (SkU 1977/78z5y, FiU l977/78:37).

Kommittén bör givetvis också kunna ta upp andra frågor som har anknytning till de problem jag här tidigare har berört. Däremot skall kommittén inte pröva fragor som rör avyttring av fastigheter eller avyttring av sådan lös egendom som konst, antikviteter och annat lösöre.

När övergångsbestämmelserna till nya aktievinstregler utfor— mas, måste beaktas att aktievinstreglerna ändrades väsentligt så sent som år 1976. Det är angeläget att en ny övergång blir så enkel och smidig som möjligt.

I tilläggsdirektiv den 14 februari 1980 (dir l980:10) anförde statsrådet Mundebo följande.

En fråga som inte direkt berörs i huvuddirektiven men som bör uppmärksammas av kommittén avser utformningen av de realisa— tionsvinstregler som gäller för vissa institutionella place— rare. Jag tänker i första hand på aktiefonderna. För ett par år sedan befriades fonderna från skattskyldighet för realisa— tionsvinster på äldre aktier. Huvudskälet var att en oin— skränkt skattskyldighet för realisationsvinster kunde få vissa inte önskvärda dubbelbeskattningseffekter. Dessutom kunde skattskyldigheten nedföra att fonderna belastades med betydande latenta skatteskulder som försvårade värderingen av andelarna i fonderna. I skrivelse till budgetdepartementet har företrädare för de större fondbolagen sedermera hemställt att skattebefrielsen skall utsträckas till att omfatta även realisationsvinster på obligationer som innehafts minst två år. Kommittén bör pröva frågan. I det sammanhanget bör kom— mittén även ta upp frågan om investmentföretagens skattskyl— dighet för realisationsvinster. Det har i debatten framhål— lits att de skäl som har föranlett skattebefrielse för aktie— fonderna har samma giltighet i fråga om investmentföretagen. Kommittén bör överväga om det är möjligt och lämpligt att ge dessa företag samma lättnader som kommer aktiefonderna till del.

I tilläggsdirektiv den 24 juni 1982 (dir l982:46) anförde statsrådet Wirtén följande beträffande utredningsuppdraget på skuldebrevsområdet när det gäller gränsdragningen mellan inkomst och kapitalvinst vid värdestegring på obligationer

och andra skuldebrev.

Enligt nuvarande lagstiftning och praxis anses en sådan vär— destegring normalt utgöra en kapitalvinst. Den beskattas således enligt realisationsvinstreglerna. I vissa fall har dock ändringar i kapitalvärdet på obligationer e.d. ansetts utgöra ränta och rättsläget är således något oklart.

På en punkt har avsteg gjorts i lagstiftningen från den nyss nämnda huvudregeln om att förändringar i kapitalvärdet be— handlas enligt realisationsvinstreglerna. Efter riksdagens

beslut år 1979 (SkU 1979/80:10, rskr 61, SFS 1979: 1057) gäl— ler nämligen i fråga om s.k. bankcertifikat (särskilda obli— gationer med en löptid om högst ett år) att skillnaden mellan inköpspris och vad som erhålls vid avyttring eller inlösen alltid skall behandlas som ränta. En sådan lösning har an— setts nödvändig för att bankcertifikaten över huvud taget skall kunna fylla sin avsedda funktion på penningmarknaden.

Från vissa håll har man nu förespråkat ytterligare åtgärder för att i vissa situationer behandla realiserade värdeför— ändringar som ränta. Med det stora upplåningsbehov som kan förutses på kapitalmarknaden under kommande år, är det, har man menat, ytterst angeläget att bredda denna och att intres— sera nya kategorier av placerare för att köpa även mer lång— fristiga obligationer. En förutsättning för detta är emeller— tid att det är fråga om en likvid placering, som kan avveck— las om medlen behövs för andra ändamål. En fungerande andra— handsmarknad behövs således och för detta anses skatteregler— nas utformning ha mycket stor betydelse. Ett förslag som framförts är t.ex. att kursvinster eller —förluster under den inledande tvåårsperioden av ett innehav, dvs. då en realisa— tionsvinst enligt nuvarande regler är fullt ut skattepliktig, skall behandlas som ränta.

Vad jag nu sagt gäller i första hand frågan om beskattningen vid jämförelsevis korta innehav. Vissa problem i fraga om gränsdragningen mellan ränta och kapitalvinst har emellertid också kommit att uppmärksammas vid längre innehav.

Under senare tid har det således förekommit att det ställs ut skuldebrev som löper med låg ränta eller utan ränta, men som i gengäld emitteras till en kurs som betydligt understiger det nominella beloppet. Avsikten med denna utformning är tydligen att söka utnyttja att avkastning i form av värde— stegring skattemässigt behandlas, inte som ränta, utan som kapitalvinst med därav följande skattefrihet efter fem år. Det kan emellertid hävdas att en på sådant sätt uppkommen avkastning i själva verket utgör en ränteinkomst. I skatte— domstolarna prövas f.n. en del fall av detta slag och jag skall givetvis inte föregripa domstolarnas prövning av saken. Det kan emellertid redan nu konstateras att det här rör sig om ett fält där skattefrågorna är komplicerade och där man kan tänka sig olika bedömningar beroende t.ex. på hur vill— koren i skuldebrevet utformas och på om det rör sig om för— värv av nyemitterade skuldebrev eller av tidigare emitterade skuldebrev.

Ytterligare en fråga bör nämnas i sammanhanget. I syfte att öka nöjligheterna att sälja statens värdepapper direkt till företag och hushåll har riksbanken föreslagit att bankerna skall inrätta särskilda obligationsfonder. Utredningen (E 1982: 01) om obligationsfonder har nyligen avgivit betänkandet (Ds E 1982: 1) Lagstiftning om obligationsfonder med förslag om lagstiftning för sådana fonder. I betänkandet framhålls

att vissa beskattningsfrågor aktualiseras i sammanhanget, nen att utredningen har ansett sig förhindrad att inom ramen för sina direktiv närmare penetrera dessa. De frågor som tagits upp i betänkandet synes i huvudsak ha samband med avvägningen mellan beskattning av löpande inkomst och realisationsvinst— beskattning.

Det bör enligt min mening ankomma på kapitalvinstkommittén att se över frågan om gränsdragningen mellan inkomst cch kapitalvinst i de fall jag nu har berört. En målsättning för arbetet bör vara att söka åstadkomma lösningar som å ena sidan underlättar strävandena att få till stånd en smidigt fungerande obligationsmarknad men som å andra sidan inte öppnar möjligheter till oberättigade skattelättnader genom speciella konstruktioner. Vidare gäller givetvis här likson i fråga om aktievinstreglerna att stor vikt måste fästas vid att reglerna skall vara enkla att tillämpa såväl för de skattskyldiga som för skattemyndigheterna.

Statens offentliga utredningar 1986

Kronologisk förteckning

1. Oversyn av rättegångsbalken 2. Högsta domstolen och rätts- bildningen. Ju. En treårig yrkesutbildning — riktlinjer. U. En treårig yrkesutbildning — beskrivningar, förslag. U. Bostadskommitténs slutbetänkande. Sammanfattning. Bo. Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 1. Bo Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 2. Bo. Militära skyddsområden. Fö. Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten. Fi. Ny lönegarantilag. A. 10. Enklare skolförfattningar.Del1.Sammanfattning,författnings— förslag. U. 11. Enklare skolförfattningar. De12. Motiv m.m. U. 12. Datorer, sårbarhet, säkerhet. Fo. 13. Påfölid för brott 1. Lagtext och sammanfattning. Ju. 14. Påföljd för brott Z. Motiv. Ju. 15. Påföljd för brott 3. Bilagor. Ju. 16. Vägar till effektiv energianvändning. i. 17. Framtid i samverkan Del 1. C. 18. Framtid i samverkan Del 2. C. 19. Aktuella socialtjänstfrågor. S. 20. Barns behov och föräldrars rätt. 3. 21. Barns behov och föräldrars rätt. Sammanfattning. $. 22. Riksbanken och riksgäldsfullmäktige. Fl. 23. Aktiers röstvärde. Ju. 24. Integritetsskvdd i informationssamhället. Ju. 25. Kontroll av livsmedel. Jo. 26. Åklagarväsendets lokala organisation. Ju. 27. Folkets främsta företrädare. Ju. 28. Folkstyrelsen under krig och krigsfara. Ju. 29. Fastighetsbildning 4. Förrättningsförande och boende- inflvtande m.m. Ju. 30. Vapenfriutbildningen i framtiden. Fo. 31. EFU 87. 1. 32. EFU 87. BilagedeL 1. 33. Framtid, huvudbetänkande. Ju. 34. Framtid, bilagedel. Ju. 35. Handel med teknisk sprit m. m. S. 36. Samernas folkrättsliga ställning. Ju.

37. Reavinst aktier — obligationer. Fi.

Statens offentliga utredningar 1986

Systematisk förteckning E_h—

Justitiedepartementet

Oversyn av rättegångsbalken 2. Högsta domstolen och rättsbild— ningen. [1] Påföljd för brott 1. Lagtext och sammanfattning. [13] Påföljd för brott 2. Motiv. [14] Påföljd för brott 3. Bilagor. [15] Aktiers röstvärde. [23] integritetsskydd i informationssamhället. [24] Åklagarväsendets lokala organisation m. m. [26] Folkets främsta företrädare. [27] Folkstyrelsen under krig och krigsfara. [28] Fastighetsbildning 4. Förrättningsförfarande och boendeinflytan- de rn. rn. [29] Framtid, huvudbetänkande. [33] Framtid, bilagedel. [34] Samernas folkrättsliga ställning. [36]

Försvarsdepartementet

Militära skyddsområden. [7] Datorer, sårbarhet, säkerhet [12] Vapenfriutbildningen iframtiden. [30]

Socialdepartementet

Allmänna socialtjänstfrågor. [19] Barns behov och föräldrars rätt. [20] Barns behov och föräldrars rätt — sammanfattning. [21] Handel med teknisk sprit rn. rn. [35]

Finansdepartementet

Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten. [8] Riksbanken och riksgäldsfulimäktige. [22] Reavinst aktier — obligationer: [37]

Utbildningsdepartementet

En treårig yrkesutbildning — riktlinjer. [2] En treårig yrkesutbildning — beskrivningar, förslag. [3] Enklare skolförfattningar. Del 1. Sammanfattning, författnings- förslag. [10] Enklare skolförfattningar. Del 2. Motiv m.m. [11]

Jordbruksdepartementet Kontroll av livsmedel. [25]

Arbetsmarknadsdepartementet Ny Iönegarantilag. [9]

Bostadsdepartementet

Bostadskommitténs slutbetänkande. Sammanfattning. [4] Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 1. [5] Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 2. [6]

Industridepartementet

Vägar till effektiv energianvändning. [16] EFU 87. [31] EFU 87. Bilagedel. [32]

Civildepartementet

Framtid i samverkan Del 1. [17] Framtid i samverkan Del 2. [18]

| ||||| . I :| i " " _ |. . ' . ” P '.|.'. 'i' .. ...-fil — " | ' _ |"i-'»'.'|'|l"i'” * "'|"- ii i'i. l ] _,,'Jll llI || | |. | | II ,,I | | _| 7.9.5" | .| :' _ _. .. ,,,..,||l',,|' 'L MWg-ä' _.1I|.||.|' ' |||*.*— 1.14”. _| ' " ' ,| |||il|| .i' 'i'i'é'flll” . ll " [.

_' "Mirai - . [i.-j... :. | ,- . | . | Hi.-| ||: &| Äi| || | | ||] ||" ”|| » | —,|| ' '.'. ' Illll ||| | | |

117" :.".l' ' "" " '. i l. . ||| , rl '” *-

” '.' '.'-". , . - ,--'.'|,'i' n. ' .l' . '. ." ! ,, .. ..,|I .. . , ' ' ".1' 11.-. ... ., . , '.. . .l,,,, .. . .. l , || . .. .l . |. . ', .. "| ' ",'if,|"l' h.|' ..il.” ..'; ' |_i' ' ('|'l... . , .. |||.|,|| ,, ||. |||. |.,| , | || ||| .. i |ll... |: " ...' "|,'|...l','. |,' " . | '! | ' ,, 1,1 |...'., | ' ' | .' "| . , ' . . .r ..'.;"r . ". '. . .:',||i.'-'. ' _ | . || ||T | . | _ | ||||- . . . '? ; . , .|_ ' .. | ._ .1 , _ ..... . . _ .. ill | ' |ll . | ' | . ' | : '.. ..g . | ' | ||.h.' '. . | ' | _" x. ||1| || 2 I | 4 . | I|'l. . |: . .ll " _ . * , '. | '11' i. |||