SOU 1982:1

Real beskattning

Till statsrådet och chefen för budgetdepartementet

Genom beslut vid regeringssammanträde den 2 november 1978 bemyndigade regeringen statsrådet Mundebo att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda frågan om en övergång till en real beskattning av räntor och kapitalvinster m. m.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 7 november 1978 professor Gustaf Lindencrona som särskild utredare.

Som sakkunniga förordnades den 27 december 1978 departementsrådet Stig von Bahr och fil. kand Percy Bargholtz, båda budgetdepartementet och departementsrådet Sune Jussil, bostadsdepartementet.

Som sekreterare förordnades den 27 december 1978 pol. mag. Rolf-Erik Roman.

Ek. dr. Rolf Rundfelt, universitetslektor Erik Haglund, hovrättsassessor Per Pettersson och fil. dr. Ingemar Hansson har på utredningens uppdrag utfört vissa specialstudier.

Vissa beräkningar angående inflationens och räntebeskattningens inverkan på förmögenhetsfördelningen i Sverige och effekter av ränte- och villabeskatt- ning har för utredningen utförts av riksrevisionsverket och statistiska central- byrån. Från riksrevisionsverket har medverkat byrådirektör Matts Karlsson och revisor Anders Rahmn. Från statistiska centralbyrån har medverkat avdelningsdirektör Ingvar Lyselius, byrådirektör Rolf Johansson, systemer'are Lars-Göran Svensson och systemerare Birgitta Karlberg.

Utredningen har antagit namnet realbeskattningsutredningen. Utredningen avger härmed sitt betänkande Real beskattning. Den särskilda utredaren svarar för hela betänkandet. Vid utformningen av betänkandet och förslagen i betänkandet har alla sakkunniga och flertalet bilageförfattare närvarit och deltagit. Utredningen vill ändå ange huvudför- fattama till de olika kapitlen. Sålunda har kap. 3, Inflationen, beskattningen och förmögenhetsfördelningen, kap. 1 1, Real bostadsfmansiering i det framtida beståndet, kap. 12, Real bostadsfinansiering i det befintliga beståndet och kap. 14, Statsfinansiella aspekter, författats av Rolf-Erik Roman. Rolf-Erik Roman har också utarbetat tabellbilagoma till kap. 1 1 och 12. Kap. IO, Kreditmarknaden vid real beskattning och real finansiering, har författats av Sune Jussil med undantag av avsnitt 10.4, Ränte— och amorteringsvillkor vid omläggning av gamla lån till reallån, som författats av Rolf-Erik Roman. Författningsförslagen och kommentarerna till dessa har utarbetats av Stig von Bahr. Övriga kapitel i huvudbetänkandet har författats av den särskilde utredaren Gustaf Lindencrona med undantag av avsnitt 5.226, Indexfrågor, i kap. 5, Real beskattning av hushållssektom. Detta avsnitt i kap. 5 har författats av Rolf-Erik Roman.

mentet, har medverkat med material till kap. 14, Statsfinansiella aspekter. Utredningen kommer att senare i en särskild volym redovisa de utförda beräkningarna av inflationens och räntebeskattningens inverkan på förmö- genhetsfördelningen i Sverige med en kommentar av Rolf-Erik Roman. Med det är utredningens arbete avslutat. De av utredningen beställda specialstudiema publiceras som bilagor i två volymer. Bilagoma är

1. Inflationsredovisning — en jämförelse mellan modeller av Rolf Rund- felt,

2. Avskaffad inkomstbeskattning av rörelser och jordbruk ett komplement till andra skattereformer? av Erik Haglund, Civilrättsliga problem vid lån av realkaraktär av Per Pettersson, Realräntans nivå vid real beskattning av Ingemar Hansson, Garantiregler vid reala lån av Ingemar Hansson och Effekterna på fastighetspriser m. ni. av en övergång till real beskattning av Ingemar Hansson.

FTW—"PS"

För innehållet i bilagorna ansvarar författarna själva. I vilken utsträckning utredningen stöder sig på dessa anges i betänkandet. Studien i bilaga 2 beställdes av utredningen som underlag för ett förenklingsaltemativ på ett stadium i arbetet då det föreföll som en real företagsbeskattning skulle bli tekniskt relativt komplicerad. Glädjande nog visade det sig senare vara möjligt att finna enklare lösningar av den reala företagsbeskattningens problem. Utredningen har därför inte känt behov av att utarbeta några alternativa lösningar till sitt huvudförslag på företagsbeskattningens område. Utredning— en anser emellertid trots detta att ämnet för Erik Haglunds studier har ett betydande självständigt intresse för den fortsatta skattepolitiska debatten.

Utredningen har den 13 april 1981 avgivit yttrande över riksskatteverkets betänkande Kontroll av räntor (november 1980) och den 13 november 1981 avgivit yttrande över underhållsfondsutredningens delbetänkande Hyresgäst- inflytande på målning och tapetsering (SOU 1981:47).

Utredningens uppgift har enligt direktiven varit att principiellt belysa möjligheterna att införa en real inkomstbeskattning i Sverige. För att ge diskussionen erforderlig konkretion har utredningen dels utarbetat förslag till lagtext i de centrala delarna, dels behandlat hur övergången kan ske. Det har medfört att en viss tidpunkt har måst väljas av utredningen för en tänkt övergång till real beskattning som utgångspunkt för de beräkningar som utredningen ansett erforderligt att göra. Den valda tidpunkten är den 1 januari 1984. Effekterna blir inte principiellt annorlunda om man väljer en annan tidpunkt.

En del av de beräkningar utredningen gjort avser framtida förhållanden. Utredningen har då i allmänhet arbetat med förutsättningen av en framtida årlig inflationstakt på 10 %, vilket ungefär motsvarar den inflationstakt som rått i Sverige under ett antal år. Ett antagande om den framtida inflationstak- ten har varit nödvändigt av beräkningstekniska skäl. Inflationsantagandet utgör självfallet inte någon prognos från utredningens sida.

Utredningen har hållit sammanlagt 36 sammanträden under 45 dagar.

Stockholm i september 1982

Gustaf Lindencrona

Förkortningar

Sammanfattning

3.3

3.4

Utred ni ngsu ppdra get

Vad är real beskattning och reala lån?

Inflationen beskattningen och förmögenhetsjördelningen . Inledning . . . . . . . Tillvägagångssätt vid beräkning av inflationsvinster m.m. 3.2.1 Realränta och realamorten'ng 3.2.2 Räntebidrag och inflation . . . 3.2.3 Hushållsbeskattning och inflation

3. 2. 3. 1 Ränteutgifter och ränteinkomster .

3. 2. 3. 2 Ränteutgifter och schablonintäkter av Villafas-

tigheter . . . . . 3. 2. 3. 3 Ränteutgifter och realisationsvinster . 3.2.3.4 Ränteinkomster och ränteutgifter i kombina- tion . .

Förmögenhetsomflyttningar på grund av inflation och skattereg- lerm. m. —makronivå . . 3.3.1 Beräkningar grundade på SCB:s inkomstfördelningsun-

dersökningar .

3. 3. 1. ] SCB:sgrundmaterial . . . .

3.3.1 2 SCB:s beräkningar för utredningen .

3.3.l.3 Resultat på grundval av SCB:s material . 3.3.2 Beräkningar grundade på RRV:s taxeringsstatistiska

undersökningar . .

3. 3. 2. ] RRV. s grundmaterial . .

3. 3. 2. 2 RRV. s beräkningar för utredningen

3.3.2.3 Resultat på grundval av RRV:s material . 3.3.3 Jämförelse mellan SCB:s och RRV:s beräkningsresul- tat F örmögenhetsomflyttningar på grund av inflation och skattereg- ler m. m. mikronivå

13 15

59

67

71 71 71 71 72 75 75

76 79

82 83 83 83 84 85 98 98 99 100 104

106

4.2

5.2

Real beskattning i andra länder Real beskattning 1 Sydamerika . . . 4.1.1 Relevansen av de sydamerikanska erfarenheterna 4.1.2 Allmänna drag 1 den sydamerikanska utvecklingen 4.1.3 Utvecklingen i Brasilien Införande av real beskattning på Island 4.2.1 Bakgrunden . . . . 4 2. 1.1 Införandet av real beskattning 4.2.1.2 Övergången till indexlån 4.2.2 Företagsbeskattningen . . . 4.2.2.1 Grundläggande principer 4.2.2.2 Avskrivningsbara tillgångar 4.2.2.3 Kapitalvinster 4.2.2.4 Räntor och kursvinster . . . 4.2.2.5 Beräkning av prisändnngsvinst och prisänd- ringsförlust 4226 Extra avskrivning 4.2.2.7 Förlustavdrag . . . . 4.2.2.8 Redovisning och beskattning 4.2.2.9 Utgivandet av fondaktier 4.2.2.10 Några exempel 4.2.3 Hushållsbeskattningen . . 4.2.3.l Grundläggande principer 4 2. 3. 2 Räntor . . 4. 2. 3. 3 Kapitalvinster 4. 2. 3. 4 Räntefördelningen mellan hushållssektom och företagssektom 4.2.4 Avslutande synpunkter

Real beskattning av hushållssektorn Allmänna principer . . . . . . 5.1.1 Den svenska inkomstbeskattningen - ett nominalistiskt system med reala inslag . . 5.1.2 Konsekvent nominalistisk eller real beskattning? 5.1.3 Generalitet . . . . 5.1.4 Enkelhet 1 beskattningen . . 5.1.5 Sambandet mellan kapitalinkomstbeskattning och kapi- talvinstbeskattning 5. 1.6 Realisationskriteriet 5.1.7 Inflationsneutral beskattning Beskattningen av fordringar och skulder 5.2.1 Gällande rätt 5. 2.1. 1 Nuvarande beskattning av fordringar och skul- der . . 5.2.1. 2 Effekten av gällande skatteprinciper för reallå- nens del . . 5.2.2 Real beskattning av fordringar och skulder 52.21 Den löpande beskattningen

115 115 115 115 118 120 120 120 120 122 122 122 123 124

124 126 127 127 127 128 129 129 129 130

130 131

133 133

133 134 136 137

138 139 140 140 140

140 142

143 143

5.3

5.4.

5.5

5.6

5.7 5.8

5.222 Principer för uppdelning av den nominella rän- tan . . . . . . . . 5.2.2.3 Kapitalvinstbeskattningen 5.2.2.4 Underskottsavdrag 5.2.2.5 Inlösen och avyttring 5.2.2.6 Indexfrågor 5.2.3 Beskattningen av reallån 5.2.4 Beskattningen av indexlån 5.2.5 Beskattningen av penninglån 5. 2. 5 1 Schablonmetoder 5. 2. 5. 2 Hofstra . . 5. 2. 5. 3 Tekniska möjligheter till real beskattning av penninglån . . . . . . 5. 2. 5. 4 Fordringar och skulder med positiv realränta 5.2.5.5. Beräkning av inflationskompensationen när fordran ej förvärvats till pari . . . 5.2.5.6 Fordringar och skulder med negativ realränta 5.2.5.7 Stigande penningvärde BeskaLningen av aktier 5.3.1 Gällande rätt . 5. 3. 2 Real beskattning och aktiemarknaden 5.3.3. Utdelning som nominell ränta 5.3.4 Utdelning som realränta Beskattningen av egnahem 5.4.1 Gällande rätt . . . . 5.4.2 Schablonbeskattning av villor . 5.4.3 Underlaget för schablonberäkningen 5.4.4 Intäktsschablonens nivå 5.4.5 Realisationsvinstbeskattningen 5.4.6 Ändrat omräkningstal Beskattningen av bostadsrätter 5.5.1 Gällande rätt . . . . . 5. 5. 2 Den löpande beskattningen av medlem och förening 5.5.3 Kapitalvinstbeskattningen Beskattningen av övrig lös egendom 5. 6.1 Gällande rätt . . . . 5.6.2. Den löpande beskattningen 5. 6. 3 Kapitalvinstbeskattningen . . Underskott 1 inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet Förenklingsmöjligheter . . . . . . . . 5.8.1 Förenklingar av skattesystemet genom införande av real beskattning . 5.8.2 Ytterligare förenklingsmöjligheter

Real beskattning av företagssektorn

Allmänna principer . . . . . .

6.1.1 Syftet med real beskattning av företagssektom . . 6.1.2 Grundläggande metodproblem vid real företagsbeskatt- ning . . . .

6.1.3 Redovisning och beskattning

144 145 147 148 148 151 154 156 156 157

158 159

162 162 166 167 167 167 172 174 176 176 178 180 181 182 183 183 183 184 185 185 185 185 186 186 187

187 188

191 191 191

193 196

6.2.

6.3

6.4 6.5 6.6 6.7

6.8

7.1 7.2 7.3 7.4 7.5 7.6 7.7

9.2 10 10.1 10.2.

10.3

6.1.4 Uppskov med beskattningen eller definitiv skattefrihet 6.1.5 Olika sätt att behandla inflationsvinster och inflations- förluster på skulder och fordringar

6.1.6 Företagssektom och hushållssektom . . . .

6.1.7 Penningvärdekonigerat anskaffningsvärde eller återan- skaffningsvärde . . . . . .

6.1.8 Obligatorisk eller frivillig inflationsjustering

Utländska utredningar om real företagsbeskattning

6.2.1 Hofstra Nederländerna

6.2.2 Matthews Australien

6. 2. 3 Gabbay - Israel . . . . .

6. 2. 4 Inflationsredovisningskommissionen— Finland

Beräkning av inflationsavdrag och reala värdeminskningsav-

drag . . . . .

6.3.1 Varulager . 6.3.2 Maskiner och inventarier

6.3.3 Byggnader 6.3.4 Övriga tillgångar

6. 3. 5 Brutet räkenskapsår

Förlustavdrag . .

Särskilda skattesubjekt

Real utskiftningsbeskattning . .

Real beskattning av hushållssektom och nominalistisk beskatt-

ning av företagssektom Några räkneexempel

Internationellt skatterättsliga problem vid real beskattning Dubbelbeskattningsavtal och intern skatterätt

Fordringar och skulder . . .

Fordringar och skulderi koncemförhållanden . . Real beskattning av räntor och internationella kapitalrörelser Aktier

Bostäder . .

Företagsbeskattningen

Val av index

Resursallokering vid real beskattning Hushållens val mellan olika placeringsfonner 9.1.1 Inflation effektiv skatt

9.1.2 Effekter av belåning . . . . Real beskattning och företagens investeringar

Kreditmarknaden vid real beskattning och real finansiering Inledning . . . .

Allmänt om ett realt systems effekter på kreditpolitiken och kreditmarknaden . . Omläggning av befintliga penninglån till reallån

10.3.1 Lagstadgad rätt till omläggning

198

199 200

202 203 205 205 208 21 1 212

215 215 218 222 226 226 226 227 228

228 230

237 237 237 241 242 244 244 245

247

251 251 251 255 260

263 263

264 269 269

10.31] Behövs lagstadgad rätt till omläggning? . 10.3.1.2 Vilka befintliga penninglån bör omfattas av lagstadgad rätt till omläggning? 10.3. 1.3 Kreditpolitiska åtgärder . 10.3.1 .4 Säkerheter för lån som lagts om till reallån 10.3.1.5 Omfattningen av lån som får läggas om med stöd av lagen om omläggning av lån 10.3.2 Lån som bör få kunna läggas om till reallån med stöd av kreditpolitiska åtgärder och statlig garanti för skuldök- ningen 10. 3. 3 Övriga lån 10. 3. 4 Sammanfattning . . . . . 10.4 Ränte- och amorteringsvillkor vid omläggning av gamla lån till reallån . . . 10. 4. 1 Allmänna räntevillkor vid omläggning till reallån 10. 4. 2 Garanterade räntor och amorteringstider för bottenlån och bostadslån som läggs om till reallån . 10. 4. 3 Ränte- och amorteringsvillkor för' övriga inteckningslån från den organiserade kreditmarknaden som läggs om till reallån 10. 4. 4 Sammanfattning . . . . 10.5 Kreditpolitisk behandling av nya reallån 10.6 Kreditriskprövningen i ett realt system 10.7 Övriga kreditpolitiska åtgärder

1 1 Real bostadsfinansiering i det framtida beståndet 1 1.1 Allmänt om real bostadsfinansiering 11. 1. 1 Real bostadsfinansiering- en kortfattad beskrivning 11. 1.2 Vad innebär reallån? . . . 11. 1.3 Olika metoder för utjämning av kapitalutgifter över tiden 11. 1. 4 Sambandet mellan real beskattning och real bostadsfi- nansiering . . . . . 11.2 Utformning av lånevillkoren vid real bostadsfinansiering 1 1 .2. 1 Grundläggande krav på ett system med real bostadsfinan- siering . . 1 1.2.2 Finansiering av det periodiska underhållet 1 1.2 3 Amorteringstider för reala bostadslån . . 11. 2. 4 Räntesatser för reallån t1ll bostadsfastrghetermed statliga lån . . 11. 2. 5 lånevillkor 1 ett realt system för bostadsfastigheter med statliga lån . . . 11.2 6 Problemet med s.k. omvänd kostnadssplittring . 1 1.2.7 Modifieringar' 1 ett system med real bostadsfinansiering 11.3 Jämförelser mellan real bostadsfinansiering och nuvarande system . . 1 1.3.1 Egnahem med statliga lån 1 1.3.2 Hyreslägenheter med statliga län 1 1.3.3 Egnahem utan statliga lån

269

270 271 272

273

274 275 275

276 276

277

278 279 281 282 284

285 285 285 286

298

301 302

302 302 304

309

311 316 317

319 319 329 337

SOU 198211 11. 3. 4 Hyreslägenheter utan statliga lån . . . . 342 l 1. 4 Bostadspolitiska konsekvenser av en övergång till real bostads- finansiering 1 det framtida beståndet . . . . . . 345 11.4.1 Kostnadsneutralitet mellan olika upplåtelseformer vid real bostadsfinansiering' 1 det framtida beståndet . . 345 1 1.4.2 Hushållens boendekostnader vid real bostadsfinansiering i det framtida beståndet . . . . . 347 11.4. 3 Bostadsbyggande vid real bostadsfinansering . . . 348 1 1.431 Effekter på byggandet av egnahem . . . . 350 11.432 Effekter på byggandet av hyresfastigheter . 350 ] 1.4.3.3 Effekter på byggandet av bostadsrättsfastighe- ter . . . . 351 1 1 .4. 3. 4 Sammanfattning av effekter på byggandet . 351 12 Real bostadsfinansiering i det befintliga beståndet . . . . 353 12.1 Allmänt om real bostadsfinansiering i det befintliga beståndet 353 12.1.1 Sambandet mellan real beskattning och real bostadsfi-

nansiering . 353 12.1. 2 Frivillighet för låntagarna vid omläggning till real bostadsfinansiering . . . . . . 353 12.2 Utformning av lånevillkoren vid omläggning av lån till det befintliga bostadsbeståndet till reallån . . 355 12.2.1 Grundläggande krav på lånevillkor för det befintliga beståndet 1 ett system med real bostadsfinansiering . 355 12.2.2 Utformning av amorteringsvillkor vid omläggning till reallån . . . . . . . . . 355 12. 2. 3 Utformning av räntevillkor vid omläggning till reallån 356 12.2.4 Lånevillkor för bostäder utan statliga lån . . . . 362 12.2.5 Effekter för nyblivna ägare av äldre egnahem . . . 365 12.2.6 Modifieringar av hänsyn till utvecklingen av fastighets- priser och löner . . . . . . . . . . 368 12.3 Jämförelser mellan real bostadsfinansiering och nuvarande system . . . . . . . . . . . . 368 12. 3. ] Egnahem med statliga lån . . . . . . . . . . 369 12. 3. 2 Hyreslägenheter med statliga lån . . . . . . . 369 12. 3. 3 Egnahem utan statliga lån . . . . . 419

12. 3. 4 Sammanfattning av förstaårseffekter på boendekostna- der och kapitalutgifter av att införa real bostadsfinansie-

ring — 437 12.4 Effekter på fastighetspriser vid en övergång till real beskattning och real bostadsfinansiering . . . 444 12.4.1 Beräknade priseffekter vid en övergång till real beskatt- ning och real bostadsfinansiering . . . . . . . 444 12. 4. 2 Priseffekter vid alternativt inflationsantagande . . 446 12. 4. 3 Betydelsen av regel om reducerade kapitalutgifter vid ogynnsam utveckling av fastighetspriser . . . . . 447

12.4.4 Effekterav prisfallet . . . . . . . . . . . . 448

13 Cr'vilra'ttsliga regler . . . . . . . . . . . . . 451 13.1 Bokföring av anläggningstillgångar . . . . . . . . . 451 13.2 Säkerhetsrättsliga frågor . . . . . . . . . . . . . 453 14 Statsf nansiella aspekter . . . . . . . . . . . . . 459 14.1 Inledning . . . . . 459 14. 2 Förändringar av skatteintäkter vid införande av real beskatt- ning . . . . . . . . . . . . . . 461 14.2.1 Hushållsbeskattning . . . . . . . . . . . . 461 14.2.2 Företagsbeskattning . . . . . . . . . . . . 462 14.221 ”Egentliga” företag . . . . . 463 14 2. 2.2 Banker och andra finansiella företag . . . 464 14. 2. 2. 3 Enskilda jordbrukare . . . 465 14. 2. 2.4 Sammanfattning beträffande företagssektom 466 14.3 Räntebidragsanslaget vid real bostadsfinansiering . . . 466 14.4 Budgetförstärkning vid övergång till real beskattning och real bostadsfinansiering . . . . . . . . . . . . . . . 470 14.4.1 Val av jämförelseår . . . . . . . . 470 14.4. 2 Antaganden till grund för beräkningarna . . . . . 470 14.4. 2.1 Inflationsantaganden . . . . 470 14.4. 2. 2 Reala förändringar aren 1979—1984 . . . 471 14. 4. 2. 3 Räntebidrag . . . . . . . . 471 14.4. 2.4 Avdragsräntor under annan fastighet . . 471 14. 4. 2. 5 Realisationsvinstbeskattning och villabeskatt— ning . . . . . . . . . . 472 14.4. 2. 6 Marginalskättesatser . . . . . . . . 473 14.4.3 Resultat av beräkningarna . . . . . . . . . . 473 15 Övergångsbestämmelser . . . . . . . . . . . 485 15.1 Övergångsbestämmelser vid omedelbar övergång . . . . 485 15.1.1 Omläggningen av skattereglerna . . . . . . . . 485 15.1.2 Anstånd med skatt . . . . . . . . . . . . 487 15.1 2.1 Utgångspunkter . . . . . . . 487 15. 1.2 2 Underlaget för anståndsbeloppet . . 488 15. l ..2 3 Beräkning av anståndsbelopp och spärrbe- lopp . . . . . . . . 490 15.1..2 4 Inbetalning av anståndsbeloppet . . . . 491 15. 1. 2. 5 Administration . . . . . 492 15.1.2.6 Räkneexempel med skatteanstånd . . . . 493 15.2 Successiv övergång . . . . . . . . . . . . . . . 496 15. 2.1 Omedelbar eller successiv övergång . . . . . 496 15. 2.2 Inflationen presumeras vara en successivt ökande kvot- del av den verkliga . . . . . . . . . 496 15. 2. 3 Omedelbar real beskattning av reallån och successivt införande 1 övrigt av real beskattning . . . . . . 498

16 Rea/beskattning, reallån och inflation . . . . . . . . 501

12 Innehåll sou 1982:1 Författnings/örslag och kommentarer . . 505 1 Förslag till lag om ändring' 1 kommunalskattelagen (1928. 370) 505 2 Förslag till lag om omläggning av lån . . 555 3 Förslag till lag om särskilt anstånd med betalning av skatt 557 Kommentar till lagtextförslaget 559 1 Kommunalskattelagen 559 2 Lagen om omläggning av lån . . 567 3 Lagen om särskilt anstånd med betalning av skatt 569 Tabellbilaga till kapitel 11 . . . 573 1 Låne- och skattevillkor vid real bostadsfinansiering 573 2 Låne- och skattevillkor vid nuvarande bostadsfinansieringssys- tem....................574

3 Boendekostnader vid real bostadsfinansiering resp. vid nuvaran- de system . . . . 575

4 Förmögenhetsutvecklingen för fastighetsägare och boende vid real bostadsfinansiering resp. vid nuvarande system . 577

5 Skatte- och subventionseffekter vid real bostadsfinansiering resp. vid nuvarande system 579 Förteckning över tabeller 582 Tabeller 583 Tabellbilagor till kapitel 12 615 1 Presentation av tabellbilagoma . . . 615 2 Låne- och skattevillkor vid real bostadsfinansiering 617 3 Iåne- och skattevillkor vid nuvarande bostadsfinansieringssys- tern....................619 4 Boendekostnader och subventioner vid real bostadsfinansiering resp. vid nuvarande system . . . . . . . . 621 5 Boendekostnader vid real bostadsfinansiering resp. vid nuvaran- de system . . . 628

6. Förmögenhetsutvecklingen för fastighetsägare vid real bostads- finansiering resp. vid nuvarande system . . . 632

7 Skatte- och subventionseffekter vid real bostadsfinansiering resp. vid nuvarande system . . . 636 8 Relativt sent förvärvade egnahem utan statliga län 638 9 Utfall vid tre alternativa system för garanterade räntesatser för statligt belånade hyreslägenheter 641 Förteckning' över tabeller . . . 644 Tabellbilaga 1 Hyreslägenheter med statliga lån 649 Tabellbilaga 2 Egnahem med statliga län 686 Tabellbilaga 3 Egnahem utan statliga lån . . 719

Tabellbilaga 4 Egnahem utan statliga lån. Färdigställda 1958, 1968 och 1978, köpta 1975— 1983 . . . 754 Tabellbilaga 5 Hyreslägenheter med statliga lån. Förstaårseffekt 766 Tabellbilaga 6 Egnahem med statliga lån. Förstaårseffekt 774

Förkortnmgar

AGL Lag (19411416) om arvsskatt och gåvoskatt FIFO First in — first out KL Kommunalskattelag (1928z370) KPI Konsumentprisindex

LIFO Last in - first out

LKM Lag (1974:922) om kreditpolitiska medel NIler. Nya isländska kronor

RegR Regeringsrätten

RRK Rättsfallsreferat från regeringsrätten och kammarrätten RRV Riksrevisionsverket RSV Riksskatteverket RÅ Regeringsrättens årsbok SCB Statistiska centralbyrån SFS Svensk författningssamling SOU Statens offentliga utredningar

:* ' _- ». . iMa-mwewt : **1 ".::-eating.” f-te-uimtmtrmtitu % rather-tr intill-t ”ltt-fits låg rimmat-112 ”weir: eur" .mteuthitakw: ' 'Sfrt . Mmmicrrtatr:HMJi'w4tir1-1»,. tr l"'. .' 4. - "_j tili ' 3314"! . Wim tillställt; 11:an .". . ' " » " ' FF." '. ..._ -'. mé . . | _

#Mn-imwwurtmtttnlm -'

M?” till' M Wm'm ngqm 'tlthii-v

"antennuttaimrtauturtttuttugheuam 1.11 lib-raw , Eberlein-män ”Mull-tft wd"f13;' » * . Skum MMEWMWHMI' 1111 titel lin.»14:11?rrmntitrltsi thmwn . ».: -,. .»"ettt: . , . :. a' nan.—trut hmmmätrmat . . till.. .'. .. 111" 111341! mm Mhr; trim-"511 ämm-935 amfetamin 1811 »' mäkthMmmmrv-w ». _. _ '-. _ _ _ . "ett ITTEIEIHW ;Hmmuitwtmtlefm . '. w -' intim WHMHIWM' : ' . '. in.» .TtlbslltermJ'ä-nlim'mhtmmtin- ' ' rit 'Wlliibita' åmmwgalllnäirl'tw retail ratt—'

glimtar-nm ”»l'lhi Mtwwhmwwm _l; trauma-Mamman tetsa—tm -.m

Sammanfattning

Vad är real beskattning och reala lån? (kap. 2)

1 den internationella debatten om skatter och inflation är det tre typer av problem som brukar diskuteras, nämligen:

l. Skatteskaloma vid en progressiv beskattning.

2. Definitionen av skatteunderlaget.

3. Effekten av att uppbörd av skatt sker under en annan tidsrymd än den för vilken skatten beräknas.

Utredningens uppgift är enligt direktiven begränsad till den andra typen av problem, de som sammanhänger med definitionen av skatteunderlaget, närmare bestämt de som uppkommer inom inkomstbeskattningens ram. Vid real inkomstbeskattning hänförs alla intäkter och kostnader med användandet av ett officiellt index, som mäter penningvärdets förändringar, till beskatt- ningsårets penningvärde. Vid nominalistisk inkomstbeskattning beaktas inte penningvärdets förändringar. [ den mån som såväl intäkter som kostnader redan är hänförliga till beskattningsåret föreligger således inte någon skillnad mellan nominalistisk och real beskattning. Det gäller den beloppsmässigt dominerande delen av den svenska inkomstbeskattningen, beskattningen av tjänsteinkomster.

Syftet med att införa real beskattning är enligt utredningens uppfattning trefaldigt.

1. Att eliminera den fördelningspolitiskt orimliga förmögenhetsomflyttning som kombinationen av inflation och nominalistisk beskattning medför.

2. Att åstadkomma en bättre allokering av investeringarna.

3. Att möjliggöra införandet av reallån i stor utsträckning.

Inflationen förorsakar årligen en enorm förmögenhetsomfördelning från långivare (sparare) till låntagare. Genom höga nominella räntor kompenserar låntagarna långivarna för inflationen. Den nominella räntan är således till större delen endast en kompensation från låntagare till långivare för inflationen. Genom att hela den nominella räntan är skattepliktig resp. avdragsgill beskattas långivaren och medges låntagaren avdrag för vad som realt sett är en amortering av själva lånet, inte en kreditkostnad. Det är således beskattningen som åstadkommer att långivarna lider förluster och låntagarna gör vinster. Dessa uppgår till mycket stora belopp.

Den nominalistiska inkomstbeskattningen medför också en snedvridning

av valet mellan olika placeringsaltemativ. Ändrad inflationstakt medför ändrad lönsamhet före och efter skatt för olika placeringsaltemativ, vilket medför en betydande ineffektivitet i den svenska ekonomin.

I likhet med värdesäkringskommittén, vars betänkande Indexlån (SOU 196411 och 2) i betydande utsträckning legat till grund för utredningens arbete, skiljer utredningen på penninglån, indexlån och reallån. De definieras av utredningen på följande sätt:

Penninglån = ett län där lånebeloppet bestämts i svenska kronor eller annat lands valuta.

Indexlån = varje form av lån där lånebeloppets storlek gjorts beroende av något slags index.

Reallån : ett lån, där lånebeloppets storlek utan begränsningar anknutits till ett enda officiellt index, vilket index också används vid beskattningen. Reallån är således ett slags indexlån.

I svensk praxis har indextillägget vid inlösen av indexlån jämställts med ränta. När indextillägget beskattas som ränta uppnås inte den värdesäkring som är syftet med indexlån. Någon indexlånemarknad har bl. a. därför inte heller utvecklats.

Av framställningstekniska skäl har i utredningen hushållssektom och företagssektorn behandlats var för sig. Till hushållssektom hänförs inkomst- slagen kapital, tillfällig förvärvsverksamhet samt annan fastighet vad beträffar schablontaxerade fastigheter. Företagssektom omfattar inkomstlagen rörelse och jordbruksfastighet samt annan fastighet, då det ej är fråga om schablon- taxerad fastighet.

Inflationen, beskattningen och förmögenhetsfördelningen (kap. 3)

Under 1970-talet skedde stora omfördelningar av förmögenheter från netto- sparare och det allmänna till nettolåntagare. I kap. 3 görs ett försök att med hjälp av beräkningar utförda av SCB och RRV ange storleksordningen på dessa förmögenhetsomfördelningar för olika kategorier inom hushållssektom. Egnahemsägare med stora lån var en utpräglad vinnargrupp. I kap. 3 redovisas räkneexempel för att belysa hur stora vinsterna på fastighetslån kunde bli under 1970-talet för individuella egnahemsägare vid genomsnittlig industri- tjänstemannalön och genomsnittliga Villapriser.

Som framgår av tabeller i kap. 3 är överensstämmelsen någorlunda god mellan SCB:s och RRV:s resultat för år 1979. Den totala andelen vinnare (samtliga socioekonomiska grupper) var år 1979 30 % resp. 33 % enligt SCB resp. RRV. Förmögenhetsöverföringen till vinnarna var år 1979 18,7 miljarder enligt både SCB och RRV, vilket utslaget per individ betydde 10 200 kr. resp. 9 200 kr. lnflationsförlusten för förlorarna var år 1979 7,9 miljarder resp. 7,1 miljarder enligt SCB resp. RRV.

Det brukar sägas att inflationen årligen omfördelar ett antal miljarder kr. från sparare till låntagare. En mer korrekt beskrivning är att inflationen, skattesystemet och räntebidragen inom bostadsfinansieringssystemet i kom- bination leder till en förmögenhetsöverföring från sparare och det allmänna till låntagare. Det allmänna (indirekt skattebetalarna) står för en större del av förlusterna till låntagarna inom hushållssektom än spararna inom hushålls-

sektorn.

Jämförelsenorrnen vid utsortering av vinnare och förlorare är realränta 0 på finansiella tillgångar och skulder. Ingen hänsyn har tagits till inflationens urholkning av avskrivningsunderlag och underlag för värdeminskningsavdrag för personer med företagarinkomster. Detta betyder att underlaget för beräkning av inflationsvinster/förluster för personer med företagarinkomster har varit ofullständigt och att uppgifterna avseende främst jordbrukare och företagare är något missvisande.

Av tabellen nedan framgår egnahemsägares vinster på inflationen under 1970-talet under vissa förutsättningar som redovisas närmare i kap. 3. Räkneexemplen avser gruppbyggda småhus med statliga lån, med ungefär genomsnittliga produktionskostnader och med ägare som har genomsnittliga industritjänstemannalöner. I tabellerna redovisas enbart inflationsvinster på bottenlån och statliga bostadslån. Eventuella vinster på topplån har således inte medtagits. I tabellen nedan anges inflationsvinstema dels i kronor, 1982 års penning- värde (som antas motsvara KPI: 121 med år 1980 som basår), dels i procent av låneunderlaget mätt i fast penningvärde.

Fastighetens Ackumulerad Ackumulerad lnflations- ålder i dec. inflations- inflations- vinst per 1979, antal år vinst, kr. vinst, % år, kr.

1 27 300 7,08 27 300 2 44 800 11,64 22 400 3 75 300 19,57 25 100 4 95 400 24,78 21 350 5 106 900 27,76 21 400

6 107 800 28,00 17 950 7 120 500 31,28 17 200 8 116 900 30,37 14 600 9 122 800 31,89 13 600 10 129 200 33,56 12 900

Real beskattning i andra länder (kap. 4) Sydamerika

Trots olikheterna i ekonomiska, politiska och sociala förhållanden och inflationstakt mellan Sverige och de sydamerikanska länderna har erfarenhe- terna där ändå ett intresse genom att samtliga sydamerikanska stater vidtagit åtgärder för att anpassa sitt skattesystem till inflationen. Denna anpassning har varit en kontinuerlig process som medfört att i en del stater ett praktiskt taget fullständigt system för inflationsanpassning genomförts. Så har exem- pelvis skett i Brasilien.

Staterna i Sydamerika har i allmänhet börjat med att genomföra partiella reformer för att förhindra att skenvinster på icke-monetära tillgångar blir föremål för företagsbeskattning. Med skenvinst avses skillnaden mellan det vid försäljningen av en tillgång rådande indexuppräknade anskaffningsvärdet

och det historiska anskaffningsvärdet. Syftet var att företagen skulle kunna upprätthålla sin fysiska kapacitet ograverad.

Om kostnadsräntor är fullt avdragsgilla medför emellertid metoder, som innebär att företagen skall ges möjlighet att upprätthålla sin fysiska kapacitet, att företagen kan göra verkliga vinster på inflationen. Det sker till den del företagen är finansierade med skulder i fasta nominella belopp, vars reala värde minskar genom inflationen. Ju mer omfattande åtgärder som infördes för att förhindra beskattning av skenvinster, desto mer betänkligt syntes det vara att inte också beakta de vinster företagen gjorde vid finansiering med främmande kapital. Genom de system för fullständig real företagsbeskattning som införts i Brasilien och Chile har man såväl eliminerat beskattningen av skenvinster som beaktat de verkliga vinster företagen gör på skulderna. Steget från ett partiellt system till ett i princip fullständigt system har dock inte tagits på en gång. Man har gått vägen via en mellanform. som innebär att företagen gavs kompensation för inflationen genom ett avdrag som motsvarade inflationen multiplicerad med företagets egna kapital. Denna form medförde en betydande förenkling eftersom man då kunde avstå från korrigeringar av de enskilda tillgångamas värde. Metoden medförde emellertid en felaktig periodisering av den reala vinsten. Vid de fullständiga systemen för real företagsbeskattning, som sedermera införts, har man fått använda mer komplicerade metoder med syfte att såväl förhindra beskattning av skenvin- ster som att till beskattning uppta den verkliga vinst företagen gjort på sina skulder genom inflationen.

Island

Av de utländska erfarenheterna tilldrar sig de isländska ett särskilt intresse. På Island har en i princip fullständig real beskattning nyligen införts (fr. o. m. inkomståret 1979 utom beträffande privatpersoners ränteinkomster och ränteutgifter, där reglerna trädde i kraft först ett år senare.) Samtidigt har fullständig indexering införts för alla långa krediter.

Inflationen har länge varit ett problem på Island, men den accelererade inte förrän år 1972. Under perioden 1960—1972 var den nominella räntesatsen på bankräkningar i genomsnitt 6.7 %. Realräntesatsen för bankernas totala inlåning var då —3,8 %. När inflationen accelererade år 1972 sjönk realrän- tesatserna kraftigt, vilket snart medförde allvarliga problem. Sparandet minskade, efterfrågan på lån ökade och hårda kreditrestriktioner måste införas.

Den nuvarande räntepolitiken lanserades år 1979. För långa krediter tillämpas fullständig indexering. Det index som tillämpas är en kombination av byggnadskostnadsindex och levnadskostnadsindex. För medellånga och korta krediter tillämpas ett system med grundränta plus prisändringsfaktor. Låntagama har rätt att begära att prisändringsfaktordelen av räntan läggs till kapitalet. För mycket korta krediter (mindre än tre månader), checkräknings- överdrag o. d., används en rent nominell räntesats. Lån kan också upptas i utländsk valuta, vanligen dollar.

Inom företagssektom syftar de isländska reglerna för real beskattning till att säkra ett före skatt oförändrat realt värde hos det egna kapitalet. I detta syfte uppräknas avskrivningsbara tillgångars anskaffningsvärde årligen med ett officiellt index (byggnadskostnadsindex). Den uppräknade anskaffningskost-

naden avskrivs sedan enligt plan. Avyttras en tillgång upptas försäljningspriset minus det indexuppräknade anskaffningsvärdet som skattepliktig intäkt sedan avskrivningarna återförts. Inom företagssektom är alla kapitalvinster skatte- pliktiga.

Om införandet av indexjusterade avskrivningar är den ena hömpelaren i det isländska skattesystemet, är reglerna för beräkning av prisändringsvinst resp. -förlust den andra. Huvudprincipen är att inflationens inverkan på nettot av vissa tillgångar och skulder årligen beaktas. Beträffande tillgångarna görs i första hand en distinktion mellan sådana tillgångar som typiskt stigeri pris vid inflation (som aktier) och sådana som inte gör det (som ett banktillgodoha- vande). De senare ingår i underlaget för beräkningen av prisändringsvinst och prisändringsförlust liksom varulagret. Underlaget för beräkningen av infla- tionsjusteringen utgörs således av monetära tillgångar plus varulager minus skulder. lnflationsjusteringen sker sedan med samma officiella index som används för uppräkning av de avskrivningsbara tillgångarnas anskaffningsvär- de. Beräkningen innebär att underlaget vid räkenskapsårets början multipli- ceras med årets inflation. Är underlaget positivt, dvs. om de monetära tillgångarna plus varulagret överstiger skulderna, medges avdrag för prisänd- ringsförlust. Är underlaget däremot negativt, dvs. skulderna större än de monetära tillgångarna plus varulagret, uppkommer en prisstegringsvinst.

Den isländska metoden att uppta prisändringsvinster till beskattning innebär således att till beskattning årligen upptas en intäkt som inte är realiserad. De negativa effekter ur likviditetssynvinkel som det kan medföra har man sökt motverka genom rätten till en s. k. extra avskrivning med ett belopp som motsvarar 40 % av prisstegringsvinsten. Avdraget är tekniskt sett en tidigarelagd avskrivning, som läggs till de kumulativa avskrivningarna av de tillgångar man valt ut. Avskrivningsunderlaget påverkas således ej, endast det restvärde som återstår att avskriva.

Inom hushållssektom har reglerna förenklats avsevärt för att underlätta den praktiska hanteringen. Alla intäktsräntor är skattefria. Motiveringen är att man anser att räntorna i stort sett motsvarar inflationen. Räntor och kursförluster på lån är inte avdragsgilla. Ett undantag gäller emellertid om lånet upptagits för förvärv av ett eget hem. Avdrag medges då upp till ett belopp av 36 250 nya isländska kronor (72 500 för äkta makar). Effekten av det medgivna avdraget för räntor på egnahemslån minskas dock avsevärt av det förhållandet att i stället för andra avdrag ett schablonmässigt beräknat avdrag på 10% av löneintäkter kan medges. För skattskyldiga som har ränteavdrag som understiger detta belopp är det normalt lönsamt att yrka schablonavdrag i stället för ränteavdrag.

Real beskattning av hushållssektom (kap. 5)

Allmänna principer

Den svenska inkomstbeskattningen är i princip nominalistisk. Den har dock med tiden fått en del reala inslag. Vid införandet av den eviga realisations— . vinstbeskattningen av fastigheter år 1968 infördes en real beräkning av den skattepliktiga vinsten. Efter 1953 års villabeskattningsreforrn beräknas intäk-

ten av en- och tvåfamiljsfastigheter schablonmässigt som en viss procentsats av fastighetens taxeringsvärde. Eftersom fastigheter i princip omtaxeras vart femte år kom intäkten således att beräknas enligt reala principer.

Blandningen av reala och nominalistiska element har bidragit till den av skattesystemet förorsakade förrnögenhetsomfördelningen vid inflation. Ett införande av ett konsekvent nominalistiskt system är dock ingen lösning. Endast vid en konsekvent real utformning kan inkomstbeskattningen undgå att ge upphov till förmögenhetsomfördelningar och snedvridningar vid inflation.

Den reala inkomstbeskattningen måste vara generell. En blandning av reala och nominalistiska principer ger möjligheter till stora skattevinster för de skattskyldiga. Det blir exempelvis fallet om reallån och penninglån skulle beskattas enligt olika principer.

Utredningen strävar också efter största möjliga enkelhet i reglernas utformning. Tillämpningen av reala principer kan innehålla vissa komplice- rande moment. En förenkling åstadkommes dock genom att en hel del lagstiftning kan avskaffas som endast haft till syfte att råda bot på vissa konsekvenser av skattesystemets bristande anpassning till inflationen. En ytterligare möjlighet att uppnå största möjliga enkelhet är att göra skattereg- lerna så enkia som möjligt för den låneform som utredningen antar kommer att bli särskilt betydelsefull i framtiden, dvs. reallånen.

En grundläggande tanke i den svenska inkomstbeskattningen är att en värdeökning på en tillgång inte skall beskattas förrän den realiserats. Det är först då som den skattskyldige har medel att betala skatten. Utredningen anser att starka skäl föreligger för att behålla denna hävdvunna inkomstskatterätts- liga princip. Utredningsarbetet har bedrivits med denna utgångspunkt.

Beskattningen av fordringar och skulder

Utredningens grundläggande princip beträffande räntebeskattningen är att den ränta som en sparare årligen uppbär på ett penninglån vid beskattningen skall uppdelas i två delar. Den ena delen ses som en kompensation för penningvärdets fall, inflationskompensationen. Den andra delen utgör det verkliga priset på kredit, räntan i egentlig mening eller realräntan. Endast realräntan utgör skattepliktig inkomst resp. avdragsgill kostnad.

Från förenklingssynpunkt hade det naturligtvis varit enklast att göra ränteinkomsten helt skattefri och räntekostnaden icke avdragsgill med den på Island använda motiveringen att nominell ränta och inflation i stort sett motsvarar varandra. Utredningen anser dock inte denna lösning lämplig eftersom det i ett historiskt perspektiv finns anledning att räkna med förekomsten av inte alltför obetydliga positiva realräntor. Det är fråga om en verklig intäkt resp. kostnad som bör beaktas vid beskattningen.

I och för sig torde det vara riktigast att säga att den nominella räntenivån påverkas av den förväntade inflationen, inte av den faktiskt inträffade inflationen. Den nominella räntan under en viss tidsperiod står således främst i samband med inflationsförväntningama, som påverkas av den inflation som rått under en tidigare period. Det är från skattesynpunkt ändå riktigast att uppdelningen av den nominella räntan sker med utgångspunkt i den inflation som inträffat under samma period som räntan hänför sig till. Det är den under

denna period faktiskt inträffade inflationen som minskat det reala värdet av långivarens utlånade medel.

Samma officiella index som används som utgångspunkt för uppdelningen av nominella räntor i inflationskompensation och realränta bör också användas i de fall då man önskarjustera det nominella värdet av en finansiell tillgång med hänsyn till inflationen. Ett reallåns nominella värde vid en viss tidpunkt beräknas med hjälp av samma officiella index som används i skattesammanhang. Härigenom kan den skattemässiga behandlingen av reallån göras synnerligen enkel. Skattemässigt kan som realränta accepteras räntan på ett reallån.

Fordringar bör bli föremål för ”evig kapitalvinstbeskattning”. Härmed förlorar gränsdragningen mellan kapitalinkomst och kapitalvinst i betydelse. Uppdelningen av nominell ränta i inflationskompensation och realränta medför att spararna årligen kompenseras för penningvärdets fall. Vid en eventuell kapitalvinstbeskattning måste beaktas att inflationskompensation lämnats. Enklaste sättet att göra det är att inte räkna upp anskaffningskost- naden för nominella fordringar med index.

Vid real beskattning får index starkt ökad betydelse. Det gäller även vid beskattningen av fordringar och skulder. Vid reallån räcker det inte att beakta inflationstakten för kalenderåret. Det blir nödvändigt att beakta inflations- takten åtminstone på månadsbasis. Om ett reallån löses in under året är det nödvändigt att veta till vilket belopp det skall ske. Förståelsen av reallånens innebörd ökar om lånekontrakten sluts i realenheter i stället för i kronor. En realenhet motsvarar förslagsvis ] 000 kr. i 1980 års genomsnittliga penning- värde. På samma sätt som då det gäller basbeloppet vid lagen om allmän försäkring måste en viss eftersläpning accepteras. Realenheten för en månad kommer att motsvara konsumentpn'sindex (KPI) två månader tidigare.

Inde-xtal på månadsbasis måste då också användas vid kapitalvinstbeskatt- ningen av reallån. Endast om samma index används uppnås effekten att skattepliktig realisationsvinst inte uppkommer vid inlösen av ett realt lån till dess aktuella nominella värde.

När det gäller penninglån är det däremot inte nödvändigt att löpande ha kännedom om vad som är realränta resp. inflationskompensation. Tar man vid penninglån hänsyn till inflationstakten på månadsbasis kommer uppdel- ningen i realränta och inflationskompensation alltför mycket att påverkas av de starka månadsvisa fluktuationema i inflationstakt. Uppdelningen bör därför ske på årsbasis genom att man i slutet av varje år fastställer ett inflationstal uttryckt som en räntesats som motsvarar inflationstakten från oktober föregående år till oktober innevarande år, dvs. den procentuella ökningen av realenhetsbeloppet från december föregående år till december innevarande år. Vid beskattningen av räntor på penninglån förutsätts schablonmässigt att varje månads prisstegring är en tolftedel av årets.

Beskattningen av reallån blir i utredningens förslag synnerligen enkel. Räntan på ett reallån är i sin helhet skattepliktig resp. avdragsgill. Det gäller oberoende av det pris till vilket den reala fordringen förvärvats. Vid kapitalvinstbeskattningen måste dock den verkliga anskaffningskostnaden ligga till grund för vinstberäkningen. Denna blir dock enkel om vinstberäk— ningen skeri realenheter. Har en realobligation förvärvats för 10 realenheter och avyttras för 12 realenheter är vinsten två realenheter. Realenheten kan

sedan lätt omräknas till aktuellt penningvärde.

Indexlån bör beskattas enligt samma principer som penninglån. Utfäst ränta och indextillägg slås samman till en post, nominell ränta, vilken sedan uppdelas i real ränta och inflationskompensation. Endast realräntan är skattepliktig resp. avdragsgill. Skulle vid ett indexlån ha föreskrivits att indextilläggen helt eller delvis skall läggas till kapitalet, bör gälla att den ränta som årligen utbetalas i första hand antas tagen av reala räntedelen av den nominella räntan och inte av inflationskompensationsdelen.

För penninglånens del är den grundläggande principen att den nominella räntan skall uppdelas i två delar, realränta och inflationskompensation. Endast realräntan blir skattepliktig resp. avdragsgill. Kapitalvinster på fordringar och skulder görs generellt skattepliktiga till 100 procent. Kompen- sation för penningsvärdets fall lämnas genom den årliga skattefria inflations- kompensationen. Kapitalvinster utgör därför __vad som erhålls vid inlösen eller avyttring med avdrag för den nominella anskaffningskostnaden.

Enligt utredningens uppfattning medför alla schablonmetoder för uppdel- ning av den nominella räntan i inflationskompensation och realränta betydande möjligheter till kringgåendetransaktioner. Räntan på varje indi- viduellt lån måste därför uppdelas exakt. Då det i vissa fall kan vara besvärligt för den enskilde skattskyldige att själv göra denna uppdelning bör penning- institut åläggas att lämna sina kunder uppgift om hur årets nominella ränta fördelas på inflationskompensation och realränta. Datateknikens utveckling har givit helt nya möjligheter för kreditinstituten att ge sina kunder denna service.

Det kan diskuteras hur inflationskompensationens storlek skall beräknas i det fall en fordran, t. ex. en obligation, förvärvats till annan kurs än pari. Önskemålet om reciprocitet i beskattningen av långivare och låntagare medför att utredningen anser att inflationskompensationen för såväl gäldenär som borgenär bör beräknas med utgångspunkt i betalningsförpliktelsens storlek.

Ett problem vid penninglån är hur negativa realräntor skattemässigt skall behandlas, dvs. de fall då en nominell ränta understiger årets inflation. Räntefria lån och lån med låg ränta är synnerligen vanliga. Utredningen finner dock -— trots den avvikelse från ett konsekvent system som det innebär att beaktandet av negativa realräntor medför så stora tekniska problem att det är lämpligast att negativa realräntor inte får medföra några skattekonsekvenser alls. Vill de skattskyldiga träffa avtal om sådana nominella räntor, som inte ger kompensation för penningvärdets fall, kan det anses ligga ett benefikt moment i detta. Enligt gällande inkomstskatterättsliga principer anses det medföra att avdragsrätt resp. skatteplikt utesluts. Den senare motiveringen gäller dock ej äldre lån med låga bundna räntesatser.

Stigande penningvärde medför inte några tekniska problem för reallånens del. För penninglånens del uppstår dock problemet att det skattepliktiga beloppet skulle bli större än vad den skattskyldige faktiskt uppbär, om samma principer tillämpas som vid fallande penningvärde. Eftersom det varit en utgångspunkt för utredningen att belopp som inte är tillgängliga för lyftning inom hushållssektom inte skall beskattas, får penningvärdestegringen i stället beaktas vid kapitalvinstbeskattningen.

Utredningen anser dock ej att lagtexten bör tyngas med detta fall. Skulle penningvärdet börja stiga får lagtexten kompletteras.

Beskattningen av aktier

Motiveringen för införandet av reala beskattningsprinciper när det gäller aktiemarknaden ligger på ett annat plan än när det gäller fordringar och skulder. För aktiemarknadens del är det inte förmögenhetsförskjutningar mellan långivare och låntagare utan önskemålet om största möjliga skatte- mässiga neutralitet mellan olika placeringsformer som träder i förgrunden.

Det finns två huvudaltemativ för utformningen av en real beskattning av aktier. Aktieutdelningen kan antingen ses som närmast likställd med en nominell ränta (nominalräntesynsättet) eller som närmast likställd med en real ränta (realräntesynsättet).

Nominalräntesynsättet innebär att beskattningen i princip utformas som beskattningen av penninglån. Det medför att den av aktieägaren mottagna utdelningen vid beskattningen minskas med ett avdrag för inflationskompen- sation. Iden mån utdelningen överstiger den årliga inflationen beskattas den. Gör den inte det blir den obeskattad. Aktievinstbeskattningen utformas så att alla aktievinster beskattas till 100 %. Någon uppräkning av anskaffningskost- nadema ärinte erforderlig. Aktieägarna anses ha kompenserats för inflationen genom att den del av utdelningen, som motsvarar inflationen, lämnats skattefri.

Realräntesynsättet innebär att utdelningen i sin helhet beskattas hos mottagaren. Eftersom inflationen inte beaktas vid den löpande beskattningen får det istället ske vid aktievinstbeskattningen. Anskaffningskostnaden måste därför indexuppräknas. Vid avyttring av aktien skall då endast skillnaden mellan försäljningspriset och indexuppräknad anskaffningskostnad upptas till beskattning.

Den största fördelen med nominalräntesynsättet är att det medför en lägre skatt på den löpande utdelningen och därför ger aktien en bättre position i förhållande till fordringar. Utredningens ståndpunkt att negativa realräntor inte skall beaktas medför i detta fall att företagens utdelningspolitik eventuellt påverkas så att bolagen anstränger sig att lämna en utdelning som överstiger årets inflation.

Fördelarna med realräntesynsättet är emellertid flera. Det leder till en lägre skatt vid avyttring av aktierna och följaktligen till mindre inlåsningseffekter. Ett starkt argument för realräntesynsättet är att det är lättare att kombinera med en del aktuella och tänkbara reformer av bolagsbeskattningen. Om exempelvis ett skatteavräkningssystem (Pavoir fiscal-system) skulle införas i Sverige för att minska eller upphäva dubbelbeskattningen av aktiebolag och aktieägare förutsätter det att aktieutdelningen i aktieägarens hand är helt skattepliktig. För fåmansföretagens del medför realräntesynsättet att det inte får någon skattemässig betydelse om vinsten tas ut som lön eller som utdelning. Den blir skattepliktig i båda fallen.

Utredningen anser därför att beskattningen av aktieutdelningar och aktie- vinster bör utformas enligt realräntesynsättet. dvs. aktieägaren beskattas för hela den årliga utdelningen och anskaffningsvärdet uppräknas med index vid realisationsvinstbeskattningen. (När det gäller realisationsvinstbeskattning- en av aktier finns dock starka skäl att välja ett förenklingsalternativ. Jfr s. 26.)

' Se bil 4, Realräntans nivå vid real beskattning, av Ingemar Hansson.

Beskattningen av egnahem

Enligt utredningens uppfattning är den ursprungliga uppbyggnaden av beskattningen av egnahem i Sverige principiellt riktig. Därmed avses att fastigheter utgör förvärvskälla, att ett skäligt värde beräknas för förmånen av fri bostad i den egna fastigheten och att avdrag ges för kostnaderna.

Den är 1953 införda intäktsschablonen är ett uttryck för en real princip vid beskattningen. Det faktum att taxeringsvärdena ändras vid varje allmän fastighetstaxering så att de enligt vissa regler avspeglar priserna på fastigheter medför att intäkten vid inflation stiger i kronor räknat. Real beskattning och reala lån kommer att medföra att den nuvarande, mindre lyckade blandningen av reala och nominalistiska principer ersätts med ett konsekvent realt system. När reala principer tillämpas på avdragssidan kommer det nuvarande systemets fördel, den reala principen för intäktsbeskattningen, att träda i dagen. Det bör då vara möjligt att avlägsna en del påbyggnader av nuvarande system, som tillkommit för att förhindra alltför stötande effekter av det nominalistiska inslaget i villabeskattningen.

Taxeringsvärdet skall enligt fastighetstaxeringslagen sättas så att det motsvarar 75 % av en fastighets marknadsvärde två år före fastighetstaxerings- periodens ingång. Utredningen anser att det är möjligt att behålla taxerings- värdet som underlag för beräkningen av schablonintäkten. Det bör dock årligen indexuppräknas. (Frågan om s. k. rullande fastighetstaxering utreds f. 11. av 1976 års fastighetstaxeringskommitte'.)

Intäktsschablonen kan sättas till 2 % av det med hänsyn till säkerhetsmar- ginalen på 33 % framräknade taxeringsvärdet, vilket motsvarar 1,5 % av marknadsvärdet. Denna intäktsprocent motsvarar ungefärligen den realränta som enligt tidigare erfarenheter sannolikt ungefärligen kan påräknas på alternativa placeringar.I Från renodlad skattesynpunkt finns det inte någon anledning att behålla den progressiva skalan för intäktsprocentsatser. Denna har motiverats av att man inte velat att de fördelar som säkerhetsmarginalen och avdragsrätten även för inflationskompensationen ger skulle utsträckas även till de dyrbaraste villorna. Då ränteavdragsrätten begränsas till realrän- tan och underskott endast undantagsvis uppkommer finns det inte längre någon anledning att behålla den.

Realisationsvinstbeskattningen av fastigheter kan bygga på nuvarande principer. Det finns vid ett realt system inte någon anledning att vid realisationsvinstbeskattningen av fastigheter beakta de vinster som fastighets- ägarna vid ett nominalistiskt skattesystem gör på sina lån. De begränsningar i rätten att omräkna anskaffningsvärde och förbättringskostnader som infördes år 1980 bör avskaffas.

Önskvärdheten att penningvärdets förändringar beaktas vid beskattningen efter så enhetliga principer som möjligt bör medföra att samma officiella index bör användas för att fastställa inflationstalet som det omräkningstal, som skall användas vid realisationsvinstbeskattningen av fast egendom. Det innebär att omräkningstalet för året för realisationsvinstbeskattningen kommer att fastställas senare än f. n.

Beskattningen av bostadsrätter Även vad gäller beskattningen av bostadsrättsinnehavare och bostadsrättsför- eningar medför införandet av real beskattning en möjlighet till återgång till tidigare, mer principiellt riktiga och konsekventa regler. När ränteavdraget begränsats till realräntan, uppkommer vid nuvarande intäktsschablon på 3 % av taxeringsvärdet normalt inte några underskott. Den särskilda schablonbe— skattningen av medlemmarna kan därför avskaffas.

För att åstadkomma största möjliga likhet med beskattningen vid olika upplåtelseformer kunde intäktsschablonen sänkas till 1,5 % av taxeringsvär— det för fastighet som tillhör bostadsrättsförening eller bostadsaktiebolag eller allmännyttigt bostadsföretag. Bostadsrättsinnehavare och hyresgäster kan inte göra det extra avdrag på 1 500 kr., som medges på schablonbeskattat eget hem mantalsskriven fysisk person, vilket motiverar en lägre intäktsschablon än 2 % av taxeringsvärdet.

Då kapitalvinstkommittén sysslar med realisationsvinstbeskattningen av bostadsrätter, har det synts realbeskattningsutredningen mindre lämpligt att utforma en sådan beskattning. Utredningens grundläggande uppfattning är att beskattning skall ske på samma sätt som när det gäller fastigheter, vilket bör underlättas av att utredningen ansett att samma regler bör tillämpas även för aktier.

Beskattningen av övrig lös egendom

Utredningen finner det inte nödvändigt att i samband med införandet av real beskattning införa några nya regler för löpande beskattning av övrig lös egendom. Genom utredningens förslag att endast realräntan skall vara avdragsgill uppnås att möjligheten till stora skattevinster genom att uppta lån och förvärva värdebeständig egendom reduceras. Realisationsvinstbeskattningen av lösöre fyller knappast någon funktion och kunde i varje fall begränsas till att enbart omfatta de första två åren.

Underskott i inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet

Symmetrin i inkomstbeskattningen fordrar inte bara att realisationsvinster och realisationsförluster beräknas enligt samma principer utan också att ett underskott i inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet får avdras från den skattskyldiges övriga inkomst.

Här vållar emellertid realisationsprincipen problem. Eftersom kapitalvins- ter inte beskattas förrän de realiseras kan den skattskyldige uppskjuta beskattningen av realisationsvinstema till ett obestämt fjärran men ta hem kapitalförlustema genast. Utredningen anser därför att övervägande skäl talar för en viss begränsning av avdrag för underskott i inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet. Avdrag bör endast få medges i samma förvärvskälla sex år framåt i tiden. Tidigare underskott bör dock få indexuppräknas.

F örenkli ngsmöjliglzeter

Ett realt skattesystem innebär en hel del betydelsefulla förenklingsmöjlighe- ter. Den progressiva villaschablonen, den särskilda schablonen för bostads- rätter och regeln att indexuppräkning av anskaffningsvärde och förbättrings- kostnad inte skall få ske för de fyra första åren kan avskaffas. Den speciallagstiftning som syftar till att ge spararna en viss lättnad vid beskatt- ningen blir överflödig.

Beskattningen av fordringar och skulder, egnahem och bostadsrätter synes med utredningens förslag inte bli mer komplicerad än f. n. När det gäller realisationsvinstbeskattningen av aktier kan dock sägas att den är relativt komplicerad redan idag. Utredningens förslag om indexuppräkning innebär ytterligare ett komplicerat moment. Utredningen anser det därför av förenk- lingsskäl motiverat att frita kapitalvinster på placeringsaktier från beskattning efter två års innehav.

Eftersom ränteavdragsrätten begränsats till realräntan finns inte längre behovet att via kapitalvinstbeskattningen dra in de vinster som på grund av inflationen och ränteavdragen i kombination i realiteten gjorts på de lån som upptagits för att förvärva aktierna. Avgränsningen mellan placeringsaktier och kontrollerande aktieinnehav kan ske på samma sätt som i de nyligen införda danska reglerna.

Om också kapitalvinstbeskattningen av fordringar och skulder av förenk- lingsskäl skulle avskaffas blir gränsdragningen mellan kapitalinkomst och kapitalvinst av större betydelse. Det bör då övervägas om inte agio och disagio vid obligationsemission bör betraktas som ränta.

Real beskattning av företagssektom (kap. 6) Allmänna principer

Samma skäl som motiverar en real beskattning av hushållssektom gör sig också gällande inom företagssektom. De fördelnings- och allokeringsmässiga nackdelar, som skattesystemets bristande anpassning till inflationen medför, uppkommer också här. Det måste vara en ambition att inte bara den enskilde löntagarens utan också den enskilde jordbrukarens och rörelseidkarens skatteunderlag fastställs på ett så rättvisande sätt som möjligt. Syftet med real företagsbeskattning är därför att skattemässigt försätta företagen i samma situation som hade förelegat utan inflation. Det innebär att anskaffningskost— nadema för förbrukade resurser måste justeras med hänsyn till penningvärdets förändringar.

Ett företags vinst kan antingen beräknas som skillnaden mellan dess intäkter och kostnader under en bestämd period, lämpligen ett år, eller som förändringen av dess egna kapital från periodens början till dess slut. Resultatet blir detsamma.

Det blir då en närliggande fråga om man inte kunde beräkna den erforderliga inflationskompensationen genom att multiplicera det ingående egna kapitalet med årets inflationstakt och sedan helt enkelt medge avdrag för denna inflationsjustering.

Denna lösning har emellertid två brister ur skatterättslig synvinkel.

1. Den reala vinsten blir felaktigt periodiserad. Att beräkna ett inflationsav-

drag som det egna kapitalet multiplicerat med årets inflation är detsamma som att beräkna det som samtliga tillgångar multiplicerade med årets inflation minskat med samtliga skulder multiplicerade med årets inflation. Denna beräkningsmetod innebär att avdraget för årets inflation för många tillgångar medges för tidigt. För fastigheter gäller t. ex. att det är först vid avyttringen som en eventuell realisationsvinst beskattas. Om avdraget årligen beräknades med utgångspunkt i fastighetens anskaffningsvärde. skulle avdrag för inflationen medges långt innan fastigheten realiserats. Den skattepliktiga vinsten skulle då bli för liten. Vid fastighetens avyttring skulle sedan den skattepliktiga vinsten bli för stor. En betydande inlåsningseffekt skulle därför uppkomma. Vissa intäkter, t. ex. vissa kapitalvinster. är inte skattepliktiga. lnflations- avdrag bör inte medges om motsvarande intäkt är skattefri. &)

Det är således inte möjligt att vid företagsbeskattningen beakta årets inflation genom ett avdrag som beräknats på totaliteten av företagets tillgångar eller det egna kapitalet. Avdrag för inflationskompensationen måste relateras till de skatterättsliga regler som gäller för beräkning av den skattepliktiga vinsten.

Mot bakgrund av den i svensk företagsbeskattning vedertagna principen atti största möjliga utsträckning anknyta till företagens affärsredovisning hade det legat nära till hands att anknyta beräkningen av den reala vinsten till en i affärsbokföringen beräknad real vinst. Som Rundfelts studie] av inflationsre- dovisning visar har denna emellertid ännu inte nått en sådan utvecklingsgrad att det är möjligt att anknyta beskattningen till några bestämda principer för en som riktig betraktad inflationsredovisning. Det är inte heller erforderligt. Det är fullt möjligt att anknyta beräkningen av den erforderliga inflationsjus- teringen till ett enligt traditionella. nominalistiska principer upprättat bokslut. Det får då ske på det sättet att de av företaget enligt nominalistiska principer gjorda värderingama av tillgångarna och skulderna godtages. Sedan beräknas inflationsjusteringen särskilt enligt i skattelagstiftningen angivna regler. Avdrag sker sedan vid beskattningen från den enligt nominalistiska principer beräknade årsvinsten för denna inflationsjustering genom ett taxeringstekniskt avdrag, förslagsvis betecknat inflationsavdrag.

lnflationsavdraget måste vara definitivt, dvs. det får inte i någon situation återföras till beskattning. Det skulle vara detsamma som en beskattning av en del av företagets egna kapital.

Genom inflationsavdraget förhindras att ett företag beskattas för skenvins- ter på vissa tillgångar. Den vinst som företaget gör genom att inflationen minskar värdet av dess förpliktelser måste emellertid också beaktas. Annars kan företaget komma att göra vinster på inflationen. Det kan ske på olika sätt. Man kan urskilja två huvudlinjer.

Den årliga vinst som företaget gör genom minskningen av det reala värdet på dess förpliktelser kan beräknas. Denna vinst kan upptas till beskattning. Alternativt kan det avdrag som beräknats för att förhindra beskattningen av skenvinster minskas med den andel skulderna utgör av balansräkningens passivsida (skuldandelsjustering).

En annan principiell möjlighet är att på samma sätt som inom hushålls- sektom beakta inflationen genom att inte medge avdrag för den del av räntan som motsvarar inflationen. En sådan begränsning av avdragsrätten innebär

[ Se bil. 1, lnflationsre- dovisning en jämförelse mellan modeller, av Rolf Rundfelt.

således inte att företagen påläggs någon extra börda, utan är endast ett tekniskt sätt att förhindra att företagen vid beskattningen gör vinster på inflationen. Eftersom utredningen intagit ståndpunkten, att negativa realräntor inte skall beaktas, medför dock denna lösning att inflationens inverkan på räntelösa fordringar och skulder (dvs. normalt kundfordringar och leverantörsskulder) lämnas obwktade.

Valet mellan dessa huvudlinjer blir beroende av hur väsentligt det är med en likabehandling av företagssektom och hushållssektom. Gränsen mellan olika inkomstslag är relativt flytande. Problemet att fördela räntor på hushållssek- tor och företagssektor är inte löst vare sig teoretiskt eller praktiskt. Utred- ningen anser därför att räntor bör behandlas på samma sätt inom företags- sektom som inom hushållssektom.

Frågan, om tillgångamas anskaffningsvärde skall korrigeras för den allmän- na inflationen eller om återanskaffningsvärdet skall användas, hör till de mest diskuterade i den internationella debatten om inflationsredovisning. Pro- blemställningen har också varit aktuell vid valet av metod för real företags— beskattning.

Starka skäl talar emellertid för en allmän penningvärdekorrigering vid beskattningen. Även i ett inflationsfritt läge skulle en del företag haft återanskaffningsvärden som legat högre eller lägre än resp. anskaffningsvärde. Det är tveksamt om det från allokeringssynpunkt är önskvärt att eliminera effekten av olika företagsspecifika pn'sutvecklingar. Den allmänna penning- värdekorrigeringen medför också att enhetliga principer används inom företagssektom och hushållssektom. Metoden ställer sig också mycket enklare iden praktiska hanteringen. Används återanskaffningsvärden måste företaget hålla reda på dessas utveckling för ett stort antal olika tillgångar. Vid allmän penningvärdekorrigering sätts ett officiellt årligt index i relation till olika tillgångsposter.

Utredningen anser att inflationsavdrag obligatoriskt skall beräknas. Det innebär framför allt att skattemyndighetema om de har erforderligt underlag ex officio skall beräkna inflationsavdraget även om den skattskyldige glömt eller underlåtit att yrka avdrag. Att sådana bestämmelser som är till den skattskyldiges nackdel. som begränsningen av ränteavdraget till realräntan och beskattningen av deflationsvinster, är obligatoriska ligger i sakens natur. Vad gäller deflationsvinster anser utredningen dock att lagstiftningen inte behöver tyngas med några bestämmelser om hur beskattning skall ske.

Utländska utredningar om real företagsbeskattning

Utredningen har hämtat ledning när det gäller detaljutformningen av en real företagsbeskattning inte bara från de i kap. 4 refererade utländska erfarenhe- terna utan även från en del utländska skatteutredningar. Det gäller främst professor Hofstras kommitté i Nederländerna. professor Matthews kommitté i Australien, Gabbais kommitté i Israel och den finländska inflationsredovis- ningskommissionen.

Beräkning av inflationsavdrag och reala värdeminskningsavdrag

Syftet med inflationsavdraget beträffande varor är att kostnaden för sålda varor skall redovisas i samma penningvärde som intäkten. Utredningen

förutsätter att FIFO-metoden liksom tidigare skall användas, dvs. de tidigast anskaffade varorna anses i första hand avyttrade. Det är dock inte nödvändigt att beräkna penningvärdeförändringen för varje såld vara individuellt. Det ger samma resultat om man beräknar inflationens inverkan på det genomsnittliga lagret. För att undvika den tidskrävande och kostsamma procedur som en inventering innebär anser utredningen att man kan nöja sig med att bestämma varulagrets värde vid en tidpunkt. Detta värde bör då vara varulagrets ingående värde. Vid denna tidpunkt har lagret ändå inventerats.

De svenska varulagervärderingsreglema medger en internationellt sett mycket betydande nedskrivning av varulagret. Nedskrivningen, vars syfte är att ge skydd för prisfallsrisken och att bidra till företagens konsolidering. innebär endast en skattekredit. Den medger inte någon definitiv kompensa- tion för inflationen och är inget alternativ till inflationsavdraget. Däremot kan det diskuteras hur den omständigheten att varulagret nedskrivits skall påverka beräkningen av inflationsavdraget.

Utredningen anser att det nedskrivna värdet skall utgöra underlag för beräkning av inflationsavdraget. Även om varulagemedskrivningen inte är någon definitiv skatteförmån medför den dock en betydelsefull effekt ur inflationssynvinkel. Till den del och från den tidpunkt ett varulager nedskri- vits drabbas det inte av några negativa skatteeffekter på grund av inflationen. Även om det kan hävdas, att varulagrets storlek endast är ett underlag för beräkningen av den av konsolideringsskäl medgivna varulagemedskrivning- ens storlek, har dock nedskrivningen inte motiverats på detta sätt.

Inflationsavdraget bör således beräknas genom att den ingående balansen på varukontot multipliceras med det för beskattningsåret gällande inflationsta- let.

Det för den räkenskapsenliga avskrivningen av maskiner och inventarier fundamentala är att det skattemässiga avdraget skall motsvara den avskrivning som skett i bokföringen. Den betydelsefulla förenkling av företagens deklara- tionsförfarande, som denna princip medger, gör att sambandet mellan bokföring och beskattning när det gäller maskiner och inventarier endast bör överges om det föreligger synnerligen starka skäl.

Helst bör inflationsjusteringen vid beskattningen för ett visst års inflation inte ske omedelbart utan i takt med de årliga avskrivningarna. Ett sådant system vid räkenskapsenlig avskrivning blir emellertid relativt komplicerat. Det medför också en upplösning av det hittillsvarande sambandet mellan affärsbokföring och beskattning. I varje fall så länge affärsbokslutet upprättas enligt nominalistiska principer blir det nödvändigt att för maskiner och inventariers del ha skattebokföringen skild från affärsbokföringen.

Utredningen anser det väsentligt att hålla fast vid principen att beskattning- en skall kunna fastställas med utgångspunkt från årets bokslut. Utredningen anser därför att inflationsavdraget när det gäller maskiner och inventarier skall beräknas med den ingående balansen på inventariers konto som utgångs- punkt, dvs. den ingående balansen multipliceras med inflationstalet för året. Den korta avskrivningstiden vid den räkenskapsenliga avskrivningen av maskiner och inventarier medför att den ekonomiska skillnaden mellan denna förenklade metod och den teoretiskt riktigare metoden att inflationsjustering- en sker i takt med avskrivningarna blir relativt obetydlig.

Enligt svensk skatterätt avskrivs byggnad efter plan oavsett vilket av i

inkomstslagen rörelse, jordbruksfastighet eller annan fastighet byggnaden ingår i. Av central betydelse för utredningen är att det inte finns något samband mellan bokföring och beskattning beträffande byggnader. Den grundläggande principen att inflationsjustering skall ske i takt med framta- gandet av den skattepliktiga nominella vinsten kan därför beträffande byggnader förverkligas genom reala värdeminskningsavdrag.

Reala värdeminskningsavdrag kan beräknas med utgångspunkt från nomi- nalistiska värdeminskningsavdrag. Enklast är emellertid att årligen korrigera anskaffningsvärdena för inflationen på planerna förde olika byggnaderna och att direkt beräkna värdeminskningsavdraget med detta underlag. Eftersom planerna ändå är till för beskattningens skull, uppstår inte något problem när det gäller sambandet mellan affärsbokföring och skattebokföring.

Omräkning av anskaffningsvärdena kan ske med samma omräkningstal som de som används vid realisationsvinstbeskattningen.

Primäravdraget bör på samma sätt som det vanliga värdeminskningsavdra- get beräknas på ett inflationsomräknat anskaffningsvärde.

Medgivna värdeminskningsavdrag återförs vid realisationsvinstbeskatt— ningen. Den omständigheten att värdeminskningsavdragen är reala medför en möjlighet att förenkla beräkningarna. Det blir inte nödvändigt att vid uträkning av skattepliktig realisationsvinst vid avyttring av fastigheten omräkna de tidigare medgivna värdeminskningsavdragen, så att de blir uttryckta i försäljningsårets penningvärde. Man kan i stället undersöka hur stor del av det ursprungliga reala anskaffningsvärdet som återstår oavskrivet och dra detta från försäljningsintäkten.

Det går knappast att finna någon objektivt riktig linje i frågan, om indexuppräkning skall få medges först från och med det år real beskattning införs eller redan från och med det år en byggnad har förvärvats. Före införandet av real beskattning har ju den skattskyldige åtnjutit fördel av obegränsad ränteavdragsrätt. Å andra sidan blir fördelen av reala värdeminsk- ningsavdrag inte så stor just de första åren efter fastighetsförvärvet. En gräns måste sättas någonstans och utredningen föreslår att den sätts schablonmässigt så att under det första beskattningsår real beskattning tillämpas en uppräkning får ske från anskaffningsåret, dock ej för mer än de senaste tio årens inflation.

Övriga til/gängar kan behandlas enligt någon av de här utvecklade principerna. Alla tillgångar som avskrivs enligt plan behandlas på samma sätt som byggnader. Tillgångar som liksom maskiner och inventarier kan avskrivas enligt räkenskapsenlig metod bör behandlas på samma sätt. Som exempel kan nämnas patent och good-will.

Några konsekvensändringar vid övergång till real företagsbe- skattning

Indexuppräkning bör även få ske avförhtstavdrag. De principer som här utvecklats beträffande real företagsbeskattning anser utredningen också kan användas för sådana skattesubjekt för vilka särskilda skatteregler gäller, även sådana som bedriver penningrörelse. För det fall att inflationstakten skulle överstiga de nominella räntorna, medför utredningens ståndpunkt, att de negativa realräntoma inte skall beaktas, att hela räntemar-

ginalen eventuellt skulle kunna bli skattefri för sådana skattesubjekt, vars inkomster huvudsakligen härrör från in- och utlåning av penningmedel. Utredningen anser emellertid att denna situation. om den skulle uppkomma annat än tillfälligt, får medföra åtgärder från antingen lagstiftarens eller riksbankens sida.

Även vid ittski/t'ningsbeskattningen bör reala principer användas så att utskiftat och tillskjutet belopp beräknas i samma penningvärde. Det sker enklast genom indexuppräkning av tillskjutet belopp.

Real beskattning av hushållssektom och nominalistisk beskattning av företagssektom

Enligt direktiven bör utredningen pröva frågan om företagssektom kan undantas från real beskattning. En real företagsbeskattning medför normalt fördelar för de skattskyldiga jämfört med en nominalistisk beskattning. Om företagen undantas från real beskattning innebär det således att företagen inte får del av de fördelar. som införandet av reala principer skulle innebära. Skulle man anse att företagsbeskattningen i dag är alltför fördelaktig genom de olika stimulansregler, som den innehåller, är det mer motiverat att ompröva dessa regler än att hålla företagen utanför den reala beskattningen. För vissa skattesubjekt kan real företagsbeskattning medföra problem vid införandet, exempelvis för ägare av nyuppförda privata hyreshus med låg kapitalinsats. Utredningens uppfattning är emellertid att de problem, som begränsningen av avdragsrätten kan medföra för dessa skattesubjekt. bör lösas genom att de erbjuds reallån.

Utredningen har för sin del funnit att svårigheten att fördela räntor mellan hushållssektom och företagssektom är ett starkt skäl för att använda samma reala principer såväl inom hushållssektom som inom företagssektom.

Önskemålet att undanta företagssektom från reala beskattningsprinciper kan möjligen också förstås så, att räntoma rent tekniskt borde behandlas på samma sätt som i ett nominalistiskt system men att företagsbeskattningen i övrigt borde utformas enligt reala principer. Det är i så fall fråga om en real företagsbeskattning om än med en annan metod än den som utredningen föreslagit. Det kan ske så att fullt avdrag ges för alla nominella räntor, indextillägg och kursförluster, samtidigt som motsvarande intäkter görs skattepliktiga. Systemet erfordrar då att den vinst företaget gör på skulderna beräknas särskilt och i förekommande fall upptas till beskattning. Vill man förhindra att real företagsbeskattningi något fall medför högre beskattning än en nominalistisk beskattning, kan man låta de avdrag, som motiverats av inflationen, begränsas i proportion till företagets skuldsättningsgrad. Infla- tionsavdragen upphör då helt först vid en skuldsättning på 100 %.

I förhållande till de här presenterade lösningarna medför utredningens förslag fördelen att man undviker svårigheterna att fördela räntor mellan företagssektom och hushållssektom.

Internationellt-skatterättsliga problem vid real beskattning (kap. 7)

Vid internationella transaktioner, t. ex ett låneavtal mellan ett svenskt och ett utländskt skattesubjekt. blir beskattningen beroende av skattereglerna i Sverige, beskattningsreglema i det andra landet och det dubbelbeskattnings- avtal, som eventuellt finns slutet mellan de två staterna. Sveriges omfattande nät av dubbelbeskattningsavtal beträffande inkomst och förmögenhet gör att ett sådant avtal normalt finns.

Dubbelbeskattningsavtalen är än så länge bilaterala. Om de skall ändras, erfordras att såväl Sverige som avtalsparten är överens om detta. Ändringar av dubbelbeskattningsavtal är därför en synnerligen omfattande och tidskrävan- de procedur. Det är därför önskvärt, att nya skatteprinciper, som introduceras i den svenska skattelagstiftningen, går att förena med dubbelbeskattningsav— talen i deras gällande lydelse.

Den stora svenska utlandsupplåningen gör det framför allt betydelsfullt att beakta de intemationellt-skatterättsliga effekterna av utländska lån vid införandet av real beskattning. En annan viktig fråga är hur svensk företag- samhet, bedriven utanför Sveriges gränser, påverkas.

Vid internationella lånetransaktioner tillkommer en del skatterättsliga omständigheter som skiljer dem från interna. Valutakursförändringar kan påverka kursvinster och kursförluster. Den olikartade skatterättsliga behand— lingen av räntor i olika länder gör att en reciprok behandling av långivare och låntagare är omöjlig att uppnå. Reallån som de definierats av utredningen kan knappast bli vanliga i internationella transaktioner. vilket däremot indexlån kan bli.

Frågan blir då om utredningens förslag beträffande uppdelning av nomi- nella räntor i en real del och en inflationskompensationsdel medför några problem vid internationella transaktioner. Eftersom skattelindringen för långivare knappast kan medföra några problem för de skattskyldiga, gäller frågan framför allt behandlingen av utländska lån, särskilt där företag är låntagare.

Uppdelningen i Sverige av den nominella räntan i en avdragsgill och en icke avdragsgill del påverkar inte den skattemässiga behandlingen av räntan i det andra landet eller i dubbelbeskattningsavtalet, i varje fall inte så länge inflationskompensationen fortfarande betecknas som ränta. En försämrad skattemässig situation för låntagaren i Sverige motsvaras inte av någon förbättring för långivaren.

Utredningens utformning av den reala företagsbeskattningen bygger emel- lertid inte på att den försämring låntagarna får vidkännas genom begränsad ränteavdragsrätt alltid måste kombineras med en motsvarande förbättring hos långivama. I stället skall beskattningen av inflationsförorsakade skenvinster undvikas genom ett särskilt inflationsavdrag samt reala värdeminskningsav- drag. Det synes därför för företagsbeskattningens del inte föreligga några skäl att låta den bristande reciprociteten i långivarnas och låntagamas beskattning medföra några särregler för behandlingen av räntor som betalas till utländska långivare.

Det samband som normalt finns mellan låg inflationstakt och låga nominella räntor kunde göra det motiverat att beräkna inflationskompensa-

tionen med utgångspunkt i inflationen i det land, i vars valuta lånet upptagits. Utredningen anser dock att det är lämpligast att använda den i Sverige rådande inflationen för uppdelning av alla räntor. Härigenom uppnås en enhetlig behandling av alla räntekostnader. Utredningen anser också att det av enkelhetsskäl är lämpligast att inte sammankoppla beskattningen av räntor med kursvinster resp. kursförluster. Kursvinster och kursförluster bör således behandlas som f. n.

Utredningens uppfattning att negativa realräntor inte skall beaktas kan medföra att svenska moderbolag sänker priserna på varor till sina dotterbolag för att i stället betinga sig ränta på leverantörskrediten till dotterbolaget. Denna ränta blir då skattepliktig i Sverige endast till sin realräntedel. Dotterbolaget torde däremot även i fortsättningen kunna dra av hela den nominella räntan.

Även om det självfallet år en nackdel att företagens uppträdande skall påverkas av beskattningen anser utredningen inte att den är så stor att några specialregler behöver införas eller att grundprincipen, att negativa realräntor inte skall beaktas, behöver omprövas.

Värdesäkringskommittén befarade att ett isolerat genomförande av real beskattning i Sverige skulle medföra att den inhemska räntenivån skulle sjunka både absolut sett och i förhållande till utlandet, vilket skulle verka snedvridande på de internationella kapitalrörelsema. Utredningen delar inte dessa farhågor.

Utredningen anser för det första att ränteregleringama och den roll som de skattefria subjekten spelar i Sverige medför att ett införande av real beskattning inte får den nedpressande inverkan på den nominella räntenivån, som värdesäkringskommittén befarade. För det andra anser utredningen att förekomsten av internationella kapitalrörelser medför en utjämning av de internationella räntesatsema. Skulle räntenivån visa en fallande tendens i Sverige på grund av införandet av real beskattning, kommer en ökad utländsk efterfrågan på lån i Sverige att åter driva upp den nominella räntenivån i Sverige, såvida inte kreditpolitiska åtgärder dessförinnan vidtagits av riksban- ken. För det tredje är det tvivelaktigt om räntenivån i andra länder verkligen i allmänhet påverkats av en effektiv nominalistisk beskattning där.

Utländsk ekonomisk verksamhet i Sverige och svensk ekonomisk verksam- het i utlandet bedrivs normalt genom dotterbolag. Dessa är helt underkastade värdlandets skatteregler. Innebörden blir att real företagsbeskattning utan problem kan införas för utlandsägda dotterbolag i Sverige. För de jämförel- sevis mer ovanliga fall att verksamheten drivs genom filial blir den skatte- rättsliga behandlingen i första hand beroende av på vilket sätt dubbelbeskatt- ningen av den utländska inkomsten införs.

Exemptionmetoden är oproblematisk. Tillämpas tax-creditmetoden kan effekten vid ordinary credit bli att en genom real företagsbeskattning uppkommen skattesänkning inte kommer företaget utan den utländska staten till del. I denna situation kan dock filialen ombildas till dotterbolag.

Val av index (kap. 8)

Det grundläggande kravet från utredningens sida på det index, som skall användas vid beskattningen, är att samma index skall kunna användas i en

mängd olika sammanhang för att förhindra att obehöriga skattevinster görs, detta för att uppnå en förenkling av systemet. Vid beskattningen skall således detta index användas för att uppdela nominella räntor i en icke skattepliktig resp. icke avdragsgill inflationskompensationsdel och en skattepliktig resp. avdragsgill realräntedel. Det skall också användas för beräkning av de omräkningstal som skall användas för uppräkning av anskaffningsvärdena vid realisationsvinstbeskattningen samt för uppräkning av avskrivningsunderla- gen för byggnader vid beräkning av de reala värdeminskningsavdragen. Beräkningen av de inflationsavdrag, som skall medges vid företagsbeskatt— ningen, med utgångspunkt från varulagrets och maskiners och inventariers ingående värden är ytterligare ett användningsområde. Vid utskiftningsbe- skattningen skall tillskjutet belopp beräknas med hjälp av index. Det skall också användas för uppräkning av äldre förluster enligt lag om förlustutjäm- ning. Index skall också användas vid fastställandet av reallånens värden i kronor vid varje tidpunkt.

Den mångsidiga användning detta index skall få gör att det är uteslutet att använda någon form av specialindex. Det måste vara fråga om ett allmänt penningvärdeindex, vars syfte är att så väl som möjligt mäta allmänna förändringar i penningvärdet. De uppställda kraven gör att av förefintliga index endast konsumentprisindex, nettoprisindex och basbeloppsindex kan övervägas.

Önskemålet att index skall avspegla inflationen, som den uppfattas av långivare och låntagare, tillgodoses bäst av konsumentprisindex (KPI). Om en höjning av priserna sker genom ändrad beskattning av andra orsaker torde vara likgiltigt för de berörda. De svårgripbara övervältringseffektema gör också värdet av ett använda ett rensat index som nettoprisindex och basbeloppsindex något tvivelaktigt. Dessa index rensas för skatter, som sannolikt delvis övervältrats.

Utredningen finner därför övervägande skäl tala för att använda KPI som officiellt index för real beskattning och reala lån.

Resursallokering vid real beskattning (kap. 9)

Den nuvarande nominalistiska inkomstbeskattningens effekter på hushållens val mellan olika placeringsformer har belysts av Sven-Erik Johansson i Hushållssparande och skatteregler (SOU 1978:13, bil. 2 till kapitalmarknads- utredningens betänkande). Han undersöker där placeringsforrnema bankspa- rande, aktier och fastigheter (en- och tvåfamiljsfastigheter) med olika anta- ganden om inflationstakt, belåningsgrad och marginalskatt. Det sker under vissa förenklade förutsättningar som att jämförda alternativ ger samma avkastning före skatt, att fastigheters och aktiers realvärden är konstanta och att fastigheters taxeringsvärden årligen utgör en viss procent av resp. marknadsvärde. Sven-Erik Johansson visar att nuvarande nominalistiska skattesystem under dessa förutsättningar är synnerligen oneutralt i alla de studerade avseendena. Det medför således en felaktig resursallokering.

För att studera om införandet av real beskattning skulle medföra en ändring har utredningens förslag applicerats på Sven-Erik Johanssons modell. Det visar sig då att under de valda förutsättningama skulle utredningens förslag

medföra att avkastningen på den individuelle spararens placeringar blev oberoende av såväl inflationstakten som placeringsformen (banksparande, aktier, fastigheter).

Sven-Erik Johansson studerar inverkan av belåning under förutsättningen att låneräntan är lika stor som den reala avkastningen på tillgångarna. Under denna förutsättning medför real beskattning också att avkastningen på den individuelle spararens placeringar blir oberoende av belåningsgraden.

Utredningens förslag medför dock full neutralitet blott när det gäller de viktigaste placeringsformema, dvs. banksparande, aktier och fastigheter. Om realräntan inte är positiv medför utredningens ståndpunkt beträffande behandlingen av de negativa realräntoma ett avsteg från full neutralitet. Om låneräntan inte överensstämmer med den reala avkastningen på tillgångarna kan även i ett realt system en leverageeffekt uppkomma. Icke desto mindre är det emellertid klart att utredningens förslag till skillnad från nuvarande system i stort sett medför neutralitet när det gäller den individuella spararens placeringar såväl när det gäller placeringsformer som inflationstakt och belåningsgrad.

När det gäller den reala beskattningens inverkan på företagens investeringar torde utredningens förslag medföra att investeringar i rörelsetillgångar främjas relativt sett. De skattemässiga fördelarna av att göra kapitalvinster på lånefmansierade tillgångar minskar. Vad beträffar rörelsetillgångar — varor, maskiner och inventarier — uppvägs dock nackdelen av ränteavdragsbegräns- ningen mer än väl av att inflationsavdraget eliminerar beskattningen av skenvinster.

Därtill kommer effekten av att reallån kan användas utan skattemässiga nackdelar. För många företag kan det vara en avsevärd belastning att behöva betala de nuvarande höga nominella räntorna, när investeringsprojektet inte ger avkastning förrän i framtiden. Reallånens annorlunda tidsprofil när det gäller kapitalutgiftema torde här vara en fördel, eftersom den bättre överens- stämmer med tidsprofilen för intäkterna.

Kreditmarknaden vid real beskattning och real finansiering (kap. 10)

Allmänt om ett realt systems effekter på kreditpolitiken och kreditmarknaden

Den nuvarande ordningen i fråga om skatter, lån och räntor skapar en otillfredsställande situation på kreditmarknaden och medför många svårighe- ter för kreditpolitiken. Ett av huvudproblemen har varit att hushållens efterfrågan på krediter väsentligen för konsumtionsändamål varit stor. Skattesystemet har gjort hushållen föga räntekänsliga och inflationen har underlättat skuldåterbetalningen. Hushållens låneanspråk och räntebetal- ningsförrnåga skulle, utan regleringar och överenskommelser, i hög grad ha trängt undan industrins och stora delar av bostadssektoms lånemöjligheter. Självfallet har också statens stora upplåningsbehov under senare är motiverat avsevärda ingrepp på kreditmarknaden.

Ett realt system eliminerar låntagamas möjligheter till inflationsvinster på

lån och minskar hushållens möjligheter att betala höga räntor på övriga skattebetalares bekostnad. En bättre balans mellan främst hushållens kredit- efterfrågan och övriga sektorers torde därför uppstå som en naturlig följd av ett realt system. En av kreditpolitikens nuvarande huvuduppgifter, nämligen att begränsa hushållens kredit- och räntebetalningsmöjligheter, torde därför bli väsentligen underlättad.

Också utbudssidan på kreditmarknaden får väsentligt ändrade förutsätt- ningar. Främst hushållens sparande bör rimligen öka genom att den del av räntan, som svarar mot inflationskompensationen, blir undantagen från beskattning. Genom att hushållens kreditefterfrågan torde bli mindre än tidigare blir utbudet av kapital för andra sektorer än hushållssektom större än tidigare. Kreditpolitikens uppgift att förse bl.a. industrin med erforderligt kapital torde alltså bli avsevärt lättare än f. n. Ett realt system ändrar således i väsentliga avseenden förutsättningama för kreditpolitiken och kreditmarkna- den.

Också i ett realt system behövs det kreditpolitiska medel. Kredittillgången måste kunna varieras med hänsyn till konjunkturer och utrikesaffärer. Någon form av övergripande kreditplanering och kreditfördelning torde likaså behövas.

Övergången från nuvarande system till ett realt system ställer dessutom vissa nya krav på kreditpolitiken.

Omläggning av befintliga penninglån till reallån

Real beskattning medför en skattehöjning för de hushåll, som har stora lån och därav betingade stora ränteutgifter. En allmän och omedelbar övergång till real beskattning skulle således om inte övergångsåtgärder vidtogs — leda till stora stömingar för många låntagare. Låntagama skulle i många fall inte kunna klara betalningarna på sina lån. Härigenom skulle också kreditinsti- tuten drabbas av svårigheter att uppfylla sina förpliktelser mot placerarna.

Det krävs därför övergångsanordningar från främst statens sida. Den kanske viktigaste är att skapa förutsättningar för en övergång till reallån. Därigenom kan låntagamas årliga betalningar vid övergången hållas på i princip den nivå som de med dagens regler betalar netto med hänsyn till effekten av skattelindring och räntebidrag. Bruttobetalningama till långivama blir då emellertid mindre. Den likviditetsbrist som därigenom uppstår i kreditsyste- met måste således jämnas ut.

Det får ske genom att staten minskar sin upplåning i banker, försäkrings- bölag och AP-fond med motsvarande belopp. Staten kan också avstå från denna upplåning därför att staten får avsevärt minskade utgifter för räntebi- drag och ökade skatteinkomster på grund av den reducerade avdragsrätten för skuldräntor.

Utredningen anser att en helt frivillig övergång till reallån inte ger låntagarna garantier för att så sker. Utredningen anser därför att det behövs en lag om rätt för låntagare och skyldighet för långivare att lägga om lån till reala villkor i vissa fall.

Låntagarens rätt till omläggning bör avse alla innehavare av långfristig kredit för bostadsbyggandet, dvs. sådan långfristig kredit för bostadsbyggandet som avses i 19—21 åå lagen (1974z922) om kreditpolitiska medel (LKM) och

som är prioriterad enligt riksbankens tillämpningsföreskrifter. Det innebär att prioriterade bottenlån från kreditaktiebolag, stadshypoteksinstitutionen samt direkta prioriterade bottenlån från bank- och försäkringsinstitut bör få läggas om. Möjligheten till omläggning bör, av administrativa skäl, begränsas till län av viss minsta storlek, t. ex. 20 000 kr.

Möjligheten till omläggning bör vidare avse innehavare av statliga bostads- lån samt innehavare av prioriterade bottenlån från Sveriges allmänna hypoteksbank, dvs. långfristiga prioriterade bottenlån till jordbrukssektorn.

Bostadsinstituten (kreditaktiebolagen och stadshypoteksinstitutionen) läm- nar också andra län, som är utpräglade bottenlån utan att för den skull vara prioriterade i LKM:s mening.

Dessa län är otvivelaktigt av samma slag som de prioriterade bottenlånen, sett från låntagamas synpunkt. Alla län från bostadsinstituten bör således omfattas av den lagfästa rätten till omläggning till reallån.

Statsmaktema måste skapa kreditpolitiskt utrymme för omlagda lån. Lån som läggs om till reala lån får i inledningsskedet en skuldökning. Sett från långivarnas synpunkt ökar fordringarna på låntagarna. Det innebär att också villkoren för upplåning måste ändras. Iden mån upplåningen har skett i form av obligationsupplåning måste villkoren för obligationema ändras till reala villkor.

Bostadsinstitutens (kreditaktiebolagen och stadshypoteksinstitutionen) upplåning främst från banker, försäkringsbolag och AP-fond i form av bostadsobligationer bör således beträffande den skuldökning som uppkom- mer ges en prioriterad ställning. Detsamma bör gälla för skuldökningen på omlagda prioriterade bottenlån från bank- och försäkringsinstitut. Den kreditpolitiska hanteringen av landshypoteksbankens upplåning bör vara densamma som för bostadsinstitutens motsvarande upplåning.

Några särskilda kreditpolitiska åtgärder för statliga lån som läggs om till reallån behövs inte.

Beträffande lån från bostadsinstituten som inte är prioriterade i LKM:s mening bör prioriteringen avse skillnaden mellan låneskulden i det reala systemet och låneskulden vid omläggningstillfället. Det skulle innebära att skuldökningen på sådana lån, efter omläggning till reallån, får beaktas vid bestämning av likviditetskvoter enligt 9 & LKM och vid tillämpning av allmän placeringsplikt enligt 19 å och i övrigt vid riksbankens tillämpning av kreditpolitiken.

Vid sidan av de lån som bör få läggas om med stöd av särskild lag finns det andra län, som sett ur låntagamas synvinkel kan behöva läggas om, men där en tvingande lagstiftning av olika skäl är olämplig.

De viktigaste lånen av detta slag är långfristiga lån, som inte är prioriterade, från bank- och försäkringsinstitut. Sett ur låntagamas synvinkel finns det goda skäl för omläggning av sådana lån.

Utredningen har dock funnit att en tvingande lagstiftning i dessa fall skulle onödigtvis komplicera hanteringen av nu berörda banklån och lån från försäkringsinstitut. Staten bör i stället bidra till att skapa förutsättningar för frivilliga överenskommelser. Det kan ske genom att skuldökningen på omlagda lån beaktas i den kreditpolitiska hanteringen.

En ytterligare förutsättning bör vara att det är fråga om lån med inteckningssäkerhet (eller kommunal borgen). Då bör staten kunna lämna en

garanti för skuldökningen på lån av ifrågavarande slag som läggs om.

De statliga åtagandena bör gälla enbart lån till fysiska personer samt företag i bostads- och jordbrukssektorn.

Utredningens allmänna utgångspunkt är, som redan framgått, att låntagare med långfristiga penninglån bör få sina lån omlagda till reallån. Det gäller främst lån inom bostadssektom, där låntagare som önskar det bör få sina samtliga bostadslån och sina bottenlån omlagda till reallån.

Det förekommer slutligen vissa kortfristiga lån, krediter under byggnadsti- den, som i ett övergångsskede kan skapa svårigheter för låntagarna om inte hela räntan är avdragsgill. Också i dessa fall behövs det särskilda statliga åtgärder. Utredningen förordar beträffande bostäder med statliga lån att räntan läggs till låneunderlaget. Härigenom ökar storleken av de slutligt beviljade bostads- och bottenlånen. I fråga om byggnadskrediter till icke statligt belånade bostäder (och jordbruk) får räntan läggas till det slutliga bottenlånet. Räntan, som läggs till låneunderlaget resp. bottenlånet, bör beaktas i den kreditpolitiska hanteringen. Den ökade skuld, som härigenom uppkommer, bör omfattas av den statliga garantin.

Alla övriga långfristiga lån till enskilda personer som inte kan läggas om till reallån — får beaktas i skatteanståndssystemet (se kap. 15).

När det gäller övriga lån, t. ex. bankernas in- och utlåning, torde såväl reallån som penninglån förekomma i framtiden. Iden närmare kreditpolitiska hanteringen behöver några särskilda åtgärder knappast vidtas i någon större utsträckning. Huvudregeln bör vara att lån, som är prioriterade, bör få en prioriterad behandling både i fråga om de ursprungligt beviljade nominella lånebeloppen och i fråga om den nominella skuldökningen på dessa lån.

Ränte— och amoneringsvillkor vid omläggning av gamla län till reallån

Beträffande räntesättningen på lån som läggs om till reallån föreslår utredningen att räntan på omlagda lån bör bli densamma som för nya reallån av motsvarande typ. I fråga om bottenlån och bostadsobligationer från bostadsinstituten innebär detta att en extra räntejustering sker vid omlägg- ningstillfället.

När det gäller löptidema för lån som läggs om till reallån föreslår utredningen som huvudregel att löptidema skall vara desamma som enligt amorteringsplanen före omläggningen. Några undantag från denna huvudre- gel förordas dock. För bottenlån och statliga bostadslån till flerbostadshus resp. småhus föreslås att amorteringsplanen skall grundas på en sextiondedel (1,67 %) resp. en femtiondedel (2 %) av ursprungligt realt lånebelopp (ursprungligt lån uppräknat med KPI). För äldre lån innebär det en förkortning av amorteringstidema. För nyare bostadslån och vissa bottenlån (beviljade fr.o.m. år 1980) innebär regeln en förlängning. För nyligen förvärvade egnahem föreslås också vissa särregler.

Kreditriskprövningen i ett realt system

Det är uppenbart att långivarna i ett realt system kommer att anse sig tvungna till en noggrannare säkerhetsprövning än f. n. I nuvarande system blir

säkerhetsproblemen till avsevärd del lösta genom inflationen. Säkerhetema för lån blir successivt allt bättre genom att fastighetsvärdena stiger medan låneskuldema inte stiger.

Den försämrade risksituation för långivarna som följer av ett realt system är i själva verket ett av de största hindren för ett realt system. Ett system där långivarna inte vågar lämna nya län eller riskerar att lida förluster på redan lämnade lån skulle skapa en ohållbar situation för det ekonomiska livet. Utredningen har också ägnat dessa frågor en betydande uppmärksamhet i olika sammanhang.

På grundval av bil. 5 har utredningen förordat system för reducering av kapitalutgifter vid ogynnsam fastighetsprisutveckling resp. löneutveckling.

Vidare bör inteckningsväsendet, när det gäller framtida lån, anpassas till ett realt lånesystem med innebörd att inteckningar och säkerheter kan följa uppskrivningen av lån (se kap. 13 och bil. 3).

Dessa åtgärder, som utredningen förordar, tar sikte på att skapa en rimlig risksituation i ett realt system.

I fråga om framtida statliga reala bostadslån förordar utredningen ett kommunalt ansvar uppgående till 40 % av lånebeloppet vid förlusttillfället. Ansvaret bör avse såväl det ursprungliga nominella lånebeloppet som den nominella skuldökningen. Resterande 60 % bör falla på staten.

Övriga kreditpolitiska åtgärder

Penningpolitiken på en real kreditmarknad, med förekomst också av penninglån, har utförligt behandlats av värdesäkringskommittén. Utredning- en anser sig därför inte ha anledning att ytterligare behandla denna fråga. Utredningen förutsätter, liksom värdesäkringskommittén, att riksbanken också i ett realt system har det yttersta ansvaret för räntesättningen på kreditmarknaden.

Behovet av övriga kreditpolitiska medel - likviditetskrav, kassakrav, utlåningsreglering, allmän och särskild placeringsplikt — påverkas i princip inte av införandet av ett realt system. Det torde också vara möjligt att anpassa de nuvarande reglerna i LKM till ett realt system. En särskild utredning, kommittén (E 1980:3) om översyn av kreditpolitiken och den kreditpolitiska lagstiftningen, arbetar f. n. med bl. a. frågorna om vilka kreditpolitiska medel som behövs i framtiden. Med hänsyn härtill har realbeskattningsutredningen avstått från att gå närmare in på dessa frågor.

Allmänt sett gäller emellertid, som framhölls inledningsvis, att många kreditpolitiska problem blir mindre i ett realt system. Därigenom kan också kreditpolitiken underlättas i flera väsentliga avseenden. Även det bostadspo- litiska regelsystemet kan förenklas i ett realt system.

] Realamortering = Amortering + Ränta Realränta.

Real bostadsfinansiering i det framtida beståndet (kap. 11)

Sambandet mellan real beskattning och real bostadsfinansiering

En korrekt beskattning av räntor med hänsynstagande till inflationen och ett avskaffande av räntebidrag som i praktiken innebär bidrag till realamorte- ringar skulle vid oförändrat lånesystem betyda en katastrofal höjning av kapitalutgiftema för nyproducerade småhus. Detta skulle i praktiken leda till att småhusproduktionen praktiskt taget upphörde. Detta visar hur orimligt det nuvarande lånesystemet är. Det allmänna låter inflationen tidigarelägga realamorteringama på bostadslånen och löser sedan de boendes likviditets- problem genom räntesubventioneri form av direkta statliga räntebidrag och genom avdragsrätt för ränteutgifter som till största delen är realamortering- ar.

Avskaffandet av direkta och indirekta bidrag till realamorteringar gör det nödvändigt att också avskaffa systemet med att låta inflationen tidigarelägga realamorteringama1 på bostadslån. Annars blir likviditetspåfrestningama för boende i nya hus alltför stora. Real beskattning nödvändiggör således införandet av reallån. Som tidigare påpekats finns också det omvända sambandet. Real beskattning är en nödvändig förutsättning för att en mer omfattande förekomst av reallån skall vara möjlig.

I diskussionen ovan har förutsatts att nuvarande räntebidragssystem avvecklas samtidigt som real beskattning införs. Det är visserligen i princip möjligt att bibehålla nuvarande räntebidragssystem i kombination med ett bibehållande av nuvarande lånesystem även vid real beskattning. I så fall kvarstår dock till stor del den effekt som det är ett av huvudsyftena med real beskattning att avskaffa, nämligen förmögenhetsomflyttningama till följd av att bidrag med skattemedel ges till husägares realamorteringar på bottenlån och statliga bostadslån. Eftersom detta bör undvikas bör man ta steget fullt ut vid införandet av real beskattning genom att också avskaffa nuvarande räntebidragssystem. En jämn fördelning av de reala kapitalutgiftema över tiden kan i stället åstadkommas genom reallån.

Införandet av real beskattning nödvändiggör en övergång till reallån för att undvika kraftiga utgiftsökningar för egnahemsägare. För allmännyttiga bostadsföretag och för bostadsrättsföreningar blir konsekvenserna av en övergång till real beskattning i sig mycket mindre omvälvande. I den mån man har räntekostnader som kraftigt överstiger schablonintäktema kan man vid nuvarande skatteregler normalt inte dra skattemässig fördel av underskotten, eftersom man i allmänhet inte har nämnvärda andra skattepliktiga inkomster att dra av underskotten ifrån. I stort sett förlorad avdragsrätt för sådana räntor till följd av övergång till real beskattning innebär således inte någon större förändringi praktiken. Övergång till real beskattning leder följaktligen inte till motsvarande tvångssituation som för egnahemsägare för vilka det skulle bli nödvändigt att byta lånesystem eller vidta kraftiga förändringar inom ramen för rådande lånesystem. Allmännyttiga bostadsföretag och bostadsrättsför- eningar skulle klara likviditeten vid en övergång till real beskattning även om det nuvarande bostadsfinansieringssystemet med penninglån bibehölls, tömt- satt att också nuvarande räntebidragssystem bibehölls.

Ett viktigt syfte med real beskattning är att avskaffa avdragen för utgifter som realt sett utgör amorteringar. Det ligger i linje med detta syfte att också avskaffa bidragen till realamorteringar. vilka ger ungefär motsvarande snedvridningar. Därför har ovan föreslagits att nuvarande räntebidragssystem inom bostadsfinansieringen i huvudsak avskaffas vad avser egnahem. Reso- nemanget är lika giltigt när det gäller hyres- och bostadsrätter. Det skulle f. 6. vara omöjligt att försvara ett avskaffande av bidragen till egnahemsägamas förmögenhetsuppbyggnad samtidigt som motsvarande bidrag bibehölls för hyres- och bostadsrättshus.

Om nuvarande räntebidragssystem i huvudsak avskaffas samtidigt som real beskattning införs blir således en övergång till reallån lika nödvändig för allmännyttiga bostadsföretag och bostadsrättsföreningar som för egnahems- agare.

Real bostadsfinansiering — en kortfattad beskrivning

Real bostadsfinansiering är ett lånesystem där statens bostadslån och bostads- institutens bottenlån utgår som reallån. Villkoren för reallånen är så utformade att amorteringar sker ungefär i takt med fastigheters normala reala ekonomiska förslitning. Kapitalutgiftema uttryckta i fast penningvärde fördelas i stort sett jämnt över fastighetens ekonomiska livslängd så att i framtiden boendekostnadema är ungefär desamma för likvärdiga bostäder oavsett de jämförda fastighetemas ålder (om man bortser från produktivitets- utveckling). Summan av amorteringar uttryckt i fast penningvärde under lånets löptid motsvarar exakt det ursprungliga lånebeloppet, dvs. samma resultat som vid penninglån och fast penningvärde.

Utredningens utgångspunkt är att kapitalutgiftema i nyproduktionen inte får bli högre vid övergången till real bostadsfinansiering än vad som gäller för bostäder med statliga lån i dagens bostadsfinansieringssystem. Om den årliga amorteringen normalt antas vara 1,67 % av den reala anskaffningskostnaden för en hyresfastighet (60 års löptid med rak amortering) får räntan vara högst 1,0 % för att den sammanlagda kapitalutgiften säkert skall bli lägre än den nuvarande garanterade räntan på 3 % som gäller för nyproducerade flerbo- stadshus. Eftersom marknadsräntan för reallån kan antas komma att ligga på 2—3 % ställs krav på räntebidrag i storleksordningen 1—2 procentenheter om den garanterade bostadsräntan sätts till 1,0 %. Det skall jämföras med nuvarande räntebidrag på 9—10 procentenheter första året för nyproducerade flerbostadshus.

För att de reala boendekostnadema skall kunna fördelas jämnt över en fastighets ekonomiska livslängd krävs vid sidan av real bostadsfinansiering ett system för finansiering av det periodiska underhållet där utgifterna mätta i fast penningvärde fördelas jämnt över tiden. Detta kan åstadkommas antingen genom ett system med underhållsfonder eller genom ett system med underhållslån.

Ytterligare ett villkor för att kravet på en jämn fördelning av boendekost— nadema över tiden skall uppfyllas är att amorteringsplanen för nyproduk- tionslån (bottenlån och statslän) justeras i samband med upptagande av ombyggnadslån. Amorteringsplanema bör justeras så att de sammanlagda kapitalutgiftema inte blir högre för ombyggda statsbelånade hus än för nyproducerade statsbelånade hus av motsvarande storlek och standard.

Vad innebär reallån?

Reallån kan beskrivas som att man lånar i en värdebeständig enhet, realen- heter, i stället för kronor. Om det lånade beloppet är 100 realenheter, lånets löptid är 50 år och rak amortering tillämpas blir varje års amortering 2 realen- heter. Eftersom skulden mätt i realenheter sjunker år för år blir räntebetal- ningama mätt i realenheter också lägre år för år. Om räntesatsen är 2 % blir räntebetalninga ma de första tre åren 2 rea lenheter, 1,96 rea lenheter resp. 1,92 realenheter.

Realenheten bör fastställas för varje månad och utgöra 1 000 kr. multipli- cerat med det tal som anger förhållandet mellan konsumentprisindex (med en decimal) två månader tidigare och konsumentprisindex i genomsnitt för år 1980 (100, eftersom år 1980 är nytt basår för konsumentprisindex).

Då inflation råder i ekonomin kommer reallån många gånger att innebära att skulden stiger i löpande penningvärde trots att den sjunker mätt i realenheter och att den årliga kapitalutgiften ökar mätt i kronor trots att den sjunker mätt i realenheter. Om man räknar framåt i tiden med en antagen hög inflationstakt kommer man snart upp i nominella skuldbelopp som ligger högre än en belånad fastighets ursprungliga nominella värde och i nominella kapitalutgifter som skulle vara omöjliga att klara med låntagarens nominella inkomst i utgångsläget. Det är dock inte sannolikt att fastighetens nominella värde ligger stilla och att låntagarens inkomst ligger konstant i kronor vid en stark allmän inflation. Mer sannolikt är att fastighetens värde ökar ungefär i takt med den allmänna inflationen minus normal realvärdeminskning och att låntagarens årliga disponibla inkomst ökar ungefär i takt med den allmänna inflationen. Då finns det hela tiden minst samma reala säkerhet för länet som vid utbetalningen av länet och då innebär de årliga kapitalutgiftema inte någon ökande ekonomisk börda för låntagaren.

Amorteringstiden för ett reallån till en fastighet får inte vara längre än fastighetens ekonomiska livslängd. En byggnad har en begränsad ekonomisk livslängd vilket gör att man kan förvänta sig en årlig realvärdeminskning. Om amorteringsplanen för reallånet på ett realistiskt sätt är anpassad till detta kommer det hela tiden att finnas rimlig säkerhet för lånet. Vid tillämpning av vanliga penninglånevillkor vid stark inflation sjunker egentligen realvärdet på en inteckningsskuld alldeles för snabbt i förhållande till fastighetens reala ekonomiska förslitning eller realvärdeminskning. Fas- tighetsägaren tvingas ge långivaren kompensation för inflationens urholkning av skuldbeloppet genom en hög nominell räntesats på lånet. Huvuddelen av kanske hela — räntan fungerar således som realamortering. Genom höga realamorteringar i början av lånets löptid bygger fastighetsägaren snabbt upp en stor förmögenhet. Med hjälp av ränteavdrag och i vissa fall räntebidrag kan fastighetsägaren likviditetsmässigt klara av denna förmögenhetsuppbygg- nad.

Utformning av lånevillkoren vid real bostadsfinansiering

Ett system med real bostadsfinansiering måste bygga på realistiska ekonomis- ka förutsättningar i fråga om husens livslängder och därmed lånetider. Därtill , får det nya systemet inte innebära ökade kapitalutgifter i nyproduktionen,

främst därför att det skulle leda till alltför lågt bostadsbyggande. Dessa båda krav måste förenas.

I ett system med real bostadsfinansiering är det nödvändigt att fördela kostnaderna för det periodiska underhållet jämnt över en fastighets livstid. Detta är i princip nödvändigt också i nuvarande lånesystem. Eftersom de reala kapitalutgiftema i det senare fallet vid bibehållen inflationstakt sjunker ganska snabbt uppstår emellertid ett ökat utrymme för underhåll. Om man i ett realt system inte från början beaktar behovet av medel för det framtida periodiska underhållet är risken stor att de totala utgiftema för äldre hus blir alltför höga jämfört med för nya hus.

I ett system med real beskattning och real bostadsfinansiering kommer frågan om säkerheter för lån i ett förändrat läge på grund av att lånen inte längre till väsentlig del amorteras av inflationen. I ett system med reallån kommer det inte att bli fråga om så stora marginaler mellan marknadsvärde på fastigheten och återstående skuld vid varje given tidpunkt som i dagens system. Från långivarnas synpunkt blir det därför av mer avgörande betydelse än tidigare att det periodiska underhållet inte eftersätts så att fastighetens realvärde sjunker snabbare än enligt amorteringsplanen.

Summan av de årliga kostnaderna för periodiskt underhåll (l % av reala anskaffningskostnaden) och den nödvändiga årliga amorteringen för att ge utrymme för normal realvärdeminskning och framtida ombyggnad (1,4 % av reala anskaffningskostnaden för hyreshus) motsvarar fastighetens årliga reala ekonomiska förslitning och uppgår till 2,4 % av reala anskaffningskostna- den.l

Mot denna bakgrund är det skäligt att bottenlån och statliga bostadslån får 60 års löptid vad avser lån till flerbostadshus och 50 års löptid vad avser lån till småhus. i samtliga fall reallån med rak amortering. Utredningen föreslår detta. Ett system med s. k. realannuitetslån i stället för reallån med rak amortering framstår som alltför riskabelt med tanke på risken för s. k. omvänd utgifts- splittring och för att fastighetsprisema inte hänger med skulduppräkningen i

ett rea lt system. F. n. är amorteringsplanema för nya bottenlån till småhus resp. flerbostads- hus 40 resp. 50 år. Fram till mars 1980 var amorteringsplanema för nya bottenlån 50 resp. 60 år. Det ovan framlagda förslaget ansluter således väl till vad som gällt till nyligen.

Det finns skäl för kortare amorteringstider för småhus än för flerbostadshus även efter övergången till ett realt system. Överlåtelser av småhus är vanligare än överlåtelser av flerbostadshus, vilket betyder större behov av den ökade säkerhetsmarginal som snabbare amortering medför.

En viktig förutsättning för ett fungerande realt system är då det gäller hyreshus att hyresintäktema hela tiden är tillräckliga för att täcka kapitalut- gifter samt drift- och underhållskostnader. Om hyresintäktema visar en vikande tendens i förhållande till de kostnader som skall täckas kan man räkna med en snabbare realvärdeminskning än den ovan antagna, vilket betyder att amorteringstakten blir otillräcklig för att det skall finnas säkerhet för lånen.

Förslaget om amorteringstider ovan är anpassat till den traditionella tanken 1 Bakgrunden till denna att det periodiska underhållet finansieras genom avsättningar till underhålls- uppskattning framgår av fonder. kap. 11.

2 Se bil. 4, Realräntans nivå vid real beskattning, av Ingemar Hansson.

Frågan om var marknadsräntan skulle ligga i ett reallånesystem har utretts av Ingemar Hansson, dels i ett appendix till boken Bostadsfinansiering och bostadsbeskattning under inflation (1977) och dels i bil. 4 till detta betänkan- de.2 Han kommer fram till att det är rimligt att anta att marknadsräntan skulle ligga på 2—3 %.

Man kan omedelbart konstatera att det inte går att konstruera ett ekonomiskt realistiskt reallånesystem med lika låga utgifter i nyproduktionen som med nuvarande räntebidragssystem, om räntan i det reala systemet är osubventionerad. Som tidigare redovisats betyder nuvarande system vid 10 % inflation att kapitalutgiften första året för en hyreslägenhet är 2,84 % av den reala produktionskostnaden. Vid tillämpning av 60-årigt reallån med rak amortering och 2 % ränta blir kapitalutgiften första året 3,66 % av den reala produktionskostnaden. Om räntesatsen med hjälp av räntebidrag reduceras till 1 % blir kapitalutgiften 2,66 % av den reala produktionskostnaden, dvs. något lägre än i nuvarande system.

Den garanterade räntesatsen 1 % måste gälla hela löptiden på lånen om den nominella ökningen av genomsnittliga produktionskostnader ungefär mot- svarar ökningen av KPI. Indexuppräkningen av skulderna inom reallånesys- temet medför då en alldeles tillräcklig utjämning mellan yngre och äldre årgångar bostäder i fråga om kapitalutgifter. Vid ändrade genomsnittliga reala produktionskostnader kan det dock bli motiverat med justeringar av garan- terade räntesatser i såväl det framtida äldre beståndet som i nyproduktio-

nen. Om räntesatsen fixeras till 1 % ger 60-åriga reallån med rak amortering en

lagom stor total kapitalutgift första året jämfört med nuvarande system (2,66 % av reala produktionskostnaden mot 2,84 %), vad avser flerbostadshus. För småhus erhålls den lämpliga kapitalutgiftsnivån om amorteringstiden för reala bottenlån och statliga bostadslån sätts till 50 år.

F. n. ligger kapitalutgiftsnivån vid normala marginalskattesatser något högre för egnahem (den vanligaste upplåtelseforrnen för småhus) än för hyres- och bostadsrätter (de dominerande upplåtelsefonnema för flerbostadshus) i nyproduktionen. Denna skillnad bibehålles i stort sett efter omläggningen till real bostadsfinansiering. I det reala systemet beror skillnaden på differentie- ring i fråga om amorteringsplanemas längder medan den i nuvarande system beror på differentiering i fråga om garanterade räntesatser.

Modifieringar i ett system med real bostadsfnansiering

Ett traditionellt penninglån i kombination med en hög inflationstakt ger ett snabbt sjunkande realt lånebelopp. Vid en normal utveckling av det reala fastighetspriset ger detta ett snabbt växande eget kapital, beräknat som skillnaden mellan fastighetsvärdet och det kvarvarande skuldbeloppet.

En övergång till reallån innebär att det reala skuldbeloppet sjunker betydligt långsammare. Det föreslagna lånesystemet leder därför efter hand till en mindre säkerhetsmarginal mellan fastighetsvärdet och skuldbeloppet.

Bostadspolitiska önskemål om låga insatser för köpare av nybyggda fastigheter och låga amorteringar medför i ett realt systern relativt små säkerhetsmarginaler. En mindre säkerhetsmarginal innebär en större risk för att fastighetsvärdet kan komma att understiga det kvarvarande skuldbeloppet

under ogynnsamma omständigheter. Detta kan leda till problem genom att fastigheten inte längre utgör fullgod säkerhet för lånen och genom att fastighetsägaren kan få en kvarvarande skuld efter en försäljning. Den mindre säkerhetsmarginalen leder därför till en försämrad risksituation för låntagaren jämfört med dagens system.

Reala lån innebär också att de reala kapitalutgiftema sjunker förhållandevis långsamt. Detta kan leda till problem för låntagarna under perioder med sjunkande reala inkomster.

Reallån innebär också att skuldbeloppet normalt stiger mätt i kronor under den första delen av länets löptid, trots att värdet av lånebeloppet (mätt i realenheter) sjunker hela tiden. Många låntagare ser i första hand på utvecklingen av skuldbelopp och kapitalutgifter i kronor och inte i reala termer. De i kronor stigande skuldbeloppen och kapitalutgiftema kan därför misstolkas av många låntagare.

Minskningen av de generella bostadssubventionema och övergången till reala lån innebär således en försämring av en låntagares faktiska risksituation. Den uppfattas dessutom som en väsentligt större försämring av en låntagare som är offer för s. k. penningillusion.

Utredningen har därför gjort en speciell undersökning av möjliga åtgärder för att förebygga låntagamas oro. Denna undersökning redovisas i bil. 5.1 Där presenteras följande tre regler för reduktion av kapitalutgifter i vissa fall:

1. Reduktion av kapitalutgiften vid en oförmånlig utveckling av fastighets- prisema för aktuell region och fastighetsklass från byggnadstillfället jämfört med utvecklingen av skuldbeloppet under motsvarande period.

2. Partiell avskrivning av skuld vid försäljning vid en oförmånlig utveckling av fastighetsprisema för aktuell region och fastighetsklass från inköpstillfa'llet jämfört med utvecklingen av skuldbeloppet under motsvarande period.

3. Reduktion av kapitalutgiften vid en oförmånlig utveckling av lönerna jämfört med kapitalutgiftema vid reallån knutna till KPI. Avsikten med dessa regler är att förbättra låntagamas faktiska risksituation och att motverka den oro som orsakas av penningillusion. Reglerna kan tolkas som en försäkring som ger förmåner under ogynnsamma omständigheter samt som en inforrnationsbärare som motverkar omotiverad oro. Sådana regler, som förebygger vissa tänkbara negativa effekter av ett realt lånesystem för bostadsfinansiering, kan väntas underlätta införandet av och vidmakthållan- det av ett realt lånesystem. Utredningen förordar alternativen 1 och 3.

Bostadspolitiska konsekvenser av en övergång till real bostads- jinansiering i det framtida beståndet

Real beskattning och real bostadsfinansiering skulle betyda stopp för de godtyckliga förmögenhetsöverföringar som förekommer i nuvarande system på grund av inflationen, ränteavdragen och räntebidragen. Kapitalutgiftema mätta i fast penningvärde skulle utjämnas över tiden så att hyresgäster i det framtida äldre beståndet skulle få ungefär samma hyror som hyresgäster i likvärdiga nyproducerade lägenheter. Kravet på egeninsatser vid förvärv av äldre villor skulle i framtiden bli avsevärt lägre än i dag eftersom amorte- ringsvillkoren för reallån skulle anpassas till fastighetens normala reala ekonomiska förslitning så att det inte skulle uppstå något större gap mellan marknadsvärde och återstående inteckningsskuld.

| Se bil. 5, Garantiregler vid reala lån, av Ingemar Hansson.

1 Se bil. 6, Effekter på fastighetspriser m. m. vid en övergång till real be- skattning, av Ingemar Hansson.

Kapitalutgiftema för egnahemsägare skulle i ett realt system inte påverkas nämnvärt av skillnader i marginalskattesatser. eftersom det inte skulle uppkomma några nämnvärda skattemässiga underskott. Detta skulle gälla även om ett realt system tillämpades utan att kombineras med en avdragsef- fektsbegränsning i enlighet med riksdagens beslut med anledning av prop. 1981/82:197. Gynnandet av höginkomsttagare och den kraftiga stimulansen till inkomstsegregering i boendet skulle således minska avsevärt vid införande av ett realt system likaväl som vid införande av ett system för avdragseffekts- begränsning enligt det ovan nämnda riksdagsbeslutet. Det skulle från kapitalutgiftssynpunkt inte vara ekonomiskt gynnsammare att bo i eget hem eller bostadsrätt i stället för i hyreslägenhet ens för höginkomsttagare.

En övergång till real beskattning och real bostadsfinansiering i det framtida beståndet innebär att huvuddelen av de generella bostadssubventionema (räntebidrag och effekterna av ränteavdrag) i det framtida beståndet kan avskaffas. Trots detta blir hushållens boendekostnader i nyproducerade lägenheter första året efter omläggningen i stort sett desamma som om det gamla systemet fortfarande hade varit i kraft. För ägare av nyproducerade egnahem med statliga lån blir boendekostnadema första året t. o. in. något lägre med de föreslagna räntesatsema och amorteringstidema. För ägare av nyproducerade egnahem utan statliga lån blir det fråga om mycket lägre boendekostnader de första åren. Vid fortsatt inflation innebär real beskattning och real bostadsfinansiering i princip högre boendekostnader i det framtida äldre beståndet än om nuvarande system tillämpas även i fortsättningen. Däremot blir, som nämnts, boendekostnadema i det framtida nyproducerade beståndet vid föreslagna amorteringstider och föreslagen garanterad räntesats i ett realt system snarast något lägre än om nuvarande system tillämpas även i fortsättningen. Det innebär att kostnadssplittring mellan olika årgångar bostäder motverkas och att det medför ungefär samma kostnad att bo i likvärdiga lägenheter, vare sig de hör till det äldre beståndet eller till nyproduktionen. Från bostadspolitisk synpunkt är detta en positiv effekt av reformen.

Övergången till det reala systemet kan indirekt bidra till att befrämja rörligheten på bostadsmarknaden genom att kostnadssplittring mellan olika framtida årgångar motverkas. Motsvarande effekt skulle f. ö. kunna uppnås inom ramen för nuvarande system om man lyckades med att kraftigt nedbringa inflationen. Redan nu åstadkoms rätt mycket i fråga om utjämning av kapitalutgifter över tiden genom systemet med avtrappning av garanterade räntesatser, så att äldre årgångars kapitalutgifter inte blir så mycket lägre än nyproduktionens. Reallån är emellertid en effektivare metod att utjämna kapitalutgiftema över tiden.

Bostadsbyggande vid real bostadsfinansiering

I bil. 6, har Ingemar Hansson gjort ett försök att bedöma effekter på byggandet av utredningens förslag. Ingemar Hansson gör följande sammanfattande bedömning av effekter på byggandet av utredningens förslag.

Minskningen av det generella bostadsstödet i form av räntebidrag och för- månliga skatteregler vid övergång till ett realt system tenderar att ge ett fortsatt lågt bostadsbyggande speciellt för egnahem men eventuellt Också för bostads-

rättsfastigheter under stora delar av 1980-talet. Real finansiering i stället för fi- nansiering med penninglån av kommunala följdinvesteringar vid bostadsbyg- gande kan dock få en motverkande effekt.

En dämpning av bostadsbyggandet kan i och för sig undvikas genom riktade subventioner till byggande. Detta skulle dock förstärka prisfallet för befintliga fastigheter eftersom man därigenom skulle eliminera marknadens tendens att återupprätta en ”normal” prisnivå för byggnadsdelen av fastigheter på lång sikt.

En övergång till real beskattning leder emellertid normalt till lättnader i företagsbeskattningen, vilket stimulerar företagens investeringar inklusive byggnadsinvesteringar. Övergången till real beskattning kan därför få en relativt liten effekt på det totala byggandet, samtidigt som det uppkommer en omfördelning till förmån för företagens byggnadsinvesteringar och till nackdel för byggandet av främst egnahem. Denna slutsats är ett exempel på att över- gången till real beskattning rättar till de snedvridningar av investeringarna som uppkommit genom ett inflationskänsligt skattesystem och en trendmäs— sigt stigande inflationstakt under 1970-talet.

Real bostadsfinansiering i det befintliga beståndet (kap. 12)

Enligt diskussionen i kap. 11 innebär real bostadsfinansiering i det framtida beståndet att nuvarande räntebidragssystem till största delen avvecklas. Utjämning av kapitalutgiftema över tiden åstadkoms i stället med hjälp av reallån. Räntebidrag förekommer fortfarande men endast för en del av realräntan och inte som i nuvarande system även för inflationskompensa- tionsdelar (realamorteringsdelar) av nominella räntor på penninglån. Det skulle i detta läge vara godtyckligt och fördelningspolitiskt stötande att bibehålla nuvarande stöd för det befintliga beståndet. Redan etablerade fastighetsägare som under tidigare år i många fall gjort stora inflationsvinster på lån skulle då bli en privilegierad grupp som ensam skulle få fortsätta att dra fördel av det orättvisa systemet. Även för det befintliga beståndet bör räntesubventioner i form av räntebidrag och skatteeffekter på grund av ränteavdrag således avse endast realräntor.

En avveckling av nuvarande omfattande räntebidragssystem och ett införande av generell real beskattning innebär i en inflationsekonomi med höga nominella räntesatser— en kraftig höjning av kapitalutgiftema i framför allt nyare årgångar bostadshus och en orimlig fördelning av kapitalutgiftema över tiden. Liksom när det gäller det framtida beståndet är det således nödvändigt att införa real bostadsfinansiering även i fråga om det redan befintliga beståndet.

Då det gäller det framtida beståndet har i kap. 1 l skisserats ett system med reallån och rak amortering där amorteringstiden är 60 år för lån till hyres- och bostadsrätter och 50 år för lån till egnahem och där den garanterade räntesatsen är 1 %. Detta betyder i normalfallen något lägre kapitalutgifteri nyproduktionen än i dagens system.

Man anknyter på ett mjukt sätt till dessa villkor genom att sätta den årliga amorteringsprocenten till 1,67 % resp. 2 % av ursprungliga reala skuldbelop- pet även för gamla lån till flerbostadshus resp. till småhus. För äldre lån betyder det att lånens amorteringsplaner blir kortare än 50 resp. 60 år,

eftersom skuldbeloppen vid omläggningstillfället är lägre än om reallån hade tillämpats från början.

Anknytningen till villkoren för lån till nyproducerade bostäder fullföljs om den garanterade ränteutgiftsnivån för gamla lån maximeras till de räntebelopp som skulle erlagts om 50- eller 60-åriga reallån med rak amortering hade tillämpats från begynnelsen och den garanterade räntesatsen hade varit 1 %. Med denna modell blir kapitalutgiftema för olika årgångar bostäder redan det första året efter omläggningen i princip desamma som om real bostadsfinan- siering hade tillämpats en längre tid.

Omläggningen till real bostadsfinansiering enligt denna modell betyder en viss sänkning av kapitalutgiftema i yngre årgångar bostäder och en i vissa fall påtaglig ökning av kapitalutgiftema i äldre årgångar från ena året till det andra. Trots detta kommer kapitalutgiftema fortfarande att vara klart högre i yngre årgångar än i äldre. Omläggningen betyder en minskning men inte ett avskaffande av utgiftssplittringen mellan olika årgångar bostäder.

Förslaget är således förenligt med rimliga krav i fråga om kostnadsparitet mellan olika årgångar bostäder. Det är också i rimlig utsträckning förenligt med kravet att omläggningen inte får leda till kraftiga ökningar av kapitalut- gifter eller boendekostnader för låntagare eller boende. Förslagets effekter på boendekostnadema belyses närmare i kap. 12 och i tabellbilagor till detta kapitel. Först måste dock frågan om utformning av räntevillkor närmare diskuteras.

1 kap.] 1 har föreslagits att den garanterade räntesatsen för statligabostadslån och för bottenlån till bostadshus med statliga lån i det framtida beståndet skall vara 1 % i ett system med real bostadsfinansiering. För äldre fastigheter bör gälla att räntebeloppet vid vaije betalningstillfa'lle inte skall vara högre än att det motsvarar det räntebelopp som skulle erlagts om reallån hade tillämpats- från början med rak amortering i 50 år (småhus) eller 60 år (flerbostadshus) och den garanterade räntesatsen hade varit 1 %. I kombination med regeln att amorteringsbeloppet vid varje tillfälle skall motsvara 2 % (småhus) eller 1,67 % (flerbostadshus) av ursprungliga reala skuldbeloppet innebär förslaget att kapitalutgiftema blir desamma som om reallån hade tillämpats från början med de lånevillkor som föreslagits i kap. 11 för det framtida beståndet.

I det föreslagna systemet tillämpas amorteringsprocenten alltid på ursprunglig real låneskuld medan den föreslagna räntesatsen appliceras på återstående real låneskuld. dock inte den verkliga, utan en hypotetisk återstå- ende real låneskuld. Denna hypotetiska låneskuld motsvarar det skuldbelopp som skulle ha förelegat om det för det framtida beståndet föreslagna reala lånevillkoren hade tillämpats från början. Då det garanterade räntebeloppet divideras med verklig återstående låneskuld erhålls den aktuella garanterade räntesatsen. Räntebidrag utgår i det föreslagna systemet så länge den garanterade räntesatsen understiger marknadsräntan.

Trots att de garanterade reala räntebeloppen sjunker successivt i det föreslagna systemet, till följd av att den hypotetiska reala låneskulden sjunker, blir det fråga om successivt stigande garanterade räntesatser. Vid tillämpning av föreslagna amorteringsvillkor vid omläggning till reallån är det möjligt att räkna ut — vid antagande om oförändrad marknadsräntenivå och exempelvis 10 % årlig inflation när marknadsräntan uppnås och räntebidrag upphör att utgå.

Utredningens förslag innebär att systemet med garanterade räntesatserblir i princip detsamma för hyres- och bostadsrätter som för egnahem. När det gäller hyres- och bostadsrätter i småhus blir systemet inte bara i princip detsamma utan exakt detsamma. För nya bottenlån och statliga bostadslån till småhus föreslås att reallån med rak amortering i 50 år skall tillämpas och att garanterade räntan på gamla lån skall motsvara ] % av det skuldbelopp som skulle ha förelegat om reallån med rak amorteringi 50 år hade tillämpats från början.

När det gäller hyres- och bostadsrätter [flerbostadshus blir systemet för garanterade räntesatser detsamma som ovan beskrivits men med anpassning till att nya reallån till flerbostadshus föreslås få 60 års amorteringstid. Den garanterade räntan på gamla lån skall således motsvara l % av det skuldbe- lopp som skulle ha förelegat om reallån med rak amortering i 60 år hade tillämpats från början.

Regeln att den årliga amorteringen av ett lån efter omläggning till reallån skall vara minst 2 % av ursprungliga reala skuldbeloppet vid färdigställandet av fastigheten (jfr kap. 10) ger rimliga utgiftsnivåer i de fall då de ursprungliga ägarna bor kvar i sina hus. Om ett hus bytt ägare under tiden från färdigställandet till tiden för omläggning till reallån och nya lån upptagits innebär emellertid ett konsekvent fasthållande vid denna regel ofta oaccep- tabelt höga utgiftsnivåer under relativt lång tid.

För att komma till rätta med ovannämnda problem har regeln enligt utred- ningens förslag utformats så att kraven på amortering med minst 2 % av ursprungliga reala skuldbeloppet knyts till ägaren i stället för till fastigheten. Det skall således krävas amortering med minst 2% av resp. låntagares ursprungliga reala skuldbelopp då det gäller lån som läggs om till reallån i samband med omläggningen till real beskattning.

Om inte den ursprungliga ägaren bor kvar i huset bör således skulden vid förvärvstidpunkten för den vid omläggningstillfället aktuelle ägaren vara bestämmande för minsta tillåtna årliga amortering.

Utredningen föreslår att räntebidrag efter omläggningen endast skall utgå då reala lånevillkor tillämpas för både bottenlån och statliga bostadslån. Villkoren bör skärpas ytterligare, så att räntebidrag endast utgår då reala lånevillkor med amorteringsvillkor som innebär att den årliga amorteringen på bottenlån och statligt bostadslån är 2 % (småhus) och 1,67 % (flerbostads- hus) avfastighetens ursprungliga reala skuldbelopp. Därigenom säkerställs att eventuella räntebidrag till äldre statligt belånade egnahem successivt trappas av och till slut upphör. Den som nyligen förvärvat ett äldre statligt belånat eget hem får således välja mellan fördelen av räntebidrag och fördelen av förlängd amorteringstid på det sätt som skisserats ovan.

Enligt kap. 10 och bil. 5 kan införandet av reala lån underlättas genom olika typer av garantiregler. I kap. 1 1 föreslås att två sådana regler för reduktion av kapitalutgifter i vissa fall skall tillämpas för reala bottenlån och reala statliga bostadslån för tillkommande bostadsfastigheter. De föreslagna reglerna innebär att kapitalutgiften kan reduceras dels vid en oförmånlig utveckling av fastighetsprisema jämfört med utvecklingen av lånebeloppet från byggnads- tillfället, dels vid sjunkande reala löner.

För att förbättra låntagamas risksituation och föratt motverka den oro som beror på penningillusion föreslås att dessa regler även tillämpas för det befintliga beståndet.

Reglerna om reduktion av kapitalutgift bör, när det gäller lån till det befintliga beståndet, omfatta bottenlån, statliga bostadslån och långfristiga, ej prioriterade, lån med inteckningssäkerhet från bank- och försäkringsinstitut. Det är samma lånetyper som i kap. 10 föreslås omfattas av en statlig garanti för skuldökning på omlagda lån.

Av kostnads- och förenklingsskäl föreslås att regeln för reducering av kapitalutgifter vid ogynnsam utveckling av fastighetsprisema tillämpas med utgångspunkt i fastighetspris och lånebelopp vid inköpstidpunkten för den som äger huset vid övergång till real beskattning och att den begränsas till att endast gälla hus som köpts de senaste 10 åren före införandet av real beskattning.

Civilrättsliga regler (kap. 13) Bok/öring av anläggningstillgångar

Utredningen har valt att inte göra någon sammankoppling av företagsbeskatt- ning och inflationsredovisning. Den reala företagsbeskattningen bygger på ett traditionellt bokslut. Den reala beskattningen gör det således inte nödvändigt att tillgångar upptas till annat än de historiska anskaffningsvärdena i affärsbokföringen.

Däremot aktualiserar införandet av reallån vissa bokföringsproblem. Skulderna kommer vid inflation att årligen öka i nominella tal. Normalt kommer även tillgångarna att öka nominellt vid inflation. Om en fastighet finansierats med reallån och både fastighetens pris och lånebeloppet ökar nominellt i takt med inflationen har ju inte företagets position försämrats. Gällande bokföringsregler medför emellertid att det inte finns några möjlig- heter att låta byggnadens bokförda värde öka i takt med dess nominella värde.

Att värdestegringar på anläggningstillgångar, främst fastigheter, inte får påverka resultatet förrän de realiserats är ett problem för redovisningen redan i dag. Den förbättring av företagets ställning som värdeökningen innebär blir inte synlig förrän den realiserats. Om finansieringen av en viss tillgång i framtiden kommer att ske med reallån accentueras denna olikhet vid värderingen av tillgångar och skulder, eftersom värdeökningen varken på tillgångs- eller skuldsidan är likvid. Den årliga nominella ökningen av reallåneskulden kommer att betraktas som en kostnad.

Även om införandet av real beskattning och reallån bör kunna ske utan införande av en generell inflationsredovisning, synes dock en ändring vara nödvändig på denna punkt. Annars kan effekten bli att företag, som finansierar anläggningstillgångar med lång varaktighet främst fastigheter med reallån, kan komma att tvingas redovisa förlust, fastän deras resultat i själva verket är positivt.

Om både tillgången och skulden kan sägas att dess nominella ökning inte är realiserad. Den grundläggande principen i 15 åbokfön'ngslagen, att uppskriv- ning av anläggningstillgång inte skall få påverka resultaträkningen och därmed för aktiebolagens del möjliggöra en utdelning av icke realiserande vinster, borde kunna upprätthållas. Det kan ske genom ett stadgande varigenom uppskrivning av sådana anläggningstillgångar, som inte förbrukas alltför snabbt i rörelsen, medgives. Sådana anläggningstillgångar är aktier,

byggnader, skog, vattenrättigheter samt mark. Förutsättningen för uppskriv- ningen skulle vara att indexuppräkningen av reallåneskulder uppgick till motsvarande belopp. Uppskrivning skulle då maximalt kunna ske till reallånets nominella värde vid bokslutstillfället.

Genom det diskuterade tillägget till 155 bokföringslagen undviks att aktiebolag i onödan behöver upprätta en särskild "balansräkning vid befarat likvidationstvång" enligt 13 kap. 2 5 3 st. aktiebolagslagen. för att utreda om bolaget är likvidationsskyldigt genom att dess egna kapital understiger en tredjedel av det registrerade aktiekapitalet. [ en sådan balansräkning skall tillgångarna redovisas till försäljningsvärdet med avdrag för försäljningskost- nadema.

Säker/1015rättsliga frågor

Utredningen anser att det inte föreligger något avgörande skäl mot att man inför lagregler som möjliggör indexreglering av inteckningar (och därmed av pantbrev). Ett krav bör dock vara att indexregleringen kopplas till det officiella index som utredningen har föreslagit skall användas vid real beskattning och vid indexuppräkning av reallåneskulder.

Något hinder synes inte föreligga mot att både inteckningar på bestämda nominella belopp och indexreglerade inteckningar gäller i en och samma fastighet.

Möjligheten finns emellertid alltid att en indexreglerad inteckning i det långa loppet innebär en större belastning på en fastighet än en i kronor bestämd inteckning. Om man ersätter en till det nominella beloppet fixerad inteckning med en indexreglerad sådan, måste detta alltid anses innebära en nedsättning av efterföljande inteckningar. Reglerna om nedsättning i 22 kap. 9 & jordabalken blir således tillämpliga såvitt gäller de sistnämnda inteckning- arna.

Enligt utredningen bör den framtida bostadsfinansieringen ske genom reallån. Säkerhet för dessa bör lämnas genom reala inteckningar, vilket inte borde möta några svårigheter, eftersom det i en nybyggd fastighet inte finns några tidigare inteckningshavare vilkas rätt försämras.

Vad beträffar det befintliga beståndet av bostäder anser utredningen att låntagare bör ges en lagfast rätt att få lägga om vissa lån från penninglån till reallån. Det är vid en sådan omläggning mycket sannolikt att det i fastigheten finns inteckningar med sämre rätt än de som lämnats som säkerhet för bottenlånen och de statliga bostadslånen. Dessa inteckningshavares ställning skulle otvivelaktigt försämras om de befintliga till nominella belopp fixerade inteckningama med bättre rätt lades om till realinteckningar. Det finns därför inte någon anledning att anta att de skulle vara beredda att utan vidare medge en sådan omläggning.

Utredningen finner det också vara uteslutet att genom lagstiftning försämra dessa inteckningshavares ställning i förhållande till nuläget genom en lagstiftning med innebörd att alla till nominella belopp fixerade inteckningar läggs om till realinteckningar. Problemet att ge långivarna erforderlig säkerhet för bottenlån och statliga bostadslån under den period då reallånets nominella belopp kommer att överstiga den i kronor bestämda inteckningens belopp återstår därför. Utredningen anser inte att problemet kan ges någon annan

lösning än att staten ikläder sig en garanti för den del av ett reallåns aktuella nominella skuldbelopp som överstiger lånets ursprungliga nominella belopp.

Det är emellertid angeläget att den statliga garantin för ett reallåns skuldökning över dess ursprungliga nominella belopp inte görs mera omfat- tande än vad som är erforderligt för att ge långivaren säkerhet. Skulle staten bli tvungen att infria garantin bör statens fordran på låntagaren göras så god som omständigheterna medger.

Utredningen har övervägt olika alternativ att säkerställa statens rätt för den händelse att statsgarantin skulle behöva infrias. Vid en avvägning av för- och nackdelar av de olika alternativen har utredningen funnit det alternativ vara att föredra, som innebär, att en förutsättning för rätten till statsgaranti är att fastighetsägaren inte tar ut nya inteckningar i fastigheten. Denna regel är enkel och lättillämpad och medför ett minimum av ingrepp i nuvarande inteck- ningsordning. Önskar fastighetsägaren ta ut nya inteckningar får det ske då långivaren anser sig kunna avstå från garantin, exempelvis då reallånct amorterats så långt att dess återstående nominella belopp ligger inom ramen för den nominella inteckningen. Vid överlåtelse får låne— och inteckningsbil- den övervägas i grunden. Förvärvaren befinner sig här i samma situation som förvärvaren av en nybyggd fastighet. Reallån och realinteckningar är då naturliga finansierings- och säkringsformer. Förutsättningen är dock en fungerande kreditmarknad, där reallån kan erhållas. Denna förutsättning bör kunnan infrias i ett realt system. Real beskattning och reala lån bör nämligen medföra en mer balanserad kreditpolitisk situation, där låntagamas möjlig- heter att få krediter ökar.

Statsfinansiella aspekter (kap. 14)

Kalkylema i detta kapitel bygger främst på riksrevisionsverkets (RRV) taxeringsstatistiska undersökning för år 1979 och på bostadsdepaitementets prognoser för räntebidragens utveckling till år 1984.

Det förutsätts att den ökning av den kommunala inkomstskatten, som följer av övergången till real beskattning, i sin helhet dras in till staten. Hela budgetförstärkningen för det allmänna till följd av övergången till ett realt system blir således en förstärkning av statsbudgeten.

För att upprätthålla balansen på kreditmarknaden i samband med över- gången till ett realt system, med omfattande omläggningar av befintliga lån till reallån, är det nödvändigt att budgetförstärkningen för det allmänna helt utnyttjas till att minska den statliga upplåningen.

Enligt utredningens kalkyler skulle en övergång till ett realt system är 1984 betyda en budgetförstärkning mätt i 1981/82 års penningvärde (KPI : 668 med år 1949 som basår) med 10 miljarder kr. vid 6 % inflation och med 13 miljarder kr. vid 10 % inflation. ' En övergång till ett realt system skulle innebära ett ökat skatteuttag inom hushållssektom, till följd av att skatteökningen på grund av reducerade avdragsräntor skulle vara mycket större än skatteminskningen på grund av reducerade skattepliktiga intäktsräntor. För företagssektom skulle det där- emot bli fråga om en skatteminskning. Räntebidragsanslaget skulle minska

kraftigt till följd av en övergång till ett realt system. Den nyssnämnda budgetförstärkningen vid en övergång till ett realt system är 1984 skulle vara summan av förändringama av hushållsbeskattning, företagsbeskattning och räntebidrag enligt följande tabell (beloppen anges i miljarder kr.).

Inflation 6 % 10 % Hushållsbeskattning + 6,1 + 6,8 Företagsbeskattning — 2,2 3,4 Räntebidrag + 6,6 + 9,9 Summa +10,5 +13,3

Övergångsbestämmelser (kap. 15)

Övergångsbestämme/ser vid omedelbar övergång

Utredningens huvudaltemativ är att övergång till ett fullständigt system med real beskattning skall ske på en gång. Utgångspunkten för de beräkningar som utförts av utredningen har varit att denna tidpunkt är den 1 januari 1984. De nya reglerna skulle således tillämpas för första gången vid 1985 års taxering. Något principiellt hinder föreligger emellertid inte för att välja en annan tidpunkt.

En omedelbar övergång verkar inte medföra några orimliga skattetekniska problem.

Principen att nominella räntor skall uppdelas i en inflationskompensations- del och en realräntedel borde inte ge upphov till övergångsproblem av den karaktären att speciella övergångsbestämmelser behövs. Uppdelningen kan ske fr. o. m. den 1 januari 1984 oberoende av i vilket inkomstslag räntan skall upptas. Gällande principer beträffande avdrag för förskottsräntor medför dock att det särskilt för år 1983 bör föreskrivas, att avdrag för ränta som belöper sig på en senare period endast får medges till den del räntan belöper sig på perioden.

Utredningens förslag beträffande realisationsvinstbeskattningen medför normalt lättnader för de skattskyldiga. Det kan medföra att planerade avyttringar uppskjuts till perioden efter den 1 januari 1984. De nya realisationsvinstskattereglema bör därför genomföras innan det reala systemet i övrigt träder i kraft, förslagsvis per det datum lagrådsremissen om införande av real beskattning översänds eller möjligen den dag proposition om införande av real beskattning läggs.

Vad den reala företagsbeskattningen beträffar är det stora principiella övergångsproblemet av avskrivningsunderlagen för beräkning av reala värde- minskningsavdrag för byggnader. Utredningen har där stannat för uppfatt- ningen att uppräkning skall få ske från anskaffningstidpunkten dock längst för de senaste tio åren före införandet av real beskattning.

Vad beträffar förlustavdragen blir övergångsproblemen minst om även äldre förluster indexuppräknas från tidpunkten för införandet av real

beskattning. Samma synpunkter gäller för utskiftningsskatten.

De stora övergångsproblem, som uppkommer vid ett omedelbart införande av real beskattning, gäller inte beskattningen utan villkoren för befintliga lån vid övergångstillfället. Det gäller främst lånen på bostadsmarknaden. Dessa problem behandlas i kap. 10 och 12.

Anstånd med skatt

Enligt utredningens uppfattning bör låntagare i stor utsträckning ges rätt att vid införandet av real beskattning lägga om sina befintliga penninglån till reallån. Inom företagssektom medför de föreslagna inflationsavdragen och de reala värdeminskningsavdragen normalt fördelar för de skattskyldiga som mer än väl uppväger begränsningen av ränteavdragsrätten för nominella räntor. Det kommer dock att förekomma fall, där den reala beskattningen inte medför så stora fördelar i fråga om värdeminskningsavdrag m. m. att de uppväger begränsningar av ränteavdragsrätten. Det återstår dessutom en del lån, som inte omfattas av omläggningsrätten. Exempel på sådana län är säljarreverser, topplån och privatlån för andra ändamål än bostäder. Är dessa lån långfristiga, får det antas att låntagarna på sikt har möjlighet att lägga om dem till reallån.

Vid en omedelbar övergång till real beskattning, t. ex. den 1 januari 1984, kan det emellertid vara svårt att omedelbart lägga om dessa lån i önskad utsträckning. Utredningen anser därför att reglerna om rätt till omläggning av vissa lån skall kombineras med en rätt att få anstånd med skatt i vissa fall.

Den grundläggande tanken är att skattskyldig som drabbas av merbeskatt- ning på grund av den omedelbara övergången till real beskattning under en övergångsperiod skall kunna erhålla anstånd med belopp, som motsvarar den genom omläggningen uppkomna merbeskattningen. Av förenklingsskäl är vissa schabloniseringar nödvändiga vid fastställandet av anståndsbelop- pet.

Företagssektom bör undantas från systemet med rätt till anstånd med skatt, eftersom utredningens förslag där normalt medför skattelättnader. För hushållssektom utgör behandlingen av räntor den stora förändringen i förhållande till nuläget, om ett realt system införs. Jämförelsen av den skattskyldiges situation före och efter införandet av real beskattning kan därför begränsas till räntebeskattningen inom hushållssektom. Alla räntor bör emellertid inte medtagas. Undantag bör i första hand göras för räntor på skulder som har lagts om eller mot borgenärens vilja kan läggas om till reallån.

Reglema-om anstånd med skatt syftar endast till att underlätta situationen för sådana skattskyldiga, som inte fått möjlighet att lägga om sina lån till reallån. Lån mellan närstående bör också undantas vid jämförelsen. Om dessa lån medtogs skulle de skattskyldiga lätt kunna erhålla skattefördelar genom olika skatteplanerande åtgärder.

Jämförelsen mellan den skattskyldiges situation i det reala systemet och i ett tänkt fortfarande gällande nominalistiskt system kan lätt ske med utgångs— punkt från den skattskyldiges deklaration i det reala systemet. Underlaget för beräkningen av anståndsbeloppet blir nämligen skillnaden mellan infla- tionskompensationsdelama av utgiftsräntoma och inflationskompensations-

delarna av intäktsräntoma. lnflationskompensationsdelen av den nominella räntan är ju den del av denna som i ett realt system inte längre är avdragsgill resp. skattepliktig.

Av förenklingsskäl föreslås sedan anståndsbeloppet beräknas som 50 % av detta underlag. Det innebär att en enhetlig schablonmarginalskattesats på 50 % för alla skattebetalare antagits.

Anståndsreglema syftar till att underlätta övergången till real beskattning. Övergångstidens längd kan diskuteras men under en femårsperiod borde det normalt vara möjligt att anpassa sig till det nya systemet. Anståndsreglema bör således gälla under en övergångstid på fem år. Under vart och ett av dessa är bör den skattskyldige som så önskar kunna få anstånd med ett visst belopp, beräknat enligt här angivna principer. Anståndsbeloppen kan således skifta år från år.

I princip borde rätten till anstånd inte omfatta nya penninglån, som den skattskyldige upptagit under femårsperioden. Det torde emellertid vara svårt att skilja mellan gamla och nya län. Det torde därför vara nödvändigt att medge anstånd under femårsperioden, oberoende av när lånen tagits. För att anstånd inte skall medges med oskäligt stora belopp bör det maximala underlaget för anståndsbeloppet första året också utgöra spärrbelopp under de följande åren. Spärrbeloppet blir således ett bestämt nominellt belopp.

Anstånd bör medges under en relativt lång period, eftersom betalningarna skall fullgöras av skattskyldiga, som också i normalfallet är relativt skuldtyng- da och därför har en pressad situation. Utredningen finner därför att anståndsperioden bör vara tjugo år. Den skatt för vilken anstånd medgivits skall inte behöva betalas förrän åtta år efter det år för vars skatt anstånd medgivits. Möjligheten till anstånd bör också kunna beaktas vid preliminär- skatteuppbörden.

Successiv övergång

Det finns skäl såväl för en omedelbar som en successiv övergång till real beskattning. För en omedelbar övergång talar främst att det då torde vara lättare att förstå det nya systemets uppbyggnad och effekter. För en successiv övergång talar framför allt att det ger en viss anpassningstid.

Utredningen anser att övervägande skäl talar för en omedelbar övergång vid en bestämd tidpunkt, särskilt om övergångsproblemen lindras genom möjlig- heten till anstånd med skatt. Utredningen har emellertid också undersökt alternativa lösningar, som innebär att real beskattning och reala lån införs successivt.

En tänkbar successiv övergångsmetod innebär att inflationen presumeras vara en successivt ökande kvotdel av den verkliga. Om systemet införs under en period av fem år med början t. ex. den 1 januari 1984, innebär det att man antar att inflationen första året varit 20 % av vad den verkligen var, nästa år 40 %, osv. Metoden tillämpas konsekvent (med undantag för realisations- vinstbeskattningen som omgående görs fullständigt real) och får gälla både beskattningen och reallånen.

Problemen gäller även vid en successiv övergång huvudsakligen utform- ningen av lånevillkor i det nya systemet. Reallånen får under övergångstiden inte full reallånekaraktär. De får i själva verket under denna period karaktären av ett mellanting mellan real- och penninglån.

Även när det gäller räntebidragen måste ett system väljas som innebär successiv avveckling av nuvarande system och successivt införande av det av utredningen föreslagna för det reala systemet.

Enligt utredningens uppfattning är det en mycket stor nackdel om reallånen under övergångsperiod inte får full reallånekaraktär. Reallånens innebörd blir då svåra att förstå, vilket medför problem för många att planera sin ekonomi.

Det talar för en annan typ av övergångslösning som möjliggör att reallån får fulla reala verkningar från det ögonblick de tas. Det fordrar i sin tur att de blir realt beskattade redan från början.

En tänkbar lösning, som skulle tillgodose både önskemålet att reallån får fulla reala verkningar på en gång och önskemålet om ett successivt införande av det reala systemet, skulle vara att omedelbart införa real beskattning av reallån (och real realisationsvinstbeskattning) men i övrigt införa den reala beskattningen enligt det tidigare diskuterade systemet med att inflationen i beskattningshänseende presumeras vara en successivt stigande del av den verkliga.

Argumenten mot en sådan övergångslösning är uppenbara. De möjligheter till kringgående av skattelagama, som en blandning av reala och nominalis- tiska beskattningsprinciper medför, öppnar sig. Oinskränkt skattskyldiga skulle låna upp enligt penninglånevillkor och låna ut enligt reallånevillkor och göra skattevinster. Skattefria subjekt skulle låna upp enligt reallånevillkor och låna ut enligt penninglånevillkor och därmed få likviditetsmässiga fördelar. Olika intressen som kunde balansera varandra skulle inte finnas.

Det är emellertid möjligt att dessa oönskade konsekvenser inte skulle uppkomma i alltför stor utsträckning, eftersom de endast skulle vara möjliga under en kortare tid och dessutom årligen minska.

Missbruksmöjlighetema måste dock mötas med specialregler om denna övergångslösning väljs. Det enklaste vore att begränsa möjligheten till realt beskattat sparande under övergångstiden till bestämda belopp för varje skattskyldig.

Av de båda successiva övergångslösningar som beskrivits förordar utred- ningen den senare, trots de uppenbara nackdelarna. Låntaga ma utsätts inte för någon omedelbar press att lägga om sina lån till reallån utan lockas i viss utsträckning att vänta med en omläggning. Samtidigt stimuleras sparandet omedelbart, eftersom spararna kan använda sig av reala sparformer med en

gång.

Real beskattning, reallån och inflation (kap. 16)

Även om införandet av real beskattning och reallån undanröjer några av de allvarligaste negativa effektema av inflationen, kvarstår många av dessa negativa effekter. En viktig fråga är därför om införandet av real beskattning och reallån kan förväntas öka eller minska inflationstakten.

Själva skattereforrnen, dvs. införandet av real beskattning, måste rimligtvis verka dämpande på inflationstakten. Effekten blir framför allt att sparamas reala avkastning efter skatt ökar och att låntagamas reala kostnader efter skatt också ökar. Hushållssparandet torde således stimuleras och hushållens efterfrågan på kredit minskas, vilket torde skapa en bättre balans på

kreditmarknaden och underlätta en politik som syftar till dämpning av hushållens efterfrågan på varor och tjänster.

När det gäller frågan, om reallån eller indexlån kan väntas öka eller minska inflationstakten, föreligger sedan lång tid tillbaka en omfattande internatio- nell diskussion. De tidigare årens diskussion finns väl sammanfattad i Pa landers arbete från år 1957. Argumenteringen synes enligt utredningen inte ha ändrats i någon avgörande mån sedan Palanders arbete utgavs. Palander visade att det föreligger två starka argument för uppfattningen att indexlån eller reallån är inflationsdämpande. Betydelsefulla grupper skulle inte längre göra vinster på inflationen och kreditpolitiken skulle få nya möjligheter att påverka allmänhetens inflationsförväntningar. Risken med reallån skulle snarast vara att en indexering av lånen skulle på irrationella grunder sprida sig till andra sektorer av ekonomin, som till slut skulle bli helt ”genom- indexerad", vilket skulle kunna minska motståndskraften mot inflationistiska impulser.

Utredningen kan endast konstatera att den ökning av inflationstakten som ägt rum i Sverige under 1970-talet i varje fall inte sammanhängt med förekomsten av något realt skatte- och lånesystem.

1. Utredningsuppdraget

I anförande till protokollet vid regeringssammanträde 1978-11-02 anförde chefen för budgetdepartementet, statsrådet Mundebo:

Genom riksdagens beslut hösten 1977 har den statliga inkomstskatteskalan inflations- skyddats. Därigenom har en av de mest iögonenfallande inflationseffektema i skatte- systemet, nämligen den automatiska skatteskärpningen motverkats. Diskussionen om de svårigheter inflationen vållar 1 skattesystemet kan emellertid inte upphöra härmed. Även själva inkomstberäkningen påverkas nämligen på ett sätt som medför snedvrid- ningar och som kan leda till stora omfördelningar av skattebördan mellan olika kategorier skattskyldiga. Det har därför hävdats att inkomstbegreppet borde ändras så att den reala, dvs. av inflationen opåverkade, inkomsten läggs till grund för beskatt- ningen. Det finns dock kritiker som menar att vissa av dagens problem inte går att lösa inom inkomstbeskattningens ram utan först genom införande av ett helt nytt skattesystem.

Jag delar uppfattningen att det föreligger betydande problem i det nuvarande inkomstskattesystemet. Problemen har i viktiga hänseenden accentuerats under den senaste tioårsperioden. Det finns därför enligt min mening anledning att undersöka om inte en genomgripande omläggning av beskattningen kan ge så stora fördelar att reformen trots de svårigheter som den med nödvändighet för med sig— tersig önskvärd. Förslag om sådana reformer har också förekommit i den politiska debatten. För att en diskussion om grundläggande ändringar i skattesystemet skall kunna föras vidare krävs emellertid att förslagen utvecklas till en sådan grad av konkretion att deras troliga verkninyr i olika avseenden kan bedömas och för- och nackdelarna värderas.

Ett tänkbart alternativ till dagens inkomstskattesystem har nyligen fått en sådan konkret belysning inom ramen för 1972 års skatteutrednings arbete. Jag syftar här på vad som kallas den progressiva utgiftsskatten. [ detta alternativ är det principiellt den skattskyldiges konsumtionsutgifter under året i stället för hans inkomster som utgör skattebasen. Ett nettosparande kommer därigenom att ske med Obeskattade medel, medan igengäld varje upplösning av tidigare sparande leder till beskattning. En teknisk modell för hur en progressiv utgiftsskatt skulle kunna ersätta den nuvarande progressiva delen av inkomstskatten har utarbetats i rapporten (SOU 1976162) Progressiv utgifts- skatt ett alternativ. Skatteutredningen har låtit remissbehandla rapporten och redovisar i sitt slutbetänkande (SOU 1977z91) Översyn av skattesystemet en samman- fattning av remissinstansemas synpunkter. Här är alltså en god grund lagd fören fortsatt diskussion om för- och nackdelarna. Skatteutredningen framhåller dock att ytterligare utredningsarbete behövs på vissa punkter för att utröna om utgiftsskatten kan vara ett framkomligt alternativ till vårt nuvarande inkomstskattesystem.

Skatteutredningen påpekar i sin diskussion av utgiftsbeskattningen att en av dess fördelar synes vara att hänsyn automatiskt tas till inflationens inverkan på skatteun- derlaget. Utgifter för investeringar är således avdragsgilla när utgiften betalas medan inkomsten av försäljningen beskattas i det penningvärde som gäller när den skattskyl-

dige konsumerar inkomsten. Genom att såväl räntor som amorteringar blir avdragsgilla resp. skattpliktiga medför inflationen inte heller någon snedvridning på denna punkt

Vid sin genomgång av det nuvarande inkomstskattesystemet visar Skatteutredningen hur den faktiska inflationstakten på ett avgörande sätt påverkar det reala beskattnings- resultatet för olika sparformer och hur en och samma ekonomiska avkastning blir helt olika beskattad beroende på vilken placering det är fråga om. Såväl den samhällseko- nomiska effektiviteten som den fördelningsmässiga rättvisan blir lidande. framhåller utredningen, när det inte går att med rimlig säkerhet förutse utfallet av olika avtal och när skilda former av sparande och kapitalplacering blir helt olika behandlade.

Utredningen tar också upp frågan om vilka reformer som kan vara möjliga utan att överge inkomstbeskattningen som princip. Utredningen pekar på olika lösningar. t. ex. att införa en konsekvent real beskattning av räntor eller att vid realisationsvinstberäk- ningen ta hänsyn till hur tillgångar finansierats. Vidare nämns möjligheten att införa s. k. indexlån på kreditmarknaden. Att klarlägga konsekvenserna av åtgärder av detta slag har emellertid, anför utredningen. varit en så omfattande arbetsuppgift att utredningen inte haft möjlighet att genomföra den. Utredningen rekommenderar därför att de problem som sammanhänger med inflationens inverkan på inkomstskattesyste- met blir föremål för en särskild utredning. ] det sammanhanget bör enligt utredningen också effekterna på kreditmarknaden och bostadsfinansieringen beaktas.

Även kapitalmarknadsutredningen har haft anledning att ta upp frågan om nuva- rande skattereglers snedvridande effekt vid fortgående penningvärdeförsämring. En utförlig genomgång med olika exempel redovisas i bilaga 2 till utredningens betänkande (SOU 1978:1 1—13) Kapitalmarknaden i svensk ekonomi 1—3.

För egen del vill jag anföra följande. De svenska skattereglerna bygger tiaditionellt på ett nominalistiskt betraktelsesätt, dvs. de är med få undantag utformade utan hänsyn till förekomsten av penningvärdeförändringar. I många sammanhang spelar detta ingen roll. Reglerna geri princip samma skatteuttag i perioder av fast penningvärde som i inflationstider. Så är t. ex. fallet med indirekta skatter och avgifter som är värdebaserade och proportionella mot underlaget (mervärdeskatt, arbetsgivaravgifter osv.). För de direkta skatterna ger inflationseffektema däremot upphov till större svårigheter. Detta sammanhänger bl. a. med att de direkta skattema ofta är progressiva, dvs. det procentuella skatteuttaget beror på inkomstens eller förrnögenhetens storlek. Om skatteskalan då är fastlagd i nominella termer innebär det att en inkomst eller förmögenhet som motsvarar en oförändrad köpkraft kommer att beskattas successivt allt hårdare ju mer penningvärdet sjunker. Mest uppenbart är detta i fråga om den statliga inkomstskatten, där progressiviteten är så stark att inflationseffekten blir starkt kännbar redan från ett år till nästa. Skattetrycket påverkas även av att skattefria belopp. schablonavdrag o. d. i många fall är uttryckta i fasta krontalsbelopp, vars värde sjunker vid inflation.

Inflationens effekter i fråga om skiktgränser, avdragsgränser och fribelopp ärtrots allt tämligen lätta att bedöma och det är sällan tekniskt svårt att anvisa motgåtgårder om sådana anses behövliga. För inkomstbeskattningen skapar inflationen emelletid, som jag inledningsvisantytt, även mer djupgående problem, nämligen i fråga om principerna för bestämningen av vissa slag av intäkter och kostnader. Svårigheterna är här oberoende av om skatten är proportionell eller progressiv eftersom det gäl'er själva definitionen av skatteunderlaget. Vissa sådana problem är speciella för beräkringen av inkomst av rörelse och jordbruk, t. ex. avskrivningsregler och lagervärderirgsregler. Andra problem är av mer generell natur. Av intresse är här i första hand den skattemässiga behandlingen av räntor och kapitalvinster. När exempelvis den avtalade räntan till viss del får ses som en kompensation till långivaren för att kapitalet realt sett minskar i värde, medför en nominell beskattning att låntagare gynnas och ångivare missgynnas i förhållande till det läge som skulle föreligga i en period ned fast penningvärde.

Som framgått av min tidigare lämnade redogörelse har 1972 års skatteutredning föreslagit att de problem som sammanhänger med inflationens inverkan på det nuvarande inkomstskattesystemet blir föremål för en särskild utredning. Jag delardenna uppfattning. Enligt min uppfattning är det lämpligt att tillkalla en särskild utredare för att belysa denna problematik.

En central fråga som utredaren har att ta ställning till är hur kapitalvinster och kapitalförluster bör behandlas. När penningvärdet inte är fast sammanfaller de nominella värdeförändringama inte längre med de reala. Prisstegring på fastigheter, aktier osv. som beror endast på penningvärdets fall utgör inte någon real inkomst. Å andra sidan sjunker nominella fordringar—banktillgodohavanden, obligationer, vanliga inteckningslån etc. — realt sett i värde och låntagaren gör därigenom en vinst, medan långivaren gör motsvarande förlust. En real inkomstberäkning måste beakta dessa effekter på ett konsekvent sätt. Som Skatteutredningen och kapitalmarknadsutredning- en visat kan man få stora snedvridningar om inkomstberäkningen på vissa punkter görs realt medan den på andra fortfarande sker nominellt.

En huvuduppgift för utredaren bör alltså vara att undersöka om det är möjligt att utforma ett system där inkomstberäkningen ger ett realt riktigt resultat oberoende av den faktiska inflationstakten och dess variationer. Långivare bör således inte beskattas för sådana nominella inkomster som endast utgör kompensation för inflationen och i konsekvens med detta bör låntagare inte få avdrag för sådana utgifter som realt motsvarar amorteringar. Beträffande kapitalvinster och kapitalförluster bör skatteplikt resp. avdragsrätt ta sikte på det reala och inte på det nominella resultat som en försäljning har gett upphov till. Vanligen synes man i debatten utgå ifrån att ett sådant system för real inkomstberäkning bör byggas upp kring en real behandling av ränteinkomster resp. -utgifter. Jag vill emellertid erinra om att även andra metoder kan vara tänkbara i speciella sammanhang. Sålunda har den tanken förts fram att mani fråga om fastighetslån skulle kunna uppnå ett realt riktigt beskattningsresultat genom att ändra reglerna för realisationsvinstberäkningen när fastigheten säljs. Indexuppräkning av anskaffningsvärdet skulle då medges endast för den del av anskaffningsvärdet som motsvaras av ägarens i fastigheten nedlagda egna kapital. Utredaren bör ha frihet att pröva såväl denna som andra tänkbara konstruktioner.

Av det anförda följer att utredaren skall söka klarlägga om det nuvarande på nominalistisk grund baserade inkomstbegreppet kan ersättas av ett inkomstbegrepp som i högre grad beaktar förändringar i penningvärdet. Utredaren skall däremot inte ta upp spörsmål som rör utformningen av skatteskalan eller det samlade skatteuttagets storlek. Jag vill vidare stryka under att utredarens uppgift är av teknisk natur. Det gäller att konstruera en modell för hur en real inkomstbeskattning skulle kunna utformas, att peka på särskilda problem som aktualiseras, etc. Denna modell kan därefter på samma sätt som den utgiftsskattemodell 1972 års skatteutredning låtit utarbeta ligga till grund för statsmakternas fortsatta överväganden om önskvärdheten av någon mer grundläg- gande skattereform. Utredaren bör söka redovisa de erfarenheter av olika slags inflationsjusteringar vid inkomstberäkningen som finns från andra länder och den debatti dessa frågor som förts i bl. a. Danmark, USA och Storbritannien. Likaså måste frågan om eventuella svårigheter som en isolerad svensk övergång till nya beskattnings- principerkan vålla för våra internationella åtaganden enligt konventioneroch bilaterala avtal belysas. Jag vill erinra om att många remissinstanser menat att just de internationella komplikationema är ett av utgiftsskattens största problem.

En övergång till real beskattning skulle påverka samhällsekonomins funktionssätt i en rad avseenden. Utredaren bör allmänt söka ge en bild av dessa återverkningar med särskilt beaktande av vad de kan innebära för den ekonomiska politiken och dess instrument. I sammanhanget kan framhållas att värdesäkringskommittén i sitt betän- kande (SOU 1964:1 och 2) Indexlån, del 1 och II, behandlat flera frågor som torde bli aktuella i detta utredningsarbete.

Att utveckla ett fungerande system för real skattemässig behandling av kapitalav-

kastning och kapitalvinster torde ingalunda vara en lätt uppgift. Problemen synes kunna delas in i fyra huvudgrupper:

1. att avgöra vilka slag av avkastning och vilka former av kapitalvinster som skall omfattas av den reala beskattningen

2. att fastlägga regler för hur den reala avkastningen eller den reala vinsten skall beräknas i olika situationer.

3. att bedöma i vad mån en real beskattning får sådana konsekvenser att ändringar kommer att krävas även i civilrättslig lagstiftning, t. ex. beträffande inteckning och bokföring.

4. att belysa vilka effekter en real beskattning av kapitalavkastning och kapitalvinster skulle få på avtal om lån, köp m. ni. som har träffats innan de nya reglerna har trätt i kraft och vilka övergångsregler som kan tänkas för att minska eventuella svårighe- ter.

1 nu angivna hänseende bör utredaren beakta följande.

Avgränsningen

Frågan om en real skattebehandling av lån har i stor utsträckning diskuterats mot bakgrund av bostadssektoms och hushållsspaiandets förhållanden. eftersom inflations- effektema har varit särskilt framträdande på dessa områden. En grundläggande fråga som utredningen bör pröva är därför om en real beskattning bör vara generell eller begränsas till exempelvis vissa typer av kapitalavkastning eller vissa samhällssekto- rer.

Vad först gäller bostadssektom har möjligheterna att upprätthålla neutralitet i fråga om kapitalkostnader mellan olika ägarkategorier och upplåtelseformer länge varit en central fråga. Den nominella behandlingen av ränteutgifter har emellertid starkt försvårat uppfyllandet av önskemålet om neutralitet. När räntenivån har stigit som en återspegling av inflationen har kostnaden för det i en fastighet nedlagda kapitalet sålunda alltmer kommit att överstiga det schablonmässigt beräknade belopp som — såvitt gäller egna hem och flertalet nyproducerade flerfamiljshus — skall tas upp som intäkt vid beskattningen. De höga räntesatsema och de låga intäktsschablonema leder alltså till en skattelättnad för dessa fastighetsägare. Värdet av skattelättnaden beror emellertid helt på ägarens marginalskatt. Ett uppkommet underskott saknar exempelvis betydelse för en fastighetsägare som inte kan kvitta underskottet mot andra inkomster. Statsmaktema har sökt motverka detta genom att i den statliga bostadslångivningen garantera en lägre räntesats för de ägarkategorier som normalt inte kan utnyttja underskottsavdrag. De stora variationerna på marginalskattesidan gör det dock ytterst svårt att med tillräcklig flexibilitet utjämna den effektiva kapitalkostnaden mellan olika kategorier av fastighetsägare. Det har i debatten framhållits att en väg runt dessa svårigheter just skulle vara att medge avdrag endast för real ränta eftersom man då oberoende av inflationstakten — kunde räkna med att kapitalkostnadsavdraget skulle bli ungefär lika stort som den schablonmässigt beräknade intäkten. Som jag tidigare antytt har även möjligheten av ändringar i realisationsvinstreglema framförts som ett alternativ i sammanhanget.

Ett annat besvärande problem inom bostadssektom är att nominella lån i en inflationsperiod ger en mycket ojämn fördelningi tiden av de reala kapitalkostnadema. Lånen utformas som regel med lika annuiteter vilkas reala värde minskar i takt med penningvärdets fall. Omedelbart efter uppförandet av ett hus blir kostnaden således störst för att sedan successivt minska. Denna sneda fördelning leder till att boendekost- naden i ett nyproducerat hus ofta ligger på en högre real nivå än som är långsiktigt motiverat. Även här har statsmakterna sökt motverka snedvridningen genom åtgärder i samband med bostadslångivningen, nämligen genom att ge en räntesubvention som är

störst de första åren och som sedan successivt minskar. Det har emellertid ifrågasatts om detta system av generella subventioner till fastighetsägarna innebär den bästa lösningen och om inte realt utformade lån till bostäder vore att föredra. Dessa skulle emellertid förutsätta också en real behandling i beskattningshänseende för att få de avsedda effekterna. Utredaren bör mot denna bakgrund pröva om en real beskattning av län kan göra det lättare att finna tillfredsställande lösningar på de aktuella problemen inom bostadssektom.

Den nominella räntan på besparingar i banker, obligationer och liknande placeringar har under senare år ofta endast obetydligt överstigit inflationen eller t. o. ni. varit lägre. Redan före skatt har därför den reala avkastningen varit ringa eller rent av negativ. Hela den nominella räntan är emellertid i princip skattepliktig. Detta medför att den reala avkastningen efter skatt i flertalet fall blivit kraftigt negativ. Kombinationen av hög inflationstakt och hög marginalskatt drabbar alltså banksparande och placeringar i obligationer mycket hårt. Förhållandet har i viss utsträckning föranlett åtgärder från statsmaktemas sida. Den nyligen genomförda lagstiftningen om värdesäkert lönsparan- de kan exempelvis ses som ett uttryck för ambitionen att förbättra utbytet av långsiktigt sparande inom hushållssektom.

Det är emellertid uppenbart att de skattelättnader som f. n. ges åt vissa sparformer endast i begränsad utsträckning kan motverka den kombinerade effekten av inkomst- skatt och inflation. Det finns därför skäl att utgå från att åtgärder som medför en allmän höjning av avkastningen (efter skatt) på hushållens banksparande och obligationsinne- hav skulle leda till ett ökat intresse för dessa sparformer. Detta torde i sin tur få till följd att tillgången på kapital för investeringar i bostäder och industrianläggningar m. m. ökar. Samtidigt talar åtskilligt för att hushållens benägenhet att använda medel för placeringar i diamanter, frimärken och antikviteter skulle minska om dessa inte längre framstår som skattemässigt gynnade.

En real beskattning av ränteintäkter skulle avsevärt öka hushållens möjligheter att erhålla en positiv avkastning på sitt utlånade kapital. Även en real utformning av lånen skulle emellertid ha betydelse i detta avseende. Mot bakgrund av vad jag nyss har sagt om önskvärdheten — inte minst från samhällsekonomisk synpunkt — att öka bank- och obligationssparandet anser jag att utredaren bör belysa vilka tekniska och ekonomiska konsekvenser en realt utformad utlåning från hushållen skulle få.

I debatten har gjorts gällande att det finns skäl som talar för att undanta företagssektom från real beskattning. Utredaren bör givetvis pröva denna fråga. Därvid torde det bli aktuellt att särskilt beakta förhållandena för jordbrukare och andra enskilda näringsidkare. För dessa kategorier av skattskyldiga gäller att tillgångar och skulder i näringsverksamheten utgör en integrerad del av den personliga ekonomin. Frågan är om det i dessa fall är praktiskt möjligt att behandla vissa lån enligt en real och andra enligt en nominell metod.

Ett system som innebär att vissa lån skall beskattas nominellt och andra realt torde förutsätta att det går att fastställa hur olika lån har använts. En särbehandling av exempelvis lån enbart inom bostadssektom kan göra det nödvändigt att klarlägga t. ex. att ett visst lån visserligen har tagits med en bostadsfastighet som säkerhet men använts för inköp av en båt eller att ett lån visserligen har tagits med aktier som säkerhet men använts för förvärv av en bostadsfastighet.

Vid sin behandling av avgränsningsproblematikcn bör utredaren särskilt beakta att förekomsten av realt beskattade lån inte får öppna möjlighet till obehöriga skatteför- måner. Den skattskyldige bör t. ex. inte kunna ta upp ett nominellt beskattat lån (med avdragsrätt för hela räntan) och placera de lånade medlen på en realt beskattad bankräkning e. d. (med endast realräntan skattepliktig). Införandet av realt beskattade lån får vidare inte leda till obefogad skattelindring genom utlåning mellan närstående personer eller genom lån till eller från utlandet. Dessa problem av kontrollteknisk natur bör belysas om utredaren finner att nominellt beskattade lån kan godtas vid sidan av realt beskattade lån.

Såvitt gäller kapitalavkastning bör utredaren i första hand redovisa konsekvenserna av en real beskattning av räntor. Utredaren bör emellertid också diskutera i vad mån kreditavgifter, avbetalningstillägg och andra 5. k. lånebikostnader bör bli realt beskat- tade. Vidare kan det finnas skäl för utredaren att överväga om vissa typer av räntor — t. ex. ränta på vinstandelslån eller konvertibla skuldebrev — bör undantas från en real skattemässig behandling. I fråga om sådana tillgångar kan det, liksom i fråga om aktier. visa sig lämpligare att lägga realbeskattningen på värdestegringen med konsekvensen att den löpande avkastningen beskattas nominellt.

Vad gäller kapitalvinster och kapitalförluster bör utredarens översyn avse i första hand avyttringar som f. n. beskattas enligt reglerna om realisationsvinst. Om utredaren emellertid kommer fram till att en real beskattning bör avse även lån som är nedlagda i rörelse ellerjordbruk torde prövningen få omfatta även den skattemässiga behandlingen av lager, maskiner och liknande tillgångar. Utgångspunkten för utredarens övervägan- den på detta område bör vara att den reala och alltså inte den nominella — förändringen av egendomens värde skall ligga till grund för den skattemässiga bedömningen.

Indexomra'kn ingen

En mycket viktig uppgift för utredaren blir att överväga hur nominella inkomster och vinster skall kun na räknas om till reala inkomster och vinster. Principen här synes böra vara att den del av t. ex. en ränta som kan ses som en kompensation för inflationen indextillägget — skall vara skattefritt för långivaren och inte avdragsgillt för låntagaren. Uppenbarligen talar här starka skäl för att omräkningen med hänsyn till förändringari prisnivån skall göras enligt en enda officiell indexserie. Utredaren bör dock pröva om de skattskyldiga i något fall skall ha rätt att fordra att prisförändringama på exempelvis viss råvara skall läggas till grund för den skattemässiga bedömningen.

Reglerna om hur en nominell ränta eller vinst skall delas upp på ett indextillägg och en real del bör givetvis vara så enkla att tillämpa som möjligt. Utredaren bör undersöka i vad mån utnyttjande av schablonmetoder kan underlätta den praktiska hantenngen. En schablonisering får dock inte drivas så långt att den ger upphov till resultat som i alltför hög grad gynnar eller missgynnar vissa kategorier skattskyldiga.

Samordning med civilrättslig lagstiftning

Som jag tidigare antytt bör man räkna med att en real beskattning åtminstone för flertalet lån kommer till stånd genom att endast realräntan görs skatteplittig resp. avdragsgill, medan indextillägget är skattefritt för långivaren och inte avdragsgillt för låntagaren. Om indextillägget skall betalas fortlöpande under lånetiden, något som gäller för nominella lån men som kan förekomma även vid realt utformade län, kan detta avdragsförbud i tider med hög inflation väntas förorsaka svåra likviditetsproblem för låntagaren. Det finns därför anledning att utgå från att en real beskattniig får till konsekvens att lån i långt större utsträckning än i dag utformas så att indextillägget skall helt eller delvis läggas till kapitalet. Lånevillkoren torde med andra ord komma att innebära att indextillägget inte alls eller endast delvis påverkar den reala amorterings- takten.

Det kan inträffa att indextillägget kommer att överstiga den årliga amoteringen. Följden bliratt lånebeloppet nominellt sett är högre vid årets utgång än vid dess ingång. Denna egenskap hos realt utformade län kan ge upphov till åtskilliga problem En fråga som utredaren bör belysa är om en ökad förekomst av reallån nödvändiggör en omläggning av reglerna om bl. a. fastighets- och företagsinteckningar. Utredaren bör således överväga om behov föreligger att införa någon form av indexreglering inom

inteckningsväsendet eller om konflikten mellan realt utformade lån och inteckningar på nominella belopp kan lösas på annat sätt.

Den omständigheten att det nominella skuldbeloppet på ett reallån kan öka under ett år trots att viss amortering har skett kan vidare vålla svårigheter inom företagens bokföring. Ökning av skuldbeloppen kan exempelvis — såvida inte motsvarande uppskrivning sker på tillgångssidan — medföra att företagets egna kapital helt förbrukas. En uppskrivning av tillgångar kan emellertid stå i strid mot god redovisningssed. Utredaren bör klarlägga om en mer allmän förekomst av reallån motiverar ändringari boklöringsreglema. Erfarenhetema av syaemet med s. k. paritetslån och den särskilda lag om bokföring av sådana lån, som fortfarande gäller, är av intresse i detta sammanhang.

Jag har här pekat på några av de svårigheter som en övergång till realt utformade lån kan förorsaka på det civilrättsliga området. Problem av olika slag kan emellertid tänkas uppkomma också vid sidan av intecknings- och bokföringsreglema. Utredaren bör redovisa även denna problematik och i mån av behov lägga fram förslag om hur samordningen mellan reala lån och civilrättsliga regler bäst löses.

Övergångsproblem

Ett införande av en real beskattning av kapitalavkastning och kapitalvinster kommer att påverka värdet av ingångna kreditavtal och kommer utan tvivel även att få betydelse för värdet av olika slag av egendom. Utredaren bör belysa omfattningen av dessa värdeförändringar av engångsnatur och föreslå de åtgärder som kan vara påkallade för att motverka ej önskvärda vinster och förluster.

Som tidigare har framhållits kan antalet realt utformade lån väntas öka påtagligt vid real beskattning av räntor m. m. Det finns anledning räkna med att dessa lån kommer att utformas så att det belopp som motsvarar inflationen — indextillägget — inte skall i sin helhet utbetalas årligen utan läggas till kapitalet så att låntagaren årligen skall erlägga endast ett med hänsyn till inflationen justerat amorteringsbelopp samt realräntan. En övergång till real beskattning torde inte vålla några särskilda svårigheter beträffande de lån av denna typ som kan finnas redan vid övergången.

Vid tidpunkten för en övergång till real beskattning torde det emellertid finnas ett mycket stort antal lån som är nominellt utformade och baserade på förutsättningen att hela den avtalade räntan är avdragsgill för låntagaren och skattepliktig för långivaren. En real skattebehandling av sådana lån skulle sannolikt i många fall medföra en sådan påfrestning på låntagarens likviditet att denne försattes i en ohållbar ekonomisk situation. Motsvarande gälleri fråga om realt utformade län där indextillägget skall i sin helhet utbetalas årligen eller på en gång vid lånetidens slut. För att undvika sådana effekter skulle lånevillkoren behöva ändras. Eftersom vid oförändrade villkor den reala beskattningen skulle vara enbart till fördel för långivaren, torde det dock inte vara realistiskt att räkna med att sådana ändringar regelmässigt skall kunna åstadkommas på frivillig väg.

Utredaren bör mot bakgrund av det anförda diskutera frågan om tillämpning av den reala beskattningen på äldre lån och vilka åtgärder som därvid kan behövas. En lösning kan vara att ge låntagaren en generell rätt att ändra lånevillkoren i syfte att anpassa dem till de nya skattereglerna. Låntagaren kan t. ex. få rätt att kräva att lånet blir realt utformat med kapitalisering av indextillägget eller att den del av den avtalade räntan, som anses svara mot inflationen. skall läggas till kapitalet. Utredaren kan givetvis också överväga möjligheten att under en period låta nuvarande skatteregler vara tillämpliga på vissa äldre lån.

l l

2. Vad är real beskattning och reala lån?

I den internationella debatten om skatter och inflation är det tre typer av problem som brukar diskuteras, nämligen

l. Skatteskaloma vid en progressiv beskattning.

2. Definitionen av skatteunderlaget.

3. Effekten av att uppbörd av skatt sker under en annan tidsrymd än den för vilken skatten beräknas.

Problemen är också synnerligen olikartade. Problemen gällande skatteskalor- nas utformning vid inflation gälleri Sverige förhållandet mellan staten och de skattskyldiga samt i vilken utsträckning detär motiverat att inflationen ändrar tidigare av riksdagen gjorda avvägningar om skatteskalans progressivitet. För skatteuppbörden utgör inflationen ett problem om skatten erläggs vid en annan, ofta senare, tidpunkt än det beskattningsår på vilket den belöper. I Sverige är detta problem för den helt övervägande delen av inkomstbeskatt- ningens del löst genom att källskatt löpande inbetalas.

Problemen gällande definitionen av skatteunderlaget är mycket mer komplexa. De skulle finnas även vid en rent proportionell beskattning. De sammanhänger med att vid inkomstbeskattningen jämförelser görs mellan storheter, som i själva verket inte är jämförbara, nämligen belopp som uttryckts i kronor av olika värde. Att de i kronor uttryckta beloppen har olika värde beror på att de hänför sig till olika tidpunkter. Problemen med definitionen av skatteunderlaget vid inflation gäller således hur tidsfaktorn skall beaktas så att vid beräkningen av skattepliktig inkomst jämförelser görs mellan belopp, hänförliga till samma tidpunkt.

Som framgår av direktiven är denna utrednings uppgift begränsad till den andra typen av problem, de som sammanhänger med definitionen av skatteunderlaget, närma re bestämt de som uppkommer inom inkomstbeskatt- ningens ram. Vid real inkomstbeskattning hänförs alla intäkter och kostnader med användandet av ett officiellt index, som mäter penningvärdets föränd- ringar, till beskattningsårets penningvärde. Vid nominalistisk inkomstbe- skattning beaktas inte penningvärdets förändringar. Att inkomstbeskattning- en är nominalistisk i stället för real medför vinster för en del skattebetalare, förluster för andra. Storleken på dessa vinster resp. förluster sammanhänger med inflationstakten.

I den mån som såväl intäkter som kostnader redan är hänförliga till beskattningsåret föreligger således inte någon skillnad mellan nominalistisk och real beskattning. Det gäller den beloppsmässigt dominerade delen av den

svenska inkomstbeskattningen, beskattningen av tjänsteinkomster.

Den internationella debatten om real inkomstbeskattning har flammat upp under 1970-talets slut. I Sverige har emellertid de problem, som ett föränderligt penningvärde medför, redan gjorts till föremål för ett betydelse- fullt och djupgående utredningsarbete. Värdesäkring av fordringar och skulder har belysts av värdesäkringskommittén i det år 1964 utgivna betänkandet Indexlån (SOU l964:l och 2).

Denna utredning skiljer sig från värdesäkringskommittén beträffande utgångspunkten. Värdesäkringskommittén utredde i första hand hur värde- säkring av fordringar och skulder skulle ske samt vilka effekter en sådan värdesäkring skulle medföra. Skattefrågoma behandlades i samband med behandlingen av de olika lånetypema. Möjligheten av att införa ett generellt realt system behandlades i en bilaga.

I sitt principuttalande hänvisar kommittén till möjligheten att övergå till en beskattning enligt reala principer av samtliga kapitalinkomster och kapital- vinster men begränsar sig till att föreslå en mycket begränsad reform, nämligen skattefrihet för indextillägg, som uppbärs av innehavare av vissa, särskilt angivna, statliga lån. Värdesäkringskommittén bygger i sin turi viss utsträck- ning på ett betydelsefullt arbete av professor Tord Palander, den år 1957 utgivna skriften ”Värdebeständighet. Ett problem vid sparande, livförsäkring- ar och pensioner”. När det gäller skatteproblem nöjer sig Palander dock med att påpeka deras existens (s. 30).

Denna utredning är däremot en skatteutredning. Möjligheten att utforma ett generellt system för beskattningen av kapitalinkomster och kapitalvinster är utredningens primära intresse. När skatteproblemen väl lösts blir en mycket stor del av det arbete som nedlagts av Palander och värdesäkrings- kommittén direkt användbar. Vad beträffar Palander synes det utredningen som om hans resonemang i själva verket förutsätter att ett generellt system för real beskattning av kapitalinkomster och kapitalvinster genomförts. Det finns således ingen anledning för denna utredning att på nytt belysa de frågor, som behandlats av Palander och värdesäkringskommittén, till den del det inte är fråga om skattefrågor eller sådana frågor, där utvecklingen medfört att förhållandena förändrats alltför mycket. Till den senare kategorin hör enligt utredningens uppfattning bostadsmarknaden och bostadsfinansieringen, som behandlas utförligt i detta betänkande. Vad beträffar analysen av penningvär- derisker vid låneavtal, konstruktionen av olika lånetyper, penningpolitiken i en kreditmarknad med såväl penninglån som reallån, indexklausuler i bank- och försäkringsväsende samt frågan om värdebeständiga lån verkar inflations- dämpande eller inflationsfrämjande anser sig utredningen i stort kunna hänvisa till Palander och värdesäkringskommittén. Utredningen byggerockså i betydande utsträckning på värdesäkringskommitténs terminologi.

Syftet med att införa real beskattning är enligt utredningens uppfattning trefaldigt:

1. att eliminera den fördelningspolitiskt orimliga förmögenhetsomflyttning som kombinationen av inflation och nominalistisk beskattning medför,

2. att åstadkomma en bättre resursallokering,

3. att möjliggöra införandet av reallån i stor utsträckning.

Inflationen förorsakar årligen enorma omflyttningar av vården från långivare (sparare) till låntagare.

Om såväl sparare som låntagare är medvetna om inflationens inverkan, är den naturliga lösningen att låntagarna kompenserar långivarna för penning- värdets fall antingen genom högre nominella räntor, så att den nominella räntan även får innehålla en inflationskompensationsdel, eller genom index- tillägg.

Denna effekt har dock ej uppnåtts till följd av det svenska skattesystemets nuvarande uppbyggnad. De nominella räntorna är visserligen numera höga i förhållande till tidigare, men eftersom hela räntan beskattas vid rådande nominalistiska beskattning, erhåller inte spararna mer än en del av den kompensation, som varit erforderlig. Låntagama erhåller å andra Asidan genom avdragsrätten för hela den nominella räntan avdrag för vad som realt är en amortering av lånen. Låntagamas vinster sker således i allmänhet inte direkt på långivarnas bekostnad annat än i de fall de drar nytta av bundna räntor på äldre lån med låga räntor. I allmänhet lämnar de kompensation till spamma genom höga nominella räntor. Vinsterna uppstår i stället genom skattesyste- mets utformning. Spamma gör förluster av samma skäl.

Den nominella inkomstbeskattningen medför också en snedvridning av valet mellan olika placeringsaltemativ. Denna snedvridning har för hushål- lens del belysts av professor Sven-Erik Johansson i bil. 2 till kapitalmark- nadsutredningens betänkande (SOU 1978: 13), där det framgår att en individu- ell placerares rangordning av olika placeringsaltemativ före och efter skatt på ett slående sätt påverkas av inflationstakten, belåningsgraden och marginal- skatten. Fastighetsplaceringar är skattemässigt avsevärt gynnsammare be- handlade än aktieplaceringar och banksparande. Rent improduktiva investe- ringar som diamanter o. d. belyses inte men bör vara ännu gynnsammare. Des- sa snedvridningar måste verka starkt nedsättande på den samhällsekonomiska effektiviteten.

Värdesäkringskommitte'n skilde på penninglån, indexlån och reallån. Vid penninglån är i Sverige svenska kronor kontraktsenhet och vid indexlån är annan värdeenhet kontraktsenhet. Ett specialfall av indexlån är reallån, vars värdeenhet utgörs av en allmän köpkraftsenhet, som tillämpas utan begräns- ningar. Värdesäkringskommittén ägnar reallånen sitt huvudsakliga intresse.

I anslutning till denna terminologi betecknar utredningen som penninglån ett lån där lånebeloppet bestämts i svenska kronor eller annat lands valuta. Indexlån är varje form av lån där lånebeloppets storlek gjorts beroende av något slags index. Reallån är ett lån där lånebeloppets storlek utan begräns— ningar anknutits till ett enda officiellt index, som syftar till att mäta allmänna penningvärdeförändringar, vilket index också används vid beskattningen. Reallån är således ett slags indexlån. När risk för missförstånd inte föreligger betecknar utredningen för enkelhets skull sådant indexlån som inte är reallån enbart som indexlån.

I svensk skattepraxis har fastslagits att indextillägg vid inlösen av indexlån utgör skattepliktig intäkt för långivaren och avdragsgill kostnad för låntagaren (RÅ 1943 ref. 19, RÅ 1943 not Fi 349 och RN 1953 nr 5:4). Med indextillägg avses den i anledning av indexklausul uppkomna kompensationen för pen ningvärdets fall. En annan ståndpunkt hade knappast heller varit möjlig i ett nominalistiskt system. Härmed har introduktion av indexlån och reallån motverkats. När indextillägg beskattas som ränta uppnås inte den värdesäk-

ring av lånebeloppen som är syftet med indexlån.

Även riksbankens motstånd mot inflationssäkrade låneformer förorsakas sannolikt av effekterna av den nominalistiska beskattningen.

Utredningen anser för sin del att det är en viktig uppgift att genomföra sådana reformer inom skattesystemet att införandet av reallån inte längre förhindras. Vid nuvarande höga inflation och därmed sammanhängande höga nominella räntor blir de reala kapitalutgiftema för ett lån fördelade över tiden på ett olyckligt sätt. Utgiftema blir så höga i början av ett låns löptid att de blir praktiskt taget omöjliga att bära. På bostadsmarknaden har man fått lösa detta problem genom räntebidrag, som just utformats för att undvika att kapital- utgiftema blir för höga i början av ett låns löptid. Även ränteavdragsrätten har. för den som kan utnyttja den, effekten att minska dessa svårigheter och göra de höga räntekostnaderna uthärdliga. Genom reallån uppnås en bättre fördel- ning av kapitalutgiftema Över tiden, dvs. i jämförelse med ett penninglån blir de lägre i början och högre senare.

Av framställningstekniska skäl har i betänkandet real beskattning av hushållssektom och av företagssektom behandlats var för sig.

Enligt direktiven skulle utredningen även undersöka möjligheten av att införa ett realt system inom hushållssektom samtidigt som det nominalistiska systemet inom företagssektom behålls. Den diskussionen underlättas om hushållssektom och företagssektom behandlas separat.

Vidare finns det en del skattefrågor som är specifika för företagssektom. Det gäller frågan hur beskattningen av skenvinster på vissa tillgångar, i första hand varulager, som endast finns inom företagssektom, skall förhindras. Med skenvinst avses då den nominella ökningen vid indexuppräkning av det historiska anskaffningsvärdet från anskaffnings- till försäljningstidpunkten. Endast i den mån försäljningspriset överstiger det indexuppräknade anskaff- ningsvärdet föreligger en verklig — real — vinst.

Med hushållssektom avses skattskyldiga, som inte är näringsidkare. Skattetekniskt avses inkomstlagen kapital, tillfällig förvärvsverksamhet samt annan fastighet, då det är fråga om schablontaxerad fastighet. Företagssektom omfattar inkomstslagen rörelse och jordbruksfastighet samt annan fastighet, då det ej är fråga om schablontaxerad fastighet.

3. Inflationen, beskattningen och förmögenhetsfördelningen

3.1. Inledning

Under 1970-talet skedde stora omfördelningar av förmögenheter från netto— sparare och det allmänna till nettolåntagare. I avsnitt 3.3 i detta kapitel görs ett försök att med hjälp av beräkningar utförda av statistiska centralbyrån (SCB) och riksrevisionsverket (RRV) ange storleksordningen på dessa förmögenhets- omfördelningar för olika kategorier inom hushållssektom. Egnahemsägare med stora län var en utpräglad vinnargrupp. ] avsnitt 3.4 redovisas räkneex- empel för att belysa hur stora vinsterna på fastighetslån kunde bli under 1970-talet för individuella egnahemsägare vid genomsnittlig industritjän- stemannalön och genomsnittliga Villapriser.

I avsnitt 3.2 beskrivs med hjälp av några räkneexempel det tillvägagångssätt som använts vid utredningens beräkningar av inflationsvinster och inflations- förluster. Vid dessa beräkningar har jämförelsenormen hela tiden varit realränta 0. Goda argument kan anföras för att i stället tillämpa någon positiv real diskonteringsfaktor men man kan alltid tvista om vilken real diskonte- ringsfaktor som bör väljas. Utredningen har funnit att det varit mest praktiskt att konsekvent tillämpa den reala diskonteringsfaktom 0, vilket betyder att överdrivna uppgifter om inflationsvinster och inflationsförluster i nuvarande system undviks.

I tabellbilagor till kap. 1 1 och 12 förekommer mer noggranna beräkningar med delvis andra förutsättningar än i detta kapitel. En viktig skillnad är att beräkningarna i detta kapitel utgår från den förenklande förutsättningen att räntor och amorteringar erläggs en gång per år medan beräkningarna i tabellbilagoma till kap. 1 1 och 12 bygger på den i praktiken gällande förutsättningen att räntor och amorteringar på bottenlån och statliga bostads- lån erläggs två gånger per är.

3.2. Tillvägagångssätt vid beräkning av inflations- vinster m. m.

3.2.1. Realränta och rea/amortering

Om inflationen ett år är 10 % och räntesatsen är 12 % är 10 procentenheter av räntan inflationskompensation eller rea/amortering och resterande 2 procent- enheter är rea/ränta. Vid 10 % inflation måste det utlånade beloppet 100 växa till I 10 på ett år för att långivaren inte skall göra en förlust resp. låntagaren inte

skall göra en vinst. Om räntesatsen är 12 % växer beloppet till 1 12 på ett år, dvs. 2 enheter mer än nödvändigt för att ge full inflationskompensation. De överskjutande 2 enheterna är realränta och realräntesatsen är 2/110 eller 1,82 %.

Efter erlagd ränta är det nominella skuldbeloppet åter 100. Det motsvarar 100/1 10 eller 90,91 % av det ursprungliga skuldbeloppet mätt i fast penning- värde (= ursprungliga reala skuldbeloppet). Realamorteringsdelen av räntan, 10 enheter, år 10/1 10 eller 9,09 % av det ursprungliga skuldbeloppet mätt i fast penningvärde.

Om räntan är större än inflationen som i exemplet ovan är realräntan positiv. Om räntan däremot är mindre än inflationen är realräntan negativ. Vid 10 % inflation och räntesatsen 8 % växer skuldbeloppet (ordinarie skuld plus ränta) i nominella termer från 100 till 108 på ett år, men i reala termer minskar skuldbeloppet till 108/110 eller 98,18 % av det ursprungliga reala skuldbeloppet. Realräntesatsen är negativ, —1 ,82 %. När räntan erläggs, motsvarar hela räntebeloppet på 8 enheter en realamortering motsvarande 8/1 10 eller 7,27 % av det ursprungliga skuldbeloppet mätt i fast penningvärde. Summan av realamortering och negativ realränta, dvs. 10 enheter eller 9,09 % av det ursprungliga reala skuldbeloppet, motsvarar den totala reala skuld- minskningen på ett år. Långivaren har emellertid i detta fall inte faktiskt fått tillbaka hela detta värde.

3.2.2. Räntebidrag och inflation

Systemet med räntebidrag tillämpas på lån till bostadshus med statliga lån och omfattar räntor på bottenlån (från bostadsinstitut) och statliga bostadslån. Bottenlån brukar utgå till ett belopp motsvarande 70 % av låneunderlaget och statliga bostadslån till ett belopp motsvarande 15—30 % av låneunderlaget. Vid lån till hyres- och bostadsrätter är det statliga bostadslånet amorterings- fritt de första åren.

Om den garanterade räntesatsen är 3 %, räntesatsen på statliga bostadslån 10 % och inflationen 10 % är hela räntan realamortering, varav 3 procenten- heter betalas av låntagaren/husägaren (indirekt av hyresgästerna) och 7 procentenheter av staten (indirekt av skattebetalarna). Den sammanlagda realamorteringen skuldminskningen — är givetvis liksom i de föregående exemplen 10/1 10 eller 9,09 % av det ursprungliga reala skuldbeloppet, varav 7/ 1 10 eller 6,36 procentenheter täcks genom räntebidraget. Räkneexemplen bygger på det förenklande antagandet att räntan erläggs en gång per år och första gången exakt ett år efter att lånet utbetalades.

Den garanterade räntesatsen för stats— och bottenlån till hyres- och bostadsrättshus trappas upp med 0,25 procentenheter per år. Andra året skulle således den garanterade räntesatsen i vårt exempel vara 3,25 % och räntebidraget uppgå till 6,75 % av skuldbeloppet. Vid tiden för räntebetal- ningen skulle vid oförändrad årlig inflationstakt på 10 % — det ursprungliga skuldbeloppets köpkraft motsvaras av det nominella beloppet 121. Årets realamortering skulle således motsvara 10/ 121 eller 8,26 % av det ursprung- liga reala skuldbeloppet, varav 6,75/121 eller 5,58 procentenheter skulle täckas genom räntebidraget.

Fortsätter man kalkylen på detta sätt finner man t. ex. att vid slutet av år 8 skulle vid 10 % årlig inflation det oförändrade nominella skuldbeloppet 100 motsvara 46,7 % av det ursprungliga lånebeloppets köpkraft. Summa real- amorteringar under åtta år skulle således vara ( 100 ./. 46,7 =) 53,3 %, varav 20 procentenheter täckts genom räntebetalningar (indirekt genom hyresbetal- ningar) och 33,3 procentenheter täckts genom räntebidrag. Om hela huset varit finansierat på Statslånevillkor skulle således en förmögenhet motsvaran- de en tredjedel av husets produktionskostnad ha tillfallit husägaren genom utbetalning av räntebidrag.

Ett hyreshus är en s.k. real tillgång som förväntas hålla ett i stort sett konstant realvärde under lång tid, vilket innebär att det förväntas öka i nominellt värde i stort sett i takt med den allmänna inflationen. De skattemässiga värdeminskningsavdragen för stenhus bygger på antagandet att värdeminskningen är 1,5 % av anskaffningskostnaden per år. Om realvärde- minskningen är 1,5 % av anskaffningskostnaden per år betyder det i vårt exempel att husets realvärde vid slutet av år 8 är 88 enheter mätt i anskaffningstidpunktens penningvärde. Eftersom skulden vid samma tid— punkt är 46,7 % av den reala anskaffningskostnaden är nettoförmögenheten i huset (88 ./. 46,7 =) 41,3 % vid slutet av år 8.

Hela den antagna realvärdeminskningen under åtta år med 12 % av den reala anskaffningskostnaden täcks via hyresbetalningar, vilka därutöver ger utrymme för ett realt sparande motsvarande 8 % av den reala anskaffnings- kostnaden, förutsatt att hyresintäktema varje år antas motsvara kapitalutgif- tema plus kostnadema för drift och underhåll. Nettoförmögenheten i huset borde inte vara större än 8 % av den reala an skaffningskostnaden men den äri själva verket mer än fem gånger så stor. Husägaren har nämligen fått statliga räntebidrag uppgående till sammanlagt ett värde motsvarande en tredjedel av husets reala anskaffningskostnad, ca 38 % av husets aktuella värde och drygt 80 % av nettoförmögenheten i huset.

En normal produktionskostnad för flerbostadshus var år 1980 ca 4 000 kr./m2 och en normal lägenhetsstorlek var ca 80 m2, vilket betyder att en normal produktionskostnad för en lägenhet var ca 320000 kr. Om räkne- exemplet ovan tillämpas på en sådan lägenhet skulle förmögenhetsöverför- ingen via räntebidrag under åtta år uppgå till mer än 100 000 kr. i 1980 års penningvärde.

Om man antar fortsatt inflation med 10 % varje år och att räntesatsen hela tiden är 10 %. upphör räntebidragatt utgå efter år 28, varvid detackumulerade räntebidragsbeloppet uppgår till 46,8 % av den reala anskaffningskostnaden, marknadsvärde till 58 % (vid fortsatt realvärdeminskning med 1,5 % av den reala anskaffningskostnaden per år) och nettoförmögenheten till 51,1 %. Hyroma har täckt förslitningen plus 4,3 % av reala anskaffningsvärdet. men nettoförmögenheten, som alltså borde vara 4,3 enheter i anskaffningsårets penningvärde, uppgår i själva verket till ca 12 gånger så stort belopp.

Nettoförmögenheten är som störst år 19, då den är 55,2 % av den reala anskaffningskostnaden. varav 45,4 procentenheterackumulerade räntebidrag och 9.8 procentenheter hyresintäkter utöver förslitningen år 1,5 procentenhe- ter per år. Marknadsvärdet är då 71,5 % av den reala anskaffningskostna- den.

I räkneexemplet ovan har antagits Statslånevillkor för hela länet, dvs. ingen (nominell) amortering förrän den garanterade räntesatsen överstiger räntesat-

sen på bostadslånet. Den nominella skulden är således 100 t. o. m. år 28.

Antagandet om en realvärdeminskning på huset med 1,5 % av den reala anskaffningskostnaden per år är naturligtvis förenklat. I verkligheten inver- kar förutom s. k. normal förslitning även bl. a. prissvängningar på fastighets- marknaden på utvecklingen av ett hyreshus realvärde. Under 1970-talet förlorade hyreshusen i genomsnitt i realvärde. Den nominella prisökningen åren 1970—1978 var 40 % samtidigt som KPI steg med 99 %. Detta innebar en realvärdeminskning på åtta år med närmare 30 % eller en genomsnittlig årlig realvärdeminskning med 4,3 %.

Om en realvärdeminskning utöver normal förslitning motsvarande den verkliga för hyreshus åren 1970—1978 förs in i vårt exempel visar det sig att realvärdet på huset vid slutet av år 8 blir 61,9 % i stället för 88 % av den reala anskaffningskostnaden. Skulden skulle fortfarande vara 46,7 %, vilket betyder en nettoförmögenhet på (61,9 ./. 46.7 =) 15,2 %. Hyresbetalningama under åtta år antas vara tillräckliga för att täcka en realvärdeminskning till 80 % av anskaffningskostnaden, vilket skulle ha betytt en negativ förmögenhet, en nettoskuld, vid slutet av år 8 på (80 ./. 61,9 :) 18,1 %. Tack vare räntebidrag motsvarande en tredjedel av husets reala anskaffningskostnad föreligger i stället en nästan lika stor positiv nettoförrnögenhet (15,2 % av den reala anskaffningskostnaden) vid slutet av år 8.

Om den årliga inflationstakten är 7 % blir den sammanlagda förmögenhets— överföringen genom räntebidrag enligt förutsättningama ovan till slut 23,4 % av reala anskaffningsvärdet, dvs. exakt hälften så stor som om den årliga inflationstakten är 10 %. Förmögenhetsöverföringen sker under loppet av 16 år. År 1 7 ärgaranterade räntan lika med inflationstakten, dvs. 7 % och fr. o. m. detta år sker följaktligen ingen förmögenhetsöverföring via räntebidragen. År 8, då de ackumulerade förmögenhetsöverföringama via räntebidragen upp- gick till 33,33 % av reala anskaffningsvärdet vid 10 % inflation, är motsva- rande andel vid 7 % inflation 19,2 %. Vi har hittills antagit att räntan före räntebidrag är lika med inflationen. Om vi antar att inflationen är 10 % och de garanterade räntesatsema är desamma som i exemplen ovan spelar det ingen roll för ränteutgiftsbilden eller inflationsvinstbilden om räntesatsen på bostadslånet före räntebidraget är t. ex. 8 %, 10 % eller 12 %. Reala ränteutgiften efter räntebidrag är i alla tre fallen 2,73 % första året och vinsten på inflationen är 6,36 % av ursprungliga lånebeloppet mätt i fast penningvärde. Summan av real ränteutgift och real inflationsvinst är (2,73 + 6,36 =) 9,09 %, vilket är den reala skuldminskningen första året vid 10 % inflation och oförändrat nominellt skuldbelopp.

Det som påverkas om man ändrar ränteantagandena är räntebidragsbelop— pet. Som tidigare nämnts blir räntebidragsbeloppet första året 7 % av ursprungliga nominella skuldbeloppet då räntesatsen på bostadslånet är 10 % och den garanterade räntesatsen är 3 %. Om räntesatsen på bostadsånet är 12 % blir givetvis räntebidraget 9 procentenheter och om räntesatsen är 8 % blir räntebidraget lika självklart 5 procentenheter.

Om vi fortsätter att anta att inflationen är 10 % är inflationsvinstm första året 7 procentenheter (6,36 procentenheter i fast penningvärde), även om räntesatsen på bostadslånet är 8 %. men räntebidraget bidrar endast til 5/7 av inflationsvinsten medan resterande 2/7 är en direkt förmögenhetsöverföring

från långivare till låntagare. Vid räntesatsen 10 % bidrar räntebidraget till hela inflationsvinsten liksom vid räntesatsen 12 %. I det senare fallet (räntesatsen 12 %) är 7/9 av räntebidragsbeloppet inflationsvinst och resterande 2/9 bidrar till att subventionera bort realräntan, dvs. den del av räntan som överstiger 10 %.

Räntebidrag utgår inte bara till hyres- och bostadsrätter utan även för egnahem, för vilka särskilda garanterade räntesatser gäller. Första året är den garanterade räntesatsen för egnahem 5,5 %. Därefter sker upptrappning av den garanterade räntesatsen med 0,5 procentenheter per år. Det nuvarande räntebidragssystemet beskrivs utförligt i kap. 1 I och 12.

3.2.3. Hushållsbeskattning och inflation 3.2.3.l Ränteutgifter och ränteinkomster

Om räntesatsen på ett län är 10 % och marginalskatten är 60 % så är nettoräntesatsen efter skatt 4 %. Om räntesatsen är lika med inflationstakten under ett år så är realräntan 0. 1 detta fall skulle således nettorealräntan efter skatt vara lika med 0 om inflationstakten var 4 %.

Den obegränsade avdragsrätten för räntor inom hushållssektom sätter ned räntekänsligheten. Den egna uppoffringen i form av nedsatt konsumtionsut- rymme motsvarar bara en del av räntan. Hur liten del beror på marginalskat- ten. Detta förhållande skulle inte ändras om inflationen upphörde eller om real beskattning infördes men kombinationen av inflation och nominalistisk beskattning bidrar ytterligare till att minska räntekänsligheten inom hushålls- sektom. Vid dagens höga marginalskattesatser kan resultaten bli groteska.

För en person som kan göra avdrag mot 85 % marginalskatt krävs vid 15 % inflation (som oktober 1979—oktober 1980) att räntesatsen på ett lån är 100 % (ett hundra procent) för att nettorealräntan efter skatt skall bli 0. Så fort räntesatsen är lägre än 100 % blir det en real vinst för låntagaren. Om man halverar inflationsantagandet till 7,5 % eller ändrar marginalskatteantagandet till 70 % blir den nödvändiga räntesatsen för att få realränta 0 ”bara” 50 %. Om man gör bådadera, dvs. antar att inflationen är 7,5 % och att marginal- skatten är 70 % blir den nödvändiga räntesatsen 25 %.

När det gäller intäktsräntor föreligger motsvarande samband vid kombina- tionen av hög inflation och nominalistisk beskattning som för utgiftsräntor. För en person med 85 % marginalskatt på den del av inkomsten som tillkommer på grund av skattepliktiga ränteintäkter krävs vid 15 % inflation att räntesatsen på ett län är 100 % för att nettorealräntan efter skatt skall bli 0. Så fort räntesatsen är lägre än 100 % blir det real förlust för spararen/långi— varen. Om man halverar inflationsantagandet till 7,5 % eller ändrar margi- nalskatteantagandet till 70 % blir den nödvändiga räntesatsen för att få realränta 0 "bara” 50 %. Om man gör bådadera, dvs. antar att inflationen är 7,5 % och att marginalskatten är 70 % blir den nödvändiga räntesatsen 25 %.

Symmetrin i systemet med räntebeskattning och ränteavdrag gör att skatten på sparande är densamma oavsett om den sker i form av nysparande eller i form av amortering. Vid 15 % inflation och 85 % marginalskatt krävs det

således att låneräntan är 100 % för att amortering på ett lån inte skall medföra förlust.

Real beskattning av räntor innebär att den ränta som en sparare årligen uppbär på ett penninglån vid beskattningen skall uppdelas i två delar. Den ena delen ses som en kompensation för penningvärdets fall, inflationskompensa- tionen. Den andra delen utgör det verkliga priset på kredit, räntan i egentlig mening eller realräntan. Endast realräntan utgör skattepliktig inkomst.

Full reciprocitet skall råda vid beskattningen av långivare och låntagare i ett system med konsekvent real beskattning. För låntagaren blir endast realräntan avdragsgill.

Vid tillämpning av real beskattning av räntor gäller att nettorealräntan efter skatt blir lika med 0 i de fall då den nominella räntesatsen för ett penninglån är lika med inflationstakten. Vid 15 % inflation krävs således räntesatsen 15 % för att nettorealräntan efter skatt skall bli 0. I detta fall är realräntan före skatt också lika med 0, dvs. hela räntan är inflationskompensation. Då real beskattning tillämpas betyder det att hela ränteintäkten (eller ränteutgiften) är skattefri (icke avdragsgill). De skyhöga räntesatser som är nödvändiga för att ge full inflationskompensation i ett nominalistiskt system (t. ex. 100 % ränta vid 15 % inflation och 85 % marginalskatt) är således inte alls nödvändiga för att ge inflationskompensation i ett realt system. Det räcker med en nominell räntesats som motsvarar inflationen.

Frågan om real beskattning av räntor diskuteras utförligt i kap. 5.

3232. Ränteutgifter och schablonintäkter av villafastigheter

Inom den långfristiga bostadslångivningen har räntesatsema under 1970-talet ofta nätt och jämnt legat över inflationstakten och ibland [. o. m. legat under denna till följd av att räntesatser varit bundna under flera år samtidigt som inflationstakten har ökat. Sedan år 1973 har den genomsnittliga årliga inflationstakten varit 10 % samtidigt som räntesatsen på nya statliga bostads- lån och på nya bottenlån från bostadsinstituten successivt närmat sig och efter hand klart överskridit lO—procentnivån.

Om inflationen är 10 % och räntesatsen är 10 % så är realräntesatsen 0 %. Vid marginalskattesatsen 60 % blir nettoräntesatsen efter skatt 4 % och nettorealräntan efter skatt blir minus 6 procentenheter eller (6/1,10 =) —5,45 %. Låntagarens vinst är 6% nominellt eller 5,45 % av det lånade beloppet mätt i fast penningvärde. Om marginalskatteantagandet ökas till 80 % blir vinsten på lånet 8 % nominellt eller (8/1.10 =) 7,27 % av det lånade beloppet mätt i fast penningvärde.

Räntesatsen 12 % vid 10 % inflation betyder att realräntan är positiv och att realräntesatsen uppgår till (2/1,10 :) 1,82 %. Vid marginalskattesatsen 60 % blir nettoräntesatsen efter skatt (12 x 0,4 =) 4,8 % och vinsten på grund av ränteavdraget är (12 x 0,6 :) 7,2 procentenheter. Vinsten på grund av ränteavdraget vad avser den del av räntan som är inflationskompensation är (10 x 0,6 =) 6 procentenheter. Detta är också lika med låntagarens vinst på grund av att nominalistisk i stället för real beskattning tillämpas. Vid real beskattning skulle endast de översta två procentenhetema av räntan (realrän-

tan) vara avdragsgilla, vilket skulle betyda att nettoräntesatsen efter skatt skulle bli (10 + 0,4 x 2 =) 10,8 %, dvs. 6 procentenheter mer än vid nominalistisk beskattning.

Den reala vinsten på lånet vid 10 % inflation, 12 % ränta och 60 % marginalskatt är (10 ./. 4,8 :) 5,2 procentenheter, dvs. mellanskillnaden mellan inflationskompensationsbeloppet och nettoräntan efter skatt. Detta betyder i fast penningvärde (5,2/1,10 :) 4,73 % av det lånade beloppet. Detta är vad man under givna förutsättningar tjänar på att låna jämfört med att betala kontant då minalistisk beskattning tillämpas. Vid positiv realränta är det beloppet (i detta fall 5,2 procentenheter) alltid mindre än vinsten på grund av ränteavdraget, dvs. effekten av att rätten att göra ränteavdrag över huvud taget finns (i detta fall 7,2 procentenheter) och även mindre än vinstbeloppet på grund av att nominalistiska i stället för reala principer tillämpas (i detta fall 6 procentenheter).

Inom villabeskattningen förekommer på inkomstsidan s. k. schablonintäk- ter medan avdragssidan domineras av utgiftsräntor. F. n. gäller vid taxerings- värden upp till 450 000 kr. att schablonintäkten är 2 % av taxeringsvärdet (som är 75 % av det uppskattade marknadsvärdet). Vid permanentboende på fastigheten görs ett särskilt avdrag (f.n. 1 500 kr.) från schablonintäkten. Reglerna för villabeskattningen beskrivs närmare i kap. 5.

Nettovinsten på lånet är alltid större än nettovinsten på grund av länet och schablonintäktsbeskattningen i kombination. Om exempelvis schablonintäk- ten motsvarar 1 % av det nominella lånebeloppet i vårt exempell blir underskottet(12 ./. 1 =) 1 1 procentenheter(eftersom räntesatsen var 12 %) och nettoutgiften för räntan efter underskottsavdrag blir vid 60 % marginalskatt (12 ./. 0,6 x 11 =) 5,4 procentenheter. Nettovinsten på grund av länet och schablonintäktsbeskattningen blir således (10 ./ . 5,4 =) 4,6 procentenheter, dvs. ett lägre belopp än nettovinsten på grund av enbart lånet. Skatteeffekten på grund av villabeskattningen är ytterligare ett annat belopp, nämligen 6,6 procentenheter (60 % av underskottet).

Sammanfattningsvis får vi vid 10 % inflation, 12 % ränta, 60 % marginal- skatt och en intäktsschablon motsvarande 1 % av det nominella lånebeloppet följande olika resultat mätta i procentenheter:

Nettovinst på lånet (inflationsvinst) 5,2 Vinst på grund av ränteavdraget 7,2 Vinst på grund av nominalistisk i stället för real beskattning 6,0 Nettovinst på grund av lånet och schablonintäktsbeskattningen 4,6 Vinst på grund av villabeskattningen 6,6

Låt oss ändra ränteantagandet från 12 % till 8 %. Räntesatsen 8 % vid 10 % inflation betyder att realräntesatsen är negativ och uppgår till (—2/1,10 =) —1,82 %. Vid marginalskattesatsen 60 % blir nettoräntesatsen efter skatt (8 x 0,4 :) 3,2 % och vinsten på grund av ränteavdraget är (8 x 0,6 =) 4,8 procentenheter. Den reala vinsten på lånet är (10 ./. 3,2 :) 6,8 procentenheter, dvs. mellanskillnaden mellan inflations- kompensationsbeloppet och nettoräntan efter skatt. Detta betyder i fast penningvärde (6,8/ 1,10 :) 6,18 % av det lånade beloppet. Vinsten på lånet _ består av två delar, nämligen det negativa realräntebeloppet före skatt på

1 Om marknadsvärdet vid taxeringen uppskattas till 600 000 kr. är scha- blonintäkten (2 % x 75 % x 600000 ./. 1 500 =) 7 500 kr., dvs. 1.25 % av marknadsvärdet vid tax- eringen. Om den aktuella prisnivån ligger 25 % över taxeringsårets bety- der det 1 % av aktuella marknadsvärdet (= låne- beloppet vid 100 % belå- ning).

(10 ./. 8 =) 2 procentenheter och skatteffekten på 4,8 procentenheter.

Hur stor vinsten är på grund av att nominalistiska i stället för reala principer tillämpas beror på hur man antar att negativa realräntor behandlas vid real beskattning. Det finns i huvudsak två alternativ. Antingen bortser man från negativa realräntor, dvs. de är varken skattepliktiga eller avdragsgilla, eller också blir negativa realräntor skattepliktiga inkomster för låntagare och avdragsgilla utgifter för långivare. (De två nämnda alternativen diskuteras utförligt i kap. 5). Om man bortser från negativa realräntor vid real beskattning blir vinsten på grund av nominalistisk i stället för real beskattning i vårt exempel med 8 % ränta vid 10 % inflation lika med skatteeffekten på grund av ränteavdraget, dvs. 4.8 procentenheter. Om man beaktar negativa realräntor vid real beskattning blir vinsten på grund av nominalistisk i stället för real beskattning 6 procentenheter (60 % av inflationskompensationsbe- loppet).

Om det förutom skatteffekter på grund av ränteavdrag förekommer räntebidrag ökar vinsten på lånet ytterligare. Vid den garanterade räntesatsen 5,5 % och inflationstakten 10% är realräntesatsen före skatt (—4,5/1,10 =) minus 4,09 %. Vid marginalskattesatsen 60 % blir nettoräntesatsen efter skatt (5,5 x 0,4 =) 2,2 % och den reala vinsten på lånet blir (10 ./. 2,2 :) 7,8 procentenheter, dvs. mellanskillnaden mellan inflationskompensationsb-e- loppet och nettoräntan efter skatt. Detta betyder i fast penningvärde (7,8/1,10 =) 7,09 % av det lånade beloppet.

Förutsatt att realräntan på själva bostadslånet inte är negativ, dvs. i detta fall att räntesatsen är minst 10 %, består vinsten på lånet av två delar, nämligen räntebidragsbeloppet vad avser inflationskompensationsdelen av räntan (4,5 procentenheter) och skatteeffekten (3,3 procentenheter). Om räntesatsen på själva bostadslånet är 12 % blir belastningen på det allmännas budget ytterligare ett annat belopp, nämligen (12 ./. 2,2 =) 9,8 procentenheter, varav räntebidragsbeloppet omfattar (12 ./. 5,5 =) 6,5 procentenheter och skatteef- fekten fortfarande omfattar (5,5 x 0,6 =) 3,3 procentenheter.

Villaägarens sammanlagda vinst på grund av räntebidraget och under— skottsavdraget för eget hem blir vid en schablonintäkt motsvarande 1 % av det nominella lånebeloppet och 12 % ränta på bostadslånet 9,2 procentenheter, varav 6,5 procentenheter på grund av räntebidraget och (4,5 x 0,6 :) 2,7 procentenheter på grund av underskottsavdraget på (5,5 ./. 1 =) 4,5 procent- enheter. Nettoränteutgiften är (1 + 0,4 x 4,5 :) 2,8 procentenheter. Den sammanlagda vinsten på grund av lånet och schablonintäktsbeskattningen blir 7,2 procentenheter (inflationskompensationsbeloppet 10 procentenheter minus nettoränteutgiften 2,8 procentenheter).

Sammanfattningsvis får vi vid 10 % inflation, 12 % ränta på bostadslånet, 5,5 % garanterad ränta, 60 % marginalskatt och en intäktsschablon motsva- rande 1% av det nominella lånebeloppet följande olika resultat mätta i procentenheter:

Nettovinst på lånet (inflationsvinst) 7.8 Vinst på grund av ränteavdrag och räntebidrag 9,8 Nettovinst på grund av lånet och schablonintäktsbeskattningen 7,2 Vinst på grund av räntebidrag och villabeskattning 9,2

Om realräntan på själva bostadslånet är negativ, dvs. i detta fall om räntesatsen är lägre än 10%, består vinsten på lånet av tre delar. Om räntesatsen på bostadslånet är 8 % och övriga antaganden är oförändrade består vinsten, som totalt fortfarande är 7,8 procentenheter, av det negativa realräntebloppet före skatt på 2 procentenheter, räntebidraget på (8 ./. 5,5 =) 2,5 procentenheter (vid den garanterade räntesatsen 5,5 %) och skatteeffekten på 3,3 procentenheter.

Det från utredningens utgångspunkt intressantaste resultatet av de fem framräknade i de två räkneexemplen ovan (utan resp. med räntebidrag) är vinsten på lånet eller inflationsvinsten (5,2 resp. 7,8 procentenheter i de två räkneexemplen). Samma definition på inflationsvinst har nämligen tillämpats i SCB:s och RRV:s beräkningar för utredningens räkning.

3.2.3.3 Ränteutgifter och realisationsvinster

Inom hushållsbeskattningen tillämpas en blandning av reala och nominalis- tiska principer. Räntebeskattningen är konsekvent nominalistisk medan beräkningen av skattepliktiga realisationsvinster är både real och nominalis- tisk. När det gäller fast egendom tillämpades fram till utgången av år 1980 en konsekvent real realisationsvinstberäkning. I kombination med den nomina- listiska räntebeskattningen och inflationen innebar det en bristande symmetri i systemet som gav upphov till stora godtyckliga förrnögenhetsomfördelning- ar.

Om man köper fast egendom helt och hållet för lånade pengar, räntesatsen är 10 %, inflationen är 10 %, marginalskatten är 60 % och den fasta egendomen har ett konstant realvärde, dvs. den nominella årliga värdesteg- ringen är 10 %,.innebär kombinationen av real realisationsvinstberäkning och nominalistisk räntebeskattning att man på ett år indirekt får ett bidrag till realamorte ring motsvarande (6/1,10 =) 5,45 % av egendomens realvärde som man kan ta ut helt skattefritt genom försäljning efter ett år. Eftersom realvärdestegringen är 0 betalas ingen realisationsvinstskatt. Om ytterligare ett år går innan egendomen realiseras får låntagaren ytterligare ett års bidrag till realamorte ring motsvarande (6/1 . 102 =) 4,96 % av egendomens realvärde, förutsatt att länet är amorteringsfn'tt. Vid försäljning är således den ackumu- lerade vinsten (5,45 + 4,96 =) 10,4 % av egendomens realvärde, trots att ingen realvärdestegring skett. Efter fem år skulle den ackumulerade vinsten vara 22,7 % och efter 10 år 36.9 %.

Resultatet av real realisationsvinstberäkning i kombination med nomina- listisk räntebeskattning blir korrekt endast vid kontantin köp. Så fort köpet till någon del är Iånefmansierat blir det snedvridningar.

Fr. o. m. är 1981 införs successivt ett system med nominalistisk realisa— tionsvinstberäkning vid avyttring av fast egendom efter högst fyra års innehav. För delar av innehavstiden utöver fyra år tillämpas det gamla systemet med real realisationsvinstberäkning. dvs. den nominella anskaffningskostnaden räknas upp med hänsyn till inflationen för tiden efter fyra års innehav men inte för tiden dessförinnan. När det gäller annan lös egendom än aktier och andelar tillämpas nominalistisk realisationsvinstberäkning t. o. m. fem års innehav (fast med successivt reducerad skattesats. vilket inte gäller för fastigheterna). Därefter vidtar skattefrihet.

Om vi gör den förändringen i förutsättningama för exemplet ovan att nominalistisk i stället för real realisationsvinstberäkning tillämpas blir den skattepliktiga realisationsvinsten efter ett års innehav 10 enheter och skatten på realisationsvinsten blir (10 x 0,6 :) 6 enheter, vilket precis motsvarar den erhållna skattelättnaden på grund av ränteavdrag. Slutresultatet blir allt- igenom korrekt: Ingen realvärdestegring, ingen nettovinst, ingen nettoskatt.

Efter två års innehav skulle den skattepliktiga realisationsvinsten bli 21 enheter och skatten 60 % därav, dvs. 12,6 enheter, vilket motsvarar (12,6/1,102 =) 10,4 enheter i anskaffningsårets penningvärde. Summan ränteavdrag under två år i anskaffningsårets penningvärde är också 10,4 enheter, dvs. nettoskatten blirO då den reala vinsten är 0. Efter fem års innehav skulle den skattepliktiga realisationsvinsten bli 61 enheter och skatten (61 x 0,6 =) 36,6 enheter, vilket motsvarar (36,6/1,105 :) 22,7 enheter i anskaff- ningsårets penningvärde, dvs. samma reala belopp som ackumulerade skatteminskningar på grund av ränteavdrag. Återigen ett korrekt slutresul- tat.

Kombinationen av konsekvent nominalistisk beskattning och 100 % belå- ning ger som framgått ovan korrekta resultat även utifrån ett realt betraktel- sesätt. Så fort belåningen är mindre än 100 % får emellertid en nominalistisk realisationsvinstberäkning konfiskatoriska inslag. Om den fasta egendomen i exemplet ovan hade inköpts kontant skulle en nominalistisk realisationsvinst- beräkning ha inneburit en förlust motsvarande 5,45 % av reala anskaffnings- värdet efter ett års innehav, 10,4 % efter två års innehav, 22,7 % efter fem års innehav och 36,9 % efter tio års innehav. Man skulle således få det precis omvända resultatet mot i exemplet med 100 % belåning, real realisations- vinstberäkning och nominalistisk räntebeskattning. Där var de ackumulerade beloppen vid olika tidpunkter desamma men stod för vinster i stället för förluster. Bidrag motsvarande ca 37 % av egendomen efter tio års innehav eller konfiskation av ca 37 % av egendomen i båda fallen har realvärdet på fastigheten varit konstant, endast skatte- och belåningsförutsättningama har varierats. Vid konsekvent real beskattning skulle det varken ha blivit vinst eller förlust, oavsett inflationstakt och oavsett belåningsgrad.

Alternativet med konsekvent nominalistisk beskattning diskuteras mer utförligt i kap. 5 (avsnitt 5.1.2).

Efter fem års innehav tillämpas f. n. skattefrihet vid försäljning av annan lös egendom än aktier och andelar. Då kan man skattefritt tillgodogöra sig inte bara inflationsvinster på lån under hela innehavstiden utan även eventuell realvärdestegring på egendomen. Denna möjlighet har speciellt stor betydelse när det gäller bostadsrätter.

När det gäller beräkning av realisationsvinster vid avyttring av fast egendom är det f. n. tänkt att man övergår till reala principerefter fyra års innehav. Man kommer i detta system aldrig undan beskattning av den nominella vinst som gjorts under de första fyra årens innehav. Om vi återgår till vårt räkneexempel skulle den nominella vinsten efter fyra års innehav vid 10 % årlig inflation och värdestegring vara 46,41 enheter, vilket motsvarar (46,41/1 , 104 =) 31,7 % av anskaffningskostnaden mätt i fast penningvärde. Om försäljning skulle ske efter fem års innehav skulle intäkten bli 161,05 enheter och ingångsvärdet med ett års indexuppräkning skulle vara 1 10, vilket skulle betyda en skattepliktig realisationsvinst på 51,05 eller (51,05/1,105 =) 31,7 % av reala anskaffningskostnaden. Efter sex års innehav skulle realisationsvinsten vara

(177,15—121 =) 56,15 enheter eller (56,15/1,106 =) 31,7 % av reala anskaff- ningskostnaden. Om försäljningen sker efter fyra år eller senare blir den reala skattepliktiga vinsten alltid 31,7 % av reala anskaffningskostnaden.

Systemet med fyra års nominalistisk och därefter real realisationsvinstbe- räkning innebär vid 100 % belåning att tidigare godtyckliga förmögenhets- överföringar vad avser de första fyra årens innehav stoppas men att all den godtyckliga förmögenhetsöverföring som äger rum därefter lämnas orubbad. Vid kontantinköp innebär systemet evig konfiskatorisk beskattning vad avser de första fyra årens innehav och korrekt beskattning vad avser eventuell innehavstid därutöver.

I vårt exempel med 10 % årlig inflation, 10 % årlig nominell värdestegring, 100 % belåning med amorteringsfrihet och 60 % marginalskatt skulle den ackumulerade vinsten på grund av ränteavdrag under fyra års tid uppgå till 19 % av egendomens konstanta realvärde. Vid nominalistisk realisations- vinstberäkning vid avyttring efter fyra års innehav skulle skatten bli 60 % av 31,7 % av egendomens realvärde, dvs. 19 %. Oavsett när försäljningen skulle ske efter minst fyra års innehav skulle skatten bli 19% av egendomens realvärde, dvs. de ackumulerade vinsterna de första fyra åren i form av skatteminskningar på grund av ränteavdrag skulle återtas genom realisations- vinstbeskattningen. Detta skulle däremot inte ske med motsvarande vinster fr. o. m. femte innehavsåret, eftersom då real realisationsvinstberäkning skulle tillämpas. Av ackumulerade vinster efter fem år motsvarande 22,7 % av egendomens realvärde skulle fortfarande bara 19 procentenheter återtas genom realisationsvinstbeskattningen. Av ackumulerade vinster efter tio år motsvarande 37 % av egendomens realvärde skulle fortfarande bara 19 procentenheter återtas genom realisationsvinstskatten. Nettoöverföringen av skattemedel till egendomsägaren skulle således vid tio års innehav uppgå till (37 ./. 19 =) 18 % av egendomens realvärde.

Hittills har i resonemanget om realisationsvinstbeskattning bortsetts från existensen av räntebidrag. Om vi i vårt exempel för in antagandet att den garanterade räntesatsen är 5,5 % blir bidraget till realamortering genom räntebidraget första året (4,5/ 1,10 =) 4,09 % av egendomens realvärde. Marginalskattesatsen 60 % och räntesatsen 5,5 % betyder en skatteminskning med 3,3 procentenheter eller ett ”bidrag” till realamortering om (3,3/1,10 =) 3 % av egendomens realvärde. Det sammanlagda ”bidraget” till realamorte- ring (räntebidrag plus skatteeffekt på grund av ränteavdrag) blir således 7,09 %. Om real realisationsvinstberäkning tillämpas är detta en definitiv förmögenhetsöverföring. Avyttring efter ett år ger vid konstant realvärde realisationsvinstskatten 0 och nettoeffekten av det allmännas insats blir en vinst för låntagaren med 7,09 % av egendomens realvärde.

Om i stället nominalistisk realisationsvinstberäkning tillämpas blir den skattepliktiga realisationsvinsten vid avyttring efter ett år liksom tidigare 10 enheter eller 9,09 % av egendomens realvärde och skatten blir 6 enheter eller 5,45 % av egendomens realvärde. Nettoeffekten av beskattningen blir i detta fall inte 0 som i fallet då räntebidrag inte förekom utan en vinst för låntagaren motsvarande (7,09 ./. 5,45 :) 1,64 % av egendomens realvärde.

Om vi antar att den garanterade räntesatsen trappas upp med 0.5 procentenheter per år blir den garanterade räntesatsen andra året 6,0 %. Bidraget till realamortering detta år genom räntebidraget skulle bli (4/ 1,102 =)

3.31 % av egendomens realvärde. Med marginalskattesatsen 60 % skulle ränteavdraget göra att det totala bidraget till realamortering skulle bli (3,31 + 0,6 x 6/1.102 :) 6,28 % av egendomens realvärde och det ackumulerade bidraget efter två år skulle vara (7,09 + 6,28 =) 13,37 %. Det sistnämnda beloppet skulle också vara nettovinsten för låntagaren vid avyttring eftertvå år och vid real realisationsvinstberäkning. Vid nominalistisk realisationsvinst- beräkning skulle realisationsvinstskatten bli 10,4 % av egendomens realvärde och den reala nettovinsten för låntagaren skulle bli (13,37 ./. 10,4 =) 2,97 % trots att ingen realvärdestegring skett.

Vid avyttring efter fyra år skulle den ackumulerade nettoöverföringen av skattemedel till låntagaren vara 23,85 % av egendomens realvärde vid real realisationsvinstberäkning och 4,83 % vid nominalistisk realisationsvinstbe- räkning.

I räkneexemplen ovan har antagits amorteringsfrihet. När det gäller statliga bostadslån och bottenlån till egnahem tillämpas i själva verket annuitetslån och s. k. serielån med mycket låga amorteringsdelar (och höga räntedelar) av kapitalutgiftema de första åren av lånens löptider. Som tidigare konstaterats är det förenklande antagandet om amorteringsfrihet de första åren inte så långt från verkligheten.

Sammanfattningsvis kan konstateras att kombinationen av nominalistisk räntebeskattning och real realisationsvinstberäkning vid den inflationstakt som var normal under 1970-talet betyder kraftiga nettoöverföringar av skattemedel till fastighetsägare/låntagare medan en konsekvent tillämpning av nominalistiska principer på både räntor och realisationsvinster ger ett i stort sett korrekt resultat vid 100 % belåning. Vid konsekvent nominalistisk beskattning och mindre än 100 % belåning uppstår konfiskatoriska effekter. Om effekten av räntebidrag läggs till effekten av nominalistiska ränteavdrag kan det även vid nominalistisk realisationsvinstberäkning bli fråga om en inte obetydlig nettoöverföring av skattemedel till fastighetsägare/låntagare.

3.2.3.4 Ränteinkomster och ränteutgifter i kombination

I avsnitt 3.3 redovisas inflationsvinster och inflationsförluster på skulder och finansiella tillgångar i kombination för olika kategorier inom hushållssektom under några år på 1970-talet enligt beräkningar utförda av SCB och RRV. Tillvägagångssättet vid dessa beräkningar illustreras nedan med ett räkneex- empel.

Antag att en individ har finansiella tillgångar som uppgår till 50 enheter. att individens skulder uppgår till 100, att intäktsräntesatsen är 8 %, utgiftsränte- satsen är 12 %, inflationen är 10 % och individens marginalskattesats är 60 %. Antag vidare att den beskattningsbara inkomsten vid nominalistisk beskatt- ning är 40. Antag att marginalskattesatsen är 50 % i inkomstskiktet 36—44, 60 % i inkomstskiktet 44—48 och 70 % i inkomstskiktet 48—52.

Man kan lätt konstatera att nettovinsten på skulden, om man ser den isolerat, är 5,2. Om ränteavdraget 12 togs bort skulle den beskattningsbara inkomsten bli 52. Den genomsnittliga marginalskatten i inkomstskiktet 40—52 är 60 %. Om räntan är 12 och marginalskatten är 60 % är nettoräntan (12 x 0,4 =) 4,8. Om bruttovinsten på lånet är (100 x 0,10 =) 10 och nettoräntan är 4,8 blir nettovinsten på lånet (10 ./. 4,8 :) 5,2.

Man kan lika lätt konstatera att nettoförlusten på den finansiella tillgången, om man ser den isolerat, är 3. Om ränteinkomsten 4 togs bort skulle den beskattningsbara inkomsten sjunka från 40 till 36. Den genomsnittliga marginalskatten i inkomstskiktet 36—40 är 50 %. Om räntan är 4 (8 % av 50) och marginalskatten är 50 % är nettoräntan (4 x 0,5 =) 2. Om bruttoförlusten på fordran är (50 x 0,10 =) 5 och nettoräntan är 2 blir nettoförlusten (5 ./. 2 =) 3.

Vid beräkning av vad som blir nettovinst eller nettoförlust av fordran och skuld tillsammans är det den genomsnittliga marginalskattesatsen i det skikt som ligger mellan den beskattningsbara inkomsten och den beskattningsbara inkomst, som skulle uppkomma om räntenettot togs bort, som är av intresse. I vårt exempel var den beskattningsbara inkomsten 40 och räntenettot —8. Om ränteavdraget 8 tas bort blir den beskattningsbara inkomsten 48. Den genomsnittliga marginalskattesatsen i skiktet 40—48 är 55 %. Vid marginalskattesatsen 55 % blir nettoränteintäkten (0,45 x 4=) 1,8 och nettoränteutgiften (0,45 x 12 =) 5,4. Nettoförlusten på fordran blir följaktligen (5 ./. 1,8 =) 3,2 och nettovinsten på skulden blir (10 ./. 5,4 :) 4,6. Den sammanlagda nettovinsten blir således (4,6 ./. 3,2 =) 1,4.

Vad som mäts med den metod som anvisats är de vinster eller förluster som sammantaget görs på fordringar och skulder vid nominalistisk beskattning jämfört med om dessa fordringar och skulder inte alls fanns. För den händelse realräntan på skulder och fordringar efter skatt genomgående skulle vara 0 skulle totaleffekten bli densamma som om skulderna och fordringarna inte alls hade funnits.

3.3 Förmögenhetsomflyttningar på grund av inflation och skatteregler m. m. - makronivå

3.3.1 Beräkningar grundade på SCB:s inkomstfördelnings- undersökningar

3.3.1 .] SCB:s grundmaterial

En del av de uppgifter som används i realbeskattningsutredningens tabeller är hämtade från SCB:s årliga inkomstfördelningsundersökningar. Huvudsyftet med dessa undersökningar är att kartlägga den disponibla inkomstens fördelning bland samtliga hushåll i Sverige. Personer som vistas på s.k. institutionshushåll ingår dock ej. Exempel på sådana är sjukhem inom långtidsvården, fängelser och ålderdomshem.

Uppgifter om hushållens sammansättning inhämtas direkt från hushållen genom en enkät. De uppgifter som ligger till grund för inkomstberäkningama har insamlats från deklarationsmaterialet samt register hos olika myndigheter. Dessa uppgifter kan genomgående sägas vara av god kvalitet. Beträffande ränteinkomster förekommer erfarenhetsmässigt en viss underdeklaration.

Inkomstfördelningsundersökningama är urvalsundersökningar. Urvalet, som är ett s. k. stratifierat urval, består av ca 10 000 hushåll. Liksom andra urvalsbaserade undersökningar är inkomstfördelningsundersökningama där- för behäftade med s. k. slumpfel.

För det urval som ingår i inkomstfördelningsundersökningama har förmö- genhetsuppgifter insamlats avseende åren 1978 och 1979. Uppgifterna är

överförda direkt från deklarationsmaterialet. Det betyder att de har den kvalitet detta material har. Erfarenheter från tidigare undersökningar visar att man i deklarationsmaterialet underskattar hushållens förmögenheter och då särskilt vissa tillgångsposter.

I den förmögenhetsundeisökning, som redovisades av utredningen om löntagarna och kapitaltillväxten (SOU 1979:9) och som var gjord på samma material, påvisades att de verkligt stora problemen med underdeklaration fanns inom fem tillgångsposter, nämligen inventarier, banktillgångar, kontan- ter, premieobligationer och insatslägenheter. Enligt denna undersökning uppgav hushållen i deklarationerna ca 65 % av hushållssektoms totala banktillgångar.

Den utvärdering som gjorts av 1978 års förmögenhetsundersökning visar på samma tendenser när det gäller underdeklaration. Beträffande skulder är dock överensstämmelsen med finansräkenskapema god.

Sammanfattningsvis kan man säga att såväl positiv finansiell förmögenhet som ränteinkomster underskattas mest för hushåll med låga inkomster.

3.3.1.2 SCB:s beräkningar för utredningen

I tabellerna 3.1 A t. o. rn. 3.5 B ingår ej hushåll där någon hushållsmedlem har företagarinkomst. De definitioner som används är speciella för denna undersökning, varför resultaten är svåra att kontrollera mot annat material utan särskilda bearbetningar av detta.

Ett hushåll består av högst två vuxna (gifta eller sammanboende under äktenskapsliknande former) enligt de definitioner som används i inkomstför- delningsundersökningama. S. k. flergenerationshushåll förekommer således ej.

De framtagna tabellerna är redovisade dels efter kategorier (löntagare, jordbrukare, företagare, pensionärer, övriga och samtliga), dels efter inkomst av tjänst. De omfattar inkomståren 1978 och 1979.

I tabellerna 3.1 A t. o. m. 3.7 D redovisas material som bygger på följande beräkningar.

Först har den justerade genomsnittliga finansiella nettoförmögenheten räknats fram. Den finansiella förmögenheten är summan av

tillgångar i affärsbanker tillgångari föreningsbank, PK—bank tillgångar i sparbanker tillgångar i andra penninginrättningar tillgångar i sparobligationer tillgångar i övriga obligationer tillgångar i övriga fordringar

DDDDDDD

Den finansiella nettoförmögenheten erhålls genom att man från summan av ovannämnda tillgångsposter drar följande poster:

inteckningsskulder andra skulder privata skulder i jordbruksfastigheter ränteinkomster

DDDD

Genom multiplikation med en justeringsfaktor erhålls den justerade genom- snittliga finansiella nettoförmögenheten. Justeringsfaktom är KPI i genom- snitt under året/ KPI idecember. För år 1978 ärjusteringsfaktom 0,976 och för år 1979 är justeringsfaktom 0,954.

Den justerade genomsnittliga finansiella nettoförmögenheten har multipli- cerats med resp. års inflation, dvs. den procentuella ökningen av KPI mellan december år(t—1 ) och december år t. Inflationen har i SCB-beräkningama satts till 7,36 % för år 1978 och till 9,75 % för år 1979.

Därefter har ränteutgifter/inkomster räknats fram. Där ingår följande poster:

3 ränteinkomster E skuldräntor under inkomstslaget kapital 21 extra avdrag från kapital (800/1 600-kronorsavdraget) _ räntekostnader för egnahem [ räntekostnader för fritidshus

privata skuldräntor på jordbruksfastigheter

Efter det att ränteutgifter/ inkomster lagts till/dragits ifrån den beskattnings- bara inkomsten har en justerad statlig inkomstskatt och en justerad kommunal inkomstskatt kunnat räknas fram. Den s.k. skattedifferensen har erhållits genom att från statlig och kommunal inkomstskatt dra justerad statlig och kommunal inkomstskatt.

Genom att från ränteutgifter/inkomster dra skattedifferensen har netto- ränteutgifter/inkomster (efter skatt och räntebidrag) erhållits.

Därefter har den s. k. inflationsvinsten/förlusten beräknats. Inflationsvin- sten fören individ som hör till vinnarna är den finansiella nettoskulden x årets inflationstakt ./. nettoränteutgiftema (efter skatt och räntebidrag). Inflations— förlusten för en individ som hör till förlorarna är de finansiella nettotillgång- ama x årets inflationstakt ./. nettoränteinkomstema (efter skatt och räntebi- drag).

I SCB-materialet har de sålunda erhållna individuella inflationsvinster- na/ förlusterna fördelats på hushåll och därefter åter beräknats per individ efter att inflationsvinstema/förlustema för varje huShåll fördelats 50-50 mellan makar och sammanboende. Beloppen har därefter räknats upp till 1982 års penningvärde, som antas motsvara KPI = 121 med år 1980 som basår.

För en utförligare beskrivning av variabler, beräkningar m.m. hänvisas till en särskild volym i Ds-serien, som publiceras vid ett senare tillfälle än själva betänkandet.

3.3.l.3 Resultat på grundval av SCB:s material

Beräkningsresultaten finns sammanfattade i tabellerna 3.1 A t. o. m. 3.7 D.

Tabell 3. 1 A anger hurandelen inflationsvinnare (bland 20—64-åringar utan företagarinkomst) beror på individens inkomst (av tjänst). Redovisningen gäller åren 1978 och 1979. Vid utsortering av vinnare och övriga är jämförelsenormen realränta 0. En individ är vinnare om han ingåri ett hushåll med positivt realräntenetto på finansiella tillgångar och skulder efter skatt och räntebidrag. En individ är förlorare om han ingår i ett hushåll med motsvarande negativt realräntenetto. Andelen vinnare är klart högre i de

högsta inkomstintervallen än i de lägsta. Den totala andelen vinnare var 42 % resp. 51 % åren 1978 resp. 1979.

Tabell 3.1 B anger storleken på inflationsvinstema och -förlustema totalt i miljoner kronor för vinnare och förlorare i resp. inkomstintervall (bland 20—64-åringar utan företagarinkomst) åren 1978 och 1979. Både vinst- och förlustbeloppen och inkomstintervallen är angivna i 1982 års antagna genomsnittliga penningvärde (KPI = 121 med år 1980 som basår). Förmögen- hetsöverföringen till vinnarna var 8,5 miljarder resp. 15,4 miljarder åren 1978 resp. 1979.

Tabell 3.1 C anger storleken på inflationsvinstema och -förlustema i kronor per individ för vinnare och Övrigai resp. inkomstintervall åren 1978 och 1979. Inom gruppen vinnare är det genomsnittliga vinstbeloppet per individ klart högre i de högsta inkomstintervallen än i de lägsta. Förmögenhetsöverföringen till vinnarna (samtliga inkomstklasser) var4 600 kr. per individ resp. 6 900 kr. per individ åren 1978 resp. 1979.

I alla inkomstskikt finns individer med vinster och individer med förluster. Sammanlagt är dock vinsterna större än förlusterna, vilket också är fallet för samtliga inkomstintervall som redovisas, både är 1978 och år 1979. Detta framgår av tabell 3.1 D, där genomsnittsindividema i samtliga inkomstinter- vall står på plus. Det genomsnittliga vinstbeloppet per individ är klart högre i delhögsta inkomstintervallen än i de lägsta.

Det brukar sägas att inflationen årligen omfördelar ett antal miljarder kr. från sparare till låntagare. En mer korrekt beskrivning är att inflationen, skattesystemet och räntebidragen inom bostadsfinansieringssystemet i kom- bination leder till en förmögenhetsöverföring från sparare och det allmänna till låntagare. Det allmänna (indirekt skattebetalarna) står för en större del av förlustema till låntagarna inom hushållssektom än spararna inom hushålls- sektom.

I tabellerna 3.1 A t. o. m. 3.1 D redovisas resultatet sedan inflationsvin- ster/förluster fördelats 50—50 mellan makar och sammanboende. Det betyder att exempelvis en person med låg inkomst av tjänst som med strikt individuell redovisning står som förlorare kan ha blivit vinnare i tabellmaterialet därför att vederbörande sammanbor med en person som med strikt individuell redovisning står som klar vinnare och kanske också är höginkomsttagare. Omvänt får en vinnare (vid strikt individuell redovisning) som sammanbor med en förlorare (vid strikt individuell redovisning) sin vinst reducerad eller rentav förbytt till förlust i det material som ligger till grund för de nämnda tabellerna.

Tabell 3.2 A anger hur andelen inflationsvinnare år 1978 beror på individens inkomst vid 50—50—fördelning av inflationsvinster/förluster mellan makar och sammanboende resp. vid strikt individuell redovisning. Tendensen att andelen vinnare är klart högre i de högsta inkomstintervallen än i de lägsta är väsentligt tydligare vid strikt individuell redovisning än vid 50—50- fördelning av inflationsvinster/förluster. Skillnaden i fråga om andel vinnare är tydligast i de tre lägsta inkomstintervallen. Idet allra lägsta inkomstinter- vallet (0—1 9 000 kr.) är andelen vinnare 40 % med 50—50-förde1ning och 1 1 % utan 50—50-fördelning av inflationsvinster/förluster mellan makar och sam- manboende. Bland de mest utpräglade höginkomsttagama (över 285 000 kr.) är andelen vinnare 85 % resp. 84 %. Andelen vinnare totalt är 42 % med

mtålrim ..,; "_q

50—50-fördelning av inflationsvinster/förluster och 28 % vid en strikt indi- viduell redovisning.

Tabell 3.2 B anger storleken på inflationsvinstema och -förlustema år 1978 i kronor per individ för vinnare och Övriga i resp. inkomstintervall vid 50—50-fördelning av inflationsvinster/förluster mellan makar och samman- boende resp. vid strikt individuell redovisning. Tendensen att det genomsnitt- liga vinstbeloppet per individ inom gruppen vinnare är klart högre i de högsta inkomstintervallen än i de lägsta är väsentligt tydligare vid strikt individuell redovisning än vid 50—50-fördelning av inflationsvinster/ förluster. Skillnaden är tydligast i de högre inkomstintervallen där de genomsnittliga vinstbeloppen per individ bland vinnarna är nästan dubbelt så höga vid strikt individuell redovisning som vid 50—50-fördelning av inflationsvinster/förluster. Förmö- genhetsöverföringen till vinnarna (samtliga inkomstklasser) var år 1978 4 600 kr. per individ resp. 7 100 kr. per individ med resp. utan 50—50-fördel- ning av inflationsvinster/förluster mellan makar och sammanboende.

Tabellema 3.3 A och 3.3 B ger motsvarande information beträffande år 1979 som tabellema 3.2 A och 3.2 B beträffande år 1978. De tendenser, som påvisats i tabellerna avseende år 1978, återfinns även i tabellerna avseende år 1979. Av tabell 3 .3 A framgår att andelen vinnare totalt år 1979 var 51 % resp. 36 % vid 50—50-fördelning av inflationsvinster/förluster mellan makar och sammanboende resp. vid en strikt individuell redovisning. Av tabell 3.3 B framgår att förmögenhetsöverföringen till vinnarna (samtliga inkomstklasser) år 1979 var 6 900 kr. per individ resp. 10 000 kr. per individ med resp. utan 50—50-fördelning av inflationsvinster/förluster mellan makar och samman- boende.

Tabell 3.4 A anger hur andelen inflationsvinnare (bland 20—64-åringar utan företagarinkomst) år 1978 berodde på individens inkomst bland egnahems- ägare, övriga och totalt. 50—50-fördelning av inflationsvinster/förluster mel- lan makar och sammanboende har tillämpats. Andelen vinnare är i samtliga inkomstintervall avsevärt högre inom gruppen egnahemsägare än inom gruppen övriga. Den totala andelen vinnare (samtliga inkomstklasser) var år 1978 42 %. Inom gruppen egnahemsägare var den 81 % och inom gruppen övriga 22 %.

Tabell 3.4 B anger storleken på inflationsvinstema och -förlustema (bland 20—64-åringar utan företagarinkomst) år 1978, dels totalt i milj. kr., dels i kronor per genomsnittsindivid i gruppen egnahemsägare och i gruppen övriga i olika inkomstintervall. Förmögenhetsöverföringen, netto, till gruppen egnahemsägare var drygt 6,2 miljarder kr. eller ca 4 200 kr. per individ, medan inflationsförlusten, netto, för gruppen övriga var ca 450 milj. kr. eller ca 200 kr. per individ mätt i 1982 års antagna penningvärde.

Tabellema 3.5 A och 3.5 B ger motsvarande information beträffande år 1979 som tabellerna 3.4 A och 3.4 B beträffande år 1978. De tendenser, som påvisats i tabellerna avseende år 1978, återfinns även i tabellerna avseende år 1979. Av tabell 3.4 A famgår att den totala andelen vinnare (samtliga inkomstklasser) år 1979 var 51 %. Inom gruppen egnahemsägare var den 84 % och inom gruppen övriga 29 %. Av tabell 3.4 B framgår att förmögenhets— överföringen, netto, till gruppen egnahemsägare år 1978 var drygt 12 miljarder kr. eller ca 6 800 kr. per individ. medan inflationsförlusten, netto, för gruppen övriga var drygt 200 milj. kr. eller ca 100 kr. per individ.

har företagarinkomst (inkomst av jordbruksfastighet, hyresfastighet eller rörelse). Individer som är 65 år eller äldre ingår inte heller i de nämnda tabellerna. I tabellerna 3.6 A t. o. m. 3.7 D har däremot de nämnda begräns- ningarna tagits bort. Där redovisas resultat avseende de socioekonomiska grupperna löntagare, jordbrukare, företagare, pensionärer och övriga. Genom att begränsningen till hushåll utan företagarinkomster har tagits bort, är det emellertid mer osäkert än i de tabeller där begränsningen tillämpats, om de som redovisas som vinnare verkligen är vinnare och om de uppgivna vinst- och förlustbeloppen är någorlunda korrekta.

Jämförelsenormen vid utsortering av vinnare och förlorare är realränta 0 på finansiella tillgångar och skulder. Ingen hänsyn har tagits till inflationens urholkning av avskrivningsunderlag och underlag för värdeminskningsavdrag för personer med företagarinkomster. Detta betyder att underlaget för beräkning av inflationsvinster/förluster för personer med företagarinkomster har varit ofullständigt och att uppgiftema i tabellerna 3.6 A t. o. m. 3.7 D avseende främst jordbrukare och företagare är något missvisande.

Tabell 3.6 A anger andelen inflationsvinnare inom de socioekonomiska grupperna löntagare, jordbrukare, företagare, pensionärer och övriga. Redo- visningen avser åren 1978 och 1979. Tabell 3.6 B anger storleken på inflationsvinstema och -förlustema totalt i miljoner kronor för vinnare och förlorare i de olika socioekonomiska grupperna. Tabell 3.6 C anger motsva- rande uppgifter i kronor per individ. I alla socioekonomiska grupper finns individer med vinster och individer med förluster. Tabell 3.6 D anger netton av inflationsvinster och -förluster i de fem redovisade socioekonomiska grupperna åren 1978 och 1979. Inom samtliga grupper utom pensionärsgrup- pen är vinsterna större än förlusterna, dvs. nettot är positivt.

Pensionärsgruppen innehåller en obetydlig andel vinnare vars vinster dessutom är jämförelsevis små. Andelen vinnare och vinstemas genomsnitt- liga storlek är störst inom gruppen jordbrukare. Därefter kommer i tur och ordning företagare, löntagare och övriga, både i fråga om andel vinnare och vinstemas genomsnittliga storlek. Skillnaderna mellan dessa fyra grupper är dock inte särskilt stora. Det är endast pensionäisgruppen som markant skiljer sig från de övriga redovisade grupperna i fråga om andel vinnare och vinstemas genomsnittliga storlek.

Den totala andelen vinnare (samtliga socioekonomiska grupper) var 35 % resp. 42 % åren 1978 resp. 1979. Förmögenhetsöverföringen till vinnarna var 10 miljarder resp. 17,8 miljarder eller 4 700 kr. per individ resp. 6 900 kr. per individ åren 1978 resp. 1979.

Tabell 3.7 A anger andelen inflationsvinnare i olika socioekonomiska grupper år 1979 vid 50—50-fördelning av inflationsvinster/förluster mellan makar och sammanboende resp. vid strikt individuell redovisning. Tabell 3.7 B anger storlekenav inflationsvinstema och -för1ustema år1979 i miljcner kronor totalt för de olika socioekonomiska gnippema med resp. Ltan 50—50-fördelning av inflationsvinster/förluster mellan makar och samman— boende. Tabell 3.7 C anger motsvarande uppgifter i kronor per genomsnittlig individ (vinnare resp. förlorare) i de olika socioekonomiska grupperna. Tabell 3.7 D anger nettot av inflationsvinster/förluster per genomsnittlig individ de olika socioekonomiska grupperna med resp. utan 50—50-fördelning av inflationsvinster/förluster mellan makar och sammanboende.

Andelen vinnare totalt är 42 % med 50—50-fördelning av inflationsvin- ster/förluster och 30 % vid en strikt individuell redovisning. Skillnaden i fråga om andel vinnare är tydligast för gruppen övriga (45 % resp. 15 % med resp. utan 50—50-fördelning av inflationsvinster/förluster). Den totala inflations- vinsten för vinnama (samtliga socioekonomiska grupper) är 17,8 miljarder kr. resp. 18,7 miljarder kr. och den totala inflationsförlusten för förlorarna är 7 miljarder kr. resp. 7,9 miljarder kr. med resp. utan 50—50-fördelning av inflationsvinster/förluster mellan makar och sammanboende. Motsvarande siffrori genomsnitt per individ är 6 900 kr. resp. 10 200 kr. och 2 000 kr. resp. 1 900 kr.

Tabell 3.1 A Andel inflationsvinnare i olika inkomstskikt åren 1978 och 1979. SCB

Inkomst av tjänst 1978 1979 (1 OOO-tal kronor) ___—_— Antal indi- Andel Antal indi- Andel vider” vinnare vider” vinnare (] OOO-tal) (%) (l OOO-tal) (%) 0— 19 1 001 40 882 44 19— 38 629 37 519 51 38— 57 784 30 686 40 57— 76 972 42 972 45 76— 95 532 51 698 58 95—1 14 229 53 272 71 114—133 99 66 147 71 133—152 56 70 96 69 152—171 30 65 44 78 171—190 23 69 29 81 190—285 40 71 53 81 Över 285 13 85 18 77 Totalt 4 408 42 4 417 51

Personer utan inkomst av jordbruksfastighet, hyresfastighet eller rörelse. 20—64 år.

Tabell 3.1 B Inflationsvinster och inflationsförluster i olika inkomstskikt åren 1978 och 1979. Totalbelopp. SCB

Inkomst av tjänst (] OOO-tal kronor)

0— 19 19— 38 38— 57 57— 76 76— 95

95—114 114—133 133—152 152—171 171—190

190—285 Over 285

Totalt

Tabell 3.1 C Inflationsvinster och inflationsförluster i och 1979. Belopp per individ. SCB

Inkomst av tjänst (I OOO-tal kronor)

0— 19 19— 38 38— 57 57— 76 76— 95

95—1 14 114—133 133—152 152—171 171—190

190—285 Over 285

Totalt

1978 Miljoner kronor

Vinnare

+1 765 +] 032 + 940 +] 331 +1 091

+ 672 + 433 + 281 + 214 + 126 + 335 + 231 +8453

1978

Förlorare

547 — 336 575 615 _ 214

180 70 — 31 — 23 — 39

—24 —18

—2 670

Per individ (kronor)

Vinnare

+4400 +4500 +4000 +3300 +4100

+ 5500 + 6600 + 7100 +11200 + 7800

+11 700 +21100

+ 4600

Övriga

— 900 800 —1 100 —1 100 800

—1 700 —2 100 —1 900 —2 200 —5 500

-2 100 —9 200

—1 000

1979 Miljoner kronor

Vinnare

+2496 + 1561 + 1665 +2163 +2459

+ 1627

+

++ +++

904 695 384 380

727 340

+15401

Förlorare

— 701 — 384 467 923 — 576

—202 _ 117 _ 111 _ 42 — 34

—28 —22

—3 608

olika inkomstskikt åren 1978

1979 Per individ (kronor)

Vinnare

+ 6500 + 5900 + 6000 + 5000 + 6000

+ 8500 + 8700

+10 500 +11200 +15 900 +16800 +24 800

+ 6900

Övriga

—1 400 —1 500 —1 100 —1 700 —2 000

—2 500 —2 700 —3 700 —4 300 —6 200

—2 800 —5 400

—1 700

Tabell3.l D Netto av inflationsvinster och inflationsförlusteriolika inkomstskiktåren 1978 och 1979. Belopp per individ. SCB

Inkomst av tjänst 1978 1979 (1 OOO-tal) Per individ (kronor) Per individ (kronor) Totalt Totalt 0— 19 + 1200 +2000 19— 38 + 1100 + 2300 38— 57 + 500 + 1 700 57— 76 + 700 + 1 300 76— 95 + 1 700 + 2 700 95—114 + 2100 + 5200 114—133 + 3700 + 5400 133—152 + 4400 + 6100 152—171 + 6500 + 7700 171—190 + 3800 +11800 190—285 + 7 700 +13100 Over 285 +16 500 +17 900 Totalt + 1 300 + 2 700

Tabell 3.2 A Andel inflationsvinnare i olika inkomstskikt år 1978, med resp. utan 50—50-fördelning av inflationsvinster och inflationsförluster mellan sammanboende. SCB Inkomst av tjänst Antal indi- Andel vinnare (%) (] OOO-tal kronor) vider” (l OOO-tal) Med 50—50- Utan 50—50- fördelning fördelning 0— 19 1 001 40 11 19— 38 629 37 14 38— 57 784 30 17 57— 76 972 42 36 76— 95 532 51 47 95—1 14 229 53 52 1 14—133 99 66 65 133—152 56 70 68 152—1 71 30 65 66 171—190 23 69 70 190—285 40 71 73 Over 285 13 85 84 Totalt 4 408 42 28

" Personer utan inkomst av jordbruksfastighet, hyresfastighet eller rörelse. 20—64 år.

Tabell 3.2 B Inflatiorsvinster och inflationsförluster iolika inkomstskikt år 1978, med resp. utan SO—SO-fördelnirig mellan sammanboende. Belopp per individ. SCB

Inkomst av tjänst (I OOO—tal kronor)

0— 19 19— 38 38— 57 57— 76 76— 95

95—114 114—133 133—152 152—171 171—190

190—285 Over 285

Totalt

Med 50—50-fördelning Per individ (kronor)

Vinnare

+4400 +4500 +4000 +3300 +4100

+ 5500 + 6600 + 7100 +11200 + 7800

+11 700 +21 100

+ 4600

Övriga

900 — 800 —1 100 —1 100 800

—1 700 —2 100 —1 900 —2 200 —5 500

—2 100 —9 200

—1 000

Utan 50—50-fördelning Per individ (kronor)

Vinnare

+5200 +4600 +5100 +4500 +6300

+ 9100 +12000 +13 300 +l9000 +14200

+20 600 +41 000

+7100

Övriga

-— 600 — 700 —- 1 00 — 200 — 100

- 700 2 500 — 2 400 — 2 300 —10 000

— 2 900 —14 600

—1000

Tabell 3.3 A Andel inflationsvinnare i olika inkomstskikt år 1979, med resp. utan SO—SO—fördelning av inflationsvinster och inflationsförluster mellan sammanboende. SCB Inkomst av tjänst Antal indi— Andel vinnare (%) (1 OOO-tal kronor) videra (1 OOO-tal) Med 50—50- Utan 50—50- lördelning fördelning 0— 19 882 44 13 19— 38 519 51 18 38— 57 686 40 24 57— 76 972 45 37 76— 96 698 58 52 95—1 14 272 71 66 1 14—133 147 71 69 133—152 96 69 70 152—171 44 78 77 171—190 29 81 81 190—285 53 81 82 Over 285 18 77 80 Totalt 4 417 51 36

" Personer utan inkomst av jordbruksfastighet. hyresfastighet eller rörelse. 20—64 år.

Tabell 3.3 B lnflationsvinster och inflationsförluster iolika inkomstskikt år 1979, med resp. utan SO—SO-Fordelning mellan sammanboende. Belopp per individ. SCB

Inkomst av tjänst Med 50—50-1ördelning Utan 50—50-lördelning (1 OOO—tal kronor) Per individ (kronor) Per individ (kronor)

Vinnare Övriga Vinnare Övriga 0— 19 + 6 500 —1400 + 6 700 — 800 19— 38 + 5900 —1 500 + 6400 —1200 38— 57 + 6000 —1 100 + 6200 —1200 57— 76 + 5000 —1 700 + 5900 —1800 76— 95 + 6 000 —2 000 + 8 800 —2 200 95—1 14 + 8 500 —2 500 +12 500 —3 000 114—133 + 8 700 —2 700 +14 400 —3 400 133—152 +10 500 —3 700 +16 700 —4 200 152—171 +] 1 200 -4 300 +20 200 —5 200 171—190 +15 900 —6 200 +25 500 -7 000 190—285 +16 800 —2 800 +28 800 —2 800 Over 285 +24 800 —5 400 +46 900 —8 200 Totalt + 6 900 —1 700 +10 000 —1 600

Tabell 3.4 A Antal innatiomvinnare i olika inkomstskikt år 1978. Egnahemsägare och övriga. SCB

Inkomst av tjänst Antal indvider (] OOO-tal)” Andel vinnare (%) (1 OOO-tal kronor) _e— "__—T—"——_ Egna- Ovriga Totalt Egna- Ovriga Totalt hems— hems- ägare ägare 0— 19 338 663 1 001 78 21 40 19— 38 201 428 629 77 18 37 38— 57 196 588 784 71 17 30 57— 76 308 664 972 82 23 42 76— 95 203 329 532 88 28 51 95—1 14 98 131 229 88 28 53 114—133 55 44 99 87 41 66 133—152 35 21 56 94 31 70 152—171 18 12 30 89 28 65 171—190 14 10 23 94 34 69 190—285 28 13 40 89 32 71 Over 285 9 4 13 93 66 85 Totalt 1 502 2 906 4 408 81 22 42

Personer utan inkomst av jordbruksfastighet. hyresfastighet eller rörelse. 20—64 år.

Tabell 3.4 B Netto av intlationsvinster och inflatiomförluster i olika inkomstskikt år 1978. Egnahemsägare och övriga. SCB

Inkomst av tjänst (I OOO-tal kronor)

Miljoner kronor Per individ (kronor)

Egnahems- Övriga Egnahems- Övriga Totalt ägare ägare 0— 19 +1248 — 29 + 3 700 0 + 1 200 19— 38 + 754 — 57 + 3800 — 100 + 1100 38- 57 + 598 —232 + 3000 —— 400 + 500 57— 76 + 918 —201 + 3000 — 300 + 600 76— 95 + 848 + 30 + 4 200 + 100 + 1 700 95—1 14 + 547 — 56 + 5600 — 400 + 2100 114—133 + 328 + 36 + 6000 + 800 + 3 700 133—152 + 258 8 + 7400 400 + 4400 152—171 + 165 + 28 + 9 200 +2 400 + 6 500 171—190 + 104 — 17 + 7 600 —1800 + 3 800 190—285 + 278 + 33 +10 100 +2 600 + 7 700 Over 285 + 194 + 21 +21 200 +5 400 +16 500 Totalt +6 238 —455 +4 200 200 + 1 300

Tabell 3.5 A Andel inflatiorsvinnare i olika inkomstskikt år 1979. Egnahemsägare och

övriga. SCB

Inkomst av tjänst (I OOO-tal kronor)

0— 19 19— 38 38— 57 57— 76 76— 95

95—114 114—133 133—152 152—171 171—190

190—285 Over 285

Totalt

Antal individer (1 OOO-tal)” Andel vinnare (%)

Egna- Övriga Totalt

Egna- Övriga Totalt hems— hems- ägare ägare 312 570 882 80 24 44 210 309 519 86 27 51 218 468 686 78 23 40 309 664 972 81 28 45 308 390 698 87 36 58 158 1 15 272 89 45 71 87 60 147 90 43 71 60 36 96 88 38 69 31 14 44 96 37 78 21 9 29 96 46 81 38 15 53 94 50 81 12 6 18 93 47 77 1762 2655 4417 84 29 51

Personer utan inkomst av jordbruksfastighet, hyresfastighet eller rörelse. 20—64 år.

Tabell 3.5 B Netto av inflationsvinster och intlatiorsförluster i olika inkomstskikt år 1979. Egnahemsägare och övriga. SCB

Inkomst av tjänst Miljoner kronor Per individ (kronor) (I OOO-tal kronor)

Egnahems- Övriga Egnahems- Övriga Totalt ägare ägare 0— 19 + 1885 —90 +6000 — 200 +2000 19— 38 + 1234 56 + 5900 — 200 + 2 300 38— 57 + 1160 + 38 + 5300 + 100 + 1700 57— 76 + 1613 —373 + 5200 600 + 1300 76— 95 + 1935 — 52 + 6 300 100 + 2 700 95—1 14 + 1287 +138 + 8200 + 1200 + 5 200 114—133 + 791 — 6 +9100 — 100 +5400 133—152 + 563 + 21 + 9400 + 600 + 6100 152—171 + 352 11 +11500 800 + 7700 171—190 + 309 + 38 +149OO + 4 300 +11800 190—285 + 645 + 54 +16800 + 3 700 +13 100 Over 285 + 251 + 66 +21 500 +11 100 +17 900 Totalt +12 026 —233 + 6 800 — 100 + 2 700

___—__—

Tabell 3.6 A Andel inflationsvinnare i olika socioekonomiska grupper åren 1978 och 1979. SCB Yrkesgrupp 1978 1979 Antal indi- Andel Antal indi- Andel vider vinnare vider vinnare (1 OOO-tal) (%) (1 OOO-tal) (%) Löntagare 3 540 44 3 607 54 Jordbrukare 129 67 122 65 Företagare 201 49 197 57 Pensionärer I 565 7 1 559 12 Övriga 632 40 584 45

Totalt 6 067 35 6 068 42

Tabell 3.6 B Inllationsvinster och inflationsförluster i olika socioekonomiska grupper åren 1978 och 1979. Totalbelopp. SCB

Yrkesgrupp 1978 1979

Miljoner kronor Miljoner kronor

Vinnare Förlorare Vinnare Förlorare Löntagare + 7 480 —2 185 +13 564 —3 012 Jordbrukare + 724 — 93 + 1018 240 Företagare + 583 140 + 1 021 169 Pensionärer + 194 —1 738 + 417 —3 260 Ovriga + 1065 296 + 1761 — 338

Totalt +10 044 —4 453 +17 782 —7 019

Tabell 3.6 C Inflationsvinster och inflationsförluster i olika socioekonomiska grupper åren 1978 och 1979. Belopp per individ. SCB

___—_______—___—-——

Yrkesgrupp 1978 1979

Per individ (kronor) Per individ (kronor)

Vinnare Övriga Vinnare Övriga ”___—___ Löntagare 44800 —1 100 + 7000 —1 800 Jordbrukare +8 400 —2 200 +12 900 —5 600 Företagare +5 900 —I 400 + 9 100 —2 000 Pensionärer +1 900 -1 200 + 2 300 —2 400 Ovriga +4 200 800 + 6 800 —1 000

Totalt +4 700 —1 100 + 6 900 —2 000

_____________———_—

Tabell 3.6 D Netto av inflationsvinster och inflationsförluster i olika socioekonomiska grupper åren 1978 och 1979. Belopp per individ. SCB

_,__.___-—————-——_—_

Yrkesgrupp 1978 1979 Per individ (kronor) Per individ (kronor) Totalt Totalt Löntagare +1 500 +2 900 Jordbmkare +4 900 +6 400 Företagare +2 200 44 300 Pensionärer —1 000 —I 800 Ovriga +1 200 +2 400 Totalt + 900 +1 800

Tabell 3.7 A Andel inflationsvinnare i olika socioekonomiska grupper år 1979, med resp. utan SO—SO-fördelning av inflationsvinster och inllationsförluster mellan sanunan- boende. SCB Yrkesgrupp Antal individer Andel vinnare (%) (1 OOO-tal)

Med 50—50- Utan 50—50-

fördelning fördelning Löntagare 3 607 54 40 Jordbrukare 122 65 57 Företagare 197 57 45 Pensionärer ] 559 12 9 Ovriga 584 45 15

Totalt 6 068 42 30

Tabell 3.7 B Inflationsvinster och inflationstörluster i olika socioekonomiska grupper år 1979, med resp. utan 50—50-tördelning mellan sammanboende. Totalbelopp. SCB

Yrkesgmpp Med 50—50-förde1ning Utan 50—50-förde1ning Miljoner kronor Miljoner kronor Vinnare Förlorare Vinnare Förlorare Löntagare +13 564 —3 012 +15 166 —3 798 Jordbrukare + 1018 - 240 + 1 136 276 Företagare + 1021 — 169 + 1404 221 Pensionärer + 417 —3 260 + 378 —3 321 Ovriga + 1761 — 338 + 643 312 Totalt +17 782 —7 019 +18 725 —7 928

Tabell 3.7 C Inflationsvinster och inflationsförluster i olika socioekonomiska grupper år 1979, med resp. utan 50—50 fördelning mellan sammanboende. Belopp per individ. SCB Yrkesgrupp Med 50—50-iörde1ning Utan 50—50-förde1ning Miljoner kronor Miljoner kronor Vinnare Övriga Vinnare Övriga Löntagare + 7000 —1 800 +10400 —1 800 Jordbrukare +12 900 —5 600 +16 400 —5 200 Företagare + 9 100 —2 000 +15 800 —2 100 Bensionärer + 2 300 —2 400 + 2 800 —2 300 Ovriga + 6 800 —1 000 + 7 500 600 Totalt + 6 900 —2 000 +10 200 —1 900

Tabell 3.7 D Netto av inflatiorsvinster och inflationsförluster i olika socioekonomiska grupper år 1979. Belopp per individ. SCB

___—___”;

Yrkesgrupp Med 50—50-förde1ning Utan 50—50-förde1ning

Per individ (kronor) Per individ (kronor) Totalt Totalt ___—”___— Löntagare +2 900 +3 200 Jordbrukare +6 400 +7 000 Företagare +4 300 +6 000 Pensionärer —I 800 —1 900 Ovriga +2 400 + 600

Totalt +1 800 +] 800

___________—————

3.3.2 Beräkningar grundade på RR V:s taxeringsstatistiska undersökningar 3.3.2.l RRV:s grundmaterial

RRV genomför varje år en taxeringsstatistisk undersökning av svenska folkets inkomster, avdrag och skatter. Undersökningen omfattar ett urval av ca 23 000 deklaranter med tillhörande maka/e av de drygt 6,3 miljoner som avlämnar allmän självdeklaration. Undersökningen utgör underlag för RRV:s beräkningar av statens inkomster av fysiska personers skatt på inkomst, realisationsvinst, rörelse samt förmögenhet som redovisas i budgetpropositio- nen och den reviderade budgetpropositionen. Undersökningen används även i RRV:s remissvar, beräkningar av statsfinansiella effekter av skattepropositio- ner, statliga utredningar m. m.

I undersökningen samlas bruttouppgifter in i så hög grad som möjligt. Inkomst av rörelse och jordbruk nettoredovisas dock, och från dessa inkomstslag samlas endast inkomst/underskott in. En viss insamling av förmögenhetsuppgifter sker också. De uppgifter som samlas in följer i stort indelningen på deklarationsblankettens (huvudblanketten) tredje sida. RRV:s undersökning har varit i gång sedan år 1968.

Undersökningen är avsedd att utgöra ett ”Skattesverige i miniatyr”. Eftersom undersökningen är en urvalsundersökning innebär det också att en viss osäkerhet finns i materialet. Denna osäkerhet brukar anges i form av konfidensintervall.

Urvalet är ett stratifierat urval, vilket innebär att man delar in de 6,3 miljoner deklarantema i homogena grupper. Detta görs för att få en så bra skattning som möjligt. Stratifieringsvariabler är statligt beskattningsbar inkomst och preliminärskattekoder. Stratifieringen innebär att osäkerheten i materialet vad gäller inkomster, avdrag och skatter är mycket liten. Däremot är osäkerheten större vad gäller de insamlade förmögenhetsuppgiftema. Detta beror på att det inte finns samma samband mellan förmögenheten och inkomsten som det finns mellan exempelvis avdragen och inkomsten. Dessutom lider förmögenhetsredovisningen av brister vad gäller de skattskyl- diga som inte kommer upp till skattepliktsgränsen (som de aktuella åren var 200 000 kr.). Av erfarenhet vet man att redovisningen av tillgångarna tenderar att underskattas.

För en utförligare presentation av undersökningen och dess kvalitet hänvisas till publikationen ”Statistiska meddelanden, serie N” som utges av SCB.

3.322 RRV:s beräkningar för utredningen

De inkomstvariabler som använts i beräkningarna är följande:

13 intäkt av kapital " avdragsräntor under kapital 21 extra avdrag från kapital (800/1 600-kronorsavdraget) C avdragsräntor under inkomstslaget annan fastighet j tomträttsavgäld för fastigheten

De förmögenhetsvariabler som använts i beräkningarna är följande:

1: tillgångar i bankmedel _ tillgångar i obligationer, aktier, bostadsrätter

tillgångar i kontanter, fordringar, andelar i handelsbolag inteckningsskulder i villor, fritidsfastigheter och flerfamiljsfastigheter andra låneskulder (skulder utöver inteckningsskulder och obetalda skat- ter)

f_lLlfl

I intäkt av kapital ingår bankräntor, aktieutdelningar, ränta på överskjutande skatt, inkomst av uthyrd bostadslägenhet och av fastighet i utlandet. För att få fram de egentliga bankräntoma har RRV tvingats göra en schablonisering. För varje deklarant har tillgångarna i bankmedel satts i relation till summa finansiella tillgångar (bankmedel + obligationer, aktier + kontakter, fordring- ar). Denna andel har sedan multiplicerats med deklarantens intäkter av kapital, varefter man behandlat detta belopp som bankräntor. De framtagna tabellerna är redovisade dels efter kategorier (löntagare, pensionärer, övriga och samtliga), dels efter inkomst av tjänst. De omfattar inkomståren 1975, 1976, 1977 och 1979. I tabellerna 3.8 A t. o. m. 3.9 C har följande beräkningar gjorts. Först har de finansiella nettotillgångama (dvs. tillgångar i bankmedel + kontanter/ford- ringar ./. inteckningsskulder ./. övriga låneskulder) räknats fram. Genom multiplikation med justeringsfaktorer för varje år på motsvarande sätt som i SCB:s beräkningar har de justerade genomsnittliga finansiella nettotillgång- ama för varje år räknats fram. Dessa har multiplicerats med resp. års inflation, dvs. den procentuella ökningen av KPI mellan december år (t—l) och december år t.l Därefter har nettoräntan räknats fram som summan av bankräntor ./. avdragsräntor från villafastigheter och kapital. Skatteeffekten på nettoräntan har räknats fram på följande sätt. Man har utgått från beskattningsbar inkomst och beräknat de statliga och kommunala skatterna. Därefter har man till den beskattningsbara inkomsten adderat avdragsräntoma, dragit ifrån bankräntoma och räknat fram skatterna på nytt. Skillnaden mellan de två fallen i fråga om skatter uttrycker därvid den positiva eller negativa skatteeffekt deklaranten erhåller på grund av avdragsräntoma 1 9 0 % år 197; 9 7 % och bankräntoma i kombination. Denna skatteffekt är således en marginalef- år 1976. 12.6 olo'år" [977 fekt. och 9.8 % år 1979.

Därefter har man summerat inflation x finansiella nettotillgångar, netto- räntan och skatteeffektema på nettoräntan. Det belopp som då erhålls uttrycker "inflationsvinsten/förlusten” för deklaranten. Beloppen har däref- ter räknats upp till 1982 års penningvärde.

För en utförligare beskrivning av variabler, beräkningar m. m. hänvisas till en särskild volym i Ds-serien, som publiceras vid ett senare tillfälle än själva betänkandet.

3.3.2.3 Resultat på grundval av RRV:s material

Beräkningsresultaten finns sammanfattade i tabellerna 3.8 A t. o. m. 3.9 C.

Tabell 3.8 A anger hur andelen inflationsvinnare bland löntagare beror på individens inkomst av tjänst. Redovisningen gäller åren 1975, 1976, 1977 och 1979. Vid utsortering av vinnare och övriga ärjämförelsenorrnen realränta 0. En individ är vinnare om han själv har ett positivt realräntenetto på finansiella tillgångar och skulder efter skatt och räntebidrag. En individ är förlorare om han själv har motsvarande negativt realräntenetto. Ingen hänsyn har i RRV-materialet kunnat tas till makars och sammanboendes inkomst- och förmögenhetsförhållanden såsom i SCB-materialet. Andelen vinnare stiger från ca 15 % ide lägsta inkomstklassema till 80 % och däröveri de högsta. Den totala andelen vinnare (samtliga inkomstklasser) var 33 %, 35 %, 36 % resp. 41% åren 1975, 1976, 1977 resp. 1979.

Tabell 3.8 B anger storleken på inflationsvinstema och -förlustema totalt i miljoner kronor för vinnare och förlorare i resp. inkomstintervall bland löntagare åren 1975, 1976, 1977 och 1979. Både vinst- och förlustbeloppen och inkomstintervallen är, liksom vid redovisningen av resultaten av SCB:s beräkningar, angivna i 1982 års antagna genomsnittliga penningvärde (KPI = 121 med år 1980 som basår). Förmögenhetsöverföringen till vinnama var 10,8 miljarder, 13 miljarder, 18 miljarder resp. 15,1 miljarder kronor åren 1975, 1976, 1977 och 1979. Inflationstakten var motsvarande år 9,0 %, 9.7 %, 12,6 % resp. 9,8 %.

Tabell 3.8 Canger storleken på inflationsvinstema och -förlustema i kronor per individ för vinnare och övriga i resp. inkomstintervall åren 1975, 1976. 1977 och 1979. Inom gruppen vinnare är de genomsnittliga vinstbeloppen per individ klart högre i de högsta inkomstintervallen än i de lägsta. Förmögen- hetsöverföringen till vinnarna (samtliga inkomstklasser) var 8 300 kr.. 9 300 kr., 12 100 kr. resp. 9 200 kr. per individ åren 1975, 1976, 1977 resp. 1979.

Som nämnts hari RRV-materialet ingen hänsyn kunnat tas till makars och

' sammanboendes inkomst- och förmögenhetsförhållanden såsom i SCB- materialet. Det betyder en viss underskattning av andelen vinnare. en viss överskattning av totala vinstbelopp och genomsnittliga vinstbelopp per individ och en klar överskattning av hur andelen vinnare och vinstbeloppen ökar med stigande inkomst.

I tabellerna 3.9 A, 3.9 B och 3.9 C redovisas resultat avseende de socio- ekonomiska gruppema löntagare, pensionärer och övriga. Inom gruppen övriga utgör jordbrukare och företagare en stor del av det totala antalet individer. Eftersom ingen hänsyn har tagits till inflationens urholkning av avskrivningsunderlag och underlag för värdeminskningsavdrag för personer

med företagarinkomster torde uppgifterna i tabellerna avseende gruppen övriga vara något missvisande. Inom grupperna löntagare och pensionärer är inslaget av personer med företagarinkomster väsentligt mindre och missvis- ningen är följaktligen också väsentligt mindre. Jämförelsenorrnen vid utsor- tering av vinnare och förlorare har genomgående varit realränta 0 på finansiella tillgångar och skulder med hänsyn tagen till effekterna av räntebeskattning, ränteavdrag och räntebidrag.

Tabell 3.9 A anger andelen inflationsvinnare inom de socioekonomiska grupperna löntagare, pensionärer och övriga. Redovisningen avser åren 1975, 1976, 1977 och 1979. Tabell 3.9 B anger storleken på inflationsvinstema och -för1ustema totalt i miljoner kronor för vinnare och förlorare i de olika socioekonomiska grupperna. Tabell 3.9C anger motsvarande uppgifter i kronor per individ.

Pensionärsgruppen innehåller en obetydlig andel vinnare vars vinster dessutom är jämförelsevis små. Andelen vinnare är störst inom gruppen löntagare medan vinstemas genomsnittliga storlek är störst inom gruppen övriga.

Den totala andelen vinnare (samtliga socioekonomiska grupper) var 28 %, 29 %, 31 % resp. 33 % åren 1975, 1976, 1977 resp. 1979.]Förmögenhetsöver— föringen till vinnarna var 14,3 miljarder, 17,3 miljarder, 23,4 miljarder resp. 18,7 miljader kr. eller 8 700 kr., 9 900 kr., 12 600 kr. resp. 9 200 kr. per individ åren 1975, 1976, 1977 resp. 1979. Inflationstakten var motsvarande år som nämnts 9,0 %, 9,7 %, 12,6 % resp. 9,8 %.

Tabell 3.8 A Andel inflationsvinnare i olika inkomstskikt åren 1975, 1976, 1977 och 1979. RRV

Inkomst av tjänst Antal individer” (1 OOO-tal) Andel vinnare (%) (1 OOO-tal kronor) ___—__— 1975 1976 1977 1979 1975 1976 1977 1979 0— 19 488 450 434 334 16 15 15 25 19— 38 457 450 467 433 15 16 15 19 38— 57 524 544 569 588 18 19 20 24 57— 76 683 631 682 725 26 25 30 30 76— 95 846 882 923 959 38 42 44 48 95—1 14 484 552 512 515 52 51 55 59 114—133 214 212 220 217 58 59 65 67 133-152 97 109 105 106 65 72 70 76 152-171 58 62 56 59 72 74 75 80 171—190 32 39 36 34 81 77 78 82 190—285 57 60 56 54 74 82 82 83 Över 285 18 19 15 14 83 79 87 86 Totalt 3 957 4011 4076 4036 33 35 36 41

" Löntagare.

Tabell 3.8B Inflatiorsvinsfer och inflationsförluster i olika inkomstskikt åren 1975, 1976, 1977 och 1979. Totalbelopp. RRV

Inkomst av tjänst Vinnare (milj. kr.) Förlorare (milj. kr.) (1 OOO-tal kronor) ___-— 1975 1976 1977 1979 1975 1976 1977 1979

0— 19 + 442 + 885 + 499 + 672 — 244 — 309 — 306 — 172 19— 38 + 182 + 344 + 421 + 396 271 — 364 — 505 231 38— 57 + 455 + 618 + 630 + 768 375 — 353 — 529 410 57- 76 + 1159 + 774 + 1337 + 1110 — 553 — 541 — 697 — 520 76— 95 + 1896 + 2162 + 3 301 + 2 823 — 761 — 826 —1048 — 846 95—114 + 2051 + 2560 + 3942 + 2691 — 392 554 634 — 477 114—133 + 1209 + 1321 + 2428 + 1850 — 219 252 248 — 198 133—152 + 762 + 1128 + 1423 + 1307 - 106 146 163 — 115 152—171 + 732 + 751 + 1020 + 933 76 65 79 41 171—190 + 473 + 551 + 738 + 663 — 23 59 — 61 — 36 190—285 + 899 + 1262 + 1521 + 1232 103 — 91 — 90 74 Over 285 + 530 + 658 + 734 + 691 106 — 92 63 — 51

Totalt +10 792 +13 015 +17 996 +15 134 —3 232 -3 655 —4424 —3 173

Tabell 3.8 C Inflationsvinster och inflationsförluster i olika inkomstskikt åren 1975, 1976, 1977 och 1979. Belopp per individ. RRV

Inkomst av tjänst Vinnare (kr. per individ) Övriga (kr. per individ) (1 OOO-tal kronor) _— 1975 1976 1977 1979 1975 1976 1977 1979 0— 19 + 5800 +12 800 + 7700 + 8000 - 600 — 800 800 700 19— 38 + 2 700 + 4 700 + 6100 + 4800 700 1000 — 1300 — 700 38— 57 + 4900 + 6000 + 5400 + 5 500 900 800 1 200 -— 900 57- 76 + 6500 + 4800 + 6500 + 5200 - 1100 1100 — 1500 —1000 76— 95 +5800 +5900 +8100 +6100 —1500 1600 —2000 —1700 95—114 + 8 200 + 9000 +13 900 + 8 800 -— 1700 —2 100 — 2 800 — 2 300 114—133 + 9800 +10600 +17100 +12600 — 2400 —2900 — 3200 2800 133—152 +12100 +14 500 +19 200 +16100 3100 -— 4 700 5 300 — 4 700 152—171 +17 400 +16 300 +24 600 +19 700 — 4 900 — 4100 5 500 — 3 600 171—190 +17 900 +18 200 +26 200 +23 900 - 4100 — 6 500 7 700 6 300 190—285 +21 200 +25 800 +33 300 +27 300 — 7 200 — 7 900 8 400 8 900 Över 285 +35 500 +43 300 +56 900 +56 300 —31 700 —27 100 —29 800 —35 500

Totalt +8300 +9300 +12100 +9200 -1200 —1400 —1700 —1100

Tabell 3.9 A Andel inflationsvinnare i olika socioekonomiska grupper åren 1975, 1976, 1977 och 1979. RRV

Yrkesgrupp Antal individer (l OOO-tal) Andel vinnare (%) 1975 1976 1977 1979 1975 1976 1977 1979 Löntagare 3 957 4 011 4 076 4 036 33 35 36 41 Pensionärer 980 997 I 068 1 223 9 9 11 9 Ovriga 841 902 934 965 29 27 28 27 Totalt 5 779 5 910 6 078 6 223 28 29 31 33

Tabell 3.9 B Inflationsvinster och inflationsförluster i olika socioekonomiska grupper åren 1975, 1976, 1977 och 1979. Totalbelopp. RRV

Yrkesgrupp Vinnare (milj. kr.) Förlorare (milj. kr.) 1975 1976 1977 1979 1975 1976 1977 1979 Löntagare +10 792 +13 015 +17 996 +15 135 —3 232 —3 655 —4 424 —3 173 Bensionärer + 417 + 525 + 823 + 451 —2 362 —2 506 —3 003 —2 628 Ovriga + 3 041 + 3 723 + 4 585 + 3 152 —1 504 —1 430 —-1923 —1275 Totalt +14 251 +17 263 +23 404 +18 738 —7 097 —7 590 —9 350 —7 076

Tabell 3.9 C Inflationsvinster och inflationsförluster i olika socioekonomiska grupper åren 1975, 1976, 1977 och 1979. Belopp per individ. RRV

Yrkesgrupp Vinnare (kr. per individ) Övriga (kr. per individ)

1975 1976 1977 1979 1975 1976 1977 1979 Löntagare + 8 300 + 9 300 +12 100 + 9 200 —1 200 —1400 —1 700 -1 300 Fensionärer + 4 800 + 5 800 + 7 000 + 3 900 —2 600 —2 800 —3 200 —2 400 Ovriga +| 2 400 +15 300 +17 800 +12 000 —2 500 —2 200 —2 800 -1 800

Totalt + 8 700 + 9 900 +12 600 + 9 200 —1 700 —1 800 —2 200 —I 700

3.3.3 Jämförelse mellan SCB:s och RR V:s beräkningsresultat

De redovisade beräkningarna från SCB avser åren 1978 och 1979 och de redovisade beräkningarna från RRV avser åren 1975, 1976, 1977 och 1979. Det enda år för vilket en jämförelse mellan SCB:s och RRV:s beräkningsre- sultat är möjlig är följaktligen år 1979. SCB:s beräkningar kan endast jämföras när det gäller utfallet för olika socioekonomiska grupper. Beräkningarna avseende olika inkomstintervall är inte jämförbara, eftersom SCB har utgått från gruppen 20—64-åringar utan företagarinkomst medan RRV har utgått från gruppen löntagare. (RRV har även gjort motsvarande beräkningar för pensionärer, övriga och totalt, beräkningar som inte heller de är direkt jämförbara med SCB:s beräkningar avseende olika inkomstintervall.)

SCB:s tabeller avseende socioekonomiska grupper omfattar löntagare, jordbrukare, företagare, pensionärer och övriga medan RRV:s motsvarande tabeller omfattar löntagare, pensionärer och övriga. 1 tabellerna 3.10 A, 3.10 B och 3.10 C har uppgifterna avseende jordbrukare, företagare och övriga i SCB-materialet (jfr tabellerna 3.7 A, 3.7 B och 3.7 C) förts samman inom gruppen övriga.

Som framgår av tabell 3.10 A råder en något bristande överensstämmelse mellan SCB:s och RRV:s material i fråga om klassificering av individer på olika socioekonomiska grupper, speciellt fördelningen mellan gruppen lön- tagare och gruppen pensionärer.

RRV:s grundmaterial bygger på en strikt individuell redovisning, dvs. det är inte möjligt att kombinera uppgifter angående makaroch sammanboende som i SCB:s material. Tabellema 3.10 A, 3.10 B och 3.10 C bygger följaktligen på en strikt individuell redovisning både beträffande SCB:s material och beträffande RRV:s material.

Tabell 3.10 A anger andelen inflationsvinnare inom de socioekonomiska grupperna löntagare, pensionärer och övriga år 1979 enligt SCB reSp. RRV. Tabell 3.10 B anger storleken på inflationsvinstema och -förlustema totalt i miljoner kronor för vinnare och förlorare i de olika socioekonomiska grupperna. Tabell 3.10 C anger motsvarande uppgifter i kronor per indi- vid.

Som framgår av tabellerna är överensstämmelsen någorlunda god mellan SCB:s och RRV:s resultat för år 1979. Den totala andelen vinnare (samtliga socioekonomiska grupper) var år 1979 30 % resp. 33 % enligt SCB resp. RRV. Förmögenhetsöverföringen till vinnarna var år 1979 18,7 miljarder enligt både SCB och RRV, vilket utslaget per individ betydde 10 200 kr. resp. 9 200 kr. lnflationsförlusten för förlorarna var år 1979 7,9 miljarder resp. 7,1 miljarder enligt SCB resp. RRV.

Tabell 3.10 A Andel inflationsvinnare i olika socioekonomiska grupper år 1979. SCB (utan 50—50-fördelning av inflationsvinster och inflationsförluster mellan sammanbo- ende) resp. RRV

Yrkesgrupp

Löntagare Bensionärer Ovriga

Totalt

SCB

Antal indi- vider (1 OOO-tal)

3 607 1 559 902

6 068

Andel vinnare

(%) 40 27

30

RRV

Antal indi- vider (I OOO-tal)

4 036 1 223 965

6 223

Andel vinnare (%>)

41 9 27

33

Tabell 3.10 B lnf'lationsvinster och inflationsförlusteri olika socioekonomiska grupper år 1979. Totalbelopp. SCB (utan 50—50-f'ördelning mellan sammanboende) resp. RRV

Yrkesgrupp

Löntagare Pensionärer Ovriga

Totalt

SCB Miljoner kronor

Vinnare

+15166 + 378 + 3181

+18 725

Förlorare

—3 798 —3 321 809

—7 928

RRV Miljoner kronor

Vinnare

+15135 + 451 + 3152

+18 738

Förlorare

—3 173 —2 628 —1 275

—7 076

Tabell 3.10 C Inflationsvinster och inflationsförluster i olika socioekonomiska grupper år 1979. Belopp per individ. SCB (utan 50—50-fördelning mellan sammanboende) resp. RRV

Yrkesgrupp

Löntagare Pensionärer Ovriga

Totalt

SCB Per individ (kronor)

Vinnare

+10400 + 2800 +13100

+10200

Övriga

—1 800 —2 300 -—1 200

—1 900

RRV Per individ (kronor)

Vinnare

+ 9200 + 3900 +12000

+9200

Övriga

—1 300 —2 400 —1 800

—1 700

3.4 Förmögenhetsomflyttningar på grund av inflation och skatteregler m. m. — mikronivå

Av tabellerna 3.1 1 och 3.12 framgår egnahemsägares vinster på inflationen under 1970-talet under vissa förutsättningar. Räkneexemplen avser grupp- byggda småhus med statliga lån, med ungefär genomsnittliga produktions- kostnader och med ägare som har genomsnittliga industritjänstemannalöner. I tabellerna redovisas enbart inflationsvinster på bottenlån och statliga bostads- lån. Eventuella vinster på topplån har således inte medtagits.

Antaganden om löner och om produktionskostnader/låneunderlag är nödvändiga för att få fram hur stor del av ränteutgiftema som täcks genom skattereduktioner på grund av ränteavdrag. Dessa antaganden kan självfallet varieras. Det är möjligt att de här aktuella räkneexemplen bygger på allför låga antaganden om produktionskostnader/låneunderlag i förhållande till anta- gandena om lönenivåer.

När det gäller att räkna fram realamorteringar (reala skuldminskningar) i procent av låneunderlaget och hur stor del av dessa som täcks av negativa realräntor före skatt och räntebidrag behövs däremot inga löneantaganden eller antaganden om låneunderlagsbelopp. Dessa procentandelar av låneun- derlaget kan räknas fram utifrån de bostadsfinansieringsvillkor som gällt för småhus med statliga lån under 1970-talet.

I räkneexemplen har den förenklingen gjorts att ränta och amOitering på statligt bostadslån och bottenlån antas ha erlagts endast vid ett tillfälle per år, nämligen den sista december. Vid beräkning av realräntor har inflationen definierats som ökningen av konsumentprisindex från december till decem- ber. Vid beräkning av reallöner och reala låneunderlag har genomsnittliga konsumentprisindex resp. år legat till grund. KPI för år 1982 antas bli 121, dvs. den genomsnittliga prisnivån år 1982 antas ligga 21 % över den genomsnittliga prisnivån år 1980.

Ingen hänsyn har tagits till effekter av intäktsschabloner på kapitalutgifter- na efter skatt. Det har således inte räknats fram några underskott av annan fastighet. I stället har beräkningarna helt siktat in sig på frågan vad egnahemsägare tjänar på lån. Intäktsschablonen skulle ju inte försvinna även om huset köptes kontant.

I tabellerna 3.1 1 och 3.12 anges inflationsvinster dels år för år, dels ackumulerat under en följd av år. I tabell 3.11 anges inflationsvinstema i kronor, 1982 års penningvärde. I tabell 3.12 anges inflationsvinstema i procent av låneunderlaget mätt i fast penningvärde.

Även i tabellerna 3.13—3.15 redovisas uppgifteri procent av låneunderlaget mätt i fast penningvärde.

I tabell 3.13 anges skuldbelopp den sista december åren 1969—1979 i småhus färdigställda den sista december åren 1969—1978. Dessutom redovisas årlig real skuldminskning för nämnda årgångar och ackumulerat sparande år för år.

I tabell 3.14 anges årliga realamorteringar för de nämnda årgångarna och hur stora delar av dessa realamorteringar som år för år under 1970-talet betalades av de boende resp. långivare och skattebetalare vid genomsnittliga industritjänstemannalöner och ungefär genomsnittliga produktionskostnader för småhus med statliga lån. I tabell 3.15 anges motsvarande ackumulerade

belopp, dvs. ackumulerat sparande år för år och delar därav som betalats av de boende resp. av långivare och skattebetalare.

Delar av realamorteringar som betalats av långivare och skattebetalare enligt tabellerna 3.14 och 3.15 är samma sak som inflationsvinster enligt tabell 3.12.

De ränteantaganden som ligger till grund för beräkningarna redovisas i tabell 3.16. De marginalskattesatser på inflationskompensationsdelar av räntor, som blir följden av tidigare redovisade antaganden om årslöner och låneunderlag, redovisas i tabell 3.17. Därvid har också hänsyn tagits till de genomsnittliga kommunala skattesatser för Sverige åren 1970—1979 som redovisas i tabell 3.18 och de årliga inflationstakter som redovisas i tabell 3.19.

Tabell 3.11 Inflationsvinster i kronor, 1982 års penningvärde åren 1970—1979 vid genomsnittliga industritjänste- mannalöner” och ungefär genomsnittliga produktionskostnaderi' för småhts med statliga lån (385 000 kr. i 1982 års penningvärde)

Betal- Produktionsår ningsår 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1970 17 400 1971 10 700 1 1 700 1972 6 700 7 300 8 700 1973 11 100 12100 13400 14200 1974 19 600 21 300 23 200 24 900 19 200 1975 12 900 14100 11600 16600 18100 21100 1976 13700 15000 16200 17500 19200 23100 25800 1977 17 900 19 600 21 100 22 800 24 800 30100 33 500 35 800 1978 8300 9200 10000 10700 11800 14300 15400 17300 19 600 1979 10900 12500 12800 13800 14800 18400 20700 22200 25200 27 300 Ackumulerade inflationsvinster i kronor, 1982 års penningvärde, åren I97(Ll979 1970 17 400 1971 28 100 11 700 1972 34 800 19 000 8 700 1973 45900 31100 22100 14 200 1974 65 000 52 400 45 200 39 200 19 200 1975 78 300 66 500 56 800 55 700 37 300 21 100 1976 92 000 81 500 73 000 73 200 56 400 44 200 25 800 1977 110000 101 100 94100 96000 81200 74 200 59 300 35 800 1978 118300 110300 104100 106700 93000 88500 74700 53100 19600 1979 129200 122800 116900 120500 107800 106900 95400 75300 44800 27300

a Genomsnittliga årslöner för industritjänstemän åren 1970—1979, 1982 års penningvärde.

Inkomstår 1970 115 600 1971 1 16 200 1972 118 700 1973 120 400 ' 1974 122 900 1975 132 400 1976 132 100 1977 129 800 1978 124 900 1979 (125 000)

b Genomsnittliga pantvärden för gruppbyggda småhus med statliga lån åren 1969—1978, 1982 års penning- värde

Produktionsår 1969 377 000 1970 355 000 1971 365 000 1972 362 000 1973 365 000 1974 366 000 1975 372 000 1976 386 000 1977 408 000 1978 425 000

Tabell 3.12 lnflatiorsvinster i procent av låneunderlaget, fast penningvärde, åren 1970—1979 vid genomsnittliga industritjänstemannalöner och ungefär genomsnittliga produktionskostnader för småhus med statliga lån (varje procent motsvarar 3 850 kr. i 1982 års penningvärde)

Betal— Produktionsår ningsår 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1970 4,51 1971 2,78 3,03 1972 1,75 1,90 2,26 1973 2,88 3,15 3,47 3,70 1974 5,08 5,54 6,02 6,47 4,99 1975 3,34 3,65 3,00 4,30 4,69 5,48 1976 3,56 3,90 4,22 4,55 4,98 5,99 6,70 1977 4,66 5,09 5,48 5,89 6,44 7,81 8,70 9,31 1978 2,16 2,39 2,59 2,78 3,06 3,71 4,01 4,49 5,10 1979 2,84 3,24 3,33 3,59 3,84 4,77 5,37 5,77 6.54 7.08 Ackumulerade inflationsvinster 1970 4,51 1971 7,29 3,03 1972 9,04 4,93 2,26 1973 11,92 8,08 5,73 3,70 1974 17,00 13,62 11,75 10,17 4.99 1975 20,34 17,27 14,75 14,47 9,68 5,48 1976 23,90 21,17 18,97 19,02 14,66 11,47 6,70 1977 28,56 26,26 24,45 24,91 21,10 19,28 15,40 9,31 1978 30,72 28,65 27,04 27,69 24,16 22,99 19,41 13,80 5,10 1979 33,56 31,89 30,37 31,28 28,00 27,76 24,78 19,57 11,64 7,08

Tabell 3.13 Skuldbelopp i småhus med statliga lån i procent av låneunderlaget, fast penningvärde, åren 1970-1979

Betal- Produktionsår ningsår

1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1969 90 1970 82,48 90 1971 76.30 83.28 90 1972 71,13 77,65 83,91 90 1973 65,53 71,55 77,32 82,96 90 1974 58,13 63,49 68,62 73,63 81,90 95 1975 53,12 57,74 63,40 66,98 74,70 86,95 95 1976 48,22 52,42 57,36 60,52 67,71 79,05 86,67 95 1977 42,53 46,26 50,74 53,15 59,73 69,85 76,41 84,04 95 1978 39,36 42,82 47,06 49,24 55,22 64,77 70,90 78,00 88,21 95 1979 35,60 38,62 42,71 44,61 50,28 58,72 64,33 70,81 80.11 86.30

Årlig real skuldminskning (realamortering) 1970 7,52 1971 6,18 6.72 1972 5,17 5,63 6.09 1973 5,60 6,10 6,59 7,04 1974 7,40 8,06 8,70 9,33 8,10 1975 5,01 5,75 5,22 6,65 7,20 8,05 1976 4,90 5,32 6,04 6,46 6,99 7,90 8,33 1977 5,69 6,16 6,62 7.37 7,98 9,20 10,26 10,96 1978 3,17 3,44 3,68 3,91 4,51 5,08 5,51 6,04 6,79 1979 3,76 4,20 4,35 4,63 4,94 6,05 6,57 7,19 8,10 8,70

Real skuldminskning (ackumulerat sparande) 1970 7,52 1971 13,70 6,72 1972 18,87 12,35 6,09 1973 24,47 18,45 12,68 7,04 1974 31,87 26,51 21,38 16,37 8,10 1975 36,88 32,26 26,60 23,02 15,30 8,05 1976 41,78 37,58 32,64 29,48 22,29 15,95 8,33 1977 47,47 43,74 39,26 36,85 30,27 25,15 18,59 10,96 1978 50,64 47,18 42,94 40,76 34,78 30,23 24,10 17,00 6,79 1979 54,40 51,38 47,29 45,39 39,72 36,28 30,67 24,19 14,89 8,70

___—___.——_—-—_—_—

Tabell 3.14 Årliga realamorteringar på lån i småhus med statliga lån i procent av låneunderlaget. fast penningvärde, åren 1970—1979 vid genomsnittliga industritjänstemannalöner och ungefär genomsnittliga produktionskostnader för småhus med statliga lån (varje procent motsvarar 3 850 kr. i 1982 års penningvärde).

Betal- Produktionsår ningsår

1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1970 7,52 1971 6,18 6,72 1972 5,17 5,63 6.09 1973 5,60 6,10 6,59 7.04

1974 7,40 8,06 8,70 9,33 8,10 1975 5,01 5,75 5,22 6,65 7,20 8,05 1976 4,90 5,32 6,04 6,46 6,99 7,90 8,33 1977 5,69 6,16 6,62 7,37 7,98 9,20 10,26 10,96 1978 3,17 3,44 3,68 3,91 4,51 5,08 5,51 6,04 6,79 1979 3,76 4,20 4,35 4,63 4,94 6.05 6,57 7,19 8,10 8,70

Delar av realamorteringar som betalats av de boende (= nettokapitalulgifter) 1970 3,01 197] 3,40 3,69 1972 3,42 3,73 3.83 1973 2,72 2,95 3,12 3.34 1974 2,32 2,52 2.68 2.86 3,11 1975 1.67 2.10 2,22 2,35 2,51 2,57 1976 1,34 1,42 1,82 1.91 2,01 1,91 1,63 1977 1,03 1,07 1,14 1.46 1.54 1,39 1,56 1,65 1978 1,01 1,05 1,09 1,13 1,45 1,37 1,50 1,55 1.69 1979 0,92 0,96 1,02 1.04 1,10 1,28 1,20 1,42 1,56 1,62 Delar av realamorteringar som betalats av långivare och skattebetalare 1970 4,51 1971 2,78 3.03 1972 1,75 1,90 2,26 1973 2,88 3,15 3,47 3,70 1974 5,08 5,54 6,02 6,47 4,99 1975 3,34 3,65 3,00 4,30 4,69 5,48 1976 3,56 3,90 4,22 4,55 4.98 5,99 6,70 1977 4,66 5,09 5,48 5,89 6,44 7,81 8,70 9,31 _ 1978 2,16 2,39 2,59 2,78 3,06 3,71 4,01 4,49 5,10 1979 2,84 3,24 3,33 3,59 3,84 4,77 5.37 5.77 6,54 7,08

___—___”—

Tabell 3.15 Ackumulerat sparande i småhus med statliga lån i procent av låneunderlaget, fast penningvärde, åren 1970—1979 vid genomsnittliga industritjänstemannalöner och ungefär genomsnittliga produktionskostnader för småhus med statliga lån (varje procent motsvarar 3 850 kr. i 1982 års penningvärde)

Betal- Produktionsår ningsår

1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 ___—____—___— 1970 7.52 1971 13,70 6.72 1972 18,87 12,35 6.09 1973 24,47 18,45 12,68 7.04 1974 31,87 26,51 21,38 16,37 8.10 1975 36,88 32,26 26,60 23,02 15,30 8,05 1976 41,78 37.58 32,64 29,48 22,29 15,95 8,33 1977 47,47 43,74 39,26 36,85 30,27 25,15 18,59 10,96 1978 50,64 47,18 42,94 40,76 34,78 30,23 24,10 17,00 6.79 1979 54,40 51,38 47,29 45,39 39,72 36,28 30,67 24,19 14,89 8,70

Delar av det ackumulerade reala sparandet som betalats av de boende 1970 3,01 1971 6,41 3.69 1972 9,83 7,42 3,83 1973 12,55 10,37 6.95 3,34 1974 14,87 12,89 9,63 6,20 3,11 1975 16,54 14,99 11,85 8,55 5,82 2,57 1976 17,88 16,41 13,67 10,46 7,83 4,48 1,63

1977 18,91 17,48 14,81 11,92 9,37 5,87 3,19 1,65 1978 19,92 18,53 15,90 13,05 10,82 7,24 4,69 3,20 1,69 1979 20,84 19,49 16,92 14,09 11,92 8,52 5,89 4,62 3,25 1,62

Delar av det ackumulerade reala sparandet som betalats av långivare och skattebetalare 1970 4,51 1971 7,29 3,03 1972 9,04 4,93 2.26 1973 11,92 8,08 5,73 3,70 1974 17,00 13,62 11,75 10,17 4,99 1975 20,34 17,27 14,75 14,47 9,68 5,48

1976 23,90 21,17 18,97 19,02 14,66 11,47 6,70 1977 28,56 26,26 24,45 24,91 21 ,10 19,28 15,40 9,31 1978 30,72 28,65 27,04 27,69 24,16 22,99 19,41 13,80 5,10 1979 33.56 31,89 30,37 31.28 28,00 27,76 24,78 19,57 11,64 7,08

____________________—__——

Tabell 3.16 Räntesatser för bottenlån och statliga bostadslån till egnahem åren 1970—1979

Betal- Produktionsår ningsår 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978

a) Räntesatser/ör statliga bostadslån åren 1970—1979 1970 7,5 1971 7.5 7.5 1972 7,25 7,25 7,25 1973 7.25 7,25 7,25 7,25 1974 7.25 7.25 7.25 7,25 7,25 1975 8,25 8,25 8,25 8,25 8,25 8,25 1976 9.25 9,25 9,25 9,25 9,25 9,25 9.25 1977 9.75 9,75 9,75 9,75 9,75 9,75 9,75 9,75 1978 9,75 9,75 9,75 9,75 9.75 9.75 9.75 9,75 9,75 1979 10 10 10 10 10 10 10 10 10 10 b) Räntesatser/ör bottenlån åren 1970—1979 1970 7.45 1971 7,45 1972 7,2 1973 7,2 1974 7,2 1975 8,2 1976 9,2 1977 9,7 1978 | 9,7 1979 7,45 7,45 7,2 7,2 7,2 8,2 9,2 9,7 9,7 9,95

€) Garanterade rdnlesatserför statliga bostadslån och bottenlån till egnahem åren 1975—1979 1975 (6,6) (6,5) (6,4) (6,2) (6,0) (5,8) (endast halva året) 1976 6,8 6,7 6,6 6,4 6,2 6,0 6,0 1977 7.0 6.9 6,8 6,6 6,4 6.2 6.2 6.0 1978 7,2 7,1 7,0 6,8 6,6 6,4 6,4 6,2 6,0 1979 7,4 7,3 7,2 7,0 6,8 6,6 6,6 6,4 6,2 6,0

Villkor för statliga bostadslån åren 1970—1974: 30-årigt lån med rak amortering. Beloppet motsvarar 20 % av låneunderlaget. Villkor för statliga bostadslån åren 1975—1979: 30-årigt annuitetslån med 8% ränta i räntedifferens. Beloppet motsvarar 25 % av låneunderlaget. Villkor för bottenlån åren 1970—1979: 50-årigt annuitetslån. Beloppet motsvarar 70 % av låneunderlaget.

Tabell 3.17 Marginalskatt på del av inkomst som motsvarar inflationskompensationsdelen av räntan, åren 1970-1979, vid genomsnittliga industritjänstemannalöner och ungefär genomsnittliga produktionskostnader för småhus med statliga lån (procent)

__________________———_— Betal- Produktionsår ningsår _______4——————_—————_— 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 ___—___,” 1970 63,6 1971 56,1 56,1 1972 57,4 57,4 57,4 1973 57,5 57,5 57,5 57,5 1974 60,1 59,9 59,8 59,6 59,5 1975 63,2 63,2 63,2 63,2 63,2 63,2

1976 67,0 67,1 66.9 66,8 66,7 66,3 66,2 1977 74,5 74,3 74,0 73,9 74,0 73,1 72,9 72,5 1978 73,5 74,4 74,4 74,4 74,3 74,2 73,9 73.6 73.2 1979 75,1 75 75 74,9 74,9 74,7 74,7 74,5 74,0 73,8 _______________—————————

Tabell 3.18 Kommunala skattesatser, genomsnitt för Sverige åren 1970—1979

”__/___—

År Skattesats, % ___—___!— 1970 21,00 1971 22,54 1972 23,79 1973 23,94 1974 24,03 1975 25,23 1976 26,15 1977 26,85 1978 28.71 1979 29,02

___—____———

Tabell 3.19 Inflationstakt åren 1970—1979 (ökning av KPI från december till decem-

ber) ___—___”— År lnflationstakt, % ___—___;— 1970 8,13

1971 7,11 1972 6,25 1973 7,51 1974 11,58 1975 8,88 1976 9,59 1977 12.71 1978 7,36 1979 9,75

___—____—_——'

4. Real beskattning i andra länder

_4.l Real beskattningi Sydamerikal

4.1.1 Relevansen av de sydamerikanska erfarenheterna

De ekonomiska, politiska och sociala förhållandena i Latinamerika skiljer sig radikalt från förhållandena i Sverige. Inflationstakten har också varit och är många gånger större än den svenska. Från dessa synpunkter är därför erfarenheterna från Sydamerika av mindre intresse för denna utredning. Å andra sidan har samtliga sydamerikanska stater vidtagit åtgärder för att anpassa sitt skattesystem till inflationen. Då dessa är av synnerligen olika karaktär visar Sydamerika upp en intresseant provkarta på olika metoder att anpassa skattesystemet till inflationen. Av särskilt intresse är att denna anpassningsprocess i allmänhet börjat med att partiella reformer genomförts. De problem som dessa åtgärder gett upphov till har i varje fall i en del stater medfört att ett praktiskt taget fullständigt system av inflationsanpassning successivt införts. Brasilien är ett typiskt exempel på denna utvecklingspro- cess. Den brasilianska utvecklingen kommer därför att särskilt beskrivas.

4.1.2 Allmänna drag i den sydamerikanska utvecklingen Staterna i Sydamerika har i allmänhet infört partiella metoder för inflations- anpassning. En delav dem har sedan gått vidare. De partiella metoderna syftar i allmänhet till att förhindra att skenvinster på icke-monetära tillgångar blir föremål för företagsbeskattning. Med skenvinst avses därvid den del av en nominell vinst som blott motsvarar penningvärdets fall. Dessa metoder leder således alltid till att företagens skattepliktiga vinster blir lägre än vad de skulle ha blivit i ett rent nominalistiskt system. Då skenvinster inte blir föremål för beskattning kan företagen uppehålla sin fysiska kapacitet ograverad.

l Materialet till avsnittet om Sydamerika är hämtat från Milka Casanegra de Jantscher. Taxing business profits during inflation: The Latin American Experience (The International Tax Joumal 1976 s. 128—146), Raphael Bernardo d'Almeida Jr/Tarcisio Neviani. Brazil. Brasiliansk nationaliapport till 1977 års kongress med Intemational Fiscal Association om ämnet Inflation and Taxation (Cahiers de droit fiscal interna- tional. Volume L XII a s. 271—281) samt Pedro Massone. Adjustments of profits for inflation— developments in Latin America (Bulletin for International Fiscal Documen- tation 1981 s. 3—16, 51—62).

Partiella metoder för inflationsan passning av företagsbeskattningen brukar i allmänhet omfatta någon form av höjning av de årliga avskrivningarna. Det kan antingen ske genom en årlig uppskrivning av avskrivningsunderlaget eller genom en ökning av själva avskrivningarna. Det har förekommit såväl att återanskaffningsvärdet som att den historiska anskaffningskostnaden uppräk- nat med något generellt index använts som avskrivningsunderlag. Här har således såväl index för olika kapitaltillgångar och olika industriprodukter som konsumentprisindex använts.

Även när det gäller varulager har man sökt att förhindra beskattningen av skenw'nster. Till viss del kan det ske genom användande av UFO-metoden, som ju innebär att de senast förvärvade varorna anses vara de först förbrukade eller sålda. Denna metod används dock tydligen i allmänhet inte. I stället har man försökt värdera varorna till återanskaffningsvärdet. Skillnaden mellan detta värde och det med tillämpning av FIFO-metoden beräknade bokförda värdet vid beskattningsårets ingång har fått dras av från den skattepliktiga vinsten. Ofta har emellertid uppvärderingen av varulagret belagts med en särskild skatt, tydligen för att förhindra att företagen i syfte att erhålla kommande skattefördelar skall uppta sitt varulager oskäligt högt.

Partiella åtgärder för att beakta inflationen har införts genom särskild lagstiftning. då inflationen blivit alltför pressande. Det finns emellertid också exempel på att de här beskrivna partiella metoderna ingår som en permanent del av skattesystemet.

Om kostnadsräntor är fullt avdragsgilla, medför metoder som syftar till att företagen ges möjlighet att upprätthålla sin fysiska kapacitet att företagen kan göra verkliga vinster genom inflationen. Det sker till den del företagen är finansierade med skulder i fasta nominella belopp. Genom inflationen minskas skuldemas reala värde. ] sydamerikansk doktrin har därför en viktig distinktion på ett tidigt stadium gjorts mellan monetära och icke-monetära tillgångar. Med monetära tillgångar avses då tillgångar, som har ett oförän- derligt nominellt värde, t. ex. en fordran på ett bestämt nominellt belopp. En icke-monetär tillgångs värde kan inte uppskattas till något bestämt belopp. Vanligen stiger den i värde, mer eller mindre i takt med inflationen. Det finns dock inte några som helst garantier för att en bestämd tillgång skall stiga i nominellt värde i samma takt som den allmänna prisnivån. Typiska exempel på icke-monetära tillgångar är aktier, fastigheter, vanilager, maskiner och inventarier.

När det gäller de icke-monetära tillgångarna följer deras värde i stort med den allmänna prisutvecklingen. Vid beskattningen medför de emellertid problem. Är de bokförda till anskaffningsvärde kan det medföra att ett företag beskattas för en skenvinst om företaget beskattas för skillnaden mellan försäljningspriset och anskaffningspriset. Den verkliga reala vinsten är här skillnaden mellan försäljningspriset och det historiska anskaffningspriset uttryckt i försäljningstillfällets penningvärde. Skillnaden mellan det historiska anskaffningsvärdet uppräknat till försäljningstillfällets penningvärde och det nominella historiska anskaffningsvärdet är blott en skenvinst.

De partiella reformer som införts av de sydamerikanska staterna åsyftade _i första hand att förhindra beskattningen av sådana skenvinster och därmed möjliggöra för företagen att upprätthålla sin fysiska kapacitet.

För de monetära tillgångamas del var situationen principiellt annorlunda.

Om de var uttryckta i ett bestämt nominellt belopp medförde inflationen här att företagen gjorde en verklig förlust under förutsättning att räntan var fullt skattepliktig. Om en fordran vid årets början var 100, förblev den visserligen nominellt 100 vid årets slut (förutsatt att ingen amortering ägt rum). Om inflationen varit 100 % under året hade emellertid fordrans halva realvärde, dvs. 50, gått förlorat. Det nominella beloppet 100 representerar vid årets slut samma köpkraft som beloppet 50 vid årets början. Vad beträffar fordringar gäller det således inte att förhindra beskattningen av en skenvinst utan att beakta en verklig förlust.

Ännu viktigare varden motsatta aspekten. För skuldsatta företags del kunde inflationen medföra att de gjorde verkliga vinster. En nominell skuld vid årets början på 100 förblev nominellt 100 vid årets slut. Vid 100 % inflation hade emellertid halva dess realvärde försvunnit.

Om de partiella reformerna blott syftade till att förhindra beskattningen av skenvinster på vissa tillgångar, blev inte de principiella problemen så allvarliga. Om dessa tillgångar var lika med eller understeg företagens egna kapital kom företagen inte att göra några vinster på inflationen. Vinsterna på skulderna kom att motsvaras av förluster på fordringar och extra skattebördor på grund av skenvinster, som inte undantagits från beskattning. Ju större del av tillgångarna som omfattades av de partiella reformerna, desto närmare kom man en situation, där företagen direkt tjänade på inflationen. Det skedde genom att företagen inte beskattades för den vinst de gjorde på skulderna.

En del sydamerikanska stater har därför gått vidare och infört åtgärder, vars syfte är att beakta det faktum att företagen vid inflation gör en verklig vinst om det reala värdet av deras skulder faller, samtidigt som hela den nominella räntan är avdragsgill. Inflationsjustering av tillgångarna bör med andra ord bara ske till den del de är finansierade med eget kapital. Uppmärksamheten riktas då inte längre primärt mot önskemålet att företagen skall kunna behålla sin fysiska kapacitet oförändrad utan mot att deras egna kapital skall bibehållas realt oförändrat.

De stater, Brasilien och Chile, som idag löpt hela linan ut och infört system som i princip helt beaktar inflationens effekter vid företagsbeskattning, gick emellertid inte direkt över från de tidigare partiella systemen. Under ett antal år tillämpades, huvudsakligen av förenklingsskäl, en mellanform.

Utgångspunkten var emellertid att det egna kapitalet skulle bibehållas realt oförändrat och inte längre att företagens kapacitet skulle bibehållas oföränd- rad. Denna effekt uppnåddesi princip genom att företagen medgavs ett särskilt avdrag beräknat som inflationens inverkan på det egna kapitalet (ingående eget kapital multiplicerat med årets inflation). Härmed uppnådde man en betydande förenkling. Någon omräkning av de olika tillgångamas anskaff- ningsvärden var inte erforderlig. En variant av denna metod innebär att det ”arbetande nettokapitalet” i stället tas till utgångspunkt. Är tillgångarna större än skulderna, medges avdrag för inflationens inverkan på nettobelop- pet. l motsatt fall anses en skattepliktig inkomst uppkomma. Avskrivnings- bara tillgångar anses dock vid denna metod alltid böra inflationsjusteras. Det ”a rbetande nettokapitalet” beräknas därför som skillnaden mellan ej avskriv- ningsbara tillgångar och skulder.

Även om dessa mellanformer mellan en partiell och en fullständig real företagsbeskattning innebär att vinsten på skulderna beaktas och det där—

igenom förhindras, att företagen gör Obeskattade vinster på inflationen, har de en fundamental svaghet. Den reala vinsten blir felaktigt periodiserad. På sikt blir den visserligen riktigt beräknad, men för de enskilda åren blir den felaktig. Det beror på att inflationens verkan beräknats med det egna kapitalet som utgångspunkt, oberoende av om någon vinst realiserats genom avyttring av någon tillgång.

Brasilien och Chile har i dag infört system som innebär att en i princip fullständig real företagsbeskattning tillämpas. Det innebär att man dels eliminerar skenvinstema och som vinst betraktar endast skillnaden mellan försäljningspris och ett inflationskonigerat anskaffningspris, dels beaktar företagens vinster eller förluster på skulder och fordringar genom inflationen. Effekten blir att beskattningsbar inkomst uppkommer enbart om företagets egna kapital ökat mer under beskattningsåret än den allmänna prisnivån. Genom denna metod kan den beskattningsbara inkomsten inte bara som efter de partiella reformerna bli lägre än vid ett nominalistiskt system utan också högre.

Inflationen beaktas genom användandet av ett officiellt index. Om tillgång- arna efter uppräkning med ett sådant index får ett högre värde än återanskaff- ningsvärdet kan skillnaden dras av särskilt.

4.1.3 Utvecklingen i Brasilien

Uppräkning av anskaffningsvärden på anläggningstillgångar vid den särskilda beskattning som utgick på företagens övervinster infördes år 1958 i Brasilien. Denna uppräkning, som var frivillig, kunde ske vartannat år med ett officiellt index som grund. Uppskrivningen utlöste en skatt på 10 %. Vanlig inkomst- skatt beräknades emellertid på de historiska anskaffningsvärdena, inte på de uppräknade värdena.

Nästa steg togs år 1964, då avskrivningar på det uppräknade värdet medgavs. Beskattning av det uppskrivna beloppet avskaffades helt år 1966. Fram till år 1973 betraktades det uppskrivna beloppet som förvärv av en ny tillgång, på vilken avskrivningen beräknades separat. Det uppskrivna beloppet blev således slutavskrivet vid en senare tidpunkt än den ursprungliga anskaffningskostnaden. År 1973 infördes samtidigt avskrivning av ursprung- lig anskaffningskostnad och uppräknade belopp, varvid differensen mellan uppräknat belopp och uppräknade ackumulerade avskrivningar fördes till en särskild kapitalreserv på passivsidan.

År 1968 togs ett ytterligare steg i riktning mot ett mer fullständigt realt system. Ett särskilt avdrag medgavs för inflationens inverkan på företagets egna kapital. Eftersom realt beräknade värdeminskningsavdrag på avskriv— ningsbara tillgångar då redan införts, beräknades inflationsavdraget på skillnaden mellan det egna kapitalet och de avskrivningsbara tillgångarna.

De första stegen på vägen mot en real företagsbeskattning i Brasilien var således mycket trevande. År 1974 gjordes ett försök att samordna reglerna till ett mer enhetligt systern. Detta system innebar att hänsyn till vinsten på skulderna i princip skulle tas. Liksom tidigare beräknades värdeminsknings- avdrag på anskaffningsvärden, som uppräknats med ett officiellt index. Om det ”arbetande nettokapitalet” (skillnaden mellan eget kapital och avskriv— ningsbara tillgångar plus aktier i andra bolag) var positivt, medgavs inflations- avdrag för inflationens inverkan på detta. Ett försök att införa beskattning av

motsvarande vinst för det fall det ”arbetande nettokapitalet” var negativt möttes av våldsam opposition. Principen kunde därför inte genomföras.

Fordringar och skulder är i allmänhet indexreglerade i Brasilien. Före 1974 års reform var indextilläggen skattefria. Å andra sidan inräknades inte indexerade fordringari företagens ”arbetande nettokapital”, vilket medförde att något inflationsavdrag inte beräknades för dem. I samband med 1974 års reformer genomfördes den tekniska förändringen att indextillägget gjordes skattepliktigt samtidigt som fordringen kom att inräknas i företagets ”arbe- tande nettokapital”. För företag med positivt nettokapital innebär detta ingen förändring, eftersom samma index används för lånen som vid beskattningen. Indextillägget blev skattepliktigt men inflationsavdrag kom att medges med samma belopp. Om företagens ”arbetande nettokapital” däremot var negativt blev situationen annorlunda. Eftersom man inte lyckades genomföra ett symmetriskt system, där inflationsvinsten upptogs till beskattning, blev effekten att indextillägget blev skattepliktigt, samtidigt som företaget inte fick någon egentlig glädje av att fordringen ingick i det ”arbetande nettokapitalet”. Eftersom någon skattepliktig vinst inte ansågs uppkomma vid negativa ”arbetande nettokapital” var det utan effekt att detta negativa belopp blev mindre än tidigare så länge det förblev negativt.

Tidigare hade som nämnts indexuppräkningen varit helt skattefri. Däremot hade indextillägget på skulder varit avdragsgillt. Denna brist på balans i systemet försvann genom reformen, men den omständigheten att det inte var möjligt att införa beskattning av ett negativt ”monetärt nettokapital” gjorde att systemet ändå haltade.

År 1977 infördes ett i princip fullständigt system för real företagsbeskattning i Brasilien. Företag, vars egna kapital Överstiger en viss storlek, skall upprätta ett särskilt bokslut, där alla värden inte är uttryckta i brasiliansk valuta utan i en real enhet. Denna reala enhet är en indexreglerad brasiliansk statsobliga- tion. Mindre företag kan alternativt räkna om värdena i sitt ibrasiliansk valuta (cruzeiros) uppgjorda bokslut med hänsyn till inflationen.

Den uttalade grundtanken i det nya brasilianska systemet är att inflationen åstadkommer en ökning av tillgångamas nominella värde och en minskning av det egna kapitalets reala värde.

Innebörden av detta måste vara att inflationen medför skenvinster på vissa tillgångar och en urholkning av det egna kapitalets reala värde.

Inflationsjustering av den nominella vinsten sker genom att värdet av tillgångarna uppräknas i bokföringen med årets inflation. Samma sak sker med det egna kapitalet, där ökningen tillförs en reservfond. Motkontot till dessa båda transaktioner kan kallas det monetära justeringskontot (conta correcao monetaria), vilket behandlas som ett resultatkonto. Vid uppräkning av tillgång krediteras således detta konto, vid uppräkning av det egna kapitalet debiteras det. Är uppräkningen av det egna kapitalet större än uppräkningen av tillgångarna har företaget förlorat på inflationen. Differensen är avdragsgill. Är däremot uppräkningen av tillgångarna större än uppräkningen av det egna kapitalet har företaget gjort en vinst på inflationen. ] det fallet är differensen i princip skattepliktig. Den skattskyldige kan emellertid uppskjuta beskattning- en av den del av inflationsvinsten som inte är realiserad. Hur stor del som är realiserad fastställs genom komplicerade regler.

Det brasilianska systemet för real företagsbeskattning har vissa brister ur

* Materialet till avsnitt 4.2.l.2 har erhållits från den isländska central- banken, Sedlabanki Is- lands.

teoretisk synvinkel. En brist är att varulagret inte räknas in i de tillgångar, vars anskaffningsvärde justeras för inflationen. Vidare är systemet inte fullt symmetriskt.

Orealiserade inflationsförluster beaktas men däremot inte motsvarande vinster. I stort måste man ändå säga att systemet innebär en avancerad form av real företagsbeskattning. Av särskilt intresse är att dessa i vissa avseenden komplicerade regler anses kunna tillämpas av administration och skattskyl— diga och att man inte valt att genom mer schablonartade lösningar uppnå en förenkling av regelsystemet.

Vad beträffar hushållssektom kan konstateras att indextillägg på fordringar, vilkas nominella värde uppräknas med ett officiellt index, inte utgör skattepliktig inkomst. Detsamma gäller fondaktier till den del de motsva rar en ökning av ett bolags egna kapital, som motsvarar inflationen.

På vissa andra fordringar utgör en viss procentsats av den nominella räntan skattepliktig intäkt. Procentsatsen varierar efter fordringens löptid.

4.2. Införande av real beskattning på Island 4.2.1 Bakgrunden

4.2.1.1 Införandet av real beskattning

Av utländska erfarenheter av real beskattning tilldrar sig de isländska ett särskilt intresse. I detta nordiska land, vars samhällsstruktur i så hög grad liknar Sveriges. har nyligen ett i princip fullständigt system av real beskattning införts.

Tidigare bestämmelser av partiell karaktär visade sig medföra betydande olägenheter. Den generella reala beskattningen infördes genom lag nr40/1978 om inkomst- och förmögenhetsskatt till staten. Lagen ändrades sedan på en del punkter. Den nya lagstiftningen trädde i kraft vid 1980 års taxering (inkomståret 1979) utom beträffande privatpersoners ränteinkomster och ränteutgifter, där reglerna trädde i kraft först ett år senare (1981 års taxering. inkomståret 1980).

4.2.1.2 Övergången till indexlånl

Inflationen på Island har sedan länge varit ett svårt problem. Trots det fullföljde Island länge en politik med låga och fasta nominella räntor. Under perioden 1960—1972 var den nominella räntesatsen på bankräkningar i genomsnitt 6,7 %. På sparräkningar var den 7,6 %.

Realräntan under samma period var för bankernas totala inlåning —3,8 %, för spariäkningar —3,0 %. Bankernas nominella utlåningsränta var genom- snittligt 9,4 %, den reala —1,3 %. Fr. o. m. år 1972 accelererade inflationen. Realräntesatserna sjönk kraftigt. På bankinlåningen var den genomsnittliga realräntesatsen under perioden 1972—1977 —15,5 %.

Den negativa realräntan kom snart att medföra allvarliga problem. Sparan- dets andel av bruttonationalprodukten (BNP) föll starkt. Bankinlåningen som procent av BNP utgjorde 35,6 % under perioden 1955—1968, 28,6 % under pe- rioden 1969—1972 och 25.7 % under perioden 1972—1977. Samtidigt ökade ef-

terfrågan på lån kraftigt, vilket framtvingade hårda kreditrestriktioner.

Indexlån var tidigare kända på Island men hade använts i mycket begränsad utsträckning. Partiell indexering av bostadslån introducerades år 1955. För ungdomstvångssparandet skedde det år 1957. Helt indexerade statsobligatio- ner utgavs år 1964. Den accelererande inflationen fr. o. m. år 1972 framtving- ade emellertid mer genomgripande åtgärder. Fr. o. rn. år 1977 består banker- nas låneräntor av två delar, en låg grundränta och en prisändringsfaktor. Prisändringsfaktom står i en bestämd relation till inflationen och motsvarar den i allmänhet. Endast för mycket korta lån tillämpas fortfarande nominella räntor.

År 1979 lanserades den nuvarande räntepolitiken. Räntorna på Island regleras direkt av centralbanken. inte enbart indirekt via diskontot och open market operations. Den nya räntepolitiken innebar därför i princip en fullständig indexering av kreditmarknaden.

För långa krediter tillämpasfullständig indexering. Det index som används är en kombination av byggnadskostnadsindex och levnadskostnadsindex. Indextillägget läggs i sin helhet till huvudstolen och amOiteras i takt med denna. Som långa krediter räknades år 1979 krediter på mer än 4 år. Denna gräns sänktes år 1981 till 2,5 år. Realräntan på inlåningen till bankerna är 1 %, på utlåningen ursprungligen 2 %, fr. o. m. den 1 juli 1980 2.5 %.

För medellånga och korta krediter används ett system med grundränta plus prisändringsfaktor. Som nämnts innebar detta system ursprungligen att den årligen utbetalade räntan beräknades på detta sätt. Dessa räntebetalningar blev emellertid alltför påfrestande för låntagarna i initialskedet. Låntagama har därför fått rätt att begära att prisändringsfaktordelen av räntan läggs till huvudstolen. Det gäller även bankerna, som medgivits rätt att förfara så beträffande sin inlåning. Det har dock ännu inte skett. Skillnaden mellan det system som används för långa krediter, dvs. full indexering. resp. för medellånga och korta har således minskat i betydelse. Kvar står emellertid fortfarande vissa skillnader i fråga om beräkning av inflationskompensatio- nen. Piisändringsfaktom beräknas på ett sätt som skall utesluta häftiga svängningar i index och som dessutom innebär ett moment av prognos. Prisändringar under det närmast föregående och närmast kommande kvarta- let väger tillsammans 66 % medan de kvartal som ligger före resp. efter tillsammans endast väger 34 %. Avvikelsen mellan prognos och verklighet beaktas sedan vid beräkningen av framtida prisändringsfaktorer.

För mycket korta krediter (mindre än 3 månader), checkräkningsöverdrag o. d. används rent nominella räntesatser.

Det finns också möjligheter att uppta lån i utländsk valuta. Vanligast är dollar. Sådana lån förekommmer framförallt om långivaren själv lånat upp de utlånade medlen utomlands. Sådana lån ger långivaren kompensation för skillnaden i inflationstakt mellan Island och valutalandet. vanligen USA. Fr. o. m. den 21 september 1980 har räntan på dollarlån sänkts från 8,5 till 4 % för bankernas av centralbanken rediskonterade lån till exportproducen- ter. I samband med införandet av den nya räntepolitiken beslöts att bankerna på begäran av sina kunder skulle kunna ändra villkoren på äldre lån så att amorteringama kunde ges en jämnare spridning.

' Materialet till avsnitt 4.2.2 och 4.2.3 har erhål- lits från det isländska fi- nansdepartementet (Fjär- målaråduneytid) och riksskatteverket (Rikis- skattstjöri).

4.2.2. Företagsbeskattningen' 4.2.2.l Grundläggande principer

De isländska reglerna för real beskattning inom företagssektom syftar till att säkra ett före skatt oförändrat realt värde hos det egna kapitalet. Det skall vid beskattningsårets slut realt vara detsamma som vid årets början. För att uppnå detta syfte uppräknas anskaffningskostnaden för avskrivningsbara tillgångar med ett officiellt index. Den uppräknade anskaffningskostnaden avskrivs sedan enligt plan. Samma officiella index används också för att beräkna den vinst eller förlust som företaget gör på omsättningstillgångar och skulder på grund av inflationen.

Det officiella index som används syftar till att mäta den generella ändringen av penningvärdet under året. Härtill används byggnadskostnadsindex, som bättre än något annat isländskt index anses mäta ändringar i allmänhetens köpkraft.

Företagssektom omfattar på Island både rörelse och jordbruk. Hyreshus, som är en synnerligen ovanlig företeelse på Island, räknas också till företagssektom.

4.222. Avskrivningsbara tillgångar

Fartyg, luftfartyg, maskiner och inventarier samt byggnader avskrivs på Island enligt plan. Fartyg utgör en mycket betydelsefull tillgångstyp. Som byggnad räknas också kostnad för nyodling inom lantbruket.

Vid införandet av real beskattning inom företagssektom på Island fr. o. m. är 1979 skedde en engångsuppskrivning av alla avskrivningsbara tillgångar. Samtliga i bruk varande avskrivningsbara tillgångar uppräknades med hjälp av det officiella indexet från förvärvsåret fram till år 1979. Även tidigare avskrivningar omräknades. För fastigheter kunde alternativt taxeringsvärdet år 1979 användas.

Det nya anskaffningsvärdet utgör sedan grunden för de framtida årliga omräkningama av anskaffningsvärdena med hjälp av det officiella indexet. Effekten blir densamma som om uppräkning skett av varje tillgång från tiden för dess anskaffande till det aktuella året.

Det kan således noteras att övergången till real företagsbeskattning på Island skedde med full retroaktivitet till den skattskyldiges fördel. Trots att de skattskyldiga under åren före den konsekventa reala beskattningens införande fått fördelen av Bill ränteavdragsrätt, utan motsvarande beskattning av inflationsvinsten, medgavs således uppräkning av alla avskrivningsbara tillgångar från förvärvsåret, inte från året för reformens införande.

De årliga avskrivningarna sker sedan på det omräknade anskaffningsvärdet. Anskaffningsvärdet enligt planen uppräknas före avskrivningen med hjälp av de vid slutet av varje beskattningsår av riksskatteverket fastställda indextalen. Avskrivningama anges i lagen till fast procentsatser för olika tillgångsslag.

1. Fartyg och fartygsutrustning 8 % 2. Luftfartyg och tillhörande utrustning 10 % 3. Maskiner och utrustning för jordbruk och anläggningsarbete, bilar och transportmedel samt annat lösöre som ej omfattas av 1 och' 2 12 %

4. Anläggningar, därunder nyodling på lantgårdar samt byggnader andra än bostadslokaler 2 % Finansministern kan i förordning besluta om en högre maximisats för avskrivning inom enstaka kategorier av tillgångar enligt detta mom. med hänsyn till användning, utformning eller byggnads- materiel, dock ej högre än 6 %

I praktiken uppläggs tydligen en plan för de tillgångar av samma slag som förvärvats samma år. Avskrivningama är obligatoriska, dvs. avskrivningar med här angivna procentsatser måste årligen ske hur resultatet än blir för den skattskyldige.

Ett traditionellt drag i isländsk företagsbeskattning är att 10 % av anskaff- ningsvärdet alltid skall kvarstå oavskrivet tills tillgången i fråga avyttras eller utrangeras.

Tillämpningen av systemet underlättas av att brutet räkenskapsår nästan aldrig användes på Island. Kalenderåret är således nästan alltid i praktiken både räkenskapsår och beskattningsår.

På Island håller man starkt fast vid principen om att anskaffningsvärdena skall uppräknas med ett enda, officiellt fastställt, index. Det är således inte medgivet att alternativt använda återanskaffningsvärdet för någon tillgång eller att omräkna anskaffningsvärdet med annat index än det officiella.

En viss osäkerhet råder om huruvida avdrag för extra avskrivning kan medges om verkliga värdet är lägre än de indexuppräknade avskrivningsun- derlagen. Varken lagstiftningen eller praxis har tagit ställning till problemet. En ansökan till riksskatteverket synes tillrådlig.

4.223. Kapitalvinster

Inom företagssektom är alla kapitalvinster skattepliktiga oavsett innehavs- tidens längd och tillgångens karaktär. Som skattepliktig intäkt upptas försäljningspriset med avdrag för det indexuppräknade anskaffningsvärdet. För avskrivningsbara tillgångar gäller att avskrivningarna skall återföras till beskattning. Det sker genom att för varje år avskrivning skett avskrivnings- beloppet omräknas till försäljningsårets penningvärde. De inflationsuppräk- nade avskrivningarna dras sedan från det inflationsuppräknade anskaffnings- värdet innan den skattepliktiga intäkten beräknas. Uppräkningen av tidigare avskrivningar underlättas av att dessa är obligatoriska och utgår med bestämda procentsatsema. Detta förhållande gör det möjligt att beräkna avskrivningen av varje enskild tillgång, vilket är nödvändigt för att kunna beräkna vinsten vid avyttringen av varje enskild tillgång. Regeln att 10 % av anskaffningsvärdet alltid skall kvarstå oavskrivet medför att det aldrig förekommer att en tillgång är helt avskriven, när den avyttras.

Vid den starka inflation, som tidvis rätt på Island (40—60 %), uppkommer en tendens att avyttra tillgångar tidigt på året. En följd av den använda metoden med årlig uppräkning är att minskningen av penningvärdet mellan försäljningstidpunkten och beskattningsårets slut inte kommer fram vid beräkningen av den skattepliktiga vinsten.

4.2.2.4 Räntor och kursvinster

Som nämnts är huvudsyftet med den reala företagsbeskattningen på Island att företagets egna kapital skall vara realt oförändrat. Det innebär att de vinster, som företaget gör, genom att inflationen minskar det reala värdet av dess skulder, skall beaktas liksom omvänt förlusterna på minskningen av det reala värdet av fordringarna.

Rent tekniskt uppnås denna effekt genom att sådana vinster och förluster upptas som särskilda intäkts- resp. avdragsposter. Den valda tekniken medför att full avdragsrätt resp. skatteplikt måste föreligga för samtliga räntor. Som räntor behandlas då också indextillägg, vare sig de utbetalats kontant eller lagts till huvudstolen. Genom reformen har en tidigare tveksamhet om den skatterättsliga behandlingen av indextillägg undanröjts.

Full skatteplikt resp. avdragsrätt föreligger också för kursvinster resp. kursförluster på lån i utländsk valuta. Kursvinsteroch kursförluster behandlas som indextillägg, dvs. det spelar inte någon roll vid beskattningen om de realiserats eller ej.

Den tidigare olikartade behandlingen av kursvinster och kursförluster har medfört vissa övergångsproblem. Dessa saknar emellertid principiell bety- delse.

4.2.2.5 Beräkning av prisändringsvinst och prisändringsförlust

Om införandet av reala avskrivningar är den ena hömpelaren i den isländska reala företagsbeskattningen är reglerna för beräkning av prisändringsvinst resp. -förlust den andra. Huvudprincipen är att inflationens inverkan på nettot av vissa tillgångar och skulder årligen beaktas. Betydelsen av dessa bestäm- melser gör att den grundläggande paragrafen i den isländska inkomst- och förmögenhetsskattelagen citeras (53 å).

Hos dem som bedriver rörelse eller självständig verksamhet skall årligen hänsyn tagas till den inverkan som allmänna prisändringar utövar på de av deras tillgångar och skulder som har samband med driften, enligt närmare bestämmelser i denna paragraf.

Årligen skall beräknas en viss procentandel av skillnaden mellan de tillgångar som avses i 3 stycket och de skulder som avses i 4 stycket och det sålunda beräknade beloppet upptagas som utgift om tillgångarna är störst, men som intäkt om skulderna är störst.

Som skattskyldigs tillgångar vid beräkning enligt 2 stycket räknas alla icke värdesäkrade tillgångar som ej stiger i pris vid allmän prishöjning. samt sådana tillgångar som är värdesäkrade eller stiger i pris vid allmän prishöjning. om prissteg- ringen eller värdesäkringen räknas som skattepliktiga intäkter enligt denna lag. Härunder räknas t. ex. kassabehållning, inhemska och utländska banktillgodohavan- den. affärsfordiingar, affärsväxlar och andra kortfristiga fordringar. skuldebrev och andra långfristiga fordringar. betalningsförskott och varulager. Som tillgångar i denna förbindelse räknas däremot inte värdesäkrade tillgångar. tillgångar som behåller sitt värde vid allmän prishöjning eller tillgångar som får omvärderas enligt denna lag utan att priskompensation för dessa. ökning av deras penningpris eller omvärderingspriset räknas som intäkter enligt denna lag. Bland sådana tillgångar räknas t. ex. avskrivbara tillgångar. bostadslokaler och andra oavskrivbara fastigheter. kreatur samt andelar i bolag,

Som skattskyldigs skulder enligt 2 stycket räknas varjehanda skulder, jfr 76 paragrafen; dock räknas därvid ej aktiekapital, grundfonder, grundkapital, omvärde- ringskonto, reservfond och andra egenkapitalkonton. Som skulder hos dem som driver rörelse eller självständig verksamhet räknasi denna förbindelse icke sådana skulder som ej har samband med rörelse eller självständig verksamhet, förutsatt att den skattskyldige kan styrka detta.

Den beräknade procentandelen enligt 2 stycket skall motsvara procentsatsen för prisändringar från ett år till ett annat, jfr 26 paragrafen.

lntäkts- eller utgiftsposter enligt denna paragraf skall beräknas vid slutet av varje räkenskapsår, varvid utgångspunkten skall vara ställningen vid räkenskapsårets början för tillgångar och skulder som har samband med rörelse eller självständig verksam- het.

I underlaget för beräkningen av den årliga prisändringsvinsten resp. prisänd- ringsförlusten ingår således vissa tillgångar. Härifrån dras sedan i princip alla skulder.

Bland tillgångarna görs således i första hand en distinktion mellan sådana tillgångar som stiger i pris vid allmän prishöjning och sådana som inte gör det. Det avgörande ärinte om dem/(tiskt stiger i pris eller ej utan om de typiskt gör det. Aktier är ett typiskt exempel på sådana tillgångar som stiger i pris medan ett banktillgodohavande är ett exempel på en tillgång som förblir nominellt oförändrad.

Til—l tillgångar som inte stiger i pris vid inflation räknas emellertid också sådana tillgångar. där prisstegringen räknas som skattepliktig intäkt, t. ex. indexlån. Resultatet blir således att alla monetära tillgångar ingår i underlaget för beräkning av inflationsjusteringen.

Tillgångar som får omvärderas enligt skattelagen ingår ej i underlaget för beräkning av inflationsjusteringen. Det gäller således de avskrivningsbara tillgångarna fartyg, luftfartyg, maskiner, inventarier och byggnader. Däremot ingår enligt lagens uttryckliga stadgande varulagret i underlaget för beräk— ningen av inflationsjusteringen. Varulagret har visserligen inte karaktär av monetär tillgång och kan i viss mening sägas behålla sitt värde vid inflation. De skattemässiga skälen för att förhindra beskattningen av skenvinster på varulagret är emellertid utomordentligt starka. Då detta resultat tekniskt kan uppnås genom att avdrag beräknat som ingående varulager multiplicerat med årets inflation, har man valt att behandla varulagret på samma sätt som monetära tillgångar. Den använda tekniken är densamma i båda fallen.

Sammanfattningsvis kan således sägas att underlaget för beräkning av inflationsjusteringen utgörs av monetära tillgångar plus varulager minus skulder.

Inflationsjusteringen beräknas sedan med användande av samma officiella index som vid uppräkningen av de avskrivningsbara tillgångamas anskaff- ningsvärden. Beräkningen innebär således att underlaget vid räkenskapsårets början multipliceras med årets inflation.

Den isländska metoden för real företagsbeskattning innebär således att inflationsjusteringen kan medföra såväl att en skattepliktig intäkt uppkommer som att ett avdrag skall medges. Är underlaget positivt. dvs. om de monetära tillgångarna plus varulagret överstiger skuldema. medges således ett avdrag för prisändringsförlust. Är underlaget däremot negativt. dvs. är skulderna större än de monetära tillgångarna plus varulagret. uppkommer däremot en skatte- pliktig prisstegringsvinst.

1 En ny isländsk kr. : 100 gamla. När den nya isländska kr. infördes den 1 jan. 1981 motsvarade den 0,77 svenska kr.

En konsekvens av det isländska systemet är att om ett företag betalar en skuldränta som understiger den årliga inflationen. kommer skillnaden mellan inflationen och räntan att medföra uppkomsten av en skattepliktig intäkt. Låntagare blir således beskattade för negativa realräntor. Denna effekt uppkommer genom att avdrag medges för hela skuldräntan, medan som skattepliktig intäkt skall upptas årets inflation multiplicerad med skuldens ingående belopp.

Exempel 4:1

Företaget Islandsfisk hade vid beskattningsårets ingång en skuld på 100 000 lel Kr.l Räntan är 46 %. Vid slutet av året konstateras att årets inflation utgjort 54 %.

Avdrag medges då i första hand för räntan på 46 000 lel Kr. 1 underlaget för beräkning av inflationsjusteringen skall emellertid skulden på 100 000 NIsl Kr. ingå. Det innebär att som prisstegringsintäkt skall upptas 54 % av 100000 lel Kr., dvs. 54 000 lel Kr. Nettoeffekten för företagets del blir således uppkomsten av en skattepliktig intäkt på (54 000 ./. 46 000=) 8 000 lel Kr., dvs. den negativa realräntan på 8 000 NIsl Kr. kommer att upptas till beskattning, oaktat företaget inte haft någon motsvarande intäkt i pengar.

Man bör emellertid inte glömma bort att beräkningen av prisstegringsvinst resp. -förlust endast är den ena hömpelaren i den isländska reala företagsbe- skattningen. Den andra utgörs av de reala avskrivningarna. Även om skulderna skulle överstiga de monetära tillgångarna plus varulagret och inflationsjusteringen således skulle medföra uppkomsten av en skattepliktig intäkt, behöver det inte innebära att den reala företagsbeskattningen medfört en skatteskärpning i förhållande till ett nominalistiskt system. Det är ju mycket möjligt att denna intäkt mer än väl uppvägs av den ökning i det årliga avskrivningsunderlaget, som införandet av reala avskrivningar medfört.

4.226 Extra avskrivning

Den isländska metoden att uppta prisändringsvinster till beskattning innebär att till beskattning årligen upptas en intäkt, som inte är realiserad. Prissteg- ringsvinsten på grund av det fallande reala värdet på skuldema är ju strängt taget inte realiserad förrän lånet återbetalats.

För att uppväga den från likviditetssynpunkt negativa effekt, som den årliga beskattningen av prisstegringsvinsten medför, har en möjlighet till extra av- skrivning tillskapats. Syftet är att därigenom uppskjuta beskattningen av prisstegringsvinsterna. Avskrivningsbara tillgångar må enligt 44 & avskrivas med ett belopp som motsvarar 40 % av den enligt 53 & beräknade prisstegringsvinsten. Avdraget är ej medgivet om det skulle medföra att rörelsen skulle visa underskott.

Extra avskrivning är således endast möjlig under vissa bestämda förutsätt- ningar, nämligen att en prisstegringsvinst uppkommit, att företaget över huvud taget har avskrivningsbara tillgångar och att avdraget inte överstiger det överskott som företaget visar före utnyttjandet av avdraget.

Det är svårt att finna någon egentlig teoretisk motivering för det belopp

varmed det extra avdraget medges. Det är helt schablonmässigt. Å andra sidan innebär det extra avdraget inte någon definitiv skatteeftergift utan endast en skattekredit.

Avdraget är tekniskt sett en tidigarelagd avskrivning, som läggs till de kumulativa avskrivningarna av de tillgångar man valt ut. Avskrivningsunder- laget påverkas således inte, endast det restvärde som återstår att avskriva.

4.227 Förlustavdrag

Effekten av de isländska skattereglerna kan bli att företag kommer att visa förlust. Härtill medverkar att värdeminskningsavdragen måste utnyttjas och ej får förskjutas och att företag med stora monetära tillgångar och stort varulager lätt kan göra prisstegringsförluster. Denna effekt av reglerna är inte oavsiktlig. Syftet harju varit att erhålla ett realt riktigt resultat och inte beskatta företag för skenvinster, när de i själva verket varit förlustgivande.

De beskrivna dragen i det isländska skattesystemet gör det till en betydel- setiill omständighet att en real förlustutjämning är tillåten under obegränsad tid. Förlusten under ett beskattningsår omräknas årligen med hänsyn till inflationen. Avdrag kan sedan erhållas med den uppräknade förlusten. Någon tidpunkt efter vars utgång gamla förluster inte längre får utnyttjas finns inte. Förlustens belopp fastställs i samband med taxeringen för det förlustgivande beskattningsåret, inte i samband med att avdrag för den indexuppräknade förlusten yrkas.

4.228 Redovisning och beskattning

Det finns på Island inte några formella krav om att beskattning och affärsbokföring skall överensstämma. De skattemässiga bestämmelserna om indexuppräkning av avskrivningsbara tillgångars anskaffningsvärden gäller således endast vid beskattningen. Det är ingenting som hindrar att i affärsbokföringen helt andra värden upptas på dessa tillgångar.

I praktiken är det emellertid så att man på Island tar relativt lätt på bestämmelserna i bokföringslagen och aktiebolagslagen. Värderingen av tillgångama styrs helt av de skatterättsliga reglerna. Redan första året då den reala företagsbeskattningen tillämpades hade praktiskt taget alla isländska företag anpassat sig till de nya bestämmelserna och värderat sina tillgångar i överensstämmelse med dem. Överensstämmelsen mellan affärsbokföringen och skattebokföringen är således i praktiken mycket god på Island.

För säkerhets skull har det i skattelagen intagits en avslutande paragraf enligt vilken årsredovisningen vad beträffar indexuppräkning av avskrivnings- bara tillgångar, avskrivningar och inflationsjustering kan ske enligt de i skattelagen givna reglema oberoende av bestämmelsema i bokföringslagen m. m.

4.229 Utgivandet av fondaktier Om företagen varit framgångsrika kommer deras egna kapital att öka. Huvudsyftet med de isländska reglerna är just att den ökning som motsvarar den årliga inflationen skall kunna ske utan skattekonsekvenser.

På Island finns traditionellt speciella regler för utgivning av fondaktier. Dessa har anpassats till den reala företagsbeskattningen på så sätt, att utgivande av fondaktier upp till ett belopp motsvarande ett med hänsyn till inflationen uppräknat aktiekapital kan ske utan skattekonsekvenser.

Det är också vanligt att fondaktier upp till detta belopp årligen utges av isländska aktiebolag.

En liten besynnerlighet i reglerna är emellertid att det index. som används just i detta sammanhang, inte är samma officiella index, som i övrigt används vid den reala företagsbeskattningen. Även detta indextal fastställs årligen av riksskatteverket men på andra grunder. Detta förhållande lär ha historiska orsaker.

4.2210 Några exempel

I syfte att närmare belysa den reala företagsbeskattningen på Island anförs här några exempel, som erhållits från det isländska riksskatteverket (Rikisskatts- tjöri) och finansdepartementet (Fjårmålaråduneytid). Exemplen visar effek- tema av omläggningen till real företagsbeskattning och bygger på av skattskyldiga företag avgivna deklarationer.

Exempel 4:2 Fiskindustrilöretag

Balansräkning den 31 december 1979 31 dec. 1978 31 dec. 1979

Enligt Enligt tidigare ny lag lag Tillgångar: Penningtillgångar, affärsfordringar, lager 0. cl. 455 500 500 Avskrivningsbara tillgångar 495 445 1 020 Kursskillnad 40 55 20 990 1 000 1 540 Skulder och eget kapital: Skulder 740 700 700 Eget kapital 250 300 840 990 1 000 1 540 Resultat på vinst- achförlusträkning 1979 Enligt Enligt tidigare ny lag lag Vinst före avskrivningar och räntor 200 200 Avskrivningar (50) (101) Räntor och kursförlust (100) (135) lntäktspost p. g. a. prisändringar 50 % av (740 .x'. 455) 143 Vinst 50 107 Rätt till extraavskiivning. 40 % av 143 (57)

Skattepliktig vinst 50 50

Exempel 4:3 Serviceföretag

Balansräkning den 31 december 1979 31 dec. 1978 31 dec. 1979

Enligt Enligt tidigare ny lag lag Tillgångar: Penningtillgångar, affärsfordringar, lager 27 45 45 Avskrivningsbara tillgångar 173 145 280 200 190 325 Skulder och eget kapital: Skulder 140 160 160 Eget kapital 60 30 165 200 190 325

Resultat på vinst- och förlusträkning 1979

Enligt Enligt tidigare ny lag lag Vinst före avskrivningar och "räntor 10 10 Avskrivningar (28) (46) Räntor (12) (12) lntäktspost p. g. a. prisändringar 50 % av (140 ./. 27) 57 (Förlust) vinst (30) 9 Rätt till extraavskrivning, högst 40 % av 57 (9) (Förlust) vinst (30) 0

4.2.3 Hushållsbeskattningen 4.2.3.l Grundläggande principer

Real beskattning har fr. o. m. är 1980 införts även beträffande hushållssek- tom. Reglerna har emellertid förenklats avsevärt för att underlätta den praktiska hanteringen.

4232. Räntor

De nominella räntorna på nya lån har på Island i stort sett följt inflations- takten. Av denna anledning har man ansett sig kunna genomföra den grundläggande förenklingen att alla intäktsräntor inom hushållssektom gjorts skattefria. Det gäller även indextillägg och kursvinster.

På avdragssidan var syftet ursprungligen att införa motsvarande bestäm- melser, dvs. stadga avdragsförbud för alla räntor. Det visade sig emellertid inte vara möjligt. Vid 1981 års taxering gällerdärför att räntor och kursförluster på lån som upptagits för förvärv av eget hem är avdragsgilla upp till ett belopp av

36 250 lel Kr. för ensamstående och 72 500 NIsl kr. för äkta makar.

Egnahem på Island är väl så dyra som i Sverige. Nya egnahem är lånefinansierade till i genomsnitt ca 60 %.

Effekten av det medgivna avdraget för räntor på lån som upptagits för förvärv av egna hem minskas dock avsevärt av det förhållandet att i stället för andra avdrag ett schablonmässigt beräknat avdrag på 10 % av löneintäkten kan medges. Det medför att för skattskyldiga som har ränteavdrag, som understiger detta belopp, är det normalt lönsamt att yrka schablonavdrag i stället för ränteavdrag. De kommer då i samma situation som löntagare helt utan ränteavdrag. Ränteavdragen blir således normalt lönsamma endast för skattskyldiga med avdrag som överstiger 10 % av löneinkomsten. Schablon- avdraget på 10 % av löneintäkten infördes i samband med införandet av den reala beskattningen (och övergången från sambeskattning till särbeskattning av makar). Samtidigt avskaffades systemet att beräkna skattepliktig intäkt för utnyttjande av ett eget hem som bostad.

4233. Kapitalvinster

Kapitalvinster beskattas i princip på samma sätt inom hushållssektom som inom företagssektom.

Även här finns emellertid ett undantag för egnahem. Eget hem, som säljaren innehaft i minst 5 år, beskattas inte om säljaren vid avyttringen inte äger bostäder som är större än 600 kubikmeter (] 200 m3 för äkta makar). Är bostadsinnehavet större beskattas den del av innehavet, som ligger över gränsen, efter de allmänna reglerna. Försäljningsintäkten upptas då som skattepliktig intäkt och avdrag medges för ett indexuppräknat anskaffnings- värde.

4.2.3.4 Räntefördelningen mellan hushållssektom och företagssektom

Olikheten mellan hushållssektom och företagssektom i behandling av fordringar och skulder medför problem på Island. Några klara regler för om och en fordran eller en skuld skall hänföras till företagssektom eller hushållssektom finns inte. I praktiken tycks man försöka att göra uppdelning- en med utgångspunkt i situationen innan den reala beskattningen infördes. En skuld som då hänfördes till företagssektom hänförs dit även i fortsättningen. Beträffande nya skulder är utgångspunkten för deras fördelning mellan företagssektom och hushållssektom de investeringar som gjorts under året. Har en rörelseidkare under beskattningsåret uppfört ett eget hem och inte gjort några nämnvärda investeringar i rörelsen, anses således skulden falla inom hushållssektom.

På Island är man medveten om att avgränsningsproblemen inte är lösta, men man hoppas att de kan lösas med tiden. Man befarar dock en tendens att försöka hänföra exempelvis gamla fordringar med låg nominell ränta till företagssektom.

4.2.4 Avslutande synpunkter

Det isländska systemet för real beskattning är utomordentligt intressant. Det gäller inte bara de tekniska lösningar som valts utan också det sätt på vilket genomförandet skett.

De personer, som i första hand stått för utarbetandet av den nya lagstiftningen, har inte byggt på några utländska förebilder. De latinameri- kanska lösningarna har inte studerats. I stället har man tagit del av Hofstra-rapporten och de amerikanska och brittiska revisorernas arbeten och reviderat dem grundligt för att få fram ett system, som är användbart vid det praktiska taxeringsarbetet.

Den reala beskattningen infördes efter ett enhälligt beslut i Alltinget. Erfarenheterna av de tidigare partiella lösningarna var synnerligen negativa, inte bara på grund av att skenvinster beskattades, utan också på grund av de vinster som kunde göras på skattesystemets bristande inflationsanpassning i en inflationsekonomi.

Trots den stora förändring, som införandet av real beskattning otvivelaktigt kommit att medföra för en del skattskyldiga, verkar uppslutningen kring det nya systemet fortfarande vara stor. Den kritik som främst framförts innebär att man på Island valt ett system, som passar bäst för en stat med måttlig inflation, inte för en stat med den höga inflationstakten på Island.

Det är också av intresse att konstatera, att den reala beskattningen inte infördes successivt utan vid ett bestämt tillfälle (inkomståret 1979 beträffande företagssektom och 1980 beträffande privatpersoners räntor). Att reformen inte genomfördes samtidigt för hushållssektom och företagssektom berodde främst på arbetstekniska skäl.

Samtidigt som den reala beskattningen infördes lades lånen om. Sambandet mellan dessa reformer är klar. Gemensamt utgör de ett reformpaket genom vilket de negativa effekterna av den höga isländska inflationen på förmögen- hetsfördelningen och resursallokeringen i betydelsefulla avseenden verkar att ha neutraliserats.

nu”"- ' ' C_hl'J

fn., ',hm'l-w i.

.'JI

n'"

aInn-i'm |.

.;ullflguull. ”|| ||

i 'I—flll IIIIE'GIIHH

--|. VltL H.l ll-

nu], ||

.». *lLU r-lll l' l

5. Real beskattning av hushållssektom

5.1. Allmänna principer

5.1.1. Den svenska inkomstbeskattningen — ett nominalistiskt system med reala inslag

Enligt 1928 års fortfarande gällande kommunalskattelag bygger den svenska inkomstbeskattningen i princip på källteorin. Som inkomst skall beskattas endast vad som tillflyter den skattskyldige från källor av viss varaktighet. Kapitalvinster skall därför i princip inte beskattas. Beskattningen är nomina— listisk. Hänsyn tas ej till penningvärdeförändringars inverkan på beskattnings- underlaget. Inkomster skall i princip beskattas först då de realiseras.

Under kommunalskattelagens mer än 50—åriga tillvaro har emellertid nya synsätt trängt fram. Beskattningens höjd har framtvingat ett ökat hänsynsta- gande till rättvisa i det individuella fallet. Realiserade kapitalvinster har ansetts medföra skattefönnåga på samma sätt som inkomster av mer löpande natur. S. k. evig realisationsvinstbeskattning tillämpas sedan år 1966 för aktier och andelar och sedan år 1968 för fastigheter.

Inte heller den nominalistiska skatteprincipen har upprätthållits obruten. I viktiga avseenden har reala beräkningsprinciper införts. Vid inflation är det relativt lätt att se behovet av sådana beräkningsprinciperjust vid kapitalvinst- beskattningen. Vid införandet av den eviga realisationsvinstbeskattningen av fastigheter år 1968 infördes en real beräkning av den skattepliktiga realisa- tionsvinsten.

Reala beräkningsprinciper hade emellertid införts i skattesystemet redan tidigare. Av stor betydelse är 1953 års villabeskattningsreform, enligt vilken i förenklingssyfte en schablonmässigt beräknad inkomst av en- och tvåfamiljs- fastigheter fick ersätta en beräkning av hyresvärdet av ägarens boende i fastigheten. Schablonintäkten beräknades som en viss procentsats av fastig- hetens taxeringsvärde. Eftersom fastigheten i princip omtaxerades vart femte år, kom intäkten av villan således att beräknas enligt reala principer.

Utvidgningen av inkomstbegreppet till att omfatta de viktigaste kapitalvins- tema har således gjort den svenska inkomstbeskattningen mer känslig för inflationens inverkan. Samtidigt har inflationen under det senaste decenniet ökat i förhållande till tidigare. Den svenska inkomstbeskattningen befinner sig då i ett läge, där genom partiella reformer de viktigaste men inte alla kapitalvinster beskattas och där vissa typer av inkomst beräknas enligt reala principer men beräkningsprincipema till övervägande del fortfarande är

nominalistiska. När det gäller kapitalinkomster, som hela tiden varit skatte- pliktiga, är beskattningen helt nominalistisk.

Inom inkomstbeskattningen tillämpas således en blandning av nominalis- tiska och reala principer. Denna blandning är särskilt påfallande på bostads- beskattningens område. Intäkter av en- och tvåfamiljsfastigheter beräknas enligt reala principer liksom realisationsvinster vid all avyttring av fastigheter. Avdrag för de årliga räntekostnaderna beräknas däremot enligt nominalisti ska principer liksom avdragen för realisationsförluster.

5.1.2. Konsekvent nominalistisk eller real beskattning?

Inom svenska inkomstbeskattning används, som nämnts, f. n. en blandning av nominalistiska och reala beräkningsprinciper, vilket är särskilt påfallande inom bostadsbeskattningen. Samtidigt är det uppenbart, att just fastighets- ägare av olika kategorier under senare år starkt ökat sin förmögenhet.

I sin bok Betalt för att bo (1978) hävdar Bo Sandelin och Bo Södersten att denna blandning av olika beräkningsprinciper är en avgörande orsak till fastighetsägamas förmögenhetsökningar. Då författarna anser att det nomi- nalistiska betrakelsesättet är det enda realistiska alternativet ”i varje fall för en överskådlig framtid” (5. 1 12) kräver de att nuvarande reala inslag i inkomst- beräkningen avskaffas och att ett konsekvent nominalistiskt betraktelsesätt anläggs. I sammanfattning innebär det att indexuppräkningen av anskaff- ningsvärdena helt avskaffas, att kapitalvinster på fast egendom beskattas med en proportionell skattesats på 40 % och att intäktsschablonen höjs till 5 % (vilket av författarna anges vara för lågtmed hänsyn till då rådande räntesatser, den borde enligt dem i stället vara 7 %). Sandelin/Södersten understryker starkt sambandet mellan skatteförslaget och en kreditmarknad som fungerar så att alla fastigheter kan belånas till 100 %.

Utredningen finner dock inte att Sandelin/Söderstens förslag, dvs. en konsekvent nominalistisk beskattning, erbjuder någon utväg ur de problem, som inflationen vållar för inkomstbeskattningens del. Skälen är främst följande:

1. Genom en konsekvent nominalistisk beskattning enligt Sandelin/Söder- stens förslag elimineras i stort de skattemässiga fördelar, som nuvarande system ger till fastighetsägama/låntagama (härvid bortses då från att intäkts— schablonen satts lägre än vad som vore principiellt motiverat av förslagets uppläggning). Förslaget erbjuder dock inte någon lösning för sparama/långi- varnas del. De skulle bli lika hårt beskattade som f. n. Vid en real beskattning elimineras såväl låntagamas skattefördelar som sparamas skattenackdelar. Även om inte Sandelin/Södersten föreslår några åtgärder för att förbättra sparamas situation, är det dock möjligt att förbättra denna även i ett nominalistiskt system. Sådana åtgärder står då inte i något samband med den skattemässiga behandlingen av låntagarna. Om spararna kompenseras genom att endast viss del av deras ränteintäkter beskattas, uppkommer en brist på symmetri i systemet. Hela den nominella räntan förutsätts ju vara avdragsgill. Kombinationen av avdragsgilla räntor och blott delvis skattepliktiga intäktsräntor hos en och samma skattskyldig öppnar möjligheter till diverse skatteflyktstransaktioner.

2. Sandelin/Söderstens förslag bygger på förutsättningen att ett fastighets- innehav till 100 % finansierats genom lån. Det kan förvisso framföras skäl för en sådan finansiering. Villaboendet begränsas då inte till dem som har råd till en tillräcklig kontantinsats. Ur skattemässig synvinkel medför denna förut— sättning att systemet blir konsekvent ur den enskilde låntagaren/Villaägarens synvinkel. Är en fastighet till 100 % lånefinansierad bortfaller ett avgörande argument för indexering av en fastighets anskaffningsvärde. Det egna kapitalet behöver inte realsäkras, eftersom det inte finns. De vinster fastighetsägarna gör genom avdragsrätten för hela den nominella räntan kommer att vid en framtida försäljning återtas vid realisationsvinstbeskattningen.

» Även om vissa sociala skäl talar för en möjlighet till ökad lånefinansiering av fastigheter finns det dock starka skäl emot att bygga ett skattesystem på förutsättningen av 100 % lånefinansiering. Många fastighetsägare har i dag genom egen kapitalinsats eller genom amorteringar som överstiger fastighe- tens förslitning till betydande del finansierat sina fastigheter genom eget kapital. De skulle därför göra stora förluster på det konsekventa nominalis- tiska systemet. Från rättvisesynpunkt borde de väl då rimligen sättasi stånd att också finansiera sina fastigheter till 100 % med lånat kapital. Fungerar kreditmarknaden så väl att fastigheter alltid kan belånas till 100 % är det ju heller ingenting som hindrar att även ett övervärde i en fastighet, som uppkommit genom värdestegring, belånas. Fastighetsägaren skulle i så fall utan skattekonsekvenser kunna öka sin konsumtion. För hela den nominella räntan på det upplånade beloppet skulle han få avdrag. ' '

3. Sandelin/Södersten visar att realisationsvinstbeskattning inte kan ske förrän fastigheten realiserats. Då skall å andra sidan hela den nominella vinsten beskattas. Även om förslaget om en proportionell skatt på 40 % är gynnsamt i förhållande till nuvarande realisationsvinstbeskattning, där hela realisationsvinsten läggs på toppen av den skattskyldiges övriga inkomst, kan det dock förmodas att betydande inlåsningseffekter uppstår. Eftersom försla- get innebär att några uppskovsregler inte skulle finnas, medför förslaget att varje fastighetsavyttring innebär ett framtagande av den latenta skatteskulden. Sandelin/Söderstens förutsättning om en fungerande kreditmarknad och 100 % lånefinansiering medför visserligen att den som avyttrat sin bostads- fastighet har möjlighet att förvärva en ny, vilket är en fördel i förhållande till i dag. Å andra sidan föreligger knappast några skäl att avyttra fastigheten. Genom belåning kan den enskilde i stället öka sin konsumtion utan skattekonsekvenser. Villan kan ju hyras ut i stället för att säljas.

4. Det verkar som om Sandelin/Södeisten avsett att behålla det reala moment i bostadsbeskattningen som den på taxeringsvärdet belöpande intäktsschablonen innebär (även om den föreslås höjd till 5 %). Det är också konsekvent med uppfattningen att 100 % av en fastighets värde hela tiden skall vara belånat. Det innebär dock att förslaget inte är helt konsekvent nominalistiskt. Ett konsekvent nominalistiskt förslag borde ha inneburit att schablonen under samma ägares hela innehavstid beräknades på fastighetens anskaffningsvärde eller taxeringsvärdet vid anskaffningstillfället. Sandelin/Söderstens förslag visar på de effekter som uppkommer såväl vid nuvarande blandning av reala och nominalistiska principer som de som skulle uppkomma i ett rent nominalistiskt system. Enligt utredningens uppfattning visar emellertid Sandelin/Söderstens studie att även en konsekvent nomina-

listisk beskattning medför synnerligen betydande nackdelar vid inflation. Dessa kan inte lösas på annat sätt än genom en konsekvent real beskatt- ning.

5.1 .3 Generalitet

I sitt betänkande från år 1964 (SOU 1964:1 och 2) diskuterar värdesäkrings- kommittén i avdelning 11 frågan om skatter och värdesäkring. Därvid utreds såväl alternativet med en konsekvent nominalistisk beskattning som altema- tivet med en real beskattning av reallån och en nominalistisk beskattning av övriga lån. Vidare skisseras i en bilaga (bil. 1) ett system med en konsekvent real beskattning av samtliga låneforrner.

Som värdesäkringskommittén konstaterar kommer indexlånens huvudsyfte — att åstadkomma värdesäkra kontrakt inte till sin rätt i ett på nominalistisk grund uppbyggt skattesystem. Kommittén ägnar sig därför åt en omfattande diskussion av möjligheten att samtidigt ha real beskattning av reallån och nominalistisk beskattning av övriga lån, inkl. övriga indexlån (kap. 9). Som framgår av värdesäkringskommitténs diskussion öppnar en sådan blandning av olika principer möjligheter till icke avsedda skattefria vinster för de skattskyldiga. Kommittén förordar därför en nominalistisk beskattning av indexlån som generell lösning, vilket innebär att indextillägg blir skattepliktig inkomst hos långivare resp. avdragsgill kostnad för låntagare. Effekten blir då att indexlån får sin största betydelse från värdesäkringssynpunkt för skattefria _eller lågt beskattade subjekt. Däremot finner kommittén det möjligt med en speciallagstiftning, som befriar vissa indextillägg från beskattning. Man tänker då på statliga indexlåneemissioner, där indexobligationema görs överlåtbara endast i begränsad utsträckning.

Sedan värdesäkringskommittén framlade sitt betänkande har ytterligare erfarenhet vunnits om effekterna av en blandning av nominalistiska och reala beskattningsprinciper. För svenskt vidkommande gäller det främst bostads- beskattningen. I många andra länder har olika former av partiella lösningar i fråga om räntebeskattning prövats. Ett närliggande exempel är Finland, där räntor på vissa bankräkningar och obligationer är skattefria och ränteavdrags- rätten inom hushållssektom starkt begränsats.

En genomgående erfarenhet av system med blandning av reala och nominalistiska principer för beskattning av räntor och kapitalvinster är att de ger möjligheter till stora skattevinster för de skattskyldiga. Föreligger avdrags- rätt för räntor på lån samtidigt som intäktsräntor på vissa bankräkningar är helt eller delvis skattefria lånar de skattskyldiga medel, som sedan placeras på de skattefria kontona. Samma sak måste bli fallet om reallån och penninglån beskattas enligt olika principer. Om vi förutsätter att i ett system, där realräntan på reallån beskattas realt medan övriga lån beskattas nominalis- tiskt, den nominella räntan anpassar sig efter den förväntade inflationen i samhället, bör effekten bli (bortsett från skattefaktorer) att personer med inflationsförväntningar över genomsnittet väljer att placera i reallån. Skatte- faktorema medför emellertid att effekterna av en sådan partiell reform blir helt annorlunda. Valet mellan reallån och penninglån skulle i stället bli beroende av den skattskyldiges marginalskattesats. Skattskyldiga med hög marginal- skattesats skulle placera i reallån och låna upp till nominell. helt avdragsgill

ränta. Skattefria subjekt skulle däremot låna ut till nominell ränta. Vid höga marginalskattesatser skulle de skattskyldiga genom dylika transaktioner kunna göra mycket betydande skattevinster.

I princip är det här fråga om samma effekter, som uppkommer vid varje avvikelse från ett konsekvent system och som kan studeras t. ex. när det gäller statsobligationer i de många länder i världen, där räntorna på sådana är skattefria för att inte staten skall belastas med alltför höga räntekostnader. Sådana obligationer blir begärliga som placeringsobjekt framför allt för personer med höga marginalskatter.

Det är inte heller någon verklig utväg att genom olika begränsningar i rätten att inneha eller överlåta de skattemässigt gynnade placeringarna försöka undvika skatteflykt. Om det t. ex. föreskrevs att endast realobligationer skul le beskattas realt och att varje fysisk person endast fick förvärva dem till ett visst begränsat maximibelopp och inte överlåta dem, skulle effekten sannolikt bli, att de som inte hade möjlighet att nyspara dessa medel eller omplacera andra tillgångar skulle låna upp dem. Räntan skulle då vara avdragsgill. Om man anser denna konsekvens som acceptabel kommer antagligen ett mycket stort antal skattskyldiga att utnyttja denna möjlighet till skattebesparing. Skatte- kostnaden blirdå mycket stor för det offentliga. Om man anser att effekten inte är acceptabel återstår endast möjligheten att på olika sätt försöka begränsa det som illojalt ansedda utnyttjandet av skattefrihet för indextilläggen på reallånen, exempelvis genom att förbjuda avdragsrätt för räntor på lån som upptagits för att förvärva realobligationer. Svårigheterna blir då enorma. Olika mer eller mindre godtyckliga schablonlösningar måste användas för att klargöra hur stor del av den skattskyldiges skulder som upptagits för att förvärva realobligationer. Exemplen kan mångfaldigas. Det är knappast möjligt att finna någon partiell reform. som inte öppnar möjlighet till skattellykt i större eller mindre skala.

De möjligheter till ekonomiskt omotiverade skattevinster. som en bland- ning av reala och nominalistiska principer i skattesystemet skulle medföra för de skattskyldiga är så uppenbara, att utredningen inte kan annat än gå in för ett generellt realt system. En effekt av denna ståndpunkt är att utredningen inte på nytt behöver diskutera de frågor, som värdesäkringskommittén ägnade sin huvudsakliga uppmärksamhet åt. I stället kommer utredningen att på den skatterättsliga sidan helt koncentrera sig på det problem, en generell real beskattning, som värdesäkringskommittén behandlade mer översiktligt.

5.1.4. Enkelhet i beskattningen

Det är en allmän uppfattning att det svenska skattesystemet blivit synnerligen komplicerat och svåröverskådligt. Det finns många orsaker till detta förhål- lande. En av dem är olika försök att genom partiella reformer råda bot på vissa konsekvenser av skattesystemets bristande anpassning till inflationen. Som exempel kan nämnas avskaffandet år 1980 av indexuppräkningen av anskaff- ningsvärdet för fastigheter vid realisationsvinstbeskattningen under de fyra första åren. den progressiva skatteskalan för schablonberäkning av intäkt av villor samt de olika reformer, som vidtagits i syfte att genom olika skattelättnader stimulera det enskilda sparandet. Möjligen kan också en del investeringsfrämjande åtgärder på företagsbeskattningens område räknas hit.

Det huvudsakliga skälet till den svenska inkomstbeskattningens komplex- itet är emellertid önskemålet att åstadkomma största möjliga rättvisa mellan enskilda individer vid beskattningen. Betydelsen av detta önskemål har ökat starkt vid nu gällande höga skattesatser.

Realbeskattningsutredningen fullföljer med sitt arbete denna på individuell skatterättvisa inriktade tradition. Det kan därför inte hjälpas om utredningens förslag i vissa avseenden kan innehålla komplicerade moment.

Utredningen har dock som ambition att göra förslagen så enkla som möjligt utan att schablonlösningar behöver användas. Sådana ger alltför lätt upphov till skatteflyktsmöjligheter.

Utredningens förslag kommer dock att i en del betydelsefulla avseenden medföra förenklingar av den svenska inkomstbeskattningen. Det gäller en del av de förut nämnda partiella reformerna.

En ytterligare metod att uppnå största möjliga enkelhet är att göra skattereglerna så enkla som möjligt för den låneform, som utredningen antar kommer attbli särskilt betydelsefull i framtiden. Denna låneform är reallånen. En möjlighet att åstadkomma största möjliga enkelhet inom ramen för ett generellt system för real beskattning är således att utforma reglerna så att beskattningen av reallånen blir så enkel som möjligt. Sedan får man ta den konsekvensen att beskattningen av andra lån som penninglån och indexlån blir relativt mer komplicerad.

Utredningens syfte är att utarbeta ett konsekvent system av generell real beskattning. Samtidigt har utredningen till syfte att detta skall ske med så små

"ändringar som möjligt av gällande svensk skatterätt. Utredningen föreslår således inte andra ändringar än de som betingas av önskemålet om införande av en generell real beskattning av kapitalinkomster ocn kapitalvinster, även om de i och för sig kunde vara motiverade.

[ syfte att visa att införandet av en generell real beskattning inte behöver medföra att skattesystemet görs mer komplicerat föreslår utredningen också en del förenklingsaltemativ. Dessa är inte att betrakta som utredningens huvudförslag, vilka kommer att redovisas mer detaljerat. Förenklingsaltema- tiven syftar till att, med bibehållande av principen om att inkomstbeskatt- ningen skall bygga på generella reala principer, genom mer omfattande ingrepp i skattelagstiftningen åstadkomma betydande förenklingar. Förenk— lingsaltemativen redovisas mer översiktligt.

5.1.5. Sambandet mellan kapitalinkomstbeskattning och kapitalvinstbeskattning

Historiskt sett bygger den svenska inkomstbeskattningen på källprincipen, dvs. endast avkastningen av en inkomstkälla skall beskattas. däremot inte vinster och förluster vid avyttring av denna inkomstkälla. Kapitalvinstema har emellertid successivt gjorts till föremål för beskattning. även om det inte skett genomgående och inte enligt något konsekvent system.

Om reallån införs blir sambandet kapita[inkomst-kapitalvinst uppenbart. Kapitalvinster blir då inte endast effekten av oväntade händelser. t. ex. en räntesänkning vid lån med fast real ränta, utan lånets nominella belopp blir föremål för årliga justeringar med hänsyn till inflationen. Om inte kapital- vinster skall lämnas helt obeskattade måste det således finnas regler för

realisationsvinstbeskattningen som tar hänsyn till och lämnar Obeskattade dessa årliga justeringar av lånens nominella belopp. Skall penninglån beskattas enligt reala principer måste det finnas regler för den skattemässiga behandlingen av inflationskompensationsdelen av den nominella räntan, som inte får skilja sig från de principer som tillämpas för reallån. Det blir således nödvändigt att för varje form av tillgång i ett sammanhang diskutera såväl kapitalinkomst- som kapitalvinstbeskattningen.

Ett ytterligare skäl för denna uppläggning är att de flesta placerare numera torde betrakta sin avkastning som summan av löpande avkastning och värdeförändringar.

5.1 .6 Realisationskriteriet

En av de klassiska inkomstdefinitionema är att inkomst är vad den skattskyldige kunnat konsumera under året plus värdeförändringar på hans ingående förmögenhet. En sådan princip har emellertid inte ansetts kunna läggas till grund för beskattningen inom hushållssektom. Skattebetalarna saknar ofta medel till att betala den skatt, som skulle ha pålagts dem på grund av värdestegringar på deras förmögenhet. Av den anledningen har man uppställt ett realisationskriterium. Tillgångama beskattas bara då de realise- ras eftersom de skattskyldiga endast då har den erforderliga likviditeten för att betala skatten.

Teoretiskt vore det möjligt att lösa detta problem genom att skatten fick erläggas genom reverser. Det allmännas skattefordran skulle således inte behöva erläggas kontant förrän det skatteskuldbelastade kapitalföremålet avyttrats.

Det kan emellertid riktas både praktiska och teoretiska invändningar mot en sådan lösning. Om effekten av den årliga beskattningen inte blir att stat och kommun tillförs likvida medel, kan man fråga sig varför man inte lika väl kan vänta med beskattningen tills den skattskyldige förfogar över sådana. En årlig beskattning av förmögenhetstillgångamas värdetillväxt medför under alla omständigheter stora administrativa problem. Dessa sammanhänger med svårigheten att göra en riktig värdering av tillgångarna. Helt bortsett från svårigheten att administrativt hantera ett stort antal värderingar avseende många tillgångar och ett stort antal skattskyldiga kan man fråga sig om det över huvud taget är möjligt att göra en rättvisande värdering. Den mest rättvisande värderingen uppnås onekligen då tillgången avyttras. Värderingssvårighetema är så pass stora att de framstår som ett centralt argument för upprätthållandet av ett realisationskriterium.

Den grundläggande tanken att beskattning inte bör ske förrän de skattskyl- diga tillförts erforderliga likvida medel för att betala skatten, ligger också bakom den princip som används inom hushållssektom för inkomstberäkning- en, den s. k. kontantprincipen. Enligt denna skall en intäkt i princip upptagas till beskattning det år den är tillgänglig för lyftning.

De skäl. som traditionellt anförs för uppställandet av ett realisationskrite- rium, likviditets- och värderingsproblemen, synes bärkraftiga än i dag. Realisationskriteriet medför emellertid en mycket besvärande nackdel. nämligen inlåsningseffekter. De skattskyldiga tvekar att realisera sina innehav av olika tillgångar, om de stigit starkt i värde och realisationen följaktligen utlöser en kraftig inkomstbeskattning.

Realisationskriteriet medför ett dilemma för utredningen. Det finns starka skäl för att hålla fast vid ett realisationskriterium av hänsyn till de skattskyldiga. Det medför också en förenkling av utredningsarbetet att göra så eftersom det begränsar det antal altemativ, som måste utredas. Å andra sidan blireffekten att inlåsningseffekter kan uppkomma, som i vissa situationer kan bli så besvärande, att särskilda lösningar måste övervägas.

Det synes dock som om fördelama av att upprätthålla realisationskriteriet överväger. Utredningen har således som princip att inom hushållssektom endast realiserad vinst skall beskattas.

5.1.7. Inflationsneutral beskattning

Ett huvudsyfte med ett konsekvent system med real beskattning är att systemet skall verka på samma sätt oberoende av inflationstakten. Eller med andra ord, en hastig förändring av inflationstakten skall inte få medföra oförutsedda effekter. Systemet måste således utformas så att det håller såväl vid en drastisk ökning av inflationstakten som om inflationen helt skulle upphöra eller övergå i deflation.

Det reala systemet skall således oavsett inflationstakt ge samma effekt som det nominalistiska ger endast vid stabilt penningvärde (= inflationstakt 0).

Även om utredningen har för avsikt att utforma ett system som är neutralt till inflationstakten, kan det vara onödigt att på nuvarande stadium tynga lagtexten med bestämmelser, som avser mycket höga inflationstakter eller deflation. Vid mycket höga inflationstakter måste även penningvärdets förändringar under mycket korta perioder beaktas. Även om det sker enligt samma grundläggande principer. som kommer till användning vid lägre inflationstakter, komplicerar det reglerna på ett onödigt sätt. Det är också fallet vid deflation. För att uppnå samma principer som vid inflation erfordras en något annorlunda teknisk utformning av reglema.

5.2. Beskattningen av fordringar och skulder 5.2.1 Gällande ra'tt

5.2.1.l Nuvarande beskattning av fordringar och skulder

Gällande rätt för beskattning av fordringar och skulder bygger helt på en nominalistisk princip. Den nominella räntan på en fordran beskattas helt. Inom hushållssektom sker beskattningen i inkomstslaget kapital enligt 38 ä 1 mom. 1 st. KL. Avdrag får också ske för hela den nominella räntan på skuld. Inom hushållssektom sker beskattningen i inkomstslaget kapital enligt 385 1 mom. 1 st. KL. Avdrag får också ske för hela den nominella räntan på skuld. lnom hushållssektom kan avdrag medges i inkomstslaget annan fastighet enligt 25 53 mom. KL, tjänst enligt 33 ål mom. KL, samt kapital enligt 39 ä 1 mom. KL. 1 det senare inkomstslaget beviljas avdrag för ränta. som inte kunnat avdras i annat inkomstslag. Att det skall föreligga reciprocitet i beskattningen av'långivare och företagare utsägs inte i lagtexten, men kan ändå ses som en grundläggande princip.

Vid en del tillfällen har speciella regler införts genom lagstiftning vid sidan om kommunalskattelagen i syfte att stimulera hushållssparandet. Så är sparpremie. som helt eller delvis bekostas av staten. ej skattepliktig inkomst

samt bonus. som läggs till rätta på svenska statens sparobligationer vilka utges den 1 maj 1972 eller senare, skattefri enligt Lag om skattefrihet vid premiering av sparande (SFS 19721182). Särskilt betydelsefull är Lag om Skattelättnad för vissa sparformer (SFS 1978z423). Enligt denna lag i dess nu gällande lydelse åtnjutes sparskattereduktion med 20 % av belopp som under inkomståret har satts in på särskilt lönsparkonto samt med 30 % av belopp som under inkomståret har insatts på aktiesparkonto. Räntan på sparrnedlen utgör enligt 3 & inte skattepliktig inkomst under inkomståret och närmaste följande fem ar.

Vad som menas med ränta i skatterättslig mening definieras inte i KL. Det har dock varit en mycket betydelsefull fråga i rättspraxis. Det kan dock sägas, att ett renodlat ekonomiskt synsätt inte accepteras skatterättsligt. Ett sådant hade inneburit att ränta definierats som priset på kredit. I stort sett kan sägas att ränta skatterättsligt föreligger, då en viss betalning betecknats som ränta och beräknats med kredittiden som grund. I plenimålet RÅ 1970 ref 9 medgavs en person. som yrkat avdrag som ränta för en del kostnader vid förvärv av en bil på avbetalning, avdrag för ränta på ännu ej betald del av köpeskillingen men däremot inte för avbetalningstillägg och expeditionskost- naden

Vid överlåtelse av obligationskupong beskattas förvärvaren för hela kupongen då den blir tillgänglig för lyftning. Han medges dock avdrag för vad han betalt överlåtaren för den upplupna räntan vid förvärvstillfället. Överlå- taren beskattas i sin tur för detta belopp.

Utifrån den här lämnade definitionen på ränta borde indextillägg ej ha betraktats som ränta i skatterättslig mening. Så har emellertid skett. I rättsfallen RÅ 1943 refl9, RÅ 1943 not Fi 379 och RN 1953 nr 514 har RegR fastslagit att indextillägg vid inlösen utgör skattepliktig intäkt för långivaren och avdragsgill kostnad för låntagaren och följaktligen är att likställa med ränta.

I RÅ 1943 ref 19 medgavs en privatperson vid återbetalning av ett lån avdrag för det belopp, som på grund av penningvärdets fall under lånetiden utbetalades till långivaren utöver lånets nominella belopp. Penningvärdet fastställdes enligt låneavtalet med hjälp av socialstyrelsens levnadskostnads- index.

l RÅ 1943 not Fi 379 beskattades långivaren för samma belopp som låntagaren medgivits avdrag för i referatmålet RÅ 1943 ref 19.

I RN 1953 nr 514 gällde beskattningen av ett av KF utgivet förlagslån. Länets löptid var 20 år och räntefoten 3 %. Kompensation för penningvärdets fall skulle lämnas vid lånetidens utgång. Kompensationen skulle beräknas på grundval av socialstyrelsens levnadskostnadsindex men begränsades till maximalt 50 % av lånets nominella belopp. RegR fann ”att vad fackförbundet (den skattskyldige) vid lånets inlösen må komma att uppbära såsom ersättning för penningvärdets fall skall utgöra för fackförbundet skattepliktig intäkt jämväl i det fall förlagsbevis, som berättigar till sådan ersättning, innehafts under minst fem år”.

RegR hari många sammanhang avgjort frågan om vad som skall anses som ränta eller ej utifrån överväganden om lämplig beskattning i olika konkreta situationer. Så fastslog RegR i det uppmärksammade plenimålet RÅ 1956 ref 11 att ränta på benefika bamreverser inte utgjorde ränta utan periodiska understöd. Avdrag kommer därför normalt att vägras.

RegR har däremot upprätthållit principen att skattepliktig ränta endast skall anses föreligga om någon ränta verkligen utbetalts. RegR har således avvisat tanken på beskattning av beräknad ränta på räntefria lån även i transaktioner mellan närstående i fallen RÅ 1936 not Fi 782 och RÅ 1960 not Fi 152. Ett undantag har emellertid gjorts vid räntefria lån från aktiebolag till aktieägare.

Ränta i inkomstslaget kapital beskattas enligt kontantprincipen, dvs. beskattning kan inte ske förrän räntan blirtillgänglig för lyftning. Räntor, som enligt tidigare avtal inte utbetalas förrän vid en framtida tidpunkt, utan som endast läggs till kapitalet, blir således inte föremål för beskattning det år på vilket de belöper. Avdrag medges först då räntan betalas.

Det har emellertid gjorts en del undantag från kontantprincipen både i lagstiftning och praxis. Viktigast torde vara de principer som gäller för årsskiftesbetalning. En ränta kan hänföras till det år, på vilket den belöper, även om den betalats före eller efter beskattningsåret enligt anv. till 41 5 p. 2 KL. Det innebär exempelvis, att även om en bankränta inte blir tillgänglig för lyftning förrän den 2 januari året efter det år på vilket den belöper, kan den ändå hänföras till detta år.

Kapitalvinstbeskattningen av fordringar har inte reformerats under de senaste decenniernas täta reformer av realisationsvinstbeskattningsreglema. Fordringar är att räkna till annan lös egendom än som avses i 2 eller 3 mom. av 35å KL (dvs. fastigheter samt aktier och andelar). Kapitalvinster blir helt skattefria om fordringen innehafts mer än fem år. Är innehavstiden kortare sker beskattningen enligt en fallande skala. Som skattepliktig realisationsvinst räknas enl. 35 & 4 mom. KL:

om egendomen innehafts mindre än 2 år 100 % av vinsten 2 år men mindre än 3 år 75 % av vinsten 3 år men mindre än 4 år 50 % av vinsten 4 år men mindre än 5 år 25 % av vinsten.

Har fordringen förvärvats genom annat än oneröst fång kan kapitalvinstbe- skattning endast ske om den s.k. skyldemannaregeln i 4 mom. 2 st. är tillämplig. Den innebär, att har egendomen förvärvats från make eller skyldeman genom benefikt fång, skall man bortse från detta och gå tillbaka till dennes förvärv.

5.2.1.2 Effekten av gällande skatteprinciper för reallånens del

Enligt praxis beskattas således långivaren vid inlösen av reallånen för indextilläggen som skattepliktig intäkt. Låntagaren medges avdrag. Effekten av kontantprincipen blir för låntagarens del att indextilläggen inte beskattas förrän de är tillgängliga för lyftning. Är det tillgängliga för lyftning först vid lånets inlösen, blir effekten för progressivt beskattade subjekt att skatteeffekten blir särskilt drastisk. Långivaren beskattas för hela ökningen av lånets nominella värde på en gång. Amorteias däremot reallånet kommer varje årlig amortering att innehålla en skattepliktig del, som utgör skillnaden mellan den reala amorteringen och vad den nominella skulle ha varit. Det är lätt att inse att skatteeffektema för reallånens del blir helt avskräckande.

Reallånemarknaden har följdriktigt inte kunnat utvecklas.

För låntagarens del blir förhållandet det motsatta. Situationen är visserligen så till vida gynnsam. att hela skillnaden mellan skulden och skuldens nominella värde blir avdragsgill vid återbetalningen, men kontantprincipenl medför att denna avdragsrätt uppkommer vid ett tillfälle, då den kanske inte fullt kan utnyttjas.

Det kan konstateras att RegR inte tagit ställning till frågan hur beskattning skall ske om ett reallån i stället för att inlösas överlåtes till tredje man. Det har dock allmänt antagits att beskattning i så fall endast kan ske enligt realisationsvinstskattereglerna. Om ett reallån överläts till ett skattefritt subjekt efter fem års innehav skulle beskattning helt kunna undgås. Överlå- taren blir inte beskattad på grund av att realisationsvinstskattereglema inte medger detta och förvärvaren är skattefri. Ett systematiskt utnyttjande av denna möjlighet hade säkert föranlett ingripande från lagstiftaren.

5.2.2. Real beskattning av fordringar och skulder

Ett fungerande system för real beskattning av fordringar och skulder är utredningens primära uppgift. Den reala beskattningen av hushållssektom i övrigt kan ses som en konsekvens av införandet av real beskattning av fordringar och skulder. Genom att i största möjliga utsträckning tillämpa samma principer för alla slags tillgångar förhindras att vissa investeringar blir relativt mer gynnsamt behandlade.

Den reala beskattningen av fordringar och skulder börbygga på de allmänna principer som utvecklades i det inledande avsnittet, dvs. generalitet, enklaste möjliga utformning av reglerna, särskilt för reallånens del, beskattning av endast realiserade vinster och neutralitet i förhållande till inflationstakten.

5.2.2.l Den löpande beskattningen Utredningens grundläggande princip beträffande räntebeskattningen är att den ränta som en sparare årligen uppbär på ett penninglån skall uppdelas i två delar vid beskattningen. Den ena delen ses som en kompensation för penningvärdets fall. inflationskompensationen. Den andra delen utgör det verkliga priset på kredit, räntan i egentlig mening eller realräntan. Endast realräntan utgör skattepliktig inkomst.

Full reciprocitet skall råda vid beskattningen av långivare och låntagare. För låntagaren blir endast realräntan avdragsgill.

Inflationskompensationens storlek fastställs årligen av en officiell instans, regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Realräntans belopp beräknas i princip genom subtraktion, dvs. sedan den nominella räntan beräknats avdras inflationskompensationen. Differensen blir realräntan. Inflationskompensationens procentuella storlek under ett och samma beskatt- ningsår är således i princip densamma för alla län och för låntagare och långivare. Om en person sätter in 100 kr. på en bank och den nominella räntefoten är 10 % får han 10 kr. i ränta. Har inflationstakten—under året varit 8 % blir inflationskompensationen 8 kr. Den skattepliktiga realräntan blir då (10 ./. 8 =) 2 kr.2 Lånar banken sedan ut de 100 kr. till en annan person till räntefoten 12 %. får denne således betala 12 kr. i ränta. lnflationskompensa-

[ När bokföringsmässiga grunder tillämpas medges årligen avdrag för den nominella skuldökningen hos låntagaren. Försiktig- hetsprincipen medför att långivaren sannolikt inte behöver uppta indextill- läggen som skattepliktig intäkt förrän de betalts.

2 Det bör observeras att realräntan om man vill uttrycka den som en rän- tesats i detta fall iir—2 = 1,85 %. 108 räntans belopp 2 kr. bör ställas i relation till vår- det vid årets slut av en fordran på 100 kr. i pen- ningvärdet vid årets bör- jan. dvs. i detta fall 108 kr.

Real-

' Se bil. 4, Realräntans nivå vid real beskattning. av Ingemar Hansson.

tionen är 8 kr. och den avdragsgilla realräntan således (12 ./. 8 =) 4 kr.

Som framgår av avsnitt 42.32 har man på Island valt den förenklade lösningen att fysiska personer inte beskattas för ränteinkomster samtidigt som de endast beviljas ett begränsat avdrag för räntekostnader. Den nominella räntan antogs i stort sett motsvara inflationen. Utredningen anser emellertid inte en sådan lösning vara möjlig trots den betydande förenkling den skulle innebära eftersom det, såsom framgårav Ingemar Hanssons studie om realrän- tor, som återfinns som bil. 4 till detta betänkande', föreligger anledning att räkna med positiva realräntor.

Det officiella indexet bör användas i alla sammanhang, där detär önskvärt att rensa bort inflationseffekter från beskattningsunderlaget. Samma index bör således exempelvis också användas för att räkna upp anskaffningsvärdena vid realisationsvinstbeskattningen av fast egendom.

Det är emellertid inte nog med detta. Samma officiella index bör också användas civilrättsligt. Det bör således i största möjliga utsträckning användas i de fall då man önskarjustera det nominella värdet av en finansiell tillgång med hänsyn till inflationen. Endast sådana lån. vars nominella värde vid förändringar i pcnningvärdetjusteras med detta officiella index, bör betecknas reallån. Lån. vars nominella värde justeras med index, betecknas indexlån. Reallån är således ett slags indexlån, där index fastställs av samma officiella organ, som fastställer det index, som skall användas i skattesammanhang. Räntan på ett reallån beräknas således på lånets nominella värde vid årsskiftet. Är räntesatsen 1,85 % blir vid 8 % inflation realräntan på ett lån som var 100 kr. vid årets början (1,85 % x 108 =) 2 kr. Räntan på ett reallån kan betecknas som den explicita realräntan och realräntedelen av räntan på ett penninglån som den implicita realräntan.

Fördelen med att samma index används civilrättsligt och skatterättsligt är att den skattemässiga behandlingen kan göras synnerligen enkel. Det blir möjligt att skattemässigt acceptera räntan på ett reallån som realränta.

Även om den skattemässiga hanteringen av reallån kommer att skilja sig från övriga låns, är det väsentligt att alla län i materiellt avseende behandlas enligt samma principer. Varje avvikelse innebär att någon låneform för vissa personer blir skattemässigt gynnsammare än andra och möjliggör därmed olika skatteflyktstransaktioner.

Av principen att beskattningen skall vara neutral till penningvärdeföränd- ringar följer att även deflation bör beaktas vid beskattningen. Det kan dock inte ske vid den löpande beskattningen eftersom realräntan i sådana fall kommer att överstiga den nominella räntan vid penninglån. Principen att endast realiserade vinster skall beskattas medför att beskattningen i så fall bör ske i samband med kapitalvinstbeskattningen.

5.2.2.2 Principer för uppdelning av den nominella räntan

Utredningens ståndpunkt. att ränta på penninglån vid beskattningen skall uppdelas i två delar, inflationskompensation och realränta, kan sägas vara ett uttryck för uppfattningen, att den nominella räntan inte endast fyller funktionen att vara ett pris på kredit, dvs. rätten att disponera ett penning- belopp nu i stället för i framtiden. Den nominella räntan fyller också funktionen att kompensera långivaren för den av inflationen förorsakade minskningen i köpkraft av de utlånade medlen under en tidsperiod.

Räntenivån påverkas förvisso av en mängd olika faktorer. Den kan inte sägas vara uttryck för en fri prisbildning, då den är ett av de viktigaste kreditpolitiska medlen. Icke desto mindre kan det sägas att den allmänna höjning av den nominella räntenivån, som ägt rum under senare år, visar ett påfallande samband med inflationsutvecklingen (se bil. 4, diagrammet, s. 1 1).

Det torde vara riktigast att säga att den nominella räntenivån påverkas av den förväntade inflationen, inte av den faktiskt inträffade inflationen. Den nominella räntan under en viss tidsperiod står således främst i visst samband med den inflation som rätt under en tidigare period.

Ur skatterättslig synvinkel är det ändå riktigast att uppdelningen av den nominella räntan sker med utgångspunkt i den inflation, som inträffat under samma period som räntan hänför sig till. Det är den under denna period faktiskt inträffade inflationen som minskat det reala värdet av långivarens utlånade medel.

För utredningen är det också väsentligt att samma officiella index används såväl skatterättsligt som civilrättsligt. När det gäller reallån, där det uttalade syftet med låneforrnen är att långivaren exakt skall kompenseras för inflationen, kan man knappast tänka sig annat än att indextilläggen beräknas med den faktiskt inträffande inflationen under en viss tidsperiod som grund. Den för utredningen fundamentala principen, att samma index principiellt skall användas genomgående, gör att uppdelningen av de nominella räntorna i inflationskompensation och realränta i princip bör ske med den faktiskt inträffade inflationen under den period räntan hänför sig till som grund.

Effekten av denna metod kan bli, att det under vissa beskattningsår kan uppkomma en ganska stor skillnad mellan den realränta, som beräknats som skillnaden mellan den nominella räntan på ett penninglån och inflationen (implicit realränta), och den, som under samma period normalt används för reallån (explicit realränta). Denna situation uppkommer främst då den faktiska inflationen blir annorlunda än den förväntade.

5.2.2.3 Kapitalvinstbeskattningen

Annan lös egendom än aktier och andelar beskattas f. n. i Sverige vid avyttring endast enligt 35 ä 4 mom. KL. Det innebär att efter en femårsperiod är de helt skattefria. Endast de två första åren sker full beskattning, därefter avtrappas den skattepliktiga vinsten successivt. Om inte den s. k. skyldemannaregeln är tillämplig beskattas endast oneröst förvärvade tillgångar vid avyttring.

En betydelsefull fråga är hur kapitalvinstbeskattningen av fordringar och skulder skall anordnas vid införandet av real beskattning. Det finns starka skäl för att införa en full beskattning av kapitalvinster även i detta fall. Härmed avses då att kapitalvinsten beskattas till 100 %, att den beskattas oberoende av innehavstid och att man vid benefikt förvärv går tillbaka till senaste onerösa förvärv. Å andra sidan medför en real beskattningsprincip att vinster, som endast utgör skenvinster, inte skall beskattas. Full kapitalvinstbeskattning innebär således att beskattningen anordnas enligt samma princip som åren 1968—1980 använts vid avyttring av fast egendom.

Skälet för en full kapitalvinstbeskattning av fordringar är främst att även i detta fall åstadkomma största möjliga individuella rättvisa. En kapitalvinst på

en sådan tillgång ger skattefönnåga på samma sätt som en kapitalvinst på en fastighet. Önskemålet att inte snedvrida den skattskyldiges val mellan olika placeringsaltemativ talar i samma riktning.

Ett betydelsefullt skäl är att kapitalvinster och kapitalförluster i vissa situationer kan bli ganska stora. Det gälleri första hand sådana fordringar, som kan avyttras, men som endast inlöses i en avlägsen framtid och som löper med fast ränta, t. ex. en obligation med fast nominell ränta. Stiger den allmänna nominella räntenivån faller kursen på obligationen med fast nominell ränta. Om en obligation, emitterad till 100 kr., löper med en fast ränta på 4%, medför en räntestegring till 8 % att obligationens kurs faller till hälften. Vid ett värde av 50 kr. kommer räntesatsen på obligationen med avkastningen 4 kr. att ha anpassat sig till den nya allmänna räntenivån, dvs. 8 %.

Det ovan anförda exemplet gäller vid fast penningvärde. Vid inflation och real beskattning enligt utredningens metod ökas denna effekt rimligen. Antag att den ovan nämnda stegringen av räntefoten från 4 % till 8 % beror på att inflationen ökat från 0 % till 4 %. Realräntan blir då oförändrat 4 % både före och efter inflation och räntestegring. Genom att den skattskyldige erhållit en inflationskompensation på 4 kr. har han kompenserats för penningvärdets fall. Eftersom obligationen löper med fast nominell ränta på 4 kr. har realräntan på obligationen dock sjunkit till 0 kr. Det är svårt att säga hur prisbildningen på obligationer blir i en sådan situation. Å ena sidan kan det förmodas att den reala beskattningen skärpt allmänhetens blick för den reala avkastningens betydelse. Denna har nu för den i exemplet antagna obligatio- nen sjunkit till 0 kr., när den allmänna reala räntenivån är oförändrat 4 %, vilket borde medföra ett stort kursfall. Å andra sidan har den skattskyldige erhållit kompensation för inflationen, en kompensation som inte är skatte- pliktig.

Helt oberoende av hur införandet av real beskattning påverkar kursutveck- lingen på obligationer med fast nominell ränta vid inflation får vi räkna med ändringar i den explicita realräntenivån i samhället. Dessa bör dock rimligen bli avsevärt mindre än nuvarande ändringar i nominell räntenivå eftersom de delvis tillkommer för att kompensera spararna för inflationen. Det kan emellertid finnas skäl även i framtiden att ändra den reala räntenivån. Obligationer med fast realränta kommer då att liksom penningobligationer utsättas för kursvariationer.

Ett annat skäl för full kapitalvinstbeskattning av fordringar, som även gäller f. n., är att en del besvärliga gränsdragningsproblem mellan kapitalinkomst och kapitalvinst därigenom undvikes. I ett skattesystem, där kapitalvinster lämnas helt Obeskattade men kapitalinkomstema beskattas fullt ut, blir denna distinktion av stor betydelse, särskilt vid höga marginalskatter.

Det finns också skäl mot kapitalvinstbeskattning av fordringar och skulder. Skattelagstiftningen blir onekligen enklare om de är skattefria. För de flesta fordringar uppkommer dessutom aldrig några kapitalvinster. Det gäller t. ex. ett vanligt lån som inlöses på förfallodagen. Kapitalvinster och kapitalförlus- ter uppkommer i de fall, då inlösentillfället är avlägset, tillgången möjlig att avyttra och räntan fast. Obligationer är normalt exempel på detta. Ett annat skäl som kapitalvinstbeskattning av finansiella tillgångar och skulder, som gäller för all kapitalvinstbeskattning, är inlåsningseffektema. Har den skatt- skyldige en obligation, vars kurs stigit starkt, medför en avyttring att vinsten

realiseras och blir föremål för beskattning. Många skattskyldiga blir i en sådan situation obenägna att avyttra sina tillgångar.

Det finns således skäl såväl för som emot kapitalvinstbeskattning av fordringar och skulder. Däremot kan det sägas att nuvarande realisations- vinstskatteregler inte fyller någon funktion vid real beskattning. Valet står således mellan full kapitalvinstbeskattning och avskaffad kapitalvinstbeskatt— ning. Utredningen räknar i sitt huvudaltemativ med att full kapitalvinstbe- skattning införs, eftersom detta alternativ måste betecknas som mest konse- kvent och medförande den största individuella rättvisan. En genomsnittsbe- räkning av anskaffningsvärdet bör då ske för fordringar av samma slag, t. ex. samma slags obligationer.

Reciprocitetsprincipen medför att en full kapitalvinstbeskattning också bör omfatta skulderna. En kapitalvinst uppstår dock mer sällan i detta fall eftersom en skuld inte på samma sätt som en fordring avyttras. Utgivaren av en obligation påverkas inte av om den ursprungliga ägaren av en obligation överlåter den till annan person. Han påverkas endast om han själv förvärvar eller inlöser obligationen, eftersom skulden då upphör.

Vid det tillfället kan kapitalvinster och kapitalförluster uppkomma. Det torde dock inte ens då bli alltför vanligt, eftersom en skuldförbindelse normalt får förutsättas inlöst till skuldens storlek, varvid någon kapitalvinst eller kapitalförlust inte kommer.

Det kan påpekas, att uppdelningen av nominell ränta i inflationskompen- sation och realränta innebär, att spararna årligen kompenseras för penning- värdets fall samt att låntagarna årligen lämnar sådan kompensation. Vid en eventuell kapitalvinstbeskattning måste självfallet beaktas att sådan infla- tionskompensation lämnats. Enklaste sättet att göra detär att inte räkna upp anskaffningskostnaden för nominella fordringar med index (se närmare av- snitten 52.54 och 52.55).

5.2.2.4 Underskottsavdrag

En grundläggande målsättning i modern skattelagstiftning är att beskattningen skall träffa den skattskyldiges sammanlagda skatteförrnåga. Det innebär att det inte skall spela någon roll i vilket inkomstlag en viss inkomst uppkommit och att underskott i ett inkomstlag skall kunna dras av från överskott i ett annat.

Detta resonemang gäller i princip också för kapitalförluster. Om fordringar och skulder skall göras till föremål för kapitalvinstbeskattning, uppnås inte samma behandling av kapitalvinster och kapitalförluster, om inte ett under- skott även i inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet blir fullt avdragsgillt från den skattskyldiges övriga inkomster. Medges inte sådana avdrag, utan avdragsrätten på samma sätt som f. n. begränsas till att gälla inom inkomst- slaget tillfällig förvärvsverksamhet, blir det inte skatterättsligt likgiltigt om en viss inkomst eller ett visst avdrag hänförs till inkomstslaget kapital eller inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet. Avgränsningen mellan inkomst- slagen kan då behöva göras annorlunda.

5.2.2.5 Inlösen och avyttring

Vid nuvarande beskattning av fordringar och skulder kan beskattningen bli olika, beroende på om en fordran avyttrats eller inlösts. Om den avyttrats kan beskattning endast ske om realisationsvinstskattereglema blir tillämpliga. Om fordran däremot inlösts kan ibland en ränta anses föreligga, som beskattas i inkomstkällan kapital. Denna distinktion blir som nämnts i nuvarande skattesystem särskilt betydelsefull om inlösen sker med annat nominellt belopp än den ursprungliga skuldförbindelsen, t. ex. vid indexerade fordring- ar.

Om full kapitalvinstbeskattning införs försvinner betydelsen av distinktio- nen mellan kapitalvinst och kapitalinkomst i detta hänseende.

5.2.2.6 Indexfrågor

F. n. används index vid beskattningen vid fastställandet av de tal med vilka anskaffningskostnaden får uppräknas vid avyttring av fast egendom vid realisationsvinstbeskattningen. Detta index fastställs med konsumentprisin- dex (KPI) för juli månad som grund och publiceras i augusti månad under beskattningsåret. Endast ett index fastställs för ett visst år. Någon nedbrytning på kortare tidsperioder, t. ex. månader, sker ej.

Vid real beskattning kommer självfallet index att få starkt ökad betydelse vid beskattningen av fordringar och skulder. Samma officiella index skall användas såväl vid uppdelning av nominell ränta i inflationskompensation och realränta som vid kapitalvinstbeskattningen som vid fastställandet av ett reallåns nominella belopp.

Det kan diskuteras, vilket index som bäst ägnar sig som officiellt index. Särskild diskussion ägnas denna fråga i kap. 8. I detta avsnitt diskuteras några tekniska frågor vid användandet av index vid fordringar och skulder.

Vid real beskattning av reallån räcker det inte med att endast beakta inflationstakten för kalenderåret. Det blir nödvändigt att beakta inflations- takten åtminstone på månadsbasis. Om ett reallån löses in under året är det nödvändigt att veta till vilket nominellt belopp det skall ske. Användningen av indextalet för föregående kalenderår blir för inexakt om reallånet inlöses i slutet av året. En betydande prisstegring kan ha ägt rum från årets ingång.

En konsekvens av ovanstående resonemang blir att indextal på månadsbasis även måste användas vid kapitalvinstbeskattningen av reallån. Annars uppnås inte syftet att vid reallån samma index skall användas vid fastställan- det av lånens nominella värden som vid beskattningen. Endast om samma index används uppnås effekten att skattepliktig realisationsvinst inte upp- kommer vid inlösen av ett realt lån till dess nominella värde.

Reallån är indexlån kopplade till samma indexserie exempelvis KPI —som används vid beskattning av räntor och realisationsvinster och vid reala värdeminskningsavdrag inom ramen för ett system med real beskattning. Vid reallån sluter man avtal i realenheter i stället för i kronor. En realenhet motsvarar förslagsvis ] 000 kr. i 1980 års genomsnittliga penning- värde. Vad en realenhet motsvarari kronor fastställs månad för månad på motsvarande sätt som då det gäller basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Realenheten för december grundas således på KPI i oktober

samma år, realenheten för januari på KPI i november föregående år, osv. Eftersom år 1980 är nytt basår för KPI, dvs. KPI för år 1980 är lika med 100, kommer realenheten för en månad att motsvara konsumentprisindex gånger tio(KP1x 10) två månadertidigare. KPI förapril 1981 var 1 10,5. Realenheten för juni 1981 skulle således ha blivit I 105 kr., om systemet hade tillämpats fr.o.m. år 1981. KPI publiceras av statistiska centralbyrån (SCB). SCB färdigställer index vid mitten av månaden, vilket är ca en månad efter prisinsamlingsveckan. Nettoprisindex bygger på KPI och är färdigt tio dagar senare. KPI publicerat i mitten av december visar således prisnivån i mitten av november. Det synes knappast möjligt att påskynda beräkningen av KPI mera. Även om något befintligt index används som officiellt index måste man räkna med två månaders eftersläpning. På samma sätt som vid beräkning av basbelopp vid lagen om allmän försäkring kommer realenheten att fastställas med prisnivån två månader tidigare som bas.

Reala lånevillkor innebär att skulden räknas upp med inflationen och att vid uträkning av räntan räntesatsen appliceras på den med index uppräknade skulden. Villkoren för amorteringar och räntor fungerar exakt på motsvaran- de sätt som för penninglån men med den skillnaden att man räknar i realenheter i stället för i kronor. Om man lånar 50 realenheter med räntesatsen 2 % och rak amortering i 50 år (ränta och amortering erläggs en gång per år) betyder det att amorteringen blir en realenhet per år och att räntan första året blir 1 realenhet. Andra året blir räntan 0,98 realenheter, eftersom räntesatsen 2 % då appliceras på den då aktuella skulden 49 realenheter. Vad räntor, amorteringar och skulder mätta i realenheter motsvarar i kronor erhålls genom att multiplicera antalet realenheter med det för månaden aktuella realenhetsbeloppet.

Då det gäller fastställandet av realräntedel och inflationskompensationsdel av den nominella räntan på ett penninglån finner utredningen ett annat system än för reallån motiverat. Till skillnad från när det gäller reallån är det inte nödvändigt att löpande ha kännedom om vad som är realränta resp. inflationskompensation. Till skillnad från när det gäller reallån blir det egendomliga effekter om man vid beskattningen tar hänsyn till inflationstak— tens variationer månad för månad. För en fast nominell ränta på ett penninglån skulle fördelningen på realränta resp. inflationskompensationsdel kunna fluktuera mycket kraftigt under loppet av ett år, vilket framgår av följande tabell över inflationstakten månad för månad under åren 1978 och 1979 (% ökning av KPI).

Är J F M A M J J A 5 O N D Hel- Per år mån.

1978 2,10 1.12 0.04 0.63 0.54 0,11 0,43 0,06 0,70 0,51 0,40 0,63 7,36 0,59 1979 0.67 0.81 0.51 0.57 0.59 0.44 0.68 1,42 0,43 0,94 1,46 0,82 9,75 0,78

Utredningen anser därför att man i slutet av varje är bör fastställa ett inflationstal uttryckt som en räntesats som motsvarar inflationstakten från oktober föregående år till oktober innevarande år, dvs. den procentuella

ökningen av realenhetsbeloppet från december föregående år till december innevarande år. Vid beskattning av räntor på penninglån antas den inflations- takt som uttrycks i inflationstalet ha gällt under hela året. Vid uträkning av inflationskompensationsdelar av nominella räntor på penninglån antas dock inte en exakt jämn inflationstakt (med ”ränta på ränta”), utan av förenklings- skäl används inflationstalet som en räntesats att applicera på samma belopp som nominella räntesatser appliceras på vid uträkning av nominella räntebe- lopp. Realränta 0 erhålls således alltid för lån för vilka den nominella räntesatsen varit lika med inflationstalet men endast i undantagsfall då den elkktiva nominella räntesatsen varit lika med inflationstalet. (Detta innebär en viss avvikelse från ett korrekt resultat, vilket dock saknar betydelse så länge det handlar om en- och tvåsiffriga inflationstakter.)

Det ”räntebelopp” som erhålls vid tillämpning av inflationstalet på ett penninglån dras från det räntebelopp som erhålls vid ordinarie ränteberäk- ning. Den rest som erhålls är realräntan, dvs. det skattepliktiga resp. avdragsgilla beloppet.

Eftersom uppdelningen av de nominella räntorna inte behöver ske förrän vid beskattningsårets utgång, kan man, när det gäller att beräkna inflations- kompensationen för kortare perioder än ett år, i stället för inflationstal, fastställda på månadsbasis, använda sig av inflationstalet för året delat med tolv. Har en person haft ett banktillgodohavande under perioden den 1 april—den ] juli, således under tre månader, är det tekniskt möjligt att i stället för inflationstalet för de aktuella månaderna anse att inflationskompensatio- nen utgör tillgångsbeloppet gånger en fjärdedel av inflationstalet för året.

För lån som löper på annan tid än kalenderår får två årsinflationstal användas vid beskattningen. Om ett lån löper från den 1 april 1979 till den 31 mars 1980 blir inflationskompensationen tillgångsbeloppet gånger nio tolfte- delar av inflationstalet förår 1979 plus tillgångsbeloppet gånger tre tolftede lar av inflationstalet för år 1980. Den så beräknade inflationskompensationen används vid 1981 års taxering avseende beskattningsåret 1980. Enligt kontantprincipen skall räntan upptas till beskattning detta år.

Skillnaden mellan användandet av årsinflationstalet och tolv inflationstal som fastställts på månadsbasis är att inflationstal på månadsbasis blir mer rättvisande i den meningen att den verkliga prisstegringen under perioden bättre beaktas. Fullständig exakthet uppnås dock ej, eftersom det inte är möjligt att fastställa inflationstal annat än med viss eftersläpning. Om årsinflationstalet i stället används, förutsätter man schablonmässigt att varje månads prisstegring är en tolftedel av årets. Detta schablonartade synsätt underlättar ränteberäkningama.

Olägenheten med att använda årsinflationstalet som uppdelningsgrund vid penninglån i stället för inflationstal på månadsbasis är att den skattskyldige under året, då ett banktillgodohavande lyfts eller ett penninglån återbetalats, inte kan beräkna exakt hur stor del av den då utbetalade nominella räntan som utgör skattepliktig realränta. Denna nackdel måste vägas mot fördelen av den förenkling som uppkommer vid användningen av årsinflationstalet. Utred- ningen finner för sin del att önskemålet om förenkling här bör få ta över. Därtill kommer, att inflationstal fastställda på månadsbasis blir starkt varierande.

Vid real beskattning av penninglån blir det inte möjligt att vänta till efter

beskattningsårets utgång med att fastställa inflationstalet. lnflationstalet måste föreligga före beskattningsårets utgång för att uppdelning av nominella årsräntor skall kunna ske hos kreditinstituten och vara de skattskyldiga till handa i god tid före deklarationstidpunkten. lnflationstalet för beskattnings- året synes därför böra föreligga omkring den 20 december.

Även om det är tekniskt möjligt att använda KPI för november för att i tid fastställa inflationstalet är det nödvändigt att arbeta med samma tidseftersläp— ning som vid fastställande av realenheten för reallån, dvs. två månader. lnflationstalet för beskattningsåret visar således prisutvecklingen från oktober till oktober.

Vid överlåtelse av obligationskupong under beskattningsåret skall förvär- varen uppta hela obligationskupongen som intäkt, när den förfaller till lyftning. Han får då avdrag för vad han betalt till säljaren för upplupen ränta, för vilken denne i sin tur beskattas. Vid penningobligationer sker denna avräkning i nominella belopp. Uppdelning i inflationskompensation och realränta sker först vid årsskiftet. Om årsinflationstalet skall användas vid penninglån bör det ske även i detta fall.

5.2.3. Beskattningen av reallån

En utgångspunkt för utredningen är, som nämnts, att införandet av real beskattning skall stimulera införandet av reallån. Denna effekt skall uppnås genom att endast den reala räntan görs till föremål för årlig beskattning. Utredningen eftersträvar också ett system, som är så generellt som möjligt. Det kan medföra att reglerna för beskattningen i vissa sammanhang kan bli mer komplicerade än f.n. Utredningens syfte är dock att den generella beskatt— ningen skall utformas så att den för reallånens del blir så enkel som möjligt.

Den reala beskattningen blir också för reallånens del synnerligen enkel och okomplicerad. En grundläggande förutsättning, som utredningen infört, är att samma index används för fastställande av indextillägget vid reallånen som vid beskattningen. Innebörden blir då för reallånens del att den uppdelning i indextillägg och realränta, som sker för ett reallån, kan helt godtagas vid beskattningen. Den ränta, som betalas på ett reallån, är en realränta. Den skall oavkortat upptas till beskattning. Skulle räntan inte vara tillgänglig för lyftning följer av kontantprincipen att beskattningen uppskjuts tills den blir det. Beskattning sker även då i inkomstslaget kapital. Det torde emellertid bli ett mycket ovanligt fall. Det normala är säkert, att realräntan årligen utbetalas. Räntan blir då föremål för beskattning. Överlåtes en real fordran, t. ex. en realobligation, följer av nu gällande skatteregler att förvärvaren blir skattskyl- dig för hela räntan, när den blir tillgänglig för lyftning. Förvärvaren beviljas avdrag för det pris han erlagt för förvärvet av räntan. Överlåtaren beskattas i sin tur för denna summa. Det finns inte någon anledning att ändra denna vedertagna princip.

Även för låntagaren blir beskattningen synnerligen enkel. Den realränta, som han betalar ut. blir generellt avdragsgill. Det bör som f. n. gälla oberoende av det ändamål som skulden upptagits för. Däremot finns det inte, någon anledning att låta införandet av real beskattning innebära någon ändring av nu gällande avdragsförbud för vissa slag av räntor på benefika reverser. Dessa

avdragsförbud, som utvecklats i rättspraxis, har motiverats av andra skäl än sådana som har samband med problemet nominell eller real beskattning av räntor. Nuvarande praxis förutsätts därför förbli oförändrad.

Det kan diskuteras, om principen att räntan på ett reallån alltid är helt skattepliktig resp. avdragsgill och indextillägget skattefritt resp. inte avdrags- gillt också skall upprätthållas, när en real fordran, t. ex. en realobligation, förvärvats till annat än pari. Om en realobligation utgivits till ett nominellt belopp av 100 kr. och 2 % ränta blir vid 10 % inflation obligationens nominella värde vid beskattningsårets slut 1 10 kr. och realräntan 2,20 kr. Om nu realobligationen förvärvats till 90 kr. erhåller obligationsinnehavaren således 10 kr. i inflationskompensation och 2,20 kr. i realränta. I relation till förvärvspriset 90 kr. borde inflationskompensationen endast vara 9 kr. Det in- nebär att den skattepliktiga realräntan borde vara ( 12,20 ./. 9 =) 3,20 kr. (Här bortses från att enligt kontantprincipen endast 2,20 kr. är tillgängliga för lyft- ning och därför kan beskattas under detta beskattningsår.)

Iåntagaren påverkas emellertid inte av det faktum att förvärvaren lyckats köpa obligationen till 90 kr. Hans skuld är 100 kr. Reciprocitetsprincipen borde således medföra att även långivaren, den nye obligationsinnehavaren, beskattas för en realränta på 2,20 kr. Det är också uppenbart, att beskattning- en av reallånen blir avsevärt enklare om räntan på dem alltid är skattepliktig resp. avdragsgill till sitt fulla belopp. Utredningen anser att det bör gälla generellt oberoende av vilket pris en real fordran förvärvats till. Det bör heller inte spela någon roll om en realobligation emitterats till annan kurs än pari.

Kapitalvinstbeskattningen borde normalt bli enkel för reallånens del även om den görs evig och beskattning till 100 % av kapitalvinstema införs. Skälet är att samma indextillägg används vid reallånen som vid beskattningen. Om ett reallån inlöses efter ett antal år till det värde i nominella termer som det då har, uppkommer inte någon skattepliktig kapitalvinst, eftersom långivaren skall räkna upp fordrans ursprungliga belopp med samma index.

Även om långivaren avyttrar sin fordran bli r kapitalvinstskatteberäkningen normalt enkel. Indexuppräkningen av anskaffningskostnaden ger ju exakt samma resultat som en beräkning av lånets nominella värde vid avyttringen. Denna summa jämföres sedan med vad som erhålles vid avyttringen av fordran.

Exempel 5:1

En realobligation utges till 100 kr. år 1981. År 1990 är dess nominella värde 200 kr., dvs. inflationen har varit 100 % under perioden. Om den då avyttras för 210 kr. är den skattepliktiga realisationsvinsten (210 ./. 200 =).10 kr. Avyttras den för för 190 kr. uppkommeri stället en förlust på 10 kr.

Däremot blir situationen mer komplicerad om fordran omsätts flera gånger. Om en realfordran, t. ex. en realobligation, förvärvats till annat pris än dess nominella värde (ursprungligt lånebelopp plus indextillägg) får förvärva- ren vid kapitalvinstbeskattningen ett annat ingångsvärde än realobligationens nominella värde. Indexuppräkningen skall då ske av förvärvspriset i stället för

av realobligationens nominella värde vid förvärvstidpunkten. Obligationens nominella värde kommeri framtiden inte längre att överensstämma med den indexuppräknade anskaffningskostnaden. Denna konsekvens synes omöjlig att undvika. Skulle man låta förvärvaren som ingångsvärde uppta realobliga- tionens nominella värde vid förvärvstidpunkten i stället för det verkliga anskaffningspriset, skulle det innebära ett brott mot kontinuitetsprincipen. Får förvärvaren ett annat ingångsvärde än den summa säljaren skall uppta som skattepliktig intäkt, öppnas dörren för diverse kringgående manövrer. En annan möjlighet vore att anse att all avyttring sker till obligationens nominella värde vid avyttringstidpunkten oberoende av vad som verkligen erhållits. Effekten skulle med andra ord bli den att någon kapitalvinst aldrig uppkom vid avyttring av reala fordringar. Reala fordringar skulle således vara skattefria vid realisationsvinstbeskattningen.

Man kan emellertid inte bortse från möjligheten av att särskilt realobliga- tioner kan komma att avyttras till priser som starkt avviker från deras nominella värden vid försäljningspunktema. Om en realobligation utges med lång löptid och fast realränta kommer dess försäljningspris att påverkas av ändringari realräntenivån på samma sätt som nominella obligationers kurser i dag påverkas av den nominella räntenivån, om de löper med fast ränta. Kapitalvinstema synes då kunna bli så betydande att önskemålet om rättvisa i det enskilda fallet talar för beskattning.

Om ett reallån inlöses vid annan tidpunkt än vid årsskiftet föreligger, som utvecklats i avsnitt 5.2.2.6 Indexfrågor, behov av att kunna fastställa reallånets nominella värde vid inlösentidpunkten. Indexuppräkning borde därför ske på månadsbasis, dvs. realenheten måste fastställas månad för månad. Önskemå- let om att samma index skall användas vid indexuppräkningen av länet och vid beskattningen medför att indexuppräkningen på månadsbasis även måste ske vid kapitalvinstbeskattningen. Konsekvensen erfordrar, att det sker även om ingångsvärdet på den reala fordringen är ett annat än dess nominella värde vid förvärvstillfället.

Enkelheten i utformningen av ovanstående principer för kapitalvinstbe- skattning av reala fordringar kommer onekligen klarare till uttryck om man uttrycker såväl den reala fordringen som skattereglerna i realenheter i stället för i nominella termer.

Exempel 5:2

En person förvärvar den 1 mars år 1 obligationer för 10 realenheter. Den 11 november år 7 inlöses obligationema för 10 realenheter. Någon skattepliktig kapitalvinst uppkommer ej.

Är realenheten den 1 mars år] 1 000 kr. och den 1 1 november år7 I 730 kr. betyder det att han den 1 1 november är 7 får sina realobligationer inlösta till 1 730 kr.

Exempel 5:3

Om personen i ovanstående exempel den 9 augusti år 2 avyttrar sina obligationer för 12 realenheter gör han en kapitalvinst på 2 realenheter. Om köparen behåller sina obligationer till inlösentillfället gör han vid det tillfället

en kapitalförlust på 2 realenheter. Kapitalvinstens resp. kapitalförlustens storlek i nominella tal framkommer genom att multiplicera vinsten i antal realenheter (2) med realenhetens storlek för månaden i fråga.

5.2.4. Beskattningen av indexlån

Nuvarande skatteregler innebär att hela indextillägget på ett indexlån betraktas som ränta. Beskattning sker i enlighet med kontantprincipen, då indextillägget blir tillgängligt för lyftning. Om det endast skeri samband med att lånet i sin helhet inlöses vid en framtida tidpunkt, innebär det att hela indextillägget vid detta tillfälle beskattas som intäkt av kapital. Utbetalaren har avdragsrätt enligt motsvarande principer. Om en indexerad fordran avyttras till tredje man kan indextillägget vid det tillfället endast beskattas som realisationsvinst.

Utredningen önskar stimulera införandet av reallån. Det sker genom införandet av ett generellt system för real beskattning, där tillämpningen av systemet görs enkel just för reallånens del genom att samma index används vid lånens indexering som vid beskattningen. Skulle beskattningen av alla indexlån förenklas på samma sätt, skulle det innebära att den fördelning mellan ränta och indextillägg, som de skattskyldiga gjort, skulle gödtas vid beskattningen, oberoende av indexets karaktär. Ett sådant system skulle emellertid ge möjlighet till skatteflyktsoperationeri stor skala. Skattskyldiga med hög marginalskatt skulle välja index, som med säkerhet kunde väntas stiga avsevärt mer än det officiella indexet, samtidigt som en mycket låg årlig ränta utfästes. Som redan värdesäkringskommittén framhöll finns knappast någon annan möjlighet än att behandla vanliga indexlån som penninglån. Deras beskatt- ning blir således utformad på samma sätt som penninglånens. På samma sätt som nu måste således såväl indextillägg som utfäst ränta behandlas som nominell ränta.

Endast genom ett sådant system kan en real beskattning av fordringar och skulder göras verkligt generell, dvs. det skattemässiga resultatet påverkas inte av vilken låneform. som väljs.

Om indextillägget årligen utbetalas eller kan lyftas, blir effekten att utfäst ränta och indextillägg slås samman på samma sätt som f. 11. Den samman- slagna posten, lämpligen kallad nominell ränta, behandlas sedan på samma sätt som den nominella räntan på ett penninglån, dvs. den uppdelasi real ränta och inflationskompensation. Endast den reala räntan blir föremål för årlig beskattning som intäkt av kapital.

Exempel 5:4

Ett lån utges till 100 kr. och skuldbeloppet knyts till guldpriset. Den årliga räntan är enligt lånehandlingen 1 %. Indextillägget utbetalas årligen. lnflatio- nen första året enligt det officiella indexet uppgår till 10 %. Guldpriset stiger under året med 20 %. Beskattningsbar intäkt av kapital blir då ( l +20 ./. 10 =) 1 1 kr. Skattefri inflationskompensation blir 10 kr.

Om däremot indextillägget inte utbetalas årligen utan först vid en senare

tidpunkt, t. ex. vid lånets inlösen, är flera olika lösningartänkbara. En lösning innebär att bortse från kontantprincipen och förfara på samma sätt som vid årliga indextillägg. Överstiger indextillägget inflationstalet, kan vid en låg utfäst ränta lätt den situationen uppstå, att den skattskyldige får betala skatt för en större årlig ränta än han uppbär. En sådan situation hade exempelvis uppstått om ovanstående exempel endast ändras så, att indextillägget inte skulle årligen utbetalas.

En beskattning av indextillägget, oberoende av om det är tillgängligt för lyftning eller ej, kan motiveras med önskemålet om att stimulera användning- en av reallån och i viss utsträckning avskräcka från användandet av andra indexlån och därigenom förenkla kapitalmarknadens uppbyggnad.

Utredningen önskar emellertid finna ett skattesystem, som i största möjliga utsträckning verkar neutralt i förhållande till olika lånefonner. En annan målsättning är att inkomster inte skall beskattas förrän de realiserats. Det talar för att upplupna indextillägg inte beskattas förrän de blir tillgängliga för lyftning.

Beräkningen av inflationskompensation och skattpliktig realränta skulle då visserligen ske årligen, men beskattning skulle inte ske förrän realräntan verkligen blir tillgänglig för lyftning. Vid indexlån kan emellertid tveksamhet råda om den ränta som årligen utbetalas i första hand utgör inflationskom- pensation eller realränta. En sådan tvekan kan inte uppkomma om hela indextillägget årligen utbetalas eller om såväl räntan som indextillägget utbetalas först vid en framtida tidpunkt. Den kan emellertid uppkomma i en situation som i det här redovisade exemplet, om indextillägget utbetalas först vid en senare tidpunkt.

Det synes mest konsekvent att föreskriva, att om av en nominell ränta en viss det årligen utbetalas och en viss del utbetalas först vid en senare tidpunkt, tas den del som årligen utbetalas i första hand av realräntan. Situationen kan tänkas uppkomma även vid penninglån och kan tillämpas även där. Den torde dock bli aktuell just för indexlån på grund av att det för denna låneform skulle föreskrivas att utfäst ränta plus indextillägg utgör nominell ränta, som skall fördelas på vanligt sätt på inflationskompensation och realränta.

Principen, att den ränta som årligen utbetalas i första hand tas av realräntedelen, synes mest konsekvent, därför att den största likheten med behandlingen av reallån uppnås på detta sätt. Vid reallån läggs ju inflations- kompensationen helt till kapitalet. Den utbetalda räntan utgör realränta.

Tillämpat på vårt exempel blir effekten att den skattefria inflationskom- pensationen på 10 kr. anses i sin helhet lagd till kapitalet. Realräntan i exemplet var 1 1 kr. Därav har 1 kr. utbetalats under beskattningsåret. Endast denna del av realräntan upptas således till beskattning under året. Återstående realränta på 10 kr. beskattas däremot först vid lånets inlösen.

Även vid penninglån är det som nämnts tänkbart att det kan ha avtalats att en viss del av räntan inte skall erläggas genast utan vid en senare tidpunkt. Även för detta fall bör därför föreskrivas, att realräntedelen av den nominella räntan först skall antas utbetalad. Penninglån med på detta sätt uppdelad ränta är dock ovanliga och det finns inte någon anledning att anta att införandet av real beskattning skulle ändra detta förhållande.

5.2.5. Beskattningen av penninglån

Den grundläggande principen för beskattningen av penninglån är att den nominella räntan skall uppdelas i två delar, realränta och inflationskompen- sation. Realräntan beräknas genom att inflationskompensationen, som årligen beräknas med det officiellt fastställda inflationstalet som grund, dras från den nominella räntan. Endast realräntan blir skattepliktig resp. avdrags- gill vid den årliga beskattningen.

Kapitalvinster på fordringar görs generellt skattepliktiga till 100 %. Kom- pensation för penningvärdets fall lämnas genom den årliga skattefria infla- tionskompensationen. Kapitalvinster utgör därför vad som erhålles vid inlösen eller avyttring med avdrag för den nominella anskaffningskostna- den.

Även i ett realt beskattningssystem får man räkna med förekomsten av ett relativt stort antal penninglån, varför möjligheten av en konsekvent och något så när enkel behandling av dem i ett realt system blir en nyckelfråga. Man får särskilt anta att lån mellan privatpersoner och bankernas inlåning till stor del kommer att vara penninglån liksom alla korta lån.

5.2.5.1 Schablonmetoder

Värdesäkringskommittén ansåg i bil. 1, som behandlade den generella reala beskattningen, att det inte var möjligt att göra uppdelningen av nominella räntor i inflationskompensation och realränta exakt. Man föreslog därför att någon schablonmetod skulle användas. Kommittén diskuterade två metoder— kapitalmetoden ( realavdraget : inflationskompensationen beräknas på grund— val av kapitalet som en viss procentsats av detta) och norrnalräntemetoden (realavdraget utgör en viss procentsats av den skattskyldiges ränteinkoms- ter).

Det är emellertid uppenbart att båda dessa metoder på grund av sin schablonkaraktär ger betydande möjligheter till kringgåendetransaktioner.

Problemen finns utförligt diskuterade i värdesäkringskommitténs betän- kande. I korthet kan sägas, att problemen vid kapitalmetoden uppkommer. då kapitalet inte är oförändrat under året. Om t. ex. ett banktillgodohavande ändras ett stort antal gånger genom insättningar och uttag, borde ränteberäk- ningen i princip ske för varje period, där kapitalet varit oförändrat. Detta ansågs av kommittén vara ogörligt. Det blir då i stället nödvändigt att använda sig av någon mer schablonartad lösning. Kommittén diskuterar möjligheten av att i stället tillämpa en genomsnittsberäkning av kapitalet. Schablonlös- ningen kommer emellertid att då avvika ganska kraftigt från verkligheten. Ökas den skattskyldiges fordringar kraftigt strax före ett årsskifte. kommer det för året genomsnittliga kapitalet att öka. Därmed ökar också det realavdrag, som medges vid beskattningen. eftersom det enligt denna metod skulle anses utgöra en viss procentsats av den skattskyldiges kapital.

Vid normalräntemetoden uppkommer i stället problemen. när räntesatser— na är olika. Enligt metoden skall realavdraget fastställas genom att relationen mellan den årliga inflationen och en bestämd norrnalränta fastställs. Realav- draget beräknas sedan genom att denna procentsats sätts i relation till den skattskyldiges ränteinkomster. Är inflationen 3 % och normalräntan 5 % blir

således realavdraget 60 %. Vid räntesatser över nomralräntan erhålls således ett för den skattskyldige mycket förmånligt resultat. Även om räntan på ett visst län är 20 % skall i det här beskrivna fallet realavdraget utgöra 60 %. Den skattskyldige blir då fyrfaldigt kompenserad för det årets inflation. Metoden stimulerar således till höga räntor och kan leda till synnerligen orättvisa skattekonsekvenser i det enskilda fallet.

5.2.5.2 Hofstra

År 1975 ombads professor H.]. Hofstra av den dåvarande nederländske finansministern att utreda önskvärdheten av att förändra det nederländska skattesystemet för att förhindra inflationens snedvridande effekter och lämna praktiska förslag om hur det skulle ske. Han accepterade erbjudandet och i samarbete med en grupp experter utarbetades en omfattande rapport, som överlämnades den 20 december 1977. Rapporten betecknas i det följande Hofstra-rapporten.] Den omfattar såväl hushållssektom som företagssek- torn.

Även Hofstra-rapporten rekommenderar en schablonmetod för beskatt- ningen av räntor inom hushållssektom. Hofstra utgår ifrån det befintliga nederländska skattesystemets uppbyggnad, som förutsättes i stort bibehållas. Enligt nederländsk skatterätt sker ingen kapitalvinstbeskattning av monetära tillgångar.

Inflationen kan därför enligt Hofstra beaktas enbart vid den löpande beskattningen av räntor. Utifrån iakttagelsen att de nominella räntoma tenderar att stiga vid inflation, drar Hofstra slutsatsen att en viss del av ökningen av de nominella räntorna under en inflationsperiod syftar till att kompensera långivarna för penningvärdets fall. Denna del bör då inte betraktas som ränta. Långivaren bör inte beskattas och låntagarna inte medges avdrag.

Hofstra finner det uteslutet att göra den typ av uppdelning av de nominella räntorna han föreslår för räntan på varje enskild finansiell tillgång. I stället föreslår han att principen, att inte all ränteinkomst utgör skattepliktig inkomst, skall appliceras på all ränta som den skattskyldige mottager under ett beskattningsår.

Efter studier av ränteutvecklingen för olika holländska lån drar Hofstra slutsatsen att ungefär hälften av ökningen i den årliga inflationstakten återspeglas i ränteökningen. Han föreslår därför följande schabloner:

lnflationstakt. % Ej skattepliktig del av nominell ränta

1 0 2 l/ 5 3—4 1/3 5 2/5 6—8 l/Z 9—1 1 3/ 5 12—15 2/3 över 15 3/4

! Hofstra-rapportens ne- derländska titel är lnfla- tienneutrale belastings- hessing (Haag 1978). En sammanfattning finns ut- given på engelska med titeln An inflation-adjus- ted tax system (Haag l978).

Hofstra konstaterar att metoden inte lämnar några möjigheter till kompen- sation för penningvärdets fall om lånen är räntefria. Full kompensation kan över huvud taget inte lämnas om räntan inte stiger i takt med inflationen. Äldre lån med låg fast ränta får en förhållandevis låg kompensation för inflationen.

Vad beträffar upplupna räntor måste beskattning och inflationskompensa- tion ske det år de uppbärs. Ett indextillägg på ett indexlån kan inte betraktas som skattefritt, eftersom olika behandling av olika lån skulle leda till skatteflykt. lndextilläggen måste därför betraktas som nominella räntor.

Enligt utredningens uppfattning är Hofstras metod inte acceptabel. Det beror såväl på att den inte utgår från principen. att hela inflationen skall kompenseras i den mån den nominella räntan ger utrymme för det, som på dess schablonartade karaktär. Metoden stöder sig endast på vissa korrelationer mellan inflationstakt och ränteutveckling under en viss tidsperiod. Det synes lämpligare att utgå från den verkliga inflationen under beskattningsåret vid fastställande av inflationskompensationens storlek. Som Hofstra själv påpe- kar leder metoden till olika rättviseproblem. Placeringar till låg räntefot erhåller lägre inflationskompensation än placeringar till högre. Ockrare blir särskilt gynnsamt beskattade (särskilt vid hög inflationstakt). Metoden har således i mycket samma svaghet som normalräntemetoden.

Ur utredningens synvinkel är dessutom den beskattning av reallån, som blir en följd av Hofstras metod, en allvarlig nackdel. Den förenkling av beskatt- ningen som uppkommer, om reallånens uppdelning av avkastningen i realränta och inflationskompensation kan accepteras, blir inte möjlig vid Hofstras system.

5.2.5.3 Tekniska möjligheter till real beskattning av penninglån

De metoder värdesäkringskommittén angav för real beskattning av penning- lån måste avvisas på grund av att de i det enskilda fallet medför en alltför stor avvikelse från ett materiellt riktigt beskattningsresultat och öppnar möjlighe- ten till en del kringgåendetransaktioner. En tekniskt möjlig metod till en i stort sett korrekt beräkning av realräntor på penninglån har redan beskrivits i avsnitt 5.2.2.6. Realräntan torde även för normala skattskyldiga vara möjlig att beräkna om antingen kapitalet eller räntefoten är konstant under beskattningsåret. Så torde normalt vara fallet för obligationer samt vid lån mellan privatpersoner. Det gäller dock ofta inte för t. ex. banktillgodohavanden och inte heller för amorteringslån. Särskilt för banktillgodohavanden uppkommer stora beräk- ningstekniska svårigheter på grund av ett stort antal insättningar och uttag, ränteändringar, etc.

Det är därför nödvändigt att den skattskyldige får hjälp av låntagaren/kre- ditinstitutet eller långivaren/kreditinstitutet med dessa beräkningar.

Värdesäkringskommittén berör i bil. ] också möjligheten att de enskilda spararna och låntagarna kunde få ett sådant bistånd av kreditinstituten i framtiden. Det bedömdes tydligen icke som möjligt vid den tidpunkt då kommitténs betänkande publicerades, eftersom tanken inte utvecklades närmare. Datateknikens utveckling gör att situationen är helt annorlunda i dag.

De uppgifter, som den enskilde skattskyldige främst skulle behöva få, är den nominella räntan på hans fordran (eller skuld) uppdelad på inflationskom- pensation och realränta.

Bankernas kunder erhåller självfallet uppgifter om den på året belöpande räntan och kapitalbehållningen vid årets slut, när de så begär. Dessa uppgifter är ju nödvändiga för att den skattskyldige skall kunna avge en korrekt deklaration. De flesta banker skickar också spontant dessa uppgifter till sina kunder efter årets slut.

Det är i och för sig inte en nödvändig förutsättning att alla banktillgodo- havanden finns upplagda på data, för att banken skall kunna hjälpa kunden med uppdelningen av räntan i inflationskompensation och realränta. Beräk- ningarna kan utföras manuellt. Det är emellertid uppenbart att dessa beräkningar kan rationaliseras oerhört genom automatisk databehandling. Det är därför intressant att konstatera att så många konton redan i dag faktiskt upplagts på data.

Enligt vad utredningen inhämtat bereder det inte någon teknisk svårighet för bank, som har sin inlåning upplagd på data, att ge kunden uppgift om uppdelningen av den nominella räntan i inflationskompensation och realrän- ta enligt den metod som skisserats i avsnitt 5.2.2.6.

Av riksskatteverkets (RSV) utredning Kontroll av räntor, som presente- rades i november 1980, framgick att av totalt ca 27 milj. konton ca 6 milj. saknar uppgift om person- eller organisationsnummer. Det gäller främst PK-banken och en del mindre sparbanker. Även en del av dessa torde vara upplagda på data.

Det synes således vara möjligt att dra slutsatsen att det blir möjligt att åstadkomma en materiellt riktig beskattning av penninglån om real beskatt- ning införs. Det är en synnerligen betydelsefull skillnad i förhållande till år l964, då värdesäkringskommitténs betänkande publicerades.

Kreditinstituten bör åläggas att lämna sina kunder uppgift om hur årets nominella ränta fördelas på inflationskompensation och realränta.

Bankema kommer sannolikt att i allmänhet se det som en naturlig serviceåtgärd att ge sina kunder hjälp med uppdelningen av de nominella räntorna. Utredningen anser emellertid att alla som yrkesmässigt bedriver in- och utlåning av penningmedel bör lämna sina kunder hjälp med uppdelningen av de nominella räntoma. En lagstadgad skyldighet att göra det bör införas.

Vad beträffar obligationslån synes det vara tillräckligt om. på sätt som diskuterats i bil. I till värdesäkringskommitténs betänkande, Svenska fond- handlarföreningens vid varje års slut sammanställda fondnoteringsuppgifter kompletteras med uppgifter om nominella räntor och realräntor. Eventuellt kan uppgiften att svara för de erforderliga beräkningarna ges åt RSV.

5.2.5.4 Fordringar och skulder med positiv realränta

Om de praktiska problem. som skiftande kapitalbehållningar och ränteänd- ringar vållar, kan bemästras. synes det inte föreligga några större teoretiska problem vid beskattningen av penninglån, om realräntan är positiv. Det gäller hos såväl långivaren som låntagaren.

Vid den årliga inkomstbeskattningen sker således en fördelning av den

nominella räntan i inflationskompensation och realränta. Endast realräntan är skattepliktig resp. avdragsgill.

Vid realisationsvinstbeskattningen är det enklast att den ersättning, som den skattskyldige erhåller vid avyttring resp. inlösen, upptas som skattepliktig intäkt. Avdrag medges för den skattskyldiges anskaffningskostnad för ford- ringen. Det är således inte nödvändigt att räkna upp anskaffningskostnaden med index för att säkerställa att endast reala vinster blir föremål för beskattning, eftersom den skattskyldige redan kompenserats för inflationen genom att årligen erhålla en skattefri inflationskompensation. som täcker det årets penningvärdeförsämring.

Exempel 55

Om inflationen under ett visst år är8 %, den nominella räntan på en obligation 10% och obligationens nominella belopp 100 kr. blir den skattskyldiges skattepliktiga intäkt av kapital 2 kr. Den nominella räntan på 10 kr. har då uppdelats i en inflationskompensation på 8 kr. och en realränta på 2 kr. Om obligationen säljs vid årsskiftet för 105 kr. och den skattskyldige förvärvat den för 100 kr. blir den skattepliktiga realisationsvinsten (105 ./. 100 =) 5 kr. Den skattskyldige har kompenserats för inflationen genom den skattefria infla- tionskompensationen på 8 kr. Eftersom inflationskompensationen aldrig kan överstiga inflationen är det således inte nödvändigt att vid realisationsvinst- beskattningen hålla reda på och återföra de erhållna inflationskompensatio- nema till beskattning.

Införandet av en "evig” realisationsvinstbeskattning av fordringar och skulder, som beskattas till 100 %, medför att en del problem i nuvarande skattesystem försvinner. Frågan om en intäkt skall klassificeras som kapital- inkomst eller kapitalvinst förlorar i betydelse. Utges obligation till underkurs (disagio) medför det endast att den skattskyldige fordringsägaren får ett lägre ingångsvärde. Beskattning sker vid obligationens inlösen eller avyttring. Om obligationen i föregående exempel antas emitterad till 98 kr. i stället för 100 kr. blir den skattepliktiga realisationsvinsten, om den avyttras för 105 kr., lika med ( 105 ./. 98 =) 7 kr. Samma sak gäller om den emitteras till överkurs (agio). Om obligationen antas utgiven till en kurs av 102 kr. blir den skattepliktiga realisationsvinsten således (105 ./. 102 =) 3 kr. under i övrigt oförändrade förutsättningar.

Avyttring under löpande beskattningsår synes inte heller behöva medföra något större problem. På samma sätt som nu kan förvärvaren beskattas för hela årets ränta, när den blir tillgänglig för lyftning. Vid överlåtelse av obligationer sker f. n. en fördelning, så att säljaren beskattas för den ränta, som belöper på tiden fram till överlåtelsedagen. Förvärvaren beskattas sedan för hela kupongen vid dess inlösen men erhåller då avdrag för den ränta som belöper på tiden före förvärvet. Motsvarande principer bör kunna tillämpas även efter införandet av real beskattning.

Sedan den nominella ränta på detta sätt fördelats mellan köpare och säljare av obligationen, beräknas realräntan på vanligt sätt hos var och en av dem med användande av årsinflationstalet fördelat på kalendennånader.

Även för låntagaren sker en uppdelning av den nominella räntan i realränta

och inflationskompensation. Låntagaren erhåller som nämnts endast avdrag för realränta. Han kompenserar därmed löpande långivaren för penningvär- dets fall genom den icke avdragsgilla inflationskompensationen.

[ konsekvensens namn bör även låntagaren kunna beskattas för kapitalvins- ter. Det blir dock inte så många situationer, då en sådan kapitalvinstbeskatt— ning blir av praktisk betydelse. Viktigast torde vara de fall då utgivare av obligationer förvärvar egna obligationer till en kurs under pari eller då obligationer inlöses till särskilt förmånlig kurs. Det är således oftast fråga om företag.

Det är emellertid möjligt att även privatpersoner lämnar lån på motsva- rande villkor. Ävcn en privatperson kan tänkas förvärva en fordran på sig själv till lägre pris än vad han förpliktigat sig att infria skulden med.

Den grundläggande principen bör alltså vara att en låntagare anses göra en skattepliktig kapitalvinst resp. lida en avdragsgill kapitalförlust om hans skuld upphör genom att han infriar den till ett annat belopp än han ursprungligen erhållit. På samma sätt vid fordringar behöver indexuppräkning inte ske, eftersom låntagaren kontinuerligt kompenserar långivaren genom den icke avdragsgilla inflationskompensationen.

Exempel 5:6

En person lånar ett belopp om 100 kr. på villkor att han återbetalar 110 kr. efter 10 år. Han gör då en kapitalförlust på (1 10 ./. 100 =) 10 kr., vilken bör vara avdragsgill. Det vore möjligt att i detta fall i stället anse att de 10 kr. utgjorde ränta under inlösenåret. Det torde emellertid vara enklare att hänföra räntor, som inte kontinuerligt beräknas och som uppbäres först vid ett låns inlösen. till kapitalvinstbeskattningen. Den ekonomiska effekten blir densam- ma under förutsättning att kapitalförluster anses avdragsgilla.

Exempel 5:7

En person lånar ett belopp om 100 kr. till en fast nominell ränta. Lånet skall betalas om 10 år. Räntenivån i samhället stiger emellertid och långivaren vill ge sina medel en mer räntabel placering. Han erbjuder därför låntagaren förtidsinlösen av länet till en kurs av 80 kr. år 5.

I och med att lånet inlöses är låntagaren fri från skulden. Han skall således under inlösenåret beskattas för en kapitalvinst på (100 ./. 80 =) 20 kr.

En effekt av att låntagare kapitalvinstbeskattas blir att gäldenärer blir skattskyldiga för ackordsvinster. Skattskyldighet kommer också att föreligga i konkurs. [ det senare fallet föreligger speciella problem, som inte behöver lösas i detta sammanhang, exempelvis beträffande frågan om boet eller gäldenären skall anses skattskyldig och om man över huvud taget kan betrakta skulden som helt försvunnen efter konkursen.

' Realräntan beräknad som skillnaden mellan den nominella räntan och inflationen under samma period, dvs. de principer som utredning- en anser bör användas vid beskattningen.

5.2.5.5 Beräkning av inflationskompensationen när fordran ej förvärvats till pari

En 100-procentig beskattning av kapitalvinster på fordringar medför, som nämnts, att innehavaren av en obligation eller annat fordringsbevis beskattas för skillnaden mellan emissionskurs eller förvärvskurs och inlösenkurs. Om en fordran förvärvats till annat pris än pari, uppkommer emellertid ett annat problem än hur kapitalvinsten skall beskattas. Skall inflationskompensatio- nens storlek beräknas med utgångspunkt i innehavarens förvärvspris eller med utgångspunkt i fordringens nominella värde?

Exempel 5:8 En person förvärvar en obligation för 70 kr. Pari är 100 kr. Årets inflation uppgår till 8 %. Räntan är 10 %. Skall inflationskompensationen för obliga- tionsinnehavarens del anses vara (8 % x 70 =) 5,60 kr. blir den skattepliktiga realräntan (10 ./. 5,60 =) 4,40 kr. Om däremot inflationskompensationen an- ses vara (8 % x 100 =) 8 kr. blir den skattepliktiga realräntan (10 ./. 8 =) 2 kr.

För den första lösningen talar att obligationsinnehavaren förvärvat obliga- tionen för 70 kr. Kompensationen för penningvärdets fall för hans del blir då _ rätteligen 5,60 kr., dvs inflationens inverkan på hans satsade kapital.

' För den andra lösningen talar den omständigheten att gäldenären får betala 10 % ränta och att inflationskompensationen för hans del måste beräknas med hans förpliktelse som utgångspunkt. Denna betalningsförpliktelse är 100 kr. i exemplet. Om inflationskompensationen endast ansågs utgöra 5.60 kr. för obligationsinnehavaren skulle bristande reciprocitet uppstå. Borgenären och gäldenären skulle beskattas för resp. få avdrag för realräntan med olika belopp.

Denna senare olägenhet synes utredningen vara större. Utredningen förordar således att inflationskompensationens storlek för såväl bo rgenär som gäldenär beräknas med utgångspunkt i betalningsförpliktelsens storlek.

_ Den valda lösningen borde rimligtvis påverka marknaden så att förvärvs- kursema kommer att ligga närmare pari.

5.2.5.6 Fordringar och skulder med negativ realränta

En utgångspunkt för utredningen vid diskussionen om den lämpliga utform- ningen av en real beskattning av penninglån är att samma principer skall tillämpas som vid beskattningen av reallån. Vid penninglån står man emellertid inför ett betydande praktiskt problem, som visserligen rent teoretiskt kan uppkomma även vid reallån men knappast någonsin kommer att göra det, nämligen negativa realräntor. Det kan visserligen tänkas att ett reallån utges med negativ realränta, men det är svårt att föreställa sig den kreditpolitiska situation, då sådana lån skulle användas i större utsträck— ning.

Vid penninglån finns det emellertid många skäl att räkna med negativa realräntor. Inflationen har vissa år varit så stor under 1970-talet. att realräntoma varit negativa] vid de allmänt tillämpade räntesatsema. Även om realräntan skulle vara positiv vid dessa- räntesatser, kan det finnas anledning

att anta att många lån kommer att ske till lägre räntor. Räntelagen medger ju parterna full avtalsfrihet och säger dessutom att ett lån in dubio skall anses som räntefritt. AGL räknar liksom många andra lagar med räntesatser på penninglån som i dag innebär att realräntan blir klart negativ. I AGL:s fall räknas med en ränta på 5 %.

Dessutom tillkommer det faktum att många lån i Sverige mellan privat- personer lämnas räntefritt. RegR har fastslagit att någon ränta inte skall beräknas i detta fall. Räntefriheten står också, som nämnts, i enlighet med räntelagens principer och torde motsvara djupt liggande värderingar hos många personer. Om den nominella räntan är 0 % kan det vid inflation sägas att realräntan är negativ om man skall betrakta de räntefria lånen på samma sätt som andra lån.

Om inflationen överstiger den nominella räntan på ett lån uppkommer ingen positiv realränta som bli r skattepliktig resp. avdragsgill vid den löpande beskattningen. Problemet är emellertid hur den negativa realräntan eller den del av inflationskompensationen, som överstiger den nominella räntan, skall skattemässigt behandlas. Flera olika möjligheter är här tänkbara.

En möjlighet är att beakta negativa realräntor vid den löpande beskattning- en. Långivaren skulle i stället för en skattepliktig intäkt få en avdragsgill post. I konsekvens med detta borde låntagaren beskattas för den negativa realräntan. Frågan är emellertid om en sådan princip inte bryter väl starkt mot det konventionella tänkandet. Den skulle också innebära ett starkt incitament för personer med goda inkomster att låna ut pengar till låga nominella räntor. Om låntagaren är en person med avsevärt mindre inkomster än långivaren, skulle långivaren och låntagaren gemensamt göra en skattevinst. Lagstiftningen skulle därför, om denna princip infördes, sannolikt få kompletteras med regler riktade mot transaktioner mellan närstående.

En närliggande möjlighet är att i stället låta långivarna utnyttja ett icke-utnyttjat avdrag för negativ realränta endast mot en positiv realräntein- komst under exempelvis en sexårsperiod. Om den nominella räntan var så låg att realräntan aldrig blev positiv, skulle således den negativa realräntan på detta sätt inte bli möjlig att dra av. Däremot skulle de skattskyldigaskyddas mot årliga oväntade fluktuationer i realräntenivån. Problemet kvarstår emellertid på låntagarsidan. Reciprociteten mellan långivarnas och låntagar- nas beskattning bryts vare sig man anser att låntagarna årligen skall beskattas för den negativa realräntan eller om man lämnar dem helt Obeskattade. Den praktiska hanteringen blir också relativt komplicerad.

En ytterligare möjlighet är att i stället beakta de negativa realräntoma i samband med kapitalvinstbeskattningen. För fordringamas del skulle det tekniskt sett innebära, att den skattskyldiges anskaffningskostnad ökades med den del av inflationskompensationen som översteg den nominella räntan (= den negativa realräntans belopp). Effekten blir då att vid avyttring eller inlösen av fordran detta belopp ej kommer att beskattas.

Exempel 5:9

Antag att den skattskyldige förvärvat en obligation för 100 kr. i början av beskattningsåret. Obligationen löper med en nominell ränta av 5 %. Infla- tionstakten under året är 8 %. *

I detta exempel blir realräntan (5 ./ . 8 =) —3 kr. Vid den årliga inkomstbe- skattningen skall inte någon skattepliktig ränta anses föreligga, eftersom det inte finns någon positiv realränta. För kapitalvinstbeskattningens del gäller då att anskaffningskostnaden på 100 kr. skall ökas med 3 kr. Avyttras således obligationen något senare år för exempelvis ] 10 kr. är anskaffningskostnaden 103 kr. (under förutsättning att realräntan inte varit negativ ytterligare år). Den skattskyldiges skattepliktiga kapitalvinst blir då vid denna senare tidpunkt (] 10 ./. 103 =) 7 kr.

Även låntagarna skall, om den här diskuterade principen tillämpas. öka sitt ingångsvärde med den del av inflationskompensationen som överstiger den nominella räntan (= den negativa realräntans belopp). Härigenom kommer de att erhålla en skattepliktig kapitalvinst vid en senare inlösen av skulden.

Exempel 5:10

En person har lånat 100 kr. i början av ett beskattningsår till 5 % ränta. Inflationen under året utgör 8 %. Några år senare betalas skulden till sitt nominella belopp. Realräntoma har under mellantiden varit positiva.

Realräntan utgör här således (5 ./. 8 =) -3 kr. Den skattskyldiges ingångsvärde på skulden blir således vid ingången av påföljande beskattnings- år 103 kr. När lånet sedan inlöses uppstår en skattepliktig kapitalvinst på ( 103 ./. 100 =) 3 kr.

Långivaren gör under samma förutsättningar en kapitalförlust av samma storlek, dvs. 3 kr.

Systemet är således konsekvent under förutsättning att kapitalförluster är avdragsgilla från de skattskyldigas övriga inkomster.

Å andra sidan är just kapitalförlustema ett av problemen med ett system av denna typ. Det är sannolikt att stora kapitalförluster kommer att vara en ganska normal företeelse. Man behöver endast tänka på det stora antalet räntefria lån. I dessa fall kommer realräntan normalt att vara negativ. Långivamas ingångsvärden kommer då att årligen räknas upp. och när lånet slutligen inlöses skulle en stor kapitalförlust uppkomma. Inlösen kan då antas ske vid ett från skattesynpunkt gynnsamt tillfälle, t. ex. då den skattskyldige har stora extraordinära intäkter.

Det är naturligtvis möjligt att begränsa avdragsrätten för kapitalförluster. Avdrag kan helt vägras, det kan vägras mot annan inkomst än realisationsvinst och det kan vägras för annan inkomst än sådan som är hänförlig till fordringar och skulder. Nackdelen är emellertid att man då genombryter den generella principen om lika behandling av kapitalvinster och kapitalförluster. Distink— tionen mellan kapitalinkomst och kapitalvinst (förlust) får ökad betydelse.

Man kan också tänka sig andra begränsningar. Särskilda regler kan införas för räntefria lån. Då uppstår emellertid genast avgränsningsproblem. Den reella skillnaden mellan ett räntefritt lån och ett lån med en nominell ränta på 1 % är ju vid tider av stark inflation högst obetydlig. Samma sak gäller. som tidigare utvecklats, en eventuell särbehandling av närståendetransaktioner.

Varje system som erfordrar särbehandling av vissa typer av transaktioner medför tillämpningsproblem av olika slag och administrativa komplikatio- ner.

En annan invändning mot det här beskrivna systemet är att det blir ganska komplicerat. Så fort realräntan är negativ måste ingångsvärdena på fordringar och skulder justeras. Eftersom det knappast är möjligt att långt efteråt pröva om det under tidigare år förelåg negativa realräntor på en del lån, måste rimligen uppräkningen av ingångsvärdena ske i samband med fastställandet av den skattskyldiges deklaration för beskattningsåret. Skattemyndighetema belastas då med ett betydande merarbete.

Dessutom tillkommer den för utredningen betydelsefulla omständigheten att det knappast är ens teoretiskt lämpligt att föreskriva en motsvarande behandling av reallånen. Innebörden skulle vara att vid ett reallån med negativ realränta (dvs. en sparare får betala ett årligt belopp för förmånen att få placera sina pengar på så fördelaktiga villkor som reallånet innebär) skulle anskaff- ningskostnaden successivt uppräknas med de negativa realräntoma. Häri- genom skulle den enkelhet vid kaptalvinstbeskattningen, som annars borde vara möjlig i normalfallet för reallånens del, omintetgöras.

Trots de möjligheter till ett konsekvent system, som den ovan beskrivna lösningen innebär, synes det av ovan anförda skäl vara lämpligast att hävda att negativa rea/räntor inte skal/få med/öra några skattekonsekvenser alls. Vill de skattskyldiga träffa avtal om sådana nominella räntor, som inte ger kompensation för penningvärdets fall, får det anses ligga ett benefikt moment i detta, som inte bör få medföra avdragsrätt vid inkomstbeskattningen i någon form.

Ett benefikt moment föreligger dock inte när det gäller äldre lån med låga, bundna räntesatser. Förenklingsskäl talar emellertid för att inte helleri detta fall skattemässigt beakta negativa realräntor.

Exempel 5:11

I det tidigare nämnda exemplet hade en person förvärvat en obligation med 5 % nominell ränta för 100 kr. Inflationen under året uppgick till 8 %. Ett antal år senare avyttrades obligationen för 1 10 kr.

Principen att negativa realräntor inte skall medföra några skattemässiga konsekvenser medför att obligationsinnehavaren först och främst blir helt obeskattad vid den löpande beskattningen eftersom realräntan i exemplet uppgår till —3 kr. Om principen skall följas medför den också att anskaffnings- kostnaden för obligationen inte skall justeras. Den utgör fortfarande 100 kr. Vid den senare avyttringen uppkommer således en kapitalvinst på(l 10 ./. 100 =) 10 kr. Kapitalvinstbeskattningen blir således tekniskt synnerligen enkel i detta fall.

Låntagarens situation framgår av det tidigare diskuterade fallet.

Exempel 5:12

En person har lånat 100 kr. i början av ett skatteår till 5 % ränta. Inflationen under året utgör 8 %. Några år senare betalas skulden till sitt nominella belopp.

Då realräntan är negativ erhåller låntagaren inte något avdrag vid den löpande beskattningen. Någon justering av ingångsvärdet skall inte ske. Vid lånets återbetalning uppkommer således inte någon skattepliktig kapitalvinst (100 ./. 100 = 0 kr.).

5.2.5.7 Stigande penningvärde

Den hittillsvarande diskussionen har förts under förutsättning att penning- värdet faller och KPI följaktligen stiger (inflation). De historiska erfarenhe- terna ger dess värre vid handen att den förutsättningen kan betraktas som realistisk. Som angavs i det inledande avsnittet är det emellertid en utgångs- punkt för utredningen att kunna finna ett system, som är helt neutralt till förändringar i penningvärdet. Det skall således inte krävas ändringar i de principer lagstiftningen bygger på för att möta en situation där penningvärdet stiger och KPI följaktligen faller (deflation).

Reallånen skall enligt utredningens förslag regleras med ett officiellt index. Stiger penningvärdet innebär således det att reallånens nominella belopp minskar.

För reallånens del betyder således ett stigande penningvärde inte några komplikationer. Den avtalade realräntan utbetalas som vanligt. Det enda som händer är att lånets värde i nominella termer minskar.

För penninglånens del är situationen mer komplicerad. Det är inte möjligt att göra på samma sätt som vid fallande penningvärde, dvs. helt enkelt subtrahera inflationskompensationen (i detta fall negativ) från den nominella räntan. Det skulle innebära att den skattskyldige skulle få ett större skattepliktigt belopp än vad han faktiskt fått i handen.

En av utredningens utgångspunkter har varit att belopp som inte varit tillgängliga för lyftning inte skall beskattas. Det medför således att den skattskyldige inte bör beskattas för större belopp än den nominella räntan.

Det kan tilläggas, att de skattskyldigas entusiasm för förbättringar av penningvärdet inte torde öka, om det medför beskattning av ränteintäkter, som man inte uppbär.

Penningvärdestegringen synes i stället i sin helhet få beaktas vid kapital- vinstbeskattningen. Tekniskt får det ske genom att den skattskyldiges ingångsvärde minskas med årets deflation. Fordringar kommer då att beskattas vid avyttring eller inlösen. Avdrag vid skulder kommer att ske på samma sätt.

Denna lösning medför nackdelen att ingångsvärdena måste justeras. Fördelen är emellertid att den blir likartad den som gäller för reallånen och att ingen beskattning behöver ske förrän de skattskyldiga har medel att betala skatten med.

Exempel 5:13

En person lånar en annan ett belopp om 100 kr. till 8 % ränta. Under beskattningsåret minskar KPI med 2 %. Långivaren beskattas då för intäkt av kapital med 8 kr. Hans ingångsvärde minskas med deflationsbeloppet på 2 kr. och utgör därefter (100 ./. 2 =) 98 kr. När lånet inlöses efter ett antal år beskattas hon för en kapitalvinst av (100 ./. 98 =) 2 kr.

Beskattningen av låntagaren sker på motsvarande sätt. Han medges avdrag för en ränta av 8 kr. under beskattningsåret. Vid lånets inlösen erhåller han avdrag för en kapitalförlust av (100 ./. 98 =) 2 kr.

Utredningen anser emellertid ej att lagtexten bör tyngas med deflationsfal- let. Skulle penningvärdet börja stiga kan lagstiftningen kompletteras.

5.3. Beskattningen av aktier

5.3.1. Gällande rätt

Fysisk person, som äger aktier, beskattas för utdelningen enl. 38 & 1 mom. KL. Beskattning sker, när kupongen blir tillgänglig för lyftning. Har kupongerna överlåtits utan samband med aktierna skall vid en onerös transaktion överlåtaren beskattas för vad han erhåller. När kupongen sedan förfaller, beskattas förvärvaren endast för skillnaden mellan vad han då erhåller och vad han betalt. Vid benefikt förvärv av aktiekupong är dock förvärvaren skattskyldig för hela utdelningen, när den blir tillgänglig för lyftning. '

I syfte att stimulera aktiesparandet antogs hösten 1980 Lag om skattere- duktion för aktieutdelning, vilken trätt i kraft den 1 januari 1981. Genom denna lag medges en skattereduktion på 30 % av mottagen utdelning till den del denna inte överstiger 7 500 kr. för ensamstående och 15 000 kr. för makar gemensamt. Lagstiftningen syftar enligt departementschefen till att ”åstad- komma en provisorisk lindring av dubbelbeskattningen av bolagsvinster i avvaktan på ett mer permanent system”. (Prop. 1980/81:39 s. 22.)

Realisationsvinst vid avyttring av aktier beskattas enligt 35 & 3 mom. KL: Beskattningen är evig. Vid benefikt förvärv går man tillbaka till senaste onerösa förvärv vid fastställandet av ingångsvärdet. Vid avyttring av aktier, som ägts mindre än två år. beskattas hela vinsten. Har aktierna innehafts mer än två år upptas 40 % av vinsten som skattepliktig intäkt. Någon indexupp- räkning av anskaffningskostnaden äger inte rum.

Fondemissioner och nyemissioner medför komplicerade problem. Delta- gande i fond- eller nyemission utlöser inte beskattning. Däremot måste anskaffningskostnaden omräknas så att den totala anskaffningskostnaden fördelas på varje aktie. Säljes vid nyemission en teckningsrätt utlöser det däremot realisationsvinstbeskattning, eftersom därigenom en del av den skattskyldiges aktieinnehav avyttras. En proportionell del av aktiens anskaff- ningsvärde avdras då från försäljningsintäkten (teckningsrättens kursvär— de/aktiens kursvärde). Kvarvarande aktiers anskaffningsvärde minskas i motsvarande mån.

Svårigheterna att utreda den verkliga anskaffningskostnaden har medfört att vissa schablonregler får alternativt tillämpas. Ingångsvärdet på börsnoterade aktier, som innehafts mer än två år, kan alternativt sättas till 50% av försäljningsintäkten. Börsnoterad aktie, som den 1 april 1976 innehafts i minst 5 år, kan alternativt upptas till två tredjedelar av deklarationsvärdet den 31 december 1975.

För aktier i fåmansbolag får man räkna med tre fjärdedelar.

5.3.2. Real beskattning och aktiemarknaden

Den reala beskattningsprincipen fyller inte samma funktion på aktiemarkna- den som vid beskattningen av fordringar och skulder. I det senare fallet är syftet med införande av real beskattning i främsta hand att stimulera användningen av reallån samt förhindra att inflationen förorsakar förmögen- hetsförskjutningar från spararna till låntagarna. När det gäller aktier finns inte samma partförhållande som vid fordringar och skulder. Aktieägarna och aktiebolaget kan inte ses som två parter med stridiga intressen, där en vinst för

den ena parten motsvaras av en förlust för den andra. En förlust för aktieägaren motsvaras inte av någon vinst för bolaget och tvärtom. Aktieäga- ren är ägare av en andel i bolagets förmögenhet.

Motiveringen för införandet av reala beskattningsprinciper, när det gäller aktier, ligger därför på ett annat plan. nämligen önskemålet om största möjliga skattemässiga neutralitet mellan olika placeringsmöjligheter. Om real beskattning införs på obligationsmarknaden och effekten blir att ett avsevärt antal realobligationer emitteras. är det sannolikt att, om nuvarande skatte- regler bibehålls oförändrade för aktiernas del. aktiemarknaden påverkas negativt.

Det är emellertid inte självklart hur en real beskattning av aktier skall utformas. Frågan kompliceras i viss mån av att det är allmänt erkänt, att nuvarande principer för utdelningsbeskattning och aktievinstbeskattning är mindre lyckade och att kapitalvinstkommittén f. n. arbetar med att söka reformera dessa. Det är särskilt utredningsarbetet med syfte att integrera bolagsskatten med aktieägarnas inkomstskatt genom ett avräkningssystem (eller l”avoir-fiscalsystem) som är av intresse. Den danska diskussionen i Betenkning om beskatning afaktieavancer ( 1 978: 856) om att åstadkomma en viss förenkling av aktievinstbeskattningen vid en indexering är också föremål för kommitténs intresse. Det gäller särskilt frågan om införande av en s. k. saldometod.

Det är knappast möjligt för realbeskattningsutredningen att beakta alla de tänkbara reformer, som f. n. är föremål för diskussion och utredningsarbete. Utredningen får inskränka sin diskussion till att visa grundprinciperna för uppbyggnaden av ett regelsystem för beskattning av aktier utifrår reala principer. Att det inte är självklart. hur beskattningen skall utformas utifrån dessa principer, får medföra att fler huvudaltemativ undersöks. Vid diskus- sionen av dessa altemativs för- och nackdelar kan deras förenlighet med andra aktuella reforrntankar som berör aktiebeskattningen analyseras.

De två huvudaltemativen för real beskattning av aktier är att antirgen se aktieutdelningen som närmast likställd med nominell ränta (nominalränte- synsättet) eller att se den som närmast likställd med real ränta (realräntesyn- Sättet).

Konsekvensen av att betrakta aktieutdelningen som närmast likstäl'd med nominell ränta är att beskattningen av neutralitetshänsyn i princip bör utfor- mas som vid real beskattning av penninglån. I enlighet med de principer som utredningen tidigare utvecklat för denna beskattning innebär det, att den av aktieägaren mottagna utdelningen vid beskattningen minskas med ett avdrag för inflationskompensation. I den mån utdelningen överstiger den årliga inflationen, beskattas den. Gör den inte det blir den obeskattad. Aktievinst- beskattningen utformas så att alla aktievinster beskattas till 100 %. Någon indexuppräkning av anskaffningskostnadema ärinte erforderlig. Aktieägama anses ha kompenserats för inflationen genom att den del av utdelningen som motsvarar inflationen lämnats skattefri. I övrigt behöver nuvarande prnciper för aktiebeskattning inte ändras.

Om aktieutdelningen däremot närmast betraktas som jämställd med realränta bör i princip de regler tillämpas som gäller beskattningen av teallån. Den viktiga skillnaden föreligger dock. att vid reallån exakt kompeisation alltid lämnas för penningvärdeförsämringen. medan utvecklingen är aktie-

kursema förorsakas av en mängd olika faktorer. vilket måste beaktas vid beskattningen.

Den viktigaste effekten av att se utdelning som realränta blir att utdelningen liksom f. n. helt beskattas hos mottagaren. Eftersom inflationen inte beaktas vid den löpande beskattningen får det i stället ske vid aktievinstbeskattningen. Anskaffningskostnaden måste därför indexuppräknas. Vid avyttring av aktien skall då endast skillnaden mellan försäljningspriset och indexuppräknad anskaffningskostnad upptas till beskattning. En kapitalförlust bör i konse- kvensens namn vara avdragsgill och underskottsavdrag medges.

Ur ekonomisk synvinkel är det helt klart att det är det senare synsättet utdelning som realränta som närmast motsvarar dagens verklighet. Det kapital som aktieägarna investerat i företagen har karaktären av realinveste- ringar; kapitalet investeras i varor, maskiner och byggnader med en förväntan om en viss avkastning. Om inflationstakten ökar förväntas avkastningen stiga i motsvarande grad och vice versa. Det här sambandet gäller visserligen inte automatiskt, särskilt inte på kort sikt. Ett flertal börsnoterade företag hardock på senare tid deklarerat att de ser det som naturligt att vinsterna kommer att öka i takt med inflationen och att det följaktligen bör vara möjligt att också höja utdelningen i takt med inflationen. Det finns således ett direkt samband mellan aktieutdelningen och realräntan.

Med aktiemarknadens synsätt skulle det visserligen vara en förmån om det andra synsättet valdes och inflationskompensationen följaktligen gavs löpan- de, snarare än när aktierna försåldes. Detta skulle nämligen ge upphov till en räntefri skattekredit som höjer den förväntade aktieavkastningen. Storleks- ordningen av denna framgår av nedanstående exempel.

Exempel 5:14

Antag att en person köper aktier för 100 kr. Utdelningen är 5 % och väntas stiga i takt med inflationen som är 10 % per år. lnnehavstiden beräknas till 5 år. Marginalskatten är 75 %. Med nuvarande regler skulle den nominella avkastningen (utdelning plus värdestegring efter skatt) mått som intemränta på denna investering blir 8,7 % per år (realisationsvinsten antas bli beskattad med 40 % x 75 %). Med real beskattning där utdelningen jämställs med en realränta stiger den förväntade avkastningen till 11,25 % per år(100 % av rea- lisationsvinsten skattepliktig). Skulle utdelningen i stället behandlas som en nominell ränta stiger avkastningen ytterligare. nämligen till 12.8 % per år. I det senare fallet förutsätts dock att den del av inflationskompensationen som inte löpande kan utnyttjas får avräknas mot andra inkomster. Enligt utred- ningens uppfattning är det emellertid tveksamt om en sådan kvittningsrätt bör få förekomma. Skälen är desamma som för penninglån, dvs. negativa realrän- tor bör inte få kompenseras. Ändras förutsättningama i exemplet, så att kvittning inte får ske. sjunker den förväntade avkastningen till 8.6 % per ar.

En konsekvens av att behandla utdelningen som nominell ränta är att utdelningsandelen (utdelningamas andel av vinsten) måste höjas för att inflationsavdraget skall kunna utnyttjas fullt ut. Annars kommer ju. som exemplet ovan understryker. den förväntade aktieavkastningen att sjunka (för såvitt man inte i stället inför en rätt för den skattskyldige att kvitta den icke utnyttjade delen av inflationskompensationen mot andra inkomster). Därtill

kommer, att utdelningarna kommer att variera mer än hittills mellan åren. När inflationstakten sjunker kommer således utdelningen att sänkas. liksom den stiger vid ökande inflation. Detta är inte nödvändigtvis någon nackdel. Teoretiskt har man länge hävdat att det vore en fördel om en större del av vinsten delades ut. Å andra sidan har den svenska företagsbeskattningen traditionellt stimulerat företag att reinvestera vinstmedel. En ändring av detta synsätt skulle därför behöva kombineras med flera åtgärder än att behandla aktieutdelningar som en nominell ränta.

Ytterligare ett argument för att behandla aktieutdelningen som realränta utgör realisationsvinstbeskattningen. Vid tillämpningen av denna princip uppräknas aktiernas anskaffningskostnad med index. Själva avyttringen av aktierna ger då endast upphov till realisationsvinstbeskattning om försälj- ningssumman överstiger detta indexuppräknade värde. Ses utdelningen däremot som nominell ränta blir konsekvensen vid kapitalvinstbeskattningen att hela skillnaden mellan försäljningspriset och anskaffningskostnaden beskattas. Aktieägarna erhåller kompensation för penningvärdets fall i båda systemen. Den väsentliga skillnaden kommer emellertid att föreligga, att inlåsningseffekten blir avsevärt mycket större om utdelningen ses som nominell ränta än som realränta. Om utdelningen jämställs med nominell ränta kan aktiema endast säljas för priser motsvarande deras nominella anskaffningskostnader utan att realisationsvinstbeskattning äger rum. Kom- pensation för inflationen har ju redan lämnats vid den årliga beskattningen. Om utdelningen däremot jämställs med realränta kan aktierna säljas för den reala anskaffningskostnaden, dvs. den nominella anskaffningskostnaden uppräknad med index, utan att realisationsvinstbeskattning äger rum. I detta fall harju inflationskompensation inte tidigare erhållits. I stället blir det så mycket mer lockande att i vissa situationer skattemässigt ta hem en realisationsförlust. Den tidpunkten avgörs ju av den skattskyldige. Samman- fattningsvis kan sägas att inlåsningseffekter på aktiemarknaden mer sällan torde uppkomma vid realräntesynsättet men däremot blir besvärande vid nominalräntesynsättet.

Det är naturligtvis möjligt att den här tidigare gjorda bedömningen av nominalräntesynsättets inverkan på utdelningspolitiken är felaktig. Bolagen kanske inte höjer utdelningarna till den nivå som är erforderlig för att avdraget för inflationskompensation fullt skall kunna utnyttjas. Ligger utdelningarna normalt under inflationstakten innebär det att aktieägarna vid nominalrän- tesynsättet. som det här beskrivits, inte får full kompensation för penningvär- dets fall. Vid realräntemetoden erhålls en sådan kompensation vid realisa- tionsvinstbeskattningen, om inte på annat sätt så genom underskottsavdrag. Behandlas utdelning som real ränta underlättas det om underskott vid reali- sationsvinstberäkningen beaktas vid taxeringen. Om nämligen framtidsutsik— tema för ett företag är osäkra, kommer dess aktiekurs att sjunka till dess att direktavkastningen (utdelning/aktiekurs) närmar sig avkastningskravet. I det exempel som gavs ovan skulle det innebära att aktiens värde sjönk från 100 till någonstans under 50. En köpare skulle därefter fortfarande få en förväntad avkastning kring 15% men i stort sett enbart i form av utdelning. Om hela denna utdelning beskattades och ingen hänsyn togs till att aktiens värde inte steg i takt med inflationen skulle den förväntade avkastningen efter skatt bli densamma som med nu gällande skatteregler.

Ett starkt argument för synsättet att utdelningen närmast är att jämställa

med realränta är att denna princip är lättare att kombinera med en del aktuella och tänkbara reformer av bolagsbeskattningen. Särskilt gäller det om Sverige i likhet med ett stort antal västeuropeiska stater skulle integrera bolagsskatten med aktieägarnas inkomstskatt enligt ett l'avoir-frscal—system (skatteavräk- ningssystem). De provisoriska regler som införts år 1980 för att lindra dubbelbeskattningen är ett steg i den riktningen. Vare sig full integration genomförs som i Västtyskland eller blott partiell integration som i t. ex. Frankrike, förutsätter integrationen att aktieägaren är skattskyldig för motta— gen utdelning. I dessa system ses den av bolaget erlagda skatten som en källskatt på skatten på aktieägarens utdelningsinkomst. Bolagsskatten blir följaktligen avråkningsbar från denna. Om aktieägaren inte beskattas för utdelningen är avräkningen således inte möjlig.

Även vid andra tänkbara former för integration av bolagsskatt och aktieägarnas inkomstskatt verkar realräntesynsättet ligga närmare till hands. Vid det sannolikt mindre aktuella alternativet att integrationen sker genom att aktiebolaget erhåller avdrag helt eller delvis för lämnad utdelning, finns visserligen inte några tekniska hinder för att tillämpa nominalräntealtemati- vet. Psykologiskt torde det emellertid sannolikt vara svårt att vid en sådan reform avstå från att helt beskatta aktieägaren för mottagen utdelning. Det gäller även beträffande det alternativ till förenkling av företagsbeskattningen som utretts genom denna utrednings försorg, totalt avskaffande av skatten på rörelseinkomst och beskattning först vid uttag ur rörelsen (bil. 2).1

En negativ konsekvens av att behandla aktieutdelning som real ränta är att möjligheterna att köpa aktier för lånade pengar försämras. Anledningen är inte i första hand lönsamhetsskäl utan snarare likviditetsfaktorer. Den som sålunda köper aktier i dag gör det med förväntningar om en avkastning före skatt på ca 15 %. Det motsvarar 1 1—1 2 % efter skatt om utdelningen behandlas som realränta (jfr exempel 5:14). Låneräntan efter skatt torde komma att ligga något lägre (efter införandet av real beskattning). Genom upplåningen uppkommer alltså en s. k. hävstångseffekt som medför att avkastningen på det satsade egna kapitalet förväntas bli högre än utan belåning.

Från likviditetssynpunkt kan dock denna transaktion ställa sig oförmånli- gare. Avgörande blir huruvida lånet är ett reallån, där skulden räknas upp med index, eller ej. Om skulden är ett penninglån skall investeraren betala ut ca 1 l % av lånebeloppet varje år efter skatt. Mot det står en utdelningsinkomst som endast uppgår till någon eller några procent per år efter skatt.

Enligt utredningens uppfattning är detta argument inte tillräckligt starkt för att uppväga de fördelar som ligger i att se utdelningen jämställd med realränta. Dels är belåning av aktieportföljer inte av någon större storleksord- ning. Dels bör det finnas möjlighet att finansiera aktieköpet med reallån varvid de negativa likviditetseffektema bortfaller.

Ett problem med realräntesynsättet är dock att beräkningen av skattepliktig realisationsvinst kompliceras. Det blir besvärande framför allt i fråga om sådana aktier, som ofta omsätts.

Diskussionen om aktiebeskattningen har i detta kapitel hittills gällt aktien ' Se bil. 2. Avskaffad som en penningplacering för fysiska personer. Det är emellertid ett önskemål inkomstbeskattning av att likartade principer skall tillämpas för all aktiebeskattning. således även vid ;?(riåäääåådmrk _ avyttring av fåmansbolag. Eftersom realräntesynsättet innebär att den årliga andra skattereformer'?, av utdelningen fullt beskattas, medför det att det blir av mindre betydelse vid Erik Haglund.

inkomstbeskattningen, om ägaren/företagsledaren tar ut bolagets vinst som utdelning eller som lön. Vid nominalräntesynsättet blir det emellertid vid den årliga beskattningen fördelaktigare att ta ut vinsten som utdelning upp till den årliga inflationens nivå. För att kunna lämna utdelning måste ägaren/före- tagsledaren emellertid ta fram och redovisa vinst i bolaget. Effekterna av de olika alternativen kan således inte närmare analyseras förrän ställning tagits till bolagsbeskattningen. I detta sammanhang kan emellertid påpekas, att nominalräntesynsättet medför att årlig utdelning upp till inflationstakten stimuleras och att ägaren vid avyttring av företaget blir hårdare beskattad än vid realräntesynsättet. Det kan också hävdas att redan det faktum att företagsbeskattningen utformas realt är ett argument för realräntesynsättet. Utdelning sker ju av en vinst, som är realt beräknad.

Sammanfattningsvis kan sägas att nominalräntesynsättet verkar ha en del fördelar vid nu gällande bolagsskatteregler, framför allt därför att aktierna annars skulle kunna komma i en mindre gynnsam ställning som placering vid den årliga beskattningen. Mot detta talar emellertid inlåsningseffektema. Situationen ändras emellertid om aktiebolagets och aktieägarens skatt integreras genom någon form av skatteavräkningssystem. Det blir då inte bara tekniskt nödvändigt med realräntesynsättet. Det främsta argumentet emot det, den ogynnsamma årliga beskattningen av aktieägaren, förvinner helt eller delvis. Även vid andra metoder för lindring eller undanröjande av dubbelbeskatt- ningen av aktiebolagsvinster verkar realräntesynsättet medföra avsevärda fördelar.

Utredningen anser därför att beskattningen av aktieutdelningar ock aktie- vinster bör utformas enligt realräntesynsättet, dvs. aktieägaren beskaztas för hela den årliga utdelningen och anskaffningsvärdet uppräknas med index vid realisationsvinstbeskattningen. Omräkningstalet fastställes med samma offr- ciella index som grund som används för att beräkna det inflationstal, som används vid uppdelningen av nominella räntor. (Jfr s. 189f angående

förenklingsmöjligheter.) l det följande utvecklas några synpunkter på den tekniska utfonnnirgen av

de här diskuterade huvudaltemativen för en real aktiebeskattning.

5.3.3 Utdelning som nominell ränta

Om utdelningen betraktas som nominell ränta måste årligen en uppdelning av denna i inflationskompensation och real del ske. Det tekniska problemet i sammanhanget är närmast att fastställa den nominella räntans storlek i förhållande till insatt kapital. Själva beräkningen av realräntan blir däremot enkel, eftersom aktieutdelningen beslutas en gång per år och utgår med samma belopp för samma slag av aktier. Den är således konstant i förhållande in det insatta kapitalet under året.

Att bolagsstämma beslutat om en viss utdelning per aktie. t. ex. 8 kr. per aktie, säger endast att utdelningen utgår med detta belopp för varje av aktieägaren innehavd aktie. Är pari lOO innebär det också att utdelningen utgör 8 % av det belopp, som bolaget bokfört som aktiekapital på balatsräk- ningens passivsida. Däremot säger ett sådant beslut inte något om den nominella avkastningens storlek i förhållande till aktieägarens insatta krpital. Vid beräkningen av realränta med nominell avkastning som utgångsptnkt är

det emellertid det av aktieägaren insatta kapitalet som är utgångspunkten. Det är ju detta kapital som skall inflationssäkras. Det aktiekapital som redovisas av bolaget påverkas ju däremot även av andra faktorer än inbetalningar från aktieägarna som t. ex. fondemissioner.

Begreppet "av aktieägarna insatt kapital” kan emellertid uppfattas på olika sätt. Man kan avse vad den enskilde aktieägaren faktiskt betalt för aktien, dvs. vad han personligen investerat. Beräkningarna blir då i princip desamma som de som görs vid realisationsvinstbeskattningen. Insatt kapital är då anskaff- ningskostnaden för aktien vid dess förvärv från tidigare innehavare plus vad som inbetalats vid eventuella nyemissioner fördelat på antalet nu innehavda aktier. Om insatt kapital fattas på detta sätt erhålls fördelen att det verkligen blir den skattskyldiges egen investering som ligger till grund för beräkningen av inflationsskyddet. Nackdelen är emellertid att beräkningarna blir individ- uella för varje enskild aktieägare och dessutom inte kända för bolaget. Bolaget kan således inte då avpassa sin utdelningspolitik så att avdraget för inflationskompensationen fullt medges alla aktieägare. Dessutom kan hjälp från bolaget inte erhållas vid beräkningarna av den reala utdelningens storlek.

En annan möjlighet är att se begreppet ”insatt kapital” ur bolagets synvinkel. Det blir då fråga om vad aktieägare verkligen satsat till bolaget. Man koncenterar sig då på relationen bolag-aktieägare och bortser från transaktioner med tredje man. Det innebär att man fullt ut tillämpar samma principer som vid penningobligationer, då man, som utvecklats, utgår från den nominella ränta som betalats utan hänsyn till vad innehavaren förvärvat obligationen för. Beräkningarna blir då i princip desamma som vid beräk- ningarna av tillskjutet kapital vid utskiftningsbeskattningen. Såsom insatt kapital räknas då vad som ursprungligen inbetalats för en viss aktie plus eventuellt aktieägartillskott som inte ökat aktiekapitalet minus vad som återbetalats till aktieägarna i samband med nedsättning av aktiekapitalet. Har fondemission skett får beräknas hur mycket av det ursprungligen insatta kapitalet som faller på varje aktie.

Exempel 5:15

En aktie utges i samband med bolagets bildande till 100 kr. Efter ett antal år genomförs en fondemission med villkoren l:l. Av aktieägarna insatt kapi- tal/aktie blir då 50 kr. Medges en utdelning på 4 kr. efter fondemissionen motsvarar det en nominell avkastning av 8 % på insatt kapital. Om årets inflation varit 6 % skall 2 % anses utgöra den reala avkastningen på insatt kapital. I förhållande till aktiens nuvarande nominella värde blir det 1 %. dvs. av den lämnade utdelningen på 4 kr. blir 3 kr. inflationskompensation och 1 kr. real avkastning.

Rent beräkningsmässigt kan samma resultat erhållas på det sättet att man i stället beräknar inflationskompensation per aktie. Eftersom bolagets bokförda värde för aktiekapitalet förhåller sig till det av aktieägarna inbetalda kapitalet som 2:l skall inflationskompensationen per aktie utgöra hälften av inflations- beloppet, dvs. (6 : 2 =) 3 kr. Utdelningen på 4 kr. skall således minskas med 3 kr. Real avkastning. vilken skall upptas till beskattning, utgör 1 kr.

Eftersom man vid denna metod endast använder sig av uppgifter som är kända för bolaget och som dessutom gäller generellt för alla aktieägare, synes det inte innebära några svårigheter att föreskriva att bolagen årligen skal' beräkna och publicera uppgift om exempelvis inflationskompensationens storlek per aktie. Med denna uppgift är det inte svårt för de enskilda aktieägarna att beräkna den skattepliktiga, reala avkastningens storlek. Det erfordrar ju endast att utdelningen minskas med detta belopp.

Kapitalvinstbeskattningen erbjuder inga problem i detta alternativ ur teknisk synvinkel, i varje fall inte några andra än som finns i nuvarande system. Anskaffningskostnaden per aktie beräknas på samma sätt som nu, således enligt en genomsnittsmetod. Vid avyttring av aktie upptas försäljnings- intäkten som intäkt. Avdrag medges för anskaffningskostnaden. Eftersom inflationskompensation redan givits vid den årliga beskattningen behöver inte någon indexuppräkning ske. Alla beräkningar sker med nominella belopp. Önskar man förenkla systemet något kan man, som föreslås i det danska betänkandet om aktievinstbeskattning, avstå från att räkna om anskaffningskostnaden vid ny- och fondemission och i stället beskatta vad som erhålles för teckningsrätter som utdelning. Det är teoretiskt felaktigt men innebär en viss förenkling.

Som nämnts är det huvudsakliga problemet vid detta alternativ de inlåsningseffekter som kan uppkomma på aktiemarknaden, då indexuppräk- ning av anskaffningskostnaden inte äger rum och kapitalvinstema beskattas med 100 %. I viss utsträckning kan de problemen mildras genom införande av någon form av saldometod, dvs. att beskattning endast äger rum, när de skattskyldiga definitivt minskat sitt aktieinnehav med så stort belopp att de skattepliktiga realisationsvinstema konsumerat anskaffningsvärdet på den skattskyldiges hela aktieinnehav. Då saldometoden f.n. utreds av kapital- vinstkommittén är det emellertid inte lämpligt att på detta stadium diskutera den i samband med "real beskattning.

5.3.4 Utdelning som realränta

De tekniska problemen vid alternativet att betrakta utdelningen som real och således i sin helhet skattepliktig ligger helt inom kapitalvinstbeskattningen. Den löpande beskattningen av utdelningen blir exakt densamma som vid nu gällande system, dvs. utdelningen upptas i sin helhet till beskattning.

Vid kapitalvinstbeskattning uppkommer däremot problemet att indexupp- räkna anskaffningsvärdena. Det vållar avsevärda tekniska problem. efter- som aktier kan vara förvärvade vid olika tidpunkter. Särskilda problem vållar de omräkningar av anskaffningskostnaden, som i princip måste ske vid varje enskild försäljning även om det endast gäller teckningsrättsbevis och delbe- vis.

De beskrivna problemen har närmare utvecklats i det danska Betaerrkning om beskatning af aktieavancer. I detta sammanhang förtjänar blott att påpekas. att realisationsvinster torde bli så pass sällsynta vid detta alternativ att saldometoden inte behöver övervägas av hänsyn till inlåsningseffektema. Det synes också tveksamt om den i kombination med indexuppräkning innebär så stora fördelar från förenklingssynpunkt att den bör övervägas av denna anledning.

Exempel 5:16

Den skattskyldiges transaktioner med aktier i AB Realus framgår av nedanstående sammanställning:

Antal Pris per Anskaffnings- Försälj—

aktie värde ningspris 1967 Köp 100 150 15 000 1972 Arv 50 190 9 500 1976 Köp 20 110 2 200 1980 Försäljning 65 400 26 000

För beräkning av de sålda aktiernas anskaffningsvärden används i exemplet av RSV fastställda omräkningstal vid försäljning av fastighet under år 1980. Metoden innebär ju att vid försäljning av aktier samma beräkningsmetod skall användas som under år 1980 användes vid avyttring av fast egendom.

Sålda aktiers anskaffningsvärden efter indexuppräkning

Nominellt Omräkningstal Realt anskaff-

anskaffningsvärde ningsvärde 1967 15 000 2,69 40 350 1972 9 500 2,11 20 045 1976 2 200 1.48 3 256 Totalt realt anskaffningsvärde 63 651 Sålda aktiers anskaffningsvärde (65/170 x 63 651) 24 [87 Försäljningsintäkt 1980 26 000 Skattepliktig realisationsvinst (26 000 ./. 24 187) | 813 Återstående indexuppräknat anskaffningsvärde (63 651 ./. 24 187) 39464 Återstående aktieinnehav (170 ./. 65) 105

Det återstående indexuppräknade anskaffningsvärdet efter 1980 års försälj- ning indexuppräknas sedan i framtiden (som om det förvärvats år 1980). det år försäljningsintäkt skall upptas till beskattning. Fastställelse av det reala anskaffningsvärdets storlek under tidigare år är inte erforderlig.

Det kan diskuteras från vilket år indexuppräkning skall medges. Det synes dock alltför snävt att bara medge indexuppräkning framåt i tiden. Nuvarande aktievinstbeskattningsregler, som trädde i kraft den 1 januari 1975, enligt vilka 40 % av en nominellt beräknad vinst upptas till beskattning, kan sägas innebära ett försök att schablonmässigt åstadkomma samma resultat som vid en 100-procentig realisationsvinstbeskattning av en realt beräknad vinst. ] varje fall efter den 1 januari 1975 bör de skattskyldiga ha reda på aktiernas anskaffningsvärden. Det synes därför vara lämpligt att indexuppräkning medges från denna tidpunkt.

Omräkningstalet bör fastställas med samma officiella index som grund som används för att fastställa inflationstalet. Är således inflationen från oktober föregående år till oktober innevarande år 10 % blir inflationstalet lO % och omräkningstalet 1,1.

Som nämnts fordrar metoden att undan röja dubbelbeskattning av aktiebo- lagsvinster genom skatteavräkning att realräntesynsättet anläggs.

Exempel 5:17 Antag att 100 % integration av bolagsskatten med aktieägarnas marginalskat- ter genomförts. Bolagsskatten antas vara 60 %. Aktieägamas ma rginalskatter antas vara 40, 50, 60. 70 resp. 80 %.

40 % 50 % 60 % 70 % 80 %

Bolagets vinst före skatt 100 Bolagsskatt 58 Vinst efter skatt 42 Utdelning 42 Skattetillgodohavande 58 För aktieäg. skattepliktig intäkt 100 Aktieägarens skatt 40 50 60 70 80 Skattetillgodohavande 58 Restitution 18 8 Skatt efter avräkning 2 12 22 Total skatt 40 50 60 70 80

Som synes blir beskattningen alltid avhängig av aktieägarens marginalskatt under förutsättning att restitution ges om skattetillgodohavandet överskjuter skatten. Skattens storlek blir således inte beroende av inflationen på något sätt. Denna får i stället beaktas vid kapitalvinstbeskattningen. Däremot bör det faktum. att den aktieägare med samma marginalskatt som bolagsskattesatsen (i exemplet 58 %) inte behöver betala någon skatt på mottagen utdelning, göra aktier mer attraktiva.

5.4 Beskattningen av egnahem

5 .4.1 Gällande rätt

Enligt gällande skatteregler anses egnahem utgöra en egen förvärvskälla. De beskattas i inkomstslaget annan fastighet. Det innebär att man betraktar egnahem på annat sätt än segelbåtar. konstverk och andra förrnögenlietstill— gångar. Intäkten av egnahemmet skall upptas till beskattning, avdrag skall ges för kostnader.

Med bibehållandet av huvudprincipen att egnahem utgör förvärvskällor infördes till 1955 års taxering av förenklingsskäl särskilda regler för beskatt- ning av sådana fastigheter som är inrättade till bostad för en eller två fimiljer. Intäkten skulle beräknas till 3 % av fastighetens taxeringsvärde, vilket i dåvarande ränteläge ansågs motsvara en skälig beskattning av det kapital fastighetsägaren investerat i fastigheten (den s. k. villaschablonen). Den schablonmässigt beräknade intäkten trädde således i stället för siväl ett

uppskattat värde för förmånen av bostadi den egna fastigheten som eventuella intäkter av fastigheten i förrn av hyra. Blev sidointäktema för stora skulle fastigheten emellertid inte schablonbeskattas.

På avdragssidan infördes den begränsningen att avdrag endast medgavs för ränta och tomträttsavgäld. Härigenom undveks ett stort antal tvister om gränsdragningen mellan reparation och underhåll å ena sidan och ny—, till— och ombyggnad å andra sidan.

Vid de allmänna fastighetstaxeringama åren 1957 och 1965 höjdes taxeringsvärdena betydligt. För att förebygga att det skulle medföra skatte- höjningar för villaägama sänktes procentsatsen för schablonberäkningen till 2,5 % resp. 2 %. Dessutom infördes ett extra avdrag för de villaägare, som var mantalsskrivna på fastigheten.

Sänkningen av intäktsprocenten och den successiva ökningen av den all- männa räntenivån medförde att allt fler fastigheter visade underskott. Under- skotten blev självfallet mer värdefulla vid högre marginalskattesatser än vid lägre. För att förhindra att skattereglerna även skulle stimulera uppförandet av mer utpräglade lyxbyggnader infördes vid 1968 års taxering en progressiv skala förintäktsberäkningen. Denna skala har vid flera tillfällen ändrats, bl. a. vid 1979 års taxering, då intäktsprocenten i lägsta skiktet åter höjdes till 3 %. Skalan har nu fr. o. m. 1982 års taxering följande utseende:

0-450 000 2 % 450 000—600 000 4 % 600 000—7 50 000 6 % 750 000— 8 %

De olika procentsatsema används för den del av fastighetens taxeringsvärde, som ligger inom de angivna gränserna.

Avdrag för underskott medges inte vid den kommunala beskattningen för underskott som är hänförligt till fastighet, som är belägen i annan kom- mun.

År 1968 infördes också principiellt helt nya regler för realisationsvinstbe- skattning av fastigheter. Tidigare hade en kapitalvinst vid en avyttring av fastighet varit skattefri, om fastigheten innehafts mer än 10 år eller om den var förvärvad vid ett benefikt fång och den s.k. skyldemannaregeln] inte var tillämplig. Nu infördes en i princip evig beskattning av fastighetsvinster. Vid benefika förvärv gick man i princip tillbaka till senaste onerösa förvärv.

Principiellt mest betydelsefullt var att den skattskyldiges anskaffningskost— nad frck uppräknas med index. Indexuppräkningen skedde ursprungligen från anskaffningsåret, dock tidigast från år 1914. Omräkningstal fastställdes med KPI som grund. År 1976 genomfördes en ändring med innebörd att indexuppräkning tidigast sker från år 1952. Vissa alternativa metoder finns. Den skattskyldige har fritt val mellan dessa. Utgångspunkt för indexuppräk- ningen för fastighet förvärvad före år 1952 utgör 150 % av 1952 års taxeringsvärde. Vid fastigheter som innehafts i mer än 20 år kan den skattskyldige som ingångsvärde uppta ett belopp motsvarande 150 % av det taxeringsvärde, som gällde 20 år före avyttringen. Har fastigheten förvärvats genom arv eller testamente eller bodelningi anledning av makes död, kan som _ ingångsvärde under vissa förutsättningar upptas 150 % av det taxeringsvärde som gällde året före dödsåret (vid dödsfall år 1970 och senare 133 %). ' Se avsnitt 5.2.1.

Beräkningen av skattepliktig realisationsvinst bygger sedan år 1968 på en real princip.

Genom lagändring år 1980 har emellertid vissa avsteg gjorts från den reala beräkningsprincipen (SFS l980:998). Ingångsvärdet samt förbättringskostna- der räknas endast om med hänsyn till prisutvecklingen från det fjärde året efter det år då fastigheten förvärvades resp. kostnaderna lades ned till det år då fas- tigheten avyttras. Begränsningen av rätten till indexuppräkning motiveras i propositionen (1980/81 132) med att fastigheter till stor del är lånefinansierade (s. 19):

Särskilt rätten till full indexuppräkning har— i kombination med den obegränsade av— dragsrätten för låneräntor vid den löpande inkomstbeskattningen — lett till att många fastighetsägare på grund av inflationens effekter vid belåning har kunnat göra mycket stora vinster som har lämnats helt Obeskattade vid en försäljning. Dessa förhållanden är inte längre acceptabla.

5.4.2 Schablonbeskattning av villor

Enligt utredningens uppfattning är den ursprungliga uppbyggnaden av beskattningen av egnahem i Sverige principiellt riktig. Därmed avses att fastigheten utgör förvärvskälla, att ett skäligt värde beräknas för förmånen av fri bostad i den egna fastigheten och att avdrag ges för kostnaderna. Genom denna konstruktion blir det kapital ägaren investerat i den egna fastigheten beskattat. Avsikten är att ägare i princip inte skall uppnå någon skattemässig fördel genom att flytta över sitt kapital från en räntegivande bankräkn ing till fastigheten. Såväl räntan som det i fastigheten investerade kapitalet blir beskattat. Härigenom uppnås likartade skatteförhållanden för egnahemsägare och hyresgäster. Hyresgästen åtnjuter inte avdrag för hyran och fastighetsäga- ren beskattas för värdet av att bo i sin fastighet.

Genom införandet av den s. k. villaschablonen år 1953 förenklades villabeskattningen. Som nämnts innebär denna att som intäkt i förvärvskällan upptas ett visst schablonbelopp. Avdrag ges endast för i fastigheten nedlagd gäld och tomträttsavgäld. Intäktsschablonen beräknas som viss procent av fastighetens taxeringsvärde.

Intäktsschablonen är uttryck för en real princip vid villabeskattningen. Den är därför av särskilt intresse ur denna utrednings synvinkel. Det faktum att taxeringsvärdena ändras vid varje allmän fastighetstaxering, så att de enligt vissa regler avspeglar priserna på fastigheter, medför att intäkten stiger i kronor räknat vid inflation. Avdrag medges däremot för nominella räntor. Villabeskattningen är således ett exempel på blandning av reala och nominalistiska beskattningsprinciper. Som tidigare utvecklats i detta kapitel ger en sådan blandning ofta upphov till problem. Om endast den reala räntan beskattas men hela den nominella räntan är avdragsgill, blir investeringen i fråga lönsammare ju högre inflationen är och ju högre marginalskatt den skattskyldige har.

Blandningen av reala och nominalistiska principer var således inte så allvar- lig när schablonbeskattningen infördes som den är f. n., eftersom inflationen då var obetydlig. Skillnaden mellan den nominella räntan och realräntan var då inte så stor. Den starka stegring av inflationen som ägt rum under 1970-talet har emellertid medfört att skillnaden mellan schablonintäkten (ett slags real-

ränta) och den avdragsgilla ränteutgiften (en nominell ränta) successivt ökat. Underskotten i inkomstkälloma annan fastighet och kapital har därför ökat starkt. Effekten har blivit ett betydande skattebortfall för stat och kommun och en genom beskattningen uppkommen växande olikhet mellan villaägare och hyresgäster, vilken fått kompenseras med åtgärder utanför beskattnings- systemets ram. Bland villaägarna gör personer med högre marginalskatt större skattevinster än personer med lägre marginalskatt.

De problem för villabeskattningen, som inflationen medfört, har ytterligare komplicerats av att man tvekat att fullt ut genomföra den reala princip, som intäktsberäkningen vid villabeskattningen är ett uttryck för. Det faktum, att intäktsschablonen vid flera tillfällen sänkts, för att höjningen av taxeringsvär- dena vid en allmän fastighetstaxering inte skall få leda till ökad beskattning i nominella tal. är ett avsteg från den reala principen för intäktsberäkning. Effekten har självfallet blivit att underskotten ytterligare ökats. Denna effekt har man försökt att dämpa för de dyraste villomas del genom införandet av den progressiva intäktsschablonen. Därmed har man emellertid på intet sätt minskat den olika behandling av de stora grupperna av hyresgäster och villaägare, som är det huvudsakliga problem, som uppkommit genom villabeskattningens bristande anpassning till inflationen.

Skapandet av likvärdiga ekonomiska villkor för olika upplåtelseformer är ett av de viktigaste målen för utredningen. Utredningen anser att denna effekt kan uppnås genom införandet av reala lån och real beskattning. Den skattemässiga utformningen av beskattningen av de reala lånen har redan utvecklats i det avsnitt som behandlar beskattningen av reallån.

Vid utformningen av de speciella reglerna för bostadsbeskattningen bör utgångspunkten därför vara en situation, där villaägarna finansierat sina fastigheter med reallån och där endast den reala räntan är avdragsgill. Å andra sidan är det för många villaägare också nödvändigt att reallån står till buds vid villafinansieringen. Övergången till real beskattning skulle innebära en alltför stor likviditetsbelastning för många villaägare om de var tvungna att betala höga nominella räntor men endast få avdrag för realräntan.

Om villabeskattningens utformning diskuteras med utgångspunkt i att reala principer används på avdragssidan, kommer de nu använda principerna på intäktssidan i ett helt annat läge. Det nuvarande systemets fördel, den reala principen för intäktsbeskattningen, träder då fram i dagen. '

Det finns inte någon anledning att ändra på denna punkt. Tvärtom kan det sägas. att införandet av real beskattning och reala lån medför att villabeskatt- ningen kommer att bygga på riktiga grundprinciper och att villabeskattningen kommer att medföra de effekter, som ursprungligen avsågs. Införandet av real beskattning av fordringar och skulder medför således att grunderna för nuvarande villabeskattning kan lämnas oantastade på ett helt annat sätt än vad som sannolikt annars kunnat vara fallet. Dessutom bör det vara möjligt att avlägsna en del principiellt felaktiga påbyggnader av nuvarande system, som tillkommit för att man inte fullt ut velat ta konsekvenserna av nuvarande situation.

Det kan emellertid finnas anledning att diskutera vissa detaljer i utform- ningen av de nuvarande reglerna för villabeskattningen för att anpassa villabeskattningen ännu bättre till ett konsekvent system för real beskatt- ning.

5.4.3 Underlagel för schablonberäkningen Underlaget för schablonberäkningen utgör i dag fastighetens taxeringsvärde. Detta ändras normalt endast i samband med de allmänna fastighetstaxering- ama, som i princip skall äga rum vart femte år. Taxeringsvärdet skall enligt fastighetstaxeringslagen sättas så, att det motsvarar 75 % av en fastighets marknadsvärde två år före fastighetstaxeringsperiodens ingång. Det finns således en säkerhetsmarginal på 25 %.

Effekten av nu gällande principer är att det uppstår en viss eftersläpning i beskattningens anpassning till penningvärdets förändringar. Justering av underlaget sker normalt endast vart femte år. Då blirå andra sidan vid tider av stark inflation förändringen ganska stor. Det är möjligt, att det faktum att taxeringsvärdena ändras endast vart femte år och att förändringarna då blir ganska drastiska, har medfört, att det inte varit möjligt att fullt ut tillämpa reala principer för beräkningen av schablonintäkten. utan schablonbeloppet har sänkts.

Det problem, som i första hand uppställer sig, när det gäller underlaget för schablonberäkningen vid real beskattning är om detta underlag bör utgöras av taxeringsvärdet. Alternativt vore det möjligt att istället utgå från det för ägaren gällande ingångsvärdet. Underlaget skulle således fastställas på samma sätt som anskaffningsvärdet vid realisationsvinstbeskattningen av fast egendom och bestå av ägarens anskaffningskostnad plus förbättringskostnader minus eventuella delförsäljningar. Ingångsvärdet skulle då årligen uppräknas med index.

Fördelen med att använda det för ägaren gällande ingångsvärdet på fastigheten i stället för taxeringsvärdet äri första hand att det kan fastställas mer exakt. De kostnader som verkligen betalts går i princip att ange på öret medan fastighetstaxeringen får arbeta med relativt grova uppskattningar. En ytterligare fördel vore att de allmänna fastighetstaxeringama skulle förlora avsevärt i betydelse och, om taxeringsvärdet inte tillerkändes betydelse vid förmögenhetsbeskattningen och ytterligare en del skatterättsliga samman- hang, helt kunna avskaffas. Eftersom de skattskyldiga med hänsyn till realisationsvinstbeskattningen ändå är tvungna att hålla reda på de erforder- liga uppgiftema för underlagets beräkning, skulle något merarbete inte vara nödvändigt.

Taxeringsvärdet har emellertid vissa fördelar som underlag för schablon- beräkningen. Det är mer objektivt i den meningen att det påverkas mindre av relationen mellan köpare och säljare. Försäljningspriset på en fastighet kan ju påverkas av parternas inbördes relationer så att priset blir lägre, t. ex. vid släktköp. Det spelar ju mindre roll vid realisationsvinstbeskattningen, eftersom ett lägre pris innebär ett lägre ingångsvärde och följaktligen högre beskattning i framtiden. Om ingångsvärdet användes som grundval för beräkningen av schablonintäkten, skulle emellertid ett lägre pris innebära en lägre årlig beskattning av köparen.

Om anskaffningskostnaden användes som underlag, borde den principiellt justeras med hänsyn till förslitningen av den på fastigheten befintliga byggnaden. Det blir däremot inte nödvändigt om taxeringsvärdet användes som grundval, eftersom taxeringen sker med hänsyn till fastighetens skick vid värderingstillfället.

En principiellt betydelsefull skillnad mellan taxeringsvärdet och anskaff-

ningskostnaden som underlag för schablonberäkningen är att taxeringsvärdet avspeglar prisutvecklingen på fastigheter i det aktuella området. Ett index- uppräknat anskaffningsvärde, där uppräkning sker med KPI, avspeglar den allmänna inflationstakten i samhället.

Sammanfattningsvis kan det sägas att det inte verkar som om en övergång från taxeringsvärdet till det för ägaren gällande ingångsvärdet på fastigheten vore någon nödvändig förutsättning för övergång till real beskattning. Utredningen anser därför att taxeringsvärdet kan vara grunden för beräkning- en av det underlag, på vilket intäktsschablonen skall beräknas.

Däremot kan det sägas att starka skäl talar för en årlig justering av detta värde. Intäktsschablonen kommer därmed att mer kontinuerligt anpassas till realräntan. Justeringama kommer också att verka mer naturliga. Taxerings- värdet bör således årligen räknas upp med index. Vid större värdeförändring bör på samma sätt som nu särskild fastighetstaxering äga rum.

Ur principiell synvinkel finns det inte något skäl att använda en säkerhets- marginal, när det gäller att lägga taxeringsvärdet som grund för beräkningen av schablonintäkten. Denna blir på detta sätt systematiskt för låg. Det är självfallet möjligt att säga att fastighetstaxeringen ärbehäftad med så allvarliga felkällor, att en viss säkerhetsmarginal är nödvändig för att förhindra att någon skattskyldig överbeskattas. Det måste dock sägas att denna aspekt inte motiverar en generell säkerhetsmarginal på 25 %. Snarare är den ett skäl för att medge ökade möjligheter till omtaxering.

Om man skall öka underlaget med säkerhetsmarginalen (således med 33 %) eller i stället öka schablonen med samma procentsats, är en smakfråga. I sak förändrar det inget. Av förenklingsskäl anser utredningen att man kan utgå från taxeringsvärdet och i stället öka schablonen.

Underlaget för beräkningen av schablonintäkten bör således vara taxerings- värdet. Detta värde bör årligen uppräknas med något index. Lämpligt sådant index utreds f. n. av 1976 års fastighetstaxeringskommitte' (Fi 1976105), som också utreder andra frågor som aktualiseras vid rullande taxering. Fastställes nytt taxeringsvärde via allmän eller särskild fastighetstaxering, bildar det nya taxeringsvärdet i stället underlag för de kommande indexuppräkningama.

5.4.4 Inläklsschablonens nivå

Intäktsschablonen bör således fastställas med utgångspunkt i att ett med 33 % uppräknat taxeringsvärde motsvarar fastighetens verkliga värde.

En konsekvens av att intäktsschablonen i princip skall motsvara realrän- tenivån är att vid real beskattning och reala lån underskott i annan fastighet endast i undantagsfall kan förekomma. Från renodlad skattesynpunkt finns då inte längre någon anledning att behålla den progressiva intäktsschablonen. Den har motiverats av att man inte velat att de fördelar, som säkerhetsmar- ginalen och avdragsrätten för nominella räntor ger, skulle utsträckas även till de dyrbaraste villorna. Då ränteavdragsrätten begränsas till realräntan finns det inte längre någon anledning att behålla den progressiva schablonen.

Man kan diskutera hur intäktsschablonen bör fastställas. Principen att den bör motsvara realräntan borde strängt taget medföra att den borde fastställas årligen i efterhand med hänsyn till realräntan under året. På så sätt skulle intäktssidan och avdragssidan balansera varandra, underskott genomsnittligt

inte uppkomma och tanken bakom villabeskattningen bäst förverkligas.

En sådan princip medför dock svårigheter för de skattskyldiga att beräkna skattekonsekvenserna av sitt boende. För den enskilde villaägaren ändras räntan på reallånen sannolikt endast sällan. Räntan på reallånen får normalt antas vara fast för flera åri följd. Variationer i intäktsschablonen skulle då på ett svårförutsebart sätt förändra kalkylen för boendekostnadema. Det synes därför lämpligast med en i lag angiven bestämd intäktsschablon. Skulle realräntenivån förändras på något mer bestående sätt får intäktsschablonen ändras genom lagändring.

Intäktsschablonen bör fastställas med utgångspunkt i den reala avkastning villaägaren kan få vid alternativa placeringar. De uppskattningar av realrän- tans väntade storlek, som Ingemar Hansson gör i bil. 4, tyder på en real inlå- ningiäntesats av 0,5 %. Vid placeringar i statsobligationer uppskattas realräntesatsen till 2 %. Utredningen anser mot denna bakgrund att intäkts- schablonen lämpligen kan sättas till 2 % av taxeringsvärdet, vilket motsvarar 1,5 % av det med säkerhetsmarginalen på 33 % uppräknade taxeringsvärdet. Intäktsschablonen skulle således generellt bli densamma som den f. n. är i lägsta intervallet.

5.4.5 Realisationsvinstbeskattningen

Om realisationsvinstbeskattningen av fast egendom går det att fatta sig kort. Den är f. n. delvis ett uttryck för principen om real beskattning. Det index som används syftar till att mäta allmänna penningvärdeförändringar. De problem, som enligt utredningen vållas av nuvarande skatteregler, främst de stora Obeskattade vinsterna som skuldsatta villaägare gör på sina lån, beror inte på utformningen av realisationsvinstbeskattningen utan på blandningen av reala och nominalistiska beskattningsprinciper. I och med att utredningen föreslår införande av konsekvent real beskattning undanröjs dessa problem.

De begränsningar i rätten att omräkna anskaffningsvärde och förbättrings- kostnader till försäljningsårets penningvärde, som infördes år 1980, bör avskaffas.

Exempel 5:18

En villaägare köper år 1 en villa för 100 000 kr. Lånet finansieras med ett amorteringsfritt reallån på 100000 kr. 10 år senare har inflationen varit 100 %. Fastigheten avyttras då för 200 000 kr.

Det nominella värdet av det reallån med vilket villan finansierats är då 200 000 kr. Det med index uppräknade anskaffningsvärdet är också 200 000 kr. När ägaren säljer villan är han således varken rikare eller fattigare än i utgångsläget. Någon skattepliktig realisationsvinst uppkommer inte, eftersom 200 000 kr. minus 200 000 kr. är lika med 0.

I ett konsekvent realt system tinns det inte någon anledning att inte också beräkna realisationsförlustema enligt de reala principer, som gäller för realisationsvinster. Utredningen anser att så bör ske.

Vad beträffar realisationsvinstbeskattningen bör dock anmärkas att när det gäller icke schablontaxerade fastigheter tidigare värdeminskningsavdrag

återförs vid beskattning av realisationsvinst. Det sker inte när det gäller schablontaxerade fastigheter. Eftersom intäktsschablonen är så beräknad att den Skall motsvara en beskattning av alla intäkter med avdrag för alla kostnader utom ränta och tomträttsavgäld, har villaägarna i själva verket medgivits årliga värdeminskningsavdrag. Dessa borde principiellt återföras till beskattning vid realisationsvinstskatteberäkningen. Det skulle kunna ske genom en nedjustering av omräkningstalen. Utredningen anser emellertid att frågan om en sådan förändring är önskvärd eller ej inte sammanhänger med om en real beskattning införs eller ej. Eftersom införandet av real beskattning medför en så betydande ändring av villkoren på fastighetsmarknaden, anser utredningen inte att det finns anledning att också införa nya principer för beräkning av skattepliktig realisationsvinst.

Utredningen anser inte heller att det finns någon anledning att ändra andra regler för realisationsvinstberäkningen. Indexuppräkning kommer då att ske fr.o.m. år 1952.

5.4.6 Ändrat omräkningstal

Som nämnts i avsnitt 5.226 fastställs f. n. det omräkningstal som används vid realisationsvinstbeskattningen av fastigheter med KPI för juli månad som grund. Omräkningstalet publiceras i augusti.

Det inflationstal som utredningen ansett skall användas för uppdelning av nominella räntori inflationskompensation och realränta bör fastställas med officiellt index som grund och föreligga senast den 20 december. Utredningen bedömde det inte som realistiskt att årets inflationstal kunde byggas på annat än prisförändringen från oktober föregående år till oktober innevarande år.

Enligt utredningens uppfattning är det önskvärt att penningvärdets föränd- ringar vid beskattningen uppskattas efter så enhetliga principer som möjligt. Samma officiella index bör användas för att fastställa såväl inflationstalet som omräkningstalet. Det skulle innebära att omräkningstalet för året för realisa- tionsvinstbeskattningens del skulle fastställas senare är f. n., eftersom infla- tionsta let bör fastställas så sent som möjligt under beskattningsåret. Nackde- len med denna ändring är att sådana skattskyldiga som avyttrar sina fastigheter under senare delen av beskattningsåret inte som nu exakt kan veta om avyttringen medför att skattepliktig realisationsvinst uppkommer. Eftersom omräkningstalet skall bygga på ett officiellt index som måste föreligga åtminstone månadsvis går det dock att bilda sig en ungefärlig uppfattning om omräkningstalet för beskattningsåret. Ju senare på året försäljningen sker, desto säkrare blir denna uppfattning. Utredningen anser således att omräk- ningstalet liksom inflationstalet bör fastställas med KPI för oktober månad som grund.

5.5 Beskattningen av bostadsrätter 5.5.1 Gällande rätt

Grundprincipen för beskattning av bostadsrättshavare är att beskattning skall ske hos bostadsrättsföreningen (eller bostadsaktiebolaget), ej hos medlem- men/bostadsrättshavaren. I 24 ä 3 mom. KL föreskrivs, att en fastighet, som tillhör bostadsrättsförening ellerbostadsrättsaktiebolag, skall schablonbeskat-

tas. Schablonen utgör 3 % av taxeringsvärdet året näst före taxeringsåret. Medlemmen beskattas däremot inte för värdet av bostadsförmånen. Beskatt- ning av medlemmen sker däremot, om bostaden helt eller till övervägande del varit av medlemmen mot vederlag upplåten under hela eller större delen av beskattningsåret. Enligt anvisningarna till 385 p. 2 KL beskattas i så fall medlemmen för vederlaget som intäkt av kapital.

Den av inflationen förorsakade höjningen av de nominella räntorna har emellertid för bostadsrättsföreningamas del medfört problemet, att de kom- mit att regelbundet visa underskott. Utgiftsräntoma kommer att överstiga intäktsschablonen även vid en relativt låg belåningsgrad. Då bostadsrättsför— eningen och medlemmarna utgör olika skattesubjekt är det inte möjligt att överföra underskotten från föreningen till medlemmarna. Bostadsrättsinne- havama har därför inte på samma sätt som villaägarna haft möjlighet att utnyttja underskott i inkomstlaget annan fastighet som avdrag från sina övriga inkomster.

Föreningarnas outnyttjade underskottsavdrag har medfört att metoder skapats för att låta delägarna få utnyttja dem. Så har skett genom att länet i viss utsträckning upptagits av medlemmarna i stället för av föreningen. I fallet RÅ 1971 ref. 2 fastslog RegR:s majoritet att ränteavdrag ej kunde vägras medlemmen i ett sådant fall. Att avdrag däremot vägrades i fallet RSV Dt 197328 berodde på att i detta fall avdrag yrkades för ränta på en insatsrevers. Då det var fråga om en inbetalning till föreningen, vägrades avdrag på grtnd av det uttryckliga förbudet för avdrag för inbetalningar till bostadsrättsförening- en i anvisningarna till 38 5 p. 2 KL.

RegR:s dom i RÅ 1971 ref. 2 medförde stor popularitet för bostadsrätts- föreningar med s. k. strimlade lån. Det föranledde ett lagstiftningsingrioande med innebörd att även medlemmen skall uppta en viss schablonrrässigt beräknad inkomst till beskattning. I sin nu gällande utformning irnebär regeln, att 3 % av den del av medlemmens andel i föreningens beiållna förmögenhet som överstiger 50 000 kr. skall upptas till beskattning i inkomst- slaget kapital enligt anvisningarna till 385 p. 2 KL. Schablonbeskattringen kommer att drabba bostadsrättsinnehavare som är medlemmar i föreiingar som av ena eller andra anledningen har låga lån.

Vid avyttring av andel i bostadsrättsförening gäller att sådan andel inte skall beskattas som andra andelar enligt reglerna i 355 3 mom. I stället sker beskattning enligt reglerna i 4 mom. Efter fem års innehav blir en eventuell kapitalvinst helt skattefri.

5.5.2 Den löpande beskattningen av medlem och förening Även vad beträffar beskattningen av bostadsrättsinnehavare och bostadsrätts- föreningar medför införandet av real beskattning en möjlighet till återgång till tidigare gällande, mer principiellt riktiga och konsekventa regler. När ränteavdraget begränsats till realräntan, uppkommer vid nuvarande irtäkts- schablon på 3 % i regel inte några underskott. Den särskilda schablonbeskatt— ningen av medlemmarna kan således avskaffas.

För att åstadkomma största möjliga likhet i beskattningen vid olika upplåtelseformer bör intäktsschablonen sänkas till 1,5 %.

Det bör gälla alla fastigheter, som schablonbeskattas enligt 24 ä 3 mon. KL,

dvs. fastigheter som tillhör bostadsrättsförening eller bostadsaktiebolag eller allmännyttigt bostadsföretag. Bostadsrättshavare och hyresgäster kan inte göra det extra avdrag på 1 500 kr., som medges på schablonbeskattat eget hem mantalsskriven fysisk person, vilket motiverar en lägre intäktsschablon än 2 %.

5.5.3 Kapitalvinst/)eskaltningen

Principiellt borde bostadsrättsinnehavare helt beskattas som villägare. För kapitalvinstbeskattningens del skulle det innebära en ”evig”, 100-procentig realisationsvinstbeskattning, där anskaffningsvärden och förbättringskostna- der frck uppräknas med index.

Då kapitalvinstkommittén sysslar med realisationsvinstbeskattningen av bostadsrätter, synes det dock mindre lämpligt att här utforma en sådan beskattning i detalj. Utredningens grundläggande uppfattning är att beskatt- ning skall ske på samma sätt som när det gäller fastigheter. En sådan beskattning borde underlättas av att utredningen föreslagit att beskattningen av aktier och andelar skall ske på samma sätt. Realisationsvinstbeskattningen av fastigheter samt alla aktier och andelar, inklusive andelar i bostadsrätts- föreningar, skulle således komma att ske efter samma grundläggande princi-

per.

5.6 Beskattningen av övrig lös egendom

5.6.1 Gällande rätt

Lös egendom. som inte ger någon avkastning, beskattas inte årligen. I motsats till vad som gäller för fastigheter anses således inte ägandet av lös egendom ge upphov till någon skattepliktig intäkt. Trots detta är räntor på lån som upptagits för att förvärva egendomen avdragsgill enligt 39% KL.

Avyttring av lös egendom realisationsvinstbeskattas enligt 35 å4 mom. KL. Oneröst förvärvad egendom beskattas om den avyttras inom fem år efter förvärvet. Enligt den s. k. skyldemannaregeln går man vid benefika förvärv från närstående till givarens eget onerösa förvärv. 100-procentig vinstbeskatt- ning sker bara under de två första åren. Därefter sker en successiv avtrappning av den del av vinsten som upptas som skattepliktig realisationsvinst.

5.6.2 Den löpande beskattningen

Några större förändringar i den löpande inkomstbeskattningen av lös egendom, som inte ger någon avkastning, är knappast tänkbar. Endast beträffande mycket värdefulla tillgångar kunde man tänka sig en beskattning efter samma principer som gäller för fastigheter. Utredningen finner det inte nödvändigt att i samband med införandet av real beskattning föreslå några sådana åtgärder. Om sådan beskattning skulle ske i framtiden är den dock inte oförenlig med reala beskattningsprinciper.

En väsentligare förändring uppnås genom utredningens förslag att endast realräntan skall vara avdragsgill. Härigenom försvinner möjligheten att göra stora skattevinster på inflationen genom att uppta lån och förvärva lös egendom. vars nominella värde ökar med inflationen.

5.6.3 Kapitalvinstbeskattningen

Praktiska skäl talar också emot en mer om fattande utvidgning av realisations- vinstbeskattningen av övrig lös egendom. Skulle en sådan utvidgning ske måste det vara fråga om mer värdefulla tillgångar, där det är möjligt att kontrollera äganderättsövergångar. Sker en utvidgning av det område, som skall omfattas av evig 100-procentig realisationsvinstbeskattning, bör anskaffningsvärdena på samma sätt som för fastigheter, aktier och andelar uppräknas med index.

I nuvarande situation kan snarast ifrågasättas om realisationsvinstbeskatt- ningen av lösöre i princip fyller någon funktion över huvud taget. Den kunde i varje fall begränsas till att enbart omfatta de två första åren, om man vill beskatta de snabba, rörelseliknande vinsterna.

Behovet av realisationsvinstbeskattning av lösöre är dock mindre i ett realt system genom att avdragsrätten begränsats till realräntan på de lån, som eventuellt upptagits för att finansiera förvärvet av tillgångarna.

Vad beträffar fordringar och skulder har skälen för och tekniken vid en evig 100-procentig kapitalvinstbeskattning diskuterats i avsnitt 5.2.2.3.

Premieobligationer bör behandlas som lösöre, ej som andra fordringar. De speciella lotterivinstliknande regler som gäller för beskattningen av dessa vinster gör det svårt att inpassa dem i övriga inkomstskatteregler. Det synes därför naturligast att helt se dem som ett slags eviga lottsedlar från skattesynpunkt.

5.7 Underskott i inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet

Principen om symmetri vid beskattningen innebär att i de fall en kapitalvinst utgör beskattningsbar realisationsvinst bör också motsvarande kapitalförlust utgöra en avdragsgill realisationsförlust. En sådan avdragsrätt är dock för de flesta skattskyldiga av mer begränsat värde, om inte också ett underskott i inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet kan avdras som allmänt avdrag. Vid diskussion om den skattemässiga behandlingen av fordringar och skulder i avsnitt 5.2.2.4 konstaterade utredningen att en begränsning av denna avdragsrätt skulle kunna medföra uppkomsten av gränsdragningsproblem mellan kapitalinkomster och kapitalvinster.

Frågan är emellertid av betydelse även beträffande andra tillgångar. Argumentet för en obegränsad avdragsrätt för realt beräknade realisationsför- luster är att skattesystemet därmed blir symmetriskt. Är den reala realisa— tionsvinsten skattepliktig är också realisationsförlusten avdragsgill. Skall avdragsrätten normalt ha ett praktiskt värde måste underskottsavdrag få ske för underskott i inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet.

Argumentet mot en obegränsad avdragsrätt för sådana underskott samman- hänger med realisationsprincipens inverkan på beskattningen. Eftersom en kapitalvinst inte beskattas förrän den realiserats har den skattskyldige stora möjligheter att välja när han vill bli beskattad. Han kan välja detta ögonblick då hans övriga inkomster är låga och följaktligen hans marginalskatt också är det eller då han råkat få en stor realisationsförlust. Framför allt har han möjlighet att uppskjuta beskattningen till ett avlägset fjärran genom att över huvud taget inte avyttra tillgångar som är belastade med en latent realisa-

tionsvinstskatt. Om underskottsavdrag medgavs för underskott i inkomstsla- get tillfällig förvärvsverksamhet skulle den skattskyldige kunna tillgodogöra sig ett sådant avdrag, när det från andra skatterättsliga synpunkter var lämpligt. Hade den skattskyldige höga inkomster skulle det exempelvis vara frestande att minska dessa genom avyttring av en tillgång med en latent realisationsförlust. Det är sannolikt att man vid införandet av en sådan princip skulle vara tvungen att införa särskilda regler om närståendetransaktioner för att förhindra de mest uppenbara spekulationsmöjlighetema. Viktigast är emellertid att skattskyldighet för realisationsvinster och full avdragsrätt för realisationsförluster sannolikt medför att realisationsvinstema uppskjuts medan realisationsförluster tas hem genast. Beträffande fastigheter föreligger också en risk för att de sköts sämre om den skattskyldige alltid effektivt kan tillgodogöra sig avdrag för realisationsförluster.

Vad beträffar reala realisationsförluster på schablontaxerade fastigheter bör också beaktas att beräkningen sker enligt fördelaktiga regler, som inte tar hänsyn till fastighetens värdeminskning (se avsnitt 5.4.5).

Behandlingen av realisationsvinster och realisationsförluster utgör en svår avvägningsfråga. Utredningen anser dock att skälen för en viss begränsning av rätten till avdrag för underskott i inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet överväger. Avdrag bör endast medges från annan inkomst i detta inkomstslag sex år framåt i tiden. Tidigare underskott bör dock få indexuppräknas.

5.8 Förenklingsmöjligheter

I enlighet med vad som angavs i avsnitt 5.1.4 kommer här som avslutning på detta kapitel att diskuteras om några möjligheter finns att förenkla det reala systemet. Det är då fråga om förenkling av sådana delar av systemet som i och för sig är konsekventa följder av ett realt system, men där det kan diskuteras om vissa förenklingar bör ske av praktiska skäl. Dessförinnan ges en översiktlig redovisning av vilka förenklingar i skattesystemet som det föreslagna reala systemet i sig innebär.

5.8.1 Förenklingar av skattesystemet genom införande av real beskattning

Som framhållits i samband med behandlingen av beskattningen av olika tillgångar innebär ett realt skattesystem i sig förenklingar på många punkter. En del sentida förändringar av KL, som tillkommit för att avlägsna några särskilt stötande effekter av inkomstbeskattningens bristande inflationsan— passning, kan avlägsnas. Det gäller den progressiva villaschablonen, den särskilda schablonen för bostadsrätter och regeln att indexuppräkning av anskaffningsvärde och förbättringskostnad vid realisationsvinstbeskattningen inte skall få ske för de fyra första åren. Den lagstiftning, som syftar till att medge spararna viss Skattelättnad. borde också bli överflödig efter införandet av real beskattning, eftersom real beskattning av räntor medför en mycket stark förbättring av sparamas avkastning efter skatt. En nominell räntesats på 10 % ger vid 8 % inflation och 50 % marginalskatten real avkastning efter skatt på (10 x 0,5 ./. 8 =) —3 %. Vid real beskattning stiger avkastningen till (8 + 2 x 0,5 ./. 8 :) +l %. Realräntesat-

sen efter skatt har således ökat med 4 procentenheter. Lagen om skattefrihet för vissa sparformer borde kunna omprövas. Sparobligationer borde kunna utges utan skattefri bonus. Det särskilda sparavdraget fyller samma funktion i ett realt som i ett nominalistiskt system. Att mindre kapitalinkomster undantas från beskatt- ning medför en betydande förenkling. Utredningen anser därför inte någon ändring på denna punkt vara motiverad. även om avdragets storlek (f. n. 800 kr. för en skattskyldig, I 600 kr. för äkta makar) kan diskuteras, när en mindre del av den nominella räntan är skattepliktig.

För de flesta skattskyldiga medför även införandet av en konsekvent real beskattning förenklingari förhållande till nuläget. Inkomstslaget tjänst berörs inte alls. Vad beträffar kapitalinkomster beskattas aktieutdelningar som nu. För räntomas del sker den förändringen att realräntan skall upptas som intäkt resp. avdras som kostnad i stället för den nominella räntan. Är fordringarna eller skulderna reallån är den erhållna resp. betalade räntan den som skall deklareras. För penninglåns del skall visserligen en uppdelning ske i realränta och inflationskompensation, men om det är fråga om en insättning i ett kreditinstitut eller ett lån från ett sådant, skall detta lämna uppgift om realräntans storlek. Det blir i sådana fall inte svårare att deklarera räntor än f. n. På ett räntefritt privatlån uppkommer, på grund av utredningens ståndpunkt att negativa realräntor inte skall beaktas. inte heller någon skattepliktig intäkt resp. avdragsgill kostnad.

Deklarationen av normala kapitalinkomster synes således varken bli svårare eller enklare än i nuvarande nominalistiska system. Förenklingen uppkommer genom att behandlingen av ränteinkomster och ränteutgifter blir mer enhetlig än i dag. Spararna får en högre real avkastning utan att behöva sätta in medlen på särskilda konton och förete sparbevis. Mindre kapitalvin- ster på aktier elimineras som f. n. genom ett schablonavdrag.

Beräkningen av schablonintäkt underlättas genom att en enda procentsats används oberoende av taxeringsvärdet. De bostadsrättsinnehavare som i dag upptar en schablonmässigt beräknad intäkt som skattepliktig behöver inte längre göra det. Beskattningen läggs helt hos föreningen.

5.8.2 Ytterligareförenklingsmöjligheter

Vad beträffar den grundläggande principen inom den reala beskattningen av hushållssektom, nämligen uppdelningen av nominella räntor i inflations— kompensation och realränta, ärinte någon förenkling möjlig. Som visas redan i avsnitt 5.2.5. ] medför sådana alltför stora möjligheter för en del skattskyldiga att utnyttja dessa schabloner till att skaffa sig skattefördelar. Förenklingsmöjlighetema ligger i stället på kapitalvinstbeskattningssidan. Förenklade lösningar innebär dock ett avsteg från vad som är principiellt riktigt. De bör därför endast göras när starka praktiska skäl talar för dem och när konsekvenserna inte blir så stora i det enskilda fallet. När det gäller avyttring av fastigheter och bostadsrätter samt aktier i fåmansbolag kan sägas. att beskattningskonsekvensema blir så betydelsefulla i det enskilda fallet, att detär motiverat att tillämpa en exakt real princp, Eftersom dylika tillgångar omsätts relativt sällan blir det heller inte så administrativt betungande.

Värdepapper som börsnoterade aktier och obligationer omsätts oftare. Det administrativa arbetet med att beräkna den skattepliktiga realisationsvinsten blir större i förhållande till skatteinkomstema. Inte heller är det normalt fråga om några större belopp för den enskilde. På detta område skulle förenklings- regler kunna övervägas.

Olika slag av förenklingsregler är här möjliga. Den närmast till hands liggande är ett relativt högt bottenavdrag. Realisationsvinster på aktier och andelar i annat än fåmansbolag samt fordringar och skulder skulle exempelvis vara skattefria till den del de understeg 10 000 kr. under ett beskattningsår. Deklarationsskyldighet skulle då inte heller föreligga för kapitalvinster under 10 000 kr. Eftersom utredningen intagit ståndpunkten att reala kapitalförlus- ter är avdragsgilla, böri så fall även stadgas att en real kapitalförlust till den del den understiger 10 000 kr. inte är avdragsgill. En dylik regel skulle innebära att beskattning endast skulle ske vid mer betydande kapitalvinster. Det medför också fördelen att i varje fall mindre kapitalförluster och kapitalvinster behandlas lika. Utredningens ståndpunkt angående begränsningen av rätten till underskottsavdrag i inkomstlaget tillfällig förvärvsverksamhet medför ju annars i realiteten en olikartad behandling, trots avdragsrätten för kapitalför- luster.

Den radikalaste förenklingslinjen är att helt avskaffa kapitalvinstbeskatt- ningen vid avyttring av vissa tillgångar. Motivet för en sådan mer långtgående åtgärd skulle vara att inflationen svarar för den övervägande delen av en tillgångs värdestegring och att verkliga kapitalvinster är relativt små. Ett sådant antagande är mer sant i ett realt beskattningssystem än i ett nominalis- tiskt. Vid ett realt beskattningssystem behöver inte kapitalvinstbeskattning- en av realtillgångar också fylla funktionen att till viss del beskatta de vinster, som ägarna i själva verket gjort genom avdragsrätten för hela den nominella räntan på de lån de upptagit. Kapitalvinstbeskattningen kan dock inte undvaras när det gäller fastigheter, bostadsrätter och aktier och andelar i fåmansbolag. Beträffande fastigheter och andelar i bostadsrättsföreningar är det sannolikt att också reala kapitalvinster och kapitalförluster av betydande storlek uppkommer. Prisutvecklingen på sådana tillgångar är ojämn, beroende på deras belägenhet, en omständighet som inte sammanhänger med inflationstakten i samhället. Vad beträffar fåmansföretag kan sägas att deras värde till stor del är resultatet av ägarens arbetsinsats. Skulle beskattning inte ske här skulle det innebära en ojämnhet vid beskattningen av arbete. Det faktum, att ägaren av fåmansföretaget får ersättning för sin insats vid ett engångstillfälle, motiverar att inflationseffekten beaktas såsom utredningen föreslagit men inte att den reala realisationsvinsten blir skattefri. Om både vinst- och förlustfallet kan sägas att det normalt rör sig om så betydande belopp för den enskilde, att det är rimligt att de beaktas vid beskattningen.

Även om kapitalvinstbeskattningen av förenklingsskäl skulle avskaffas för andra tillgångar än fastigheter. andelar i bostadsrättsföreningar och aktier och andelar i fåmansföretag kan det vara motiverat att uppehålla en full beskattning under exempelvis två år. Vid korttidsinnehav är det avsevärt lättare att hålla reda på anskaffningsvärden och andra för beskattningen relevanta uppgifter. Om kapitalvinstbeskattningen avskaffas för dessa till- gångar medför det att även rätten till avdrag för kapitalförluster försvinner i

motsvarande mån. Kapitalvinster och kapitalförluster kommer då att också reellt behandlas på likartat sätt.

En förenklingsregel som syftar till att frita kapitalvinster på placeringsaktier från beskattning efter en viss innehavstid, samtidigt som avyttring av kontrollerande aktieinnehav skall beskattas, innebär att det uppstår behov av att kunna avgränsa de skattepliktiga från de skattefria försäljningarna. Denna fråga har ägnats ett betydande intresse i Norge och Danmark. I Norge är kapitalvinster vid försäljning av aktier skattefria efter två års innehav. Skattefriheten gäller inte då det är fråga om försäljningen av hela eller en större del av ett bolags verksamhet. Dessa regler om ”selgende gruppe” är dock komplicerade och manar inte till efterföljd.

Genom en nyligen genomförd lagändringi Danmark (Lov nr. 295 af 10. juni 1981 om beskatning af fortjeneste ved afståelse af aktier m. v.) har kapital- vinstbeskattningen av aktier avskaffats i Danmark efter tre års innehav. Det gäller dock inte försäljningar som omfattas av ”vzemsreglen”.

”Veemsreglen” omfattar skattskyldiga, som vid någon tidpunkt under de senaste fem åren före avyttringen av aktierna har ägt minst 25 % av aktiekapitalet eller har ägt aktier med ett bestämmande inflytande (minst 50 % av röstema) i bolaget.

Vid avgörande av frågan om aktieinnehavet överstiger 25 % inräknas också närståendes innehav. Närståendekretsen är vid.

En avgränsning enligt de föreslagna danska reglerna synes vara praktiskt användbar.

Avskaffas kapitalvinstbeskattningen av fordringar och skulder blir gräns- dragningen mellan kapitalinkomst och kapitalvinst av större betydelse. Det bör då övervägas om inte agio och disagio vid obligationsemission bör betraktas som ränta.

6 Real beskattning av företagssektom

6.1. Allmänna principer

6.1.1. Syftet med real beskattning av företagssektom

Samma skäl som motiverar en real beskattning av hushållssektom gör sig också gällande inom företagssektom. De fördelnings- och allokeringsmässiga nackdelar, som skattesystemets bristande anpassning till inflationen medför, uppkommer också här. Det måste vara en ambition att inte bara den enskilde löntagarens utan också den enskilde jordbrukarens och rörelseidkarens skatteunderlag fastställs på ett så rättvisande sätt som möjligt. Företagens skatt skall i större utsträckning än f. n. bestämmas med utgångspunkt i en beräkning av inkomsten som tar hänsyn till att penningvärdet förändras.

Beskattningen inom inkomstslagen rörelse och jordbruk sker i princip efter bokföringsmässiga grunder. Det innebär att det är ökningen av det egna kapitalet under året som utgör beskattningsbar vinst. En rättvisande beskatt- ning av denna vinst måste då innebära att jämförelsen mellan det egna kapitalet vid periodens början och slut sker mellan jämförbara storheter, dvs. som vinst kan endast betraktas vad som återstår sedan det ingående egna kapitalet uppräknats med hänsyn till inflationen.

Företagsbeskattningen har emellertid i Sverige också andra än fiskala syften. Den skall inte försvåra företagens möjligheter att svara för en effektiv produktion och uppehålla sysselsättningen.

För att ett företag skall kunna uppehålla sin produktion på sikt måste det kunna ersätta de resurser som förbrukats i produktionen. Denna synpunkt beaktas också i den traditionella nominalistiska redovisningen, där som vinst betraktas vad som återstår av intäkterna sedan därifrån dragits kostnaderna för förbrukade resurser.

Kostnaderna för de förbrukade resurserna värderas emellertid till vad det kostar att anskaffa eller tillverka dem. Vid inflation innebär det att den på traditionellt sätt framräknade skattepliktiga vinsten blir för stor. För att företaget skall kunna upprätthålla sin produktionskapacitet erfordras att det har möjlighet att ersätta de förbrukade resursema. Det måste då beaktas om inflationen medfört att de stigit i pris sedan de anskaffades eller tillver- kades.

Om inflationens effekter på kostnader för de förbrukade resurserna inte beaktas vid beskattningen. blir effekten att inkomstberäkningen blir felaktig. Det innebär att företaget tvingas att betala för höga skatter. Det medför i sin tur

' Se bil. !. Inflationsre- dovisning — en jämförelse mellan modeller, av Rolf Rundfelt.

att företagets likviditet försämras. Företaget har inte längre medel att. helt återanskaffa de produktionsresurser, som förbrukats.

Det finns olika sätt för ett företag att reagera på en sådan situation. Om företaget inte tidigare höjt sina priser så mycket som marknadssituationen medger, kanske det sker nu. Inflationstendensema i den redan inflationistiska ekonomin förstärks ytterligare. Kan priserna inte höjas, är det möjligt. att företaget i stället tar konsekvenserna och inte återanskaffar sina förbrukade resurser fullt ut. Det kan återverka på produktion och sysselsättning. Företaget kan också försöka att upprätthålla sin produktionskapacitet genom att skaffa nytt kapital. Företaget kan då försöka skaffa nytt kapital genom län. Det medför att företagets soliditet försämras och därmed sannolikt dess n'skvilja. Dessutom innebär det att situationen blir farligare ur företagets synvinkel. I värsta fall kan företagets ställning undergrävas och sysselsättningen hotas.

De allvarliga effekter som inflationen medför för företagen. har tidigare i viss mån undanskymts av det faktum. att de relativt fördelaktiga svenska företagsbeskattningsreglema möjliggjort för företagen att leva med en viss inflation. Genom att utnyttja de möjligheter den svenska företagsbeskattning- en erbjudit, har företagen kunnat minska sin skattepliktiga vinst så mycket, att de förbrukade resurserna kunnat återanskaffas. Det finns emellertid en gräns för den inflationstakt, den svenska företagsbeskattningen kan absorbera. Som Rolf Rundfelt visar i sin studie om inflationsredovisning. som återfinns som bil. 1 till detta betänkande], torde denna gräns ligga mellan 10 % och 20 %. Den senare siffran gäller vid 100 % lånefinansiering.

De regler, som den svenska företagsbeskattningen f. n. innehåller, är således inte tillräckliga vid tvåsiffrig inflation. Än viktigare är emellertid att de regler i den svenska företagsbeskattningen, med vars hjälp företagen kunnat ned- bringa sin skattepliktiga vinst, inte utformats med tanke på att kompensera företagen för inflationen. De har andra, speciella syften. Investeringsfonder och investeringsavdrag har konjunkturpolitiskt och regionalpolitiskt syfte, avskrivnings- och nedskrivningsreglema är till för att företagen skall kunna konsolideras, etc.

Syftet med en real företagsbeskattning är därför att skattemässigt försätta företagen i samma situation, som hade förelegat utan inflation. Det innebär att anskaffningskostnadema för förbrukade resurser måste justeras med hänsyn till penningvärdets förändringar.

En självklar konsekvens av detta resonemang är också att företagen inte genom åtgärder för inflationskompensation vid beskattningen får försättasi ett bättre läge än om ingen inflation ägt rum. Företagen skall inte vinna något på inflationen. Beskattningen skall vara neutral till inflationstakten.

Utredningens målsättning att beskattningen inte skall förhindra att företa- gen uppehåller sin fysiska kapacitet gäller företagsamheten som helhet. Frågan om skattesystemet också skall innebära att varje enskilt företag också skall kunna uppehålla sin kapacitet kommer att behandlas i avsnitt 6. 1 .7. Det är då fråga om ett problem som föreligger även i en ekonomi. där ingen allmän penningvärdeförsämring inträffat men där en relativ prisförändring kan ha ägt rum.

6.1.2. Grundläggande metodproblem vid real företagsbeskattning

Ett företags vinst kan antingen beräknas som skillnaden mellan dess intäkter och kostnader under en bestämd period, lämpligen ett år, eller som förändringen av dess egna kapital från periodens början till dess slut. Resultatet blir detsamma.

Exempel 6:l

Balansräkning den ljanuari & Tillgångarl 100 Skulder 50 Eget kapital 50 100 100

Balansräkning den 31 december R Tillgångar 120 Skulder 50 Eget kapital 70 120 120

Det egna kapitalet har således ökat med 20 under året. I ett tillstånd av fast penningvärde är också denna nominella vinst en real vinst. Tillgångssidan kan minskas med detta belopp för exempelvis skatter och utdelningar utan att företagets kapacitet minskar i förhållande till utgångsläget.

Om däremot inflation rått under året exempelvis 10 % inflation förändras bilden. Låt oss antaga att företagets skulder är penninglån och att räntorna är fullt avdragsgilla.

Om vi förutsätter en inflation under året på 10 % finner vi att företaget om det vill återanskaffa de tillgångar det hade den 1 januari måste disponera resurser på 1 10. Om vi med denna utgångspunkt beräknar den reala vinsten från tillgångssidan blir den 10. Om vi däremot tittar på passivsidan, finner vi att ett bibehållande av det reala värdet av det egna kapitalet erfordrar en inflationsjustering på 10 % av det ingående egna kapitalet på 50, dvs. (0,10 x 50 =) 5. Då det egna kapitalet under året ökat från 50 till 70, dvs. med 20, blir den reala vinsten under året (20 ./. 5 =) 15.

Penningvärdets förändring har visserligen för företaget medfört att tillgång- ar som ursprungligen anskaffats för 100 nu motsvarar 1 10. Men därutöver har företaget dragit fördel av att det reala värdet av skuldema minskat med 5.

Skattemässigt kan samma förhållande uttryckas så att en beskattning av hela den nominella vinsten på 20 innebär att en där ingående skenvinst på 10 beskattas. Samtidigt har företagets kompensation till dess långivare, den nominella räntans inflationskompensationsdel, helt avdragits. Det innebär avdrag för en real amortering på skulden på 5. Företagets reala vinst är därför 15. Denna vinst kan vi antingen beräkna som ökningen av tillgångamas värde (20) minus årets inflation ( 10) plus inflationsvinsten på skulderna (5). Enklare är emellertid att ta årets ökning av det egna kapitalet som utgångspunkt (20) och minska denna summa med den erforderliga inflationsjusteringen av det egna kapitalet (5).

Det här anförda exemplet visar således, att den reala vinsten kan beräknas

' Omsättningstillgångar med snabb omsättnings- tid värderade till löpande inköpspris.

med utgångspunkt såväl i aktivsidan som i passivsidan, men att det verkar enklast att minska ökningen av det egna kapitalet under året (= årets nominella vinst) med det belopp, som är erforderligt för att hålla dess reala värde oförändrat (årets inflation x ingående eget kapital).

Det blir således en närliggande fråga om man inte alltid kunde beräkna den erforderliga inflationskompensationen genom att multiplicera det ingående egna kapitalet med årets inflationstakt. Vid beskattningen kunde man sedan helt enkelt medge avdrag för denna inflationsjustering.

Denna lösning har emellertid två brister ur skatterättslig synvinkel. I) Den reala vinsten blir felaktigt periodiserad. Syftet med real företagsbe- skattning är ju att årets nominella vinst skall korrigeras för inflationen, så att skenvinster elimineras och enbart den reala vinsten blir beskattad. Att beräkna ett inflationsavdrag som det egna kapitalet multiplicerat med årets inflation är detsamma som att beräkna det som samtliga tillgångar multipli- cerade med årets inflation minskat med samtliga skulder multiplicerade med årets inflation.

Utgångspunkten för beräkningen av avdraget är således årets inflation multiplicerad med samtliga tillgångars bokförda ingående värde. Denna beräkningsmetod innebär normalt att avdraget för årets inflation medges för tidigt. För många tillgångar gäller att vinst på dem inte beskattas förrän de realiserats. Det gäller exempelvis enligt svensk skatterätt fastigheter. Först vid avyttring av fastigheten beskattas en eventuell realisationsvinst.

Om avdraget årligen beräknas med utgångspunkt i fastighetens anskaff- ningsvärde, medför det således att avdraget kommer att medges tidigare än då vinsten upptas till beskattning. Det medför nackdelen att företagets skatte- pliktiga vinst blir felaktigt beräknad hela tiden. De första åren innebär felaktigheten att avdrag för inflationen beträffande fastigheten kommer att medges från företagets övriga vinst, vilken således inte inkluderar någon vinst just på fastigheten. Den skattepliktiga vinsten blir således för liten, vilket medför att skatten blir för låg. När fastigheten sedan avyttras, blir den skattepliktiga vinsten å andra sidan för stor. Den kommer då att innefatta vad som erhållits vid avyttringen av fastigheten minskat med det nominella anskaffningsvärdet för fastigheten. Inflationsuppräkning av anskaffningsvär- det kan då inte ske, eftersom företaget redan genom årliga avdrag erhållit kompensation för inflationen.

Själva metoden att beräkna vinsten vid avyttringen medför dessutom en ytterligare nackdel. Eftersom vinstberäkningen då blir rent nominalistisk (försäljningsintäkt minus anskaffningskostnad), till följd av att avdrag för inflationen erhållits successivt, kommer en betydande inlåsningseffekt att uppkomma. Denna kommer att växa med innehavstiden.

Det bör understrykas att det föreligger en avsevärd skillnad från inlåsnings- synpunkt mellan att behandla fastigheter och att behandla fordringar på detta sätt. Utredningens lösning beträffande fordringar innebär ju att inflationens inverkan beaktas genom att den nominella räntan uppdelas i en inflations- kompensationsdel och en skattepliktig realränta. Konsekvensen blir då att kapitalvinstberäkningen vid fordrans avyttring och inlösen sker så att försälj- ningsintäkten eller inlösenbeloppet minskas med det nominella anskaffnings— värdet. Kompensation för inflationen har redan erhållits vid de årliga taxeringama under fordrans bestånd.

Orsaken till att denna teknik medför besvärande inlåsningseffekter beträf- fande fastigheter men inte beträffande fordringar är den omständigheten, att långivaren när det gäller fordringar också årligen erhåller kompensation för inflationen av låntagare. När fordran betalas sker detta till dess nominella värde. Någon kapitalvinst uppstår inte vid inlösentidpunkten. Vid avyttring av fordringsbevis kan detta visserligen bli fallet, men det ärdock ett relativt sett mer ovanligt fall. När det däremot gäller fastigheten kompenseras fastighets- ägaren för inflationen genom att fastighetens värde normalt följer inflations- utvecklingen. Detta värde kommer dock inte fastighetsägaren till del förrän vid fastighetens avyttring. Det samband, som beträffande fordringar finns mellan erhållandet av inflationskompensation och det skattemässiga beaktan- det av inflationen, uppstår beträffande fastigheter endast om kompensation för inflationen först sker när kapitalvinsten på fastigheten skall beskattas.

Även beträffande kostnadsavdrag uppstår periodiseringsproblem om infla- tionsavdraget beräknas som årets inflation multiplicerad med tillgångens ingående värde. I jämförelse med den situation som förelegat om inflations- avdraget medgivits i takt med avskrivningarna blir avdraget för stort i början. Det är ju en följd av att det inte fördelas. Om inflationen fortsätter uppkommer dock förr eller senare ett läge, där avdrag i takt med avskrivningarna blir lika med och överstiger ett avdrag beräknat med ingångsvärdet som utgångs- punkt.

2) Vissa intäkter är inte skattepliktiga. Det gäller t. ex. kapitalvinster på annan lös egendom än aktier och andelar efter fem års innehav enligt gällande svensk skatterätt. Det är då inte primärt på grund av att det skulle bli en felaktig periodisering, som inflationsavdrag inte bör medges i ett sådant fall, utan för att ett avdrag då skulle ställas mot en skattefri intäkt. Problemet är dock numera inte så stort inom företagssektom, eftersom de flesta intäkter successivt gjorts skattepliktiga.

Den viktigaste skattefria intäkten, aktiebolags utdelning från dotterbolags- aktier, utgör emellertid ett särfall. Syftet med skattefriheten är att undvika kedjebeskattning. Den synpunkten är av relevans också när det gäller infla- tionsavdragets beräkning. Om såväl dotterbolaget som moderbolaget medges inflationsavdrag beräknat med utgångspunkt i dess egna kapital, innebär det att inflationsavdraget medges dubbelt. Denna svårighet kan dock undgås genom att moderbolagets egna kapital minskas med aktieinnehavet i dotter- bolaget och inflationsavdraget hos moderbolaget beräknas på det på så sätt reducerade egna kapitalet.

Till de här diskuterade principiella invändningarna mot att beräkna inflationsavdraget med utgångspunkt i företagets egna kapital och årets inflation kommer de rent tekniska svårigheterna att fastställa vad som är eget kapital. Svårigheterna är kanske inte olösliga men innebär att det finns tekniska svårigheter även vid denna synbarligen enkla lösning.

Slutsatsen blir således att det inte är möjligt att vid företagsbeskattningen beakta årets inflation genom ett avdrag som beräknats på totaliteten av företagets tillgångar eller på det egna kapitalet. Avdrag för inflationskompen- sation måste relateras till de skatterättsliga regler, som gäller för beräkning av den skattepliktiga vinsten.

6.1.3 Redovisning och beskattning Beskattningen anknyter i Sverige i stor utsträckning till företagens affärsbok- föring. Det medför uppenbarligen en stor förenkling i förhållande till situationen i många länder, där företagen måste upprätta både affärs— och skattebokslut. Emellertid godtages inte den av företagen redovisade vinsten reservations- löst vid beskattningen. Skattelagstiftningen uppställer en mångfald olika regler för värderingen av tillgångar och skulder. Värderas tillgångarna lägre eller skulderna högre än vad dessa regler anger och den redovisade vinsten således därigenom blir lägre än vad som skattemässigt kan accepteras, återförs de som oacceptabla ansedda av-, ned- eller uppskrivningama till beskattning. Detaljerade värdestegringsregler för de viktigaste tillgångarna, som inventa- rier och varor, finns i skattelagstiftningen. I andra fall råder inget samband mellan bokföring och beskattning. Byggnader avskrivs t. ex. efter särskilda regler i skattelagstiftningen helt oberoende av vilken avskrivning som skett i affärsbokföringen. I svensk företagsbeskattning är det emellertid en viktig princip att företagets årsbokslut bildar utgångspunkten för beräkningen av dess skattepliktiga vinst. Den årliga redovisade vinsten korrigeras vid uppgörandet av företagets deklaration enligt särskilda regler, varigenom den skattepliktiga vinsten framkommer. Mot bakgrund av den vedertagna svenska principen att i största möjliga utsträckning anknyta till företagets redovisning, hade det legat nära till hands att anknyta beräkningen av den reala vinsten till en i affärsbokföringen beräknad real vinst. Den stora studie om inflationsredovisning, som utförts av Rolf Rundfelt (bil. 1), visar emellertid att inflationsredovisningen ännu inte nått en sådan utvecklingsgrad att det är möjligt att anknyta beskattningen till några bestämda principer för en som riktig betraktad inflationsredovisning. Olikheterna i uppfattningen om riktiga inflationsredovisningsmetoder är fort- farande, trots en intensiv debatt, mycket stora. Som Rundfelt visar, samman- hänger meningsmotsättningama till stor del med olikheteri uppfattningen om inflationsredovisningens syfte. Olika intressenter kan ha intresse av olika typer av inflationsredovisning. Företagsledaren, kreditgivaren och finansana— lytikem kan ha behov av olika former av inflationsredovisning.

Olika former av inflationsredovisning har emellertid en gemensam utgångs- punkt, nämligen det traditionella, på nominalistiska principer upprättade bokslutet. Utöver det faktum att detta bokslut bildar en god grund för uppgörandet av olika typer av inflationsredovisning, har det alltid den fördelen att dess siffror överensstämmer med verifikationema. Det finns således från kontrollsynpunkt starka argument för att bevara det traditionella, på nominella belopp grundade bokslutet.

Det förefaller således inte möjligt att anknyta beräkningen av en real skattepliktig vinst till någon form av inflationsredovisning. Det är heller inte erforderligt. Det är fullt möjligt att anknyta beräkningen av den erforderliga inflationsjusteringen till ett enligt traditionella. nominalistiska principer upprättat bokslut. Det får då ske på det sättet att de av företaget enligt nominalistiska principer gjorda värderingarna av tillgångarna och skulderna godtages. Sedan beräknas inflationsjusteringen särskilt enligt i skattelagstift-

ningen angivna regler. Avdrag sker sedan vid beskattningen från den enligt nominalistiska principer beräknade årsvinsten för denna inflationsjustering. Detta avdrag betecknas i fortsättningen inflationsavdrag.

Det faktum att en enligt nominalistiska principer upprättad redovisning ligger till grund för beräkningen av det årliga inflationsavdraget hindrar emellertid inte företagen från att införa inflationsredovisning. Som Rundfelt studie visar, utgår man vid inflationsredovisningen normalt från ett traditio- nellt, nominellt bokslut byggt på anskaffningskostnadsredovisning. Vid beskattningen tar man då detta bokslut till utgångspunkt för beräkningen av det inflationsavdrag, som är motiverat av skattemässiga skäl. Skulle ett företag helt avstå från att lämna ett bokslut, byggt på traditionella redovisningsprin- ciper (vilket inte i Sverige torde gå att förena med gällande lagstiftning), torde det inte möta några oöverstigliga svårigheter att från detta bokslut rekonstrue- ra ett traditionellt på anskaffningsvärdeprincipen upprättat bokslut. Det böri varje fall vara möjligt att kräva att så skall ske.

Det finns emellertid fler aspekter på sambandet mellan aflärsbokföring och beskattning. Även om inflationsavdraget beräknas med ett traditionellt bokslut som grund enligt särskilda i skattelagstiftningen angivna regler, kan det finnas skäl föratt kräva att detta avdrag också beaktas i räkenskaperna. Om det som förutsättning för avdrag krävs att motsvarande reservering görs i företagets räkenskaper får det till effekt, att den årliga redovisade vinsten minskas med det belopp, som reserverats. Härmed uppnås den effekten, att den utdelningsbara vinsten i ett aktiebolag eller en ekonomisk förening minskas.

På samma sätt som detär ett skäl för real företagsbeskattning att underlätta upprätthållandet av företagets produktionskapacitet genom att inte skenvin- ster upptas till beskattning, kan det anföras skäl för att skenvinster inte heller bör utdelas. Det kunde därför övervägas om inte en förutsättning för inflationsavdrag skulle vara att ett motsvarande belopp avsattes till ett lämpligt konto, förslagsvis betecknat ”inflationsreserv”. Detta konto skulle då komma att bli en del av företagets egna kapital. Kravet på avsättning till inflationsreserv skulle enligt sakens natur endast kunna gälla aktiebolag och ekonomiska föreningar. Det är endast vid företagsformer utan personligt ansvar för delägama. där den associationsrättsliga lagstiftningen uppställer regler för att begränsa den utdelningsbara vinsten.

Mot kravet på en obligatorisk avsättning till inflationsreserv för aktiebolags och ekonomiska föreningars del talar emellertid att inflationsavdraget bara är en av de åtgärder utredningen föreslår för att anpassa företagsbeskattningen till inflationen. lnflationsavdragets storlek är således inte något mått på nettoef- fekten av de regler, som syftar till att anpassa företagsbeskattningen till inflationen.

Syftet med regler för att begränsa utdelningen i aktiebolag och ekonomiska föreningar är att skydda dessas egna kapital och därigenom skydda borgenä- remas intressen. Det ankommer på revisorerna i dessa företagsformer att uttala sig om den föreslagna utdelningen. På samma sätt som när det gäller inflationsredovisning synes det vara bättre att inte binda den framtida utvecklingen beträffande vilken utdelning som är möjlig vid inflation.

Utredningen anser därför att inflationsavdraget bör vara taxeringstekniskt, dvs. det bör få göras vid beskattningen oberoende av bokföringen.

6.1.4. Uppskov med beskattningen eller defnitiv skattefrihet

Inflationen skulle således vid beskattningen inom företagssektom i första hand beaktas genom ett särskilt inflationsavdrag.

Tekniken med särskilt inflationsavdrag används också i flera av de utländska utredningar, vars innehåll närmare kommer att beskrivas i detta kapitel. I dessa föreligger emellertid olika uppfattningar i en central fråga. Är avdraget att betrakta som en definitiv skattelättnad eller är det bara att se som ett uppskov med beskattningen? Innebörden av den senare ståndpunkten är att avdraget kan återföras till beskattning, om vissa händelser inträffar, exempelvis nedläggning av verksamheten. Tanken är då, att avdragets syfte är att förhindra att inflationen urholkar företagets kapacitet. Genom den av avdraget förorsakade skattelindringen skall företaget ha resurser att återan- skaffa de tillgångar, som är erforderliga för att upprätthålla en oförändrad kapacitet. Skulle emellertid företaget av olika skäl ändå inte upprätthålla sin kapacitet, exempelvis genom en fullständig eller partiell nedläggning av driften, borde avdraget enligt detta synsätt återföras till beskattning.

Detta synsätt går emellertid inte att förena med en konsekvent real beskattning. Vid ett realt synsätt gör nämligen företaget inte någon som helst vinst på sina tillgångar genom inflationen.

Exempel 62 Ett företag har som enda tillgång ett varulager, som vid beskattningsårets ingång är värt 100. Företaget är helt finansierat med eget kapital. Under året (strax före beskattningsårets utgång) säljs hela varulagret för 140. Inflationen under året har varit 10 %.

Vid en nominalistisk vinstberäkning gör företaget här en vinst på 40. Vid real vinstberäkning är vinsten (40 ./. 10 =) 30.

Till grund för det synsätt, som vill se ett inflationsavdrag som ett tillfälligt skatteuppskov, ligger uppfattningen, att företaget, om tillgångarna inte återanskaffas, verkligen gör en vinst på 40. Denna vinst består då dels av den reala vinsten på 30, dels av en vinst på inflationen på 10. Denna senare vinst uppkommer då genom att företaget endast behövt betala 100 för tillgångarna i fråga. Vill företaget fortsätta driften bör då denna vinst, som är av annan karaktär än den reala, inte upptas till beskattning. Om företaget däremot läggs ned föreligger inte längre någon anledning att den vinst, som ägaren gör på att ha förvärvat tillgångarna till ett lägre penningvärde än det som råder då de avyttras, fritas från beskattning.

Från real synpunkt är emellertid detta synsätt felaktigt. Om de 10 någonsin beskattas innebär det att en viss del av företagets egna kapital beskattas. Att de 10 undantas från beskattning är en följd av att det egna kapitalet i företaget inflationsjusterats för att bibehålla sitt reala värde.

Den 1 januari år ]

_____________—_!

Varor 100 Eget kapital 100

Den 1 januari år 2

/_

Kassa 140 Eget kapital 1 [0 Årets vinst 30

Det egna kapitalet är realt oförändrat vid 10 % inflation. lnflationsavdraget bör således vara ett definitivt avdrag, som inte under några omständigheter kan återföras till beskattning.

lnflationsavdraget bör skattetekniskt ges formen av ett kostnadsavdrag i förvärvskälla. Skulle vinsten före inflationsavdrag inte förslå till avdraget medför det att förvärvskällan uppvisar ett underskott. Detta underskott bör på samma sätt som andra underskott kunna avdras från överskott i andra förvärvskällor. I sista hand kommer avdraget att kunna utnyttjas genom tillämpning av lagen om förlustutjämning.

6.1.5. Olika sätt att behandla inflationsvinster och inflations— förluster på skulder och fordringar

Genom inflationsavdraget skall det förhindras att ett företag beskattas för skenvinster på vissa tillgångar. Som belystsi avsnitt 6. l .2 innebär det att också den vinst, som företaget gör genom att inflationen minskar värdet av dess förpliktelser, måste beaktas. Om så inte sker, kan företaget komma att göra vinster på inflationen.

Den vinst företaget gör på skuldsidan vid inflation kan beaktas på olika sätt. Man kan principiellt särskilja två huvudlinjer.

Den första innebär att den årliga vinst, som företaget gör genom minsk- ningen av det reala värdet på dess förpliktelser, beräknas. Det inflationsavdrag som beräknats för att kompensera företaget för förlusten på tillgångssidan reduceras då med inflationsvinsten på skuldsidan. Med användande av siffrorna i exempel 611 innebär denna metod att skenvinsten på tillgångssidan beräknas till (0,10 x 100 =) 10. Avdrag ges emellertid inte för hela denna. Hänsyn tas först till vinsten på skulderna (0,10 x 50 =) 5. Avdraget blir således (10 ./. 5 =) 5. Den nominella vinsten (20) minskas således med ett inflationsjusteringsavdrag på 5. Den skattepliktiga (= reala) vinsten blir (20 ./ . 5 =) 15.

Den ovan beskrivna metoden av vilka olika varianter som finns är den som oftast rekommenderas i de utländska utredningar, som över huvud taget önskar att inflationsvinsten på skulderna skall beaktas. De utländska utred- ningarna har dock i allmänhet inte haft möjlighet att göra en total översyn av skattesystemet ur real synvinkel.

För denna utrednings vidkommande tillkommer den omständigheten att den även beaktat frågan om behandlingen av skulderna inom hushållssektom och där föreslagit att hänsyn till inflationen skall tas genom att en del av den årliga nominella räntan betraktas som kompensation för inflationen. Den blir då inte avdragsgill.

Enligt den andra huvudlinjen skulle inflationsvinsten även inom företags- sektom kunna beaktas genom att avdrag inte medgavs för den del av räntan som motsvarade inflationen.

Det bör observeras att införandet av detta system inom företagssektom inte innebär att man pålägger företagen någon extra börda. En begränsning av avdragsrätten för hela den nominella räntan även inom företagssektom är endast ett tekniskt sätt att förhindra att företagen vid beskattningen gör vinster genom inflationen. Som redan utvecklats, skulle det bli en sådan vinst, om företaget erhöll ett särskilt avdrag för att förhindra beskattning av skenvinster på tillgångarna genom inflationen, utan att samtidigt hänsyn togs till företagets vinst på skuldsidan. Vinsten på skulder kan antingen beaktas genom

begränsning av avdragsrätten för nominella räntor eller genom att inflations- avdraget minskas med vad skuldemas reala värde minskat med på grund av inflationen under beskattningsåret (ingående balans gånger årets inflation).

Metoderna är inte likvärdiga. I båda fallen föreligger visserligen den likheten, att fordringar och skulder behandlas enligt en konsekvent princip. Begränsas avdragsrätten för räntor til realräntan, gäller på samma sätt som inom hushållssektom motsvarande begränsning till realräntan när det gäller . beskattning av intäktsräntor. Skall vinsten på skulderna beaktas vid beräk- * ningen av det särskilda inflationsavdraget, måste det också gälla förluster på fordringar. Det kan ske genom att den årliga inflationen beräknas på nettoskuldsättningen. Är den negativ, dvs. fordringarna mindre än skulderna, gör företaget en vinst som skall minska inflationsavdraget. Är den positiv, dvs. fordringarna större än skulderna, gör företaget en förlust som skall ytterligare öka inflationsavdraget.

Den väsentliga skillnaden mellan de båda metoderna sammanhänger med att utredningen vid diskussionen om beskattningen av räntor inom hushålls- sektom intog ståndpunkten, att negativa realräntor inte skulle beaktas. Om man inom företagssektom stannar för samma lösning som inom hushållssek- tom, kommer inflationens verkan på räntelösa fordringar och skulder (dvs. normalt leverantörsskulder och leverantörsfordringar) att lämnas obeak— tade.

I själva verket förekommer principiellt ganska olikartade lösningar inom den grupp av lösningar, som innebär att full avdragsrätt resp. skatteplikt för nominella räntor formellt bibehålls. Den viktigaste skillnaden föreligger mellan sådana system, som innebär att det inflationsavdrag, som beräknats med tillgångarna som utgångspunkt, skall minskas med den andel som skulderna utgör av balansräkningens passivsida (skuldandelsjustering) och sådana system, som innebär att den verkliga vinst som ett företag gör på inflationen skall upptagas till beskattning (beräkning av vinst på skulder). Ur skatterättslig synvinkel är den viktigaste skillnaden mellan dessa system att i det första fallet företagen aldrig kan komma i en skattemässigt sämre situation än vid en nominalistisk beskattning, medan de i det andra fallet kan det. Det senare gäller exempelvis företag, som har ett relativt litet eget kapital och som äger stora tillgångar, som inte är avskrivningsbara, t. ex. markområden. Skillnaden mellan skuldandelsjustering och vinst på skulder framkommeri de redogörelser som lämnats för utländsk rätt och utländska förslag om real företagsbeskattning samt av Rundfelts studie, särskilt avsnittet Skuldandels- justering eller vinst på skulder. För utredningens del finns det emellertid anledning att gå in på dessa frågor endast om utredningen skulle stanna för huvudaltemativet att behandla fordringar och skulder på annat sätt än inom hushållssektom.

Ett ståndpunktstagande i denna fråga erfordrar ett ställningstagande till frågan hur väsentligt det är med en likabehandling av företagssektom och hushållssektom.

6.1.6. Företagssektom och hushållssektom

Ett ställningstagande i frågan om hur väsentligt det är med en likabehandling av företagssektom och hushållssektom erfordrar ett klarläggande av vad en olika behandling skulle innebära samt en bedömning av om det är tekniskt

möjligt att särskilja hushållssektom och företagssektom.

Som utredningen utformat den reala beskattningen av fordringar och skulder inom hushållssektom blir av inflationen förorsakade vinster resp. förluster på räntelösa skulder resp. fordringar obeaktade vid beskattningen, eftersom negativa realräntor inte skall beaktas. Särskiljes företagssektom från hushållssektom blir det möjligt, att inom företagssektom också beakta de inflationsvinster resp. -förluster, som uppkommer vid räntelösa skulder och fordringar. Särskilt i internationellt skatterättsliga sammanhang kan det möjligen vara en fördel att den nominalistiska principen formellt bibehållits vid beskattningen av räntor (se avsnitt 7.3).

] klarhetens intresse har utredningen skiljt på behandlingen av hushållssek- tom och företagssektom och låtit företagssektom omfatta rörelse, jordbruk samt ej schablontaxerade fastigheter inom inkomstslaget annan fastighet. I svensk skatterätt är emellertid gränserna mellan de olika inkomstslagen ofta flytande. Det gäller t. ex. mellan rörelse och tjänst vid olika typer av uppdrag, mellan jordbruk och schablontaxerad annan fastighet vid ”fritidsjordbruk” och mellan schablon- och icke schablontaxerade fastigheter. Av den anled- ningen är det önskvärt att skattereglerna utformas generellt. Föreligger betydelsefulla skillnader mellan olika inkomstslag, när det gäller beskatt- ningseffekter, ger detta upphov till olika försök från de skattskyldigas sida att beakta dessa skillnader vid sin skatteplanering. Det ger i sin tur upphov till krav på ökad kontroll från det allmännas sida. Härtill kommer att olikhet i skattereglerna ger upphov till särskilda problem, när viss verksamhet skall överföras från ett inkomstslag till ett annat. Den forrnlöshet som kännetecknar svensk skatterätt, när det gäller sådana övergångar, gör det särskilt angeläget att undvika att byte av inkomstslag får alltför stor skatterättslig betydelse. Härtill kommer svårigheterna att avgöra om en viss skuld skall hänföras till företagssektom eller till hushållssektom. Är en företagares skulder att hänföra till rörelsen eller till den schablontaxerade fastigheten?

Behandlas räntor olika inom företagssektom och hushållssektom uppkom- mer problemet hur man skall kunna avgöra till vilken sektor de skall hänföras.

Problemet att fördela räntor har varit aktuellt vid flera tillfällen i sversk skatterätt. Det utreds f. n. av kommittén (B l980:05) om underskottsavdrag. som möjligtvis kan finna en lösning. Denna utredning har emellertid inte för sin del kunnat finna någon metod varigenom en sådan fördelning skulle kunna ske på något helt invändningsfritt sätt (jfr avsnitt 4.3.4 om behandlingen av denna fråga på Island).

Det bör således vara mycket starka skäl som skall föreligga för att den reala beskattningen skall utformas olika inom företagssektom och hushållssektom. Det gäller då fordringar och skulder, som kan beskattas inom båda dessa sektorer. När det gäller sådana tillgångar som endast kan förekomma inom företagssektom som exempelvis maskiner och inventarier och varulager är situationen annorlunda. Där föreligger större frihet för utformningen av den reala beskattningsprincipen inom företagssektom eftersom avgränsningspro- blem i förhållande till hushållssektom inte uppkommer.

När det gäller behandlingen av aktier och fastigheter synes de möjligheter. som en särbehandling av företagssektom skulle kunna ge, inte innebära några fördelar. Även inom företagssektom föreligger skäl för att inflationens verkan

på tillgångamas värden inte beaktas förrän eventuell vinst på dessa tillgångar konstateras i samband med avyttring.

Behandlingen av fordringar och skulder är emellertid mer problematisk. Om samma princip används inom hushållssektom och företagssektom innebär det att inflationens verkningar på främst leverantörsskulder och kundfordringar inte beaktas. Dessa är nu normalt räntefria. Detta förhållande är onekligen en olägenhet. Normalt är emellertid sådana fordringar och skulder kortfristiga. Det föreligger således inte samma anledning till infla- tionskompensation som vid långfristiga krediter.

Det faktum, att leverantörskrediter oftast är kortfristiga, hindrar dock inte att ett företag har en ständig balans av utelöpande sådana. För en del företags del kan kortfristiga monetära tillgångar och skulder i stort sett motsvara varandra, vilket gör att behovet av inflationskompensation minskar. Det är emellertid långt ifrån alltid fallet. Om företagssektom behandlas på samma sätt som hushållssektom när det gäller fordringar och skulder, blir effekten sannolikt att sådana företag som har avsevärda kundfordringar, som inte motsvaras av leverantörsskulder, överväger att i större utsträckning betinga sig ränta.

Det innebär således att beskattningen kan förmå företagen att uppträda på ett annat sätt än de normalt anser vara företagsekonomiskt motiverat. Det förefaller dock inte utredningen som om denna nackdel vore så stor att den uppvägde de fördelar som kan uppnås, om beskattningen av samma tillgångar och skulder utformas likartat i företagssektom och hushållssektom. Den för hushållssektom utarbetade metoden bör således också användas inom företagssektom.

6.1.7. Penningvärdekorrigerat anskafningsvärde eller återanskajtTnings värde

Frågan, om tillgångamas anskaffningsvärde skall korrigeras för den allmänna inflationen eller om återanskaffningsvärdet skall användas, hör till de mest diskuterade i den intemationella debatten om inflationsredovisning. Pro- blemställningen har också varit aktuell vid valet av metod för real företags- beskattning.

Vid inflationsredovisning kan som framgår av Rundfelts studie olika argument framföras för de båda principerna. l skatterättsliga sammanhang är emellertid problemet mer renodlat. För en beräkning av inflationsavdrag, där inflationen beräknas genom att återanskaffningsvärdet av olika tillgångar jämförs med anskaffningsvärdet, talar att därigenom det enskilda företagets situation bättre beaktas. lnflationsavdraget ger då företaget en skatteminsk- ning, som underlättar för företaget att upprätthålla sin specifika fysiska kapacitet. Har återanskaffningsvärdet av företagets tillgångar stigit snabbare än den allmänna prisnivån, medför användandet av återanskaffningsvärdet en möjlighet för företaget att trots detta förhållande upprätthålla sin fysiska kapacitet.

För en beräkning av inflationsavdraget genom en allmän penningvärdekor- rigering talar först och främst principen att situationen då blir densamma som om ingen inflation hade ägt rum. Även i ett inflationsfritt läge skulle en del företag haft återanskaffningsvärden som legat högre eller lägre än resp.

anskaffningsvärde. Det är tveksamt om det från allokeringssynpunkt är önskvärt att eliminera effekterna av olika företagsspecifika prisutvecklingar. Därtill kommer att användandet av en allmän penningvärdekorrigering möjliggör användandet av ett enhetligt och konsekvent system. Det gäller först och främst inom företagssektom, där det knappast kan tänkas annat än att använda en allmän penningvärdemetod för vissa tillgångar som monetära tillgångar, aktier och fastigheter. Den allmänna penningvärdekorrigeringen medför också att enhetliga principer används inom företagssektom och hushållssektom.

Ett annat starkt skäl för den allmänna penningvärdekorrigeringen är att den ställer sig avsevärt mycket enklare. För denna utredning är det en mycket betydelsefull omständighet. Vid en allmän penningvärdekorrigering sätts ett officiellt årligt index i relation till vissa tillgångsposter. Används återanskaff- ningsvärden måste företaget hålla reda på dessas utveckling för ett stort antal olika tillgångar. Det torde vara mycket svårt i praktiken. För många små företag torde det vara praktiskt helt ogörligt. Svårigheterna att hålla reda på återanskaffningsvärdenas utveckling för de skattskyldiga skulle antagligen medföra att skattemyndighetema inte i realiteten kunde kontrollera dem. Det skulle antingen medföra att de skattskyldigas uppgifter helt fick godtagas eller att man i praktiken fick arbeta med vissa schabloner i form av olika index för olika tillgångar. Det synes oundvikligt att effekten skulle bli ett avsevärt antal tvister mellan de skattskyldiga och skattemyndighetema.

En allmän penningvärdekorrigering vid beräkningen av inflationsavdraget vid beskattningen synes således vara att föredra från såväl teoretiska som praktiska synpunkter.

6.1.8. Obligatorisk eller frivillig infkttionsjustering

Enligt utredningens uppfattning bör således inflationen beaktas på samma sätt inom företagssektom som inom hushållssektom när det gäller fordringar och skulder. Samma regler skall också gälla för realisationsvinstbeskattningen av aktier och fastigheter. Speciellt för företagssektom blir däremot de särskilda inflationsavdrag, vars syfte är att kompensera företagen för de inflationsför- orsakade förluster de gör på tillgångar, som bara förekommer inom företags- sektom, främst varulager, maskiner och inventarier och byggnader.

Reglerna beträffande fordringar och skulder är självfallet obligatoriska. Begränsningen av avdragsrätten för räntor till att enbart gälla realräntan är till nackdel för de skattskyldiga i förhållande till den situation, som förelegat vid oinskränkt avdragsrätt. Det särskilda inflationsavdraget är däremot enbart till fördel för de skattskyldiga.

Eftersom inflationsavdraget liksom övriga avdrag är en fördel vid beskatt- ningen för de skattskyldiga på samma sätt som övriga avdrag, kan det diskuteras om det finns anledning att göra dem obligatoriska. Den skattskyl- dige som önskar utnyttja ett avdrag får yrka det i sin självdeklaration.

Normalt kommer de skattskyldiga säkerligen inte att försumma att utnyttja avdraget. Det finns dock vissa situationer. då de skattskyldiga kan föredra att inte göra det. Det viktigaste fallet är då avdraget för en viss skattskyldig kan betyda så litet. att det inte lönar sig att göra beräkningarna och yrka avdraget. Det gäller sådana rörelseidkare och jordbrukare, som inte har annat än

obetydliga tillgångari form av varulager, maskiner och byggnader, t. ex. olika uppdragstagare. Ett annat tänkbart fall är ett företag som går med förlust. Visar företaget underskott inflationsavdraget förutan finns det knappast anledning att yrka inflationsavdrag. Det kan då inte utnyttjas annat än vid förlustutjäm- ning och kommer därför att fastställas i detta sammanhang. Eventuellt finner man därvid att företaget haft så stora förluster att alla avdrag inte kan utnyttjas. Det kan betyda att det inte blir någon anledning att beräkna inflationsavdra-

gen. Avdragsrätten för inflationsförluster kan sättas i samband med skatteplikt för deflationsvinster. På samma sätt som när det gäller räntor anser utredningen att det inte finns anledning att nu tynga lagstiftningen med deflationsfallet. Det bör emellertid i princip stå klart hur det skall behand- las.

En penningvärdeförbättring kan tekniskt beaktas genom att en skattepliktig inkomst beräknas på samma sätt som inflationsavdraget beräknas vid en penningvärdeförsämring. Eftersom det då vore fråga om en skattepliktig inkomst kan det inte överlåtas till den skattskyldige att avgöra om han skall deklarera den eller ej.

Skall en skattepliktig vinst obligatoriskt beräknas vid deflation är det ett argument för att också avdraget vid inflation görs obligatoriskt. Betydelsen av ett obligatorium ligger framför allt i att det innebär att skattemyndighetema — om de har erforderligt underlag — ex ojjicio skall beräkna inflationsavdraget även om den skattskyldige glömt eller underlåtit att yrka avdrag. Beräkningen av ett sådant avdrag blir normalt enklare för skattemyndighetema än beräkningen av andra avdrag. Underlaget för avdragets beräkning är årets inflation samt den skattskyldiges tillgångar i rörelsen. Den första av dessa uppgifter är känd för skattemyndighetema. Skattskyldig, som deklarerat. har normalt lämnat de andra uppgifterna. Föreskriften, att inflationsavdraget obligatoriskt skall beräknas, innebär att de skattskyldiga inte har någon valfrihet när det gäller i vilken utsträckning avdraget skall utnyttjas. Med uppgift om den skattskyldiges rörelsetillgångar kan således skattemyndighe- tema beräkna avdraget exakt, även om den skattskyldige underlåtit att yrka det i sin deklaration.

Utredningen har föreslagit att inflationsavdraget skall få karaktär av ett kostnadsavdrag. Det kan således ge upphov till underskott. Möjligheten till förlustutjämning gör att ett sådant underskott inte går förlorat. även om det inte kan utnyttjas samma beskattningsår. Det finns därför inte något skäl att låta de skattskyldiga förskjuta inflationsavdraget. Eftersom avdraget kan förutsättas vara utnyttjat vid de årliga taxe ringarna undviks en del problem vid beräkningen av skattepliktig vinst vid avyttring av tillgångarna. En utredning om avdragen verkligen utnyttjas eller ej blir då inte erforderlig.

lnflationsavdraget bör därför obligatoriskt beräknas vid inflation. Att skattemyndighetema ex officio skall undersöka om rätt till avdrag föreligger bör vara till hjälp för de skattskyldiga.

6.2. Utländska utredningar om real företagsbeskattning

6.2.1. Hofstra — Nederländerna

Hofstra tillsattes, som nämnts], år 1975 som ordförande i en kommitté med direktiv från den nederländske finansministern att utreda inflationens inver— kan på det nederländska skattesystemet. Rapporten, som förelåg den 20 december 1977, är en utförlig studie av sambandet mellan beskattning och inflation med förslag till inflationsanpassning av skattesystemet. Rapporten har väckt stor internationell uppmärksamhet och behandlar såväl hushålls- sektom som företagssektom. Vi har tidigare uppmärksammat Hofstras förslag beträffande hushållssektom. Det är emellertid företagssektom, som ägnas det största utrymmet i rapporten.

Hofstra finner att utgångspunkten för en inflationsanpassning av företags- beskattningen är klar. Nominell vinst beräknas principiellt som skillnaden mellan det i företaget investerade egna kapitalet vid två tidpunkter. Real vinst är samma sak. Skillnaden är endast att man vid beräkningen av real vinst uttrycker det egna kapitalet vid de två tidpunktema i samma penningvärde. Hofstra påpekar upprepade gånger att det är en självklar följd av detta resonemang att det nominella belopp, som måste fritas från beskattning, för att endast den reala vinsten skall beskattas, måste definitivt och slutligt fritas från beskattning.

I princip är ett företags vinst dess vinst under dess totala livstid enligt Hofstra. Eftersom skatter måste betalas årligen måste dock en årlig vinstbe- räkning göras. En sådan kan ske på två olika sätt, antingen genom att jämföra intäkter och kostnader eller genom att jämföra det egna kapitalet vid årets början och slut. Resultatet blir detsamma. Det är emellertid avsevärt mer tekniskt komplicerat att göra inflationsjusteringar, om det skall ske i resultaträkningen (inflationsredovisning). Hofstra finner att inflationsredovis- ning endast kan användas av ett fåtal mycket stora företag. Av praktiska skäl är det därför nödvändigt att utgå från att inflationsjusteringen sker i samband med en jämförelse mellan företagets eget kapital vid beskattningsårets början och slut. Det innebär, att beskattningen måste frikopplas från affärsredovis- ningen och en särskild skattebalansräkning göras upp. Hofstra betonar särskilt betydelsen av att inflationsjusteringen av det ingående egna kapitalet,/öregår beräkningen av vinsten.

Även om huvudprincipen för inflationsjustering är klar uppstår det enligt Hofstra avsevärda problem, när det gäller att avgöra vilket år en inflations- justering skall ske. Hofstra diskuterar först situationen, då ett företag helt finansierats med eget kapital. Utgångspunkten bör då enligt Hofstra vara, att en minskning av den nominella vinsten på grund av inflationsjustering skall ske i den, men endast den, utsträckning, som motsvarande inflationsförors- akade värdestegring på en tillgång annars skulle ha inräknats i årets nominella vinst. Följden av Hofstras principiella resonemang blir att en prisstegring på varulagret leder till en skenvinst, när varorna säljs. Denna skenvinst får då inte beskattas. När det gäller avskrivningsbara tillgångar får endast avskrivningen leda till inflationsjustering, inte den inflationsförorsakade stegringen i till- gångens värde.

Hofstra medger att det vore mycket enklare att införa ett system enligt vilken den inflationsförorsakade prisstegringen på alla tillgångar fick minska ' Se avsnitt 5.252.

årets beskattningsbara vinst samtidigt som hela den bokföringsmässiga vinsten togs fram till beskattning om en tillgång avyttrades. Detta system avvisas dock, då det kan medföra godtyckliga resultat.

Exempel 6:3 (efter Hofstra)

Balansräkning per den 31 december

Varor ( 10 000 enh. a 6) 60 000 Eget kapital 100 000 An läggningstillgångar 40 000 l00 000 l00 000

Inflationen, som antas vara 10 %, medför en skenvinst på varulagret på (0,10 x 60 000 =) 6 000. När det gäller anläggningstillgångama, som antas ha en tioårig avskrivningsplan, blir den av inflationen förorsakade ökningen av avskrivningarna, som bör minska årets nominella vinst, (4 400 ./. 4 000 =) 400. Om den nominella vinsten är 30 000 blir således den skattepliktiga reala vinsten (30 000 ./. 6 400 =) 23 600.

Hofstra anser att den ovan exemplifierade metoden går att förena med vilken metod för varulagervärdering som helst, även LlFO-metoden (last in

first out). Det stora problemet vid real företagsbeskattning ligger enligt Hofstra i hur monetära tillgångar och skulder skall behandlas. Här finns det inga enkla lösningar. Det är emellertid nödvändigt att beakta det förhållandet, att ett företag förlorar på sina monetära tillgångar och tjänar på sina skulder på grund av inflationen. Problemet är enkelt endast om de monetära tillgångarna och skulderna helt motsvarar varandra. [ få fall uppväger vinsten och förlusten varandra och man kan avstå från att göra någon inflationsjustering av dem. Man bör emellertid alltid först ställa monetära tillgångar och skulder mot varandra, för att se om ett monetärt överskott eller underskott uppkom- mer.

Ett monetärt överskott medför att företaget måste få rätt till ytterligare minskning av sin skattepliktiga vinst. Det bör då ske genom ett särskilt avdrag utan att de monetära tillgångamas värde justeras för inflationen i skatteba- lansräkningen. En sådan justering skulle enligt Hofstra verka artificiell.

Ett monetärt underskott medför däremot verkliga problem vid en real företagsbeskattning. Hofstra diskuterar och avfärdar en del olika metoder för att beakta monetära underskott. Hofstras egen metod utgår från tanken att inflationsvinster på skulder återspeglas i inflationsförorsakade värdestegringar på de tillgångar, som förvärvats för de upplånade medlen. Om man inte justerar anskaffningsvärdena för sådana tillgångar, som förvärvats för lånade medel. uppnås automatiskt resultatet, att inflationsvinsten på skuldema beskattas det år ökningen i den reala vinsten kommer fram. Förhållandet kan också uttryckas så, att ett nominalistiskt system bibehålls för skulder och av skulder finansierade tillgångar. Vinsterna på skulderna och ”förlusten” på tillgångarna tar ut varandra. Företagsbeskattningen kommer därmed att uppdelas på en real och en nominalistisk del. Justering av anskaffningsvärdena är nödvändig endast för sådana tillgångar. som anskaffats medelst eget kapital.

Exempel 6z4 (efter Hofstra)

Balansräkning per den 31 december

Varor 1 000 Eget kapital 1 500 Anläggningstillgångar ] OOO Skulder 1 000 Kontanter 500

2 500 2 500

Om inflationen är 10 % skall varulagrets värde justeras med 100 (det förutsätts helt finansierat med eget kapital). Anläggningstillgångamas anskaffningsvär- de skall justeras med 50 (eftersom det egna kapitalet inte räcker till en större justering). Avskrivningama ökas därför med 5 %. Om anläggningstillgångama avskrivs på tio år blir årets avskrivning 105 i stället för 100. Den nominella vinsten minskas således totalt med varulagrets prisstegring plus avskrivning- amas ökning, dvs. med (100 + 5 =) 105.

Hofstras system för inflationsjustering förutsätter att skulderna kan sam- mankopplas med tillgångar, vars värdeökning ingåri företagets skattepliktiga vinst. Så behöver emellertid inte alltid vara fallet. Skulderna kan av olika skäl, t. ex. ackumulerade förluster, vara större än tillgångarna. Principiellt och praktiskt mest betydelsefullt är emellertid det fall då värdestegringar på vissa tillgångar är skattefria. 1 Nederländerna gäller det aktier som innehas i holdingssyfte i annat aktiebolag. Det gäller såväl utdelning som kapitalvins- ter.

Förekomsten av skattefria tillgångar samt nödvändigheten att behandla de skattepliktiga tillgångama olika, beroende på om de finansierats med eget eller lånat kapital, gör det nödvändigt för Hofstra att utarbeta ett system av prioriteringsregler. Dessa reglersyftar till att reglera hur tillgångar och skulder resp. eget kapital skall sammanställas med varandra. Det bör understrykas att det inte spelar någon roll hur tillgångarna verkligen finansierats. Syftet med reglerna är endast att åstadkomma en korrekt inflationsjustering.

Hofstra föreslår därför följande sammanställningsregler.

]. Eftersom värdeökningen på skattefria tillgångar inte beskattas, kan någon inflationsjustering inte ske för dem. De bör därför sammankopplas med det egna kapitalet. När det gäller aktier innehavda i holdingssyfte föreslås i stället att man skall minska det egna kapitalet med dessa aktier. Resultatet blir detsamma.

2. De tillgångar, som är skattepliktiga, skall sammanställas med företagets egna kapital i första hand. Därvid skall sådana tillgångar, där skenvinster först visar sig, komma i första rummet, dvs. först varor, därefter maskiner och därefter byggnader. Monetära tillgångar ställs i första hand mot lånat kapital.

4. Om företagen använder LIFO eller baslagermetoden för lagervärdering, vilket är tillåtet i Nederländerna, föreslås särskilda regler. &"

Aktier, som hålles i holdingssyfte. skall således minska det egna kapitalet. Det är då möjligt att ett negativt saldo uppkommer. Det bokförda värdet på holdingaktiema kan överstiga det egna kapitalet. I så fall bör den skattepliktiga vinsten ökas med ett belopp. motsvarande inflationsjusteringen av det

] Betänkandets engelska titel är Inflation and Taxation. Uppgifterna i detta avsnitt är hämtade från detta betänkande. 3 Se bil. i, Inflationsre- dovisning — en jämförelse mellan modeller, av Rolf Rundfelt.

negativa egna kapitalet. Om dessa regler inte fanns, skulle företagen kunna uppnå skattefördelar genom att driva viss del av sin rörelse genom dotterbo- lag.

[ Nederländerna gäller skattefriheten för aktier innehavda i holdingssyfte också om innehavet gäller utländska dotterbolag. Samma regler bör därför gälla dem.

Om ett nederländskt företag driver rörelse genom ett fast driftställe utomlands uppkommer en del problem, som sammanhänger med de neder— ländska reglerna för inkomstberäkning i detta fall. Däremot uppstår inget problem om utländskt företag driver rörelse genom fast driftställe i Neder- länderna. Samma regler för inflationsjustering, som gäller nederländska företag, kan användas i detta fall.

6.2.2 Matthews — Australien

I Australien har ett betydande utredningsarbete ägnats problem om beskatt- ning och inflation, trots att inflationstakten knappast varit högre där än i andra utvecklade industriländer. Såväl Asprey-kommitte'n, tillsatt år 1972, och den i november 1974 tillsatta Matthews-kommittén har behandlat frågan. Asprey— kommittén avstod dock från att lämna några konkreta rekommendationer sedan Matthews-kommittén utsetts.

Matthews-kommittén utsågs i november 1974 och presenterade sitt betän- kande i maj 1975.[ Ordföranden, Matthews, är professori företagsekonomi med bokföringsteori som specialitet. Utredningens uppdrag omfattade såväl indexering av skatteskalor som beaktandet av inflationen vid företagsbeskatt— ningen. I detta sammanhang kommer endast den senare aspekten att beröras.

Efter en synnerligen omfattande redogörelse för olika bokföringsteo rier och för utländska erfarenheter konstaterar Matthews att någon såväl perfekt som enkel lösning knappast finns när det gäller att inflationsanpassa företagsbe- skattningen. Det hindrar emellertid inte att det är nödvändigt att göra något. De rådande förhållandena medförde nämligen att företagen beskattades för skenvinster, vilket medförde att de saknade likvida medel till återanskaffning av förbrukade tillgångar. De tvingades, om de önskade bibehålla sin fysiska kapacitet, att ständigt skaffa nytt kapital utifrån.

Kommittén föreslår att företagsbeskattningen skall bygga på ett ”current value concept of income”. Härmed avses tydligen att tillgångar, som avses att återanskaffas, skall värderas enligt återanskaffningskostnadsprincipen (dvs. CCA)2 medan däremot tillgångar, som är avsedda för försäljning, skall värderas till försäljningspris med avdrag för försäljningskostnader. [ stort sett är det emellertid fråga om ett företagsinriktat inkomstbegrepp. Det kan emellertid konstateras att trots kommitténs stora intresse för inflationsredo- visning och den stora betydelse man tillmäter en sådan anser man dock inte att inflationsjusteringen vid beskattningen skall knytas till någon förrn av inflationsredovisning. Man utgår i stället från en traditionell nominalistisk redovisning, där vissa avdrag får göras från den på traditionellt sett redovisade vinsten för att beakta inflationen.

Enligt Matthews är det tillräckligt att från den redovisade nominella vinsten medge två avdrag, ett för varuprisstegringar (cost of sales valuation adjust-

ment) och ett för avskrivningar (depreciation adjustment). Systemet föreslås bli frivilligt så till vida att de skattskyldiga får välja mellan att tillämpa det eller inte. Har de väl en gång valt att använda sig av systemet, kan de inte dra sig ur. Innebörden är att om priserna i stället skulle falla en skattepliktig intäkt skall redovisas. Såväl bolag som enskilda rörelseidkare föreslås omfattas av systemet.

Kommittén ägnar en omfattande diskussion åt frågan hur avdraget för varuprisstegringar skall beräknas. I syfte att åstadkomma ett så enkelt system som möjligt stannar man slutligen för att avdrag skall medges med skillnaden mellan ingående varulager, värderat till då rådande priser, och ingående varulager, värderat till vid beskattningsårets utgång gällande priser. Endast i vissa speciella situationer var det tillåtet att, om utgående priser inte kunde fastställas, i stället alternativt räkna upp de ingående priserna med vissa grosshandelsprisindex.

Vissa varor skulle inte berättiga till varuprisjustering, nämligen djur, land, värdepapper eller tillgångar, som innehas i spekulationssyfte.

En effekt av kommitténs värderingsprinciper blir tydligen att varuprisjus- tering inte äger rum för lagerökningen om lagret ökar under beskattningsåret. Kommittén anser emellertid att denna nackdel uppvägs av att om varulagret minskar, varuprisjustering ändå äger rum på hela det ingående lagret. Avvikelsen i båda fallen från ett riktigt resultat motiveras med förenklings- skäl.

När det gäller varuprisjusteringen anser kommittén att den skattskyldige måste redovisa en reservering på passivsidan motsvarande totalt medgivna avdrag. Syftet är att undvika att den skatteminskning, som avdraget medger, används till utdelning. I vissa situationer skall också de medgivna avdragen återföras till beskattning. Genom reserveringen förhindras att avdragen glöms bort.

Är det fråga om ett bolag skall reserveringen återföras till beskattning om verksamheten läggs ned, om rörelsen avyttras, om äganderätten övergår i nya händer i fall som avses i 5 80 i Income Tax Assessment Act eller om bolaget likvideras. Gäller det en fysisk person skall reserveringen återföras till beskattning om rörelsen överlåtes eller ägaren avlider. I det senare fallet kan man dock tänka sig att reserveringen får behållas om rörelsen fortsätts av änkan eller barnen till den avlidne.

Kommittén diskuterar också skatteflyktsmöjlighetema men ser inte några andra sådana än att de skattskyldiga kan vilja överdriva omfattningen av sina varulager det första årsystemet tillämpas. Man föreslår därför att systemet inte skall införas förrän de skattskyldiga avlämnat sina deklarationer för föregå- ende beskattningsår.

När det gäller justeringen av avskrivningarna föreslår Matthews delvis andra metoder än för varulagrets del. Tanken är att avskrivningarna skall få uppräknas med index. Det skall ske genom 5. k. koefficientmetod. Den innebär, att de avskrivningsbara tillgångama delas upp i olika åldersklasser. Alla tillgångar, som förvärvats samma år, tillhör således en klass. För varje anskaffningsår fastställs sedan årligen ett omräkningstal, som uttrycker inflationen från detta års utgång till beskattningsårets utgång.

Återanskaffningskostnaden för de avskrivningsbara tillgångarna beräknas således efter index. Det är dock inte fråga om konsumentprisindex utan om ett

särskilt index, syftande till att så nära som möjligt ange utvecklingen av återanskaffningskostnadema för avskrivningsbara tillgångar. Ett enda index skall användas. Det skall årligen beräknas av den australiska Bureu of Statistics och baseras på ”the Implicit Price Deflator for Gross Private Fixed Capital Expenditure”. Matthews håller dock möjligheten öppen att verkliga återanskaffningskostnader skall få användas i framtiden. Det kan dock inte bli förrän inflationsredovisningen enligt Current Value Accounting-metoden blir mer allmän i Australien.

Till skillnad från vad som föreslagits för varuprisjusteringen anser Matt- hews att justeringen av avskrivningarna skall vara definitiv. Den skall således inte återföras till beskattning om rörelsen läggs ned. m.fl. fall. Det motiveras bl. a. med att vinster vid försäljning av byggnader och maskiner, som har karaktär av anskaffningstillgångar, varken beskattas som rörelseintäkter eller som kapitalvinster i Australien. Det föreligger således inte någon direkt skatteflykt. Medvetandet om att inflationsjusteringen är definitiv anses också ge företagen ett bättre beslutsunderlag när det gäller investeringar.

Matthews föreslår således inte någon begränsning av de föreslagna avdragen för inflationsjustering med syfte att beakta värdeförändringar på monetära tillgångar. Frågan ägnas dock en utförlig diskussion. Huvudargumentet mot att beakta värdeförändringar på tillgångar och skulder är enligt Matthews att kapitalvinster och —förluster inte beskattas i Australien. Det vore då felaktigt att särskilt beakta värdeförändringar på monetära tillgångar.

Kommittén anser emellertid att det fi nns skäl för att begränsa avdragsrätten för räntor till enbart realräntan. På samma sätt skulle endast realräntor upptas som skattepliktig inkomst. Realräntan borde då beräknas som skillnaden mellan den nominella räntan och årets inflation, mätt med något index syftande till att beräkna generella penningvärdeförändringar.

Motiveringen till att inte framlägga ett sådant förslag finner kommittén vara att införandet av real beskattning av räntor borde åtföljas av ett införande av reala lån. Den senare frågan låg utanför kommitténs uppdrag. Matthews framför också den synpunkten att införandet av real beskattning av räntor inom företagssektom skulle medföra för stort skattebortfall för fiscus. Skälet är att enligt australisk skatterätt alla intäktsräntor är skattepliktiga. Kostnads- räntor är däremot endast avdragsgilla till den del de hänför sig till län som upptagits för att finansiera tillgångar, som avkastar skattepliktiga inkomster. Eftersom inom företagssektom de skattepliktiga intäktsräntoma är avsevärt större än de avdragsgilla kostnadsräntoma, skulle införande av real beskatt- ning av räntor medföra ett avsevärt skattebortfall.

På grundval av Matthews-kommitténs förslag genomförde den australiska regeringen en bolagsbeskattningsreform med verkan från den 1 juli 1976. Reformen blev dock avsevärt mindre ingripande än vad Matthews föresla- git.

1976 års reform avsåg endast inflationens inverkan på varulagret. Avdrag medgavs för en ”Trading Stock Valuation Adjustment”. Som Trading Stock ansågs inte land eller värdepapper men däremot djur. Avdrag medgavs för en inflationsjustering uppgående till halva ökningen av varukomponenten i konsumentprisindex. Underlaget för justeringen utgjorde varulagret vid beskattningsårets ingång.

Avdraget för Trading Stock Valuation Adjustment avskaffades med verkan från den I juli 1979.

6.2.3 Gabbay — Israel

Inflationen i Israel är synnerligen hög nära 100 % årligen. Olika skattere- former har tidigare genomförts i syfte att anpassa skattesystemet till inflatio- nen. Dessa reformer har endast haft partiell karaktär. De har dessutom medvetet utformats så att särskilt exportindustrin gynnats.

När den israeliske finansministern i augusti 1979 tillsatte en kommitté under ledning av en hög tjänsteman i skatteförvaltningen, Joseph Gabbay, var det för att få till stånd en mer samlad lösning av de problem, som inflationen medförde för företagsbeskattningen.

Kommittén skulle därvid särskilt undersöka de problem, som samman- hängde med

avskrivningar varulaget

— inflationens inverkan på företagets egna kapital. Kommitténs förslag förelåg i mars 19801 och innebär i princip att de partiella lösningarna ersätts med en fullständig real företagsbeskattning.

Kommitténs huvudförslag är att en särskild reserv för bibehållandet av det egna kapitalets värde skapas (här i fortsättningen kallad kapitalreserven). Avsättningama till denna reserv görs avdragsgilla vid beskattningen. Avsätt- ningens storlek beräknas årligen och är sammansatt av följande fem element.

]. Viktigast är den monetära justeringen. De ”flyktiga”2 tillgångarna vid årets början justeras med årets inflationstakt. Till ”flyktiga" tillgångar räknas tydligen i princip alla omsättningstillgångar (fordringar, varulager, vissa värdepapper) men också maskiner och inventarier. Underlaget för justelingen är ett nettobelopp, dvs. tillgångama skall minskas med samtliga skulder.

Innebörden blir att maskiner och inventarier även i fortsättningen avskrivs enligt nominalistisk metod. Penningvärdets fall beaktas genom den monetära justeringen. Anskaffningskostnaden utan indexuppräkning avskrivs genom årliga värdeminskningsavdrag.

Kommittén ägnar ett avsevärt utrymme åt att motivera att man väljer denna lösning i stället för att låta inflationsjusteringen först ske i takt med de årliga avskrivningarna. Man framhåller särskilt att sluteffekten blir densamma, vilket visas med exempel.

2. När det gäller "fasta"3 tillgångar, varmed främst avses industri— och hotellbyggnader, sker en inflationsjustering av de årliga avskrivningarna. Justeringen sker med det medgivna avdraget för nominell värdeminskning som utgångspunkt med stegringen av konsumentprisindex från det byggnaden förvärvades eller uppfördes till beskattningsårets slut.

3. Värdepapper är i viss utsträckning skattefria, dvs. vinsten vid en avyttring blir varken föremål för rörelsebeskattning eller kapitalvinstbeskattning. [ de fall då värdepapperen är skattefria minskas underlaget för beräkning av den monetära justeringen med deras bokförda värde. (För en utomstående betraktare synes det ha varit väl så enkelt att säga att begreppet ”flyktiga tillgångar” enligt p. 1 inte omfattar skattefria värdepapper. Gabbay gör emellertid beräkningen i två steg.)

4. Gabbay föreslår också särskilda regler för att beakta förändringen i tillgångar och skulder under året. Här beaktas bl. a. nyemissioner, utdelning-

' En engelsk samman- fattning av betänkandet har publicerats med ti- teln Report of the oom- mittee of inquiry into Taxation under Inflation (Jerusalem 1980). Mate- rialet till detta avsnitt har hämtats från denna eng— elska sammanfattning samt från Dr. J.F. Pick. Israel: The Gabbay Re- port. Intemational Bulle- tin for Fiscal Documen- tation. 1980 s. 383—386.

2 Den engelska samman- fattningen av Gabbay- rapporten använder ut- trycket erosrble assets. 3 Non-erosible assets.

ar, förvärv eller uppförande av byggnader, köp av patent eller skattepliktiga värdepapper och försäljning av ”fasta” tillgångar.

5. Kommittén anser att på samma sätt som monetära tillgångar faller i värde under året, minskar också den vinst, som gjorts i början av året, i värde under året i ungefär samma takt. Man anser att vinsterna görs successivt under året. Inflationsjustering får därför ske med 20 % av den reala vinsten under året, som justeras med årsindex. Denna siffra bygger på att skattesatsen är 60 %. 60 % skatt dras från 50 % av vinsten, eftersom vinsten antas uppkomma jämnt under året. De två sista justeringspostema synes stå i samband med den extremt höga inflationstakten i Israel. Vid en inflationstakt på 100 % blir det nödvändigt att ta hänsyn till vid vilken tidpunkt under året de olika affärshändelsema äger rum. Gabbay föreslår också vissa begränsningar av inflationsjusteringen. ]. Avdrag för avsättning till kapitalreserven skall endast medges med antingen 90 % av årets stigning av konsumtionsprisindex eller med den del av detta index som överstiger 10 %. Man skall ta det lägsta av de nämnda alternativen. lndustriföretag skall dock få göra avsättningar med 100 % av årets inflation.

2. Avdraget för avsättning till kapitalreserven begränsas också till 50 % av den före detta avdrag skattepliktiga vinsten. Överskjutande belopp kan överföras till nästa år som en ”flyktig tillgång”. Systemet föreslås omfatta samtliga skattskyldiga som beskattas enligt bokföringsmässiga grunder. För aktiebolagens del skall revisorema uttala sig om beräkningamas riktighet. Om förslaget antas, kommer det att omfatta ca 100 000 skattskyldiga. Om inflationsjusteringen skulle ge ett negativt resultat, dvs. ett företag ha vunnit mer än det förlorat på inflationen under året, finns det inget utrymme för avsättning till kapitalreserven. I stället skall det avdrag företaget annars skulle ha erhållit för ”finansiella kostnader”, dvs. främst utgiftsräntor, minskas med det negativa beloppet. Effekten blir då således att företagets rätt till ränteavdrag minskas med det belopp företaget tjänat på inflationen. Det innebär att företag med byggnader som huvudsaklig tillgång, om de till stor del är finansierade med lånat kapital, kan komma att anses ha gjort inflations- vinster. Eftersom alla skulder beaktas vid beräkningen av nettoposten ”flyktiga tillgångar” och byggnader inte räknas dit, uppkommer lätt ett negativt saldo. Det negativa saldot beträffande de monetära tillgångarna kan knappast uppvägas av den inflationsjustering som sker beträffande byggna- derna, eftersom denna endast sker i takt med avskrivningarna. Om den årliga inflationsvinsten överstiger de avdragsgilla finansiella kostnadema skall avdrag i andra hand ske från skattefria kapitalvinster eller outnyttjade förluster från tidigare år. I tredje hand får inflationsvinsten överföras till följande beskattningsår. Den skall då betraktas som skuld vid beräkningen av detta års avsättning till kapitalreserven.

6.2.4 Injlationsredovisningskommissionen - Finland

Den finländska inflationsredovisningskommissionen, som tillsattes år 1977. hade till uppgift att utreda "hur inflationens effekter kunde beaktas, dels för att

trygga återanskaffningen av produktionsfaktorer, dels vid bestämningen av den utdelningsbara vinsten”. Kommissionens uppdrag kan således hänföras till området inflationsredovisning. Det har också behandlats i Rundfelts bilaga. Emellertid innehåller kommissionens år 1979 framlagda betänkande] även förslag på skatteområdet. Det kan t. o. m. hävdas, att dess förslag så väl tillgodoser de synpunkter, som kan ställas från skattesynpunkt, att betänkan- det kan sägas vara huvudsakligen ett skattebetänkande. Därmed ärinte sagt att det inte också kan ha förtjänster ur inflationsredovisningssynvinkel. I detta sammanhang kommer det att behandlas som om det vore ett skattebetänkan- de.

Kommissionens förslag innebär i korthet att företagen medges avdrag för den inflationsreservering de gör. Denna inflationsreservering beräknas enligt speciella regler. Avdraget är frivilligt i den meningen att företaget inte är tvunget att göra inflationsreservering.

Inflationsredovisningskommissionens grundläggande uppfattning är att ersättning för använda produktionsfaktorer till största delen betalas redan före bokslutet. Beräkningen av företagets vinst kan därför ske på traditionellt nominalistiskt sätt. Bokslutet avspeglar då nämligen vad som betalats för produktionsfaktorema. På basen av bokslutet betalas sedan ersättning för riskkapitalet och skatter. Då är det nödvändigt att göra en värdering av årets resultat. I det sammanhanget bör inflationen beaktas, så att inte riskkapitalet och fiskus tar mer av resultatet än som är motiverat med hänsyn till företagets reala resultat. lnflationsreserveringen bör därför ske med ett på traditionellt sätt upprättat nominalistiskt bokslut som grund.

lnflationsreserveringen beräknas med hjälp av ett officiellt index. Infla- tionsredovisningskommissionen föreslår partiprisindex. Tanken att använda flera olika index avvisas.

lnflationsreserveringen uträknas sedan med utgångspunkt i företagets tillgångar. För finansieringstillgångamas (de monetära tillgångarna) och omsättningstillgångamas del uträknas reserveringsbehovet som årets inflation multiplicerad med finansieringstillgångama och anskaffningsutgiften för omsättningstillgångama i början av räkenskapsperioden. Förändringar som skett i finansierings- och omsättningstillgångar under räkenskapsperioden beaktas således ej.

För anläggningstillgångamas del beräknas inflationsreserveringen genom att de årliga avskrivningarna tas som utgångspunkt. Anläggningstillgångamas utgiftsrester (bokförda värden) inflationskorrigeras årligen. De inflationskor- rigerade utgiftsrestema avskrivs sedan med samma avskrivningsprocent, som företaget använt i det traditionella bokslutet. Skillnaden mellan de båda avskrivningsbeloppen utgör den årliga inflationsreserveringen för anlägg- ningstillgångamas del. Inte heller här beaktas förändringar under räkenskaps- året. Inflationskorrigeringen sker med den ingående balansen som under— lag.

Enligt finländsk skatterätt medges näringsidkare full avdragsrätt för erlagda räntor. Den inflationsjustering som sker med tillgångarna som utgångspunkt måste således korrigeras med hänsyn till de vinster företagen gör på skulderna. Inflationsredovisningskommissionen föreslår också en sådan korrigering. I ' Kommittébetänkande princip skall korrigering ske med ett särskilt relationstal, skuldsättningsgra- [979.221 Inflationsredo- .. . ., . . .. vrsnrngskommrssronens den, som beraknas som relationen mellan kort- och langfrrstrgt frammande betänkande (Helsingfors kapital och balansens omsättningssumma. I980).

Inflationsredovisningskommissionen avviker emellertid i ett principiellt betydelsefullt avseende från principen, att inflationsjusteringen endast skall ge kompensation för företagets av inflationen förorsakade förluster och inte mer. I det fall då företagets skuldsättningsgrad är mer än 50 % skall inflationsjus- teringen ändock utgöra 50 % av det belopp, som beräknats med tillgångarna som utgångspunkt.

Detta förslag innebär att de starkt skuldsatta företagen gynnas i förhållande till vad som är motiverat från inflationsjusteringssynpunkt. Är skuldsättnings- graden 70 %, borde företaget endast få göra avdrag med 30 % av det belopp, som framräknats med tillgångarna som utgångspunkt. Ett riktigt resultat erhålls endast för de företag, som har större eget än främmande kapital. Förslaget motiveras med önskemålet att förbättra företagens soliditet.

Den finländska inflationsredovisningskommissionens förslag har gjorts till föremål för en intressant vetenskaplig analys av dr Hen rik Meyer vid Svenska Handelshögskolan i Helsingfors i studien Företagsbeskattning och ekonomisk utveckling. Inflationsredovisning. (Helsingfors 1980). Rapporten behandlar olika inflationsredovisningsmodeller tillämpade på finländska industriföre- tag. Tre av de fem studerade inflationsredovisningsmodellerna är av särskilt intresse ur skatterättslig synvinkel. Det är Hofstras förslag och den finländska inflationsredovisningskommissionens förslag och en variant av detta förslag. Varianten innebär att den speciella regel, som kommissionen föreslagit för att gynna de särskilt skuldsatta företagen, avskaffats. Dessutom undersöks AHI-metoden (en finländsk inflationsredovisningsmetod) och SSAP 16 (det engelska förslaget). Genom en modelljämförelse undersöker Meyer de fem förslagens effekter för att undersöka nivåskillnader i reserveringamas storlek. Dessutom genomförs en fördjupad simulering beträffande inflationsredovis- ningskommissionens förslag och Meyers egen variant av denna med syfte att belysa följande frågeställningar:

1. Vilka skulle de sannolika skatteekonomiska konsekvenserna av infla- tionsreserveringsreglema vara för

olika grupper av företag

— fiskus.

2. Vilken omedelbar inverkan skulle reserveringsreglema ha på det egna kapitalet i företagen och på skuldsättningsgraden.

3. Hur har reserveringsreglema enligt kommissionen dimensionerats. om man jämför med det ”reserveringsutrymme” som gällande lagemedskriv- ningsregler ger. Den fördjupade simuleringen utförs enligt altemativa antaganden om redovisningen av lagerreserven som dold eller öppen och för olika fall av

utdelningspolitik. Meyers studie visar i samtliga fall att den största inflationsreserveringen

erhålls enligt den finländska inflationsredovisningskommissionens förslag. Om den från inflationsjusteringssynpunkt omotiverade premieringen av de speciellt skuldsatta företagen slopas (Meyers variant). sänks nivån till 60 % av den reservering som kommissionens förslag medfört. Sätts den maximala inflationsreserven i relation till det egna kapitalet, finner man att Meyers variant inte ger full kompensation för inflationen. i varje fall inte under den studerade perioden. Vid den fördjupade simuleringen visades den genomsnitt- liga skatteminskningen vid den finländska statsbeskattningen enligt infla- tionsredovisningskommissionens förslag under perioden 1969—1976 vara ca

60 %. Meyers från inflationsjusteringssynpunkt mer korrekta variant gav här ett 12 procentenheter lägre värde, således 48 %. Jämförelsen mellan den föreslagna inflationsreserveringen av "reserveringsutrymmet" enligt gällande finländska lagemedskrivningsregler (som medger en nedskrivning till 50 %) visade, att lagemedskrivningsmöjlighetema under den studerade perioden 1969—1976 vid det teoretiskt mest gynnsamma fallet nätt och jämnt skulle ha räckt till för att motverka inflationseffekten.

Eftersom Meyers egen variant av inflationsredovisningskommissionens förslag tillgodoser många av de krav, som i denna utredning uppställts på en från skattesynpunkt korrekt inflationsjustering av företagsbeskattningen, har Meyers studie ett betydande intresse för denna utredning även med hänsyn tagen till olikheten i ekonomiska förhållanden och skatteregler mellan Sverige och Finland.

Beträffande inflationsredovisningskommissionens förslag kan det tilläggas att företagsbeskattningskommissionen i sitt år 1980 framlagda betänkande ( 1980142) fann att ”inflationens beaktande vid beskattningen är enligt kommissionens uppfattning ett problem som kräver lösning. Behärskandet av det sker i detta skede dock ändamålsenligast genom andra medel än genom att i beskattningen ta i bruk sådana inflationsreserveringar, som föreslås av inflationsredovisningskommissionen” (s. 149). Företagsbeskattningskommis- sionen föreslog i stället höjning av maximiavskrivningama för fabriksbyggna- der och införandet av en särskild lag, enligt vilken statsrådet (regeringen) vid exceptionellt stor inflation kunde besluta om ett extra avdrag hänförande sig till vissa anläggningstillgångar. Detta avdrag skulle inte minska underlaget för de vanliga avskrivningarna.

6.3. Beräkning av inflationsavdrag och reala värdeminskningsavdrag

6.3.1. Varulager

För många företag är de inflationsförorsakade skenvinstema, som görs på varulagret, mycket betydande. Till viss del neutraliseras de genom de gynnsamma svenska varulagervärderingsprincipema. En varulagemedskriv- ning är dock aldrig annat än en skattekredit. Om lagret minskas, beskattas den dolda reserven, som bildats genom nedskrivningen (även om minskningen kan dämpas genom användningen av supplementärregel I). Genom inflationsav- draget åsyftas däremot en definitiv Skattelättnad som motsvarar inflationen. Den konstruktion av avdraget, som utredningen finner lämplig, medför att avdraget inte påverkar varukontots utseende. Där befintliga poster är av intresse endast därigenom att de bildar underlag för beräkningen av infla- tionsavdraget.

Syftet med inflationsavdraget beträffande varor är att kostnaden för sålda varor skall beräknas i samma penningvärde som intäkten. Hur detta syfte skall åstadkommas är en av de klassiska diskussionsfrågoma i den företagseko- nomiska litteraturen. I många länder är LIFO-metoden (last in — first out) och normallagermetoden tillåtna. Genom dessa metoder erhålls vid tider av stigande priser den effekten. att sålda varor uppskattas till den anskaffnings- kostnad som de sist anskaffade varorna representerar. De svenska reglerna för

varulagervärdering bygger emellertid på att FlFO-metoden (first in — first out) används. De tidigast anskaffade varoma anses i första hand avyttrade. Föreligger det en betydande skillnad mellan anskaffningstidpunkten och avyttringstidpunkten kan inflationseffekten bli betydande.

Utredningens ståndpunkt beträffande inflationsavdraget förutsätter att FIFO-metoden används liksom tidigare.

De svenska varulagervärderingsreglema medger också en värdering till återanskaffningsvärde. Denna värdering är dock endast möjlig om återanskaff- ningsvärdet är lägre än anskaffningsvärdet. Därav beteckningen ”lägsta värdets princip”. Vid inflation är förhållandet normalt det motsatta.

Även om huvudprincipen för inflationsavdragets beräkning är klar, dvs. att anskaffningskostnaden för sålda varor skall justeras för den allmänna inflationen, föreligger en del avvägningsproblem när det gäller preciseringen av reglerna för avdragets beräkning.

För det första kan konstateras att det inte är nödvändigt att beräkna inflationseffekten för varje såld vara individuellt. I stället kan varulagrets storlek vid någon tidpunkt under året användas. Är lagret lika stort hela året och varje vara ligger i lager i genomsnitt två månader, kan man lika väl beräkna inflationens inverkan på det genomsnittliga lagret på årsbasis som beräkna inverkan av två månaders inflation på de sålda varoma och multiplicera den med 6.

Frågan är emellertid hur man skall få en uppfattning om det genomsnittliga lagrets storlek. Teoretiskt är det naturligtvis möjligt att beräkna det på basis av ofta genomförda inventeringar, exempelvis månatliga sådana. Inventering är emellertid en tidsödande och kostsam procedur och det bör inte komma på fråga att enbart av skatteskäl belasta näringslivet med en sådan kostnad. Den inventering som ändå måste göras är den som äger rum per balansdagen. Det innebär att det är möjligt att göra en genomsnittsberäkning av utgående och ingående lager. Det är då endast fråga om lagrets fysiska omfattning. Lagret måste således vid båda dessa tidpunkter beräknas i samma penningvärde. Även detta kan vara en omständlig procedur. Det synes också va ra möjligt att av förenklingsskäl bestämma att lagrets värde vid en tidpunkt skall vara underlag för inflationsavdragets beräkning. Detta värde bör då vara varulag- rets ingående värde. Vid denna tidpunkt har inventering ändå utföns och skattereglerna behöver således inte medföra att ett improduktivt arbete utförs.

Det synes naturligare att ta det ingående värdet än det utgående värdet då fråga är om beräkning av effekten av årets inflation.

De svenska företagsbeskattningsreglema är ur ett internationellt perspektiv särskilt fördelaktiga just vid varulagervärdering. Enligt anv. till 41 & p. 2 3 st. KL kan lagret nedskrivas till 40 % av det lägsta anskaffningsvärdet eller återanskaffningsvärdet. Syftet med reglerna är att ge ett ordentligt skydd för prisfallsrisken och att möjliggöra en konsolidering av företagen. Syftet är således ett annat än att ge kompensation för penningvärdets fall. Som nämnts medför också den omständigheten, att nedskrivningen endast innebär en skattekredit, att någon definitiv kompensation för inflationen inte erhålls. Varulagemedskrivningen är således inte något alternativ till inflationsavdra- get. Denna rätt behöver således inte inskränkas vid införande av inflations- avdrag. Om inflationen upphörde skulle inflationsavdrag inte medges. Skälen för varulagernedskrivningen skulle dock kvarstå oförändrade.

Däremot finns det anledning att diskutera hur den omständigheten att varulagret nedskrivits skall påverka beräkningen av inflationsavdraget.

Frågan är om underlaget för beräkningen av inflationsavdraget skall vara det ingående varulagret före eller efter nedskrivning. Om det ingående lagret anskaffats för 100 och nedskrivits till 40 i föregående års bokslut och inflationen under innevarande år är 10 %, skall då inflationsavdraget beräknas som (0,10 x 100 =) 10 eller som (0,10 x 40 =) 4?

En jämförelse med en inflationsfri ekonomi skänker ingen ledning i detta fall. I så fall blirju inget inflationsavdrag aktuellt men nedskrivningen till 40 kvarstår oförändrad. Inte heller kan man säga att förenklingsskäl talari någon bestämd riktning. Den ena beräkningen förefaller väl så enkel som den andra.

Skälet för att använda det nedskrivna värdet som underlag för inflations- avdragets beräkning är att förhindra att dubbelavdrag medges. Medges inflationsavdrag på det ej nedskrivna värdet ( 100) blir samma lagertillgångar (60) föremål för såväl nedskrivning som inflationsavdrag. Å andra sidan är nedskrivningen endast en skattekredit. Om hela lagret skulle säljas under året (för exempelvis I 50) kommer hela nedskrivningen att återföras till beskattning (vinst 150 ./. 40 = 110 i stället för 150 ./. 100 = 50).

Även om varulagernedskrivningen inte är någon definitiv skatteförmån, medför den dock en betydelsefull effekt ur inflationssynvinkel. Till den del och från den tidpunkt då ett varulager nedskrivits, drabbas det inte av några negativa skatteeffekter på grund av inflationen. Har ett varulager förvärvats år f.nedskrivits år 3 och sålts år 10, innebär nedskrivningen en skatteminskning för år 3 och således en fördel mätt i detta penningvärde. Även om nedskrivningen återförs till beskattning år 10 och medför högre beskattning då. medför inflationen att förmånen år 3 har ett högre värde än belastningen år 10.

Det kan också hävdas att varulagrets storlek endast är ett underlag för beräkning av varulagemedskrivningens storlek. Varulagemedskrivningens syfte kan emellertid ses som helt oberoende av varulagrets storlek och vara att konsolidera företaget. Särskilt nu, när möjlighet har skapats att alternativt göra en avsättning till resultatutjämningsfond, där avsättningens storlek är beroende av företagets löneutbetalningar. kan det sägas att konsolideringssyf— tet kommit att framstå klarare. Nedskrivningsmöjligheten har dock inte motiverats på detta sätt.

Det förefaller därför mest motiverat att låta varulagrets nedskrivna värde bilda underlag för beräkningen av inflationsavdraget. Det gäller oberoende av vilket slags nedskrivning det är fråga om. Om lagret med användandet av supplementärregeln I anv. till 41 5 p. 2 6 st. KL upptagits till ett negativt värde (dvs. lagret värderats till 0 och lagerregleringskonto upplagts). bör lagret anses vara värderat till 0. Avsättning till lagerregleringskonto skall återföras till beskattning nästföljande beskattningsår och är enligt sin natur en tillfällig sak. Det finns då ingen anledning att komplicera reglerna med bestämmelser om hur negativa varulager skall påverka beräkningen av inflationsavdra- get.

Det faktum. att inflationsavdraget utgör en definitiv fördel vid beskattning. medför naturligtvis en frestelse för en del skattskyldiga att öka avdraget genom att redovisa stora lager. Till den del lagerökningen består av rörelsefrämmande tillgångar. kan den vid beskattningen underkännas enligt anv. till 41 & p. 2 9 st. KL.

Är det på grund av överenskommelse om återköp eller annan omständighet uppenbart att vissa varor anskaffats för annat ändamål än att ingå i den skattskyldiges normala verksamhet, skall bestämmelserna i tredje-åttonde styckena inte tillämpas i fråga om dessa varor. Varoma får i sådant fall inte tas upp till lägre belopp än det lägsta av varornas anskaffnings- eller återanskaffningsvärden. i förekommande fall efter avdrag för inkurans.

Det är också möjligt att den skattskyldige anskaffar varor för sin normala verksamhet men för att få inflationsavdrag gör det i större utsträckning än vad som är företagsekonomiskt motiverat. Här bör dock observeras att den skattskyldige inte dubbelkompenseras, eftersom ränteavdragsrätten begrän— sats till realräntan. Det blir avsevärt mindre lönsamt att låna pengar för att förvärva och hålla ett stort bokslutslager när endast realräntan är avdragsgill än när hela den nominella räntan är avdragsgill. Även om den skattskyldiges avsikt endast är att hålla lagret under kortare tid innebär också själva lagerhållningen betydande kostnader och risker. Skulle det visa sig att dessa risker inte tagits. kan den citerade speciella skatteflyktsklausulen vara tillämplig.

Det finns ingen anledning för denna utredning att uttrycka någon närmare uppfattning om företagens redovisning sedan utredningen väl intagit stånd- punkten att inflationsavdraget skall beräknas med ett traditionellt nominalis- tiskt bokslut som grund och att gällande redovisningsregler således skall iakttagas. I princip kommer beräkningen av inflationsavdraget inte att påverka varukontot.

lnflationsavdraget beräknas genom att den ingående balansen på varukon- tot multipliceras med det för beskattningsåret gällande inflationstalet (se avsnitt 5.2.2.6).

6.3.2. Maskiner och inventarier

Enligt svensk skatterätt kan maskiner och inventarier omedelbart avskrivas under förutsättning att de har en varaktighet av högst tre år. Är varaktigheten längre, sker en periodisering av utgiften. Oberoende av tillgångamas verkliga värdeminskning sker avskrivning genom årliga värdeminskningsavdrag. Vid beskattning av rörelse kan avdrag antingen medges i form av planenlig avskrivning enligt anv. till 29é p. 3 KL eller i form av räkenskapsenlig avskrivning enligt p. 4. Vid beskattning av jordbruksfastighet är en variant av den räkenskapsenliga avskrivningen, restvärdeavskrivning, också medgiven enligt anv. till 225 p. 5 KL.

Eftersom den planenliga avskrivningen skall avvecklas för maskiner och inventarier, behandlas i fortsättningen uteslutande den räkenskapsenliga avskrivningen. Det kan dock nämnas att beräkningen av värdeminskningsav— drag för maskiner och inventarier vid planenlig avskrivning i ett realt system lämpligen skulle ske på samma sätt som vid planenlig avskrivning av byggnad i rörelse.' Det för den räkenskapsenliga avskrivningen fundamentala är att det skattemässiga avdraget skall motsvaras av den avskrivning som skett i bokföringen. Vid räkenskapsenlig avskrivning är det således inte nödvändigt att upprätta särskilda planer för alla individuella tillgångar. Det är i princip tillräckligt att hålla reda på det ingående bokförda värdet på alla maskiner och inventarier gemensamt. inköpspriset på under året förvärvade inventarier och

försäljningssumman för under året avyttrade inventarier. Det är uppenbart att den räkenskapsenliga avskrivningen medför en synnerligen betydande förenk- ling av företagens deklarationsförfarande. Sambandet mellan bokföring och beskattning bör, när det gäller maskiner och inventarier, överges endast om det föreligger synnerligen starka skäl.

I avsnitt 6.1.2 utvecklades skälen för att beaktandet av inflationen vid beskattningen borde följa samma principer som beräkningen av den skatte- pliktiga vinsten. Syftet med inflationsjusteringen vid beskattningen var att förhindra att den del av den nominella vinsten beskattades, som endast var skenbar.

För sådana tillgångars del, för vilka avdrag inte omedelbart medges, utan för vilka avdrag medges genom årliga värdeminskningsavdrag, medför denna princip att inflationsjusteringen för ett visst års inflation inte sker omedelbart. Den sker endast i takt med den årliga avskrivningen.

Samma inställning präglar Hofstra-rapporten och den finländska inflations- redovisningskommissionens betänkande. Den finländska inflationsredovis— ningskommissionen har med ett längre klarläggande exempel visat metodens innebörd. Kommissionen utgår från förutsättningar som verkar rimliga också i ett svenskt system.

Den 5. k. utgiftsresten (dvs. ingående bokförda värdet) inflationskorrigeras årligen. Under räkenskapsåret gjorda investeringar upptas till nominella värdet. Under räkenskapsåret erhållna försäljningsintäkter avdras. Detta medför att de bokföringsmässiga avskrivningarna inte korrigeras under anskaffningsåret. På den inflationskorrigerade sålunda beräknade ”utgiftsres- ten” görs avskrivningar med samma avskrivningsprocenl som använts [ bokslutet.

Följande exempel illustrerar hur reserveringsbehovet för anläggningstill- gångamas del skall uträknas enligt kommissionens förslag (vissa beteckningar anpassade till svensk praxis).

Den årliga inflationen är lO %. Partiprisindex i slutet av åren (räkenskapsperiodema) to—t3 är följaktligen

to: lOO t1=110 t2=121 t3=l33.l

Anläggningstillgångamas utgiftsrest vid tidpunkten to = 100. Under räkenskapsåret t] erhålls en inkomst på 5 för försäljning av anläggningstillgångar. Under räkenskapsåret t2 görs en investering på 10. ] boksluten för åren tj och tg görs i bokföringen 20 % avskrivningar på utgiftsresten och i bokslutet för år t3 lO % avskrivningar på utgiftsresten. [ boksluten för åren t] och t2 görs maximal inflationsreservering, men i bokslutet för år t3 görs inte någon inflationsreservering.

Anläggningtillgångamas- inflationskonigerade utgiftsrest i slutet av är t] före avskrivningarna är

1 IO — x (100 ./. 5): 105. 100 I bokföringen gjorda avskrivningar år tj är 20% x (100 ./. 5): 19. På inflationskorrigerad utgiftsrest gjorda avskrivningar år t| är 20% x 105 =2l.

Inflationsreserveringsbehovet för anläggningstillgångamas del år t] är

21 ./. 19 = 2. Motsvarande siffror för år t2 är följande:

Anläggningstillgångamas inflationskorrigerade utgiftsrest i slutet av år tg exkl. anskaffningsutgiften för de under året gjorda investeringarna är

121

—x(105./.21)=92,4O 110

samt då investeringarna beaktas 92,40+10 = 102,40. I bokföringen gjorda avskrivningar är 20% x (95 ./. 19 + 10) : 17,20. På inflationskorrigerad utgiftsrest gjorda avskrivningar är 20 % x 102,40 = 20.48. Inflationsreserveringsbehovet för anläggningstillgångamas del är t2 är 20.48 ./. 17.20 =3,28. [ början av år t3 är anläggningstillgångamas inflationskorrigerade utgiftsrest. efter avdrag av i bokslutet för år t2 gjorda avskrivningar 102,40 ./. 20,48 : 81.92 och utgiftsresten i bokföringen är 86 ./. 17,20 : 68,80. I bokslutet för år t3 görs i bokföringen avskrivningar 10 % x 68.80 = 6.88. Ingen inflationskorrigering görs. Anläggningstillgångamas inflationskorrigerade utgiftsrest i slutet av år t3 före avskrivningar är

133.l 121

I början av år t4 är anläggningstillgångamas inflationskorrigerade utgiftsrest

90.11 ./. 6.88 = 83.23 och utgiftsresten i bokföringen 68.80 ./. 6.88 = 61,92.

x81,92=90,11.

Den finländska inflationsredovisningskommissionens förslag följer teoretiskt riktiga principer, när det gäller beräkningen av inflationsavdraget med maskiner och inventarier som underlag. Om detta skall beräknas med de årliga avskrivningama som utgångspunkt, synes det knappast möjligt att utforma reglerna på något principiellt annorlunda sätt än det som kommissionen föreslagit.

Trots det teoretiskt riktiga i kommissionens föreslagna metod kan dock vissa invändningar göras mot att tillämpa den i ett svenskt system.

För det första visar det här citerade exemplet att metoden är orimligt komplicerad. Utredningen syftar för sin del till att utforma ett system som kan användas inom företagssektom generellt, dvs. av varje företagare eller jordbrukare, som har maskiner och inventarier. Många näringsidkare torde bli tvungna att använda sig av professionell hjälp för att utföra de erforderliga beräkningarna. Det synes inte lämpligt att utforma sådana beskattningsregler. som regelbundet skall användas. på ett sådant sätt att inte de enskilda skattskyldiga själva. om de så önskar. kan utföra de erforderliga beräkning- arna.

För det andra medför metoden. som exemplet visar. att det hittillsvarande

sambandet mellan beskattning och aflärsbokföring upplöses. Den räkenskaps- enliga avskrivningen i Sverige bygger på principen att beskattningen skall kunna fastställas med utgångspunkt i årets bokslut. Kommissionens exempel visar, att efter det första året kommer det att föreligga två ingående balanser för maskiner och inventarier, nämligen såväl ”utgiftsresten i bokföringen” som "den inflationskorrigerade utgiftsresten”.

Dessa invändningar synes så starka att ett alternativt system för beräkning av inflationsavdraget med maskiner och inventarier som underlag bör undersökas.

Beräkningen av inflationsavdraget med maskiner och inventarier som underlag kan alternativt ske på samma sätt som med varulagret som underlag. lnflationsavdraget beräknas då med den ingående balansen som underlag.

Exempel 65

Under år 1 förvärvas maskiner och inventarier för 100. I bokslutet per den 31 december år 1 upptas maskiner och inventarier med tillämpning av räken- skapsenlig avskrivning till 70.

lnflationsavdraget är vid 10 % årlig inflation. om den ingående balansen utgör underlag, (0,10 x 70 =) 7 för år 2. Med tillämpning av kompletterings- regeln, när den ger ett gynnsammare resultat, blir inflationsavdragets stor- lek: År 0 l 2 3 4 5 6 S:a Utg. balans 70 49 34.3 20 0 lnflationsavdrag 7 4,9 3,43 2 0 Nuvärde år 1,

3 % kalkylränta 6.80 4.62 3.14 1,78 16,34 Normalt avdrag 30 21 14.7 14.3 20

Skulle principerna i den finländska inflationsredovisningskommissionens betänkande tillämpas i kombination med oförändrade regler för räkenskaps- enlig avskrivning blir resultatet:

År 0 r 2 3 4 5 6 S:a Uppräkn. utg. balans 70 77 59.29 45.65 29.28 0 Avdrag —23.1 —1 7.79 —l6.37 —29.28

Utgbalans 53.9 41,50 29,28 0 Avdrag på uppr. värde 23.1 17.79 16.37 29.28 Normalt avdrag —21 —l4,7 —l4.3 —20 lnflationsavdr. 2.1 3.09 2.07 9.28 Nuvärde år 1.

3 % kalkylränta (avrundning till två decimaler) 2.04 2.91 1.89 8.25 15.09

I enlighet med principerna för räkenskapsenlig avskrivning har U.B. beräknats med hjälp av såväl trettioprocentsregeln som tjugoprocentsregeln. Den lägsta utgående balansen har därefter valts. Avdrag har medgivits med det belopp som är erforderligt för att hålla lägsta möjliga utgående balans. Vid räkenskapsenlig avskrivning kan avdrag medges med fullt belopp redan för det beskattningsår då tillgången förvärvats. Inflationsavdrag erfordrar däremot att tillgången innehades redan vid beskattningsårets ingång.

Exemplet belyser förhållandet att periodiseringen av inflationsavdraget blir helt annorlunda om avdraget medges i takt med avskrivningarna (som i den finländska inflationsredovisningskommissionens förslag) eller om det beräk- nas med det ingående bokförda värdet som grund (den här föreslagna förenklade varianten). Den förenklade varianten ger avsevärt större avdrag i början, medan ett inflationsavdrag i takt med avskrivningarna blir nominellt större med tiden. Möjligheten att tillämpa kompletteringsregeln vid räken- skapsenlig avskrivning gör detta förhållande särskilt markant.

Det synes inte finnas behov av att närmare diskutera någon eventuell reform av den räkenskapsenliga avskrivningen i syfte att få jämnare inflationsavdrag. Även om det som nämnts är principiellt riktigare att medge inflationsavdrag i takt med avskrivningarna, anser utredningen att skälen att välja den förenklade varianten starkt överväger. Reglerna för räkenskapsenlig avskriv- ning kan lämnas orubbade. Avskrivningsperioden är ändå relativt kort, vilket medför att de principiella invändningama mot den förenklade metoden får minskad tyngd. Många företags maskinpark förnyas successivt, varför skill- naden mellan de båda metoderna i praktiken ofta skulle bli begränsad.

Det kan därför vara försvarligt att av de tidigare redovisade skälen, enkelhet och önskvärdheten av ett bibehållet samband mellan årets bokslut och beskattningen, föreslå ett förenklat system för beräkning av inflationsavdraget med den ingående balansen på maskiners och inventariers konto som grund.

6.3.3. Byggnader

Enligt svensk skatterätt avskrives byggnad efter plan. Det gäller Oavsett vilken av inkomstkälloma rörelse, jordbruksfastighet eller annan fastighet byggna- den ingår i. Innebörden är att anskaffhingskostnaden för byggnaden förs upp på plan. Avdrag medges sedan för årliga värdeminskningsavskrivningar. Dessa skall i princip sättas så att byggnaden blir totalt avskriven under byggnadens totala beräknade livslängd. Avdragen är således lika stora årligen och oberoende av byggnadens faktiska värdeminskning.

I rörelse med jordbruksfastighet fastställs de medgivna avdragen av riksskatteverket (RSV) för olika typer av byggnader. För annan fastighet är avdragens storlek direkt fastställda i lagtexten (1,5 % för stenhus och 1,75 % för trähus).

I rörelse och jordbruksfastighet får den skattskyldige dessutom under de fem första åren efter en byggnads uppförande göra s.k. primäravdrag på 2 % årligen, således sammanlagt 10 %. Dessa avdrag skall dock göras inom planen. Dubbelavdrag medges således ej.

Vid realisationsvinstbeskattning återförs tidigare medgivna värdeminsk- ningsavdrag till beskattning efter indexuppräkning. De minskar säljarens indexuppräknade anskaffningsvärde.

Av central betydelse för denna utredning är omständigheten att det beträffande byggnader inte finns något samband mellan bokföring och beskattning. Tillgångamas värdering i balansräkningen påverkar således inte beskattningen. Den sker helt med utgångspunkt i de planer som upplagts för de enskilda byggnaderna.

Det faktum att värdeminskningsavdrag beräknas på anskaffningsvärdet och ej på det nedskrivna värdet och att det finns en plan för varje byggnad underlättar avsevärt beräkningen av reala värdeminskningsavdrag.

Den grundläggande principen att inflationsavdrag skall medges i takt med framtagandet av den skattepliktiga nominella vinsten innebär att det nomi- nella anskaffningsvärdet skall räknas upp med index och utgöra avskrivnings- underlag.

Exempel 6:6

En byggnad anskaffas år 0 för 1 000 kr. Inflationen är 10 % under år 1. Enligt RSV:s anvisningar får en byggnad i rörelse av denna typ skattemässigt avskrivas med 5 % årligen. (Från primäravdrag bortses.)

Det normala värdeminskningsavdraget för år ] är(0,05 x 1 000 =) 50 kr. Om detta avdrag uppräknas med årets inflation 10 % blir resultatet 55 kr.

I praktiken torde det bli enklare att lägga upp en inflationskorrigerad plan för varje byggnad. Det blir då lättare att beräkna värdeminskningsavdragets storlek för senare år.

Exempel 6:7

Förutsättningama är desamma som i föregående exempel. Inflationen förut- sätts vara 10 % även efter år 1.

Byggnadens anskaffningsvärde enligt plan är I 000 kr. Det inflationskorri- gerade anskaffningsvärdet enligt plan för år 1 blir då 1 100 kr. Värdeminsk- ningsavdraget beräknat på den inflationskorrigerade planen blir således (0,05 x 1 100 =) 55 kr.

Vid slutet av nästa år, år 2, blir det inflationskorrigerade anskaffningsvärdet enligt planen( ] ,10 x 1 100 =) 1 210 kr. Värdeminskningsavdraget beräknat på den inflationskorrigerade planen blir således (0,05 x 1 210 :) 60,50 kr.

De för realisationsvinstbeskattningen beräknade omräkningstalen kan också användas för beräkningen av de reala värdeminskningsavdragen.

Syftet med de särskilda primäravdragen är endast att förkorta den totala avskrivningstiden för en byggnad i fall den är nyuppförd. Beräkningen av inflationskorrigerade primäravdrag skiljer sig således inte i princip från beräkningen av vanliga inflationskorrigerade värdeminskningsavdrag.

Inflationen beaktas också vid realisationsvinstbeskattningen. Utredningen har där följt principen att samma regler skall användas som inom hushålls— sektom. Vad beträffar värdeminskningsavdrag på byggnader förekommer sådana inte inom hushållssektom.

Enligt nu gällande regler för realisationsvinstbeskattning av fastigheter

räknas fastighetens anskaffningsvärde upp med index. Såväl försäljningsintäkt som anskaffningsvärde uttrycks således i försäljningsårets penningvärde. För värdeminskningsavdragens del gäller att de skall återföras till beskattning på så sätt att de (om de överstiger 3 000 kr.) skall minska omkostnadsbeloppet. Värdeminskningsavdragen skall uppräknas med index.

Realisationsvinstskattereglema medför således att endast en real vinst beskattas. Det skulle därför i och för sig vara teoretiskt försvarbart att avstå från reala värdeminskningsavdrag på byggnader. Särskilt om fullt avdrag ges för en på rea lt sätt beräknad realisationsförlust kan det hävdas att man kunde vänta med att beakta inflationen tills fastigheten avyttras. För aktiers del innebärju utredningens förslag detta, eftersom anskaffningsvärdet vid avytt- ring skall uppräknas med index och värdeminskningsavdrag ej medges. Samma sak gäller också för exempelvis obebyggda fastigheter.

Utredningen anser emellertid att inflationen vid beskattning av byggnader bör beaktas i takt med de årliga avskrivningarna. Skälet är att det annars normalt skulle dröja för länge tills inflationskompensation erhölls.

Den omständigheten att avdrag för inflationen i form av inflationskorrige- rade värdeminskningsavdrag medgivits löpande måste emellertid beaktas vid realisation av fastigheter. Utredningen anser att avdrag för inflationen skall ge en definitiv skattelindring som ej återförs till beskattning. Däremot bör förhindras att reglerna får en sådan utformning att dubbel kompensation lämnas för inflationen. Eftersom anskaffningsvärdet räknas upp med index vid avyttring av fastighet måste också de medgivna värdeminskningsavdragen uppräknas med index. Indexuppräkning måste således ske också av de reala värdeminskningsavdragen.

Eftersom inflationskorrigeringen av värdeminskningsavdragen innebär att en viss procent av ett realt oförändrat anskaffningsvärde årligen avskrivits behöver man inte räkna upp de årliga medgivna inflationskorrigerade värdeminskningsavdragen med ett index, som uttrycker inflationen mellan avdragsåret och försäljningsåret. Man kan lika väl undersöka hur mycket av det ursprungliga anskaffningsvärdet som återstår oavskrivet och räkna upp detta från förvärvsåret.

Exempel 6:8

En byggnad uppfördes år 1960 för 1 milj. kr. Den har avskrivits med 5 % årligen. År 1980 säljs byggnaden för 500 000 kr.

Enligt RSV Dt 198011 1 är omräkningstalet för år 1960 för en fastighet som avyttrats år 1980 3.57. Den årliga avskrivningen under 20 år har varit 50 000 kr. Byggnaden var således fullt avskriven år 1980. Om ett realt system för företagsbeskattning va rit infört hade årligen under dessa år värdeminsknings- avdrag medgivits med ett indexuppräknat anskaffningsvärde som grund. Både realt och nominellt är således byggnadens anskaffningsvärde helt avskrivet. Skillnaden mellan anskaffningsvärde och de sammanlagda värdeminsknings- avdragen blir vid såväl en nominalistisk som en real beräkning 0. Realisa- tionsvinsten blir således 500 000 kr.

Vid en real beräkning kan detta resultat också uppnås på det mer komplicerade sättet att anskaffningskostnaden ] milj. kr. uppräknas med omräkningstalet 3.57 och detta värde därefter minskas med de årliga

inflationsjusterade värdeminskningsavdragen omräknade till 1980 års pen- ningvärde. 1960 års avdrag omräknas således med 3,57, 1961 års med 3,48 osv.

Införandet av den reala företagsbeskattningen synes således i varje fall innebära en förenkling av beräkningarna när det gäller beaktandet av värdeminskningsavdrag vid realisationsvinstbeskattningen. Byggnadens no- minellt oavskrivna del kan räknas upp med index från dess anskaffningsår särskild indexuppräkning av värdeminskningsavdragen blir onödig.

Vid ett konsekvent realt system bör även värdeminskningsavdrag under 3 000 kr. inflationsjusteras. Det finns då inte någon anledning att inte beakta dem vid realisationsvinstbeskattningen. Denna begränsning bör således upphöra.

En synnerligen central fråga när det gäller beräkningen av inflationskorri- gerade värdeminskningsavdrag är från vilket år anskaffningsvärdet skall få uppräknas med index. Detta problem uppkommer inte beträffande varulager och maskiner och inventarier, där inflationsjustering sker genom att ett inflationsavdrag beräknas med årets ingående bokförda värde som grund.

Frågan är om uppräkning skall ske först fr. o. m. det år då real beskattning införs eller redan fr. o. m. det år, då byggnaden uppfördes eller förvärvades. För den första linjen talar förutom statsfinansiella synpunkter främst det förhållandet. att företagen genom den oinskränkta ränteavdragsrätten redan erhållit kompensation för att värdeminskningsavdragen inte varit reala. Om byggnaderna helt finansierats med lån, kan det sägas att företagen varken vunnit eller förlorat på inflationen. Beviljas uppräkning av anskaffningsvärdet från byggnadens förvärv eller uppförande, erhåller således de skattskyldiga en dubbel förmån.

Å andra sidan medför införandet av real beskattning av räntor att avdragsrätten för räntor reduceras med den årliga inflationskompensations- delens hela belopp. Reala värdeminskningsavdrag medges däremot endast i takt med avskrivningarna. Periodiseringen av fördelar och nackdelar av den reala beskattningen blir således olika. Det blir särskilt kännbart för relativt nyuppförda byggnader. för vilka stora lån upptagits. För äldre byggnaders del kan sägas att lånen sannolikt till stor del har slutamorterats. Avskrivnings- underlaget vid uppräkning av anskaffningsvärdet från den ursprungliga förvärvstidpunkten blir också kraftigt förhöjt.

Det finns knappast någon objektivt riktig linje i denna fråga. Utredningen anser emellertid, med tanke på vikten av att övergången till real beskattning inte skall få medföra svårigheter för ägare av nyare lånefinansierade byggna— der, att en viss retroaktivitet till de skattskyldigas fördel bör kunna accepteras, trots att det medför dubbla fördelar. En gräns måste sättas någonstans och utredningen föreslår att den sätts schablonmässigt så att under det första beskattningsåret, då real beskattning tillämpas, en uppräkning ej får ske för mer än de senaste tio årens inflation. Har en byggnad uppförts mer än tio år före den reala beskattningens införande skall således anskaffningsvärdet få uppräknas endast med de senaste tio årens inflation. För en byggnad som uppförts för fem år sedan skall däremot anskaffningsvärdet få uppräknas med hela inflationen under denna period.

6.3 .4 Övriga tillgångar

Övriga tillgångar synes kunna behandlas efter någon av de tidigare utvecklade principerna. Ett undantag utgör skog. Avdragen där beräknas enligt mycket speciella principer. Departementetschefen har emellertid uttalat att de år 1979 införda nya reglerna endast är provisoriska och att en mer genomgri- pande reform snart skall föreslås. Mot den bakgrunden har utredningen funnit det mindre ändamålsenligt att utarbeta något förslag till inflationsjustering med de nuvarande skogsbeskattningsreglema som grund.

Redan i det inledande avsnittet 6.1, Allmänna principer, diskuterades be- handlingen av fordringar och skulder. Utredningen stannade där för en lös- ning, som överensstämmer med den, som föreslagits för hushållssektoms del. Den begränsningi skatteplikten resp. avdragsrätten för nominella ränto r. som är en konsekvens av detta ställningstagande, är inte ett led i beräkningen av in- flationsavdraget. Behandlingen av fordringar och skulder följer generella reala principer och är inte något för företagsbeskattningen speciellt.

Detsamma gäller beskattningen av realisationsvinster. Dessa beskattas på samma sätt som inom hushållssektom. Konsekvenserna av samordningen med inflationskorrigeringen av värdeminskningsavdrag har utvecklats i avsnitt 6.3.3.

Alla tillgångar som avskrivs enligt plan kan behandlas som byggnader. Det gäller t. ex. markanläggningaroch naturfyndigheter(där substansminsknings- avdrag medges).

Tillgångar som liksom maskiner och inventarier kan avskrivas enligt räkenskapsenlig metod bör behandlas på samma sätt. Som exempel kan nämnas patent och goodwill.

6.3.5. Brutet räkenskapsår

lnflationsavdraget skall enligt utredningens uppfattning, som tidigare angivits, beräknas med den ingående balansen på varors, maskiners och inventariers konto som underlag. Inflationsavdrag kommer således inte att beräknas för sådana tillgångar, som förvärvats under beskattningsåret, för perioden mellan förvärvstidpunkten och beskattningsårets utgång. Samma princip bör i konsekvensens namn och av praktiska skäl gälla beträffande byggnader. När det gällde uppdelningen av nominella räntor i inflationskompensation och realränta ansåg utredningen att det faktum, att inflationstalet fastställs för kalenderår, måste medföra att inflationstal förtvå kalenderår fick användas (se avsnitt 5.226). Vad beträffar de omräkningstal, som används vid uppräk- ningen av underlaget för de reala värdeminskningsavdragen. anser utredning— en dock att förenklingsskäl talar för att varje beskattningsår även för skattskyldiga med brutet räkenskapsår— anses sammanfalla med året närmast före taxeringsåret. Samma sak bör gälla beräkningen av inflationsavdraget.

6.4. Förlustavdrag

Enligt svensk skatterätt kan skattskyldig utnyttja en förlust, som uppkommit under tidigare år. ett antal år framåt i tiden (carry-forward). Enligt Lag om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst 3 & må förlustavdrag utnyttjas

senast det beskattningsår, för vilket taxering sker sjätte eller såvitt gäller förlustavdrag som yrkas av aktiebolag eller ekonomisk förening — tionde kalenderåret efter det, då taxeringen för förluståret ägt rum.

Utredningens ståndpunkt, att inflationsavdrag och reala värdeminsknings- avdrag inte får förskjutas, medför att skattskyldiga kan komma att under vissa år visa förlust i större utsträckning än f. n. Helt oberoende av om det blir fallet eller ej, kan det sägas att ett uttryck för reala beskattningsprinciper att en förlust, hänförlig till tidigare år, skall indexuppräknas. Indexuppräkning skall således ske från förluståret till utnyttjandeåret inom de ramar som lag om förlustutjämning ger.

6.5. Särskilda skattesubjekt

För en del skattskyldiga gäller särskilda regler. Det gäller exempelvis försäk ringsföretag, stiftelser och ideella föreningar. Vidare gäller att tillgångar, som för de flesta skattskyldiga utgör anläggningstillgångar, för andra utgör omsättningstillgångar. Det gäller exempelvis banker och andra företag, som utövar penningrörelse, liksom företag som uppför byggnader eller driver handel med fastigheter.

Utredningen anser att de principer som utvecklats beträffande real företags- beskattning också kan användas i dessa fall. Det innebär att skatteplikten resp. avdragsrätten för räntor begränsas till realräntan för inländska livförsäkrings- anstalter och banker.

Utredningens ståndpunkt, att negativa realräntor inte skall beaktas, kan emellertid medföra avsevärda skattefördelar för sådana skattesubjekt som bedriver penningrörelse. För det fall att inflationstakten skulle överstiga de nominella räntorna. blir hela räntemarginalen skattefri för sådana skattesub- jekt, vars inkomster huvudsakligen härrör från in- och utlåning av penning- medel. Även om inflationstakten är lägre än utlåningsräntan men överstiger inlåningsräntan, uppkommer en skattefördel.

Utredningen anser emellertid att varje specialreglering medför oöverskåd- liga snedvridningseffekter. Även om ett beaktande av de negativa realräntoma kunde vara motiverad i här diskuterade fall, anser utredningen ändå att huvudprincipen skall tillämpas.

Skulle den här diskuterade situationen uppkomma annat än tillfälligt, får den naturligtvis medföra åtgärder antingen från skattelagstiftaren eller från riksbankens sida. Åtgärder från riksbankens sida skulle främst gälla kreditin- stitutens räntemarginaler.

Vad beträffar beräkning av inflationsavdrag bör det vara möjligt att följa tidigare presenterade principer. Om exempelvis ett antal fastigheter hos viss skattskyldig utgör varulager, bör inflationsavdrag kunna beräknas med det bokförda ingående värdet som grund. Vid försäljning utgör försäljningsintäk- ten liksom nu intäkt av rörelse.

Däremot medför det valda systemet för beskattning av räntor att inflations- avdrag inte också kan beräknas för ett lager av fordringar hos den som bedriver penningrörelse. Inflationens inverkan beaktas ju där genom att inflations- kompensationsdelen av den nominella räntan är skattefri. Om inflationsav- drag beräknat på det ingående lagret också medgavs, skulle de skattskyldiga bli dubbelt kompenserade för inflationen.

6.6. Real utskiftningsbeskattning

Dubbelbeskattningen av aktiebolag upprätthålls i svensk skatterätt genom att utskiftningskatt uttas vid ett aktiebolags upplösning, nedsättning av dess aktiekapital och förvärv av egen aktie. Skatten uttas hos bolaget och träder i stället för den skatt på mottagen utdelning, som annars skulle ha erlagts av aktieägarna.

Utskiftningsskatt utgår på skillnaden mellan utskiftat belopp och tillskjutet belopp. Det tillskjutna beloppet motsvarar vad aktieägarna under årens lopp i en eller annan form tillfört aktiebolaget i form av aktiekapital, aktieägartill- skott o. d.

I ett realt system borde utskiftat och tillskjutet belopp beräknas i samma penningvärde. Denna effekt uppnås enklast genom att tillskjutet belopp uppräknas med index. Skillnaden kommer då att utgöra det till Utskiftnings- skatt skattepliktiga beloppet, vilket beskattas i sin helhet. Såväl utskiftat belopp som mottagen utdelning blir således fullt beskattade. Dubbelbeskatt- ningens andra led kommer således att effektueras enligt samma principer.

6.7. Real beskattning av hushållssektom och nominalistisk beskattning av företagssektom

Enligt direktiven bör utredningen pröva frågan om företagssektom kan undantas från real beskattning. Som framgått av framställningen om real företagsbeskattning medför en sådan normalt fördelar för de skattskyldiga jämfört med en nominalistisk beskattning. Den reala företagsbeskattningen syftar ju till att ej beskatta den del av den nominella vinsten, som erfordras för att företagens eget kapital skall bibehållas realt oförändrat. Om företagSsek— tom undantas från real beskattning innebär det således att företagen inte får del av de fördelar, som införandet av reala principer skulle innebära. Motivet för en sådan ståndpunkt skulle då vara, att företagsbeskattningen idag är så gynnsamt utformad, att dessa fördelar uppväger de nackdelar, som den nominalistiska skatteprincipen innebär. Utredningen har behandlat denna fråga (avsnitt 6.1.1) och konstaterat att företagen på grund av de svenska företagsbeskattningsreglema kan leva med en viss inflation. Det innebär emellertid att man ser de olika stimulansåtgärder, som företagsbeskattningen innehåller, som åtgärder syftande till att minska inflationens verkningar. Utredningen anser emellertid att detär naturligare att bedöma dem utifrån det syfte som de angivits ha, när de infördes. Om stimulansreglema skulle tara för fördelaktiga bör de avskaffas.

För vissa företag medför real företagsbeskattning möjligtvis nackdelar i förhållande till ett nominalistiskt system. Det gäller företag som är hårt skuldsatta och vars tillgångar är av det slag att de anses ha obegränsad livslängd. Då beräknas inte reala värdeminskningsavdrag och inflationsav- drag. I andra fall kan olikheter i periodiseringsreglema medföra att real företagsbeskattning medför nackdelar under vissa år, även om fördelarna överväger på längre sikt.

Exempel på det senare är ägare av nyuppförda privata hyreshus med låg egen kapitalinsats. Fördelen av de reala värdeminskningsavdragen förmår inte under de första åren uppväga nackdelen av den reducerade ränteavdragsrät-

ten. Exempel på det förstnämnda är ägare av mark. Enligt utredningens uppfattning bör problemet för de privata hyreshusens del lösas genom att de erbjuds reallån. Problemet behandlas utförligt i kap. 10, l 1 och 12. I så fall begränsas de årliga ränteutgiftema till den avdragsgilla realräntan.

Det tekniska problem som uppkommer vid real beskattning av hushålls— sektorn och nominalistisk beskattning av företagssektom är fördelningen av räntor mellan sektorema. Utredningen har funnit svårigheterna att göra en riktig sådan uppdelning vara ett starkt argument för likabehandling av räntor inom hushållssektom och företagssektom.

Däremot vållar behandlingen av andra tillgångar än fordringar inte några egentliga problem, eftersom varulager och avskrivningsbara tillgångar endast förekommer inom företagssektom och realisationsvinster på fastigheter och aktier förutsätts bli behandlade enligt samma principer i de båda sektorer- na.

[ Sverige arbetar kommittén om underskottsavdrag f. n. med problemet att fördela räntor mellan hushållssektom och företagssektom. Problemet är mycket svårlöst. Som nämnts i avsnitt 42.34 är problemet inte löst ens på Island, trots att man infört olika principer för beskattningen av räntor inom hushållssektom och företagssektom. Den isländska provisoriska lösningen innebär att som räntori företagssektom behandlas de räntor som deklarerats i företagssektom vid det nya systemets införande. Önskar den skattskyldige hänföra räntan till annan sektor än tidigare, måste han visa riktigheten av denna förändring. När det gäller nya räntor, särskilt utgiftsräntor, får den skattskyldige utreda hur gälden uppkommit.

Sammanfattningsvis kan sägas att det är fördelningen av räntorna mellan hushållssektom och företagssektom som utgör problemet ur teknisk synvin- kel, om den reala beskattningen endast skall tillämpas inom hushållssektom. Utredningen tror inte att det är möjligt att lösa detta problem annat än synnerligen schablonartat, t. ex. genom den här beskrivna isländska modellen. Olika behandling av räntor inom de båda sektorerna kommer att medföra att de skattskyldiga försöker att hänföra sina intäktsräntor till hushållssektom och sina kostnadsräntor till företagssektom.

Önskemålet att undanta företagssektom från reala beskattningsprinciper kan möjligen också förstås så, att räntorna borde behandlas på samma sätt som i ett nominalistiskt system, men att företagsbeskattningen i övrigt borde utformas enligt reala principer. I så fall är det emellertid fråga om en real företagsbeskattning om än med en annan metod än den som utredningen förordat. Om den reala företagsbeskattningen utformas på samma sätt som på Island erhåller företagen fullt avdrag för alla kostnadsräntor (liksom indextill- lägg och kursförluster). Motsvarande intäkter är skattepliktiga. Företagsbe- skattningen är ändå real, eftersom värdeminskningsavdragen beräknas realt och inflationens verkan på varulagret elimineras genom ett särskilt avdrag. Därutöver upptas som en skattepliktig intäkt den vinst företaget gör på skulderna. Denna vinst utgör företagets nettoskuldsättning (skulder ./ . ford- ringar) multiplicerad med årets inflation.

Den isländska modellen kan medföra att företagen ansetts tjäna på inflationen, dvs. vinsten på skulderna är större än de av inflationen motiverade avdragen. Vill man undvika den effekten kan man i ställetvälja en metod, som innebär att de avdrag som motiverats av inflationen justeras med hänsyn till företagets skuldsättningsgrad (skuldandelsjustering). Det är den metod som i

princip föreslagits av den finländska inflationsredovisningskommissionen. Då uppnår man effekten att den reala företagsbeskattningen aldrig kan ge ett för det enskilda företaget sämre resultat än det nominalistiska systemet, samtidigt som räntorna blir helt avdragsgilla, resp. skattepliktiga.

Fördelen med den senare metoden i förhållande till utredningens förslag skulle vara att den skulle vara bättre anpassad till ett system där byggnaden finansierats med penninglån. Avdrag skulle medges för hela räntan, inflations- justering skulle ske, men beskattningen skulle aldrig kunna bli större än i ett nominalistiskt system. Denna fördel uppkommer dock endast i de fall där enligt utredningens huvudförslag en skattehöjning möjligen skulle äga rum i förhållande till nuläget. Annars innebär metoden att begränsa ränteavdrags- rätten och skatteplikten för räntor inom företagssektom till realräntan bara ett tekniskt sätt att åstadkomma en begränsning av inflationsjusteringen till de tillgångar som finansierats med eget kapital. Utredningens förslag medför att man undviker svårigheterna att fördela räntorna mellan företagssektom och hushållssektom.

6.8. Några räkneexempel

Följande räkneexempel utgör en illustration av tänkbara konsekvenser av ett införande av en real företagsbeskattning.

Exemplen är starkt schematiserade. Hur en real företagsbeskattning i verkligheten påverkar skattebetalningama är beroende av förutsättningama i varje enskilt fall. Ju större det egna kapitalet är, desto mer sjunker den beskattningsbara inkomsten, vilket framgår av exemplen.

Exemplen visar också att innehav av fastigheter med låga nominella anskaffningsvärden i förhållande till det reala anskaffningsvärdet påverkar skatteunderlaget kraftigt (jfr exemplen 6:1 1 och 6: 12 med exemplen 6:9 och 6:10). I fastighetsbolagen kan man emellertid räkna med att effekten av de kraftigt ökade skattemässigt avdragsgilla avskrivningama uppvägs av att de höga räntekostnaderna bara delvis är avdragsgilla. I exempel 6:13 kan vi således konstatera att den beskattningsbara inkomsten vid real beskattning faktiskt blir högre än vid nuvarande skatteregler.

F.ö. har i de fyra första exemplen medtagits en bokslutsdisposition i form av en lagerreservavsättning. Avsättningen har genomgående antagits vara 10 (nominella) enheter. Avsikten är närmast att markera att skattereglerna är så utformade att den beskattningsbara inkomsten kan avvika kraftigt från den verkliga inkomsten. För att detta i räkneexemplen inte skall tillåtas påverka skillnaderna mellan utfallen vid dagens skatteregler och vid real beskattning har bokslutsdispositionerna antagits vara desamma vid båda metoderna.

Exempel 6:9 lndustriföretag med liten andel fastigheter och stor andel eget kapital

Ingående balansräkning

Räntebärande tillgångar 100 Leverantörsskulder m. rn. 100 Kundfordringar 200 Räntebärande skulder 300 Lager 300 Lagerreserv 150 Maskiner 300 Ack. överavskrivningar 50 Fastigheter 100 Summa Obeskattade reserver 200

Eget kapital 400

1 000 1 000

Beräkning av skatteunderlag (l) (2) (3) Dagens metod lnflations- Real metod” korrigering

Försäljning 1 000 1 000 Kostnad för sålda varor _szs —15b _ 840 Avskrivningar, maskiner — 75 —256 —100 Avskrivningar, byggnader — 10 —10d 20 Rörelsevinst 90 —50 40 Ränteintäkter + 15 —lOe + 5 Räntekostnader 45 +309 15

60 —30 30 Bokslutsdispositioner: Lagerreservavsättning — 10 — 10 Beskattningsbar inkomst 50 —30 20

hlnflationstakten antas vara 10 % per år. hVid beräkningen av kostnad för sålda varor vid den reala skatteberäkningen skall man lägga till ett belopp motsvarande inflationstakten multiplicerad med nettovärdet på lagret (lager minus lagerreserv) vid årets början. I exemplet blir beloppet [0,10 x (300 ./. 150) =] 15. (' Avskrivning av maskiner antas utgöra 30 % av det bokförda restvärdet, som är 300 minus 50 (ackumulerade överavskrivningar) dvs. (0,30 x 250 =) 75. Vid den traditionella skatteberäkningen ökas avskrivningen med inflationstakten multiplicerad med det bokförda restvärdet, dvs. (0,10 x 250 =) 25. ”Avskrivningama på byggnaderna uppgår till 5 % av det nominella resp. det reala anskaffningsvärdet. Det förra antas vara dubbelt så stort som det bokförda värdet 100. Anskaffningsvärdetärföljaktligen 200 vilket efterindexuppräkning antas utgöra 400. Det reala anskaffningsvärdet är således 400. () Räntesatsen på de räntebärande posterna är 15 %. Eftersom inflationstakten är 10% är den reala intäkts- resp. kostnadsräntan en tredjedel av den nominella, dvs. 5 %.

Exempel 6:10 lndustriföretag med liten andel fastigheter och liten andel eget kapital

Räntebärande tillgångar Kundfordringar Lager Maskiner

Fastigheter

Försäljning

Kostnad för sålda varor Avskrivningar, maskiner Avskrivningar, byggnader

Rörelsevinst Ränteintäkter Räntekostnader

Bokslutsdispositioner: Lagerreservavsättning

Beskattningsbar inkomst

Kommentar: Skillnaden i förhållande till exempel 6:9 är att räntekostnaderna ökat från 45 till 75.

Ingående balansräkning

100 Leverantörsskulder m. m.

200 Räntebärande skulder 300 Lagerreserv 300 Ack. överavskrivningar 100 Summa Obeskattade reserver Eget kapital

[ 000

Beräkning av skatteunderlag (1) (2) Dagens metod Inflations- korrigering 1 000 —825 —15 — 75 —25 -— 10 —10 90 —50 + 15 —10 75 +50 30 —10 - 10 20 —10

(3) Real metod

150 50

1 000 — 840 —1

+

00 20

40 5 25

20

10 10

100 500

200 200

1 000

Exempel 6:11 lndustriföretag med stor andel fastigheter och stor andel eget kapital I ngaende ha/(msräkning

Räntebärande tillgångar 100 Leverantörsskulder m. m. IOO Kundfordringar l00 Räntebärande skulder 300 Lager 200 Lagerreserv 100 Maskiner 200 Ack. överavskrivningar 50 Fastigheter 400 Summa Obeskattade reserver 150

Eget kapital 450

I 000 1 000

Beräkning av skatteunderlag (l) (2) (3) Dagens metod lnflations- Real metod korrigering

Försäljning 1 000 1 000 Kostnad för sålda varor —825 —10 —835 Avskrivningar. maskiner 45 —15 — 60 Avskrivningar. byggnader — 40 —40 — 80 Rörelsevinst 90 —65 25 Ränteintäkter + 15 —lO + 5 Räntekostnader — 45 +30 _ 15

60 —45 l5 Bokslutsdispositioner: Lagerreservavsättning lO — lO Beskattningsbar inkomst 50 —45 5

Kommentarer: Jämfört med exemplen 6:9 och 6:10 har avskrivningarna på maskiner minskat Från 75 till 45 resp. från l00 till 60. Anledningen är den lägre ingående balansen som nu antas vara 150. 30 % härav är 45 vilket redovisas i kolumn 1. [ kolumn 2 redovisas inflationskorrigeringen, som är (0, 10 x I50 =) 15. Avskrivningama på maskiner, som redovisas i kolumn 3. är följaktligen 60.

Avskrivningama på byggnader utgör 5 % av 800 (anskaffningsvärdet) resp. 1 600 (reala anskaflningsvärdet). När det gäller kostnaden för sålda varor i kolumn 3 har det negativa beloppet i kolumn ] ökats med 10 % av lagrets nettovärde lOO. dvs. med 10. Räntesatsen är oförändmt 15 %.

Exempel 6:12 lndustriföretag med stor andel fastigheter och liten andel eget kapital

Räntebärande tillgångar Kundfordringar Lager Maskiner Fastigheter

Försäljning

Kostnader för sålda varor Avskrivningar, maskiner Avskrivningar. byggnader

Rörelsevinst Ränteintäkter Räntekostnader

Bokslutsdisposi tioner: Lagerreservavsättning

Beskattningsbar inkomst

Kommentar:

Ingående balansräkning

100 leverantörsskulder m. m. 100 Räntebärande skulder 200 Lagerreserv

200 Ack. överavskrivningar 400 Summa Obeskattade reserver Eget kapital 1 000

Beräkning av skatteunderlag (l) (2) Dagens metod lnflations- korrigering 1 000 —825 —10 — 45 —15 40 —40 90 —-65 + 15 —-10 — 60 +40 45 —35 — 10 35 —35

1 00 50

(3) Real metod

1000 —835 60 80

25 + 5 —20

10

—10

0

] 00 400

150 350

1 000

Jämfört med exempel 6: 1 1 har räntekostnaderna ökat med en tredjedel. Det motsvarar en sänkning av soliditeten från ca 53 % till ca 43 %.

Vid en ännu lägre soliditet skulle räntekostnaderna bli så stora att det reala skattepliktiga resultatet skulle bli

negativt.

Exempel 6:13 Fastighetsbolag med liten andel eget kapital

In 'ående hulansräknin ' Å

Räntebärande tillgångar 100 Räntebärande skulder 800 Fastigheter 900 Eget kapital 200 1 000 1 000

Beräkning av skatten nder/ag (l) (2) (3) Dagens metod lnflations- Real metod korrigering Fastighetsförvaltning 300 300 Förvaltningens kostnader -150 —150 Avskrivningar. byggnader — 45 —45 — 90 105 —45 60 Ränteintäkter + 15 —10 + 5 Räntekostnader —120 +80 -— 40 Beskattningsbar inkomst 0 +25 + 25

Kommentar: I likhet med i de föregående exemplen antas fastighetemas nominella anskaffningsvärde vara dubbelt så stort som det bokförda värdet. Det reala anskaffningsvärdet antas vara dubbelt så stort som det nominella anskaffningsvärdet. Med en avskrivningsats på 2,5 % blir då avskrivningarna 45 resp. 90.

nu."-| h' r .! ' .b '

7. Internationellt — skatterättsliga problem vid real beskattning

7.1. Dubbelbeskattningsavtal och intern skatterätt

Vid internationella transaktioner, t. ex. ett låneavtal mellan ett svenskt och ett utländskt skattesubjekt, blir beskattningen beroende av skattereglema i Sverige. beskattningsreglema i det andra landet och det dubbelbeskattnings— avtal, som eventuellt finns slutet mellan de två staterna. Sveriges omfattande nät av dubbelbeskattningsavtal beträffande inkomst och förmögenhet gör att ett sådant avtal normalt finns.

Dubbelbeskattningsavtalen är än så länge bilaterala. Om de skall ändras, erfordras att såväl Sverige som avtalsparten är överens om detta. Ändringar av dubbelbeskattningsavtal är därför en synnerligen omfattande och tidskrävan- de procedur. Det är därför önskvärt, att sådana nya skatteprinciper, som introduceras i den svenska skattelagstiftningen, går att förena med dubbelbe- skattningsavtalen i deras gällande lydelse.

Dubbelbeskattningsavtalens syfte är att fördela rätten att beskatta de skattskyldigas inkomst mellan de avtalsslutande staterna. Härigenom skall internationell dubbelbeskattning förhindras och internationell skatteflykt motverkas. En fundamental princip är då, att ett dubbelbeskattningsavtal endast kan inskränka, aldrig utvidga, den rätt till beskattning, som Sverige har enligt sin interna skatterätt. 1 "varje konkret fall måste således såväl den svenska skatterättens regler som gällande dubbelbeskattningsavtal undersökas. Beskattning i Sve rige kan endast ske om såväl den interna svenska skatterätten som det aktuella dubbelbeskattningsavtalet ger Sverige rätt att beskatta viss inkomst eller förmögenhet.

Den stora svenska utlandsupplåningen gör det framför allt betydelsefullt att beakta de internationellt skatterättsliga effekterna av utländska lån vid införandet av real beskattning. En annan viktig fråga är hur svensk företag- samhet, bedriven utanför Sveriges gränser, skulle påverkas.

7.2. Fordringar och skulder

Enligt gällande svensk skatterätt är räntor fullt skattepliktiga resp. avdrags- gilla. Det spelar härvid ingen roll om de utbetalas till eller uppbärs från utländska skattesubjekt. Trots att de flesta svenska dubbelbeskattningsavtal tilllörsäkrar Sverige rätt att beskatta räntor. som betalas av svenska låntagare till utländska långivare. saknar Sverige i detta fall intemt—skatterättsliga regler, som hade möjliggjort en beskattning. Kupongskatt uttas således inte på räntor.

Orsaken till detta förhållande är, att man från svensk sida ansett. att kupongskatt på räntor. som betalas till utlandet, endast skulle ha medfört att den svenska' låntagaren (ofta staten) fått betala en högre ränta.

Den ökande svenska upplåningen utomlands har gjort den skatterättsliga behandlingen av kursvinster och kursförluster på utländska skulder till en betydelsefull fråga. I fallet RRK R 76 1:88 fastställde RegR att kursförluster på utländska skulder var avdragsgilla driftkostnader i rörelse. Avdrag kunde medges innan förlusten definitivt konstaterats. Det var tillräckligt att den svenska kronan fallit i förhållande till den utländska valutan på balansdagen. Ett sådant avdrag måste dock återföras till beskattning påföljande år. För kursvinster på utländska skulder förelåg skatteplikt. Kursvinsten utgjorde dock inte skattepliktig inkomst förrän den blivit definitiv genom skuldens betalning. Fordringar bör i konsekvensens namn behandlas på motsvarande sätt.

RegR har dock i ett fall ansett att avdragsrätt inte föreligger för kursförluster på skulder hänförliga till utländsk fastighet (RÅ 78 1:13). som är särskild förvärvskälla. Behandlingen av räntor är synnerligen olikartad i olika länder. Räntor kan vara såväl fullt skattepliktiga som helt skattefria. I många fall behandlas vissa räntor. t. ex. räntor på statsobligationer, fördelaktigare än andra. Avdragsrätt föreligger normalt för räntor i rörelse. Räntor på konsum- tionskrediter är emellertid föremål för olikartad behandling.

Helt oberoende av skattelagamas bestämmelser om den skattemässiga behandlingen av intäktsräntor föreligger i stor utsträckning problemet att de inte deklareras. Det gäller särskilt privatpersoners utländska ränteintäkter. EG-kommissionen har vid ett flertal tillfällen utan framgång aktualiserat problemet med odeklarerade ränteinkomster inom EG.

Penninglån och indexlån behandlas ibland på samma sätt som i Sverige. ibland så att indextillägg till lån inte anses vara skattepliktig ränta. Samman- fattningsvis kan sägas, att den skatterättsliga behandlingen av räntor är så olikartad i olika länder att det under alla omständigheter är omöjligt att på samma sätt som inom ett land upprätthålla reciprocitetsprincipen vid behandling av långivare och låntagare. dvs. att låntagarens avdragsrätt motsvaras av långivarens skatteplikt.

Utredningens uppfattning beträffande räntor är att den nominella räntan skall uppdelas i en real del, som är skattepliktig resp. avdragsgill, och en inflationskompensationsdel, som inte är skattepliktig resp. avdragsgill. Rän— tor inom hushållssektom och företagssektom skall behandlas likadant.

Vid internationella lånetransaktioner tillkommer en del omständigheter, som skiljer dem från inhemska. Vi har här pekat på att valutakursförändringar kan medföra kursvinster och kursförluster och att en reciprok behandling av långivare och låntagare inte går att uppnå. Därtill kommer, att reallån knappast blir så vanliga vid internationella transaktioner som vid transaktio- ner inom landet, eftersom vi definierat reallån som lån där inflationen beaktas genom uppräkning av skulden med samma index som används vid beskatt- ningen. Däremot kan man vid internationella transaktioner räkna med indexlån. om de skattemässiga förhållandena inte görs avskräckande. Lån i utländsk valuta som ej knutits till index är ej indexlån enligt utredningens definition. Frågan blir då om utredningens förslag beträffande uppdelning av räntor i

en real del och en inflationskompensationsdel medför några problem vid internationella transaktioner. Eftersom skattelindringen för långivare knap— past kan medföra några problem för de skattskyldiga, gäller frågan framför allt det praktiskt viktigare spörsmålet om behandlingen av utländska lån, framför allt sådana där företag är låntagare.

Det kan då inledningsvis konstateras. att uppdelningen av den nominella räntan i en avdragsgill och en icke avdragsgill del inte påverkar den skattemässiga behandlingen av den nominella räntan i det andra landet eller i dubbelbeskattningsavtalet, i varje fall så länge inflationskompensationen fortfarande betecknas som ränta. Avtalen kommer således att även i fortsättningen ge långivarens hemviststat rätt att beskatta hela den nominella räntan.

Kvar står emellertid det förhållandet, att en begränsning av avdragsrätten för nominella räntor, hur dessa än behandlas i långivarens hemviststat, innebär en försämrad skattemässig situation för låntagaren. Denna försämring motsvaras inte av någon förbättring för långivaren.

Utredningens uppfattning beträffande real företagsbeskattning bygger emel- lertid inte på att den försämring som låntagarna får vidkännas genom begränsad ränteavdragsrätt alltid måste kombineras med motsvarande för— bättring hos långivarna. I stället skall beskattningen av inflationsförorsakade skenvinster undvikas genom ett särskilt inflationsavdrag samt reala värde- minskningsavdrag. De flesta företag torde erhålla en lindring i sin skattesitua- tion vid en genomförd real beskattning. Det synes därför för företagsbeskatt- ningens del inte föreligga några skäl att låta den bristande reciprociteten i lån- givarnas och låntagamas beskattning medföra några särregler för behandling- en av räntor utomlands.

Skulle man införa särregler för lån från utländska långivare skulle det kunna medföra avsevärda risker för snedv ridningar på kapitalmarknaden. Om t. ex. lån från utländska långivare skulle behandlas så att hela den nominella räntan blev avdragsgill för låntagaren, skulle det bli avsevärt mycket billigare att låna utomlands än i Sverige.

Det kunde möjligen övervägas att, i det fall ett lån upptagits i annat än svensk valuta, beräkna inflationskompensationens storlek med utgångspunkt i inflationen i det land, i vars valuta lånet upptagits. Härigenom skulle långivaren kompenseras exakt för inflationen. Normalt finns också ett samband mellan låga nominella räntor och låg inflationstakt. Om inflations- kompensationen beräknades med inflationen i valutalandet som utgångs- punkt, skulle effekten normalt bli att inflationskompensationen understeg den nominella räntan. De problem som uppstår vid den skattemässiga behand- lingen då den inflation, som skall beaktas, överstiger den nominella räntan, skulle således normalt kunna undvikas.

Exempel 7:1

Om inflationen i Sverige är 8 % och ett lån upptagits i schweizerfranc till 5 % nominell ränta och inflationen i Schweiz är 2 % blir infiationskompensatio- nen 2 procentenheter och den avdragsgilla realräntan 3 procentenheter, om inflationen beräknats med valutalandets inflation som utgångpsunkt.

Tas den svenska inflationen som utgångspunkt för beräkningen blir ingen

del av den nominella räntan avdragsgill. Dessutom uppstår problemet hur de överskjutande (8 ./ . 5 =) 3 procentenhetema skall behandlas.

Som redan utvecklats är det emellertid osäkert hur beskattningen av långivaren skeri det andra landet. Uppdelningen av den nominella räntan i en real del och en inflationskompensationsdel syftar till att åstadkomma en rimlig beskattning av en skattskyldig i Sverige. Det möter också avsevärda problem att beräkna inflationen i andra länder. Vilket index skall använ- das?

Det synes därför lämpligast att använda den i Sverige rådande inflationen för uppdelning av alla räntor. Härmed uppnås en enhetlig behandling av räntekostnaderna.

Låga nominella räntor och låg inflationstakt är tecken på en ekonomi i balans. Om inflation råder i Sverige och lån upptagits i en stabil valuta föreligger avsevärda risker för att den svenske låntagaren gör en kursförlust genom att den svenska kronan faller i förhållande till den utländska valutan. Enligt redan nu gällande rätt är en på balansdagen anteciperad kursförlust avdragsgill, i varje fall i rörelse.

Det råder uppenbarligen ett samband mellan räntekostnader och antecipe- rade kursförluster, ett samband som motiverat avdragsrätten i båda fallen, trots att kreditkostnader inte är generellt avdragsgilla. Detta samband kan motivera att man behandlar dessa kostnader i ett sammanhang vid beräkning- en av inflationskompensationens storlek. Den nominella räntan och den anteciperade kursförlusten på det utländska lånet skulle således läggas samman. lnflationskompensationen beräknad med den svenska inflationen som utgångspunkt skulle sedan dras ifrån. Avdrag skulle sedan medges med återstoden. Behandlingen skulle således i teknisk mening bli likartad den som utredningen föreslagit för indexlånens del. Anteciperade kursvinster skulle således beaktas fast de inte realiserats.

Exempel 7:2

Inflationen förutsätts som i föregående exempel vara 8 % i Sverige och 2 % i Schweiz. Den nominella räntan på det i schweizerfranc upptagna länet är 5 %. Den svenska kronan förutsätts under året ha fallit med 10 % i förhållande till schweizerfrancen.

Den icke avdragsgilla inflationskompensationen blir 8 procentenheter. Avdrag medges för (5 + 10 ./. 8 =) 7 procentenheter.

Denna lösning förhindrar att det medför några skattemässiga fördelar att uppta lån i utländsk i stället för i svensk valuta.

Om valutamarknaden fungerade så att växelkursema kontinuerligt anpas— sade sig till varandra skulle den här diskuterade metoden ge ett exakt riktigt resultat. Situationen kompliceras emellertid av att förändringarna sker språngvis med relativt stora procentsatser genom centralbankernas ingripan- den. Skattemässigt betyder det att en skattskyldig ett visst år får en stor avdragsgill kursförlust. Under ett antal år har kursförhållandet emellertid va rit stabilt. den utländska räntan låg och den svenska inflationen större än den nominella räntan. Det kunde övervägas att i en sådan situation föreskriva, att avdraget för kursförlusten skulle minskas med den del av inflationskompen-

sationen som under tidigare år överstigit den nominella räntan på lånet. En sådan lösning blir emellertid relativt komplicerad.

Tyvärr synes det inte vara möjligt att åstadkomma en lösning som dels ger ett helt riktigt resultat, dels inte är tekniskt komplicerad.

Förenklingsskäl talar för att man står fast vid huvudprincipen, dvs. att inflationskompensationen dras endast från årets nominella ränta. Kursvinster och kursförluster behandlas då enligt nu gällande principer. Någon samman- koppling av räntor och kursvinster resp. kursförluster sker inte.

Denna ståndpunkt kan också motiveras med att det inte äralldeles säkert att lågränteländemas valutor apprecieras så att kursförluster uppkommer för svenska låntagare. Låga räntor behöver inte alltid vara ett tecken på frånvaro av inflation. De kan ju också vara en konsekvens av en konstlad lågräntepoli- tik. I så fall föreligger snarare risk för inflation och en senare devalvering av landets valuta med medföljande kursvinst för den svenske låntagaren.

7.3. Fordringar och skulder i koncernförhållanden

Det nära samband, som finns mellan moder- och dotterbolag, gör att det finns anledning att diskutera, om utredningens förslag till behandling av räntor medför att reglerna kan utnyttjas till skatteförrnåner. På det interna planet undviks sådana effekter genom att reciprocitetsprincipen tillämpas vid behandling av långivare och låntagare, vilket som tidigare visats inte är möjligt på det internationella planet.

Reciprocitet torde dock även i intemationellt-skatterättsliga sammanhang föreligga vid försäljning av varor. Om ett svenskt moderbolag säljer varor till utländska dotterbolag utgör försäljningsintäkten skattepliktig inkomst för moderbolaget. Försäljningspriset utgör också anskaffningsvärde för det utländska dotterbolaget. Eftersom ränta normalt inte betalas på leverantörs- krediter innebär det således, att moderbolagets kostnad för den (normalt korta) krediten till dotterbolaget bakats in i varornas pris.

Om ränta är full avdragsgill i dotterbolagets hemviststat, innebär införandet av real beskattning i Sverige ett incitament för moderbolaget att sänka varans försäljningspris och istället betinga sig ränta på leverantörskrediten till dotterbolaget. Denna ränta blir då enligt utredningens förslag skattepliktig i Sverige endast till sin realräntedel. Dotterbolaget torde däremot även i fortsättningen kunna dra av hela den nominella räntan.

Omläggningen till real beskattning i Sverige medför således i det här beskrivna fallet en fördel för koncernen som sådan. Den torde medföra att ränta betingas på leverantörskrediter.

Det är självfallet en nackdel om skattelagstiftningen inte är neutral till företagens val mellan olika transaktionstyper. Frågan är här snarast, om nackdelen är så stor att den behöver föranleda en omprövning av utredningens ställningstagande, att negativa realräntor inte skall beaktas, dvs. att räntefria fordringar inte föranleder något inflationsavdrag.

Några invändningar kan knappast riktas från avtalslandets sida. Obegrän- sad avdragsrätt har där antagits föreligga för ränta både före och efter introduktionen av real beskattning i Sverige. Full avdragsrätt föreligger vare sig det är fråga om priset för köpta varor eller för ränta på leverantörskre- dit.

Från svensk sida medför emellertid det faktum, att ränta betingats. en skattefördel för företaget efter införandet av real beskattning i förhållande till situationen om kreditkostnaden bakats in i varans pris. Det synes emellertid inte som om några allvarliga invändningar kunde riktas mot förfarandet. l sig föreligger starka skäl för att beräkna inflationsavdrag även på varufordringar. Det skulle emellertid innebära en olikhet i behandlingen av företagssektom och hushållssektom. Företagen är dock oförhindrade att betinga sig ränta på leverantörskrediter. Eftersom reciprocitetsprincipen tillämpas inom Sverige spelar det inte någon skattemässig roll vid transaktioner inom landet. Att det vid vissa internationella transaktioner kan medföra en skattemässig fördel synes vara acceptabelt, så länge detär fråga om en verklig kreditkostnad som företagen betingat sig ersättning för och så länge den skatteförmån det otvivelaktigt är fråga om givits av lagstiftaren med öppna ögon. Skulle förmånen anses för stor återstår lösningen att uttryckligen stadga att ränta som betingats på leverantörskredit inte skall ge anledning till uppdelning i realränta och inflationskompensation utan vara helt och fullt skattepliktig. Utredningen anser dock inte denna lösning lämplig.

1 den motsatta situationen köper det svenska företaget varor från det utländska koncembolaget. Här finns det inget skäl att utfästa någon ränta på leverantörskrediten eftersom det skulle innebära en minskning av den avdragsrätt som annars förelegat för varans anskaffningskostnad. Skatteplikt torde normalt föreligga i det andra landet såväl för nominell ränta som för sålda varor. En hotande dubbelbeskattning kan således i den situationen lätt förhindras genom att tidigare principer fullföljs, dvs. kreditkostnaden bakas in i varans pris.

Det kan påpekas att den reala beskattningen av räntor torde vara en fördel vid ett annat fall av koncemtransaktioner. Enligt svensk skatterätt är aktieutdelningar inte avdragsgilla annat än om Annell-reglema är tillämpliga. Dessutom utgår kupongskatt på aktieutdelningen till den del den inte nedsatts genom dubbelbeskattningsavtal. Ränta är däremot helt avdragsgill.

I motsats till många andra länder har man i Sverige inte ingripit mot 5. k. thin capitalization, dvs. fall, då dotterbolag i onormal utsträckning frnansie- rats genom lån istället för genom aktiekapital. Införandet av real beskattning av räntor innebär vid inflation att skillnaden mellan den skattemässiga behandlingen av räntor och aktieutdelningar minskas, vilket torde medföra en tendens till ökning av de utländska dotterbolagens aktiekapital.

7.4. Real beskattning av räntor och internationella kapitalrörelser

Värdesäkringskommittén tillmätte den inverkan ett isolerat införande av en generell real beskattning skulle få på de internationella kapitalrörelsema en utomordentlig betydelse (SOU 196422, 5. 217—218):

Ett mycket viktigt, kanske avgörande hinder för ett isolerat genomförande av real beskattning i Sverige är att det därmed skulle uppkomma möjligheter att genom lånetransaktioner med utländska subjekt göra skattevinster, som är helt analoga med dem som skulle uppkomma vid samtidig förekomst av nominalt och realt beskattade indexlån (se kap. 9.2).

Vid isolerad övergång till real beskattning i Sverige skulle den inhemska räntenivån sjunka, absolut sett och i förhållande till utlandets. För att motverka den tendens till snedvridning av de internationella kapitalrörelsema, som därigenom skulle uppkom- ma, borde som första åtgärd ifrågakomma en föreskrift att en här i riket bosatt långivare får realbeskattas, endast om låntagaren också är bosatt häri riket; som korrelat till denna regel finge gälla att en här i riket bosatt låntagare skulle få beskattas nominalt, när långivaren är bosatt i utlandet. Därigenom skulle visserligen uppnås, att det relativa ränteläget skulle lämnas intakt för vissa skattesubjekt med en låt oss säga ”genomsnitt- lig” skattesats, men för alla övriga subjekt skulle detta icke bli fallet. Sålunda skulle det bli fördelaktigt för subjekt med mer än genomsnittlig marginalskattesats att låna upp utomlands och låna ut i Sverige, medan det för subjekt med mindre än genomsnittlig marginalskattesats skulle bli fördelaktigt att låna upp i Sverige och låna ut utomlands. På detta sätt skulle det alltså bli möjligt att göra skattevinster på precis samma sätt som vid samtidig förekomst av nominalt och realt beskattade indexlån, med den enda skillnaden att utländska subjekt skulle behöva utnyttjas som mellanled.

Med de för närvarande tillämpade restriktionerna på kapitalrörelsemas område torde de påtalade företeelserna dock kunna hållas under någorlunda tillfredsställande kontroll. Är man av den uppfattningen, att en övergång till friare kapitalrörelse bör eftersträvas, reduceras å andra sidan användbarheten av detta kontrollinstrument.

Utredningen delar för sin del uppfattningen om de negativa konsekvenser som skulle uppkomma om ”en här i riket bosatt låntagare skulle få beskattas nominalt, när långivaren är bosatt i utlandet”. Det skulle förvisso medföra möjligheter för de skattskyldiga till obehöriga skattevinster.

Utredningen anser emellertid inte att någon sådan princip behöver övervägas eftersom utredningen inte delar värdesäkringskommitténs grund- läggande uppfattning, nämligen att ett införande av real beskattning i Sverige skulle medföra en tendens till snedvridning av de internationella kapitalrö- relsema genom att den inhemska räntenivån skulle ”sjunka absolut och i förhållande till utlandets”.

Värdesäkringskommittén tycks ha utgått ifrån att hela världen utom Sverige tillämpar en konsekvent nom inalistisk beskattning av räntor. Om real beskattning införs i Sverige skulle de nominella räntorna sjunka, eftersom långivarna skulle få sina som konstanta betraktade realränteanspråk uppfyll- da vid en lägre nominell räntenivå.

Som nämndes i avsnitt 7.2 är emellertid den konsekventa nominalistiska beskattningen av räntor ingalunda någon regel i världen. I många länder är det vanligt att intäktsräntor i praktiken blir Obeskattade eller lågt beskattade genom olika former av definitiva källskatter. Avdragsrätten är också i relativt stor utsträckning begränsad eller upphävd.

Både i Sverige och andra länder råder dessutom det förhållandet att skattefria subjekt spelar en avsevärd roll. För svenskt vidkommande kan man här peka på staten, kommunerna, AP—fondema, livförsäkringsbolagen, de skattefria stiftelsema etc. På den organiserade kreditmarknaden i Sverige tillåts f. ö. inte fullt marknadsmässiga räntor. Om så hade varit fallet skulle risken ha varit större än f. n. att låntagare inom hushållssektom (med begränsad räntekänslighet till följd av avdragssystemet) skulle ha trängt undan låntagare inom företagssektom. Mer marknadsmässiga räntesatser anpassade till hushållssektom förekommer däremot inom den s. k. grå kreditmarknaden. Real beskattning skulle antagligen leda till en sänkning av räntenivån inom

den grå kreditmarknaden medan räntenivån inom den organiserade kredit- marknaden troligen inte skulle påverkas nämnvärt av omläggningen.

Utredningen anser således för det första att ränteregleringama och den roll som de skattefria subjekten spelar i Sverige medför att ett införande av real beskattning inte får den nedpressande inverkan på den nominella räntenivån, som värdesäkringskommittén befarade. För det andra anser utredningen att förekomsten av internationella kapitalrörelser medför en utjämning av de internationella räntesatsema. Skulle räntenivån visa en fallande tendens i Sverige p. g. a. införandet av real beskattning, kommer en ökad utländsk efterfrågan på lån i Sverige att åter driva upp den nominella räntenivån i Sverige, såvida inte kreditpolitiska åtgärder dessförinnan vidtagits av riksban- ken. För det tredje kan det som nämnts diskuteras om räntenivån i andra länder verkligen i allmänhet påverkats av en effektiv generell nominalistisk räntebeskattning där.

7.5. Aktier

Aktieutdelningar är enligt gällande rätt fullt skattepliktiga oberoende av om de kommer från ett svenskt bolag eller ett utländskt. Om i utlandet kupongskatt uttagits, kan den normalt enligt de dubbelbeskattningsavtal Sverige ingått avräknas från den svenska skatten på utdelningen.

Utdelning på aktier i svenskt dotterbolag (innehav mer än 25 % av röstetalet) är dock inte skattepliktig för det svenska moderbolaget. Om avtal inte föreligger är dock utdelningar från utländska dotterbolag skattepliktiga. Numera har dock en dispensregel införts, som ger möjlighet till skattebefrielse även i detta fall.

Utdelning är inte avdragsgill för bolaget. Efter nyemission kan emellertid utdelning avdras upp till sammanlagt 100 % av det inbetalda kapitalet, fördelat på en 20-årsperiod med högst 10 % per år.

Eftersom utredningen vid valet mellan om utdelning i första hand skulle anses jämställd med nominell ränta på penninglån eller med realränta stannade för det senare alternativet, uppkommer inte några intemationellt- skatterättsliga problem. Utdelning behandlas med andra ord som f. n.

Hade däremot utdelning till viss del betraktats som inflation skompensation hade samma problem uppkommit som för räntomas del.

Utländsk kupongskatt skulle ha utgått på hela utdelningen. men skatteplikt i Sverige hade endast förelegat för den del av utdelningen som överstigit inflationskompensationen. De intemationellt-skatterättsliga förhållandena är således ett argument för att betrakta all utdelning som realränta.

7.6. Bostäder

Enligt 38 ä 2 mom. KL skall fastighet och rörelse i utlandet anses utgöra en särskild förvärvskälla i inkomstslaget kapital. Inkomsten skall dock beräknas enligt de för fastighet gällande reglerna. Villor skall dock ej schablonbeskattas utan huvudregeln tillämpas även för dem.

1 de svenska dubbelbeskattningsavtalen föreskrivs normalt, att fastighet skall beskattas i det land, där den är belägen.

Utlänning är således skattskyldig för fastighet i Sverige. Intäkten beräknas enligt svenska regler. En- ellertvåfamiljsfastighet schablonbeskattas. Fastighet belägen i utlandet beskattas i första hand där.

1 Sverige belägna fastigheter, som ägs av utlänningar, kommer däremot att omfattas av reala beskattningsprinciper. Eftersom Sverige har rätten att beskatta dern torde det normalt inte föreligga några problem. Gällande principer för undanröjande av internationell dubbelbeskattning kan even- tuellt vålla problem. De diskuteras närmare i följande avsnitt.

7.7. Företagsbeskattningen

Utländsk ekonomisk verksamhet i Sverige och svensk ekonomisk verksamhet i utlandet bedrivs normalt genom dotterbolag. Dessa är helt underkastade värdlandets skatteregler. Innebörden blir, att real företagsbeskattning utan problem kan införas för utlandsägda dotterbolag i Sverige. För de utländska ägarna blir effekten densamma som vid varje annan skatteändring. Blir resultatet en skattesänkning ökar det för utdelning disponibla beloppet. Av svenskar innehavda dotterbolag i utlandet kommer inte att omfattas av den reala företagsbeskattningen. Av dessa lämnade utdelningar till svenska mottagare kommer att behandlas på samma sätt som hittills.

För de jämförelsevis mer ovanliga fall, att verksamheten bedrivs genom filial, blir den skatterättsliga behandlingen i första hand beroende av på vilket sätt dubbelbeskattningen av den utländska inkomsten undan röjs. Om exemp- tionmetoden tillämpas, innebär det att det svenska företaget inte beskattas för den del av sina intäkter, som kan hänföras till utländskt fast driftställe. Rätten att beskatta dess intäkter tillkommer istället den stat, där det fasta driftstället är beläget. Om det svenska företaget är ett aktiebolag, är det proportionellt beskattat. I så fall blir det progressionsförbehåll, som exemptionmetoden normalt är förknippad med, inte aktuellt. Effekten blir således, att svenska företagsbeskattningsregler inte blir tillämpliga på den utländska inkomsten. Den reala företagsbeskattningen blir således inte alls aktuell i detta fall.

Om utländskt företag bedriver verksamhet i Sverige genom fast driftställe, tillerkänner avtalen regelmässigt Sverige beskattningsrätten, vid exemption- metoden med den andra statens uteslutande. Reala företagsbeskattningsprin- ciper kommer då att tillämpas för den inkomst, som skall beskattas i Sverige.

Sammanfattningsvis verkar således den reala företagsbeskattningen opro- blematisk vid exemptionmetoden.

I nyare svenska avtal tillämpas i stället (efter år 1966) tax credit-metoden eller skatteavräkningsmetoden. Enligt denna metod upptar bosättningsstaten hela den utländska inkomsten till beskattning, trots att rätten att beskatta denna tillerkänts den stat, där den intjänats (källstaten). Bosättningsstaten av- räknar sedan från sin skatt på den utländska inkomsten den skatt, som erlagts i källstaten. Är skatten i källstaten lägre än skatten i bosättningsstaten kommer den utländska inkomsten således att bli beskattad såväl i källstaten som i bo- sättningsstaten, dock inte med högre belopp än vad som skulle ha utgått om bosättningsstaten ensam innehaft beskattningsrätten.

Om ett svenskt företag bedriver verksamhet genom ett fast driftställe

utomlands, kommer således Sverige att beräkna inkomsten från det utländska fasta driftstället enligt den reala företagsbeskattningens principer. Från den svenska skatten på denna inkomst skall sedan av räknas den erlagda utländska skatten, vilken beräknats enligt principerna i detta land. Är beskattningen relativt hård i detta land, kan den utländska skatten komma att överstiga den svenska skatten på den utländska inkomsten. Enligt principerna för ordinary credit, som normalt tillämpas i svenska dubbelbeskattningsavtal liksom i den interna svenska internationella skatterätten, avräknas då inte mer änden svenska skatten på den utländska inkomsten. I denna situation medför således införandet av real företagsbeskattning inte någon lindring i beskattningen av den utländska inkomsten. En sådan uppkommer endast, om den i utlandet erlagda skatten även efter införandet av real företagsbeskattning i Sverige är lägre än motsvarande svenska skatt.

Bedriver ett utländskt företag verksamhet genom fast driftställe i Sverige, kommer Sverige att ta ut skatt på den till det fasta driftstället hänförliga delen av rörelseinkomsten. Skatten kommer då att beräknas efter reala principer. Ur det utländska företagets synvinkel kommer det, i den utsträckning den reala företagsbeskattningen medför en skattesänkning, att verka som vilken skatte- sänkning som helst. Blir den svenska skatten på den svenska inkomsten lägre än skatten i företagets hemviststat, kommer den svenska skatten helt att avräknas. Någon skatteförmån kommer det dock inte att medföra för det utländska företaget, som då får erlägga en skatt som totalt motsvarar bosättningsstatens skatt på inkomsten. I denna situation torde det utländska företaget föredra att ombilda filialen i Sverige till ett dotterbolag. Om den svenska skatten även efter införandet av real företagsbeskattning är högre än den utländska på den svenska inkomsten, kan endast den senare skatten avräknas. Situationen är då oförändrad i förhållande till nuläget.

Sammanfattningsvis torde införandet av real företagsbeskattning inte ge upphov till några från principiell synpunkt nya intemationellt-skatterättsliga problem.

8. Val av index

Iden tidigare framställningen har vid ett flertal tillfällen uppställts krav på det index. som skall användas vid beskattningen. Det grundläggande kravet är att samma index skall kunna användas i en mängd olika sammanhang för att förhindra att obehöriga skattevinster görs och för att uppnå en förenkling av systemet. Vid beskattningen skall således detta index användas för att uppdela nominella räntori en icke skattepliktig resp. icke avdragsgill inflationskom- pensationsdel och en skattepliktig resp. avdragsgill realräntedel. Det skall också användas för beräkning av de omräkningstal som skall användas för uppräkning av anskaffningsvärdena vid realisationsvinstbeskattningen samt för uppräkning av avskrivningsunderlagen för byggnader vid beräkning av de reala värdeminskningsavdragen. Beräkningen av de inflationsavdrag, som skall medges vid företagsbeskattningen, med utgångspunkt i varulagrets och maskiners och inventariers ingående värden, är ytterligare ett användnings- område. Vid utskiftningsbeskattningen skall tillskjutet belopp uppräknas med index. Indexet skall också användas för uppräkning av äldre förluster enligt lag om förlustutjämning.

Utom vid beskattningen har utredningen förutsatt att indexet används i ytterligare sammanhang. Det är således en grundläggande förutsättning för utredningen att samma index används vid fastställandet av reallånens värden i kronor vid varje tidpunkt. Den centrala karaktär detta index får, gör det motiverat att det officiellt fastställs.

Den mångsidiga användning som detta index skall få gör att det är uteslutet att använda någon form av specialindex. Det måste vara fråga om ett allmänt penningvärdeindex, vars syfte är att så väl som möjligt mäta allmänna förändringar i penningvärdet. Ett annat önskemål är att det skall vara lätt att ta fram. Behovet av att kunna använda indexet för att beräkna reallånens nominella värden vid olika tidpunkter under löpande år gör att aktuella indextal måste kunna tas fram åtminstone månadsvis. Kravet att indextalet skall vara så realistiskt som möjligt medför att det i största möjliga utsträckning bör hänföra sig till rätt tidsperiod. Avståndet mellan den tidsperiod indextalet avser och den tidpunkt då det föreligger bör vara så litet som möjligt. Behovet av att i en del sammanhang beakta händelser långt tillbaka i tiden gör att det ären avsevärd fördel om index beräknats länge elleri varje fall relativt lätt kan kopplas till redan tidigare framtagna index. Ett sista självklart krav är att det index, som används som officiellt index vid den reala beskattningen, bör vara väl känt och åtnjuta allmänt förtroende som ett tillförlitligt sätt att mäta allmänna penningvärdeförändringar.

De uppställda kraven gör att av föreliggande index endast konsumentpris- index, nettoprisindex och basbeloppsindex kan övervägas.

Konsumentprisindex (KPI) började beräknas år ]954 av socialstyrelsen med år 1949 som basår. Den 1 juli l962 övertog statistiska centralbyrån (SCB) beräkningarna. KPI produceras nu med år 1980 som basår. Priserna på flertalet varor som ingår i KPI insamlas varje månad i den vecka som den 15:e infaller. Indexet brukar vara färdigberäknat vid mitten av månaden efter prisinsamlingsmånaden. I samband därmed utges ett press- meddelande. SCB kommenterar indextalen i det nummer av Statistiska med- delanden som i allmänhet utkommer vid månadsskiftet.

Under året beräknas KPI med utgångspunkt i vad det kostar att köpa en ”korg” varor och tjänster. I december ändras sedan ”korgens” sammansätt- ning för att bättre motsvara den verkliga konsumtionsutvecklingen under året.

En särskild av regeringen tillsatt indexnämnd avgör frågor av principiell natur rörande grunderna för beräkning av KPI.

Före KPI beräknade socialstyrelsen inte mindre än fem indexserier avseende konsumentpriser. Den som företer de största likheterna med KPI hette ”socialstyrelsens allmänna konsumentprisindex” och hade år 1935 som basår. De tidigare serierna kan kopplas till KPI enligt vissa metoder.

Nettoprisindex är KPI med avdrag för indirekta skatter och tillägg för vissa subventioner, främst livsmedelssubventioner. Det avser att mäta den genom- snittliga relativa utvecklingen av de intäkter som den konsumentvaruprodu- oerande sektorn inom näringslivet efter avdrag av indirekta skatter och efter tillägg av subventioner skulle erhålla från försäljning av en med konstant teknik producerad samt till sin sammansättning oförändrad mängd varor och tjänster. Priserna reduceras med de fulla beloppen av de indirekta skatterna. Om de indirekta skatterna helt eller delvis övervältrats beaktas inte.

Nettoprisindex publicerades första gången år 1965 med år 1959 som basår. Nu är år 1980 basår. Index beräknas fr. o. m. år 1979 för varje månad men en utförligare redovisning sker endast fyra gånger per år; för mars. juni, september och december.

Nettoprisindex bygger på KPI och publiceras ca tio dagar efter KPI. Basbeloppsindex beräknas sedan oktober 1980. För beräkning av basbelop- pet enligt lagen om allmän försäkring användes t. o. m. oktober 1980 KPI. För tid därefter används ett särskilt index — basbeloppsindex — som inte påverkas av subventioner, indirekta skatter, tullar och avgifter och ändrade energipri- ser.

Basbeloppet ändras när det allmänna prisläget enligt basbeloppsindex ändrats med minst 3 %.

Om befintliga index skall användas vid real beskattning och reala lån är tydligen den principiella frågan om ett index skall användas, som mäter allmänna penningvärdeförändringar för konsumenten (KPI), eller om något index som rensats förindirekta skatter och vissa subventioner(nettoprisindex, basbeloppsindex) skall användas. Denna fråga diskuterades principiellt av värdesäkringskommittén. Kommittén ansåg att det för uppkomsten av indexlån var ”ett väsentligt önskemål att en lämplig index kan tillhandahållas, som inte registrerar förändringar av indirekta skatter och subventioner” (SOU

1964zl, s. 94). Ett sådant index förelåg dock inte vid den tidpunkt, då kommitténs betänkande publicerades. Läget är i detta avseende förändrat, då nettoprisindex publiceras sedan år 1965.

Valet av index kommer att påverka såväl låntagamas och långivarnas relativa situation vid reallån som långivares och låntagares relativa skattesi- tuation vid penninglån. Dessutom påverkas företagsbeskattningen.

Det som talar för nettoprisindex är främst önskemålet att en omläggning av beskattningen inte skall påverka index. De direkta skatterna ingår inte i index. De indirekta borde då inte heller göra det.

Effekten av detta ståndpunktstagande är att statsmakterna inte genom indirekta skatter eller subventioner medvetet skall kunna påverka index. Statsmakternas enda möjlighet att påverka index skall vara genom att bekämpa inflationen. Det blir då inte möjligt att genom exempelvis moms- sänkningar eller livsmedelssubventioner påverka index och därmed relatio- nerna mellan långivare och låntagare.

Det är emellertid inte helt uppenbart att statsmakterna skall berövas detta medel. Det kan förekomma situationer, då denna effekt är önskvärd. Väljs KPI istället för nettoprisindex får således statsmakterna en ytterligare handlingsmöjlighet.

Önskemålet att index skall avspegla inflationen, som den uppfattas av långivare och låntagare, tillgodoses bäst av KPI, eftersom detta index just är ett köpkraftsindex. Om en höjning av priserna resp. en sänkning sker genom ändrad beskattning eller av andra orsaker torde vara likgiltigt för de berörda.

De svårgripbara övervältningseffektema gör också värdet av att använda ett rensat index som nettoprisindex någon tveksamt. Som nämnts rensas index för hela skatten, fastän denna sannolikt delvis övervältrats.

De argument som kan anföras mot nettoprisindex gäller också basbelopps- index. Utredningen finner därför övervägande skäl tala för att använda KPI som officiellt index för real beskattning och reala lån.

Utredningen är medveten om att viss kritik riktats mot KPI, särskilt mätningen av bostadskostnadema. Att sättet att producera ett index ständigt är föremål för diskussion är emellertid enligt utredningens uppfattning inte någon nackdel. Metoderna för framställningen av ett visst index kan inte vara eviga och oföränderliga utan bör påverkas av erfarenheterna och en fortgående vetenskaplig diskussion.

Vad speciellt bostadskostnadema beträffar föreligger emellertid ett speciellt problem. KPI påverkas av dessa i avsevärd utsträckning. Eftersom de nominella kapitalkostnadema för bostädema kommer att påverkas av det valda indexet, om bostäderna finansierats med reallån, föreligger här en viss risk för uppkomsten av en spiraleffekt. Reallånens nominella belopp beror på KPI, som i sin turdelvis beror av de bostadskostnader. som beror på reallånens nominella belopp.

Utredningen anser emellertid att även detta är ett problem av det slag som får beaktas vid den fortlöpande vetenskapliga diskussionen om KPI. Att inte beakta bostadskostnadema vid fastställandet av officiellt index skulle innebä- ra att index på ett mindre effektivt sätt skulle spegla de allmänna penning- värdeförändringama i samhället.

Värdesäkringskommitén diskuterar också möjligheten av att använda ett

allmänt löneindex i lägen, när detta stigit mindre än KPI.

Risken för en negativ reallöneutveckling är dessvärre väl så aktuell idag som när vä rdesäkringskommitténs betänkande presenterades. Frågan är emellertid om detta problem bör lösas genom indexkonstruktionen. Användningen av löneindex och KPI altemativt medför visserligen den fördelen, att låntagamas förpliktelser resp. skattebörda minskar vid negativ allmän reallöneutveckling. Å andra sidan försämras situationen för sådana löntagare, som är sparare.

Utredningen finner att problemet med negativ reallöneutveckling vid reallån är värt särskild uppmärksamhet och återkommer till denna fråga i samband med behandlingen av bostadsfinansieringen. Däremot syns det mindre lyckligt att lösa problemet genom användning av två alternativa index. Det är knappast möjligt att genom indexvalet lösa alltför olika problem. Indexva let bör syfta till att finna ett index som så väl som möjligt återspeglar allmänna penningvärdeförändringar.

9. Resursallokering vid real beskattning

9.1. Hushållens val mellan olika placeringsformer

Den nuvarande nominalistiska inkomstbeskattningens effekter på hushållens val mellan olika placeringsaltemativ har belysts av Sven-Erik Johansson i Hushållssparande och skatteregler, (SOU 1978: 1 3, bil. 2 till kapitalmarknads- utredningens betänkande) och av Ingemar Hansson i artikeln Skattesystemet, inflationen och investeringarna (Ekonomisk Debatt 1978z4).

Sven-Erik Johansson utgår i sitt ofta citerade arbete från följande kriterium på neutral beskattning (s. 7):

Beskattningen är neutral om varje individuell placerares rangordning av olika place- ringsaltemativ blir opåverkad av om hänsyn tas till skatt eller ej. Rangordningen skall med andra ord bli densamma enligt kalkyler för avkastning före skatt och efter skatt.

Sven-Erik Johansson undersöker därefter placeringsbrmerna bank, aktier och fastighet (en- och tvåfamiljsfastighet) med olika antaganden om inflations- takt, belåningsgrad och marginalskatt, Han utgår därvid från följande förenklande förutsättningar.

Jämförda alternativ ger före skatt samma avkastning (direktavkastning och värdestegring). Riskolikheter beaktas ej.

Marknadsvärden för aktier och fastigheter stiger i takt med inflationen; med andra ord förutsättes deras realvärden vara konstanta.

Fastigheters taxeringsvärden utgör varje år en viss procent av resp. marknadsvärde (ingen hänsyn tas till att taxeringsvärdet fastställs med flerårsintervall).

De skärpta regler, som gäller för aktier vid korttidsinnehav (maximalt 2 år), beaktas ej.

Ingen hänsyn tas till då (år 1978) gällande lOOO-kronorsavdrag från schablonintäkt för fastighet eller avdraget av 800 kr. (1 600 kr.) per person (gift par) från inkomst av kapital.

Räntekostnadema är effektivt avdragsgilla vid såväl statlig som kommunal taxering.

9.1.1. Inflation - effektiv skall

Frågeställningen är nu i första hand om ”vid given real förräntning före skatt och givna marginalskattesatser den reala effektiva skattesatsen påverkas av inflationen på olika sätt vid olika placeringsformer”. Sven-Erik Johansson utgår från ”en konstant realförräntning före skatt och att således den

1 Vid räntebetalning en gång per år är realränte- satsen i de två fallen

- 4 __ () egentligen — _ 3.81 /0 105

resp. i = 3.64 %. 110

Jfr s. 143 not 2.

nominella förräntningen stiger i takt med inflationen”. För banksparande och annat sparande, där den nominella avkastningen beskattas i sin helhet, gäller då följande samband.

Den reala effektiva skatten = inflationstakten = mar inalskatten x 1 + ___—.— g ( realförräntnrngen före skatt

Vid beräkning av realräntor på banksparande, eller motsvarande, görs den förenklingen, att realräntesatsen anses vara 4 % då den nominella räntesatsen är 4 procentenheter högre än inflationen. Således anses både 9 % ränta vid 5 % inflation och 14 % ränta vid 10 % inflation ge realräntesatsen 4 %.l

I fråga om aktier och fastigheter gör Sven-Erik Johansson antagandet att det föreligger identitet mellan direktavkastning och realförräntning, vilket avse- värt underlättar analysen. Det innebär för fastighetemas del, att den reala effektiva skatten sammanfaller med beskattningen av direktavkastningen, eftersom någon realisationsvinstbeskattning ej utgår, om inte realvärdesteg- ring inträffat. (Detta gällde år 1978. Reglerna har nu ändrats.) För aktiernas del beskattas 40 % av nominell värdestegring. Vid evigt innehav blir den reala effektiva skatten oberoende av inflationen och identisk med skatten på direktavkastningen.

Utgående från dessa förutsättningar utför Sven-Erik Johansson några numeriska exempel, som av honom sammanfattas i följande tabell.

Tabell 9.1 Effektiv skatt på en realränta av 4 % före skatt vid olika placeringsformer, inflationstakt och marginalskatt

Marginal- Placerings- Bank Aktier Fastighet skattesats, % form _ ___—— _— Inflations- 5 % 10 % 5 % 10 % Oberoende av takt in flationstakt

ek ek a b

50 112,5 175 50- 75 50-100 20 50 60 135 210 60- 90 60-120 24 60 70 157,5 245 70-105 70-140 28 70 80 180 280 80-120 80-160 32 80

e : evigt aktieinnehav k = korttidsinnehav av aktier; ettårsinnehav med bortseende från de för korttidsinnehav speciella reglerna a = den årliga schablonintäkten för fastigheten antas utgöra 2 % av taxeringsvärdet, som (av räknetekniska skäl) förutsätts vara 80 % av marknadsvärdet. vilket innebär att endast 40 % av direktavkastningen blir föremål för beskattning b = den årliga schablonintäkten antas sammanfalla med den faktiska direktavkastning- en.

Sven-Erik Johanssons resultat är slående och visar framför allt hur hård beskattningen av bankplaceringama blir vid inflation.

Den reala effektiva skatten på banksparande är i exemplet genomgående mer än 100 % (dvs. realräntan efter skatt är negativ). Den är högre ju högre inflationen är och ju högre marginalskatten är. Vid 10 % inflation och 80 %

marginalskatt är den 280 %. I exemplet ovan är det endast fastighetsaltema- tivet, som oberoende av inflationstakt, marginalskatt och innehavsperiod ger en positiv realränta efter skatt.

Sven-Erik Johansson gör följande konstateranden beträffande banksparan- dets villkor (SOU l978:13, s. 14):

Det är välkänt att räntenivån under efterkrigstiden varit sådan att det varit svårt att uppnå en positiv realränta på nominellt sparande av typ banksparande. Den ränta. som vid hög inflation och hög marginalskatt erfordras för att efter skatt uppnå positiv realränta är av en sådan storleksordning att den nästan enbart är av kuriositetsintresse. Vid 10 % inflation och 80 % marginalskatt erfordras en ränta av 50 % för att erhålla en realränta av noll efter skatt. Vid 5 % inflation blir motsvarande ränta 25 %. Räntan måste således vara 5 gånger så hög som inflationen vid 80 % marginalskatt. Vid 60 %. 75 % och 85 % marginalskatt blir motsvarande multipel 2 1/2. 4 respektive 6 2/3.

En slutsats är uppenbar och förvisso föga originell. Vid nu rådande inflationstakt och marginalskatter kan sparande, vars hela nominella avkastning blir föremål för beskattning, ej attrahera privatpersoner. vars sparande styrs av avkastningsmål och som kräver en rimlig chans till positiv realränta efter skatt. Dessa sparare måste söka andra placeringsformer. De sparare, som på grund av kunskapsbrist är hänvisade till banksparande,fårbeta1a ett högre pris fördenna kunskapsbrist ju högre marginalskatten och ju högre inflationen är.

Frågan är i vilken utsträckning denna bild skulle förändras av de av utredningen föreslagna reformerna. Det är då lätt att se att utredningens förslag kommer att medföra avgörande förändringar. Eftersom endast real- räntan beskattas vid bankplaceringar (och realräntan förutsatts positiv i Sven-Erik Johanssons exempel) blir den reala effektiva skatten lika med marginalskatten. Vad beträffar aktier uppnås samma effekt, dvs. beskattning- en blir som i kolumn e i Sven-Erik Johanssons tabell. Det gäller dock enligt utredningens förslag inte endast vid eviga innehav utan alltid. Skälet är detsamma som av Sven-Eri k Johansson angivits för fastigheter. Någon skatt på realisationsvinster utgår inte, om ingen real värdestegring inträffat. Endast direktavkastningen beskattas.

Vad fastigheter beträffar