SOU 1991:71

Teaterns kostnadsutveckling 1975-1990 med särskilda studier av Operan, Dramaten och Riksteatern

Till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Den 25 maj 1989 bemyndigade regeringen statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av kostnaderna för att driva teater- verksamhet. Samtidigt fastställdes direktiven till utredningen (Dir. 1989z23).

Med stöd av bemyndigandet utsågs den 26 juni 1989 under- tecknad till särskild utredare.

Till sekreterare förordnades fr.o.m. den 11 oktober 1989 Hans Enflo. Till biträdande sekreterare förordnades fr.o.m. den 17 april 1990 Karin Alm.

Som sakkunnig förordnades departementssekreteraren Anita Jonsson den 1 januari 1990.

Som experter förordnades ekonomidirektören Uno Eskång och direktören Göran Lindgren den 13 november 1989, administrative chefen Barbro Ekdahl, operachefen Eskil Hemberg och administ- rative chefen Gunnar Nyberg den 1 januari 1990, byrådirektören Mats Sylwan den 20 februari 1990 samt redaktören Henrik Sjög- ren den 25 april 1990.

Utredningen som arbetat under namnet teaterkostnadsutred- ningen (TKU) får härmed efter slutfört uppdrag överlämna be- tänkandet Teaterns kostnadsutveckling 1975-1990 med särskilda studier av Operan, Dramaten och Riksteatern (SOU 1991:71).

Stockholm i september 1991 Arne Kardell /Hans Enflo

Karin Alm

Innehållsförteckning sou 1991: 71

Sammanfattning ............................... 11 l Utredningens arbete ........................ 21 2 Teaterområdet — en bakgrundsbeskrivning ....... 25 2.1 Nuläge ................................. 25 2.2 Gällande kulturpolitiska riktlinjer ............... 25 2.3 Viktiga drag i utvecklingen ................... 26 2.3.1 Utbyggnad och decentralisering ......... 26 2.3.2 Teaterutbudets utveckling ............. 28 2.3.3 Besöksutveckling och teaterintresse ...... 29 2.3.4 Antal anställda ..................... 31 2.3.5 Arbetsmarknadsläget ................. 32 2.3.6 Förändringar i teaterns sätt att arbeta sedan 1970— talet ............................. 32 2.4 TKU:s komentarer .......................... 34 3 Teaterns personal och vissa arbetsrättsliga förhållanden m.m. ................................. 39 3.1 Personalgrupper ........................... 39 3.1.1 Konstnärlig personal ................. 39 3.1.2 Teknisk personal .................... 39 3.1.3 Administrativ personal ................ 40 3.1.4 Förhållandet konstnär!ig/administrativ personal .......................... 40 3.2 Arbetsrättsliga förhållanden ................... 40 3.2.1 Lagar ............................ 40 3.2.2 Avtal ............................. 41 3.2.3 Anställningsformer .................. 42 3.2.4 Arbetstider ........................ 43 3.2.5 Pensionshestämmelser ................ 44 3.3 TKU:s kommentarer ........................ 45 4 Teatrarnas kostnader ....................... 49 4.1 Inledning ................................. 49 4.2 Personalkostnader .......................... 49 4.2.1 Allmänt ........................... 49 4.2.2 Lönekostnadsanalys - metodfrågor ....... 50 4.2.3 Utveckling av avtalsenlig minimilön ...... 50 4.2.4 Löneutveckiing för identiska individer . . . . 52 4.2.5 Den faktiska lönekostnaden ............ 52

4.2.6 Sociala kostnader .................... 53

4.3 4.4 4.5

5.1 5.2

5.5 5.6

6.1 6.2 6.3

6.4

6.5

6.6

4.2.7 Övriga kostnadshöjande lag— och kollektivavtals—

förändringar ....................... 54 4.2.8 TKU:s kommentarer ................. 55 Lokaler ................................ 56 Övriga kostnader .......................... 57 Konsumentprisindex och teaterkostnadsindex ...... 58 Teatrarnas intäkter ........................ 67 lnstitutionsteatrarnas finansiering .............. 67 Statsbidrag ............................... 68 5.2.1 Bidragsprinciper för Operan, Dramaten och Riks-

teatern ........................... 68 5.2.2 Statligt bidrag till regionala/lokala teater— och

dansinstitutioner .................... 68 5.2.3 Statligt bidrag till regional musikverksam-

het .............................. 69 5,2.4 Statligt stöd via arbetsmarknadsstyrelsen . . 70 Bidrag från primärkommuner och landsting ....... 70 Biljettintäkter ............................. 70 5.4.1 Allmänt .......................... 70 5.4.2 Biljettintäkternas utveckling ........... 71 5.4.3 Biljettpriser ....................... 71 5.4.4 Rabatter/prisdifferentiering ............ 73 5.4.5 lnformation/marknadsföring ........... 73 Ränteintäkter ............................. 74 Sponsring ................................ 74 Kungliga Teatern (Operan) .................. 87 Bakgrund ................................ 87 Utgångspunkter för analysen .................. 88 Verksamhet .............................. 89 6.3.1 Uppsättningar ...................... 89 6.3.2 Föreställningar och besöksantal ......... 90 Kostnader ................................ 92 6.4.1 Allmänt .......................... 92 6.4.2 Personalkostnader ................... 92 6.4.2.1 Ärsverken ......................... 92 6.4.2.2 Kostnad per årsverke och relativt löneläge . 93 6.4.3 . Lokalkostnader ..................... 94 6.4.3.1 Lokalernas och hyreskostnadernas

utveckling ......................... 94 6.4.3.2 Investeringar ....................... 95 6.4.4 Övriga kostnader ................... 95 Intäkter ................................ 96 6.5.1 Allmänt .................. - ........ 96 6.5.2 Det statliga anslaget ................. 97 Verksamheten relaterad till kostnader och intäkter samt till antalet årsverken ........................... 98

6.7

7.1 7.2 7.3

7.4

7.5

7.6

7.7

8.2 8.3

8.4

8.5

TKU:s kommentarer ........................ 99

Kungliga Dramatiska Teatern (Dramaten) ....... lOl Bakgrund ............................... 101 Utgångspunkter för analysen ................. 102 Verksamhet .............................. 102 7.3.1 Uppsättningar ..................... 102 73.2 Föreställningar och besöksantal ........ 103 Kostnader ............................... 104 7.4.1 Allmänt .......................... 104 7.4.2 Personalkostnader .................. 105 7.421 Årsverken ........................ 105 7.422 Kostnad per årsverke och relativt löneläge 105 7.4.5 Lokalkostnader .................... 106 7.451 Lokalernas och hyreskostnadernas

utveckling ........................ 106 7.452 Investeringar ...................... 107 7.4.6 Övriga kostnader ................... 107 Intäkter ................................ 108 7.5.1 Allmänt .......................... 108 7.5.2 Det statliga anslaget ................. 109 Verksamheten relaterad till kostnader och intäkter samt till antalet ärsverken .......................... 109 TKU:s kommentarer ....................... 110 Svenska Riksteatern ....................... 113 Bakgrund ............................... 113 8.1.1 Organisation ...................... 113 8.1.2 Uppgifter ........................ 114 8.1 .2.1 Statshidragsbestämmelser och handlings-

program ......................... 114 8.122 Föreställningsverksamhet ............. 115 8.123. Teaterfrämjande verksamhet .......... 116 Utgångspunkter för analysen ................. 117 Verksamhet .............................. 118 8.3.1 Uppsättningar ..................... 118 8.3.2 Föreställningar och besöksantal ........ 118 Kostnader ............................... 119 8.4.1 Allmänt .......................... 119 8.4.2 Personalkostnader .................. 120 84.21 Antal ärsverken .................... 120 8.4.2.2 Kostnad per årsverke och relativt löneläge 121 8.4.3 Lokalkostnader .................... 122 8.4.4 Övriga kostnader ................... 123 Intäkter ................................ 123 8.5.1 Allmänt .......................... 123 8.5.2 Gager ........................... 124

8.5.3 Statlig anslag ...................... 125

8.6 8.7

8.8

9.1 9.2 9.3 9.4 9.5

9.6

9.7

10 10.1 10.2

11

12

12.1 12.2 12.3 12.4 12.5 12.6

13 13.1 13.2 13.3 13.4

Kostnader för olika teatrars turnéverksamhet ...... 125 Verksamheten relaterad till kostnader och intäkter samt till antalet årsverken ........................... 127 TKU:s kommentarer ........................ 128 Fria teatergruppers kostnadsutveckling ......... 131 Allmänt ................................ 131 Verksamhet .............................. 131 Besöksantal ............................... 131 Årverken ................................ 132 Kostnader ................................ 132 9.5.1 Löner ............................ 132 9.5.2 Lokaler ........................... 132 9.5.3 Övriga kostnader ................... 132 9.5.4 Sammanfattning av kostnadsutvecklingen . . 133 lntäktsutveckling ........................... 133 9.6.1 Allmänt .......................... 133 9.6.2 Statsbidrag via statens kulturråd ........ 134 9.6.3 Arbetsmarknadspolitiska medel ......... 134 9.6.4 Kommunala bidrag .................. 134 9.6.5 Landstingsbidrag .................... 135 9.6.6 Föreställnings— och biljettintäkter ....... 135 9.6.7 Sammanfattning av intäktsutvecklingen . . . 135 TKU:s kommentarer ........................ 136 Kostnads— och produktivitetsutveckling ......... 137 Teorier gällande teatrarnas kostnadsutveckling ..... 137 Studier av produktivitetsutveckling inom teater- sektorn ................................ 142 10.2.1 Bohman & Rabes studier .............. 143 10.2.2 Göran Eks produktivitetsstudie ......... 145 10.2.3 TKU:s kommentarer ................. 147 Verksamhetsform För Operan och Dramaten m.m. . 151 Teatrarnas samarbete med radio/T V ............ 155 Kulturpolitisk bakgrund ..................... 155 Konstnärliga aspekter ....................... 155 Ekonomiska, juridiska och avtalsmässiga aspekter . . 156 Kostnadsexempel .......................... 157 Samarbetets omfattning ...................... 157 TKU:s kommentarer ........................ 157 Teaterkostnadsutvecklingen i några andra länder . . 161 Inledning ................................ 161 Tyskland ................................ 161 Storbritannien ............................. 165

Danmark ................................ 169

SOU 1991: 71

13.5 Norge ................................ 171 13.6 TKU:s kommentarer ....................... 171 14 TKU:s slutsatser .......................... 177 Bilagor Bilaga I Kommittédirektiv .................. 183 Bilaga 2 Centrala och lokala avtal inom teaterområdet ................................ 189 Bilaga 3 Arbetstider enligt centrala och lokala avtal 195 Bilaga 4 Lag— och kollektivavtalsförändringar av kostnads- medförande slag (utom löner) i kollektivavtalen TR—teaterförbundet sedan 1974 ........ 203 Bilaga 5 Biljettprisutveckling ................. 209 Bilaga 6 Andel biljetter till olika priser i procent . . 217 Bilaga 7 Kungliga Teatern (Operan) ........... 221 Bilaga 8 Ansvaret för Operan och Dramatens lokaler och utrustning ........................ 257 Bilaga 9 Kungliga Dramatiska Teatern (Dramaten) 261 Bilaga IO Svenska Riksteatern ................. 287 Bilaga II Underlag för beräkningar av turnékostnader ................................ 319 Bilaga [2 Vissa uppgifter gällande Stockholms Stadsteater, Göteborgs Musikteater och Göteborgs Stadsteater ................................ 323 Bilaga 13 Rapport om fria teatergruppers kostnadsutveck- ling 1982/83—1989/90 ................ 337 Bilaga 14 Produktivitetsutveckling inom teatersektorn 1975/76—1988/89 ................... 363 Bilaga 15 Promemoria om verksamhetsformer för institu—

tionsteatrar ....................... 391

Sammanfattning

I första avsnittet av kapitel I (Utredningens arbete) återges utred— ningsdirektiven. Utredningen som antagit namnet teaterkostnads- utredningen (TKU) skall enligt direktiven redovisa och analysera vilka faktorer som påverkat och påverkar kostnadsutvecklingen inom teaterområdet och jämföra denna med den allmänna kost— nadsutvecklingen i samhället i övrigt. Utredningen skall vidare belysa hur de totala ekonomiska resurserna utnyttjas i teatrarnas verksamhet. Produktivitetsutvecklingen vid teatrarna skall belysas. TKU skall också göra jämförelser med några andra länder vad gäller kostnadsutvecklingen för olika typer av teaterverksamhet.

Översynen bör i första hand inriktas på de teaterinstitutioner för vilka staten har huvudansvaret — Operan, Dramaten och Riks— teatern.

Vidare bör i arbetet ingå en analys av vilken verksamhetsform som är lämplig för Operan och Dramaten med hänsyn till verk- samhetens karaktär eller av ekonomiska skäl.

TKU har valt att beskriva kostnadsutvecklingen under perio- den 1975/76—1989/90, dvs. i stort sett tiden efter det kulturpoli- tiska beslut riksdagen fattade år 1974. TKU:s beskrivning av kost- nadsutvecklingen i stort inom teaterområdet grundar sig i första hand på uppgifter sammanställda av statens kulturråd, medan den mer ingående beskrivningen av kostnadsutvecklingen vid Operan, Dramaten och Riksteatern baseras på årsredovisningar och un— derlag som TKU erhållit direkt från resp. institution.

För att en jämförelse av kostnadsutvecklingen inom teaterom- rådet med utvecklingen inom samhället i stort skall kunna ske har ett särskilt teaterkostnadsindex (TKI) utarbetats. TKl beaktar bl.a. den personalintensiva verksamheten inom teaterområdet och ger en bild av en tänkt "normalteaters" kostnadsutveckling. TKl har ställts i relation till konsumentprisindex (KPI).

För att vid redovisningen av Operan, Dramaten och Rikstea- tern utjämna variationer mellan skilda verksamhetsår samt för att tydligare åskådliggöra utvecklingstendenser har en del av analysen baserats på medelvärden för treårsperioder.

Kapitel 2 (Teaterområdet — en bakgrundsbeskrivning) inleds med en översiktlig beskrivning av landets teaterinstitutioner och fria teatergrupper. Statens roll enligt riksdagens kulturpolitiska beslut 1974 berörs och innebörden i den statliga kulturpolitiken för Operan, Dramaten och Riksteatern anges.

Teaterlivets utbyggnad och decentralisering sedan 1940—talet beskrivs i korthet. Tillkomsten av nya länsteatrar samt de fria gruppernas expansion är viktiga led i denna utveckling. På grund-

SOU 1991: 7] Sammanfattning

val av tillgänglig teaterstatistik beskrivs utvecklingen av intitu— tionsteatrarnas och de fria gruppernas antal uppsättningar och fö- reställningar. En expansion har skett bland regionala institutions- teatrar och fria grupper. Antalet föreställningar vid teatrar under regionalt huvudmannaskap har ökat från ca 6 300 till ca 8 300 mellan 1975/76 och 1989/90.

Det totala besöksantalet för institutionsteatrarna har sedan år 1975 minskat från ca 3 milj. till ca 2,2 milj. besök 1989/90. En kort redovisning av utvecklingen av teaterintresset och teaterva- norna ges. Dessa antas bl.a. ha påverkats av mediautvecklingen.

Antalet anställda inom teaterområdet i form av årsverken har ökat från ca 3 000 år 1975 till ca 3 800 årsverken år 1990. Trots detta har arbetslösheten inom teaterområdet ökat.

Utredningen berör några faktorer som påverkat teatrarnas ar— bete sedan 1970—talet såsom den tekniska utvecklingen, förlängda repetitionstider samt internationalisering inom musikteater. Av- slutningsvis konstaterar TKU att perioden 1975—1990 varit en dy— namisk tid i svenskt teaterliv. Institutioner och fria grupper arbe- tar under andra villkor nu än för 15 år sedan. Förändringarna har sannolikt haft konsekvenser för kostnadsutvecklingen även om de kan vara svåra att precisera i ekonomiska termer.

Kapitel 3 (Teaterns personal och vissa arbetsrättsliga förhållan— den) innehåller en redovisning av teaterns olika personalgrupper, hur de är organiserade och vilka lagar och avtal, anställningsfor— mer och arbetstider som gäller. Avtalen illustrerar teaterns kom— plexa organisation, vilken ställer stora krav på planering om re- surserna skall kunna utnyttjas effektivt. TKU ifrågasätter om inte Operans lokala avtal bör tidsbegränsas och kopplas till riksavta- len. I anslutning till diskussionen om personalutnyttjandet rekom- menderar TKU arbetsmarknadens parter att se över den avtalsen— liga rätten för konstnärlig personal till tre års tjänstledighet, efter— som huvudmotivet för denna regels tillkomst — TV—ensemblen - inte längre är aktuellt.

Den minskande personalrörligheten inom teaterområdet har under utredningstiden tagits upp bl.a. av olika teaterchefer. TKU rekommenderar en förstärkning av teatrarnas personaladministra— tiva resurser med hänsyn till att enskilda institutioner kan ha svårt att tillgodose behovet av att omplacera personal.

I kapitel 4 (Teatrarnas kostnader) går TKU igenom institu- tionsteatrarnas kostnader som indelas i personalkostnader, lokal- kostnader och övriga kostnader. Personalkostnader (löner och so— ciala avgifter) utgör ca 70 %. TKU belyser lönekostnadsutveck— lingen enligt olika metoder. I kapitlet redovisas avtalsenliga mini- milöner, löneutveckling för "identiska individer" samt utveckling— en av den faktiska månadslönekostnaden. Löneutvecklingen inom teaterområdet har enligt TKU inte varit speciellt snabb, inte hel— ler kan lönenivåerna anses anmärkningsvärt höga. De sociala av- gifternas andel av personalkostnaderna har emellertid ökat avse-

SOU 1991: 71 Sammanfattning

värt sedan år 1975 och beräknat på lönekostnaden har dessa av- gifter stigit från 34 till 49,5 %.

TKU har låtit redovisa de kostnadshöjningar till följd av lagar och avtal som skett sedan år 1974. Det gäller inte minst arbets- tidsförkortningar som påverkat personalbehovet vid teatrarna. En redogörelse för dessa förändringar av lagar och avtal, vilka avse- värt kan påverka teatrarnas personalbehov och därmed kostnader, lämnas i bilaga 4.

Teatrarnas lokalkostnader varierar från institution till institu— tion bl.a. beroende på vilka principer för hyressättning som till— lämpas av huvudmannen. Någon samlad bild av teatrarnas lokalsi— tuation kan inte ges. En studie vid Högskolan i Luleå visar att det finns eftersatta arbetsmiljöer på svenska teatrar.

Till teatrarnas övriga kostnader räknas kostnader för dekor och rekvisita, information/marknadsföring, köpta tjänster, rese- kostnader m.m. TKU har noterat att denna kostnadskategori ökat relativt kraftigt hos teatrarna.

Utvecklingen av lönekostnader och sociala avgifter samt övriga personalkostnadsökningar till följd av lagar och avtal har TKU lå- tit sammanväga till ett personalkostnadsindex för teaterområdet. Utifrån detta index för personalkostnader har jämte lokalkostna- der och övriga kostnader (vilka antas följa konsumentprisindex KPI) ett särskilt teaterkostnadsindex (TKI) konstruerats. Mellan år 1975 och år 1989 har TKI ökat från 100 till 341 enheter medan KPI ökat från 100 till 310.

lnstitutionsteatrarnas intäkter redovisas i kapitel 5 (Teatrarnas intäkter). Den största delen av intäkterna utgörs av bidrag från stat, landsting eller primärkommuner. Verksamhetsåret 1989/90 uppgick det samlade offentliga stödet (summan stats—, primär- kommunala och Iandstingsbidrag) till teaterinstitutioner till 1,2 miljarder kr. Därav gick ca 700 milj.kr. till regionala/lokala teater— institutioner. Till detta sistnämnda belopp bidrog staten med 211 milj.kr., primärkommuner med 365 milj.kr. och landsting med 113 milj.kr. De offentliga bidragens andel av finansieringen ligger i genomsnitt på ca 84 % för institutionsteatrarna.

Sedan år 1975 har kommuners och landstings sammanlagda andel av finansieringen ökat från ca 25 till ca 35 % medan statens andel har minskat från drygt 60 ”» till ca 50 %.

En viss ökning av biljettintäkter samt övriga intäkter (där bl.a. räntor ingår), har skett under 1980—talet. 1 fast pris har institu— tionsteatrarnas biljettintäkter ökat med drygt 40 % under 1980— talet. — En anledning till ökade biljettintäkter är den jämförelsevis stora höjning av biljettpriserna som skett vid flera institutionste- atrar under senare delen av 1980—talet.

I kapitlet redovisas principer för statsbidrag till institutionste- atrarna. För Operan, Dramaten och Riksteatern har det sedan år 1986 gällande statsbidragssystemet medfört att ränteinkomster fått ökad betydelse.

SOU 1991: 71 Sammanfattning

Kostnaderna för information och marknadsföring har ökat för teatrarna. De är dock svåra att precisera. En hårdnande konkur- rens om publiken torde vara en orsak till att teatrarna ökat sina insatser för marknadsföring.

Sponsringen har för teaterområdet som helhet varit obetydlig, och enligt TKU:s bedömning kommer den inte att få ökad bety— delse inom överskådlig tid.

1 kapitlen 6, 7, och 8 går TKU igenom kostnadsutvecklingen för vardera Operan, Dramaten och Riksteatern. Varje kapitel in- leds med en kort historik samt en beskrivning av organisation och upgifter. Därefter redovisas för resp. institution utveckling av verksamhet, personal, kostnader samt intäkter. Denna redovisning åtföljs av en analys av verksamheten i relation till kostnader, in— täkter samt årsverken.

Operans utveckling är komplicerad att analysera till följd av den under 1970— och 1980—talen genomförda etappvisa ombygg— naden av operahuset, vilken påverkar föreställnings— och besöks- statistik. Vidare har statsbidragen och ränteinkomsterna starkt på- verkats av uppbyggnad och avveckling av de s.k. fonderna. Ope— ran har också i början av 1980—talet förändrat personalredovis- ningen, varför personalutvecklingen inte kan redodvisas för hela perioden.

En helhetsbedömning för perioden mellan 1975 och 1989 visar att Operan under denna period koncentrerat verksamheten till fö— reställningar på stora scenen i Stockholm. Övriga föreställningar vari inbegrips turnéföreställningar har minskat i antal.

Besöksantalet håller i stort sett en jämn nivå och rör sig mellan 230 000 och 290 000 besök per år.

Personalkostnaderna har i stort sett ökat i samma takt som TKI. Antalet årsverken visar små förändringar under 1980—talet, dock skedde en minskning av den konstnärliga personalen 1989/90. Det totala antalet årsverken 1989/90 var 674.

Operans lokalkostnader har stigit, främst till följd av en för— bättrad lokalstandard och ökade lokalytor (bl.a. en permanent re— petitionsscen). Kategorin övriga kostnader har ökat jämförelsevis mer än personal— och lokalkostnaderna.

Till följd av ökade ränteinkomster samt biljettprishöjningar har Operans egenfinansiering ökat. Statsanslagets realvärde har mins- kat, trots en avsevärd höjning mellan 1988/89 och 1989/90.

TKU anser att Operan, för att ytterligare kunna höja produkti- viteten, borde ha tillgång till ytterligare en fast scen. TKU föror- dar att Operan i framtiden bör få tillgång till Södra Teatern som sin andrascen. Detta skulle även enligt TKU kunna bli konstnär- ligt vitaliserande för Operan.

Den genomsnittliga kostnaden per föreställning i Operans regi är av storleksordningen 600 000—700 000 kr. Genomsnittskostna- den per besök rör sig kring 900—1 000 kr.

SOU 1991: 71 Sammanfattning

Dramatens verksamhet har - efter en nedgång i verksamheten i början av 1980—talet — under senare delen av 1980—talet expande— rat kraftigt vad gäller föreställningar och besök. Antalet besök ökade från 215 000 år 1984/85 till 354 000 år 1989/90. Expansio- nen har gällt såväl stora scenen som övriga scener. Antalet upp- sättningar har samtidigt minskat, vilket visar att föreställningarna ges i längre serier. Personalens storlek har varit oförändrad ca 370 årsverken sedan 1975/76-men under senare delen av 1980—ta- let har den konstnärliga personalen ökat och den tekniska perso- nalen minskat. De reala personalkostnaderna har samtidigt ökat, liksom de övriga kostnaderna.

Till följd av avsevärt höjda biljettpriser och ökat besöksantal, har biljettintäkterna ökat. Denna ökning är ungefär lika stor som ökningen av de övriga kostnaderna. Dramatens egenfinansiering har ökat och teatern har blivit mera publikberoende.

Eftersom teatern har blivit mera beroende av egenintäkter har sårbarheten för tillfälliga intäktsbortfall ökat.

Dramatens lokaler har under perioden utökats och förbättrats. Det statliga anslaget har mellan 1975/76 och 1989/90 ökat lika mycket som TKI.

Det ökade utbudet och den stora publiktillströmningen under senare delen av 1980—talet har resulterat i att genomsnittskostna- den per föreställning i fast pris fallit från 135 000 kr till 117 000 kr. Motsvarande kostnadsutveckling per besök har inneburit en minskning från 473 kr. till 429 kr.

Riksteaterns verksamhet kan delas in i föreställningsverksamhet och teaterfrämjande verksamhet. Inom ramen för föreställnings- verksamheten har Riksteatern särskilda uppdrag, bl.a. ansvar för Cullbergbaletten, Tyst Teater och finskspråkig teaterverksamhet. Analysen av Riksteatern kompliceras bl.a. av den regionalisering av teaterensembler pågått fram till och med 1983/84 samt olika uppdrag som tillkommit under perioden. Till följd av regionali- seringen har statsanslaget minskat medan nytillkommande upp— drag medfört en ökning av anslaget.

Riksteaterns totala antal centralt producerade och förmedlade uppsättningar och föreställningar har minskat sedan 1975/76. Un- der de första åren av perioden var antalet föreställningar (exlusive regionala ensembler) ca 2 700 per år medan de under de senaste åren varit ca 1 900. Minskningen gäller lyriska föreställningar, ba— lett och skolteaterförestäIlningar medan antalet dramatiska före— ställningar ökat. Även antalet besök har minskat från ca 650 000 besök per år under de första åren av perioden till ca 370 000 be— sök under de senaste åren. Det genomsnittliga antalet besök per föreställning har som helhet minskat från ca 250 till ca 200). Dock har antalet besök per föreställning för lyrisk verksamhet och balett ökat.

Riksteaterns totala kostnader har i relation till TKI minskat med 2 % sedan 1984/85. Personalkostnaderna har under samma

SOU 1991: 71 Sammanfattning

period hållits tämligen konstanta, medan antalet årsverken har minskat med 7 %. Avsevärda kostnadsökningar kan noteras för hotell och traktamenten, till följd av bl.a. ändrade traktamentes— bestämmelser. Ökade lokalkostnader sammanhänger med flytt- ningen år 1988 till nya och ändamålsenliga lokaler i Hallunda, Botkyrka kommun.

Riksteaterns genomsnittliga löneläge är i nivå med Dramatens. Riksteatern har kraftigt höjt sina gager (dvs. försäljningspriset för föreställningarna). Den genomsnittliga höjningen sedan 1975/76 uupstår till 325 %. Trots detta har gageintäkternas värde minskat till följd av minskat antal föreställningar.

TKU har ställt Riksteaterns turnékostnader i relation till mot— svarande kostnader för vissa länsteatrar samt för Operan och Dramaten. Undersökningen är grundad på enstaka produktioner och mäter kostnad per medverkande person och föreställning. Länsteatrarna varierar sinsemellan men deras kostnadsläge ligger som helhet under Riksteaterns. Förklaringen till Riksteaterns hög— re kostnadsläge är längre turnéer vilka medför större kostnader för bl.a. resor, hotell och traktamenten.

När Riksteaterns kostnader relateras till föreställningar och be- sök konstateras en avsevärd ökning av styckkostnaderna. Den ge- nomsnittliga kostnaden per fö|eställning har fö|dubblats under perioden, från ca 50 000 till ca 100 000 kr. Även den genomsnitt- liga kostnaden per besök har fördubblats, från 250 kr. till drygt 500 kr. Bidragande orsaker till detta är tillkomna bestämmelser i olika lagar och avtal som fördyrat personalut||yttjandet. Turné— verksamhet drabbas hårdare av sådana kostnadsökningar än övrig teater. En genomgång av olika faktorer som påverkat kostnaderna finns i bilaga till kapitlet.

TKU anser att Riksteaterns kostnadsutveckling inger bekym— mer bl.a. därför att det genomsnittliga antalet besök per föreställ- ning samtidigt har minskat. Vidare anser 'I'KU att Riksteaterns och regionteatrarnas olika roller och ansvarsfördelningen dem emellan bör ses över.

Kapitel 9 behandlar fria teatergruppers kostnadsutveckling mellan 1982/83 och 1989/90. Kapitlet är ett sammandrag av upp- gifter i den rapport om fria grupper som TKU låtit sammanställa. Rapporten finns i en bilaga till betänkandet. Analysen i rapporten omfattar det 50—ta1 fria grupper som erhåller statligt verksamhets- bidrag. Vidare görs en fördjupad kostnadsanalys av sju av dessa g|u.pper Studien visar på en klar expansion av verksamheten i form av uppsättningar och föreställningar. Antalet uppsättningar har ökat från 181 till 219 och antalet föreställningar har ökat från 5 567 till 8 257. Besöksantalet ha| varierat under perioden med 713 000 besök 1982/83 och 821 000 besök 1989/90. Antalet syssel- satta i form av årsverken har gått upp från 480 till 606. En kraf- tig lönekostnadsökning kan konstateras. 1 fast pris har lönekost— naden per anställd ökat l|ån 99 000 till 144 000 kr. per år. Löne-

SOU 1991: 71 Sammanfattning

läget är dock fortfarande betydligt lägre än vid institutionsteatern. En mycket kraftig ökning gäller också kostnader för information/ marknadsföring, vilka i fast pris har tredubblats. De fria teater- grupperna har en mycket högre egenfinansiering än institutionste— atrarna — deras samlade spel- och övriga intäkter var 1989/90 över 40 % av de totala intäkterna. Statsbidraget (via kulturrådet) har minskat i relativ betydelse trots en real ökning med 62 % se- dan 1982/83. Den relativa betydelsen av bidragen från kommuner, landsting samt AMS har ökat. Även den genomsnittliga föreställ- nings— /biljettintäkten per besök har ökat sedan 1982/83.

Kostnads- och intäktsutvecklingen pekar mot en svår framtida ekonomisk situation för flera grupper.

I Kapitel IO (Kostnads— och produktivitetsutveckling) beskriver TKU grundläggande eknomiska teorier, framförallt av W. Bau- mol, rörande faktorer som påverkar teatrarnas kostnadsutveck- ling. Enligt Baumol utvecklas kostnaderna för teaterproduktion med nödvändighet snabbare än kostnaderna för annan produk- tion, främst på grund av att teaterområdet inte kan tillgodogöra sig rationaliseringsvinster som sker i samhället i övrigt. En klas- sisk teaterföreställning kräver idag samma tid och samma antal medverkande som för hundra år sedan.

TKU tar vidare upp två studier om produktivitetsutveckling inom teatersektorn. Båda dessa studier visar på en minskande produktivitet, vilken dock inte är större än vad som gäller för en stor del av samhällets övriga tjänsteproduktion. För Operan och Dramaten är resultatet klart bättre — endast en liten minskning av produktiviteten — än för gruppen institutionsteatrar som helhet.

TKU:s bedömningar i kapitel !! (Verksamhetsform för Operan och Dramaten m.m.) grundar sig på en studie angående verksam— hetsformer för teaterinstitutioner som gjorts av direktör Klas Hol- ming, Teatrarnas Riksförbund. Studien som innehåller en genom- gång av olika företagformer, visar enligt TKU att aktiebolagsfor— men är den lämpligaste för teatrar som Operan och Dramaten. Av de frågor som studien i övrigt behandlar tar TKU upp frågor— na om utseendet av verkställande direktör och aktiekapital. TKU pekar på vissa nackdelar med att teaterchefen (som vid Operan och Dramaten tillika är VD) utses av regeringen.

TKU anser vidare att Operan och Dramaten f.n. inte har till— räckliga reserver genom eget kapital för att möta tillfälliga under- skott i den löpande verksamheten. Frågan om aktiekapital och struktur i övrigt på det egna kapitalet bör enligt TKU:s mening för Operans och Dramatens del bli föremål för översyn. Ett upp- drag att till regeringen inkomma med förslag i dessa frågor bör lämnas till resp. bolags styrelse.

I kapitel 12 (Teatrars samarbete med radio/TV) relaterar TKU inledningsvis de konstnärliga, kulturpolitiska och ekonomiska frå- gor som sammanhänger med överföringar av teaterföreställningar. TKU ger några kostnadsexempel från gjorda överföringar samt

SOU 1991 : 71 Sammanfattning

presenterar vidare en översikt över de överföringar som skett un- der de senaste åren från Operan, Dramaten m. fl. teatrar. TKU konstaterar att åtskilliga överföringar till TV skett, vilket med hänsyn till de ekonomiska förutsättningarna kan betecknas som tillfredsställande. Det är enligt TKU önskvärt att samarbetet mel- lan Operan och Dramaten a ena sidan samt TV å andra sidan även framdelses kan bedrivas i minst samma omfattning som för närvarande.

Teaterkostnadsutveckling i några andra länder berör TKU i ka- pitel 13. I detta kapitel har TKU sammanställt vissa uppgifter från Tyskland, Storbritannien, Danmark och Norge. Materialet som är tämligen heterogent innefattar såväl vissa uppgifter från enskilda teatrar som mera översiktlig information om utvecklingen, fram— för allt i Tyskland.

Tyskland, Danmark och Norge har finansieringssystem som har stora likheter med Sverige medan Storbritannien skiljer sig från dessa länder genom en väsentligt högre egenfinansiering.

Liksom i Sverige har relativt kraftiga biljettprishöjningar skett vid teatrar utomlands under senare år. En viss minskning i be- söksantalet kan konstateras vid de tyska teatrarna sedan år 1975.

Arbetsmarknaden för skådespelare är besvärlig i Tyskland och England. Anställningstryggheten i dessa länder är sämre än i Sve- rige. lnget av de studerade länderna har under de senaste åren gjort grundläggande förändringar av huvudprinciperna för sam— hällsstöd till teaterlivet.

[ kapitel [4 (TKU:s slutsatser) inleder TKU med att erinra om att utredningsuppdraget huvudsakligen innebär att redovisa och analysera kostnadsutvecklingen, och att det inte i uppdraget ingår att lämna förslag om hur stort det statliga stödet framdeles bör vara till hela teaterområdet eller till enskilda teatrar. Vidare fram- håller TKU att utredningen i huvudsak varit begränsad till att ta upp faktorer som kan mätas och jämföras, medan de konstnärliga frågorna endast kunna beröras mera i diskussionsform.

TKU konstaterar att det teaterkostnadsindex som utredningen tagit fram ger vid handen att kostnaderna för teaterverksamhet stigit snabbare än kostnaderna i samhället i övrigt. Detta beror in— te på någon särskilt snabb löneutveckling eller högt löneläge inom teaterområdet. Däremot har de sociala avgifterna ökat. Vidare har kostnadsökningar till följd av bl.a. ändrade arbetstidsbestämmel- ser haft betydelse. Den huvudsakliga förklaringen till den relativt stora kostnadökningen är emellertid att teaterproduktion är mycket personalintensiv med begränsade möjligheter till rationali— seringar. TKU:s analyser bekräftar de teorier om kostnadsutveck— lingen på teaterområdet som framlagts inom den ekonomiska ve— tenskapen.

Teatrarnas huvudmän bör enligt TKU utforma stödet till verk- samheten så, att teaterlcdningarna får långsiktigt stabila förutsätt—

SOU 1991: 71 Sammanfattning

ningar att fullgöra det kulturpolitiska uppdrag som anförtrotts dem.

Enligt de studier av produktivitetsutveckling inom teaterområ— det som TKU haft tillgång till, visar Operan och Dramaten ett klart bättre resultat än gruppen institutionsteatrar. För Rikstea- tern har produktivitetsutvecklingen varit sämre.

De beräkningar av genomsnittligt bidrag per föreställning och besök som TKU gjort beträffande Operans och Dramatens verk- samhet visar att den offentliga subventionen enligt utredningens uppfattning ligger på en rimlig nivå med hänsyn till givna villkor som antalet scener och publikplatser.

För Operans del skulle tillgång till en större andrascen verka produktivitetshöjande och säkerligen från konstnärlig synpunkt vara vitaliserande. TKU förordar att Operan i framtiden bör få tillgång till Södra Teatern som sin andrascen.

TKU konstaterar att lnstitutionsteatrarnas reala biljettinkoms- ter ökat med 60 % mellan åren 1975 och 1990. Den nivå på fi- nansieringen genom biljettintäkter som nu uppnåtts (8 % för Operan och 16 % för Dramaten) är enligt TKU:s uppfattning skälig. Fortsatta biljettprishöjningar bör ske i takt med den all— männa prisnivåns utveckling. TKU bedömer att sponsorintäkter i framtiden inte i någon nämnvärd grad kommer att bidra till de samhällsstödda teatrarnas finansiering.

En ökad egenfinansiering genom biljettintäkter gör national— scenerna mer publikberoende, vilket TKU i huvudsak bedömer som positivt. Detta ökar dock sårbarheten för tillfälliga intäkts- bortfall, såvida teatern inte har tillräckliga ekonomiska reserver. Bl.a. mot denna bakgrund förordar TKU att det egna kapitalet i de båda teaterbolagen bör förstärkas.

En beräkning av statsbidraget per föreställning och besök visar för Operans del att statsbidraget per föreställning under perioden varit av storleksordningen 500 000—600 000 kr. medan statsbidra- get per besök varit mellan 750 och 900 kr. För Dramaten är stats- bidraget per föreställning ca 85 000 kr. och per besök ca 300 kr. TKU anser att detta äl en rimlig subventionsnivå med hänsyn till kostnadsläge och möjligheter till finansiering genom egenintäkter.

För Riksteaterns del har i fast pris kostnaderna per föreställ- ning liksom statsbidraget per föreställning och besök fördubblats under perioden. Statsbidraget per föreställning är nu av storleks- ordningen 80 000 kr. och statsbidraget per besök ligger nu på ni- vån 400 kr. Enligt TKU:s mening inger denna utveckling bekym- mer och den bör föranleda att Riksteaterns verksamhet och sam— spelet mellan teatern och länsteatrarna blir föremål för ytterligare översyn.

De fria teatergruppernas kostnadsutveckling har för perioden 1982/83—1989/90 varit väsentligt snabbare än institutionsteatrar— nas. Framför allt har kostnader för personal och marknadsföring ökat. Den ekonomiska situationen är för flera grupper mycket

SOU 1991: 7] Sammanfattning

allvarlig, trots att stora reala bidragshöjningar skett under perio— den. Uppgiften att föreslå åtgärder med anledning av denna situa- tion ankommer enligt TKU på kulturrådet.

SOU 1991: 71 Sammanfattning

1. Utredningens arbete

Uppdraget

Utredningen, som antagit namnet teaterkostnadsutredningen (TKU) skall enligt direktiven

* redovisa och analysera vilka faktorer som påverkat och på- verkar kostnadsutvecklingen inom teaterområdet och jämföra denna med den allmänna kostnadsutvecklingen i samhället i öv- rigt,

* belysa hur de totala ekonomiska resurserna utnyttjas i te- atrarnas verksamhet,

* belysa hur produktivitetsutvecklingen har varit vid teatrarna och redovisa vilka åtgärder som vidtagits för att förbättra produk— tiviteten,

* göra jämförelser med några andra länder vad gäller kost— nadsutvecklingen för olika typer av teaterverksamhet.

Enligt direktiven bör översynen i första hand inriktas på de teaterinstitutioner för vilka staten har huvudansvaret — Operan, Dramaten och Riksteatern — men den bör även innehålla en be- dömning av huruvida slutsatserna är tillämpliga på andra teaterin- stitutioner i landet.

Vidare bör i arbetet ingå en analys av vilken verksamhetsform som är lämplig för Operan och Dramaten med hänsyn till verk- samhetens karaktär eller av ekonomiska skäl. Utredningen för- väntas också ha synpunkter på avvägningen av fasta anställningar resp. projektanställningar vid teaterinstitutionerna, samt på frågan om lämplig subventionsnivå för den statsunderstödda teaterverk- samheten. Utredningsdirektiven återges i bilaga 1.

Arbetets bedrivande

TKU har under utredningsarbetet haft nära kontakt med Operan, Dramaten och Riksteatern, i första hand genom att experter från dessa institutioner bidragit med material och fortlöpande deltagit i arbetet med sammanställningar och analyser.

Utredningen har vidare haft kontakt med de fackliga organisa- tionerna Svenska Teaterförbundet, Sveriges Yrkesmusikerförbund samt Sveriges Arbetsledareförbund.

För att bl.a. få belyst teaterutbudets kvalitativa utveckling, per— sonalsituationen och den ekonomiska situationen anordnade ut- redningen under hösten 1990 möten med teaterjournalister, che-

SOU 1991: 71 Kapitel I

fer för större teaterinstitutioner samt chefer för vissa regionala te- atrar.

Utredningen har vidare vid resor inom landet träffat företräda— re för teaterinstitutioner i Göteborg (december 1990) och Malmö (augusti 1990) samt representanter för regionalt och lokalt teater- liv i Jämtlands (november 1990) och Västmanlands län (april 1991).

För att inhämta information om teaterutbudet utomlands, har utredningen besökt företrädare för teaterlivet (institutioner, myn- digheter, organisationer) i Köpenhamn (augusti 1990) samt Ham- burg, Diisseldorf och Köln (oktober 1990).

Utredningen har deltagit i landstingsförbundets kulturkonfe- rens i Stockholm i november 1990 och Teatrarnas Riksförbunds (Tst) årsmöte i maj 1991.

Utredningen har även haft kontakt med forskare inom det kul— turekonomiska området, bl.a. genom deltagande i Kulturekono— misk konferens i Umeå ijuni 1990.

För insamling av material m.m. har utredningen samarbetat med statens kulturråd, arbetsmarknadsstyrelsen och Teatrarnas Riksförbund.

] syfte att att kunna ge ett bredare underlag för jämförelser har utredningen sammanställt uppgifter om verksamhet och eko- nomi från Stockholms Stadsteater, Göteborgs Musikteater samt Göteborgs Stadsteater. Utredningstiden har tyvärr inte medgivit någon analys av uppgifterna från dessa teatrar. Då uppgifterna kan vara av värde som jämförelsematerial, redovisas en samman- ställning av uppgifterna i bilaga 12 till detta betänkande.

TKU har lagt ut vissa delar av arbetet som uppdrag. Experten Mats Sylwan har utarbetat en rapport om de fria teatergruppernas kostnadsutveckling. Till grund för TKU:s diskussion om produkti- vitetsbegreppet ligger en studie om teatrarnas produktivitetsut— veckling utförd av Hans Bohman och Peter Rabe vid Handelshög— skolan i Stockholm. Direktör Klas Holming, Teatrarnas Riksför— bund, har genomfört en studie av verksamhetsformer vid teaterin- stitutioner. TKU har också av projektledaren Walter Ruth, Hög- skolan i Luleå, erhållit en sammanställning av delresultat från ett pågående forskningsprojekt angående teaterns arbetsmiljö. Vidare har visst material om teatersituationen i Storbritannien erhållits från Christer Dahl, Glasgow.

Vissa metodfrågor m.m.

TKU har valt att beskriva kostnadsutvecklingen mellan verksam- hetsåren 1975/76 och 1989/90 vilket innebär att analyserna i hu- vudsak omfattar tiden efter riksdagens kulturpolitiska beslut är 1974.

SOU 1991: 71 Kapitel I

TKU:s beskrivning av utvecklingen inom teaterområdet i stort grundar sig på de årliga sammanställningar av statistik från teater- institutioner som gjorts av statens kulturråd.

För att jämförelser mellan teaterområdets kostnadsutveckling och kostnadsutvecklingen i samhället i stort skall kunna göras har ett särskilt index för teaterkostnaderna utarbetats. Detta index, benämnt teaterkostnadsindex (TKl), ger en bild av en "normaltea- ters" kostnadsutveckling under den studerade perioden.

I särskilda kapitel behandlas Operan, Dramaten och Rikstea- tern. Där ges en översiktlig beskrivning av kostnads— och intäkts- utvecklingen vid dessa teatrar. Grundläggande fakta och en mer ingående beskrivning av utvecklingen har för var och en av nämnda teatrar sammanställts i en särskild bilaga, kallad huvudbi— laga, som fogats till detta betänkande. Uppgifterna som redovisas för dessa institutioner baseras på dels årsredovisningar, dels infor- mation som inhämtats direkt från resp. teater.

Inom varje teater kan variationerna i verksamhet av flera skäl vara stora mellan olika är. För att en bestämd trend i utveckling- en skall bli tydlig fordras att den håller sig i flera år, och att verk- samheten under den perioden inte alltför mycket påverkats av speciella faktorer. För att minska effekten av tillfälliga variationer mellan olika är har TKU i analysen av Operan, Dramaten och Riksteatern för vissa uppgifter beräknat årliga medeltal för treårs— perioder, med början 1975/76 enligt följande:

Period 1 (Pl) 1975/76—1977/78 Period 2 (P2) l978/79—1980/81 Period 3 (P3) 1981/82—1983/84 Period 4 (P4) 1984/85—1986/87 Period 5 (P5) 1987/88—1989/90 Betänkandet är disponerat så att TKU fortlöpande redovisar kommentarer och synpunkter i anslutning till varje kapitel. Sam— manfattande slutsatser och bedömningar görs i kapitel 14.

Att sammanställa helt jämförbart material om teaterekonomi under 15 år har varit förenat med svårigheter, bl.a. på grund av förändrade redovisningsrutiner från teatrarnas sida under perio— den. Vidare har verksamhetens innehåll ändrats såväl av konstnär- liga som ekonomiska och kulturpolitiska skäl.

! flera av de frågor som TKU behandlat har uppgifter inte fun- nits direkt tillgängliga utan teaterinstitutionerna har fått gå tillba- ka i äldre primärmaterial. Det relativt stora arbetet med insam- ling och bearbetning av uppgifter har medfört att tiden för analys av dessa blivit begränsad. Materialet ger dock möjlighet till fort— satta analyser utöver dem som TKU gjort och det bör också kun- na ge stöd för en fortlöpande uppföljning av de statsfinansierade teaterinstitutionerna.

SOU 1991: 71 Kapitel 1

2. Teaterområdet — en bakgrundsbeskrivning

2.1. Nuläge

Staten har det ekonomiska huvudansvaret för tre stora institu- tionsteatrar: Operan, Dramaten och Riksteatern. De är baserade i Stockholmsregionen, där Operan och Dramaten har sina fasta scener, medan Riksteatern ger föreställningar över hela landet. Dramaten är en institution för talteater. Operans verksamhet om- fattar musikteater och dans. 1 Riksteaterns produktioner ingår så- väl talteater som musikteater och dans. En närmare redovisning av verksamheten vid dessa tre teatrar under perioden 1975/76— 1989/90 ges i kapitel 6 — 8.

Övriga teaterinstitutioner är regionteatrar, stadsteatrar (lokala teatrar) samt privatteatrar. Regionteatrarna är normalt verksam— ma i ett län och kompletterar föreställningar på sin fasta scen med turnéer i länet. Landsting och kommuner i länet är huvud— män för verksamheten. Stadsteatrarna är äldre och finns framför allt i större kommuner. Vanligen har de tillkommit på kommu— nalt initiativ.

Vid ingången av år 1991 fanns det 15 regionala och 8 lokala teatrar med statligt stöd. De olika teatrarna anges i tabell 2.1. (Dessutom drivs en särskild regional försöksverksamhet i Hal— lands län.)

Bland de regionala/lokala teatrarna finns tre särskilda musik- teaterinstitutioner: Göteborgs Musikteater, som även har fast en- gagerad dansensemble, Norrlandsoperan samt Värmlands musik— teater. Malmö stadsteaters verksamhet omfattar såväl dramatisk teater som musikteater och dans.

Det finns tio scener som tillhör privatteatrar anslutna till Tea- trarnas Riksförbund (nio i Stockholm och en i Göteborg). De får inga statliga bidrag. Privatteatrarnas utbud har under de senaste decennierna koncentrerats på komedier, musikaler, operetter och revyer.

Omkring 110 fria teatergrupper (inklusive musikteatergrupper) och ett tiotal fria dansgrupper är verksamma i landet. Av dem fick 70 någon form av statligt bidrag av statens kulturråd 1990/91. Många grupper får också stöd av kommuner och landsting, an— tingen genom direkta bidrag eller genom köp av föreställningar för t.ex. skolor och sjukhus.

2.2. Gällande kulturpolitiska riktlinjer

År 1974 fastställde riksdagen mål för den statliga kulturpolitiken med anledning av regeringens proposition Den statliga kulturpo—

SOU 1991: 71 Kapitel 2

litiken (1974128). Det kulturpolitiska beslutet av år 1974 berör på olika sätt hela det offentligt stödda teaterområdet. Det övergri— pande målet för teaterpolitiken skulle vara att åstadkomma "ökad geografisk och social spridning av teaterinstitutionernas verksam- het". ] syfte att nå en bättre förankring av teaterverksamheten ute i landet lades ansvaret för utvecklingen på kommuner och landsting.

Statens roll skulle enligt dessa riktlinjer vara att stödja och sti- mulera utvecklingen. Ett viktigt medel härvidlag är det grundbe- loppsbaserade statliga stödet till teater— och musikinstitutioner. Genom detta har tillkomsten och utbyggnaden av länsteatrar sti- mulerats.

] kulturpropositionen 1974 betonades starkt betydelsen av de fria teater— och dansgrupperna. Stödet till grupperna förstärktes. Därvid framhölls dessa gruppers möjligheter att nå kulturellt un— derförsörjda delar av befolkningen.

Riksteatern fick enligt 1974 års kulturpolitiska beslut i uppgift att genom egen produktion komplettera utbudet från den regio- nala och lokala teatern, att distribuera föreställningar från andra teatrar, främst Operan och Dramaten, samt att som expert— och konsultorgan ge information och service i såväl tekniska frågor som i produktions- och distributionsfrågor.

För Operan och Dramaten framhölls år 1974 dessa teatrars riksansvar för att vårda den klassiska, särskilt då den svenska re- pertoaren samt deras ansvar för konstnärlig förnyelse. Tre huvud— uppgifter lades fast: att spela på egna scener, att turnera i olika delar av landet, samt att framträda i radio och TV. Dessa mål for— mulerades på nytt i 1977 års statsbidragsbestämmelser och har in— te ändrats sedan dess.

2.3. Viktiga drag i utvecklingen 2.3.1 Utbyggnad och decentralisering

Det svenska teaterlivet var i början av 1940—talet föga omfattan- de. Utöver Operan, Dramaten och Riksteatern fanns stadsteatrar- na i Göteborg och Helsingborg samt åtta privatteatrar, de flesta i Stockholm-. Folkparkerna var vid denna tid en viktig teaterprodu- cent, delvis i samarbete med Riksteatern.

Från och med invigningen av Malmö Stadsteater år 1944 inled- des en utbyggnad och decentralisering av teaterlivet, i ett första skede genom tillkomsten av nya stadsteatrar i Norrköping— Linköping 1947, Uppsala 1951 och Borås 1954. Sistnämnda år startade även Folkteatern i Göteborg och 1960 öppnade Stock- holms stadsteater. Fortfarande var många regioner utan fasta tea— trar och där var det främst Riksteatern som tillgodosåg teaterbe— hovet.

SOU 1991: 71 Kapitel 2

Den andra "vägen" i teaterlivets decentralisering inträdde un- der andra hälften av 1960—talet. lnitiativen kom från både cent- rum och utifrån landet, först från Norrbotten som år 1967 kunde inviga sin länsteater. Ungefär samtidigt flyttade Riksteatern ut en av sina ensembler till Västerås, där den skulle spela i staden och regionen. År 1976 övertog länet huvudmannaansvaret för denna ensemble. En annan mindre ensemble inom Riksteatern lokalise- rades år 1969 till Skellefteå, med uppgift att spela främst barn— och ungdomsteater. ] Västernorrland togs initiativ till en länstea- ter, som inledde sin verksamhet är 1972. År 1978 startade Riks- teatern Blekinge Husmansteater' | Blekinge; den upphörde dock år 1988. Blekinge inledde då ett samarbete med Kronobergsteatern i Växjö. Kronobergsteatern startade som utlokaliserad riksteateren- semble år 1970 men har sedan år 1984 haft landstinget som hu- vudman År 1969 hade Örebro fått sin fasta riksteaterensemble som år 1983 blev länsteater. År 1988 inrättades en länsteater i Skaraborgs län med landstinget som huvudman. Fr.o.m. verksam- hetsåret 1990/91 finns särskild länsteaterensemble även i Bohus- län.

Också musikteatern decentraliserades och breddades genom tillkomsten av Norrlandsoperan i Umeå är 1974 och Musikteatern i Värmland, stationerad i Karlstad, är 1975. Sistnämnda år började Dalateatern i Falun som länsteater, år 1977 tillkom Älvsborgs läns barn— och ungdomsteater, år 1978 länsteatern i Jönköping och år 1983 Folkteatern i Gävleborg. I det senare fallet var det delar av personalen från en av de mest framgångsrika fria teater- grupperna, Skånska Teatern från Landskrona, som bildade insti— tutionsteater med en egen konstnärlig utvecklingsprofil.

Satsningen på regionteatrar har haft stor betydelse för svenskt teaterliv. I dagsläget saknas regional/lokal teaterinstition i sex län.

De fria gruppernas betydelse för vitalisering och decentraliser— ing av teaterlivet har varit stor. Särskilt gäller detta barn— och ungdomsteatern, där de fria gruppernas uppsökande aktivitet och kommunikativa dramaturgi varit radikalt förnyande och även ver— kat stimulerande för institutionsteatrarna.

Några fria teatergrupper har etablerat sig fast i kommuner som ger dem permanenta bidrag, t.ex. musikteatergruppen Oktober i Södertälje och delar av Skånska Teatern som fortsatt i Landskro- na. Barn— och dockteatern Byteatern verkar på liknande sätt i Kalmar län. Flera fria teatrar har sökt sig till fasta Spelplatser i städer, t.ex. Orionteatern i Stockholm och Nationalteatern i Göte— borg.

Under 1980—talet har flera nya teaterbyggnader tillkommit el— ler påbörjats. Med statligt stöd har nya teaterhus tillkommit i Lu— leå och Umeå samt nya lokaler för Dalateatern och en ny scen för Uppsala Stadsteater. Vidare har ett stort antal nya scener till- kommit i Folkets Hus—byggnader och i kulturhus.

SOU 1991: 71 Kapitel 2

2.3.2. Teaterutbudets utveckling

Under hela 1960—talet och den första hälften av 1970—talet gav offentligt stödda teatrar ett kraftigt ökande antal föreställningar. Spelåret 1960/61 gavs ca 5 800 föreställningar vid dessa teatrar. Spelåret 1970/71 hade antalet ökat till ca 10 300 (Ny kulturpoli- tik, SOU 1972:66), och spelåret 1975/76 var antalet ca 11 900. Under några år därefter var antalet relativt stabilt.

Nedanstående tabell visar antalet föreställningar och antalet uppsättningar spelåren 1975/76, 1982/83 och 1989/90 vid institu— tionsteatrarna (Operan, Dramaten, Riksteatern, regionala/lokala teatrar) samt vid de fria teatergrupper som erhåller statligt verk— samhetsbidrag. Med uppsättning avses ett instuderat verk, t.ex. Hamlet, som framförts vid ett eller flera tillfällen.

Antal uppsättningar vid samtliga institutionsteatrar: Spelår: 75/76 82/83 89/90 Antal uppsättningar: 350 345 345 Därav vid regionala/lokala teaterinstitutioner:

Antal uppsättningar: 167 213 250

Antal föreställningar vid samtliga institutionsteatrar: Spelår: 75/76 82/83 89/90 Antal föreställningar: 11 921 12 514 11 565 Därav vid regionala/lokala teaterinstitutioner:

Antal föreställningar: 6 307 7 541 8 290

Antal uppsättningar vid fria teatergrupper Spelår: 82/83 89/90 Antal uppsättningar: 181 219 Antal föreställningar vid fria teatergrupper Spelår: 82/83 89/90 Antal föreställningar: 5 567 8 257 Uppgifter gällande institutionsteatrarnas årliga antal uppsätt-

ningar och föreställningar under perioden 1975/76—1989/90 redo- visas i tabell 2.2.

SOU 1991: 71 Kapitel 2

Teaterföreslällningar [ olika delar av landet

I rapporten "Att vidga deltagandet i kulturlivet" (1991:1) konsta— terar kulturrådet att antalet teaterföreställningar i förhållande till befolkningsunderlaget varierar kraftigt mellan olika län. Flest har Stockholms län med 55 föreställningar per 10 000 invånare och år (1987/88). Medelvärdet för hela landet var 25 och i vissa län var antalet färre än 5.

Det bör framhållas att en stor del av stockholmsteatrarnas publik, inte minst privatteatrarnas, är bosatt utanför Stockholms län.

2.3.3. Besöksutveckling och teaterintresse Tola/l besöksantal

Det totala årliga antalet besök vid statliga och statsunderstödda institutionsteatrar i Sverige har minskat med ca 28 % mellan 1975/76 och 1989/90. Besöksantalet minskade dock inte kontinu- erligt under hela perioden. Fr.o.m. 1985/86 skedde en ökning som bröts i och med att periodens lägsta besöksantal noterades 1989/90. En jämförelse av de fria teatergruppernas besöksantal mellan 1982/83 och 1989/90 visar att detta besöksantal var ca 15 % högre under det sistnämnda året.

Totalt årligt antal besök vid samtliga institutionsteatrar (lOOO—tal) Spelår: 75/76 82/83 88/89 89/90 Besöksantal: 2 998 2 428 2 452 2 173

Därav regionala/lokala teaterinstitutioner:

Besöksantal: l 533 1 417 1 517 1 327

Totalt årligt antal besök vid fria teatergrupper (1 000— tal) Spelår: 82/83 88/89 89/90

Besöksantal: 713 797 821

De årliga besöksantalen till institutionsteatrarna under perio- den 1975/76—1989/90 redovisas i tabell 2.3.

Tealerintresse och tcatcrvanor Kulturrådet framhåller i rapporten "Att vidga deltagandet i kul— turlivet" att parallellt med att teaterns publik minskat sedan bör- jan av 1970—talet har även intresset för att gå på teater minskat

SOU 1991: 71 Kapitel 2

något. Det fanns under 1970-talet ett ovanligt intensivt teaterin- tresse i samhällsengagemangets spår. Det minskade teaterintresset är särskilt märkbart bland ungdomar.

Enligt rapporten är det för många inte lika angeläget att gå på teater idag eftersom intresset för dramatisk framställning kan till- godoses av teater i TV och av videogram. Den levande teatern känner av konkurrensen från bildmedierna, inte minst video.

Antalet teaterbesökare i befolkningen som helhet har emeller— tid inte minskat. Möjligen finns enligt kulturrådet en svagt stigan— de trend som framförallt gäller musikteaterföreställningar. Drygt 40 % av befolkningen har varit på teater inklusive musikteater det senaste året'.

De flesta teaterbesökarna — cirka 65 % av samtliga besökare — gör bara ett eller två besök under ett år. Ca 30 % av besökarna gör tre till fem besök. Bara en liten del går på teater sex eller fle- ra gånger under ett år2.

Minskningen av de totala publiksiffrörna vid samhällsfinansie- rade institutionsteatrar har alltså enligt kulturrådet inte påverkat antalet teaterbesökare i befolkningen. Kulturrådet håller för tro— ligt att det i stället är återkommande teaterbesökare som har re— ducerat antalet besök.

Dessa återkommande teaterbesökare svarar, även om de är ganska få till antalet, för en stor del av det totala antalet besök på teatrarna. De kan därmed, om de inskränker antalet besök, på— verka publiksiffrorna avsevärt.

Enligt en undersökning som gjorts av Sveriges Radios Publik- undersökningar (SR PUB) avseende perioden hösten 1984 — våren 1986 hade ca 85 % av befolkningen sett teater på TV under det senaste året. Bara 15 % av befolkningen hade inte alls sett teater i TV under ett år. Den del av befolkningen, som sett TV—teater un- der en månad, var nästan dubbelt så stor som den som sett scen— teater under ett år. Då var det ändå bara föreställningar på svens- ka som räknats. Utländska fiktionsserier ingick inte.

Under det senaste året hade drygt var tionde person ingen kontakt med teater, vare sig i etermedier eller på scenen, medan drygt 60 % enbart såg eller hörde teater i TV och/eller radio. Hu- vuddelen av dessa hade enbart kontakt med teater genom TV.

Av nedanstående tabell framgår hur stor del av befolkningen som upplevt teater genom TV, radio eller från scenen enligt SR— PUB:s undersökning.

Ungefär 5 % av befolkningen hade under året arbetat med amatörteater på sin fritid, på eller bakom scenen. Men åtskilligt fler hade tidigare i sitt liv sysslat med amatörteater — nästan var fjärde svensk har någon erfarenhet av arbete med amatörteater.

' Undersökning för perioden juli 1987 — juni 1989 utförd av Sveriges Radios avd. för publik— och programforskning (SR PUB) och statens kulturråd. PUB informerar l989:V 2 Kulturbarometern i detalj. PUB informerar l987:l

SOU 1991: 71 Kapitel 2

Procent av befolkningen (9—79 år) som sett eller hört:

'l'V Radio— Scen—

teater teater teater Under senaste året 86 33 27 Under senaste månaden 48 13 8 Under senaste veckan 14 3 —

___—___

Anm. Uppgifterna är insamlade 1985/86 och avser perioden hösten 1984—våren 1986. Begreppet TV—teater exkluderar TV—serier. Begreppet scenteater inkluderar såväl talteater som opera. Källa: SR PUB

2.3.4. Antal anställda

Den ökning av teaterutbudet som tidigare redovisats har inte kun— nat ske utan en samtidig ökning av personalen. Av nedanstående tabell framgår att antalet anställda, vid regionala/lokala teatrar ökade med cirka 50 % mellan verksamhetsåren 1975/76 och 1989/90.

1 statens kulturråds statistik mäts personalvolymen i årsverken. Årsverken kan fördelas på såväl hel— som deltidsanställda och fast resp. extraanställda. litt årsverke motsvarar en heltidsarbetande person under ett år.

Antal årsverken vid samtliga institutionsteatrar:

Verksam hetsår: 75/76 82/83 89/90 Antal årsverken: 3 084 3 642 3 812 Därav vid regionala/lokala teaterinstitutioner:

Antal årsverken: 1 611 2 126 2 404

Antal årsverken vid fria teatergrupper: Verksam hetsår: 82/83 89/90

Antal årsverken: 480 606

Av tabell 2.4 framgår utvecklingen av antalet årsverken vid in— stitutionsteatrarna mellan 1975/76 och 1989/90.

På flera nystartade regionteatrar var personalstyrkan underdi— mensionerad under de första åren och den har efter hand byggts ut åtminstone till en nivå kring 35 årsverken, vilket anses vara en miniminivå för en regionteater. Vid flera av de större stadste- atrarna skedde en avsevärd personalökning från mitten av 1970— talet till början av 1980—talet. En stor del av denna ökning gällde teknisk personal.

SOU 1991: 71 Kapitel 2

2.3.5. Arbetsmarknadsläget Ökad arbetslöshet

Trots att antalet arbetstillfällen inom teaterområdet ökat sedan verksamhetsåret 1975/76 har också arbetslösheten ökat.

Antalet medlemmar i Svenska Teaterförbundet som fått ersätt— ning från arbetslöshetskassa har ökat från 1032 år 1985 till 1771 år 1989. Mellan dessa år har antalet ersättningsdagar ökat från 76 687 till 147 657.

Årsmedeltalet för den relativa arbetslösheten bland medlem- mar i Svenska teaterförbundets erkända arbetslöshetskassa ökade från 4,7 % år 1979 till 13,4 % år 1989. Årsmedeltalet för antalet arbetslösa har också ökat i ungefär motsvarande omfattning un- der 1980—talet. Särskilt ogynnsam har utvecklingen varit för den konstnärliga personalen.

Arbetsmarknadsläget inom teaterområdet har beskrivits i en forskningsrapport från SAMU (Samhällsvetenskapliga forsknings— institutet i Uppsala, rapport nr 2 1991).

Arbetstillfällenas koncentration till storstadsområdena

Arbetsplatserna inom det samhällsunderstödda teaterområdet finns till stor del inom storstadsområdena. Mellan 40 och 50 % av institutionsteatrarnas konstnärliga årsverken avser institutioner baserade i storstockholmsområdet. Om institutionerna i Göteborg och Malmö räknas med uppgår andelen till ca 75 %.

lnom storstadsregionerna (särskilt Stockolmsregionen) finns de flesta möjligheterna till extraarbete genom bl.a. radio/TV och film. Detta medför att Stockholmsregionen är jämförelsevis at- traktiv att arbeta i.

2.3.6 Förändringar i teaterns sätt att arbeta sedan 1970—talet Allmänt Teaterledare som TKU har talat med har understrukit vikten av vissa förändringar vad gäller teaterns arbetsvillkor, som inträffat under den senaste 20—årsperioden. TKU vill i det följande peka

SOU 1991: 71 Kapitel 2

på några förändringar som, framförallt för repertoarteatern3, haft ekonomisk betydelse.

Teaterteknisk utveckling

Stora förändringar har inträffat på de ljud— och ljustekniska om- rådena. Detta har öppnat nya konstnärliga möjligheter framför allt inom scenografin. Utvecklingen har medfört ökade krav på den tekniska personalen från de konstnärliga ledarnas sida.

Teatrarna har därför behövt förstärka personalen med ljudtek- niker, ljussättare m.fl. Investeringar i ny utrustning, liksom kun- skaper att hantera utrustningen har krävts. Utbildningskraven på den tekniska personalen har därför höjts, vilket påverkat löne- kostnaderna.

Den tekniska utvecklingen har samtidigt inneburit möjligheter till förbättringar av arbetsmiljön och teatrarna måste genom inve- steringar tillgodose ökade krav från myndigheter och personalor- ganisationer inom detta område.

Några nämnvärda rationaliseringseffekter i form av minskat to— talt personalbehov anses inte den tekniska utvecklingen ha med— fört.

För turnéteatern har denna utveckling inneburit ett mera kom- plicerat förberedelse— och transportarbete.

Vissa teaterledare anser att den tekniska utvecklingen inom teaterområdet styrs av utvecklingen inom etermedia och att publi- kens förväntningar på en teaterupplevelse präglas av denna ut- veckling.

Förberedelseprocesen

Förhållandet skådespelare/regissör har ändrats, så att skådespelar- na på ett tidigare stadium än förut deltar i det konstnärliga förbe- redelsearbetet i dialog med regissören. Denna "demokratiska"

3 Repertoarteater innebär att olika upsättningar växlar på spelplanen, ofta från dag till dag. Det in nebär också att föreställningar bevaras över en eller flera säsonger. Förutsättningar för detta är bl.a. en fast ensemble och omfattande verkstads— och magasinsresurser. Det finns ett givet förhållande mellan repertoarens storlek och storleken på den fasta ensemblen. Repertoarväxlingen kopplas ofta till ett abonnemangssystem som i viss män kan styra spelplanen. Repertoarteatersystemet är i praktiken endast tillämpligt för subventionerade teatrar. "Motsatsen" till repertoarteaterformen är Long run— eller En suite— spelning, vilken huvudsakligen tillämpas av privatteatrar som satsar på musicaler eller komedier och spelar sa länge biljetter kan säljas eller för en i förväg planerad period av sådan längd att verksamheten blir kom- mersiellt lönsam. Blockrepertoar är ett mellanting mellan repertoarteater och long run—system, där man under en begränsad period framför en ny uppsätt- ning ett relativt stort antal gånger.

SOU 1991: 71 Kapitel 2

process är tidskrävande och har förlängt den totala repetitionsti- den, i varje fall för den dramatiska teatern. Stockholms stadstea— ter bedömer att den genomsnittliga repetitionstiden troligen ökat med ca två veckor mellan verksamhetsåren 1975/76 och 1982/83 och sedan med ytterligare en åt två veckor fram till idag . Rikstea— tern redovisar en genomsnittlig ökning av repetitionstiden för dramatisk/lyrisk produktion med 7,5 dagar per uppsättning mel- lan verksamhetsåren 1975/76 och 1989/90, dvs. premiärdatum in— faller i genomsnitt en vecka senare.

Fortsatt internationalisering inom musikteatern

Musikteatern skiljer sig från den dramatiska teatern genom att är- betsmarknaden är internationell. Detta kan medföra svårigheter att bygga upp en fast ensemble, eftersom de sångsolister som är efterfrågade kan föredra att arbeta internationellt på frilansbasis. Sängarna har vidare möjlighet att under en relativt lång tid prova annan verksamhet, eftersom de enligt avtal har rätt till upp till tre års tjänstledighet från hemmascenen.

Konkurrensen om sångsolister från scener utomlands har ökat sedan 1975.

2.4. TKU:s kommentarer

Åren 1975—1990 har varit en dynamisk period i svenskt teaterliv. Den statliga kulturpolitiken har främjat en decentralisering. Flera nya institutioner har inrättats, baserade på turnéverksamhet och med inriktning på nya publikgrupper, inte minst barn och ung- dom. De fria teatergrupperna har expanderat.

På mediaområdet har utvecklingen gått snabbt, vilket har inne- burit konkurrens för teatersektorn om publiken.

Det "inre” teaterarbetet har påverkats av bl.a. teknisk utveck— ling och nya arbetsformer.

Av bl.a. ovan nämnda skäl arbetar teaterinstitutioner och fria grupper under andra villkor nu än för 15 år sedan. Förändringar- na har sannolikt haft konsekvenser för kostnadsutvecklingen även om de kan vara svåra att precisera i ekonomiska termer.

Tabeller till detta kapitel

2.1 Förteckning över regionala/lokala teatrar 2.2 Utveckling av föreställningar och uppsättningar vid institu- tionsteatrar 2.3 Besöksutveckling vid institutionsteatrar 2.4 Utveckling av årsverken vid institutionsteatrar

SOU 1991: 71 Kapitel 2

Källor:

Statlig kulturpolitik i Sverige. En svensk rapport till Europarådet. Kulturpolitik i Europa 2:1 Att vidga deltagandet i kulturlivet. Statens kulturråd rapport 1991:1 Statens kulturråds teaterstatistik

Tabell 2.1 Förteckning över regionala/lokala teaterinstitutioner

Institution Av kulturrådet beslu- tad fördelning av an- talet grundbelopp 1990/91 ' Borås stadsteater 51 Folkteatern i Gävle 35 Folkteatern i Göteborg 64 Göteborgs Musikteater AB 286 Göteborgs stadsteater 21 l Helsingborgs stadsteater 68 Kronobergsteatern 8 Länsteatern i Bohuslän 35 Länsteatern i Dalarna 36 Länsteatern i .[önköping 36 Länsteatern i Orebro 38,5 Malmö stadsteater 387 Mittlänsteatern 51 Norrhottensteatern 60 Norrlandsoperan 70 Skaraborgs länsteater 35 Stockholms stadsteater 300 Uppsala stadsteater 80 Värmlands teater- och musikstiftelse 57 Västerbottensteatern 39 Västmanlands länsteater 37 Alvsborgsteatern 23 Östgötateatern 158 Dramatikergrundbelopp 5 Koreografgru ndbelopp 2

2 200,5

' Grundbeloppen beskrivs närmare i kap. 5

SOU 1991: 71 Kapitel 2

Tabell 2.2

Uppsättningar och Föreställningar vid samhällsfinansierade institutionsteatrar 1975/76 - 1989/90

___________________________-——-_-————_——-———

75/76 76/77 77/78 78/79 79/80 80/81 81/82 82/83 83/84 84/85 85/86 86/87 87/88 88/89 89/90

(*! (*I ".

Samtliga Uppsättningar 350 369 353 403 369 315 345 353 370 341 348 367 337 345 institutions- Föreställningar totalt 11 921 12 093 12 608 12 16 12 281 12 838 12 514 11 544 11 934 12 009 10 574 11 469 12 217 11 466 11 565 teatrar varav BoU1 3 928 4 479 3 479 3 860 3 289 3 481 4 415 3 908 3 814 3 249 3 398 3 771 3 259 3 510

V':

Därav Uppsättningar 167 175 172 185 202 218 206 213 233 251 231 237 regionala och Föreställningar totalt 6 307 6 291 6 581 6 572 7 034 7 716 7 423 7 541 7 950 9 021 7 667 8 456 8 7 lokala teatrar

("i "I—| (*I

226 250 2 8131 8290

In

1 BoU = barn och ungdom

Källa: Kulturrådets teaterstatistik

SOU 1991 Kapitel 2

Tabell 2.3

Antal besök (1000-tal) vid samhällst'mansierade institutionsteatrar 1975/76 - 1989/90

75/76 76/77 77/78 78/79 79/80 80/81 81/82 82/83 83/84 84/85 85/86 86/87 87/88 88/89 89/90

Samtliga Totalt 2 998 3 052 2 878 2 773 2 841 2 694 2 662 2 428 2 604 2 335 2 267 2 297 2 405 2 452 2 173 institutions- varav på BOU- föreställn1 640 629 458 491 417 461 575 584 521 337 424 412 337 780

teatrar

Därav Totalt 1533 1573 1430 1420 1504 1447 1480 1417 1508 1487 1446 1449 1479 1517 1328 regionala och varav på BoU-föreställnl 382 353 281 383 367 344 326 331 353 263 331 289 279 256

lokala teatrar

1BOU = barn och ungdom

Källa: Kulturrådets teaterstatistik

SOU 1991 Kapitel 2

Tabell 2.4 Årsverken vid samhällsfmansierade institutionsteatrar 1975/76 — 1989/90

% 75/76 76/77 77/78 78/79 79/80 80/81 81/82 82/83 83/84 84/85 85/86 86/87 87/88 88/89 89/90 ___—___—

Samtliga Ärsverken totalt 3 084 3 253 3 429 3 548 3 717 3 797 3 693 3 642 3 725 3 814 3 803 3 909 3 857 3 859 3 812

institutions- Därav

teatrar — Konstn.persona1 1 810 1 707 1 815 1 737 — Tekn. personal 1 444 1 486 1 512 1 562 - Adm, personal 655 664 561 505

Därav Årsverken totalt 1 611 1 755 1 926 2 023 2 149 2 230 2 254 2 126 2 237 2 372 2 381 2 245 2 407 2 449 2 403

regionala och Därav

lokala teatrar — Konstn. personal 1 136 1 093 1 174 1 111 - Tekn. personal 790 991 954 954 - Adm. personal 319 323 321 330

Källa: Kulturrådets teaterstatistik

SOU 1991 Kapitel 2

3. Teaterns personal och vissa arbetsrättsliga förhållanden m.m.

3.1. Personalgrupper

Personalen vid teatrarna brukar indelas i tre huvudgrupper: konstnärlig, teknisk och administrativ personal.

Bland den konstnärliga och tekniska personalen finns flera oli- ka yrkesgrupper. I det följande anges vilka yrkeskategorier som ingår i de olika huvudgrupperna.

3.1 .] Konstnärlig personal

Till konstnärlig personal räknas de personalkategorier som finns i riksavtal 1989/90 mellan Teatrarnas Riksförbund (TR) och Svens— ka Teaterförbundet, nämligen skådespelare, sångare, dansare, re- gissörer, regiassistenter, koreografer, kostymtecknare, scenografer och dramaturger. Vidare ingår i den konstnärliga personalen de yrkesgrupper som omfattas av avtal mellan Teatrarnas Riksför— bund och Sveriges Yrkesmusikerförbund (SYMF), nämligen musi— ker, korister och repetitörer. Även andra yrkeskategorier räknas till konstnärlig personal, t.ex. dirigenter, tonsättare och dramati- ker.

Vissa personalkategorier är uppdelade på olika funktioner: lnom musikergruppen finns konsertmästare, stämledare och tutti- musiker. Dansare kan vara premiärdansare, solister eller kårdan- sare.

3.1.2. Teknisk personal

Den tekniska personalen kan i huvudsak indelas i föreställnings- anknuten resp. ej föreställningsanknuten personal. Till den först— nämnda kategorin hör personal med arbetsuppgifter inom scen— och belysningsområdet samt statister, inspicienter, attributörer, sufflörer och garderobiärer.

Till ej föreställningsanknuten personal hör främst verkstads— personal inom el, snickeri, sömnad, tapetsering. Vidare inräknas dekormälare, rekvisitörer, Städpersonal, fastighetspersonal och chaufförer.

Teatrarna svarar i de flesta fall själva för tillverkning av rekvi— sita, vilket förutsätter att kompetenta hantverkare är anställda. Flera teatrar har en lång tradition av hantverkskunnande i spe- ciella yrken, där reguljär utbildning ofta saknas.

SOU 1991: 71 Kapitel 3

Inom den tekniska personalens yrkesgrupper finns arbetsleda- re, förmän samt arbetare.

3.1.3. Administrativ personal

Till administrativ personal räknas förvaltningspersonal som inte tjänstgör i direkt anknytning till föreställningarna. De flesta av dessa kan arbeta dagtid under normal femdagarsvecka.

3.1.4. Förhållandet konstnärlig/teknisk/administrativ personal

Statens kulturråd anger i sin teaterstatistik sedan 1986/87 uppgif- ter från institutionsteatrarna gällande personalens fördelning på olika kategorier (tabell 2.4). Gränsdragningen mellan personal- grupperna kan variera något i olika teatrars redovisning.

En beräkning på grundval av teaterstatistiken visar för institu— tionsteatrarna följande genomsnittliga procentuella fördelning för perioden 1987/88—1989/90: — Konstnärlig personal: 45,7 % - Teknisk personal: 39,6 % — Administrativ personal: 14,6 %.

3.2. Arbetsrättsliga förhållanden 3.2.1 Lagar

För anställda inom teaterområdet gäller samma arbetsrättsliga Ia- gar som för arbetsmarknaden i övrigt. Här skall nämnas några, vilka tillkommit sedan 1970—talet och som kan ha haft särskild betydelse för teatrarna.

— Arbetsmiljölagen (1977:1160) innebär bl.a. att 36 timmars sammanhängande veckovila infördes mot tidigare 24.

— Semesterlagen (1977z480) innebär att alla anställda skall ha minst 5 veckors semester.

— Lagen om anställningsskydd (LAS) (1974le och 1982280). — Lag om facklig förtroendemans verksamhet på betald ar- betstid (19742358).

— Medbestämmandelagen (1976:580). — Lagar om studieledighet och föräldralediget.

TKU återkommer i senare avsnitt till vissa lagars betydelse för teaterkostnaderna.

SOU 1991: 71 Kapitel 3

3.2.2. Avtal Fackliga organisationer

De anställda inom teaterområdet tillhör olika fackliga organisatio- ner. 1 det följande nämns de organisationer som inom resp. yrkes- kategori ansluter flest medlemmar:

Svenska Teaterförbundet (TF) ansluter såväl konstnärlig som teknisk och administrativ personal. Till de största grupperna bland Teaterförbundets konstnärliga personal hör skådespelare, regissörer, sångare och dansare. Teknisk personal som tillhör Tea- terförbundet har i allmänhet arbetsledande funktion.

På Operan är Sveriges Arbetsledareförbund (SALF) avtalsslu— tande organisation för arbetsledare.

Bland teknisk personal som ej är arbetsledare eller förmän är Svenska Musikcrförbundet/Kulturarbetarförbundet (SMF) avtalsslu- tande organisation.

Flertalet anställda musiker och korister tillhör Sveriges Yrkes— musikerförbund (SYMF).

Teaterförbundet, Sveriges Yrkesmusikerförbund och Sveriges Arbetsledareförbund ingår i tjänstemännens centralorganisation/ privattjänstemannakartellen (TCO/PTK). Svenska Musikerförbun- det/Kulturarbetarförbundet är anslutet till Landsorganisationen (LO).

Personalens organisationstillhörighet varierar mellan olika te- atrar. Detta gäller inte minst den tekniska personalen inom resp. Operan, Dramaten och Riksteatern. På Dramaten tillhör tekniska arbetsledare TF, medan dessa, som ovan nämnts, på Operan till- hör SALF. Inom Riksteatern är all teknisk personal organiserad i TF.

Riksa vtal

På teaterområdet regleras frågor om anställningsvillkor, arbetsti- der, löner, restids— och övertidsersättningar, semester m.m. i flera rikstäckande avtal mellan den fristående arbetsgivareorganisatio- nen Teatrarnas Riksförbund (TR) å ena, samt Svenska Teaterför- bundet, Svenska Musikerförbundet, Sveriges Yrkesmusikerför— bund samt Sveriges Arbetsledareförbund, å andra sidan.

Såväl samhällsstödda som privata institutionsteatrar, symfo- niorkestrar och länsmusikstiftelser är anslutna till TR.

Nuvarande riksavtal eller kollektivavtal för ovanstående orga— nisationer finns förtecknade i bilaga 2.

SOU 1991: 71 Kapitel 3

Lokala avtal

Riksavtalen kan i vissa avseenden kompletteras med lokala avtal. De lokala avtal som gäller för Operan, Dramaten och Riksteatern redovisas i bilaga 2. I de lokala avtalen preciseras ofta arbetstider för olika personalgrupper.

Utformningen av de lokala avtalen har skett på olika sätt. Operan har separata avtal för varje personalgrupp. Avtalen har tillkommit vid olika tidpunkter. Samma personalgrupp kan berö- ras av fler än ett avtal. Avtalen är ej tidsbegränsade. På Rikstea— tern är det lokala avtalet samlat för alla grupper. Dramaten har lokalt avtal endast med Svenska Musikerförbundet.

3.2.3. Anställningsformer

Teatrarnas personal kan vara tillsvidareanställd eller anställd för viss begränsad tid.

Synonymt med tillsvidareanställd används i denna utredning begreppet fast anställd.

Tillsvidareanställning uppnås för skådespelare efter 3 års an- ställning vid samma institutionsteater. För musiker och korister kan tillsvidareanställning uppnås efter ett års godkänd provtjänst- göring. För flertalet övriga yrkeskategorier tillämpas i allmänhet 6 månaders provtjänstgöring.

När det gäller anställning för begränsad tid finns skilda be- grepp i olika avtal. ! teaterförbundsavtalet anges för konstnärlig personal följande anställningsformer som avser viss pjäs eller visst arbete: pjäs—, ettårs— eller korttidsanställning samt turnéanställ- ning. ] musikeravtalet mellan TR och SYMF finns begreppet till- fälligt anställda. 1 kollektivavtalet mellan TR och SMF definieras anställda för viss uppgift eller viss tid som extraanställda.

I denna utredning används begreppet extra eller tillfälligt an- ställd som allmänt begrepp för dem som inte är tillsvidareanställ— da. 1 övrigt används den term/de termer som gäller för resp. tea- ter. För Riksteatern används generellt begreppet korttidsanstålld, med vilket avses anställning mellan 1 januari och 30 juni eller mellan 1 juli och 31 december.

Bland extraanställd personal finns frilansare eller vikarier som engagerats för en avgränsad period eller projekt. Till extraanställd personal räknas även sådana som ännu inte erhållit tillsvidarean— ställning. För flera konstnärliga yrkeskategorier såsom regissörer, scenografer eller orkesterdirigenter är anställning för avgränsad tid eller särskilt projekt mycket vanligt.

För yrkesgrupper som statister och garderobiärer finns endast extraanställning.

Skälen till extraanställningar kan vara olika. Utifrån konstnär- liga överväganden kan en regissör önska att vissa roller skall be-

SOU 1991: 71 Kapitel 3

sättas med vissa personer. Även repertoaren i sig kan kräva tillfäl- liga personalförstärkningar på vissa håll — det kan gälla huvud— rollsinnehavare, musiker med speciell utbildning, osv.

Inom musikteatern är det inte ovanligt att såväl utländska som svenska gästsolister engageras för särskilda uppsättningar eller fö— reställningar.

Behov av tillfälliga anställningar kan också orsakas av att de fast engagerade har tjänstledigt för andra uppdrag. Sådan tjänstle— dighet får för konstnärlig personal ansluten till Teaterförbundet, (bl.a. skådespelare och solister), vara upp till tre år. Denna regel tillkom mot bakgrund av inrättandet av en TV—ensemble. Skåde- spelare skulle med bibehållande av anställning vid institutionstea- ter under begränsad tid kunna arbeta i denna ensemble. TV— ensemblen har sedermera lagts ner.

Inom teatern liksom inom arbetsmarknaden i övrigt finns det behov av ersättare vid föräldraledighet, studier, sjukdom etc. För teaterinstitutioner ute i landet kan sådana tillfälliga behov av per— sonal bli dyra att tillgodose, t.ex. om Norrlandsoperan på grund av sjukdom måste rekrytera extramusiker från annan ort.

Av produktionsskäl kan engagemangsperioden för den extraan- ställda artist som skall ersätta den tjänstlediga bli längre än tjänst- ledighetsperioden vilket kan orsaka merkostnader. Merkostnader kan också uppstå om den person som blir tjänstledig måste ersät- tas av flera extraanställda personer.

Förhållandet mellan antalet fast resp. extraanställda varierar mellan de olika teatrar som TKU studerat.

Någon enhetlig utvecklingstendens vad gäller fördelning mel— lan fast—/extraanställda har TKU inte fått fram. På Riksteatern har andelen korttidsanställda ökat medan den på Operan har minskat. På Göteborgs musikteater resp. Stockholms stadsteater har andelarna extraanställda under 1980—talet varierat mellan oli— ka spelår.

Är 1989/90 utfördes 81 % av institutionsteatrarnas totala antal årsverken av fast anställd personal.

3.2.4. Arbetstider

I bilaga 3 anges viktigare arbetstidsbestämmelser enligt gällande lagar och lokala avtal för Operan, Dramaten och Riksteatern.

Det framgår att olika arbetstider gäller för skilda grupper bland teatrarnas personal. För den konstnärliga personalen finns bestämmelser som reglerar arbetsdagens uppdelning mellan repe- titioner och föreställningar samt som anger hur långt uppehållet däremellan skall vara.

Yrkesmusiker har ett avtal som anger 29 timmars s.k. podie— tjänst för heltidsarbete. Det faktiska arbetstidsuttaget för podie- tjänst ligger dock oftast under 25 timmar, ibland närmare 20. Dä-

SOU 1991: 71 Kapitel 3

rutöver skall musikerna på eget initiativ tillgodose krav på enskild Övning och förberedelse. Motsvarande krav på enskild övning och förberedelse gäller även för vissa andra konstnärliga grupper.

För den föreställningsanknutna tekniska personalen kan ar— betstiden vara indelad i skift som täcker hela arbetsdagen, från morgonen då föregående kvälls föreställning skall rivas till byg- gande av scen för dagens repetition samt för kvällens föreställ- ning. I stället för att arbeta i skift kan den tekniska personalen ar- beta med anknytning till bestämda produktioner.

Gemensamt för alla teateranställda är en särskild utformning av femdagarsveckan, nämligen den s.k. 230—dagarsregeln. Enligt denna regel maximeras det totala antalet arbetsdagar under ett år till 230 (fr.o.m. 1991 till 228 dagar). Syftet är att uppnå större flexibilitet beträffande arbetstidens förläggning över spelåret.

För personal med regelbunden kvällstjänstgöring (som kan fö- rekomma sex dagar i veckan) läggs ytterligare en veckas ledighet] ferier till den lagstadgade semestern.

Inom varje teater kan, förutom lagar och avtal, även arbetstra- ditioner och praxis ha betydelse för planeringen av personalens arbete.

3.2.5. Pensionsbestämmelser

Till följd av speciella krav på fysiska förutsättningar m.m. har tea- terns konstnärliga grupper i allmänhet en lägre pensionsålder än vad som gäller för arbetsmarknaden i övrigt. Nedan anges nu gäl- lande pensionsåldrar:

Yrkesgrupp Pensionsålder Skådespelare 59—61 år Korister 52—55 år Sångsolister vid Operan 53—56 år (manliga) 50—53 år (kvinnliga)

Musiker; generellt 63—65 år

vid Operan 60—63 år vid regionala musikstiflelser 60—63 år Dansare 41—44 år Teknisk personal 65—66 år (manliga)

63—65 år (kvinnliga)

För kvinnliga skådespelare gällde fram till 1985 tre är lägre pensionsålder än för manliga. Den lägre pensionsåldern för musi- ker vid regionala musikstiflelser, förklaras av att musikertjänster— na tidigare ingick i den statliga regionmusik— (f.d. militärmusik—) organisationen, vilken upphörde den I januari 1988.

SOU 1991: 71 Kapitel 3

Flertalet teaterinstitutioner, däribland Operan, Dramaten och Riksteatern, är anslutna till det statliga pensionssystemet.

3.3. TKU:s kommentarer

I TKU:s direktiv framhålls att svårigheterna att utnyttja fast per- sonal kan medföra ekonomiska förluster i verksamheten och att detta bör ställas i relation till möjligheten att i lämplig omfattning tillämpa projektanställningar.

Enligt teaterchel'er som TKU talat med när institutionsteatrar som bygger sin verksamhet på fasta ensembler på lång sikt ett bättre konstnärligt resultat än teatrar som bygger sina uppsätt- ningar på skådespelare som engageras för varje uppsättning. De fasta ensemblerna måste dock kunna kompletteras med extraan- ställd personal. En kombination av fast anställda och extraanställ- da som garanterar såväl kontinuitet som flexibilitet är enligt tea- tercheferna en förutsättning för en bred och varierad repertoar. Detta förutsätter även att den fasta ensemblen har en väl avvägd köns— och ålderssammansättning.

Bland de teatrar TKU närmare studerat framgår att genom- snittsåldern bland den konstnärliga personalen under senare år stigit på ett par av dem medan den legat konstant på andra. En stigande medelålder kan betyda att åldersfördelningen blir ojämn. En ojämn åldersfördelning kan så småningom leda till svårigheter vid repertoarplaneringen, särskilt om medel saknas för att anställa unga frilansare.

Sådana problem kan förstärkas vid de dramatiska teatrarna, där det av repertoarskäl ändå kan vara svårt att bereda jämn sys- selsättning i alla åldersgrupper. Den höjning av pensionsåldern för kvinnliga skådespelare som genomförts kan också vara en bi— dragande orsak till dylika svårigheter.

Sångsolisterna inom musikteatern är ofta specialiserade inom en viss repertoar. I en fast musikteaterensemble måste därför oli- ka slags sångare ingå. Operan är den enda musikteaterinstitutio- nen i landet som med sin fasta ensemble kan framföra flertalet av den klassiska operarepertozu'ens verk i originalversion. För att Operan skall kunna hävda sig internationellt som ensembleteater måste också Operan satsa på att skola in sångare inom olika fack och det kan ta tid innan sådana "investeringar" ger utbyte i ett önskat antal föreställningar.

Enligt TKU:s uppfattning hänger relationen mellan fast an— ställda och extraanställda nära samman med teaterns målsättning och repertoarpolitik. I'rojektanställningar för huvuddelen av den konstnärliga personalen lämpar sig bäst vid institutioner som spe— lar en produktion i taget med flera föreställningar i följd. Det tydligaste exemplet på denna form finns inom privatteatern. ljn

SOU 1991: 71 Kapitel 3

repertoarteater måste som tidigare nämnts byggas upp kring en fast ensemble.

Inom musikteatern kan det vara ett problem att fast anställda sångare föredrar att som tjänstlediga verka som frilansare i stället för att arbeta på "sin" teater. Detta kan medföra ökade kostna— der, t.ex. när Operan måste ersätta en fast anställd sångare som fått tjänstledigt med en eller flera frilansande sångare.

Enligt TKU:s mening går det således varken av konstnärliga el— ler ekonomiska skäl att generellt hävda att andelen projektanställ— da vid teatrarna borde öka på bekostnad av den fasta ensemblens storlek.

I detta sammanhang finns anledning att framhålla att stora fas- ta ensembler inom särskilt musikteatern ställer mycket stora krav på teaterledningens förmåga att planera och styra verksamheten för att upprätthålla en tillfredsställande hög och jämn sysselsätt- ning för alla medlemmar i ensemblen. Att detta inte alltid är möj- ligt måste man enligt TKU ha förståelse för. Det finns i teater— produktion utöver själva den konstnärliga skapandeprocessen många andra speciella förhållanden som kan motverka ett effek— tivt personalutnyttjande. På teatern skall flera yrkesgrupper med skilda arbetstider samverka i repetitioner och föreställningar sam— tidigt som det sker en hantverksmässig tillverkning av kostymer, dekor och rekvisita. Personalen i olika yrkesgrupper på teatern är mycket specialiserade. Varje produktion har sin givna uppsättning av artister som i mycket begränsad utsträckning kan ersättas. Trots god framförhållning i planeringen kan det många gånger in- te undvikas att det uppstår "flaskhalsar" i produktionen som kan innebära att såväl solister som kör och orkester inte kan beredas jämn sysselsättning. Även inom orkestern kan arbetsbelastningen bli ojämn mellan olika instrument. Då specialiseringen särskilt in— om de konstnärliga grupperna är långt driven, medför sjukdoms— fall ofta betydande olägenheter för verksamheten.

Mot bakgrund av nu antydda förhållanden är det givetvis av mycket stor vikt — särskilt från teaterledningens synpunkt — att de regler som gäller för personalens tjänstgöring är så utformade att de trots komplexiteten i verksamheten kan medverka till en effek— tiv produktion med hög sysselsättningsgrad för personalen. Utan att i detalj ha penetrerat frågan vill TKU ifrågasätta om den flora av lokala avtal som tillämpas på Operan motsvarar de här ställda kraven. Något förvånande är vidare att Operans lokala avtal inte kopplats till riksavtalen med den tidsbegränsning detta skulle in— nebära. Det får givetvis ankomma på Operans ledning att övervä— ga om här framförda synpunkter bör föranleda några åtgärder.

I samband med inrättandet av en TV—teaterensemble fick skå- despelarna vid institutionsteatrarna möjlighet att enligt avtal ta upp till tre års tjänstledighet. Som nyss nämnts är denna regel oförmånlig främst för musikteatern. Sedan motivet för regelns tillkomst numera bortfallit genom TV—ensemblens nedläggning,

SOU 1991: 71 Kapitel 3

finns enligt TKU skäl för arbetsgivarparten att vid kommande av— talsförhandlingar ta initiativ till omprövning av frågan.

Vid de samtal som TKU fört med teaterchefer, teaterkritiker och företrädare för berörda personalorganisationer har framförts uppfattningen att svensk institutionsteater skulle från konstnärlig synpunkt sett må väl av en större rörlighet bland den konstnärliga personalen. Rörligheten anses ha minskat avsevärt under de se— naste decennierna. Enligt TKU är frågan om att främja rörlighe- ten bland teaterkonstnärerna väl värd att diskuteras ingående. Denna fråga ligger dock utanför TKU:s uppdrag. Det är en upp- gift för 'l'eatrarnas Riksförbund att tillsammans med personalor- ganisationerna överväga lämpliga åtgärder. 1 det sammanhanget kan det finnas anledning för parterna att utvärdera effekterna av den år 1985 genomförda höjningen av pensionsåldern för kvinnli- ga skådespelare.

De stora krav som flertalet konstnärliga yrken ställer på kreati— vitet, god fysik m.m. gör att det inte är möjligt för alla att fylla dessa krav under en yrkesverksam period på kanske 30 år eller mer. För dem som av någon anledning inte kan eller vill hålla sig kvar inom ett konstnärligt yrke är det viktigt att det finns möjlig— het att kunna gå över till annan yrkesverksamhet. Vad som här sagts om konstnärliga yrken kan också gälla vissa tekniska yrken inom teatern. Arbetsmiljön kan för vissa av dessa tekniska yrkes- grupper vara påfrestande.

Det har från flera teaterchefers sida omvittnats att teatrarna kan ha betydande problem med att klara sådana behov av ompla- cering som nu har antytts. Inte ens de största teatrarna anses ha tillräckliga personaladminstrativa resurser för detta ändamål. En- ligt TKU:s mening vore det önsvärt att man inom Teatrarnas Riksförbund diskuterade lämpliga former för en förstärkning av teatrarnas personaladminstrativa resurser.

SOU 1991: 71 Kapitel 3

4. Teatrarnas kostnader

4.5. Löneutveckling för identiska individer inom SAF- resp. TR— områdena.

4.1. Indelning

TKU har valt att dela in teatrarnas kostnader i tre huvudgrupper: personalkostnader, lokalkostnader och övriga kostnader. Denna indelning tillämpas också vanligen i teatrarnas årsredovisningar. Personalkostnaderna utgör den största delen, ca 70%, av teatrar- nas samlade kostnader. Lokalkostnaderna som avser lokalhyror m.m. utgör för institutionsteatrarna omkring 10 % (enligt uppgift gällande 1987/88).

Till övriga kostnader förs bl.a. materialkostnader för uppsätt- ningar, kostnader för information/marknadsföring och resekostna— der.

I detta kapitel behandlas institutionsteatrarnas samlade kost- nadsutveckling. För fria teatergrupper redovisas kostnadsutveck- lingen i kapitel 9.

4.2. Personalkostnader

4.2.1. Allmänt

Teatrarnas personalkostnader består av lönekostnader och sociala avgifter för personal som är fast anställd eller extraanställd. Efter- som en repertoarteater i mycket stor utsträckning måste bygga på fast anställd personal, är personalkostnaderna för sådana te- atrar till övervägande del att betrakta som fasta kostnader, dvs. de är givna på åtminstone ett par års sikt.

] förhållande till institutionsteatrarnas totala intäkter har per- sonalkostnaderna utgjort ca 70 % under perioden 1975/76— 1989/90. (Tabell 4.1.)

De samhällsfinansierade institutionsteatrarnas sammanlagda personalkostnader har i fast pris under nämnda period ökat från 701,l milj.kr. till 932,9 milj.kr. eller med 33 %. (Tabell 4.1.) En del av denna kostnadsökning kan hänföras till en ökning av anta- let årsverken (från 3 084 till 3 812 eller med 24 %). Ökningen av antalet årsverken är till stor del en följd av utbyggnaden av den regionala teaterverksamheten.

Av tabell 4.1 framgår att institutionsteatrarnas personalkostnad beräknat per årsverke i fast pris har ökat med 8,4 % mellan 1975/76 och 1989/90 (från 226 000 till 245 000 kr.).

De regionala/lokala teatrarnas genomsnittliga kostnad per års— verke har under perioden i fast pris genomgående legat något un-

SOU 1991: 71 Kapitel 4

der genomsnittet för samtliga teatrar (1975/76: 207 000 kr. och 1989/90: 231 000 kr.).

(Retroaktiva utbetalningar av löner och sociala avgifter m.m. kan förorsaka ojämnheter i den redovisade personalkostnadsut— vecklingen från ett år till ett annat.)

4.2.2 Lönekostnadsanlys — metodfrågor

TKU har begränsat lönekostnadsstudierna till att med tillgänglig statistik och övriga uppgifter belysa utvecklingen för olika perso- nalgrupper i stort inom teaterområdet. Vissa uppgifter angående utvecklingen inom privat och statlig sektor har också inhämtats.

Utifrån det material som TKU haft tillgång till kan lönekost- nadsutvecklingen studeras enligt ett par olika metoder: utveck- lingen av avtalsenliga minimilöner, utvecklingen av lönekostnad för identiska individer samt utvecklingen av den faktiska löne— kostnaden för teaterförbundsansluten personal inklusive musiker. (Kostnadsutvecklingen för enskilda yrkesgrupper t.ex. viss teknisk personal eller internationella gästsolister kan ha avvikit från den generella utvecklingen.)

4.2.3. Utveckling av avtalsenlig minimilön

En stor del av lönekostnaderna regleras genom riksavtal/kollektiv- avtal. I dessa anges minimilöner och andra ersättningar t.ex. för obekväm arbetstid (OB). För vissa personalgrupper (musiker och korister) är det de i avtal angivna lönerna som gäller (tarifflöner). Detta innebär att löneglidning ej förekommer. ] andra fall (t.ex. för skådespelare och regissörer i teaterförbundsavtalet) sker löne— sättningen individuellt och riksavtalet anger endast minimilönen. I de individuella anställningskontrakten kan lönenivåerna vid indi- viduell lönesättning avsevärt överstiga avtalsenlig miniminivå.

I riksavtal/kollektivavtal anges för flertalet personalkategorier en minimilön för nyanställd samt en garanterad löneutveckling efter olika antal anställningsår.

Vid studiet av avtalsenliga minimilöner kommer inte olika till- lägg t.ex. OB—ersättningåar med. Utvecklingen av den avtalsenliga minimilönen blir därför sannolikt långsammare än den utveckling som beskrivits på grundval av faktiska lönekostnader.

TKU har studerat lönenivåer enligt tillgängliga riksavtal/kollek- tivavtal gällande åren 1975, 1978, 1982, 1989 och 1990. Under perioden har i vissa fall förändringar skett av ålderstillägg m.m.

Nedan anges några exempel på utvecklingen av ingångslöner mellan 1975—07—01 och 1989—09—01 omräknat i index där lönelä- get enligt avtal 1975-07—01 = 100.

SOU 1991: 7] Kapitel 4

Skådespelare, Sthlm: 261 Dansare: 296 Musiker: 220 Tekniska tjänstemän Iönegrupp 5 år 1975, lönegrupp B år 1989: 269

Nedan anges några exempel på utvecklingen av maximal avtalsen- lig slutlön mellan 1975 och 1989 omräknat i index där löneläget enl. avtal 1975—07-01 = 100

Skådespelare (efter 24 mån. 1975 resp. efter 15 år 1989): 298 Dansare (efter 3 år 1975 resp. efter 15 år 1989): 307 Musiker (efter 9 år 1975 resp. 15 år 1989): 251 Tekn. tjänstemän (gr. 5 1975, gr. C efter 15 år 1989): 342

År 1989 hade stegen för ålderstillägg förlängts avsevärt i för— hållande till år 1975. Detta är, liksom höjningen av de avtalsenliga minimilönerna, en anpassning till utvecklingen inom arbetsmark— naden i övrigt.

Av redovisningen framgår att slutlönerna relativt sett har ökat mer än ingångslönerna.

1990-01—01 var de avtalsenliga ingångslönerna (kr. per månad) följande:

Skådespelare: 8.455 Dansare: 8.170 Korister: 8 845 Musiker, tutti, Sthlm: 9 856 Tekniska tjänstemän, lönegrupp B: 8 455

Nedan anges de avtalsenliga slutlönerna (kr. per månad) som gällde för några yrkesgrupper 1990—01—01. I samtliga fall uppnås dessa efter 15 års tjänstgöring.

Skådespelare: 11 895 Dansare: 11 210 Korister: 11 497 Musiker, tutti: 12 761 Teatertekniska tjänstemän lönegrupp B: 11 085

Ytterligare uppgifter ang avtalsenliga minimilöner anges i ta— bell 4.2—4.4.

SOU 1991: 71 Kapitel 4

4.2.4. Löneutveckling för identiska individer

Teatrarnas Riksförbund (TR) sammanställer i årlig statistik den procentuella löneutvecklingen för identiska individer. Uppgifter finns sedan 1970 för teaterförbundsansluten personal och sedan 1982 för samtlig personal. Motsvarande statistik finns också för SAF—området. I den angivna lönesumman ingår överenskommen kontant lön, samt för den konstnärliga personalen vissa särskilda lönetillägg. TKU har indexberäknat denna lönestatistik fr.o.m. 1975/76. Uppgifterna visar att löneutvecklingen inom teaterområ- det varit långsammare än inom SAF—området.

År SAF m.n. TR 1975 100 100 1982 184 170 1989 348,7 3095

(Se även tabell 4.5.)

Enligt samma princip har också ett löneutvecklingstal som anger den renodlade lönenivåhöjningen beräknats av TR. Därvid har gjorts korrigeringar för strukturella förskjutningar i personal- kårens yrkes— och ålderssammansättning (standardberäknad löne- nivåhöjning — SÅY). Utfallet av dessa beräkningar blir något lägre än för ovan angivna utveckling för identiska individer. Standard— beråknad lönenivåhöjning utgör grund för beräkning av teater- kostnadsindex i avsnitt 4.5.

4.2.5. Den faktiska lönekostnaden

Teatrarnas Riksförbund (TR) har i årlig statistik sammanställt lö— nekostnadsutvecklingen inom TR—området sedan 1974, uppdelat på kanslipersonal, tekniska tjänstemän samt konstnärlig personal. Utifrån en sammanlagd månadslönesumma och ett givet antal års— verken har en genomsnittslön för resp. kategori framräknats. I denna lönesumma ingår även extra ersättningar och tillägg. Ge- nomsnittslönerna har beräknats utan hänsyn tagen till ålder eller yrke och de utgör inte något vedertaget lönestatistiskt begrepp. Uppgifterna är dock av intresse i detta sammanhang eftersom ut- vecklingen av den faktiska kostnaden per anställd avspeglas i te— atrarnas samlade kostnadsutveckling.

I tabell 4.6. redovisas TR:s statistik gällande genomsnittliga månadslöner år från år för perioden 1975—1990. Uppgifterna gäl- ler endast teaterförbundsansluten personal samt musiker, efter— som uppgifter beträffande övriga personalgrupper inte finns för hela perioden.

SOU 1991: 71 Kapitel 4

Utvecklingen för perioden 1975—1989 kan sammanfattas enligt SOU 1991; 71

följande: Kapitel 4 Genomsnittslön år:

Personalkategori 1975 1982 1989

Kanslipersonal 4 365 7 482 12 848 Tekniska tjänstemän 4 500 7 307 12 917 Konstnärlig pers. (inkl. musiker) 5 189 7 898 13 149 Samtliga 4 902 7 708 13 044

Omräknat till index med 1975 = 100 var nivån 1989:

Kanslipersonal 294 Tekn. tjänstemän 287 Konstn. personal (inkl musiker) 253 Samtliga 266

Av tabell 4.6. framgår att den kraftigaste kostnadsökningen mellan två år under perioden skedde mellan åren 1987 och 1988 då den totala ökningen för samtlig personal enligt ovan var 13,7 %. Sannolikt har den då införda OB—ersättningen för konstnärlig personal varit en bidragande orsak till denna utveckling.

En på olika personalgrupper mera specificerad statistik finns sedan år 1986. Av denna framgår att den genomsnittliga lönekost- naden i kr. per individ och månad år 1989 var följande:

Konstnärlig personal exkl. musiker och korister: 12 827 Musiker: 13 494 Korister: 12 308 Teaterteknisk personal (ej tjänstemän): 11 444

Den faktiska kostnadsutvecklingen har sannolikt varierat för olika yrkesgrupper inom den tekniska personalen. Konkurrensen med arbetsgivare utanför teaterområdet har medfört en snabbare löneutveckling för kvalificerad teknisk personal.

4.2.6. Sociala kostnader

För teaterområdet gäller i stort samma sociala avgifter, som för arbetsmarknaden i övrigt.

Sociala kostnader regleras genom lagstiftning eller avtal och beräknas i procent av utgående bruttolön.

I de lagstadgade avgifterna ingår fr.o.m. september 1989: ATP (13 %), sjukförsäkring (10,1 %), folkpensionering (7,45 %), ar- betsmarknadsavgift (2,16 %), barnomsorg (2,2 %), arbetsmiljöav- gift (1,5 %), övrigt (2,56 %).

De lagstadgade sociala avgifterna beräknat på bruttolönen har ökat från 23 % år 1975 till ca 39 % år 1989 enligt SAP:s beräk— ning av avgifter för tjänstemän i procent av bruttolön. Motsvaran- de utveckling gäller också för arbetare.

Riksskatteverket beslöt 1985 (RSFS 198534) att arbetsgivare får göra kostnadsavdrag från utgiven bruttolön med 30 % när man beräknar underlaget för arbetsgivaravgifter för musiker och sångartister.

Enligt beräkningar som gjorts för orkesterinstitutionerna skulle detta medföra en sänkning av de sociala kostnaderna med ca 11 % beräknat på musikerlönesumman. Åtgärden har minskat mu— sikteatrarnas sociala avgifter, och därmed något det totala procen— tuella utfallet för teaterinstitutionerna.

I de avtalsmässiga sociala avgifterna för teaterinstitutionerna ingår (procent beräknat på bruttolönen) avgift till det statliga pensionssystemet SPV] (10,5 %).

Vidare ingår följande försäkringar hos Arbetsmarknadens För- säkringsaktiebolag (AMF): avgångsbidrag (0,1 %), trygghetsför- säkring (0,6 %), tjänstegrupplivförsäkring (0,35 %).

Under perioden har de avtalsmässiga sociala avgifterna (base— rade på SPV— samt AMF—premie) varit i stort konstanta; 11,17 % år 1975 och 11,50 % år 1989.

Utvecklingen av de sammanlagda sociala avgifterna för teater— området har ökat från 34 % år 1975 till 49,5 % år 1989.

4.2.7. Övriga kostnadshöjande lag— och kollektivavtalsförändringar

För kostnadsutvecklingen inom teaterområdet är lag— och kollek— tivavtalsförändringar som avser arbetstider, olika slags ersättning— ar m.m. av stor betydelse. Dessa förändringar påverkar inte bara den direkta lönekostnaden per anställd, utan kan även orsaka be- hov av fler anställda om ett oförändrat utbud skall upprätthållas. Därmed kan även beräknade kostnader per föreställning eller per besökare påverkas.

Teatrarnas Riksförbund (TR) har på uppdrag av TKU sam- manställt sådana förändringar som inträffat sedan år 1974, samt beräknat kostnadseffekterna av dessa. Sammanställningen avser kollektivavtalen mellan TR och Teaterförbundet (TF). Kostnads- effekterna har beräknats som procentuella ökningar av den totala lönesumman för personal ansluten till TF. Även i de andra teater- anställda gruppernas kollektivavtal har motsvarande förändringar genomförts. Enligt TKU är det därför rimligt att anta att TR:s

' Gäller för de teatrar som är anslutna till SPV vilket de statliga och flertalet kommunala är. För grundbeloppsberättigad regional teater gäl- ler att denna avgift dras av direkt från grundbeloppet innan detta utbe- talas till teatern, vilket kan innebära att denna kostnad inte syns i redo- visningen. Se vidare kap. 5.

SOU 1991: 71 Kapitel 4

sammanställning och beräknade kostnadseffekter är giltiga för teaterområdet som helhet. Sammanställningen, som även grans— kats av Svenska Teaterförbundet utan erinran, redovisas i bilaga 4.

Av de arbetstidsbestämmelser som ändrats enligt TR:s redovis- ning kan följande speciellt framhållas:

- år 1974: Arbetstidsförkortning från 42,5 till 40 tim. enligt

arbetstidslagen.

— åren 1974—86: Successiv övergång till S—dagarsvecka. — år 1975: Avtal ang. högst 8 timmars arbetsdag. — år 1976: Förlängd veckovila, från 24 tim. till 36 tim. enligt

arbetsmiljölagen.

— år 1981 resp. år 1988: OB—tillägg för icke—konstnärlig resp.

konstnärlig personal.

Kostnadseffekterna kan variera från teater till teater. Operan och Dramaten anser att den av TR beräknade effekten i huvudsak stämmer på resp. teater. Riksteatern anser att effekterna i vissa fall varit större till följd av att några av de införda bestämmelser- na i särskilt hög grad påverkar turnéverksamhet. Bland sådana be— stämmelser märks begränsning till 8 timmars arbetsdag (1975) samt inskränkningar i restidsbestämmelserna (1977).

Även i lokala avtal kan förändringar av kostnadshöjande slag ha skett.

Den reella effekten av de kostnadshöjande faktorerna på en teater kan gälla såväl kostnader som verksamhet. I den mån kom- pensation i form av ökade anslag inte kunnat erhållas, kan konse- kvenserna bli ändrad repertoar, minskat antal anställda, höjda bil— jettpriser osv.

Teaterledare som TKU har talat med har bl.a. lämnat följande kommentarer till utvecklingen:

Operan anser att effekterna av förändringar i centrala/lokala avtal för den konstnärliga personalen har kunnat hanteras genom anpassning av verksamheten. Effekten har således inte märkts i behov av ökat antal årsverken för denna personalkategori. Där— emot har minskningen av antalet arbetade dagar per år från 250 till 230 haft betydelse för verksamheten. Vidare framhålls att la- gen om 36 timmars veckovila (införd 1977) påverkar måndagens inställelse, om föreställning givits på lördag kväll.

Göteborgs Musikteater framhåller konsekvenserna av de centra— la avtalen angående nattuppehåll, begränsning till 8-timmarsdag, lagen om förlängd semester samt utökningen av veckovilan från 24 till 36 timmar.

4.2.8. TKU:s kommentarer

Det på personalgrupper baserade statistikmaterialet beträffade teaterområdet omfattar inte all personal för perioden 1975—1990.

SOU 1991: 71 Kapitel 4

Det finns emellertid skäl att anta att löneutvecklingen för perso- nal tillhörig andra organisationer än Teaterförbundet i stort över- ensstämmer med teaterförbundspersonalens.

Tillgängliga uppgifter för år 1989 visar på ganska små skillna- der i månadslönekostnader.

Underlaget för jämförelser utanför teaterområdet är inte heller fullständigt. För identiska individer visar den ovan indexerade jämförelsen med Svenska Arbetsgivareföreningens (SAP:s) perso- nalområde en långsammare utveckling inom teaterområdet än in— om SAF—området. Utvecklingen inom TR—området har varit me- ra "språngvis" vilket hänger samman med t.ex. införande av de s.k. lönestegarna år 1983 liksom införandet av OB—ersättningen för konstnärlig personal är 1988. Det kan tilläggas att teaterområ— dets lönekostnadsutveckling för identiska individer under perio— den 1975—1989 sammanfaller med KPI:s utveckling.

Vissa jämförelser kan också göras med det statliga området: Från statens arbetsgivarverk finns uppgifter om utveckling av lö- nen för löneplansplacerade tjänstemän med statligt reglerad lön för åren efter 1975. Den genomsnittliga löneplanslönen 1975 var 4 234 kr. per månad (index = 100) och hade 1989 ökat till 12 835 kr. (index = 307). (Tabell 4.7.)

Sammanfattningsvis kan TKU konstatera att det tillgängliga materialet inte visar på att löneutvecklingen inom teaterområdet varit snabbare än inom andra områden. Den genomsnittliga löne- kostnaden kan inte heller betraktas som hög, i varje fall inte mot bakgrund av de krav på utbildning och erfarenhet som ställs på stora delar av personalen. Detsamma gäller också enligt TKU:s uppfattning de avtalsenliga minimilönerna.

4.3. Lokaler

Lokalkostnaderna består huvudsakligen av de hyreskostnader som institutionen betalar. Vissa institutioner redovisar även andra 10— kalanknutna kostnader, t.ex. städning, under rubriken lokalkost- nader.

Även kostnader för ombyggnader och större investeringar i ut- rustning är en form av lokalkostnad. Dessa kostnader bärs av 10— kalhållaren och påverkar teaterns kostnader genom höjd hyra. Förändringar i lokalhyra per kvadratmeter liksom lokalyta har di- rekt effekt på teaterns budget. Då en teaters kostnadsutveckling skall analyseras är det därför av betydelse att kartlägga föränd— ringar av nämnda slag under den aktuella perioden.

För de flesta teatrar är lokalkostnaderna givna på kort sikt och kan betraktas som fasta kostnader. 1 ett längre perspektiv kan de påverkas, ofta i samverkan med resp. huvudman. Av naturliga skäl är teatrarna mera bundna till sina lokaler än flertalet andra företag.

SOU 1991: Kapitel 4

Lokalkostnadsutvecklingen varierar från institution till institu- tion bl.a. beroende på vilka principer för hyressättning som lokal- hållaren tillämpar. Det går inte att ge en generell bild av institu- tionsteatrarnas lokalkostnadsutveckiing.

Teaterns lokalförhållanden (publikutrymmen, repetitionsloka— ler m.m.) har naturligtvis stor betydelse för möjligheterna att re- petera, ge föreställningar och därmed påverka publikintäkterna. Förändringar i lokalförhållanden som medför bättre personalut— nyttjande, större effektivitet i arbetet och/eller möjlighet att öka publikantalet kan på längre sikt påverka teaterns ekonomi.

Studie av teaterns arbetsmiljö

TKU har låtit sammanställa delresultat av en vid högskolan i Lu- leå pågående studie angående teaterns lokalförhållanden, arbets— miljö m.m. Där framhålls bl.a. följande: En musikteaterlokal bör inte vara större än 1 000 platser och en lokal för dramatisk teater inte större än 500 platser. Det finns ett stort behov av mindre lo- kaler för musikteater och dramatisk teater. En ensidig satsning på alltför stora lokaler begränsar repertoarvalet, ofta till nackdel för mindre tillgängliga verk.

I studien framhålls vidare att många arbetsmiljöer inom tea— tern fortfarande är eftersatta. Konsekvenserna av detta blir hög olycksfalls— och arbetsskadefrekvens, utrymmesbrist, orationell materialhantering m.m. Med väl planerade lokaler kan enligt stu- dien konflikter mellan konstnärlig och teknisk personal gällande tid på scenen begränsas. Vidare kan vinster i form av konstnärlig repetitionstid ske om man har ett effektivare system för att hante- ra byggande, transporter och förvaring av dekor, rekvisita och teknisk utrustning.

Ansvaret för lokalerna ligger ofta utanför själva teaterinstitu— tionen; hos en annan myndighet, förening, förvaltning etc. Detta kan enligt studien medföra problem eftersom det "hos flertalet lokalhållare finns en mycket bristfällig kunskap om vad som är viktiga egenskaper hos lokaler och teknisk utrustning för att tea- terproduktionen skall fungera rationellt och ekonomiskt. Detta resulterar i en oförståelse att snabbt reparera brister eller att ans- lå pengar till nödvändiga förändringar".

4.4. Övriga kostnader

Bland teatrarnas övriga kostnader återfinns bl.a. kostnader för material, vissa investeringar, resor och traktamenten, information, sjuk— och hälsovård samt lunchsubventioner. De övriga kostna- derna är övervägande rörliga och ofta anknutna till bestämda uppsättningar/produktioner. De kostnadsposter som ingår är var

SOU 1991: 71 Kapitel 4

för sig små i förhållande till teatrarnas totala omsättning. Teatrar- nas övriga kostnader påverkas i första hand av den allmänna pris- utvecklingen. Vissa särskilda kostnader (t.ex. hotellövernattningar) kan dock relativt kraftigt avvika från kostnadsutvecklingen i stort.

I teatrarnas kostnader ingår även en mindre del s.k. köpta tjänster. Vissa teatrar låter t.ex. företag utanför teatern tillverka dekorer och kostymer. Det förekommer även att teatrarna anlitar utomstående företag för städning, vakthållning m.m. Andelen köpta tjänster har under 1980—talet varierat mellan 2 och 3 % av institutionsteatrarnas samlade kostnader. En ökning av andelen köpta tjänster i rationaliseringssyfte har diskuterats av teaterleda— re. Det finns dock inget som tyder på att utvecklingen i stort går i denna riktning.

Bland de övriga kostnaderna finns det enligt TKU:s uppfatt- ning anledning att närmare studera kostnaderna för turnéer resp. information/marknadsföring. Turnékostnader diskuteras i avsnitt 8.6. Informations/marknadsföringskostnader behandlas bl.a. i av- snitt 5.4.5 och 9.5.3.

4.5. Konsumentprisindex och teaterkostnadsindex

Konsumentprisindex (KPI) anger den allmänna prisutvecklingen i samhället. Vid beräkningen av KPI beaktas utvecklingen av pri- serna på ett stort antal varor och tjänster, skatteförändringar m.m. De olika ingående delarna ges olika vikter utifrån deras be— tydelse i konsumtionen, och vägs sedan samman till KPI. För KPI finns uppgifter från en lång följd av år. Detta är det mest använ- da kostnadsindexet och det är etablerat som måttstock när det gäller samhällets allmänna kostnadsutveckling (inflationstakten).

För TKU:s räkning har ett speciellt teaterkostnadsindex kon- struerats, TKI 2. I detta index beaktas att personalkostnaderna ut— gör en mycket stor andel (ca 70 %) av en teaters kostnader. För personalkostnadsdelen har delberäkningar gjorts för de tre huvud- faktorer som påverkat teatrarnas personalkostnadsläge för perio- den 1975-1989 enligt följande:

— Lönenivåhöjning enligt TR:s standardräknade lönenivåhöj- ning (SÅY). Jfr avsnitt 4.2.4. Denna Iönenivå har ökat med ca 170 % mellan 1975 och 1989.

— Utveckling av sociala avgifter enligt lagar och avtal. — Av ti- digare avsnitt (4.2.6) framgår att utvecklingen av sociala avgifter är en viktig beståndsdel i personalkostnadsutvecklingen och att dessa i procent av bruttolönen mellan åren 1975 och 1989 har ökat från ca 34 % till 49,5 %.

2 I bilaga 14 "Produktivitetsutveckling inom teatersektorn 1975/76- 1988/89", en studie gjord för TKU av Hans Bohman och Peter Rabe, ges en närmare redogörelse för konstruktionen av teaterkostnadsindex.

SOU 1991: 71 Kapitel 4

- Övriga kostnadshöjningar enligt lagar och avtal. Även de i SOU 1991; 71 avsnitt 4.2.7 redovisade kostnadsökningarna har beaktats i kon- struktionen av teaterkostnadsindex.

En sammanvägning till ett samlat index av ovanstående tre faktorer visar att personalkostnaderna på teaterområdet, uttryckta som index, ökat från 100 år 1975 till 356 år 1989. Detta delindex benämns fortsättningsvis TKI:s pk—del.

Teaterns lokalkostnader och övriga kostnader antas ha följt KPI (utvecklingen av dessa kostnader vid enskilda teatrar kan dock avvika avsevärt från KPI:s utveckling).

Sammanvägningen har sedan skett så att deflateringen av total- kostnaden med TKI ger samma effekt som om personalkostnaden deflaterats med TKI:s pk—del och övriga kostnader deflaterats med KPI och därefter summerats till en real totalkostnad.

Resultatet av sammanvägningen ger en bild av en tänkt "nor— malteaters" kostnadsutveckling vid en oförändrad verksamhetsni- va.

Nedan redovisas utvecklingen av KPI:s, TKI:s resp. TKI:s per- sonalkostnadsdel (pk—del) under perioden 1975—1989.

Utvecklingen av KPI, TKI samt TKI:s personalkostnadsdel (pk—del) un- der perioden 1975—1989

Indexerad utveckling: Okning relativt _ föregående år: Ar KPI TKI TKI:s KPI TKI TKI:s pk—del pk-del pk—del

1975 100 100 100 — — — 1976 ll().1 111.2 lll.7 10.1 11.2 11.7 1977 122.8 130.1 133.4 11.5 17.0 19.4 1978 135.2 137.3 138.2 10.1 5.5 3.6 1979 144.7 146.7 47.6 7.0 6.8 6.8 1980 164.6 165.1 165.4 13.8 12.5 12.1 1981 184.4 1827 1820 12.0 10.7 10.0 1982 200.3 1926 1897 8.6 5.4 4.2 1983 218.2 210.3 2072 8.9 9.2 9.2 1984 235.7 232.5 31.2 8.0 10.6 11.6 1985 253.0 248.7 2470 7.3 7.0 6.8 1986 263.7 268.4 2704 4.2 7.9 9.5 1987 274.9 281 .6 2844 4.2 4.9 5.2 1988 290.8 321.1 335.4 5.8 14.0 17.9 1989 309.5 340.9 3556 6.4 6.2 6.0

Kapitel 4

Tabeller:

4.1. lnstitutionsteatrarnas personalkostnader i procent av teatrar- nas totala omsättning 1975/76—1989/90 lnstitutionsteatrarnas personalkostnader Löpande priser och pris— läge 1989 lnstitutionsteatrarnas personalkostnader beräknat per årsverke 1975/76— 1 989190

4.6. Genomsnittslön (lönekostnad) per månad för teateranställda enligt TR:s lönestatistik

4.7. Lönegradsplacerade tjänstemän. Utveckling enligt statens ar- betsgivarverk

SOU 1991: 71 Kapitel 4

Tabell 4.1

Verksam— hetsår

1975/76 1976/77 1977/78 1978/79 1979/80 1980/81 1981/82 1982/83 1983/84 1984/85 1985/86 1986/87 1987/88 1988/89 1989/90

lnstitutionsteatrarnas personalkostnader inkl. och i 1989 års priser (tkr, defl:KPI)

Samtliga institutionsteatrar:

Total personalkostnad: Personalkostnad Löpande Fast Andel av per årsverke: pris pris omsätt- Löpande Fast

226531 701113 74 73 226 259343 729033 71 80 225 311381 784792 74 91 229 320795 734364 69 90 206 322808 690457 61 87 186 449478 845162 75 118 222 487598 818394 73 132 222 489273 756015 74 134 207 509951 733325 65 137 194 599863 787686 74 157 206

594871 727718 696036 816724 69 179 210 723382 814427 67 189 213 887803 944898 71 230 245 932879 932879 67 245 245

(Källa: Statens kulturråd)

sociala avgifter i löpande

Regionala/lokala institutionsteatrar:

Total personal- Personalkostnad kostnad: per årsverke: Löpande Fast Löpande Fast pris pris pris pris

108526 335888 67 226 131858 370607 75 225 153641 498341 80 229 150456 344424 74 206 147091 314614 69 186

239159 449695 107 222 264593 444098 118 222 259050 400279 122 189 292471 414847 131 186 336955 442459 142 186 345580 422755 147 180 399071 468382 165 194 411755 463128 173 195 532629 566882 218 232 554544 554544 231 231

SOU1991 Kapuel4

Tabell 4.2 Exempel på minimilöner för konstnärlig personal enligt riks- avtal

1/7 -75 1/7 -78 1/1 -82 1/9 -89 1/1 -90

Skådespelare/spelår

Nyanställd Stockholm 3 140 3 8901 5 233 8 200 8 455 Efter 24 månader 3 740 4 490 5 900 8 550 8 815 Efter 15 år 11 150 11 495 Dansare (Operan) Nyanställd 2 680 3 455, 4 877 7 925 8 170 Efter 3 år 3 540 4 315 5 831 8 625 8 890 Efter 15 år 10 875 11210 Musiker, Tutti, Stockholm Nyanställd 4 346 5 456 6 121 9 578 9 856 Efter 9 år 4 931 6 176 7 421 11 174 11 498 Efter 15 år 8 201 12 401 12 761 Korister (Operan) Nyanställd 3 525 4 375| 5 710 8 579 8 845 Efter 9 år 4 350 5 225 6 520 9 805 10 109 Efter 15 år 7 060 11151 11497 ' 1 juli 1977

Tabell 4.3 Exempel på utveckling av minimilöner enligt riksavtal. Tek- niska tjänstemän i Stockholm anslutna till Teaterförbundet

1/7 -75 1/7 -78 1/1 -82 1/9 -89 1/1 -90

Tekniska tjänstemän i Stockholm 3 0501 3 9303 5 1373 8 2005 8 4555 3 9302 4 7804 6 0822 9 7006 10 0006 10 7507 11 0857

' Grupp 5, dvs biträdande belysningsmästare, bitr. inspicient, bitr. ko— stym mästare, rekvisitör, peruk- och hårfrisör, sufflör, telefonist och/eller portvakt samt biljettförsäljare. - Grupp 2, dvs. scenograf, snickarmåstare, scenmästare 3 Grupp D, dvs. tekniska tjänstemän med mindre än 24 månaders yr- kesverksamhet inom teater. 4 Grupp B, dvs. attributmakare, belysningsmästare, dekorationsmålare, inspicient, kostymmästare, perukmakare tillika maskör, scenmästare, snickarmåstare, tapetserarmästare, ljudtekniker, maskör/sminkör m.fl. 5 Grupp B, nyanställd, dvs. attributmakare, belysningsmästare, dekora- tionsmålare, inspicient, ljudtekniker, maskör/ sminkör, perukmakare, sufflörer med musika- lisk kompetens. 6 Grupp B, efter 9 år, ” -

n

7 Grupp B, efter 15 år , —

Tabell 4.4 Exempel på utveckling av avtalsenliga minimilöner. Teatertek- nisk personal ansluten till Svenska Musikerförbundet/Kulturarbetarför- bundet

1/7 -75 1/7 -78 1/1 -82 1/7 -88 30001-3645 383()'-4735 51492-6210 74002—9486

' Intervall Begynnelselön lönegrupp 3 — lön efter 9 år lönegrupp 1, dvs. lägsta respektive högsta minimilön enl. kollektivavtalet.

2 Intervall Begynnelselön lönegrupp 3 - lön efter 15 år lönegrupp l, dvs. lägsta respektive högsta minimilön enl. kollektivavtalet.

SOU 1991: 71 Kapitel 4

Tabell 4.5—Löneutveck1ing, identiska individer inom SAF-området och inom TR:s teaterområde

SAF—området: TR:s teaterområde _ (TF—personal ): År Index Okning (95) Index kning (96) 1975 100.0 - 100.0 — 1976 lll.7 11.7 107.7 7.7 1977 123.8 10.8 122.3 13.6 1978 132.0 6.7 130.5 6.7 1979 143.4 8.6 138.3 6.0 1980 160.0 11.6 151.9 9.8 1981 172.0 7.5 160.1 5.4 1982 184.2 7.1 169.7 6.0 1983 201.9 9.6 181.4 6.9 1984 224.5 11.2 204.6 12.8 1985 242.9 8.2 221.0 8.0 1986 262.8 8.2 237.4 7.4 1987 283.0 7.7 251.9 6.1 1988 310.5 9.7 288.2 14.4 1989 348.7 12.3 309.5 7.4

(Källa: SAF resp. TR)

SOU 1991: 71 Kapitel 4

Tabell 4.6Genomsnittslön (lönekostnad per månad exkl sociala avgifter) SOU 199]: 71 för teateranställda Kapitel 4

1) Kanslipersonal 2) Tekniska tjänstemän 3 Konstnärlig personal (inkl. musiker) 4) Totalt 75 76 77 78 79 1) 4.365 4.744 — 5.618 6.049 , 2) 4.500 4.869 - 5.581 5.982 , 3) 5.189 5.512 - 6.284 6.552 1 4) 4.902 5.230 - 6.003 6.328 I 80 81 82 83 84 1) 6.714 - 7.482 8.084 8.743 2) 6.528 - 7.307 7.837 8.988 3 7.268 - 7.898 8.521 9.278 4 7.017 — 7.708 8.307 9.131 85 86 87 88 89 1 9.465 9.998 10.580 1 1.952 12.848 2 9.540 10.276 10.778 12.234 12.912 3 9.802 10.567 10.979 12.522 13.149 4 9.688 10.415 10.870 12.365 13.044 90 1) 13.806 2 13.974 3) 14.128 4) 13.991

Källa: Teatrarnas Riksförbunds lönestatistik

'Tabell 4.7 Löneutveckling, Iönegradsplacerade statstjänstemän

År Index Ökning (*) 1975 100 - 1976 111.6 11.5 1977 128.9 15.5 1978 133.8 3.8 1979 150.7 12.6 1980 164 8 9.4 1981 172 2 4.5 1982 182 2 5.8 1983 194 8 6.9 1984 207 6 6.6 1985 227 5 9.6 1986 249 6 9.7 1987 255 8 2.5 1988 274 7.1 1989 307 4 12.2

(Källa: Statens arbetsgivarverk)

SOU 1991: 71 Kapitel 4

5. Teatrarnas intäkter

5.1 lnstitutionsteatrarnas finansiering

Institutionsteatrarna finansieras till största delen av offentliga me- del — statliga, primärkommunala och landstingskommunala. And- ra intäktskällor av betydelse är biljettintäkter och räntor.

I tabell 5.1 och 5.2 presenteras institutionsteatrarnas intäktsut- veckling mellan 1975/76 och 1989/90 i löpande och fasta priser. 1 tabell 5.3 beskrivs utvecklingen av den procentuella fördelningen mellan olika intäktskällor.

Verksamhetsåret 1989/90 uppgick det samlade offentliga stödet (summan stats—, primärkommunala och landstingsbidrag) till tea- terinstitutioner till 1,2 miljarder kr. Därav gick ca 700 milj.kr. till regionala/lokala teaterinstitutioner. Till detta belopp bidrog staten med 211 milj.kr., primärkommuner med 365 milj.kr. och lands— ting med 113 milj.kr.

De offentliga bidragen är därmed av en avgörande betydelse för institutionsteatrarnas finansiering. Verksamhetsåret 1989/90 fi— nansierades dessa teatrar till 84 % av offentliga bidrag. Denna an- del har i stort varit konstant sedan 1984/85. Dessförinnan var an- delen ännu något större, i allmänhet över 85 %.

Primärkommunerna och landstingen har ökat sin sammanlagda andel av finansieringen från ca 25 % i slutet av 70—talet till över 30 % efter 1983/84. Verksamhetsåret 1989/90 var den primär—/ landstingskommunala andelen 34,5 %. Statsbidragens andel av in- stitutionsteatrarnas totala finansiering minskade mellan 1975/76 och 1984/85 och har därefter varit i stort konstant.

Biljettintäkternas sammantagna andel av institutionsteatrarnas intäkter har med mindre variationer (i allmänhet inom +/— 1 %) legat konstant på ca 10 % t.o.m. 1986/87. Därefter har dess bety- delse ökat och andelen var drygt 12 % verksamhetsåret 1988/89 för att minska till 11 % verksamhetsåret 1989/90.

De övriga intäkternas betydelse har varit förhållandevis mindre. En ökning har dock skett under 1980—talet och dess andel av in— täkterna 1989/90 var för samtliga teatrar 5,1 %. För regionte- atrarna enbart var motsvarande andel 3 % verksamhetsåret 1989/90, efter att ha varit högre åren dessförinnan.

De fria teatergruppernas finansiering behandlas huvudsakligen i kap. 9.

SOU 1991: 71 Kapitel 5

5.2. Statsbidrag

5.2.1. Bidragsprinciper för Operan, Dramaten och Riksteatern

Från år 1975 och fram till utgången av juni 1986 erhöll Operan, Dramaten och Riksteatern anslag enligt samma principer som de statliga myndigheterna. Teatrarna erhöll ett reservationsanslag samt gavs möjlighet till anslag över tilläggsbudget vid kostnadsök— ningar till följd av avtalsenliga löneökningar och/eller höjda socia- la avgifter. I regleringsbrev fastställdes inkomst— och utgiftsstat. Anslaget räknades upp i enlighet med utvecklingen av den p.g.a. avtal förändrade genomsnittliga lönenivån på det statliga området. Fr.o.m. budgetåret 1983/84 periodiserades anslaget, vilket innebar utbetalning vid tre till fyra tillfällen årligen.

Nuvarande bidragssystem gäller sedan den 1 juli 1986 och byg— ger på följande principer:

- Ingen inkomst— eller utgiftsstat fastställs. - Hela anslaget utbetalas i början av verksamhetsåret. — Inga anslag utbetalas via tilläggsbudget. — Institutionerna undantas från de generella besparingskrav

som ställs inom det statliga området. - Anslagen fastställs år från år genom en procentuell uppräk-

ning av bidragsbasen. Riksrevisionsverket (RRV) har i rapporten "Operan, Dramaten och Riksteatern — konsekvenser av ny bidragskonstruktion" (Dnr 19882666) utvärderat det system som infördes år 1986. Några principiella ändringar av bidragssystemet till följd av RRV:s rap— port har inte skett.

Fr.o.m. budgetåret 1989/90 sker, vid beräkningen av anslaget, en uppdelning i verksamhetsmedel och medel för lokaler. Medlen för lokaler räknas upp så att de ger full kompensation för inträf— fade hyreshöjningar. För budgetåret 1989/90 ökades till följd av ovanligt stora lönekostnadsökningar (OB—ersättning hade införts för konstnärlig personal) dessutom bidragsbasen, utifrån vilken uppräkning sker.

5.2.2. Statligt bidrag till regionala/lokala teater— och dansinstitutioner

De regionala/lokala teater— och dansinstitutionerna har kommunal huvudman (primärkommun eller landsting, ibland i samverkan).

Det statliga ekonomiska bidraget till de regionala/lokala teater- institutionerna rcgleras i förordning SFS 1974z451l vilken i hu- vudsak innebär följande:

SOU 1991: 71 Kapitel 5

Bidragsberäkningen grundar sig på antalet anställda vid teatern beräknat i antal årsverken. Statsbidraget utgår i form av s.k. grundbelopp, vilket beräknas utifrån en tänkt genomsnittskostnad för en anställd person. För grundbeloppet beräknas för varje bud- getår en viss nivå. Beräkningen baseras på utvecklingen av stats— tjänstemännens löner. Regeringen beslutar om en teater skall vara berättigad till statligt bidrag.

För närvarande erhåller 23 institutioner statligt bidrag. De grundbeloppsberättigade teaterinstitutionerna redovisas i kapitel 2 tabell 2.1.

En teaters bidragsunderlag motsvaras av det ekonomiska vär— det av antalet tilldelade grundbelopp. Statsbidraget utgör 55 % av bidragsunderlaget (för nybildade institutioner 60 % i högst tre år).

Grundbeloppen fördelas av statens kulturråd som också svarar för utbetalningen till teatrarna som sker vid fyra tillfällen per år.

Budgetåret 1989/90 var grundbeloppet 201 800 kr. för institu- tioner där lönekostnadspålägg skall beräknas och 182 110 kr. för institutioner där lönekostnadspålägg ej skall beräknas. Motsvaran- de belopp för budgetåret 1990/91 var 210 000 kr. resp. 194 600 kr. Lönekostnadspålägg skall beräknas för de teatrar som är an- slutna till det statliga pensionssystemet (SPV).

Denna grundbeloppsstorlek gäller alla slags teaterinstitutioner, inkl musikteaterinstitutioner. För musikinstitutioner är grundbe- loppet högre (244 900 kr. resp. 226 900 kr. budgetåret 1990/91). För en musiker anställd vid en musikteaterinstitution utgår bidrag enligt teaterinstitutionsnivån. Tabell 5.4.

De statliga ekonomiska insatserna enligt ovanstående författ— ning har, uttryckta i 1989 års priser, ökat från ca 155 milj.kr. budgetåret 1975/76 till ca 211 milj.kr. budgetåret 1989/90 (en ök- ning med 36 %).

Av tabell 5.5 framgår att antalet grundbelopp sedan budgetåret 1975/76 har ökat från 1 578 till 2045,5 budgetåret 1989/90 och till 2 200,5 är 1990/91.

5.2.3. Statligt bidrag till regional musikverksamhet

Fr.o.m. år 1988 utgår statligt bidrag till regional musikverksam— het. Medlen avser de länsmusikinstitutioner som står under lands— tingens huvudmannaskap och ingick tidigare i de medel som an- slogs till regionmusikens resp. Rikskonserters regionala verksam— het.

Bidragen grundar sig på överenskommelse som träffas mellan staten och landstingsförbundet. Staten ställer inga särskilda krav på ekonomisk motprestation från huvudmännen.

Från anslag till regional musikverksamhet utgår bidrag bl.a. för vissa musiker vid musikteatrarna i Umeå och Karlstad.

SOU 1991: 71 Kapitel 5

5.2.4. Statligt stöd via arbetsmarknadsstyrelsen

Inom teaterområdet har arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) lämnat ekonomiskt stöd i form av bidrag till anställda vid teaterinstitutio- ner, olika projekt med fria teatergrupper m.m.

Under åren 1986—1990 har Operan, Dramaten och Riksteatern erhållit beredskapsmedel med sammanlagt ca 7,4 milj.kr. Av den- na summa har Operan erhållit 236 000 kr., Dramaten ca 4,6 milj.kr. och Riksteatern ca 2,5 milj.kr.

Enligt uppgifter lämnade till kulturrådet erhöll 13 regiona- la/lokala institutionsteatrar 7,2 milj.kr. i bidrag från AMS budget— året 1989/90. Ett större bidrag från AMS utgick under slutet av 1980—talet i samband med etablerandet av en orkester vid Malmö Stadsteater.

AMS insatser för de fria teatergrupperna är förhållandevis större än för institutionerna. Dessa insatser beskrivs i kap. 9.

Härutöver arbetar AMS med kulturarbetsförmedling, vidareut- bildning m.m. AMS sammanlagda arbetsmarknadspolitiska insat— ser inom kulturområdet (kulturarbetsförmedling, AMU, bered- skapsarbeten och kontantstöd) uppgick till 198,4 milj.kr. budgetå- ret 1988/89. Det har inte gått att få fram hur stor del av dessa medel som kommit teaterområdet tillgodo.

5.3. Bidrag från primärkommuner och landsting

De kommunala huvudmännen för regionala/lokala teaterinstitu- tioner har enligt SFS 1974:451 det grundläggande ansvaret för verksamhetens genomförande och finansiering, vilket bl.a. inne- bär att svara för täckning av personalkostnader, lokalkostnader och övriga kostnader som inte finansieras på annat sätt.

Som nämnts 1 kap. 2 har verksamheten vid de regionala/lokala teaterinstitutionerna mellan åren 1975/76 och 1989/90 byggts ut från 1 611 till 2 404 årsverken.

De sammanlagda primärkommunala bidragen till institutions- teatrarna har under samma period i fast pris ökat med ca 84 % från ca 198 milj.kr. till ca 365 milj.kr. Samtidigt har motsvarande landstingsbidrag ökat från ca 14 milj.kr. till ca 113 milj.kr. — en ökning med mer än 700 %.

5.4 Biljettintäkter 5.4.1 Allmänt Biljettintäkternas storlek styrs av antal platser i teaterlokalerna,

biljettpriser samt antal besök. Besöksantalet påverkas bl.a. av re- pertoarval, antal föreställningar och marknadsföring. Antalet plat-

SOU 1991: 71 Kapitel 5

ser får, på kort och medellång sikt, ses som en given faktor (den kan ej påverkas — i alla fall inte uppåt). Övriga faktorer som på— verkar biljettintäkterna är i varierande grad påverkbara.

Intäkter kan också erhållas från sålda föreställningar. Intäkter från sålda föreställningar utgör väsentliga delar av Riksteaterns resp. de fria teatergruppernas finansiering. Vid Riksteatern be— nämns sådana intäkter gager.

5.4.2. Biljettintäkternas utveckling

Av tabell 5. 2 framgår att institutionsteatrarnas föreställningsintäk- ter 1989/90 uppgick till 152 milj. kr., varav 85 milj. kr. gällde de regionala/lokala teatrarna. År 1975/76 var motsvarande belopp, uttryckta i 1989 års priser, 93 resp. 50 milj. kr. lnstitutionsteatrar- nas reala biljettinkomster har därmed ökat med mer än 60 % mellan de nämnda åren. Av tabell 5.2 framgår att ökningarna gått snabbast fr.o.m. mitten av 1980—talet. De sammanlagda intäkterna var som störst 1988/89 då de uppgick till 164 milj.kr.

En ännu större ökning har skett av den genomsnittliga biljett- intäkten per besök, vilket delvis förklaras av att det totala besöks— antalet minskat. 1 fast penningvärde har intäkten per besök ökat från 31 kr. verksamhetsåret 1975/76 till 70 kr. verksamhetsåret 1989/90. Värdet har alltså mer än fördubblats.

De årliga biljettintäkterna, i löpande resp. fasta priser, samt biljettintäkter per besök redovisas i tabell 5.6.

Intäkt per besök är inte detsamma som det genomsnittliga bil- jettpriset. Intäkterna har beräknats inklusive rabatter, fribiljetter m.m. I vissa fall är intäkter av försålda föreställningar inte inklu- derade.

Det kan även påpekas att intäkter från turnéföreställningar i teatrarnas årsredovisningar vanligen hänförs till övriga intäkter.

5.4.3. Biljettpriser

Varje teaterledning har att sätta en biljettprisnivå som svarar dels mot behovet att maximera intäkterna, dels mot ev. kulturpolitiska ambitioner att nå även inkomstsvaga publikgrupper.

Av bilaga 5 framgår biljettprisutvecklingen under perioden 1975/76—1989/90 för Operan, Dramaten, Stockholms Stadsteater, Göteborgs Musikteater (Stora teatern) samt Göteborgs Stadstea- ter.

Nedan redovisas biljettpriser (i löpande och i 1989 års priser) som gällde vid nämnda teatrar under nämnda periods första resp. sista år, samt den reala procentuella förändringen mellan dessa år.

SOU 1991: 71 Kapitel 5

Teater Löpande Fast lår pris (kr.) pris (kr.) Operan (parkett) 1975/76 30 93 1989/90 170 170 Förändring: + 83 % Dramaten (stora scenen, parkett) 1975/76 18 56 1989/90 1 10 1 10 Förändring: + 96 % Sthlm Stadsteater (högsta bilj.pris) 1975/76 20 62 1989/90 100 100 Förändring: + 61 % Göteborgs Musikteater (parkett/l:a raden) 1975/76 24 74 1989/90 125 125 Förändring: + 69 % Göteborgs Stadsteater (ord.pris) 1975/76 16 50 1989/90 90 90 Förändring: + 80 %

Mellan verksamhetsåren 1975/76 och 1989 har alltså en avse- värd höjning av biljettpriserna skett. Takten i höjningarna har va- rit ojämn: mestadels långsam i slutet av 1970—talet och snabb i slutet av 1980-talet.

Även de fria teatergruppernas reala biljettpriser har ökat. Se vidare kap. 9.

Det kan konstateras att institutionsteatrarna har försökt bemö— ta kostnadsutvecklingen under den senare delen av 1980—talet bl.a. genom att höja biljettpriserna. Biljettintäkternas realvärde har därmed ökat. Till följd av den snabba kostnadsutvecklingen, har dock inte biljettintäkternas betydelse för teatrarnas finansie- ring ökat lika mycket.

Flera teaterledare TKU har talat med har uttalat sig för en fortsatt försiktig höjning av biljettprisnivån. En uppfattning som framförts är att biljettprisnivån skall stå i rimligt förhållande till kostnadsnivån för biografbesök eller hyrning av videofilm, och att utvecklingen av biljettpriserna bör följa den allmänna kostnadsut— vecklingen.

För jämförelse anges här även biljettprisutvecklingen på de privata scenerna Oscarsteatern och Intima teatern i Stockholm:

Teater Löpande Fast lår pris (kr.) pris (kr.) Oscarsteatern (högsta pris) 1975 50 155 1989 vår 190 190 1989 höst 375 375 Förändring: + 141 %

SOU 1991: 71 Kapitel 5

Teater Löpande Fast

lår pris (kr.) pris (kr.) Intima teatern (högsta pris)

1975 50 155 1989 190 190 Förändring: + 23 %

Vid Oscarsteatern skedde en kraftig biljettprishöjning mellan våren och hösten 1989. Innan dess hade de årliga höjningarna inte uppgått till mer än 20 kr.

År 1990 höjdes biljettpriset vid Intima teatern till 225 kr. I bilaga 5 ges en mer utförlig redovisning av biljettprisernas ut- vecklingen för ovan nämnda privateaterscener.

5.4.4. Rabatter/prisdi ff erentiering

Teatrarna säljer biljettter till ordinarie pris och tillämpar därut— över olika rabatter i samband med abonnemang eller för olika publikgrupper.

Den procentuella andelen av biljetterna som sålts till ordinarie pris m.m. vid Operan, Dramaten, Stockholms Stadsteater, Göte- borgs Musikteater samt Göteborgs stadsteater redovisas i bilaga 6.

Andelen biljetter som sålts till ordinarie pris varierar mellan dessa teatrar. För respektive teater har andelen sålda biljetter till ordinarie pris varit konstant eller ökat sedan 1975/76.

Samtliga teatrar enligt ovan har i stort sett fasta biljettpriser/ra- battsystem. Teatrarna tillämpar således inte i någon större ut- sträckning prisdifferentiering utifrån föreställningens art som me- tod för att maximera biljettintäkterna. Avvikelser kan dock före- komma vid särskilda tillfällen. Operan tillämpar i ökande grad biljettprishöjningar vid framträdanden av internationella solister.

5.4.5. Information/marknadsföring

Information och marknadsföring är för teatrarna ett viktigt medel att påverka publikantalet och därmed biljettintäkterna.

Enligt TKU:s mening talar följande skäl för att det under de senaste åren ställts ökade krav på teatrarnas information, publik- arbete och marknadsföring:

— Konkurrensen om publik från andra media har sedan 1970— talet ökat kraftigt, vilket inte minst gäller ungdomspubliken. En- ligt utförda undersökningar har under samma period intresset för att gå på teater minskat något.

— Teaterpublikens sammansättning har förändrats till förmån för fler tillfälliga besökare, vilket innebär att teatern i allt större utsträckning måste vinna sin publik på nytt. En ökad annonsering i dagspressen har sannolikt bidragit till höjda informationskostna-

SOU 1991: 71 Kapitel 5

der. Under senare år har annonskostnaderna, enligt uppgift från teatrarna, ökat i snabbare takt än den allmänna prisnivån.

— Konkurrensen mellan Stockholmsteatrarna om publiken har sannolikt ökat i och med att allt fler fria teatergrupper av god kvalitet etablerat sig i Stockholm. 1 och med nedläggningen av Skådebanan i Stockholm har en kanal för publikarbete försvun— nit.

— Som framgår ovan har en kraftig höjning av biljettpriserna skett sedan år 1975, höjningarna gäller även de rabatterade biljett- prisernas nivå. Enligt kulturrådets rapport 1991:1 "Att vidga del— tagandet i kulturlivet" kan biljettprisutvecklingen vara en förkla— ring till att den andel av publiken som ofta går på teatern minskat något.

Enligt den studie av fria teatergruppers kostnadsutveckling som TKU låtit utföra (se vidare kap. 9) har informationskostna- derna för sju särskilt studerade grupper ökat avsevärt sedan verk— samhetsåret 1982/83. Detta gäller även Folkoperan.

Även Operan, Dramaten och Stockholms stadsteater har för- stärkt insatserna för information/marknadsföring. Utvecklingen är svår att samlat ange i konkreta siffror, främst p.g.a. att dessa kost— nader inte särredovisats på ett enhetligt sätt under perioden.

5.5. Ränteintäkter

Konstruktionen av det statliga bidragssystemet — framför allt vad gäller det årliga anslaget till Operan, Dramaten och Riksteatern som numera utbetalas vid ett tillfälle — innebär att ränteinkomster är en viktig del av teatrarnas finansiering.

Teatrarnas ränteintäkter påverkas i viss mån av hur de ännu ej förbrukade bidragen placeras.

Att ränteintäkterna idag i praktiken är en del av det statliga bi— draget för Operan, Dramaten och Riksteatern medför att dessa teatrars intäktssida är känslig för ränteförändringar. En kraftigt förändrad räntenivå kan påtagligt förändra den ekonomiska situa— tionen, i positiv eller negativ riktning. Teaterledningen måste ta hänsyn till dessa faktorer i planeringen, och behovet av ekono— miska reserver ökar. Dessutom medför nuvarande utbetalnings- system större krav på dessa teaterinstitutioners kunskaper om penningplacering.

5.6 Sponsring Något samlat underlag för bedömning av näringslivets ekonomis-

ka samarbete med teaterområdet finns inte. Enligt uppgift från Föreningen Kultur och Näringsliv har sponsringen ökat sedan

SOU 1991: 71 Kapitel 5

mitten av 1980—talet. Fr.o.m. år 1991 har denna utveckling, som en följd av det vikande konjunkturläget, bromsats något.

Sponsring förekommer oftare inom musikdramatik och balett än inom dramatisk teater och avser uteslutande projekt som ligger utanför teatrarnas reguljära verksamhet, vissa turnéer och gäst- spel, internationella gästartister på den egna scenen m.m.

Våren 1989 slöts ett femårigt sponsoravtal mellan Operan och Procordia AB. Innebörden i detta beskrivs närmare i kap. 6.

Sponsring har hittills endast haft marginell betydelse när det gäller de svenska teaterinstitutionernas ekonomiska situation eller arbetsvillkor i allmänhet. Några förändringar i detta avseende kan inte väntas de närmaste åren. Att räkna med att kostnadsutveck- lingen inom teaterområdet skall finansieras genom ökade spon- sorbidrag från näringslivet är enligt TKU:s bedömning inte realis— tiskt.

De sponsorbidrag som utgått under den studerade perioden ingår i intäktsredovisningen under posten "övriga intäkter".

Tabeller:

5.1 Samhällsfinansierade teaterinstitutioner. Intäkter i löpande priser 5.2 Samhällsfinansierade teaterinstitutioner Intäkter i fasta priser (1989/90) 5.3. De samhällsfinansierade institutionsteatrarnas finansiering i procent 5.4. Utvecklingen av grundbeloppsstorleken 1975/76-1990/91 5.5. Utvecklingen av antalet grundbelopp till regionala och lokala teaterinstitutioner 5.6. De samhällsfinansierade institutionsteatrarnas biljettintäkter i löpande resp fasta priser. Totalt och per besök

SOU 1991: 71 Kapitel 5

Tabell 5.1 Samhällsfinansierade teaterinstitutioner Intäkter Löpande priser Summa. tkr

Samtliga inst. 75/76 76/77 77/78 78/79 7980 80/81 81/82

Statsbidrag 196949 229696 270466 297521 325374 360635 393545 Kommunbidrag 64270 83166 90818 99688 119588 129906 142694 Landstingsbidrag 4645 6737 9878 12088 17579 24842 31498 Biljettintäkter 29994 38576 37058 42609 52899 56881 63375 Övriga intäkter 93801) 9978 15750 15379 24958 26594 38141 Summa 305238 367403 423870 467285 533478 598858 664581 Därav regionalal lokala

Statsbidrag 49941 59261 72806 77129 85546 97467 101422 Kommunbidrag 63970 82866 90718 99688 119588 129906 142694 Landstingsbidrag 4645 6737 9878 12088 17579 24842 31498 Biljettintäkter 16045 17611 17601 19620 23311 25992 32243 Övriga intäkter 86341) 7711 9023 7756 10595 9017 14840 Summa 143235 174186 200026 216281 256619 287224 322697

SOU 1991: Kapitel 5

1) Beräknat av TKU Källa: Kulturrådets teaterstatistik

Tabell 5.1 Samhällsfinansierade teaterinstitutioner

Intäkter Löpande priser Summa

Samtliga inst.

Statsbidrag KmnmunMdmg Landsdngsbkhag Biljettintäkter (Övriga intäkter Sunnna

Därav regionala! lokala

Statsbidrag Kommunbidrag Landstingsbidrag Biljettintäkter Övriga intäkter

Summa

1) Härtill kommer AMS-bidrag 7.219 milj.kr.

82/83

407568 156040 42387 65854 25349 664036 108989 155040 39512 33853 14887 352281

83/84

435845 175057 55153 80344 39004 782600 120638 175057 53255 39681 18066 406697

84/85

408523 200045 66559 81074 54658 810442 129625 200045 66559

42204 27102

85/86

475685 216112 69864 96078 51296 909215 141016 216112 69864 46632 27182 500806

8687

509980 245763 83485 110392 65450

1029638

144175 245763 83485 55193 41296 580650

87/88

536621 271500 89437 124802 50940

1063492

160180 271580 89437 67203 35483 621539

8889

616074 314985 107188 154244 56873 1249364 200997 314985 107188 91010 29573 743753

8990

678821 364634 113468 152340 70917 13880180

210916” 364634 113468 84578 23953 797549

Källa: Kulturrådets teaterstatistik

SOU 1991 Kapitel 5

Tabell 5.2 De samhällsfinansierade teaterinstitutionernas intäkter under verksamhetsåren 1975/76—1989/90 (1989 års priser, defiator: KPI, kkr.)

Samtliga institu- 75/76 76/77 77/78 78/79 79/80 tionsteatrar

Statsbidrag 609557 645694 681671 681085 695945 Kommunbidrag 198916 233786 228894 228206 255788 Landstingsbidrag 14376 18938 24896 27672 37600 Biljettintäkter 92831 108440 93399 97541 113146 Övriga intäkter 290311) 28049 39696 35206 53383 Summa intäkter 944712 1034908 1068556 1069709 1155862 83/84 84/85 SS./86 86/87 87/88 Statsbidrag 618213 536436 581915 598554 604162 Kommunbidrag 248305 262681 264374 288448 305672 Landstingsbidrag 78230 87399 85466 97985 100694 Biljettintäkter 113962 106459 117534 129483 140510 Övriga intäkter 55324 71772 62751 76818 57352 Summa intäkter 1114034 1064747 1112041 1191287 1208390

801'81

678108 244264 46711 106954 50005 1126042 8889 655691 335240 114081 164163 60530 1329705

81182

660532 239500 52867 106370 64016 1123285 89/90* 678821 364634 113468 152340 70917 1380180

8283

629767 241110 65496 101756 39169

1077298

* För verksamhetsåret 1989/90 har dessutom AMS—bidrag om 7 219 000 kr. givits till institutionsteatrarna. Uppgifter om AMS-bidragets totala

storlek saknas för tidigare år. 1) Beräknat av TKU

(Källa: Statens Kulturråd)

SOU 1991: Kapitel 5

Tabell 5.2 De samhällsfinansierade teaterinstitutionernas intäkter under verksamhetsåren

1975/76—1989/90 (1989 års priser, deflator: KPI, kkr.)

Därav regionala/ lokala institu- tionsteatrar

Statsbidrag Kommunbidrag Landstingsbidrag Biljettintäkter Övriga intäkter

Summa intäkter

Statsbidrag Kommunbidrag Landstingsbidrag Biljettintäkter Övriga intäkter

Summa intäkter

75/76

154567 197987 14376 49659 267220 443312 8384 171116 248305 75538 56284 25625 576869

76/77

166587 232943 18938 49506 21676 489651 84/85 170212 262681 87399 55418 35588 611299

77/78

183497 228642 24896 44361 22741 504137 85/86 172508 264374 85466 57046 33252 612646

78/79

176564 228206 27672 44914 17755 495111 86/87 169216 288448 97985 64779 48468 668896

79180

182975 255788 37600

49860

548884 87/88 180341 305762 100694

75661 39949

702407

808 1

183269 244264 46711 48873 16955 540072 8889 213922 335240 114081 96862 31475 791580

8 1182

170228 239500 52867 54117 24908 541620 89/90* 210916 364634 113468 84578 23953 797549

82183

168408 239565 61053 52309 23003 544338 * För verksamhetsåret 1989'90 har dessutom AMS-bidrag om 7 219 000 kr. givits till institutionsteatrarna. Uppgifter om AMS-bidragets totala storlek saknas för tidigare år.

1) Beräknat av TKU

(Källa: Statens Kulturråd)

Kapitel 5 SOU l99l: 71

Tabell 5.3 De samhällsfinansierade teaterinstitutionernas finansiering i procent 1975/76—1989/90

Samtliga

Statsbidrag Kommu nbidrag La ndstingsbidrag Biljettintäkter Öxriga intäker Därav regionala/' lokala Statsbidrag Kommunbidrag landstingsbidrag

Biljettintäkter

Övriga intäkter

” Beräknat av TKU

7576

64.5 21 1,5 9.8

3,01)

34,9 44,7 3,2 11,2 6.31)

76/77

62,4 ')76

l..-:- 1,8 10.5 2,7

34 47,5 3,9 10.1 4.4

7778 7879

63,8 63,4 21,2 21,3 2,3 2,6 8.7 9 1 3.7 3.3 36,4 35,7 45,4 46,1 4,9 5,6 8,8 9,1 4,5 3,6

7980

60,2 22,1 3,3 9,8 4,6 33,3 46,6 6,9 9,1 4 1

8081

60,2 21.7 4.1 9,5 4 4 33,9 45,2 8,6 9,0 3,1

81/82

58,8 21,3 4 7 9,5 5,7 31,4 44,2 9,8 9,6 4,6

Kapitel 5 SOU l99l: 71

Tabell 5.3 De samhällsfinansierade teaterinstitutionernas finansiering i procent 1975/76—1989/90

Samtliga 82/83 83/84 84/85 85/86 86/87 87/88 88/89 89/90

Statsbidrag Kommunbidrag Landstingsbidrag Biljettintäkter Övriga intäker Därav regionala/ lokala Statsbidrag Kommunbidrag Landstingsbidrag

Biljettintäkter

Övriga intäkter

58,5 22,4 6,1 9,4 3,6 30,9 44,0 11,2 9,6 4,3 55,5 22,3 7,0 10,2 5,0 29,6 43,0 13,2 9,7 4 4 50,4 24,7 8,2 10,0 6,7 27,8 43,0 14,3 91 5,8 52,3 23,8 7,7 10,6 5,6 28,2 43,2 14,0 9,3 5 4 50,2 24,2 8,2 10,8 6,5 25,3 43,1 14,6 9,7 7,2 49,9 25,3 8,3 11,6 4,7 25,7 43,5 14,3 10,7 5,7 49,3 25,2 8,6 12,3 4,6 27,0 42,4 14,4 12,2 4 0 49,1 26,4 8,2 11,0 5,1 26,4 45,7 14,2 10,6 3,0

SOU l99l Kapitel 5

Grundbelopp till teaterinstitutioner budgetåren 1975/76—1989/90 SOU 1991: 71 Tabell 5.4GrundbeloppeLs storlek (kr.) Kapuel 5 Budgetår Grundbelopp Lönekostnads- Grundbelopp exkl. lkp pålägg (lkp) Kr. lndex

1975/76 57 400 100 1976/77 65 900 1 15 1977/78 78 800 137 1978/79 92 300 161 1979/80 94 500 7 800 102 300 178 1980/81 103 700 8 600 112 300 196 1981/82 108 000 8 900 116 900 204 1982/83 1 15 500 9 400 124 900 218 1983/84 123 300 9 930 133 200 232 1984/85 130 500 10 420 140 900 245 1985/86 139 800 11 160 151 000 263 1986/87 152 400 12 102 164 500 287 1987/88 156 900 12 459 169 300 295 1988/89 168 745 13365 182110 317 1989/90 186 989 14 811 201 800 351 1990/91 l94 600 15 412 210 000 366

Tabell S.STotalt antal grundbelopp fördelade till teaterinstitutioner SOU 1991: 7]

År Antal grundbelopp Kapttel 5 1975/76 1.578 1976/77 1.602 1977/78 1.677 1978/79 1.703 1979/80 1.733 1980/81 1.810 1981/82 1.810 1982/83 1.832 1983/84 1.895,5 1984/85 1.920,5 1985/86 1.948,5 1986/87 1.973,5 1987/88 1.993,5 1988/89 2.035,5 1989/90 2.045,5 1990/91 2.000 5

Tabell 5.6 Biljettintäkter. Samhällsfinansierade teaterinstitutioner

1975/76-1989/90

Verksamhetsår

Alla institutioner Tom! biljettintäkz (tkr.)

Biljettintäkt/besök Löpande pris, kr

Prisläge 89, kr Index 1975 = 100

Därav Regionala'lokala Tala! biljelllnläkt (tkr.) Biljelliltäkt/besök Löpande pris. kr

Prisläge 89. kr Index 1975 = 100

75,76

29 994

10 31.0 100

16 045

10,5 32.5 100

Källa: Kulturrådets teaterstatistik

76/77

38 576

12,6 35,4 114

77/78

37 058

12,9 32.5 105

78/79

42 609

15,4 35.3 114

19 620

13.8 31.6 97

79/80

52 899

18.6 39.8 128

23 311

'". m tr) m .—

Pl 0 m r—1

80/81

56 881

21,1 39,7 128 18,0 33,8 104

81/82

63 375

23.8 39,9 128

32 243

21,8 36,6 113

SOU 1991 Kapitel 5

Tabell 5.6 Biljettintäkter. Samhällsfinansierade teaterinstitutioner

Källa: Kulturrådet. Teaterstatistik

Verksamhetsår

Alla institutioner Total biljettintäkz (tkr.)

Biljettintäkt/besök Löpande pris, kr

Prisläge 89, kr Index 1975 = 100

Därav Regionala/lokala Total biljettintäkl (tkr.)

Biljettintäktlbesök Löpande pris, kr

Prisläge 89, kr Index 1975 = 100

82/83

65 854

27,1 41,9 135

33 853

23,9 36,9 114

83/84

80 344

30.9 43.8 141

39 681

26,3 37,3 115

84/85

81 074

34,7 45,6 147

42 204

28,4 37,3 115

85/86

96 078

42,4 51.9 167

46 632

32,2 39,4 121

86/87

110 322

48,0 56,3 182

55 193

38,1 44,7 138

87/88

124 802

51,9 58,4 188

67 203

45,4 51,1 157

88/89

154 244

62,9 66,9 215

91 010

60 63,9 197

89/90

152 340

70,1 70,1 226

84 578

63,7 63,7 19,7

SOU 1991 Kapitel 5

”.i-

'_'!- .... ':',-”__ " 'EJH'J | 12: - . ,.

.. _'.'?||r'$g"lll' '.'Q'l l.l"l

(lllll'l

_..',.._'..

nisl. .

""i'l..' gåt! ""l".':'>."' * '#': mil-"r"

#11

.:.1

|,1lllr'

'|'"l"""'l-w"'"

&

”F?? BBW-m.fl I'll?

Wu äte matrummet:zulupjgspgwuzmsq» maskinen.-. urinet.

6. Kungliga Teatern (Operan)

6.1. Bakgrund

Kungl. Teatern inrättades år 1773 av Gustaf Ill. ] verksamheten ingick från början såväl opera som balett. En nybyggd teater vid Gustaf Adolfs torg i Stockholm invigdes år 1782.

Fram till början av 1800—talet finansierades Operan av kungen personligen. Från år 1815 erhöll Operan årligt anslag av riksda— gen.

Under hela 1800—talet kritiserades Kungl. Teatern i riksdagen av talesmän med hemort utanför Stockholm. Kritiken grundade sig på att svenska folket .fick betala alldeles för mycket till huvud- stadsinnevånarnas nöjesliv.

År 1881 överfördes de kungliga teatrarna (Operan och Drama- ten) från hovförvaltningen till staten.

Kungl. Teatern och Kungl. Dramatiska teatern var samorgani— serade till år 1888. Detta år drogs det statliga anlaget in och te- atrarna skildes åt. Operan drevs därefter på entreprenad i privat regi under några år.

År 1898 bildades Kongl. Teatern AB (fr.o.m. 1908 Kungl. Tea- tern) med operachefen som VD. Samma år ersattes teaterbyggna- den från 1782 med den nuvarande operabyggnaden. En statlig kommitté hade dessförinnan kommit fram till att det dåvarande operahuset var för litet.

Under 1900—talet har ett flertal statliga översyner av Kungl. Teaterns verksamhet och ekonomi genomförts.

Under 1960—talet skedde en utökning av personalen till de di- mensioner som i huvudsak gäller i dag.

I början av 1970—talet inleddes en ombyggnad av operahuset, vilken pågått mer eller mindre kontinuerligt fram t.o.m. decem- ber 1989.

Nuvarande statliga riktlinjer för Operan finns i riksdagens kul- turpolitiska beslut som togs år 1974, kompletterat med bestäm— melser för statsbidraget enligt särskilt regeringsbeslut 1977.

De sistnämnda bestämmelserna följer intentionerna från 1974 års kulturpolitiska beslut. Det markeras att Operan skall främja förnyelse av musikdramatisk konst och danskonst, men i likhet med vad som gäller för kulturpolitiken i stort, innehåller bestäm- melserna inga detaljerade föreskrifter beträffande repertoarfrågor- na.

Operan är nationalscen för musikteater och dans. Rollen som nationalscen medför krav på konstnärlig kvalitet och bredd på re— pertoaren. Alla betydande internationella och svenska operaverk

SOU 1991: 71 Kapitel 6

skall kunna framföras i originalversion och utförandet skall hålla SOU 1991; 71 internationell standard. Operans uppgifter medför krav på en en- Kapitel 6 semble av sångsolister, med specialiteter inom olika repertoarom— råden. Vid Operan måste även finnas balettensemble, kör och or- kester, vilka måste vara utbyggda till en storlek som tillåter fram- förande av stora opera— och balettverk.

Regeringen har initierat en diskussion gällande innebörden i nationalscensbegreppet. Denna diskussion pågår för närvarande inom teatern (liksom vid Dramaten).

Operan driver sin verksamhet i aktiebolagsform. Enligt gällan- de bolagsordning (1987—12—17) skall styrelsen bestå av lägst fyra och högst åtta ledamöter. Styrelsen består för närvarande av åtta ledamöter. Ledamöterna utses av regeringen för en period av högst tre år. Därutöver har personalen två ordinarie ledamöter jämte suppleanter. Enligt praxis utser regeringen chef för teatern på en tid av tre år samt förordnar denna samtidigt som medlem av styrelsen. Operachefen har under de senaste decennierna tillika varit verkställande direktör i bolaget.

Sedan verksamhetsåret 1975/76 har följande operachefer tjänstgjort: Bertil Bokstedt t.o.m. verksamhetsåret 1977/78, Folke Abenius verksamhetsåren 1978/79—1983/84, Lars af Malmborg verksamhetsåren 1984/85—1986/87 samt Eskil Hemberg fr.o.m. verksamhetsåret 1987/88.

6.2. Utgångspunkter för analysen

I bilaga 7 (huvudbilagan) ges en mer detaljerad redovisning av de uppgifter gällande Operans verksamhet m.m. som TKU samlat in. Detta kapitel är i huvudsak ett sammandrag av huvudbilagans in- nehåll. För att underlätta för den läsare som parallellt med läs- ningen av detta kapitel vill studera text/siffror i tabellmaterialet hänvisas, huvudsakligen inom parenteser, till aktuella avsnitt/ta- beller i huvudbilagan.

Inför analysen av Operans verksamhet under perioden 1975/76—1989/90 bör följande faktorer påpekas (huvudbilagan avsn. 1.1—1.2):

— Under i stort sett hela perioden har operahuset vid Gustav Adolfs torg varit föremål för ombyggnad. Dessa arbeten har (lik- som en SALF—strejk våren 1983) medfört att föreställningsverk- samheten reducerats under ett flertal av åren under perioden. Detta innebär att antalet "normala" verksamhetsår blir begränsat. Stängningsperioderna redovisas i underbilaga till huvudbilagan. l tabellmaterialet markeras dessutom de år som påverkats. ] nämn— da underbilaga finns även en föreställningsredovisning där antalet föreställningar korrigerats med det antal som beräknats ha bort- fallit p.g.a. ombyggnadsarbeten och strejk.

— Uppbyggnad av fonder (egentligen avsättningar för täckan— de av framtida kostnader) inleddes under 1970— talet. År 1983 började fonderna, som då uppgick till närmare 100 milj.kr., av— vecklas. Såväl uppbyggnaden som avvecklingen av fonderna har påverkat Operans kostnader och intäkter under flera av de verk— samhetsår TKU haft att analysera. På kostnadssidan gäller det framför allt personalkostnaderna. På intäktssidan har det utgåen- de statsbidraget påverkats. För verksamhetsåren 1984/85 och 1985/86 uttalade statsmakterna att de framräknade statsanslagen skulle reduceras med 55 resp 10 milj. kr., vilka belopp i stället skulle tas från de då existerande fonderna. Dessa belopp har i TKU: 5 redovisningar adderats till statsanslaget för resp. år. Även Operans ränteintäkter har påverkats. De är som en följd av av- kastningen från de fonderade medlen avvikande höga under ett antal år i periodens mitt.

— Operans redovisning förändrades verksamhetsåret 1982/83, bl.a. som en följd av kritik från riksdagens revisorer.

— Fr.o.m. verksamhetsåret 1981/82 har årsverkesredovisningen ändrats. Redovisningarna för åren dessförinnan anses vara missvi- sande och kan inte översättas till nuvarande redovisningssystem. Detta medför att TKU inte kan redovisa en sammanhängande års- verkesutveckling för hela perioden, utan enbart för verksamhets- åren 1981/82—1989/90.

Av ovan angivna skäl blir TKU:s analysmöjligheter av kostna— der och intäkter samt relationen emellan dessa och verksamheten begränsade. Analysen har i huvudsak måst avgränsas till åren 1982/83—1989/90.

6.3. Verksamhet

6.3.1. Uppsättningar (H uvudbi lagan avsn. 2.1)

l operahuset spelar Operan på två scener: stora scenen med ca 1 100 platser är huvudscen. Rotundan är en mindre lokal med ca 150 platser. Rotundan utnyttjas gemensamt av Operan och restau- rang Operakällaren.

Till skillnad från en del utländska operainstitutioner av mot- svarande storlek, saknar Operan permanent tillgång till mer än en scen.

Huvuddelen av Operans produktionsresurser avser opera— och balettproduktioner för Operans stora scen.

Summan av antalet uppsättningar av opera— samt balettverk (helaftonsföreställningar) som uppförts på stora scenen har sedan 1975/76 varierat mellan 14 och 30 st per år. Under flertalet av åren har antalet legat mellan 20 och 25 st. Av uppsättningarna har operaproduktionerna utgjort mellan 65 och 75 %.

SOU 1991: 71 Kapitel 6

En viss ökning av antalet uppsättningar har, bortsett från de år då operahuset varit stängt p.g.a. ombyggnad, skett sedan 1975/76.

Förnyelsetakten mätt i antal nyinstuderingar/premiärer har va- rierat. Utvecklingen av antalet uppsättningar på stora scenen re- dovisas i huvudbilagans tabell 1—3.

Är 1989/90 omfattade den stående repertoaren — vari inbegrips de verk för vilka dekor finns tillgänglig — 30 operaverk och 51 ba— lettverk. En viss minskning av den stående repertoaren kan kon- stateras under 1980—talet.

Under perioden 1975/76—1988/89 har Operan producerat och framfört 62 operaverk och 80 balettverk på stora scenen. Verken har stått på repertoaren under en eller flera spelsäsonger. Fyra operaverk samt två baletter har framförts under 10 eller fler sä— songer, nämligen Boheme, Carmen, Tosca samt Valkyrian; resp. Otello och Svansjön. (Tabell 4)

Utöver opera— och balettuppsättningar för stora scenen har Operan producerat vissa mindre uppsättningar för Rotundan och andra scener samt ett antal konsertprogram.

6.3.2. Föreställningar och besöksantal (Huvudbilagan avsn. 2.2)

Det totala antalet föreställningar uppgick i periodens början till över 400 per år. Vid periodens slut var antalet drygt 300 st. Minskningen av det totala antalet föreställningar kan främst här— ledas till verksamheten vid sidan av stora scenen. (Tabell 5 och 7.)

Antalet föreställningar på stora scenen har, bortsett från om- byggnadsår, ökat. En förklaring till detta är att Operan sedan början av 1980—talet haft en permanent repetitionsscen, vilken av— lastat stora scenen från repetititionsarbete.

Verksamheten i Stockholm utanför operahuset har liksom tur- néverksamheten varierat mellan olika verksamhetsår. Det gäller såväl antal föreställningar som produktionernas storlek. Detta är delvis en följd av ombyggnadsperioderna. Under den sista treårs- perioden (P5) var det genomsnittliga antalet föreställningar per år på annan scen i Stockholm liksom antalet turnéföreställningar i Sverige som lägst (34 resp. 8 förställningar). Däremot var det ge— nomsnittliga antalet turnéföreställningar utomlands per år som högst (15 föreställningar) nämnda treårsperiod.

En jämförelse mellan olika sceners andelar av det totala antalet föreställningar som givits i Stockholm under periodens första (P1) resp. sista (P5) treårsperiod visar att verksamheten koncentrerats till stora scenen. Utvecklingen är följande (Tabell 7):

— Stora scenens andel har ökat från ca 50 % till ca 74 %. — Rotundans andel har i princip varit oförändrad; ca 14 %. — Annan scens andel har minskat från ca 37 % till ca 12 %.

SOU 1991: 71 Kapitel 6

En jämförelse beträffande föreställningarnas fördelning mellan kategorierna opera, balett resp. övrigt visar att andelen operaföre— stållningar av de föreställningar som Operan givit i Stockholm ökat från 63 till 68 %, medan andelen balettföreställningar mins— kat från 33 till 27 %. (Balettens andel av antalet uppsättningar lig- ger dock över 30 % den senaste treårsperioden.) Konserter, blan— dade föreställningar och informationsprogram vilka hänförs till kategorin övrigt har utgjort ca 5 %. (Tabell 7.)

Operaledningen har framhållit att balettens andel av föreställ— ningarna, med hänsyn till nuvarande resurser (personal, repeti— tionslokaler och scener), inte kan vara högre då Operans målsätt- ning är att spela sex dagar per vecka.

Operans totala besöksantal har i stort sett varierat mellan ca 230000 och 290000 besök per år (bortsett från ombyggnadsår). (Tabell 6 och 8.)

Besöksantalen vid Operans föreställningar i Stockholm har va- rierat mellan 200000 och 230000 per år. Av dessa har under pe— riodens senare del besöken till stora scenen svarat för över 90 % - denna andel har ökat från att under periodens tidigare del varit ca 80 %. Besökarna till Rotundan har utgjort ett par procent. En minskning av såväl publikandel som publikantal gäller för besök vid annan scen. Annan scens publikandel var under periodens se— nare år endast ca 5 %.

Genomsnittsbeläggningen på Operans stora scen har under he- la perioden varit relativt hög — oftast mellan 80 och 90 %.

* Turnéföreställningar

En klar minskning gäller för turnéverksamheten i Sverige (från i genomsnitt 79 föreställningar per år den första treårsperioden, P1, till 8 den sista treårsperioden, P5). De red0visade föreställ- ningarna är emellertid inte helt jämförbara. Det tidigare högre antalet inkluderar bl.a. ett relativt stort antal föreställningar av mindre produktioner med endast ett fåtal medverkande, medan det senare antalet inkluderar flera framföranden av större verk, där solister, kör, balett och stor orkester medverkat. (Tabell 7.)

Denna utveckling har medfört att det genomsnittliga antalet besök per turnéföreställning ökat under senare år från drygt 400 besök/föreställning under den första treårsperioden (P1) till ca 950 besök den sista treårsperioden (P5). (Tabell 9.)

Det bör i detta sammanhang påpekas att stora operaföreställ— ningar utanför Stockholm blir relativt kostsamma. (Se även bilaga 11.)

Operans turnéverksamhet påverkas också av att det finns få teaterlokaler i Sverige där föreställningar som producerats för Operans stora scen kan framföras.

SOU 1991: 71 Kapitel 6

6.4. Kostnader

6.4.1. Allmänt (Huvudbilagan avsn. 3.1 .)

Operans kostnader har indelats i lönekostnader, sociala avgifter, lokalkostnader och övriga kostnader.

Av huvudbilagans tabell 10 resp. 11 framgår kostnadsutveck- lingen i löpande resp. fasta priser. De kostnader/intäkter som an- ges i det följande är — om inte annat anges — omräknade till 1989 års priser med KPl.

1 fasta priser har Operans totala kostnader ökat med 7 % se— dan 1975/76 och med 14 % sedan 1982/83. Relaterat till TKl har de totala kostnaderna minskat med 3 % sedan 1975/76 och med 1 % sedan 1982/83. Periodens sista år (1989/90) uppgick de totala kostnaderna till ca 242 milj.kr. (Tabell 11.)

Vad gäller de olika kostnadsslagen utveckling i fasta priser un— der perioden 1982/83—1989/90 framgår bl.a. följande. De "övriga kostnaderna" har procentuellt sett ökat mest, från 23 till 38 milj. kr. (+ 68 %). lokalkostnaderna har ökat från 28 till 30 milj.kr. (+ 7 %), lönekostnaderna från 111 till 123 milj.kr. (+ 10 %) medan kostnaderna för sociala avgifter i princip varit oförändrade ca 50 milj.kr. (Tabell 11.)

Variationerna i kostnadsslagens andelar av den totala kostna— den har varit relativt små sedan 1982/83: Lönekostnaderna har ut— gjort 51—52 %, de sociala kostnaderna 21—23 %, lokalkostnaderna 12—13 % och övriga kostnader 12—15 %. (Tabell 12.)

6.4.2. Personalkostnader

6.4.2.I Årsverken (Huvudbilagan avsn. 3.2.1.)

Under 1981/82 var antalet årsverken vid Operan 665 och 1989/90 var antalet 674. De mellanliggande åren har dock årsverkesanta- len varit högre. Verksamhetsåret 1987/88 uppgick antalet årsver- ken till 709 st och har därefter minskat, framför allt 1989/90. Minskningen de senaste åren har främst berört den konstnärliga personalen, vars årsverkesantal minskat med 30. (Tabell 13.)

De olika personalkategoriernasI respektive andelar av antalet årsverken har varit i stort sett stabila sedan 1982/83. Konstnärliga årsverken har utgjort drygt 50 % av det totala antalet.

I det antal konstnärliga årsverken som redovisas för 1989/90 ingår bl.a. följande större personalgrupper: sångsolister (40,6 års- verken varav 1,7 extraanställda), hovkapellister (121,7 årsverken

' Operan definierar som administrativ personal endast den personal som utför kontorsarhete. BiIjettförsäljningspersonalen räknas till teknisk personal.

SOU 1991: 71 Kapitel 6

varav 3.3 extraanställda), dansare (71,4 årsverken varav 3,7 extra— anställda) samt operakören (69,5 årsverken varav 6,5 extraanställ— da).

Sedan 1975/76 har genomsnittsåldern inom var och en av de fyra stora konstnärliga personalgrupperna i princip varit oföränd- rad.

Antalet årsverken som utförts av extraanställd personal har se- dan 1981/82 halverats. Den största andelen av de årsverken som utförts av extraanställd personal återfinns bland den tekniska per— sonalen. Det finns ingen tendens till att i högre grad utnyttja fri— lansengagerad konstnärlig personal.

Operan är en ensembleteater och skall enligt Operaledningen i princip kunna besätta alla typer av roller med egna krafter. Detta får till följd att sysselsättningsgraden hos de enskilda sångarna va- rierar med repertoaren, vilket kan bli särskilt tydligt vid s.k. blockspelning. Enligt Operaledningen kan en övergång från fast anställda till frilansengagerade medföra kostnadsökningar. Att t.ex. i högre grad ersätta fast anställda sångare med frilanssångare skulle medföra påtagligt höjda kostnader för teatern.

64.22 Kostnad per årsverke och relativt löneläge (Huvudbilagan avsn. 3.2.2)

Operans genomsnittliga kostnad per årsverke har i löpande priser ökat med ca 63 % mellan verksamhetsåren 1982/83 och 1989/90. KPI har mellan samma år ökat något mindre (+ 55 %) medan den genomsnittliga personalkostnaden på teaterområdet (TKI:s personalkostnadsdel) ökat med 87 %. (Tabell 15.)

Verksamhetsåret 1989/90 var genomsnittskostnaden per årsver- ke 258000 kr. Härav utgjorde sociala avgifter 76000 kr. (Tabell 14.)

Operan har sedan mitten av 1980—talet haft en något långsam— mare utveckling av kostnaden för sociala avgifter än teaterområ- det i stort, vilket sammanhänger med att underlaget för arbetsgi- varavgift för musiker och sångartister har reducerats.

Ökningen av den genomsnittliga årsverkeskostnaden har varit störst under den senaste treårsperioden. (Tabell 16.) Operan har i detta avseende följt den allmänna lönekostnadsutveckling som be— skrivits i kapitel 4.

Enligt Teatrarnas Riksförbunds lönestatistik ligger Operans to- tala genomsnittliga löneläge ca 2 % under Dramaten och Rikstea— tern. Detta torde förklaras av att Operans stora konstnärliga per- sonalkårer sänker genomsnittet i förhållande till de andra teatrar- na.

SOU 1991: 71 Kapitel 6

6.4.3. Lokalkostnader

6.4.3J Lokalernas och hyreskostnadernas utveckling (Huvudbilagan avsn. 3.3.)

Byggnadsstyrelsen har lokalhållningsansvar för Operan. Detta in- nebär att byggnadsstyrelsen fungerar som hyresvärd och har an— svaret för att hålla lokalerna i funktionsdugligt skick bl.a. genom underhåll, reparationer och ombyggnader. Grundprincipen för hyressättning är att marknadsmässig hyra skall tas ut. Som nämnts 1 kap. 5 garanteras Operan via det statliga anslaget full täckning för hyreskostnaderna. (Bilaga 8.)

Förutom operahuset disponerar Operan andra lokaler (admini— strations—, repetitions— och förrådslokaler) i centrala Stockholm. Huvuddelen av förråds— och scenateljéutrymmena finns i Häger- näs, Täby kommun, ca 2 mil norr om Stockholm. Sammanställ— ning av det totala lokalbeståndet finns i huvudbilagan avsn. 3.3.

Under den period som TKU studerat har, som tidigare nämnts, operahuset byggts om. Ombyggnadsarbetet, som skett i etapper, har pågått sedan början av 1970—talet fram till december 1989. Dessa arbeten har påverkat såväl husets tekniska standard s0m dess disponibla yta och disponeringen av denna. Operahusets dis— ponibla lokalyta har genom ombyggnaden sedan år 1982 ökat med ca 1 000 kvm ovan mark och 500 kvm under mark.

Ett flertal andra förändringar vad gäller Operans lokalförhål- landen har skett under den period som TKU studerat. Här nämns de mer väsentliga:

Verksamhetsåret 1976/77 erhöll Operan f.d. Lantmäteristyrel— sens hus vid V:a Trädgårdsgatan. Dessa lokaler var då permanent ombyggda för Operans administration, balettelevskolan samt ar- kiv. Motsvarande lokaler i operahuset byggdes om till loger. Ope— rans tillträde till Lantmäterihuset innebar ett tillskott av lokalyta med ca 1 200 kvm ovan mark och ca 500 kvm under mark.

Verksamhetsåret 1986/87 erhöll Operan permanenta repeti- tionslokaler 1 kv. Vinstocken om totalt 990 kvm. Operan lämnade då de provisoriska repetitionslokaler i f.d. Posthuset, kv. Brunk— huvudet 1, som disponerats sedan verksamhetsåret 1981/82.

1 Stockholms innerstad disponerar Operan i dag ca 20000 kvm ovan mark mot ca 16000 kvm i början av 1980—talet. Operabaletten har genom tillkomsten av Dansens Hus fått möjlighet att framträda på ytterligare en scen i Stockholm. Vad gäller utvecklingen av disponerade lokaler och kostnader för dessa så finns det utförliga uppgifter endast för de senaste åren (de totala hyreskostnaderna framgår dock av kostnadsredo- visningen i huvudbilagans tabell 10). Här nedan redovisas föränd— ringen av arean och hyreskostnaden mellan år 1985/86 och 1989/90 för ett par av de lokaler som Operan disponerar.

SOU 1991: 71 Kapitel 6

1985/86 1989/90 Förändring Operahuset area: ovan mark: 16 940 kvm 17 893 kvm + 6 % under mark: 3 730 kvm 4 104 kvm + 10% hyra: ovan mark: 783 kr/kvm ] 065 kr/kvm + 36 % under mark: 457 kr/kvm 533 kr/kvm + 17 % total årshyra: 14.969 mkr 21.241 mkr + 42 % Scenaleljéer, Täby area, ovan mark: 4 004 kvm 4 276 kvm + 7 % hyra, ovan mark: 502 kr/kvm 539 kr/kvm + 7 % total årshyra: 2.010 mkr 2.304 mkr + 15 %

(Källa: Byggnadsstyrelsen)

De hyresförändringar som framgår av redovisningen är en följd av dels reguljära årliga uppräkningar, dels de investeringar som gjorts i lokalerna. För att möjliggöra en jämförelse kan näm— nas att konsumentprisindex ökade med drygt 22 procent mellan åren 1985 och 1989.

6.4.3.2 Investeringar

Via utrustningsnämnden för universitet och högskolor (UUH) och reservationsanslaget Inredning och utrustning för högskoleen— heterna har för perioden 1975/76—1989/90 olika investeringar fi— nansierats för såväl Operan som Dramaten. Dessa redovisas i bila— ga 8.

Övriga löpande investeringar har finansierats via ordinarie driftanslag. Operan har redovisat sådana investeringar för perio- den fr.o.m. 1980/81, vilka i löpande priser under 1980—talet sum— meras till ca 10 milj.kr.

Operans investeringskostnader har således finansierats av bygg- nadsstyrelsen, utrustningsnämnden samt Operans egen budget.

6.4.4. Övriga kostnader

Till kategorin övriga kostnader förs materialkostnader och övriga uppsättningskostnader, kostnader för reklam och marknadsföring, turnékostnader, kostnader för hälso— och sjukvård samt lunchsub- ventioner m.m.

Utvecklingen av de övriga kostnaderna har beskrivits i avsnitt 6.4.1, ovan. Såsom där nämnts är övriga kostnader den kategori som i relativa tal ökat mest sedan 1982/83. Utvecklingen av de olika kostnader som ingår i kategorin Övrigt är dock svår att följa beroende på att Operans redovisning förändrats vid ett par tillfäl— len under perioden.

Det kan dock utläsas att ökningen av övriga kostnader 1989/90 främst kan hänföras till ökade turnékostnader, vilka detta år upp-

SOU 1991: 71 Kapitel 6

gick till närmare 11 milj.kr. Den högre turnékostnaden detta år SOU 1991; 71 förklaras av att operahuset var stängt för ombyggnad fram till de- Kapitel 6 cember 1989, vilket medförde en ökad turnéverksamhet.

6.5. Intäkter

6.5.1. Allmänt (Huvudbilagan avsn. 4.1 .)

Operans intäkter utgörs av biljettintäkter, statligt anslag, övriga intäkter samt ränteintäkter. Ränteintäkterna redovisas som netto— siffra, dvs. ränteintäkter minus räntekostnader. intäkternas ut- veckling i löpande resp. fasta priser redovisas i huvudbilagan ta- bell 17 resp. 18.

De totala intäkterna uppgick 1989/90 till 246 milj.kr. 1 fasta priser har Operans intäkter ökat med 18 % sedan 1982/83. Rela- terat till TKI blir ökningen 3 %. (Det bör dock påpekas att det rekvirerade statliga anslaget 1982/83 är lägre än det anslagna be- loppet eftersom även vissa fonderade medel togs i anspråk detta år.) (Tabell 18.)

Vissa förändringar av resp. intäktsposts andel av den totala fi- nansieringen har skett sedan 1975/76 (tabell 19):

Operans biljettintäkter har i fast penningvärde ökat med ca 44 % mellan den första och sista treårsperioden (P1 resp. P5); från 12,1 till 17,4 milj.kr. Dess andel av de totala intäkterna har där- med ökat från 5 % till 8 %. Det bör emellertid påpekas att biljet- tintäkterna påverkats av att Operans stora scen varit stängd under delar av de ingående verksamhetsåren.

Operans biljettpriser har i reala termer ökat sedan 1975 (se även kap. 5) och beläggningen har, såsom tidigare redovisats, va- rit relativt hög.

Vad gäller biljettförsäljningen så har andelen lösbiljetter till or- dinarie och rabatterat pris ökat medan andelen abonnemang har minskat. Verksamhetsåret 1989/90 såldes drygt hälften av biljet- terna till ordinarie pris. De senaste verksamhetsåren har andelen fri—/lösenbi1jetter varit omkring 10 %. (Se bilaga 6.)

Det statliga anslagets andel av de totala intäkterna har mins- kat från närmare 90 % (Pl) till drygt 80 % (PS).

Det genomsnittliga värdet på statsanslaget har mellan P1 och P5 minskat med 13 %; från 211 milj.kr. till ca 182 milj.kr. Perio- dens sista år, 1989/90, har emellertid en relativt kraftig ökning skett. Se vidare avsn. 6.5.2.

Ränteintäkterna har för Operans del haft relativt stor betydel- se. Sedan 1986/87 är de att betrakta som en del av finansieringen enligt det statliga bidragssystemet.

Omräknade till fasta priser har ränteintäkterna under större delen av de enskilda verksamhetsåren varierat inom intervallet

10—20 milj.kr. De avvikande höga ränteintäkterna under början av 1980—talet (P3) förklaras främst av att de då relativt stora fonder- na medförde högre ränteintäkter. De sista tre åren (P5) har ränte— intäkterna utgjort närmare 8 % av de samlade intäkterna, och alltså haft ungefär samma ekonomiska betydelse som biljettintäk- terna.

Till kategorin övriga intäkter förs bl.a. intäkter från försälj— ning i samband med föreställningar, turnéintäkter och sponsorbi— drag.

Liksom kategorin övriga kostnader har övriga intäkter påver- kats av redovisningsförändringar som skedde bl.a. verksamhets- året 1982/83. Det är därför svårt att följa enskilda posters utveck— ling under perioden.

De övriga intäkternas omfattning är relativt liten men har ökat periodens sista år (1989/90) främst p.g.a. sponsorbidrag (4,5 milj. kr.) samt turnéintäkter (3,5 milj.kr.).

Sponsorbidraget följer av det avtal som Operan 1989 slöt med Procordia AB, med syfte att finansiera den internationella verk- samheten (gästsolister och utlandsturnéer). Avtalet gäller fr.om. 1989—12-01 t.o.m. 1994—12—31 med bidrag per kalenderår om 9 milj.kr, som indexuppräknas med KPI fr.o.m. år 1991. Från be- loppet dras provision till sponsormäklare. Enligt ett förlikningsav- tal 1990—10—24 har hela provisionssumman erlagts på en gång. Operan beräknar att detta innebär att den faktiska provisionen blir mellan 12 och 15 % av sponsormedlen. Operan har enligt av- talet vissa förpliktelser, bl.a. att utan kostnad ställa platser i sa— longen till förfogande vid vissa föreställningar.

Före 1989/90 har sponsringen varit av obetydlig omfattning (mindre än 0,5 milj.kr. per år).

De övriga intäkternas andel var den sista treårsperioden 3 %, vilket innebär att denna intäktskategoris relativa betydelse ökat något i förhållande till tidigare perioder.

De olika intäktsposternas förändring har inneburit att Operans egenfinansiering har ökat från ca 10 % till ca 20 % mellan verk- samhetsåren 1975/76 och 1989/90.

6.5.2. Det statliga anslaget (Huvudbilagan avsn. 4.2.)

Från statens sida har intentionerna vad gäller Operans verksam— het varit i huvudsak oförändrade under hela perioden sedan 1975/76. Kompensation har viSsa budgetår beviljats för bortfall av biljettintäkter p.g.a. ombyggnader. Fr.o.m. början på 1980—talet har statsmakterna förutsatt en ökad egenfinansiering. Verksamhetsåret 1989/90 uppgick det statliga anslaget till 199 milj.kr. Sedan 1975/76 har anslaget ökat med drygt 200 %. KPl har under samma period ökat med 210 % och TKl har ökat med

SOU 1991: 71 Kapitel 6

ca 240 %. Det utbetalade statsanslaget har varierat mycket i stor- lek sedan 1975/76, främst till följd av uppbyggnad resp. avveck- ling av de s.k. fonderna. ] TKU:s redovisning har vissa korrige— ringar gjorts m.h.t. detta. (Huvudbilagan avsn. 4.2 samt även ovan avsn. 6.2.)

En kraftig ökning av anslaget skedde verksamhetsåret 1989/90. Mellan 1988/89 och 1989/90 ökade KPI med ca 6 % medan det statliga anslaget ökade med ca 22 %. Denna reala höjning var en följd av att anslagsbasen räknats upp och att extra verksamhets- medel beviljades av riksdagen. Anledningen till uppräkningen av anslagsbasen var de kostnadsökningar som införandet av OB—er- sättning för konstnärlig personal innebar för teatrarna.

6.6. Verksamheten relaterad till kostnader och intäkter samt till antalet årsverken

I huvudbilagan avsnitt 5.1—5.3 finns följande beräkningar (fasta priser):

— Genomsnittkostnad per föreställning (Tabell 21)

— Genomsnittskostnad per besök ( — " — 21) — Statligt bidrag per föreställning ( — " — 22) — Statligt bidrag per besök ( — " — 23) — Biljettintäkt per föreställning ( — " — 22) — Biljettintäkt per besök ( — " — 23) — Föreställningar per årsverke ( — " — 24)

Flertalet av de framräknade värdena är påverkade av att verk— samheten varit reducerad och materialet är därför inte lämpat som grund för närmare analyser. Siffrorna ger inte möjlighet att säkerställa några tendenser i styckkostnadsutvecklingen (förutom en klar ökning av biljettintäkten per besök).

Det kan dock utläsas att den genomsnittliga kostnaden per fö- reställning i Operans regi är av storleksordning 600 000—700 000 kr. När det gäller kostnaden per besök så visar de "normala" pe- riodernas värde att denna torde röra sig kring 900—1 000 kr.

Styckkostnaderna påverkas naturligtvis av föreställningarnas typ. Om en ökad andel av föreställningarna ges på stora scenen och en motsvarande minskning av mindre föreställningar på an— nan scen sker — vilket varit fallet för Operan — torde detta resul— tera i en viss ökning av den genomsnittliga kostnaden per före— ställning.

Det genomsnittliga statliga bidraget per föreställning har varit av storleksordningen 500 000—600 000 kr.

Det statliga bidraget per besök har uppgått till mellan 750 och 900 kr.

De genomsnittliga biljettintäkterna per föreställning har realt ökat med ca 85 % under perioden, och uppgick i genomsnitt till ca 62 000 kr. under den sista treårsperioden.

SOU 1991: 71 Kapitel 6

Den genomsnittliga biljettintäkten per besök har realt ökat med närmare 70 % under perioden och uppgick till närmare 90 kr. under den sista treårsperioden.

Antalet föreställningar per årsverke har legat kring 0,5 st. Jäm- fört med motsvarande uppgifter för en dramatisk teaterinstitution visar detta att verksamheten vid Operan genomsnittligt involverar betydligt fler personer per föreställning än vad talteatern gör. Detta bekräftar att musikteater är en jämförelsvis personal— och därmed kostnadskrävande konstform.

6.7. TKU:s kommentarer

Med reservation för tolkningssvårigheter av skäl som bl.a. nämnts i avsnitt 6.2. ovan är TKU:s huvudintryck att Operan sedan 1975/76 med kostnader som ökat med 7 % relativt KPI och som minskat med 3 % relativt TKI, haft en lugn kostnadsutveckling. Detta gäller särskilt personalkostnaderna. Operans totala kostna- der har dock. relativt KPI ökat mera under 1980—talet (+ 14 % sedan 1982/83), men har relativt normalteaterns kostnadsutveck- ling (TKI) varit i princip oförändrade.

Det utgående statliga anslagets betydelse för finansieringen har under perioden minskat medan egenintäkterna fått ökad betydelse genom höjda biljettintäkter, räntor och sponsring.

Trots arbetstidsförkortningar som förändringar av lagar och avtal medfört, har föreställningsantalet i operahuset inte påver- kats negativt. Ett mindre tillskott av teknisk personal har dock krävts under 1980—talet.

Operan har i allt högre utsträckning koncentrerat sina resurser till verksamheten på stora scenen vilket bl.a. inneburit att turné- verksamheten inom landet minskat.

Som tidigare nämnts har Operan permanent tillgång till endast en scen. Dispositionen av Rotundan är begränsad eftersom denna lokal även nyttjas av Operakällaren. Givet att Operan skall bibe- hålla nuvarande bredd på repertoaren så är, med denna lokalsi- tuation, möjligheterna till en jämn sysselsättning för all personal begränsade.

Operan saknar idag permanent tillgång till en scen av en stor- lek emellan stora scenens och Rotundans. Enligt TKU:s uppfatt- ning skulle Södra Teatern i Stockholm vara en sådan lämplig scen.

Permanent tillgång till Södra Teatern skulle för Operan inne— bära möjligheter till fler uppsättningar och föreställningar och därmed en jämnare sysselsättningsgrad för den konstnärliga per- sonalgruppen. Det skulle dessutom innebära större möjligheter för nya verk att framföras — att sätta upp helt nya verk på stora scenen är p.g.a. scenens storlek konstnärligt mycket krävande och innebär därför större konstnärliga och ekonomiska risker. Genom

SOU 1991: 71 Kapitel 6

en mer regelbunden verksamhet på Södra Teatern skulle Operan SOU 1991; 71 även kunna nå nya publikgrupper. Kapitel 6 En permanent tillgång till Södra Teatern betyder inte att den- na teaters användning för gästspel skulle upphöra. Men gästspelen skulle i fortsättningen anpassas efter Operans planering.

7. Kungliga Dramatiska Teatern (Dramaten)

7.1. Bakgrund

Ursprungligen var Kungl. Dramatiska Teatern en hovteater. Den grundades av Gustaf III och gav sin första föreställning år 1788. Teatern hade i början av 1800—talet fram till 1825 egna spelloka- ler. Därefter och fram till 1863 var verksamheten förlagd till ope- rahuset.

Vid mitten av 1850—talet kom verksamheten alltmera att profi- leras som nationalteater.

Kungl. Dramatiska teatern och Kungl. Teatern var samorgani- serade till år 1888, då teatrarna skildes åt. Åren 1888—1908 drevs verksamheten på entreprenad som privatteater.

År 1908 invigdes nuvarande huvudscen i teaterbyggnaden vid Nybroplan, senare under 1900—talet har olika spellokaler tillkom- mit: Lilla scenen (1945), Målarsalen och Fyran (under 1970—talet) samt Lejonkulan (fr.o.m. 1985/86) och Sibyllan (fr.o.m. 1986/87).

Nuvarande statliga riktlinjer för Dramaten finns i riksdagens kulturpolitiska beslut som togs år 1974, kompletterat med be- stämmelser för statsbidraget enligt särskilt regeringsbeslut 1977.

De sistnämnda bestämmelserna följer intentionerna från 1974 års kulturpolitiska beslut. Det markeras att Dramaten skall främ- ja utveckling och förnyelse av scenisk konst, men i likhet med vad som gäller för kulturpolitiken i stort, innehåller bestämmelserna inga detaljerade föreskrifter beträffande repertoarfrågorna.

I stort sett har de statliga intentionerna sedan 1974 varit att verksamheten skall hållas på en oförändrad nivå.

Turnéverksamhet i Sverige och — i allt högre grad — gästspel utomlands är viktiga delar av verksamheten. Utöver föreställning- ar svarar teatern för andra uppgifter som gagnar det svenska tea- terlivet: ett bibliotek, beställningsverksamhet, översättningar m.m.

Dramaten är en nationalscen. Regeringen har initierat en dis- kussion gällande innebörden i nationalscensbegreppet. Denna dis- kussion pågår för närvarande inom teatern. Teaterchefen Lars Löfgren har, som ett led i denna diskussion, sammanfattat Dra— matens nationella uppdrag i följande fem punkter:

l. Dramatiska teatern är vår nationalscen. Den skall vara en repertoarteater, som med en skicklig skådespelarensemble vid- makthåller och utvecklar den svenska scenkonsten.

2. Av tradition skall den vara en förebild, ekonomiskt och mo— raliskt oberoende.

3. Repertoaren skall präglas av teaterns uppgift att förvalta det svenska kulturarvet och skapa det nya.

SOU 1991: 71 Kapitel 7

4. Genom att spela regelbundet skall Dramatiska teatern göra SOU 1991: 71 scenkonsten tillgänglig för en stor publik.

5. Den skall väcka intresse för teater hos nya generationer och representera svensk teaterkonst i landet och utomlands. Dramaten driver sin verksamhet i aktiebolagsform. Enligt gäl- lande bolagsordning (1981—09—15) skall styrelsen bestå av lägst fy- ra och högst fem ledamöter. Ledamöterna utses av regeringen för en period av högst tre år. Därutöver har personalen två ordinarie ledamöter jämte suppleanter. Enligt praxis utser regeringen chef för teatern på en tid av tre år. Teaterchefen som tillika är verks— tällande direktör i bolaget är medlem av styrelsen. Sedan 1975 har följande teaterchefer tjänstgjort: Jan—Olof Strandberg (t.o.m. 30/6 1981), Lasse Pöysti (t.o.m. 30/4 1985) samt Lars Löfgren (fr.o.m. 1/7 1985).

7.2. Utgångspunkter för analysen

I bilaga 9 (huvudbilagan) ges en mer detaljerad redovisning av de uppgifter gällande Dramatens verksamhet m.m. som TKU samlat in. Detta kapitel är i huvudsak ett sammandrag av huvudbilagans innehåll. För att underlätta för den läsare som parallellt med läs- ningen av detta kapitel vill studera text/siffror i tabellmaterialet hänvisas, huvudsakligen inom parenteser, till aktuella avsnitt/ta- beller i huvudbilagan.

Dramaten har under verksamhetsåren 1975/76-1989/90 till skillnad från Operan eller Riksteatern, inte på något avgörande sätt påverkats av yttre förändringar eller förändrat statligt upp- drag. Grunden för analysen är därför i stort sett enhetlig över he- la perioden.

7.3. Verksamhet

7.3.1. Uppsättningar (Huvudbilagan avsn. 2.1.)

Det totala antalet uppsättningar vid Dramaten har minskat i antal mellan år 1975/76 och 1989/90. En jämförelse mellan periodens första resp. sista tre år (Pl resp. P5) visar att det genomsnittliga årliga antalet uppsättningar minskat från 27 till 22. (Huvudbila— gans tabell 2.)

Antalet nyuppsättningar har under samma period varierat, med en minskning under senare delen av 1980—talet (från i ge— nomsnitt 20 nyuppsättningar per år under P4 till 16 under P5).

Kapitel 7

7.3.2. Föreställningar och besöksantal (Huvudbilagan avsn. 2.2.)

Permanent verksamhet bedrivs f.n. på följande scener, med det maximala antalet publikplatser angivna inom parentes: Stora sce— nen (816 pl), Lilla scenen (345 pl), Målarsalen (200 pl), Lejonku- lan (70 pl), Sibyllan (100 pl) och Fyran (50 pl). Nybropaviljongen (145 pl) avvecklades 1981/82.

Till kategorin annan scen förs samtliga föreställningar i Stock- holm som inte getts på stora eller Lilla scenen.

En jämförelse mellan åren 1975/76 och 1989/90 visar en ök- ning av antalet föreställningar på alla scener, med undantag för Lilla scenen. Fram till mitten av 1980—talet var det dock en ned- gångsperiod varefter en kraftig återhämtning har skett. Den stör- sta ökningen gäller verksamhet på annan scen. (Tabell 3.)

Antalet särskilda barn— och ungdcmsföreställningar var under periodens senare del, trots ökningen sedan mitten av 1980—talet, betydligt lägre än under periodens tidigare del.

Dramatens totala besöksantal (inkl. besök vid turné— och gäst- spelsföreställningar) har under perioden varierat mellan, som lägst 215000 besök (1984/85) och som högst ca 354000 besök (1989/90). Periodens första spelår, 1975/76, noterades ca 340000 besök. (Tabell 4.)

Det totala årliga antalet besök vid föreställningarna på stora scenen, Lilla scenen samt annan scen har i stort utvecklats på samma sätt som motsvarande föreställningsantal.

Att antalet föreställningar och besök ökat sedan mitten av 1980—talet parallellt med att antalet produktioner och nyproduk- tioner minskat, visar att föreställningarna spelats i längre serier. Detta innebär bl.a. att varje uppsättning i genomsnitt ses av en större publik än tidigare.

* Utvecklingen av verksamheten på olika scener

Efter en nedgångsperiod sedan 1975/76 har antalet föreställningar på stora scenen ökat sedan 1986/87. Särskilt stor har ökningen va- rit mellan de två senaste redovisade spelåren (från 251 till 304 fö— reställningar). En förbättrad publikbeläggning på stora scenen har i hög grad bidragit till teaterns positiva publikutveckling. Besöken vid stora scenen har under hela perioden utgjort ca 55 % av Dra— matens totala besöksantal.

På Lilla scenen visar varken föreställnings— eller besöksutveck— lingen speciellt stora variationer. Lilla scenens publik har utgjort 20—25 % av det totala publikantalet.

Redovisningen av utvecklingen på annan scen kompliceras av att antalet lokaler och tillgängliga publikplatser varierat under pe- rioden. Tydligt är emellertid att en kraftig ökning av antalet före-

SOU 1991: 71 Kapitel 7

ställningar har skett sedan spelåret 1984/85. Spelåret 1989/90 no— teras 704 föreställningar, periodens högsta antal. Största delen av den redovisade ökningen av Dramatens totala föreställningsantal kan hänföras till verksamheten på annan scen.

Även antalet besök till annan scen har ökat men eftersom sce- nerna är relativt små, får denna ökning inte så stort genomslag i teaterns totala besöksutveckling.

Antalet redovisade turnéföreställningar, som inkluderar sådana som givits såväl inom landet som utomlands, varierar men är ge- nomsnittligt något lägre under periodens senare del. När det gäl- ler enbart Dramatens turnéföreställningar utomlands gavs 1975/76 inga sådana, 1982/83; 4, 1988/89; 22 och 1989/90; 34. Detta visar att den internationella verksamheten fått en ökad betydelse.

Variationerna i besöksantal för turnéföreställningar är stora. Även dessa siffror omfattar såväl verksamhet i Sverige som i ut- landet. En beräkning utifrån genomsnittliga besöksantal visar att besöken vid turnéföreställningarna utgör ungefär 10 % av Dra— matens totala besöksantal. Turnéföreställningarnas publik utgör alltså en relativt liten del av Dramatens publik, och besöken till turnéföreställningarna i Sverige en ännu mindre del.

7.4. Kostnader

7.4.1. Allmänt (Huvudbilagan avsn. 3.1.)

Dramatens kostnader har indelats i lönekostnader, sociala avgif- ter, hyreskostnader och övriga kostnader. Till kategorin övriga kostnader hänförs bl.a. uppsättnings—, turné— och informations— kostnader. Av huvudbilagans tabell 8 resp. 9 framgår kostnadsut- vecklingen i löpande resp. fasta priser. De kostnader/intäkter som anges i det följande är — om inte annat anges - omräknade till 1989 års priser med KPI.

I fasta priser har Dramatens totala kostnader ökat med 35 % sedan 1975/76. Relaterat till TKI har de totala kostnaderna ökat med 23 % sedan 1975/76. Periodens sista år (1989/90) uppgick de totala kostnaderna till ca 150 milj.kr. (Tabell 9.)

Vad gäller de olika kostnadsslagen framgår följande utveckling i fasta priser under perioden 1975/76—1989/90: "Övriga kostna— der" har procentuellt sett ökat mest, från 14 till 33 milj.kr. (+ 139 %). Lönekostnaderna har ökat från 62 till 69 milj.kr. (+ 11 %), kostnaderna för sociala avgifter har ökat från 23 till 32 milj.kr. (+ 40 %) och lokalkostnaderna har ökat från 12 till 16 milj.kr. (+ 32 %). (Tabell 9.)

De olika kostnadsslagens andelar av de totala kostnaderna har förändrats mellan den första (P1) och sista (P5) treårsperioden (Tabell 10). Särskilt kan framhållas att personalkostnadernas an—

SOU 1991: 71 Kapitel 7

del har minskat från närmare 80 % till ca 70 % och att de övriga SOU 1991: 71 kostnadernas andel har ökat från 12 till 20 %. Kapitel 7 Större delen av de totala kostnadernas ökning har inträffat un- der andra hälften av 1980—talet, mellan P4 och P5, och då är det framför allt personalkostnader och "övriga kostnader" som Ökat.

7.4.2. Personalkostnader

7.4.2.1 Årsverken (Huvudbilagan avsn. 3.2.1.)

Det totala antalet årsverken har varierat relativt kraftigt under perioden. Inledningsåret (1975/76) och slutåret (1989/90) är dock det totala antalet i det närmaste detsamma (370 st). (Tabell ll.)

Inom det totala antalet årsverken har en förskjutning skett från teknisk till konstnärlig personal. Mellan P1 och P5 har den konst- närliga personalens andel av det totala årsverkesantalet ökat från 31 till 37 %. Den tekniska personalens andel har minskat från 44 till 39 % medan den administrativa personalens andel varit i stort sett konstant.

Mellan åren 1975/76 och 1989/90 har den tekniska personalen minskat. Denna minskning är värd att notera eftersom den skett mot bakgrund av olika arbetstidsregleringar, som på andra teatrar medfört att denna personalgrupps storlek ökat. Minskningen av den tekniska personalen (såväl dess andel som dess antal) har framför allt skett mellan P3 och P5.

Andelen administrativ personal är vid Dramaten något högre än genomsnittet för institutionsteatrarna. En förklaring till detta är att viss personal, t.ex. Städpersonal (18 årsverken) som vid Dra— maten hänförs till denna kategori vid andra teatrar hänförs till teknisk personal.

Dramatens expansion till flera scener och det ökade föreställ— ningsantalet har sannolikt inneburit en högre grad av sysselsätt- ning för personalen.

Den konstnärliga personalens genomsnittsålder har under pe- rioden ökat från 44 till 49 år.

7.4.2.2 Kostnad per årsverke och relativt löneläge (Huvudbilagans avsn. 3.2.2.)

Dramatens genomsnittliga kostnad per årsverke har i löpande pri- ser ökat med 266 % mellan åren 1975/76 och 1989/90. KPI har mellan samma år ökat med 210 % och TKI:s personalkostnadsdel med 256 %. Detta visar att Dramatens årsverkskostnad utvecklats i överensstämmelse med teaterområdet i stort. (Tabell 13.)

Hela den reella ökningen av personalkostnaderna kan hänföras till slutet av 1980—talet och jämförelsevis den största ökningen sker mellan 1987/88 och 1989/90. Dessa är har kostnaderna ökat avsevärt mer än KPI.

Dramatens genomsnittliga kostnader för sociala avgifter har ökat i betydligt högre grad än lönekostnaderna.

Genomsnittskostnaden per årsverke uppgick 1989/90 till ca 272000 kr. Därav utgjorde de sociala avgifterna ca 87000 kr. (Tabell 14.)

Enligt Teatrarnas Riksförbunds statistik över relativa lönelägen är Dramatens genomsnittliga löneläge jämförbart med Rikstea— terns och något högre än Operans och Stockholms Stadsteaters.

7.4.5. Lokalkostnader

7.4.5.I Lokalernas och hyreskostnadernas utveckling (Huvudbilagan avsn. 3.3.)

Byggnadsstyrelsen har lokalhållningsansvar för Dramaten. Detta innebär att byggnadsstyrelsen fungerar som hyresvärd och har an- svaret för att hålla lokalerna i funktionsdugligt skick genom un- derhåll, reparationer och ombyggnader. Grundprincipen för hy— ressättning är att marknadsmässig hyra skall tas ut. Som nämnts i kap. 5 garanteras Dramaten via det statliga anslaget full täckning för hyreskostnaderna. (Bilaga 8)

Förutom teaterbyggnaden vid Nybroplan har Dramaten andra lokaler i centrala Stockholm (scenlokaler, förrådsutrymmen och administrationslokaler). Huvuddelen av förråds— och scenateljéut- rymmena finns i Hägernäs, Täby kommun, ca 2 mil norr om Stockholm. Sammanställning av det totala lokalbeståndet finns i huvudbilagan avsn. 3.3.

Sedan 1975/76 har vissa förändringar vad gäller Dramatens lo— kalförhållanden skett: dels har den totala lokalytan ökat, dels har lokalerna rustats upp. Som tidigare nämnts, har två scener till- kommit (Lejonkulan och Sibyllan) medan en har avvecklats (Nybropaviljongen).

År 1985 inleddes en ombyggnad av teaterbyggnaden. Ombygg- naden skedde i tre etapper och avslutades 1987.

Dessa arbeten har utöver ombyggnaden av stora scenens sa- long, vilken skedde under sommaruppehållet 1987, bl.a. omfattat upprustning av artistloger.

Verksamheten vid teatern kunde trots de pågående arbetena bedrivas i normal omfattning under de berörda spelåren.

Detaljerade uppgifter om utveckling av lokalbestånd och hy— reskostnader finns endast från de senaste åren (de totala hyres- kostnaderna framgår dock av kostnadsredovisningen i huvudbila— gans tabell 8). Här nedan anges förändringen av arean och hyres—

SOU 1991: 71 Kapitel 7

kostnaden mellan år 1985/86 och 1989/90 för ett par av de lokaler som Dramaten disponerar.

1985/86 1989/90 Förändring Teaterbyggnaden, Nybroplan area: ovan mark: 9 435 kvm 10 847 kvm + 15 % under mark: 1 325 kvm 1 795 kvm + 35 % hyra: ovan mark: 668 kr/kvm 833 kr/kvm + 25 % under mark: 403 kr/kvm 417 kr/kvm + 3 % total årshyra: 6.837 mkr 9.788 mkr + 43 % Scenateljéer, Täby area: ovan mark: 3 276 kvm 3 711 kvm + 13 % hyra: ovan mark: 502 kr/kvm 539 kr/kvm + 7 % total årshyra: 1.645 mkr 2.000 mkr + 22 %

(Källa: Byggnadsstyrelsen)

De hyresförändringar som framgår av redovisningen är en följd av dels reguljära årliga uppräkningar, dels de investeringar som gjorts i lokalerna. För att möjliggöra en jämförelse kan näm— nas att konsumentprisindex ökade med drygt 22 procent mellan åren 1985 och 1989.

7.4.5.2 Investeringar

Via utrustningsnämnden för universitet och högskolor (UUH) och reservationsanslaget Inredning och utrustning för högskoleen— heterna har för perioden 1975/76—89/90 olika investeringar finan- sierats för Operan och Dramaten. Dessa redovisas i bilaga 8.

7.4.6. Övriga kostnader

Till kategorin övriga kostnader förs materialkostnader och övriga uppsättningskostnader, kostnader för reklam och marknadsföring, turnékostnader, kostnader för hälso— och sjukvård m.m.

Utvecklingen av de övriga kostnaderna har beskrivits i avsnitt 7.4.1, ovan. Såsom där nämnts är detta den kostnadskategori som i relativa tal ökat mest under perioden..

En viss del av kostnadsökningarna förklaras av ett ökat antal föreställningar utomlands. Under periodens sista verksamhetsår utgjorde enligt Dramaten kostnaderna för utlandsturnéer ca 5,5 milj.kr., vilket motsvarar ca 17 % av de redovisade övriga kostna— derna. En annan delpost som torde ha ökat är kostnaderna för in— formation/marknadsföring.

När det gäller turnéföreställningar utomlands har Dramaten som princip att dessa skall finansieras utanför den reguljära bud- geten. Detta innebär att en ökad verksamhet utomlands medför

SOU 1991: 71 Kapitel 7

att såväl övriga kostnader som övriga intäkter (dit utlandsturnéer- nas intäkter hänförs) ökar parallellt.

7.5. Intäkter

7.5.1. Allmänt (Huvudbilagan avsn. 4.1.)

Dramatens intäkter indelas i biljettintäkter, statligt anslag, övriga intäkter samt ränteintäkter. Ränteintäkterna redovisas som netto- siffra, dvs. ränteintäkter minus räntekostnader. Intäkternas ut- veckling i löpande resp. fasta priser redovisas i huvudbilagans ta- bell 15 resp. 16.

De totala intäkterna uppgick 1989/90 till ca 155 milj.kr. 1 fasta priser har intäkterna ökat med 40 % sedan 1975/76. Relaterat till TKl blir ökningen 23 %.

Sedan 1975/76 har förändringar av resp. intäktsposts andel av den totala finansieringen skett, vilket framgår av följande redovis- ning (Tabell 17):

Biljettintäkternas andel av de totala intäkterna har ökat från 8 % (P1) till 16 % (P5). De relativt kraftiga biljettprishöjningarna (se kap. 5) och ett ökat antal besök förklarar denna utveckling. Biljettintäkternas betydelse har ökat sedan mitten av 1980—talet och framför allt då periodens sista år (1989/90). De uppgick detta år till 27 milj.kr.

Som framgått av bilaga 6, såldes drygt hälften av Dramatens biljetter till ordinarie pris är 1989/90.

Den andel av intäkterna som det statliga anslaget utgör har minskat från 89 % (P1) till 72 % (P5). Det statliga anslagets ge— nomsnittliga reala värde har, vid en jämförelse mellan P1 och P5, minskat något och uppgick P5 till ca 103 milj.kr. Det sista verk- samhetsåret under denna treårsperiod skedde emellertid en rela- tivt kraftig ökning av anslaget; till ca 109 milj.kr. Se vidare avsn. 7.5.2.

De övriga intäkterna har ökat kraftigt, från 0,5 milj.kr. under P1 till drygt 10 milj.kr. under P5. Liksom beträffande biljettintäk- terna har utvecklingen varit "snabb" sedan mitten av 1980—talet. Denna intäktsposts relativa betydelse har därmed ökat. Pl var dess andel av de totala intäkterna mindre än 1 %, P5 var motsva— rande andel ca 7 %.

För kategorin övriga intäkter gäller, liksom för övriga kostna— der, att de ingående delarna inte särredovisas i årsredovisningen. En betydande del torde under periodens senare del avse utlands— turnéverksamhet.

Även ränteintäkternas relativa betydelse har ökat, delvis som en följd av det nuvarande statsbidragssystemet. Dessa intäkter ut-

SOU 1991: 71 Kapitel 7

gjorde P5 ca 5 % av de totala intäkterna. Verksamhetsåret 1989/90 uppgick ränteintäkterna till ca 7,5 milj.kr.

Den ekonomiska omfattningen av Dramatens verksamhet har vid en jämförelse mellan de reala genomsnittsvärdena för P1 resp. P5 ökat med drygt 20 %. .lämförs i stället är 1975/76 med år 1989/90, är ökningen betydligt större; 40 %.

Utvecklingen visar att Dramatens egenfinansiering har ökat. Egenintäkterna utgjorde 1975/76 ca 10 % av de totala intäkterna. Verksamhetsåret 1989/90 hade denna andel växt till 30 %.

7.5.2. Det statliga anslaget (Huvudbilagan avsn. 4.2.)

Från statens sida har intentionerna vad gäller Dramatens verk- samhet i huvudsak varit oförändrade under hela perioden. Utöver beräknad kompensation för ökade löne— och lokalkostnader bevil- jades vissa mindre ökningar av statsanslaget i slutet av 1970—talet bl.a. för en utökning av den tekniska personalen. Fr.o.m. början på 1980—talet har statsmakterna förutsatt en ökad egenfinansie- ring.

Verksamhetsåret 1989/90 uppgick det statliga anslaget till 109 milj.kr. Sedan 1975/76 har anslaget ökat med 241 %, vilket även TKI har gjort medan KPI har ökat med 210 %. Utvecklingen har varit ojämn under perioden; anslagets reala värde ökade t.o.m. 1979/80 därefter minskade värdet fram till mitten av åttiotalet, var i princip oförändrat under några år för att sedan öka kraftigt periodens sista år. (Tabell 18.)

Den reala ökningen av anslaget periodens sista år är en följd av att anslagsbasen för det statliga anslaget räknades upp och att extra verksamhetsmedel beviljades av riksdagen. Anledningen till uppräkningen av anslagsbasen var de kostnadsökningar som infö- randet av OB—ersättning för konstnärlig personal innebar för te- atrarna.

7.6. Verksamheten relaterad till kostnader och intäkter samt till antalet årsverken

I huvudbilagan avsn. 5.1-5.3 finns följande beräkningar (fasta pri— ser): — Genomsnittkostnad per föreställning (Tabell 19) — Genomsnittskostnad per besök ( _ " _ 19) — Statligt bidrag per föreställning ( — " — 20) - Statligt bidrag per besök ( - " .- 21) — Biljettintäkt per föreställning ( _ n _ 20) — Biljettintäkt per besök ( _ " _ 21) — Föreställningar per årsverke ( — " _ 22)

SOU 1991: 71 Kapitel 7

Den kraftiga utvecklingen av föreställningar och besök under senare delen av 1980—talet har, eftersom kostnaderna inte ökat i motsvarande grad, resulterat i minskande styckkostnader.

Genomsnittskostnaden per föreställning har i fast pris minskat från 135 000 kr. till 117000 kr. under senare delen av 1980—talet (mellan P4 och P5). Motsvarande kostnadsutveckling per besök var från 473 kr. under P4 till 429 kr. under PS. Det bör emeller- tid påpekas att antalet föreställningar på mindre scener ökat de senaste åren, vilket kan ha bidragit till en lägre genomsnittskost- nad per föreställning.

Eftersom Styckkostnaderna minskat och självfinansieringsgra- den ökat, har det genomsnittliga statsbidraget per föreställning resp. per besök minskat. Det genomsnittliga statliga bidraget per föreställning resp. besök uppgick P5 till ca 85000 kr. resp. 313 kr.

Den reala biljettintäkten per besök har sedan mitten av 1970— talet kontinuerligt stigit från 31 kr. (P1) till 79 kr. (PS).

Det genomsnittliga antalet föreställningar per årsverke har un- der senare delen av 1980—talet stigit från 2,3 (P4) till 3,3 (P5) och låg därmed under den senaste perioden på samma nivå som under mitten av 1970—talet (P1). Denna utveckling tyder på att Drama— ten kan hålla samma produktionsnivå som 1975/76 trots genom- förda arbetstidsförkortningar.

7.7. TKU:s kommentarer

Dramatens läge vad gäller personal, publik och föreställningar under periodens sista år är jämförbart med utgångsläget för 15 år sedan (1975/76). Dessemellan har det varit en nedåtgående trend som bröts i mitten av 1980—talet. Under periodens senare del har en kraftig utveckling av verksamhetens omfattning skett. Parallellt med att antalet föreställningar ökat har det årliga antalet uppsätt- ningar minskat. I genomsnitt spelas alltså samma produktion ett ökat antal gånger.

Den internationella verksamhetens omfattning har ökat. Sett över hela perioden har Dramaten upprätthållit produktion och besöksantal med i stort oförändrad personal. De senaste åren har en förskjutning från tekniska till konstnärliga årsverken skett.

Under större delen av perioden är förändringarna av de totala kostnaderna i fast pris relativt små. Under periodens senare år har dock kostnaderna stigit kraftigt. En stor del av denna ökning härrör från kategorin övriga kostnader (bl.a. ökade turnékostna- der).

De realt ökade kostnaderna har finansierats genom ökade egenintäkter — bl.a. genom höjningar av biljettpriser och ett ökat besöksantal. De ökade turnékostnaderna motsvaras på intäktssi— dan av ökade turnéintäkter.

SOU 1991: 71 Kapitel 7

En jämförelse mellan periodens första och sista år visar att det statliga anslaget ökat mer än KPI och lika mycket som "normal- teaterns kostnader" (TKI). Åren däremellan inkluderar dock pe- rioder då anslagets reala värde varit såväl högre som lägre än pe— riodens sista år.

Eftersom egenintäkternas andel har ökat har teatern blivit me- ra publikberoende. Den högre självfinansieringsgraden medför att teatern får ett ökat behov av tillräckliga ekonomiska reserver för att kunna upprätthålla verksamheten vid tillfälliga svängningar av publikantal/biIjettintäkter.

SOU 1991: 71 Kapitel 7

8. Svenska Riksteatern

8.1. Bakgrund

8.1.1. Organisation

Svenska Riksteatern är en ideell förening med 221 lokala teater- föreningar som medlemmar. Dessa föreningar byggde ursprungli- gen på fysiska personers medlemskap men sedan år 1976 är det lokala organisationer som är teaterföreningarnas medlemmar. Mer än 4000 fackliga, ideella, politiska och andra organisationer är på detta sätt medlemmar i en lokal teaterförening. Länsvis är teaterföreningarna organiserade i länsteaterföreningar, flertalet av dessa har en länsteaterkonsulent anställd.

Riksteaterns högsta beslutande organ är kongressen, som ut- görs av ett ombud för varje medlem, två ombud för var och en av länsteaterföreningarna samt styrelsens ledamöter. Kongressen sammanträder vart tredje år.

Riksteaterns styrelse består av 23 ledamöter. 12 av dessa väljs av kongressen. Av de övriga utses 2, däribland ordförande av re- geringen, 1 av vardera Folkets Husföreningarnas Riksorganisa- tion, Folkparkernas Centralorganisation, Svenska Kommunför- bundet, Landstingsförbundet, Folkbildningsförbundet samt — en- ligt nuvarande stadgar - Skolöverstyrelsen. Personalen utser 2 re— presentanter.

Riksteaterns VD utses av styrelsen och är självskriven ledamot i densamma.

Riksteaterns konstituerande första kongress hölls i januari 1934. Till att börja med var Riksteatern endast förmedlare av fö— reställningar från de statliga scenerna och privatteatrar. Mycket snart visade det sig emellertid att det stora behovet av teater i lan- det inte kunde fyllas på detta sätt. Riksteatern startade därför en egen produktion.

Riksteaterns produktionsverkamhet utvecklades snabbt och samarbete inleddes både med Folkets Husrörelsens företag Pro- grambolaget och med den av Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF) initierade Bygdeteatern. Säsongen 1958/59 gav den då 25— åriga Riksteatern 1 875 föreställningar, det dittills största före- ställningsantalet.

Under 1960-talet genomfördes en rad organisatoriska föränd- ringar och sammanslagningar av olika turnéorganisationer. Resul- tatet blev att från spelåret 1966/67 svarade Riksteatern också för den teaterverksamhet som tidigare bedrivits av Folkets Husrörel- sen och av Folkparkerna. För Riksteatern, liksom för många and-

SOU 1991: 71 Kapitel 8

ra teatrar, blev 1960—talet ett vitalt decennium med olika grupp- bildningar inom ensemblen. År 1967 etablerades den första regio— nala riksteaterensemblen i Västerås, vilken följdes av ytterligare regionala ensembler i Örebro, Skellefteå, Växjö och Ronneby.

Åren efter 1974 års kulturpolitiska beslut har präglats av en undan för undan genomförd anpassning till den nya kulturpoliti— ken. Vid kongressen i Jönköping är 1976 antogs Riksteaterns tea— terpolitiska handlingsprogram och nya stadgar, där Riksteatern fick en folkrörelseliknande organisation grundad på föreningsli- vet. Detta handlingsprogram reviderades vid 1988 års kongress.

År 1977 formulerades statsbidragsbestämmelser, som anslöt sig till 1974 års kulturpolitik.

De regionala riksteaterensemblerna har fått nya landstings- kommunala huvudmän och statliga bidrag enligt grundbeloppssys- temet (se även kap. 2 och 5). Riksteaterns statliga bidrag har i motsvarande mån minskats. De nya länsteatrarna har fått delvis andra uppgifter än de tidigare riksteaterensemblerna hade och de— ras turnéverksamhet har i huvudsak begränsats till det egna länet. Efterfrågan på Riksteaterns föreställningar har därmed ökat på flera håll samtidigt som den minskat på andra. De län där länstea- ter saknas är självfallet i högre grad beroende av Riksteatern för sin teaterverksamhet än län med egen länsteater.

Riksteaterns teaterchef och VD var från år 1958 t.o.m. juni 1983 Hans Ullberg. Den 1 juli 1983 tillträdde Mats Johansson tjänsten som teaterchef, varvid Hans Ullberg kvarstod som VD fram till den I juli 1986, då han efterträddes också i denna funk— tion av Mats Johansson. Den 1 juli 1988 tillträdde Ingrid Edström som teaterchef men avgick hösten 1989 och efterträddes då av Jerk Liljefors. Mats Johansson har under denna period kvarstått som VD.

8.1.2. Uppgifter 8.I.2.I Statsbidragsbestämmelser och handlingsprogram

Enligt 1977 års statsbidragsbestämmelser för Riksteatern skall bi- draget användas för central och (t.o.m. 1983/84) regional produk— tion samt distribution av teater. Riksteaterns utbud skall vara en komplettering till regional och lokal teaterverksamhet. Dessutom skall Riksteatern förmedla föreställningar från andra teaterprodu- center och samarbeta med Operan och Dramaten. Utöver före— ställningsverksamheten skall Riksteatern arbeta med teaterfräm- jande verksamhet, bl.a. genom information och rådgivning, samt samverka med myndigheter och folkbildningsorganisationer.

I Riksteaterns handlingsprogram beskrivs teaterns huvudupp- gifter som teaterproducent och teaterfrämjande organisation.

SOU 1991: 71 Kapitel 8

Handlingsprogrammet ansluter till 1974 års kulturpolitiska beslut. I inledningen till detta handlingsprogram anges:

"Riksteaterns uppgift är att verka för en teaterkonst som syftar till att ge människor upplevelse, kunskap, medvetenhet och kri— tisk överblick, som avslöjar fördomar och som stimulerar fantasin och den egna aktiviteten. En sådan teaterkonst motverkar passivi— tet, kommersialism och osjälvständighet."

Handlingsprogrammet beskriver vidare hur Riksteatern, länste— atrarna och de fria grupperna skall komplettera varandra samt de särskilda uppgifter som skall åligga Riksteatern. Dessa uppgifter kan delas in i två huvuddelar; föreställningsverksamhet och tea— terfrämjande verksamhet.

8.1.2.2 Föreställningsverksamhet

Föreställningsverksamheten bedrivs inom Riksteaterns teaterav- delning och avser såväl egen teaterproduktion som köpta produk- tioner.

Riksteatern har genom åren tilldelats eller påtagit sig ett antal speciella uppgifter vilket i vissa fall medfört att särskilda ensemb— ler eller särskilda konstnärliga enheter bildats inom Riksteatern:

— Cullbergbaletten, som med särskilt statligt anslag spelåret 1967/68 knöts till Riksteatern. Verksamhetsåret 1989/90 omfatta— de ensemblen 34 årsverken.

— Tyst teater. Fr.o.m. spelåret 1977/78 arbetar en särskild en- semble av döva skådespelare inom Riksteatern under namnet Tyst Teater. Verksamhetsåret 1989/90 omfattade denna verksamhet 6,5 årsverken.

— Dansverksamhet på Cirkus. Under åren 1983—1989 tilldela- des Riksteatern särskilda statliga anslag för gästspelsverksamhet med dansteater i Stockholm. Den 1 januari 1990 övergick detta statliga stöd till Stiftelsen Dansens Hus, där Riksteatern är en av stiftarna.

— Finska Riks. Riksteatern har sedan spelåret 1980/81 fått sär- skilda statliga anslag för att bedriva finskspråkig teaterverksamhet i Sverige. Verksamheten har byggt på gästspel från finska teatrar och grupper. År 1989/90 uppgick det statliga anslaget till denna verksamhet till 1,5 milj.kr. Ungefär hälften av detta anslag förs över till Sverigefinska Riksförbundet för dess amatörteaterverk— samhet. För nämnda verksamhetsår utgick dessutom 2,3 milj.kr. i särskilt bidrag till försöksverksamhet med finsk teater.

— Unga Riks. Sedan 1975 har en särskild avdelning inom Riksteatern haft ansvar för barn— och ungdomsverksamheten. Fr.o.m. 1983/84 har avdelningen kallats Unga Riks. lnom Unga Riks finns en särskild ensemble anställd. Verksamhetsåret 1989/90 omfattade Unga Riks 45 årsverken.

SOU 1991: 71 Kapitel 8

— Södra Teatern i Stockholm drivs på regeringens uppdrag av Riksteatern som gästspelsteater. Riksteatern erhåller hyresinkoms- ter från denna verksamhet. Samarbete har under senare år skett med bl.a. Operan och Folkteatern i Sverige. Spelåret 1989/90 vi— sades på Södra Teaterns tre scener sammanlagt 50 olika produk- tioner i 386 föreställningar. Detta är numera den enda verksam— het för vilken särskilda medel beräknas inom ramen för statsan— slaget.

Riksteaterns föreställningar säljs till teaterföreningar, skolor, folkparker samt till andra arrangörer av teaterverksamhet; biblio— tek, fritidsnämnder, finska föreningar, de hörselskadades organi- sationer osv.

Merparten av Riksteaterns vuxenföreställningar köps av teater— föreningarna. Barn— och ungdomsutbudet är i första hand riktat till skolorna.

Av de 1 646 teaterföreställningar som Riksteatern producerade och förmedlade under spelåret 1989/90 såldes 999 till teaterför- eningar, 401 till skolor, 92 till folkparker och 154 till övriga ar- rangörer.

Teaterföreningarna köper föreställningar även från andra pro- ducenter. Enligt preliminära uppgifter från föreningarna beträf- fande vuxenföreställningar som gavs spelåret 1989/90 så köptes 30 % av föreställningarna från Riksteatern, 31 % från läns/stadsteat- rar, 12 % från fria grupper, 8 % från amatörteatrar och 18 % från övriga producenter.

8.123. Teaterfrämjande verksamhet

En väsentlig del av Riksteaterns teaterfrämjande verksamhet sköts av föreningsavdelningen, som skall tillvarata medlemsföreningar- nas intressen på det centrala planet. Enligt Riksteaterns teaterpo— litiska handlingsprogram skall föreningsavdelningen svara för råd- givning på en rad områden såsom organisations— och utvecklings- frågor, marknadsföring, studier och amatörteater.

Föreningsavdelningen bildades i samband med en intern omor- ganisation år 1983. Den fick till uppgift att centralt stödja de 10- kala teaterföreningarna och länsteaterföreningarna. Samtidigt gavs teateravdelningen en friare ställning med en egen teaterchef. Riksteatern har därefter stimulerat sina medlemsföreningar att sätta samman den lokala teaterrepertoaren av erbjudna produktio- ner från samtliga tillgängliga producenter, länsteatrar, fria teater- grupper och Riksteatern. Länsteatrarna och de fria teatergrupper— nas andel av de lokala teaterföreningarnas repertoar har därmed blivit större.

Föreningsavdelningen sysselsätter sex personer, och omsätter ca 4,9 milj.kr. Därav ges 1,7 milj.kr. i lönekostnadsbidrag för läns- teaterkonsulenter.

SOU 1991: 71 Kapitel 8

De lokala föreningarna har självständig ekonomi. De får bidrag från kommuner och landsting. År 1990 uppgick dessa bidrag till ca 30 resp. 10 milj.kr.

Till teaterfrämjande delen räknas också Riksteaterns konsult— och stödverksamhet inom områdena amatörteater (amatörteater- konsulent), samarbete med Amatörteaterns Riksförbund (ATR), barn— och ungdomsteater (barnteaterkonsulent m.m.) samt teater- teknik (teaterteknisk konsult). Riksteatern ger också ut olika pub- likationer (teatertidskriften entré, Teaterårsboken samt tidningen Teatern). Kostnaderna för barnteater- och teaterteknisk konsu- lent samt förlaget entré och tidningen Teatern beräknas till ca 2,6 milj.kr. per är.

8.2. Utgångspunkter för analysen

I bilaga 10 (huvudbilagan) ges en mer detaljerad redovisning av de uppgifter gällande Riksteaterns verksamhet m.m. som TKU samlat in. Detta kapitel är i huvudsak ett sammandrag av huvud— bilagans innehåll. För att underlätta för den läsare som parallellt med läsningen av detta kapitel vill studera text/siffror i tabellma- terialet hänvisas, huvudsakligen inom parenteser, till aktuella av- snitt/tabeller i huvudbilagan.

Inför analysen av Riksteaterns verksamhet under perioden 1975/76-1989/90 bör följande faktorer påpekas:

— Det successiva regionala övertagandet av ensembler som ti- digare ingått i Riksteatern. Denna process har påverkat näst intill samtliga uppgifter som ingår i TKU:s sammanställning: föreställ- nings— och besöksantal, årsverkesantal samt utveckling av kostna- der och intäkter (inkl. statsbidrag). Fr.o.m. verksamhetsåret 1984/85 är samtliga regionala ensembler skilda från Riksteatern och grunden för analysen blir därmed mer entydig.

— Riksteatern har under perioden fått nya särskilda uppdrag av vilka några nämnts ovan under 8122 Särskilda statsbidrag har erhållits i samband med uppdragen. Detta innebär att verk— samhetens innehåll och den ekonomiska grunden förändrats ett flertal gånger under perioden.

— Riksteatern ger sina föreställningar över hela landet i tea- terlokaler av varierande storlek och med skiftande befolkningsun- derlag. Förutsättningarna för verksamheten — och därmed under- laget för uppgifterna gällande antal föreställningar, besök resp. besök/föreställning — varierar därför mellan åren.

— Riksteaterns verksamhet består av såväl föreställningsverk- samhet som teaterfrämjande verksamhet. Vid beräkningar av styckkostnader per föreställning/besök osv. bör detta beaktas.

SOU 1991: 71 Kapitel 8

8.3. Verksamhet

8.3.1. Uppsättningar (Huvudbilagan avsn. 2.1 .)

Summan av de uppsättningar som har producerats av Riksteatern centralt och de som förmedlats av teatern har sedan 1975/76 minskat från i genomsnitt drygt 80 uppsättningar per år under de första åren till i genomsnitt drygt 50 under periodens sista år. An- talet centralt egenproducerade uppsättningar har minskat från 58 till 35 och antalet förmedlade uppsättningar har minskat från 29 till 14. (Tabell 1.)

De i Riksteatern ingående regionala ensemblernas samlade produktion har successivt avtagit i och med regionaliseringen av de olika ensemblerna.

Av de uppsättningar som ingått i Riksteaterns utbud till för— eningarna (exkl. de reg. ensemblernas upps.) har ca 70 % varit producerade av Riksteatern medan resterande del producerats utanför Riksteatern.

För att hålla verksamhetens kostnader inom givna budgetra- mar har Riksteatern minskat antalet uppsättningar. Av samma or- sak har produktionernas format, vad gäller antal medverkande per uppsättning skurits ned. Sedan 1982/83 har antalet medverkande artister per vuxenproduktion minskat från i genomsnitt ca 10 till ca 8 (uppgifter gällande antalet medverkande artister finns endast fr.o.m. 1982/83).

8.3.2. Föreställningar och besöksantal (Huvudbilagan avsn. 2.2.)

Riksteaterns föreställningar indelas i dramatisk produktion, lyrisk produktion, balettproduktion, skolteater samt Övrig produktion.

Det totala antalet föreställningar (exkl. de regionala ensembler— nas) har minskat från i genomsnitt ca 2 700 per år under de för- sta åren av perioden till i genomsnitt ca 1 900 under de senaste åren av perioden. (Tabell 5.)

Minskningen gäller inte samtliga kategorier. Antalet dramatis— ka föreställningar har ökat sedan 1975/76. Mellan 1984/85 och 1989/90 ökade antalet dramatiska föreställningar från 709 till 795. Samtidigt minskade bl.a. de mera kostnadskrävande lyriska före- ställningarna från 159 till 70. Teaterledningen har prioriterat de dramatiska produktionerna i syfte att tillgodose teaterföreningar- nas önskemål om en grundrepertoar från Riksteatern. (Tabell 3.)

Utvecklingen innebär att de dramatiska föreställningarnas rela— tiva betydelse ökat inom Riksteatern.

Det totala antalet besök vid Riksteaterns föreställningar har minskat, bl.a. som en följd av färre antal föreställningar. Minsk—

SOU 1991: 71 Kapitel 8

ningen gäller alla kategorier sedan 1975/76. Mellan 1984/85 och 1989/90 har dock en viss ökning av antalet besök till dramatiska föreställningar skett, parallellt med det ökade utbudet av dessa fö- reställningar. (Tabell 4.)

Med besöken vid de regionala ensemblernas föreställningar borträknade har det totala antalet besök vid Riksteaterns föreställ- ningar minskat med drygt 40 % under perioden; från i genom- snitt ca 660000 besök per år i periodens inledning till i genom- snitt 370000 besök per år under de sista åren av perioden. (Ta— bell 6.)

Minskningen av det totala besökantalet har varit förhållandevis något större än minskningen av det totala föreställningsantalet vil- ket innebär att även det genomsnittliga antalet besök per före- ställning har minskat. Mellan den första (P1) resp. sista (P5) tre- årsperioden har det genomsnittliga antalet besök per föreställning (exkl. de regionala ensemblerna) minskat från 246 till 197. (Tabell 7.)

Enligt Riksteatern beror det minskade besöksantalet per före- ställning bl.a. på de av kulturpolitiska skäl gjorda satsningarna på småplats— och glesbygdsverksamhet, som skett efter beslut av Riksteaterns kongress.

Utvecklingen varierar mellan olika genrer. Inom kategorierna lyrisk produktion resp. balettproduktion har antalet besök per fö— reställning ökat. Den förhållandevis stora ökningen (+ 37 %) av antalet besök per föreställning vid balettproduktionerna under den sista treårsperioden ( P5) är en följd av att de två senaste åren (1988/89 och 1989/90) omfattade endast Cullbergbalettens före- ställningar.

En orsak till minskningen av antalet besök liksom antal besök/ föreställning för sko/teatern är en av konstnärliga skäl genomförd omprofilering av verksamheten, vilken bl.a. inneburit att antalet åskådare begränsats. '

Det bör framhållas att det potentiella besöksantalet för en del av Riksteaterns speciella verksamheter, framför allt Tyst Teater, är begränsat.

8.4. Kostnader

8.4.1. Allmänt (Huvudbilagan avsn.3.1.)

Indelningen av Riksteaterns kostnader skiljer sig från kostnadsre— dovisningarna gällande övriga teatrar som TKU studerat. Liksom övriga teatrar redovisar Riksteatern personal— och lokalkostnader samt övriga kostnader. Därutöver särredovisas kostnaderna för: hotell och traktamenten, köpta turnéföreställningar, resor och transporter samt bidrag till särskild verksamhet. De tre först—

SOU 1991: 71 Kapitel 8

nämnda posterna kan hänföras till Riksteaterns roll som turnétea— SOU 1991: 71 ter medan den sistnämnda huvudsakligen är en följd av de särskil- Kapitel 8 da uppdrag Riksteatern fått av regeringen.

1 avsnitt 8.2. har framhållits de allmänna faktorer som påver- kar en kostnadsanalys av Riksteaterns verksamhet. TKU behand- lar i detta avsnitt främst Riksteaterns kostnadsutveckling mellan 1984/85 och 1989/90. 1 huvudbilagan beskrivs hela perioden sedan 1975/76. Av huvudbilagans tabell 8 resp. 9 framgår kostnadsut- vecklingen i löpande resp. fasta priser. De kostnader/intäkter som anges i det följande är — om inte annat anges — omräknade till 1989 års priser med KPI.

1 fasta priser har Riksteaterns totala kostnader ökat med 9 % mellan 1984/85 och 1989/90. Relaterat till TKI har de totala kost- naderna minskat med 2 % sedan 1984/85. Periodens sista år (1989/90) uppgick de totala kostnaderna till ca 203 milj.kr. (Ta— bell 9.)

Vad gäller de enskilda kostnadsposterna utveckling i fasta pri- ser mellan 1984/85 och 1989/90 framgår bl.a. följande. Personal- kostnaderna har varit oförändrade; ca 99 milj.kr., kostnaderna för hotell och traktamenten har ökat från 16 till 19 milj.kr. (+ 19 %), kostnaderna för resor och transporter har ökat från ca 13 till ca 15 milj.kr. (+ 12 %) och bidrag till särskild verksamhet har ökat från 10 till 13 milj.kr. (+ 29 %). Lokalkostnaderna har pro- centuellt sett ökat mest, med 84 %; från 10,5 till 19 milj.kr., vil- ket är en följd av teaterns flyttning år 1988 (se vidare avsn. 8.4.3).

Av Riksteaterns totala kostnader utgjorde under den sista tre— årsperioden i genomsnitt personalkostnaderna ca 49 %, hotell och traktamenten ca 10 %, köpta turnéföreställningar ca 5 %, lokal— kostnader liksom kostnaderna för resor och transporter drygt 7 % vardera, bidrag till särskild verksamhet ca 6 % samt övriga kost- nader drygt 15 %. (Tabell 10.)

De särskilda kostnader som en turnéteaterverksamhet medför får till följd att Riksteatern har en lägre andel personalkostnader än teatrar med fast scen. Personalkostnadernas andel av de totala kostnaderna har sjunkit något under perioden, vilket bl.a. förkla- ras av ett minskande antal årsverken (se följande avsnitt).

8.4.2. Personalkostnader

8.4.2.I Antal årsverken (Huvudbilagan avsn. 3.2.1.)

Med de regionala ensemblernas årsverken borträknade uppgick antalet årsverken vid Riksteatern 1975/76 till ca 350, sedan steg antalet till 390 år 1984/85 för att därefter minska till 360 år 1989/90. (Tabell 11.)

Antalet årsverken var alltså något högre 1989/90 än 1975/76, men hade mellan 1984/85 och 1989/90 minskat med närmare 30 årsverken.

Personalminskningen sedan 1984/85 har främst skett inom den konstnärliga (— 17 årsverken) resp. den administrativa (— 8 årsver— ken) personalkategorin. Minskningen av den konstnärliga perso- nalen har skett parallellt med att antalet föreställningar/produk- tioner minskat.

Antalet årsverken som utfördes vid de regionala ensemblerna minskade successivt från drygt 100 st 1975/76 till 0 årsverken 1984/85 i och med att dessa ensembler skildes från Riksteatern.

Den sista treårsperioden (P5) fördelades årsverkesantalet enligt följande: konstnärlig personal 41 %, teknisk personal 35 % och administrativ personal 24 %.

Att Riksteatern har en jämförelsevis stor andel administrativ personal sammanhänger med teaterns speciella uppdrag. 1 den ad— ministrativa personalen ingår bl.a. personal med teaterfrämjande uppgifter.

Riksteatern har även en jämförelsevis hög andel korttidsan— ställd personal. Andelen årsverken som utförts av korttidsanställd personal var under den sista treårsperioden 38 %, vilket är betyd- ligt högre än för institutionsteatrar i allmänhet (jfr kap. 3). Ande- len korttidsanställd personal var för de olika personalkategorier- na: konstnärlig personal: 57 %, teknisk personal 37 % och admi- nistrativ personal mindre än 10 %.

Andelen korttidsanställda har dock inte i någon större ut- sträckning förändrats under de senare åren. Teatern har alltså inte tagit något avgörande steg mot en frilansbaserad produktion utan har, trots den jämförelsevis höga andelen korttidsanställda, bibe- hållit en relativt stor fast ensemble.

8.4.2.2 Kostnad per årsverke och relativt löneläge (Huvudbilagan avsn. 3.2.2.)

Riksteaterns genomsnittliga kostnad för löner och sociala avgifter har sedan 1975/76 ökat med närmare 250 %. Denna kostnad har därmed ökat mer än KPI som ökat med 210 % men något mindre än TKI:s personalkostnadsdel som ökat med 256 %. Kostnaden per årsverke har alltså i stort sett följt personalkostnadsutveck- lingen på teaterområdet (TKI). (Tabell 12.)

Verksamhetsåret 1989/90 uppgick den genomsnittliga kostna- den per årsverke till 273 000 kr.

Större delen av den reala ökningen av kostnaden per årsverke som framgår av redovisningen ovan skedde under den sista treårs- perioden, P5. Under andra delar av perioden (P3) har den reala genomsnittskostnaden minskat. (Tabell 13.)

SOU 1991: 71 Kapitel 8

Det genomsnittliga löneläget för Riksteatern ligger enligt Te- atrarnas Riksförbunds lönestatistik på ungefär samma nivå som Dramatens.

8.4.3. Lokalkostnader (H uvudbilagan avsn. 3.3.)

Som framgår av kostnadsredovisningen i avsnitt 8.4.1 ovan, har en relativt kraftig ökning av Riksteaterns lokalkostnaderI skett under periodens sista tre år. Ökningen förklaras av teaterns flytt— ning år 1988 till nya lokaler i Hallunda, Botkyrka kommun, ca 2 mil söder om Stockholm. Flyttningen innebar en väsentligt för- bättrad lokalstandard. De lokaler som Riksteatern lämnade var i många avseenden att betrakta som undermåliga - vissa delar kun- de nyttjas först efter dispens från yrkesinspektionen.

Nedan redovisas Riksteaterns lokalsituation verksamhetsåren 1987/88 samt 1989/90 dvs. året före resp. efter flyttningen.

1987/88 1989/90 Förändring

Riksteaterhuset*

yta: 9 210 kvm 15 500 kvm + 68 % hyra/kvm: 578 kr 947 kr + 64 % årshyra: 5.320 mkr 14.676 mkr + 176 % Förrådslokaler # yta: 4 745 kvm 3 100 kvm — 35 % hyra/kvm: 230 kr 469 kr + 104 % årshyra: 1.090 mkr 1.454 mkr + 33 % Totalt yta: 13 955 kvm 18 600 kvm + 33 % arshyra: 6.410 mkr 16.130 mkr + 152 % * med Riksteaterhuset avses Riksteaterns huvudlokal i Råsunda

(1987/88) resp. Hallunda (1989/90) # förrådslokaler fanns 1987/88 inom Riksteaterns anläggning i Råsun— da, 1989/90 hyrdes förrådslokaler i Alby.

(Källa: Riksteatern)

Riksteatern hyr sina lokaler av Botkyrka kommun enligt ett 10—årsavtal som löper sedan oktober 1988, med rätt till förläng— ning ytterligare 10 år. Enligt avtalet regleras hyresnivån genom en koppling till KPI; 60 % av förändringen i KPI slår igenom som hyreshöjning.

Riksteatern garanteras, liksom Operan och Dramaten, genom det statliga anslaget täckning för hyreskostnaderna.

1 I de köstnader som i Riksteaterns kostnadsredovisning redovisas under rubriken lokaler ingår även, utöver direkta hyreskostnader, övriga 10- kalanknutna kostnader (vakthållning m.m.).

SOU 1991: 71 Kapitel 8

8.4.4. Övriga kostnader

Några av de kostnadsslag som för flertalet andra teatrar redovisas under kategorin övriga kostnader särredovisas av Riksteatern. De kostnader som särredovisas är av större betydelse vid Riksteatern än vid andra teatrar beroende på teaterns verksamhet. Under pe— riodens sista tre år utgjorde dessa olika "övriga kostnader" till- sammans närmare 45 % av teaterns totala kostnader. (Tabell 10.)

De olika kostnadskategorierna; hotell och traktamenten, köpta turnéföreställningar samt resor och transporter kan samtliga hän- föras till Riksteaterns roll som turnéteater samt förmedlare av andra producenters föreställningar. Utvecklingen av dessa poster är svår att bedöma närmare utifrån det underlag TKU har. Verk— samheten har ju förändrats och antalet föreställningar har mins- kat under perioden. I synnerhet beträffande hotell och traktamen- ten samt resor och transporter innebär detta att kostnaderna vid oförändrad verksamhetsnivå torde ha ökat i betydligt högre grad än vad som framträder av redovisningen.

Utvecklingen av kostnaderna för hotell och traktamenten har bl.a. påverkats av att dessa kostnaders nivå under 1980-talet ökat mer än KPI. Sedan 1980 har hotellkostnaderna (SCB:s hotellkost— nadsindex) ökat med närmare 150 % medan KPI Ökat med ca 90 %.

Priset per övernattning har vidare ökat i och med att det fasta maximibeloppet för det statliga nattraktamentet tagits bort enligt centrala avtal.

Kostnaderna för särskild verksamhet har under perioden för- ändrats beroende på de olika uppdrag Riksteatern erhållit av re- geringen.

8.5. Intäkter

8.5.1. Allmänt (Huvudbilagan avsn. 4.1.)

Riksteaterns intäkter indelas i följande kategorier:

- Gager, dvs. inkomster från försålda teaterföreställningar till teaterföreningar och andra arrangörer.

— Statligt anslag (vissa är inklusive bidrag från kommuner och landsting).

— Övriga intäkter (bl.a. hyresintäkter från Södra Teatern och medlemsavgifter från teaterföreningarna).

— Räntor (nettobelopp).

I huvudbilagans tabell 14 resp. 15 redovisas intäkternas utveck— ling i löpande resp. fasta priser.

Som tidigare nämnts är medlemsföreningarna ekonomiskt helt fristående från Riksteatern.

SOU 1991: 71 Kapitel 8

Periodens sista år (1989/90) uppgick de totala intäkterna till ca 201 milj.kr. 1 fasta priser har Riksteaterns totala intäkter ökat med ca 3 % sedan 1975/76, och med ca 6 % sedan 1984/85. Rela— terat till TKI har dess värde minskat med ca 5 % sedan 1984/85. (Tabell 15.)

Mindre förskjutningar i de olika intäktskategoriernas relativa betydelse har skett sedan 1975/76 (tabell 16.):

Gagernas relativa betydelse har minskat. Den första treårspe— rioden (Pl) svarade de för i genomsnitt ca 16 % av de totala in— täkterna, under den senaste treårsperioden (P5) var dess andel 12 % (Se vidare avsn. 8.5.2.)

Den andel av de totala intäkterna som det statliga anslaget svarat för har minskat något. P1 utgjorde denna andel 82 % och P5 79 %.

Ränteintäkternas betydelse har ökat, vilket är en följd av det 1986 införda statsbidragssystemet. Den sista treårsperioden (P5) utgjorde de 5 % av de totala intäkterna.

De övriga intäkterna var under periodens första hälft margi- nella och utgjorde ca 1 % av intäkterna. De har sedan fått en ökad betydelse och utgjorde under de sista åren 4—5 % av de tota— la intäkterna. Förändringen förklaras främst av ökade hyresintäk- ter från Södra Teatern.

8.5.2. Gager

Gageintäkternas reala genomsnittliga årliga värde har mellan den första och den sista treårsperioden minskat med ca 24 %; från ca 31,6 milj.kr. till 24,1 milj.kr. Den näst sista treårsperioden upp- gick gagernas värde till 27,8 milj.kr. per år - ca 13 % högre än den sista periodens värde. (Tabell 16.)

Gagernas nivå har sedan 1975/76 nominellt ökat med ca 325 % vilket kan jämföras med KP] som under motsvarande period ökat med ca 210 %. Minskningen av de totala gageintäkterna beror alltså inte på att gagernas reala värde har minskat utan är en följd av att antalet sålda föreställningar har minskat.

I genomsnitt utgör gageintäkterna ca 20 % av de totala kostna— derna för en produktion. Det som påverkar det enskilda gaget är en sammanvägning av tre faktorer:

— Produktionens storlek och därmed produktionskostnad — Typ av uppsättning — Salongens publikkapacitet.

Som exempel på gagenivåer under 1988/89 kan anges; 6 600 kr. för ett "Caféprogram", mellan 13 000 och 18 000 kr. för en dramatisk föreställning och mellan 30 000 och 40 000 kr. för en lyrisk föreställning.

SOU 1991: 71 Kapitel 8

8.5.3. Statligt anslag (Huvudbilagan avsn. 4.2.)

Verksamhetsåret 1989/90 uppgick det statliga anslaget till 160 milj.kr. Mellan 1975/76 och 1989/90 har anslaget ökat ungefär li- ka mycket som KPI dvs. med 210 % men något mindre än TKI som ökat med 240 %. Jämför man i stället utvecklingen mellan 1975/76 och 1987/88 har såväl KPI som 'I'Kl ökat mer än anslaget — vilket innebär att anslagets reala värde minskat fram till och med sistnämnda år. Det kan därvid noteras att vissa besparingar gjordes på anslaget under början av 1980—talet, samtidigt som re- geringen förutsåg ökade egenintäkter. (Tabell 17.)

Som nämnts, bl.a. i detta kapitels inledande avsnitt, har Riks- teaterns verksamhet i hög grad förändrats under perioden vilket även påverkat statsbidraget. De viktigaste faktorerna som innebu— rit ökade statsanslag är de nytillkomna ensemblerna. Till faktorer som inneburit minskade anslag hör främst regionaliseringen av ensembler som pågick t.o.m. 1983/84.

Anslagets nominella ökning de senaste åren (ca 25 % mellan 1987/88 och 1989/90) är främst en följd av de ökade hyreskostna- derna. Dessa skall ju helt täckas av anslaget. Vidare har i likhet med vad som varit fallet för Operan och Dramaten vissa förstärk- ningar av anslagsbasen skett.

8.6. Kostnader för olika teatrars turnéverksamhet

Vid sidan av Riksteatern har också ett flertal fasta institutions— teatrar, framför allt länsteatrar, skyldighet att framträda på andra orter än hemorten. Under senare år har Riksteatern och läns— teatrarna inlett en samplanering av turnéutbudet.

Riksteatern och länsteatrarna bedriver turnéverksamhet under helt skilda förutsättningar. Riksteatern har i uppdrag att täcka he- la landet. Riksteaterturnéerna blir därmed i regel mer omfattande och inkluderar fler övernattningar än Iänsteatrarnas, som i första hand har i uppdrag att turnera inom sitt eget landstingsområde. Vidare finns det skillnader mellan Riksteatern och länsteatrarna vad gäller förutsättningar för repetitioner, turnéläggning och in- formation.

Skillnaden vad gäller Riksteaterns och länsteatrarnas turné— uppdrag medför ekonomiska konsekvenser. Riksteaterns längre turnéer medför högre kostnader för resor, transporter och över- nattningar samt för veckovilodagar utanför hemorten.

För att få en ungefärlig bild av de ekonomiska förutsättningar- na för olika slags turnéverksamhet har TKU tagit reda på direkta

SOU 1991: 71 Kapitel 8

kostnader2 för några turnéer i Riksteaterns och några länsteatrars regi under 1982/83 och 1988/89. Underlag har även inhämtats från Operan och Dramaten. ,

De länsteatrar som TKU inhämtat information från är Norr- bottensteatern, Norrlandsoperan, Mittlänsteatern (Västernorrlands regionteater), Värmlands musikteater, Jönköpings länsteater, Kro— nobergsteatern och Älvsborgsteatern.

Varje turnéproduktion är unik med hänsyn till bl.a. storlek, planering, innehåll, vilket betyder att kostnadsläget kan variera från produktion till produktion inom samma teater. Det är därför mycket svårt att jämföra kostnadsutvecklingen inom en och sam- ma teater år från år. Av samma skäl kan det även vara svårt att göra ingående jämförelser mellan olika teatrar.

För att erhålla största möjliga jämförbarhet beträffande kost- naderna har TKU utifrån de erhållna uppgifterna för 1988/89 be- räknat de direkta genomsnittskostnaderna per medverkande och föreställning då en föreställning givits på annan ort än produk- tionsorten.

Avsikten med beräkningarna är att genom några exempel bely- sa de ekonomiska villkoren i stort för olika slags turnéverksam— het. Beräkningarna avser bruttokostnader. Intäkter från föreställ- ningarna beaktas ej. Beräkningarna redovisas i bilaga 11.

Av beräkningarna från det underlag som erhållits framgår att den direkta turnékostnaden per medverkande och föreställning vad gäller dramatisk produktion ligger högre hos Riksteatern än för någon av länsteatrarna; ca 1500 kr. för Riksteatern och mel— lan ca 500 kr. för Jönköpings länsteater (som dock själv äger tur- néfordon) och ca 1 200 kr. för Mittlänsteatern.

Det beräknade genomsnittliga kostnadsläget för Dramatens turnéverksamhet, vilket bygger på ett fåtal föreställningar, är hög- re än Riksteaterns eller ca 1 900 kr.

Mellan länsteatrarna varierar kostnaderna, i allmänhet så att Norrlandsteatrarna har ett högre kostnadsläge än de övriga.

För musikteater är kostnadsläget, inte oväntat, högre än för dramatisk teater. Operans redovisade turnékostnader per medver- kande (gällande turnéer till Växjö och Luleå) ligger på ungefär 1 400 kr. medan motsvarande kostnad för Riksteatern för redovi- sade lyriska turnéproduktion är ca 1 700 kr.

En teaterpublik utanför de fasta spelorterna kan också nås ge— nom att publikresor arrangeras. De länsteatrar som tillfrågats har bl.a. i uppdrag att turnera med föreställningar i sina resp. län. De har i regel inte haft anledning att bedöma om det skulle vara eko— nomiskt fördelaktigt att få publiken att resa till teatern i stället för att turnera med föreställningar. Detsamma gäller naturligtvis 2 TKU har endast tagit hänsyn till de direkta kostnaderna för att flytta en föreställning från produktionsorten till föreställningsorten. De fakto- rer som TKU beaktat i jämförelsen är:

- Antal föreställningar. — Antal medverkande skådespelare, tekniker och ev. övrig personal. — Reste-, transport- och upphållskostnader.

SOU 1991: 71 Kapitel 8

också Riksteatern, vars uppdrag inkluderar turnéverksamhet på SOU 1991: 71 Kapite18 mindre orter. 8.7 Verksamheten relaterad till kostnader och intäkter samt till antalet årsverken

I huvudbilagan avsn. 5.1-5.3 finns följande beräkningar (i fasta priser):

— Genomsnittkostnad per föreställning (Tabell 18) — Genomsnittskostnad per besök ( —"— 19) — Statligt bidrag per föreställning ( —"— 20) — Statligt bidrag per besök ( _"- 21) — Gageintäkt per föreställning ( _"- 20) — Gageintäkt per besök ( .H. 21) — Föreställning per årsverke ( —"— 22) Av tidigare presentation framgår att Riksteaterns verksamhets- utveckling i stort inneburit en minskning av antalet uppsättning— ar, föreställningar och besök sedan 1975/76. Teaterns totala kost- nader har samtidigt realt ökat med närmare 10 %. Detta innebär att de reala Styckkostnaderna per uppsättning, föreställning och besök har ökat.

Den genomsnittliga kostnaden per föreställning har fördubb- lats under perioden; från ca 50000 till omkring 100000 kr. Det kan dock framhållas att denna kostnad är relativt låg jämfört med andra teatrar men att dess ökning varit betydligt snabbare.

Att den genomsnittliga föreställningskostnaden, trots att Riks- teatern belastas av turnékostnader, inte är högre än motsvarande kostnad vid t.ex. Dramaten torde till viss del bero på att en del av Riksteaterns tekniska arbete, informationsarbete m.m. utförs av lokala, ofta ideellt arbetande krafter.

Även den genomsnittliga kostnaden per besökare har fördubb- lats under perioden; från ca 250 kr. (Pl) till drygt 500 kr. under den sista treårsperioden (P5).

Gageintäkten per föreställning har ökat med drygt 50 %; från 8 400 kr. (P1) till 13000 kr. (P5), och gageintäkten per besök har ökat med 70 %; från 39 kr. (P1) till 66 kr. (PS)

Det statliga bidraget per föreställning var under P5 av storleks— ordningen 80000 kr., det har ökat med ca 90 % jämfört med P1 då det uppgick till 43 000 kr. Utslaget på antalet besökare var det statliga bidragets genomsnittliga värde ca 400 kr. under P5 vilket innebär en fördubbling sedan P1 (ca 200 kr.). Vad gäller dessa tal så bör dock framhållas att tolkningar av resultaten kompliceras av de verksamhetsförändringar med åtföljande anslagsförändringar som inträffat under perioden.

Beräkningar där antalet föreställningar relateras till antalet års— verken visar att det genomsnittliga antalet föreställningar per års- verke minskat under perioden. Under P1 var detta antal 7,1 och

under P5 var antalet 5,2. Även detta är en grov beräkning där re- sultaten påverkats av förändringar i verksamheten och, kanske i än högre grad av förändringar i lagar och avtal som påverkar an— talet föreställningar som kan ges under en viss period.

8.8. TKU:s kommentarer

1 utredningsarbetet har det framkommit ett antal faktorer som bi- dragit till bl.a. de höjda Styckkostnaderna. Till de viktigaste hör olika förändringar i lagar och avtal som påverkar turnéverksam- het. Under perioden har begränsningar införts beträffande turné- perioders längd, veckovila och nattvila. Dessa beskrivs närmare i huvudbilagan.

Förändringarna av lagar och avtal har haft direkt effekt på tur- nerande teaterverksamhet i form av kostnadsökningar för varje produktion resp. föreställning. Effekten av styckkostnadsökning- arna har för Riksteaterns del främst märkts i form av minskat an- tal uppsättningar och föreställningar, eftersom intäkterna inte ökat i motsvarande grad.

Riksteatern har speciella åtaganden av olika slag, för vilka det är viktigt att utveckla den konstnärliga kvaliteten. Ekonomiska omprioriteringar har ansetts nödvändiga och dessa resurstillskott har inneburit högre redovisade kostnader för vissa av Riksteaterns delar utan att därför antalet föreställningar eller intäkter kunnat öka i motsvarande mån. Som exempel på sådana omprioriteringar kan nämnas Cullbergbaletten och skolverksamheten.

Vidare har kostnaderna för "icke teaterproduktion" dvs. tea- terfrämjande verksamhet, barnteater— och teaterteknisk konsulent, förlaget entré samt tidningen Teatern ökat under perioden.

Under den period som här har analyserats har som tidigare vi— sats Riksteaterns verksamhet — även med beaktande av regionali- seringen av vissa ensembler - minskat i omfattning både i fråga om uppsättningar och föreställningar.

Det statliga anslaget per föreställning har under perioden näs— tan fördubblats. Sett mot bakgrunden av en vikande publikut- veckling innebär detta att statens kostnader för att sprida teater- upplevelser genom Riksteatern ökat kraftigt.

Till viss del kan denna utveckling förklaras med de ökande kostnader som ofrånkomligen hänger samman med verksamheten som turnéteater. Enligt Riksteaterns ledning är en annan orsak den ändrade inriktningen av verksamheten mot en ökad satsning på småplats- och glesbygdsverksamhet.

Enligt TKU:s mening är dock det minskande publikantalet per föreställning (exkl. de reg. ensemblernas förestjbesök: — 20 %) som inger mest bekymmer. Om denna utveckling beror på att ett något minskat allmänt teaterintresse som tidigare omtalats (av-

SOU 1991: Kapitel 8

snitt 2.3.3) inverkat kraftigare på Riksteatern än på annan teater SOU 1991: 71 eller om det beror på andra faktorer kan TKU inte bedöma. Kapitel 8 I det sammanhanget vill TKU framhålla att Riksteatern och re- gionteatrarnas olika roller och ansvarsfördelningen dem emellan behöver ses Över.

9. Fria teatergruppers kostnadsutveckling

9.1. Allmänt

För TKU:s räkning har Mats Sylwan, statens kulturråd, gjort en studie av kostnadsutvecklingen för det 50—tal fria teatergrupper som erhållit statligt verksamhetsbidrag under perioden 1982/83 till 1989/90. Bland dessa grupper har sju stycken valts ut för när- mare analys, nämligen Byteatern, Dockteatergruppen Tittut, Fria Proteatern, Friteatern, Mittiprickteatern, Orionteatern och Skåns- ka Teatern. Dessutom har material sammanställts från Folkope— ran. Sylwans rapport om teatergruppernas kostnadsutveckling re- dovisas i sin helhet i bilaga 13. I detta kapitel presenteras några grundläggande fakta från denna bilaga.

De redovisade kostnaderna och intäkterna är fastprisberäknade till 1990 års priser av kulturrådet.

9.2. Verksamhet

Som framgår av kapitel 2 har de fria gruppernas verksamhet ut- vidgats sedan 1982/83. Antalet uppsättningar för samtliga grupper har ökat från 181 till 219 och antalet föreställningar från 5 567 till 8 257.

För de sju särskilt studerade grupperna har antalet uppsätt- ningar ökat från 26 till 35 och antalet föreställningar från 1 121 till 1 552.

9.3. Besöksantal

Det är svårt att finna någon klar tendens i den samlade publikut— vecklingen för de statsbidragsmottagande teatergrupperna. Som framgår av kapitel 2 har en ökning från 713 000 till 821 000 be- sök per år skett mellan 1982/83 och 1989/90. Däremellan har an- talet fluktuerat ganska kraftigt med en högsta nivå 1983/84 på 864 000 besökare och en lägsta 1987/88 på 639 000.

Även för de sju särskilt studerade grupperna är publikutveck- lingen varierande med ett besöksantal på 123 000 1982/83, 151 000 1989/90, och med ett högsta besöksantal 1986/87 på 193 000.

SOU 1991: 71 Kapitel 9

9.4. Årsverken

Antalet sysselsatta inom den fria teatergruppsektorn har ökat. 1982/83 var det totala antalet årsverken 480 och 1989/90 var mot- svarande antal 606.

Även årsverksantalet för de sju särskilt studerade grupperna har utökats, från 90 årsverken 1982/83 till 116 årsverken 1989/90.

9.5. Kostnader 9.5.1 Löner

1 fast pris har lönekostnaderna mellan 1982/83 och 1989/90 ökat från 48 till 87 milj.kr. för samtliga fria grupper.

En beräkning av lönekostnaden per anställd visar att denna 1982/83 uppgick till 99 000 kr. för att öka till 144 000 kr. år 1989/90 (inkl. sociala kostnader). Lönerna för fria gruppersonalen har alltså i reala termer ökat mer än KPl. Utgångsnivån var dock jämförelsevis låg och löneläget ligger fortfarande avsevärt under institutionsteatrarnas.

Studerar man enskilda grupper finner man också att somliga valt att utöka antalet årsverken på bekostnad av löneutvecklingen.

9.5.2. Lokaler

Lokalkostnadsutveckling kan endast redovisas för de sju särskilt studerade grupperna. Verksamhetsåret 1982/83 redovisar dessa grupper 2,2 milj.kr. i lokalhyror. En kraftig utveckling sker un- der perioden och värdet för 1989/90 är 3,7 milj. Ökningen kan förklaras med ökade hyreskostnader samt förbättrad lokalstan— dard.

9.5.3. Övriga kostnader

Under övriga kostnader har för de sju nämnda grupperna särskilt studerats utvecklingen av kostnader för resor och transporter, in- vesteringar, uppsättningar och information/marknadsföring.

Den kraftigaste utvecklingen har informalions/marknadsförings— kosmaderna haft. Dessa kostnader har i fast pris i det närmaste tredubblats (från 602 000 kr. till 1 738 000 kr.). En förklaring till ökningen kan vara höjda annonskostnader, vilka i synnerhet har drabbat grupper med egen scen. De ökade marknadsföringskost— naderna kan också förklaras med att konkurrensen om teaterpub- liken i Stockholm har tvingat stockholmsgrupper till en mer of- fensiv marknadsföring.

SOU 1991: 71 Kapitel 9

Ökningen av uppsättningskosmader uppgår till 70 %, (från 1 388000 kr. till 2 355 000 kr.). Den kan delvis förklaras av Öka- de materialkostnader. Vidare har höjda konstnärliga ambitioner medfört ökade kostnader för scenografi och teknik.

Kostnaderna för resor och transporter har realt ökat med ca 10% (från 895 000 kr. till 983 000 kr.). Ökningen är mindre än väntat med hänsyn till att antalet föreställningar utanför hem- kommunen ökat med 50 %.

9.5.4. Sammanfattning av kostnadsutvecklingen

Ovanstående genomgång av kostnadsutvecklingen under senare år visar att det framförallt är på personalsidan som den stora fördyr- ingen har skett. En beräkning av årslönekostnaden per anställd visar att den mellan 1982/83 och 1989/90 ökat i fast penningvärde från 99 000 till 144 000 eller med ca 45 %. Samtidigt har grup- perna under perioden ökat antalet årsverken från 480 till 606 el- ler med ca 25 %.

Av analysen av de sju särskilt studerade grupperna framgår att även de andra budgetposterna visar stora kostnadsökningar, fram- förallt information/marknadsföring och lokaler.

9.6. Intäktsutveckling

9.6.1. Allmänt

De statsbidragsmottagande fria teatergruppernas finansiering 1982/83 resp. 1989/90 beräknad i procent av totalsumman har ut- vecklats enligt följande:

1982/83 1989/90 Statsbidrag 23,4 20,2 Kommunbidrag 16,2 18,0 Landstingsbidrag 5,7 8,8 AMS—bidrag 6 Ovr. offentl. bidr. — 3,4 S_pelintäkter 41,4 38,1 Ovr intäkter 13,3 5 4

Jämfört med institutionsteatrarna har de fria teatergrupperna en hög egenfinansiering. Grunden för denna är inkomster från försålda föreställningar och/eller biljettintäkter.

De offentliga, kontinuerliga bidragsgivarna till de fria teater— grupperna är staten genom statens kulturråd samt primärkom- muner och landsting. Den statliga intäktsdelen har under senare år dessutom utökats genom omfattande arbetsmarknadsmedel. Vi- dare har andra statliga medel t.ex. projektmedel från andra myn-

SOU 1991: 71 Kapitel 9

digheter och departement eller medel från länsstyrelser fått ökad betydelse.

Av de totala offentliga bidragen svarar staten genom kulturrå— det för 36 %, primärkommunerna för 32 % och landstingen för 16 %. Merparten av de återstående 16% utgjordes av AMS—insat— ser.

I det följande redogörs närmare för olika intäktsposter.

9.6.2. Statsbidrag via statens kulturråd

Statsbidrag till de fria teatergrupperna via statens kulturråd utgick under perioden 1982/83 till 1989/90 huvudsakligen som verksam— hetsbidrag, produktionsbidrag eller projektbidrag. Under perioden har årligen ett 50-tal fria grupper erhållit verksamhetsbidrag/pro- duktionsbidrag från kulturrådet. ] fast penningvärde utgick år 1982/83 18,1 milj.kr. och 1989/90 29,5 milj.kr., vilket innebär en real ökning med 63 %. Trots ökningen har statsbidragets andel av de offentliga bidragen minskat från 52 % 1982/83 till 36 % 1989/90.

9.6.3. Arbetsmarknadspolitiska medel

Arbetsmarknadspolitiska medel har under senare år kommit att bli en allt viktigare förutsättning för många fria teatergruppers existens. Med arbetsmarknadspolitiska medel avses här bidrag till beredskapsprojekt, lönebidrag och uttag från a—kassan.

De totala summan arbetsmarknadspolitiska medel till fria tea— tergrupper år 1989/90 kan uppskattas till ca 13 milj.kr.

9.6.4. Kommunala bidrag

Kommunerna stöder de fria teatergrupperna på flera sätt. Ett an— tal grupper får kommunala grundbidrag för sin verksamhet vari ofta ligger lokalstöd. Indirekt stöder också kommunerna grupper— na genom att verka som arrangörer*(skola, förskola, etc.) eller ge- nom att ge bidrag till arrangerande föreningar. Det kommunala bidrag som ingår i denna redovisning utgörs av de grundbidrag som utgår till de statsbidragsmottagande fria teatergrupperna in- klusive hyresbidrag. De kommunala bidragen har ökat kraftigt under den aktuella perioden. 1982/83 utgick 12,5 milj.kr. och 1989/90 26,2 milj.kr., vilket innebär en real ökning med 110 %. I likhet med det statliga bidraget via kulturrådet, har även de kom- munala bidragens andel av de offentliga bidragen minskat, från 36 % år 1982/83 till 32 % år 1989/90.

SOU 1991: 71 Kapitel 9

9.6.5. Landstingsbidrag

Liksom kommunerna stöder landstingen de fria teatergrupperna på flera sätt. Grundbidrag utgår till ett antal grupper, men lands- tingen väljer ofta också att stödja arrangörsledet. Detta kan ske genom bidrag till t.ex. länsteaterföreningarna som i sin tur sub- ventionerar lokala arrangörer.

Det landstingskommunala bidragsunderlaget utgörs i denna re- dovisning av de grundbidrag som utgår till de statsbidragsmotta— gande fria teatergrupperna Landstingsbidragen uppvisar den rela- tivt sett kraftigaste ökningen av de offentliga bidragen. År 1982/83 utgick 4,4 milj. kr. De bidrag hade 1989/90 ökat till 12,8 milj.kr.

Är 1982/83 utgjorde de landstingskommunala bidragens andel av de samlade offentliga bidragen 13 %. Denna andel hade ökat till 16 % år 1989/90.

9.6.6. Föreställnings— och biljettintäkter

De flesta fria teatergrupper har en hög självfinansiering jämfört med institutionsteatrarna och för den aktuella perioden har den varit ca 40 %. Grunden för denna självfinansiering är inkomster från försålda föreställningar eller biljettintäkter

År 1982/83 var biljettintäkterna samt intäkterna från försålda föreställningar 32 milj. kr. 1989/90 uppgick de till 55,4 milj.kr., en ökning med 73 %. Räknat per besök var dessa intäkter år 1982/83 ca 45 kr. År 1989/90 hade de stigit till ca 68 kr. Den genomsnittli- ga intäkten per besök har därmed ökat med ca 50 %.

9.6.7. Sammanfattning av intäktsutvecklingen

De samlade offentliga bidragen från staten (kulturrådet), kommu- ner, landsting, AMS samt övriga offentliga bidragsgivare har mer än fördubblats i fast penningvärde mellan 1982/83 och, 1989/90. Av de totala offentliga bidragen 1989/90, vilka uppgick till 82 milj.kr., utgick 13,8 milj.kr. från andra myndigheter än kulturrå— det, primärkommuner och landsting. Största enskilda bidragsgiva- ren var AMS med 8,8 milj.kr.

Det genomsnittliga statsbidraget per besök uppgick år 1982/83 till 25 kr. och år 1989/90 till 36 kr. Det totala samhällsbidraget (exkl. AMS) per besök ökade under perioden från 49 kr. till 83 kr., medan de totala inspelade intäkterna räknat per besök ökade från ca 45 kr. till ca 68 kr.

Det totala samhällsbidraget per föreställning ökade från 6 287 kr. år 1982/8.3 till 8 285 kr. år 1989/90.

SOU 1991: 71 Kapitel 9

9.7. TKU:s kommentarer

Utöver fakta om de fria teatergruppernas ekonomiska utveckling redovisar Sylwan i sin rapport vissa slutsatser och förslag. TKU kan för sin del instämma i Sylwans slutsats att den nuvarande ekonomiska situationen för flera grupper ter sig så allvarlig att den utgör ett hot mot gruppernas framtida existens. TKU har inte anledning att ta ställning till de i rapporten framlagda förslagen. Enligt TKU ankommer det på kulturrådet att överväga rappor- tens innehåll och i förekommande fall lämna förslag till behövliga åtgärder.

SOU 1991: 71 Kapitel 9

10. Kostnads— och produktivitetsutveckling

I detta kapitel återges dels vissa vetenskapliga teorier av W. Bau- mol m.fl. gällande bl.a. teaterområdets kostnadsutveckling, dels resultaten av två studier om teatrarnas produktivitetsutveckling.

Teorierna gällande kostnadsutvecklingen behandlar de särdrag som karakteriserar teaterproduktionen och som skiljer denna från t.ex. industriell produktion. Utifrån dessa skillnader vad gäller teknologi och produktivitetsutveckling samt kunskap om den fak- tiska relativa löneutvecklingen kan förklaringar till teaterns kost— nadsutveckling ges och förutsägelser om dess framtida relativa kostnadsutveckling låta sig göras.

1 de gjorda produktivitetsstudierna relateras teatrarnas kostna— der till vad som presterats i termer av antal uppsättningar, antal föreställningar och antal besökare. Resultaten av dessa produktivi- tetsstudier jämförs även med siffror gällande produktivitetsut— vecklingen inom vissa andra sektorer.

10.1. Teorier gällande teatrarnas kostnadsutveckling

En central fråga för TKU är om utvecklingen av kostnaderna för att producera teater på något avgörande sätt skiljer sig från kost- nadsutvecklingen i samhället i övrigt och, om så är fallet, vilka orsaker som förklarar en sådan skillnad.

Teaterproduktion utgör en del av det ekonomivetenskapliga område som kallas kulturekonomi. Kulturekonomi är ett relativt nytt ämne, vars tillkomst dateras till år 1966. Detta är publicerade de båda amerikanska ekonomerna William Baumol och William Bowen (B&B) arbetet "Performing arts. The Economic Dilem- ma". B&st bok ger den första genomgripande analysen av de utövande konstarternas finansiella utveckling. I boken behandlas huvudsakligen teatrar och orkestrar. Analysen baseras främst på data från Nordamerika och Storbritannien, men inkluderar även en del material från länder i Västeuropa.

Med hjälp av detaljerade analyser av de utövande konstarternas ekonomiska tillstånd och teknologi, visar B&B att dessa konstar- ter karakteriseras av kostnadsökningar som stadigt och kumulativt överträffar inflationstakten. De visar vidare att skillnaden mellan teatrarnas intäkter och dess kostnader, det s.k. kostnadsgapet, har ökat och att det med all sannolikhet kommer att öka även fram- deles.

I en artikel, "Macroeconomics of Unbalanced Growth: The Anatomy of Urban Crisis", 1967 vidgas resonemangets giltighet;

SOU 1991: 71 Kapitel IO

där visar W. Baumol att de egenskaper som orsakar teatrarnas ekonomiska problem återfinns och påverkar kostnadsutvecklingen även inom stora delar av tjänstesektorn i övrigt.

En vidareutveckling av de ovan nämnda arbetena sker sedan bl.a. i en artikel av Baumol och Oates (B&O), ”Kostnadssjukan inom tjänstesektorn och levnadsstandarden", 1972. I denna artikel behandlas problematiken som kan väntas följa av en allt dyrare tjänsteproduktion och kanske då framför allt av den som sker i offentlig regi.

Baumol och Oates menar att det naturligtvis finns mer än en förklaring till paradoxen: snabbt stigande offentliga utgifter för tjänster som ser ut att bli alltmer otillräckliga. De hävdar emeller— tid att det vid sidan om diverse orsaker till stigande kostnader ex- isterar en kronisk kostnadssjuka som drabbar inte bara de offent- liga tjänsterna utan även en stor mängd privata tjänster. Denna "kostnadssjuka" hotar att fördyra många av de tjänster vi brukar anse vara betydelsefulla för levnadsstandarden i så hög grad att de slutligen försvinner från marknaden. Bland de drabbade tjänster- na återfinns bl.a. undervisning, sjukvård, hantverk, musik—, teater— och balettföreställningar.

Problemet med "kostnadssjukan" — dvs. den relativt annan produktion snabbare kostnadsutvecklingen — tillskrivs arten av dessa tjänsters teknologi, och kan därmed inte på något enkelt sätt motverkas.

] det följande återges delar av de resonemang som ligger ba— kom slutsatserna i de nämnda arbetena.

Produktivitetsutveckling

Undersökningar har visat att köpkraften i en dagslön (reallönen) i dagens USA är uppemot tjugo gånger så hög som i England för trehundra år sedan. Denna ökning i värdet av en dags arbete av- speglar först och främst den ökade arbetsproduktiviteten. Med modern produktionsteknik kan en människa producera mycket mer varor och tjänster per timme än vad hon kunde tidigare. Ständiga förbättringar i produktionsmetoderna har således med ti— den ökat arbetskraftens produktivitet och därvid drivit upp arbe- tarens reallön.

Ökningen i arbetsproduktiviteten har varit betydligt större i vissa sorters produktion än i andra. Dessa skillnader har dock inte varit slumpmässiga. Det är snarast så att en stor grupp aktiviteter, som av B&O kallas personliga tjänster, genom århundradena har visat sig vara relativt motståndskraftiga mot produktivitetshöjande innovationer.

Karakteristiskt för personliga tjänster är en eller två närbesläk- tade egenskaper som gör produktivitetsstegringar relativt svåra att uppnå. Den första är att de inte är standardiserade och att det

SOU 1991: 71 Kapitel IO

därför är svårt att utveckla en teknik för massproduktion. Det SOU 1991:71 andra hindret för snabba produktivitetsökningar är det nära sam- bandet mellan arbetsmängd och slutproduktens kvalitet; arbetet i sig är slutprodukten. lnom teater, musik eller balett är kanske de hinder som begränsar ökningar i produktiviteten allra mest mar- kerade. Framförandet av en Schuberttrio som är beräknad till en halv timmes föreställning kräver helt enkelt en och en halv s.k. mantimme.

Man kan dock inte påstå att produktivitetsökningar i flertalet av dessa aktiviteter är omöjliga. Tvärtom kan man då och då räk- na med betydande arbetssparande innovationer i produktionen av dem. Moderna transportmedel har höjt produktiviteten för t.ex. turnerande teater genom att ge skådespelarna möjlighet att resa mycket snabbare från stad till stad. Om man är villig att acceptera produktmodifieringar, blir ännu större inskränkningar i antalet arbetstimmar per produktenhet möjliga. Massmedia t.ex. har för- visso åstadkommit imponerande ökningar i skådespelar— och mu- sikerproduktiviteten (mätt i termer av antal tittare eller lyssnare).

Fastän sporadiska produktivitetshöjningar är möjliga och fak- tiskt sker för personliga tjänster, är det mycket svårare att åstad- komma regelbundna och täta produktivitetsökningar här än i and- ra sektorer av ekonomin. Den teknik som används av exempelvis en violinist skiljer sig knappast från den som hans kollega tilläm— pade för hundra år sedan. Detta faktum utgör en grundläggande skillnad jämfört med annan produktion.

Kostnadsutveckling

Eftersom produktiviteten i ekonomin som helhet stiger med tiden hamnar de personliga tjänsterna i ett allt ogynnsammare kost- nadsläge. Förhållandet är allra tydligast då löneökningarna följer produktivitetstillväxten i tillverkningsindustrin.

Vissa undersökningar tyder på att lönerna inom tjänstesektorn — oftare än man ibland tror — över långa perioder håller jämna steg med dem som betalas annorstädes. Baumol och Bowens ob— serverade att de teateranställdas löneutveckling, trots en i det när- maste oförändrad produktivitet, följde industriarbetarnas. Då de ökade lönerna inte motsvarades av någon ökad produktion och eftersom lönekostnaderna utgjorde den dominerande kostnaden för teatrarna, så ökade teaterns kostnader (för en viss verksam- hetsnivå) snabbare än produktionskostnaderna i industrisektorn.

Detta förhållande kan åskådliggöras med ett exempel: Antag att löner och produktivitet inom industrin årligen har stigit med 5 procent och att lönerna inom teatern (eller inom någon del av tjänstesektorn) stiger med 4 procent per år. Löneökningen inom industrin medför då inte ökade styckkostnader för produktionen. Om produktiviteten vid teatern stiger med endast 1 procent,

Kapitel IO

kommer däremot löneökningen på 4 procent med nödvändighet att medföra att kostnaden för teatern ökar med 3 procent per år. Bara en procentenhet av löneökningen kommer att ha absorberats av produktivitetsökningar.

Naturligtvis är inte en skillnad på två eller tre procent under ett givet är speciellt mycket. Men eftersom skillnaden är kumula— tiv och ihållande, kan den över en längre period bli stor.

B&O formulerar som en följd av nämnda förhållande i sitt ar— bete följande slutsats. 1 en ekonomi där en sektor stadigt släpar efter de övriga i produktivitetsutveckling måste kostnaden för produkterna i den sektorn ständigt stiga i förhållande till kost- nadsnivån inom resten av ekonomin; och denna stegring kommer att vara oupphörlig och kumulativ. Detta måste vara sant så länge som relativa löner i de olika sektorerna i ekonomin förblir desam— ma oavsett om den totala lönenivån stiger, faller eller är konstant.

Den stigande relativa kostnaden för personliga tjänster kan därmed sägas vara en del av priset för ekonomiska framsteg, ef- tersom den härrör från de kumulativa ökningarna i produktivite- ten inom industri och jordbruk.

För teaterns del innebär denna slutsats att kostnaden per före- ställning kan förväntas öka snabbare än den allmänna prisnivån.

Utbudet av personliga tjänster

Just den process som skapar stigande kostnader för tjänster med— för enligt B&O samtidigt tillräckliga inkomster för att samhället skall kunna fortsätta att producera dem. För att göra så behöver samhället kontinuerligt flytta över en viss del av den arbetskraft som är sysselsatt inom industrin till tjänstesektorerna. En sådan allmän process ser i själva verket ut att ha varit ett karakteristiskt drag i avancerade industriländers utveckling.

Samhället har därför enligt B&O medel att upprätthålla eller t.o.m. öka produktionen av personliga tjänster om det skulle vilja göra det. Man kan dock inte dra slutsatsen att samhället nödvän- digtvis skulle välja att göra så. Trots allt tillskrivs olika tjänster olika betydelse. En del bedöms väsentliga trots stigande pris, me- dan andra inte anses vara värda en högre alternativkostnad (dvs. den ökade mängd industriprodukter som man måste avstå för tjänsterna).

Med kostnader som troligen kommer att stiga kumulativt un— der överskådlig tid kommer enligt B&O det framtida utbudet av tjänster att vålla en rad svårigheter. Marknadsmekanismen och den politiska beslutsprocessen kommer knappast att behandla alla tjänster lika. Beroende på politiska prioriteringar och konsumen— ternas reaktioner på stigande priser och inkomster kommer några tjänster att klara sig bättre än andra. B&O menar att man idag kan se exempel på åtminstone fyra olika utvecklingstendenser:

SOU 1991: 71 Kapitel IO

För det Första har vissa tjänster så gott 'som försvunnit från marknaden eller så har utbudet av dem drastiskt minskat. Hand— gjorda möbler har liksom heltidsanställda hembiträden blivit mer och mer ovanliga företeelser. Helt säkert kommer vissa andra personliga tjänster att följa detta mönster.

För det andra kommer visa tjänster inte att försvinna, men för att dämpa stigande kostnader för dem tillåts deras kvalitet att fortgående försämras. Större klasser i vissa skolor och kortare re- petitionstider för pjäser är exempel på detta fenomen.

För det tredje kommer vissa tjänster att, helt eller delvis, om- vandlas till obetalda amatöraktiviteter. Möbler som görs för hand tillverkas nu mest som hobbyarbete.

Slutligen finns det tjänster — i synnerhet inom sjukvård och i viss mån inom utbildning — där allmänheten, åtminstone hittills, vanligen har motsatt sig en nedskärning både kvantitativt och kvalitativt. För detta har vi varit tvungna att betala ett pris: utgif- terna har måst hålla takten med de stigande kumulativa kostna- derna.

B&O uttrycker dock en oro för att vissa tjänster kan komma att försämras och försvinna, inte därför att de kostar mer än de är värda utan helt enkelt genom försumlighet och brist på framsynt- het. När en tjänst råkar ut för finansiella problem, är den enligt B&O sällan hotad av ett syndaflodsliknande sammanbrott. Snara- re sker gradvisa kvalitetsförsämringar som döljs så skickligt som producenterna av tjänsterna kan. Utbudet eller kvaliteten minskas undan för undan, varje minskning passerar ofta obemärkt tills man alltför sent förstår att produkten försvunnit eller påtagligt försämrats. Den offentliga budgetprocessens karaktär kan enligt B&O medverka till en dylik utveckling, eftersom tjänsterna med sina ständigt stigande kostnader är särskilt sårbara för oöverlagda budgetrestriktioner gjorda utan förståelse för det kostnadsbeteen— de som deras teknologi påtvingar dem.

Ilandlingsaltemativ

Enligt 8820 är det viktigt att förstå karaktären hos ifrågavarande tjänsters kostnadsstruktur. Man kan då beräkna hur mycket peng- ar som kommer att behövas för att på lång sikt behålla en viss tjänst t.ex. teater och på grundval av detta rationellt besluta om den är värd sitt pris.

Om det beslutas att tjänsten i fråga inte skall tillåtas att för- sämras, måste nödvändiga resurser anskaffas. Oavsett hur anskaf- fandet av nödvändiga resurser sker måste man enligt B&O genom ett långsiktigt budgetengagemang ta hänsyn till att tjänsternas ka- raktär medför att den penningmängd som i dag är tillräcklig för att finansiera en personlig tjänst i morgon kommer att vara otill-

SOU 1991: 71 Kapitel IO

räcklig och att den mängd som är tillräcklig i morgon inte kom— mer att vara nog i övermorgon.

Om man inte tar dessa stigande kostnader eller undviker att ta ställning till om de berörda tjänsterna ”är önskvärda eller ej måste det enligt B&O föra med sig att vissa tjänster kvalitetsmässigt för- ändras alternativt tynar bort och kanske försvinner helt.

Referenser:

Baumol, W.J. och Bowen, W.G. [1966], "Performing Arts. The Economic Dilemma", The M.].T. Press, Cambridge, Mass.

Baumol, W.J. [1967], "Macroeconomics of Unbalanced Growth: The Anatomy of Urban Crisis", American Economic Re- view vol. 57.

Baumol, W.J. och Oates, W.E. [1972], "Kostnadssjukan inom tjänstesektorn och levnadsstandarden", Skandinaviska Enskilda Bankens Kvartalstidskrift Nr 2.

Khakee A. [1985], "Nationalekonomi och Kultur", Ekonomisk debatt Nr 8.

10.2 Studier av produktivitetsutveckling inom teatersektorn

] TKU:s uppdrag ingår "att belysa hur produktivitetsutvecklingen har varit vid teatrarna". TKU skall alltså belysa hur teatrarnas förmåga att omvandla resurser till prestationer utvecklats under perioden.

Såsom nämnts i kapitel 1 har TKU låtit Hans Bohman och Pe- ter Rabe (B&R) vidarutveckla ett arbete som de ursprungligen gjort som examensuppsatsl vid Handelshögskolan i Stockholm. För TKU har Bohman och Rabe gjort en uppskattning av pro— duktivitetsutvecklingen inom teatersektorn 2. De presenterar vida- re jämförbara beräkningar rörande produktiviteten inom andra samhällssektorer, samt söker identifiera möjliga förklaringar till utvecklingen inom teatersektorn. Studien som gjorts för TKU, "Produktivitetsutveckling inom teatersektorn 1975/76—1988/89", återfinns i sin helhet som bilaga nr 14. 1 avsnitt 10.2.1, nedan, återges en sammanfattning av dess innehåll.

TKU har även tagit del av en studie 3 gällande produktivitets-

1 "Teatrar, bidrag och produktivitet; en tillämpning av Data Envelop- ment Analysis" (presenterad i mars 1990) 2 Studien avser de teatrar som har stat, kommun eller landsting som hu- vudman, dvs. Operan, Dramaten, Riksteatern samt de olika läns— och stadsteatrarna.

3 Göran Eks arbete redovisas bl.a. i uppsatsen "Produktivitetsutveckling- en vid institutionsteatrarna i Sverige — icke—parametriska produktions- fronter och malmquistindex", Statskontoret, förvaltningsekonomiska av- delningen (1991—()5—30)

SOU 1991: 71 Kapitel 10

förändringar i teaterproduktion som gjorts av Göran Ek (GE) vid Statskontorets förvaltningsekonomiska avdelning. Delar av denna studie redovisas i avsnitt 10.2.2.

10.2.1 Bohman & Rabes studier Metoder

De metoder som B&R använt i sin studie är dels s.k. sammanvägd kvot, dels Data Envelopment Analysis (DEA).

Vid mätning med sammanvägd kvot görs först en beräkning av förhållandet mellan olika delprestationer och resursförbrukning— en. Dessa enkla kvoter vägs sedan samman till ett gemensamt mått.

DEA är en metod som möjliggör beräkning av ett gemensamt mått av produktiviteten för många olika delprestationer utan att någon sammanvägning av dessa behöver ske. En närmare beskriv- ning av de båda metoderna ges i underbilaga till bilaga 14.

B&R har som delprestationer valt antal uppsättningar, antal föreställningar och publikantal. Antalet uppsättningar kan ses som ett mått på förmågan att åstadkomma mångfald, antalet före- ställningar som ett mått på förmågan att producera "mängd" och publikantalet som ett mått på förmågan att attrahera åskådare.

Som mått på resursförbrukningen har B&R använt de totala kostnaderna för de aktuella teatrarna. De nominella kostnaderna för varje spelår har omräknats till fast penningvärde i 1989 års priser med hjälp av ett specialkonstruerat teaterkostnadsindex som söker spegla just teatrarnas prisutveckling. Det tar hänsyn till att lönekostnaden, som är en mycket stor andel av teatrarnas tota— la kostnader, har ökat snabbare än inflationen. En redogörelse för detta index har getts i avsn.'4.5.

B&R:s beräkningar har i huvudsak baserats på statistik från statens kulturråd.

Produktivitetsutvecklingen för teaterinstitutionerna

Produktiviteten för institutionsteatrar har under perioden 1975/76—88/89 minskat med i genomsnitt4 ca 2 % per år; med 2,1 % per år beräknat med sammanvägd kvot och med 1,7 % per år beräknat med DEA.

Skälet till att minskningen av produktiviteten är större vid be- räkning med sammanvägd kvot är att en av de ingående delpres- tationerna, publikantalet, har minskat betydligt kraftigare än de

4 Den genomsnittliga ärliga förändringen har beräknats med hjälp av linjär regression (dvs. en rät linje har anpassats till de enskilda årens re- sultat). Därigenom undviks att ovanliga förhållanden snedvrider måttet på den genomsnittliga utvecklingen.

SOU 1991: 71 Kapitel 10

båda övriga. Då denna metod bygger på sammanvägning av del— prestationerna drar den negativa publikutvecklingen ner det sam- lade resultatet påtagligt. Vid beräkning med DEA däremot kan en förändring av en enskild delprestation inte slå igenom lika kraf- tigt. Det krävs, förenklat uttryckt, att samtliga delprestationer för- ändras i samma riktning och i ungefär samma utsträckning för att DEA—resultatet skall påverkas. DEA innebär alltså mindre risk att produktivitetsmåttet för verksamheter med flera delprestatio- ner skall snedvridas av kraftiga förändringar av en enstaka del— prestation. Enligt B&R:s mening är därför DEA—måttet mera rättvisande.

Vad gäller de enkla kvoterna så har, relativt kostnaderna; anta— let uppsättningar minskat med ca 1,5 % per år, antalet föreställ- ningar minskat med ca 1,8 % per år och publikantalet minskat med ca 2,8 % per år (även dessa årliga förändringar har beräk— nats med hjälp av linjär regression).

l tabell ..1, nedan, redovisas de framräknade produktivitets- måtten, sammanvägd kvot och DEA, som indexerade serier. l ta— bellen redovisas även indexserier gällande de enkla kvoter mellan delprestation och kostnader som ingår i den sammanvägda kvoten (i bilagan redovisas dessa uppgifter parallellt med ingående basda- ta).

Tabell _llndexerad produktivitetsutveckling för teatersektorn 1975/76— 1988/89 (enkla kvoter och sammansatta mått, l975/76= 100)

Enkla kvoter: Samman—

Verksam— Upps. Förest. Publik vägd DEA hetsår /kostn. Ikostn. /kostn. kvot

1975/76 100 100 100 100 100 1976/77 97 94 94 95 97 1977/78 94 99 90 94 99 1978/79 82 91 83 85 91 1979/80 96 86 79 87 % 1980/81 89 90 75 84 90 1981/82 75 88 74 79 88 1982/83 84 82 69 78 84 1983/84 83 82 71 78 83 1984/85 86 82 64 77 86 1985/86 81 74 63 72 81 1986/87 79 76 61 71 79 1987/88 85 83 65 77 85 1988/89 75 75 64 71 75

Produktivitetsutvecklingen inom andra sektorer

För att få en uppfattning om innebörden av teatersektorns pro- duktivitetsutveckling har B&R sökt motsvarande uppgifter gällan— de andra sektorer i samhället. Utifrån de data som de funnit har

SOU 1991: 71 Kapitel 10

en meningsfull jämförelse tyvärr bara kunnat göras för perioden 1975—1980.

B&R jämför teatersektorns utveckling under dessa år med den offentliga sektorn resp. den privata sektorn; dels med utveckling- en inom dessa sektorer som helhet dels med delsektorn kultur— och rekreationsverksamhet. Vid jämförelsen används för teater- sektorn måttet sammanvägd kvot eftersom denna metod (eller enkla kvoter) använts vid studierna av övriga sektorer. Även den utveckling som beräknats för teatersektorn med DEA redovisas dock.

Med delberäkningar av teatersektorns resultat för den aktuella perioden erhålles följande jämförelse:

Prod.utv./ år

Sektor perioden 1975—80 Teatersektorn:

- sammanvägd kvot — 3.0 % — DEA — 1.2 %

Offentliga sektorn:

— kultur och rekreation — 5.5 % — hela sektorn — 1.6 % Privata tjänstesektorn: — kultur och rekreation — 0.2 % — hela sektorn + 1.2 %

Jämförelsen visar att nedgången i teatersektorns produktivitet under perioden 1975—1980 inte är unik. Hela den offentliga sek— torn har sjunkande produktivitet under perioden och relativt den egna delsektorn är teaterns minskning måttlig. Även på det priva- ta området uppvisar delsektorn kultur och rekreation vikande produktivitet, om än inte lika kraftig som på den offentliga sidan.

10.2.2 Göran Eks produktivitetsstudie Metod

Underlaget för GE:s analys består av institutionsteatrarnas pro- duktion (siffermaterialet gällande denna härrör från statens kul- turråd) under två perioder: dels ett genomsnitt för perioden 1976/77—78/79 (period 1), dels ett genomsnitt för perioden 1985/86—87/88 (period 2).

] statens kulturråds statistik finns det för period 1 uppgifter gällande 17 institutionsteatrar och för period 2 finns det uppgifter gällande 23 teatrar. Samtliga verksamma institutionsteatrar (17 resp. 23 st.) ingår i underlaget för resp. period.

Den ansats som GE använder bygger på jämförelser av enskil- da produktionsenheter (teatrar) och innebär att två produktions— fronter bildas utifrån uppgifterna för resp. period. Fronterna bil—

SOU 1991: 71 Kapitel IO

das av de mest produktiva enheterna. Enheter på fronten för resp. period har "branschens bästa utförande", dvs. har visat den bästa förmågan att omvandla resurser till prestationer.

Ett produktivitetsindex beräknas som visar dels förändringen mellan perioderna dels denna förändring uppdelad på två kompo— nenter. Den första komponenten visar hur den enskilda enheten har förändrat sin produktivitet relativt fronten (de mest produkti- va enheterna). Den andra komponenten visar hur de mest pro— duktiva enheterna har utvecklats produktivitetsmässigt. Denna komponent skall tolkas som branschens tekniska förändring vad gäller förmågan att transformera resurser till prestationer.

Uttryckt på annat sätt söker GE med denna studie utröna dels hur produktiviteten utvecklats för gruppen institutionsteatrar, dels hur de enskilda teatrarnas produktivitet utvecklats i förhål- lande till gruppen.

Prestationerna är samma som i Bohman och Rabes studie: uppsättningar, föreställningar och publik. Resursanvändningen mäts som teaterverksamhetens kostnader.

Resultat

Resultaten visar att produktiviteten vid institutionsteatrarna som grupp försämrats. Den genomsnittliga produktivitetsminskningen mellan de två perioderna var drygt 17 %. Utslaget på de nio år som ligger mellan periodernas mitt innebär det en årlig nedgång på 2,1 %.

Vad gäller förändringen inom institutionsteatergruppen så vi- sar studien att skillnaden mellan de mest produktiva teatrarna och övriga teatrar ökat något mellan perioderna.

GE menar dock att den sistnämnda förändringen är relativt li— ten och framhåller att större delen av den observerade försäm— ringen gäller för hela gruppen av teaterinstitutioner. Den obser- verade försämringen beror därmed inte på att produktiviteten vid enskilda teatrar skulle ha Sinai”. efter onormalt mycket, utan är en följd av produktivitetsproblem som gäller för branschen som helhet.

Teaterbranschens konstaterade produktivitetsförsämring mel— lan perioderna härrör från dels ökade kostnader (realt +20 %), dels minskad publiktillströmning (—30 %). Samtidigt har dock branschens förmåga att sätta upp pjäser och att producera före- ställningar ökat (+30 % resp. + 17 %).

Ett generellt drag då det gäller de enskilda teatrarna är att det är produktiviteten vid de mindre teatrarna som försämrats mest. Dessa har försämrats med i genomsnitt 27 %, medan de sju stora endast minskat sin produktivitet med i genomsnitt 5 %. Det ver- kar som om de små teatrarna har svårare att anpassa verksamhe- ten när priserna på olika insatsfaktorer höjs realt. En orsak till

SOU 1991: 71 Kapitel IO

detta kan vara odelbarheter i produktionsfaktorerna, dvs. det är svårare att minska verksamheten (marginellt) i en liten organisa— tion jämfört med i en stor.

Nationalscenerna har, vad gäller förändringen över tiden, lyck- ats motverka produktivitetsnedgången bättre än genomsnittligt. Dessa teatrar är stora och har sannolikt relativt goda möjligheter till anpassningar för att kompensera t.ex. höjda reallöner. Den ge— nomsnittliga produktivitetsminskningen för institutionsteatrarna var, såsom nämts, ca 17 %. För Operan och Dramaten är minsk- ningen betydligt mindre. GE framhåller dock att en viss försiktig- het bör iakttagas då det gäller tolkningen av resultaten gällande sistnämnda teatrar. Eftersom dessa avviker från de övriga stor- leksmässigt, kan de inte direkt jämföras med någon av de andra.

10.2.3 TKU:s kommentarer Teaterområdets kostnads— och produktivitetsutveckling

De inledningsvis redovisade teorierna gällande teaterproduktio- nens särdrag förklarar varför dess kostnader ökar relativt mer än varuproduktionens. Orsaken till denna utveckling är enligt dessa teorier att teaterns löner följer andra sektorers löneutveckling me- dan produktiviteten vid teatern är i princip oförändrad.

De produktivitetsstudier som refererats beaktar endast kvanti— tativa data. De har avsett att mäta hur teatrarnas förmåga att om- vandla resurser till prestationer utvecklats. De prestationer som mätts är antal uppsättningar, antal föreställningar och publikantal. Antalet uppsättningar kan ses som ett mått på förmågan att åstad- komma mångfald, antalet föreställningar som ett mått på förmå- gan att producera "mängd" och publikantalet som ett mått på förmågan att attrahera åskådare. Teatrarnas totala kostnader har använts som mått på resursförbrukningen. Studierna har behand- lat data från de teatrar som har stat, kommun eller landsting som huvudman, dvs. Operan, Dramaten, Riksteatern samt de olika läns— och stadsteatrarna.

Den produktivitetsstudie som gjorts av Göran Ek är en jämfö- relse mellan ett genomsnitt av data för perioderna 1976/77—78/79 och 1985/86-87/88 som visar att produktiviteten vid teatrarna mellan dessa perioder minskat med i genomsnitt 2,1 % per år. Studierna som gjorts av Bohman och Rabe visar att produktivite- ten minskat med i genomsnitt 1,7 % (DEA—metoden) resp. 2,1 % (sammanvägd kvot) per år under perioden 1975/76— 88/89.

Mellan dessa studier föreligger skillnader vad gäller dels me- tod, dels den studerade periodens längd.

En skillnad vad gäller beräkning är att B&R räknat om teatrar- nas kostnader till fast pris med teaterkostnadsindex, medan GE fastprisberäknat nämnda kostnader med KPI. Detta torde vara en

SOU 1991: 71 Kapitel IO

en del av förklaringen till att den av B&R beräknade produktivi— tetsminskningen är något lägre än resultatet av GE:s beräkning (jämförelsen görs med B&R:s DEA-beräkning eftersom GE:s stu— die baseras på samma metod).

Hade de båda studierna avsett exakt samma period så hade tro- ligen skillnaderna vad gäller resultat förändrats i någon mån. De olika studiernas resultat är dock vad gäller såväl förändringens riktning som storleksordning entydiga. Man kan därför sluta sig till att produktiviteten när den mäts på ovan refererade sätt inom teatersektorn minskat med omkring 2 % per år mellan 1975/76 och 1988/89.

Utgår man ifrån att produktivitetsminskningen är av denna storleksordning återstår att finna orsakerna bakom utvecklingen. Av studierna framgår att den uppmätta produktivitetsminskning- en främst förklaras av ökade kostnader och ett minskat publikan- tal. Teatrarnas förmåga att producera uppsättningar och föreställ— ningar har alltså inte förändrats i någon högre grad. Det minska— de publikantalet utgör den, relativt de andra studerade prestatio- nerna, största orsaken till den redovisade negativa produktivitets— utvecklingen.

Produktivitetsutvecklingen vid Operan, Dramaten och Riksteatern

Om man tittar lite närmare på de olika teatrar som ingår i stu— dierna finner man att Dramaten liksom Operan har ett bättre re- sultat än de övriga.

För Dramatens del förklaras den produktivitetsminskning som ändå uppmäts för perioden som helhet av att antalet uppsättning- ar minskat samtidigt som kostnaderna ökat. Kostnadsökningen blir dock, om man exkluderar turnékostnaderna vilka motsvaras av turnéintäkter, endast ett par procent. Detta innebär att Drama- tens produktivitet vad gäller förmågan att producera uppsättning- ar minskat något men att den i övrigt i princip är oförändrad.

För Operans del måste man ta hänsyn till att den studerade perioden innefattar år med reducerad verksamhet. Om produkti— vitetsmätningen görs mellan periodens första resp. sista "norma- la" verksamhetsår (1977/78 resp. 1987/88) så är DEA—värdet oför— ändrat medan den sammanvägda kvoten visar en viss minskning. Denna minskning kan härledas till att antalet föreställningar och i viss mån publikantalet minskat (de föreställningar som "fallit bort" är främst mindre föreställningar på annan scen).

För Riksteaterns del är resultatet inte bättre än för gruppen som helhet. Resultatet är dock starkt påverkat av att verksamhe- ten förändrats under perioden. De regionala ensemblerna har av— skiljts under perioden, vilket liksom ett flertal andra faktorer (en genomgång av dessa har gjorts i kapitel 8) påverkat utfallet av de gjorda produktivitetsstudierna.

SOU 1991: 71 Kapitel 10

De av TKU särskilt studerade teatrarna - Operan, Dramaten och Riksteatern — har alltså på olika sätt anpassat sin verksamhet inom de ekonomiska ramar som funnits. Dramaten har minskat antalet uppsättningar — föreställningarna ges i längre serier. Ope- ran har valt att koncentrera verksamheten till sin huvudscen — an- talet föreställningar på denna har liksom publiken vid dessa ökat — medan antalet föreställningar som ges på annan scen har mins— kats. Riksteatern är vad gäller produktivitet liksom andra faktorer svår att bedöma beroende på alla förändringar som påverkat dess verksamhet under åren. Effekterna av förändringarna är dock att föreställningsverksamheten reducerats utan att motsvarande minskning av de totala kostnaderna skett, vilket innebär att pro- duktivitetsutvecklingen för denna teater under perioden varit ne- gatlv.

A vslutartde kommentar

Avslutningsvis bör understrykas att produktivitetsmätningar i icke vinstdrivande företag som producerar tjänster är komplicerat vil— ket medför att relevansen hos de metoder som används liksom hos de mått som tas fram alltid kan diskuteras.

När det gäller produktivitetsmätningar av teater och annan tjänsteproduktion kompliceras dessutom produktivitetsdiskussio- nerna av själva mätningens begränsningar — allt som presteras är inte på ett objektivt sätt mätbart, t.ex. konstnärlig kvalitet. Man kan utforma en kvalitetsskala och mäta utifrån denna, men skalan konstrueras utifrån subjektiva värderingar och kan därmed ifrå- gasättas av den som anser att en annan skala är mer relevant.

Produktivitetsstudiernas resultat, som för institutionsteatrarna som grupp visar på en negativ utveckling, bör inte ses som en slutlig utvärdering av teaterverksamheten, utan bör snarare utgöra en grund för fortsatta diskussioner om teaterproduktionens kost— nadsutveckling. 1 en sådan diskussion finns många intressanta frå- gor som behöver ytterligare belysas såsom:

— Är teaterproduktionen till sin karaktär sådan att produkti- viteten ofrånkomligen minskar över tiden?

— Hur kan man öka produktiviteten eller reducera produkti- vitetsminskningen?

— Kan utnyttjandet av resurserna — lokaler, personal — för- bättras?

— Kan man utifrån produktivitetsmätningar på ett menings- fullt sätt göra jämförelser mellan teatrar?

SOU 1991: 71 Kapitel 10

11. Verksamhetsform för Operan och Dramaten m.m.

TKU skall enligt direktiven göra en bedömning av huruvida den nuvarande verksamhetsformen för Operan och Dramaten är den mest ändamålsenliga med hänsyn till verksamhetens karaktär eller av ekonomiska skäl.

För att kunna göra denna bedömning har TKU uppdragit åt direktören Klas Holming, Teatrarnas Riksförbund, att utarbeta ett underlag. Holming har redovisat sitt arbete i en promemoria 1991—02—06 om verksamhetsformer för institutionsteatrar. Prome- morian har fogats till detta betänkande som bilaga 15.

Promemorian innehåller inte bara en utförlig bakgrundsbe— skrivning till frågan utan också en noggrann och såvitt TKU kan bedöma heltäckande analys av de faktorer som bör inverka på va— let av företagsform för en institutionsteater. Enligt TKU:s upp- fattning visar Holming på ett övertygande sätt i promemorian att aktiebolag är den överlägset bästa företagsform som verksamhe- ten vid Operan och Dramaten kan bedrivas i. Med detta konstate- rande anser TKU att frågan om företagsform för Operan och Dramaten slutligt bör avföras som diskussionsämne från den kul- turpolitiska dagordningen.

Av de många frågor som i övrigt behandlas i promemorian finns anledning för TKU att här ta upp enbart frågorna om verkställande direktör och aktiekapital.

I ett aktiebolag anses styrelsens viktigaste uppgift vara att till— sätta verkställande direktör. Denne svarar inför styrelsen för den löpande verksamheten. För Operans och Dramatens del är det så— ledes en avvikelse från aktiebolagslagen när teaterchefen som till- ika är verkställande direktör utses av regeringen. Detta ger teater- chefen en starkare ställning i förhållande till styrelsen än den verkställande direktören har i andra aktiebolag. Det undandrar sig TKU:s bedömning huruvida nuvarande praxis är enbart tradition eller uttrycker en avsikt att markera teaterchefens självständighet gentemot styrelsen i främst repertoarval och andra konstnärliga frågor. Den möjliga nackdel TKU kan se med den nuvarande ord- ningen är att eventuella samarbetsproblem mellan styrelse och verkställande direktör kan bli en fråga för regeringen i stället för styrelsen, eftersom båda parter fått sitt mandat av regeringen. Detta kan inte anses särskilt lämpligt. TKU ifrågasätter om verk— samheten vid Operan och Dramaten är så speciell i förhållande till all annan verksamhet som bedrivs i aktiebolag att ifrågavaran- de avsteg från aktiebolagslagens regler bör kvarstå för framtiden. Uppenbart är att nuvarande praxis från formell synpunkt innebär

SOU 1991: 71 Kapitel II

oklara ansvarsförhållanden mellan regeringen, styrelsen och tea- terchefen/verkställande direktören.

En annan avvikelse från normal praxis vad gäller aktiebolag som utmärker Operan och Dramaten är storleken på aktiekapita— let. Som sägs i Holmings promemoria är detta kapital på 50 000 kronor uppseendeväckande litet i förhållande till teatrarnas om- slutning. ! promemorian förordas en kraftig höjning av aktiekapi- talet.

TKU har låtit inhämta synpunkter på denna del av promemo- rian från Operans och Dramatens revisorer Göran Raspe, Öhr- lings Reveko, resp. Torsten Tillman, Bohlins Revisionsbyrå AB. 1 en från Raspe erhållen skrivelse (1990—03-12) som Tillman för Dramatens del till alla delar instämt i, anförs bl.a. följande.

"Frågan om kapitalstorlek är beroende av risknivån i verk— samheten. Det har gått att driva teatrarna med minimikapi- talet 50 000 kronor. Detta har varit möjligt genom att sta- ten detaljstyrt anslagsbeloppen årligen och givit tilläggsan- slag vid behov. Att teatrarna inte haft någon egen soliditet har dock skapat ett antal problem i planeringshänseende m.m. Det hela har i Operans fall underlättats av att man ti- digare samlade upp vissa "reserver" i redovisningen för att utjämna ekonomiska fluktuationer och under senare år har fått fondera medel i resultatutjämningsfond. Som framgår av vad som sägs nedan anser jag det inte helt givet att kapi- talet bara skall bestå av aktiekapital. - Kapitalkravet på en av staten helägd verksamhet, som får alla driftsunderskott löpande täckta av staten kan givetvis inte sägas vara särskilt stort ur tradionell bedömningssynpunkt. De formella regler— na i aktiebolagslagen om likvidationsplikt när halva aktieka— pitalet är förbrukat har knappast haft någon reell innebörd i Operans fall. - Vid upprättande av s.k. kontrollbalansräk- ning för Operan skulle man f.ö. troligen finna betydande värden i verksamheten i form av teknisk utrustning, notar- kiv, färdiga iscensättningar o.s.v. som inte finns i den vanli- ga bokföringen. - Jag anser således att frågan om aktiekapi— talets storlek primärt måste bedömas utifrån det sätt på vil- ket ägaren/staten i framtiden avser att styra teatrarna och vilken roll teaterstyrelserna skall tilldelas. Ju självständigare drift och ju större frihetsgrad teatrarna får ha, desto större risk i verksamheten. Därmed följer större kapitalkrav. - Vid bestämmande av hur stort kapitalet skall vara bör ägaren lyssna på teaterns egen uppfattning. Teaterns styrelse bör få i uppgift att ge förslag på kapitalstorlek efter att den fått övriga förutsättningar om bidragsrutiner framgent m.m. klarlagda för sig i princip. — På tillskjutet ägarkapital bör ställas ett förräntningskrav som leder till nedräkning av rör- liga bidrag. Genom en sådan ordning får Operans styrelse det fulla ansvaret såväl för kapitalets storlek som dess för-

SOU 1991: 71 Kapitel II

valtning framgent. Finner Operans styrelse senare år att det tilldelade kapitalet inte är i balans med verksamhetens be- hov, bör det ligga i styrelsens ansvar att till ägarna rikta förslag om ändringar, så att kapitalet hela tiden är adekvat i förhållande till verksamhetens volym, bidragskonstruktioner i övrigt m.m. — Eget kapital i aktiebolag kan bestå av s.k. Obeskattade reserver samt av beskattat eget kapital. Det se- nare betecknas dels Bundet eget kapital — aktiekapital och reservfond — dels Fritt eget kapital — balanserade vinstmedel och årets vinst. När förlust uppkommit i den omfattningen att det s.k. bundna egna kapitalet — reservfond och aktieka- pital — börjar tas i anspråk är det i ett normalfall illa be- ställt. Detta skapar formella och publicitetsmässiga kompli- kationer. Aktiekapitalet och reservfonden bör därför inte vara sådana buffertar som används för att fånga upp nor- mala fluktuationer i rörelsen. — Teatrarna bör därför ges möjlighet att även bygga upp vissa medel i form av balanse- rade Överskott — dels som balanserade vinstmedel under eget kapital dels som skatteutjämningsreserv (SURV) enligt det nya skattesystemets terminologi. — Vid resultatfluktua— tioner tillgriper man då primärt de Obeskattade skatteutjäm- ningsreserverna, därefter balanserade vinstmedel och först i nödfall reservfonden. — Skall en ökad insats göras av ägar— kapital föreslås därför att en nyemission sker till överkurs — vilket också motiveras av i teatrarna upparbetade dolda vär- den — och att denna överkurs tillföres reservfonden som bundet eget kapital. — Operan bör sedan också ges tillfälle att genom ett förhöjt aktieägartillskott bygga upp fritt eget kapital av lämplig storlek för att möta tillfälliga underskott i den löpande verksamheten. — Genom en sådan kapital- struktur får Operan egen finansiering med en sådan sam- mansättning som är normal i företag i övrigt. Att få arbeta under så "normala" förhållanden som möjligt skapar troli- gen fördelar i ledningen av verksamheten, planeringen och hanteringen av eventuella uppkommande överskott/under— skott i framtiden. Det ger också ägaren möjlighet att ställa "normala" krav på företagen i olika avseenden". TKU kan i allt väsentligt ansluta sig till de synpunkter som framförts av revisorerna. Frågorna om aktiekapital och struktur i övrigt på det egna kapitalet bör sålunda för Operans och Drama— tens del bli föremål för översyn. Ett uppdrag att till regeringen inkomma med förslag i dessa frågor bör lämnas till resp. bolags styrelse.

SOU 1991: 71 Kapitel II

12. Teatrars samarbete med radio/T V

12.1. Kulturpolitisk bakgrund

I ett flertal utredningar (bl.a. Ny kulturpolitik 1972, Kultur i hela landet 1989), propositioner (radiopropositionen 1977/78 och bud- getpropositionen 1984/85) och riksdagsmotioner har uttryckts önskemål att fler föreställningar från Operan och Dramaten skall sändas i radio och television. Som nämnts i tidigare kapitel anges sådana framträdanden som en huvuduppgift enligt statsbidragsbe- stämmelserna för nämnda teatrar. Det motiv som vanligen anges är att en ökad medverkan i radio/TV ökar tillgängligheten till des- sa teatrar för publik i hela landet.

Tittarsiffrorna för en TV—sändning av en institutionsteaters fö— reställning varierar. Enligt exempel TKU erhållit från Sveriges Radios publikundersökningar ligger tittarsiffrorna ofta mellan 75 000 och upp till 300000.

För budgetåren 1986/87 och 1987/88 anslogs särskilda statliga medel — sammanlagt 2,8 milj.kr. — för genomförandet av radio— och TV-utsändningar (överföringar) av teaterproduktioner. Dessa medel fördelades via statens kulturråd och anses ha haft en stimu- lerande effekt på samarbetet mellan teatrarna och TV.

12.2. Konstnärliga aspekter

I en PM 1985—10-28 har statens kulturråd sammanfattat de syn— punkter som framkommit vid rådets diskussioner med represen- tanter för TV, kulturarbetarorganisationer samt Teatrarnas Riks- förbund. I denna PM framhålls bl.a. följande. "Televiserade teaterföreställningar och teater är två skilda företeelser. Television kan aldrig ersätta teater. Också TV— dramatik är en konstart | sin egen rätt. Även om den replie- rar på teatern är den en självständig konstform med egna möjligheter och egna begränsningar. Väl planerade och omsorgsfullt genomförda televiserade scenuppsättningar kan emellertid ge en bild av den levande föreställningen, men för att vara meningsfulla som något annat än reportage måste de anpassas till TV—mediet. Den— na anpassning kan vara mer eller mindre långtgående bero- ende på verkets och föreställningens karaktär. Nedanstående schematiska uppdelning av televiserad teater kan i all sin förenkling vara praktisk:

sou 1991: 71 Kapitel 12

I. Direktupptagen scenföreställning (transmittering) är en in- spelning av en offentlig scenföreställning för (i regel beta— lande) publik med kameror i salongen. 2. Anpassad scenföreställning är en TV—produktion på tea— tern, på olika sätt anpassad till och omarbetad för televi- sion. 3. Överflyttad scenföreställning (studioföreställning) är en produktion i studio med en mer långtgående anpassning till TV—mediet. Vilken teknik som skall användas måste avgöras från fall till fall. Många uppsättningar på scen är inte lämpliga att över- föra till TV i någon form." Det är teaterinstitutionen som tillsammans med TV—företag måste komma fram till en gemensam konstnärlig bedömning. 1 det följande används termen "överföring" som ett samlat be- grepp för de tre ovan nämnda formerna av televisering.

12.3. Ekonomiska, juridiska och avtalsmässiga aspekter

I tidigare nämnda PM bedömer statens kulturråd att det vid en medieanpassad produktion fordras att teatern i regel avsätter

10—20 arbetsdagar för repetitioner och inspelning. Den ekonomis- ka ansvarsfördelningen beskriver kulturrådet på följande sätt: "Teaterns 'särkostnader' består till största delen i ett in- komstbortfall på grund av inställda föreställningar; vidare i att man avstår från direkt berörd personal och därigenom också kan få svårigheter att rationellt utnyttja övrig perso- nal, lokaler och andra resurser för andra uppgifter under sådana perioder. Därtill kommer vissa direkta kostnader i samband med produktionen (el, städning, övertidsersättning m.m.). TV svarar för med studio och teknik förenade kostnader. Ersättningen för rätten för TV—sändningen till regissörer, skådespelare och andra berörda upphovsmän förutsätts också täckas av TV enligt ingångna avtal. [)et finns i dag hos de berörda parterna en uttalad vilja att ge— nom förändringar av reglerna i de olika avtalen på ett smi- digare sätt än vad som hittills skett lösa de upphovsrättsliga problem vid televisering av föreställningar ursprungligen gjorda för teatern." Teaterinstitutionen som sådan erhåller alltså inte någon ersätt- ning. Till TKU har från teatrarnas sida framförts visst missnöje över detta förhållande. Man har bland vissa teatrar börjat diskute- ra att bilda produktionsbolag med syfte att svara för försäljning av föreställningar till TV—företag.

SOU 1991: 71 Kapitel 12

12.4. Kostnadsexem pel

TKU har från TV:s kanal 1 erhållit följande exempel på TV:s kostnader för några överförda föreställningar:

"Mästaren och Margarita" inspelad i januari 1989 från Drama— tens stora scen. Kostnad: 2 milj.kr.

"Svansjön" (Cullbergbaletten) inspelad i studio 1 våren 1990. Total kostnad: 4,7 milj.kr.

"Markisinnan de Sade" inspelad i studio 2 våren 1990. Kostnad 2,5 milj.kr.

En direktupptagen scenföreställning av dramatisk teater blir ca 25 % billigare än studioproduktion.

Den huvudsakliga skillnaden vad gäller kostnader mellan nämnda överföringar torde bero på antalet medverkande.

En direktsänd föreställning från Operan kostade ca 2 milj.kr. år 1990. Av kostnaderna är 25 % ersättningar till artister.

12.5. Samarbetets omfattning

En förteckning av de överföringar till TV (Kanal 1) och radio av de teaterföreställningar som har skett under de senaste åren redo— visas i slutet av detta kapitel. Av förteckningen framgår bl.a. att under perioden 1987-90 har sex överföringar skett från Dramaten fem från Operan och fem från Drottningholmsteatern.

Vad gäller överföringar till Riksradion så har under perioden 1987—1990 fyra stycken skett från Operan, tre från Drottning— holm och fem från Vadstenaakademien.

Tidigare direktsändes regelmässigt Operans premiärer i Riksra- dion.

12.6. TKU:s kommentarer

Med tanke på det jämförelsevis stora antal människor som kan nås via radio/TV anser TKU det i hög grad önskvärt att Operan och Dramaten även framdeles kommer att samarbeta med radio/ TV i minst samma omfattning som sker nu.

Som nyss redovisats är dock varje överföring förenad med kostnader för båda parter. En avsevärd ökning av antalet anpassa- de produktioner skulle inte minst för teatrarna innebära kost— nadsökningar som med nuvarande ersättningspraxis inte kompen- seras av ”TV—företaget. TV—företaget å sin sida måste naturligtvis inom en begränsad budget väga önskemålet att producera teater- föreställningar i samarbete med Operan eller Dramaten mot and- ra önskemål. TKU har inte tillräckligt underlag för att kunna be- döma vilka möjligheter det finns att öka antalet TV—överföringar från Operan och Dramaten.

SOU 1991: 71 Kapitel 12

Det nyhetsvärde som premiärer från Operan har, beaktades ti- digare av Riksradion som regelmässigt direktsände dessa premiä- rer. Det skulle enligt TKU:s mening vara positivt om detta samar- bete kunde återupptagas.

Mediasituationen är i stark förändring med bl.a. tillkomsten av en reklamfinansierad ny TV—kanal. I framtiden kan därför flera avnämare än i dag tänkas vara intresserade av att sända föreställ— ningar från Operan och Dramaten. Denna förändring till en mera marknadsmässig situation kommer sannolikt att förbättra möjlig- heterna till överföringar av föreställningar från dessa teatrar.

TV—överföringar sända eller planerade av Kanal 1 Drama (Huvudparten även producerade av Drama) 1987-1991

1987

TITUS MILDHET DAMORKESTERN RYKTET SMITTAR CYKLAR

1988

CHSELLE SVANSJON

ALICE BABS BOR INTE LÄNGRE. HÄR CHRISTINA SARKOFAGEN LAIHNTA IHMLENJHCKAN SKARBRANNAREN

VD .. SVARTSKYDDSANGEL WMMARNAMEDRWA" BRODER FRANS, VAR AR DU NAGONSTANS ASKUNGEN

1989

AR DU INTE RIKTIGT FISK MOROT DEN INBILLADE SJUKE TROLLHATTEN HISTORIEN OM EN SOLDAT

ZARAH ASKUNGEN

DARK "

TROLLFLOJTEN | LODJURETS TIMMA MASTARENCXHIMARGARHA &NGOAUA GULD UORNARDO DRGLAS

Drottningholmsteatern Dramaten Järegård/Jersild Kulturtuben

Cullbergbaletten Operan Stadsteatern Operan Stadsteatern Drottningholmsteatern Barnteater

Fria Proteatern Dramaten Galeasen Folkteatern

Dramaten Operan

Chinateatern Komediteatern Dramaten Barnteater Nederländska tern Scendamm Lyon Operan Teatre de la Ville, Paris Drottningholmsteatern Dramaten Dramaten

Operan

Berns

Folkoperan Brunnsgatan

danstea-

SOU 1991: 71 Kapitel [2

RAPPORT KI_M & JONAS VAROFFER 'I'RQLLFLOJTEN repr. GRASET I HALLONBACKEN ENLEVERINGEN UR SERALJEN

1991 SANNA KVINNOR FINNS v,| ELLER KAN DU LAGA VÅR TV

SVANSJQN FARDKNAPP

CABARET SYNDAFALL MARKISINNAN _DE SADE PELLE SVANSLOS REVISORN 'I'EA'I'ERMAKAREN IDOMEN EO

Planerade

BACHANTERNA OCH GE OSS SKUGGORNA ETT DOCKHEM ARMIDE FINNS DET TIGRAR I KONGO

Operaöverföringar från riksradion 1985—1990

1985

Offenbach: Orfeus i underjorden John Gay: The beggar's opera Morart: Enleveringen ur Seraljen

Verdi: La Traviata

1986

Tjajkovskij: Jeanne dIArc Melani: Don Juan 1669 Mozart: Trollflöjten Gefors: Christina Sjostakovitj: Katerina Ismaj lova

1987

Gluck: Paris och Helena Anon: Daniel i Iejongropen SG Schönberg: Höga visan McOueen: Judith och Holofernes Puccini: Madame Butterfly

DDR/Cullbergbaletten Orionteatern Operan Drottningholmsteatern Stadsteatern, Lilla Tea- tern, Helsingfors Drottningholmsteatern

Dramaten Dramaten (hösten 1991) Cullbergbaletten Lorensbergsteatern (hös- ten 1991) Dramaten Dramaten (hösten 1991) Operan Boulevardteatern Dramaten (hösten 1991) Drottningholmsteatern (sommaren 1991)

Operan

Dramaten Dramaten Drottningholmsteatern Stadsteatern, Lilla Tea- tern, Helsningfors

Operan Confidencen Drottningholm Norrlandsoperan

Operan Vadstenaakademin Folkoperan Operan

Stora Teatern, Gbg

Drottningholm Vadstenaakademien Vadstenaakademien Vadstenaakademien Operan

SOU 1991: 71 Kapitel 12

1988

Strauss: Rosenkavaljeren Werle: Lionardo Haydn: Skapelsen Hallström: Hertig Magnus Eiriksdottir: Någon har sett Hallström: Den Bergtagna

1989

Wagner: Lohengrin Kraus: Soliman II Hallberg: Majdagar Puccini: Boheme

1 990

Hallin: Fröken Julie Stenhammar: Gillet på Solhaug

Operan Folkoperan Drottningholm Vadstenaakademien Vadstenaakademien Norrlandsoperan

Operan Drottningholm Operan Nationalteatern , Gbg

Confidencen Norrlandsoperan (på Nordanå-teatern, Skel— lefteå)

SOU 1991: 71 Kapitel [2

13. Teaterkostnadsutveckiingen i 5091991:71 o .. Kapitel 13 nagra andra lander

13.1. Inledning

För att förmedla viss information om teatersituationen utomlands har TKU samlat in uppgifter från några andra länder, främst Tyskland, Storbritannien och Danmark. TKU har även företagit resor till Tyskland och Danmark.

13.2. Tyskland (| DM = 3.62 Skr -juli 1991)

De uppgifter som redovisas i det följande gäller enbart teater— förhållandena i de delar av Tyskland som tidigare var Förbunds- republiken Tyskland.

Efter en uppbyggnadsperiod efter andra världskriget, då man till en början ofta spelade i provisoriska lokaler men efterhand under 1950—talet och början på 1960—talet byggde nya scener eller återställde och moderniserade gamla teaterhus, har strukturen se- dan början av 1970—talet varit relativt stabil beträffande antalet teaterinstitutioner. Nya "teaterstäder" har endast i undantagsfall tillkommit — hela strukturen går i stort tillbaka på traditionerna från de många furstendömenas hovteatrar och de scener som de fria städernas borgare inrättade för att hävda sig mot furstarna. Konkurrensen mellan ofta närliggande teaterstäder är en betydligt mera påtaglig faktor i Tysklands teaterliv än i Sveriges.

Enligt de tyska teatrarnas branschorganisation Deutscher Böhnenvereins statistik fanns det år 1949/50 68 teatrar med del- statliga eller kommunala anslag (i den kulturpolitiskt decentralise- rade f.d. Förbundsrepubliken växlar fördelningen mellan statligt och kommunalt ekonomiskt ansvar från den ena delstaten till den andra). Dessa teatrar bedrev verksamhet på 104 scener — i regel en stor scen för opera, balett och skådespel och en mindre för dramatiska föreställningar i mera intimt format ("Kammerspie— le"). Är 1959/60 hade antalet teatrar ökat till 84 och scenerna till 139. En höjdpunkt nåddes år 1969/70, med 89 teatrar som bedrev verksamhet på 199 scener.

Under perioden mellan 1975/76 och 1988/89 har antalet insti— tutioner, hållit sig omkring 85. Antalet Spelplatser har emellertid ökat till 258 år 1982/83 och 321 år 1988/89.

Institutionernas storlek är mycket varierande: Som exempel på stora institutioner kan nämnas musikteatrarna Deutsche Oper

i Berlin och Bayrische Staatsoper i Mönchen. I Berlin finns även en stor dramatisk teaterinstitution.

Antal anställda Omsättn milj DM (1988/89)

Deutsche Oper 1015 88 Berlin

Bayrische Staatsoper 900 104 Miinchen

Staatliche Schauspiel— 486 42 biihnen, Berlin (Schillertheater)

Salongsstorleken för dessa institutioners stora scener är:

antal platser Deutsche Oper 1885 Bayrische Staatsoper 2100

Staatl Schauspielb (Schillertheater) 1004

Som exempel på mindre teaterinstitutioner i Tyskland kan nämnas regionteatrar. Dessa har ofta under 100 anställda.

Från den tyska teaterstatistiken kan följande uppgifter om in- stitutionsteatrarnas samlade verksamhetsutveckling vara av in- tresse:

År 1975/76 1982/83 1988/89 Antal föreställningar 30 674 32 241 35 951

Antalet föreställningar har ökat med 16 % mellan åren 1975/76 och 1988/89. Ökningen fördelar sig på alla slags föreställ— ningar utom operaföreställningar.

En fallande trend sedan 1975/76 kan noteras beträffande anta- let besök.

År 1975/76 1982/83 1988/89 Totalt besöksantal (milj.) 17,4 17,0 15,8

Denna nedgång vid den säsongbundna verksamheten anses av företrädare för Deutscher Biihnenverein vägas upp av ökad som— marteaterverksamhet m.m.

Försäljning till abonnemang och genom publikorganisationer har större betydelse i Tyskland än i Sverige. Totalt såldes i Tysk- land år 1988/89 27,1 % av platserna i form av lösbiljetter (Tages— karten) 26,3 % abonnemang (Platzmieten), 22,0 % publikorgani—

SOU 1991: 71 Kapitel 13

sationer (Besucherorganisationen), samt 13,4 % barn— och ung- SOU 1991:71 domsbiljetter. Kapitel 13

Personalulveckling (antal anställda) framgår av nedanstående ta- bell:

År 1975/76 1982/83 1988/89 Personal (totalt) 25 198 27 018 27 759

Den personalökning som framgår av siffrorna ovan har skett inom kategorierna teknisk och administrativ personal:

Teknisk Administrativ År personal personal 1975/76: 9 336 1 602 1988/89: 11 097 1 815

Eftersom det totala antalet institutioner inte ökat sedan 1975/76 innebär personalökningen sedan detta år ett tillskott till den befintliga verksamheten. Arbetstidsförkortning är en förkla— ring till Ökat behov av tekniker.

En svag nedgång kan noteras för vissa grupper inom den konstnärliga personalen de senaste åren (skådespelare och sång- are).

S"ngare Skådespelare: Orkestermusiker: 1975/76: 1 27 8 2 016 2 622 1988/89: 1 111 1 917 2 963

En kategori som ökat starkt är "konstnärliga administratörer" dvs. regissörer, scenografer, inspicienter m.fl. (denna kategori sår— redovisas inte i svensk teaterstatistik). Dessa har ökat från 2 118 år 1975/76 till 2 620 år 1988/89.

1 Tyskland är det överskott på skådespelare i stort samtidigt som vissa skådespelare, sångare och regissörer är mycket efterfrå- gade Överskottet märks särskilt i Munchen och Berlin, där me- diaindustrin finns. Arbetslösheten i Tyskland är jämförbar med svenska förhållanden. De totala personalkostnaderna 1988/89 var 1,8 miljarder DM medan de totala utgifterna var 2,486 miljarder DM. Den genom- snittliga personalkostnadsandelen ligger alltså på ca 74 %. Denna andel har fallit något sedan 1979 då den var ca 78 %. Lönekost— naderna uppges i stort följa utvecklingen inom offentlig sektor. För gästsolister inom musikteater har löneutvecklingen varit mycket snabbare. Den relativt höga andelen personalkostnader kan bero på att lokalkostnaderna är låga liksom deras andel av den totala omsättningen. 1988/89 var denna andel mindre än 1 % av totalkostnaderna. Detta är betydligt lägre än genomsnittet för

svenska teatrar. De låga lokalkostnaderna tyder på att man i Tyskland har andra principer för hyressättning än i Sverige.

Liksom i Sverige går det tyska samhället in med stora ekono- miska insatser för teaterlivet. De samlade anslagen (stad, delstat och stat) har sedan 1975/76 i löpande priser stigit från drygt 1 miljard DM till över 2 miljarder DM 1988/89. (För det första år som anges i statistiken, 1953, var totalanslagen 93 milj. DM vilka 1959 ökade till 186 och 1969 hade Ökat till 485 milj. DM).

Egenintäkterna har utvecklats i ungefär samma takt, från 204 milj. DM 1975 till 403 milj. DM 1988. Sedan 1975 har intäkterna från lösbiljettförsäljningen totalt ökat från 68,8 till 136,2 milj. DM, medan abonnemangsintäkter visar en något svagare upp- gång, från ca 50 till 83,3 milj. DM mellan åren 1975 och 1988. Den totala omsättningen var 1988 i storleksordningen 2,5 miljar— der DM.

En jämförelse med de tyska konsumentpriserna sedan 1979 vi— sar följande:

Konsumentprisökning 1979—1988: ca 30 %. Ökning anslag 1979—1988: Från 1,4 till över 2 miljarder DM dvs. mer än 50 %.

Personalkostnadsökningl979—1988: Från 1,2 till 1,8 miljarder DM dvs. ca 50 %.

Personalvolymökning 1979/80—1988/89: Från 26 488 till 27755 dvs. 4,7 %.

Anslagen har alltså ökat i takt med personalkostnaderna. Ök- ningen av konsumentpriserna har varit långsammare.

Samhällssubventionen inkl. mindre enskilda bidrag förefaller ligga stabilt på ca 83 % av den totala omsättningen medan ege- nintäkterna (Betriebseinnahmen) svarar för resten. Biljett— /abon- nemangsförsäljning svarar för ca 11 %. Företagssponsring har lik- som i Sverige, ingen större betydelse för den totala finansieringen. Egenfinansieringen varierar mellan olika teatrar (se vidare ne- dan). Att i nämnvärd grad öka denna bedöms (av Deutscher Biihnenverein) som uteslutet.

Någon akut kostnadskris bland de tyska teaterinstitutionerna synes det inte vara. Om en urholkning av samhällssubventionerna skulle ske skulle detta troligen i första hand resultera i en minsk— ning av den stående repertoaren.

Samverkan mellan teatrar och TV har (enligt Deutscher Bijhnenverein) avtagit de senaste åren och det bedöms som ange- läget att denna trend bryts. TV—företag och teaterinstitution är avtalsslutande parter vid institutionssamarbete. Teatern erhåller ersättning från TV. Uppgörelser mellan enskilda skådespelare och TV förekommer inte (vilket är fallet i Sverige). Teatrarnas sam- manlagda intäkter från radio/TV var 1988/89 8,7 milj. DM, dvs. mindre än 1 % av den totala omsättningen.

För de enskilda teatrar där TKU sammanställt uppgifter är va— riationerna i utveckling av verksamhet och ekonomi mycket stora

SOU 1991: 71 Kapitel 13

(se tabell 13.1). T.ex. har Hamburgoperan en egenfinansiering på ca 30 % medan operan i Diisseldorf har en egenfinansiering på ca 11 %. Besöksantalen är i båda fallen större än i Stockholm vilket delvis kan förklaras med att huvudscenerna har fler platser.

Högsta biljettpris i Hamburg (Operan och Schauspielhaus) som är 80 DM är högre än de samhällssubventionerade Stockholmste— atrarnas. Enligt representanter för Hamburgoperan finns skäl till ytterligare höjningar.

Jämförelser

Den tyska teaterutvecklingen är i många avseenden jämförbar med den svenska. Likheterna i struktur (institutionernas organisa- tion, avtal mellan parterna, repertoar, besöksutveckling etc.) och finansiering är påtagliga.

Givetvis finns det också vissa skillnader. Den viktigaste torde vara att det enligt huvudavtalet i f.d. Förbundsrepubliken stipule- ras 15 års engagemang vid en teater innan tillsvidareanställning inträder; avtalen kan årligen sägas upp och en tillträdande teater- chef har dessutom särskild frihet att skifta personal. Vid den dra- matiska scenen Thaliatheater i Hamburg t.ex., uppges normalt hälften av den konstnärliga personalen bytas ut vid dylikt tillfälle. Detta medför större rörlighet för den konstnärliga personalen — antalet teatrar och konkurrensen mellan dem i den tätbefolkade f.d. Förbundsrepubliken bidrar också till denna. Pjäsengagemang speciellt av attraktiva "stjärnor" är ofta förekommande, och många av de mest kända krafterna föredrar att inte fast binda sig till en teaters ensemble. Den sämre anställningstryggheten torde för den enskilde individen i stor utsträckning uppvägas av en större arbetsmarknad och ofta flera arbetsmöjligheter inom ett begränsat geografiskt område än i Sverige.

En påfallande låg andel av institutionernas redovisade kostna- der gäller lokaler.

När det gäller rationalisering/utveckling inom teknik och admi- nistration har TKU fått intrycket att man i Tyskland inte har kommit längre än i Sverige.

13.3. Storbritannien 11 pund = 10.67 Skrjuli 1991)

I Storbritannien finns de två nationella dramatiska institutio- nerna National Theatre och Royal Shakespeare Company. Bland det statligt stödda teaterutbudet i övrigt finns ca 55 dramatiska regionala institutionsteatrar samt några turnerande teaterkompa- nier m.m. De nationella institutionerna gav 1989/90 ca 3 000 före—

sou 1991; 71 Kapitel 13

ställningar för ca 1,7 milj. besökare. De regionala teatrarna, tur- néteatrarna m.fl. gav 1989/90 ca 19400 föreställningar för ca 5,1 milj. besökare.

National Theatre (NT) och Royal Shakespeare Company

Förest. Besök (IOOO-tal betalda bilj) 1984/85 2 561 1 740 1987/88 3 100 1 738 (exkl. turné NT) 1989/90 3 008 1 691

Regionala institutionsteatrar m.fl.

Förest. Besök (1000—tal betalda bilj) 1983/84 19 738 5 167 1984/85 19 708 5 156 1987/88 20 868 5 608 1989/90 19 356 5 147

Källa: Arts Council

Vidare finns två nationella Operainstitutioner (English Natio- nal Opera och Royal Opera House) och dessutom fem statsunder- stödda opera companies. Dessa musikteaterinstitutioner gav 1989/90 770 föreställningar och hade 1 166000 besök. Föreställ— ningsaktivitet och besöksantal har för musikteatern hållits tämli- gen konstant under 1980—talet.

Operainstitutioner

Förest. Besök (1000-tal) 1981/82 731 1 078 1984/85 690 979 1987/88 702 1 080 1989/90 770 1 166

Källa: Arts Council

I London är det kommersiella teaterutbudet mycket omfattan— de. Londons West End teatrar producerade 1987/88 närmare 14000 föreställningar. 1989/90 gav dessa teatrar 16436 föreställ- ningar för 10 945 000 besökare.

Den procentuella fördelningen av det totala dramatiska teater— utbudet i Storbritannien var 1987/88 följande:

West End teatrar: 36 % Repertoir Theatres ("region/stadsteatrar"): 38 % Turnéteatrar: 10 % Centrala institutioner: 8 % Ovriga: 8 %

SOU 1991: 71 Kapitel 13

Skådespelarna vid teatrarna anställs nästan uteslutande per produktion. Fast anställning förekommer inte och säsongkontrakt förekommer alltmera sällan. Mer än 75 % av alla skådespelarkon— trakt år 1987/88 avsåg 1-10 veckor. Produktionstakten är högt uppdriven med korta intensiva repetitionsperioder om 3—6 veck- or.

År 1987/88 låg medianlönen för skådespelare och månad på 312 pund, vilket var väsentligt under den genomsnittliga månads- lönen för samtliga inkomsttagare som var 588 pund.

Finansiering Det finns stora skillnader i finansiering mellan svenska teaterinsti-

tutioner och brittiska. Av de centrala/regionala teatrarnas inkoms- ter 1988/89 var fördelningen följande:

Statsbidrag: ca 36 % Kommunala/regionala bidrag: ca 10 % Biljettintäkter/egna intäkter: ca 51 % Sponsring: ca 3 %

För de regionala teatrarna var staten via Arts Council Great Britain (ACGB) länge den största bidragsgivaren men under 80- talet har en genomgående decentraliseringspolitik drivits i syfte att få lokala och regionala myndigheter att ta ett större ansvar för sina institutioner. Genom ett system av s.k. "matching grants" där ACGB pund för pund matchar de kommunala/regionala bidragen har man nu uppnått en viss jämvikt mellan statliga och kommu- nala/regionala bidrag bland merparten av de bidragsmottagande teatrarna i denna kategori.

De statliga bidragen till de dramatiska institutionerna 1987/88 fördelades på följande sätt:

Centrala institutioner: 13 442 000 pund =40 % Regionala institutioner: 13 509 000 pund =40 % Turnéteater: 5 034 000 pund = 15 % Ovrigt : 1 829 000 pund = 5 % Totalt: 33 814 000 pund = 100 %

En viss urholkning av statsbidragen till centrala och regionala institutioner uppges ha skett under 1980—talet, vilket har fått kompenseras genom ökade intäkter från annat håll.

För musikteaterinstitutionerna var den procentuella finansie— ringen 1988/89:

Statsbidrag: 46 % Kommunalt/regionalt bidrag: 4 % Biljettintäkter/egna intäkter: 38 % Sponsring: 12 %

SOU 1991: 71 Kapitel 13

Den statliga andelen av finansieringen av musikteatern har sjunkit från 60 % år 1983/84. Biljettintäktsandelen (Box—office) har stigit från 31 %.

Sponsringen fick under 1980—talet ökad betydelse, delvis på grund av att vissa statsbidrag fördelades mot villkor att motsva— rande belopp erhållits från sponsorer. Denna utveckling upp— muntras av de statliga organen. Den totala sponsringen av teater- livet (det dramatiska) upgick dock endast till ca 2,5 milj. pund 1989/90.

Den låga andelen offentlig subvention ställer stora krav på te- atrarna att spela en repertoar som drar publik och att ge många föreställningar per produktion. Repertoarvalet styrs till stor del av ekonomiska överväganden och endast de större institutionerna har råd med någon experimentell verksamhet och då endast på små studioscener.

Under 1980—talet har det genomsnittliga biljettpriset och bil- jettintäkten per besök vid teatrarna stigit mer än priser och löner. Det genomsnittliga nettopriset per besök hade för en grupp utval— da regionteatrar mellan 1984/85 och 1989/90 stigit från 3,29 till 5,30 pund. Motsvarande utveckling för Royal Shakespeare Com- panys föreställningar i Stratford var från 7,93 till 13,17 pund. (Källa: Arts Council).

Från nationalinstitutionerna har TKU fått in vissa uppgifter om utvecklingen sedan 1975/76. (Tabell 13.2.) En jämförelse med konsumentprisernas utveckling sedan 1982/83 visar att biljettpri— serna har ökat mer än konsumentpriserna för samtliga av dessa teatrar. I övrigt visar uppgifterna ingen enhetlig tendens när det gäller utveckling av föreställningar, besök eller offentligt stöd. Den offentliga subventionen för dessa teatrar överensstämmer i stort med läget för institutionsteatrarna sammantaget. Kostnadsut- vecklingen har lett till stora underskott i verksamheten för Royal Shakespeare Company (RSC). RSC tvingades under spelåret 1990/91 ställa in föreställningar på Londonscenerna. För år 1991 har teatern beviljats en anslagsförstärkning, dels i form av ett till- fälligt stöd (ca 1,3 milj. pund), dels i form av en ökning av det or- dinarie driftbidraget med 8 %.

Även Royal Opera är i en liknande situation trots en avsevärd höjning av egenintäkterna sedan 1983/84. Underskottet för 1989/90 blev 2,9 milj. pund vilket förorsakats av uteblivna spon- sorintäkter.

Sammanfattningsvis kan nämnas några för Sverige intressanta förhållanden som utmärker teatersituationen i Storbritannien:

Kraven på egenintäkter är betydligt högre i Storbritannien och sponsringen betyder mer, framför allt inom musikteatern.

Korttidsanställningar dominerar skådespelarnas arbetsmarknad. Arbetsmarknaden är mycket besvärlig.

SOU 1991: 71 Kapitel 13

De senaste spelåren har det ekonomiska läget varit mycket

och Royal Opera.

(Källa: Statistik från Arts Council, samt sammanställning/redo- görelse för TKU angående brittisk teaterutveckling av Christer Dahl, Glasgow.)

13.4 Danmark

(100 Dkr = 98.45 Skr. juli 1991)

Det Kongelige Teater

Det Kongelige Teater i Köpenhamn är Danmarks nationalscen för scenkonst, musikteater och dans. Huvuddelen av föreställningarna ges på scener i Köpenhamn. Opera/balettföreställningar ges på Gamla scenen med 1379 platser; dramatiska föreställningar ges på Nya scenen med 953 platser. Vidare finns Gråbrödrescenen med 141 platser. Enligt teaterledningen finns behov av ytterligare en scen med 400—500 platser.

En lag från 1935 reglerar teaterns verksamhet, som sedan 1987 drivs i ett slags statlig verksamhetsform (ej bolagsform). Denna form avses ge flexibilitet och en viss grad av självstyrning. Teatern är förpliktigad att hålla nettoutgifterna på av staten bestämd nivå. Chefen utnämns av konungen och har fram till början av år 1991 vid sin sida haft ett tillsynsråd som utsetts genom de i Folketing- ets finansutskott representerade politiska partierna. Detta råd ha— de till uppgift att följa och kontrollera teaterns dispositioner och drift.

Alla verkstäder finns ] scenbyggnaderna. Teaterns totala lokal— yta är ca 60 000 m2. Teatern betalar ingen lokalhyra.

Antalet fast anställda är 709. Antal årsverken uppges till ca 870. Den konstnärliga personalens andel av antalet fast anställda är 47 % och den har, liksom andelen teknisk/administrativ perso- nal, hållits ganska konstant under 1980—talet. En svag nedgång i personalantalet sedan 1981/82 med ca 20 personer kan dock note- ras. Någon ytterligare minskning i förhållande till läget 1990 an— ser teaterledningen inte vara möjlig att genomföra. Enligt kultur- ministeriets bedömning skall dock antalet årsverken minska till 840 år 1994.

Det finns ingen klar trend beträffande utvecklingen av antalet föreställningar vilka under 1970— och 1980—talen pendlat mellan ca 490 och 640. I genomsnitt svarar dramatisk teater för 60 % av företällningarna medan opera och balett svarar för 20 % vardera. Vad gäller antalet produktioner är fördelningen: dramatisk teater 29 %, opera 26 % och balett 43 %.

SOU 1991: 71 svårt för de centrala institutionerna Royal Shakespeare Company Kapitel 13

Antalet sålda biljetter till verksamheten i Köpenhamn har un— der perioden 1970/71—1988/89 varit i genomsnitt 368 000 per spe- lår. Det har varit kraftiga svängningar mellan olika är. 1988/89 såldes 387000 biljetter, därav 96416 abonnemang i teaterns egen regi. Därutöver säljs biljetter via den nationella publikorganisatio- nen ARTE ( 46 000 bilj 1988/89).

Är 1989/90 såldes 54 % av lösbiljetterna till fullt pris. Av bil— jetterna kvoteras 50 % till boende i Köpenhamnsområdet och 50 % till övriga Danmark.

Teatern har i uppdrag att turnera med ca 50 föreställningar per spelår och det faktiska antalet turnéföreställningar är ofta högre.

Lönekostnaderna är ca 73 % av de totala. 1 fasta priser har de samlade lönekostnaderna varit i stort sett konstanta under 1980— talet.

Egenintäkterna utvecklades fram till 1980 långsammare än den allmänna prisutvecklingen men har därefter ökat snabbare. Ande- len egenintäkter år 1988 var ca 16 % (1975/76 ca 10 %).

Statsanslaget uppgick 1989 till 233 milj.Dkr. Anslaget har i fast pris varierat under 1980—talet, med en klar uppgång 1987 och 1988 då det var närmare 260 milj.Dkr. Sponsring förekommer (är 1990 fanns nio kontrakt slutna med olika företag). Teaterled- ningen anser att andelen sponsorbidrag skulle kunna uppgå till ca 10 % av teaterns intäkter.

Ett underskott i verksamheten på ca 13,6 milj.Dkr. skall häm- tas in under perioden 1992—97. Folketinget skall hösten 1991 be- döma teaterns ekonomiska situation och ta ställning till ev. extra anslag.

Vid radio/TV—överföring betalar mediaföretaget till medver- kande skådespelare m.fl., men ingenting till teatern.

(Källa: Det Kgl Teater — et kulturpkonomisk studie av Anne Katrine Bille Hansen, Köpenhamns universitet, samt uppgifter lämnade i samband med TKU:s besök i Köpenhamn.)

De storkabenhavnske landsdelscene (DsL)

1 De storköbenhavnske landsdelsscene ingår 10-12 teaterscener under en gemensam styrelse. Det offentliga ekonomiska ansvaret för DsL är fördelat på kulturministeriet (40 %) och kommuner i storköpenhamnsområdet (60 %). DsL har upprätthållit antalet produktioner (närmare 40 per år) under 1980—talet. Däremot har antalet föreställningar minskat från ca 2200 till ca 1700. Besöksantalet har minskat från ca 800000 till ca 500000 besök. Under 1980—talet har det samlade offentliga stödet till DsL ökat med ca 30 % i fasta priser.

SOU 1991: 71 Kapitel 13

(Källa: Teaterokonomi. De Köbenhavnske teatrars ökonomiske SOU 1991: 71 Kapitel 13 forhold i 80'ene. Amternes og Kommunernes Forskningsinstitut. April 1991.)

13.5 Norge (100 Nkr = 92.70 Skr. juli 1991)

De statsunderstödda institutionsteatrarna i Norge delas in i : Osloteatrar ( Nationaltheatret, Det Norske Teatret, Oslo Nye Tea— ter), landsdelsteatrar (Den Nationale Scene, Tröndelag Teater, Rogaland Teater), regionteatrar (Hålogaland Teater, Telemark Teater, Teatret Vårt, Sogn og Fjordane Teater) samt Den Norske Opera och Riksteatern. Riksteatern är turnéteater men inte för— eningsbaserad som i Sverige. institutionsteatrarna är anslutna till De Norske Teatres Förening (DNTF). Den nedan angivna statisti- ken för institutionsteatrar avser de till föreningen anslutna te- atrarna och (om ej annat anges) perioden från 1976 till 1986.

Antalet anställda inom institutionsteatrarna har ökat från 1 323 till 1 580

Antalet föreställningar har ökat från 4 362 till 4 681. Det samlade besöksantalet har gått ned från 1,375 milj. till 1,032 milj. - För Riksteaterns egna produktioner har besöksanta- let minskat från 119000 till 73 000.

Uttryckt i fasta priser (1986 års penningvärde) har kostnaderna för de norska teaterinstitutionerna stigit med 15 % eller från 398 till 458 milj. Nkr.

Subventioneringsprocenten har för Osloteatrarna och lands— delsteatrarna legat konstant på ca 88 % och för regionteatrarna sjunkit något (från 96,1 till 93,5 %). För Den Norske Opera har den sjunkit från 93,5 till 84,8 % medan den för Riksteatret har stigit från 90,8 till 95,1 %.

(Källa: Scenekunst — statlig teaterutredning. Norges Offentlige Utredninger NOU 1988zl.)

13.6 TKU:s kommentarer

Materialet som inhämtats ger vissa möjligheter att jämföra olika strukturer och tendenser i utvecklingen i stort. Mera ingående jämförelser med svenska förhållanden jämte slutsatser fordrar dock ett mera djupgående studium därför att den studerade tea- terverksamheten/ekonomin måste ses mot bakgrund av det land i vilket verksamheten drivs, med dess inkomstnivåer, skattesystem, arbetsrätt m.m. Vid direkta jämförelser bör man vara medveten

om att mått för att ange personalutveckling, verksamhet, ekono- misk utveckling m.m. varierar mellan olika länder.

Om en enskild institutions utveckling skall kunna belysas till— räckligt bra för att säkra jämförelser skall kunna göras med mot— svarande institution i Sverige fordras vidare en kartläggning av vilka speciella faktorer som kan ha påverkat utveckling av ekono— mi och verksamhet. Till sådana faktorer hör chefsbyten, ombygg- nader, strejker m.m. som i hög grad kan påverka verksamhetsåret för en institution. Enligt TKU:s uppfattning bör därför stor för- siktighet iakttas vid jämförelser mellan enskilda institutioner i Sverige och utlandet.

Den nu gjorda genomgången av teatersituationen i några andra ländra ger TKU anledning att redovisa följande huvudintryck.

De tendenser i produktions— och föreställningsutveckling och besöksfrekvens som konstaterats i Sverige finns även i andra län- der. Även vad gäller utveckling av kostnader och finansiering kan paralleller dras. Storbritannien har dock ett finansieringssystem som avviker från de övriga ländernas.

Anställningstryggheten för konstnärlig personal är sämre i Tyskland och Storbritannien än i Sverige. 1 de båda förstnämnda länderna är arbetsmarknaden mycket besvärlig för skådespelare. Ett par stora nationalinstitutioner (i Storbritannien och Dan- mark) har ekonomiska svårigheter och huvudmännen har gått in med eller diskuterar extraanslag.

Inget av de studerade länderna har under de senaste åren gjort grundläggande förändringar av huvudprinciperna för samhällsstöd till teaterlivet.

SOU 1991: 71 Kapitel 13

Tabell 13.1 Tyska teatrar - statistiska uppgifter

Anslag, intäkter, biljettpriser, besökare, personal vid musik— och talleatrari Hamburg och Diisseldorf ANSLAG (1 000 DM)

Hamburg, Operan

" , Schauspielhaus ,Thalia Teater Dusseldorf, Operan ” ,Schauspielhaus

INTÄKTER (1 000 DM)

Hamburg, Operan

” , Schauspielhaus

,Thalia Teater

Dösseldorf, Operan

” , Schauspielhaus (978 + 267 pl) ”

BILJETTPRISER (DM)

Hamburg, Operan

” ,Schauspielhaus , Thalia Teater Diisseldorf, Operan ” ,Schauspielhaus "

BESÖKARE

Hamburg, Operan

” ,Schauspielhaus ,Thalia Teater Diisseldorf, Operan ” ,Schauspielhaus ”

PERSONAL

Hamburg, Operan

" ,Schauspielhaus ,Thalia Teater Dusseldorf, Operan** " , Schauspielhaus "

* budgetår = kalenderår

1975*

35 944 13 603 10 632 31 078 15 394

10808 4 815 2301 3 766 4951

1975/76

4—70 3,50-32 6,50—32 4—35 6—27

431 047 361 782 343 136 337 283 290 720

644 334 309 542 385

1982*

52 753 24 944 17 620 48 918 21 484

21212 4773 5237 6171 6680

1982/83

6—95 8—48 4—29 7-66 8-27

464 763 171 234 271 887 345 050 310 043

744 447 317 545 342

** endast operaverksam heten, ej operahuset

SUBVENTION PER BESÖKARE 1988/89 (DM)

Hamburg, Operan

" , Schauspielhaus ,Thalia Teater Dusseldorf, Operan ” ,Schauspielhaus ”

122 88 104 150 94

1988*

57 850 27 101 22 123 47 228 29 796

25 779 9 869 6 066 6 044 6 147

1988/89

4—80 10—80 6-40 1 1-48 11—32

473 753 307 898 212 910 314 485 316043

704 331 319 548 341

Antal

platser

1 674 1 202 977 1 320 975+268

SOU 1991: 71 Kapitel [3

INTÄKTER PER BESÖKARE 1988/89 (DM)

Hamburg, Operan

" , Schauspielhaus ,Thalia Teater Dösseldorf, Operan ” ,Schauspielhaus ”

SUBVENTION (ANSLAG) PER ANSTLÄLLD 1988/89 (DM)

Hamburg, Operan

” , Schauspielhaus ,Thalia Teater Dösseldorf, Operan " , Schauspielhaus ”

Tab1113.2 Brittiska nationalinstitutioner — statistiska uppgifter

54 32 28 19 19

82 173 81 876 69 351 86 182 87 378

Beloppen anges i pund. 1 pund = 10,67 kr. juli 1991 (Lucka innebär att uppgift ej funnits tillgänglig för TKU)

Totalt antal föreställningar Antal sålda biljetter (lOOU-tal) Genomsnittligt biljettpris

Beläggning

Bidrag Arts Council + kommunalt bidrag (1000-tal pund)

Sponsorer, donationer (1 (100-tal pund)

1

2) 3) 4)

5; Biljettintäkter (1000-tal pund) 6

7

så

Total inkomst (1 OOO-tal pund)

NATIONAL THEATRE

75/76 82/83 1 493 1.413 2; 334 972

3) 1.98 5.33

4 79 % 76 % 5) 3 807 6) 7.067 7) 101

13) 11.900

87/88

1.135 692 7.74 76 % 4 868 7.936 632 14.635

ROYAL SHAKESPEARE COMPANY

75/76 82/83 1) 725 1.206 2 680 898 3i 2.03 5.72 4) 80 % 90 % 5) 4 837 6) - 4.124 7) - 136 s) - 9.560

87/88

1.937 1.046 9.94 78 % 8.681 5.731 494 16.860

88/89

1.133 652

4 829 8 134 776 14 947

88/89

1914 1 079

9 252 5 924 925 18 021

89/90

1.268 693 8.97 68 %

89/90

1 701 1 065 11.87 78 %

SOU 1991: 71 Kapitel 13

ENGLISH NATIONAL OPERA

75/76 82/83 1) 275 190 2 435 335

3; 2.17 7.73

4 77 % 76 % så 6

vi

8)

ROYAL OPERA

83/84 84/85 1) 133 2 262 3

4) 93% 5) 6 487

6) 11 329 7) 1 531 8) 21 174

87/88 88/89 1) 144 128 2) 270 245 3 4 88% 90% 5 10 368 6 13 227 13 991 7 5 538 8) 29 359 32 809

87/88

214 411 11.31 82% 4647 7955

13 300

89/90

147 288 35.72 93% 10 287

88/89

208 424

87% 5 304 8 236 1 009 14 718

89190

209 375 15.30 76 % 5 733

SOU 1991: 71 Kapitel 13

14. TKU:s slutsatser

Enligt direktiven är TKU:s huvudsakliga uppdrag att analysera och redovisa kostnadsutvecklingen inom teaterområdet. 1 uppdra- get ingår således inte att granska gällande riktlinjer för den statli- ga teaterpolitiken. TKU har följaktligen inte sett det som sin upp— gift att ta ställning till eller lämna förslag om hur stort det statliga stödet framdeles bör vara till hela teaterområdet eller till enskilda teatrar. ] detta kapitel vill TKU sammanfatta sina synpunkter på det material som gåtts igenom under utredningsarbetet.

Under tidsperioden 1975—1990 har den offentligt stödda tea— tern genomgått stora förändringar. Mest markant är den utbygg- nad som skett av regionala och lokala teaterinstitutioner i enlighet med 1974 års kulturpolitiska beslut. Det årliga utbudet av teater- föreställningar från institutioner med regionalt huvudmannaskap har under perioden ökat med 2 000 till närmare 8 300 per år sam- tidigt som sysselsättningen uttryckt i årsverken stigit från 1600 till 2400. Trots detta har arbetslösheten främst för konstnärlig personal ökat. För hela teaterområdet gäller att ny teknik — främst för ljud och ljus — tagits i anspråk för att konstnärligt kun- na möta ändrade attityder och förväntningar hos publiken. Änd- rade arbetsformer bland den konstnärliga personalen har medfört längre repetitionstider. Konkurrensen om publiken har hårdnat och ett något vikande teaterintresse kan skönjas.

TKU har i sin analys av utvecklingen av naturliga skäl varit hänvisad till att bedöma kostnader, intäkter och andra faktorer som kan mätas och jämföras. Konstnärliga frågor som givetvis är de för varje teater och för publiken viktigaste frågorna har inte kunnat behandlas av utredningen i annan mån än att sådana frå- gor diskuterats vid de samtal utredningen fört med bl.a. teater- chefer och teaterkritiker. Enligt kritikernas samstämmiga uppfatt- ning fanns det en högre grad av vitalitet och förnyelse i svenskt teaterliv under senare delen av 1970—talet jämfört med 1980— talets sista år.

Enligt direktiven bör utredningen söka belysa frågan huruvida kostnadsutvecklingen för teatrarna skiljer sig från vad som i all- mänhet gäller för samhället i övrigt. I syfte att besvara denna frå- ga har TKU låtit utarbeta ett teaterkostnadsindex (TKI), vari hän- syn tagits till att personalkostnaderna på teaterområdet utgör en särskilt stor del (ca 70 %) av de totala kostnaderna (avsnitt 4.5). En jämförelse mellan konsumentprisindex (KPI), som speglar den allmänna prisutvecklingen, och TK] visar att KPI under den pe- riod som har studerats ökat med 210 % medan TKl ökat med 240 %. Kostnadsutvecklingen på teaterområdet skiljer sig således från

SOU 1991: 71 Kapitel 14

vad som gäller inom många andra samhällsområden och det krävs i dag större reala resurser för att upprätthålla en teaterverksamhet av samma omfattning än vad som krävdes år 1975.

Skillnaderna i kostnadsutvecklingen kan enligt vad TKU visar (avsnitt 4.2) inte förklaras av att takten på löneökningarna på tea- terområdet skulle varit snabbare än på andra områden eller att de genomsnittliga lönerna skulle vara högre. Däremot har ökningen av de sociala avgifterna under perioden och de kostnadsökningar som bl.a. ändrade arbetstidsbestämmelser har medfört, haft bety- delse för kostnadsutvecklingen. Men den främsta förklaringen till skillnaden mellan teaterområdet och utvecklingen på andra områ- den är det förhållandet att teaterproduktion är mycket personal- intensiv. Med hänsyn till verksamhetens art finns endast begränsa— de möjligheter till rationaliseringar. Att i dag framföra en klassisk opera eller ett klassiskt drama kräver lika mycket personal och tar lika lång tid som för hundra år sedan.

Frågor om kostnadsutvecklingen på teaterområdet har också behandlats av den ekonomiska vetenskapen. Enligt de teorier av Baumol m.fl. som redovisas i avsnitt 10.1 mäste kostnaderna för teaterproduktion "ständigt stiga i förhållande till kostnadsnivän inom resten av ekonomin och denna stegring kommer att vara oupphörlig och kumulativ. Detta gäller så länge relativa löner i de olika sektorerna av ekonomin förblir desamma oavsett om den to- tala lönenivån stiger, faller eller är konstant".

De analyser som TKU gjort får anses ge belägg för teoriernas riktighet beträffande den studerade perioden. TKU har ingen an— ledning att ifrågasätta teoriernas giltighet för framtiden. Detta förhållande bör beaktas av statsmakterna och andra teaterhuvud- män när frågan om bidrag till teaterverksamhet prövas. Det bety- der självfallet inte att varje kostnadsökning måste godtas eller att krav på rationaliseringar alltid måste framstå som obefogade. Men det innebär enligt TKU att stödet till teatern bör utformas så att det ger långsiktigt stabila förutsättningar för teaterledningarna och fullgöra det kulturpolitiska uppdrag som anförtrotts dem. Förändringar i stödet bör ske med varsamhet, då även små ned— dragningar får förhållandevis större effekter på teaterområdet. Mer genomgripande förändringar av de offentliga bidragen kräver enligt TKU en samtidig översyn av uppdraget.

Av Baumols teorier följer att teaterområdet kommer att uppvi— sa en produktivitetsutveckling som är negativ. De studier som TKU redovisar i avsnitt 10.2 bekräftar detta. Med reservation för alla de osäkerheter som vidlåder studier av detta slag vill TKU ändock framhålla, att produktivitetsnedgången för hela teaterom- rådet sannolikt är större än vad som kan förklaras av Baumols teorier. Enligt TKU torde detta främst bero på att antalet besöka— re på institutionsteatrarna under den studerade perioden minskat med närmare 800000 från ca 3 till ca 2,2 miljoner per år samti— digt som kostnaderna ökat snabbare än såväl KPI som TKl.

SOU 1991: 71 Kapiiel 14

I fråga om produktivitetsutvecklingen för enskilda institutioner vill TKU framhålla att Operan och Dramaten visar ett klart bätt- re resultat än gruppen institutionsteatrar. Produktiviteten vid des— sa institutioner har minskat endast i obetydlig mån. För Rikstea- tern har produktivitetsutvecklingen under perioden varit väsent- ligt sämre. Föreställningsverksamheten har reducerats utan en motsvarande minskning av de totala kostnaderna samtidigt som antalet besökare per föreställning har minskat.

Vad nu sagts om Operan, Dramaten och Riksteatern speglas också i resultatet av de beräkningar som TKU gjort av storleken i fasta priser på det statliga bidraget per föreställning och per be- sök. För Operans del har det genomsnittliga bidraget per före- ställning och besök under perioden varit 500 000—600 000 kr. resp. varierat mellan 750 och 900 kr. För Dramatens del uppgick det statliga bidraget per föreställning och besök vid periodens slut till 85000 kr. resp. 313 kr., vilket är något lägre än vid periodens början. Med beaktande av nationalscenernas goda publiksiffror och de biljettprishöjningar som genomförts under 1980—talet ut— trycker de belopp som nu redovisats enligt TKU:s bedömning en rimlig subventionsnivå. Det torde sålunda inte vara möjligt att med nuvarande givna villkor såsom antalet scener och publikplat- ser i någon större mån sänka subventionsnivån.

Såsom sagts i avsnitt 6.7 skulle det för Operans del verka pro- duktivitetshöjande, om Operan hade permanent tillgång till en större andrascen. Det skulle medge ett större utbud av uppsätt- ningar och föreställningar. Säkerligen skulle detta också från konstnärlig synpunkt vara vitaliserande. TKU förordar att Operan i framtiden bör få tillgång till Södra Teatern som sin andrascen.

Möjligheterna att finansiera ökade kostnader med andra intäk— ter än de offentliga bidragen är självfallet av stort intresse såväl för teatrarnas huvudmän som för teaterledningarna. Här är det främst biljettintäkterna som är av betydelse. Som framgår av av— snitt 5.6 gör TKU bedömningen att sponsorintäkter i framtiden inte i någon nämnvärd grad kommer att bidra till finansieringen av den offentligt stödda teaterverksamheten. lnstitutionsteatrarnas reala biljettinkomster har mellan åren 1975 och 1990 ökat med 60 %. I vart fall för Operans och Dramatens del har biljettprishöj- ningarna, som varit mest markerade under senare delen av 1980— talet, kunnat ske utan iakttagbara effekter på publiktillströmning- en. Biljettintäkternas andel av de totala intäkterna har för Operan och Dramaten under den studerade perioden ökat från 5 % till 8 % resp. från 8 % till 16 %. Den nu uppnådda nivån på finansie— ringen genom biljettintäkter för nationalscenerna får enligt TKU anses skälig. En fortsatt biljettprishöjning i takt med den allmän- na prisnivåns utveckling är enligt TKU motiverad.

1 detta sammanhang finns anledning för TKU att framhålla att ökad egenfinansiering genom biljettintäkter gör nationalscenerna mer publikberoende, vilket i huvudsak får anses positivt. Emeller—

SOU 1991: 71 Kapitel 14

tid ökar samtidigt sårbarheten för tillfälliga intäktsbortfall, såvida teatern inte har tillräckliga ekonomiska reserver. Detta kan i sin tur leda till ett repertoarval som från konstnärlig synpunkt blir alltför försiktigt och som därför inte motsvarar de krav som i det- ta hänseende bör ställas på en nationalscen. Bl.a. mot denna bak- grund föreslår TKU i kapitel 11 att det egna kapitalet i de båda teaterbolagen bör förstärkas. TKU förordar att verksamheten vid Operan och Dramaten även i framtiden bör bedrivas i aktiebolag.

Som tidigare antytts visar den analys som gjorts av Riksteatern och vars huvuddrag resovisas i kapitel 8 en utveckling som i avse- värd mån skiljer sig från utvecklingen för Operan och Dramaten. Den genomsnittliga kostnaden per föreställning har fördubblats under den period som analysen avser. Också det statliga anslagets storlek i fast pris per föreställning och per besök har fördubblats från ca 40000 till ca 80000 kronor resp. från ca 200 till ca 400 kronor. Enligt TKU inger denna utveckling bekymmer och den bör föranleda att Riksteaterns verksamhet och samspelet mellan teatern och länsteatrarna blir föremål för en både bredare och djupare översyn än den som TKU mäktat med. Enligt vad TKU inhämtat pågår ett sådant arbete inom Riksteatern.

För en repertoarteater gäller att storleken på och sammansätt- ningen av den fasta ensemblen är av betydelse såväl från ekono- misk som konstnärlig synpunkt. TKU har från det underlag som funnits tillgängligt inte kunnat dra någon säker slutsats om huru- vida det skulle vara någon fördel för teatrarna att minska den fas- ta ensemblen till förmån för fler projektanställda.

Ett i den allmänna debatten vanligt förekommande påstående beträffande företag och myndigheter är att den administrativa personalen ökar i antal på bekostnad av den "producerande" per- sonalen. Oavsett om detta är sant eller ej gäller påståendet inte för de teatrar som TKU har studerat. Beträffande Operan, Dra— maten och Riksteatern har TKU kunnat konstatera att en viss minskning av den administrativa personalen skett.

För de fria teatergrupper, vars utveckling TKU studerat för perioden 1982—1990, har takten på kostnadsökningarna varit vä- sentligt snabbare än för institutionsteatrarna. Det är främst kost- naderna för personal och marknadsföring som stigit mycket kraf— tigt. Den nuvarande ekonomiska situationen är, trots att stora reala bidragshöjningar skett under perioden, för flera grupper mycket allvarlig. TKU har inte sett det som sin uppgift att före- slå några åtgärder utan anser att den uppgiften bör ankomma på kulturrådet.

Det teaterkostnadsindex (TKI) som TKU tagit fram bör kunna vara till nytta även framdeles när teaterekonomiska frågor prövas. Kulturrådet och Teatrarnas Riksförbund bör i samarbete ansvara för att detta index utvecklas vidare. Under arbetet med insamling och utveckling av statistiska uppgifter på teaterområdet har TKU uppmärksammat att redovisningen från olika institutioner inte

SOU 1991: 71 Kapitel 14

görs efter enhetliga principer vilket har försvårat möjligheterna till jämförande bedömningar. Det bör ankomma på kulturrådet att söka förbättra säkerheten i statistiken. Den bearbetning som kulturrådet gör av statistiska uppgifter rörande teaterområdet bör enligt TKU med jämna mellanrum inriktas så att produktivitetsut- vecklingen på området fortlöpande kan följas.

SOU 1991: 71 Kapitel 14

Kommittédirektiv

Översyn av kostnaderna för att driva teaterverksam- het

Dir. 1989z23

Beslut vid regeringssammanträde 1989—05—25

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Göransson, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att göra en över- syn av kostnaderna för att driva teaterverksamhet.

I uppdraget ingår

— att redovisa och analysera vilka faktorer som påverkat och påverkar kostnadsutvecklingen inom teaterområdet och jämföra denna med den allmänna kostnadsutvecklingen i samhället i öv- rigt,

— att göra jämförelser med några andra länder vad gäller kost- nadsutvecklingen för olika typer av teaterverksamhet,

— att belysa hur de totala ekonomiska resurserna utnyttjas i teatrarnas verksamhet,

- att belysa hur produktivitetsutvecklingen har varit vid te- atrarna och redovisa vilka åtgärder som vidtagits för att förbättra produktiviteten.

Översynen bör i första hand inriktas på de teaterinstitutioner för vilka staten har huvudansvaret — Operan, Dramatiska teatern och Svenska riksteatern — men bör även innehålla en bedömning av huruvida slutsatserna är tillämpliga på andra teaterinstitutioner i landet.

SOU 1991: 71 Bilaga 1

&

EEE &

Bakgrund

De statliga bidragen till teaterverksamhet ges i huvudsak i tre för- mer, nämligen till

— teatrar för vilka staten har huvudansvaret dvs. Operan, Dramatiska teatern och Svenska riksteatern,

- regionala och lokala teater— och dansinstitutioner, - fria teatergrupper.

De samlade statliga bidragen till teaterverksamhet uppgår bud- getåret 1988/89 till ca 650 milj.kr. under anslagen Bidrag till Svenska riksteatern, Bidrag till Operan, Bidrag till Dramatiska teatern, Bidrag till regionala och lokala teater—, dans— och musik- institutioner, Bidrag till fria teater—, dans— och musikgrupper samt Vissa bidrag till teater—, dans— och musikverksamhet. Av dessa medel är drygt 400 milj.kr. bidrag till de tre stora institutio- nerna - Operan, Dramatiska teatern och Svenska riksteatern — för vilka staten ensam står för de offentliga bidragen.

De statliga bidragen till teaterverksamhet har ökat väsentligt sedan 1970—talets början. Som exempel kan nämnas att bidragen till Operan och Dramatiska teatern budgetåret 1970/71 uppgick till sammanlagt 200 milj.kr. i 1988 års prisläge. Budgetåret 1988/89 är de sammanlagda statliga bidragen till dessa båda te- atrar 259 milj.kr. Bidragen till Svenska riksteatern var budgetåret 1970/71 110 milj.kr. och budgetåret 1988/89 156 milj.kr. För öv- rig teaterverksamhet uppgick statsbidraget budgetåret 1970/71 till 103 milj.kr. i 1988 års prisläge och budgetåret 1988/89 till 231 milj.kr.

Under senare är har de statliga bidragen till Operan, Dramatis- ka teatern och Svenska riksteatern varit ungefär konstanta i fast penningvärde.

Värdet på grundbeloppen till de regionala och lokala teaterin- stitutionerna har varje år räknats upp med ett genomsnitt av de statliga löneavtalen. Ökningar av antalet grundbelopp har i första hand tilldelats de små och medelstora teaterinstitutionerna. Stats- bidraget till regionala teaterinstitutioner uppgick budgetåret 1970/71 till 97 milj.kr. i 1988 års prisläge och uppgår budgetåret 1988/89 till 198 milj.kr. Utöver stöd från staten erhåller de regio— nala och lokala teaterinstitutionerna betydande bidrag från kom- muner och landsting.

Statsbidraget till de fria teatergrupperna har ökat snabbt men ligger på en lägre nivå i jämförelse med bidragen till teaterinstitu— tionerna. Detta statsbidrag uppgick budgetåret 1970/71 till 2,5 milj.kr. i 1988 års prisläge och uppgår budgetåret 1988/89 till ca 29 milj.kr.

Teatrarna har också tillförts betydande resurser från arbets- marknadssektorn.

En viktig del av den statliga kulturpolitiken är att stödja och stimulera kulturverksamhet i hela landet. Av de ovan redovisade

SOU 1991: 71 Bilaga 1

uppgifterna framgår också att de största reala ökningarna till tea- terverksamhet har tillfallit de regionala institutionerna och de fria grupperna. Ändå utgörs en stor del av de statliga medlen av bi- drag till Operan, Dramatiska teatern och Svenska riksteatern. Det är dessutom viktigt för den samlade teater— och operakonsten i landet att nationalscenerna kan hålla en hög konstnärlig kvalitet. Riksteatern har dessutom hela sin verksamhet förlagd till orter i hela landet. Verksamhetsformen för teatrarna varierar. Operan och Dramatiska teatern drivs i form av aktiebolag. Svenska riks- teatern är en sammanslutning av lokala teaterföreningar och ut- gör sammanslutningens riksorganisation. Av de regionala teaterin— stitutionerna drevs år 1987 13 som stiftelser med kommun och landsting som stiftare medan 5 drevs som aktiebolag, 3 med landstingskommunal huvudman, ] med kommunal huvudman och 1 var förening u.p.a.

Under senare tid har frågan om kostnaderna för att driva tea- terverksamhet diskuteras ingående och framför allt gällt de stora institutionerna för vilka staten har ett huvudansvar.

Det har hävdats att de samhälleliga bidragen inte är tillräckliga för att hålla samma omfattning på verksamheten än vad som krävdes för ett tjugotal år sedan. Kostnaderna för att driva de sto— ra teaterinstitutionerna anses ha ökat särskilt snabbt. Sådana erfa- renheter redovisas också från andra med Sverige jämförbara län- der.

Utredningsuppd raget

Mot den bakgrund som jag nu har beskrivit är det angeläget att närmare undersöka vilka faktorer som har påverkat kostnadsut— vecklingen för teatrarna och om situationen skiljer sig från vad som i allmänhet gäller för samhället i övrigt. Härvid kan bl.a. ef— fekterna av ändrade arbetstids— och arbetsmiljölagar samt avtal inom arbetslivet särskilt ha haft betydelse. Andra faktorer som kan spela in är höga rese— och logikostnader vid turnéverksamhet. Ett förhållande som särskilt Svenska riksteatern har erfarenhet av. Nya kostnadskrävande uppgifter har förmodligen också kommit att ställas på teatrarna bl.a. när det gäller marknadsföring och in- formation.

Det är vidare av intresse att belysa vilka åtgärder som vidtagits från teatrarnas sida för att hantera kostnadsutvecklingen. Härvid är teatrarnas totala finansieringsförutsättningar av betydelse. I vil- ken omfattning har t.ex. biljettintäkter och gager ökat? Vilken roll spelar höjningar av biljettpriset för besöksfrekvens och teater- ekonomi? 1 vilken grad har fonder kunnat utnyttjas? Har teatrar- na erhållit andra inkomster? Är några inkomster förknippade med krav på teatrarna?

SOU 1991: 71 Bilaga 1

Detta är exempel på frågeställningar som bör behandlas i över- synen. ] detta sammanhang är det också av intresse att belysa hur storleken på de samhälleliga bidragen per föreställning/åskådare har utvecklats och göra en bedömning av vad som kan vara en rimlig subventionsnivå.

Vidare bör det belysas hur de totala resurserna utnyttjas i te— atrarnas verksamhet. Teatrarnas kostnader består helt naturligt till största delen av lönekostnader. Vid en stor teater krävs en nog- grann planering så att personalen kan utnyttjas i tillfredsställande omfattning. Svårigheterna att utnyttja fast anställd personal kan medföra ekonomiska förluster i verksamheten. Detta bör ställas i relation till möjligheten att i lämplig omfattning tillämpa projekt— anställningar.

En redovisning bör vidare göras av hur produktiviteten har ut— vecklats vid teatrarna. 1 utredningsarbetet bör givetvis beaktas att den konstnärliga verksamhet som bedrivs vid teatrarna kräver sär- skilda hänsyn.

Utredningen bör även innehålla en bedömning av huruvida den nuvarande verksamhetsformen för Operan och Dramatiska teatern är den mest ändamålsenliga med hänsyn till verksamhe- tens karaktär eller av ekonomiska skäl.

Översynsarbetet bör bedrivas i nära samverkan med berörda myndigheter och institutioner m.fl.

Utredaren skall redovisa uppdraget före utgången av april 1991.

För utredningen gäller regeringens direktiv (dir. 1984:5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utrednings— förslagens inriktning.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att rege- ringen bemyndigar mig

att tillkalla en särskild utredare — omfattad av kommittéförord— ningen (1976:119) med uppdrag att göra en översyn i enlighet med vad jag har anfört i det föregående,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat bi— träde åt utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta åttonde huvudtitelns anslag Ut- redningar m.m.

SOU 1991: 71 Bilaga 1

Beslut SOU 11991: 71 Bilaga 1

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bi- faller hans hemställan.

(UtbiIdningsdepartementet)

CENTRALA OCH LOKALA AVTAL INOM TEATEROMRÄDET SOU 1991: 71

Bilaga 2.1 Förteckning över riksavtal/kollektivavtal

* Riksavtal mellan Teatrarnas Riksförbund och Svenska Teaterförbundet avseende Teateranställda vid de statsunderstödda teatrarna. 1989/90

* Riksavtal mellan Teatrarnas Riksförbund och Svenska Mu- sikerförbundet, Kulturarbetarförbundet avseende

1. Gemensamma bestämmelser (del 1)

2. Bestämmelser för orkesterföretag (del 11) Tillsvidareanställ— da musiker vid orkesterföretag inkl. musikteatrarna samt tillfälligt anställda musiker i samma företag (beträffande Sveriges Riksradio omfattar avtalet endast musiker engagerade i Sveriges Riksradios Symfoniorkester).

3. Bestämmelser för musikteater— och teaterföretag (del III) Fast och tillfälligt anställda korister, fast och tillfälligt anställda repetitörer samt musiker anställda vid teatrar anslutna till TR (med undantag av de anställda som omfattas av 2) jämte tillfälligt anställda korister vid privatteatrarna.

4. Bestämmelser för regional musikverksamhet (del lV) Fast och tillfälligt anställda musiker samt frilansmusiker och (tillsam- mans med Svenska Teaterförbundet) solister med färdigrepeterad repertoar. 1989/90

* Riksavtal mellan Teatrarnas Riksförbund och Sveriges Yr- kesmusikerförbund (SYMF) avseende

1. Gemensamma bestämmelser (del 1)

2. Bestämmelser för orkesterföretag (del 11) Tillsvidareanställ- da musiker vid orkesterföretag inkl. musikteatrarna samt tillfälligt anställda musiker i samma företag (beträffande Sveriges Riksradio omfattar avtalet endast musiker engagerade i Sveriges Riksradios Symfoniorkester.

Bilaga 2

3. Bestämmelser för musikteaterf'öretag (del 111) Fast och till- fälligt anställda korister, fast och tillfälligt anställda repetitörer.

4. Bestämmelser för regional musikverksamhet (del IV) Fast och tillfälligt anställda musiker.

5. Bestämmelser för Folkoperan (del V) Musiker, korister och repetitörer.

6. Bestämmelser för radiokörsavtalet Fast och tillfälligt an- ställda korister vid Radiokören. 1989/90

* Kollektivavtal mellan Teatrarnas Riksförbund och Svenska Musikerförbundet Kulturarbetarförbundet avseende Teatertek- nisk personal vid de statsunderstödda teatrarna och andra institu- tioner samt avseende statister vid de statsunderstödda teatrarna i Stockholm. 1988

* Avtal mellan Teatrarnas Riksförbund och Sveriges Arbets- ledareförburd för arbetsledare vid Kungl. Teatern AB, Malmö Stadsteazer och Stockholms Konserthusstiftelse.

1989/90

SOU 1991: 71 Bilaga 2

Bilaga 2.2 Förteckning över lokala avtal för Operan, Dramaten och Riks- teatern

* Yrkeskategorier Skådespelare, sångare, dansare, regissörer, regiassistenter, koreo- grafer, kostymtecknare, scenografer, tekniska tjänstemän (peruk- makare, inspicienter, dekormålare m.fl.), administrativ personal, administrativ servicepersonal, sufflörer.

Organisation

Svenska Teaterförbundet TCO/PTK

Operan

Central överenskommelse angående arbetstid för administrativ personal gällande fr.o.m. 1979—05—01.

Lokal överenskommelse om arbetstidens förläggning för sång- solister 1976 (tillägg 1977—05—27).

Nytt kallelsesystem gällande för 1977—01—01. Ledighet dag före gen.rep. gällande fr.o.m. 1974—05—09.

Temporär överenskommelse avseende arbetstidens förläggning för Kungliga Teaterns balett 1984—1 1-01.

Överenskommelse mellan Kungliga Teatern och Operans tjäns— temannaklubb ang. arbete på lördagar för administrativ personal 1983—11—26.

Tjänstgöringstider i samband med helger, 1965—01—01.

Förlängning av temporär överenskommelse mellan Operan och Teaterförbundet avd. 1 avseende fria balettskor för dansare i Operabaletten 1987—12—30.

SOU 1991: 71 Bilaga 2

Riksteatern

Lokalt avtal ang. arbetstider, ersättningar m.m. 1989—02—13 mel— lan Riksteatern och Svenska Teaterförbundet avdeln. 15.

* Yrkeskategorier

Musiker (Hovkapellet), korister, repetitörer.

Organisation

Sveriges Yrkesmusikerförbund TCO/PTK

Operan

Överenskommelse om graderingssystem för Operakören 1987— 12-01.

Överenskommelse om s.k. rollpengar för kören 1987—01—22.

Lokal tillämpning av kollektivavtal ang. jourtjänstgöring (Hov- kapellet) 1986—09—26.

Överenskommelse ang. utläggning av arbetstider för Operans repetitörer 1983—11—23.

Överenskommelse ang. körens lediga veckor samt antal arbeta— de dagar/spelår 1990—02—05.

* Yrkeskategorier

Scenpersonal med arbetsuppgifter inom scen—, belysnings— och attributområdet; Verkstadspersonal (el—, snickeri—, sömnads— och tapetseringspersonal samt smeder); Kostympersonal (påklädare samt tvätt— och förrådspersonal); Städpersonal, vaktmästare, gar— derobiärer, fastighetspersonal, chaufförer.

Organisation

Svenska Musikerförbundet (LO).

SOU 1991: 71 Bilaga 2

_ .s—r.r_vv—.

£... li,,

Operan

Överenskommelse beträffande arbetstid kombinerad med jour- tjänster för Städpersonal gällande fr.o.m. 1980—10—17.

Överenskommelse mellan Kungl. Teatern och Operans Arbe- tarklubb beträffande nytt arbetstidsschema för arbete i Operan i samarbete med arbetstidsförkortning för Skiftgående personal fr.o.m. 1988—02—01.

Dramaten

Överenskommelse mellan Dramatiska Teatern och Dramatens Ar— betarklubb ang. arbetstider, ersättningar m.m. fr.o.m. 1987—01—01.

* Yrkeskategori

Tekniska tjänstemän i arbetsledande ställning (bl.a. chef för scen- dekoravdelning, belysningschef, fastighetschef och verkstadschef, arbetsledning för Scendekor—, belysnings—, attribut—, transport—, fastighets— och städavdelningar samt snickeri— och tapetseriverk- städer, smedja, skrädderi och kostymförråd, tekniska tjänstemän och arbetsledning för målarateljé, scenmaskin— och ljudavdelning samt orkesterservice).

Organisation

Sveriges Arbetsledareförbu nd (PTK).

Lokala avtal Operan

Lokal överenskommelse beträffande arbetsledare vid Kungliga Teatern 1988—09—14.

Överenskommelse mellan Operan och Operans SALF-klubb i samband med arbetstidsförkortning för Skiftgående personal på scen, belysning, attribut och orkesterservice fr.o.m. 1988—02—01.

För Operan finns en gränsdragningsöverenskommelse Svenska Teaterförbundet/Sveriges Arbetsledareförbund.

SOU 1991: 71 Bilaga 2

ARBETSTIDER ENLIGT CENTRALA OCH LOKALA AVTAL Bilaga 3.1

Arbetstider m.m. för teateranställda tillhörande Svenska Teater- förbundet

1. Enligt riksavtal mellan Teatrarnas Riksförbund och Tea- terförbundet

(omfattar till förbundet anslutna skådespelare, sångare, dansa- re, regissörer, regiassistenter, koreografer, kostymtecknare, sceno- grafer, dramaturger, tekniska tjänstemän, administrativ personal, administrativ servicepersonal samt sufflörer).

Årsarbemid: 230 dagar

Arbetsvecka: 40 tim., skiftarbete undantaget Arbetsdag: 8 tim., skiftarbete undantaget Del av arbetsdag: Inställelse till tjänstgöring räknas lägst som 2 tim. (För tekniska tjänstemän 3 tim.)

Veckovila (enligt lag) 36 tim./7 dagar Semester enl. lag. För spelårs- och tillsvidareanställd som har ordinarie arbetstid förlagd till såväl dag— som kvällstid, skall, om annat ej överenskommits, sommarledigheten uppgå till minst en vecka utöver vad enligt semesterlagen följer.

Övertid/mertid: Högst 200 tim./år Övertidskompensation för arbetad tid utöver ordinarie vecko- arbetstid, arbetad tid utöver 8 tim/dag m.m.

Obekväm arbetstid: För personal med rätt till övertidsersätt- ning utgår ersättning för beordrat arbete på ordinarie arbetstid om minst en timme förlagt till vardagar mellan kl. 19.00 och 06.00 samt fredag kl. 19.00 till måndag kl. 06.00.

2. Bestämmelser enligt lokala avtal 2.1 Operan

För administrativ personal: 35 tim. arbetsvecka, 7 tim. arbetsdag.

För sångare: Ord. arbetstid (utöver förberedelser, genrep o fö— reställningar): 10.00—15.00 (10.30—15.30), alternativt ll.00—16.00 samt 1900—2300. Undantag från detta kan ske vid repetition av längre verk. ! arbetstiden ingår tid för kostymklädsel och smink- ning; vid generalrepetitlon och föreställning 30 min uppsjungning o 30 min. avsminkning. Solist som medverkar i större roll är ledig dag före offentligt genrep samt dag före premiär.

För baletten : ] arbetstid skall ingå 1 tim träning. Ordinarie ar- betstid för repetitioner: 1000—1530, lördag 1000—1300. Repeti-

SOU 1991: 71 Bilaga 3

tion påbörjas tidigast 10.30. Vid föreställningsdag avslutas repeti— tion senast 13.00. Under vissa förutsättningar kan repetitioner läggas ut måndag-fredag även mellan 15.30 och 17.00. Scenrepeti- tioner 19.00—23.00, övriga repetitioner 1900—2200 högst 4 kväl— lar/månad samt begränsat till vissa tillfällen. För föreställning samt för repetition med beordrad scenklädsel eller maskering be- räknas 1 arbetstim./föreställning eller repetition för förberedelse— och avslutningsarbeten. Vid repetition med endast kostym beräk- nas en tid av sammanlagt 20 min.

Dag efter premiär skall enligt praxis om möjligt vara ledig. För solister och premiärdansare kan repetition förläggas till kvällstid (efter 15.30) med högst 14 tim./kalendermånad. Baletten har en vecka kollektiv ledighet under januari—april (kompledig- het).

För samtliga enligt 2.1: Semester: 30 dagar/år. För konstnärliga grupper samt vissa tjänstemän ferier.

Veckovila: Söndag generellt.

2.2 Riksteatern (lokalavtal 1989/90)

Arbetstidens förläggning för turnerande personal:

Under repetitionsperiod förläggs ordinarie arbetstid med högst 8 tim. mellan kl 09.00 och 19.00. Vid särskilda tillfällen efter lo- kal förhandling eller för genomförande av föreställning kan även kvällstid fram till kl 23.00 användas. Dag då kvällsföreställning ges skall repetition för medverkande avslutas senast 3 tim. före föreställningens början.

Under turnéperiod förläggs ordinarie arbetstid mellan kl 08.00 och 23.00. dock tidigast 5 tim. före resp. föreställnings början. För balettkompani gäller särskilda arbetstidsbestämmelser.

Veckovila utgår enligt lag med minst 36 tim sammanhängande ledighet under varje period om 7 dagar. Högst 8 dagar i följd får utläggas. Veckovila får under turné förkortas med högst 6 tim. Den får aldrig understiga 30 tim. Ersättning utgår i förekomman- de fall med 8 tim för de påbörjade första 4 timmarna samt med ytterligare 4 tim. om veckovilan minskas med mer än 4 och mind- re än 6 tim. Denna ersättning utgår utöver vad som i övrigt är tillämpligt enligt riksavtalets bilaga 5. Turnéperiod får omfatta högst 25 dagar efter avresa från Stockholm. Vid särskilda omstän- digheter kan, efter överenskommelse mellan teater och facket, turnéperioden förlängas med högst tre dagar. Efter överenskom-

SOU 1991: 71 Bilaga 3

melse mellan teatern och facket kan turnéperiod förlängas till turnéslut om denna ej överstiger 30 dagar.

Turnéuppehåll skall omfatta minst 5 lediga dagar på hemorten. Om nattvila ej kan beredas med 11 timmar skall ersättning ut- gå enligt riksvtalet. Om nattvila understiger 9 tim. skall dock ut- över i riksavtalet stadgad ersättning utgå en ledig dag i samband med turnéns avslutning.

OB—tillägg utgår enligt riksavtalet. Därutöver utgår under tur- né särskild ersättning enligt samma beräkningsgrunder under var— dagar för beordrat arbete före kl 12.00 som står i samband med föreställning som börjar senast 15.30 (paragraf 5).

Resor. Vid landsvägstransporter tillämpas max 25 mil/speldag och max 40 mil/resdag (se vidare paragraf 7).

Enligt tilläggskontrakt kan tekniker erhålla särskilda ersätt— ningar för vissa typer av medverkan i föreställningsverksamhet. Konstnärlig personal kan erhålla särskild ersättning per tillfälle för bygg— och bärhjälp m.fl. uppgifter utanför det konstnärliga området. (paragraf 10).

SOU 1991: 71 Bilaga 3

Bilaga 3.2

Arbetstider m.m. för tillsvidare— och tillfälligt anställda musi- ker, korister och repetitörer tillhörande Sveriges Yrkesmusiker- förbund (SYMF)

]. Musiker

Årsarbetstid: Högst 230 dagar

SOU 1991: 71 Bilaga 3

Veckoarbetstid. 40 tim/vecka, varav för Operakören minst 6 SOU 1991; 71 tim. för enskild översjungning; för övriga teatrar 4—6 tim. Över— Bilaga 3 sjungning förlagd inom tvåveckors 80—timmarsram. På— och av— sminkning ingår.

Daglig arbetstid: Högst 8 tim/dag. Arbetspass/pauser: inställelse räknas som lägst 2 tim. per tjänst— göringstillfälle o tre tim./tjänstgöringsdag. Uppehåll mellan repeti- tion och föreställning understigande 2 tim. ersätts med 50 % av ordinarie timlön.

2.2. Lokala avtal för Operan

2.2.1 Överenskommelse finns som reglerar uppehåll mellan repe- tition och föreställning enligt särskilt graderingssystem efter reper- toarens svårighetsgrad.

2.2.2 Överenskommelse ang körens lediga vecka: Ärsarbetstiden minskas till 225 dagar. Kören erhåller en ledig vecka per år (februari eller påsk) samt avstår från krav på sparad semester.

1.1. Enligt riksavtal Teatrarnas Riksförbund/Sveriges Yrkesmusi- kerförbund

Årsarbetstid: Högst 230 dagar. Veckoarbelstid: 40 tim/vecka, varav schemalagd podietjänst högst 29 tim/vecka.

Daglig arbetstid: Högst 6 tim/dag. Indelning av dagen: För Hovkapellet gäller att då kvällstjänst— göring är beordrad förläggs dagrepetition mellan kl. 10.00 och 15.30. (Dock bör avslutning senast kl. 15.00 eftersträvas enl lokal överenskommelse). Repetition bör ej överstiga 3 tim. om före- ställning ges på kvällen.

Om planeringen ändras med mindre än 5 dagars varsel upp- räknas den del av arbetstiden som ligger utanför den inplanerade med 50 % (gäller även korister).

Inställelse till tjänst räknas som minst 2 tim./inställelse och 3 tim./tjänstgöringsdag.

Fasta månatliga ersättningar för tillsvidareanställda utgår för radiofI'V/bandinspelningar samt grammofoninspelning (paragr 5 o 6 i riksavtal).

Musiker är ej skyldig att utan särskild ersättning tjänstgöra i s.k. enkel besättning om ej annat överenskommits.

1.2. Lokal överenskommelse för Operan

Särskilda kontrakt med nedsatt arbetstid för konsertmästare i stråkstämmor (totalt ca 20).

Samtliga musiker inom Hovkapellets stråkstämmor som har ordinarie tjänstgöringstid enl gällande riksavtal omfattas av jour- tjänstgöring.

2. Korister

3. Repetitörer 3.1. Enligt riksavtal (jfr ovan 1.1. och 2.1.)

Ärsarbetstid: Högst 230 dagar.

Veckoarbetstid: 40 tim/vecka, varav 4 tim enskilt instuderings- arbete.

Daglig arbetstid: Högst 8 tim/dag.

3.2. Lokalt avtal för Operan

Utläggning av arbetstider för repetitörer: Ordinarie arb tid: 10.00—16.00 samt 1900—2300, med vissa un— dantag.

4. Gemensamma bestämmelser för musiker, korister och re- petitörer på Operan

Semester: 30 dagar per år. Därutöver ytterligare två veckors fe— rier.

Veckovila: Enligt lag 36 tim. På Operan är söndag fast vecko- vilodag.

Bilaga 3.3

Arbetstider m.m. för teaterteknisk personal tillhörande Svenska Musikerförbundet Kulturarbetarförbundet

(omfattar statsunderstödda teatrar samt även statister vid de stats- understödda teatrarna i Stockholm)

1. Enligt kollektivavtal mellan Teatrarnas Riksförbund och Svenska Musikerförbundet Kulturarbetarförbundet

Årsarbetstid: 230 dagar/år för dem som inte har 5—dagarsvecka kontinuerligt.

Veckoarbetstid: 40 tim./vecka beräknat per 2—veckorsperiod. Den ordinarie veckoarbetstiden får ej överskrida genomsnittstiden med mer än 5 tim./vecka. Vid skiftarbete är veckoarbetstidsmåttet 38 tim./helgfri vecka i genomsnitt per tvåveckorsperiod.

Daglig arbetstid: Högst 8 tim/dag, skift undantaget Indelning av dagen: Arbetstiden förläggs mellan kl. 08.00 och 23.00 resp. föreställningens slut enligt arbetstidsschema. För verk- stadspersonal förläggs arbetstiden mellan 07.00 och 18.00. (På Operan mellan 07.30 och 16.00 för verkstads— och fastighetsper- sonal) För chaufförer, städ— o fastighetspersonal inkl. portvakts— personal förlägges arbetstiden enl. lokal överenskommelse. För Operan gäller skift för scen-, attribut— och belysningsarbetare, podieinspektörer och fastighetspersonal. Ej skift för kostymavdel— ningen och verkstäder.

Arbetspass/pauser: Ersättning för inställelse utgår med minst 3 timlöner.

Semester: Enligt lag. För helårsanställd med ferier vid de kungliga te- atrarna gäller följande:

25 dagar/spelår för dagarbetande. 30 dagar/spelår för skiftgående. För samtliga 5 dagars ferier med vissa undantag. Veckovila. Enligt lag minst 36 tim. På Operan söndag gene— rellt.

OB—tillägg utgår efter kl. 19.00. Fredag 19.00—måndag 06.00 utgår dubbelt OB.

SOU 1991: 71 Bilaga 3

2. Bestämmelser enligt lokala avtal 2.1 Operan

Lokalt avtal 1988 i samband med arbetstidsförkortning för Skift- gående personal. Avtalet innebär bl.a. följande: Den totala arbets- tiden blir 76 tim/tvåveckorsperiod. För scenpersonalen innehåller "kvällsveckan" ett arbetstidsuttag med 9 tim på lördagar. Veck- 0vila beräknas till 72 tim per tvåveckorsperiod. Ett lönetillägg om 700 kr./månad för scenpersonal och 600 kr./månad för attribut, belysning o orkesterservice. En extra semestervecka erhålls så att antalet semesterveckor blir 6. Därutöver tillkommer en veckas fe- rie som läggs ihop med semesterledigheten.

2.2 Dramatiska Teatern

För ordinarie personal inom påkläderi, icke skiftgående personal inom scenavdelning m fl avdelningar sker inarbetning med 1,5 tim i veckan under 44 veckor som kompenseras med 2 veckors le— dighet i samband med ordinarie semester.

Nytt arbetstidsschema för scenavdelningen (skiftgående perso- nal).

Bilaga 3.4

Arbetstider m.m. för teateranställda tillhörande Sveriges arbets- ledareförbund (SALF)

1. Enligt avtal mellan Teatrarnas Riksförbund och Sveriges Arbetsledareförbund

Veckoarbetstid: 40 tim/vecka i genomsnitt per 3 veckor enligt uppgjort arbetstidsschema Daglig arbetstid: Ändring av arbetstidsschema senast 5 dagar före aktuellt arbetstillfälle. Om ändringen kan planeras, gäller 13 dagar. OB— tillägg för allt arbete efter kl. 18. 00. Arbetspass/pauser: Inställelse till tjänst räknas som minst 3 tim. För den rörliga arbetsgruppen vid Operan utgår 2 5 tim middags- rast mellan kl 14.00 0 20.00. Semester: 30 dagar lår. Arbetsledare i turnéverksamhet, ljudav— delning och orkesterservice har därtill två veckor. För skiftgående personal två veckors ferier.

2. Lokalt avtal för Operan i samband med arbetstidsförkortning för skiftgående personal på scen, belysning, attribut och orkester— service 1988 vilket innebär nytt arbetstidsschema för skiftgående scenverkmästare och belysningsmästare med arbetstider 39,5 tim i

genomsnitt utlagda på två veckor.

SOU 1991: 71 Bilaga 3

Lag— och kollektivavtalsf'örändringar av kostnadsmed- sou 1991; 71 förande slag (utom löner) i kollektivavtalen TR— teaterförbundet sedan 1974 1974

1

Tillsvidareanställning också för konstnärlig personal enligt lag om anställningstrygghet m.m.

Antagande

Om denna lagändring medfört i genomsnitt, att en extra person fått anställning vid en medelstor teater, kan kostnaden värderas till

1,0 %

2

Nytt regissörsavtal med rätt för dessa att disponera minst 30 ar- betsdagar.

Antagande

Om halva arbetstiden för skådespelare antas utgöra repetitioner och varje skådespelare i genomsnitt medverkar i tre produktioner per år, kan dessa förlängda repetitionstider antas taga i anspråk 3 veckor per skådespelare och tekniker per år till kostnad av

3,0 % 3 Statligt utlandstraktamente m.m. antas 0,1 % 4 Trygg/tetsförsäkring SAF/PTK 1,2 %

Bilaga 4

5

Arbetstidsförkortning från 42,5 till 40 timmar/vecka enligt lag samt följdförändringar av avtalens arbetstidsbestämmelser

6,0 % 6 Restidsbestämmelser 0,2 % 7 Successiv övergång till 5—dagarsvecka (250—dagarsregel) 1,0 % 12,5 %

1975 ] Fortsatt utveckling mot 5—dagarsvecka (240—dagarsregel) 1,4 % 2 8 tim/arbetsdag 1,3 % 2,7 % 1977 1 Restitlsbcstämmelser enligt normer på arbetsmarknaden 0,1 %

2

Fortsatt utveckling mot 5—dagarsvecka (233—dagars—regel) 1,0 %

SOU 1991: 71 Bilaga 4

3 SOU 1991:71

Bilaga 4 Förlängd veckovila (arbetsmiljölagen) till 36 tim 1,0 % 4 Övriga avtalsändringar 0,2 % 2,3 % 1978 1 Ny semesterlag (5 veckors—semester) 2,2 % 2 Övriga avtalsändringar 0,5 % 2,7 % 1980 1 Ersättning till fackliga förtroendemän 0,2 % 2

Förhandlingskostnader för medbestämmandeavtal 0,8 %

Antagande Arbetsgivarsidan antas ha minst dubbelt så höga kostnader för re— sor, förhandlingslokaler och tidsåtgång som facket, som i sin tur

förutsättes bidraga med minst samma ersättning som utgår för facklig förtroendeman.

3

Ersättning för engagemangsresa från bostadsorten samt trakta- menten till korttids— och pjäsengagerade

0,3 % 4 Havandeskapslön 0,1 % 1,4 % 1981 1 Förbättrade sjuklöner (90 %) 0,2 % 2 Utbildningsavtal rörande bl a praktik på teatrarna ? 3 Ob—tillägg för icke—konstnärlig personal 3,7 % 1983 1 Ersättning för "delad tjänstgöring" 0,4 % 1986 1 Femdagarsvecka (230—dagarsregel) 0,5 %

SOU 1991: 71 Bilaga 4

2

Kontant ersättning för nattvila (1 1—timmarsregel)

3

Kontant matinéersättning

4

Full sjuklön (100 %)

5

Lön under högst 5 dagar för vård av sjukt barn

6

Andra avtalsförändringar

1988

1

Höjt semestertillägg enligt SAF/PTK

2

Mcrtidsersättning

3

Ob—tillägg också för konstnärliga grupper

0,2 %

0,3 %

0,5 %

0,2 %

0,1 %

1,8 %

0,1 %

4,0 %

SOU 1991: 71 Bilaga 4

4 sou 1991:71

_? Bilaga 4 Ovriga avtalsändringar 0,1 % 4.2 % 1989 1

Förbättrade semestertilläggs— och övertidsersättningar enligt avtal TR—PT K 0,2 %

Biljettårisutveckling 1975-1990 (löpande priser) öteborgs Musikteater och Göteborgs Stadsteater

vid Operan, Dramaten, Stockholms Stadsteater,

Operan

Parkett 70

85 20

l:a raden 3:e övre raden

Lyssnarplatser

90/91 = 89/90 Parkett l:a raden 3:e övre raden

Lyssnarplatser

SOU 1991 Bilaga 5

Biljettprisutveckling 1975—1990 (löpande priser)

75/76 76/77 77/78 78/79 79/80 80/81 81/82 82/83

Dramaten Höjn. Stora scenen 820201 Parkett 18 18 18 25 30 40 45 50 l:a raden 16 16 16 25 30 40 45 50 2za raden 10 10 10 15 20 20 25 30 3:e raden 4 4 4 10 10 10 15 15

Lilla scenen

1 parkettll 18 18 18 25 30 35 40 45 11 parkett 12 12 12 25 30 35

1) alla platser fr.o.m. 81/82

SOU 1991: 71 Bilaga 5

Biljettprisutveckling 1975—1990 (löpande priser)

Dramaten Stora scenen Parkett

l:a raden 2:a raden 3:e raden Lilla scenen I parkett II parkett

1) Ordinarie pris.

8384

Höjn. 840401

60 60 40 25 55

Sista-minuten pris samt stud. o. ungd.rabatt införda.

84/85

Höjn. 841001

65 65 45 30 65

85/86

70 70 50 35 70

86/871)

80 80 60 45 80

871891)

90 90 70 55

80

88891)

100 100 80 60 100

89/901

110) 110 90 70

110

90/911)

125 125 100 70 125

SOU 1991 Bilaga 5

Biljettprisutveckling 1975-1990 (löpande priser)

Stockholms Stadsteater

Högsta pris Lägsta pris

Stockholms Stadsteater

Högsta pris Lägsta pris

75/76 76/77 77/78 78/79 79/80

80 25

80/81

100 25

81/82

100 25

82/83

50 10

90/91

120 25

SOU 1991: 71 Bilaga 5

Biljettprisutveckling 1975—1990 (löpande priser)

Göteborgs Musikteater

55 50 45/12

Parkett/l:a raden 2:a raden 3:e raden

3:e raden övre

Göteborgs Musikteater

125 (150x) 75 70 15 140 (175x) 100 (125x) 75 (100x) 15 (20x)

Parkett/ l:a raden 2:a raden 3:e raden

3:e raden övre

* Operett och musikal

SOU 1991: 71 Bilaga 5

Biljettprisutveckling 1975-1990 (löpande priser)

75/76 76/77 79/80 80/81 81/82

16 18 20 22 24 26 28 83/84 84/85 85/86 86/87 87/88 88/89 89/90

65 75 90

Göteborgs Stadsteater

Ordinarie pris

Göteborgs Stadsteater

Ordinarie pris 40 50

SOU 1991: 71 Bilaga 5

Biljettpriser 1975—1990, kronor vid Oscarsteatern och Intima Teatern SOU 1991: 71 Oscarsteatern Bilaga 5 År Högsta pris Lägsta pris Tillägg fre./lör. 1975 5 1976 vår 5 1976 höst 5 1977 3 1978 5 1979 5 1980 5 1981 10 1982 10 1983 10 1984 1/11 15 1985 1/11 20 1986 20 1987 1/11 25 1988 25 1989 vår 25 1989 höst 25

Intima Teatern SOU 1991: 71

Bilaga 5 År Högsta pris Lägsta pris Tillägg 1975 5 1976 5 1977 5 1978 S 1979 5 1980 vår 5 1980 höst 5 1981 10 1982 15 1983 15 1984 1/11 15 1985 1/11 15 1986 20 1987 20 1988 25 1989 25 1990 25

Andel biljetter till olika priser i % vid Operan, Dramatiska Teatern.

Stockholms Stadsteater. Göteborgs Stadsteater och Göteborgs Musikteater

Operan Ordinarie pris Abonnemang Skådebanan Stud./pens. Personal/Fri

Stockholms Stadsteater

Ordinarie pris Övriga

7576

46 26 14

40 60

76/77

48 23 14

40 60

77/78

48 25 13

40 60

78179

50 20 13 10

40 60

79/80

42 18 10 19

40 60

80/81

50 14 18

40 60

81/82

48 16 17

40 60

82/83

53 15

40 60

S()L11991:7l Bilaga 6

Andel biljetter till olika priser i %

Operan Ordinarie pris Abonnemang Skådebanan Stud./pens. Personal/F ri

Stockholms Stadsteater

Ordinarie pris Övriga Dramaten Ordinarie pris

Rabatt Fri

83/84

50 17

60

84/ 85

50

13 10 40 60

85/86

40 60

86/87

53

1 .1

18

40 60

87/ 88

59 16 14

40 60

88/ 89

57 18

40 60 47 46 7

89/90

52 11 25 12 40 60 52 39 9

SOU 1991: 71 Bilaga 6

Andel biljetter till olika priser i %

Göteborgs Musikteater

Ordinarie pris Abonnemang Rabatterat pris Fri

Göteborgs Stadsteater

Ordinarie pris Rabatterat pris Fri

75/76

53,4 22,6 18.5 5.5 28,3 65,3 6,3

76/77

47,9 23,5 24.1

4.5

26,7 66,7 6,7

77/78

44,7 28,3 20.5 6.5 27,7 64,3 6,9

78/79

41,8 22,4 29,1 6.7 25.3 66.2 9,9

79180

41,9 21,2 30.8 6,1 25.6 67.1 7,3

80/81

41,2 24,3 30,2 4.3

24,5 67,3 8,1

81/82

46.4 23,1 26.1 4 4 28.0 67,0 5,0

8283

41.4 30,4 23.5 4.7 22,1 69,5 5,2

SOU 1991 Bilaga 6

Andel biljetter till olika priser i %

Göteborgs Musikteater

Ordinarie pris Abonnemang Rabatterat pris Fri

Göteborgs Stadsteater

Ordinarie pris Rabatterat pris Fri

89/90

55,3 21.6 13,2 9,9 53,4 29.6 17.0

SOU 1991: 71 Bilaga 6

Kungliga Teatern (Operan)

1.1 Inför läsningen

I den följande texten gäller: — Fastprisberäkningar har, om inget annat anges skett med KPI som deflator till 1989 års priser. — Period 1 (P1) avser verksamhetsåren 1975/76—1977/78,

period 2 (P2) _"_ _"_ 1978/79—1980/81, period 3 (P3) _--_ _"_ 1981/82—1983/84, period 3* (P3*) _"_ _'-_ 1982/83—1983/84, period 4 (P4) —"— _u— 1984/85-1986/87, period 5 (P5) —"_ -"_ 1987/88—1989/90.

— Utöver kostnader och intäkter har TKU endast beaktat rän— tenettot — dvs. ränteintäkter minus räntekostnader. Vid en jämförelse mellan summan av de redovisade årliga totala kostnaderna resp. intäkterna kan därför skillnader föreligga. Dessa skillnader kan häröra från bl.a. avskrivningar och fonderingar — poster som TKU, med undantag för åren 1984/85 och 1985/86, ej har beaktat (se vidare 1.2). — När det gäller siffermaterialet som redovisas i de olika ta- bellerna bör det påpekas att dessa siffror vanligen är avrun- dade, de bakomliggande beräkningarna har vanligen utförts med flera decimaler. Avrundningarna kan i vissa fall få till följd att summan av de redovisade (avrundade) talen avvi- ker från den angivna (avrundade) summan.

1.2 Faktorer som påverkat TKU:s analys av verksamhet, kostnader och intäkter

Analysen av Operans verksamhet kompliceras av fyra faktorer:

— Under den period som TKU studerar har en omfattande ombyggnation av operahuset pågått. Ombyggnadsarbetena har skett i etapper som i stor utsträckning förlagts till, eller i anslut- ning till perioder då teatern gör uppehåll i spelverksamheten. Normalt har Operan speluppehåll från mitten av juni till slutet av augusti. Dessa uppehåll har p.g.a. ombyggnationerna varit för— längda — genom tidigarelagd säsongsavslutning och/eller senare- lagd säsongsstart — spelåren 1975/76 (Pl), 1976/77 (P1), 1980/81 (P2), 1981/82 (P3), 1982/83 (P3), 1988/89 (P5) samt 1989/90 (P5).

Spelåret 1982/83 påverkades även av en strejk som pågick mel- lan den 25/3 och den 8/5 1983. Strejken var en organisationsstrejk mellan SALF och TF om möjligheten för SALF att organisera ar- betskraft vid Malmö Stadsteater som organisatoriskt vid övriga te-

SOU 1991: 71 Bilaga 7

atrar i Sverige tillhörde TF men som vid Operan tillhörde SALF. SOU 199]: 71 Operans SALF—anslutna medlemmar togs ut i sympatistrejk.

Närmare uppgifter om perioderna då operahuset varit stängt redovisas i underbilaga.

Ombyggnationen och SALF—strejken har medfört att Operans verksamhet under sju av periodens femton verksamhetsår varit reducerad. Därmed är alltså antalet "normala" verksamhetsår un- der den studerade perioden begränsat.

I den löpande texten benämns de år då verksamheten varit redu- cerad p.g.a. ombyggnadsarbeten stängningsår och år då verksam- heten kunnat bedrivas i normal omfattning benämns normalår.

Beroende på den kraftiga förkortningen av spelåren 1988/89 och 1989/90 så anges för sifferserierna gällande antal besök resp. föreställningar den procentuella förändringen inte bara för perio— den som helhet utan även mellan spelåren 1975/76 och 1987/88 (vid medeltal mellan P1 och P4). Vidare gäller att kommentarer- na av siffermaterialet, främst då vad gäller verksamheten, koncen— treras till normalåren.

— Operans "fonder" (eller snarare; avsättningar för täckande av framtida kostnader), som 1983/84 uppgick till närmare 100 milj.kr. Avsättningarna som gjordes under ett antal år i slutet av l970—talet/början av 1980—talet (t.o.m. 1981/82) är inkluderade i de redovisade kostnaderna. TKU har inte haft möjlighet att sär— skilja dessa avsättningar vilket innebär att de redovisade kostna— derna under dessa år inte enbart gäller faktiska kostnader.

Dessa "fonder/reserver" påverkar även Operans redovisade in— täkter; dels ränteintäkterna som främst under P3 är relativt höga beroende på avkastningen från de fonderade medlen, dels det statliga anslaget som under ett par år minskas för att Operan skall utnyttja de medel man avsatt. När det gäller det statliga anslaget har i TKU:s redovisning till de anslagna medlen för 1984/85 resp. 1985/86 adderats 55 resp. 10 milj.kr. Att så skett beror på att de statliga anslagen som beräknats för nämnda år reducerades med 55 resp. 10 milj.kr. — dessa belopp skulle enligt statsmakterna i stället tas från de då existerande fonderna.

- Operans redovisning förändras fr.o.m. verksamhetsåret 1982/83, bl.a. som en följd av kritik från riksdagens revisorer.

Redovisningsförändringarna liksom de nämnda avsättningarnas inverkan på såväl kostnader som intäkter medför att jämförelser mellan år innan resp. efter förändringen kan vara missvisande. Med undantag för ovan nämnda korrigeringar av det statliga an- slaget återger TKU de kostnader/intäkter som redovisas men väl- jer, främst vad gäller kostnaderna, att vid jämförelser mellan år/ perioder begränsa dessa till tiden efter redovisningsförändringar— na. Som en konsekvens baseras medeltal för P3, vid vissa jämfö— relser, endast på två år (1982/83—83/84), där så sker kallas perio— den P3*.

Bilaga 7

— En ändrad årsverkesredovisning; redovisningen för verk- SOU 1991: 71 samhetsåren t.o.m. 1980/81 anses ej vara rättvisande och låter sig Bilaga 7 ej översättas till nuvarande system.

Den förändrade årsverkesredovisningen innebär att peronalut— vecklingen endast kan redovisas fr.o.m. verksamhetsåret 1981/82.

2 Verksamhet 2.1 Uppsättningar

Den större delen av Operans produktionsresurser avser opera-/ operettproduktioner och balettproduktioner för Operahusets stora scen. Utöver denna verksamhet produceras vissa mindre program för Rotundan och andra scener samt ett antal konsertprogram.

Det årliga antalet produktioner (operor/operetter samt balet- ter) som uppförts på Operahusets stora scen har varierat mellan, som lägst 14 st (1982/83) och som högst 30 st (1987/88).

Om man bortser från stängningsåren så ökar de genomsnittliga uppsättningsantalen (tre års medeltal) under perioden. Vad gäller det totala antalet uppsättningar så uppgår ökningen till närmare 5 st (därav opera/operett ca 3.5 och balett ca 1.5), från 22 till ca 27 st per år.

Opera/operettproduktionernas andel av uppsättningarna har va- rierat mellan 65 och 75 % och balettproduktionernas andel har varierat mellan 25 och 35 %. I tabell 1 redovisas det årliga antalet uppsättningar (helaftonsprogram) på stora scenen; opera/operett, balett samt totalt. *

Tabell 1 Det årliga antalet uppsättningar (helattonsprogram) på opera- husets stora scen; totalt, opera/operett resp. balett, perioden 1975/76—89/90, samt de senares andelar (%) av uppsättningar—

na

Totalt därav: Procentuella andelar: antal opera/ balett opera] Spelår upps. operett operett balett 1975/76# 20 15 5 75 25 1976/77 # 24 18 6 75 25 1977/78 25 17 8 68 32 1978/79 19 13 6 68 32 1979/80 22 15 7 68 32 1980/81 # 22 14 8 64 36 1981/82 # 17 11 6 65 35 1982/83 # 14 10 4 71 29 1983/84 22 15 7 68 32 1984/85 24 18 6 75 25 1985/86 25 18 7 72 28 1986/87 25 19 6 76 24 1987/88 30 20 10 67 33 1988/89# 25 16 9 64 36 1989/90 # 16 10 6 63 37

#) reducerad verksamhet p.g.a. ombyggnadsarbeten (Källa10peran)

I tabellerna 2 och 3 ges en närmare redovisning av opera—/ operett— resp. balettuppsättningarna, där redovisas ånyo det totala antalet men också detta antals innehåll vad gäller urpremiärer, premiärer samt nyinstuderingar. När det gäller balettproduktioner så består ett helaftonsprogram (i tabellen redovisad som en upp— sättning) vanligen av mer än en balett. I redovisningen är det där— för antalet balettverk som belyses närmare. Även operaaftnar kan innehålla mer än ett verk, detta har dock endast skett under två av periodens spelår vilket redovisas i en not. Med urpremiär avses första gången ett verk uppförs (nykomponerade verk), med pre- miär avses verk som har ny dekor och nya kostymer, och med ny- instudering avses verk som har nya artister men som nyttjar de- kor och kostymer från tidigare framförande.

Tabell 2 Det årliga antalet opera/operettuppsättningar på operahusets stora scen (helaftonsföreställningar) perioden 1975/76—1989/90

Antal upp— därav: sättningar, urpre— premi— nyin— Spelår opera/operett miärer ärer stud. 1975/76# 15 - 2 1 1976/77 # 18 — 3 3 1977/78 17 l 2 1 1978/79* 13 1 5 4 1979/80 15 — 3 1 1980/81 # 14 — 3 2 1981/82 # 1 1 — 4 1 1982/83 # 10 l 1 — 1983/84 15 - 3 2 1984/85 18 — 3 7 1985/86 18 1 2 3 1986/87 19 1 2 6 1987/88 20 — 3 2 1988/89# * 16 - 3 3 1989/%# 10 1 2 1

*) Antalet operaverk var 1978/79 15 st och 1988/89 17 st. #) Reducerad verksamhet p.g.a. ombyggnadsarbeten (Källa:0peran)

SOU 1991: 71 Bilaga 7

Tabell 3 Det årliga antalet balettuppsättningar på operahusets stora scen perioden 1975/76—1989/90

Antal Antal därav: balett— balett— urpre— premi— nyin- Spelår uppsättn. verk miärer ärer stud. ___—___— 1975/76 # 5 13 — 2 3 1976/77 # 6 13 4 2 6 1977/78 8 16 2 4 ] 1978/79 6 10 — 3 2 1979/80 7 10 — 2 1 1980/81 # 8 16 - 5 1 1981/82 # 6 13 2 1 5 1982/83 # 4 9 - — 1 1983/84 7 12 — 5 2 1984/85 6 1 1 - 7 1 1985/86 7 13 1 3 — 1986/87 6 15 2 2 — 1987/88 10 17 — 4 3 1988/89# 9 14 1 1 - 1989/90# 6 10 1 - 1

#) reducerad verksamhet p.g.a. ombyggnadsarbeten (Källa:0peran)

Operan har en omfattande stående repertoar; 1989/90 hade teatern 30 tillgängliga operadekorer och 51 tillgängliga balettde— korer. En viss minskning av detta antal har skett under 1980— talet.

Vad gäller repertoarbredden kan nämnas att Operan under pe— rioden 1975/76—1988/89 producerat och framfört 62 operaverk och 80 balettverk på stora scenen. Verken har stått på repertoa- ren under en eller flera spelsäsonger.

I tabell 4 anges hur många säsonger som dessa opera— resp. ba— lettverk framförts.

Tabell 4 Antal säsonger som opera— resp. balettverk iOperans repertoar framförts under perioden 1975/76—88/89

Antal säsonger som verken framförts: Totalt 1 2 3—4 5—9 10— ant.verk ___—___— Antal operaverk: 13 17 17 1 1 4 = 62 Antal balettverk: 31 25 13 9 2 = 80

(Källa: Operan)

De fyra operaverk som spelats under 10 eller fler säsonger är: Boheme, Carmen, Tosca samt Valkyrian. Motsvarande balettverk är: Otello och Svansjön.

Som framgår av tabellen har ca hälften av operaverken och merparten av balettverken (drygt 2/3) legat kvar i repertoaren högst 2 säsonger.

SOU 1991: 71 Bilaga 7

2.2 Föreställningar och besöksantal

Detta avsnitt inleds med ett relativt omfattande tabellmaterial gäl— lande föreställnings— och besöksantal. Eftersom det finns ett nära samband mellan föreställnings— och besöksantal så kommenteras de olika siffrorna gällande resp. redovisad kategori efter tabeller- na.

I tabellerna 5 och 6 redovisas antalet föreställningar som givits under perioden resp. antalet besök vid dessa. Något mer över- skådliga redovisningar ges i tabellerna 7 och 8, där genomsnittstal baserade på treårsperioder redovisas för de olika kategorierna. Utifrån uppgifterna om antalet föreställningar resp. besök har det genomsnittliga antalet besök per föreställning beräknats, resultatet av detta redovisas i tabell 9 (tre års medeltal). På sista raden i ta— bellerna anges resp. kategoris procentuella förändring under den redovisade perioden.

För föreställningar som givits i Stockholm sker en uppdelning dels utifrån var föreställningarna framförts, dels mellan olika ty- per av föreställningar. De scener som redovisas separat är stora scenen med ca 1 100 platser och Rotundan med ca 150 platser; båda dessa scener ligger i operahuset och nyttjas kontinuerligt]. De föreställningar som ges i Stockholm på annan scen än de nyss nämnda hänförs till kategorin "annan scen". Under annan scen redovisas bl.a. de föreställningar som givits på Drottningholmstea- tern, Södra Teatern och i Storkyrkan.

Föreställningarna som givits i Stockholm indelas även efter typ; opera, balett eller övrigt. Till operaföreställningar hänförs även operettföreställningar och till kategorin övrigt förs konser- ter, blandade föreställningar, informationsprogram m.m. Före- ställningar som givits utanför Stockholm redovisas under turnéfö— reställningar i Sverige resp. utomlands. När det gäller turnéföre- ställningarna så saknas uppgifter om besöksantal för några av de senare åren, detta innebär att det totala antalet besök inkl. besök till turnéföreställningar ej kan anges för dessa år.

De ombyggnadsarbeten som pågått under perioden har inne— burit ett minskat antal föreställningar (och därmed ett lägre be— söksantal) under de år då spelåret förkortats. Operan har, för TKU:s räkning, gjort en sammanställning över längden på de spe— lår som påverkats samt skattat det antal föreställningar som skulle givits om verksamheten inte reducerats. TKU har utifrån dessa uppgifter gjort en korrigerad förestälIningsredovisning, denna re- dovisning samt Operans sammanställning återfinns som underbi— laga.

' Rotundan nyttjas gemensamt av Operan och Restaurang Operakälla- ren.

SOU 1991: 71 Bilaga 7

SOU 1991: 71 Tabell 5 Antal föreställningar per spelår i Operans regi under perioden Bilaga 7

1975/76—1989/90

Antal föreställningar i Stockholl Antal turné- Antal gå: dårav': förest: förestål lni mer: Spelår tora Rotun- Annan Opera Balett Övrigt 1 utu— Totalt 1 I

scenen dan scen Sverige lands Sveri ge Sthlm 1675/761' "191" 91 51 517 sa' iå ' 66' ""E iöå' " ioå "Såå 1976/774 183 13 185 231 138 12 69 0 450 450 381 1977/78 168 45 163 233 136 7 99 17 492 475 376 1978/79 203 33 79 181 105 29 41 0 356 356 315 1979/80 214 41 78 186 110 37 17 0 350 350 333 1980/810 198 47 48 143 121 29 38 7 338 331 293 1981/820 162 13 140 161 122 32 35 17 367 350 315 1982/830 123 21 104 127 64 57 61 0 309 309 248 1983/84 246 29 68 186 123 34 16 4 363 359 343 1984/85 257 35 137 274 105 50 35 3 467 464 429 1985/86 255 16 60 222 101 8 6 0 337 337 331 1986/87 253 6 12 172 93 6 14 0 285 285 271 1987/88 237 42 13 198 86 8 0 9 301 292 292 1988/894 217 36 42 200 79 16 5 1 301 300 295 1989/900 169 41 47 176 65 16 20 35 312 277 257 Förändring mellan spelåren 1975/76 och 1987/88: + 244 - 544 — 754 - 995 - 295 —71* - 1004 + 50% -26* -27t -124 Förändring allan spelåren 1975/76 och 1989/90: - 124 - 554 - 88 - 995 - 264 43% - 71% + 4834 — 244 - 319; - 239: ") Till raförestallningar har inräknats operettföreställningar. till övrigt har bl.a. förts onserter, blandade föreställningar och informationsprogram. |) Reducerad verksanhet p.g.a. mbyggnadsarbeten. (Källa: Operan)

Tabell 6 Antalet besök per spelår vid Operans föreställningar under pe- Bilaga 7 rioden 1975/76—1989/90

Antal besök vid föreställningar i Sthln. Antal besök vi Antal besök vid gä: därav vid: turnéförest: Operans förest: Spelar tora Rotun- Annan Opera Balett Övrigt 1 Uton— Totalt 1 [ scenen dan scen Sveri ge lands Sveri ge Sthl n 1975/760 193717 9440 22448 142685 67660 15260 26120_18000u269725u251725 555603 1976/774 183524 1385 65532 159153 83526 7762 31140 0 281581 281581 250441 1977/78 162888 6354 60511 153785 73780 2188 41866 19788 291407 271619 229753

1978/79 199291 3963 28002 147482 81292 2482 14853 0 246109 246109 231256 1979/80 201666 5088 27133 151366 78692 3829 5586 0 239473 239473 233887 IWIBN 192484 6059 15618 124246 84442 5473 16586 7395 238142 230747 214161

1981/820 147945 1278 47752 119540 72530 4905 13503 24308 234786 210478 196975 1982/834 104410 2209 35934 83310 39434 19809 41115 0 183668 183668 142553 1%3/84 234728 2980 14270 139700 103040 9238 5271 6000 263249 257249 251978

1984/85 222862 4277 20443 171969 68490 7123 18652 1116 267350 266234 247582 1%5/86 220607 1583 11867 151348 75240 7469 5130 0 239187 239187 234057 1986/87 220879 591 4403 147673 74042 4158 - 0 225873 1987/88 221523 5047 4986 156940 69420 5196 0 — - 231556 231556 1988/894 202150 4103 13626 152585 61879 5415 2000 - - 221879 219879 1989/904 140375 4703 15272 112143 42420 5787 21609 — - 181959 160350 Förändring mellan spelären 1975/76 och

1987/88: + 144 - 474 - 784 + 104 + 34 - 664 - 1004 - - - 84 + 34

Förändring uellan spelären 1975/76 och 1989/90: - 284 - 504 - 324 — 214 - 374 - 624 - 174 - - - 284 - 294

I") till raföreställningar har inräknats operettföreställningar, till övrigt har bl.a. förts onserter blandade föreställningar och informationsprogram. - Uppgift (- anta1 besök saknas. 4 Reducerad verksadiet p.g.a. alayggnadsarbeten. (Källa: Operan)

Tabell 7 Genomsnittligt antal Föreställningar per spelår i Operans regi under perioden 1975/76—1989/90 (tre års medeltal)

Genmsn. antal föreställningar i Sthlm. Antal turné- Antal gä: därav: . förest: föreställningar: Period tora Rotun— Annan Opera Balett Övrigt I Utom- Totalt 1 1 scenen dan scen Sveri ge lands Sveri ge Sthlm 10 181 50 133 227 121 16 79 8 450 442 363 2 205 40 68 170 112 32 32 2 348 346 314 30 177 21 104 158 103 41 37 7 346 339 302 4 255 19 70 223 100 21 18 1 363 362 344 50 208 40 34 191 77 13 8 15 305 290 281 Förändring mellan period 1 och period 4: + 414 - 624 -484 - 24 - 174 + 364 — 774 -874 - l94 - 184 - 54 Förändring mellan period 1 och period 5: + 154 - 204 - 744 — 164 - 364 - 154 - 894 + 964 - 324 — 354 - 234 |) Reducerad verksanhet p.g.a. albyggnadsarbeten. (Källa: Operan)

Tabell 8 Genomsnittli

Gem—sn. antal besök vid forest. i Sthlm, därav vid: Opera Balett Övrigt Annan

Antal besök vi turnéförest:

l Sveri ge

Utm- lands

gt antal besök per spelår vid Operans föreställ- ningar under perioden 1975/76—1989/90 (tre års medeltal)

Antal besök vid

Operans förest: Totalt 1

Period gifwa Rotun- scenen dl"

10 180043 5726

2 197814 5037 30 162361 2156

4 221449 2150

54 188016 4618

Förändri mellan period period 4?!) + 234 - 624 Förändring mellan period period 5: + 44 - 194

1 och - 754

1 och - 774

151874 141031 114183 156997 140556

4134

- 74

74989 81475 71668 72591 57906

_34

- 234 - 354

- 644

- 764

241241 227234 253269

- 104

217132 252710 211798

- 64

- 214

') Dä uppgifter saknas har medeltalet beräknats utifrän det antal uppgifter som finns ioden. |) Bannern verksdiet p.g.a. avbyggnadsarbeten.

Tabell 9 Genomsnittliga antal besök per föreställning vid Operan under perioden 1975/76—1989/90 (tre års medeltal)

G"”. ."?"1

n toc

p.?"

Period Stora Rotun— scenen dan

antal besök per föreställ-

Annan scen

Därav vid: Opera Balett Övrigt

Genonsn . besök r

antal

turnef rest:

1 Sveri ge

Utan- lands

235266 226435 197169 235837 203928

+]- 0

— 134

inom

(Källa: Operan)

Genomsnittligt antal

1 997 115 2 965 125 3 917 103 4 868 113 5 905 116 332

Förändring mellan period 1 och

period 5: - 94 + 14 -114

830 723 705 735

+104

755

+224 -244

944

+1264

besök per: Förest. Förest. Förest. (samt- i ' liga) Sverige 624 607 693 691 656 640 630 631 - 731 _ 4214 +124

') Dä u ifter (besöksantal vid turnéföreställningar) saknats har medeltal beräknats för de är uppgifter _ säväl antal föreställningar som besöksantal finns.

(Källa: Operan)

* Totalt antal föreställningar

Det totala antalet föreställningar som givits av Operan har under perioden varierat mellan, som högst 492 st (spelåret 77/78) och som lägst 285 st (spelåret 86/87). Flertalet av åren har variationer- na skett inom intervallet 300—400 st — genomsnittligt något lägre i intervallet under periodens senare del.

Minskningen av det totala antalet föreställningar kan huvud- sakligen härledas till verksamheten som Operan bedriver utanför operahuset där man kan notera att en jämförelsevis kraftig minsk— ning skett vad gäller antalet föreställningar dels på annan scen, dels under turnéer i Sverige. Verksamheten utanför operahuset kan generellt sägas ha varit av mindre regelbunden karaktär; dess omfattning har i hög grad varierat mellan de olika spelåren.

Med undantag för spelåret 1982/83 då det totala besöksantalet uppgick till drygt 180 000, så har Operans totala besöksantal un- der perioden fram t.o.m. spelåret 1985/86 legat mellan ca 230 000 och 290 000 besök per år.

Beroende på att uppgifter gällande besöksantal vid turnéföre- ställningarna saknas så kan Operans totala besöksantal ej anges för periodens sista år.

* Operans föreställningar i Stockholm

Antalet föreställningar som Operan givit i Stockholm har varierat mellan, som lägst 248 st spelåret 1982/83 och som högst 429 st spelåret 1984/85. Variationerna kan främst härledas till antalet fö- reställningar på annan scen, men är också en följd av operahusets ombyggnad.

Med undantag för stängningsår så har det genomsnittliga anta— let besök per år vid Operans föreställningar i Stockholm uppgått till omkring 230 000. Studerar man de enskilda spelåren framgår att de högsta besöksantalen, ca 250 000, noterades spelåren 76/77 samt 83/84—84/85.

Det genomsnittliga besöksantalet per föreställning som Operan givit i Stockholm, samtliga kategorier, har ökat med drygt 10 % mellan P1 och P5, från ca 650 till 725 besök. Sistnämnda besök- santal noterades även P2 men var sedan lägre under P3 och P4. Det högre genomsnittliga besöksantalet P5 torde avspegla att en större andel av Operans föreställningar ges på stora scenen. Den scen som, relativt de övriga scener som Operan använder, har högst publikkapacitet. Ökningen av det genomsnittliga besöksan- talet per föreställning avspeglar även att föreställningsantalet minskat rel. besöksantalet. Jåmförs t.ex. P1 och P4 så har antalet föreställningar minskat med ca 5 % medan besöksantalet i princip är oförändrat.

SOU 1991: 71 Bilaga 7

* Föreställningar på stora scenen

Antalet föreställningar på stora scenen har varierat men var dock genomsnittligt högre under periodens senare del. Föreställningar— na på stora scenen utgjorde under periodens senare del (P4-P5) ca 70 % av Operans totala föreställningsantal, denna andel var ti- digare mindre.

Variationerna vad gäller antal föreställningar på stora scenen beror i hög grad på de stängningar som skett p.g.a. ombyggnads- arbeten men också, enligt Operan, på olikheter mellan teaterche- fer vad gäller målsättning och konstnärlig inriktning. En annan väsentlig faktor som påverkar föreställningsantalet är tillgången till repetitionslokaler. Operan hade inga större repetitionslokaler förrän 1981/82 (se lokalredovisning avsnitt 3.3.).

Vad gäller verksamheten på stora scenen så ger Operan följan- de beskrivning av perioden "P1 kan sägas vara präglad av stora produktioner som fordrade att man ställde in föreställningsverk— samheten vissa kvällar för att kunna producera dessa verk. Under P2 och P3 sökte man medvetet utöka antalet föreställningar ge- nom att producera verk som från början var anpassade till Ope- rans sceniska förhållanden och således inte krävde att föreställ— ningar ställdes in under produktionsförloppet. Ett av målen var att försöka spela alla dagar i veckan utom veckovilodagen. Detta mål uppnåddes maximalt spelåret 1984/85 som planeringsmässigt måste hänföras till chefsperioden som slutade 1983/84. Under P4 och P5 har man försökt sträva mot samma mål, att spela sex da— gar i veckan. Detta kan dock 1 vissa fall inte genomföras beroende på verkens ”konstnärliga storhet. När man tex. vill ge långa verk av Wagner så kan slutrepetitionerna av dessa verk inte ske enbart på dagtid utan måste förläggas till både dag— och kvällstid, med reducerad föreställningsverksamhet som följd. Verksamheten på stora scenen kan även påverkas om teatern genomför stora inter- nationella gästspel."

Om målsättningen är att spela sex dagar per vecka och med de nämnda behoven av inställda föreställningar så bedömer Operan att det normala antalet föreställningar på stora scenen torde ligga mellan 230 och 250 st per år. Dvs. det intervall inom vilket det årliga antalet föreställningar varierat fr.o.m. 1983/84.

Bortsett från stängningsåren så har det genomsnittliga antalet besök till stora scenen ökat, från att ha varit lägre än 200 000 per år under periodens första hälft till strax över 220 000 besök per år under periodens senare del. Därmed har även stora scenens an- del av besöken vid Operans föreställningar i Stockholm ökat; från ca 80 % under Pl till över 90 % under de sista perioderna.

Det genomsnittliga besöksantalet per föreställning på stora sce- nen är P5 ca 10 % lägre än Pl; det har sjunkit från ca 1 000 till ca 900 besök. Av tabellen framgår dock att detta antal var ännu

SOU 1991: 71 Bilaga 7

något lägre P4, ca 870 besök, det har alltså skett en viss ökning mellan P4 och P5.

* Föreställningar på Rotundan

Det genomsnittliga årliga antalet föreställningar på Rotundan har varierat mellan 20 och 50 st.

När det gäller verksamheten på Rotundan så bör det framhål- las att Operans möjligheter att nyttja denna scen är begränsade. Lokalen disponeras även av Restaurang Operakällaren.

Besöken vid Rotundan utgör ett par procent av besöken vid Operans föreställningar i Stockholm. Det genomsnittliga årliga besöksantalet var under P1, P2 och P5 i storleksordningen 5 000. Under P3 och P4 var det genomsnittliga antalet väsentligt lägre, drygt 2 000 besök per år.

Det genomsnittliga antalet besök per föreställning varierar mellan 100 och 125 st.

* Föreställningar på annan scen

Om man jämför P1 och P5 så har antalet föreställningar som gi- vits på annan scen minskat kraftigt; från 133 till 34 st. Detta är dock en kategori som innehåller "lite av varje". Det är ofta mind- re produktioner, och i vissa fall är de inte direkt producerade av Operan.

Verksamheten som redovisas under rubriken annan scen har dock i hög grad påverkat utvecklingen av Operans totala föreställ- ningsantal — under P1—P4 utgjorde föreställningarna på annan scen 20—30 % av Operans totala föreställningsantal, P5 var dess andel mindre; ca 10 %. Beroende på denna kategoris betydelse för Operans totala föreställningsantal nämns här något om de fö- reställningar som ingår i P1 och P3 - perioder med jämförelsevis högt antal föreställningar på annan scen:

— Plzs föreställningsantal (133 st) kan bl.a. härledas till att man under spelåren 1976/77—77/78 gav ca 100 föreställningar per år på Maximteatern, till stor del utgjordes dessa av en serie lör— dagsföreställningar med bl.a. kortbaletter samt utdrag ur större baletter som presenterades i syfte "att aktivera Operabalettens dansare och koreografer samt för att skapa ett allmänt publikin- tresse för danskonsten". Verksamheten vid Maximteatern inklude- rade under P1 även framföranden av gästande ensembler, t.ex. Folkoperan.

— det rel. höga föreställningsantalet P3 (104 st) förklaras till stor del av att spelåren 1981/82—82/83 var s.k. stängningsår (rela- tivt låga föreställningsantal på stora scenen) under vilka sysselsätt— ningen upprätthölls genom verksamhet på andra scener, bl.a. Söd-

SOU 1991: 71 Bilaga 7

ra Teatern, Drottningholmsteatern, Kulturhuset, Cirkus, Oscar- steatern och Punschlunden.

Mellan P1 och P5 har det genomsnittliga årliga antalet besök vid föreställningar på annan scen minskat med närmare 80 %. Pl uppgick det årliga antalet besök i genomsnitt till närmare 50 000, P5 uppgick motsvarande besöksantal till drygt 11 000. Den andel som besöken vid annan scen utgjort av besöken vid Operans före- ställningar i Stockholm har därmed minskat från ca 20 % Pl till 5 % PS.

Det genomsnittliga antalet besök per föreställning vid annan scen har, med undantag för P4, legat mellan 300 och 400 st. Va— riationerna i detta antal torde främst kunna tillskrivas det faktum att de scener som ingår i kategorin (och därmed platsantalet) va- nerar.

* Opera, balett och övrigt

Av föreställningarna i Stockholm så var under perioden flertalet, 50—70 % till operaföreställningar, ungefär en tredjedel var balett— föreställningar och en varierande andel, vanligen mindre än 10 %, var av kategorin övrigt.

Vid en jämförelse mellan periodens inledning och dess slut framgår att andelen föreställningar av kategorin opera har ökat (till närmare 70 %) medan andelen föreställningar av kategorier— na balett resp. övrigt har minskat (till drygt 25 resp. knappt 5 %). När det gäller balettens andel så menar Operan att med nuvaran— de resurser (personal, repetitionslokaler samt scener) samt med målsättningen att spela sex dagar per vecka så kan balettens andel av föreställningarna inte vara högre. Här kan dock påpekas att tillkomsten av Dansens hus i Stockholm innebär ytterligare en scen som Operabaletten - om den har kapacitet att producera fler föreställningar — skulle kunna framträda på.

Det genomsnittliga årliga antalet besök vid operaföreställning- ar har, frånsett stängningsår, under flertalet av periodens spelår varierat kring 150 000. Det högsta antalet, ca 172 000 besök, no— terades spelåret 1984/85. Operaföreställningarnas publik har ut— gjort något mindre än 70 % av publiken vid Operans föreställ— ningar i Stockholm.

Det genomsnittliga årliga antalet besök till balettföreställningar har flertalet av periodens år legat kring 70 000. Genomsnittligt något högre under den tidigare delen av perioden. Balettföreställ— ningarnas publikandel har därmed utgjort något mindre än 30 % av besöken vid Operans föreställningar i Stockholm.

Jämförs P1 och P5 så framgår att det genomsnittliga antalet besök per föreställning, såväl opera som balett, var högre under P5, detta torde bero på att en större andel av föreställningarna getts på stora scenen. Operaföreställningarnas besöksantal har

SOU 1991: 71 Bilaga 7

ökat med närmare 10 %, från ca 670 till 735 st. Motsvarande tal för balettföreställningarna har ökat med drygt 20 %, från ca 620 till 755 st.

Antalet föreställningar av kategorin övrigt har varierat mellan 10 och 50 st per år. Besökarna vid dessa har utgjort ett par pro— cent av det totala antalet besök vid Operans föreställningar i Stockholm. Det genomsnittliga årliga besöksantalet uppgick P5 till ca 5 500. Besöksantalet har varierat kring denna nivå under flertalet av de föregående åren, endast undantagsvis (1975/76 och 1982/83) har antalet överstigit 10 000 besök.

Som en följd av att kategorin övrigt inkluderar siffror gällande olika scener och vitt skilda program så har det genomsnittliga an— talet besök per föreställning varierat relativt kraftigt mellan en- skilda år.

* Tu rnéföreställningar

Antalet turnéföreställningar som givits av Operan inom Sverige har minskat kraftigt; från i genomsnitt ca 80 st per år under P1 till ca 10 st per år P5. Därmed har även dess andel av Operans föreställningar minskat; från närmare 20 % P1 till ett par procent under periodens sista år. De redovisade föreställningarna är dock inte helt jämförbara. Det tidigare, högre, antalet inkluderade bl.a. ett relativt stort antal föreställningar av mindre produktioner (med endast ett fåtal medverkande artister) medan det senare an- talet inkluderade ett antal framföranden av större verk under medverkan av solister, kör, balett och hovkapell.

Antalet turnéföreställningar som Operan givit utomlands har varierat kraftigt mellan enskilda år men endast marginellt påver— kat det totala föreställningsantalet eftersom de, vad gäller antal, utgjort en mindre del av Operans verksamhet (mellan 0 och 35 föreställningar per år).

Liksom antalet turnéföreställningar i Sverige resp. utomlands har antalet besök till dessa varierat starkt mellan enskilda år. Be- söksredovisningarna är dessutom ofullständiga enär uppgifter om besöksantal saknas för vissa år.

När det gäller turnéföreställningarna i Sverige kan dock kon- stateras att det årliga antalet besök genomsnittligt var högre un- der periodens första hälft än under de senare spelåren — en natur- lig följd av detta föreställningsantals utveckling.

Antalet turnéföreställningar inom landet har dock minskat rel. sett mer än motsvarande besöksantal vilket innebär att det ge— nomsnittliga antalet besök per turnéföreställning i Sverige ökat mellan P1 och P5. Under de första två perioderna ligger det ge— nomsnittliga besöksantalet per föreställning kring 400 st. De två följande perioderna, P3—P4, låg antalet mellan 500 och 600 st. Den sista perioden, P5, uppgick det genomsnittliga besöksantalet

SOU 1991: 71 Bilaga 7

per turnéföreställning i Sverige till närmare 950 besök. Dessa siff- ror samt de tidigare redovisade föreställnings- resp. besöksantalen visar att Operan, främst under de senare spelåren, gett färre före- ställningar utanför Stockholm men att de som givits varit större produktioner som framförts i större lokaler inför en större pub— lik.

De genomsnittliga besöksantalen vid turnéföreställningar ut- omlands baseras på ett mindre underlag än övriga kategoriers ge— nomsnittstal. Under nio av periodens femton spelår har Operan uppträtt utomlands, uppgifter om besöksantal finns för sex av dessa år. Detta innebär att genomsnittligt antal besök per före- ställning endast kan beräknas för totalt sex spelår. Dessa är infal- ler under P1—P4 och redovisas i tabell 9. P4, som enbart inklude- rar uppgifter från spelåret 1984/85, uppgick antalet besök per fö— reställning till närmare 400 st. Under de tidigare perioderna översteg motsvarande antal 1000 besök per föreställning. Utifrån detta knappa underlag kan man sluta sig till att turnéföreställ— ningar utomlands ses av en relativt stor publik men att utland- sturnéer inte hör till Operans reguljära årligen återkommande verksamhet.

3 Kostnader

3.1 Allmänt

Inför de följande genomgångarna av kostnadernas utveckling så bör man beakta att verksamhetens omfattning varierat under pe— rioden. Jämförelser där kostnaderna relateras till verksamheten (föreställnings- och besöksantal) görs i avsnitt 5.

Operans totala kostnader har i löpande priser ökat med ca 75 % mellan verksamhetsåren 1975/76 och 1989/90, från ca 138 milj. kr. till närmare 242 milj.kr.

Om de totala kostnader omräknas till fasta priser framgår att kostnaderna under verksamhetsåren 1982/83—87/88 (med undan- tag för 1984/85) varierat mellan 215 och 220 milj.kr. Därefter steg kostnaderna och uppgick periodens sista två år till ca 240 milj.kr. Därmed har de reala kostnaderna ökat med ca 14 % mellan 1982/83 och 1989/90.

Som en följd av de fonder och de redovisningsförändringar som angetts inledningsvis kommenteras främst den utveckling som skett under perioden 1982/83—1989/90 (P3*—P5).

Operans kostnader, i löpande resp. fasta priser, redovisas i ta- bell 10—11. Längst ned i tabellerna anges de olika kostnadsslagens procentuella förändring dels mellan 1982/83 och 1989/90, dels un— der perioden som helhet.

SOU 1991: 71 Bilaga 7

I tabell 12 redovisas de genomsnittliga årliga kostnaderna (fas- SOU 1991: 71 ta priser) för treårsperioder (Pl—P5). Här redovisas kostnadernas Bilaga 7 förändring dels mellan P3* och P5, dels mellan P1 och P5.

Tabell 10 Operans kostnader, löpande priser, verksamhetsåren 1975/76— 89/90 (kkr)

Personalkostnader: Lokal- Övriga Totala Verksan- Löner Sociala kost- kost- kost— hetsår avgifter nader nader nader 1975/764 40035 15975 9002 8179 73191 1976/770 45560 19513 9710 10216 84999 1977/78 52403 23361 10782 11493 98039 1978/79 56324 24928 12697 12629 106578 1979/80 61731 27671 15700 13822 118924 1980/814 68472 31017 16150 14875 130514 1981/824 75069 35156 17318 17900 145443 1982/830' 72029 32939 17926 14795 137689 1983/84 76289 34829 20344 21201 152663 1984/85 85592 39328 20749 21285 166954 1985/86 88793 37734 22600 18279 167406 1986/87 96222 40816 22207 25564 184809 1987/88 103775 40804 21947 29604 196130 1988/894 119776 45913 28058 30929 224676 1989/904 122590 51081 29605 38293 241569

Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och 1989/90: + 206 96 + 220 96 + 229 * + 368 94 + 230 *

Förändring mellan verksanhetsåren 1982/83 och 1989/90: + 70 * + 55 96 + 65 * + 159 * + 75 96

|; Reducerad verksamhet p.g.a. onby adsarbeten. ' Vissa förändringar vad gäller r ovisningsprinciper, bl.a. Beroende på kri ik från Riksdagens revisorer.

(Källa: Operan)

SOUI9W: Tabell 11 Operans kostnader, 1989 års priser, verksamhetsåren Bilaga 7 1975/76—1989/90 (defl: KPI, kkr), de totala kostnaderna även deflaterade med TK! Verksaa» Personalkostnader: Lokal- övriga Totala kostnader: hetsår Löner Sociala kost- kos - Defl:KPl Defl:TKl avgifter nader nader 19757764 " 123908 49443 255351 ' '"25314 ""556528 ''''' 539566 1976/77! 128073 54853 27296 28718 238939 260577 1977/78 132074 58878 27175 28966 247093 256891 1978/79 128937 57065 29066 28910 243978 264621 1979/80 132037 59186 33581 29564 254368 276354 1980/810 128749 58322 30367 27970 245408 269487 1981/824 125997 59006 29067 30044 244114 271382 1982/830' 111298 50897 27699 22861 212755 243708 1983/84 108210 49402 28856 30072 216541 247469 1984/85 112392 51642 27246 27950 219229 244794 1985/86 108622 46161 27647 22361 204791 229468 1986/87 112934 47905 26064 30004 216907 234729 1987/88 116837 45940 24709 33330 220816 237432 1988/890 127478 48865 29862 32918 239124 238530 1989/904 122590 51081 29605 38293 241569 241569

Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och 1989/90: -1* +3% +64; +51'c +74 -3% Förändring mellan verksamhetsåren 1982/83 och 1989/90: + 10 * +/— 0 + 7 % + 68 * + 14 % - 1 * | Reducerad verksamhetp meågnadsarbeten. Vissa förändringar vad gäller r ovtsningsprinciper bl.a. beroende på kritik från Riksdagens revisorer.

(Källa: Operan)

Tabell 12 Operans genomsnittliga årliga kostnader, 1989 års

priser,

verksamhetsåren 1975/76-1989/90 (tre års medeltal, def'l: KPI,

Totala kost- nader

237520

247918

224470

214648

213642

233836

2 %

kkr) Personalkostnader: Lokal— Övri a Period Löner Sociala kost- kosg- avgifter nader nader 1 | 128019 54391 27444 27666 2 129908 58191 31005 28815 3 | 115168 53102 28541 27659 3' | 109754 50150 28278 26466 4 111316 48569 26986 26772 5 0 122302 48629 28059 34847 Förändring mellan period 1 och period 5: — 4 % - 11 % + 2 * + 26 * Förändring mellan period 3' och period 5: + 11 * - 3 * - 1 * + 32 % + 9 *

Hedeltalet för P3' baseras på två är: v-åren 1982/83-83/84. Reducerad verksamhet p.g.a. ombyggnadsarbeten.

De olika kostnadsslagen väger olika tungt i den totala kost- nadsbilden, vad gäller perioderna P3*—P5 kan nämnas:

— att lönekostnaderna har svarat för drygt 50 %. — att de sociala avgifternas andel av kostnaderna har minskat

något; från drygt 23 % under P3* till ca 21 % under P5.

— att personalkostnaderna sammantaget har utgjort mellan 70 och 75 % under P3*—P5. — att kostnaden för hyror har utgjort 12—13 % av de totala kostnaderna. — att de övriga kostnadernas andel har ökat något; från drygt 12 % P3* till ca 15 % P5.

Av redovisningarna gällande de genomsnittliga årliga kostna- derna (tabell 12) framgår bl.a att:

— kostnaderna för löner låg under P3* och P4 kring 110 milj. kr., därefter ökade de och uppgick P5 till ca 122 milj.kr. — kostnaderna för sociala avgifterna uppgick P3* till ca 50 milj.kr., de sjönk därefter något och låg kring 48.5 milj.kr. under såväl P4 som P5. — kostnaden för hyror låg under P3*-P5 mellan 27 och 28milj. kr. — de övriga kostnaderna under P3* och P4 uppgick till ca 26.5 milj.kr. Därefter, mellan P4 och P5, ökade dessa kost— nader med ca 30 % och uppgick P5 till ca 35 milj.kr. I de följande avsnitten redogörs närmare för de olika kostna— derna, främst då personalkostnaderna (föregås av en årsverksre— dovisning) samt lokalkostnaderna (föregås av en redovisning av lokalsituationen). Vad gäller övriga kostnader så ges en mer kort— fattad beskrivning av vilka kostnader som inkluderats samt dessas utveckling.

3.2 Personal och personalkostnader 3.2.1 Årsverken

När det gäller Operan redovisas antalet årsverken endast för pe- rioden 1981/82—1989/90. Att redovisning för åren dessförinnan saknas beror på att antalet årsverken beräknas/redOVisas enligt ett nytt system fr.o.m. verksamhetsåret 1981/82. Personalredovisning- en från tidigare år anses inte vara rättvisande och den låter sig svårligen översättas till nuvarande system.

Det totala antalet årverken vid Operan uppgick 1981/82 till 643 st, därefter har antalet varierat mellan 665 st (1982/83) och, som högst 709 st (1987/88). Periodens sista år (1989/90) redovisa- des 674 årsverken.

I tabell 13 redovisas antalet årsverken av de olika personalkate— gorierna vid Operan verksamhetsåren 1981/82—1989/90.

SOU 1991: 71 Bilaga 7

Tabell 13 Antal årsverken vid Operan verksamhetsåren 1981/82—1989/90 Bilaga 7

Konst— Tek— Adninis- Totalt Verksam- närl ig ni sk trati v antal hetsår personal personal personal årsverken iååi'åå """"" 352 """" 562—( 45 543 1982783 348 275 42 665 1983/84 360 300 43 703 1984/85 358 306 39 703 1985/86 341 284 43 668 1986/87 363 286 43 692 1987 88 378 288 43 709 1988789 366 294 42 702 1989/90 348 284 42 674 Förändring mellan verksamhetsåren 1981/82 och 1989/90: +4is +796 -5% +5%

Ann: Teaterchefen (1 fast årsverke) ingår i

k t rin administrativ personal. a ego (Källa: Operan)

Vad gäller de olika personalkategoriernas andelar av det totala antalet årsverken så har förhållandet varit relativt stabilt under den redovisade perioden:

— den konstnärliga personalen har svarat för drygt 50 % (51-

53 %) av det totala årsverkesantalet.

— den tekniska personalen har svarat för drygt 40 % (41—44 %) av det totala årsverkesantalet. — den administrativa personalen har under näst intill samtli- ga redovisade år svarat för ca 6 % av de utförda årsverke- na. Övergår man sedan till antalet årsverken som utförts av resp.

kategori under perioden så framgår att:

— antalet konstnärliga årsverken har varierat mellan 334 och 378 st. Beräknas årliga genomsnittstal för treårsperioder så visar resultatet på en ökning med ca 5 % mellan P3 och P5 (P3: 347 st, P4: 354 st och P5: 364 st).

— antalet tekniska årsverken har under perioden varierat mel— lan, som lägst, 265 st (1981/82) och, som högst, 306 st (1984/85). Någon entydig trend kan inte utläsas ur den tekniska årsverkesse— rien, samtliga år har dock antalet varit högre än ingångsåret. Va- riationerna förklaras till stor del av att verksamhetens omfattning varierat samt att vissa uppsättningar inneburit ökat behov av tek- nisk (liksom av konstnärlig) personal.

— antalet administrativa årverken var som högst, 45 st, den redovisade periodens första år. Det lägsta antalet, 39 st, redovisa-

des 1984/85. Övriga år som redovisats har antalet administrativa årsverken uppgått till 42—43 st.

Operan har till TKU även lämnat uppgifter gällande årsverke— santalens fördelning på fast resp. extraanställd personal. Av dessa uppgifter framgår:

— att antalet årverken som utförts av extraanställd personal mer än halverats; från ca 100 st 1981/82 till ca 40 st 1989/90. Den extraanställda personalens andel av det totala antalet årsverken har därmed minskat, verksamhetsåren 1981/82—84/85 var dess an— del ca 15 %, åren därefter var andelen 6—7 %.

- den största andelen av de årsverken som utförts av extra anställd personal återfinns under den tekniska personalkategorin; de senaste åren har ca 10 % av de tekniska årsverkena utförts av extraanställd personal vilket motsvarar ca 25—30 årsverken.

— ca 5 % av de konstnärliga årsverkena (ca 20 st) har under de senaste åren utförts av extraanställd personal.

- en marginell andel, ca 1 %, av de administrativa årsverkena var under de senaste åren att hänföra till extraanställd personal, i arbetstid motsvarande 1 årsverke eller mindre.

3.2.2 Kostnader per årsverke

Som en följd av de fonder och redovisningsförändringar som nämns inledningsvis bör de kostnader som anges fram t.o.m. 1981/82 inte direkt jämföras med kostnaderna därefter. Därför behandlas i detta avsnitt personalkostnaderna endast för perioden fr.o.m. verksmhetsåret 1982/83.

Operans personalkostnader har under P3*—P5 utgjort mellan 70 och 75 % av de totala kostnaderna. P5 uppgick den fastprisbe- räknade genomsnittliga årliga lönekostnaden till drygt 122 milj. kr., och kostnaderna för soc. avgifter uppgick till närmare 49 milj.kr. Jämfört med P3* har lönekostnaden ökat med ca 11 % medan kostnaden för sociala avgifter minskat med ett par pro— cent. För att få en bättre uppfattning om personalkostnadernas utveckling så relateras de i det följande till antalet årsverken.

l tabell 14, redovisas de genomsnittliga kostnaderna för löner resp. sociala avgifter per årsverke i löpande priser. Parallellt redo- visas antalet årsverken som genomsnittsberäkningen utgår ifrån. [ den följande tabellen, nr 15, redovisas dessa kostnaders utveckling i indexerad form parallellt med TKI:s personalkostnadsdel (pk— del) samt KPI. För indexserierna gäller att 1982/83 = 100.

SOU 1991: 71 Bilaga 7

Tabell 14 Operans genomsnittliga kostnader per årsverke i löpande pri- ser (kkr) verksamhetsåren 1982/83—1989/90

Genomsnittlig kostnad

Antal per årsverke (kkr): Verksam- års— Soc. Lön + hetsår verken bön avg. soc.avg. ___—___...— 1982183 665 108 50 158 1983/84 703 109 50 158 1984/85 703 122 56 178 1985/86 668 133 57 189 1986/87 692 139 59 198 1987/88 709 146 58 204 1988/89 702 171 65 236 1989/90 674 182 76 258

___—___—

+ 68% + 53% + 63%

Tabell 15 Indexerad utveckling av Operans genomsnittliga kostnader per årsverke, TKI:s personalkostnads del och KPI (1982/83 = 100)

Genomsnitt per årsverke:

Verksam- Soc. Lön + TKI:s KPI hetsår Lön avg. soc.avg. pkdel ___—___..— 1982/83 100 100 100 100 100 1983/84 100 100 100 109 109 1984/85 112 113 113 122 118 1985/86 123 1 14 120 130 126 1986/87 128 119 125 143 132 1987/88 135 116 129 150 137 1988/89 158 132 150 177 145 1989/90 168 153 163 187 155 ___—__________.___—— +68% +53%+63% +87% +55%

Av tabellen ovan framgår att Operans genomsnittliga kostna- der per årsverke ökat med ca 63 % mellan 1982/83 och 1989/90. KPI har mellan samma år ökat något mindre (+55 %) medan den genomsnittliga personalkostnaden på teaterområdet (TKI:s pk-del) ökat med + 87 %. Större delen av skillnaden vad gäller utveckling mellan Operans personalkostnader och TKI:s pk—del kan härledas till verksamhetsåren 1983/84 samt 1986/87. Dessa är ökade TKl:s pk—del, jämfört med åren innan, mer än Operans ge- nomsnittliga personalkostnad.

Av tabellen kan vidare utläsas att Operans genomsnittliga lö- nekostnad ökat mer än motsvarande kostnad för sociala avgifter (68 resp. 53 %). Detta är ett mönster som avviker från de övriga teatrar som TKU studerat; för dessa har de sociala avgifterna ökat relativt sett mer än lönekostnaden. En bidragande orsak till Ope- rans kostnadsutveckling i detta avseende är att de sociala avgifter- na för anställda musiker och sångartister sänktes 1985/86. Fr.o.m. detta år fick arbetsgivaren rätt att dra av 30 % av lönesumman innan de sociala avgifterna beräknades för dessa personalgrupper.

Ytterligare en bild av utvecklingen ges i tabell 16 där kostna- derna har räknats om till fasta priser. I nämnda tabell redovisas de genomsnittliga kostnaderna för löner och sociala avgifter per

SOU 1991: 71 Bilaga 7

årsverke samt antalet årsverken per år för P3*-P5. Kostnaderna SOU 1991: 71 redovisas även som index. Bilaga 7

Tabell 16 Operans genomsnittliga kostnader per årsverke, 1989 års pri- ser, verksamhetsåren 1982/83—1989/90 (tre års medeltal, def'l: KPI, kkr) Genunsn. Genmsnittlig kostnad Indexerade årsverks- antal r årsverke (kkr): kostnader (Pl-100): Period ärs- öner sociala lön + löner sociala lön + verken avgifter soc .avg . avgifter soc. avg. 3' 684 161 73 234 100 100 100 4 687 162 71 233 101 96 99 5 695 176 70 246 110 96 105

') Värdet för P3* baseras på endast två år: v-ären 1982/83 och 1983/84. (Källa: Operan)

Av tabellen framgår att den genomsnittliga lönekostnaden uppgick till drygt 160 000 kr under såväl P3* som P4, och att den därefter ökade med ca 10 %; till 176 000 under P5. Kostnaderna för de sociala avgifterna har däremot minskat något, från 73 000 till 70 000 kr., mellan P3* och P5 (en utveckling som till viss del förklaras av sänkningen av de sociala avgifterna som skedde 1985/86, dvs. under P4). Sammantaget innebär detta att den totala genomsnittliga kostnaden för ett årsverke ökat med ca 5 % mel- lan P3* och P5 då kostnaden uppgick till 246 000 kr.

3.3 Lokaler och lokalkostnader

Under den period som TKU studerat så har ett flertal förändring- ar vad gäller Operans lokalförhållanden skett. Hår nämns några av de mer väsentliga:

Verksamhetsåret 1976/77 uppläts f.d. Lantmäteristyrelsens hus vid V:a Trädgårdsgatan till Operan. Dessa lokaler var då perma- nent ombyggda för administrationen, balettelevskolan och arkiv. Motsvarande lokaler i operahuset byggdes om till loger.

Verksamhetsåret 1986/87 erhöll Operan permanenta repeti- tionslokaler i kv. Vinstocken vid Gustav Adolfs torg, om totalt 990 kvm. Operan lämnade då de provisoriska repetitionslokalerna i f.d. Posthuset, kv. Brunkhuvudet 1 som man disponerat sedan 1981/82.

Den förändring som märkts mest utåt är ombyggnaden av ope— rabyggnaden. Dessa arbeten har påverkat såväl husets tekniska standard som dess disponibla yta och disponeringen av denna. Planerna för ombyggnaden — som skett i Byggnadsstyrelsens regi — togs fram i början av 1970—talet. Arbetet har sedan skett i etap—

per, främst då under åren 1972/73, 1974/75, 1976/78, 1981/82, 1985/86 med avslutning i december 1989. ] sammanställningen nedan redovisas lokalsituationen verksam- hetsåret 1989/90.

OPERANS LOKALER VERKSAMHETSÅRET 1989/90

Total area (kvm)

SOU 1991: 71

N a/kvm (kr): Total ärshyra (kkr)

Fastighet Loka / adress typ Norrström 2 Stat C.Adolfs torg ägd Lantmätaren 1 Stat V:a Trädgårdsg. ägd Vinstocken 1 Stat G.!dolfs torg ägd Hangaren 1 Stat Hägernäs, Täby ägd Hangaren 1 Stat Hägernäs, Täby ägd Hangaren 1 Stat Hägernäs, Täby ' ägd Hagernäs 7:22 Stat Hägernäs, Täby ägd

SUMA, statsägda Hägerberget 55 In- Regeringsg. 109 hyrd STG 3369 In- Täby " hyrd Norrströu In- G.Adolfs torg hyrd

SM, inhyrda 10

1165

1104

4276

1740

21241.2

2016.4

1174.5

243.5

2304.3

375.2

l- Användning s— Opera- byggnad s- Kontor och balettskola s- Re titions- lo al s- Kost förr d s— Scen- ateljéer s- Förråd (rekvisita) s- Garage lokaler: Hangar- byggnad Hark; 11 kvm kaler:

SUMMA. samtliga lokaler:

...!31' 3232" 1065 533 1214 607 1115 617 232 116 539 - 217 111 183 - - 253

27455.7

130.4

12.3

3553 (kala.. mark mark 17893 4104 1460 401 916 249 1000 104 4276 0 1716 24 550 0 27811 4882 0 515 27811 5397

33208

') För en mindre del av lokalytan ovan mark är hyran 216 kr/kvm ") Uppgift om area sa knas.

Vad gäller uppgifter om disponerade lokaler och kostnader för dessa så finns det utförliga uppgifter endast för de senaste åren (de totala hyreskostnaderna framgår dock av kostnadsredovisning— en i tabell 10). Här nedan redovisas förändringen av arean och hyreskostnaden mellan 1985/86 och 1989/90 för några av de loka- ler som Operan disponerar. När det gäller den angivna hyran per kvm 1985/86 så har en särskilt redovisad förbrukningsavgift/kvm inkluderats, 1989/90 togs någon sådan separat avgift inte ut.

För att möjliggöra en jämförelse kan nämnas att konsument- prisindex ökade med drygt 22 % mellan åren 1985 och 1989.

(Källa: Byggnadsstyrelsen)

1985/86 1989/90 Förändring

Operahuset

area: ovan mark: 16 940 kvm 17 893 kvm + 6 % under mark: 3 730 kvm 4 104 kvm + 10 % hyra: ovan mark: 783 kr/kvml 065 kr/kvm + 36 % under mark: 457 kr/kvm 533 kr/kvm + 17 % total årshyra: 14.969 mkr 21.241 mkr + 42 %

Lantmätaren area: ovan mark I 180 kvm 1 460 kvm + 24 % under mark 552 kvm 401 kvm — 27 % hyra: ovan mark: I 011 kr/kvml 214 kr/kvm + 20 % under mark: 567 kr/kvm 607 kr/kvm + 7 % total årshyra: 1.506 mkr 2.016 mkr + 34 %

Scenateljéer, Täby

area: ovan mark: 4 004 kvm 4 276 kvm + 7 % total årshyra: 2.010 mkr 2.304 mkr + 15 %

(Källa: Byggnadsstyrelsen)

De hyresförändringar som framgått av redovisningen är en följd av dels reguljära årliga uppräkningar, dels de investeringar som gjorts i lokalerna (främst då i operahuset).

Operan garanteras, via det statliga anslaget, full kompensation för ökade hyreskostnader.

Kungl. Byggnadsstyrelsen har lokalhållningsansvar för Operan. Detta innebär att byggnadsstyrelsen fungerar som hyresvärd och och har ansvaret för att hålla lokalerna i funktionsdugligt skick. 1 bilaga 8 redogörs för bl.a. byggnadsstyrelsens roll samt för de principer som styrt hyressättningen under perioden.

3.4 Övriga kostnader

Till kategorin övriga kostnader förs materialkostnader och övriga uppsättningskostnader, kostnader gällande fastigheten exkl. hyror, kostnader för reklam och marknadsföring, turnékostnader, kost— nader för sjuk— och hälsovård, lunchsubventioner m.m.

De övriga kostnaderna är den kostnadskategori som ökat mest under perioden, i löpande priser har dessa kostnader ökat med ca 370 %; från drygt 8 milj.kr. till närmare 40 milj.kr. Den större delen av ökningen har skett under de senaste åren. Omräknade till fasta priser så har dessa kostnaders genomsnittliga årliga värde P1-P4 rört sig kring 27 milj.kr., därefter har de ökat och upp- gick PS till i genomsnitt ca 35 milj.kr. (ca 26 % högre än Plzs värde).

När det gäller Operan så är det svårt att utläsa utvecklingen av de olika kostnaderna som ingår i kategorin övrigt beroende på re— dovisningsförändringar. Vissa förändringar vad gäller dessa kost— naders indelning sker bl.a. då nya redovisningsprinciper infördes 1982/83, sedan förändrades redovisningen av dessa ånyo då man

SOU 1991: 71 Bilaga 7

1986/87 övergick till att redovisa samtliga övriga kostnader utom turnékostnader sektionsvis.

Av redovisningarna kan dock utläsas att P5:s värde dras upp av turnékostnaderna, dessa har i löpande priser varierat mellan noll och ett par milj.kr. under flertalet av åren men uppgick 1989/90 till närmare 11 milj.kr. Att turnéverksamheten (och därmed dess kostnader) var jämförelsevis omfattande detta sistnämnda år för— klaras av _att operahuset p.g.a. ombyggnadsarbeten var stängt stör— re delen av hösten 1989.

4 Intäkter 4.1 Allmänt

Operans totala intäkter har i löpande priser ökat med ca 235 % under perioden; från ca 59,5 milj.kr. till 245,7 milj.kr. Om intäk- terna fastprisberäknas med KPI resp. TKI så visar KPl— omräk- ningen att det reala värdet ökat med ca 8 % medan TKl— omräk- ningen visar att det reala värdet minskat med ett par procent. Detta innebär att intäkternas värde med hänsyn till de allmänna prisförändringarna ökat, men att dess värde 'elaterat till de tea- terspecifika kostnadsökningarna minskat något. Här bör dock framhållas att Operans intäkter ökat relativt kraftigt under perio- dens sista år. Frånsett det sista verksamhetsåret så har de totala intäkternas reala värde under periodens senare del varit lägre än under periodens första hälft, detta gäller oavsett om KPI eller TKl används som deflator.

Operans intäkter indelas i kategorierna biljettintäkter, statligt anslag (till denna kategori har även, rel. sett mindre, kommunala anslag verksamhetsåren 1975/76—77/78 förts), övriga intäkter samt räntor (nettosiffra; ränteintäkter minus ränteutgifter).

När man studerar intäkterna och främst då biljettintäkterna så bör man beakta de stängningar p.g.a. ombyggnadsarbeten som re- dovisats i kapitlets inledning. Vidare bör beaktas att ränteintäkter- na, som under periodens mitt är avvikande höga, påverkats av de då existerande fonderna.

Vad gäller redovisningen av det statliga anslaget så har vissa justeringar gjorts. Det statliga anslaget som redovisas verksam— hetsåren 1984/85-85/86 (P4) avviker från det anslag som faktiskt anslagits. Till de anslagna medlen har adderats 55 milj.kr. (1984/85) resp. 10 milj.kr. (1985/86). Bakgrunden till detta förfa- rande är de tidigare nämnda fonderna. När de statliga anslagen beräknats för budgetåren 1984/85—85/86, så reducerades de fram- räknade beloppen med 55 resp. 10 milj.kr.; belopp som - enligt statsmakterna — i stället skulle tas från de existerande fonderna.

1 tabell 17 och 18 redovisas Operans intäkter i löpande resp. fasta priser, av tabellerna framgår respektive intäktskategoris pro-

SOU 1991: 71 Bilaga 7

centuella förändring under perioden. 1 tabell 19 redovisas årliga SOU 1991; 71 genomsnittstal som beräknats utifrån treårsperioder (fasta priser). Bilaga 7

Tabell 17 Operans intäkter, löpande priser, verksamhetsåren 1975/76- 1989/90 (kkr)

Verksan— 811 ett- Statligt Övri a Räntor Totala intäkter: hetsår int kter ansla intä ter (netto) exkl. inkl. (1 räntor räntor iåiåiiåi """"" 5856 """ ååiåå""'"iiåö """" ååå-"""56555"""55151 1976/770 4542 74995 1433 4029 80970 84999 1977/78 4614 86541 1975 4909 93130 98039 1978/79 5995 93673 2062 4848 101730 106578 1979/80 7271 101915 1377 8361 110563 118924 1980/814 7321 116642 2571 13245 126534 139779 1981/824 6918 125156 3153 15965 135227 151192 1982/834' 5100 100000 4423 25613 109523 135136 1983/84 10169 131617 2495 9030 144281 153311 1984/85 10210 142420 4236 12529 156866 169395 1985/86 13552 146643 1811 9763 162006 171769 1986/87 14298 156287 3662 14164 174247 188411 1987/88 15042 154007 3292 14076 172341 186417 1988/894 18433 163511 3841 15593 185785 201378 1989/900 15600 198881 12026 19158 226507 245665

Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och 1989/90: + 308 * + 204 * + 729 * + 679 * + 220 * + 236 *

Förändring mellan verksamhetsåren 1982/83 och 1989/90: + 206 * + 99 * + 172 * - 25 * + 107 * + 82 *

1) %?;jisägnnunalt bidrag på 300 kkr (74/75, 75/76. 76/77) samt på 100 kkr Av det för 1982/83 anvisade anslaget på 132 534 milj. kr har endast 100 milj. kr rekvirerats frän Kannarkollegiet, främst beroende på att bolagets egna intäkter jämte ianspråktagande av reserver kunnat ersätta den ej rekvirerade delen av statsanslaget detta år. Vid beslut om statligt ansla för åren 1984/85 och 85/86 förutsattes att Operan skulle ta i anspr k 55 resp. 10 mkr av sina fonderade medel. I denna redovisning har dessa belopp adderats till det utbetalade statliga anslaget. |; Reducerad verksamhet p.g.a. amb gnadsarbeten. Vissa förändringar vad gäller r ovisningsprinciper bl.a. beroende på kritik från Riksdagens revisorer. (Källa: Operan)

Verksam- hetsår

Biljett- intäkter

Statligt anslag

Övri a intä ter

Räntor (netto)

Totala intäkter: exkl. räntor

S()U 199127] Tabell 18 Operans intäkter, 1989 års priser, verksamhetsåren 1975/76— Bilaga 7

1989/90 (den: KPI, kkr), de totala intäkterna även deflaterade nned 1151

1975/766 1976/774 1977/78

1978/79 1979/80 1980/81!

1981/82! 1982/83!* 1983/84

1984/85 1985/86 1986/87

1987/88 1988/896 1989/904

Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och

1989/90:

Förändring mellan verksamhetsåren 1982/83 och 1989/90:

+ 32 *

+ 98 *

218114

214436 217987 219324

210064 154518 186689

187013 179391 183431 173391 174026 198881

- 2 *

+ 29 *

4028 4978

4720 2945 4834

5292 6834 3539

5562 2215 4298 3706 4088 12026

+ 168 *

+ 176 *

+ 152 *

- 52 *

| Reducerad verksamhet p.g.a. omby gnadsarbeten. ' Vissa förändringar vad gäller r

Riksdagens revisorer.

ovisningsprinciper bl.a. beroende

227613 234721

232880 236484 237924

226967 169233 204652

205982 198185 204511 194033 197732 226507

+ 3 *

+ 34 *

Totala inkl. intäkter räntor Oefl:TK1 226526 249508 238939 260577 247093 256891 243978 264621 254368 276354 262829 288617 253763 282109 208810 239189 217460 248520 222434 248373 210128 235449 221135 239304 209880 225673 214328 213796 245665 245665 + 8 * — 2 * + 18 * + 3 *

på kritik från (Källa: Operan)

Tabell 19 Operans genomsnittliga årliga intäkter, 1989 års priser, verk-

Biljett- intäkter

samhetsåren 1975/76—1989/90 (tre års medeltal, defl: KPI, kkr)

Totala intäkter: exkl. räntor

inkl. räntor

3'0 4 5 |

17385

Förändring mellan period 1 och period 5: + 44 *

Förändring mellan period 3* och period 5:

!

+ 56 *

| Reducerad verksamhet p.g.a. ) Hedeltalet för P3* baseras

Statligt Övri a Räntor anslag intä ter (netto) 210513 4498 10435 217249 4167 17962 183757 5222 26394 170603 5187 26193 183279 4025 15006 182099 6607 17200 - 13 * + 47 * + 65 * + 7 * + 27 * - 34 *

alby gnadsar på två är; ver

200284 186942 202893 206090

- 9 *

+ 10 *

beten under perioden. ksamhetsären 1982/83-83/84.

237520 253725 226678 213135 217899 223291

- 6 *

+ 5 *

(Källa: Operan)

De olika intäktskategoriernas relativa betydelse har i vissa av- seenden förändrats under perioden. Om man beräknar de olika intäktskategoriernas genomsnittliga andelar (treårsperioder) av de totala intäkterna så framgår bl.a. att:

— biljettintäkternas andel har ökat något; från omkring 5 %

(Pl—P3) till ca 8 % den sista perioden. — det statliga anslagets genomsnittliga andel har minskat, från närmare 90 % den första perioden till drygt 80 % den sista perioden. — de övriga intäkternas andel var PS 3 %, de tidigare perio- derna var den något mindre. — om man bortser från P3 så har ränteintäkternas andel Ökat från närmare 5 % P1 till ca 8 % P5. Under P3 var räntein- täkternas andel avvikande stor; närmare 12 % vilket främst beror på att de då existerande fonderna medförde rel. stora ränteintäkter. Efter kommentarerna gällande de olika intäktskategoriernas relativa betydelse nämns här något om utvecklingen av resp. kate- goris reala värde (tre års medeltal):

— biljettintäkterna har mellan P1 och P5 ökat med ca 44 % mellan P1 och P5; från 12,1 milj.kr. till 17,4 milj.kr. När det gäl- ler denna intäktspost så bör man beakta att biljettintäkterna på- verkats av att Operans huvudscen varit stängd under delar av P1, P3 (perioderna med de i reala termer lägsta biljettintäkterna) samt P5. Som exempel på Operans biljettprisers utveckling under perioden kan nämnas att priset för en biljett till stora scenens parkett realt har ökat med ca 83 % mellan 1975/76 och 1989/90; från 93 kr. till 170 kr. (Se även i TKU:s betänkande avsnitt 5.4.3 om biljettpriser m.m.)

— det statliga anslagets värde minskade med ca 13 % mellan P1 och P5; från i genomsnitt ca 210,5 milj.kr. till drygt 182 milj.kr. Här bör dock nämnas att det av siffrorna för enskilda år framgår att det statliga anslaget ökade rel. kraftigt mellan perio- dens sista verksamhetsår. En närmare beskrivning av det statliga anslagets utveckling ges i följande avsnitt.

— de övriga intäkternas omfattning har utgjort en relativt li- ten, men under periodens senare år ökande del av intäkterna. P1— P4 varierade de genomsnittligt kring en nivå på 4—5 milj.kr., där- efter ökade de och uppgick P5 till ca 6,6 milj.kr. Studerar man de enskilda åren så framgår att medelvärdet P5 dras upp av de Övri— ga intäkternas värde 1989/90. Detta verksamhetsår uppgick dess värde till ca 12 milj.kr. En stor del av av detta belopp, ca 4,5 milj.kr., utgjordes av bidrag från sponsorer (sponsoravtal med Procordia svarade för merparten). Sponsorbidragens värde har in- te under något av verksamhetsåren dessförinnan Överstigit en halv milj.kr. Vidare kan nämnas att en annan rel. sett större post; tur- néintäkter, 1989/90 uppgick till ca 3,5 milj.kr. Utöver sponsorbi— drag, som teatern redovisar fr.o.m. 1985/86, och turnéintäkter

SOU 1991: 71 Bilaga 7

ingår i kategorin övrigt bl.a. intäkter från försäljning av program och annat i samband med föreställningar. Liksom övriga kostna— der har kategorin övriga intäkter påverkats av de redovisningsför— ändringar som skedde bl.a. 1982/83, det är därför svårt att följa enskilda posters utveckling under perioden.

— ränteintäkterna varierar påtagligt om man ser till medelta- len. Studerar man de enskilda åren så framgår det dock att ränte- intäkterna under större delen av verksamhetsåren legat inom in- tervallet 10—20 milj.kr.; vanligen kring 15 milj.kr. De avvikande höga ränteintäkterna under P3 förklaras främst av att de då rela- tivt stora fonderna medförde högre ränteintäkter. Verksamhets— året 1982/83 påverkades dessutom av att periodiseringen av ränte- intäkternas redovisning ändrades vilket innebar ett högre belopp detta år (en ökning med ca 4 milj.kr.). Variationerna i övrigt tor— de till stor del bero på när det statliga anslaget utbetalats samt rå— dande ränteläge.

— sammantaget så medför förändringarna av de olika intäkts— posterna att värdet av Operans genomsnitttliga totala intäkter, efter att ha ökat mellan P1 och P2, sjönk mellan P2 och P4; från ca 254 milj.kr. till ca 218 milj.kr. Vad gäller denna minskning så bör man betänka att de tidigare periodernas intäkter inkluderar medel som fonderas. Mellan P4 och P5 skedde sedan en mindre ökning, sistnämnda period uppgick de totala intäkterna i genom- snitt till ca 223 milj.kr. per år. Av redovisningen för enskilda verksamhetsår framgår att P5:s medelvärde dras upp av värdet för 1989/90. Detta år uppgick de totala intäkterna till ca 246 milj.kr. vilket är ca 15 % högre än dess värde året innan. Förändringen mellan dessa sista år kan främst tillskrivas en rel. kraftig ökning av det statliga anslaget resp. de övriga intäkterna (ett stort spon- sorbidrag).

4.2 Det statliga anslagets utveckling

I tabell 20, nedan, redovisas utvecklingen av det statliga anslaget dels i löpande priser dels indexerat parallellt med utvecklingen av TKI resp. KPI under samma period (1975/76 = 100).

Vad gäller 1982/83 så uppgick det anvisade anslaget till 132,534 milj.kr. Operan rekvirerade dock endast 100 milj.kr., be— roende på att egna intäkter samt ianspråktagande av reserver kun- de ersätta den icke utnyttjade delen av statsanlaget. Eftersom det är statsanslagets utveckling som skall belysas i detta avsnitt så re— dovisas det anvisade anslagets värde i tabellen. Vidare gäller, så- som nämnts i föregående avsnitt att de anslag som redovisas för 1984/85—85/86 inkluderar ianspråktagande av fonderade medel.

SOU 1991: 71 Bilaga 7

Tabell 20 Det statliga anslagets utveckling i löpandepriser samt index- erat, TKI och KPI (kkr, 1975/76 = 100)

Verksam— Statligt anslag; hetsår kkr index TKI KPI 1975/76 65 463 100 100 100 1976/77 74 995 115 111 110 1977/78 86 541 132 130 123 1978/79 93 673 143 137 l35 1979/80 101 915 156 147 l45 1980/81 116 642 178 165 165 1981/82 125156 191 183 184 1982/83 132 534 202 193 200 1983/84 131617 201 210 218 1984/85 142 420 2l8 233 236 1985/86 146 643 224 249 253 1986/87 156 287 239 268 264 1987/88 154 007 235 282 275 1988/89 163 511 250 321 29] l989/90 198 881 304 341 310 + 204% + 204% +241% +210%

Av tabellen framgår att det statliga anslaget ökat med drygt 200 % under perioden, KPI har under samma period ökat med ca 210 % och TKI har ökat med ca 240 %. Värdet av det statliga an- slaget har alltså utvecklats något långsammare än den allmänna prisutvecklingen, och dess värde har minskat om man jämför med kostnadsutvecklingen för en "normalteater".

Vad gäller jämförelsen med KPI så kan man utläsa att skillna- den var betydligt större under det näst sista året (det statliga an- slagets indexvärde var då 250 medan KPI:s värde var 291), skill- naden mellan serierna minskar sedan beroende på en rel. kraftig ökning av det statliga anslaget. Jämförs 1989/90 års anslag med anslaget för 1988/89 så har anslagets nominella värde ökat med ca 22 % medan KPI:s förändring mellan dessa år stannar på ca 7 %.

Ökningen av det statliga anslaget periodens sista år är en följd av att anslagsbasen för det statliga anslaget räknades upp och att extra verksamhetsmedel beviljades av riksdagen. Anledningen till uppräkningen av anslagsbasen var de kostnadsökningar som infö— randet av OB—ersättning för konstnärlig personal innebar för te- atrarna.

5 Verksamheten under perioden 1975/76—198/90 relaterad till kostnader och intäkter samt till antalet årsverken

5.1 Verksamheten relaterad till kostnaderna I detta avsnitt beräknas den genomsnittliga kostnaden per före- ställning/besök. Resultaten av denna beräkning där de totala kost- naderna relateras till det totala antalet föreställningar resp. besök

SOU 1991: 71 Bilaga 7

skall inte ses som en exakt angivelse av styckkostnaden. Det är snarare ett sätt att relatera verksamhetens kvantitativa utveckling till utvecklingen av dess kostnader. Där resultaten främst är in— tressanta beroende på att de dels visar utvecklingens riktning; blir det mer eller mindre verksamhet för pengarna, dels visar kostna- dernas storleksordning.

När det gäller Operan så bör man även här beakta de tidigare redovisade ombyggnadsarbetena som medfört kortare spelsäsong- er och därmed färre föreställningar och färre antal besök. Tea- terns kostnader är dock till stor del opåverkade av att t.ex. spelsä— songen kortas av genom senarelagd start eller tidigarelagt slut. En viss del av de rörliga kostnadselementen kan påverkas, men de re— lativt sett största kostnadsposterna; fast anställd personal, lokaler m.m. påverkas inte. Ombyggnadsarbetena torde alltså innebära relativt sett högre styckkostnader under år då verksamheten be— gränsats.

En annan faktor söm påverkat Operans redovisade kostnad per besök under P5 är att det saknas uppgifter om besök till vissa av turnéföreställningarna under de sista åren. Detta innebär att den styckkostnad som redovisas är något högre än den skulle varit om dessa uppgifter funnits i materialet.

I tabell 2], nedan, redovisas utvecklingen av de fastprisberäk- nade genomsnittliga kostnaderna per föreställning samt per besök. I tabellen anges även kostnadernas utveckling i form av indexse- rier. Siffrorna gällande perioder som innehåller avkortade spelår satts inom parentes.

Tabell 21 Operans genomsnittliga kostnad, 1989 års priser, per föreställ- ning resp. besök under perioden 1975/76—1989/90, samt index- serier gällande utvecklingen av dessa kostnader, antalet före- ställningar och antalet besök (tre års medeltal, defl: KPI, kr, Pl = 100)

Genomsn. lndexserier, Genomsn. lndexserier,

kostnad Pl = l()(): kostnad Pl = 101): Period /fst Kostn. Antal /besök Kostn. Antal

(kr) lfst fst (kr) lbesök besök 1 (529 000) (100) (100) ( 845) (100) (100) 2 713 000 135 77 1028 122 86 3 (650 000 (123) ( 77) (1007) 119) ( 81) 4 613 000 116 81 879 104 90 5 (767 000) (145) ( 68) (1120) (132) ( 75)

Flertalet av värdena i tabellen ovan har påverkats av att verk- samheten varit reducerad. Vad man kan utläsa är att styckkostna- den för en genomsnittlig föreställning i Operans regi varit av storleksordning 600 000—700 000 kr. När det gäller kostnaden per besök så visar de "normala" periodernas värde att denna torde rö— ra sig kring 900—1 000 kr.

Jämförs antalet föreställningar resp. styckkostnaden mellan P2 och P4 (då verksamheten ej begränsats av ombyggnadsarbeten)

SOU 1991: 71 Bilaga 7

så framgår att dessa varierar på omvänt sätt; lägre antal föreställ- SOU 1991; 71 ningar sammanfaller med högre kostnader och vice versa. Samma Bilaga 7 mönster framgår vid en jämförelse av kostnaderna per besök resp.

antalet besök. Till del förklaras detta av vad som nämnts ovan; att en stor del av teaterns kostnader, i ett tidsperspektiv som sträcker

sig över ett fåtal år, är att betrakta som fasta. Vilket innebär att det inte sker någon större förändring av de totala kostnaderna be- roende på att antalet föreställningar varierar mellan enskilda år. Kostnaderna påverkas naturligtvis även av föreställningarnas typ. Om en ökad andel av föreställningarna ges på stora scenen — vilket skett vid Operan — torde detta resultera i en viss ökning av den genomsnittliga kostnaden per föreställning. Dessa föreställ- ningar är av ett större format och involverar ofta ett stort antal artister (orkester, kör, balett, solister) såväl som annan personal och bör därmed vara mer kostsamma än mindre omfattande upp— sättningar på andra (mindre) scener. Om en dylik kostnadsökning inte sker kan det tyda på ett bättre resursutnyttjande.

5.2 Verksamheten relaterad till intäkterna

1 tabellerna 22 och 23 relateras vissa av Operans intäkter; statligt (inkl. kommunalt) anslag och biljettintäkter, till antalet föreställ- ningar resp. besök. Det statliga anslaget relateras, liksom de totala kostnaderna, till det totala antalet föreställningar/besök. Biljettin- täkterna relateras till antalet besök vid Operans föreställningar i Stockholm — dvs. de föreställningar som ger biljettintäkter (intäk- ter från turnéföreställningar redovisas under övriga intäkter).

Vad gäller dessa tabeller så skall det genomsnittliga statliga an- slaget per föreställning resp. besök, liksom Styckkostnaderna i fö- regående avsnitt, ses som mycket "grova" tal. De framräknade ta- len liksom utvecklingen har påverkats av att perioderna inklude- rar spelår då verksamheten varit reducerad. De siffror som främst torde ha påverkats har satts inom parentes.

Tabell 22 Genomsnittligt statligt anslag resp. biljettintäkt, 1989 års pri- ser, per föreställning under perioden 1975/76-1989/90, samt indexserier gällande utvecklingen av dessa intäkter och antalet föreställningar (tre års medeltal, dell: KPI, kkr, Pl = 100

Statligt Biljett- lndexserier, Pl = 100: anslag intäkt Stall. Bilj. Totalt Period lfst. /fst. anslag int. antal

(kkr) (kkr) /fst. /fst. förest* 1 (469) 33 (100) 100 (100) 2 623 46 133 137 86 3 (529) 37 (113) 111 (81) 4 525 48 1 12 143 90 5 (597) 62 (127) 185 ( 75)

*) Motsvarande indexserie för det totala antalet föreställningar exkl. tur- néförest.: (100), 86, ( 83), 95, ( 77).

Vad gäller det statliga anslaget per föreställning så är denna siffra, främst under P1, P3 och P5, påverkad av att föreställning- antalen är reducerade. Utifrån redovisningen torde man dock kunna säga att det genomsnittliga statliga anslaget per föreställ— ning varit av storleksordningen 500 000—600 000 kr.

De genomsnittliga biljettintäkterna per föreställning har ökat med ca 85 % mellan P1 och P5; från ca 33 000 till ca 62 000 kr. Av tabellen framgår att ökningen inte skett kontinuerligt under hela perioden utan främst mellan P1 och P2 (+ 37 %) resp. mel— lan P4 och P5 (+ 29 %). Under P3 var värdet något lägre än un- der P2. Eventuellt har biljettintäkterna under denna period påver- kats av att Operan under P3, bl.a. som en följd av ombyggnadsar- beten, gav en större andel av sina föreställningar på andra scener än stora scenen.

Tabell 23 Genomsnittligt statligt anslag resp. biljettintäkt, 1989 års pri- ser, per besök under perioden 1975/76—1989/90, samt indexse- rier ällande utvecklingen av dessa intäkter och antalet besök (tre ars medeltal, 1989 ars priser, dell: KPI, kr, Pl = 100)

Statligt Biljett- lndexserier, Pl = 100: anslag intäkter Statl. Bilj. Totalt Period /besök /besök anslag int. antal

(kr) (kr) /besök /besök besök* 1 (749) 51 (100) 100 (100) 2 901 63 120 123 86 3 (815) 57 (109) 111 (81) 4 754 66 101 129 90 5 (875) 87 (117) 169 ( 75)

*) Motsvarande indexserie för det totala antalet besök exkl. besök till turnéförest.: (100), 96,( 84), 100,( 87).

Av tabell 23 framgår att det genomsnittliga statliga anslaget per besök uppgick till drygt 900 kr P2, att det sedan minskat till ca 750 kr P4. Perioderna !, 3 och 5 inkluderar år som påverkats av tidigare nämnda faktorer (ombyggnadsarbeten samt strejk) vil- ket gör att uppgifterna för dessa perioder är något "snedvridna". Studerar man istället siffrorna för de enskilda åren under perio— dens senare del så visar dessa att det genomsnittliga statliga ansla- get per besök under normalår uppgått till ett värde mellan 700 och 800 kr. Jämfört med periodens tidigare del så innebär detta att en viss minskning av det genomsnittliga statliga anslaget per besök skett.

De genomsnittliga biljettintäkterna per besök har ökat med närmare 70 % mellan P1 och P5; från ca 50 till närmare 90 kr. Ökningen är dock inte oavbruten, en liten minskning (— 6 kr.) sker mellan P2 och P3. Större delen av ökningen har, liksom när det gäller biljettintäkterna per föreställning, skett i två steg; mel— lan P1 och P2 (+ 23 %) och mellan P4 och P5 (+32 %). Ut- vecklingen av de genomsnittliga biljettintäkterna torde främst va- ra en följd av biljettprisernas förändring, men kan i någon mån

SOU 1991: 71 Bilaga 7

även ha påverkats av att en ökad andel av Operans föreställningar getts på stora scenen.

5.3 Verksamheten relaterad till antalet årsverken

De uppgifter som anges i tabell 24 nedan, där antalet årsverken relaterats till antalet föreställningar, skall inte ses som någon be- skrivning av utvecklingen. Detta beroende på att redovisningen endast gäller tre perioder varav två inte kan betraktas som "nor- mala". Siffrorna gällande perioder som innehåller spelår med re- ducerad verksamhet är satta inom parentes. Att endast tre perio- der redovisas är en följd av att uppgifter om årsverkesantal saknas för tidigare år.

Uppgifterna är ändå av ett visst intresse eftersom de, om de jämförs med motsvarande uppgifter för de dramatiska teatrarna, visar att verksamheten vid Operan (balett liksom opera) genom- snittligt involverar betydligt fler personer per föreställning än vad talteatern gör, dvs. beräkningarna resulterar i färre föreställningar per årsverke.

Tabell 24 Genomsnittligt antal föreställningar, årsverken samt föreställ- ningar per årsverke under perioden 1981/82—1989/90, samt in- dexserier gällande dessa antals utveckling (tre års medeltal, P3 = 100)

Genomsnittligt antal: lndexserier P3=100: Före— Ars— list Före— Års- Fst Period ställ— ver— /års— ställ— ver- /års—

ningar ken verke ningar ken verke 3 (346) 670 (0.517) (100) 100 (100) 4 363 687 0.528 105 103 102 S (305) 695 (0.438) ( 88) 104 (85)

SOU 1991: 71 Bilaga 7

Underbilaga 1

REDOVISNING AV SPELUPPEHÅLL VID OPERAN P.G.A. OMBYGGNADS ARBETEN SAMT SALF—KONFLIKT

Spelår Ingår i Första/sista förest. Beräknat minskat period på stora scenen # antal förest. Höst / Vår ITOtalt 1975/76 Pl 6 sept. / 31 maj = 15 1976/76 Pl 1 okt. / — 25 / — = 25 Summa, P]: 40 1980/81 P2 — /2juni — /10 = 10 Summa, P2: 10 1981/82 P3 31 okt ./ 1 juni 50 / 10 = 60 1982/83 P3 27 nov ./ strejk*: 25 mars — 8 maj 70 / 3 0 = 100

Summa, P3: 160

1988/89 P5 — / 29 maj - / 5 = 5 1989/90 PS 2 dec. / — 81 /- = 81 Summa, P5: 86

Summa, hela perioden: 296

#) I tabellen anges vid vilket datum säsongens första/sista föreställning givits på Operans stora scen i de fall detta datum p.g.a. ombyggnadsarbe- ten avvikit från normal tidpunkt. Vanligen börjar Operans säsong i slu- tet av augusti och pågår till mitten av juni. I tabellen anges även det speluppehåll som orsakades av en SALF—strejk under våren 1983.

*) Den strejk som påverkade Operans verksamhet, främst, under vå- ren 1983 (P3) var en organisationsstrejk mellan SALF och TF om möj- ligheten för SALF att organisera arbetskraft vid Malmö Stadsteater som organisatoriskt vid övriga teatrar i Sverige tillhörde TF men som vid Operan tillhörde SALF. Operans SALF—anslutna medlemmar togs ut i sympatistrejk (strejken pågick 25/3—8/5 1983).

(Källa Operan)

SOU 1991: 71 Bilaga 7

Korrigerad* redovisning av antalet föreställningar per spelår i Operans SOU 1991; 71 regi under perioden 1975/76-1989/90, samt dessa antals förändring under Bilaga 7 perioden (%)

Antal föreställningar Antal turné- Antal i Stockholm. pä: föreställningar föreställningar: Spelär Stora Rotun- Annan 1 Utom- Totalt 1 l

scenen dan scen Sverige lands Sverige Sthlm 1975/760 206 91 51 69 6 423 417 348 1976/77! 208 13 185 69 0 475 475 406 1977/78 168 45 163 99 17 492 475 376 1978/79 203 33 79 41 0 356 356 315 1979/80 214 41 78 17 0 350 350 333 1980/814 208 47 48 38 7 348 341 303 1981/820 222 13 140 35 17 427 410 375 1982/830 223 21 104 61 0 409 409 348 1983/84 246 29 68 16 4 363 359 343 1984/85 257 35 137 35 3 467 464 429 1985/86 255 16 60 6 0 337 337 331 1986/87 253 6 12 14 0 285 285 271 1987/88 237 42 13 0 9 301 292 292 1988/894 222 36 42 5 1 306 305 300 1989/90! 250 41 47 20 35 393 358 338

Förändring mellan spelåren 1975/76 och 1987/88: + 15* - 54* - 75* - 100* + 50* - 29* - 30* - 16*

Förändring mellan spelaren 1975/76 och 1989/90: + 21* - 55* - B* - 71* + 483* - 7* - 14* — 3*

*) För de spelår under vilka verksamheten reducerats p.g.a. ombyggnads- arbeten resp. stre'k har en skattning gjorts av hur många föreställ- ningar som skulle a givits på stora scenen om verksamheten varit av normal omfattnin |) Antalet föreställhingar på stora scenen har korrigerats. (Källa: Operan)

Ansvaret för Operan och Dramatens lokaler och utrustning

Byggnadsstyrelsens roll, principer för hyressättning och beräk— ning av statsbidrag till lokalkostnader m.m.

Kungliga Byggnadsstyrelsen har lokalhållningsansvar för Operan och Dramaten. Detta innebär att styrelsen fungerar som hyres- värd och har ansvaret för att hålla lokalerna i funktionsdugligt skick bl.a. genom ombyggnader, underhåll och reparationer. Lo— kalförbättringar som sker i samband med ombyggnader finansie- ras genom en ökad hyresnivå. De ärenden rörande ombyggnader m.m. under perioden 1975—1989 som handlagts av byggnadssty— relsen redovisas avslutningsvis i denna bilaga.

För löpande reparationer och underhåll har byggnadsstyrelsen personal som är fast avdelad för Operan resp. Dramaten. För te— atrarna finns en "gemensam" driftingenjör, och på vardera tea- tern har styrelsen fyra drifttekniker placerade. Dessutom svarar styrelsen för kostnaderna för ytterligare en och en halv tjänst vid Operan (elektriker och Städpersonal). Delar av det löpande un- derhållet liksom smärre reparationer sköts dock direkt av teatrar- nas egen personal.

Hyran omprövas vart femte år. Principen för hyressättningen är att denna om möjligt skall bestämmas efter marknadsmässiga grunder (SFS 19801598, Förordning om vissa civila statliga fastig- heter m.m.). Åren emellan de år då hyran omprövas regleras 60 procent av hyran efter en prognosticerad utveckling av KPI. Byggnadsstyrelsen aviserar hyran två år i förväg. Ändringar av den aviserade hyran får endast ske p.g.a. särskilda skäl (ändrade kostnader för el, vatten m.m.) som anges i nämnda författning. Dessa principer har tillämpats under den period som TKU stude- rat. Fr.o.m. 1992/93 kommer dessa principer att förändras.

Den hyra som aviseras av byggnadsstyrelsen utgör en del av underlaget vid beräkningen av det statliga anslaget till teatrarna. Principen vid beräkningen är att full täckning skall ges för hyres— kostnaden. Teaterverksamheten skall därmed inte påverkas av hy— reshöjningar.

Utrustningsnämnden för universitet och högskolor

Behov av investeringar som inte gäller den fasta lokalen tillgodo- ses genom utrustningsnämnden för universitet och högskolor (UUH) eller, när det gäller mindre investeringar, av teatrarna. Operan och Dramaten förutsätts nämligen inom ramen för det

SOU 1991: 71 Bilaga 8

statliga anslaget, sedan 1982/83, själva svara för planmässig ersätt- ningsanskaffning av inredning och utrustning.

De investeringar som finansierats av UUH (under reservations— anslaget Inredning och utrustning för högskoleenheterna) under perioden 1975/76—89/90 redovisas avslutningsvis i denna bilaga.

UUH har dessutom för Operans räkning under åren 1988/89— 1989/90 handhaft upphandlingen av scenmaskineri m.m. Till fi- nansieringen av detta erhöll Operan ett lån om 30 mkr under re— servationsanslaget enl. budgetprop. 1989/90. Lånet skall betalas tillbaka under en 20—årsperiod.

INVESTERINGAR/OMBYGGNADER, KUNGLIGA TEATERN

Ärenden handlagda av byggnadsstyrelsen

Ändamål (regerings— Datum Belopp (prisläge) beslut Dnr)

Ombyggnad, etapp 1 74—06—28 och och II (2362/74) tidigare 37 mkr (1973)

Ombyggnad, etapp III (132,513/76) 76—04-22 13 mkr (1975)

Ombyggnad av lantmäteri— huset (132,513/76) 76-04—22 2.4 mkr (1975)

Ombyggnad,

etapp IV (2070/80) 80—09—18 33.9 mkr (1980)

Ombyggnad,

etapp V (1450/83) 84—06-07 18 mkr (1982)

Ombyggnad kv. Vinstocken (3231/83, 2480/84) 85—01—17 4 mkr (1984)

Underhållsarbeten 17 mkr, varav (789/89) 89—04—27 7 mkr sedan 1984 (1988)

SOU 1991: 71 Bilaga 8

Ärenden handlagda av utrustningsnämnden för universitet och SOU 1991: 71 högskolor Bilaga 8

Förteckning över uppförda kostnadsramar i utrustningsplanen av— seende Kungliga Teatern, under reservationsanslaget Inredning och utrustning för högskoleenheterna m.m. under perioden 1975/76—1989/90

Ändamål Budgetår Kostnadsram (löpande priser)

Kulissmagasin för Operan och Dramaten 1975/76 1.14 mkr

Ersättnings— anskaffning m.m. 1975/76 0.3 mkr

Ersättnings— anskaffning m.m. 1975/76 0.2 mkr

Etapp IV (scen— belysningsanläggning) 1980/81 8 mkr

Scenmaskineri (2913/88) 89-01-26 30 mkr (lån) INVESTERINGAR/OMBYGGNADER, KUNGLIGA DRAMATIS- KA TEATERN

Ärenden handlagda av byggnadsstyrelsen

Ändamål (regerings- beslut Dnr) Belopp (prisläge)

Ombyggnad av loka— ler i anslutning till Lilla Scenen 75—04—17 0.85 mkr (1974)

Ombyggnad av färgeri m.m. (4537/78) 79—07—05 0.9 mkr (1978)

Ombyggnad, etapp 1 (873/84) 84-06—07 3.7 mkr (1984)

Ombyggnad, etapp 11 (873/84) 84—06—07 3.6 mkr (1984)

Ändamål (regerings— beslut Dnr) Belopp (prisläge)

Ombyggnad, etapp III; projektering (581/85) 84—06—07 0.8 mkr (1985)

Ombyggnad, etapp III (3615/86) 87-01—27 4 mkr (1986)

Ombyggnad, etapp IV (3121/87) 88—05—11 4 mkr (1987)

Ärenden handlagda av utrustningsnämnden för universitet och högskolor

Förteckning över uppförda kostnadsramar i utrustningsplanen av- seende Kungliga Dramatiska Teatern, under reservationsanslaget Inredning och utrustning för högskoleenheterna m.m. under pe— rioden 1975/76—1989/90

Ändamål Budgetår Kostnadsram (löpande priser)

Kulissmagasin för Operan och Dramaten 1975/76 1.14 mkr Ersättnings— anskaffning m.m. 1975/76 0.8 mkr Ersättnings— anskaffning m.m. 1976/77 0.4 mkr Ombyggnad, etapp I—II 1985/86 0.4 mkr Ombyggnad, etapp III 1986/87 1.6 mkr Ombyggnad, etapp IV 1988/89 0.4 mkr

SOU 1991: 71 Bilaga 8

1 Kungliga Dramatiska Teatern (Dramaten)

1.1 Inför läsningen

I den följande texten gäller: — Fastprisberäkningar har, om inget annat anges skett med KPI som deflator till 1989 års priser. — Period 1 (P1) avser verksamhetsåren 1975/76—1977/78,

period2(P2) _"_ —"— 1978/79—1980/81, period3(P3) —"— —"— 1981/82-1983/84, period4(P4) -"_ _"- 1984/85—1986/87, period S(PS) —"— —"— 1987/88-1989/90.

— Utöver kostnader och intäkter har TKU endast beaktat rän- tenettot — dvs. ränteintäkter minus räntekostnader. Vid en jämförelse mellan summan av de redovisade årliga totala kostnaderna resp. intäkterna kan därför skillnader föreligga. Dessa skillnader kan häröra från bl.a. avkrivningar och fon— . deringar, poster som TKU ej har beaktat. — När det gäller siffermaterialet som redovisas i de olika ta— bellerna bör det påpekas att dessa siffror vanligen är avrun- dade, de bakomliggande beräkningarna har vanligen utförts med flera decimaler. Avrundningarna kan i vissa fall få till följd att summan av de redovisade (avrundade) talen avvi- ker från den angivna (avrundade) summan.

2 Verksamhet 2.1 Uppsättningar

Det årliga antalet uppsättningar vid Dramaten har under perio- den varierat mellan som lägst, 20 st (1988/89) och som högst, 30 st (1981/82). Nyuppsättningarnas antal har varierat mellan 14 st och 22 st. Mellan 60 och 96 % av de årliga uppsättningsantalen har därmed utgjorts av nyuppsättningar.

I tabell 1 redovisas det årliga antalet uppsättningar, nyuppsätt- ningar samt nyuppsättningarnas procentuella andel av det totala antalet uppsättningar. I tabell 2 redovisas samma uppgifter i form av årliga medeltal för P1—P5.

SOU 1991: 71 Bilaga 9

Tabell 1 Det årliga antalet uppsättningar och nyuppsättningar vid Dra- maten perioden 1975/76—1989/90, samt nyuppsättningarnas an- del av det totala antalet uppsättningar

Antal uppsättningar: totalt därav andel nyupps nyupps. Spelår (%) 1975/76 27 22 81 1976/77 26 17 65 1977/78 28 20 71 1978/79 25 15 60 1979/80 24 16 67 1980/81 29 18 62 1981/82 30 20 67 1982/83 23 15 65 1983/84 21 14 67 1984/85 22 19 86 1985/86 25 20 80 1986/87 23 22 96 1987/88 24 19 79 1988/89 20 14 70 1989/90 21 14 67

(Källa: Dramaten)

Tabell 2 Det genomsnittliga årliga antalet uppsättningar och nyuppsätt- ningar perioden 1975/76—1989/90, samt nyuppsättningarnas andel (tre års medeltal)

Antal uppsättningar: totalt därav andel nyupps. nyupps.

Period (%) ___—___— 1 27 20 73

2 26 16 63 3 25 16 66 4 23 20 87 5 22 16 72

(Källa: Dramaten)

Gällande de redovisade medeltalen kan noteras: — att det totala antalet uppsättningar per år har minskat, från i genomsnitt 27 till 22 per år.

— att antalet nyuppsättningar har varierat. Det genomsnittli- ga antalet P5 (16 st) var dock klart lägre än motsvarande antal P4 (20 st).

— att även nyuppsättningarnas andel av det totala antalet uppsättningar har varierat, P1 och P5 på uppgick den till drygt 70 %, perioderna däremellan har andelen varit såväl högre (P4) som lägre (P2 och P3).

SOU 1991: 71 Bilaga 9

2.2 Föreställningar och besöksantal

Detta avsnitt inleds med ett antal tabeller innehållande redovis- ningar av föreställnings— och besöksantal. De olika siffrorna gäl- lande resp. redovisad kategori kommenteras efter tabellerna.

I tabellerna 3 och 4 redovisas antalet föreställningar som givits under perioden resp. antalet besök vid dessa. Något mer över- skådliga redovisningar ges i tabellerna 5 och 6, där genomsnittstal baserade på treårsperioder redovisas för de olika kategorierna. Utifrån uppgifterna gällande föreställnings— och besöksantal har det genomsnittliga antalet besök per föreställning under P1—P5 beräknats, resultatet av dessa beräkningar redovisas i tabell 7. På sista raden i tabellerna anges resp. kategoris procentuella föränd— ring mellan 1975/76 och 1989/90.

Dramatens föreställningar liksom besökssiffrorna indelas i de följande redovisningarna utifrån var föreställningarna framförts. Till stora scenen, Lilla scenen och annan scen hänförs de före- ställningar som givit i egen regi på "egna" scener. Därutöver re- dovisas turnéföreställningar (TKU kan dock inte utifrån den in- formation som erhållits separera turnéföreställningar inom landet från utlandsturnéerna) samt gästspel som skett på Dramaten. I en separat kolumn redovisas hur många av de i andra kolumner re- dovisade föreställningarna som är att hänföra till kategorin barn- och ungdomsföreställningar (uppgifter om motsvarande besöksan- tal saknas).

Under annan scen redovisas de föreställningar som givits på Nybropaviljongen (t.o.m. 1981/82), Målarsalen, Fyran, Lejonkulan (fr.o.m. 1985/86), Sibyllan (fr.o.m. 1986/87) samt, under ett fåtal (4 st) av spelåren, även på annan scen än de nämnda.

Det maximala antalet publikplatser på de olika scenerna upp— går till: stora scenen 816 pl., Lilla scenen 345 pl., Målarsalen 200 pl., Nybropaviljongen 145 pl., Fyran 50 pl., Lejonkulan 70 pl. och Sibyllan 100 pl. Från teatern framhåller man dock att det maxi— mala antalet platser på de olika scenerna varierar något mellan olika produktioner, detta gäller främst de scener som inkluderas i begreppet annan scen.

I kommentarerna anges de olika kategoriernas andelar av Dra- matens föreställningar resp. besök, andelarna har beräknats ut— ifrån det totala antalet föreställningar resp. besök exkl. gästspel.

SOU 1991: 71 Bilaga 9

Lilla scenen

(8)

S()Lll991:7l

Tabell 3 Antal föreställningar per spelår i Dramatens regi under perio- Bilaga 9 den 1975/76—1989/90

lä Stora Spe r scenen (A) 1975/76 274 1976/77 264 1977/78 286 1978/79 271 1979/80 282 Imo/81 251 1981/82 270 1982/83 234 1983/84 316 IW/BS 230 1%5/86 249 1986/87 209 1987/88 215 1988/89 251 1989/90 304 Förändring mellan s 1909/90: +11*

pelären

248 240 243

270 256 239

247 244 247

220 233 251

226 240 230

- 7*

Annan Turne- scenl S:a fst. S:a (C) A..C (D) A..D 479 1001 164 1165 579 1083 79 1162 557 1086 132 1218 633 1174 69 1243 502 1040 112 1152 423 913 117 1030 542 1059 63 1122 351 829 61 890 350 913 72 985 224 674 56 730 273 755 48 803 559 1019 45 1064 591 1032 44 1076 542 1033 132 1165 704 1238 75 1313

1975/76 och

+47* +24* -54* +13*

Gäst- Totalt Varav

spel (S:a 800" (E) A..E)

0 1165 202 11 1173 348

7 1225 386

6 1249 540 27 1179 286 30 1060 0

61 1183 302 88 978 214 51 1036 316

22 752 179 75 878 20 21 1085 110

6 1082 174 36 1201 158 38 1351 136

- +16* -33*

|) till annan scen hänförs föreställningar som givits pä Målarsalen, Fyran, Lejonkulan. Sibyllan. Nybropaviljongen samt på ') barn- och ungdtnsförest. på samt

annan scen .

lga scener totalt inkl. gästspel och turne.

(Källa: Dramaten)

Tabell 4 Antal besök per spelår vid Dramatens föreställningar under perioden 1975/76—1989/90

Antal besök vid :

Lilla scenen

Turné- fst.

Gäst- Totalt

Spelä Stora r scenen

(4) 1975/76 175454 1976/77 181118 1977/78 177759 1978/79 131120 1979/80 194884 1980/81 159848 1981/82 152137 1982/83 135366 1983/84 210432 1984/85 123247 1985/86 137278 1986/87 153577 1987/88 168234 1988/89 165552 1989/90 200375 Förändring mellan 1989/90: +14*

0) uppgift saknas

spelåren -14*

Annan scen S:a (c) A..C 53651 300847 47419 298696 49768 290285 49686 243669 33654 291082 31105 252492

41950 257865 48971 243133 32765 305027

12880 178175 26432 228869 38909 266194

37930 272317 36207 274065 47365 309673

1975/76 och -12* + 3*

274743 259009 330855

207557 251774 290313

296853 325131 344592

+ 1*

spel (S:a (E) A..E) 0 339842 # 319480 | 335719

1830 262650 5597 323916 5694 291567

10209 284952 19904 278913

9289 340144 7112 214669 8786 260560 6359 296672 1763 298616 8261 333392 9545 354137

_ +49; (Källa: Dramaten)

Tabell 5 Genomsnittligt antal föreställningar per spelår i Dramatens re- Bilaga 9 gi under perioden 1975/76—1989/90 (tre års medeltal) Genmsnittli t antal föreställningar per är : Stora Lll a Annan Turné- Gäst- Totalt Varav Period scenen scenen scen S:a fst. S:a spel (S:a BoU (A) (8) (C) A..C (D) A..D (E) A..E) 1 275 244 538 1057 125 1182 6 1188 312 2 268 255 519 1042 99 1142 21 1163 275 3 273 246 414 934 65 999 67 1066 277 4 229 235 352 816 50 866 39 905 103 5 257 232 612 1101 84 1185 27 1211 156 Förändring mellan period 1 och period 5: - 7* - S* +14* + 4* -33* +/-0 +344* + 2* -50*

(Källa: Dramaten)

Tabell 6 Genomsnittligt antal besök per spelår vid Dramatens Föreställ- ningar under perioden 1975/76—1989/90 (tre års medeltal)

Genomsnittli t antal besök per är vid : Stora Lil a Annan Turné- Gäst- Totalt Period scenen scenen scen S:a fst. S:a spel (S:a (A) (B) (C) A..C (D) A..D (E) A..E) 1 178110 68220 50279 296609 35071 331680 - 331680 2 161951 62315 38148 262414 25923 288337 4374 292711 3 165978 61468 41229 268675 19527 288202 13134 301336 4 138034 60305 26074 224413 25469 249881 7419 257300 5 178054 66797 40501 285352 36840 322192 6523 328715 Förändring mellan period 1 och period 5: +/—0 - 2* -19* - 4* + 53 - aa - _ lg

(Källa: Dramaten)

Tabell 7 Genomsnittligt antal besök per föreställning vid Dramaten un- der perioden 1975/76—1989/90 (tre års medeltal)

Genausnittli t antal besök per föreställning: Stora Lil a Annan Turné- Gäst» Samt-

Period scenen scenen scen A..C fst. A..D spel liga (M (3) (C) (D) förest. 1 649 280 94 281 282 281 - 279 2 604 245 73 255 259 255 234 253 3 603 250 104 290 296 291 192 285 4 607 255 75 276 513 290 248 285 5 700 288 66 260 470 272 258 272

Förändring mellan period 1 och

period 5: + 8* + 3* -30* - B* +67* - 3* +10* - B*

* Det totala antalet föreställningar

Dramatens totala föreställningsantal (inkl. turné— och gästspelsfö- reställningar) har under perioden varierat mellan 752 och 1 351 st per spelår. De lägsta antalen återfinns i periodens mitt. Spelåren 82/83, 84/85 samt 85/86 gavs mindre än 1 000 föreställningar per spelår Övriga spelår har det totala antalet föreställningar översti— git 1 000 st. Det högsta totala föreställningsantalet noterades pe- riodens sista spelår (1989/90).

Av tabell 5 framgår att genomsnittssiffrorna, i näst intill samt- liga kategorier, efter en sjunkande trend nått en lägsta nivå P4 och därefter ökat. Förändringarnas omfattning varierar dock mel- lan de olika kategorierna.

Det genomsnittliga totala antalet föreställningar per år nådde sin högsta nivå P5 (1211 st). Detta antal översteg med knapp marginal Pls värde (1188 st).

Dramatens totala besöksantal (inkl. besök vid turné— och gäst- spelsföreställningar) har under perioden varierat mellan, som lägst, ca 215 000 besök (1984/85) och, som högst, ca 354 000 be— sök (1989/90). Periodens första spelår (1975/76) noterades ca 340000 besök, detta antal uppnåddes även 1983/84 och över- skreds alltså under periodens sista spelår. Under perioden samtli- ga övriga år har antalet besök varit lägre. Studerar man de ge- nomsnittliga besökstalen så visar dessa en i princip sjunkande trend fram till P4, där bryts trenden, och P5 närmar sig det ge- nomsnittliga besöksantalet per år Plzs antal.

* Det totala antalet föreställningar exkl. turné— och gästspelsfö- reställningar

Vad gäller summan av föreställningar i egen regi på "egna" sce— ner så översteg det genomsnittliga antalet P5 motsvarande antal Pl (1101 resp. 1057 st) — detta efter en klart nedåtgående trend mellan P1 och P4. Skillnaden mellan P4 (816 st) och P5 (1101 st) kan främst tillskrivas det ökade antalet föreställningar på annan scen.

Det totala årliga antalet besök till föreställningarna på stora, Lilla samt annan scen har i stort utvecklats på samma sätt som motsvarande föreställningsantal; en i princip sjunkande trend mel— lan P1 och P4 varefter en ökning skedde. Detta besöksantal upp- gick under P1 till i genomsnitt ca 297 000 besök per år, under P4 till ca 224 000 och under P5 till ca 285 000 (4 % lägre än P1).

SOU 1991: 71 Bilaga 9

* Stora scenen

Det genomsnittliga antalet föreställningar på Stora scenen upp- gick PS till 257 st, en ökning jämfört med P4, men fortfarande lägre än genomsnittstalen P1—P3 som varierade kring 270 st. Även redovisningen gällande de enskilda spelåren visar på en ökande trend under periodens sista år. Där framgår att det lägsta antalet föreställningar, 209 st, gavs 1986/87 och att antalet därefter ökat för att periodens sista år uppgå till 304 st; periodens högsta antal.

Stora scenens andel av Dramatens föreställningar har under Pl—P4 legat kring 25 %, under P5 är andelen något mindre; ca 22 %.

Det genomsnittliga antalet besök per år uppgick P5 till samma antal som under P1; ca 178 000. P4 uppmättes det lägsta besök- santalet; i genomsnitt ca 138 000 besök per spelår. Ser man på de enskilda spelåren framgår att det lägsta besöksantalet noterades 1984/85 (ca 123 000), därefter har besöksantalet stigit och en kraftig ökning sker mellan 1988/89 och 1989/90; från ca 166 000 till ca 200 000 besök.

Besöken vid stora scenen har utgjort mer än hälften av Drama— tens totala publik; omkring 55 % under samtliga perioder.

Det genomsnittliga antalet besök per föreställning på stora sce— nen uppgick Pl till ca 650 st. Detta antal sjönk därefter och låg P2—P4 strax över 600 st. Mellan P4 och P5 skedde sedan en rel. kraftig ökning, och P5 uppgick det genomsnittliga antalet besök per föreställning till 700 st. Vilket i förhållande till salongens platsantal motsvarar en genomsnittlig beläggning på ca 86 %. Ut- vecklingen mellan de sista perioderna avspeglar att antalet besök ökat relativt sett mer än föreställningsantalet.

* Lilla scenen

Antalet föreställningar på Lilla scenen har minskat något under perioden, från en nivå kring i genomsnitt 250 föreställningar per år under Pl—P3 till i genomsnitt drygt 230 föreställningar under P4 och P5.

Vad gäller Lilla scenens andel av Dramatens föreställningar så har denna ökat mellan P1 och P4; från ca 21 % till ca 27 %. Där— efter minskade andelen till knappt 20 % PS.

Det genomsnittliga antalet besök per spelår uppgick P1 och P5 till ca 68 000 resp. ca 67 000 st. Perioderna däremellan har besök- santalet uppgått till drygt 60 000. Ser man på de enskilda spelåren framgår att besöksantalet i princip sjunker fram till 1984/85 då det lägsta antalet noteras (ca 42 000 besök). Därefter sker en ök— ning och besökssiffrorna varierar kring den initiala nivån. Perio- dens sista spelår är antalet dock något lägre, ca 62 000 besök vil- ket är ca 15 % färre än 1975/76.

SOU 1991: 71 Bilaga 9

Lilla scenens publik har utgjort ca 21 % av Dramatens totala publik under samtliga perioder utom P4 då denna andel var något större, ca 24 %.

Det genomsnittliga besöksantalet per föreställning på Lilla sce- nen minskade från 280 st Pl till 245 st P2, därefter steg antalet för att under P5 uppgå till ca 290 st. Vilket i förhållande till sa- longens platsantal motsvarar en genomsnittlig beläggning på ca 84 %.

* Annan scen

De uppgifter som redovisas under rubriken annan scen har bl.a. påverkats av att de scener som inkluderas i begreppet har föränd- rats. Under åren 1975/76—81/82 ingick 3 fasta scener med totalt 395 platser vilket innebär i genomsnitt ca 132 platser per scen. Motsvarande uppgifter för de följande åren: 1982/83—84/85 ingick 2 scener med i genomsnitt 125 platser per scen, 1985/86 ingick 3 scener med i genomsnitt ca 107 platser per scen och slutligen 1986/87—89/90 ingick 4 scener med i genomsnitt 105 platser per scen. Under spelåren 1980/81, 82/83, 83/84 och 86/87 ingår även föreställningar (14, 57, 45 resp. 31 st) som Dramaten givit utanför de fasta scenerna.

Efter en minskning mellan P1 och P4 så redovisades en kraftig ökning av det genomsnittliga antalet föreställningar på annan scen mellan P4 och P5; från 352 st till 612 st. Det genomsnittliga anta— let föreställningar under P5 översteg därmed även Plzs värde (538 st) med ganska god marginal.

Föreställningarna på annan scen utgjorde under P1 och P2 ca 45 % av Dramatens föreställningar, under P3 och P4 var dessa föreställningars andel ca 40 % och P5 hade andelen växt till drygt 50 %.

För kategorin annan scen var publikminskningen mellan Pl och P4 relativt kraftig; antalet besök minskade från i genomsnitt ca 50000 till 26 000 per år. Även i denna kategori skedde sedan en ökning mellan P4 och P5. Besöksantalet nådde dock inte Plzs nivå utan låg, med ett genomsnittligt antal på ca 40 000 besök per är, ca 20 % under den initiala nivån. Beaktar man de enskilda spelåren så framgår att det lägsta antalet besök, liksom för Stora och Lilla scenen, noterades 1984/85 med ett antal på strax under 13 000. Vidare framgår att en ökning skedde mellan 1988/89 och 1989/90; från ca 36 000 till ca 47 000 besök, men att denna ök- ning inte räcker för att nå den initiala nivån; spelåret 1975/76 uppgick antalet besök vid annan scen till ca 54 000.

Den andel av Dramatens publik som utgjorts av besök till an— nan scen har varierat mellan 13 och 15 % under samtliga perio- der utom P4 då den utgjorde ca 10 %.

SOU 1991: 71 Bilaga 9

Det genomsnittliga antalet besök per föreställning har varierat mellan ca 70 och drygt 100 st. P5 noterades det lägsta antalet; knappt 70 st vilket var ca 30 % lägre än Pl. Denna minskning av— speglar att antalet föreställningar P5 är ca 15 % högre än Pl me— dan antalet besök P5 är ca 20 % lägre än P1. Dessa siffror är na- turligtvis även påverkade av att de till annan scen förda scenerna förändrats (vilket redovisats ovan).

* Turnéföreställningar

Antalet turnéföreställningar har varierat kraftigt om man ser till enskilda år. Även för denna kategori visar dock genomsnittstalen en sjunkande trend som nådde en lägsta nivå P4 (50 st). Mellan P4 och P5 skedde en ökning, men det genomsnittliga antalet P5 (84 st) var fortfarande lägre än motsvarande siffra P1 (125 st).

När det gäller uppgifter om hur många av Dramatens turnéfö- reställningar som givits inom resp. utom landet så saknar TKU uppgifter om detta för hela perioden. Det kan dock anges att an- talet turnéföreställningar utomlands har ökat under de senaste åren; 1982/83 var antalet 4 st och 1989/90 var antalet 34 st.

Turnéföreställningarna utgjorde under P1 drygt 10 % av Dra- matens föreställningar, därefter minskade denna andel och utgjor- de P4 ca 6 %. P5 var andelen något större; ca 7 %.

De genomsnittliga årliga besöksantalen minskade mellan P1 och P3 och ökade därefter. P3 noterades ca 20 000 besök per år. Motsvarande siffra P5 uppgick till knappt 37 000, vilket var något högre än Pls värde. Vad gäller denna publikkategori så var det stora variationer mellan åren och därmed stora avvikelser från ge- nomsnittsvärdena. Variationerna är en naturlig följd av att turné- verksamhetens omfattning och karaktär varierat.

Besöken till Dramatens turnéföreställningar utgjorde ca 10 % av teaterns publik under samtliga perioder utom P3 då de utgjor— de ca 7 %.

Beaktar man det genomsnittliga antalet besök per turnéföre- ställning så framgår att detta har ökat; från att ha legat mellan 250 och 300 st under P1—P3 till en nivå kring 500 st under P4 och P5. Detta torde bl.a. vara en följd av att ett större antal av dessa föreställningar ges utomlands (föreställningarna utomlands ges vanligen i större salonger och kan därmed ses av en större publik än turnéföreställningar inom landet).

* Gästspel Även antalet gästspelsföreställningar varierar kraftigt såväl mellan enskilda år som mellan treårsperioder. Dessa variationer får dock inte några större genomslag i Dramatens totala föreställnings—

SOU 1991: 71 Bilaga 9

resp. besöksantal eftersom kategorin gästspel utgör en — vad gäl- ler antal — mindre betydande del. P5 uppgick det genomsnittliga antalet gästspelsföreställningar till 27 st.

Liksom antalet föreställningar varierar antalet besök per år vid gästspelsföreställningarna kraftigt. För gästspelen under de år som ingår i P1 saknas uppgifter om besöksantal. För övriga är, med undantag för spelåret 1982/83 då antalet besök uppgick till ca 20000, har det årliga besöksantalet varit lägre än eller omkring 10 000.

Det genomsnittliga antalet besök per föreställning av denna kategori har varierat mellan 250 och 300 st.

* Barn— och ungdomsföreställningar

För antalet barn- och ungdomsföreställningarna redovisas, liksom för flertalet kategorier, en lägsta nivå P4. Mellan P4 och P5 ökade sedan antalet; från i genomsnitt 103 st till 156 st. Antalet P5 var dock betydligt lägre än PI då antalet barn och ungdomsföreställ— ningar uppgick till 312 st.

Under P4 och P5 var drygt 10 % av Dramatens föreställningar riktade till barn— och ungdom, en minskad andel jämfört med de tidigare perioderna då denna andel legat på en nivå kring 25 %.

Besöken vid barn- och ungdomsföreställningarna har inte kun- nat separeras från de totala besöksantalen.

3 Kostnader 3.1 Allmänt

Inför de följande genomgångarna av kostnadernas utveckling så bör man beakta att verksamhetens omfattning varierat under pe— rioden. Jämförelser där kostnaderna relateras till verksamheten (föreställnings— och besöksantal) görs i avsnitt 5.

Verksamhetsåret 1989/90 uppgick de totala kostnaderna för Dramatens verksamhet till ca 150 milj.kr. Kostnaderna har där- med jämfört med 1975/76, då de uppgick till närmare 36 milj.kr., nominellt ökat med ca 320 %.

Om de totala kostnaderna räknas om till fasta priser, med KPI resp. TKI, framgår att kostnaderna i reala termer ökat med 35 % (KPI) resp. 23 % (TKI) under perioden.

Dramatens kostnader, i löpande resp. fasta priser, redovisas i tabell 8—9. Längst ned i tabellerna anges de olika kostnadsslagens procentuella förändring under den studerade perioden.

I tabell 10 redovisas de genomsnittliga årliga kostnaderna (fas- ta priser) för treårsperioder (Pl—P5).

SOU 1991: 71 Bilaga 9

Tabe118 Dramatens kostnader, 1975/76-1989/90 (kkr)

löpande prmen

Lokal— kost- nader

Verksam- Personalkostnader: hetsår Löner Sociala

avgifter 1975/76 20054 7451 1976/77 22453 9262 1977/78 25938 12103 1978/79 28954 12972 1979/80 31334 13309 1980/81 37148 15212 1981/82 40475 17664 1982/83 41769 20309 1983/84 42840 19749 1984/85 43885 20106 1985/86 49585 22237 1986/87 50686 24772 1987/88 58430 26306 1988/89 62951 29973 1989/90 68893 32172 Förändring mellan verksamhetsåren 1989/90: +244 +332

Tabell 9 Dramatens kostnader, 1989 års priser,

1975/76 och

+307

verksamhetsåren Övriga Totala kos - kost- nader nader 4494 35850 5065 41577 5639 48572 5403 53577 7233 60281 8363 66444 9603 74387 10724 81620 12076 86167 11724 87208 14859 98274 19517 107252 21163 118053 25738 131018 33309 150050 +641 +319 (Källa: Dramaten) verksamhetsåren

1975/76-1989/90 (defl: KPI, kkr), de totala kostnaderna även deflaterade med TK]

Verksamp Personalkostnader: hetsår Löner Sociala avgifter 1975 76 62067 23061 l976l77 63117 26036 1977/78 65373 30504 78 79 66282 29696 lg79l80 67021 28467 1980/81 69850 28603 1981 82 67934 29648 1982l83 64541 31381 1983/84 60765 28012 4 85 57626 26401 l385l86 60658 27203 1986/87 59489 29074 87 88 65784 29617 1388l89 66999 31900 1989/90 68893 32172 ä d i nellan verksamhetsåren 1889995:ng + 11 % + 40 %

Lokal- kost- nader

1975/76 och + 32 %

Övriga kost- nader

+13996

SOU 1991:71 Bilaga 9

Totala kostnader: DeflzKPl

122649 128936 124936

124852 126118 122221

114514 120221 125880

132912 139443 150050

+ 35 %

DeflzTKl

133025 140080 137194

138799 144467 139678

127868 134707 136223

142913 139097 150050

+ 23 %

(Källa: Dramaten)

Tabell 10 Dramatens enomsnittliga årliga kostnader, 1989 års priser, verksamhets ren 1975/76—1989/90 (tre års medeltal, den: KPI, kkr) Personalkostnader: Lokal- Övriga Totala

Period Löner Sociala kost- kost- kost-

avgifter nader nader nader

1 63519 26534 12578 14120 116750

2 67717 28922 14346 14521 125507

3 64413 29680 13698 16606 124397

4 59258 27560 14561 18826 120205

5 67225 31230 14170 28176 140802 Förändring mellan period 1 och period 5: +6 +18 +13 +100 +21

(Källa: Dramaten)

De olika kostnadskategoriernas andelar av de totala kostnader- na har i viss mån förändrats under perioden, vad gäller Pl—PS kan nämnas att:

Iönekostnadernas andel har sjunkit från 54 % (P1) till 48 % (P5). den andel som kostnaderna för sociala avgifter utgjort har förändrats marginellt från 23 till 22 %, under några av pe- riodens år har andelen varit något större. sammantaget har personalkostnadernas andel av de totala kostnaderna minskat från närmare 80 % till ca 70 %. lokalkostnadernas andel har under de studerade åren varie- rat mellan 9 och 14 %, Pl utgjorde den 11 % och P5 10 % av de totala kostnaderna. de övriga kostnadernas andel har ökat relativt kraftigt; från 12 % (Pl) till 20 % (P5). Samtliga redovisade kostnader har i reala termer stigit under perioden, utvecklingen skiljer sig dock för de olika kostnadskate- gorierna (medelvärden):

kostnaderna för löner har varierat mellan ca 59 milj.kr. (P4) och ca 68 milj.kr. (P2). P5 uppgick kostnaden till drygt 67 milj.kr., ca 6 % högre än P1 och drygt 13 % högre än P4:s värde. kostnaderna för sociala avgifter har ökat med ca 18 % mel— lan P1 och P5; från 26,5 till 31,2 milj.kr. lokalkostnadernas storlek har varierat, men har flertalet av perioderna legat kring 14 milj.kr. de övriga kostnaderna är den kostnadskategori som i såväl relativa som absoluta tal ökat mest. Mellan P1 och P5 har dessa kostnader ökat med ca 100 %; från ca 14 till ca 28 milj.kr.

SOU 1991: 71 Bilaga 9

I de följande avsnitten redogörs närmare för de olika kostna— derna: personalkostnaderna (föregås av en årsverkesredovisning), lokalkostnaderna samt de övriga kostnaderna. Vad gäller de sist- nämnda så ges en mer kortfattad beskrivning av vilka kostnader som inkluderas samt dessas utveckling.

3.2 Personal och personalkostnader

3.2.1 Årsverken

Redovisningen av antalet årsverken vid Dramaten under verksam- hetsåren 1975/76—1989/90 visar att antalet årsverken i princip var detsamma vid periodens början som vid dess slut. Förändringar har dock skett under perioden vad gäller såväl det totala antalet årsverken som de andelar av årsverkena som utförts av olika per- sonalkategorier.

Vad gäller Dramatens årsverkesredovisning bör följande påpe- kas: Dramaten beräknar antalet årsverken utifrån genomsnittlig lönekostnad, ej utifrån faktisk arbetad tid. Vissa skillnader vad gäller indelning av personalen i olika kategorier föreligger även jämfört med andra teatrar; bl.a. hänförs Städpersonal (18 årsver- ken 1989/90) till administrativ personal, vid andra teatrar hänförs denna personalgrupp till teknisk personal. Vidare kan nämnas att det i den årsverkesredovisningen som Dramaten lämnat till TKU saknas information gällande årsverkesantalens fördelning på fast— resp. extraanställda. Relationen fast— lextraanställda kan därför ej kommenteras.

Antalet årsverken som utförts av olika personalkategorier un— der perioden redovisas i tabell 11.

Tabell 11 Antal årsverken vid Dramaten verksamhetsåren 1975/76—

1989/90

Konst— Tek- Mai ni s- Total t Verksam- närl ig ni sk trativ antal hetsår personal personal personal årsverken 1975/76 115 164 91 370 1976/77 115 165 91 371 1977/78 113 166 95 374 1978/79 146 181 97 424 1979/80 130 176 97 403 1980/81 121 170 95 386 1981/82 178 191 97 466 1982/83 141 186 95 422 1983/84 122 185 88 395 1984/85 117 181 88 386 1985/86 127 154 91 372 1986/87 160 151 90 401 1987/88 141 154 93 388 1988/89 135 139 86 360 1989/90 139 146 86 371 Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och 1989/90 : +21* 4195 - 595 +/-0

SOU 1991: 71 Bilaga 9

Det totala antalet årsverken har varierat relativt kraftigt, någon entydig trend kan inte utläsas ur redovisningen. Vid periodens in— ledning redovisades 370 årsverken och vid dess slut redovisades 371 st. Dessemellan har antalet varierat mellan som lägst 360 st och som högst 466 st. Det lägsta antalet årsverken redovisades 1988/89 och det högsta antalet redovisas 1981/82.

Mer entydiga förändringar har dock skett vad gäller de olika personalkategoriernas andelar av det totala antalet årsverken (ne- dan anges genomsnittsvärden för treårsperioder):

— den konstnärliga personalgruppen har svarat för en ökande andel; mellan P1 och P5 ökade den från 31 till 37 %, vilket mot- svarar 114 resp. 138 årsverken (en ökning med 21 %).

— den tekniska personalens andel har minskat från 44 % Pl till 39 % P5, detta motsvaras av 165 resp. 146 årsverken (en minskning med 11 %). Minskningen av den tekniska personal— gruppens årsverksandel har dock inte skett ijämn takt under hela perioden utan främst mellan P3 och P5, dessförinnan var denna andel i princip oförändrad.

— den administrativa personalkategorins andel har varierat mellan 22 och 25 %. Under periodens första hälft var det genom— snittliga antalet administrativa årsverken 95 st och under den se- nare hälften ca 90 st.

Sammanfattningsvis kan sägas:

— att den konstnärliga personalen har ökat, såväl i absoluta tal (antal årsverken) som vad gäller dess andel av det totala anta- let årsverken.

— att den tekniska personalen minskat såväl i absoluta tal som relativt övriga personalgrupper. Denna grupp har dock under pe- riodens samtliga är utfört det största antalet årsverken.

— såväl antalet som andelen administrativa årsverken var, jämfört med periodens första hälft, något lägre under periodens senare del.

3.2.2 Kostnader per årsverke

Dramatens personalkostnader (kostnader för löner samt sociala avgifter m.m.) har under periodens år utgjort mellan 70 och 80 % av de totala kostnaderna. Verksamhetsåret 1989/90 uppgick löne- kostnaden till knappt 69 milj.kr. och kostnaden för soc. avgifter uppgick till drygt 32 milj.kr. - i reala termer har dessa kostnader ökat med 11 resp. 40 % jämfört med 1975/76. För att närmare belysa dessa kostnaders utveckling så relateras de i detta avsnitt till antalet årsverken.

1 tabell 12, redovisas de genomsnittliga kostnaderna för löner resp. sociala avgifter per årsverke i löpande priser. Parallellt redo- visas antalet årsverken som genomsnittsberäkningen utgår ifrån. 1

SOU 1991: 71 Bilaga 9

den följande tabellen, nr 13, redovisas dessa kostnaders utveckling i indexerad form parallellt med TKI:s personalkostnadsdel (pk— del) samt KPI (1975/76=100).

Tabell 12 Dramatens genomsnittliga kostnader per årsverke i löpande priser (kkr) verksamhetsåren 1975/76-1989/90

Genomsnittlig nominell kostnad

Antal per årsverke (kkr): Verksam— års— Soc. Lön + hetsår verken Lön avg. soc.avg. ___—___ 1975/76 370 54 20 74 1976/77 371 61 25 85 1977/78 374 69 32 102 1978/79 424 68 31 99 1979/80 403 78 33 111 1980/81 386 96 39 135 1981/82 466 87 38 125 1982/83 422 99 48 147 1983/84 395 108 50 158 1984/85 386 114 52 166 1985/86 372 133 60 193 1986/87 401 126 62 188 1987/88 388 151 68 218 1988/89 360 175 83 258 1989/90 371 186 87 272

+243% +33l% +266%

Tabell 13 Indexerad utveckling av Dramatens genomsnittliga kostnader per årsverke, TKI:s personalkostnadsdel och KPI (1975/76 = 100)

Genomsnitt per årsverke: TKI:s

Verksam— Soc. Lön + pk— hetsår Lön avg. soc.avg. del KPI ___—___._____ 1975/76 100 100 100 » 100 100 1976/77 112 124 115 112 110 1977/78 128 161 137 133 123 1978/79 126 152 133 138 135 1979/80 143 164 149 148 145 1980/81 178 196 182 165 165 1981/82 160 188 168 182 184 1982/83 183 239 198 190 200 1983/84 200 248 213 207 218 1984/85 210 259 223 231 236 1985/86 246 297 260 247 253 1986/87 233 307 253 270 264 1987/88 278 337 294 284 275 1988/89 323 413 347 335 291 1989/90 343 431 366 356 310

+243% +331% +266%+256% +210%

Av tabell 13 framgår att variationerna är stora vad gäller ut- vecklingen mellan enskilda år. Sett över perioden som helhet har Dramaten genomsnittliga kostnad per årsverke ökat med ca 266 %. En jämförelse med TKI:s pk—del resp. KPI:s utveckling visar

SOU 1991: 71 Bilaga 9

att utvecklingen av personalkostnaden på teaterområdet (TKI:s SOU199117] pk-del) ligger ganska nära Dramatens personalkostnadsutveckling Bilaga 9 medan den allmänna prisutvecklingen (KPI) ökat något långsam- mare. Detta gäller främst under de senaste åren, mellan 87/88 och 89/90 ökar KPI med ca 12.7 % medan Dramatens genomsnittliga kostnad per årsverke liksom TKI ökar med ca 25 %. Ser man på Dramatens personalkostnaders komponenter så har kostnaderna för sociala avgifter under perioden ökat betydligt mer än såväl lö- nekostnaden som KPI (+ 330 % jämfört med + 243 % resp. + 210 %). För att ge en tydligare bild av de olika kostnadernas värde så redovisas i tabell 14 de genomsnittliga årliga kostnaderna per års— verke omräknade till fasta priser, parallellt redovisas de genom— snittliga årsverksantalen under P1—P5. Kostnaderna redovisas även som index.

Tabell 14 Dramatens genomsnittliga kostnader per årsverke, 1989 års priser, verksamhetsåren 1982/83—1989/90 (tre års medeltal, den: KPI, kkr)

Genmsn. Genmsnittlig kostnad Indexerade ärsverks-

. antal per årsverke (kkr): kostnader (Pl-100): Period ärs- öner soc1ala lön + löner sociala lön +

verken avgifter soc . avg. avgi fter soc. avg.

I 372 171 71 242 100 100 100 2 404 168 72 239 98 100 99 3 428 151 70 220 88 98 91 4 386 154 71 225 90 100 93 5 373 180 84 264 106 118 109

(Källa: Dramaten)

Av tabellen framgår att den genomsnittliga totala kostnaden för ett årsverke realt ökat med 9 % mellan P1 och P5, från 242 000 kr till 264 000 kr. Det framgår dock även att den genom- snittliga kostnaden för ett årsverke under de mellanliggande pe- rioderna — framför allt under P3 och P4 — legat lägre än under den första resp. den sista perioden. Beaktar man den genomsnitt— liga lönekostnaden för ett årsverke så framgår det att denna sjönk mellan P1 och P3; från ca 171 000 kr. till ca 151 000 kr. Därefter, främst mellan P4 och P5, ökade den reala lönekostnaden och uppgick P5 till ca 180 000 kr.

3.3 Lokaler och lokalkostnader

Under den period som TKU studerar så har vissa förändringar vad gäller Dramatens lokalförhållanden skett; dels en ökning av

den totala lokalytan, dels förändringar inom densamma. Såsom SOU 1991; 71 redovisats tidigare har två scener tillkommit (Lejonkulan och Si— Bilaga 9 byllan) medan en scen har avvecklats (Nybropaviljongen). År 1985 inleddes en ombyggnad av Dramatens teaterbyggnad vid Nybroplan. Ombyggnaden skedde i tre etapper och avslutades 1987. Arbetena har utöver ombyggnaden av stora scenens salong — som skedde under teaterns sommaruppehåll 1987 - omfattat upp- rustning av bl.a. artistloger, ombyggnad av perukmakeri och sminkavdelning, nya toalettutrymmen, tekniska arbeten såsom ställverk för högspänning och ljudstudio m.m. Verksamheten vid teatern kunde trots de pågående arbetena bedrivas i normal omfattning under de berörda spelåren. I sammanställningen nedan redovisas lokalsituationen verksam- hetså ret 1989/90.

omrrus LOKALER VERKSMHETSÅRET 1989/90

_ Area (kvm): H ra/kvm kr : Total

Fastighet Lokal- Användning Ovan Under Totalt Övan öndår ärshyra

ladress typ mark mark mark mark (kkr) Thalia 3 Stats- Teater- __________________________________________________ Nybroplan ägd byggnad 10847 1795 12642 833 417 9787.6

Tre Va n 2 Stats- Valhal avägen 191 ägd F örräd 0 426 426 - 440 187.6

Hangaren 1 Stats- llägernäs, Täby ägd Förråd 854 259 1113 248 123 244.0

Hangaren 1 Stats— Scen- llägernäs, Täby ägd ateljéer 3711 0 3711 539 — I9.99.9

Hägernäs 7:22 Stats- Förråd Hägernäs, Täby ägd (rekvisita) 1083 0 1083 186 - 202.0

Sjömannen 10 Stats- Kontor, ateljéer . Nybrogatan 6 ägd teaterlokal 3359 797 4156 803 475 3076.2

Sjömannen 10 Stats-

Kybrogatan 6 ägd Kontor 251 0 251 824 - 155.2

Kusen 2 Stats- Verkstad Kungl. Hovstallet ägd och garage 718 0 718 1065 - 764.7 SUMMA, statsägda lokaler: 20105 3277 23382 16417.1

Krejaren 19 In— Teater- Sibyllegatan 29 hyrd lokal 240 0 240 620 - 148.7

Thalia Sjömannen In- Gatu-

Almlöfsgatan hyrd utrymme - - - — - 9.3 SUMMA. inhyrda lokaler: 240 0 240 158.0 SUMMA, samtliga lokaler: 20345 3277 23622 16575.1

(Källa: Byggnadsstyrelsen)

Vad gäller utvecklingen av disponerade lokaler och kostnader för dessa så finns det utförliga uppgifter endast för de senaste åren (de totala hyreskostnaderna framgår dock av kostnadsredo— visningen i tabell 8). Här nedan redovisas förändringen av arean och hyreskostnaden mellan 1985/86 och 1989/90 för några av de lokaler som Dramaten disponerar. När det gäller den angivna hy- ran per kvm 1985/86 så har en särskilt redovisad förbrukningsav- gift/kvm inkluderats, 1989/90 togs någon sådan separat avgift inte ut.

För att möjliggöra en jämförelse kan nämnas att konsument- prisindex ökade med drygt 22 % mellan åren 1985 och 1989.

1985/86 1989/90 Förändring Teaterbyggnaden, Nybroplan

area: ovan mark: 9 435 kvm 10 847 kvm + 15 % under mark: 1 325 kvm 1 795 kvm + 35 % hyra: ovan mark: 668 kr/kvm 833 kr/kvm + 25 % under mark: 403 kr/kvm 417 kr/kvm + 3 % total årshyra: 6.837 mkr 9.788 mkr + 43 % Sjömannen 10, Nybrogatan 6 area: ovan mark 3 299 kvm 3 359 kvm + 2 % under mark 759 kvm 797 kvm + 5 % hyra: ovan mark: 719 kr/kvm 803 kr/kvm + 13 % under mark: 369 kr/kvm 475 kr/kvm + 29 % total årshyra: 2.652 mkr 3.076 mkr + 16 % Scenateljéer, Täby area: ovan mark: 3 276 kvm 3 711 kvm + 13 % hyra: ovan mark: 502 kr/kvm 539 kr/kvm + 7 % total årshyra: 1.645 mkr 2,0 mkr + 22 %

(Källa: Byggnadsstyrelsen)

De hyresförändringar som framgått av redovisningen är en följd av dels reguljära årliga uppräkningar, dels de investeringar som gjorts i lokalerna.

Dramaten garanteras, via det statliga anslaget, full kompensa- tion för ökade hyreskostnader.

Kungl. Byggnadsstyrelsen har lokalhållningsansvar för Drama- ten. Detta innebär att byggnadsstyrelsen fungerar som hyresvärd och och har ansvaret för att hålla lokalerna i funktionsdugligt skick. [ bilaga 8 redogörs för byggnadsstyrelsens roll samt för de principer som styrt hyressättningen under perioden.

3.4 Övriga kostnader

De Övriga kostnaderna är den kostnadskategori som i såväl relati- va som absoluta tal ökat mest. Mellan P1 och P5 har dessa kost— nader ökat med ca 100 %; från ca 14 till ca 28 milj.kr. Därmed har även dessa kostnaders andel av de totala kostnaderna ökat re- lativt kraftigt; från 12 till 20 %.

SOU 1991: 71 Bilaga 9

Till kategorin övrigt hänförs kostnader för material, reklam/ marknadsföring, turnéer, resor och traktamenten, sjuk— och häl- sovård m.m.

Uttryckta i fasta priser så har de övriga kostnaderna under flertalet av verksamhetsåren 1975/76—1985/86 varierat mellan 15 och 20 milj.kr., därefter ökade de och uppgick periodens sista verksamhetsår (1989/90) till drygt 33 milj.kr. Under sistnämnda verksamhetsår uppgick turnékostnaden till ca 5,5 milj.kr.

Vad gäller storleken på de olika kostnaderna som summeras till övriga kostnaderna så kan TKU inte presentera dessa närmare eftersom de inte framgår av Dramatens årsredovisningar.

4 Intäkter 4.1 Allmänt

Dramatens intäkter indelas i biljettintäkter, statligt anslag, övriga intäkter samt ränteintäkter (här redovisas dessa som en nettosiff— ra; dvs. ränteintäkter minus räntekostnader).

1 tabell 15 och 16 redovisas Dramatens intäkter i löpande resp. fasta priser, av tabellerna framgår respektive intäktskategoris pro- centuella förändring under perioden. ] tabell 17 redovisas årliga genomsnittstal som beräknats utifrån treårsperioder (fasta priser).

Tabell 15 Dramatens intäkter, löpande priser, verksamhetsåren 1975/76— 1989/90 (kkr)

Verksam— Biljett— Statligt Övri a Räntor Totala intäkter: hetsår intäkter anslag intä ter (netto) exkl. inkl. räntor räntor 1975/76 3201 32031 137 "'Äåi """" ååååö """" ååååö 1976/77 3310 37274 190 803 40774 41577 1977/78 3192 43255 177 1948 46624 48572 1978/79 3948 48462 204 963 52614 53577 1979/80 5797 52410 709 2181 58916 61097 1980/81 6194 57754 1003 2768 64951 67719 1981/82 6317 64302 1278 2909 71897 74806 1982/83 7696 68763 1352 3651 77811 81462 1983/84 9958 72201 2108 2231 84267 86498 1984/85 7585 77328 1648 2151 86561 88712 1985/86 12404 79897 2823 1907 95124 97031 1986/87* 17070 87565 6240 5063 110875 115938 1987/88 17479 86675 8405 4994 112559 117553 1988/89 21345 95605 8854 5872 125804 131676 1989/90 27013 109099 11409 7640 147521 155161 Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och 1989/90: +744 +241 +8228 +1488 +317 +333

') Teatern har erhållit 5 000 tkr i extra statsbidrag (utöver angivet anslag) att tillföras resultatutjämningsfonden. (Källa: Dramaten)

SOU 1991: 71 Bilaga 9

Tabell 16 Dramatens

intäkter,

1989 års

priser, verksamhetsåren

SOU 1991: 71 Bilaga 9

1975/76—1989/90 (defl: KPI, kkr), de totala intäkterna även deflaterade med TK!

Verksn- Bil ett-

Statligt anslag

Övri a intä ter

Räntor (netto)

Totala intäkter: exkl. räntor

inkl.

Totala intäkter

hetsår int kter 1975/76 9907 1976/77 9305 1977/78 8045 1978/79 9038 1979/80 12399 1980/81 11647 1981/82 10603 1982/83 11892 1983/84 14125 1984/85 9960 1985/86 15174 1986/87 20035 1987/88 19679 1988/89 22718 1989/90 27013

Förändring mellan verksaltetsären 1975/76 och 1989/90: + 173 *

Tabell 17 Dramatens verksamhe kkr)

Bil ett- Period int kter

1

2 11028 3 12206 4 15056 5 23137

104780 109018

110939 112100 108596

107926 106251 102412

101540 97740 102773

97584 101753 109099

+10*

+ 2591 * ' 413 *

109467 114619 117509

120444 126016 122128

120673 120232 119526

113664 116367 130132

126726 133894 147521

+35*

110956 116876 122419

122649 130681 127333

125556 125874 122691

116489 118700 136074

132349 140143 155161

+40*

122213 127460 127273

133025 141977 139827

139581 144187 140215

130073 133003 147255

142306 139796 155161

+ 27 *

(Källa: Dramaten)

enomsnittliga årliga intäkter, 1989 års priser, ren 1975/76—1989/90 (tre års medeltal, defl: KPI,

Statligt anslag

104311 110545 105529 100684 102812

Förändring mellan period 1 och period 5: +155 —1

Övri a intä ter

Räntor (netto)

Totala intäkter: eka inkl.

116750 126888 124707 123754 142551

+22

(Källa: Dramaten)

Vad gäller de olika intäkternas betydelse och dess förändring under perioden kan nämnas att (årliga genomsnittstal baserade på treårsperioder, 1989 års priser):

— biljettintäkternas relativa betydelse har ökat; P1 svarade de för 8 % av teaterns totala intäkter och P5 hade denna andel ökat till 16 %. Biljettintäkterna ökade med drygt 150 % mellan P1 och P5, från ca 9,1 milj.kr. till ca 23,1 milj.kr. Större delen av denna ökning skedde under periodens senare del, studerar man värden

för enskilda år så framgår att biljettintäkterna fr.o.m. 1986/87 låg på en högre nivå än tidigare. Vidare framgår att en relativt kraftig ökning (+ 19 %) skedde mellan de sista åren; från 22,7 till 27 milj.kr. De senare årens ökade biljettintäkter är en följd av dels ett ökat antal besök, dels realt höjda biljettpriser. Som exempel på Dramatens biljettprisers utveckling under perioden kan näm- nas att priset för en biljett till stora scenens parkett realt har ökat med ca 96 % mellan 1975/76 och 1989/90; från 56 till 110 kr. (se även i TKU:s betänkande avsn. 5.4.3 om biljettpriser m.m.).

— den andel av intäkterna som det statliga anslaget svarar för minskade under perioden; från 89 % P1 till 72 % P5. Mellan P1 och P2 ökade det statliga anslagets värde med ca 6 % därefter sjönk det och nådde sin lägsta nivå P4 (ca 101 milj.kr.). Mellan P4 och P5 skedde sedan en viss ökning av anslagets värde. P5 uppgick dess genomsnittliga värde till 1028 milj.kr. Jämförs detta värde med Pl (1043 milj.kr.) så framgår att det statliga anslagets reala värde var ca 1 % lägre under P5 (en närmare redovisning av det statliga anslagets utveckling ges i följande avsnitt).

- de övriga intäkterna har ökat kraftigt, från 0,5 milj.kr. P1 till 10,1 milj.kr. P5. Denna intäktsposts relativa betydelse har där- med ökat, från att utgöra mindre än 1 % av teaterns intäkter till att svara för ca 7 %. Till övriga intäkter förs bl.a. turnéintäkter, dessa uppgick periodens sista verksamhetsår till ca 5,5 milj.kr. och utgjorde därmed nästan hälften av de övriga intäkterna under det- ta år.

För kategorin övriga intäkter gäller, liksom för de övriga kost- naderna, att de ingående delarna inte särredovisas i årsredovis- ningen. TKU kan därför inte ge en närmare redovisning av de ingående delarnas utveckling.

— även ränteintäkternas (netto) relativa betydelse har ökat, P1 svarade de för 2 % och P5 svarade de för 5 % av teaterns intäk— ter. Dess värde har ökat med ca 125 % mellan P1 och P5, från ca 2,9 milj.kr. till 6,5 milj.kr.

— de totala intäkterna har, liksom de totala kostnaderna,ökat med drygt 20 % under perioden. En stor del av denna ökning har skett under P5 (under P4 låg de genomsnittliga totala intäkterna ca 6 % över den initiala nivån).

Sammanfattningsvis kan sägas att den ekonomiska omfattning- en av Dramatens verksamhet i reala termer ökat med drygt 20 % under den studerade perioden. Vad gäller intäktssidan så har det statliga anslagets relativa betydelse minskat medan samtliga andra intäktskategoriers relativa betydelse har ökat. 1 absoluta tal så är ökningen av biljettintäkter och övriga intäkter av störst omfatt— ning.

SOU 1991: 71 Bilaga 9

1 tabell 18 redovisas utvecklingen av det statliga anslaget; dels i löpande priser, dels indexerat. Parallellt redovisas utvecklingen av TKI samt KPI.

Tabell 18 Det statliga anslagets utveckling, i löpande priser samt index- erat, TK] och KPI (kkr, 1975/76=100)

Verksam- Statligt anslag; hetsår kkr index TK] KPI 1975/76 32 031 100 100 100 1976/77 37 274 116 111 110 1977/78 43 255 135 130 123 1978/79 48 462 151 137 135 1979/80 52 410 164 147 145 1980/81 57 754 180 165 165 1981/82 64 302 201 183 184 1982/83 68 763 215 193 200 1983/84 72 201 225 210 218 1984/85 77 328 241 233 236 1985/86 79 897 249 249 253 1986/87 87 565 273 268 264 1987/88 86 675 271 282 275 1988/89 95 605 298 321 291 1989/90 109 099 341 341 310

+241% +241% +241% +210%

Av indexserierna framgår att det statliga anslaget mellan 1975/76 och 1989/90 nominellt ökade lika mycket som TKI (+ 241 %) medan KPI:s ökning är något mindre (+210 %). Detta skulle innebära att anslagets utveckling varit snabbare än den all— männa kostnadsutvecklingen och att det utvecklats i samma takt som kostnaderna för en "normalteater". Nämnda jämförelse gäller dock två enskilda år, sett över perioden*som helhet varierar de olika seriernas utveckling. Man kan bl.a. notera att det statliga an— slaget ökar rel. mycket under periodens sista år. Verksamhetsåret 1987/88 ligger anslaget resp. KPI:s indexvärde relativt lika; 271 resp. 275. Därefter, mellan 87/88 och 89/90 ökar det statliga an— slaget med ca 26 % medan KPls ökning under samma period stannar vid ca 13 %. "Normalteaterns" kostnader ('I'Kl) ökar med ca 21 % mellan dessa år.

Ökningen av det statliga anslaget periodens sista år är en följd av att anslagsbasen för det statliga anslaget räknades upp och att extra verksamhetsmedel beviljades av riksdagen. Anledningen till uppräkningen av anslagsbasen var de kostnadsökningar som infö- randet av OB—ersättning för konstnärlig personal innebar för te- atrarna.

SOU 1991: 71 Bilaga 9

5 Verksamheten relaterad till dess kostnader och SOU 1991: 71

intäkter samt till antalet årsverken 5.1 Verksamheten relaterad till kostnaderna

I tabell 19, nedan, redovisas utvecklingen av de fastprisberäknade genomsnittliga kostnaderna per föreställning samt per besök. I ta- bellen anges även kostnadernas utveckling i form av indexserier.

Tabell 19 Dramatens genomsnittliga kostnad, 1989 års priser, per före- ställning resp. besök under perioden 1975/76—1989/90, samt in- dexserier gällande utvecklingen av dessa kostnader, antalet fö- reställningar och antalet besök (tre års medeltal, defl: KPI, kr, Pl = 100) Genomsn. lndexserier, Genomsn. lndexserier, kostnad P1 = 100: kostnad Pl = 100: Period /fst. Kostnad Antal /besök Kostnad Antal (kr) /fst. fst. (kr) /besök besök 1 98 000 100 100 352 100 100 2 108 000 110 98 431 122 88 3 117 000 120 90 417 118 91 4 135 000 137 76 473 134 78 5 117 000 119 102 429 122 99

Tabellens siffror ger en uppfattning om styckkostnadernas storlek. De framräknade kostnaderna skall dock inte ses som någ- ra exakta värden, utan behandlas som mycket ungefärliga genom- snittstal: Utifrån vad som redovisas i tabellen kan sägas att den genomsnittliga kostnaden per föreställning vid Dramaten under de senare perioderna uppgått till en nivå kring 120 000 kr., och att den genomsnittliga kostnaden per besök legat mellan 400 och 450 kr.

Vid eventuella tolkningar av förändringar så bör man bl.a. vara medveten om att de totala kostnaderna relaterats till samtliga fö— reställningar vilket innebär att föreställningarnas karaktär har be- tydelse för utfallet. Som exempel kan nämnas att föreställningar på mindre scener generellt kan antas vara något mindre kostsam- ma än föreställningar på stora scenen.

Man bör vidare ha i åtanke att en stor del av teaterns kostna- der inte kan minskas från ett år till ett annat (beroende på fast anställd personal, lokalkontrakt etc.). De fasta kostnaderna torde vara en del av förklaringen till att de beräknade styckkostnaderna varierar omvänt mot föreställnings— resp. besöksantalen — dvs. kostnaderna har ökat när antalen minskat och v.v. Man kan dock utläsa att då antalet föreställningar resp. besök P5 ånyo nått den initiala nivån så har inte styckkostnaden sjunkit till den initiala ni— vån — dvs. kostnaden per föreställning/besök har ökat även vid samma kvantitet.

Bilaga 9

5.2 Verksamheten relaterad till intäkterna

1 tabellerna nedan har verksamheten i termer av föreställningar och besök relaterats till vissa av Dramatens intäktsslag. De in- täktsslag som beaktas är det statliga anslaget samt biljettintäkter- na. Det statliga anslaget relateras, liksom de totala kostnaderna, till det totala antalet föreställningar/besök. Biljettintäkterna relate— ras till antalet besök till Dramatens föreställningar på "egna" sce— ner (kategorierna stora, Lilla, annan scen, samt gästspel) — dvs. de föreställningar som ger biljettintäkter (intäkter från turnéföre- ställningar redovisas under övriga intäkter).

1 tabell 20 redovisas de genomsnittliga intäkterna per föreställ- ning och i tabell 21 redovisas de genomsnittliga intäkterna per be— sök. 1 tabellerna redovisas även utvecklingen av de totala före- ställnings— resp. besöksantalen.

Tabell 20 Genomsnittligt statligt anslag resp. biljettintäkt, 1989 års pri- ser, per föreställning under perioden 1975/76—1989/90, samt indexserier gällande utvecklingen av dessa intäkter och antalet föreställningar (tre års medeltal, defl: KPI, kkr, Pl = 100)

Statligt Biljett— lndexserier, P] = 100: anslag intäkt Statl. Bilj. Totalt Period lfst. /fst. anslag int. antal (kkr) (kkr) /fst. lfst. fst.* 1 88 9 100 100 100 2 95 1 I 109 123 98 3 100 12 113 144 90 4 1 14 17 129 201 76 5 85 20 97 238 102

*) Motsvarande indexserie för det totala antalet förest. exkl. turnéförest: 100,100, 94, 81,106.

Av tabell 20 framgår att det genomsnittliga statliga anslaget per föreställning ökade fram till P4 (från 88 000 kr. till 114 000 kr. per föreställning) och därefter sjönk för att P5 ligga strax un— der den initiala nivån. Beaktar man antalet föreställningar så ser man att utvecklingen av detta antal är omvänd; antalet föreställ- ningar sjönk mellan P1 och P4, ökade därefter och nådde P5 ånyo den initiala nivån.

Om biljettintäkterna relateras till antalet föreställningar så ser man att de genomsnittliga biljettintäkterna per föreställning ökat under perioden, från ca 9 000 kr. P1 till ca 20 000 kr. per före— ställning P5 — en ökning med närmare 140 %.

SOU 1991: 71 Bilaga 9

Tabell 21 Genomsnittligt statligt anslag resp. biljettintäkt, 1989 års pri- ser, per besök under perioden 1975/76—1989/90, samt indexse- rier ällande utvecklin en av dessa intäkter och antalet besök (tre ars medeltal, 1989 ars priser, den: KPI, kr, P1 = 100)

Statligt Biljett— lndexserier, P1=100z anslag intäkt Statl. Bilj. Totalt Period /besök /besök anslag int. antal (kr) (kr) /besök /besök besök* 1 315 31 100 100 100 2 380 41 121 135 88 3 354 43 1 12 141 91 4 398 64 126 208 78 5 313 79 100 258 99

*) Motsvarande indexserie för det totala antalet besök exkl. turnéförest: 100, 90, 95, 78, 98.

Då de statliga anslagen liksom biljettintäkterna relateras till be- söksantalet framgår att det genomsnittliga statliga anslaget per be- sök ökade med ca 26 % mellan P1 och P4 (från 315 till 398 kr.). Mellan samma perioder minskade antalet besök med ca 22 %. P5 återgick såväl antalet besök som det genomsnittliga statliga ansla- get per besök till den initiala nivån, det förstnämnda genom en ökning och det senare genom en minskning.

Vad gäller de genomsnittliga biljettintäkterna per besök så har dessa successivt ökat under hela perioden; från ca 30 kr. per be- sök P1 till ca 80 kr. per besök P5, en ökning med närmare 160 %. Ökningens omfattning varierar dock; mellan P2 och P3 var den endast någon procent medan den största ökningen, mellan P3 och P4, uppgick till närmare 50 %.

5.3 Verksamheten relaterad till antalet årsverken

Nedan, i tabell 22, redovisas det genomsnittliga antalet föreställ— ningar per årsverke, parallellt redovisas antalet föreställningar resp. årsverken.

Tabell 22 Genomsnittligt antal föreställningar, årsverken samt föreställ- ningar per årsverke under perioden 1975/76—1989/90, samt in- dexserier gällande dessa antals utveckling (tre års medeltal, Pl = 100)

Genomsnittligt lndexserier,

antal: ., period 1 = 100:_ Före— Ars— Fst. Före— Ars- Fst. Period ställ- ver— /års— ställ— ver— /års—

ningar ken verke ningar ken verke 1 1188 372 3.2 100 100 100 2 1 163 404 2.9 98 109 90 3 1066 428 2.5 90 115 78 4 905 386 2 3 76 104 73 5 1211 373 33 102 100 102

SOU 1991: 71 Bilaga 9

Av tabellen framgår att antalet föreställningar sjönk mellan P1 och P4, antalet ökade därefter och var P5 något högre än P1. Vad gäller antalet årsverken så ökade det mellan P1 och P3. P3 bröts den ökande trenden och antalet minskade för att P5 åter ligga på Plzs nivå.

Utvecklingen av årsverks— resp. föreställningsantal medför att det genomsnittliga antalet föreställningar per årsverke sjönk med närmare 30 % mellan P1 och P4; från ca 3,2 till 2,3 st, därefter skedde en ökning till ca 3,3 föreställningar per årsverke PS. Om P5 jämförs med P1 framgår att antalet årsverken i princip är det— samma men att det producerats fler föreställningar den senare pe- rioden, följdaktligen är även antalet föreställningar per årsverke under P5 något högre än under Pl.

Man bör inte utifrån de framräknade siffrorna göra alltför långtgående tolkningar. ”Antalet föreställningar per årsverke" är ett grovt mått som påverkas av repertoarpolitik, arbetsformer, ar- betstidsregleringar m.m. När det gäller Dramaten torde man dock utifrån siffrorna ovan kunna sluta sig till att antalet föreställning— ar per årsverke "normalt” varierar kring 3 st.

SOU 1991:71 Bilaga 9

1 Svenska Riksteatern

1.1 Inför läsningen

1 den följande texten gäller: — Fastprisberäkningar har, om inget annat anges skett med KPI som deflator till 1989 års priser. — Period 1(Pl) avser verksamhetsåren 1975/76—1977/78,

period 2 (P2) —"— —"— 1978/79—1980/81, period 3 (P3) —"— —"— 1981/82—1983/84, period 4 (P4) —"— —"— 1984/85—1986/87, period 5 (P5) —"— -”— 1987/88—1989/90.

— Utöver kostnader och intäkter har TKU endast beaktat rän- tenettot — dvs. ränteintäkter minus räntekostnader. Vid en jämförelse mellan summan av de redovisade årliga totala kostnaderna resp. intäkterna kan därför skillnader föreligga. Dessa skillnader kan häröra från bl.a. avskrivningar och fonderingar, poster som TKU ej har beaktat. — När det gäller siffermaterialet som redovisas i de olika ta— bellerna bör det påpekas att dessa siffror vanligen är avrun- dade, de bakomliggande beräkningarna har vanligen utförts med flera decimaler. Avrundningarna kan i vissa fall få till följd att summan av de redovisade (avrundade) talen avvi— ker frän den angivna (avrundade) summan.

1.2 Faktorer som påverkat TKU:s analys av verksamhet, kostnader och intäkter '

Genomgången av Riksteatern kompliceras generellt av att teaterns verksamhet förändrats under perioden: En redovisning av teaterns uppdrag och förändringar av detta återfinns i TKUs betänkande kap. 8. Här nämns något om de regionala ensemblernas betydelse.

Antalet regionala ensembler som hörde till Riksteatern mins— kade i och med regionaliseringen som var en del av 1974 års kul— turpolitik. Till Riksteatern hörde spelåren 1975/76—76/77 5 st re— gionala ensembler, 1977/78—79/80: 3 st, 1980/81—82/83: 2 st och slutligen 1983/84: 1 st. Fr.o.m. 1984/85 hade de regionala ensemb— lerna fått nya huvudmän och var helt fristående från Riksteatern.

Det hade för TKU varit önskvärt att särskilja dessa ensembler i alla avseenden och särredovisa deras verksamhet. Detta låter sig dock inte göras, främst beroende på att man ej kan särskilja de regionala ensemblernas kostnader/intäkter från Riksteaterns redo- visning. När det gäller antal uppsättningar, totala föreställnings— och besöksantal samt totala årsverkesantal kan dock en särredo- visning gällande de regionala ensemblerna göras.

SOU 1991: 71 Bilaga IO

Som en konsekvens av att regionala ensembler hörde till Riks- teatern t.o.m. 1983/84 beräknas för de olika siffrorna som redovi- sas den procentuella förändringen, inte bara för perioden som helhet utan även mellan verksamhetsåren 1984/85 och 1989/90 (mellan P4 och P5); dvs. den period som Riksteatern existerat utan de regionala ensemblerna.

2 Verksamhet 2.1 Uppsättningar

De uppsättningar som de olika teaterföreningarna erbjuds av Riksteatern är dels sådana som producerats av Riksteatern cen— tralt, dels uppsättningar som producerats utanför Riksteatern men som ingår i Riksteaterns utbud och förmedlas av Riksteatern. För åren 1975/76—83/84 inkluderar redovisningen även de uppsätt— ningar som producerats av de regionala ensembler som under dessa år hörde till Riksteatern.

Antalet uppsättningar som producerats av Riksteatern centralt har under perioden minskat med ca 40 % och antalet uppsätt— ningar som förmedlats från andra producenter har halverats. Verksamhetsåret 1975/76 producerade Riksteatern centralt 58 uppsättningar och förmedlade 29 uppsättningar som producerats utanför Riksteatern. Samma år producerade de regionala ensemb- lerna 42 uppsättningar. Periodens sista verksamhetsår, 1989/90, producerade Riksteatern 35 uppsättningar och förmedlade 14 uppsättningar av andra producenter. Redovisningarna nedan visar att minskningen av Riksteaterns centrala produktion framför allt skett under de senaste åren. En minskning med drygt 30 % har skett mellan P4 och P5.

Av antalet uppsättningar som ingått i Riksteaterns utbud till teaterföreningarna, dvs. exkl. de regionala ensemblernas produk- tioner, så har Riksteatern under flertalet av periodens år svarat för ca 70 % medan andelen förmedlade uppsättningar följaktligen utgjort omkring 30 %.

] tabell 1 redovisas det årliga antalet uppsättningar i Rikstea- terns regi under perioden. Det totala antalet uppsättningar indelas i förmedlade uppsättningar resp. egna uppsättningar som produ— cerats dels av Riksteatern centralt dels av de regionala ensembler- na. Antalet nyuppsättningar särredovisas inte, främst beroende på att Riksteatern endast undantagsvis låter en uppsättning fram- föras under mer än ett spelår.

Utvecklingen framträder något tydligare då siffrorna i tabell 1 får ligga till grund för genomsnittstal gällande treårsperioder, re- sultatet av detta förfarande redovisas i tabell 2.

SOU 1991: 71 Bilaga IO

Tabell 1 Det årliga antalet uppsättningar i Riksteaterns regi perioden

1975/76—1989/90 Egen roducerade Förmed- Antal uppsättnin ar:

Total t Tota t ,

upps ttningar: lade Spelår av RT av de szarågen uppsätt— centralt reg.ens. ningar 1975776 58 45 mit—>o '''''' 55 """"""""""""""" 1976/77 50 40 90 32 1977/78 59 21 80 21 1978/79 57 18 75 25 1979/80 62 18 80 21 1980/81 63 14 77 20 1981/82 44 14 58 28 1982/83 59 16 75 25 1983/84 48 6 54 26 1984/85 52 52 20 1985/86 49 49 21 1986/87 51 51 20 1987/88 37 37 17 1988/89 37 37 18 1989/90 35 35 14 Förändring mellan spelåren 1975/76 och 1989/90: - 40% — 100% - 65% - 52% Förändring mellan spelåren 1984/85 och 1989/90: - 33% - - 33% - 30%

exkl. de reg. ens. 129 87 122 82 101 80 100 82 101 83 97 83 86 72 100 84 80 74 72 72 70 70 71 71 54 54 55 55 49 49 - 62% — 44% -32% - 32%

(Källa: Riksteatern)

Tabell 2 Det årliga genomsnittliga antalet uppsättningar i Riksteaterns regi perioden 1975/76—1989/90

Antalu ppsättni ngar: Total tp Totat

exkl. reg. ens. 117 83 99 83 89 77 71 71 53 53 - 5596 - 3796 - 26% - 26%

Egen roducerade Förmed- upps ttningar: lade Period av RT av de S:a gåen uppsätt- centralt reg. ens. ningar 1 56 34 90 27 2 61 17 77 22 3 50 12 62 26 4 51 51 20 5 36 36 16 Förändring mellan P1 och P5: - 35% - 100% - 60% _ 40% Förändring mellan P4 och P5: — 28% — - 28% — 20%

(Kill la: Riksteatern)

SOU 1991: 71 Bilaga 10

2.2 Föreställningar och besöksantal

Detta avsnitt inleds med ett relativt omfattande tabellmaterial gäl— lande föreställnings— och besöksantal. De olika siffrorna gällande resp. redovisad kategori kommenteras efter tabellerna.

1 tabellerna 3 och 4 redovisas antalet föreställningar som givits under perioden och antalet besök vid dessa. Något mer överskåd- liga redovisningar ges i tabellerna 5 och 6 där genomsnittstal ba- serade på treårsperioder redovisas för de olika kategorierna. Ut- ifrån uppgifterna gällande föreställnings— och besöksantal har det genomsnittliga antalet besök per föreställning beräknats, resultatet av dessa beräkningar redovisas i tabell 7 (tre års medeltal). På sis- ta raderna i tabellerna anges resp. kategoris procentuella föränd— ring mellan 1975/76 resp. 1984/85 (P1 resp. P4) och 1989/90 (P5). Förändringen efter 1984/85 anges eftersom Riksteaterns verksam— het fr.o.m. detta år ej inkluderar de regionala ensemblerna.

Att Riksteatern är en turnéteater innebär att föreställningar ges i olika teaterlokaler över hela landet. Antalet platser i dessa lokaler varierar liksom befolkningsunderlaget. Detta innebär att underlaget för uppgifterna gällande föreställningar, besök samt antal besök per föreställning, varierar i högre grad än för en tea— ter med fasta scener mellan de enskilda spelåren.

Riksteaterns verksamhet kan därmed inte, såsom t.ex. Operans och Dramatens, indelas efter scener. Redovisningen av Rikstea- terns föreställnings— och besöksantalen indelas istället efter före— ställningarnas art: dramatiska, lyriska, balett, skolteater och övrig produktion. Därutöver särredovisas de till Riksteatern, under verksamhetsåren 1975/76—83/84, knutna regionala ensemblernas föreställnings— samt besöksantal. Uppgifterna gällande de regiona- la ensemblernas föreställningar/besök kan endast redovisas som totalsummor beroende på att TKU saknar uppgifter om dessas kategoritillhörighet.

Det totala antalet föreställningar och besök redovisas såväl inkl. som exkl. de regionala ensemblernas verksamhet.

När de olika kategoriernas andelar av det totala antalet före- ställningar resp. besök anges i de följande kommentarerna så av- ses andelar av de totala antalen exklusive de regionala ensembler— nas föreställningar/besök.

SOU 1991: 71 Bilaga 10

Tabell 3 Antal föreställningar per spelår i Riksteaterns regi under

perioden ] 975/76—1989/90

Antal förestållningar' per år : Orala- Lyrisk Balett-

Skol -

Ovri g prod .

Regio- nala

Spel är tisk prod . prod . prod. 1975/76 709 362 127 1976/77 687 216 111 1977/78 719 365 115 1978/79 704 351 134 1979/80 715 285 123 1980/81 705 234 113 1981/82 682 175 96 1982/83 758 252 151 1983/84 722 291 181 1984/85 709 159 117 1985/86 706 193 169 1986/87 674 279 118 1987/88 797 135 147 1988/89 854 107 81 1989/90 795 70 70 Förändring mellan spelåren 1975/76 och 1989/90: +12* -81% -45% Förändring mellan spelåren 1984/85 och 1989/90: +12* —56% -40%

") Exkl. förmedlade föreställningar men inklusive övriga köpta föreställningar. ") inklusive all samarverksauhet

-43%

-14*

420 227

- 53%

—44*

—100%

BUagaIO Totalt antal föreställningar:

inkl . exkl . reg.ens. reg.ens. 3850 2531 3647 2340 3832 3092 3450 2817 3472 2813 3101 2636 2950 2489 3159 2666 2549 2390 1956 1956 2145 2145 2008 2008 2088 2088 1869 1869 1646 1646 -57% -35% -16% -16%

(Källa: Riksteatern)

Tabell 4 Antal besök per spelår vid Riksteaterns föreställningar under

perioden 1975/76-1989/90

Antal besök' per år vid : Draa- Lyrisk Balett- Spellr tisk prod. prod.

Skol- teater- prod.

Övrig

R io- na a ens.

SOU 1991: 71 Bilaga [0

Samtliga förest:

1975/76 180769 115049 44995 1976/77 160855 105355 67572 1977/78 285550 141129 75373

1978/79 204761 110261 93037 1979/80 219968 93894 65034 1980/81 178744 72582 53823

1981/82 163789 71450 50760 1982/83 180444 88432 75242 1983/84 147019 82421 88882

1984/85 142589 50742 62445 1985/86 179628 59543 74312 1986/87 154033 87245 42416

1987/88 156761 44921 67301 1988/89 172136 47139 57268 1989/90 154649 40189 46244

Förändring mellan spelåren 1975/76 och 1989/90: -14% —65% + 3% Förändring mellan spelåren 1984/85 och 1989/90: + 8% —21% -26%

') Exkl. fönmedlade föreställningar men inklusive övriga köpta föreställningar. ") inklusive all samarverksannet

136082 125598 170545

119098 109765 119148

111630 119514 76495

56901 63814 51728 49565 40818 43933

-68%

-23%

96060 135339 125800

161342 150657 129941

127216 111088 87566

116825 106650 92164 78467 68747 33570

-65%

_71%

185580 188349 121422

82591 80943 67865 68211 95895 22502

-100%

inkl . exkl . reg.ens. reg.ens. 758535 572955 783068 594719 919819 798397 771090 688499 720261 639318 622103 554238 593056 524845 670615 574720 504885 482383 429502 429502 483947 483947 427586 427586 397015 397015 386108 386108 318585 318585 -58% -44% —26% -26%

Tabell 5 Genomsnittliga antal föreställningar per spelår i Riksteaterns regi under perioden 1975/76—89/90 (tre års medeltal)

Genomsnittligt antal föreställnin Draa- Lyrisk Balett-

Regio— nala

Totalt : inkl.

(Källa: Riksteatern)

exkl.

Period tisk prod. prod. prod.

] 705 314 118 2 708 290 123 3 721 239 143 4 696 210 135 5 815 104 99

Förändring mellan period 1 och period 5: +16% -67% -16%

Förändring mellan period 4 och period 5: +17% —50% —26%

ar per r : Sko?- gvri g teater— prod. prod. 918 599 901 733 855 558 591 404 478 371 —48% —38% —19% - S%

1122 586 371

-100%

3776 3341 2886 2036 1868

-51%

_ s*

2654 2755 2515 2036 1868

—30%

- 88

(Källa: Riksteatern)

Tabell 6 Genomsnittliga antal besök per spelår vid Riksteaterns före- Bilaga [0 ställningar under perioden 1975/76—1989/90 (tre års medeltal) Genomsnittligt antal besök per år vid : Drama— Lyrisk Balett- Skol- Övrig Regio- Samtliga förest: Period tisk prod. prod. teater- prod. nala inkl . exkl . prod. prod. ens. reg.ens. reg.ens. 1 209058 120511 62647 144075 119066 165117 820474 655357 2 201158 92246 70631 116004 147313 77133 704485 627352 3 163751 80768 71628 102546 108623 62203 589519 527316 4 158750 65843 59724 57481 105213 - 447012 447012 5 161182 44083 56938 44772 60261 - 367236 367236

Förändring mellan period 1 och period 5: —23% -63% - 9% -69% —49% -100% -55% -44%

Förändring mellan period 4 och period 5: + 2% -33% - S% -22% -43% - -18% 48%

(Källa: Riksteatern)

Tabell 7 Genomsnittligt antal besök per Riksteaterföresta'fllning under perioden 1975/76—1989/90 (tre års medeltal)

Genomsnittligt antal besök per föreställ ing:

Drama— Lyrisk Balett- Skol- vri R io— Sanrtli a kat ' : Peri od tisk prod. prod . teater- prod? 621 a i nki. egiii er prod: _______ prod. ens. reg.ens. reg.ens. 1 295 397 539 160 199 150 217 246 2 284 318 566 129 202 133 211 227 3 227 347 506 119 194 161 204 209 4 228 313 444 98 261 - 219 219 5 198 449 608 94 160 - 197 197 Förändring mellan period 1 o period 5: -33% +13% +13% -41% -20% -100% -9% -20% Förändring mellan period 4 och period 5: 434 94.34 +37% - 496 -39% - -10% -10%

(Källa: Riksteatern)

* Det totala antalet föreställningar

Om de regionala ensemblernas föreställningar exkluderas så har antalet föreställningar som givits i Riksteaterns regi minskat med ca 35 % mellan spelåren 1975/76 och 1989/90; från 2 531 st till 1 646 st. Medräknas även de regionala ensemblernas föreställning- ar så uppgick antalet föreställningar spelåret 1975/76 till 3 850 st. Av de olika föreställningskategorier som redovisas så är det en- dast en; kategorin dramatisk produktion (dvs. reguljära kvällsföre—

ställningar för vuxen publik), vars föreställningsantal Ökat under perioden. Antalet föreställningar av övriga kategorier har i varie- rande omfattning minskat. Av redovisningarna framgår att den relativt sett största minskningen återfinns i kategorin lyriska pro— duktioner.

Denna utveckling är, enligt Riksteatern, en följd av att teatern strävat efter att inom de ekonomiska ramarna upprätthålla det sammanlagda utbudet, vad gäller antal produktioner, till teater— föreningarna och därför bytt ut de mer kostnadskrävande lyriska produktionerna mot dramatiska produktioner. Av samma skäl har dramatiska produktioner av större format, som relativt sett är mer personal— och därmed kostnadskrävande, bytts ut mot pro- duktioner av mindre format. Det kan dock framhållas att antalet föreställningar med mycket små produktioner (1—2 personer som framträder) enligt Riksteatern minskat under åttiotalet.

Mellan periodens första spelår, 1975/76, och dess sista, 1989/90, har antalet besök vid Riksteaterns föreställningar (exkl. de reg. ensemblernas publik) minskat med ca 44 %. En viss pub- likökning noterades dock under de första åren, periodens högsta besöksantal; ca 800 000 st, noterades 1977/78 (inkluderas de re— gionala ensemblernas publik så uppgick antalet till ca 920 000 st). Det lägsta antalet, knappt 320 000 besök, redovisades 1989/90.

Som nämnts har Riksteaterns totala föreställningsantal liksom dess totala besöksantal minskat under den period som TKU stu- derat. Minskningen av besöksantalet har dock varit relativt sett större vilket innebär att även det genomsnittliga antalet besök per föreställning minskat. Av tabell 7, ovan, framgår att det genom- snittliga besöksantalet per föreställning som givits i Riksteaterns regi (exkl. de reg. ensemblerna) minskat med ca 20 % mellan P1 och P5; från 246 till 197 besök per föreställning. Av tabellen kan även utläsas att minskningen, frånsett ett avvikande antal under P4, skett kontinuerligt under perioden.

Enligt Riksteatern har utvecklingen av det genomsnittliga be— söksantalet per föreställning påverkats av de satsningar på små- plats— och glesbygdsverksamhet, som skett efter beslut av Rikstea- terns kongress.

* Dramatiska föreställningar

Det genomsnittliga årliga antalet dramatiska föreställningar ökade med 16 % mellan P1 och P5. Antalet varierade under P1—P4 kring 700 st, därefter skedde större delen av ökningen, P5 upp- gick det genomsnittliga årliga antalet föreställningar till över 800 St.

Antalet besök vid dessa föreställningar har däremot minskat under perioden, om än i mindre utsträckning än Riksteaterns to- tala besöksantal. Minskningen mellan P1 och P5 uppgick till 23

SOU 1991: 71 Bilaga 10

%; från ca 210 000 till drygt 160 000 besök per år. Här kan dock SOU 1991: 71 noteras att en viss, om än liten, ökning skedde mellan P4 och P5. Bilaga 10 De dramatiska produktionernas relativa betydelse har ökat. Dess andel av föreställningarna ökade från något under 30 % P1- P3 till ca 44 % under P5. Publikandelen har utvecklats på likartat sätt, under P1—P3 var den strax över 30 %, den växte därefter och utgjorde liksom föreställningsandelen ca 44 % under P5. Som en följd av att antalet föreställningar ökat medan besöks— antalet minskat så har det genomsnittliga antalet besök per dra- matisk föreställning minskat med en tredjedel mellan P1 och P5; från 295 till 198 besök per föreställning.

* Lyriska föreställningar

Antalet lyriska föreställningar har minskat med närmare 70 %; från i genomsnitt 314 st P1 till 104 st under P5. Ungefär hälften av denna minskning skedde mellan P4 och P5, mellan dessa pe- rioder halverades antalet. Enligt Riksteatern är, såsom nämnts ti— digare, minskningen av antalet lyriska produktioner en följd av att dessa produktioner är jämförelsevis kostnadskrävande.

Det årliga antalet besök vid lyriska föreställningar har minskat med ca 63 % mellan P1 och P5. De största förändringarna skedde mellan P1 och P2 då besöksantalet minskade från ca 120 000 till drygt 92 000, samt mellan P4 och P5 då antalet minskade från ca 66 000 till ca 44 000.

De lyriska föreställningarnas andel av föreställningarna låg P1— P4 kring 10 %, andelen minskade därefter till ca 6 % under P5. Även publikandelen minskade något under perioden; P1 var den ca 18 %, perioderna 2—4 kring 15 % och P5 var andelen ca 12 %.

Det genomsnittliga antalet besök per lyrisk föreställning har ökat. Jämförs P1 och P5 så uppgick ökningen till 13 %; från 397 till 449 besök per föreställning. Perioderna däremellan låg dock detta besöksantal betydligt lägre, vilket vid jämförelser medför större ökningar; t.ex. så uppgick ökningen mellan P4 och P5 till över 40 %. Såsom redovisats ovan har såväl antalet föreställningar som besök minskat kraftigt, men besöksantalets minskning är nå- got mindre omfattande vilket förklarar ökningen av det genom- snittliga besöksantalet per föreställning.

* Balettföreställningar

Antalet balettföreställningar ökade mellan P1 och P3; från i ge- nomsnitt 118 föreställningar per år till 143 st. Därefter sjönk an- talet. Minskningen var störst mellan P4 och P5 då minskade anta- let med 26 %; från 135 till 99 st. Jämfört med P1 så är P5:s antal ca 16 % lägre. Utvecklingen mellan de sista perioderna förklaras

av att Cramérbaletten lades ned, i samband med att Ivo Cramér gick i pension vid utgången av spelåret 1985/86 (P4). För att i viss mån ersätta bortfallet av Cramérbaletten gavs 1986/87—87/88 ett antal separata balettproduktioner. Fr.o.m. 1988/89 (P5) medgav enligt Riksteatern inte teaterns ekonomi några sådana balettpro- duktioner, varför siffrorna de båda sista åren endast återger Cull- bergbalettens verksamhet.

Balettföreställningarnas andel av föreställningarna ökade något mellan P1 och P4; från ca 4 till ca 7 %. Andelen var sedan något lägre P5; ca 5 %.

Besöksantalet vid balettföreställningarna är det besöksantal som förändrats minst under perioden som helhet. Efter en ökning mellan P1 och P3; från ca 63 000 till ca 72 000 besök, minskade det genomsnittliga antalet besök per år till ca 57 000 under PS. Det genomsnittliga besöksantalet var under P5 ca 9 % lägre än motsvarande tal under P1, och ca 5 % lägre än besöksantalet P4.

Balettföreställningarnas publikandel har därmed ökat; från ca 10 % P1 till ca 16 % P5.

Vad gäller det genomsnittliga besöksantalet per föreställning så har detta, bortsett från ett högre antal P2, minskat mellan P1 och P4; från 539 till 444 besök. Mellan P4 och P5 skedde sedan en kraftig ökning (+ 37 %) till i genomsnitt 608 besök per före— ställning. .lämförs P1 och P5 så var detta besöksantal ca 13 % högre under den senare perioden. Utvecklingen under perioden förklaras av att antalet föreställningar, trots en ökning mellan P] och P3, minskat relativt sett mer än antalet besök under perioden som helhet. Vad gäller det högre genomsnittliga besöksantalet un- der den senaste perioden så torde det ha påverkats av att besöken främst gäller föreställningar av Cullbergbaletten vilka vanligen ges inför en större publik.

* Skolteaterföreställningar

En jämförelse mellan P1 och P5 visar att antalet skolteaterföre- ställningar i det närmaste halverats; från 918 till 478 st. Den stör- sta delen av denna minskning skedde mellan P3 och P4.

Skolteaterns andel av föreställningarna utgjorde under P1—P3 närmare 35 %, därefter minskade den till ca 26 % under P5.

Antalet besök vid skolteaterföreställningarna är det besöksantal som förändrats mest mellan P1 och P5, det minskar med närmare 70 %; från ca 144 000 till ca 44 000. Minskningen är påtaglig mellan samtliga redovisade perioder, men den största minskning— en skedde mellan P3 och P4. Även skolteaterns publikandel har därmed minskat; Pl—P3 utgjorde den i genomsnitt kring 20 %, P4 och P5 var motsvarande andel ca 13 resp. 12 %.

Såsom nämnts ovan har såväl antalet skolteaterförestälIningar som antalet besök vid dessa minskat kraftigt. Besöksantalets

SOU 1991: 71 Bilaga [0

minskning har dock varit mer omfattande vilket medfört att det genomsnittliga antalet besök per skolteaterföreställning har mins— kat med drygt 40 %; från 160 till 94 st mellan P1 och P5. Minsk- ningen mellan de två senaste perioderna (P4 och P5) var dock rel. liten.

En förklaring till besöksantalets utveckling är enligt Rikstea— tern en förändrad konstnärlig ambition som fr.o.m. 1983/84 bl.a. innebar att skolteaterföreställningarnas publikantal begränsades.

* Föreställningar av kategorin övrigt

Antalet föreställningar av kategorin övrig produktion, dvs. som- marproduktioner i Folkparkerna samt mindre produktioner vid sidan av den ordinarie repertoaren (uppsökande föreställnings— verksamhet), ökade mellan P1 och P2; från 599 till 733 st. Däref- ter minskade de och P5 uppgick det genomsnittliga antalet före- ställningar av denna kategori till 371 st (38 % färre än P1). En stor del av minskningen som skedde mellan P3 och P4 förklaras enligt Riksteatern av att man, mellan spelåren 1983/84 och 1984/85, av kvalitetsskäl kraftigt skar ned antalet småproduktio- ner.

Den andel av föreställningarna som utgjorts av övrig produk- tion ökade från ca 23 % Pl till ca 27 % P2, därefter sjönk denna andel och låg under P4 och P5 på ca 20 %.

Besöksantalet vid kategorin övrigt har varierat ganska kraftigt om man ser till de enskilda åren. Av de genomsnittliga besöksta- len framgår att det skedde en relativt kraftig ökning mellan P1 och P2 från ca 120 000 till närmare 150 000 besök per år. Däref- ter sjönk antalet, P5 uppgick besöksantalet till drygt 60 000 vilket innebär att antalet halverats jämfört med P1. En stor del av den- na minskning skedde de senare åren (mellan P4 och P5).

Publikandelen har varierat; P1 och P5 var den av ungefär sam- ma storleksordning; ca 18 resp. 16 %. Perioderna emellan dessa var denna publikandel något större; som störst var den P4 då be- söksantalet till föreställningar av kategorin övrigt utgjorde 24 % av Riksteaterns totala besöksantal.

Det genomsnittliga besöksantalet per föreställning av kategorin övrigt uppgick till omkring 200 under P1—P3, det förändrades se- dan; först uppåt, till ca 260 besök P4, därefter nedåt, till 160 be- sök P5. Minskningen mellan P4 och P5 uppgår till närmare 40 % men jämfört med den initiala nivån så stannar minskningen vid ca 20 %.

SOU 1991: 71 Bilaga IO

* De regionala ensemblernas föreställningar

De regionala ensemblernas föreställningsantal minskade; från 1 122 st Pl till 371 st P3, och P4 var antalet noll. Denna utveck— ling följer av att de regionala ensemblerna successivt fick nya hu— vudmän (se avsnitt 1.2).

Som en följd av att dessa ensembler regionaliserades så mins- kar även det besöksantal som redovisas för ensemblerna kraftigt, från drygt 165 000 besök P1 till 0 besök P4.

Under perioderna som de regionala ensemblerna ingick i Riks- teatern varierade det genomsnittliga antalet besök till dessa en- semblers föreställningar kring 150 st.

3 Kostnader 3.1 Allmänt

Då kostnaderna för olika är jämförs så bör man beakta att verk- samhetens omfattning varierat under perioden. Jämförelser där kostnaderna relateras till verksamheten görs i avsnitt 5. För Riks- teaterns del så bör det dock ånyo påpekas att kostnaderna fram t.o.m. 1983/84 inkluderar kostnaderna för de regionala ensembler— na som hörde till Riksteatern. Den största delen av kostnaderna för dessa ensembler torde hänföras till kategorin personalkostna- der och det torde därmed vara denna kostnadskategori som på— verkats mest då ensemblerna skildes från Riksteatern.

Mellan verksamhetsåren 1975/76 och 1989/90 har Riksteaterns totala kostnader, i löpande priser, ökat med ca 235 %, från ca 60 till ca 200 milj.kr. Omräknat till fasta priser har de totala kostna- derna ökat från ca 188 till 203 milj.kr. Under perioden har de fastprisberäknade totala kostnaderna varierat mellan, som lägst, ca 185 milj.kr. (1984/85) och, som högst, ca 218 milj.kr. (1979/80).

Om kostnaderna i stället deflateras med TKl så framgår att dess reala värde, då den teaterspecifika kostnadsutvecklingen be- aktas, minskat något mellan periodens första och sista år.

indelningen av Riksteaterns kostnader skiljer sig från kostnads— redovisningarna gällande de andra teatrarna som TKU studerar. ] redovisningarna nedan återfinns bl.a. kostnader för; hotell och traktamenten, köpta turnéföreställningar, resor och transporter samt bidrag till särskild verksamhet. De tre förstnämnda kost- nadskategorierna kan hänföras till Riksteaterns roll som turnétea- ter, och den sistnämnda kostnadskategorin är huvudsakligen en följd av de särskilda uppdrag Riksteatern fått av regeringen. Ut- över nämnda kostnader redovisar Riksteatern liksom övriga te— atrar kostnader för personal resp. lokaler samt övriga kostnader.

Riksteaterns kostnader, i löpande resp. fasta priser, redovisas i tabell 8 resp. 9. Längst ned i tabellerna anges de olika kostnads-

SOU 1991: 71 Bilaga IO

slagens procentuella förändring dels mellan 1984/85 och 1989/90, dels under perioden som helhet.

1 tabell 10 redovisas de genomsnittliga årliga kostnaderna (fas- ta priser) för treårsperioder (Pl—P5). Här redovisas kostnadernas förändring dels mellan P4 och P5, dels mellan P1 och P5.

Tabell 8 Riksteaterns kostnader, löpande priser, verksamhetsåren 1975/76—1989/90 (kkr)

SOU 1991: 71 Bilaga 10 Totala vrigt kost- nader 8073 60723 8474 70644 10674 82137 13368 92192 13760 101977 14548 106873 22360 118750 16002 124327 22417 142436 22020 141373 25293 155775 25962 165057 25166 171388 29403 182848 31423 203126 +289% +235% +43% +44%

Verksam- Personal Hotell Köpta Lokal— Resor & Bidr. t. hetsår ( inkl. & trak- turné- kost- trans- särskild soc.avg) tamenten förest. nader porter verks.* 575735"— 35421 5592 2586 ''''' 5573 ______ åiåimmiiåå """"""""""""" 1976/77 41472 5820 2449 5190 5475 1764 1977/78 44478 7707 3858 4373 6550 4497 1978/79 49903 8458 3359 5104 7377 4623 1979/80 57536 9549 2809 4608 8693 5022 1980/81 59372 8984 3368 6968 8609 5024 1981/82 59058 10219 6367 7179 8092 5475 1982/83 67385 11796 5908 6678 9717 6841 1983/84 73973 13900 5353 9321 10283 7189 1984/85 75689 12261 5681 7959 10033 7730 1985/86 77153 15143 9750 9200 10694 8542 1986/87 78828 16532 13034 7940 12606 10155 1987/88 81060 20050 13540 8411 12542 10619 1988/89 92200 18566 4707 13179 13835 10958 1989/90 99020 19143 6447 19230 14810 13053 Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och 1989/90: +180% +242% +149% +710% +186% +774% Förändring mellan verksamhetsåren 1984/85 och 1989/90: +31% +56% +13% +142% +48% +69%

*) Inkluderar bidrag till verksamheten på S:a teatern, till regionala ensembler, tiil teaterverksamhet för döva och hörselskadade, till finsk teaterverksamhet samt till

(Källa: Riksteatern)

dansverksanhet på Cirkus i Stockholm.

Tabell 9 Riksteaterns kostnader, 1989 års priser, verksamhetsåren SOU 199]. 7] 1975/76—1989/90 (den: KPT, kkr), de totala kostnaderna även ' deflaterade med TKI Bilaga [0 Verksam- Personal Hotell Köpta Lokal- Resor & Bidr. t. Övriga Totala kostnader: hetsår ( inkl. & trak- turné- kost- trans- särskild kost- Defl:KP1 Defl:TKl

soc . avg) tamenten förest . nader porter verks . " nader

iåiå/rs "106553" 17565" "6065" 75153" 16044 "5851 "24986 _iåiååå'måöiööå 1976/77 116581 16360 6884 14590 15391 4959 23821 198586 216570 1977/78 112100 19424 9724 11022 16508 11334 26902 207015 215223 1978/79 114238 19362 7689 11684 16887 10583 30602 211046 228902 1979/80 123064 20424 6008 9856 18594 10742 29431 218119 236973 1980/81 111638 16893 6333 13102 16188 9447 27355 200955 220672 1981/82 99124 17152 10686 12049 13582 9189 37529 199312 221576 1982/83 104122 18227 9129 10319 15015 10571 24726 192108 220057 1983/84 104925 19716 7593 13221 14586 10197 31797 202035 230891 1984/85 99388 16100 7460 10451 13174 10150 28915 185638 207286 1985/86 94383 18525 11927 11255 13082 10450 30941 190563 213525 1986/87 92519 19403 15298 9319 14795 11919 30471 193724 209642 1987/88 91263 22574 15244 9470 14121 11956 28333 192960 207479 1988/89 98129 19760 5010 14026 14725 11663 31294 194606 194123 1989/90 99020 19143 6447 19230 14810 13053 31423 203126 203126 Förändring mellan verksamhetsåren 1976/76 och

1989/90: - 10 % + 11 4 - 19 * + 162 & — 8 * + 182 4 + 26 * * 8 * - 2 * Förändring mellan verksamhetsåren 1984/85 och 1989/90: 'l— 0 + 19 % - 14 % + 84 % + 12 * + 29 % + 9 * + 9 4 - 2 %

*) Inkluderar bidrag till verksamheten på Södra teatern, till regionala enserrbler. till teater- verksanhet för d va och hörselskadade, till finsk teaterverksamhet samt till dansverksamhet på Cirkus i Stockholm. (Källa: Riksteatern)

Tabell 10 Riksteaterns genomsnittliga årliga kostnader, 1989 års priser, verksamhetsåren 1975/76—89/90 (tre års medeltal, deflator: KPI, kkr)

Personal Hotell Köpta Lokal- Resor & Bidra t. Totala Period ( inkl. & trak- turné- kost- trans- särsk ld Övrigt kost- soc . avg) tamenten f örest . nader porter verksam . nader 1 112770 17697 8204 10986 15981 6971 25236 197846 2 116313 18893 6677 11547 17223 10257 29129 210040 3 102724 18365 9136 11863 14394 9986 31351 197818 4 95430 18009 11562 10342 13684 10840 30109 189975 5 96137 20492 8900 14242 14552 12224 30350 196897

Förändring mellan riod 1 och period 5: -1 * +1696 + 855 4304 - 99; +75% +204 +/-0

Förändring mellan period 4 och period 5: + 1,6 +149c -239c 68% + 6,5 +139r + 14 + 4,6

(Källa: Riksteatern)

Under perioden har vissa förändringar vad gäller de olika kost— nadsslagens andelar av de totala kostnaderna skett:

— personalkostnadernas andel har minskat: från ca 57 % Pl till ca 49 % P5. Generellt kan sägas att personalkostnaderna utgjorde en större andel av de totala kostnaderna under de år då de regionala ensemblerna hörde till Riksteatern.

— andelen som utgjorts av kostnader för hotell och trakta- menten har ökat något; från knappt 9 % P1 till drygt 10 % P5. — kostnaden för köpta turnéföreställningar har varierat, men har genomsnittligt utgjort mellan 4 och 5 % av de totala kostnaderna. — lokalkostnadernas andel uppgick till närmare 6 % under Pl—P4, därefter ökade denna andel något och utgjorde un- der P5 drygt 7 % av de totala kostnaderna. — den andel som utgjorts av kostnader för resor och transpor- ter har minskat något mellan P1 och P5; från ca 8 % till drygt 7 %. - den andel som utgjorts av bidrag till särskild verksamhet har ökat från drygt 3 % P1 till ca 6 % P5. — de övriga kostnadernas andel har ökat från knappt 13 % P1 till drygt 15 % under de senare perioderna.

Av redovisningen i tabell 10 (genomsnittliga årliga kostnader) framgår bl.a:

— personalkostnaderna ökade mellan P1 och P2; från ca 113 milj.kr. till drygt 116 milj.kr. Därefter sjönk de och uppgick P5 till ca 96 milj.kr. Personalkostnadernas genomsnittliga värde P5 var ca 15 % lägre än motsvarande värde Pl. Denna skillnad torde till viss förklaras av de regionala ensemblernas avknoppning. Mel— lan P4 och P5 skedde en marginell ökning av personalkostnader- na.

- kostnaden för hotell och traktamenten varierade under P1— P4 omkring 18 milj.kr., den var dock något högre; närmare 19 milj.kr. under P2. Mellan P4 och P5 ökade kostnaden med ca 14 %, och uppgick därmed till ca 20,5 milj.kr. P5. P5:s värde var ca 16 % högre än värdet P1. Vad gäller de ingående delarnas relativa storlek så anger Riksteatern att verksamhetsåret 1989/90 utgjorde kostnaderna för traktamenten ca 42 % (ca 8 milj.kr.) och hotell- kostnaderna ca 58 % (ca 11 milj.kr.). Enligt teatern så är det i praktiken omöjligt att idag ta fram motsvarande uppgifter för pe— riodens övriga är. När utvecklingen av denna kostnadskategori studeras så bör man beakta att antalet hotellnätter/antalet turné- dagar torde ha påverkats av att verksamhetens omfattning föränd- rats under perioden.

— kostnaden för köpta turnéföreställningar har varierat rela— tivt kraftigt vilket torde vara en naturlig följd av att såväl antal som typ av köpta föreställningar varierat utifrån de behov och re- surser Riksteatern haft. Denna kostnad var som lägst P2; 6,7 milj.kr., och den var som högst P4; 11,6 milj.kr. Övriga perioder låg den kring 8—9 milj.kr. Den högre kostnaden under P4 förkla— ras enligt Riksteatern bl.a. av att teatern genom att köpa fler före— ställningar från andra producenter önskade upprätthålla antalet

SOU 1991: 71 Bilaga 10

produktioner samt att man hade Folkoperan ute på turné vilket var relativt kostsamt.

— under P1—P4 uppgick lokalkostnaderna i genomsnitt till omkring 11 milj.kr., därefter Ökade de till ca 14,6 milj.kr. PS. Det högre värdet P5 förklaras av att Riksteaterns flyttning hösten 1988 medförde högre lokalkostnader.

— de genomsnittliga kostnaderna för resor och transporter minskade med 9 % mellan P1 och P5, från ca 16 milj.kr. till ca 14,6 milj.kr. Vad gäller utvecklingen av denna kostnadskategori så bör man, liksom vad gäller kostnaderna för hotell & trakta- menten, beakta att antalet föreställningar som Riksteatern (exkl. de reg. ensemblerna) givit minskat med ca 35 % under perioden vilket torde ha inneburit att mängden resor/transporter minskat.

— bidrag till särskild verksamhet ökade från ca 7 milj.kr. P1 till 12,2 milj.kr. P5. Större delen av denna ökning skedde dock re- dan mellan P1 och P2. Av värdena gällande de enskilda åren framgår att dessa bidrag under periodens första två verksamhetsår låg strax över 5 milj.kr. och att de åren därefter (fr.o.m. 1977/78) varierade mellan ca 10 milj.kr. och 12 milj.kr., periodens sista år var de dock något högre, ca 13 milj.kr. Denna kostnadsposts stor- lek har förändrats främst beroende på att Riksteatern ålagts, eller påtagit sig, ett antal speciella uppgifter, bl.a. Tyst Teater och Finska resp. Unga Riks. Den förändring som påtalats mellan 76/77 och 77/78 förklaras av att ensemblen Tyst Teater inledde sitt arbete spelåret 1977/78.

— frånsett P1, så har de övriga kostnaderna i genomsnitt legat kring 30 milj.kr. P1 var de betydligt lägre; ca 25 milj.kr., vilket medför att ökningen mellan P1 och P5 uppgick till 20 %. Större delen av denna förändring skedde alltså mellan P1 och P2, mellan P4 och P5 är ökningen marginell; ca 1 %.

— de totala kostnaderna uppgick under P1, P3 och P5 till närmare 200 milj.kr. Under P2 var de totala kostnaderna drygt 10 milj.kr. högre och under P4 var de knappt 10 milj.kr. lägre. De totala kostnadernas variationer mellan de första fyra perioderna kan främst härledas till förändringar i personalkostnaderna medan förändringen mellan P4 och P5 härör från förändringar i övriga kostnadskategorier, främst då lokalkostnaderna.

1 de följande avsnitten redogörs närmare för personalkostna- derna (föregås av en årsverkesredovisning) samt lokalkostnaderna.

3.2 Personal och personalkostnader 3.2.1 Årsverken Exkluderas de regionala ensemblernas årsverken, så har det totala antalet årsverken vid Riksteatern ökat med 4 % mellan verksam- hetsåren 1975/76 och 1989/90; från 348 till 363 st. Detta ger dock

SOU 1991: 71 Bilaga 1 0

en i viss mån missvisande bild av utvecklingen, främst beroende på att antalet årsverken 1975/76 är betydligt lägre än de närmast följande åren. Om man i stället beaktar de genomsnittliga årsver- kesantalen (tre års medeltal) så framgår att antalet årsverken öka— de med 5 % mellan P1 och P2; från i genomsnitt 373 till 390 st. Därefter, mellan P2 och P5, sjönk årsverkesantalet för att under P5 i genomsnitt uppgå till 358 st; 4 % färre än P1 och ca 8 % färre än P2.

Antalet årsverken vid de regionala ensemblerna uppgick under periodens första två år till drygt 100 st, detta antal sjönk sedan successivt för att 1983/84 uppgå till 21 st och året därpå, då de re— gionala ensemblerna fått nya huvudmän, vara noll.

1 tabeH 11 redovBas anuden årsverken soni utRhts av ona personalkategorier under verksamhetsåren 1975/76—1989/90.

Vad gäller de olika personalkategoriernas utveckling så inklu- derar den Iäninade redovisningen aH personaL även den personal som tjänstgjort vid de regionala ensemblerna. De reg. ensembler- nas personal har endast kunnat särskiljas från det totala årsverkes- antalet vilket bör beaktas när man studerar förändringstal för hela perioden. Som en följd av detta förhållande redovisas i tabellen dem Rhänddngeninenan pedodens bödan och dut,deh Rhänd— ringen mellan verksamhetsåren 1984/85 och 1989/90 (den period som Riksteatern existerat utan de regionala ensemblerna).

' Tabell 11 Antal årsverken vid Riksteatern verksamhetsåren 1975/76— 1989/90

Antal årsverken : Verksam— Konst- Tek- Adminis- Totalt Vid Totalt, hetsår närlig nisk trativ reg. exkl.

personal personal personal ens. reg.ens. 1975/76 229 132 88 _ 'iiåuumiöi ______ 546 1976/77 250 150 86 486 108 378 1977/78 224 149 88 461 68 393 1978/79 213 143 88 444 66 378 1979/80 246 145 94 485 76 409 1980/81 207 136 93 436 52 384 1981/82 192 131 92 415 47 368 1982/83 198 134 95 427 51 376 1983/84 190 133 95 418 21 397 1984/85 169 128 93 390 - 390 1985/86 169 123 92 384 - 384 1986/87 161 121 90 372 — 372 1987/88 145 128 91 364 - 364 1988/89 140 123 85 348 — 348 1989/90 152 126 85 363 — 363 Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och 1989/90: -34* - S* — 38 -19% -100% + 48 Förändring mellan verksamhetsåren 1984/85 och 1989/90: -10* - 28 - 93 — 78 Kontentan S:a Teaterns personal ingär ovan under rubrikerna Teknisk resp. Adninistrativ personal. Producenter. informatörer, turnéläggare och teaterchef ingår i kategorin Administrativ personal. (Källa Riksteatern)

sou 1991: 71 Bilaga 10

Mellan 1984/85 och 1989/90 minskade det totala antalet årsver- ken med 7 %; från 390 till 363 st. Den största delen av denna minskning härör från kategorin konstnärlig personal: Antalet konstnärliga årsverken minskade från 169 st 1984/85 till 140 st 1988/89, därefter skedde en viss ökning och antalet uppgick pe— riodens sista verksamhetsår till 152 st. Trots denna ökning så var antalet konstnärliga årsverken sistnämnda år 10 % lägre än 1984/85. Mellan 1984/85 och 1989/90 minskade antalet tekniska årsverken marginellt. Antalet administrativa årsverken minskade med 9 % mellan dessa år; från 93 till 85 st.

De olika personalkategoriernas relativa andel av det totala an- talet utförda årsverken har förändrats under perioden (tre års me— deltal):

— den konstnärliga personalens årsverkesandel minskade suc- cessivt mellan P1 och P5; från 50 % till 41 %.

— den tekniska personalens årsverkesandel ökade; mellan P1 och P4 var ökningen marginell; från 31 till 32 %. Därefter skedde en något tydligare ökning, till 35 % P5.

- den administrativa personalens årsverkesandel ökade mel— lan P1 och P4; från 19 % till 24 %, andelen var sedan 24 % även under P5.

Av de uppgifter Riksteatern lämnat till TKU framgår även års- verkenas fördelning på fast resp. korttidsanställd personal, bl. a. framgår att:

— den andel av det totala antalet årsverken som utförts av korttidsanställd personal har ökat något; från 36 % under P1 (167 årsverken av totalt 465 st) till 38 % under P5 (137 årsverken av totalt 358 årsverken).

— av de konstnärliga årsverkena kan en Ökande andel hänfö- ras till korttidsanställd personal; mellan P1 och P4 ökade den korttidsanställda personalens andel av de konstnärliga årsverkena; från 53 till 59 %, andelen sjönk därefter något och uppgick P5 till 57 %.

- av de tekniska årsverkena minskade den korttidsanställda personalens andel mellan P1 och P3; från 28 till 23 %, andelen ökade sedan och uppgick P5 till 37 %.

— den korttidsanställda personalens andel av de administrati- va årsverkena har varit relativt liten; under 10 %. Om än under 10 % så var de senare periodernas andel genomsnittligt något högre än de tidigare.

3.2.2 Kostnader per årsverke

När det gäller Riksteaterns personalkostnader så särredovisas inte de sociala avgifterna, dessa är inkluderade i den redovisade löne- kostnaden. Att för den period som TKU studerar separerara de sociala avgifterna har visat sig vara förenat med betydande svårig—

SOU 1991: 71 Bilaga 10

heter och har därför inte gjorts. Riksteatern anger dock att de so- ciala avgifternas andel av de redovisade lönekostnaderna under perioden ökat från ca 40 % till ca 50 %.

För att jämföra utvecklingen av personalkostnaderna med ut- vecklingen av KPI samt TKI:s personalkostnadsdel så redovisas i tabell 12 Riksteaterns genomsnittliga kostnader per årsverke; dels i löpande priser, dels som en indexserie, parallellt med TKI:s per- sonalkostnadsdel (pk—del) och KPI (1975/76=100). I tabellen re— dovisas även antalet årsverken som genomsnittsberäkningen utgått ifrån.

Tabell 12 Riksteaterns genomsnittliga kostnad per årsverke i löpande priser och indexerad samt TKI:s personalkostnadsandel och KPI (kkr, 1975/76 = 100)

Antal Genomsnittlig TKI:s

Verksam— års- årsverkskostnad: pk- KPI hetsår verken kkr index del ___—___— 1975/76 449 79 100 100 100 1976/77 486 85 108 112 110 1977/78 461 96 122 133 123 1978/79 444 112 142 138 135 1979/80 485 119 150 148 145 1980/81 436 136 173 165 165 1981/82 415 142 180 182 184 1982/83 427 158 200 190 200 1983/84 418 177 224 207 218 1984/85 390 194 246 231 236 1985/86 384 201 255 247 253 1986/87 372 212 269 270 264 1987/88 364 223 282 284 275 1988/89 348 265 336 335 291 1989/90 363 273 346 356 310

_______————-——————————

—l9% +246% +246% +256% +210%

Av tabellen framgår bl.a. att den genomsnittliga kostnaden för löner och sociala avgifter per årsverke har ökat med närmare 250 % under perioden. Denna kostnad har därmed ökat mer än KPI (+ 210 %) men något mindre än TKls pk—del (+ 256 %), vilket innebär att kostnaden per årsverke ökat mer än den allmänna kostnadsutvecklingen men i princip följt personalkostnadsutveck- lingen på teaterområdet.

I tabell 13 redovisas de genomsnittliga kostnaderna per årsver- ke i fasta priser samt antalet årsverken per år för Pl—PS. Kostna- derna redovisas även som index.

SOU 1991: 71 Bilaga 10

Tabell 13 Riksteaterns genomsnittliga kostnad per årsverke i 1989 års priser verksamhetsåren 1975/76—1989/90 (tre års medeltal, den: KPI, kr), kostnaderna även uttryckta som index (Pl =

100) Genomsn. Genomsnittlig kostnad antal per årsverke, Period årsverken kr index ___—___ 1 465 242 000 100 2 455 256 000 105 3 420 245 000 101 4 382 250 000 103 S 358 268 000 1 11 — 23 % + 11 % + 11 %

Av tabellen framgår att den genomsnittliga reala kostnaden per årsverke ökat med ca 11 % mellan P1 och P5; från 242 000 till 268 000 kr. Av tabellen framgår dock att kostnaden per årsverke inte ökat i jämn takt under perioden; kostnadsökningen har främst skett mellan P1 och P2 samt mellan P4 och P5. Vidare framgår att kostnadens reala värde minskade mellan P2 och P3.

3.3 Lokaler och lokalkostnader

Fr.o.m. hösten 1976 t.o.m. november 1988 hyrde Riksteatern lo- kaler i Råsunda (av fastighetsaktiebolaget Hufvudstaden). För pe— rioden 1976—1986 reglerades hyran i ett tioårskontrakt. Kontrak- tet förlängdes därefter och löpte ytterligare två år, t.o.m. novem- ber 1988. Vid förlängningen marknadsanpassades hyran, vilket in- nebar en hyresökning jämfört med tidigare år. Hyresnivån anses ändå ha varit relativt låg i dessa lokaler. Detta berodde på att 10— kalerna i många avseenden var bristfälliga — vissa delar kunde nyttjas först efter dispens från yrkesinspektionen.

Hösten 1988 flyttade Riksteatern till nya lokaler i Hallunda. Riksteatern hyr där sina lokaler av Botkyrka kommun. Avtalet mellan Botkyrka kommun och Riksteatern löper i 10 år fr.o.m. okt. 1988 med rätt till förlängning på 10 år därefter. Förhandling— arna om grundavtalet rörande Riksteaterhuset leddes på regering— ens uppdrag av Statens förhandlingsnämnd, i detta avtal anges principerna för hyresuppräkningar m.m. Enligt avtalet regleras hyresnivån genom en koppling till KPI; 60 % av KPI:s förändring slår igenom som hyreshöjning.

I och med flyttningen till Hallunda så garanteras Riksteatern via det statliga anslaget (liksom Operan och Dramaten) full kom- pensation för ökade hyreskostnader.

För att täcka vissa kostnader i samband med utrustningsan- skaffning så erhöll Riksteatern 1988/89 ett lån om 15 milj.kr. från staten (återbetalas genom årliga avräkningar från anslaget under 10 år).

SOU 1991: 71 Bilaga IO

De kostnader som i tabell 8 redovisats under rubriken lokal- kostnader inkluderar hyror s' ”t övriga lokalanknutna kostnader (städning och vakthållning m.m.). Hyrorna avser Riksteaterhuset (till hösten 1988 i Råsunda därefter i Hallunda) som inrymmer repetitionslokaler, verkstäder och kontor samt förrådslokaler (till hösten 1988 inom Riksteaterns lokaler i Råsunda, därefter externa förrådslokaler i Alby).

Nedan redovisas Riksteaterns lokalsituation verksamhetsåren 1987/88 samt 1989/90, dvs. året före resp. efter flyttningen. Hy- reskostnaden har ökat relativt kraftigt mellan dessa år, av redovis- ningen framgår att denna ökning beror dels på ökad kostnad per kvm, dels på ökat antal kvm.

1987/88 1989/90 Förändring

Riksteaterhuset*

yta 9 210 kvm 15 500 kvm + 68 % hyra/kvm 578 kr 947 kr + 64 % årshyra 5.320 mkr 14.676 mkr + 176 % Förrådslokaler # yta 4 745 kvm 3 100 kvm — 35 % hyra/kvm 230 kr 469 kr + 104 % årshyra 1.090 mkr 1.454 mkr + 33 % Totalt yta 13 955 kvm 18 600 kvm + 33 % arshyra 6.410 mkr 16.130 mkr + 152 % * med Riksteaterhuset avses Riksteaterns huvudlokal i Råsunda

(1987/88) resp. Hallunda (1989/90) # förrådslokaler fanns 1987/88 inom Riksteaterns anläggning i Råsun- da, 1989/90 hyrdes förrådslokaler i Alby. (Källa: Riksteatern)

4 Intäkter

4.1 Allmänt

Övergår man sedan till Riksteaterns intäktssida så redovisas pos— terna gager (huvudsakligen gager från teaterföreningarna och andra arrangörer), statligt anslag (inkl. bidrag från kommuner och landsting vissa år), övriga intäkter (hyresintäkter från Södra Teatern, medlemsavgifter från teaterföreningarna samt, t.o.m. hösten 1988, inkomster från uthyrning av rekvisita) och slutligen räntor (nettosiffra; ränteinkomster minus ränteutgifter).

Under perioden har Riksteaterns totala intäkter i löpande pri- ser ökat med ca 230 %; från ca 61 milj.kr. till ca 201 milj.kr. Räknar man om intäkterna till fasta priser med KPI resp. TKI så visar KPI—omräkningen att det reala värdet av intäkterna ökat med ca 7 % under perioden medan däremot TKI—omräkningen visar en real minskning med ca 3 %. Detta visar att intäkterna med hänsyn till de allmänna prisförändringarna ökat men att in-

SOU 1991: 71 Bilaga [0

täkternas värde, då man beaktar de teaterspecifika kostnadsök— ningarna minskat något.

I tabell 14 och 15 redovisas Riksteaterns intäkter i löpande resp. fasta priser, av tabellerna framgår resp. intäktskategoris pro— centuella förändring under perioden som helhet resp. mellan 1984/85 och 1989/90. 1 tabell 16 redovisas årliga genomsnittstal som beräknats utifrån treårsperioder (fasta priser).

Tabell 14 Riksteaterns intäkter, löpande priser, verksamhetsåren 1975/76—1989/90 (kkr) Verksan- Gager Statligt Övriga Räntor Totala intäkter:

hetsär ansla intäkter (netto) exkl . inkl . (l (2) räntor räntor 157577? ' 10102 49739 254 628 60105 ''''' 60535 1976/77 12120 57716 284 549 70120 70669 1977/78 ' 11651 67864 2002 626 81517 82143 1978/79 # 14041 76444 957 775 91442 92217 1979/80 16520 83762 382 1352 100664 102016 1980/81 15424 88772 338 2370 104534 106904 1981/82 17898 97993 374 2531 116265 118796 1982/83 19206 101819 16 3379 121041 124420 1983/84 " 20536 109789 7305 3716 137630 141346 1984/85 20294 113733 6570 3356 140597 143953 1985/86 23490 118309 7316 6398 149115 155513 1986/87 23761 126154 9146 8166 159061 167227 1987/88 22654 128215 6184 7883 157053 164936 1988/89 21711 140961 7262 9090 169934 179024 1989/90 23729 159925 7477 9708 191131 200839

Förändring mellan verksamhetsären 1975/76 och 1989/90: +135* +222% +27324 +1446% +218% +231%

Förändring mellan verksamhetsåren 1984/85 och 1989/90: +1796 +4156 +149s +1899r 66% +409s

]) Inkl. ionala bidrag, 82 83: 3875 kkr, 83/84: 1198 kkr. 2 Inkl. lemsavgifter (kkr : 74/75: 16, 75/76: 16. 76/77: 16, 77/78:13, 78/79:15. 79 80:15, 80/81:16. 81/82:16, 82/83:16, 3/84z25, 84/85:26, BES/86:27, 86/87:39, 87/88z40, 88/89:41. ') r.int. inkl. "Ensemble i Blekinge län" 1 716 kkr. | 50 kkr (Sv. Teatern AB).

..

(Källa: Riksteatern)

r. int. inkl. "Aktieutdelning" ) Modifierad redovisningsprincip.

SOU 1991: 71 Bilaga 10

Tabell 15 Riksteaterns intäkter, 1989 års priser, verksamhetsåren SOU 1991: 71 BHaga 10

1975/76—1989/90 (def'l: KPI, kkr), de totala intäkterna även deflaterade med TKI

Verksam— Gager Statligt Övriga Räntor Totala intäkter: Totala hetsår anslag intäkter (netto) exkl. inkl. intäkter räntor räntor Defl:TKI 1975776 31266 153942 ' 817 ' 1944 "_186025—"387969""207039 1976/77 34070 162244 798 1543 197113 198656 216646 1977/78 29365 171042 5046 1578 205452 207030 215239 1978/79 32143 174996 2191 1774 209329 211103 228964 1979/80 35335 179159 817 2892 215311 218203 237064 1980/81 29002 166919 636 4456 196557 201013 220736 1981/82 30040 164473 628 4248 195141 199389 221662 1982/83 29677 157329 25 5221 187030 192252 220222 1983/84 ** 29129 155727 10362 5271 195218 200488 229124 1984/85 26648 149344 8627 4407 184619 189026 211069 1985/86 28736 144730 8950 7827 182415 190242 213166 1986/87 27888 148065 10734 9584 186687 196271 212398 1987/88 25505 144353 6962 8875 176820 185695 199669 1988/89 23107 150026 7729 9675 180862 190536 190063 1989/90 23729 159925 7477 9708 191131 200839 200839 Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och 1989/90: — 24 % + 4 * + 815 * + 399 % + 3 * + 7 % - 3 % Förändring mellan verksamhetsåren 1984/85 och 1989/90: -11* +74 —13* +1209r +496 +696 -596

") Modifierad redovisningsprincip. (Källa: Riksteatern)

Tabell 16 Riksteaterns genomsnittliga årliga intäkter, 1989 års priser, verksamhetsåren 1975/76—1989/90 (tre års medeltal, defl: KPI, kkr) Gager Statligt Övriga Räntor Totala intäkter: Period anslag intäkter (netto) exkl. inkl.

räntor räntor

1 31567 162409 2220 1688 196197 197885

2 32160 173691 1214 3041 207066 210106

3 29615 159176 3671 4913 192463 197376

4 27757 147379 9437 7273 184574 191847 5 24114 151434 7389 9419 182938 192357

Förändring mellan period 1 och period 5: —24* - 79: +233% +458% - 795 — 3,6

Förändring mellan period 4 och period 5: -13* + 38 -22% +30% - 195 +/- 0

(Källa: Riksteatern)

Vad gäller de olika intäkternas relativa betydelse och dess för— ändring kan noteras (årliga genomsnittstal baserade på treårspe- rioder, 1989 års priser):

— gagernas relativa betydelse har minskat; P1 svarade de för ca 16 % av teaterns totala intäkter, P5 var motsvarande andel ca 12 %. P1—P2 låg gageintäkterna på en nivå kring 32 milj.kr., där- efter minskade de och uppgick P5 till drygt 24 milj.kr.; ca 24 % lägre än Plzs värde.

Gagernas nivå har mellan 1975/76 och 1989/90 ökat med ca 325 % (flertalet av periodens år har gagenivån höjts med mellan 10 och 15 %). KPI har under samma period ökat med ca 210 %. Minskningen av gageintäkterna beror alltså inte på realt minskade gagenivåer utan är en direkt följd av att antalet sålda föreställ- ningar har minskat.

- den andel av de totala intäkterna som det statliga anslaget svarat för har minskat något; P1 utgjorde denna andel ca 82 % och under P5 ca 79 %. Det genomsnittliga årliga anslaget uppgick P1 till ca 162,4 milj.kr, P5 var motsvarande siffra ca 151,4 milj. kr. Minskningen mellan dessa perioder uppgår till ca 7 %. Man kan dock se i tabellen att det genomsnittliga anslaget P2 var be- tydligt högre än P], att anslaget därefter minskade fram till P4 då det nådde sin lägsta nivå; ca 147,4 milj.kr. Mellan P4 och P5 ökade det genomsnittliga årliga anslaget med ca 3 %. Större delen av denna ökning förklaras av de ökade hyreskostnader som Riks— teatern fick fr.o.m. flyttningen 1988, hyreskostnader som anslaget enl. gällande bidragsregler skall täcka. Det statliga anslagets ut— veckling redovisas närmare i följande avsnitt.

— de övriga intäkterna har liksom ränteintäkterna (netto) ökat jämförelsevis kraftigt under perioden; de övriga intäkterna har ökat med ca 230 % och ränteintäkterna har ökat med ca 460 % mellan P1 och P5. P1 uppgick de övriga intäkterna till ca 2,2 milj.kr., ränteintäkterna uppgick då till ca 1,7 milj.kr. P5 uppgick de övriga intäkterna till ca 7,4 milj.kr. och ränteintäkterna till 9,4 milj. kr. Dessa intäktskategorier svarade vardera för ca 1 % av de totala intäkterna under P1 och P2, deras andelar ökade sedan och perioderna 4 och 5 svarade de för vardera ca 4—5 % av teaterns intäkter. Förändringen av de övriga intäkternas förklaras främst av ökade hyresintäkter från Södra Teatern. Ränteintäkterna har påverkats av att det nya statsbidragssystemet (fr.o.m. 1986/87) in— nebär endast en utbetalning per år och därmed förutsätts ge tea— tern viss avkastning fram till dess att anslaget förbrukats.

I tabell 17, nedan, redovisas utvecklingen av det statliga anslaget dels i löpande priser dels indexerat parallellt med utvecklingen av TKI resp. KPI under samma period (1975/76 = 100). För åren 1982/83 resp. 1983/84 avser redovisningen det samlade offentliga anslaget; dessa år ingår, liksom i den tidigare intäktsredovisningen bidrag från kommuner/landsting med 3,9 resp. 1,2 milj.kr.

SOU 1991: 71 Bilaga 10

Tabell 17 Det statliga anslagets utveckling, i löpande priser samt index- erat, TKl samt KPI (kkr, 1975/76 = 100)

Verksam- Statligt anslag; hetsår kkr index TKI KPI ___—___— 1975/76 49 739 100 100 100 1976/77 57 716 116 111 110 1977/78 67 864 136 130 123 1978/79 76 444 154 137 135 1979/80 83 762 168 147 145 1980/81 88 772 178 165 165 1981/82 97 993 197 183 184 1982/83 101 819 205 193 200 1983/84 109 789 221 210 218 1984/85 113 733 229 233 236 1985/86 118 309 238 249 253 1986/87 126 154 254 268 264 1987/88 128 215 258 282 275 1988/89 140 961 283 321 291 1989/90 159 925 322 341 310 ”___—___...—

+ 222% +222% +241 % +210%

Mellan perioden första och sista år har det statliga anslaget ökat med ca 220 %, KPI har ökat med 210 % och TKI med ca 240 %. Detta innebär att det statliga anslaget jämfört med den allmänna prisutvecklingen bibehållit sitt värde, men att dess värde jämfört med kostnadutvecklingen för en "normalteater" minskat. Denna jämförelse gäller dock två enskilda år. Ser man på perio- den som helhet så har det statliga anslaget mellan flertalet av åt- tiotalets verksamhetsår ökat mindre än KPI (och TKI), vilket re— sulterar i att anslagets indexvärde 1987/88 är 258 medan KPI:s värde uppgår till 275 (TKI:s värde är 282). Anslagets reala värde har alltså minskat något under perioden fram till 1987/88.

Därefter, mellan 1987/88 och 1989/90, ökar anslagets värde med ca 25 %. Denna ökning är dock till största delen en kom- pensation för de ökade hyreskostnader som följde av teaterns flyttning hösten 1988. Frånräknas hyreskompensationen så stan— nar ökningen mellan 1987/88 och 1989/90 vid ca 15 %, "normal- teaterns" kostnader (TKI) ökar samtidigt med ca 21 % och KPI med ca 13 %.

5 Verksamheten relaterad till dess kostnader och intäkter samt till antalet årsverken

5.1 Verksamheten relaterad till kostnaderna

I tabell 18 och 19, nedan, redovisas utvecklingen av de fastprisbe- räknade genomsnittliga kostnaderna per föreställning samt per besök. ] tabellen anges även kostnadernas utveckling i form av in— dexserier. Parallellt med kostnaderna redovisas utvecklingen av antalet föreställningar resp. besök.

SOU 1991: 71 Bilaga 10

Inför redovisningen så bör det påpekas att de föreställnings— och besöksantal som ligger till grund för beräkningarna inklude- rar data från Riksteaterns regionala ensembler under Pl—P3. Det hade varit önskvärt att separera de regionala ensemblernas verk— samhet eftersom den, jämfört med den "egentliga "Riksteaterns verksamhet, torde ha en något annorlunda kostnadsstruktur. Det är dock i praktiken omöjligt att separera de kostnader som härrör från de regionala ensemblernas verksamhet, vilket medför att även dess föreställnings— och publiksiffror måste inkluderas då styckkostnaderna beräknas. Beroende på detta förhållande beräk- nas även kostnadernas förändring mellan period 4 och 5 (fr.o.m. P4 är samtliga regionala ensembler fristående från Riksteatern).

Tabell 18 Riksteaterns genomsnittliga kostnad, 1989 års priser, per före- ställning under perioden 1975/76—1989/90, samt indexserier gällande utvecklingen av denna kostnad och antalet föreställ- ningar (tre års medeltal, den: KPI)

Antal före— Genomsnittlig kostnad ställningar, per föreställning: indexserier: lndexserier: Period Pl = P4 = Kronor Pl = P4 = 100 100 100 100 ___—_— 1 100 52 400 100 2 89 62 900 120 3 76 69 200 132 4 54 100 93 400 178 100 5 50 92 106 600 203 117

Tabell 19 Riksteaterns genomsnittliga kostnad, 1989 års priser, per besö- kare under perioden 1975/76—1989/90, samt indexserier gäl- lande utvecklingen av denna kostnad och antalet besök (tre års medeltal, def'l: KPI)

Antal Genomsnittlig kostnad besök, per besök; index; lndexserier Period Pl = P4 = Kronor Pl = P4 = 100 100 100 100 ___—___— I 100 240 100 2 86 300 124 3 72 340 141 4 54 100 430 176 100 5 45 83 540 224 127

Av tabellerna framgår att kostnaden per föreställning i det när— maste har fördubblats under perioden och att kostnaden per be— sök ökat i än högre grad (detta avspeglar det tidigare redovisade förhållandet att besöksantalet minskat relativt sett mer än före- ställningsantalet). Under P5 uppgick kostnaden per föreställning resp. besök till i genomsnitt ca 107 000 resp. drygt 500 kr.

Den redovisade förändringen mellan P1 och P5 torde dock på— verkats av att de reg. ensemblernas inverkan på såväl kostnaderna

sou 1991: 71 Bilaga 10

som föreställnings— och besöksantalen successivt minskar. Enligt Riksteatern så var de regionala ensemblernas verksamhet "billiga— re" bl.a. beroende på mindre uppsättningar, dess föreställningar medförde inte heller de kostnader för transporter, traktamenten m.m. som Riksteatern har för sin reguljära verksamhet. Detta in— nebär att kostnaderna per föreställning resp. besök under P1—P3 skulle varit något högre och kostnadsförändringarna mellan pe— rioderna 1 och 2, 2 och 3 samt 3 och 4 skulle varit något mindre om de reg. ensemblernas verksamhet kunnat separeras från be- räkningsunderlaget.

Bortsett från de regionala ensemblernas inverkan kvarstår upp- gifterna gällande P4 och P5. Av dessa framgår att kostnaderna per föreställning ökade med ca 17 % mellan dessa perioder och att kostnaderna utslagna på antalet besök ökade med närmare 30 %. Studerar man det bakomliggande materialet framgår att kost- nadsökningarna till stor del härrör från kostnadskategorierna per— sonal samt lokaler. Lokalkostnadernas rel. stora förändring för- klaras av Riksteaterns flyttning.

Riksteaterns verksamhet inkluderar dock utöver den egentliga teaterverksamheten även barnteaterkonsulent, teaterteknisk kon— sulent, förlaget entré, tidningen Teatern samt teaterfrämjande verksamhet inom föreningsavdelningen (fr.o.m. verksamhetsåret 1983/84). Kostnaderna för detta har i 1989 års penningvärde upp— skattats till ca 4 milj.kr. per år verksamhetsåren 1975/76—82/83, och till ca 9 milj.kr. per år under periodens övriga är. Om dessa kostnader exkluderas från beräkningsunderlaget så sjunker de be- räknade styckkostnaderna något. Kostnaden per föreställning minskar med 1 000—2 000 kr. under P1-P3, och under P4 och P5 minskar den med ca 5 000 kr. Kostnaden per besök minskar med ca 10 kr. under P1-P3 därefter minskar den med ca 20 kr.

5.2 Verksamheten relaterad till intäkterna

I tabellerna nedan relateras Riksteaterns föreställnings- resp. be- söksantal till vissa av teaterns intäkter. De intäktsslag som be- handlas är gageintäkterna samt de statliga anslagen (under ett par av de tidigare verksamhetsåren inkl. vissa regionala bidrag).

SOU 1991: 71 Bilaga IO

Tabell 20 Genomsnittligt statligt anslag resp. gageintäkt, 1989 års priser, SOU 1991. 71 per föreställning samt indexserier gällande utvecklingen av . ' dessa värden och antalet föreställningar under perioden Bilaga [0 1975/76—1989/90 (tre års medeltal, def'l: KPI, kkr, Pl = 100)

Statligt Gage— lndexserier, Pl = 100: anslag int. Statl. Gage- Period /fst. /fst. anslag int. Antal (kkr) (kkr) /fst. /fst. förest. 1 43.0 8.4 100 100 100 2 52.1 9.6 121 1 15 89 3 55.6 10,3 129 123 76 4 72.5 13.6 169 163 54 5 82.2 13.0 19] 155 50

Tabell 21 Genomsnittligt statligt anslag/gage per besök, 1989 års priser, samt indexserier gällande utvecklingen av dessa värden och antalet besök under perioden 1975/76—1989/90 (tre års medel- tal, def'l: KPI, kr, Pl = 100)

Statligt Gage— lndexserier, Pl = 100: anslag int./ Statl. Gage— Antal Period /besök besök anslag int./ besök

(kr) (kr) lbesök besök 1 199 39 100 100 100 2 248 46 125 1 18 86 3 273 51 138 131 72 4 331 62 167 160 54 5 418 66 210 170 45

Av tabell 20, ovan, framgår att det statliga anslaget per före— ställning näst intill fördubblats mellan P1 och P5; från ca 43 000 till ca 82 000 kr. Den genomsnittliga gageintäkten har mellan samma perioder ökat med ca 55 %; från ca 8 400 till ca 13 000 kr. Utvecklingen av antalet föreställningar har skett på omvänt sätt, detta antal har halverats mellan P1 och P5.

Mellan de sista perioderna ökade det genomsnittliga statliga anslaget per föreställning med ca 13 %. Gageintäkternas utveck- ling bröts däremot vid denna tidpunkt, efter att ha ökat mellan P1 och P4 så minskade de med ca 4 % mellan P4 och P5. Före- ställningsantalet minskade med ca 7 % mellan de sista perioderna.

När det statliga anslaget resp. gagerna istället relateras till anta— let besök (tabell 21) så avspeglar resultaten att besöksantalet minskat i något högre grad än föreställningsantalet. Det statliga anslaget har, utslaget på antalet besök, mer än fördubblats under perioden (från ca 200 till ca 420 kr.) och den genomsnittliga ga- geintäkten per besök har ökat med ca 70 % (från ca 40 kr. till närmare 70 kr.). Mellan de sista perioderna (P4 och P5) så ökade det statliga anslaget per besök med ca 25 % och de genomsnittli- ga gageintäkterna per besök ökade med ca 6 %.

5.3 Verksamheten relaterad till antalet årsverken

I tabell 22, nedan, relateras antalet årsverken till antalet föreställ- ningar (från siffrorna har de regionala ensemblernas årsverken och föreställningar exkluderats).

Tabell 22 Genomsnittligt antal föreställningar, årsverken samt föreställ- ningar per årsverke under perioden 1975/76—1989/90 (tre års medeltal), samt indexserier gällande dessa antals utveckling

Genomsnittligt antal: lndexserier P1=100: Före— rs— Fst. Före— Ärs- Fst. Period ställ— ver— lårs- ställ— ver— lärs— ningar ken verke ningar ken verke _______________________———— 1 2 654 373 7 1 100 100 100 2 2 755 390 7.1 104 105 99 3 2 515 380 6.6 95 102 93 4 2 036 382 5 3 77 102 75 5 1 868 358 5 2 70 96 73

Av tabellen framgår tydligt att de minskningar vad gäller anta— let föreställningar som redovisats i tidigare avsnitt inte åtföljts av motsvarande minskningar vad gäller antalet årsverken. Som en följd härav har det genomsnittliga antalet föreställningar per års— verke minskat med ca 27 % mellan P1 och P5; från 7.1 till 5.2 st.

Antalet föreställningar per årsverke har minskat mellan samtli- ga perioder, minskningen är dock av varierande omfattning. Den största minskningen skedde mellan P3 och P4, mellan dessa pe— rioder minskade antalet föreställningar per årsverke med ca 20 %, från 6,6 till 5,3 st. Den därpå följande minskningen, mellan P4 och P5, var jämförelsevis liten, liksom minskningen mellan P1 och P2 (den förstnämnda var ett par procent och den sistnämnda var så liten att den efter det att de genomsnittliga föreställnings- antalen avrundats endast framgår av indexserien).

Man bör dock inte utifrån de framräknade siffrorna göra allt- för långtgående tolkningar. "Antalet föreställningar per årsverke" är ett grovt mått som påverkas av repertoarpolitik, arbetsformer, arbetstidsregleringar m.m.

Som exempel på effekter av lagar och avtal kan nämnas att Riksteatern beräknat att den s.k. femdagarsregeln resp. 11—tim- marsregeln (innebörden av dessa regler anges i följande avsnitt) inneburit att antalet föreställningar per år minskat med ca 280 resp. 65 st. Sammantaget ett bortfall med ca 345 föreställningar. Om man beräknar det genomsnittliga föreställningsantalet för P5 utifrån de data som redovisas ovan men ökar det redovisade före— ställningsantalet med nämnda 345 föreställningar, så resulterar detta i ett genomsnittligt antal föreställningar per årsverke på 6.2 st. Vilket innebär att minskningen jämfört med P3 stannar vid 6 % i stället för den ovan redovisade minskningen mellan dessa pe- rioder som uppgår till drygt 20 %.

SOU 1991: 71 Bilaga 10

I det följande avsnittet redogör TKU för några förändringar av SOU 1991: 71 lagar och avtal som påverkat utvecklingen av Riksteaterns kostna- der per föreställning, antalet föreställningar per årsverke m.m.

6 Förändringar av lagar och avtal m.m. som be— döms ha påverkat Riksteaterns styckkostnader

Förändringar av lagar och avtal påverkar det antal föreställningar en teater kan ge under en viss period och därmed styckkostnader- na per föreställning. I många fall har inskränkningar i arbetstid genom lagar och avtal större konsekvenser vid en turnéteater än vid en fast institutionsteater. Anledningen till detta är att anpass- ningsmöjligheterna, genom omläggning av produktion, omfördel— ning av arbetstider m.m. är mindre.

Nedan återges vissa förändringar av lagar/avtal som enligt TKU varit av relativt sett större betydelse för utvecklingen av Rikstea— terns verksamhet (och dess kostnader):

Bestämmelser har sedan 1975/76 införts som reglerar hur många turnédagar i följd som får läggas ut före avbrott för tur— néuppehåll eller obligatorisk veckovila. Dessa bestämmelser har från början ingått i avtalet som rekommendationer eller faststäl— lande av praxis och har efter hand fått fastare form.

Under turnéperioder är arbetstiden för Riksteaterns personal utlagd under sex dagar per vecka. Sedan början av 80—talet har i lokalt avtal skrivits in att den turnérande personalen skall beredas ledighet på hemorten under 5 dagar för varje turnéperiod om högst 25 dagar ("femdagarsregeln"). Genomsnittberäkningen av veckoarbetstiden innebär att dessa femdagarsuppehåll i de flesta fall är inarbetad tid. Varje turné med normal utsträckning inne— håller tre sådana femdagarsperioder av ledighet.

Till föjd av arbetstidslagstiftningen har enligt riksavtal mellan TR och teaterförbundet bestämts att ordinarie arbetstid skall för- läggas så att den anställde får minst 11 timmars obruten vila per dygn ("ll—timmarsregeln"). Denna under perioden införda regel om 11 timmars nattvila medför problem för större föreställningar eftersom de 13 timmar under vilka arbete får ske, inte alltid räck- er till för förflyttning till ny spelort, dekorbygge, föreställning och nedmontering av dekoren. En minskning av antalet föreställning- ar per turné kan därmed följa.

År 1987 fastställdes i lokalt avtal bl.a. att den lagstadgade 36 tim. veckovilan under inga omständigheter får understiga 30 tim. Från 1988 års lokala avtal fastslås att högst 8 arbetsdagar i följd får turnéläggas. Båda dessa bestämmelser torde ha inneburit en viss ökning av antalet veckovilodagar som måste tillbringas utan- för hemorten.

Bilaga 10

Sedan 1970—talet har i avtalet en praxis om högst 25 resmil per föreställningsdag och högst 40 resmil per föreställningsfri dag re- glerats i lokalt avtal.

l konsekvens med ändrade statliga traktamentesbestämmelser har fr.o.m. år 1980 i det lokala avtalet borttagits bestämmelse ang. "tak” på hotellkostnad.

Det finns även andra faktorer som påverkar Riksteaterns verk- samhetsplanering. En sådan faktor är att kontraktstiden för enga- gemang av skådespelare i princip är minimum 6 månader, bunden till perioderna januari—juni och juli—december. Turnéanknuten personal kan av olika skäl (fackliga förtroendeuppdrag, barnledig- het m.m.) begära ledighet för en viss period. Om en sådan ledig— het förorsakar att deltagande i delar av en turné blir omöjligt, måste vikarie anställas för hela turnén.

SOU 1991: 71 Bilaga IO

Underlag för beräkningar av turnékostnader

] följande räkneexempel från olika turnéer anges de specifika tur- nékostnaderna (exkl. löner) dvs. rese—/transport— och uppehålls— kostnader. Exemplena gäller i flertalet fall verksamhetsåret 1988/89.

Av exemplen framgår vidare antalet föreställningsdagar och det totala antal dagar varje turné omfattar samt antal medverkan- de. 1 det totala antalet turnédagar kan ingå arbete med tekniska förberedelser. Endast vuxenföreställningar ingår. En barn— och ungdomsteaterturné brukar innehålla dubbelt så många föreställ- ningar i förhållande till antal turnédagar som en vuxenteatertur- né. Det bör observeras att turnéverksamhet också medför intäk- ter. Dessa har inte medtagits här. Av exemplen framgår alltså inte den offentliga subventionsnivån.

Musikteater/Stor turnéproduktion

I . Värmlands Musikteater — Figaros bröllop 1988/89

Antal föreställningar o turnédagar: 24 resp. 30 Antal medverkande: 52 (11 soli, 5 kör, 27 ork, 9 tekn) Körsträcka: 550 mil Total kostnad: 891 535 kr. Kostnad per medverkande person 0 föreställning: ca 700 kr. Antal besök: 9 280 Kostnad per besök: 96 kr.

2 A. Operan — Carmen 1988/89. Växjö

Antal föreställningar: 6 Antal turnédagar: 14 Antal medverkande: 255 (210 artister, 45 tekniker) Kostnad: ca 2 milj.kr. (exkl. inventarier, lokalhyra, program, an—

nonsering, extraartister mm. till en totalkostnad av ca 1 milj.) Kostnad per medverkande person 0 föreställning: ca 1 300 kr. Före föreställningarna i Växjö gavs 2 "förberedande" föreställ- ningar i Handen (ca 20 km från Stockholm), vilka ingår i den

ekonomiska redovisningen. Dessa föreställningar kan marginellt ha påverkat den totala turnékostnaden.

2 B. Operan — Carmen 1988/89. Luleå Antal föreställningar: 6

Antal turnédagar: 13 Antal medverkande: 254 ( 209 artister, 45 tekniker)

SOU 1991: 71 Bilaga II

Kostnad: Resor 516 000 kr., traktamenten 398 000 kr., övernatt- ningar 956 000 kr., övriga 332 000 kr.; totalt 2 202 000 kr. Kostnad per medverkande person 0 föreställning (beräknat på samtliga kostnader): ca 1 400 kr. Antal besök (2 A + 2 B): 17 157 Kostnad per besök (2 A + 2 B): 245 kr.

3. Riksteatern — Tolvskillingsoperan I (188/89 Antal föreställningar: 56

Turnéperiod: 25 febr.—1 juni 1989 Antal medverkande: 15 artister, 9 tekniker Total turnékostnad: 2 350 000 kr. (hotell 759 000 kr., traktamen- ten 649 000 kr., resor/transporter 942 000 kr.)

Kostnad per medverkande person 0 föreställning: ca 1 700 kr. Antal besök: 23 994 Kostnad per besök: 97 kr.

Dramatisk teater — vuxenproduktion

! . Norrbottensteatern — Revisorn 1988/89

Antal föreställningar: 16 (inom länet), Antal turnédagar: 38

Antal medverkande: 18 Körsträcka: 5—600 mil Total kostnad: 204 000 kr. (hotell 50 000 kr., traktamenten 50000 kr., person— 0 dekortransport ca 100 000 kr.) Fasta kostnader för egna turnéfordon ingår ej Kostnad per medverkande person 0 föreställning: ca 700 kr. Antal besök: 4 784 Kostnad per besök: 42 kr.

2. Västernorrlands regionteater/Mittlänsteatern — Skärbrännaren 1988/89

Antal föreställningar: 20 Antal turnédagar: 24 Antal medverkande: 4 Total kostnad: 97 800 kr. (Resor 5 900, traktamenten 18 900, transporter 39 600, övernattningar 33 400). /"Övriga kostnader" ca 11 400 kr. är ej medräknade/

Kostnad per medverkande person och föreställning: ca 1 200 kr. Antal besök: 828 Kostnad per besök: 141 kr.

3 A. Jönköpings länsteater — Min onkel bar alltid monokel 1988/89 Antal föreställningar: 8 Antal turnédagar: 16

Antal medverkande: 11 (7 skådesp., 4 tekniker)

SOU 1991: 71 Bilaga [!

Körsträcka: ca 440 mil Total kostnad: 44 000 kr. (traktamenten/övernattningar ca 29 000 kr., transporter ca 15 000 kr.). Härtill kommer fasta kostnader för egna turnéfordon. Kostnad per medverkande person och föreställning: ca 500 kr. Antal besök: 935 Kostnad per besök: 47 kr.

3 B. Jönköpings länsteater — Efter föreställningen 1988/89 Antal föreställningar: 9 Antal turnédagar: 15 Antal medverkande: 8 (4 skådesp., 4 tekniker) Körsträckazca 450 mil Total kostnad: 38 000 kr. (traktamenten/övernattningar ca 22 000 kr., transporter ca 16 000 kr.). Härtill kommer fasta kostnader för egna turnéfordon Kostnad per medverkande person och föreställning: ca 500 kr. Antal besök: 935 Kostnad per besök: 41 kr.

4. Kronobergsteatern — Läkare mot sin vilja 1988/89

Antal förestå]Iningar/turnédagar: 36 Antal medverkande: 13

Körsträcka: ca 430 mil Total kostnad: 305 000 kr. (resor/transporter 180 000 kr., trakta- menten 89 000 kr., övernattningar 36 000 kr.) Kostnad per medverkande person 0 föreställning: ca 650 kr.

5 A. Dramaten — Jag är inte Rappaport 1988/89

Antal föreställningar: 2 (Arr Skövde kulturnämnd) Antal medverkande: 18 (därav 7 skådesp,) Total turnékostnad: 82 212 kr. (resor 13 652 kr., traktamenten 12 435 kr., transporter 17 000 kr., hotell 39 125 kr.) Kostnad per medverkande person och föreställning: ca 2 300 kr.

5 B. Dramaten — Farliga förbindelser 1989/90

Antal föreställningar: 2 (Arr.: Karlstads teaterfören) Antal medverkande: 21 (därav 11 skådesp) Total turnékostnad: 67 237 kr. (resor 13 749 kr., traktamenten 11 602 kr., transporter 26 951 kr., hotell 15 036 kr.)

Kostnad per medverkande person 0 föreställning: ca 1 600 kr.

6. Riksteatern — I afton Lola Blau 1988/89

Antal föreställningar: 62 Turnéperiod: 6 sept.—18 dec. Antal medverkande: 9 (5 artister, 4 tekniker) Total turnékostnad: 876 000 kr. (hotell 245 000 kr., traktamen- ten: ca 200 000 kr., resor/transporter: 431 000 kr.)

SOU 1991: 71 Bilaga 11

Kostnad per medverkande person 0 föreställning: ca 1 550 kr. SOU 1991: 71 Antal besök: 12 975 Bilaga ][ Kostnad per besök: 67 kr.

Vissa uppgifter gällande Stockholms Stadsteater, * Göteborgs Musikteater och Göteborgs Stadstea-

ter

Verksam- hetsar

1975/76 1976/77 1977/78 1978/79 1979/80 1980/81 1981/82 1982/83 1983/84 1984/85 1985/86 1986/87 1987/88 1988/89 1989/90

ANTAL UPPSÄ TNINGAR VID STOCKHOLMS STADSTEATER VERKSAMHET EN 1975/76 - 1989/90

Totalt Andel SOPPTEATERN antal upp- varav nyug s. uppsätt- varav ny- sättningar' nyupps . " ( ? ni ngar uppsättn. 20 18 90 17 13 76 23 21 91 17 14 82 16 10 63 20 18 90 17 13 76 23 17 74 16 13 81 22 18 82 15 12 80 21 17 81 24 16 67 17 13 76 12 12 18 13 72 21 13

Förändring mellan verksamhetsåren 1975/75 och

1988/89:

— 10 % - 28 %

Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och 1988/89:

*) Exkl. gästspel, inkl. samarbetsprojekt.

- 15 * - 28 *

(Källa Stockholms Stadsteater)

SOU 1991: 71 Bilaga 12

GEMOMSMITTLIGT ANTAL FÖRESTÄLLHIMGAR PER SPELAR l STOCKHOLMS STADSTEATERS REGl

PERIODEN 1975/76 - 1989/90

Antal föreställningar :

Stora Scenen

(A)

SOU 1991: 71 Bilaga 12

Gäst- spel

1975/76 1976/77 1977/78 1978/79 1979/80 1980/81 1981/82 1982/83 1983/84 1984/85 1985/86 1986/87' 1987/88 1988/89 1989/90!

209 136 146 182 181 159

42

Barn & Dock- Ovriga ungdom teater scener (B) (C) (D) 191 328 475 250 423 382 317 299 546 284 264 494 173 313 470

52 209 645 168 137 406 243 161 543 167 179 414 214 101 550 126 142 321 137 176 381 156 200 440 156 135 520 134 132 535

Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och 88/89 (*): —18 -18 —59 9 Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och 89/90 (ir): ' F . . . ') r o »

1976/77 1977/78 1978/79 1979/80 1980/81 1981/82 1982/83 1983/84 1984/85 1985/86 1986/87 1987/88 1988/89 1989/90 |

—78 -30 -60 13

lur- néer S a (E) A E 11 1200 8 1248 26 1348 29 1260 24 1156 32 1084 25 920 7 1134 36 1005 10 1011 8 743 10 886 227 1204 123 1093 70 913 1018 -9 536 -24

s låret 1986/87 exkl. Harionetteaterns förest. Större de en av spelåret 1989/90 var stora scenen stängd p.g.a. flyttning till Kulturhuset.

(Källa: Stockholms Stadsteater)

ANTAL BESÖK PER SPELAR vm srocxaouts STADSTEATERS FÖRESTÄLLNINGAR UNDER PERIODEN 1975/76 - 1989/90

Antal besök vid :

Stora Scenen

(A)

121183 99258 104261 102437 74743 111792 99451 115315 60658 64842 119530 95797 68026 23175

Barn & ungdom

(B)

Dock- Övriga teater scener

(C) (D) 32120 75630 43807 53344

26743 98757 7018 71896 10636 88772 14390 51156 5222 99717 9334 50926 8110 51342 13959 55836 7389 86279 7308 75896

Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och 88/89 (4): -45 -14 -77 14 Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och 89/90 (4):

|) Större delen av spelåret 1989/90 var

-81 —30 -77 0

p.g.a. flyttning till Kulturhuset.

263510 258095 282574 255719 246618 204506 205705 223802 196832 185287 135632 195148 190281 189423 128742

-28 -51

Tur- néer S:a (E) A E

4365 267875 1779 259874 2468 285042 6966 262685 10910 257528 1138 205644 4919 210624 10363 234165 16371 213203

3350 188637 720 136352 623 195771 21279 211560 10582 200005 8720 137462

142 —25

100 —49

stora scenen stängd

222316 201639 153886 202625 215779 202159 148183

-31 —49

(Källa: Stockholms Stadsteater)

STOCKHOLMS STADSÄEATERS KOSTNADER, LOPAHDE PRISER,

VERKSAMHETS REN 1975/76 - 1989/90 (KKR) Verksam- Personal : Lokal- Totala hetsär löner sociala kost- Övrigt kost— avgifter nader nader 1975/76 14281 6176 4302 4203 28962 1976/77 16077 6838 3329 3968 30212 1977/78 18288 9112 2693 4285 34378 1978/79 18901 9757 2803 5120 36581 1979/80 22979 10056 3109 5890 42034 1980/81 25241 12804 4467 6153 48665 1981/82 23050 12106 5201 5463 45820 1982/83 26991 12968 5534 7417 52910 1983/84 29191 13810 5762 9193 57956 1984/85 32500 16423 6639 8761 64323 1985/86 33447 15710 6181 9415 64753 1986/87 37703 20413 5753 10239 74108 1987/88 40776 20628 6621 13421 81446 1988/89 49835 23487 7210 12785 93317 1989/90 46916 26690 5804 15877 95287 Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och 88/89 (4): 249 280 68 204 222 Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och 89/90 (4): 229 332 35 278 229

(Källa: Stockholms Stadsteater)

STOCKHOLM STADSTEATERS KOSTNADER. 1989 ARS PRISER, VERKSAMHET REN 1975/76 - 1989/90 (deflator: KPI, kkr)

Verksam- Personal : Lokal- _ Totala hetsår löner sociala kost- Ovrigt kost- avgifter nader nader 1975/76 44200 19115 13315 13008 89637 1976/77 45194 19222 9358 11154 84928 1977/78 46092 22966 6787 10800 86645 1978/79 43268 22336 6417 11721 83741 1979/80 49150 21509 6650 12598 89907 1980/81 47461 24076 8399 11570 91506 1981/82 38688 20319 8729 9169 76905 1982/83 41706 20038 8551 11461 81756 1983/84 41405 19588 8173 13040 82206 1984/85 42676 21565 8718 11504 84463 1985/86 40916 19218 7561 11518 79214 1986/87 44251 23958 6752 12017 86979 1987/88 45908 23224 7454 15110 91697 1988/89 53040 24997 7674 13607 99318 1989/90 46916 26690 5804 15877 95287 Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och 88/89 (%): 20 31 -42 5 11 Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och 89/90 (4): 6 40 -56 22 6

(Källa: Stockholms Stadsteater)

Bilaga 12

STOCKHOLMS STADS EATERS INTÄKTER, LÖPANDE PRISER, VERKSAMHETS REN 1975/76 - 1989/90 (kkr)

Räntor Totala intäkter:

(netto)

exkl. räntor

inkl. räntor

Verksam— Biljett- Stat- Konnu- Övriga hetsår intäkter ligt nalt intä — anslag bidrag ter 1975/76 3096 8820 15884 738 1976/ 77 3352 10090 15294 896 1977/78 4271 12005 16468 1070 1978/79 4308 14062 17004 994 1979/80 5156 15782 19488 1049 1980/81 4930 17374 21400 1358 1981/82 7322 18164 23650 1187 1982/83 7455 19235 25400 1858 1983/84 6252 20512 26200 1695 1984/85 * 7595 21699 29119 1825 1985/86 6336 23254 33500 1827

1986/87 # 9671 26333 35600 2514 1987/88" 9513 26072 38531 3241 1988/89 10649 27150 50400 4177 1989/90" 8096 31861 58700 3093

Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och 88/89 (4) 244 208 217 466 Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och 89/90 (96) 161 261 270 319

;) Kon-unalt anslag inkl. aktieä artillskott

305

& 519 kkr.

101750

224 257

103466

221 257

Statligt anslag inkl. en ångs idra på 1 0 0 kkr till Unga Klara ag Tlsko 2 131 kkr. ” Kmnalt bidrag inkl. tieägarti tt " Kmnalt bidrag inkl. engångsbidrag gå 3 790 kkr. f r budgetåret 1988/89. Statligt anslag inkl. 784 kkr rest.

(Källa: Stockholms Stadsteater)

STOCKHOLMS STADSTEATERS INTÄKTER, 1989 ARS PRISER. VERKSAMHETSAREN 1975/76 - 1989/90 (deflator: KPI, kkr)

Räntor (netto)

Totala intäkter:

exkl . räntor

inkl. räntor

103466

10

Verksan- Recett- Stat— Konnm- Övriga hetsår medel ligt nalt intä - anslag bidrag ter

1975/76 9582 27298 49161 2284 1976/77 9423 28364 42993 2519 1977/78 10764 30257 41505 2697 1978/79 9862 32191 38926 2275 1979/80 11028 33756 41683 2244 1980/81 9270 32669 40239 2553 1981/82 12289 30487 39695 1992 1982/83 11519 29722 39248 2871 1983/84 8868 29095 37163 2404 1984/85 9973 28493 38236 2396 1985/86 7751 28447 40981 2235 1986/87 11351 30907 41783 2951 1987/88 10710 29354 43381 3649 1988/89 11334 28896 53641 4446 1989/90 8096 31861 58700 3093 Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och 88/89 (4): 18 6 9 95 Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och 89/90 (4): -16 17 19 35 31 15 15

(Källa: Stockholms Stadsteater)

SOU 1991: 71 Bilaga [2

Verk- sam— hetsår

ANTAL ARSVERKEN VID STOCKHOLMS STADSTEATER VERKSAMHETSAREN 1975/76 — 1989/90

Konstnärli Tillsv. anst.

tra Sunna anst.

% personal: )(

Teknisk personal:

Tillsv. anst.

Extra anst. Sunna

Administrativ personal:

Tillsv. anst.

Extra anst.

Sunne

All personal: Tillsv. Extra anst.

anst.

1975/76 1976/77 1977/78 1978/79 1979/80 1980/81 1981/82 1982/83 1983/84 1984/85 1985/86 1986/87 1987/88 1988/89 1989/90

Förändring mellan verksamhetsåren 1 + 22 &

1988/89:

70 74 71 69 72 74 75 81 81 84 83 82 84 85 84

+ 21 %

55 56 56 56 54 58 29 35 38 49 31 62 66 67 35

125 130 127 125 126 132 104 116 119 133 114 144 150 152 119

+ 22 %

121 121 120 127 129 132 112 124 124 129 120 129 137 128 126

IN

NwaNwNNQNwQOM

975/76 och

+ 6 * - 14 %

Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och

1989/90:

+ 20 % — 36 %

- 5 * + 4 % - 29 *

128 128 128 135 137 139 120 131 131 137 127 137 145 134 131

+ 5 * + 2 *

47 49 51 49 49 49 49 49 53 54 52 50 49 50 49

+ 6 * + 4 *

49 51 52 51 50 51 50 50 55 56 54 50 49 51 50

NNHNHNv—l—NNNOOMH

— 50 * + 4 * - 50 4 + 2 *

238 64 302 244 65 309 242 65 307 245 66 311 250 63 313 255 67 322 236 38 274 254 43 297 258 47 305 267 59 326 255 40 295 261 70 331 270 74 344 263 74 337 259 41 300

+ 11 *

+ 9 % — 36 * - 1

(Källa: Stockholms Stadsteater)

%

SOU 1991 BUagaIZ

FÖRESTÄLLNINGSSTATISTlK, GÖTEBORGS MUSIKTEATER, PERIODEN 1975/76-1989/90 (exkl. turnéföreställningar och gästspel)

Antal föreställnin ar : Huvud- Rost- osmo- Foajé- Scandi- Lise- Konsert- Övr.lok. Skolor Turnéer Totalt Spelår scenen run rama kons. naviun berg huset Gbgomr. 1975/76 221 1 1976/77 229 44 1977/78 200 15 1978/79 245 1979/80 238 7 1 1980/81 236 32 1981/82 230 62 12

1982/83 163 48 1 1983/84 163 15 5 5 1984/85 182 4 75 9 1985/86 144 11 55 9 1986/87 185 4 66 1121

5 6

_U—

1987/88 188 15 70 1 1988/89* 121 50 86 1989/ 90 235 103

Förändring mellan spelåren 1975/76 och 89/90 (4): 6 - - _ *) Teatern stängd hösten 1988. (Källa: Göteborgs Musikteater)

sn LD N in I.! N N ment! _! Nc—tN FIN—'N'—

se -4 LO Q I O N | lx *?

SOU 1991 Bilaga 12

GÖTEBORGS MUSIXTEATERS KOSTNADER, LÖPANDE PRISER,

VERKSAMHETS REN 1975/76 - 1987/88 (KKR) Verksam- Personalkostnader: Lokal- hetsår Löner Sociala kost- Övrigt avgifter nader 1975/76 22155 6951 1629 2928 1976/77 23676 8842 2366 3365 1977/78 26727 10481 2996 3396 1978/79 29580 8599 3300 3956 1979/80 32198 10038 3979 4780 1980/81 35558 11891 4733 5033 1981/82 38201 12392 5796 6139 1982/83 41277 13595 6585 6968 1983/84 44982 16149 6907 7483 1984/85 51593 22619 8613 12023 1985/86 60271 22009 10494 15679 1986/87 66033 24829 12014 23580 1987/88 52597 20060 10356 14219 Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och 89/90 (4): 137 189 536 386

Totala kost- nader

94848 108453 126456

97232

189

(Källa: Göteborgs Musikteater)

GÖTEBORG HUSlKTEATERS KOSTNADER, 1989 ÅRS PRISER, VERKSAMHET REN 1975/76 - 1987/88 (deflator: KPI,

Verksam- Personalkostnader: Lokal- _ hetsår Löner Sociala kost- Ovrigt avgifter nader

1975/76 68570 21513 5042 9062 1976/77 66555 24856 6651 9459 1977/78 67362 26416 7551 8559 1978/79 67715 19685 7554 9056 1979/80 68869 21470 8511 10224 1980/81 66860 22359 8900 9464 1981/82 64117 20799 9728 10304 1982/83 63780 21007 10175 10767 1983/84 63804 22906 9797 10614 1984/85 67747 29701 11310 15788 1985/86 73731 26924 12838 19180 1986/87 77502 29141 14101 27675 1987/88 59217 22585 11659 16009 Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och 89/90 (*): -14 5 131 77

KKR)

Totala kost- nader

104187 107521 109888 104010 109074 107582 104948 105729 107121 124546 132673 148419 109470

S()L11991:71 Bilaga 12

SOU 1991: 71 Bilaga 12

GÖTEBORGS MUSIKTEATERS INTÄKTER, LÖPANDE PRISER, VERKSAMHETSÅREN 1975/76 - 1987/88 (KKR)

Verksam- Biljett- Statligt Komu- Övri a Räntor Totala intäkter: hetsår intäkter anslag nalt intä ter (netto) exkl. inkl.

anslag räntor räntor 1975/76 2241 12911 16305 1874 430 33331 33761 1976/77 2464 14821 18390 2120 722 37795 38517 1977/78 2462 17778 20629 2084 813 42953 43766 1978/79 2926 18540 21613 2000 728 45079 45807 1979/80 3093 19909 24644 2401 948 50047 50995 1980/81 3229 21846 29301 2496 1042 56872 57914 1981/82 4319 22891 31420 3201 1036 61831 62867 1982/83 4233 24268 36717 3417 455 68635 69090 1983/84 4207 25919 42144 3518 579 75788 76367 1984/85 5145 31724 53458 6350 1171 96677 97848 1985/86 6185 33994 59910 8785 1929 108874 110803 1986/87 7714 37031 65226 15054 4566 125025 129591 1987/88' 5002 29032 49949 4901 1322 88884 90206 Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och 89/90 (4): 123 125 206 162 207 167 167

') GMT AB är ett kulmnägt aktiebolag som började sin verksanhet hösten 1968. Bolaget utgjorde en samanslagning av f.d. AB 6 s Lyriska teater (Stora Teatern) oc f.d. ths Musikteater AB. Under 198 /88 har bolaget bytt namn från Gbgs Teater och Mustk AB till G 5 Musikteater AB i saniband med att konsert usets verksamt den 1 okt. 1 87 överförts i ett nybildat bolag, Götebor s Konsert AB. Endast spelårets (1987/88) första kvartal omfattar därför ven konserthusets redovisning. (Källa: Göteborgs Musikteater)

GÖTEBORG MUSIKTEATERS INTÄKTER. 1989 ARS PRISER, VERKSAMHET REN 1975/76 - 1987/88 (deflator: KPI, KKR)

Verksam- Biljett- Statligt Komu- Övri a Räntor Totala intäkter: hetsår intäkter anslag nalt intä ter (netto) exkl. inkl. anslag räntor räntor 1975/76 6936 39960 50464 5800 1331 103159 104490 1976/77 6927 41663 51696 5959 2030 106245 108274 1977/78 6205 44807 51992 5252 2049 108257 110306 1978/79 6698 42442 49477 4578 1667 103195 104861 1979/80 6616 42584 52711 5136 2028 107046 109074 1980/81 6072 41077 55095 4693 1959 106937 108897 1981/82 7249 38421 52736 5373 1739 103778 105517 1982/83 6541 37498 56734 5280 703 106054 106757 1983/84 5967 36764 59778 4990 821 107499 108321 1984/85 6756 41657 70196 8338 1538 126948 128485 1985/86 7566 41586 73289 10747 2360 133188 135548 1986/87 9054 43463 76555 17669 5359 146740 152099 1987/88 5632 32686 56236 5518 1488 100071 101560 Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och 89190 ('t): -19 -18 11 -5 12 -3 -3

Verksam- hetsår

_____________.____________________.___....___________.___.__.__________....___..______...___.._._._.___.__.

1975/76 1976/77 1977/78 1978/79 1979/80 1980/81 1981/82 1982/83 1983/84 1984/85 1985/86 1986/87 1987/88 1988/89 1989/90

ANTAL ARSVERKEN VID GÖTEBORGS MUSIKTEATER SPELAREN 1975/76 » 1989/90

Konstnärlig

personal

fast

174 173 173 170 169 178 179 178 171 174 110 170 174 174 176

extra

18 16 17 16 12 21 22 22 20 36 17

Teknisk personal

fast

87 88 89 90 84 74 76 74 74 75 81 82 89 90 104

extra

13 15 15 18 10 13 20 25 21 23 15

Administrativ

personal

fast

19 19 19 22 22 26 27 26 24 24 29 25 25 27 29

Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och

89/90 (4):

Konnentar:

För spelåren 1975/76-78

1

20 53

extra

OOOQQNHl—II—lv—IH

Antal årsverken; Extra Konstn.

Fast

280 280 281 282 275 278 282 278 268 272 220 277 288 291 309

10

31 31 32 34 25 41 43 42 60 33

174 173 173 170 187 194 196 194 183 195 132 192 194 210 193

11

[79 redovisas ej personalens anställningsform (fast el. extra)

Tekn.

87 88 89 90 97 89 91 92 83 88 101 107 110 113 119 36

Adm.

19 19 19 22 22 26 27 26 27 31 30 26 26 28 30 58

Totalt

280 280 281 282 306 309 314 312 293 313 263 325 330 351 342

22

(Källa: Göteborgs Musikteater)

SOU 1991 Bilaga 12

SOU 1991: 71 Bilaga 12

ANTAL UPPSÄTTNIH AR VID GÖTEBORGS STADSTEATER VERKSAMHETS REN 1975/76 - 1989/90

Verksam- Totalt Andel hetsår antal upp- varav nyug s.

sättningar nyupps. ( ) 1975/76 21 17 81 1976/77 17 13 76 1977/78 14 13 93 1978/79 15 11 73 1979/80 21 19 90 1980/81 19 19 100 1981/82 15 13 87 1982/83 20 16 80 1983/84 24 21 88 1984/85 22 18 82 1985/86 23 20 87 1986/87 21 20 95 1987/88 23 21 91 1988/89 21 17 81 1989/90 16 15 94 Förändrin mellan verksamhetsåren 1975/76 och 89/90: (13: -24 -12

(Källa: Göteborgs Stadsteater)

ANTAL FÖRESTÄLLHINGAR PER SPELAR I GÖTEBORGS STADSTEATERS REGI PERIODEN 1975/76 _ 1988/89

Antal föreställnin ar :

Stora scenen

Stu- dion

tads- bibl.

Skol— teatern

Angered

Annan scen

SOU 1991: 71 Bilaga 12

775/76 176/77 177/78 l78/79 179/80 Kw/Bl 381/82 182/83 NB3/84 N34/85 NES/86 RBS/87 187/88 HB/B9

irändring mellan spelåren 1975/76 och 1/89 (4):

208 192 220 165 186 150 183 192 150 145 172 162 163 177

-15 -32

118 26 28 36

-68

89 127 122

97 126 129 152 157 154 206 179

82

18 74

67 87 65

622 -73

Ni— a—a—aoww __...

180 -14

(Källa: Göteborgs Stadsteater)

ANTAL BESÖK PER SPELAR VID GÖTEBORGS STADSTEATERS FORESTÄLLNINGAR

Stads- bibl.

Skol- teatern

UNDER PERIODEN 1975/76-1989/90 turnéer och gästspel )

Angered

Annan Gäst-

88/89 89/90

rändring mellan spelåren 1975/76 och /89 (*):

( exkl.

Antal besök : Stora Stu- scenen dion 126890 33576 90247 45564 100645 41781 71133 26029 82421 39156 48740 25743 100473 29724 95261 36019 55519 19046 45857 19493 83080 17687 88879 14828 52099 21568 108905 17537 36196 18805

-71 44

5487 16352 17736 24180 23262 24930 18188 31243 19845 18618 11501 25011 27252

2199

6218 2909 2124 3600 1327

13

226166 188968 182644 139575 195439 149821 191847 179276 135187 141325 139574 133971 116796 167316 109741

-51

(Källa: Göteborgs Stadsteater)

S()Lll991:7l

BäagaIZ

GÖTEBORGS STADSTEATERS KOSTNADER,1989 ÅRS PRISER PERIODEN 1975/76 - 1989/90 (def1:KPI, kkr)

Verksam- Personalkostnader: ,, Totalt

hetsår Löner Sociala Ovrigt (1)

avgifter

1975/76 33209 11916 8709 53834 1976/77 33396 13015 7177 53588 1977/78 32969 13706 8322 54997 1978/79 33058 12593 9017 54668 1979/80 35422 14915 10365 60702 1980/81 36251 15445 8847 60542 1981/82 33271 14408 7996 55675 1982/83 32436 13907 9055 55398 1983/84 31499 14580 10776 56855 1984/85' 32689 12421 21510 66619 1985/86 34373 11782 18605 64760 1986/87 35079 14023 12790 61892 1987/88 35154 14260 14098 63512 1988/89 38719 16207 21325 76252 1989/90 41802 17916 19678 79396

Förändring mellan verksamhetsåret 1975/76 och 89/90 (4): 26 50 126 47

I) Totala kostnader exkl. lokalkostnader.

* Förändrad redovisning fr.o.m. v.året 1984/85. GOTEBORGS STADSTEATERS KOSTNADER, LÖPANDE PRISER. PERIODEN 1975/76 - 1989/90 (kkr)

Verksam- Personalkostnader: _ Totalt

hetsår Löner Sociala Ovrigt (1)

avgifter

1975/76 10730 3850 2814 17394 1976 77 11880 4630 2553 19063 1977/78 13061 5438 3302 21821 1978/79 14441 5501 3939 23881 1979/80 16561 6973 4846 28380 1980/81 19279 8214 4705 32198 1981/82 19823 8584 4764 33171 1982/83 20992 9000 5860 35852 1983/84 22207 10279 7597 40083 1984/85' 24894 9459 16381 50734 1985/86 28098 9631 15209 52938 1986/87 29888 11948 10897 52733 1987/88 31224 12666 12522 56412 1988/89 36380 15228 20037 71645 1989/90 41802 17916 19678 79396

Förändring mellan verksamhetsåret 1975/76 och 89/90 (8): 290 365 599 356

1) Totala kostnader exkl. lokalkostnader. ' Förändrad redovisning fr.o.m. v.äret 1984/85.

(Källa: Göteborgs Stadsteater)

GÖTEBORGS STADS EATERS INTÄKTER, LÖPANDE PRISER, VERKSAMHETS REN 1975/76 _ 1989/90 (kkr)

Statligt anslag

Konnu— nalt bidrag

Övri a intä ter

Räntor (netto)

Totala intäkter:

exkl. räntor

inkl. räntor

rksam- Biljett- tsår intäkter 75/76 1876 76/77 1630 77/78 1918 78/79 1578 79/80 2276 80/81 1824 81/82 2831 82/83 2994 83/84 2388 84/85' 3671 85/86 4115 86/87 4778 87/88 4450 88/89 11053 89/90 5409

rändring mellan verksamhetsåret 1975/76 och /90 (4): 188 223 452 27 -141

Förändrad redovisning fr.o.m. verksamhetsåret 1984/85

TADSTEATERS INTÄKTER, 1989 ÅRS PRISER

18562 20096 22656 25747 31039 33456 34921 38502 43130 50673 50624 53217 57290 72933 79943

331

(Källa: Göteborgs Stadsteater)

Totala intäkter:

exkl. räntor

inkl. räntor

GOTEBORGS VERKSAMHETS erksam— Biljett— etsår intäkter 175/76 5806 176/77 4582 177/78 4834 l78/79 3612 |79/80 4868 80/81 3430 81/82 4752 82/83 4626 83/84 3387 84/85' 4820 85/86 5034 86/87 5608 87/88 5010 88/89 11764 89/90 5409

Trändring mellan verksamhetsåret 1975/76 och #90 (*): -7

REN 1975/76 - 1989/90 (defl:KPI. kkr) Statligt Konnu-Ovri a Räntor anslag nalt intä ter (netto) bidrag

18183 30449 3011 1353 18952 31467 1490 1386 20443 31583 242 1376 22196 31589 1543 948 23027 35979 2515 1662 22782 35361 1335 1626 20796 31707 1358 1527 20273 33217 1377 1228 19848 34649 3292 1413 19551 40256 1912 918 17898 37253 1744 909 17569 38253 1030 620 18357 40294 840 782 17642 46713 1504 730 18972 54323 1239 -181

4 78 -59 -113

Förändrad redovisning fr.o.m. verksamhetsåret 1984/85

SOU 1991: 71 BUagalZ

ANTAL ÅRSVERKEN vm GÖTEBORGS STADSTEATER VERKSAMHETSÅREN 1975/76 _ 1989/90

Konst- Tek- Adninis- Totalt närlig nisk trativ antal Spelår personal personal personal årsv. 1975/76 85 120 30 235 1976/77 79 118 30 227 1977/78 80 121 30 231 1978/79 83 130 30 243 1979/80 85 132 30 247 1980/81 95 146 34 275 1981/82 90 149 34 273 1982/83 90 146 35 271 1983/84 87 145 36 268 1984/85 87 145 36 268 1985/86 87 145 36 268 1986/87 87 145 36 268 1987/88 87 145 36 268 1988/89 97 145 36 278 1989/90 91 145 36 272 Förändring mellan verksamhetsåren 1975/76 och 1989/90 : + 795 + 219: + 203; + 1696

(Källa: Göteborgs Stadsteater)

SOU 1991: 71 Bilaga 12

Mats Sylwan Juni 1991

Rapport om fria teatergruppers kostnadsutveckling

1982/83—1989/90

Inledning

Den svenska teaterfloran innehåller ett antal arter som växer un— der skilda betingelser. Samhället som trädgårdsmästare vattnar med olika kannor och blandar i dessa varierande näringstillsatser. De fria teatergrupperna har i denna täppa fått vänja sig vid för— hållandevis begränsad offentlig näring. Genom flexibla organisa- tioner, hög självfinansiering och låga löner har grupperna dock kunnat överleva och varje år blomma. De har i hög grad bidragit till att samhällets kulturpolitiska ambitioner inom teaterområdet nått framgångar under de senaste 20 åren.

Det är ändå uppenbart att de fria teatergrupperna f.n. står in— för problem som utgör större hot än tidigare mot hela rörelsens existens. Det handlar delvis om samma ekonomiska, yttre hot som påverkar institutionsteatrarnas situation och som teaterkostnads— utredningen skall belysa. De fria teatergrupperna vänder sig till i stort sett samma publik som teaterinstitutionerna och lever däri- genom i ett konkurrensförhållande till dessa.

Studien av de fria teatergruppernas kostnadsutveckling belyser främst de ekonomiska faktorer som påverkat gruppernas situation under större delen av 1980—talet. Underlaget består av en statis— tisk sammanfattning av samtliga statsbidragsmottagande fria tea- tergruppers redovisningar till kulturrådet mellan 1982/83 och 1989/90. Utbytet av de statistiska uppgifterna begränsas av att sto— ra förändringar i gruppernas kostnadsbild sannolikt har skett un- der det innevarande spelåret för vilket ingen statistik finns till- gänglig.

Analyserna grundar sig också på mer detaljerad statistik från 7 statsbidragsmottagande grupper: Byteatern, Dockteatergruppen Tittut, Fria Proteatern, Friteatern, Mittiprickteatern, Orionteatern och Skånska teatern. Dessa grupper skiljer sig inbördes i vissa fall avsevärt från varandra i storlek och verksamhetsinriktning varför de skall betraktas som exempel på hur olika typer av teatrar på- verkas av faktorer'som ökade kostnader för marknadsföring, trak- tamenten, lokalhyror etc, När inte annat anges är alla siffror som anges i rapporten deflaterade till 1990 års priser.I

' Beräkning enl. kulturrådet

SOU 1991: 71 Bilaga 13

Kulturpolitiska mål och motiv för samhällets stöd till de fria teatergrupperna

I utredningen Ny kulturpolitik fördes följande resonemang om det samhälleliga ansvaret för de då ganska färska fria teatergrup- perna:

"Det finns fria grupper som genom sitt yrkeskunnande kan jämställas med den yrkesmässiga verksamheten inom institutio- nerna. De bedriver verksamhet som är av mer allmänt intresse, innebär konstnärlig förnyelse eller på annat sätt är värdefull för samhället. Dessa grupper bör också få arbeta under liknande eko- nomiska villkor som institutionerna.

Villkoren kan dock aldrig bli helt lika för grupperna och insti— tutionerna. Grupperna kan inte underkastas samma tjänstgörings— bestämmelser och få samma förmåner, bl.a. pensionsrätt som in- stitutionernas personal. Då blir det inte längre fråga om en sepa- rat grupp utan personer som tar anställning inom en institution.

Kulturrådet anser att man måste söka flera vägar för att för- bättra samhällsstödet för de grupper som här avses. En väg är att vidareutveckla och även på andra områden införa den stödform som representeras av teater— och musikrådets bidrag till grupper utanför institutionerna. En annan väg är att utnyttja den organi— satoriska flexibilitet som institutionerna under senare år visat prov på och att till dem knyta de fria grupper som så önskar och därmed får del av samhällsstödet till institutionerna. Denna an— knytning kan ske på flera sätt. En tredje väg är att knyta gruppen till en annan part, t.ex. ett landstings kulturnämnd eller en större organisation. Inte i något av dessa alternativ skall som nämnts gruppens arbetsformer institutionaliseras. Kulturrådet vill efter— tryckligt poängtera att dessa anknytningsformer endast är till för de grupper som klart önskar dem och att anknytningen måste ske på ett sådant sätt att gruppernas särmärke som fria grupper beva- ras."

Den fria teatergruppsrörelsen var i sitt ursprung mycket nära knuten till de kulturpolitiska målen som de formulerades i l974 års kulturproposition. Teatergrupperna spelade för barn och ung— dom, strävade efter att nå nya grupper och arbetade för konstnär— lig utveckling. Trots dessa kulturpolitiska inriktningar har sam— hällsbidragsutveckiingen varit måttlig om man betänker att ut- gångsnivån var ytterst blygsam. Det avgörande skälet till detta är att 1974 års kulturpolitik bestämde sig för en helhjärtad satsning på en utbyggnad av teaterinstitutionerna. Signalerna från staten till kommuner och landsting var entydiga:

— Om ni satsar på att bygga upp ett nät av regionala institutio— ner runt om i landet så hjälper staten till med en organiserad medfinansiering. Även en liten regional institution kostar stora samhällsbidrag i förhållande till nästan all annan kulturverksam— het som stöds av kommuner och landsting. Det gör att margina-

SOU 1991: 71 Bilaga 13

lerna för stöd till andra teaterverksamheter i de flesta fall är mycket små. Detsamma gäller för staten där stödet till teaterinsti- tutionerna är mycket stort jämfört med annan kulturverksamhet.

Det är alltså viktigt att hålla i minnet att formerna för och storleken på samhällsstödet till de fria teatergrupperna är resulta— tet av ett politiskt val. Så länge det valet står fast och den allmän- na politiska utvecklingen går mot minskade offentliga åtaganden inom alla samhällssektorer i framtiden så är det mycket som talar för fortsatta ekonomiska problem för de fria teatergrupperna om de fortsätter att verka i nuvarande produktionsformer.

Gruppernas kulturpolitiska utveckling

Många av de ännu verksamma fria teatergrupperna stod för 15 år sedan för förnyelsen inom svensk teater. Deras betydelse har för— ändrats under det senaste decenniet. I takt med att gruppmedlem- marna har blivit äldre och yrkesmässigt professionaliserats så har anspråken på löner och produktionsförhållanden medverkat till att deras teatrar tvingats bli känsligare för arrangörernas behov och önskemål beträffande publika målgrupper, repertoar och fö— reställningsformat. Många fria teatergrupper har lojalt inrättat sig i den distributionskedja som de nästan uteslutande offentliga ar- rangörerna erbjuder. De har knutits närmare kommunala och re— gionala kulturpolitiska behov och framför allt fått ta ansvar för det utbud av barn— och ungdomsteater som institutionerna inte vill eller mäktar med att producera. De nationellt turnerande grupperna fyller på samma sätt de luckor som Riksteatern inte kan fylla i län utan egna teaterinstitutioner.

För grupper med egen scen gäller att den trogna stampubliken under 1970—talet har försvunnit och ersatts av en ideologiskt mindre befryndad publik som måste erövras till varje ny uppsätt— ning.

Från 70—talets ganska homogena frigruppsstruktur där de fles- ta grupper var nationellt turnerande — av ekonomiska och kultur— politiska skäl — och med likartade konstnärliga koncept så har de fria grupperna blivit en mer heterogen rörelse. Vi kan i dag ur- skilja ett antal typer av fria grupper. Det har skett en rörelse in mot storstäderna, framför allt storstockholmsområdet, där flera grupper har etablerat sig med egna scener. Exempel på sådana grupper är Orionteatern, musikteatergruppen Oktober, Teater Aurora, Plazagrupperna, Pistolteatern, Fria Proteatern, Teater 9, Teater Galeasen, Fria Teatern, Jordcirkus och Turteatern. Vissa av dessa grupper arbetar i direkt konkurrens med teaterinstitutio- ner och privatteatrar i Stockholm. 1 Göteborg har Nationalteatern och Atelierteatern knutits nära de kommunala teaterpolitiska må- len och tagit på sig barnteaterproducerande uppgifter.

SOU 1991: 71 Bilaga 13

Det finns fortfarande ett antal nationellt turnerande grupper utan fast scen men antalet krymper för varje år. Exempel på detta slag av fri teatergrupp är Småfolket, Dockteatergruppen Tittut, Mittiprickteatern, Friteatern, Teater Uno, Teater Tusan och Raja— teatern. Gemensamt för dessa grupper är att de (med något un— dantag) saknar egna spellokaler och huvudsakligen producerar för offentliga barnteaterarrangörer. Detta innebär betydligt lägre kostnader för lokaler och marknadsföring.

En tredje kategori utgör de regionalt verksamma grupperna med ofta institutionella drag. Här kan nämnas Byteatern i Kal— mar, Västanå teater, Lule Stass, Skånska teatern (Landskrona), Ögonblicksteatern (Umeå), Skottes musikteater (Gävle), Bryggeri- teatern (Visby). Med undantag av Skånska teatern så riktar dessa grupper i stor utsträckning in sig på en barn— och ungdomspoli— tik. Flera av grupperna är verksamma i kommuner eller regioner med teaterinstitutioner och kompletterar det regionala eller lokala behovet av barn— och ungdomsteater. Denna målgruppsinriktning är också en förutsättning för de förhållandevis höga kommunala bidrag som några av grupperna erhåller. Dessa grupper har i all— mänhet egna spellokaler men är beroende av att sälja huvuddelen av sina föreställningar till offentliga arrangörer.

Gemensamt för de tre ovan beskrivna producentkategorierna är att de rymmner en kontinuitet på flera plan. Med något un— dantag så etablerades de redan under 1970—talet eller t.o.m. tidi— gare. Även om få har möjlighet att avlöna sina medlemmar på he— lår så finns det en tydlig kontinuitet i gruppernas personkonstella- tioner. De har i allmänhet erhållit statligt stöd under en lång följd av år. Man strävar efter att följa fackliga avtal vilket för flera grupper har medfört ett ökat samarbete med institutionsteatrar.

Antalet experimentellt inriktade grupper har ökat stadigt un- der hela 80—talet. Dessa grupper är med några få undantag verk- samma i storstäderna och har en begränsad bidrags— och publik förankring. Exempel på detta slag av fri grupp är Teaterkompa- niet och Larssons teater i Göteborg, Lindforsa Teater (Aneby), Teater Albatross (Halland), samt ett antal grupper i Stockholm. Institutet för Scenkonst har dragit konsekvenserna av sin interna- tionella inriktning och etablerat verksamheten i italien.

De fria grupperna har alltid arbetat med små marginaler. Det förefaller dock nu som många nått en gräns för sin överlevnad. Det finns flera orsaker till denna kris som nu måste betraktas som strukturell. Kommunernas försämrade ekonomi och uppdel- ning i mindre administrativa enheter påverkar både gruppernas kommunala grundbidrag och arrangörsnätets förmåga att köpa föreställningar. De teatergrupper som verkar i Stockholm arbetar i en konkurrenssituation där bara de mest publikt framgångsrika teatrarna kan överleva. De fria teatergruppernas konstnärliga och fackliga ambitioner gör att det i dag är väsentligt dyrare att föra en produktion till premiär jämfört med för bara några år sedan.

SOU 1991: 71 Bilaga 13

Fria teatergruppers kostnads— och bidragsutveckling

Även om många medlemmar i fria teatergrupper fortfarande har låga löner har ändå den ekonomiska basen för gruppernas verk- samhet förstärkts genom åren. Samtidigt har antalet yrkesverk- samma fria teatergrupper ökat kraftigt. 1969/70 var enligt en en— kät som utredningen Ny kulturpolitik lät göra endast 56 personer verksamma på heltid i fria teatergrupper medan de statsbidrags— mottagande teatergrupperna 20 år senare representerade 605 års- verken. Det är kanske mot bakgrund av antalet heltidsverksamma 1969/70 man skall förstå förhoppningen i 1974 års kulturproposi- tion att på sikt jämställa bidragsgrunderna mellan institutioner och fria grupper.

Av de 42 grupper som 1990/91 tilldelades statligt verksamhets— eller produktionsbidrag bildades 34 under 1970—talet eller tidiga- re. ] det närmaste samtliga av dessa grupper har erhållit bidrag från kulturrådet under den senaste tioårsperioden. Det stora fler- talet av dessa grupper är huvudsakligen regionalt eller lokalt base— rade och verksamma. Ett tiotal av grupperna kan karakteriseras som nationellt verksamma utan självklar bidragsförankring i hem— kommun eller hemlån.

Intäkter. Samhällsbidragens utveckling

Även om de fria teatergrupperna i allmänhet har en hög självfi— nansiering så är de beroende av offentliga bidrag. Bidragsbehoven varierar kraftigt mellan olika grupper beroende på var man är verksam och vilken publik man vänder sig till. En teatergrupp i Stockholm som själv arrangerar sina föreställningar har en annan kostnadsprofil än den turnerande barnteatergruppen som säljer si- na föreställningar till fasta gager till offentliga arrangörer.

Som offentliga, kontinuerliga bidragsgivare till de fria teater- grupperna framträder staten genom statens kulturråd, landstingen och kommunerna. Under senare år har dessutom omfattande ar- betsmarknadsmedel utgått till de fria teatergrupperna. Vissa tea- tergrupper organiserar en del av sin verksamhet i studiecirkel- form. De redovisningar som finns tillgängliga tyder dock inte på att dessa inkomster är av någon större betydelse för de grupper som denna studie belyser. ] den offentliga bidragsbilden ingår också projektmedel från andra statliga departement och myndig- heter. Dessa bidrag är ofta knutna till målgruppsinriktade projekt som kan beröra barn och ungdom, invandrare, intagna inom kri— minalvården etc. Sedan något år har också vissa länsstyrelser bör- jat stödja fria teatergrupper. Denna typ av bidrag har ökat starkt under de allra senaste åren och får därför endast ett mindre ge- nomslag i det statistikunderlag som står denna studie till förfo- gande och som sträcker sig t.o.m. redovisningsåret 1989/90.

SOU 1991: 71 Bilaga 13

De statliga bidragen från kulturrådet, AMS, länsstyrelsen samt övriga statliga myndigheter och departement uppgår sammanta- get till betydligt större belopp än de kommunala insatserna för gruppernas grundbidrag även om de totala statliga bidragen är svåra att precisera. ] gruppernas redovisning av Övriga intäkter döljer sig förmodligen vissa offentliga bidragsmedel som kan vara svåra att precisera.

] nedanstående redovisning av offentliga bidrag ingår - när inte annat anges — av kulturrådet fördelade statsbidrag samt grundbi- drag fördelade av kommuner och landsting. Alla ekonomiska upp- gifter är när inte annat anges deflaterade till [990 års priser.

Statsbidrag

Statligt bidrag till de fria teatergrupperna via kulturrådet utgick under perioden huvudsakligen som verksamhetsbidrag, produk- tionsbidrag eller projektbidrag. Det är grupper som erhållit de två förstnämnda bidragen som utgör redovisningsunderlaget i den samlade jämförelsen mellan de olika offentliga bidragsgivarna. Under perioden som studien belyser — 1982/83—1989/90 — har årli- gen ca 50 fria teatergrupper erhållit statsbidrag från statens kul- turråd. Under en tioårsperiod har antalet ansökningar årligen ökat från ca 90 till knappt 200 (1990/91). 1 det totala statsbidraget har också medräknats bidrag av engångskaraktär, ofta s.k. "kata- strofbidrag".

De fria teatergrupperna har under perioden fått stora reala ök— ningar i statliga bidrag även om bidragen fortfarande är små jäm- fört med det offentliga stödet till institutionsteatrarna. 1982/83 ut— gick 18 102 000 kr. i statsbidrag till fria teatergrupper.

1989/90 uppgick statsbidraget till 29 455 000 kr. vilket innebär en real ökning med 63 procent under perioden.

1982/83 utgjorde statsbidragets (från kulturrådet) andel av de samlade offentliga bidragen ca 52 procent. Andelen hade 1989/90 minskat till ca 36 procent. Som offentliga bidrag är här inräknade bidrag från AMS och andra offentliga institutioner som grupper- na redovisat som bidragsgivare under rubriken Övriga offentliga bidragsgivare. De offentliga bidragens utveckling framgår av underbilaga 13.1.

Kommunala bidrag

Kommunerna stöder de fria teatergrupperna på flera sätt. Ett an— tal grupper får kommunala grundbidrag för sin verksamhet vari ofta ligger lokalstöd. Indirekt stöder också kommunerna grupper- na genom att verka som arrangörer (skola, daghem etc.) eller ge— nom att ge bidrag till arrangerande föreningar. Det kommunala

SOU 1991: 71 Bilaga 13

bidragsunderlaget utgörs i denna redovisning av de grundbidrag som utgår till de statsbidragsmottagande fria teatergrupperna in— klusive hyresbidrag.

De kommunala bidragen uppvisar en kraftig uppgång under den aktuella perioden. 1982/83 utgick 12 485 000 kr. i kommuna- la bidrag. Bidragen hade 1989/90 ökat till 26 157 000 kr. vilket innebär en ökning med 110 procent under perioden.

1982/83 utgjorde de kommunala bidragens andel av de samlade offentliga bidragen ca 36 procent. Andelen hade trots den kraftiga realökningen av de kommunala bidragen minskat till 32 procent 1989/90.

Landstingsbidrag

] likhet med kommunerna stöder landstingen de fria teatergrup- perna på flera sätt. Grundbidrag utgår till ett antal grupper men landstingen väljer ofta också att stödja arrangörsledet. Detta kan ske genom bidrag till t.ex. länsteaterföreningarna som i sin tur subventionerar lokala arrangörer eller genom öronmärkta bidrag till enskilda grupper med krav på gagerabatter inom det egna landstingsområdet.

Det landstingskommunala bidragsunderlaget utgörs i denna re- dovisning av de grundbidrag som utgår till de statsbidragsmotta- gande fria teatergrupperna.

Landstingsbidragen uppvisar den relativt sett kraftigaste ök- ningen av de offentliga bidragen. 1982/83 utgick 4 413 000 kr. i landstingsbidrag till de statsbidragsmottagande grupperna. 1989/90 hade bidragen ökat till 12 800 000 kr. vilket innebär en Ökning med 190 procent under perioden.

1982/83 utgjorde de landstingskommunala bidragens andel av de samlade offentliga bidragen ca 13 procent. Andelen ökade till 16 procent 1989/90.

Arbetsmarknadspolitiska medel

Arbetsmarknadspolitiska medel har under senare år kommit att bli en allt viktigare förutsättning för många fria teatergruppers existens. Med arbetsmarknadspolitiska medel inräknas i denna studie bidrag till beredskapsprojekt, lönebidrag och uttag från A— kassan av vilket staten svarar för praktiskt taget hela ersättningen.

Det finns dessvärre ingen komplett statistik över samtliga gruppers AMS— —bidrag för hela perioden. Fram to m. 1985/86 re- dovisar grupperna ev AMS- b—idrag under Övriga intäkter. Däref- ter redovisas dessa bidrag under Övriga offentliga bidrag. För de två senaste redovisningsåren har dock kulturrådet gjort en sam- manställning som visar att de statsbidragsmottagande fria teater-

SOU 1991: 7] Bilaga 13

grupperna 1988/89 mottog 8 539 000 kr. för beredskapsprojekt. Grupperna redovisar detta år 10 361 dagar uttagna från A-kassan vilket i pengar motsvarar ett värde av ca 3 500 000 kr. Totalt ut— gick alltså ca 12 milj.kr. i arbetsmarknadsmedel till de fria teater- grupperna. Motsvarande belopp för 1989/90 var totalt ca 12,5 milj.kr. Som jämförelse kan nämnas att det statsbidrag som grup- perna erhöll detta år från kulturrådet uppgick till ca 29.5 milj.kr. Det finns dock oklarheter i gruppernas redovisning av AMS— medel. I många redovisningar är det svårt att urskilja lönebidrags- kostnader från vanliga lönekostnader. Antalet stämplingsdagar är förmodligen avsevärt större än vad den samlade redovisningen uppger.

Sponsorsbidrag

Under hela 1980—talet har det pågått en debatt i landet om spons— ring av kultur. lnom teaterområdet är dock fortfarande spons- ringen en mycket begränsad finansieringsform som hittills utnytt- jats av ett fåtal stora institutioner samt vissa lokalt väl förankrade sommarproduktioner.

Av de fria teatergrupper som ingår i specialstudien är det en— dast Folkoperan som uppger privat sponsring som inkomstkälla. Teaterkostnadsutredningen har av Folkoperan fått uppgifter om sponsringsliknande inkomster från 1986. Före 1985 mottog tea- tern inte denna typ av bidrag eller inkomster. Sedan 1988 skiljer Folkoperan på tre slag av intäkter av sponsringskaraktär: före- tagssponsring, reklam och andelar (odeflaterad tabell).

Tabell 1 År Företags— Reklam Andelar2 Summa sponsring

1986 145 000 126 600 271 600 1987 174 500 73 400 247 900 1988 165 395 229 885 300 000 695 280 1989 250 000 130 800 250 000 630 800 1990 360 000 167 800 508 000 1 035 800

2 Nettobelopp efter avdrag för återbetalda andelar

SOU 1991: 71 Bilaga I 3

År Andel av sza intäkter Andel av off bidrag

1986 3.0 % 11.0 % 1987 1.7 % 10.8 % 1988 4.1 % 18.9 % 1989 3.4 % 9.9 % 1990 6.0 % 15.6 %

Föreställnings/biljettintäkter

De flesta fria teatergrupper har en hög självfinansiering jämfört med institutionsteatrarna. Grunden för denna självfinansiering är inkomster från försålda föreställningar eller biljettintäkter.

Under hela den period som studien belyser följer ökningen av gruppernas föreställningsintäkter ungefär samma kurva som sam- hällsbidragens ökning. 1982/83 spelade samtliga statsbidragsmotta- gande fria teatergrupper in 31 972 000 kr. 1989/90 uppgick spel- intäkterna till 55 453 000 kr., en ökning med 73 procent.

Sjävfinansieringsgraden (=föreställningsintäkter av S:a intäk- ter) ligger under hela perioden stadigt över 40 procent för att 1989/90 dala till 38 procent. Övriga intäkter var detta år ca 5 pro— cent. Man kan också se det som att de statsbidragsmottagande fria teatergrupperna detta år i genomsnitt fick ca 56 procent av sina inkomster som offentliga bidrag. Som jämförelse kan nämnas att en teaterinstitution normalt får mellan 85—90 procent av sina in- komster i form av offentliga bidrag.

Tabell 2 De fria teatergruppernas finansiering 1982/83 och 1989/90.

Procent. 1982/83 1989/90 Statsbidrag 23.4 20.4 Kommunbidrag 16.2 18.0 Landstingsbidrag 5.7 8.8 AM S—bid rag — 6.0 Ovriga offent. bidrag — 3_4 Eöreställningsintäkter 41,3 38.1 Ovriga intäkter 13.3 5.4

Utgifter. Lönekostnader m.m.

Antalet uppgivna årsverk för de statsbidragsmottagande fria tea- tergrupperna har ökat från 480 (1982/83) till 606 (1989/90). Lö- nekostnaderna har under perioden ökat från 47 646 000 kr. till 87 3132 000 kr. En beräkning av lönekostnaden per anställd visar att denna 1982/83 uppgick till 99 000 kr. (inkl. sociala avgifter) för att sedan öka till 144 000 kr. 1989/90. Den relativa löneut— vecklingen har alltså varit god under perioden, ca 45 procent, men man måste samtidigt hålla i minnet att lönenivåerna inom de

fria teatergrupperna i början av 1980-talet var mycket låga — och SOU 1991:

är det fortfarande ijämförelse med andra yrkesområden.

Studerar man enskilda grupper finner man också att somliga valt att utöka antalet årsverk på bekostnad av löneutvecklingen. Totalt redovisar man ett hundratal fler årsverk vid periodens slut än i dess inledning.

För att kompensera de låga ATP—grundande lönerna erbjuder en del fria grupper sina medlemmar privata pensionsförsäkringar. Det finns bland de grupperna dock inget som talar för att inbetal- ningarna till dessa har ökat under de senaste åren. De uppgivna premierna var lägre 1988/89 än under 1982/83 (inga uppgifter fö— religger för 1989/90).

Utvecklingen av de fria teatergruppernas lönekostnader och samhällsbidrag framgår av underbilaga 13.1.

Övriga kostnader

Uppgifterna för traktamenten och andra specificerade kostnader kan endast redovisas för de 7 specialstuderade teatergrupperna ef- tersom en samlad redovisning inte görs i kulturrådets statistik. Utvecklingen framgår av underbilaga 13.2.

Traktamenten

Vid periodens början 1982/83 redovisar de 7 grupperna 775 000 kr. i traktamenteskostnader. 1989/90 uppgick traktamenteskostna- derna till 680 000 kr. Det är räknat i fasta priser en minskning vilken förefaller oförklarlig då antalet föreställningar utanför hemkommunen ökat med 50 procent under perioden vilket borde slå igenom på traktamentesutvecklingen. Förklaringen till att så ej är fallet ligger troligtvis i att uppsättningarna innehållit färre medverkanden och att det vid början och mitten av 1980—talet var vanligt att använda traktamenten som skattefri lönekompensation.

Resor och transporter

1982/83 redovisade de 7 grupperna 895 000 kr. i rese— och trans- portkostnader medan beloppet 1989/90 var 983 000 kr.

Lokalhyror

1982/83 redovisar de 7 grupperna 2 217 000 kr. i lokalhyror. Un- der hela perioden pekar sedan kurvan brant uppåt för att 1989/90 landa på 3 679 000 kr. Det är en ökning med 66 procent vilken

Bilaga I 3

kan förklaras med att hyrorna sannolikt har ökat över kostnadsin- dex men framför allt genom att de flesta av grupperna under pe- rioden har skaffat sig större och dyrare lokaler, ofta med egen scen.

Investeringar/underhåll

Kostnaderna för investeringar och underhåll låg 1982/83 på 773 000 kr. för att sedan öka till 1 520 000 kr. 1983/84 och däref- ter minska till 264 000 kr. 1989/90. Underlaget är för begränsat för att dra långtgående slutsatser men det ligger nära till hands att se de minskade ambitionerna på detta område i perspektivet av allmänt försämrade teaterekonomier.

Uppsättningskostnader

Vid periodens början redovisar de 7 grupperna ] 388 000 kr. i uppsättningskostnader. 1989/90 uppgår kostnaderna till 2 355 000 kr. vilket innebär en ökning av dessa kostnader med 72 procent under perioden. Bortsett från 1987/88 är ökningen jämn och enty- dig. Den förklaras sannolikt med kraftigt ökade materialkostnader inom teaterns leverantörs— och verkstadsled i kombination med höjda konstnärliga ambitioner som sätter spår i ökade kostnader för scenografi och teknik.

Marknadsföring (ej löner)

Kostnaderna för marknadsföring har inte oväntat stigit brant i en jämn kurva under perioden. De 7 grupperna redovisar 1982/83 602 000 kr. i marknadsföringskostnader medan dessa kostnader 1989/90 uppgår till 1 738 000 kr. Den trefaldiga ökningen ligger huvudsakligen på teatergrupper med egen scen och förklaras med kraftigt höjda annonskostnader över kostnadsindex under perio— den. Dagens Nyheter uppger att annonskostnaderna mellan 1987 och 1991 har ökat med 39 procent. Kostnadsprisindex under sam— ma period steg från 167 till 213,4. Det innebär att annonskost— nadsutvecklingen varit något snabbare än inflationstakten. De ökade marknadsföringskostnaderna kan också förklaras med att konkurrensen om teaterpubliken i Stockholm har tvingat teatrar som Orionteatern och Fria Proteatern till en mer offensiv mark— nadsföring.

SOU 1991: 71 Bilaga 13

Uppsättningar/publik

Eftersom gruppernas produktivitet är avgörande för deras totala intäktssituation redovisas i denna studie också föreställnings- och publikutvecklingen.

Antal besök totalt

Det är svårt att finna någon klar tendens i den samlade publikut- vecklingen för de statsbidragsmottagande teatergrupperna. 1982/83 redovisas 712 610 besökare och 1989/90 uppgår antalet till 820 657. Däremellan fluktuerar antalet ganska kraftigt med en högsta nivå 1983/84 på 864 022 besökare och en lägsta 1987/88 på 639 406.

De fria teatergrupperna svarar under perioden för mellan 20— 25 procent av den samlade publiken vid professionella teatrar i Sverige (inklusive privatteatrarna).

De fria teatergruppernas publikutveckling framgår av underbi— laga 13.1.

De fria grupperna har blivit alltmer lokalt stationära under pe- rioden. Detta framträder tydligast när man jämför publiken i och utanför hemkommunen. 1982/83 mötte grupperna 38 procent av sin publik i hemkommunen. 1989/90 hade andelen ökat till 60 procent. Utvecklingen är inte lika påtaglig om man ser till var man spelar sina föreställningar. 1982/83 spelade grupperna 5 567 föreställningar varav 52 procent i hemkommunen. 1989/90 hade antalet föreställningar ökat till 8 257 varav 58 procent framfördes i hemkommunen.

Den senare totalsiffran är intressant. Det är det i särklass hög- sta föreställningstalet under hela perioden men publikt är det ett mellanår för de fria grupperna. Förklaringen ligger sannolikt i att det höga föreställningstalet 1988/89 representerar mindre uppsätt- ningar av uppsökande karaktär som inte är avsedda för stora pub— likgrupper, t.ex. barnproduktioner. Under hela perioden har an- delen barn— och ungdomsföreställningar legat mellan 49—65 pro- cent med en tendens till ökning under de två senaste åren.

Så långt som statistiken sträcker sig finns det inget som anty- der att arrangörsledet börjar svikta för de mindre produktionerna. Bakom det höga föreställningstalet 1989/90 står helt säkert ett stort antal försålda föreställningar till offentliga arrangörer. Det blir allt svårare för grupperna att sälja större föreställningar med många medverkanden på och bakom scen.

Utvecklingen av antalet föreställningar vid de fria teatergrup— perna framgår av underbilaga 13.1.

SOU 1991: 71 Bilaga 13

Sammanfattning

Genomgången av de fria teatergruppernas kostnadsutveckling un— der senare år visar att det framför allt är på lönesidan som den stora fördyringen skett. En beräkning av årslönekostnaden per anställd visar att den mellan 1982/83 och 1989/90 ökat i fast pen- ningvärde från 99 000 kr. till 144 000 kr. eller med ca 45 procent. Samtidigt har grupperna under perioden ökat antalet årsverken från 480 till 606 eller med ca 25 procent.

Utvecklingen av antal årsverken och lönekostnad per anställd vid de fria teatergrupperna framgår av underbilaga 13.1.

Praktiskt taget alla övriga budgetposter visar kostnadsökningar över konsumentprisindex. Mest iögonfallande är kostnadsökning- arna för marknadsföring och lokaler.

De samlade offentliga bidragen från stat (kulturrådet), kom- muner, landsting, AMS samt övriga offentliga bidragsgivare har mer än fördubblats i fast penningvärde mellan 1982/83 och 1989/90, från ca 35 milj.kr. till 82 milj.kr. Det är värt att notera att statsbidragets (kulturrådets bidrag) andel av de samlade of- fentliga bidragen har sjunkit under perioden från 52 procent 1982/83 till 36 procent 1989/90 främst beroende på att nya offent- liga bidragsgivare tillkommit och att AMS—stödet sedan några år redovisas separat i gruppstatistiken.

Av de offentliga bidragen 1989/90 (82 milj.kr.) utgick 14 milj. kr. från andra myndigheter än Kulturrådet, primärkommuner el— ler landsting. Störste enskilde bidragsgivaren var AMS med 8.8 milj.kr. Andra myndigheter och statliga verk bidrog med 5 milj. kr. Därutöver beräknas de fria gruppernas medlemmar ha erhållit ytterligare ca 5 milj.kr. i arbetslöshetsersättning.

Statsbidragets andel av gruppernas totala omslutning har sjun- kit under perioden från ca 23 procent till ca 20 procent. Det för- klaras med att landsting och kommuner relativt ökat sina bidrag mer än staten. Statsbidragsökningen under perioden ligger i nivå med ökningen av gruppernas biljett/gageintäkten

Statsbidraget per besök uppgick 1982/83 till 25 kr. och hade åtta år senare ökat till 36 kr. Det totala samhällsbidraget per be- sök ökade under perioden från 49 kr. till 83 kr.

Andelen statsbidrag av personalkostnaden sjönk under perio- den från 38 procent till 34 procent beroende på löneökningar långt över kostnadsprisindex och att antalet årsverk under perio- den har ökat med ca 20 procent.

Samhällsbidraget per föreställning ökade från 6 287 kr. 1982 till 8 285 kr. 1989/90.

SOU 1991:71 Bilaga I 3

Slutsatser

De fria teatergrupperna utgör idag en mycket heterogen skara teaterproducenter. En slutsats man kan dra av denna studie är att det framför allt är de större, lokaldrivande grupperna med stora fasta kostnader som f.n. upplever de största ekonomiska hoten. För att ge dessa förutsättningar att på lika villkor konkurrera — eller samarbeta - med teaterinstitutionerna skulle det krävas be'- tydligt ökade offentliga grundbidrag. De mindre turnerande grup- perna som säljer sina föreställningar till fasta gager möter arran— görsledets försämrade ekonomi genom att erbjuda mindre kost- nadskrävande produktioner. Trots arrangörsledets minskande för- måga att köpa föreställningar finns det uppenbarligen en mark— nad kvar för de teatrar som tydligt definierar sina målgrupper och som gör sig besvär att söka upp publik och arrangörer.

De signaler som för närvarande når kulturrådet tyder dock på att allt större möda måste läggas på varje såld föreställning. Ar— rangörer som tidigare köpte en serie föreställningar nöjer sig nu— mera ofta med en eller två. En orsak till denna utveckling är att allt fler kommuner delat upp sina anslag för teaterinköp på kom- mundelsnämnder och att det mellan dessa brister i samordning av föreställningsinköp. Den ökade frihet som kommunala institutio— ner under senare år erhållit att själva besluta om hur verksam- hetsmedel skall nyttjas innebär att inköp av teaterföreställningar i dag kan ställas mot satsningar på läromedel eller Skolmåltider. l snäva kommunalekonomiska tider är det inte alltid givet att man i en sådan valsituation väljer teaterbesök.

Man kan urskilja några enskilda förhållanden som på kort sikt måste förbättras för att hejda den nuvarande utvecklingen mot nedläggningar av ett stort antal teatergrupper.

Den första faktorn gäller lönenivån för gruppmedlemmarna och teatrarnas förmåga att betala ut löner över helår. Medelåldern inom många teatergrupper ligger i dag på ca 40 år. De flesta tea- tergrupper erbjuder sina medlemmar en månadslön på mellan 9000 kr. till 11 000 kr. Frågan är om det är rimligt att begära att skådespelare med 10—12 års yrkeserfarenhet skall tvingas arbeta på lönevillkor som få andra yrkesgrupper i samhället accepterar och dessutom regelmässigt tvingas stämpla för att kunna hålla sig kvar i yrket.

Den andra faktorn som utgör ett hot mot teatergruppernas framtida existens är arrangörsledets ökande svårigheter att köpa föreställningar. Den situation som nu utvecklar sig innebär inte bara ett direkt hot mot gruppernas intäktsförmåga utan också ett hårt slag mot vitala kulturpolitiska intressen.

1974 års kulturpolitik utgick från att ansvaret för att stödja ar- rangörsledet helt skulle vila på de lokala och regionala instanser— na. Statens ansvar ansågs ligga i att tillsammans med kommuner och landsting ge förutsättningar för själva teaterproduktionen.

SOU 1991: 71 Bilaga 13

Med den utvecklig som nu pågår mot alltmer otillräckliga grund— bidrag samt minskande och splittrade anslag till arrangörsledet kan det vara nödvändigt att diskutera en nyansering av denna rollfördelning. Inom musikområdet fördelar kulturrådet sedan ett antal år bidrag till arrangerande musikföreningar. Det samlade statsbidraget till dessa uppgår innevarande budgetår till 7.5 milj. kr. Ett motsvarande statsbidrag kanaliserat exempelvis till Iänstea- terföreningarna skulle sannolikt ha en starkt stimulerande effekt på kommuners och landstings arrangörsbidrag och skapa en rätt- visare konkurrenssituation mellan fria teatergrupper och teaterin- stitutioner. Ett sådant statsbidrag skulle dessutom kunna verka kulturpolitiskt styrande och bidra till ett ökat antal föreställningar utanför stockholmsområdet.

De totala gageintäkterna för de teatergrupper som huvudsakli— gen spelade uppsökande föreställningar för barn och ungdom uppgick spelåret 1988/89 till ca 25 milj.kr. En rimlig statlig andel till förmån för arrangörsledet borde uppgå till en tredjedel av ett samlat offentligt bidrag för att ge påtagliga inkomstförstärkningar för teatergrupperna och ha en stimulerande effekt på primär— och landstingskommunala bidrag. Ett statsbidrag utformat på detta sätt skulle innevarande budgetår uppskattningsvis kosta statskas- san 10 milj.kr.

Slut kommentar

Den statliga kulturpolitiken skiljer klart mellan teaterinstitutioner och fria producenter. I princip skall institutionerna vara helfinan- sierade med offentliga bidrag. I institutionens arbetsformer och anknytning till fackliga avtal och arbetsmarknadens regelverk lig— ger inbyggda kostnadsdrivande faktorer. Kraven på egenintäkter är därför lågt ställda.

För de fria teatergrupperna finns ingen definition av det of- fentliga ansvaret. Däremot har man alltmer kommit att påverkas av de ovan nämnda kostnadsdrivande faktorerna som medverkat till institutionernas snabba kostnadsutveckling. Man börjar få in- stitutionella utgifter utan att kunna räkna med institutionernas in- komster.

Den bidragsutveckling och de enskilda bidragsbeslut som före— kommit under 1980-talet innebär att stat, kommuner och lands- ting i praktiken kommit att bli ett slags informella huvudmän för många teatergrupper som legitimerar sig utifrån de kulturpolitis— ka mål som styr de offentliga sfärernas bidragsinriktning. Beroen- de av de offentliga bidragsgivarna märks inte minst när det blir tal om nedskärningar av enskilda gruppers bidrag.

Utredningen Ny kulturpolitik formulerade följande målsättning för det samhälleliga ansvaret för de fria teatergrupperna: "Det finns fria grupper som genom sitt yrkeskunnande kan jämställas

Bilaga I 3

med den yrkesmässiga verksamheten inom institutionerna. De be- driver verksamhet som är av mer allmänt intresse, innebär konst— närlig förnyelse eller på annat sätt är värdefull för samhället. Des- sa grupper bör också få arbeta under liknande ekonomiska villkor som institutionerna."

Några fria teatergrupper har under senare år fått bidragsvillkor som närmast är att betrakta som institutionella. De flesta arbetar dock under helt andra förutsättningar och om gapet inte minskar mellan de fria grupperna och den övriga arbetsmarknaden beträf- fande löne— och arbetsvillkor är det stor risk att det teaterutbud vi vant oss vid — vid en internationell jämförelse på många sätt exceptionellt vad gäller kulturpolitisk inriktning och konstnärlig bredd — kommer att reduceras eller helt försvinna.

SOU 1991: 71 Bilaga 13

Fria grupper 1982/83—1989/90

Intäkter (tkr) Statsbidrag

Statligt engångsbidrag Bidrag primärkommun Bidrag landsting Bidrag AMS inkl. beredskapsmedel övriga offentliga bidrag Sponsorbidrag Förestållningsintäkter Övriga intäkter Summa intäkter

82/83

18 102 12 485 4 412 31 972 10 311 77 284

83/84

20 954 15 986 5 949 33 504 11 145 87 538

84/85

20 496 15 800 5 177

42 125 11 510 95 108

85/86

22 170 18 579 6 251

0 0 0

47 153 14 884 109 038

Prisläge 1990 enligt kulturrådets beräkning

86/87

24 369 0 18 256 4 723

0

8 048

0

SS 249 10 188 120 835

Underbilaga 13.]

87/88

24 979 0 16 393 6 245

0

7 753

0

54 110 6 311 115 792

88/89

26 339 3 366 23 460 11 675 9 424

4 753

0

51 791 8 936 139 744

89/90

26 130 3 325 26 157 12 800 8 797

4 977

0

55 453 7 926 145 565

SOU 1991: 71 Bilaga 13

___—___—

Fria grupper

___—___—

Anställda

Antal årsverken Lönekostnader (tkr)

varav kostnader köpta tjänster Lönekostnad/anställd (kr)

Uppsättningar/publik

Antal besök totalt

därav utanför hemkommun (antal) därav utanför hemkommun (%) därav för barn och ungdom (antal) därav för barn och ungdom (%) Antal egna uppsättningar

Antal egna föreställningar totalt därav utanför hemkommun (antal) därav utanför hemkommun (%) därav för barn och ungdom (antal) därav för barn och ungdom (%)

82/83

480

47 646 0

99

712 610 443 324 62% 399 852 56% 181

5 567 2 707 49% 2 919 52%

83/84

451 50 826 0 113 864 022 513 076 59% 535 676 62% 190

6 977 3 470 50% 4 327 62%

84185

462

51 103 0

111 829 662 496 783 60% 498 580 60% 178

6 514 3 149 48% 3 980 61%

85/86

528

56 463 0

107 778 243 385 300 50% 399 911 51% 189

6 385 3 145 49% 3 865 61%

86/87

547

67 189 0

123 793 733 334 465 42% 392 280 49% 206

6 409 4 420 69% 2 849 44%

87/88

491

67 862 0

138 639 406 321 059 50% 343 850 54% 177

5 934 2 942 50% 3 280 55%

88/89

585 84 925 145 797 278 327 750 41% 492 449 62% 207

7 639 3 379 44% 4 964 65%

89/90

606 87 332 144 820 567 330 428 40 478 405 58% 219

8 257 3 467 42% 5 367 65%

sou 1991; Bilaga 13

89/90

Fria grupper 82/83

Samhällsbidragsanalys

Statsbidrag totalt (tkr) 18 102 Statsbidrag per anställd (kr) 37 714 Statsbidrag per föreställning (kr) 3 252 Statsbidrag av summa off. bidrag (%) 52% Statsbidrag per besök (kr) 25 Statsbidrag av totala intäkter.(%) 23% Statsbidrag av personalkostnader (%) 38% Föreställningsint. av summa ink. (%) 41% Föreställningsint. per föreställning (kr) 5 743 Samhällsbidrag totalt (tkr) 35 000 Samhällsbidrag per besök (kr) 49 Samhällsbidrag per föreställning (kr) 6 287

83/84

20 954 46 461 3 003 49% 24 24% 41% 38%

4 802 42 889 50 6 147

84/85

20 496 44 364 3 146 49% 25 22% 40% 44%

6 467 41 473 50 6 367

85/86

22 170 41 989 3 472 47% 28 20% 39% 43%

7 385 47 001 60 7 361

86/87

24 369 44 551 3 802 51% 31 20% 36% 46%

8 621 47 349 60 7 388

87/88

24 979 50 874 4 209 52% 39 22% 37% 47%

9 119 47 618 74 8 025

88/89

29 705 50 778 3 889 46% 37 21% 35% 37%

6 780 64 839 81 8 488

29 455 48 606 3 567 43% 36 20% 34% 38%

6 716 68 412 83 8 285

SOU 1991 Bilaga 13

Underbilaga 13.2 7 grupper 1982/83—1989/90 Prisläge 1990 enligt kulturrådets beräkning

___—_—______—___——-_——-——

82183 83184 84185 85186 86187 87188 88189 89190

__________________——_-_——

Intäkter (tkr)

Statsbidrag 5 078 4 986 5 033 S 848 6 850 7 402 8 278 7 650 Statligt engångsbidrag 102 368 338 362 722 819 579 495 Bidrag primärkommun 3 458 3 152 3 005 4 495 3 897 3 962 4 109 4 069 Bidrag landsting 2 056 1 806 1 770 1 891 2 085 3 008 3 227 3 501 Bidrag AMS inkl. beredskapsmedel 484 51 14 383 447 520 1 603 568 Bidrag studieförbund 78 0 111 32 4 0 3 0 Övriga offentliga bidrag - 67 432 350 207 115 78 766 77 Sponsorbidrag 2 0 0 0 0 0 0 0 Biljettintäkter 920 4 369 8 336 7 005 7 755 5 927 5 431 4 237 Föreställningsintäkter 5 803 4 387 4 942 7 372 7 449 10 065 6 451 5 244 Övriga intäkter 614 1 488 1 952 587 1 736 2 235 2 643 2 303 Summa intäkter 18 663 21 039 25 851 28 180 31 059 34 015 33 090 28 144

Utgifter (tkr)

Löner och arvoden 8 294 8 176 10 124 10 959 11 554 13 472 13 603 13 151 Sociala avgifter 2 847 2 978 3 407 3 987 3 935 4 785 4 819 4 723 Traktamenten 775 760 898 921 991 1 223 994 680 Resor och transporter 895 773 1 067 1 456 1 668 1 578 1 275 983 Lokalhyror 2 217 2 929 2 922 3 413 3 752 3 715 3 404 3 679

SOU 1991: 71 Bilaga 13

7 grupper

Utgifter (forts.) Investeringar/lokalkostnader Uppsättningskostnader Administration (ej löner) Marknadsföring (ej löner)

Övriga kostnader inkl. skuldräntor Summa utgifter

Underskott

Anställda

Antal årsverken Lönekostnader (tkr)

varav kostnader köpta tjänster lönekostnad/anställd (kr) Uttag a-kassan antal dagar Pensionsförsåkring

Uppsättningar/publik

Antal besök totalt

därav utanför hemkommun (antal) därav utanför hemkommun (%)

82183

773

1 388 834 602 938 19 564 - 900

90 11 141 0

124 344 0 117 122 834 68 798 56%

83184

1 520 1 549 679 1 527 1 572 22 465 - 1 426 94

11 155 145 118 352 816

2 133

146 247 64 651 44%

84185

1 058 1 987 777 1 921 1 565 25 728 123

108

13 531 265 124 828 3 532 119

200 345 91 453 46%

85186

810

2 664 848 1 750 2 057 28 866 - 686

109

14 946 359 137 246 2 286 220

175 029 82 294 47%

86187

753

2 324 839 1 675 3 130 30 622 437

108

15 490 575 143 958 1 944 70

192 918 100 380 52%

87188

735

2 970 975 1 513 2 571 33 538 477

114

18 258 364 160 013 2 452 79

166 440 91 847 55%

sa/å9

651

2 301 1 129 1 323 3 403 32 901 188

116

18 421 331

158 463 744

82

158 763 71 953 45%

89190

264

2 355 931 1 738 1 483 29 987 - 1 843

116

17 874 177 154 753 1 902 282

151 272 85 380 56%

SOU 1991: 71 Bilaga 13

7 grupper 82183

Uppsättningar/publik (forts.)

därav för barn och ungdom (antal) 64 128 därav för barn och ungdom (%) 52% Antal egna uppsättningar 26 Antal egna föreställningar totalt 1 121 därav utanför hemkommun (antal) 670 därav utanför hemkommun (%) 60% därav för barn och ungdom (antal) 665 därav för barn och ungdom (%) 59%

Samhällsbidragsanalys

Statsbidrag totalt (tkr) 5 180 Statsbidrag per anställd (kr) 57 812 Statsbidrag per föreställning (kr) 4 621 Statsbidrag av summa off. bidrag (%) 46% Statsbidrag per besök (kr) 42 Statsbidrag av totala intäkter (%) 26% Statsbidrag av personalkostnader (%) 46% Föreställningsint. av summa ink. (%) 36% Föreställningsint. per föreställning (kr) 5 998 Samhällsbidrag totalt (tkr) 11 324 Samhällsbidrag per besök (kr) 92 Samhällsbidrag per föreställning (kr) 10 102

83/84

75 881 52% 24

1 311

688 52% 690 53%

5 354 56 807 4 084 50% 37 24% 48% 42% 6 679 10 794 74 8 234

84185

139 618 70% 26

1 399 698 50% 1 005 72% 5 371 49 545 3 839 51% 27 21% 40% 51% 9 492 10 619 53 7 591

85186

82 814 47% 22

1 313 733 56% 818 62% 6 210 57 023 4 729 47% 35 22% 42% 51% 10 949 13 217 76

10 066

86187

94 814 49% 24

1 503 979 65% 898 60% 7 572 70 370 5 038 54% 39 25% 49% 49% 10 115 14 119 73 9 395

87188

77 618 47% 23

1 405 829 59% 803 57% 8 220 72 047 5 851 52% 49 25% 45% 47% 11 382 15 787 95

11 237

88189

77 228 49% 25

1 379 697 51% 786 57% 8 857 76 189 6 423 48% 56 27% 48% 36% 8 616 18 564 117

13 462

89190

88 013 58% 35

1 552 993 64% 1 067 69% 8 145 70 519 5 248 50% 54 27% 46% 34% 6 109 16 360 108

10 541

SOU 1991: Bilaga 13

Folkoperan 1982/83—1989/90

Intäkter (tkr) Statsbidrag

Statligt engångsbidrag Bidrag primärkommun Bidrag landsting

Bidrag AMS inkl. beredskapsmedel Övriga offentliga bidrag Sponsorbidrag Biljettintäkter Föreställningsintäkter Övriga intäkter

Summa intäkter

Utgifter (tkr) Löner och arvoden Sociala avgifter Traktamenten

Resor och transporter Lokalhyror

82183

781 172 172 109

1 974 417 320 3 946 2 336

772

97 270

83184

867 282 195 223 514 3 256 478 5 815

3 441 916 13

69 145

84185

946 416 220

0

1 388 41 3 593

927 7 530

3 829 1 135 12 74 465

85186

969 937 846 258 12 364 168

7 311 333 1 034 12 233 5 367 1 500 134 269 713

86187

1 370 125 915 249

187 387 10 192 2 148 2 790 18 363

9 226 2 187 269 482 1 472

87188

1 762 1 066 332 1 162

14 490

1 160 19 972

11 749 2 714 1 558 2 525

Underbilaga 13.3 Prisläge 1990 enligt kulturrådets beräkning

88189

2 207 1 037 1 324 1 582 464 441 8 688 2 297 2 364 20 405

11 977 3 656 354 589

1 428

89190

3 000

1 575 1 750 314

300

7 535 1 219 1 432

17 125

9 219 2 537 44 80 1 460

SOU 1991: 71 Bilaga 13

______________________.—_————

Folkoperan 82183 83184 84185 85186 86187 87188 88189 89190

______________________———————

Utgifter (forts.) Investeringar/lokalkostnader Uppsättningskostnader Administration (ej löner) Marknadsföring (ej löner)

Övriga kostnader inkl. skuldräntor Summa utgifter

Underskott

Anställda

Antal årsverken Lönekostnader (tkr)

varav kostnader köpta tjänster Lönekostnad/anställd (kr) Månadslön (kr)

Uppsättningar/publik

Antal besök totalt

därav utanför hemkommun (antal) därav utanför hemkommun (%) därav för barn och ungdom (antal)

505 305 266 159 21 3 4 930 - 984

39 3 108

124 5 625

44 690 6 016 21%

4 219

94 364

1 7 1 132 305

5 649 166 51 4 357 535 124 6 936

42 269 30 853 105% 2 746

472 500 169 185 692 7 532

57 4 964 763 118 6 080

56 922

0% 11 565

959

1 177 416 691 594

11 823 411

89 6 868 822 100 5 557

88 639 0 0% 14 043

567 787 387 935 817

17 129 1 234 90 11 413 1 828 159

8 593

157 932 4 483 4%

56 492

0

2 319 372 275

1 151 23 658 - 3 687

93

14 463 1 057 183 11 279 65 133 32 287 59%

0

103

1 321 373 1 588 1 675 23 066 - 2 661

89

15 633 1 397 194 10 926

101 068 0 0%

33 536

38

861 706 943

1 180 17 068 57

72

12 123 694 168 83 016

0% 33 150

SOU 1991: 71 Bilaga 13

Folkoperan

Uppsättningar/publik (forts.)

därav för barn och ungdom (%) Antal egna uppsättningar

Antal egna föreställningar totalt därav utanför hemkommun (antal) därav utanför hemkommun (%) därav för barn och ungdom (antal) därav för barn och ungdom (%)

Samhällsbidragsanalys (tkr) Statsbidrag totalt

Statsbidrag per anställd

Statsbidrag per föreställning Statsbidrag av summa off. bidrag (%) Statsbidrag per besök (kr) Statsbidrag av totala intäkter.(%) Statsbidrag av personalkostnader (%) Föreställningsint. av summa ink. (%) Föreställningsint. per föreställning Samhällsbidrag totalt

Samhällsbidrag per besök (kr) Samhällsbidrag per föreställning (kr)

82183

15%

266 17 10% 28 17% 781 31

98% 27 31% 39% 95% 14

1 234 40 7 260

83184

9% 182

14%

0%

1 149 33

79% 39 29% 38% 94% 30

1 566 50

12 430

84185

27%

172. S% 59 51% 946 23

81% 22 17% 26% 64% 28

2 970 70

23 380

85186

21%

231 0% 45 26%

1 906 28 11 61% 28 20% 36% 81% 43 3 387 50

18 920

86187

45%

421 2% 220 65%

1 494 21

67% 12 10% 16% 84% 37

2 846 20 8 420

87188

0% 156 74 55% 0%

1 762 22 13 66% 32 10% 14% 85% 109 4 322 80

32 500

88189

36%

221 0% 55 28%

3 245 40 16 47% 35 18% 23% 59% 55 7 056 80 35 280

89190

40%

195 0% 72 37%

3 000 42 15 43% 36 18% 25% 51% 45 6 639 80

34 050

SOU 1991: 71 Bilaga 13

TEATERKOSTNADSUTREDNINGEN 1990—09—13 SOU 1991: 71 Hans Bohman Bilaga I 4 Peter Rabe

Produktivitetsutveckling inom teatersektorn 1975/76— 1988/89

Inledning

På uppdrag av teaterkostnadsutredningen har vi gjort en upp- skattning av produktivitetsutvecklingen inom teatersektorn under perioden 1975/76—1988189. Vi har också sökt finna jämförbara be— räkningar rörande produktiviteten inom andra samhällssektorer samt identifiera möjliga förklaringar till utvecklingen inom teater- sektorn. Vi har enligt Önskemål gjort beräkningar för samtliga in- stitutionsteatrarl som grupp.

Rapporten är upplagd så att vi i huvuddelen ger en relativt översiktlig beskrivning av metoder etc. och koncentrerar oss på resultaten och analysen för institutionsteatrarna som grupp. ] någ- ra bilagor ger vi en mera ingående beskrivning av metodresone— mang. Dessa är i allmänhet hämtade från vår uppsats "Teatrar, bidrag och produktivitet". De olika beräkningarna framgår också av bilagorna.

Metoder för mätning av produktivitet Produktivitetsbegreppet

Vår studie har alltså syftat till att mäta produktiviteten inom tea- tersektorn. Med detta begrepp avses produktion i förhållande till resursförbrukning. 1 bilaga 1 återfinns för den intresserade några sidor som närmare definierar detta begrepp (och som förklarar skillnaden mellan produktivitet och effektivitet). Den beskriver också olika metoder som finns för att mäta produktivitet.

' Med institutionsteatrarna avses de teatrar som har stat, landsting och kommun som huvudman, dvs. de tre statliga scenerna (Ope- ran, Dramaten och Riksteatern) samt de olika läns— och stadste— atrarna. Under erioden ingår 28 teatrar i gruppen. De olika te- atrarna varierar raftigt i storlek. För närmare information om de enskilda institutionerna hänvisas till Statens Kulturråds "Teater- statistik 1975/76—1987/88".

Mäimetoder

Som framgår av bilagan är det inte helt okomplicerat att mäta produktiviteten för tjänster eftersom det ofta är svårt att entydigt kvantifiera resultaten i en tjänsteorganisation.

Detta gäller i högsta grad för teatersektorn. För att få ett me- ningsfullt produktivitetsmått krävs metoder som kan ta hänsyn till olika typer av prestationer och föra samman dem till ett gemen— samt mått. De metoder som vi använt i vår studie är dels s.k. sammanvägd kvot, dels Data Envelopment Analysis (DEA).

Vid mätning med sammanvägd kvot görs först en beräkning av förhållandet mellan olika delprestationer (i vårt fall antal uppsätt- ningar, antal föreställningar och publikantalet) och resursförbruk— ningen (] vårt fall de totala kostnaderna). Dessa enkla kvoter vägs sedan samman till ett gemensamt mått på lämpligt sätt (i vårt fall med den genomsnittliga styckkostnaden för dessa tre delprestatio- ner).

DEA är en metod som möjliggör beräkning av ett gemensamt mått av produktiviteten för många olika delprestationer utan att någon sammanvägning av dessa behöver ske, vilket är en av dess stora fördelar. Den beskrivs närmare i bilaga 1 och 2.

Val av delprestationer

Som nämnts ovan har vi som delprestationer valt antal uppsätt- ningar, antal föreställningar och publikantal. Antalet uppsättning- ar kan ses som ett mått på förmågan att åstadkomma mångfald, antalet föreställningar som ett mått på förmågan att producera "mängd" och publikantalet som ett mått på förmågan att attrahe— ra åskådare. Vi har härlett dessa tre delprestationer utifrån några av de kulturpolitiska målen. ] bilaga 3 återfinns ett något utförli- gare resonemang kring varför vi valt dessa tre delprestationer.

Val av kostnader som resursvariabel

Som mått på resursförbrukningen har vi använt de totala kostna- derna för de aktuella teatrarna. Detta anses vara det bästa sättet att fånga all resursförbrukning.2 De nominella kostnaderna för varje spelår har omräknats till fast penningvärde i 1989 års priser med hjälp av ett specialkonstruerat teaterkostnadsindex som söker spegla just teatrarnas prisutveckling. Det tar hänsyn till att löne- kostnaden, som är en mycket stor andel av teatrarnas totala kost— nader, har ökat snabbare än inflationen. 1 bilaga 4 beskrivs när- mare hur det konstruerats.

2 Se bl.a. Paulson Frenckners "Värde för pengarna - om controllerarbe- te och ekonomisk styrning i kommunal verksamhet".

SOU 1991: 71 Bilaga 14

Indala

Våra beräkningar har i huvudsak baserats på Statens Kulturråds teaterstatistik 1975/76—1987/88. ! flera fall har vi dock komplette— rat eller justerat detta material där uppgifter saknats eller varit missvisande.

Prod uktivitetsutveckling för institutionsteatrarna

] bilaga Sa framgår produktivitetsutvecklingen för gruppen samt- liga institutionsteatrar, beräknad dels med hjälp av sammanvägd kvot, dels med hjälp av DEA. Som synes har produktiviteten fallit under perioden, med i genomsnitt ca 2 procent per år (2,1 pro- cent beräknat med sammanvägd kvot, 1,7 procent beräknat med DEA). 1 bilaga 6 framgår utvecklingen i diagramform.

Den genomsnittliga årliga förändringen har beräknats med hjälp av linjär regression (dvs. en rät linje har anpassats till de en— skilda årens resultat). Därigenom undviker vi att ovanliga förhål- landen under framförallt första och sista året snedvrider måttet på den genomsnittliga utvecklingen.

Delresultal

För att möjliggöra en siffermässig analys av resultaten redogör vi också för ingående basdata samt de enkla kvoter mellan delpres— tation och kostnaderna som ingår i den sammanvägda kvoten. Där framgår att relativt kostnaderna har antalet uppsättningar minskat med ca 1,5 procent per år, antalet föreställningar med ca 1,8 procent per år och publikantalet med ca 2,8 procent per år. Även här har den årliga förändringen beräknats med hjälp av lin- jär regression.

Skillnad mellan resultatet med sammanvägd kvot och DEA—resulta- tet

Skälet till att minskningen av produktiviteten är större vid beräk— ning med sammanvägd kvot är att en av de ingående delprestatio- nerna, publikantalet, har minskat betydligt kraftigare än de båda övriga. Då denna metod bygger på sammanvägning av delpresta- tionerna drar den negativa publikutvecklingen ner det samlade re— sultatet påtagligt. Vid beräkning med DEA däremot kan en för— ändring av en enskild delprestation inte slå igenom lika kraftigt. Det krävs, förenklat uttryckt, att samtliga delprestationer föränd- ras i samma riktning och i ungefär samma utsträckning för att DEA—resultatet skall påverkas. DEA innebär alltså mindre risk

SOU 1991: 71 Bilaga 14

att produktivitetsmåttet för verksamheter med flera delprestatio— ner skall snedvridas av kraftiga förändringar av enstaka delpresta- tioner. Enligt vår mening är därför DEA—måttet mera rättvisan- de.

Produktivitetsutvecklingen inom andra sektorer

För att få en uppfattning om innebörden av teatersektorns pro— duktivitetsutveckling krävs givetvis en jämförelse med andra sek- torer i samhället. Tyvärr finns det bara mera begränsade studier av denna inom den offenliga sektorn. För hela den offentliga sek— torn finns uppgifter bara t.o.m. 1980. Endast för några få delsek— torer går studierna fram till 1985. Därför har en meningsfull jäm- förelse bara kunnat göras för perioden 1975—80. Trots det kan vissa slutsatser dras.

Nedanstående siffror är hämtade ur Richard Murrays "Den of— fentliga sektorn — produktivitet och effektivitet" som också ut— gjorde en bilaga till långtidsutredningen 1987.

I jämförelsen tittar vi dels på den offentliga sektorn och dels på den privata tjänstesektorn. Inom dessa huvudområden tittar vi även på delsektorn kultur— och rekreationsverksamhet. Vi har be- dömt att samtliga dessa fyra områden är relevanta ur jämförelse— synpunkt.

Med delberäkningar av teatersektorns resultat för den aktuella perioden erhålles följande jämförelse:

Sektor Prod.utv./år 1975—80

Teatersektorn:

— sammanvägd kvot — 3,0 % _ DEA _ 1,2 %

Offentliga sektorn: - kultur och rekreation — 5,5 % — hela sektorn — 1,6 %

Privata tjänstesektorn — kultur och rekreation — 0,2 % — hela sektorn + 1,2 %

Vid jämförelse mellan våra resultat för teatersektorn och andra sektorer är sammanvägd kvot det mest relevanta måttet. Detta ef- tersom denna metod (eller enkla kvoter) använts vid studierna av övriga sektorer.

Som synes är nedgången i teatersektorns produktivitet 1975— 1980 inte unik. Hela den offentliga sektorn har sjunkande pro- duktivitetet under perioden och relativt den egna delsektorn är teaterns minskning måttlig. Även på det privata området uppvisar delsektorn kultur och rekreation vikande produktivitet, om än in— te lika kraftigt som på den offentliga sidan.

SOU 1991: 71 Bilaga I 4

Några mera långtgående slutsatser bör dock inte dras av ovan- stående material av två skäl. Dels omfattar det, som nämnts, en- dast en relativt kort period. Dels har vi inte haft tillgång till bas- materialet för beräkningarna av de andra metoderna och därige— nom inte i detalj kunnat bedöma betydelsen av eventuella skillna- der i beräkningssätt.

Orsaker till teatrarnas vikande produktivitet

Vi kan alltså konstatera att den vikande produktiviteten för tea— tersektorn inte är någon unik eller orimlig utveckling relativt and- ra representativa sektorer. Trots det är det viktigt att söka analy- sera vad denna utveckling beror på, för att avgöra om produktivi- teten ändå kan förbättras.

En övergripande förklaringsmodell är den teori som förts fram av William Baumol om en ofrånkomlig produktivitetsnedgång inom konstnärlig verksamhet till följd av lönekostnadsutveckling- en. Det har vi dock redan tagit hänsyn till genom det särskilda teaterkostnadsindexet som väger in lönekostnadsutvecklingen för teatrarna. Vi redogör för Baumols resonemang i bilaga 4.

Kvarstående möjliga orsaker är utvecklingen av lokalkostnader, den tekniska utvecklingen samt ändrad publikkonkurrens och kvalitetsutveckling. Dessa berör vi nedan.

Loka/kostnadsutveckling

En möjlig förklaring till utvecklingen är att lokalkostnaderna ökat utan att möjligheter till ökad produktion för den skull skapats. Detta kan ha skett av två skäl. Dels kan personal och/eller publik givits större eller kvalitativt bättre lokaler som dock inte varit di— rekt produktionsökande. Dels kan den marknadsanpassning av hyrorna som skett för många offentliga institutioner under fram- för allt 1980—talet lett till ökade kostnader (även om dessa ibland kompenserats genom högre bidrag).

Vårt material har inte möjliggjort någon bedömning av giltig— heten i denna förklaring men vi föreslår att denna aspekt studeras närmare av TKU.

Teknisk utveckling

Även om den tekniska utvecklingen ofta inte direkt kan leda till ökad produktion inom teatern, finns det givetvis en betydande teknisk utveckling även här. Den gäller dels scenteknik, ljud, be— lysning etc., dels administrativa system såsom biljettförsäljning och liknande. Delar av denna utveckling möjliggör rimligtvis att

SOU 1991:71 Bilaga 14

samma arbete kan utföras med en mindre arbetsinsats. Ofta inne- bär den dock främst att publiken kan ges en bättre administrativ service (vid biljettköp etc.) eller större konstnärlig upplevelse (ge- nom bättre scenteknik etc.). Genom att kostnaderna för ny teknik oftast är högre än för äldre teknik betyder detta alltså att kostna— derna ökat utan att produktionen som sådan ökar.

Publikkonkurrcns

Vi har ovan noterat att den delprestation som haft den mest ne- gativa utvecklingen under perioden är publikantalet. Detta är också den faktor som teatern har minst kontroll över. Det är rim- ligt att anta, att konkurrensen om publiken har ökat avsevärt un- der perioden, såväl vad gäller andra publika evenemang som från olika former av hemunderhållning (kabel—TV, video, etc.). Detta skulle då innebära att efterfrågan på teater minskat trots oföränd- rade prestationer i övrigt från teatrarnas sida. En studie av denna faktor vore av intresse, liksom om nya livsmönster inneburit att intresset för teatrarnas tjänster minskat.

Ökad kvalitet

Några möjligheter för oss att skatta utvecklingen av kvaliteten i teatrarnas verksamhet har inte funnits och det torde vara mycket osäkert om någon sådan bedömning överhuvudtaget kan göras. Det ter sig dock rimligt att det successivt sker en ökning av den konstnärliga kvaliteten i teaterns verksamhet, dels i form av skå— despelarnas prestationer, dels när det gäller de tekniskt betingade konstnärliga aspekterna (scenografi, ljud, ljus, etc.). Om kvalite— ten, i den mån den kan kvantifieras, skulle öka med 2 procent per år (dvs. inte någon anmärkningsvärd siffra) skulle det alltså kom— pensera nedgången i produktivitet såsom vi mätt den.

Sammanfattning

Vi har skattat produktivitetsutvecklingen bland institutionsteatrar- na med hjälp av metoderna sammanvägd kvot samt Data Enve- lopment Analysis, med antal föreställningar, uppsättningar och publik som resultatvariabler och totala kostnader som resursvaria— bel.

De totala kostnaderna har omräknats till fast pris med hänsyn till lönekostnadsutvecklingen och inflationen i övrigt. På så sätt har vi justerat för att lönekostnaderna, som är en mycket stor del av teatrarnas totala kostnader, har ökat snabbare än inflationen i övrigt.

SOU 1991:71 Bilaga 14

Med denna ansats erhåller man en negativ produktivitetsut- veckling för gruppen institutionsteatrar under perioden 1975/76— 1988/89 på ca 2 procent per år.

Ett antal möjliga förklaringar finns till utvecklingen: * Ökade lokalkostnader, eventuellt till följd av nya prissätt- ningsmetoder inom den offentliga sektorn.

* Ökade kostnader för scenisk och administrativ teknik som ej kan kompenseras genom högre produktion.

* Ökad konkurrens om publiken. * Höjd konstnärlig kvalitet. Flera av dessa aspekter kräver ytterligare studier för att deras exakta betydelse skall kunna klargöras.

Bilaga 1 Metodöversikt Bilaga 2 Äskådningsexempel DEA Bilaga 3 Val av delprestationer Bilaga 4 Konstruktion av teaterkostnadsindex Bilaga 5 Beräkningar av produktivitetsutvecklingen Bilaga () Diagram över produktivitetsutvecklingen

SOU 1991: 71 Bilaga 14

Bilaga I

Metodöversikt

Försöken att utvärdera icke vinstdrivande (offentlig) tjänsteför— medling har varit många och har spridningen i tillvägagångssätt varit stor. Ofta har möjligheterna att mäta produktivitet och ef- fektivitet av olika slag under hänsyn till kvalitativa skillnader ej stått i proportion till ambitionerna.

Produktivitet och effektivitet

Vid en första genomgång av litteratur på området får man ett tämligen splittrat intryck av vad det egentligen är man vill mäta. Detta beror dock till stor del på att författarna använder olika termer för samma begrepp. Huvudsakligen är det två saker man vill mäta och utvärdera: processen och resultatet.

Med processen menas då framför allt att mäta någon form av produktivitet och med resultatet, effektivitet eller graden av mål- uppfyllelse. Andra namn för samma sak är inre respektive yttre effektivitet. Jämför också med engelskans "efficiency", att göra saker rätt och "effectiveness", att göra rätt saker.

Ett tredje område som tas upp är "sociala indikatorer”. Detta kan närmast likställas med mål på en "högre" nivå, t.ex. att rätts— väsendet ska bidra till ett säkrare samhälle eller att sjukvården ska leda till ett längre och friskare liv. Teatern kan ur denna synvin— kel sett vara en bevarare av det svenska kulturarvet och förse medborgarna med en kulturell identitet. Den litteratur vi har fun— nit som behandlar just teatrar har genomgående haft ett national- ekonomiskt perspektiv där man med ganska komplicerade sam- band försöker härleda det samhällsekonomiska värdet av en sådan inverkan. Problemet med sådana indikatorer är förstås att de är väldigt svåra att mäta. Dessutom föreligger oftast inget påtagligt orsak—verkan förhållande, eftersom dessa indikatorer även påver- kas av en mängd externa faktorer i samhället. ] vår fortsatta fram- ställning kommer vi därför att koncentrera oss på de två första grupperna.

Med anledning av att de flesta icke vinstdrivande organisatio- ner som utvärderas är tjänsteförmedlande dito inom den offentli- ga sektorn, samt att den mesta relevanta litteraturen behandlar just detta, har vi anslutit oss till den definition av produktivitet och effektivitet som fastställdes i statskontorets programbudgetut-

3 Anthony & Young, "Management Control in Nonprofit Organiza— tions”, s. 471.

SOU 1991: 71 Bilaga 14

redning år 1967.4 Där åskådliggörs sambandet mellan produktivi— SOU 1991; 7] tet och effektivitet på följande sätt: Bilaga 14

Sambandet mellan produktivitet och effektivitet

Myndighet X

Produktions- Delpresta- resurser tioner

Produktions- resurser (personal m.m.)

_l

Måluppfyllelse, resultat

Samhällskost— nader

Produktiviteten definieras som "förhållandet mellan prestatio— ner och uppoffringar, dvs. produktiviteten utgör kvoten mellan ett mått på mängden utförda prestationer och ett mått på använ— da produktionsresurser".

Med effektivitet menar man i sin tur "förhållandet mellan å ena sidan de effekter eller resultat man uppnått med sina presta- tioner (måluppfyllelse) och å andra sidan uppoffringarna (kostna- derna) för verksamheten". I företagsvärlden har som känt ränta— biliteten på kapitalet blivit det allt överskuggande uttrycket för effektivitet.5

Sambandet mellan produktivitet och effektivitet kan i formler beskivas på följande vis:6 Produktiviteten är alltså output genom input eller produktionen i förhållande till resursförbrukningen. Variationerna hos olika produktivitetsmått ligger i att såväl out-

4 Fi nansdepartementet, "Offentliga tjänster — sökarljus mot produktivi- tet och användare" (DS Fi 1986:l3), s. l9(). 5 Paulson Frenckner, s. 180. 6 Richard Murray, "Den offentliga sektorn — Produktivitet och effektivi- tet", s. 20-21.

put som input kan definieras och mätas på olika sätt. Det allra SOU 1991; 71 enklaste produktivitetsmåttet är: Bilaga 14

Output Arbetsproduktivitet = Arbetade timmar

Detta mått tar inte hänsyn till insatsen av andra resurser, t.ex. kapital. Vill man ta med all resursförbrukning, krävs det att den- na uttrycks i pengar. Detta resulterar i ett mått som kallas för to- talproduktivitet eller:

Output

Kostnadsproduktivitet = Kostnader

Om man jämför detta mått med det enkla fallet när ett företag producerar endast en produkt, blir måttet antalet enheter av pro- dukten genom de totala kostnaderna, alltså helt enkelt den inver- terade styckkostnaden. Följaktligen inser man att om styckkostna- den sjunker så ökar produktiviteten. Detta är just själva kvintes- sensen av begreppet produktivitet.

Effektiviteten å andra sidan, innebär att produktionen måste ge ett överskott, dvs. värdet av produktionen måste överstiga kostnaden för densamma. Värdet av produktionen är värde (eller pris) gånger kvantitet. Om produktionen är effektiv så ska alltså gälla att:

Output * Värde per enhet output > 1

Kostnader

Förhållandet mellan de två begreppen blir då följande: Effektivitet = Kostnadsproduktivitet * Värde per enhet output.

Det stora problemet i detta sammanhang är naturligtvis svårig- heten att åsätta (de offentliga) tjänsterna ett värde. Något mark- nadspris att jämföra med finns oftast inte. Dessutom kan tjänsten värderas olika för olika målgrupper eller beroende på andra poli— tiska ställningstaganden.

Sambandet visar dock att när det inte är möjligt att direkt upp— skatta effektiviteten så är det ändå möjligt att få en uppfattning om effektiviteten genom att se på produktiviteten och dess ut- veckling. En negativ produktivitetsutveckling skulle då kunna ty— da på en likartad utveckling för effektiviteten. Å andra sidan, ökar produktiviteten så ökar också effektiviteten. Detta gäller gi- vetvis bara under förutsättning att värdet per enhet av output är oförändrat. Om exempelvis värdet av de tjänster som produceras

minskar p.g.a. att kvaliteten sänks i samband med att produktivi- teten ökar så är nettoeffekten osäker och kan lika gärna vara minskad som ökad effektivitet.7

Metoder för mätning av produktivitet

All slags produktivitetsberäkningar bygger på att någon form av jämförelse görs för att ge mening åt resultaten. Det vanligaste är att aktuella prestationer jämförs med tidigare perioders eller att olika enheter som fullgör samma tjänst jämförs sinsemellan. Men även t.ex. jämförelserna faktiska prestationer — standardprestatio- ner eller prestationer gentemot olika klientgrupper är vanliga.

De olika tillvägagångssätt för att beräkna produktiviteten som vi funnit kan delas in i tre huvudgrupper: enskilda kvoter eller nyckeltal, sammanvägningar av flera kvoter och Data Envelop— ment Analysis (DEA).

Enskilda kvoter

Detta är det vanligaste och enklaste sättet att beräkna produktivi- teten. Nackdelen är förstås att endast en dimension av verksamhe- ten fångas. Rent praktiskt innebär en enskild kvot någon form av en operationaliserad output—input relation. Exempel från ett par undersökningar som gjorts inom den offentliga sektorn är antalet utlån dividerat med de totala kostnaderna för folkbiblioteken och antalet vårddagar genom de totala driftskostnaderna för långvår- den.3 För teatrarna skulle ett sådant mått kunna vara antal före- ställningar över de totala kostnaderna.

Sammanvägningar av flera kvoter

Grundtanken är densamma som för enskilda kvoter. Skillnaden är att här vägs flera sådana kvoter samman till ett sammansatt mått. Ett vanligt sätt att objektivt bestämma vikterna är att räkna ut ba— sårets olika styckkostnader för respektive prestation som ingår i de olika kvoterna vilka ska vägas samman. Följande är ett exem— pel på hur detta skulle kunna se ut för teatrar:

7 Murray, s. 29. 8 Ds Fi 1986213, 5.101—140.

SOU 1991: 71 Bilaga 14

Uppsättningar Kostnad Föreställningar SOU 199]: 71

* per + * Bilaga [4 Kostnader uppsättn. kostnader basåret Kostnad Besökande Kostnad per + * per föreställn. besökande basåret Kostnader basåret

Eftersom produktiviteten är den inverterade styckkostnaden, innebär detta att varje vägd delkvot för basåret blir lika med ett. För att göra det hela mer pedagogiskt kan man då dividera hela sammanvägningen med antal delkvoter, tre i detta fall, för att på så vis indexera produktivitetsserien.

En annan möjlighet att välja vikterna är naturligtvis att be- slutsfattaren fastställer dessa subjektivt med hänsyn till vilka di— mensioner som anses viktigare än andra.

Data Envelopment Analysis

Nedan följer en allmän beskrivning av DEA med betoning på modellens fördelar och begränsningar. För en matematisk be- skrivning hänvisas till Jennergren och Obel (1985) eller Sherman (1984). 1 bilaga 2 ger vi ett grafiskt åskådningsexempel.

DEA är en linjärprogrammeringsteknik som vidareutvecklades till sin nuvarande form 1978, av Charnes, Cooper och Rhodes för att utvärdera just icke vinstdrivande organisationer och organisa- tioner inom den offentliga sektorn.9 DEA har sedan dess använts på så vitt skilda områden som sjukhus, domstolar, tullverksamhet, olika former av utbildning, banker m.m. Såvitt vi vet har den dock aldrig tillämpats på teatrar.

Metoden utvärderar olika enheters produktivitet genom en jämförelse av den faktiska mängd inputs som behövs för att pro- ducera en faktisk mängd outputs under en viss tidsperiod. DEA kan användas till att jämföra flera enheter med varandra såväl som till att jämföra en enhet med sig själv över tiden.lo Vanligast är dock att flera enheter jämförs med varandra och så är även fal- let i vår undersökning.

1 en sådan jämförelse är en given enhet inte relativt produktiv om någon annan enhet, eller kombination av enheter, kan produ- cera antingen:

samma mängd prestationer med färre insatsresurser av en/ flera typer och samtidigt ej använder mer av en annan insatsre— surs, eller

9 David Sherman, "Improving the productivity of the Service Sector" ur Sloan Management Rewiew, Spring 1984, s. 13. 10 Sherman, s.20. 374

fler prestationer av någon typ med samma mängd insatsre- surser utan att behöva minska någon annan typ av tjänst.]]

DEA identifierar på så sätt de mest produktiva enheterna i jämförelsematerialet. Någon eller några av dessa enheter kommer sedan att bilda ett referensset för var och en av de relativt impro— duktiva enheterna. Det är viktigt att i detta sammanhang komma ihåg att det är fråga om relativ produktivitet. DEA säger inget om absolut produktivitet, eftersom det optimala produktionssättet är okänt.

Fördelar

Modellen har sin styrka i att identifiera produktiva enheter och enheter där problem verkar föreligga.

Användandet av ett, oviktat mått innebär att ingen subjek- tiv sammanvägning av flera nyckeltal behöver göras.

De olika referensseten som bildas kan användas som idékäl- la för att förbättra relativt improduktiva enheter.

DEA är särskilt användbart i komplexa situationer med multipla outputs och inputs och där antalet enheter är för många för att djupstudier skall kunna göras på var och en.[2

Begränsningar

DEA är en kvantitativ analys och någon explicit hänsyn till kvalitetsskillnader tas ej.

DEA identifierar endast relativ produktivitet och ersätter därmed ej behovet av att beräkna det optimala produktionssättet.

De enheter som jämförs bör vara tämligen homogena och dessutom till antalet minst 3—4 gånger fler än antalet variabler.

Valet av inputs och outputs har stor betydelse för resultatet. Detta innebär att om någon relevant variabel utelämnas kan re- sultatmåttet bli snedvridet.

DEAs styrka är som nämnts att identifiera svaga enheter. För att finna de bakomliggande orsakerna krävs dock vidare ana-

lys.

” Ulf Grunnesjö, "Operativ effektivitet inom bankkontorsrörelse", ex- amensuppsats vid Handelshögskolan i Stockholm, 5. 14.

SOU 1991: 71 Bilaga 14

DEA på teatrar — ett åskådningsexempel

Bilaga 2

I följande enkla exempel antas att vi har 5 spelår som skall jämfö- ras med hjälp av Data Envelopment Analysis (DEA). Som resurs- variabel (input) har valts offentliga bidrag och som resultatvari- abler (output) uppsättningar och föreställningar. Bidraget (i fasta priser) är detsamma samtliga spelår men antal uppsättningar och föreställningar varierar. Vid en DEA—körning erhålls följande produktivitetstal för dem:

Spelår Bidrag

(milj.kr.)

50 50 50 50 50

kli-ÄMN—

Uppsätt- ningar

10 20 30 25 40

Föreställ- ningar

800 600 600 400 200

Prod uktivi- tetstal

1,00 0,89 1,00 0,78 1 ,00

Dessa resultat kan tolkas med hjälp av följande figur.

Förestäl ! n.

800

600

400

200

10

20 30

Uppsättn.

40

Spelåren l, 3 och 5 kan sammanbindas med en linje innanför vilken samtliga andra spelår återfinns. De utgör därmed referens—

SOU 1991: 71 Bilaga I 4

set för de övriga. Linjen som sammanbinder 1, 3 och 5 visar de kombinationer av föreställningar och uppsättningar som innebär relativt sett högst produktivitet.

Spelår 2 produceras i punkten som markerats med A. För att det, med samma avvägning mellan föreställningar och uppsätt— ningar som nu, skulle bli lika produktivt som referenssetet skulle det behöva öka sina resultat så att det når ut till punkten B på linjen mellan spelår 1 och 3.

Produktivitetstalet för spelår 2 i DEA—körningen blev 0,89. ln- nebörden av detta är att avståndet mellan nollpunkten och spelå— rets nuvarande resultatpunkt (sträckan O—A) är bara 89 procent av avståndet mellan nollpunkten och den möjliga produktions- punkten (sträckan O—B). På samma sätt är för spelåret 4 sträckan O—C 78 procent av sträckan O—D.

SOU 1991: 71 Bilaga [4

Bilaga 3

Val av delprestationer ("Resultatvariabler")

Med hjälp av en tolkning av de kulturpolitiska målen och inter- vjuer som vi gjort med teaterföreträdare har vi identifierat följan- de variabler som relevanta mått på goda prestationer i teatersam- manhang. Det är dock viktigt att hålla i minnet att studien syftar till att mäta produktivitet och inte effektivitet. Med andra ord är det prestationerna som sådana och inte värdet av dem som vi sö- ker fånga.

Publik

Även om publikantal inte är något entydigt mått på "bra teater" var flertalet teaterföreträdare överens om att det är en relevant variabel ur utvärderingssynpunkt. En dålig föreställning når aldrig en bred publik och utan publik är det i längden omöjligt att skapa bra teater. Ur bidragsgivarens synvinkel är det dessutom givetvis angeläget att den teaterverksamhet som den stöder när så många medborgare som möjligt. Eftersom teatrarna konkurrerar med andra, mera kommersiella underhållningsformer, kan ett stort publikantal anses vara en indikator på att det kulturpolitiska må- let om att motverka kommersialismens negativa verkningar upp— fylls.

När publikantal används som prestationsmått är det dock vik- tigt att vara medveten om att t.ex. repertoarval som leder till stor publik inte alltid står i samklang med andra relevanta mål för tea- terverksamheten. Det är också viktigt att vara medveten om att möjligheten att nå höga publiksiffror även är beroende av andra faktorer än en föreställnings kvalitet, såsom respektive scens pub— likkapacitet och marknadsföringsinsatser.

Föreställningar

Antalet föreställningar är ett naturligt mått i en produktivitetsstu— die eftersom föreställningen är en teaters centrala "produkt". Förutom att många föreställningar kan anses spegla en bra pro- duktionsapparat, dvs. teaterns förmåga att producera "mängd", är det ett relevant mått i det avseendet att många föreställningar be- tyder många tillfällen för den potentiella publiken att ta del av produktionen. Därför är det en rimlig variabel ur både bidragsgi— varens och teaterns egen synvinkel.

Bilaga 14

Uppsättningar

Även antalet uppsättningar är betydelsefullt att ta med, i synner- het som det rent praktiskt ofta finns en motsättning mellan ett stort antal uppsättningar och den föregående variabeln, antal fö- reställningar. Många uppsättningar innebär rimligen en mångfald i teaterutbudet. Det betyder att teatern kan rikta sig till många olika grupper, i enlighet med det kulturpolitiska målet om efter— satta grupper. Vidare är mångfald i kulturutbudet en indikator på att yttrandefrihetsmålet för kulturpolitiken uppfylls.

SOU 199117] Bilaga 14

Bilaga 4

Konstruktion av ett teaterkostnadsindex Bakgrund

En sämre produktivitetsutveckling för teater och annan konstnär— lig verksamhet än för samhället som helhet har konstaterats även i andra undersökningar. Nationalekonomen William Baumol har i sin bok ”Performing Arts — The Economic Dilemma" fört fram en teori som förklarar detta fenomen. Hans grundresonemang är följande. Konstnärlig verksamhet har löner som en mycket stor del av sina kostnader. Om lönekostnadsutvecklingen bestäms av produktivitetsutvecklingen inom tillverkningsindustrin (vilket ofta är fallet) och denna kan dra fördel av teknologisk utveckling etc. kommer de reala lönekostnaderna att stiga. I en verksamhet som inte kan dra samma nytta av teknologiutveckling, såsom konstnär- lig verksamhet, kommer då de reala kostnaderna att öka även om produktionen är oförändrad.

För de svenska institutionsteatrarna utgjorde löner och sociala avgifter under perioden i genomsnitt 71 procent av de totala kost- naderna, dvs. de var den dominerande kostnadsposten. Under ti- den 1975—1989 har lönekostnaderna för teateranställda ökat med ca 250 procent enligt våra beräkningar. Under samma period har KPI stigit med ca 210 procent. Det innebär att teatrarnas reala kostnader har ökat, allt annat oförändrat.

För att kunna beräkna ett korrekt realt mått på teatrarnas re- sursinsats utifrån de totala kostnaderna, är det därför viktigt att deflatera kostnaderna med ett särskilt teaterkostnadsindex som tar hänsyn till den snabba personalkostnadsutvecklingen.

Teaterkostnadsindexet Personalkostnadsutvecklingen

För att beräkna den totala personalkostnadsutvecklingen har vi studerat utvecklingen av:

lönenivå sociala avgifter

övriga lag— och kollektivavtalsförändringar som medfört ändrade personalkostnader.

Som källor har vi använt material från Teatrarnas Riksför- bund, Svenska Arbetsgivareföreningen och Riksförsäkringsverket.

SOU 1991: 71 Bilaga 14

För varje del har ett index över utvecklingen beräknats. Dessa har sedan multiplicerats samman till ett totalindex för personal- kostnadsutvecklingen.

Utvecklingen av övriga kostnader

Som mått på utvecklingen av övriga kostnader har konsument— prisindex (KPI) använts för att erhålla en generell inflationsjuste- ring.

Sammanvägning till ett index

Till sist har indexet över personalkostnadsutvecklingen och KPI vägts samman till ett gemensamt teaterkostnadsindex (TKI).

Under perioden 1975—89 har personalkostnadsandelen hos te— atrarna legat runt 70 procent. 1 ett urval om sex år varierar den mellan 68 och 74 procent med ett genomsnitt på 71 procent. Vi har därför vid sammanvägningen av använt 71 procent som per— sonalkostnadsandel.

Sammanvägningen har sedan skett så att deflatering av total- kostnaden med TKl ger samma effekt som om personalkostnaden deflaterats med personalkostnadsindexet och övriga kostnader med KPl och därefter summerats till en real totalkostnad. For— mellt sker det på följande sätt.

TN = Nominell totalkostnad

PN = Nominell personalkostnad ON = Nominell övrig kostnad TR = Real totalkostnad PR = Real personalkostnad OR = Real övrig kostnad

PKI = Personalkostnadsindex KPI = Konsumentprisindex TKl = Teaterkostnadsindex

PN = 0,71 * TN ON = 0.29 * TN

PR = PN/PKI = 0,71 *TN/PKI OR = ON/ KPI = 0,29 * TN / KPl TR = TN /TK1

SOU 1991: 71 Bilaga 14

TR = PR + ÖR = sou 1991: 71 = (0,71 * TN /PK1) + (0,29 * TN / KPI) =

TN / (PKI * KPI) / (0,71 * KPI + 0.29 * PKI)

TKI = (PKI * KPI) / (0,71 * KPI + 0,29 * PKI)

Beräkning av teaterkostnadsindex

Ar

___—___—

Lönenivå

Ändring i %

Lönenivåindex

Ändring av sociala avgifter Lagstadgade sociala avgifter Avtalsmässiga sociala avgifter Totala sociala avgifter Socavg. faktor

Ändr. av soc.avg. fakt. i % Socialavgiftsindex

Övriga lag— och avtalskostnader Ändring i % Lagavtalskostnadsindex Personalkostnadsindex

Konsumentprisindex

1975

1000 23,00 11.17 34.17

1.34]?

100.0 100.0

100.0 347

1976

7.7 107.7

28.00 11.17 39.17 1.3917

103.7

0.0 1000 1117

382

1977

13.6 1223

31.90 11.09 42.99 1.4299

(*I (x

106.6

2.3 1013 133,4

426

1978

15

1

1242

31.00 11.09 42.09 1.4209 —0.6 1059

[x ("4

105.1 138.2 469

1979

6,0 131.6

31.50 11,67 43.17 1-,4317 0.8 106.7

0.0 105.1 147.6

502

1980

9.8 1445

32.40 11.69 44.09 1.4—409 0.6 107.4

1.4 106.5 165.4

571

1981

5,4 1523

33.10 11.69 44.79 1.4469 0.5 1079

3.9 110,7 182,0

640

1982

43

1

1589 33,00 11.69 44.69 1.4469 —0.1 1018

0.0 110.7 189.7

695

SOU 1991 Bilaga I 4

Nolfnerat KPI

Teaterkostnadsindex

Ar Lönenivå Ändring i % Lönenivåindex Ändring i sociala avgifter Lagstadgade sociala avgifter Avtalsmässiga sociala avgifter Totala sociala avgifter Soc.avg. faktor Ändr. av soc.avg. fakt. i % Socialavgiftsindex Övriga lag— och avtalskostnader Ändring i % Lag'avtalskostnadsindex

Personalkostnadsindex

1975

100.0 100.0

1983

6.2 168,7

36.20 12.04 48.24 1.4824 2.5 1105

0.4 111,1 207,2

1976 1101 11.2 1984

11,6 1883

36.20 12.04 48.24 1.4824 0.0 1105

0.0 111.1 2312

1977

122.8 1301

1985

6.8 201.1

36.40 11.86 48.26

1.4826 0.0

1 10.5

0.0 111.1 2470

1978

135.2 137.3 1986

7.1 215.4

37,10 11.79 48.89 1.4889 0.4 111.0

1.8 113.1 2704

1979

144.7 146.7

1987

0. N. 0 V') Fl FJ

37.10 11.76 48.86 1.4886 0.0 1109

0.0 113,1 284.4

1980

164.6 165,1

1988

12,7 255,4

38.00 11.50 49.50 1.495 0.4 111.4

4.2 1179 3354

1981

184.4 182,7

1989

5,8 270,2

38,00 11.50 49,50 1.495 0,0 111,4

0.2 118,1 3556

1982

200.3 192.6

SOU 1991 Bilaga 14

&

Ar 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989

%

Konsumentprisindex 757 818 878 915 954 1009 1074 NJmerat KPI 218.2 235,7 2530 263,7 274,9 290,8 309,5 Teaterkostnadsindex 210,3 232,5 248,7 268,4 281,6 321 1 340,9

Kommentarer

Lönenivåändring baserad på statistik från Teatrarnas Riksförbund.

Uppgifter om lagstadgade sociala avgifter baserade på SAP:s beräkning av avgifter för tjänstemän i procent av bruttolön. Uppgifter om avtalsmässiga sociala avgifter baserade på SPV—premie för de statliga teatrarna samt AMF—premie.

Uppgifter om övriga lag— och avtalsbetingade kostnadsändringar baserade på utredning av Teatrarnas Riksförbund (1990-05—30).

SOU 1991: 71 Bilaga 14

Produktivitetsutveckling för teatersektorn 1975/76—1988/89

Samtliga institutionsteatrar

Enhet Spelår

Uppsättningar Föreställningar Publik (1000—tal) Kostnad i löp. pris

Teaterkostnadsindex

Kostnad i fast pris Enkla kvoter Uppsättn./kosta Index Föreställn./kostn. Index Publik/kostn.

Index

1

1975/76

350 11921 2998 304558 100,0

977936

0.358 100 12,190 100 3.066 100

2 1976/77 369 12093 3052 367403 111,2

1060909

0.348 97 11,399 94 2,877 94

3 1977/78 353 12608 2878 423870

130,1 1046154 0,337 94 12,052 99 2,751 90

4 1978/79

322 12165 2773

467285 137,3

1092827

0.295 82 11,132 91 2,537 83

5 1979/80 403 12281 2841 533478 146,7

1167688

0,345 96 10.023 86 2,433 79

6 1980/81

369 12514 2694

598858 165,1

1164708

0.317 89 11,023 90 2,313 75

Bilaga 5

7 1981/82 315 11544 2662 664581 182,7

1168018

0.270 75 10714 88 2,279 74

SOU 1991: 71 Bilaga 14

Enhet Spelår

__M—

Sammansatta mått Sammanvägd kvot

Data env. analysis

___—___—

Enhet Spelår

%

Uppsättningar Föreställningar Publik (1000—tal) Kostnad i löp. pris Teaterkostnadsindex Kostnad i fast pris Enkla kvoter Uppsättn/kostn. Index

Föreställn./kostn.

1 1975/76

100 100

8 1982/83

345 11544 2428

692202 192,6 1154029

0,299 84 10,003

2 1976/77

95 97

9 1983/8

353 1 1934 2604 782600 210,3 1194926

0,295 83 9,987

3 1977/78

94 99 10 1984/85

370 12009 2335 865947 232,5 1195938

0,309 86 10,041

4 1978/79

85 91 11 1985/186

341 10574 2267 909215 248,7 1173900

0,290 81 9,008

5 1979/80

87 96 12 1986/87

348 11469 2297 1029638 268,4 1231806

0,283 79 9,311

6 1980/81

84 90 13 1987/88

367 12217 2405 1063492 281,6 1212668

0,303 85 10,074

7 1981/82

79 88 14 1988/89

337 11466 2452 1249364 321,1 1249364

0,270 75 9,177

SOU 1991: Bilaga [4

Enhet 8 9 10 1 1 12 13 14 Spelår 1982/83 1983/8 1984/85 1985/1/86 1986/87 1987/88 1988/89

___—___— Index 82 82 82 74 76 83 75

Publik/kostn. 2,104 2,179 1,952 1,931 1,865 1,983 1,963 Index 69 71 64 63 61 65 64 Sammansatta mått

Sammanvägd kvot 78 78 77 72 71 77 71 Data env. analysis 84 83 86 81 79 85 75

Kommentarer

Omräkning till fast pris har skett med index för det första av spelårets kalenderår.

I båda de sammansatta måtten ingår föreställningar, uppsättningar och publikantal som prestationer. Den sammanvägda kvoten har normerat så att år 1 får index 100 för att underlätta jämförelser.

SOU 1991: Bilaga 14

Produktivitetsutveckling 1975—1976 Bilaga 6 SOU 1991: 71 Samtliga institutionsteatrar Bilaga I 4

A = Sammanvägd kvot B = Data envelopment analysis

Klas Holming/MM PM 1991—02—06 SOU 1991: 71 Bilaga 15

Promemoria om verksamhetsformer för institutionsteatrar

1 Inledning

Landets teaterinstitutioner arbetar i olika företagsformer. Formen varierar men så gott som genomgående har man valt andra for— mer än myndighet. För vissa associationsrättsliga former finns fullt utvecklade regelsystem t ex aktiebolag och i viss utsträckning ekonomiska föreningar. För andra saknas närmare i lag fastlagda regler t ex för ideella föreningar eller stiftelser. Man har då varit hänvisad till att komplettera i stiftelseurkunder, stadgar och lik— nande handlingar. Oftast har härvidlag aktiebolagslagen (ABL) utgjort förebilden också för andra privaträttsliga associationsfor- mer. Målsättningen har regelbundet varit att tillförsäkra teatrarna stor frihet framför allt konstnärligt. Även om de faktiska likheter- na är stora, är likväl valet av företagsform av stor betydelse för verksamheten.

Statens två helägda teatrar — Kungl Teatern AB (Operan) och Kungl Dramatiska Teatern AB (Dramaten) är aktiebolag i likhet med flertalet övriga större teatrar. Operans och Dramatens aktie- kapital uppgår till kr 50.000:— vardera.

Den tredje teatern med statligt huvudmannaansvar — Svenska Riksteatern — är en ideell förening. Eget kapital saknas därmed i egentlig mening.

Med undantag för Riksteatern och Östgötateatern är alla större teatrar aktiebolag. En inom framför allt landstingssektorn vanlig form bland mindre teatrar utgörs av stiftelse. Sedan Malmö Stads— teater 1990 ombildades från ekonomisk förening till aktiebolag förekommer följande former på teaterområdet bland institutioner med statligt eller kommunalt huvudmannaskap.

Aktiebolag 9 Ekonomisk förening 1 Ideell " 2 Stiftelse 16 Kommunal förvaltning 2

30

Också Sveriges Radio—koncernens företag är aktiebolag. Statli— ga stiftelser finns på kulturområden utanför teaterområdet t ex Svenska Rikskonserter och vissa muséer.

På musikområdet är bilden snarlik teaterområdet; aktiebolag eller stiftelser bland symfoniorkestrarna och enbart stiftelser inom

länsmusiken med endast två undantag som utgör myndighet. Ock- så länsmuséerna utgörs i allmänhet av stiftelser.

Bland kulturinstitutioner utan direkt producerande uppgifter som skola, bibliotek etc överväger myndighetsformen.

2 Tidigare utredningar m.m.

Frågan om lämplig organisationsform för teatrarna och andra kulturinstitutioner har behandlats i olika sammanhang, i statliga och kommunala utredningar, av organisationer etc. I allmänhet har myndighetsformen avvisats som föga lämplig för en produce— rande verksamhet av typ teaterproduktion och från ansvars- och yttrandefrihetssynpunkter. Det har ansetts att opinionsbildande och kreativ verksamhet skall stå så fri som möjligt från myndig- hetskontroll och tyngande administrativa beslutsprocesser. Vad beträffar valet av alternativ associationsrättslig form har det varie- rat.

2.1 Ny kulturpolitik (SOU 1972:66)

I detta betänkande förklarar Kulturrådet till en början att myndighets— och förvaltningsformen är olämplig för institutioner som handhar en produktionsprocess t ex teatrar och orkestrar. Kulturrådet konstaterar att även om verksamheten inte är vinstin— riktad förekommer dagligen beslutssituationer som kan göra ställ- ningen som myndighet eller kommunal förvaltning mindre lämp- lig för den verksamhet det här är fråga om och finner att i de ex— terna kontakterna är det viktigt att undvika tyngre beslutsproces- ser än vad institutionernas olika samarbetsparter tillämpar. Kul- turrådet pekar också på svårigheter att ordna exempelvis ansvars- frågorna så att t ex repertoarbesluten inte i sista hand blir en myndighetsfråga.

Kulturrådet diskuterar därefter val av lämplig privaträttslig as— sociationsform och efterlyser en motsvarighet till den amerikans— ka "non profit corporation", som enligt Kulturrådet skulle vara den naturliga formen för denna sorts verksamhet. I avsaknad av sådan motsvarighet finner Kulturrådet stiftelseformen vara den närmast till hands liggande för nya institutioner. Kulturrådet fin- ner dock inte anledning föreslå ändringar för redan existerande företag. Valet av stiftelse synes närmast vara motiverat av möjlig— heten till anpassning av stadgarna till olika verksamheter. Kultur- rådets tveksamhet inför aktiebolag synes vara avhängigt av det of- ta förekommande vinstsyftet bland aktiebolagen.

Beträffande styrelsernas sammansättning rekommenderar ut— redningen att "de samhällsorgan som har det ekonomiska ansva- ret bör vara representerade i styrelsen", "vilket på den tiden inte

SOU 1991: 7] Bilaga 15

Överallt var fallet", och tillägger: "Att i en styrelse finns represen- tanter för samhället innebär inte att de skall ha en definitiv be- stämmanderätt."

2.2 Operautredningarna SOU 1961:28 och Ds U 1973z6

Kungl Teaterns (KT) verksamhet har blivit föremål för flera ut- redningar. Båda de ovan nämnda uttalade sig entydigt för aktie- bolagsformen. 1961 års utredning om Kungl Teaterns verksamhet och ekonomi uttalade bl a:

”Verksamheten synes liksom hittills böra bedrivas i form av ett aktiebolag. Ät Kungl Maj:t bör emellertid, på sätt förut föresla- gits, ges ökade möjligheter att utse ledamöter och suppleanter i styrelsen och vid personval bör de förut angivna synpunkterna vinna beaktande. (Största möjliga garantin för att såväl de konst- närliga som de ekonomiska synpunkterna blir väl tillgodosedda.) Ävenså bör ledningen av verksamheten vid KT uppdelas mellan en teaterchef för den konstnärliga ledningen och en verkställande direktör för den administrativa, ekonomiska och tekniska verk— samheten..."

Önskemål om starkare statligt inflytande över valet av styrelse- ledamöter framställdes mot bakgrunden av att aktierna i bolaget på den tiden ägdes av andra än staten.

Utredningen föreslog alltså ett delat Chefskap, vilket också prö- vades under några år 1960—70—talet men övergavs sedan motsätt- ningarna inom Operaledningen blivit ohanterliga.

1 övrigt förordade utredningen ett närmare organisatoriskt samarbete med Dramaten eventuellt i ett gemensamt aktiebolag.

1973 års operautredning anförde för sin del följande: "Aktiebolagslagen förutsätter att aktiebolag kan bedriva verk- samhet som inte syftar till att bereda aktieägarna vinst (95 1 mom fjärde stycket aktiebolagslagen). Enligt svensk rätt kan ett aktie- bolag alltså ha ett ideellt syfte såsom exempelvis att främja ett kulturellt ändamål. Den svenska aktiebolagslagen skiljer sig i detta avseende från vissa främmande länders lagstiftning som förutsät- ter att ett aktiebolag endast kan ha till ändamål att ge ekonomisk vinst till fördelning mellan aktieägarna. Aktiebolagsformen kan därför i själva verket fungera som en "non profit corporation".

Om den av Kulturrådet förordade stiftelseformen kan sägas att den har samma nackdel som Kulturrådet framhåller beträffande formen ideell förening, nämligen att regleringen av ekonomin kan bli otillfredsställande. Denna brist kan dock enligt Kulturrådets uppfattning avhjälpas genom särskilda regler i stiftelseurkunden.

Operautredningen vill anmärka att det synes mindre lämpligt att på det nu antydda sättet förena för det särskilda fallet tillska- pade regler med stiftelseformen, eftersom denna är avsedd för förvaltning av en självständig förmögenhet, ämnad att fortvarande

SOU 1991: 71 Bilaga [5

tjäna ett bestämt ändamål. Det hade därför i och för sig synts na— turligare att överväga en sådan komplettering beträffande formen ideell förening.

Det är emellertid att märka att aktiebolagslagen innehåller ut- tömmande regler för ekonomisk verksamhet. Aktiebolagslagens bestämmelser kan för övrigt i vissa fall inte ersättas av regler i ex- empelvis en stiftelseurkund. Detta gäller framför allt skadestånds— och straffbestämmelserna för bl a styrelseledamöter, verkställande direktör och revisorer. Än betydelsefullare är emellertid att aktie- bolagslagens regelsystem i praktisk tillämpning befunnits väl läm— pat för ekonomisk verksamhet. Endast en del av detta regelsystem behandlar för övrigt frågor om vinsten och disposition av denna. Andra regler i systemet syftar till att göra aktiebolagsformen lämplig för ekonomisk verksamhet över huvud taget. Aktiebolags— formen innebär också att det i lag anges vilka olika organ som er- fordras för verksamheten och att det i lag ges regler om funk— tionsfördelning mellan de olika förvaltande organen.

Mot denna bakgrund synes det föga ändamålsenligt och i vissa avseenden inte heller möjligt att för Operans del i en stiftelseur- kund söka bygga upp en organisation för vilken redan finns en lämplig lagstadgad form. Utredningen har ej heller i övrigt funnit några skäl som talar för att stiftelseformen skulle vara att föredra framför aktiebolagsformen."

Regeringen anförde sedan genom föredragande statsrådet i sin proposition (1974:28) (om den statliga kulturpolitiken) följande i denna fråga:

"En generell rekommendation om lämplig företagsform för statliga eller till övervägande del statliga kulturinstitutioner är en— ligt min mening svår att ge.

"Vad jag nu anfört i fråga om företagsform gör att jag vid övervägandet av operautredningens förslag rörande Operan inte anser mig kunna ta ställning till frågan om vilken företagsform som på sikt är den lämpligaste för operaverksamheten. Denna verksamhet bör därför tillsvidare bedrivas i sin nuvarande form dvs som aktiebolag ..."

Bland organisationer, som tagit ställning i frågan om lämplig företagsform för kulturföretag finns Landstingsförbundet och Te— atrarnas Riksförbund (TR).

2.3 Landstingsförbundet

! skriften "Landstingen och kulturpolitiken", bilaga ], Organisa- tionsformer för regionala kulturorganisationer l..;rndstingsförbun— det 1976, rekommenderas ett förslag till normalstadgar för stiftel- ser. l Landstingsförbundets kongressrapport förordas dock land— stingskommunal förvaltning med stiftelse som alternativ. Också

SOU 1991: 71 Bilaga 15

för Landstingsförbundet torde känslan att aktiebolagen bör reser- veras för vinstgivande verksamhet ha påverkat ställningstagandet.

I samband med regionmusikens övergång till landstingskom- munalt huvudmannaskap rekommenderade Landstingsförbundet landstingen att bilda stiftelser för den nya verksamheten.

I skriften "Samspel, grunden för regional musikpolitik" har Landstingsförbundet gjort upp förslag till normal handläggnings— ordning för musikstiftelserna. I anslutning härtill sägs i skrif- ten:"Den regionala musikinstitutionens huvudmannaskap och verksamhet gör att varken den statliga eller den kommunala handläggningsordningen är direkt tillämplig."

2.4 Teatrarnas Riksförbund

Teatrarnas Riksförbund (TR) har i olika sammanhang entydigt förordat aktiebolagsformen. Enligt TRs mening är det endast lag- stiftningen för aktiebolag, som ställer ett tillräckligt genomtänkt och fullständigt regelsystem till förfogande för en verksamhet, som i grunden är produktion och inte förvaltning. Enligt TRs er- farenheter har bristen på genomarbetade regler för stiftelser varit till nackdel. Stiftarna har för det mesta inte förmått utfylla lag- stiftningens brist på klara regler med alternativ. 1 de flesta fall har enligt TR reglerna mer eller mindre övertagits från aktiebolags- formen eller utformats enligt föreningsmodell. Enligt TR finns dock knappast något exempel på den fullständiga reglering t ex vad gäller ansvarsfördelningen mellan de olika ledningsorganen enligt ABL. Detta har inte sällan fått till följd att stiftelsernas led- ning skett i former som i alltför hög grad kommit att likna kom- munal nämndverksamhet. Särskilt gäller detta verksamheter som formellt också utgjort del av den kommunala verksamheten. "Kulturkrocken" med den offentliga verksamhetens regelsystem har i flera uppmärksammade fall t o m lett till institutionens ned— läggning eller byte av huvudmannaskap.

TR redovisar också en statistik över nedlagda teatrar sedan den stora kulturreformen 1974.

SOU 1991: 71 Bilaga [5

Institution Företagsform Kommentar

Dalateatearn Förvaltning Nedlagd 197?, övertagen av Riksteatern, nu stiftelse

Stockholms skolteater Förvaltning Avvecklad, efter fleråri konflikt med eaterför- bundet utvidgad till blockad mot all barn— och ungdomsteater i Stockholm, som slutligen upp- hörde efter att kommunen ådömts skade— stånd i Arbets- domstolen Länsteatern i Blekinge Förvaltning Nedlagd Stockholm, Teaterbåten Stiftelse Nedlagd

lnga andra avvecklingar har skett

Samtliga dessa nedläggningar har enligt TR blivit nödvändiga på grund av till sist ohanterliga motsättningar inom de system, som saknar lämpliga regler att balansera kompetenskonflikter. TR framhåller den påfallande överrepresentationen av förvaltningar. Ytterligare en förvaltningsstyrd verksamhet — Västernorrland — har valt att ombilda verksamheten till stiftelse. Vid landets enda i primärkommunal form drivna teater — Borås — har i stället flera teaterchefer i rad avgått med motiveringar, som klart hänger sam- man med den enligt dem omöjliga förvaltningsformen.

'I'Rs slutsats är att förvaltningsformen knappt är användbar i kulturproducerande verksamhet. Att söka lösa kompetenstvister på ledningsplan är överhuvud en icke helt obetydlig uppgift för TR även beträffande Stiftelserna. Däremot är den typen av mot- sättningar erfarenhetsmässigt sällsynta bland bolagen.

TR beklagar att olämpliga verksamhetsformer ofta lett till att kulturintresserade politikers engagemang i stället för att uppfattas positivt gjort dem till måltavlor för kulturetablissemangets an— grepp.

2.5 "Makt och demokrati på teatern." "Teatern och den konstnärliga friheten"

Kulturrådets tidigare ordförande Paul Lindblom har i två skrif- ter, som ingår i rådets serie Kulturpolitisk debatt nr 2 och 7 un- der rubrikerna respektive "Makt och demokrati på teatern” och

SOU 1991: 71 Bilaga I 5

”Teatern och den konstnärliga friheten" behandlat också organi— sationsformerna på uppdrag av Kulturrådet.

Skrifterna tillkom med anledning av ett antal uppslitande och offentligt uppmärksammade strider på 1970—talet på olika håll i landet mellan kommunalpolitiker och teaterchefer som represen- tanter för de berörda region— eller stadsteatrarna. Lindblom redo- visar åskådligt i en lång rad fall konflikter mellan kommunala be- stämmelser, praxis och förhållningssätt och teaterns behov och ar- betsformer på olika nivåer, inte sällan banala men ofta maktbe- tingade och med fatala följder för alla parter. I nr 2 sammanfattar Lindblom bla:

"Verksamheten vid en teater kan inte jämföras med arbetet vid ett vanligt företag och inte heller med arbetet vid en statlig eller kommunal förvaltning. För att de konstnärliga synpunkterna ska bli tillräckligt beaktade, måste huvudansvaret för repertoaren lig— ga hos teaterchefen och personalen."

"Teatrar måste vara lyhörda institutioner, som anar föränd— ringar, upptäcker produktiva idéer och känner faror tidigare än den publik, som de vänder sig till, och de personer som i varje fall påverkar deras ekonomiska planering."

1 nr 7 lämnas ett antal rekommendationer, bland vilka märks: "i. Teaterchefen har huvudansvaret för den konstnärliga verksamheten och har sedan budgeten fastställts av styrelsen det övergripande ekonomiska ansvaret.

6. Aktiebolagsformen är idag den organisationsform, som lät- tast kan anpassas till teaterns arbetssätt."

2.6 Stiftelseutredningen (Ds Ju 1987:14)

Stiftelseutredningen behandlar i och för sig inte organisationsfor- men för kulturföretag annat än ytterst kortfattat men konstaterar dock inledningsvis att "under senare årtionden har stiftelseinstitu— tet kommit att nyttjas i en omfattning och för syften, som knap- past hade förutsetts vid tillsynslagens tillkomst (SFS 1929:116). Beträffande organisationsformen för just kulturinstitutioner kon- staterar utredningen lakoniskt att "skilda organisationsformer kan behöva utarbetas alltefter de behov som olika typer av kulturinsti— tutioner har. Stiftelseformen torde inte genomgående vara att fö- redraga" (sid 94).

Rent allmänt ifrågasätter utredningen — utan att i detta betän- kande ta slutlig ställning till frågan — om en stiftelse skall få utöva näringsverksamhet, vilket bl a kulturinstitutionerna anses göra. För att ge en bild av hur regelsystemet skulle te sig, ifall stiftel- serna anses böra ha en sådan rätt, innehåller betänkandet dock re- gler för detta fall. Det handlar härvid om ökad tillsyn av en sär- skild tillsynsmyndighet och regler som i mycket hämtat sin före-

Bilaga I 5

bild från handelsregistret. Det blir alltså fråga om en prövning i varje enskilt fall av stiftelseförordnandets lagenlighet. För 5 k an— knuten stiftelse d v s sådan som inrättats av statlig eller kommu— nal myndighet föreslås regler om särskild förvaltning etc som inte är utformade med tanke på kulturinstitutionerna. Såväl Kom- mun— och Landstingsförbundet som TR har därför också riktat stark kritik mot förslaget i sina respektive remissyttranden.

Betänkandet har ännu inte lett till lagstiftning. Regeringen be- slutade i februari 1988 att tillsätta en kommitté för att se över re- glerna om inkomst- och förmögenhetsbeskattningen av stiftelser och ideella föreningar (kommittédirektiv 198826). Utredningen har bl a att behandla frågan om en stiftelse överhuvud skall till— åtas bedriva näringsverksamhet.

Sammanfattningsvis måste förutsättas att stiftelseformen i en nära framtid kommer att detaljregleras. Huruvida näringsstiftelser överhuvud kommer att bli tillåtna är osäkert.

2.7 Statskontorets PM (Dnr 592/80—5)

Statskontoret upprättade på stiftelseutredningens uppdrag 1982 en promemoria över "lämplig verksamhetsform för statligt och kommunalt stödda kulturinstitutioner".

Efter en ingående genomgång av de olika formella regelsyste- men uteslöt statskontoret inte myndighetsformen men föreslog som mera lämplig privaträttslig form.

Statskontoret uttalar om aktiebolagsformen att denna har såväl för- som nackdelar men finner inte skäl ompröva den nuvarande bolagsformen för Operan (och väl inte heller för Dramaten, för— fattarens reflektion). Nackdelarna med aktiebolagsformen anges framför allt med att reglerna om aktieägare och bolagsstämma vid ett av staten helägt bolag synes "irrelevanta".

Med hänsyn till att staten för några nybildade kulturinstitutio— ner valt formen stiftelse (Rikskonserter och Riksutställningar) dis— kuterar utredningen därefter ingående stiftelseformen och sam- manfattar sålunda:

"Som tidigare framhållits är det inte klarlagt om vissa av de re- gler som intagits i stadgarna för regionala kulturstiftelser — avse- ende in— och utträde i stiftelsen, beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen m fl — skulle gälla vid en rättslig prövning. Även efter ett genomförande av en ny stiftelselag av den karaktär som för närvarande diskuteras inom Stiftelseutredningen återstår en rad frågor som behöver prövas och regleras i särskild ordning. Till dessa hör framför allt frågor om inflytande för bidragsgivare, sty— relse och verkställande ledning."

Mot denna bakgrund stannar Statskontoret slutligen för en helt ny lösning, nämligen regionala kommunalförbund omfattande en eller flera landstingskommuner.

SOU 1991: 71 Bilaga 15

"De enskilda kulturinstitutionerna inom regionen skulle enligt denna modell för regional samverkan på kulturområdet kunna drivas i privaträttsliga former med endast en bidragsprövande och bidragsgivande politisk instans, nämligen kommunalförbundet."

Styrelsen för Kommunalförbundet förutsätts genom sin sam— mansättning återspegla regionens politiska maktförhållanden. ] styrelsen för respektive kulturinstitutioner skulle däremot — i en- lighet med intentionerna bakom propositionen 1974:28 och riks— dagsbeslutet med anledning av denna — kunna ingå även andra fö- reträdare för sakkunskap och intressenter av särskild betydelse för verksamheten.

2.8 Riksdagsrevisorernas gransknings-PM. Rapport 1982/83z4

Slutligen har Operans verksamhet granskats av riksdagens reviso- rer år 1983. Vid detta tillfälle ifrågasattes inte företagsformen. Däremot behandlades ett par andra frågor, som hängde samman med aktiebolagsformens förenlighet med anslagstilldelningen. Dessa problem skall behandlas längre fram.

2.9 Stiftelser i offentlig verksamhet Riksrevisionsverkets rapport (RRV) Dnr 1989z422

Denna rapport har gjorts på ett regeringsuppdrag och bygger på en mycket grundlig juridisk analys av t f professorn Lena Marcus- son.

RRV föreslår att stiftelseformen bör användas av staten endast i de fall staten går samman med en eller flera andra parter för att få till stånd en viss verksamhet. 1 övrigt finns fullgoda alternativ till stiftelseformen — myndighet, bolag eller avtal med icke statliga organ. Något behov av helstatliga stiftelser finns således inte, en— ligt RRV.

2.10 Malmö Kommuns beslut om ändrad organisationsform för Malmö Stadsteater (Kommunfullmäktiges handlingar 1990:ll4)

Malmö Kommun har under år 1990 beslutat omvandla stadstea— tern från ekonomisk förening till aktiebolag med ett aktiekapital på 5 miljoner kronor och med samtliga aktier ägda av kommu- nen.

Motivet till förändringen har enligt handlingarna varit erfaren- heten att den tidigare formen ekonomisk förening "ej varit läm— pad för samhällsstödd teaterverksamhet och ej heller i överens—

SOU 1991: 71 Bilaga [5

stämmelse med gällande lagstiftning". Men kommunen önskar också mera aktivt utöva sin ägarroll än vad som varit möjligt be— träffande en ekonomisk förening, där ägandet varit spritt på ett stort antal medlemmar. En ägarroll, som framför allt bör gå ut på att ha inflytande, insyn och kontroll i bolaget men med hänsyn till bolagets kulturella uppgifter begränsad till övergripande rikt— linjer för verksamheten och ekonomiska ramar för denna. Kom- munen poängterar i sammanhanget att risknivån för kommunen inte blir större efter Övergången. "Tvärtom ställer gällande be- stämmelser hårdare krav på företaget och dess ledning vid aktie- bolagsform (jfr bl a bestämmelser om tvångslikvidation samt sty- relseledamots och VDs ansvar)".

Av handlingarna framgår att ett av motiven till valet av aktie- bolag är att kunna tillföra bolaget ett aktiekapital av rimlig stor- lek i förhållande till verksamhetens omslutning. ] sammanhanget görs följande intressanta yttrande.

"För att kommunen ej skall behöva att lämna extra bidrag, ak- tieägartillskott eller förlusttäckningsgaranti under pågående verk- samhetsår bör en lämplig storlek på aktiekapitalet ligga kring 5 Mkr. Detta innebär att Stadsteatern kan balansera förluster på ca 2,5 Mkr utan att likvidation behöver ske."

Ett aktiekapital av storleken 5 Mkr innebär också möjligheter till ett förbättrat finansnetto.

Slutligen har ett motiv varit att öppna möjlighet till samarbete med andra primärkommuner eller landstingskommuner ägarmäs- sigt eller grundat på avtal. Det förstnämnda uppenbarligen genom försäljning av lämpligt antal aktier.

3 Närmare studier av de olika organisationsformerna

Som framgår av ovanstående redovisning har frågan om lämplig organisationsform för teatrar och andra kulturinstitutioner varit föremål för åtskilliga utredningar och med olika bedömningar som resultat, låt vara att vissa gemensamma synpunkter finns. En— ligt min mening borde det emellertid vara möjligt att driva analy- sen längre och till en mera slutgiltig uppfattning.

Till att börja med är en ingående analys av de olika regelsyste- men erforderlig liksom också en studie över reglernas tillämpning i praktiken. Analysen bör rimligen inledas med aktiebolagsformen med hänsyn till dess kompletta utformning och som det visat sig till aktiebolagslagens normbildande karaktär också för teaterverk— samhet i andra former.

SOU 1991: 71 Bilaga 15

3.1 Aktiebolagslagen (SFS 1975:1385) 3. I . 1 Allmänt

Som redan framhållits är aktiebolagslagen en genomarbetad pro- dukt som bygger på erfarenheter från tusentals producerande bo- lag i olika branscher med olika verksamhetsinriktning. ABL har relativt nyligen reviderats och står under kontinuerlig översyn. Till följd av aktiebolagets dominerande verksamhetsform i sam— hället tar även annan lagstiftning och samhällsverksamhet sikte på aktiebolagen till skillnad från stiftelser och föreningar, som in- te sällan halkar efter. Ett exempel är facklig styrelserepresenta- tion, som bara gäller aktiebolag och ekonomiska föreningar. Aktiebolagslagen anses allmänt vara en väl utformad lagstift- ning, som på ett smidigt sätt ger vägledning i de flesta tänkbara situationer. Denna uppfattning synes delas av såväl företagarna själva som företrädare för stat och kommun, vilka senare i alltfler sammanhang använder sig av den ändamålsenliga aktiebolagsfor— men. Också landets teaterchefer torde föredra aktiebolagsformen. Det är svårt att finna några erfarenhetsmässigt uppkomna si— tuationer på teaterområdet, där aktiebolagsformen varit till påtag- lig nackdel eller hinder ur någon synpunkt. De mindre, konkreta invändningar mot formen, som vissa ovan refererade utredningar framfört, synes inte vara verifierade i praktiken, men kommer delvis att beröras nedan eller på annan plats i denna utredning. Den allmänna kritik mot statlig eller kommunal bolagsbildning med hänsyn till insyn och annat kringgående av offentlighetsprin- cipen behandlas längre fram men torde inte ha samma tyngd på kulturområdena som vid funktioner av myndighetsutövning.

3.1.2 Vinstsyfle ej nöd vändigt

Eftersom flera tidigare utredningar synes ha hesiterat inför aktie- bolagsformen i föreställningen att aktiebolag förutsätter vinstsyf- te, bör inledningsvis också ABLs konstruktion på denna punkt klaras ut.

Aktiebolagsformen är konstruerad på det sättet att om intet annat anges i bolagsordningen så är syftet med bolagsverksamhet att ge vinst. Men det är helt i överensstämmelse med lagen att i bolagsordningen föreskriva ett annat syfte än vinstsyfte. Det kan vara att verksamheten ska drivas utan vinstkrav, att verksamheten ska gynna andra intressen än aktieägarnas, eller att ändamålet ska vara politiskt, vetenskapligt, kulturellt, välgörande, ideellt etc.

Överhuvud är så stora delar av aktiebolagslagen dispositiva i förhållande till föreskrifter i bolagsordningen att det är svårt att se att lagen lägger några hinder för en flexibel anpassning av verksamheten.

SOU 1991: 71 Bilaga 15

".3 Övriga regler [ ABL

JL innehåller olika kapitel om emissioner och förändringar av tiekapitalet, bolagets ledning, bolagsstämma, revision och redo- ning, likvidation, skadestånd, aktiebolagets firma, registrering, aff och vite för att nämna några huvudrubriker i ABL. Därtill .mmer en betydande antal andra lagregler, som särskilt tar sikte aktiebolag i bokföringslagen, lagen om anställdas styrelserepre— -ntation m m.

I vissa sammanhang har antytts att för kulturinstitutionerna la- gen varit överlastad med bestämmelser. Denna uppfattning som väl knappast kan vara någon tyngre anmärkning kan emellertid ifrågasättas. Det är snarast förekomsten av regler för olika situa— tioner, som ger ägarna deras trygghet. Om inte delar av dessa be- stämmelser kommit till användning kan det möjligen ses som att lagens möjligheter i vissa hänseenden inte använts fullt ut. Stats- kontoret fann exempelvis ABLs regler om aktieägare och bolags- stämma ”irrelevanta" för Operan som ett av staten helägt bolag. Det synes med andra ord ha förbigått statskontoret, att det just är bolagsstämman som ger ägaren/staten ett utmärkt tillfälle att utö- va sin ägarroll och kontrollfunktion genom att t ex ta ställning till frågor om ansvarsfrihet, till omval etc eller till frågor om t ex ak- tiekapitalets storlek och verksamhetens inriktning.

3. I . 4 ABLs speciella betydelse

Det är uppenbart att det föreligger en viss skillnad på regler som är fastlagda i lag och på bestämmelser som intagits i stiftelseur— kunder, stadgar, instruktioner eller andra mer privaträttsliga do- kument. ABLs regler i vissa situationer kan exempelvis genom avtal ges verkan mot tredje man. Detta kan inte via stiftelseur- kunder eller motsvarande gälla reglerna för ansvarsfrihet, skades- vånd gentemot aktieägare, bolaget självt eller tredje man, den för violag mera omfattande revisions— och bokföringsskyldigheten och konsekvenser vid underlåtenhet etc.

Ägarrollen

Om staten eller en kommun vill tillförsäkra sig ägandet av institu- tionen utan direkt förvaltning, är aktiebolag den enda möjliga vä- gen. En förening t ex ägs av föreningens medlemmar. Staten kan således aldrig äga en förening. Staten kan naturligtvis stödja en ideell förening som Riksteatern, men den ägs av teaterföreningar- na.

SOU 1991:71 Bilaga IS

Funktionsuppdelning

ABLs i teatersammanhang kanske mest betydelsefulla funktion är den klara uppdelningen av ansvar och befogenheter mellan ägare, styrelse, VD och revisorer.

Först och främst finns det klara regler om ägandets innebörd. Ägarna utövar sitt inflytande på bolagsstämma, genom att i bo- lagsordningen ange verksamhetens inriktning samt genom att stäl- la kapital till förfogande. Verksamhetens genomförande påverkar bolagsstämman enbart genom att till— respektive avsätta styrelse och eventuellt genom generella anvisningar. Man bör alltså lägga märke till att ägarna är förhindrade att ingripa i verksamhetens detaljer, och ledningens självständiga ansvar är omgärdat av lag i klara ordalag. Denna i ABL fastlagda funktionsuppdelning är vik— tig för kulturinstitutionernas självständighet i förhållande till de politiska makthavarna. Som bolag anses teatrarna få en tillräckligt självständig ställning i förhållande till myndigheterna bl a för att kunna utöva sin samhällskritiska uppgift.

En annan viktig funktionsuppdelning ABL gör är den mellan VD och styrelse. 1 kap 8 5 6 föreskrivs följande:

"Styrelsen svarar för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. Finnes verkställande direktör, skall han handha den löpande förvaltningen enligt riktlinjer och anvis- ningar som styrelsen meddelar. Verkställande direktör får därjäm- te utan styrelsens bemyndigande vidtaga åtgärd som med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet är av osedvan- lig beskaffenhet eller stor betydelse, om styrelsens beslut ej kan avvaktas utan väsentlig olägenhet för bolagets verksamhet. 1 så- dant fall skall styrelsen så snart som möjligt underrättas om åtgär- den.

Styrelsen skall tillse att organisationen beträffande bokföringen och medelsförvaltningen även innefattar en tillfredsställande kon- troll. Verkställande direktör skall sörja för att bolagets bokföring fullgöres i överensstämmelse med lag och att medelsförvaltningen skötes på ett betryggande sätt."

Enligt praxis på teaterområdet hänförs till den löpande förvalt- ningen repertoarfrågorna, engagemangs— och rollbesättnings— samt andra konstnärliga frågor förutom vad i övrigt hör till den löpande förvaltningen. Repertoarens innehåll är med andra ord ingen styrelsefråga. Denna gränsdragning är naturligtvis av stor konstnärlig betydelse och i t ex straffrättsligt eller skadestånds- rättsligt hänseende. l bolagen bör följaktligen styrelseledamöterna inte anses ha något ansvar för yttrandefrihetsbrott eller andra an- märkningar på repertoaren. Att styrelseledamöterna så entydigt och med lagstöd kan frita sig från allt ansvar är en betydelsefull för att inte säga avgörande förutsättning för att styrelsen utan re- servation skall kunna lägga ansvaret för repertoaren i teaterche- fens händer.

SOU 1991: 71 Bilaga 15

Styrelsens befogenheter och ansvar

En bolagsstyrelses åligganden är mycket mer omfattande än en statlig eller kommunal nämnds. Enligt ABL kan bolagsstyrelsen vidta varje åtgärd som inte strider mot ändamålet med bolagets verksamhet och som ryms inom föremålet för bolagets verksam— het, som det angivits i bolagsordningen, alltså även sådana åtgär- der som inte finns i instruktionen. Det är varje styrelseledamots skyldighet att iaktta bolagets bästa utan hänsyn till andra lojalite- ter.

] juridisk bemärkelse är uppdraget som ledamot i en bolagssty- relse inte ett statligt eller kommunalt förtroendeuppdrag. Huvud- mannen kan t ex med omedelbar verkan skilja styrelseledamoten från uppdraget och ledamoten har å sin sida rätt att fritt lämna uppdraget, vilket inte är fallet vid kommunala förtroendeuppdrag. En annan skillnad är att ledamoten i bolagsstyrelsen och verkstäl— lande direktören arbetar under ett skadeståndsansvar som innebär att de är skyldiga att ersätta den skada som de uppsåtligen eller av oaktsamhet vållat bolaget. En annan viktig skillnad är att bo— lagsstämman kan välja in vilken kvalificerad person som helst i styrelsen, medan valet till en kommunal nämnd måste ske efter partipolitiska linjer.

3.2 Myndighet

Myndighetsformen med dess regler om offentlighet, upphandling, överklagande, JO-tillsyn m m har av de flesta bedömare betrak- tats som främmande för teaterverksamhet. Gällande regelsystem för teatrarna är i stället baserade på privaträttslig grund med den mera självständiga ställning som därmed följer. Sålunda gäller t ex inte lagen om offentligt anställda m fl offentligrättsliga författ- ningar för de teateranställda. ] stället har ett speciellt förhand- lingsmönster vuxit fram med på teaterområdet specialiserade or— ganisationer på båda sidor förhandlingsbordet på grundval av den från stat och kommun i formell mening fristående ställningen. Det torde vara tvivelaktigt om det är möjligt att t ex direkt anslu— ta en teater, som är myndighet till en arbetsgivarorganisation. Li- kaså skulle sannolikt skådespelare och andra som offentligt an- ställda behöva anslutas med nuvarande gränsdragningsregler till Stats— och Kommunaltjänstemannaorganisationerna med för verk- samheten helt oöverskådliga konsekvenser. Överhuvud skulle för— valtningsformen innebära ett systemskifte.

Från många håll har framhållits att förvaltningsformen med dess höga krav på noggrannhet och rättssäkerhet leder till en allt- för tung beslutsprocess. Den typiska förvaltningsformen känne- tecknas av objektivitet, likformighet, förutsebarhet etc — allt döds- synder för den levande teatern, som i stället måste bygga på spon-

SOU 1991:71 Bilaga I 5

tanitet, det överraskande och oväntade, det ensidiga och tillspetsa- de ställningstagandet i olika frågor. Mot denna bakgrund måste man se på den ansvarsfördelning, som gäller för statliga och kom— munala myndigheter.

På det statliga området regleras verksamheten av olika författ— ningar som verksförordningen (1987:1100), förvaltningslagen (1986:223) och lagen om offentlig anställning (1976:600). LOA gäller också på det kommunala området, där i övrigt den viktigas- te författningen är kommunallagen (1977:179). Dessa författning— ar är i princip tvingande, men regeringen kan på det statliga om- rådet komplettera verksförordningen med andra regler i form av tex instruktion för myndigheten.

3.2.1 Staten

Det statliga områdets regelsystem har utvecklats under århundra— den från början på grundval av erfarenheter från domstolar och kollegier. De innehåller därför regler för att tillgodose rättssäker- heten. Det finns regler om förhållandet till allmänheten, omröst- ning till beslut, jäv, överklaganden etc. Ärendena avgörs efter fö— redragning och är i hög grad inriktade på att utfärda föreskrifter. Ansvarsfördelningen inom myndigheten regleras förutom i verks- förordningen av särskilda arbetsordningar. Viktigare personalä- renden avgörs i en särskild personalansvarsnämnd. Kollektivavta— len görs upp av SAV i stort sett gemensamt för hela det statliga området i former som ger mycket begränsat utrymme för behöv— lig upphovsrättslig eller annan branschmässig specialreglering som i rik grad förekommer i nuvarande teateravtal.

Som huvudprincip gäller ifråga om styrelsens ansvarsområde att den avgör ett antal i instruktionen för myndigheter eller i verksförordningen bestämda ärendegrupper som att pröva om verksamheten bedrivs effektivt och i överensstämmelse med syftet och fattar beslut om anslagsframställning och årsbokslut i anled- ning av RRV:s revisionsberättelse. Det är alltså styrelsen själv i princip som avgör vad revisionsberättelsen föranleder. Regler om ansvarsbefrielse saknas, likaså motsvarigheter till ABLs hårda ska- destånds— och straffansvarighetsregler. ABLs detaljerade bokfö- rings— och redovisningsbestämmelser har inga motsvarigheter i verksförordningen. Styrelsen har alltså en helt annan funktion inom den statliga förvaltningen och är i princip ett kontrollerande och rådgivande organ till verkschefen, som är den som enligt 5 4 verksförordningen ansvarar för myndigheten. Det gör verkschefen främst genom att

1 planera verksamheten 2 övervaka att planerna följs 3 följa upp verksamheten och dess resultat.

SOU 1991: 71 Bilaga 15

En teater, som skall uppfylla verksförordningens krav tenderar att bli en planstyrd verksamhet, som för att fungera måste kom— pletteras med en omfattande instruktion.

Slutsatsen av dessa till objektivitet och rättssäkerhet syftande regler är, att helt nytt förhållningssätt i förhållande till utomstå- ende och anställda skulle krävas. Om inte en omfattande special- reglering i lag införs, skulle — för att ta ett exempel — en författa- re som får ett verk refuserat kunna överklaga till regeringen. Ve- derbörande skulle kunna ställa krav på klargörande beslutsmoti- veringar, kunna anmärka på beslutsformer etc. Som statstjänste— män skulle de anställdas ställning på motsvarande sätt radikalt förändras och förhållandet till publiken bli en medborgarrättsfrå- ga. ] vilken utsträckning hittillsvarande typer av skådespelar— och andra artistkontrakt skall kunna slutas är inte klarlagt.

Detaljerade instruktioner är erfarenhetsmässigt ägnade att ut- göra en hämsko för teatrar, vars målsättning ständigt är att söka nya vägar och infallsvinklar inte bara i de sceniska uttrycksmed- len utan i hela sin verksamhet.

Att sådana risker ligger nära tillhands visar erfarenheten. Ända fram till kulturreformen 1974 styrde staten Operan och Drama- ten med reglementen. När väl ett reglemente fastställts, dröjde det regelmässigt mycket lång tid innan staten var beredd att utfärda ett nytt, det sista bortåt 20 är, alltså ungefär samma takt i vilken instruktioner för myndigheter brukar förnyas. Följden blev för de kungliga teatrarnas del nästan parodiskt föråldrade aktstycken som hotade att ställa dessa teatrar helt vid sidan om utvecklingen på teaterområdet, ett öde som drabbat många ärevördiga institu- tioner både i Sverige och utomlands. Situationen räddades genom att teatrarna i egenskap av bolag kunde betrakta de allra mest föråldrade delarna som obsoleta. Slutligen avskaffades som sagt reglementena helt.

3.2.2 Kommunerna

På det kommunala området är reglerna något avvikande. Stats- kontoret uttrycker skillnaden så här i sin ovan apostroferade ut- redning:

"Enligt kommunallagen (1977:179) ligger hela ansvaret på sty— relsen i den män inte formellt delegationsbeslut fattats av full— mäktige. Den kommunala förvaltningen saknar motsvarighet till den reglering av ansvarsfördelning mellan styrelse och verkstäl- lande ledning som ges i instruktionen för en statlig myndighet. Detta kan i vissa situationer ge upphov till konflikter mellan sty- relse och verkställande ledning inom kommunalt stödda kulturin- stitutioner."

Det kan tilläggas, att en ytterligare komplikation ligger i svå- righeten att inom den kommunala förvaltningen avgränsa teatern

SOU 1991: 71 Bilaga 15

från kultur— och utbildningsnämnderna under vilka de sorterar. Tvister om vem som i kulturnämnden är föredragande i teaterfrä- gor — teaterchefen eller kulturchefen — har inte varit sällsynta. Oavsett svaret är teaterchefens ställning och därmed teaterns inom kommunala förvaltningar, som denna frågeställning visar, helt annan än verkställande direktörens i ett aktiebolag.

Om VD enligt ABL och generaldirektören enligt verksförord- ningen självständigt har ett primärt ansvar för verksamheten, är principen i kommunallagen (1977:179) den motsatta. Inom ramen för de kommunala befogenheterna är den ytterst beslutande in- stansen fullmäktige under vilka styrelsen och övriga nämnder sor- terar. Verksamheten leds av kommun— och landstingsråd. lnitia- tivrätten utgår konsekvent från de politiskt sammansatta organen och tjänstemännen, till vilka även en teaterchef vid en kommunalt förvaltad teater skulle räknas, förutsättes verkställa de politiska instansernas uppdrag. Ett självständigt ansvar för en teaterchef inom förvaltningssystemet, som ger rätt att arbeta på egna initia- tiv, fordrar delegeringsbeslut. Saknas detta är kulturnämnden juri- diskt sett teaterchef.

Huvudprincipen är att nämnderna själva måste utöva sin beslu- tanderätt och att de inte har rätt att utan författningsstöd överlåta den på någon annan.

Avgränsningen av de ärenden som bör få delegeras berörs i motiven till kommunallagen. ] prop 1975/76:187 sid 260 anförde föredraganden bl a:

"När det gäller att bedöma i vilken utsträckning nämndernas beslutanderätt bör få delegeras har man enligt min mening att gö- ra en avvägning mellan demokratiaspekter och kravet på effekti— vitet i den kommunala förvaltningen. De förtroendevalda i nämn- derna har det politiska ansvaret och måste därmed kunna fatta beslut och utöva inflytande över frågor som är av betydelse för medborgarna. Detta innebär att de förtroendevalda bör kunna följa den fortlöpande kommunala verksamheten, även om man inte fattar beslut i varje enskilt ärende. 1 det sammanhanget bör beaktas att delegation i mindre viktiga ärenden kan ge de förtro- endevalda möjlighet att ägna mer tid åt planering, riktlinjer och andra principiella frågor. Vad jag nu har sagt innebär att jag stö- der principen att delegation bör förekomma främst i rutinären- den, t ex ärenden där det är fråga om en direkt tillämpning av riktlinjer som nämnden har fastställt. — Några närmare anvisning— ar för tillämpningen av delegationsinstitutet bör enligt min me— ning inte ges i lag. Förutsättningarna för vad som kan och bör de— legeras varierar mellan kommuner av olika storlek. Det bör där— för liksom hittills tillkomma kommunerna och landstingskommu- nerna att själva bestämma hur delegationsreglerna skall tillämpas. När delegationsförfarandets tillämpning övervägs, är det enligt min mening nödvändigt att noggrant beakta de krav som ställts

SOU 199 Bilaga 15

på vidgat inflytande och förbättrad information från de förtroen- devaldas och från medborgarnas sida."

Konstitutionsutskottet uttalade bl a att delegationen borde ske restriktivt i den meningen att effektivitetskravet avvägs mot de allmänna demokratisynpunkterna, vilka borde tillerkännas den avgörande betydelsen (KU 1976/77:25 sid 77).

Delegering inom en nämnd måste alltid ske i två led. Först fordras att fullmäktige ger nämnden rätt att delegera vissa grup- per av ärenden och sedan måste nämnden besluta om att utnyttja rätten att delegera.

Ett delegationsuppdrag kan lämnas till — en avdelning (utskott som består av ledamöter eller supple— anter i nämnden)

— en enskild ledamot eller suppleant i nämnden eller — en anställd i kommunen eller landstinget. Ett delegeringsuppdrag får inte överlåtas på någon annan. Det finns alltså ett förbud mot vidaredelegering, vilket ingriper i te- atrarnas interna arbetsformer. Vissa frågor kan överhuvud inte delegeras.

Enligt ett nyligen framlagt förslag till ny kommunallag (SOU 1990:24) kan delegeringsmöjligheten komma att något vidgas.

I praktiken synes kommunerna i enlighet med konstitutionsut- skottets utlåtande ha intagit stor återhållsamhet vid fattandet av delegationsbeslut i de fall verksamheten drivits som förvaltning. I alla händelser är det uppenbart att den kommunala möjligheten att i viss utsträckning delegera ett ansvar inte skapar samma själv— ständighet som ABL:s obligatorium.

I själva verket möter här en teaterdemokratisk paradox, som skulle kunna formuleras så här. Kan ett underordnande av teatern och andra konstformer under den kommunala demokratins regler - om man med det menar beslut och rutiner i folkvalda organ el- ler myndigheter — vara förenligt med kravet på full yttrandefri- het i den vida bemärkelse Paul Lindblom inlägger och som inbe— griper förutom politiska viljeyttringar även varje administrativ omgång?

Är det inte i stället just det som är utmärkande för demokrati att konsten inte ställs i politikens tjänst?

Detta är utan tvivel en inställning som i stort präglar relatio- nerna till teatern. Men å andra sidan går det inte att komma ifrån att de kommunala reglerna otvivelaktigt är så beskaffade att tea- ter vid kommunal myndighetsform har en sådan underordnad ställning om inte delegering sker och i en del hänseenden även därefter. Paul Lindblom har faktiskt redovisat åtskilliga fall av olyckliga regelkollisioner i verkligheten, som ger anledning till be- tänksamhet och visar att formen har reell betydelse för verksam- heten.

Den funktionsuppdelning mellan exempelvis den konstnärliga ledningen i form av VD och ägarfunktionen, som obligatoriskt

SOU 1991:71 Bilaga I 5

följer med aktiebolagsformen, är svår att åstadkomma inom kom- munal eller landstingskommunal förvaltning.

Bland andra faktorer, som synes ha spelat in när kommunerna i allmänhet stannat för annan organisationsform är den högre riskexponering, som i olika hänseenden följer med myndighetsfor— men. Det handlar bl a om myndigheternas strävan att begränsa sitt ekonomiska ansvarstagande till anslagna medel och väl även till en önskan att binda upp den konstnärliga ledningen till de an— slagna kostnadsramarna. Man har inte heller varit beredd att överta det fulla arbetsgivaransvaret för den konstnärliga persona— len i fasta anställningar enligt gällande statliga eller kommunala regler med omplaceringsskyldighet, förtursrätt i den offentliga förvaltningen etc.

3.3 Stiftelser

Stiftelseinstitutet har i Sverige framvuxit i praxis. Fortfarande saknas lagreglering i egentlig bemärkelse. Det finns visserligen tre lagar som direkt behandlar stiftelser. Ingen av dessa reglerar dock Stiftelseinstitutet som sådant. De tre lagarna är 1929 års tillsyns- lag, permutationslagen och tryggandelagen. Den senare avser vis- sa företagsstiftelser typ pensions— och personalstiftelser.

1929 års lag föreskriver enbart hur tillsynen av stiftelsen skall vara ordnad. Men eftersom det är möjligt att förordna om undan- tagande från den offentliga tillsynen - och detta regelbundet sker — kan man påstå att Stiftelseinstitutet enligt svensk rätt i huvudsak är oreglerat.

] tillsynslagen återfinns den enda definitionen i svensk rätt av begreppet stiftelse. Enligt lagens inledande paragraf föreligger en stiftelse om "någon anslagit egendom att såsom självständig för- mögenhet fortvarande tjäna ett bestämt ändamål". I stiftelseför- ordnandet ligger alltså att egendom avskilts från stiftarens förmö- genhet för att i stället leva vidare under självförvaltning. Ett of- fentligt organ — staten eller en kommun — som förordnar om en stiftelse, avstår således i själva verket från äganderätten. Förvalta— re av stiftelsen med hela dispositionsrätten blir i stället stiftelsens styrelse. Stiftarna kan alltså inte som beträffande ett aktiebolag fortsätta att äga stiftelsen. När kommuner eller landsting ofta be- tecknar av dem instiftade stiftelser som "sina" stiftelser, är detta ett oegentligt uttryckssätt. Regler om årsmöten etc, varigenom stiftarna skulle kunna utkräva ansvar av styrelsen saknas. Styrel— sens förvaltning behöver inte revideras. Eventuella föreskrifter om revision i stadgarna är inget annat än en ren formalitet.

Enligt 1982 års permutationslag kan kammarkollegierna medge förändring av bestämmelse, som inte längre kan upprätthållas på grund av ändrade förhållanden eller som blivit uppenbart onyttig eller stridande mot stiftarens avsikt. Permutationslagen förutsät-

SOU 1991: 71 Bilaga 15

ter emellertid att stiftaren är enskild fysisk eller juridisk person. Stiftelse bildad av stat eller kommuner kan följaktligen inte prö- vas den vägen utan enbart av regeringen. Det innebär dock inte att regeringen är fri att omreglera statliga stiftelser efter gottfin— nande, eftersom regeringen har ett avgörande ansvar för rätts- praxis. Stiftelseinstitutets inriktning på ett "fortvarande" tillstånd i princip utan föränderlighet ställer stora krav på genomtänkta och framsynta stadgar, så stora, att de i praktiken knappast är möjliga att åstadkomma.

] praktiken har därför de flesta kulturstiftelser tillförts stadge- bestämmelser om årsmöten eller möjlighet för styrelsen att själv ändra stiftelsens stadgar allt efter modell från föreningslivet. Det har emellertid på senare tid i alltfler sammanhang börjat ifråga— sättas, huruvida en stiftelsebildning verkligen är rättsligen giltig, om stiftaren i stadgar intagit förbehåll om rätt att godtyckligt återkalla förordnande eller ändra ändamål. Inom doktrinen har framförts, att stiftelsebildningen i och för sig är giltig men att stif— taren är förhindrad att företa en sådan åtgärd (Hessler, H "Om stiftelser. Studier över Stiftelseinstitutet i svensk rätt" sid 347 och Hagstedt, J A "Om beskattning av stiftelser" sid 40). I ett relativt färskt skattemål - visserligen inte prövat av högre instans — be- skattades en kulturstiftelse "enligt de regler som gäller för lands— tingskommuner eftersom stiftelsen vid en samlad bedömning av stiftelsens stadgar" inte framstod som ett tillräckligt självständigt rättssubjekt gentemot landstinget. Även gränsdragningen i förhål- lande till enkla bolag eller handelsbolag med dessa rättsfigurers personliga ansvar har någon gång i samband med t ex konkurs i— frågasatts. Denna diskussion kan måhända tillsvidare vara akade- misk men torde få sitt svar i samband med den tidigare nämnda översynen av beskattningsfrågorna för stiftelser och ideella för- eningar.

Stiftelseformens främsta förtjänst på kulturområdet anses ligga i den möjlighet till avskillnad från den offentliga förvaltningen och därmed förbättrad möjlighet att uppnå en önskvärd mer fris- tående ställning i förhållande till huvudmannen samt till en branschanpassad förvaltningsform. Däremot saknas den i aktiebo- lagslagen konsekvent genomförda ansvarsfördelningen mellan bo— lagets olika organ. Detta gäller inte minst det ibland känsliga för- hållandet mellan styrelse och institutionschef.

l praktiken har man sökt att i stiftelsens stadgar eller i instruk- tioner att klarlägga ansvarsfördelningen. Som tidigare påpekats utgörs den privaträttsliga och interna karaktären av dylika regler- ingar en med nödvändighet begränsande faktor av möjligheterna härvidlag. En genomgång av de utformade reglerna i flertalet stif- telser ger även vid handen en betydande oklarhet i övrigt. I stad- gar och andra handlingar talas oftast om stiftelsens "chefstjänste- man", "konstnärlige ledaren" eller "verkställande tjänstemannen" i stort sett som synonyma men till sitt innehåll odefinierade be-

SOU 1991: 71 Bilaga 15

grepp. Aktiebolagens preciserade ansvars— och befogenhetsupp— delning har inte kunnat uppnås. Det är påtagligt att de kommu— nala stiftelserna också haft en viss obenägenhet att frigöra sig från stiftarnas erfarenheter av kommunal nämndverksamhet med be- gränsad och på teaterområdet oklar ansvarsdelegering i förhållan— de till chefstjänstemännen. Dessa oklarheter synes leda till osäker— het hos de politiskt tillsatta styrelseledamöterna om styrelseansva- ret och styrelserollen.

3.4 Ekonomisk fören ing

För ekonomiska föreningar gäller sedan 1988 en ny lag (19872667), som ersätter 1951 års lag. Genom denna lagstiftning är verksamhet, som drivs i formen ekonomisk förening, lagbun- den på ett sätt som liknar aktiebolagen.

Utmärkande för ekonomisk förening enligt de nya bestämmel- serna är att den genom ekonomisk verksamhet skall främja sina medlemmars ekonomiska intressen och att medlemmarna skall delta i verksamheten som konsumenter, leverantörer, eller på an- nat sätt. Kravet på deltagande i verksamheten ger den ekonomis- ka föreningen en kooperativ prägel. Den kooperativa karaktären markeras ytterligare genom att medlemskapet i princip skall vara öppet, genom att varje medlem som huvudregel skall ha en röst samt genom att utdelning av överskott i huvudsak skall ske i pro— portion till varje medlems deltagande i verksamheten.

Kravet att verksamheten enligt lagen om ekonomiska förening— ar skall ha ett ekonomiskt syfte är till skillnad från bestämmelser— na i ABL inte disponibelt. Teater- eller annan offentligt under— stödd liknande verksamhet har emellertid uppenbarligen inte det syfte som avses med ekonomisk förening enligt gällande lagstift- ning. Det är därför knappast tänkbart att en statligt eller kommu— nalt ägd teater skulle kunna få registrering som ekonomisk för- ening. De få teatrar, som faktiskt arbetar som ekonomiska för- eningar, har bildats långt före den nuvarande lagstiftningens till- komst.

3.5 Ideell förening

Verksamhet, som bedrivs i föreningsform, men inte uppfyller kra- ven att vara ekonomisk förening, är ideell förening. Det är en omstridd fråga i vilken utsträckning ideell förening får driva vinstgivande rörelse.

Ideell förening är en i lag helt oreglerad företeelse, om man bortser från vissa skatterättsliga regler. Ideell förening anses i praxis vara bildad, så snart någorlunda fullständiga stadgar anta- gits och styrelse valts.

SOU 1991: 71 Bilaga 15

Den oreglerade formen är med andra ord om möjligt än mer uttalad än beträffande stiftelser. Vad ovan anförts om stiftelser är därmed i stora delar tillämpligt på också ideella föreningar. For— men är dock mera flexibel och anpassningsbar vid ändrade förhål— landen genom att "fortvarighetskrav" saknas och föreningsmötet är suveränt att utan permutation förändra verksamheten.

Å andra sidan är också den ideella föreningen precis som den ekonomiska till sin natur en "öppen" associationsform, som i princip inte kan begränsa medlemsantalet och med röstetal i prin- cip efter huvudtalet.

Staten eller kommuner kan inte ingå i en förening. Staten kan stödja en förening av typ Riksteatern men inte äga en förening. Om statens nuvarande ställning som ägare av de kungliga teatrar— na eller andra kulturinstitutioner skall bestå, är föreningsformen utesluten.

4 Bedömningar 4.1 Bakgrund

Inledningsvis vill jag teckna en bakgrund till teatrarnas ställning som fristående producenter på en marknad som kännetecknas av hård konkurrens utan den myndighets— eller monopolkaraktär, som kännetecknar den offentliga verksamheten i stort.

I huvudstaden spelas teater varje kväll på ca 50 scener, som al— la — oavsett teatersyn — måste presentera föreställningar som för— mår attrahera en publik, som kräset väljer i det stora utbudet. Detta sker i en tilltagande konkurrens från etermedia där Sveriges Radios program nu bara är en del av utbudet som också består av nya svenskspråkiga kanaler och kabel—TV—program från hela värl— den, filmer, sport etc. De flesta publika verksamheter — biografer, fotboll, folkparker, politiska partier, kyrkor etc kämpar med stora svårigheter att hävda sig i den oerhörda konkurrensen. Det är en miljö som ständigt influeras av olika händelser och trender i sam- hället och i världen och där samhällsutvecklingen i sin tur påver— kas av teatern.

Det är i en sådan omgivning teatrarna har att hävda sig utan att förfalla till populism och utan att ge avkall på det budskap re— spektive teater vill förmedla.

Vad som i detta läge framstår för utredningen som det mest betydelsefulla för varje huvudman och teateransvarig, måste vara att nå ut med teaterns budskap — vilket det än må vara — att fånga en publiks intresse. Att så sker är naturligtvis en fråga av avgö- rande ekonomisk betydelse. Men framför allt: Utan ett publikt svar är verksamheten knappast meningsfull.

Att ständigt på ett aktuellt och uppslagsrikt sätt föra ut ett konstnärligt budskap förutsätter smidiga arbetsformer, något som

SOU 1991: 71 Bilaga 15

i dagens med lagar och avtal genomreglerade samhälle ofta är ett problem för kreativt, konstnärligt arbete. De offentligt ägda insti- tutionerna har inte sällan anklagats för brister i detta samman- hang. Framväxten av fria grupper och andra alternativa former trots betydligt ogynnsammare ekonomiska förutsättningar kan sä- kerligen delvis ses som en reaktion mot stela ledningsformer. Bristande kreativa uttrycksmöjligheter kan i sin tur leda till konst- närliga och ekonomiska bakslag. Följande uttalande av föredra— gande statsrådet i kulturpropositionen 197428 äger fortfarande giltighet:

"Om kravet på mångsidighet och rik variation i kulturutbudet skall kunna uppfyllas måste den interna ansvarsfördelningen i varje enskild institution utgå från att de kreativa insatserna får ut- formas i största möjliga frihet under de betingelser som gäller för institutionen med hänsyn till dess uppgifter och de övriga — inte minst ekonomiska — förutsättningarna."

4.2 Myndighetsformen

Förvaltningsformen har som tidigare konstaterats framför allt till— skapats för att utgöra myndighetsutövning och har starka inslag av judiciella förfaranden, som inte hör hemma i konstnärliga sam- manhang. De fåtaliga förespråkarna för uppfattningen, att offent- ligt ägda företag skall kunna ombildas till förvaltningar, har hän— visat till den offentliga förvaltningens fasta regelsystem som ett stöd i likhet med aktiebolagslagen. Men skillnaden är att förvalt— ningslagen, lagen om offentlig anställning, verksförordningen, kommunallagen etc till stora delar knappast kan tillämpas på t ex teatrarna. Någon gång har också frågan ställts om det inte vore möjligt att med olika undantag i instruktioner etc göra erforderli- ga undantag i det offentliga regelsystemet. Av de tidigare analys framgår dock att det offentliga regelsystemet i grundläggande hänseenden är tvingande och detta givetvis i syfte att i myndig- hetsutövningen skapa erforderlig rättstrygghet för medborgarna.

Svårigheterna framgår också av de nedslående resultaten av de framför allt landstingskommunala försöken med teater inom kul- turnämnder och liknande kommunala organ, som TR redovisat. Man kan också tillfoga de negativa erfarenheter staten själv drog under de år regionmusiken fungerade som statlig myndighet. Att myndighetsformen är olämplig, synes vara en mycket fast grun— dad uppfattning bland alla teaterledare.

Man kan inte heller blunda för att även utanför teater och öv- riga kulturområden tilldrar sig aktiebolagens arbetsformer stor uppmärksamhet och utgör i många hänseenden förebild för sam- hällsutvecklingen. Flertalet statliga industriella verksamheter äger sedan länge rum med självklarhet som aktiebolag och är anslutna till särskilda arbetsgivarorganisationer oftast SFO. Under förarbe-

SOU 1991: 71 Bilaga IS

tena med den så sent som 1986 antagna nya förvaltningslagen var ABL en klart uttalad modell. Det är troligen bara en tidsfråga, in- nan de affärsdrivande verken ombildas till aktiebolag etc.

Det är svårt att se något förnuftigt ändamål med att inom för— valtningsformen söka tillskapa regler liknande aktiebolagens. En betydligt rationellare väg måste vara att direkt välja bolagsformen. Önskar man modifieringar i någon detalj låter det sig göras i t ex bolagsordning.

Sammanfattningsvis kan jag således inte finna myndighetsfor— men lämplig. En allmän övergång till myndigheter bland landets teatrar skulle inte kunna ske med bibehållna regler och arbetssätt och måste bedömas medföra risk för allvarligt försämrade arbets— betingelser. Överhuvud är erfarenheterna av myndighetsformen så negativa och formen så tveksam ur yttrandefrihetssynpunkt att det t o m skulle kunna övervägas föreskrifter i förordningen för regionala och lokala teater— och musikinstitutioner om annan form för huvudmannaskap.

4.3 Bolag, stiftelse eller förening

Samtliga bolags—, stiftelse— eller föreningsformer är privaträttsliga associationer, som därmed ger möjlighet till teaterdrift i huvudsak på traditionellt sätt. Själva teaterdriften (se mera nedan) kan ske utan bundenhet av förvaltningslagstiftningen etc, teatrarna och personalen kan vara organiserade i nuvarande förbund, kollektiv- avtalen, det ekonomiska ansvaret etc kan frikopplas från huvud— mannens. Det finns kort sagt inga objektiva hinder att organisera verksamheten på ett rationellt sätt. Därmed dock inte sagt att va- let mellan dessa associationer saknar betydelse.

Vad först angår ekonomisk förening torde den nya föreningsla- gen inte längre tillåta registrering av teater som ekonomisk för— ening. Formen torde alltså numera kunna betecknas som olaglig vad gäller teatrar.

För ideella föreningar finns inget sådant registreringsförfaran- de. Inget annat torde heller hindra att en ideell förening på ideell grund driver teater. Däremot saknas möjlighet för staten eller kommunen att själv bilda eller "äga" en förening. Liksom den ekonomiska föreningen är den ideella en "öppen" association, som inte kan förhindra utökat medlemskap. Vill staten eller kom- mun att en verksamhet skall bedrivas i formen av ideell förening, måste man låta en teaterförening eller liknande ta över teatern. Huvudmannens inflytande på den framtida inriktningen blir be— gränsat. Det synes knappast aktuellt åtminstone för staten att överföra t ex Operan till dess vänförening.

Också teater-stiftelsernas lagenlighet har i vissa fall ifrågasatts av myndigheterna. Ett underkännande kan t ex vid konkurs med— föra personligt ansvar för de personer, som undertecknat stiftelse—

SOU 1991: 71 Bilaga 15

handlingarna. Också stiftelse innebär, att huvudmannen avhänder sig den egendom teatern utgör.

Aktiebolag är den enda form, som bevarar äganderätten hos huvudmannen. Det är också den enda från lagligt synpunkt helt invändningsfria formen.

Ägandefrågan kan synas vara främst av akademiskt intresse men kan vara av betydelse vid t ex behov av stadgeändringar. Viktigast är måhända ändå, att aktiebolagsformen är den enda (möjligen med undantag för ekonomiska föreningar, men den for- men är ur lagenlighetssynpunkt utesluten) som tillhandahåller ett fullständigt och fungerande regelsystem. Ehuru ABL inte skapats för att tillgodose konstnärliga ändamål, har det i praktiken visat sig att lagens klara regler om ansvarsfördelningen, redovisning etc är bäst förenliga med kraven också för konstnärlig produktion i institutionssammanhang. De i lag oreglerade företagsformerna stiftelse eller ideell förening måste kompletteras med regler, som är svåra att utforma lika väl som i ABL och i praktiken aldrig vi- sat sig hålla denna standard; det skulle förutsätta en ny aktiebo— lagslag i varje enskilt fall.

Aktiebolagsformen är ur alla synpunkter av betydelse den form som är speciellt utformad för producerande företag. Det gäller också teatrar och andra kulturproducenter. Andra alterna- tiv kan i speciella situationer vara motiverade men bör i så fall stå i överensstämmelse med de speciella förutsättningarna som gäller t ex Riksteatern eller Folkteatern i Göteborg, där det finns en speciell föreningsanknytning.

Någon speciell anledning att inrätta teaterstiftelser är svår att för dagen se men kan möjligen tänkas om ett kapital anslås för att fortvarigt tjäna ett teaterändamål. Ett sådant anslag skulle i så fall kunna stå i överensstämmelse med syftemålet med stiftelse— formen. Exempel på sådant finns f n inte på teaterområdet men väl på andra kulturområden t ex universiteten.

Sammanfattningsvis är det enligt min mening dags att överge det tidigare främst ideologiskt betingade motståndet mot den för- ment exklusivt vinstinriktade aktiebolagsformen och utan fortsatta skygglappar välja denna för olika former av produktion — vinstgi- vande eller icke — anpassade associationsform.

Slutsatserna är följande. Staten föreslås besluta att fortsätta driften av de statliga teatrarna (Operan och Dramaten) i oföränd— rad form alltså som aktiebolag. Beträffande Riksteatern föreslås ingen ändring. Däremot föreslås — något utanför uppdraget — att regeringen överväger ytterligare bolagisering på kulturområdena i första hand vad avser Rikskonserter. Jag övergår därefter till att behandla vissa specialfrågor i anslutning till bolagsdriften.

SOU 199]: 7l Bilaga 15

4.4 Verkställande direktören

I vissa stycken finns det i statens handläggning av sina bolagsfrå- gor inslag präglade av statlig förvaltningspraxis. Ett sådant inslag är att det är regeringen som också formellt utser Opera— och Dramatencheferna. Övriga teatrar följer ABLs regel att det är på styrelsen den uppgiften ligger. Några kritiska invändningar mot förfarandet vid de helstatliga institutionerna har inte från något håll framkommit. Tvärtom har från en del håll framförts uppfatt- ningen, att en värdefull länk till regeringen skapats. Det finns en— ligt min mening ingen anledning föreslå någon ändring av detta förfarande.

Av de undersökningar jag gjort framgår följande: Även om otvivelaktigt den konstnärliga ledaren så gott som alltid också är VD på sin teater, förekommer åtminstone diskus— sionsvis tanken på en särskild VD som endast har det administra- tiva och ekonomiska ansvaret. Enligt svensk associationsrätt anses dock inte VDs ansvar kunna delas. Att i verkligheten alla konst— närliga frågor också har en ekonomisk sida och vice versa torde vara ett känt förhållande. Som tidigare visats anses de konstnärli- ga besluten enligt fast teaterpraxis ligga inom VDs löpande för— valtningsansvar. Detta leder till att även en "administrativ VD" i sista hand också har t ex ett repertoaransvar.

I Norge har nyligen en statlig utredning övervägt den frågan. Den fann dock inte anledning föreslå annan ändring än att före— slå en stärkt ställning för ekonomicheferna, som får rapportera direkt till styrelsen i vissa situationer.

I andra länder har man gått motsatta vägen och istället sökt stärka teaterchefens ställning på ett sätt som går längre än följer med VD—skapet. I den danska teaterloven stadgas följande (5 28):

"Der må ikke uden kulturministerens godkendelse göres ind— skraenkninger i teaterledelsens ret till frit och uafhaengigt at tra- effe bestemmelse om repertoire, engagement och övrige kunstne— riske spörsmål.”

Denna bestämmelse avser att skapa ökade garantier mot ev po- litisk repertoarpåverkan men har också åberopats i Danmark mot försök att införa fackligt medinflytande. '

I Tyskland har man med 'I'redjev Rikets övergrepp i friskt min- ne sökt uppnå samma resultat genom att i ett "Normalvertrag fiir Intendanten", reservera de konstnärliga besluten för teaterchefen (Intendant). Detta formulär till anställningskontrakt, som gjorts upp av Deutscher Biihnenverein (motsvarigheten till Teatrarnas Riksförbund), tillämpas praktiskt taget undantagslöst vid anställ- ning av en tysk teaterchef.

En i viss mån motsvarande funktion har i Sverige teaterchefs- förordnandet, som är en sorts visstidsanställning, ofta treårigt. Genom förordnandet i kombination med teaterchefens i svensk praxis exklusiva rätt att bestämma i t ex repertoarfrågor erhåller

SOU 1991:71 Bilaga I 5

teaterchefen i aktiebolag på sätt och vis en liknande garanti att under förordnandetiden självständigt svara för repertoaren. Lik— som i Danmark eller Tyskland kan styrelsen häva kontraktet men inte utan vidare och oftast inte utan skadeståndskonsekvenser.

Styrelsens möjligheter att påverka repertoaren ligger alltså i att välja teaterchef men inte i att därefter ingripa i de konstnärliga frågorna. En styrelseledamot skall således inte behöva känna att han/hon har något ansvar för repertoarvalet.

Balansen i det svenska systemet har möjligen under senare år påverkats av den allmänna motviljan mot tidsbegränsade anställ- ningar, som bl a fått uttryck i lagen om anställningsskydd (LAS). Även om lagen inte på något sätt förbjuder tidsbegränsade an- ställningar på denna nivå, förutsätter den någon form av "skydds— nät”. I Sverige har tanken varit att åstadkomma detta på liknande sätt som gäller genom förordnandepensioner för politiska upp— drag. Regelsystemet synes emellertid inte fullgöra denna funktion riktigt väl vid avgång efter kort tid bl a därför att de då aktuella mycket begränsade pensionerna blir livsvariga och ej kan arbetas upp.

På de flesta teatrar är teaterchefen VD d v s också konstnärlig ledare. Motsvarande gäller även internationellt. De undantag som finns — i Sverige eller utomlands — återfinns egentligen bara inom musikteatern, där någon mycket erfaren operaman med kanske ekonomisk eller juridisk bakgrund med framgång kunnat kreera operachefens roll t ex den legendariske Metropolitanehefen Ru- dolf Bing.

Vad avser VD är min bedömning följande. De allt högre kra— ven från publiken, den allt högre medvetandegraden hos teatrar- nas ensembler och andra anställda etc ställer motsvarande högre krav på val av pjäser, engagemang och överhuvud ingående kän— nedom om teaterns arbetssätt och möjligheter. Till det kommer de stora kraven att kunna samla en splittrad ensemble kring ett konstruktivt program. Den tid, då teaterchefen valde sin ensemb— le är för länge sedan förbi. Allt detta gör det i allmänhet nödvän- digt med en konstnärlig ledare. Detta gäller särskilt talteatern med dess enormt omfattande pjäslitteratur.

De önskemål som kan finnas om ett ökat företagsekonomiskt synsätt inom teatrarna bör hellre tillgodoses genom att ökat vikt fästes vid rekryteringen av ekonomichefer. En svårighet för nytill- trädande ekonomichefer är att det i Sverige saknas förberedande utbildning i teaterekonomi och liknande. Vid universitet i t ex USA är det möjligt att genomgå särskilda kurser för "non—profit corporations". Dessa kan kombineras med utbildning i olika aka- demiska linjer. Det är önskvärt att sådan kompletterande utbild- ning på akademisk nivå tillskapas också i Sverige.

Frågan om ekonomichefernas rapportering finner jag i hög grad vara en samarbetsfråga, som måste beaktas mera vid valet av

SOU 1991:71 Bilaga 15

ny teaterchef, då en redan anställd ekonomichefs mening bör in- hämtas.

Jag finner inte heller i övrigt anledning att föreslå ändringar med undantag för att pensionsbestämmelserna för teaterchefer och sannolikt också andra institutionsledare torde böra ses över.

4.5 Styrelsens sammansättning

Som tidigare nämnts, rekommenderade Kulturrådet i sin utred- ning "Ny Kulturpolitik (SOU 1972:66)", utifrån en skrivelse från riksdagsrevisorerna "parlamentariska inslag" i de statliga kulturin- stitutionernas styrelser. Kulturrådet konstaterar att innebörden av uttrycket inte är helt klar och tillägger: "Om därmed avses att en enskild riksdagsledamot skall kunna företräda samhället i en stat- lig institutions styrelse, så finns det redan nu flera exempel på detta. De motsvarar också praxis i kommunala institutioners sty— relser. Däremot anser kulturrådet det inte önskvärt att införa en partipolitiskt avvägd representation i institutionsstyrelserna. Ut- trycket parlamentariskt inslag skulle nämligen kunna tydas i den riktningen."

Denna uppmaning har följts på olika sätt och man kan urskilja tydliga olikheter mellan statlig och kommunal praxis.

Inom kommuner och landsting kan man generellt säga att sam- mansättning är partipolitisk och speglar den för tillfället rådande partipolitiska ställningen i kommunfullmäktige eller landstinget. Arbetet i styrelsen bedrivs också efter linjer, som är vanliga i kommunen. De juridiskt skilda förutsättningarna mellan arbete i ett företags styrelse och en nämnd tonas ner och har desto lättare kunnat ske i stiftelserna, då dessa saknar uttryckliga bestämmelser i ämnet.

Staten har för sin del mera hållit sig till ordalydelsen i betän— kandet. I styrelserna för Operan och Dramaten finns visserligen representanter för såväl regeringspartiet som oppositionen men det övervägande antalet är ledamöter som valts med ekonomisk, juridisk, konstnärlig eller allmän kulturell bakgrund liksom lokal förankring.

Styrelsesammansättningen i de statliga bolagen följer också mera praxis för större företag inom näringslivet, där man gärna söker tillföra en styrelse kompetens från olika håll. Staten själv tillämpar f ö samma princip med självklarhet för sina övriga bo- lag.

En så utpräglat politisk sammansättning, som kommunerna tillämpar, kan också leda till uppkomsten av lojalitetskonflikter. En styrelseledamot är enligt ABL skyldig att städse iaktta bolagets intressen. Detta kan komma i konflikt med de politiska intressen, styrelseledamöterna representerar. ABL gör emellertid inga un— dantag härför. Politiska motsättningar inom styrelsen, som leder

SOU 1991: 71 Bilaga 15

till att företaget motarbetas, är inte förenliga med styrelseuppdra- get. En sådan intressekonflikt aktualiserades häromåret, då några ledamöter i en stadsteaters styrelse tillika ledamöter i kommun- fullmäktige i sistnämnda församling röstade för en halvering av det kommunala anslag, de som styrelseledamöter varit med om att äska för teatern. Ett sådant uppsåtligt agerande mot bolagets intressen synes inte vara i överensstämmelse med ABL och i sista hand kunna aktualisera skadeståndsbestämmelserna i lagen.

En tanke, som på senare tid börjat diskuteras på kommunalt håll, är att låta kulturnämndens ledamöter också vara styrelser för kommunens olika kulturföretag. Denna s k dalamodell (efter det landskap, där modellen faktiskt finns genomförd) har kritiserats av Teatrarnas Riksförbund, som bl a yttrat:

"En kulturnämnd som är involverad i de stiftelser, som har att öva tillsyn över, kommer troligen inte heller att fungera särskilt väl. På kulturnämnden torde med största sannolikhet ankomma som en av de viktigaste uppgifterna att fördela landstingets resur- ser på kulturområdena. En nämnd så involverad i stiftelsernas verksamhet kan komma att få svårigheter att utöva sin verksam- het med den oväld och distans som kan vara önskvärd eller i varje fall misstänkas för detta. Det är för övrigt inte ens uteslutet att det kommunala jävsbestämmelserna i en framtid kan bli aktuella.

Liksom TR gör bedömningen att den föreslagna kulturnämn- den i första hand alltid kommer att känna sig som nämnd och mindre som stiftelsestyrelse kan ifrågasättas om inte detta också är den legala konsekvensen av förslaget. I och med att man näm- ligen väljer att föra in styrelseuppdragen i reglementet för kultur— nämnden torde följden bli att styrelsearbetet i sin helhet under— kastas det kommunala regelverket till skillnad från följderna av att enskild nämndledamot samtidigt råkar sitta i någon av stiftel- sernas styrelse. TR tillåter sig att ifrågasätta om detta verkligen har varit förslagsställarnas syfte.

En nackdel med att göra kulturnämnden till styrelse är också att möjligheten att knyta representanter för länsteaterföreningar, länsbildningsförbund etc till styrelsearbetet går förlorad. En nära anknytning till folkrörelser och andra regionala organ är enligt våra erfarenheter en viktig betingelse för ett framgångsrikt regio- nalt kulturarbete. Över hela vårt land är det en strävan att upp- muntra den typen av kontakter. Ett förslag av motsatt innebörd som det nu föreliggande är överraskande och synes böra övervä— gas ytterligare."

De praktiska erfarenheterna i Dalarna visar också på svårighe- ter att hålla de olika uppdragen isär. Sålunda har styrelserna inte sett sig istånd längre att ta ställning till företagens anslagsyrkan— den, då detta skulle föregripa arbetet i nämnden. Anslagsyrkande— na har på detta sätt reducerats till en uppgift enbart för chefen. En av de viktigaste uppgifterna för styrelsen har därmed fallit bort.

SOU 1991: 71 Bilaga 15

För min del kan jag inte finna annat än att en sådan personal— union skapar onödiga svårigheter att på samma gång tillämpa oli- ka regelsystem och rida på alla hästar samtidigt. Det ligger ett värde i att en styrelse utan bindningar åt annat håll kan värdera och ta fram vad som är intressant för den egna verksamheten. Den politiska sammanvägning, som sedan följer i kommunala el— ler statliga politiska organ bör sedan ske helt utan jävsliknande förhållanden. Sammanfattningsvis finner jag således självständiga styrelser i längden bäst motsvara såväl kulturföretagens som den politiska processens intressen. Det finns inte heller anledning att föreslå att nuvarande principer för de statliga styrelsernas sam- mansättning överges till förmån för mera ensidigt politiskt valda styrelser.

4.6 Aktiekapitalets storlek och statsbidragskonstruktionen

En av de punkter som uppvisar en från bolagspraxis avvikande tillämpning är storleken av aktiekapitalet såväl för Operan och Dramaten som flera andra större teatrar i landet. Båda de nämn- da teatrarna har ett aktiekapital begränsat till 50 000 kronor, allt- så minimum av vad lagen tillåter. I förhållande till teatrarnas om- slutning är aktiekapitalet uppseendeväckande litet. Det torde fin- nas få bolag, som är så underkapitaliserade.

Förklaringen är naturligtvis att bakom teatrarna står staten med sina stora resurser. Men därmed är också sagt att staten påta— git sig ansvaret för den uppgift det egna kapitalet normalt har i ett företag.

Konkret har det betytt att teatrarna ansett sig ha rätt att vända sig till staten med begäran om tilläggsanslag för oförutsedda utgif— ter. Att få göra detta har varit nödvändigt om inte annat för att undgå likvidation. Om vid ett bolag hälften av aktiekapitalet för- brukats inträder som bekant denna plikt.

En kostnad, som varit särskilt svår att förutse, har varit ut— vecklingen av lönekostnaderna, den helt dominerande kostnads- posten för en teater. Regeringen begär in teatrarnas äskande un- der hösten för att i regeringspropositionen i början av följande år föreslå riksdagen teatrarnas anslagstilldelning för det kommande budgetåret. Vid denna tidpunkt har i allmänhet inte avtalsrörel- serna börjat och slutresultatet är omöjligt att förutsäga.

Från regeringens sida har det emellertid under senare år varit en uttalad strävan att i görligaste mån bli befriad från att begära tilläggsanslag. Sedan ett par år gäller att teatrarna trots det obe— tydliga egna kapitalet hänvisats till att hushålla med det tilldelade anslaget utan möjlighet till tilläggsanslag. Uppräkningen av ansla- get har härvid skett i enlighet med regeringens antaganden i re— geringspropositionen om lönekostnadsutvecklingen i landet.

SOU 1991: 71 Bilaga 15

Alla sådana antaganden från en regerings sida måste emellertid med naturnödvändighet ske försiktigt med hänsyn till samhälls— ekonomin. Det verkliga utfallet av avtalsrörelserna blir därför all- tid betydligt högre. Förra årets antaganden låg t ex på ca 5 %, medan utfallet av den statliga avtalsrörelsen hamnade på mer än det dubbla. Anslagen har således inte täckt kostnaderna.

Detta problem har man sökt lösa på två sätt. Dels har teatrar- na fått disponera anslaget omedelbart vid budgetårets början. Dels lät staten sina teatrar inrätta särskilda fonder att tagas i anspråk vid behov, varvid räntevinsten avsågs utgöra kompensation. Men härigenom löses inte den långsiktiga anpassningen av anslaget till kostnadsutvecklingen. Eftersom förskottsbetalningen av anslaget endast kunde åstadkomma ett räntetillskott under budgetåret uppkom sådant behov omedelbart därefter. Genom att fonderna inte heller var knutna till aktiekapitalet låg det också nära till hands att uppfatta dem som vilket anslag som helst.

Det finns i detta sammanhang anledning att rikta blickarna på några viktiga förändringar som nyligen genomförts vid Göteborgs Musikteater AB och Malmö Stadsteater vid denna teaters ombild— ning till aktiebolag. Vid båda dessa teatrar har man funnit det än— damålsenligt att emittera ett aktiekapital av en storlek, som mera Sku"" svara mot verksamhetens omfattning. Båda teatrarna har nu ett aktiekapital på 5 miljoner kronor.

Malmö kommunfullmäktige har en intressant motivering för sitt beslut i ovan nämnda fullmäktigehandlingar (1990:114): "För att kommunen ej skall behöva lämna extra bidrag, aktieägartill— skott eller förlusttäckningsgaranti under pågående verksamhetsår bör en lämplig storlek på aktiekapitalet ligga kring 5 Mkr. Detta innebär att Stadsteatern kan balansera förlusten på ca 2,5 Mkr utan att likvidation behöver ske.”

Detta är ett intressant uppslag som också skulle tillgodose på statligt håll önskemålet om att inte under budgetåret behöva åter- komma till riksdagen med begäran om tilläggsanslag. Att i stället för fonder tilldela teatrarna ett aktiekapital av rimlig storlek ger också kapitalet en fastare och i lag reglerad användning. Bl a gäl— ler att om aktiekapitalet delvis gått förlorat, måste framtida till- skott i första hand användas till att återställa kapitalet.

Men en ökning av aktiekapitalet är en engångsåtgärd, som inte ensam löser bolagens kapitalförsörjning. Ett förslag om ökat ak- tiekapital kan enbart leda till att något behov av tilläggsanslag normalt inte skall behövas. Men därjämte kvarstår behovet att in- för varje nytt budgetår anpassa anslagsnivån för framtiden efter kostnadsutvecklingen under det gångna året. Som jag ser det skul— le erfordras, att staten åtar sig att inför varje nytt budgetår pröva, i vilken utsträckning överskridanden av de av regeringen tidigare beräknade kostnaderna är av det slag att det bör ankomma på teatern att själv svara för kostnader eller överskridandet uppkom— mit till följd av höjningar av den allmänna lönenivån, som staten

SOU 1991: 71 Bilaga 15

bör täcka. Som jämförelse kan användas de statliga personalkost- nadernas utveckling något som gäller för statsbidraget till de loka- la och regionala teatrarna. I sistnämnda av de nämnda alternati- ven bör anslaget räknas upp med skillnaden, innan påslag beräk- nas för det kommunala budgetåret enligt regeringens allmänna kostnadsantagande.

Ett beslut från regeringens och riksdagens sida att långsiktigt tillämpa detta skisserade tillvägagångssätt borde kunna leda till ett relativt friktionsfritt handläggande av anslagsfrågorna och samti— digt skapa förutsättningar för ett starkt ansvarstagande från tea— terföretagen själva.

4.7 Offentlighetsprincipen

Offentlighetsprincipen gäller inte utanför förvaltningsområdet. Liksom beträffande andra statliga eller kommunala bolag är det inte heller möjligt att i full utsträckning införa den offentliga re- gleringen genom reglementen, avtal eller andra civilrättsliga åta- ganden. Det går inte att genom t ex bolagsordningen ändra .IOs instruktion till att omfatta bolag eller att sekretessbelägga en handling enligt sekretesslagen. Det blir i stället för varje företag att själv bestämma i vilken omfattning offentliggöranden skall ske i enlighet med de regler bolagsordningen eventuellt ger.

Det bör emellertid observeras, att när det för ett bolag sägs att ändamålet är i stort sett fritt är det en sanning med modifikation. Det betyder inte att t ex en kommun i bolagets form kan ägna sig åt i stort sett vad som helst. Den angivna friheten gäller enbart snävt från bolagets utgångspunkt. Men eftersom ett bolag föranle- der kommunala beslut i vissa frågor, om inte annat så vid bildan— det, måste bolagets ändamål i princip också ligga inom ramen för den kommunala kompetensen. Annars överskrider kommunen si- na befogenheter. På motsvarande sätt måste statens handlande omfattas av de kulturpolitiska målen och andra statliga regler.

Genomgående torde gälla att kulturföretagen har att lämna si- na huvudmän alla uppgifter dessa behöver för sina beslut och re— dovisning. Dessa uppgifter blir därmed på normalt sätt offentliga om de inte hemligstämplats enligt vanliga offentligrättsliga regler. Muntliga uppgifter omfattas naturligen inte av reglerna om hand— lingars offentliggörande. När häromåret uppgifter om Operans sponsoravtal med Procordia inte utlämnades berodde det på att departementschefen inte fann det lämpligt att omtala den muntli- ga information teatern lämnat i ärendet.

I ett nyligen framlagt förslag till ny kommunallag föreslås re- gler för kommunernas inflytande och kontroll över sina bolag och andra företag bl a att den kommunala huvudmannen bestämmer ändamålet med verksamheten och utser styrelse. 1 frågor om rät- ten att ta del av handlingar föreslås en bestämmelse, att fullmäkti-

SOU 1991: 71 Bilaga 15

ge bestämmer vad därom skall gälla. I motiven sägs bl a att en fullständig öppenhet i ekonomiska frågor skulle kunna skada verksamheten, i synnerhet om den drivs i konkurrens med enskil— da.

Under remissbehandlingen av betänkandet har förslaget röran- de kommunernas företag, vilka är talrika och i hela landet uppgår till betydligt över 1.000 samt omspänner ett stort antal verksam- heter, kritiserats av bl a Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) för att inte vara tillräckligt långtgående.

SAF anser, att kommunerna skall förbjudas äga bolag. I stället bör entreprenader med enskilda företag ingås eller bolagen priva- tiseras. Om bolag under en övergångstid tillåts, bör enligt SAF samma offentlighetsregler införas som för kommunal verksamhet och koncernbalansräkning gemensam för kommunen och dess fö- retag upprättas.

SAFs förslag har sannolikt tillkommit främst med tanke på verksamheter, som bedrives i konkurrens med privata företag el— ler skulle låta sig privatiseras. Om man studerar kulturföretagens situation t ex teaterns, kan visserligen konstateras att teater även drivs som privatteater dock egentligen endast i Stockholm. Privat— teaterns repertoar är emellertid inte densamma som de statsun— derstödda företagens. Att driva repertoarteater som privatteater är helt enkelt omöjligt och förekommer veterligen ingenstans i världen med Metropolitan på operasidan som enda undantag. Inte ens i England kan National Theatre eller Royal Shakespeare Company klara sig utan massiva statssubsidier. Om aktierna ligger direkt i statens eller andra offentliga organs händer eller som fram till 1974 beträffande Operan i privata händer är närmast be- tydelselöst. Man kan sammanfatta att någon praktisk möjlighet att i Sverige privatisera de offentligt ägda teatrarnas helt saknas. Att lägga ut föreställningarna på entreprenad till exempelvis fria grupper i en utsträckning som skulle motsvara Operans eller Dra— matens kapacitet torde inte heller kunna tänkas. SAFs synpunkter Synes således inte vara relevanta på teaterområdet. Mot denna bakgrund bör man pröva i vilken utsträckning offentligmässiga bestämmelser bör införas på kulturområdena och syna behovet av eventuella förändringar av nuvarande praxis.

I det kollektiva riksavtalet för teateranställda mellan TR och Svenska Teaterförbundet (TF) finns intaget förhållningsregler un- der 5 2. I dessa stadgas:

"Teaterns rätt att välja tidpunkt för publicering av teaterns ny- hetsmaterial skall iakttagas av den anställde."

I övrigt präglas förhållningsreglerna av stor öppenhet. Det synes vara ett i hög grad legitimt önskemål och synnerli— gen betydelsefullt för marknadsföringen att teatern kan styra sin publicering . Även är det angeläget att den interna processen un- der föreställningarnas framväxt — inte sällan kännetecknad av ganska hårda meningsmotsättningar — kan växa fram utan att stö-

SOU 1991: 71 Bilaga 15

ras av massmedial påverkan, även om interna stridigheter, uppgif— ter om kända skådespelares löner etc säkerligen kan vara av mass- medialt intresse. I sinom tid är teatern beredd att inför publik och kritici redovisa resultatet av sina bemödanden utan möjlighet till några skyddsnät. Få verksamheter är föremål för sådan genomlys- ning av massmedia och publik som teatern, låt vara att den inte nödvändigtvis sker i den offentliga rättens former av handlingar- nas offentlighet och konkurrensmässig likformighet.

Enligt min mening är det demokratiska kravet på offentlighet motiverat i frågor av myndighetskaraktär. Teatrarnas interna ar- bete är emellertid knappast av denna karaktär. Uppgifter om eko- nomi, anslag etc torde redan nu vara offentligt material hos hu- vudmannen. Mot denna bakgrund kan jag ansluta mig till kom- munallagskommitténs förslag i offentlighetsfrägan, som innebär att det ankommer på teaterns ägare att i bolagsordningen före— skriva lämpliga principer för handlingars offentlighet och annan |nsyn.

. .-..—.J.www_....____.u.um ___..." '.' ramsa,. Hirst. .

SOU 1991: 71 Bilaga 15

Statens offentliga utredningar 1991

Kronologisk förteckning

. Flykting- och immigrationspolitiken. A. Finansiell tillsyn. Fi. Statens roll vid främjande av export. UD. Miljölagstiftningen i framtiden. M.

Miljölagstiftningen iframtiden. Bilagedel. Sekretariatets kartläggning och analys. M.

6. Utvärdering av SBU. Statens Beredning för Ut- värdering av medicinsk metodik. S.

7. Sponslig och ekonomisk utveckling inom trav- och galoppsporten. Fi.

8. Beskattning av kraftföretag. Fi

9. Lokala sjukförsäkringsregister. S. 10. Affärsddema. C. 11. Affarstidema. Bilagedel. C. 12.Ungdom och makt. C. 13. Spelreglerna på arbetsmarknaden. A. 14. Den regionala bil- och körkortsadministrationen. K.

15.1nfomtationens roll som handlingsunderlag - styming och ekonomi. S. 16. Gemensamma regler - lagstifming, klassifikationer och informationsteknologi. S. I7.Forskning och utveckling - epidemiologi, kvalitets— säkring och Spris utvecklingsprojekt. S. 18.1nformationsstmktur för hälso- och sjukvården - en utvecklingsprocess. S.

19. Storstadens trafiksystem. Överenskommelser om trafik och miljö i Stockholms- Göteborgs- och Malmöregionema. K. 20. Kapitalkostnader inom försvaret. Nya former för finansiell styrning. Fö. 21. Personregistrering inom arbetslivs-, forsknings- och massmedieområdena, m.m. Ju. 22.Översyn av lagstiftningen om tråfiberråvara. I. 23.Ett nytt BFR - Byggforskningen på 90-talet. Bo. 24.Visst går det an! Del 1, 2 och 3. C. 25. Frikommunförsöket. Erfarenheter av försöken med en friare nämndorganisation. C. 26. Kommunala entreprenader. Vad är möjligt? En analys av rättsläget och det statliga regelverkets roll. C. 27.Kapitalavkastningen i bytesbalansen. Tre expertrapporter. Fi.

28. Konkurrensen i Sverige - en kartläggning av konkur- rensförhållandena i 61 branscher. Del 1 och 2. C.

29. Periodiska hålsoundersökningar i vissa statliga, kommunala och landstingskommunala anställningar. C. 30. Särskolan -en primärkommunal skola. U. 31.Statens arkivdepåer. En utvecklingsplan till år 2000. U. 32. Naturvårdsverkets uppgifter och organisation. M.

FPP)!”—

33. Branden på Sally Albatross. Den 9-12 januari 1990. Fö. 34. HIV-smittade - ersättning för ideell skada. Ju. 35. Några frågor i anslutning till en arbetsgivarpen'od inom sjukpenningförsåkringen. S. 36. Ny kunskap och förnyelse. C. 37. Räkna med miljön! Förslag till natur- och miljöråkenskaper. Fi. 38.Råkna med miljön! Förslag till natur— och miljöråkenskaper. Bilagedel. Fi. 39. Säkrare förare. K. 40. Marknadsanpassade service- och stabsfunktioner- ny organisation av stödet till myndigheter och rege- ringskansli. C. 41. Marknadsanpassade service- och stabsfunktioner- ny organisation av stödet till myndigheter och rege— ringskansli. Bilagedel. C. 42. Abonerade foster, m. m. S. 43. Den framtida Iänsbostadsnåmnden. Bo. 44. Examination som kvalitetskontroll i högskolan. U. 45. Påföljdsfrågor. Frigivning från anstalt, m.m. Ju. 46. Handikapp, Välfärd, Rättvisa. S. 47. På väg - exempel på föråndringsarbeten inom verksamheter för psykiskt störda. S. 48. Bistånd genom internationella organisationer. UD. 49. Bistånd genom internationella organisationer. Annex 1. Det multilaterala biståndets organisationer. UD. 50. Bistånd genom internationella organisationer. Annex 2. Sverige och u-låndema i FN - en återblick. UD. 51. Bistånd genom internationella organisationer. Annex 3. Sårstudier. UD. 52. Alkoholbeskattningen. Fi. 53. Forskning och teknik för flyget. Fö. 54. Skola- skolbamsomsorg- en helhet. U. 55 Sveriges nationalrapport till FNs konferens om miljö och utveckling- UNCED 1992. M. 56. Kompetensutveckling— en utmaning. A. 57. Arbetslöshetsförsåkringen — finansierings- systemet. A. 58.Ett nytt turistråd. I. 59. Konkurrens för ökad välfärd. Del 1. Konkurrens för ökad välfärd. Del 2. Konkurrens för ökad välfärd. Bilagor. C. 60. Olika men ändå lika. Om invandrarungdomar i det mångkulturella Sverige. C. 61.5tatens bostadskreditnåmnd - organisation och dimensionering. Bo. 62. Vissa särskilda frågor beträffande integritets- skyddet på ADB-området. Ju. ___—_

Statens offentliga utredningar 1991

Kronologisk förteckning

63.Tillsynen över hälso- och sjukvården. S. 64. Att förvalta kulturmiljöer. U. 65. Ett samordnat vuxenstudiestöd. U. 66. Hemslöjd i samverkan. I. 67. Samhall i går, i dag,i morgon. A.

68.Frikommunförsöket. Erfarenheter av försöksverk- samheten med avsteg från statlig reglering m.m. C. 69. Frikommunförsöket. Erfarenheter av försöksverk- samheten med avsteg från statlig reglering m.m. Särskild bilaga. C. 70. Ombudsman för barn och ungdom. S. 71. Teaterns kostnadsutveckling 1975-1990 med särskilda studier av Operan, Dramaten och Riksteatern. U.

Statens offentliga utredningar 1991

Systematisk förteckning

J ustitiedepartementet

Personregistrering inom arbetslivs-, forsknings- och massmedieområdena, m.m. [21] HIV-smittade - ersättning för ideell skada. [34] Påföljdsfrågor. Frigivning från anstalt, m.m. [45] Vissa särskilda frågor beträffande integritetsskyddet på ADB-området. [62]

Utrikesdepartementet

Statens roll vid främjande av export. [3] Bistånd genom internationella organisationer. [48] Bistånd genom internationella organisationer. Annex 1. Det multilaterala biståndets organisationer. [49] Bistånd genom internationella organisationer. Annex 2. Sverige och u-länderna i FN - en återblick. [50] Bistånd genom internationella organisationer. Annex 3. Särstudier. [51]

Försvarsdepartementet

Kapitalkosmader inom försvaret Nya former för finansiell styrning. [20] Branden på Sally Albatross. Den 9-12 januari 1990. [33] Forskning och teknik för flyget. [53]

Socialdepartementet

Utvärdering av SBU. Statens Beredning för Ut-värde- ring av medicinsk metodik. [6]

Lokala sjukförsäkringsregister [9]

Informationens roll som handlingsunderlag - styrning och ekonomi. [15]. Gemensamma regler - lagstiftning, klassifrkationer och informationsteknologi. [16]. Forskning och utveckling - epidemiologi, kvalitetssä- kring och Spris utvecklingsprojekt. [17]. Informationsstruktur för hälso- och sjukvården - en utvecklingsprocess. [18]. Några frågor i anslutning till en arbetsgivarperiod inom sjukpenningförsäkringen. [35] Aborterade foster, m.m. [42]

Handikapp, Välfärd, Rättvisa. [46]

På väg - exempel på förändringsarbeten inom verksamheter för psykiskt störda. [47] Tillsynen över hälso- och sjukvården. [63] Ombudsman för barn och ungdom. [70]

Kommunikationsdepartementet

Den regionala bil- och körkonsadministrationen. [14] Storstadens trafiksystem. Överenskommelser om trafik och miljö i Stockholms- Göteborgs- och Malmö- regionema. [19] Säkrare förare [39]

Finansdepartementet

Finansiell tillsyn. [2] Sportslig och ekonomisk utveckling inom trav- och galoppsporten. [7] Beskattning av loaftföretag. [8] Kapitalavkastningen i bytesbalansen. Tre expertrapporter. [27] Räkna med miljön! Förslag till natur- och miljö- räkenskaper. [37] Räkna med miljön! Förslag till natur- och miljö- räkenskaper. Bilagedel. [38] Alkoholbeskatmingen. [52]

Utbildningsdepartementet

Särskolan -en primärkommunal skola. [30] Statens arkivdepåer. En utvecklingsplan till år 2000. [31] Examination som kvalitetskontroll i högskolan. [44] Skola - skolbarnsomsorg - en helhet. [54] Att förvalta kulturmiljöer. [64] Ett samordnat vuxenstudiestöd. [65] Teaterns kostnadsutveckling 1975-1990 med särskilda studier av Operan, Dramaten och Riksteatern. [71]

Arbetsmarknadsdepartementet Flykting- och immigrationspolitiken. [1] Spelreglerna på arbetsmarknaden. [13] Kompetensutveckling — en utmaning. [56] Arbetslöshetsförsälu'ingen — finansierings- systemet. [57]

Samhall i går, idag, i morgon. [67]

Bostadsdepartemntet

Ett nytt BFR - Byggforskningen på 90-talet. [23] Den framtida länsbostadsnämnden. [43] Statens bostadskreditnämnd - organisation och dimensionering. [61]

Statens offentliga utredningar 1991

Systematisk förteckning

Industridepartementet

Översyn av lagstiftningen om träfiberråvara. [22] Ett nytt turistråd. [58] Hemslöjd i samverkan [66]

Civildepartementet

Affärstiderna [10] Affärstidema. Bilagedel. [l 1] Ungdom och makt.[12] Visst går det an! Del 1, 2 och 3. [24] Frikommunförsöket. Erfarenheter av försöken med en friare nämndorganisation. [25] Kommunala entreprenader. Vad är möjligt? En analys av rättsläget och det statliga regelverkets roll. [26] Konkurrensen i Sverige - en kartläggning av konkur- rensförhållandena i 61 branscher. Del 1 och 2. [28] Periodiska hälsoundersökningari vissa statliga, kom- munala och landstingskommunala anställningar. [29] Ny kunskap och förnyelse. [36]

Marknadsanpassade service— och stabsfunktioner - ny organisation av stödet till myndigheter och rege- ringskansli. [40] Marknadsanpassade service- och stabsfunktioner - ny organisation av stödet till myndigheter och rege- ringskansli. Bilagedel. [41]

Konkurrens för ökad välfärd. Del 1. Konkurrens för ökad välfärd. Del 2. Konkurrens för ökad välfärd. Bilagor. [59] Olika men ändå lika. Om invandrarungdomar i det mångkulturella Sverige. [60] Frikommunförsöket. Erfarenheter av försöksverk- samheten med avsteg från statlig reglering m.m. [68] Frikommunförsöket. Erfarenheter av försöksverk- samheten med avsteg från statlig reglering m.m. Särskild bilaga. [69]

Miljödepartementet

Miljölagstiftningen i framtiden. [4] Miljölagstiftningen i framtiden. Bilagedel. Sekretariatets kartläggning och analys. [5] Naturvårdsverkets uppgifter och organisation. [32] Sveriges nationalrapport till FNs konferens om miljö och utveckling - UNCED 1992. [55]

ALLMÄNNA FÖRLAGET

_ BESTÄLLNINGAR: ALLMÄNNA FÖRLAGET, KUNDTJÄNST, 106 47 STOCKHOLM,

517980. L'SS' LG NSSI

XOQZ'SLSO NSSI