SOU 1972:66

Ny kulturpolitik : [betänkande]

Till statsrådet Ingvar Carlsson

Medvetandet om bristerna i den fysiska miljön har på kort tid ökat och skyddet mot förstöring av jord, luft och vatten är i dag en av de stora samhällsfrågorna. Frågan om arbets- och boendemiljön har väckt intensiv debatt och nödvändiga förbättringar släpar på många håll efter. Fritiden ökar men kan inte av alla utnyttjas till rekreation och förnyelse.

I den totala samhällsmiljön har kulturen hitintills tillmätts en marginell roll. Kulturinstitutionerna är inte sällan främmande för stora grupper. Inom flera kultursektorer år de koncentrerade till ett fåtal orter i landet. Kulturellt skapande anses ofta förbehållet de yrkesarbetande kulturarbe- tarna. Breda grupper får inte stimulans och möjligheter till egen aktivitet. Den kommersiellt drivna delen av kulturområdet styrs av lönsamhetsbe- tänkande.

Kulturrådet har fått som sin huvuduppgift att behandla den långsiktiga inriktningen av de statliga åtgärderna på kulturområdet. Därvid har rådet haft att undersöka samspelet mellan statliga, kommunala och andra insatser och föreslå åtgärder som underlättar en samordning.

Kulturrådet föreslår att det fastställs definierade mål för kulturpoliti- ken. Dessa bör avse hela samhällets insatser. Till det kulturpolitiska området bör föras inte endast de konstnärliga uttrycksformema utan även andra medier för kommunikation såsom press, radio och television. Målen bör gälla insatserna på både kort och lång sikt.

Ett övergripande mål för kulturpolitiken bör vara att den skall medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö. De konstnärliga uttrycks- formerna kan tillsammans med massmedierna belysa samhällets sätt att fungera och därmed behovet av förändringar. Skapande verksamhet i enkla kollektiva former kan ge nya kontakt- och uttrycksmöjligheter i samspelet mellan människor. Kulturpolitiken bör bidra till att forma ett nytt och vidare vålfärdsbegrepp.

De kulturpolitiska åtgärderna måste inriktas och utformas med hänsyn till olika gruppers förutsättningar och behov. Barn, ungdomar, pensionä- rer, barnfamiljer och lågutbildade är alla grupper som kan ställa särskilda krav på uppläggningen av kulturverksamheten. Behovet av åtgärder för handikappade och andra grupper som av olika skäl riskerar att bli isolerade, t ex glesbygdsbefolkning, bör beaktas. Kulturpolitiken måste

på ett helt annat sätt än hittills samordnas med utbildningspolitik, arbetsmarknadspolitik, socialpolitik och invandrarpolitik. Den kulturpoli- tiska aspekten måste tas in i planeringen av den fysiska miljön. Först på det sättet kan kulturen ge vardagsmiljön ett rikare innehåll.

Rätten att i massmedier och konstnärliga medier fritt få redovisa sin inställning är grundläggande för kulturpolitiken. Den får inte inskränkas därför att ett inlägg i skrift, bild eller på scen är kontroversiellt, samhälls- kritiskt eller kan förefalla någon motbjudande. En kulturpolitik utan yttrandefrihet är inte värd namnet.

Kulturpolitiken skall möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse. Den skall också garantera att äldre tiders kultur inte förstörs utan bevaras och förblir levande.

Kommersiell kulturproduktion och kulturverksamhet är ofta inte inriktad på att åstadkomma mångsidighet och jämn fördelning. Samhället har ett grundläggande ansvar för att främja mångsidighet och spridning när viktiga delar av kulturproduktionen ligger i enskilda händer. Samhäl- let måste minska eller hindra den negativa inverkan marknadsekonomin kan medföra på dessa områden.

De mål för samhällets kulturpolitik som rådet föreslår leder till genomgripande förslag i fråga om samhällets stöd till kulturaktiviteterna i vårt land. Samhällsinsatser på kulturområdet kommer att kräva ökade ekonomiska insatser. Kulturutgifterna utgör endast 0,9 % av statens driftutgifter. I förhållande till de resurser som satsas på andra områden är det inte stora belopp som krävs. De är dock oundgängliga om kulturen skall få möjligheter att bidra till att skapa den bättre samhällsmiljö som är syftet med den nya kulturpolitiken.

Dessa tankegångar och de konsekvenser för statsmakternas och de kommunala organens del som de bör leda till utvecklas i Ny kulturpoli- tik, rådets huvudbetänkande om kulturpolitikens mål, organisation och finansiering, som härmed överlämnas.

Kulturrådets ledamöter har i sina förslag och bedömningar kommit fram till enighet utom i några delfrågor där olika meningar förs fram.

Stockholm den 16 oktober 1972

Paul Lindblom Bengt Andersson Hemy Björinder Rune Blomkvist Per Olov Enquist Hans-Erland Heineman Elisabet Hermodsson Bengt Häger Bertil Jansson Bo Lagercrantz Gunilla Palmstierna— Weiss Rolf Rem be Ragnar Thoursie Bo Wallner 4

2. Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering

2.1. Uppläggning av kapitlet

I detta kapitel ges en översikt över det svenska kulturlivets organisatoriska uppbygg- nad. Först beskrivs kortfattat statens (2.2), landstingens (2.3) och kommunernas (2.4) uppgifter på kulturområdet och de organ och institutioner som svarar för verksamhe- ten. Därefter följer motsvarande uppgifter för föreningar och organisationer av riks- karaktär (2.5—2.9) och för Sveriges Radio (2.10). De kultursektorer som helt eller i hu- vudsak ligger i privata händer kommer också att redovisas (2.11). Slutligen görs beräk— ningar av samhällsstödet till kulturverksam- heten — med fördelning på stat, landsting och kommuner — och ett försök till beräk- ning av de privata utgifterna till kulturända- mål (2.12).

I kapitlet ges inga närmare redogörelser för de olika verksamheternas omfattning och inriktning. Detta kommer i stället i senare kapitel som direkt bakgrund till kulturrådets förslag.

2.2

Efter en sammanfattning av riksdagens och regeringens uppgifter beskrivs sektorsvis för- valtningsorgan, institutioner, utredningar samt statliga uppgifter i övrigt. Vidare redo- visas utredningar och myndigheter utanför kulturområdet som behandlar kulturfrågor.

l figur 2.1 ges en översikt över den statliga och statsunderstödda kulturorganisationen. Av denna framgår organens inbördes relatio- ner och personalens storlek.

2.2.1. Riksdagens roll

Riksdagen beslutar efter förslag från rege- ringen om de organisatoriska principerna för de statliga kulturorganen och om anslagen till kulturändamål.

I samband med enkammarriksdagen fick riksdagen ett särskilt kulturutskott. Enligt riksdagsstadgan bereder detta frågor som rör allmänna kultur- och bildningsändamål, ung- domsverksamhet, internationellt kulturellt samarbete samt idrotts- och friluftsverksam- het. Det bereder även kyrkofrågor och frågor om radio och television i den mån de inte tillhör konstitutionsutskottets beredning. Utbildningen inom kulturområdet handläggs av utbildningsutskottet.

Genom tillkomsten av kulturutskottet får kulturfrågorna en samlad beredning, vilket inte i samma utsträckning var möjligt med den tidigare utskottsorganisationen.

Den statliga kulturorganisationen

2.2.2. Regeringens uppgifter inom kulturområdet

Inom regeringen är utbildningsministem föredragande i kulturfrågor. Dessa bereds inom utbildningsdepartementet, där de se- dan år 1963 handläggs inom en särskild arbetsenhet. Kulturenhetens arbetsområde innefattar konst, litteratur, musik, teater, film, arkiv (med något undantag), folkbiblio- tek, museer (med några undantag), kultur- minnesvård, vissa folkbildningsfrågor, ung- domsverksamhet, nykterhetsundervisning, högre utbildning inom kulturområdet samt radio- och TV-frågor.

Efter en omorganisation år 1965 har de- partementens arbete i allt större utsträckning inriktats på långsiktig planering. Ett domine- rande inslag i verksamheten är arbete med propositioner, framför allt statsverksproposi- tionen, och uppföljningen av riksdagsbeslu- ten. Detta gäller också arbetet inom kultur- enheten. Genom att det på kulturområdet i stor utsträckning saknas organ att delegera ärenden till, handläggs emellertid på rege- ringsnivå en rad frågor som på andra sam- hällsområden inte är regeringsärenden. Detta gäller framför allt fördelning av statsbidrag och utnämningsärenden.

Alla viktiga frågor som har ekonomiska konsekvenser handläggs i utbildningsdeparte- mentet efter gemensam beredning med fi- nansdepartementet.

1. 7 ' , ' ' ' ' ') hgur ...] Den statliga kulturorganisationen januari ]97_. RIKSIMGlzN

]

I leGlr'RlNGl-N J l l l l l l ' l l l l l Kiitrt'nissrirurionLR sou HÖR TILL ANDRA DI-PARTIZMIÄNT 3 S . ." l _. 1" DI PARTFMI NT . lhrwursdcp J lkonimunikulionsdm l'or- Kom— I'inans- Utbildningsdcp. wars- mu- dep. Kul- dcp. nika- lurcn- Pri-ss- Krigs- Armé- leririinu- Jarn- Posi- tions- heten stödx- arkivet museet sect och vags- museet dep. 13 h —|'__—l nzimn- 16 h 6 h modell- museet 4 0 Kultur- 11 utrednin den 8 o 25 0 kammaren . _ gar i Karlskro- l Ndri och organisa- nu 4 h tionskommittéer 3 |, 3 o 10h 8 6 _ 4 ö l ,_l__, l l l ,_l_, 1 T J 1 1 _L, 1 l l l Teater- Organi- Mini | Statens 1965 Statens IKUnst-l Skol- (Kungl. Tid- Styrcl' Konst» Ritter-| Riksar- Dis- Svenskt ()rgam och sations- 'kalisku: biografJ ;irsrnu- konst- akade- över- biblio- skril'ts- senior nurssti- |hcts- | kiwi lcki biogra— utionx musik- kom- Iakade— | l))TLI ; xcl- och rad |mien | styrcl- leker) namn- Sveri» pcndic- lakadc- ' 38 h och tiskt koni- rådet mnrc'n unions | ! h ; trix-ialf ] h | | sen den ges for- namn- nncm | 44 (» ort- luxi- mitten Myndigheter : .h R." ”' lxiymll : 9 0 & "']:ng : : l:;nlar- den |torvali-| Inliinnls- kon för (motsvarande) " o gion- * | I ; ** ku” | | Inntl 1 h lrnngs- | arkiven 5 h hogre musi- |2 'I | Statens - - mg:! | | 1 li linsktili samt 2 0 musik— kenl :P. ö : mm. : : 3 lt : I 2 0 "T— svenskt utbild- 5 h , . .. : I | | | , , 2 Ö | | 512122? . : o : : ley timrkit gin: » | ...i a a . ' ”Uk ] 0 |__ _.i . . L-..—_J varie- amhc- (Ul 38 h 1 l 1 o Centrala l—l—T—j 233511: rSanS-i i-Operani Irl)mmu3 lrlnstitu] Musika RikxnI- National- 1,|r- Natur- Sjohr- i-jtno- Sko- (Nordic! :.Tcknlsfi Statens Medel- och Ika riks-| |671 a ' Iriska ' 'tet för | hcku xtall- nniwci ruxt- histo- storis- grafix- kloster Ika inn-| 'ka inu-l Munn”, histo- haw- im” |teulern| ' | teatern riks- akudc- ningar (inkl mo- kam- riska ka rnn- ku rnu- 6 h xct'l | peut | :Axtnrixka . riska musen-t [muner |388u | | | du :| | 'konser1 micm 25 h derna mu- maren riksmu— wet sect 5 o |38 h | | 8 h Hmm”! mu- 3 h Institutioner | | | | | ' lter ' bibho- 28 o seat och 4 h wet (inkl 7 h NO 0 ||26 () | : & seum 3 o : | | : : : :49 a : tck östasiatis- 26 t. 38 h Wasa; [2 0 | | | : _ 17 h | | | | | | IÅSÖ | 4 h kägixscet) 45 0 $ ll : | | | 226 ? o _ . i i i i i i : i l- 0 mg Ö : H ::Drtittmng: |__—__: |_____| L___J |.____| |_____| [___—J :hulrnxtcm; _) :terrnuscuni: | :Dansmu- : Gemen- . sinn Statens scensko- Statens __ g .: KOIle— Ktinst— perso- Mmikhkigxku- Drama lur i Stockholm. dans- :arkiiek- ; hog- fack- 231 lor | Stotk- tiska Utbildni'igx- Goteborg och skola :turmu- : skolan skolan 50 h holm, institu- _ . ,” Malmo 14 a .”le : 30 a 85 a 8 0 Göteborg tet ”*””mml" 64 a 4 o *----- --- 17 (i 16 o iir-|| Malmo 30 a 20 0 132 .i 4 o 3!» U ,...L... ] / 22 musik- Stifls- och landsbib- :Lands-I Landsarkiven | Jrlllllnlllxtllkltrl | l'ppxiilzi avdelning. liotekcn i Linköping, iantik- : Uppsala, Vadste- 1)i.|lcki- m'li folkininin-x- ur? 18 ”_ Skara, Västerås och :varier : na_ Visby. Lund. :irkivci | l'ppmilu Regionala gloner Växjö 5 : Goteborg. llarno- I)i.|lckt- ut'li ortnamns- inslitulioncr 256 a 12 h : : sand och Öxter- ;iikivt'n | l.i|inl orh L'nit'u (motsvarande) 23 o 5 O : : sund Svenskt Visarkn : : 39 h 24 h - . 7 x 4" ” '5 ” TI'CKl-NFÖRKLARING statlig myndighet, f___1 statlig stiftelse eller aktic- :" ""'. ovriga institutioner li = liundlnggiindu ' = urtixtpt'rsoniil. 0 = övrig personal Atim I: Personalens storlek anges i arsvcrken. institution eller : | bolag. akademi E : reglerade av statliga personal administrativ Anm .?: Strecken mellan de olika organen utredning | | eller motsvarande : ; bCClHIIllllCGCr eller mot- personal, ltirar'c markerar ;irendcnas gang. L---.l s...... svarande

IRegionmiisikorgunixutionen tillhör |orxvzirstlcpurtcnn—ntct men den overvtigunde delen av kapaciteten disponcruxfnr dci (lVllil musiklivet. 2Inkl regionmusikorgunixutioncns hela personal

En principiellt viktig del av departements- arbetet är utarbetande av direktiv till utred- ningar och utkast till svar på interpellationer och enkla frågor.

I utbildningsdepartementet är sammanlagt ca 140 personer anställda. Av dessa utgör personalen vid kulturenheten ett 20-tal per- soner, av vilka ett 15-tal är handläggare.

2.2.3. Kulturrådet och utredningar

Då en kulturavdelning tillkom år 1963 kom- pletterades den med en grupp rådgivare häm- tade från olika kulturområden. Denna kul- turpolitiska rådgivargrupp benämndes inoffi- ciellt kulturrådet. Rådet sammanträdde un- der ordförandeskap av ecklesiastik- (utbild- nings-) ministern till informellt hållna möten utan protokollföring eller någon form av formellt beslutsfattande. Rådet informerades av ecklesiastikministern och kulturenhetens chef om aktuella frågor, varefter rådets leda- möter lämnade sina kommentarer. Rådgivar- gruppen var verksam i fem år.

Mot slutet av 1960-talet aktualiserades frågan om ändrad inriktning av rådgivar- gruppens verksamhet. Behovet av ett råd kvarstod men det framstod som önskvärt att ett sådant borde ha avgränsade uppgifter och ett eget ansvar utåt. Detta ledde till att det nuvarande kulturrådet inrättades from år 1969. Det fick klart avgränsade utrednings- uppgifter av övergripande natur och ett sek- retariat. I motsats till vad som normalt gäller för utredningar blev rådets mandat tidsbe- gränsat. För kulturrådets uppgifter, samman- sättning och arbetssätt har redogjorts i kapi- tel ].

Då 1960-talet inneburit inledningen till ett större kulturpolitiskt ansvarstagande från statens sida har utredningsarbete varit nöd- vändigt för att skapa grunder för ett reform- arbete. Utredningarna har också kommit att spela en roll i avsaknad av förvaltningsor- gan inom kulturområdet som kunnat åläggas utredande uppgifter. Vissa utredningar har i stället fått ta på sig uppgifter som normalt brukar skötas av myndigheter.

Följande utredningar arbetade mars 1972

inom kulturområdet, nämligen 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65, 2.243 och 2.247), filmutredningen 1968 (22.42), 1968 års litteraturutredning (22.44), 1969 års radioutredning (2.105), reklamutredningen (2.105), dataarkiverings- kommittén, konstnärsutbildningssakkunniga (2.2.5) och utredningen om Musikaliska aka- demien (22.41). 1 4.4.5 redogörs för de större utredningar som arbetat under det senaste decenniet.

Vid sidan om utredningarna arbetade organisationskommittéer för regionmusiken (2.2.4.1), för högre musikutbildning och för bibliotekarieutbildning (2.2.5) med utred- ningsuppgifter.

2.2.4. Förvaltningsorgan och institutioner 2.2.4.1 Teater, dans och musik

Inom teater- och musikområdena finns det en myndighet med tillsynsuppgifter för den statliga och statsunderstödda verksamheten, nämligen teater- och musikrådet. Ansvarsom- rådet omfattar både institutioner med ut- övande uppgifter och vissa utbildningsinsti- tutioner. Rådet har att främja samordning samt planerings— och utvecklingsarbete inom sitt verksamhetsområde. Vidare skall det granska och yttra sig över de förslag till anslagsframställningar hos riksdagen som fal- ler inom rådets verksamhetsområde. Rådet har att se till att utbildningen vid statens scenskolor och statens dansskola i fråga om innehåll och metoder fortlöpande förnyas, utvecklas och förbättras. Slutligen fördelar rådet statsbidrag till de ändamål på teaterns och musiklivets områden för vilka medel ställs till rådets förfogande. Rådet har elva ledamöter, som utses av Kungl Maj:t. Leda- möterna utses på grund av sina personliga kvalifikationer inom olika kulturområden och inte som representanter för organisatio- ner, institutioner eller andra sammanslut- ningar.

Inom teater- och musikområdet finns vid sidan om utbildningsområdet fyra institutio- ner som är statliga eller har övervägande

statligt stöd. Det är Svenska riksteatern, Operan, Dramatiska teatern och Rikskonser- ter. Dessutom fmns den helstatliga region- musiken.

Svenska riksteatern är en ideell förening, en sammanslutning av lokala teaterför- eningar. Riksteaterns uppgift är att bedriva teater och annan scenisk verksamhet. Den skall bidra till att utveckla teaterverksamhe- ten i alla delar av landet och därvid se till att såväl allmänhetens som skolans och för- eningslivets behov och intressen beaktas.

Riksteaterns styrelse består av 21 ledarnö- ter, av vilka Kungl Maja utser ordförande och en ledamot. En ledamot utses av vardera Skolöverstyrelsen, Svenska kommunförbun- det, Svenska landstingsförbundet, Folkbild- ningsförbundet, Folketshusföreningarnas riksorganisation och Folkparkernas central- organisation. Elva av ledamöterna utses av kongressen som är organisationens högsta organ. Personalen utser en ledamot och tea- terchefen är självskriven ledamot. Inom sty- relsen finns ett arbetsutskott som bl a svarar för programverksamheten. De av Kungl Maj:t utsedda ledamöterna ingår i arbetsutskottet.

Kungl Maj:t har meddelat bestämmelser för verksamheten. Riksteatern är enligt dessa ålagd att samarbeta med Operan, Dramatiska teatern, Rikskonserter och Riksutställningar. Kungl Maj:t fastställer årlig inkomst- och utgiftsstat för teatern.

Riksteaterns riksorganisation behandlas i 2.9.l.1. Riksteaterns verksamhet beskrivs i kapitlet om institutionerna (6.3).

Kungl teatern AB (Operan) har till upp- gift att utöva och främja musikalisk scen- konst. Den dominerande delen av föreställ- ningarna utgörs av operor och baletter. Dra- matiska teatern AB har till uppgift att utöva och främja klassisk och modern dramatik av både svenskt och utländskt ursprung.

Operan och Dramatiska teatern bedriver sin verksamhet i aktiebolagsform. Förhållan- det mellan staten och bolagen regleras i särskilda avtal. Vardera teaterstyrelsen består av fem ledamöter, varav ordföranden och ytterligare två ledamöter utses av Kungl Maj:t. Inkomst- och utgiftsstat för teatrarna

fastställs av Kungl Maj:t. En närmare beskriv- ning av de båda teatrarnas organisation och verksamhet lämnas i kapitlet om kulturinsti- tutionerna (6 .3).

Stiftelsen Institutet för rikskonserter har till uppgift att främja musiklivet och vidta åtgärder för att öka intresset för musik bl a genom att anordna och förmedla konserter, verka för musikutbildning och för kontakter med musiklivet i utlandet.

Stiftelsens styrelse består av tio ledamö- ter, av vilka Kungl Maj :t utser fyra, däribland ordföranden. Skolöverstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsför- bundet, Folkbildningsförbundet och Svenska musikerförbundet utser vardera en ledamot. Institutets direktör är självskriven ledamot.

Rikskonserter tillkom genom beslut av statsmakterna år 1968 (prop 1968245, SU 19682114, rskr 1968263). Bakgrunden till reformen beskrivs i kapitlet om målen för kulturpolitiken (4.4.5.2). Rikskonserters verksamhet behandlas i kapitlet om kultur- institutionerna (6.4).

Regionmusiken tillkom år 1971 enligt be- slut av statsmakterna året dessförinnan (prop 1970'31, SU 1970:121, rskr 19701282) ge- nom en omorganisation av militärmusiken. Regionmusiken, som har civil status, har uppgifter inom både försvaret och det all- männa musiklivet.

En särskild organisationskommitté (ORM) leder tills vidare regionmusikverksamheten (direktiv se 1971 års riksdagsberättelse s 106). Regionmusikverksamheten behandlasi kapitlet om kulturinstitutionerna (6.4).

Vid sidan om de här nämnda institutioner- na ger staten ekonomiskt stöd till olika verksamheter inom teater-, dans- och musik- områdena.

Stadsteatrar och därmed likställda teatrar får ett statsbidrag till lönekostnader och sociala kostnader. F n åtnjuter elva teatrar statsbidrag (2.3.3, 2.4.2 och 6.3).

Till sex yrkesorkestrar utgår förlusttäck- ningsbidrag. Det innebär att staten bidrar med lika stort belopp som orkesterföretagen får från kommun eller annat håll. Till två orkestrar utgår särskilda bidrag som inte är

av samma storleksordning som förlusttäck- ningsbidragen (2.4.2 och 6.4).

Teater- och musikrådet administrerar stadsteater- och yrkesorkesterbidragen. Dess- utom fördelar rådet olika bidrag för vilka Kungl Maj:t ställt medel till förfogande, nämligen till stöd åt svenskt sceniskt verk, uppsättningskostnader och utrustning för teater och dansgrupper med verksamhet utanför de större teaterinstitutionema, som- marspel, deltagande i konferenser, bidrag till körförbund och vissa internationella ända- mål. Till den 1 januari 1972 administrerade teater- och musikrådet Södra teatern. Nume- ra ansvarar Riksteatem för teaterverksamhe- ten där.

Vid sidan om de bidrag som fördelas av teater- och musikrådet anvisar Kungl Maj:t medel till en rad olika ändamål, bl a Stiftel- sen Skådebanan, teater- och musikcentrum- bildningar, vissa kammarmusikföreningar, Stiftelsen Elektronmusikstudion och olika centrala organisationer på framför allt mu- sikområdet.

Musikaliska akademien har vissa myndig- hetsfunktioner. Den har en allmän uppgift att främja utvecklingen inom musikområdet. Akademien delar ut statliga konstnärsstipen- dier och ansvarar dessutom för ett bibliotek. Akademien har däremot numera ingen be- fattning med utbildningsfrågor. En särskild utredning arbetar med de följder denna för- ändring leder till för akademiens del.

2.2.4.2 Film

Inom filmområdet finns det endast ett stat- ligt organ, nämligen statens biografbyrå. Den har till uppgift att pröva frågor om godkän- nande av film som är avsedd att visas vid offentlig biografföreställning. Till biografby- rån är knutna två rådgivande organ, statens filmgranskningsråd och statens barnfilm- nämnd.

Filmcensurutredningen har i ett betänkan- de, Filmen — censur och ansvar (SOU 1969114) föreslagit att censuren av film för vuxna avskaffas, medan barnfilmcensuren bör bestå. Betänkandet överlämnades hösten

1971 till massmedieutredningen (2.2.6) för att övervägas av utredningen. Enligt stats— makternas beslut (prop 197211 bil 10 s 24, KrU 1972118, rskr 19722210) har barnfilm- censuren breddats och förstärkts bl a genom inrättandet av statens barnfilmnämnd. Nämnden skall vara rådgivande organ för frå- gor rörande förbud och annan censuråtgärd i fråga om filmer som önskas tillåtna för barn.

Produktionsstöd till film och andra bidrag kanaliseras genom Svenska filminstitutet (2.11). Filmbranschens ekonomiska struktur och villkor rn m utreds av den år 1968 tillsat- ta filmutredningen (direktiv se 1969 års riks— dagsberättelse s 342). Utredningen avlämna- de år 1970 betänkandet Samhället och fil- men (SOU 1970:73). 1 betänkandet behand- las frågorna om samhällsstödda biografer, filmstudios och barnfilm samt frågan om filmbranschen och TV.

Vissa mindre bidrag utgår till frlmända- mål, bla till Bamfilmkommittén och Film- centrum (2.8.2.2) samt Folketshusför- eningarnas riksorganisation.

2.243 Konst, museer och utställningsverksamhet

Inom området konst, museer och utställ- ningsverksamhet finns inget administrativt organ med uppgifter som motsvarar teater- och musikrådets inom dess område.

Det finns åtta statliga museer som hör under utbildningsdepartementet. Dessa är statens historiska museum, nationalmuseet, livrustkammaren, naturhistoriska riksmuseet, statens sjöhistoriska museum, etnografiska museet, medelhavsmuseet — samtliga belägna i Stockholm — samt Skoklosters slott. Sta- tens historiska museum och medelhavs- museet är sarnorganiserade med riksantikva- rieämbetet. I nationalmuseet ingår som sär- skilda avdelningar moderna museet och öst- asiatiska museet. Staten har det ekonomiska ansvaret för de som stiftelser organiserade Nordiska museet och Tekniska museet. Sta- ten ger vidare årliga bidrag till Skansen och nio mindre museer i och utanför Stockholm.

Vissa museer hör till andra departement,

nämligen armémuseet, marinmuseet och mo- dellkammaren i Karlskrona, samt museer knutna till affärsdrivande verk såsom post- museet.

År 1965 påbörjades en försöksverksamhet med riksutställningar, som avser utställningar av konst samt kultur- och naturhistoriska föremål. Verksamheten leds av 1965 års musei- och utställningssakkunniga. År 1967 träffades ett avtal om samverkan mellan de sakkunniga, Föreningen Konst i skolan och Riksförbundet för bildande konst (2.9.3). Uppdraget till de sakkunniga har sedermera utvidgats till att avse också försöksverksam- het med försäljning av konst. Genomföran- det av denna försöksverksamhet har av de sakkunniga delegerats till Folkrörelsernas konstfrämjande (2.9.3).

Olika statliga uppgifter inom bildkonstens område handhas — förutom av nationalmu- seet och Riksutställningar — av statens konstråd, nämnden för utställningar av svensk konst i utlandet (NUNSKU) och Konstakademien.

Statens konstråd har till uppgift att ge- nom förvärv av konstnärliga arbeten till sta- tens byggnader och andra lokaler för statliga myndigheter verka för att konstnärliga vär- den införlivas med samhällsmiljön. Nämnden för utställningar av svensk konst i utlandet svarar för det svenska deltagandet i utställ- ningar av modern konst i utlandet.

Konstakademien har vissa myndighetsupp- gifter. Den är huvudman för konsthögskolan och har dessutom en allmän uppgift att främja utvecklingen inom konstområdet. Vi- dare delar akademien ut stipendier.

Statsstöd utgår till vissa ändamål inom konstområdet, bl a Konstfrämjandet (2.9.3) och Konstnärscentrum (2.8.2.4).

Det statliga museiväsendets, konstrådets och NUNSKU:s organisation och verksamhet samt stödet till icke statliga museer utreds av 1965 års musei— och utställningssakkunniga (direktiv se 1966 års riksdagsberättelse s 280, tilläggsdirektiv se 1968 års riksdagsbe- rättelse s 252). De avser att avlämna ett betänkande i dessa frågor år 1972. I ett särskilt betänkande kommer de sakkunniga

senare att lämna förslag i fråga om riksut- ställningsverksamhetens framtid. Mot denna bakgrund beskrivs här inte närmare de berör- da institutionerna och statsstödet inom om- rådet.

2.2.4.4 Folkbibliotek och litteratur

Hela biblioteksväsendet kommer inte att behandlas i detta betänkande. Kulturrå- det behandlar i huvudsak endast folkbiblio- teken. Flertalet statliga biblioteksinstitutio- ner är vetenskapliga, antingen knutna till universitet eller andra utbildnings- och forsk- ningsinstitutioner. Ett par centrala statliga bibliotek hör dock till kulturområdet, näm- ligen Musikaliska akademiens bibliotek och Vitterhets-, historie- och antikvitetsakade- miens bibliotek. Det förstnämnda innehåller musikvetenskaplig litteratur och notmaterial. Det senare är verksbibliotek för riksantikva- rieämbetet och statens historiska museum och samtidigt vetenskapligt specialbibliotek inom kulturminnesvårdens område. Verk- samheten vid Musikaliska akademiens biblio- tek utreds av statskontoret inom ramen för en allmän översyn av de vetenskapliga biblio- tekens inre organisation. Vitterhetsakade- miens bibliotek behandlas av MUS 65.

Statliga stifts- och landsbibliotek finns i Linköping, Skara, Västerås och Växjö. De fungerar samtidigt som länsbibliotek i de län där de är belägna. Biblioteken är sarnorgani- serade med de kommunala folkbiblioteken. På uppdrag av Kungl Maj:t har statskontoret utarbetat rapporten Huvudmannaskapet för stifts- och landsbiblioteken (1970). I denna föreslås att de fyra biblioteken överförs till kommunalt huvudmannaskap. Biblioteken står under tillsyn av kungl biblioteket och i fråga om verksamheten som länsbibliotek av skolöverstyrelsen.

Staten stöder de kommunala folkbibliote- ken i första hand genom stöd till utvecklings- verksarnhet i ett antal kommunala enheter. Vidare utgår statsbidrag till länsbibliotek och lånecentraler, biblioteksverksamheten för sjömän, Tornedalens bibliotek och biblio- teksverksamhet bland svenskar i utlandet.

Statsstödet till folkbiblioteksväsendet ad- ministreras av skolöverstyrelsen. För folkbib- liotekens verksamhet redogörs närmare un- der 6.6.

Vid sidan om bidragen till folkbiblioteks- väsendet och ersättningarna till författarna utgår fn ett ganska begränsat stöd till litterä- ra ändamål. Statsbidrag utgår till Sveriges författarförbund för centrumbildning på lit- teraturens område (2.821), Nämnden för svensk språkvård, Stiftelsen Svenska barn- boksinstitutet, Samfundet De nio och till vissa nordiska ändamål.

Det statliga stödet till litteraturen utreds av den år 1968 tillsatta litteraturutredning- en. Den har till uppgift att granska behovet av åtgärder för att stimulera bokkonsumtio- nen samt distributionen och produktionen av böcker. Utredningen har som särskild uppgift att utreda formerna för ersättningar till författare. (Direktiv se 1969 års riksdags- berättelse s 327.)

Litteraturutredningen lade år 1970 fram ett förslag om tidskriftsstöd. Genom beslut av statsmakterna år 1971 (prop 1971:47, KrU 1971114, rskr l97lz206) infördes ett sådant stöd fr o m budgetåret 1971/72. Det handhas av en för ändamålet särskilt upprät- tad tidskriftsnämnd vars ledmöter utses av Kungl Maj:t.

2.2.4.5 Fördelning av kulturarbetar- ersättningar och stipendier

De kulturarbetarersättningar och stipendier som staten fn svarar för är konstnärsbe- löningar, konstnärsstipendier, bibliotekser- sättning (ersättning åt författare för utlåning av deras verk genom bibliotek), stöd åt svenska sceniska verk och ersättning till konstnärer för utlåning av deras verk.

Två statliga organ har till enda uppgift att handlägga ärenden om ersättningar och sti- pendier, nämligen styrelsen för Sveriges för- fattarfond och konstnärsstipendienämnden. Vissa stipendieärenden handläggs av Konst- akademien i samråd med Konstnärernas riks- organisation och av Musikaliska akademieni samråd med Föreningen Svenska tonsättare.

Styrelsen för Sveriges författarfond ansva- rar för det statliga biblioteksersättningssyste- met. Styrelsen fördelar vidare konstnärssti- pendier till författare och översättare och vissa nordiska stipendier. Konstakademien fördelar konstnärsstipendier och arbetsbi- drag till konstnärer inom måleri mm och Musikaliska akademiens styrelse konst- närsstipendier åt tonsättare. Konstnärssti— pendiena'mnden fördelar konstnärsstipendier till sådana konstnärsgrupper som ligger utan- för de övriga stipendiemyndigheternas an- svarsområden. Samtliga stipendiemyndig- heter lämnar förslag till Kungl Maj:t ifråga om fördelning av konstnärsbelöningar.

Stöd åt författare till svenska sceniska verk fördelas av teater- och musikrådet. MUS 65 svarar för en provisorisk form för ersätt- ning till konstnärer för utlåning av konstverk till Riksutställningars utställningsverksarn- het.

Som framgått av det föregående (1.5) har kulturrådet som särskilt utredningsuppdrag att lägga fram förslag i fråga om de statliga insatserna för kulturarbetare. Då rådet avser att redovisa dessa frågor i ett senare betän- kande kommer inte i detta avsnitt eller i öv- rigt i detta betänkande att närmare behand- las de direkta ersättningarna och stipendier- na till kulturarbetarna och handläggningen av sådana frågor.

2.2.4.6 Folkbildning och ungdomsverksamhet

Som närmare kommer att utvecklas under 4.11 i resonemangen om avgränsningen av det kulturpolitiska området för rådet endast en del av folkbildningsverksarnheten till det- ta område. Resten är att betrakta såsom vuxenutbildning.

Stödet till folkbildningsarbetet liksom till ungdomsverksamheten hör i administrativt avseende under skolöverstyrelsen som också är tillsynsrnyndighet för all folkbildning som behandlas under 2.5. Till ungdomsorganisa- tionernas arbete utgår statsbidrag till central och lokal verksamhet, till ungdomsledarut- bildning och till hemgårdsrörelsen. Det är

1970 omorganiserade statens ungdomsråd har till uppgift att inom ramen för samhäl- lets kultur- och fn'tidspolitik främja ung- domens sociala och personliga utveckling. Rådet skall fortlöpande överväga mål och riktlinjer för ungdomspolitiken samt verka för samordning av de statliga insatserna inom sitt område.

2.2.4.7 Kulturminnesvård

Riksantikvariea'mbetet är central myndighet för ärenden om forn- och kulturminnesvård. Ämbetet är tillsynsmyndighet för landsanti- kvarieorganisationen. Statens historiska mu- seum är som nämnts samorganiserat med ämbetet. Medelhavsmuseet står under inseen- de av riksantikvarieämbetet. Vitterhets-, hi- storie- och antikvitetsakademiens förvalt- ningsutskott har hand om vissa uppgifter för ämbetet och de båda museerna, bl a att inge anslagsframställningar och tillsätta vissa tjänster.

Statsbidrag utgår till avlöningar av lands- antikvarier och amanuenser åt dessa. Lands- antikvariema som är anställda av olika orga- nisationer med kulturrninnesvårdande upp- gifter skall inom sina distrikt vara riksanti- kvarieämbetets företrädare och inför ämbe- tet svara för kulturminnesvården i länen. Landsantikvarierna är i de flesta fall chefer för länsmuseerna. F n finns en landsantikvarie i varje län utom i Älvsborgs län som har två.

Målsättning och organisation för samhäl- lets kulturminnesvård har utretts av 1965 års musei— och utställningssakkunniga, som av- lämnat betänkandet Kulturminnesvård ( SOU 1972:45 ). Mot denna bakgrund beskrivs in- stitutionerna och statsstödet inom området inte närmare i detta betänkande.

2.2.4.8 Arkivväsendet

Riksarkivet är central myndighet för arkiv- frågor och chefsmyndighet för landsarkiven. Chef för riksarkivet är riksarkivarien. Till försvarsdepartementet hör krigsarkivet som är central arkivmyndighet inom försvarsvä- sendet.

De sju landsarkiven i Uppsala, Vadstena, Visby, Lund, Göteborg, Härnösand och Östersund är regionala arkivmyndigheter och arkivdepåer. Till ett landsarkivs verksamhets- område hör ett eller flera län. Riksarkivet lade år 1970 fram ett förslag till utbyggnad av landsarkivens organisation men detta har hitintills inte föranlett några åtgärder från statsmakternas sida. De kommunala stads- arkiven i Stockholm och Malmö har vissa uppgifter som landsarkiv.

En är 1970 genomförd omorganisation av dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv medförde att dessa arkiv ställdes under en gemensam styrelse (prop 1970:46, SU 197091, rskr 19702217). Arkiven är numera fem olika institutioner, varav två i Uppsala och en i Stockholm, en i Lund och en i Umeå. Myndigheten dialekt- och ort- namnsarkiven samt svenskt visarkiv har till uppgift att bl a samla in, bevara, bearbeta och utge material om dialekter, ortnarrm, visor och folkminnen.

Svenskt biografiskt lexikon har till uppgift att fortsätta och slutföra utgivandet av ver- ket Svenskt biografiskt lexikon. Myndighe- ten har en egen styrelse. Ett inordnande under styrelsen för dialekt- och ortnamnsar- kiven har övervägts men någon förändring har inte kommit till stånd (prop 197121 bil 10 s 56).

Ett statligt stöd utgår till Stiftelsen Arbe- tarrörelsens arkiv och Föreningen Sveriges pressaktiv och pressmuseum. Genom beslut av 1972 års riksdag (prop 197211 bil 10 s 53, KrU 1972z4, rskr 1972:40) har riksarkivets nämnd för enskilda arkiv fått vidgade uppgifter och beslutande funktioner.

Dataarkiveringskommittén (direktiv se 1968 års riksdagsberättelse s 278) utreder arkivfrågoma för den moderna informations- behandlingens databärare m m.

2 25 Utbildning inom kulturområdet

Staten är huvudman för flertalet högre ut- bildningsinstitutioner inom kulturområdet. Dessa är konsthögskolan och konstfacksko- lan i Stockholm, musikhögskolorna i Stock-

holm, Göteborg och Malmö, statens scensko- lor av vilka två finns i Stockholm, en i Göteborg och en i Malmö, statens dansskola och dramatiska institutet, de båda sistnämn- da också förlagda till Stockholm. År 1972 har en bibliotekshögskola inrättats i Borås enligt beslut av statsmakterna år 1971 (prop 1971:52, UbU 1971:19, rskr 1971: 189).

Konsthögskolan står under inseende av konstakademien ocl. konstfackskolan av skolöverstyrelsen. Vid konsthögskolan ut- bildas i första hand målare, skulptörer och grafiker samt vid konstfackskolan konsthant- verkare, designers och teckningslärare. Konstnärsutbildningssakkunniga avlämnade år 1970 ett betänkande Högskolor för konst- närlig utbildning (SOU 1970:66) med förslag till en ny organisation för hela den konstnär- liga utbildningen. Statsmakterna har ännu inte tagit ställning till förslagen ibetänkandet.

År 1970 tog statsmakterna (prop 1970: 25, SU 1970:108, rskr 1970:274) ställning till vissa allmänna riktlinjer för den framtida musikutbildningen. En successiv reform har inletts fr o m budgetåret 1971/72, då musik- konservatorierna i Göteborg och Malmö för- statligades. Ansvaret för planeringen av re- formen ligger på organisationskommittén för högre musikutbildning (OMUS) (direktiv se 1971 års riksdagsberättelse s 295). Kommit- tén är tillsynsmyndighet för de tre musik- högskolorna. Vid musikhögskola utbildas instrumentalister, sångare, tonsättare, diri- genter, musiklärare, kyrkomusiker och piano- stämmare.

Statens scenskolor och statens dansskola står under inseende av teater- och musikrå- det. Vid scenskoloma utbildas skådespelare och musikdramatiska artister. En av scensko- lorna i Stockholm är inriktad på utbildning av operaartister. Statens dansskola har till uppgift att utbilda danspedagoger och koreo- grafer samt meddela utbildning i mim.

Dramatiska institutets uppgift är att utbil- da personal för produktion av program för teater, film, television och radio. Verksamhe- ten inleddes budgetåret 1970/71. Institutet är direkt underställt Kungl Maj:t.

2.2.6. Myndigheter och utredningar utanför kulturområdet som behandlar kulturfrågor

En rad statliga myndigheter och utredningar utanför det egentliga kulturområdet kommer i sitt arbete in på kulturfrågor. Här nämns endast vissa av de viktigaste. Senare i betän- kandet behandlas hur de olika myndigheter- na och utredningarna kommer in i den kul- turpolitiska bilden eller enligt kulturrådets mening bör komma in i den.

Till myndigheter utanför det egentliga kulturområdet som kommer i kontakt med kulturfrågor hör skolöverstyrelsen som till- synsmyndighet över skolväsende, lärarutbild- ning och vuxenutbildning. Som kulturrådet närmare utvecklar under 5.7 är skolan en av de viktigaste kanalerna för kulturförrnedling. Det är endast behovet av klara administrativa gränsdragningar som gör att skolöverstyrel- sen — med undantag av de delar som sysslar med folkbildning och folkbibliotek — inte på ett meningsfullt sätt anses kunna föras till kulturområdet. Något liknande gäller för universitetskanslersämbetet som är central förvaltningsmyndighet för universitet m fl högre läroanstalter och vissa institutioner.

Socialstyrelsen är central förvaltningsmyn- dighet för ärenden som rör socialvården, hälso- och sjukvården samt läkemedelsför- sörjningen. I både den utredande och plane- rande verksamheten bla gällande samhälls- och mHjöplanering och som tillsynsrnyndig- het för vårdinstitutioner och icke institu- tionsbunden socialvård kommer socialstyrel- sen i kontakt med kulturfrågor.

Den offentliga arbetsförmedlingen bedri- ver förmedlingsverksamhet på kulturområdet bl a genom särskilda artist- och musikerför- medlingar. Arbetsmarknadsstyrelsen stöder vidare centrumbildningarnas förmedlande verksamhet genom att bestrida vissa kostna- der. I sysselsättningsskapande syfte utförsi arbetsmarknadsstyrelsens regi bla arbeten inom kulturrninnesvården. Ett betydande an- tal arkivarbetare arbetar vid museer, arkiv och andra kulturinstitutioner. Musikerhjäl- pen är en speciell hjälpform för arbetslösa musiker som innebär, att dessa anvisas arbete

i t ex amatörorkestrar.

Krirninalvårdsstyrelsen som är central för- valtningsmyndighet för ärenden om krirni- nalvård behandlar bl 3 frågor om de intagnas bildningsverksamhet, biblioteksservice och annan kulturell verksamhet vid anstalterna.

Statens invandrarverk är central förvalt- ningsmyndighet för invandrar- och medbor- garskapsfrågor i den mån de inte ankommer på annan myndighet. Verket skall bevaka behovet av och samordna åtgärder för att främja invandrarnas anpassning i Sverige. Verket bedriver kontaktverksarnhet med in- vandrarorganisationema och söker stimulera andra organisationer till kontakt med in- vandrarna. Verket stöder försöks- och infor- mationsverksamhet vid vissa kulturinstitutio- ner.

Genom sina uppgifter inom sarnhällsplane- ringen berör statens planverk också kultur- frågorna. Bostadsstyrelsen och statens nämnd för samlingslokaler behandlar i sin utredande och lånebeviljande verksamhet bla lokaler för kultur- och föreningsverk— samhet. Kommerskollegium svarar för det statliga stödet till hemslöjden.

Av statliga utredningar som behandlar kul- turfrågor kan nämnas massmedieutredning- en, utredningen rörande arbetsförmedling in- om vissa yrkesområden (OLAF), utredning- en rörande statens ekonomiska stöd till all- männa samlingslokaler, servicekommitten, glesbygdsutredningen, barnstugeutredningen, arbetsmiljöutredningen, delegationen för för- söksverksamhet med företagsdemokrati i de statliga aktiebolagen, invandrarut- redningen, sameutredningen och handikapp- utredningen.

Massmedieutredningen (direktiv se 1971 års riksdagsberättelse s 70) utreder frågan om enhetlig reglering i grundlag av yttrande- friheten i massmedier mm. Utredningen kommer därmed in på yttrandefriheten i bl a radio, TV och film.

Utredningen angående arbetsförmedlingen inom vissa yrkesområden har i utredningen Arbetsförmedling inom kulturområdet (Ds In 1972:5) lagt fram förslag angående arbets- förmedlingen på kulturområdet.

En sakkunnig för utredning rörande sta- tens ekonomiska stöd till allmänna samlings- lokaler (direktiv se 1969 års riksdagsberättel- se 5 413) har behandlat stödet till samlingslo- kaler av olika slag och lagt fram betänkandet Finansiering av allmänna samlingslokaler (SOU 197192).

Servicekommittén (direktiv se 1968 års riksdagsberättelse s 348) behandlar vissa frå- gor om service i bostadsområden och kom- mer därigenom också in på lokalbehovet för kulturservice av olika slag.

Glesbygdsutredningen (direktiv se 1970 års riksdagsberättelse s 372) har ett allmänt uppdrag att utreda glesbygdsproblemen. Man kommer då också in på kulturförsörjningen i glesbygd.

1968 års barnstugeutredning (direktiv se 1969 års riksdagsberättelse s 142) utreder barnstugeverksamheten närmast före och un- der skolåren. Utredningen behandlar målsätt- ningen för den inre verksamheten i lekskolor och daghem. Den tar också upp fritidsaktivi- teter för barn i skolåldrarna, bl a den frivil- liga undervisningen i musik och slöjd samt organisationemas arbete.

Arbetsmiljöutredningen (direktiv se 1971 års riksdagsberättelse s 137) har ett allmänt uppdrag att se över arbetarskyddslagstift- ningen och kommer därigenom in på arbets- miljöns olika aspekter. Även inom delegatio- nen för försöksverksamhet med företagsde- mokrati i de statliga aktiebolagen (direk- tiv se 1969 års riksdagsberättelse s 269) och delegationen för förvaltningsdemokrati (direktiv se 1970 års riksdagsberättelse s 232) behandlas arbetsmiljöfrågor.

Invandrarutredningen (direktiv se 1969 års riksdagsberättelse s 401) utreder invand- rarnas anpassningsproblem m m. Utredning- en skall bl a gå in på i vilken mån det svenska samhället bör skapa eller främja möjligheter- na för invandrare att bevara sina traditioner och sitt kulturarv i övrigt.

Sameutredningens (direktiv se 1972 års riksdagsberättelse s 294) arbete skall bilda underlag för en samlad bedömning av vilka åtgärder som kan och bör vidtas från samhäl- lets sida till stöd främst för samernas språk

och kultur. Utredningen skall bla kartlägga de särskilda problem som samerna möter i det svenska samhället och särskilt uppmärk- samma inställningen i språk- och kulturfrå- gor hOS de samer som lämnat rennäringen.

Handikapputredningen (direktiv se 1966 års riksdagsberättelse s 154), som utreder omvårdnaden av handikappade, kommer bl a att behandla de handikappades möjligheter till fritidsverksamhet och kulturell verksam- het.

2.3. Landstingen och den regionala kulturverksamheten

2.3.1. Län och landsting

Några förändringar av län och landsting av en omfattning som motsvarar 1960- och 1970- talens förändringar på det prirnärkommunala området har inte skett. Såväl den geografiska indelningen som de olika läns- och lands- tingsorganens uppgifter har emellertid varit föremål för utredningar (bla Den statliga länsförvaltningen, SOU 1967 120—21, Ny länsindelning, SOU 1967:23 och Förvaltning och folkstyre, SOU 1968247).

Utredningen om den statliga länsförvalt- ningen har lett till att denna reformerats from 1 juli 1971 (bla prop 1970:103 KU 197034, rskr 19702248, SU 1970:132, rskr 19702308). Huvudsyftet med reformen var att stärka länsstyrelsens planeringsfunktion. Man har därför fört vissa funktioner, som tidigare handlagts inorn fristående organ, till länsstyrelsen och upprättat en särskild plane- ringsavdelning inom varje länsstyrelse. Läns- styrelserna har samtidigt fått lekmannasty- reiser. Kulturfrågorna har dock inte berörts av länsstyrelsereformen.

Inte heller övriga statliga länsorgan går in på kulturfrågor, även om länsskolnämndema bistår vid distributionen av Skolkonserter o (1.

Övriga frågor som de nyss nämnda utred- ningarna behandlat har överlämnats för ytterligare utredning i den av civilministern tillsatta länsberedningen (8.3).

2.3.2. Landstingens kulturorganisation

Inom landstingen utövas beslutanderätten av landstingsmötet. För beredning, förvaltning och verkställighet svarar landstingens nämn- der. Dessa utgörs av förvaltningsutskottet, nämnder för specialreglerad förvaltning samt nämnder för oreglerad förvaltning 5 k fakul- tativa nämnder. Förvaltningen inom kultur- området är oreglerad.

Landstingsmötet kan i viss utsträckning ingripa i nämndernas förvaltning och verk- ställighet.

Någon enhetlig modell för närnndorgani- sationen på kulturområdet finns fn inte inom landstingen. År 1971 hade tre lands- ting kulturnämnder, fyra hade undervisnings- (utbildnings-) och kulturnämnd, medan åter- stående 16 inte hade särskilt markerat kulturfrågoma i nämndorganisationen.

De landsting som saknar kulturnämnd har ofta fört samman kulturfrågorna med utbild- ningsfrågoma. De handläggs då av någon form av undervisningsnämnd. Även hand- läggning direkt inom förvaltningsutskotten förekommer liksom en uppdelning av kultur- frågorna på flera nämnder.

Vissa kulturfrågor har några landsting brutit ut och fört till särskilda organ. Sålunda hade tre landsting kulturstipendie- nämnd och två konstnämnd.

Inom kansliorganisationen handläggs kul- turfrågorna som regel av kansliets allmänna avdelning eller undervisningsavdelning.

2.3.3. Regionalt arbetande kulturinstitutioner

Regionalt arbetande kulturinstitutioner finns inom de flesta kulturområden. På biblio- teksområdet finns sådana i samtliga län. På musik- respektive museiområdena finns institutioner i flertalet län medan det på teaterområdet endast finns i vissa län. Samt- liga dessa institutioner har direkt eller indi- rekt statligt stöd. Endast i några fall är landstingen — och då tillsammans med insti- tutionens hemkommun och föreningslivet — huvudman för institutionen.

Regionala institutioner på biblioteksom- rådet är länsbiblioteken. Dessa utgörs som regel av kommunala bibliotek, som åtagit sig att vid sidan av verksamheten inom hem- kommunen även ha uppgifter på länsplanet. Ett avsteg från den normala länsbiblioteks- konstruktionen gäller de fyra län, där det finns statligt stifts- och landsbibliotek. Dessa bibliotek ; belägna i Linköping, Skara, Västerås och Växjö — fungerar även som länsbibliotek. Bland länsbibliotekens tidigare huvuduppgifter kan nämnas bistånd till komrnunbiblioteken med katalogisering, gall- ring och allmän biblioteksteknisk rådgivning samt bokbussverksamhet. Efter hand har emellertid andra uppgifter kommit i förgrun- den, tex tillhandahållande av mera kvalifice- rad facklitteratur och nya medier, biträde med organisations-, rationaliserings- och långtidsplaneringsfrågor, AV- och PR-verk— samhet samt social biblioteksverksamhet.

Till länsbiblioteken utgår vissa statsbidrag, som täcker en del av kostnaderna. Övriga kostnader täcks i princip av landstingen enligt en rekommendation som Landstings- och Kommunförbunden gemensamt utfärdat år 1969. Rekommendationen gäller tv inte stifts- och landsbiblioteken samt länsbiblio- teken i Visby och Östersund, där andra grundprinciper för kostnadsfördelning till- lämpas. Biblioteksfrågoma behandlas under 6.6.

Museer med länsverksamhet finns i de flesta län. I Skånelänen och iGöteborgs och Bohus län samt Älvsborgs län dominerar dock den lokalt uppbyggda och lokalt inrik-

tade verksamheten. Länsmuseum saknas ock- så i Stockholms län, men Stockholm har ett stadsmuseum.

Huvudman för länsmuseet är som regel en länsförening, men även stiftelser förekom- mer. Länsmuseerna leds vanligen av lands- antikvarien och har därmed anknytning till kulturminnesvården. Ekonomiskt bygger verksamheten på statsbidrag till landsanti- kvarieorganisationen, landstingsbidrag och bi- drag från museernas hemkommuner. Musei- frågorna behandlas vidare under 6.5 .

På teaterområdet har ett regionalt arbete bedrivits av Norrbottens länsteater och av Riksteaterns ensembler i Skellefteå, Väster- ås, Växjö och Örebro. Några stadsteatrar svarar för en begränsad regional verksamhet.

Den regionala verksamheten baseras i hu- vudsak på statliga och primärkommuna- la anslag. Större landstingsbidrag utgår en- dast till Norrbottens länsteater. Teatrarna behandlas vidare under 6.3.

Regional verksamhet på musikområdet bedrivs av den statliga regionmusiken. Länen bidrager ej till finansieringen annat än som köpare av program och har inget inflytande över regionmusikens ledning. Även de lokalt förankrade symfoniorkestrarna svarar för en viss regional verksamhet. De uppbär då vissa landstingsanslag (6.4).

Genom sin nära anknytning till kulturlivet i övrigt bör också folkhögskolorna nämnas bland de regionala kulturinstitutionerna. Ungefär hälften, dvs ett femtiotal, ägs och drivs av landstingen och övriga erhåller som regel vissa landstingsanslag. Folkhögskolorna behandlas i 2.5.7.

2.3.4. Landstingens stöd till föreningslivet på kulturområdet och till kulturarbetarna

Landstingen ger anslag till den regionalt bedrivna föreningsverksamheten. De största bidragen går till studie- och bildningsverk- samheten. Landstingen svarar för en bety- dande del av länsbildningsförbundens eko- nomi. Till studieförbundens distrikt utgår anslag dels per redovisad studietimme, dels till instruktörs- och ledarutbildning i stort

sett enligt de rekommendationer som Svens- ka landstingsförbundet avgett. Till övriga organisationer inom kulturområdet utgår landstingsbidrag efter normer som varierar från län till län.

Genom kulturaktiviteter inom landsting- ens institutioner och genom utsmycknings- uppdrag får kulturarbetarna i länen arbets- tillfällen. Därutöver delar landstingen som regel ut stipendier.

2.3.5. Landstingen och den lokala kulturverksamheten

Landstingen lämnar inte stöd till rent lokal verksamhet. Däremot kan de, som framgått i det föregående, stödja lokala institutioner som verkar regionalt. Landstingen har dock gort vissa ekonomiska insatser för att underlätta det lokala mottagandet av Riks- konserters och Riksteaterns utbud.

Behovet av regional samordning av kultur- utbud från olika håll har, om man bortser från biblioteks- och studiesektorerna, istor utsträckning framträtt först i och med 1960-talets ökade riksutbud. Några samord- ningsåtgärder av större omfattning har dock ännu inte vidtagits. I den mån det skett har åtgärderna som regel varit begränsade till olika delsektorer. Landstingen har i allmän- het medverkat till att sådana samordnings- uppgifter lagts på länsbildningsförbunden eller på andra föreningsorgan.

2.3.6. Kultur inom landstingens egna institutioner

En inte obetydlig del av landstingens kultur- insatser har hittills inriktats på verksamhet inom egna institutioner som sjukhus, vård- hem, yrkes- och folkhögskolor m fl. Lands— tingen har därmed i växande utsträckning blivit mottagare av utbud från bla Rikstea- tern och Rikskonserter. Även arbetsterapi- verksamheter har anknytning till kulturom- rådet. Kulturverksamheten inom landsting- ens institutioner är i huvudsak inriktad till patienterna respektive eleverna men kommer i viss utsträckning även personalen till del.

Slutligen bör de konstinköp landstingen gör för sina institutioner nämnas.

2.3.7. Svenska landstingsförbundet och dess arbetsgmpp för kulturfrågor

Gemensamt organ för samtliga land ing är Svenska landstingsförbundet. Förbundets uppgift är enligt stadgarna att ”som ett organ för samarbete mellan de svenska landstingen tillvarataga deras gemensamma intressen samt att, för underlättande av landstingens förvaltning, sprida kunskap i landstingskommunala angelägenheter”.

Högsta beslutande organ är förbundskon- gressen, som sammanträder vart tredje år. En styrelse om elva ledamöter handhar förbun- dets angelägenheter. Vidare finns särskild förhandlingsdelegation, tre permanenta or- gan tillsatta av styrelsen, däribland en utbild- ningsnämnd, samt arbetsgrupper för olika frågor. Till styrelsens förfogande står för- bundskansliet. Kulturfrågoma handläggs inom förbundskansliet av utbildningsavdel- ningens kultur- och undervisningssektion.

Hösten 1969 tillsatte förbundet en arbets- grupp för kulturfrågor. Gruppen, som består av fyra landstingspolitiker, en länsbildnings- konsulent och en förbundstjänsteman, skall enligt styrelsens beslut ”bl a söka åstadkom- ma en klarare arbetsfördelning mellan stat, landsting och primärkommuner med avse- ende på engagemanget inom kulturlivets område”. Arbetsgruppen bedriver sitt arbete parallellt och i nära kontakt med kulturrådet och Kommunförbundet.

Kulturfrågoma har hittills utgjort en myc- ket liten del av förbundets totala verksam- het, som domineras av sjukvårds-, social- och utbildningsfrågor. De kulturfrågor som främst förekommit har gällt stödet till folkbildningsarbetet. Här har förbundet ut- färdat rekommendationer, som i stort tilläm- pas av landstingen. De senaste åren har också rikskonsertverksamhetens regionala anknyt- ning följts av förbundet, som även utser en av styrelseledamötema i Rikskonserter. Slut- ligen bör förbundets uppgifter som remiss- myndighet i kulturpolitiska frågor nämnas.

2.4

Kommunerna och den lokala

kulturverksamheten

2.4.1. Kommunernas kulturorganisation

Inom kommunerna utövas beslutanderätten av kommunfullmäktige. För beredning, för- valtning och verkställighet svarar kommu- nens nämnder. Dessa utgörs av kommunsty- relsen, nämnder för specialreglerad förvalt- ning samt nämnder för oreglerad förvaltning, 8 k fakultativa nämnder. Förvaltningen inom kulturområdet är oreglerad.

Fullmäktige kan i viss utsträckning ingripa i nämndernas förvaltning och verkställighet.

En nämnd kan inom sig utse utskott, avdelning e d för handläggning av en eller flera frågor. Beslutanderätten i dessa frågor tillkommer likväl nämnden i dess helhet, om inte särskilda författningsbestämmelser med- ger annat. Sådana författningsbestämmelser om delegation av beslutanderätt finns dock rörande kommunstyrelsen, fakultativa nämn- der och vissa nämnder för specialreglerad förvaltning.

Den kommunala nämndorganisationen på kulturområdet har förändrats under 1960- talet som följd av verksamhetens utveckling och av kommunsammanläggningarna.

De kommunala kulturfrågorna har tidigare ofta handlagts av flera olika styrelser och nämnder. Efter hand har särskilda kultur- nämnder inrättats. I vissa fall har detta skett för att samla upp de frågor som inte naturligen faller på resp institutionsstyrelser. Det har dock blivit allt vanligare, att dessa nämnder fått en central funktion som den enda eller dominerande nämnden på kultur-

området med uppgift att svara för samtliga eller så gott som samtliga kommunala insat- ser. Kultumämnderna har då fått såväl styrelsefunktionen för kommunernas kultur- institutioner som stöd i olika former till den icke kommunala verksamheten på sin lott. Därmed har planerings- och prioriteringsupp- gifterna fått en framskjuten ställning inom kulturnämnderna. Bland kulturnämndens funktioner betonas numera även medverkan i miljöutforrnningen och samhällsplanering- en. Närmare uppgifter om kulturnämndernas ansvarsområde och kulturförvaltningens or- ganisation återfinns 1 8.1.5.

Enligt en enkät1 avseende förhållandena år 1969 fanns då kulturnämnder med centra- la uppgifter i drygt en tredjedel av landets kommuner. År 1971 hade över hälften av kommunerna sådan kulturnämnd. De kom- munala kulturnämnderna är, liksom också landstingens kulturnämnder, politiskt sam- mansatta. Nomineringen av ledamöter sker genom de politiska partierna. Drygt en fjärdedel av det totala antalet ledamöter i de i enkäten angivna nämnderna satt år 1969 i kommunens fullmäktige. Däremot var insla- get av utövande kulturarbetare i kultumämn- derna mycket begränsat. Endast ett fåtal av kulturnämnderna disponerade år 1969 sär-

1 KELP 69 (Kommunal ekonomisk långtidspla- nering), enkät till kommunerna genomförd år 1969 av statistiska centralbyrån på uppdrag av bered- ningen för regional planering. I enkäten ingick en specialenkät innehållande vissa frågor om kultur- verksamhet (se bilaga B).

skild personal på heltid eller deltid för rent administrativa uppgifter. Några nämnder pla- nerade att inrätta administrativa befattningar vilket också skett. Vanligen har de administ- rativa uppgifterna dock knutits till någon av nämndens institutioner, t ex bibliotek.

Frågan om kulturnämndernas kontakt med olika intressenter och med allmänheten har aktualiserats bl a genom en rekommendation i den riktningen från Kommunförbundet. Några kommuner har prövat att inrätta s k referensgrupper. I dessa referensgrupper in- går representanter för föreningslivet, kultur- arbetarna, olika publikgrupper m fl. Grup- pens uppgift är av rådgivande karaktär.

Fler kulturnämnder beräknas komma att inrättas. Denna utveckling påskyndas av de pågående kommunsammanläggningarna så att samtliga kommuner beräknas ha kultur- nämnd år 1974. Antalet kommuner har då reducerats till ca 270 med såväl geografiskt som befolkningsmässigt större kommuner som följd.

Trots att kommunsammanläggningarna betyder en mycket markant utveckling mot större enheter, kommer en fjärdedel av alla kommuner att ha mindre än 10 000 invånare även efter år 1974. Drygt 10 %har samtidigt mer än 50000 invånare. Även i framtiden kommer alltså skillnaden mellan kommuner- na att vara mycket stor. (Tabell 2.1).

Antalet kommuner inom länen sjunker år 1974 till lägst 5 och högst 17. Undantag ut- gör Stockholms län, som får 22 kommuner.

Tabell 2.1 Kommunerna fördelade efter storleksklasser enligt indelningen år 1974. (Befolkningstalen per den 31.12.1969.)

Antal invånare Kommuner Antal %a Under 5 000 4 2 5 000 _ 9 999 66 24 10 000 — 19 999 98 36 20 000 — 49 999 76 28 över 50 000 29 11 Hela riket 273 100

a Avrundade %-tal.

2.4.2. Lokala kulturinstitutioner

Lokala kulturinstitutioner finns inom de flesta kulturområden. Folkbibliotek finns, med något undantag, inom samtliga kommu- ner. Detsamma gäller museer _ större eller mindre. Lokala teatrar (stadsteatrar) och/el- ler större orkestrar finns endast i ett tiotal kommuner, medan kommunala musikskolor finns i mer än två tredjedelar av alla kommu- ner. Generella statsbidrag utgår endast till stadsteatrarna och de större orkestrarna.

Folkbiblioteken är helt kommunala. De har en kommunal nämnd som styrelse. Med hänsyn såväl till verksamhetens spännvidd och besökssiffror som till personal och kostnader är folkbiblioteken de största kul- turinstitutionerna (6.6).

Museiväsendet utanför Stockholm, där de statliga museerna dominerar, bygger i bety— dande utsträckning på länsmuseerna. De lokala museerna är ofta små, med samlingar koncentrerade till den egna kommunens eller traktens arkeologi och kulturhistoria. Perso- nalen är i allmänhet liten och saknar ofta museiutbildning, varför såväl forskning som presentation av samlingarna och annan verk- samhet blir av begränsad omfattning. Undan— tag finns dock. Det gäller särskilt Göteborg, som har en betydande museiorganisation, och Malmö.

På bildkonstens område finns i dag ett fåtal kommunala konstmuseer eller museer med huvudinriktning på konst. En del hu- vudsakligen kulturhistoriskt inriktade mu- seer verkar i mån av resurser även inom bildkonstens område. Därutöver finns ett antal konsthallar eller utställningslokaler som helt eller delvis används för konst. [ den förut nämnda KELP-enkäten angav 161 kommuner (23 % av avgivna svar) att de år 1969 ställde subventionerade utställningslo- kaler till förfogande.

Huvudmannaskapet för de lokala muse- erna och konsthallarna delas av kommunerna och vissa föreningar. Ännu torde det övervä- gande antalet vara föreningsdrivna, men en kommunalisering pågår bla på grund av kravet på ökade resurser.

Stadsteatrar och därmed jämställda teatrar finns i nio kommuner. De finns i Stock- holm, Göteborg, Malmö, Helsingborg och Borås. Vidare finns gemensamma stadsteat- rar dels för Norrköping och Linköping, dels för Uppsala och Gävle.

Endast Borås stadsteater har kommunen som huvudman, övriga stadsteatrar är orga- niserade som aktiebolag eller föreningar. Kommunala anslag täcker den del av teatrar- nas kostnader söm inte täcks av statsbidrag, biljettintäkter eller andra inkomster. (6.3)

Lokala symfoniorkestrar finns fn i åtta kommuner, nämligen i Stockholm, Göte- borg, Malmö, Helsingborg, Norrköping, Gäv- le, Örebro och Västerås. I de två sistnämnda städerna kompletteras de fast anställda or- kesterrnusikerna i viss utsträckning med regionmusiker, musiklärare och icke yrkes- verksamma musiker.

Dessa orkestrar drivs som stiftelse, aktie- bolag eller förening. Stat och kommun täcker i princip lika delar av underskottet för orkestrarnas verksamhet. Beträffande orkest- rarna i Västerås och Örebro svarar dock kommunerna för en större del av kostnader- na. (6.4)

Kommunala musikskolor fanns år 1971 i ca 330 av landets då 464 kommuner. I ett fåtal kommuner finns musikskolor i studie- förbundens regi. Fortsätter den hittillsvaran- de tendensen kommer dessa senare skolor att efter hand övertas av kommunerna och kommunala musikskolor att finnas i samtliga kommuner är 1974. Styrelse för musiksko- lorna är iallmänhet skolstyrelsen, varigenom man fått en samordning med skolans musik- undervisning. (7.4. 1)

I övrigt kan nämnas de försök med kommunala biografer som hittills har gjorts i några städer.

2.4.3. Kommunernas stöd till föreningslivet på kulturområdet samt till kulturarbetarna

Det lokala föreningslivet är initiativtagare och organistör beträffande huvuddelen av den fria skapande verksamheten ilandet och svarar också för ett betydande antal arrange-

mang av olika slag (2.5, 6.8.1.5, 7). För att denna verksamhet skall komma till stånd ger kommunerna betydande anslag till folkbild- ningsorganisationerna och till det lokala föreningslivet i övrigt. Kommunen subven- tionerar vidare ofta i olika former föreningar- nas lokalkostnader. Det sker bl a genom att de kommunala kulturinstitutionernas lokaler i viss utsträckning står till förfogande på gynnsamma villkor. Detsamma gäller skolans lokaler. Kommunerna samarbetar vidare med och stöder folketshusföreningar och andra lokalägande och lokalproducerande (inklu- sive bostadsproducerande) föreningar och organisationer. Kommunerna har även möj- lighet att i sina egna fastigheter tillhandahål- la mer eller mindre subventionerade för- eningslokaler, ateljéer osv. Kommunerna sva- rar också ofta för annan praktisk förenings- service som stencilering m rn.

Genom kommunernas offentliga och inter- na arrangemang och genom konstinköp och annan utsmyckning av allmänna byggnader, offentliga platser 0 d får kulturarbetarna arbetstillfällen. Även lokaler och utrustning ställs i viss utsträckning till deras förfogande till subventionerat pris. Därutöver ger många kommuner stipendier.

2.4.4. Samordning av centralt, regionalt och lokalt utbud

Det är som nämnts ofta föreningar av olika slag som, med hjälp av kommunalabidrag, tar emot det kulturutbud som produceras regio- nalt och centralt. Men det förekommer också att en kommun står som lokal mot- tagare såväl för offentliga som interna arrangemang t ex genom att ta emot Rikstea- terns, Rikskonserters och Riksutställningars utbud. Detta sker bl a inom ramen för de kommunala biblioteken, museerna och konsthallarna. Därtill kommer utbud till skolor, ungdomsgårdar, ålderdomshem och andra institutioner.

Det ligger i kommunens intresse att åstadkomma en ändamålsenlig lokal samord- ning av mottagarförhållandena. 1 kommuner med centrala kulturnämnder har dessa möj-

lighet att verka samordnande såväl inom den kommunala sektorn som i förhållande till föreningslivet. I mindre kommuner förekom- mer det att samordningsuppgifterna har överlämnats till föreningslivet, kanske t o m till en enskild förening.

2.4.5. Kulturell verksamhet inom skolan och andra kommunala institutioner

I förskolan, grundskolan och gymnasieskolan får eleverna själva i viss utsträckning ägna sig åt skapande verksamhet i olika former. Skolan svarar också för att de får se utställningar, höra konserter och uppleva teaterföreställningar. Ungdoms- och fritids- gårdar, ålderdomshem och andra sociala institutioner har också börjat ordna sådan verksamhet.

Kulturverksamheten inom skolan har suc- cessivt utvecklats under 1960-talet, bl a med hjälp av en medveten satsning på skolutbud såväl från Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar som från olika lokala och regionala producenter. Inom de övriga insti- tutionerna har motsvarande utveckling gått långsammare.

2.4.6. Svenska kommunförbundet och dess kulturdelegation

Svenska kommunförbundet är gemensamt organ för landets primärkommuner. Förbun- dets uppgifter är enligt stadgarna ”att tillva- rataga deras (primärkommunernas) intressen, främja samverkan dem emellan samt bistå dem i deras verksamhet”.

Högsta beslutande organ är kongressen, som sammanträder vart tredje år. En styrelse med 21 ledamöter leder förbundets verksam- het. Utöver den av kongressen och styrelsen gemensamt tillsatta förhandlingsdelegationen finns tio beredande delegationer bl a en skoldelegation och en kulturdelegation till- satta av styrelsen. Delegationema bereder ärenden inom sina verksamhetsområden och väcker förslag till åtgärder. Till styrelsens förfogande står förbundskansliet. Kulturfrågoma bereds i kulturdelegatio-

nen, som har sju ledamöter, alla kommunal- politiker. Inom förbundskansliet handläggs kulturfrågorna inom den kommunalpolitiska avdelningens skol- och kultursektion.

Kommunernas ökade insatser på kultur- området har ställt ökade krav på förbundet. Det har ökat sin bevakning och service inom detta område bl a genom att tillsätta den nämnda kulturdelegationen och genom öka- de resurser för skol- och kultursektionen. Folkbildningsanslagen, bibliotekens och mu- sikskolomas utveckling, stadsteaterstödet och organisationsfrågor på kulturområdet är de kanske viktigaste frågekomplex som för- bundet hittills har sysslat med. Förbundet har vidare genom kulturdelegationen låtit utarbeta ett normalreglemente för kultur- nämnder och skisserat en förvaltningsorga- nisation för dessa (8.1.5 och bilaga I).

Förbundet är representerat i styrelserna för Riksteatern, Rikskonserter och Skåde- banan. Slutligen bör funktionen som remiss- myndighet i kulturpolitiska frågor nämnas.

Kommunförbundets länsavdelningar kan väntas få växande betydelse i det kulturpo- litiska samarbetet mellan kommunerna. Länsavdelningar finns enligt förbundets stad- gar i varje län och har till uppgift att ”utgöra ett organ för kontakt och samverkan såväl mellan medlemmarna inom länet som mellan dessa och förbundet”.

En viktig uppgift för avdelningarna är att verka för en utjämning av eventuella olikhe- ter i kommunal service för att nå en så enhetlig standard som möjligt inom länen.

Länsavdelningarna kan utse delegationer inom olika verksamhetsområden. Sålunda har länsavdelningama skol- och kulturdelega- tion eller skoldelegation och särskild kultur- delegation. Delegationerna kan ha både beredande och verkställande uppgifter. Som exempel på redan förekommande verkstäl- lande uppgifter kan nämnas huvudmanna- skap för AV-centraler.

2.5

2.5.1. Allmänt

Kulturrådet hänför en del av det frivilliga folkbildningsarbetet till det kulturpolitiska området medan en annan del hänförs till vuxenutbildningen (4.11). Kulturrådets ana- lyser och förslag avser endast den del som faller inom det kulturpolitiska området.

Inledningsvis vill kulturrådet dock ge en samlad bild av folkbildningens hela verksam- het. I det följande redovisas därför organisa- tionsstrukturen, studiecirklarna, föreläs- ningsverksamhet och övrig arrangerande verksamhet, kursverksamheten, experiment- verksamhet inom det kulturella området samt folkhögskolan.

Huvuduppgiften för det fria och frivilliga folkbildningsarbetet är i dag att organisera studier med inriktning på samhälls- och kulturfrågor. Folkbildningen och dess orga- nisationer är därvid en viktig kanal för den vidgade vuxenutbildningen.

Att bildningsarbetet är fritt och frivilligt innebär bl a att deltagandet sker frivilligt och att deltagarna kan medverka vid valet av ämne och vid planering och uppläggning av arbetet. Studieverksamheten skall också vara oberoende av direktiv från olika intressen- ter.

En uppgift för dem som arbetar inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet är också att medverka till att förverkliga kultu- rell demokrati. Det sker bl a genom att studieförbunden på olika sätt följer upp lokala initiativ för att stimulera nya grupper

Frivilligt folkbildningsarbete

av människor att ta aktiv del i kulturpoli- tiska frågor och olika former av kulturytt- ringar.

2.5.2. Organisationsstruktur 2.5 .2.1 Skolöverstyrelsen

Skolöverstyrelsen har insyn över det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Det innebär att styrelsen medverkar till utveckling, plane- ring, samordning, rationalisering, rådgivning och service inom området. Skolöverstyrelsen har också att bl a i sina årliga anslagsfram- ställningar bevaka folkbildningens intressen.

Inom skolöverstyrelsen har folkbildnings- frågorna intill den 1 juli 1972 handlagts av folkbildningsbyrån. Dess uppgifter har — utan någon ändring av dem — förts över till en byrå inom undervisningsavdelningen för vuxenutbildning. Byrån har uppgifter som rör förutom folkbildning, folkbiblioteks-, ungdoms- och fritidsverksamhet, kulturverk- samhet bland handikappade, undervisnings- och upplysningsverksamhet i alkoholfrågor samt en del av undervisningen för vuxna invandrare.

Arbetsuppgifterna inom byrån omfattar konferens-, kurs- och informationsverksam- het samt granskning av redogörelser och redovisningar. För kontakten med bildnings- organisationerna ordnas bl a månatliga kon- ferenser för studieförbundens studierektorer och ett par gånger årligen konferenser för länsbildningsförbundens bildningskonsulen-

ter. För sitt arbete har byrån organiserat arbetsgrupper med representanter för olika delar av folkbildningsområdet.

2.5.2.2 Folkbildningsförbundet

Folkbildningsförbundet är samarbetsorgan för riksorganiSationema inom det frivilliga folkbildningsarbetet, dvs de tio studieför- bunden, Svenska folkhögskolans lärareför— ening och Sveriges allmänna biblioteksför- ening. Förbundet skall ta till vara medlem- marnas intressen vid kontakt med myndighe- ter, i fråga om intern och extern information och för pedagogisk utveckling och rådgiv- ning. Det har samordnings- och kontaktupp- gifter både på riksplanet och regionalt.

Förbundet fick sin nuvarande organisation är 1968. Varje ansluten riksorganisation kan sända högst fem och varje länsbildningsför- bund högst två röstberättigade ombud till förbundets årsmöte. Styrelsen består av ordförande jämte en representant för varje ansluten riksorganisation och dessutom fyra ledamöter valda så att även länsbildningsför- bunden blir representerade.

En del av arbetet utförs av förbundets kommittéer, som utses av styrelsen. Pedago- giska nämnden har till uppgift att följa den pedagogiska utvecklingen på såväl material- som ledarsidan och förmedla nya rön till folkbildningsorganisationema. Estetiska kommittén arbetar med utveckling av studie- material och metoder inom det estetiska ämnesområdet. Kommittén har fn fyra beredningsgrupper — en för konst- och konsthantverk, en för teater, en för musik och en sk fri grupp. I samarbete med Riksteatern har kommittén en konsulent för teaterfrågor. Kommittén samarbetar även kontinuerligt med Rikskonserter och Riks- utställningar. Internationella kommittén slutligen har bl a till uppgift att fungera som kontaktorgan mellan svensk folkbildning och folkbildningssträvanden i andra länder.

Folkbildningsförbundets uppgift att före- träda de frivilliga folkbildningsorganisatio- nerna har resulterat i att det är representerat i ett stort antal styrelser, kommittéer och

nämnder av olika slag.

Folkbildningsförbundet utger tidskriften Folkbildningsarbetet som utkommer med tio nummer per år.

Folkbildningsförbundet finansieras i hu- vudsak genom medlemsavgifter från de an- slutna organisationerna.

Som centralt organ för föreläsningsverk- samheten finns Folkbildningsorganisationer— nas förelåsningsbyrå. Den förmedlar föreläs— ningar och ger råd och anvisningar beträffan- de föreläsningsverksamheten. Vidare faststäl- ler den och betalar ut arvoden, resekostnads- ersättningar och traktamenten till föreläsare. Byrån bedriver bl a också utvecklingsarbete inom sitt område.

Föreläsningsbyrån har en styrelse, vars ledamöter väljs av Folkbildningsförbundet.

2.5.2.3 Länsbildningsförbunden

Sedan år 1968 pågår en omorganisation av länsbildningsförbunden. Den syftar till att göra dem till folkbildningsorganisationernas regionala organ för samarbete, alltså en motsvarighet på länsplanet till vad F olkbild- ningsförbundet är på riksplanet. Länsbild- ningsförbunden skall inbördes få likartad organisatorisk uppbyggnad, med studieför- bundens distriktsorganisationer, de statsun- derstödda folkhögskolorna och länsbiblio- teken som medlemmar. 1 länsbildningsför- bundens styrelser skall det enligt de nya stadgarna finnas representanter för de nämn- da organisationerna och en representant för landstinget.

Folkbildningsförbundet har utfärdat rikt- linjer för länsbildningsförbundens arbete. Däri betonas uppgifterna att samordna kul- turförrnedlingen regionalt. Det heter sålun- da, att länsbildningsförbunden skall (1) ta emot och förmedla erbjudanden från riks- planet som riktas till mer än en medlem, (2) samordna och komplettera utbudet av cen- tralt producerade turnéprogram, (3) hålla aktuell förteckning över ensembler, föreläs- ningar, utställningar etc i länet och (4) genom ett programregister eller motsvarande medverka till att programkollisioner undviks.

De nya stadgarna har medfört att en rad inom länet verksamma ideella och kulturella organisationer inte längre ingår som medlem- mar. Uteslutningen innebär dock inte att man ej samarbetar med dessa i fortsätt- ningen. Samarbete skall etableras i frågor där dessa organisationer har sina speciella intres- sen.

Länsbildningsförbunden äger full själv- ständighet och fastställer själva vid årsmöte sina stadgar. Förslag till stadgeändring, av- steg från normalstadgar och upplösning skall emellertid enligt de nya norrnalstadgarna tillställas Folkbildningsförbundet för yttran- de. Liksom de gamla stadgarna ger de nya stora möjligheter till anpassning av verksam- heten till aktuella behov. Verksamheten är därför något olika utformad i skilda länsbild- ningsförbund.

Ett länsbildningsförbunds verksamhet leds av en styrelse utsedd av årsmötet. I flertalet länsbildningsförbund finns därutöver mer eller mindre permanenta kommittéer, ut- skott, råd eller ibland helt fristående styrel- ser för särskilda uppgifter.

Verkställande tjänsteman är bildningskon- sulenten, som tillsätts av styrelsen i samråd med Folkbildningsförbundet. Bildningskon- sulenten deltar i styrelsens och arbetsutskot- tets sammanträden, ofta som sekreterare, men har inte rösträtt. Fyra av de 23 tjänsterna som bildningskonsulent var verk- samhetsåret 1971/72 kombinerade med folk- högskollärartjänst. Flera länsbildningsför- bund har ämneskonsulenter. En del av dessa är dock deltidsanställda. De flesta förbund förfogar över en expedition med kontorsper- sonal.

Verksamheten inom länsbildningsförbun- den fmansieras främst genom landstingsan- slag och inkomster från anordnade kurser och arrangemang. Statsanslag utgår bl a för anställande av bildningskonsulenter. Det ut- går med ett genomsnitt av 15 000 kr per år och län. Bidraget står i förhållande till tjäns- tens omfattning.

2.5.2.4 Studieförbunden

De tio studieförbundens verksamhet försig- går huvudsakligen i form av studiecirklar. Dessutom ordnas föreläsningar, konferenser, konserter, teaterföreställningar, utställningar och liknande arrangemang. Verksamheten utformas dels med hänsyn till uttalade behov hos deltagarna, dels på gnind av studieför- bundens eller deras medlemsorganisationers allmänna målsättning. Från början rekryte- rades studiecirkeldeltagarna nästan helt inom studieförbundens medlemsorganisationer. I takt med att förbunden under 1950- och 1960-talen fått ökade resurser och en mera utbyggd organisation har utbudet direkt till allmänheten ökat.

Enligt förbundens stadgar är huvudprin- cipen att förbundens medlemmar utgörs av facldiga, religiösa, politiska, ideella och and- ra organisationer. Medlemmarnas inflytande är ibland graderat i förhållande till medlems- antal i respektive organisation. Stadgemässigt inflytande i de centrala organen föreligger också för förbundens regionala och lokala enheter. Studieförbunden och deras med- lemsorganisationer framgår av bilaga D.

Studieförbunden är i allmänhet uppbygg- da med lokalavdelningar och distrikt. Di- strikten svarar geografiskt oftast mot länen och lokalavdelningarna mot kommunerna. Många små lokalavdelningar har under senare år slagits samman till större organisatoriska enheter — en utveckling som har sin motsva- righet också inom medlemsorganisationerna. Motivet för dessa sammanslagningar är ut- över anpassning till befolkningsomflytt— ningen, att de mindre avdelningarna inte kunnat ge tillräckligt underlag för fast anställda instruktörer, ledarutbildning mm och därigenom inte kunnat möta de stigande kraven på kontinuitet, service och variation i verksamheten. (Tabell 2.2.)

En viss tendens till samgående mellan förbunden kan också noteras. År 1967 genomfördes en sammanslagning av Svenska landsbygdens studieförbund och Liberala studieförbundet, till Studieförbundet Vux- enskolan. Nykterhetsrörelsens studieförbund

Tabell 2.2 Studieförbundens organisation verksamhetsåret 1971/72.

Förbund Medlems- Distrikt Lokalav- Central organisation organisa- antal delningar _——.__— tioner antal Funktro- Ovrig antal närer personal

antal antal

Arbetarnas bildningsförbund (ABF) 28 24 215 21 25 Frikyrkliga studieförbundet (FS) 25 6 69 l 1 16 F olkuniversitetet (FU) 6 5 13 5 2 KFUK:s och*KFUM:s studieförbund (KFUK-M) 2 9 75 3 2 Medborgarskolan (Mbsk) 4 21 210 10 13 Nykterhetsrörelsens bildnings- verksamhet (NBV) 11 23 228 5 8 Sveriges kyrkliga studieförbund (SKS) 34 13 250 4 6 Studiefrämjandet (sma 19 26 180 4 — Studieförbundet Vuxenskolan (SV)a 14 24 426 11 15 Tjänstemännens bildningsverksamhet (TBV) 16 23 175 13 22

Summa 159 174 1 841 87 109

aUppgiftema avser verksamhetsåret 1968/69, verksamhetsåret 1971/72.

slogs samman år 1971. De kristna studieför- bunden har diskuterat samgående.

Verkställande tjänsteman inom ett studie- förbund är studierektor, som också är ansvarig inför skolöverstyrelsen för förbun- dets verksamhet. Studieförbundens övriga funktionärer har administrativa eller peda- gogiska uppgifter. Genom kommittéer och arbetsgrupper medverkar också andra än de heltidsanställda funktionärerna i det centrala arbetet.

Några studieförbund har förlag som ger ut studiematerial.

2.5.3. Studiecirkelverksamheten

Studiecirkeln definieras i författningen som ”en kamratkrets för gemensamma, planmäs- sigt bedrivna studier över ett på förhand angivet ämne eller problemområde”. I skol- överstyrelsens anvisningar sägs bla att stu- diearbetet skall planeras så att deltagarna stimuleras till enskilda studier mellan sam- mankomsterna och att ämnets art och studiernas uppläggning stimulerar till sam- arbete och utbyte av synpunkter. Statsbidragen till studiecirkelverksamhe- ten regleras enligt kungörelsen 19631463 an- gående statsbidrag till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet (omtryckt 19701329,

uppgifterna om antal medlemsorganisationer dock

ändrad senast l972:282) (se bilaga F) och de tillämpningsanvisningar skolöverstyrelsen ut- färdar. För att statsbidrag skall utgå till en studiecirkel krävs bla att den har 5—20 deltagare och att den omfattar minst 20 studietimmar. Deltagarna fåri regel inte vara yngre än 14 år. Visa undantag från dessa regler är möjliga. För bl a musik- och teatercirldar finns bestämmelser som delvis avviker från vad som gäller i övrigt.

Statsbidrag utgår med högst 75 % av kostnaderna för ledararvode och studiema- teriel, dock högst 30 kr per studietimme. Av detta belopp får högst 24 kr utgå som bidrag till ledararvode. För vuxna som har en kort allmänutbildning prioriteras utbildning i svenska, engelska, matematik och samhälls- kunskap (prop l970:35). För sådan studie- cirkelverksamhet liksom för studier som utvecklar handikappades färdigheter att meddela sig är statsbidraget 100 %, dock högst 40 kr per studietimme och högst 32 kr i ledararvode. Förslag om ytterligare höjning har år 1972 antagits av riksdagen (prop 1972z26, UbU 1972220, rskr 1972:153).

Av tabell 2.3 framgår att studiecirkelverk- sarnheten under 1960-talet ökat kraftigt. Den verksamhet som kulturrådet fört till det kulturpolitiska området omfattade 31 % av

Tabell 2.3 Studiecirkelverksamheten verksamhetsåren 1960/61, 1965/66 och 1969/70.

Ämne Studiecirklar Deltagare 1960/61 1965/66 1969/70 1969/70 Antal % Antal % Antal % Antal % Religion, filosofi, psykologi 10 349 13,6 10 863 9,0 8 693 4,8 97 625 5,5 Språk 11780 15,0 24 467 20,4 43 310 24,1 410 379 23,2 Litteratur, konst, teater, filma 6 833 8,6 19 205 16,0 30 304 16,9 289 535 16,3 Musik3 17 041 21,6 24 914 20,8 25 254 14,0 301407 17.1 Historia, geografi 1 130 1,3 2 038 1,7 3 886 2,2 41 603 2,3 Samliälls— och rätts- vetenskap 11736 14,9 13103 10,9 36191 20,1 309 073 17,4 Teknik, industri, kom- munikation 8 995 11,4 3 858 3,2 4 957 2,8 52 062 2,9 Ekonomi, näringsväsen 7 298 9,5 13 496 11,2 18 977 10,6 176 465 9,9 Naturvetenskap, medicin, idrott 3 255 4,1 8122 6,8 8117 4,5 96 054 5,4 Summa 78 417 100,0 120 066 100,0 179 689 100,0 1 774 203 100,0

a Benämns i fortsättningen kulturämnen.

hela verksamheten (ca 55 000 cirklar) och samlade 33 % av antalet deltagare (ca 590000 av 1,8 milj deltagare) detta verk- samhetsår.

Inom studiecirkelverksamheten är studie- förbunden ofta inriktade mot olika intresse- områden. Alla förbund har dock åtminstone någon verksamhet inom varje område.

2.5.4. Förelåsningsverksamheten

Föreläsningsverksamheten utgör en mindre del av folkbildningens verksamhet. Den utgör delvis ett komplement till studiecirk- larna, delvis en fristående verksamhet.

Statsbidrag utgår för föreläsningar som anordnas av länsbildningsförbund, lokala föreläsningsföreningar och studieförbund. Villkoren för statsbidrag regleras av samma kungörelse som studiecirkelbidraget (bilaga F). Bland villkoren märks att föreläsningarna skall vara offentliga. Undantag från offentlig- hetsprincipen gäller bl a för föreläsningar på vårdanstalter och 'för handikappade. Fram- trädanden med sång, musik, uppläsning och dramatisk framställning likställs i bidragshän- seende med föreläsning. Statsbidraget utgår med högst 75 % av arvoden, resekostnader och traktamenten.

Hela antalet föreläsningstirnmar under verksamhetsåret 1969/70 utgjorde 20 868 (1970/71 20 088 timmar) med totalt ca 600000 deltagare. Därav gällde ca 8 300 eller ca 40% ämnen inom konst- och kul— turområdet (tabell 2.4). Detta har beräknats innebära ca 2 800 kulturarrangemang, varav drygt hälften program av typ teater, musik och uppläsningar och återstoden föreläs- ningar och kurser inom dessa och näralig- gande ämnen. Knappt en fjärdedel av arran- gemangen har skett i samverkan med andra parter, tex bibliotek. Föreläsningsverksam- heten hade 1969/70 samma volym som verksamhetsåret 1963/64, beroende på att Statsbidragen under denna period endast höjts med 50 000 kr.

2.5.5 Kursverksamhet

Inom folkbildningsarbetet ordnas reguljärt kurser och konferenser inom olika ämnesom- råden. Studieåret 1968/69 var det totalt ca 2 500, varav ca 400 inom kulturområdet. De kurser och konferenser det här gäller syftar dels till utbildning av ledare, dels till en fördjupad konstutbildning och utgör i det senare fallet en komplettering till undervis- ning som lämnats i andra former.

Tabell 2.4 Föreläsningstimmar med statsbidrag verksamhetsåret 1969/70. Kulturämnen.

Arrangör Musik Litteratur, Konst, Teater, Film, Totalt allmänna konsthant- dans foto kulturfrågor verk Länsbildningsförbund (inklu— sive föreläsningsförbund) 1 914 628 495 381 34 3 45 28 Studieförbund 1 975 712 954 891 353 4 885 Summa 3 889 1 340 1449 1 272 387 8 337

a Varav 2 252 av länsbildningsförbunden — delvis i samarbete med lokala arrangörer delvis i egen regi —- och 1 200 av föreläsningsföreningarna.

2 .5 .6 Experiment inom konst- och kulturområdet

Inom folkbildningen förekommer fortlöpan- de en viss experirnentverksamhet för att pröva pedagogiska metoder.

Så har tex försök under senare år bedrivits av föreläsningsbyrån i samarbete med lärarhögskolor, studieförbunden och länsbildningsförbunden. Syftet har varit att finna nya former för kulturutbudet och därmed nå nya grupper av människor. Resultatet har publicerats i tidskriften Folk- bildningsarbetet 1970:8.

2.5.7. Folkhögskolanl

Folkhögskolorna har som mål för sin under- visning allmän medborgerlig bildning med tyngdpunkten på svenska språket och litte- raturen, historia, samhällskunskap, psykolo- gi, litteratur- och religionskunskap. Under- visningens inriktning på ett allmänt bild- ningsmål har visat sig kunna väl förenas med kraven på viss kompetens för olika former av vidareutbildning.

Antalet folkhögskolor är fn 106, vartill kommer några filialer.

Omkring hälften av folkhögskolorna drivs av landsting (i vissa fall av stödföreningar), de övriga av folkrörelser och organisationer. Folkhögskolorna har årligen omkring 14 000 elever i vinterkurser och ett ännu större antal i olika ämneskurser. Samtliga skolor har statsbidrag.

Tre kurstyper förekommer: vinterkurser, sommarkurser och ämneskurser. Vinterkur- serna omfattar i allmänhet 34 veckor. De är

folkhögskolans huvudkurser. Många folkhög- skolor har dessutom speciallinjer parallth med vinterkurserna. Särskilda linjer finns för exempelvis musikutbildning, blivande ung- domsledare, u-landsfrågor, journalistik, bli- vande deltidsbibliotekarier, konst och teater. Sommarkurserna är huvudsakligen praktiskt inriktade. Dessa har minskat i antal och spelar nu en obetydlig roll vid de flesta folkhögskolor. A'mneskurserna ägnas åt mera begränsade studieområden. Kurserna kan ha mycket varierande längd, men är betydligt kortare än vinterkurserna. De arrangeras också ibland i samarbete med folkbildnings— organisationer. Förutom de sk fristående ämneskursema, som utgör den mest expan- siva delen av folkhögskolornas verksamhet, finns det anslutna ämneskurser, dvs kurser som utgör fortsättning på ordinarie vinter- kurser.

Genom sin insats för att öka elevernas insikt i centrala bildningsämnen och sin verksamhet i övrigt har folkhögskolan i väsentlig utsträckning bidragit till att öka det kulturella intresset och aktiviteten. Men folkhögskolan har också drag, som skiljer den från övrig folkbildning. Redan tidigt spelade yrkesförberedande studier en fram- trädande roll i dess verksamhet. I dag förekommer på flera folkhögskolor linjer med yrkesanknuten undervisning. Av den anledningen kommer kulturrådet, som inte går in på utbildningspolitiska frågor, inte att avge några förslag beträffande folkhögsko- lan.

1 En utförligare redovisning ges iutbildningsde- partementets promemoria 1971:1 Vuxenutbildning iSverige.

2.6

En betydande del av de lokaler som är en förutsättning för den kulturella verksamhe- ten ägs och förvaltas inom olika organisa- tioner. De organisationer för vilka lokalfrå- gorna är en huvuduppgift, i första hand Folketshquöreningarnas riksorganisation, Folkparkernas centralorganisation, Våra Går— dar samt Bygdegårdamas riksförbund, be- skrivs i det följande. Beskrivningen koncent- reras till organisationemas allmänna upp- byggnad och uppgifter. En analys av lokal- frågorna med diskussion av lokalernas funk- tioner, utformning, finansiering mm samt förslag om åtgärder presenteras i kapitel 9. Folketsparkrörelsens och Folketshusrörel- sens verksamhet behandlas under 6.7.

2.6.1. Folketshusrörelsen

Folketshusrörelsen ser som sin primära upp- gift att skapa goda samlingslokaler för föreningsliv och kulturliv. Rörelsen skall också ta initiativ till fritids- och kulturverk- samhet och stå för en sådan verksamhet.

Folketshusföreningarnas riksorganisation (FHR), bildad år 1935, är centralorga- nisation för föreningar och andra organ, som har till uppgift att tillhandahålla allmänna samlingslokaler och andra anläggningar för fritidsverksamhet.

Enligt FHR:s stadgar kan medlemskap vinnas av förening eller institution, som äger och förvaltar allmänna samlingslokaler. FHR:s stadgar är således öppna och tillåter

Lokalhållande organisationer

medlemskap för andra än traditionella fol- ketshusföreningar. Detta har medfört att ett antal kommuner och allmänna medborgar- husföreningar är medlemmar. FHR anser dock att detär föreningslivets uppgift att äga och förvalta samlingslokaler. Trots att man har kommuner som medlemmar, är man principiellt emot att kommunerna förvaltar lokaler avsedda för föreningsverksamhet eller allmän kulturverksamhet. År 1969 fanns 770 medlemmar — varav ett 30-tal kommuner — smulade i åtta distrikt. Antalet medlemmar beräknas mins- ka genom att 5 k storföreningar bildas. Tillsammans svarade medlemmarna för drygt 700 Folkets hus och medborgarhus. De lokala folketshusföreningarna kan ha något olika uppbyggnad men är i allmänhet byggda på arbetarrörelsens olika lokala organisatio- ner.

Högsta beslutande organ inom FHR är kongressen som samlas vart fjärde år. Kon- gressen utser centralstyrelse vilken i sin tur utser ett verkställande utskott. FHR har åtta serviceavdelningar, en förvaltningsavdelning och ett antal hel- respektive delägda bolag.

Förbundet lämnar medlemmarna service i frågor som rör planering och ekonomisk förvaltning av lokalerna, information och personalutbildning. Man fungerar som ar- betsgivarorganisation och svarar för program- sättningen på de drygt 400 folketshusbio— graferna.

De bolag där folketshusrörelsen är ensam

ägare eller delägare är bl a Arkitektbyrån för samlingslokaler, Förenade inredningar AB (FIAB), Skandinaviska biograf AB (biograf- kedja), Sergelfilm- och teater AB (film- inköp), Sergelfilms distributions AB (film- distribution) och Föreningsfilmo (smalfilms- distribution).

Folketshusrörelsen har en omfattande samverkan med andra organisationer och organ. FHR har en representant i statens nämnd för samlingslokaler och FHR:s pla- neringsavdelning fungerar i praktiken som utredningsavdelning åt nämnden. Av Svenska riksteaterns ca 210 Spelplatser utgörs om- kring 170 av scener i Folkets hus. FHR är också företrädd i dess styrelse. FHR har vidare representanter i styrelserna för Svens- ka filminstitutet, Konstfrämjandet, Folkrö- relsernas arkivförbund, Samlingslokalernas samarbetskornmitté, Sveriges biografägare- förbund, Filmbranschens samarbetskom- mitté, ABF och Svenska Slöjdföreningen.

Internationellt samarbetar FHR med ln- ternationella folketshusbyrän och Interna- tionella arbetarfilminstitutet.

2 .6 .2 F olkparksrörelsen

Folkparkernas centralorganisation (FPC) — bildad år 1905 — är en sammanslutning av folkparker och fritids- och nöjesanlägg- ningar, som bedriver verksamhet med stöd av folkrörelserna eller genom kommunal för- valtning.

De lokala folkparkerna arbetar som eko- nomiska föreningar, aktiebolag eller i några fall som kommunala förvaltningar. År 1971 fanns 193 folkparker, uppdelade på 10 distrikt. Endast ca 130 parker hade dock en regelbunden verksamhet. På flera platser har kommunerna övertagit äganderätten men överlåtit verksamheten till den gamla folk- parksstyrelsen genom arrendeavtal. Några större anläggningar drivs efter kommunalise- ring som fristående aktiebolag. Liksom fol- ketshusrörelsen tar folkparksrörelsen i prin- cip ställning för föreningsförvaltade lokaler och föreningsdriven verksamhet.

Högsta beslutande organ är en kongress

som sammanträder vart tredje år. Kongressen utser centralstyrelsen, som i sin tur väljer verkställande utskott.

Genom det centrala kansliet får de lokala folkparkerna service i frågor som rör plane- ring och förvaltning, information och per- sonalutbildning. FPC ger också ut tidskriften Scen och Salong.

De bolag där folketsparkrörelsen är ensam ägare eller delägare år AB Folkparkernas varuförmedling, Folkparkernas artistförmed- ling upa, Scenprogram AB, Programbolaget och ARE-bolagen (reklambyrå).

Organisationen är medlem av Teatrarnas riksförbund, Samlingslokalernas samarbets- kommitté och Turisttrafikförbundet samt är representerad i Riksteaterns styrelse.

2.6.3 Våra Gårdar

Åren 1942—1943 bildades Ordenshusens riksförening, som kom att omfatta IOGT och NTO. Denna ombildades år 1955 till att i fastighets- och byggnadsfrågor omfatta hela den samlade nykterhetsrörelsen, nu under namnet Våra Gårdar, riksföreningen för nykterhetsrörelsens allmänna samlingsloka- ler.

Våra Gårdar vill bevara och utveckla nykterhetsrörelsens lokalbestånd. Organisa- tionen har till uppgift att lämna medlemmar- na råd och stöd i fastighetsfrågor, främja medlemmarnas intressen genom egen affärs- verksamhet och representera medlemmarna vid förhandlingar med myndigheter.

Nykterhetsrörelsen äger, enligt en inven- tering som Våra Gårdar gjorde åren 1966— 1967, ca 1 300 fastigheter spridda över hela landet med totalt ca 4 000 samlingslokaler av varierande storlek och kvalitet. De står öppna för folkrörelsernas ideella och kultu- rella verksamhet. Lokalerna, som bl a inne- håller 350 bibliotek, används även för en inte obetydlig studiecirkelverksamhet (ca 10 000 cirklar per år).

Organisationens högsta beslutande organ är ombudsmötet, som hålls vartannat år. Mötet väljer en styrelse för två är, vilken inom sig utser arbetsutskott och styrelse för biograf-

sektionen.

Kansliet ger service till medlemmarna, särskilt till dem som driver biografrörelse. Organisationen ger ut tidskriften Våra Går- dar.

Våra Gårdar har en representant i statens nämnd för samlingslokaler. Våra Gårdar samverkar med andra folkrörelser i bla Samlingslokalernas samarbetskornmitté, Filmbranschens samarbetskornmitté, Riks- teatern (i småplatskommittén) och Konst- främjandet.

2.6 .4 Bygdegårdamas riksförbund

Bygdegårdamas riksförbund tillkom år 1944 som ett gemensamt stöd- och service- organ för landsbygdens samlingslokaler. Bak- om bildandet stod Svenska landsbygdens ungdomsförbund (SLU), Jordbrukare-ung- domens förbund (JUF), Sveriges lantbruks- förbund (SL), Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) samt Svenska landsbygdens stu- dieförbund (SLS).

Bygdegårdamas riksförbund är politiskt och religiöst neutralt och har till uppgift att vara centralorgan för bygdegårdsföreningar och på liknande grunder arbetande förening- ar.

Organisationen har ca 400 medlemsför- eningar, fördelade på 23 självständigt arbe- tande distrikt. En sammanslagning av distrik- ten till större regioner utreds fn.

Högsta beslutande organ är förbundsstäm- man, som hålls årligen. Stämman utser sju ledamöter vilka tillsammans med ledamöter utsedda av Lantbrukarnas riksförbund, Cen- terns ungdomsförbund, Jordbrukare-ungdo- mens förbund respektive Vuxenskolan utgör styrelse.

Förbundets centrala kansli ger de lokala medlemmarna service i fråga om bl a plane- ring och förvaltning av lokalbeståndet. Orga- nisationen samarbetar med närstående organ. Sålunda är man representerad i statens nämnd för samlingslokaler, i Riksteaterns småplatskommitté och ingår i Samlingslo- kalernas samarbetskommitté.

2.6.5. Andra lokalhållande organisationer

En rad andra organisationer äger också lokaler, som i större eller mindre utsträck- ning utnyttjas för kulturverksamhet. Här kan främst nämnas bostadsproducenterna — såväl de allmännyttiga som de kooperativa och privata — och frikyrkosamfunden.

2.7

2.7.1. De fackliga huvudorganisationema och deras medlemsförbund

2.7.l.l Landsorganisationen (LO) och dess medlemsförbund

Den fackliga delen av arbetarrörelsen har på en rad olika sätt engagerat sig inom det kulturpolitiska området. I det följande ges en kort översikt.

Den fackföreningsägda eller fackförenings- stödda pressen omfattade 23 dagstidningar (A-pressen) och 24 fackförbundstidskrifter år 1970. Dagstidningarna hade första halv- året 1971 en medelnettoupplaga på 430 000 exemplar.

Fackförbundens tidskrifter som utkom— mer med vecko-, fjortondagars- eller månads- intervall, representerade år 1969 en upplaga på 1,7 milj exemplar per utgivningstillfälle. Huvuddelen av innehållet ägnas naturligtvis åt fackliga frågor. Det allmänorienterande materialet upptog år 1969 ca 35 % av det totala spaltutrymmet. Där ingick också skön- litteratur, recensioner och artiklar om litte- ratur, konst m m. Detta material upptog ca 13 % av det totala spaltutrymmet.1

Fackföreningsrörelsen är också engagerad inom förlagsbranschen genom delägarskap i Tidens förlag och bokförlaget Prisma.

[ utbildningen vid LO-förbundens skolor ges vid sidan av den rent fackliga utbild- ningen en bred samhällsinformation och en viss information inom det kulturpolitiska området.

Fackliga organisationer

Landsorganisationen och det socialdemo- kratiska partiet står gemensamt bakom Ar- betarrörelsens arkiv. Fackföreningsrörelsen har under 1900-talet — centralt och lokalt — medverkat vid tillkomsten och vidareutveck- lingen av en rad organisationer inom kultur- området. Det gäller ABF, Folkparksrörelsen, Folketshusrörelsen och Konstfrämjandet. På senare år har man också ökat sitt engage- mang i Skådebanan. LO tillhör också initia- tivtagarna till Litteraturfrämjandet.

Landsorganisationen och dess medlems- förbund gör också insatser för kulturarbetet genom beställningar och stipendier. De cen- trala insatserna (exkl beställningar till fack- förbundspressen och A-pressen) beräknas uppgå till drygt 0,5 milj kr per år.

År 1969 tillsatte landssekretariatet en ar- betsgrupp för kulturfrågor. Den presenterade år 1971 sin rapport under titeln Fackför- eningsrörelsen och kulturen (4.7.2.2). Rap- porten behandlar främst de delar av kultur- området där fackföreningsrörelsen har sär- skilda intressen och kan fullgöra viktiga upp- gifter. Arbetsgruppens rapport kommer att behandlas inom landssekretariatet under år 1972.

Det av LO:s medlemsförbund som har det största antalet medlemmar som är anställda inom kulturområdet är Svenska musikerför— bundet. Förbundet är en sammanslutning av

'Fackföreningsrörelsen och kulturen (Stock- holm 1971).

inom Sverige verksamma musiker av alla slag och vokalister samt dessutom scenteknisk personal, biljettkassörskor, vaktmästare, gar- derobiärer samt annan personal vid nöjes- etablissemang. Förbundet har 106 lokalav- delningar med år 1970 ca 12 000 medlem- mar; av dessa har ca 3 000 heltidsanställning. Av medlemmarna har ca 2 800 sådana yrken att de faller inom Klys verksamhetsområde.

Utöver förhandlingsservice och intresse- bevakning kan medlemmarna få rättshjälp. Förbundet har inrättat en trygghetsfond som kan förskottera medlemmarnas utestående fordringar, avseende tillfälliga engagemang där arrangörerna av någon anledning ej kunnat fullfölja sina kontraktsenliga åtagan- den.

Förbundet är anslutet till den Internatio- nella musikfederationen (FIM) och Nordisk musikerunion.

Inom LO finns i övrigt arbetstagare inom kulturområdet organiserade bl a inom Han- delsansta'lldas förbund, Statsanställdas för- bund och Svenska kommunalarbetareförbun- det.

2.7.l.2 Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och dess medlemsförbund

TCO och de till TCO anslutna förbunden gör liksom LO och dess förbund olika insatser inom det kulturpolitiska området.

De fackliga tidskrifterna inom TCO-sek- torn var 26 med en total upplaga av ca 800 000 exemplar per utgivningstillfälle un- der år 1970. I dessa tidskrifter behandlas naturligtvis i första hand fackliga frågor men även allmänna samhällsfrågor och kulturfrå- gor i mera traditionell bemärkelse tas upp. Kulturfrågor i vid mening ingår också i viss utsträckning i förbundens interna utbildning.

TCO-förbunden utgör medlemsorganisa- tionerna bakom TBV. TCO är en av stiftarna av Stiftelsen Skådebanan och flera av TCO- förbunden är medlemmari Konstfrämjandet.

Efter en motion från Teaterförbundet vid TCO-kongressen år 1967 tillsatte förbunds- styrelsen år 1968 en kommitté för att utreda kulturspridningens problem. Kommittén

(TCO-KU) framlade sin rapport Kulturaktivt samhälle är 1970 (4.721). Rapporten be- handlades under våren 1970 av TCO:s styrel- se samt vid TCO—kongressen i juni samma år. Styrelsens ställningstagande innebar, med vissa avvikelser i delfrågor, en principiell anslutning till rapporten. Kongressbeslutet följde styrelsens förslag.

Inom TCO finns flera förbund som organi- serar anställda inom kulturområdet.

Svenska journalistförbundet organiserar ca 7 lOOjournalister och fotografer inom radio, TV, press och angränsande verksamhetsom- räden.

Svenska teaterförbundet har fn ca 2 500 medlemmar varav 1 800 har sådana yrken att de även tillhör Klys.

Förbundet organiserar en rad yrkesgrup— per: attributmakare, belysningsmästare, dan- sare, filmfotografer, inspicienter, kansliper- sonal vid teatrar, konsert- och estradsångare, koreografer, operasångare, perukmakare, re- gissörer, scenmästare, scenografer, skådespe- lare, sufflörer, teaterpedagoger m fl.

Drygt hälften av förbundets medlemmar är anställda vid de statsunderstödda teatrar- na. Övriga medlemmar lever på teaterengage— mang per pjäs, på radio- och TVengage- mang, filmning, estradengagemang osv. För denna kategori spelar förbundets statsunder- stödda arbetslöshetskassa stor roll.

Kravet för inträde i förbundet är att an- tingen vara utexaminerad från någon av de tre statliga scenskoloma eller att ha varit verksam inom förbundets yrkesområde i sammanlagt minst sex månader.

Förbundet är anslutet till Nordiska skåde- spelarrådet och fungerar även som sekreta- riat åt den internationella skådespelarorga- nisationen (FIA).

Inom Svenska underofficersförbundet och Försvarsväsendets underbefa'lsförbund finns regionmusikerna, dvs de tidigare militärmu- sikema, organiserade. Andra grupper verk- samma inom kulturområdet finns inom Statstja'nstemannaförbundet, Svenska indu- stritjänstemannaförbundet (främst personal inom Sveriges Radio) och Sveriges kommu- naltjänstemannaförbund.

2.7.1.3 Sveriges akademikers centralorgani- sation (SACO) och dess medlemsförbund

SACO har i mindre grad än LO och TCO tagit upp kulturfrågorna i utredningar och opinionsbildning. Kulturstoff behandlas dock i viss utsträckning i förbundens tid- skrifter samt i den interna utbildningen. Inom SACO finns utöver Sveriges arkitekters riksförbund (SAR) fem förbund som orga- niserar olika yrkesgrupper inom kulturom- rådet. Det är De vetenskapliga bibliotekens tjänstemannaförening, Svenska folkbibliote- karieförbundet, Sveriges museimannaför- bund, Sveriges arkivtja'nstemäns förening och Sveriges humanistförbund. Tillsammans omfattar de fem förbunden knappt 4000 medlemmar. Förbunden har planer på att gå samman i ett förbund för anställda inom dokumentation, information och kultur.

2.7.2. Fackliga organisationer utanför huvudorganisationema

Sveriges författarförbund organiserar alla kategorier av författare och översättare och har ca 1 400 medlemmar. Förbundet är en sammanslagning av Sveriges författareför- ening, Sveriges ungdomsförfattareförening, Minerva, förening för Sveriges vetenskapliga och populärvetenskapliga författare och Svenska översättarförbundet. Förbundet började sin verksamhet den 1 januari 1971.

För medlemskap i förbundet krävs doku- menterad verksamhet inom författarområ- det. Såväl svenska som utländska medborga- re kan vinna medlemskap.

Förbundet är uppdelat på olika sektioner, som motsvarar de tidigare föreningarna.

Sveriges dramatikerförbund, organiserar svenska dramatiker och översättare av dra- matik. Förbundet hade år 1971 ca 230 medlemmar.

Föreningen Svenska tonsättare organiserar tonsättare av seriös musik och hade år 1971 ca 70 medlemmar.

Föreningen Svenska popularauktorer (SKAP), ursprungligen Svenska kompositö- rer av populärmusik, hade år 1971 ca 275

medlemmar. SKAP är ett forum för p0pulär- auktorer och räknar bland sina medlemmar kompositörer, författare, arrangörer rn tl och täcker praktiskt taget hela underhållnings- sektorn, popmusik, filmmusik, kupletter, jazz m m.

Svenska tonkonstnärsförbundet tillvaratar närmast instrumental- och vokalsolisternas samt dirigenternas kulturella och fackliga intressen. Förbundet är anslutet till Svenska musikerförbundet. Antalet medlemmar ut- gjorde år 1971 ca 180.

Svenska regissörsföreningen är en sam- manslutning av teaterregissörer och ingår som en sektion i Svenska teaterförbundet. Förbundet hade år 1971 ca 85 medlemmar.

Svenska danspedagogförbundet med ca 100 medlemmar är 1971 — anslutet till Svenska musikerförbundet — är en facklig sammanslutning av pedagoger i konstnärlig dans.

Konstnärernas riksorganisation (KRO) är de svenska bildkonstnärernas fackliga sam- manslutning. Dess år 1971 ca 2 400 medlem- mar är fördelade på tolv distrikt.

Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare (KIF) hade år 1971 ca 420 medlemmar fördelade på tre avdel- ningar.

Föreningen Svenska tecknare, som år 1971 hade ca 140 medlemmar, är avsedd för yrkestecknare såsom tidningstecknare, bok- illustratörer och filmtecknare.

Svenska fotografernas förbund (SFF) representerar alla kategorier av yrkesfotogra- fer. Förbundet består av sex kretsar med egna lokala styrelser. Förbundets medlems- antal var år 1971 ca 920.

2.7.3. Klys

Konstnärliga och litterära yrkesutövares sam— arbetsnämnd (Klys) bildades år 1959. Nume- ra innefattar den de 14 organisationer som redovisats under 2.7.2 samt Svenska musi- kerförbundet och Svenska teaterförbundet med tillsammans 11 188 medlemmar (den 30 juni 1971). Diskussioner förs om en ut- vidgning av Klys.

Några av de organisationer som är med- lemmar i Klys är avdelningar eller sektioner i andra medlemsorganisationer. Sålunda är Svenska regissörsföreningen sektion inom Svenska teaterförbundet och Svenska dans- pedagogförbundet samt Svenska tonkonst- närsförbundet medlemmar av Svenska mu- sikerförbundet. Vidare ingår Sveriges förfat- tarförbunds sektioner som självständiga med- lemmar av Klys.

Klys skall verka för samarbete mellan organisationerna, främja samförstånd mellan olika konstnärliga och litterära yrkesutövare samt hos det allmänna, publik och konsu- ment, skapa förståelse för anslutna yrkes- gruppers ekonomiska och sociala intressen.

Vid fullgörandet av denna uppgift har nämnden bl a att företräda medlemsorganisa- tionerna inför det allmänna i frågor rörande lagstiftning och kulturpolitik av gemensamt intresse; verka för allmän yttrandefrihet inom samtliga konstnärliga medier; medver- ka till utredningar och undersökningar av gemensamt intresse för medlemmarna; verka för att konstnärliga och litterära yrkesutöva- re ges möjlighet att utöva sina yrken och tillerkänns skälig ersättning för sitt arbete.

2 .7 .4 Arbetsgivareorganisationer inom kulturområdet

Arbetsgivarintressena inom kulturområdet företräds av ett flertal organisationer.

Inom den offentliga sektorn är statens avtalsverk, Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Teatrarnas riksförbund (TR) avtalsslutande parter.

Inom den privata sektorn är Svenska film- och biografföreningen och Teatrarnas riks— förbund, anslutna såväl till Svenska arbets- givareföreningen (SAF) som till Handelns arbetsgivareorganisation (HAO), avtalsslutan— de parter.

Medlemmar i TR är Operan, Dramatiska teatern, Svenska riksteatern, stadsteatrarna, privatteatrarna. Folkparkernas centralorga- nisation, orkesterföreningarna (symfonior- kestrarna), Institutet för rikskonserter och Sveriges Radio samt vidare teatern närståen-

de företag som Skådebanan och AB Teater- tjänst.

TR, som också är en branschorganisation, är anslutet till Nordiska teaterledarrådet och Nordiska teaterunionen samt inom landet till Svensk teaterunion — Svenska [TI-rådet.

Utanför SAF och HAO står Folketshus- föreningarnas riksorganisation, Musiketablis- sementens förening, Svenska restauratörför— bundets arbetsgivareförening, A-pressens samorganisation, Tidningarnas arbetsgivare- förening och Kooperationens förhandlings- organisation.

2.8

En omfattande förmedlingsverksamhet på kulturområdet bedrivs i vårt land sedan länge av vissa arbetstagar— och arbetsgivarorganisa- tioner, som för ändamålet bildat särskilda producent- och förmedlingsorgan, s k organi- sationsförmedlingar (2.8.1). Av senare da- tum är de sammanslutningar som i slutet av l960-talet började bildas av kulturarbetare inom olika konstområden, de 5 k centrum- bildningarna (2.8.2). För centrumbildningar- na har de arbetsförmedlande uppgifterna varit ett led i en vidare verksamhet som syftat till att få direktkontakt med publiken utan att anlita de konventionella eller kom- mersiella distributionskanalerna.

2.8. ] Organisationsförmedlingar

Enligt arbetsförmedlingslagen kan tillstånd att bedriva avgiftsbelagd arbetsförmedling meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen. Enligt lagen får tillstånd inte ges enskild person, och i praktiken har endast organisationer beviljats sådant tillstånd. Denna typ av för- medlingar brukar därför kallas organisations- förmedlingar. Genom bestämmelser i tillstån- den begränsas verksamheten på olika sätt. Avgifterna, som skall vara avpassade så att vinst inte uppkommer, fastställs av arbets- marknadsstyrelsen.

Fn har åtta organisationer tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen att bedriva arbets- förmedling på kulturområdet. Av de åtta organisationerna ar två sammanslutningar av

Producent- och förrnedlingsorgan

arbetstagare, Svenska musikerförbundet och Föreningen turnerande sällskap (FTS). De sex övriga är arbetsgivarorganisationer. Deras organ är Folkparkernas artistförmedling, Mu- siketablissemangens förening (MEF), För— eningen Svenska festarrangörers artisttjänst (Artisttjänst), Idrottens artistbyrå (IAB), Riksorganisationen av artistarbetsgivare (ROA) samt Svenska nöjesidkares centralför- ening (SNC F).

Svenska musikerförbundets artist- och musikerförmedling är den största av organi- sationsförmedlingarna på kulturområdet. Den har förmedlingskontor på ett femtiotal platser i landet. År 1970 förmedlades nära 175 000 individuella arbetstillfällen. Den största gruppen bland de arbetssökande är fritidsmusiker och en stor del av arbetstillfäl- lena avsåg endagsengagemang.

Av förmedlingarna med en arbetsgivaror— ganisation som huvudman är Folkparkernas artistförmedling den största. Denna förmed- lar artister, orkestrar och annan musik samt teater- och varietéföreställningar till folkpar- ker och andra nöjesarrangörer. Folkparker- nas artistförmedling förmedlade omkring 32 000 individuella arbetstillfällen år 1970.

En stor roll på sin del av marknaden spelar MEF, som är en sammanslutning av musik- restauranger, och som ombesörjer en stor del av förmedlingen av orkestrar till medlems- företagen. Till skillnad från de andra organi- sationsförmedlingama dominerar de något längre engagemangen i MFF:s verksamhet.

Artisttjånst bedriver sin verksamhet i nära anknytning till kommersiella produktions- bolag och svarar för förmedling av artister och musik. Artisttjänst har bl a förmedlat internationella popband.

IAB förmedlar underhållning av olika slag till idrottsföreningar och andra nöjesarran- görer.

FTS är en sammanslutning av artister och musiker och dess förmedling, som är av relativt liten omfattning, förmedlar nöjesar- rangemang av olika slag.

De båda återstående organisationsförmed- lingarna har en mycket begränsad verksam- het (500—600 individuella arbetstillfällen år 1970), men är starkt specialiserade. ROA har som medlemmar bl a nöjesföretag av typen Gröna Lund och Liseberg och tillgodoser deras behov av artister. Förmedlingsverksam- heten omfattar både sångare och musiker och s k skådenummer (akrobater o d). SNCF har nära anknytning till manageruppgifter för några stjärnartister.

Tillsammans förmedlade de angivna orga- nisationsförmedlingarna år 1970 över 232 000 individuella arbetstillfällen med en total gagesumma av 63,8 milj kr.

Utredningen rörande arbetsförmedlingen inom vissa yrkesområden (OLAF) har i be- tänkandet Offentlig och privat arbetsförmed- ling inom vissa yrkesområden (Ds In 1971:12) föreslagit viss skärpning i fråga om principerna för meddelande av tillstånd att bedriva organisationsförmedling. Dessa för- slag har i huvudsak accepterats av inrikes- ministern i 1972 års statsverksproposition (prop 197211 bil 13 s 101) och av riksdagen (InU 1972z3, rskr 1972:63). Som en följd härav torde vissa förändringar i fråga om de nu verksamma organisationsförmedlingarna kunna väntas. Ytterligare förslag från utred- ningen har nyligen lagts fram i ett betänkan- de om kulturarbetsförmedlingen.

2.8.2. Centrumbildningar 2.82] Författarcentrum

Författarcentrum bildades år 1967 efter initiativ av några yngre författare. Bakgrun-

den till Författarcentrums tillkomst var svå- righeterna för den seriösa litteraturen att konkurrera med underhållningslitteraturen och farhågor att bruttoprisets slopande skul- le öka dessa svårigheter. Det var, ansåg man, distributionsapparatens fel att litteraturen blivit en angelägenhet för fåtalet. Därför borde författarna skapa en ny och annorlun- da litteraturdistribution, som vänder sig till andra grupper i samhället. För att nå en ny publik borde författarna i större utsträck- ning själva ta kontakt med läsarna.

Det närmaste målet för Författarcentrum var att åstadkomma en uppläsarcentral, en byrå dit man kunde vända sig när man ville ha ett litteraturprogram. Man ville också åstadkomma program för grupper som tidi- gare inte brukat ha kontakt med litteraturen. På detta sätt kom arbetsförmedlingsmomen- tet in i Författarcentrums målsättning.

Författarcentrum fungerar nu som för- medlingscentral för författares medverkan vid olika typer av programverksamhet. År 1969 förmedlades 680 och år 1970 848 uppdrag. Ytterligare uppdrag har gått direkt till författarna. Särskilt innan Teatercentrum kom till förmedlades också en del mindre teaterföreställningar. De största avnämarna har skolorna och biblioteken varit.

Författarcentrum tar initiativ till olika aktiviteter tex kulturveckor, turnéer och uppsökande verksamhet. Som ett hjälpmedel i den utåtriktade verksamheten ger Förfat- tarcentrum ut folders med prov på författar— nas produktion. Dessa folders är avsedda att säljas vid framträdanden som Författarcent- rum anordnar. Hittills har ett 50-tal folders kommit ut.

Ekonomisk huvudman för Författarcent- rum är numera Sveriges författarförbund. Medlemskap i förbundet är dock inget vill- kor för medlemskap i Författarcentrum. I mars 1971 var ca 500 författare anslutna till Författarcentrum.

Författarcentrum arbetar genom möten, kommitterade och konsult.

Stormöten inkallas vanligen två gånger om året. Kommitterade består av sju ledamöter varav fyra är valda av Författarcentrums

stor-

ledamöter, två utsedda av Sveriges författar- förbund och den sjunde ledamoten är kon- sulten.

Författarcentrum har sökt decentralisera sin verksamhet. År 1969 bildades Författar- centrum syd i Malmö och Författarcentrum väst i Göteborg. Båda dessa centrumbild- ningar hade betydande svårigheter, särskilt av ekonomisk art, och måste efter någon tid lägga ned verksamheten. År 1970 rekonstru- erades Författarcentrum syd i Malmö till ett allmänt kulturarbetarcentrum med Skys, Skånes konstnärliga och litterära yrkesutöva- res samarbetsnänmd, som huvudman. Verk- samheten skall omfatta förmedling av arbets- uppgifter inom alla konstarter. Författar- centrum nord har senare bildats i Umeå och Kulturarbetarcentrum i Uppsala.

2.8.2.2 Filmcentrum

Filmcentrum bildades år 1968 på initiativ av några yngre filmare.

Filmcentrum vill fungera som en intresse- organisation för filmare och publik och som ett avantgarde för film som till form och innehåll är radikal. Filmcentrum vill finna vägar för en förnyelse av filmens produk- tions- och distributionsvillkor.

Filmcentrum fungerar i första hand som en distributionscentral för film. Till tjänst för beställarna har man utarbetat en katalog där man tar med alla filmer som av sina upphovsmän anmäls till katalogen. Filmkata- log 3 (mars 1972) upptar ca 400 titlar varav ca 300 svenska. Filmcentrum erbjuder också beställaren att få filmerna kommenterade och debatterade av en filmare. Föreningens mål är dessutom att ur distributionsverksam- heten utveckla stöd för filmproduktion. Filmcentrum har också engagerat sigi film- arbetarnas fackliga frågor och ingår i filmar- nas samarbetsnämnd. Filmcentrum ger ut en duplicerad tidskrift, Rapport, med uppgifter om verksamheten och tillgängliga filmer samt nyheter som berör filmens ställning i samhället. Föreningen publicerar också en skriftserie, Material, som tar upp praktiska och teoretiska film- och massmediefrågor.

År 1971 förmedlades ] 683 filmer. Filmcentrum består av dels yrkesverksam- ma filmare, dels personer som arbetar med film på deltid eller på fritid. Medlemsantalet var i mars 1971 ca 550, varav ca 125 aktiva filmare.

Filmcentrums organ är föreningsmötet, styrelsen, sekretariatet och arbetsgrupper i de fem distrikten.

Regionalt är verksamheten uppdelad på distrikt med arbetsgrupper och kontaktmän i Malmö (Filmcentrum syd), Stockholm (Filmcentrum öst), Göteborg (Filmcentrum väst), Falun (Filmcentrum Dalarna) och Umeå (Filmcentrum norr). Alla distrikten är representerade i styrelsen.

2.8.2.3 Teatercentrum

Teatercentrum bildades år 1969 på initiativ av teaterarbetare och med stöd av Teaterför- bundet.

Teatercentrum vill öka kommunikationer- na mellan teaterarbetare och publik, ge fler människor tillgång till teater och fler teater- verksamma publikkontakter. Man vill distri— buera teater till föreningar, skolor, bibliotek samt till människor som av geografiska, so- ciala eller ekonomiska orsaker inte brukar få se teater, människor som är bosatta i gles- bygdsområden, patienter på sjukhus och sanatorier, de gamla på ålderdomshem, de intagna på fängelser osv. Rätt att delta i Teatercentrums verksamhet har varje grupp som producerar uppsökande teater och inom vilken bestämmanderätten över produktio- nen är fördelad lika mellan samtliga medver- kande.

Teatercentrum vill i mån av möjlighet samordna deltagare till grupper och ställa lokaler för repetitioner och sammankomster till förfogande. Man vill informera beställare om vilka grupper eller individuellt uppträ- dande artister som finns att tillgå, informera om deras målsättning och om förhållanden i övrigt som är av intresse för beställarens val.

År 1970 distribuerade Teatercentrum ] 247 föreställningar varav 617 gällde barn-, skol- och ungdomsföreställningar. Föreställ-

ningarna sägs i genomsnitt av 150 personer, vilket sammanlagt betyder drygt ca 187 000 åskådare. Dessutom har de engagerade tea- tergrupperna genom Teatercentrums verk- samhet fått många beställningar som ej gått genom Teatercentrum (733 föreställningar år 1970).

I den av Teatercentrum bedrivna förmed- lingsverksamheten har 52 grupper deltagit verksamhetsåret 1970/71. Av dessa ägnade sig 14 uteslutande åt barn- och skolteater. Utöver teaterutbudet har uppläsare, vissånga- re och mimaktörer omfattats av förmedlings- verksamheten.

Till ledning för beställarna har även Tea- tercentrum utarbetat kataloger över sina pro- gram.

Teatercentrums organ är årsmöte, allmän- na möten och styrelse. Teatercentrums verk- samhet granskas av Teaterförbundets reviso- rer och redovisas på Svenska teaterförbun- dets riksstämma, som också beviljar ansvars- frihet. Utöver årsmötet förekommer ett par större allmänna möten per år samt månads- möten.

2.8.2.4 Konstnärscentrum

Konstnärscentrum bildades år 1969 på ini— tiativ av Konstnärernas riksorganisation (KRO).

Konstnärscentrum ser som sin viktigaste uppgift att förmedla arbete till utövande konstnärer samt skapa kontakt mellan sam- hället och konstnärerna. Konstnärscentrum bedriver dels en utåtriktad uppsökande verk- samhet, dels en arbetsförmedling öppen för landets alla bildarbetare oberoende av orga- nisationstillhörighet.

De konstnärer som är anmälda till Konst- närscentrums arbetsförmedling, år 1971 ca 1 050, presenteras genom ett bildarkiv (mars 1971 ca 10 000 färgdia), där varje konstnär representeras med högst 40 bilder.

Till de anslutna konstnärerna förmedlas uppdrag av skilda slag som arbete med miljö- utformning, konsultuppdrag, utställningar samt beställningar av tex affischer, bokil- lustrationer, porträtt m m.

Konstnärscentrum leds av en kommitté om fem personer, av vilka fyra väljs inom Konstnärscentrum genom poströstning bland alla till Konstnärscentrum anmälda arbets- sökande. Den femte ledamoten väljs av KRO:s riksmöte. Konstnärscentrums löpan- de verksamhet leds av intendent, konsult och arbetsutskott. Informationen om verksam- heten ges i Konstnärscentrums tidning.

2.825 Musikcentrum 70

Musikcentrum 70 bildades år 1970 på initia- tiv dels av Svenska tonkonstnärsförbundet, dels av en särskild arbetsgrupp. Ett år senare hölls årsmötet där stadgar antogs.

Musikcentrum 70 ser enligt sin program- förklaring som sin uppgift att ”göra all slags musik åtkomlig för alla, att söka finna vägar att föra ut musik till en större allmänhet, att skapa förutsättningslöst sammansatta pro- gram och att förmedla musikprogram produ- cerade av deltagarna själva”.

Musikcentrum 70:s verksamhet utövas ge- nom stormöten, årsmötet, styrelsen och oli- ka arbetsgrupper. Stormöte skall hållas minst en gång varannan månad. Det stormöte som infaller ijanuari månad kallas årsmöte.

2.826 Danscentrum

Danscentrum bildades år 1971.

Danscentrum ser som sin uppgift att pro- pagera för dansen som konstform, stimulera till självverksamhet och aktivt skapande samt att finna nya arbetsuppgifter i samhället för landets dansare. I målsättningen ingår också att skapa ”tvärprogram", dvs program som omfattar flera konstarter, och att driva öpp- na ”verkstäder”.

De program som Danscentrum producerat under hösten 1971 har distribuerats av Tea- tercentrum.

2.9

I det följande ges en kortfattad översikt över vissa organisationer av rikskaraktär inom kul- turområdet. Endast beträffande Svenska riksteatern och Skådebanan — som kultur- rådet kommer att diskutera mera ingående i det följande — ges en något fylligare beskriv- ning. Några organisationer beskrivs utförli— gare i kapitel 7.

2.9.1 T eater— och dansområdet 2.9.1 .1 Svenska riksteatern

Svenska riksteatern är en ideell förening, uppbyggd på lokala och regionala föreningar. Dess uppgifter och centrala organisation har redovisats under 2.2.4.1. De lokala för- eningarna kan arbeta antingen enligt den vid 1970 års kongress antagna normalstadgan eller enligt den år 1967 antagna stadgan. Dessa två stadgor tillämpas nämligen paral- lellt under perioden mellan 1970 och 1973 års kongresser.

Enligt 1967 års normalstadga bygger den lokala föreningen i huvudsak på individuellt medlemskap av enskilda teaterintresserade personer, men kollektiva medlemmar kan också förekomma. Föreningen leds av en styrelse på 5—8 medlemmar, vilka utses av årsmötet. Styrelseledamöterna bör väljas så att både kollektiva och enskilda medlemmar blir representerade. Vidare bör vederbörande kommun samt lokalägande organisation(er) erbjudas att utse representanter i styrelsen.

Vissa organisationer av rikskaraktär

Enligt 1970 års normalstadga skall de lokala teaterföreningarna bestå av kollektiva medlemmar. Föreningar och kommuner kan bli medlemmar. Det direkta individuella medlemskapet har alltså avskaffats. Med- lemsföreningarna utser ett representantskap, som är föreningens högsta beslutande organ och som bl a utser styrelse. Enskilda teater- intresserade kan organisera sig i en publikför- ening, som då blir en av de organisationer som ingår som medlem i teaterföreningen.

Den lokala teaterföreningens främsta upp- gift är att arrangera teaterföreställningar i första hand från Riksteatern. I slutet av år 1971 fanns 145 föreningar varav 11 arbetade efter de nya stadgarna.

1970 års kongress antog också normal- stadgan för länsteaterföreningarna. Länstea- terföreningarnas uppgifter är huvudsakligen av stimulans- och samordningskaraktär. Länsföreningen skall samla alla Svenska riks- teaterns medlemmar för samarbete i frågor av gemensamt intresse, främja Svenska riks- teaterns verksamhet inom länet och vara förbindelselänk emellan Svenska riksteatern och dess medlemmar. År 1971 fanns länstea- terföreningar i samtliga län utom i Stock- holms län. Endast de lokala teaterföreningar- na kan vara medlemmar i länsteaterför- eningen. Länsteaterföreningen skall ha en styrelse om minst åtta ledamöter. Minst fem av dem utses av länsmötet (årsmötet). Lands- ting, länsskolnämnd och länsbildningsför- bund äger utse var sin ledamot.

Såväl länsföreningarna som de lokala tea- terföreningarna utser ombud till Rikstea- terns vart tredje år sammanträdande kon-

gress.

2.9.1.2 Andra organisationer på teater- och dansområdet

På teater- och dansområdet finns även orga- nisationer för den icke yrkesmässiga verk- samheten. Främst bör nämnas Svenska ung- domsringen för bygdekultur med drygt 400 lokalföreningar och ca 37 000 deltagare i folkdansundervisning (7.3.4). Folkdans ord- nas också av en rad andra organisationer som IOGT/NTO, Svenska frisksportförbundet, KFUK/KFUM, Nykterhetsorganisationen Verdandi och Centerns ungdomsförbund. På teaterområdet finns också Teaterforum, en sammanslutning av ett antal teatergrupper (7.2.4.1). "

2.9.2. Musikområdet

Inom musikområdet finns två större förbund för orkestrar som inte arbetar yrkesmässigt. Det ena är Sveriges orkesterföreningars riks- förbund (SOR) med ca 70 medlemsorkestrar och ca 2 500 musiker. Det andra är Riksför- bundet Sveriges amatörorkestrar (RSAO) med ca 180 medlemsorkestrar och ca 9 200 musiker. Dessa båda förbund behandlas ut- förligare under 7.4.4.l—2.

Det finns fn sju körförbund, nämligen Sveriges kyrkosångarförbund, Sveriges kör- förbund, Svenska sängarförbundet, Svenska missionsförbundets sångarförbund, Svenska baptisternas sångarförbund, Metodistkyrkans sångarförbund och Svenska arbetarsångför— bundet. Förbunden har ca 3 400 medlems- körer med tillsammans ca 68 000 medlem- mar. Ett informellt samarbetsorgan, KÖR- SAM, är under utveckling. Körverksamheten behandlas utförligare under 7.4.4.6.

Kammarmusikföreningar med syfte att spela och/eller anordna konserter finns på en rad orter. Vissa föreningar har slutit sig samman i bl a en norrländsk och en väst- svensk kammarmusikring. (7.4.4.2)

Musik för Ungdom (MfU) är den svenska delen av den internationella organisationen Jeunesses musicales. Musik för Ungdom som tidigare arbetat med en provisorisk organisa- tion, höll sitt konstituerande sammanträde i juni 1971. (64.103)

Organisationens syfte är att vara en riksor- ganisation för stöd till musikverksamhet bland ungdom. Medlemsorganisationerna ut- görs av studieförbunden och därmedjämför- liga organisationer och organ av riksomfat- tande karaktär som bedriver verksamhet för ungdom under 26 år. De kommunala musik- skolorna är representerade genom Kommun- förbundet. Styrelsen består av representanter för studieförbunden, Rikskonserter och Kommunförbundet. Vid sidan av styrelsen finns också MfU-rådet där ungdomarna ga- ranterats majoritet. Musik för Ungdoms kansli är förlagt till Rikskonserter.

Svenska jazzriksförbundet är enligt stad- garna en kontaktorganisation för landets jazzvänner samt riksorganisation för jazz- klubbar och andra sammanslutningar av jazz- intresserade. År 1971 hade förbundet ca 500 individuella medlemmar. (7.4.4.3)

Sveriges spelmäns riksförbund är gemen- sam organisation för 18 landskapsförbund med drygt 3 000 spelmän. (7.4.4.5)

2.9.3. Konst, konsthantverks- och hemslöjdsomrädena

Föreningar och organisationer inom konst- och konsthantverksområdena kommer att beröras i MUS 6515 betänkanden. Kultur- rådet vill dock ge grunddragen i förenings- strukturen på riksplanet.

Konstfrämjandet har till uppgift att verka för ökat konstintresse och ökad förståelse av god konst. I det syftet omfattar verksamhe- ten förlagsverksamhet främst av grafik och skulptur, utställningar, studieverksamhet och försäljning. På uppdrag av MUS 65 svarar Konstfrämjandet för försöksverksamhet med konstförsäljning innefattande bl a konstvaru- hus i Stockholm och Örebro och försäljning i större skala genom ombud. (6.8.1.4)

Inom ramen för sin ordinarie verksamhet

har Konstfrämjandet utöver detta inlett vissa försök med försäljnings- och utställningsverk- samhet koncentrerad till fasta försäljnings- ställen i Göteborg och Malmö till vilka regio- nalt arbetande ombudsorganisationer knyts.

Den ansvarsfördelning som överenskom- mits med MUS 65 innebär att Konstfrämjan- dets utställningsverksamhet mer inriktats mot arbetsplatser, föreningar och liknande mottagare och mindre på större offentliga utställningar. Konstfrämjandet har, till skill- nad från Riksförbundet för bildande konst och Föreningen Konst i skolan, inte integre- rats med Riksutställningar.

Vid sidan om konstvaruhusen sker försälj- ningen på utställningar och via ombud bla på arbetsplatser.

Medlemmar i Konstfrämjandet är riksorga— nisationer, lokala organisationer, företag, kommuner, skolor och enskilda personer. Bland de riksorganisationer som är medlem- mar märks LO, TCO, Svenska arbetsgivare- föreningen (SAF), Kooperativa förbundet (KF), Folkbildningsförbundet och många fackförbund, studieförbund och andra folk- rörelseorgan .

Riksförbundet för bildande konst är en sammanslutning av konstföreningar, museer, landsting, kommuner, organisationer, institu- tioner, företag och enskilda, som önskar medverka till att utbreda och fördjupa in— tresset och förståelsen för god konst.

Riksförbundet har inga regionala eller 10- kala organisationer, utan medlemmarna, som år 1971 var 147, är direkt anslutna till förbundet.

Riksförbundet har sedan år 1967 samar- betat med Riksutställningar och ingår i dess organisation. Riksutställningar svarar alltså för riksförbundets tidigare verksamhet att producera konstutställningar och erbjuda dessa till de konstföreningar rn fl institutio- ner som är medlemmar, att medverka till föreläsningsverksamhet i anslutning till ut- ställningar samt att svara för rådgivning till föreningar, kommuner m fl i konst- och ut- ställningsfrågor. Riksförbundet består dock som organisation.

Föreningen Konst i skolan har som mål

att sprida och fördjupa intresset för konst hos skolans elever, lärare och myndigheter. Föreningens verksamhet har huvudsakligen varit inriktad på utställningar, men viss verk- samhet som konsultorgan har förekommit.

Föreningen Konst i skolan har främst verkat utanför de stora städerna där för- eningen därför har få medlemmar. Medlem- mar är främst kommuner. Sedan år 1967 samarbetar Konst i skolan med Riksutställ- ningar och ingår i dess organisation men består som självständig förening.

Svenska hemslöjdsföreningarnas riksför- bund är centralorganisation för landets hem- slöjdsföreningar.

Fn är 51 hemslöjdsorganisationer direkt anslutna till riksförbundet. Med undantag för den ideella Föreningen för svensk hem- slöjd och den ekonomiska Föreningen Svensk hemslöjd har alla lokal anknytning.

De lokala sammanslutningarna inom hem- slöjdsrörelsen är ofta ekonomiska föreningar, som även bedriver ideell verksamhet för hemslöjden. I ett fåtal fall handhas den ideella och den affärsmässiga verksamheten av skilda föreningar.

Den ideella verksamheten bedrivs på olika sätt. Man anordnar bl a utställningar, demon- strationer, rådgivningsdagar och kursverk- samhet. Till uppgifterna hör också att göra inventeringar av gammal slöjd och förse slöjdare med idéer och arbetsbeskrivningar.

De lokala föreningarnas medlemmar be- står av hemslöjdsintresserade personer, där- ibland slöjdare, och i en del fall av organisa- tioner.

Hos föreningarna finns i regel sk hem- slöjdskonsulenter. F n finns ett 40-tal konsu- lenter verksamma inom landet. De avlönas med hjälp av statliga bidrag och bidrag från landstingen.

Svenska Slöjdföreningen har enligt stadgar- na till mål ”att främja god formgivning av svenska produkter, att verka för förbättrad gestaltning av bostad och allmän miljö, att sprida kunskap om god form”.

Föreningen, som har sitt säte i Stockholm, har även lokalavdelning för Skåne och Blekinge. Föreningen arbetar bl a genom ut-

ställningar, kurser, konferenser, information och opinionsbildning, bl a genom tidskriften Form, och stöd till formgivare.

MUS 65 har i en skrivelse till utbildnings- ministern hösten 1970 tagit upp frågor kring Svenska Slöjdföreningens verksamhet och ekonomi. MUS 65 har där bl a föreslagit att en del av föreningens verksamhet, nämligen information rörande formgivning och miljö- gestaltning i form av utställningar, bör läggas på Sveriges arkitekturmuseum som då skulle utöka sin verksamhet. Samtidigt förordade MUS 65 en begränsad höjning av statsbidra- get till föreningens övriga verksamhet.

2.9.4. Musei-, hembygds- och fornminnes- området

I landet finns en rad musei-, hembygds- och fornminnesföreningar, varav många med be- tydande verksamhet. Sålunda är det vanligen länsföreningar som är huvudmän för läns- museerna. På riksplanet finns bl a Samfundet för hembygdsvård. Kulturrådet går emeller— tid inte närmare in på dessa organisationer, då detta område tas upp av MUS 65.

2.9 .5 Litteraturområdet

Föreningar och organisationer inom littera- tur- och biblioteksområdet kommer att be- röras i litteraturutredningens kommande be- tänkanden. Kulturrådet vill dock nämna två organisationer.

Stiftelsen Litteraturfrämjandet bildades i nuvarande form år 1965 av Arbetarnas bild- ningsförbund (ABF), Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen (LO), Sveriges lantbruksförbund och Svenska landsbygdens studieförbund. Sedan år 1967 har Studieför- bundet Vuxenskolan varit delintressent i stället för Svenska landsbygdens studieför- bund. Stiftelsens ändamål är att främja in- tresset för svensk litteratur och konst. Det sker främst genom litteraturpris och stipen- dier. Verksamheten finansieras genom det år- liga boklotteriet.

Sveriges allmänna biblioteksförening (SAB) vill vara ett samlande organ för infor-

mation, opinionsbildning, utredning och ini- tiativ inom biblioteksområdet. Medlemmar är dels kommuner i deras egenskap av huvud- män för folk- och skolbibliotek, dels veten- skapliga bibliotek och andra specialbibliotek och slutligen enskilda personer. De enskilda medlemmarna utgörs i huvudsak av biblio- teksanställda. Föreningen arbetar på fyra sektioner: folkbibliotekssektionen, skolbib- liotekssektionen, forskningsbibliotekssektio- nen samt enskilda medlemmars sektion. Högsta beslutande organ är ett represen- tantskap.

Bibliotek i samhälle (318) är ett forum för biblioteksarbetare och biblioteksutnyttjare, som på socialistisk grund vill verka för ett progressivt biblioteksväsende. BiS högsta be- slutande organ är stormötet. BiS är indelat i lokalgrupper och ämnesgrupper, vilka stude- rar och bevakar olika ämnesområden.

2.9.6. Foto- och filmområdet

Inom foto- och filmområdet finns några organisationer av rikskaraktär för den ut- övande verksamheten, bl a Sveriges smal film- förbund med ca 400 medlemmar och Riks- förbundet Svensk fotografi Sveriges foto- klubbar med ca 180 klubbar och 3300 medlemmar (är 1969). Dessa behandlas ut- förligare under 7.6.

Vidare finns Sveriges förenade filmstudios som främst sysslar med studier av spelfilm. Våren 1969 var ca 120 studios med ca 15 000 medlemmar anslutna.

2.9.7. Skådebanan

Skådebanan fanns år 1971 organiserad i Stockholm, Uppsala, Norrköping, Linkö- ping, Malmö och Helsingborg.

Som mål för sin verksamhet har Skåde- banan att främja scenkonst, musik och andra kulturella aktiviteter. Organisationen strävar särskilt efter att nå en ny publik, dvs grupper som tidigare inte kommit i kontakt med detta kulturutbud. Skådebanans verksamhet, främst information och biljettförsäljning, sker i stor utsträckning genom ombud. Dessa

ombud är huvudsakligen organisations- eller arbetsplatsanknutna.

De olika skådebaneavdelningarna är orga- nisatoriskt fristående från varandra och där- för inte heller enhetligt uppbyggda. Sålunda är stiftarna eller ägarna inte helt genomgåen- de samma organisationer. Stiftelsen Skåde- banan i Stockholm har inte formellt men i praktiken kommit att i viss mån få en ställ- ning som riksorgan. Denna specialställning torde bl a bero på att stiftarna för stock- holmsavdelningen är riksorganisationer så- som SAF, LO, TCO, medan de övriga avdel- ningarna har ägare eller stiftare med lokal anknytning.

En organisationsutredning inom Skåde- banan har lagt fram förslag om en gemensam organisationsform samt gemensamma stadgar för alla avdelningarna. Fr o m den 1 juli 1972 har Stiftelsen Skådebanan skilts från den rent lokala verksamheten i Stockholm. Därmed renodlas stiftelsens karaktär av ett för de olika skådebaneavdelningarna gemen- samt stöd— och serviceorgan. Skådebanan be- handlas utförligare i 6.8.

2.10. Sveriges Radio

2.10.1. Allmänna förutsättningar för Sveriges Radios verksamhet

Ljudradio- och televisionssändningar riktade till allmänheten (rundradioverksamhet) be- drivs i Sverige med ensamrätt för Sveriges Radio AB.

Sveriges Radios ställning har utformats så att de enskilda programmen skall kunna utformas oberoende av utomstående såväl statliga som enskilda intressen men så att statsmakterna samtidigt skall ha ett avgöran- de inflytande över frågor som sammanhänger med programverksamhetens finansiering, dess totala omfattning och expansionstakt m rn.

Vissa allmänna riktlinjer för organisatio- nen av och medelstilldelningen till rundra- dioverksamheten har givits av statsmakterna år 1966 (prop 1966:136, SU 1966:163,rskr l966z388). Grundläggande bestämmelser för Sveriges Radio återfinns i radiolag, radioan- svarighetslag med tillämpningskungörelse, av- tal mellan svenska staten och företaget samt instruktion för radionämnden.

Kulturrådet ger i det följande en översikt över dessa riktlinjer och bestämmelser för Sveriges Radio, verksamhetens organisation och omfattning.

2.10.1.1 Allmänna riktlinjer för rundradioverksamheten

Kommunikationsministern anförde i prop l966:136 att det framstår som väsentligt att

finna ett system som ställer etermedierna fria från kommersiella intressens eller politis- ka gruppers ensidiga inflytande.

Frihet i etern måste enligt propositioneni första hand förenas med en medveten strä- van till objektivitet och saklighet i det samla- de programutbudet och innefatta möjlighe- ter för olika åsikter och meningsriktningar att komma till tals och garantier mot obe- höriga påtryckningar.

Tanken på att införa kommersiell privat- ägd television avvisades. En sådan skulle medföra uppenbara risker för att mediet blir utnyttjat för de ekonomiska och politiska intressen som finansiärerna representerar. Enligt propositionen fanns det ingen anled- ning att ändra de grundläggande principerna för rundradioverksamheten i vårt land.

2.10.1.2 Radiolagen

Enligt radiolagen (1966z755) bemyndigas Kungl Maj:t att uppdra åt ett företag att med ensamrätt avgöra vilka program som skall förekomma från radio- och TV—sändare i landet. Denna rätt skall utövas opartiskt och sakligt och i övrigt efter de riktlinjer som fastställs genom avtal mellan Kungl Maj:t och företaget. Vidare stadgas att en radio- nämnd skall finnas.

Radionämndens granskning kan endast ske i efterhand. Myndighet eller annat all- mänt organ får inte i förhand granska eller föreskriva förhandsgranskning av program

och inte heller förbjuda sändning på grund av dess innehåll.

2.10.1.3 Radioansvarighetslagen Radioansvarighetslagen (19662756) gäller yttrandefriheten i de ljudradio- och televi- sionsprogram (radioprogram) som svenskt programföretag anordnar med ensamrätt.

För varje radioprogram skall finnas en programutgivare med uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrott. Ingenting får sändas mot programutgivarens vilja. Programutgiva- re förordnas av radiochefen eller av annan tjänsteman inom företaget.

Programutgivare är ansvarig för eventuella yttrandefrihetsbrott i de radioprogram för vilka han är förordnad. Med yttrandefrihets- brott avses då framställning eller offentlig- görande, som skulle varit att anse som tryck- frihetsbrott enligt 7 kap 4 eller 5 & i tryckfri- hetsförordningen, om gärningen begåtts ge- nom tryckt skrift.

I analogi med bestämmelserna i tryckfri- hetsförordningen kan uppgiftslämnare i prin- cip inte ställas till ansvar för yttrandefrihets- brott i radio och TV.

Frågor som rör missbruk av yttrandefrihet i radioprogram bedöms efter samma grunder som gäller för bedömningen av missbruk av tryckfriheten enligt 1 kap 4å tryckfrihets- förordningen.

2.lO.l.4 Avtalet mellan staten och Sveriges Radio

Enligt statsmakternas beslut är 1966 träffa-' des ett nytt avtal mellan staten och Sveriges Radio. Det gäller t o m den 30 juni 1977.

Enligt avtalet äger Sveriges Radio AB att med ensamrätt avgöra vilka program som skall förekomma i rundradiosändning från sändare i Sverige.

För den direkta programverksamheten skall det under företagsledningen finnas sär- skilda programenheter, nämligen en för ljud— radio, en för var och en av televisionens programkanaler, en för utbildningsprogram och en för utlandsprogram samt distrikt till

det antal som bolaget bestämmer. Vidare skall en teknisk enhet finnas. Avtalets be- stämmelser om programverksamheten åter- ges i sammanfattning i 4.4.5.6.

2.10.1.5 Radionämnden

Utöver vad radiolagen stadgar finns bestäm- melser om radionämndens verksamhet i in- struktionen för nämnden (1967z449).

Radionämnden skall i efterhand granska utsända program och pröva anmärkning mot visst program. Nämnden föreslår hos Kungl Maj:t de åtgärder som föranleds av dess verksamhet.

Nämnden består av sju ledamöter och lika många suppleanter. De förordnas på fyra år.

2.10.2. Sveriges Radios organisation

Sveriges Radio är ett aktiebolag. Aktierna innehas till 20% av vardera pressen och näringslivet och till 60 % av folkrörelserna.

Styrelsen består av ordförande och tio övriga ordinarie ledamöter jämte tio supple- anter för de sistnämnda. Ledamöterna och suppleanterna skall enligt bolagsordningen representera kulturella och samhälleliga in- tressen samt administrativ, ekonomisk och teknisk sakkunskap.

Styrelsens ordförande, fem av styrelsens övriga ordinarie ledamöter och fem av supp- leanterna utses av Kungl Maj:t. Fem ordi- narie ledamöter och fem suppleanter väljs av bolagsstämman. Företagets verkställande di- rektör (radiochefen) utses av styrelsen.

Sveriges Radio arbetar under styrelse och radiochef på sex självständiga enheter, som angetts i det föregående, samt några service- avdelningar. Vissa funktioner är gemensam- ma för enheterna. Det gäller bl a Sveriges Radios symfoniorkester. Radions program- enhet har huvudansvaret för denna, medan TV-kanalernas programenheter hos radioen- heten får beställa den medverkan de önskar av orkestern. Ledningen för de olika pro- gramenheterna har under styrelsen och ra- diochefen det direkta ansvaret för resp pro- gram. Distrikten är direkt underställda radio—

ledningen. I linje med statsmakternas beslut är 1966 beräknas distriktens sändningstid i TV budgetåret 1972/73 uppgå till 25% av den totala sändningstiden.

Landet är i radiohänseende fn indelat i elva distrikt, medan televisionen arbetar med åtta distrikt. 1968 års distriktsutredning — en intern utredning inom Sveriges Radio — har föreslagit en minskning av antalet enhe- ter till sju regioner med huvudorter i Luleå, Sundsvall, Stockholm, Örebro, Norrköping, Göteborg och Malmö.

Med hänsyn till önskemål om en utbygg- nad av den underregionala programverksam- heten föreslog distriktsutredningen att varje region skall byggas upp av ett antal län. Därför borde de blivande regiongränserna om möjligt följa länsgränserna. Regiongrän- serna borde även kunna ändras ihändelse av en ny länsindelning.

Utredningens förslag har godkänts av sty- relsen för Sveriges Radio, som har begärt medel för förverkligande av vissa av försla- gen. Sveriges Radio har också fastställt, att s k resurscentraler för "TV-produktion skall finnas i Luleå, Sundsvall, Örebro, Norrkö- ping, Göteborg och Malmö.

2.10.3. Sveriges Radios verksamhet

Distributionsnätet för ljudradion täcker praktiskt taget hela landets befolkning med samtidig sändning av tre program. Så gott som varje hushåll har radiomottagare.

Sändningstiden för ljudradions allmänna riksprogram har under femårsperioden 1964—1969 ökat från ca 15 900 timmar till ca 17 300 timmar. Sändningstiden för den regionala programverksamheten har under samma period ökat från ca 2 200 timmar till ca 3100 timmar. Under åren fram tom budgetåret 1974/75 skall sändningstiden va- ra i stort sett oförändrad enligt statsmakter- nas beslut.

De tre riksprogrammen — P1, P2 och P3 — är profilerade efter en renodlingsprincip som fick sin nuvarande utformning är 1966. P1 har en markerad tonvikt på det talade ordet. I P2 sänds huvudsakligen den s k musikra-

dion med seriös musik med inslag av jazz, folkmusik och vissa andra musikformer, till- sammans med operaföreställningar och pro- gram av musikbildande karaktär. P3 slutligen är huwdsakligen reserverat för sändningar av lätt musik som pågår dygnet runt (den s k melodiradion).

Regionalradions program omfattar till största delen nyheter och servicemeddelan- den, idrottskrönikor m m, och dessutom skolprogram. Publikundersökningar har visat att de regionala programmen är mycket upp- skattade både av allmänheten och av kom- munerna och att de fyller ett stort behov.

Distributionsnätet för televisionen har för program 1 byggts ut till i det närmaste full täckning av landet. För program 2 beräknas vid utgången av budgetåret 1971/72 eri täck- ningsgrad av 96,8% ha nåtts. En 99 %-ig täckning åsyftas. Drygt 85 % av landets hushåll beräknas ha TV-apparat.

Televisionens sändningstid uppgick bud- getåret 1970/71 till i genomsnitt 68 timmar per vecka. För 1971/72 skall den enligt statsmakternas beslut uppgå till i genomsnitt 75 timmar per vecka. Under budgetåret 1972/73 beräknas en sändningstid av 80 timmar per vecka. Därmed skulle de båda TV-kanalerna uppnå likställighet i fråga om sändningstid, dvs 40 timmar per vecka i vardera kanalen.

Uttryckt i timmar per år utgjorde sänd- ningstiden ca 3 500 timmar budgetåret 1970/71.

2.10.4. Principerna för finansieringen av Sveriges Radios verksamhet

Den allmänna delen av Sveriges Radios pro- gramverksamhet liksom investeringarna fi- nansieras med avgifter från innehavare av mottagarapparater. Avgifternas storlek fast- ställs av riksdagen. Skolprogrammen och programmen för utlandet finansieras med medel över riksstaten.

2.10.5. Pågående statliga utredningar på radioområdet

År 1969 tillkallade dåvarande chefen för utbildningsdepartementet en utredning rö- rande ökat sändningsutrymme i ljudradion för utbildnings— och informationsändamål m m (1969 års radioutredning, direktiv se 1970 års riksdagsberättelse s 294.)

Utredningen skall kartlägga de program- behov som finns dels för utbildningsverksam- het, dels för opartisk och saklig samhällsin- formation, i första hand inom den statliga och kommunala sektorn. Den skall ta ställ- ning till behoven av regionalt eller lokalt avgränsade sändningar av sådana program. Slutligen skall den också ta ställning till olika system för stereofonisk ljudradio.

År 1967 tillkallade dåvarande chefen för utbildningsdepartementet sakkunniga för att utreda frågan om användningen av radio och TV i utbildningsväsendet samt att planera och leda försöksverksamhet på området (kommittén för television och radio iutbild- ningen, TRU-kommittén, direktiv se 1968 års riksdagsberättelse s 267.)

TRU har för försöksverksamhet byggt upp en produktionsenhet med egen teknisk ut- rustning. TRU:s program sänds såväl i ljud- radion som i television.

TRU:s majoritet har föreslagit att utbild- ningsprogramenheten vid Sveriges Radio och TRU:s produktionsenhet slås samman till en ny enhet, fristående från Sveriges Radio (Produktionsresurser för TV och radio i ut- bildningen, SOU 1971:36 ). Regeringen har beslutat att inte vidta några åtgärder med anledning av TRU-kommitténs förslag. Verk- samheten har i stället fortsatt i kommitté- form. TRU-kommittén skall slutföra sitt ar- bete med att utvärdera hittillsvarande verk- samhet. En ny utredning rörande den fort- satta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet har tillkallats för att planera och leda den fortsatta verksam- heten. Denna skall särskilt inriktas på produktion för vuxenutbildning och försko- la.

Den är 1966 tillsatta reklamutredningen

har att utreda bl a reklamens verkningar med särskild hänsyn till reklamsändningar i TV (direktiv se 1967 års riksdagsberättelse s 194). Utredningen avgav i början av år 1972 betänkandet Reklam 1, Beskattning av rekla— men (Ds U 197221, SOU 1972:6 ) som kom att utgöra underlag för den proposition om skatt på annonser och reklam, mm (prop 1972z58), som senare lades fram av rege- ringen. Utredningen har vidare avlämnat del- betänkandet Reklam 11, Beskrivning och ana- lys (SOU 197217). I senare delbetänkanden kommer utredningen att behandla bl a frå- gan om reklamsändningar i television och re- dovisa en analys av visst statistiskt material.

Inom utbildningsdepartementet förordna- des år 1971 en särskilt sakkunnig att biträda vid beredning av filmpolitiska frågor och med frågor rörande andra medier inom ut- bildnings- och kulturområdet, däribland kas- sett- och tråd-TV.

2.11

Inom de flesta kultursektorer dominerar den privat drivna verksamheten. Flera av dessa sektorer är eller har nyligen varit föremål för statliga utredningar. Eftersom kulturrådet i detta betänkande inte lägger fram några detaljerade förslag i fråga om den privat drivna verksamheten ger beskrivningen i avsnittet endast en översikt i stora drag.

I princip är kulturvaror underkastade sam- ma skatteregler beträffande mervärdeskatt som andra varugrupper men vissa betydelse— fulla undantag gäller framför allt för press- och filmområdena. Föreställningar beskattas däremot inte. Den nöjesskatt som längre tillbaka togs ut vid flertalet föreställningar i vilka fanns ett nöjes- och förströelsemoment avskaffades slutligt år 1963.

På bokmarknaden finns ca 175 bokförlag med någorlunda regelbunden utgivning. De tongivande förlagen _ ett 80-tal — är anslut- na till Svenska bokförläggareföreningen. Av förlagen är huvudparten i privat ägo. Idrygt 15 förlag har dock staten eller folkrörelserna ägarintressen. År 1970 omfattade utgivning- en över 6000 titlar varav knappt hälften vände sig till en större allmänhet.

För bokdistributionen fanns år 1971 ca 450 bokhandlare varav ca 300 fullsorterade (abonnemangsboklådor). Vidare säljs böcker i större varuhus, i tobaksaffärer, kiosker och en del andra affärer. Bokförlagen arbetar också genom bokklubbar. Dessa beräknas år 1971 ha haft ca 200 000 medlemmar. Bok- klubbsverksamheten är f n stadd i ökning.

Privat driven kulturverksamhet

Bokmarknaden utreds av litteraturutred- ningen.

Veckopress-, facktidnings- och tidskrifts- omrädet har — med undantag för kulturtid- skrifter och ideella tidskrifter _ inte belysts av några statliga utredningar. Viss statistik om veckopress och facktidningar redovisas av Tidningsstatistik AB. Vissa uppgifter läm- nasi2.12.5.

Kulturtidskrifter och ideella tidskrifter kan få statliga bidrag enligt kungörelsen 19712681 om tidskriftsstöd. Stödet utgår som grundbidrag, projektbidrag och stöd- köp. Det fördelas av tidskriftsnämnden (2.2.4.4).

Vissa tidskrifter — medlemsblad, periodis— ka publikationer som framstår som organ för religiösa, nykterhetsfrämjande, idrottsliga, politiska och försvarsfrämjande ändamål samt personaltidningar ) är befriade från mervärdeskatt (förordning 1968:430, ändrad senast 1971:400).

Dagspressen omfattade — om man med dagspress menar tidningar som utkommer minst tre gånger per vecka — år 1970 108 tidningar. 20 år tidigare var antalet 177. De sammanlagda dagstidningsupplagorna upp- gick år 1970 till ca 4,5 milj exemplar per dag. Visa uppgifter om utvecklingen under l960-talet redovisas i 2.12.5.

År 1965 infördes statsbidrag till riksdags- partiernas opinionsbildande verksamhet. I många fall kom bidragen att användas för stöd till partipress.

Förslag av 1967 års pressutredning i be-

tänkandet Dagspressens situation ( SOU 1968:48 ) lades till grund för statsmakternas beslut är 1969 om att inrätta pressens lånefond och att införa samdistributions- rabatt för dagstidningar (prop 1969248, SU 1969:107, rskr 19691251).

Statsmakterna inrättade år 1971 en ny form av stöd till dagspressen i form av produktionsbidrag för dagstidningar (prop 1971127, KU 1971:32, rskr 1971:180, kun- görelsen 1971:492). Stödet går till den grupp dagstidningar som särskilt behöver ett eko- nomiskt tillskott för att fortleva, dvs andra- tidningar. Stödet år ett bidrag till tidnings- företagen. Det fördelas av presstödsnämn- den. Vid nämndens prövning av frågor om lån ur länefonden och produktionsbidrag får inte hänsyn tas till det sökande tidningsföre- tagets politiska inställning eller ställningsta- gande i särskilda frågor.

Det beslut statsmakterna fattat år 1971 om förbättrad samhällsinfonnation (prop 1971:56, FiU 197123, rskr 1971:182, kun- görelse 1971:509) medför också ett ekono- miskt stöd till pressen genom att de statliga myndigheternas dagspressannonsering i fort- sättningen skall ske på ett likvärdigt sätt i alla dagstidningar. Anslag för samhällsinfor- mation fördelas av en nyinrättad nämnd.

Dagspress (allmän nyhetstidning) är be- friad från mervärdeskatt.

Tidningar och tidskrifter åtnjuter fn en viss portosubvention då postverkets taxor för tidningsdistributionen inte täcker kostna- derna. En sådan kostnadstäckning skall dock genomföras.

Inom teaterområdet finns endast ett par privata teaterföretag med permanent verk- samhet, nämligen Sandrewsstiftelsen och Vasateatern, båda i Stockholm. Vidare finns teaterlokaler som hyrs ut för enskilda produ- center av teater- och revyföreställningar. Privatteatern åtnjuter inget statligt men väl kommunalt stöd i olika former. De fria teatergrupperna behandlas i annat samman- hang (7.2.4). Sex teateragenturer, varav fyra större, svarar för uppföranderätten till all nyare svensk och utländsk dramatik.

På musikområdet svarar grammofonskivor

och ljudband (fonogram) för större delen av musikutbudet vid sidan om radio och televi- sion. Det finns fn uppskattningsvis ett hun- dratal skivproducerande företag i landet men produktionen är koncentrerad till ett fåtal bolag. En stor del av marknaden utgörs av handel med importerade grammofonskivor. Fonogrammarknaden har kartlagts av kon- sertbyråutredningen i betänkandet Fono- grammen i musiklivet ( SOU 1971:73 ). Ut- redningen föreslår statligt stöd till viss pro- duktion, till ökad postorderförsäljning, till konsumentinforrnation och till dokumenta- tion och forskning. Statsmakterna har ännu inte tagit ställning till förslagen.

Ett femtiotal notförlag svarar för notut- givning.

Inom musikområdet arbetar ett stort antal orkestrar och solister som förmedlas av organisationsförrnedlingarna (2 81).

På bildkonstens område är försäljning via privata gallerier, konsthandlare, auktions- firrnor, glasmästerier od avsevärt större än försäljningen via sarnhällsägda och samhälls- stödda utställningslokaler. Bildkonstens dis- tributionsförhållanden utreds av MUS 65.

Konstverk som säljs av upphovsmannen på annat sätt än i butik eller i samband med utställning är befriade från mervärde- skatt. Krav har förts fram på skattefrihet vid all förstagångsförsäljning av konst. Denna fråga prövas av en sakkunnig som tillkallats för en teknisk översyn av mervärdeskatten. Resultat av arbetet väntas föreligga under år 1972.

Inom konsthantverk, konstindustri och näraliggande områden domineras såväl pro- duktionsledet som försäljningsledet av pri- vata företag. Statens insatser görs här i allmän- het från andra utgångspunkter än de kultur- politiska. Konstnärerna fungerar dels som formgivare åt industrin, dels som fria konst- närer med försäljning i ateljé, på utställ- ningar och genom hemslöjdsaffärer, present- butiker och liknande butiker.

Inom filmområdet arbetar tre större före- tag kontinuerligt och ett antal mindre före- tag mer sporadiskt med spelfilmsproduktion.

Ett trettiotal företag arbetar med filmut-

hyrning däribland de nyss nämnda tre stora filmbolagen samt dotterbolag till amerikan- ska produktionsbolag.

Den 1 juli 1971 fanns drygt 1350 regi- strerade biografer i landet. Drygt 400 av dessa gav minst sex föreställningar per vecka. Ungefär hälften av dessa större biografer kontrollerades av de tre stora filmbolagen. Av de registrerade biograferna är 700 för- eningsbiografer, dvs biografer som är anknut- na till Folketshusrörelsens riksorganisation (FHR) eller Våra Gårdar. Endast en mindre del av dessa ger minst sex föreställningar per vecka. Övriga biografer är antingen anknutna till mindre enskilda kedjor eller fristående.

I samband med att staten Och film- branschen ingick det 5 k filmavtalet år 1963 slopades nöjesskatten helt för filmbranschen. Genom avtalet inrättades Stiftelsen Svenska filminstitutet. Institutets verksamhet finan- sieras genom att det får en avgift motsvaran- de 10 % av bruttointäkterna vid filmförevis- ningarna på biograf med minst sex föreställ- ningar per vecka.

Avtalet stipulerar hur de influtna avgifter- na skall disponeras. Bestämmelserna innebär att 60 % av medlen direkt kommer filmpro- ducenterna till godo. Avtalet medför således bla en omfördelning av medel inom film- branschen från distributionsledet till produk- tionsledet.

Enligt en ändring av filmavtalet som Film- institutets styrelse beslutade i februari 1972 förstärks Filminstitutets resurser för film- produktion och för selektivt förhandsstöd (H-fonden) medan en av de tidigare stödfor- merna som innebar generellt stöd ipropor- tion till biljettintäkterna successivt avveck- las. I övrigt skall avgifterna liksom tidigare fördelas på kvalitetsbidrag, generell förlust- utjärnning, institutets egen förvaltning, film- klubb och museal verksamhet m m samt PR-verksamhet.

Institutets styrelse skall efter avtalsänd— ringen bestå av 3—5 ledamöter, samtliga utsedda av Kungl Maj:t. Vid sidan av styrel- sen skall finnas ett förvaltningsråd med 30—40 ledamöter som utses av organisatio- ner och institutioner som på olika sätt berörs

av Filminstitutets verksamhet. Förvaltnings- rådet skall av styrelsen höras i alla viktigare frågor. Rådet skall också utse jury för bedömning av de filmer som kvalificerats för kvalitetsbidrag. Sistnämnda uppgift åvilade tidigare styrelsen. H-fondens medel skall fördelas på två fonder med var sin styrelse. Styrelserna skall bestå av fyra representanter för filmbranschen och en för filmarbetarna resp fyra representanter för filmarbetarna och en för filmbranschen.

En proposition (prop 1972136) har våren 1972 framlagts om bla ett statsbidrag till Filminstitutet. De sålunda tillskjutna stats- medlen — som för budgetåret 1972/73 före- slås uppgå till 750000 kr — skall tillföras den nya fonden för selektivt förhandsstöd. Riksdagen har godtagit förslagen i proposi- tionen (KrU 1972113, rskr 19721141).

Filmbranschens ekonomiska villkor utreds som framgår under 2.2.4.2 av filmutred- ningen 1968.

Vissa uppgifter om besöksantalet på bio- graferna under 1960-talet ges i 2.12.5.

Visning av film är undantagen från mer- värdeskatt.

En ekonomiskt viktig del av den kommer- siella kulturmarknaden är produktion och försäljning av apparater och tekniska hjälp- medel. Här kan nämnas musikinstrument, radio- och TV-apparater, grammofoner, band- spelare, kameror osv. Vissa uppgifter om försäljningen av grammofoner och bandspe- lare finns i konsertbyråutredningens fono- grambetänkande (SOU 1971 :73).

2.12

2.12.1. Avgränsningar och beräknings- metodik

Redovisningen av utgifterna för kulturända- mål följer den avgränsning av det kulturpoli- tiska området som görs i 4.1 1.2.

Denna avgränsning medför att en rad of- fentliga utgifter för kulturella ändamål inte tas med i den följande redovisningen. Det gäller tex vissa kulturutgifter som ingår i anslagen för skoländamål, till utlandsinfor- mation och till byggnadsstyrelsens förvalt- ning av byggnadsminnesmärken. En invente- ring som innefattar även sådana kulturut- gifter skulle nödvändiggöra kvoteringar för att få fram kulturandelen. Resultatet av en sådan studie skulle bli av mer teoretiskt än praktiskt intresse. Grundprincipen har här varit att endast ta med sådana utgifter som kommer med i prioriteringarna inom kultur- organen.

En konsekvens av den avgränsning som har gjorts är att de statliga kulturutgifter som redovisas här inte svarar mot avsnittet kulturändamål i riksstaten. Vissa ändamål som ingår under den rubriken, framför allt stöd till ungdomsorganisationer och till nyk- terhetsupplysning, är här utelämnade. Där— emot ingår en viss andel av bidraget till studiecirklar och studieförbund som i riks- staten förs till vuxenutbildningen. Vidare ingår vissa utgifter under andra huvudtitlar än åttonde huvudtiteln.

Beräkningen av de statliga utgifterna avser endast de till kulturella ändamål specialdesti-

Utgifter för kulturändamål under l960-talet

nerade anslagen. Effekten på kulturutgifter- na av andra statsbidrag tex av de statliga skatteutjämningsbidragen kan inte beräknas.

För kommuner och landsting har det inte varit möjligt att få exakt samma indelning i kultursektorer som för staten. För kommu- nerna är materialet begränsat till vissa år under 1960-talet. I fråga om vissa kulturut- gifter inom landsting och kommuner, tex utsmyckning av offentliga byggnader, saknas uppgifter helt eller delvis. Uppgifterna för landstingen — liksom uppgifterna för kom- munerna åren 1969 och 1970 och för staten budgetåret 1970/71 — avser budget medan övriga uppgifter avser budgetutfallet. De jämförelser som görs mellan stat, landsting och kommuner ger därför inte en helt rätt- visande bild.

Redovisningen av de enskilda individernas kulturutgifter bygger på ett mindre exakt basmaterial än vad som finns för de offent- liga kulturutgifterna.

Vilka utgiftsposter som ingår i beräk- ningarna i 2.12, hur fördelningen på olika kultursektorer skett samt i övrigt hur olika beräkningar gjorts framgår av bilaga E.

2122. Offentliga kulturutgifter

2.12.2.1 Utgifternas fördelning på stat, landsting och kommuner

De offentliga driftutgifterna för kultur upp- gick år 1969 till ca 650 milj kr (tabell 2.5). Jämfört med år 1965 innebär det en ökning

Tabell 2.5 Offentliga driftutgifter för kultur åren 1965, 1968, 1969 och 1970 totalt och per invånare. Löpande och fasta priser.a

Löpande priser Fasta priser

1965 1968 1969 1970 1965 1968 1969 Statliga kulturu tgifter. Milj kr 150 224 259 329 110 131 130 Landstingens kulturut- gifter. Milj kr 8 17 20 23 6 10 11 Kommunernas kulturut- gifter. Milj kr 179 340 370 432 130 199 203 Offentliga kultur— utgifter. Milj kr 337 581 649 784 246 340 344 Offentliga kulturutgifter. Kr per invånare 43 73 81 97 32 43 43

3 Kulturrådets fastprisberäkningar grundar sig generellt på 1960 års priser med 1960 som basår. Det gäller även denna tabell som endast behandlar decenniets senare del.

med ca 40 % i fasta priser. Utgifterna per invånare ökade åren 1965—1969 från 32 kr till 43 kr också i fasta priser. I dessa belopp ingår inte kostnader för radio och TV.

De offentliga driftutgifterna för kultur uppskattas år 1970 ha ökat till ca 784 milj kr.

År 1970 svarade kommunerna för 55 %, staten för 42 % och landstingen för 3 % av de offentliga driftutgifterna för kultur (figur 2.2). Jämfört med år 1965 har kommunerna ökat sin andel med 2 procentenheter och landstingen sin andel med 1 procentenhet.

Offentliga investeringar i byggnader och utrustning inom kulturområdet — radio och TV ej medräknat — uppgick år 1969 till ca 44 milj kr, varav kommunerna svarade för 38 milj kr.

2.12.2.2 Statliga driftutgifter

De statliga driftutgifterna inom kulturom- rådet uppgick budgetåret 1969/70 till cirka 260 milj kr och budgetåret 1970/71 till cirka 330 milj kr. Mätt i fasta priser har utgifterna ökat med 83 % under 1960-talet (budgetåren 1960/61 — 1969/70). En orsak till att utgif- terna inte ökat mer trots de reformer som genomförts är att det under vissa anslag inte getts full kompensation för kostnadshöj-

ningar. Andra orsaker är omläggningen av biblioteksstödet år 1965 och filmreformen år 1963 som båda ledde till en minskning av de statliga kulturutgifterna. Driftkostnaderna för radio och TV — som budgetåret 1970/71 uppgick till 450 milj kr — betalas av avgiftsmedel och förs inte upp i den statliga driftbudgeten och redovisas där- för inte heller i de sammanställningar som

SSO/o

%!

mstufen E Landstingen B Kommuner

Figur 2.2 Offentliga driftutgifter för kultur är 1970 fördelade på huvudman.

Tabell 2.6 Statliga driftutgifter för kultur, budgetåren 1960/61—1970/71 totalt, per invånare och ärlig tillväxt samt i relation till totala egentliga statliga driftutgifter. Löpande och fasta priser.

1960/61 1961/62 1962/63 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 1967/68 1968/69 1969/70 1970/71

Priser löpande 71 77 83 103 132 150 175 202 224 259 (233)b 329 fasta 71 74 75 89 106 110 117 123 131 144 (130)b —

löpande 9,4 10,0 10,9 13,6 17,2 19,3 22,4 25,7 28,3 32,3 40,8 fasta 9,4 9,8 9,9 11,7 13,8 14,1 14,9 15,6 16,5 16,2 —

Kulturutgifter. Milj kr

Kulturutgifter. Kr/invå- narea

Kulturutgifter i relation till totala egentliga drift- utgifter. Procent 0,51 0,55 0,49 0,56

löpande +7,2 +16,5 +8,9

0,61 0,60 0,62 0,66 0,69 0,74 0,87

Totala egentliga driftut- +16,3 +15,3 +12,7 +8,7 +6,4 +7,1 +8,4 gif ternas procentuella ökning från föregående år

+15,6 (+4,7)b —

löpande +8,5 +7,8 +10,2 (—O,8)b —

fasta +4,3 +l,4

+24,1 +18,7 +28,2 +13,6 +16,7 +15,4 +10,9 +19,1 +3,7 +6,4 +5,1 +6,5

Kulturutgiftemas procen- tuella ökning från före- gående år

3 Uppgiften beräknad på antal invånare 31.12. resp år. b Budgetåret 1969/70 a'ordes en budgetteknisk reform som innebar att sociala avgifter och lokalkostnader från och med detta budgetår belastar resp institution. Siffrorna inom parantes avser utgifter med frånräknande av de ökningar som beror på denna reform.

här görs. Kostnaderna i fråga anges i ett följande avsnitt (2.123).

Som framgår av figur 2.3 har ökningstak- ten varit mycket ojämn. Större realökningar noteras budgetåren 1963/64 och 1964/65. Dessa förklaras bla av att statens andel av kostnaderna för stadsteatrarna steg i sam- band med att nytt statsbidragssystem inför- des för dessa. Budgetåret 1969/70 innebar en realminskning av de statliga insatserna.

Kulturutgifterna utgör en mycket liten del — mindre än en procent — av de totala statliga driftutgifterna. Förhållandet mellan kulturutgifterna och några andra utgifts- poster i statsbudgeten illustreras i figur 2.4. Under 1960-talet har kulturens andel av de totala egentliga statliga driftutgifterna

0/(> + 50

ökat från 0,51 % budgetåret 1960/61 och 0,49 % budgetåret 1962/63 till 0,74 % bud- getåret 1969/70 och 0,87 % budgetåret 1970/71. Driftutgiften per invånare var bud- getåret 1970/71 41 kr. (Tabell 2.6.)

2.12.2.3 Landstingens driftutgifter

Landstingens driftutgifter inom kulturom- rådet uppgick år 1969 till ca 20 milj kr och år 1970 till ca 23,5 milj kr. Genomsnittligt anslogs drygt 3 kr per invånare sistnämnda år. Mätt i fasta priser har utgifterna ökat med 211 % under 1960-talet (åren 1960— 1969). Ökningstakten har varit ojämn. Van- ligen har den dock legat i storleksordningen 13—19 % per år.

llll

+ N

(I. |

+le

.---__.l"-""'

lllllllll

+l5—

l

L---_...l

! I...—..] |

—.—-—'

llll

—5

l l l l 1960/El 51/62 62/55 rss/54 64/65

Löpande priser ----- Festa priser- Anm

l rss/sa

| l I | 65/67 57/68 68/69 69/70 70/7i

Budgetåret ”169/70 gjordes en budge'H'eknisk reform som innebar att sociolo avgifter och lokalkost- noder from dei+o budgetår belastar resp institution ———Tillvöxt i löpande priser med frånröknunde av den ökning som beror på denna reform ————— Tillvöxl'i fos'l'a priser med frönr'öknonde av den ökning som beror på denna reform

Figur 2.3 Statliga driftutgifter för kultur. Procentuell årlig tillväxt budgetåren 1960/61— 1970/71. Löpande och fasta priser.

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering % 35 30: Socialvård och socialförsäkring V” 255 : Försvarsvös-elde'l' 20: ————_____—— : Undervisning —_—=:='_ _/ ___—_____ I5— ___—' j Offentlig förvaltning lO— 5: Hälsovård / * Kultur 3 " I | | | i l l962/63 53/64 64/65 rss/ss 66/67 67/58 sta/69 69/70

3 Kulturrådets beräkning av kulturutgifterna har lagts in i ett diagram som i övrigt utarbetats av riks- revisionsverket. Kulturutgifterna ökade under perioden från 0,49 till 0,74 %. Kulturrådets definition av kulturområdet medför att vissa mindre poster under försvarsväsendet och undervisning dubbelredovisas. Källa: RRV:s årsbok 1971.

Figur 2.4 Statliga driftutgifter för olika ändamål i procent av driftbudgeten budgetåren 1962/63—1969/70.

0/0 +35 +30£ _l— _ I-----1 +zo— : , : L--.--.r"""l | ,-----1 : _ ' | : +|5_---- -J : : : L-u-o-q Luu--u- _l— : ..-—---a + 5" | i I | | _ | : _ I i 0 L......1 ' 5 T l l i l I | T | |960 til 52 63 64 65 66 67 68 69 70 Löpande priser ----- Fasta priser Figur 2.5 Landstingens driftutgifter för kultur. Procentuell årlig tillväxt åren 1960—1970. Löpande och fasta priser.

o » Kulturutgifterna utgör en mycket liten del E :I— : S' :— av landstingens totala driftutgifter. Andelen ox N 1 I -—c | . . .. .. -— + har varit I stort sett oforandrad under 1960-talet och pendlat nära kring 0,25 % av _ g, qm of»; 2 w_q de totala driftutgifterna. Det innebär att H _! . . få % 22 m 0 ?? ökningen av kulturutgifterna endast speglar 5. en allmän expansion av landstingens verk- 53 ca 0 v samhet. (Tabell 2.7, figur 2.5.) £ oo GQ”. "11". N. Ol'—'. % 93 + + 0 2.12.2.4 Kommunernas driftutgifter % en rx ro . . . 5 .x stf". QN. N. "10. Kommunernas driftutgifter inom kulturom- UD €") 00 N O (N oo _ . _ _ .8' 92 '" T 3: rådet u p le år 1969 till ca 370 mil kr och __1 p g 1 _ år 1970 till ca 430 milj kr. Genomsnittligt % © "101 gg & 010”. innebär det för sistnämnda år 53 kr per % 3 S*” """ o %5 invånare (tabell 2.8). En jämförelse bakåt i ;, tiden kan endast utsträckas till år 1965. E, ,,,,_, .,, Mellan åren 1965 och 1969 har utgifterna .a 00.0. ”.a—. . qv. .. - - -. .: to >.]. _.o o _.o matt 1 fasta riser okat med 56 %. Under U ax ... + P 0 '— + samma eriod ökade driftut ifterna för kul- 0 P g & tur för staten med 18 %. De här redovisade om ,,, m .a v u 'fterna för kommunerna är dock mindre 2 .a om. 100. N. sr.sr. ppgl -: 3 om 'no 0 $ fullständiga än motsvarande uppgifter för & stat och landsting. =” vm ggg £ oo__ Inom kommunerna utgör driftutgifterna (”') ok .. .. a— .- .. » .. .. . % 3 se ln —4 => => O_o 2 for kultur en storre andel av de totala drift- ; "' + + utgifterna än vad som är fallet för stat och 3 m & _D landsting. År 1965 var kulturutgifternas an— g 3 :: få; 2» ;»; del 3,7 %, år 1968 hade den ökat till 5,0 % å & + + för att år 1969 ha minskat till 4,5 %. År '_' 1970 var andelen 4,6 %. Kulturutgifterna & __ N_q 23% På ”AO. och totala driftutgifterna är då räknade net- f & ””' CO 0 %? =: to. Kulturutgifternas andel har alltså ökat % % sedan år 1965, vilket förklaras av att allt fler ;: 3 kommuner under 1960-talets senare del ökat & % ,,, n g g g 2 sina åtaganden inom kulturområdet. .. & trim" o'o' o" ;. 3 % Q—n &” __ å % % & 2.12.2.5 Driftutgifterna för kulturi 5 q) 5 :c 5 cu & :e 2 . .. ==: .5 a. =; a. 17. a. *; --— olika lan g a. 52 & ;O. & 2 .a a 2 & Samhällets satsning på kulturändamål varie- 0 ;: "& rar mycket mellan olika delar av landet &? =: m . -a ;: ; . .9 -—' g 2 % även när man ser till den samlade effekten av m . E '.; 9- "* å.? .se . . 'g ;" E 5950 S' : rig statens, landstingens och kommunernas m— v :a a 11.) _ . . .. 5 _; _- ': ä & &? å satser. Hår redov1sas Vissa jämförelser mellan G) 0 (D .... CD . . .. . . . lx g g ;; 35 g %” ;; driftutgifterna for kultur per invånare 1 olika ' N) N) 50 Gb "' ,. . . N ** *"” " % .. "' 94 == &? lan. Landstingens och kommunernas utgifter := 3 E 1, E _ : E 0 ., g, _ _ __ __ _ _ 35 ; å ä 5 & å ä %% D 1 olika lan kan darvrd utan svårighet räknas CU . EE få få ”& få % n': & E'. ”& fram. För de statli a ut ifterna har endast en g g SOU 1972:66 81

Tabell 2.8 Kommunernas driftutgifter för kultur åren 1965, 1968, 1969 och 1970 totalt,21 per invånare och i relation till kommunernas driftbudgetomslutning (netto). Löpande och fasta priser.

Priser 1965 1968 1969 1970 Kulturutgifter. Milj kr löpande 179 340 370 432 fasta 130 199 203 -— Kulturutgifter. Kr/invånare b löpande 23 43 46 53 fasta 17 25 25 _ Kulturutgifter i relation till totala driftutgifter. Procent 3,7 5,0 4,5 4,6

a Exkl kulturminnesvård och konstinköp.

Uppgiften beräknad på antal invånare 31.12. resp år.

beräkning grundad på verksamheten inom vissa sektorer av kulturområdet kunnat gö- ras.

Det finns betydande variationer mellan landstingens kulturinsatser (mindre än 2 kr — mer än 6 kr per invånare). De landsting som år 1969 hade de högsta driftutgifterna för kultur per invånare var landstingen i Jämtlands och Norrbottens län. Landstingen i Örebro och Östergötlands län följde därnäst (figur 2.6). Dessa landsting har visat en hög ambitionsnivå bl a på teater- och musikområ- dena. Jämtlands läns landsting svarar för större insatser på biblioteksområdet än som är vanligt.

Skillnaden mellan kommunernas utgifteri olika län är mycket mindre än mellan lands- tingens relativt sett men betydligt större om man mäter i absoluta tal (mindre än 40 kr — mer än 55 kr per invånare).

De län där kommunerna år 1969 hade de högsta driftutgifterna för kultur per invånare var förutom storstadslänen (AB, 0, M) Upp- sala, Västmanlands, Södermanlands och Got- lands län (figur 2.7).

Delar man in kommunerna efter antal invånare finner man att driftutgifterna för kultur per invånare ökar med kommunstor- lek (figur 2.10). Undantaget är de minsta kommunerna som uppvisar den näst högsta utgiftsnivån. Förklaringarna kan vara flera. I stora kommuner finns underlag för fler verk- samheter, bla institutioner, vilket medför ökade kostnader inte bara totalt utan även

per invånare. Man kan ofta finna en högre ambitionsnivå i större kommuner, bl a kan- ske under trycket av livligare opinionsbild- ning. De höga talen för de minsta kommu— nerna kan delvis förklaras av grundkostnader tex för driften av folkbibliotek. Betydande olikheter finns mellan olika kommuner inom samma län och mellan kommuner av samma storlek.

De statliga driftutgifter för kultur som kan fördelas länsvis är kostnaderna för de statsunderstödda teater- och musikinstitutio- nerna, museerna och Riksutställningar (se bilaga E). Utslaget per invånare fördelar sig dessa statliga insatser ojämnt över landet. De län som år 1969 hade de högsta talen är i ordning Västerbottens, Gotlands, Göteborgs och Bohus, Malmöhus och Norrbottens län (figur 2.8). Vid denna jämförelse har inte de helstatliga institutionerna som i huvudsak finns i Stockholm tagits med. Dessa institu- tioner är av rikskaraktär. Det kan därför inte anses riktigt att hänföra kostnaderna t ex för de centrala museerna enbart till Stockholms län.

Den ojämnhet som även efter en sådan justering finns av den statliga resursfördel- ningen förklaras av att en förhållandevis stor del av statens insatser går till fasta institutio- ner, som endast finns i vissa län och i vissa kommuner. Det statliga stödet är så utfor— mat att det medför förstärkta resurser till de kommuner och län som har råd att satsa så mycket på kultur att de kan hålla institutio-

[__—_] mindre än 2 kr per invånare B 200.399 kr per invånare 3,00 -—3,99 kr per invånare . 4_00_5 ,99 kr per invånare

. mer än 6 kr per invånare

Figur 2.6 Landstingens driftutgifter per in- vånare för kultur är 1969 fördelade på län.

ner. Också den statligt finansierade turneran— de verksamheten fördelade sig år 1969 (1969/70) ojämnt över landet, bl a genom att Rikskonserters skolkonsertverksamhet var fullt utbyggd endast i vissa län. Till- komsten av regionmusikorganisationen, som

mindre än 40 kr per invånare.

40—44,99 kr per invånare 145—49,99 kr per invånare 50—54,99 kr per invånare

mer än 55 kr per invånare

IIEIID

Figur 2. 7 Kommunernas driftutgifter per in— vånare för kultur är 1969 fördelade på län.

har en likartad utbyggnad över hela landet, gör att bilden i dag är annorlunda.

Det finns en betydande samvariation mel- lan de statliga och de primärkommunala kulturutgifterna. Detta beror på att en stor del av det statliga stödet går till fasta institu-

[:] mindre än 5 kr per invånare

5—9,99 kr per invånare . 10—14,99 kr per invånare . mer än 15 kr per invånare

Figur 2.8 Beräknade statliga driftutgifter per invånare för teatrar, orkestrar, museer och utställningar (exkl statliga teatrar och museer) budgetåret 1969/70 fördelade på län.

tioner som disponerar både statliga och kom- munala medel. De statliga kulturinsatserna inom de redovisade kultursektorerna har där— för hittills snarare förstärkt än Utjämnat geografiska skillnader (figur 2.9).

mindre än 15 kr per invånare

15—19,99 kr per invånare 20—24,99 kr per invånare

25 —34.99 kr per invånare

IIIDD

mer än 35 kr per invånare

Figur 2.9 Offentliga driftutgifter per invåna— re till teater, musik, museer och utställningar år 1969 fördelade på län.a

Inom vissa andra sektorer, tex folkbild- ningssektorn i dess helhet. är dock statsstö- det relativt jämnt fördelat över landet.

a De statliga driftutgifterna innefattar här ej statli— ga teatrar och museer.

Kronor m per invånare & E ax m N =:- 5 N N m 00 U) ") (? (x 70— 60— _39 5 H := _ o 50— 63 ” '?Å % 40— _ 9." a a i" så 9" e" 0— lD— 5 .. å %% -— D.. >5000 500339? 100091);9 201100— (50000 5 5 E | 9 9999 = & ;: — Antal invånare så 3 % få I * 2 Figur 2.10 Kommunala driftutgifter per in- & vånare för kultur är 1969 fördelade efter & 24,5 kommunernas invånarantal. % få & å s s % e ., . .. .. _g- 5 .a- a "= r e '_1 'g' . 2.12.2.6 Driftutgifternas fördelning &: % än på kultursektorer 2 2 .5 - --— ::: ax xx ix m . . 5 > _9 m .—4 se m [ tabell 2.9 och figur 2.11 redowsas de '5 .3 offentliga driftutgifterna för kultur fördela- % £ _” 8 _n 3 de på sektorer. Av redovisningen framgår, att 5 ;; '" 9" "* 5 två sektorer dominerar kostnadsmässigt. Den 35"; &

. . 0 ena av dessa omfattar bibliotek, press och j: % _; litteratur och för denna sektor belöpte sig S* få a': 3"

.. , . . —— : :: kostnaderna ar 1970 pa 191 milj kr, mot- 3 råa 5 svarande 24 % av de offentliga driftutgifter- få % ä å :» v 2 ; En 5- .. .. . . === _. .. na for kultur. I huvudsak är det folkbiblio- & "" o' ” "' äg teken som står för denna kostnadsdel. Tea- ,? _ å "ä .. .. .; w .se teromrädet är den andra mera kostnadskra- 9 3 ?; U 2 En _ , . |... _ : H vande sektorn med utgifter på 148 milj kr, ”== få "g 5 $ "' & åå vilket motsvarar 19 % av de offentliga kul- 5 E%. turutgifterna. Utbildning inom kulturområ- få gå _» 94% det tog 14 % och museer, utställningar och å %) ":; än % m co % & åå konst 10 % av driftutgifterna. ; 2 = = '” ** "' "0 g 3 Gör man motsvarande sektorsfördelning 535 5,82 . =D & :o "" = av statens, landstingens resp kommunernas E ; (r __ 00 m % %? utgifter var för sig blir bilden delvis annor— 5; 2 ”'” N *” tå %& lunda. '$ & 8 E i— s) 9, Den kultursektor som får störst statligt %” %% å ä'”; &” gång stöd är teatersektorn. Den fick 85 milj kr £; [— 0 'D _ gräs—å budgetåret 1969/70 dvs 33 % av de statliga 6 äg % driftutgifterna för kultur. Budgetåret o, % .. s ååå . . . . - on *"” '— . ” 1970/71 var beloppet 99 milj kr Vilket inne— 2 g % 255—"Då ; "gå . . N (Å '- od H 0 bär en minskning till 30 %. Storleksord— *” av E 5 35 53935 'Q ,,, :: .,... 5— . . .. . . , .. . u _ ett 0 H- :.” N 9 U ningen 1 övrigt i fraga om stodet 1111 de &. in.—is: Oci—9.

teater, dans musik

museer, utställningar, konst kulturminnesvård folkbibliotek, press, litteratur arkiv viss folkbildning utbildning inom kulturområdet kuIturarbetarersättningar och stipendier övrig kultur inkl foto och film

xmz-un-nmgno—m

Figur 2.11 Offentliga driftutgifter för kultur är 1970 fördelade på kultursektorer.

upptagna sektorerna blir följande. Som and- ra område följer museisektorn och därefter sektorerna viss folkbildning, utbildning inom kulturområdet, musik och kulturminnesvård vilka är relativt likvärdiga. Kostnaderna för dessa senare sektorer låg under budgetåret 1969/70 på mellan 9 % och 15 % och bud- getåret 1970/71 på mellan 10% och 13 %. Mindre än S% tillföll budgetåret 1969/70 vardera folkbibliotek m m, arkiv, kultur- arbetarersättningar m m, foto m m och övrig kultur (tabell 2.10, figur 2.12).

Fördelningen av det statliga stödet till olika sektorer är historiskt betingad. Under 1960-talet (budgetåren 1960/61 — 1969/70) har musei— och utställningssektorn, kultur- minnesvården och utbildningen inom kultur- området fått en klart ökad andel av de statliga utgifterna. Teatersektorn Och folk— biblioteken har fått en kraftigt minskad an- del. Övriga sektorer har en relativt oföränd- rad andel.

Musei- och utställningssektorn har ökat betydligt under 1960—talet (från 11 till 15 %), trots att området under decenniet varit föremål för ett utredningsarbete vilket er— farenhetsmässigt brukar innebära reform- stopp. Orsakerna till denna ökning är flera. Naturhistoriska riksmuseet, nordiska museet och etnografiska museet har omorganiserats och i samband därmed fått personalförstärk- ningar. I fråga om Skokloster, Skansen och Tekniska museet har staten gått in med ekonomiska bidrag till tidigare icke stats- understödda institutioner. Moderna museets successivt ökade verksamhet och försöks- verksamheten med Riksutställningar är andra orsaker till utgiftsökningen under 1960-talet.

Kulturminnesvårdens expansion från 5 till 9% förklaras främst av ökning av de via arbetsmarknadsverket anvisade medlen.

Utbildningen inom kulturområdet har haft hög prioritet under decenniet. Dess andel av de statliga driftutgifterna för kultur har ökat från 7 till 11 %. Flera nya utbild- ningsvägar och utblldningsinstitutioner (scenskoloma och dramatiska institutet) har inrättats.

Musikomrädet har ökat sin andel något främst beroende på tillkomsten av Rikskon- serter. Om stödet till Operan — här fört till teater, danssektorn — hade ingått i musik- sektorn, skulle givetvis proportionerna mel- lan teater och musik radikalt ha ändrats.

De särskilt år 1970 avsevärt höjda ansla- gen till kulturarbetarersättningar och stipen- dier har bidragit till att denna sektor ökat sin andel från 2 % budgetåret 1960/61 till 4 % budgetåret 1970/71. Mätt i fast penning— värde har anslagen fyrdubblats under perio- den.

Orsaker till en minskad andel från 41 till 33 % för teatersektorn är bla överflytt— ningen av ansvaret för teaterutbildning till scenskoloma och vidare det förhållandet att ökningen av statsstödet till stadsteatrarna släpar efter till följd av statsbidragets kon- struktion. Det sistnämnda förhållandet fram— går tydligt, om man ser till anslagens föränd— ring i fast penningvärde.

Bibliotekssektorn är den enda sektor där

Tabell 2. 10 Statliga driftutgifter för kultur budgetåren 1960/6141970/71 fördelade på kultursektorer. Milj kr. Löpande och fasta priser. 1969/70

Teater och dans Musik Museer, utställningar

konsta

Kulturminnesvård

Folkbibliotek, press, litteratur

Arkiv Viss folkbildning Utbildning inom

kulturområdet

Kulturarbetarersättningar och stipendier

Foto, fiimb

Övrig kultur

Summa

a inkl konstinköp.

Priser

löpande fasta löpande fasta löpande fasta löpande fasta löpande fasta löpande fasta löpande fasta löpande fasta löpande fasta löpande fasta löpande fasta löpande fasta

b Exkl restitution av nöjesskatt.

1960/61

29 29

NDXD 0000 mm 0000 V? som WII) ,....4

(0,2) (0,2) (0.4) (0.4) 71 71

1961/62 26 25

7 6

12 11

XDND 0000 Q'? &DND thi/) NN

A ”1 G V

(0,2) (0,4) (0,4) 77 74

1962/63 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 1967/68 1968/69

26 36 54 55 64 69 82 24 30 43 40 42 42 48

7 9 12 14 15 17 23 6 8 9 10 10 10 14

12 17 19 19 22 29 32 15 16 14 15 17 18 8 16 19 19 6 10 12 11

10 7 7 8 8 5 5 5 8 8 9 9 6 5 5 5 12 17 21 23 24 13 15 14 14

10 13 15 21 19 8 9 10 13 11

4 5 6 7 7 3 4 4 4 4 (0.3) (0.3) (0,4) (0,4) (0,4) (0,3) (0,3) (0.2) (0.3) (0,2) (0,2) (0.1) (0.1) (0.3) (0,3) (0,6) (0,4) (0,4) (0.1) (0.1) (0,2) (0.2) (0.4) (0,3) (0,3) 83 103 132 150 175 202 224 75 89 106 110 117 123 131

V')? -—4 .—

tours ooxo kol/i O '— CNC!) mm '_'05 ()le mm

»— '". O v—Q V

mun :=le V)? och bo mm NN

85 44 27 14 39 18 22 11

8 4

14 6

26 12

28 15

8 4

(0,5) (0,4) (1,2)

259 130

1970/71

99 34 43 38 15 39 35 14

329

Budgetår BEO/Sl

teater, dans musik museer, utställningar, konst kulturminnesvård folkbibliotek, press, litteratur arkiv viss folkbildning utbildning inom kulturområdet kulturarbetarersättningat och stipendier övrig kultur inkl foto och film

x—'3Q*OQ_OO'DI

streckad linje anger volym ifostu priser 1950=|00

Figur 2.12 Statliga driftutgifter för kultur budgetåren 1960/61, 1965/66 och 1969/70 fördelade på kultursektorer.

förändringarna i fast penningvärde visar en klar minskning. Sektorns andel har minskat från 11 till 3 %. Detta beror helt på de år 1965 beslutade ändrade formerna för stöd till folkbibliotek i samband med skatteut- jämningsreformen.

De sektorer som dominerar landstingens driftutgifter inom kulturområdet är musei- och utställningssektorn (inkl konst och konstinköp), folkbildningssektorn och bib- liotekssektorn. År 1969 svarade dessa tre områden för tillsammans 87 % (38, 30 resp 19 %) av landstingens driftutgifter för kultur (tabell 2.1 1, figur 2.13).

Musei- och folkbildningssektorerna har liksom teater, dans och musik ökat sina andelar under decenniet, medan biblioteks- sektorn minskat sin andel betydligt.

Kommunernas driftutgifter för kultur domineras helt av folkbiblioteken. Dessa fick år 1969 153 milj kr, motsvarande 41 % av kommunernas totala driftutgifter för kultur. År 1970 hade biblioteksutgifterna ökat till 178 milj kr vilket innebär oförändrat 41 %. Närmast i storlek kom utbildning inom kul- turområdet — framför allt de kommunala musikskolorna — med 62 milj kr år 1969, dvs 17 % av totalutgifterna. Gruppen övrig kultur, som omfattar bla stöd till andra föreningar än folkbildningen och kostnader för kommunala kulturarrangemang, upptog samma år 50 milj kr. För teatersektorn, främst stadsteatrarna belöpte sig kostnader- na till 40 milj kr. (Tabell 2.12, figur 214.)

I gruppen övrig kultur ingår vissa belopp som egentligen borde ha fördelats på andra kultursektorer, tex teater och musik. men som på grund av grundmaterialets beskaffen— het inte kunnat skiljas ut.

Som nämnts i det föregående saknas upp- gifter om bl a kostnader för konstinköp och för utsmyckning av offentliga byggnader och platser.

Det låga beloppet för kulturminnesvård, 1 milj kr år 1970, förklaras av att kostnaderna för denna mera sällan går över driftbudgeten.

Hur driftutgifterna fördelas på olika kul- tursektorer inom kommuner av olika storlek framgår av figur 2.15. Bibliotekens och mu-

Tabell 2.1] Landstingens driftutgifter för kultur åren 1960—1970 fördelade på kultursektorer. Milj kr. Löpande och fasta priser.

Priser 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 03 05 10 13 19 0,2 0,4 0,6 0,7 ——

OA 05 03 09 10 03 03 05 05 _ 42 se 6] 75 82 23 3a 39 4J —

(1.0) (1.3) (1,5) (2,2) (1,9) (0,8) (1,0) (1,1) (1,7) — 3,7 4,3

.0 — 2 O 2 0,2 0,1 — 6 1

3 3 0

0,2 0,1 0,2 0,2

N.

Teater och dans löpande fasta

N_N OO QN v—d

N'—

N' N

Musik löpande fasta

v—lv—t NN NN

AA

O N v—1v—t 0()(x *DV)

Museer, utställningar, löpande konst fasta

(därav konstköp) löpande fasta

oo oo v—f—i Oo _..— VV AA

("ON O_N NO”; 00 00 MN OO '_'H

VV

AA OO OO (*I—* Do '_'—

VV

AA

VV

A

"2 0

v

AA

vv

'_'”, MOXIN

Folkbibliotek, press, löpande litteratur fasta

Arkiv löpande fasta

NN w_m oxoo oo oo NN oo v—lv—l

O_oo apr QLN N.— _

HI—t O_o

I I | l l l

u—id'lf) 1 | | l

7A

-—i-—1 w_m

Viss folkbildning löpande 1, fasta 1

[N? QN

Kulturarbetarersättningar löpande — — ,4 0 ,5

1 l 0 och stipendier fasta — — 0, 5 4

—-4-—1 trix

("*I—' Do MN 00 050 —1 m— oo MN oo erfoo ..

N. O ("510le v—(v—t v—4O m—i mot

Summa löpande 3,5 4,2

20,0 23,5 fasta 3,5 4,0 —

(""Av—i oo KFN 00 8005

..

VN VN ._.._. vm w-cv-c oo om

År 1950

teater, dans musik museer, utställningar, konst kulturminnesvård folkbibliotek, press, litteratur arkiv viss folkbildning utbildning inom kulturområdet kulturarbetarersättningar och stipendier övrig kultur inkl foto och film

X'*'J'LD'WQQ_OD'D)

Streckad linie anger volym i fasta priser 1960 = 100

Figur 2.13 Landstingens driftutgifter för kultur åren 1960, 1965 och 1969 fördelade på kultursektorer.

sikskolornas andel av de totala driftutgifter- na för kultur är lägst i de största kommuner- na. Där är i stället kostnaderna för stads- teatrarna och de fasta orkestrarna relativt betydande. I de minsta kommunerna bety- der föreningsanslagen proportionellt sett mer i budgeten än i övriga kommuner.

Tabell 2.12 Kommunernas driftutgifter för kultur åren 1968—1970 fördelade på kultur- sektorer. Milj kr. Löpande priser.

1968 1969 1970 Teater och dans 37 40 47 Musik 22 24 28 Museer, utställningar, konsta 24 26 30 Kulturminnesvård (0,4) (0,5) 1 Bibliotek, press, litteratur 140 153 178 Viss folkbildning 14 15 17 Utbildning inom kul- turområdet 57 62 73 Övrig kultur 46 50 58 Summa 340 370 432

3 Exkl konstinköp.

a teater, dans b musik c museer, utställningar, konst d kulturminnesvård e folkbibliotek, press, litteratur f arkiv g viss folkbildning h utbildning inom kulturområdet

i kuIturarbetarersättningar och stipendier k övrig kultur inkl foto och film

Figur 2.14 Kommunernas driftutgifter för kultur är 1969 fördelade på kultursektorer.

% Musikskolor 30

20—4

Viss folkbildning

Bibliotek 50

40—

50—

20—

Övrig kultur Stl

30—

211——

(5000 5000— Inom)— 9 999 19999 Antal invånare

20 000- 49 999

> 511 000

Figur 2.15 Kommunernas driftutgifter för kultur är 1969 fördelade på kultursektorer. Kommunerna indelade i fem storleksklasser efter invånarantal.

2.12.2.7 Investeringar

Begreppen investeringar och kapitalbudget har någon annan innebörd inom den statliga verksamheten än inom landsting och kom- muner. Vissa kostnader, t ex för konstinköp och inventarier, förs i statsbudgeten till drift- budgeten, medan de inom kommuner och landsting vanligen förs till kapitalbudgeten. De uppgifter om statliga och kommunala investeringar som lämnas i det följande är därför inte helt jämförbara.

Den helt dominerande statliga investe- ringsposten under 1960-talet på kulturom- rådet har gällt radio och TV. Investeringarna finansieras över den statliga kapitalbudgeten men kostnaderna täcks helt genom ljudradio- och "TV-avgiftsmedel. Investeringskostnader— na avser dels utbyggnad av stationer och nät, dels byggnader. De utgjorde budgetåret 1970/71 för ljudradions verksamhet 11,5 milj kr och för TV—verksamheten 107,4 milj kr.

Vid sidan av investeringarna för radio och TV har en större byggnadsinvestering skett på kulturområdet under 1960—talet. Den var uppförandet av Filmhuset. Kostnaderna av- speglas dock inte i redovisningen av investe- ringsutgifterna, då finansieringen klarats utan statliga anslag. Investeringsutgifterna i övrigt för statliga kulturinstitutioner har un- der l960-talet varit relativt små och legat omkring 3—4 milj kr per år. Förklaringen är den ovan nämnda, att inventarier inte förs till dessa utgifter och vidare att i beloppet inte ingår underhållskostnader, som tas av medel till byggnadsstyrelsens disposition. De största av dessa övriga investeringar är bärg- ningen av Wasa och iordningställandet av Wasamuseet i början av 1960-talet samt in- köpet av Skokloster år 1967. Vid sidan av de anslag som utgår från kapitalbudgeten har anslag för tex inköp av Södra teatern, gått från medel som står till Kungl Maj:ts disposi- tion och som här betraktats som driftutgift.

Landstingens anslag till investeringsända- mål inom kulturområdet har under 1960-ta- let legat omkring 1 milj kr per år. År 1969 uppgick de till 1,6 milj kr.

Inom den offentliga sektorn är statens investeringar på radio- och TV—området ojämförligt de största. I övrigt är de kommu- nala kulturinvesteringarna större än de stat- liga. År 1965 uppgick kommunernas investe- ringskostnader till ca 21 milj kr och år 1969 till 38 milj kr (löpande priser). Sistnämnda år gick 24 milj kr till byggnader och 14 milj kr till inventarier m m (jfr vad ovan sagts om jämförbarheten med de statliga utgifterna). I inventarier ingår i den kommunala budgeten konstinköp samt utsmyckning av nybyggna— tionen. Av investeringskostnaderna avsåg 68 % folkbibliotek.

Som instrument för de kulturpolitiska budgetavvägningarna inom kulturområdet är investeringsutgifterna _ om man bortser från radio- och TV—området — av begränsat intres- se. Situationen är annorlunda i vissa andra länder, tex i Frankrike där planeringen för investerings- och utrustningsändamål är grundläggande för den kulturpolitiska plane- ringen.

2.12.3 Privata kulturutgifter

De privata kulturutgifterna är individernas, de privata företagens och fondernas utgifter. Beräkningarna av individernas utgifter är i huvudsak grundade på nationalräkenskaper- na (se närmare bilaga E).

2.12.3.1 Individernas kulturutgifter

Individernas kulturutgifter uppgick år 1969 till ca 4 miljarder kr. Mätt i fasta priser innebär det en ökning sedan år 1960 med ca 48 % eller i genomsnitt ca 4 % per år (tabell 2.13, figur 2.16). Det är ungefär samma ökning som för den totala privata konsum- tionen perioden 1960—1968 enligt långtids- utredningens beräkning (Svensk ekonomi 1971—1975, SOU l970:71 s 133). Vilka ändamål som här betraktas som kulturutgif- ter framgår av tabell 2.14 och bilaga E.

Kulturutgifterna utgjorde år 1960 ca 4,9 % av individernas totala konsumtion. År 1969 hade kulturutgifternas andel ökat till 5,2 %.

Tabell 2.13 Individernas kulturutgifter åren 1960—1969 totalt per invånare och ärlig tillväxt. Löpande och fasta priser.

1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969

1960

Priser

”O,o. MN v—to UNO -——o Oln ++ 000 mm QN %D. (700 o— Nv—i ION kDM ++ sexan-M MN ...—. ov Neo m'as ww next—+ Int/ä (I'm-+- mN med Nm NN »ooo Inka OOP—+ ——m vm+ MN liv- en mo mix -——tx vec—+ lN—i mN+ NN mo. roh om com OON v—ixo ++ mo MN NN oo sou- oorx o Osso corn ++ v—lm NN N— oqu ?OK KDF vo osv rxln+| om NN N— "10. lNN Ino mm CNNO NOW ++ max NN v—lu—l NN NN 23. ChOs nr)-n ” oooo NN & HH &]; H (xi _! v—l nu vi) 0.) m a % g =» ”man :s :a panama = .5 "Ei .. CJ . . » m a a s— a n: E 575 5750—- 's 0.) N 50 en son = = = =, _g "' '" ”00 :"J 3 :$ 3: i.- ... ... H..., 0 _. _. _. :s = :i .o .! sec,, xo : w :n'm' o) m coma: C: :: Ean:) .— l-4 H:, ut) m_maå in... a. 'om-c>-cc: Q. Sedin?” : ”696163 a 52 säaa

Tabell 2.14 Individernas kulturutgifter åren 196041969 fördelade på kultursektorer. Milj kr. Löpande och fasta priser.

Teater och dans

hludk

(därav skivspelare, skivor, band,bandspehre)

Museer, utställningar, konst samt musikinstrument (därav konstinköp, antikvite- ter och musikinstrument)

Litteratur

Press

F0t0,Ghn

(därav fotoartiklar)

Radio/TV (därav apparater)

dicenser)

Sumnm

Prmer

löpande fasta löpande fasta löpande fasta löpande fasta löpande fasta löpande fana löpande fasta löpande fasta löpande fana löpande fasta löpande fasta löpande fasta löpande fasta

1960

22 22 36 36 (35) (35)

65 65 (60) (60)

200 200 526 526 355 355 (231) (231) 688 688 (525) (525) (163) (163)

1961

24 23 45 46 (43) (44)

76 74 (70) (68)

218 213 545 528 394 371 (277) (260) 695 707 (492) (504) (203) (203)

1962

25 22 55 55 (53) (53)

84 81 (77) (75)

232 206 592 528 436 389 (316) (283) 670 668 (430) (428) (240) (240)

1963

27 22 67 66 (65) (64)

99 92 (91) (86)

272 227 633 536 510 437 (372) (325) 588 584 (328) (324) (260) (260)

1964

29 21 88 86 (86) (85)

102 92 (93) (85) 300 230 686 538 589 482 (449) (379) 589 578 (310) (307) (279) (271)

1965

28 18

110 104 (108) (103) 114 105 (104)

(98)

318 220 765 546 661 509 (507) (408) 714 675 (410) (390) (304) (285)

1966

31 19

131 121 (129) (120) 116 107 (104) (100) 402 248 899 561 713 511 (536) (404) 860 802 (545) (502) (315) (300)

1967

30 17

150 137 (147) (136) 118 105 (102)

(97)

450 275

1 028 572

760 520 (580) (420)

1 030 958 (709) (653) (321) (305)

1968

31 16

165 159 (162) (157)

89 76 (73) (68)

468 289

1 089 573

713 473 (533) (379)

1 099 1 042 (762) (725) (337) (317)

1969

32 16

193 183 (190) (181) 100 87 (84) (79) 518 312

1 157 581

696 448 (521) (360)

1 317 1 175 (910) (867) (407) (308)

1 892 1 892

1997 1 962

2 094 1 949 2 196 1964 2 383 2 027 2 710 2 177 3 152 2 369 3 566 2 584 3 654 2 628 4 013 2 802

Individernas kulturutgifter så som de här har definierats, domineras av kostnader för köp av radio- och TV—mottagare och motta- garavgifter. År 1969 uppgick andelen för dessa kostnader till 33 %. Den näst största posten, kostnader för inköp av tidningar utgjorde andelsmässigt 29 %. Därnäst i stor- lek kom kostnader för kameror och film (17%) samt böcker (13 %). Kostnader för inköp av musikinstrument, konst, biljettav- gifter för konserter, till teatrar, museer m m svarade _ vart område för sig — för mindre än 5 % av individernas totala kulturutgifter. Deltagaravgifter i studiecirklar och förenings— avgifter ingår inte i denna redovisning (tabell 2.14, figur 2.17).

Samma sektorer har dominerat under hela decenniet. Proportionerna har varierat. Det är främst köp av grammofonskivor, skivspe- lare, ljudband och bandspelare samt konsert- besök som har ökat mera markant. Andelen för radio- och TV—apparater har minskat något under decenniet. År 1965 var dock andelen avsevärt lägre än vid 1960-talets början och slut. Försäljningen av TV 2-appa- rater och färg-TV—apparater har medfört en uppgång av utgifterna under decenniets sista ar.

Utgifterna för teater och film har, mätt i

o ?

fasta priser, minskat under perioden. Vad gäller teaterområdet ligger förklaringen i de relativt oförändrade biljettpriserna på teat- rarna. På filmområdet ligger förklaringen i den minskade publiken till biograferna.

I individernas utgifter ingår till en bety- dande del utgifter för apparater och musik- instrument. Sålunda utgör kostnaderna för radio- och TV-apparater år 1969 drygt 900 milj kr eller ca 69 % av individernas totala utgifter inom sektorn radio/TV. Det har inte varit möjligt att särredovisa utgifterna för andra apparater som bandspelare, skivspela- re, kameror, projektorer och musikinstru- ment. Totalt kan dock individernas utgifter för apparater och musikinstrument ha legat i storleksordningen 1,5 miljarder kr år 1969, dvs något mindre än en tredjedel av de totala utgifterna.

2.12.3.2 Företagens kulturutgifter samt fonder

Många svenska industrier, försäkringsbolag och andra företag ger årligen ut betydande summor för kulturändamål. Något underlag för att beräkna dessa utgifter finns inte. Sannolikt intar konstinköpen en domineran- de plats. Dessutom förekommer anslag till

+20

+ &

+|0

i

| | | I-_---- I 1 J

IIIIlllllllllllllll

H 0

_1_'

-—----J

'------I--'---

L-----—J

lll

_ 5 l I | | ISBD 61 62 53 54

Löpande priser Figur 2.16 och fasta priser.

----- Fasta priser-

I l I | 65 66 67 GB 69

Individernas kulturutgifter. Procentuell årlig tillväxt åren 1960—1969. Löpande

Ärieeo

Ärless

Är1959

d löo/o

f|7ae

o teater, dans b musik

(: museer, utställningar. konst, musikinstrument d litteratur

e press

f foto, film q radio/TV

Figur 2.17 Individernas kulturutgifter åren 1960, 1965 och 1969 fördelade på kultur- sektorer.

körer, orkestrar och andra kulturaktiviteter inom eller utom företagen.

Ett tusental fonder och stiftelser av myc— ket olika storlek delar årligen ut bidrag till vetenskapliga och kulturella ändamål. År 1971 beräknas ca 3 milj kr ha delats ut till kulturändamål. Härtill kommer vissa fonder knutna till landsting och kommuner. Utdel- ningen från dessa har heller inte kunnat beräknas.

2.12.4 Jämförelser mellan de offentliga driftutgifterna för kultur och individernas kulturu tgifter

Figur 2.18 visar hur dominerande individer- nas kulturutgifter är — på det sätt som de här beräknats — jämfört med samhällets. Figuren ger dock inte en exakt bild, utan anger endast storleksordningen områdena emellan.

En jämförelse mellan de offentliga drift- utgifterna för kultur och individernas kultur-

Miljoner kr 5000

40139)

4000—

3000—

2000—

1000—

37” 259

ij w Individer— Kommuner Stat Landsting nas kultur— Offentliga driftutgifter för kultur utgifter

Cy Inköp av TV— och radioapparater, musikinstru- men+ o dyl ingår endast i uppgifterna om in— dividernos kulturutgifter

Figur 2.18 Offentliga driftutgifter för kultur samt individernas kulturutgifter år 1969. Milj kr.

utgifter visar att förhållandena varierar myc- ket inom olika kultursektorer (tabell 2.15). Bibliotek, museer, kulturminnesvård, ar- kiv, kulturarbetarersättningar och stipendier finansieras helt eller så gott som helt av samhället. Inom området teater, dans svarar samhället för den större delen av utgifterna. Inom musikområdet är såväl individernas utgifter som samhällets ekonomiska insatser betydande. Också folkbildningen finansieras i ungefär lika mån av individernas utlägg och samhällets bidrag (se 2.126). I övrigt är det individernas utgifter som dominerar.

2125 Vissa jämförelser mellan kostnader, personal och publik

2.1 2.5.1 Syftet med jämförelserna

Om en analys av utgiftsutvecklingen ska vara meningsfull bör utgifterna relateras till verk- samheten. Inom kulturområdet är en sådan analys svår att göra. En jämförelse mellan kostnader och verksamhet som begränsar sig till kvantitativt mätbara faktorer som antal arrangemang, besök, deltagare eller boklån är otillräcklig. Andra och mera kvalitativt defi- nierade faktorer som inte går att mäta lika lätt eller som inte går att mäta alls — tex verksamhetens spridning socialt, dess kon- taktskapande effekt, dess Opinionsbildande effekt osv — är lika viktiga indikatorer på verksamhetens framgång och effektivitet som t ex antal besök och kostnad per besök. Betoningen av de kvalitativa faktorerna får å andra sidan inte drivas så långt att man i analysen bortser från de kvantitativa.

I det följande redovisas vissa översiktliga uppgifter om kostnader, personal och publik som ett underlag för den analys som sker i betänkandets senare delar.

2.12.5.2 Utgifter, personal och besök

I figurerna 2.19—25 ges uppgifter för vissa verksamheter dels om de offentliga utgifter— na, dels om personalantal och antal besök eller andra indikatorer på utnyttjandet. Be- träffande besöksuppgifterna är Rikskonser- ters och Riksutställningars uppgifter mindre

Tabell 2.15 Offentliga driftutgifter för kultur och individernas kulturutgifter år 1969 fördelade på kultursektorer. Milj kr och kr per invånare.

Radio/ Övrig

Kr

Summa

Utbild— Kultur- Foto, film

ning inom

Viss

Biblio- Arkiv Musik Museer, ut- Kultur-

Teater,

per inv

arbetar- TV kultur

ersätt- ningar

folk- bild-

k. press, litte-

minnes-

vård

ställningar, konst, mu-

dans

kultur-

ning

sikinstru- ment

och sti-

området

ratur

pendier

Offentliga driftut- gifter för kultur Individernas

81

649

51

90

14 47

165

22

7321

52

126

501

4 013

1317

696

1 675

193 100

32

kulturutgifter

Summa offentliga drift- utgifter för kultur

4 662 582

51

1317

697

90

14 47

245 173 22 1 840

158

a Kommunala konstköp ingår ej.

och individernas kul—

turu tgif ter

exakta än uppgifterna från andra institutio- ner.

På teaterområdet, där uppgifterna avser Operan, Dramatiska teatern, stadsteatrarna och Riksteatern, har besöken under 1960-ta- let (1960/61—1970/71) ökat'med ca 48 %. Personalen har under samma tid ökat med 20 %. Utgifterna har ökat betydligt kraftiga- re. Statsutgifterna har fördubblats under pe- rioden, medan kommun- och landstingsut- gifterna från 1963 ökat med ca 100 % räknat i fasta priser. Bland orsakerna till utgiftsök- ningen märks dels en ökning av verksamhe- tens omfattning, dels en reallöneökning. (Figur 2.19.)

På musikområdet redovisas symfonior- kestrarna och Rikskonserter. Tillkomsten av Rikskonserter har medfört att antalet besök för musikinstitutionema, som under första hälften av 1960-talet i stort varit oförändrad, under senare är snabbt har ökat. Mellan åren 1965 och 1969 har publikantalet mer än fyr- dubblats. Det är främst Rikskonserters om- fattande skolkonsertverksamhet som gett denna publikökning. Symfoniorkestrarnas personal ökade obetydligt under 1960-talet. I fasta priser tredubblades statsutgifterna under decenniet. De kommunala utgifterna ökade mellan år 1967 och 1970 med 14 %. Även här ligger ökad verksamhet samt real- lönehöjningar bakom kostnadsökningarna. (Figur 2.20.)

Besöken vid de statliga och statsunder- stödda museerna har under större delen av 1960-talet legat på en relativt jämn nivå med vissa toppar orsakade av speciella utställ- ningar och nyöppnade museer. Under perio- dens slut har en markerad stegring av besöks- antalet skett. Den sammanhänger dels med Riksutställningars tillkomst, dels med en all- män ökning av besöken för de flesta museer, en följd av en mera aktiv verksamhet. Ök- ningen var 17 % mellan åren 1967 och 1970, vilket innebär 630000 fler besök mellan dessa år. Museipersonalen har ökat något, medan statsutgifterna fördubblats under pe- rioden. En del av de ökade kostnaderna hänför sig till Riksutställningar, som till en del lagt ut beställningar utanför den egna

organisationen. (Figur 2.21 .)

På biblioteksområdet, där uppgifterna av- ser samtliga folkbibliotek, har antal utlån använts som indikator på verksamhetens om— fattning, trots att låneverksamheten i dag endast utgör en del i många biblioteks verk- samhet.

Folkbibliotekens utlåning har ökat med 70 % mellan åren 1960 till 1970. Även skol- bibliotekens utlåning har starkt expanderat. Statsutgifterna direkt till folkbiblioteken har under perioden kraftigt minskat, då biblio- teksstödet år 1965 i huvudsak fördes in i skatteutjämningsbidtaget. I stället har de kommunala bidragen tredubblats under perioden. (Figur 2.22.)

Antalet studiecirklar i kulturämnen har under 1960-talet mer än fördubblats. De totala offentliga kulturutgifterna för dessa cirklar har inte kunnat beräknas för hela perioden, men staten och landstingen har i fasta priser ökat sina bidrag ungefär i samma utsträckning som antalet studiecirklar. (Fi- gur 2.23.)

En sektor som fått vidkännas en markant besöksminskning är biografsektorn. Minsk- ningen har skett från 7 400 till 3 500 besök per 1 000 invånare och år under 1960-talet. (Figur 2.24.)

Trots att antalet dagstidningar minskat under 1960-talet har medelnettoupplagan per utgivningsdag för dagspressen stigit från 3,8 milj år 1960 till 4,6 milj år 1970. Vecko- pressen har däremot under 1960-talet legat på en förhållandevis jämn nivå. (Figur 2.25.)

2.12.5.3 Personalutvecklingen inom institu- tionerna

En närmare analys av personalutvecklingen inom de statliga och statsunderstödda kul- turinstitutionerna (teatrar, musikinstitutio- ner, museer och arkiv) ger flera uppgifter av intresse.

Som mått på personalstyrkan har använts antal årsverken. Antalet verksamma personer inom institutionerna överstiger antalet års- verken, då deltidsanställning ofta förekom- mer.

Milj ANTAL BESÖK Milj ANTAL BESÖK 5 5 4— 4— BH 3— 2—O ___-_.- 2— D 'voF_----—-—-- / l _ | _ ___-.-A 0 | | | | | | | | T 0 | | | | | | | | | IDO—tal BESÖK PER 1000 INVÅNARE lOO-tol BESÖK PER 1000 INVÅNARE & 5 5— 5_ 4— 4— 3?) // 3— ___—nu a-——_----—--- _ 2—€) "& 2 I— |— __-----'l 0 | | | | | | | | | 0 i | | | | | | | | mao—fm årsverken PERSONAL IUDD-tol årsverken PERSONAL 3 3 2— ------_-----_ 2— | — |— ___—m= " | | I | | | | | | 0 | | | | | | | | | lO-tol OFFENTLIGA aRIFTUTGIFTERW lO—tol OFFENTLIGA DRIETUTGIFTERQ milj kr PASTA PRISER milj kr FASTA PRISER 5— 5- _— 4— f_v-f'_-'/ !+— 3_ , /-—._._I—-_l"-'_ &_ ,. _ f_d.,. _ 2 _ -_-—./ 2 / |_ I— _ o' n 0 _-___——_d=l=l_l—l_ I I I l l I | I I I | T I I l I I I 1960 |955 |97o issn |965 |970

Cystot, landsting. kommuner

Totalt

'N'-'_' Exkl Riksteatern ___ statsutgifter —-—-- statsutgifter exkl Riksteatern

Figur 2.19 Besök, personal och offentliga driftutgifter vid statliga och statsunderstöd- da teaterinstitutioner under 1960-talet.

QStot, landsting, kommuner

Totalt

-----Exk| Rikskonserter ——— Statsutgifter —-—-—5totsutgifter exkl Rikskonserter

Figur 2.20 Besök, personal och offentliga driftutgifter vid statliga och statsunder- stödda musikinstitutioner under 1960-talet.

Milj ANTAL BESÖK Ill—tal milj LAN s 7 ; ll Il— _ 6— / o' I 3_ ___ 5_____—-____-_, I.,./ "I. 2— 4— ,.» —-—'_'_-_I, ,_ 3_,_.—.—.—-—- 0 | | I | | I l l l 2— .. |— IDO-tal arsou PER I000 INVÅNARE & 0 l I | I l l l l l 5— I 0 4 »” IDO-tal lan LAN PER l000 INVÅNARE — 7 ,/ 3 5— I.,.» 2— 5_ '.'" _.o' _.-'_,--_' [_ 4_-u_u-l_' ” I I l | I | l l l 3— limo-tal årsverken PERSONAL 2— 3 [_ 2— " | | l l l l l I | [_ lO—tal OFFENTLIGA DRIFTUTGIETER9 milj kr FASTA PRISER & (,,, 0 | I l l l I | l l 8— __.P'" IO—tal OFFENTLIGA nRIFTuTGIFrER'» 7— milj kr FASTA PRISER 6 .--D 5 ............ ___o" 5— 5— ................. Q ......... 4— 41" 5— 3— 2— 2— » * ___f-w |—',___/ ___-" l'— 0 | | l l | | l l 0 | I | | I | | I | 1980 1965 I970 1960 1965 l970

95tot, landsting, kommuner

_ Totalt

----—Exk| Riksutställningar

___ statsutgifter

—-—-— statsutgifter exkl Riksutställningar

Figur 2.21 Besök, personal och offentliga driftutgifter vid statliga och statsunderstöd— da museer samt Riksutställningar under 1960-talet.

95+at, landsting, kommuner

——— Skol— och folkbibliotek —-—--Fo|kbibliotek -— Totalt

-—---Kommunernas driftutgifter

------------- Beräknad utveckling

Figur 2.22 Boklån samt offentliga driftutgif- ter för folkbibliotek under 1960-talet.

lD—tuaentol ANTAL STUDIECIRKLAR 5 5— ./—/"""'_

_,

., 4— ,!" .I' .I 3— .f" ", 2— [_ D | I l | l | | | | ANTAL STUDIE IRKLAR Antal PER lOOO INV NARE "__.4- G— '.!, Ot.f- 5— ,,, r".

4— J.,— 3—" 2— |— " | l | | I | | I | |0—tal OFFENTLIGA DRIFTUTGIFTER milj PASTA PRISER ?! 2- . __ ___—___— I ___—___, 0— ___-__-.--_--_-----------U l960 less |970

Totalt _ — _- Stat ----- Landsting —'—'- Studiecirklar

Figur 2.23 Antalet studiecirklar i kultur- ämnen och beräknade offentliga driftutgifter för dessa under 1960-talet.

Antalet årsverken har ökat inom samtliga sektorer (tabell 2.16).

Personalen vid teaterinstitutionerna har mellan budgetåren 1963/64 — 1970/71 ökat med 20 %, men ökning har skett i ojämn takt och olika för olika yrkeskategorier. Den tekniska personalen har ökat mest, medan administrativ personal ökat minst. Under vissa år har tom en minskning av den administrativa personalen ägt rum.

Musikinstitutionema har under samma pe-

Tabell 2.16 Statliga och statsunderstödda teater-, musik-, musei- och arkivinstitutio- ners personal budgetåren 1963/64 — 1970/ 71. Antal årsverken, 1 OOO-tal.

Budgetår Teaterinsti— Musikinst i- Muser tutioner tutioner och arkiv

1963/64 2,4 1,2 1964/65 2,5 1,2 1965/66 2,5 1,2 .. 1966/67 2,5 1,3 1,0 1967/68 2,6 1,3 1,1 1968/69 2,6 1,4 1,1 1969/70 2,8 1,4 1,1 1970/71 2,8 1,4 1,2

riod ökat sin personal med ca 15%. Häri ingår uppbyggnaden av Rikskonserter. Per- sonalökningen inom musikområdet har främst skett på den administrativa sidan.

Musei- och arkivpersonalen har under pe- rioden 1966/67 — 1970/71 totalt ökat med ca 14 %. Personalökningarna beror till stor del på att statens ansvar under perioden utvidgats med ett par museer samt med Riksutställningars uppbyggnad. Utöver de årsverken som redovisasi tabell 2.16 tillkom- mer ett inte obetydligt antal årsverken utför- da av personal i arkivarbete.

För folkbiblioteken har personalutveck- lingen under 1960-talet inte närmare kunnat beräknas. Folkbibliotekens utökade verk- samhet under 1960-talet torde ha inneburit en inte obetydlig personalökning. År 1970 utfördes ca 2100 årsverken vid folkbiblio- teken. '

2.12.6 Finansiering av folkbildningsorgani— sationernas verksamhet

Folkbildningen finansieras genom bidrag från stat, landsting och kommuner, genom deltagaravgifter samt genom vissa andra intäkter (avgifter från anslutna organisa- tioner).

Några exakta uppgifter om folkbild- ningens totala omslutning föreligger inte. Den har dock beräknats till in emot 250 milj kr år 1969. Av detta belopp kan ungefär en tredjedel, dvs ca 80 milj kr, hänföras till

leo-ml milj BEsöR åOOD-tol BESÖK PER l000 INVÅNARE

7— 7—

s— s—

s— 5—

4- 4—

3— 3—

2— 2-

l — |_

0 I I I I I I l 0 I I I I | l l I I 1950 |985 l970 I960 1955 I970

Figur 2.24 Besök vid biografer under 1960-talet.

Milj UPPLAGA Milj UPPLAGA 7 7 E.. s_x/x— 5— 5_ __! ['_'] 4— 3— 3— 2— 2— I— |- D I I | | I | I I I 0 I I I I I I l l l lOO-tol UPPLAGA PER 1000 INVÅNARE l00-tal UPPLAGA PER 1000 INVÅNARE 9 9 &_ a_X/N 7— 7_. ' 6— 6— ___, 5———*""' 5- 44 4_ 3— 3— 2— 2— l— l— 0 | | l | | I | I I 0 I | I I | | | | I [960 l965 l970 1960 IEEE 1970 Dagspressen Veckopressen

Figur 2.25 Dags- och veckopressens (inkl serietidningar) upplagor under 1960-talet?

uGenomsnittlig medelnettoupplaga under l:a halvåret resp år. Enbart tidningar anslutna till Tidnings- statistik AB.

Tabell 2.1 7 Folkbildningens beräknade omslutning år l969.

Milj kr

Riksorganisationerna (Folkbildnings- förbundet, föreläsningsbyrån och stu- dieförbunden) 21 Länsbild ningsförbund 3 Studieförbundens distrikta ' 15— 20 Lokalavdelningara 100—1 15 Studiecirkelverksamhetb 95 — 100 Föreläsningsverksamhet 3

aLön till studiekonsulenter, kontorspersonal, kostnader för expeditionslokaler, information mm_

bKostnader för cirkelledare, studiematerial, ]okalhyror m m.

studiecirkelverksamhet i kulturämnen och till föreläsningsverksamhet.

Samhällets bidrag beräknas år 1969 ha täckt ca 60 % av kostnaderna. Därtill kom- mer förmåner i form av tex fria lokaler och utrustning som inte medtagits vid beräk- ningen av omslutningen. Återstoden täcks alltså av deltagaravgifter och andra inkomst- källor.

Stickprovsundersökningar, som Kommun- förbundet gjort, har dock visat att samhälls- stödet täckt mer än 75 % av totalkostna- derna. Med den utgångspunkten skulle den här beräknade omslutningen om 250 milj kr kunna tänkas vara för hög.

Det kan i sammanhanget nämnas att folk- högskolorna år 1969 fick bidrag från staten med 64 milj kr och från landstingen med 37 milj kr eller sammanlagt 101 milj kr.

Tabell 2.18 Samhällets bidrag till folkbild- ningen år 1969.

Milj kr Staten 90 Landstingen 13 Kommunema 46 Totalt 149

3. Kulturpolitik utomlands

3.1 bakgrund

[ bestämmelserna för kulturrådet sägs att rådet skall göra sina bedömningar mot bak- grund av utvecklingen i andra länder. Kulturpolitiken i varje land speglar sam- hällsstrukturen i stort, vilket gör direkta järn- förelser svåra eller omöjliga. Detta beror inte endast på grundläggande skillnader i fråga om samhällsförhållanden i tex Förenta sta- terna och Sovjetunionen. Även i länder med så likartad struktur som de nordiska är bak- grunden för kulturpolitiska insatser olikartad inte minst genom att administrationen är uppbyggd efter skilda principer. Sverige kan i vissa avseenden sägas representera en mer långtgående decentralisering av ansvaret till lokal nivå än man kan finna på många håll. En långt gående spridning av ansvaret förekom- mer dock i federala stater som Västtyskland och Schweiz. Där minskar å andra sidan för- utsättningarna för centrala statliga insatser och därmed också för en gemensam kultur- politik för hela samhället. Vid sidan om den betydande kommunala självständigheten är ansvarsfördelningen på central nivå med för- hållandevis små departement och självstän- diga administrativa enheter vid sidan om departementen Specifik för Sverige. Finland har i det avseendet en likartad struktur. Dessa skillnader i administrativ struktur gör att många organisatoriska lösningar blir av ett mindre intresse vid en internationell jämförelse. Men bakom de olika administra- tiva metoderna finner man kulturpolitiska realproblem, som i överraskande stor ut-

Svensk kulturpolitik mot internationell

sträckning överensstämmer också i mycket olikartade samhällssystem.

Såsom kommer att visas i det följande har under 1960-talet en ny kulturpolitisk syn gjort sig gällande i Sverige. Mycket tyder på att något motsvarande har skett i flertalet västeuropeiska stater av likartad struktur. På vissa håll började dock ett kulturpolitiskt utvecklingsarbete redan under 1950-talet. Det gäller bl & Frankrike och Norge.

Kulturrådet har inte haft möjlighet att be- lysa hela det internationella kulturutbytet. Rådet begränsar sig till att ta upp det inter- nationella kulturpolitiska samarbetet. l 1.3 har berörts vilka arbetsmetoder som använts för att samla in bakgrundsmaterial för översikten i det följande.

3.2

Som en följd av det ökade intresset för kulturpolitik under 1960-talet började Unesco och Europarådet i slutet av decen- niet lägga upp ett arbete på detta område.

Unescos arbete inleddes med en runda- bordskonferens i Monaco år 1967. Ett resul- tat av konferensen blev skriften Cultural policy, a preliminary study (Studies and documents on cultural policies ], Unesco 1969). Skriften var den första internationella inventeringen av kulturpolitiska problem- ställningar. Den bygger dock inte på någon mer omfattande faktainsamling.

Förutom rapporten från Monacokonferen- sen har Unesco i sin publikationsserie Stu- dies and documents on cultural policies givit ut ett tiotal mindre monografier över kultur- politik i olika länder.

Internationella konferenser med utbild- ningsministrar har anordnats sedan länge i regi av olika internationella organisationer. Den första internationella kulturminister- konferensen kom till stånd först år 1970. Arrangör var Unesco och mötesplatsen Vene— dig. Ett nittiotal stater var representerade. Venedigkonferensens rekommendationer ger en bild av de mål för det kulturpolitiska arbetet som de politiskt ansvariga vill ställa sig bakom.

Unesco uppmanades vid Venedigkonferen- sen att göra utredningar som underlättar för de enskilda länderna att göra upp planer för kulturella aktiviteter. Studierna borde avse mål och utformning av insatserna likaväl som

Internationellt kulturpolitiskt samarbete

kriterier och villkor för samhällsåtgärder, särskilt planeringsmetoder.

En resolution (nr 3.3) vid Unescos gene- ralkonferens år 1970 utgår från slutsatserna vid Venedigkonferensen. I den betonas att de behov som uppkommer genom de snabba förändringarna i levnadssätt och kommuni- kationsteknik ger kulturen en ökande bety— delse för samhällsutvecklingen i stort, för vilken den både är en förutsättning och ett yttersta syfte. Regeringarna har, understryks det, en skyldighet att garantera var och en ett aktivt deltagande i det kulturella livet. För att övervinna hindren för ett sådant deltagande och för att motverka det hot som kan ligga i den tekniska utvecklingen är det varje stats skyldighet att utforma en kultur- politik. Medlemsstaterna rekommenderas bl a att ge en ny dimension åt det sociala och ekonomiska framåtskridandet genom att foga in kulturaspekten i den allmänna sam- hällsplaneringen. Utformningen av en ny kul— turpolitik bör syfta till att modernisera insti- tutioner och organ och att skapa kontakter med utbildningsväsende och massmedier.

En följd av Venedigkonferensens rekom- mendationer är att Unescos program på det kulturpolitiska området för 1971—1972 för- stärkts. På grund av en rekommendation av konferensen beslöts atti fortsättningen hålla regionala kulturrninisterkonferenser. Den första av dessa hölls i Helsingfors sommaren 1972 med deltagande av Unescos europeiska medlemsstater. Förberedelsearbetet för Hel—

singforskonferensen har bestått av en rad enkäter i ekonomiska, administrativa och statistiska frågor, som sammanfattade ger ett värdefullt komparativt material. Inför konfe- rensen gav Unesco ut ett arbete med en ana- lys av kulturpolitiska utvecklingslinjer i världen i dag (Cultural development: ex- perience and policies by Augustin Girard, Unesco, Paris 1972). Boken innehåller bla en utförlig bibliografi.

Det har inte varit möjligt att i detta be- tänkande redovisa de rekommendationer som beslöts vid Helsingforskonferensen. All- mänt sett innebar de en vidareutveckling av de tankegångar som fördes fram vid Venedig- konferensen.

Också Europarådet har tagit upp kultur- politiska projekt i sitt verksamhetsprogram. Av projekt i vilka Sverige deltar avser ett me- toder för att förbättra kulturstatistiken. Andra sådana projekt är en komparativ stu- die av kulturutgifterna i ett antal länder och en studie av kulturpolitiken i tio städer.

Ett gemensamt drag för både Unescos och Europarådets insatser på kulturområdet är att man har en hög ambitionsnivå men be- gränsade ekonomiska och personella resurser för att genomföra projekten.

Mellan de nordiska länderna bedrivs sedan länge samarbete inom utbildning, forskning och kultur, bla i form av gemensamma projekt och institutioner. Nordiska kultur- kommissionen (NKK) har under senare år varit regeringarnas rådgivande och utredande organ på kulturområdet. Upprättandet av Nordens Hus i Reykjavik och inrättandet av Nordiska rådets litteratur- och musikpriser har tex föregåtts av ett utredningsarbete inom NKK. Bland de projekt och kulturella verksamheter som förverkligats genom NKKzs arbete under de senaste åren — med stöd av Nordiska kulturfonden — kan näm- nas försöksverksamhet med nordiskt teater- gästspelsutbyte, nordiska musiktävlingar för unga instrumentalister, beställningar av mu- sikverk till stöd för skapande nordisk ton- konst och nordiska ungdomsbiennaler för bildkonstnärer. NKK har vidare uppmärk- sammat vikten av att stärka det nordiska

utbildningssamarbetet inom teater, film, ra- dio, TV, bildkonst och design. lnsatser på barnkulturens område har tillmätts stor framtida betydelse.

NKK har numera avslutat sin verksamhet. I sin slutrapport till de nordiska regeringarna (Nordisk utredningsserie 10/71) sammanfat- tar kommissionen de erfarenheter som vun- nits samt lämnar vissa rekommendationer för det framtida kultursamarbetet.

År 1971 träffade de nordiska regeringarna ett avtal om nya former för det nordiska kultursamarbetet, omfattande såväl utbild- ning och forskning som kulturell verksamhet (prop 1971:54, KrU 1971:13, rskr 1971: 188). Samarbetet äger nu rum genom Nor- diska ministerrådet och en särskild ämbets- mannakommitté. Enligt avtalet har vidare ett permanent sekretariat för nordiskt kultur- samarbete upprättats from den 1 januari 1972. Genom tillkomsten av dessa nya sam- nordiska organ och genom upprättande av rådgivande kommittéer, bl a en för allmän- kulturell verksamhet, med uppgift att bistå samarbetsorganen med övergripande priori- teringsförslag och bedömningar, kan det bli möjligt att i större utsträckning än hittills göra tex gemensamma nordiska studier av kulturpolitiska frågor och över huvud taget få ett mer samlat grepp i samarbetet.

3.3 i andra länder

3.3.1 V enedigkonferensens resolutioner

Venedigkonferensens resolutioner rörande kulturpolitikens mål antogs med något un- dantag i full enighet. Att en resolution antas utan invändning innebär inte nödvändigtvis att idéerna redan är accepterade eller ännu mindre praktiserade i hemlandet. De får likafullt anses som uttryck för en politiker- opinion.

I den inledande resolutionen betonas nöd- vändigheten av att förbättra ”livskvaliteten” lika väl som den materiella levnadsstandar- den. Av resolutionerna i övrigt och rappor- ten (Final report, lntergovernmental Con- ference on Institutional, Administrative and Financial Aspects of Cultural Policies, Venice 24 August—2 September 1970, Unesco 1970), framgår följande tankegångar.

För att garantera individernas ”rätt till kultur” har varje regering en skyldighet att utforma en klar och konsekvent kulturpoli- tik. En laissez faire-politik är inte längre möj- lig. Kulturen ställer samma krav i fråga om aktiva insatser som t ex utbildning och forsk- ning. En allmän enighet rådde om behovet av planering särskilt på lång sikt. En fråga där det helt naturligt inte gick att nå enighet var avgränsningen av kulturbegreppet. Enighet rådde i fråga om att föra konsten i alla former under begreppet kultur. Massmedier- na fördes i diskussionerna till kulturområdet. Somliga ville föra dit även idrott och frilufts— verksamhet, medan andra ville göra definitio-

Mål för samhällets kulturpolitik

nen ännu vidare.

Man var ense om att kultur inte skulle ses som en prydnad utan som en integrerad del av samhällslivet. Kulturpolitiken skulle ses som en del av samhällsinsatserna i stort. Kulturens roll inom utbildningen framhävdes starkt. Om kulturen skall bidra till att för- bättra livskvaliteten, ansågs det nödvändigt att kulturaspekten kommer in i samhälls- planeringen, så att tex den tristess som är vanlig i nybyggda stadsdelar kan motverkas. Kultur bör inte heller enbart vara konsum- tion eller enbart åtgärder för att bevara det förgångna utan bör också ge rum för ett aktivt deltagande. Det sistnämnda synsättet har i flera länder medfört att den fria ska- pande verksamheten fått en ny betydelse. För att utveckla grundläggande mänskliga värden är det väsentligt att så många som möjligt får tillfälle att delta i kulturell ska- pande verksamhet.

Till de viktigaste tekniska innovationerna på kulturområdet hör radio, gramm ofonski- vor, magnetband, pocketböcker men framför allt television. Utvecklingen av satellitöver- föringen och kassett-TV bör följas med stor uppmärksamhet av kulturpolitikerna. Hotet från den kommersiella exploateringen av den nya tekniken betonades. Det finns risk för att en kommersiell kosmopolitisk masskultur kan få ett dominerande inflytande.

Angelägenheten av att den kulturella verk- samheten inte koncentreras till de större städerna utan decentraliseras betonades

starkt. Decentralisering och delegering borde på kulturområdet bli regel mer än inom de flesta andra områden.

Stor vikt borde läggas vid konstnärens fri- het. Man avvisade tanken på att ”he who pays the fiddler calls the tune”, dvs att den som betalar skall bestämma innehållet. Konstnärens frihet är en fundamental mänsklig rättighet, men den tjänar också det allmänna genom att vara en motpol till steril byråkratisering och genom att främja kreativ kritik av samhällsförhållandena.

Den konstnärliga friheten har också en materiell sida som innebär att konstnären måste få ekonomiska förutsättningar för sitt arbete. Gränserna för den konstnärliga fri- heten var en av de punkter där det fanns delade meningar vid konferensen. Vissa dele- gationer ville sätta frihetens gränser snävare än andra.

Konferensen betonade starkt att alla na- tionella kulturer har lika värde. Man var medveten om risken för att de små länderna, framför allt de ekonomiskt svaga, utsattes för ett ogynnsamt inflytande från de rika och mäktiga ländernas kommersiella mass- kultur. Dessa icke önskvärda tendenser bor— de motverkas med hjälp av kulturpolitiska åtgärder som man gemensamt fick diskutera sig fram till och genom ett internationellt kulturutbyte som borde bygga på ömsesidigt utbyte och inte på propaganda.

3.3.2 Måldiskussionen i vissa stater

Det förefaller inte vara särskilt vanligt att statsmakterna formellt slår fast mål för kul- turpolitiken, som täcker alla insatser. Att det trots detta förekommer en måldiskussion är uppenbart av referatet av Venedigkonferen- sens resolutioner.

lnget av de nordiska länderna syns hittills ha formulerat några långsiktiga mål för sina kulturpolitiska åtgärder. Det danska kultur- ministeriet publicerade år 1969 En kultur- politisk redegorelse (Betaenkning nr 517) som underlag för en kulturpolitisk debatt. Den innehöll en redogörelse för nuläge och aktuella problem inom olika kultursektorer.

Någon samlad analys av målen för hela områ- det förekom inte. Det kulturpolitiska hand- lingsprogram som statsmakterna i Sverige beslöt om år 1961 är heller inte att anse som en samlad kulturpolitisk målformulering av den art som kommer att föreslås senare i detta betänkande.

Norge blir sannolikt det första landet i Norden där statsmakterna tar ställning till mål och riktlinjer för den framtida kultur- politiken. Den norska regeringen planerar att under år 1972 för stortinget lägga fram en ”melding” i dessa frågor.

Det land i Västeuropa som mer än något annat utvecklat ett tänkande i fråga om mål och medel på det kulturpolitiska området är Frankrike. Bland de rapporter som utgör underlag för den nu gällande femårsplane- ringen, den sjätte planen, finns en rapport som utarbetats av kommissionen för kultur- frågor (Rapports des commissions du 6e plan, l97lf1975, Affaires Culturelles, 1971).

Det konstateras i rapporten att situatio- nen på kulturområdet trots de insatser som gjorts är långt ifrån tillfredsställande. Man har för litet uppmärksammat människornas kulturella villkor i storstäderna som expan- derat snabbt och okontrollerat. Man har haft för litet känsla för de sociala aspekterna av kulturpolitiken och för människornas behov att delta i samhällsuppbyggnaden. Ett hinder har legat i den starka centraliseringen inom administrationen och den strikta arbetsför- delningen mellan ministerierna. Man har un- dervärderat betydelsen av de lokala organen, den privata sektorn och fria grupper av olika slag.

Enligt rapporten krävs det i fortsättningen en samlad politik för den kulturella verksam- heten. På denna bör ställas tre krav.

l. Kulturpolitiken skall vara genomtänkt och befordra utveckling. Den skall grundas på en samlad kultursyn.

En aktiv kulturpolitik bör liksom andra samhällsåtgärder bidra till att minska skillna- derna i människornas villkor. Samtidigt bör den respektera olikheter i synsätt. Den skall

stimulera den kreativa förmågan hos männi- skorna och minska alienationen. En kultur- politik med sådan inriktning återverkar på utbildningen, informationssektorn, arbetsli- vet, fritidsverksamheten och stadsplane- ringen. Detta ställer i sin tur krav på en vidgad samverkan mellan olika parter i sam- hället, offentliga såväl som privata. Politiken måste få stöd i försöksverksamhet och forsk- ning. Särskild hänsyn måste tas till den tekniska utvecklingen.

2. Kulturpolitiken skall vara pluralistisk, decentraliserad och grundad på bindande överenskommelser. Pluralismen blir en nödvändighet i dagens kollektiva samhälle, där det finns ett grund- läggande behov av diskussion och tankeut- byte. Pluralismen leder på det administrativa planet fram till krav på decentralisering. Att ge de lokala organen och organisationerna resurser är det bästa sättet att stimulera kulturverksamheten.

3. Kulturpolitiken skall bygga på medan- svar. Varje verksamhet måste drivas på initia- tiv av dem som utnyttjar den och enligt deras önskemål.

l Östeuropa är de kulturpolitiska ambitio- nerna inte sällan mer utvecklade än i Väst- europa. Även målanalyser är sannolikt van- ligare. Här skall som exempel endast redovi- sas principerna för den tjeckoslovakiska kul- turpolitiken såsom de sammanfattats i Unes- coskriften Cultural policy in Czechoslovakia (Studies and documents on cultural policies, 9, 1970).

Kulturpolitiken skall bl a l. verka för vidgad insikt om kulturens och de kulturella värdenas betydelse för samhället som helhet och därigenom säker- ställa att kulturen stöds av hela samhället,

2. skapa och vidmakthålla ett socialt och kulturellt klimat som förhindrar censur, tvång och oberättigad inblandning och garan- terar fri och socialt nyttig aktivitet från vetenskapsmän, konstnärer och kulturarbe- tare,

3.öka kunskapen om den tjeckiska och slovakiska kulturen och stärka relationer och

kontakter med Europas och övriga världens kultur,

4. ge alla medborgare oavsett ålder, kön och bostadsort möjligheter att kontinuerligt få kontakt med inhemsk och utländsk kultur och att ägna sig åt kulturella aktiviteter.

3.4

Generellt kan sägas att kulturinstitutionerna utomlands lika väl som hos oss har kommit in i en period av stora förändringar. I kapitel 5 Kulturområdets struktur redovisas besöks- utvecklingen m in vid kulturinstitutioner i en grupp länder under 1960-talet (tabell 5.1). Här behandlas den organisatoriska aspekten på teater- och musikinstitutioner och folk- bibliotek framför allt i de nordiska länderna. Museerna berörs däremot inte, eftersom kul- turrådet med hänsyn till pågående utred- ningsverksamhet i annat sammanhang inte kommer att gå närmare in på dem.

3.4.1 Teaterinstitutioner

I fråga om teatern kan man på många håll se exempel på systematiska försök att vidga publikunderlaget. Det har skett både genom förändringar i repertoaren och genom organi- satoriska grepp såsom grundande av turné- teatrar, regionala teatrar och kulturhus med teateraktiviteter. Det första steget har ofta varit att ge stöd till turnéteatrar. De långsik- tiga åtgärderna är mer inriktade på perma- nenta anläggningar (Cultural policy, a preliminary study, Studies and documents on cultural policies l, Unesco 1969). På många håll har teatern varit den drivande kraften i kulturverksamheten. Så har tex kulturhusen i Frankrike, Japan och Tunisien vuxit upp kring en teaterverksamhet.

Teatern blir överallt alltmer beroende av samhällsstöd, eftersom kostnaderna stiger

Vissa kulturinstitutioner

snabbt. Samhällsinsatserna till förmån för teatern i Finland, Danmark och Norge kan i korthet sammanfattas på följande sätt.

I Danmark är det endast Det kongelige Teater som är en statlig institution. Den arbetar inom både taldramatik, musikdrama- tik och dans. Då det år 1970 tillkom en ny teaterlag berörde den inte nationalscenen. Lagen reglerar i övrigt hela teaterverksam- heten både i organisatoriskt och i ekono- miskt avseende.

Utanför Köpenhamn finns det tre lands- delsscener som har regionalt ansvar. Staten och amtskommunen delar numera det eko- nomiska ansvaret för landsdelsscenerna. Tidi- gare hade städerna ett ansvar. ] motiven för ändringen hänvisas bl a till en undersökning som visar att publiken i stor utsträckning kommer från hela amtskommunen. Lagen talar över huvud inte särskilt om stöd till lokala teatrar, även om ett sådant i och för sig kan utgå. Landsdelsscenernas uppgift sägs vara att ”bidrage til at daekke teaterbehovet i landsdelen”. Det regionala ansvaret är klart markerat.

Danmark har ingen riksteater som Sverige och Norge. Statsstöd utgår till Det danske teatret och till andra resande teatersällskap. För samordning av turne'teaterverksamhet finns ett samarbetsutskott med representan- ter för teatrarna och publiken. Statsstöd utgår till privata teatrar, till konstnärligt arbetande amatörteatrar och deras organisa— tioner och till publikarbete.

[ Finland är antalet fasta teatrar större än i de andra nordiska länderna. Vid sidan om finska nationa10peran, finska nationalteatern och Helsingfors svenska teater finns det ett trettiotal större eller mindre fasta scener. Flera av dessa teatrar har ensembler som består av både professionella och amatörer.

Kostnadsutvecklingen har gjort situatio— nen för teatrarna ohållbar. År 1968 föreslog därför statens dramatiska kommission en omstrukturering av teaterväsendet genom etablering av en regionalteaterorganisation. Statens stöd skulle koncentreras till 10—15 teatrar vid sidan om de tre huvudscenerna och några ytterligare teatrar. Man var där- emot kritisk mot teatrar som består av några fast anställda och resten amatörer. Livskraf- tiga amatörteatrar ville man stödja genom bidrag till en väl utbildad ledare eller regis- sör. Antalet amatörteatergrupper beräknas fn uppgå till omkring 800.

Varje regionalteater beräknas få ett pu- blikunderlag om ca 100 000 personer. Teat— rarna föreslås få skyldighet att arrangera publiktransporter och/eller att spela på olika scener inom regionen.

! försökssyfte har regionalteaterverksam- het ordnats sedan år 1969 med till en början tre, sedermera fem teatrar, som fått ett särskilt tillskott till sitt statsunderstöd för den verksamhet, som riktat sig till publik inom regionen utanför teaterns hemort. Den- na försöksverksamhet avses inom närmaste framtid bli ersatt av en permanent organisa- tionsform. Under 1970-talet väntas regional- teaternätet bli fullt utbyggt.

[ Norge har Kirke- og undervisningsdepar- tementet, på grundval av förslag som lämnats av Teaterkommitte'en av 1968, i mars 1972 lagt fram en proposition om teaterverksam- heten i Norge (St prop nr 107, 1971—72). Departementet framhåller inledningsvis att statsbidrag till kulturella aktiviteter bör ges med den målsättningen att man därigenom skapar möjligheter för alla i landet, oavsett bostadsort, att komma i kontakt med dessa aktiviteter.

Sedan hösten 1971 har det funnits en statsunderstödd regionteater i Tromso. De-

partementet menar att upprättandet av fler regionteatrar skulle dels betyda en decentra- lisering av teaterverksamheten, dels ge större möjligheter för stora befolkningsgrupper att komma i kontakt med teater.

Vilka orter som ska få regionteater bör bli beroende av lokala initiativ. En förutsättning för statsbidrag är att de lokala myndigheter- na bidrar till teaterns driftkostnader samt att de ställer lokaler och utrustning till förfogan- de. Regionteatrama föreslås bli upprättade i samarbete med Riksteatret men de skall i övrigt bilda fristående organisatoriska enhe- ter. Varje regionteater skall bedriva verksam- heten efter egna riktlinjer, som utarbetats gemensamt av de anställda, Riksteatret, de lokala myndigheterna och departementet.

Riksteatrets uppgifter blir i viss mån änd- rade genom tillkomsten av regionteatrarna. Stort behov kommer dock alltjämt att före- ligga av Riksteatrets tjänster, inte minst i de delar av landet som saknar fast teater och regionteater.

Departementet räknar med att det under perioden fram till år 1978 skall finnas perso- nella och ekonomiska resurser för att upp- rätta ytterligare tre regionteatrar.

I fråga om de fasta statsunderstödda teat- rarna (Den Nationale Scene, National thea- tret, Rogaland Teater, Tröndelag Teater och Det Norske Teatret) föreslås bl a att deras organisation skall så långt möjligt bli enhet— lig.

Styrelsen vid respektive teater skall ha ansvaret för verksamheten. Styrelserna skall främja teatrarnas målsättning samt se till att gällande statsbidragsbestämmelser iakttas.

] propositionen fästes stor vikt vid att tillförsäkra de anställda vid teatrarna infly- tande. De anställda vid respektive teater föreslås få utse bland sig två ledamöter till teaterstyrelsen. Särskilda samarbetsorgan skall kunna ta upp de flesta vid en teater förekommande frågor, med undantag av löne-, anställnings- och arbetstidsfrågor samt frågor som rör rollbesättningar. Dessutom bör det vid teatrarna f1nnas organ där per- sonalrepresentanter kan uttala sig om teat- rarnas repertoar samt andra konstnärliga frå-

gor innan beslut fattas. Departementet är också positivt till stormöten.

I fråga om teaterchefen sägs att han skall ha det dagliga ansvaret för verksamheten vid teatern och därvid följa de riktlinjer och anvisningar som fastställts av styrelsen. Tea— terchefen skall vara skyldig att, innan han avgör konstnärliga frågor av vikt, ta upp dem till diskussion med representativa organ för personalen.

Teaterchefer föreslås bli tillsatta på tids- begränsade kontrakt (3—5 år) med rätt för båda parter att — om anledning finns — dessförinnan säga upp avtalet.

Innan styrelse fattar beslut i fråga om tillsättning av teaterchef skall ärendet tas upp i samarbetsorganen.

Propositionen innehåller vidare förslag om inrättandet av ett särskilt teaterråd som skall vara departementets rådgivande organ i tea— terfrågor. Rådet, som ersätter tidigare kom- mittéer på området, skall bl a ha till uppgift att yttra sig i statsbidragsfrågor.

3.4.2 Musikinstitutioner

I Danmark finns i dag sju symfoniorkestrar med statsbidrag, nämligen Det kgl Kapel (Det kongelige Teaters orkester), Danmarks Radios symfoniorkester, tre stadsorkestrar, som också är verksamma regionalt, och tvåi egentlig mening regionala orkestrar. Vissa mindre orkestrar har också statliga bidrag. Statsstödet utgår till högst 58 musiker per orkester.

Statsunderstöd för orkesterverksamhet ut- går i Finland till sju symfoniorkestrar, av vilka Helsingfors, Åbo och Tammerfors stadsorkestrar är sammansatta av enbart pro- fessionella musiker. De övriga har inslag av amatörer. Härtill kommer Radions symfoni- orkester, som finansieras av rundradion. Statsbidrag utgår även till den väl utvecklade amatörmusikverksamheten.

I Norge finns det fyra professionella sym- foniorkestrar, varav tre utanför Oslo (i Ber- gen, Trondheim och Stavanger). Staten, Norsk Rikskringkasting och vederbörande kommun delar på kostnaderna. Vidare kan

nämnas Den Norske Operas orkester samt Kringkastingsorkestret. Sedan år 1968 be- drivs en rikskonsertverksamhet, som i många avseenden liknar motsvarande verksamhet i Sverige. Den har intill år 1972 bedrivits som försöksverksamhet och finansierats av Norsk kulturfond. Verksamheten har numera fått en permanent form och ett särskilt anslag för ändamålet ingår i statsbudgeten.

3.4.3 Folkbibliotek

Folkbiblioteken är i många länder liksom i Sverige de mest spridda kulturinstitutioner- na. Däremot har folkbiblioteksväsendet på andra håll inte alltid samma långa tradition som i de nordiska länderna. På flera håll har staten stimulerat till en jämnare fördelning av lokala insatser genom en bibliotekslag- stiftning, till vilken ofta statsbidragsbestäm- melser är knutna. Genom lagstiftningen vill man åstadkomma en minimistandard på bib- lioteksområdet. De flesta länder som har lagstiftning hävdar att folkbibliotekens ser- vice skall vara gratis.

I Danmarks, Finlands och Norges biblio- tekslagstiftning finns bestämmelser intagna om att utlåning av böcker skall vara kost- nadsfri. Vidare förekommer i vissa av länder- na en reglering av bokbestånd, öppethållan- de, personalens utbildning och grunder för anslag till biblioteksverksamhet.

Den senast tillkomna bibliotekslagen är den i Norge (Lov om folke- og skolebiblio- teker av år 1971). I motiven till den nya lagen (Ot prp nr 24, 1970,71) betonas, att biblioteken bör ha en central plats i den lokala kulturverksamheten. ”De mange skal kunne ase av bibliotekets ressurser, samtidig som biblioteket aktivt bidrar som initiativ- taker til kulturell egenvirksomhet idet loka- le miljo.” Det sägs vidare att biblioteken har en uppgift ”innenfor hele området informa- sjon, kunnskaps- og kulturformidling og triv- sel”.

] Danmark håller fn bibliotekslagstift- ningen på att ses över.

Statsbidrag utgår i alla de tre länderna till den kommunala biblioteksverksamheten. I

Danmark svarar staten för en viss andel av driftkostnaderna som över ett visst belopp reduceras. I Finland betalar staten en tredje- del av städernas och köpingarnas och två tredjedelar av landskommunernas biblioteks- utgifter och ger dessutom bidrag för iord- ningställande av bibliotekslokaler. Extra an- slag utgår till de bibliotek som fungerar som landskapsbibliotek, dvs betjänar större regio— ner. I Norge utgår ett statligt bidrag med 25—85% av godkända driftutgifter. Viss maximering av beloppet fastställs årligen av stortinget.

[ ett arbete om bibliotekslagstiftning i olika länder (Public library legislation: a comparative study by Frank M. Gardner, Unesco 1971) konstateras den stora skillna- den mellan situationen i Sverige och i de övriga nordiska länderna med deras detaljera- de lagstiftning. Sverige utgör ett unikt exem- pel på ett högt utvecklat land som haft generella bestämmelser på biblioteksområ- det men som avskaffat dem.

3.5

Synen på det fria skapande som inte bedrivs yrkesmässigt (amatörverksamhet) varierar mellan olika länder. Venedigkonferensens resolutioner tyder på att man fäster stor vikt vid detta på många håll. Samhällsinsatserna präglas av att verksamheten som regel sker inom ramen för frivilliga föreningar av olika slag. Amatörföreningar uppmuntras i många länder i det dubbla syftet att upptäcka krea- tiva förmågor och att skapa förutsättningar för en större kulturell delaktighet. En sådan delaktighet förutsätts bidra till individernas utveckling och samtidigt fylla en social funk- tion. Av sistnämnda skäl prioriteras ofta teatern.

Förhållandena i de övriga nordiska länder- na är relativt likartade de svenska. Det före- kommer frivilligt folkbildningsarbete, oftai studiecirkelform, liksom en utbredd organi- serad amatörverksamhet.

I Finland har amatörteatern liksom tea- tern över huvud taget en stark ställning och den kommer att ytterligare befästas om den förestående omorganisationen av teater- väsendet som nämns under 3.4.1 genomförs. Man räknar med att en del av de nuvarande institutionsteatrarna kommer att omvandlas till amatörteaterscener. I många ensembler arbetar professionella och amatörer tillsam- mans. Det finns också kommunala teatrar där en professionell instruktör leder en en- semble av amatörer.

] Danmark förekommer inte något så om- fattande samarbete mellan professionella och amatörer som i Finland. I den förut nämnda

Fri skapande verksamhet

skriften ”En kulturpolitisk redegorelse” sägs i stället att det inte är i alla länder man finner en så stark motsättning mellan den professionella teatern och amatörteatern som i Danmark.

I flera av de östeuropeiska staterna har man genom statliga satsningar på amatör- verksamhet och folkkonst nått längre än på andra håll. Eftersom industrin är statsägd kan en viss del av varje industris budget avsättas för kulturella ändamål. Statens in- satser blir på detta sätt begränsade men är dock, jämfört med andra länders betydande. Så har t ex den mest markanta utvecklingen i det östtyska kulturlivet kunnat iakttas på amatör- och folkkonstens område. På alla konstens områden, alltifrån grupper av ”skri— vande arbetare”, över filmgrupper med fria studios och fria tekniska hjälpmedel till det stora antalet s k arbetarteatrar, har en delvis ny typ av kulturell aktivitet växt fram.

En betydelsefull del i att denna amatör- verksamhet utvecklats till en massrörelse har inte bara ledar- och animatörutbildningen utan också samverkan med de professionella konstskaparna. Årligen hålls i fackförenings- rörelsens regi ”arbetarfestivaler”, där de icke yrkesmässiga konstutövarna möts och visar upp sina verk.

De yrkesmässiga fria grupperna har under senare år på många håll fått en större bety- delse. Det gäller särskilt de fria teatergrupper- na. Det börjar bli vanligare att samhället stö- der sådana grupper i deras arbete. I Finland åtnjuter tex ett tiotal grupper statligt stöd.

3.6. Organisation

3 .6.1 Departement

Ett första steg för att få till stånd en statlig kulturpolitik har på de flesta håll varit att på departemental nivå samla ansvaret för stat— liga insatser på området. Ett motiv för detta är ofta att man vill uppnå sammanhang och kontinuitet mellan olika åtgärder och en bättre användning av offentliga medel. Ett annat motiv är att underlätta prioriteringen av samhällsinsatserna med hänsyn bl a också till behovet av decentralisering. Ett ytterliga- re motiv kan vara att ge kulturfrågorna en mera jämnställd ställning med andra sam- hällsområden.

De sektorer som förs samman i ett särskilt kulturdepartement eller inom ramen för ett annat departement, vanligen ett utbildnings- departement, varierar från land till land.

Vanligen ingår ärenden om litteratur, konst, musik, teater och museer. Dessutom förekommer det också att en hel del andra frågor förs dit, tex formgivning, stadsplane- ring och arkitektur, bevarande av kulturmin— nen, utbildning inom kulturområdet, vuxen- utbildning, film, radio, television, populär— vetenskap, kulturinriktad turism, fritidsakti- viteter, ungdomsverksamhet och sport.

Av det femtiotal stater som svarade på en enkät i frågan inför Venedigkonferensen framgick, att ett tiotal länder hade särskilda kultumiinisterier. Bland dessa kan nämnas Danmark, Frankrike, Polen och Sovjetunio- nen.

Uppgifterna för de departement som arbe- tar med kulturfrågor varierar avsevärt. På många håll har departementen stor personal och omfattande administrativa uppgifter. Även utanför de nordiska länderna finns det länder där departementen har mer begränsa- de uppgifter och där en stor del av den statliga kulturadministrationen är förlagd utanför departementen. Det gäller tex Stor- britannien.

Danmark är det enda nordiska landet med ett kulturrninisterium. Det kom till år 1961. Ministeriet har ansvaret för bl a frågor röran— de museer, arkiv och bibliotek, litteratur, teater, film, musik, konst, radio—TV, utbild- ning inom kulturområdet, konstnärsstöd och — vilket särskilt bör observeras — naturvård.

Ministeriet hade 88 personer anställda år 1971 varav 42 med akademisk utbildning.

1 Norge är kultur-, kulturminnesvårds-, ungdoms— och idrottsfrågor sammanförda och handläggs inom Kirke- og undervisnings- departementet. Inom departementet hand- has kulturfrågorna av en kulturavdelning, som dessutom handlägger ärenden om uni- versitet, högskolor och forskning. Rege- ringen har i en proposition om ändrad depar- tementsindelning (St prp nr 85, 1971—72) bla föreslagit att organisationen ändras så att kulturfrågorna handhas av en särskild avdelning vid sidan av en avdelning för en- bart högre utbildning och forskning. I Finland handläggs kulturfrågorna huvud- sakligen inom undervisningsministeriets all-

männa avdelning vars konstbyrå bereder frå- gor rörande teater, bildkonst, musik, littera- tur, konstindustri, film, stöd till konstnärer samt vissa frågor inom den konstnärliga ut- bildningen, medan dess idrotts- och ung- domsbyrå svarar för frågor som rör fysisk fostran och ungdomens fritidsaktiviteter. Ärenden, som avser fornminnesvård och kul- turhistoriskt värdefulla miljöer handläggs av vetenskapsbyrån, som även har hand om museiväsendet. Biblioteksfrågor hör till skol- avdelningens ansvarsområde.

3.6.2 Centrala organ vid sidan om departementen

[ länder som inte har något departement med ansvar för kulturfrågorna ligger motsva- rande uppgifter ofta på organ utanför depar- tementsorganisationen. Det gäller tex Förenta staterna, där den ansvariga institu- tionen är National Foundation on the Arts and the Humanities.

Även i länder med departement med an- svar för kulturfrågor finns det behov av olika slag av kompletterande organ. Det motiveras ofta med vikten av direkta kontakter med kulturvärlden och samordning med andra samhällsområden. [ sådana länder där depar- tementen inte sysslar med mer än allmänna frågor har man ofta lagt administrativa upp— gifter på de fristående organen.

Här ges några exempel från Storbritan- nien, Frankrike och de nordiska länderna på sådana centrala organ.

Det statliga kulturstödet iStorbritannien kanaliseras huvudsakligen genom the Arts Council of Great Britain. Det har två huvud- uppgifter, nämligen dels att utveckla för- ståelsen för och utövandet av konst i olika former, dels att öka allmänhetens tillgång till konst. Arts Council skall samarbeta med statsdepartementen, lokala myndigheter och andra instanser. Rådet består av 20 medlem- mar, som utses av undervisningsministern. Det finns särskilda råd för Skottland och Wales.

I Frankrike finns det flera organ utanför kulturrninisteriet som har uppgifter i fråga

om den kulturpolitiska planeringen. För hela den franska ekonomin görs relativt detaljera- de femårsplaner upp, framför allt inriktade på investeringar. Som ett led i förberedelser- na för den nu gällande planen för 1971— 1976 utarbetade en särskild kommission för kulturfrågor ett femårsprogram för kultur- verksamheten. Det programmet grundades som nämnts på en målanalys. En rad konkre- ta åtgärder föreslogs.

Två av kommissionens förslag på det ad- ministrativa området har nyligen förverkli- gats. Man har sålunda upprättat ett kulturråd (Comite consultatif du de'veloppement cul- turel) med ett trettiotal ledamöter. Det be- står av personer från olika samhällsområden och med olika yrkesmässig bakgrund. Rådet skall ge regeringen förslag inom hela det kulturpolitiska området. Det täcker ett vida- re fält än kulturrninisteriet. Vidare har upp- rättats en interdepartemental kommitté (Comite' interministeriel pour llaction cul- turelle) under ordförandeskap av premiär- ministern. Avsikten är att förbättra samver- kan mellan de ministerier som på något sätt har med kulturfrågor i ordets vidaste bety- delse att göra. Kommittén skall bl a ta ställ- ning till förslag från det nya kulturrådet.

I Danmark, Finland och Norge finns det olika slag av organ utanför ministerierna.

I Danmark tillkom redan år 1962 ett kulturudvalg, utsett av regeringen. Utskottet har rent utredande och initiativtagande upp- gifter. Det består av 15 ledamöter från kul- tur- och organisationslivets olika områden. De är valda för sin personliga kapacitet men vissa ledamöter utses efter förslag från folk- bildningsorganisationerna. Utskottets verk- samhet ligger fn nere. Dess uppgifter håller på att ses över.

Förutom kulturudvalget finns det organ med uppgifter på olika delar av kulturområ- det. Bland dessa kan nämnas teaterrådet, musikrådet, filmrådet, biografrådet och sty- relsen för statens konstfond.

Teaterrådet har till uppgift att ge ministe- riet råd i teaterfrågor. Rådet har vissa uppgif— ter i fråga om statsstödet till teatrar. Rådet kan också lägga fram förslag för ministeriet.

Musikrådet har motsvarande uppgifter. Film- rådet bistår myndigheter och filmfonden i konstnärliga bedömningsfrågor, medan bio- grafrådet ansvarar för rådgivning i ärenden om biograferna. Statens konstfond handhar frågor om ersättningar och stöd åt konstnä- rer. Fonden leds av en styrelse. Till fonden har knutits ett representantskap på ett tret- tiotal personer som har vissa rådgivande upp— gifter.

Det centrala organet i Norge är Norsk kulturråd. Det har ,utredande och initiativ- tagande uppgifter men har dessutom löpande administrativa uppgifter genom att det för- delar medel ur den norska kulturfonden. Rådet består av 11 medlemmar och supp- leanter varav sju utses av regeringen och fyra av stortinget. Enligt riktlinjerna för kultur- fonden skall medlen användas för att stimu- lera konst och kulturvård och samtidigt göra konst- och kulturvärden tillgängliga för så många som möjligt. Till skillnad från det engelska Arts Council svarar fonden inte för allt kulturstöd utan endast för sådant stöd som inte går över fasta anslag i budgeten. Det är särskilt fråga om anslag av engångs- karaktär och försöksverksamhet.

I Finland ombildades år 1967 de ditintills existerande konstnämnderna till sex statliga kommissioner för litteratur, bildkonst, dra- matik, arkitektur, konstindustri och kamera- konst. Dessutom finns ett gemensamt organ, centralkommissionen för konst. Medlemmar- na av kommissionerna utses för tre år av regeringen efter förslag från centrala organi- sationer och organ inom respektive område. Centralkommissionen utgörs av ordförande- na i de övriga kommissionerna jämte tre av regeringen förordnade medlemmar. Den skall svara för helhetssynen på konstområdet. Den skall utarbeta allmänna planer för främjande av konsten, göra upp förslag till fördelning av anslagen och samordna de internationella förbindelserna på konstens område. För- utom att kommissionerna fungerar som råd- givande och initiativtagande organ inför un- dervisningsministeriet är de inom vissa grän- ser även beslutande organ. Bl a fördelar de statens konstnärsstipendier.

3 .6.3 Regional organisation

På flera håll anses en decentralisering av de kulturella aktiviteterna väsentlig. Liksom i fråga om den centrala organisationen skall här ges några exempel på lösningar av organi- sationen på regionalt plan.

I Frankrike finns det en regional kultur- kommitté i varje region. Dessa kommittéer har att bedöma behoven, planera och för— medla centrala aktiviteter. De består av representanter för olika konstområden. Verksamheten samordnas av en person som är ansvarig in för kulturministern.

Av de nordiska länderna är det Finland som har den mest utvecklade regionala orga- nisationen. Samtidigt som statens konstkom- missioner tillkom är 1967, inrättades statliga länskonstkommissioner i alla län. Medlem- marna utnämns av länsstyrelsen efter höran- de av organisationer och institutioner inom länet. Organisationsmodellen uppges vara hämtad från idrottsområdet.

I den proposition där förslaget om kom- missionerna lades fram (19661100) uttalade regeringen, att den främsta orsaken till att konstlivet inte utvecklats tillräckligt på landsbygden har varit avsaknaden av en regional organisation. Länskonstkommissio- nerna som samarbetar med centrala och lo- kala organ har till uppgift att följa upp och främja det yrkesmässiga utövandet, utbild— ningen och intresset för olika konstområden. Till deras direkta disposition för stödjande av konstnärliga aktiviteter av lokal eller re- gional räckvidd anvisas särskilda medel.

I Norge har den regionala kulturorganisa- tionen nyligen behandlats i en ”stortings- melding om museumssaken” (St meld nr 93, 1971—72). Utgångspunkt har varit ett för- slag framlagt av Museumskommittén om att särskilda ”kulturvemnemnder” bör inrättasi fylkena (Instilling om de halvoffentlige museers virksomhet og drift, 1967).

Departementet konstaterar att en mer systematisk kulturinsats på regional nivå kräver organ för bl a planläggning, koordine- ring och verkställighet. Hittills har sådana organ tillkommit endast i begränsad ut-

sträckning. Det har bl a medfört en ojämn fördelning av de resurser som från centralt håll ställs till förfogande. Både för att kunna följa upp den ökade satsningen på lokal nivå och för att kunna få en bättre fördelning av resurserna krävs organ med ansvar för kultur- aktiviteterna i fylken och kommuner. Depar- tementet anser det vara en fördel om det organisatoriska ansvaret för större delen av kulturaktiviteterna i fylkena kunde samlas under ett folkvalt kulturutskott, eventuellt. med särskilda underorgan för vissa områden, såsom tex kulturminnesvården. Departe- mentet förutsätter att det inom fylkes— administrationen byggs ut en administrativ apparat för ändamålet.

Organisationen av kulturutskotten och deras uppgifter kommer att tas upp i den kommande stortingsmeldingen om kultur- aktiviteterna under 1970-talet.

År 1970 genomfördes i Danmark en om- fattande kommunal reform och som följd av denna har det nu blivit vanligt att primär- och sekundärkommuner inrättar kultur- nämnder, som förutom skol- och fritidsfrå— gor skall ha hand om all annan kulturell verksamhet. Den nya strukturen har hittills inte kommit till uttryck i någon större om- fattning inom lagstiftningen på kulturområ- det men kulturministeriet har med utgångs- punkt i denna påbörjat en informations- och inspirationskampanj gentemot de kommu- nala organen.

3.6.4. Lokal organisation

Huvudansvaret för kulturverksamheten måste ligga på det lokala planet och inte på staten. Det är en inställning som finns på många håll i världen. Verksamheten på lokal nivå är mycket olikartad inom varje land och mellan länderna. Det är därför inte menings- fullt att ens göra ett försök att här summera läget.

» _ .'| 'I". ! —'ll|.”f' ,j'”. ." '; ' | '.|- "" ** "1' 1-l;—' | " [jib'j_ '*__' ,. 'Jr'_'|| —. |__|- . . i-., - :|, ._ _|. ,| |,' * | ' "| "||, "||. | |. | || || , "_ _, i _ | _|, |. _, , _ ., _ _ _ _. ,. _ I " ' " '. I'I _ _ ,1l , "'th |s—

",,___'_._A___- __ '_ I _ ,_ . _ ,, L'-_ | ' . ": ' _ _ _. |' : , '. ..,—j_ .__- ._-_ — im_ ut!” I II _|. _ ._ __ _ , |_ ',,Äf'" _ _ F ,. _ , __ _. '; WT %lilnhui ., . I" __," ' =-.'l —|- | _ _ .— alla]! Li || fir..| » - -' . .- ' ' ' ', ' . . '. ." ' ,'j'r, __I'glllllllbhn "-..' ”" ' 3' — "." . ' ',I'- ' ” .' .'.||:| ,_ ' ', . *— _"I": kff,? claw 'a' "' 7— |'|' ' ' ' ' "' " " i' ,, ' -".""| 1_ Film] |'_||.|| Jb;

— . || & '_'- ."l=.'.- -. | . . | * '. -_|'|__ ' ,. "_ _' || _..,|f=1.|;-_|| FI,-' _' __| ! --| ',, . _.. '_"_' '=' |" _|, _ IM| '_r'h'l'ziti? !.uil '_F, "_f . | ' ** =” ' _ - _ - ' ||. .lfä' 'IIM. arg; |" . | ' l|| +

,,,.._|,'_,. '* _ i_ _. ' -' -.t|f5,ft|=ff-c|||| :.. | "_ _, ' . ' = || -. _,l'ålillt'n

_. =__. .' I. I— ' | | lr ' ',, .|. _| J | ' | _ ,_1l '|' "I I " ' i ' F |H- II l l '_l, ' || "I ' '|' | ! ||| |||. _ l ' l _. A,"- |||. | - | ' | . ' .'|. . _,-_ , || ",. , ; '#'H' P ' , _, -| . "|||-l. ij-"iiHH | | — —. ' | ' | ' , . '.' ' _ _ || | | —, " -. ' | | ' — | ,-I LILII' tz'r . |t '

| | | - | ' _ '- .. || , _| .._,',4'f|..,',i

,.j _, _ _ ,._ _ __ __ .. ,”.mm"

_ | ,, _ | | ' I" II | | | | _ _ _ ,,|, |. , _ ' II I _,. . ,_ l' " | | | || | , , ' | l' l ' _. , 4. | ., ___". ' ' | _'- | "'I. _ ,. |-,' | |_ , __ | |. nu | - , | ' ,, _ | , , ._r, , , _ J —. — | . I' _ ' . |i_' . __ , . | ,. || |-| .. 'I" |. |— ,. -" | | ,. . | '_' ., | | '.' | .'||_ -, .-| Milf-." * '.. " | | I Jahn

Målen för samhällets kulturpolitik

4.1

Med kulturpolitik avser kulturrådet som tidi- gare sagts (1.2) en samlad struktur för sam- hällsåtgärder på kulturområdet. En sådan struktur kan gälla statens, kommunernas, landstingens eller hela samhällets insatser.

En utformad kulturpolitik för staten, en kommun, ett landsting eller hela samhället förutsätter mer eller mindre definierade mål, som möjliggör långsiktiga prioriteringar och planmässiga reformer på olika sektorer. För att de kulturpolitiska intentionerna skall kunna genomföras krävs resurser, metoder och organ såväl för planering som för verk- ställighet.

En fullt utformad kulturpolitik kan sägas finnas först då samtliga dessa kriterier upp— fylls. Hur man definierar området för de kulturpolitiska åtgärderna, om man tillämpar en mera vid eller en mera snäv gränsdragning _ i och för sig en fråga av stor betydelse — berör inte direkt den här angivna bestäm- ningen av vad som menas med en fullt utformad kulturpolitik. Under alla förhållan- den måste dock krav ställas både på att området på något sätt avgränsas och på att dess ställning i förhållande till närstående områden för samhällets insatser klargörs.

Strukturen av de kommunala insatserna på kulturområdet har tidigare redovisats (2.4 och 2.12). Om man på det kommunala fältet i dess helhet tillämpar de just nämnda krite- rierna på vad vi menar med en fullt utformad kulturpolitik, så uppfylls dessa kriterier i vissa avseenden. Det gäller både i fråga om

Begreppet kulturpolitik

ekonomiska resurser och organ för att plane- ra och verkställa kulturpolitiska beslut. De kommunala kulturanslagen har under senare år totalt sett kraftigt förstärkts och uppgår i dag till väsentligt högre belopp än statens kulturbudget. De centrala kulturnämnder som tillkommit i en rad kommuner utgör en annan viktig del i utvecklingen. Genom dessa nämnder kan en samordning av insatserna i de enskilda kommunerna komma till stånd. Svenska kommunförbundets förslag år 1970 till normalreglemente för kulturnämnd inne- bär en rekommendation av stor kulturpoli- tisk betydelse liksom förbundets pågående arbete med generella råd och anvisningar till kommunerna i anslutning till reglementet.

I andra avseenden uppfyller den kommu- nala kulturpolitiken mindre väl eller inte alls de uppställda kriterierna. Framför allt är det fallet i fråga om definierade gemensamma mål för verksamheten. För den kommunala kulturpolitiken gäller generellt att det sällan eller aldrig har formulerats mål annat än för enskilda institutioner och för enstaka kom- muner. Vad man fn kan finna är en viss överensstämmelse i icke klart uttalade mål för de kulturpolitiska insatserna i enskilda kommuner. Men en sådan överensstämmelse beror snarast på likartade reaktionsmönster i ett visst kulturklimat. Det är för den skull inte meningsfullt att tala om en samlad kommunal kulturpolitik i betydelsen en för alla kommuner gemensam politik.

Vad som här sagts har i första hand avsett

primärkommunerna men gäller också lands- tingen.

Kommuner och landsting är självständiga och de kommunförbund som finns kan av principiella skäl inte ta på sig att formulera för samtliga kommuner bindande mål. Däremot har de politiska partierna vid olika tillfällen formulerat mål för den kommunala kulturpolitiken.

Det har alltså i vårt land hittills inte funnits en samlad kulturpolitik. Mot den bakgrunden kommer analysen av den förda kulturpolitiken att i huvudsak inriktas på de statliga reformerna och de kulturpolitiska mål som legat bakom dem.

I överensstämmelse med bestämningen av vad som menas med en fullt utformad kul- turpolitik blir det naturligt att i den följande analysen uppmärksamma samtliga de krite- rier som här angivits, alltså inte bara sådana som har med formuleringar av kulturpolitis- ka mål att göra utan även sådana som gäller organisatoriska, ekonomiska och andra för- utsättningar (medel) för samhällets kultur- politik.

Ett led i analysen blir att söka bestämma i vad mån det statliga reformarbetet hitintills grundats på vissa definierade, långsiktiga mål eller om det burits upp av pragmatiskt be- stämda, mer kortsiktiga mål. I fråga om mål får man räkna med inte bara i skrift formule- rade utan också latenta mål.

Det har hitintills funnits en viss obenägen- het att formulera övergripande mål för den statliga kulturpolitiken. Det har flera or- saker. En är att samhällsinsatserna fortfaran- de är relativt blygsamma. Det har från rege- ringens sida ansetts ligga en risk i att ställa upp förpliktande allmänna mål när möjlig- heterna att realisera dem är begränsade. Om- rådet har inte heller haft samma centrala politiska betydelse som t ex utbildnings- och arbetsmarknadsområdena.

Även om man bortser från risken i de förpliktelser målen skapar och tex hävdar att just de knappa resurserna gör en målbe- stämning viktig, har det funnits ett annat hinder för statsmakterna att definiera målen. Det har varit att underlag hittills saknats.

Innan kulturrådet tillsattes har målfrågorna på området inte gjorts till föremål för någon statlig utredning. Den fortsatta analysen kommer att visa hur det i riksdagen dess- förinnan under 1960-talet vid upprepade till- fällen ställdes krav på ett underlag för ett beslut från statsmakternas sida i fråga om de kulturpolitiska målen (4.4.3).

I fråga om mål och idéeri kulturpolitiken är brytningarna mellan olika grupperingar framträdande, men man kan också räkna med en växelverkan och en påverkan från tex den allmänna debatten eller från fackligt håll på partier, regering och riksdag.

Den efterföljande jämförande analysen av kulturpolitiken begränsas alltså i stort sett till det statliga området. Som bakgrunds- material har använts bl a de studier — Par- tiernas kulturpolitiska mål, Målen för den statliga kulturpolitiken och Den kulturpoli- tiska debatten under 1960-talet _ som ingår i den av kulturrådet utgivna skriften Idéer i kulturpolitiken (1970). Den följande analy- sen och bedömningen av den hittills förda statliga kulturpolitiken har kulturrådet dock gjort fristående från nämnda skrift.

Kapitlet avslutas med ett förslag till av- gränsning av området för de kulturpolitiska insatserna och förslag till mål för samhällets kulturpolitik.

4.2

4.2.1. De första statliga åtgärderna

I äldre tider var utvecklingen inom konsten ofta knuten till religiösa företeelser och institutioner. Utanför det religiösa området hade den offentliga, samhälleligt stödda konsten framför allt rollen att förläna staten och fosterlandet prestige och ära. De kulturpolitiska insatserna under denna tid tog sig dels uttryck i att konstnärer av olika slag tilldelades legat och tjänster, dels att man inrättade institutioner för att uppnå de mål som ställts upp.

Som ett uttryck för sådana idéer instifta- des år 1735 Kongl Ritarakademien, före- gångare till nuvarande Konstakademien. Dess uppgift blev att utbilda inhemska målare, skulptörer och arkitekter. Från Gustaf III:s tid tillerkändes i akademiens stadgar bild- konsten ett egenvärde, oavsett den ekono- miska nytta man kunde ha av den. Gustaf III utsträckte sitt stöd även till andra konstar- ter. Han grundade Svenska akademien och inrättade de kungliga teatrarna.

Under 1800-talet tog riksdagen över an— svaret för stödet åt konsten. Nationalmu— seet inrättades år 1844, och några år senare gav riksdagen medel för inköp av svensk konst till museets samlingar. Genom Svenska akademien fördelades stipendier åt svenska författare. Akademien fråntogs uppgiften är 1907, då man genomförde en reform av författarstödet. Ambitionerna och målen för samhällets stöd åt konstområdena förändra-

Tidiga kulturpolitiska initiativ

des och vidgades således under 1800—talet, dock utan att prestigemotivet för kulturstöd helt övergavs.

Genom representationsreformen 1918— 1921 stärktes de intressen som förordade ett mera aktivt statligt stöd till kulturlivet. De representanter för arbetarklassen som då fick inflytande i riksdagen krävde att rättvise- och jämlikhetsresonemang skulle ersätta de gamla prestigesynpunktema vid utform- ningen av stöd åt kulturlivet.

4.2.2. Perioden 1932—1957

Under perioden 1932—1957 — från början av Arthur Engbergs tid som ecklesiastikmi- nister och fram till det att Ragnar Edenman tillträdde som departementschef , framför— des en rad nya mål och idéer i kulturpoliti- ken. Det var delvis mycket omfattande upp- gifter som man ville tillägga den. Reform- arbetet under perioden stannade dock vid ansatser.

Konst- och kulturfrågomas avhängighet av utbildningspolitiska åtgärder utgör historiskt sett en utgångspunkt för socialdemokratins kulturengagemang. Partiets kulturella krav fick urSprungligen sitt uttryck i allmänna bildningssträvanden för arbetarklassen. Dessa krav utvidgades genom Arthur Engberg med krav på tillgång till konstens, litteraturens och musikens värden. Han ville tex se tea- tern som en viktig del i bildningsarbetet.

Då socialdemokraterna bildade regering år 1932 existerade inget kulturpolitiskt pro- gram. Början till ett sådant program kan dock skönjas i reformer som genomfördes inom kulturområdet under de närmaste åren. Sin första samlade utformning i skrift fick de kulturpolitiska tankegångarna i Engbergs broschyr Demokratisk kulturpolitik (1938).

Engbergs tankegångar fick en principiell utformning redan i hans direktiv till 1933 års teaterutredning, som ledde till grundandet av Riksteatern. År 1937 beslöt riksdagen att en procent av kostnaderna för statliga bygg- nader skulle avsättas till konstnärlig ut— smyckning och år 1938 fattade man beslut om att inrätta lotterimedelsfonden för att be- kosta bla viSsa kulturella ändamål. Dessa in- satser var sprungna ur samma synsätt och motiverades med konstens betydelse såväl för individens som för samhällets utveckling.

Ambitionerna att se konsten som ett led i det folkliga bildningsarbetet och att föra ut den från huvudstaden och till kontakt med den stora publiken utgör en grund för de ansatser till att utforma en kulturpolitik som regeringen gjorde under 1940- och 1950- talen. Med en sådan inriktning av åtgärderna trodde man sig odkså bäst kunna ge utkomst åt konstutövarna.

På grund av världskrigets utbrott kom initiativen från Engbergs tid tills vidare inte att fullföljas. Medlen för konstnärlig ut- smyckning av statliga byggnader drogs in, och enprocentregeln kom senare inte att återinföras utan ersattes med fixerade be- lopp som först under 1960-talet närmade sig nivån för de ursprungliga ambitionerna.

Efter kriget följde en period på närmare ett decennium med kulturpolitiskt utred- ningsarbete. Direktiven för tre av utredning- arna, som regeringen tillsatte, knöt an till tidigare skisserade omfattande kulturpolitis- ka ambitioner.

Musikutredningen, som tillsattes år 1947, skulle enligt direktiven finna former och vägar för att göra musiken ”till en kulturell och social tillgång för alla samhällsklasser och alla delar av landet”. Samma formule-

ring återkom i direktiven för konstutredning- en, som tillsattes år 1948. Däremot skulle konstutredningen enligt vad som påpekades i direktiven inte ta upp de aktiva konstnärer- nas villkor och arbetsförhållanden till be- handling. Att väcka ett ökat konstintresse och skapa ökade avsättningsmöjligheter an- sågs vara den bästa metoden att erbjuda konstens utövare bättre villkor.

Också för den tredje större utredning som tillsattes vid samma tid, bokutredningen (1948), uppställdes samma ambitiösa mål. Den skulle utreda vad som från det allmän- nas sida kunde vidtas för att ”göra värdefull litteratur tillgänglig i alla svenska hem". Ut— över frågor om bokpriser och bokspridning skulle emellertid också frågan om ersättning till författarna för biblioteksutlåningen av deras verk utredas. Detta sistnämnda var en fråga som Sveriges författareförening hade väckt redan år 1933.

Ytterligare en utredning tillsattes år 1948. Den fick namnet kulturfondsutredningen och skulle behandla de ändamål till vilka sådana lotterimedel borde utgå som inte tillfördes den allmänna budgeten.

Inom både det kommunistiska partiet och det socialdemokratiska partiet hade man jämförelsevis tidigt formulerat målet, att kul- turdistributionen på de olika konstområdena borde förbättras. För kommunistiska par- tiets del skedde detta i Riktlinjer för ett demokratiskt kulturprogram, som antogs av partistyrelsen år 1946 och publicerades un- der titeln Folk och kultur är 1947. Socialdemokraterna hade vid 1948 års partikongress tillsatt en kommitté med upp— gift att utarbeta ett kulturpolitiskt program för partiet. Kommittén lade år 1952 fram ett betänkande med titeln Människan och nu- tiden. Det innehöll både principiella resone- mang och en lång rad praktiska reformför- slag. Kulturaktivitetema sattes här in i ett större sammanhang. Målsättningen för sam- hällets — statens och kommunernas — kul- turpolitik skulle vara att skapa en bättre, rikare kulturmiljö. Till denna hörde inte enbart de traditionella konstarterna utan.

också frågor inom miljöplanering, arbetsliv, fysisk fostran och organisationsväsende. Ut- redningen betecknades av 1952 års social- demokratiska partikongress som ett värde- fullt underlag för den fortsatta diskussionen. Vid SAP:s kongress år 1956 tillsattes en kontaktkommitté för skol- och kulturfrågor, som bl a skulle följa utvecklingen på kultur- området.

Det initiativ till att inleda ett större re- formarbete som regeringen tog genom att tillsätta de nämnda kulturutredningarna åren 1947—1948, ledde emellertid _ sedan utred- ningarna under första hälften av 1950-talet lagt fram sina förslag — inte på något område till reformer för att förbättra kulturförmed- lingen.

Bokutredningen lade fram sina förslag år 1952. Däri avvisade man tanken på ett för- statligande av bokproduktionen och man ville endast föreslå smärre förändringar av bokdistributionen. Huvudförslaget gällde er- sättning till författare för biblioteksutlåning- en. Proposition om biblioteksersättningen lades fram är 1954.

Musikutredningens betänkande, som lades fram år 1954, innehöll vittsyftande reform- förslag som avsåg musiklivets olika behov. Konstutredningens betänkande av år 1956 innefattade ett långtidsprogram för att sti- mulera konstlivet och höja konstbildningen. Mycket litet eller inget av dessa mera omfat- tande reformförslag förverkligades. Musik- och konstutredningarnas förslag blev liggan- de fram till prop 1961:56, då de avskrevs. Den utredning som tillsattes år 1948 inom handelsdepartementet — där lotterimedels- ärenden handlades— och som skulle diskute- ra upprättandet av en särskild kulturfond, blev klar med arbetet är 1955 men förslaget förblev liggande.

Trots att det nu fanns faktaunderlag och genomarbetade förslag introducerades alltså — frånsett biblioteksersättningen åt författa- re — inte några reformer av betydelse under 1950-talet. Mindre reformer förekom dock. Bl a kan nämnas den förbättring av stödet till landsantikvarieorganisationen och där-

med också indirekt till länsmuseerna som genomfördes år 1955 (pr0p 1955:68). An- tagligen fanns det flera orsaker till att några större reformer inte kom till stånd. Det skedde flera byten på ecklesiastikminister— posten under efterkrigstiden. Arbetet på den stora skolreformen tog under 1940- och 1950-talen en stor del av uppmärksamheten. Samtidigt fanns det bland politikerna en tro på att själva det sociala och ekonomiska reformarbetet, som intensifierades efter krigsslutet år 1945, skulle ge utdelning också vad beträffar kulturen. Slutligen kan man konstatera att det ännu inte fanns någon uttalad opinion för så stora reformer som musik- och konstutredningama tänkte sig. Intill sextiotalets början var det egentligen bara konstutövarna själva som talade för kulturens och deras eget behov av större samhällsstöd. Inom pressen var kommenta- rerna Och Opinionerna knappa och drevs av en liten grupp skribenter. Betecknande är att först vid partikongressen år 1960 infördes en punkt om kulturpolitiken i det socialdemo- kratiska partiprogrammet.

4.3

4.3.1. Det enda statliga kulturprogrammet

Vid en kulturkonferens i Eskilstuna i maj 1959 aviserade ecklesiastikministern Ragnar Edenman en aktivering av regeringens insat- ser pä kulturområdet. Synpunkterna åter- kom därefter i propositioner åren 1960 och 1961 om anslag till stöd åt konstnärlig, lit— terär och musikalisk verksamhet.

Den på sikt viktigaste punkten var att man nu från regeringens sida förklarade sig be— redd att på ett mer samlat sätt än tidigare ge sig i kast med kulturfrågorna. Tydligast kom detta till uttryck i det handlingsprogram, som ingick i prop 1961:56. Programmet angav dels vilka uppgifter som stod närmast på dagordningen, dels inriktningen av ett mer långsiktigt reformarbete på kulturom- rådet. Detta är det enda samlade program på kulturpolitikens område som statsmakterna bundit sig för och detär därför motiverat att närmare behandla dess bakgrund, innehåll och förverkligande.

4.3.2. Det ökade politiska intresset kring kul turfrågorna åren I 958— I 960

Först under de sista åren av 1950—taletbörja— de en något livligare debatt om den fria kultursektorns villkor. Intresset kretsade då inte kring de stora perspektiv, som i början av decenniet skisserats i Människan och nu— tiden, i musikutredningen och i konstutred- ningen. Det rörde istället andra frågor, först

1961 års kulturpolitiska handlingsprogram

och främst kulturarbetarnas aktuella ekono- miska situation och — i nära samband där- med — statens möjlighet att stödja dessa grupper utan att dirigera kulturlivet.

Frågorna hade aktualiserats politiskt av SSU och FPU under år 1958. Båda dessa ungdomsförbund hade krävt, att samma eko- nomiska förmåner skulle gälla för konst-, tea- ter och musikstuderande som för andra stude- rande. I FPU:s program Kultur och samhälle (1958) framhölls bl a att fördjupad estetisk fostran endast på lång sikt kunde öka efter- frågan på kulturarbetarnas produkter. En för- bättring av de aktuella förhållandena måste ske på andra vägar. FPU:s förslag innehöll också krav på att allmänna medel skulle användas för att förbättra kulturarbetarnas ekonomi. Denna sistnämnda del av förslagen togs dock inte upp i presskommentarernai den liberala pressen, utan dessa uppmärk— sammade endast de delar av programmet som tog avstånd från statliga ingrepp (skatte- befrielse av donationer, slopande av radio- monopolet etc).

[ talet i Eskilstuna i maj 1959 (återgiveti Svenska stadsförbundets tidskrift, 1959:9) klargjorde Edenman sin Och regeringens prin- cipiella uppfattning om statens förhållande till kulturen. Den fria kultursektorn hade blivit opåverkad av det reformarbete som skett på andra områden, framhöll han. Sam- hället måste nu gripa in men inte för att dirigera utan för att hjälpa. Edenman skisse-

rade också den profil som regeringen ett par år senare _ genom prop 1961:56 — skulle komma att ge sitt förslag till åtgärder på kulturområdet.

(Vi måste) ”ge oss i kast med uppgiften att bereda konstens skapare och utövare bättre villkor _ inte i dirigerande eller kom- menderande syfte, men i hjälpande och stöd- jande avsikter. — — — Att finna de lämpliga formerna i intimt samarbete med konstnärer- na och konstutövarna själva för en sådan kulturpolitik är den stora reformuppgiften som närmast står på dagordningen. _ — —

Konstnärernas skapelser kan inte och får inte betraktas som enbart marknadsproduk- ter, för vilka en tillfällig ström av efterfrågan sätter in eller uteblir — något som kan bli livsavgörande för konstnären ifråga. Den som ej är 'säljbar' måste försvinna. Detta tillstånd leder till en uppenbar misshushållning med begåvningar och talanger. Får detta tillstånd fortsätta, löper vi den allvarliga risken att se de i eminent mening kulturbärande och kul— turskapande människorna mista sitt fotfäste isamhället. — — —

En allmän omprövning av våra egna teser och föreställningar måste föregå det ound- vikliga reformarbetet. Länge har vi varit be- nägna att tro, att en höjd levnadsstandard och ett ökat välstånd inom de stora folk- grupperna rent automatiskt skulle följas av en motsvarande höjning av den kulturella nivån. En förändrad miljö, som tagit sig uttryck i bättre och rymligare bostäder, ökad social och ekonomisk trygghet i nuet och för framtiden, har tyvärr ännu inte åtföljts av en motsvarande ökning i konsum- tionen av kulturvaror — konst, musik och litteratur av halt och klass. Kanske har vi dragit denna slutsats litet för tidigt — väl- ståndet har ännu inte så värst många år på nacken. — _ _ Kanske är det så, att de som fått del av välståndet på grund av bristfällig skolunderbyggnad och bristande kontakt med kulturlivet har föredragit att välja en materiell standardhöjning framför en kultu- rell.

Vi hinner emellertid knappast med att i lugn och ro avvakta svaret på de båda frågor- na, ty det finns redan vissa oroande tecken på att masskulturens olika alster redan har trängt fram i förgrunden och lagt beslag på en betydande del av köpkraften. — — _ Att producenterna ger folk vad folk vill ha är inte något bärande skäl varför de skall få fortsätta ostört. Det är här vi måste sätta in en av attackerna — men inte med förbud och

censurering utan med det självklaraste av stridsmedel; erbjudandet av andra alternativ, andra valmöjligheter.”

Presskommentarerna till talet var eniga både om behovet av insatser för kulturarbe- tarna och att utvecklingen av statens insatser släpat efter på kulturområdet. Tidningen Ar- betet (maj 1959 och januari 1961) pekade på behovet av en klargörande programskriv- ning från regeringens sida. Regeringen borde upprätta en plan för kulturoffensivens upp- läggning, menade tidningen. Stödet till kul- turarbetarna var en angelägenhet av första graden. Reformerna borde utvecklas med utgångspunkt i redan existerande stipen- die- och stödformer. Att i ett svep fylla den fria kultursektorns behov skulle samhället inte orka med. I en artikel i tidskriften Tiden om ”Socialdemokratin och konstnärsproleta- riatet” (Tiden 1959:7) angreps eftersläp- ningar i partiets kulturpolitik.

Ijuni 1959 bildades Konstnärliga och litte- rära yrkesutövares samarbetsnämnd (Klys) och aktioner från dess sida bidrog till att väcka medvetandet om kulturarbetarnas för- hållanden och konkretisera de åtgärder från samhällets sida som dessa grupper krävde. Klys aktualiserade hösten 1959 bla kravet att de konststuderande skulle få samma eko- nomiska förmåner som övriga högskolestude- rande. I februari 1960 offentliggjorde Klys ett program i 24 punkter, som sammanfatta» de olika krav som redan tidigare hade förts fram. I programmets första tolv punkter upp räknades olika åtgärder från samhällets sida för att skapa betingelser för ett rikt kultur- liv: tillräckligt utrymme för estetisk fostran i skolan och inom folkbildningen, etermedier inriktas på att höja kulturintresset, enpro— centregeln för inköp av konst återinförs, ökade anslag till bibliotek och museer, till teatrar och orkestrar och till konstnärlig dans, stöd till konstnärlig svensk filmproduk- tion, samhällsstöd åt konstutövarna och upp- lysningsverksamhet för att hindra Spridandet av konstnärligt underhaltiga produkter. lyt- terligare tolv punkter angavs därefter olika åtgärder som man ansåg särskilt ange- lägna, nämligen förbättring av upphovsrätts-

lagstiftningen, utbyggd konstnärlig utbild- ning, högre löner till de anställda konstut- övarna vid teatrar och orkestrar, ökade stat- liga stipendier, livstidsgager till konstutövare med utmärkt förmåga, höjd biblioteksersätt- ning, skattefrihet för kulturdonationer m m. Programmet överlämnades vid en uppvakt- ning till statsministern och ecklesiastikmi- nistern. Till de förslag som särskilt livligt kom att diskuteras hörde kravet på konst- närslön. Detta förslag hade tidigare förts fram i ett par likalydande socialdemokra- tiska riksdagsmotioner (mot 1959:I:76 och 112101) om ”livstidsgager åt förtjänta utövare av de konstnärliga yrkena”.

De politiska partierna reagerade med stör- re vaksamhet än tidigare på det mot slutet av l950-talet ökade intresset för kulturfrågor- na. Det har redan nämnts att det var SSU och FPU som år 1958 först tog ställning för ett ökat politiskt engagemang på området. Flera ställningstaganden följde. I juni 1959 inrättades centerpartiets kulturråd och ijuni 1960 högerns kulturråd, medan folkpartiet i november 1960 tillsatte en arbetsgrupp för att utarbeta kulturavsnittet i ett nytt parti- program.

Av speciellt intresse i detta sammanhang är punkten om kulturpolitiken i det social- demokratiska partiprogrammet år 1960. Edenmans tal i Eskilstuna kan i viss mån ses som en återspegling av förberedelserna för detta partiprogram. Programkommissionen framhöll i sin kommentar ”samhällets ansvar även för kulturlivets fria sektor _ den där konstnärer, författare, musiker och alla and- ra utövare av de fria konsterna har sin verksamhet”. Kommissionen vände sig mot den snedvridning av den kulturella utveck- lingen som kommersialiseringen av kultur- livet medförde. Programpunkten om kultu- ren fick följande lydelse i partiprogrammet:

”Kulturskapandet främjas av samhället. Kulturlivets värden göres tillgängliga för hela folket.

Stöd åt kvalitetssträvanden inom musik, bildande konst, litteratur, teater, film, radio, television m m.

Bättre villkor åt kulturarbetarna.

Det fria bildningsarbetet stödjes och med-

borgarnas kulturella aktivitet uppmuntras.

Kultur- och nöjeslivets kommersialisering motarbetas. Radio och television hålles fria från enskilda vinstintressen.”

I 1960 års statsverksproposition (bil 10 s 40) framhöll departementschefen i enlighet med vad som aviserats i talet i Eskilstuna, att regeringen ville förbättra villkoren för de konstnärliga yrkesutövarna och angav tur- ordningen för de åtgärder man tänkte vidta. Dessa åtgärder borde vidtas successivt och med koncentration på ett mindre antal åt gången. Man skulle börja med att förbättra konstskaparnas utbildning, instifta flera sti- pendier och öka statens konstinköp — re- formpunkter som skulle återkomma i hand— lingsprogrammet i prop 1961 :56.

4.3.3. Formerna för statens stöd

Opinionen för en förbättring av kulturarbe- tarnas villkor hade förknippats med en de- batt om formerna för statens stöd. Denna fråga var _ som departementschefen nämnde i prop 1961256 (5 20) _ ”fortfarande i någon mån kontroversiell” när propositionen pre- senterades. Departementschefen tog för sin del ställning till dessa frågor i det avsnitt i propositionen som står omedelbart före handlingsprogrammet.

En av dessa frågor gällde den förmenta risken för minskad frihet för konstskaparna genom direkta ekonomiskt stödjande åtgär- der från statens sida. Farhågoma hade förts fram i några högertidningar, framför allt i anslutning till de socialdemokratiska motio- nerna år 1959 om livstidslöner åt förtjänta konstutövare Och motsvarande begäran från Klys följande år. Detta slag av invändningar hördes dock mera sällan i debatten då propo— sitionen lades fram. Departementschefen hävdade för sin del att det huvudsakligen var en praktisk fråga hur man skulle undanröja en sådan fara. Stipendierna skulle utdelas utan några som helst krav på motprestatio- ner, underströk han.

En annan fråga av allmän karaktär som departementschefen tog upp rörde konstut- övarnas arbetsvillkor och den allmänna be-

tydelsen av denna yrkesgrupp i samhället. Också till uttalandet på denna punkt fanns en bakgrund i pressdebatten. I ett inlägg hade konstnärslöner och statliga stipendier kallats för "en sorts finare socialunderstöd” (SvD 26.9.1960). Departementschefen un- derströk, att det var olyckligt, att som skäl för samhällets stöd till konstutövare endast se de sociala och ekonomiska problemen bland denna grupp av yrkesutövare. Liksom i fråga om samhällets insatser för bildning, utbildning och forskning motiverades stödet till konstutövarna i första hand av att den konstnärliga verksamheten skapar oumbär- liga värden för människorna. Uttalandet mar- kerade den vidare syftningen i den statliga kulturpolitiken och knöt den nära till sam- hällets ökande utbildningspolitiska insatser.

Slutligen kritiserade departementschefen uppfattningen, att marknadens efterfrågan i framtiden helt skulle kunna säkerställa eko- nomisk trygghet för den fria sektorns yrkes- utövare. Inlägget var ett svar på den konser- vativa uppfattningen att samhället i så liten utsträckning som möjligt skulle ingripa med stöd och subventioner. ”Vi vet,” förklarade departementschefen, ”att det fria konsum- tionsvalet delvis är en chimär; starka kom- mersiella intressen styr i väsentlig utsträck- ning alltjämt vår efterfrågan. Vi vet också att insikten om behovet över huvud taget av kulturvärden är något som i inte ringa grad sammanhänger med uppfostran och miljöpå- verkan.”

4.3 .4 Programpunkterna

I pr0p 1961156 redovisades först på vanligt sätt de gällande statliga ersättnings- och stöd- formerna inom kulturområdet. Vidare an- gavs de förslag till utbyggnad av de statliga insatserna som förts fram i bl a 1947 års musikutrednings betänkande Musikliv i Sverige (SOU 19542) och 1948 års konst- utrednings betänkande Konstbildning i Sveri- ge (SOU 1956zl3). Dessa utredningar av- skrevs med den kortfattade anmälan som här .ordes.

Anförandet av departementschefen in-

leddes med de allmänna synpunkter på for- merna för statens stöd som nyss redovisats (4.3.3). Dessa synpunkter utmynnade i ett konkret handlingSprogram. Tillsammans bil- dar dessa båda avsnitt prepositionens prin- cipiella kulturpolitiska de].

Programmet hade följande lydelse (s 22):

"Den första punkten gäller stöd i skilda former åt blivande utövare av konstnärliga yrken under deras utbildning. _ — —

Den andra punkten avser ett förstärkt stöd åt utövare av konstnärliga yrken dels genom ökning av antalet stipendier, i första hand arbetsstipendier, dels genom en sådan avvägning av stipendiebelopp och villkor att Stipendierna i tillfredsställande grad kan fylla uppgiften att främja innehavarens önskan om samling inför en uppgift, studier, resor etc.

Den tredje punkten gäller insatser för att öka den offentliga konsumtionen av konst- närlig produktion av olika slag. I första hand genom förstärkning av inköps- och beställ- ningsanslag.

Som en ytterligare central punkt i ett mera långsiktigt handlingsprogram på detta område ser jag naturligtvis en förstärkning av de krafter, som syftar till en breddning av kulturmiljön och en effektiv kulturdistribu- tion över huvud taget. I blickfältet kommer härvid skolans, det högre utbildningsväsen- dets och det fria bildningsarbetets utveck- ling, särskilt i fråga om initiativ för främjan- de av den estetiska fostran. Givetvis är också strävanden att förbättra de instrument för kulturdistributionen, som utgöres av våra teatrar, bibliotek, museer och liknande insti- tutioner med kulturförmedlande uppgifter, ett viktigt led i detta samhällsarbete på lång sikt. Har man inte även denna punkt i programmet klart i sikte, så riskerar den konstnärliga verksamheten — som jag nyss antytt _ att mer eller mindre isoleras och därmed bli ett självändamål."

4.3.5 Innebörden av propositionens principiella avsnitt

Propositionen gav genom de tre första punk- terna i handlingsprogrammet prioritet åt ät- gärder på kort sikt som avsåg konstnärsut- bildningen samt det direkta stödet (stipen- dier) och ersättningen till konstutövarna (in- köp av konst, biblioteksersättning). Statliga

insatser inom dessa områden var inget nytt. En viss utbyggnad av sådana insatser hade som nämnts också skett sedan 1930—talet, bl a genom anslag till inköp av konst och framför allt genom biblioteksersättningens tillkomst. Accenten i handlingsprogrammet på insatser av detta slag innebar dock en förändring.

Som i det föregående beskrivits uppstod denna förändring under trycket av krav från kulturarbetarna, som fick gensvar i pressen och bland partierna under åren 1958—1960. Också departementschefens uttalanden i prOp 1961256 om formerna för statens stöd har tydligt karaktären av ställningstagande i en aktuell debatt. Genom sitt initiativ gick regeringen en aktuell _ ehuru alltjämt be— gränsad _ opinion till mötes. Den kunde samtidigt _ på en lägre men mera realistisk ambitionsnivå och inom ett mera snävt om- råde än vad man föreställde sig t exi Männi- skan och nutiden — ge utfästelser om att ett planmässigt reformarbete skulle påbörjas.

Avsikten med 1961 års handlingsprogram var att ge en princip för budgetprioriteringen det aktuella året och ett praktiskt inriktat program för de närmaste åren.

De långsiktiga uppgifterna hänsköts till ett utvecklingsarbete som inte närmare precise- rades. Dessa långsiktiga uppgifter _ angivna i programmets avslutande (fjärde) punkt — får delvis ses mot bakgrund av socialdemokra- tins äldre kulturpolitiska idéer.

Synen på samhällets långsiktiga kultur- politiska uppgifter kan sammanfattas på föl- jande sätt.

Man hade utgått från tron att en gynnsam social Och ekonomisk utveckling automatiskt skulle leda till ökade behov av konst av ”kvalitativt högtstående slag”. Via den all- männa folkbildningen och undervisningen skulle människan bli medveten om sina ”in- neboende behov” av ”goda” konst- och kul- turupplevelser. Den ökade fritiden skulle bi— dra till att ge henne förutsättningar för detta.

Det rådde emellertid en obalans inom kul- turområdet. Kommersialismen, de smakför— sämrande surrogaten, hötorgskonsten och den spekulativa underhållningen vann

terräng på den ”kvalificerade kulturupplevel- sens” bekostnad. En statlig kulturpolitik var därför nödvändig för att inte kulturutövarna och deras för hela samhällsutvecklingen värdefulla produkter skulle konkurreras ut.

Dessa grundsatser ledde till två saker. Först och främst tycktes tron på utvecklings- automatiken leda till optimism inför fram- tiden. Skolreformerna och den höjda stan- darden skulle så småningom ge utdelning i form av ett ökat kvalitetsmedvetande och större spontana behov av djupare konst- och kulturupplevelser. Nu gällde det att via kul- turpolitiken motarbeta den obalans som råd- de på den kommersiella marknaden. i den geografiska Spridningen av konstprodukter och möjligheterna till kulturupplevelser. be- träffande kulturarbetarnas villkor osv. Till detta kom så kulturpolitikens fostrande upp- gifter. Detta senare fick till följd en stark betoning av den ”kvalitativt högtstående” konsten. Kravet på estetisk fostran innebar ofta att tonvikten med kraft lades på ”fost- ran”.

De långsiktiga uppgifterna i 1961 års kul- turpolitiska handlingsprogram hänsköts som sagts till ett utvecklingsarbete som inte när— mare angavs. Krav på preciseringar också i detta senare avseende skulle dock snart fram- föras från flera partier i riksdagsarbetet, bl a i form av krav på en övergripande kulturpoli— tisk utredning (4.4.3). Några förslag till så- dana mera långsiktiga målbestämningar fram- kom i debattböcker under 1960-talets första hälft.

Inom rikSpolitiken och i den allmänna debatten uppstod alltså krav på en tydligare bestämning av de långsiktiga målen än prop 1961156 innehöll. Intressant är att rege- ringen under 1960-talet inte tillmötesgick dessa krav utan anlade ett mera pragmatiskt betraktelsesätt på framgångsvägarna. Samti- digt hänvisade man dock flera år framåt till att 1961 års program innehöll riktlinjer för det kulturpolitiska reformarbetet. Genom de olika reformer som efter hand knöts till detta program kan man därför trots allt säga, att det markerar uppkomsten av en samlad statlig kulturpolitik i vårt land.

Det förtjänar framhållas, att det i 1961 års handlingsprogram inte är tal om en kultur- politik för hela samhället. Samspelet mellan stat och kommun på kulturområdet upp- märksammades av utbildningsministem som en viktig olöst fråga först i rikskonsertpropo- sitionen år 1968. Motsvarande frågor hade också kommit upp i samband med diskussio- nen om ändrade former för det statliga stö- det till folkbiblioteken ett par år tidigare.

4.4 under 1960-talet

4.4.1. Olika aspekter på 1960-talet

Flera omständigheter talar för att man vid en översikt av reformarbetet på kulturområdet med fördel kan behandla 1960-talet som en helhet. Redan framväxten av en större re- form tar avsevärd tid. Så utfärdades tex direktiven för konsertbyråutredningen (KBU) redan i början av 1960-talet, medan förslag lades fram i en proposition först i slutet av decenniet. Också frågorna om målen för reformarbetet kan behandlas i ett sammanhang för hela årtiondet, om man begränsar framställningen till regeringens uttalanden i olika sammanhang. Något nytt kulturpolitiskt program lades inte fram av regeringen under 1960-talet och de riktlinjer för politiken som angavs i prop 1961156 betraktades ännu mot slutet av perioden som relevanta. Sålunda hette det i prop 1968:1 (bil 10 s 16) med hänsyftning på 1961 års program att ”utvecklingen under 1960-talet har — — _ kommit att följa dessa linjer”. Samtidigt som detta konstateras måste man framhålla, att bakgrunden till det kul- turpolitiska reformarbetet påtagligt föränd- rades under detta årtionde. Klimatet var sålunda väsentligen ett annat när t ex propo- sitionen om rikskonserter lades fram år 1968 än när konsertbyråutredningen tillsattes år 1962. Den första hälften av decenniet känne- tecknades av tämligen stor samstämmighet i grundläggande värderingar och åsikter. Den andra hälften av decenniet däremot prägla-

De statliga kulturpolitiska reformerna

des av en livlig kulturpolitisk debatt bland utövarna och i massmedier. I denna debatt granskades och ifrågasattes värderingarna och metoderna i den statliga kulturpolitiken samt fördelningen av statens medel. Denna debatt lämnade givetvis inte politikerna obe- rörda.

Redogörelsen upphåller sig vid beslut av särskilt intresse för att klargöra de mål och motiv som gjort sig gällande vid politikens utformning under decenniet. Framställning- en följer den tidigare (4.1) gjorda bestäm- ningen av en utformad kulturpolitik. Inled- ningsvis behandlas frågan om kulturpoliti- kens långsiktiga inriktning. Därefter följer en kort redogörelse för de ekonomiska resurser som anslagits för kulturpolitiska insatser. Vidare redovisas utredningar och försöks- verksamhet för att utveckla metoder och organ inom olika sektorer av kulturområdet. Slutligen beskrivs de förändringar som skett i organisatoriskt hänseende för att förbättra planering och verkställighet.

4.4.2. De kulturpolitiska besluten

Eftersom framställningen i det följande begränsas till beslut av särskilt principiellt intresse, redovisas i följande samman- ställning mer fullständigt alla viktigare beslut i fråga om den statliga kulturpolitiken under 1960-talet och fram till början av år 1972.

Viktigare beslut i fråga om den statliga kulturpoliti- ken under perioden ] 960/6] —] 9 71/721

Allmänt

1960/6]: Regeringen lägger fram ett kulturpolitiskt handlingsprogram.

1963/64: En avdelning för kulturfrågor inrättas inom ecklesiastikdepartementet.

En kulturpolitisk rådgivargrupp tillsätts. Lotterimedelsfonden förs över till ecklesiastik- departementet.

Nöjesskatten avskaffas. 1964/65: Teater- och orkesterrådet inrättas. 1968/69: Kulturrådet tillsätts för att utreda den långsiktiga inriktningen av kulturpolitiken och ersättningar till kulturarbetare.

1969/70: Massmedieutredningen tillsätts. 1970/71: Teater- och orkesterrådet omorgani- seras till teater- och musikrådet.

Kulturutskott i riksdagen inrättas.

Utbildning inom kulturområdet

1962/63: Utredning rörande utbildningen inom teaterns, radions och televisionens områden m m tillsätts.

1963/64: Försöksverksamhet med utbildning av koreografer påbörjas vid Koreografiska institutet.

1964/65: Försöksverksamhet med utbildning av danspedagoger börjar vid Koreografiska institutet.

Statliga scenskolor inrättas i Stockholm, Göte- borg och Malmö.

1965/66: 1965 års musikutbildningskommitté tillsätts.

Utredning om utbildning av bibliotekarier m m tillsätts.

Principbeslut att upprätta en institution för utbildning av vissa yrkesgrupper inom teaterns, filmens, televisionens och radions områden.

1967/68: Statens musikdramatiska skola i Stock- holm inrättas.

Konstnärsutbildningssakkunniga tillsätts. 1969/70: Principbeslut om inrättande av en särskild yrkesinriktad musiklinje inom gymnasie- skolan samt om den högre musikutbildningens organisation och struktur.

Dramatiska institutet inrättas. 1970/7]: Statens dansskola som ersätter Koreo- grafiska institutet inrättas.

Principbeslut om att inrätta en bibliotekshög- skola år 1972.

1971/72: Musikkonservatorierna i Göteborg och Malmö förstatligas.

Stipendier och ersättningar till kulturarbetare 1961/62: Beloppet för större arbetsstipendier för tonsättare och bildkonstnärer bestäms till 10 000 kr.

Biblioteksersättningen utvidgas till att omfatta även översättare.

]962/63: Konstnärsstipendienämnden inrättas. Det statliga stipendiesystemet utvidgas till att omfatta fler grupper kulturarbetare.

Biblioteksersättningens grundbelopp höjs från 3 till 5 öre.

1964/65: Systemet med konstnärsstipendier ut- vidgas till att omfatta alla kulturarbetargrupper.

Konstnärsbelöningar inrättas. 1966/67: Biblioteksersättningens grundbelopp höjs till 6 öre.

1969/ 70: Utbildningsdepartementet tar upp över— läggningar med Klys om stipendier och ersättnings- frågor.

1970/71: Provisorisk förstärkning av ersättningar och stipendier till kulturarbetare.

Biblioteksersättningens grundbelopp höjs till 12 ore.

Riksdagen uttalar sig för förhandlingsliknande överläggningar mellan utbildningsdepartementet och Klys.

1971/72: Biblioteksersättningens grundbelopp höjs till 15 öre.

Teater och dans

1964/65: Nya statsbidragssystem för Operan, Dra- matiska teatern, Riksteatern, Svenska teatern och stadsteatrarna.

1965/66: Stöd åt svensk dramatik tillkommer. 1966/67: Svenska teatern och Riksteatern slås samman.

196 7/68: Södra teatern förvärvas av staten. Norrbottens länsteater får statsbidrag. 1971/72: Ändringar i statsbidragssystemet för Operan, Dramatiska teatern och Svenska rikstea- tern föreslås av regeringen.

Musik

1961/62: Konsertbyråutredningen tillsätts.

1963/64: Försöksverksamhet med rikskonserter börjar.

1968/69: Rikskonsertverksamheten får en per- manent organisation genom att Stiftelsen Institutet för rikskonserter upprättas.

1968 års musikkommitte' tillsätts. 1971/72." Regionmusiken börjar sin verksamhet.

Museer, utställningar, kulturminnesvård och arkiv

1961/62: Antikvarieutredningen tillsätts.

1963/64: Staten tar över ansvaret för Nordiska museet,

Utredning om svenska ortnamnsarkivets och landsmålsarkivens verksamhet rn m tillsätts.

1964/65: 1965 års musei— och utställningssakkun- niga tillsätts.

1965/66: Försöksverksamhet med riksutställ— ningar börjar.

Naturhistoriska riksmuseet, Nordiska museet och Tekniska museet organiseras om.

1966/6 7: Etnografiska museet organiseras om. Riksarkivet organiseras om. Dataarkiveringskommittén tillsätts.

1 Endast beslut intill utgången av mars 1972 är medtagna.

1965 års musei— och utställningssakkunniga får i uppgift att även utreda kulturminnesvårdens orga- nisation.

196 7/68: Staten förvärvar Skokloster. 1968/69: Skansen får statsbidrag. 1969/70: Försöksverksamhet med konstförsälj- ning börjar.

1970/7]: Dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv organiseras om.

Bibliotek, litteratur och press

1965/66: Stödet till folkbibliotek läggs om.

1966/6 7: Provisoriskt stöd till kulturtidskrifter inrättas.

196 7/68: 1968 års litteraturutredning tillsätts. 1971/72: Permanent stöd till kulturtidskrifter in- förs.

Stöd till pressen införs.

Film

1960/61: Kvalitetsstöd till svensk filmproduktion införs.

1963/64: Filmavtalet mellan staten och film- branschen ingås. Filminstitutet upprättas.

1964/65: Filmcensurutredningen tillsätts. 196 7/68: Filmutredningen 1968 tillsätts. 1971/72: Filmcensurutredningens betänkande överlämnas till massmedieutredningen.

Nya riktlinjer för granskning av film för barn föreslås av regeringen.

Filmavtalet ändras. Förslag om filmstöd föreläggs riksdagen.

Fri skapande verksamhet

1963/64: Stödet till föreläsnings-, kurs— och studie- cirkelverksamhet och studieförbund läggs om. 1967/68: Statsbidrag ges till den första centrum— bildningen, Författarcentrum. 1969/70: Stöd till fria teatergrupper införs.

Radio, TV

1962/63: 1960 års radioutredning får i uppgift att även utreda televisionens framtida utveckling.

1966/6 7: Reklamutredningen tillsätts för att bl a utreda reklamsändningar i televisionen.

1967/68: Sveriges radio får ny organisation. Radio och TV-frågor förs över till utbildningsde- partementet.

1968/69: 1969 års radioutredning tillsätts. 1969/70: TV 2 startar. Reguljär färg—TV börjar.

Anm: l sammanställningen har medtagits viktigare beslut med undantag för rena anslagsökningar. Sådana frågor har medtagits som faller inom det kulturpolitiska området såsom det avgränsas i 4.11.2. Reformer har förts till det budgetår då de trätt i kraft och inte till beslutsåret.

4.4.3. Krav på utredning om kulturpolitikens långsiktiga inriktning

Krav på en utredning av kulturpolitikens långsiktiga inriktning fördes under en följd av år motionsvägen fram i riksdagen.

Även om dessa motioner inte ledde till direkta åtgärder i önskad riktning, är det motiverat att här lämna en översikt över innehållet i dem. De synpunkter som fram- fördes i flera av motionerna är alltjämt rele- vanta för diskussionen om kulturpolitikens utformning.

] partimotioner till 1962 års riksdag (1:319, 11:401) krävde centerpartiet att en parlamentariskt tillsatt utredning skulle utar- beta ett särskilt kulturpolitiskt handlings- program. Dessa motioner var den första stör- re, principiellt hållna deklarationen på det kulturpolitiska området som något borgerligt parti dittills gjort i riksdagen. Centerpartiet återkom med samma krav till 1963 års riks— dag (lz564, 11:689) och tillsammans med folkpartiet till riksdagarna åren 1965 (1:108, 11:135), 1966 (1:47, 11:83) och 1967 (1246, 112315). Sistnämnda tre år kom det också från kommunisterna förslag om utredning för att få underlag för en målinriktad sam- hällelig kulturuppbyggnad (1965 1:71 , 11:96; 1966 11242, 11312; 1967 11:106). Även till 1968 års riksdag förekom en folkpartimo- tion (1203 och 11265) med krav på en samlad kulturpolitisk utredning.

Framför allt i de tidigare motionerna kriti- serades bristerna i regeringens långsiktiga målsättning för det kulturpolitiska reform- arbetet. Riktlinjerna i prop 196156 utgjorde inget tillräckligt underlag för ett mera ambi- tiöst kulturpolitiskt handlingsprogram, hette det sålunda i cp—motionen år 1963. 1961 års program måste betraktas som ”en i och för sig välkommen, men kortfattad och ofull— ständig tidtabell för det statliga stödets no- minella uppräkning”. Bristen på klara riktlin- jer gjorde sig framför allt gällande i fråga om åtgärder av mera långsiktig natur (mitten- partiernas motioner åren 1965 och 1967). Risken med de vaga allmänna målformule- ringarna var att åtgärderna blev ensidigt eller

felaktigt inriktade (kommunisternas motion år 1967). Det fanns också en brist på sam- ordning både i den centrala administrationen — även om en förbättring skett sedan en särskild kulturenhet inom departementet in- rättats år 1963 — och på det regionala planet (cp—motionen år 1963). Mot5varande brister gällde också i fråga om samordningen av de statliga och de kommunala insatserna (mit— tenpartiernas motion 1965). Samhället mås- te ta på sig ett större ekonomiskt ansvar för den kulturella sektorn och därvid behövdes ”mer samordnade, målmedvetna och lång- siktigt planerade åtgärder än nu” (cp-motio- nen år 1963).

Utöver de kritiska anmärkningarna inne- höll dessa motioner också olika förslag till riktlinjer för ett mera övergripande kultur- politiskt utredningsarbete. En sådan utred- ning var nödvändig för att en inbördes sam- ordning och angelägenhetsgradering av de framtida insatserna skulle kunna ske, ansåg man.

I sina motioner åren 1962 och 1963 häv— dade sålunda centerpartiet med eftertryck att bla en decentralisering av kulturlivet måste komma till stånd. Man kritiserade den starka centraliseringen, som innebar att all kultur producerades i Stockholm och där- ifrån spreds ut över landet. Systemet skapa- de en ”diffusionskultur" som innebar en passivisering av landsortens kulturkrafter och medförde risker för utarmning av det regio- nala och lokala kulturlivet. Som motvikt till de starka centrala kulturinstitutionerna öns- kade man att det skulle skapas regionala och lokala kulturcentra och att frågan om kultur- råd på länsplanet borde prövas. Dessa senare organ skulle vara instanser för en regionalt samordnad kulturpolitik och för distribution av centralt ordnat kulturstöd. Frågan om decentralisering av kulturutbudet togs ånyo upp i mittenpartiernas motioner åren 1965 och 1967. 1 en centerpartimotion år 1970 (111872) behandlades teaterns regionalisering och i en annan året därpå (19711809) den regionala fördelningen av det statliga kultur- stödet. ! ett par motioner åberopades slutsatser

från kultursociologiska undersökningar. Re- sultatet från sådana undersökningar, som gjorts under ledning av Harald Swedner, cite— rades i kommunistmotionerna år 1965. 1 de nämnda mittenpartimotionerna samma år re- fererade man till att företagna undersök— ningar tydde på att den seriösa kulturens produkter var förbehållna ett litet fåtal av befolkningen och att kulturkontakten var minst i socialgrupp 111. Man begärde att flera kultursociologiska undersökningar skulle fö- retas för att ytterligare belysa dessa frågor. Genom nya undersökningar hoppades man också kunna få anvisningar om hur de stora skillnaderna i kulturkonsumtionen inom olika socialgrupper skulle kunna motarbetas. Att bredda och öka kulturkonsumtionen framstod som ett socialt rättvisekrav hette det i de nämnda mittenpartimotionerna. [ kommunistmotionerna år 1966 förutsatte man, att en allmän kultursociologisk under- sökning skulle ge ännu mer nedslående resultat i fråga om kulturens spridning än Swedners undersökningar. Dessa hade gjorts i Malmö men de möjligheter till kulturkon- sumtion som bjöds i storstäderna stod sällan till buds i de glest befolkade områdena av landet.

Motionerna berörde också flera andra frå- gor. Mittenparti— och kommunistmotionerna år 1967 betonade bla behovet av ökad demokratisering av kulturlivet. Mittenpar- tiema menade att så många som möjligt borde vara med och bestämma över kulturut— budet och att kulturpolitiken borde förank- ras i folkrörelserna. Kommunisterna sade i stort sett detsamma, med tillägget att målet skulle vara att frigöra kulturen från mono- polistisk påverkan. Kommunisterna menade också, med anledning av de institutionella ”barriärer” mot att delta i kulturell verksam- het som malmöundersökningarna påvisat, att samhället borde främja även andra kul- turaktiviteter än de institutionaliserade.

Samtliga dessa motioner om det långsikti- ga kulturpolitiska arbetet behandlades av allmänna beredningsutskottet (ABU 196214, 196318, 1965124, 1966114, 1967157 och 1968248). Utskottet instämde i princip i

motionärernas huvudyrkanden — utom i frå- ga om behovet av nya kulturpolitiska riktlin- jer — men hävdade att åtgärder av det slag man avsåg redan hade börjat initieras. Ut- skottet fann därför inte skäl att tillstyrka motionerna.

[ sina utlåtanden kunde utskottet bla hänvisa till den samordning av kulturuppgif- terna som skett i ecklesiastikdepartementet, den successiva ökningen av anslagen till kultur- arbetarna, till teater- och musikverksamhet m m och de utredningar och försöksverksam— heter inom olika kulturområden som hade kommit till. 1 fråga om behovet av kultur- sociologiska forskningar hänvisade utskottet till undersökningar inom ramen för försöks- verksamheten med rikskonserter och senare också inom försöksverksamheten med riksut- ställningar.

Även beträffande decentraliseringskraven kunde utskottet referera till konsertbyråut- redningens arbete, som bla syftade till att ”olika former av seriöst kulturutbud skall förbindas med en strävan till lokal samord- ning och kraftsamling” (ABU 1967157). Någ— ra ytterligare riktlinjer för utbyggnaden be- hövdes inte, menade utskottet, och återknöt till den särskilda punkt i 1961 års handlings- program, som handlade om åtgärder för att bredda kulturmiljön och förbättra den kul- turförmedlande verksamheten. Man hävdade att detta ”också varit en ledande synpunkt i de senaste årens planmässiga upprustning på olika områden i kulturlivet”.

Riksdagen följde alla de aktuella åren all- männa beredningsutskottets förslag.

Ingen av motionerna om det långsiktiga kulturpolitiska utredningsarbetet ledde såle- des till någon direkt åtgärd från riksdagens sida. Indirekt hade de dock betydelse. De gav uttryck åt den förändring i kultursynen som gjorde sig gällande under 1960-talet och som efter hand också påverkade det statliga utrednings— och reformarbetet.

4.4.4. Resurserna för den statliga kulturpolitiken

Frågan om kulturpolitikens långsiktiga in- riktning har ett nära samband med frågan om storleken av de ekonomiska resurser som staten vill ställa till förfogande för kultur- politiska insatser. De äldre försöken till mål- formuleringar gjordes utan någon närmare avvägning av de tänkta insatsernas storlek för olika ändamål och av deras totala dimensio- nering. I och med att frågan om den långsik- tiga inriktningen av kulturpolitiken inte togs upp till utredning på det sätt som efterlystes i de nämnda riksdagsmotionerna, kom heller inte samhällets kulturutgifter i stort att under 1960-talet tas upp till närmare över- vägande.

Under tidigare decennier hade staten givit ytterst små anslag för kulturpolitiska åt- gärder. Andra områden prioriterades i re- formarbetet. Kulturutgifterna utgjorde en marginell post i statsbudgeten. Så var förhål— landet vid l960-talets början, och trots det fortgående reformarbetet på kulturområdet som genomfördes under decenniet, var för- hållandet i stort sett detsamma vid decen- niets slut. Statens kulturutgifter kom aldrig att ens gå upp till en procent av statsutgifter- na (jfr 2.12.2.2). Kulturutgifternas andel ökade dock under decenniet från 0,5 % till 0,7 %. Utgifterna ökade, räknat i fasta priser, med ca 80 %.

Mycket av den häftiga diskussion kring kulturpolitiken som utspann sig under senare delen av decenniet kan bl a återföras till den otillräckliga nivån för samhällets insatser över huvud taget på kulturområdet.

1961 års program framhävde behovet av ökat stöd till kulturarbetarna både i form av förbättrade stipendier och ersättningar samt utbildningsmöjligheter. 1 tabell 4.1 har dessa utgiftsändamål skilts ut från övriga kulturut- gifter.

De stora utgifterna och de största anslagsökningarna gick under decenniet till produktions- och distributionsfrämjande åt- gärder — till teater, musik, musei- och ut- ställningsverksamhet. Detta var också i stort

Tabell 4.1 Kulturanslagen i den statliga driftbudgeten budgetåren 1960/61, 1965/66 och 1970/71, fördelade på två grupper. Löpande priser.

Anslag 1960/61 1965/66 1970/71 Milj kr Index Milj kr Index Milj kr Index

1. Ersättning till konstutövare, konstförvärv, utbildning 7 100 19 271 52 743 2. Teater— och musikstöd, musei- och utställningsverksamhet, bibliotek och arkiv, folkbildning, kultur— minnesvård m m 64 100 131 205 277 433

sett accepterat av kulturarbetarna. Reformer på dessa områden hade en betydande indi- rekt effekt för konstutövarna genom att skapa ökade arbetsmöjligheter och förbättra- de arbetsvillkor. Den snabbaste ökningstak- ten uppvisar dock anslagen till ersättningar till konstutövare, konstförvärv och utbild- ning.

Den bild, som tabell 4.1 ger av utveck- lingen av kulturarbetarersättningarna under 1960—talet, påverkas ihög grad av den priori- tering av dessa som efter starka påtryck- ningar av kulturarbetarorganisationerna gjor- des i 1970 års statsverkspropoisition. Genom behovet av extraordinära åtgärder till förmån för kulturarbetarna påminde situationen vid utgången av decenniet om läget vid till— komsten av 1961 års handlingsprogram.

Sin största betydelse fick 1961 års hand- lingsprogram i fråga om kulturarbetarnas vill- kor genom att utbildningen inom kulturom- rådet frck kraftigt ökade resurser under decenniet (jfr 2.12.2.6)

De största ekonomiska satsningarna under 1960-talet på den statliga kulturpolitiken kan föras tillbaka på vad som sägs i den fjärde programpunkten om breddning av kulturmiljön och effektiv kulturdistribution. Den analys som gjorts i 2.125 tyder på att de jämförelsevis betydande utgifterna för teater—, musik- och museiinstitutionerna och framför allt de tre riksorganisationerna bidragit till att antalet besök/1 000 invånare ökat förhållandevis kraftigt. Satsningen på Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställ- ningar har medfört att fler människor kommit i kontakt med den levande kulturen.

4.4.5. Sektorsavgränsade utredningar och försök

4.4.5.1 Utredningarnas allmänna inriktning

Under sextiotalet igångsattes på nytt ett omfattande utredningsarbete på det kultur- politiska området. Några av utredningarna bedrev också försöksverksamhet i stor om- fattning.

En metodutveckling inom den kulturella sektorn ansågs angelägen. Vad man därvid främst tog upp var distributionsfrågorna, till en början med utgångspunkt i behovet av att förbättra en del kulturarbetargruppers sysselsättning, senare dessutom med tonvikt på kulturutbudets roll för att skapa nya kanaler för kontakt och kommunikation i samhället.

Två utredningar på musik- och konstom- rådena, 1962 års konsertbyråutredning och 1965 års musei- och utställningssakkunniga, hade i flera avseenden anknytning till de utredningar som under fyrtio- och femtiota- len gjorts på dessa områden och vars förslag inte föranlett någon åtgärd. Mot slutet av 1960-talet påbörjades vidare en ny bokutred- ning, 1968 års litteraturutredning, och en utredning om filmbranschens ekonomiska struktur, filmutredningen år 1968.

Utmärkande för utredningsdirektiven var att de ihuvudsak siktade till sektorsavgränsa- de åtgärder. Utgångspunkt var de olika konstområdena eller enbart vissa delar av dem. Detta att man tillsatte sektorsavgrän- sade utredningar hade sin grund i de olika betingelser i fråga om teknik, som utmärkte de skilda sektorerna och de skilda medier som

det var fråga om. Det rådde också mycket olika utbildnings- och sysselsättningsförhål- landen för dem som arbetade inom dessa skilda sektorer, vilka gjorde det naturligt att avgränsa utredningarna konstområdesvis eller genrevis.

Genom att utredningarna avgränsades till olika konst- och kultursektorer eller olika genrer kunde respektive områdes behov och betingelser renodlas. Produktionsförhållan- dena och de distributionstekniska problemen kunde klargöras. Däremot kom de problem som var gemensamma för olika genrer inom sektorn eller för flera sektorer inte att lika mycket uppmärksammas. Frågorna om sam- ordning olika sektorer emellan togs i regel inte upp. Mottagarnas situation blev inte belyst i sitt större sammanhang utan man såg dem endast som grupper av konsumenter av olika slags kulturutbud. Den professionella aspekten på kulturell verksamhet stod i för- grunden för intresset. Allmänheten var köpa- re eller passiv mottagare av kulturella pro- dukter och prestationer inom olika genrer.

Under senare hälften av decenniet lämna- de staten bidrag till försöksverksamhet som sattes igång av kulturarbetarna själva genom producentkooperativa organ. Också dessa initiativ togs utifrån enskilda konstområden och innebar i huvudsak sektorsavgränsade insatser (Författarcentrum, Teatercentrum etc).

Staten stöder också folkrörelseorganisa- tionernas försöksverksamhet för att nå nya grupper. Av detta utvecklingsarbete är Skå- debanans och Konstfrämjandets klart sek- torsavgränsat medan det som bedrivs av folk- bildningorganisationerna och Folkbildnings- organisationernas föreläsningsbyrå är bredare inriktat.

Inom ramen för dessa utredningar och denna försöksverksamhet, som utgick från de olika konstområdenas betingelser, gjordes dock under senare hälften av 1960-talet även en del medvetna försök till genombrytningar för att etablera samverkan mellan sektorerna (multimedieprojekt) och för att nå nya mot— tagargrupper.

4.4.5.2 Konsertbyråutredningen

Tillkomsten av försöksverksamheten med rikskonserter år 1963 under ledning av den år 1962 tillsatta konsertbyråutredningen (KBU) utgjorde det första större projekt som regeringen startade för att på en avgränsad sektor bygga ut det kulturella distributions- systemet.

Redan 1947 års musikutredning hade i sitt betänkande (SOU 1954:2) föreslagit en stat- lig konsertbyrå i stället för den privata ton- konstnärsförmedlingen i landet. En socialde- mokratisk riksdagsmotion år 1962 (111625) tog upp denna fråga som förblivit olöst och ställde krav på förnyad utredning. Motionä- rerna önskade få till stånd en turnéverksam- het för svenska tonkonstnärer, uppbyggd på motsvarande sätt som Riksteatern. Syftet var främst att skapa ökade arbetsmöjligheter för tonkonstnärerna. Man motiverade förslaget med att också människor utanför tätorterna borde få bättre möjligheter att uppleva den direkt framförda musiken, vilket uppfattades som något mera värdefullt än att lyssna på radio och grammofon.

[ direktiven till KBU (se 1963 års riksdags- berättelse s 260) betonade departementsche- fen ytterligare dessa i motionen angivna syf- ten. Den snabba utvecklingen av tekniska medier (grammofon, radio, TV) hade skapat en kris för konsertlivet, en olycklig domi- nans för den indirekta upplevelsen och en kommersialisering av musikproduktionen och musikförmedlingen, framhöll han. Inte minst för barnens och ungdomens estetiska fostran var det betydelsefullt, att de fick uppleva musik, förmedlad direkt av högt kvalificerade tonkonstnärer. Som motvikt till den ”indirekta” musikdistributionen bor- de därför skapas en arrangerande och för- medlande statlig konsertbyrå. Det skulle ske i samarbete med studieorganisationerna. En- ligt riksdagsbeslut år 1963 (prop 1963:103, SU 1963:126, rskr 19632299) skulle meto- derna utprövas genom en särskild försöks- verksamhet med rikskonserter.

Såväl utredningsdirektiv som försöksverk- samhet stod i god överensstämmelse med

intentionerna bakom 1961 års handlingspro- gram. Försöksverksamheten med rikskonser- ter inriktades under sina första år på att producera och arrangera konserter, utförda av yrkesutövare. Genom samverkan med sko- lan och länsbildningsförbunden nåddes nya mottagargrupper för denna professionella konsertverksamhet.

KBU:s förslag i huvudbetänkandet (Riks- konserter, SOU 1967:9) avsåg en utbyggnad för hela riket av sådana arrangemang av konserter för skolan och för allmänheten som prövats under försökstiden. Vid remiss- behandlingen var meningarna delade om för- slagens lämplighet. Utredningens avvägning mellan gammal och ny musik ifrågasattes, satsningen på konsertformen ansågs diskuta- bel och förslaget att prioritera skolkonsert— verksamheten i stället för skolans obligato- riska och frivilliga musikundervisning blev föremål för kritik.

Remissbehandlingen medförde på flera punkter modifieringar i KBUzs förslag. Kvällskonserter skulle enligt propositionen (prop 1968z45) inte utbyggas i region efter region som utredningen tänkt sig. Utbyggna- den i fråga om regionintendenter fastställdes endast för tre områden. Utformningen av samordningen av de regionala insatserna fick bli beroende av initiativ från berörda myn- digheter och organ inom regionen. Huvudde- len av resurserna lades tills vidare på skol- konsertverksamheten. Stor vikt skulle läggas vid nya former av konserter, bla interna konserter inom vårdanstalter, föreningsliv m m. Musikutbudet skulle vidgas bla med tanke på körmusikens betydelse. Militärmu— sikkårerna skulle omorganiseras och delvis utnyttjas för uppgifter inom det civila mu- siklivet, ett förslag som därefter blev föremål för ytterligare utredning.

Rikskonsertpropositionen blev också den första prOpositionen efter år 1961 som tog upp mera generella kulturpolitiska resone- mang. Departementschefen betonade att den föreslagna riksverksamheten syftade till att öka den kulturella valfriheten, som var be- skuren på grund av geografiska och sociala hinder. Den skulle också kunna bidra till en

ökad kulturell utjämning mellan olika be- folkningsgrupper.

Med tanke på reformens omfattning och på de invändningar som framförts av remiss- instanser och i den allmänna debatten i tid- ningar och tidskrifter blev riksdagens be- handling av rikskonsertpropositionen an- märkningsvärt kortfattad. De framlagda för- slagen godtogs och de huvudsakliga invänd- ningarna gällde frågan om förmedling av tonkonstnärer.

I propositionen hade föreslagits att för— medlingen skulle överlåtas på kulturarbets- marknadens egna organisationer, som skulle ha rätt att ta ut avgifter för förmedlingsupp- dragen. Motioner i denna fråga av socialde— mokrater (mot l968:11:1043) och kommu- nister (mot l968:11:1045) hade fört fram förslag om ett statligt förmedlingsbolag. Det skulle bedriva sin verksamhet avgiftsfritt och fullt utbyggt inte bara omfatta tonkonstnä- rer utan hela kulturarbetarområdet. Statsut- skottet (SU 196821 14) fann det liksom mo- tionärerna otillfredsställande att artister och konstnärer inte hade rätt till offentlig av- giftsfri arbetsförmedling. Arbetsförmedlings- frågan har därefter för ytterligare övervägan- den lämnats till den av inrikesministern år 1969 tillsatta utredningen rörande arbetsför- medling inom vissa yrkesområden (OLAF).

44.53 1965 års musei- och utställningssakkunniga

Utredningsuppdraget för 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65) (direk- tiv se 1966 års riksdagsberättelse s 280) utsträckte statens ambitioner till att utpröva ett distributionssystem för ett annat och större område. Detta andra utredningspro- jekt syftade till att åstadkomma en bättre kulturförmedling på konstens område och det allmänt kulturhistoriska och naturhisto— riska fältet.

1 KBU:s direktiv gällde det åtgärder för att vidga arbetsmöjligheterna för tonkonstnärer och öka konsertdistributionen. Direktiven för MUS 65 innehöll anvisningar av motsva- rande slag i fråga om konstspridningen och

'de utövande konstnärerna. MUS 65 skulle ge metoder för att stimulera konstintresset och ge konstnärerna bättre möjligheter att mark- nadsföra sina verk till allmänheten. Direkti- ven knöt därmed an till 1948 års konstut- redning.

Direktiven knöt också an till syftet med Riksteatern och försöksverksamheten med rikskonserter. Liksom dessa verksamheter skulle också MUS 65 behandla stöd på distributions— och konsumentsidan.

Direktiven för MUS 65 omfattar emeller- tid därutöver uppdrag att utreda samordning av resurserna inte bara på konstområdet utan över hela musei- och utställningsfältet. Ett syfte skulle vara att få till stånd en ökad, mer differentierad utställningsverksamhet, en upplysningsverksamhet ”lämpad för skil- da publikkategorier och en integrering med skolans, ungdomsorganisationernas, folkbild- ningens och konstbildningsorganisationernas (bl a Konstfrämjandets) verksamhet”. Senare fick utredarna tilläggsdirektiv (1968 års riks- dagsberättelse s 252) som innebar att de också skulle utreda kulturminnesvårdens innehåll och organisation. Så breda och kon— kret utformade utredningsdirektiv för en hel sektor inom kulturområdet hade tidigare in- te utfärdats.

Den försöksverksamhet med riksutställ- ningar (bestämmelser, se statsliggaren 1971/72, Utbildningsdepartementet, s 30), som MUS 65 bedriver, avser främst olika slags experiment med utställningar som informationsmedel. Försöken följs upp med sociologiska undersökningar.

4.4.5.4 Litteraturutredningen

Näringsfrihetsrådet hade år 1965 beslutat, att bokbranschen inte längre skulle beviljas dispens från förbudet mot bruttopris. Många branschrepresentanter och författare såg det- ta som ett hot mot utgivningen av kvalitets- litteratur. Sådana synpunkter framfördes också i riksdagen.

Beslutet att slopa dispensen från brutto- prisförbudet omnämndes i direktiven för lit-

teraturutredningen (se 1969 års riksdagsbe— rättelse s 327), som tillsattes år 1968. Depar— tementschefen anförde att detta beslut enligt vad han förväntade skulle verkai prissänkan- de riktning och att handeln med böcker skulle rationaliseras.

Under de sista åren av 1960-talet .;edde successivt en markant omsvängning i0pinio- nen i fråga om tilltron till bruttoprissyste— mets möjligheter att garantera utgivandet av värdefull men svårsåld litteratur. Man blev mera benägen att se bruttoprissystemet som ett hinder för bokkonsumtionen, och i de- batten inför upphävandet av systemet är 1970 uttrycktes en försiktig optimism inför bokhandelns framtid i praktiskt taget alla kommentarer.

Litteraturutredningen var den tredje mera omfattande kulturutredning som regeringen tillsatte under 1960-talet. Genom sin breda bransch- eller sektorsinriktning överensstäm— de uppdraget för litteraturutredningen när- mast med det som MUS 65 fått. Jämfört med direktiven till KBU kom en förskjutning i synsättet till uttryck. Medan direktiven för KBU utgick från konstutövarnas situation, framgick det av direktiven för litteraturut— redningen att dess utredningsarbete borde utgå från konsumenternas situation. Distri- butions- och produktionsförhållandena på bokmarknaden skulle behandlas utifrån det- ta perspektiv. Särskilt betonades bibliote- kens nyckelställning som konsumentorgan på bokmarknaden. Nya sociologiska forsk- ningar och biblioteksförsök skulle genom- föras. Genom dessa försök skulle man skapa modeller för bibliotekens planering av sin verksamhet med tanke på kulturfattiga orter och grupper. Vidare betonades, kanske star- kare än tidigare, att utredningen borde söka samverkan med organ utanför kulturområdet.

1968 års litteraturutredning fick uppdrag som var avgjort vidare än de som gavs till bokutredningen 20 år tidigare. Några fråge- ställningar var tämligen likartade i de båda utredningarnas direktiv: frågor rörande utgiv- ningen och spridningen av skönlitteratur samt stöd- och ersättningsfrågorna till förfat- tare. Därvid är dock att märka, att bokutred-

ningen, som tidigare nämnts, inte ledde till några förslag eller åtgärder beträffande de förstnämnda frågorna utan endast rörande biblioteksersättningen till författare. För lit- teraturutredningen tillkom förutom böcker också uppgifter rörande tidskrifter och no- ter. Den viktigaste skillnaden mellan direk— tiven till de båda utredningarna var dock att stimulans till ökade privata bokköp inte längre betraktades som en framgångsväg framför andra. I stället ställdes de kollektiva resurserna _ bibliotekens roll, dess service- former och dess allmänkulturella uppgifter — i centrum. Till skillnad från vad som gällde för bokutredningen skulle litteraturutred- ningen dessutom bedriva praktiska försök, knutna till biblioteken, alltså samma utred- ningsmetodik som tidigare prövats genom rikskonsert- och riksutställningsverksamhe- terna.

4.4.5.5 Filmutredningen

1963 års filmreform intar en särställning bland sextiotalets kulturpolitiska reformer dels genom sättet att finansiera den, dels genom att den syftade till att säkerställa möjligheterna för en kommersiellt driven bransch att fortleva och hävda sig nationellt och internationellt. Samhället skulle alltså inte göra intrång eller ingrepp i denna bransch. Tvärtom förklarades att man ”över- lämnar åt de skapande krafterna inom filmen att föra utvecklingen vidare och ger dem möjligheten att tillgodose det allmänna in- tresset av kvalitativt högtstående produk— ter”. Samtidigt innebar dock avtalet ett in— grepp genom att biograferna tvingades betala en avgift för varje biobiljett, vilket hade samma effekt som en Specialdestinerad skatt. Ur statens synpunkt var reformen fördelak- tig eftersom den inte medförde några subventioner.

Genom den kraftiga nedgången av antalet biobesök under 1960-talet (jfr figur 2.24) hotades den ekonomiska grundvalen för 1963 års filmreform. Detta bidrog till att filmutredningen tillsattes år 1968.

Enligt direktiven (se 1969 års riksdagsbe-

rättelse s 342) skall den undersöka möjlig— heterna att förbättra distributionen av film, särskilt spridningen av kvalitetsfilm till lands- orten. I samband därmed skall man utreda förutsättningarna att med stöd av samhället skapa icke-kommersiella biografer. Vidare skall utredningen behandla filmstudiorörel- sens villkor, barnfilmsfrågan och kortfilmens situation. Utredningen skall också göra en kartläggning av filmbranschens ekonomiska struktur och se över frågan om ökat samar- bete mellan den svenska filmbranschen och den svenska televisionen i fråga om produk- tion av film m m.

Ett delbetänkande, Samhället och filmen (SOU 1970:73), som filmutredningen lade fram i slutet av år 1970, behandlar frågorna om samhällsstödda biografer, filmstudios, barnfilm samt filmbranschen och TV. Utred- ningens motiveringar i fråga om de tre första områdena är i huvudsak av allmän, kultur- politisk art, medan motiven i fråga om film- produktionen och TV närmast utgår från filmarnas sysselsättningssituation.

Tillsättandet av litteraturutredningen och filmutredningen innebär att regeringen har påbörjat en kartläggning av förhållanden inom två sektorer där produktion och distri- bution hittills i allt väsentligt är kommersiellt ordnad.

4.4.5.6 Radio och TV

Frågan om radio- och "PV-verksamhetens or- ganisation och dess ställning i förhållande till kommersiella intressen är den i alla avseen- den största kulturpolitiska frågan under 1960-talet.

År 1966 tog statsmakterna ställning ide grundläggande frågorna (se 2.10). 1966 års proposition grundade sig på 1960ärs radiout- redning. I tilläggsdirektiv till denna (se 1963 års riksdagsberättelse s 152) erinrades om att televisionen var ett medium som kunde ”ska- pa vidare vyer, en bredare kulturmiljö Och ett rikare mått av upplevelser”. Programverk- samheten borde i sina huvuddrag vila på ”samma grunduppfattning, som utgör led- motivet för samhällets insatser exempelvis

inom kulturliv samt ungdomsvård och annan social verksamhet”.

Huvudpunkterna i rundradiopropositio— nen var förslagen att TV skulle drivas utan inflytande av kommersiella intressen, att Sveriges Radio skulle få en ny organisation med mer självständiga programavdelningar, att TV 2 skulle införas och att distriktens ställning skulle stärkas. Kommersiell TV skulle enligt propositionen innebära sämre kvalitet på programmen och minskad valfri- het för publiken. I riksdagen försvarade de- partementschefen det statliga radiomonopo- let som ”en radio och television i allmänhe- tens tjänst”. Det gällde att skapa en radio- TV-verksamhet, som gagnade också de män- niskor som annars sällan kom i kontakt med god förströelse, samhällsinformation, kultur- upplevelser eller den allmänna kultur- och samhällsdebatten. Inte minst för dem som bodde i avfolkningsbygder och över huvud taget inte kom i kontakt med det centra- liserade kulturutbudet var detta angeläget.

Framför allt vid 1966 och 1968 års riks— dagar var debatten om Sveriges Radios en- samrätt till rundradiosändningar synnerligen livlig. Socialdemokraterna, centerpartisterna och kommunisterna tog från början skarpt ställning mot kommersiella etermedier. I mo- tioner år 1966 från högerpartiet (11779 och 11:948) Och folkpartiet (11781 och 111956) yrkades på att ett eller flera fristående, reklamfmansierade radioföretag skulle bildas Högerpartiet betonade i sin argumentation mera de ekonomiska aspekterna, dvs större resurser genom annonsintäkter, stimulans för näringslivet och avskaffande av licensavgif- ter, medan folkpartiet hävdade kulturliberala ståndpunkter, motiverade med valfrihetsar- gument. Statsutskottet (SU 19661163) yrka- de på avslag på såväl folkpartiets som höger- partiets motioner. I sina motiveringar anslöt sig utskottet till resonemangen i prop 19661136, vari betonades att etermedier bor- de vara helt fria från kommersiella och parti- politiska bindningar. Argumenten för denna ståndpunkt var bl a att det inte fanns teknis- . ka förutsättningar för att etablera flera ra- dioföretag och att allmännyttiga företag ha-

de större förutsättningar att bevara sin integ- ritet men också att det 5 k ”publicservicesy— stemet” ledde till högre programkvalitet. Bå- de folkpartiet och högerpartiet återkom med liknande motioner åren 1968, 1969 och 1970, som också avstyrktes av statsutskot- tet. 1 en partimotion om radio-TV-verksam- heten år 1969 (11604 och 111722) slog dock folkpartiet fast att någon omprövning av beslutet att införa en andra licensfmansierad TV-kanal inte kunde komma i fråga.

Vid 1966 års riksdag motionerade center- partiet (11774 och 111949) om att en viss del av den inhemska produktionen borde produ- ceras av fria producenter utanför Sveriges Radio. Detta ansågs bl a innebära en rationa- lisering av programproduktionen och leda till kvalitetskonkurrens. Statsutskottet (SU 19661163) yrkade på avslag. 1 riksdagens debatt återkom centerpartiet år 1968 till samma krav, som då antyddes som ett alter- nativ till flera fristående radioföretag. Även socialdemokraterna betonade att Sveriges Radios sändningsmonopol inte fick innebära produktionsmonopol. År 1969 tog man från centerpartiets sida upp samma fråga ur prin— cipiell synvinkel. Man refererade till riks- dagens beslut att Sveriges Radios produktion i princip borde ske i konkurrens med fria producenter. Därefter konstaterades att den- na princip inte följts. Utbildningsministern betonade i sitt svar att det principiella kravet på konkurrens om produktionsuppgifterna fortfarande gällde. För centerpartister, kom- munister och socialdemokrater framstod spridningen av produktionsuppdragen utan- för Sveriges Radio som en viktig modifiering av det sändningsmonopol man hela tiden värnade om.

År 1966 träffades enligt statsmakternas beslut ett avtal mellan staten och Sveriges Radio angående rundradions programverk- samhet (2.10.1.4). Det innehåller i samman- fattning följande.

Programverksamheten skall i första hand inriktas på program som är gemensamma för hela landet. Därvid skall det programstoff och de programmöjligheter i övrigt som landets olika delar erbjuder tillvaratas så

allsidigt som möjligt. Därutöver skall pro- gramverksamheten innefatta regionala pro- gram.

Sveriges Radio skall i programverksamhe- ten hävda de grundläggande demokratiska värdena. Företaget har vidare att beakta etermediernas centrala ställning i samhället. Detta innebär enligt avtalet bl a skyldighet att ”i lämplig form upplysa om nuets händel- ser och orientera om viktigare kultur- och samhällsfrågor samt stimulera till debatt om sådana frågor”.

Programmen skall vara "omväxlande till karaktär och innehåll”. De skall i skälig omfattning tillgodose olika intressen ifråga om religion, musik, teater, konst, litteratur och vetenskap. Programmen skall skänka god förströelse och underhållning och beakta oli- ka smakriktningar. Även mindre gruppers intressen av mera särpräglad natur skall i görlig mån tillgodoses.

Man bör undvika, att alltför likartade program samtidigt sänds i olika ljudradio- eller televisionsprogram.

Radiolagens bestämmelser om opartiskhet och saklighet skall tillämpas med beaktande av att en vidsträckt yttrande- och informa- tionsfrihet skall råda i rundradion.

Programverksamheten skall i sin helhet präglas av skälig balans mellan olika åsikter och intressen.

Diskussionen om kommersiella inslagi tele- visionen ledde till att regeringen är 1966 till- satte en särskild utredning, reklamutredning- en (2.10.5). Uppdraget till denna begränsa- des inte till reklamsändningar i television utan vidgades till att omfatta en granskning av ”reklamens roll i vårt samhälle, dess mål — från samhällets, företagens och konsu- menternas synpunkt — och dess medel, omfattning, karaktär och utvecklingstenden— ser”. l direktiven (1967 års riksdagsberättel- se 5 194) framhöll departementschefen vida- re bla att ”frågan om reklam i TV får bedömas inte enbart från annonsörernas synpunkt utan i lika hög grad med hänsyn till TV-publiken, konsumentupplysningens möjligheter, tidningspress och företagsstruk- tur.” Han underströk att ”TV-reklam inte bör införas om därigenom de ekonomiska möjligheterna för pressens opinionsbildande verksamhet skulle äventyras”.

Den tekniska utvecklingen på det teletek-

niska området är snabb och måste följas upp genom beslut från statsmakternas sida. År 1968 beslöts att reguljära färgsändningar i televisionen skulle införas. Året därpå tillsattes en utredning, 1969 års radioutred- ning (direktiv se 1970 års riksdagsberättelse s 294), som skulle undersöka hur ett utökat sändningsutrymme i ljudradion kan använ- das. Två år senare, år 1971, tillsattes en särskild sakkunnig inom utbildningsdeparte- mentet som bl a skulle behandla frågorna om kassett- och tråd-TV.

4.4.5.7 Stöd till producentkooperativa organ

Vid sidan av nämnda delvis mycket omfat- tande statliga försöksverksamheter inom vissa kultursektorer har olika kulturarbetar- grupper startat en verksamhet med egna producentkooperativa organ (2.8.2).

Sin kulturpolitiska betydelse har dessa organ fått genom att de startats av kulturar- betarna själva och enligt principer som de själva bestämt, utan att anlita de konventio- nella och/eller kommersiella distributions- kanalerna. Dessa nya verksamheter har be- traktats som en komplettering av redan etab- lerad statlig eller statsunderstödd verksam- het. Staten har trätt in med bidrag till stöd för dessa initiativ. Stödet har kulturpolitiskt motiverats med att mångfald, ”pluralism”, är önskvärd för att främja förnyelse på kultur- området.

4.4.5.8 Stöd till utvecklingsarbete inom folkrörelseorganisationer

Folkrörelseorganisationerna har tagit initia- tiv till olika slag av försöksverksamhet som stötts med statliga bidrag. Det är bla det pedagogiska utvecklingsarbete som konti— nuerligt bedrivs inom studieförbunden. Sär- skilda försöksverksamheter har ordnats för att nå nya, hittills kulturellt inaktiva grup- per.

Konstfrämjandet har i nära samarbete med MUS 65 och med statligt stöd byggt upp en omfattande försökwerksamhet på

konstförsäljningens område. Staten har även bidragit till en organisatorisk och ekonomisk förstärkning av Skådebanan för att under- lätta dess publikvärvande arbete. (2.9.3 och 2.9.7)

Stödet till folkrörelseorganisationernas ar- bete får ses som ett uttryck för en vilja att bygga ut stödet till en uppsökande verksam- het med hjälp av det kontaktnät som organi- sationerna kan erbjuda.

4.4.6. Förändringar av kulturorganisationen

Som framgått av det föregående har de utredningar som gjorts under 1960-talet gällt enskilda sektorer av kulturområdet och deras organisatoriska uppbyggnad. Någon översyn av kulturorganisationen i dess helhet har före kulturrådets tillkomst inte ägt rum.

Vissa förändringar av den centrala kultur- administrationen gjordes dock under decen- niet.

[början av 1960-talet överfördes till eckle— siastikdepartementet ansvaret för vissa kul- turaktiviteter som legat på arbetsenheter inom andra departement: från finansdeparte- mentet överfördes kvalitetsstöd åt svensk film (1962) och från handelsdepartementet lotterimedlen (1963). Inom ecklesiastikde- partementet sammanfördes år 1963 bered- ningen av kulturfrågorna till en kulturavdel- ning.

Genom 1965 års departementsreform blev kulturområdet — vid sidan om skolväsendet, högre utbildning och forskning samt kyrkliga ändamål — ett av ecklesiastikdepartementets fyra sakområden. Kulturpolitiken hade fått en plats i departementens organisation, om än inte som tex i Danmark med ställning av särskilt departement. Viktigt var beslutet är 1967 att föra över radio- och TV-frågorna från kommunikations- till ecklesiastikdepar- tementet.

Eftersom ett samlat kulturpolitiskt ansvar var en ny och oprövad uppgift för departe— mentet ansåg dåvarande chefen för ecklesia- stikdepartementet det nödvändigt att till sig knyta en kulturpolitisk rådgivargrupp.

En del andra förändringar av den centrala

kulturadministrationen |ordes också. Sär- skilt bör inrättandet av teater- och orkester- rådet år 1964 nämnas. Detta ersatte det år 1933 skapade teaterrådet. Det skulle vara tillsynsmyndighet för den statsunderstödda teater- och orkesterverksamheten och för den sceniska utbildningen. År 1970 fick rådet ansvaret för hela musikområdet och blev teater- och musikrådet.

Betydelsefulla beslut inom kulturorganisa- tionen var förstärkningen av riksteaterorgani- sationen genom sammanslagning av två turneteaterföretag och uppbyggandet av organ med liknande syfte på musik- och utställningsområdena. Riksteatern, Rikskon- serter och Riksutställningar, de tre R:n, har utan tvivel varit de mest karakteristiska inslagen i den svenska kulturorganisationen. De tre Rzn blev 1960-talets svar på behovet av en spridning av kulturverksamheten över hela landet.

Genom tillkomsten år 1967 av Norrbot- tensteatern prövades en ny organisations- form inom teaterområdet. Det var det första exemplet på en regionalt förankrad teater- verksamhet med uppgifter i ett helt län.

4.5 under 1960-talet

I det föregående (4.4) har den statliga re- formverksamheten på området diskuterats utifrån de inledningsvis uppställda kriterier- na på en utformad kulturpolitik — förekoms- ten av definierade mål, tillgångar på resurser av ekonomisk art, utvecklingen av metoder och tillkomsten av organ på olika kulturom- råden. 1 det nu följande avsnittet sammanfat- tas de kulturpolitiska krav som framfördes i den allmänna debatten under 1960-talet.

4.5.1 Debatten om metod— och organisa- tionsfrågor under första hälften av 1960- talet

Redan under l950-talet hade i den allmänna debatten kritik riktats mot systemet med ett centralt producerat och distribuerat kultur- utbud. Denna kritik, uttryckt framför allt i tidskriften Perspektiv, efterlyste åtgärder ägnade att främja ”en kultur på rot”, dvs stöd till lokalt och regionalt förankrade kul- turaktiviteter. Centerpartiets ställningstagan- de (4.4.3) i början av 1960-talet för decentralisering av samhällets kulturinstitu- tioner utgick från denna kulturpolitiska mål- sättning.

En stor del av den allmänna debatten under den första hälften av 1960-talet hand- lade om hur man skulle förbättra de institu— tionella resurserna och bredda marknaden för experimentella, högtsyftande konstnär- liga produkter. Det var en diskussion om tillgång och fördelning av ekonomiska resur—

Krav i den kulturpolitiska debatten

ser från staten till kultursektorn: för teatern att utbilda skådespelare, att ekonomiskt ga- rantera teatrarnas existens, att bygga välut- rustade teaterinstitutioner; för musiken att skapa en bättre organisation av det seriösa musikutbudet i landet; för bildkonsten att finna vägar att förbättra konstnärernas eko- nomiska villkor; för filmen att finna en lösning av den svenska filmproduktionens kris; för litteraturen att garantera utgivandet och spridningen genom bokhandeln av värde- full men svårsåld skönlitteratur (försvar för bruttoprissystemet) osv.

De viktigaste inläggen i bokform i denna allmänna debatt om kulturpolitikens organi- sation gjordes i Kultur i kommuner (Torsten Eliasson, 1962), Har vi råd med kultur? (Harry Schein, 1962) och Strategi för kultur (Lennart Holm, 1964).

Kultur i kommuner kom till efter initiativ av det socialdemokratiska partiets kontakt- kommitté för skol- och kulturfrågor (4.2.2). Flera drag i den kan föras tillbaka till den förut (4.2.2) nämnda soeialdemokratiska skriften Människan och nutiden (1952). Praktisk betydelse fick framställningen ge— nom sin konkreta behandling av de kommu- nala kulturuppgifterna. Till skillnad från re- geringens kulturpolitiska handlingsprogram av år 1961, som enbart inriktade sig på att bestämma statens kulturuppgifter, utgick Kultur i kommuner från samhällets kultur- uppgifter, Det var enligt den nödvändigt med en genomtänkt ansvarsfördelning mellan stat

och kommun för att dessa uppgifter skulle kunna fullgöras. I boken betonades vidare de sociala och ekonomiska hindren för delta- gande i olika kulturaktiviteter. Den rörde sig med ett vidare kulturbegrepp än 1961 års handlingsprogram. Också organisations- och föreningsliv räknades till de kulturella aktivi- teterna. Mer än vad som tidigare gjorts för- des kulturpolitiken in i en diskussion om samhällsmiljön i stort.

Tesen i den andra här nämnda boken, Har vi råd med kultur?, var att kulturpolitiken borde utformas pragmatiskt, steg för steg. Författaren till Strategi för kultur vände sig mot ett sådant tillvägagångssätt och menade att en genomförd total planering av hela kultursektorn var att föredra framför en kortsiktig planering område för område.

I dessa två sistnämnda böcker var båda författarna återhållsamma i fråga om att formulera generella mål för insatserna, men båda gjorde dock markeringar av sin uppfatt- ning därvidlag.

I skriften Har vi råd med kultur? hävdades att kulturpolitiken måste ha en allmän kvali- tetsinriktning — den måste syfta till större valfrihet (möjlighet att välja mellan olika livsdugliga alternativ) och frihet från ”okvali- tet” (stimulans till aktivitet och andlig själv- ständighet). Detta mål kunde förverkligas genom att samhället garanterade existensen av en progressiv, dynamisk konst.

Författaren till Strategi för kultur nöjde sig med att slå fast, att konsten var en tillgång som det gällde för samhället att ta till vara. Målet för samhällets insatser borde därvid vara att ställa konstens tillgångar till allas förfogande. För att det skulle kunna ske behövde samhället ge distributions- och konsumtionsstöd. Detta stöd borde inte rik- tas till områden där efterfrågan var starkast utan till sådana, där efterfrågan var för svag för att ge ekonomisk bärkraft åt verksamhe- ten.

4.5.2 Principdebatten om kulturen under 1960-talets senare del

Som nämnts i det föregående (4.4.3) hade vissa resultat av kultursociologiska undersök— ningar från år 1965 uppmärksammatsi parti- motioner i riksdagen. Undersökningarna iit- fördes i Malmö under perioden 196241964 Enligt undersökningarna hade olika social- grupper sinsemellan mycket olika mönster för sin kulturkonsumtion. Senare undersök- ningar av publiksammansättningen vid Mo- derna museet och teatrarna i Stockholm gav liknande resultat. I de högre socialgrupperna fanns ett mönster som innefattade konsert- besök, teaterbesök, biblioteksbesök, besök på konstutställningar m m, medan det i so- cialgrupp Ill fanns psykologiska och sociala ”barriärer” mot dessa institutionsbundna kulturformer.

En annan serie kultursociologiska forsk- ningar genomfördes inom ramen för den statliga försökwerksamheten med rikskon— serter (4.4.5.2). Resultaten av dessa forsk- ningar lades fram i KBU:s huvudbetänkande år 1967. Undersökningarna visade att musi- kaliska preferenser samvarierar starkt med utbildning, yrke, socialgruppstillhörighet, ålder, typ av bostadsort m in.

Det kultursociologiska forskningsarbetet fortsatte och bedrevs i ökad omfattning un- der andra hälften av 1960-talet. Detta forsk- ningsarbete fick kulturpolitisk betydelse ge- nom att det försåg politiker och kulturarbe- tare med konkreta siffror och argument för förändring av samhällets traditionella kultur- insatser.

De första mera sammanfattande formule- ringarna av den kritik och de krav, som skulle komma att prägla den kulturpolitiska debatten under 1960-talets senare hälft, gjor- des i ett par böcker som kom ut år 1966 (En socialistisk kultursyn av Olle Svenning och Nordal Åkerman; En ny vänster, redige- rad av Göran Therborn). Av de punkter i den förstnämnda boken som på sikt visat sig mest betydelsefulla är dels betoningen av det nära sambandet mellan den kulturella situa-

tionen och samhällets ekonomiska organisa- tion, dels introduktionen av Raymond Wil- liams idéer, uttryckta t ex i kravet på bildan— de av producentkooperativ bland kulturar- betarna. Liksom i En socialistisk kultursyn formulerades också i boken En ny vänster målen främst med hänvisning till konstens sociala och gemenskapsfrämjande funktion.

Ett mål för den samhälleliga kyltgpgliti- ken__a_ngays redan tidigt vara att skapa en effektiv motvikt till det kommersiella utbu; del jag populärkultur. Detta kom Också till uttryck i den målmedvetna satsningen på kvalitativt högtstående kulturverksamhet.

1 den allmänna debatten skiftade defini- tionen av begreppet kommersiell kultur avse- värt. Fyra olika definitioner kan urskiljas:

1. 1 den tidiga debatten om den kommer- siella kulturen ansåg man sig kunna skilja mellan en kvalitativt undermålig, industriellt framställd och kommersiellt exploaterad kul- tur och en icke-kommersiell kultur som ut- vecklade människan och underlättade hennes verklighetsorientering. Enligt detta synsätt var kommersiell kultur liktydig med skräp- kultur.

2. En annan mera operationell definition utgick från att all icke bidragsfinansierad kultur är kommersiell och producerad i vinstsyfte. Vad man därvid påtalade var att den kommersiellt organiserade kulturmark- naden inte kunde garantera ett tillräckligt stort antal likvärdiga alternativ att välja mel- lan. Man kritiserade därför det kommersiella kulturetablissemanget för bristande kultur- ansvar.

3. Framför allt från mitten av decenniet hävdade en rad socialistiska debattörer att den grundläggande distinktionen vid en defi- nition av begreppet kommersiell kultur inte enbart var kulturlivets ekonomiska organisa- tion utan vad man kallade det företagseko- nomiska synsättet, dvs det faktum att man talar om kulturprodukter som produceras, distribueras och konsumeras. Olika grupper ville övervinna denna statiska kultursituation genom att betona vikten av medinflytande för mottagargrupperna i alla led av det konstnärliga skapandet. De fäste också stor

vikt vid kulturens samhällsförändrande bety- delse.

4. En rad vänstersocialistiska debattörer utgick i sina resonemang från Herbert Mar- cuses idéer om den repressiva toleransen. Enligt dessa tankegångar var det omöjligt att åstadkomma någon väsentlig förändring av de kulturella förhållandena genom att be- driva en reformverksamhet inom det existe- rande samhällets ram. Dessa grupper etable- rade sig utanför de existerande kulturinstitu- tionerna och lanserade begrepp som gerilla- kultur och proletärkultur. Vid utformningen av den statliga kultur- politiken hade de samhälleliga åtagandena motiverats med jämlikhets- och rättvisereso- nemang. Med rättvisa avsågs i detta samman- hang först och främst allas tillgång till kul- turupplevelser och kunskap om de olika alternativ som fanns. Alla skulle också ge- nom estetisk fostran få förutsättningar att tillgodogöra sig kulturupplevelserna. 1 debat- ten om den kulturella jämlikheten referera- des ofta till undersökningarna av kulturkon- sumtionen. Man pekade på att kulturinstitu- tionerna som sådana är socialt prestigeladda- de och de kulturella värderingarna socialt betingade. Även om de kulturpolitiska insatserna tillgodosåg rättvisekraven i nyss nämnd mening skulle en betydande kulturell ojämlikhet kvarstå. I diskussionen hävdades att motiven för kulturpolitiska insatser måste vara desamma som för varje annat slag av politiska reformer. Kulturinstitutionerna måste omor- ganiseras och man borde arbeta utifrån ett nytt kulturbegrepp som saknade det traditio- nella, estetiskt inriktade kulturbegreppets prestige och dess hämmande verkan. Kon- takt, gemenskap och skapande verksamhet betonades som väsentligt för alla människor. Resultaten av de kultursociologiska under- sökningarna visade att det traditionella kul- turutbudet endast nådde en liten, socialt avgränsad grupp. Mottagarna fungerade dessutom som ett passivt auditorium. Den fortsatta debatten kom till stora delar att röra sig om hur man skulle nå grupper av befolkningen som inte

tidigare nåtts av det etablerade kulturlivet. Man strävade också efter att uppnå nya kontaktytor mot publiken för att få denna att medverka och aktivt delta ide kulturella verksamheterna. Detta ledde till förnyad ak- tualitet åt kraven på decentralisering av de kulturella aktiviteterna och till en rad olika försök att möjliggöra medinflytande för mottagargrupperna.

Alla dessa synpunkter ledde till att krav restes på en omorientering av den statliga kulturpolitiken. Men det fanns också grup- per som menade att reformer inom det existerande samhällets ramar inte förmådde skapa någon jämlikhet. Dessa grupper gick i sitt agerande och i sin argumentation på en mera revolutionär linje.

Det kulturbegrepp som låg till grund för de olika uppfattningarna förändra- des. Under förra hälften av 1960-talet kom kultur att i hög grad framstå som synonymt med konst.

En kulturpolitik som utgår från ett vidare kulturbegrepp måste enligt det nya synsätt som växte fram syfta till att garantera varje medborgare rätt till fri kommunikation med andra. Som det viktigaste instrumentet för en sådan kulturpolitik framhölls skolan som skulle tillvarata människornas upplevelsemöj— ligheter och utveckla förmågan att artikulera upplevelser. Genom krav av detta slag inord- nades också kulturpolitiken i den allmänpoli- tiska debatten. Som mål för kulturpolitiken angavs då att alla skulle vara delaktiga i samhällets gemenskap och kunna kommuni- cera med människor och institutioner. ] an- slutning till denna argumentering blev det allt vanligare att betrakta konstverken som medel för överbringande av ett socialt-poli- tiskt budskap.

Kontakten mellan de enskilda individerna och beslutsfattarna framhävdes således som en del av samhällets kulturkommunikation och för en rad skribenter framstod själva den politiska aktiviteten som en kulturinsats. Denna aspekt på det politiska arbetet var ett viktigt inslag i debatten om de olika aktioner för ”ett kvalitativt samhälle” som påbörja- des under slutet av 1960-talet. Den

utgjorde också ett viktigt drag i de olika teatergruppernas verksamhet, då de skapade nya teaterformer som led i sin aktivitet. Samma synpunkt återkom i den livliga rniljödebatt som satte sin prägel på kulturde- batten under 1960-talets sista år.

Som led i strävan att stärka kulturens lokala förankring och på sikt även dess socia- la integrering i människornas liv kan man se debatten om kulturhusen. I den debatt om kulturhus som fördes framför allt under 1960-talets senare hälft finns det två delvis motsatta linjer. Den ena anknyter till den kulturpolitiska debatt som utgått från löfte- na om en intensifierad samhällelig kultur- politisk aktivitet. Denna debatt gällde hu- vudsakligen hur man skulle samordna de olika institutionaliserade kulturaktiviteterna. Den andra linjen anknöt till den debatt som uppstått i nära samband med olika aktions— gruppers verksamhet under 1960-talets sena- re hälft, och denna debatt gällde i hög grad behovet av allaktivitetshus för olika fria kulturaktiviteter.

Under de sista åren av 1960-talet fördes en livlig debatt om barnens förhållande till kulturen. Man utgick från att kulturkonsum- tionen var socialt betingad. Därvid ägnade man speciell uppmärksamhet åt barnen, eftersom man antog att de kulturella vanorna fixerades redan i barndomen. Enligt en linje i debatten var målet att göra de estetiska upplevelserna tillgängliga för alla barn, enligt en annan var målet att göra barnen medvetna om samhällets politiska mekanismer för att på så sätt ge dem möjlighet att påverka sin egen sociala situation. Samtidigt pågick en allmän debatt om daghem Och barnstugor och betydelsen härav för barnens utveckling.

När man ville omorientera kulturbegrep- pet och förändra den enskildes passiva roll i samhället tjänade massmedierna ofta som symboler för sådant som man menade borde bekämpas i samhällsutvecklingen: isolering, passivisering, konsumtionsmentalitet m m. 1 motsatsställning till dessa företeelser hävda- de man andra begrepp som centrala i den kulturpolitiska debatten, gemenskap, kon- takt och aktivitet, masskommunikation.

Om man jämför debatten om pressen med debatten om etermedierna, finner man vissa karakteristiska skillnader. ] debatten om pressen framgick det att inflytelserika före- trädare för pressen inte önskade debatt om tidningarnas grundläggande värderingar eller om relationen mellan karakteristiska drag i tidningarnas profil och deras respektive ägar- förhållanden. Samtidigt ansågs det självklart att det samhällsägda radioföretaget skulle utsättas för kontinuerlig debatt och övervak- ning.

Från mitten av 1960-talet utsattes tidning- arnas nyhetsförmedlande funktioner för en kritik som hävdade att tidningarna genom sina konventionellt etablerade regler för ur- val och värdering av material etc gav en bild av verkligheten som inte var objektiv utan återspeglade en politisk ideologi. Problema- tiken aktualiserades framför allt i samband med Vietnamkriget och u-landsdiskussionen. En mer allmän variant av denna kritik gällde massmediernas överförande av allmänna politiska, moraliska m fl attityder, som ansågs konstituera ett samhälles livsstil.

En central punkt i kritiken mot Sveriges Radio utgick från det krav på opartiskhet som stipulerades i avtalet med staten. Från presshåll var man benägen att ge det kravet mycket hög prioritet i programpolitiken.

Inom radio och TV verksamma producen— ter uttryckte i sin tur vid olika tillfällen krav på större frihet till att göra kontroversiella program utan att det enskilda programmet uppfyllde de strängaste tolkningarna av opar- tiskhetskravet. Dessa debattörer hävdade att etermediernas övervakande och kommente- rande funktioner gjorde det nödvändigt att garantera de enskilda programskaparna ett stort mått av frihet. Producenternas frihet kom under den senare delen av decenniet att betonas allt starkare och det gällde också på t ex teaterns och museernas områden.

4.6. Kulturarbetarkravi fråga om stipendier och ersättningar under 1960-talet

Flera grupper av kulturarbetare främst inom teater- och musikområdena fick bättre ar- betsmöjligheter genom de reformer staten gjorde. Åtskilliga kulturarbetare stod dock utanför dessa förbättringar, bla författare, översättare och olika grupper av bildkonst- närer. För att förbättra situationen för dessa kategorier skulle staten enligt riktlinjerna i prop 1961156 ge stipendier och särskilda ersättningar.

Under 1960-talet förstärktes på olika sätt möjligheterna för kulturarbetarnas organisa- tioner att påverka utformningen av statens stipendier och ersättningar. Vid beslut i sti- pendiemyndigheterna fick kulturarbetarnas representanter ett dominerande inflytande. Stipendieorganen fick stor frihet att utan inblandning av statsmakterna fördela de sti- pendie- och ersättningsmedel som riksdagen beviljar kulturarbetare. Bestämmelserna för författarfonden medger att stöd t o ni kunde ges till Sveriges författarförbund och dess föregångare Flyco för författarnas fackliga arbete. På konstområdet blev det allmänt accepterat att KRO skall vara representerati organ som har med urval av konst att göra, bl a statens konstråd, nämnden för utställ- ningar av svensk konst i utlandet och moder- na museets inköpsnämnd.

Författarna hade genom biblioteksersätt- ningen fått en tillfredsställande form av be- talning för utlåningen av sina verk. Däremot var författargrupperna efter några år inte till freds med sättet att fastställa denna ersätt-

ning och med storleken av den. För övriga fria grupper av kulturarbetare fanns länge ingen motsvarande grund för vederlag från statens sida och de stipendier som erbjöds dem var både blygsamma och osäkra tillskott till deras försörjning. Först år 1971 tillkom i provisoriska former en ersättning till konst- närer för utlån av deras verk i riksutställ- ningsverksamheten.

Stipendiemyndigheterna hade att ta emot och bedöma önskemål från kulturarbetarnas organisationer och föra fram förslag till de- partementet. Under några år efter 1961 sva- rade de medel som anslogs tämligen väl mot de förslag som framfördes. Men snart börja- de avståndet mellan anspråk och anslag att märkbart växa. Författarnas och bildkonst- närernas organisationer började ställa krav på betydligt större be10pp än tidigare.

Kulturarbetarorganisationernas talan i riksdagen i frågorna om förbättringar av anslagen till stipendier och ersättningar för- des länge främst av Stellan Arvidson (s). Det var också han som — i riksdagsdebatterna år 1966 — först förde fram önskvärdheten av ”direkta förhandlingar mellan författarna och statsmakterna om storleken av biblio- teksersättningen”. Från mitten av 1960-talet började OppositionSpartierna uppmärksam- ma den växande klyftan mellan storleken av de anslag som begärdes av Stipendieorganen och de som föreslogs av regeringen.

Kulturarbetarorganisationernas fackliga agerande under den senare hälften av decen-

niet var präglade av författarnas bestämda krav på högre ersättning för biblioteksutlå- ningen och bildkonstnärernas återkommande krav på ökade stipendiemedel.

År 1967 ingav Flyco en skrivelse till ut- bildningsdepartementet, i vilken författar- organisationernas ställningstagande till bib- lioteksersättningen fick en principiell preci- sering. Man begärde för det första att stor- leken av ersättningen skulle fastställas genom årliga förhandlingar. För det andra begärde man att grundbeloppet skulle höjas från 6 till 25 öre 4 en höjning som skulle innebära att författarfonden skulle disponera över ca 12 milj kr om året. Flyco upprepade sin framställning hösten 1968, medan författar- fondens styrelse stannade vid att begära en fördubbling av grundbeloppets storlek.

När 1969 års statsverksproposition inte in- nehöll något förslag om höjning av biblio- tekspenningen reagerade författarorganisa- tionerna med den sk biblioteksaktionen. Aktionen innebar att det skönlitterära bok- beståndet i Stockholms, Göteborgs och Mal- mös stadsbibliotek systematiskt lånades upp, varigenom utlåningen av denna litteratur blockerades för ett dygn. Aktionen fick en omfattande publicitet. I samband med den anordnades en offentlig debatt med bla utbildningsminister Olof Palme som delta- gande. Därvid utlovade Palme överläggningar med kulturarbetarna om deras krav.

Författarnas aktion våren 1969 bidrog sannolikt väsentligt till att överläggningar togs upp. Eftersom departementet önskade se stöd- och ersättningsfrågorna till alla kul- turarbetargrupper i ett sammanhang kom diskussionerna att hållas inte bara med Flyco utan med hela Klys. Man enades vid dessa första överläggningar år 1969 om att satsa på de sämst ställda grupperna och pekade där- vid ut bildkonstnärer och författare.

Den vid överläggningarna överenskomna principen om att tillgodose de sämst ställda ledde till att i 1970 års statsverksproposition inte endast författarnas utan även bildkonst- närernas krav i betydande utsträckning till- godosågs. Biblioteksersättningens "grundbe- lopp fördubblades. Intressant är att stipen-

diemyndigheten på bildkonstens område fick sina krav helt tillgodosedda, krav som inne- bar i det närmaste en tredubbling av stipen- diemedlen. I fråga om samlade ökningar inom en sektor är det höjda stödet till kulturarbetarna år 1970 unikt, särskilt som det inte var fråga om något annat än en provisorisk förstärkning. 1 stor utsträckning får det anses vara ett resultat av ett effektivt fackligt arbete som övertygat politiker inom alla partier om behovet av kraftfulla insatser.

Kravet på förhandlingar hade utbildnings- ministem inte kunnat godta utan som nämnts i stället är 1969 inbjudit till överlägg- ningar. Liknande överläggningar har sedan ägt rum även följande år efter det att anslags- framställningarna lämnats. Enligt riksdagens beslut våren 1971 bör dessa kontakter mel- lan departementet och organisationerna ”ut- vecklas till mera frekventa och systematisera- de förhandlingsliknande överläggningar” (KrU 197125).

Från de borgerliga partiernas sida fanns, liksom redan tidigt bland enskilda socialde- mokratiska och kommunistiska riksdagsmän, vid slutet av decenniet en uttalad förståelse för författarkravet på förhandlingsrätt. Rege- ringens alternativ till detta speciella krav var att en ”kulturell allemansrätt” borde genom- föras och att samhället i gengäld skulle ga- rantera konstutövarnas inkomsttrygghet.

Organisationerna har inte ansett att den år 1970 uppnådda nivån för kulturarbetarstö- det är tillräcklig. Ett fortsatt arbete från författarorganisationerna bidrog sannolikt till det ovanliga som inträffade åren 1971 och 1972. Riksdagen beslöt att gå emot rege- ringens förslag om oförändrad biblioteks- ersättning och höjde båda gångerna grund- beloppet med 3 öre. Det uppgår därmed nu till 18 öre och har under tio år ökat från 3 ore.

4.7

4.7.1. De politiska partiernas aktuella kultur- politiska program

4.7.1.l Inledning

De politiska partierna har vid olika tillfällen utarbetat sammanställningar av program- karaktär för att formulera sin inställning till kulturpolitikens huvudfrågor. Denna har skiftat bl a allt efter det att reformer genom- förts som förändrat förutsättningama för partiernas egna förslag. Deras uppfattning har också i många fall tagit intryck av den allmänna debatten, vilket också föranlett justeringar av formulerade krav. I en del kulturpolitiska frågor åter har partierna lik- som i andra, större politiska frågor följt en egen linje. För en bredare översikt över partiernas kulturpolitiska engagemang hän- visas till den förut nämnda studien Idéer i kulturpolitiken, som kulturrådet givit ut.

Den följande sammanställningen behand- lär inte dessa förhållanden och dessa föränd- ringar i stort utan begränsar sig till en över- sikt över de politiska partiernas aktuella kulturpolitiska mål.

Till grund för översikten ligger för vänster- partiet kommunisterna huvudsakligen avsnit- tet om kulturpolitik i partiets arbetsprogram för 1969—72. För socialdemokratiska partiet återges synpunkter i Aktiv kultur, ett kultur- politiskt handlingsprogram antaget av 1969 års partikongress. I fråga om centerpartiet återgår denna översikt på avsnitten om mass- medier och kultur i partiprogrammet, antaget år 1970. För folkpartiet bygger översikten på boken En liberal kultursyn (1970), skriven

Aktuella kulturpolitiska program

av en arbetsgrupp inom partiet, samt på en motion till 1971 års riksdag (mot 19711812). Vad slutligen gäller moderata samlingspartiet grundar sig sammanställningen på avsnitten om kulturpolitiken och press, radio och TV i partiprogrammet, antaget år 1969, samt på en partimotion till 1971 års riksdag (mot 19711249).

Översikten följer ihuvudsak de inlednings- vis (4.1) uppställda kriterierna för en utfor- mad kulturpolitik, nämligen mål, metoder (medel), resurser och organ samt avser det kulturpolitiska området såsom det avgränsas i 4.11.2. Tonvikten är lagd på ståndpunkter som är av intresse för överväganden och förslag i detta betänkande, varför partiernas inställning i kulturarbetarfrågorna redovisas mer kortfattat.

4.7.1.2 Vänsterpartiet kommunisterna

Vpk konstaterar att ”de kapitalistiska mono- polen behärskar viktiga delar av kulturlivet”. Någon uttalad målsättning för de kulturpoli- tiska insatserna finns inte i arbetSprogram— inet. Av den skarpa kritiken av kommersia- lismen kan dock slutsatsen dras att partiet som det övergripande målet ser att bryta kommersialismens makt på kulturområdet och motverka dess negativa följder. Man vänder sig mot passivisering och likriktning genom det kommersiella kulturutbudet, mot exploatering av kulturarbetarna, mot den växande klyftan mellan utövande konstnärer och majoriteten av medborgarna och därige- nom också mot de stora kulturella klasskill- naderna.

Som ett medel mot kommersialismen framhåller vpk ett kraftfullt stöd från arbe— taropinionen för de socialt medvetna kultur- aktiviteterna. Man betonar vikten av att sti- mulera människors egna initiativ och själv- verksamhet och kräver att allaktivitetshus skapas i varje stadsdel.

Övriga åtgärder vpk framhåller som viktiga avser liksom i tidigare program huvudsakli- gen kulturarbetarnas förhållanden. Det gäller dels ökade arbetsmöjligheter (stöd till pro- duktionscentra och förmedlingsorgan samt offentliga tjänster för konstnärer i samhälls- Jrgan), dels åtgärder för att direkt förbättra kulturarbetarnas ekonomiska situation (för- handlingsrätt för alla kulturarbetare samt höjning av biblioteksersättningen till förfat- tare).

Beträffande massmedier motsätter sig vpk reklam i radio och TV. Man menar vidare att radio och TV på grund av sin unika sociala betydelse måste bli helt samhällsägd med en effektiv representation för kulturarbetarnas organisationer, folkorganisationerna och lek- män i allmänhet.

4.7.1.3 Socialdemokratiska partiet

1 det inledande avsnittet i Aktiv kultur om motiv och målsättning för kulturpolitiken slås fast att ”en aktiv kulturpolitik, som bygger på den demokratiska socialismens värderingar, skall påverka och förändra sam- hället så att ett nytt kulturmönster växer fram präglat av demokrati och jämlikhet”. Det konstateras vidare, att en sådan politik måste utgå från att alla människor har sam- ma rätt till delaktighet i kulturvärdena och medinflytande över kulturlivet.

För att uppnå dessa mål krävs det, menar man, ett ökat demokratiskt inflytande över kulturlivets utformning bl a för att motverka kommersialismen. Vidare måste en rad insat- ser göras med tanke på olika kulturellt efter- satta grupper _ handikappade, äldre, invand- rare etc 4 för att utplåna de geografiskt liksom de socialt och psykologiskt betingade orättvisorna. Kulturaktivitetema måste stäl- las inom ekonomiskt räckhåll för alla.

Skolan och folkbildningen har ett ansvar för och måste medverka till att fler männi- skor får bättre förutsättningar att uppleva konst och kultur. Vissa former av kulturellt skapande kommer emellertid alltid att upp- fattas som exklusiva och därför på kort sikt upplevas som betydelsefulla och nydanande endast av ett begränsat antal människor. Den progressiva kulturens existens måste därför garanteras genom samhälleliga insatser rikta- de direkt till kulturarbetarna. Konstnärers verksamhet får inte bestämmas av ett lön- samhetstänkande.

Nära förbundet med kravet på möjligheter till kulturell förnyelse är kravet på konstnär- lig frihet. I programmet ser man frihet från censur som ett oeftergivligt krav i ett öppet demokratiskt samhälle.

Det konstateras slutligen att några skarpa gränser mellan kulturpolitik och tex miljö- politiken inte kan dras. Åtgärder inom re- spektive område betingar varandra. Kultur- politiken kan inte isoleras från miljöpoliti- ken, familjepolitiken, arbetsmarknads- och socialpolitiken eller från den allmänna sam- hällsplaneringen utan måste integreras med alla dessa områden.

Som medel för att förverkliga dessa mål förordas i Aktiv kultur bl a en utbyggnad av Riksteaterns, Rikskonserters och Riksutställ- ningars verksamhet samt statligt stöd till produktion och distribution av kvalitetsfilm. Vidare talar man för en förankring av kultur- politiken i folkrörelserna och förordar ett ökat stöd till de fria bildningsorganisationer- na, däribland särskilda bidrag till försöks- verksamhet för att nå nya grupper. Program- met förordar bla att regionala teater- och musikinstitutioner inrättas, att statliga sti- mulansbidrag utgår till dessa, att särskilda kommunala bidrag ges till uppsökande verk- samhet och att kulturell aktivitet i bostads- områdena stimuleras ,genom särskilda loka- ler. Allmänt sägs att de resurser som ställs till kultursektorns förfogande bör användas med sikte på regional och social utjämning.

För att förbättra kulturarbetarnas ekono- miska trygghet kräver man bl a att det stat- liga stödet till dessa grupper omvandlas till

betalning för en successivt genomförd konst- närlig allemansrätt.

Partiet anser att samhället skall svara för ett demokratiskt inflytande inom alla massmedier för att förhindra att makt- koncentration och marknadsekonomin för- sätter den grundlagsfästa tryckfriheten ur spel. Kommersiell radio och TV avvisas. Press- stödet bör utformas så att tryckfriheten blir reell.

Man förespråkar vidare en rationell arbets- och ansvarsfördelning över hela kulturom- rådet mellan centrala, regionala och lokala organ. Försöksverksamhet med regionala kulturnämnder bör genomföras och kultur- nämnder inrättas inom kommunerna för samordning av och stöd till kulturaktiviteter.

4.7.1.4 Centerpartiet

Kulturpolitiken anges i partiprogrammet som ett av samhällets instrument för att främja gemenskap och tolerans och för att öka den enskildes möjligheter till personlig utveckling. En grund för kulturpolitiken är kristendomens uppfattning om människovär- det.

För centerpartiet framstår liksom tidigare en decentralisering av kulturlivet som ett avgörande medel för att förverkliga de kul- turpolitiska intentionerna. Alla bör oavsett ekonomi och bostadsort ha möjlighet att delta i olika kulturaktiviteter. Kulturpoliti- ken skall stimulera regionala och lokala kul- turaktiviteter. Etermediernas möjligheter till ett lokalt och regionalt kulturutbud bör tillvaratas. Regionala sändningar bör utgöra en betydande del av programverksamheten. Vidare betonar partiet bildningsorganisatio- nernas roll för människors möjligheter till utbildning och personlighetsutveckling, vil- ket motiverar ett ökat samhälleligt stöd. Stöd bör även utgå till fristående grupper. De negativa effekterna av ett kommersiellt kulturliv måste motverkas. Det påpekas också att kulturpolitiken inte kan ses isolerad utan att kulturpolitiska synpunkter måste få påverka samhälls- och miljöplane- ring.

För att möjliggöra en bred och så långt som möjligt ekonomiskt oberoende opi- nionsbildning krävs ett statligt presstöd. Kommersiell finansiering av radio och TV är ur flera synpunkter inte önskvärd. För att undvika höjda avgifter krävs finansiering över statsbudgeten.

Partiet menar att fördelningen av kultur- utbudet skall ske genom ett växelspel mellan centrala, regionala och lokala organ. På lokal nivå bör det finnas centrala kulturnämnderi alla kommuner som bla fungerar som hu- vudmän för kommunernas kulturinstitutio- ner och handlägger stödet till det lokala organisationslivet.

4.7.1 .5 Folkpartiet

I skriften En liberal kultursyn och i den nämnda motionen angående kulturpolitiken (19711812 Källstad m fl) framhålls som en övergripande målsättning för kulturpolitiken att åstadkomma ett decentraliserat kulturliv. Liksom för centerpartiet är detta ett grund- läggande krav. Man menar vidare att det är ett fundamentalt rättvisekrav, att alla männi- skor oberoende av bostadsort och ekono- miska förhållanden ges tillfälle till kulturell aktivitet i enlighet med egen önskan. Ytterst har staten ett ansvar för att ett mångfacette- rat kulturliv existerar. Behovet av samhällets engagemang måste utgå från en bedömning av i vilken utsträckning de kulturpolitiska målsättningarna är uppnådda. Om så inte är fallet måste samhället ingripa.

Kulturens och kulturarbetarnas roll som granskare och kritiker av samhället betonas och som en naturlig följd betydelsen av att yttrandefrihet existerar. Man påpekar också vikten av att kulturarbetarna skall kunna pröva nya uttrycksmedel under ekonomiskt trygga förhållanden.

De metoder som förordas för att förverk- liga målen måste, anser man, bygga på ett samspel mellan stat, kommun och den fria bildningsverksamheten. Åtgärderna bör i stor utsträckning inriktas på ett stöd till de fria bildningsorganisationerna. Därvid betonas också vikten av att amatörverksamhet och

skapande aktivitet stimuleras.

En för folkpartiet Speciell tanke är att utbyggnaden av det statliga stödet till kultur- sektorn bör ske genom skapandet av en statlig kulturfond. Från denna fond skall bidrag kunna utgå till enskilda och grupper samt till projekt initierade av kommuner och landsting. Stödet bör medge en rörlighet i de statliga insatserna i olika delar av landet.

Det ökade ekonomiska välståndet leder inte automatiskt till en ökad kulturell kon- sumtion. Samhället måste därför ytterst ta ansvaret för att kulturarbetarna kan arbeta under rimlig ekonomisk trygghet. Insatserna bör i största möjliga utsträckning ta sikte på att'skapa arbetstillfällen och att ge ersätt— ningar för fullgjorda arbetSprestationer. För- fattarna bör ges förhandlingsrätt om biblio- teksersättningens storlek.

I skriften En liberal kultursyn konstateras att Sveriges Radio numera är landets mest mångfacetterade kulturinstitution. För att ytterligare sprida produktionscentra och för att få en mer varierad programverksamhet är det angeläget att Sveriges Radio satsar på en utbyggd distriktsorganisation. Man ser det emellertid som orealistiskt att all decentrali— serad radio- och TV-verksamhet i framtiden skall vara knuten till Sveriges Radio.

För att decentraliseringen inom kultur- livet skall kunna ske krävs att speciella kul- turpolitiska organ inrättas på lokal och regio- nal nivå. 1 motionen föreslås att en central kulturnämnd inrättas i varje kommun och vid samtliga landsting. Vid sidan av dessa politiska organ föreslås att samarbetsorgan skapas på bägge nivåerna. Samarbetsorganen bör vara av rådgivande karaktär. Bland upp- gifterna för landstingens kulturnämnder nämns att ta emot och distribuera kulturut- bud från riksorgan samt att vara huvudman för regionala kulturinstitutioner.

4.7.1.6 Moderata samlingspartiet

Partiet konstaterar i partiprogrammet att ”ett av de väsentligaste målen för kulturpoli- tiken är att geografiskt och socialt bredda kulturlivet och stimulera den enskildes efter-

frågan på kulturell verksamhet”. Kulturpoli- tiken kan härigenom bidra till att skapa självständiga och aktiva medborgare.

En av kulturlivets uppgifter jämsides med nyskapande och experiment är att tillvarata äldre tiders kultur och att skapa förståelse för kristendomens värderingar och männi- skosyn.

Kulturarbetarnas sociala situation måste förbättras. 1 partimotionen krävs att ut- gångspunkten för statens insatser revideras. Stödprincipen måste träda ibakgrunden och i stället bör reformarbetet inriktas på att tillförsäkra kulturskaparna rätt till ersättning för prestation. Konstnärer och författare bör ges rätt att förhandla om villkoren för ut- nyttjande av sina verk.

De metoder man enligt partiprogrammet menar bör användas är bl a stöd till amatör- och kursverksamhet i form av bidrag till frivilliga organisationer, tillskapande av kom- munala kulturcentra och lokaler för kulturell skapande verksamhet. Olika former av skapande själwerksamhet bör uppmuntras. Vidare bör statligt stöd även fortsättningsvis utgå till den sceniska konsten liksom till yrkesorkestrar. F ilmbranschen bör vid behov få ett direkt statligt stöd.

Radio- och TV-monopol kan inte accepte- ras. Det bör tillskapas flera fristående radio- och TV-kanaler, varav en TV-kanal bör vara reklamfinansierad.

Som ett betydelsefullt led i decentralise— ringssträvandena bör kommunala kultur- nämnder inrättas.

4.7.1 .7 Sammanfattning

Som framgår av översikten föreligger det på en rad punkter en åsiktsöverensstämmelse mellan partierna i de kulturpolitiska huvud- frågorna.

Alla partier ser som ett ma"! för kulturpoli- tiken att bryta existerande geografiska, eko- nomiska och sociala barriärer på det kultu- rella Området. Behovet av decentralisering betonas, starkast av centerpartiet Och folk- partiet. Samtliga partier menar att samhället och främst staten har ett ansvar för att de

kulturpolitiska målen förverkligas. Vidare understryks vikten av att den konstnärliga friheten garanteras samt att kulturell för- nyelse möjliggörs.

Bland de medel eller metoder som det råder en allmän samstämmighet om kan nämnas ökat stöd till folkbildningsorganisa- tionerna, stimulans till fri skapande verksam- het, statligt stöd till regionala kulturinstitu— tioner samt en ökad regional och lokal för- ankring av kulturlivet.

Flertalet partier förordar att det inrättas särskilda kulturpolitiska organ på regional och lokal nivå i form av kulturnämnder i landsting och kommuner. Folkpartiet anser också att samarbetsorgan med representanter för olika intressentgrupper bör tillskapas.

Samtliga partier förordar kraftfulla åtgär- der för att förbättra kulturarbetarnas situa- tion bla i form av fler fasta arbetstillfällen. Det existerar emellertid en markant skillnad mellan socialdemokratiska partiet och övriga partier vad gäller formerna för insatserna. Socialdemokraterna för fram tanken på en kulturell allemansrätt samt att kulturarbetar- na skall erhålla en ersättning härför. Övriga partier förespråkar i varierande utsträckning förhandlingsrätt för kulturarbetarna och menar att ersättning skall utgå för fullgjorda prestationer.

Den stora skillnaden mellan partierna gäl- ler främst radio- och TV. Socialdemokratiska partiet, centerpartiet och vänsterpartiet kommunisterna tar bestämt avstånd från en kommersiell finansiering av radio och TV. Moderata samlingspartiet däremot föresprå- kar att fristående kommersiellt finansierade företag tillskapas. Med delvis andra argument förordas även i skriften En liberal kultursyn en ökad konkurrens i etern.

Andra skillnader som kan nämnas är mo- derata samlingspartiets och centerpartiets be- toning av kristendomens värderingar och människosyn samt förstnämnda partis betoning av äldre tiders kulturarv. Vänster- partiet kommunisternas synnerligen negativa inställning till det kommersiella kulturlivet utgör en annan markant skillnad. Flertalet partier tar dock i varierande grad avstånd

från att marknadskrafterna skall styra kul- turutbudet.

4.7.2 Aktuella kulturpolitiska program ut- formade irzom de fackliga huvudorganisa- tionerna

Vid sidan av de politiska partierna har olika organisationer utarbetat kulturpolitiska pro- gramskrifter. [ vissa fall har programformule- ringarna utgjort en integrerad del av interna organisationsutredningar, i andra fall har det varit fråga om renodlade programsk rifter.

Ett sådant programarbete har tex skett inom två fackliga huvudorganisationer — TCO och LO. TCO:s styrelse tillsatte år 1968 en kommitté för att utreda kulturspridning- ens problem och föreslå förbättringar. Kommittén sammansattes av representanter för TCO och dess förbund, för TBV och för Klys och Flyco. Kommitténs rapport, Kulturaktivt samhälle (1970), godkändes av TCO:s kongress år 1970. År 1969 tillsatte landssekretariatet en arbetsgrupp för kultur- frågor. Gruppens rapport, Fackföreningsrö- relsen och kulturen (1971), avses behandlas av landssekretariatet under år 1972.

Liksom översikten över de politiska partiernas kulturpolitiska program tar den följande redovisningen upp synpunkter i fråga om mål för kulturpolitiken samt metoder och organisation inom kulturområ- det.

4.7.2.1 Kulturaktivt samhälle

[ TCO-rapporten konstateras att det ökade kulturutbudet inte i större utsträckning engagerat nya grupper till kulturella aktivite- ter. Det främsta skälet anses vara att man i de kulturpolitiska åtgärderna försummat att utgå från den enskilda människans situation och sociala miljö. Det är inte heller rimligt att utgå från ett generellt kulturbehov hos alla individer. [ stället bör man enligt rappor- ten tala om kulturella vanor — handlings- mönster som individen förvärvar i egenskap av familje- och samhällsmedlem. Målet för kulturpolitiken bör enligt utredningen

”inte bara (vara) ett kulturutbud till alla oberoende av ekonomiska, sociala och geo— grafiska förhållanden utan också ett kulturliv SOm formas genom enskildas och gruppers egen aktivitet och medbestämmande”. Den grundläggande metoden för att bygga upp kulturvanor är individens egen aktivitet. En del av malet är därför att ”varje individ (görs) aktiv och skapande inom någon este— tisk gren”.

De primära medel som krävs är kontakt med individerna. Organisationerna _ främst då studieförbunden — måste därför få en central plats i den fortsatta kulturpolitiken. Dessa ger de nödvändiga kontakterna med individerna och möjliggör en uppsökande verksamhet. Andra grundläggande inslag i kulturpolitiken är förskolans och ungdoms- skolans stimulans till eget skapande. Kultur- aktiviteter bör även ges utrymme inom vuxenutbildningen.

Utredningen betonar massmediernas roll i kulturpolitiken och understryker nödvändig- heten a'; en fri och differentierad press samt behovet av kvalitetsstöd till tidskrifter. Man tar bestämt avstånd ifrån reklamfinansierad radio och television. Den löpande verksam- heten föreslås förbli licensfinansierad medan investeringar och distributionskostnader skattefinansieras. Kulturarbetarnas ekonomiska trygghet bör i första hand grundas på ersättning för nyttjande av deras produkter och för de kulturupplevelser som tillhandahålls allmän- heten. Ett system bör skapas i vilket samhäl- let träder in som den främste garanten och förhandlingsparten gentemot kulturarbetar- na. Kulturarbetarorganisationerna bör ges juridisk rätt att förhandla om ersättningar.

Beträffande organisationen inom kultur— onzra'det (se vidare 8.1.3) föreslås i rapporten att det i alla kommuner och landsting inrät— tas kulturnämnder. Vidare bör det på alla nivåer skapas samarbetsorgan mellan samhäl- le Och organisationer. Utredningen föreslår för dessa organ namnet kulturcentrum. Orga- nen skall på primärkommunal nivå bildas av studieförbunden, fackliga, politiska och ide- ella föreningar, kulturarbetarna, kultur-

institutionerna och kulturnämnden. På regio— nal nivå föreslås länsbildningsförbunden få funktionen som kulturcentrum. Centralt bör ett liknande samrådsorgan inrättas med före- trädare bla för Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar, kommunförbunden och utbildningsdepartementet.

4.7.2.2 Fackföreningsrörelsen och kulturen

I arbetsgruppens rapport formuleras inga konkreta mål för kulturpolitiken. Som en central uppgift för arbetarrörelsen anges dock att skapa förutsättningar för en reell valfrihet och därmed reell jämlikhet i människors val av kulturella aktiviteter. Kulturutbudet måste göras tillgängligt för alla oberoende av bostadsort och social ställning. Den sociala miljön formar i stor utsträckning individernas kulturvanor och kulturefterfrågan. Existerande sociala och psykologiska spärrar mot kulturell aktivitet hos vissa grupper måste brytas och effekter- na av olikheterna i den sociala miljön kompenseras. Åtgärderna bör därför inriktas på de mest eftersatta grupperna. Det kommersiella inflytandet över kulturlivet måste begränsas. Samhället skall garantera att den nyskapande och konstnärligt ambi- tiösa kulturen är lika lätt åtkomlig som den ytliga och lättsålda.

Arbetsgruppen understryker att en kultur- politisk reformverksarnhet som till stor del riktar sig till hittills eftersatta grupper måste ha en förankring och ett stöd i de fackliga organisationerna. Bland de metoder som ar- betsgruppen föreslår för att stimulera en ökad kulturell aktivitet bland de grupper som fackföreningsrörelsen representerar kan bl a nämnas följande. Kulturarbetare bör be- redas möjligheter till korttidsanställningar inom de fackliga organisationerna lokalt, re- gionalt och centralt. Kostnaderna bör ihu- vudsak täckas av samhällsmedel. Allmänt bör samhället ta ansvaret för att kulturarbetarna har en rimlig försörjningssituation. De kul- turpolitiska insatserna bör i större grad inrik- tas på mottagarsidan. Organisationer och in- stitutioner som har goda kontakter med

underförsörjda grupper bör ges ökade resur-' ser till uppsökande verksamhet. Publikarbe- tet på lokal nivå bör intensifieras och verk- samheten erhålla statligt stöd. Amatörverk- samhet av olika slag bör stödjas och stimule- ras. Inom förskolan och ungdomsskolan bör barn och ungdom i ökad omfattning ges möjligheter till skapande verksamhet. Resur- serna för skapande verksamhet bland vuxna bör företrädesvis kanaliseras till folkbild— ningsorganisationerna. Bidragsbestämmelser- na för folkbildningsverksamhet bör revideras så att de bättre ansluter till amatörverksam- hetens behov.

Arbetsgruppen ser radio och television som de utan jämförelse mest effektiva instrumen- ten för förmedling av kultur, information och utbildning. Trots detta kan dessa medier i vissa sammanhang medföra passivitet och konservatism i attityden till kulturell verk- samhet. Radio- och TV-verksamheten bör även i framtiden bedrivas utan kommersiell

finansiering. När det gäller organisationen inom kultur-

området (se vidare 8.1.4) anser arbetsgrup- pen att varje landsting bör ha en politiskt sammansatt kulturnämnd. Vid sidan av dessa politiska organ bör det skapas organ för regional samordning och samplanering av kulturverksamheten. Denna uppgift bör kun- na läggas på länsbildningsförbunden efter en vidgning av representationen i dessa. Även i kommunerna bör politiskt sammansatta kul- turnämnder inrättas. Liksom på länsplanet bör samordningsorgan skapas med en bred representation för olika intressenter. De 10- kala samordningsorganen bör fungera som publikorganisationer.

4.8 planering

För uppläggningen av samhällets kulturpoli- tiska insatser är det nödvändigt att ha en bild av hur människor disponerar sin fritid på olika aktiviteter, av olika gruppers kul- turella situation och av de allmänna kultur- sociologiska rönen. Det är vidare önskvärt att söka skaffa sig en bild av hur det svenska samhället kommer att se ut i ett långsiktigt perspektiv i fråga om kulturpolitiskt intres- santa avseenden. Här kan endast kort sum- meras vissa grundläggande data. Behovet av bakgrundsfakta för kulturpolitiska beslut diskuteras senare i detta betänkande. Frågan kommer att belysas ytterligare i det material om forskningen och kulturen som rådet avser att lägga fram senare.

4.8.1. Användningen av fritiden

Låginkomstutredningen har i sin kartlägg- ning av svenska folkets levnadsförhållanden bla gjort en studie av den vuxna befolk- ningens fritidsförhällanden (Fritid och rek- reation, utkast till kap ll i betänkande om svenska folkets levnadsförhållanden, 1971). Redovisningen, som avser förhållandena för hela befolkningen mellan 15—75 år, grundas på en surveyundersökning med ca 6000 intervjupersoner.

Genom successiva arbetstidsförkortningar och genomförande av femdagarsvecka, har den totalt disponibla fritiden ökat under de senaste decennierna. Hur den faktiska vardagsfritiden förändrats är svårare att

Bakgrundsfakta för kulturpolitisk

bedöma bla med hänsyn till tendensen till ökade avstånd mellan bostad och arbetsplats. Den totala fritiden kan förväntas fortsätta att öka i framtiden. I låginkomstutredning- ens redovisning konstateras att ca hälften av löntagarna (1 450 000 individer) fn har en faktisk fritid under vardagarna på 4—6 timmar. 65 % eller 1 854 000 individer har en faktisk fritid som understiger 6 timmar per dygn. Med faktisk fritid avses då dygnets 24 timmar minskade med bruttoarbetstiden (ordinarie arbetstid, övertid, förberedelsetid, extraarbete, raster och resor), en tid för sömn på 8 timmar samt 1 morgontimme för hygien etc. För att få den tid som kan disponeras på vad som vanligtvis avses med fritidsaktiviteter måste dessutom borträknas tid för ”underhållsaktiviteter" av typen måltider, städning, inköp, tvättning etc. Den tid som merparten av den svenska befolk- ningen under vardagarna disponerar för bl a kulturella aktiviteter är således i realiteten betydligt mindre än 4—6 timmar. Från denna begränsade tid måste vidare borträk- nas restiden om inte aktiviteten är lokalise- rad i direkt anslutning till bostaden. Befolkningens användning av fritiden har i grova drag registrerats genom att de inter- vjuade tillfrågats om de brukar utöva ett antal (19) fritidsaktiviteter. Svarsalternativen var ”Ne'”, ”Ja, någon gång” eller ”Ja, ofta” — men ofta avses då 10 ggr eller mer per år. En rangordning av aktiviteterna efter hur

stor del av den vuxna befolkningen som

”någon gång” eller ”ofta” utövar dern ger följande. Det vanligaste sättet att använda fritiden är att besöka eller ha på besök släktingar, vänner och bekanta (90 %). Där- näst kommer bok- och veckotidningsläsning samt bilutflykter (ca 70 %), hobbyarbete (60 %) och trädgårdsskötsel (50 %). Ungefär 4 av 10 uppger att de någon gång eller ofta under året går på bio, teater, konsert eller i affärer. Nästan lika vanligt är restaurangbe- sök. 1 på 3 vuxna fiskar minst någon gång om året som fritidssysselsättning. Den rela- tiva andelen som går på dans är ungefär lika stor. Den idrottsliga aktiviteten är relativt liten. Endast en fjärdedel svarar att de någon gång eller ofta idrottar per år. Studiecirkel- aktiviteten är ännu lägre. Endast en femtedel uppger att de minst någon gång per år deltar i sådan verksamhet. För det egna musiceran- det är motsvarande andel l4 %. Den minst vanliga av de studerade fritidsaktiviteterna är jakt.

Man har i studien relaterat aktiviteterna till olika faktorer hos intervjupersonema som kön, ålder, socialgrupp och ortstyp.

Bokläsning avtar med åldern. Pensionärer läser emellertid veckotidningar i högre grad än övriga. Stora skillnader föreligger även mellan socialgrupperna beträffande bok- och veckotidningsläsning. Bokläsning är mest koncentrerad till socialgrupp I och veckotid- ningsläsning till socialgrupp Ill. I socialgrupp [ läser två tredjedelar böcker ofta som fri- tidsaktivitet mot en fjärdedel i socialgrupp III.

Som ett sammanfattande index på kultu- rell aktivitet tillämpas teater—, konsert-, mu- seibesök etc, bokläsning samt deltagande i studiecirklar och kurser. Av redovisningen framgår att ca hälften (omkr 2,8 milj indivi- der) av den vuxna befolkningen inte alls eller endast någon enstaka gång per år sysslar med denna typ av fritidsaktivitet. En lika stor andel av befolkningen ägnar sig måttligt åt sådana aktiviteter. Endast ca 240 000 individer eller 4 % av befolkningen ägnar sig i stor omfattning åt dessa typer av fritidsakti- viteter.

Andelarna personer som brukar gå på

teater etc, läsa böcker och delta i studiecirk- lar sjunker systematiskt med åldern. Över 65 års ålder utövar två tredjedelar ingen eller mycket liten aktivitet av detta slag. Aktivite- terna är även starkt socialgruppsbundna. Majoriteten av socialgrupp Ill, drygt 60 % ägnar sig inte alls eller mycket litet åt dessa fritidsaktiviteter. Motsvarande siffra för so- cialgrupp I är 10%. Vad gäller skillnaderna mellan stad och land kan konstateras att andelen individer med ingen eller liten kul- turaktivitet är större på landet än i städerna.

Utredningen redovisar även sambanden mellan ekonomiska, sociala samt medicinska faktorer och fritidsaktiviteter. Det framgår att individer med ett tungt, svettigt och smutsigt arbete har markant lägre fritids- aktivitet på de flesta områden. Bland dem som har bra arbetsförhållanden är andelen som går på teater, museer etc fem gånger så stor som bland dem med dåliga arbetsförhål- landen. Andelen som deltar i studiecirkel- verksamhet är nära tre gånger så hög. Musice- rande, bokläsning och hobbyarbete är dub- belt så vanligt bland dem med bra arbetsför- hållanden som bland dem med dåliga.

Vad gäller individer med synbesvär, hör- selbesvär och rörelsehinder kan sägas att de generellt har en lägre fritidsaktivitet. Olika former av fysiska handikapp medför således stora risker för en social isolering.

] låginkomstutredningens undersökning har inte omfattningen av radiolyssnandet och TV-tittandet tagits med. Sveriges Radios publikundersökningar ger emellertid vid handen att ca 65 % av befolkningen lyssnar till minst ett radioprogram om dagen och att 7 av 10 varje dag tittar på TV. Det genomsnittliga TV-tittandet för svensken är 1,5 timmar per dag. Mest tittar barnen och de äldre, minst tonåringar och personer med hög skolutbildning. Överförs uppgifterna om radiolyssnande och TV—tittande till det av låginkomstutredningen tillämpade klassifice- ringssystemet framstår dessa aktiviteter som de helt dominerande formerna att använda fritiden.

Vid sidan av låginkomstutredningens redo- visning kan som exempel på en mer

principiell diskussion kring fritidsstrukturen och individernas fritidsaktiviteter nämnas en uppsats (Sven Thiberg, Fritidsstruktur) i servicekommitténs strukturstudie Boendeser- vice 6 (SOU 1971128). I uppsatsen diskute- ras fritiden i relation till individens förhållan- de bl a i fråga om boendemiljö och arbetsför- hållanden. Även fritidsstrukturen i ett fram- tidsperspektiv behandlas.

De särskilda kultursociologiska undersök- ningar som gjorts under 1960-talet har visat att kulturell aktivitet på samma sätt som den sociala aktiviteten över huvud taget har ett starkt samband med utbildning, socialgrupp och inkomstnivå. De har också fäst upp- märksamheten vid hur varierande de sociala vanorna är på detta område.

En möjlig slutsats av undersökningarna är att utbildningen är en primär orsak till kul— turell aktivitet. Redan utbildningsmiljön som sådan är mera rik på möjligheter till kultur- kontakter än tex hemmiljön och arbetsmil- jön. Sambandet mellan utbildning och be- söksfrekvens på kulturinstitutioner och del- tagande i andra kulturaktiviteter är större än sambandet mellan dessa aktiviteter och so- cialgruppstillhörighet samt inkomstnivå.

Att yngre personer är mera aktiva än äldre när det gäller olika slag av kulturaktiviteter bör ses mot bakgrund av att de yngres livssituation skiljer sig från de äldres framför allt med avseende på att möjligheterna till utbildning ökat, vilket leder till att ålders- skillnaderna delvis sammanfaller med skillna- der i utbildning.

Både de särskilda sociologiska undersök- ningarna och låginkomstutredningens redo- visning ger således vid handen att den kultu- rella aktiviteten varierar kraftigt mellan olika grupper. I vissa fall har man anledning att se ett orsakssamband mellan olika sociala, eko- nomiska samt geografiska faktorer och kul- turella aktiviteter, i andra fall är orsakssam- banden mindre klara. Vissa grupper har inte endast en lägre faktisk aktivitet på kultur— och fritidsområdet utan också i flera avseen- den av skilda anledningar sämre förutsätt- ningar och sämre möjligheter till varierande fritidsaktiviteter. Som exempel på sådana

grupper kan nämnas människor i de högre åldrarna, föräldrar med små barn, människor boende i glesbygd, invandrare och lågutbil- dade.

Förhållandet att vissa grupper befinner sig i en sämre situation kulturellt sett än andra är i sig ett motiv för Speciella insatser. Behovet accentueras ytterligare av att dessa grupper sannolikt kommer att öka.

4.8.2. Befolkningsstrukturen och vissa socioekonomiska förhållanden

De väntade förändringarna i befolknings- strukturen visar några tendenser som är av betydelse för kulturpolitiken.

Ett utmärkande drag vad gäller åldersför- delningen är den kontinuerliga och snabba ökningen av antalet människor i de högsta åldrarna. Sammanlagt kommer gruppen 65 år och däröver att omfatta 1,3 milj männi- skor eller närmare 16 % av befolkningen är 1980. I fråga om familjerelationerna och familjestrukturen noterar man, att föräldrar får en allt längre aktiv, oberoende period av sitt liv efter det att barnen blivit vuxna.

Tendensen i befolkningens regionala för- delning kan förutsägas men förändringarnas hastighet och omfattning är osäker. Tillväx- ten av 30—40 regioncentra, utglesning av tätortsbefolkningen till förortsområden, fortsatt minskning av glesbygdsbefolkningen samt den ökade fritidshusbebyggelsen är andra viktiga faktorer för den kulturella planeringen. Vad gäller koncentrationen av befolkningen till större och medelstora tät- orter skapar den ett bredare underlag för kulturella aktiviteter. Men inom de stora tätorterna verkar utflyttningen till perifert belägna förorter så att underlaget för en rad olika kulturaktiviteter i praktiken minskar.

Till de viktigaste demografiska aspekterna hör invandringens ökade betydelse. Antalet utländska medborgare i Sverige är år 1972 ca 417 000. Medräknas de invandrare som blivit svenska medborgare blir siffran ca 600 000. lnvandrargrupperna kommer genom sin ökande numerär sannolikt att få ett allt starkare inflytande på den svenska kulturen.

Samhället måste också i sin kulturpolitik ta större hänsyn till dessa grupper.

Till dessa tendenser för den numerära utvecklingen av för kulturpolitiken betydel- sefulla grupper kan läggas den troliga utveck- lingen av ytterligare faktorer av intresse.

De utbildningsmässiga fömtsättningama hos befolkningen som helhet förändras snabbt. Kraven på kulturlivets resurser och innehåll kommer därmed troligen att öka och bli artikulerade på ett annat sätt än tidigare.

Trots de stora utbildningsreformema kommer dock ännu under två—tre decennier en stor mängd människor här i landet att ha en kort och torftig grundutbildning. Det är ännu för tidigt att istatistiken väga in effek- terna av de ökade satsningarna på vuxenut- bildningen. Generellt sett kommer de grup- per som har den mest bristfälliga utbild— ningen troligen också under resten av 1900- talet att leva under de knappaste ekonomis— ka förhållandena och dessutom ha de minst stimulerande yrkena. Därtill är denna stora grupp människor mest utsatt för arbetslös— hetsrisker på arbetsmarknaden. I kulturpoli- tiken måste åtgärder för dessa grupper priori- teras.

Den stora skillnaden i ekonomiska resur- ser mellan olika individer och familjer på- verkar givetvis människornas konsumtions— mönster. Den minskade inkomstspridningen som bör kunna förväntas under 1970—talet torde dock inte i grunden kunna påverka detta mönster.

Sysselsättnings— och yrkesstrukturen kom- mer under 1970—talet inte att förändras i sådan omfattning att det på något avgörande sätt påverkar förutsättningama för de kul- turpolitiska åtgärderna. Ökningen av personer som är föremål för mer omfattande arbets- marknadspolitiska åtgärder måste dock uppmärksammas. Deras situation behöver beaktas också i andra avseenden än vad gäller sysselsättningen. En faktor av intresse när det gäller sysselsättningsstrukturen är den mätt- nad på arbetskraft med längre teoretisk ut- bildning som är märkbar inom traditionella avnämarområden.

Att allt fler kvinnor har förvärvsarbete utanför hemmet och att arbetstid respektive fritid tenderar att koncentreras till samman- hängande block förstärker polariseringen arbetsmiljö — bostadsmiljö (eller fritidsmil— fö). Även om den arbetsfria tiden av veckan fortsätter att öka, så ökar också behovet av vad som har kallats underhållsaktiviteter.

4.9

Krav på en utformad kulturpolitik innebär krav på en samlad struktur för åtgärderna av staten, kommuner och landsting på kultur- området. En sådan kulturpolitik förutsätter definierade mål för insatserna, väl utarbetade metoder, en ändamålsenlig organisation på kulturområdet samt tillräckliga ekonomiska resurser.

Det är först under 1960-talet som man kan tala om en vilja att föra en medveten kulturpolitik i vårt land. Flera betydelsefulla beslut fattades. Kulturinstitutionerna har haft stor frihet att själva lägga upp sin verksamhet. En grund lades för ett fortsatt reformarbete. Såväl reformer som utredning- ar har emellertid varit sektorsavgränsade och gällt enbart de statliga insatserna.

För 1970-talet är en politik av 1960-talets typ klart otillräcklig. En ny, fullt utformad kulturpolitik är nödvändig. Skälen för detta kan sammanfattas i följande fyra punkter.

]. Det saknas i dag definierade mål för samhällets kulturpolitiska insatser. När 1961 års statliga handlingsprogram beslutades, var avsikten inte att det skulle bli ett för lång tid gällande program. Detta program har också i dag förlorat all praktisk betydelse som vägledning för kulturpolitiskt handlande. Det täcker helt naturligt inte alls in de idéer som kommit fram under 1960-talets livliga debatt. Därmed saknas i dag i realiteten definierade mål för den statliga kulturpolitiken. Det skulle kunna

Behovet av en ny kulturpolitik

sättas i fråga om mål behövs. Kulturrådet har dock kommit till uppfattningen att det nu mer än någonsin är nödvändigt med en preciserad målsättning för att det skall bli möjligt att bedriva ett konstruktivt utveck- lingsarbete inom kulturområdet.

Om mål saknas blir det omöjligt att åstadkomma en mer genomgripande aktive- ring av kulturpolitiken. Definierade mål behövs dock oavsett vilken ambitionsnivå samhället vill välja för sina insatser. De behövs för att rätt utnyttja de tillgängliga resurserna.

Det räcker inte att staten isolerat bestämmer målen för den statliga kulturpoli- tiken. Varje kommun och landsting måste också bestämma mål för de egna insatserna och behöver som utgångspunkt för det en formulerad övergripande målsättning för samhällets kulturpolitik.

2. Det saknas i dag metoder för att få till stånd en bred folklig kulturverksamhet. Den statliga kulturpolitiken kan i fortsätt- ningen inte som hittills i dominerande grad vara inriktad på stöd till institutionerna och i synnerhet de centrala producerande organen. Stöd till det fria skapandet har haft en underordnad plats i 1960-talets statliga kulturpolitik. Insatserna för att få till stånd en kulturverksamhet i närmiljöerna har varit obetydliga. Kulturpolitiken har i alltför hög grad byggt på kulturdistribution i stället för kulturell aktivering.

En genomgripande förändring måste ske i syfte att få till stånd en breddad folklig kulturverksamhet som når fler människor och som ger möjligheter till en ökad egen aktivitet.

3. Det saknas i dag en klar fördelning av ansvaret mellan de statliga och kommunala insatserna och det saknas också riktlinjer för samhällsorganens samverkan med organisa- tionslivet. 1961 års program var endast ett program för statens åtgärder. Samspelet statfkommun— organisationsliv berördes inte. Inte heller senare har man kommit fram till några sådana principer. Detta är en allvarlig brist som försämrar möjligheten till en breddning av verksamheten. Det karakteristiska för kulturområdet jämfört med flertalet andra samhällsområden är organisationemas fram- trädande roll. Staten har ett ansvar för att samverkan mellan de egna insatserna samt kommunernas, landstingens och organisatio- nernas fungerar. Samverkan mellan å ena sidan organen på kulturområdet och å andra sidan olika organ inom det sociala området inom skolan och inom andra områden fungerar i dag dåligt. Mot bakgrund av behovet av samverkan är den statliga kulturorganisationen i dag splitt- rad. Insynen i beslutsfattandet från alla berörda parter är bristfällig. Även ur andra synpunkter är den olämpligt uppbyggd. Inte heller den kommunala organisationen funge- rar tillfredsställande. Det behövs en ny organisationsstruktur som kan svara mot kraven på samverkan och även i övrigt underlätta förverkligandet av kulturpolitikens nya vidare syften.

4. De ekonomiska resurserna för kulturpoli- tiska insatser är i dag otillräckliga och metoderna att prioritera bristfälliga. Kulturpolitiska insatser måste kosta pengar. Om de skall kunna åstadkomma en breddad kulturverksamhet som når fler människor medför det att de ekonomiska insatserna måste öka väsentligt. Politik är att vidta åtgärder som påverkar

människors livssituation. Om kulturens olika uttrycksformer skall kunna få en mer framträdande plats i människors liv, är det ofrånkomligt att detta liksom sjukvård, utbildning och forskning, kräver planering och tillräckliga ekonomiska resurser. Kultu— ren har hittills varit eftersatt.

Tävlan om de samhällsekonomiska resur- ser som står till förfogande de närmaste åren kommer att bli hård. För att kulturen då skall kunna hävda sig krävs det förutom en mera samlad organisation bättre metoder för att prioritera mellan alla krav på reformer och bidrag både inom kulturområdet och i förhållande till andra områden. Den metodik som i dag tillämpas ger inga garantier för att resurserna utnyttjas på bästa möjliga sätt. En prioritering måste ske med utgångspunkt i de allmänna mål som fastställs.

Den nya kulturpolitiken måste alltså ges större resurser men också skapa mer genomtänkta metoder för att använda dessa.

Kulturrådets slutsats är alltså, att det behövs en ny kulturpolitik som ger

1. mål för samhällets kulturpolitiska insatser,

2. metoder för att få till stånd en kulturverksamhet som aktivt bidrar till att förbättra samhällsmiljön och verkar för jämlikhet,

3. en fördelning av ansvaret inom de statliga och kommunala områdena som garanterar full insyn i beslutsfattandet åt alla berörda och riktlinjer för ansvarsfördelning- en mellan stat—kommun—organisationsliv,

4. större ekonomiska resurser och bättre prioriteringsmetoder.

4.10

4101 Statsmakterna bör fastställa allmänna mål för kulturpolitiken

Statsmakterna bör fastställa allmänna mål för samhällets kulturpolitik. I 4.13—4.201äg- ger kulturrådet fram förslag till mål. Först måste dock bl a klargöras vilka allmänna krav som bör uppställas på en målformulering av generell natur. Rådet vill peka på fem sådana allmänna krav, som bör beaktas när mål för kulturpolitiken fastställs av statsmakterna. Målen bör för det första inte bara gälla statens utan avse hela samhällets kulturpoli- tik (4.10.2). De bör för det andra omfatta kulturområdet i dess helhet, inte bara vis- sa konstområden (4.103). För det tredje bör målen visserligen markera en önskvärd ny inriktning av de kulturpolitiska insatserna men också inrymma övriga motiv för sam- hällsinsatserna (4.10.4). Målen bör för det fjärde inte enbart ha karaktären av ett hand- lingsprogram på kort sikt utan även gälla de långsiktiga insatserna (4.105). För det femte slutligen bör målen vara sådana att man kan följa upp i vad mån de förverkligas (4.106).

4.102 Målen bör avse hela samhällets kulturpolitiska insatser

Kulturrådet föreslår att statsmakterna nu fastställer allmänna mål för hela samhällets kulturpolitik. Dessa bör i första hand men inte enbart gälla de statliga insatserna. De bör också vara av den art att de kan tjäna

Allmänna krav på en ny målformulering

som vägledning för primärkommunernas och landstingens kulturpolitik.

Behovet av gemensamma mål för kom- munernas kulturpolitiska insatser hänger samman med verksamhetens vidgning på det— ta område. En kraftig kulturell expansion har skett under senare år framför allt bland primärkommunerna. Genom den pågående kommunindelningsreformen skapas förut- sättningar för en fortsatt utveckling på detta område. Bland landstingskommunerna har frågan om kulturuppgifterna fått ökad ak- tualitet. Till detta kommer krav på decentra- lisering av statens kulturinsatser. Kulturrådet framför i det följande olika förslag i de- centraliserande syfte. Dessa förslag från kul- turrådet innebär ett ökat ansvar för kommu- ner och landsting i fråga om kulturpolitikens utformning. Skall det statliga kulturstödet i betydande utsträckning gå till organ på i första hand regional men också lokal nivå, måste statsmakterna veta att medlen används i överensstämmelse med vissa allmänna linjer för samhällets kulturpolitiska åtaganden.

De enskilda kommunernas möjligheter att själva formulera mål för sina kulturpolitiska insatser är små. Detta framgår av en genom- gång som kulturrådet har gjort av lokala kulturprogram och kommunala kulturutred- ningar som lagts fram under 1960-talet. Myc- ket få kommuner har redovisat målen för sin verksamhet på området. När målbestämning- ar gjorts har de varit påfallande torftiga.

Flera kommuner har klart utsagt att det funnits behov av målbestämningar men fram- hållit svårigheterna att få fram sådana. Som ett exempel på ett mer omfattande arbete kring målen för en kommuns kulturpolitik kan nämnas det som fn pågår i Göteborg (Kommunfullmäktiges beredning för ett samlat kulturprogram för Göteborg, KUB -69). Beredningen tillsattes år 1969 och lade i början av år 1972 fram ”Utkast till utgångspunkter och mål för ett kommunalt kulturprogram för Göteborg.”

Behovet av målbestämningar har under 1960-talet framträtt blå i samband med organisationsutredningar, som gjorts då deti en rad kommuner blivit aktuellt att inrätta kulturnämnd. I en sådan utredning, gjord i Malmö är 1967, diskuterades mera princi- piellt behovet av att bestämma de allmänna målen för verksamheten och svårigheten att åstadkomma en sådan bestämning. (Betän- kande och förslag av kulturkommittén, Stadsfullmäktiges i Malmö handlingar, bi- hang 1967, nr 72). Kommittén redovisade flera skäl till att det var ”förknippat med högst påtagliga svårigheter för den enskilda kommunen att utstaka sin kulturpolitik”. Det främsta skälet var dock enligt kommit- tén att några allmänna riktlinjer inte hade dragits upp för samhällets kulturservice. I sammanhanget anförde kommittén följande:

”Allmänt kan sägas, att någon samman- fattande utredning om den svenska kultur- politikens mål och medel ännu icke företa- gits. Förslag om åtgärder för upprättande av ett kulturpolitiskt handlingsprogram har gång efter annan varit föremål för riksdagens behandling. Väckta motioner i ämnet har icke bifallits av riksdagen och vederbörande utskott har bl a uttalat, att tiden ännu icke är mogen för en utredning om kulturpoliti- kens mål och medel; i stället har det befun- nits mera ändamålsenligt att avvakta de er- farenheter, som de senaste årens ökade kul- turpolitiska aktivitet kommer att ge”. (5 15)

Vad gäller kommunernas gemensamma or- gan kan dessa inte ta på sig att formulera bindande mål för alla kommuner. Som tidi- gare nämnts (4.1) är detta inte möjligt av principiella skäl. Svenska kommunförbundet

har i ett yttrande till kulturrådet bekräftat, att någon närmare målbeskrivning inte torde vara att påräkna från förbundets sida. De praktiska handlingsprogrammen måste ut- formas lokalt.

Kulturrådets slutsats är att de stora linjer- na i fråga om såväl den statliga som den kommunala kulturpolitiken måste dras upp av statsmakterna. Dessa linjer bör vara ge— mensamma för stat och kommun. Samtidigt har kommunerna ett stort självständigt an- svar.

Ytterst är det varje kommun och varje landsting som bestämmer sin egen kultur- politik. De gemensamma allmänna mål för samhällets kulturpolitik som riksdagen enligt kulturrådets mening bör fatta beslut om, kan alltså inte bli förpliktande för kommunerna på samma sätt som tex målen för skolan. Skillnaden gentemot utbildningsområdet är betydande. För detta finns det särskild lag- stiftning att knyta an till. Dessutom utgår det statsbidrag till kommunerna som gör att de kan förpliktas att följa de mål för skolan som statsmakterna har beslutat om.

Kulturrådet anser att det inte kan över- vägas att utfärda statliga bestämmelser, som gör målen helt bindande för annat än det statliga området. För kommunerna kan de inte bli direkt förpliktande annat än på enskil- da punkter genom statsbidragsvillkor. Där- emot bör de kunna vara vägledande för kommunerna, när dessa formulerar sina egna kulturpolitiska mål. Den enskilda kommu- nen bör kunna utgå från av statsmakterna antagna allmänna mål, när egna kulturpolitis- ka handlingsprogram formuleras. I dessa pro- gram får hänsyn dessutom tas till de olika partiernas allmänna och lokala program samt till de lokala förutsättningama i övrigt.

4.103 Mälen bör omfatta kulturområdet i dess helhet

När kulturrådet föreslår statsmakterna att fastställa mål för kulturpolitiken, ansluter sig rådet till en metodik som blivit allt vanligare, nämligen att klart definiera målen för verk- samheten inom en hel sektor.

Målen för den obligatoriska skolan fast- ställdes av statsmakterna år 1962 (prop 1962154, SäU 196211, rskr 19621328).

På den högre utbildningens område har riktlinjerna under 1960-talet lagts fram successivt genom beslut är 1960, 1963 och 1965 (prop l960:119, SäU 1960:1, rskr 19601327, prop 1963:172, SU 19631212, rskr 19631405 och prop 19651141, SU 19651173, 195, rskr 196514] 1).

U 68 har i ett antal skrifter behandlat målen för i första hand den eftergymnasiala utbildningen. I Mål för högre utbildning (1969) tas de övergripande målen upp, me- dan Högre utbildning, funktion och struktur (1969), Högre utbildning, forskningsanknyt- ning och studieorganisation (1970) samt Gymnasieskolan, några riktlinjer (1971) be- handlar delmål. Utredningsarbetet har en sådan inriktning att man kan räkna med en omfattande diskussion av målen för denna del av utbildningen i samband med att hu- vudbetänkandet lämnas. Den svenska arbetsmarknadspolitiken gjordes till föremål för översyn av 1960 års arbetsmarknadsutredning. I sitt betänkande (SOU 196519) analyserade utredningen även arbetsmarknadspolitikens allmänna uppgif- ter. I prop 1966152 gav departementschefen bl a en återblick på de förskjutningar i syftet med samhällets arbetsmarknadspolitiska in- satser som skett under 1900-talet. Han for- mulerade därefter (s 183—191) i anslutning till utredningens förslag de aktuella målen för den svenska arbetsmarknadspolitiken.

På det socialpolitiska området återfinns riktlinjerna för samhällets insatser bl a i pro- positionerna rörande nu gällande socialvårds— lagstiftning (prop 19542159 lag om nykter- hetsvård, prop 19551177 lag om socialhjälp och prop 1960110 barnavårdslag) samt i pro- position om sociala centralnämnder i kom— munerna (prop 19701121). Socialpolitikens långsiktiga mål utreds f n av 1967 års social- utredning (direktiv se 1969 års riksdagsberät- telse s 133).

Kulturområdet skiljer sig på ett avgörande sätt från nämnda områden, där målbestäm- ningar gjorts av statsmakterna, genom att

betydande delar av det inte alls eller bara delvis finansieras av samhällsmedel. Vissa uppgifter som t ex utbildningen inom kultur- området, ligger helt på samhället. Vad gäller utbudet av teater svarar stat och kommun för huvuddelen av kostnaderna. Beträffande bildkonst och musik har samhället gjort jämförelsevis stora åtaganden bla genom bidrag till museer och konsertorgan. Samti- digt är den icke-samhällsunderstödda verk- samheten stor både i fråga om musikutbudet och på konstmarknaden. I fråga om massmedier är det endast radio och TV som regleras av samhället, medan film-, bok-, tidnings- och tidskriftsproduktion nästan helt är privat. Liksom produktionen domine- ras också distributionen av spelfilm av enskilda ekonomiska intressen. Nästan hela bok-, tidnings- och tidskriftshandeln drivs i enskild regi. Samhället har emellertid genom att biblioteken kostnadsfritt ställer böckerna till allmänhetens förfogande ett mycket omfattande ansvar för bokdistributionen.

Enskilda har således ett synnerligen stort, delvis helt dominerande inflytande över lan- dets kulturproduktion och distribution. Samhället har emellertid på område efter område gått in med egna åtgärder för att trygga kulturförsörjningen och säkerställa ett mångsidigt utbud. Också på de områden där de största enskilda ekonomiska intressena finns, främst i fråga om press och film och på bokmarknaden, har samhällets direkta medverkan påkallats. Förhållandena inom dessa områden utreds fn av bl a filmutred- ningen och litteraturutredningen.

Det torde numera råda full politisk enig- het om att samhället måste kunna göra aktiva ingripanden för att garantera ett rikt och mångsidigt kulturliv. Det är endast i fråga om åtgärdernas art och omfattning som meningarna kan gå isär. Statsmakterna har alltså ytterst ett ansvar för utvecklingen inom kulturområdet i dess helhet.

De allmänna mål för kulturpolitiken som kulturrådet föreslår att statsmakterna fast- ställer kommer att vara bindande för statliga och vägledande för kommunala organ. Till följd av samhällets ansvar för kulturlivets

utveckling i stort bör emellertid målen även avse de delar av det kulturella området som fn inte är föremål för direkta samhälleliga kulturpolitiska insatser. Inom dessa sektorer bör målen tjäna som allmän bedömnings- grund för avgöranden om direkta samhälleli- ga insatser är påkallade.

4.10.4. Målen bör inrymma alla de viktigare motiven för samhällsinsatser

Som förut sagts var 1961 års kulturpolitiska mål i första hand ett program för den inrikt- ning som reformverksamheten borde ges. Avsikten med formuleringarna var inte att formulera mål för alla åtgärder inom kultur- området.

De allmänna mål som nu behövs bör givetvis också vara ett uttryck för vilken inriktning de kulturpolitiska reformerna bör ha den närmaste perioden. Men målen bör samtidigt vara så utformade att de i princip skall täcka alla kulturpolitiska insatser av betydelse, inte enbart de riktningsförändran- de. De bör alltså även kodifiera sådana grundläggande allmänna motiv för insatserna som i praktiken redan gäller och bör fortsät- ta att gälla.

4.10.5. Målen bör gälla både de kort- siktiga och långsiktiga insatserna

De föreslagna målen bör vidare vara av sådan art _ så allmänna och vida och så pass högt ställda — att de kan förväntas vara giltiga under längre tid. Också på denna punkt skiljer sig de nu erforderliga målen från 1961 års kulturpolitiska program. Detta syftade i varje fall i fråga om sina första punkter till att sammanfatta ett på kort sikt aktuellt handlingSprogram.

När det blir fråga om allmänna mål för samhällsinsatserna som helhet och för att markera samhällets allmänna kulturansvar, så blir det med nödvändighet fråga om en målsättning av långsiktig natur. Det var ock- så sådana mål och riktlinjer som efterlystes i de tidigare redovisade mittenpartimotioner- na åren 1965—1967 (4.4.3).

Mål som gäller de långsiktiga insatserna behövs, som kulturrådet redan tidigare fram- hållit, för att underlätta prioriteringar och planmässiga reformer på olika sektorer. Det- ta gäller både för stat och kommun. Det gäller med avseende på samhällets insatser såväl för organ med administrativa uppgifter på området som för institutioner. De långsik- tiga målen ersätter inte utan utgör en viktig del av centrala och lokala handlingsprogram. Dessa senare behövs jämsides med de allmän- na målen för att konkretisera de åtgärder som skall vidtas.

Debatten under 1960-talet visar på beho- vet av sådana mål av mera övergripande och långsiktigt slag. Samtidigt har utvecklingen under denna period visat att även tämligen grundläggande värderingar kan skifta relativt snabbt. De kulturpolitiska målformuleringar- na måste i framtiden med jämna mellanrum kritiskt prövas mot bakgrund av föreliggande erfarenheter. Det bör därför finnas organ på kulturområdet med ett allmänt ansvar som kan föreslå justeringar eller kompletteringar av fastställda mål.

4106 Man bör kunna följa upp i vad mån malen förverkligas

Om målen inte skall förlora kontakten med verkligheten, är det angeläget att det också finns möjligheter att kontinuerligt följa upp i vilken mån de förverkligas.

I många fall är det svårt eller omöjligt att finna indikatorer på måluppfyllelsen. I andra fall bör det vara möjligt att efter särskilda undersökningar komma fram till indikato- rer. På flera punkter är det dock möjligt att finna relativt enkla sätt att mäta förverkli- gandet.

Om det t ex är ett väsentligt mål att få till stånd en jämnare geografisk fördelning av kulturverksamheten, så är det förhållandevis enkelt att från år till år räkna fram hur de kulturella aktiviteter som samhället stö- der är fördelade i olika delar av landet. Motsvarande kan gälla i fråga om tillgången på lokaler för kulturell aktivitet inom olika delar av en kommun, antal och slag av

arrangemang i olika bostadsområden, på vårdhem etc.

Förekomsten av klart formulerade mål stimulerar ofta till en granskning av hur de verkliga förhållandena är. De stimulerar härigenom ett fortlöpande reformarbete.

4.1 l politiska området

4. l l . 1 K ulturbegreppet

/”I/nom sociologin och etnografin har man tillämpat begreppet kultur som beteckning på den totala uppsättning av beteenden, vanor, roller och normer som en grupp eller ett samhälle har gemensamt. Inom andra områden har begreppet använts som benäm- ning på det samlade resultatet av människans samhälleliga beteende.

Det sociologiska kulturbegreppet påverka- de under 1960-talet det kulturbegrepp som användes i den kulturpolitiska debatten. Den därmed följande utvecklingen och utvidg- ningen av kulturbegreppet innehöll tre sär- skilt väsentliga punkter. För det första var det en övergång från ett mera snävt kultur- begrepp, i huvudsak omfattande de olika konstarterna, till ett bredare, där framför allt en rad miljöfrågor, utbildning, organisations- liv och massmedier förts fram som kultur- politiskt viktiga element. För det andra framkom en mycket starkare betoning av kommunikations- och aktivitetsaspekten på de kulturpolitiska insatserna än tidigare och den fysiska miljöns utformning för att till- godose behovet av sådana aktiviteter. För det tredje skedde en förskjutning av upp— märksamheten från företrädesvis konstnärer- nas och kulturproduktionens villkor till frå- gan om kulturens funktion för individen, mottagaren, och för samspelet mellan individ och samhälle.

Kulturrådets arbete påverkas helt naturligt i flera avseenden av de nämnda förändringar- na. De har betydelse för bestämningen av det kulturpolitiska området men i hög grad ock-

Förslag till bestämning av det kultur-

så för själva målformuleringen. De inverkar vidare på ett avgörande sätt på diskussionen om vilka åtgärder och metoder, som kan komma i fråga för de kulturpolitiska refor- merna. Det sociologiska kulturbegreppet be— stämmer också den position kulturpolitiken har i en samhällelig reformpolitik.

Detta vida kulturbegrepp är emellertid omöjligt att använda som utgångspunkt för en konkret kulturpolitisk reformverksamhet, eftersom det inte gör det möjligt att utpeka ett Speciellt område för kulturpolitikens in- satser. Att kunna utskilja ett sådant område / är en förutsättning för en meningsfull diskty sion av kulturpolitikens mål och medel.

En avgränsning är nödvändig bl a för att man skall kunna ange på vilka organ ansvaret ligger för samhällets åtgärder. Det råder all- män enighet om att de kulturpolitiska insat- serna på ett helt annat sätt än hittills måste samordnas med insatser på andra områden. Detta förutsätter inte en vid avgränsning av kulturområdet utan främjas bäst genom att man i målbeskrivningen söker ange i vilka av- seenden en sådan samverkan bör ske. Det övergripande målet för kulturpolitiken måste utformas så att det överensstämmer med mål för samhällets åtgärder inom andra områden.

Kulturpolitiken bör enligt kulturrådets mening ses som en del av samhällets miljö- politiska åtaganden i stort, till vilka bl a förs fysisk planering, samhällsserviceplanering, landskapsvård, utbildning samt frågor röran- de arbetsmiljö och fritidsmiljö. Miljöpolitik och kulturpolitik är dock självfallet inte synonyma begrepp.

4.1 1 .2 Avgränsningen av det kulturpolitiska området

Den centrala frågan är inte bestäm- ningen av ett visst kulturbegrepp utan av- gränsningen av det kulturpolitiska området. Denna avgränsning har en praktisk politisk motivering. Det är nödvändigt att veta var det samlade ansvaret för samhällsinsatser inom varje område skall ligga. Denna fördel- ning av det samhälleliga ansvaret är isjälva verket ett av de centrala problemen i detta betänkande.

Kulturrådet definierar som tidigare nämnts kulturpolitik som en samlad struktur för samhällsåtgärder på kulturområdet (4.1). Samhällsåtgärder med en kulturpolitisk mål- sättning måste alltså konkret kunna skiljas från åtgärder med annan motivering. Utbild- ningsväsendet är kanske ett av de viktigare instrumenten för kulturpåverkan. Ändå räk- nar kulturrådet inte detta till det kulturpoli— tiska området, eftersom det för utbildnings- området finns särskilda mål och medel och en bestämd ansvarsfördelning, som kultur— rådet av både principiella och praktiska skäl inte ansett sig vilja gå in på. Däremot kommer rådet in på kontakterna och samver- kan mellan de utbildningspolitiska och kul- turpolitiska områdena. Förhållandena gent- emot bla det socialpolitiska området och samhällsplaneringen är liknande.

Kulturrådet hänför till det kulturpolitiska området de konstnärliga uttrycksformerna, medier för kommunikation såsom press, radio och TV, verksamhet för bevarande av kulturarv samt en del av folkbildningsverk- samheten (fri skapande gruppverksamhet, kulturförmedling). Religion och religionsut- övning lämnas utanför. Även idrott och friluftsliv och liknande fritidsverksamhet lämnas utanför det kulturpolitiska området.

Till det avgränsade kulturpolitiska omrädet förs sålunda de konstnärliga uttrycksfor- merna. Det är teater, dans, musik, fllm, ut— ställningar, foto och litteratur, dvs ord-, bild-, scen- och tonkonstens områden. Kulturpo- litiken bör inom varje konstart omfatta åtgär— der för utbildning och åtgärder för att under—

lätta skapande och spridning.

När kulturrådet räknar in varje konstart som helhet, innebär detta i själva verket en väsentlig utvidgning i förhållande till nuläget. F n är särskilt de statliga insat- serna inriktade på konst av en viss genre, t ex på europeisk konstmusik men inte på jazz och popmusik, på teater men inte på varieté och cirkus etc. Enligt kulturrådets mening skall de samhälleliga insatserna kunna omfat- ta alla genrer. Det avgörande är två faktorer, nämligen behovet av insatser (behovet av samhälleliga åtgärder för att området skall fungera enligt de kulturpolitiska målen) och prestationernas kvalitet. Det första kriteriet gäller då närmast en bedömning inom varje konstart, det senare inom genren som sådan.

Till det kulturpolitiska området för kul- turrådet vidare andra medier för kommunika- tion än de rent konstnärliga, bl a press, radio och TV. Även detta innebär en väsent- lig utvidgning i förhållande till nuläget. Vis- serligen har radio och TV i vissa samman- hang förts till kulturområdet. Men rådet vill nu konsekvent se inte bara radio och TV utan också pressen som betydelsefulla delar av det kulturpolitiska området.

Utvidgningen beror inte på de konstnär- liga inslagen i dessa medier utan på att det inte går att dra gränser mellan olika medier för kommunikation. Någon skillnad bör såle- des inte göras mellan konstnärliga eller publi- cistiska former. Redan tidigare har fö en motsvarande uppfattning tillämpats på mu- seiområdet, där kunskapsutställningar av oli- ka slag lika väl som konstutställningar omfat- tas av samhällets kulturstöd. Motsvarande gäller om andra medier, t ex böcker och film, där man när det gäller kulturstöd till sektorn inte heller skiljer mellan tex dokumentära och konstnärliga produkter.

Traditionellt har till det kulturpolitiska området förts insatser för bevarande av kul- turarv, antingen det är fråga om konstnärliga medier, kulturminnen i form av byggnader och fornlämningar eller dokumentation av olika slag (böcker, papper och andra data- bärare). Kulturrådet finner att åtgärder för att bevara kulturarvet är en väsentlig del av

kulturpolitiken. Folkbildningens ställning aktualiserar en gränsdragningsfråga. Folkbildningsverksam-

hetens allmänna inriktning kan föras under vissa av de mål rådet ställer upp för kulturpolitiken. Inom kommunerna och landstingen behandlas också folkbildningsar- betet som en helhet. Stödet till folkbild- ningsorganisationerna hör ofta, men inte alltid, till kultur- och/eller utbildningsnämn- dernas arbetsuppgifter. Folkbildningen har emellertid särskilt under senare år kommit att till stor del inrikta sig på vuxenutbild— ning, en allt viktigare del av utbildningspoli- tiken, som kulturrådet av tidigare nämnda skäl inte går in på. Även om folkbildningen allmänt sett alltså under senare år fått en tydligare inriktning på vuxenutbildning, är folkbildningen, som framgår av kapitel 7, dessutom ett av de viktigare instrumenten för fri skapande gruppverksamhet och ett viktigt instrument för kulturförmedling. Kulturrådet kommer i det följande att ta upp den delen av folkbildningen i sina förslag. Däremot anser rådet det inte möjligt att fn föra hela folkbildningen till det kulturpolitiska området. Frågan om folkbild- ningens profil är inte av det slag att den kan avgöras av en statlig utredning. Den skall avgöras av folkbildningens egna organisatio- ner. Statsmakterna bör givetvis uppmärk- samt följa diskussionen inom dessa och de

slutsatser som kan dras av den. I vissa länder förs till kulturområdet även

friluftsverksamhet, sport, ungdomsverksam— het och turism. Det kulturpolitiska området innefattar där således även fritidsverksamhet. Kulturrådet ser en samordning och en mer samlad bedömning på alla nivåer av kultur- och fritidslivet som önskvärd och angelägen. Gränsen mellan insatser för fritidsverksam- het och för kulturaktiviteter är också i många kommuner flytande. .

Rådet betonar starkt kommunikations- och aktivitetsaspekterna på den kulturella verksamheten. Utifrån den utgångspunkten kan det därför synas rimligt att hänföra hela fritidssektorn till det kulturpolitiska områ- det och bl a låta stödet till ungdomsorganisa-

tionerna och idrotts- och friluftsverksamhet bli delar av de statliga kulturpolitiska åtgär- derna. Rådet anser det dock av bl a organisa- toriska skäl inte nu vara lämpligt att förorda en sådan utvidgning av det kulturpolitiska området.

[ riksstaten är stödet till ungdomsr anisa- tionerna inordnat under avsnittet kulturän- damål under utbildningshuvudtiteln medan stödet till idrotts- och friluftsverksamhet i huvudsak går överjordbrukshuvudtiteln.

Även om man inte väljer den administra- tiva lösningen att i kulturpolitiken inordna stöd till idrotts- och ungdomsverksamhet kan man inte bortse från att det finns ett nära samband mellan de olika områdena. Motiven för att stödja ungdoms-, idrotts- och friluftsverksamhet är i vissa avseenden de- samma som för samhälleliga insatser på det kulturpolitiska området. Många former av aktiviteter inom dessa områden, främst ung— domsverksamhet, är också kulturell verksam- het. Nuvarande förhållande som innebär att stödet till ungdomsorganisationerna syste- matiskt anses inordnad under kulturpoliti- ken men utan en sammankoppling av idrotts- politiken med övriga sektorer finner kultur- rådet därför olämpligt. Det finns som redan påpekats starka skäl för att se stödet till kultur— och fritidslivet i ett sammanhang. Sambandet bör också i administrativt hänse- ende markeras tydligare. Kulturrådet menar därför att kulturpolitiken på sikt bör ses som en del av en samlad kultur-, idrotts- och ungdomspolitik. På det statliga området togs också ett steg i den riktningen när riksdagens kulturutskott inrättades år 1971. Till utskot- tet fördes då ärenden rörande idrotts- och friluftsverksamhet tillsammans med kultur- och ungdomsfrågor. Kulturrådet anser att en sådan samlad bedömning vore lämplig även inom statsförvaltningen. Rådet ser således ett överförande av alla ärenden rörande kul- tur— och fritidsfrågor till ett departement som en önskvärd utveckling. På regional nivå sker oftast en samlad behandling av kultur-, ungdoms— och idrottsfrågorna i landstingens kultur- och/eller utbildningsnämnder.

4.12. Sammanfattning av kulturrådets förslag till mål för samhällets kulturpolitik

Kulturrådet föreslår att det för samhällets kulturpolitik fastställs dels ett övergripande mål som är av allmän natur, dels mer konkreta delmål.

Det övergripande målet anknyter till värderingar med tillämpning inom flera samhällssektorer. Delmålen är relativt obero- ende av varandra och får ses som medel som samverkar för att det övergripande målet skall förverkligas.

Den målformulering som föreslås kommer att förklaras och motiveras närmare i det följande (4.13—4.20).

Kulturrådet föreslår: Det övergripande målet för kulturpolitiken är att medverka till att skapa en bättre sam- hällsmiljö och bidra till jämlikhet.

För att detta mål skall kunna uppnås krävs

— att verksamheten och beslutsfunktio— nerna inom kulturområdet i ökad utsträck- ning decentraliseras ( decentraliseringsmålet).

— att de kulturpolitiska åtgärderna sam- ordnas med samhällets insatser inom andra områden och differentieras med hänsyn till olika gruppers förutsättningar och behov (samordnings- och differentieringsmälet),

— att de kulturpolitiska åtgärderna ut- formas så att de kan förbättra kommunika- tionen mellan olika grupper i samhället och ge tler människor möjlighet till kulturell verk- samhet (gemenskaps- och aktivitetsmålet ),

— att kulturpolitiken medverkar till att skydda yttrandefriheten och att skapa reella

förutsättningar för att denna frihet skall kun- na utnyttjas (yttrandefrihetsmälet),

— att konstnärlig och kulturell förnyelse möjliggörs ( förnyelsemålet),

— att äldre tiders kultur tas till vara och levan de görs ( bevarandemälet), samt

; att samhället har ett övergripande ansvar för att främja mångsidighet och spridning av kulturutbudet och för att minska eller hindra den negativa verkan som marknadsekonomin kan medföra ( ansvarigh etsmälet ).

4.1 3 kulturpolitik

4.13.1. Formulering

Kulturrådet föreslår, att det övergripande målet för samhällets kulturpolitik erhåller följande lydelse:

Kulturpolitiken skall medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö och bidra till jämlikhet.

4.13.2. Motivering

Kulturell verksamhet syftar huvudsakligen till att tillgodose ett upplevelse-, uttrycks- och kontaktbehov hos människan och att vara redskap för utforskning av verkligheten och kritisk granskning av samhället.

Diskussionen kring kulturpolitikens upp- gifter har tidigare oftast handlat om vidgad utbildning i estetiska ämnen, spridning av böcker, konst, teater, musik osv till olika delar av landet och estetisk utsmyckning av den yttre miljön. En kulturpolitik som förs utifrån detta synsätt blir begränsad.

Synen på samhällets kulturpolitiska åta- ganden måste vidgas. Kulturpolitiken bör ses som en del av samhällets miljöpolitiska enga- gemang i stort. Den knyter an till frågor som rör hela den sociala miljön (utbildning, ar- betsmiljö, boendemiljö, fritidsmiljö, vård- miljö etc) men också till planering och ut- formning av den yttre miljön (fysisk plane- ring, serviceplanering, landskapsvård och andra delar av miljövärden).

Samhällets kulturpolitiska ansvar måste

Det övergripande målet för samhällets

vidare vidgas till att avse all kulturverksam— het, oavsett om den drivs av samhället eller av enskilda.

Samhället kan aldrig förlita sig på att de fria marknadskrafterna skapar en mångsidig och över landet jämnt fördelad kulturproduk- tion och kulturverksamhet eller en rimlig försörjning för kulturarbetarna. Lönsamhet får inte bli avgörande för vad som skall produceras och hur produktionen skall spri- das.

Radio och TV utgör tillsammans med det tryckta ordet de kulturmedier som när alla. De får därigenom en central plats i kultur- politiken. De tillgodoser emellertid inte kon- takt- och uttrycksbehoven. Detta kan där- emot ske i den övriga kulturverksamheten.

När det gäller denna övriga kulturella verksamhet finns det brister särskilt i tre avseenden.

För det första existerar det alltjämt myc- ket stora skillnader i fråga om förutsätt- ningama för kulturell verksamhet i olika delar av landet och inom olika delar av kommunerna.

För det andra råder det mycket stora skillnader i fråga om de kulturella villkoren mellan olika utbildnings- och inkomstgrup- per och andra grupper, såsom fysiskt eller psykiskt handikappade oeh invandrare.

För det tredje är skillnaderna mellan gene- rationerna mycket stora i fråga om förmågan att tillgodogöra sig kulturutbudet och intres- set för att delta i kulturaktiviteter.

Det är en grundläggande orättvisa att män- niskor av geografiska, ekonomiska, utbild- ningsmässiga eller andra skäl eller på grund av brister i kulturlivets organisation är ute— stängda från aktiviteter och upplevelser. Klyftorna i fråga om föreställningsramar och uttrycksmöjligheter medför isolering och konflikter.

Omfattande, långsiktiga insatser måste göras för att övervinna dessa brister. Bety- dande åtgärder måste vidtas för att minska skillnaderna mellan olika delar av landet. Kulturell verksamhet måste i ökad utsträck- ning förläggas till bostadsområdena, antingen permanent eller genom uppsökande verksam- het och på olika sätt förankras i närmiljön.

Om man vill tillgodose jämlikhets- och rättvisekrav kan samhällets kulturpolitiska insatser inte begränsas till den i och för sig stora uppgiften att ställa resurser till förfo- gande för dem som på grund av sin utbild- ning eller andra omständigheter efterfrågar sådan verksamhet. Särskilda insatser måste göras i de ur kulturell synpunkt torftiga miljöerna och för de eftersatta grupperna. Den kulturella verksamheten måste alltså i större utsträckning än hittills utgå från olika gruppers situation, förutsättningar och be- hov.

Kulturpolitikens möjligheter att bidra till en bättre samhällsmiljö är i många fall be- roende av åtgärder som vidtas inom andra samhällsområden. Så bör tex byggandet av nya bostadsområden tidsmässigt samordnas med utbyggnad av både social och kulturell service. Lokaler för kollektiv kulturell verk- samhet och för verksamhet som utgår från kulturinstitutionerna måste planeras in i boendemiljön. Bostäder och arbetsplatser bör inte förläggas så långt från varandra att möjligheten till fritidsverksamhet praktiskt är utesluten. Den fysiska och psykiska ar- betsmiljön bör förbättras. Arbetet bör bli mindre pressande så att det inte utgör ett hinder för människor att delta i olika verk- samheter i samhället. De anställda bör få medinflytande och man bör sträva efter att alla kan uppleva sina arbetsinsatser som me- ningsfulla. Också inom utbildnings- och so-

cialpolitiken bör åtgärderna utformas med beaktande av de kulturpolitiska målsätt- ningarna. I och med att sådana nödvändiga hänsyn tas, får kulturpolitiken fler och mer mångskiftande uppgifter än i dag.

Olika former av kulturell verksamhet såväl i traditionella som nya former behöver få väsentligt större omfattning än de hittills haft. Vid sidan av sådana former av verksamhet där publiken främst är mottagan- de, behövs större utrymme även för kollektiva former av aktiviteter — gruppverk- samheter som bygger på aktivt deltagande eller eget skapande arbete. Genom att på detta sätt förbättra de kulturella betingelser- na öppnas nya kanaler för kontakt och kommunikation människor emellan. Att öka möjligheterna till fri och mångsidig kommu- nikation utgör en grundläggande del av åtgärderna för att skapa en bättre samhälls- miljö.

Alla är i dag medvetna om att vården av den yttre miljön ställer stora ekonomiska krav på samhället. En kulturpolitik med inriktning att förbättra samhällsmiljön kan inte heller genomföras utan att de totala ekonomiska resurser som ställs till förfogan- de blir avsevärt större än i dag.

Samhällets politiska instanser skall ha an- 3varet för att kulturpolitiken ges erforderliga resurser. Detta gäller såväl centralt som re- gionalt och lokalt. Dessutom bör det finnas möjligheter till levande kontakter mellan å ena sidan de politiska organen och å andra sidan organisationer med omfattande kultu- rell verksamhet, olika mottagargrupper och andra intressenter. Av alla samhällets insatser är det få som ställer större krav på en aktiv samverkan mellan enskilda individer, organi- sationer och samhällets organ än de kultur- politiska.

Det grundläggande demokratiska inflytan- det över kulturpolitiken får under inga förhållanden innebära att kulturens innehåll styrs. Om inflytandet utsträcks till att gälla kulturens innehåll innebär det att den kulturella verksamheten inte kan fullfölja sitt tidigare nämnda syfte att utöva kritik av samhället och att utforska verkligheten.

4.14. Decentralisering

4.14.1. Formulering

Kulturrådet föreslår, att ett första delmål för samhällets kulturpolitik uppställs med föl- jande lydelse:

Verksamheten och beslutsfunktionerna inom kulturområdet skall i ökad utsträck- ning decentraliseras.

4.14.2. Motivering

Decentralisering av den kulturella verksam- heten innebär en geografisk spridning av verksamheten och en förskjutning nedåt i organisationen inom kulturområdet av plane- ring, beslutsfattande, ansvar och verkställig- het.

Statens stöd till kulturell verksamhet har sedan länge koncentrerats till institutioner i de största städerna. Denna koncentration har en historisk bakgrund men utgör också en följd av den koncentration som sker av befolkning, näringsliv och övrig service till ett antal expansiva regioner.

För att öka spridningen av kulturutbudet har staten hittills i första hand satsat på centrala organ som Riksteatern, Rikskonser- ter och Riksutställningar.

En vidgad geografisk spridning till många centra av den kulturella verksamhet som samhället vill stödja är både ett viktigt mål för kulturpolitiken och ett verksamt medel för att åstadkomma större kulturell jämlik- het. Det är ett ekonomiskt rättvisekrav att

staten stöder uppbyggande av självständig regional kulturverksamhet. Staten bör också se till att områden med svaga egna resurser för kulturell aktivitet får tillräckligt stöd. Kulturpolitiken kan således ur denna aspekt ses som en del av lokaliseringspolitiken.

Decentraliseringsmålet innebär att enjäm- nare fördelning av den kulturella verksam- heten över landet i stort måste uppnås. Det innebär också spridning av de kulturella akti- viteterna från centralorter och stadskärnor till de stora kommunernas avlägsna delar, till bostadsområden och andra närmiljöer.

För denna vidgade geografiska Spridning till många centra är rikstäckande turnéer viktiga men ändå otillräckliga instrument. På teaterns, musikens och utställningsväsen- dets områden bör regionala institutioner få en viktig roll i ett decentraliserat kulturliv. Riksorganisationernas roll blir att ge service och komplettera den regionala verksamhe- ten. Inom regionerna är det nödvändigt att stor vikt läggs vid uppsökande och turneran- de verksamhet i olika former.

Decentraliseringen av radions och televi- sionens produktionsresurser utgör en viktig förutsättning för att ge de regionala kultur- institutionerna fortlöpande kontakter med en större publik. Härigenom skapas också större sysselsättningsmöjligheter för kultur- arbetare i olika delar av landet.

Planering, beslut och ansvarstagande böri så stor utsträckning som möjligt ske på samma nivå som själva aktiviteten. Decentra-

liseringen blir på så sätt ett viktigt medel för att utjämna skillnader i inflytande över kul- turlivet. Samtidigt underlättas anpassningen till ofta starkt skiftande lokala behov och intressen. En sådan decentralisering medger vidare ett bättre utnyttjande av lokala och regionala resurser, vilket bidrar till att skapa förutsättningar för ökad variation i utbudet av aktiviteter.

Kulturlivet utmärks av att stora delar av den organisatoriska uppbyggnaden inte kan eller bör ges den fast reglerade utformning som är möjlig inom andra områden. Vid sidan av de politiska organen Spelar en rad föreningar, organisationer och grupper en viktig roll. Dessa parter bör delta i ett ut- vecklat samarbete med samhällets organ. Detta bör ske genom samarbetsorgan som inrättas på lokal och regional nivå. En väsentlig uppgift för samarbetsorganen bör vara att förankra de kulturella aktiviteterna i närmiljöerna och att anpassa verksamheten till olika gruppers förutsättningar och behov.

4.14.3. Åtgärder

Med utgångspunkt i decentraliseringsmålet förordar kulturrådet senare i betänkandet bl a följande.

1. Kommuner och landsting bör formulera mål för och bedriva en fortlöpande långtids- planering av sina insatser inom kulturområ- det. Ansvaret för de kulturpolitiska insatserna på lokal och regional nivå bör ligga på de politiskt ansvariga organen på dessa nivåer. Målen får formuleras utifran bl a de allmänna mål för samhällets kulturpolitik som stats- makterna föreslås fastställa. Planeringen bör främst avse resursernas fördelning i olika av- seenden, på kultursektorer, på kommunernas respektive länens geografiska delar, på verk— samhetsformer och på huvudmän för verk- samheten. (8.4.3 och 8.5.3)

2. De kulturpolitiska frågorna bör få en samlad handläggning i kommuner och lands— ting. Det politiska ansvaret för planering, beslut och verkställighet av åtgärder inom kultur- området bör i varje kommun under kom- munfullmäktige samlas i en särskild kultur-

nämnd (8.4.3). Även inom landstingen bör finnas kulturnämnder med ett samlat poli— tiskt ansvar eller också bör en samlad hand- läggning ske av kulturfrågorna i annan nämnd för angränsande område (8.5.3). Samarbetsorgan för intressenter inom och utanför kulturområdet bör skapas ikommu- ner och län (8.4.5 och 8.5.5).

3. Regionala institutioner inom teaterns och musikens områden bör inrättas. Teatrar med ett regionalt ansvar bör till- komma i flertalet län bla genom förändring av huvudmannaskapet för nuvarande lokalt anknutna teatrar, genom omvandling av Riksteaterns landsortsbaserade ensembler och genom nyetablering (6.3.5). På samma sätt bör flertalet av yrkesorkestrarna få ett regionalt ansvar, samtidigt som samverkan med regionmusiken bör förstärkas (6.4.8). Kulturinstitutioner med ett regionalt verk- samhetsområde bör få förstärkt statligt stöd genom nya former av statsbidrag (10.6.4). Institutionerna bör få en organisation som svarar mot uppgifterna (6.2.3).

4. Vissa av Riksteaterns och Rikskonserters uppgifter bör föras över till regionala organ. Riksteaterns landsortsbaserade ensembler bör som nämnts omvandlas till länsteatrar (6.3.5). Ansvaret för Rikskonserters skol— konsertverksamhet och interna konserter bör i huvudsak föras över till regional nivå (6.4.10).

5. En ökad andel av Sveriges Radios programproduktion bör ske på regional nivå. En ökad decentralisering av Sveriges Radios produktion är önskvärd. En organisa— tion som knyter an till kulturverksamheten i olika delar är därvid angelägen. På så sätt kan ett naturligt samspel nås mellan etermedier- na samt regionala och lokala kulturinstitutio- ner, fria grupper och enskilda kulturarbetare (5.5 ).

4.15

4. 1 5. ] Formulering

Kulturrådet föreslår, att ett andra delmål för samhällets kulturpolitik formuleras sålunda:

De kulturpolitiska åtgärderna skall sam— ordnas med samhällets insatser inom andra områden och differentieras med hänsyn till olika gruppers förutsättningar och behov.

4.15.2. Motivering

Kulturpolitisk planering och kulturpolitiska åtgärder måste samordnas med andra sam— hällsinsatser. Samhällets kulturinsatser måste öka väsentligt för att förbättra den sociala miljön, men samtidigt måste de kulturpoli- tiska åtgärderna i framtiden mer inriktas och utformas med hänsyn till olika gruppers förutsättningar och behov.

Samordningen av kulturpolitiken med andra områden och differentieringen av in- satserna med hänsyn till olika grupper och miljöer är två aspekter av samma mål. De grupper som det kan bli fråga om (barn, ungdom, pensionärer, barnfamiljer, lågut- bildade osv) får många gånger redan stöd av samhället på andra områden.

Samordningen (integreringen) av de kul- turpolitiska åtgärderna har två väsentliga aspekter.

För det första är det fråga om samordning med andra delar av samhällets politik. Det

Samordning och differentiering

kan gälla samordning vid fysisk planering och samhällsserviceplanering och med utbild- nings— eller socialpolitik.

För det andra måste det också ske en samordning inom själva det kulturpolitiska området. Kombinationer av konstarter och aktivitetsformer bör underlättas. Samverkan mellan institutioner inom olika kultursekto- rer bör stimuleras.

Behovet av en differentiering av åtgärder- na utgår från erfarenheterna av att generella åtgärder långt ifrån alltid når fram till de grupper man vill nå.

Olika utredningar har visat på de stora olikheterna i villkor som finns i samhället eller som skapas av utvecklingen, t ex genom utbildningsexpansionen för de unga, genom utglesningen av vissa regioner och genom koncentrationen av unga familjer till nya bostadsområden med låg servicenivå. Kultur— insatserna måste ta hänsyn till detta för att kunna kompensera dessa gamla och nya olik- heter Och förändra villkoren. De kulturpoli- tiska åtgärderna måste alltså utformas med hänsyn till olika gruppers förhållanden.

Syftet med en differentiering av åtgärder- na är inte att skilja olika grupper från var- andra eller att hålla individer kvar i isolera- de grupper. Tvärtom är avsikten att bryta isolering och utestängdhet och att skapa förutsättningar för en vidare gemenskap. Dif- ferentieringen bör ske efter olika linjer. Den gäller relativt sällan innehållet. Vanligast in-

nebär differentierade åtgärder skillnader i val av miljö för verksamheten, val av informa- tionskanaler och val av informationsteknik.

4.153. Åtgärder

Med utgångspunkt i samordnings— och differentieringsmålet förordar kulturrådet bl a följande.

1. En ökad samverkan bör komma till stånd mellan kulturområdet och andra samhälls- områden. Företrädare för kulturområdet bör i ökad utsträckning delta i planeringsarbetet inom andra samhällssektorer. Samarbetet mellan kultursektorn och andra samhällssektorer bör få fastare organiserade former. Åtgärder på kulturområdet och på andra samhällsom— råden bör samordnas bättre på departe- mental nivå. Ett centralt kulturorgan, i betänkandet kallat det nya kulturrådet, bör inrättas (8.6.3.2). Det bör samverka bl a med statliga organ utanför kulturområdet i frågor av gemensamt intresse (8.6.6.7). Represen- tanter för organ utanför kulturområdet bör ingå i de kulturpolitiska samarbetsorganen som inrättas i kommuner och län (8.4.5 och 8.5.5). Lokalplaneringen för bl a skol-, fri- tids- och kulturändamål bör samordnas mer effektivt och ett ökat dubbelutnyttjande av lokaler stimuleras (9.2.3).

2. En ökad samverkan bör komma till stånd inom kulturområdet. En samlad handläggning av åtgärderna inom kulturområdet bör ske på lokal, regional och central nivå (8.4.3, 8.5.3 och 8.6.3). Kulturinstitutionerna bör få ända- målsenligare och enhetligare organisations- form (6.2.3). Vidare bör enhetliga stats- bidragssystem för institutionerna införas (6.9.1 och 10.6.4). Lokaler för kulturell verksamhet bör utformas så att de kan an- vändas för olika ändamål och så att de främ- jar kontakt mellan olika konstformer och olika deltagargrupper (9.2.3).

3. Samarbetsorgan för intressenter inom och utanför kulturområdet bör skapas ikommu- ner och län.

De kulturpolitiska åtgärderna måste i ökad utsträckning utformas utifrån olika gruppers förhållanden och villkor. Samar- betsorgan med berörda parter bör inrättas inom kommuner och län för att ge ökade möjligheter till kontakter inom och utanför kulturområdet. Till samarbetsorganets upp-

gifter bör bl a höra att vara referensgrupp till kulturnämnden. Samarbetsorganen bör i de flesta kommuner ha ansvaret för en del av informations- och publikarbetet inom kul— turområdet. De bör bidra till att den uppsökande verksamheten ökar i omfattning och att kontakt nås med nya grupper (6.8.2, 8.4.5 och 8.5.5).

I det följande anges motiv för speciella åtgär- der beträffande några olika grupper i samhäl- let och vidare några exempel på åtgärder.

Barn. Den omfattande kommersiella sats- ningen på barn har delvis en starkt negativ återverkan på deras utveckling och motiverar att samhället gör särskilda insatser. Det be- hövs också åtgärder som fungerar som kor- rektiv mot skillnader i uppväxtvillkor för barnen både vad gäller föräldrarnas situation och den yttre miljön. Barns stora inneboen- de förutsättningar för kulturella aktiviteter — deras spontanitet, starka aptit på upplevel- ser och behov av kontakt — gör även att speciella insatser för dem framstår som me- ningsfulla.

Barns efterfrågan på kulturella aktiviteter är mycket stor och ofta större än tillgängligt utbud. En första åtgärd bör vara att öka om- fattningen av existerande typer av verksam- het. En breddad kulturell verksamhet i för- skolan bör stimuleras. De kommunala musik— skolorna bör byggas ut. Kommunerna bör på sikt bygga upp motsvarande verksamhet inom övriga konstområden (7.10.2). Institu- tionernas kulturella verksamhet bör ta ökad hänsyn till barnens behov vad gäller lokaler, personal och övriga resurser framför allt för skapande verksamhet.

Ungdom. Under tonåren förändras intresset för kulturella aktiviteter. Stora grupper släp- per kontakten med egen läsning och egen skapande verksamhet. De kommersiella sats- ningarna på tonåringar är omfattande med delvis klart negativ inverkan på deras intres- seinriktning och samhälleliga insatser blir nödvändiga som en motvikt. Den sociala uppspaltning som påbörjas redan i barn- domen går i tonåren ofta längre och för— stärks i vissa fall genom utbildningen. Insat— serna behöver således till viss del specialrik- tas mot olika ungdomsgrupper. Kulturinstitutionernas direkt ungdomsin- riktade verksamhet är av relativt liten om— fattning. Nu existerande verksamhetsformer bör utökas samtidigt som nya aktiviteter

prövas. Därvid bör ungdomens intresseinrikt- ning vara avgörande. Ökade resurser för teater- och musikinstitutionernas verksamhet bör i stor utsträckning gå till verksamhet för och med barn och ungdom (6.3.9.l och 6.4.12). Lokaler för traditionella kulturakti- viteter bör kombineras med tex lokaler för öppen ungdomsverksamhet, föreningslokaler och lokaler för fritidsverksamhet (9.2.3).

Barnfamiljer. Barnfamiljerna är en stor och växande grupp. 40-talets stora barnkullar har nu kommit i familjebildande ålder. Den star- ka sociala och praktiska låsning som föräldra- skapet under lång tid innebär, medför up- penbara svårigheter för barnfamiljerna att vara kulturellt aktiva. Läsningen består främst av barnpassning men även av krav som yrkeskarriären ställer. Bekymmer för ekono— min och svårigheter att över huvud taget gestalta det egna personliga livet utgör fakto- rer som kan isolera unga familjer.

Särskilda insatser — främst genom samord- ning med socialpolitiska åtgärder — behövs därför för unga familjer. I många avseenden är åtgärder till barnfamiljer lika mycket åt- gärder riktade till barn. De kan bidra till att på ett tidigt stadium skapa en öppen och positiv attityd hos barnen gentemot olika former av kulturell verksamhet. En ökad förankring av de kulturella aktiviteterna i bostadsområdena är ett exempel på åtgärder som förbättrar barnfamiljernas möjligheter till kulturell verksamhet (9.221).

Lågutbildade. De stora skolreformema har inte i någon större utsträckning hunnit på- verka utbildningen hos den vuxna befolk- ningen. Den övervägande delen av den vuxna generationen har endast folkskola som teore- tisk grundutbildning. Även andra faktorer än utbildningens längd formar de lågutbildades situation. De har ofta sämre ekonomiska resurser, monotona arbetsförhållanden, stör- re risker för arbetslöshet och ett fixerat kulturmönster.

Det kulturella utbudet riktas i huvudsak till den ålderskategori där de lågutbildade finns. Erfarenheten visar emellertid att åt- gärderna i stor utsträckning går denna grupp förbi. Enbart en ökning av utbudet är således inte tillräckligt för att nå de lågutbildade. Bättre information till dessa grupper bla genom bättre kontakter mellan kultursek- torn och organisationer utanför denna bör ge de lågutbildade ökade möjligheter till kultu- rella aktiviteter (6.8 och 8.4.5).

Institutionsvårdade. Denna grupp _ de som bor på pensionärs- och ålderdomshem, de som är intagna på sjukhus och sjukhem, på nykterhetsvårdsanstalter, på fängelser, på ungdomsvårdsskolor etc — är mycket hete— rogen. Den har ett gemensamt drag i svårig- heten eller omöjligheten att delta i aktivite- ter utanför respektive institution. Många blir fixerade vid livsmönstret inom vårdinstitu- tionen och har stora svårigheter att fungera ute i det öppna samhället. Olika former av kulturell verksamhet innebär för denna grupp bättre kontakter med omvärlden och berikar allmänt deras tillvaro. En ökad kul- turell verksamhet på vårdinstitutioner bör även kunna intensifiera debatten och öka insikten i de olika gruppernas problem. Kul- turinstitutionerna bör bedriva uppsökande verksamhet i ökad omfattning (6.3.9.2 och 6.4.12). Det nya kulturrådet bör i samarbete med berörda myndigheter och organisationer överväga hur kulturverksamhet vid olika vårdinstitutioner kan stimuleras (7.10.2).

Pensionärer. Pensionärerna är en stor grupp och en grupp i snabb tillväxt. Deras situation liknar till viss del de medelålders lågutbilda- de. En kort och torftig utbildning och vana vid pressande sociala och ekonomiska förhål- landen har för många lett till att möjligheter- na till förnyelse av livsmönstret inte kunnat utnyttjas.

Pensionärers förutsättningar för och be- hov av kulturell aktivitet har emellertid klart förändrats. Hälsan och vitaliteten är genom— snittligt bättre än tidigare. Likaså har den ekonomiska situationen undergått klara för- bättringar. Storfamiljens upplösning, bo- stadsförhållandena och den accentuerade flyttningsrörelsen har medfört att tidigare traditionella kontakter med barn och nära släktingar försvåras. De gamla har således ett behov av att finna nya kontaktmöjligheter.

Kulturell verksamhet med och bland pen- sionärer bör bl a syfta till en åldersmässig integrering. Verksamheten har nu ofta karak- tären av särarrangemang för de gamla. Akti— viteterna blir konserverande — man erbjuder det som är välbekant, tillbakablickande och okontroversiellt. Kulturinstitutioner, studie— förbund och organisationer måste söka få med de äldre i frågor som är förankrade i nuet, föra in dem på dagsproblem och ge dem nya impulser. Det behövs generations- mässigt blandade grupper som ägnar sig åt ett och samma ämne. Även rent praktiska frågor som transporter måste lösas, exempel- vis genom ökade resurser för den kommuna- la färdtjänsten.

Invandrare. Speciella kulturpolitiska åtgärder riktade till olika invandrargrupper är motive- rade av olika omständigheter. De utgör enl väsentlig del av arbetet att anpassa invandra- re i det svenska samhället. Samhället bör också bereda de växande invandrargrupperna möjlighet att hålla den egna kulturtraditio- nen vid liv. Samtidigt kan insatser för att föra ut invandrarnas kulturtraditioner öka förståelsen för dessa grupper och för det svenska kulturmönstret innebära stimuleran- de nytillskott.

Kulturinstitutionerna bör i ökad utsträck- ning rikta sitt utbud till invandrargrupper. Riksteatern och Rikskonserter bör tex öka turnéverksamheten med utländska grupper (6.3.6 och 6.4.10).

Genom studieförbundens språkundervis- ning får många invandrare en betydelsefull kontakt. Studieförbunden har ett stort an- svar för att denna kontakt utvecklas till att gälla även andra områden. Invandrarnas an- passning utreds f n av invandrarutredningen.

Handikappade. Gruppen handikappade är mycket heterogen med avseende på arten och graden av handikapp. Åtgärder för dem måste därför i hög grad differentieras. Ett gemensamt drag är de i många fall stora praktiska svårigheterna att få kontakt. Ett handikapp medför ofta risk för isolering.

Kulturell verksamhet kan bidra till att föra handikappade ur denna isolering. Sepa- rata kulturella aktiviteter för handikappade bör därför undvikas. Förbättrad information samt praktiska åtgärder i form av färdtjänst och handikappriktig utformning av samlings- lokaler och kultun'nstitutioner utgör de grundläggande åtgärderna (9.2.4.1). Stödet till de handikappades kulturella verksamhet bör höjas (7.10.3.6).

1965 års handikapputredning har redan berört de handikappades möjligheter till fri- tidsverksamhet och kulturell verksamhet och kommer att behandla frågan ytterligare i ett senare betänkande.

Människor i glesbygd. Den försämrade ser- vicenivån i glesbygdsområden medför direkt minskade möjligheter till kulturell aktivitet. Speciella åtgärder är därför nödvändiga. Kul- turpolitiska insatser kan även bidra till att dämpa en ogynnsam utflyttning och utgör därför i vissa avseenden komplement till åtgärder på andra områden. Utbudet av kul- tur i glesbygd måste i hög grad ske genom uppsökande verksamhet som organiseras av regionala kulturinstitutioner i samverkan

med andra organ för samhällelig service. Även då omfattande åtgärder vidtas kommer glesbygdens möjligheter till kulturella aktivi- teter att vara betydligt mindre än de tätbe- folkade områdenas. Eftermedierna kommer därför att även i framtiden vara av avgörande betydelse för kulturutbudet i dessa områden. Ansvaret kommer i hög grad att ligga på Sveriges Radios distriktsorganisation i sam- arbete med lokala och regionala kulturinsti— tutioner (6.3.8 och 6.4.11). Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar bör ock- så särskilt beakta glesbygdens behov. För att bl a underlätta gruppverksamhet i glesbygds- områden bör bidrag till cirkelledarnas rese- kostnad och traktamente ökas (7.10.3.1 ).

4.16

4.16.1. Formulering

Kulturrådet föreslår, att följande bör gälla som ett tredje delmål för samhällets kulturpolitik:

De kulturpolitiska åtgärderna skall utfor- mas sä att de kan förbättra kommunika- tionen mellan olika grupper i samhället och ge fler människor möjlighet till kulturell verksamhet.

4. l 6.2 Motivering

Såväl massmedierna som de konstnärliga uttrycksformerna kan ses som medier för kommunikation mellan grupper och mellan individer. De utgör alltså både informations- medel och instrument för åsiktsutbyte och gemensamma upplevelser.

Många former av kulturell verksamhet vid- gar vår verklighetsuppfattning och ökar in- sikten om vår egen och andra människors situation. Kulturlivets olika uttrycksformer fungerar från samhällets synpunkt i vid me- ning som ett ”rapportsystem” som ger im— pulser och instrument för en ständig om- prövning av värderingar. Genom att föra människan utöver de gränser hennes värde- ringar och erfarenheter tidigare satt, kan kulturen fungera som instrument för föränd- ring av individers och gruppers åsikter och attityder. Såväl de konstnärliga uttrycksfor- merna som massmedierna kan genom sin för- måga att väcka och skapa opinion påverka

Gemenskap och aktivitet

samhällets utformning.

Radio och TV, tidningar och böcker utgör de dominerande kanalerna för information i samhället. Dessa medier — tillsammans med grammofonskivor och bandupptagningar — utgör också de viktigaste formerna för för- medling av musik, teater, litteratur, film och bildkonst.

När det konstnärliga utbudet förmedlas på annat sätt än genom tekniska medier ger det ofta möjlighet till direkt kontakt mellan individer och mellan grupper. Kulturella in- satser kan göras för att bryta isolering och främja åsiktsutbyte och debatt kring angeläg— na frågor och kan skapa former för lek och underhållning eller för annan gemensam upp— levelse.

De konstnärliga uttrycksmedlen ger dess- utom möjlighet till fri skapande verksamhet, som bygger på eget arbete och som kan ske i kollektiva former. Det behövs väsentligt ökade insatser från samhällets sida till den fria skapande verksamheten. Framför allt behövs i många fritids- och bostadsmiljöer resurser för gemensamma aktiviteter av kul- turellt slag. Genom sådana aktiviteter finns det möjlighet att väcka och möta människors uttrycksbehov men också behovet av kon— takt och gemenskap.

Insatser för att öka den kulturella aktiviteten är angelägna. Från praktiska och organisatoriska aspekter är det naturligt att främst behandla kollektiva aktivitetsformer. Det innebär inte att individens mottagande

och utövande av kultur, som inte sker i grupp, skulle vara mindre betydelsefull. Aktiviteter som syftar till kontakt och kommunikation och aktiviteter som utgår från en individs behov och intressen kompletterar varandra. Mellan de båda aktivitetsformerna finns många gånger en fruktbar växelverkan.

4.163. Åtgärder

Med utgångspunkt i gemenskaps- och aktivi- tetsmålet förordar kulturrådet senare i betänkandet bl a följande.

1. Den kulturella verksamheten bör i ökad utsträckning förankras i närmiljön. Möjligheterna till kulturell verksamhet i bostadsområdena bör ökas. Kulturinstitutio— nernas uppsökande verksamhet bör öka (6.3.9.2 och 6.4.12). Fri kollektiv skapande verksamhet i föreningar och organisationer bör stimuleras. Lokaler för olika former av uppsökande verksamhet och fri skapande verksamhet bör finnas i alla bostadsområden. Skolornas lokaler och specialutrustning böri ökad utsträckning ställas till den kollektiva skapande verksamhetens förfogande (9.2.3).

2. Den icke yrkesmässiga skapande verksam- heten bör få förstärkta och ändamålsenliga bidrag. Studiecirkelbidraget är den dominerande formen för stöd till den fria skapande verksamheten. Bestämmelserna för detta bidrag bör ändras så att de bättre tillgodoser den kulturella verksamhetens behov (7.10.3.1). Ett nytt bidrag, lokalt aktivitets- stöd, bör skapas till kulturell verksamhet i friare former utanför studiecirkelns ram (7.10.3.2).

3. Samspelet mellan kultur och arbetsliv bör analyseras. I samarbete med arbetsmarknadens orga- nisationer och berörda statliga organ bör frågorna om kulturen och arbetsmiljön analyseras av det centrala kulturorgan, som föreslås inrättas. Samarbete med bl a delega- tionen för försöksverksamhet med företags- demokrati i de statliga aktiebolagen bör inledas (8.6.6.9).

4.1 7 Yttrandefrihet

4.17.1. Formulering

Det fjärde delmål som kulturrådet föreslår är följande:

Kulturpolitiken skall medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas.

4.17.2. Motivering

Yttrandefrihet bör ses som rätten att i massmedier, konstnärliga medier och andra opinionsmedier fritt få uttrycka åsikter eller på annat sätt redovisa en inställning utan förhandsgranskning och utan andra hinder än de begränsningar allmän lag uppställer.

Yttrandefriheten tillhör de mål som kan förefalla okontroversiella. Det är ovanligt att man i demokratiska länder förnekar att må- let är fundamentalt för en kulturpolitik. Men så snart det gäller frihetens gränser blir frå- gan svårare och mera kontroversiell. Lika litet som för annan frihet kan yttrandefrihe- ten bestämmas i absoluta termer. Det viktiga blir därför vilken innebörd den ges och hur den avgränsas.

Konstnärlig verksamhet är en form av utforskning av verkligheten. Den syftar ofta till att kritiskt belysa villkoren i vårt sam— hälle och för mänskligt liv över huvud. Ytt- randefriheten inom institutionerna riskerar alltid att beskäras. Tidigare accepterade vär- deringar sätts tid efter annan i fråga. Det

gäller estetiska, moraliska och politiska för- hållanden. Det är sannolikt att normdiskus- sionen numera har en annan bredd och omfattning än tidigare. Mycket beror det på massmediernas möjligheter att spegla utveck- lingen i hela världen. lnte bara information utan också idéer sprids allt snabbare.

Om personalen inom kulturinstitutionerna inte får stor frihet att utforma verksamheten under ansvar är risken betydande att institutionerna förlorar sin vitalitet och därmed också förmågan att stimulera kultur- livet och samhällsmiljön i stort. Om de som ansvarar för kulturpolitiken inte har mod att ge institutionerna den nödvändiga friheten kan alla insatser mista hela sitt värde. Många diktaturer berömmer sig av ett frikostigt stöd till sina kulturinstitutioner. Likafullt är dessas funktion i samhället i grunden häm- mad genom en starkt beskuren yttrande- frihet.

En på olika sätt formellt reglerad frihet kan bli en fiktion om det inte finns reella möjligheter att utnyttja den. Många av sam- hällets åtgärder på kulturområdet kan moti- veras med viljan att skapa faktiska möjlighe- ter för att göra den konstnärliga yttrandefri- heten reell eller för att inte de faktiska möjligheterna till en allmän opinionsbildning skall begränsas. De kulturpolitiska åtgärder— na skall således skapa förutsättningama för ett kulturliv präglat av mångfald i innehåll och uttrycksformer.

Om opinioner av skilda slag fritt skall

kunna komma till tals krävs det många olika organ med ledningar som är sinsemellan oav- hängiga och som har olika sammansättning. Detta är ett av motiven för den decentralise- ring som kulturrådet i det följande rekom- menderar. Det är också ett av de allmänna motiven för ökade insatser från samhällets sida till kulturinstitutionerna, till fri kollek— tiv skapande verksamhet, till filmen och lit- teraturen samt till stipendier och ersätt- ningar åt kulturarbetarna.

4.17.3. Åtgärder

Kulturrådet drar bla följande slutsatser av detta mål.

1. Yttrandefriheten bör regleras i grundlag. Starka skäl finns för att skydda yttrande- friheten även i andra medier än det tryckta ordet. I princip bör likartade regler finnas för alla yttrande- och uttrycksformer. 1970 års massmedieutredning har till uppgift att föreslå hur man i grundlagsform bör reglera yttrandefriheten i samtliga massmedier. Skyddet för yttrandefriheten i konstnärliga och andra opinionsmedier bör regleras i en gemensam lagstiftning av grundlagsform. Massmedieutredningens di- rektiv bör därför vidgas till att även omfatta samtliga konstnärliga medier (6.224).

2. Klara regler bör gälla för ansvarsfördel- ningen inom kulturinstitutionerna mellan styrelse och chef och övrig personal. Ansvaret vid kulturinstitutionerna bör fördelas så att institutionschefen och perso- nalen fär ett klart definierat ansvar för den löpande verksamheten enligt allmänna rikt- linjer som fastställs i instruktionen för institutionen eller därutöver fastställs av styrelsen (6.2.4).

3. Staten bör garantera en mångsidig tid- nings- och tidskriftsutgivning. Möjligheterna till mångsidighet inom press- och tidskriftsområdet måste garanteras av staten. Ökade resurser bör i framtiden anslås för press- och tidskriftsstöd (5.6).

4. De fria yrkesmässiga grupperna bör ges bättre arbetsvillkor och tryggare anställnings- förhållanden. De fria grupperna bör ges möjlighet att arbeta under ekonomiskt trygga förhållan- den. Olika stödformer bör finnas. Samhällets stöd bör utformas så att gruppernas

självständighet och smidigheten i arbetsfor- mer bevaras (7.11 och 10.7.10).

5. Kulturell verksamhet och skapande akti- vitet inom föreningar och grupper av olika slag bör få ökat samhällsstöd. Den icke yrkesmässiga kollektiva verksam- heten bör på olika sätt stimuleras bl a genom förbättrade verksamhetsbidrag (7.10). För- eningars och organisationers möjligheter att engagera enskilda eller grupper av kultur- arbetare för program och framträdanden bör underlättas. Ett statsbidrag till kultur- arrangemang bör införas (7.12).

4.18

4.18.1. Formulering

Som ett femte delmål föreslår kulturrådet följande:

Kulturpolitiken skall möjliggöra konstnär- lig och kulturell förnyelse.

4.18.2. Motivering

Nära förknippat med målet att skydda ytt- randefriheten är kulturpolitikens uppgift att möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyel- se. Utan frihet att uttrycka och gestalta kan något genuint nyskapande inte komma till stånd.

Det kvalificerade konstnärliga arbetet ut- gör en fortlöpande experimentverksamhet. Dess syfte är bl a att finna nya övertygande konstnärliga uttryck för individuella och kol- lektiva behov och upplevelser, att konstnär- ligt dokumentera förändringarna i vår om- värld och att göra existerande behov medvet- na för nya grupper. Det konstnärliga utveck- lingsarbetet har alltså ytterst betydelse för att vidga vårt upplevelsefält Och komplettera eller korrigera vår verklighetsuppfattning.

Det gäller för alla samhällsområden att utvecklingen förs framåt genom forskning, experiment och nyskapande. Också det konstnärliga arbetet i samhället kräver ut- rymme för försök och experiment med olika uttrycksmedel, olika material och olika me- dia. Detta utvecklingsarbete måste — liksom den forskning som förekommer på andra

Konstnärlig förnyelse

områden _ få bedrivas utan att efterfrågan är säkrad. Det kräver ofta särskilt stöd för att det skall kunna genomföras. Det är en elementär kulturpolitisk uppgift för samhäl- let att i tillräcklig utsträckning ge det stöd och de resurser som erfordras.

Kulturens uttrycksformer och uttrycks- möjligheter förändras ständigt. Radio och TV har skapat nya konstformer och nya former för information och underhållning. Dessa medier utgör instrument som starkt påverkar de kulturella förhållandena — de kan berika människornas liv men också göra det mera enkelspårigt. Det är viktigt att olika grupper av konstnärligt arbetande erbjuds möjligheter att verka inom dessa medier och på sina olika områden få bidra till deras utveckling. Kulturpolitiken måste ha siktet inställt på framtiden och räkna med att dessa och andra nya medier kommer att medföra en fortgående förändring av kommunika— tionSprocessen.

[ de medier för kommunikation som de traditionella kulturinstitutionerna utgör, är förnyelsen i hög grad en förutsättning för verksamheten. Men då denna verksamhet delvis finansieras av publikintäkter är den också beroende av publikens sammansätt- ning och vanor. Det behövs för den skull ett utrymme för experiment som man inte alltid i förväg kan vara säker på blir lönande.

En annan del av det konstnärliga utveck- lingsarbetet är beroende av tekniska, lokal- mässiga och andra resurser, tex när det

gäller arbete med nya material. Man är här ofta beroende av kollektiva resurser som endast kan komma till stånd med samhällets stöd.

Av hävd har samhällets stöd nästan helt riktats till konstutövare i vissa genrer inom de olika konstområdena. Samhällets insatser bör emellertid avse konstområdena som hel- het och främja en utveckling även inom genrer som hittills inte alls eller endast i ringa omfattning erhållit stöd.

Förnyelse kräver aktiva internationella kontakter. Det hör till samhällets uppgifter att på olika sätt möjliggöra sådana — tex ge- nom att underlätta utbyte av informationer mellan länderna och genom att medverka till ett internationellt personutbyte.

Vid sidan om det konstnärliga arbetet med nya uttrycksformer, nya medier och nya material behövs utrymme för ett mera all- mänt kulturellt utvecklingsarbete. Det gäller bla metoder för att finna nya former att väcka tidigare inaktiva gruppers intresse och stimulera dem till deltagande i kulturell verk- samhet. Också en sådan experimentverk- samhet bör kunna påräkna samhällets stöd.

4.183. Åtgärder

Kulturrådet drar bla följande slutsatser av detta mål.

1. De fria kulturarbetarnas villkor bör förbättras. Kulturarbetarnas ekonomiska situation måste tryggas. Kulturrådet kommer i ett senare betänkande att behandla kulturarbe- tarnas villkor (5.2).

2. Utvecklingsarbetet inom den fria kollek- tiva skapande verksamheten bör stimuleras. Folkbildningsorganisationerna bör ges ökade resurser bl a för att kunna anlita kul- turarbetare för experiment och utveckling (7.10.3.5). Även andra nu existerande eller tillkommande riksorganisationer inom kul- turområdet bör stimuleras till ett ökat kul- turpolitiskt utvecklingsarbete (7.10.3.7).

3. Utbildningen inom kulturområdet bör ut- formas så att den främjar konstnärlig och kulturell förnyelse. Med hänsyn till pågående reformarbete inom det eftergymnasiala området går kul-

turrådet inte närmare in på utbildningsfrå- gorna (1.1). Det är angeläget att den konst- närliga utbildningens särskilda krav kan till- godoses i en framtida organisationsstruktur för den eftergymnasiala utbildningen (8.633). I sitt betänkande om kultur— arbetarnas villkor kommer kulturrådet att diskutera vissa nya utbildningsbehov.

4.19

4. 1 9.1 Formulering

Kulturrådet föreslår som det sjätte delmålet för samhällets kulturpolitik:

Kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs.

4.192. Motivering

Vid utformningen av samhällsmiljön mås- te hänsyn tas också till gångna tiders kultur. En miljö kan aldrig utformas enbart på grundval av den samtida kulturen. Kontak- ten bakåt måste finnas. Om kultur är ut- forskning och kritik av det samtida samhäl- let, kan man aldrig göra sig historielös. Den traditionslösa kulturen är otänkbar. Det mås- te därför vara ett kulturpolitiskt mål att ta till vara och göra äldre tiders kulturlevande.

Inom varje kultursektor söker man i olika utsträckning hålla äldre tiders verk levande. Insatser för att bevara är helt dominerande för kulturminnesvård och arkivväsen. Inom musik, teater och dans är äldre verk självklara inslag i institutionernas verksamhet och så är eller bör också vara fallet inom bildkonst och litteratur.

Teknikens utveckling har inneburit att våra möjligheter att ta till vara äldre tiders kultur förbättrats högst väsentligt. Nuvaran- de metoder inom byggnadsteknik, konserve— ringsteknik, arkivering och reproducering tillåter helt andra insatser än för endast kort tid sedan. Motsvarande betydande förbätt-

Bevarandet av äldre kultur

ringar i fråga om möjligheterna att förmedla kunskap om äldre kulturer har skett genom TV:s, filmens, radio— och bandteknikens utveckling.

De tekniska landvinningarna öppnar emel— lertid inte enbart nya möjligheter att ta till vara och levandegöra vårt kulturarv. De kan också utnyttjas på ett sätt som medför risker för kulturlivet. Kommersiell exploatering av TV-satelliter, band- och TV-kaSSetter och ett ökat beroende av den internationella bok— marknaden är exempel på sådana tendenser.

Målet att bevara och levandegöra äldre tiders kultur innebär inte ett ensidigt värnan- de om det nationellt särpräglade. Det måste fastmer vidgas att omfatta en ökad kontakt med andra länders kultur. Vårt kulturarv är endast en del av världens gemensamma.

4.19.3. Åtgärder

De sektorer av det kulturpolitiska området som närmast berörs av detta mål är fn föremål för särskilda sektorsutredningar. Kulturminnesvård och museiväsen utreds av MUS 65. Litteraturutredningen får förut- sättas komma in på behovet av stöd till utgivning av äldre svensk litteratur. Filmut- redningen får förutsättas ta upp frågan om samhällets ansvar för lösandet av bevarande— problemen inom filmområdet. Dataarkive- ringskommittén behandlar vissa frågor inom arkivområdet. Mot denna bakgrund lägger kulturrådet inte fram egna detaljerade för— slag med hänvisning till bevarandemålet.

4.20. Samhällets ansvar

4.20.l Formulering

Det sjunde och sista delmålet för samhällets kulturpolitik bör enligt kulturrådet formule- ras sålunda:

Samhället har ett övergripande ansvar för att främja mångsidighet och spridning av kulturutbudet och för att minska eller hindra den negativa verkan som marknads- ekonomin kan medföra.

4.20.2. Motivering

Större delen av kulturproduktionen och kulturdistributionen ligger i dag i privata hän- der. Det gäller stora delar av musikområdet och större delen av konstmarknaden. Film-, bok-, tidnings- och tidskriftsproduktionen är nästan helt privat. Nästan hela bok-, tidnings— och tidskriftshandeln drivs i enskild regi. Det- samma gäller större delen av filmproduktio- nen och filmdistributionen.

Den privata kulturverksamheten måste ge- nom kravet på lönsamhet bedrivas med and- ra mål än dem samhället sätter upp för sin kulturpolitik. Lönsamhetskravet framträ- der dock på olika sätt allt efter ägarstruktu- ren. Skillnaderna är stora mellan tex inter- nationella storföretag och ett producent- kooperativt företag.

Lönsamhetskravet medför att kulturverk- samhet i enskild regi inte kan garantera en mångsidig och geografiskt jämnt fördelad kulturproduktion och kulturverksamhet eller

en rimlig försörjning för kulturarbetarna. Om endast lönsamheten blir avgörande för vad som skall produceras och hur produktio- nen skall spridas, kan det leda till utarmning och förflackning. Många människor, särskilt de unga och de sämre utbildade, blir lätt utsatta för ensidig påverkan av ett kulturut- bud som är torftigt och undermåligt, pro- dukter som exempelvis spekulerar i vålds— mentalitet eller ger en bild av samhället som är styrd av producentintressen.

När kulturproduktion och kulturverksam- het i enskilda händer inte kan åstadkomma mångsidighet och jämn fördelning, måste samhället sätta in kulturpolitiska åtgärder. Samhället har redan tagit ansvar för kultur- utbud som ansetts särskilt angeläget och för kulturell verksamhet som annars helt skulle ha fallit bort. Ofta har emellertid samhället uppträtt passivt, när det gällt att trygga kulturförsörjningen. Sålunda har staten — på några viktiga undantag när — vidtagit åtgär- der först när den privatfinansierade verksam- heten inte kunnat bedrivas lönsamt.

Insatserna bör i framtiden i större ut- sträckning inriktas på att erbjuda alternativ till det privata kulturutbudet inom olika sektorer. På så sätt kan samhället bidra till en förändring av strukturen på kultur- utbudet som helhet och till en ökning av den totala utbudsvolymen. Detta förutsätter att insatser görs inom en sektor redan innan akuta krissituationer uppstått. Samhället skall även kunna arbeta i ett direkt konkur-

rensförhållande med den privata kultursek- torn.

De kulturpolitiska åtgärder som kan be- hövas från samhällets sida måste bli mycket olikartade både till formen och till graden av åtaganden.

En möjlighet är överenskommelser mellan staten och en bransch såsom filmavtalet. Andra vägar att påverka den privata kultur- sektorn är beskattning, tex annons- och reklamskatt, eller skattebefrielse, t ex moms- befrielsen för filmen och vissa tidskrifter. Samhället kan vidare gå in med subventioner av typen press- och tidsskriftsstöd eller län till bl a producentkooperativa företag. Sam— hället kan uppträda som köpare såsom vid bibliotekens litteraturköp samt statens och kommunernas inköp av konst. Alla dessa former av ingripanden från samhällets sida kan ske utan att den privata företagsformen ifrågasätts. Samhället kan också ta på sig ansvaret att reglera ramen för en verksamhet som bedrivs i fristående form, tex Sveriges Radio. Slutligen kan alternativet med en helt eller övervägande statlig produktion tänkas som t ex på teaterområdet.

Flertalet av de nämnda formerna av åt- gärder innebär att samhället självt tar ansvar för eller stödjer verksamheten. Ofta måste emellertid valet bli att erbjuda nya alternativ genom kompletterande verksamhet inom sektorn i fråga eller inom angränsande sektorer.

Sambandet mellan åtgärder som vidtas inom olika sektorer måste belysas väl. Andelen egenproduktion inom Sveriges Ra- dio har tex avgörande betydelse för filmproduktionen i landet. Beslut om hur skolböcker skall inköpas får konsekvenser för bokhandeln i landet etc.

Staten har markerat sitt övergripande an- svar för kulturförsörjningen genom åtagan- den som gällt hela sektorer eller delavsnitt av kulturlivet eller haft formen av punktinsat- ser. Omfattande utredningsverksamhet har satts igång i fråga om kulturavsnitt med stark privat dominans. Den framtida kulturpoliti- ken måste innebära, att dessa initiativ följs upp liksom också utvecklingen och effekter-

na på olika sektorer och för olika grupper. Som riktpunkt för denna uppföljning tjänar de allmänna mål som gäller för samhällets kulturpolitik.

4.203. Åtgärder

Stora delar av den privatfinansierade delen av kulturområdet utreds fn av statliga utred- ningar. Vissa förslag har redan lagts fram. Kulturrådet kommer i nästa betänkande att lämna förslag som rör kulturarbetarnas verk- samhet och villkor samt belysa deras förhål- lande till den privata kulturmarknaden.

Mot denna bakgrund lägger kulturrådet in- te fram preciserade förslag. Kulturrådet redovisar dock i 5.6 sin allmänna bedömning av behovet av samhälleliga insatser i den pri- vata kultursektorn och pekar därvid bla på följande behov.

l. Samhället bör stödja produktion och spridning av konst.

Ersättningar och arbetsstipendier till konstnärer bör avsevärt förbättras. Olika distributionsformer bör prövas. Vissa förslag kommer att läggas fram av MUS 65.

2. Samhället bör garantera en mångsidig och väl fungerande bok- och tidskriftsproduk— tion. Bokproduktion och annan verksamhet inom bok- och litteraturområdet bör stödjas för att garantera mångsidighet och spridning. Stödet till kulturtidskrifter bör byggas ut.

3. För att garantera mångsidighet bör staten stödja produktion och distribution av gram- mofonskivor, band etc (fonogram) samt kon- sumentinformation, dokumentation och forskning inom området. Åtgärder bör vidtas bl a med utgångs- punkt i de av konsertbyråutredningen framlagda förslagen.

4. Samhället bör stödja produktion och visning av kvalitetsfilm. Åtgärder bör vidtas sedan filmutredningen lämnat sina förslag.

5. Staten bör kontinuerligt följa utveckling— en i fråga om det privata kulturutbudet och vid behov vidta åtgärder. En uppgift för det nya kulturrådet är att följa utvecklingen inom den privata kultur- sektorn och vid behov föreslå statsmakterna nödvändiga åtgärder (8.6.6.12).

5. Kulturområdets struktur

5.1

De tankegångar och förslag som förs fram i målkapitlet avser kulturområdet som helhet. När det gäller att omsätta dessa resonemang i konkreta kulturpolitiska åtgärder är det nöd- vändigt att först analysera kulturområdets struktur. Med hänsyn till kulturrådets upp- drag att belysa behovet av samhällsinsatser 'är inte en indelning efter konstområden och medier meningsfull. I stället bör en uppdel- ning göras efter organisatoriskt ansvar, verk- samhetstyp och finansiering.

Kulturrådet skiljer i detta sammanhang mellan följande verksamhetsformer, nämli- gen

l. enskilt skapande fritt kollektivt skapande institutionernas verksamhet radio och television

5. privat driven verksamhet. För var och en av de olika verksamhetsfor— merna kommer de kulturpolitiska målen in i bilden på olika sätt. Utformningen av sam- hällets åtgärder blir beroende av målen och verksamhetsformen.

Kulturrådet för som nämnts (4.1 1.2) inte utbildningsväsendet till det kulturpolitiska området. Med tanke på främst skolans kultu- rella uppgifter kommer dock rådet att i detta kapitel i korthet beröra kulturen i utbild- ningen.

l detta kapitel diskuteras allmänt behovet av insatser från samhällets Och framför allt statens sida för de olika verksamhetsformer- na. Avsikten är att ge en bakgrund till

reserv

Verksamhetsformerna

nödvändiga avvägningar mellan dessa insatser.

Traditionellt har statens kulturpolitiska insatser framför allt inriktats på institutio— nerna. Under 1960-talet kom behovet av insatser för de fria kulturarbetarna på allvar in i bilden. Stödet till folkbildningsorganisa- tionerna har byggts ut under 1960-talet. Ökningen har dock inte skett som uttryck för renodlade kulturpolitiska ambitioner utan huvudsakligen inom ramen för en sats- ning på vuxenutbildningen. Radio och tele- vision fick genom en kraftig utbyggnad av programverksamheten en mer central ställ- ning inom kultur- och informationsområde- na. Sveriges Radio finansieras med avgifts- medel och detta har budgettekniskt inte nödvändiggjort direkta avvägningar i förhål- lande till andra verksamhetsformer. De pri- vat drivna verksamheterna på kulturområdet har allt sedan 1940-talet varit föremål för debatt framför allt därför att de inte kunnat ge rimliga trygghetsvillkor för de fria kultur- arbetarna. Under l960-talet har ett omfat- tande utredningsarbete satts i gång och en del reformer på filmens och pressens områ- den har gjorts.

Avvägningar av de samhälleliga insatserna sinsemellan på kulturområdet, baserade på en helhetssyn, har inte blivit aktuella i någon högre grad under 1960-talet. Den inventering _ av behoven som görs idetta betänkande och

de förslag och rekommendationer som förs fram avser att skapa ett underlag för sådana avvägningar som blir ofrånkomliga i fram-

tiden. Det viktiga blir då att dessa görs i belysning av formulerade mål för verksam- heten och i medvetande om de olika verk- samhetsformernas roll i kulturlivet.

Det ansvar samhället tagit på sig för de olika verksamhetsformerna är av olika slag. För institutionerna har samhället sedan lång tid ett direkt ansvar. Detsamma gäller för större delen av utbildningen inom kulturom- rådet. I fråga om etermedierna beslutar stats- makterna om den allmänna ramen för verk- samheten. För det fria kollektiva skapandet är samhällsstödet av avgörande betydelse. Samhället har utöver de allmänna reglerna för bidragen dock inget inflytande över hur verksamheten bedrivs. I fråga om de fria kulturarbetarna finns krav på samhället att ansvara för att deras försörjningssituation blir rimlig. När väsentliga delar av kulturpro- duktionen är i privat ägo, har samhället enligt kulturrådets mening att se till att utbudet inte blir ensidigt och att nyttigheter- na inte blir tillgängliga bara för ett fåtal.

För att kunna göra en avvägning av sam- hällets insatser för de olika verksamhetsfor- merna behövs data om utvecklingen. De uppgifter som i dag är tillgängliga är ofull- ständiga och delvis bristfälliga. En översiktlig analys av kulturutgifternas utveckling under 1960-talet har gjorts i 2.12. Samtidigt redo— visades uppgifter om institutionsbesök, bibliotekslån m m under samma period (figu- rerna 2.14—2.18). Faktorer som kan ligga bakom utvecklingen inom olika kultursekto- rer kommer att diskuteras i detta kapitel. I kapitel 6 och 7 redovisas närmare uppgifter om institutionernas verksamhet och om den fria kollektiva skapande verksamheten.

Figur 5.1 visar samlat utvecklingen för vissa kulturaktiviteter under 1960-talet. I tabell 5.1 görs jämförelser med förhållande- na i ett urval europeiska stater.

Totalsiffrorna i figur 5.1 avser i första hand att ge en allmän uppfattning om pro- portionerna mellan aktiviteterna och om ut- vecklingstendenserna i stort. Det är nödvän- digt att i framtiden få till stånd ett mer djupgående analysarbete än som varit möjligt i detta sammanhang.

Antal gånger 30

20 — ___.”

låna böcker på folk- bibliotek ty

hört: på konserter i Tv '?

gå på biog

se på opera/balett i Tv '?

köpa grammofon— skivor-

-de|togo i kultur- cirklar 9 gå på museer och utställningar f)

gå på teoi'er- f)

_ SE::n—uztzi' " "

— / gå på konserter-f) |

| l l tas/ss 70/7I

! issn/al

_- Anqer faktisk utveckling ----- Scmmcnbindninqslinje mellan beräknade värden O Beröknqde värden

a Antalet tittare beräknat med utgångspunkt i vissa antaganden rörande TV:s programsammansättning och publik för budgetåren 1960/61, 1965/66 och 1970/71. b Antalet lån vid folkbibliotek exkl skolbibliotek. c Antalet biografbesök. (! Antalet skivor försålda av de till Grammofonleverantörernas förening anslutna bolagen enligt Fono- grammen i musiklivet (SOU 1971273 s 57). e Beräkningen bygger på att varje deltagare i en kulturcirkel varit närvarande 7,5 gånger under cirkelns löpp (10 sammankomster Och 75 %—ig närvaro). f Antalet besök vid statliga och statsunderstödda kulturinstitutioner.

Figur 5.) Deltagande i olika kulturaktiviteter under 1960-talet. Genomsnittligt antal gånger per individ och år.

Tabell 5.1 Vissa aktiviteter inom kulturområdet, antalet radio- och TV-licenser samt tidningarnas nettoupplaga i vissa länder, per 1 000 invånare.

.Land Institutions— Konsertbe— Musei— och ut- Biogratbesök Antal bok— Antal radio- Antal TV-li- Dagstidning- teaterbesöka söka per ställningsbcsöka per 1 000 inv lån vid allm licenser per censer per ars nettoupp- per 1 000 inv 1 000 inv per 1 000 inv bibl per per 1 000 inv ] 000 inv laga per ut-

1 000 inv givn-dag per

1 000 inv

1960 1969 1960 1969 1960 1969 1960 1969 1969 1968 1968 1968

Sverige 286 360 54 181 392 588 7 335 3 540 640 370 300 520 Danmark _ _ _ 40 760 960 9 600 5 200 900 320 250 360 Finland 300 400 60 90 _ 300 6 300 2 200 600 370 220 460 Norge 270 300 30 35 _ 300 1 400C 4 0000 300d 300 209 380 Frankrike _ _b — _ _ _ f 7 800 3 600b 400 310 190 250f Italien 210 220 20 30 190 270 1.4 900 10 390 _g 220 150 110h Nederländerna 200 140 100 100 600 400 4 800 1 900 300 249 230 300 Polen 595 560 236 257 300 500 6 800 4 300 800. 170 110 200 England _ _ f _ _ 130 270 10 010 4 zoo,. 1 200' 320 280 463 Sovjetunionen 430 450 600 600 240 360f 17 190k 18 890 ' 2 000 193' 1271 300

a Enbart institutioner som helt eller delvis är statssubventionerade. b Avser år 1968. c Avser kommunala biografer.

d Avser år 1967 och utlån per vuxen.

e Avser år 1966. f Avser år 1967.

g År 1969 1 962 890 läsesalslån och 184 991 hemlån. h Uppgiften avser år 1966 och endast 81 dagstidningar. i Avser år 1968/69.

k Fasta biografer och turnébiografer.

l Avser antal apparater.

Källa: Unesco: Statistical yearbook, Statistisk årsbok 1970, Unesco enkätsvar. Innehållet i tabellen bygger delvis på uppgifter som lämnats till Unesco av vederbörande land. Detta innebär att underlaget inte är helt jämförbart.

5.2 Enskilt skapande

Under 1960—talet har de första stegen tagits i riktning mot att mer metodiskt förbättra kulturarbetarnas levnadsvillkor. Avsevärda förbättringar har nåtts beträffande de an- ställda kulturarbetarna, men för vissa grup- per av de icke anställda är situationen fort- farande klart otillfredsställande. De försörj— ningsmöjligheter som finns är dessutom osäkra, vilket visar sig särskilt då aktiviteten i samhällsekonomin dämpas.

Kulturrådet har fått i uppdrag att — vid sidan av den långsiktiga inriktningen av kul- turpolitiken — särskilt utreda de statliga insatserna för fria kulturarbetare samt lägga fram förslag till förbättringar. Detta kan tolkas så att regeringen ansett denna fråga ha särskild vikt.

I studien Kulturarbetarnas inkomster, som kulturrådet gett ut i samarbete med littera- turutredningen och läginkomstutredningen, ges inte endast uppgifter om kulturarbetar- nas ekonomiska förhållanden utan också om deras sociala situation i stort. Kulturrådet avser att i sitt nästa betänkande lägga fram ett program för förbättring av kulturarbetar- nas ekonomiska villkor. Parallellt med rådet och i nära kontakt med detta arbetar littera- turutredningen på förslag om förbättringar av författarnas situation. Av mycket stor betydelse är också de förslag som utarbetats av kommittén för arbetsförmedling inom vissa yrkesområden (OLAF).

Författarnas, bildkonstnärernas och de ut- övande och skapande musikernas verksamhet

utgör grundvalen för institutionernas verk- samhet, för mycket av den eterburna kultu- ren och för de privat drivna verksamheterna. Stöd till kulturinstitutioner, etermedier och privat kulturverksamhet blir därför av stor indirekt betydelse för de fria kulturarbetar- na. Detta indirekta stöd är dock inte tillräck- ligt.

Kulturrådet anser det vara ett grundläg- gande krav på en framtida kulturpolitik att de fria kulturarbetarna får rimliga levnads- villkor. De kulturpolitiska åtgärderna till för- män för dessa måste dock bli av helt annat slag än för dem som är anställda vid institu- tionerna eller för dem som deltar i icke yrkesmässigt kollektivt skapande. En rad olika vägar måste prövas för att förbättra situationen för de icke anställda kulturarbe- tarna. Kulturrådet har ansett det nödvändigt att innan förslag rörande kulturarbetarnas förhållanden läggs fram, analysera det kul— turpolitiska området vad beträffar mål, orga- nisation och finansiering.

Flera av de mål kulturrådet formulerat i kapitel 4 bör kunna bli betydelsefulla ut- gångspunkter för en mer målmedveten sats- ning på att förbättra kulturarbetarnas situa- tion än som varit möjligt med hittills gällan- de kulturpolitiska mål.

Den organisation på lokal, regional och central nivå som kulturrådet vill se genom- förd är också en viktig utgångspunkt för de kommande förslagen i fråga om ersättningar till kulturarbetarna. De insatser som kommer

att behövas för att förbättra de fria kultur- arbetarnas situation måste bli omfattande. Ett samspel mellan statliga, landstingskom- munala och kommunala insatser blir därför oundgängligt. De organisatoriska lösningar och ökade ekonomiska insatser som föreslås i detta betänkande är alltså av grundläggande betydelse för att kulturarbetarnas situation skall kunna förbättras.

De fritt verkande kulturarbetarna kommer sannolikt alltid att svara för en stor del av den yrkesmässiga verksamheten inom kultur- området. Möjligheterna för dem att få arbete och utkomst måste bli bättre än vad den privata företagsamheten på kulturområdet hittills har åstadkommit. I många fall bör ersättningarna för prestationerna förbättras. Dessutom behövs kompletterande ersätt- ningar i olika former bl a för att garantera en fortsatt konstnärlig förnyelse och för att ge kulturarbetarna, som är hänvisade till den kommersiella marknaden, rimliga levnadsvill- kor också under ålderdomen. En ambitiösare kulturpolitik med bla ökade resurser till institutionernas verksamhet bör i ökad ut- sträckning kunna ge kulturarbetare som önskar det fasta anställningar.

Kulturarbetsmarknaden bör ses som en del av arbetsmarknaden i stort. Allmänna arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör kunna användas. Samhället bör sålunda tex svara för en fri arbetsförmedling i former som är anpassade till förhållandena inom kulturom- rådet och till kulturarbetarnas önskemål. Förslag på denna punkt har nyligen lämnats av kommittén för arbetsförmedling inom vissa yrkesområden. Först en samordning av de kulturpolitiska och de arbetsmarknads- politiska insatserna kan ge kulturarbetarna tryggare arbetsvillkor.

Kulturrådet lägger stor vikt vid fri kollek- tiv skapande verksamhet i studiecirklar och andra former. Rådet lägger fram ett program för en utbyggnad av denna fria verksamhet som omfattar mycket betydande deltagar- grupper. Det har ibland sagts att en satsning på denna folkliga skapande verksamhet kan få negativa återverkningar för de kulturarbe— tare som verkar yrkesmässigt. Sådana farhå-

gor är inte befogade anser kulturrådet, som i stället betonar växelverkan mellan yrkesmäs- sig och icke yrkesmässig kulturverksamhet. De två verksamhetsformerna är ömsesidigt beroende.

Får en omfattande kollektiv fri verksam- het möjlighet att växa fram skapas intresse för och efterfrågan på kulturarbetarnas med- verkan och på deras arbetsinsatser Och pro— dukter och med den bättre kännedomen respekt för deras yrkeskunnande. Kulturar- betarna kan i sin tur ge den icke yrkesmäs- siga verksamheten stimulans genom sina mera avancerade arbetsformer och uttrycks- medel. De senaste åren har gett många intres— santa exempel inom teaterns och musikens områden på en samverkan mellan yrkesut- övande kulturarbetare och den folkliga fria verksamheten. Det är sannolikt att sådana former kommer att utvecklas i framtiden.

5.3

Fritt skapande förekommer i många skiftan- de former. I kapitel 7 beskrivs dessa ingåen- de. Den största omfattningen har den verk- samhet som inte är yrkesmässigt inriktad. Kommunerna gör mycket betydande insatser på detta område bl a genom den kommunala musikskolan. Motsvarande verksamhet inom dans- och teaterområdena har börjat utveck- las. Det fria skapande som vuxit fram genom studiecirklar i kulturämnen har expanderat starkt under 1960-talet. Antalet studiecirklar i dessa ämnen har fördubblats. Som framgår av figur 5.1 utgör det ökade deltagandet i sådana cirklar ett av de expansiva inslagen i utvecklingen under 1960-talet. Det antal människor som i dag deltar i olika former av kollektiv skapande verksamhet kan uppskat- tas till 600 000 » 700 000 personer (7.825).

Kulturrådet betonar mer än som skett tidigare att åtgärderna för att stimulera det fria kollektiva skapandet måste vara ett av de viktigaste inslagen i samhällets kulturpolitik i framtiden.

Ett av de mål som kulturrådet har ställt upp är att åtgärderna skall bidra till att förbättra kommunikationen mellan olika grupper i samhället och göra det möjligt för fler människor att delta i kulturell verk- samhet.

Den i många kulturaktiviteter markerade rollfördelningen mellan producent och mot- tagare förlorar i det fria skapandet något av sin betydelse. Allmänhetens kulturella aktivi-

Fritt kollektivt skapande

tet har ett värde i sig som inte är direkt beroende av prestationernas kvalitet. Det innebär inte någon allmän nedvärdering av kvalitetskravet för den yrkesmässiga kultur— verksamheten utan endast ett understrykan- de av att varje människa bör ha möjlighet att skapa konst.

För att förverkliga en differentierad verk- samhet riktad till barn, ungdom, lågutbilda- de, institutionsvårdade, invandrare och andra grupper, som nämnts vid behandlingen av samordnings- och differentieringsmålet, är den fria skapande verksamheten som arbets— form särskilt lämpad genom sin smidighet och anpassbarhet. Inriktning och verksam- hetsformer kan väljas efter deltagarnas in— tressen och bakgrund.

En bred kulturell verksamhet av icke yrkesmässigt slag kan aldrig byggas upp genom centrala initiativ. Den måste i hög grad växa utifrån lokala initiativ. Samhällets uppgifter är att ge den resurser för att utvecklas. I kapitel 7 läggs fram förslag om ändringar i nuvarande statsbidragssystem och kompletteringar av dessa. Vid rådets bedöm- ningar av behovet av statliga insatser under 1970-talet ges satsningen på det icke yrkes- mässiga fria kollektiva skapandet hög priori- tet.

Den fria verksamhet som är yrkesmässigt inriktad har utvecklats starkt under 1960- talet. Det gäller framför allt på teaterom- rådet. F n arbetar ett femtiotal fria grupper med en sammanlagd årlig publik på 300 000

— 400 000 personer mer eller mindre yrkes— mässigt.

Framför allt de fria teater- och musik- grupperna har ett arbetssätt som innebär flera fördelar. De har en större rörlighet i fråga om verksamhet och ämnesområden än institutionerna. De kan lätt förflytta sig och har smidiga arbetsformer. De fria grupperna bidrar till att många röster kan göra sig hörda i kulturlivet, att samhällsdebatten vid- gas och att riskerna minskar för ett ensidigt kulturutbud i regioner med endast en domi- nerande kulturinstitution inom varje sektor.

Det har nyss talats om den växelverkan som bör finnas mellan dem som arbetar yrkesmässigt och de icke yrkesmässigt arbe- tande. Utvecklingen inom många institutio— ner under de senaste åren har visat att dessa kan spela en mycket betydelsefull roll i samspel med fria grupper av olika slag.

Enligt kulturrådets mening måste de fria grupper som arbetar yrkesmässigt få arbets- villkor som så långt möjligt motsvarar dem som de institutionsanställda kulturarbetarna här. De förslag som kulturrådet lägger fram söker tillgodose behovet att ge grupperna bå- de bättre arbetsvillkor och möjligheter att arbeta med stor självständighet.

5.4

1960-talet har för de samhällsstödda teatrar- na, orkestrarna, folkbiblioteken och museer- na inneburit flera förändringar. Innan kultur- rådet lägger fram sin allmänna syn på kultur- institutionerna och deras roll vill rådet peka på några drag i utvecklingen under det decennium som innebar televisionens genom- brott i vårt land.

Då televisionen var ny, upplevdes den som ett hot både av kulturarbetare och av institu- tioner. Teatrarnas besökssiffror minskade som framgår av figur 5.1 vid 1960-talets början. Det intressanta är emellertid, att antalet teaterbesök stigit under den senare delen av 1960—talet, samtidigt som TV- utbudet av teater ökat. En betydande del av ökningen av antalet teaterbesök beror dock på en ökning av skolteatern, som ofta bygger på gruppbesök.

Svagheten med resonemang grundade på totala besökssiffror är att de inte avslöjar förändringar i fråga om strukturen på besö- ken. Teatern har genomgått en inre omvand- ling som har inneburit en ny riktning mot ett mer spritt teaterutbud, mer uppsökande tea- ter och ökad verksamhet för barn och ung- dom framför allt genom Riksteaterns insatser. Detta kommer att behandlas i 6.3. Teater- besökens ökning har troligen en elementär förklaring, nämligen att den levande teatern blivit tillgänglig för fler människor. Den jäm- förelsevis måttliga ökning av antalet teater- besök som skett under 1960-talet har möjlig- gjorts genom relativt stora insatser från sam-

Institutionernas verksamhet

hällets sida. Utgifterna i fasta priser har ökat med 60 % från år 1963. Samhället betalar en allt större del av kostnaden per besökare eller 70—90 % år 1970.

Situationen för den samhällsstödda kon- sertmusiken är likartad teaterns. Konkurren- sen med radio och TV samt i ännu högre grad med grammofonbranschens utbud av skivor med både teknisk och konstnärlig hög kvalitet har kunnat mötas. Denna form av musik sprids nu i delvis nya former. Den ökning som skett för konsertbesöken faller på Rikskonserter, vars verksamhet till största delen består av Skolkonserter. Liksom tea- tern har också musiken blivit tillgänglig för fler människor. Antalet konsertbesök vid de statsunderstödda musikinstitutionema var år 1970 ca 1,5 milj. Som jämförelse bör dock nämnas att samma år såldes drygt 10 milj grammofonskivor (jfr not d till figur 5.1). Av dessa var ca 6 milj LP-skivor. Samhällsstödet till musikinstitutionema var 29 milj kr 1969/70. De privata utgifterna för skivinköp uppgick år 1969 till ca 200 milj kr.

Om man jämför televisionens teater- och konsertpublik med antalet besök vid levande teater och konserter framträder televisionens dominans i dag klart. 100 milj tittare på TV-teater år 1970 skall jämföras med 3 milj besök på den levande teatern, en publik på 40 milj vid TV-konserter med 1,5 milj besök på statsunderstödda konserter med levande musik. Vad gäller teatern bör dock noteras att repertoaren i televisionen och vid teater-

institutionerna inte är helt jämförbar. Som exempel kan nämnas serieteatern i televisio-

nen. Besöken vid samhällsstödda större musei-

och utställningsinstimtioner eller vid utställ- ningar som dessa ordnar ökade väsentligt under 1960-talet. Riksutställningars till- komst har till avsevärd del möjliggjort ök- ningen. Men även bortsett från expansionen genom riksutställningsverksamheten är ök— ningen betydande. Orsakerna är flera. En allt större del av museernas totala resurser ägnas åt utåtriktad verksamhet. Inslag av film, teater och musik har inneburit en viktig förnyelse. Utställningar förläggs allt oftare till bostadsområden, bibliotek, arbetsplatser och vårdinrättningar. Samarbetet med skola och organisationsliv har byggts ut. Till detta kommer att tidningarna ger ökat utrymme åt information om utställningsverksamheten. Expansionen inom museisektorn har liksom för teater och musik krävt ökade samhälleli- ga insatser. Enbart det statliga stödet under 1960-talet har i fasta priser mer än fördubb- lats.

Av kulturinstitutionerna är det folkbiblio- teken som expanderat mest under 1960- talet. Antalet lån av fack- och skönlitteratur tillsammantaget har ökat från 30 till 52 milj (exkl skolbiblioteken) eller med 73 %. Biblioteksutlåningen kräver växande insatser från samhällets sida. Folkbiblioteken är de institutioner som samhället satsar mest på, och liksom i fråga om den kommunala musik- skolan är denna utveckling kommunernas förtjänst. År 1970 var kommunernas biblio- teksanslag (inkl investeringar) ca 200 milj kr.

Till bokutlåningens expansion under 1960-talet finns det flera förklaringar. En rad nya biblioteksbyggnader har tillkommit. Verksamheten med bokbussar har byggts ut. Biblioteken håller öppet längre. Utbildnings- väsendets och särskilt vuxenutbildningens stora expansion är en bidragande orsak. De ökade bokpriserna som minskar allmänhe- tens benägenhet att köpa egna böcker kan vara ytterligare en förklaring.

Bokutlåningen har alltså inte minskat när televisionen brutit igenom. En viktig fråga

för den framtida bokproduktionens och bok- distributionens villkor är om en förskjutning sker från försäljning till utlåning. Litteratur- utredningen kan förväntas belysa denna fråga.

Sammanfattningsvis kan man säga att kul— turinstitutionerna har mött den förändrade kultursituation som inte minst televisionens genombrott medfört genom förändring av sin verksamhet. Konkurrensen har bidragit till att tvinga fram en förnyelse. Det är sannolikt att institutionerna når större publikgrupper än tidigare. Men empiriska undersökningar saknas som visar i vilken utsträckning ökningarna i besöksantal och boklån beror på att det är samma personer som konsumerar mer eller om verkligen gruppen av aktiva ökats. Mycket tyder dock på att kulturinstitutionernas isolering håller på att brytas och att de ökade talen beror på att fler människor utnyttjar institutionernas tjänster. Detta kan vara en följd av utbild- ningsväsendets expansion och att tillgång på kulturella aktiviteter ökat.

Kulturinstitutionen är i vissa avseenden en fördelaktig produktions- och distribu- tionsform. Fördelarna ligger i kontinuiteten i arbete och i de förhållandevis klara formerna för beslut, insyn och ansvar i fråga om ekonomi och administration hos institutio- nerna. Samhället har ett inflytande över sina ekonomiska insatser, personalen får jämfö- relsevis trygga anställningsförhållanden. Publiken garanteras ett visst minimiutbud.

Institutionsformens nackdelar ligger i en viss administrativ och ekonomisk stelhet. Den långsiktiga planeringen och bundenhe- ten kan försvåra en snabb anpassning till uppkommande situationer och behovet av experiment. Bundenheten till vissa lokaler kan verka hämmande. Personalens relativa anställningstrygghet kan försvåra en succes- siv förnyelse av de konstnärliga krafterna. Beslutsfattandet inom en institution kan bli tungrott. Det kan bli nödvändigt ta hänsyn av olika slag, som hindrar en önskvärd ut- veckling. De rekommendationer som kultur- rådet lägger fram iinstitutionskapitlet syftar

till att motverka de olägenheter som kan förknippas med institutionsformen.

En uppgift för samhället i fråga om ut- formningen av institutionernas verksamhet är att se till att den blir allsidig. Institutio- nernas ekonomiskt privilegierade situation och deras välmotiverade försvar för hög kva- litet får inte leda till stelhet och bristande vilja att söka tillgodose publikens önskemål.

Utöver den effekt som kan mätas i antalet besök har kulturinstitutionen en viktig roll som inspirationskälla och miljö för ett kultu- rellt utvecklingsarbete.

Upprätthållandet av Operan i Stockholm med de dryga kostnader det medför bör t ex inte motiveras enbart med dess drygt 200 000 årliga besök. Operan har en betydel- se därutöver. Det är nödvändigt för att beva- ra en konstart och en kulturtradition samt för att ge möjlighet att experimentera med samspelet mellan musik, teater, dans och bildkonst. Resultaten av denna utvecklings- verksamhet får betydelse för landets musik- och teaterverksamhet i stort och för eter- medierna. Personalen bildar en konstnärlig reservoar som kan utnyttjas i många sam- manhang. Vad som här sagts om Operan gäller på motsvarande sätt i viss mån också för andra institutioner inom teater- och musikområdena.

På likartat sätt är det missvisande att värdera museernas verksamhet med utgångs- punkt i antalet besökare. Innehållet i många utställningar sprids framför allt genom press till avsevärt fler människor än de som besö- ker institutionen. Museerna är också viktiga forsknings- och informationscentra.

Institutionerna har också en annan upp- gift som inte speglas i besökstalen. Det är som inspirationskällor för skapande verksam- het. Konstlivet i Sverige skulle tex säkert sett annorlunda ut, om inte moderna museet funnits som spegel av den internationella utvecklingen på konstområdet och som idé- och aktivitetscentrum. Det är också omvitt- nat vilken betydelse för kulturlivet i ett län själva förekomsten av en kulturinstitution har.

En orsak till att så många kulturarbetare

sökt sig till de största städerna kan vara att kulturinstitutionerna finns där. Kulturrådets decentraliseringskrav syftar bl a till att på långt fler håll än fn få till stånd institutioner som kan fungera som inspirationskällor för både yrkesmässig och icke yrkesmässig ska- pande verksamhet.

Den jämnare fördelningen både geogra- fiskt och socialt är en betydelsefull kultur- politisk fråga för framtiden i fråga om insti- tutionernas verksamhet. Samhället bör garantera att det finns ett nät av kulturinsti- tutioner med en bred utåtriktad verksamhet. 1960-talets statliga kulturpolitik har domine- rats av en satsning på centrala institutioner med en riksomfattande verksamhet. Med ut- gångspunkt i decentraliseringsmålet föreslår kulturrådet att i framtiden tonvikten läggs på regionala kulturinstitutioner i första hand inom teater-, musik- och museisektorerna.

Kulturpolitikerna måste också vara öppna för den inre omvandlingen av institutioner- na. Begränsningen till vissa konstformer eller vissa epokers konst bör minskas. Särskilt musikområdet ger många exempel på hur institutioner tenderar att favorisera gångna epokers musiktraditioner. Att vissa kultur- institutioner framför allt på central nivå, t ex centralmuseema, måste ha en avgränsad in- riktning är å andra sidan ofrånkomligt. Många gånger är det både önskvärt och nödvändigt att även regionala institutioner specialiserar sig.

I framtiden är det inte osannolikt med en ytterligare utvidgning av kulturutbudet i snäv mening i radio och television. Den utbyggnad som här kommer att föreslås för institutionskulturen innebär främst, att till- gången till den ”levande” kulturen i vårt land blir jämnare fördelad än fn. Det är däremot inte realistiskt att tänka sig någon grundläggande ändring i nuvarande relationer mellan TV-tittande och institutionsbesök så- som de t ex visas i figur 5.1.

Etermediekultur och ”levande” kultur är olika till sin natur. I målkapitlet har rådet strukit under kulturens kommunikativa sida. För att den skall kunna utvecklas krävs en personlig kontakt mellan deltagarna i den

kulturella verksamheten som etermedierna inte kan ge. Ett av motiven för ett decentra- liserat ansvarstagande inom kulturområdet är att varje kulturinstitution måste ha direkta relationer med den miljö i vilken den arbe- tar. Innan en regional radio- och televisions- verksamhet av en helt annan omfattning än fn finns, kan endast institutionerna och den fria kollektiva skapande verksamheten åstad- komma en sådan kontakt.

5.5

Det mest betydelsefulla som har hänt inom kulturområdet under det senaste decenniet har varit televisionens genombrott. Är 1960/61 hade 40 % av alla hushåll TV— apparater. Det fanns bara en kanal med en sändningstid av 24 timmar i veckan. År 1970/71 hade 85 % av alla hushåll TV- apparater. Sändningstiden hade ökat till 71 timmar/vecka. Täckningsgraden för TV 1 var inemot 100 % mot 80 % vid decenniets början och för TV 2, som kommit till under decenniet,ca 95 %. Det innebär att informa- tion. debatt och kulturstoff kan nå flertalet invånare i deras hem oavsett bostadsort och social hemmahörighet. Detta betyder ojäm- förligt mer än andra kulturpolitiska insatser för att minska människors isolering, ge bätt- re information, höja allmänbildningen, skapa större medvetenhet Och rikare kulturupp- levelser.

Vid diskussionen om kulturinstitutionerna betonades den stora omfattning som kon— sumtionen av teater och film i televisionen har jämfört med besöken vid kulturinstitu- tionerna. Kulturinstitutionerna har emeller— tid inte bara lyckats att hålla sina positioner i fråga om antalet besök utan även att höja antalet. Jämför man med biografbesöken är läget däremot helt annat. Under 1960-talet har det skett en radikal minskning av antalet biobesök.

Kulturrådet hänför radio och television till det kulturpolitiska området. Huvudorsa- ken är inte kulturutbudet i snäv mening i

Radio och television

dessa medier. I stället är det uppfattningen att det inte går att skilja informationssek- torn, såsom radio, television och press, från de sektorer som hittills räknats till kulturom- rådet. Det är fråga om ett samspel mellan etermedier och andra former för kommuni- kation och åsiktsutbyte.

Principiellt är ställningstagandet att föra informationssektorn till kulturområdet bety- delsefullt. Dess praktiska konsekvenser bör däremot inte överdrivas. Som Sveriges Radio i dag är uppbyggt är det — ännu mer än kulturinstitutionerna i övrigt — en i hög grad självständig institution. Dess organisatoriska uppbyggnad är beslutad av statsmakterna. Regeringen fattar vissa beslut om ledamöter i styrelse och radionämnd. Riksdagen beslutar om mottagaravgifternas storlek, om investe- ringar i byggnader och distributionsanlägg- ningar och om den totala medelsramen för verksamheter. Alla övriga beslut fattas inom företaget. Om man inte vill göra några änd- ringar i denna struktur, är möjligheterna att med direkta kulturpolitiska medel påverka Sveriges Radio begränsade. Det gör att kul- turrådet inte annat än på några enstaka punkter lägger fram direkta förslag i fråga om företaget. 1 övrigt förs förslag fram be- träffande kulturinstitutionerna och deras relationer till Sveriges Radio. Rådet anser sig dock oförhindrat att konuna med vissa all- männa synpunkter på verksamheten.

Kulturrådet har inte haft i uppdrag att lägga fram förslag om några ändringar i den

är 1966 av statsmakterna beslutade organisa- tionsformen för radio- och TV-verksamheten. Som närmare kommer att utvecklas i institu- tionskapitlet anser kulturrådet det ytterligt önskvärt med en yttrandefrihetslag i grund- lagsform som bl a omfattar radio— och TV- verksamheten. Några större reella föränd- ringar i förhållande till nuvarande lagstift- ning i fråga om radioansvarighet kan inte anses sannolika. Värdet ligger i att få till stånd en enhetlig yttrandefrihetslagstiftning för olika medier för kommunikation där- ibland radio och television.

I institutionskapitlet diskuteras de olika intressenterna bakom institutionerna. En av dem är personalen. Kulturrådet föreslår att personalen normalt bör vara representerad i institutionernas styrelser. Detta bör också gälla Sveriges Radios styrelse. De beslut som fattas av styrelsen har stor betydelse för de anställda, varför det är rimligt att de deltari besluten och gör sin röst hörd vid diskussio- nerna. Personalrepresentanter bör ha samma ställning som övriga styrelseledamöter och inte som f n endast vara adjungerande.

Enligt statsmakternas beslut är 1966 bör på sikt omkring en fjärdedel av program- produktionen ske regionalt. Det målet beräk- nas vara uppnått budgetåret 1972/73 när det gäller televisionen. Det bör dock enligt rå- dets mening snarast betraktas som en mini- minivå i fråga om decentraliseringsgrad. Det förslag till ny regionindelning som styrelsen antagit bör förbättra förutsättningama för en decentralisering. En utredning om ytterli- gare decentralisering pågår inom Sveriges Radio. Den skall undersöka om man inte kan gå längre än vad som hittills skett i fråga om decentralisering av produktion och ansvar inom radioorganisationen.

Enligt kulturrådets allmänna bedömning är en fortsatt decentralisering av Sveriges Radios produktion önskvärd. Därvid får det inte enbart vara en fråga om utflyttning av funktioner från Stockholm. Vad som är angeläget är att få en organisation som kny- ter an till kulturlivet i alla delar av landet. Först på det sättet kan ett naturligt samspel nås mellan etermedierna och tex enskilda

kulturarbetare, fria grupper och regionalt och lokalt förankrade kulturinstitutioner.

Tidvis har debatten om radioavtalets före- skrifter om programpolitiken varit mycket livlig. Generellt finner kulturrådet det ange- läget, att Sveriges Radio redovisar sina pro- gramprinciper. De deklarationer som gjordes i skriften Sveriges Radio inför 1970-talet (Stockholm 1969) av vissa chefer i fråga om den programpolitik de avsåg att föra är av stort intresse. Det skulle vara värdefullt om en uppföljning kunde ske i vilken mån de angivna principerna följts. Detta skulle sedan ge underlag för en debatt om radioavtalets praktiska tillämpning. En sådan uppföljning måste emellertid bygga på en bättre pro- gramstatistik än som finns fn. Rådet har inhämtat att nya metoder håller på att arbe- tas fram därvidlag.

Den nya programstatistiken bör lämpligen redovisas bl a i de regelbundet utkommande kulturstatistiska översikter som kulturrådet anser bör ges ut. I sådana översikter bör också redovisas delar av de kontinuerliga publikundersökningar som görs.

Publikundersökningarna har betydelse som vägledning för de programansvariga. Risken är att de får en normerande roll. Programverksamheten kan därigenom kom- ma att awika från bestämmelsen i avtalet mellan staten och Sveriges Radio om att programmen skall tillgodose olika intressen och då i skälig omfattning även mindre gruppers särpräglade intressen.

Den tekniska utvecklingen på radio- och TV-området har hittills gått utomordentligt snabbt. Det finns all anledning att tro, att utvecklingen kommer att fortsätta i minst samma takt.

De nya tekniker som kommer att domi- nera bilden om ett tiotal år existerar redan. Svårigheten är att bedöma vilken betydelse de kommer att få. Till en del påverkas utvecklingen av samhällsorganens beslut, till en del beror den på hur individerna fördelar sina pengar. I många fall samverkar dessa faktorer.

På radioområdet utreder 1969 års radiout- redning (2.105) möjligheterna av en utvidg-

ning av sändningsutrymmet. Därvid prövas bl a utnyttjande av det s k kanalklyvnings- eller FM/FM-kompandersystemet. Detta innebär att man genom en klyvning av de nuvarande tre riksomfattande FM-kanalerna skulle kunna erhålla ytterligare tre kanaler. De sakkunniga gör en kartläggning av pro- grambehovet i fråga om utbildningsverksam- het och samhällsinformation i första hand inom den statliga och kommunala sektorn. Man utreder också stereosändningar av musik. För detta ändamål skulle en av de nya kanalerna kunna användas.

Enligt kulturrådets mening bör den ut- vidgning av sändningsmöjligheterna i radio som övervägs kunna få stor betydelse genom sina möjligheter till mer differentierade pro- gram. Om detta medför, att regionala och lokala organ får ökade möjligheter till kon- takt med invånarna i en region, ligger det i linje med kulturrådets decentraliseringsmål. Den samhällsinformation som utrednings- direktiven talar om bör kunna bli ett verk- samt instrument också för kulturinstitutio- nerna, som ofta saknar möjligheter till effek- tiv information.

För den framtida utvecklingen av televi- sionen är kassett-TV och kabel-TV av särskilt intresse. De här inom sig möjligheterna till ett nytt funktionssätt för televisionen. De kan öppna möjligheter för ett långt mer differentierat utbud än det som televisionens två kanaler i dag kan ge. I utvecklingen ligger också risker, som motiverar att samhället med uppmärksamhet följer utvecklingen.

Kabel-televisionens möjligheter har hittills inte uppmärksammats mycket i vårt land. Man räknar med att det i USA i dag finns 3 000 kabel-TV-nät med 6 milj abonnenter. I Kanada finns det tätorter där 85 % av hus- hållen är kabelanslutna. I Frankrike kommer kabel-TV att introduceras på försök i en förort till Grenoble.

Eter-TV är ett medium för den stora publiken, medan kabel-TV är ett medium för förhållandevis små grupper. Genom att en kabel kan utnyttjas för ett stort antal kana- ler begränsas möjligheterna att sända huvud- sakligen genom resurserna för att göra pro-

gram. Kabeln öppnar möjligheter till tvåvägs- kommunikation. Mottagarapparaten kan allt- så användas för att kommunicera med en programcentral.

Kabel-TV kan ge en ytterligare stimulans till den regionala kulturverksamheten. Utbu- det i television skulle kunna bli mer mång- sidigt och kampen om programtiden minska. Å andra sidan kan möjligen kabel-TV i vårt land med dess glesa befolkning ge den kon- centrerade bebyggelsen, där det blir billigast att lägga ut kablar, en privilegierad ställning.

Satelliter är i dag reguljära hjälpmedel i televisionens arbete. Den fortsatta utveck- lingen av satellitsändningar reser en rad poli- tiska, tekniska och juridiska problem. I dag används satelliter för överföringar mellan nationella TV-system. Inom en inte allt för lång framtid räknar man med att kunna sända från satelliter för direktmottagning i hemmen.

Utvecklingen i fråga om TV-kassetter har under senare år väckt stor uppmärksamhet. Det går ännu inte att överblicka vilken be- tydelse som TV-kassetterna kan få. Från samhällets sida har det skapats en beredskap för en framtida utveckling genom bildandet av Svenska TV-kassett AB. De centrala kul- turinstitutionerna har markerat sitt intresse att aktivt delta i Utvecklingsarbetet.

I en gemensam skrivelse till regeringen från Operan, Dramatiska teatern, Rikstea- tern, Rikskonserter och Riksutställningar har institutionerna begärt medel för en försöks- verksamhet med programproduktion för TV-kassetter under åren 1972—1974. Kungl Maj:t har ännu inte tagit ställning till fram- ställningen.

Den framtida utvecklingen på etermedier- nas område reser en rad betydelsefulla kul- turpolitiska problem. Vissa av dem kommer att belysas av den utredningsman som rege- ringen förra året tillkallade för att utreda bl 3 olika frågor rörande kassett- och tråd-TV (2.105). En analys av den aktuella situationen på kabel-TV—området och syn- punkter på den framtida utvecklingen har nyligen lagts fram av den sakkunnige i skriften. Inför en ny mediapolitik (av Harry

Schein, Publica, Stockholm 1972).

En bild av de utvecklingsmöjligheter som de audivisuella medierna inrymmer ges i en översikt, utgiven av det franska kulturrniniste- riet (College de Prospective Thomson- CSF/Ministére des Affaires Culturelles, In- cidence des Moyens Technologiques Nouve aux sur le Développement Culturel , Paris 1971; en kort summering ges i Augustin Gi- rard, Cultural development: experience and policies, Unesco Paris 1972, s 36). Översikten visar den tekniska utveckling som är att vänta till är 1985 och dess betydelse för individer och samhällsinstitutioner på lokal, regional och central nivå.

Kulturutbudet [ snävare mening i radio och television utgör en betydande del av den totala sändningstiden. Kulturrådet tar inte ställning till om detta utbud är rimligt avvägt i förhållande till de totala resurserna för radio— och TV-verksamhet. Det är emellertid uppenbart, att radio Och television spelar en utomordentligt stor och för vissa befolk- ningsgrupper helt dominerande roll som kul- turförmedlare.

Etermedierna når ut till ett mycket stort antal människor oavsett bostadsort och social miljö. Kostnaden är låg i relation till antalet tittar- eller lyssnartimmar. Institu- tionskulturen når ojämförligt färre. Den är huvudsakligen — bortsett från biblioteken — koncentrerad till tätorter. Den är dyrbar och kostnaderna ökar snabbare än kostnadsut- vecklingen i samhället i stort. Lösningen kan aldrig bli att välja mellan antingen etermedie- distribution eller institutionskultur. Proble- met ligger i att avväga proportionerna och finna former för ett samspel. Det är nödvän- digt att också se etermedierna som särskilda konstformer Och inte som förmedlare av olika kulturyttringar.

Jämfört med institutionernas utbud är TV- och radioutbudet helt dominerande. Kulturrådet anser att det inte finns någon anledning att föreställa sig några radikalt annorlunda proportioner.

Kulturrådet för i institutionskapitlet fram vissa förslag som syftar till att institutioner- nas konstnärliga resurser skall utnyttjas bätt-

re i radio och television. Särskilt diskuteras möjligheterna av att Operan och Dramatiska teatern som statliga teatrar i större utsträck- ning än fn skall framträda i radio och television.

För den framtida kulturpolitiken är Sveriges Radios verksamhet av mycket stor betydelse. Det är mot denna bakgrund som kulturrådet föreslår, att Sveriges Radio bör vara representerat i det föreslagna nya kul— turrådet (8.671) och i de kulturella samar- betsorgan som bör bildas i länen.

I det nya kulturrådet och de regionala samarbetsorganen bör man kunna diskutera tex omfattningen och den allmänna inrikt- ningen av samarbetet mellan Sveriges Radio och kulturinstitutionerna, gemensamma pro- jekt inom vissa konst— och kulturområden, samordning av pedagogiska insatser etc.

Det nya kulturrådet bör vidare i samråd med Sveriges Radio kunna ta upp till diskus- sion ljudradions och televisionens kanalorga- nisation, möjligheterna att nå nya publik- kategorier med olika slag av program, de kulturpolitiska verkningarna av den tekniska utvecklingen på tex kassett- och kabel-TV- områdena mm. Eventuella statsbidrag, så- som det av filmutredningen föreslagna bidra- get till produktionsutläggning (5.6), bör kun- na tas upp av rådet.

När kulturrådet föreslår, att Sveriges Radio bör vara representerat i det nya kul- turrådet genom radiochefen, är det med hänsyn till hans övergripande ansvar för samtliga arbetsenheter inom radioföretaget.

5.6

Under begreppet privat driven kulturverk— samhet ryms en rad ytterst olika verksam— heter på skilda sektorer av kulturområdet och med olika ägarstruktur. En kortfattad översikt har lämnats under 2.11. Området inrymmer bla så olikartade sektorer som förlagsverksamhet, bokhandel, press, konst- handel, filmproduktion och biografer. På några av de viktigaste sektorerna arbetar statliga utredningar. På ett område har en utredning nyligen avlämnat ett betänkande. Kulturrådet ger här synpunkter på dessa sektorer med tanke på deras samspel med övriga verksamheter med annat huvudman- naskap som diskuteras i detta kapitel.

I ansvarighetsmålet (4.20) har kulturrådet angett det övergripande ansvar som samhäl- let har och som även berör de privat drivna kulturverksamheterna. Kulturpolitiken skall garantera mångsidighet och Spridning, om de fria marknadskrafterna inte klarar uppgiften på ett tillfredsställande sätt för viktiga delar av kulturförsörjningen. Kulturpolitiken skall kunna hindra den negativa verkan för män— niskorna som marknadsekonomin kan med- föra.

Av individernas kulturutgifter på ca 4 miljarder kr — vari en stor post (ca 1,5 miljarder) utgör kostnader för inköp av TV— och radioapparater, bandspelare, andra apparater och musikinstrument — läggs 1,8 miljarder kr ner på det tryckta ordet, dvs tidningar, tidskrifter och böcker. Inom flera sektorer har konsumtionen ökat under

Privat driven kulturverksamhet

1960-talet. Dagstidningarnas nettoupplaga har ökat med 15 %. Vid en internationell jämförelse ligger konsumtionen av dagstid- ningar i Sverige mycket högt. Enligt en av Unesco gjord studie skulle vårt land ha den högsta medelnettoupplagan i Europa, nämli- gen 520 ex per 1 000 invånare (tabell 5.1). Veckopressens totalupplagor är mer konstan- ta (se figur 2.12). Allmänhetens inköp av böcker saknas det fn direkta uppgifter om, men utgifterna i fasta priser för bokköp har ökat med 56 % under 1960-talet. Det inne— bär att allmänhetens inköp av böcker ökat med i genomsnitt ca 5 % per år under detta decennium. Sett tillsammans med den ökade biblioteksutlåningen kan man alltså konsta— tera att televisionsåldern sannolikt inte inne— burit att läsandet minskat.

För att kunna göra analyser av utveck- lingen av konsumtionen av det tryckta ordet krävs detaljstudier av den art som litteratur- utredningen kommer att lägga fram vad be- träffar utvecklingen på bokmarknaden. Den- na utredning kommer också att närmare penetrera de problem som bokförlag och bokhandel i dag möter.

Kulturrådet finner det rimligt, att staten gör insatser till stöd för viktiga delar av bokproduktionen som har svårt att bära sig. Om risken är att många och även relativt stora platser blir utan bokhandel, kan det bli aktuellt att samhället i någon form under- lättar eller svarar för bokförsåljning där.

Trots den internationellt sett stora tid-

ningskonsumtionen i vårt land rymmer tid- ningssektorn svåra problem, som ledde till att det år 1971 infördes ett statligt presstöd. Reformen fick sin särskilda karaktär genom att den kopplades med en ny annonsskatt. Reellt blev det en omfördelning av medel inom dagspressen. Bakgrunden till reformen var koncentrationstendenserna i pressen. An- talet dagstidningar sjönk avsevärt under 1960-talet. De sk andratidningarnas upp- lageandel minskade. Departementschefen motiverade sitt förslag med att den pågående koncentrationsprocessen innebär risker för att nyhetsförmedling och åsiktsbildning monopoliseras och att den därmed hotar demokratins funktionsduglighet.

Dagspressens roll för debatt och belysning av olika samhällsområden, bla kulturom- rådet i mer begränsad mening, är utomor- dentligt betydelsefull.

Det presstöd som beslöts år 1971 har redan visat sig otillräckligt. År 1972 har statsmakterna beslutat om en utbyggnad av presstödet. En pressutredning har tillsatts.

Rådet finner det rimligt, att staten ger ett realstöd till pressen. Motiven för presstödet och för en annonsskatt eller en reklamskatt är väsentligen olika, varför det inte finns någon anledning att koppla samman dem.

Kulturrådet vill se stödet till pressen som analogt med stödet till andra sektorer inom kulturområdet. Ansvaret för presstödet bör föras över från finansdepartementet till det departement som ansvarar för kultur- frågor.

Samtidigt med att presstödet tillkom, per- manentades det stöd till tidskrifter som tidi- gare utgått i mer provisoriska former. Stödet blev mer differentierat och formerna för fördelning mer bestämda än tidigare. De ekonomiska möjligheterna att ge stöd för- bättrades också. Av särskilt intresse är att det genom reformen blev möjligt att ge också förlagsägda kulturtidskrifter stöd. Staten går alltså på denna punkt in med ett direkt produktionsstöd till den privata kul- tursektorn. Detta var i varje fall inom kultur— området en principiell nyhet, som möjligen kan tjäna som förebild för ett kommande

litteraturstöd. Kulturrådet anser tidskrifts- stödet betydelsefullt. Det kommer sannolikt att behövas ökade resurser från statens sida för att garantera en fortsatt existens av tidskriftspressen, som inom ett så litet språk- område som vårt alltid måste ha svårt att klara sig.

Det har sagts att musiken förmodligen aldrig har betytt så mycket för så många som i dag. Denna position har uppnåtts genom musiken i radio, television, grammofon och bandspelare. Tekniken har utvecklats med stor snabbhet. Ljudåtergivningen har under 1960-talet förbättrats så radikalt att högtala- ren kan åstadkomma en mer störningsfri lyssnarsituation än konsertlokalen. Kanske är de förbättrade möjligheterna till en hög- klassig musikåtergivning ihemmiljö ett av de betydelsefullaste inslagen i musiklivet under 1960-talet. I figur 5.1 visas hur relationer mellan musikkonsumtionen i television och konsert- lokaler och försäljningen av grammofon- skivor förändrats under 1960-talet. Om man dessutom hade tagit med uppgifter för ton- bandförsäljningen och musiken i ljudradio, skulle intrycket av den starka expansionen för den musik som återges via högtalare förstärkas ytterligare.

I konsertbyråutredningens betänkande Fonogrammen i musiklivet (SOU 1971:73) diskuteras den levande musikens ställning i förhållande till högtalarmusik. Utredningen anser det inte vara rimligt att längre mana fram bilden av ett motsatsförhållande. De har båda sin givna plats i dagens musikliv. De har var och en sina fördelar och de komplet- terar varandra.

Utredningen räknar med en fortsatt expansion för högtalarmusiken Och under- stryker vikten av att den fortsatta utveck- lingen noggrannt följs. Man pekar på de möjligheter som denna musik ger för att nå den mycket stora publiken.

Konsertbyråutredningen konstaterar att den kommersiellt arbetande grammofon- och tonbandsbranschen är för ensidigt inriktad på den typ av musik som förutses ge vinst. Distributionsnätet är för glest. Informatio-

nen är otillräcklig och osystematisk. Utred- ningen föreslår därför, att det allmänna trä- der in med bidrag till produktion och distri- bution av grammofonskivor och tonband liksom till information om repertoar och apparater. Vidare föreslås dokumentation om ljudande material och musikforskning.

I fråga om distributionen föreslås att biblioteken används som förmedlare av material för postorderförsäljning. Konsu- mentinformationen skall bla bestå i att karakterisera och kvalitetsbedöma skivor och band som finns tillgängliga på svensk mark- nad och att tillhandahålla viss information om apparatur. Åtgärderna inom dokumenta- tion Och forskning avser i första hand inspel- ning och bevarande av ljudande material, katalogisering och forskning med beteende- vetenskaplig inriktning.

Kulturrådet anser, att det finns all anled- ning att räkna med en stark fortsatt expan- sion för den inspelade musiken. Vid diskus- sionen i 5.4 om kulturinstitutionerna räkna- de kulturrådet inte med någon omfattande expansion av musikinstitutionema utan i stället med en jämnare fördelning av utbudet för de institutioner som redan finns.

I ansvarighetsmålet poängterar kulturrådet samhällets övergripande ansvar för att främja mångsidighet och spridning av kulturutbu- det. Kulturrådet konstaterar att det breda register av åtgärder som föreslagits av kon- sertbyråutredningen i fråga om grammofon- skivor och tonband är exempel på insatser som samhället kan göra inom ett område som helt domineras av privata intressen. Jämfört med omsättningen i hela branschen är det dock relativt begränsade insatser som föreslås. Kostnaderna för utredningens för- slag uppgår till ca 4 milj kr. Detta belopp bör jämföras med den omsättning i grammofon- skivebranschen som år 1970 beräknats till 200 milj kr.

I sitt remissyttrande över betänkandet pekar rådet på att så fullständiga data som möjligt om grammofon- och tonbands- branschen är av stor betydelse för utform- ningen och inriktningen av de statliga insat- serna. Den beskrivning som påbörjats bör

fullföljas. Beträffande förslaget om statligt stöd till produktion av grammofonskivor och band delar rådet utredningens mening att insatserna i första hand bör knytas till Insti- tutet för rikskonserter. Rådet betonar härvid att utgivningen och repertoarens samman- sättning måste få ske med stor frihet inom den producerande institutionens ram. Utgiv- ningen bör bl a ha till syfte att tillgodose de delar av repertoaren som kvantitativt eller kvalitetsmässigt är underrepresenterade på marknaden.

Vad gäller distributionen av skivor och band ställer sig kulturrådet positivt till att bibliotekens möjligheter härvidlag tas tillvara men pekar samtidigt på den försöksverksam- het som sedan några år förekommer inom Rikskonserter. Utvecklingen av förmedlings- systemet bör därför ske successivt varvid flera olika former för distribution tillämpas. Rådet ser behovet av konsumentinformation inom det aktuella området som stort men anser sig inte kunna biträda utredningens förslag att informationen skall handhas av Rikskonserter. En Olycklig kombination av uppgifter som producent och bedömare skul- le då uppstå. Medel till informationsverksam- het bör i stället tillföras statliga eller andra organ som redan svarar för — eller lämpligen kan svara för — konsumentupplysning.

Filmbranschen har mer än någon annan bransch fått offra sin publik för televisionen. Figur 5.1 visar den kraftiga nedgången av antalet biobesök under 1960-talet. Som framgår av tabell 5.1 är bilden på de flesta håll i Västeuropa i stort sett densamma. I Sverige minskade under perioden 1960- 1969 antalet besök per 1 000 invånare med drygt hälften från 7 335 till 3 340 om året. I vissa länder var minskningen ändå kraftigare.

Utvecklingen inom filmbranschen och de åtgärder den kan leda till behandlas av film- utredningen.

I ett första betänkande som utredningen lade fram är 1970 Samhället och filmen (SOU 1970:73) föreslås en rad olika sam- hälleliga stödåtgärder på filmområdet. Där förordas statliga stimulansbidrag till inred-

ning och utrustning av biografer och kom- munalt stöd till driften av sådana lokaler. Filmstudios bör få både kommunalt och statligt stöd. En rad insatser föreslås på barnfilmområdet, bl a statliga produktions- lån och lån till dubbning av importerad film, information om barnfilm, samarbete med TV och andra importörer av barnfilm, ökade kommunala insatser för barnfilmverksamhet i bla daghem och lekskolor. Det föreslås vidare att bidrag skulle utgå till Sveriges Radio för produktionsutläggning till svenska filmproducenter.

I sitt remissyttrande över filmutred— ningens betänkande understryker kulturrå- det vikten av att filmpolitiska åtgärder görs utifrån en helhetsbedömning av filmens och filmbranschens situation och av dess roll inom kulturområdet som helhet. För vissa frågor som filmutredningen tagit upp är dock behovet av åtgärder så klart dokumen- terat att insatserna bör ske omgående. Kul- turrådet tillstyrker således att provisoriska åtgärder vidtas för att stödja produktion av svensk barnfilm och dubbning av utländsk barnfilm. Till förslaget om bidrag till Sveri- ges Radio för produktionsutläggning ställer sig rådet positivt och betonar att bidraget i första hand bör komma produktionsgrupper ute i landet till del. Projekten bör med fördel kunna administreras av distriktskontoren. Rådet tillstyrker förslagen om statsbidrag till inredning och utrustning av filmlokaler men förordar att lokalfrågorna ses tillsammans med övriga samlingslokalfrågor och att möj- ligheterna till integration mellan Olika lokal- typer tillvaratas. Bidraget bör därför knytas till samlingslokalstödet.

Statsmakterna har ännu inte tagit ställning till filmutredningens första betänkande. Ett slutbetänkande väntas nästa år.

Utan att avvakta filmutredningens förslag har statsmakterna nyligen beslutat införa ett statligt filmstöd (2.11). Införandet av detta hänger samman med en omfattande revision av filmavtalet. Som motiv för det statliga stödet nämner departementschefen bl a den risk som ligger i att en betydande konstnärlig tradition på filmområdet riskerar att gå till

spillo. För de berörda yrkesgrupperna hotar sysselsättningssvårigheter.

Ser man mer än ett tiotal år tillbaka var filmen ett skatteobjekt. I dag är filmen befriad från mervärdeskatt vilket är en bety- delsefull förmån som inte tillämpas för bok- branschen och endast delvis för konstmark— naden. Filmavtalet bygger på intern resurs- omfördelning inom branschen. Utbildning, arkivering, deltagande i internationellt ut- byte, dokumentation och produktionsstöd är uppgifter som branschen själv förutsätts finansiera. Inom områden som teater och musik anses det däremot naturligt, att sam- hället svarar för motsvarande uppgifter. Att filmen har en annan ställning kan samman— hänga med att den länge var en inkomstkälla för staten och att man, då filmavtalet slöts, ännu inte var villig att se filmen som jäm— ställd med andra kulturaktiviteter.

Läget är i dag förändrat. Stat och kom- mun ger ut 126 milj kr till teater, som ses av 3 milj besökare. Antalet biobesök uppgår till 30 milj besökare men samhället har hittills inte stött filmen med annat än den i och för sig värdefulla befrielsen från mervärdeskatt. Filmen har intill statsmakternas beslut i år om filmstöd helt fått svara för utgifter, som inom andra sektorer anses som självklara samhällsuppgifter.

Kulturrådet anser, att det är nödvändigt att i princip se filmen som en kulturaktivitet jämställd med andra. Samhället måste alltså bidra till att vi här kan uppehålla en rimlig filmproduktion och skapa möjligheter att se god film i olika delar av landet. Det statliga filmstöd som nyligen beslutats och det öka- de kommunala intresset för kvalitetsbiogra- fer visar att en ny attityd håller på att växa fram. Kulturrådet finner det nödvändigt att samhället fortsätter på den vägen.

Filmcensurutredningen föreslog år 1969 (Filmen—censur och ansvar, SOU 1969:14) att förhandsgranskningen av film skulle be- gränsas till film avsedd att visas Offentligt för barn under femton år. I övrigt skulle filmen inte vara underkastad någon förhands- kontroll från samhällets sida.

Statsmakterna har valt att inte nu ta

ställning till utredningens förslag om att avskaffa vuxencensuren. Betänkandet — utom i vad avser frågan om barncensurens organisation — har i stället överlämnats till massmedieutredningen för att behandlas av denna vid arbetet med en enhetlig grundlag om yttrandefriheten i samtliga massmedier. Det innebär att biografbyrån och filmgransk- ningsrådet fortsätter att fungera på iprincip samma sätt som hittills till dess att ställning tagits till massmedieutredningens förslag. I fråga om barncensuren har dock en viss reor- ganisation genomförts (22.42).

Vid behandlingen av yttrandefriheten i målkapitlet (4.17) konstaterar kulturrådet att yttrandefrihet bör ses som rätten att i massmedier, konstnärliga medier och andra opinionsmedier fritt få uttrycka åsikter eller redovisa en inställning utan förhandsgransk- ning och utan andra hinder än de begräns- ningar allmän lag ställer upp. Yttrandefri- heten bör regleras i en gemensam grundlag.

Mot denna bakgrund finner kulturrådet att det var en lämplig lösning att överlämna frågan om filmcensuren till massmedieutred- ningen. Just därför att skyddet av det tryck- ta ordet och filmen har så helt Olika traditio- ner är det värdefullt att frågan om filmcensu- ren kommer att behandlas som en fråga om yttrandefrihet. I direktiven till massmedieut- redningen sägs att en massmedielag bör tas in i förbudet mot censur som är av grundläg- gande betydelse för upprätthållandet av yttrandefriheten. I lagen skall, sägs det vida- re, tas in de grundläggande reglerna om inskränkningar i yttrandefriheten.

I debatten har meningarna om filmcensu- rens fortbestånd varit mycket delade. Kul- turrådet ansluter sig till den centrala tanken i direktiven till massmedieutredningen, nämli- gen att censur inte skall förekomma. Redan förhållandet att det tycks råda allmän enig- het om att en granskning behövs i fråga om film för barn, visar att det på filmens område kan bli aktuellt med inskränkningar i ett generellt censurförbud. Den kontroversiella frågan är behovet av spärrar mot det spekula- tiva våldet.

Teatern är den sektor som mer än alla andra domineras av samhällsinstitutioner. Antalet privata teaterföretag är begränsat. De är helt koncentrerade till de största stä- derna. Antalet privatteatrar har minskat be- tydligt under det gångna decenniet. De äter- stående teatrarnas ekonomiska situation är Ofta svår. Härtill kommer de fria grupperna som arbetar med andra utgångspunkter än de privata teaterföretagen.

Kulturrådet finner det angeläget, att privatteatern kan bestå som en komplette- ring till teaterutbudet i övrigt. Eftersom den i så hög grad är en storstadsföreteelse, anser rådet dock frågan om stöd till privatteatrar- na vara en angelägenhet i första hand för de berörda kommunerna.

MUS 65 har i uppdrag att utreda konst- marknaden. Förslag kommer att läggas fram inom kort. Mot den bakgrunden kan rådet endast konstatera, att det på bildkonstens område kommer att behövas effektiva insat- ser från samhällets sida för att det i alla delar av landet skall bli möjligt att få tillgång till god konst till rimliga priser. Med tanke på konstnärernas svåra försörjningssituation är det särskilt angeläget att finna nya distribu- tionsformer för konst. Det är möjligt att MUS 65 inte kommer att med sina förslag täcka in hela marknaden för konst och konsthantverk. Ett kompletterande utred-— ningsarbete kan i så fall visa sig nödvändigt.

5.7

Det övergripande målet för kulturpolitiken är att medverka till en bättre samhällsmiljö och bidra till jämlikhet. Utbildningspolitiken kan föras tillbaka till samma mål. Egentligen skulle utbildnings- och kulturpolitik kunna ses som en enhet. Skolan kan ses som den kulturinstitution som alla kommer i kontakt med under en period av sitt liv. Samhällets metoder att ingripa på utbildnings- och kul- turområdena är emellertid så Olika att det praktiskt sett har blivit nödvändigt att be— handla varje område för sig. Men kontakter- na är livliga och samspelet omfattande och betydelsefullt för båda parter.

De idéer som präglar läroplanerna för grundskolan och gymnasieskolan har mycket gemensamt med motiven för de kulturpoli- tiska insatserna. I läroplanerna betonas kra- vet på en allsidig personlighetsutveckling. Den enskildes möjligheter att ta emot in- tryck från omvärlden, att självständigt tänka över och ta ställning till dessa, att kommuni- cera med andra människor och att aktivt fungera i samhället skall utvecklas så allsidigt och nyanserat som möjligt.

Det sägs i läroplanen för grundskolan att den gemensamma referensram, som skolan vill ge alla medborgare, måste i dagens komplicerade samhälle omsluta ett rikare innehåll än förut. Skolan skall bla ge en ”vidgad kännedom om naturens och kultu- rens värld”. Skolan måste enligt Mål och riktlinjer för grundskolan söka lära eleverna att ”uppfatta och njuta av konst, litteratur,

Utbildningsväsendet och kulturen

musik och natur samt att frigöra deras per- sonliga uttrycksmöjligheter och på olika sätt låta dem ge utlopp åt fantasi och spontan skaparlust”.

Elevernas sinne för de estetiska värdena bör uppodlas genom skapande verksamhet och smakfostran. Den egna aktiviteten är alltså ett viktigt inslag i läroplanerna. Det betonas att skolan bör främja en aktiv kul- turmiljö.

Kulturämnenas utrymme i läroplanen har Ofta diskuterats. I det följande ges en sam- manfattning av dessa ämnens plats igrund- skolans och gymnasieskolans läroplaner.

Den läroplansrevision för grundskolan som genomfördes år 1969 innebar en viss förstärkning av de estetiskt-praktiska ämne- nas ställning.

På lågstadiet har ämnet musik 1—2 vecko- timmar, medan slöjd har 2 veckotimmar endast i årskurs 3. Teckning förekommer inte som självständigt ämne men är ett vik- tigt moment i den övriga undervisningen, bla i hembygdskunskap. På mellanstadiet har musik sammanlagt 5 veckotimmar under de tre årskurserna, teckning 2 veckotimmari varje årskurs och slöjd sammanlagt 9 vecko- timmar, 3 i varje årskurs. På högstadiet har musik sammanlagt 3 veckotimmar och teck- ning och slöjd vardera 5 timmar. I årskurs 7 kan eleverna välja ämnet konst som är ett allmänkulturellt ämne, i vilket ingår som huvudmoment Bild och form, Litteratur och teater, Musik och rörelse. Inom fritt valt arbete ges möjligheter till att välja estetiskt betonade studieområden. Kreativa-konstnär- liga moment ingår i ökande utsträckning

framför allt i de sk orienteringsämnena — samhällskunskap, historia, geografi, natur- kunskap och religionskunskap. Ofta görs som lagarbete framställningar i bild och text av aktuella frågor. Frivillig undervisning i körsång och instrumentalmusik finns i grundskolan.

Målen för musikundervisningen är enligt läroplanen att skapa förutsättningar för en personlig musikupplevelse genom aktivt musicerande och lyssnande till musik. Teck- ningsundervisningen skall ”tillvarata elever- nas lust att uttrycka sig i bild och inriktas på att allsidigt utveckla deras skapande för- måga” Undervisningen skall ”stimulera till vidgad och fördjupad bild- och miljöupp- levelse samt förmedla insikt om estetiska värdens betydelse i individens och samhällets liv”.

I gymnasieskolan är musik eller teckning obligatoriska ämnen i första och andra års- kursen på de treåriga linjerna med undantag för den ekonomiska linjen, där man kan välja s k estetisk specialisering. På vissa linjer ingår konst— och musikhistoria med ] veckotimme i vardera årskurs 1 och 2. På den humanistis— ka linjen kan eleven byta ett modernt språk mot estetisk variant med 3 veckotimmari årskurserna 2 och 3 med teckning, musik eller dramatik. På de tvååriga linjerna är teckning, musik eller dramatik tillvalsämnen eller tillvalsalternativ. En försöksverksamhet med tvåårig musikutbildning i gymnasie- skolan har nyligen startat på några platser.

Inom gymnasieskolan ges frivillig under- visning i instrumentalmusik.

Jämsides med den schemabundna under- visningen i kulturämnen drivs ett omfattande samarbete med kulturinstitutionerna för att ge eleverna kontakt med teater, musik, museer och bibliotek. En viktig del av Riks- teaterns, Rikskonserters och Riksutställ- ningars verksamhet är inriktad på skolung— dom. lnstitutionsteatrarna har under 1960- talet ökat andelen barn- och skolföreställ- ningar (tabell 6.2). l Rikskonserters verksam- het är skolkonserterna det dominerande inslaget (tabell 6.9).

Filmen spelar en viktig roll i skolorna. Filmutredningen, som ägnar den frågan stor uppmärksamhet, kommer sannolikt att lägga fram material som närmare belyser detta.

Den fria skapande verksamheten i form av musikskolor är nära knuten till skolan.

Radio och television har betydelse för under- visningen. De enskilda kulturarbetarna har inte hittills utnyttjats så mycket inom ut- bildningsväsendet. Centrumbildningarna gör dock viktiga insatser i det avseendet. Det är sannolikt att kulturarbetarna i ökad ut- sträckning skulle kunna spela en roll inom utbildningen. Det är en fråga som kultur- rådet kommer att ta upp i sitt nästa betän- kande.

Till den inre omvandlingen av skolan under det senaste decenniet kommer den kvantitativa expansionen. Allt fler ägnar allt längre tid i sitt liv åt utbildning. Det innebär att de får del av den kulturstimulans som skolan enligt läroplanerna vill ge.

År 1965 hade hälften av 20-åringarna enbart folkskola samt eventuell yrkesutbild- ning. Tio år senare beräknas den andelen ha minskat till 10 %. År 1980 beräknas 90 % av 20—25-åringarna ha en elvaårig skolutbild- ning bakom sig. Men om man ser till hela befolkningen samma år och bortser från resultatet av en expanderande vuxenutbild- ning är det fortfarande bara ca hälften av alla personer i åldern 20—65 år som har genom- gått grundskola eller högre utbildning. De övriga har som regel endast sex- eller sjuårig folkskola.

Jämsides med reformerna av grundskola och gymnasieskola har den högre utbild- ningen genomgått stora förändringar. År 1960 var 36000 studerande inskrivna vid universitet och högskolor. Tio år senare var antalet nästan fyrdubblat eller 136 000. Sett ur kultursynpunkt i den mening ordet an- vänts här innebär expansionen att den stimu- lans som universitets- och högskolemiljöerna ger kommit allt fler till del.

En omfattande kulturverksamhet bedrivs även utanför den egentliga undervisningen, av universitet, högskolor, studentsamman- slutningar och akademiska föreningar. Uni- versiteten och högskolorna förvaltar museer, konstsamlingar, bibliotek, byggnader av kul- turminneskaraktär rn m. Denna verksamhet är stor framför allt vid de äldre universiteten.

Studentsammanslutningarna har en pro- duktion av periodiska tidskrifter. De bedri-

ver i likhet med de olika akademiska för- eningarna sång-, musik-, teater-, spex-, folk- dans-, filmförevisnings-, utställnings—, före- drags-, debatt-, studiecirkelverksamhet m m. En inventering och analys av denna verksam- het har gjorts av kårobligatorieutredningen, vars betänkande beräknas föreligga andra halvåret 1972. I den mån förändringar vid- tages beträffande det obligatoriska medlem- skapet i kärerna, kan ökade förvaltningsupp- gifter och ökat ekonomiskt ansvar komma att falla på såväl universiteten och högskolor- na som de kommuner dit högre utbildning lokaliserats.

Universiteten och högskolorna är många gånger betydande kulturella aktivitetscentra. Kulturrådet finner det angeläget att de skall kunna behålla den rollen även i fortsätt- ningen. Det är då angeläget att man fortsät- ter på den väg man alltmer börjat gå in på nämligen att inordna denna verksamhet i det allmänna kulturlivet på utbildningsorterna. Det är nödvändigt att de kommuner till vilka förlagts högskolor men också andra efter— gymnasiala utbildningsinstitutioner i sin planering tar hänsyn till de studerandes behov av kulturverksamhet.

Reformarbetet inom ungdomsutbild- ningen har lett till att klyftan mellan genera- tionerna vad gäller utbildningens längd och innehåll vidgats. Vuxenutbildningen bidrar till att brygga över utbildningsklyftorna mel- lan generationerna. Den har fått en så bety- dande omfattning att mer än 1 milj nu beräknas delta i någon form av sådan utbild- ning. En rad Olika studiemöjligheter erbjuder sig. Det är folkbildningsorganisationernas studieverksamhet, folkhögskolan, arbets- marknadsutbildning, vuxenutbildning i radio och television samt statlig och kommunal vuxenutbildning. Vuxenutbildningens expan- sion som av allt att döma kommer att fort— sätta har betydelse ur kultursynpunkt både genom den ställning kulturämnena har i vissa delar av vuxenutbildningen och genom den allmänt höjda bildningsnivån. I 2.5 har be- skrivits folkbildningens direkta insatser på kulturområdet. I kapitel 7 om den fria skapande verksamheten kommer kulturrådet

att behandla studiecirkelverksamheten som formellt räknas till vuxenutbildningsom- rådet.

Utbildningsexplosionen har en rad kon- sekvenser för kulturpolitiken av vilka en del kommer att beröras närmare i följande kapitel.

Kultursociologiska undersökningar visar att det finns ett samband mellan utbildnings- nivå och omfattning och inriktning av en individs kulturaktiviteter. När nu ett ökande antal ungdomar kommer i kontakt med kul- tur i olika former genom skola och högre utbildningsanstalter, innebär det en kraftig stimulans till kulturlivet. En höjd utbild- ningsnivå förbättrar förutsättningama för ökad jämlikhet i kulturlivet.

Men utbildningsklyftan mellan generatio- nerna består. Det kommer att dröja länge innan utbyggnaden av skolväsendet slagit igenom inom hela befolkningen, även om vuxenutbildningen gör stora insatser för att utjämna utbildningsskillnaderna. Kulturpoli- tiker och alla som arbetar inom kulturlivet måste vara medvetna om att ännu är 1980 har hälften av den vuxna befolkningen ingen annan grundutbildning än sex- eller sjuårig folkskola.

Den nya kulturpolitiken innebär en upp- följning av utbildningspolitiken. Förslagen och rekommendationerna i detta betänkande vill bidra till en sådan utveckling.

En utbyggnad av samarbetet mellan skola och kultur- och föreningsliv är nödvändig. Kulturlivet behöver kontakten med de många under utbildning. Skolan är beroende av inspiration från kulturlivet.

Kulturrådet föreslår åtgärder för att skol- lokalernas utnyttjande för kulturändamål på ett annat sätt än i dag skall bli en realitet. Vidare förordar rådet en utveckling av sam— arbetet mellan skola, kulturinstitutioner och den kollektiva skapande verksamheten. En ökad samverkan föreslås mellan lokala skol- styrelser och kulturnämnder, mellan regiona- la kulturorgan och länsskolnämnder samt mellan skolöverstyrelsen, utbildningsmyndig- heter och det nya kulturrådet.

5.8

Genom förslagen till målformuleringar och utformningen av de kulturpolitiska insatser- na vill kulturrådet stryka under att de kulturpolitiska åtgärderna utgör en del av de totala insatserna för att skapa en bättre samhällsmiljö. Därför bör också samspelet mellan kulturområdet och övriga samhälls- områden ökas.

lnom det tvärvetenskapliga forskningsom- råde som benämns framtidsforskning intres- serar man sig alltmer för att vetenskapligt studera samverkan mellan olika samhällsom- råden. De hittills vanligast förekommande typerna av prognosverksamhet har avsett enskilda områden. I Opposition mot denna tradition inriktar sig de som sysslar med framtidsstudier i stället på studier som be- handlar hela det framtida samhället.

Intresset har kommit att i allt högre grad riktas mot studier som utgår från vissa be- stämda mål och som syftar till att kartlägga de åtgärder som är nödvändiga för att uppnå dessa mål.

En samlad överblick över utvecklingen inom varje område är en förutsättning för att nå den eftersträvade bilden av samspelet mellan Olika områden.

Inom andra samhällsområden såsom ut- bildningsområdet är möjligheterna att göra analyser och prognoser avsevärt bättre. Det finns också redan en omfattande vetenskap- lig litteratur Om utbildningen i framtiden.

Detta betänkande ger i flera avseenden en samlad överblick över kulturområdet. Efter-

Kulturområdets struktur i framtiden

som elementära fakta om individerna och kulturen saknas, finns dock inte tillräckligt underlag för att göra några egentliga progno- ser om den framtida utvecklingen. De grund- data som finns är grova. Det hade varit önskvärt att som bakgrund till förslagen i organisations och finansieringsfrågor ha möjligheter till en bättre analys av tänkbara trender än som nu varit möjligt. Regeringen tillsatte år 1971 en särskild ar-

betsgrupp för att behandla frågor om fram- tidsstudier. Gruppen har i betänkandet Att välja framtid (SOU 1972:59) presenterat ett underlag för diskussion och överväganden om framtidsstudier i Sverige. I betänkandet ges en överblick över området och vissa allmänna ut- gångspunkter för fortsatta, fördjupade och mera detaljerade överväganden om framtids- studier för Olika behov i samhället. För att under en begränsad tid ha ansvaret för vidare överväganden föreslås ett tillfälligt sekreta- riat, knutet till statsrådsberedningen.

Enligt kulturrådets mening är det angeläget att den fortsatta framtidsstudieverksamheten inte ensidigt riktas mot förändringar på sam- hällsekonomins och den yttre miljöns om- råden. Även om kulturområdet inte kvantita- tivt sett är något av de stora områdena spelar det ändå en viktig roll. Kulturens betydelse för utformningen och utnyttjandet av vår samhällsmiljö är stor, även om den är svår- mätbar.

Ekonomiska Och materiella fakta är otill- räckliga indikatorer på levnadsnivå. Ett me-

ningsfullt framtidsstudiearbete måste ta hän- syn till samtliga faktorer som bidrar till att forma den framtida samhällsmiljön. Kultur- verksamheten måste vara en av dessa.

Samtidigt som det är viktigt att studera kulturens roll i den långsiktiga samhällsom- vandlingen, måste förändringarna inom själva kulturområdet studeras. Det gäller tex rela- tionerna mellan de olika kulturella verksam- hetsformer som närmare diskuterats i detta kapitel men också strukturförändringarna inom dessa. De allmänna bedömningar kul- turrådet gör i fråga om den långsiktiga ut- vecklingen behöver sannolikt efter hand revi- deras på flera punkter. Den teknologiska utvecklingen kan t ex komma att gå i andra banor än som kunnat förutses och få konse- kvenser som inte kunnat förväntas. Efterfrå- gan på kulturaktiviteter kan bli annorlunda än vad aktuella tendenser antyder.

De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation Och verksamhetsformer

Till kulturinstitutioner förs vanligen de sam— hällsstödda teatrarna, orkestrarna, folkbib- lioteken, museerna och konsthallarna. Ur organisatorisk synpunkt har de så många gemensamma drag att det är meningsfullt att här behandla dem i ett sammanhang. Känne- tecknande är formellt uppbyggd lednings- funktion, fasta former för ansvar och tillsyn, samhällsfinansiering och kontinuerlig verk- samhet. Nyckelorden för institutionerna är fasthet i organisationen och kontinuitet i verksamheten. Ju mera fast verksamheten är organiserad ochju större kontinuitet den har, desto mer framträder den institutionella ka- raktären.

Folkets parker och Folkets hus motsvarar åtminstone fn inte helt de här uppställda kriterierna på kulturinstitutioner. Med kul- turrådets synsätt på den verksamhet som bedrivs där är det dock motiverat att ta upp Folkets parker och Folkets hus i detta sam- manhang.

Sveriges Radio är att betrakta som en kulturinstitution men genom dess särskilda ställning och verksamhet har det ansetts lämpligare att behandla företaget i annat sammanhang (5.5).

6.1.1 Ledning

lnstitutionell verksamhet kännetecknas som nämnts av formellt uppbyggd ledningsfunk- tion och fasta former för tillsyn och ansvar. lnom den ramen varierar förhållandena mel-

Begreppet kulturinstitution

lan olika kulturinstitutioner.

Företagsformer och styrelser kan vara av Olika karaktär. Folkbiblioteken är exempel på att institutioner kan vara kommunala förvaltningar med kulturnämnd eller annan kommunal nämnd som ledningsorgan. Bland stadsteatrar och yrkesorkestrar finns både aktiebolag, stiftelser, ekonomiska och ideella föreningar och helt kommunala institutio- ner.

Olikheterna mellan institutioner med sam- ma företagsform är också stora. Styrelsernas sammansättning och formerna för att utse institutionschef beror mer på förhållandena i det särskilda fallet än på tillämpningen av några allmänna principer. Samhället har dock Ofta ett betydande, i många fall ett avgörande inflytande över tillsättningen av styrelse och i vissa fall också av institutions- chef.

Oavsett om en institution arbetar som myndighet, kommunal förvaltning eller som bolag, stiftelse eller förening utfärdar sam- hällsorganen — stat, landsting eller kommun — vanligen en instruktion eller bestämmelser i annan form såsom tex statens avtal med Operan och Dramatiska teatern.

Styrelsernas ansvar avser genomgående medelsanvändningen, verksamhetens inrikt- ning i stort och Ofta tillsättandet av viss personal. Institutionschefen har i allmänhet # åtminstone i praktiken _ ansvaret för den löpande verksamheten. Ofta är gränsdrag- ningen mellan styrelse och chef dock oklar

och inte formulerad i bestämmelser eller i kontrakt. Endast när det gäller rent kommu- nala institutioner är ansvarsfördelningen i princip klar. Enligt kommunallagen ligger hela ansvaret på styrelsen i den män inte formella delegationsbeslut fattas.

6.1 .2 Samhallsfinansiering

I ekonomiskt avseende är institutionerna helt eller till den övervägande delen beroen- de av samhällets stöd. De statliga museerna och folkbiblioteken är helt samhällsfinansie- rade. För institutionsteaterns del ökade sam- hällsfinansieringen från ca 58 % spelåret 1960/61 till ca 72 % spelåret 1969/70. Tren- den är densamma för yrkesorkestrarna men samhällsinsatsen för deras verksamhet var spelåret 1969/70 ännu större, nämligen över 90 %.

Samhällets ekonomiska engagemang är av långsiktig karaktär. De årliga prövningarna av medelsbehovet gäller normalt inte verksam- hetens existens utan dess omfattning och inriktning. Stödet är i allmänhet så konstrue- rat att kompensation ges för automatiska kostnadsökningar, framför allt på grund av lönehöjningar. Samhällsstödet förknippas i regel med mer eller mindre detaljerade vill- kor för användningen av anslagen eller bi- dragen.

Ett villkor för anslag och bidrag till alla typer av institutioner är kravet på efter- handskontroll av att medlen använts på det sätt som förutsatts. Detta sker vanligen ge- nom att samhällsorganen tillsätter särskilda revisorer eller låter egna revisorer granska verksamheten. Kontrollen kan också vara begränsad till en granskning av revisionsbe- rättelser som upprättats av institutionens egna revisorer.

6.1.3 Personal

Det ekonomiska stödet från samhället med- för att institutionerna kan hålla en viss given personalstorlek. Personalinskränkningar är ovanliga. Huvuddelen av personalen är garan- terad viss anställningstrygghet. Denna varie-

rar mellan olika typer av institutioner. Den är större inom bibliotek och museer än vid teatrar och orkestrar. Anställningstryggheten vid institutioner organiserade som statliga myndigheter har traditionellt varit särskilt stor. Personalen garanteras också sociala för- måner på samma sätt som gäller för andra samhällsorgan. På den punkten framträder skillnaden särskilt i relation till de villkor under vilka de fria grupperna arbetar.

6.1.4 Verksamhet

Samhällets ekonomiska garanti medför att institutionerna kan bedriva långsiktig plane- ring av sin verksamhet. De kan binda sig både gentemot publiken t ex i form av abon- nemang och gentemot andra institutioner i fråga om t ex gästspel. Garantin för en konti- nuerlig verksamhet av viss omfattning gör det möjligt för institutionerna att differen- tiera verksamheten och på så sätt tillgodose olikartade önskemål.

6.1.5 Lokaler

En kontinuerlig verksamhet kräver tillgång till lämpliga lokaler. Genom att kulturinsti— tutionerna i flertalet fall också kräver spe- cialutrustade lokaler har de i allmänhet egna lokaler eller också ställer samhällsorganen lokaler till förfogande för längre tid. I dagligt tal associeras ofta institutionen med en viss byggnad.

6.1.6 Förändringar inom institutionerna

För något decennium sedan var institutioner- nas verksamhet ur vissa synpunkter mer en- hetlig. Verksamhetsformerna har sedan dess blivit friare. Personalen vid teatrar och or- kestrar kompletteras Ofta med utomstående artister eller också delas ensembler upp på mindre grupper. Bundenheten till en viss ort och till vissa lokaler minskar. Institutionschefen delegerar i växande ut- sträckning sitt ansvar och personalen får på olika vägar ett större medbestämmande. Samtidigt har uppmärksamheten i ökad ut-

sträckning kommit att riktas mot ansvarsför- delningen inom institutionerna. En ny inrikt- ning av framför allt teatrarnas och museernas verksamhet har gjort att gränserna för perso- nalens konstnärliga frihet kommit att särskilt uppmärksammas.

6.2

Vid behandlingen av kulturområdets struk- tur i kapitel 5 har kulturrådet redovisat sin allmänna syn på institutionerna och deras roll i- förhållande till övriga verksamhets- former.

De synpunkter kulturrådet i det följande för fram är att betrakta som förslag vad beträffar de statliga eller till övervägande del statligt stödda kulturinstitutionerna och re- kommendationer i fråga om de kommunala eller kommunalt stödda. Vissa rekommenda- tioner understryks genom att de föreslås bli villkor för statsbidrag.

Förslagen avser att undanröja eller minska den institutionella verksamhetens nackdelar. Detta kan ske på flera olika sätt - genom en jämnare geografisk fördelning av institutio- nerna, decentralisering av resurser och beslut till varje institution och inom dessa,bredare styrelserepresentation, en klarare ansvarsför— delning mellan styrelse och institutionsled- ning, nya former för kontinuerlig förnyelse av ledningen, vidgning av institutionernas intresseområden, större resurser för experi- ment och förnyelse samt bättre möjligheter till information och publikkontakter.

6.2.1 Olika intressen bakom institutionerna

En av uppgifterna vid en utveckling av insti- tutionerna och deras verksamhet ligger i att analysera vilka intressen institutionerna kan och bör tillgodose och att finna former för en avvägning mellan dessa intressen. Närmast

Ansvaret för kulturinstitutionerna

berörda parter är samhället, personalen och publiken.

Samhället, dvs stat, landsting och kom- mun, var och en för sig eller i olika kombina- tioner, har normalt det ekonomiska ansvaret. Dess inflytande regleras genom bestämmelser och bidragsvillkor samt representation i sty- relserna. I de fall en institution leds av en kommunal nämnd gäller kommunallagstift- ningen med dess mera strikta ansvarsregle- ring.

Kulturrådet anser att samhället bör ha ett inflytande över den allmänna inriktningen av de samhällsstödda institutionernas verksam- het. Statens inflytande över icke statliga institutioner bör i princip begränsas till ett minimum av bestämmelser som knyts till statsbidragen. Staten bör därför inte ha in- flytande över valet av ledamöter i styrelserna för regionala eller lokala institutioner.

Personalen vid institutionerna kräver in- flytande över sina arbetsförhållanden men också över innehållet i den verksamhet insti- tutionen bedriver.

Kulturrådet finner det självklart att perso- nalen har ett inflytande på sin arbetssitua- tion och att detta kanaliseras i samma for- mer som inom andra typer av företag tex genom styrelserepresentation, företagsnämn- der och andra samrådsorgan. Här bör syn- punkter Och erfarenheter från nu pågående statlig utrednings- och försöksve rksamhet be- aktas liksom de speciella förutsättningar som gäller för de kommunala förvaltningarna.

Rådet anser det nödvändigt att personalen får ett inflytande över institutionens kultu- rella roll och innehållet i verksamheten, ett inflytande som är en förutsättning för deras kreativa insatser. Ett personalinflytande vid sidan om representation i styrelser och före- tagsnämnder kan nås tex genom inrättande av råd för repertoarfrågor och genom dele- gering av beslut rörande olika projekt till grupper inom institutionerna. I vissa fall kan beslutsfunktioner läggas på särskilda nämn- der med deltagande av expertis utanför insti- tutionen, tex inköpsnämnder vid konst- museer.

Samhällsrepresentation i styrelserna är att betrakta som en kanal för publikinflytande. Andra vägar är de stödföreningar som många institutioner funnit anledning att skapa. Riksteaterns nya publikföreningar kan näm- nas i sammanhanget. De intar dock en spe- ciell ställning eftersom deras enda funktion är att välja styrelserepresentanter i den loka- la teaterföreningen. För att hålla kontakt med publikopinionen har publikundersök- ningar prövats.

Det är angeläget att institutionernas kon- takter med publiken förstärks. Det är svårt att generellt ange vilka vägar som bör väljas utöver samhällsrepresentation i styrelser. Förhållandena inom Olika kulturområden och på olika platser är mycket olika. En förstärkt styrelserepresentation för bl a för- eningslivet bör prövas. En utveckling av publikorganisationer och stödföreningar och deltagande i programråd är ytterligare ut- vägar. Organisatoriska lösningar måste dock alltid kompletteras med andra kontakt- Och informationsmetoder tex publikundersök- ningar utförda av institutionen eller av kom- munen.

6.2.2 Institu tionernas yttrandefrihet

6.2.2.1 Den allmänna diskussionen om insti- tutionernas frihet

En ny inriktning av framför allt teatrarnas och museernas verksamhet har under senare år aktualiserat frågan om villkoren för insti-

tutionernas arbete. Dessa har kommit att spela en mer aktiv roll i den allmänna debat- ten. ] den kulturpolitiska diskussionen fram- hävs alltmer kulturens samhällsförändrande roll.

De nya tendenserna inom institutionerna har vid några tillfällen lett till konflikter. [ regel har dessa begränsats till motsättningar mellan olika organ inom institutionerna, Of- tast mellan institutionschef och styrelse men ibland också mellan personal och chef. I andra fall har politiska organ i stat och kommun ifrågasatt inriktningen av vissa in- stitutioners verksamhet. Diskussionen ipres- sen har tidvis varit livlig. Debatten har rört alla aspekter av institutionernas verksamhet, inte minst yttrandefrihetsfrågorna. I vissa fall har det ifrågasatts om inte institutioner- na begått formella fel.

Vid några tillfällen har frågan om gränser- na för statliga institutioners rörelsefrihet aktualiserats i den svenska riksdagen. År 1969 ställdes en fråga till dåvarande utbild- ningsministem Palme om det var riktigt att en utställningsverksamhet som bekostas med allmänna medel bedriver politisk propa- ganda. Utbildningsministern svarade då (23.1.1969) att det nu liksom alltid tidigare torde vara "oundvikligt och i och för sig önskvärt att också politiska idéer och värde- ringar kommer till uttryck i konst och ut- ställningsverksamhet liksom inom teater, film och annan konstnärlig verksamhet. När sådan verksamhet stimuleras med allmänna medel innebär detta givetvis inte att det allmänna prövar eller ställer sig bakom de åsikter och bedömningar som kommer till uttryck i verksamheten”. Statsrådet Palme sade att detta rör en för hela vår kulturpoli- tik avgörande principfråga. Han anförde i fortsättningen bl a följande:

”Kulturproduktionen har sällan varit kommersiellt lönsam — den har alltid varit mer eller mindre beroende av stöd från privata mecenater, från världsliga och kyrkli- ga makthavare, från staten. Denna kulturpro- duktion har också alltid i någon mening givit uttryck för politiska värderingar, speglat sin tids politiska, ekonomiska och sociala förhål- landen.

Makthavare på det kulturpolitiska fältet, de som besuttit de ekonomiska resurserna, har också i alla skeden stått inför frestelsen att stödja det behagliga och skjuta undan det obehagliga, att värna det samhällsbevarande och undertrycka det samhällskritiska eller rent av samhällsomstörtande. I historiens ljus ter sig sådana ingrepp alltid eller nästan alltid, tror jag, som felaktiga därför att de kvävt den konstnärliga vitaliteten långt utan- för ramen för det enskilda ingreppet.

Det problemet står vi naturligtvis inför också här i Sverige. Statens stöd till Olika kulturaktiviteter ligger en bra bit över 200 milj kr per år. Det är en brokig flora av aktiviteter som på det sättet stöds. Däribland förekommer sådant som jagi mitt personliga tyckande upplever som tarvligt eller enfal- digt eller som ger uttryck för värderingar som jag inte delar och som jag i olika sammanhang intensivt bekämpar. Men där- ifrån till att ingripa med ekonomiska eller andra repressalier är steget långt. Det kan med viss tillspetsning sägas att kännetecknet på kulturpolitiken i en demokrati är att man kan ge stöd även till sådant som man tycker mycket illa om.”

I en tidningsartikel (DN 5.8.69) återkom Palme till de frågor han behandlat inämnda interpellationsdebatt. Han hävdade där med bestämdhet "att kulturpolitikens uppgift är att ge utrymme för variation och förnyelse, att hålla dialogen levande i vårt kulturliv, att ge rörelsefrihet åt dem som svarar för kultur- produktionen. Denna strävan utesluter på intet sätt att enskilda kulturinstitutioner skaffar sig en särpräglad profil eller att en- skilda inslag kan vara ensidiga eller entydiga till sin tendens. Hållfastheten i den grundläg- gande principinställningen prövas i särskild grad när det gäller att värna rätten att fram- föra mening som man till äventyrs inte tyc- ker om”.

En principiellt inriktad debatt utlöstes år 1970 av vissa uttalanden av JO med anled- ning av visning av påstådd pornografisk film på moderna museet. JO ansåg inte att något tjänstefel hade begåtts men påpekade bla ”att det är uppenbart att en statlig institu- tion i sitt arbete måste befinna sig på visst avstånd från det straffbara området och så— lunda upprätthålla en något så när bred marginal till detta.”

J0:s uttalande åberopades i en promemo- ria som gjordes av Göteborgs stadskanslis juridiska avdelning om museistyrelsens an- svar för utställningsverksamhet. I ett yttran- de över Göteborgsutredningen tog Klys mer principiellt upp frågan om yttrandefriheten vid teatrar och museer. Organisationen hän- visade till ett förslag från Sveriges författare- förening år 1970, riktat till justitiedeparte- mentet, om att en utredning borde komma till stånd om en enhetlig författning av grundlagskaraktär angående yttrandefrihe- ten. Grundtanken i förslaget var att alla muntliga, skriftliga och bildmässiga yttran- den som ingår i åsikts- och opinionsbild- ningen skall ha samma förmånsställning som nu gäller för yttrande genom tryckt skrift och genom radio/TV samt enligt filmcensur- utredningens förslag genom film. En viktig konsekvens av detta skulle vara att det inom alla medier liksom i fråga om det tryckta ordet måste finnas en ansvarig. Klys pekade dock på att en legal ansvarsordning inte undanröjer möjligheten av att en styrelse ålägger den ansvarige att avstå från ett visst projekt. Vid sidan om den legala ansvarsord- ningen måste man enligt Klys arbeta med kulturpolitiska medel och mål.

6.222 Riksdagsrevisorernas skrivelse om den statliga utställningsverksamheten

En livlig diskussion om de statliga utställ- ningsinstitutionernas verksamhet har föran- letts av en granskning som riksdagsrevisorer- na tog initiativ till år 1971. Granskningen ledde till att revisorerna gav in en skrivelse till Kungl Maj:t med anhållan om att deras synpunkter i ämnet skulle tas under över- vägande. Underlag för revisorernas skrivelse var en av deras kansli upprättad promemoria (granskningspromemoria nr 8/1971 om viss genom statsmedel bekostad utställningsverk- samhet). Promemorians granskning avsåg för- söksverksamheten med riksutställningar, av moderna museet anordnade utställningar samt utställningar av nutida svensk konst i utlandet.

I granskningspromemorian konstaterades bl a följande:

”När det allmänna stimulerar konstnärlig verksamhet i vilken politiska idéer och värde- ringar kommer till uttryck innebär detta inte att det allmänna ställer sig bakom de åsikter som förs fram. Stödet får i stället ses som ett tecken på en generös inställning från statens sida till den mångfald konstriktningar som karakteriserar svenskt kulturliv. Den konst- närliga verksamhet som sålunda finansieras med statliga medel har emellertid vid upp- repade tillfällen tagit formen av en ensidig och extrem politisk propaganda.”

Det förelåg enligt promemorian ett behov av att de instruktioner m in som reglerar de aktuella institutionernas verksamhet ses över. De bör i framtiden få en sådan form, "att det klart kan utläsas inom vilken ram verksamheten skall bedrivas och vilka intres- sen som därvidlag skall tillgodoses”. Det sägs vara lämpligt att det i spetsen för den med statliga medel finansierade verksamheten står en styrelse med parlamentariskt inslag. Härigenom skulle ”verksamhetens ledning tillförsäkras värdefull sakkunskap om det demokratiska samhällets funktionssätt och värderingar”. Vidare begärs fastare administ- rativ styrning av verksamheten. Beslutsfat- tandet och utställningarnas innehåll anses behöva dokumenteras bättre.

Över granskningspromemorian avgavs ytt- randen av justitiekanslern, Svenska insti- tutet, MUS 65 (som inhämtat yttrande från Konstfrämjandet, Konst i skolan, Riksför- bundet för bildande konst), nationalmuseet (som inhämtat yttrande från chefen för moderna museet), nämnden för utställningar av nutida svensk konst i utlandet, kultur- rådet, Svenska kommunförbundet och KRO. Vidare ingav Sveriges författarförbund sina synpunkter.

Justitiekanslern och Svenska institutet av- stod från att ta ställningi de mer principiella frågorna i promemorian.

Förslaget om att inrätta styrelser för stat- liga utställningsinstitutioner godtas av de re- missinstanser som berört frågan med undan- tag för nationalmuseet. De kontroversiella frågorna är styrelsernas uppgift liksom över

huvud synen på institutionerna och deras verksamhet.

I dessa avseenden vände sig MUS 65, nationalmuseet, nämnden för utställningar av svensk konst i utlandet, kulturrådet, KRO och Sveriges författarförbund bestämt mot synsättet och förslagen i promemorian. I sitt yttrande redovisade Svenska kommunför- bundet sin syn på den konstnärliga friheten inom de kommunala kulturinstitutionerna.

MUS 65 avstyrker att promemorian läggs till grund för uttalanden och anför bla följande:

”MUS 65 anser att kansliets granskning utgått från otillräckligt genomtänkta före- ställningar Om utställningars funktion i da- gens samhälle. Slutsatserna och förslagen får därför konsekvenser som är svåra att över- blicka men som kan innebära likriktning, monopolisering och censur av utställnings- mediet som informations- och opinionskäl- la."

”Ansvarsfördelningen inom det offentliga utställningsväsendet bör därför, enligt MUS 65:s mening, få en liknande konstruktion som inom pressen, dvs med en för verksam- heten i dess helhet ansvarig styrelse, en för den löpande verksamheten utsedd ledning med omfattande beslutsbefogenheter betr de enskilda projekten samt ett individuellt upp— hovsrättsligt ansvar hos den enskilda utställ- ningens producent, oavsett om denne är anställd i utställningsorganet eller tillfälligt anlitad.”

Kulturrådet avstyrker i sitt yttrande be- stämt att några åtgärder av generell natur vidtas med anledning av granskningsprome- morian i avvaktan på de förslag och bedöm- ningar som rådet kommer att lägga fram. I fråga om synsättet på kulturinstitutionernas verksamhet anför rådet bl a följande:

Det är ”inte ett utslag av generositet när samhället stöder den politiska konsten. Det är i stället fråga om en kulturpolitisk grund— tanke att samhället skall stödja den konst som konstnärerna producerar och förhålla sig neutral till budskapet i den”.

”Ett av de viktigare målen för en kultur- politik är att skapa organisatoriska former som främjar vitaliteten hos kulturinstitutio- nerna. De liberala regler som funnits för de statliga kulturinstitutionerna har varit en för— utsättning för denna livaktighet. Ett otal

exempel på kulturinstitutioner i utlandet visar att en kultur-institutions vitalitet myc- ket lätt kan dödas.”

Att det bland de diskuterade utställningar- na ”finns åtskilliga samhällskritiska och präg— lade av en radikal uppfattning finner kultur- rådet naturligt. Om samhällsstödda institu- tioner inte alls kunde göra den typen av utställningar skulle det vara mycket allvar- ligt, eftersom det är institutionernas skyldig- het att spegla olika strömningar i konsten. Vissa utställningar innehåller inslag som i granskningspromemorian kallas råa. Enligt kulturrådets mening måste konstnärerna — även inom ramen för de samhällsstödda insti- tutionerna _ få använda också extrema konstnärliga uttrycksmedel”.

”Självklart kan och skall all kulturell verk- samhet diskuteras och kritiseras. Kulturinsti- tutionerna får inte anses fredade för kritik. Tvärtom är det stimulerande för dem att i en fri debatt tvingas försvara sin konstnärliga linje. Men risken ligger i sådan kritik som hotar med påtryckningar från de anslags- beviljande samhällsorganens sida. Alla erfa- renheter i den riktningen visar att den for— men av kritik effektivt kan döda institutio- nernas konstnärliga vitalitet.”

Svenska kommunförbundet instämmer i att stor konstnärlig frihet bör råda inom statliga och kommunala kulturinstitutioner. Förbundet anför bl a följande:

”På det kommunala området bör för- troendemannaförsamlingen, vanligen kultur- nämnden eller institutionens styrelse — för- utom sin vedertagna funktion att ange verk— samhetens riktlinjer, göra prioriteringar osv — ha frihet att om den finner behov därav göra en viss egen bedömning av föreställ- ningen eller utställningen, för att tex bilda sig en uppfattning om sådana inslag som kan befaras leda till rättsliga påföljder enligt gäl— lande lag.”

Förbundet säger sig ha anledning tro, att ”förtroendemännens frihet att göra en viss egen bedömning av föreställningen eller ut- ställningen begagnas med sparsamhet och endast i uppenbart fall av befarat missbruk. Det kommunala 'samregerandet' innebär, att olika meningsriktningar får komma till tals, vilket garanterar en viss allsidighet vid be- dömningen”.

Den kommunala kulturnämnden eller mot- svarande har i princip i sista hand ansvaret för den verksamhet den leder. ”Det skulle vara otillfredsställande, om på kulturområ-

det, tex inom utställnings- eller teaterverk- samheten, ett speciellt ansvar läggs på en ledande tjänsteman medan på andra områ- den inget motsvarande självständigt huvud- ansvar förekommer vid sidan av nämndens kompetens. Visserligen kan ansvarsomfånget hos kommunala chefstjänstemän variera till följd av större eller mindre omfattande dele— gation av beslutanderätt från nämnden, men denna är enligt kommunallagen alltid Oför- hindrad att återkalla delegation och själv ta ansvar för besluten.”

Pä kommunala kulturinstitutioner kan ställas ”berättigade krav att speciellt upp- märksamma behovet av mångsidighet i kul- turutbudet. De kommunala kulturinstitutio- nerna har nämligen ofta en visserligen inte eftersträvad men dock faktiskt existerande lokal monopolställning. Ensidighet i utbudet vid en sådan institution strider därmed di- rekt mot vad som måste anses utgöra det grundläggande motivet för kommunalt enga- gemang på kulturområdet, nämligen avsikten att säkerställa medborgarnas möjlighet att mottaga ett brett, mångsidigt sammansatt kulturutbud”.

I riksdagsrevisorernas skrivelse till Kungl Maj:t i april 1972 vidhålls kritiken från granskningspromemorian. ] sin sammanfatt- ning säger revisorerna bl a att betänkligheter- na grundar sig på det förhållandet att ”ideo- logiskt färgade framträdanden och värde- ringar utan varje samband med de av stats- makterna angivna ändamålen i somliga fall har lämnats ett otillbörligt utrymme i verk- samheten”. Revisorerna anför bl a följande:

Det bör slås fast, att de berörda institutio- nerna ”inte har någon annan uppgift än att på ett opartiskt sätt svara för de kulturella angelägenheter som har anförtrotts dem. Ett sådant klarläggande bör följas av en reform, innebärande att institutionerna ställs under ledning av särskilda styrelser med parlamen- tariskt inslag. Därmed skulle vinnas framför allt den fördelen, att verksamheten skulle förankras i en bredare opinion och att risken för en snedvridning _av verksamheten för ovidkommande syften lättare kunde undvi- kas. Förutsättningar skulle vidare skapas för ett mera allsidigt sammansatt kulturutbud, med garantier för fritt konstnärligt skapande oavsett ämnesval".

Förekomsten av ett parlamentariskt inslag i institutionernas styrelser skulle kunna ”bi- dra till att skapa en bättre balans i bedöm-

ningen av frågor som rör konstens förhållan- de till samhällslivet i övrigt”. En sådan sty- relse skall se till att verksamheten bedrivs enligt fastställda riktlinjer. Revisorerna anser det inte rimligt att en enskild tjänsteman skall från sina subjektiva utgångspunkter få bestämma verksamhetens inriktning och in- nehåll. Revisorerna anser inte att kontrover- siella ämnen skall mönstras ut. Avsikten med revisorernas nu framlagda förslag är att skapa ”förutsättningar för ett mera allsidigt sam- mansatt kulturutbud. Detta utesluter varje tanke på någon censur och styrning av det konstnärliga skapandet. Önskar exempelvis en målare använda politiska motiv i sin konst, skall han för den skull inte utsättas för någon diskriminerande bedömning eller behandling. Den både principiellt och prak- tiskt viktiga skillnaden mellan att förmedla konst, innefattande även politisk konst, å ena sidan och att driva propaganda till för- män för en viss politisk uppfattning å andra sidan får dock aldrig lämnas ur sikte”.

”Frågan om anordnandet av s k temaut- ställningar bör särskilt prövas. Om därvid skulle befinnas lämpligt att institutionerna får befogenhet att ta upp samtidsproblem som utställningsobjekt, bör utställningarna gestaltas på ett sådant sätt att ämnet kom— mer under allsidig belysning. En närmare bestämning av det ansvar som bör tillkomma vederbörande styrelser å ena sidan och ad- ministrativa chefstjänstemän och producen- ter å andra sidan framstår vidare som önsk— värd. Av stor betydelse är likaledes att varje projekt blir väl dokumenterat, så att utställ- ningsverksamheten kan följas och studeras även i efterhand.”

En av riksdagsrevisorerna, Sven Gustafson, avgav en reservation mot skrivelsen då han anser att flera formuleringar kan ge ett in- tryck av att revisorerna skulle önska ett större inflytande från politiska instansers sida än vad han från sin principiella syn på konstens frihet anser vara motiverat.

Kort efter överlämnandet av riksdags- revisorernas skrivelse gjorde utbildnings- minister Ingvar Carlsson ett uttalande och meddelade att regeringen inte avsåg att vidta några åtgärder med anledning av skrivelsen. Inriktningen och utformningen av den fram- tida kulturpolitiken borde i första hand prö- vas på grundval av kulturrådets förslag. I en interpellationsdebatt i riksdagen ang kultur- synen i statsunderstödda kulturinstitutioners

verksamhet (8 maj 1972) underströk utbild- ningsministem att regeringen stod fast vid den principiella syn som bla dåvarande ut- bildningsminister Palme gav uttryck för år 1969.

6.223 Kulturrådets allmänna syn

Kulturrådet har som övergripande mål upp- ställt att kulturpolitiken skall skapa en bätt- re samhällsmiljö och bidra till jämlikhet. Detta kan otvivelaktigt ge upphov till kon- flikter, eftersom skapandet av en bättre miljö ofta kräver kritik av existerande förhål- landen. Konstnärlig verksamhet syftar Ofta till att kritiskt belysa villkoren i vårt samhäl- le och för mänskligt liv över huvud.

Vid behandlingen av yttrandefrihetsmålet i målkapitlet (4.17) konstaterar kulturrådet att yttrandefrihet bör ses som rätten att i och genom massmedier, konstnärliga medier och andra opinionsmedier fritt få uttryc- ka åsikter eller på annat sätt redovisa sin inställning utan förhandsgranskning och utan andra hinder än de begränsningar allmän lag uppställer. Det stryks under att om persona- len inom kulturinstitutionerna inte får frihet att utforma verksamheten under ansvar, är det risk att institutionerna förlorar sin vitali- tet och förmåga att stimulera kulturlivet och samhällsmiljön i stort. Om de som ansvarar för kulturpolitiken inte har mod att ge insti- tutionerna den nödvändiga friheten, kan alla insatser mista sitt värde. Många diktaturer berömmer sig av ett frikostigt stöd till sina kulturinstitutioner. Likafullt är dessas funk- tion i samhället i grunden starkt begränsad genom en starkt beskuren yttrandefrihet.

Kulturrådets syn på institutionernas ytt- randefrihet överensstämmer helt med den som dåvarande utbildningsministem Palme gav uttryck för i sinai det föregående åter- givna uttalanden från år 1969. Rådet vill särskilt peka på uttalandet om att känne- tecknet på kulturpolitiken i en demokrati är att man kan ge stöd även till sådant som man tycker illa om.

Som rådet i annat sammanhang påpekat är ett av de viktigare syftena med en kulturpoli-

tik att skapa organisatoriska former som främjar vitaliteten hos kulturinstitutionerna. Dessa skall självklart inte vara fredade för kritik. Men sådan kritik får inte kopplas samman med påtryckningar från de anslags- beviljande samhällsorganens sida. Detta inne- bär att kulturrådet tar avstånd från det synsätt som präglar många av formuleringar- na i riksdagsrevisorernas skrivelse.

Från den principiella syn på kulturpoliti- ken som närmare utvecklats i målkapitlet drar kulturrådet en rad olika slutsatser som tillsammans avser att bidra till en reell ytt- randefrihet för kulturinstitutionerna och inom dessa.

En väg är att få till stånd en enhetlig lagstiftning som reglerar yttrandefriheten i alla medier. F n intar det tryckta ordet samt radio och TV en särställning. Den grundlag om yttrandefriheten i massmedier som håller på att förberedas bör alltså omfatta friheten för samtliga de konstnärliga medier som kulturinstitutionerna arbetar med. En sådan lagstiftning kräver att det finns ansvariga producenter. Härigenom avlastas styrelserna det juridiska ansvaret för vad som sker inom institutionerna. Frågan om en ny lagstiftning behandlas i 6.2.2.4.

Yttrandefrihetens legala sida är betydelse- full men flertalet problem som är förbundna med den löpande verksamheten måste lösas på andra vägar.

Riktlinjer för institutionerna måste utfor- mas utifrån de allmänna målen för kultur- politiken. De flesta kulturinstitutionernas uppgifter är fn inte klart definierade. De uppgiftsparagrafer som reglerar de statliga institutionernas verksamhet är ytterligt kort- fattade. Detta har visat sig kunna leda till svåra missuppfattningar, eftersom man ur nuvarande i allmänhet ytterligt kortfattade ordalydelse velat utläsa detaljerade riktlinjer för hur verksamheten bör läggas upp. Man har ibland dragit slutsatsen att det som inte är direkt föreskrivet är otillåtet.

Även om vissa vinster kan nås genom en något mer preciserad beskrivning av uppgif- terna, är det omöjligt att tänka sig att stats- makterna eller kommunerna mer i detalj

skall kunna reglera denna genom formella bestämmelser, som inte samtidigt allvarligt hämmar verksamheten. Det avgörande för en institutions verksamhet blir i praktiken in- ställningen hos de personer som står i led- ningen. Det är dessa som förvaltar en konst- närlig uppgift. Av stor betydelse är därför ansvarsfördelningen dem emellan, nämligen mellan styrelse, institutionschef och perso— nal. Klara regler bidrar verksamt till att bevara en reell yttrandefrihet för institutionerna och inom dessa. Dessa frågor kommer att be- handlas i 6.2.4.

6.2.2.4 Reglering av yttrandefriheten i grundlagsform

År 1970 tillsattes massmedieutredningen som har i uppdrag att se över reglerna för yttrandefriheten i massmedier. Enligt direk- tiven (1971 års riksdagsberättelse s 70) skall utredningen sträva efter att i en ny grundlag, som ersätter tryckfrihetsförordningen, samla de grundlagsbestämmelser som behövs till skydd för yttrandefriheten. Det finns enligt direktiven ingen anledning att ge trycket en särställning bland massmedierna. Det skydd som tryckfrihetsförordningen ger och det ansvarssystem som finns är enligt direktiven mycket värdefulla. Den framtida lagstift- ningens sakliga innehåll bör ha dessa regler som utgångspunkt även om i vissa hänseen- den skilda regler kan behövas för olika slag av massmedier. I direktiven definieras inte begreppet massmedium.

Enligt direktiven skall i en massmedielag tas in förbudet mot censur liksom de grund- läggande reglerna om inskränkningar i ytt- randefriheten.

Kulturrådet förordar att teater-, musik- och utställningsverksamhet skall betraktas som massmedier och skyddas på likartat sätt som det tryckta ordet, radio och TV samt film. Rådet ansluter sig därmed till tanke- gångar som förts fram av olika kulturarbetar- organisationer, bla Klys. Grundtanken har varit att alla muntliga, skriftliga och bildmäs- siga yttranden som ingår i åsikts- och opi- nionsbildningen skall ha samma ställning.

Eftersom direktiven inte entydigt utsäger om massmedieutredningen bör innefatta tea- ter-, musik- och museiverksamhet i sitt för- slag till grundlag, föreslår kulturrådet att utredningen får tilläggsdirektiv med den in- nebörden.

Ett centralt syfte med nuvarande tryckfri- hetslagstiftning Och motsvarande lagar på radio- och TV—området är att det aldrig skall råda tvekan om vem som är ansvarig för vad som trycks eller sänds. Vid all opinionsbild- ning måste det finnas någon ansvarig. Tredje man måste veta mot vem han skall vända sig om han blir skadad eller kränkt.

Om lagstiftningen utvidgas till nya områ- den leder det till att det även inom dessa måste finnas motsvarigheten till ansvarig ut- givare resp programutgivare.

Självklart kommer det att möta problem att finna former för att inom teatrar, musik- institutioner, museer och andra institutioner som sysslar med sådan verksamhet, tex bibliotek, utse en ansvarig. Det är inte givet att det behöver bli institutionschefen. Sär- skilt inom större institutioner är det i stället önskvärt att det inte vidtas några åtgärder som skulle kunna leda till en maktkoncentra- tion genom skärpt övervakning och ökad försiktighet. Ansvarighetsreglerna för radio- och television, som bygger på en ansvarig för varje program, förefaller mer lämpade för de aktuella nya områdena.

En tanke, som väckts av kulturarbetar- organisationerna, är möjligheten av att införa ett kollektivt ansvar. Ett sådant aktualiseras särskilt inom de fria grupperna där man ofta tillämpar ett kollektivt ledarskap.

Utseendet av en särskilt ansvarig produ- cent har den stora fördelen att institutionens styrelse icke behöver ha något rättsligt an- svar för innehållet i det som förmedlas.

Om en yttrandefrihetslagstiftning utfor- mas enligt samma principer som tryckfrihets- förordningen skulle man uppnå — förutom klara regler för ansvarigheten —» ett införande på hela kulturområdet av den speciella tolk- ningsregeln och en tillämpning av jurysyste- met. Tolkningsregeln innebär att man skall fästa uppmärksamheten mer på ämnets än

tankens lagstridighet, mer på syftet än på framställningssättet. Jurysystemet medför att man får en procedur i yttrandefrihetsmå] som tar hänsyn till de speciella förhållanden som gäller för denna typ av mål.

Det kommer oundvikligen att dröja ett antal år innan den här föreslagna regleringen i grundlagsform kan bli gällande.

Det ovan (6.2.2.1) citerade uttalandet av JO i ett beslut om påstådd pornografisk film på moderna museet ger vid handen att sam- hällsinstitutionerna borde tvingas befinna sig på ett särskilt avstånd till det straffbara området. En sådan tankegång kan lättare tillämpas för en rent administrativ verksam- het. Det är väsentligt svårare för en kultur- institution att i sin speciella verksamhet be- stämma gränsen till det straffbara området. En sådan institution måste kunna röra sigi gränstrakterna mot det tabubelagda. Om kul- turinstitutionerna förpliktas följa samma reg- ler som ett ämbetsverk kan det i vissa fall få en förlamande inverkan på institutionernas möjligheter att agera.

Kulturrådet vill se kulturverksamheten som en form av opinionsbildning. Även om detta synsätt ännu inte formellt bekräftats, borde det vara möjligt att se kulturinstitu- tionerna som organ för opinionsbildning och inte som myndigheter. I så fall skulle det vara naturligt att analogivis tillämpa ovan nämnda tolkningsregel i tryckfrihets- förordningen. I 1 kap 4 % sägs att beträffan- de beslut i tryckfrihetsmål skall uppmärk- samheten fästas ”mera på ämnets och tan- kens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, sarnti tvivelsmål hellre fria än falla”.

6.2.3 Företagsform

Institutionernas företagsformer är som fram- går av redogörelsen i det följande mycket olika inom olika sektorer. Vilken form som gäller är ofta beroende mera på tradition och särskilda förhållanden än på närmare analys av konsekvenserna av olika alternativ. Dis- kussioner i det följande koncentreras på en värdering av olika företagsformer, framför

allt i förhållande till rådets förslag till mål för och ändrad inriktning av verksamheten.

6.2.3.1 Statlig myndighet — kommunal förvaltning

För kulturinstitutioner som sedan länge och i hög grad varit beroende av anslag från samhället är organisationsformen statlig myndighet respektive kommunal förvaltning vanlig. De mest typiska exemplen är de statliga museerna samt folkbiblioteken.

Organisationsformen myndighet—kommu- nal förvaltning har fördelen att ge full insyn från huvudmannens och allmänhetens sida. Med denna organisationsform följer att man tillämpar en rad bestämmelser som ger förde- lar i fråga om tex lokalhållning och tjänste- brevsrätt. Myndighetsformen upplevs dock in— te alltid som entydigt fördelaktig genom sina formella krav (regler för beslutsfattande, medelsförvaltning och tjänstetillsättning). En kommunal förvaltnings styrelse utses på poli- tiska grunder, vilket leder till att den i dag inte kan inrymma representanter direkt ut- sedda av personal respektive publik. Detta förhållande är en nackdel, eftersom kultur- rådet särskilt betonar värdet av att ha sådana representanter i styrelserna. För kommunal förvaltning råder också delade meningar om i vilken utsträckning ansvaret för vissa delar av verksamheten, t ex repertoarfrågor, bör över- låtas på anställd personal, exempelvis institu- tionschef. Detta beror bl a på att delegation av beslutanderätten inte fritar den kommu- nala nämnden från ansvar för dessa beslut.

Enligt kulturrådets mening är myndighets- resp förvaltningsformen olämplig för institu- tioner som handhar en produktionsprocess, t ex teatrar och orkestrar. Även om verksam- heten inte är vinstinriktad, förekommer dag- ligen beslutssituationer som kan göra ställ- ningen som myndighet eller kommunal för- valtning mindre lämplig för den verksamhet det här är fråga om. För de externa kontak- terna är det vidare viktigt att inte arbeta med en tyngre beslutsprocess än vad institutioner- nas olika samarbetspartners tillämpar.

I fråga om institutioner på teaterns, musi-

kens och museiväsendets områden kommer kulturrådet att förorda att kommun och landsting gemensamt stöder institutioner med ett regionalt ansvar. Detta torde förut- sätta en mot de ekonomiska insatserna sva- rande styrelserepresentation för båda dessa samhällsorgan, vilket enligt kommunallagens bestämmelser inte är möjligt inom ramen för en kommunal förvaltning.

De bestämmelser som följer med myndig— hetsformen innebär inte samma olägenhet för de statliga museerna som för teatrar och orkestrar. Kulturrådet har inhämtat att MUS 65 inte avser att lägga fram förslag om ändrad företagsform för statliga museer. Inte heller för folkbiblioteken eller de kommu- nala musikskolorna är de här påtalade olä- genheterna av samma betydelse. I den mån folkbiblioteken i en framtid kommer att få utökade allmänna uppgifter som kultur- centra kan dock ställningen som kommunal förvaltning medföra svårigheter. På en punkt leder folkbibliotekens ställning som delar av den primärkommunala förvaltningen redan till vissa svårigheter, nämligen då biblioteket fullgör länsbiblioteksuppgifter. Kulturrådet återkommer i det följande under 6.6 till denna fråga.

Kulturrådet vill inte förorda att institutio- ner på biblioteks-, musikskole- och musei- områdena som nu är organiserade som myn- digheter eller kommunala förvaltningar om— organiseras. Det är dock angeläget att nack- delarna så långt möjligt mildras bl a för att samarbetet med institutioner med annan or- ganisationsform inte skall försvåras. Anslags- dispositionen bör vara så fri som möjligt likaväl som beslutsfattandet bör kunna skei obyråkratiska former.

Däremot anser kulturrådet att institutio- ner, framför allt sådana med producerande uppgifter, som nu har en annan organisa- tionsform liksom nya sådana institutioner inte bör ges formen av statlig myndighet eller kommunal förvaltning.

6.2.3.2 Ekonomisk eller ideell förening

Flera av stadsteatrarna och yrkesorkestrarna är organiserade som ekonomiska föreningar. Enligt lagen om ekonomiska föreningar av år 1951 bygger dessa på andelsägarförhållande. Föreningen skall bestå av minst fem medlem- mar men antalet kan vara lägre om minst tre är juridiska personer. Lagen innehåller detal- jerade regler om bl a stadgar, intagning och avgång av medlemmar, reservfond, vinstut- delning, styrelse, firmateckning, årsredovis- ning, revision och föreningsstämma.

Den ekonomiska föreningen ger större fri- het än vad en myndighet eller kommunal förvaltning ger. Samtidigt innefattar den föreskrifter som ger huvudmannen garanti för att bidrag används för avsett ändamål. Ett delat huvudmannaskap kan lätt lösas inom ramen för denna organisationsform. Hela det regelsystem som gäller för de eko- nomiska föreningarna är dock inte lämpligt för institutioner som har annat mål än att driva en ekonomiskt lönsam rörelse. Reg- lerna är inte heller avpassade för institutio- ner där stat eller kommun här hela det ekonomiska ansvaret. I princip är dessutom en ekonomisk förening öppen för nya med- lemmar, ett förhållande som inte är särskilt meningsfullt i det sammanhang det här är tal om. Den ekonomiska föreningen som orga- nisationsform för en kulturinstitution har således vissa fördelar men den är ändå inte så lämplig att den i första hand bör väljas då institutioner upprättas eller ombildas.

Det karakteristiska för den ideella före- ningen är att den har till syfte att främja andra intressen än de ekonomiska, såsom religiösa, politiska eller vetenskapliga. Till ideella föreningar i juridisk mening förs även sådana som väl syftar till att främja medlem- marnas ekonomiska intressen men inte utö- var ekonomisk verksamhet i lagens mening, tex fackföreningar. Rörande ideella före- ningar finns ingen lagstiftning. De regler som gäller för en förening framgår av stadgarna. Bland kulturinstitutioner som är organise- rade som ideella föreningar märks Svenska riksteatern, flertalet länsmuseer och Norr-

bottensteatern.

För en kulturinstitution är den ideella föreningen generellt inte någon idealisk orga- nisationsform. Här bortses från Riksteaterns särskilda ställning. Den ideella föreningen kan visserligen ge nödvändig handlingsfrihet men regleringen av ekonomi samt insyn och inflytande för samhället kan bli otillfreds- ställande.

6.2.3 .3 Aktiebolag

Flera stadsteatrar och en yrkesorkester är aktiebolag.

Aktiebolagsformen anses i regel förutsätta vinstinriktad affärsverksamhet. Finansiering av ett aktiebolag sker sålunda normalt ge- nom försäljningsinkomster. Anslagsfmansie- ring för viss del av verksamheten förekom- mer dock, bl a i vissa statliga bolag, i några fall i betydande omfattning.

Ett exempel på aktiebolag med i princip enbart avgifts- och skattemedelsfinansiering är Sveriges Radio. Företagsformen har där ändå bedömts som den lämpligaste, bl a med hänsyn till de sammansatta ägarförhållan- dena.

Aktiebolagslagens regler gäller likaväl för statliga som för privata bolag. För samtliga bolag antas bolagsordningen av bolagsstäm- man. I åtskilliga av de statliga bolagens bo- lagsordningar är dock bestämt att ändringar skall fastställas av Kungl Maj:t. Enligt regler- na i 775 aktiebolagslagen (19442705) kan exempelvis i bolagsordningen tas in bestäm- melse om att Kungl Maj:t tillsätter styrelse- ledamöter. Det är inte ovanligt att det före- skrivs att styrelsen skall utgöra ett visst antal personer av vilka Kungl Maj :t utser flertalet (bland dem ordföranden) och bolagsstäm- man de övriga.

Till anslagsgivning kan vidare knytas före- skrifter rörande produktionsplanering eller andra krav på prestationer från bolagets sida.

Aktiebolagsformen liksom den ekono- miska föreningen garanterar självständighet samtidigt som den ger intressenterna, här aktieägarna, insyn. Mot aktiebolagsformen kan samma invändningar riktas som mot den

ekonomiska föreningen. Aktiebolagen skall i princip vara inriktade på vinstgivande — eller som tex Sveriges Radio i varje fall självbä- rande — verksamhet. Aktiebolagslagens be- stämmelser tjänar framför allt syftet att av- gränsa aktieägarnas ansvar och rättigheter. Aktiebolagsformen kan lätt bli en form utan reellt innehåll, vilket kan sägas vara fallet med Operan och Dramatiska teatern. I såda- na fall är organisationsformen olämplig.

6.2.3 .4 Stiftelse

En stiftelse bildas i regel i syfte att främja viss verksamhet genom att avskilja kapital eller annan egendom. Stiftelseformen ärinte i och för sig avsedd för produktionsverksam- het. Emellertid finns numera exempel på vissa statliga stiftelser, bl a Rikskonserter och Svenska institutet. Båda dessa organ kan i viss mening sägas vara produktionsinrik- tade. Nordiska museet, Tekniska museet och Skansen är organiserade som stiftelser. Sven- ska filminstitutet är en stiftelse. Inom MUS 65 diskuteras stiftelseformen för Riksutställ- ningars permanenta organisation. Inom de kommunala och landstingskommunala områ- dena är stiftelser mindre vanliga. Stiftelsen Malmö konserthus och Västerbottens muse- um är dock exempel på stiftelser.

Nuvarande lagstiftning om stiftelser, 1929 års lag om tillsyn över stiftelser, gäller inte för stiftelse som har av Kungl Maj:t fastställ- da stadgar och enligt dessa står under särskilt anordnad tillsyn. Inte heller gäller lagen för stiftelser vilka genom Kungl Maj:ts förord- nande är undantagna från tillsyn enligt lagen. (Jfr 2 5 lagen om tillsyn över stiftelser.)

I statliga stiftelser beslutar Kungl Maj:t om stadgarna. Dessa, som kan anpassas till verksamheten medger, tillsammans med reg- ler som meddelas i samband med anslagsgiv- ningen, en detaljreglering så långt det anses nödvändigt. För en myndighet gäller däre- mot automatiskt ett omfattande regelsy- stem, som begränsar institutionens hand- lingsfrihet.

I betänkandet Produktionsresurser för TV och radio i utbildningen, som avgetts år

1971 av kommittén för TV och radio i utbildningen (TRU) (SOU 1971:36), disku- teras valet av företagsform för den nya pro- duktionsenhet som kommittén föreslår. Kommittén pekar på att den nya enheten inte skall bedriva vinstgivande affärsrörelse utan att den under företagsmässiga former skall utföra produktion i utbildningens tjänst. Kommittén pekar på att det inte finns någon direkt motsvarighet till företagsfor- men "non profit corporation” som skulle vara den naturliga för denna sorts verksam- het. Kommittén finner att stiftelseformen i detta fall är den lämpligaste för att klart skilja enhetens verksamhet — till övervä- gande del finansierad genom statsanslag — från den statliga affärsverksamheten som skall vara självbärande eller ge vinst. Kom- mittén föreslår att stiftelseurkunden i till- lämpliga delar ansluter sig till aktiebolags- lagen.

Kulturrådet finner att den bedömning som TRU-kommittén gjort av organisations- formen för den föreslagna nya produktions— enheten gäller också för kulturinstitutio- nerna. Den smidigaste organisationsformen är i nuvarande läge enligt rådets mening stiftelsen.

Kulturrådet föreslår att en rad institutio- ner som nu är knutna till en viss kommun skall bli organ med ett länsansvar. Detta kan i varje fall under en övergångstid innebära ett delat huvudmannaskap mellan landstinget och den kommun där institutionen är lokali- serad. Stiftelsen ger i sådana fall möjligheter för huvudmännen att i stiftelseurkunden för- dela ansvaret på ett sätt som svarar mot deras insatser. Man kan också införa bestäm- melser om offentlig insyn av samma slag som gäller för kommunala förvaltningar för att garantera en önskvärd öppenhet.

Kulturrådet är samtidigt medvetet om att vissa punkter i fråga om innebörden av stif- telseformen är oklara, tex de anställdas tjänstemannaansvar och handlingars offent- lighet. Statsmakterna, som under de senaste åren valt att organisera både Rikskonserter och Svenska institutet i stiftelseform, har inte ansett dessa oklarheter vara av så stor

betydelse att formen inte kunnat användas. Vissa skillnader förekommer också mellan dessa två statliga stiftelser.

Mot bakgrund av vad som anförts anser kulturrådet det angeläget att frågan om den lämpliga organisationsformen för kulturinsti- tutioner utreds. Det förefaller behövas en särskild lagstiftning om ”non profit corpora- tion”. Det är därvid önskvärt att komma fram till en organisationsform som är lämplig för både statligt och kommunalt stödda in- stitutioner. Den bör tillgodose behovet av rörelsefrihet i såväl kulturpolitiskt avseende som vad gäller ekonomin. Samtidigt måste insyn garanteras för samhället bl a med hän- syn till de stora ekonomiska insatserna. Or- ganisationsformen behöver sannolikt inte be- gränsas till kulturområdet. Frågan om en ny organisationsform bör utredas genom att Kungl Maj:t tillsätter en särskild utredning.

Med hänsyn till att det tar viss tid innan den här föreslagna utredningen leder till resultat bör det så snart som möjligt utar- betas en översikt över de problem som kan vara förbundna med kulturinstitutioners or- ganisationsform. I en sådan översikt bör ingå normalbestämmelser för kulturinstitutioner organiserade i stiftelseform. Kulturrådet föreslår att en sådan översikt utarbetas av det nya kulturrådet. Detta bör dock inte hindra att kulturinstitutioner upprättas som stiftelser redan innan en sådan översikt före-

ligger.

6.2.4 Ansvarsfördelningen inom institutionen

Av diskussionen om institutionernas organi- sationsform framgår att kulturrådet utgår från att det — vilken organisationsformen än blir _ skall finnas en styrelse. F n finns det också styrelser för det övervägande antalet kulturinstitutioner. I den mån styrelse i nå- got fall saknas som för tex nationalmuseet, kommer sannolikt förslag om inrättande av en sådan att läggas fram i annat samman— hang.

Av avgörande betydelse är avgränsningen av styrelsens uppgift och ansvarsfördelningen

mellan institutionens styrelse, andra organ, chef och övrig personal. Oklarheten i an- svarsfördelningen har bidragit till att konflik- ter uppkommit under de senaste åren.

6.2.4.1 Styrelsens uppgift

En styrelses allmänna uppgift är att se till att institutionsverksamheten anpassas efter de mål som gäller för statens eller vederbörande kommuns kulturpolitik och de regler som utfärdats i form av instruktion eller på annat sätt.

En av konfliktanledningama inom vissa institutioner har varit Oklarheten om var gränsen går mellan styrelsens och institu- tionschefens befogenheter. I instruktionerna för vissa statliga institutioner med styrelser finns det en princip för ansvarsfördelningen. Enligt kulturrådet har den ansvarsfördel- ningen stora fördelar och bör kunna vara vägledande för en lösning av dessa problem även i annat än i statliga institutioner. Ett undantag utgör dock de helt kommunala institutionerna, dvs framför allt folkbiblio- teken.

Huvudprinciperna på det statliga området är att styrelsen avgör ett antal iinstruktionen närmare bestämda ärendegrupper, nämligen i allmänhet

1. frågor om den allmänna inriktningen och omfattningen av institutionens verksam- het,

2. viktigare frågor om organisation, arbets- ordning och tjänsteföreskrifter,

3. frågor om anslagsframställningar och and- ra frågor av större ekonomisk betydelse,

4. frågor om tillsättning av vissa högre tjän- ster,

5. andra frågor som institutionschefen hän- skjuter till styrelsen.

Ärende, som inte skall avgöras av styrelsen, avgörs av chefen för institutionen.

Denna ansvarsfördelning innebär att sty- relsen inte kan ingripa i sådana frågor som det inte direkt ankommer på den att besluta om. Styrelsen kan alltså inte ta upp ett enskilt ärende, om det inte kan hävdas att

det sammanhänger med den allmänna inrikt- ningen av institutionens verksamhet eller om inte chefen själv hänskjuter frågan till styrel- sen. Detta innebär att institutionschefen har ett betydande eget ansvarsområde som sty- relsen inte kan gå in i annat än tex genom att ändra de allmänna riktlinjerna för institu- tionens verksamhet eller i samband med behandlingen av den interna budgeten. En ytterligare sanktionsmöjlighet skulle kunna aktualiseras i sådana fall då chefen är förord- nad för viss tid. Styrelsen kan då uttrycka ett missnöje genom att inte omförordna eller inte föreslå ett omförordnande.

Chefen för statliga institutioner förordnas normalt av samma organ som utser styrelsen, dvs Kungl Maj:t. Detta skulle i och för sig kunna leda till att en styrelse och en chef hamnade i ett motsatsförhållande. Principi- ellt kunde det därför anses riktigare att styrelsen utser chefen. Å andra sidan är utseende av chefi regel ett policybeslut av så stor betydelse att detta beslut bör fattas av Kungl Maj:t. I praktiken har denna fråga varit av mindre betydelse, eftersom utseende av institutionschef normalt föregås av under- handskontakter med styrelsen.

I en intern arbetsordning som institutions- styrelsen själv fastställer finns det möjlighet att konkretisera instruktionernas mer all- mänt beskrivna ärendegrupper. Där kan det direkt anges vilken typ av dokument som skall tas upp i styrelsen, tex stat, plan för verksamheten under ett budgetår, faststäl- lande av avgifter, bestämmelser för program- råd, inköpsnämnder eller utskott för vissa frågor och avtal med andra institutioner. I arbetsordningen kan anges att viss grupp av ärenden får överlämnas åt annan tjänsteman än chefen att avgöra. Alla sådana regler har det gemensamma syftet att precisera gränser- na mellan styrelsens och chefens uppgifter.

Enligt kulturrådets mening förefaller den ansvarsfördelning som framgår av instruktio- nerna för de statliga kulturinstitutionerna kunna eliminera flera konfliktanledningar. Kulturrådet finner det lämpligt att motsva— rande principer, i den mån de inte redan tillämpas, följs också inom kommunalt stöd-

då institutioner. För institutioner som har kommunal nämnd som styrelse ligger däre- mot, enligt kommunallagen, hela ansvaret hos styrelsen. Chefens beslutanderätt in- skränks där till frågor som delegerats till honom samt till verkställighetsbeslut enligt riktlinjer som beslutats av styrelsen. Delega- tion kräver fullmäktigebeslut. Den kan dock ges en vid omfattning. Eftersom en stor rörelsefrihet är önskvärd för alla slags kultur— institutioner, dvs även de helt kommunala, förefaller det önskvärt att möjligheten till delegation utnyttjas i ökad utsträckning.

6.2.4.2 Styrelsens sammansättning

Vid genomgången under 6.2.1 av intressen- terna bakom institutionerna har förordats att de samhällsorgan som har det ekonomiska ansvaret bör vara representerade i styrelsen. Att det i en styrelse finns representanter för samhället innebär inte att de skall ha den definitiva bestämmanderätten. Vid kultur- ministerkonferensen i Venedig var man enig om att avvisa uppfattningen om att den som betalar skall bestämma innehållet (3.3.1).

I riksdagsrevisorernas ovannämnda skri- velse har föreslagits "parlamentariska inslag" i de statliga kulturinstitutionernas styrelser. Innebörden av uttrycket är inte helt klar. Om därmed avses att en enskild riksdagsleda- mot skall kunna företräda samhället i en statlig institutions styrelse, så finns det redan nu flera exempel på detta. Det motsva- rar också praxis i kommunala institutioners styrelser. Däremot anser kulturrådet det inte önskvärt att införa en partipolitiskt avvägd representation i institutionsstyrelserna. Ut- trycket parlamentariskt inslag skulle nämli- gen kunna tydas i den riktningen.

Den utveckling som inletts för att ge personalen plats i styrelserna bör fullföljas. Såväl Svenska riksteatern som Norrbottens- teatern har t ex numera personalrepresentan- ter i styrelsen. I de statliga kulturinstitutio- nerna med undantag för Dramatiska teatern finns inga personalrepresentanter annat än som adjungerade ledamöter. Rikskonserter har dock fört fram förslag om att få utöka

styrelsen med en ledamot utsedd av persona- len. I fortsättningen bör det enligt kultur- rådets mening bli normalt att ha personal- representanter i styrelserna för såväl statliga som kommunalt stödda kulturinstitutioner.

Personalrepresentationen bör vanligen inte vara begränsad till en ledamot. Antalet blir beroende av styrelsernas storlek som varierar avsevärt. Som nämnts (6.2.1) är inflytande för personalen en förutsättning för dess krea- tiva insatser. I den mån det i en styrelse uppkommer delade meningar om den all- männa inriktningen av institutionens verk- samhet är det angeläget att personalen ge- nom sina representanter i styrelsen har ett reellt inflytande. Personalrepresentation i styrelserna kan härigenom bidra till att ge dem som är verksamma inom institutionen möjlighet att genomföra projekt som de finner angelägna.

En lagfäst rätt till representation för per- sonalen i de privata företagens styrelser före- faller inte osannolik. En sådan lagstiftning bör inte avvaktas för att systematiskt införa personalrepresentation i kulturinstitutio- nernas styrelser.

Det bör i sammanhanget nämnas att deti den nyligen framlagda norska teaterproposi- tionen föreslås att de anställda vid de fasta statsunderstödda teatrarna skall ha två repre- sentanter i styrelsen, varav en skall tillhöra den konstnärliga personalen och en den övri- ga personalen (3.4.1).

Olika möjligheter att låta publiken bli representerad i styrelsen tex genom olika organisationer bör prövas. I de fall styrelsen är en kommunal nämnd är detta däremot inte nu möjligt.

Det är en generell tendens att styrelseleda- möter i både kulturinstitutioner och andra organ behåller sin plats under lång tid. För att motverka en sådan tendens och alltså få en snabbare omsättning i styrelsen beslöt statsmakterna, då Stiftelsen Institutet för rikskonserter organiserades år 1968, att den som under två förordnandeperioder om var- dera tre år varit ledamot i styrelsen inte får utses till ledamot den närmast därpå följande perioden, om inte särskilda skäl föranleder

det. Motsvarande bestämmelser har införts på annat håll inom det statliga området. Kulturrådet finner denna regel värdefull. Om inte en sådan bestämmelse finns, kan ett uteblivet omförordnande komma att betrak- tas som ett misstroendevotum. Detta kan leda till att ledamöter omförordnas även om det utseende organet skulle vilja ha en för- ändring till stånd. Tidsbegränsade förordnan- den kan också i någon mån förhindra att ett litet antal personer sitter i ett stort antal styrelser. Maktkoncentration är särskilt olämplig inom kulturområdet. Kulturrådet förordar därför som en allmän princip i fråga om styrelserna för kulturinstitutioner att ledamöterna inte får sitta mer än ett par förordnandeperioder — uppgående till sam- manlagt förslagsvis högst sex år — om inte särskilda skäl föreligger. Eftersom ett upp- drag som styrelseledamot kräver erfarenhet och kunskap om institutionen bör nämligen inte förordnandetiden vara alltför kort.

6.2.4.3 Samrådsorgan inom institutionerna

De frågor som styrelsen behandlar är och skall vara av principiell natur. Inom flertalet institutioner finns behov av organ som syss- lar med vissa särskilda mer konkreta frågor såsom repertoar, konstinköp och dylikt. Inom sådana organ kan personalen få större inflytande än i styrelsen.

I den av Teatrarnas riksförbund, Teater- förbundet och Musikerförbundet utgivna skriften Samråd ges en rad exempel på sam- rådsorgan med olika uppgifter och samman- sättning vid de samhällsstödda teatrarna. Den formella grunden för inrättandet av samrådsorganen är det företagsnämndsavtal som trädde i kraft den 1 juli 1968 för de statsunderstödda teatrarna och orkestrarna.

Kulturrådet finner det angeläget att det gemensamma arbete som påbörjats av arbets- givare- och arbetstagarorganisationer på tea- ter- och musikområdena fullföljs så att det skapas former för personalens medinflytande vid sidan om representationen i styrelserna. Ett liknande arbete bör komma till stånd inom musei- och biblioteksområdena.

I vissa organ t ex nämnder för konstinköp vid museer är det lämpligt att personer utan- för institutionerna får inflytande. I moderna museets inköpsnämnd ingår sålunda leda- möter som utses av Konstakademien och Konstnärernas riksorganisation.

6.2 .4.4 Chefens ansvar

Med den ansvarsfördelning mellan styrelse och institutionschef som kulturrådet föror- dar faller ett stort ansvar på chefen. Även om man bygger in ett betydande mått av inflytande för personalen måste det i relatio- nerna mellan personal och styrelse samt mel- lan styrelse och allmänhet finnas en talesman och det bör vara chefen.

I statliga institutioner bör chefen vara ledamot av styrelsen. En möjlighet är att chefen också är ordförande. MUS 65 föreslår en sådan lösning för de större statliga mu- scema.

Vissa institutioner arbetar med två chefer, varav den ene ofta betraktas som den konst- närlige och den andre som den administra- tive chefen. Kulturrådet finner inte en sådan lösning lycklig. En chef bör ha det samlade ansvaret men en viss del av detta kan sedan vara delegerat till en administratör, som dock bör vara underställd chefen. Förhållan- dena vid Operan där det funnits en teater- chef och en verkställande direktör är ur prin- cipiell synpunkt mindre lämpliga. Dramaten- organisationen med en teaterchef som samti- digt är verkställande direktör och med en underställd ekonomidirektör får anses mer tillfredsställande.

Det kan många gånger vara svårt att under längre tid uppehålla chefskapet för en kul- turinstitution med bibehållen vitalitet och initiativkraft, framför allt då posten även innebär att vara konstnärlig ledare. För fram- för allt många teatrar gäller redan nu att cheferna har begränsade förordnandeperio- der.

Kulturrådet finner det önskvärt att mot- svarande konstruktion införs fullt ut inom teatersektorn och även för andra sektorer inom kulturområdet i första hand då chefen

har uppgift som konstnärlig ledare. En sådan lösning förutsätter att den som efter förord- nandeperiodens slut lämnar chefskapet kan gå tillbaka till en tjänst. Annars tvingas huvudmannen att svara för dryga pensions- kostnader, vilket bör undvikas. Kulturrådet kan inte lägga fram förslag i fråga om de administrativa problem som måste lösas, innan ett system med begränsade förordnan- deperioder kan införas.

Av intresse är att det i den nyss nämnda norska teaterpropositionen föreslås att che- ferna vid de fasta teatrarna skall utses för en tid av 3—5 år. Det sägs också att tillsättning av teaterchef är en så viktig fråga för hela teaterns verksamhet att saken bör föreläggas det föreslagna särskilda samarbetsorganet innan den tas upp i styrelsen (3.4.1).

Vissa institutionschefers pensionsförhål- landen har nyligen utretts. Genom beslut den 5 februari 1971 gav Kungl Maj:t en särskild utredningsman i uppdrag att ut- reda pensionsförhållandena för teaterche- ferna vid Operan, Dramatiska teatern, stads- teatrar och därmed likställda teatrar samt för rikskonsertchefen. Kulturrådet anser det angeläget att man på sikt kunde komma fram till en enhetlig lösning för flertalet institutioner. När det gäller de helt kommu- nala institutionerna t ex folkbiblioteken mås- te man dock ta hänsyn till kommunala regler för tjänstekonstruktioner. Det kan ifråga- sättas om sådana tidsbegränsade förordnan- den är lika motiverade för en bibliotekschef som för en teater- eller orkesterchef. Skillna- derna är också betydande mellan stora bib- liotek och små filialbibliotek. Kulturrådet anser sig inte kunna gå in på förhållandena inom museiområdet med hänsyn till att MUS 65 behandlar organisationsproblemen i stort.

6.2.4.5 Personalens ansvar

Genom representation i styrelse och sam- rådsorgan får personalen ett nödvändigt medinflytande som också innebär ett ökat ansvar.

Det har redan tidigare påpekats att institu-

tionscheferna i ökad utsträckning delegerar ansvaret till sin personal. Ofta skapas grup- per inom institutionerna med relativt själv- ständiga uppgifter. Därigenom kan persona- lens kapacitet bättre tas till vara och dess möjligheter till aktiva egna insatser öka. Det bör vara en uppgift för institutionsstyrel- serna att främja sådan gruppverksamhet.

Den formella sidan av ett från chefen delegerat ansvar är dock inte helt klarlagd. Det är sannolikt att en sådan analys görs i samband med utarbetande av en samlad ytt- randefrihetslagstiftning.

6.3

6.3.1 Allmänt

På teaterområdet är, som nämnts i kapitel 5, institutionerna den dominerande produk- tions- och distributionsformen i fråga om antalet föreställningar, medan de radio- och TV-sända teaterföreställningarna har den största publiken. Inom dansområdet finns inga särskilda institutioner, men dansen- sembler finns vid vissa teatrar.

De teatrar som kulturrådet i det följande behandlar under den gemensamma beteck- ningen institutionsteater är Operan, Drama- tiska teatern, Svenska riksteatern, Norrbot- tensteatern samt de nio statsunderstödda teatrarna i Stockholm, Göteborg (Stora tea- tern, Göteborgs stadsteater samt Folktea- tern), Malmö, Helsingborg, Borås, Norrkö- ping—Linköping och Uppsala. Övriga teater- grupper har hänförts till kapitel 7 Fri kollek- tiv skapande verksamhet, även om några av dessa grupper med tiden kommit att arbeta under relativt institutionella förhållanden.

6.3.2 Teatrarnas nuvarande organisation och målsättning

Operan och Dramatiska teatern grundades som hovinstitutioner på 1780-talet. Så små- ningom kom staten att gå in med allt större understöd. År 1881 överläts det fulla ansva- ret på staten. Riksdagen beslöt år 1898 att överlåta ansvaret för Operan till ett statskon- trollerat bolag, i vars styrelse regeringen ut- såg ordförande och flertalet ledamöter.

Teater- och dansinstitutioner

Något senare fick Dramatiska teatern en liknande organisationsform.

De tre äldsta stadsteatrarna tillkom åren 1918—1921. Nästa etablering skedde först år 1944. I och med Stockholms stadsteaters start år 1960 var samtliga nuvarande stads- teatrar i verksamhet. Norrbottensteatern tillkom år 1967 och regionteatern i Väster- norrlands län är 1972. Strukturomvand— lingen inom turnéteatern har lett till etable- randet av ett antal landsortsbaserade riks- teaterensembler.

Förändringen av turne'teatern inleddes år 1962 då Programbolagets och Folkparkernas produktion efter utredningsarbete och för- slag från den statliga provinsteaterutred— ningen (Betänkande rörande statsunderstödd teaterverksamhet i landsorten, handelsdepar- tementet 1960), förenades till Svenska tea- tern AB, samtidigt som Bygdeteatern upp- hörde. Fusionen fortsatte år 1966 då Riks- teatern och Svenska teatern inledde samgå- endet till ett gemensamt företag, Svenska riksteatern. Den första landsortsbaserade ensemblen etablerades året därpå i Västerås. Därefter följde Örebro- och Skellefteensemb- lerna år 1969 och Växjöensemblen år 1970. Samtliga landsortsbaserade ensembler sorte- rar under Riksteaterns centralstyrelse och under teaterns centrala ledning, Det direkta produktionsansvaret har dock i stor utsträck- ning delegerats till respektive ensemble.

Institutionsteatrarnas företagsform varie- rar. De statliga teatrarna, Operan och Drama- tiska teatern, är aktiebolag. Aktieägare är