SOU 1972:66

Ny kulturpolitik : [betänkande]

Till statsrådet Ingvar Carlsson

Medvetandet om bristerna i den fysiska miljön har på kort tid ökat och skyddet mot förstöring av jord, luft och vatten är i dag en av de stora samhällsfrågorna. Frågan om arbets- och boendemiljön har väckt intensiv debatt och nödvändiga förbättringar släpar på många håll efter. Fritiden ökar men kan inte av alla utnyttjas till rekreation och förnyelse.

I den totala samhällsmiljön har kulturen hitintills tillmätts en marginell roll. Kulturinstitutionerna är inte sällan främmande för stora grupper. Inom flera kultursektorer år de koncentrerade till ett fåtal orter i landet. Kulturellt skapande anses ofta förbehållet de yrkesarbetande kulturarbe- tarna. Breda grupper får inte stimulans och möjligheter till egen aktivitet. Den kommersiellt drivna delen av kulturområdet styrs av lönsamhetsbe- tänkande.

Kulturrådet har fått som sin huvuduppgift att behandla den långsiktiga inriktningen av de statliga åtgärderna på kulturområdet. Därvid har rådet haft att undersöka samspelet mellan statliga, kommunala och andra insatser och föreslå åtgärder som underlättar en samordning.

Kulturrådet föreslår att det fastställs definierade mål för kulturpoliti- ken. Dessa bör avse hela samhällets insatser. Till det kulturpolitiska området bör föras inte endast de konstnärliga uttrycksformema utan även andra medier för kommunikation såsom press, radio och television. Målen bör gälla insatserna på både kort och lång sikt.

Ett övergripande mål för kulturpolitiken bör vara att den skall medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö. De konstnärliga uttrycks- formerna kan tillsammans med massmedierna belysa samhällets sätt att fungera och därmed behovet av förändringar. Skapande verksamhet i enkla kollektiva former kan ge nya kontakt- och uttrycksmöjligheter i samspelet mellan människor. Kulturpolitiken bör bidra till att forma ett nytt och vidare vålfärdsbegrepp.

De kulturpolitiska åtgärderna måste inriktas och utformas med hänsyn till olika gruppers förutsättningar och behov. Barn, ungdomar, pensionä- rer, barnfamiljer och lågutbildade är alla grupper som kan ställa särskilda krav på uppläggningen av kulturverksamheten. Behovet av åtgärder för handikappade och andra grupper som av olika skäl riskerar att bli isolerade, t ex glesbygdsbefolkning, bör beaktas. Kulturpolitiken måste

på ett helt annat sätt än hittills samordnas med utbildningspolitik, arbetsmarknadspolitik, socialpolitik och invandrarpolitik. Den kulturpoli- tiska aspekten måste tas in i planeringen av den fysiska miljön. Först på det sättet kan kulturen ge vardagsmiljön ett rikare innehåll.

Rätten att i massmedier och konstnärliga medier fritt få redovisa sin inställning är grundläggande för kulturpolitiken. Den får inte inskränkas därför att ett inlägg i skrift, bild eller på scen är kontroversiellt, samhälls- kritiskt eller kan förefalla någon motbjudande. En kulturpolitik utan yttrandefrihet är inte värd namnet.

Kulturpolitiken skall möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse. Den skall också garantera att äldre tiders kultur inte förstörs utan bevaras och förblir levande.

Kommersiell kulturproduktion och kulturverksamhet är ofta inte inriktad på att åstadkomma mångsidighet och jämn fördelning. Samhället har ett grundläggande ansvar för att främja mångsidighet och spridning när viktiga delar av kulturproduktionen ligger i enskilda händer. Samhäl- let måste minska eller hindra den negativa inverkan marknadsekonomin kan medföra på dessa områden.

De mål för samhällets kulturpolitik som rådet föreslår leder till genomgripande förslag i fråga om samhällets stöd till kulturaktiviteterna i vårt land. Samhällsinsatser på kulturområdet kommer att kräva ökade ekonomiska insatser. Kulturutgifterna utgör endast 0,9 % av statens driftutgifter. I förhållande till de resurser som satsas på andra områden är det inte stora belopp som krävs. De är dock oundgängliga om kulturen skall få möjligheter att bidra till att skapa den bättre samhällsmiljö som är syftet med den nya kulturpolitiken.

Dessa tankegångar och de konsekvenser för statsmakternas och de kommunala organens del som de bör leda till utvecklas i Ny kulturpoli- tik, rådets huvudbetänkande om kulturpolitikens mål, organisation och finansiering, som härmed överlämnas.

Kulturrådets ledamöter har i sina förslag och bedömningar kommit fram till enighet utom i några delfrågor där olika meningar förs fram.

Stockholm den 16 oktober 1972

Paul Lindblom Bengt Andersson Hemy Björinder Rune Blomkvist Per Olov Enquist Hans-Erland Heineman Elisabet Hermodsson Bengt Häger Bertil Jansson Bo Lagercrantz Gunilla Palmstierna— Weiss Rolf Rem be Ragnar Thoursie Bo Wallner 4

2. Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering

2.1. Uppläggning av kapitlet

I detta kapitel ges en översikt över det svenska kulturlivets organisatoriska uppbygg- nad. Först beskrivs kortfattat statens (2.2), landstingens (2.3) och kommunernas (2.4) uppgifter på kulturområdet och de organ och institutioner som svarar för verksamhe- ten. Därefter följer motsvarande uppgifter för föreningar och organisationer av riks- karaktär (2.5—2.9) och för Sveriges Radio (2.10). De kultursektorer som helt eller i hu- vudsak ligger i privata händer kommer också att redovisas (2.11). Slutligen görs beräk— ningar av samhällsstödet till kulturverksam- heten — med fördelning på stat, landsting och kommuner — och ett försök till beräk- ning av de privata utgifterna till kulturända- mål (2.12).

I kapitlet ges inga närmare redogörelser för de olika verksamheternas omfattning och inriktning. Detta kommer i stället i senare kapitel som direkt bakgrund till kulturrådets förslag.

2.2

Efter en sammanfattning av riksdagens och regeringens uppgifter beskrivs sektorsvis för- valtningsorgan, institutioner, utredningar samt statliga uppgifter i övrigt. Vidare redo- visas utredningar och myndigheter utanför kulturområdet som behandlar kulturfrågor.

l figur 2.1 ges en översikt över den statliga och statsunderstödda kulturorganisationen. Av denna framgår organens inbördes relatio- ner och personalens storlek.

2.2.1. Riksdagens roll

Riksdagen beslutar efter förslag från rege- ringen om de organisatoriska principerna för de statliga kulturorganen och om anslagen till kulturändamål.

I samband med enkammarriksdagen fick riksdagen ett särskilt kulturutskott. Enligt riksdagsstadgan bereder detta frågor som rör allmänna kultur- och bildningsändamål, ung- domsverksamhet, internationellt kulturellt samarbete samt idrotts- och friluftsverksam- het. Det bereder även kyrkofrågor och frågor om radio och television i den mån de inte tillhör konstitutionsutskottets beredning. Utbildningen inom kulturområdet handläggs av utbildningsutskottet.

Genom tillkomsten av kulturutskottet får kulturfrågorna en samlad beredning, vilket inte i samma utsträckning var möjligt med den tidigare utskottsorganisationen.

Den statliga kulturorganisationen

2.2.2. Regeringens uppgifter inom kulturområdet

Inom regeringen är utbildningsministem föredragande i kulturfrågor. Dessa bereds inom utbildningsdepartementet, där de se- dan år 1963 handläggs inom en särskild arbetsenhet. Kulturenhetens arbetsområde innefattar konst, litteratur, musik, teater, film, arkiv (med något undantag), folkbiblio- tek, museer (med några undantag), kultur- minnesvård, vissa folkbildningsfrågor, ung- domsverksamhet, nykterhetsundervisning, högre utbildning inom kulturområdet samt radio- och TV-frågor.

Efter en omorganisation år 1965 har de- partementens arbete i allt större utsträckning inriktats på långsiktig planering. Ett domine- rande inslag i verksamheten är arbete med propositioner, framför allt statsverksproposi- tionen, och uppföljningen av riksdagsbeslu- ten. Detta gäller också arbetet inom kultur- enheten. Genom att det på kulturområdet i stor utsträckning saknas organ att delegera ärenden till, handläggs emellertid på rege- ringsnivå en rad frågor som på andra sam- hällsområden inte är regeringsärenden. Detta gäller framför allt fördelning av statsbidrag och utnämningsärenden.

Alla viktiga frågor som har ekonomiska konsekvenser handläggs i utbildningsdeparte- mentet efter gemensam beredning med fi- nansdepartementet.

1. 7 ' , ' ' ' ' ') hgur ...] Den statliga kulturorganisationen januari ]97_. RIKSIMGlzN

]

I leGlr'RlNGl-N J l l l l l l ' l l l l l Kiitrt'nissrirurionLR sou HÖR TILL ANDRA DI-PARTIZMIÄNT 3 S . ." l _. 1" DI PARTFMI NT . lhrwursdcp J lkonimunikulionsdm l'or- Kom— I'inans- Utbildningsdcp. wars- mu- dep. Kul- dcp. nika- lurcn- Pri-ss- Krigs- Armé- leririinu- Jarn- Posi- tions- heten stödx- arkivet museet sect och vags- museet dep. 13 h —|'__—l nzimn- 16 h 6 h modell- museet 4 0 Kultur- 11 utrednin den 8 o 25 0 kammaren . _ gar i Karlskro- l Ndri och organisa- nu 4 h tionskommittéer 3 |, 3 o 10h 8 6 _ 4 ö l ,_l__, l l l ,_l_, 1 T J 1 1 _L, 1 l l l Teater- Organi- Mini | Statens 1965 Statens IKUnst-l Skol- (Kungl. Tid- Styrcl' Konst» Ritter-| Riksar- Dis- Svenskt ()rgam och sations- 'kalisku: biografJ ;irsrnu- konst- akade- över- biblio- skril'ts- senior nurssti- |hcts- | kiwi lcki biogra— utionx musik- kom- Iakade— | l))TLI ; xcl- och rad |mien | styrcl- leker) namn- Sveri» pcndic- lakadc- ' 38 h och tiskt koni- rådet mnrc'n unions | ! h ; trix-ialf ] h | | sen den ges for- namn- nncm | 44 (» ort- luxi- mitten Myndigheter : .h R." ”' lxiymll : 9 0 & "']:ng : : l:;nlar- den |torvali-| Inliinnls- kon för (motsvarande) " o gion- * | I ; ** ku” | | Inntl 1 h lrnngs- | arkiven 5 h hogre musi- |2 'I | Statens - - mg:! | | 1 li linsktili samt 2 0 musik— kenl :P. ö : mm. : : 3 lt : I 2 0 "T— svenskt utbild- 5 h , . .. : I | | | , , 2 Ö | | 512122? . : o : : ley timrkit gin: » | ...i a a . ' ”Uk ] 0 |__ _.i . . L-..—_J varie- amhc- (Ul 38 h 1 l 1 o Centrala l—l—T—j 233511: rSanS-i i-Operani Irl)mmu3 lrlnstitu] Musika RikxnI- National- 1,|r- Natur- Sjohr- i-jtno- Sko- (Nordic! :.Tcknlsfi Statens Medel- och Ika riks-| |671 a ' Iriska ' 'tet för | hcku xtall- nniwci ruxt- histo- storis- grafix- kloster Ika inn-| 'ka inu-l Munn”, histo- haw- im” |teulern| ' | teatern riks- akudc- ningar (inkl mo- kam- riska ka rnn- ku rnu- 6 h xct'l | peut | :Axtnrixka . riska musen-t [muner |388u | | | du :| | 'konser1 micm 25 h derna mu- maren riksmu— wet sect 5 o |38 h | | 8 h Hmm”! mu- 3 h Institutioner | | | | | ' lter ' bibho- 28 o seat och 4 h wet (inkl 7 h NO 0 ||26 () | : & seum 3 o : | | : : : :49 a : tck östasiatis- 26 t. 38 h Wasa; [2 0 | | | : _ 17 h | | | | | | IÅSÖ | 4 h kägixscet) 45 0 $ ll : | | | 226 ? o _ . i i i i i i : i l- 0 mg Ö : H ::Drtittmng: |__—__: |_____| L___J |.____| |_____| [___—J :hulrnxtcm; _) :terrnuscuni: | :Dansmu- : Gemen- . sinn Statens scensko- Statens __ g .: KOIle— Ktinst— perso- Mmikhkigxku- Drama lur i Stockholm. dans- :arkiiek- ; hog- fack- 231 lor | Stotk- tiska Utbildni'igx- Goteborg och skola :turmu- : skolan skolan 50 h holm, institu- _ . ,” Malmo 14 a .”le : 30 a 85 a 8 0 Göteborg tet ”*””mml" 64 a 4 o *----- --- 17 (i 16 o iir-|| Malmo 30 a 20 0 132 .i 4 o 3!» U ,...L... ] / 22 musik- Stifls- och landsbib- :Lands-I Landsarkiven | Jrlllllnlllxtllkltrl | l'ppxiilzi avdelning. liotekcn i Linköping, iantik- : Uppsala, Vadste- 1)i.|lcki- m'li folkininin-x- ur? 18 ”_ Skara, Västerås och :varier : na_ Visby. Lund. :irkivci | l'ppmilu Regionala gloner Växjö 5 : Goteborg. llarno- I)i.|lckt- ut'li ortnamns- inslitulioncr 256 a 12 h : : sand och Öxter- ;iikivt'n | l.i|inl orh L'nit'u (motsvarande) 23 o 5 O : : sund Svenskt Visarkn : : 39 h 24 h - . 7 x 4" ” '5 ” TI'CKl-NFÖRKLARING statlig myndighet, f___1 statlig stiftelse eller aktic- :" ""'. ovriga institutioner li = liundlnggiindu ' = urtixtpt'rsoniil. 0 = övrig personal Atim I: Personalens storlek anges i arsvcrken. institution eller : | bolag. akademi E : reglerade av statliga personal administrativ Anm .?: Strecken mellan de olika organen utredning | | eller motsvarande : ; bCClHIIllllCGCr eller mot- personal, ltirar'c markerar ;irendcnas gang. L---.l s...... svarande

IRegionmiisikorgunixutionen tillhör |orxvzirstlcpurtcnn—ntct men den overvtigunde delen av kapaciteten disponcruxfnr dci (lVllil musiklivet. 2Inkl regionmusikorgunixutioncns hela personal

En principiellt viktig del av departements- arbetet är utarbetande av direktiv till utred- ningar och utkast till svar på interpellationer och enkla frågor.

I utbildningsdepartementet är sammanlagt ca 140 personer anställda. Av dessa utgör personalen vid kulturenheten ett 20-tal per- soner, av vilka ett 15-tal är handläggare.

2.2.3. Kulturrådet och utredningar

Då en kulturavdelning tillkom år 1963 kom- pletterades den med en grupp rådgivare häm- tade från olika kulturområden. Denna kul- turpolitiska rådgivargrupp benämndes inoffi- ciellt kulturrådet. Rådet sammanträdde un- der ordförandeskap av ecklesiastik- (utbild- nings-) ministern till informellt hållna möten utan protokollföring eller någon form av formellt beslutsfattande. Rådet informerades av ecklesiastikministern och kulturenhetens chef om aktuella frågor, varefter rådets leda- möter lämnade sina kommentarer. Rådgivar- gruppen var verksam i fem år.

Mot slutet av 1960-talet aktualiserades frågan om ändrad inriktning av rådgivar- gruppens verksamhet. Behovet av ett råd kvarstod men det framstod som önskvärt att ett sådant borde ha avgränsade uppgifter och ett eget ansvar utåt. Detta ledde till att det nuvarande kulturrådet inrättades from år 1969. Det fick klart avgränsade utrednings- uppgifter av övergripande natur och ett sek- retariat. I motsats till vad som normalt gäller för utredningar blev rådets mandat tidsbe- gränsat. För kulturrådets uppgifter, samman- sättning och arbetssätt har redogjorts i kapi- tel ].

Då 1960-talet inneburit inledningen till ett större kulturpolitiskt ansvarstagande från statens sida har utredningsarbete varit nöd- vändigt för att skapa grunder för ett reform- arbete. Utredningarna har också kommit att spela en roll i avsaknad av förvaltningsor- gan inom kulturområdet som kunnat åläggas utredande uppgifter. Vissa utredningar har i stället fått ta på sig uppgifter som normalt brukar skötas av myndigheter.

Följande utredningar arbetade mars 1972

inom kulturområdet, nämligen 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65, 2.243 och 2.247), filmutredningen 1968 (22.42), 1968 års litteraturutredning (22.44), 1969 års radioutredning (2.105), reklamutredningen (2.105), dataarkiverings- kommittén, konstnärsutbildningssakkunniga (2.2.5) och utredningen om Musikaliska aka- demien (22.41). 1 4.4.5 redogörs för de större utredningar som arbetat under det senaste decenniet.

Vid sidan om utredningarna arbetade organisationskommittéer för regionmusiken (2.2.4.1), för högre musikutbildning och för bibliotekarieutbildning (2.2.5) med utred- ningsuppgifter.

2.2.4. Förvaltningsorgan och institutioner 2.2.4.1 Teater, dans och musik

Inom teater- och musikområdena finns det en myndighet med tillsynsuppgifter för den statliga och statsunderstödda verksamheten, nämligen teater- och musikrådet. Ansvarsom- rådet omfattar både institutioner med ut- övande uppgifter och vissa utbildningsinsti- tutioner. Rådet har att främja samordning samt planerings— och utvecklingsarbete inom sitt verksamhetsområde. Vidare skall det granska och yttra sig över de förslag till anslagsframställningar hos riksdagen som fal- ler inom rådets verksamhetsområde. Rådet har att se till att utbildningen vid statens scenskolor och statens dansskola i fråga om innehåll och metoder fortlöpande förnyas, utvecklas och förbättras. Slutligen fördelar rådet statsbidrag till de ändamål på teaterns och musiklivets områden för vilka medel ställs till rådets förfogande. Rådet har elva ledamöter, som utses av Kungl Maj:t. Leda- möterna utses på grund av sina personliga kvalifikationer inom olika kulturområden och inte som representanter för organisatio- ner, institutioner eller andra sammanslut- ningar.

Inom teater- och musikområdet finns vid sidan om utbildningsområdet fyra institutio- ner som är statliga eller har övervägande

statligt stöd. Det är Svenska riksteatern, Operan, Dramatiska teatern och Rikskonser- ter. Dessutom fmns den helstatliga region- musiken.

Svenska riksteatern är en ideell förening, en sammanslutning av lokala teaterför- eningar. Riksteaterns uppgift är att bedriva teater och annan scenisk verksamhet. Den skall bidra till att utveckla teaterverksamhe- ten i alla delar av landet och därvid se till att såväl allmänhetens som skolans och för- eningslivets behov och intressen beaktas.

Riksteaterns styrelse består av 21 ledarnö- ter, av vilka Kungl Maja utser ordförande och en ledamot. En ledamot utses av vardera Skolöverstyrelsen, Svenska kommunförbun- det, Svenska landstingsförbundet, Folkbild- ningsförbundet, Folketshusföreningarnas riksorganisation och Folkparkernas central- organisation. Elva av ledamöterna utses av kongressen som är organisationens högsta organ. Personalen utser en ledamot och tea- terchefen är självskriven ledamot. Inom sty- relsen finns ett arbetsutskott som bl a svarar för programverksamheten. De av Kungl Maj:t utsedda ledamöterna ingår i arbetsutskottet.

Kungl Maj:t har meddelat bestämmelser för verksamheten. Riksteatern är enligt dessa ålagd att samarbeta med Operan, Dramatiska teatern, Rikskonserter och Riksutställningar. Kungl Maj:t fastställer årlig inkomst- och utgiftsstat för teatern.

Riksteaterns riksorganisation behandlas i 2.9.l.1. Riksteaterns verksamhet beskrivs i kapitlet om institutionerna (6.3).

Kungl teatern AB (Operan) har till upp- gift att utöva och främja musikalisk scen- konst. Den dominerande delen av föreställ- ningarna utgörs av operor och baletter. Dra- matiska teatern AB har till uppgift att utöva och främja klassisk och modern dramatik av både svenskt och utländskt ursprung.

Operan och Dramatiska teatern bedriver sin verksamhet i aktiebolagsform. Förhållan- det mellan staten och bolagen regleras i särskilda avtal. Vardera teaterstyrelsen består av fem ledamöter, varav ordföranden och ytterligare två ledamöter utses av Kungl Maj:t. Inkomst- och utgiftsstat för teatrarna

fastställs av Kungl Maj:t. En närmare beskriv- ning av de båda teatrarnas organisation och verksamhet lämnas i kapitlet om kulturinsti- tutionerna (6 .3).

Stiftelsen Institutet för rikskonserter har till uppgift att främja musiklivet och vidta åtgärder för att öka intresset för musik bl a genom att anordna och förmedla konserter, verka för musikutbildning och för kontakter med musiklivet i utlandet.

Stiftelsens styrelse består av tio ledamö- ter, av vilka Kungl Maj :t utser fyra, däribland ordföranden. Skolöverstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsför- bundet, Folkbildningsförbundet och Svenska musikerförbundet utser vardera en ledamot. Institutets direktör är självskriven ledamot.

Rikskonserter tillkom genom beslut av statsmakterna år 1968 (prop 1968245, SU 19682114, rskr 1968263). Bakgrunden till reformen beskrivs i kapitlet om målen för kulturpolitiken (4.4.5.2). Rikskonserters verksamhet behandlas i kapitlet om kultur- institutionerna (6.4).

Regionmusiken tillkom år 1971 enligt be- slut av statsmakterna året dessförinnan (prop 1970'31, SU 1970:121, rskr 19701282) ge- nom en omorganisation av militärmusiken. Regionmusiken, som har civil status, har uppgifter inom både försvaret och det all- männa musiklivet.

En särskild organisationskommitté (ORM) leder tills vidare regionmusikverksamheten (direktiv se 1971 års riksdagsberättelse s 106). Regionmusikverksamheten behandlasi kapitlet om kulturinstitutionerna (6.4).

Vid sidan om de här nämnda institutioner- na ger staten ekonomiskt stöd till olika verksamheter inom teater-, dans- och musik- områdena.

Stadsteatrar och därmed likställda teatrar får ett statsbidrag till lönekostnader och sociala kostnader. F n åtnjuter elva teatrar statsbidrag (2.3.3, 2.4.2 och 6.3).

Till sex yrkesorkestrar utgår förlusttäck- ningsbidrag. Det innebär att staten bidrar med lika stort belopp som orkesterföretagen får från kommun eller annat håll. Till två orkestrar utgår särskilda bidrag som inte är

av samma storleksordning som förlusttäck- ningsbidragen (2.4.2 och 6.4).

Teater- och musikrådet administrerar stadsteater- och yrkesorkesterbidragen. Dess- utom fördelar rådet olika bidrag för vilka Kungl Maj:t ställt medel till förfogande, nämligen till stöd åt svenskt sceniskt verk, uppsättningskostnader och utrustning för teater och dansgrupper med verksamhet utanför de större teaterinstitutionema, som- marspel, deltagande i konferenser, bidrag till körförbund och vissa internationella ända- mål. Till den 1 januari 1972 administrerade teater- och musikrådet Södra teatern. Nume- ra ansvarar Riksteatem för teaterverksamhe- ten där.

Vid sidan om de bidrag som fördelas av teater- och musikrådet anvisar Kungl Maj:t medel till en rad olika ändamål, bl a Stiftel- sen Skådebanan, teater- och musikcentrum- bildningar, vissa kammarmusikföreningar, Stiftelsen Elektronmusikstudion och olika centrala organisationer på framför allt mu- sikområdet.

Musikaliska akademien har vissa myndig- hetsfunktioner. Den har en allmän uppgift att främja utvecklingen inom musikområdet. Akademien delar ut statliga konstnärsstipen- dier och ansvarar dessutom för ett bibliotek. Akademien har däremot numera ingen be- fattning med utbildningsfrågor. En särskild utredning arbetar med de följder denna för- ändring leder till för akademiens del.

2.2.4.2 Film

Inom filmområdet finns det endast ett stat- ligt organ, nämligen statens biografbyrå. Den har till uppgift att pröva frågor om godkän- nande av film som är avsedd att visas vid offentlig biografföreställning. Till biografby- rån är knutna två rådgivande organ, statens filmgranskningsråd och statens barnfilm- nämnd.

Filmcensurutredningen har i ett betänkan- de, Filmen — censur och ansvar (SOU 1969114) föreslagit att censuren av film för vuxna avskaffas, medan barnfilmcensuren bör bestå. Betänkandet överlämnades hösten

1971 till massmedieutredningen (2.2.6) för att övervägas av utredningen. Enligt stats— makternas beslut (prop 197211 bil 10 s 24, KrU 1972118, rskr 19722210) har barnfilm- censuren breddats och förstärkts bl a genom inrättandet av statens barnfilmnämnd. Nämnden skall vara rådgivande organ för frå- gor rörande förbud och annan censuråtgärd i fråga om filmer som önskas tillåtna för barn.

Produktionsstöd till film och andra bidrag kanaliseras genom Svenska filminstitutet (2.11). Filmbranschens ekonomiska struktur och villkor rn m utreds av den år 1968 tillsat- ta filmutredningen (direktiv se 1969 års riks— dagsberättelse s 342). Utredningen avlämna- de år 1970 betänkandet Samhället och fil- men (SOU 1970:73). 1 betänkandet behand- las frågorna om samhällsstödda biografer, filmstudios och barnfilm samt frågan om filmbranschen och TV.

Vissa mindre bidrag utgår till frlmända- mål, bla till Bamfilmkommittén och Film- centrum (2.8.2.2) samt Folketshusför- eningarnas riksorganisation.

2.243 Konst, museer och utställningsverksamhet

Inom området konst, museer och utställ- ningsverksamhet finns inget administrativt organ med uppgifter som motsvarar teater- och musikrådets inom dess område.

Det finns åtta statliga museer som hör under utbildningsdepartementet. Dessa är statens historiska museum, nationalmuseet, livrustkammaren, naturhistoriska riksmuseet, statens sjöhistoriska museum, etnografiska museet, medelhavsmuseet — samtliga belägna i Stockholm — samt Skoklosters slott. Sta- tens historiska museum och medelhavs- museet är sarnorganiserade med riksantikva- rieämbetet. I nationalmuseet ingår som sär- skilda avdelningar moderna museet och öst- asiatiska museet. Staten har det ekonomiska ansvaret för de som stiftelser organiserade Nordiska museet och Tekniska museet. Sta- ten ger vidare årliga bidrag till Skansen och nio mindre museer i och utanför Stockholm.

Vissa museer hör till andra departement,

nämligen armémuseet, marinmuseet och mo- dellkammaren i Karlskrona, samt museer knutna till affärsdrivande verk såsom post- museet.

År 1965 påbörjades en försöksverksamhet med riksutställningar, som avser utställningar av konst samt kultur- och naturhistoriska föremål. Verksamheten leds av 1965 års musei- och utställningssakkunniga. År 1967 träffades ett avtal om samverkan mellan de sakkunniga, Föreningen Konst i skolan och Riksförbundet för bildande konst (2.9.3). Uppdraget till de sakkunniga har sedermera utvidgats till att avse också försöksverksam- het med försäljning av konst. Genomföran- det av denna försöksverksamhet har av de sakkunniga delegerats till Folkrörelsernas konstfrämjande (2.9.3).

Olika statliga uppgifter inom bildkonstens område handhas — förutom av nationalmu- seet och Riksutställningar — av statens konstråd, nämnden för utställningar av svensk konst i utlandet (NUNSKU) och Konstakademien.

Statens konstråd har till uppgift att ge- nom förvärv av konstnärliga arbeten till sta- tens byggnader och andra lokaler för statliga myndigheter verka för att konstnärliga vär- den införlivas med samhällsmiljön. Nämnden för utställningar av svensk konst i utlandet svarar för det svenska deltagandet i utställ- ningar av modern konst i utlandet.

Konstakademien har vissa myndighetsupp- gifter. Den är huvudman för konsthögskolan och har dessutom en allmän uppgift att främja utvecklingen inom konstområdet. Vi- dare delar akademien ut stipendier.

Statsstöd utgår till vissa ändamål inom konstområdet, bl a Konstfrämjandet (2.9.3) och Konstnärscentrum (2.8.2.4).

Det statliga museiväsendets, konstrådets och NUNSKU:s organisation och verksamhet samt stödet till icke statliga museer utreds av 1965 års musei— och utställningssakkunniga (direktiv se 1966 års riksdagsberättelse s 280, tilläggsdirektiv se 1968 års riksdagsbe- rättelse s 252). De avser att avlämna ett betänkande i dessa frågor år 1972. I ett särskilt betänkande kommer de sakkunniga

senare att lämna förslag i fråga om riksut- ställningsverksamhetens framtid. Mot denna bakgrund beskrivs här inte närmare de berör- da institutionerna och statsstödet inom om- rådet.

2.2.4.4 Folkbibliotek och litteratur

Hela biblioteksväsendet kommer inte att behandlas i detta betänkande. Kulturrå- det behandlar i huvudsak endast folkbiblio- teken. Flertalet statliga biblioteksinstitutio- ner är vetenskapliga, antingen knutna till universitet eller andra utbildnings- och forsk- ningsinstitutioner. Ett par centrala statliga bibliotek hör dock till kulturområdet, näm- ligen Musikaliska akademiens bibliotek och Vitterhets-, historie- och antikvitetsakade- miens bibliotek. Det förstnämnda innehåller musikvetenskaplig litteratur och notmaterial. Det senare är verksbibliotek för riksantikva- rieämbetet och statens historiska museum och samtidigt vetenskapligt specialbibliotek inom kulturminnesvårdens område. Verk- samheten vid Musikaliska akademiens biblio- tek utreds av statskontoret inom ramen för en allmän översyn av de vetenskapliga biblio- tekens inre organisation. Vitterhetsakade- miens bibliotek behandlas av MUS 65.

Statliga stifts- och landsbibliotek finns i Linköping, Skara, Västerås och Växjö. De fungerar samtidigt som länsbibliotek i de län där de är belägna. Biblioteken är sarnorgani- serade med de kommunala folkbiblioteken. På uppdrag av Kungl Maj:t har statskontoret utarbetat rapporten Huvudmannaskapet för stifts- och landsbiblioteken (1970). I denna föreslås att de fyra biblioteken överförs till kommunalt huvudmannaskap. Biblioteken står under tillsyn av kungl biblioteket och i fråga om verksamheten som länsbibliotek av skolöverstyrelsen.

Staten stöder de kommunala folkbibliote- ken i första hand genom stöd till utvecklings- verksarnhet i ett antal kommunala enheter. Vidare utgår statsbidrag till länsbibliotek och lånecentraler, biblioteksverksamheten för sjömän, Tornedalens bibliotek och biblio- teksverksamhet bland svenskar i utlandet.

Statsstödet till folkbiblioteksväsendet ad- ministreras av skolöverstyrelsen. För folkbib- liotekens verksamhet redogörs närmare un- der 6.6.

Vid sidan om bidragen till folkbiblioteks- väsendet och ersättningarna till författarna utgår fn ett ganska begränsat stöd till litterä- ra ändamål. Statsbidrag utgår till Sveriges författarförbund för centrumbildning på lit- teraturens område (2.821), Nämnden för svensk språkvård, Stiftelsen Svenska barn- boksinstitutet, Samfundet De nio och till vissa nordiska ändamål.

Det statliga stödet till litteraturen utreds av den år 1968 tillsatta litteraturutredning- en. Den har till uppgift att granska behovet av åtgärder för att stimulera bokkonsumtio- nen samt distributionen och produktionen av böcker. Utredningen har som särskild uppgift att utreda formerna för ersättningar till författare. (Direktiv se 1969 års riksdags- berättelse s 327.)

Litteraturutredningen lade år 1970 fram ett förslag om tidskriftsstöd. Genom beslut av statsmakterna år 1971 (prop 1971:47, KrU 1971114, rskr l97lz206) infördes ett sådant stöd fr o m budgetåret 1971/72. Det handhas av en för ändamålet särskilt upprät- tad tidskriftsnämnd vars ledmöter utses av Kungl Maj:t.

2.2.4.5 Fördelning av kulturarbetar- ersättningar och stipendier

De kulturarbetarersättningar och stipendier som staten fn svarar för är konstnärsbe- löningar, konstnärsstipendier, bibliotekser- sättning (ersättning åt författare för utlåning av deras verk genom bibliotek), stöd åt svenska sceniska verk och ersättning till konstnärer för utlåning av deras verk.

Två statliga organ har till enda uppgift att handlägga ärenden om ersättningar och sti- pendier, nämligen styrelsen för Sveriges för- fattarfond och konstnärsstipendienämnden. Vissa stipendieärenden handläggs av Konst- akademien i samråd med Konstnärernas riks- organisation och av Musikaliska akademieni samråd med Föreningen Svenska tonsättare.

Styrelsen för Sveriges författarfond ansva- rar för det statliga biblioteksersättningssyste- met. Styrelsen fördelar vidare konstnärssti- pendier till författare och översättare och vissa nordiska stipendier. Konstakademien fördelar konstnärsstipendier och arbetsbi- drag till konstnärer inom måleri mm och Musikaliska akademiens styrelse konst- närsstipendier åt tonsättare. Konstnärssti— pendiena'mnden fördelar konstnärsstipendier till sådana konstnärsgrupper som ligger utan- för de övriga stipendiemyndigheternas an- svarsområden. Samtliga stipendiemyndig- heter lämnar förslag till Kungl Maj:t ifråga om fördelning av konstnärsbelöningar.

Stöd åt författare till svenska sceniska verk fördelas av teater- och musikrådet. MUS 65 svarar för en provisorisk form för ersätt- ning till konstnärer för utlåning av konstverk till Riksutställningars utställningsverksarn- het.

Som framgått av det föregående (1.5) har kulturrådet som särskilt utredningsuppdrag att lägga fram förslag i fråga om de statliga insatserna för kulturarbetare. Då rådet avser att redovisa dessa frågor i ett senare betän- kande kommer inte i detta avsnitt eller i öv- rigt i detta betänkande att närmare behand- las de direkta ersättningarna och stipendier- na till kulturarbetarna och handläggningen av sådana frågor.

2.2.4.6 Folkbildning och ungdomsverksamhet

Som närmare kommer att utvecklas under 4.11 i resonemangen om avgränsningen av det kulturpolitiska området för rådet endast en del av folkbildningsverksarnheten till det- ta område. Resten är att betrakta såsom vuxenutbildning.

Stödet till folkbildningsarbetet liksom till ungdomsverksamheten hör i administrativt avseende under skolöverstyrelsen som också är tillsynsrnyndighet för all folkbildning som behandlas under 2.5. Till ungdomsorganisa- tionernas arbete utgår statsbidrag till central och lokal verksamhet, till ungdomsledarut- bildning och till hemgårdsrörelsen. Det är

1970 omorganiserade statens ungdomsråd har till uppgift att inom ramen för samhäl- lets kultur- och fn'tidspolitik främja ung- domens sociala och personliga utveckling. Rådet skall fortlöpande överväga mål och riktlinjer för ungdomspolitiken samt verka för samordning av de statliga insatserna inom sitt område.

2.2.4.7 Kulturminnesvård

Riksantikvariea'mbetet är central myndighet för ärenden om forn- och kulturminnesvård. Ämbetet är tillsynsmyndighet för landsanti- kvarieorganisationen. Statens historiska mu- seum är som nämnts samorganiserat med ämbetet. Medelhavsmuseet står under inseen- de av riksantikvarieämbetet. Vitterhets-, hi- storie- och antikvitetsakademiens förvalt- ningsutskott har hand om vissa uppgifter för ämbetet och de båda museerna, bl a att inge anslagsframställningar och tillsätta vissa tjänster.

Statsbidrag utgår till avlöningar av lands- antikvarier och amanuenser åt dessa. Lands- antikvariema som är anställda av olika orga- nisationer med kulturrninnesvårdande upp- gifter skall inom sina distrikt vara riksanti- kvarieämbetets företrädare och inför ämbe- tet svara för kulturminnesvården i länen. Landsantikvarierna är i de flesta fall chefer för länsmuseerna. F n finns en landsantikvarie i varje län utom i Älvsborgs län som har två.

Målsättning och organisation för samhäl- lets kulturminnesvård har utretts av 1965 års musei— och utställningssakkunniga, som av- lämnat betänkandet Kulturminnesvård ( SOU 1972:45 ). Mot denna bakgrund beskrivs in- stitutionerna och statsstödet inom området inte närmare i detta betänkande.

2.2.4.8 Arkivväsendet

Riksarkivet är central myndighet för arkiv- frågor och chefsmyndighet för landsarkiven. Chef för riksarkivet är riksarkivarien. Till försvarsdepartementet hör krigsarkivet som är central arkivmyndighet inom försvarsvä- sendet.

De sju landsarkiven i Uppsala, Vadstena, Visby, Lund, Göteborg, Härnösand och Östersund är regionala arkivmyndigheter och arkivdepåer. Till ett landsarkivs verksamhets- område hör ett eller flera län. Riksarkivet lade år 1970 fram ett förslag till utbyggnad av landsarkivens organisation men detta har hitintills inte föranlett några åtgärder från statsmakternas sida. De kommunala stads- arkiven i Stockholm och Malmö har vissa uppgifter som landsarkiv.

En är 1970 genomförd omorganisation av dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv medförde att dessa arkiv ställdes under en gemensam styrelse (prop 1970:46, SU 197091, rskr 19702217). Arkiven är numera fem olika institutioner, varav två i Uppsala och en i Stockholm, en i Lund och en i Umeå. Myndigheten dialekt- och ort- namnsarkiven samt svenskt visarkiv har till uppgift att bl a samla in, bevara, bearbeta och utge material om dialekter, ortnarrm, visor och folkminnen.

Svenskt biografiskt lexikon har till uppgift att fortsätta och slutföra utgivandet av ver- ket Svenskt biografiskt lexikon. Myndighe- ten har en egen styrelse. Ett inordnande under styrelsen för dialekt- och ortnamnsar- kiven har övervägts men någon förändring har inte kommit till stånd (prop 197121 bil 10 s 56).

Ett statligt stöd utgår till Stiftelsen Arbe- tarrörelsens arkiv och Föreningen Sveriges pressaktiv och pressmuseum. Genom beslut av 1972 års riksdag (prop 197211 bil 10 s 53, KrU 1972z4, rskr 1972:40) har riksarkivets nämnd för enskilda arkiv fått vidgade uppgifter och beslutande funktioner.

Dataarkiveringskommittén (direktiv se 1968 års riksdagsberättelse s 278) utreder arkivfrågoma för den moderna informations- behandlingens databärare m m.

2 25 Utbildning inom kulturområdet

Staten är huvudman för flertalet högre ut- bildningsinstitutioner inom kulturområdet. Dessa är konsthögskolan och konstfacksko- lan i Stockholm, musikhögskolorna i Stock-

holm, Göteborg och Malmö, statens scensko- lor av vilka två finns i Stockholm, en i Göteborg och en i Malmö, statens dansskola och dramatiska institutet, de båda sistnämn- da också förlagda till Stockholm. År 1972 har en bibliotekshögskola inrättats i Borås enligt beslut av statsmakterna år 1971 (prop 1971:52, UbU 1971:19, rskr 1971: 189).

Konsthögskolan står under inseende av konstakademien ocl. konstfackskolan av skolöverstyrelsen. Vid konsthögskolan ut- bildas i första hand målare, skulptörer och grafiker samt vid konstfackskolan konsthant- verkare, designers och teckningslärare. Konstnärsutbildningssakkunniga avlämnade år 1970 ett betänkande Högskolor för konst- närlig utbildning (SOU 1970:66) med förslag till en ny organisation för hela den konstnär- liga utbildningen. Statsmakterna har ännu inte tagit ställning till förslagen ibetänkandet.

År 1970 tog statsmakterna (prop 1970: 25, SU 1970:108, rskr 1970:274) ställning till vissa allmänna riktlinjer för den framtida musikutbildningen. En successiv reform har inletts fr o m budgetåret 1971/72, då musik- konservatorierna i Göteborg och Malmö för- statligades. Ansvaret för planeringen av re- formen ligger på organisationskommittén för högre musikutbildning (OMUS) (direktiv se 1971 års riksdagsberättelse s 295). Kommit- tén är tillsynsmyndighet för de tre musik- högskolorna. Vid musikhögskola utbildas instrumentalister, sångare, tonsättare, diri- genter, musiklärare, kyrkomusiker och piano- stämmare.

Statens scenskolor och statens dansskola står under inseende av teater- och musikrå- det. Vid scenskoloma utbildas skådespelare och musikdramatiska artister. En av scensko- lorna i Stockholm är inriktad på utbildning av operaartister. Statens dansskola har till uppgift att utbilda danspedagoger och koreo- grafer samt meddela utbildning i mim.

Dramatiska institutets uppgift är att utbil- da personal för produktion av program för teater, film, television och radio. Verksamhe- ten inleddes budgetåret 1970/71. Institutet är direkt underställt Kungl Maj:t.

2.2.6. Myndigheter och utredningar utanför kulturområdet som behandlar kulturfrågor

En rad statliga myndigheter och utredningar utanför det egentliga kulturområdet kommer i sitt arbete in på kulturfrågor. Här nämns endast vissa av de viktigaste. Senare i betän- kandet behandlas hur de olika myndigheter- na och utredningarna kommer in i den kul- turpolitiska bilden eller enligt kulturrådets mening bör komma in i den.

Till myndigheter utanför det egentliga kulturområdet som kommer i kontakt med kulturfrågor hör skolöverstyrelsen som till- synsmyndighet över skolväsende, lärarutbild- ning och vuxenutbildning. Som kulturrådet närmare utvecklar under 5.7 är skolan en av de viktigaste kanalerna för kulturförrnedling. Det är endast behovet av klara administrativa gränsdragningar som gör att skolöverstyrel- sen — med undantag av de delar som sysslar med folkbildning och folkbibliotek — inte på ett meningsfullt sätt anses kunna föras till kulturområdet. Något liknande gäller för universitetskanslersämbetet som är central förvaltningsmyndighet för universitet m fl högre läroanstalter och vissa institutioner.

Socialstyrelsen är central förvaltningsmyn- dighet för ärenden som rör socialvården, hälso- och sjukvården samt läkemedelsför- sörjningen. I både den utredande och plane- rande verksamheten bla gällande samhälls- och mHjöplanering och som tillsynsrnyndig- het för vårdinstitutioner och icke institu- tionsbunden socialvård kommer socialstyrel- sen i kontakt med kulturfrågor.

Den offentliga arbetsförmedlingen bedri- ver förmedlingsverksamhet på kulturområdet bl a genom särskilda artist- och musikerför- medlingar. Arbetsmarknadsstyrelsen stöder vidare centrumbildningarnas förmedlande verksamhet genom att bestrida vissa kostna- der. I sysselsättningsskapande syfte utförsi arbetsmarknadsstyrelsens regi bla arbeten inom kulturrninnesvården. Ett betydande an- tal arkivarbetare arbetar vid museer, arkiv och andra kulturinstitutioner. Musikerhjäl- pen är en speciell hjälpform för arbetslösa musiker som innebär, att dessa anvisas arbete

i t ex amatörorkestrar.

Krirninalvårdsstyrelsen som är central för- valtningsmyndighet för ärenden om krirni- nalvård behandlar bl 3 frågor om de intagnas bildningsverksamhet, biblioteksservice och annan kulturell verksamhet vid anstalterna.

Statens invandrarverk är central förvalt- ningsmyndighet för invandrar- och medbor- garskapsfrågor i den mån de inte ankommer på annan myndighet. Verket skall bevaka behovet av och samordna åtgärder för att främja invandrarnas anpassning i Sverige. Verket bedriver kontaktverksarnhet med in- vandrarorganisationema och söker stimulera andra organisationer till kontakt med in- vandrarna. Verket stöder försöks- och infor- mationsverksamhet vid vissa kulturinstitutio- ner.

Genom sina uppgifter inom sarnhällsplane- ringen berör statens planverk också kultur- frågorna. Bostadsstyrelsen och statens nämnd för samlingslokaler behandlar i sin utredande och lånebeviljande verksamhet bla lokaler för kultur- och föreningsverk— samhet. Kommerskollegium svarar för det statliga stödet till hemslöjden.

Av statliga utredningar som behandlar kul- turfrågor kan nämnas massmedieutredning- en, utredningen rörande arbetsförmedling in- om vissa yrkesområden (OLAF), utredning- en rörande statens ekonomiska stöd till all- männa samlingslokaler, servicekommitten, glesbygdsutredningen, barnstugeutredningen, arbetsmiljöutredningen, delegationen för för- söksverksamhet med företagsdemokrati i de statliga aktiebolagen, invandrarut- redningen, sameutredningen och handikapp- utredningen.

Massmedieutredningen (direktiv se 1971 års riksdagsberättelse s 70) utreder frågan om enhetlig reglering i grundlag av yttrande- friheten i massmedier mm. Utredningen kommer därmed in på yttrandefriheten i bl a radio, TV och film.

Utredningen angående arbetsförmedlingen inom vissa yrkesområden har i utredningen Arbetsförmedling inom kulturområdet (Ds In 1972:5) lagt fram förslag angående arbets- förmedlingen på kulturområdet.

En sakkunnig för utredning rörande sta- tens ekonomiska stöd till allmänna samlings- lokaler (direktiv se 1969 års riksdagsberättel- se 5 413) har behandlat stödet till samlingslo- kaler av olika slag och lagt fram betänkandet Finansiering av allmänna samlingslokaler (SOU 197192).

Servicekommittén (direktiv se 1968 års riksdagsberättelse s 348) behandlar vissa frå- gor om service i bostadsområden och kom- mer därigenom också in på lokalbehovet för kulturservice av olika slag.

Glesbygdsutredningen (direktiv se 1970 års riksdagsberättelse s 372) har ett allmänt uppdrag att utreda glesbygdsproblemen. Man kommer då också in på kulturförsörjningen i glesbygd.

1968 års barnstugeutredning (direktiv se 1969 års riksdagsberättelse s 142) utreder barnstugeverksamheten närmast före och un- der skolåren. Utredningen behandlar målsätt- ningen för den inre verksamheten i lekskolor och daghem. Den tar också upp fritidsaktivi- teter för barn i skolåldrarna, bl a den frivil- liga undervisningen i musik och slöjd samt organisationemas arbete.

Arbetsmiljöutredningen (direktiv se 1971 års riksdagsberättelse s 137) har ett allmänt uppdrag att se över arbetarskyddslagstift- ningen och kommer därigenom in på arbets- miljöns olika aspekter. Även inom delegatio- nen för försöksverksamhet med företagsde- mokrati i de statliga aktiebolagen (direk- tiv se 1969 års riksdagsberättelse s 269) och delegationen för förvaltningsdemokrati (direktiv se 1970 års riksdagsberättelse s 232) behandlas arbetsmiljöfrågor.

Invandrarutredningen (direktiv se 1969 års riksdagsberättelse s 401) utreder invand- rarnas anpassningsproblem m m. Utredning- en skall bl a gå in på i vilken mån det svenska samhället bör skapa eller främja möjligheter- na för invandrare att bevara sina traditioner och sitt kulturarv i övrigt.

Sameutredningens (direktiv se 1972 års riksdagsberättelse s 294) arbete skall bilda underlag för en samlad bedömning av vilka åtgärder som kan och bör vidtas från samhäl- lets sida till stöd främst för samernas språk

och kultur. Utredningen skall bla kartlägga de särskilda problem som samerna möter i det svenska samhället och särskilt uppmärk- samma inställningen i språk- och kulturfrå- gor hOS de samer som lämnat rennäringen.

Handikapputredningen (direktiv se 1966 års riksdagsberättelse s 154), som utreder omvårdnaden av handikappade, kommer bl a att behandla de handikappades möjligheter till fritidsverksamhet och kulturell verksam- het.

2.3. Landstingen och den regionala kulturverksamheten

2.3.1. Län och landsting

Några förändringar av län och landsting av en omfattning som motsvarar 1960- och 1970- talens förändringar på det prirnärkommunala området har inte skett. Såväl den geografiska indelningen som de olika läns- och lands- tingsorganens uppgifter har emellertid varit föremål för utredningar (bla Den statliga länsförvaltningen, SOU 1967 120—21, Ny länsindelning, SOU 1967:23 och Förvaltning och folkstyre, SOU 1968247).

Utredningen om den statliga länsförvalt- ningen har lett till att denna reformerats from 1 juli 1971 (bla prop 1970:103 KU 197034, rskr 19702248, SU 1970:132, rskr 19702308). Huvudsyftet med reformen var att stärka länsstyrelsens planeringsfunktion. Man har därför fört vissa funktioner, som tidigare handlagts inorn fristående organ, till länsstyrelsen och upprättat en särskild plane- ringsavdelning inom varje länsstyrelse. Läns- styrelserna har samtidigt fått lekmannasty- reiser. Kulturfrågorna har dock inte berörts av länsstyrelsereformen.

Inte heller övriga statliga länsorgan går in på kulturfrågor, även om länsskolnämndema bistår vid distributionen av Skolkonserter o (1.

Övriga frågor som de nyss nämnda utred- ningarna behandlat har överlämnats för ytterligare utredning i den av civilministern tillsatta länsberedningen (8.3).

2.3.2. Landstingens kulturorganisation

Inom landstingen utövas beslutanderätten av landstingsmötet. För beredning, förvaltning och verkställighet svarar landstingens nämn- der. Dessa utgörs av förvaltningsutskottet, nämnder för specialreglerad förvaltning samt nämnder för oreglerad förvaltning 5 k fakul- tativa nämnder. Förvaltningen inom kultur- området är oreglerad.

Landstingsmötet kan i viss utsträckning ingripa i nämndernas förvaltning och verk- ställighet.

Någon enhetlig modell för närnndorgani- sationen på kulturområdet finns fn inte inom landstingen. År 1971 hade tre lands- ting kulturnämnder, fyra hade undervisnings- (utbildnings-) och kulturnämnd, medan åter- stående 16 inte hade särskilt markerat kulturfrågoma i nämndorganisationen.

De landsting som saknar kulturnämnd har ofta fört samman kulturfrågorna med utbild- ningsfrågoma. De handläggs då av någon form av undervisningsnämnd. Även hand- läggning direkt inom förvaltningsutskotten förekommer liksom en uppdelning av kultur- frågorna på flera nämnder.

Vissa kulturfrågor har några landsting brutit ut och fört till särskilda organ. Sålunda hade tre landsting kulturstipendie- nämnd och två konstnämnd.

Inom kansliorganisationen handläggs kul- turfrågorna som regel av kansliets allmänna avdelning eller undervisningsavdelning.

2.3.3. Regionalt arbetande kulturinstitutioner

Regionalt arbetande kulturinstitutioner finns inom de flesta kulturområden. På biblio- teksområdet finns sådana i samtliga län. På musik- respektive museiområdena finns institutioner i flertalet län medan det på teaterområdet endast finns i vissa län. Samt- liga dessa institutioner har direkt eller indi- rekt statligt stöd. Endast i några fall är landstingen — och då tillsammans med insti- tutionens hemkommun och föreningslivet — huvudman för institutionen.

Regionala institutioner på biblioteksom- rådet är länsbiblioteken. Dessa utgörs som regel av kommunala bibliotek, som åtagit sig att vid sidan av verksamheten inom hem- kommunen även ha uppgifter på länsplanet. Ett avsteg från den normala länsbiblioteks- konstruktionen gäller de fyra län, där det finns statligt stifts- och landsbibliotek. Dessa bibliotek ; belägna i Linköping, Skara, Västerås och Växjö — fungerar även som länsbibliotek. Bland länsbibliotekens tidigare huvuduppgifter kan nämnas bistånd till komrnunbiblioteken med katalogisering, gall- ring och allmän biblioteksteknisk rådgivning samt bokbussverksamhet. Efter hand har emellertid andra uppgifter kommit i förgrun- den, tex tillhandahållande av mera kvalifice- rad facklitteratur och nya medier, biträde med organisations-, rationaliserings- och långtidsplaneringsfrågor, AV- och PR-verk— samhet samt social biblioteksverksamhet.

Till länsbiblioteken utgår vissa statsbidrag, som täcker en del av kostnaderna. Övriga kostnader täcks i princip av landstingen enligt en rekommendation som Landstings- och Kommunförbunden gemensamt utfärdat år 1969. Rekommendationen gäller tv inte stifts- och landsbiblioteken samt länsbiblio- teken i Visby och Östersund, där andra grundprinciper för kostnadsfördelning till- lämpas. Biblioteksfrågoma behandlas under 6.6.

Museer med länsverksamhet finns i de flesta län. I Skånelänen och iGöteborgs och Bohus län samt Älvsborgs län dominerar dock den lokalt uppbyggda och lokalt inrik-

tade verksamheten. Länsmuseum saknas ock- så i Stockholms län, men Stockholm har ett stadsmuseum.

Huvudman för länsmuseet är som regel en länsförening, men även stiftelser förekom- mer. Länsmuseerna leds vanligen av lands- antikvarien och har därmed anknytning till kulturminnesvården. Ekonomiskt bygger verksamheten på statsbidrag till landsanti- kvarieorganisationen, landstingsbidrag och bi- drag från museernas hemkommuner. Musei- frågorna behandlas vidare under 6.5 .

På teaterområdet har ett regionalt arbete bedrivits av Norrbottens länsteater och av Riksteaterns ensembler i Skellefteå, Väster- ås, Växjö och Örebro. Några stadsteatrar svarar för en begränsad regional verksamhet.

Den regionala verksamheten baseras i hu- vudsak på statliga och primärkommuna- la anslag. Större landstingsbidrag utgår en- dast till Norrbottens länsteater. Teatrarna behandlas vidare under 6.3.

Regional verksamhet på musikområdet bedrivs av den statliga regionmusiken. Länen bidrager ej till finansieringen annat än som köpare av program och har inget inflytande över regionmusikens ledning. Även de lokalt förankrade symfoniorkestrarna svarar för en viss regional verksamhet. De uppbär då vissa landstingsanslag (6.4).

Genom sin nära anknytning till kulturlivet i övrigt bör också folkhögskolorna nämnas bland de regionala kulturinstitutionerna. Ungefär hälften, dvs ett femtiotal, ägs och drivs av landstingen och övriga erhåller som regel vissa landstingsanslag. Folkhögskolorna behandlas i 2.5.7.

2.3.4. Landstingens stöd till föreningslivet på kulturområdet och till kulturarbetarna

Landstingen ger anslag till den regionalt bedrivna föreningsverksamheten. De största bidragen går till studie- och bildningsverk- samheten. Landstingen svarar för en bety- dande del av länsbildningsförbundens eko- nomi. Till studieförbundens distrikt utgår anslag dels per redovisad studietimme, dels till instruktörs- och ledarutbildning i stort

sett enligt de rekommendationer som Svens- ka landstingsförbundet avgett. Till övriga organisationer inom kulturområdet utgår landstingsbidrag efter normer som varierar från län till län.

Genom kulturaktiviteter inom landsting- ens institutioner och genom utsmycknings- uppdrag får kulturarbetarna i länen arbets- tillfällen. Därutöver delar landstingen som regel ut stipendier.

2.3.5. Landstingen och den lokala kulturverksamheten

Landstingen lämnar inte stöd till rent lokal verksamhet. Däremot kan de, som framgått i det föregående, stödja lokala institutioner som verkar regionalt. Landstingen har dock gort vissa ekonomiska insatser för att underlätta det lokala mottagandet av Riks- konserters och Riksteaterns utbud.

Behovet av regional samordning av kultur- utbud från olika håll har, om man bortser från biblioteks- och studiesektorerna, istor utsträckning framträtt först i och med 1960-talets ökade riksutbud. Några samord- ningsåtgärder av större omfattning har dock ännu inte vidtagits. I den mån det skett har åtgärderna som regel varit begränsade till olika delsektorer. Landstingen har i allmän- het medverkat till att sådana samordnings- uppgifter lagts på länsbildningsförbunden eller på andra föreningsorgan.

2.3.6. Kultur inom landstingens egna institutioner

En inte obetydlig del av landstingens kultur- insatser har hittills inriktats på verksamhet inom egna institutioner som sjukhus, vård- hem, yrkes- och folkhögskolor m fl. Lands— tingen har därmed i växande utsträckning blivit mottagare av utbud från bla Rikstea- tern och Rikskonserter. Även arbetsterapi- verksamheter har anknytning till kulturom- rådet. Kulturverksamheten inom landsting- ens institutioner är i huvudsak inriktad till patienterna respektive eleverna men kommer i viss utsträckning även personalen till del.

Slutligen bör de konstinköp landstingen gör för sina institutioner nämnas.

2.3.7. Svenska landstingsförbundet och dess arbetsgmpp för kulturfrågor

Gemensamt organ för samtliga land ing är Svenska landstingsförbundet. Förbundets uppgift är enligt stadgarna att ”som ett organ för samarbete mellan de svenska landstingen tillvarataga deras gemensamma intressen samt att, för underlättande av landstingens förvaltning, sprida kunskap i landstingskommunala angelägenheter”.

Högsta beslutande organ är förbundskon- gressen, som sammanträder vart tredje år. En styrelse om elva ledamöter handhar förbun- dets angelägenheter. Vidare finns särskild förhandlingsdelegation, tre permanenta or- gan tillsatta av styrelsen, däribland en utbild- ningsnämnd, samt arbetsgrupper för olika frågor. Till styrelsens förfogande står för- bundskansliet. Kulturfrågoma handläggs inom förbundskansliet av utbildningsavdel- ningens kultur- och undervisningssektion.

Hösten 1969 tillsatte förbundet en arbets- grupp för kulturfrågor. Gruppen, som består av fyra landstingspolitiker, en länsbildnings- konsulent och en förbundstjänsteman, skall enligt styrelsens beslut ”bl a söka åstadkom- ma en klarare arbetsfördelning mellan stat, landsting och primärkommuner med avse- ende på engagemanget inom kulturlivets område”. Arbetsgruppen bedriver sitt arbete parallellt och i nära kontakt med kulturrådet och Kommunförbundet.

Kulturfrågoma har hittills utgjort en myc- ket liten del av förbundets totala verksam- het, som domineras av sjukvårds-, social- och utbildningsfrågor. De kulturfrågor som främst förekommit har gällt stödet till folkbildningsarbetet. Här har förbundet ut- färdat rekommendationer, som i stort tilläm- pas av landstingen. De senaste åren har också rikskonsertverksamhetens regionala anknyt- ning följts av förbundet, som även utser en av styrelseledamötema i Rikskonserter. Slut- ligen bör förbundets uppgifter som remiss- myndighet i kulturpolitiska frågor nämnas.

2.4

Kommunerna och den lokala

kulturverksamheten

2.4.1. Kommunernas kulturorganisation

Inom kommunerna utövas beslutanderätten av kommunfullmäktige. För beredning, för- valtning och verkställighet svarar kommu- nens nämnder. Dessa utgörs av kommunsty- relsen, nämnder för specialreglerad förvalt- ning samt nämnder för oreglerad förvaltning, 8 k fakultativa nämnder. Förvaltningen inom kulturområdet är oreglerad.

Fullmäktige kan i viss utsträckning ingripa i nämndernas förvaltning och verkställighet.

En nämnd kan inom sig utse utskott, avdelning e d för handläggning av en eller flera frågor. Beslutanderätten i dessa frågor tillkommer likväl nämnden i dess helhet, om inte särskilda författningsbestämmelser med- ger annat. Sådana författningsbestämmelser om delegation av beslutanderätt finns dock rörande kommunstyrelsen, fakultativa nämn- der och vissa nämnder för specialreglerad förvaltning.

Den kommunala nämndorganisationen på kulturområdet har förändrats under 1960- talet som följd av verksamhetens utveckling och av kommunsammanläggningarna.

De kommunala kulturfrågorna har tidigare ofta handlagts av flera olika styrelser och nämnder. Efter hand har särskilda kultur- nämnder inrättats. I vissa fall har detta skett för att samla upp de frågor som inte naturligen faller på resp institutionsstyrelser. Det har dock blivit allt vanligare, att dessa nämnder fått en central funktion som den enda eller dominerande nämnden på kultur-

området med uppgift att svara för samtliga eller så gott som samtliga kommunala insat- ser. Kultumämnderna har då fått såväl styrelsefunktionen för kommunernas kultur- institutioner som stöd i olika former till den icke kommunala verksamheten på sin lott. Därmed har planerings- och prioriteringsupp- gifterna fått en framskjuten ställning inom kulturnämnderna. Bland kulturnämndens funktioner betonas numera även medverkan i miljöutforrnningen och samhällsplanering- en. Närmare uppgifter om kulturnämndernas ansvarsområde och kulturförvaltningens or- ganisation återfinns 1 8.1.5.

Enligt en enkät1 avseende förhållandena år 1969 fanns då kulturnämnder med centra- la uppgifter i drygt en tredjedel av landets kommuner. År 1971 hade över hälften av kommunerna sådan kulturnämnd. De kom- munala kulturnämnderna är, liksom också landstingens kulturnämnder, politiskt sam- mansatta. Nomineringen av ledamöter sker genom de politiska partierna. Drygt en fjärdedel av det totala antalet ledamöter i de i enkäten angivna nämnderna satt år 1969 i kommunens fullmäktige. Däremot var insla- get av utövande kulturarbetare i kultumämn- derna mycket begränsat. Endast ett fåtal av kulturnämnderna disponerade år 1969 sär-

1 KELP 69 (Kommunal ekonomisk långtidspla- nering), enkät till kommunerna genomförd år 1969 av statistiska centralbyrån på uppdrag av bered- ningen för regional planering. I enkäten ingick en specialenkät innehållande vissa frågor om kultur- verksamhet (se bilaga B).

skild personal på heltid eller deltid för rent administrativa uppgifter. Några nämnder pla- nerade att inrätta administrativa befattningar vilket också skett. Vanligen har de administ- rativa uppgifterna dock knutits till någon av nämndens institutioner, t ex bibliotek.

Frågan om kulturnämndernas kontakt med olika intressenter och med allmänheten har aktualiserats bl a genom en rekommendation i den riktningen från Kommunförbundet. Några kommuner har prövat att inrätta s k referensgrupper. I dessa referensgrupper in- går representanter för föreningslivet, kultur- arbetarna, olika publikgrupper m fl. Grup- pens uppgift är av rådgivande karaktär.

Fler kulturnämnder beräknas komma att inrättas. Denna utveckling påskyndas av de pågående kommunsammanläggningarna så att samtliga kommuner beräknas ha kultur- nämnd år 1974. Antalet kommuner har då reducerats till ca 270 med såväl geografiskt som befolkningsmässigt större kommuner som följd.

Trots att kommunsammanläggningarna betyder en mycket markant utveckling mot större enheter, kommer en fjärdedel av alla kommuner att ha mindre än 10 000 invånare även efter år 1974. Drygt 10 %har samtidigt mer än 50000 invånare. Även i framtiden kommer alltså skillnaden mellan kommuner- na att vara mycket stor. (Tabell 2.1).

Antalet kommuner inom länen sjunker år 1974 till lägst 5 och högst 17. Undantag ut- gör Stockholms län, som får 22 kommuner.

Tabell 2.1 Kommunerna fördelade efter storleksklasser enligt indelningen år 1974. (Befolkningstalen per den 31.12.1969.)

Antal invånare Kommuner Antal %a Under 5 000 4 2 5 000 _ 9 999 66 24 10 000 — 19 999 98 36 20 000 — 49 999 76 28 över 50 000 29 11 Hela riket 273 100

a Avrundade %-tal.

2.4.2. Lokala kulturinstitutioner

Lokala kulturinstitutioner finns inom de flesta kulturområden. Folkbibliotek finns, med något undantag, inom samtliga kommu- ner. Detsamma gäller museer _ större eller mindre. Lokala teatrar (stadsteatrar) och/el- ler större orkestrar finns endast i ett tiotal kommuner, medan kommunala musikskolor finns i mer än två tredjedelar av alla kommu- ner. Generella statsbidrag utgår endast till stadsteatrarna och de större orkestrarna.

Folkbiblioteken är helt kommunala. De har en kommunal nämnd som styrelse. Med hänsyn såväl till verksamhetens spännvidd och besökssiffror som till personal och kostnader är folkbiblioteken de största kul- turinstitutionerna (6.6).

Museiväsendet utanför Stockholm, där de statliga museerna dominerar, bygger i bety— dande utsträckning på länsmuseerna. De lokala museerna är ofta små, med samlingar koncentrerade till den egna kommunens eller traktens arkeologi och kulturhistoria. Perso- nalen är i allmänhet liten och saknar ofta museiutbildning, varför såväl forskning som presentation av samlingarna och annan verk- samhet blir av begränsad omfattning. Undan— tag finns dock. Det gäller särskilt Göteborg, som har en betydande museiorganisation, och Malmö.

På bildkonstens område finns i dag ett fåtal kommunala konstmuseer eller museer med huvudinriktning på konst. En del hu- vudsakligen kulturhistoriskt inriktade mu- seer verkar i mån av resurser även inom bildkonstens område. Därutöver finns ett antal konsthallar eller utställningslokaler som helt eller delvis används för konst. [ den förut nämnda KELP-enkäten angav 161 kommuner (23 % av avgivna svar) att de år 1969 ställde subventionerade utställningslo- kaler till förfogande.

Huvudmannaskapet för de lokala muse- erna och konsthallarna delas av kommunerna och vissa föreningar. Ännu torde det övervä- gande antalet vara föreningsdrivna, men en kommunalisering pågår bla på grund av kravet på ökade resurser.

Stadsteatrar och därmed jämställda teatrar finns i nio kommuner. De finns i Stock- holm, Göteborg, Malmö, Helsingborg och Borås. Vidare finns gemensamma stadsteat- rar dels för Norrköping och Linköping, dels för Uppsala och Gävle.

Endast Borås stadsteater har kommunen som huvudman, övriga stadsteatrar är orga- niserade som aktiebolag eller föreningar. Kommunala anslag täcker den del av teatrar- nas kostnader söm inte täcks av statsbidrag, biljettintäkter eller andra inkomster. (6.3)

Lokala symfoniorkestrar finns fn i åtta kommuner, nämligen i Stockholm, Göte- borg, Malmö, Helsingborg, Norrköping, Gäv- le, Örebro och Västerås. I de två sistnämnda städerna kompletteras de fast anställda or- kesterrnusikerna i viss utsträckning med regionmusiker, musiklärare och icke yrkes- verksamma musiker.

Dessa orkestrar drivs som stiftelse, aktie- bolag eller förening. Stat och kommun täcker i princip lika delar av underskottet för orkestrarnas verksamhet. Beträffande orkest- rarna i Västerås och Örebro svarar dock kommunerna för en större del av kostnader- na. (6.4)

Kommunala musikskolor fanns år 1971 i ca 330 av landets då 464 kommuner. I ett fåtal kommuner finns musikskolor i studie- förbundens regi. Fortsätter den hittillsvaran- de tendensen kommer dessa senare skolor att efter hand övertas av kommunerna och kommunala musikskolor att finnas i samtliga kommuner är 1974. Styrelse för musiksko- lorna är iallmänhet skolstyrelsen, varigenom man fått en samordning med skolans musik- undervisning. (7.4. 1)

I övrigt kan nämnas de försök med kommunala biografer som hittills har gjorts i några städer.

2.4.3. Kommunernas stöd till föreningslivet på kulturområdet samt till kulturarbetarna

Det lokala föreningslivet är initiativtagare och organistör beträffande huvuddelen av den fria skapande verksamheten ilandet och svarar också för ett betydande antal arrange-

mang av olika slag (2.5, 6.8.1.5, 7). För att denna verksamhet skall komma till stånd ger kommunerna betydande anslag till folkbild- ningsorganisationerna och till det lokala föreningslivet i övrigt. Kommunen subven- tionerar vidare ofta i olika former föreningar- nas lokalkostnader. Det sker bl a genom att de kommunala kulturinstitutionernas lokaler i viss utsträckning står till förfogande på gynnsamma villkor. Detsamma gäller skolans lokaler. Kommunerna samarbetar vidare med och stöder folketshusföreningar och andra lokalägande och lokalproducerande (inklu- sive bostadsproducerande) föreningar och organisationer. Kommunerna har även möj- lighet att i sina egna fastigheter tillhandahål- la mer eller mindre subventionerade för- eningslokaler, ateljéer osv. Kommunerna sva- rar också ofta för annan praktisk förenings- service som stencilering m rn.

Genom kommunernas offentliga och inter- na arrangemang och genom konstinköp och annan utsmyckning av allmänna byggnader, offentliga platser 0 d får kulturarbetarna arbetstillfällen. Även lokaler och utrustning ställs i viss utsträckning till deras förfogande till subventionerat pris. Därutöver ger många kommuner stipendier.

2.4.4. Samordning av centralt, regionalt och lokalt utbud

Det är som nämnts ofta föreningar av olika slag som, med hjälp av kommunalabidrag, tar emot det kulturutbud som produceras regio- nalt och centralt. Men det förekommer också att en kommun står som lokal mot- tagare såväl för offentliga som interna arrangemang t ex genom att ta emot Rikstea- terns, Rikskonserters och Riksutställningars utbud. Detta sker bl a inom ramen för de kommunala biblioteken, museerna och konsthallarna. Därtill kommer utbud till skolor, ungdomsgårdar, ålderdomshem och andra institutioner.

Det ligger i kommunens intresse att åstadkomma en ändamålsenlig lokal samord- ning av mottagarförhållandena. 1 kommuner med centrala kulturnämnder har dessa möj-

lighet att verka samordnande såväl inom den kommunala sektorn som i förhållande till föreningslivet. I mindre kommuner förekom- mer det att samordningsuppgifterna har överlämnats till föreningslivet, kanske t o m till en enskild förening.

2.4.5. Kulturell verksamhet inom skolan och andra kommunala institutioner

I förskolan, grundskolan och gymnasieskolan får eleverna själva i viss utsträckning ägna sig åt skapande verksamhet i olika former. Skolan svarar också för att de får se utställningar, höra konserter och uppleva teaterföreställningar. Ungdoms- och fritids- gårdar, ålderdomshem och andra sociala institutioner har också börjat ordna sådan verksamhet.

Kulturverksamheten inom skolan har suc- cessivt utvecklats under 1960-talet, bl a med hjälp av en medveten satsning på skolutbud såväl från Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar som från olika lokala och regionala producenter. Inom de övriga insti- tutionerna har motsvarande utveckling gått långsammare.

2.4.6. Svenska kommunförbundet och dess kulturdelegation

Svenska kommunförbundet är gemensamt organ för landets primärkommuner. Förbun- dets uppgifter är enligt stadgarna ”att tillva- rataga deras (primärkommunernas) intressen, främja samverkan dem emellan samt bistå dem i deras verksamhet”.

Högsta beslutande organ är kongressen, som sammanträder vart tredje år. En styrelse med 21 ledamöter leder förbundets verksam- het. Utöver den av kongressen och styrelsen gemensamt tillsatta förhandlingsdelegationen finns tio beredande delegationer bl a en skoldelegation och en kulturdelegation till- satta av styrelsen. Delegationema bereder ärenden inom sina verksamhetsområden och väcker förslag till åtgärder. Till styrelsens förfogande står förbundskansliet. Kulturfrågoma bereds i kulturdelegatio-

nen, som har sju ledamöter, alla kommunal- politiker. Inom förbundskansliet handläggs kulturfrågorna inom den kommunalpolitiska avdelningens skol- och kultursektion.

Kommunernas ökade insatser på kultur- området har ställt ökade krav på förbundet. Det har ökat sin bevakning och service inom detta område bl a genom att tillsätta den nämnda kulturdelegationen och genom öka- de resurser för skol- och kultursektionen. Folkbildningsanslagen, bibliotekens och mu- sikskolomas utveckling, stadsteaterstödet och organisationsfrågor på kulturområdet är de kanske viktigaste frågekomplex som för- bundet hittills har sysslat med. Förbundet har vidare genom kulturdelegationen låtit utarbeta ett normalreglemente för kultur- nämnder och skisserat en förvaltningsorga- nisation för dessa (8.1.5 och bilaga I).

Förbundet är representerat i styrelserna för Riksteatern, Rikskonserter och Skåde- banan. Slutligen bör funktionen som remiss- myndighet i kulturpolitiska frågor nämnas.

Kommunförbundets länsavdelningar kan väntas få växande betydelse i det kulturpo- litiska samarbetet mellan kommunerna. Länsavdelningar finns enligt förbundets stad- gar i varje län och har till uppgift att ”utgöra ett organ för kontakt och samverkan såväl mellan medlemmarna inom länet som mellan dessa och förbundet”.

En viktig uppgift för avdelningarna är att verka för en utjämning av eventuella olikhe- ter i kommunal service för att nå en så enhetlig standard som möjligt inom länen.

Länsavdelningarna kan utse delegationer inom olika verksamhetsområden. Sålunda har länsavdelningama skol- och kulturdelega- tion eller skoldelegation och särskild kultur- delegation. Delegationerna kan ha både beredande och verkställande uppgifter. Som exempel på redan förekommande verkstäl- lande uppgifter kan nämnas huvudmanna- skap för AV-centraler.

2.5

2.5.1. Allmänt

Kulturrådet hänför en del av det frivilliga folkbildningsarbetet till det kulturpolitiska området medan en annan del hänförs till vuxenutbildningen (4.11). Kulturrådets ana- lyser och förslag avser endast den del som faller inom det kulturpolitiska området.

Inledningsvis vill kulturrådet dock ge en samlad bild av folkbildningens hela verksam- het. I det följande redovisas därför organisa- tionsstrukturen, studiecirklarna, föreläs- ningsverksamhet och övrig arrangerande verksamhet, kursverksamheten, experiment- verksamhet inom det kulturella området samt folkhögskolan.

Huvuduppgiften för det fria och frivilliga folkbildningsarbetet är i dag att organisera studier med inriktning på samhälls- och kulturfrågor. Folkbildningen och dess orga- nisationer är därvid en viktig kanal för den vidgade vuxenutbildningen.

Att bildningsarbetet är fritt och frivilligt innebär bl a att deltagandet sker frivilligt och att deltagarna kan medverka vid valet av ämne och vid planering och uppläggning av arbetet. Studieverksamheten skall också vara oberoende av direktiv från olika intressen- ter.

En uppgift för dem som arbetar inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet är också att medverka till att förverkliga kultu- rell demokrati. Det sker bl a genom att studieförbunden på olika sätt följer upp lokala initiativ för att stimulera nya grupper

Frivilligt folkbildningsarbete

av människor att ta aktiv del i kulturpoli- tiska frågor och olika former av kulturytt- ringar.

2.5.2. Organisationsstruktur 2.5 .2.1 Skolöverstyrelsen

Skolöverstyrelsen har insyn över det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Det innebär att styrelsen medverkar till utveckling, plane- ring, samordning, rationalisering, rådgivning och service inom området. Skolöverstyrelsen har också att bl a i sina årliga anslagsfram- ställningar bevaka folkbildningens intressen.

Inom skolöverstyrelsen har folkbildnings- frågorna intill den 1 juli 1972 handlagts av folkbildningsbyrån. Dess uppgifter har — utan någon ändring av dem — förts över till en byrå inom undervisningsavdelningen för vuxenutbildning. Byrån har uppgifter som rör förutom folkbildning, folkbiblioteks-, ungdoms- och fritidsverksamhet, kulturverk- samhet bland handikappade, undervisnings- och upplysningsverksamhet i alkoholfrågor samt en del av undervisningen för vuxna invandrare.

Arbetsuppgifterna inom byrån omfattar konferens-, kurs- och informationsverksam- het samt granskning av redogörelser och redovisningar. För kontakten med bildnings- organisationerna ordnas bl a månatliga kon- ferenser för studieförbundens studierektorer och ett par gånger årligen konferenser för länsbildningsförbundens bildningskonsulen-

ter. För sitt arbete har byrån organiserat arbetsgrupper med representanter för olika delar av folkbildningsområdet.

2.5.2.2 Folkbildningsförbundet

Folkbildningsförbundet är samarbetsorgan för riksorganiSationema inom det frivilliga folkbildningsarbetet, dvs de tio studieför- bunden, Svenska folkhögskolans lärareför— ening och Sveriges allmänna biblioteksför- ening. Förbundet skall ta till vara medlem- marnas intressen vid kontakt med myndighe- ter, i fråga om intern och extern information och för pedagogisk utveckling och rådgiv- ning. Det har samordnings- och kontaktupp- gifter både på riksplanet och regionalt.

Förbundet fick sin nuvarande organisation är 1968. Varje ansluten riksorganisation kan sända högst fem och varje länsbildningsför- bund högst två röstberättigade ombud till förbundets årsmöte. Styrelsen består av ordförande jämte en representant för varje ansluten riksorganisation och dessutom fyra ledamöter valda så att även länsbildningsför- bunden blir representerade.

En del av arbetet utförs av förbundets kommittéer, som utses av styrelsen. Pedago- giska nämnden har till uppgift att följa den pedagogiska utvecklingen på såväl material- som ledarsidan och förmedla nya rön till folkbildningsorganisationema. Estetiska kommittén arbetar med utveckling av studie- material och metoder inom det estetiska ämnesområdet. Kommittén har fn fyra beredningsgrupper — en för konst- och konsthantverk, en för teater, en för musik och en sk fri grupp. I samarbete med Riksteatern har kommittén en konsulent för teaterfrågor. Kommittén samarbetar även kontinuerligt med Rikskonserter och Riks- utställningar. Internationella kommittén slutligen har bl a till uppgift att fungera som kontaktorgan mellan svensk folkbildning och folkbildningssträvanden i andra länder.

Folkbildningsförbundets uppgift att före- träda de frivilliga folkbildningsorganisatio- nerna har resulterat i att det är representerat i ett stort antal styrelser, kommittéer och

nämnder av olika slag.

Folkbildningsförbundet utger tidskriften Folkbildningsarbetet som utkommer med tio nummer per år.

Folkbildningsförbundet finansieras i hu- vudsak genom medlemsavgifter från de an- slutna organisationerna.

Som centralt organ för föreläsningsverk- samheten finns Folkbildningsorganisationer— nas förelåsningsbyrå. Den förmedlar föreläs— ningar och ger råd och anvisningar beträffan- de föreläsningsverksamheten. Vidare faststäl- ler den och betalar ut arvoden, resekostnads- ersättningar och traktamenten till föreläsare. Byrån bedriver bl a också utvecklingsarbete inom sitt område.

Föreläsningsbyrån har en styrelse, vars ledamöter väljs av Folkbildningsförbundet.

2.5.2.3 Länsbildningsförbunden

Sedan år 1968 pågår en omorganisation av länsbildningsförbunden. Den syftar till att göra dem till folkbildningsorganisationernas regionala organ för samarbete, alltså en motsvarighet på länsplanet till vad F olkbild- ningsförbundet är på riksplanet. Länsbild- ningsförbunden skall inbördes få likartad organisatorisk uppbyggnad, med studieför- bundens distriktsorganisationer, de statsun- derstödda folkhögskolorna och länsbiblio- teken som medlemmar. 1 länsbildningsför- bundens styrelser skall det enligt de nya stadgarna finnas representanter för de nämn- da organisationerna och en representant för landstinget.

Folkbildningsförbundet har utfärdat rikt- linjer för länsbildningsförbundens arbete. Däri betonas uppgifterna att samordna kul- turförrnedlingen regionalt. Det heter sålun- da, att länsbildningsförbunden skall (1) ta emot och förmedla erbjudanden från riks- planet som riktas till mer än en medlem, (2) samordna och komplettera utbudet av cen- tralt producerade turnéprogram, (3) hålla aktuell förteckning över ensembler, föreläs- ningar, utställningar etc i länet och (4) genom ett programregister eller motsvarande medverka till att programkollisioner undviks.

De nya stadgarna har medfört att en rad inom länet verksamma ideella och kulturella organisationer inte längre ingår som medlem- mar. Uteslutningen innebär dock inte att man ej samarbetar med dessa i fortsätt- ningen. Samarbete skall etableras i frågor där dessa organisationer har sina speciella intres- sen.

Länsbildningsförbunden äger full själv- ständighet och fastställer själva vid årsmöte sina stadgar. Förslag till stadgeändring, av- steg från normalstadgar och upplösning skall emellertid enligt de nya norrnalstadgarna tillställas Folkbildningsförbundet för yttran- de. Liksom de gamla stadgarna ger de nya stora möjligheter till anpassning av verksam- heten till aktuella behov. Verksamheten är därför något olika utformad i skilda länsbild- ningsförbund.

Ett länsbildningsförbunds verksamhet leds av en styrelse utsedd av årsmötet. I flertalet länsbildningsförbund finns därutöver mer eller mindre permanenta kommittéer, ut- skott, råd eller ibland helt fristående styrel- ser för särskilda uppgifter.

Verkställande tjänsteman är bildningskon- sulenten, som tillsätts av styrelsen i samråd med Folkbildningsförbundet. Bildningskon- sulenten deltar i styrelsens och arbetsutskot- tets sammanträden, ofta som sekreterare, men har inte rösträtt. Fyra av de 23 tjänsterna som bildningskonsulent var verk- samhetsåret 1971/72 kombinerade med folk- högskollärartjänst. Flera länsbildningsför- bund har ämneskonsulenter. En del av dessa är dock deltidsanställda. De flesta förbund förfogar över en expedition med kontorsper- sonal.

Verksamheten inom länsbildningsförbun- den fmansieras främst genom landstingsan- slag och inkomster från anordnade kurser och arrangemang. Statsanslag utgår bl a för anställande av bildningskonsulenter. Det ut- går med ett genomsnitt av 15 000 kr per år och län. Bidraget står i förhållande till tjäns- tens omfattning.

2.5.2.4 Studieförbunden

De tio studieförbundens verksamhet försig- går huvudsakligen i form av studiecirklar. Dessutom ordnas föreläsningar, konferenser, konserter, teaterföreställningar, utställningar och liknande arrangemang. Verksamheten utformas dels med hänsyn till uttalade behov hos deltagarna, dels på gnind av studieför- bundens eller deras medlemsorganisationers allmänna målsättning. Från början rekryte- rades studiecirkeldeltagarna nästan helt inom studieförbundens medlemsorganisationer. I takt med att förbunden under 1950- och 1960-talen fått ökade resurser och en mera utbyggd organisation har utbudet direkt till allmänheten ökat.

Enligt förbundens stadgar är huvudprin- cipen att förbundens medlemmar utgörs av facldiga, religiösa, politiska, ideella och and- ra organisationer. Medlemmarnas inflytande är ibland graderat i förhållande till medlems- antal i respektive organisation. Stadgemässigt inflytande i de centrala organen föreligger också för förbundens regionala och lokala enheter. Studieförbunden och deras med- lemsorganisationer framgår av bilaga D.

Studieförbunden är i allmänhet uppbygg- da med lokalavdelningar och distrikt. Di- strikten svarar geografiskt oftast mot länen och lokalavdelningarna mot kommunerna. Många små lokalavdelningar har under senare år slagits samman till större organisatoriska enheter — en utveckling som har sin motsva- righet också inom medlemsorganisationerna. Motivet för dessa sammanslagningar är ut- över anpassning till befolkningsomflytt— ningen, att de mindre avdelningarna inte kunnat ge tillräckligt underlag för fast anställda instruktörer, ledarutbildning mm och därigenom inte kunnat möta de stigande kraven på kontinuitet, service och variation i verksamheten. (Tabell 2.2.)

En viss tendens till samgående mellan förbunden kan också noteras. År 1967 genomfördes en sammanslagning av Svenska landsbygdens studieförbund och Liberala studieförbundet, till Studieförbundet Vux- enskolan. Nykterhetsrörelsens studieförbund

Tabell 2.2 Studieförbundens organisation verksamhetsåret 1971/72.

Förbund Medlems- Distrikt Lokalav- Central organisation organisa- antal delningar _——.__— tioner antal Funktro- Ovrig antal närer personal

antal antal

Arbetarnas bildningsförbund (ABF) 28 24 215 21 25 Frikyrkliga studieförbundet (FS) 25 6 69 l 1 16 F olkuniversitetet (FU) 6 5 13 5 2 KFUK:s och*KFUM:s studieförbund (KFUK-M) 2 9 75 3 2 Medborgarskolan (Mbsk) 4 21 210 10 13 Nykterhetsrörelsens bildnings- verksamhet (NBV) 11 23 228 5 8 Sveriges kyrkliga studieförbund (SKS) 34 13 250 4 6 Studiefrämjandet (sma 19 26 180 4 — Studieförbundet Vuxenskolan (SV)a 14 24 426 11 15 Tjänstemännens bildningsverksamhet (TBV) 16 23 175 13 22

Summa 159 174 1 841 87 109

aUppgiftema avser verksamhetsåret 1968/69, verksamhetsåret 1971/72.

slogs samman år 1971. De kristna studieför- bunden har diskuterat samgående.

Verkställande tjänsteman inom ett studie- förbund är studierektor, som också är ansvarig inför skolöverstyrelsen för förbun- dets verksamhet. Studieförbundens övriga funktionärer har administrativa eller peda- gogiska uppgifter. Genom kommittéer och arbetsgrupper medverkar också andra än de heltidsanställda funktionärerna i det centrala arbetet.

Några studieförbund har förlag som ger ut studiematerial.

2.5.3. Studiecirkelverksamheten

Studiecirkeln definieras i författningen som ”en kamratkrets för gemensamma, planmäs- sigt bedrivna studier över ett på förhand angivet ämne eller problemområde”. I skol- överstyrelsens anvisningar sägs bla att stu- diearbetet skall planeras så att deltagarna stimuleras till enskilda studier mellan sam- mankomsterna och att ämnets art och studiernas uppläggning stimulerar till sam- arbete och utbyte av synpunkter. Statsbidragen till studiecirkelverksamhe- ten regleras enligt kungörelsen 19631463 an- gående statsbidrag till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet (omtryckt 19701329,

uppgifterna om antal medlemsorganisationer dock

ändrad senast l972:282) (se bilaga F) och de tillämpningsanvisningar skolöverstyrelsen ut- färdar. För att statsbidrag skall utgå till en studiecirkel krävs bla att den har 5—20 deltagare och att den omfattar minst 20 studietimmar. Deltagarna fåri regel inte vara yngre än 14 år. Visa undantag från dessa regler är möjliga. För bl a musik- och teatercirldar finns bestämmelser som delvis avviker från vad som gäller i övrigt.

Statsbidrag utgår med högst 75 % av kostnaderna för ledararvode och studiema- teriel, dock högst 30 kr per studietimme. Av detta belopp får högst 24 kr utgå som bidrag till ledararvode. För vuxna som har en kort allmänutbildning prioriteras utbildning i svenska, engelska, matematik och samhälls- kunskap (prop l970:35). För sådan studie- cirkelverksamhet liksom för studier som utvecklar handikappades färdigheter att meddela sig är statsbidraget 100 %, dock högst 40 kr per studietimme och högst 32 kr i ledararvode. Förslag om ytterligare höjning har år 1972 antagits av riksdagen (prop 1972z26, UbU 1972220, rskr 1972:153).

Av tabell 2.3 framgår att studiecirkelverk- sarnheten under 1960-talet ökat kraftigt. Den verksamhet som kulturrådet fört till det kulturpolitiska området omfattade 31 % av

Tabell 2.3 Studiecirkelverksamheten verksamhetsåren 1960/61, 1965/66 och 1969/70.

Ämne Studiecirklar Deltagare 1960/61 1965/66 1969/70 1969/70 Antal % Antal % Antal % Antal % Religion, filosofi, psykologi 10 349 13,6 10 863 9,0 8 693 4,8 97 625 5,5 Språk 11780 15,0 24 467 20,4 43 310 24,1 410 379 23,2 Litteratur, konst, teater, filma 6 833 8,6 19 205 16,0 30 304 16,9 289 535 16,3 Musik3 17 041 21,6 24 914 20,8 25 254 14,0 301407 17.1 Historia, geografi 1 130 1,3 2 038 1,7 3 886 2,2 41 603 2,3 Samliälls— och rätts- vetenskap 11736 14,9 13103 10,9 36191 20,1 309 073 17,4 Teknik, industri, kom- munikation 8 995 11,4 3 858 3,2 4 957 2,8 52 062 2,9 Ekonomi, näringsväsen 7 298 9,5 13 496 11,2 18 977 10,6 176 465 9,9 Naturvetenskap, medicin, idrott 3 255 4,1 8122 6,8 8117 4,5 96 054 5,4 Summa 78 417 100,0 120 066 100,0 179 689 100,0 1 774 203 100,0

a Benämns i fortsättningen kulturämnen.

hela verksamheten (ca 55 000 cirklar) och samlade 33 % av antalet deltagare (ca 590000 av 1,8 milj deltagare) detta verk- samhetsår.

Inom studiecirkelverksamheten är studie- förbunden ofta inriktade mot olika intresse- områden. Alla förbund har dock åtminstone någon verksamhet inom varje område.

2.5.4. Förelåsningsverksamheten

Föreläsningsverksamheten utgör en mindre del av folkbildningens verksamhet. Den utgör delvis ett komplement till studiecirk- larna, delvis en fristående verksamhet.

Statsbidrag utgår för föreläsningar som anordnas av länsbildningsförbund, lokala föreläsningsföreningar och studieförbund. Villkoren för statsbidrag regleras av samma kungörelse som studiecirkelbidraget (bilaga F). Bland villkoren märks att föreläsningarna skall vara offentliga. Undantag från offentlig- hetsprincipen gäller bl a för föreläsningar på vårdanstalter och 'för handikappade. Fram- trädanden med sång, musik, uppläsning och dramatisk framställning likställs i bidragshän- seende med föreläsning. Statsbidraget utgår med högst 75 % av arvoden, resekostnader och traktamenten.

Hela antalet föreläsningstirnmar under verksamhetsåret 1969/70 utgjorde 20 868 (1970/71 20 088 timmar) med totalt ca 600000 deltagare. Därav gällde ca 8 300 eller ca 40% ämnen inom konst- och kul— turområdet (tabell 2.4). Detta har beräknats innebära ca 2 800 kulturarrangemang, varav drygt hälften program av typ teater, musik och uppläsningar och återstoden föreläs- ningar och kurser inom dessa och näralig- gande ämnen. Knappt en fjärdedel av arran- gemangen har skett i samverkan med andra parter, tex bibliotek. Föreläsningsverksam- heten hade 1969/70 samma volym som verksamhetsåret 1963/64, beroende på att Statsbidragen under denna period endast höjts med 50 000 kr.

2.5.5 Kursverksamhet

Inom folkbildningsarbetet ordnas reguljärt kurser och konferenser inom olika ämnesom- råden. Studieåret 1968/69 var det totalt ca 2 500, varav ca 400 inom kulturområdet. De kurser och konferenser det här gäller syftar dels till utbildning av ledare, dels till en fördjupad konstutbildning och utgör i det senare fallet en komplettering till undervis- ning som lämnats i andra former.

Tabell 2.4 Föreläsningstimmar med statsbidrag verksamhetsåret 1969/70. Kulturämnen.

Arrangör Musik Litteratur, Konst, Teater, Film, Totalt allmänna konsthant- dans foto kulturfrågor verk Länsbildningsförbund (inklu— sive föreläsningsförbund) 1 914 628 495 381 34 3 45 28 Studieförbund 1 975 712 954 891 353 4 885 Summa 3 889 1 340 1449 1 272 387 8 337

a Varav 2 252 av länsbildningsförbunden — delvis i samarbete med lokala arrangörer delvis i egen regi —- och 1 200 av föreläsningsföreningarna.

2 .5 .6 Experiment inom konst- och kulturområdet

Inom folkbildningen förekommer fortlöpan- de en viss experirnentverksamhet för att pröva pedagogiska metoder.

Så har tex försök under senare år bedrivits av föreläsningsbyrån i samarbete med lärarhögskolor, studieförbunden och länsbildningsförbunden. Syftet har varit att finna nya former för kulturutbudet och därmed nå nya grupper av människor. Resultatet har publicerats i tidskriften Folk- bildningsarbetet 1970:8.

2.5.7. Folkhögskolanl

Folkhögskolorna har som mål för sin under- visning allmän medborgerlig bildning med tyngdpunkten på svenska språket och litte- raturen, historia, samhällskunskap, psykolo- gi, litteratur- och religionskunskap. Under- visningens inriktning på ett allmänt bild- ningsmål har visat sig kunna väl förenas med kraven på viss kompetens för olika former av vidareutbildning.

Antalet folkhögskolor är fn 106, vartill kommer några filialer.

Omkring hälften av folkhögskolorna drivs av landsting (i vissa fall av stödföreningar), de övriga av folkrörelser och organisationer. Folkhögskolorna har årligen omkring 14 000 elever i vinterkurser och ett ännu större antal i olika ämneskurser. Samtliga skolor har statsbidrag.

Tre kurstyper förekommer: vinterkurser, sommarkurser och ämneskurser. Vinterkur- serna omfattar i allmänhet 34 veckor. De är

folkhögskolans huvudkurser. Många folkhög- skolor har dessutom speciallinjer parallth med vinterkurserna. Särskilda linjer finns för exempelvis musikutbildning, blivande ung- domsledare, u-landsfrågor, journalistik, bli- vande deltidsbibliotekarier, konst och teater. Sommarkurserna är huvudsakligen praktiskt inriktade. Dessa har minskat i antal och spelar nu en obetydlig roll vid de flesta folkhögskolor. A'mneskurserna ägnas åt mera begränsade studieområden. Kurserna kan ha mycket varierande längd, men är betydligt kortare än vinterkurserna. De arrangeras också ibland i samarbete med folkbildnings— organisationer. Förutom de sk fristående ämneskursema, som utgör den mest expan- siva delen av folkhögskolornas verksamhet, finns det anslutna ämneskurser, dvs kurser som utgör fortsättning på ordinarie vinter- kurser.

Genom sin insats för att öka elevernas insikt i centrala bildningsämnen och sin verksamhet i övrigt har folkhögskolan i väsentlig utsträckning bidragit till att öka det kulturella intresset och aktiviteten. Men folkhögskolan har också drag, som skiljer den från övrig folkbildning. Redan tidigt spelade yrkesförberedande studier en fram- trädande roll i dess verksamhet. I dag förekommer på flera folkhögskolor linjer med yrkesanknuten undervisning. Av den anledningen kommer kulturrådet, som inte går in på utbildningspolitiska frågor, inte att avge några förslag beträffande folkhögsko- lan.

1 En utförligare redovisning ges iutbildningsde- partementets promemoria 1971:1 Vuxenutbildning iSverige.

2.6

En betydande del av de lokaler som är en förutsättning för den kulturella verksamhe- ten ägs och förvaltas inom olika organisa- tioner. De organisationer för vilka lokalfrå- gorna är en huvuduppgift, i första hand Folketshquöreningarnas riksorganisation, Folkparkernas centralorganisation, Våra Går— dar samt Bygdegårdamas riksförbund, be- skrivs i det följande. Beskrivningen koncent- reras till organisationemas allmänna upp- byggnad och uppgifter. En analys av lokal- frågorna med diskussion av lokalernas funk- tioner, utformning, finansiering mm samt förslag om åtgärder presenteras i kapitel 9. Folketsparkrörelsens och Folketshusrörel- sens verksamhet behandlas under 6.7.

2.6.1. Folketshusrörelsen

Folketshusrörelsen ser som sin primära upp- gift att skapa goda samlingslokaler för föreningsliv och kulturliv. Rörelsen skall också ta initiativ till fritids- och kulturverk- samhet och stå för en sådan verksamhet.

Folketshusföreningarnas riksorganisation (FHR), bildad år 1935, är centralorga- nisation för föreningar och andra organ, som har till uppgift att tillhandahålla allmänna samlingslokaler och andra anläggningar för fritidsverksamhet.

Enligt FHR:s stadgar kan medlemskap vinnas av förening eller institution, som äger och förvaltar allmänna samlingslokaler. FHR:s stadgar är således öppna och tillåter

Lokalhållande organisationer

medlemskap för andra än traditionella fol- ketshusföreningar. Detta har medfört att ett antal kommuner och allmänna medborgar- husföreningar är medlemmar. FHR anser dock att detär föreningslivets uppgift att äga och förvalta samlingslokaler. Trots att man har kommuner som medlemmar, är man principiellt emot att kommunerna förvaltar lokaler avsedda för föreningsverksamhet eller allmän kulturverksamhet. År 1969 fanns 770 medlemmar — varav ett 30-tal kommuner — smulade i åtta distrikt. Antalet medlemmar beräknas mins- ka genom att 5 k storföreningar bildas. Tillsammans svarade medlemmarna för drygt 700 Folkets hus och medborgarhus. De lokala folketshusföreningarna kan ha något olika uppbyggnad men är i allmänhet byggda på arbetarrörelsens olika lokala organisatio- ner.

Högsta beslutande organ inom FHR är kongressen som samlas vart fjärde år. Kon- gressen utser centralstyrelse vilken i sin tur utser ett verkställande utskott. FHR har åtta serviceavdelningar, en förvaltningsavdelning och ett antal hel- respektive delägda bolag.

Förbundet lämnar medlemmarna service i frågor som rör planering och ekonomisk förvaltning av lokalerna, information och personalutbildning. Man fungerar som ar- betsgivarorganisation och svarar för program- sättningen på de drygt 400 folketshusbio— graferna.

De bolag där folketshusrörelsen är ensam

ägare eller delägare är bl a Arkitektbyrån för samlingslokaler, Förenade inredningar AB (FIAB), Skandinaviska biograf AB (biograf- kedja), Sergelfilm- och teater AB (film- inköp), Sergelfilms distributions AB (film- distribution) och Föreningsfilmo (smalfilms- distribution).

Folketshusrörelsen har en omfattande samverkan med andra organisationer och organ. FHR har en representant i statens nämnd för samlingslokaler och FHR:s pla- neringsavdelning fungerar i praktiken som utredningsavdelning åt nämnden. Av Svenska riksteaterns ca 210 Spelplatser utgörs om- kring 170 av scener i Folkets hus. FHR är också företrädd i dess styrelse. FHR har vidare representanter i styrelserna för Svens- ka filminstitutet, Konstfrämjandet, Folkrö- relsernas arkivförbund, Samlingslokalernas samarbetskornmitté, Sveriges biografägare- förbund, Filmbranschens samarbetskom- mitté, ABF och Svenska Slöjdföreningen.

Internationellt samarbetar FHR med ln- ternationella folketshusbyrän och Interna- tionella arbetarfilminstitutet.

2 .6 .2 F olkparksrörelsen

Folkparkernas centralorganisation (FPC) — bildad år 1905 — är en sammanslutning av folkparker och fritids- och nöjesanlägg- ningar, som bedriver verksamhet med stöd av folkrörelserna eller genom kommunal för- valtning.

De lokala folkparkerna arbetar som eko- nomiska föreningar, aktiebolag eller i några fall som kommunala förvaltningar. År 1971 fanns 193 folkparker, uppdelade på 10 distrikt. Endast ca 130 parker hade dock en regelbunden verksamhet. På flera platser har kommunerna övertagit äganderätten men överlåtit verksamheten till den gamla folk- parksstyrelsen genom arrendeavtal. Några större anläggningar drivs efter kommunalise- ring som fristående aktiebolag. Liksom fol- ketshusrörelsen tar folkparksrörelsen i prin- cip ställning för föreningsförvaltade lokaler och föreningsdriven verksamhet.

Högsta beslutande organ är en kongress

som sammanträder vart tredje år. Kongressen utser centralstyrelsen, som i sin tur väljer verkställande utskott.

Genom det centrala kansliet får de lokala folkparkerna service i frågor som rör plane- ring och förvaltning, information och per- sonalutbildning. FPC ger också ut tidskriften Scen och Salong.

De bolag där folketsparkrörelsen är ensam ägare eller delägare år AB Folkparkernas varuförmedling, Folkparkernas artistförmed- ling upa, Scenprogram AB, Programbolaget och ARE-bolagen (reklambyrå).

Organisationen är medlem av Teatrarnas riksförbund, Samlingslokalernas samarbets- kommitté och Turisttrafikförbundet samt är representerad i Riksteaterns styrelse.

2.6.3 Våra Gårdar

Åren 1942—1943 bildades Ordenshusens riksförening, som kom att omfatta IOGT och NTO. Denna ombildades år 1955 till att i fastighets- och byggnadsfrågor omfatta hela den samlade nykterhetsrörelsen, nu under namnet Våra Gårdar, riksföreningen för nykterhetsrörelsens allmänna samlingsloka- ler.

Våra Gårdar vill bevara och utveckla nykterhetsrörelsens lokalbestånd. Organisa- tionen har till uppgift att lämna medlemmar- na råd och stöd i fastighetsfrågor, främja medlemmarnas intressen genom egen affärs- verksamhet och representera medlemmarna vid förhandlingar med myndigheter.

Nykterhetsrörelsen äger, enligt en inven- tering som Våra Gårdar gjorde åren 1966— 1967, ca 1 300 fastigheter spridda över hela landet med totalt ca 4 000 samlingslokaler av varierande storlek och kvalitet. De står öppna för folkrörelsernas ideella och kultu- rella verksamhet. Lokalerna, som bl a inne- håller 350 bibliotek, används även för en inte obetydlig studiecirkelverksamhet (ca 10 000 cirklar per år).

Organisationens högsta beslutande organ är ombudsmötet, som hålls vartannat år. Mötet väljer en styrelse för två är, vilken inom sig utser arbetsutskott och styrelse för biograf-

sektionen.

Kansliet ger service till medlemmarna, särskilt till dem som driver biografrörelse. Organisationen ger ut tidskriften Våra Går- dar.

Våra Gårdar har en representant i statens nämnd för samlingslokaler. Våra Gårdar samverkar med andra folkrörelser i bla Samlingslokalernas samarbetskornmitté, Filmbranschens samarbetskornmitté, Riks- teatern (i småplatskommittén) och Konst- främjandet.

2.6 .4 Bygdegårdamas riksförbund

Bygdegårdamas riksförbund tillkom år 1944 som ett gemensamt stöd- och service- organ för landsbygdens samlingslokaler. Bak- om bildandet stod Svenska landsbygdens ungdomsförbund (SLU), Jordbrukare-ung- domens förbund (JUF), Sveriges lantbruks- förbund (SL), Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) samt Svenska landsbygdens stu- dieförbund (SLS).

Bygdegårdamas riksförbund är politiskt och religiöst neutralt och har till uppgift att vara centralorgan för bygdegårdsföreningar och på liknande grunder arbetande förening- ar.

Organisationen har ca 400 medlemsför- eningar, fördelade på 23 självständigt arbe- tande distrikt. En sammanslagning av distrik- ten till större regioner utreds fn.

Högsta beslutande organ är förbundsstäm- man, som hålls årligen. Stämman utser sju ledamöter vilka tillsammans med ledamöter utsedda av Lantbrukarnas riksförbund, Cen- terns ungdomsförbund, Jordbrukare-ungdo- mens förbund respektive Vuxenskolan utgör styrelse.

Förbundets centrala kansli ger de lokala medlemmarna service i fråga om bl a plane- ring och förvaltning av lokalbeståndet. Orga- nisationen samarbetar med närstående organ. Sålunda är man representerad i statens nämnd för samlingslokaler, i Riksteaterns småplatskommitté och ingår i Samlingslo- kalernas samarbetskommitté.

2.6.5. Andra lokalhållande organisationer

En rad andra organisationer äger också lokaler, som i större eller mindre utsträck- ning utnyttjas för kulturverksamhet. Här kan främst nämnas bostadsproducenterna — såväl de allmännyttiga som de kooperativa och privata — och frikyrkosamfunden.

2.7

2.7.1. De fackliga huvudorganisationema och deras medlemsförbund

2.7.l.l Landsorganisationen (LO) och dess medlemsförbund

Den fackliga delen av arbetarrörelsen har på en rad olika sätt engagerat sig inom det kulturpolitiska området. I det följande ges en kort översikt.

Den fackföreningsägda eller fackförenings- stödda pressen omfattade 23 dagstidningar (A-pressen) och 24 fackförbundstidskrifter år 1970. Dagstidningarna hade första halv- året 1971 en medelnettoupplaga på 430 000 exemplar.

Fackförbundens tidskrifter som utkom— mer med vecko-, fjortondagars- eller månads- intervall, representerade år 1969 en upplaga på 1,7 milj exemplar per utgivningstillfälle. Huvuddelen av innehållet ägnas naturligtvis åt fackliga frågor. Det allmänorienterande materialet upptog år 1969 ca 35 % av det totala spaltutrymmet. Där ingick också skön- litteratur, recensioner och artiklar om litte- ratur, konst m m. Detta material upptog ca 13 % av det totala spaltutrymmet.1

Fackföreningsrörelsen är också engagerad inom förlagsbranschen genom delägarskap i Tidens förlag och bokförlaget Prisma.

[ utbildningen vid LO-förbundens skolor ges vid sidan av den rent fackliga utbild- ningen en bred samhällsinformation och en viss information inom det kulturpolitiska området.

Fackliga organisationer

Landsorganisationen och det socialdemo- kratiska partiet står gemensamt bakom Ar- betarrörelsens arkiv. Fackföreningsrörelsen har under 1900-talet — centralt och lokalt — medverkat vid tillkomsten och vidareutveck- lingen av en rad organisationer inom kultur- området. Det gäller ABF, Folkparksrörelsen, Folketshusrörelsen och Konstfrämjandet. På senare år har man också ökat sitt engage- mang i Skådebanan. LO tillhör också initia- tivtagarna till Litteraturfrämjandet.

Landsorganisationen och dess medlems- förbund gör också insatser för kulturarbetet genom beställningar och stipendier. De cen- trala insatserna (exkl beställningar till fack- förbundspressen och A-pressen) beräknas uppgå till drygt 0,5 milj kr per år.

År 1969 tillsatte landssekretariatet en ar- betsgrupp för kulturfrågor. Den presenterade år 1971 sin rapport under titeln Fackför- eningsrörelsen och kulturen (4.7.2.2). Rap- porten behandlar främst de delar av kultur- området där fackföreningsrörelsen har sär- skilda intressen och kan fullgöra viktiga upp- gifter. Arbetsgruppens rapport kommer att behandlas inom landssekretariatet under år 1972.

Det av LO:s medlemsförbund som har det största antalet medlemmar som är anställda inom kulturområdet är Svenska musikerför— bundet. Förbundet är en sammanslutning av

'Fackföreningsrörelsen och kulturen (Stock- holm 1971).

inom Sverige verksamma musiker av alla slag och vokalister samt dessutom scenteknisk personal, biljettkassörskor, vaktmästare, gar- derobiärer samt annan personal vid nöjes- etablissemang. Förbundet har 106 lokalav- delningar med år 1970 ca 12 000 medlem- mar; av dessa har ca 3 000 heltidsanställning. Av medlemmarna har ca 2 800 sådana yrken att de faller inom Klys verksamhetsområde.

Utöver förhandlingsservice och intresse- bevakning kan medlemmarna få rättshjälp. Förbundet har inrättat en trygghetsfond som kan förskottera medlemmarnas utestående fordringar, avseende tillfälliga engagemang där arrangörerna av någon anledning ej kunnat fullfölja sina kontraktsenliga åtagan- den.

Förbundet är anslutet till den Internatio- nella musikfederationen (FIM) och Nordisk musikerunion.

Inom LO finns i övrigt arbetstagare inom kulturområdet organiserade bl a inom Han- delsansta'lldas förbund, Statsanställdas för- bund och Svenska kommunalarbetareförbun- det.

2.7.l.2 Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och dess medlemsförbund

TCO och de till TCO anslutna förbunden gör liksom LO och dess förbund olika insatser inom det kulturpolitiska området.

De fackliga tidskrifterna inom TCO-sek- torn var 26 med en total upplaga av ca 800 000 exemplar per utgivningstillfälle un- der år 1970. I dessa tidskrifter behandlas naturligtvis i första hand fackliga frågor men även allmänna samhällsfrågor och kulturfrå- gor i mera traditionell bemärkelse tas upp. Kulturfrågor i vid mening ingår också i viss utsträckning i förbundens interna utbildning.

TCO-förbunden utgör medlemsorganisa- tionerna bakom TBV. TCO är en av stiftarna av Stiftelsen Skådebanan och flera av TCO- förbunden är medlemmari Konstfrämjandet.

Efter en motion från Teaterförbundet vid TCO-kongressen år 1967 tillsatte förbunds- styrelsen år 1968 en kommitté för att utreda kulturspridningens problem. Kommittén

(TCO-KU) framlade sin rapport Kulturaktivt samhälle är 1970 (4.721). Rapporten be- handlades under våren 1970 av TCO:s styrel- se samt vid TCO—kongressen i juni samma år. Styrelsens ställningstagande innebar, med vissa avvikelser i delfrågor, en principiell anslutning till rapporten. Kongressbeslutet följde styrelsens förslag.

Inom TCO finns flera förbund som organi- serar anställda inom kulturområdet.

Svenska journalistförbundet organiserar ca 7 lOOjournalister och fotografer inom radio, TV, press och angränsande verksamhetsom- räden.

Svenska teaterförbundet har fn ca 2 500 medlemmar varav 1 800 har sådana yrken att de även tillhör Klys.

Förbundet organiserar en rad yrkesgrup— per: attributmakare, belysningsmästare, dan- sare, filmfotografer, inspicienter, kansliper- sonal vid teatrar, konsert- och estradsångare, koreografer, operasångare, perukmakare, re- gissörer, scenmästare, scenografer, skådespe- lare, sufflörer, teaterpedagoger m fl.

Drygt hälften av förbundets medlemmar är anställda vid de statsunderstödda teatrar- na. Övriga medlemmar lever på teaterengage— mang per pjäs, på radio- och TVengage- mang, filmning, estradengagemang osv. För denna kategori spelar förbundets statsunder- stödda arbetslöshetskassa stor roll.

Kravet för inträde i förbundet är att an- tingen vara utexaminerad från någon av de tre statliga scenskoloma eller att ha varit verksam inom förbundets yrkesområde i sammanlagt minst sex månader.

Förbundet är anslutet till Nordiska skåde- spelarrådet och fungerar även som sekreta- riat åt den internationella skådespelarorga- nisationen (FIA).

Inom Svenska underofficersförbundet och Försvarsväsendets underbefa'lsförbund finns regionmusikerna, dvs de tidigare militärmu- sikema, organiserade. Andra grupper verk- samma inom kulturområdet finns inom Statstja'nstemannaförbundet, Svenska indu- stritjänstemannaförbundet (främst personal inom Sveriges Radio) och Sveriges kommu- naltjänstemannaförbund.

2.7.1.3 Sveriges akademikers centralorgani- sation (SACO) och dess medlemsförbund

SACO har i mindre grad än LO och TCO tagit upp kulturfrågorna i utredningar och opinionsbildning. Kulturstoff behandlas dock i viss utsträckning i förbundens tid- skrifter samt i den interna utbildningen. Inom SACO finns utöver Sveriges arkitekters riksförbund (SAR) fem förbund som orga- niserar olika yrkesgrupper inom kulturom- rådet. Det är De vetenskapliga bibliotekens tjänstemannaförening, Svenska folkbibliote- karieförbundet, Sveriges museimannaför- bund, Sveriges arkivtja'nstemäns förening och Sveriges humanistförbund. Tillsammans omfattar de fem förbunden knappt 4000 medlemmar. Förbunden har planer på att gå samman i ett förbund för anställda inom dokumentation, information och kultur.

2.7.2. Fackliga organisationer utanför huvudorganisationema

Sveriges författarförbund organiserar alla kategorier av författare och översättare och har ca 1 400 medlemmar. Förbundet är en sammanslagning av Sveriges författareför- ening, Sveriges ungdomsförfattareförening, Minerva, förening för Sveriges vetenskapliga och populärvetenskapliga författare och Svenska översättarförbundet. Förbundet började sin verksamhet den 1 januari 1971.

För medlemskap i förbundet krävs doku- menterad verksamhet inom författarområ- det. Såväl svenska som utländska medborga- re kan vinna medlemskap.

Förbundet är uppdelat på olika sektioner, som motsvarar de tidigare föreningarna.

Sveriges dramatikerförbund, organiserar svenska dramatiker och översättare av dra- matik. Förbundet hade år 1971 ca 230 medlemmar.

Föreningen Svenska tonsättare organiserar tonsättare av seriös musik och hade år 1971 ca 70 medlemmar.

Föreningen Svenska popularauktorer (SKAP), ursprungligen Svenska kompositö- rer av populärmusik, hade år 1971 ca 275

medlemmar. SKAP är ett forum för p0pulär- auktorer och räknar bland sina medlemmar kompositörer, författare, arrangörer rn tl och täcker praktiskt taget hela underhållnings- sektorn, popmusik, filmmusik, kupletter, jazz m m.

Svenska tonkonstnärsförbundet tillvaratar närmast instrumental- och vokalsolisternas samt dirigenternas kulturella och fackliga intressen. Förbundet är anslutet till Svenska musikerförbundet. Antalet medlemmar ut- gjorde år 1971 ca 180.

Svenska regissörsföreningen är en sam- manslutning av teaterregissörer och ingår som en sektion i Svenska teaterförbundet. Förbundet hade år 1971 ca 85 medlemmar.

Svenska danspedagogförbundet med ca 100 medlemmar är 1971 — anslutet till Svenska musikerförbundet — är en facklig sammanslutning av pedagoger i konstnärlig dans.

Konstnärernas riksorganisation (KRO) är de svenska bildkonstnärernas fackliga sam- manslutning. Dess år 1971 ca 2 400 medlem- mar är fördelade på tolv distrikt.

Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare (KIF) hade år 1971 ca 420 medlemmar fördelade på tre avdel- ningar.

Föreningen Svenska tecknare, som år 1971 hade ca 140 medlemmar, är avsedd för yrkestecknare såsom tidningstecknare, bok- illustratörer och filmtecknare.

Svenska fotografernas förbund (SFF) representerar alla kategorier av yrkesfotogra- fer. Förbundet består av sex kretsar med egna lokala styrelser. Förbundets medlems- antal var år 1971 ca 920.

2.7.3. Klys

Konstnärliga och litterära yrkesutövares sam— arbetsnämnd (Klys) bildades år 1959. Nume- ra innefattar den de 14 organisationer som redovisats under 2.7.2 samt Svenska musi- kerförbundet och Svenska teaterförbundet med tillsammans 11 188 medlemmar (den 30 juni 1971). Diskussioner förs om en ut- vidgning av Klys.

Några av de organisationer som är med- lemmar i Klys är avdelningar eller sektioner i andra medlemsorganisationer. Sålunda är Svenska regissörsföreningen sektion inom Svenska teaterförbundet och Svenska dans- pedagogförbundet samt Svenska tonkonst- närsförbundet medlemmar av Svenska mu- sikerförbundet. Vidare ingår Sveriges förfat- tarförbunds sektioner som självständiga med- lemmar av Klys.

Klys skall verka för samarbete mellan organisationerna, främja samförstånd mellan olika konstnärliga och litterära yrkesutövare samt hos det allmänna, publik och konsu- ment, skapa förståelse för anslutna yrkes- gruppers ekonomiska och sociala intressen.

Vid fullgörandet av denna uppgift har nämnden bl a att företräda medlemsorganisa- tionerna inför det allmänna i frågor rörande lagstiftning och kulturpolitik av gemensamt intresse; verka för allmän yttrandefrihet inom samtliga konstnärliga medier; medver- ka till utredningar och undersökningar av gemensamt intresse för medlemmarna; verka för att konstnärliga och litterära yrkesutöva- re ges möjlighet att utöva sina yrken och tillerkänns skälig ersättning för sitt arbete.

2 .7 .4 Arbetsgivareorganisationer inom kulturområdet

Arbetsgivarintressena inom kulturområdet företräds av ett flertal organisationer.

Inom den offentliga sektorn är statens avtalsverk, Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Teatrarnas riksförbund (TR) avtalsslutande parter.

Inom den privata sektorn är Svenska film- och biografföreningen och Teatrarnas riks— förbund, anslutna såväl till Svenska arbets- givareföreningen (SAF) som till Handelns arbetsgivareorganisation (HAO), avtalsslutan— de parter.

Medlemmar i TR är Operan, Dramatiska teatern, Svenska riksteatern, stadsteatrarna, privatteatrarna. Folkparkernas centralorga- nisation, orkesterföreningarna (symfonior- kestrarna), Institutet för rikskonserter och Sveriges Radio samt vidare teatern närståen-

de företag som Skådebanan och AB Teater- tjänst.

TR, som också är en branschorganisation, är anslutet till Nordiska teaterledarrådet och Nordiska teaterunionen samt inom landet till Svensk teaterunion — Svenska [TI-rådet.

Utanför SAF och HAO står Folketshus- föreningarnas riksorganisation, Musiketablis- sementens förening, Svenska restauratörför— bundets arbetsgivareförening, A-pressens samorganisation, Tidningarnas arbetsgivare- förening och Kooperationens förhandlings- organisation.

2.8

En omfattande förmedlingsverksamhet på kulturområdet bedrivs i vårt land sedan länge av vissa arbetstagar— och arbetsgivarorganisa- tioner, som för ändamålet bildat särskilda producent- och förmedlingsorgan, s k organi- sationsförmedlingar (2.8.1). Av senare da- tum är de sammanslutningar som i slutet av l960-talet började bildas av kulturarbetare inom olika konstområden, de 5 k centrum- bildningarna (2.8.2). För centrumbildningar- na har de arbetsförmedlande uppgifterna varit ett led i en vidare verksamhet som syftat till att få direktkontakt med publiken utan att anlita de konventionella eller kom- mersiella distributionskanalerna.

2.8. ] Organisationsförmedlingar

Enligt arbetsförmedlingslagen kan tillstånd att bedriva avgiftsbelagd arbetsförmedling meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen. Enligt lagen får tillstånd inte ges enskild person, och i praktiken har endast organisationer beviljats sådant tillstånd. Denna typ av för- medlingar brukar därför kallas organisations- förmedlingar. Genom bestämmelser i tillstån- den begränsas verksamheten på olika sätt. Avgifterna, som skall vara avpassade så att vinst inte uppkommer, fastställs av arbets- marknadsstyrelsen.

Fn har åtta organisationer tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen att bedriva arbets- förmedling på kulturområdet. Av de åtta organisationerna ar två sammanslutningar av

Producent- och förrnedlingsorgan

arbetstagare, Svenska musikerförbundet och Föreningen turnerande sällskap (FTS). De sex övriga är arbetsgivarorganisationer. Deras organ är Folkparkernas artistförmedling, Mu- siketablissemangens förening (MEF), För— eningen Svenska festarrangörers artisttjänst (Artisttjänst), Idrottens artistbyrå (IAB), Riksorganisationen av artistarbetsgivare (ROA) samt Svenska nöjesidkares centralför- ening (SNC F).

Svenska musikerförbundets artist- och musikerförmedling är den största av organi- sationsförmedlingarna på kulturområdet. Den har förmedlingskontor på ett femtiotal platser i landet. År 1970 förmedlades nära 175 000 individuella arbetstillfällen. Den största gruppen bland de arbetssökande är fritidsmusiker och en stor del av arbetstillfäl- lena avsåg endagsengagemang.

Av förmedlingarna med en arbetsgivaror— ganisation som huvudman är Folkparkernas artistförmedling den största. Denna förmed- lar artister, orkestrar och annan musik samt teater- och varietéföreställningar till folkpar- ker och andra nöjesarrangörer. Folkparker- nas artistförmedling förmedlade omkring 32 000 individuella arbetstillfällen år 1970.

En stor roll på sin del av marknaden spelar MEF, som är en sammanslutning av musik- restauranger, och som ombesörjer en stor del av förmedlingen av orkestrar till medlems- företagen. Till skillnad från de andra organi- sationsförmedlingama dominerar de något längre engagemangen i MFF:s verksamhet.

Artisttjånst bedriver sin verksamhet i nära anknytning till kommersiella produktions- bolag och svarar för förmedling av artister och musik. Artisttjänst har bl a förmedlat internationella popband.

IAB förmedlar underhållning av olika slag till idrottsföreningar och andra nöjesarran- görer.

FTS är en sammanslutning av artister och musiker och dess förmedling, som är av relativt liten omfattning, förmedlar nöjesar- rangemang av olika slag.

De båda återstående organisationsförmed- lingarna har en mycket begränsad verksam- het (500—600 individuella arbetstillfällen år 1970), men är starkt specialiserade. ROA har som medlemmar bl a nöjesföretag av typen Gröna Lund och Liseberg och tillgodoser deras behov av artister. Förmedlingsverksam- heten omfattar både sångare och musiker och s k skådenummer (akrobater o d). SNCF har nära anknytning till manageruppgifter för några stjärnartister.

Tillsammans förmedlade de angivna orga- nisationsförmedlingarna år 1970 över 232 000 individuella arbetstillfällen med en total gagesumma av 63,8 milj kr.

Utredningen rörande arbetsförmedlingen inom vissa yrkesområden (OLAF) har i be- tänkandet Offentlig och privat arbetsförmed- ling inom vissa yrkesområden (Ds In 1971:12) föreslagit viss skärpning i fråga om principerna för meddelande av tillstånd att bedriva organisationsförmedling. Dessa för- slag har i huvudsak accepterats av inrikes- ministern i 1972 års statsverksproposition (prop 197211 bil 13 s 101) och av riksdagen (InU 1972z3, rskr 1972:63). Som en följd härav torde vissa förändringar i fråga om de nu verksamma organisationsförmedlingarna kunna väntas. Ytterligare förslag från utred- ningen har nyligen lagts fram i ett betänkan- de om kulturarbetsförmedlingen.

2.8.2. Centrumbildningar 2.82] Författarcentrum

Författarcentrum bildades år 1967 efter initiativ av några yngre författare. Bakgrun-

den till Författarcentrums tillkomst var svå- righeterna för den seriösa litteraturen att konkurrera med underhållningslitteraturen och farhågor att bruttoprisets slopande skul- le öka dessa svårigheter. Det var, ansåg man, distributionsapparatens fel att litteraturen blivit en angelägenhet för fåtalet. Därför borde författarna skapa en ny och annorlun- da litteraturdistribution, som vänder sig till andra grupper i samhället. För att nå en ny publik borde författarna i större utsträck- ning själva ta kontakt med läsarna.

Det närmaste målet för Författarcentrum var att åstadkomma en uppläsarcentral, en byrå dit man kunde vända sig när man ville ha ett litteraturprogram. Man ville också åstadkomma program för grupper som tidi- gare inte brukat ha kontakt med litteraturen. På detta sätt kom arbetsförmedlingsmomen- tet in i Författarcentrums målsättning.

Författarcentrum fungerar nu som för- medlingscentral för författares medverkan vid olika typer av programverksamhet. År 1969 förmedlades 680 och år 1970 848 uppdrag. Ytterligare uppdrag har gått direkt till författarna. Särskilt innan Teatercentrum kom till förmedlades också en del mindre teaterföreställningar. De största avnämarna har skolorna och biblioteken varit.

Författarcentrum tar initiativ till olika aktiviteter tex kulturveckor, turnéer och uppsökande verksamhet. Som ett hjälpmedel i den utåtriktade verksamheten ger Förfat- tarcentrum ut folders med prov på författar— nas produktion. Dessa folders är avsedda att säljas vid framträdanden som Författarcent- rum anordnar. Hittills har ett 50-tal folders kommit ut.

Ekonomisk huvudman för Författarcent- rum är numera Sveriges författarförbund. Medlemskap i förbundet är dock inget vill- kor för medlemskap i Författarcentrum. I mars 1971 var ca 500 författare anslutna till Författarcentrum.

Författarcentrum arbetar genom möten, kommitterade och konsult.

Stormöten inkallas vanligen två gånger om året. Kommitterade består av sju ledamöter varav fyra är valda av Författarcentrums

stor-

ledamöter, två utsedda av Sveriges författar- förbund och den sjunde ledamoten är kon- sulten.

Författarcentrum har sökt decentralisera sin verksamhet. År 1969 bildades Författar- centrum syd i Malmö och Författarcentrum väst i Göteborg. Båda dessa centrumbild- ningar hade betydande svårigheter, särskilt av ekonomisk art, och måste efter någon tid lägga ned verksamheten. År 1970 rekonstru- erades Författarcentrum syd i Malmö till ett allmänt kulturarbetarcentrum med Skys, Skånes konstnärliga och litterära yrkesutöva- res samarbetsnänmd, som huvudman. Verk- samheten skall omfatta förmedling av arbets- uppgifter inom alla konstarter. Författar- centrum nord har senare bildats i Umeå och Kulturarbetarcentrum i Uppsala.

2.8.2.2 Filmcentrum

Filmcentrum bildades år 1968 på initiativ av några yngre filmare.

Filmcentrum vill fungera som en intresse- organisation för filmare och publik och som ett avantgarde för film som till form och innehåll är radikal. Filmcentrum vill finna vägar för en förnyelse av filmens produk- tions- och distributionsvillkor.

Filmcentrum fungerar i första hand som en distributionscentral för film. Till tjänst för beställarna har man utarbetat en katalog där man tar med alla filmer som av sina upphovsmän anmäls till katalogen. Filmkata- log 3 (mars 1972) upptar ca 400 titlar varav ca 300 svenska. Filmcentrum erbjuder också beställaren att få filmerna kommenterade och debatterade av en filmare. Föreningens mål är dessutom att ur distributionsverksam- heten utveckla stöd för filmproduktion. Filmcentrum har också engagerat sigi film- arbetarnas fackliga frågor och ingår i filmar- nas samarbetsnämnd. Filmcentrum ger ut en duplicerad tidskrift, Rapport, med uppgifter om verksamheten och tillgängliga filmer samt nyheter som berör filmens ställning i samhället. Föreningen publicerar också en skriftserie, Material, som tar upp praktiska och teoretiska film- och massmediefrågor.

År 1971 förmedlades ] 683 filmer. Filmcentrum består av dels yrkesverksam- ma filmare, dels personer som arbetar med film på deltid eller på fritid. Medlemsantalet var i mars 1971 ca 550, varav ca 125 aktiva filmare.

Filmcentrums organ är föreningsmötet, styrelsen, sekretariatet och arbetsgrupper i de fem distrikten.

Regionalt är verksamheten uppdelad på distrikt med arbetsgrupper och kontaktmän i Malmö (Filmcentrum syd), Stockholm (Filmcentrum öst), Göteborg (Filmcentrum väst), Falun (Filmcentrum Dalarna) och Umeå (Filmcentrum norr). Alla distrikten är representerade i styrelsen.

2.8.2.3 Teatercentrum

Teatercentrum bildades år 1969 på initiativ av teaterarbetare och med stöd av Teaterför- bundet.

Teatercentrum vill öka kommunikationer- na mellan teaterarbetare och publik, ge fler människor tillgång till teater och fler teater- verksamma publikkontakter. Man vill distri— buera teater till föreningar, skolor, bibliotek samt till människor som av geografiska, so- ciala eller ekonomiska orsaker inte brukar få se teater, människor som är bosatta i gles- bygdsområden, patienter på sjukhus och sanatorier, de gamla på ålderdomshem, de intagna på fängelser osv. Rätt att delta i Teatercentrums verksamhet har varje grupp som producerar uppsökande teater och inom vilken bestämmanderätten över produktio- nen är fördelad lika mellan samtliga medver- kande.

Teatercentrum vill i mån av möjlighet samordna deltagare till grupper och ställa lokaler för repetitioner och sammankomster till förfogande. Man vill informera beställare om vilka grupper eller individuellt uppträ- dande artister som finns att tillgå, informera om deras målsättning och om förhållanden i övrigt som är av intresse för beställarens val.

År 1970 distribuerade Teatercentrum ] 247 föreställningar varav 617 gällde barn-, skol- och ungdomsföreställningar. Föreställ-

ningarna sägs i genomsnitt av 150 personer, vilket sammanlagt betyder drygt ca 187 000 åskådare. Dessutom har de engagerade tea- tergrupperna genom Teatercentrums verk- samhet fått många beställningar som ej gått genom Teatercentrum (733 föreställningar år 1970).

I den av Teatercentrum bedrivna förmed- lingsverksamheten har 52 grupper deltagit verksamhetsåret 1970/71. Av dessa ägnade sig 14 uteslutande åt barn- och skolteater. Utöver teaterutbudet har uppläsare, vissånga- re och mimaktörer omfattats av förmedlings- verksamheten.

Till ledning för beställarna har även Tea- tercentrum utarbetat kataloger över sina pro- gram.

Teatercentrums organ är årsmöte, allmän- na möten och styrelse. Teatercentrums verk- samhet granskas av Teaterförbundets reviso- rer och redovisas på Svenska teaterförbun- dets riksstämma, som också beviljar ansvars- frihet. Utöver årsmötet förekommer ett par större allmänna möten per år samt månads- möten.

2.8.2.4 Konstnärscentrum

Konstnärscentrum bildades år 1969 på ini— tiativ av Konstnärernas riksorganisation (KRO).

Konstnärscentrum ser som sin viktigaste uppgift att förmedla arbete till utövande konstnärer samt skapa kontakt mellan sam- hället och konstnärerna. Konstnärscentrum bedriver dels en utåtriktad uppsökande verk- samhet, dels en arbetsförmedling öppen för landets alla bildarbetare oberoende av orga- nisationstillhörighet.

De konstnärer som är anmälda till Konst- närscentrums arbetsförmedling, år 1971 ca 1 050, presenteras genom ett bildarkiv (mars 1971 ca 10 000 färgdia), där varje konstnär representeras med högst 40 bilder.

Till de anslutna konstnärerna förmedlas uppdrag av skilda slag som arbete med miljö- utformning, konsultuppdrag, utställningar samt beställningar av tex affischer, bokil- lustrationer, porträtt m m.

Konstnärscentrum leds av en kommitté om fem personer, av vilka fyra väljs inom Konstnärscentrum genom poströstning bland alla till Konstnärscentrum anmälda arbets- sökande. Den femte ledamoten väljs av KRO:s riksmöte. Konstnärscentrums löpan- de verksamhet leds av intendent, konsult och arbetsutskott. Informationen om verksam- heten ges i Konstnärscentrums tidning.

2.825 Musikcentrum 70

Musikcentrum 70 bildades år 1970 på initia- tiv dels av Svenska tonkonstnärsförbundet, dels av en särskild arbetsgrupp. Ett år senare hölls årsmötet där stadgar antogs.

Musikcentrum 70 ser enligt sin program- förklaring som sin uppgift att ”göra all slags musik åtkomlig för alla, att söka finna vägar att föra ut musik till en större allmänhet, att skapa förutsättningslöst sammansatta pro- gram och att förmedla musikprogram produ- cerade av deltagarna själva”.

Musikcentrum 70:s verksamhet utövas ge- nom stormöten, årsmötet, styrelsen och oli- ka arbetsgrupper. Stormöte skall hållas minst en gång varannan månad. Det stormöte som infaller ijanuari månad kallas årsmöte.

2.826 Danscentrum

Danscentrum bildades år 1971.

Danscentrum ser som sin uppgift att pro- pagera för dansen som konstform, stimulera till självverksamhet och aktivt skapande samt att finna nya arbetsuppgifter i samhället för landets dansare. I målsättningen ingår också att skapa ”tvärprogram", dvs program som omfattar flera konstarter, och att driva öpp- na ”verkstäder”.

De program som Danscentrum producerat under hösten 1971 har distribuerats av Tea- tercentrum.

2.9

I det följande ges en kortfattad översikt över vissa organisationer av rikskaraktär inom kul- turområdet. Endast beträffande Svenska riksteatern och Skådebanan — som kultur- rådet kommer att diskutera mera ingående i det följande — ges en något fylligare beskriv- ning. Några organisationer beskrivs utförli— gare i kapitel 7.

2.9.1 T eater— och dansområdet 2.9.1 .1 Svenska riksteatern

Svenska riksteatern är en ideell förening, uppbyggd på lokala och regionala föreningar. Dess uppgifter och centrala organisation har redovisats under 2.2.4.1. De lokala för- eningarna kan arbeta antingen enligt den vid 1970 års kongress antagna normalstadgan eller enligt den år 1967 antagna stadgan. Dessa två stadgor tillämpas nämligen paral- lellt under perioden mellan 1970 och 1973 års kongresser.

Enligt 1967 års normalstadga bygger den lokala föreningen i huvudsak på individuellt medlemskap av enskilda teaterintresserade personer, men kollektiva medlemmar kan också förekomma. Föreningen leds av en styrelse på 5—8 medlemmar, vilka utses av årsmötet. Styrelseledamöterna bör väljas så att både kollektiva och enskilda medlemmar blir representerade. Vidare bör vederbörande kommun samt lokalägande organisation(er) erbjudas att utse representanter i styrelsen.

Vissa organisationer av rikskaraktär

Enligt 1970 års normalstadga skall de lokala teaterföreningarna bestå av kollektiva medlemmar. Föreningar och kommuner kan bli medlemmar. Det direkta individuella medlemskapet har alltså avskaffats. Med- lemsföreningarna utser ett representantskap, som är föreningens högsta beslutande organ och som bl a utser styrelse. Enskilda teater- intresserade kan organisera sig i en publikför- ening, som då blir en av de organisationer som ingår som medlem i teaterföreningen.

Den lokala teaterföreningens främsta upp- gift är att arrangera teaterföreställningar i första hand från Riksteatern. I slutet av år 1971 fanns 145 föreningar varav 11 arbetade efter de nya stadgarna.

1970 års kongress antog också normal- stadgan för länsteaterföreningarna. Länstea- terföreningarnas uppgifter är huvudsakligen av stimulans- och samordningskaraktär. Länsföreningen skall samla alla Svenska riks- teaterns medlemmar för samarbete i frågor av gemensamt intresse, främja Svenska riks- teaterns verksamhet inom länet och vara förbindelselänk emellan Svenska riksteatern och dess medlemmar. År 1971 fanns länstea- terföreningar i samtliga län utom i Stock- holms län. Endast de lokala teaterföreningar- na kan vara medlemmar i länsteaterför- eningen. Länsteaterföreningen skall ha en styrelse om minst åtta ledamöter. Minst fem av dem utses av länsmötet (årsmötet). Lands- ting, länsskolnämnd och länsbildningsför- bund äger utse var sin ledamot.

Såväl länsföreningarna som de lokala tea- terföreningarna utser ombud till Rikstea- terns vart tredje år sammanträdande kon-

gress.

2.9.1.2 Andra organisationer på teater- och dansområdet

På teater- och dansområdet finns även orga- nisationer för den icke yrkesmässiga verk- samheten. Främst bör nämnas Svenska ung- domsringen för bygdekultur med drygt 400 lokalföreningar och ca 37 000 deltagare i folkdansundervisning (7.3.4). Folkdans ord- nas också av en rad andra organisationer som IOGT/NTO, Svenska frisksportförbundet, KFUK/KFUM, Nykterhetsorganisationen Verdandi och Centerns ungdomsförbund. På teaterområdet finns också Teaterforum, en sammanslutning av ett antal teatergrupper (7.2.4.1). "

2.9.2. Musikområdet

Inom musikområdet finns två större förbund för orkestrar som inte arbetar yrkesmässigt. Det ena är Sveriges orkesterföreningars riks- förbund (SOR) med ca 70 medlemsorkestrar och ca 2 500 musiker. Det andra är Riksför- bundet Sveriges amatörorkestrar (RSAO) med ca 180 medlemsorkestrar och ca 9 200 musiker. Dessa båda förbund behandlas ut- förligare under 7.4.4.l—2.

Det finns fn sju körförbund, nämligen Sveriges kyrkosångarförbund, Sveriges kör- förbund, Svenska sängarförbundet, Svenska missionsförbundets sångarförbund, Svenska baptisternas sångarförbund, Metodistkyrkans sångarförbund och Svenska arbetarsångför— bundet. Förbunden har ca 3 400 medlems- körer med tillsammans ca 68 000 medlem- mar. Ett informellt samarbetsorgan, KÖR- SAM, är under utveckling. Körverksamheten behandlas utförligare under 7.4.4.6.

Kammarmusikföreningar med syfte att spela och/eller anordna konserter finns på en rad orter. Vissa föreningar har slutit sig samman i bl a en norrländsk och en väst- svensk kammarmusikring. (7.4.4.2)

Musik för Ungdom (MfU) är den svenska delen av den internationella organisationen Jeunesses musicales. Musik för Ungdom som tidigare arbetat med en provisorisk organisa- tion, höll sitt konstituerande sammanträde i juni 1971. (64.103)

Organisationens syfte är att vara en riksor- ganisation för stöd till musikverksamhet bland ungdom. Medlemsorganisationerna ut- görs av studieförbunden och därmedjämför- liga organisationer och organ av riksomfat- tande karaktär som bedriver verksamhet för ungdom under 26 år. De kommunala musik- skolorna är representerade genom Kommun- förbundet. Styrelsen består av representanter för studieförbunden, Rikskonserter och Kommunförbundet. Vid sidan av styrelsen finns också MfU-rådet där ungdomarna ga- ranterats majoritet. Musik för Ungdoms kansli är förlagt till Rikskonserter.

Svenska jazzriksförbundet är enligt stad- garna en kontaktorganisation för landets jazzvänner samt riksorganisation för jazz- klubbar och andra sammanslutningar av jazz- intresserade. År 1971 hade förbundet ca 500 individuella medlemmar. (7.4.4.3)

Sveriges spelmäns riksförbund är gemen- sam organisation för 18 landskapsförbund med drygt 3 000 spelmän. (7.4.4.5)

2.9.3. Konst, konsthantverks- och hemslöjdsomrädena

Föreningar och organisationer inom konst- och konsthantverksområdena kommer att beröras i MUS 6515 betänkanden. Kultur- rådet vill dock ge grunddragen i förenings- strukturen på riksplanet.

Konstfrämjandet har till uppgift att verka för ökat konstintresse och ökad förståelse av god konst. I det syftet omfattar verksamhe- ten förlagsverksamhet främst av grafik och skulptur, utställningar, studieverksamhet och försäljning. På uppdrag av MUS 65 svarar Konstfrämjandet för försöksverksamhet med konstförsäljning innefattande bl a konstvaru- hus i Stockholm och Örebro och försäljning i större skala genom ombud. (6.8.1.4)

Inom ramen för sin ordinarie verksamhet

har Konstfrämjandet utöver detta inlett vissa försök med försäljnings- och utställningsverk- samhet koncentrerad till fasta försäljnings- ställen i Göteborg och Malmö till vilka regio- nalt arbetande ombudsorganisationer knyts.

Den ansvarsfördelning som överenskom- mits med MUS 65 innebär att Konstfrämjan- dets utställningsverksamhet mer inriktats mot arbetsplatser, föreningar och liknande mottagare och mindre på större offentliga utställningar. Konstfrämjandet har, till skill- nad från Riksförbundet för bildande konst och Föreningen Konst i skolan, inte integre- rats med Riksutställningar.

Vid sidan om konstvaruhusen sker försälj- ningen på utställningar och via ombud bla på arbetsplatser.

Medlemmar i Konstfrämjandet är riksorga— nisationer, lokala organisationer, företag, kommuner, skolor och enskilda personer. Bland de riksorganisationer som är medlem- mar märks LO, TCO, Svenska arbetsgivare- föreningen (SAF), Kooperativa förbundet (KF), Folkbildningsförbundet och många fackförbund, studieförbund och andra folk- rörelseorgan .

Riksförbundet för bildande konst är en sammanslutning av konstföreningar, museer, landsting, kommuner, organisationer, institu- tioner, företag och enskilda, som önskar medverka till att utbreda och fördjupa in— tresset och förståelsen för god konst.

Riksförbundet har inga regionala eller 10- kala organisationer, utan medlemmarna, som år 1971 var 147, är direkt anslutna till förbundet.

Riksförbundet har sedan år 1967 samar- betat med Riksutställningar och ingår i dess organisation. Riksutställningar svarar alltså för riksförbundets tidigare verksamhet att producera konstutställningar och erbjuda dessa till de konstföreningar rn fl institutio- ner som är medlemmar, att medverka till föreläsningsverksamhet i anslutning till ut- ställningar samt att svara för rådgivning till föreningar, kommuner m fl i konst- och ut- ställningsfrågor. Riksförbundet består dock som organisation.

Föreningen Konst i skolan har som mål

att sprida och fördjupa intresset för konst hos skolans elever, lärare och myndigheter. Föreningens verksamhet har huvudsakligen varit inriktad på utställningar, men viss verk- samhet som konsultorgan har förekommit.

Föreningen Konst i skolan har främst verkat utanför de stora städerna där för- eningen därför har få medlemmar. Medlem- mar är främst kommuner. Sedan år 1967 samarbetar Konst i skolan med Riksutställ- ningar och ingår i dess organisation men består som självständig förening.

Svenska hemslöjdsföreningarnas riksför- bund är centralorganisation för landets hem- slöjdsföreningar.

Fn är 51 hemslöjdsorganisationer direkt anslutna till riksförbundet. Med undantag för den ideella Föreningen för svensk hem- slöjd och den ekonomiska Föreningen Svensk hemslöjd har alla lokal anknytning.

De lokala sammanslutningarna inom hem- slöjdsrörelsen är ofta ekonomiska föreningar, som även bedriver ideell verksamhet för hemslöjden. I ett fåtal fall handhas den ideella och den affärsmässiga verksamheten av skilda föreningar.

Den ideella verksamheten bedrivs på olika sätt. Man anordnar bl a utställningar, demon- strationer, rådgivningsdagar och kursverk- samhet. Till uppgifterna hör också att göra inventeringar av gammal slöjd och förse slöjdare med idéer och arbetsbeskrivningar.

De lokala föreningarnas medlemmar be- står av hemslöjdsintresserade personer, där- ibland slöjdare, och i en del fall av organisa- tioner.

Hos föreningarna finns i regel sk hem- slöjdskonsulenter. F n finns ett 40-tal konsu- lenter verksamma inom landet. De avlönas med hjälp av statliga bidrag och bidrag från landstingen.

Svenska Slöjdföreningen har enligt stadgar- na till mål ”att främja god formgivning av svenska produkter, att verka för förbättrad gestaltning av bostad och allmän miljö, att sprida kunskap om god form”.

Föreningen, som har sitt säte i Stockholm, har även lokalavdelning för Skåne och Blekinge. Föreningen arbetar bl a genom ut-

ställningar, kurser, konferenser, information och opinionsbildning, bl a genom tidskriften Form, och stöd till formgivare.

MUS 65 har i en skrivelse till utbildnings- ministern hösten 1970 tagit upp frågor kring Svenska Slöjdföreningens verksamhet och ekonomi. MUS 65 har där bl a föreslagit att en del av föreningens verksamhet, nämligen information rörande formgivning och miljö- gestaltning i form av utställningar, bör läggas på Sveriges arkitekturmuseum som då skulle utöka sin verksamhet. Samtidigt förordade MUS 65 en begränsad höjning av statsbidra- get till föreningens övriga verksamhet.

2.9.4. Musei-, hembygds- och fornminnes- området

I landet finns en rad musei-, hembygds- och fornminnesföreningar, varav många med be- tydande verksamhet. Sålunda är det vanligen länsföreningar som är huvudmän för läns- museerna. På riksplanet finns bl a Samfundet för hembygdsvård. Kulturrådet går emeller— tid inte närmare in på dessa organisationer, då detta område tas upp av MUS 65.

2.9 .5 Litteraturområdet

Föreningar och organisationer inom littera- tur- och biblioteksområdet kommer att be- röras i litteraturutredningens kommande be- tänkanden. Kulturrådet vill dock nämna två organisationer.

Stiftelsen Litteraturfrämjandet bildades i nuvarande form år 1965 av Arbetarnas bild- ningsförbund (ABF), Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen (LO), Sveriges lantbruksförbund och Svenska landsbygdens studieförbund. Sedan år 1967 har Studieför- bundet Vuxenskolan varit delintressent i stället för Svenska landsbygdens studieför- bund. Stiftelsens ändamål är att främja in- tresset för svensk litteratur och konst. Det sker främst genom litteraturpris och stipen- dier. Verksamheten finansieras genom det år- liga boklotteriet.

Sveriges allmänna biblioteksförening (SAB) vill vara ett samlande organ för infor-

mation, opinionsbildning, utredning och ini- tiativ inom biblioteksområdet. Medlemmar är dels kommuner i deras egenskap av huvud- män för folk- och skolbibliotek, dels veten- skapliga bibliotek och andra specialbibliotek och slutligen enskilda personer. De enskilda medlemmarna utgörs i huvudsak av biblio- teksanställda. Föreningen arbetar på fyra sektioner: folkbibliotekssektionen, skolbib- liotekssektionen, forskningsbibliotekssektio- nen samt enskilda medlemmars sektion. Högsta beslutande organ är ett represen- tantskap.

Bibliotek i samhälle (318) är ett forum för biblioteksarbetare och biblioteksutnyttjare, som på socialistisk grund vill verka för ett progressivt biblioteksväsende. BiS högsta be- slutande organ är stormötet. BiS är indelat i lokalgrupper och ämnesgrupper, vilka stude- rar och bevakar olika ämnesområden.

2.9.6. Foto- och filmområdet

Inom foto- och filmområdet finns några organisationer av rikskaraktär för den ut- övande verksamheten, bl a Sveriges smal film- förbund med ca 400 medlemmar och Riks- förbundet Svensk fotografi Sveriges foto- klubbar med ca 180 klubbar och 3300 medlemmar (är 1969). Dessa behandlas ut- förligare under 7.6.

Vidare finns Sveriges förenade filmstudios som främst sysslar med studier av spelfilm. Våren 1969 var ca 120 studios med ca 15 000 medlemmar anslutna.

2.9.7. Skådebanan

Skådebanan fanns år 1971 organiserad i Stockholm, Uppsala, Norrköping, Linkö- ping, Malmö och Helsingborg.

Som mål för sin verksamhet har Skåde- banan att främja scenkonst, musik och andra kulturella aktiviteter. Organisationen strävar särskilt efter att nå en ny publik, dvs grupper som tidigare inte kommit i kontakt med detta kulturutbud. Skådebanans verksamhet, främst information och biljettförsäljning, sker i stor utsträckning genom ombud. Dessa

ombud är huvudsakligen organisations- eller arbetsplatsanknutna.

De olika skådebaneavdelningarna är orga- nisatoriskt fristående från varandra och där- för inte heller enhetligt uppbyggda. Sålunda är stiftarna eller ägarna inte helt genomgåen- de samma organisationer. Stiftelsen Skåde- banan i Stockholm har inte formellt men i praktiken kommit att i viss mån få en ställ- ning som riksorgan. Denna specialställning torde bl a bero på att stiftarna för stock- holmsavdelningen är riksorganisationer så- som SAF, LO, TCO, medan de övriga avdel- ningarna har ägare eller stiftare med lokal anknytning.

En organisationsutredning inom Skåde- banan har lagt fram förslag om en gemensam organisationsform samt gemensamma stadgar för alla avdelningarna. Fr o m den 1 juli 1972 har Stiftelsen Skådebanan skilts från den rent lokala verksamheten i Stockholm. Därmed renodlas stiftelsens karaktär av ett för de olika skådebaneavdelningarna gemen- samt stöd— och serviceorgan. Skådebanan be- handlas utförligare i 6.8.

2.10. Sveriges Radio

2.10.1. Allmänna förutsättningar för Sveriges Radios verksamhet

Ljudradio- och televisionssändningar riktade till allmänheten (rundradioverksamhet) be- drivs i Sverige med ensamrätt för Sveriges Radio AB.

Sveriges Radios ställning har utformats så att de enskilda programmen skall kunna utformas oberoende av utomstående såväl statliga som enskilda intressen men så att statsmakterna samtidigt skall ha ett avgöran- de inflytande över frågor som sammanhänger med programverksamhetens finansiering, dess totala omfattning och expansionstakt m rn.

Vissa allmänna riktlinjer för organisatio- nen av och medelstilldelningen till rundra- dioverksamheten har givits av statsmakterna år 1966 (prop 1966:136, SU 1966:163,rskr l966z388). Grundläggande bestämmelser för Sveriges Radio återfinns i radiolag, radioan- svarighetslag med tillämpningskungörelse, av- tal mellan svenska staten och företaget samt instruktion för radionämnden.

Kulturrådet ger i det följande en översikt över dessa riktlinjer och bestämmelser för Sveriges Radio, verksamhetens organisation och omfattning.

2.10.1.1 Allmänna riktlinjer för rundradioverksamheten

Kommunikationsministern anförde i prop l966:136 att det framstår som väsentligt att

finna ett system som ställer etermedierna fria från kommersiella intressens eller politis- ka gruppers ensidiga inflytande.

Frihet i etern måste enligt propositioneni första hand förenas med en medveten strä- van till objektivitet och saklighet i det samla- de programutbudet och innefatta möjlighe- ter för olika åsikter och meningsriktningar att komma till tals och garantier mot obe- höriga påtryckningar.

Tanken på att införa kommersiell privat- ägd television avvisades. En sådan skulle medföra uppenbara risker för att mediet blir utnyttjat för de ekonomiska och politiska intressen som finansiärerna representerar. Enligt propositionen fanns det ingen anled- ning att ändra de grundläggande principerna för rundradioverksamheten i vårt land.

2.10.1.2 Radiolagen

Enligt radiolagen (1966z755) bemyndigas Kungl Maj:t att uppdra åt ett företag att med ensamrätt avgöra vilka program som skall förekomma från radio- och TV—sändare i landet. Denna rätt skall utövas opartiskt och sakligt och i övrigt efter de riktlinjer som fastställs genom avtal mellan Kungl Maj:t och företaget. Vidare stadgas att en radio- nämnd skall finnas.

Radionämndens granskning kan endast ske i efterhand. Myndighet eller annat all- mänt organ får inte i förhand granska eller föreskriva förhandsgranskning av program

och inte heller förbjuda sändning på grund av dess innehåll.

2.10.1.3 Radioansvarighetslagen Radioansvarighetslagen (19662756) gäller yttrandefriheten i de ljudradio- och televi- sionsprogram (radioprogram) som svenskt programföretag anordnar med ensamrätt.

För varje radioprogram skall finnas en programutgivare med uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrott. Ingenting får sändas mot programutgivarens vilja. Programutgiva- re förordnas av radiochefen eller av annan tjänsteman inom företaget.

Programutgivare är ansvarig för eventuella yttrandefrihetsbrott i de radioprogram för vilka han är förordnad. Med yttrandefrihets- brott avses då framställning eller offentlig- görande, som skulle varit att anse som tryck- frihetsbrott enligt 7 kap 4 eller 5 & i tryckfri- hetsförordningen, om gärningen begåtts ge- nom tryckt skrift.

I analogi med bestämmelserna i tryckfri- hetsförordningen kan uppgiftslämnare i prin- cip inte ställas till ansvar för yttrandefrihets- brott i radio och TV.

Frågor som rör missbruk av yttrandefrihet i radioprogram bedöms efter samma grunder som gäller för bedömningen av missbruk av tryckfriheten enligt 1 kap 4å tryckfrihets- förordningen.

2.lO.l.4 Avtalet mellan staten och Sveriges Radio

Enligt statsmakternas beslut är 1966 träffa-' des ett nytt avtal mellan staten och Sveriges Radio. Det gäller t o m den 30 juni 1977.

Enligt avtalet äger Sveriges Radio AB att med ensamrätt avgöra vilka program som skall förekomma i rundradiosändning från sändare i Sverige.

För den direkta programverksamheten skall det under företagsledningen finnas sär- skilda programenheter, nämligen en för ljud— radio, en för var och en av televisionens programkanaler, en för utbildningsprogram och en för utlandsprogram samt distrikt till

det antal som bolaget bestämmer. Vidare skall en teknisk enhet finnas. Avtalets be- stämmelser om programverksamheten åter- ges i sammanfattning i 4.4.5.6.

2.10.1.5 Radionämnden

Utöver vad radiolagen stadgar finns bestäm- melser om radionämndens verksamhet i in- struktionen för nämnden (1967z449).

Radionämnden skall i efterhand granska utsända program och pröva anmärkning mot visst program. Nämnden föreslår hos Kungl Maj:t de åtgärder som föranleds av dess verksamhet.

Nämnden består av sju ledamöter och lika många suppleanter. De förordnas på fyra år.

2.10.2. Sveriges Radios organisation

Sveriges Radio är ett aktiebolag. Aktierna innehas till 20% av vardera pressen och näringslivet och till 60 % av folkrörelserna.

Styrelsen består av ordförande och tio övriga ordinarie ledamöter jämte tio supple- anter för de sistnämnda. Ledamöterna och suppleanterna skall enligt bolagsordningen representera kulturella och samhälleliga in- tressen samt administrativ, ekonomisk och teknisk sakkunskap.

Styrelsens ordförande, fem av styrelsens övriga ordinarie ledamöter och fem av supp- leanterna utses av Kungl Maj:t. Fem ordi- narie ledamöter och fem suppleanter väljs av bolagsstämman. Företagets verkställande di- rektör (radiochefen) utses av styrelsen.

Sveriges Radio arbetar under styrelse och radiochef på sex självständiga enheter, som angetts i det föregående, samt några service- avdelningar. Vissa funktioner är gemensam- ma för enheterna. Det gäller bl a Sveriges Radios symfoniorkester. Radions program- enhet har huvudansvaret för denna, medan TV-kanalernas programenheter hos radioen- heten får beställa den medverkan de önskar av orkestern. Ledningen för de olika pro- gramenheterna har under styrelsen och ra- diochefen det direkta ansvaret för resp pro- gram. Distrikten är direkt underställda radio—

ledningen. I linje med statsmakternas beslut är 1966 beräknas distriktens sändningstid i TV budgetåret 1972/73 uppgå till 25% av den totala sändningstiden.

Landet är i radiohänseende fn indelat i elva distrikt, medan televisionen arbetar med åtta distrikt. 1968 års distriktsutredning — en intern utredning inom Sveriges Radio — har föreslagit en minskning av antalet enhe- ter till sju regioner med huvudorter i Luleå, Sundsvall, Stockholm, Örebro, Norrköping, Göteborg och Malmö.

Med hänsyn till önskemål om en utbygg- nad av den underregionala programverksam- heten föreslog distriktsutredningen att varje region skall byggas upp av ett antal län. Därför borde de blivande regiongränserna om möjligt följa länsgränserna. Regiongrän- serna borde även kunna ändras ihändelse av en ny länsindelning.

Utredningens förslag har godkänts av sty- relsen för Sveriges Radio, som har begärt medel för förverkligande av vissa av försla- gen. Sveriges Radio har också fastställt, att s k resurscentraler för "TV-produktion skall finnas i Luleå, Sundsvall, Örebro, Norrkö- ping, Göteborg och Malmö.

2.10.3. Sveriges Radios verksamhet

Distributionsnätet för ljudradion täcker praktiskt taget hela landets befolkning med samtidig sändning av tre program. Så gott som varje hushåll har radiomottagare.

Sändningstiden för ljudradions allmänna riksprogram har under femårsperioden 1964—1969 ökat från ca 15 900 timmar till ca 17 300 timmar. Sändningstiden för den regionala programverksamheten har under samma period ökat från ca 2 200 timmar till ca 3100 timmar. Under åren fram tom budgetåret 1974/75 skall sändningstiden va- ra i stort sett oförändrad enligt statsmakter- nas beslut.

De tre riksprogrammen — P1, P2 och P3 — är profilerade efter en renodlingsprincip som fick sin nuvarande utformning är 1966. P1 har en markerad tonvikt på det talade ordet. I P2 sänds huvudsakligen den s k musikra-

dion med seriös musik med inslag av jazz, folkmusik och vissa andra musikformer, till- sammans med operaföreställningar och pro- gram av musikbildande karaktär. P3 slutligen är huwdsakligen reserverat för sändningar av lätt musik som pågår dygnet runt (den s k melodiradion).

Regionalradions program omfattar till största delen nyheter och servicemeddelan- den, idrottskrönikor m m, och dessutom skolprogram. Publikundersökningar har visat att de regionala programmen är mycket upp- skattade både av allmänheten och av kom- munerna och att de fyller ett stort behov.

Distributionsnätet för televisionen har för program 1 byggts ut till i det närmaste full täckning av landet. För program 2 beräknas vid utgången av budgetåret 1971/72 eri täck- ningsgrad av 96,8% ha nåtts. En 99 %-ig täckning åsyftas. Drygt 85 % av landets hushåll beräknas ha TV-apparat.

Televisionens sändningstid uppgick bud- getåret 1970/71 till i genomsnitt 68 timmar per vecka. För 1971/72 skall den enligt statsmakternas beslut uppgå till i genomsnitt 75 timmar per vecka. Under budgetåret 1972/73 beräknas en sändningstid av 80 timmar per vecka. Därmed skulle de båda TV-kanalerna uppnå likställighet i fråga om sändningstid, dvs 40 timmar per vecka i vardera kanalen.

Uttryckt i timmar per år utgjorde sänd- ningstiden ca 3 500 timmar budgetåret 1970/71.

2.10.4. Principerna för finansieringen av Sveriges Radios verksamhet

Den allmänna delen av Sveriges Radios pro- gramverksamhet liksom investeringarna fi- nansieras med avgifter från innehavare av mottagarapparater. Avgifternas storlek fast- ställs av riksdagen. Skolprogrammen och programmen för utlandet finansieras med medel över riksstaten.

2.10.5. Pågående statliga utredningar på radioområdet

År 1969 tillkallade dåvarande chefen för utbildningsdepartementet en utredning rö- rande ökat sändningsutrymme i ljudradion för utbildnings— och informationsändamål m m (1969 års radioutredning, direktiv se 1970 års riksdagsberättelse s 294.)

Utredningen skall kartlägga de program- behov som finns dels för utbildningsverksam- het, dels för opartisk och saklig samhällsin- formation, i första hand inom den statliga och kommunala sektorn. Den skall ta ställ- ning till behoven av regionalt eller lokalt avgränsade sändningar av sådana program. Slutligen skall den också ta ställning till olika system för stereofonisk ljudradio.

År 1967 tillkallade dåvarande chefen för utbildningsdepartementet sakkunniga för att utreda frågan om användningen av radio och TV i utbildningsväsendet samt att planera och leda försöksverksamhet på området (kommittén för television och radio iutbild- ningen, TRU-kommittén, direktiv se 1968 års riksdagsberättelse s 267.)

TRU har för försöksverksamhet byggt upp en produktionsenhet med egen teknisk ut- rustning. TRU:s program sänds såväl i ljud- radion som i television.

TRU:s majoritet har föreslagit att utbild- ningsprogramenheten vid Sveriges Radio och TRU:s produktionsenhet slås samman till en ny enhet, fristående från Sveriges Radio (Produktionsresurser för TV och radio i ut- bildningen, SOU 1971:36 ). Regeringen har beslutat att inte vidta några åtgärder med anledning av TRU-kommitténs förslag. Verk- samheten har i stället fortsatt i kommitté- form. TRU-kommittén skall slutföra sitt ar- bete med att utvärdera hittillsvarande verk- samhet. En ny utredning rörande den fort- satta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet har tillkallats för att planera och leda den fortsatta verksam- heten. Denna skall särskilt inriktas på produktion för vuxenutbildning och försko- la.

Den är 1966 tillsatta reklamutredningen

har att utreda bl a reklamens verkningar med särskild hänsyn till reklamsändningar i TV (direktiv se 1967 års riksdagsberättelse s 194). Utredningen avgav i början av år 1972 betänkandet Reklam 1, Beskattning av rekla— men (Ds U 197221, SOU 1972:6 ) som kom att utgöra underlag för den proposition om skatt på annonser och reklam, mm (prop 1972z58), som senare lades fram av rege- ringen. Utredningen har vidare avlämnat del- betänkandet Reklam 11, Beskrivning och ana- lys (SOU 197217). I senare delbetänkanden kommer utredningen att behandla bl a frå- gan om reklamsändningar i television och re- dovisa en analys av visst statistiskt material.

Inom utbildningsdepartementet förordna- des år 1971 en särskilt sakkunnig att biträda vid beredning av filmpolitiska frågor och med frågor rörande andra medier inom ut- bildnings- och kulturområdet, däribland kas- sett- och tråd-TV.

2.11

Inom de flesta kultursektorer dominerar den privat drivna verksamheten. Flera av dessa sektorer är eller har nyligen varit föremål för statliga utredningar. Eftersom kulturrådet i detta betänkande inte lägger fram några detaljerade förslag i fråga om den privat drivna verksamheten ger beskrivningen i avsnittet endast en översikt i stora drag.

I princip är kulturvaror underkastade sam- ma skatteregler beträffande mervärdeskatt som andra varugrupper men vissa betydelse— fulla undantag gäller framför allt för press- och filmområdena. Föreställningar beskattas däremot inte. Den nöjesskatt som längre tillbaka togs ut vid flertalet föreställningar i vilka fanns ett nöjes- och förströelsemoment avskaffades slutligt år 1963.

På bokmarknaden finns ca 175 bokförlag med någorlunda regelbunden utgivning. De tongivande förlagen _ ett 80-tal — är anslut- na till Svenska bokförläggareföreningen. Av förlagen är huvudparten i privat ägo. Idrygt 15 förlag har dock staten eller folkrörelserna ägarintressen. År 1970 omfattade utgivning- en över 6000 titlar varav knappt hälften vände sig till en större allmänhet.

För bokdistributionen fanns år 1971 ca 450 bokhandlare varav ca 300 fullsorterade (abonnemangsboklådor). Vidare säljs böcker i större varuhus, i tobaksaffärer, kiosker och en del andra affärer. Bokförlagen arbetar också genom bokklubbar. Dessa beräknas år 1971 ha haft ca 200 000 medlemmar. Bok- klubbsverksamheten är f n stadd i ökning.

Privat driven kulturverksamhet

Bokmarknaden utreds av litteraturutred- ningen.

Veckopress-, facktidnings- och tidskrifts- omrädet har — med undantag för kulturtid- skrifter och ideella tidskrifter _ inte belysts av några statliga utredningar. Viss statistik om veckopress och facktidningar redovisas av Tidningsstatistik AB. Vissa uppgifter läm- nasi2.12.5.

Kulturtidskrifter och ideella tidskrifter kan få statliga bidrag enligt kungörelsen 19712681 om tidskriftsstöd. Stödet utgår som grundbidrag, projektbidrag och stöd- köp. Det fördelas av tidskriftsnämnden (2.2.4.4).

Vissa tidskrifter — medlemsblad, periodis— ka publikationer som framstår som organ för religiösa, nykterhetsfrämjande, idrottsliga, politiska och försvarsfrämjande ändamål samt personaltidningar ) är befriade från mervärdeskatt (förordning 1968:430, ändrad senast 1971:400).

Dagspressen omfattade — om man med dagspress menar tidningar som utkommer minst tre gånger per vecka — år 1970 108 tidningar. 20 år tidigare var antalet 177. De sammanlagda dagstidningsupplagorna upp- gick år 1970 till ca 4,5 milj exemplar per dag. Visa uppgifter om utvecklingen under l960-talet redovisas i 2.12.5.

År 1965 infördes statsbidrag till riksdags- partiernas opinionsbildande verksamhet. I många fall kom bidragen att användas för stöd till partipress.

Förslag av 1967 års pressutredning i be-

tänkandet Dagspressens situation ( SOU 1968:48 ) lades till grund för statsmakternas beslut är 1969 om att inrätta pressens lånefond och att införa samdistributions- rabatt för dagstidningar (prop 1969248, SU 1969:107, rskr 19691251).

Statsmakterna inrättade år 1971 en ny form av stöd till dagspressen i form av produktionsbidrag för dagstidningar (prop 1971127, KU 1971:32, rskr 1971:180, kun- görelsen 1971:492). Stödet går till den grupp dagstidningar som särskilt behöver ett eko- nomiskt tillskott för att fortleva, dvs andra- tidningar. Stödet år ett bidrag till tidnings- företagen. Det fördelas av presstödsnämn- den. Vid nämndens prövning av frågor om lån ur länefonden och produktionsbidrag får inte hänsyn tas till det sökande tidningsföre- tagets politiska inställning eller ställningsta- gande i särskilda frågor.

Det beslut statsmakterna fattat år 1971 om förbättrad samhällsinfonnation (prop 1971:56, FiU 197123, rskr 1971:182, kun- görelse 1971:509) medför också ett ekono- miskt stöd till pressen genom att de statliga myndigheternas dagspressannonsering i fort- sättningen skall ske på ett likvärdigt sätt i alla dagstidningar. Anslag för samhällsinfor- mation fördelas av en nyinrättad nämnd.

Dagspress (allmän nyhetstidning) är be- friad från mervärdeskatt.

Tidningar och tidskrifter åtnjuter fn en viss portosubvention då postverkets taxor för tidningsdistributionen inte täcker kostna- derna. En sådan kostnadstäckning skall dock genomföras.

Inom teaterområdet finns endast ett par privata teaterföretag med permanent verk- samhet, nämligen Sandrewsstiftelsen och Vasateatern, båda i Stockholm. Vidare finns teaterlokaler som hyrs ut för enskilda produ- center av teater- och revyföreställningar. Privatteatern åtnjuter inget statligt men väl kommunalt stöd i olika former. De fria teatergrupperna behandlas i annat samman- hang (7.2.4). Sex teateragenturer, varav fyra större, svarar för uppföranderätten till all nyare svensk och utländsk dramatik.

På musikområdet svarar grammofonskivor

och ljudband (fonogram) för större delen av musikutbudet vid sidan om radio och televi- sion. Det finns fn uppskattningsvis ett hun- dratal skivproducerande företag i landet men produktionen är koncentrerad till ett fåtal bolag. En stor del av marknaden utgörs av handel med importerade grammofonskivor. Fonogrammarknaden har kartlagts av kon- sertbyråutredningen i betänkandet Fono- grammen i musiklivet ( SOU 1971:73 ). Ut- redningen föreslår statligt stöd till viss pro- duktion, till ökad postorderförsäljning, till konsumentinforrnation och till dokumenta- tion och forskning. Statsmakterna har ännu inte tagit ställning till förslagen.

Ett femtiotal notförlag svarar för notut- givning.

Inom musikområdet arbetar ett stort antal orkestrar och solister som förmedlas av organisationsförrnedlingarna (2 81).

På bildkonstens område är försäljning via privata gallerier, konsthandlare, auktions- firrnor, glasmästerier od avsevärt större än försäljningen via sarnhällsägda och samhälls- stödda utställningslokaler. Bildkonstens dis- tributionsförhållanden utreds av MUS 65.

Konstverk som säljs av upphovsmannen på annat sätt än i butik eller i samband med utställning är befriade från mervärde- skatt. Krav har förts fram på skattefrihet vid all förstagångsförsäljning av konst. Denna fråga prövas av en sakkunnig som tillkallats för en teknisk översyn av mervärdeskatten. Resultat av arbetet väntas föreligga under år 1972.

Inom konsthantverk, konstindustri och näraliggande områden domineras såväl pro- duktionsledet som försäljningsledet av pri- vata företag. Statens insatser görs här i allmän- het från andra utgångspunkter än de kultur- politiska. Konstnärerna fungerar dels som formgivare åt industrin, dels som fria konst- närer med försäljning i ateljé, på utställ- ningar och genom hemslöjdsaffärer, present- butiker och liknande butiker.

Inom filmområdet arbetar tre större före- tag kontinuerligt och ett antal mindre före- tag mer sporadiskt med spelfilmsproduktion.

Ett trettiotal företag arbetar med filmut-

hyrning däribland de nyss nämnda tre stora filmbolagen samt dotterbolag till amerikan- ska produktionsbolag.

Den 1 juli 1971 fanns drygt 1350 regi- strerade biografer i landet. Drygt 400 av dessa gav minst sex föreställningar per vecka. Ungefär hälften av dessa större biografer kontrollerades av de tre stora filmbolagen. Av de registrerade biograferna är 700 för- eningsbiografer, dvs biografer som är anknut- na till Folketshusrörelsens riksorganisation (FHR) eller Våra Gårdar. Endast en mindre del av dessa ger minst sex föreställningar per vecka. Övriga biografer är antingen anknutna till mindre enskilda kedjor eller fristående.

I samband med att staten Och film- branschen ingick det 5 k filmavtalet år 1963 slopades nöjesskatten helt för filmbranschen. Genom avtalet inrättades Stiftelsen Svenska filminstitutet. Institutets verksamhet finan- sieras genom att det får en avgift motsvaran- de 10 % av bruttointäkterna vid filmförevis- ningarna på biograf med minst sex föreställ- ningar per vecka.

Avtalet stipulerar hur de influtna avgifter- na skall disponeras. Bestämmelserna innebär att 60 % av medlen direkt kommer filmpro- ducenterna till godo. Avtalet medför således bla en omfördelning av medel inom film- branschen från distributionsledet till produk- tionsledet.

Enligt en ändring av filmavtalet som Film- institutets styrelse beslutade i februari 1972 förstärks Filminstitutets resurser för film- produktion och för selektivt förhandsstöd (H-fonden) medan en av de tidigare stödfor- merna som innebar generellt stöd ipropor- tion till biljettintäkterna successivt avveck- las. I övrigt skall avgifterna liksom tidigare fördelas på kvalitetsbidrag, generell förlust- utjärnning, institutets egen förvaltning, film- klubb och museal verksamhet m m samt PR-verksamhet.

Institutets styrelse skall efter avtalsänd— ringen bestå av 3—5 ledamöter, samtliga utsedda av Kungl Maj:t. Vid sidan av styrel- sen skall finnas ett förvaltningsråd med 30—40 ledamöter som utses av organisatio- ner och institutioner som på olika sätt berörs

av Filminstitutets verksamhet. Förvaltnings- rådet skall av styrelsen höras i alla viktigare frågor. Rådet skall också utse jury för bedömning av de filmer som kvalificerats för kvalitetsbidrag. Sistnämnda uppgift åvilade tidigare styrelsen. H-fondens medel skall fördelas på två fonder med var sin styrelse. Styrelserna skall bestå av fyra representanter för filmbranschen och en för filmarbetarna resp fyra representanter för filmarbetarna och en för filmbranschen.

En proposition (prop 1972136) har våren 1972 framlagts om bla ett statsbidrag till Filminstitutet. De sålunda tillskjutna stats- medlen — som för budgetåret 1972/73 före- slås uppgå till 750000 kr — skall tillföras den nya fonden för selektivt förhandsstöd. Riksdagen har godtagit förslagen i proposi- tionen (KrU 1972113, rskr 19721141).

Filmbranschens ekonomiska villkor utreds som framgår under 2.2.4.2 av filmutred- ningen 1968.

Vissa uppgifter om besöksantalet på bio- graferna under 1960-talet ges i 2.12.5.

Visning av film är undantagen från mer- värdeskatt.

En ekonomiskt viktig del av den kommer- siella kulturmarknaden är produktion och försäljning av apparater och tekniska hjälp- medel. Här kan nämnas musikinstrument, radio- och TV-apparater, grammofoner, band- spelare, kameror osv. Vissa uppgifter om försäljningen av grammofoner och bandspe- lare finns i konsertbyråutredningens fono- grambetänkande (SOU 1971 :73).

2.12

2.12.1. Avgränsningar och beräknings- metodik

Redovisningen av utgifterna för kulturända- mål följer den avgränsning av det kulturpoli- tiska området som görs i 4.1 1.2.

Denna avgränsning medför att en rad of- fentliga utgifter för kulturella ändamål inte tas med i den följande redovisningen. Det gäller tex vissa kulturutgifter som ingår i anslagen för skoländamål, till utlandsinfor- mation och till byggnadsstyrelsens förvalt- ning av byggnadsminnesmärken. En invente- ring som innefattar även sådana kulturut- gifter skulle nödvändiggöra kvoteringar för att få fram kulturandelen. Resultatet av en sådan studie skulle bli av mer teoretiskt än praktiskt intresse. Grundprincipen har här varit att endast ta med sådana utgifter som kommer med i prioriteringarna inom kultur- organen.

En konsekvens av den avgränsning som har gjorts är att de statliga kulturutgifter som redovisas här inte svarar mot avsnittet kulturändamål i riksstaten. Vissa ändamål som ingår under den rubriken, framför allt stöd till ungdomsorganisationer och till nyk- terhetsupplysning, är här utelämnade. Där— emot ingår en viss andel av bidraget till studiecirklar och studieförbund som i riks- staten förs till vuxenutbildningen. Vidare ingår vissa utgifter under andra huvudtitlar än åttonde huvudtiteln.

Beräkningen av de statliga utgifterna avser endast de till kulturella ändamål specialdesti-

Utgifter för kulturändamål under l960-talet

nerade anslagen. Effekten på kulturutgifter- na av andra statsbidrag tex av de statliga skatteutjämningsbidragen kan inte beräknas.

För kommuner och landsting har det inte varit möjligt att få exakt samma indelning i kultursektorer som för staten. För kommu- nerna är materialet begränsat till vissa år under 1960-talet. I fråga om vissa kulturut- gifter inom landsting och kommuner, tex utsmyckning av offentliga byggnader, saknas uppgifter helt eller delvis. Uppgifterna för landstingen — liksom uppgifterna för kom- munerna åren 1969 och 1970 och för staten budgetåret 1970/71 — avser budget medan övriga uppgifter avser budgetutfallet. De jämförelser som görs mellan stat, landsting och kommuner ger därför inte en helt rätt- visande bild.

Redovisningen av de enskilda individernas kulturutgifter bygger på ett mindre exakt basmaterial än vad som finns för de offent- liga kulturutgifterna.

Vilka utgiftsposter som ingår i beräk- ningarna i 2.12, hur fördelningen på olika kultursektorer skett samt i övrigt hur olika beräkningar gjorts framgår av bilaga E.

2122. Offentliga kulturutgifter

2.12.2.1 Utgifternas fördelning på stat, landsting och kommuner

De offentliga driftutgifterna för kultur upp- gick år 1969 till ca 650 milj kr (tabell 2.5). Jämfört med år 1965 innebär det en ökning

Tabell 2.5 Offentliga driftutgifter för kultur åren 1965, 1968, 1969 och 1970 totalt och per invånare. Löpande och fasta priser.a

Löpande priser Fasta priser

1965 1968 1969 1970 1965 1968 1969 Statliga kulturu tgifter. Milj kr 150 224 259 329 110 131 130 Landstingens kulturut- gifter. Milj kr 8 17 20 23 6 10 11 Kommunernas kulturut- gifter. Milj kr 179 340 370 432 130 199 203 Offentliga kultur— utgifter. Milj kr 337 581 649 784 246 340 344 Offentliga kulturutgifter. Kr per invånare 43 73 81 97 32 43 43

3 Kulturrådets fastprisberäkningar grundar sig generellt på 1960 års priser med 1960 som basår. Det gäller även denna tabell som endast behandlar decenniets senare del.

med ca 40 % i fasta priser. Utgifterna per invånare ökade åren 1965—1969 från 32 kr till 43 kr också i fasta priser. I dessa belopp ingår inte kostnader för radio och TV.

De offentliga driftutgifterna för kultur uppskattas år 1970 ha ökat till ca 784 milj kr.

År 1970 svarade kommunerna för 55 %, staten för 42 % och landstingen för 3 % av de offentliga driftutgifterna för kultur (figur 2.2). Jämfört med år 1965 har kommunerna ökat sin andel med 2 procentenheter och landstingen sin andel med 1 procentenhet.

Offentliga investeringar i byggnader och utrustning inom kulturområdet — radio och TV ej medräknat — uppgick år 1969 till ca 44 milj kr, varav kommunerna svarade för 38 milj kr.

2.12.2.2 Statliga driftutgifter

De statliga driftutgifterna inom kulturom- rådet uppgick budgetåret 1969/70 till cirka 260 milj kr och budgetåret 1970/71 till cirka 330 milj kr. Mätt i fasta priser har utgifterna ökat med 83 % under 1960-talet (budgetåren 1960/61 — 1969/70). En orsak till att utgif- terna inte ökat mer trots de reformer som genomförts är att det under vissa anslag inte getts full kompensation för kostnadshöj-

ningar. Andra orsaker är omläggningen av biblioteksstödet år 1965 och filmreformen år 1963 som båda ledde till en minskning av de statliga kulturutgifterna. Driftkostnaderna för radio och TV — som budgetåret 1970/71 uppgick till 450 milj kr — betalas av avgiftsmedel och förs inte upp i den statliga driftbudgeten och redovisas där- för inte heller i de sammanställningar som

SSO/o

%!

mstufen E Landstingen B Kommuner

Figur 2.2 Offentliga driftutgifter för kultur är 1970 fördelade på huvudman.

Tabell 2.6 Statliga driftutgifter för kultur, budgetåren 1960/61—1970/71 totalt, per invånare och ärlig tillväxt samt i relation till totala egentliga statliga driftutgifter. Löpande och fasta priser.

1960/61 1961/62 1962/63 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 1967/68 1968/69 1969/70 1970/71

Priser löpande 71 77 83 103 132 150 175 202 224 259 (233)b 329 fasta 71 74 75 89 106 110 117 123 131 144 (130)b —

löpande 9,4 10,0 10,9 13,6 17,2 19,3 22,4 25,7 28,3 32,3 40,8 fasta 9,4 9,8 9,9 11,7 13,8 14,1 14,9 15,6 16,5 16,2 —

Kulturutgifter. Milj kr

Kulturutgifter. Kr/invå- narea

Kulturutgifter i relation till totala egentliga drift- utgifter. Procent 0,51 0,55 0,49 0,56

löpande +7,2 +16,5 +8,9

0,61 0,60 0,62 0,66 0,69 0,74 0,87

Totala egentliga driftut- +16,3 +15,3 +12,7 +8,7 +6,4 +7,1 +8,4 gif ternas procentuella ökning från föregående år

+15,6 (+4,7)b —

löpande +8,5 +7,8 +10,2 (—O,8)b —

fasta +4,3 +l,4

+24,1 +18,7 +28,2 +13,6 +16,7 +15,4 +10,9 +19,1 +3,7 +6,4 +5,1 +6,5

Kulturutgiftemas procen- tuella ökning från före- gående år

3 Uppgiften beräknad på antal invånare 31.12. resp år. b Budgetåret 1969/70 a'ordes en budgetteknisk reform som innebar att sociala avgifter och lokalkostnader från och med detta budgetår belastar resp institution. Siffrorna inom parantes avser utgifter med frånräknande av de ökningar som beror på denna reform.

här görs. Kostnaderna i fråga anges i ett följande avsnitt (2.123).

Som framgår av figur 2.3 har ökningstak- ten varit mycket ojämn. Större realökningar noteras budgetåren 1963/64 och 1964/65. Dessa förklaras bla av att statens andel av kostnaderna för stadsteatrarna steg i sam- band med att nytt statsbidragssystem inför- des för dessa. Budgetåret 1969/70 innebar en realminskning av de statliga insatserna.

Kulturutgifterna utgör en mycket liten del — mindre än en procent — av de totala statliga driftutgifterna. Förhållandet mellan kulturutgifterna och några andra utgifts- poster i statsbudgeten illustreras i figur 2.4. Under 1960-talet har kulturens andel av de totala egentliga statliga driftutgifterna

0/(> + 50

ökat från 0,51 % budgetåret 1960/61 och 0,49 % budgetåret 1962/63 till 0,74 % bud- getåret 1969/70 och 0,87 % budgetåret 1970/71. Driftutgiften per invånare var bud- getåret 1970/71 41 kr. (Tabell 2.6.)

2.12.2.3 Landstingens driftutgifter

Landstingens driftutgifter inom kulturom- rådet uppgick år 1969 till ca 20 milj kr och år 1970 till ca 23,5 milj kr. Genomsnittligt anslogs drygt 3 kr per invånare sistnämnda år. Mätt i fasta priser har utgifterna ökat med 211 % under 1960-talet (åren 1960— 1969). Ökningstakten har varit ojämn. Van- ligen har den dock legat i storleksordningen 13—19 % per år.

llll

+ N

(I. |

+le

.---__.l"-""'

lllllllll

+l5—

l

L---_...l

! I...—..] |

—.—-—'

llll

—5

l l l l 1960/El 51/62 62/55 rss/54 64/65

Löpande priser ----- Festa priser- Anm

l rss/sa

| l I | 65/67 57/68 68/69 69/70 70/7i

Budgetåret ”169/70 gjordes en budge'H'eknisk reform som innebar att sociolo avgifter och lokalkost- noder from dei+o budgetår belastar resp institution ———Tillvöxt i löpande priser med frånröknunde av den ökning som beror på denna reform ————— Tillvöxl'i fos'l'a priser med frönr'öknonde av den ökning som beror på denna reform

Figur 2.3 Statliga driftutgifter för kultur. Procentuell årlig tillväxt budgetåren 1960/61— 1970/71. Löpande och fasta priser.

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering % 35 30: Socialvård och socialförsäkring V” 255 : Försvarsvös-elde'l' 20: ————_____—— : Undervisning —_—=:='_ _/ ___—_____ I5— ___—' j Offentlig förvaltning lO— 5: Hälsovård / * Kultur 3 " I | | | i l l962/63 53/64 64/65 rss/ss 66/67 67/58 sta/69 69/70

3 Kulturrådets beräkning av kulturutgifterna har lagts in i ett diagram som i övrigt utarbetats av riks- revisionsverket. Kulturutgifterna ökade under perioden från 0,49 till 0,74 %. Kulturrådets definition av kulturområdet medför att vissa mindre poster under försvarsväsendet och undervisning dubbelredovisas. Källa: RRV:s årsbok 1971.

Figur 2.4 Statliga driftutgifter för olika ändamål i procent av driftbudgeten budgetåren 1962/63—1969/70.

0/0 +35 +30£ _l— _ I-----1 +zo— : , : L--.--.r"""l | ,-----1 : _ ' | : +|5_---- -J : : : L-u-o-q Luu--u- _l— : ..-—---a + 5" | i I | | _ | : _ I i 0 L......1 ' 5 T l l i l I | T | |960 til 52 63 64 65 66 67 68 69 70 Löpande priser ----- Fasta priser Figur 2.5 Landstingens driftutgifter för kultur. Procentuell årlig tillväxt åren 1960—1970. Löpande och fasta priser.

o » Kulturutgifterna utgör en mycket liten del E :I— : S' :— av landstingens totala driftutgifter. Andelen ox N 1 I -—c | . . .. .. -— + har varit I stort sett oforandrad under 1960-talet och pendlat nära kring 0,25 % av _ g, qm of»; 2 w_q de totala driftutgifterna. Det innebär att H _! . . få % 22 m 0 ?? ökningen av kulturutgifterna endast speglar 5. en allmän expansion av landstingens verk- 53 ca 0 v samhet. (Tabell 2.7, figur 2.5.) £ oo GQ”. "11". N. Ol'—'. % 93 + + 0 2.12.2.4 Kommunernas driftutgifter % en rx ro . . . 5 .x stf". QN. N. "10. Kommunernas driftutgifter inom kulturom- UD €") 00 N O (N oo _ . _ _ .8' 92 '" T 3: rådet u p le år 1969 till ca 370 mil kr och __1 p g 1 _ år 1970 till ca 430 milj kr. Genomsnittligt % © "101 gg & 010”. innebär det för sistnämnda år 53 kr per % 3 S*” """ o %5 invånare (tabell 2.8). En jämförelse bakåt i ;, tiden kan endast utsträckas till år 1965. E, ,,,,_, .,, Mellan åren 1965 och 1969 har utgifterna .a 00.0. ”.a—. . qv. .. - - -. .: to >.]. _.o o _.o matt 1 fasta riser okat med 56 %. Under U ax ... + P 0 '— + samma eriod ökade driftut ifterna för kul- 0 P g & tur för staten med 18 %. De här redovisade om ,,, m .a v u 'fterna för kommunerna är dock mindre 2 .a om. 100. N. sr.sr. ppgl -: 3 om 'no 0 $ fullständiga än motsvarande uppgifter för & stat och landsting. =” vm ggg £ oo__ Inom kommunerna utgör driftutgifterna (”') ok .. .. a— .- .. » .. .. . % 3 se ln —4 => => O_o 2 for kultur en storre andel av de totala drift- ; "' + + utgifterna än vad som är fallet för stat och 3 m & _D landsting. År 1965 var kulturutgifternas an— g 3 :: få; 2» ;»; del 3,7 %, år 1968 hade den ökat till 5,0 % å & + + för att år 1969 ha minskat till 4,5 %. År '_' 1970 var andelen 4,6 %. Kulturutgifterna & __ N_q 23% På ”AO. och totala driftutgifterna är då räknade net- f & ””' CO 0 %? =: to. Kulturutgifternas andel har alltså ökat % % sedan år 1965, vilket förklaras av att allt fler ;: 3 kommuner under 1960-talets senare del ökat & % ,,, n g g g 2 sina åtaganden inom kulturområdet. .. & trim" o'o' o" ;. 3 % Q—n &” __ å % % & 2.12.2.5 Driftutgifterna för kulturi 5 q) 5 :c 5 cu & :e 2 . .. ==: .5 a. =; a. 17. a. *; --— olika lan g a. 52 & ;O. & 2 .a a 2 & Samhällets satsning på kulturändamål varie- 0 ;: "& rar mycket mellan olika delar av landet &? =: m . -a ;: ; . .9 -—' g 2 % även när man ser till den samlade effekten av m . E '.; 9- "* å.? .se . . 'g ;" E 5950 S' : rig statens, landstingens och kommunernas m— v :a a 11.) _ . . .. 5 _; _- ': ä & &? å satser. Hår redov1sas Vissa jämförelser mellan G) 0 (D .... CD . . .. . . . lx g g ;; 35 g %” ;; driftutgifterna for kultur per invånare 1 olika ' N) N) 50 Gb "' ,. . . N ** *"” " % .. "' 94 == &? lan. Landstingens och kommunernas utgifter := 3 E 1, E _ : E 0 ., g, _ _ __ __ _ _ 35 ; å ä 5 & å ä %% D 1 olika lan kan darvrd utan svårighet räknas CU . EE få få ”& få % n': & E'. ”& fram. För de statli a ut ifterna har endast en g g SOU 1972:66 81

Tabell 2.8 Kommunernas driftutgifter för kultur åren 1965, 1968, 1969 och 1970 totalt,21 per invånare och i relation till kommunernas driftbudgetomslutning (netto). Löpande och fasta priser.

Priser 1965 1968 1969 1970 Kulturutgifter. Milj kr löpande 179 340 370 432 fasta 130 199 203 -— Kulturutgifter. Kr/invånare b löpande 23 43 46 53 fasta 17 25 25 _ Kulturutgifter i relation till totala driftutgifter. Procent 3,7 5,0 4,5 4,6

a Exkl kulturminnesvård och konstinköp.

Uppgiften beräknad på antal invånare 31.12. resp år.

beräkning grundad på verksamheten inom vissa sektorer av kulturområdet kunnat gö- ras.

Det finns betydande variationer mellan landstingens kulturinsatser (mindre än 2 kr — mer än 6 kr per invånare). De landsting som år 1969 hade de högsta driftutgifterna för kultur per invånare var landstingen i Jämtlands och Norrbottens län. Landstingen i Örebro och Östergötlands län följde därnäst (figur 2.6). Dessa landsting har visat en hög ambitionsnivå bl a på teater- och musikområ- dena. Jämtlands läns landsting svarar för större insatser på biblioteksområdet än som är vanligt.

Skillnaden mellan kommunernas utgifteri olika län är mycket mindre än mellan lands- tingens relativt sett men betydligt större om man mäter i absoluta tal (mindre än 40 kr — mer än 55 kr per invånare).

De län där kommunerna år 1969 hade de högsta driftutgifterna för kultur per invånare var förutom storstadslänen (AB, 0, M) Upp- sala, Västmanlands, Södermanlands och Got- lands län (figur 2.7).

Delar man in kommunerna efter antal invånare finner man att driftutgifterna för kultur per invånare ökar med kommunstor- lek (figur 2.10). Undantaget är de minsta kommunerna som uppvisar den näst högsta utgiftsnivån. Förklaringarna kan vara flera. I stora kommuner finns underlag för fler verk- samheter, bla institutioner, vilket medför ökade kostnader inte bara totalt utan även

per invånare. Man kan ofta finna en högre ambitionsnivå i större kommuner, bl a kan- ske under trycket av livligare opinionsbild- ning. De höga talen för de minsta kommu— nerna kan delvis förklaras av grundkostnader tex för driften av folkbibliotek. Betydande olikheter finns mellan olika kommuner inom samma län och mellan kommuner av samma storlek.

De statliga driftutgifter för kultur som kan fördelas länsvis är kostnaderna för de statsunderstödda teater- och musikinstitutio- nerna, museerna och Riksutställningar (se bilaga E). Utslaget per invånare fördelar sig dessa statliga insatser ojämnt över landet. De län som år 1969 hade de högsta talen är i ordning Västerbottens, Gotlands, Göteborgs och Bohus, Malmöhus och Norrbottens län (figur 2.8). Vid denna jämförelse har inte de helstatliga institutionerna som i huvudsak finns i Stockholm tagits med. Dessa institu- tioner är av rikskaraktär. Det kan därför inte anses riktigt att hänföra kostnaderna t ex för de centrala museerna enbart till Stockholms län.

Den ojämnhet som även efter en sådan justering finns av den statliga resursfördel- ningen förklaras av att en förhållandevis stor del av statens insatser går till fasta institutio- ner, som endast finns i vissa län och i vissa kommuner. Det statliga stödet är så utfor— mat att det medför förstärkta resurser till de kommuner och län som har råd att satsa så mycket på kultur att de kan hålla institutio-

[__—_] mindre än 2 kr per invånare B 200.399 kr per invånare 3,00 -—3,99 kr per invånare . 4_00_5 ,99 kr per invånare

. mer än 6 kr per invånare

Figur 2.6 Landstingens driftutgifter per in- vånare för kultur är 1969 fördelade på län.

ner. Också den statligt finansierade turneran— de verksamheten fördelade sig år 1969 (1969/70) ojämnt över landet, bl a genom att Rikskonserters skolkonsertverksamhet var fullt utbyggd endast i vissa län. Till- komsten av regionmusikorganisationen, som

mindre än 40 kr per invånare.

40—44,99 kr per invånare 145—49,99 kr per invånare 50—54,99 kr per invånare

mer än 55 kr per invånare

IIEIID

Figur 2. 7 Kommunernas driftutgifter per in— vånare för kultur är 1969 fördelade på län.

har en likartad utbyggnad över hela landet, gör att bilden i dag är annorlunda.

Det finns en betydande samvariation mel- lan de statliga och de primärkommunala kulturutgifterna. Detta beror på att en stor del av det statliga stödet går till fasta institu-

[:] mindre än 5 kr per invånare

5—9,99 kr per invånare . 10—14,99 kr per invånare . mer än 15 kr per invånare

Figur 2.8 Beräknade statliga driftutgifter per invånare för teatrar, orkestrar, museer och utställningar (exkl statliga teatrar och museer) budgetåret 1969/70 fördelade på län.

tioner som disponerar både statliga och kom- munala medel. De statliga kulturinsatserna inom de redovisade kultursektorerna har där— för hittills snarare förstärkt än Utjämnat geografiska skillnader (figur 2.9).

mindre än 15 kr per invånare

15—19,99 kr per invånare 20—24,99 kr per invånare

25 —34.99 kr per invånare

IIIDD

mer än 35 kr per invånare

Figur 2.9 Offentliga driftutgifter per invåna— re till teater, musik, museer och utställningar år 1969 fördelade på län.a

Inom vissa andra sektorer, tex folkbild- ningssektorn i dess helhet. är dock statsstö- det relativt jämnt fördelat över landet.

a De statliga driftutgifterna innefattar här ej statli— ga teatrar och museer.

Kronor m per invånare & E ax m N =:- 5 N N m 00 U) ") (? (x 70— 60— _39 5 H := _ o 50— 63 ” '?Å % 40— _ 9." a a i" så 9" e" 0— lD— 5 .. å %% -— D.. >5000 500339? 100091);9 201100— (50000 5 5 E | 9 9999 = & ;: — Antal invånare så 3 % få I * 2 Figur 2.10 Kommunala driftutgifter per in- & vånare för kultur är 1969 fördelade efter & 24,5 kommunernas invånarantal. % få & å s s % e ., . .. .. _g- 5 .a- a "= r e '_1 'g' . 2.12.2.6 Driftutgifternas fördelning &: % än på kultursektorer 2 2 .5 - --— ::: ax xx ix m . . 5 > _9 m .—4 se m [ tabell 2.9 och figur 2.11 redowsas de '5 .3 offentliga driftutgifterna för kultur fördela- % £ _” 8 _n 3 de på sektorer. Av redovisningen framgår, att 5 ;; '" 9" "* 5 två sektorer dominerar kostnadsmässigt. Den 35"; &

. . 0 ena av dessa omfattar bibliotek, press och j: % _; litteratur och för denna sektor belöpte sig S* få a': 3"

.. , . . —— : :: kostnaderna ar 1970 pa 191 milj kr, mot- 3 råa 5 svarande 24 % av de offentliga driftutgifter- få % ä å :» v 2 ; En 5- .. .. . . === _. .. na for kultur. I huvudsak är det folkbiblio- & "" o' ” "' äg teken som står för denna kostnadsdel. Tea- ,? _ å "ä .. .. .; w .se teromrädet är den andra mera kostnadskra- 9 3 ?; U 2 En _ , . |... _ : H vande sektorn med utgifter på 148 milj kr, ”== få "g 5 $ "' & åå vilket motsvarar 19 % av de offentliga kul- 5 E%. turutgifterna. Utbildning inom kulturområ- få gå _» 94% det tog 14 % och museer, utställningar och å %) ":; än % m co % & åå konst 10 % av driftutgifterna. ; 2 = = '” ** "' "0 g 3 Gör man motsvarande sektorsfördelning 535 5,82 . =D & :o "" = av statens, landstingens resp kommunernas E ; (r __ 00 m % %? utgifter var för sig blir bilden delvis annor— 5; 2 ”'” N *” tå %& lunda. '$ & 8 E i— s) 9, Den kultursektor som får störst statligt %” %% å ä'”; &” gång stöd är teatersektorn. Den fick 85 milj kr £; [— 0 'D _ gräs—å budgetåret 1969/70 dvs 33 % av de statliga 6 äg % driftutgifterna för kultur. Budgetåret o, % .. s ååå . . . . - on *"” '— . ” 1970/71 var beloppet 99 milj kr Vilket inne— 2 g % 255—"Då ; "gå . . N (Å '- od H 0 bär en minskning till 30 %. Storleksord— *” av E 5 35 53935 'Q ,,, :: .,... 5— . . .. . . , .. . u _ ett 0 H- :.” N 9 U ningen 1 övrigt i fraga om stodet 1111 de &. in.—is: Oci—9.

teater, dans musik

museer, utställningar, konst kulturminnesvård folkbibliotek, press, litteratur arkiv viss folkbildning utbildning inom kulturområdet kuIturarbetarersättningar och stipendier övrig kultur inkl foto och film

xmz-un-nmgno—m

Figur 2.11 Offentliga driftutgifter för kultur är 1970 fördelade på kultursektorer.

upptagna sektorerna blir följande. Som and- ra område följer museisektorn och därefter sektorerna viss folkbildning, utbildning inom kulturområdet, musik och kulturminnesvård vilka är relativt likvärdiga. Kostnaderna för dessa senare sektorer låg under budgetåret 1969/70 på mellan 9 % och 15 % och bud- getåret 1970/71 på mellan 10% och 13 %. Mindre än S% tillföll budgetåret 1969/70 vardera folkbibliotek m m, arkiv, kultur- arbetarersättningar m m, foto m m och övrig kultur (tabell 2.10, figur 2.12).

Fördelningen av det statliga stödet till olika sektorer är historiskt betingad. Under 1960-talet (budgetåren 1960/61 — 1969/70) har musei— och utställningssektorn, kultur- minnesvården och utbildningen inom kultur- området fått en klart ökad andel av de statliga utgifterna. Teatersektorn Och folk— biblioteken har fått en kraftigt minskad an- del. Övriga sektorer har en relativt oföränd- rad andel.

Musei- och utställningssektorn har ökat betydligt under 1960—talet (från 11 till 15 %), trots att området under decenniet varit föremål för ett utredningsarbete vilket er— farenhetsmässigt brukar innebära reform- stopp. Orsakerna till denna ökning är flera. Naturhistoriska riksmuseet, nordiska museet och etnografiska museet har omorganiserats och i samband därmed fått personalförstärk- ningar. I fråga om Skokloster, Skansen och Tekniska museet har staten gått in med ekonomiska bidrag till tidigare icke stats- understödda institutioner. Moderna museets successivt ökade verksamhet och försöks- verksamheten med Riksutställningar är andra orsaker till utgiftsökningen under 1960-talet.

Kulturminnesvårdens expansion från 5 till 9% förklaras främst av ökning av de via arbetsmarknadsverket anvisade medlen.

Utbildningen inom kulturområdet har haft hög prioritet under decenniet. Dess andel av de statliga driftutgifterna för kultur har ökat från 7 till 11 %. Flera nya utbild- ningsvägar och utblldningsinstitutioner (scenskoloma och dramatiska institutet) har inrättats.

Musikomrädet har ökat sin andel något främst beroende på tillkomsten av Rikskon- serter. Om stödet till Operan — här fört till teater, danssektorn — hade ingått i musik- sektorn, skulle givetvis proportionerna mel- lan teater och musik radikalt ha ändrats.

De särskilt år 1970 avsevärt höjda ansla- gen till kulturarbetarersättningar och stipen- dier har bidragit till att denna sektor ökat sin andel från 2 % budgetåret 1960/61 till 4 % budgetåret 1970/71. Mätt i fast penning— värde har anslagen fyrdubblats under perio- den.

Orsaker till en minskad andel från 41 till 33 % för teatersektorn är bla överflytt— ningen av ansvaret för teaterutbildning till scenskoloma och vidare det förhållandet att ökningen av statsstödet till stadsteatrarna släpar efter till följd av statsbidragets kon- struktion. Det sistnämnda förhållandet fram— går tydligt, om man ser till anslagens föränd— ring i fast penningvärde.

Bibliotekssektorn är den enda sektor där

Tabell 2. 10 Statliga driftutgifter för kultur budgetåren 1960/6141970/71 fördelade på kultursektorer. Milj kr. Löpande och fasta priser. 1969/70

Teater och dans Musik Museer, utställningar

konsta

Kulturminnesvård

Folkbibliotek, press, litteratur

Arkiv Viss folkbildning Utbildning inom

kulturområdet

Kulturarbetarersättningar och stipendier

Foto, fiimb

Övrig kultur

Summa

a inkl konstinköp.

Priser

löpande fasta löpande fasta löpande fasta löpande fasta löpande fasta löpande fasta löpande fasta löpande fasta löpande fasta löpande fasta löpande fasta löpande fasta

b Exkl restitution av nöjesskatt.

1960/61

29 29

NDXD 0000 mm 0000 V? som WII) ,....4

(0,2) (0,2) (0.4) (0.4) 71 71

1961/62 26 25

7 6

12 11

XDND 0000 Q'? &DND thi/) NN

A ”1 G V

(0,2) (0,4) (0,4) 77 74

1962/63 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 1967/68 1968/69

26 36 54 55 64 69 82 24 30 43 40 42 42 48

7 9 12 14 15 17 23 6 8 9 10 10 10 14

12 17 19 19 22 29 32 15 16 14 15 17 18 8 16 19 19 6 10 12 11

10 7 7 8 8 5 5 5 8 8 9 9 6 5 5 5 12 17 21 23 24 13 15 14 14

10 13 15 21 19 8 9 10 13 11

4 5 6 7 7 3 4 4 4 4 (0.3) (0.3) (0,4) (0,4) (0,4) (0,3) (0,3) (0.2) (0.3) (0,2) (0,2) (0.1) (0.1) (0.3) (0,3) (0,6) (0,4) (0,4) (0.1) (0.1) (0,2) (0.2) (0.4) (0,3) (0,3) 83 103 132 150 175 202 224 75 89 106 110 117 123 131

V')? -—4 .—

tours ooxo kol/i O '— CNC!) mm '_'05 ()le mm

»— '". O v—Q V

mun :=le V)? och bo mm NN

85 44 27 14 39 18 22 11

8 4

14 6

26 12

28 15

8 4

(0,5) (0,4) (1,2)

259 130

1970/71

99 34 43 38 15 39 35 14

329

Budgetår BEO/Sl

teater, dans musik museer, utställningar, konst kulturminnesvård folkbibliotek, press, litteratur arkiv viss folkbildning utbildning inom kulturområdet kulturarbetarersättningat och stipendier övrig kultur inkl foto och film

x—'3Q*OQ_OO'DI

streckad linje anger volym ifostu priser 1950=|00

Figur 2.12 Statliga driftutgifter för kultur budgetåren 1960/61, 1965/66 och 1969/70 fördelade på kultursektorer.

förändringarna i fast penningvärde visar en klar minskning. Sektorns andel har minskat från 11 till 3 %. Detta beror helt på de år 1965 beslutade ändrade formerna för stöd till folkbibliotek i samband med skatteut- jämningsreformen.

De sektorer som dominerar landstingens driftutgifter inom kulturområdet är musei- och utställningssektorn (inkl konst och konstinköp), folkbildningssektorn och bib- liotekssektorn. År 1969 svarade dessa tre områden för tillsammans 87 % (38, 30 resp 19 %) av landstingens driftutgifter för kultur (tabell 2.1 1, figur 2.13).

Musei- och folkbildningssektorerna har liksom teater, dans och musik ökat sina andelar under decenniet, medan biblioteks- sektorn minskat sin andel betydligt.

Kommunernas driftutgifter för kultur domineras helt av folkbiblioteken. Dessa fick år 1969 153 milj kr, motsvarande 41 % av kommunernas totala driftutgifter för kultur. År 1970 hade biblioteksutgifterna ökat till 178 milj kr vilket innebär oförändrat 41 %. Närmast i storlek kom utbildning inom kul- turområdet — framför allt de kommunala musikskolorna — med 62 milj kr år 1969, dvs 17 % av totalutgifterna. Gruppen övrig kultur, som omfattar bla stöd till andra föreningar än folkbildningen och kostnader för kommunala kulturarrangemang, upptog samma år 50 milj kr. För teatersektorn, främst stadsteatrarna belöpte sig kostnader- na till 40 milj kr. (Tabell 2.12, figur 214.)

I gruppen övrig kultur ingår vissa belopp som egentligen borde ha fördelats på andra kultursektorer, tex teater och musik. men som på grund av grundmaterialets beskaffen— het inte kunnat skiljas ut.

Som nämnts i det föregående saknas upp- gifter om bl a kostnader för konstinköp och för utsmyckning av offentliga byggnader och platser.

Det låga beloppet för kulturminnesvård, 1 milj kr år 1970, förklaras av att kostnaderna för denna mera sällan går över driftbudgeten.

Hur driftutgifterna fördelas på olika kul- tursektorer inom kommuner av olika storlek framgår av figur 2.15. Bibliotekens och mu-

Tabell 2.1] Landstingens driftutgifter för kultur åren 1960—1970 fördelade på kultursektorer. Milj kr. Löpande och fasta priser.

Priser 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 03 05 10 13 19 0,2 0,4 0,6 0,7 ——

OA 05 03 09 10 03 03 05 05 _ 42 se 6] 75 82 23 3a 39 4J —

(1.0) (1.3) (1,5) (2,2) (1,9) (0,8) (1,0) (1,1) (1,7) — 3,7 4,3

.0 — 2 O 2 0,2 0,1 — 6 1

3 3 0

0,2 0,1 0,2 0,2

N.

Teater och dans löpande fasta

N_N OO QN v—d

N'—

N' N

Musik löpande fasta

v—lv—t NN NN

AA

O N v—1v—t 0()(x *DV)

Museer, utställningar, löpande konst fasta

(därav konstköp) löpande fasta

oo oo v—f—i Oo _..— VV AA

("ON O_N NO”; 00 00 MN OO '_'H

VV

AA OO OO (*I—* Do '_'—

VV

AA

VV

A

"2 0

v

AA

vv

'_'”, MOXIN

Folkbibliotek, press, löpande litteratur fasta

Arkiv löpande fasta

NN w_m oxoo oo oo NN oo v—lv—l

O_oo apr QLN N.— _

HI—t O_o

I I | l l l

u—id'lf) 1 | | l

7A

-—i-—1 w_m

Viss folkbildning löpande 1, fasta 1

[N? QN

Kulturarbetarersättningar löpande — — ,4 0 ,5

1 l 0 och stipendier fasta — — 0, 5 4

—-4-—1 trix

("*I—' Do MN 00 050 —1 m— oo MN oo erfoo ..

N. O ("510le v—(v—t v—4O m—i mot

Summa löpande 3,5 4,2

20,0 23,5 fasta 3,5 4,0 —

(""Av—i oo KFN 00 8005

..

VN VN ._.._. vm w-cv-c oo om

År 1950

teater, dans musik museer, utställningar, konst kulturminnesvård folkbibliotek, press, litteratur arkiv viss folkbildning utbildning inom kulturområdet kulturarbetarersättningar och stipendier övrig kultur inkl foto och film

X'*'J'LD'WQQ_OD'D)

Streckad linie anger volym i fasta priser 1960 = 100

Figur 2.13 Landstingens driftutgifter för kultur åren 1960, 1965 och 1969 fördelade på kultursektorer.

sikskolornas andel av de totala driftutgifter- na för kultur är lägst i de största kommuner- na. Där är i stället kostnaderna för stads- teatrarna och de fasta orkestrarna relativt betydande. I de minsta kommunerna bety- der föreningsanslagen proportionellt sett mer i budgeten än i övriga kommuner.

Tabell 2.12 Kommunernas driftutgifter för kultur åren 1968—1970 fördelade på kultur- sektorer. Milj kr. Löpande priser.

1968 1969 1970 Teater och dans 37 40 47 Musik 22 24 28 Museer, utställningar, konsta 24 26 30 Kulturminnesvård (0,4) (0,5) 1 Bibliotek, press, litteratur 140 153 178 Viss folkbildning 14 15 17 Utbildning inom kul- turområdet 57 62 73 Övrig kultur 46 50 58 Summa 340 370 432

3 Exkl konstinköp.

a teater, dans b musik c museer, utställningar, konst d kulturminnesvård e folkbibliotek, press, litteratur f arkiv g viss folkbildning h utbildning inom kulturområdet

i kuIturarbetarersättningar och stipendier k övrig kultur inkl foto och film

Figur 2.14 Kommunernas driftutgifter för kultur är 1969 fördelade på kultursektorer.

% Musikskolor 30

20—4

Viss folkbildning

Bibliotek 50

40—

50—

20—

Övrig kultur Stl

30—

211——

(5000 5000— Inom)— 9 999 19999 Antal invånare

20 000- 49 999

> 511 000

Figur 2.15 Kommunernas driftutgifter för kultur är 1969 fördelade på kultursektorer. Kommunerna indelade i fem storleksklasser efter invånarantal.

2.12.2.7 Investeringar

Begreppen investeringar och kapitalbudget har någon annan innebörd inom den statliga verksamheten än inom landsting och kom- muner. Vissa kostnader, t ex för konstinköp och inventarier, förs i statsbudgeten till drift- budgeten, medan de inom kommuner och landsting vanligen förs till kapitalbudgeten. De uppgifter om statliga och kommunala investeringar som lämnas i det följande är därför inte helt jämförbara.

Den helt dominerande statliga investe- ringsposten under 1960-talet på kulturom- rådet har gällt radio och TV. Investeringarna finansieras över den statliga kapitalbudgeten men kostnaderna täcks helt genom ljudradio- och "TV-avgiftsmedel. Investeringskostnader— na avser dels utbyggnad av stationer och nät, dels byggnader. De utgjorde budgetåret 1970/71 för ljudradions verksamhet 11,5 milj kr och för TV—verksamheten 107,4 milj kr.

Vid sidan av investeringarna för radio och TV har en större byggnadsinvestering skett på kulturområdet under 1960—talet. Den var uppförandet av Filmhuset. Kostnaderna av- speglas dock inte i redovisningen av investe- ringsutgifterna, då finansieringen klarats utan statliga anslag. Investeringsutgifterna i övrigt för statliga kulturinstitutioner har un- der l960-talet varit relativt små och legat omkring 3—4 milj kr per år. Förklaringen är den ovan nämnda, att inventarier inte förs till dessa utgifter och vidare att i beloppet inte ingår underhållskostnader, som tas av medel till byggnadsstyrelsens disposition. De största av dessa övriga investeringar är bärg- ningen av Wasa och iordningställandet av Wasamuseet i början av 1960-talet samt in- köpet av Skokloster år 1967. Vid sidan av de anslag som utgår från kapitalbudgeten har anslag för tex inköp av Södra teatern, gått från medel som står till Kungl Maj:ts disposi- tion och som här betraktats som driftutgift.

Landstingens anslag till investeringsända- mål inom kulturområdet har under 1960-ta- let legat omkring 1 milj kr per år. År 1969 uppgick de till 1,6 milj kr.

Inom den offentliga sektorn är statens investeringar på radio- och TV—området ojämförligt de största. I övrigt är de kommu- nala kulturinvesteringarna större än de stat- liga. År 1965 uppgick kommunernas investe- ringskostnader till ca 21 milj kr och år 1969 till 38 milj kr (löpande priser). Sistnämnda år gick 24 milj kr till byggnader och 14 milj kr till inventarier m m (jfr vad ovan sagts om jämförbarheten med de statliga utgifterna). I inventarier ingår i den kommunala budgeten konstinköp samt utsmyckning av nybyggna— tionen. Av investeringskostnaderna avsåg 68 % folkbibliotek.

Som instrument för de kulturpolitiska budgetavvägningarna inom kulturområdet är investeringsutgifterna _ om man bortser från radio- och TV—området — av begränsat intres- se. Situationen är annorlunda i vissa andra länder, tex i Frankrike där planeringen för investerings- och utrustningsändamål är grundläggande för den kulturpolitiska plane- ringen.

2.12.3 Privata kulturutgifter

De privata kulturutgifterna är individernas, de privata företagens och fondernas utgifter. Beräkningarna av individernas utgifter är i huvudsak grundade på nationalräkenskaper- na (se närmare bilaga E).

2.12.3.1 Individernas kulturutgifter

Individernas kulturutgifter uppgick år 1969 till ca 4 miljarder kr. Mätt i fasta priser innebär det en ökning sedan år 1960 med ca 48 % eller i genomsnitt ca 4 % per år (tabell 2.13, figur 2.16). Det är ungefär samma ökning som för den totala privata konsum- tionen perioden 1960—1968 enligt långtids- utredningens beräkning (Svensk ekonomi 1971—1975, SOU l970:71 s 133). Vilka ändamål som här betraktas som kulturutgif- ter framgår av tabell 2.14 och bilaga E.

Kulturutgifterna utgjorde år 1960 ca 4,9 % av individernas totala konsumtion. År 1969 hade kulturutgifternas andel ökat till 5,2 %.

Tabell 2.13 Individernas kulturutgifter åren 1960—1969 totalt per invånare och ärlig tillväxt. Löpande och fasta priser.

1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969

1960

Priser

”O,o. MN v—to UNO -——o Oln ++ 000 mm QN %D. (700 o— Nv—i ION kDM ++ sexan-M MN ...—. ov Neo m'as ww next—+ Int/ä (I'm-+- mN med Nm NN »ooo Inka OOP—+ ——m vm+ MN liv- en mo mix -——tx vec—+ lN—i mN+ NN mo. roh om com OON v—ixo ++ mo MN NN oo sou- oorx o Osso corn ++ v—lm NN N— oqu ?OK KDF vo osv rxln+| om NN N— "10. lNN Ino mm CNNO NOW ++ max NN v—lu—l NN NN 23. ChOs nr)-n ” oooo NN & HH &]; H (xi _! v—l nu vi) 0.) m a % g =» ”man :s :a panama = .5 "Ei .. CJ . . » m a a s— a n: E 575 5750—- 's 0.) N 50 en son = = = =, _g "' '" ”00 :"J 3 :$ 3: i.- ... ... H..., 0 _. _. _. :s = :i .o .! sec,, xo : w :n'm' o) m coma: C: :: Ean:) .— l-4 H:, ut) m_maå in... a. 'om-c>-cc: Q. Sedin?” : ”696163 a 52 säaa

Tabell 2.14 Individernas kulturutgifter åren 196041969 fördelade på kultursektorer. Milj kr. Löpande och fasta priser.

Teater och dans

hludk

(därav skivspelare, skivor, band,bandspehre)

Museer, utställningar, konst samt musikinstrument (därav konstinköp, antikvite- ter och musikinstrument)

Litteratur

Press

F0t0,Ghn

(därav fotoartiklar)

Radio/TV (därav apparater)

dicenser)

Sumnm

Prmer

löpande fasta löpande fasta löpande fasta löpande fasta löpande fasta löpande fana löpande fasta löpande fasta löpande fana löpande fasta löpande fasta löpande fasta löpande fasta

1960

22 22 36 36 (35) (35)

65 65 (60) (60)

200 200 526 526 355 355 (231) (231) 688 688 (525) (525) (163) (163)

1961

24 23 45 46 (43) (44)

76 74 (70) (68)

218 213 545 528 394 371 (277) (260) 695 707 (492) (504) (203) (203)

1962

25 22 55 55 (53) (53)

84 81 (77) (75)

232 206 592 528 436 389 (316) (283) 670 668 (430) (428) (240) (240)

1963

27 22 67 66 (65) (64)

99 92 (91) (86)

272 227 633 536 510 437 (372) (325) 588 584 (328) (324) (260) (260)

1964

29 21 88 86 (86) (85)

102 92 (93) (85) 300 230 686 538 589 482 (449) (379) 589 578 (310) (307) (279) (271)

1965

28 18

110 104 (108) (103) 114 105 (104)

(98)

318 220 765 546 661 509 (507) (408) 714 675 (410) (390) (304) (285)

1966

31 19

131 121 (129) (120) 116 107 (104) (100) 402 248 899 561 713 511 (536) (404) 860 802 (545) (502) (315) (300)

1967

30 17

150 137 (147) (136) 118 105 (102)

(97)

450 275

1 028 572

760 520 (580) (420)

1 030 958 (709) (653) (321) (305)

1968

31 16

165 159 (162) (157)

89 76 (73) (68)

468 289

1 089 573

713 473 (533) (379)

1 099 1 042 (762) (725) (337) (317)

1969

32 16

193 183 (190) (181) 100 87 (84) (79) 518 312

1 157 581

696 448 (521) (360)

1 317 1 175 (910) (867) (407) (308)

1 892 1 892

1997 1 962

2 094 1 949 2 196 1964 2 383 2 027 2 710 2 177 3 152 2 369 3 566 2 584 3 654 2 628 4 013 2 802

Individernas kulturutgifter så som de här har definierats, domineras av kostnader för köp av radio- och TV—mottagare och motta- garavgifter. År 1969 uppgick andelen för dessa kostnader till 33 %. Den näst största posten, kostnader för inköp av tidningar utgjorde andelsmässigt 29 %. Därnäst i stor- lek kom kostnader för kameror och film (17%) samt böcker (13 %). Kostnader för inköp av musikinstrument, konst, biljettav- gifter för konserter, till teatrar, museer m m svarade _ vart område för sig — för mindre än 5 % av individernas totala kulturutgifter. Deltagaravgifter i studiecirklar och förenings— avgifter ingår inte i denna redovisning (tabell 2.14, figur 2.17).

Samma sektorer har dominerat under hela decenniet. Proportionerna har varierat. Det är främst köp av grammofonskivor, skivspe- lare, ljudband och bandspelare samt konsert- besök som har ökat mera markant. Andelen för radio- och TV—apparater har minskat något under decenniet. År 1965 var dock andelen avsevärt lägre än vid 1960-talets början och slut. Försäljningen av TV 2-appa- rater och färg-TV—apparater har medfört en uppgång av utgifterna under decenniets sista ar.

Utgifterna för teater och film har, mätt i

o ?

fasta priser, minskat under perioden. Vad gäller teaterområdet ligger förklaringen i de relativt oförändrade biljettpriserna på teat- rarna. På filmområdet ligger förklaringen i den minskade publiken till biograferna.

I individernas utgifter ingår till en bety- dande del utgifter för apparater och musik- instrument. Sålunda utgör kostnaderna för radio- och TV-apparater år 1969 drygt 900 milj kr eller ca 69 % av individernas totala utgifter inom sektorn radio/TV. Det har inte varit möjligt att särredovisa utgifterna för andra apparater som bandspelare, skivspela- re, kameror, projektorer och musikinstru- ment. Totalt kan dock individernas utgifter för apparater och musikinstrument ha legat i storleksordningen 1,5 miljarder kr år 1969, dvs något mindre än en tredjedel av de totala utgifterna.

2.12.3.2 Företagens kulturutgifter samt fonder

Många svenska industrier, försäkringsbolag och andra företag ger årligen ut betydande summor för kulturändamål. Något underlag för att beräkna dessa utgifter finns inte. Sannolikt intar konstinköpen en domineran- de plats. Dessutom förekommer anslag till

+20

+ &

+|0

i

| | | I-_---- I 1 J

IIIIlllllllllllllll

H 0

_1_'

-—----J

'------I--'---

L-----—J

lll

_ 5 l I | | ISBD 61 62 53 54

Löpande priser Figur 2.16 och fasta priser.

----- Fasta priser-

I l I | 65 66 67 GB 69

Individernas kulturutgifter. Procentuell årlig tillväxt åren 1960—1969. Löpande

Ärieeo

Ärless

Är1959

d löo/o

f|7ae

o teater, dans b musik

(: museer, utställningar. konst, musikinstrument d litteratur

e press

f foto, film q radio/TV

Figur 2.17 Individernas kulturutgifter åren 1960, 1965 och 1969 fördelade på kultur- sektorer.

körer, orkestrar och andra kulturaktiviteter inom eller utom företagen.

Ett tusental fonder och stiftelser av myc— ket olika storlek delar årligen ut bidrag till vetenskapliga och kulturella ändamål. År 1971 beräknas ca 3 milj kr ha delats ut till kulturändamål. Härtill kommer vissa fonder knutna till landsting och kommuner. Utdel- ningen från dessa har heller inte kunnat beräknas.

2.12.4 Jämförelser mellan de offentliga driftutgifterna för kultur och individernas kulturu tgifter

Figur 2.18 visar hur dominerande individer- nas kulturutgifter är — på det sätt som de här beräknats — jämfört med samhällets. Figuren ger dock inte en exakt bild, utan anger endast storleksordningen områdena emellan.

En jämförelse mellan de offentliga drift- utgifterna för kultur och individernas kultur-

Miljoner kr 5000

40139)

4000—

3000—

2000—

1000—

37” 259

ij w Individer— Kommuner Stat Landsting nas kultur— Offentliga driftutgifter för kultur utgifter

Cy Inköp av TV— och radioapparater, musikinstru- men+ o dyl ingår endast i uppgifterna om in— dividernos kulturutgifter

Figur 2.18 Offentliga driftutgifter för kultur samt individernas kulturutgifter år 1969. Milj kr.

utgifter visar att förhållandena varierar myc- ket inom olika kultursektorer (tabell 2.15). Bibliotek, museer, kulturminnesvård, ar- kiv, kulturarbetarersättningar och stipendier finansieras helt eller så gott som helt av samhället. Inom området teater, dans svarar samhället för den större delen av utgifterna. Inom musikområdet är såväl individernas utgifter som samhällets ekonomiska insatser betydande. Också folkbildningen finansieras i ungefär lika mån av individernas utlägg och samhällets bidrag (se 2.126). I övrigt är det individernas utgifter som dominerar.

2125 Vissa jämförelser mellan kostnader, personal och publik

2.1 2.5.1 Syftet med jämförelserna

Om en analys av utgiftsutvecklingen ska vara meningsfull bör utgifterna relateras till verk- samheten. Inom kulturområdet är en sådan analys svår att göra. En jämförelse mellan kostnader och verksamhet som begränsar sig till kvantitativt mätbara faktorer som antal arrangemang, besök, deltagare eller boklån är otillräcklig. Andra och mera kvalitativt defi- nierade faktorer som inte går att mäta lika lätt eller som inte går att mäta alls — tex verksamhetens spridning socialt, dess kon- taktskapande effekt, dess Opinionsbildande effekt osv — är lika viktiga indikatorer på verksamhetens framgång och effektivitet som t ex antal besök och kostnad per besök. Betoningen av de kvalitativa faktorerna får å andra sidan inte drivas så långt att man i analysen bortser från de kvantitativa.

I det följande redovisas vissa översiktliga uppgifter om kostnader, personal och publik som ett underlag för den analys som sker i betänkandets senare delar.

2.12.5.2 Utgifter, personal och besök

I figurerna 2.19—25 ges uppgifter för vissa verksamheter dels om de offentliga utgifter— na, dels om personalantal och antal besök eller andra indikatorer på utnyttjandet. Be- träffande besöksuppgifterna är Rikskonser- ters och Riksutställningars uppgifter mindre

Tabell 2.15 Offentliga driftutgifter för kultur och individernas kulturutgifter år 1969 fördelade på kultursektorer. Milj kr och kr per invånare.

Radio/ Övrig

Kr

Summa

Utbild— Kultur- Foto, film

ning inom

Viss

Biblio- Arkiv Musik Museer, ut- Kultur-

Teater,

per inv

arbetar- TV kultur

ersätt- ningar

folk- bild-

k. press, litte-

minnes-

vård

ställningar, konst, mu-

dans

kultur-

ning

sikinstru- ment

och sti-

området

ratur

pendier

Offentliga driftut- gifter för kultur Individernas

81

649

51

90

14 47

165

22

7321

52

126

501

4 013

1317

696

1 675

193 100

32

kulturutgifter

Summa offentliga drift- utgifter för kultur

4 662 582

51

1317

697

90

14 47

245 173 22 1 840

158

a Kommunala konstköp ingår ej.

och individernas kul—

turu tgif ter

exakta än uppgifterna från andra institutio- ner.

På teaterområdet, där uppgifterna avser Operan, Dramatiska teatern, stadsteatrarna och Riksteatern, har besöken under 1960-ta- let (1960/61—1970/71) ökat'med ca 48 %. Personalen har under samma tid ökat med 20 %. Utgifterna har ökat betydligt kraftiga- re. Statsutgifterna har fördubblats under pe- rioden, medan kommun- och landstingsut- gifterna från 1963 ökat med ca 100 % räknat i fasta priser. Bland orsakerna till utgiftsök- ningen märks dels en ökning av verksamhe- tens omfattning, dels en reallöneökning. (Figur 2.19.)

På musikområdet redovisas symfonior- kestrarna och Rikskonserter. Tillkomsten av Rikskonserter har medfört att antalet besök för musikinstitutionema, som under första hälften av 1960-talet i stort varit oförändrad, under senare är snabbt har ökat. Mellan åren 1965 och 1969 har publikantalet mer än fyr- dubblats. Det är främst Rikskonserters om- fattande skolkonsertverksamhet som gett denna publikökning. Symfoniorkestrarnas personal ökade obetydligt under 1960-talet. I fasta priser tredubblades statsutgifterna under decenniet. De kommunala utgifterna ökade mellan år 1967 och 1970 med 14 %. Även här ligger ökad verksamhet samt real- lönehöjningar bakom kostnadsökningarna. (Figur 2.20.)

Besöken vid de statliga och statsunder- stödda museerna har under större delen av 1960-talet legat på en relativt jämn nivå med vissa toppar orsakade av speciella utställ- ningar och nyöppnade museer. Under perio- dens slut har en markerad stegring av besöks- antalet skett. Den sammanhänger dels med Riksutställningars tillkomst, dels med en all- män ökning av besöken för de flesta museer, en följd av en mera aktiv verksamhet. Ök- ningen var 17 % mellan åren 1967 och 1970, vilket innebär 630000 fler besök mellan dessa år. Museipersonalen har ökat något, medan statsutgifterna fördubblats under pe- rioden. En del av de ökade kostnaderna hänför sig till Riksutställningar, som till en del lagt ut beställningar utanför den egna

organisationen. (Figur 2.21 .)

På biblioteksområdet, där uppgifterna av- ser samtliga folkbibliotek, har antal utlån använts som indikator på verksamhetens om— fattning, trots att låneverksamheten i dag endast utgör en del i många biblioteks verk- samhet.

Folkbibliotekens utlåning har ökat med 70 % mellan åren 1960 till 1970. Även skol- bibliotekens utlåning har starkt expanderat. Statsutgifterna direkt till folkbiblioteken har under perioden kraftigt minskat, då biblio- teksstödet år 1965 i huvudsak fördes in i skatteutjämningsbidtaget. I stället har de kommunala bidragen tredubblats under perioden. (Figur 2.22.)

Antalet studiecirklar i kulturämnen har under 1960-talet mer än fördubblats. De totala offentliga kulturutgifterna för dessa cirklar har inte kunnat beräknas för hela perioden, men staten och landstingen har i fasta priser ökat sina bidrag ungefär i samma utsträckning som antalet studiecirklar. (Fi- gur 2.23.)

En sektor som fått vidkännas en markant besöksminskning är biografsektorn. Minsk- ningen har skett från 7 400 till 3 500 besök per 1 000 invånare och år under 1960-talet. (Figur 2.24.)

Trots att antalet dagstidningar minskat under 1960-talet har medelnettoupplagan per utgivningsdag för dagspressen stigit från 3,8 milj år 1960 till 4,6 milj år 1970. Vecko- pressen har däremot under 1960-talet legat på en förhållandevis jämn nivå. (Figur 2.25.)

2.12.5.3 Personalutvecklingen inom institu- tionerna

En närmare analys av personalutvecklingen inom de statliga och statsunderstödda kul- turinstitutionerna (teatrar, musikinstitutio- ner, museer och arkiv) ger flera uppgifter av intresse.

Som mått på personalstyrkan har använts antal årsverken. Antalet verksamma personer inom institutionerna överstiger antalet års- verken, då deltidsanställning ofta förekom- mer.

Milj ANTAL BESÖK Milj ANTAL BESÖK 5 5 4— 4— BH 3— 2—O ___-_.- 2— D 'voF_----—-—-- / l _ | _ ___-.-A 0 | | | | | | | | T 0 | | | | | | | | | IDO—tal BESÖK PER 1000 INVÅNARE lOO-tol BESÖK PER 1000 INVÅNARE & 5 5— 5_ 4— 4— 3?) // 3— ___—nu a-——_----—--- _ 2—€) "& 2 I— |— __-----'l 0 | | | | | | | | | 0 i | | | | | | | | mao—fm årsverken PERSONAL IUDD-tol årsverken PERSONAL 3 3 2— ------_-----_ 2— | — |— ___—m= " | | I | | | | | | 0 | | | | | | | | | lO-tol OFFENTLIGA aRIFTUTGIFTERW lO—tol OFFENTLIGA DRIETUTGIFTERQ milj kr PASTA PRISER milj kr FASTA PRISER 5— 5- _— 4— f_v-f'_-'/ !+— 3_ , /-—._._I—-_l"-'_ &_ ,. _ f_d.,. _ 2 _ -_-—./ 2 / |_ I— _ o' n 0 _-___——_d=l=l_l—l_ I I I l l I | I I I | T I I l I I I 1960 |955 |97o issn |965 |970

Cystot, landsting. kommuner

Totalt

'N'-'_' Exkl Riksteatern ___ statsutgifter —-—-- statsutgifter exkl Riksteatern

Figur 2.19 Besök, personal och offentliga driftutgifter vid statliga och statsunderstöd- da teaterinstitutioner under 1960-talet.

QStot, landsting, kommuner

Totalt

-----Exk| Rikskonserter ——— Statsutgifter —-—-—5totsutgifter exkl Rikskonserter

Figur 2.20 Besök, personal och offentliga driftutgifter vid statliga och statsunder- stödda musikinstitutioner under 1960-talet.

Milj ANTAL BESÖK Ill—tal milj LAN s 7 ; ll Il— _ 6— / o' I 3_ ___ 5_____—-____-_, I.,./ "I. 2— 4— ,.» —-—'_'_-_I, ,_ 3_,_.—.—.—-—- 0 | | I | | I l l l 2— .. |— IDO-tal arsou PER I000 INVÅNARE & 0 l I | I l l l l l 5— I 0 4 »” IDO-tal lan LAN PER l000 INVÅNARE — 7 ,/ 3 5— I.,.» 2— 5_ '.'" _.o' _.-'_,--_' [_ 4_-u_u-l_' ” I I l | I | l l l 3— limo-tal årsverken PERSONAL 2— 3 [_ 2— " | | l l l l l I | [_ lO—tal OFFENTLIGA DRIFTUTGIETER9 milj kr FASTA PRISER & (,,, 0 | I l l l I | l l 8— __.P'" IO—tal OFFENTLIGA nRIFTuTGIFrER'» 7— milj kr FASTA PRISER 6 .--D 5 ............ ___o" 5— 5— ................. Q ......... 4— 41" 5— 3— 2— 2— » * ___f-w |—',___/ ___-" l'— 0 | | l l | | l l 0 | I | | I | | I | 1980 1965 I970 1960 1965 l970

95tot, landsting, kommuner

_ Totalt

----—Exk| Riksutställningar

___ statsutgifter

—-—-— statsutgifter exkl Riksutställningar

Figur 2.21 Besök, personal och offentliga driftutgifter vid statliga och statsunderstöd— da museer samt Riksutställningar under 1960-talet.

95+at, landsting, kommuner

——— Skol— och folkbibliotek —-—--Fo|kbibliotek -— Totalt

-—---Kommunernas driftutgifter

------------- Beräknad utveckling

Figur 2.22 Boklån samt offentliga driftutgif- ter för folkbibliotek under 1960-talet.

lD—tuaentol ANTAL STUDIECIRKLAR 5 5— ./—/"""'_

_,

., 4— ,!" .I' .I 3— .f" ", 2— [_ D | I l | l | | | | ANTAL STUDIE IRKLAR Antal PER lOOO INV NARE "__.4- G— '.!, Ot.f- 5— ,,, r".

4— J.,— 3—" 2— |— " | l | | I | | I | |0—tal OFFENTLIGA DRIFTUTGIFTER milj PASTA PRISER ?! 2- . __ ___—___— I ___—___, 0— ___-__-.--_--_-----------U l960 less |970

Totalt _ — _- Stat ----- Landsting —'—'- Studiecirklar

Figur 2.23 Antalet studiecirklar i kultur- ämnen och beräknade offentliga driftutgifter för dessa under 1960-talet.

Antalet årsverken har ökat inom samtliga sektorer (tabell 2.16).

Personalen vid teaterinstitutionerna har mellan budgetåren 1963/64 — 1970/71 ökat med 20 %, men ökning har skett i ojämn takt och olika för olika yrkeskategorier. Den tekniska personalen har ökat mest, medan administrativ personal ökat minst. Under vissa år har tom en minskning av den administrativa personalen ägt rum.

Musikinstitutionema har under samma pe-

Tabell 2.16 Statliga och statsunderstödda teater-, musik-, musei- och arkivinstitutio- ners personal budgetåren 1963/64 — 1970/ 71. Antal årsverken, 1 OOO-tal.

Budgetår Teaterinsti— Musikinst i- Muser tutioner tutioner och arkiv

1963/64 2,4 1,2 1964/65 2,5 1,2 1965/66 2,5 1,2 .. 1966/67 2,5 1,3 1,0 1967/68 2,6 1,3 1,1 1968/69 2,6 1,4 1,1 1969/70 2,8 1,4 1,1 1970/71 2,8 1,4 1,2

riod ökat sin personal med ca 15%. Häri ingår uppbyggnaden av Rikskonserter. Per- sonalökningen inom musikområdet har främst skett på den administrativa sidan.

Musei- och arkivpersonalen har under pe- rioden 1966/67 — 1970/71 totalt ökat med ca 14 %. Personalökningarna beror till stor del på att statens ansvar under perioden utvidgats med ett par museer samt med Riksutställningars uppbyggnad. Utöver de årsverken som redovisasi tabell 2.16 tillkom- mer ett inte obetydligt antal årsverken utför- da av personal i arkivarbete.

För folkbiblioteken har personalutveck- lingen under 1960-talet inte närmare kunnat beräknas. Folkbibliotekens utökade verk- samhet under 1960-talet torde ha inneburit en inte obetydlig personalökning. År 1970 utfördes ca 2100 årsverken vid folkbiblio- teken. '

2.12.6 Finansiering av folkbildningsorgani— sationernas verksamhet

Folkbildningen finansieras genom bidrag från stat, landsting och kommuner, genom deltagaravgifter samt genom vissa andra intäkter (avgifter från anslutna organisa- tioner).

Några exakta uppgifter om folkbild- ningens totala omslutning föreligger inte. Den har dock beräknats till in emot 250 milj kr år 1969. Av detta belopp kan ungefär en tredjedel, dvs ca 80 milj kr, hänföras till

leo-ml milj BEsöR åOOD-tol BESÖK PER l000 INVÅNARE

7— 7—

s— s—

s— 5—

4- 4—

3— 3—

2— 2-

l — |_

0 I I I I I I l 0 I I I I | l l I I 1950 |985 l970 I960 1955 I970

Figur 2.24 Besök vid biografer under 1960-talet.

Milj UPPLAGA Milj UPPLAGA 7 7 E.. s_x/x— 5— 5_ __! ['_'] 4— 3— 3— 2— 2— I— |- D I I | | I | I I I 0 I I I I I I l l l lOO-tol UPPLAGA PER 1000 INVÅNARE l00-tal UPPLAGA PER 1000 INVÅNARE 9 9 &_ a_X/N 7— 7_. ' 6— 6— ___, 5———*""' 5- 44 4_ 3— 3— 2— 2— l— l— 0 | | l | | I | I I 0 I | I I | | | | I [960 l965 l970 1960 IEEE 1970 Dagspressen Veckopressen

Figur 2.25 Dags- och veckopressens (inkl serietidningar) upplagor under 1960-talet?

uGenomsnittlig medelnettoupplaga under l:a halvåret resp år. Enbart tidningar anslutna till Tidnings- statistik AB.

Tabell 2.1 7 Folkbildningens beräknade omslutning år l969.

Milj kr

Riksorganisationerna (Folkbildnings- förbundet, föreläsningsbyrån och stu- dieförbunden) 21 Länsbild ningsförbund 3 Studieförbundens distrikta ' 15— 20 Lokalavdelningara 100—1 15 Studiecirkelverksamhetb 95 — 100 Föreläsningsverksamhet 3

aLön till studiekonsulenter, kontorspersonal, kostnader för expeditionslokaler, information mm_

bKostnader för cirkelledare, studiematerial, ]okalhyror m m.

studiecirkelverksamhet i kulturämnen och till föreläsningsverksamhet.

Samhällets bidrag beräknas år 1969 ha täckt ca 60 % av kostnaderna. Därtill kom- mer förmåner i form av tex fria lokaler och utrustning som inte medtagits vid beräk- ningen av omslutningen. Återstoden täcks alltså av deltagaravgifter och andra inkomst- källor.

Stickprovsundersökningar, som Kommun- förbundet gjort, har dock visat att samhälls- stödet täckt mer än 75 % av totalkostna- derna. Med den utgångspunkten skulle den här beräknade omslutningen om 250 milj kr kunna tänkas vara för hög.

Det kan i sammanhanget nämnas att folk- högskolorna år 1969 fick bidrag från staten med 64 milj kr och från landstingen med 37 milj kr eller sammanlagt 101 milj kr.

Tabell 2.18 Samhällets bidrag till folkbild- ningen år 1969.

Milj kr Staten 90 Landstingen 13 Kommunema 46 Totalt 149

3. Kulturpolitik utomlands

3.1 bakgrund

[ bestämmelserna för kulturrådet sägs att rådet skall göra sina bedömningar mot bak- grund av utvecklingen i andra länder. Kulturpolitiken i varje land speglar sam- hällsstrukturen i stort, vilket gör direkta järn- förelser svåra eller omöjliga. Detta beror inte endast på grundläggande skillnader i fråga om samhällsförhållanden i tex Förenta sta- terna och Sovjetunionen. Även i länder med så likartad struktur som de nordiska är bak- grunden för kulturpolitiska insatser olikartad inte minst genom att administrationen är uppbyggd efter skilda principer. Sverige kan i vissa avseenden sägas representera en mer långtgående decentralisering av ansvaret till lokal nivå än man kan finna på många håll. En långt gående spridning av ansvaret förekom- mer dock i federala stater som Västtyskland och Schweiz. Där minskar å andra sidan för- utsättningarna för centrala statliga insatser och därmed också för en gemensam kultur- politik för hela samhället. Vid sidan om den betydande kommunala självständigheten är ansvarsfördelningen på central nivå med för- hållandevis små departement och självstän- diga administrativa enheter vid sidan om departementen Specifik för Sverige. Finland har i det avseendet en likartad struktur. Dessa skillnader i administrativ struktur gör att många organisatoriska lösningar blir av ett mindre intresse vid en internationell jämförelse. Men bakom de olika administra- tiva metoderna finner man kulturpolitiska realproblem, som i överraskande stor ut-

Svensk kulturpolitik mot internationell

sträckning överensstämmer också i mycket olikartade samhällssystem.

Såsom kommer att visas i det följande har under 1960-talet en ny kulturpolitisk syn gjort sig gällande i Sverige. Mycket tyder på att något motsvarande har skett i flertalet västeuropeiska stater av likartad struktur. På vissa håll började dock ett kulturpolitiskt utvecklingsarbete redan under 1950-talet. Det gäller bl & Frankrike och Norge.

Kulturrådet har inte haft möjlighet att be- lysa hela det internationella kulturutbytet. Rådet begränsar sig till att ta upp det inter- nationella kulturpolitiska samarbetet. l 1.3 har berörts vilka arbetsmetoder som använts för att samla in bakgrundsmaterial för översikten i det följande.

3.2

Som en följd av det ökade intresset för kulturpolitik under 1960-talet började Unesco och Europarådet i slutet av decen- niet lägga upp ett arbete på detta område.

Unescos arbete inleddes med en runda- bordskonferens i Monaco år 1967. Ett resul- tat av konferensen blev skriften Cultural policy, a preliminary study (Studies and documents on cultural policies ], Unesco 1969). Skriften var den första internationella inventeringen av kulturpolitiska problem- ställningar. Den bygger dock inte på någon mer omfattande faktainsamling.

Förutom rapporten från Monacokonferen- sen har Unesco i sin publikationsserie Stu- dies and documents on cultural policies givit ut ett tiotal mindre monografier över kultur- politik i olika länder.

Internationella konferenser med utbild- ningsministrar har anordnats sedan länge i regi av olika internationella organisationer. Den första internationella kulturminister- konferensen kom till stånd först år 1970. Arrangör var Unesco och mötesplatsen Vene— dig. Ett nittiotal stater var representerade. Venedigkonferensens rekommendationer ger en bild av de mål för det kulturpolitiska arbetet som de politiskt ansvariga vill ställa sig bakom.

Unesco uppmanades vid Venedigkonferen- sen att göra utredningar som underlättar för de enskilda länderna att göra upp planer för kulturella aktiviteter. Studierna borde avse mål och utformning av insatserna likaväl som

Internationellt kulturpolitiskt samarbete

kriterier och villkor för samhällsåtgärder, särskilt planeringsmetoder.

En resolution (nr 3.3) vid Unescos gene- ralkonferens år 1970 utgår från slutsatserna vid Venedigkonferensen. I den betonas att de behov som uppkommer genom de snabba förändringarna i levnadssätt och kommuni- kationsteknik ger kulturen en ökande bety— delse för samhällsutvecklingen i stort, för vilken den både är en förutsättning och ett yttersta syfte. Regeringarna har, understryks det, en skyldighet att garantera var och en ett aktivt deltagande i det kulturella livet. För att övervinna hindren för ett sådant deltagande och för att motverka det hot som kan ligga i den tekniska utvecklingen är det varje stats skyldighet att utforma en kultur- politik. Medlemsstaterna rekommenderas bl a att ge en ny dimension åt det sociala och ekonomiska framåtskridandet genom att foga in kulturaspekten i den allmänna sam- hällsplaneringen. Utformningen av en ny kul— turpolitik bör syfta till att modernisera insti- tutioner och organ och att skapa kontakter med utbildningsväsende och massmedier.

En följd av Venedigkonferensens rekom- mendationer är att Unescos program på det kulturpolitiska området för 1971—1972 för- stärkts. På grund av en rekommendation av konferensen beslöts atti fortsättningen hålla regionala kulturrninisterkonferenser. Den första av dessa hölls i Helsingfors sommaren 1972 med deltagande av Unescos europeiska medlemsstater. Förberedelsearbetet för Hel—

singforskonferensen har bestått av en rad enkäter i ekonomiska, administrativa och statistiska frågor, som sammanfattade ger ett värdefullt komparativt material. Inför konfe- rensen gav Unesco ut ett arbete med en ana- lys av kulturpolitiska utvecklingslinjer i världen i dag (Cultural development: ex- perience and policies by Augustin Girard, Unesco, Paris 1972). Boken innehåller bla en utförlig bibliografi.

Det har inte varit möjligt att i detta be- tänkande redovisa de rekommendationer som beslöts vid Helsingforskonferensen. All- mänt sett innebar de en vidareutveckling av de tankegångar som fördes fram vid Venedig- konferensen.

Också Europarådet har tagit upp kultur- politiska projekt i sitt verksamhetsprogram. Av projekt i vilka Sverige deltar avser ett me- toder för att förbättra kulturstatistiken. Andra sådana projekt är en komparativ stu- die av kulturutgifterna i ett antal länder och en studie av kulturpolitiken i tio städer.

Ett gemensamt drag för både Unescos och Europarådets insatser på kulturområdet är att man har en hög ambitionsnivå men be- gränsade ekonomiska och personella resurser för att genomföra projekten.

Mellan de nordiska länderna bedrivs sedan länge samarbete inom utbildning, forskning och kultur, bla i form av gemensamma projekt och institutioner. Nordiska kultur- kommissionen (NKK) har under senare år varit regeringarnas rådgivande och utredande organ på kulturområdet. Upprättandet av Nordens Hus i Reykjavik och inrättandet av Nordiska rådets litteratur- och musikpriser har tex föregåtts av ett utredningsarbete inom NKK. Bland de projekt och kulturella verksamheter som förverkligats genom NKKzs arbete under de senaste åren — med stöd av Nordiska kulturfonden — kan näm- nas försöksverksamhet med nordiskt teater- gästspelsutbyte, nordiska musiktävlingar för unga instrumentalister, beställningar av mu- sikverk till stöd för skapande nordisk ton- konst och nordiska ungdomsbiennaler för bildkonstnärer. NKK har vidare uppmärk- sammat vikten av att stärka det nordiska

utbildningssamarbetet inom teater, film, ra- dio, TV, bildkonst och design. lnsatser på barnkulturens område har tillmätts stor framtida betydelse.

NKK har numera avslutat sin verksamhet. I sin slutrapport till de nordiska regeringarna (Nordisk utredningsserie 10/71) sammanfat- tar kommissionen de erfarenheter som vun- nits samt lämnar vissa rekommendationer för det framtida kultursamarbetet.

År 1971 träffade de nordiska regeringarna ett avtal om nya former för det nordiska kultursamarbetet, omfattande såväl utbild- ning och forskning som kulturell verksamhet (prop 1971:54, KrU 1971:13, rskr 1971: 188). Samarbetet äger nu rum genom Nor- diska ministerrådet och en särskild ämbets- mannakommitté. Enligt avtalet har vidare ett permanent sekretariat för nordiskt kultur- samarbete upprättats from den 1 januari 1972. Genom tillkomsten av dessa nya sam- nordiska organ och genom upprättande av rådgivande kommittéer, bl a en för allmän- kulturell verksamhet, med uppgift att bistå samarbetsorganen med övergripande priori- teringsförslag och bedömningar, kan det bli möjligt att i större utsträckning än hittills göra tex gemensamma nordiska studier av kulturpolitiska frågor och över huvud taget få ett mer samlat grepp i samarbetet.

3.3 i andra länder

3.3.1 V enedigkonferensens resolutioner

Venedigkonferensens resolutioner rörande kulturpolitikens mål antogs med något un- dantag i full enighet. Att en resolution antas utan invändning innebär inte nödvändigtvis att idéerna redan är accepterade eller ännu mindre praktiserade i hemlandet. De får likafullt anses som uttryck för en politiker- opinion.

I den inledande resolutionen betonas nöd- vändigheten av att förbättra ”livskvaliteten” lika väl som den materiella levnadsstandar- den. Av resolutionerna i övrigt och rappor- ten (Final report, lntergovernmental Con- ference on Institutional, Administrative and Financial Aspects of Cultural Policies, Venice 24 August—2 September 1970, Unesco 1970), framgår följande tankegångar.

För att garantera individernas ”rätt till kultur” har varje regering en skyldighet att utforma en klar och konsekvent kulturpoli- tik. En laissez faire-politik är inte längre möj- lig. Kulturen ställer samma krav i fråga om aktiva insatser som t ex utbildning och forsk- ning. En allmän enighet rådde om behovet av planering särskilt på lång sikt. En fråga där det helt naturligt inte gick att nå enighet var avgränsningen av kulturbegreppet. Enighet rådde i fråga om att föra konsten i alla former under begreppet kultur. Massmedier- na fördes i diskussionerna till kulturområdet. Somliga ville föra dit även idrott och frilufts— verksamhet, medan andra ville göra definitio-

Mål för samhällets kulturpolitik

nen ännu vidare.

Man var ense om att kultur inte skulle ses som en prydnad utan som en integrerad del av samhällslivet. Kulturpolitiken skulle ses som en del av samhällsinsatserna i stort. Kulturens roll inom utbildningen framhävdes starkt. Om kulturen skall bidra till att för- bättra livskvaliteten, ansågs det nödvändigt att kulturaspekten kommer in i samhälls- planeringen, så att tex den tristess som är vanlig i nybyggda stadsdelar kan motverkas. Kultur bör inte heller enbart vara konsum- tion eller enbart åtgärder för att bevara det förgångna utan bör också ge rum för ett aktivt deltagande. Det sistnämnda synsättet har i flera länder medfört att den fria ska- pande verksamheten fått en ny betydelse. För att utveckla grundläggande mänskliga värden är det väsentligt att så många som möjligt får tillfälle att delta i kulturell ska- pande verksamhet.

Till de viktigaste tekniska innovationerna på kulturområdet hör radio, gramm ofonski- vor, magnetband, pocketböcker men framför allt television. Utvecklingen av satellitöver- föringen och kassett-TV bör följas med stor uppmärksamhet av kulturpolitikerna. Hotet från den kommersiella exploateringen av den nya tekniken betonades. Det finns risk för att en kommersiell kosmopolitisk masskultur kan få ett dominerande inflytande.

Angelägenheten av att den kulturella verk- samheten inte koncentreras till de större städerna utan decentraliseras betonades

starkt. Decentralisering och delegering borde på kulturområdet bli regel mer än inom de flesta andra områden.

Stor vikt borde läggas vid konstnärens fri- het. Man avvisade tanken på att ”he who pays the fiddler calls the tune”, dvs att den som betalar skall bestämma innehållet. Konstnärens frihet är en fundamental mänsklig rättighet, men den tjänar också det allmänna genom att vara en motpol till steril byråkratisering och genom att främja kreativ kritik av samhällsförhållandena.

Den konstnärliga friheten har också en materiell sida som innebär att konstnären måste få ekonomiska förutsättningar för sitt arbete. Gränserna för den konstnärliga fri- heten var en av de punkter där det fanns delade meningar vid konferensen. Vissa dele- gationer ville sätta frihetens gränser snävare än andra.

Konferensen betonade starkt att alla na- tionella kulturer har lika värde. Man var medveten om risken för att de små länderna, framför allt de ekonomiskt svaga, utsattes för ett ogynnsamt inflytande från de rika och mäktiga ländernas kommersiella mass- kultur. Dessa icke önskvärda tendenser bor— de motverkas med hjälp av kulturpolitiska åtgärder som man gemensamt fick diskutera sig fram till och genom ett internationellt kulturutbyte som borde bygga på ömsesidigt utbyte och inte på propaganda.

3.3.2 Måldiskussionen i vissa stater

Det förefaller inte vara särskilt vanligt att statsmakterna formellt slår fast mål för kul- turpolitiken, som täcker alla insatser. Att det trots detta förekommer en måldiskussion är uppenbart av referatet av Venedigkonferen- sens resolutioner.

lnget av de nordiska länderna syns hittills ha formulerat några långsiktiga mål för sina kulturpolitiska åtgärder. Det danska kultur- ministeriet publicerade år 1969 En kultur- politisk redegorelse (Betaenkning nr 517) som underlag för en kulturpolitisk debatt. Den innehöll en redogörelse för nuläge och aktuella problem inom olika kultursektorer.

Någon samlad analys av målen för hela områ- det förekom inte. Det kulturpolitiska hand- lingsprogram som statsmakterna i Sverige beslöt om år 1961 är heller inte att anse som en samlad kulturpolitisk målformulering av den art som kommer att föreslås senare i detta betänkande.

Norge blir sannolikt det första landet i Norden där statsmakterna tar ställning till mål och riktlinjer för den framtida kultur- politiken. Den norska regeringen planerar att under år 1972 för stortinget lägga fram en ”melding” i dessa frågor.

Det land i Västeuropa som mer än något annat utvecklat ett tänkande i fråga om mål och medel på det kulturpolitiska området är Frankrike. Bland de rapporter som utgör underlag för den nu gällande femårsplane- ringen, den sjätte planen, finns en rapport som utarbetats av kommissionen för kultur- frågor (Rapports des commissions du 6e plan, l97lf1975, Affaires Culturelles, 1971).

Det konstateras i rapporten att situatio- nen på kulturområdet trots de insatser som gjorts är långt ifrån tillfredsställande. Man har för litet uppmärksammat människornas kulturella villkor i storstäderna som expan- derat snabbt och okontrollerat. Man har haft för litet känsla för de sociala aspekterna av kulturpolitiken och för människornas behov att delta i samhällsuppbyggnaden. Ett hinder har legat i den starka centraliseringen inom administrationen och den strikta arbetsför- delningen mellan ministerierna. Man har un- dervärderat betydelsen av de lokala organen, den privata sektorn och fria grupper av olika slag.

Enligt rapporten krävs det i fortsättningen en samlad politik för den kulturella verksam- heten. På denna bör ställas tre krav.

l. Kulturpolitiken skall vara genomtänkt och befordra utveckling. Den skall grundas på en samlad kultursyn.

En aktiv kulturpolitik bör liksom andra samhällsåtgärder bidra till att minska skillna- derna i människornas villkor. Samtidigt bör den respektera olikheter i synsätt. Den skall

stimulera den kreativa förmågan hos männi- skorna och minska alienationen. En kultur- politik med sådan inriktning återverkar på utbildningen, informationssektorn, arbetsli- vet, fritidsverksamheten och stadsplane- ringen. Detta ställer i sin tur krav på en vidgad samverkan mellan olika parter i sam- hället, offentliga såväl som privata. Politiken måste få stöd i försöksverksamhet och forsk- ning. Särskild hänsyn måste tas till den tekniska utvecklingen.

2. Kulturpolitiken skall vara pluralistisk, decentraliserad och grundad på bindande överenskommelser. Pluralismen blir en nödvändighet i dagens kollektiva samhälle, där det finns ett grund- läggande behov av diskussion och tankeut- byte. Pluralismen leder på det administrativa planet fram till krav på decentralisering. Att ge de lokala organen och organisationerna resurser är det bästa sättet att stimulera kulturverksamheten.

3. Kulturpolitiken skall bygga på medan- svar. Varje verksamhet måste drivas på initia- tiv av dem som utnyttjar den och enligt deras önskemål.

l Östeuropa är de kulturpolitiska ambitio- nerna inte sällan mer utvecklade än i Väst- europa. Även målanalyser är sannolikt van- ligare. Här skall som exempel endast redovi- sas principerna för den tjeckoslovakiska kul- turpolitiken såsom de sammanfattats i Unes- coskriften Cultural policy in Czechoslovakia (Studies and documents on cultural policies, 9, 1970).

Kulturpolitiken skall bl a l. verka för vidgad insikt om kulturens och de kulturella värdenas betydelse för samhället som helhet och därigenom säker- ställa att kulturen stöds av hela samhället,

2. skapa och vidmakthålla ett socialt och kulturellt klimat som förhindrar censur, tvång och oberättigad inblandning och garan- terar fri och socialt nyttig aktivitet från vetenskapsmän, konstnärer och kulturarbe- tare,

3.öka kunskapen om den tjeckiska och slovakiska kulturen och stärka relationer och

kontakter med Europas och övriga världens kultur,

4. ge alla medborgare oavsett ålder, kön och bostadsort möjligheter att kontinuerligt få kontakt med inhemsk och utländsk kultur och att ägna sig åt kulturella aktiviteter.

3.4

Generellt kan sägas att kulturinstitutionerna utomlands lika väl som hos oss har kommit in i en period av stora förändringar. I kapitel 5 Kulturområdets struktur redovisas besöks- utvecklingen m in vid kulturinstitutioner i en grupp länder under 1960-talet (tabell 5.1). Här behandlas den organisatoriska aspekten på teater- och musikinstitutioner och folk- bibliotek framför allt i de nordiska länderna. Museerna berörs däremot inte, eftersom kul- turrådet med hänsyn till pågående utred- ningsverksamhet i annat sammanhang inte kommer att gå närmare in på dem.

3.4.1 Teaterinstitutioner

I fråga om teatern kan man på många håll se exempel på systematiska försök att vidga publikunderlaget. Det har skett både genom förändringar i repertoaren och genom organi- satoriska grepp såsom grundande av turné- teatrar, regionala teatrar och kulturhus med teateraktiviteter. Det första steget har ofta varit att ge stöd till turnéteatrar. De långsik- tiga åtgärderna är mer inriktade på perma- nenta anläggningar (Cultural policy, a preliminary study, Studies and documents on cultural policies l, Unesco 1969). På många håll har teatern varit den drivande kraften i kulturverksamheten. Så har tex kulturhusen i Frankrike, Japan och Tunisien vuxit upp kring en teaterverksamhet.

Teatern blir överallt alltmer beroende av samhällsstöd, eftersom kostnaderna stiger

Vissa kulturinstitutioner

snabbt. Samhällsinsatserna till förmån för teatern i Finland, Danmark och Norge kan i korthet sammanfattas på följande sätt.

I Danmark är det endast Det kongelige Teater som är en statlig institution. Den arbetar inom både taldramatik, musikdrama- tik och dans. Då det år 1970 tillkom en ny teaterlag berörde den inte nationalscenen. Lagen reglerar i övrigt hela teaterverksam- heten både i organisatoriskt och i ekono- miskt avseende.

Utanför Köpenhamn finns det tre lands- delsscener som har regionalt ansvar. Staten och amtskommunen delar numera det eko- nomiska ansvaret för landsdelsscenerna. Tidi- gare hade städerna ett ansvar. ] motiven för ändringen hänvisas bl a till en undersökning som visar att publiken i stor utsträckning kommer från hela amtskommunen. Lagen talar över huvud inte särskilt om stöd till lokala teatrar, även om ett sådant i och för sig kan utgå. Landsdelsscenernas uppgift sägs vara att ”bidrage til at daekke teaterbehovet i landsdelen”. Det regionala ansvaret är klart markerat.

Danmark har ingen riksteater som Sverige och Norge. Statsstöd utgår till Det danske teatret och till andra resande teatersällskap. För samordning av turne'teaterverksamhet finns ett samarbetsutskott med representan- ter för teatrarna och publiken. Statsstöd utgår till privata teatrar, till konstnärligt arbetande amatörteatrar och deras organisa— tioner och till publikarbete.

[ Finland är antalet fasta teatrar större än i de andra nordiska länderna. Vid sidan om finska nationa10peran, finska nationalteatern och Helsingfors svenska teater finns det ett trettiotal större eller mindre fasta scener. Flera av dessa teatrar har ensembler som består av både professionella och amatörer.

Kostnadsutvecklingen har gjort situatio— nen för teatrarna ohållbar. År 1968 föreslog därför statens dramatiska kommission en omstrukturering av teaterväsendet genom etablering av en regionalteaterorganisation. Statens stöd skulle koncentreras till 10—15 teatrar vid sidan om de tre huvudscenerna och några ytterligare teatrar. Man var där- emot kritisk mot teatrar som består av några fast anställda och resten amatörer. Livskraf- tiga amatörteatrar ville man stödja genom bidrag till en väl utbildad ledare eller regis- sör. Antalet amatörteatergrupper beräknas fn uppgå till omkring 800.

Varje regionalteater beräknas få ett pu- blikunderlag om ca 100 000 personer. Teat— rarna föreslås få skyldighet att arrangera publiktransporter och/eller att spela på olika scener inom regionen.

! försökssyfte har regionalteaterverksam- het ordnats sedan år 1969 med till en början tre, sedermera fem teatrar, som fått ett särskilt tillskott till sitt statsunderstöd för den verksamhet, som riktat sig till publik inom regionen utanför teaterns hemort. Den- na försöksverksamhet avses inom närmaste framtid bli ersatt av en permanent organisa- tionsform. Under 1970-talet väntas regional- teaternätet bli fullt utbyggt.

[ Norge har Kirke- og undervisningsdepar- tementet, på grundval av förslag som lämnats av Teaterkommitte'en av 1968, i mars 1972 lagt fram en proposition om teaterverksam- heten i Norge (St prop nr 107, 1971—72). Departementet framhåller inledningsvis att statsbidrag till kulturella aktiviteter bör ges med den målsättningen att man därigenom skapar möjligheter för alla i landet, oavsett bostadsort, att komma i kontakt med dessa aktiviteter.

Sedan hösten 1971 har det funnits en statsunderstödd regionteater i Tromso. De-

partementet menar att upprättandet av fler regionteatrar skulle dels betyda en decentra- lisering av teaterverksamheten, dels ge större möjligheter för stora befolkningsgrupper att komma i kontakt med teater.

Vilka orter som ska få regionteater bör bli beroende av lokala initiativ. En förutsättning för statsbidrag är att de lokala myndigheter- na bidrar till teaterns driftkostnader samt att de ställer lokaler och utrustning till förfogan- de. Regionteatrama föreslås bli upprättade i samarbete med Riksteatret men de skall i övrigt bilda fristående organisatoriska enhe- ter. Varje regionteater skall bedriva verksam- heten efter egna riktlinjer, som utarbetats gemensamt av de anställda, Riksteatret, de lokala myndigheterna och departementet.

Riksteatrets uppgifter blir i viss mån änd- rade genom tillkomsten av regionteatrarna. Stort behov kommer dock alltjämt att före- ligga av Riksteatrets tjänster, inte minst i de delar av landet som saknar fast teater och regionteater.

Departementet räknar med att det under perioden fram till år 1978 skall finnas perso- nella och ekonomiska resurser för att upp- rätta ytterligare tre regionteatrar.

I fråga om de fasta statsunderstödda teat- rarna (Den Nationale Scene, National thea- tret, Rogaland Teater, Tröndelag Teater och Det Norske Teatret) föreslås bl a att deras organisation skall så långt möjligt bli enhet— lig.

Styrelsen vid respektive teater skall ha ansvaret för verksamheten. Styrelserna skall främja teatrarnas målsättning samt se till att gällande statsbidragsbestämmelser iakttas.

] propositionen fästes stor vikt vid att tillförsäkra de anställda vid teatrarna infly- tande. De anställda vid respektive teater föreslås få utse bland sig två ledamöter till teaterstyrelsen. Särskilda samarbetsorgan skall kunna ta upp de flesta vid en teater förekommande frågor, med undantag av löne-, anställnings- och arbetstidsfrågor samt frågor som rör rollbesättningar. Dessutom bör det vid teatrarna f1nnas organ där per- sonalrepresentanter kan uttala sig om teat- rarnas repertoar samt andra konstnärliga frå-

gor innan beslut fattas. Departementet är också positivt till stormöten.

I fråga om teaterchefen sägs att han skall ha det dagliga ansvaret för verksamheten vid teatern och därvid följa de riktlinjer och anvisningar som fastställts av styrelsen. Tea— terchefen skall vara skyldig att, innan han avgör konstnärliga frågor av vikt, ta upp dem till diskussion med representativa organ för personalen.

Teaterchefer föreslås bli tillsatta på tids- begränsade kontrakt (3—5 år) med rätt för båda parter att — om anledning finns — dessförinnan säga upp avtalet.

Innan styrelse fattar beslut i fråga om tillsättning av teaterchef skall ärendet tas upp i samarbetsorganen.

Propositionen innehåller vidare förslag om inrättandet av ett särskilt teaterråd som skall vara departementets rådgivande organ i tea— terfrågor. Rådet, som ersätter tidigare kom- mittéer på området, skall bl a ha till uppgift att yttra sig i statsbidragsfrågor.

3.4.2 Musikinstitutioner

I Danmark finns i dag sju symfoniorkestrar med statsbidrag, nämligen Det kgl Kapel (Det kongelige Teaters orkester), Danmarks Radios symfoniorkester, tre stadsorkestrar, som också är verksamma regionalt, och tvåi egentlig mening regionala orkestrar. Vissa mindre orkestrar har också statliga bidrag. Statsstödet utgår till högst 58 musiker per orkester.

Statsunderstöd för orkesterverksamhet ut- går i Finland till sju symfoniorkestrar, av vilka Helsingfors, Åbo och Tammerfors stadsorkestrar är sammansatta av enbart pro- fessionella musiker. De övriga har inslag av amatörer. Härtill kommer Radions symfoni- orkester, som finansieras av rundradion. Statsbidrag utgår även till den väl utvecklade amatörmusikverksamheten.

I Norge finns det fyra professionella sym- foniorkestrar, varav tre utanför Oslo (i Ber- gen, Trondheim och Stavanger). Staten, Norsk Rikskringkasting och vederbörande kommun delar på kostnaderna. Vidare kan

nämnas Den Norske Operas orkester samt Kringkastingsorkestret. Sedan år 1968 be- drivs en rikskonsertverksamhet, som i många avseenden liknar motsvarande verksamhet i Sverige. Den har intill år 1972 bedrivits som försöksverksamhet och finansierats av Norsk kulturfond. Verksamheten har numera fått en permanent form och ett särskilt anslag för ändamålet ingår i statsbudgeten.

3.4.3 Folkbibliotek

Folkbiblioteken är i många länder liksom i Sverige de mest spridda kulturinstitutioner- na. Däremot har folkbiblioteksväsendet på andra håll inte alltid samma långa tradition som i de nordiska länderna. På flera håll har staten stimulerat till en jämnare fördelning av lokala insatser genom en bibliotekslag- stiftning, till vilken ofta statsbidragsbestäm- melser är knutna. Genom lagstiftningen vill man åstadkomma en minimistandard på bib- lioteksområdet. De flesta länder som har lagstiftning hävdar att folkbibliotekens ser- vice skall vara gratis.

I Danmarks, Finlands och Norges biblio- tekslagstiftning finns bestämmelser intagna om att utlåning av böcker skall vara kost- nadsfri. Vidare förekommer i vissa av länder- na en reglering av bokbestånd, öppethållan- de, personalens utbildning och grunder för anslag till biblioteksverksamhet.

Den senast tillkomna bibliotekslagen är den i Norge (Lov om folke- og skolebiblio- teker av år 1971). I motiven till den nya lagen (Ot prp nr 24, 1970,71) betonas, att biblioteken bör ha en central plats i den lokala kulturverksamheten. ”De mange skal kunne ase av bibliotekets ressurser, samtidig som biblioteket aktivt bidrar som initiativ- taker til kulturell egenvirksomhet idet loka- le miljo.” Det sägs vidare att biblioteken har en uppgift ”innenfor hele området informa- sjon, kunnskaps- og kulturformidling og triv- sel”.

] Danmark håller fn bibliotekslagstift- ningen på att ses över.

Statsbidrag utgår i alla de tre länderna till den kommunala biblioteksverksamheten. I

Danmark svarar staten för en viss andel av driftkostnaderna som över ett visst belopp reduceras. I Finland betalar staten en tredje- del av städernas och köpingarnas och två tredjedelar av landskommunernas biblioteks- utgifter och ger dessutom bidrag för iord- ningställande av bibliotekslokaler. Extra an- slag utgår till de bibliotek som fungerar som landskapsbibliotek, dvs betjänar större regio— ner. I Norge utgår ett statligt bidrag med 25—85% av godkända driftutgifter. Viss maximering av beloppet fastställs årligen av stortinget.

[ ett arbete om bibliotekslagstiftning i olika länder (Public library legislation: a comparative study by Frank M. Gardner, Unesco 1971) konstateras den stora skillna- den mellan situationen i Sverige och i de övriga nordiska länderna med deras detaljera- de lagstiftning. Sverige utgör ett unikt exem- pel på ett högt utvecklat land som haft generella bestämmelser på biblioteksområ- det men som avskaffat dem.

3.5

Synen på det fria skapande som inte bedrivs yrkesmässigt (amatörverksamhet) varierar mellan olika länder. Venedigkonferensens resolutioner tyder på att man fäster stor vikt vid detta på många håll. Samhällsinsatserna präglas av att verksamheten som regel sker inom ramen för frivilliga föreningar av olika slag. Amatörföreningar uppmuntras i många länder i det dubbla syftet att upptäcka krea- tiva förmågor och att skapa förutsättningar för en större kulturell delaktighet. En sådan delaktighet förutsätts bidra till individernas utveckling och samtidigt fylla en social funk- tion. Av sistnämnda skäl prioriteras ofta teatern.

Förhållandena i de övriga nordiska länder- na är relativt likartade de svenska. Det före- kommer frivilligt folkbildningsarbete, oftai studiecirkelform, liksom en utbredd organi- serad amatörverksamhet.

I Finland har amatörteatern liksom tea- tern över huvud taget en stark ställning och den kommer att ytterligare befästas om den förestående omorganisationen av teater- väsendet som nämns under 3.4.1 genomförs. Man räknar med att en del av de nuvarande institutionsteatrarna kommer att omvandlas till amatörteaterscener. I många ensembler arbetar professionella och amatörer tillsam- mans. Det finns också kommunala teatrar där en professionell instruktör leder en en- semble av amatörer.

] Danmark förekommer inte något så om- fattande samarbete mellan professionella och amatörer som i Finland. I den förut nämnda

Fri skapande verksamhet

skriften ”En kulturpolitisk redegorelse” sägs i stället att det inte är i alla länder man finner en så stark motsättning mellan den professionella teatern och amatörteatern som i Danmark.

I flera av de östeuropeiska staterna har man genom statliga satsningar på amatör- verksamhet och folkkonst nått längre än på andra håll. Eftersom industrin är statsägd kan en viss del av varje industris budget avsättas för kulturella ändamål. Statens in- satser blir på detta sätt begränsade men är dock, jämfört med andra länders betydande. Så har t ex den mest markanta utvecklingen i det östtyska kulturlivet kunnat iakttas på amatör- och folkkonstens område. På alla konstens områden, alltifrån grupper av ”skri— vande arbetare”, över filmgrupper med fria studios och fria tekniska hjälpmedel till det stora antalet s k arbetarteatrar, har en delvis ny typ av kulturell aktivitet växt fram.

En betydelsefull del i att denna amatör- verksamhet utvecklats till en massrörelse har inte bara ledar- och animatörutbildningen utan också samverkan med de professionella konstskaparna. Årligen hålls i fackförenings- rörelsens regi ”arbetarfestivaler”, där de icke yrkesmässiga konstutövarna möts och visar upp sina verk.

De yrkesmässiga fria grupperna har under senare år på många håll fått en större bety- delse. Det gäller särskilt de fria teatergrupper- na. Det börjar bli vanligare att samhället stö- der sådana grupper i deras arbete. I Finland åtnjuter tex ett tiotal grupper statligt stöd.

3.6. Organisation

3 .6.1 Departement

Ett första steg för att få till stånd en statlig kulturpolitik har på de flesta håll varit att på departemental nivå samla ansvaret för stat— liga insatser på området. Ett motiv för detta är ofta att man vill uppnå sammanhang och kontinuitet mellan olika åtgärder och en bättre användning av offentliga medel. Ett annat motiv är att underlätta prioriteringen av samhällsinsatserna med hänsyn bl a också till behovet av decentralisering. Ett ytterliga- re motiv kan vara att ge kulturfrågorna en mera jämnställd ställning med andra sam- hällsområden.

De sektorer som förs samman i ett särskilt kulturdepartement eller inom ramen för ett annat departement, vanligen ett utbildnings- departement, varierar från land till land.

Vanligen ingår ärenden om litteratur, konst, musik, teater och museer. Dessutom förekommer det också att en hel del andra frågor förs dit, tex formgivning, stadsplane- ring och arkitektur, bevarande av kulturmin— nen, utbildning inom kulturområdet, vuxen- utbildning, film, radio, television, populär— vetenskap, kulturinriktad turism, fritidsakti- viteter, ungdomsverksamhet och sport.

Av det femtiotal stater som svarade på en enkät i frågan inför Venedigkonferensen framgick, att ett tiotal länder hade särskilda kultumiinisterier. Bland dessa kan nämnas Danmark, Frankrike, Polen och Sovjetunio- nen.

Uppgifterna för de departement som arbe- tar med kulturfrågor varierar avsevärt. På många håll har departementen stor personal och omfattande administrativa uppgifter. Även utanför de nordiska länderna finns det länder där departementen har mer begränsa- de uppgifter och där en stor del av den statliga kulturadministrationen är förlagd utanför departementen. Det gäller tex Stor- britannien.

Danmark är det enda nordiska landet med ett kulturrninisterium. Det kom till år 1961. Ministeriet har ansvaret för bl a frågor röran— de museer, arkiv och bibliotek, litteratur, teater, film, musik, konst, radio—TV, utbild- ning inom kulturområdet, konstnärsstöd och — vilket särskilt bör observeras — naturvård.

Ministeriet hade 88 personer anställda år 1971 varav 42 med akademisk utbildning.

1 Norge är kultur-, kulturminnesvårds-, ungdoms— och idrottsfrågor sammanförda och handläggs inom Kirke- og undervisnings- departementet. Inom departementet hand- has kulturfrågorna av en kulturavdelning, som dessutom handlägger ärenden om uni- versitet, högskolor och forskning. Rege- ringen har i en proposition om ändrad depar- tementsindelning (St prp nr 85, 1971—72) bla föreslagit att organisationen ändras så att kulturfrågorna handhas av en särskild avdelning vid sidan av en avdelning för en- bart högre utbildning och forskning. I Finland handläggs kulturfrågorna huvud- sakligen inom undervisningsministeriets all-

männa avdelning vars konstbyrå bereder frå- gor rörande teater, bildkonst, musik, littera- tur, konstindustri, film, stöd till konstnärer samt vissa frågor inom den konstnärliga ut- bildningen, medan dess idrotts- och ung- domsbyrå svarar för frågor som rör fysisk fostran och ungdomens fritidsaktiviteter. Ärenden, som avser fornminnesvård och kul- turhistoriskt värdefulla miljöer handläggs av vetenskapsbyrån, som även har hand om museiväsendet. Biblioteksfrågor hör till skol- avdelningens ansvarsområde.

3.6.2 Centrala organ vid sidan om departementen

[ länder som inte har något departement med ansvar för kulturfrågorna ligger motsva- rande uppgifter ofta på organ utanför depar- tementsorganisationen. Det gäller tex Förenta staterna, där den ansvariga institu- tionen är National Foundation on the Arts and the Humanities.

Även i länder med departement med an- svar för kulturfrågor finns det behov av olika slag av kompletterande organ. Det motiveras ofta med vikten av direkta kontakter med kulturvärlden och samordning med andra samhällsområden. [ sådana länder där depar- tementen inte sysslar med mer än allmänna frågor har man ofta lagt administrativa upp— gifter på de fristående organen.

Här ges några exempel från Storbritan- nien, Frankrike och de nordiska länderna på sådana centrala organ.

Det statliga kulturstödet iStorbritannien kanaliseras huvudsakligen genom the Arts Council of Great Britain. Det har två huvud- uppgifter, nämligen dels att utveckla för- ståelsen för och utövandet av konst i olika former, dels att öka allmänhetens tillgång till konst. Arts Council skall samarbeta med statsdepartementen, lokala myndigheter och andra instanser. Rådet består av 20 medlem- mar, som utses av undervisningsministern. Det finns särskilda råd för Skottland och Wales.

I Frankrike finns det flera organ utanför kulturrninisteriet som har uppgifter i fråga

om den kulturpolitiska planeringen. För hela den franska ekonomin görs relativt detaljera- de femårsplaner upp, framför allt inriktade på investeringar. Som ett led i förberedelser- na för den nu gällande planen för 1971— 1976 utarbetade en särskild kommission för kulturfrågor ett femårsprogram för kultur- verksamheten. Det programmet grundades som nämnts på en målanalys. En rad konkre- ta åtgärder föreslogs.

Två av kommissionens förslag på det ad- ministrativa området har nyligen förverkli- gats. Man har sålunda upprättat ett kulturråd (Comite consultatif du de'veloppement cul- turel) med ett trettiotal ledamöter. Det be- står av personer från olika samhällsområden och med olika yrkesmässig bakgrund. Rådet skall ge regeringen förslag inom hela det kulturpolitiska området. Det täcker ett vida- re fält än kulturrninisteriet. Vidare har upp- rättats en interdepartemental kommitté (Comite' interministeriel pour llaction cul- turelle) under ordförandeskap av premiär- ministern. Avsikten är att förbättra samver- kan mellan de ministerier som på något sätt har med kulturfrågor i ordets vidaste bety- delse att göra. Kommittén skall bl a ta ställ- ning till förslag från det nya kulturrådet.

I Danmark, Finland och Norge finns det olika slag av organ utanför ministerierna.

I Danmark tillkom redan år 1962 ett kulturudvalg, utsett av regeringen. Utskottet har rent utredande och initiativtagande upp- gifter. Det består av 15 ledamöter från kul- tur- och organisationslivets olika områden. De är valda för sin personliga kapacitet men vissa ledamöter utses efter förslag från folk- bildningsorganisationerna. Utskottets verk- samhet ligger fn nere. Dess uppgifter håller på att ses över.

Förutom kulturudvalget finns det organ med uppgifter på olika delar av kulturområ- det. Bland dessa kan nämnas teaterrådet, musikrådet, filmrådet, biografrådet och sty- relsen för statens konstfond.

Teaterrådet har till uppgift att ge ministe- riet råd i teaterfrågor. Rådet har vissa uppgif— ter i fråga om statsstödet till teatrar. Rådet kan också lägga fram förslag för ministeriet.

Musikrådet har motsvarande uppgifter. Film- rådet bistår myndigheter och filmfonden i konstnärliga bedömningsfrågor, medan bio- grafrådet ansvarar för rådgivning i ärenden om biograferna. Statens konstfond handhar frågor om ersättningar och stöd åt konstnä- rer. Fonden leds av en styrelse. Till fonden har knutits ett representantskap på ett tret- tiotal personer som har vissa rådgivande upp— gifter.

Det centrala organet i Norge är Norsk kulturråd. Det har ,utredande och initiativ- tagande uppgifter men har dessutom löpande administrativa uppgifter genom att det för- delar medel ur den norska kulturfonden. Rådet består av 11 medlemmar och supp- leanter varav sju utses av regeringen och fyra av stortinget. Enligt riktlinjerna för kultur- fonden skall medlen användas för att stimu- lera konst och kulturvård och samtidigt göra konst- och kulturvärden tillgängliga för så många som möjligt. Till skillnad från det engelska Arts Council svarar fonden inte för allt kulturstöd utan endast för sådant stöd som inte går över fasta anslag i budgeten. Det är särskilt fråga om anslag av engångs- karaktär och försöksverksamhet.

I Finland ombildades år 1967 de ditintills existerande konstnämnderna till sex statliga kommissioner för litteratur, bildkonst, dra- matik, arkitektur, konstindustri och kamera- konst. Dessutom finns ett gemensamt organ, centralkommissionen för konst. Medlemmar- na av kommissionerna utses för tre år av regeringen efter förslag från centrala organi- sationer och organ inom respektive område. Centralkommissionen utgörs av ordförande- na i de övriga kommissionerna jämte tre av regeringen förordnade medlemmar. Den skall svara för helhetssynen på konstområdet. Den skall utarbeta allmänna planer för främjande av konsten, göra upp förslag till fördelning av anslagen och samordna de internationella förbindelserna på konstens område. För- utom att kommissionerna fungerar som råd- givande och initiativtagande organ inför un- dervisningsministeriet är de inom vissa grän- ser även beslutande organ. Bl a fördelar de statens konstnärsstipendier.

3 .6.3 Regional organisation

På flera håll anses en decentralisering av de kulturella aktiviteterna väsentlig. Liksom i fråga om den centrala organisationen skall här ges några exempel på lösningar av organi- sationen på regionalt plan.

I Frankrike finns det en regional kultur- kommitté i varje region. Dessa kommittéer har att bedöma behoven, planera och för— medla centrala aktiviteter. De består av representanter för olika konstområden. Verksamheten samordnas av en person som är ansvarig in för kulturministern.

Av de nordiska länderna är det Finland som har den mest utvecklade regionala orga- nisationen. Samtidigt som statens konstkom- missioner tillkom är 1967, inrättades statliga länskonstkommissioner i alla län. Medlem- marna utnämns av länsstyrelsen efter höran- de av organisationer och institutioner inom länet. Organisationsmodellen uppges vara hämtad från idrottsområdet.

I den proposition där förslaget om kom- missionerna lades fram (19661100) uttalade regeringen, att den främsta orsaken till att konstlivet inte utvecklats tillräckligt på landsbygden har varit avsaknaden av en regional organisation. Länskonstkommissio- nerna som samarbetar med centrala och lo- kala organ har till uppgift att följa upp och främja det yrkesmässiga utövandet, utbild— ningen och intresset för olika konstområden. Till deras direkta disposition för stödjande av konstnärliga aktiviteter av lokal eller re- gional räckvidd anvisas särskilda medel.

I Norge har den regionala kulturorganisa- tionen nyligen behandlats i en ”stortings- melding om museumssaken” (St meld nr 93, 1971—72). Utgångspunkt har varit ett för- slag framlagt av Museumskommittén om att särskilda ”kulturvemnemnder” bör inrättasi fylkena (Instilling om de halvoffentlige museers virksomhet og drift, 1967).

Departementet konstaterar att en mer systematisk kulturinsats på regional nivå kräver organ för bl a planläggning, koordine- ring och verkställighet. Hittills har sådana organ tillkommit endast i begränsad ut-

sträckning. Det har bl a medfört en ojämn fördelning av de resurser som från centralt håll ställs till förfogande. Både för att kunna följa upp den ökade satsningen på lokal nivå och för att kunna få en bättre fördelning av resurserna krävs organ med ansvar för kultur- aktiviteterna i fylken och kommuner. Depar- tementet anser det vara en fördel om det organisatoriska ansvaret för större delen av kulturaktiviteterna i fylkena kunde samlas under ett folkvalt kulturutskott, eventuellt. med särskilda underorgan för vissa områden, såsom tex kulturminnesvården. Departe- mentet förutsätter att det inom fylkes— administrationen byggs ut en administrativ apparat för ändamålet.

Organisationen av kulturutskotten och deras uppgifter kommer att tas upp i den kommande stortingsmeldingen om kultur- aktiviteterna under 1970-talet.

År 1970 genomfördes i Danmark en om- fattande kommunal reform och som följd av denna har det nu blivit vanligt att primär- och sekundärkommuner inrättar kultur- nämnder, som förutom skol- och fritidsfrå— gor skall ha hand om all annan kulturell verksamhet. Den nya strukturen har hittills inte kommit till uttryck i någon större om- fattning inom lagstiftningen på kulturområ- det men kulturministeriet har med utgångs- punkt i denna påbörjat en informations- och inspirationskampanj gentemot de kommu- nala organen.

3.6.4. Lokal organisation

Huvudansvaret för kulturverksamheten måste ligga på det lokala planet och inte på staten. Det är en inställning som finns på många håll i världen. Verksamheten på lokal nivå är mycket olikartad inom varje land och mellan länderna. Det är därför inte menings- fullt att ens göra ett försök att här summera läget.

» _ .'| 'I". ! —'ll|.”f' ,j'”. ." '; ' | '.|- "" ** "1' 1-l;—' | " [jib'j_ '*__' ,. 'Jr'_'|| —. |__|- . . i-., - :|, ._ _|. ,| |,' * | ' "| "||, "||. | |. | || || , "_ _, i _ | _|, |. _, , _ ., _ _ _ _. ,. _ I " ' " '. I'I _ _ ,1l , "'th |s—

",,___'_._A___- __ '_ I _ ,_ . _ ,, L'-_ | ' . ": ' _ _ _. |' : , '. ..,—j_ .__- ._-_ — im_ ut!” I II _|. _ ._ __ _ , |_ ',,Äf'" _ _ F ,. _ , __ _. '; WT %lilnhui ., . I" __," ' =-.'l —|- | _ _ .— alla]! Li || fir..| » - -' . .- ' ' ' ', ' . . '. ." ' ,'j'r, __I'glllllllbhn "-..' ”" ' 3' — "." . ' ',I'- ' ” .' .'.||:| ,_ ' ', . *— _"I": kff,? claw 'a' "' 7— |'|' ' ' ' ' "' " " i' ,, ' -".""| 1_ Film] |'_||.|| Jb;

— . || & '_'- ."l=.'.- -. | . . | * '. -_|'|__ ' ,. "_ _' || _..,|f=1.|;-_|| FI,-' _' __| ! --| ',, . _.. '_"_' '=' |" _|, _ IM| '_r'h'l'ziti? !.uil '_F, "_f . | ' ** =” ' _ - _ - ' ||. .lfä' 'IIM. arg; |" . | ' l|| +

,,,.._|,'_,. '* _ i_ _. ' -' -.t|f5,ft|=ff-c|||| :.. | "_ _, ' . ' = || -. _,l'ålillt'n

_. =__. .' I. I— ' | | lr ' ',, .|. _| J | ' | _ ,_1l '|' "I I " ' i ' F |H- II l l '_l, ' || "I ' '|' | ! ||| |||. _ l ' l _. A,"- |||. | - | ' | . ' .'|. . _,-_ , || ",. , ; '#'H' P ' , _, -| . "|||-l. ij-"iiHH | | — —. ' | ' | ' , . '.' ' _ _ || | | —, " -. ' | | ' — | ,-I LILII' tz'r . |t '

| | | - | ' _ '- .. || , _| .._,',4'f|..,',i

,.j _, _ _ ,._ _ __ __ .. ,”.mm"

_ | ,, _ | | ' I" II | | | | _ _ _ ,,|, |. , _ ' II I _,. . ,_ l' " | | | || | , , ' | l' l ' _. , 4. | ., ___". ' ' | _'- | "'I. _ ,. |-,' | |_ , __ | |. nu | - , | ' ,, _ | , , ._r, , , _ J —. — | . I' _ ' . |i_' . __ , . | ,. || |-| .. 'I" |. |— ,. -" | | ,. . | '_' ., | | '.' | .'||_ -, .-| Milf-." * '.. " | | I Jahn

Målen för samhällets kulturpolitik

4.1

Med kulturpolitik avser kulturrådet som tidi- gare sagts (1.2) en samlad struktur för sam- hällsåtgärder på kulturområdet. En sådan struktur kan gälla statens, kommunernas, landstingens eller hela samhällets insatser.

En utformad kulturpolitik för staten, en kommun, ett landsting eller hela samhället förutsätter mer eller mindre definierade mål, som möjliggör långsiktiga prioriteringar och planmässiga reformer på olika sektorer. För att de kulturpolitiska intentionerna skall kunna genomföras krävs resurser, metoder och organ såväl för planering som för verk- ställighet.

En fullt utformad kulturpolitik kan sägas finnas först då samtliga dessa kriterier upp— fylls. Hur man definierar området för de kulturpolitiska åtgärderna, om man tillämpar en mera vid eller en mera snäv gränsdragning _ i och för sig en fråga av stor betydelse — berör inte direkt den här angivna bestäm- ningen av vad som menas med en fullt utformad kulturpolitik. Under alla förhållan- den måste dock krav ställas både på att området på något sätt avgränsas och på att dess ställning i förhållande till närstående områden för samhällets insatser klargörs.

Strukturen av de kommunala insatserna på kulturområdet har tidigare redovisats (2.4 och 2.12). Om man på det kommunala fältet i dess helhet tillämpar de just nämnda krite- rierna på vad vi menar med en fullt utformad kulturpolitik, så uppfylls dessa kriterier i vissa avseenden. Det gäller både i fråga om

Begreppet kulturpolitik

ekonomiska resurser och organ för att plane- ra och verkställa kulturpolitiska beslut. De kommunala kulturanslagen har under senare år totalt sett kraftigt förstärkts och uppgår i dag till väsentligt högre belopp än statens kulturbudget. De centrala kulturnämnder som tillkommit i en rad kommuner utgör en annan viktig del i utvecklingen. Genom dessa nämnder kan en samordning av insatserna i de enskilda kommunerna komma till stånd. Svenska kommunförbundets förslag år 1970 till normalreglemente för kulturnämnd inne- bär en rekommendation av stor kulturpoli- tisk betydelse liksom förbundets pågående arbete med generella råd och anvisningar till kommunerna i anslutning till reglementet.

I andra avseenden uppfyller den kommu- nala kulturpolitiken mindre väl eller inte alls de uppställda kriterierna. Framför allt är det fallet i fråga om definierade gemensamma mål för verksamheten. För den kommunala kulturpolitiken gäller generellt att det sällan eller aldrig har formulerats mål annat än för enskilda institutioner och för enstaka kom- muner. Vad man fn kan finna är en viss överensstämmelse i icke klart uttalade mål för de kulturpolitiska insatserna i enskilda kommuner. Men en sådan överensstämmelse beror snarast på likartade reaktionsmönster i ett visst kulturklimat. Det är för den skull inte meningsfullt att tala om en samlad kommunal kulturpolitik i betydelsen en för alla kommuner gemensam politik.

Vad som här sagts har i första hand avsett

primärkommunerna men gäller också lands- tingen.

Kommuner och landsting är självständiga och de kommunförbund som finns kan av principiella skäl inte ta på sig att formulera för samtliga kommuner bindande mål. Däremot har de politiska partierna vid olika tillfällen formulerat mål för den kommunala kulturpolitiken.

Det har alltså i vårt land hittills inte funnits en samlad kulturpolitik. Mot den bakgrunden kommer analysen av den förda kulturpolitiken att i huvudsak inriktas på de statliga reformerna och de kulturpolitiska mål som legat bakom dem.

I överensstämmelse med bestämningen av vad som menas med en fullt utformad kul- turpolitik blir det naturligt att i den följande analysen uppmärksamma samtliga de krite- rier som här angivits, alltså inte bara sådana som har med formuleringar av kulturpolitis- ka mål att göra utan även sådana som gäller organisatoriska, ekonomiska och andra för- utsättningar (medel) för samhällets kultur- politik.

Ett led i analysen blir att söka bestämma i vad mån det statliga reformarbetet hitintills grundats på vissa definierade, långsiktiga mål eller om det burits upp av pragmatiskt be- stämda, mer kortsiktiga mål. I fråga om mål får man räkna med inte bara i skrift formule- rade utan också latenta mål.

Det har hitintills funnits en viss obenägen- het att formulera övergripande mål för den statliga kulturpolitiken. Det har flera or- saker. En är att samhällsinsatserna fortfaran- de är relativt blygsamma. Det har från rege- ringens sida ansetts ligga en risk i att ställa upp förpliktande allmänna mål när möjlig- heterna att realisera dem är begränsade. Om- rådet har inte heller haft samma centrala politiska betydelse som t ex utbildnings- och arbetsmarknadsområdena.

Även om man bortser från risken i de förpliktelser målen skapar och tex hävdar att just de knappa resurserna gör en målbe- stämning viktig, har det funnits ett annat hinder för statsmakterna att definiera målen. Det har varit att underlag hittills saknats.

Innan kulturrådet tillsattes har målfrågorna på området inte gjorts till föremål för någon statlig utredning. Den fortsatta analysen kommer att visa hur det i riksdagen dess- förinnan under 1960-talet vid upprepade till- fällen ställdes krav på ett underlag för ett beslut från statsmakternas sida i fråga om de kulturpolitiska målen (4.4.3).

I fråga om mål och idéeri kulturpolitiken är brytningarna mellan olika grupperingar framträdande, men man kan också räkna med en växelverkan och en påverkan från tex den allmänna debatten eller från fackligt håll på partier, regering och riksdag.

Den efterföljande jämförande analysen av kulturpolitiken begränsas alltså i stort sett till det statliga området. Som bakgrunds- material har använts bl a de studier — Par- tiernas kulturpolitiska mål, Målen för den statliga kulturpolitiken och Den kulturpoli- tiska debatten under 1960-talet _ som ingår i den av kulturrådet utgivna skriften Idéer i kulturpolitiken (1970). Den följande analy- sen och bedömningen av den hittills förda statliga kulturpolitiken har kulturrådet dock gjort fristående från nämnda skrift.

Kapitlet avslutas med ett förslag till av- gränsning av området för de kulturpolitiska insatserna och förslag till mål för samhällets kulturpolitik.

4.2

4.2.1. De första statliga åtgärderna

I äldre tider var utvecklingen inom konsten ofta knuten till religiösa företeelser och institutioner. Utanför det religiösa området hade den offentliga, samhälleligt stödda konsten framför allt rollen att förläna staten och fosterlandet prestige och ära. De kulturpolitiska insatserna under denna tid tog sig dels uttryck i att konstnärer av olika slag tilldelades legat och tjänster, dels att man inrättade institutioner för att uppnå de mål som ställts upp.

Som ett uttryck för sådana idéer instifta- des år 1735 Kongl Ritarakademien, före- gångare till nuvarande Konstakademien. Dess uppgift blev att utbilda inhemska målare, skulptörer och arkitekter. Från Gustaf III:s tid tillerkändes i akademiens stadgar bild- konsten ett egenvärde, oavsett den ekono- miska nytta man kunde ha av den. Gustaf III utsträckte sitt stöd även till andra konstar- ter. Han grundade Svenska akademien och inrättade de kungliga teatrarna.

Under 1800-talet tog riksdagen över an— svaret för stödet åt konsten. Nationalmu— seet inrättades år 1844, och några år senare gav riksdagen medel för inköp av svensk konst till museets samlingar. Genom Svenska akademien fördelades stipendier åt svenska författare. Akademien fråntogs uppgiften är 1907, då man genomförde en reform av författarstödet. Ambitionerna och målen för samhällets stöd åt konstområdena förändra-

Tidiga kulturpolitiska initiativ

des och vidgades således under 1800—talet, dock utan att prestigemotivet för kulturstöd helt övergavs.

Genom representationsreformen 1918— 1921 stärktes de intressen som förordade ett mera aktivt statligt stöd till kulturlivet. De representanter för arbetarklassen som då fick inflytande i riksdagen krävde att rättvise- och jämlikhetsresonemang skulle ersätta de gamla prestigesynpunktema vid utform- ningen av stöd åt kulturlivet.

4.2.2. Perioden 1932—1957

Under perioden 1932—1957 — från början av Arthur Engbergs tid som ecklesiastikmi- nister och fram till det att Ragnar Edenman tillträdde som departementschef , framför— des en rad nya mål och idéer i kulturpoliti- ken. Det var delvis mycket omfattande upp- gifter som man ville tillägga den. Reform- arbetet under perioden stannade dock vid ansatser.

Konst- och kulturfrågomas avhängighet av utbildningspolitiska åtgärder utgör historiskt sett en utgångspunkt för socialdemokratins kulturengagemang. Partiets kulturella krav fick urSprungligen sitt uttryck i allmänna bildningssträvanden för arbetarklassen. Dessa krav utvidgades genom Arthur Engberg med krav på tillgång till konstens, litteraturens och musikens värden. Han ville tex se tea- tern som en viktig del i bildningsarbetet.

Då socialdemokraterna bildade regering år 1932 existerade inget kulturpolitiskt pro- gram. Början till ett sådant program kan dock skönjas i reformer som genomfördes inom kulturområdet under de närmaste åren. Sin första samlade utformning i skrift fick de kulturpolitiska tankegångarna i Engbergs broschyr Demokratisk kulturpolitik (1938).

Engbergs tankegångar fick en principiell utformning redan i hans direktiv till 1933 års teaterutredning, som ledde till grundandet av Riksteatern. År 1937 beslöt riksdagen att en procent av kostnaderna för statliga bygg- nader skulle avsättas till konstnärlig ut— smyckning och år 1938 fattade man beslut om att inrätta lotterimedelsfonden för att be- kosta bla viSsa kulturella ändamål. Dessa in- satser var sprungna ur samma synsätt och motiverades med konstens betydelse såväl för individens som för samhällets utveckling.

Ambitionerna att se konsten som ett led i det folkliga bildningsarbetet och att föra ut den från huvudstaden och till kontakt med den stora publiken utgör en grund för de ansatser till att utforma en kulturpolitik som regeringen gjorde under 1940- och 1950- talen. Med en sådan inriktning av åtgärderna trodde man sig odkså bäst kunna ge utkomst åt konstutövarna.

På grund av världskrigets utbrott kom initiativen från Engbergs tid tills vidare inte att fullföljas. Medlen för konstnärlig ut- smyckning av statliga byggnader drogs in, och enprocentregeln kom senare inte att återinföras utan ersattes med fixerade be- lopp som först under 1960-talet närmade sig nivån för de ursprungliga ambitionerna.

Efter kriget följde en period på närmare ett decennium med kulturpolitiskt utred- ningsarbete. Direktiven för tre av utredning- arna, som regeringen tillsatte, knöt an till tidigare skisserade omfattande kulturpolitis- ka ambitioner.

Musikutredningen, som tillsattes år 1947, skulle enligt direktiven finna former och vägar för att göra musiken ”till en kulturell och social tillgång för alla samhällsklasser och alla delar av landet”. Samma formule-

ring återkom i direktiven för konstutredning- en, som tillsattes år 1948. Däremot skulle konstutredningen enligt vad som påpekades i direktiven inte ta upp de aktiva konstnärer- nas villkor och arbetsförhållanden till be- handling. Att väcka ett ökat konstintresse och skapa ökade avsättningsmöjligheter an- sågs vara den bästa metoden att erbjuda konstens utövare bättre villkor.

Också för den tredje större utredning som tillsattes vid samma tid, bokutredningen (1948), uppställdes samma ambitiösa mål. Den skulle utreda vad som från det allmän- nas sida kunde vidtas för att ”göra värdefull litteratur tillgänglig i alla svenska hem". Ut— över frågor om bokpriser och bokspridning skulle emellertid också frågan om ersättning till författarna för biblioteksutlåningen av deras verk utredas. Detta sistnämnda var en fråga som Sveriges författareförening hade väckt redan år 1933.

Ytterligare en utredning tillsattes år 1948. Den fick namnet kulturfondsutredningen och skulle behandla de ändamål till vilka sådana lotterimedel borde utgå som inte tillfördes den allmänna budgeten.

Inom både det kommunistiska partiet och det socialdemokratiska partiet hade man jämförelsevis tidigt formulerat målet, att kul- turdistributionen på de olika konstområdena borde förbättras. För kommunistiska par- tiets del skedde detta i Riktlinjer för ett demokratiskt kulturprogram, som antogs av partistyrelsen år 1946 och publicerades un- der titeln Folk och kultur är 1947. Socialdemokraterna hade vid 1948 års partikongress tillsatt en kommitté med upp— gift att utarbeta ett kulturpolitiskt program för partiet. Kommittén lade år 1952 fram ett betänkande med titeln Människan och nu- tiden. Det innehöll både principiella resone- mang och en lång rad praktiska reformför- slag. Kulturaktivitetema sattes här in i ett större sammanhang. Målsättningen för sam- hällets — statens och kommunernas — kul- turpolitik skulle vara att skapa en bättre, rikare kulturmiljö. Till denna hörde inte enbart de traditionella konstarterna utan.

också frågor inom miljöplanering, arbetsliv, fysisk fostran och organisationsväsende. Ut- redningen betecknades av 1952 års social- demokratiska partikongress som ett värde- fullt underlag för den fortsatta diskussionen. Vid SAP:s kongress år 1956 tillsattes en kontaktkommitté för skol- och kulturfrågor, som bl a skulle följa utvecklingen på kultur- området.

Det initiativ till att inleda ett större re- formarbete som regeringen tog genom att tillsätta de nämnda kulturutredningarna åren 1947—1948, ledde emellertid _ sedan utred- ningarna under första hälften av 1950-talet lagt fram sina förslag — inte på något område till reformer för att förbättra kulturförmed- lingen.

Bokutredningen lade fram sina förslag år 1952. Däri avvisade man tanken på ett för- statligande av bokproduktionen och man ville endast föreslå smärre förändringar av bokdistributionen. Huvudförslaget gällde er- sättning till författare för biblioteksutlåning- en. Proposition om biblioteksersättningen lades fram är 1954.

Musikutredningens betänkande, som lades fram år 1954, innehöll vittsyftande reform- förslag som avsåg musiklivets olika behov. Konstutredningens betänkande av år 1956 innefattade ett långtidsprogram för att sti- mulera konstlivet och höja konstbildningen. Mycket litet eller inget av dessa mera omfat- tande reformförslag förverkligades. Musik- och konstutredningarnas förslag blev liggan- de fram till prop 1961:56, då de avskrevs. Den utredning som tillsattes år 1948 inom handelsdepartementet — där lotterimedels- ärenden handlades— och som skulle diskute- ra upprättandet av en särskild kulturfond, blev klar med arbetet är 1955 men förslaget förblev liggande.

Trots att det nu fanns faktaunderlag och genomarbetade förslag introducerades alltså — frånsett biblioteksersättningen åt författa- re — inte några reformer av betydelse under 1950-talet. Mindre reformer förekom dock. Bl a kan nämnas den förbättring av stödet till landsantikvarieorganisationen och där-

med också indirekt till länsmuseerna som genomfördes år 1955 (pr0p 1955:68). An- tagligen fanns det flera orsaker till att några större reformer inte kom till stånd. Det skedde flera byten på ecklesiastikminister— posten under efterkrigstiden. Arbetet på den stora skolreformen tog under 1940- och 1950-talen en stor del av uppmärksamheten. Samtidigt fanns det bland politikerna en tro på att själva det sociala och ekonomiska reformarbetet, som intensifierades efter krigsslutet år 1945, skulle ge utdelning också vad beträffar kulturen. Slutligen kan man konstatera att det ännu inte fanns någon uttalad opinion för så stora reformer som musik- och konstutredningama tänkte sig. Intill sextiotalets början var det egentligen bara konstutövarna själva som talade för kulturens och deras eget behov av större samhällsstöd. Inom pressen var kommenta- rerna Och Opinionerna knappa och drevs av en liten grupp skribenter. Betecknande är att först vid partikongressen år 1960 infördes en punkt om kulturpolitiken i det socialdemo- kratiska partiprogrammet.

4.3

4.3.1. Det enda statliga kulturprogrammet

Vid en kulturkonferens i Eskilstuna i maj 1959 aviserade ecklesiastikministern Ragnar Edenman en aktivering av regeringens insat- ser pä kulturområdet. Synpunkterna åter- kom därefter i propositioner åren 1960 och 1961 om anslag till stöd åt konstnärlig, lit— terär och musikalisk verksamhet.

Den på sikt viktigaste punkten var att man nu från regeringens sida förklarade sig be— redd att på ett mer samlat sätt än tidigare ge sig i kast med kulturfrågorna. Tydligast kom detta till uttryck i det handlingsprogram, som ingick i prop 1961:56. Programmet angav dels vilka uppgifter som stod närmast på dagordningen, dels inriktningen av ett mer långsiktigt reformarbete på kulturom- rådet. Detta är det enda samlade program på kulturpolitikens område som statsmakterna bundit sig för och detär därför motiverat att närmare behandla dess bakgrund, innehåll och förverkligande.

4.3.2. Det ökade politiska intresset kring kul turfrågorna åren I 958— I 960

Först under de sista åren av 1950—taletbörja— de en något livligare debatt om den fria kultursektorns villkor. Intresset kretsade då inte kring de stora perspektiv, som i början av decenniet skisserats i Människan och nu— tiden, i musikutredningen och i konstutred- ningen. Det rörde istället andra frågor, först

1961 års kulturpolitiska handlingsprogram

och främst kulturarbetarnas aktuella ekono- miska situation och — i nära samband där- med — statens möjlighet att stödja dessa grupper utan att dirigera kulturlivet.

Frågorna hade aktualiserats politiskt av SSU och FPU under år 1958. Båda dessa ungdomsförbund hade krävt, att samma eko- nomiska förmåner skulle gälla för konst-, tea- ter och musikstuderande som för andra stude- rande. I FPU:s program Kultur och samhälle (1958) framhölls bl a att fördjupad estetisk fostran endast på lång sikt kunde öka efter- frågan på kulturarbetarnas produkter. En för- bättring av de aktuella förhållandena måste ske på andra vägar. FPU:s förslag innehöll också krav på att allmänna medel skulle användas för att förbättra kulturarbetarnas ekonomi. Denna sistnämnda del av förslagen togs dock inte upp i presskommentarernai den liberala pressen, utan dessa uppmärk— sammade endast de delar av programmet som tog avstånd från statliga ingrepp (skatte- befrielse av donationer, slopande av radio- monopolet etc).

[ talet i Eskilstuna i maj 1959 (återgiveti Svenska stadsförbundets tidskrift, 1959:9) klargjorde Edenman sin Och regeringens prin- cipiella uppfattning om statens förhållande till kulturen. Den fria kultursektorn hade blivit opåverkad av det reformarbete som skett på andra områden, framhöll han. Sam- hället måste nu gripa in men inte för att dirigera utan för att hjälpa. Edenman skisse-

rade också den profil som regeringen ett par år senare _ genom prop 1961:56 — skulle komma att ge sitt förslag till åtgärder på kulturområdet.

(Vi måste) ”ge oss i kast med uppgiften att bereda konstens skapare och utövare bättre villkor _ inte i dirigerande eller kom- menderande syfte, men i hjälpande och stöd- jande avsikter. — — — Att finna de lämpliga formerna i intimt samarbete med konstnärer- na och konstutövarna själva för en sådan kulturpolitik är den stora reformuppgiften som närmast står på dagordningen. _ — —

Konstnärernas skapelser kan inte och får inte betraktas som enbart marknadsproduk- ter, för vilka en tillfällig ström av efterfrågan sätter in eller uteblir — något som kan bli livsavgörande för konstnären ifråga. Den som ej är 'säljbar' måste försvinna. Detta tillstånd leder till en uppenbar misshushållning med begåvningar och talanger. Får detta tillstånd fortsätta, löper vi den allvarliga risken att se de i eminent mening kulturbärande och kul— turskapande människorna mista sitt fotfäste isamhället. — — —

En allmän omprövning av våra egna teser och föreställningar måste föregå det ound- vikliga reformarbetet. Länge har vi varit be- nägna att tro, att en höjd levnadsstandard och ett ökat välstånd inom de stora folk- grupperna rent automatiskt skulle följas av en motsvarande höjning av den kulturella nivån. En förändrad miljö, som tagit sig uttryck i bättre och rymligare bostäder, ökad social och ekonomisk trygghet i nuet och för framtiden, har tyvärr ännu inte åtföljts av en motsvarande ökning i konsum- tionen av kulturvaror — konst, musik och litteratur av halt och klass. Kanske har vi dragit denna slutsats litet för tidigt — väl- ståndet har ännu inte så värst många år på nacken. — _ _ Kanske är det så, att de som fått del av välståndet på grund av bristfällig skolunderbyggnad och bristande kontakt med kulturlivet har föredragit att välja en materiell standardhöjning framför en kultu- rell.

Vi hinner emellertid knappast med att i lugn och ro avvakta svaret på de båda frågor- na, ty det finns redan vissa oroande tecken på att masskulturens olika alster redan har trängt fram i förgrunden och lagt beslag på en betydande del av köpkraften. — — _ Att producenterna ger folk vad folk vill ha är inte något bärande skäl varför de skall få fortsätta ostört. Det är här vi måste sätta in en av attackerna — men inte med förbud och

censurering utan med det självklaraste av stridsmedel; erbjudandet av andra alternativ, andra valmöjligheter.”

Presskommentarerna till talet var eniga både om behovet av insatser för kulturarbe- tarna och att utvecklingen av statens insatser släpat efter på kulturområdet. Tidningen Ar- betet (maj 1959 och januari 1961) pekade på behovet av en klargörande programskriv- ning från regeringens sida. Regeringen borde upprätta en plan för kulturoffensivens upp- läggning, menade tidningen. Stödet till kul- turarbetarna var en angelägenhet av första graden. Reformerna borde utvecklas med utgångspunkt i redan existerande stipen- die- och stödformer. Att i ett svep fylla den fria kultursektorns behov skulle samhället inte orka med. I en artikel i tidskriften Tiden om ”Socialdemokratin och konstnärsproleta- riatet” (Tiden 1959:7) angreps eftersläp- ningar i partiets kulturpolitik.

Ijuni 1959 bildades Konstnärliga och litte- rära yrkesutövares samarbetsnämnd (Klys) och aktioner från dess sida bidrog till att väcka medvetandet om kulturarbetarnas för- hållanden och konkretisera de åtgärder från samhällets sida som dessa grupper krävde. Klys aktualiserade hösten 1959 bla kravet att de konststuderande skulle få samma eko- nomiska förmåner som övriga högskolestude- rande. I februari 1960 offentliggjorde Klys ett program i 24 punkter, som sammanfatta» de olika krav som redan tidigare hade förts fram. I programmets första tolv punkter upp räknades olika åtgärder från samhällets sida för att skapa betingelser för ett rikt kultur- liv: tillräckligt utrymme för estetisk fostran i skolan och inom folkbildningen, etermedier inriktas på att höja kulturintresset, enpro— centregeln för inköp av konst återinförs, ökade anslag till bibliotek och museer, till teatrar och orkestrar och till konstnärlig dans, stöd till konstnärlig svensk filmproduk- tion, samhällsstöd åt konstutövarna och upp- lysningsverksamhet för att hindra Spridandet av konstnärligt underhaltiga produkter. lyt- terligare tolv punkter angavs därefter olika åtgärder som man ansåg särskilt ange- lägna, nämligen förbättring av upphovsrätts-

lagstiftningen, utbyggd konstnärlig utbild- ning, högre löner till de anställda konstut- övarna vid teatrar och orkestrar, ökade stat- liga stipendier, livstidsgager till konstutövare med utmärkt förmåga, höjd biblioteksersätt- ning, skattefrihet för kulturdonationer m m. Programmet överlämnades vid en uppvakt- ning till statsministern och ecklesiastikmi- nistern. Till de förslag som särskilt livligt kom att diskuteras hörde kravet på konst- närslön. Detta förslag hade tidigare förts fram i ett par likalydande socialdemokra- tiska riksdagsmotioner (mot 1959:I:76 och 112101) om ”livstidsgager åt förtjänta utövare av de konstnärliga yrkena”.

De politiska partierna reagerade med stör- re vaksamhet än tidigare på det mot slutet av l950-talet ökade intresset för kulturfrågor- na. Det har redan nämnts att det var SSU och FPU som år 1958 först tog ställning för ett ökat politiskt engagemang på området. Flera ställningstaganden följde. I juni 1959 inrättades centerpartiets kulturråd och ijuni 1960 högerns kulturråd, medan folkpartiet i november 1960 tillsatte en arbetsgrupp för att utarbeta kulturavsnittet i ett nytt parti- program.

Av speciellt intresse i detta sammanhang är punkten om kulturpolitiken i det social- demokratiska partiprogrammet år 1960. Edenmans tal i Eskilstuna kan i viss mån ses som en återspegling av förberedelserna för detta partiprogram. Programkommissionen framhöll i sin kommentar ”samhällets ansvar även för kulturlivets fria sektor _ den där konstnärer, författare, musiker och alla and- ra utövare av de fria konsterna har sin verksamhet”. Kommissionen vände sig mot den snedvridning av den kulturella utveck- lingen som kommersialiseringen av kultur- livet medförde. Programpunkten om kultu- ren fick följande lydelse i partiprogrammet:

”Kulturskapandet främjas av samhället. Kulturlivets värden göres tillgängliga för hela folket.

Stöd åt kvalitetssträvanden inom musik, bildande konst, litteratur, teater, film, radio, television m m.

Bättre villkor åt kulturarbetarna.

Det fria bildningsarbetet stödjes och med-

borgarnas kulturella aktivitet uppmuntras.

Kultur- och nöjeslivets kommersialisering motarbetas. Radio och television hålles fria från enskilda vinstintressen.”

I 1960 års statsverksproposition (bil 10 s 40) framhöll departementschefen i enlighet med vad som aviserats i talet i Eskilstuna, att regeringen ville förbättra villkoren för de konstnärliga yrkesutövarna och angav tur- ordningen för de åtgärder man tänkte vidta. Dessa åtgärder borde vidtas successivt och med koncentration på ett mindre antal åt gången. Man skulle börja med att förbättra konstskaparnas utbildning, instifta flera sti- pendier och öka statens konstinköp — re- formpunkter som skulle återkomma i hand— lingsprogrammet i prop 1961 :56.

4.3.3. Formerna för statens stöd

Opinionen för en förbättring av kulturarbe- tarnas villkor hade förknippats med en de- batt om formerna för statens stöd. Denna fråga var _ som departementschefen nämnde i prop 1961256 (5 20) _ ”fortfarande i någon mån kontroversiell” när propositionen pre- senterades. Departementschefen tog för sin del ställning till dessa frågor i det avsnitt i propositionen som står omedelbart före handlingsprogrammet.

En av dessa frågor gällde den förmenta risken för minskad frihet för konstskaparna genom direkta ekonomiskt stödjande åtgär- der från statens sida. Farhågoma hade förts fram i några högertidningar, framför allt i anslutning till de socialdemokratiska motio- nerna år 1959 om livstidslöner åt förtjänta konstutövare Och motsvarande begäran från Klys följande år. Detta slag av invändningar hördes dock mera sällan i debatten då propo— sitionen lades fram. Departementschefen hävdade för sin del att det huvudsakligen var en praktisk fråga hur man skulle undanröja en sådan fara. Stipendierna skulle utdelas utan några som helst krav på motprestatio- ner, underströk han.

En annan fråga av allmän karaktär som departementschefen tog upp rörde konstut- övarnas arbetsvillkor och den allmänna be-

tydelsen av denna yrkesgrupp i samhället. Också till uttalandet på denna punkt fanns en bakgrund i pressdebatten. I ett inlägg hade konstnärslöner och statliga stipendier kallats för "en sorts finare socialunderstöd” (SvD 26.9.1960). Departementschefen un- derströk, att det var olyckligt, att som skäl för samhällets stöd till konstutövare endast se de sociala och ekonomiska problemen bland denna grupp av yrkesutövare. Liksom i fråga om samhällets insatser för bildning, utbildning och forskning motiverades stödet till konstutövarna i första hand av att den konstnärliga verksamheten skapar oumbär- liga värden för människorna. Uttalandet mar- kerade den vidare syftningen i den statliga kulturpolitiken och knöt den nära till sam- hällets ökande utbildningspolitiska insatser.

Slutligen kritiserade departementschefen uppfattningen, att marknadens efterfrågan i framtiden helt skulle kunna säkerställa eko- nomisk trygghet för den fria sektorns yrkes- utövare. Inlägget var ett svar på den konser- vativa uppfattningen att samhället i så liten utsträckning som möjligt skulle ingripa med stöd och subventioner. ”Vi vet,” förklarade departementschefen, ”att det fria konsum- tionsvalet delvis är en chimär; starka kom- mersiella intressen styr i väsentlig utsträck- ning alltjämt vår efterfrågan. Vi vet också att insikten om behovet över huvud taget av kulturvärden är något som i inte ringa grad sammanhänger med uppfostran och miljöpå- verkan.”

4.3 .4 Programpunkterna

I pr0p 1961156 redovisades först på vanligt sätt de gällande statliga ersättnings- och stöd- formerna inom kulturområdet. Vidare an- gavs de förslag till utbyggnad av de statliga insatserna som förts fram i bl a 1947 års musikutrednings betänkande Musikliv i Sverige (SOU 19542) och 1948 års konst- utrednings betänkande Konstbildning i Sveri- ge (SOU 1956zl3). Dessa utredningar av- skrevs med den kortfattade anmälan som här .ordes.

Anförandet av departementschefen in-

leddes med de allmänna synpunkter på for- merna för statens stöd som nyss redovisats (4.3.3). Dessa synpunkter utmynnade i ett konkret handlingSprogram. Tillsammans bil- dar dessa båda avsnitt prepositionens prin- cipiella kulturpolitiska de].

Programmet hade följande lydelse (s 22):

"Den första punkten gäller stöd i skilda former åt blivande utövare av konstnärliga yrken under deras utbildning. _ — —

Den andra punkten avser ett förstärkt stöd åt utövare av konstnärliga yrken dels genom ökning av antalet stipendier, i första hand arbetsstipendier, dels genom en sådan avvägning av stipendiebelopp och villkor att Stipendierna i tillfredsställande grad kan fylla uppgiften att främja innehavarens önskan om samling inför en uppgift, studier, resor etc.

Den tredje punkten gäller insatser för att öka den offentliga konsumtionen av konst- närlig produktion av olika slag. I första hand genom förstärkning av inköps- och beställ- ningsanslag.

Som en ytterligare central punkt i ett mera långsiktigt handlingsprogram på detta område ser jag naturligtvis en förstärkning av de krafter, som syftar till en breddning av kulturmiljön och en effektiv kulturdistribu- tion över huvud taget. I blickfältet kommer härvid skolans, det högre utbildningsväsen- dets och det fria bildningsarbetets utveck- ling, särskilt i fråga om initiativ för främjan- de av den estetiska fostran. Givetvis är också strävanden att förbättra de instrument för kulturdistributionen, som utgöres av våra teatrar, bibliotek, museer och liknande insti- tutioner med kulturförmedlande uppgifter, ett viktigt led i detta samhällsarbete på lång sikt. Har man inte även denna punkt i programmet klart i sikte, så riskerar den konstnärliga verksamheten — som jag nyss antytt _ att mer eller mindre isoleras och därmed bli ett självändamål."

4.3.5 Innebörden av propositionens principiella avsnitt

Propositionen gav genom de tre första punk- terna i handlingsprogrammet prioritet åt ät- gärder på kort sikt som avsåg konstnärsut- bildningen samt det direkta stödet (stipen- dier) och ersättningen till konstutövarna (in- köp av konst, biblioteksersättning). Statliga

insatser inom dessa områden var inget nytt. En viss utbyggnad av sådana insatser hade som nämnts också skett sedan 1930—talet, bl a genom anslag till inköp av konst och framför allt genom biblioteksersättningens tillkomst. Accenten i handlingsprogrammet på insatser av detta slag innebar dock en förändring.

Som i det föregående beskrivits uppstod denna förändring under trycket av krav från kulturarbetarna, som fick gensvar i pressen och bland partierna under åren 1958—1960. Också departementschefens uttalanden i prOp 1961256 om formerna för statens stöd har tydligt karaktären av ställningstagande i en aktuell debatt. Genom sitt initiativ gick regeringen en aktuell _ ehuru alltjämt be— gränsad _ opinion till mötes. Den kunde samtidigt _ på en lägre men mera realistisk ambitionsnivå och inom ett mera snävt om- råde än vad man föreställde sig t exi Männi- skan och nutiden — ge utfästelser om att ett planmässigt reformarbete skulle påbörjas.

Avsikten med 1961 års handlingsprogram var att ge en princip för budgetprioriteringen det aktuella året och ett praktiskt inriktat program för de närmaste åren.

De långsiktiga uppgifterna hänsköts till ett utvecklingsarbete som inte närmare precise- rades. Dessa långsiktiga uppgifter _ angivna i programmets avslutande (fjärde) punkt — får delvis ses mot bakgrund av socialdemokra- tins äldre kulturpolitiska idéer.

Synen på samhällets långsiktiga kultur- politiska uppgifter kan sammanfattas på föl- jande sätt.

Man hade utgått från tron att en gynnsam social Och ekonomisk utveckling automatiskt skulle leda till ökade behov av konst av ”kvalitativt högtstående slag”. Via den all- männa folkbildningen och undervisningen skulle människan bli medveten om sina ”in- neboende behov” av ”goda” konst- och kul- turupplevelser. Den ökade fritiden skulle bi— dra till att ge henne förutsättningar för detta.

Det rådde emellertid en obalans inom kul- turområdet. Kommersialismen, de smakför— sämrande surrogaten, hötorgskonsten och den spekulativa underhållningen vann

terräng på den ”kvalificerade kulturupplevel- sens” bekostnad. En statlig kulturpolitik var därför nödvändig för att inte kulturutövarna och deras för hela samhällsutvecklingen värdefulla produkter skulle konkurreras ut.

Dessa grundsatser ledde till två saker. Först och främst tycktes tron på utvecklings- automatiken leda till optimism inför fram- tiden. Skolreformerna och den höjda stan- darden skulle så småningom ge utdelning i form av ett ökat kvalitetsmedvetande och större spontana behov av djupare konst- och kulturupplevelser. Nu gällde det att via kul- turpolitiken motarbeta den obalans som råd- de på den kommersiella marknaden. i den geografiska Spridningen av konstprodukter och möjligheterna till kulturupplevelser. be- träffande kulturarbetarnas villkor osv. Till detta kom så kulturpolitikens fostrande upp- gifter. Detta senare fick till följd en stark betoning av den ”kvalitativt högtstående” konsten. Kravet på estetisk fostran innebar ofta att tonvikten med kraft lades på ”fost- ran”.

De långsiktiga uppgifterna i 1961 års kul- turpolitiska handlingsprogram hänsköts som sagts till ett utvecklingsarbete som inte när— mare angavs. Krav på preciseringar också i detta senare avseende skulle dock snart fram- föras från flera partier i riksdagsarbetet, bl a i form av krav på en övergripande kulturpoli— tisk utredning (4.4.3). Några förslag till så- dana mera långsiktiga målbestämningar fram- kom i debattböcker under 1960-talets första hälft.

Inom rikSpolitiken och i den allmänna debatten uppstod alltså krav på en tydligare bestämning av de långsiktiga målen än prop 1961156 innehöll. Intressant är att rege- ringen under 1960-talet inte tillmötesgick dessa krav utan anlade ett mera pragmatiskt betraktelsesätt på framgångsvägarna. Samti- digt hänvisade man dock flera år framåt till att 1961 års program innehöll riktlinjer för det kulturpolitiska reformarbetet. Genom de olika reformer som efter hand knöts till detta program kan man därför trots allt säga, att det markerar uppkomsten av en samlad statlig kulturpolitik i vårt land.

Det förtjänar framhållas, att det i 1961 års handlingsprogram inte är tal om en kultur- politik för hela samhället. Samspelet mellan stat och kommun på kulturområdet upp- märksammades av utbildningsministem som en viktig olöst fråga först i rikskonsertpropo- sitionen år 1968. Motsvarande frågor hade också kommit upp i samband med diskussio- nen om ändrade former för det statliga stö- det till folkbiblioteken ett par år tidigare.

4.4 under 1960-talet

4.4.1. Olika aspekter på 1960-talet

Flera omständigheter talar för att man vid en översikt av reformarbetet på kulturområdet med fördel kan behandla 1960-talet som en helhet. Redan framväxten av en större re- form tar avsevärd tid. Så utfärdades tex direktiven för konsertbyråutredningen (KBU) redan i början av 1960-talet, medan förslag lades fram i en proposition först i slutet av decenniet. Också frågorna om målen för reformarbetet kan behandlas i ett sammanhang för hela årtiondet, om man begränsar framställningen till regeringens uttalanden i olika sammanhang. Något nytt kulturpolitiskt program lades inte fram av regeringen under 1960-talet och de riktlinjer för politiken som angavs i prop 1961156 betraktades ännu mot slutet av perioden som relevanta. Sålunda hette det i prop 1968:1 (bil 10 s 16) med hänsyftning på 1961 års program att ”utvecklingen under 1960-talet har — — _ kommit att följa dessa linjer”. Samtidigt som detta konstateras måste man framhålla, att bakgrunden till det kul- turpolitiska reformarbetet påtagligt föränd- rades under detta årtionde. Klimatet var sålunda väsentligen ett annat när t ex propo- sitionen om rikskonserter lades fram år 1968 än när konsertbyråutredningen tillsattes år 1962. Den första hälften av decenniet känne- tecknades av tämligen stor samstämmighet i grundläggande värderingar och åsikter. Den andra hälften av decenniet däremot prägla-

De statliga kulturpolitiska reformerna

des av en livlig kulturpolitisk debatt bland utövarna och i massmedier. I denna debatt granskades och ifrågasattes värderingarna och metoderna i den statliga kulturpolitiken samt fördelningen av statens medel. Denna debatt lämnade givetvis inte politikerna obe- rörda.

Redogörelsen upphåller sig vid beslut av särskilt intresse för att klargöra de mål och motiv som gjort sig gällande vid politikens utformning under decenniet. Framställning- en följer den tidigare (4.1) gjorda bestäm- ningen av en utformad kulturpolitik. Inled- ningsvis behandlas frågan om kulturpoliti- kens långsiktiga inriktning. Därefter följer en kort redogörelse för de ekonomiska resurser som anslagits för kulturpolitiska insatser. Vidare redovisas utredningar och försöks- verksamhet för att utveckla metoder och organ inom olika sektorer av kulturområdet. Slutligen beskrivs de förändringar som skett i organisatoriskt hänseende för att förbättra planering och verkställighet.

4.4.2. De kulturpolitiska besluten

Eftersom framställningen i det följande begränsas till beslut av särskilt principiellt intresse, redovisas i följande samman- ställning mer fullständigt alla viktigare beslut i fråga om den statliga kulturpolitiken under 1960-talet och fram till början av år 1972.

Viktigare beslut i fråga om den statliga kulturpoliti- ken under perioden ] 960/6] —] 9 71/721

Allmänt

1960/6]: Regeringen lägger fram ett kulturpolitiskt handlingsprogram.

1963/64: En avdelning för kulturfrågor inrättas inom ecklesiastikdepartementet.

En kulturpolitisk rådgivargrupp tillsätts. Lotterimedelsfonden förs över till ecklesiastik- departementet.

Nöjesskatten avskaffas. 1964/65: Teater- och orkesterrådet inrättas. 1968/69: Kulturrådet tillsätts för att utreda den långsiktiga inriktningen av kulturpolitiken och ersättningar till kulturarbetare.

1969/70: Massmedieutredningen tillsätts. 1970/71: Teater- och orkesterrådet omorgani- seras till teater- och musikrådet.

Kulturutskott i riksdagen inrättas.

Utbildning inom kulturområdet

1962/63: Utredning rörande utbildningen inom teaterns, radions och televisionens områden m m tillsätts.

1963/64: Försöksverksamhet med utbildning av koreografer påbörjas vid Koreografiska institutet.

1964/65: Försöksverksamhet med utbildning av danspedagoger börjar vid Koreografiska institutet.

Statliga scenskolor inrättas i Stockholm, Göte- borg och Malmö.

1965/66: 1965 års musikutbildningskommitté tillsätts.

Utredning om utbildning av bibliotekarier m m tillsätts.

Principbeslut att upprätta en institution för utbildning av vissa yrkesgrupper inom teaterns, filmens, televisionens och radions områden.

1967/68: Statens musikdramatiska skola i Stock- holm inrättas.

Konstnärsutbildningssakkunniga tillsätts. 1969/70: Principbeslut om inrättande av en särskild yrkesinriktad musiklinje inom gymnasie- skolan samt om den högre musikutbildningens organisation och struktur.

Dramatiska institutet inrättas. 1970/7]: Statens dansskola som ersätter Koreo- grafiska institutet inrättas.

Principbeslut om att inrätta en bibliotekshög- skola år 1972.

1971/72: Musikkonservatorierna i Göteborg och Malmö förstatligas.

Stipendier och ersättningar till kulturarbetare 1961/62: Beloppet för större arbetsstipendier för tonsättare och bildkonstnärer bestäms till 10 000 kr.

Biblioteksersättningen utvidgas till att omfatta även översättare.

]962/63: Konstnärsstipendienämnden inrättas. Det statliga stipendiesystemet utvidgas till att omfatta fler grupper kulturarbetare.

Biblioteksersättningens grundbelopp höjs från 3 till 5 öre.

1964/65: Systemet med konstnärsstipendier ut- vidgas till att omfatta alla kulturarbetargrupper.

Konstnärsbelöningar inrättas. 1966/67: Biblioteksersättningens grundbelopp höjs till 6 öre.

1969/ 70: Utbildningsdepartementet tar upp över— läggningar med Klys om stipendier och ersättnings- frågor.

1970/71: Provisorisk förstärkning av ersättningar och stipendier till kulturarbetare.

Biblioteksersättningens grundbelopp höjs till 12 ore.

Riksdagen uttalar sig för förhandlingsliknande överläggningar mellan utbildningsdepartementet och Klys.

1971/72: Biblioteksersättningens grundbelopp höjs till 15 öre.

Teater och dans

1964/65: Nya statsbidragssystem för Operan, Dra- matiska teatern, Riksteatern, Svenska teatern och stadsteatrarna.

1965/66: Stöd åt svensk dramatik tillkommer. 1966/67: Svenska teatern och Riksteatern slås samman.

196 7/68: Södra teatern förvärvas av staten. Norrbottens länsteater får statsbidrag. 1971/72: Ändringar i statsbidragssystemet för Operan, Dramatiska teatern och Svenska rikstea- tern föreslås av regeringen.

Musik

1961/62: Konsertbyråutredningen tillsätts.

1963/64: Försöksverksamhet med rikskonserter börjar.

1968/69: Rikskonsertverksamheten får en per- manent organisation genom att Stiftelsen Institutet för rikskonserter upprättas.

1968 års musikkommitte' tillsätts. 1971/72." Regionmusiken börjar sin verksamhet.

Museer, utställningar, kulturminnesvård och arkiv

1961/62: Antikvarieutredningen tillsätts.

1963/64: Staten tar över ansvaret för Nordiska museet,

Utredning om svenska ortnamnsarkivets och landsmålsarkivens verksamhet rn m tillsätts.

1964/65: 1965 års musei— och utställningssakkun- niga tillsätts.

1965/66: Försöksverksamhet med riksutställ— ningar börjar.

Naturhistoriska riksmuseet, Nordiska museet och Tekniska museet organiseras om.

1966/6 7: Etnografiska museet organiseras om. Riksarkivet organiseras om. Dataarkiveringskommittén tillsätts.

1 Endast beslut intill utgången av mars 1972 är medtagna.

1965 års musei— och utställningssakkunniga får i uppgift att även utreda kulturminnesvårdens orga- nisation.

196 7/68: Staten förvärvar Skokloster. 1968/69: Skansen får statsbidrag. 1969/70: Försöksverksamhet med konstförsälj- ning börjar.

1970/7]: Dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv organiseras om.

Bibliotek, litteratur och press

1965/66: Stödet till folkbibliotek läggs om.

1966/6 7: Provisoriskt stöd till kulturtidskrifter inrättas.

196 7/68: 1968 års litteraturutredning tillsätts. 1971/72: Permanent stöd till kulturtidskrifter in- förs.

Stöd till pressen införs.

Film

1960/61: Kvalitetsstöd till svensk filmproduktion införs.

1963/64: Filmavtalet mellan staten och film- branschen ingås. Filminstitutet upprättas.

1964/65: Filmcensurutredningen tillsätts. 196 7/68: Filmutredningen 1968 tillsätts. 1971/72: Filmcensurutredningens betänkande överlämnas till massmedieutredningen.

Nya riktlinjer för granskning av film för barn föreslås av regeringen.

Filmavtalet ändras. Förslag om filmstöd föreläggs riksdagen.

Fri skapande verksamhet

1963/64: Stödet till föreläsnings-, kurs— och studie- cirkelverksamhet och studieförbund läggs om. 1967/68: Statsbidrag ges till den första centrum— bildningen, Författarcentrum. 1969/70: Stöd till fria teatergrupper införs.

Radio, TV

1962/63: 1960 års radioutredning får i uppgift att även utreda televisionens framtida utveckling.

1966/6 7: Reklamutredningen tillsätts för att bl a utreda reklamsändningar i televisionen.

1967/68: Sveriges radio får ny organisation. Radio och TV-frågor förs över till utbildningsde- partementet.

1968/69: 1969 års radioutredning tillsätts. 1969/70: TV 2 startar. Reguljär färg—TV börjar.

Anm: l sammanställningen har medtagits viktigare beslut med undantag för rena anslagsökningar. Sådana frågor har medtagits som faller inom det kulturpolitiska området såsom det avgränsas i 4.11.2. Reformer har förts till det budgetår då de trätt i kraft och inte till beslutsåret.

4.4.3. Krav på utredning om kulturpolitikens långsiktiga inriktning

Krav på en utredning av kulturpolitikens långsiktiga inriktning fördes under en följd av år motionsvägen fram i riksdagen.

Även om dessa motioner inte ledde till direkta åtgärder i önskad riktning, är det motiverat att här lämna en översikt över innehållet i dem. De synpunkter som fram- fördes i flera av motionerna är alltjämt rele- vanta för diskussionen om kulturpolitikens utformning.

] partimotioner till 1962 års riksdag (1:319, 11:401) krävde centerpartiet att en parlamentariskt tillsatt utredning skulle utar- beta ett särskilt kulturpolitiskt handlings- program. Dessa motioner var den första stör- re, principiellt hållna deklarationen på det kulturpolitiska området som något borgerligt parti dittills gjort i riksdagen. Centerpartiet återkom med samma krav till 1963 års riks— dag (lz564, 11:689) och tillsammans med folkpartiet till riksdagarna åren 1965 (1:108, 11:135), 1966 (1:47, 11:83) och 1967 (1246, 112315). Sistnämnda tre år kom det också från kommunisterna förslag om utredning för att få underlag för en målinriktad sam- hällelig kulturuppbyggnad (1965 1:71 , 11:96; 1966 11242, 11312; 1967 11:106). Även till 1968 års riksdag förekom en folkpartimo- tion (1203 och 11265) med krav på en samlad kulturpolitisk utredning.

Framför allt i de tidigare motionerna kriti- serades bristerna i regeringens långsiktiga målsättning för det kulturpolitiska reform- arbetet. Riktlinjerna i prop 196156 utgjorde inget tillräckligt underlag för ett mera ambi- tiöst kulturpolitiskt handlingsprogram, hette det sålunda i cp—motionen år 1963. 1961 års program måste betraktas som ”en i och för sig välkommen, men kortfattad och ofull— ständig tidtabell för det statliga stödets no- minella uppräkning”. Bristen på klara riktlin- jer gjorde sig framför allt gällande i fråga om åtgärder av mera långsiktig natur (mitten- partiernas motioner åren 1965 och 1967). Risken med de vaga allmänna målformule- ringarna var att åtgärderna blev ensidigt eller

felaktigt inriktade (kommunisternas motion år 1967). Det fanns också en brist på sam- ordning både i den centrala administrationen — även om en förbättring skett sedan en särskild kulturenhet inom departementet in- rättats år 1963 — och på det regionala planet (cp—motionen år 1963). Mot5varande brister gällde också i fråga om samordningen av de statliga och de kommunala insatserna (mit— tenpartiernas motion 1965). Samhället mås- te ta på sig ett större ekonomiskt ansvar för den kulturella sektorn och därvid behövdes ”mer samordnade, målmedvetna och lång- siktigt planerade åtgärder än nu” (cp-motio- nen år 1963).

Utöver de kritiska anmärkningarna inne- höll dessa motioner också olika förslag till riktlinjer för ett mera övergripande kultur- politiskt utredningsarbete. En sådan utred- ning var nödvändig för att en inbördes sam- ordning och angelägenhetsgradering av de framtida insatserna skulle kunna ske, ansåg man.

I sina motioner åren 1962 och 1963 häv— dade sålunda centerpartiet med eftertryck att bla en decentralisering av kulturlivet måste komma till stånd. Man kritiserade den starka centraliseringen, som innebar att all kultur producerades i Stockholm och där- ifrån spreds ut över landet. Systemet skapa- de en ”diffusionskultur" som innebar en passivisering av landsortens kulturkrafter och medförde risker för utarmning av det regio- nala och lokala kulturlivet. Som motvikt till de starka centrala kulturinstitutionerna öns- kade man att det skulle skapas regionala och lokala kulturcentra och att frågan om kultur- råd på länsplanet borde prövas. Dessa senare organ skulle vara instanser för en regionalt samordnad kulturpolitik och för distribution av centralt ordnat kulturstöd. Frågan om decentralisering av kulturutbudet togs ånyo upp i mittenpartiernas motioner åren 1965 och 1967. 1 en centerpartimotion år 1970 (111872) behandlades teaterns regionalisering och i en annan året därpå (19711809) den regionala fördelningen av det statliga kultur- stödet. ! ett par motioner åberopades slutsatser

från kultursociologiska undersökningar. Re- sultatet från sådana undersökningar, som gjorts under ledning av Harald Swedner, cite— rades i kommunistmotionerna år 1965. 1 de nämnda mittenpartimotionerna samma år re- fererade man till att företagna undersök— ningar tydde på att den seriösa kulturens produkter var förbehållna ett litet fåtal av befolkningen och att kulturkontakten var minst i socialgrupp 111. Man begärde att flera kultursociologiska undersökningar skulle fö- retas för att ytterligare belysa dessa frågor. Genom nya undersökningar hoppades man också kunna få anvisningar om hur de stora skillnaderna i kulturkonsumtionen inom olika socialgrupper skulle kunna motarbetas. Att bredda och öka kulturkonsumtionen framstod som ett socialt rättvisekrav hette det i de nämnda mittenpartimotionerna. [ kommunistmotionerna år 1966 förutsatte man, att en allmän kultursociologisk under- sökning skulle ge ännu mer nedslående resultat i fråga om kulturens spridning än Swedners undersökningar. Dessa hade gjorts i Malmö men de möjligheter till kulturkon- sumtion som bjöds i storstäderna stod sällan till buds i de glest befolkade områdena av landet.

Motionerna berörde också flera andra frå- gor. Mittenparti— och kommunistmotionerna år 1967 betonade bla behovet av ökad demokratisering av kulturlivet. Mittenpar- tiema menade att så många som möjligt borde vara med och bestämma över kulturut— budet och att kulturpolitiken borde förank- ras i folkrörelserna. Kommunisterna sade i stort sett detsamma, med tillägget att målet skulle vara att frigöra kulturen från mono- polistisk påverkan. Kommunisterna menade också, med anledning av de institutionella ”barriärer” mot att delta i kulturell verksam- het som malmöundersökningarna påvisat, att samhället borde främja även andra kul- turaktiviteter än de institutionaliserade.

Samtliga dessa motioner om det långsikti- ga kulturpolitiska arbetet behandlades av allmänna beredningsutskottet (ABU 196214, 196318, 1965124, 1966114, 1967157 och 1968248). Utskottet instämde i princip i

motionärernas huvudyrkanden — utom i frå- ga om behovet av nya kulturpolitiska riktlin- jer — men hävdade att åtgärder av det slag man avsåg redan hade börjat initieras. Ut- skottet fann därför inte skäl att tillstyrka motionerna.

[ sina utlåtanden kunde utskottet bla hänvisa till den samordning av kulturuppgif- terna som skett i ecklesiastikdepartementet, den successiva ökningen av anslagen till kultur- arbetarna, till teater- och musikverksamhet m m och de utredningar och försöksverksam— heter inom olika kulturområden som hade kommit till. 1 fråga om behovet av kultur- sociologiska forskningar hänvisade utskottet till undersökningar inom ramen för försöks- verksamheten med rikskonserter och senare också inom försöksverksamheten med riksut- ställningar.

Även beträffande decentraliseringskraven kunde utskottet referera till konsertbyråut- redningens arbete, som bla syftade till att ”olika former av seriöst kulturutbud skall förbindas med en strävan till lokal samord- ning och kraftsamling” (ABU 1967157). Någ— ra ytterligare riktlinjer för utbyggnaden be- hövdes inte, menade utskottet, och återknöt till den särskilda punkt i 1961 års handlings- program, som handlade om åtgärder för att bredda kulturmiljön och förbättra den kul- turförmedlande verksamheten. Man hävdade att detta ”också varit en ledande synpunkt i de senaste årens planmässiga upprustning på olika områden i kulturlivet”.

Riksdagen följde alla de aktuella åren all- männa beredningsutskottets förslag.

Ingen av motionerna om det långsiktiga kulturpolitiska utredningsarbetet ledde såle- des till någon direkt åtgärd från riksdagens sida. Indirekt hade de dock betydelse. De gav uttryck åt den förändring i kultursynen som gjorde sig gällande under 1960-talet och som efter hand också påverkade det statliga utrednings— och reformarbetet.

4.4.4. Resurserna för den statliga kulturpolitiken

Frågan om kulturpolitikens långsiktiga in- riktning har ett nära samband med frågan om storleken av de ekonomiska resurser som staten vill ställa till förfogande för kultur- politiska insatser. De äldre försöken till mål- formuleringar gjordes utan någon närmare avvägning av de tänkta insatsernas storlek för olika ändamål och av deras totala dimensio- nering. I och med att frågan om den långsik- tiga inriktningen av kulturpolitiken inte togs upp till utredning på det sätt som efterlystes i de nämnda riksdagsmotionerna, kom heller inte samhällets kulturutgifter i stort att under 1960-talet tas upp till närmare över- vägande.

Under tidigare decennier hade staten givit ytterst små anslag för kulturpolitiska åt- gärder. Andra områden prioriterades i re- formarbetet. Kulturutgifterna utgjorde en marginell post i statsbudgeten. Så var förhål— landet vid l960-talets början, och trots det fortgående reformarbetet på kulturområdet som genomfördes under decenniet, var för- hållandet i stort sett detsamma vid decen- niets slut. Statens kulturutgifter kom aldrig att ens gå upp till en procent av statsutgifter- na (jfr 2.12.2.2). Kulturutgifternas andel ökade dock under decenniet från 0,5 % till 0,7 %. Utgifterna ökade, räknat i fasta priser, med ca 80 %.

Mycket av den häftiga diskussion kring kulturpolitiken som utspann sig under senare delen av decenniet kan bl a återföras till den otillräckliga nivån för samhällets insatser över huvud taget på kulturområdet.

1961 års program framhävde behovet av ökat stöd till kulturarbetarna både i form av förbättrade stipendier och ersättningar samt utbildningsmöjligheter. 1 tabell 4.1 har dessa utgiftsändamål skilts ut från övriga kulturut- gifter.

De stora utgifterna och de största anslagsökningarna gick under decenniet till produktions- och distributionsfrämjande åt- gärder — till teater, musik, musei- och ut- ställningsverksamhet. Detta var också i stort

Tabell 4.1 Kulturanslagen i den statliga driftbudgeten budgetåren 1960/61, 1965/66 och 1970/71, fördelade på två grupper. Löpande priser.

Anslag 1960/61 1965/66 1970/71 Milj kr Index Milj kr Index Milj kr Index

1. Ersättning till konstutövare, konstförvärv, utbildning 7 100 19 271 52 743 2. Teater— och musikstöd, musei- och utställningsverksamhet, bibliotek och arkiv, folkbildning, kultur— minnesvård m m 64 100 131 205 277 433

sett accepterat av kulturarbetarna. Reformer på dessa områden hade en betydande indi- rekt effekt för konstutövarna genom att skapa ökade arbetsmöjligheter och förbättra- de arbetsvillkor. Den snabbaste ökningstak- ten uppvisar dock anslagen till ersättningar till konstutövare, konstförvärv och utbild- ning.

Den bild, som tabell 4.1 ger av utveck- lingen av kulturarbetarersättningarna under 1960—talet, påverkas ihög grad av den priori- tering av dessa som efter starka påtryck- ningar av kulturarbetarorganisationerna gjor- des i 1970 års statsverkspropoisition. Genom behovet av extraordinära åtgärder till förmån för kulturarbetarna påminde situationen vid utgången av decenniet om läget vid till— komsten av 1961 års handlingsprogram.

Sin största betydelse fick 1961 års hand- lingsprogram i fråga om kulturarbetarnas vill- kor genom att utbildningen inom kulturom- rådet frck kraftigt ökade resurser under decenniet (jfr 2.12.2.6)

De största ekonomiska satsningarna under 1960-talet på den statliga kulturpolitiken kan föras tillbaka på vad som sägs i den fjärde programpunkten om breddning av kulturmiljön och effektiv kulturdistribution. Den analys som gjorts i 2.125 tyder på att de jämförelsevis betydande utgifterna för teater—, musik- och museiinstitutionerna och framför allt de tre riksorganisationerna bidragit till att antalet besök/1 000 invånare ökat förhållandevis kraftigt. Satsningen på Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställ- ningar har medfört att fler människor kommit i kontakt med den levande kulturen.

4.4.5. Sektorsavgränsade utredningar och försök

4.4.5.1 Utredningarnas allmänna inriktning

Under sextiotalet igångsattes på nytt ett omfattande utredningsarbete på det kultur- politiska området. Några av utredningarna bedrev också försöksverksamhet i stor om- fattning.

En metodutveckling inom den kulturella sektorn ansågs angelägen. Vad man därvid främst tog upp var distributionsfrågorna, till en början med utgångspunkt i behovet av att förbättra en del kulturarbetargruppers sysselsättning, senare dessutom med tonvikt på kulturutbudets roll för att skapa nya kanaler för kontakt och kommunikation i samhället.

Två utredningar på musik- och konstom- rådena, 1962 års konsertbyråutredning och 1965 års musei- och utställningssakkunniga, hade i flera avseenden anknytning till de utredningar som under fyrtio- och femtiota- len gjorts på dessa områden och vars förslag inte föranlett någon åtgärd. Mot slutet av 1960-talet påbörjades vidare en ny bokutred- ning, 1968 års litteraturutredning, och en utredning om filmbranschens ekonomiska struktur, filmutredningen år 1968.

Utmärkande för utredningsdirektiven var att de ihuvudsak siktade till sektorsavgränsa- de åtgärder. Utgångspunkt var de olika konstområdena eller enbart vissa delar av dem. Detta att man tillsatte sektorsavgrän- sade utredningar hade sin grund i de olika betingelser i fråga om teknik, som utmärkte de skilda sektorerna och de skilda medier som

det var fråga om. Det rådde också mycket olika utbildnings- och sysselsättningsförhål- landen för dem som arbetade inom dessa skilda sektorer, vilka gjorde det naturligt att avgränsa utredningarna konstområdesvis eller genrevis.

Genom att utredningarna avgränsades till olika konst- och kultursektorer eller olika genrer kunde respektive områdes behov och betingelser renodlas. Produktionsförhållan- dena och de distributionstekniska problemen kunde klargöras. Däremot kom de problem som var gemensamma för olika genrer inom sektorn eller för flera sektorer inte att lika mycket uppmärksammas. Frågorna om sam- ordning olika sektorer emellan togs i regel inte upp. Mottagarnas situation blev inte belyst i sitt större sammanhang utan man såg dem endast som grupper av konsumenter av olika slags kulturutbud. Den professionella aspekten på kulturell verksamhet stod i för- grunden för intresset. Allmänheten var köpa- re eller passiv mottagare av kulturella pro- dukter och prestationer inom olika genrer.

Under senare hälften av decenniet lämna- de staten bidrag till försöksverksamhet som sattes igång av kulturarbetarna själva genom producentkooperativa organ. Också dessa initiativ togs utifrån enskilda konstområden och innebar i huvudsak sektorsavgränsade insatser (Författarcentrum, Teatercentrum etc).

Staten stöder också folkrörelseorganisa- tionernas försöksverksamhet för att nå nya grupper. Av detta utvecklingsarbete är Skå- debanans och Konstfrämjandets klart sek- torsavgränsat medan det som bedrivs av folk- bildningorganisationerna och Folkbildnings- organisationernas föreläsningsbyrå är bredare inriktat.

Inom ramen för dessa utredningar och denna försöksverksamhet, som utgick från de olika konstområdenas betingelser, gjordes dock under senare hälften av 1960-talet även en del medvetna försök till genombrytningar för att etablera samverkan mellan sektorerna (multimedieprojekt) och för att nå nya mot— tagargrupper.

4.4.5.2 Konsertbyråutredningen

Tillkomsten av försöksverksamheten med rikskonserter år 1963 under ledning av den år 1962 tillsatta konsertbyråutredningen (KBU) utgjorde det första större projekt som regeringen startade för att på en avgränsad sektor bygga ut det kulturella distributions- systemet.

Redan 1947 års musikutredning hade i sitt betänkande (SOU 1954:2) föreslagit en stat- lig konsertbyrå i stället för den privata ton- konstnärsförmedlingen i landet. En socialde- mokratisk riksdagsmotion år 1962 (111625) tog upp denna fråga som förblivit olöst och ställde krav på förnyad utredning. Motionä- rerna önskade få till stånd en turnéverksam- het för svenska tonkonstnärer, uppbyggd på motsvarande sätt som Riksteatern. Syftet var främst att skapa ökade arbetsmöjligheter för tonkonstnärerna. Man motiverade förslaget med att också människor utanför tätorterna borde få bättre möjligheter att uppleva den direkt framförda musiken, vilket uppfattades som något mera värdefullt än att lyssna på radio och grammofon.

[ direktiven till KBU (se 1963 års riksdags- berättelse s 260) betonade departementsche- fen ytterligare dessa i motionen angivna syf- ten. Den snabba utvecklingen av tekniska medier (grammofon, radio, TV) hade skapat en kris för konsertlivet, en olycklig domi- nans för den indirekta upplevelsen och en kommersialisering av musikproduktionen och musikförmedlingen, framhöll han. Inte minst för barnens och ungdomens estetiska fostran var det betydelsefullt, att de fick uppleva musik, förmedlad direkt av högt kvalificerade tonkonstnärer. Som motvikt till den ”indirekta” musikdistributionen bor- de därför skapas en arrangerande och för- medlande statlig konsertbyrå. Det skulle ske i samarbete med studieorganisationerna. En- ligt riksdagsbeslut år 1963 (prop 1963:103, SU 1963:126, rskr 19632299) skulle meto- derna utprövas genom en särskild försöks- verksamhet med rikskonserter.

Såväl utredningsdirektiv som försöksverk- samhet stod i god överensstämmelse med

intentionerna bakom 1961 års handlingspro- gram. Försöksverksamheten med rikskonser- ter inriktades under sina första år på att producera och arrangera konserter, utförda av yrkesutövare. Genom samverkan med sko- lan och länsbildningsförbunden nåddes nya mottagargrupper för denna professionella konsertverksamhet.

KBU:s förslag i huvudbetänkandet (Riks- konserter, SOU 1967:9) avsåg en utbyggnad för hela riket av sådana arrangemang av konserter för skolan och för allmänheten som prövats under försökstiden. Vid remiss- behandlingen var meningarna delade om för- slagens lämplighet. Utredningens avvägning mellan gammal och ny musik ifrågasattes, satsningen på konsertformen ansågs diskuta- bel och förslaget att prioritera skolkonsert— verksamheten i stället för skolans obligato- riska och frivilliga musikundervisning blev föremål för kritik.

Remissbehandlingen medförde på flera punkter modifieringar i KBUzs förslag. Kvällskonserter skulle enligt propositionen (prop 1968z45) inte utbyggas i region efter region som utredningen tänkt sig. Utbyggna- den i fråga om regionintendenter fastställdes endast för tre områden. Utformningen av samordningen av de regionala insatserna fick bli beroende av initiativ från berörda myn- digheter och organ inom regionen. Huvudde- len av resurserna lades tills vidare på skol- konsertverksamheten. Stor vikt skulle läggas vid nya former av konserter, bla interna konserter inom vårdanstalter, föreningsliv m m. Musikutbudet skulle vidgas bla med tanke på körmusikens betydelse. Militärmu— sikkårerna skulle omorganiseras och delvis utnyttjas för uppgifter inom det civila mu- siklivet, ett förslag som därefter blev föremål för ytterligare utredning.

Rikskonsertpropositionen blev också den första prOpositionen efter år 1961 som tog upp mera generella kulturpolitiska resone- mang. Departementschefen betonade att den föreslagna riksverksamheten syftade till att öka den kulturella valfriheten, som var be- skuren på grund av geografiska och sociala hinder. Den skulle också kunna bidra till en

ökad kulturell utjämning mellan olika be- folkningsgrupper.

Med tanke på reformens omfattning och på de invändningar som framförts av remiss- instanser och i den allmänna debatten i tid- ningar och tidskrifter blev riksdagens be- handling av rikskonsertpropositionen an- märkningsvärt kortfattad. De framlagda för- slagen godtogs och de huvudsakliga invänd- ningarna gällde frågan om förmedling av tonkonstnärer.

I propositionen hade föreslagits att för— medlingen skulle överlåtas på kulturarbets- marknadens egna organisationer, som skulle ha rätt att ta ut avgifter för förmedlingsupp- dragen. Motioner i denna fråga av socialde— mokrater (mot l968:11:1043) och kommu- nister (mot l968:11:1045) hade fört fram förslag om ett statligt förmedlingsbolag. Det skulle bedriva sin verksamhet avgiftsfritt och fullt utbyggt inte bara omfatta tonkonstnä- rer utan hela kulturarbetarområdet. Statsut- skottet (SU 196821 14) fann det liksom mo- tionärerna otillfredsställande att artister och konstnärer inte hade rätt till offentlig av- giftsfri arbetsförmedling. Arbetsförmedlings- frågan har därefter för ytterligare övervägan- den lämnats till den av inrikesministern år 1969 tillsatta utredningen rörande arbetsför- medling inom vissa yrkesområden (OLAF).

44.53 1965 års musei- och utställningssakkunniga

Utredningsuppdraget för 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65) (direk- tiv se 1966 års riksdagsberättelse s 280) utsträckte statens ambitioner till att utpröva ett distributionssystem för ett annat och större område. Detta andra utredningspro- jekt syftade till att åstadkomma en bättre kulturförmedling på konstens område och det allmänt kulturhistoriska och naturhisto— riska fältet.

1 KBU:s direktiv gällde det åtgärder för att vidga arbetsmöjligheterna för tonkonstnärer och öka konsertdistributionen. Direktiven för MUS 65 innehöll anvisningar av motsva- rande slag i fråga om konstspridningen och

'de utövande konstnärerna. MUS 65 skulle ge metoder för att stimulera konstintresset och ge konstnärerna bättre möjligheter att mark- nadsföra sina verk till allmänheten. Direkti- ven knöt därmed an till 1948 års konstut- redning.

Direktiven knöt också an till syftet med Riksteatern och försöksverksamheten med rikskonserter. Liksom dessa verksamheter skulle också MUS 65 behandla stöd på distributions— och konsumentsidan.

Direktiven för MUS 65 omfattar emeller- tid därutöver uppdrag att utreda samordning av resurserna inte bara på konstområdet utan över hela musei- och utställningsfältet. Ett syfte skulle vara att få till stånd en ökad, mer differentierad utställningsverksamhet, en upplysningsverksamhet ”lämpad för skil- da publikkategorier och en integrering med skolans, ungdomsorganisationernas, folkbild- ningens och konstbildningsorganisationernas (bl a Konstfrämjandets) verksamhet”. Senare fick utredarna tilläggsdirektiv (1968 års riks- dagsberättelse s 252) som innebar att de också skulle utreda kulturminnesvårdens innehåll och organisation. Så breda och kon— kret utformade utredningsdirektiv för en hel sektor inom kulturområdet hade tidigare in- te utfärdats.

Den försöksverksamhet med riksutställ- ningar (bestämmelser, se statsliggaren 1971/72, Utbildningsdepartementet, s 30), som MUS 65 bedriver, avser främst olika slags experiment med utställningar som informationsmedel. Försöken följs upp med sociologiska undersökningar.

4.4.5.4 Litteraturutredningen

Näringsfrihetsrådet hade år 1965 beslutat, att bokbranschen inte längre skulle beviljas dispens från förbudet mot bruttopris. Många branschrepresentanter och författare såg det- ta som ett hot mot utgivningen av kvalitets- litteratur. Sådana synpunkter framfördes också i riksdagen.

Beslutet att slopa dispensen från brutto- prisförbudet omnämndes i direktiven för lit-

teraturutredningen (se 1969 års riksdagsbe— rättelse s 327), som tillsattes år 1968. Depar— tementschefen anförde att detta beslut enligt vad han förväntade skulle verkai prissänkan- de riktning och att handeln med böcker skulle rationaliseras.

Under de sista åren av 1960-talet .;edde successivt en markant omsvängning i0pinio- nen i fråga om tilltron till bruttoprissyste— mets möjligheter att garantera utgivandet av värdefull men svårsåld litteratur. Man blev mera benägen att se bruttoprissystemet som ett hinder för bokkonsumtionen, och i de- batten inför upphävandet av systemet är 1970 uttrycktes en försiktig optimism inför bokhandelns framtid i praktiskt taget alla kommentarer.

Litteraturutredningen var den tredje mera omfattande kulturutredning som regeringen tillsatte under 1960-talet. Genom sin breda bransch- eller sektorsinriktning överensstäm— de uppdraget för litteraturutredningen när- mast med det som MUS 65 fått. Jämfört med direktiven till KBU kom en förskjutning i synsättet till uttryck. Medan direktiven för KBU utgick från konstutövarnas situation, framgick det av direktiven för litteraturut— redningen att dess utredningsarbete borde utgå från konsumenternas situation. Distri- butions- och produktionsförhållandena på bokmarknaden skulle behandlas utifrån det- ta perspektiv. Särskilt betonades bibliote- kens nyckelställning som konsumentorgan på bokmarknaden. Nya sociologiska forsk- ningar och biblioteksförsök skulle genom- föras. Genom dessa försök skulle man skapa modeller för bibliotekens planering av sin verksamhet med tanke på kulturfattiga orter och grupper. Vidare betonades, kanske star- kare än tidigare, att utredningen borde söka samverkan med organ utanför kulturområdet.

1968 års litteraturutredning fick uppdrag som var avgjort vidare än de som gavs till bokutredningen 20 år tidigare. Några fråge- ställningar var tämligen likartade i de båda utredningarnas direktiv: frågor rörande utgiv- ningen och spridningen av skönlitteratur samt stöd- och ersättningsfrågorna till förfat- tare. Därvid är dock att märka, att bokutred-

ningen, som tidigare nämnts, inte ledde till några förslag eller åtgärder beträffande de förstnämnda frågorna utan endast rörande biblioteksersättningen till författare. För lit- teraturutredningen tillkom förutom böcker också uppgifter rörande tidskrifter och no- ter. Den viktigaste skillnaden mellan direk— tiven till de båda utredningarna var dock att stimulans till ökade privata bokköp inte längre betraktades som en framgångsväg framför andra. I stället ställdes de kollektiva resurserna _ bibliotekens roll, dess service- former och dess allmänkulturella uppgifter — i centrum. Till skillnad från vad som gällde för bokutredningen skulle litteraturutred- ningen dessutom bedriva praktiska försök, knutna till biblioteken, alltså samma utred- ningsmetodik som tidigare prövats genom rikskonsert- och riksutställningsverksamhe- terna.

4.4.5.5 Filmutredningen

1963 års filmreform intar en särställning bland sextiotalets kulturpolitiska reformer dels genom sättet att finansiera den, dels genom att den syftade till att säkerställa möjligheterna för en kommersiellt driven bransch att fortleva och hävda sig nationellt och internationellt. Samhället skulle alltså inte göra intrång eller ingrepp i denna bransch. Tvärtom förklarades att man ”över- lämnar åt de skapande krafterna inom filmen att föra utvecklingen vidare och ger dem möjligheten att tillgodose det allmänna in- tresset av kvalitativt högtstående produk— ter”. Samtidigt innebar dock avtalet ett in— grepp genom att biograferna tvingades betala en avgift för varje biobiljett, vilket hade samma effekt som en Specialdestinerad skatt. Ur statens synpunkt var reformen fördelak- tig eftersom den inte medförde några subventioner.

Genom den kraftiga nedgången av antalet biobesök under 1960-talet (jfr figur 2.24) hotades den ekonomiska grundvalen för 1963 års filmreform. Detta bidrog till att filmutredningen tillsattes år 1968.

Enligt direktiven (se 1969 års riksdagsbe-

rättelse s 342) skall den undersöka möjlig— heterna att förbättra distributionen av film, särskilt spridningen av kvalitetsfilm till lands- orten. I samband därmed skall man utreda förutsättningarna att med stöd av samhället skapa icke-kommersiella biografer. Vidare skall utredningen behandla filmstudiorörel- sens villkor, barnfilmsfrågan och kortfilmens situation. Utredningen skall också göra en kartläggning av filmbranschens ekonomiska struktur och se över frågan om ökat samar- bete mellan den svenska filmbranschen och den svenska televisionen i fråga om produk- tion av film m m.

Ett delbetänkande, Samhället och filmen (SOU 1970:73), som filmutredningen lade fram i slutet av år 1970, behandlar frågorna om samhällsstödda biografer, filmstudios, barnfilm samt filmbranschen och TV. Utred- ningens motiveringar i fråga om de tre första områdena är i huvudsak av allmän, kultur- politisk art, medan motiven i fråga om film- produktionen och TV närmast utgår från filmarnas sysselsättningssituation.

Tillsättandet av litteraturutredningen och filmutredningen innebär att regeringen har påbörjat en kartläggning av förhållanden inom två sektorer där produktion och distri- bution hittills i allt väsentligt är kommersiellt ordnad.

4.4.5.6 Radio och TV

Frågan om radio- och "PV-verksamhetens or- ganisation och dess ställning i förhållande till kommersiella intressen är den i alla avseen- den största kulturpolitiska frågan under 1960-talet.

År 1966 tog statsmakterna ställning ide grundläggande frågorna (se 2.10). 1966 års proposition grundade sig på 1960ärs radiout- redning. I tilläggsdirektiv till denna (se 1963 års riksdagsberättelse s 152) erinrades om att televisionen var ett medium som kunde ”ska- pa vidare vyer, en bredare kulturmiljö Och ett rikare mått av upplevelser”. Programverk- samheten borde i sina huvuddrag vila på ”samma grunduppfattning, som utgör led- motivet för samhällets insatser exempelvis

inom kulturliv samt ungdomsvård och annan social verksamhet”.

Huvudpunkterna i rundradiopropositio— nen var förslagen att TV skulle drivas utan inflytande av kommersiella intressen, att Sveriges Radio skulle få en ny organisation med mer självständiga programavdelningar, att TV 2 skulle införas och att distriktens ställning skulle stärkas. Kommersiell TV skulle enligt propositionen innebära sämre kvalitet på programmen och minskad valfri- het för publiken. I riksdagen försvarade de- partementschefen det statliga radiomonopo- let som ”en radio och television i allmänhe- tens tjänst”. Det gällde att skapa en radio- TV-verksamhet, som gagnade också de män- niskor som annars sällan kom i kontakt med god förströelse, samhällsinformation, kultur- upplevelser eller den allmänna kultur- och samhällsdebatten. Inte minst för dem som bodde i avfolkningsbygder och över huvud taget inte kom i kontakt med det centra- liserade kulturutbudet var detta angeläget.

Framför allt vid 1966 och 1968 års riks— dagar var debatten om Sveriges Radios en- samrätt till rundradiosändningar synnerligen livlig. Socialdemokraterna, centerpartisterna och kommunisterna tog från början skarpt ställning mot kommersiella etermedier. I mo- tioner år 1966 från högerpartiet (11779 och 11:948) Och folkpartiet (11781 och 111956) yrkades på att ett eller flera fristående, reklamfmansierade radioföretag skulle bildas Högerpartiet betonade i sin argumentation mera de ekonomiska aspekterna, dvs större resurser genom annonsintäkter, stimulans för näringslivet och avskaffande av licensavgif- ter, medan folkpartiet hävdade kulturliberala ståndpunkter, motiverade med valfrihetsar- gument. Statsutskottet (SU 19661163) yrka- de på avslag på såväl folkpartiets som höger- partiets motioner. I sina motiveringar anslöt sig utskottet till resonemangen i prop 19661136, vari betonades att etermedier bor- de vara helt fria från kommersiella och parti- politiska bindningar. Argumenten för denna ståndpunkt var bl a att det inte fanns teknis- . ka förutsättningar för att etablera flera ra- dioföretag och att allmännyttiga företag ha-

de större förutsättningar att bevara sin integ- ritet men också att det 5 k ”publicservicesy— stemet” ledde till högre programkvalitet. Bå- de folkpartiet och högerpartiet återkom med liknande motioner åren 1968, 1969 och 1970, som också avstyrktes av statsutskot- tet. 1 en partimotion om radio-TV-verksam- heten år 1969 (11604 och 111722) slog dock folkpartiet fast att någon omprövning av beslutet att införa en andra licensfmansierad TV-kanal inte kunde komma i fråga.

Vid 1966 års riksdag motionerade center- partiet (11774 och 111949) om att en viss del av den inhemska produktionen borde produ- ceras av fria producenter utanför Sveriges Radio. Detta ansågs bl a innebära en rationa- lisering av programproduktionen och leda till kvalitetskonkurrens. Statsutskottet (SU 19661163) yrkade på avslag. 1 riksdagens debatt återkom centerpartiet år 1968 till samma krav, som då antyddes som ett alter- nativ till flera fristående radioföretag. Även socialdemokraterna betonade att Sveriges Radios sändningsmonopol inte fick innebära produktionsmonopol. År 1969 tog man från centerpartiets sida upp samma fråga ur prin— cipiell synvinkel. Man refererade till riks- dagens beslut att Sveriges Radios produktion i princip borde ske i konkurrens med fria producenter. Därefter konstaterades att den- na princip inte följts. Utbildningsministern betonade i sitt svar att det principiella kravet på konkurrens om produktionsuppgifterna fortfarande gällde. För centerpartister, kom- munister och socialdemokrater framstod spridningen av produktionsuppdragen utan- för Sveriges Radio som en viktig modifiering av det sändningsmonopol man hela tiden värnade om.

År 1966 träffades enligt statsmakternas beslut ett avtal mellan staten och Sveriges Radio angående rundradions programverk- samhet (2.10.1.4). Det innehåller i samman- fattning följande.

Programverksamheten skall i första hand inriktas på program som är gemensamma för hela landet. Därvid skall det programstoff och de programmöjligheter i övrigt som landets olika delar erbjuder tillvaratas så

allsidigt som möjligt. Därutöver skall pro- gramverksamheten innefatta regionala pro- gram.

Sveriges Radio skall i programverksamhe- ten hävda de grundläggande demokratiska värdena. Företaget har vidare att beakta etermediernas centrala ställning i samhället. Detta innebär enligt avtalet bl a skyldighet att ”i lämplig form upplysa om nuets händel- ser och orientera om viktigare kultur- och samhällsfrågor samt stimulera till debatt om sådana frågor”.

Programmen skall vara "omväxlande till karaktär och innehåll”. De skall i skälig omfattning tillgodose olika intressen ifråga om religion, musik, teater, konst, litteratur och vetenskap. Programmen skall skänka god förströelse och underhållning och beakta oli- ka smakriktningar. Även mindre gruppers intressen av mera särpräglad natur skall i görlig mån tillgodoses.

Man bör undvika, att alltför likartade program samtidigt sänds i olika ljudradio- eller televisionsprogram.

Radiolagens bestämmelser om opartiskhet och saklighet skall tillämpas med beaktande av att en vidsträckt yttrande- och informa- tionsfrihet skall råda i rundradion.

Programverksamheten skall i sin helhet präglas av skälig balans mellan olika åsikter och intressen.

Diskussionen om kommersiella inslagi tele- visionen ledde till att regeringen är 1966 till- satte en särskild utredning, reklamutredning- en (2.10.5). Uppdraget till denna begränsa- des inte till reklamsändningar i television utan vidgades till att omfatta en granskning av ”reklamens roll i vårt samhälle, dess mål — från samhällets, företagens och konsu- menternas synpunkt — och dess medel, omfattning, karaktär och utvecklingstenden— ser”. l direktiven (1967 års riksdagsberättel- se 5 194) framhöll departementschefen vida- re bla att ”frågan om reklam i TV får bedömas inte enbart från annonsörernas synpunkt utan i lika hög grad med hänsyn till TV-publiken, konsumentupplysningens möjligheter, tidningspress och företagsstruk- tur.” Han underströk att ”TV-reklam inte bör införas om därigenom de ekonomiska möjligheterna för pressens opinionsbildande verksamhet skulle äventyras”.

Den tekniska utvecklingen på det teletek-

niska området är snabb och måste följas upp genom beslut från statsmakternas sida. År 1968 beslöts att reguljära färgsändningar i televisionen skulle införas. Året därpå tillsattes en utredning, 1969 års radioutred- ning (direktiv se 1970 års riksdagsberättelse s 294), som skulle undersöka hur ett utökat sändningsutrymme i ljudradion kan använ- das. Två år senare, år 1971, tillsattes en särskild sakkunnig inom utbildningsdeparte- mentet som bl a skulle behandla frågorna om kassett- och tråd-TV.

4.4.5.7 Stöd till producentkooperativa organ

Vid sidan av nämnda delvis mycket omfat- tande statliga försöksverksamheter inom vissa kultursektorer har olika kulturarbetar- grupper startat en verksamhet med egna producentkooperativa organ (2.8.2).

Sin kulturpolitiska betydelse har dessa organ fått genom att de startats av kulturar- betarna själva och enligt principer som de själva bestämt, utan att anlita de konventio- nella och/eller kommersiella distributions- kanalerna. Dessa nya verksamheter har be- traktats som en komplettering av redan etab- lerad statlig eller statsunderstödd verksam- het. Staten har trätt in med bidrag till stöd för dessa initiativ. Stödet har kulturpolitiskt motiverats med att mångfald, ”pluralism”, är önskvärd för att främja förnyelse på kultur- området.

4.4.5.8 Stöd till utvecklingsarbete inom folkrörelseorganisationer

Folkrörelseorganisationerna har tagit initia- tiv till olika slag av försöksverksamhet som stötts med statliga bidrag. Det är bla det pedagogiska utvecklingsarbete som konti— nuerligt bedrivs inom studieförbunden. Sär- skilda försöksverksamheter har ordnats för att nå nya, hittills kulturellt inaktiva grup- per.

Konstfrämjandet har i nära samarbete med MUS 65 och med statligt stöd byggt upp en omfattande försökwerksamhet på

konstförsäljningens område. Staten har även bidragit till en organisatorisk och ekonomisk förstärkning av Skådebanan för att under- lätta dess publikvärvande arbete. (2.9.3 och 2.9.7)

Stödet till folkrörelseorganisationernas ar- bete får ses som ett uttryck för en vilja att bygga ut stödet till en uppsökande verksam- het med hjälp av det kontaktnät som organi- sationerna kan erbjuda.

4.4.6. Förändringar av kulturorganisationen

Som framgått av det föregående har de utredningar som gjorts under 1960-talet gällt enskilda sektorer av kulturområdet och deras organisatoriska uppbyggnad. Någon översyn av kulturorganisationen i dess helhet har före kulturrådets tillkomst inte ägt rum.

Vissa förändringar av den centrala kultur- administrationen gjordes dock under decen- niet.

[början av 1960-talet överfördes till eckle— siastikdepartementet ansvaret för vissa kul- turaktiviteter som legat på arbetsenheter inom andra departement: från finansdeparte- mentet överfördes kvalitetsstöd åt svensk film (1962) och från handelsdepartementet lotterimedlen (1963). Inom ecklesiastikde- partementet sammanfördes år 1963 bered- ningen av kulturfrågorna till en kulturavdel- ning.

Genom 1965 års departementsreform blev kulturområdet — vid sidan om skolväsendet, högre utbildning och forskning samt kyrkliga ändamål — ett av ecklesiastikdepartementets fyra sakområden. Kulturpolitiken hade fått en plats i departementens organisation, om än inte som tex i Danmark med ställning av särskilt departement. Viktigt var beslutet är 1967 att föra över radio- och TV-frågorna från kommunikations- till ecklesiastikdepar- tementet.

Eftersom ett samlat kulturpolitiskt ansvar var en ny och oprövad uppgift för departe— mentet ansåg dåvarande chefen för ecklesia- stikdepartementet det nödvändigt att till sig knyta en kulturpolitisk rådgivargrupp.

En del andra förändringar av den centrala

kulturadministrationen |ordes också. Sär- skilt bör inrättandet av teater- och orkester- rådet år 1964 nämnas. Detta ersatte det år 1933 skapade teaterrådet. Det skulle vara tillsynsmyndighet för den statsunderstödda teater- och orkesterverksamheten och för den sceniska utbildningen. År 1970 fick rådet ansvaret för hela musikområdet och blev teater- och musikrådet.

Betydelsefulla beslut inom kulturorganisa- tionen var förstärkningen av riksteaterorgani- sationen genom sammanslagning av två turneteaterföretag och uppbyggandet av organ med liknande syfte på musik- och utställningsområdena. Riksteatern, Rikskon- serter och Riksutställningar, de tre R:n, har utan tvivel varit de mest karakteristiska inslagen i den svenska kulturorganisationen. De tre Rzn blev 1960-talets svar på behovet av en spridning av kulturverksamheten över hela landet.

Genom tillkomsten år 1967 av Norrbot- tensteatern prövades en ny organisations- form inom teaterområdet. Det var det första exemplet på en regionalt förankrad teater- verksamhet med uppgifter i ett helt län.

4.5 under 1960-talet

I det föregående (4.4) har den statliga re- formverksamheten på området diskuterats utifrån de inledningsvis uppställda kriterier- na på en utformad kulturpolitik — förekoms- ten av definierade mål, tillgångar på resurser av ekonomisk art, utvecklingen av metoder och tillkomsten av organ på olika kulturom- råden. 1 det nu följande avsnittet sammanfat- tas de kulturpolitiska krav som framfördes i den allmänna debatten under 1960-talet.

4.5.1 Debatten om metod— och organisa- tionsfrågor under första hälften av 1960- talet

Redan under l950-talet hade i den allmänna debatten kritik riktats mot systemet med ett centralt producerat och distribuerat kultur- utbud. Denna kritik, uttryckt framför allt i tidskriften Perspektiv, efterlyste åtgärder ägnade att främja ”en kultur på rot”, dvs stöd till lokalt och regionalt förankrade kul- turaktiviteter. Centerpartiets ställningstagan- de (4.4.3) i början av 1960-talet för decentralisering av samhällets kulturinstitu- tioner utgick från denna kulturpolitiska mål- sättning.

En stor del av den allmänna debatten under den första hälften av 1960-talet hand- lade om hur man skulle förbättra de institu— tionella resurserna och bredda marknaden för experimentella, högtsyftande konstnär- liga produkter. Det var en diskussion om tillgång och fördelning av ekonomiska resur—

Krav i den kulturpolitiska debatten

ser från staten till kultursektorn: för teatern att utbilda skådespelare, att ekonomiskt ga- rantera teatrarnas existens, att bygga välut- rustade teaterinstitutioner; för musiken att skapa en bättre organisation av det seriösa musikutbudet i landet; för bildkonsten att finna vägar att förbättra konstnärernas eko- nomiska villkor; för filmen att finna en lösning av den svenska filmproduktionens kris; för litteraturen att garantera utgivandet och spridningen genom bokhandeln av värde- full men svårsåld skönlitteratur (försvar för bruttoprissystemet) osv.

De viktigaste inläggen i bokform i denna allmänna debatt om kulturpolitikens organi- sation gjordes i Kultur i kommuner (Torsten Eliasson, 1962), Har vi råd med kultur? (Harry Schein, 1962) och Strategi för kultur (Lennart Holm, 1964).

Kultur i kommuner kom till efter initiativ av det socialdemokratiska partiets kontakt- kommitté för skol- och kulturfrågor (4.2.2). Flera drag i den kan föras tillbaka till den förut (4.2.2) nämnda soeialdemokratiska skriften Människan och nutiden (1952). Praktisk betydelse fick framställningen ge— nom sin konkreta behandling av de kommu- nala kulturuppgifterna. Till skillnad från re- geringens kulturpolitiska handlingsprogram av år 1961, som enbart inriktade sig på att bestämma statens kulturuppgifter, utgick Kultur i kommuner från samhällets kultur- uppgifter, Det var enligt den nödvändigt med en genomtänkt ansvarsfördelning mellan stat

och kommun för att dessa uppgifter skulle kunna fullgöras. I boken betonades vidare de sociala och ekonomiska hindren för delta- gande i olika kulturaktiviteter. Den rörde sig med ett vidare kulturbegrepp än 1961 års handlingsprogram. Också organisations- och föreningsliv räknades till de kulturella aktivi- teterna. Mer än vad som tidigare gjorts för- des kulturpolitiken in i en diskussion om samhällsmiljön i stort.

Tesen i den andra här nämnda boken, Har vi råd med kultur?, var att kulturpolitiken borde utformas pragmatiskt, steg för steg. Författaren till Strategi för kultur vände sig mot ett sådant tillvägagångssätt och menade att en genomförd total planering av hela kultursektorn var att föredra framför en kortsiktig planering område för område.

I dessa två sistnämnda böcker var båda författarna återhållsamma i fråga om att formulera generella mål för insatserna, men båda gjorde dock markeringar av sin uppfatt- ning därvidlag.

I skriften Har vi råd med kultur? hävdades att kulturpolitiken måste ha en allmän kvali- tetsinriktning — den måste syfta till större valfrihet (möjlighet att välja mellan olika livsdugliga alternativ) och frihet från ”okvali- tet” (stimulans till aktivitet och andlig själv- ständighet). Detta mål kunde förverkligas genom att samhället garanterade existensen av en progressiv, dynamisk konst.

Författaren till Strategi för kultur nöjde sig med att slå fast, att konsten var en tillgång som det gällde för samhället att ta till vara. Målet för samhällets insatser borde därvid vara att ställa konstens tillgångar till allas förfogande. För att det skulle kunna ske behövde samhället ge distributions- och konsumtionsstöd. Detta stöd borde inte rik- tas till områden där efterfrågan var starkast utan till sådana, där efterfrågan var för svag för att ge ekonomisk bärkraft åt verksamhe- ten.

4.5.2 Principdebatten om kulturen under 1960-talets senare del

Som nämnts i det föregående (4.4.3) hade vissa resultat av kultursociologiska undersök— ningar från år 1965 uppmärksammatsi parti- motioner i riksdagen. Undersökningarna iit- fördes i Malmö under perioden 196241964 Enligt undersökningarna hade olika social- grupper sinsemellan mycket olika mönster för sin kulturkonsumtion. Senare undersök- ningar av publiksammansättningen vid Mo- derna museet och teatrarna i Stockholm gav liknande resultat. I de högre socialgrupperna fanns ett mönster som innefattade konsert- besök, teaterbesök, biblioteksbesök, besök på konstutställningar m m, medan det i so- cialgrupp Ill fanns psykologiska och sociala ”barriärer” mot dessa institutionsbundna kulturformer.

En annan serie kultursociologiska forsk- ningar genomfördes inom ramen för den statliga försökwerksamheten med rikskon— serter (4.4.5.2). Resultaten av dessa forsk- ningar lades fram i KBU:s huvudbetänkande år 1967. Undersökningarna visade att musi- kaliska preferenser samvarierar starkt med utbildning, yrke, socialgruppstillhörighet, ålder, typ av bostadsort m in.

Det kultursociologiska forskningsarbetet fortsatte och bedrevs i ökad omfattning un- der andra hälften av 1960-talet. Detta forsk- ningsarbete fick kulturpolitisk betydelse ge- nom att det försåg politiker och kulturarbe- tare med konkreta siffror och argument för förändring av samhällets traditionella kultur- insatser.

De första mera sammanfattande formule- ringarna av den kritik och de krav, som skulle komma att prägla den kulturpolitiska debatten under 1960-talets senare hälft, gjor- des i ett par böcker som kom ut år 1966 (En socialistisk kultursyn av Olle Svenning och Nordal Åkerman; En ny vänster, redige- rad av Göran Therborn). Av de punkter i den förstnämnda boken som på sikt visat sig mest betydelsefulla är dels betoningen av det nära sambandet mellan den kulturella situa-

tionen och samhällets ekonomiska organisa- tion, dels introduktionen av Raymond Wil- liams idéer, uttryckta t ex i kravet på bildan— de av producentkooperativ bland kulturar- betarna. Liksom i En socialistisk kultursyn formulerades också i boken En ny vänster målen främst med hänvisning till konstens sociala och gemenskapsfrämjande funktion.

Ett mål för den samhälleliga kyltgpgliti- ken__a_ngays redan tidigt vara att skapa en effektiv motvikt till det kommersiella utbu; del jag populärkultur. Detta kom Också till uttryck i den målmedvetna satsningen på kvalitativt högtstående kulturverksamhet.

1 den allmänna debatten skiftade defini- tionen av begreppet kommersiell kultur avse- värt. Fyra olika definitioner kan urskiljas:

1. 1 den tidiga debatten om den kommer- siella kulturen ansåg man sig kunna skilja mellan en kvalitativt undermålig, industriellt framställd och kommersiellt exploaterad kul- tur och en icke-kommersiell kultur som ut- vecklade människan och underlättade hennes verklighetsorientering. Enligt detta synsätt var kommersiell kultur liktydig med skräp- kultur.

2. En annan mera operationell definition utgick från att all icke bidragsfinansierad kultur är kommersiell och producerad i vinstsyfte. Vad man därvid påtalade var att den kommersiellt organiserade kulturmark- naden inte kunde garantera ett tillräckligt stort antal likvärdiga alternativ att välja mel- lan. Man kritiserade därför det kommersiella kulturetablissemanget för bristande kultur- ansvar.

3. Framför allt från mitten av decenniet hävdade en rad socialistiska debattörer att den grundläggande distinktionen vid en defi- nition av begreppet kommersiell kultur inte enbart var kulturlivets ekonomiska organisa- tion utan vad man kallade det företagseko- nomiska synsättet, dvs det faktum att man talar om kulturprodukter som produceras, distribueras och konsumeras. Olika grupper ville övervinna denna statiska kultursituation genom att betona vikten av medinflytande för mottagargrupperna i alla led av det konstnärliga skapandet. De fäste också stor

vikt vid kulturens samhällsförändrande bety- delse.

4. En rad vänstersocialistiska debattörer utgick i sina resonemang från Herbert Mar- cuses idéer om den repressiva toleransen. Enligt dessa tankegångar var det omöjligt att åstadkomma någon väsentlig förändring av de kulturella förhållandena genom att be- driva en reformverksamhet inom det existe- rande samhällets ram. Dessa grupper etable- rade sig utanför de existerande kulturinstitu- tionerna och lanserade begrepp som gerilla- kultur och proletärkultur. Vid utformningen av den statliga kultur- politiken hade de samhälleliga åtagandena motiverats med jämlikhets- och rättvisereso- nemang. Med rättvisa avsågs i detta samman- hang först och främst allas tillgång till kul- turupplevelser och kunskap om de olika alternativ som fanns. Alla skulle också ge- nom estetisk fostran få förutsättningar att tillgodogöra sig kulturupplevelserna. 1 debat- ten om den kulturella jämlikheten referera- des ofta till undersökningarna av kulturkon- sumtionen. Man pekade på att kulturinstitu- tionerna som sådana är socialt prestigeladda- de och de kulturella värderingarna socialt betingade. Även om de kulturpolitiska insatserna tillgodosåg rättvisekraven i nyss nämnd mening skulle en betydande kulturell ojämlikhet kvarstå. I diskussionen hävdades att motiven för kulturpolitiska insatser måste vara desamma som för varje annat slag av politiska reformer. Kulturinstitutionerna måste omor- ganiseras och man borde arbeta utifrån ett nytt kulturbegrepp som saknade det traditio- nella, estetiskt inriktade kulturbegreppets prestige och dess hämmande verkan. Kon- takt, gemenskap och skapande verksamhet betonades som väsentligt för alla människor. Resultaten av de kultursociologiska under- sökningarna visade att det traditionella kul- turutbudet endast nådde en liten, socialt avgränsad grupp. Mottagarna fungerade dessutom som ett passivt auditorium. Den fortsatta debatten kom till stora delar att röra sig om hur man skulle nå grupper av befolkningen som inte

tidigare nåtts av det etablerade kulturlivet. Man strävade också efter att uppnå nya kontaktytor mot publiken för att få denna att medverka och aktivt delta ide kulturella verksamheterna. Detta ledde till förnyad ak- tualitet åt kraven på decentralisering av de kulturella aktiviteterna och till en rad olika försök att möjliggöra medinflytande för mottagargrupperna.

Alla dessa synpunkter ledde till att krav restes på en omorientering av den statliga kulturpolitiken. Men det fanns också grup- per som menade att reformer inom det existerande samhällets ramar inte förmådde skapa någon jämlikhet. Dessa grupper gick i sitt agerande och i sin argumentation på en mera revolutionär linje.

Det kulturbegrepp som låg till grund för de olika uppfattningarna förändra- des. Under förra hälften av 1960-talet kom kultur att i hög grad framstå som synonymt med konst.

En kulturpolitik som utgår från ett vidare kulturbegrepp måste enligt det nya synsätt som växte fram syfta till att garantera varje medborgare rätt till fri kommunikation med andra. Som det viktigaste instrumentet för en sådan kulturpolitik framhölls skolan som skulle tillvarata människornas upplevelsemöj— ligheter och utveckla förmågan att artikulera upplevelser. Genom krav av detta slag inord- nades också kulturpolitiken i den allmänpoli- tiska debatten. Som mål för kulturpolitiken angavs då att alla skulle vara delaktiga i samhällets gemenskap och kunna kommuni- cera med människor och institutioner. ] an- slutning till denna argumentering blev det allt vanligare att betrakta konstverken som medel för överbringande av ett socialt-poli- tiskt budskap.

Kontakten mellan de enskilda individerna och beslutsfattarna framhävdes således som en del av samhällets kulturkommunikation och för en rad skribenter framstod själva den politiska aktiviteten som en kulturinsats. Denna aspekt på det politiska arbetet var ett viktigt inslag i debatten om de olika aktioner för ”ett kvalitativt samhälle” som påbörja- des under slutet av 1960-talet. Den

utgjorde också ett viktigt drag i de olika teatergruppernas verksamhet, då de skapade nya teaterformer som led i sin aktivitet. Samma synpunkt återkom i den livliga rniljödebatt som satte sin prägel på kulturde- batten under 1960-talets sista år.

Som led i strävan att stärka kulturens lokala förankring och på sikt även dess socia- la integrering i människornas liv kan man se debatten om kulturhusen. I den debatt om kulturhus som fördes framför allt under 1960-talets senare hälft finns det två delvis motsatta linjer. Den ena anknyter till den kulturpolitiska debatt som utgått från löfte- na om en intensifierad samhällelig kultur- politisk aktivitet. Denna debatt gällde hu- vudsakligen hur man skulle samordna de olika institutionaliserade kulturaktiviteterna. Den andra linjen anknöt till den debatt som uppstått i nära samband med olika aktions— gruppers verksamhet under 1960-talets sena- re hälft, och denna debatt gällde i hög grad behovet av allaktivitetshus för olika fria kulturaktiviteter.

Under de sista åren av 1960-talet fördes en livlig debatt om barnens förhållande till kulturen. Man utgick från att kulturkonsum- tionen var socialt betingad. Därvid ägnade man speciell uppmärksamhet åt barnen, eftersom man antog att de kulturella vanorna fixerades redan i barndomen. Enligt en linje i debatten var målet att göra de estetiska upplevelserna tillgängliga för alla barn, enligt en annan var målet att göra barnen medvetna om samhällets politiska mekanismer för att på så sätt ge dem möjlighet att påverka sin egen sociala situation. Samtidigt pågick en allmän debatt om daghem Och barnstugor och betydelsen härav för barnens utveckling.

När man ville omorientera kulturbegrep- pet och förändra den enskildes passiva roll i samhället tjänade massmedierna ofta som symboler för sådant som man menade borde bekämpas i samhällsutvecklingen: isolering, passivisering, konsumtionsmentalitet m m. 1 motsatsställning till dessa företeelser hävda- de man andra begrepp som centrala i den kulturpolitiska debatten, gemenskap, kon- takt och aktivitet, masskommunikation.

Om man jämför debatten om pressen med debatten om etermedierna, finner man vissa karakteristiska skillnader. ] debatten om pressen framgick det att inflytelserika före- trädare för pressen inte önskade debatt om tidningarnas grundläggande värderingar eller om relationen mellan karakteristiska drag i tidningarnas profil och deras respektive ägar- förhållanden. Samtidigt ansågs det självklart att det samhällsägda radioföretaget skulle utsättas för kontinuerlig debatt och övervak- ning.

Från mitten av 1960-talet utsattes tidning- arnas nyhetsförmedlande funktioner för en kritik som hävdade att tidningarna genom sina konventionellt etablerade regler för ur- val och värdering av material etc gav en bild av verkligheten som inte var objektiv utan återspeglade en politisk ideologi. Problema- tiken aktualiserades framför allt i samband med Vietnamkriget och u-landsdiskussionen. En mer allmän variant av denna kritik gällde massmediernas överförande av allmänna politiska, moraliska m fl attityder, som ansågs konstituera ett samhälles livsstil.

En central punkt i kritiken mot Sveriges Radio utgick från det krav på opartiskhet som stipulerades i avtalet med staten. Från presshåll var man benägen att ge det kravet mycket hög prioritet i programpolitiken.

Inom radio och TV verksamma producen— ter uttryckte i sin tur vid olika tillfällen krav på större frihet till att göra kontroversiella program utan att det enskilda programmet uppfyllde de strängaste tolkningarna av opar- tiskhetskravet. Dessa debattörer hävdade att etermediernas övervakande och kommente- rande funktioner gjorde det nödvändigt att garantera de enskilda programskaparna ett stort mått av frihet. Producenternas frihet kom under den senare delen av decenniet att betonas allt starkare och det gällde också på t ex teaterns och museernas områden.

4.6. Kulturarbetarkravi fråga om stipendier och ersättningar under 1960-talet

Flera grupper av kulturarbetare främst inom teater- och musikområdena fick bättre ar- betsmöjligheter genom de reformer staten gjorde. Åtskilliga kulturarbetare stod dock utanför dessa förbättringar, bla författare, översättare och olika grupper av bildkonst- närer. För att förbättra situationen för dessa kategorier skulle staten enligt riktlinjerna i prop 1961156 ge stipendier och särskilda ersättningar.

Under 1960-talet förstärktes på olika sätt möjligheterna för kulturarbetarnas organisa- tioner att påverka utformningen av statens stipendier och ersättningar. Vid beslut i sti- pendiemyndigheterna fick kulturarbetarnas representanter ett dominerande inflytande. Stipendieorganen fick stor frihet att utan inblandning av statsmakterna fördela de sti- pendie- och ersättningsmedel som riksdagen beviljar kulturarbetare. Bestämmelserna för författarfonden medger att stöd t o ni kunde ges till Sveriges författarförbund och dess föregångare Flyco för författarnas fackliga arbete. På konstområdet blev det allmänt accepterat att KRO skall vara representerati organ som har med urval av konst att göra, bl a statens konstråd, nämnden för utställ- ningar av svensk konst i utlandet och moder- na museets inköpsnämnd.

Författarna hade genom biblioteksersätt- ningen fått en tillfredsställande form av be- talning för utlåningen av sina verk. Däremot var författargrupperna efter några år inte till freds med sättet att fastställa denna ersätt-

ning och med storleken av den. För övriga fria grupper av kulturarbetare fanns länge ingen motsvarande grund för vederlag från statens sida och de stipendier som erbjöds dem var både blygsamma och osäkra tillskott till deras försörjning. Först år 1971 tillkom i provisoriska former en ersättning till konst- närer för utlån av deras verk i riksutställ- ningsverksamheten.

Stipendiemyndigheterna hade att ta emot och bedöma önskemål från kulturarbetarnas organisationer och föra fram förslag till de- partementet. Under några år efter 1961 sva- rade de medel som anslogs tämligen väl mot de förslag som framfördes. Men snart börja- de avståndet mellan anspråk och anslag att märkbart växa. Författarnas och bildkonst- närernas organisationer började ställa krav på betydligt större be10pp än tidigare.

Kulturarbetarorganisationernas talan i riksdagen i frågorna om förbättringar av anslagen till stipendier och ersättningar för- des länge främst av Stellan Arvidson (s). Det var också han som — i riksdagsdebatterna år 1966 — först förde fram önskvärdheten av ”direkta förhandlingar mellan författarna och statsmakterna om storleken av biblio- teksersättningen”. Från mitten av 1960-talet började OppositionSpartierna uppmärksam- ma den växande klyftan mellan storleken av de anslag som begärdes av Stipendieorganen och de som föreslogs av regeringen.

Kulturarbetarorganisationernas fackliga agerande under den senare hälften av decen-

niet var präglade av författarnas bestämda krav på högre ersättning för biblioteksutlå- ningen och bildkonstnärernas återkommande krav på ökade stipendiemedel.

År 1967 ingav Flyco en skrivelse till ut- bildningsdepartementet, i vilken författar- organisationernas ställningstagande till bib- lioteksersättningen fick en principiell preci- sering. Man begärde för det första att stor- leken av ersättningen skulle fastställas genom årliga förhandlingar. För det andra begärde man att grundbeloppet skulle höjas från 6 till 25 öre 4 en höjning som skulle innebära att författarfonden skulle disponera över ca 12 milj kr om året. Flyco upprepade sin framställning hösten 1968, medan författar- fondens styrelse stannade vid att begära en fördubbling av grundbeloppets storlek.

När 1969 års statsverksproposition inte in- nehöll något förslag om höjning av biblio- tekspenningen reagerade författarorganisa- tionerna med den sk biblioteksaktionen. Aktionen innebar att det skönlitterära bok- beståndet i Stockholms, Göteborgs och Mal- mös stadsbibliotek systematiskt lånades upp, varigenom utlåningen av denna litteratur blockerades för ett dygn. Aktionen fick en omfattande publicitet. I samband med den anordnades en offentlig debatt med bla utbildningsminister Olof Palme som delta- gande. Därvid utlovade Palme överläggningar med kulturarbetarna om deras krav.

Författarnas aktion våren 1969 bidrog sannolikt väsentligt till att överläggningar togs upp. Eftersom departementet önskade se stöd- och ersättningsfrågorna till alla kul- turarbetargrupper i ett sammanhang kom diskussionerna att hållas inte bara med Flyco utan med hela Klys. Man enades vid dessa första överläggningar år 1969 om att satsa på de sämst ställda grupperna och pekade där- vid ut bildkonstnärer och författare.

Den vid överläggningarna överenskomna principen om att tillgodose de sämst ställda ledde till att i 1970 års statsverksproposition inte endast författarnas utan även bildkonst- närernas krav i betydande utsträckning till- godosågs. Biblioteksersättningens "grundbe- lopp fördubblades. Intressant är att stipen-

diemyndigheten på bildkonstens område fick sina krav helt tillgodosedda, krav som inne- bar i det närmaste en tredubbling av stipen- diemedlen. I fråga om samlade ökningar inom en sektor är det höjda stödet till kulturarbetarna år 1970 unikt, särskilt som det inte var fråga om något annat än en provisorisk förstärkning. 1 stor utsträckning får det anses vara ett resultat av ett effektivt fackligt arbete som övertygat politiker inom alla partier om behovet av kraftfulla insatser.

Kravet på förhandlingar hade utbildnings- ministem inte kunnat godta utan som nämnts i stället är 1969 inbjudit till överlägg- ningar. Liknande överläggningar har sedan ägt rum även följande år efter det att anslags- framställningarna lämnats. Enligt riksdagens beslut våren 1971 bör dessa kontakter mel- lan departementet och organisationerna ”ut- vecklas till mera frekventa och systematisera- de förhandlingsliknande överläggningar” (KrU 197125).

Från de borgerliga partiernas sida fanns, liksom redan tidigt bland enskilda socialde- mokratiska och kommunistiska riksdagsmän, vid slutet av decenniet en uttalad förståelse för författarkravet på förhandlingsrätt. Rege- ringens alternativ till detta speciella krav var att en ”kulturell allemansrätt” borde genom- föras och att samhället i gengäld skulle ga- rantera konstutövarnas inkomsttrygghet.

Organisationerna har inte ansett att den år 1970 uppnådda nivån för kulturarbetarstö- det är tillräcklig. Ett fortsatt arbete från författarorganisationerna bidrog sannolikt till det ovanliga som inträffade åren 1971 och 1972. Riksdagen beslöt att gå emot rege- ringens förslag om oförändrad biblioteks- ersättning och höjde båda gångerna grund- beloppet med 3 öre. Det uppgår därmed nu till 18 öre och har under tio år ökat från 3 ore.

4.7

4.7.1. De politiska partiernas aktuella kultur- politiska program

4.7.1.l Inledning

De politiska partierna har vid olika tillfällen utarbetat sammanställningar av program- karaktär för att formulera sin inställning till kulturpolitikens huvudfrågor. Denna har skiftat bl a allt efter det att reformer genom- förts som förändrat förutsättningama för partiernas egna förslag. Deras uppfattning har också i många fall tagit intryck av den allmänna debatten, vilket också föranlett justeringar av formulerade krav. I en del kulturpolitiska frågor åter har partierna lik- som i andra, större politiska frågor följt en egen linje. För en bredare översikt över partiernas kulturpolitiska engagemang hän- visas till den förut nämnda studien Idéer i kulturpolitiken, som kulturrådet givit ut.

Den följande sammanställningen behand- lär inte dessa förhållanden och dessa föränd- ringar i stort utan begränsar sig till en över- sikt över de politiska partiernas aktuella kulturpolitiska mål.

Till grund för översikten ligger för vänster- partiet kommunisterna huvudsakligen avsnit- tet om kulturpolitik i partiets arbetsprogram för 1969—72. För socialdemokratiska partiet återges synpunkter i Aktiv kultur, ett kultur- politiskt handlingsprogram antaget av 1969 års partikongress. I fråga om centerpartiet återgår denna översikt på avsnitten om mass- medier och kultur i partiprogrammet, antaget år 1970. För folkpartiet bygger översikten på boken En liberal kultursyn (1970), skriven

Aktuella kulturpolitiska program

av en arbetsgrupp inom partiet, samt på en motion till 1971 års riksdag (mot 19711812). Vad slutligen gäller moderata samlingspartiet grundar sig sammanställningen på avsnitten om kulturpolitiken och press, radio och TV i partiprogrammet, antaget år 1969, samt på en partimotion till 1971 års riksdag (mot 19711249).

Översikten följer ihuvudsak de inlednings- vis (4.1) uppställda kriterierna för en utfor- mad kulturpolitik, nämligen mål, metoder (medel), resurser och organ samt avser det kulturpolitiska området såsom det avgränsas i 4.11.2. Tonvikten är lagd på ståndpunkter som är av intresse för överväganden och förslag i detta betänkande, varför partiernas inställning i kulturarbetarfrågorna redovisas mer kortfattat.

4.7.1.2 Vänsterpartiet kommunisterna

Vpk konstaterar att ”de kapitalistiska mono- polen behärskar viktiga delar av kulturlivet”. Någon uttalad målsättning för de kulturpoli- tiska insatserna finns inte i arbetSprogram— inet. Av den skarpa kritiken av kommersia- lismen kan dock slutsatsen dras att partiet som det övergripande målet ser att bryta kommersialismens makt på kulturområdet och motverka dess negativa följder. Man vänder sig mot passivisering och likriktning genom det kommersiella kulturutbudet, mot exploatering av kulturarbetarna, mot den växande klyftan mellan utövande konstnärer och majoriteten av medborgarna och därige- nom också mot de stora kulturella klasskill- naderna.

Som ett medel mot kommersialismen framhåller vpk ett kraftfullt stöd från arbe— taropinionen för de socialt medvetna kultur- aktiviteterna. Man betonar vikten av att sti- mulera människors egna initiativ och själv- verksamhet och kräver att allaktivitetshus skapas i varje stadsdel.

Övriga åtgärder vpk framhåller som viktiga avser liksom i tidigare program huvudsakli- gen kulturarbetarnas förhållanden. Det gäller dels ökade arbetsmöjligheter (stöd till pro- duktionscentra och förmedlingsorgan samt offentliga tjänster för konstnärer i samhälls- Jrgan), dels åtgärder för att direkt förbättra kulturarbetarnas ekonomiska situation (för- handlingsrätt för alla kulturarbetare samt höjning av biblioteksersättningen till förfat- tare).

Beträffande massmedier motsätter sig vpk reklam i radio och TV. Man menar vidare att radio och TV på grund av sin unika sociala betydelse måste bli helt samhällsägd med en effektiv representation för kulturarbetarnas organisationer, folkorganisationerna och lek- män i allmänhet.

4.7.1.3 Socialdemokratiska partiet

1 det inledande avsnittet i Aktiv kultur om motiv och målsättning för kulturpolitiken slås fast att ”en aktiv kulturpolitik, som bygger på den demokratiska socialismens värderingar, skall påverka och förändra sam- hället så att ett nytt kulturmönster växer fram präglat av demokrati och jämlikhet”. Det konstateras vidare, att en sådan politik måste utgå från att alla människor har sam- ma rätt till delaktighet i kulturvärdena och medinflytande över kulturlivet.

För att uppnå dessa mål krävs det, menar man, ett ökat demokratiskt inflytande över kulturlivets utformning bl a för att motverka kommersialismen. Vidare måste en rad insat- ser göras med tanke på olika kulturellt efter- satta grupper _ handikappade, äldre, invand- rare etc 4 för att utplåna de geografiskt liksom de socialt och psykologiskt betingade orättvisorna. Kulturaktivitetema måste stäl- las inom ekonomiskt räckhåll för alla.

Skolan och folkbildningen har ett ansvar för och måste medverka till att fler männi- skor får bättre förutsättningar att uppleva konst och kultur. Vissa former av kulturellt skapande kommer emellertid alltid att upp- fattas som exklusiva och därför på kort sikt upplevas som betydelsefulla och nydanande endast av ett begränsat antal människor. Den progressiva kulturens existens måste därför garanteras genom samhälleliga insatser rikta- de direkt till kulturarbetarna. Konstnärers verksamhet får inte bestämmas av ett lön- samhetstänkande.

Nära förbundet med kravet på möjligheter till kulturell förnyelse är kravet på konstnär- lig frihet. I programmet ser man frihet från censur som ett oeftergivligt krav i ett öppet demokratiskt samhälle.

Det konstateras slutligen att några skarpa gränser mellan kulturpolitik och tex miljö- politiken inte kan dras. Åtgärder inom re- spektive område betingar varandra. Kultur- politiken kan inte isoleras från miljöpoliti- ken, familjepolitiken, arbetsmarknads- och socialpolitiken eller från den allmänna sam- hällsplaneringen utan måste integreras med alla dessa områden.

Som medel för att förverkliga dessa mål förordas i Aktiv kultur bl a en utbyggnad av Riksteaterns, Rikskonserters och Riksutställ- ningars verksamhet samt statligt stöd till produktion och distribution av kvalitetsfilm. Vidare talar man för en förankring av kultur- politiken i folkrörelserna och förordar ett ökat stöd till de fria bildningsorganisationer- na, däribland särskilda bidrag till försöks- verksamhet för att nå nya grupper. Program- met förordar bla att regionala teater- och musikinstitutioner inrättas, att statliga sti- mulansbidrag utgår till dessa, att särskilda kommunala bidrag ges till uppsökande verk- samhet och att kulturell aktivitet i bostads- områdena stimuleras ,genom särskilda loka- ler. Allmänt sägs att de resurser som ställs till kultursektorns förfogande bör användas med sikte på regional och social utjämning.

För att förbättra kulturarbetarnas ekono- miska trygghet kräver man bl a att det stat- liga stödet till dessa grupper omvandlas till

betalning för en successivt genomförd konst- närlig allemansrätt.

Partiet anser att samhället skall svara för ett demokratiskt inflytande inom alla massmedier för att förhindra att makt- koncentration och marknadsekonomin för- sätter den grundlagsfästa tryckfriheten ur spel. Kommersiell radio och TV avvisas. Press- stödet bör utformas så att tryckfriheten blir reell.

Man förespråkar vidare en rationell arbets- och ansvarsfördelning över hela kulturom- rådet mellan centrala, regionala och lokala organ. Försöksverksamhet med regionala kulturnämnder bör genomföras och kultur- nämnder inrättas inom kommunerna för samordning av och stöd till kulturaktiviteter.

4.7.1.4 Centerpartiet

Kulturpolitiken anges i partiprogrammet som ett av samhällets instrument för att främja gemenskap och tolerans och för att öka den enskildes möjligheter till personlig utveckling. En grund för kulturpolitiken är kristendomens uppfattning om människovär- det.

För centerpartiet framstår liksom tidigare en decentralisering av kulturlivet som ett avgörande medel för att förverkliga de kul- turpolitiska intentionerna. Alla bör oavsett ekonomi och bostadsort ha möjlighet att delta i olika kulturaktiviteter. Kulturpoliti- ken skall stimulera regionala och lokala kul- turaktiviteter. Etermediernas möjligheter till ett lokalt och regionalt kulturutbud bör tillvaratas. Regionala sändningar bör utgöra en betydande del av programverksamheten. Vidare betonar partiet bildningsorganisatio- nernas roll för människors möjligheter till utbildning och personlighetsutveckling, vil- ket motiverar ett ökat samhälleligt stöd. Stöd bör även utgå till fristående grupper. De negativa effekterna av ett kommersiellt kulturliv måste motverkas. Det påpekas också att kulturpolitiken inte kan ses isolerad utan att kulturpolitiska synpunkter måste få påverka samhälls- och miljöplane- ring.

För att möjliggöra en bred och så långt som möjligt ekonomiskt oberoende opi- nionsbildning krävs ett statligt presstöd. Kommersiell finansiering av radio och TV är ur flera synpunkter inte önskvärd. För att undvika höjda avgifter krävs finansiering över statsbudgeten.

Partiet menar att fördelningen av kultur- utbudet skall ske genom ett växelspel mellan centrala, regionala och lokala organ. På lokal nivå bör det finnas centrala kulturnämnderi alla kommuner som bla fungerar som hu- vudmän för kommunernas kulturinstitutio- ner och handlägger stödet till det lokala organisationslivet.

4.7.1 .5 Folkpartiet

I skriften En liberal kultursyn och i den nämnda motionen angående kulturpolitiken (19711812 Källstad m fl) framhålls som en övergripande målsättning för kulturpolitiken att åstadkomma ett decentraliserat kulturliv. Liksom för centerpartiet är detta ett grund- läggande krav. Man menar vidare att det är ett fundamentalt rättvisekrav, att alla männi- skor oberoende av bostadsort och ekono- miska förhållanden ges tillfälle till kulturell aktivitet i enlighet med egen önskan. Ytterst har staten ett ansvar för att ett mångfacette- rat kulturliv existerar. Behovet av samhällets engagemang måste utgå från en bedömning av i vilken utsträckning de kulturpolitiska målsättningarna är uppnådda. Om så inte är fallet måste samhället ingripa.

Kulturens och kulturarbetarnas roll som granskare och kritiker av samhället betonas och som en naturlig följd betydelsen av att yttrandefrihet existerar. Man påpekar också vikten av att kulturarbetarna skall kunna pröva nya uttrycksmedel under ekonomiskt trygga förhållanden.

De metoder som förordas för att förverk- liga målen måste, anser man, bygga på ett samspel mellan stat, kommun och den fria bildningsverksamheten. Åtgärderna bör i stor utsträckning inriktas på ett stöd till de fria bildningsorganisationerna. Därvid betonas också vikten av att amatörverksamhet och

skapande aktivitet stimuleras.

En för folkpartiet Speciell tanke är att utbyggnaden av det statliga stödet till kultur- sektorn bör ske genom skapandet av en statlig kulturfond. Från denna fond skall bidrag kunna utgå till enskilda och grupper samt till projekt initierade av kommuner och landsting. Stödet bör medge en rörlighet i de statliga insatserna i olika delar av landet.

Det ökade ekonomiska välståndet leder inte automatiskt till en ökad kulturell kon- sumtion. Samhället måste därför ytterst ta ansvaret för att kulturarbetarna kan arbeta under rimlig ekonomisk trygghet. Insatserna bör i största möjliga utsträckning ta sikte på att'skapa arbetstillfällen och att ge ersätt— ningar för fullgjorda arbetSprestationer. För- fattarna bör ges förhandlingsrätt om biblio- teksersättningens storlek.

I skriften En liberal kultursyn konstateras att Sveriges Radio numera är landets mest mångfacetterade kulturinstitution. För att ytterligare sprida produktionscentra och för att få en mer varierad programverksamhet är det angeläget att Sveriges Radio satsar på en utbyggd distriktsorganisation. Man ser det emellertid som orealistiskt att all decentrali— serad radio- och TV-verksamhet i framtiden skall vara knuten till Sveriges Radio.

För att decentraliseringen inom kultur- livet skall kunna ske krävs att speciella kul- turpolitiska organ inrättas på lokal och regio- nal nivå. 1 motionen föreslås att en central kulturnämnd inrättas i varje kommun och vid samtliga landsting. Vid sidan av dessa politiska organ föreslås att samarbetsorgan skapas på bägge nivåerna. Samarbetsorganen bör vara av rådgivande karaktär. Bland upp- gifterna för landstingens kulturnämnder nämns att ta emot och distribuera kulturut- bud från riksorgan samt att vara huvudman för regionala kulturinstitutioner.

4.7.1.6 Moderata samlingspartiet

Partiet konstaterar i partiprogrammet att ”ett av de väsentligaste målen för kulturpoli- tiken är att geografiskt och socialt bredda kulturlivet och stimulera den enskildes efter-

frågan på kulturell verksamhet”. Kulturpoli- tiken kan härigenom bidra till att skapa självständiga och aktiva medborgare.

En av kulturlivets uppgifter jämsides med nyskapande och experiment är att tillvarata äldre tiders kultur och att skapa förståelse för kristendomens värderingar och männi- skosyn.

Kulturarbetarnas sociala situation måste förbättras. 1 partimotionen krävs att ut- gångspunkten för statens insatser revideras. Stödprincipen måste träda ibakgrunden och i stället bör reformarbetet inriktas på att tillförsäkra kulturskaparna rätt till ersättning för prestation. Konstnärer och författare bör ges rätt att förhandla om villkoren för ut- nyttjande av sina verk.

De metoder man enligt partiprogrammet menar bör användas är bl a stöd till amatör- och kursverksamhet i form av bidrag till frivilliga organisationer, tillskapande av kom- munala kulturcentra och lokaler för kulturell skapande verksamhet. Olika former av skapande själwerksamhet bör uppmuntras. Vidare bör statligt stöd även fortsättningsvis utgå till den sceniska konsten liksom till yrkesorkestrar. F ilmbranschen bör vid behov få ett direkt statligt stöd.

Radio- och TV-monopol kan inte accepte- ras. Det bör tillskapas flera fristående radio- och TV-kanaler, varav en TV-kanal bör vara reklamfinansierad.

Som ett betydelsefullt led i decentralise— ringssträvandena bör kommunala kultur- nämnder inrättas.

4.7.1 .7 Sammanfattning

Som framgår av översikten föreligger det på en rad punkter en åsiktsöverensstämmelse mellan partierna i de kulturpolitiska huvud- frågorna.

Alla partier ser som ett ma"! för kulturpoli- tiken att bryta existerande geografiska, eko- nomiska och sociala barriärer på det kultu- rella Området. Behovet av decentralisering betonas, starkast av centerpartiet Och folk- partiet. Samtliga partier menar att samhället och främst staten har ett ansvar för att de

kulturpolitiska målen förverkligas. Vidare understryks vikten av att den konstnärliga friheten garanteras samt att kulturell för- nyelse möjliggörs.

Bland de medel eller metoder som det råder en allmän samstämmighet om kan nämnas ökat stöd till folkbildningsorganisa- tionerna, stimulans till fri skapande verksam- het, statligt stöd till regionala kulturinstitu— tioner samt en ökad regional och lokal för- ankring av kulturlivet.

Flertalet partier förordar att det inrättas särskilda kulturpolitiska organ på regional och lokal nivå i form av kulturnämnder i landsting och kommuner. Folkpartiet anser också att samarbetsorgan med representanter för olika intressentgrupper bör tillskapas.

Samtliga partier förordar kraftfulla åtgär- der för att förbättra kulturarbetarnas situa- tion bla i form av fler fasta arbetstillfällen. Det existerar emellertid en markant skillnad mellan socialdemokratiska partiet och övriga partier vad gäller formerna för insatserna. Socialdemokraterna för fram tanken på en kulturell allemansrätt samt att kulturarbetar- na skall erhålla en ersättning härför. Övriga partier förespråkar i varierande utsträckning förhandlingsrätt för kulturarbetarna och menar att ersättning skall utgå för fullgjorda prestationer.

Den stora skillnaden mellan partierna gäl- ler främst radio- och TV. Socialdemokratiska partiet, centerpartiet och vänsterpartiet kommunisterna tar bestämt avstånd från en kommersiell finansiering av radio och TV. Moderata samlingspartiet däremot föresprå- kar att fristående kommersiellt finansierade företag tillskapas. Med delvis andra argument förordas även i skriften En liberal kultursyn en ökad konkurrens i etern.

Andra skillnader som kan nämnas är mo- derata samlingspartiets och centerpartiets be- toning av kristendomens värderingar och människosyn samt förstnämnda partis betoning av äldre tiders kulturarv. Vänster- partiet kommunisternas synnerligen negativa inställning till det kommersiella kulturlivet utgör en annan markant skillnad. Flertalet partier tar dock i varierande grad avstånd

från att marknadskrafterna skall styra kul- turutbudet.

4.7.2 Aktuella kulturpolitiska program ut- formade irzom de fackliga huvudorganisa- tionerna

Vid sidan av de politiska partierna har olika organisationer utarbetat kulturpolitiska pro- gramskrifter. [ vissa fall har programformule- ringarna utgjort en integrerad del av interna organisationsutredningar, i andra fall har det varit fråga om renodlade programsk rifter.

Ett sådant programarbete har tex skett inom två fackliga huvudorganisationer — TCO och LO. TCO:s styrelse tillsatte år 1968 en kommitté för att utreda kulturspridning- ens problem och föreslå förbättringar. Kommittén sammansattes av representanter för TCO och dess förbund, för TBV och för Klys och Flyco. Kommitténs rapport, Kulturaktivt samhälle (1970), godkändes av TCO:s kongress år 1970. År 1969 tillsatte landssekretariatet en arbetsgrupp för kultur- frågor. Gruppens rapport, Fackföreningsrö- relsen och kulturen (1971), avses behandlas av landssekretariatet under år 1972.

Liksom översikten över de politiska partiernas kulturpolitiska program tar den följande redovisningen upp synpunkter i fråga om mål för kulturpolitiken samt metoder och organisation inom kulturområ- det.

4.7.2.1 Kulturaktivt samhälle

[ TCO-rapporten konstateras att det ökade kulturutbudet inte i större utsträckning engagerat nya grupper till kulturella aktivite- ter. Det främsta skälet anses vara att man i de kulturpolitiska åtgärderna försummat att utgå från den enskilda människans situation och sociala miljö. Det är inte heller rimligt att utgå från ett generellt kulturbehov hos alla individer. [ stället bör man enligt rappor- ten tala om kulturella vanor — handlings- mönster som individen förvärvar i egenskap av familje- och samhällsmedlem. Målet för kulturpolitiken bör enligt utredningen

”inte bara (vara) ett kulturutbud till alla oberoende av ekonomiska, sociala och geo— grafiska förhållanden utan också ett kulturliv SOm formas genom enskildas och gruppers egen aktivitet och medbestämmande”. Den grundläggande metoden för att bygga upp kulturvanor är individens egen aktivitet. En del av malet är därför att ”varje individ (görs) aktiv och skapande inom någon este— tisk gren”.

De primära medel som krävs är kontakt med individerna. Organisationerna _ främst då studieförbunden — måste därför få en central plats i den fortsatta kulturpolitiken. Dessa ger de nödvändiga kontakterna med individerna och möjliggör en uppsökande verksamhet. Andra grundläggande inslag i kulturpolitiken är förskolans och ungdoms- skolans stimulans till eget skapande. Kultur- aktiviteter bör även ges utrymme inom vuxenutbildningen.

Utredningen betonar massmediernas roll i kulturpolitiken och understryker nödvändig- heten a'; en fri och differentierad press samt behovet av kvalitetsstöd till tidskrifter. Man tar bestämt avstånd ifrån reklamfinansierad radio och television. Den löpande verksam- heten föreslås förbli licensfinansierad medan investeringar och distributionskostnader skattefinansieras. Kulturarbetarnas ekonomiska trygghet bör i första hand grundas på ersättning för nyttjande av deras produkter och för de kulturupplevelser som tillhandahålls allmän- heten. Ett system bör skapas i vilket samhäl- let träder in som den främste garanten och förhandlingsparten gentemot kulturarbetar- na. Kulturarbetarorganisationerna bör ges juridisk rätt att förhandla om ersättningar.

Beträffande organisationen inom kultur— onzra'det (se vidare 8.1.3) föreslås i rapporten att det i alla kommuner och landsting inrät— tas kulturnämnder. Vidare bör det på alla nivåer skapas samarbetsorgan mellan samhäl- le Och organisationer. Utredningen föreslår för dessa organ namnet kulturcentrum. Orga- nen skall på primärkommunal nivå bildas av studieförbunden, fackliga, politiska och ide- ella föreningar, kulturarbetarna, kultur-

institutionerna och kulturnämnden. På regio— nal nivå föreslås länsbildningsförbunden få funktionen som kulturcentrum. Centralt bör ett liknande samrådsorgan inrättas med före- trädare bla för Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar, kommunförbunden och utbildningsdepartementet.

4.7.2.2 Fackföreningsrörelsen och kulturen

I arbetsgruppens rapport formuleras inga konkreta mål för kulturpolitiken. Som en central uppgift för arbetarrörelsen anges dock att skapa förutsättningar för en reell valfrihet och därmed reell jämlikhet i människors val av kulturella aktiviteter. Kulturutbudet måste göras tillgängligt för alla oberoende av bostadsort och social ställning. Den sociala miljön formar i stor utsträckning individernas kulturvanor och kulturefterfrågan. Existerande sociala och psykologiska spärrar mot kulturell aktivitet hos vissa grupper måste brytas och effekter- na av olikheterna i den sociala miljön kompenseras. Åtgärderna bör därför inriktas på de mest eftersatta grupperna. Det kommersiella inflytandet över kulturlivet måste begränsas. Samhället skall garantera att den nyskapande och konstnärligt ambi- tiösa kulturen är lika lätt åtkomlig som den ytliga och lättsålda.

Arbetsgruppen understryker att en kultur- politisk reformverksarnhet som till stor del riktar sig till hittills eftersatta grupper måste ha en förankring och ett stöd i de fackliga organisationerna. Bland de metoder som ar- betsgruppen föreslår för att stimulera en ökad kulturell aktivitet bland de grupper som fackföreningsrörelsen representerar kan bl a nämnas följande. Kulturarbetare bör be- redas möjligheter till korttidsanställningar inom de fackliga organisationerna lokalt, re- gionalt och centralt. Kostnaderna bör ihu- vudsak täckas av samhällsmedel. Allmänt bör samhället ta ansvaret för att kulturarbetarna har en rimlig försörjningssituation. De kul- turpolitiska insatserna bör i större grad inrik- tas på mottagarsidan. Organisationer och in- stitutioner som har goda kontakter med

underförsörjda grupper bör ges ökade resur-' ser till uppsökande verksamhet. Publikarbe- tet på lokal nivå bör intensifieras och verk- samheten erhålla statligt stöd. Amatörverk- samhet av olika slag bör stödjas och stimule- ras. Inom förskolan och ungdomsskolan bör barn och ungdom i ökad omfattning ges möjligheter till skapande verksamhet. Resur- serna för skapande verksamhet bland vuxna bör företrädesvis kanaliseras till folkbild— ningsorganisationerna. Bidragsbestämmelser- na för folkbildningsverksamhet bör revideras så att de bättre ansluter till amatörverksam- hetens behov.

Arbetsgruppen ser radio och television som de utan jämförelse mest effektiva instrumen- ten för förmedling av kultur, information och utbildning. Trots detta kan dessa medier i vissa sammanhang medföra passivitet och konservatism i attityden till kulturell verk- samhet. Radio- och TV-verksamheten bör även i framtiden bedrivas utan kommersiell

finansiering. När det gäller organisationen inom kultur-

området (se vidare 8.1.4) anser arbetsgrup- pen att varje landsting bör ha en politiskt sammansatt kulturnämnd. Vid sidan av dessa politiska organ bör det skapas organ för regional samordning och samplanering av kulturverksamheten. Denna uppgift bör kun- na läggas på länsbildningsförbunden efter en vidgning av representationen i dessa. Även i kommunerna bör politiskt sammansatta kul- turnämnder inrättas. Liksom på länsplanet bör samordningsorgan skapas med en bred representation för olika intressenter. De 10- kala samordningsorganen bör fungera som publikorganisationer.

4.8 planering

För uppläggningen av samhällets kulturpoli- tiska insatser är det nödvändigt att ha en bild av hur människor disponerar sin fritid på olika aktiviteter, av olika gruppers kul- turella situation och av de allmänna kultur- sociologiska rönen. Det är vidare önskvärt att söka skaffa sig en bild av hur det svenska samhället kommer att se ut i ett långsiktigt perspektiv i fråga om kulturpolitiskt intres- santa avseenden. Här kan endast kort sum- meras vissa grundläggande data. Behovet av bakgrundsfakta för kulturpolitiska beslut diskuteras senare i detta betänkande. Frågan kommer att belysas ytterligare i det material om forskningen och kulturen som rådet avser att lägga fram senare.

4.8.1. Användningen av fritiden

Låginkomstutredningen har i sin kartlägg- ning av svenska folkets levnadsförhållanden bla gjort en studie av den vuxna befolk- ningens fritidsförhällanden (Fritid och rek- reation, utkast till kap ll i betänkande om svenska folkets levnadsförhållanden, 1971). Redovisningen, som avser förhållandena för hela befolkningen mellan 15—75 år, grundas på en surveyundersökning med ca 6000 intervjupersoner.

Genom successiva arbetstidsförkortningar och genomförande av femdagarsvecka, har den totalt disponibla fritiden ökat under de senaste decennierna. Hur den faktiska vardagsfritiden förändrats är svårare att

Bakgrundsfakta för kulturpolitisk

bedöma bla med hänsyn till tendensen till ökade avstånd mellan bostad och arbetsplats. Den totala fritiden kan förväntas fortsätta att öka i framtiden. I låginkomstutredning- ens redovisning konstateras att ca hälften av löntagarna (1 450 000 individer) fn har en faktisk fritid under vardagarna på 4—6 timmar. 65 % eller 1 854 000 individer har en faktisk fritid som understiger 6 timmar per dygn. Med faktisk fritid avses då dygnets 24 timmar minskade med bruttoarbetstiden (ordinarie arbetstid, övertid, förberedelsetid, extraarbete, raster och resor), en tid för sömn på 8 timmar samt 1 morgontimme för hygien etc. För att få den tid som kan disponeras på vad som vanligtvis avses med fritidsaktiviteter måste dessutom borträknas tid för ”underhållsaktiviteter" av typen måltider, städning, inköp, tvättning etc. Den tid som merparten av den svenska befolk- ningen under vardagarna disponerar för bl a kulturella aktiviteter är således i realiteten betydligt mindre än 4—6 timmar. Från denna begränsade tid måste vidare borträk- nas restiden om inte aktiviteten är lokalise- rad i direkt anslutning till bostaden. Befolkningens användning av fritiden har i grova drag registrerats genom att de inter- vjuade tillfrågats om de brukar utöva ett antal (19) fritidsaktiviteter. Svarsalternativen var ”Ne'”, ”Ja, någon gång” eller ”Ja, ofta” — men ofta avses då 10 ggr eller mer per år. En rangordning av aktiviteterna efter hur

stor del av den vuxna befolkningen som

”någon gång” eller ”ofta” utövar dern ger följande. Det vanligaste sättet att använda fritiden är att besöka eller ha på besök släktingar, vänner och bekanta (90 %). Där- näst kommer bok- och veckotidningsläsning samt bilutflykter (ca 70 %), hobbyarbete (60 %) och trädgårdsskötsel (50 %). Ungefär 4 av 10 uppger att de någon gång eller ofta under året går på bio, teater, konsert eller i affärer. Nästan lika vanligt är restaurangbe- sök. 1 på 3 vuxna fiskar minst någon gång om året som fritidssysselsättning. Den rela- tiva andelen som går på dans är ungefär lika stor. Den idrottsliga aktiviteten är relativt liten. Endast en fjärdedel svarar att de någon gång eller ofta idrottar per år. Studiecirkel- aktiviteten är ännu lägre. Endast en femtedel uppger att de minst någon gång per år deltar i sådan verksamhet. För det egna musiceran- det är motsvarande andel l4 %. Den minst vanliga av de studerade fritidsaktiviteterna är jakt.

Man har i studien relaterat aktiviteterna till olika faktorer hos intervjupersonema som kön, ålder, socialgrupp och ortstyp.

Bokläsning avtar med åldern. Pensionärer läser emellertid veckotidningar i högre grad än övriga. Stora skillnader föreligger även mellan socialgrupperna beträffande bok- och veckotidningsläsning. Bokläsning är mest koncentrerad till socialgrupp I och veckotid- ningsläsning till socialgrupp Ill. I socialgrupp [ läser två tredjedelar böcker ofta som fri- tidsaktivitet mot en fjärdedel i socialgrupp III.

Som ett sammanfattande index på kultu- rell aktivitet tillämpas teater—, konsert-, mu- seibesök etc, bokläsning samt deltagande i studiecirklar och kurser. Av redovisningen framgår att ca hälften (omkr 2,8 milj indivi- der) av den vuxna befolkningen inte alls eller endast någon enstaka gång per år sysslar med denna typ av fritidsaktivitet. En lika stor andel av befolkningen ägnar sig måttligt åt sådana aktiviteter. Endast ca 240 000 individer eller 4 % av befolkningen ägnar sig i stor omfattning åt dessa typer av fritidsakti- viteter.

Andelarna personer som brukar gå på

teater etc, läsa böcker och delta i studiecirk- lar sjunker systematiskt med åldern. Över 65 års ålder utövar två tredjedelar ingen eller mycket liten aktivitet av detta slag. Aktivite- terna är även starkt socialgruppsbundna. Majoriteten av socialgrupp Ill, drygt 60 % ägnar sig inte alls eller mycket litet åt dessa fritidsaktiviteter. Motsvarande siffra för so- cialgrupp I är 10%. Vad gäller skillnaderna mellan stad och land kan konstateras att andelen individer med ingen eller liten kul- turaktivitet är större på landet än i städerna.

Utredningen redovisar även sambanden mellan ekonomiska, sociala samt medicinska faktorer och fritidsaktiviteter. Det framgår att individer med ett tungt, svettigt och smutsigt arbete har markant lägre fritids- aktivitet på de flesta områden. Bland dem som har bra arbetsförhållanden är andelen som går på teater, museer etc fem gånger så stor som bland dem med dåliga arbetsförhål- landen. Andelen som deltar i studiecirkel- verksamhet är nära tre gånger så hög. Musice- rande, bokläsning och hobbyarbete är dub- belt så vanligt bland dem med bra arbetsför- hållanden som bland dem med dåliga.

Vad gäller individer med synbesvär, hör- selbesvär och rörelsehinder kan sägas att de generellt har en lägre fritidsaktivitet. Olika former av fysiska handikapp medför således stora risker för en social isolering.

] låginkomstutredningens undersökning har inte omfattningen av radiolyssnandet och TV-tittandet tagits med. Sveriges Radios publikundersökningar ger emellertid vid handen att ca 65 % av befolkningen lyssnar till minst ett radioprogram om dagen och att 7 av 10 varje dag tittar på TV. Det genomsnittliga TV-tittandet för svensken är 1,5 timmar per dag. Mest tittar barnen och de äldre, minst tonåringar och personer med hög skolutbildning. Överförs uppgifterna om radiolyssnande och TV—tittande till det av låginkomstutredningen tillämpade klassifice- ringssystemet framstår dessa aktiviteter som de helt dominerande formerna att använda fritiden.

Vid sidan av låginkomstutredningens redo- visning kan som exempel på en mer

principiell diskussion kring fritidsstrukturen och individernas fritidsaktiviteter nämnas en uppsats (Sven Thiberg, Fritidsstruktur) i servicekommitténs strukturstudie Boendeser- vice 6 (SOU 1971128). I uppsatsen diskute- ras fritiden i relation till individens förhållan- de bl a i fråga om boendemiljö och arbetsför- hållanden. Även fritidsstrukturen i ett fram- tidsperspektiv behandlas.

De särskilda kultursociologiska undersök- ningar som gjorts under 1960-talet har visat att kulturell aktivitet på samma sätt som den sociala aktiviteten över huvud taget har ett starkt samband med utbildning, socialgrupp och inkomstnivå. De har också fäst upp- märksamheten vid hur varierande de sociala vanorna är på detta område.

En möjlig slutsats av undersökningarna är att utbildningen är en primär orsak till kul— turell aktivitet. Redan utbildningsmiljön som sådan är mera rik på möjligheter till kultur- kontakter än tex hemmiljön och arbetsmil- jön. Sambandet mellan utbildning och be- söksfrekvens på kulturinstitutioner och del- tagande i andra kulturaktiviteter är större än sambandet mellan dessa aktiviteter och so- cialgruppstillhörighet samt inkomstnivå.

Att yngre personer är mera aktiva än äldre när det gäller olika slag av kulturaktiviteter bör ses mot bakgrund av att de yngres livssituation skiljer sig från de äldres framför allt med avseende på att möjligheterna till utbildning ökat, vilket leder till att ålders- skillnaderna delvis sammanfaller med skillna- der i utbildning.

Både de särskilda sociologiska undersök- ningarna och låginkomstutredningens redo- visning ger således vid handen att den kultu- rella aktiviteten varierar kraftigt mellan olika grupper. I vissa fall har man anledning att se ett orsakssamband mellan olika sociala, eko- nomiska samt geografiska faktorer och kul- turella aktiviteter, i andra fall är orsakssam- banden mindre klara. Vissa grupper har inte endast en lägre faktisk aktivitet på kultur— och fritidsområdet utan också i flera avseen- den av skilda anledningar sämre förutsätt- ningar och sämre möjligheter till varierande fritidsaktiviteter. Som exempel på sådana

grupper kan nämnas människor i de högre åldrarna, föräldrar med små barn, människor boende i glesbygd, invandrare och lågutbil- dade.

Förhållandet att vissa grupper befinner sig i en sämre situation kulturellt sett än andra är i sig ett motiv för Speciella insatser. Behovet accentueras ytterligare av att dessa grupper sannolikt kommer att öka.

4.8.2. Befolkningsstrukturen och vissa socioekonomiska förhållanden

De väntade förändringarna i befolknings- strukturen visar några tendenser som är av betydelse för kulturpolitiken.

Ett utmärkande drag vad gäller åldersför- delningen är den kontinuerliga och snabba ökningen av antalet människor i de högsta åldrarna. Sammanlagt kommer gruppen 65 år och däröver att omfatta 1,3 milj männi- skor eller närmare 16 % av befolkningen är 1980. I fråga om familjerelationerna och familjestrukturen noterar man, att föräldrar får en allt längre aktiv, oberoende period av sitt liv efter det att barnen blivit vuxna.

Tendensen i befolkningens regionala för- delning kan förutsägas men förändringarnas hastighet och omfattning är osäker. Tillväx- ten av 30—40 regioncentra, utglesning av tätortsbefolkningen till förortsområden, fortsatt minskning av glesbygdsbefolkningen samt den ökade fritidshusbebyggelsen är andra viktiga faktorer för den kulturella planeringen. Vad gäller koncentrationen av befolkningen till större och medelstora tät- orter skapar den ett bredare underlag för kulturella aktiviteter. Men inom de stora tätorterna verkar utflyttningen till perifert belägna förorter så att underlaget för en rad olika kulturaktiviteter i praktiken minskar.

Till de viktigaste demografiska aspekterna hör invandringens ökade betydelse. Antalet utländska medborgare i Sverige är år 1972 ca 417 000. Medräknas de invandrare som blivit svenska medborgare blir siffran ca 600 000. lnvandrargrupperna kommer genom sin ökande numerär sannolikt att få ett allt starkare inflytande på den svenska kulturen.

Samhället måste också i sin kulturpolitik ta större hänsyn till dessa grupper.

Till dessa tendenser för den numerära utvecklingen av för kulturpolitiken betydel- sefulla grupper kan läggas den troliga utveck- lingen av ytterligare faktorer av intresse.

De utbildningsmässiga fömtsättningama hos befolkningen som helhet förändras snabbt. Kraven på kulturlivets resurser och innehåll kommer därmed troligen att öka och bli artikulerade på ett annat sätt än tidigare.

Trots de stora utbildningsreformema kommer dock ännu under två—tre decennier en stor mängd människor här i landet att ha en kort och torftig grundutbildning. Det är ännu för tidigt att istatistiken väga in effek- terna av de ökade satsningarna på vuxenut- bildningen. Generellt sett kommer de grup- per som har den mest bristfälliga utbild— ningen troligen också under resten av 1900- talet att leva under de knappaste ekonomis— ka förhållandena och dessutom ha de minst stimulerande yrkena. Därtill är denna stora grupp människor mest utsatt för arbetslös— hetsrisker på arbetsmarknaden. I kulturpoli- tiken måste åtgärder för dessa grupper priori- teras.

Den stora skillnaden i ekonomiska resur- ser mellan olika individer och familjer på- verkar givetvis människornas konsumtions— mönster. Den minskade inkomstspridningen som bör kunna förväntas under 1970—talet torde dock inte i grunden kunna påverka detta mönster.

Sysselsättnings— och yrkesstrukturen kom- mer under 1970—talet inte att förändras i sådan omfattning att det på något avgörande sätt påverkar förutsättningama för de kul- turpolitiska åtgärderna. Ökningen av personer som är föremål för mer omfattande arbets- marknadspolitiska åtgärder måste dock uppmärksammas. Deras situation behöver beaktas också i andra avseenden än vad gäller sysselsättningen. En faktor av intresse när det gäller sysselsättningsstrukturen är den mätt- nad på arbetskraft med längre teoretisk ut- bildning som är märkbar inom traditionella avnämarområden.

Att allt fler kvinnor har förvärvsarbete utanför hemmet och att arbetstid respektive fritid tenderar att koncentreras till samman- hängande block förstärker polariseringen arbetsmiljö — bostadsmiljö (eller fritidsmil— fö). Även om den arbetsfria tiden av veckan fortsätter att öka, så ökar också behovet av vad som har kallats underhållsaktiviteter.

4.9

Krav på en utformad kulturpolitik innebär krav på en samlad struktur för åtgärderna av staten, kommuner och landsting på kultur- området. En sådan kulturpolitik förutsätter definierade mål för insatserna, väl utarbetade metoder, en ändamålsenlig organisation på kulturområdet samt tillräckliga ekonomiska resurser.

Det är först under 1960-talet som man kan tala om en vilja att föra en medveten kulturpolitik i vårt land. Flera betydelsefulla beslut fattades. Kulturinstitutionerna har haft stor frihet att själva lägga upp sin verksamhet. En grund lades för ett fortsatt reformarbete. Såväl reformer som utredning- ar har emellertid varit sektorsavgränsade och gällt enbart de statliga insatserna.

För 1970-talet är en politik av 1960-talets typ klart otillräcklig. En ny, fullt utformad kulturpolitik är nödvändig. Skälen för detta kan sammanfattas i följande fyra punkter.

]. Det saknas i dag definierade mål för samhällets kulturpolitiska insatser. När 1961 års statliga handlingsprogram beslutades, var avsikten inte att det skulle bli ett för lång tid gällande program. Detta program har också i dag förlorat all praktisk betydelse som vägledning för kulturpolitiskt handlande. Det täcker helt naturligt inte alls in de idéer som kommit fram under 1960-talets livliga debatt. Därmed saknas i dag i realiteten definierade mål för den statliga kulturpolitiken. Det skulle kunna

Behovet av en ny kulturpolitik

sättas i fråga om mål behövs. Kulturrådet har dock kommit till uppfattningen att det nu mer än någonsin är nödvändigt med en preciserad målsättning för att det skall bli möjligt att bedriva ett konstruktivt utveck- lingsarbete inom kulturområdet.

Om mål saknas blir det omöjligt att åstadkomma en mer genomgripande aktive- ring av kulturpolitiken. Definierade mål behövs dock oavsett vilken ambitionsnivå samhället vill välja för sina insatser. De behövs för att rätt utnyttja de tillgängliga resurserna.

Det räcker inte att staten isolerat bestämmer målen för den statliga kulturpoli- tiken. Varje kommun och landsting måste också bestämma mål för de egna insatserna och behöver som utgångspunkt för det en formulerad övergripande målsättning för samhällets kulturpolitik.

2. Det saknas i dag metoder för att få till stånd en bred folklig kulturverksamhet. Den statliga kulturpolitiken kan i fortsätt- ningen inte som hittills i dominerande grad vara inriktad på stöd till institutionerna och i synnerhet de centrala producerande organen. Stöd till det fria skapandet har haft en underordnad plats i 1960-talets statliga kulturpolitik. Insatserna för att få till stånd en kulturverksamhet i närmiljöerna har varit obetydliga. Kulturpolitiken har i alltför hög grad byggt på kulturdistribution i stället för kulturell aktivering.

En genomgripande förändring måste ske i syfte att få till stånd en breddad folklig kulturverksamhet som når fler människor och som ger möjligheter till en ökad egen aktivitet.

3. Det saknas i dag en klar fördelning av ansvaret mellan de statliga och kommunala insatserna och det saknas också riktlinjer för samhällsorganens samverkan med organisa- tionslivet. 1961 års program var endast ett program för statens åtgärder. Samspelet statfkommun— organisationsliv berördes inte. Inte heller senare har man kommit fram till några sådana principer. Detta är en allvarlig brist som försämrar möjligheten till en breddning av verksamheten. Det karakteristiska för kulturområdet jämfört med flertalet andra samhällsområden är organisationemas fram- trädande roll. Staten har ett ansvar för att samverkan mellan de egna insatserna samt kommunernas, landstingens och organisatio- nernas fungerar. Samverkan mellan å ena sidan organen på kulturområdet och å andra sidan olika organ inom det sociala området inom skolan och inom andra områden fungerar i dag dåligt. Mot bakgrund av behovet av samverkan är den statliga kulturorganisationen i dag splitt- rad. Insynen i beslutsfattandet från alla berörda parter är bristfällig. Även ur andra synpunkter är den olämpligt uppbyggd. Inte heller den kommunala organisationen funge- rar tillfredsställande. Det behövs en ny organisationsstruktur som kan svara mot kraven på samverkan och även i övrigt underlätta förverkligandet av kulturpolitikens nya vidare syften.

4. De ekonomiska resurserna för kulturpoli- tiska insatser är i dag otillräckliga och metoderna att prioritera bristfälliga. Kulturpolitiska insatser måste kosta pengar. Om de skall kunna åstadkomma en breddad kulturverksamhet som når fler människor medför det att de ekonomiska insatserna måste öka väsentligt. Politik är att vidta åtgärder som påverkar

människors livssituation. Om kulturens olika uttrycksformer skall kunna få en mer framträdande plats i människors liv, är det ofrånkomligt att detta liksom sjukvård, utbildning och forskning, kräver planering och tillräckliga ekonomiska resurser. Kultu— ren har hittills varit eftersatt.

Tävlan om de samhällsekonomiska resur- ser som står till förfogande de närmaste åren kommer att bli hård. För att kulturen då skall kunna hävda sig krävs det förutom en mera samlad organisation bättre metoder för att prioritera mellan alla krav på reformer och bidrag både inom kulturområdet och i förhållande till andra områden. Den metodik som i dag tillämpas ger inga garantier för att resurserna utnyttjas på bästa möjliga sätt. En prioritering måste ske med utgångspunkt i de allmänna mål som fastställs.

Den nya kulturpolitiken måste alltså ges större resurser men också skapa mer genomtänkta metoder för att använda dessa.

Kulturrådets slutsats är alltså, att det behövs en ny kulturpolitik som ger

1. mål för samhällets kulturpolitiska insatser,

2. metoder för att få till stånd en kulturverksamhet som aktivt bidrar till att förbättra samhällsmiljön och verkar för jämlikhet,

3. en fördelning av ansvaret inom de statliga och kommunala områdena som garanterar full insyn i beslutsfattandet åt alla berörda och riktlinjer för ansvarsfördelning- en mellan stat—kommun—organisationsliv,

4. större ekonomiska resurser och bättre prioriteringsmetoder.

4.10

4101 Statsmakterna bör fastställa allmänna mål för kulturpolitiken

Statsmakterna bör fastställa allmänna mål för samhällets kulturpolitik. I 4.13—4.201äg- ger kulturrådet fram förslag till mål. Först måste dock bl a klargöras vilka allmänna krav som bör uppställas på en målformulering av generell natur. Rådet vill peka på fem sådana allmänna krav, som bör beaktas när mål för kulturpolitiken fastställs av statsmakterna. Målen bör för det första inte bara gälla statens utan avse hela samhällets kulturpoli- tik (4.10.2). De bör för det andra omfatta kulturområdet i dess helhet, inte bara vis- sa konstområden (4.103). För det tredje bör målen visserligen markera en önskvärd ny inriktning av de kulturpolitiska insatserna men också inrymma övriga motiv för sam- hällsinsatserna (4.10.4). Målen bör för det fjärde inte enbart ha karaktären av ett hand- lingsprogram på kort sikt utan även gälla de långsiktiga insatserna (4.105). För det femte slutligen bör målen vara sådana att man kan följa upp i vad mån de förverkligas (4.106).

4.102 Målen bör avse hela samhällets kulturpolitiska insatser

Kulturrådet föreslår att statsmakterna nu fastställer allmänna mål för hela samhällets kulturpolitik. Dessa bör i första hand men inte enbart gälla de statliga insatserna. De bör också vara av den art att de kan tjäna

Allmänna krav på en ny målformulering

som vägledning för primärkommunernas och landstingens kulturpolitik.

Behovet av gemensamma mål för kom- munernas kulturpolitiska insatser hänger samman med verksamhetens vidgning på det— ta område. En kraftig kulturell expansion har skett under senare år framför allt bland primärkommunerna. Genom den pågående kommunindelningsreformen skapas förut- sättningar för en fortsatt utveckling på detta område. Bland landstingskommunerna har frågan om kulturuppgifterna fått ökad ak- tualitet. Till detta kommer krav på decentra- lisering av statens kulturinsatser. Kulturrådet framför i det följande olika förslag i de- centraliserande syfte. Dessa förslag från kul- turrådet innebär ett ökat ansvar för kommu- ner och landsting i fråga om kulturpolitikens utformning. Skall det statliga kulturstödet i betydande utsträckning gå till organ på i första hand regional men också lokal nivå, måste statsmakterna veta att medlen används i överensstämmelse med vissa allmänna linjer för samhällets kulturpolitiska åtaganden.

De enskilda kommunernas möjligheter att själva formulera mål för sina kulturpolitiska insatser är små. Detta framgår av en genom- gång som kulturrådet har gjort av lokala kulturprogram och kommunala kulturutred- ningar som lagts fram under 1960-talet. Myc- ket få kommuner har redovisat målen för sin verksamhet på området. När målbestämning- ar gjorts har de varit påfallande torftiga.

Flera kommuner har klart utsagt att det funnits behov av målbestämningar men fram- hållit svårigheterna att få fram sådana. Som ett exempel på ett mer omfattande arbete kring målen för en kommuns kulturpolitik kan nämnas det som fn pågår i Göteborg (Kommunfullmäktiges beredning för ett samlat kulturprogram för Göteborg, KUB -69). Beredningen tillsattes år 1969 och lade i början av år 1972 fram ”Utkast till utgångspunkter och mål för ett kommunalt kulturprogram för Göteborg.”

Behovet av målbestämningar har under 1960-talet framträtt blå i samband med organisationsutredningar, som gjorts då deti en rad kommuner blivit aktuellt att inrätta kulturnämnd. I en sådan utredning, gjord i Malmö är 1967, diskuterades mera princi- piellt behovet av att bestämma de allmänna målen för verksamheten och svårigheten att åstadkomma en sådan bestämning. (Betän- kande och förslag av kulturkommittén, Stadsfullmäktiges i Malmö handlingar, bi- hang 1967, nr 72). Kommittén redovisade flera skäl till att det var ”förknippat med högst påtagliga svårigheter för den enskilda kommunen att utstaka sin kulturpolitik”. Det främsta skälet var dock enligt kommit- tén att några allmänna riktlinjer inte hade dragits upp för samhällets kulturservice. I sammanhanget anförde kommittén följande:

”Allmänt kan sägas, att någon samman- fattande utredning om den svenska kultur- politikens mål och medel ännu icke företa- gits. Förslag om åtgärder för upprättande av ett kulturpolitiskt handlingsprogram har gång efter annan varit föremål för riksdagens behandling. Väckta motioner i ämnet har icke bifallits av riksdagen och vederbörande utskott har bl a uttalat, att tiden ännu icke är mogen för en utredning om kulturpoliti- kens mål och medel; i stället har det befun- nits mera ändamålsenligt att avvakta de er- farenheter, som de senaste årens ökade kul- turpolitiska aktivitet kommer att ge”. (5 15)

Vad gäller kommunernas gemensamma or- gan kan dessa inte ta på sig att formulera bindande mål för alla kommuner. Som tidi- gare nämnts (4.1) är detta inte möjligt av principiella skäl. Svenska kommunförbundet

har i ett yttrande till kulturrådet bekräftat, att någon närmare målbeskrivning inte torde vara att påräkna från förbundets sida. De praktiska handlingsprogrammen måste ut- formas lokalt.

Kulturrådets slutsats är att de stora linjer- na i fråga om såväl den statliga som den kommunala kulturpolitiken måste dras upp av statsmakterna. Dessa linjer bör vara ge— mensamma för stat och kommun. Samtidigt har kommunerna ett stort självständigt an- svar.

Ytterst är det varje kommun och varje landsting som bestämmer sin egen kultur- politik. De gemensamma allmänna mål för samhällets kulturpolitik som riksdagen enligt kulturrådets mening bör fatta beslut om, kan alltså inte bli förpliktande för kommunerna på samma sätt som tex målen för skolan. Skillnaden gentemot utbildningsområdet är betydande. För detta finns det särskild lag- stiftning att knyta an till. Dessutom utgår det statsbidrag till kommunerna som gör att de kan förpliktas att följa de mål för skolan som statsmakterna har beslutat om.

Kulturrådet anser att det inte kan över- vägas att utfärda statliga bestämmelser, som gör målen helt bindande för annat än det statliga området. För kommunerna kan de inte bli direkt förpliktande annat än på enskil- da punkter genom statsbidragsvillkor. Där- emot bör de kunna vara vägledande för kommunerna, när dessa formulerar sina egna kulturpolitiska mål. Den enskilda kommu- nen bör kunna utgå från av statsmakterna antagna allmänna mål, när egna kulturpolitis- ka handlingsprogram formuleras. I dessa pro- gram får hänsyn dessutom tas till de olika partiernas allmänna och lokala program samt till de lokala förutsättningama i övrigt.

4.103 Mälen bör omfatta kulturområdet i dess helhet

När kulturrådet föreslår statsmakterna att fastställa mål för kulturpolitiken, ansluter sig rådet till en metodik som blivit allt vanligare, nämligen att klart definiera målen för verk- samheten inom en hel sektor.

Målen för den obligatoriska skolan fast- ställdes av statsmakterna år 1962 (prop 1962154, SäU 196211, rskr 19621328).

På den högre utbildningens område har riktlinjerna under 1960-talet lagts fram successivt genom beslut är 1960, 1963 och 1965 (prop l960:119, SäU 1960:1, rskr 19601327, prop 1963:172, SU 19631212, rskr 19631405 och prop 19651141, SU 19651173, 195, rskr 196514] 1).

U 68 har i ett antal skrifter behandlat målen för i första hand den eftergymnasiala utbildningen. I Mål för högre utbildning (1969) tas de övergripande målen upp, me- dan Högre utbildning, funktion och struktur (1969), Högre utbildning, forskningsanknyt- ning och studieorganisation (1970) samt Gymnasieskolan, några riktlinjer (1971) be- handlar delmål. Utredningsarbetet har en sådan inriktning att man kan räkna med en omfattande diskussion av målen för denna del av utbildningen i samband med att hu- vudbetänkandet lämnas. Den svenska arbetsmarknadspolitiken gjordes till föremål för översyn av 1960 års arbetsmarknadsutredning. I sitt betänkande (SOU 196519) analyserade utredningen även arbetsmarknadspolitikens allmänna uppgif- ter. I prop 1966152 gav departementschefen bl a en återblick på de förskjutningar i syftet med samhällets arbetsmarknadspolitiska in- satser som skett under 1900-talet. Han for- mulerade därefter (s 183—191) i anslutning till utredningens förslag de aktuella målen för den svenska arbetsmarknadspolitiken.

På det socialpolitiska området återfinns riktlinjerna för samhällets insatser bl a i pro- positionerna rörande nu gällande socialvårds— lagstiftning (prop 19542159 lag om nykter- hetsvård, prop 19551177 lag om socialhjälp och prop 1960110 barnavårdslag) samt i pro- position om sociala centralnämnder i kom— munerna (prop 19701121). Socialpolitikens långsiktiga mål utreds f n av 1967 års social- utredning (direktiv se 1969 års riksdagsberät- telse s 133).

Kulturområdet skiljer sig på ett avgörande sätt från nämnda områden, där målbestäm- ningar gjorts av statsmakterna, genom att

betydande delar av det inte alls eller bara delvis finansieras av samhällsmedel. Vissa uppgifter som t ex utbildningen inom kultur- området, ligger helt på samhället. Vad gäller utbudet av teater svarar stat och kommun för huvuddelen av kostnaderna. Beträffande bildkonst och musik har samhället gjort jämförelsevis stora åtaganden bla genom bidrag till museer och konsertorgan. Samti- digt är den icke-samhällsunderstödda verk- samheten stor både i fråga om musikutbudet och på konstmarknaden. I fråga om massmedier är det endast radio och TV som regleras av samhället, medan film-, bok-, tidnings- och tidskriftsproduktion nästan helt är privat. Liksom produktionen domine- ras också distributionen av spelfilm av enskilda ekonomiska intressen. Nästan hela bok-, tidnings- och tidskriftshandeln drivs i enskild regi. Samhället har emellertid genom att biblioteken kostnadsfritt ställer böckerna till allmänhetens förfogande ett mycket omfattande ansvar för bokdistributionen.

Enskilda har således ett synnerligen stort, delvis helt dominerande inflytande över lan- dets kulturproduktion och distribution. Samhället har emellertid på område efter område gått in med egna åtgärder för att trygga kulturförsörjningen och säkerställa ett mångsidigt utbud. Också på de områden där de största enskilda ekonomiska intressena finns, främst i fråga om press och film och på bokmarknaden, har samhällets direkta medverkan påkallats. Förhållandena inom dessa områden utreds fn av bl a filmutred- ningen och litteraturutredningen.

Det torde numera råda full politisk enig- het om att samhället måste kunna göra aktiva ingripanden för att garantera ett rikt och mångsidigt kulturliv. Det är endast i fråga om åtgärdernas art och omfattning som meningarna kan gå isär. Statsmakterna har alltså ytterst ett ansvar för utvecklingen inom kulturområdet i dess helhet.

De allmänna mål för kulturpolitiken som kulturrådet föreslår att statsmakterna fast- ställer kommer att vara bindande för statliga och vägledande för kommunala organ. Till följd av samhällets ansvar för kulturlivets

utveckling i stort bör emellertid målen även avse de delar av det kulturella området som fn inte är föremål för direkta samhälleliga kulturpolitiska insatser. Inom dessa sektorer bör målen tjäna som allmän bedömnings- grund för avgöranden om direkta samhälleli- ga insatser är påkallade.

4.10.4. Målen bör inrymma alla de viktigare motiven för samhällsinsatser

Som förut sagts var 1961 års kulturpolitiska mål i första hand ett program för den inrikt- ning som reformverksamheten borde ges. Avsikten med formuleringarna var inte att formulera mål för alla åtgärder inom kultur- området.

De allmänna mål som nu behövs bör givetvis också vara ett uttryck för vilken inriktning de kulturpolitiska reformerna bör ha den närmaste perioden. Men målen bör samtidigt vara så utformade att de i princip skall täcka alla kulturpolitiska insatser av betydelse, inte enbart de riktningsförändran- de. De bör alltså även kodifiera sådana grundläggande allmänna motiv för insatserna som i praktiken redan gäller och bör fortsät- ta att gälla.

4.10.5. Målen bör gälla både de kort- siktiga och långsiktiga insatserna

De föreslagna målen bör vidare vara av sådan art _ så allmänna och vida och så pass högt ställda — att de kan förväntas vara giltiga under längre tid. Också på denna punkt skiljer sig de nu erforderliga målen från 1961 års kulturpolitiska program. Detta syftade i varje fall i fråga om sina första punkter till att sammanfatta ett på kort sikt aktuellt handlingSprogram.

När det blir fråga om allmänna mål för samhällsinsatserna som helhet och för att markera samhällets allmänna kulturansvar, så blir det med nödvändighet fråga om en målsättning av långsiktig natur. Det var ock- så sådana mål och riktlinjer som efterlystes i de tidigare redovisade mittenpartimotioner- na åren 1965—1967 (4.4.3).

Mål som gäller de långsiktiga insatserna behövs, som kulturrådet redan tidigare fram- hållit, för att underlätta prioriteringar och planmässiga reformer på olika sektorer. Det- ta gäller både för stat och kommun. Det gäller med avseende på samhällets insatser såväl för organ med administrativa uppgifter på området som för institutioner. De långsik- tiga målen ersätter inte utan utgör en viktig del av centrala och lokala handlingsprogram. Dessa senare behövs jämsides med de allmän- na målen för att konkretisera de åtgärder som skall vidtas.

Debatten under 1960-talet visar på beho- vet av sådana mål av mera övergripande och långsiktigt slag. Samtidigt har utvecklingen under denna period visat att även tämligen grundläggande värderingar kan skifta relativt snabbt. De kulturpolitiska målformuleringar- na måste i framtiden med jämna mellanrum kritiskt prövas mot bakgrund av föreliggande erfarenheter. Det bör därför finnas organ på kulturområdet med ett allmänt ansvar som kan föreslå justeringar eller kompletteringar av fastställda mål.

4106 Man bör kunna följa upp i vad mån malen förverkligas

Om målen inte skall förlora kontakten med verkligheten, är det angeläget att det också finns möjligheter att kontinuerligt följa upp i vilken mån de förverkligas.

I många fall är det svårt eller omöjligt att finna indikatorer på måluppfyllelsen. I andra fall bör det vara möjligt att efter särskilda undersökningar komma fram till indikato- rer. På flera punkter är det dock möjligt att finna relativt enkla sätt att mäta förverkli- gandet.

Om det t ex är ett väsentligt mål att få till stånd en jämnare geografisk fördelning av kulturverksamheten, så är det förhållandevis enkelt att från år till år räkna fram hur de kulturella aktiviteter som samhället stö- der är fördelade i olika delar av landet. Motsvarande kan gälla i fråga om tillgången på lokaler för kulturell aktivitet inom olika delar av en kommun, antal och slag av

arrangemang i olika bostadsområden, på vårdhem etc.

Förekomsten av klart formulerade mål stimulerar ofta till en granskning av hur de verkliga förhållandena är. De stimulerar härigenom ett fortlöpande reformarbete.

4.1 l politiska området

4. l l . 1 K ulturbegreppet

/”I/nom sociologin och etnografin har man tillämpat begreppet kultur som beteckning på den totala uppsättning av beteenden, vanor, roller och normer som en grupp eller ett samhälle har gemensamt. Inom andra områden har begreppet använts som benäm- ning på det samlade resultatet av människans samhälleliga beteende.

Det sociologiska kulturbegreppet påverka- de under 1960-talet det kulturbegrepp som användes i den kulturpolitiska debatten. Den därmed följande utvecklingen och utvidg- ningen av kulturbegreppet innehöll tre sär- skilt väsentliga punkter. För det första var det en övergång från ett mera snävt kultur- begrepp, i huvudsak omfattande de olika konstarterna, till ett bredare, där framför allt en rad miljöfrågor, utbildning, organisations- liv och massmedier förts fram som kultur- politiskt viktiga element. För det andra framkom en mycket starkare betoning av kommunikations- och aktivitetsaspekten på de kulturpolitiska insatserna än tidigare och den fysiska miljöns utformning för att till- godose behovet av sådana aktiviteter. För det tredje skedde en förskjutning av upp— märksamheten från företrädesvis konstnärer- nas och kulturproduktionens villkor till frå- gan om kulturens funktion för individen, mottagaren, och för samspelet mellan individ och samhälle.

Kulturrådets arbete påverkas helt naturligt i flera avseenden av de nämnda förändringar- na. De har betydelse för bestämningen av det kulturpolitiska området men i hög grad ock-

Förslag till bestämning av det kultur-

så för själva målformuleringen. De inverkar vidare på ett avgörande sätt på diskussionen om vilka åtgärder och metoder, som kan komma i fråga för de kulturpolitiska refor- merna. Det sociologiska kulturbegreppet be— stämmer också den position kulturpolitiken har i en samhällelig reformpolitik.

Detta vida kulturbegrepp är emellertid omöjligt att använda som utgångspunkt för en konkret kulturpolitisk reformverksamhet, eftersom det inte gör det möjligt att utpeka ett Speciellt område för kulturpolitikens in- satser. Att kunna utskilja ett sådant område / är en förutsättning för en meningsfull diskty sion av kulturpolitikens mål och medel.

En avgränsning är nödvändig bl a för att man skall kunna ange på vilka organ ansvaret ligger för samhällets åtgärder. Det råder all- män enighet om att de kulturpolitiska insat- serna på ett helt annat sätt än hittills måste samordnas med insatser på andra områden. Detta förutsätter inte en vid avgränsning av kulturområdet utan främjas bäst genom att man i målbeskrivningen söker ange i vilka av- seenden en sådan samverkan bör ske. Det övergripande målet för kulturpolitiken måste utformas så att det överensstämmer med mål för samhällets åtgärder inom andra områden.

Kulturpolitiken bör enligt kulturrådets mening ses som en del av samhällets miljö- politiska åtaganden i stort, till vilka bl a förs fysisk planering, samhällsserviceplanering, landskapsvård, utbildning samt frågor röran- de arbetsmiljö och fritidsmiljö. Miljöpolitik och kulturpolitik är dock självfallet inte synonyma begrepp.

4.1 1 .2 Avgränsningen av det kulturpolitiska området

Den centrala frågan är inte bestäm- ningen av ett visst kulturbegrepp utan av- gränsningen av det kulturpolitiska området. Denna avgränsning har en praktisk politisk motivering. Det är nödvändigt att veta var det samlade ansvaret för samhällsinsatser inom varje område skall ligga. Denna fördel- ning av det samhälleliga ansvaret är isjälva verket ett av de centrala problemen i detta betänkande.

Kulturrådet definierar som tidigare nämnts kulturpolitik som en samlad struktur för samhällsåtgärder på kulturområdet (4.1). Samhällsåtgärder med en kulturpolitisk mål- sättning måste alltså konkret kunna skiljas från åtgärder med annan motivering. Utbild- ningsväsendet är kanske ett av de viktigare instrumenten för kulturpåverkan. Ändå räk- nar kulturrådet inte detta till det kulturpoli— tiska området, eftersom det för utbildnings- området finns särskilda mål och medel och en bestämd ansvarsfördelning, som kultur— rådet av både principiella och praktiska skäl inte ansett sig vilja gå in på. Däremot kommer rådet in på kontakterna och samver- kan mellan de utbildningspolitiska och kul- turpolitiska områdena. Förhållandena gent- emot bla det socialpolitiska området och samhällsplaneringen är liknande.

Kulturrådet hänför till det kulturpolitiska området de konstnärliga uttrycksformerna, medier för kommunikation såsom press, radio och TV, verksamhet för bevarande av kulturarv samt en del av folkbildningsverk- samheten (fri skapande gruppverksamhet, kulturförmedling). Religion och religionsut- övning lämnas utanför. Även idrott och friluftsliv och liknande fritidsverksamhet lämnas utanför det kulturpolitiska området.

Till det avgränsade kulturpolitiska omrädet förs sålunda de konstnärliga uttrycksfor- merna. Det är teater, dans, musik, fllm, ut— ställningar, foto och litteratur, dvs ord-, bild-, scen- och tonkonstens områden. Kulturpo- litiken bör inom varje konstart omfatta åtgär— der för utbildning och åtgärder för att under—

lätta skapande och spridning.

När kulturrådet räknar in varje konstart som helhet, innebär detta i själva verket en väsentlig utvidgning i förhållande till nuläget. F n är särskilt de statliga insat- serna inriktade på konst av en viss genre, t ex på europeisk konstmusik men inte på jazz och popmusik, på teater men inte på varieté och cirkus etc. Enligt kulturrådets mening skall de samhälleliga insatserna kunna omfat- ta alla genrer. Det avgörande är två faktorer, nämligen behovet av insatser (behovet av samhälleliga åtgärder för att området skall fungera enligt de kulturpolitiska målen) och prestationernas kvalitet. Det första kriteriet gäller då närmast en bedömning inom varje konstart, det senare inom genren som sådan.

Till det kulturpolitiska området för kul- turrådet vidare andra medier för kommunika- tion än de rent konstnärliga, bl a press, radio och TV. Även detta innebär en väsent- lig utvidgning i förhållande till nuläget. Vis- serligen har radio och TV i vissa samman- hang förts till kulturområdet. Men rådet vill nu konsekvent se inte bara radio och TV utan också pressen som betydelsefulla delar av det kulturpolitiska området.

Utvidgningen beror inte på de konstnär- liga inslagen i dessa medier utan på att det inte går att dra gränser mellan olika medier för kommunikation. Någon skillnad bör såle- des inte göras mellan konstnärliga eller publi- cistiska former. Redan tidigare har fö en motsvarande uppfattning tillämpats på mu- seiområdet, där kunskapsutställningar av oli- ka slag lika väl som konstutställningar omfat- tas av samhällets kulturstöd. Motsvarande gäller om andra medier, t ex böcker och film, där man när det gäller kulturstöd till sektorn inte heller skiljer mellan tex dokumentära och konstnärliga produkter.

Traditionellt har till det kulturpolitiska området förts insatser för bevarande av kul- turarv, antingen det är fråga om konstnärliga medier, kulturminnen i form av byggnader och fornlämningar eller dokumentation av olika slag (böcker, papper och andra data- bärare). Kulturrådet finner att åtgärder för att bevara kulturarvet är en väsentlig del av

kulturpolitiken. Folkbildningens ställning aktualiserar en gränsdragningsfråga. Folkbildningsverksam-

hetens allmänna inriktning kan föras under vissa av de mål rådet ställer upp för kulturpolitiken. Inom kommunerna och landstingen behandlas också folkbildningsar- betet som en helhet. Stödet till folkbild- ningsorganisationerna hör ofta, men inte alltid, till kultur- och/eller utbildningsnämn- dernas arbetsuppgifter. Folkbildningen har emellertid särskilt under senare år kommit att till stor del inrikta sig på vuxenutbild— ning, en allt viktigare del av utbildningspoli- tiken, som kulturrådet av tidigare nämnda skäl inte går in på. Även om folkbildningen allmänt sett alltså under senare år fått en tydligare inriktning på vuxenutbildning, är folkbildningen, som framgår av kapitel 7, dessutom ett av de viktigare instrumenten för fri skapande gruppverksamhet och ett viktigt instrument för kulturförmedling. Kulturrådet kommer i det följande att ta upp den delen av folkbildningen i sina förslag. Däremot anser rådet det inte möjligt att fn föra hela folkbildningen till det kulturpolitiska området. Frågan om folkbild- ningens profil är inte av det slag att den kan avgöras av en statlig utredning. Den skall avgöras av folkbildningens egna organisatio- ner. Statsmakterna bör givetvis uppmärk- samt följa diskussionen inom dessa och de

slutsatser som kan dras av den. I vissa länder förs till kulturområdet även

friluftsverksamhet, sport, ungdomsverksam— het och turism. Det kulturpolitiska området innefattar där således även fritidsverksamhet. Kulturrådet ser en samordning och en mer samlad bedömning på alla nivåer av kultur- och fritidslivet som önskvärd och angelägen. Gränsen mellan insatser för fritidsverksam- het och för kulturaktiviteter är också i många kommuner flytande. .

Rådet betonar starkt kommunikations- och aktivitetsaspekterna på den kulturella verksamheten. Utifrån den utgångspunkten kan det därför synas rimligt att hänföra hela fritidssektorn till det kulturpolitiska områ- det och bl a låta stödet till ungdomsorganisa-

tionerna och idrotts- och friluftsverksamhet bli delar av de statliga kulturpolitiska åtgär- derna. Rådet anser det dock av bl a organisa- toriska skäl inte nu vara lämpligt att förorda en sådan utvidgning av det kulturpolitiska området.

[ riksstaten är stödet till ungdomsr anisa- tionerna inordnat under avsnittet kulturän- damål under utbildningshuvudtiteln medan stödet till idrotts- och friluftsverksamhet i huvudsak går överjordbrukshuvudtiteln.

Även om man inte väljer den administra- tiva lösningen att i kulturpolitiken inordna stöd till idrotts- och ungdomsverksamhet kan man inte bortse från att det finns ett nära samband mellan de olika områdena. Motiven för att stödja ungdoms-, idrotts- och friluftsverksamhet är i vissa avseenden de- samma som för samhälleliga insatser på det kulturpolitiska området. Många former av aktiviteter inom dessa områden, främst ung— domsverksamhet, är också kulturell verksam- het. Nuvarande förhållande som innebär att stödet till ungdomsorganisationerna syste- matiskt anses inordnad under kulturpoliti- ken men utan en sammankoppling av idrotts- politiken med övriga sektorer finner kultur- rådet därför olämpligt. Det finns som redan påpekats starka skäl för att se stödet till kultur— och fritidslivet i ett sammanhang. Sambandet bör också i administrativt hänse- ende markeras tydligare. Kulturrådet menar därför att kulturpolitiken på sikt bör ses som en del av en samlad kultur-, idrotts- och ungdomspolitik. På det statliga området togs också ett steg i den riktningen när riksdagens kulturutskott inrättades år 1971. Till utskot- tet fördes då ärenden rörande idrotts- och friluftsverksamhet tillsammans med kultur- och ungdomsfrågor. Kulturrådet anser att en sådan samlad bedömning vore lämplig även inom statsförvaltningen. Rådet ser således ett överförande av alla ärenden rörande kul- tur— och fritidsfrågor till ett departement som en önskvärd utveckling. På regional nivå sker oftast en samlad behandling av kultur-, ungdoms— och idrottsfrågorna i landstingens kultur- och/eller utbildningsnämnder.

4.12. Sammanfattning av kulturrådets förslag till mål för samhällets kulturpolitik

Kulturrådet föreslår att det för samhällets kulturpolitik fastställs dels ett övergripande mål som är av allmän natur, dels mer konkreta delmål.

Det övergripande målet anknyter till värderingar med tillämpning inom flera samhällssektorer. Delmålen är relativt obero- ende av varandra och får ses som medel som samverkar för att det övergripande målet skall förverkligas.

Den målformulering som föreslås kommer att förklaras och motiveras närmare i det följande (4.13—4.20).

Kulturrådet föreslår: Det övergripande målet för kulturpolitiken är att medverka till att skapa en bättre sam- hällsmiljö och bidra till jämlikhet.

För att detta mål skall kunna uppnås krävs

— att verksamheten och beslutsfunktio— nerna inom kulturområdet i ökad utsträck- ning decentraliseras ( decentraliseringsmålet).

— att de kulturpolitiska åtgärderna sam- ordnas med samhällets insatser inom andra områden och differentieras med hänsyn till olika gruppers förutsättningar och behov (samordnings- och differentieringsmälet),

— att de kulturpolitiska åtgärderna ut- formas så att de kan förbättra kommunika- tionen mellan olika grupper i samhället och ge tler människor möjlighet till kulturell verk- samhet (gemenskaps- och aktivitetsmålet ),

— att kulturpolitiken medverkar till att skydda yttrandefriheten och att skapa reella

förutsättningar för att denna frihet skall kun- na utnyttjas (yttrandefrihetsmälet),

— att konstnärlig och kulturell förnyelse möjliggörs ( förnyelsemålet),

— att äldre tiders kultur tas till vara och levan de görs ( bevarandemälet), samt

; att samhället har ett övergripande ansvar för att främja mångsidighet och spridning av kulturutbudet och för att minska eller hindra den negativa verkan som marknadsekonomin kan medföra ( ansvarigh etsmälet ).

4.1 3 kulturpolitik

4.13.1. Formulering

Kulturrådet föreslår, att det övergripande målet för samhällets kulturpolitik erhåller följande lydelse:

Kulturpolitiken skall medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö och bidra till jämlikhet.

4.13.2. Motivering

Kulturell verksamhet syftar huvudsakligen till att tillgodose ett upplevelse-, uttrycks- och kontaktbehov hos människan och att vara redskap för utforskning av verkligheten och kritisk granskning av samhället.

Diskussionen kring kulturpolitikens upp- gifter har tidigare oftast handlat om vidgad utbildning i estetiska ämnen, spridning av böcker, konst, teater, musik osv till olika delar av landet och estetisk utsmyckning av den yttre miljön. En kulturpolitik som förs utifrån detta synsätt blir begränsad.

Synen på samhällets kulturpolitiska åta- ganden måste vidgas. Kulturpolitiken bör ses som en del av samhällets miljöpolitiska enga- gemang i stort. Den knyter an till frågor som rör hela den sociala miljön (utbildning, ar- betsmiljö, boendemiljö, fritidsmiljö, vård- miljö etc) men också till planering och ut- formning av den yttre miljön (fysisk plane- ring, serviceplanering, landskapsvård och andra delar av miljövärden).

Samhällets kulturpolitiska ansvar måste

Det övergripande målet för samhällets

vidare vidgas till att avse all kulturverksam— het, oavsett om den drivs av samhället eller av enskilda.

Samhället kan aldrig förlita sig på att de fria marknadskrafterna skapar en mångsidig och över landet jämnt fördelad kulturproduk- tion och kulturverksamhet eller en rimlig försörjning för kulturarbetarna. Lönsamhet får inte bli avgörande för vad som skall produceras och hur produktionen skall spri- das.

Radio och TV utgör tillsammans med det tryckta ordet de kulturmedier som när alla. De får därigenom en central plats i kultur- politiken. De tillgodoser emellertid inte kon- takt- och uttrycksbehoven. Detta kan där- emot ske i den övriga kulturverksamheten.

När det gäller denna övriga kulturella verksamhet finns det brister särskilt i tre avseenden.

För det första existerar det alltjämt myc- ket stora skillnader i fråga om förutsätt- ningama för kulturell verksamhet i olika delar av landet och inom olika delar av kommunerna.

För det andra råder det mycket stora skillnader i fråga om de kulturella villkoren mellan olika utbildnings- och inkomstgrup- per och andra grupper, såsom fysiskt eller psykiskt handikappade oeh invandrare.

För det tredje är skillnaderna mellan gene- rationerna mycket stora i fråga om förmågan att tillgodogöra sig kulturutbudet och intres- set för att delta i kulturaktiviteter.

Det är en grundläggande orättvisa att män- niskor av geografiska, ekonomiska, utbild- ningsmässiga eller andra skäl eller på grund av brister i kulturlivets organisation är ute— stängda från aktiviteter och upplevelser. Klyftorna i fråga om föreställningsramar och uttrycksmöjligheter medför isolering och konflikter.

Omfattande, långsiktiga insatser måste göras för att övervinna dessa brister. Bety- dande åtgärder måste vidtas för att minska skillnaderna mellan olika delar av landet. Kulturell verksamhet måste i ökad utsträck- ning förläggas till bostadsområdena, antingen permanent eller genom uppsökande verksam- het och på olika sätt förankras i närmiljön.

Om man vill tillgodose jämlikhets- och rättvisekrav kan samhällets kulturpolitiska insatser inte begränsas till den i och för sig stora uppgiften att ställa resurser till förfo- gande för dem som på grund av sin utbild- ning eller andra omständigheter efterfrågar sådan verksamhet. Särskilda insatser måste göras i de ur kulturell synpunkt torftiga miljöerna och för de eftersatta grupperna. Den kulturella verksamheten måste alltså i större utsträckning än hittills utgå från olika gruppers situation, förutsättningar och be- hov.

Kulturpolitikens möjligheter att bidra till en bättre samhällsmiljö är i många fall be- roende av åtgärder som vidtas inom andra samhällsområden. Så bör tex byggandet av nya bostadsområden tidsmässigt samordnas med utbyggnad av både social och kulturell service. Lokaler för kollektiv kulturell verk- samhet och för verksamhet som utgår från kulturinstitutionerna måste planeras in i boendemiljön. Bostäder och arbetsplatser bör inte förläggas så långt från varandra att möjligheten till fritidsverksamhet praktiskt är utesluten. Den fysiska och psykiska ar- betsmiljön bör förbättras. Arbetet bör bli mindre pressande så att det inte utgör ett hinder för människor att delta i olika verk- samheter i samhället. De anställda bör få medinflytande och man bör sträva efter att alla kan uppleva sina arbetsinsatser som me- ningsfulla. Också inom utbildnings- och so-

cialpolitiken bör åtgärderna utformas med beaktande av de kulturpolitiska målsätt- ningarna. I och med att sådana nödvändiga hänsyn tas, får kulturpolitiken fler och mer mångskiftande uppgifter än i dag.

Olika former av kulturell verksamhet såväl i traditionella som nya former behöver få väsentligt större omfattning än de hittills haft. Vid sidan av sådana former av verksamhet där publiken främst är mottagan- de, behövs större utrymme även för kollektiva former av aktiviteter — gruppverk- samheter som bygger på aktivt deltagande eller eget skapande arbete. Genom att på detta sätt förbättra de kulturella betingelser- na öppnas nya kanaler för kontakt och kommunikation människor emellan. Att öka möjligheterna till fri och mångsidig kommu- nikation utgör en grundläggande del av åtgärderna för att skapa en bättre samhälls- miljö.

Alla är i dag medvetna om att vården av den yttre miljön ställer stora ekonomiska krav på samhället. En kulturpolitik med inriktning att förbättra samhällsmiljön kan inte heller genomföras utan att de totala ekonomiska resurser som ställs till förfogan- de blir avsevärt större än i dag.

Samhällets politiska instanser skall ha an- 3varet för att kulturpolitiken ges erforderliga resurser. Detta gäller såväl centralt som re- gionalt och lokalt. Dessutom bör det finnas möjligheter till levande kontakter mellan å ena sidan de politiska organen och å andra sidan organisationer med omfattande kultu- rell verksamhet, olika mottagargrupper och andra intressenter. Av alla samhällets insatser är det få som ställer större krav på en aktiv samverkan mellan enskilda individer, organi- sationer och samhällets organ än de kultur- politiska.

Det grundläggande demokratiska inflytan- det över kulturpolitiken får under inga förhållanden innebära att kulturens innehåll styrs. Om inflytandet utsträcks till att gälla kulturens innehåll innebär det att den kulturella verksamheten inte kan fullfölja sitt tidigare nämnda syfte att utöva kritik av samhället och att utforska verkligheten.

4.14. Decentralisering

4.14.1. Formulering

Kulturrådet föreslår, att ett första delmål för samhällets kulturpolitik uppställs med föl- jande lydelse:

Verksamheten och beslutsfunktionerna inom kulturområdet skall i ökad utsträck- ning decentraliseras.

4.14.2. Motivering

Decentralisering av den kulturella verksam- heten innebär en geografisk spridning av verksamheten och en förskjutning nedåt i organisationen inom kulturområdet av plane- ring, beslutsfattande, ansvar och verkställig- het.

Statens stöd till kulturell verksamhet har sedan länge koncentrerats till institutioner i de största städerna. Denna koncentration har en historisk bakgrund men utgör också en följd av den koncentration som sker av befolkning, näringsliv och övrig service till ett antal expansiva regioner.

För att öka spridningen av kulturutbudet har staten hittills i första hand satsat på centrala organ som Riksteatern, Rikskonser- ter och Riksutställningar.

En vidgad geografisk spridning till många centra av den kulturella verksamhet som samhället vill stödja är både ett viktigt mål för kulturpolitiken och ett verksamt medel för att åstadkomma större kulturell jämlik- het. Det är ett ekonomiskt rättvisekrav att

staten stöder uppbyggande av självständig regional kulturverksamhet. Staten bör också se till att områden med svaga egna resurser för kulturell aktivitet får tillräckligt stöd. Kulturpolitiken kan således ur denna aspekt ses som en del av lokaliseringspolitiken.

Decentraliseringsmålet innebär att enjäm- nare fördelning av den kulturella verksam- heten över landet i stort måste uppnås. Det innebär också spridning av de kulturella akti- viteterna från centralorter och stadskärnor till de stora kommunernas avlägsna delar, till bostadsområden och andra närmiljöer.

För denna vidgade geografiska Spridning till många centra är rikstäckande turnéer viktiga men ändå otillräckliga instrument. På teaterns, musikens och utställningsväsen- dets områden bör regionala institutioner få en viktig roll i ett decentraliserat kulturliv. Riksorganisationernas roll blir att ge service och komplettera den regionala verksamhe- ten. Inom regionerna är det nödvändigt att stor vikt läggs vid uppsökande och turneran- de verksamhet i olika former.

Decentraliseringen av radions och televi- sionens produktionsresurser utgör en viktig förutsättning för att ge de regionala kultur- institutionerna fortlöpande kontakter med en större publik. Härigenom skapas också större sysselsättningsmöjligheter för kultur- arbetare i olika delar av landet.

Planering, beslut och ansvarstagande böri så stor utsträckning som möjligt ske på samma nivå som själva aktiviteten. Decentra-

liseringen blir på så sätt ett viktigt medel för att utjämna skillnader i inflytande över kul- turlivet. Samtidigt underlättas anpassningen till ofta starkt skiftande lokala behov och intressen. En sådan decentralisering medger vidare ett bättre utnyttjande av lokala och regionala resurser, vilket bidrar till att skapa förutsättningar för ökad variation i utbudet av aktiviteter.

Kulturlivet utmärks av att stora delar av den organisatoriska uppbyggnaden inte kan eller bör ges den fast reglerade utformning som är möjlig inom andra områden. Vid sidan av de politiska organen Spelar en rad föreningar, organisationer och grupper en viktig roll. Dessa parter bör delta i ett ut- vecklat samarbete med samhällets organ. Detta bör ske genom samarbetsorgan som inrättas på lokal och regional nivå. En väsentlig uppgift för samarbetsorganen bör vara att förankra de kulturella aktiviteterna i närmiljöerna och att anpassa verksamheten till olika gruppers förutsättningar och behov.

4.14.3. Åtgärder

Med utgångspunkt i decentraliseringsmålet förordar kulturrådet senare i betänkandet bl a följande.

1. Kommuner och landsting bör formulera mål för och bedriva en fortlöpande långtids- planering av sina insatser inom kulturområ- det. Ansvaret för de kulturpolitiska insatserna på lokal och regional nivå bör ligga på de politiskt ansvariga organen på dessa nivåer. Målen får formuleras utifran bl a de allmänna mål för samhällets kulturpolitik som stats- makterna föreslås fastställa. Planeringen bör främst avse resursernas fördelning i olika av- seenden, på kultursektorer, på kommunernas respektive länens geografiska delar, på verk— samhetsformer och på huvudmän för verk- samheten. (8.4.3 och 8.5.3)

2. De kulturpolitiska frågorna bör få en samlad handläggning i kommuner och lands— ting. Det politiska ansvaret för planering, beslut och verkställighet av åtgärder inom kultur- området bör i varje kommun under kom- munfullmäktige samlas i en särskild kultur-

nämnd (8.4.3). Även inom landstingen bör finnas kulturnämnder med ett samlat poli— tiskt ansvar eller också bör en samlad hand- läggning ske av kulturfrågorna i annan nämnd för angränsande område (8.5.3). Samarbetsorgan för intressenter inom och utanför kulturområdet bör skapas ikommu- ner och län (8.4.5 och 8.5.5).

3. Regionala institutioner inom teaterns och musikens områden bör inrättas. Teatrar med ett regionalt ansvar bör till- komma i flertalet län bla genom förändring av huvudmannaskapet för nuvarande lokalt anknutna teatrar, genom omvandling av Riksteaterns landsortsbaserade ensembler och genom nyetablering (6.3.5). På samma sätt bör flertalet av yrkesorkestrarna få ett regionalt ansvar, samtidigt som samverkan med regionmusiken bör förstärkas (6.4.8). Kulturinstitutioner med ett regionalt verk- samhetsområde bör få förstärkt statligt stöd genom nya former av statsbidrag (10.6.4). Institutionerna bör få en organisation som svarar mot uppgifterna (6.2.3).

4. Vissa av Riksteaterns och Rikskonserters uppgifter bör föras över till regionala organ. Riksteaterns landsortsbaserade ensembler bör som nämnts omvandlas till länsteatrar (6.3.5). Ansvaret för Rikskonserters skol— konsertverksamhet och interna konserter bör i huvudsak föras över till regional nivå (6.4.10).

5. En ökad andel av Sveriges Radios programproduktion bör ske på regional nivå. En ökad decentralisering av Sveriges Radios produktion är önskvärd. En organisa— tion som knyter an till kulturverksamheten i olika delar är därvid angelägen. På så sätt kan ett naturligt samspel nås mellan etermedier- na samt regionala och lokala kulturinstitutio- ner, fria grupper och enskilda kulturarbetare (5.5 ).

4.15

4. 1 5. ] Formulering

Kulturrådet föreslår, att ett andra delmål för samhällets kulturpolitik formuleras sålunda:

De kulturpolitiska åtgärderna skall sam— ordnas med samhällets insatser inom andra områden och differentieras med hänsyn till olika gruppers förutsättningar och behov.

4.15.2. Motivering

Kulturpolitisk planering och kulturpolitiska åtgärder måste samordnas med andra sam— hällsinsatser. Samhällets kulturinsatser måste öka väsentligt för att förbättra den sociala miljön, men samtidigt måste de kulturpoli- tiska åtgärderna i framtiden mer inriktas och utformas med hänsyn till olika gruppers förutsättningar och behov.

Samordningen av kulturpolitiken med andra områden och differentieringen av in- satserna med hänsyn till olika grupper och miljöer är två aspekter av samma mål. De grupper som det kan bli fråga om (barn, ungdom, pensionärer, barnfamiljer, lågut- bildade osv) får många gånger redan stöd av samhället på andra områden.

Samordningen (integreringen) av de kul- turpolitiska åtgärderna har två väsentliga aspekter.

För det första är det fråga om samordning med andra delar av samhällets politik. Det

Samordning och differentiering

kan gälla samordning vid fysisk planering och samhällsserviceplanering och med utbild- nings— eller socialpolitik.

För det andra måste det också ske en samordning inom själva det kulturpolitiska området. Kombinationer av konstarter och aktivitetsformer bör underlättas. Samverkan mellan institutioner inom olika kultursekto- rer bör stimuleras.

Behovet av en differentiering av åtgärder- na utgår från erfarenheterna av att generella åtgärder långt ifrån alltid når fram till de grupper man vill nå.

Olika utredningar har visat på de stora olikheterna i villkor som finns i samhället eller som skapas av utvecklingen, t ex genom utbildningsexpansionen för de unga, genom utglesningen av vissa regioner och genom koncentrationen av unga familjer till nya bostadsområden med låg servicenivå. Kultur— insatserna måste ta hänsyn till detta för att kunna kompensera dessa gamla och nya olik- heter Och förändra villkoren. De kulturpoli- tiska åtgärderna måste alltså utformas med hänsyn till olika gruppers förhållanden.

Syftet med en differentiering av åtgärder- na är inte att skilja olika grupper från var- andra eller att hålla individer kvar i isolera- de grupper. Tvärtom är avsikten att bryta isolering och utestängdhet och att skapa förutsättningar för en vidare gemenskap. Dif- ferentieringen bör ske efter olika linjer. Den gäller relativt sällan innehållet. Vanligast in-

nebär differentierade åtgärder skillnader i val av miljö för verksamheten, val av informa- tionskanaler och val av informationsteknik.

4.153. Åtgärder

Med utgångspunkt i samordnings— och differentieringsmålet förordar kulturrådet bl a följande.

1. En ökad samverkan bör komma till stånd mellan kulturområdet och andra samhälls- områden. Företrädare för kulturområdet bör i ökad utsträckning delta i planeringsarbetet inom andra samhällssektorer. Samarbetet mellan kultursektorn och andra samhällssektorer bör få fastare organiserade former. Åtgärder på kulturområdet och på andra samhällsom— råden bör samordnas bättre på departe- mental nivå. Ett centralt kulturorgan, i betänkandet kallat det nya kulturrådet, bör inrättas (8.6.3.2). Det bör samverka bl a med statliga organ utanför kulturområdet i frågor av gemensamt intresse (8.6.6.7). Represen- tanter för organ utanför kulturområdet bör ingå i de kulturpolitiska samarbetsorganen som inrättas i kommuner och län (8.4.5 och 8.5.5). Lokalplaneringen för bl a skol-, fri- tids- och kulturändamål bör samordnas mer effektivt och ett ökat dubbelutnyttjande av lokaler stimuleras (9.2.3).

2. En ökad samverkan bör komma till stånd inom kulturområdet. En samlad handläggning av åtgärderna inom kulturområdet bör ske på lokal, regional och central nivå (8.4.3, 8.5.3 och 8.6.3). Kulturinstitutionerna bör få ända- målsenligare och enhetligare organisations- form (6.2.3). Vidare bör enhetliga stats- bidragssystem för institutionerna införas (6.9.1 och 10.6.4). Lokaler för kulturell verksamhet bör utformas så att de kan an- vändas för olika ändamål och så att de främ- jar kontakt mellan olika konstformer och olika deltagargrupper (9.2.3).

3. Samarbetsorgan för intressenter inom och utanför kulturområdet bör skapas ikommu- ner och län.

De kulturpolitiska åtgärderna måste i ökad utsträckning utformas utifrån olika gruppers förhållanden och villkor. Samar- betsorgan med berörda parter bör inrättas inom kommuner och län för att ge ökade möjligheter till kontakter inom och utanför kulturområdet. Till samarbetsorganets upp-

gifter bör bl a höra att vara referensgrupp till kulturnämnden. Samarbetsorganen bör i de flesta kommuner ha ansvaret för en del av informations- och publikarbetet inom kul— turområdet. De bör bidra till att den uppsökande verksamheten ökar i omfattning och att kontakt nås med nya grupper (6.8.2, 8.4.5 och 8.5.5).

I det följande anges motiv för speciella åtgär- der beträffande några olika grupper i samhäl- let och vidare några exempel på åtgärder.

Barn. Den omfattande kommersiella sats- ningen på barn har delvis en starkt negativ återverkan på deras utveckling och motiverar att samhället gör särskilda insatser. Det be- hövs också åtgärder som fungerar som kor- rektiv mot skillnader i uppväxtvillkor för barnen både vad gäller föräldrarnas situation och den yttre miljön. Barns stora inneboen- de förutsättningar för kulturella aktiviteter — deras spontanitet, starka aptit på upplevel- ser och behov av kontakt — gör även att speciella insatser för dem framstår som me- ningsfulla.

Barns efterfrågan på kulturella aktiviteter är mycket stor och ofta större än tillgängligt utbud. En första åtgärd bör vara att öka om- fattningen av existerande typer av verksam- het. En breddad kulturell verksamhet i för- skolan bör stimuleras. De kommunala musik— skolorna bör byggas ut. Kommunerna bör på sikt bygga upp motsvarande verksamhet inom övriga konstområden (7.10.2). Institu- tionernas kulturella verksamhet bör ta ökad hänsyn till barnens behov vad gäller lokaler, personal och övriga resurser framför allt för skapande verksamhet.

Ungdom. Under tonåren förändras intresset för kulturella aktiviteter. Stora grupper släp- per kontakten med egen läsning och egen skapande verksamhet. De kommersiella sats- ningarna på tonåringar är omfattande med delvis klart negativ inverkan på deras intres- seinriktning och samhälleliga insatser blir nödvändiga som en motvikt. Den sociala uppspaltning som påbörjas redan i barn- domen går i tonåren ofta längre och för— stärks i vissa fall genom utbildningen. Insat— serna behöver således till viss del specialrik- tas mot olika ungdomsgrupper. Kulturinstitutionernas direkt ungdomsin- riktade verksamhet är av relativt liten om— fattning. Nu existerande verksamhetsformer bör utökas samtidigt som nya aktiviteter

prövas. Därvid bör ungdomens intresseinrikt- ning vara avgörande. Ökade resurser för teater- och musikinstitutionernas verksamhet bör i stor utsträckning gå till verksamhet för och med barn och ungdom (6.3.9.l och 6.4.12). Lokaler för traditionella kulturakti- viteter bör kombineras med tex lokaler för öppen ungdomsverksamhet, föreningslokaler och lokaler för fritidsverksamhet (9.2.3).

Barnfamiljer. Barnfamiljerna är en stor och växande grupp. 40-talets stora barnkullar har nu kommit i familjebildande ålder. Den star- ka sociala och praktiska låsning som föräldra- skapet under lång tid innebär, medför up- penbara svårigheter för barnfamiljerna att vara kulturellt aktiva. Läsningen består främst av barnpassning men även av krav som yrkeskarriären ställer. Bekymmer för ekono— min och svårigheter att över huvud taget gestalta det egna personliga livet utgör fakto- rer som kan isolera unga familjer.

Särskilda insatser — främst genom samord- ning med socialpolitiska åtgärder — behövs därför för unga familjer. I många avseenden är åtgärder till barnfamiljer lika mycket åt- gärder riktade till barn. De kan bidra till att på ett tidigt stadium skapa en öppen och positiv attityd hos barnen gentemot olika former av kulturell verksamhet. En ökad förankring av de kulturella aktiviteterna i bostadsområdena är ett exempel på åtgärder som förbättrar barnfamiljernas möjligheter till kulturell verksamhet (9.221).

Lågutbildade. De stora skolreformema har inte i någon större utsträckning hunnit på- verka utbildningen hos den vuxna befolk- ningen. Den övervägande delen av den vuxna generationen har endast folkskola som teore- tisk grundutbildning. Även andra faktorer än utbildningens längd formar de lågutbildades situation. De har ofta sämre ekonomiska resurser, monotona arbetsförhållanden, stör- re risker för arbetslöshet och ett fixerat kulturmönster.

Det kulturella utbudet riktas i huvudsak till den ålderskategori där de lågutbildade finns. Erfarenheten visar emellertid att åt- gärderna i stor utsträckning går denna grupp förbi. Enbart en ökning av utbudet är således inte tillräckligt för att nå de lågutbildade. Bättre information till dessa grupper bla genom bättre kontakter mellan kultursek- torn och organisationer utanför denna bör ge de lågutbildade ökade möjligheter till kultu- rella aktiviteter (6.8 och 8.4.5).

Institutionsvårdade. Denna grupp _ de som bor på pensionärs- och ålderdomshem, de som är intagna på sjukhus och sjukhem, på nykterhetsvårdsanstalter, på fängelser, på ungdomsvårdsskolor etc — är mycket hete— rogen. Den har ett gemensamt drag i svårig- heten eller omöjligheten att delta i aktivite- ter utanför respektive institution. Många blir fixerade vid livsmönstret inom vårdinstitu- tionen och har stora svårigheter att fungera ute i det öppna samhället. Olika former av kulturell verksamhet innebär för denna grupp bättre kontakter med omvärlden och berikar allmänt deras tillvaro. En ökad kul- turell verksamhet på vårdinstitutioner bör även kunna intensifiera debatten och öka insikten i de olika gruppernas problem. Kul- turinstitutionerna bör bedriva uppsökande verksamhet i ökad omfattning (6.3.9.2 och 6.4.12). Det nya kulturrådet bör i samarbete med berörda myndigheter och organisationer överväga hur kulturverksamhet vid olika vårdinstitutioner kan stimuleras (7.10.2).

Pensionärer. Pensionärerna är en stor grupp och en grupp i snabb tillväxt. Deras situation liknar till viss del de medelålders lågutbilda- de. En kort och torftig utbildning och vana vid pressande sociala och ekonomiska förhål- landen har för många lett till att möjligheter- na till förnyelse av livsmönstret inte kunnat utnyttjas.

Pensionärers förutsättningar för och be- hov av kulturell aktivitet har emellertid klart förändrats. Hälsan och vitaliteten är genom— snittligt bättre än tidigare. Likaså har den ekonomiska situationen undergått klara för- bättringar. Storfamiljens upplösning, bo- stadsförhållandena och den accentuerade flyttningsrörelsen har medfört att tidigare traditionella kontakter med barn och nära släktingar försvåras. De gamla har således ett behov av att finna nya kontaktmöjligheter.

Kulturell verksamhet med och bland pen- sionärer bör bl a syfta till en åldersmässig integrering. Verksamheten har nu ofta karak- tären av särarrangemang för de gamla. Akti— viteterna blir konserverande — man erbjuder det som är välbekant, tillbakablickande och okontroversiellt. Kulturinstitutioner, studie— förbund och organisationer måste söka få med de äldre i frågor som är förankrade i nuet, föra in dem på dagsproblem och ge dem nya impulser. Det behövs generations- mässigt blandade grupper som ägnar sig åt ett och samma ämne. Även rent praktiska frågor som transporter måste lösas, exempel- vis genom ökade resurser för den kommuna- la färdtjänsten.

Invandrare. Speciella kulturpolitiska åtgärder riktade till olika invandrargrupper är motive- rade av olika omständigheter. De utgör enl väsentlig del av arbetet att anpassa invandra- re i det svenska samhället. Samhället bör också bereda de växande invandrargrupperna möjlighet att hålla den egna kulturtraditio- nen vid liv. Samtidigt kan insatser för att föra ut invandrarnas kulturtraditioner öka förståelsen för dessa grupper och för det svenska kulturmönstret innebära stimuleran- de nytillskott.

Kulturinstitutionerna bör i ökad utsträck- ning rikta sitt utbud till invandrargrupper. Riksteatern och Rikskonserter bör tex öka turnéverksamheten med utländska grupper (6.3.6 och 6.4.10).

Genom studieförbundens språkundervis- ning får många invandrare en betydelsefull kontakt. Studieförbunden har ett stort an- svar för att denna kontakt utvecklas till att gälla även andra områden. Invandrarnas an- passning utreds f n av invandrarutredningen.

Handikappade. Gruppen handikappade är mycket heterogen med avseende på arten och graden av handikapp. Åtgärder för dem måste därför i hög grad differentieras. Ett gemensamt drag är de i många fall stora praktiska svårigheterna att få kontakt. Ett handikapp medför ofta risk för isolering.

Kulturell verksamhet kan bidra till att föra handikappade ur denna isolering. Sepa- rata kulturella aktiviteter för handikappade bör därför undvikas. Förbättrad information samt praktiska åtgärder i form av färdtjänst och handikappriktig utformning av samlings- lokaler och kultun'nstitutioner utgör de grundläggande åtgärderna (9.2.4.1). Stödet till de handikappades kulturella verksamhet bör höjas (7.10.3.6).

1965 års handikapputredning har redan berört de handikappades möjligheter till fri- tidsverksamhet och kulturell verksamhet och kommer att behandla frågan ytterligare i ett senare betänkande.

Människor i glesbygd. Den försämrade ser- vicenivån i glesbygdsområden medför direkt minskade möjligheter till kulturell aktivitet. Speciella åtgärder är därför nödvändiga. Kul- turpolitiska insatser kan även bidra till att dämpa en ogynnsam utflyttning och utgör därför i vissa avseenden komplement till åtgärder på andra områden. Utbudet av kul- tur i glesbygd måste i hög grad ske genom uppsökande verksamhet som organiseras av regionala kulturinstitutioner i samverkan

med andra organ för samhällelig service. Även då omfattande åtgärder vidtas kommer glesbygdens möjligheter till kulturella aktivi- teter att vara betydligt mindre än de tätbe- folkade områdenas. Eftermedierna kommer därför att även i framtiden vara av avgörande betydelse för kulturutbudet i dessa områden. Ansvaret kommer i hög grad att ligga på Sveriges Radios distriktsorganisation i sam- arbete med lokala och regionala kulturinsti— tutioner (6.3.8 och 6.4.11). Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar bör ock- så särskilt beakta glesbygdens behov. För att bl a underlätta gruppverksamhet i glesbygds- områden bör bidrag till cirkelledarnas rese- kostnad och traktamente ökas (7.10.3.1 ).

4.16

4.16.1. Formulering

Kulturrådet föreslår, att följande bör gälla som ett tredje delmål för samhällets kulturpolitik:

De kulturpolitiska åtgärderna skall utfor- mas sä att de kan förbättra kommunika- tionen mellan olika grupper i samhället och ge fler människor möjlighet till kulturell verksamhet.

4. l 6.2 Motivering

Såväl massmedierna som de konstnärliga uttrycksformerna kan ses som medier för kommunikation mellan grupper och mellan individer. De utgör alltså både informations- medel och instrument för åsiktsutbyte och gemensamma upplevelser.

Många former av kulturell verksamhet vid- gar vår verklighetsuppfattning och ökar in- sikten om vår egen och andra människors situation. Kulturlivets olika uttrycksformer fungerar från samhällets synpunkt i vid me- ning som ett ”rapportsystem” som ger im— pulser och instrument för en ständig om- prövning av värderingar. Genom att föra människan utöver de gränser hennes värde- ringar och erfarenheter tidigare satt, kan kulturen fungera som instrument för föränd- ring av individers och gruppers åsikter och attityder. Såväl de konstnärliga uttrycksfor- merna som massmedierna kan genom sin för- måga att väcka och skapa opinion påverka

Gemenskap och aktivitet

samhällets utformning.

Radio och TV, tidningar och böcker utgör de dominerande kanalerna för information i samhället. Dessa medier — tillsammans med grammofonskivor och bandupptagningar — utgör också de viktigaste formerna för för- medling av musik, teater, litteratur, film och bildkonst.

När det konstnärliga utbudet förmedlas på annat sätt än genom tekniska medier ger det ofta möjlighet till direkt kontakt mellan individer och mellan grupper. Kulturella in- satser kan göras för att bryta isolering och främja åsiktsutbyte och debatt kring angeläg— na frågor och kan skapa former för lek och underhållning eller för annan gemensam upp— levelse.

De konstnärliga uttrycksmedlen ger dess- utom möjlighet till fri skapande verksamhet, som bygger på eget arbete och som kan ske i kollektiva former. Det behövs väsentligt ökade insatser från samhällets sida till den fria skapande verksamheten. Framför allt behövs i många fritids- och bostadsmiljöer resurser för gemensamma aktiviteter av kul- turellt slag. Genom sådana aktiviteter finns det möjlighet att väcka och möta människors uttrycksbehov men också behovet av kon— takt och gemenskap.

Insatser för att öka den kulturella aktiviteten är angelägna. Från praktiska och organisatoriska aspekter är det naturligt att främst behandla kollektiva aktivitetsformer. Det innebär inte att individens mottagande

och utövande av kultur, som inte sker i grupp, skulle vara mindre betydelsefull. Aktiviteter som syftar till kontakt och kommunikation och aktiviteter som utgår från en individs behov och intressen kompletterar varandra. Mellan de båda aktivitetsformerna finns många gånger en fruktbar växelverkan.

4.163. Åtgärder

Med utgångspunkt i gemenskaps- och aktivi- tetsmålet förordar kulturrådet senare i betänkandet bl a följande.

1. Den kulturella verksamheten bör i ökad utsträckning förankras i närmiljön. Möjligheterna till kulturell verksamhet i bostadsområdena bör ökas. Kulturinstitutio— nernas uppsökande verksamhet bör öka (6.3.9.2 och 6.4.12). Fri kollektiv skapande verksamhet i föreningar och organisationer bör stimuleras. Lokaler för olika former av uppsökande verksamhet och fri skapande verksamhet bör finnas i alla bostadsområden. Skolornas lokaler och specialutrustning böri ökad utsträckning ställas till den kollektiva skapande verksamhetens förfogande (9.2.3).

2. Den icke yrkesmässiga skapande verksam- heten bör få förstärkta och ändamålsenliga bidrag. Studiecirkelbidraget är den dominerande formen för stöd till den fria skapande verksamheten. Bestämmelserna för detta bidrag bör ändras så att de bättre tillgodoser den kulturella verksamhetens behov (7.10.3.1). Ett nytt bidrag, lokalt aktivitets- stöd, bör skapas till kulturell verksamhet i friare former utanför studiecirkelns ram (7.10.3.2).

3. Samspelet mellan kultur och arbetsliv bör analyseras. I samarbete med arbetsmarknadens orga- nisationer och berörda statliga organ bör frågorna om kulturen och arbetsmiljön analyseras av det centrala kulturorgan, som föreslås inrättas. Samarbete med bl a delega- tionen för försöksverksamhet med företags- demokrati i de statliga aktiebolagen bör inledas (8.6.6.9).

4.1 7 Yttrandefrihet

4.17.1. Formulering

Det fjärde delmål som kulturrådet föreslår är följande:

Kulturpolitiken skall medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas.

4.17.2. Motivering

Yttrandefrihet bör ses som rätten att i massmedier, konstnärliga medier och andra opinionsmedier fritt få uttrycka åsikter eller på annat sätt redovisa en inställning utan förhandsgranskning och utan andra hinder än de begränsningar allmän lag uppställer.

Yttrandefriheten tillhör de mål som kan förefalla okontroversiella. Det är ovanligt att man i demokratiska länder förnekar att må- let är fundamentalt för en kulturpolitik. Men så snart det gäller frihetens gränser blir frå- gan svårare och mera kontroversiell. Lika litet som för annan frihet kan yttrandefrihe- ten bestämmas i absoluta termer. Det viktiga blir därför vilken innebörd den ges och hur den avgränsas.

Konstnärlig verksamhet är en form av utforskning av verkligheten. Den syftar ofta till att kritiskt belysa villkoren i vårt sam— hälle och för mänskligt liv över huvud. Ytt- randefriheten inom institutionerna riskerar alltid att beskäras. Tidigare accepterade vär- deringar sätts tid efter annan i fråga. Det

gäller estetiska, moraliska och politiska för- hållanden. Det är sannolikt att normdiskus- sionen numera har en annan bredd och omfattning än tidigare. Mycket beror det på massmediernas möjligheter att spegla utveck- lingen i hela världen. lnte bara information utan också idéer sprids allt snabbare.

Om personalen inom kulturinstitutionerna inte får stor frihet att utforma verksamheten under ansvar är risken betydande att institutionerna förlorar sin vitalitet och därmed också förmågan att stimulera kultur- livet och samhällsmiljön i stort. Om de som ansvarar för kulturpolitiken inte har mod att ge institutionerna den nödvändiga friheten kan alla insatser mista hela sitt värde. Många diktaturer berömmer sig av ett frikostigt stöd till sina kulturinstitutioner. Likafullt är dessas funktion i samhället i grunden häm- mad genom en starkt beskuren yttrande- frihet.

En på olika sätt formellt reglerad frihet kan bli en fiktion om det inte finns reella möjligheter att utnyttja den. Många av sam- hällets åtgärder på kulturområdet kan moti- veras med viljan att skapa faktiska möjlighe- ter för att göra den konstnärliga yttrandefri- heten reell eller för att inte de faktiska möjligheterna till en allmän opinionsbildning skall begränsas. De kulturpolitiska åtgärder— na skall således skapa förutsättningama för ett kulturliv präglat av mångfald i innehåll och uttrycksformer.

Om opinioner av skilda slag fritt skall

kunna komma till tals krävs det många olika organ med ledningar som är sinsemellan oav- hängiga och som har olika sammansättning. Detta är ett av motiven för den decentralise- ring som kulturrådet i det följande rekom- menderar. Det är också ett av de allmänna motiven för ökade insatser från samhällets sida till kulturinstitutionerna, till fri kollek— tiv skapande verksamhet, till filmen och lit- teraturen samt till stipendier och ersätt- ningar åt kulturarbetarna.

4.17.3. Åtgärder

Kulturrådet drar bla följande slutsatser av detta mål.

1. Yttrandefriheten bör regleras i grundlag. Starka skäl finns för att skydda yttrande- friheten även i andra medier än det tryckta ordet. I princip bör likartade regler finnas för alla yttrande- och uttrycksformer. 1970 års massmedieutredning har till uppgift att föreslå hur man i grundlagsform bör reglera yttrandefriheten i samtliga massmedier. Skyddet för yttrandefriheten i konstnärliga och andra opinionsmedier bör regleras i en gemensam lagstiftning av grundlagsform. Massmedieutredningens di- rektiv bör därför vidgas till att även omfatta samtliga konstnärliga medier (6.224).

2. Klara regler bör gälla för ansvarsfördel- ningen inom kulturinstitutionerna mellan styrelse och chef och övrig personal. Ansvaret vid kulturinstitutionerna bör fördelas så att institutionschefen och perso- nalen fär ett klart definierat ansvar för den löpande verksamheten enligt allmänna rikt- linjer som fastställs i instruktionen för institutionen eller därutöver fastställs av styrelsen (6.2.4).

3. Staten bör garantera en mångsidig tid- nings- och tidskriftsutgivning. Möjligheterna till mångsidighet inom press- och tidskriftsområdet måste garanteras av staten. Ökade resurser bör i framtiden anslås för press- och tidskriftsstöd (5.6).

4. De fria yrkesmässiga grupperna bör ges bättre arbetsvillkor och tryggare anställnings- förhållanden. De fria grupperna bör ges möjlighet att arbeta under ekonomiskt trygga förhållan- den. Olika stödformer bör finnas. Samhällets stöd bör utformas så att gruppernas

självständighet och smidigheten i arbetsfor- mer bevaras (7.11 och 10.7.10).

5. Kulturell verksamhet och skapande akti- vitet inom föreningar och grupper av olika slag bör få ökat samhällsstöd. Den icke yrkesmässiga kollektiva verksam- heten bör på olika sätt stimuleras bl a genom förbättrade verksamhetsbidrag (7.10). För- eningars och organisationers möjligheter att engagera enskilda eller grupper av kultur- arbetare för program och framträdanden bör underlättas. Ett statsbidrag till kultur- arrangemang bör införas (7.12).

4.18

4.18.1. Formulering

Som ett femte delmål föreslår kulturrådet följande:

Kulturpolitiken skall möjliggöra konstnär- lig och kulturell förnyelse.

4.18.2. Motivering

Nära förknippat med målet att skydda ytt- randefriheten är kulturpolitikens uppgift att möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyel- se. Utan frihet att uttrycka och gestalta kan något genuint nyskapande inte komma till stånd.

Det kvalificerade konstnärliga arbetet ut- gör en fortlöpande experimentverksamhet. Dess syfte är bl a att finna nya övertygande konstnärliga uttryck för individuella och kol- lektiva behov och upplevelser, att konstnär- ligt dokumentera förändringarna i vår om- värld och att göra existerande behov medvet- na för nya grupper. Det konstnärliga utveck- lingsarbetet har alltså ytterst betydelse för att vidga vårt upplevelsefält Och komplettera eller korrigera vår verklighetsuppfattning.

Det gäller för alla samhällsområden att utvecklingen förs framåt genom forskning, experiment och nyskapande. Också det konstnärliga arbetet i samhället kräver ut- rymme för försök och experiment med olika uttrycksmedel, olika material och olika me- dia. Detta utvecklingsarbete måste — liksom den forskning som förekommer på andra

Konstnärlig förnyelse

områden _ få bedrivas utan att efterfrågan är säkrad. Det kräver ofta särskilt stöd för att det skall kunna genomföras. Det är en elementär kulturpolitisk uppgift för samhäl- let att i tillräcklig utsträckning ge det stöd och de resurser som erfordras.

Kulturens uttrycksformer och uttrycks- möjligheter förändras ständigt. Radio och TV har skapat nya konstformer och nya former för information och underhållning. Dessa medier utgör instrument som starkt påverkar de kulturella förhållandena — de kan berika människornas liv men också göra det mera enkelspårigt. Det är viktigt att olika grupper av konstnärligt arbetande erbjuds möjligheter att verka inom dessa medier och på sina olika områden få bidra till deras utveckling. Kulturpolitiken måste ha siktet inställt på framtiden och räkna med att dessa och andra nya medier kommer att medföra en fortgående förändring av kommunika— tionSprocessen.

[ de medier för kommunikation som de traditionella kulturinstitutionerna utgör, är förnyelsen i hög grad en förutsättning för verksamheten. Men då denna verksamhet delvis finansieras av publikintäkter är den också beroende av publikens sammansätt- ning och vanor. Det behövs för den skull ett utrymme för experiment som man inte alltid i förväg kan vara säker på blir lönande.

En annan del av det konstnärliga utveck- lingsarbetet är beroende av tekniska, lokal- mässiga och andra resurser, tex när det

gäller arbete med nya material. Man är här ofta beroende av kollektiva resurser som endast kan komma till stånd med samhällets stöd.

Av hävd har samhällets stöd nästan helt riktats till konstutövare i vissa genrer inom de olika konstområdena. Samhällets insatser bör emellertid avse konstområdena som hel- het och främja en utveckling även inom genrer som hittills inte alls eller endast i ringa omfattning erhållit stöd.

Förnyelse kräver aktiva internationella kontakter. Det hör till samhällets uppgifter att på olika sätt möjliggöra sådana — tex ge- nom att underlätta utbyte av informationer mellan länderna och genom att medverka till ett internationellt personutbyte.

Vid sidan om det konstnärliga arbetet med nya uttrycksformer, nya medier och nya material behövs utrymme för ett mera all- mänt kulturellt utvecklingsarbete. Det gäller bla metoder för att finna nya former att väcka tidigare inaktiva gruppers intresse och stimulera dem till deltagande i kulturell verk- samhet. Också en sådan experimentverk- samhet bör kunna påräkna samhällets stöd.

4.183. Åtgärder

Kulturrådet drar bla följande slutsatser av detta mål.

1. De fria kulturarbetarnas villkor bör förbättras. Kulturarbetarnas ekonomiska situation måste tryggas. Kulturrådet kommer i ett senare betänkande att behandla kulturarbe- tarnas villkor (5.2).

2. Utvecklingsarbetet inom den fria kollek- tiva skapande verksamheten bör stimuleras. Folkbildningsorganisationerna bör ges ökade resurser bl a för att kunna anlita kul- turarbetare för experiment och utveckling (7.10.3.5). Även andra nu existerande eller tillkommande riksorganisationer inom kul- turområdet bör stimuleras till ett ökat kul- turpolitiskt utvecklingsarbete (7.10.3.7).

3. Utbildningen inom kulturområdet bör ut- formas så att den främjar konstnärlig och kulturell förnyelse. Med hänsyn till pågående reformarbete inom det eftergymnasiala området går kul-

turrådet inte närmare in på utbildningsfrå- gorna (1.1). Det är angeläget att den konst- närliga utbildningens särskilda krav kan till- godoses i en framtida organisationsstruktur för den eftergymnasiala utbildningen (8.633). I sitt betänkande om kultur— arbetarnas villkor kommer kulturrådet att diskutera vissa nya utbildningsbehov.

4.19

4. 1 9.1 Formulering

Kulturrådet föreslår som det sjätte delmålet för samhällets kulturpolitik:

Kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs.

4.192. Motivering

Vid utformningen av samhällsmiljön mås- te hänsyn tas också till gångna tiders kultur. En miljö kan aldrig utformas enbart på grundval av den samtida kulturen. Kontak- ten bakåt måste finnas. Om kultur är ut- forskning och kritik av det samtida samhäl- let, kan man aldrig göra sig historielös. Den traditionslösa kulturen är otänkbar. Det mås- te därför vara ett kulturpolitiskt mål att ta till vara och göra äldre tiders kulturlevande.

Inom varje kultursektor söker man i olika utsträckning hålla äldre tiders verk levande. Insatser för att bevara är helt dominerande för kulturminnesvård och arkivväsen. Inom musik, teater och dans är äldre verk självklara inslag i institutionernas verksamhet och så är eller bör också vara fallet inom bildkonst och litteratur.

Teknikens utveckling har inneburit att våra möjligheter att ta till vara äldre tiders kultur förbättrats högst väsentligt. Nuvaran- de metoder inom byggnadsteknik, konserve— ringsteknik, arkivering och reproducering tillåter helt andra insatser än för endast kort tid sedan. Motsvarande betydande förbätt-

Bevarandet av äldre kultur

ringar i fråga om möjligheterna att förmedla kunskap om äldre kulturer har skett genom TV:s, filmens, radio— och bandteknikens utveckling.

De tekniska landvinningarna öppnar emel— lertid inte enbart nya möjligheter att ta till vara och levandegöra vårt kulturarv. De kan också utnyttjas på ett sätt som medför risker för kulturlivet. Kommersiell exploatering av TV-satelliter, band- och TV-kaSSetter och ett ökat beroende av den internationella bok— marknaden är exempel på sådana tendenser.

Målet att bevara och levandegöra äldre tiders kultur innebär inte ett ensidigt värnan- de om det nationellt särpräglade. Det måste fastmer vidgas att omfatta en ökad kontakt med andra länders kultur. Vårt kulturarv är endast en del av världens gemensamma.

4.19.3. Åtgärder

De sektorer av det kulturpolitiska området som närmast berörs av detta mål är fn föremål för särskilda sektorsutredningar. Kulturminnesvård och museiväsen utreds av MUS 65. Litteraturutredningen får förut- sättas komma in på behovet av stöd till utgivning av äldre svensk litteratur. Filmut- redningen får förutsättas ta upp frågan om samhällets ansvar för lösandet av bevarande— problemen inom filmområdet. Dataarkive- ringskommittén behandlar vissa frågor inom arkivområdet. Mot denna bakgrund lägger kulturrådet inte fram egna detaljerade för— slag med hänvisning till bevarandemålet.

4.20. Samhällets ansvar

4.20.l Formulering

Det sjunde och sista delmålet för samhällets kulturpolitik bör enligt kulturrådet formule- ras sålunda:

Samhället har ett övergripande ansvar för att främja mångsidighet och spridning av kulturutbudet och för att minska eller hindra den negativa verkan som marknads- ekonomin kan medföra.

4.20.2. Motivering

Större delen av kulturproduktionen och kulturdistributionen ligger i dag i privata hän- der. Det gäller stora delar av musikområdet och större delen av konstmarknaden. Film-, bok-, tidnings- och tidskriftsproduktionen är nästan helt privat. Nästan hela bok-, tidnings— och tidskriftshandeln drivs i enskild regi. Det- samma gäller större delen av filmproduktio- nen och filmdistributionen.

Den privata kulturverksamheten måste ge- nom kravet på lönsamhet bedrivas med and- ra mål än dem samhället sätter upp för sin kulturpolitik. Lönsamhetskravet framträ- der dock på olika sätt allt efter ägarstruktu- ren. Skillnaderna är stora mellan tex inter- nationella storföretag och ett producent- kooperativt företag.

Lönsamhetskravet medför att kulturverk- samhet i enskild regi inte kan garantera en mångsidig och geografiskt jämnt fördelad kulturproduktion och kulturverksamhet eller

en rimlig försörjning för kulturarbetarna. Om endast lönsamheten blir avgörande för vad som skall produceras och hur produktio- nen skall spridas, kan det leda till utarmning och förflackning. Många människor, särskilt de unga och de sämre utbildade, blir lätt utsatta för ensidig påverkan av ett kulturut- bud som är torftigt och undermåligt, pro- dukter som exempelvis spekulerar i vålds— mentalitet eller ger en bild av samhället som är styrd av producentintressen.

När kulturproduktion och kulturverksam- het i enskilda händer inte kan åstadkomma mångsidighet och jämn fördelning, måste samhället sätta in kulturpolitiska åtgärder. Samhället har redan tagit ansvar för kultur- utbud som ansetts särskilt angeläget och för kulturell verksamhet som annars helt skulle ha fallit bort. Ofta har emellertid samhället uppträtt passivt, när det gällt att trygga kulturförsörjningen. Sålunda har staten — på några viktiga undantag när — vidtagit åtgär- der först när den privatfinansierade verksam- heten inte kunnat bedrivas lönsamt.

Insatserna bör i framtiden i större ut- sträckning inriktas på att erbjuda alternativ till det privata kulturutbudet inom olika sektorer. På så sätt kan samhället bidra till en förändring av strukturen på kultur- utbudet som helhet och till en ökning av den totala utbudsvolymen. Detta förutsätter att insatser görs inom en sektor redan innan akuta krissituationer uppstått. Samhället skall även kunna arbeta i ett direkt konkur-

rensförhållande med den privata kultursek- torn.

De kulturpolitiska åtgärder som kan be- hövas från samhällets sida måste bli mycket olikartade både till formen och till graden av åtaganden.

En möjlighet är överenskommelser mellan staten och en bransch såsom filmavtalet. Andra vägar att påverka den privata kultur- sektorn är beskattning, tex annons- och reklamskatt, eller skattebefrielse, t ex moms- befrielsen för filmen och vissa tidskrifter. Samhället kan vidare gå in med subventioner av typen press- och tidsskriftsstöd eller län till bl a producentkooperativa företag. Sam— hället kan uppträda som köpare såsom vid bibliotekens litteraturköp samt statens och kommunernas inköp av konst. Alla dessa former av ingripanden från samhällets sida kan ske utan att den privata företagsformen ifrågasätts. Samhället kan också ta på sig ansvaret att reglera ramen för en verksamhet som bedrivs i fristående form, tex Sveriges Radio. Slutligen kan alternativet med en helt eller övervägande statlig produktion tänkas som t ex på teaterområdet.

Flertalet av de nämnda formerna av åt- gärder innebär att samhället självt tar ansvar för eller stödjer verksamheten. Ofta måste emellertid valet bli att erbjuda nya alternativ genom kompletterande verksamhet inom sektorn i fråga eller inom angränsande sektorer.

Sambandet mellan åtgärder som vidtas inom olika sektorer måste belysas väl. Andelen egenproduktion inom Sveriges Ra- dio har tex avgörande betydelse för filmproduktionen i landet. Beslut om hur skolböcker skall inköpas får konsekvenser för bokhandeln i landet etc.

Staten har markerat sitt övergripande an- svar för kulturförsörjningen genom åtagan- den som gällt hela sektorer eller delavsnitt av kulturlivet eller haft formen av punktinsat- ser. Omfattande utredningsverksamhet har satts igång i fråga om kulturavsnitt med stark privat dominans. Den framtida kulturpoliti- ken måste innebära, att dessa initiativ följs upp liksom också utvecklingen och effekter-

na på olika sektorer och för olika grupper. Som riktpunkt för denna uppföljning tjänar de allmänna mål som gäller för samhällets kulturpolitik.

4.203. Åtgärder

Stora delar av den privatfinansierade delen av kulturområdet utreds fn av statliga utred- ningar. Vissa förslag har redan lagts fram. Kulturrådet kommer i nästa betänkande att lämna förslag som rör kulturarbetarnas verk- samhet och villkor samt belysa deras förhål- lande till den privata kulturmarknaden.

Mot denna bakgrund lägger kulturrådet in- te fram preciserade förslag. Kulturrådet redovisar dock i 5.6 sin allmänna bedömning av behovet av samhälleliga insatser i den pri- vata kultursektorn och pekar därvid bla på följande behov.

l. Samhället bör stödja produktion och spridning av konst.

Ersättningar och arbetsstipendier till konstnärer bör avsevärt förbättras. Olika distributionsformer bör prövas. Vissa förslag kommer att läggas fram av MUS 65.

2. Samhället bör garantera en mångsidig och väl fungerande bok- och tidskriftsproduk— tion. Bokproduktion och annan verksamhet inom bok- och litteraturområdet bör stödjas för att garantera mångsidighet och spridning. Stödet till kulturtidskrifter bör byggas ut.

3. För att garantera mångsidighet bör staten stödja produktion och distribution av gram- mofonskivor, band etc (fonogram) samt kon- sumentinformation, dokumentation och forskning inom området. Åtgärder bör vidtas bl a med utgångs- punkt i de av konsertbyråutredningen framlagda förslagen.

4. Samhället bör stödja produktion och visning av kvalitetsfilm. Åtgärder bör vidtas sedan filmutredningen lämnat sina förslag.

5. Staten bör kontinuerligt följa utveckling— en i fråga om det privata kulturutbudet och vid behov vidta åtgärder. En uppgift för det nya kulturrådet är att följa utvecklingen inom den privata kultur- sektorn och vid behov föreslå statsmakterna nödvändiga åtgärder (8.6.6.12).

5. Kulturområdets struktur

5.1

De tankegångar och förslag som förs fram i målkapitlet avser kulturområdet som helhet. När det gäller att omsätta dessa resonemang i konkreta kulturpolitiska åtgärder är det nöd- vändigt att först analysera kulturområdets struktur. Med hänsyn till kulturrådets upp- drag att belysa behovet av samhällsinsatser 'är inte en indelning efter konstområden och medier meningsfull. I stället bör en uppdel- ning göras efter organisatoriskt ansvar, verk- samhetstyp och finansiering.

Kulturrådet skiljer i detta sammanhang mellan följande verksamhetsformer, nämli- gen

l. enskilt skapande fritt kollektivt skapande institutionernas verksamhet radio och television

5. privat driven verksamhet. För var och en av de olika verksamhetsfor— merna kommer de kulturpolitiska målen in i bilden på olika sätt. Utformningen av sam- hällets åtgärder blir beroende av målen och verksamhetsformen.

Kulturrådet för som nämnts (4.1 1.2) inte utbildningsväsendet till det kulturpolitiska området. Med tanke på främst skolans kultu- rella uppgifter kommer dock rådet att i detta kapitel i korthet beröra kulturen i utbild- ningen.

l detta kapitel diskuteras allmänt behovet av insatser från samhällets Och framför allt statens sida för de olika verksamhetsformer- na. Avsikten är att ge en bakgrund till

reserv

Verksamhetsformerna

nödvändiga avvägningar mellan dessa insatser.

Traditionellt har statens kulturpolitiska insatser framför allt inriktats på institutio— nerna. Under 1960-talet kom behovet av insatser för de fria kulturarbetarna på allvar in i bilden. Stödet till folkbildningsorganisa- tionerna har byggts ut under 1960-talet. Ökningen har dock inte skett som uttryck för renodlade kulturpolitiska ambitioner utan huvudsakligen inom ramen för en sats- ning på vuxenutbildningen. Radio och tele- vision fick genom en kraftig utbyggnad av programverksamheten en mer central ställ- ning inom kultur- och informationsområde- na. Sveriges Radio finansieras med avgifts- medel och detta har budgettekniskt inte nödvändiggjort direkta avvägningar i förhål- lande till andra verksamhetsformer. De pri- vat drivna verksamheterna på kulturområdet har allt sedan 1940-talet varit föremål för debatt framför allt därför att de inte kunnat ge rimliga trygghetsvillkor för de fria kultur- arbetarna. Under l960-talet har ett omfat- tande utredningsarbete satts i gång och en del reformer på filmens och pressens områ- den har gjorts.

Avvägningar av de samhälleliga insatserna sinsemellan på kulturområdet, baserade på en helhetssyn, har inte blivit aktuella i någon högre grad under 1960-talet. Den inventering _ av behoven som görs idetta betänkande och

de förslag och rekommendationer som förs fram avser att skapa ett underlag för sådana avvägningar som blir ofrånkomliga i fram-

tiden. Det viktiga blir då att dessa görs i belysning av formulerade mål för verksam- heten och i medvetande om de olika verk- samhetsformernas roll i kulturlivet.

Det ansvar samhället tagit på sig för de olika verksamhetsformerna är av olika slag. För institutionerna har samhället sedan lång tid ett direkt ansvar. Detsamma gäller för större delen av utbildningen inom kulturom- rådet. I fråga om etermedierna beslutar stats- makterna om den allmänna ramen för verk- samheten. För det fria kollektiva skapandet är samhällsstödet av avgörande betydelse. Samhället har utöver de allmänna reglerna för bidragen dock inget inflytande över hur verksamheten bedrivs. I fråga om de fria kulturarbetarna finns krav på samhället att ansvara för att deras försörjningssituation blir rimlig. När väsentliga delar av kulturpro- duktionen är i privat ägo, har samhället enligt kulturrådets mening att se till att utbudet inte blir ensidigt och att nyttigheter- na inte blir tillgängliga bara för ett fåtal.

För att kunna göra en avvägning av sam- hällets insatser för de olika verksamhetsfor- merna behövs data om utvecklingen. De uppgifter som i dag är tillgängliga är ofull- ständiga och delvis bristfälliga. En översiktlig analys av kulturutgifternas utveckling under 1960-talet har gjorts i 2.12. Samtidigt redo— visades uppgifter om institutionsbesök, bibliotekslån m m under samma period (figu- rerna 2.14—2.18). Faktorer som kan ligga bakom utvecklingen inom olika kultursekto- rer kommer att diskuteras i detta kapitel. I kapitel 6 och 7 redovisas närmare uppgifter om institutionernas verksamhet och om den fria kollektiva skapande verksamheten.

Figur 5.1 visar samlat utvecklingen för vissa kulturaktiviteter under 1960-talet. I tabell 5.1 görs jämförelser med förhållande- na i ett urval europeiska stater.

Totalsiffrorna i figur 5.1 avser i första hand att ge en allmän uppfattning om pro- portionerna mellan aktiviteterna och om ut- vecklingstendenserna i stort. Det är nödvän- digt att i framtiden få till stånd ett mer djupgående analysarbete än som varit möjligt i detta sammanhang.

Antal gånger 30

20 — ___.”

låna böcker på folk- bibliotek ty

hört: på konserter i Tv '?

gå på biog

se på opera/balett i Tv '?

köpa grammofon— skivor-

-de|togo i kultur- cirklar 9 gå på museer och utställningar f)

gå på teoi'er- f)

_ SE::n—uztzi' " "

— / gå på konserter-f) |

| l l tas/ss 70/7I

! issn/al

_- Anqer faktisk utveckling ----- Scmmcnbindninqslinje mellan beräknade värden O Beröknqde värden

a Antalet tittare beräknat med utgångspunkt i vissa antaganden rörande TV:s programsammansättning och publik för budgetåren 1960/61, 1965/66 och 1970/71. b Antalet lån vid folkbibliotek exkl skolbibliotek. c Antalet biografbesök. (! Antalet skivor försålda av de till Grammofonleverantörernas förening anslutna bolagen enligt Fono- grammen i musiklivet (SOU 1971273 s 57). e Beräkningen bygger på att varje deltagare i en kulturcirkel varit närvarande 7,5 gånger under cirkelns löpp (10 sammankomster Och 75 %—ig närvaro). f Antalet besök vid statliga och statsunderstödda kulturinstitutioner.

Figur 5.) Deltagande i olika kulturaktiviteter under 1960-talet. Genomsnittligt antal gånger per individ och år.

Tabell 5.1 Vissa aktiviteter inom kulturområdet, antalet radio- och TV-licenser samt tidningarnas nettoupplaga i vissa länder, per 1 000 invånare.

.Land Institutions— Konsertbe— Musei— och ut- Biogratbesök Antal bok— Antal radio- Antal TV-li- Dagstidning- teaterbesöka söka per ställningsbcsöka per 1 000 inv lån vid allm licenser per censer per ars nettoupp- per 1 000 inv 1 000 inv per 1 000 inv bibl per per 1 000 inv ] 000 inv laga per ut-

1 000 inv givn-dag per

1 000 inv

1960 1969 1960 1969 1960 1969 1960 1969 1969 1968 1968 1968

Sverige 286 360 54 181 392 588 7 335 3 540 640 370 300 520 Danmark _ _ _ 40 760 960 9 600 5 200 900 320 250 360 Finland 300 400 60 90 _ 300 6 300 2 200 600 370 220 460 Norge 270 300 30 35 _ 300 1 400C 4 0000 300d 300 209 380 Frankrike _ _b — _ _ _ f 7 800 3 600b 400 310 190 250f Italien 210 220 20 30 190 270 1.4 900 10 390 _g 220 150 110h Nederländerna 200 140 100 100 600 400 4 800 1 900 300 249 230 300 Polen 595 560 236 257 300 500 6 800 4 300 800. 170 110 200 England _ _ f _ _ 130 270 10 010 4 zoo,. 1 200' 320 280 463 Sovjetunionen 430 450 600 600 240 360f 17 190k 18 890 ' 2 000 193' 1271 300

a Enbart institutioner som helt eller delvis är statssubventionerade. b Avser år 1968. c Avser kommunala biografer.

d Avser år 1967 och utlån per vuxen.

e Avser år 1966. f Avser år 1967.

g År 1969 1 962 890 läsesalslån och 184 991 hemlån. h Uppgiften avser år 1966 och endast 81 dagstidningar. i Avser år 1968/69.

k Fasta biografer och turnébiografer.

l Avser antal apparater.

Källa: Unesco: Statistical yearbook, Statistisk årsbok 1970, Unesco enkätsvar. Innehållet i tabellen bygger delvis på uppgifter som lämnats till Unesco av vederbörande land. Detta innebär att underlaget inte är helt jämförbart.

5.2 Enskilt skapande

Under 1960—talet har de första stegen tagits i riktning mot att mer metodiskt förbättra kulturarbetarnas levnadsvillkor. Avsevärda förbättringar har nåtts beträffande de an- ställda kulturarbetarna, men för vissa grup- per av de icke anställda är situationen fort- farande klart otillfredsställande. De försörj— ningsmöjligheter som finns är dessutom osäkra, vilket visar sig särskilt då aktiviteten i samhällsekonomin dämpas.

Kulturrådet har fått i uppdrag att — vid sidan av den långsiktiga inriktningen av kul- turpolitiken — särskilt utreda de statliga insatserna för fria kulturarbetare samt lägga fram förslag till förbättringar. Detta kan tolkas så att regeringen ansett denna fråga ha särskild vikt.

I studien Kulturarbetarnas inkomster, som kulturrådet gett ut i samarbete med littera- turutredningen och läginkomstutredningen, ges inte endast uppgifter om kulturarbetar- nas ekonomiska förhållanden utan också om deras sociala situation i stort. Kulturrådet avser att i sitt nästa betänkande lägga fram ett program för förbättring av kulturarbetar- nas ekonomiska villkor. Parallellt med rådet och i nära kontakt med detta arbetar littera- turutredningen på förslag om förbättringar av författarnas situation. Av mycket stor betydelse är också de förslag som utarbetats av kommittén för arbetsförmedling inom vissa yrkesområden (OLAF).

Författarnas, bildkonstnärernas och de ut- övande och skapande musikernas verksamhet

utgör grundvalen för institutionernas verk- samhet, för mycket av den eterburna kultu- ren och för de privat drivna verksamheterna. Stöd till kulturinstitutioner, etermedier och privat kulturverksamhet blir därför av stor indirekt betydelse för de fria kulturarbetar- na. Detta indirekta stöd är dock inte tillräck- ligt.

Kulturrådet anser det vara ett grundläg- gande krav på en framtida kulturpolitik att de fria kulturarbetarna får rimliga levnads- villkor. De kulturpolitiska åtgärderna till för- män för dessa måste dock bli av helt annat slag än för dem som är anställda vid institu- tionerna eller för dem som deltar i icke yrkesmässigt kollektivt skapande. En rad olika vägar måste prövas för att förbättra situationen för de icke anställda kulturarbe- tarna. Kulturrådet har ansett det nödvändigt att innan förslag rörande kulturarbetarnas förhållanden läggs fram, analysera det kul— turpolitiska området vad beträffar mål, orga- nisation och finansiering.

Flera av de mål kulturrådet formulerat i kapitel 4 bör kunna bli betydelsefulla ut- gångspunkter för en mer målmedveten sats- ning på att förbättra kulturarbetarnas situa- tion än som varit möjligt med hittills gällan- de kulturpolitiska mål.

Den organisation på lokal, regional och central nivå som kulturrådet vill se genom- förd är också en viktig utgångspunkt för de kommande förslagen i fråga om ersättningar till kulturarbetarna. De insatser som kommer

att behövas för att förbättra de fria kultur- arbetarnas situation måste bli omfattande. Ett samspel mellan statliga, landstingskom- munala och kommunala insatser blir därför oundgängligt. De organisatoriska lösningar och ökade ekonomiska insatser som föreslås i detta betänkande är alltså av grundläggande betydelse för att kulturarbetarnas situation skall kunna förbättras.

De fritt verkande kulturarbetarna kommer sannolikt alltid att svara för en stor del av den yrkesmässiga verksamheten inom kultur- området. Möjligheterna för dem att få arbete och utkomst måste bli bättre än vad den privata företagsamheten på kulturområdet hittills har åstadkommit. I många fall bör ersättningarna för prestationerna förbättras. Dessutom behövs kompletterande ersätt- ningar i olika former bl a för att garantera en fortsatt konstnärlig förnyelse och för att ge kulturarbetarna, som är hänvisade till den kommersiella marknaden, rimliga levnadsvill- kor också under ålderdomen. En ambitiösare kulturpolitik med bla ökade resurser till institutionernas verksamhet bör i ökad ut- sträckning kunna ge kulturarbetare som önskar det fasta anställningar.

Kulturarbetsmarknaden bör ses som en del av arbetsmarknaden i stort. Allmänna arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör kunna användas. Samhället bör sålunda tex svara för en fri arbetsförmedling i former som är anpassade till förhållandena inom kulturom- rådet och till kulturarbetarnas önskemål. Förslag på denna punkt har nyligen lämnats av kommittén för arbetsförmedling inom vissa yrkesområden. Först en samordning av de kulturpolitiska och de arbetsmarknads- politiska insatserna kan ge kulturarbetarna tryggare arbetsvillkor.

Kulturrådet lägger stor vikt vid fri kollek- tiv skapande verksamhet i studiecirklar och andra former. Rådet lägger fram ett program för en utbyggnad av denna fria verksamhet som omfattar mycket betydande deltagar- grupper. Det har ibland sagts att en satsning på denna folkliga skapande verksamhet kan få negativa återverkningar för de kulturarbe— tare som verkar yrkesmässigt. Sådana farhå-

gor är inte befogade anser kulturrådet, som i stället betonar växelverkan mellan yrkesmäs- sig och icke yrkesmässig kulturverksamhet. De två verksamhetsformerna är ömsesidigt beroende.

Får en omfattande kollektiv fri verksam- het möjlighet att växa fram skapas intresse för och efterfrågan på kulturarbetarnas med- verkan och på deras arbetsinsatser Och pro— dukter och med den bättre kännedomen respekt för deras yrkeskunnande. Kulturar- betarna kan i sin tur ge den icke yrkesmäs- siga verksamheten stimulans genom sina mera avancerade arbetsformer och uttrycks- medel. De senaste åren har gett många intres— santa exempel inom teaterns och musikens områden på en samverkan mellan yrkesut- övande kulturarbetare och den folkliga fria verksamheten. Det är sannolikt att sådana former kommer att utvecklas i framtiden.

5.3

Fritt skapande förekommer i många skiftan- de former. I kapitel 7 beskrivs dessa ingåen- de. Den största omfattningen har den verk- samhet som inte är yrkesmässigt inriktad. Kommunerna gör mycket betydande insatser på detta område bl a genom den kommunala musikskolan. Motsvarande verksamhet inom dans- och teaterområdena har börjat utveck- las. Det fria skapande som vuxit fram genom studiecirklar i kulturämnen har expanderat starkt under 1960-talet. Antalet studiecirklar i dessa ämnen har fördubblats. Som framgår av figur 5.1 utgör det ökade deltagandet i sådana cirklar ett av de expansiva inslagen i utvecklingen under 1960-talet. Det antal människor som i dag deltar i olika former av kollektiv skapande verksamhet kan uppskat- tas till 600 000 » 700 000 personer (7.825).

Kulturrådet betonar mer än som skett tidigare att åtgärderna för att stimulera det fria kollektiva skapandet måste vara ett av de viktigaste inslagen i samhällets kulturpolitik i framtiden.

Ett av de mål som kulturrådet har ställt upp är att åtgärderna skall bidra till att förbättra kommunikationen mellan olika grupper i samhället och göra det möjligt för fler människor att delta i kulturell verk- samhet.

Den i många kulturaktiviteter markerade rollfördelningen mellan producent och mot- tagare förlorar i det fria skapandet något av sin betydelse. Allmänhetens kulturella aktivi-

Fritt kollektivt skapande

tet har ett värde i sig som inte är direkt beroende av prestationernas kvalitet. Det innebär inte någon allmän nedvärdering av kvalitetskravet för den yrkesmässiga kultur— verksamheten utan endast ett understrykan- de av att varje människa bör ha möjlighet att skapa konst.

För att förverkliga en differentierad verk- samhet riktad till barn, ungdom, lågutbilda- de, institutionsvårdade, invandrare och andra grupper, som nämnts vid behandlingen av samordnings- och differentieringsmålet, är den fria skapande verksamheten som arbets— form särskilt lämpad genom sin smidighet och anpassbarhet. Inriktning och verksam- hetsformer kan väljas efter deltagarnas in— tressen och bakgrund.

En bred kulturell verksamhet av icke yrkesmässigt slag kan aldrig byggas upp genom centrala initiativ. Den måste i hög grad växa utifrån lokala initiativ. Samhällets uppgifter är att ge den resurser för att utvecklas. I kapitel 7 läggs fram förslag om ändringar i nuvarande statsbidragssystem och kompletteringar av dessa. Vid rådets bedöm- ningar av behovet av statliga insatser under 1970-talet ges satsningen på det icke yrkes- mässiga fria kollektiva skapandet hög priori- tet.

Den fria verksamhet som är yrkesmässigt inriktad har utvecklats starkt under 1960- talet. Det gäller framför allt på teaterom- rådet. F n arbetar ett femtiotal fria grupper med en sammanlagd årlig publik på 300 000

— 400 000 personer mer eller mindre yrkes— mässigt.

Framför allt de fria teater- och musik- grupperna har ett arbetssätt som innebär flera fördelar. De har en större rörlighet i fråga om verksamhet och ämnesområden än institutionerna. De kan lätt förflytta sig och har smidiga arbetsformer. De fria grupperna bidrar till att många röster kan göra sig hörda i kulturlivet, att samhällsdebatten vid- gas och att riskerna minskar för ett ensidigt kulturutbud i regioner med endast en domi- nerande kulturinstitution inom varje sektor.

Det har nyss talats om den växelverkan som bör finnas mellan dem som arbetar yrkesmässigt och de icke yrkesmässigt arbe- tande. Utvecklingen inom många institutio— ner under de senaste åren har visat att dessa kan spela en mycket betydelsefull roll i samspel med fria grupper av olika slag.

Enligt kulturrådets mening måste de fria grupper som arbetar yrkesmässigt få arbets- villkor som så långt möjligt motsvarar dem som de institutionsanställda kulturarbetarna här. De förslag som kulturrådet lägger fram söker tillgodose behovet att ge grupperna bå- de bättre arbetsvillkor och möjligheter att arbeta med stor självständighet.

5.4

1960-talet har för de samhällsstödda teatrar- na, orkestrarna, folkbiblioteken och museer- na inneburit flera förändringar. Innan kultur- rådet lägger fram sin allmänna syn på kultur- institutionerna och deras roll vill rådet peka på några drag i utvecklingen under det decennium som innebar televisionens genom- brott i vårt land.

Då televisionen var ny, upplevdes den som ett hot både av kulturarbetare och av institu- tioner. Teatrarnas besökssiffror minskade som framgår av figur 5.1 vid 1960-talets början. Det intressanta är emellertid, att antalet teaterbesök stigit under den senare delen av 1960—talet, samtidigt som TV- utbudet av teater ökat. En betydande del av ökningen av antalet teaterbesök beror dock på en ökning av skolteatern, som ofta bygger på gruppbesök.

Svagheten med resonemang grundade på totala besökssiffror är att de inte avslöjar förändringar i fråga om strukturen på besö- ken. Teatern har genomgått en inre omvand- ling som har inneburit en ny riktning mot ett mer spritt teaterutbud, mer uppsökande tea- ter och ökad verksamhet för barn och ung- dom framför allt genom Riksteaterns insatser. Detta kommer att behandlas i 6.3. Teater- besökens ökning har troligen en elementär förklaring, nämligen att den levande teatern blivit tillgänglig för fler människor. Den jäm- förelsevis måttliga ökning av antalet teater- besök som skett under 1960-talet har möjlig- gjorts genom relativt stora insatser från sam-

Institutionernas verksamhet

hällets sida. Utgifterna i fasta priser har ökat med 60 % från år 1963. Samhället betalar en allt större del av kostnaden per besökare eller 70—90 % år 1970.

Situationen för den samhällsstödda kon- sertmusiken är likartad teaterns. Konkurren- sen med radio och TV samt i ännu högre grad med grammofonbranschens utbud av skivor med både teknisk och konstnärlig hög kvalitet har kunnat mötas. Denna form av musik sprids nu i delvis nya former. Den ökning som skett för konsertbesöken faller på Rikskonserter, vars verksamhet till största delen består av Skolkonserter. Liksom tea- tern har också musiken blivit tillgänglig för fler människor. Antalet konsertbesök vid de statsunderstödda musikinstitutionema var år 1970 ca 1,5 milj. Som jämförelse bör dock nämnas att samma år såldes drygt 10 milj grammofonskivor (jfr not d till figur 5.1). Av dessa var ca 6 milj LP-skivor. Samhällsstödet till musikinstitutionema var 29 milj kr 1969/70. De privata utgifterna för skivinköp uppgick år 1969 till ca 200 milj kr.

Om man jämför televisionens teater- och konsertpublik med antalet besök vid levande teater och konserter framträder televisionens dominans i dag klart. 100 milj tittare på TV-teater år 1970 skall jämföras med 3 milj besök på den levande teatern, en publik på 40 milj vid TV-konserter med 1,5 milj besök på statsunderstödda konserter med levande musik. Vad gäller teatern bör dock noteras att repertoaren i televisionen och vid teater-

institutionerna inte är helt jämförbar. Som exempel kan nämnas serieteatern i televisio-

nen. Besöken vid samhällsstödda större musei-

och utställningsinstimtioner eller vid utställ- ningar som dessa ordnar ökade väsentligt under 1960-talet. Riksutställningars till- komst har till avsevärd del möjliggjort ök- ningen. Men även bortsett från expansionen genom riksutställningsverksamheten är ök— ningen betydande. Orsakerna är flera. En allt större del av museernas totala resurser ägnas åt utåtriktad verksamhet. Inslag av film, teater och musik har inneburit en viktig förnyelse. Utställningar förläggs allt oftare till bostadsområden, bibliotek, arbetsplatser och vårdinrättningar. Samarbetet med skola och organisationsliv har byggts ut. Till detta kommer att tidningarna ger ökat utrymme åt information om utställningsverksamheten. Expansionen inom museisektorn har liksom för teater och musik krävt ökade samhälleli- ga insatser. Enbart det statliga stödet under 1960-talet har i fasta priser mer än fördubb- lats.

Av kulturinstitutionerna är det folkbiblio- teken som expanderat mest under 1960- talet. Antalet lån av fack- och skönlitteratur tillsammantaget har ökat från 30 till 52 milj (exkl skolbiblioteken) eller med 73 %. Biblioteksutlåningen kräver växande insatser från samhällets sida. Folkbiblioteken är de institutioner som samhället satsar mest på, och liksom i fråga om den kommunala musik- skolan är denna utveckling kommunernas förtjänst. År 1970 var kommunernas biblio- teksanslag (inkl investeringar) ca 200 milj kr.

Till bokutlåningens expansion under 1960-talet finns det flera förklaringar. En rad nya biblioteksbyggnader har tillkommit. Verksamheten med bokbussar har byggts ut. Biblioteken håller öppet längre. Utbildnings- väsendets och särskilt vuxenutbildningens stora expansion är en bidragande orsak. De ökade bokpriserna som minskar allmänhe- tens benägenhet att köpa egna böcker kan vara ytterligare en förklaring.

Bokutlåningen har alltså inte minskat när televisionen brutit igenom. En viktig fråga

för den framtida bokproduktionens och bok- distributionens villkor är om en förskjutning sker från försäljning till utlåning. Litteratur- utredningen kan förväntas belysa denna fråga.

Sammanfattningsvis kan man säga att kul— turinstitutionerna har mött den förändrade kultursituation som inte minst televisionens genombrott medfört genom förändring av sin verksamhet. Konkurrensen har bidragit till att tvinga fram en förnyelse. Det är sannolikt att institutionerna når större publikgrupper än tidigare. Men empiriska undersökningar saknas som visar i vilken utsträckning ökningarna i besöksantal och boklån beror på att det är samma personer som konsumerar mer eller om verkligen gruppen av aktiva ökats. Mycket tyder dock på att kulturinstitutionernas isolering håller på att brytas och att de ökade talen beror på att fler människor utnyttjar institutionernas tjänster. Detta kan vara en följd av utbild- ningsväsendets expansion och att tillgång på kulturella aktiviteter ökat.

Kulturinstitutionen är i vissa avseenden en fördelaktig produktions- och distribu- tionsform. Fördelarna ligger i kontinuiteten i arbete och i de förhållandevis klara formerna för beslut, insyn och ansvar i fråga om ekonomi och administration hos institutio- nerna. Samhället har ett inflytande över sina ekonomiska insatser, personalen får jämfö- relsevis trygga anställningsförhållanden. Publiken garanteras ett visst minimiutbud.

Institutionsformens nackdelar ligger i en viss administrativ och ekonomisk stelhet. Den långsiktiga planeringen och bundenhe- ten kan försvåra en snabb anpassning till uppkommande situationer och behovet av experiment. Bundenheten till vissa lokaler kan verka hämmande. Personalens relativa anställningstrygghet kan försvåra en succes- siv förnyelse av de konstnärliga krafterna. Beslutsfattandet inom en institution kan bli tungrott. Det kan bli nödvändigt ta hänsyn av olika slag, som hindrar en önskvärd ut- veckling. De rekommendationer som kultur- rådet lägger fram iinstitutionskapitlet syftar

till att motverka de olägenheter som kan förknippas med institutionsformen.

En uppgift för samhället i fråga om ut- formningen av institutionernas verksamhet är att se till att den blir allsidig. Institutio- nernas ekonomiskt privilegierade situation och deras välmotiverade försvar för hög kva- litet får inte leda till stelhet och bristande vilja att söka tillgodose publikens önskemål.

Utöver den effekt som kan mätas i antalet besök har kulturinstitutionen en viktig roll som inspirationskälla och miljö för ett kultu- rellt utvecklingsarbete.

Upprätthållandet av Operan i Stockholm med de dryga kostnader det medför bör t ex inte motiveras enbart med dess drygt 200 000 årliga besök. Operan har en betydel- se därutöver. Det är nödvändigt för att beva- ra en konstart och en kulturtradition samt för att ge möjlighet att experimentera med samspelet mellan musik, teater, dans och bildkonst. Resultaten av denna utvecklings- verksamhet får betydelse för landets musik- och teaterverksamhet i stort och för eter- medierna. Personalen bildar en konstnärlig reservoar som kan utnyttjas i många sam- manhang. Vad som här sagts om Operan gäller på motsvarande sätt i viss mån också för andra institutioner inom teater- och musikområdena.

På likartat sätt är det missvisande att värdera museernas verksamhet med utgångs- punkt i antalet besökare. Innehållet i många utställningar sprids framför allt genom press till avsevärt fler människor än de som besö- ker institutionen. Museerna är också viktiga forsknings- och informationscentra.

Institutionerna har också en annan upp- gift som inte speglas i besökstalen. Det är som inspirationskällor för skapande verksam- het. Konstlivet i Sverige skulle tex säkert sett annorlunda ut, om inte moderna museet funnits som spegel av den internationella utvecklingen på konstområdet och som idé- och aktivitetscentrum. Det är också omvitt- nat vilken betydelse för kulturlivet i ett län själva förekomsten av en kulturinstitution har.

En orsak till att så många kulturarbetare

sökt sig till de största städerna kan vara att kulturinstitutionerna finns där. Kulturrådets decentraliseringskrav syftar bl a till att på långt fler håll än fn få till stånd institutioner som kan fungera som inspirationskällor för både yrkesmässig och icke yrkesmässig ska- pande verksamhet.

Den jämnare fördelningen både geogra- fiskt och socialt är en betydelsefull kultur- politisk fråga för framtiden i fråga om insti- tutionernas verksamhet. Samhället bör garantera att det finns ett nät av kulturinsti- tutioner med en bred utåtriktad verksamhet. 1960-talets statliga kulturpolitik har domine- rats av en satsning på centrala institutioner med en riksomfattande verksamhet. Med ut- gångspunkt i decentraliseringsmålet föreslår kulturrådet att i framtiden tonvikten läggs på regionala kulturinstitutioner i första hand inom teater-, musik- och museisektorerna.

Kulturpolitikerna måste också vara öppna för den inre omvandlingen av institutioner- na. Begränsningen till vissa konstformer eller vissa epokers konst bör minskas. Särskilt musikområdet ger många exempel på hur institutioner tenderar att favorisera gångna epokers musiktraditioner. Att vissa kultur- institutioner framför allt på central nivå, t ex centralmuseema, måste ha en avgränsad in- riktning är å andra sidan ofrånkomligt. Många gånger är det både önskvärt och nödvändigt att även regionala institutioner specialiserar sig.

I framtiden är det inte osannolikt med en ytterligare utvidgning av kulturutbudet i snäv mening i radio och television. Den utbyggnad som här kommer att föreslås för institutionskulturen innebär främst, att till- gången till den ”levande” kulturen i vårt land blir jämnare fördelad än fn. Det är däremot inte realistiskt att tänka sig någon grundläggande ändring i nuvarande relationer mellan TV-tittande och institutionsbesök så- som de t ex visas i figur 5.1.

Etermediekultur och ”levande” kultur är olika till sin natur. I målkapitlet har rådet strukit under kulturens kommunikativa sida. För att den skall kunna utvecklas krävs en personlig kontakt mellan deltagarna i den

kulturella verksamheten som etermedierna inte kan ge. Ett av motiven för ett decentra- liserat ansvarstagande inom kulturområdet är att varje kulturinstitution måste ha direkta relationer med den miljö i vilken den arbe- tar. Innan en regional radio- och televisions- verksamhet av en helt annan omfattning än fn finns, kan endast institutionerna och den fria kollektiva skapande verksamheten åstad- komma en sådan kontakt.

5.5

Det mest betydelsefulla som har hänt inom kulturområdet under det senaste decenniet har varit televisionens genombrott. Är 1960/61 hade 40 % av alla hushåll TV— apparater. Det fanns bara en kanal med en sändningstid av 24 timmar i veckan. År 1970/71 hade 85 % av alla hushåll TV- apparater. Sändningstiden hade ökat till 71 timmar/vecka. Täckningsgraden för TV 1 var inemot 100 % mot 80 % vid decenniets början och för TV 2, som kommit till under decenniet,ca 95 %. Det innebär att informa- tion. debatt och kulturstoff kan nå flertalet invånare i deras hem oavsett bostadsort och social hemmahörighet. Detta betyder ojäm- förligt mer än andra kulturpolitiska insatser för att minska människors isolering, ge bätt- re information, höja allmänbildningen, skapa större medvetenhet Och rikare kulturupp- levelser.

Vid diskussionen om kulturinstitutionerna betonades den stora omfattning som kon— sumtionen av teater och film i televisionen har jämfört med besöken vid kulturinstitu- tionerna. Kulturinstitutionerna har emeller— tid inte bara lyckats att hålla sina positioner i fråga om antalet besök utan även att höja antalet. Jämför man med biografbesöken är läget däremot helt annat. Under 1960-talet har det skett en radikal minskning av antalet biobesök.

Kulturrådet hänför radio och television till det kulturpolitiska området. Huvudorsa- ken är inte kulturutbudet i snäv mening i

Radio och television

dessa medier. I stället är det uppfattningen att det inte går att skilja informationssek- torn, såsom radio, television och press, från de sektorer som hittills räknats till kulturom- rådet. Det är fråga om ett samspel mellan etermedier och andra former för kommuni- kation och åsiktsutbyte.

Principiellt är ställningstagandet att föra informationssektorn till kulturområdet bety- delsefullt. Dess praktiska konsekvenser bör däremot inte överdrivas. Som Sveriges Radio i dag är uppbyggt är det — ännu mer än kulturinstitutionerna i övrigt — en i hög grad självständig institution. Dess organisatoriska uppbyggnad är beslutad av statsmakterna. Regeringen fattar vissa beslut om ledamöter i styrelse och radionämnd. Riksdagen beslutar om mottagaravgifternas storlek, om investe- ringar i byggnader och distributionsanlägg- ningar och om den totala medelsramen för verksamheter. Alla övriga beslut fattas inom företaget. Om man inte vill göra några änd- ringar i denna struktur, är möjligheterna att med direkta kulturpolitiska medel påverka Sveriges Radio begränsade. Det gör att kul- turrådet inte annat än på några enstaka punkter lägger fram direkta förslag i fråga om företaget. 1 övrigt förs förslag fram be- träffande kulturinstitutionerna och deras relationer till Sveriges Radio. Rådet anser sig dock oförhindrat att konuna med vissa all- männa synpunkter på verksamheten.

Kulturrådet har inte haft i uppdrag att lägga fram förslag om några ändringar i den

är 1966 av statsmakterna beslutade organisa- tionsformen för radio- och TV-verksamheten. Som närmare kommer att utvecklas i institu- tionskapitlet anser kulturrådet det ytterligt önskvärt med en yttrandefrihetslag i grund- lagsform som bl a omfattar radio— och TV- verksamheten. Några större reella föränd- ringar i förhållande till nuvarande lagstift- ning i fråga om radioansvarighet kan inte anses sannolika. Värdet ligger i att få till stånd en enhetlig yttrandefrihetslagstiftning för olika medier för kommunikation där- ibland radio och television.

I institutionskapitlet diskuteras de olika intressenterna bakom institutionerna. En av dem är personalen. Kulturrådet föreslår att personalen normalt bör vara representerad i institutionernas styrelser. Detta bör också gälla Sveriges Radios styrelse. De beslut som fattas av styrelsen har stor betydelse för de anställda, varför det är rimligt att de deltari besluten och gör sin röst hörd vid diskussio- nerna. Personalrepresentanter bör ha samma ställning som övriga styrelseledamöter och inte som f n endast vara adjungerande.

Enligt statsmakternas beslut är 1966 bör på sikt omkring en fjärdedel av program- produktionen ske regionalt. Det målet beräk- nas vara uppnått budgetåret 1972/73 när det gäller televisionen. Det bör dock enligt rå- dets mening snarast betraktas som en mini- minivå i fråga om decentraliseringsgrad. Det förslag till ny regionindelning som styrelsen antagit bör förbättra förutsättningama för en decentralisering. En utredning om ytterli- gare decentralisering pågår inom Sveriges Radio. Den skall undersöka om man inte kan gå längre än vad som hittills skett i fråga om decentralisering av produktion och ansvar inom radioorganisationen.

Enligt kulturrådets allmänna bedömning är en fortsatt decentralisering av Sveriges Radios produktion önskvärd. Därvid får det inte enbart vara en fråga om utflyttning av funktioner från Stockholm. Vad som är angeläget är att få en organisation som kny- ter an till kulturlivet i alla delar av landet. Först på det sättet kan ett naturligt samspel nås mellan etermedierna och tex enskilda

kulturarbetare, fria grupper och regionalt och lokalt förankrade kulturinstitutioner.

Tidvis har debatten om radioavtalets före- skrifter om programpolitiken varit mycket livlig. Generellt finner kulturrådet det ange- läget, att Sveriges Radio redovisar sina pro- gramprinciper. De deklarationer som gjordes i skriften Sveriges Radio inför 1970-talet (Stockholm 1969) av vissa chefer i fråga om den programpolitik de avsåg att föra är av stort intresse. Det skulle vara värdefullt om en uppföljning kunde ske i vilken mån de angivna principerna följts. Detta skulle sedan ge underlag för en debatt om radioavtalets praktiska tillämpning. En sådan uppföljning måste emellertid bygga på en bättre pro- gramstatistik än som finns fn. Rådet har inhämtat att nya metoder håller på att arbe- tas fram därvidlag.

Den nya programstatistiken bör lämpligen redovisas bl a i de regelbundet utkommande kulturstatistiska översikter som kulturrådet anser bör ges ut. I sådana översikter bör också redovisas delar av de kontinuerliga publikundersökningar som görs.

Publikundersökningarna har betydelse som vägledning för de programansvariga. Risken är att de får en normerande roll. Programverksamheten kan därigenom kom- ma att awika från bestämmelsen i avtalet mellan staten och Sveriges Radio om att programmen skall tillgodose olika intressen och då i skälig omfattning även mindre gruppers särpräglade intressen.

Den tekniska utvecklingen på radio- och TV-området har hittills gått utomordentligt snabbt. Det finns all anledning att tro, att utvecklingen kommer att fortsätta i minst samma takt.

De nya tekniker som kommer att domi- nera bilden om ett tiotal år existerar redan. Svårigheten är att bedöma vilken betydelse de kommer att få. Till en del påverkas utvecklingen av samhällsorganens beslut, till en del beror den på hur individerna fördelar sina pengar. I många fall samverkar dessa faktorer.

På radioområdet utreder 1969 års radiout- redning (2.105) möjligheterna av en utvidg-

ning av sändningsutrymmet. Därvid prövas bl a utnyttjande av det s k kanalklyvnings- eller FM/FM-kompandersystemet. Detta innebär att man genom en klyvning av de nuvarande tre riksomfattande FM-kanalerna skulle kunna erhålla ytterligare tre kanaler. De sakkunniga gör en kartläggning av pro- grambehovet i fråga om utbildningsverksam- het och samhällsinformation i första hand inom den statliga och kommunala sektorn. Man utreder också stereosändningar av musik. För detta ändamål skulle en av de nya kanalerna kunna användas.

Enligt kulturrådets mening bör den ut- vidgning av sändningsmöjligheterna i radio som övervägs kunna få stor betydelse genom sina möjligheter till mer differentierade pro- gram. Om detta medför, att regionala och lokala organ får ökade möjligheter till kon- takt med invånarna i en region, ligger det i linje med kulturrådets decentraliseringsmål. Den samhällsinformation som utrednings- direktiven talar om bör kunna bli ett verk- samt instrument också för kulturinstitutio- nerna, som ofta saknar möjligheter till effek- tiv information.

För den framtida utvecklingen av televi- sionen är kassett-TV och kabel-TV av särskilt intresse. De här inom sig möjligheterna till ett nytt funktionssätt för televisionen. De kan öppna möjligheter för ett långt mer differentierat utbud än det som televisionens två kanaler i dag kan ge. I utvecklingen ligger också risker, som motiverar att samhället med uppmärksamhet följer utvecklingen.

Kabel-televisionens möjligheter har hittills inte uppmärksammats mycket i vårt land. Man räknar med att det i USA i dag finns 3 000 kabel-TV-nät med 6 milj abonnenter. I Kanada finns det tätorter där 85 % av hus- hållen är kabelanslutna. I Frankrike kommer kabel-TV att introduceras på försök i en förort till Grenoble.

Eter-TV är ett medium för den stora publiken, medan kabel-TV är ett medium för förhållandevis små grupper. Genom att en kabel kan utnyttjas för ett stort antal kana- ler begränsas möjligheterna att sända huvud- sakligen genom resurserna för att göra pro-

gram. Kabeln öppnar möjligheter till tvåvägs- kommunikation. Mottagarapparaten kan allt- så användas för att kommunicera med en programcentral.

Kabel-TV kan ge en ytterligare stimulans till den regionala kulturverksamheten. Utbu- det i television skulle kunna bli mer mång- sidigt och kampen om programtiden minska. Å andra sidan kan möjligen kabel-TV i vårt land med dess glesa befolkning ge den kon- centrerade bebyggelsen, där det blir billigast att lägga ut kablar, en privilegierad ställning.

Satelliter är i dag reguljära hjälpmedel i televisionens arbete. Den fortsatta utveck- lingen av satellitsändningar reser en rad poli- tiska, tekniska och juridiska problem. I dag används satelliter för överföringar mellan nationella TV-system. Inom en inte allt för lång framtid räknar man med att kunna sända från satelliter för direktmottagning i hemmen.

Utvecklingen i fråga om TV-kassetter har under senare år väckt stor uppmärksamhet. Det går ännu inte att överblicka vilken be- tydelse som TV-kassetterna kan få. Från samhällets sida har det skapats en beredskap för en framtida utveckling genom bildandet av Svenska TV-kassett AB. De centrala kul- turinstitutionerna har markerat sitt intresse att aktivt delta i Utvecklingsarbetet.

I en gemensam skrivelse till regeringen från Operan, Dramatiska teatern, Rikstea- tern, Rikskonserter och Riksutställningar har institutionerna begärt medel för en försöks- verksamhet med programproduktion för TV-kassetter under åren 1972—1974. Kungl Maj:t har ännu inte tagit ställning till fram- ställningen.

Den framtida utvecklingen på etermedier- nas område reser en rad betydelsefulla kul- turpolitiska problem. Vissa av dem kommer att belysas av den utredningsman som rege- ringen förra året tillkallade för att utreda bl 3 olika frågor rörande kassett- och tråd-TV (2.105). En analys av den aktuella situationen på kabel-TV—området och syn- punkter på den framtida utvecklingen har nyligen lagts fram av den sakkunnige i skriften. Inför en ny mediapolitik (av Harry

Schein, Publica, Stockholm 1972).

En bild av de utvecklingsmöjligheter som de audivisuella medierna inrymmer ges i en översikt, utgiven av det franska kulturrniniste- riet (College de Prospective Thomson- CSF/Ministére des Affaires Culturelles, In- cidence des Moyens Technologiques Nouve aux sur le Développement Culturel , Paris 1971; en kort summering ges i Augustin Gi- rard, Cultural development: experience and policies, Unesco Paris 1972, s 36). Översikten visar den tekniska utveckling som är att vänta till är 1985 och dess betydelse för individer och samhällsinstitutioner på lokal, regional och central nivå.

Kulturutbudet [ snävare mening i radio och television utgör en betydande del av den totala sändningstiden. Kulturrådet tar inte ställning till om detta utbud är rimligt avvägt i förhållande till de totala resurserna för radio— och TV-verksamhet. Det är emellertid uppenbart, att radio Och television spelar en utomordentligt stor och för vissa befolk- ningsgrupper helt dominerande roll som kul- turförmedlare.

Etermedierna når ut till ett mycket stort antal människor oavsett bostadsort och social miljö. Kostnaden är låg i relation till antalet tittar- eller lyssnartimmar. Institu- tionskulturen når ojämförligt färre. Den är huvudsakligen — bortsett från biblioteken — koncentrerad till tätorter. Den är dyrbar och kostnaderna ökar snabbare än kostnadsut- vecklingen i samhället i stort. Lösningen kan aldrig bli att välja mellan antingen etermedie- distribution eller institutionskultur. Proble- met ligger i att avväga proportionerna och finna former för ett samspel. Det är nödvän- digt att också se etermedierna som särskilda konstformer Och inte som förmedlare av olika kulturyttringar.

Jämfört med institutionernas utbud är TV- och radioutbudet helt dominerande. Kulturrådet anser att det inte finns någon anledning att föreställa sig några radikalt annorlunda proportioner.

Kulturrådet för i institutionskapitlet fram vissa förslag som syftar till att institutioner- nas konstnärliga resurser skall utnyttjas bätt-

re i radio och television. Särskilt diskuteras möjligheterna av att Operan och Dramatiska teatern som statliga teatrar i större utsträck- ning än fn skall framträda i radio och television.

För den framtida kulturpolitiken är Sveriges Radios verksamhet av mycket stor betydelse. Det är mot denna bakgrund som kulturrådet föreslår, att Sveriges Radio bör vara representerat i det föreslagna nya kul— turrådet (8.671) och i de kulturella samar- betsorgan som bör bildas i länen.

I det nya kulturrådet och de regionala samarbetsorganen bör man kunna diskutera tex omfattningen och den allmänna inrikt- ningen av samarbetet mellan Sveriges Radio och kulturinstitutionerna, gemensamma pro- jekt inom vissa konst— och kulturområden, samordning av pedagogiska insatser etc.

Det nya kulturrådet bör vidare i samråd med Sveriges Radio kunna ta upp till diskus- sion ljudradions och televisionens kanalorga- nisation, möjligheterna att nå nya publik- kategorier med olika slag av program, de kulturpolitiska verkningarna av den tekniska utvecklingen på tex kassett- och kabel-TV- områdena mm. Eventuella statsbidrag, så- som det av filmutredningen föreslagna bidra- get till produktionsutläggning (5.6), bör kun- na tas upp av rådet.

När kulturrådet föreslår, att Sveriges Radio bör vara representerat i det nya kul- turrådet genom radiochefen, är det med hänsyn till hans övergripande ansvar för samtliga arbetsenheter inom radioföretaget.

5.6

Under begreppet privat driven kulturverk— samhet ryms en rad ytterst olika verksam— heter på skilda sektorer av kulturområdet och med olika ägarstruktur. En kortfattad översikt har lämnats under 2.11. Området inrymmer bla så olikartade sektorer som förlagsverksamhet, bokhandel, press, konst- handel, filmproduktion och biografer. På några av de viktigaste sektorerna arbetar statliga utredningar. På ett område har en utredning nyligen avlämnat ett betänkande. Kulturrådet ger här synpunkter på dessa sektorer med tanke på deras samspel med övriga verksamheter med annat huvudman- naskap som diskuteras i detta kapitel.

I ansvarighetsmålet (4.20) har kulturrådet angett det övergripande ansvar som samhäl- let har och som även berör de privat drivna kulturverksamheterna. Kulturpolitiken skall garantera mångsidighet och Spridning, om de fria marknadskrafterna inte klarar uppgiften på ett tillfredsställande sätt för viktiga delar av kulturförsörjningen. Kulturpolitiken skall kunna hindra den negativa verkan för män— niskorna som marknadsekonomin kan med- föra.

Av individernas kulturutgifter på ca 4 miljarder kr — vari en stor post (ca 1,5 miljarder) utgör kostnader för inköp av TV— och radioapparater, bandspelare, andra apparater och musikinstrument — läggs 1,8 miljarder kr ner på det tryckta ordet, dvs tidningar, tidskrifter och böcker. Inom flera sektorer har konsumtionen ökat under

Privat driven kulturverksamhet

1960-talet. Dagstidningarnas nettoupplaga har ökat med 15 %. Vid en internationell jämförelse ligger konsumtionen av dagstid- ningar i Sverige mycket högt. Enligt en av Unesco gjord studie skulle vårt land ha den högsta medelnettoupplagan i Europa, nämli- gen 520 ex per 1 000 invånare (tabell 5.1). Veckopressens totalupplagor är mer konstan- ta (se figur 2.12). Allmänhetens inköp av böcker saknas det fn direkta uppgifter om, men utgifterna i fasta priser för bokköp har ökat med 56 % under 1960-talet. Det inne— bär att allmänhetens inköp av böcker ökat med i genomsnitt ca 5 % per år under detta decennium. Sett tillsammans med den ökade biblioteksutlåningen kan man alltså konsta— tera att televisionsåldern sannolikt inte inne— burit att läsandet minskat.

För att kunna göra analyser av utveck- lingen av konsumtionen av det tryckta ordet krävs detaljstudier av den art som litteratur- utredningen kommer att lägga fram vad be- träffar utvecklingen på bokmarknaden. Den- na utredning kommer också att närmare penetrera de problem som bokförlag och bokhandel i dag möter.

Kulturrådet finner det rimligt, att staten gör insatser till stöd för viktiga delar av bokproduktionen som har svårt att bära sig. Om risken är att många och även relativt stora platser blir utan bokhandel, kan det bli aktuellt att samhället i någon form under- lättar eller svarar för bokförsåljning där.

Trots den internationellt sett stora tid-

ningskonsumtionen i vårt land rymmer tid- ningssektorn svåra problem, som ledde till att det år 1971 infördes ett statligt presstöd. Reformen fick sin särskilda karaktär genom att den kopplades med en ny annonsskatt. Reellt blev det en omfördelning av medel inom dagspressen. Bakgrunden till reformen var koncentrationstendenserna i pressen. An- talet dagstidningar sjönk avsevärt under 1960-talet. De sk andratidningarnas upp- lageandel minskade. Departementschefen motiverade sitt förslag med att den pågående koncentrationsprocessen innebär risker för att nyhetsförmedling och åsiktsbildning monopoliseras och att den därmed hotar demokratins funktionsduglighet.

Dagspressens roll för debatt och belysning av olika samhällsområden, bla kulturom- rådet i mer begränsad mening, är utomor- dentligt betydelsefull.

Det presstöd som beslöts år 1971 har redan visat sig otillräckligt. År 1972 har statsmakterna beslutat om en utbyggnad av presstödet. En pressutredning har tillsatts.

Rådet finner det rimligt, att staten ger ett realstöd till pressen. Motiven för presstödet och för en annonsskatt eller en reklamskatt är väsentligen olika, varför det inte finns någon anledning att koppla samman dem.

Kulturrådet vill se stödet till pressen som analogt med stödet till andra sektorer inom kulturområdet. Ansvaret för presstödet bör föras över från finansdepartementet till det departement som ansvarar för kultur- frågor.

Samtidigt med att presstödet tillkom, per- manentades det stöd till tidskrifter som tidi- gare utgått i mer provisoriska former. Stödet blev mer differentierat och formerna för fördelning mer bestämda än tidigare. De ekonomiska möjligheterna att ge stöd för- bättrades också. Av särskilt intresse är att det genom reformen blev möjligt att ge också förlagsägda kulturtidskrifter stöd. Staten går alltså på denna punkt in med ett direkt produktionsstöd till den privata kul- tursektorn. Detta var i varje fall inom kultur— området en principiell nyhet, som möjligen kan tjäna som förebild för ett kommande

litteraturstöd. Kulturrådet anser tidskrifts- stödet betydelsefullt. Det kommer sannolikt att behövas ökade resurser från statens sida för att garantera en fortsatt existens av tidskriftspressen, som inom ett så litet språk- område som vårt alltid måste ha svårt att klara sig.

Det har sagts att musiken förmodligen aldrig har betytt så mycket för så många som i dag. Denna position har uppnåtts genom musiken i radio, television, grammofon och bandspelare. Tekniken har utvecklats med stor snabbhet. Ljudåtergivningen har under 1960-talet förbättrats så radikalt att högtala- ren kan åstadkomma en mer störningsfri lyssnarsituation än konsertlokalen. Kanske är de förbättrade möjligheterna till en hög- klassig musikåtergivning ihemmiljö ett av de betydelsefullaste inslagen i musiklivet under 1960-talet. I figur 5.1 visas hur relationer mellan musikkonsumtionen i television och konsert- lokaler och försäljningen av grammofon- skivor förändrats under 1960-talet. Om man dessutom hade tagit med uppgifter för ton- bandförsäljningen och musiken i ljudradio, skulle intrycket av den starka expansionen för den musik som återges via högtalare förstärkas ytterligare.

I konsertbyråutredningens betänkande Fonogrammen i musiklivet (SOU 1971:73) diskuteras den levande musikens ställning i förhållande till högtalarmusik. Utredningen anser det inte vara rimligt att längre mana fram bilden av ett motsatsförhållande. De har båda sin givna plats i dagens musikliv. De har var och en sina fördelar och de komplet- terar varandra.

Utredningen räknar med en fortsatt expansion för högtalarmusiken Och under- stryker vikten av att den fortsatta utveck- lingen noggrannt följs. Man pekar på de möjligheter som denna musik ger för att nå den mycket stora publiken.

Konsertbyråutredningen konstaterar att den kommersiellt arbetande grammofon- och tonbandsbranschen är för ensidigt inriktad på den typ av musik som förutses ge vinst. Distributionsnätet är för glest. Informatio-

nen är otillräcklig och osystematisk. Utred- ningen föreslår därför, att det allmänna trä- der in med bidrag till produktion och distri- bution av grammofonskivor och tonband liksom till information om repertoar och apparater. Vidare föreslås dokumentation om ljudande material och musikforskning.

I fråga om distributionen föreslås att biblioteken används som förmedlare av material för postorderförsäljning. Konsu- mentinformationen skall bla bestå i att karakterisera och kvalitetsbedöma skivor och band som finns tillgängliga på svensk mark- nad och att tillhandahålla viss information om apparatur. Åtgärderna inom dokumenta- tion Och forskning avser i första hand inspel- ning och bevarande av ljudande material, katalogisering och forskning med beteende- vetenskaplig inriktning.

Kulturrådet anser, att det finns all anled- ning att räkna med en stark fortsatt expan- sion för den inspelade musiken. Vid diskus- sionen i 5.4 om kulturinstitutionerna räkna- de kulturrådet inte med någon omfattande expansion av musikinstitutionema utan i stället med en jämnare fördelning av utbudet för de institutioner som redan finns.

I ansvarighetsmålet poängterar kulturrådet samhällets övergripande ansvar för att främja mångsidighet och spridning av kulturutbu- det. Kulturrådet konstaterar att det breda register av åtgärder som föreslagits av kon- sertbyråutredningen i fråga om grammofon- skivor och tonband är exempel på insatser som samhället kan göra inom ett område som helt domineras av privata intressen. Jämfört med omsättningen i hela branschen är det dock relativt begränsade insatser som föreslås. Kostnaderna för utredningens för- slag uppgår till ca 4 milj kr. Detta belopp bör jämföras med den omsättning i grammofon- skivebranschen som år 1970 beräknats till 200 milj kr.

I sitt remissyttrande över betänkandet pekar rådet på att så fullständiga data som möjligt om grammofon- och tonbands- branschen är av stor betydelse för utform- ningen och inriktningen av de statliga insat- serna. Den beskrivning som påbörjats bör

fullföljas. Beträffande förslaget om statligt stöd till produktion av grammofonskivor och band delar rådet utredningens mening att insatserna i första hand bör knytas till Insti- tutet för rikskonserter. Rådet betonar härvid att utgivningen och repertoarens samman- sättning måste få ske med stor frihet inom den producerande institutionens ram. Utgiv- ningen bör bl a ha till syfte att tillgodose de delar av repertoaren som kvantitativt eller kvalitetsmässigt är underrepresenterade på marknaden.

Vad gäller distributionen av skivor och band ställer sig kulturrådet positivt till att bibliotekens möjligheter härvidlag tas tillvara men pekar samtidigt på den försöksverksam- het som sedan några år förekommer inom Rikskonserter. Utvecklingen av förmedlings- systemet bör därför ske successivt varvid flera olika former för distribution tillämpas. Rådet ser behovet av konsumentinformation inom det aktuella området som stort men anser sig inte kunna biträda utredningens förslag att informationen skall handhas av Rikskonserter. En Olycklig kombination av uppgifter som producent och bedömare skul- le då uppstå. Medel till informationsverksam- het bör i stället tillföras statliga eller andra organ som redan svarar för — eller lämpligen kan svara för — konsumentupplysning.

Filmbranschen har mer än någon annan bransch fått offra sin publik för televisionen. Figur 5.1 visar den kraftiga nedgången av antalet biobesök under 1960-talet. Som framgår av tabell 5.1 är bilden på de flesta håll i Västeuropa i stort sett densamma. I Sverige minskade under perioden 1960- 1969 antalet besök per 1 000 invånare med drygt hälften från 7 335 till 3 340 om året. I vissa länder var minskningen ändå kraftigare.

Utvecklingen inom filmbranschen och de åtgärder den kan leda till behandlas av film- utredningen.

I ett första betänkande som utredningen lade fram är 1970 Samhället och filmen (SOU 1970:73) föreslås en rad olika sam- hälleliga stödåtgärder på filmområdet. Där förordas statliga stimulansbidrag till inred-

ning och utrustning av biografer och kom- munalt stöd till driften av sådana lokaler. Filmstudios bör få både kommunalt och statligt stöd. En rad insatser föreslås på barnfilmområdet, bl a statliga produktions- lån och lån till dubbning av importerad film, information om barnfilm, samarbete med TV och andra importörer av barnfilm, ökade kommunala insatser för barnfilmverksamhet i bla daghem och lekskolor. Det föreslås vidare att bidrag skulle utgå till Sveriges Radio för produktionsutläggning till svenska filmproducenter.

I sitt remissyttrande över filmutred— ningens betänkande understryker kulturrå- det vikten av att filmpolitiska åtgärder görs utifrån en helhetsbedömning av filmens och filmbranschens situation och av dess roll inom kulturområdet som helhet. För vissa frågor som filmutredningen tagit upp är dock behovet av åtgärder så klart dokumen- terat att insatserna bör ske omgående. Kul- turrådet tillstyrker således att provisoriska åtgärder vidtas för att stödja produktion av svensk barnfilm och dubbning av utländsk barnfilm. Till förslaget om bidrag till Sveri- ges Radio för produktionsutläggning ställer sig rådet positivt och betonar att bidraget i första hand bör komma produktionsgrupper ute i landet till del. Projekten bör med fördel kunna administreras av distriktskontoren. Rådet tillstyrker förslagen om statsbidrag till inredning och utrustning av filmlokaler men förordar att lokalfrågorna ses tillsammans med övriga samlingslokalfrågor och att möj- ligheterna till integration mellan Olika lokal- typer tillvaratas. Bidraget bör därför knytas till samlingslokalstödet.

Statsmakterna har ännu inte tagit ställning till filmutredningens första betänkande. Ett slutbetänkande väntas nästa år.

Utan att avvakta filmutredningens förslag har statsmakterna nyligen beslutat införa ett statligt filmstöd (2.11). Införandet av detta hänger samman med en omfattande revision av filmavtalet. Som motiv för det statliga stödet nämner departementschefen bl a den risk som ligger i att en betydande konstnärlig tradition på filmområdet riskerar att gå till

spillo. För de berörda yrkesgrupperna hotar sysselsättningssvårigheter.

Ser man mer än ett tiotal år tillbaka var filmen ett skatteobjekt. I dag är filmen befriad från mervärdeskatt vilket är en bety- delsefull förmån som inte tillämpas för bok- branschen och endast delvis för konstmark— naden. Filmavtalet bygger på intern resurs- omfördelning inom branschen. Utbildning, arkivering, deltagande i internationellt ut- byte, dokumentation och produktionsstöd är uppgifter som branschen själv förutsätts finansiera. Inom områden som teater och musik anses det däremot naturligt, att sam- hället svarar för motsvarande uppgifter. Att filmen har en annan ställning kan samman— hänga med att den länge var en inkomstkälla för staten och att man, då filmavtalet slöts, ännu inte var villig att se filmen som jäm— ställd med andra kulturaktiviteter.

Läget är i dag förändrat. Stat och kom- mun ger ut 126 milj kr till teater, som ses av 3 milj besökare. Antalet biobesök uppgår till 30 milj besökare men samhället har hittills inte stött filmen med annat än den i och för sig värdefulla befrielsen från mervärdeskatt. Filmen har intill statsmakternas beslut i år om filmstöd helt fått svara för utgifter, som inom andra sektorer anses som självklara samhällsuppgifter.

Kulturrådet anser, att det är nödvändigt att i princip se filmen som en kulturaktivitet jämställd med andra. Samhället måste alltså bidra till att vi här kan uppehålla en rimlig filmproduktion och skapa möjligheter att se god film i olika delar av landet. Det statliga filmstöd som nyligen beslutats och det öka- de kommunala intresset för kvalitetsbiogra- fer visar att en ny attityd håller på att växa fram. Kulturrådet finner det nödvändigt att samhället fortsätter på den vägen.

Filmcensurutredningen föreslog år 1969 (Filmen—censur och ansvar, SOU 1969:14) att förhandsgranskningen av film skulle be- gränsas till film avsedd att visas Offentligt för barn under femton år. I övrigt skulle filmen inte vara underkastad någon förhands- kontroll från samhällets sida.

Statsmakterna har valt att inte nu ta

ställning till utredningens förslag om att avskaffa vuxencensuren. Betänkandet — utom i vad avser frågan om barncensurens organisation — har i stället överlämnats till massmedieutredningen för att behandlas av denna vid arbetet med en enhetlig grundlag om yttrandefriheten i samtliga massmedier. Det innebär att biografbyrån och filmgransk- ningsrådet fortsätter att fungera på iprincip samma sätt som hittills till dess att ställning tagits till massmedieutredningens förslag. I fråga om barncensuren har dock en viss reor- ganisation genomförts (22.42).

Vid behandlingen av yttrandefriheten i målkapitlet (4.17) konstaterar kulturrådet att yttrandefrihet bör ses som rätten att i massmedier, konstnärliga medier och andra opinionsmedier fritt få uttrycka åsikter eller redovisa en inställning utan förhandsgransk- ning och utan andra hinder än de begräns- ningar allmän lag ställer upp. Yttrandefri- heten bör regleras i en gemensam grundlag.

Mot denna bakgrund finner kulturrådet att det var en lämplig lösning att överlämna frågan om filmcensuren till massmedieutred- ningen. Just därför att skyddet av det tryck- ta ordet och filmen har så helt Olika traditio- ner är det värdefullt att frågan om filmcensu- ren kommer att behandlas som en fråga om yttrandefrihet. I direktiven till massmedieut- redningen sägs att en massmedielag bör tas in i förbudet mot censur som är av grundläg- gande betydelse för upprätthållandet av yttrandefriheten. I lagen skall, sägs det vida- re, tas in de grundläggande reglerna om inskränkningar i yttrandefriheten.

I debatten har meningarna om filmcensu- rens fortbestånd varit mycket delade. Kul- turrådet ansluter sig till den centrala tanken i direktiven till massmedieutredningen, nämli- gen att censur inte skall förekomma. Redan förhållandet att det tycks råda allmän enig- het om att en granskning behövs i fråga om film för barn, visar att det på filmens område kan bli aktuellt med inskränkningar i ett generellt censurförbud. Den kontroversiella frågan är behovet av spärrar mot det spekula- tiva våldet.

Teatern är den sektor som mer än alla andra domineras av samhällsinstitutioner. Antalet privata teaterföretag är begränsat. De är helt koncentrerade till de största stä- derna. Antalet privatteatrar har minskat be- tydligt under det gångna decenniet. De äter- stående teatrarnas ekonomiska situation är Ofta svår. Härtill kommer de fria grupperna som arbetar med andra utgångspunkter än de privata teaterföretagen.

Kulturrådet finner det angeläget, att privatteatern kan bestå som en komplette- ring till teaterutbudet i övrigt. Eftersom den i så hög grad är en storstadsföreteelse, anser rådet dock frågan om stöd till privatteatrar- na vara en angelägenhet i första hand för de berörda kommunerna.

MUS 65 har i uppdrag att utreda konst- marknaden. Förslag kommer att läggas fram inom kort. Mot den bakgrunden kan rådet endast konstatera, att det på bildkonstens område kommer att behövas effektiva insat- ser från samhällets sida för att det i alla delar av landet skall bli möjligt att få tillgång till god konst till rimliga priser. Med tanke på konstnärernas svåra försörjningssituation är det särskilt angeläget att finna nya distribu- tionsformer för konst. Det är möjligt att MUS 65 inte kommer att med sina förslag täcka in hela marknaden för konst och konsthantverk. Ett kompletterande utred-— ningsarbete kan i så fall visa sig nödvändigt.

5.7

Det övergripande målet för kulturpolitiken är att medverka till en bättre samhällsmiljö och bidra till jämlikhet. Utbildningspolitiken kan föras tillbaka till samma mål. Egentligen skulle utbildnings- och kulturpolitik kunna ses som en enhet. Skolan kan ses som den kulturinstitution som alla kommer i kontakt med under en period av sitt liv. Samhällets metoder att ingripa på utbildnings- och kul- turområdena är emellertid så Olika att det praktiskt sett har blivit nödvändigt att be— handla varje område för sig. Men kontakter- na är livliga och samspelet omfattande och betydelsefullt för båda parter.

De idéer som präglar läroplanerna för grundskolan och gymnasieskolan har mycket gemensamt med motiven för de kulturpoli- tiska insatserna. I läroplanerna betonas kra- vet på en allsidig personlighetsutveckling. Den enskildes möjligheter att ta emot in- tryck från omvärlden, att självständigt tänka över och ta ställning till dessa, att kommuni- cera med andra människor och att aktivt fungera i samhället skall utvecklas så allsidigt och nyanserat som möjligt.

Det sägs i läroplanen för grundskolan att den gemensamma referensram, som skolan vill ge alla medborgare, måste i dagens komplicerade samhälle omsluta ett rikare innehåll än förut. Skolan skall bla ge en ”vidgad kännedom om naturens och kultu- rens värld”. Skolan måste enligt Mål och riktlinjer för grundskolan söka lära eleverna att ”uppfatta och njuta av konst, litteratur,

Utbildningsväsendet och kulturen

musik och natur samt att frigöra deras per- sonliga uttrycksmöjligheter och på olika sätt låta dem ge utlopp åt fantasi och spontan skaparlust”.

Elevernas sinne för de estetiska värdena bör uppodlas genom skapande verksamhet och smakfostran. Den egna aktiviteten är alltså ett viktigt inslag i läroplanerna. Det betonas att skolan bör främja en aktiv kul- turmiljö.

Kulturämnenas utrymme i läroplanen har Ofta diskuterats. I det följande ges en sam- manfattning av dessa ämnens plats igrund- skolans och gymnasieskolans läroplaner.

Den läroplansrevision för grundskolan som genomfördes år 1969 innebar en viss förstärkning av de estetiskt-praktiska ämne- nas ställning.

På lågstadiet har ämnet musik 1—2 vecko- timmar, medan slöjd har 2 veckotimmar endast i årskurs 3. Teckning förekommer inte som självständigt ämne men är ett vik- tigt moment i den övriga undervisningen, bla i hembygdskunskap. På mellanstadiet har musik sammanlagt 5 veckotimmar under de tre årskurserna, teckning 2 veckotimmari varje årskurs och slöjd sammanlagt 9 vecko- timmar, 3 i varje årskurs. På högstadiet har musik sammanlagt 3 veckotimmar och teck- ning och slöjd vardera 5 timmar. I årskurs 7 kan eleverna välja ämnet konst som är ett allmänkulturellt ämne, i vilket ingår som huvudmoment Bild och form, Litteratur och teater, Musik och rörelse. Inom fritt valt arbete ges möjligheter till att välja estetiskt betonade studieområden. Kreativa-konstnär- liga moment ingår i ökande utsträckning

framför allt i de sk orienteringsämnena — samhällskunskap, historia, geografi, natur- kunskap och religionskunskap. Ofta görs som lagarbete framställningar i bild och text av aktuella frågor. Frivillig undervisning i körsång och instrumentalmusik finns i grundskolan.

Målen för musikundervisningen är enligt läroplanen att skapa förutsättningar för en personlig musikupplevelse genom aktivt musicerande och lyssnande till musik. Teck- ningsundervisningen skall ”tillvarata elever- nas lust att uttrycka sig i bild och inriktas på att allsidigt utveckla deras skapande för- måga” Undervisningen skall ”stimulera till vidgad och fördjupad bild- och miljöupp- levelse samt förmedla insikt om estetiska värdens betydelse i individens och samhällets liv”.

I gymnasieskolan är musik eller teckning obligatoriska ämnen i första och andra års- kursen på de treåriga linjerna med undantag för den ekonomiska linjen, där man kan välja s k estetisk specialisering. På vissa linjer ingår konst— och musikhistoria med ] veckotimme i vardera årskurs 1 och 2. På den humanistis— ka linjen kan eleven byta ett modernt språk mot estetisk variant med 3 veckotimmari årskurserna 2 och 3 med teckning, musik eller dramatik. På de tvååriga linjerna är teckning, musik eller dramatik tillvalsämnen eller tillvalsalternativ. En försöksverksamhet med tvåårig musikutbildning i gymnasie- skolan har nyligen startat på några platser.

Inom gymnasieskolan ges frivillig under- visning i instrumentalmusik.

Jämsides med den schemabundna under- visningen i kulturämnen drivs ett omfattande samarbete med kulturinstitutionerna för att ge eleverna kontakt med teater, musik, museer och bibliotek. En viktig del av Riks- teaterns, Rikskonserters och Riksutställ- ningars verksamhet är inriktad på skolung— dom. lnstitutionsteatrarna har under 1960- talet ökat andelen barn- och skolföreställ- ningar (tabell 6.2). l Rikskonserters verksam- het är skolkonserterna det dominerande inslaget (tabell 6.9).

Filmen spelar en viktig roll i skolorna. Filmutredningen, som ägnar den frågan stor uppmärksamhet, kommer sannolikt att lägga fram material som närmare belyser detta.

Den fria skapande verksamheten i form av musikskolor är nära knuten till skolan.

Radio och television har betydelse för under- visningen. De enskilda kulturarbetarna har inte hittills utnyttjats så mycket inom ut- bildningsväsendet. Centrumbildningarna gör dock viktiga insatser i det avseendet. Det är sannolikt att kulturarbetarna i ökad ut- sträckning skulle kunna spela en roll inom utbildningen. Det är en fråga som kultur- rådet kommer att ta upp i sitt nästa betän- kande.

Till den inre omvandlingen av skolan under det senaste decenniet kommer den kvantitativa expansionen. Allt fler ägnar allt längre tid i sitt liv åt utbildning. Det innebär att de får del av den kulturstimulans som skolan enligt läroplanerna vill ge.

År 1965 hade hälften av 20-åringarna enbart folkskola samt eventuell yrkesutbild- ning. Tio år senare beräknas den andelen ha minskat till 10 %. År 1980 beräknas 90 % av 20—25-åringarna ha en elvaårig skolutbild- ning bakom sig. Men om man ser till hela befolkningen samma år och bortser från resultatet av en expanderande vuxenutbild- ning är det fortfarande bara ca hälften av alla personer i åldern 20—65 år som har genom- gått grundskola eller högre utbildning. De övriga har som regel endast sex- eller sjuårig folkskola.

Jämsides med reformerna av grundskola och gymnasieskola har den högre utbild- ningen genomgått stora förändringar. År 1960 var 36000 studerande inskrivna vid universitet och högskolor. Tio år senare var antalet nästan fyrdubblat eller 136 000. Sett ur kultursynpunkt i den mening ordet an- vänts här innebär expansionen att den stimu- lans som universitets- och högskolemiljöerna ger kommit allt fler till del.

En omfattande kulturverksamhet bedrivs även utanför den egentliga undervisningen, av universitet, högskolor, studentsamman- slutningar och akademiska föreningar. Uni- versiteten och högskolorna förvaltar museer, konstsamlingar, bibliotek, byggnader av kul- turminneskaraktär rn m. Denna verksamhet är stor framför allt vid de äldre universiteten.

Studentsammanslutningarna har en pro- duktion av periodiska tidskrifter. De bedri-

ver i likhet med de olika akademiska för- eningarna sång-, musik-, teater-, spex-, folk- dans-, filmförevisnings-, utställnings—, före- drags-, debatt-, studiecirkelverksamhet m m. En inventering och analys av denna verksam- het har gjorts av kårobligatorieutredningen, vars betänkande beräknas föreligga andra halvåret 1972. I den mån förändringar vid- tages beträffande det obligatoriska medlem- skapet i kärerna, kan ökade förvaltningsupp- gifter och ökat ekonomiskt ansvar komma att falla på såväl universiteten och högskolor- na som de kommuner dit högre utbildning lokaliserats.

Universiteten och högskolorna är många gånger betydande kulturella aktivitetscentra. Kulturrådet finner det angeläget att de skall kunna behålla den rollen även i fortsätt- ningen. Det är då angeläget att man fortsät- ter på den väg man alltmer börjat gå in på nämligen att inordna denna verksamhet i det allmänna kulturlivet på utbildningsorterna. Det är nödvändigt att de kommuner till vilka förlagts högskolor men också andra efter— gymnasiala utbildningsinstitutioner i sin planering tar hänsyn till de studerandes behov av kulturverksamhet.

Reformarbetet inom ungdomsutbild- ningen har lett till att klyftan mellan genera- tionerna vad gäller utbildningens längd och innehåll vidgats. Vuxenutbildningen bidrar till att brygga över utbildningsklyftorna mel- lan generationerna. Den har fått en så bety- dande omfattning att mer än 1 milj nu beräknas delta i någon form av sådan utbild- ning. En rad Olika studiemöjligheter erbjuder sig. Det är folkbildningsorganisationernas studieverksamhet, folkhögskolan, arbets- marknadsutbildning, vuxenutbildning i radio och television samt statlig och kommunal vuxenutbildning. Vuxenutbildningens expan- sion som av allt att döma kommer att fort— sätta har betydelse ur kultursynpunkt både genom den ställning kulturämnena har i vissa delar av vuxenutbildningen och genom den allmänt höjda bildningsnivån. I 2.5 har be- skrivits folkbildningens direkta insatser på kulturområdet. I kapitel 7 om den fria skapande verksamheten kommer kulturrådet

att behandla studiecirkelverksamheten som formellt räknas till vuxenutbildningsom- rådet.

Utbildningsexplosionen har en rad kon- sekvenser för kulturpolitiken av vilka en del kommer att beröras närmare i följande kapitel.

Kultursociologiska undersökningar visar att det finns ett samband mellan utbildnings- nivå och omfattning och inriktning av en individs kulturaktiviteter. När nu ett ökande antal ungdomar kommer i kontakt med kul- tur i olika former genom skola och högre utbildningsanstalter, innebär det en kraftig stimulans till kulturlivet. En höjd utbild- ningsnivå förbättrar förutsättningama för ökad jämlikhet i kulturlivet.

Men utbildningsklyftan mellan generatio- nerna består. Det kommer att dröja länge innan utbyggnaden av skolväsendet slagit igenom inom hela befolkningen, även om vuxenutbildningen gör stora insatser för att utjämna utbildningsskillnaderna. Kulturpoli- tiker och alla som arbetar inom kulturlivet måste vara medvetna om att ännu är 1980 har hälften av den vuxna befolkningen ingen annan grundutbildning än sex- eller sjuårig folkskola.

Den nya kulturpolitiken innebär en upp- följning av utbildningspolitiken. Förslagen och rekommendationerna i detta betänkande vill bidra till en sådan utveckling.

En utbyggnad av samarbetet mellan skola och kultur- och föreningsliv är nödvändig. Kulturlivet behöver kontakten med de många under utbildning. Skolan är beroende av inspiration från kulturlivet.

Kulturrådet föreslår åtgärder för att skol- lokalernas utnyttjande för kulturändamål på ett annat sätt än i dag skall bli en realitet. Vidare förordar rådet en utveckling av sam— arbetet mellan skola, kulturinstitutioner och den kollektiva skapande verksamheten. En ökad samverkan föreslås mellan lokala skol- styrelser och kulturnämnder, mellan regiona- la kulturorgan och länsskolnämnder samt mellan skolöverstyrelsen, utbildningsmyndig- heter och det nya kulturrådet.

5.8

Genom förslagen till målformuleringar och utformningen av de kulturpolitiska insatser- na vill kulturrådet stryka under att de kulturpolitiska åtgärderna utgör en del av de totala insatserna för att skapa en bättre samhällsmiljö. Därför bör också samspelet mellan kulturområdet och övriga samhälls- områden ökas.

lnom det tvärvetenskapliga forskningsom- råde som benämns framtidsforskning intres- serar man sig alltmer för att vetenskapligt studera samverkan mellan olika samhällsom- råden. De hittills vanligast förekommande typerna av prognosverksamhet har avsett enskilda områden. I Opposition mot denna tradition inriktar sig de som sysslar med framtidsstudier i stället på studier som be- handlar hela det framtida samhället.

Intresset har kommit att i allt högre grad riktas mot studier som utgår från vissa be- stämda mål och som syftar till att kartlägga de åtgärder som är nödvändiga för att uppnå dessa mål.

En samlad överblick över utvecklingen inom varje område är en förutsättning för att nå den eftersträvade bilden av samspelet mellan Olika områden.

Inom andra samhällsområden såsom ut- bildningsområdet är möjligheterna att göra analyser och prognoser avsevärt bättre. Det finns också redan en omfattande vetenskap- lig litteratur Om utbildningen i framtiden.

Detta betänkande ger i flera avseenden en samlad överblick över kulturområdet. Efter-

Kulturområdets struktur i framtiden

som elementära fakta om individerna och kulturen saknas, finns dock inte tillräckligt underlag för att göra några egentliga progno- ser om den framtida utvecklingen. De grund- data som finns är grova. Det hade varit önskvärt att som bakgrund till förslagen i organisations och finansieringsfrågor ha möjligheter till en bättre analys av tänkbara trender än som nu varit möjligt. Regeringen tillsatte år 1971 en särskild ar-

betsgrupp för att behandla frågor om fram- tidsstudier. Gruppen har i betänkandet Att välja framtid (SOU 1972:59) presenterat ett underlag för diskussion och överväganden om framtidsstudier i Sverige. I betänkandet ges en överblick över området och vissa allmänna ut- gångspunkter för fortsatta, fördjupade och mera detaljerade överväganden om framtids- studier för Olika behov i samhället. För att under en begränsad tid ha ansvaret för vidare överväganden föreslås ett tillfälligt sekreta- riat, knutet till statsrådsberedningen.

Enligt kulturrådets mening är det angeläget att den fortsatta framtidsstudieverksamheten inte ensidigt riktas mot förändringar på sam- hällsekonomins och den yttre miljöns om- råden. Även om kulturområdet inte kvantita- tivt sett är något av de stora områdena spelar det ändå en viktig roll. Kulturens betydelse för utformningen och utnyttjandet av vår samhällsmiljö är stor, även om den är svår- mätbar.

Ekonomiska Och materiella fakta är otill- räckliga indikatorer på levnadsnivå. Ett me-

ningsfullt framtidsstudiearbete måste ta hän- syn till samtliga faktorer som bidrar till att forma den framtida samhällsmiljön. Kultur- verksamheten måste vara en av dessa.

Samtidigt som det är viktigt att studera kulturens roll i den långsiktiga samhällsom- vandlingen, måste förändringarna inom själva kulturområdet studeras. Det gäller tex rela- tionerna mellan de olika kulturella verksam- hetsformer som närmare diskuterats i detta kapitel men också strukturförändringarna inom dessa. De allmänna bedömningar kul- turrådet gör i fråga om den långsiktiga ut- vecklingen behöver sannolikt efter hand revi- deras på flera punkter. Den teknologiska utvecklingen kan t ex komma att gå i andra banor än som kunnat förutses och få konse- kvenser som inte kunnat förväntas. Efterfrå- gan på kulturaktiviteter kan bli annorlunda än vad aktuella tendenser antyder.

De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation Och verksamhetsformer

Till kulturinstitutioner förs vanligen de sam— hällsstödda teatrarna, orkestrarna, folkbib- lioteken, museerna och konsthallarna. Ur organisatorisk synpunkt har de så många gemensamma drag att det är meningsfullt att här behandla dem i ett sammanhang. Känne- tecknande är formellt uppbyggd lednings- funktion, fasta former för ansvar och tillsyn, samhällsfinansiering och kontinuerlig verk- samhet. Nyckelorden för institutionerna är fasthet i organisationen och kontinuitet i verksamheten. Ju mera fast verksamheten är organiserad ochju större kontinuitet den har, desto mer framträder den institutionella ka- raktären.

Folkets parker och Folkets hus motsvarar åtminstone fn inte helt de här uppställda kriterierna på kulturinstitutioner. Med kul- turrådets synsätt på den verksamhet som bedrivs där är det dock motiverat att ta upp Folkets parker och Folkets hus i detta sam- manhang.

Sveriges Radio är att betrakta som en kulturinstitution men genom dess särskilda ställning och verksamhet har det ansetts lämpligare att behandla företaget i annat sammanhang (5.5).

6.1.1 Ledning

lnstitutionell verksamhet kännetecknas som nämnts av formellt uppbyggd ledningsfunk- tion och fasta former för tillsyn och ansvar. lnom den ramen varierar förhållandena mel-

Begreppet kulturinstitution

lan olika kulturinstitutioner.

Företagsformer och styrelser kan vara av Olika karaktär. Folkbiblioteken är exempel på att institutioner kan vara kommunala förvaltningar med kulturnämnd eller annan kommunal nämnd som ledningsorgan. Bland stadsteatrar och yrkesorkestrar finns både aktiebolag, stiftelser, ekonomiska och ideella föreningar och helt kommunala institutio- ner.

Olikheterna mellan institutioner med sam- ma företagsform är också stora. Styrelsernas sammansättning och formerna för att utse institutionschef beror mer på förhållandena i det särskilda fallet än på tillämpningen av några allmänna principer. Samhället har dock Ofta ett betydande, i många fall ett avgörande inflytande över tillsättningen av styrelse och i vissa fall också av institutions- chef.

Oavsett om en institution arbetar som myndighet, kommunal förvaltning eller som bolag, stiftelse eller förening utfärdar sam- hällsorganen — stat, landsting eller kommun — vanligen en instruktion eller bestämmelser i annan form såsom tex statens avtal med Operan och Dramatiska teatern.

Styrelsernas ansvar avser genomgående medelsanvändningen, verksamhetens inrikt- ning i stort och Ofta tillsättandet av viss personal. Institutionschefen har i allmänhet # åtminstone i praktiken _ ansvaret för den löpande verksamheten. Ofta är gränsdrag- ningen mellan styrelse och chef dock oklar

och inte formulerad i bestämmelser eller i kontrakt. Endast när det gäller rent kommu- nala institutioner är ansvarsfördelningen i princip klar. Enligt kommunallagen ligger hela ansvaret på styrelsen i den män inte formella delegationsbeslut fattas.

6.1 .2 Samhallsfinansiering

I ekonomiskt avseende är institutionerna helt eller till den övervägande delen beroen- de av samhällets stöd. De statliga museerna och folkbiblioteken är helt samhällsfinansie- rade. För institutionsteaterns del ökade sam- hällsfinansieringen från ca 58 % spelåret 1960/61 till ca 72 % spelåret 1969/70. Tren- den är densamma för yrkesorkestrarna men samhällsinsatsen för deras verksamhet var spelåret 1969/70 ännu större, nämligen över 90 %.

Samhällets ekonomiska engagemang är av långsiktig karaktär. De årliga prövningarna av medelsbehovet gäller normalt inte verksam- hetens existens utan dess omfattning och inriktning. Stödet är i allmänhet så konstrue- rat att kompensation ges för automatiska kostnadsökningar, framför allt på grund av lönehöjningar. Samhällsstödet förknippas i regel med mer eller mindre detaljerade vill- kor för användningen av anslagen eller bi- dragen.

Ett villkor för anslag och bidrag till alla typer av institutioner är kravet på efter- handskontroll av att medlen använts på det sätt som förutsatts. Detta sker vanligen ge- nom att samhällsorganen tillsätter särskilda revisorer eller låter egna revisorer granska verksamheten. Kontrollen kan också vara begränsad till en granskning av revisionsbe- rättelser som upprättats av institutionens egna revisorer.

6.1.3 Personal

Det ekonomiska stödet från samhället med- för att institutionerna kan hålla en viss given personalstorlek. Personalinskränkningar är ovanliga. Huvuddelen av personalen är garan- terad viss anställningstrygghet. Denna varie-

rar mellan olika typer av institutioner. Den är större inom bibliotek och museer än vid teatrar och orkestrar. Anställningstryggheten vid institutioner organiserade som statliga myndigheter har traditionellt varit särskilt stor. Personalen garanteras också sociala för- måner på samma sätt som gäller för andra samhällsorgan. På den punkten framträder skillnaden särskilt i relation till de villkor under vilka de fria grupperna arbetar.

6.1.4 Verksamhet

Samhällets ekonomiska garanti medför att institutionerna kan bedriva långsiktig plane- ring av sin verksamhet. De kan binda sig både gentemot publiken t ex i form av abon- nemang och gentemot andra institutioner i fråga om t ex gästspel. Garantin för en konti- nuerlig verksamhet av viss omfattning gör det möjligt för institutionerna att differen- tiera verksamheten och på så sätt tillgodose olikartade önskemål.

6.1.5 Lokaler

En kontinuerlig verksamhet kräver tillgång till lämpliga lokaler. Genom att kulturinsti— tutionerna i flertalet fall också kräver spe- cialutrustade lokaler har de i allmänhet egna lokaler eller också ställer samhällsorganen lokaler till förfogande för längre tid. I dagligt tal associeras ofta institutionen med en viss byggnad.

6.1.6 Förändringar inom institutionerna

För något decennium sedan var institutioner- nas verksamhet ur vissa synpunkter mer en- hetlig. Verksamhetsformerna har sedan dess blivit friare. Personalen vid teatrar och or- kestrar kompletteras Ofta med utomstående artister eller också delas ensembler upp på mindre grupper. Bundenheten till en viss ort och till vissa lokaler minskar. Institutionschefen delegerar i växande ut- sträckning sitt ansvar och personalen får på olika vägar ett större medbestämmande. Samtidigt har uppmärksamheten i ökad ut-

sträckning kommit att riktas mot ansvarsför- delningen inom institutionerna. En ny inrikt- ning av framför allt teatrarnas och museernas verksamhet har gjort att gränserna för perso- nalens konstnärliga frihet kommit att särskilt uppmärksammas.

6.2

Vid behandlingen av kulturområdets struk- tur i kapitel 5 har kulturrådet redovisat sin allmänna syn på institutionerna och deras roll i- förhållande till övriga verksamhets- former.

De synpunkter kulturrådet i det följande för fram är att betrakta som förslag vad beträffar de statliga eller till övervägande del statligt stödda kulturinstitutionerna och re- kommendationer i fråga om de kommunala eller kommunalt stödda. Vissa rekommenda- tioner understryks genom att de föreslås bli villkor för statsbidrag.

Förslagen avser att undanröja eller minska den institutionella verksamhetens nackdelar. Detta kan ske på flera olika sätt - genom en jämnare geografisk fördelning av institutio- nerna, decentralisering av resurser och beslut till varje institution och inom dessa,bredare styrelserepresentation, en klarare ansvarsför— delning mellan styrelse och institutionsled- ning, nya former för kontinuerlig förnyelse av ledningen, vidgning av institutionernas intresseområden, större resurser för experi- ment och förnyelse samt bättre möjligheter till information och publikkontakter.

6.2.1 Olika intressen bakom institutionerna

En av uppgifterna vid en utveckling av insti- tutionerna och deras verksamhet ligger i att analysera vilka intressen institutionerna kan och bör tillgodose och att finna former för en avvägning mellan dessa intressen. Närmast

Ansvaret för kulturinstitutionerna

berörda parter är samhället, personalen och publiken.

Samhället, dvs stat, landsting och kom- mun, var och en för sig eller i olika kombina- tioner, har normalt det ekonomiska ansvaret. Dess inflytande regleras genom bestämmelser och bidragsvillkor samt representation i sty- relserna. I de fall en institution leds av en kommunal nämnd gäller kommunallagstift- ningen med dess mera strikta ansvarsregle- ring.

Kulturrådet anser att samhället bör ha ett inflytande över den allmänna inriktningen av de samhällsstödda institutionernas verksam- het. Statens inflytande över icke statliga institutioner bör i princip begränsas till ett minimum av bestämmelser som knyts till statsbidragen. Staten bör därför inte ha in- flytande över valet av ledamöter i styrelserna för regionala eller lokala institutioner.

Personalen vid institutionerna kräver in- flytande över sina arbetsförhållanden men också över innehållet i den verksamhet insti- tutionen bedriver.

Kulturrådet finner det självklart att perso- nalen har ett inflytande på sin arbetssitua- tion och att detta kanaliseras i samma for- mer som inom andra typer av företag tex genom styrelserepresentation, företagsnämn- der och andra samrådsorgan. Här bör syn- punkter Och erfarenheter från nu pågående statlig utrednings- och försöksve rksamhet be- aktas liksom de speciella förutsättningar som gäller för de kommunala förvaltningarna.

Rådet anser det nödvändigt att personalen får ett inflytande över institutionens kultu- rella roll och innehållet i verksamheten, ett inflytande som är en förutsättning för deras kreativa insatser. Ett personalinflytande vid sidan om representation i styrelser och före- tagsnämnder kan nås tex genom inrättande av råd för repertoarfrågor och genom dele- gering av beslut rörande olika projekt till grupper inom institutionerna. I vissa fall kan beslutsfunktioner läggas på särskilda nämn- der med deltagande av expertis utanför insti- tutionen, tex inköpsnämnder vid konst- museer.

Samhällsrepresentation i styrelserna är att betrakta som en kanal för publikinflytande. Andra vägar är de stödföreningar som många institutioner funnit anledning att skapa. Riksteaterns nya publikföreningar kan näm- nas i sammanhanget. De intar dock en spe- ciell ställning eftersom deras enda funktion är att välja styrelserepresentanter i den loka- la teaterföreningen. För att hålla kontakt med publikopinionen har publikundersök- ningar prövats.

Det är angeläget att institutionernas kon- takter med publiken förstärks. Det är svårt att generellt ange vilka vägar som bör väljas utöver samhällsrepresentation i styrelser. Förhållandena inom Olika kulturområden och på olika platser är mycket olika. En förstärkt styrelserepresentation för bl a för- eningslivet bör prövas. En utveckling av publikorganisationer och stödföreningar och deltagande i programråd är ytterligare ut- vägar. Organisatoriska lösningar måste dock alltid kompletteras med andra kontakt- Och informationsmetoder tex publikundersök- ningar utförda av institutionen eller av kom- munen.

6.2.2 Institu tionernas yttrandefrihet

6.2.2.1 Den allmänna diskussionen om insti- tutionernas frihet

En ny inriktning av framför allt teatrarnas och museernas verksamhet har under senare år aktualiserat frågan om villkoren för insti-

tutionernas arbete. Dessa har kommit att spela en mer aktiv roll i den allmänna debat- ten. ] den kulturpolitiska diskussionen fram- hävs alltmer kulturens samhällsförändrande roll.

De nya tendenserna inom institutionerna har vid några tillfällen lett till konflikter. [ regel har dessa begränsats till motsättningar mellan olika organ inom institutionerna, Of- tast mellan institutionschef och styrelse men ibland också mellan personal och chef. I andra fall har politiska organ i stat och kommun ifrågasatt inriktningen av vissa in- stitutioners verksamhet. Diskussionen ipres- sen har tidvis varit livlig. Debatten har rört alla aspekter av institutionernas verksamhet, inte minst yttrandefrihetsfrågorna. I vissa fall har det ifrågasatts om inte institutioner- na begått formella fel.

Vid några tillfällen har frågan om gränser- na för statliga institutioners rörelsefrihet aktualiserats i den svenska riksdagen. År 1969 ställdes en fråga till dåvarande utbild- ningsministem Palme om det var riktigt att en utställningsverksamhet som bekostas med allmänna medel bedriver politisk propa- ganda. Utbildningsministern svarade då (23.1.1969) att det nu liksom alltid tidigare torde vara "oundvikligt och i och för sig önskvärt att också politiska idéer och värde- ringar kommer till uttryck i konst och ut- ställningsverksamhet liksom inom teater, film och annan konstnärlig verksamhet. När sådan verksamhet stimuleras med allmänna medel innebär detta givetvis inte att det allmänna prövar eller ställer sig bakom de åsikter och bedömningar som kommer till uttryck i verksamheten”. Statsrådet Palme sade att detta rör en för hela vår kulturpoli- tik avgörande principfråga. Han anförde i fortsättningen bl a följande:

”Kulturproduktionen har sällan varit kommersiellt lönsam — den har alltid varit mer eller mindre beroende av stöd från privata mecenater, från världsliga och kyrkli- ga makthavare, från staten. Denna kulturpro- duktion har också alltid i någon mening givit uttryck för politiska värderingar, speglat sin tids politiska, ekonomiska och sociala förhål- landen.

Makthavare på det kulturpolitiska fältet, de som besuttit de ekonomiska resurserna, har också i alla skeden stått inför frestelsen att stödja det behagliga och skjuta undan det obehagliga, att värna det samhällsbevarande och undertrycka det samhällskritiska eller rent av samhällsomstörtande. I historiens ljus ter sig sådana ingrepp alltid eller nästan alltid, tror jag, som felaktiga därför att de kvävt den konstnärliga vitaliteten långt utan- för ramen för det enskilda ingreppet.

Det problemet står vi naturligtvis inför också här i Sverige. Statens stöd till Olika kulturaktiviteter ligger en bra bit över 200 milj kr per år. Det är en brokig flora av aktiviteter som på det sättet stöds. Däribland förekommer sådant som jagi mitt personliga tyckande upplever som tarvligt eller enfal- digt eller som ger uttryck för värderingar som jag inte delar och som jag i olika sammanhang intensivt bekämpar. Men där- ifrån till att ingripa med ekonomiska eller andra repressalier är steget långt. Det kan med viss tillspetsning sägas att kännetecknet på kulturpolitiken i en demokrati är att man kan ge stöd även till sådant som man tycker mycket illa om.”

I en tidningsartikel (DN 5.8.69) återkom Palme till de frågor han behandlat inämnda interpellationsdebatt. Han hävdade där med bestämdhet "att kulturpolitikens uppgift är att ge utrymme för variation och förnyelse, att hålla dialogen levande i vårt kulturliv, att ge rörelsefrihet åt dem som svarar för kultur- produktionen. Denna strävan utesluter på intet sätt att enskilda kulturinstitutioner skaffar sig en särpräglad profil eller att en- skilda inslag kan vara ensidiga eller entydiga till sin tendens. Hållfastheten i den grundläg- gande principinställningen prövas i särskild grad när det gäller att värna rätten att fram- föra mening som man till äventyrs inte tyc- ker om”.

En principiellt inriktad debatt utlöstes år 1970 av vissa uttalanden av JO med anled- ning av visning av påstådd pornografisk film på moderna museet. JO ansåg inte att något tjänstefel hade begåtts men påpekade bla ”att det är uppenbart att en statlig institu- tion i sitt arbete måste befinna sig på visst avstånd från det straffbara området och så— lunda upprätthålla en något så när bred marginal till detta.”

J0:s uttalande åberopades i en promemo- ria som gjordes av Göteborgs stadskanslis juridiska avdelning om museistyrelsens an- svar för utställningsverksamhet. I ett yttran- de över Göteborgsutredningen tog Klys mer principiellt upp frågan om yttrandefriheten vid teatrar och museer. Organisationen hän- visade till ett förslag från Sveriges författare- förening år 1970, riktat till justitiedeparte- mentet, om att en utredning borde komma till stånd om en enhetlig författning av grundlagskaraktär angående yttrandefrihe- ten. Grundtanken i förslaget var att alla muntliga, skriftliga och bildmässiga yttran- den som ingår i åsikts- och opinionsbild- ningen skall ha samma förmånsställning som nu gäller för yttrande genom tryckt skrift och genom radio/TV samt enligt filmcensur- utredningens förslag genom film. En viktig konsekvens av detta skulle vara att det inom alla medier liksom i fråga om det tryckta ordet måste finnas en ansvarig. Klys pekade dock på att en legal ansvarsordning inte undanröjer möjligheten av att en styrelse ålägger den ansvarige att avstå från ett visst projekt. Vid sidan om den legala ansvarsord- ningen måste man enligt Klys arbeta med kulturpolitiska medel och mål.

6.222 Riksdagsrevisorernas skrivelse om den statliga utställningsverksamheten

En livlig diskussion om de statliga utställ- ningsinstitutionernas verksamhet har föran- letts av en granskning som riksdagsrevisorer- na tog initiativ till år 1971. Granskningen ledde till att revisorerna gav in en skrivelse till Kungl Maj:t med anhållan om att deras synpunkter i ämnet skulle tas under över- vägande. Underlag för revisorernas skrivelse var en av deras kansli upprättad promemoria (granskningspromemoria nr 8/1971 om viss genom statsmedel bekostad utställningsverk- samhet). Promemorians granskning avsåg för- söksverksamheten med riksutställningar, av moderna museet anordnade utställningar samt utställningar av nutida svensk konst i utlandet.

I granskningspromemorian konstaterades bl a följande:

”När det allmänna stimulerar konstnärlig verksamhet i vilken politiska idéer och värde- ringar kommer till uttryck innebär detta inte att det allmänna ställer sig bakom de åsikter som förs fram. Stödet får i stället ses som ett tecken på en generös inställning från statens sida till den mångfald konstriktningar som karakteriserar svenskt kulturliv. Den konst- närliga verksamhet som sålunda finansieras med statliga medel har emellertid vid upp- repade tillfällen tagit formen av en ensidig och extrem politisk propaganda.”

Det förelåg enligt promemorian ett behov av att de instruktioner m in som reglerar de aktuella institutionernas verksamhet ses över. De bör i framtiden få en sådan form, "att det klart kan utläsas inom vilken ram verksamheten skall bedrivas och vilka intres- sen som därvidlag skall tillgodoses”. Det sägs vara lämpligt att det i spetsen för den med statliga medel finansierade verksamheten står en styrelse med parlamentariskt inslag. Härigenom skulle ”verksamhetens ledning tillförsäkras värdefull sakkunskap om det demokratiska samhällets funktionssätt och värderingar”. Vidare begärs fastare administ- rativ styrning av verksamheten. Beslutsfat- tandet och utställningarnas innehåll anses behöva dokumenteras bättre.

Över granskningspromemorian avgavs ytt- randen av justitiekanslern, Svenska insti- tutet, MUS 65 (som inhämtat yttrande från Konstfrämjandet, Konst i skolan, Riksför- bundet för bildande konst), nationalmuseet (som inhämtat yttrande från chefen för moderna museet), nämnden för utställningar av nutida svensk konst i utlandet, kultur- rådet, Svenska kommunförbundet och KRO. Vidare ingav Sveriges författarförbund sina synpunkter.

Justitiekanslern och Svenska institutet av- stod från att ta ställningi de mer principiella frågorna i promemorian.

Förslaget om att inrätta styrelser för stat- liga utställningsinstitutioner godtas av de re- missinstanser som berört frågan med undan- tag för nationalmuseet. De kontroversiella frågorna är styrelsernas uppgift liksom över

huvud synen på institutionerna och deras verksamhet.

I dessa avseenden vände sig MUS 65, nationalmuseet, nämnden för utställningar av svensk konst i utlandet, kulturrådet, KRO och Sveriges författarförbund bestämt mot synsättet och förslagen i promemorian. I sitt yttrande redovisade Svenska kommunför- bundet sin syn på den konstnärliga friheten inom de kommunala kulturinstitutionerna.

MUS 65 avstyrker att promemorian läggs till grund för uttalanden och anför bla följande:

”MUS 65 anser att kansliets granskning utgått från otillräckligt genomtänkta före- ställningar Om utställningars funktion i da- gens samhälle. Slutsatserna och förslagen får därför konsekvenser som är svåra att över- blicka men som kan innebära likriktning, monopolisering och censur av utställnings- mediet som informations- och opinionskäl- la."

”Ansvarsfördelningen inom det offentliga utställningsväsendet bör därför, enligt MUS 65:s mening, få en liknande konstruktion som inom pressen, dvs med en för verksam- heten i dess helhet ansvarig styrelse, en för den löpande verksamheten utsedd ledning med omfattande beslutsbefogenheter betr de enskilda projekten samt ett individuellt upp— hovsrättsligt ansvar hos den enskilda utställ- ningens producent, oavsett om denne är anställd i utställningsorganet eller tillfälligt anlitad.”

Kulturrådet avstyrker i sitt yttrande be- stämt att några åtgärder av generell natur vidtas med anledning av granskningsprome- morian i avvaktan på de förslag och bedöm- ningar som rådet kommer att lägga fram. I fråga om synsättet på kulturinstitutionernas verksamhet anför rådet bl a följande:

Det är ”inte ett utslag av generositet när samhället stöder den politiska konsten. Det är i stället fråga om en kulturpolitisk grund— tanke att samhället skall stödja den konst som konstnärerna producerar och förhålla sig neutral till budskapet i den”.

”Ett av de viktigare målen för en kultur- politik är att skapa organisatoriska former som främjar vitaliteten hos kulturinstitutio- nerna. De liberala regler som funnits för de statliga kulturinstitutionerna har varit en för— utsättning för denna livaktighet. Ett otal

exempel på kulturinstitutioner i utlandet visar att en kultur-institutions vitalitet myc- ket lätt kan dödas.”

Att det bland de diskuterade utställningar- na ”finns åtskilliga samhällskritiska och präg— lade av en radikal uppfattning finner kultur- rådet naturligt. Om samhällsstödda institu- tioner inte alls kunde göra den typen av utställningar skulle det vara mycket allvar- ligt, eftersom det är institutionernas skyldig- het att spegla olika strömningar i konsten. Vissa utställningar innehåller inslag som i granskningspromemorian kallas råa. Enligt kulturrådets mening måste konstnärerna — även inom ramen för de samhällsstödda insti- tutionerna _ få använda också extrema konstnärliga uttrycksmedel”.

”Självklart kan och skall all kulturell verk- samhet diskuteras och kritiseras. Kulturinsti- tutionerna får inte anses fredade för kritik. Tvärtom är det stimulerande för dem att i en fri debatt tvingas försvara sin konstnärliga linje. Men risken ligger i sådan kritik som hotar med påtryckningar från de anslags- beviljande samhällsorganens sida. Alla erfa- renheter i den riktningen visar att den for— men av kritik effektivt kan döda institutio- nernas konstnärliga vitalitet.”

Svenska kommunförbundet instämmer i att stor konstnärlig frihet bör råda inom statliga och kommunala kulturinstitutioner. Förbundet anför bl a följande:

”På det kommunala området bör för- troendemannaförsamlingen, vanligen kultur- nämnden eller institutionens styrelse — för- utom sin vedertagna funktion att ange verk— samhetens riktlinjer, göra prioriteringar osv — ha frihet att om den finner behov därav göra en viss egen bedömning av föreställ- ningen eller utställningen, för att tex bilda sig en uppfattning om sådana inslag som kan befaras leda till rättsliga påföljder enligt gäl— lande lag.”

Förbundet säger sig ha anledning tro, att ”förtroendemännens frihet att göra en viss egen bedömning av föreställningen eller ut- ställningen begagnas med sparsamhet och endast i uppenbart fall av befarat missbruk. Det kommunala 'samregerandet' innebär, att olika meningsriktningar får komma till tals, vilket garanterar en viss allsidighet vid be- dömningen”.

Den kommunala kulturnämnden eller mot- svarande har i princip i sista hand ansvaret för den verksamhet den leder. ”Det skulle vara otillfredsställande, om på kulturområ-

det, tex inom utställnings- eller teaterverk- samheten, ett speciellt ansvar läggs på en ledande tjänsteman medan på andra områ- den inget motsvarande självständigt huvud- ansvar förekommer vid sidan av nämndens kompetens. Visserligen kan ansvarsomfånget hos kommunala chefstjänstemän variera till följd av större eller mindre omfattande dele— gation av beslutanderätt från nämnden, men denna är enligt kommunallagen alltid Oför- hindrad att återkalla delegation och själv ta ansvar för besluten.”

Pä kommunala kulturinstitutioner kan ställas ”berättigade krav att speciellt upp- märksamma behovet av mångsidighet i kul- turutbudet. De kommunala kulturinstitutio- nerna har nämligen ofta en visserligen inte eftersträvad men dock faktiskt existerande lokal monopolställning. Ensidighet i utbudet vid en sådan institution strider därmed di- rekt mot vad som måste anses utgöra det grundläggande motivet för kommunalt enga- gemang på kulturområdet, nämligen avsikten att säkerställa medborgarnas möjlighet att mottaga ett brett, mångsidigt sammansatt kulturutbud”.

I riksdagsrevisorernas skrivelse till Kungl Maj:t i april 1972 vidhålls kritiken från granskningspromemorian. ] sin sammanfatt- ning säger revisorerna bl a att betänkligheter- na grundar sig på det förhållandet att ”ideo- logiskt färgade framträdanden och värde- ringar utan varje samband med de av stats- makterna angivna ändamålen i somliga fall har lämnats ett otillbörligt utrymme i verk- samheten”. Revisorerna anför bl a följande:

Det bör slås fast, att de berörda institutio- nerna ”inte har någon annan uppgift än att på ett opartiskt sätt svara för de kulturella angelägenheter som har anförtrotts dem. Ett sådant klarläggande bör följas av en reform, innebärande att institutionerna ställs under ledning av särskilda styrelser med parlamen- tariskt inslag. Därmed skulle vinnas framför allt den fördelen, att verksamheten skulle förankras i en bredare opinion och att risken för en snedvridning _av verksamheten för ovidkommande syften lättare kunde undvi- kas. Förutsättningar skulle vidare skapas för ett mera allsidigt sammansatt kulturutbud, med garantier för fritt konstnärligt skapande oavsett ämnesval".

Förekomsten av ett parlamentariskt inslag i institutionernas styrelser skulle kunna ”bi- dra till att skapa en bättre balans i bedöm-

ningen av frågor som rör konstens förhållan- de till samhällslivet i övrigt”. En sådan sty- relse skall se till att verksamheten bedrivs enligt fastställda riktlinjer. Revisorerna anser det inte rimligt att en enskild tjänsteman skall från sina subjektiva utgångspunkter få bestämma verksamhetens inriktning och in- nehåll. Revisorerna anser inte att kontrover- siella ämnen skall mönstras ut. Avsikten med revisorernas nu framlagda förslag är att skapa ”förutsättningar för ett mera allsidigt sam- mansatt kulturutbud. Detta utesluter varje tanke på någon censur och styrning av det konstnärliga skapandet. Önskar exempelvis en målare använda politiska motiv i sin konst, skall han för den skull inte utsättas för någon diskriminerande bedömning eller behandling. Den både principiellt och prak- tiskt viktiga skillnaden mellan att förmedla konst, innefattande även politisk konst, å ena sidan och att driva propaganda till för- män för en viss politisk uppfattning å andra sidan får dock aldrig lämnas ur sikte”.

”Frågan om anordnandet av s k temaut- ställningar bör särskilt prövas. Om därvid skulle befinnas lämpligt att institutionerna får befogenhet att ta upp samtidsproblem som utställningsobjekt, bör utställningarna gestaltas på ett sådant sätt att ämnet kom— mer under allsidig belysning. En närmare bestämning av det ansvar som bör tillkomma vederbörande styrelser å ena sidan och ad- ministrativa chefstjänstemän och producen- ter å andra sidan framstår vidare som önsk— värd. Av stor betydelse är likaledes att varje projekt blir väl dokumenterat, så att utställ- ningsverksamheten kan följas och studeras även i efterhand.”

En av riksdagsrevisorerna, Sven Gustafson, avgav en reservation mot skrivelsen då han anser att flera formuleringar kan ge ett in- tryck av att revisorerna skulle önska ett större inflytande från politiska instansers sida än vad han från sin principiella syn på konstens frihet anser vara motiverat.

Kort efter överlämnandet av riksdags- revisorernas skrivelse gjorde utbildnings- minister Ingvar Carlsson ett uttalande och meddelade att regeringen inte avsåg att vidta några åtgärder med anledning av skrivelsen. Inriktningen och utformningen av den fram- tida kulturpolitiken borde i första hand prö- vas på grundval av kulturrådets förslag. I en interpellationsdebatt i riksdagen ang kultur- synen i statsunderstödda kulturinstitutioners

verksamhet (8 maj 1972) underströk utbild- ningsministem att regeringen stod fast vid den principiella syn som bla dåvarande ut- bildningsminister Palme gav uttryck för år 1969.

6.223 Kulturrådets allmänna syn

Kulturrådet har som övergripande mål upp- ställt att kulturpolitiken skall skapa en bätt- re samhällsmiljö och bidra till jämlikhet. Detta kan otvivelaktigt ge upphov till kon- flikter, eftersom skapandet av en bättre miljö ofta kräver kritik av existerande förhål- landen. Konstnärlig verksamhet syftar Ofta till att kritiskt belysa villkoren i vårt samhäl- le och för mänskligt liv över huvud.

Vid behandlingen av yttrandefrihetsmålet i målkapitlet (4.17) konstaterar kulturrådet att yttrandefrihet bör ses som rätten att i och genom massmedier, konstnärliga medier och andra opinionsmedier fritt få uttryc- ka åsikter eller på annat sätt redovisa sin inställning utan förhandsgranskning och utan andra hinder än de begränsningar allmän lag uppställer. Det stryks under att om persona- len inom kulturinstitutionerna inte får frihet att utforma verksamheten under ansvar, är det risk att institutionerna förlorar sin vitali- tet och förmåga att stimulera kulturlivet och samhällsmiljön i stort. Om de som ansvarar för kulturpolitiken inte har mod att ge insti- tutionerna den nödvändiga friheten, kan alla insatser mista sitt värde. Många diktaturer berömmer sig av ett frikostigt stöd till sina kulturinstitutioner. Likafullt är dessas funk- tion i samhället i grunden starkt begränsad genom en starkt beskuren yttrandefrihet.

Kulturrådets syn på institutionernas ytt- randefrihet överensstämmer helt med den som dåvarande utbildningsministem Palme gav uttryck för i sinai det föregående åter- givna uttalanden från år 1969. Rådet vill särskilt peka på uttalandet om att känne- tecknet på kulturpolitiken i en demokrati är att man kan ge stöd även till sådant som man tycker illa om.

Som rådet i annat sammanhang påpekat är ett av de viktigare syftena med en kulturpoli-

tik att skapa organisatoriska former som främjar vitaliteten hos kulturinstitutionerna. Dessa skall självklart inte vara fredade för kritik. Men sådan kritik får inte kopplas samman med påtryckningar från de anslags- beviljande samhällsorganens sida. Detta inne- bär att kulturrådet tar avstånd från det synsätt som präglar många av formuleringar- na i riksdagsrevisorernas skrivelse.

Från den principiella syn på kulturpoliti- ken som närmare utvecklats i målkapitlet drar kulturrådet en rad olika slutsatser som tillsammans avser att bidra till en reell ytt- randefrihet för kulturinstitutionerna och inom dessa.

En väg är att få till stånd en enhetlig lagstiftning som reglerar yttrandefriheten i alla medier. F n intar det tryckta ordet samt radio och TV en särställning. Den grundlag om yttrandefriheten i massmedier som håller på att förberedas bör alltså omfatta friheten för samtliga de konstnärliga medier som kulturinstitutionerna arbetar med. En sådan lagstiftning kräver att det finns ansvariga producenter. Härigenom avlastas styrelserna det juridiska ansvaret för vad som sker inom institutionerna. Frågan om en ny lagstiftning behandlas i 6.2.2.4.

Yttrandefrihetens legala sida är betydelse- full men flertalet problem som är förbundna med den löpande verksamheten måste lösas på andra vägar.

Riktlinjer för institutionerna måste utfor- mas utifrån de allmänna målen för kultur- politiken. De flesta kulturinstitutionernas uppgifter är fn inte klart definierade. De uppgiftsparagrafer som reglerar de statliga institutionernas verksamhet är ytterligt kort- fattade. Detta har visat sig kunna leda till svåra missuppfattningar, eftersom man ur nuvarande i allmänhet ytterligt kortfattade ordalydelse velat utläsa detaljerade riktlinjer för hur verksamheten bör läggas upp. Man har ibland dragit slutsatsen att det som inte är direkt föreskrivet är otillåtet.

Även om vissa vinster kan nås genom en något mer preciserad beskrivning av uppgif- terna, är det omöjligt att tänka sig att stats- makterna eller kommunerna mer i detalj

skall kunna reglera denna genom formella bestämmelser, som inte samtidigt allvarligt hämmar verksamheten. Det avgörande för en institutions verksamhet blir i praktiken in- ställningen hos de personer som står i led- ningen. Det är dessa som förvaltar en konst- närlig uppgift. Av stor betydelse är därför ansvarsfördelningen dem emellan, nämligen mellan styrelse, institutionschef och perso— nal. Klara regler bidrar verksamt till att bevara en reell yttrandefrihet för institutionerna och inom dessa. Dessa frågor kommer att be- handlas i 6.2.4.

6.2.2.4 Reglering av yttrandefriheten i grundlagsform

År 1970 tillsattes massmedieutredningen som har i uppdrag att se över reglerna för yttrandefriheten i massmedier. Enligt direk- tiven (1971 års riksdagsberättelse s 70) skall utredningen sträva efter att i en ny grundlag, som ersätter tryckfrihetsförordningen, samla de grundlagsbestämmelser som behövs till skydd för yttrandefriheten. Det finns enligt direktiven ingen anledning att ge trycket en särställning bland massmedierna. Det skydd som tryckfrihetsförordningen ger och det ansvarssystem som finns är enligt direktiven mycket värdefulla. Den framtida lagstift- ningens sakliga innehåll bör ha dessa regler som utgångspunkt även om i vissa hänseen- den skilda regler kan behövas för olika slag av massmedier. I direktiven definieras inte begreppet massmedium.

Enligt direktiven skall i en massmedielag tas in förbudet mot censur liksom de grund- läggande reglerna om inskränkningar i ytt- randefriheten.

Kulturrådet förordar att teater-, musik- och utställningsverksamhet skall betraktas som massmedier och skyddas på likartat sätt som det tryckta ordet, radio och TV samt film. Rådet ansluter sig därmed till tanke- gångar som förts fram av olika kulturarbetar- organisationer, bla Klys. Grundtanken har varit att alla muntliga, skriftliga och bildmäs- siga yttranden som ingår i åsikts- och opi- nionsbildningen skall ha samma ställning.

Eftersom direktiven inte entydigt utsäger om massmedieutredningen bör innefatta tea- ter-, musik- och museiverksamhet i sitt för- slag till grundlag, föreslår kulturrådet att utredningen får tilläggsdirektiv med den in- nebörden.

Ett centralt syfte med nuvarande tryckfri- hetslagstiftning Och motsvarande lagar på radio- och TV—området är att det aldrig skall råda tvekan om vem som är ansvarig för vad som trycks eller sänds. Vid all opinionsbild- ning måste det finnas någon ansvarig. Tredje man måste veta mot vem han skall vända sig om han blir skadad eller kränkt.

Om lagstiftningen utvidgas till nya områ- den leder det till att det även inom dessa måste finnas motsvarigheten till ansvarig ut- givare resp programutgivare.

Självklart kommer det att möta problem att finna former för att inom teatrar, musik- institutioner, museer och andra institutioner som sysslar med sådan verksamhet, tex bibliotek, utse en ansvarig. Det är inte givet att det behöver bli institutionschefen. Sär- skilt inom större institutioner är det i stället önskvärt att det inte vidtas några åtgärder som skulle kunna leda till en maktkoncentra- tion genom skärpt övervakning och ökad försiktighet. Ansvarighetsreglerna för radio- och television, som bygger på en ansvarig för varje program, förefaller mer lämpade för de aktuella nya områdena.

En tanke, som väckts av kulturarbetar- organisationerna, är möjligheten av att införa ett kollektivt ansvar. Ett sådant aktualiseras särskilt inom de fria grupperna där man ofta tillämpar ett kollektivt ledarskap.

Utseendet av en särskilt ansvarig produ- cent har den stora fördelen att institutionens styrelse icke behöver ha något rättsligt an- svar för innehållet i det som förmedlas.

Om en yttrandefrihetslagstiftning utfor- mas enligt samma principer som tryckfrihets- förordningen skulle man uppnå — förutom klara regler för ansvarigheten —» ett införande på hela kulturområdet av den speciella tolk- ningsregeln och en tillämpning av jurysyste- met. Tolkningsregeln innebär att man skall fästa uppmärksamheten mer på ämnets än

tankens lagstridighet, mer på syftet än på framställningssättet. Jurysystemet medför att man får en procedur i yttrandefrihetsmå] som tar hänsyn till de speciella förhållanden som gäller för denna typ av mål.

Det kommer oundvikligen att dröja ett antal år innan den här föreslagna regleringen i grundlagsform kan bli gällande.

Det ovan (6.2.2.1) citerade uttalandet av JO i ett beslut om påstådd pornografisk film på moderna museet ger vid handen att sam- hällsinstitutionerna borde tvingas befinna sig på ett särskilt avstånd till det straffbara området. En sådan tankegång kan lättare tillämpas för en rent administrativ verksam- het. Det är väsentligt svårare för en kultur- institution att i sin speciella verksamhet be- stämma gränsen till det straffbara området. En sådan institution måste kunna röra sigi gränstrakterna mot det tabubelagda. Om kul- turinstitutionerna förpliktas följa samma reg- ler som ett ämbetsverk kan det i vissa fall få en förlamande inverkan på institutionernas möjligheter att agera.

Kulturrådet vill se kulturverksamheten som en form av opinionsbildning. Även om detta synsätt ännu inte formellt bekräftats, borde det vara möjligt att se kulturinstitu- tionerna som organ för opinionsbildning och inte som myndigheter. I så fall skulle det vara naturligt att analogivis tillämpa ovan nämnda tolkningsregel i tryckfrihets- förordningen. I 1 kap 4 % sägs att beträffan- de beslut i tryckfrihetsmål skall uppmärk- samheten fästas ”mera på ämnets och tan- kens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, sarnti tvivelsmål hellre fria än falla”.

6.2.3 Företagsform

Institutionernas företagsformer är som fram- går av redogörelsen i det följande mycket olika inom olika sektorer. Vilken form som gäller är ofta beroende mera på tradition och särskilda förhållanden än på närmare analys av konsekvenserna av olika alternativ. Dis- kussioner i det följande koncentreras på en värdering av olika företagsformer, framför

allt i förhållande till rådets förslag till mål för och ändrad inriktning av verksamheten.

6.2.3.1 Statlig myndighet — kommunal förvaltning

För kulturinstitutioner som sedan länge och i hög grad varit beroende av anslag från samhället är organisationsformen statlig myndighet respektive kommunal förvaltning vanlig. De mest typiska exemplen är de statliga museerna samt folkbiblioteken.

Organisationsformen myndighet—kommu- nal förvaltning har fördelen att ge full insyn från huvudmannens och allmänhetens sida. Med denna organisationsform följer att man tillämpar en rad bestämmelser som ger förde- lar i fråga om tex lokalhållning och tjänste- brevsrätt. Myndighetsformen upplevs dock in— te alltid som entydigt fördelaktig genom sina formella krav (regler för beslutsfattande, medelsförvaltning och tjänstetillsättning). En kommunal förvaltnings styrelse utses på poli- tiska grunder, vilket leder till att den i dag inte kan inrymma representanter direkt ut- sedda av personal respektive publik. Detta förhållande är en nackdel, eftersom kultur- rådet särskilt betonar värdet av att ha sådana representanter i styrelserna. För kommunal förvaltning råder också delade meningar om i vilken utsträckning ansvaret för vissa delar av verksamheten, t ex repertoarfrågor, bör över- låtas på anställd personal, exempelvis institu- tionschef. Detta beror bl a på att delegation av beslutanderätten inte fritar den kommu- nala nämnden från ansvar för dessa beslut.

Enligt kulturrådets mening är myndighets- resp förvaltningsformen olämplig för institu- tioner som handhar en produktionsprocess, t ex teatrar och orkestrar. Även om verksam- heten inte är vinstinriktad, förekommer dag- ligen beslutssituationer som kan göra ställ- ningen som myndighet eller kommunal för- valtning mindre lämplig för den verksamhet det här är fråga om. För de externa kontak- terna är det vidare viktigt att inte arbeta med en tyngre beslutsprocess än vad institutioner- nas olika samarbetspartners tillämpar.

I fråga om institutioner på teaterns, musi-

kens och museiväsendets områden kommer kulturrådet att förorda att kommun och landsting gemensamt stöder institutioner med ett regionalt ansvar. Detta torde förut- sätta en mot de ekonomiska insatserna sva- rande styrelserepresentation för båda dessa samhällsorgan, vilket enligt kommunallagens bestämmelser inte är möjligt inom ramen för en kommunal förvaltning.

De bestämmelser som följer med myndig— hetsformen innebär inte samma olägenhet för de statliga museerna som för teatrar och orkestrar. Kulturrådet har inhämtat att MUS 65 inte avser att lägga fram förslag om ändrad företagsform för statliga museer. Inte heller för folkbiblioteken eller de kommu- nala musikskolorna är de här påtalade olä- genheterna av samma betydelse. I den mån folkbiblioteken i en framtid kommer att få utökade allmänna uppgifter som kultur- centra kan dock ställningen som kommunal förvaltning medföra svårigheter. På en punkt leder folkbibliotekens ställning som delar av den primärkommunala förvaltningen redan till vissa svårigheter, nämligen då biblioteket fullgör länsbiblioteksuppgifter. Kulturrådet återkommer i det följande under 6.6 till denna fråga.

Kulturrådet vill inte förorda att institutio- ner på biblioteks-, musikskole- och musei- områdena som nu är organiserade som myn- digheter eller kommunala förvaltningar om— organiseras. Det är dock angeläget att nack- delarna så långt möjligt mildras bl a för att samarbetet med institutioner med annan or- ganisationsform inte skall försvåras. Anslags- dispositionen bör vara så fri som möjligt likaväl som beslutsfattandet bör kunna skei obyråkratiska former.

Däremot anser kulturrådet att institutio- ner, framför allt sådana med producerande uppgifter, som nu har en annan organisa- tionsform liksom nya sådana institutioner inte bör ges formen av statlig myndighet eller kommunal förvaltning.

6.2.3.2 Ekonomisk eller ideell förening

Flera av stadsteatrarna och yrkesorkestrarna är organiserade som ekonomiska föreningar. Enligt lagen om ekonomiska föreningar av år 1951 bygger dessa på andelsägarförhållande. Föreningen skall bestå av minst fem medlem- mar men antalet kan vara lägre om minst tre är juridiska personer. Lagen innehåller detal- jerade regler om bl a stadgar, intagning och avgång av medlemmar, reservfond, vinstut- delning, styrelse, firmateckning, årsredovis- ning, revision och föreningsstämma.

Den ekonomiska föreningen ger större fri- het än vad en myndighet eller kommunal förvaltning ger. Samtidigt innefattar den föreskrifter som ger huvudmannen garanti för att bidrag används för avsett ändamål. Ett delat huvudmannaskap kan lätt lösas inom ramen för denna organisationsform. Hela det regelsystem som gäller för de eko- nomiska föreningarna är dock inte lämpligt för institutioner som har annat mål än att driva en ekonomiskt lönsam rörelse. Reg- lerna är inte heller avpassade för institutio- ner där stat eller kommun här hela det ekonomiska ansvaret. I princip är dessutom en ekonomisk förening öppen för nya med- lemmar, ett förhållande som inte är särskilt meningsfullt i det sammanhang det här är tal om. Den ekonomiska föreningen som orga- nisationsform för en kulturinstitution har således vissa fördelar men den är ändå inte så lämplig att den i första hand bör väljas då institutioner upprättas eller ombildas.

Det karakteristiska för den ideella före- ningen är att den har till syfte att främja andra intressen än de ekonomiska, såsom religiösa, politiska eller vetenskapliga. Till ideella föreningar i juridisk mening förs även sådana som väl syftar till att främja medlem- marnas ekonomiska intressen men inte utö- var ekonomisk verksamhet i lagens mening, tex fackföreningar. Rörande ideella före- ningar finns ingen lagstiftning. De regler som gäller för en förening framgår av stadgarna. Bland kulturinstitutioner som är organise- rade som ideella föreningar märks Svenska riksteatern, flertalet länsmuseer och Norr-

bottensteatern.

För en kulturinstitution är den ideella föreningen generellt inte någon idealisk orga- nisationsform. Här bortses från Riksteaterns särskilda ställning. Den ideella föreningen kan visserligen ge nödvändig handlingsfrihet men regleringen av ekonomi samt insyn och inflytande för samhället kan bli otillfreds- ställande.

6.2.3 .3 Aktiebolag

Flera stadsteatrar och en yrkesorkester är aktiebolag.

Aktiebolagsformen anses i regel förutsätta vinstinriktad affärsverksamhet. Finansiering av ett aktiebolag sker sålunda normalt ge- nom försäljningsinkomster. Anslagsfmansie- ring för viss del av verksamheten förekom- mer dock, bl a i vissa statliga bolag, i några fall i betydande omfattning.

Ett exempel på aktiebolag med i princip enbart avgifts- och skattemedelsfinansiering är Sveriges Radio. Företagsformen har där ändå bedömts som den lämpligaste, bl a med hänsyn till de sammansatta ägarförhållan- dena.

Aktiebolagslagens regler gäller likaväl för statliga som för privata bolag. För samtliga bolag antas bolagsordningen av bolagsstäm- man. I åtskilliga av de statliga bolagens bo- lagsordningar är dock bestämt att ändringar skall fastställas av Kungl Maj:t. Enligt regler- na i 775 aktiebolagslagen (19442705) kan exempelvis i bolagsordningen tas in bestäm- melse om att Kungl Maj:t tillsätter styrelse- ledamöter. Det är inte ovanligt att det före- skrivs att styrelsen skall utgöra ett visst antal personer av vilka Kungl Maj :t utser flertalet (bland dem ordföranden) och bolagsstäm- man de övriga.

Till anslagsgivning kan vidare knytas före- skrifter rörande produktionsplanering eller andra krav på prestationer från bolagets sida.

Aktiebolagsformen liksom den ekono- miska föreningen garanterar självständighet samtidigt som den ger intressenterna, här aktieägarna, insyn. Mot aktiebolagsformen kan samma invändningar riktas som mot den

ekonomiska föreningen. Aktiebolagen skall i princip vara inriktade på vinstgivande — eller som tex Sveriges Radio i varje fall självbä- rande — verksamhet. Aktiebolagslagens be- stämmelser tjänar framför allt syftet att av- gränsa aktieägarnas ansvar och rättigheter. Aktiebolagsformen kan lätt bli en form utan reellt innehåll, vilket kan sägas vara fallet med Operan och Dramatiska teatern. I såda- na fall är organisationsformen olämplig.

6.2.3 .4 Stiftelse

En stiftelse bildas i regel i syfte att främja viss verksamhet genom att avskilja kapital eller annan egendom. Stiftelseformen ärinte i och för sig avsedd för produktionsverksam- het. Emellertid finns numera exempel på vissa statliga stiftelser, bl a Rikskonserter och Svenska institutet. Båda dessa organ kan i viss mening sägas vara produktionsinrik- tade. Nordiska museet, Tekniska museet och Skansen är organiserade som stiftelser. Sven- ska filminstitutet är en stiftelse. Inom MUS 65 diskuteras stiftelseformen för Riksutställ- ningars permanenta organisation. Inom de kommunala och landstingskommunala områ- dena är stiftelser mindre vanliga. Stiftelsen Malmö konserthus och Västerbottens muse- um är dock exempel på stiftelser.

Nuvarande lagstiftning om stiftelser, 1929 års lag om tillsyn över stiftelser, gäller inte för stiftelse som har av Kungl Maj:t fastställ- da stadgar och enligt dessa står under särskilt anordnad tillsyn. Inte heller gäller lagen för stiftelser vilka genom Kungl Maj:ts förord- nande är undantagna från tillsyn enligt lagen. (Jfr 2 5 lagen om tillsyn över stiftelser.)

I statliga stiftelser beslutar Kungl Maj:t om stadgarna. Dessa, som kan anpassas till verksamheten medger, tillsammans med reg- ler som meddelas i samband med anslagsgiv- ningen, en detaljreglering så långt det anses nödvändigt. För en myndighet gäller däre- mot automatiskt ett omfattande regelsy- stem, som begränsar institutionens hand- lingsfrihet.

I betänkandet Produktionsresurser för TV och radio i utbildningen, som avgetts år

1971 av kommittén för TV och radio i utbildningen (TRU) (SOU 1971:36), disku- teras valet av företagsform för den nya pro- duktionsenhet som kommittén föreslår. Kommittén pekar på att den nya enheten inte skall bedriva vinstgivande affärsrörelse utan att den under företagsmässiga former skall utföra produktion i utbildningens tjänst. Kommittén pekar på att det inte finns någon direkt motsvarighet till företagsfor- men "non profit corporation” som skulle vara den naturliga för denna sorts verksam- het. Kommittén finner att stiftelseformen i detta fall är den lämpligaste för att klart skilja enhetens verksamhet — till övervä- gande del finansierad genom statsanslag — från den statliga affärsverksamheten som skall vara självbärande eller ge vinst. Kom- mittén föreslår att stiftelseurkunden i till- lämpliga delar ansluter sig till aktiebolags- lagen.

Kulturrådet finner att den bedömning som TRU-kommittén gjort av organisations- formen för den föreslagna nya produktions— enheten gäller också för kulturinstitutio- nerna. Den smidigaste organisationsformen är i nuvarande läge enligt rådets mening stiftelsen.

Kulturrådet föreslår att en rad institutio- ner som nu är knutna till en viss kommun skall bli organ med ett länsansvar. Detta kan i varje fall under en övergångstid innebära ett delat huvudmannaskap mellan landstinget och den kommun där institutionen är lokali- serad. Stiftelsen ger i sådana fall möjligheter för huvudmännen att i stiftelseurkunden för- dela ansvaret på ett sätt som svarar mot deras insatser. Man kan också införa bestäm- melser om offentlig insyn av samma slag som gäller för kommunala förvaltningar för att garantera en önskvärd öppenhet.

Kulturrådet är samtidigt medvetet om att vissa punkter i fråga om innebörden av stif- telseformen är oklara, tex de anställdas tjänstemannaansvar och handlingars offent- lighet. Statsmakterna, som under de senaste åren valt att organisera både Rikskonserter och Svenska institutet i stiftelseform, har inte ansett dessa oklarheter vara av så stor

betydelse att formen inte kunnat användas. Vissa skillnader förekommer också mellan dessa två statliga stiftelser.

Mot bakgrund av vad som anförts anser kulturrådet det angeläget att frågan om den lämpliga organisationsformen för kulturinsti- tutioner utreds. Det förefaller behövas en särskild lagstiftning om ”non profit corpora- tion”. Det är därvid önskvärt att komma fram till en organisationsform som är lämplig för både statligt och kommunalt stödda in- stitutioner. Den bör tillgodose behovet av rörelsefrihet i såväl kulturpolitiskt avseende som vad gäller ekonomin. Samtidigt måste insyn garanteras för samhället bl a med hän- syn till de stora ekonomiska insatserna. Or- ganisationsformen behöver sannolikt inte be- gränsas till kulturområdet. Frågan om en ny organisationsform bör utredas genom att Kungl Maj:t tillsätter en särskild utredning.

Med hänsyn till att det tar viss tid innan den här föreslagna utredningen leder till resultat bör det så snart som möjligt utar- betas en översikt över de problem som kan vara förbundna med kulturinstitutioners or- ganisationsform. I en sådan översikt bör ingå normalbestämmelser för kulturinstitutioner organiserade i stiftelseform. Kulturrådet föreslår att en sådan översikt utarbetas av det nya kulturrådet. Detta bör dock inte hindra att kulturinstitutioner upprättas som stiftelser redan innan en sådan översikt före-

ligger.

6.2.4 Ansvarsfördelningen inom institutionen

Av diskussionen om institutionernas organi- sationsform framgår att kulturrådet utgår från att det — vilken organisationsformen än blir _ skall finnas en styrelse. F n finns det också styrelser för det övervägande antalet kulturinstitutioner. I den mån styrelse i nå- got fall saknas som för tex nationalmuseet, kommer sannolikt förslag om inrättande av en sådan att läggas fram i annat samman— hang.

Av avgörande betydelse är avgränsningen av styrelsens uppgift och ansvarsfördelningen

mellan institutionens styrelse, andra organ, chef och övrig personal. Oklarheten i an- svarsfördelningen har bidragit till att konflik- ter uppkommit under de senaste åren.

6.2.4.1 Styrelsens uppgift

En styrelses allmänna uppgift är att se till att institutionsverksamheten anpassas efter de mål som gäller för statens eller vederbörande kommuns kulturpolitik och de regler som utfärdats i form av instruktion eller på annat sätt.

En av konfliktanledningama inom vissa institutioner har varit Oklarheten om var gränsen går mellan styrelsens och institu- tionschefens befogenheter. I instruktionerna för vissa statliga institutioner med styrelser finns det en princip för ansvarsfördelningen. Enligt kulturrådet har den ansvarsfördel- ningen stora fördelar och bör kunna vara vägledande för en lösning av dessa problem även i annat än i statliga institutioner. Ett undantag utgör dock de helt kommunala institutionerna, dvs framför allt folkbiblio- teken.

Huvudprinciperna på det statliga området är att styrelsen avgör ett antal iinstruktionen närmare bestämda ärendegrupper, nämligen i allmänhet

1. frågor om den allmänna inriktningen och omfattningen av institutionens verksam- het,

2. viktigare frågor om organisation, arbets- ordning och tjänsteföreskrifter,

3. frågor om anslagsframställningar och and- ra frågor av större ekonomisk betydelse,

4. frågor om tillsättning av vissa högre tjän- ster,

5. andra frågor som institutionschefen hän- skjuter till styrelsen.

Ärende, som inte skall avgöras av styrelsen, avgörs av chefen för institutionen.

Denna ansvarsfördelning innebär att sty- relsen inte kan ingripa i sådana frågor som det inte direkt ankommer på den att besluta om. Styrelsen kan alltså inte ta upp ett enskilt ärende, om det inte kan hävdas att

det sammanhänger med den allmänna inrikt- ningen av institutionens verksamhet eller om inte chefen själv hänskjuter frågan till styrel- sen. Detta innebär att institutionschefen har ett betydande eget ansvarsområde som sty- relsen inte kan gå in i annat än tex genom att ändra de allmänna riktlinjerna för institu- tionens verksamhet eller i samband med behandlingen av den interna budgeten. En ytterligare sanktionsmöjlighet skulle kunna aktualiseras i sådana fall då chefen är förord- nad för viss tid. Styrelsen kan då uttrycka ett missnöje genom att inte omförordna eller inte föreslå ett omförordnande.

Chefen för statliga institutioner förordnas normalt av samma organ som utser styrelsen, dvs Kungl Maj:t. Detta skulle i och för sig kunna leda till att en styrelse och en chef hamnade i ett motsatsförhållande. Principi- ellt kunde det därför anses riktigare att styrelsen utser chefen. Å andra sidan är utseende av chefi regel ett policybeslut av så stor betydelse att detta beslut bör fattas av Kungl Maj:t. I praktiken har denna fråga varit av mindre betydelse, eftersom utseende av institutionschef normalt föregås av under- handskontakter med styrelsen.

I en intern arbetsordning som institutions- styrelsen själv fastställer finns det möjlighet att konkretisera instruktionernas mer all- mänt beskrivna ärendegrupper. Där kan det direkt anges vilken typ av dokument som skall tas upp i styrelsen, tex stat, plan för verksamheten under ett budgetår, faststäl- lande av avgifter, bestämmelser för program- råd, inköpsnämnder eller utskott för vissa frågor och avtal med andra institutioner. I arbetsordningen kan anges att viss grupp av ärenden får överlämnas åt annan tjänsteman än chefen att avgöra. Alla sådana regler har det gemensamma syftet att precisera gränser- na mellan styrelsens och chefens uppgifter.

Enligt kulturrådets mening förefaller den ansvarsfördelning som framgår av instruktio- nerna för de statliga kulturinstitutionerna kunna eliminera flera konfliktanledningar. Kulturrådet finner det lämpligt att motsva— rande principer, i den mån de inte redan tillämpas, följs också inom kommunalt stöd-

då institutioner. För institutioner som har kommunal nämnd som styrelse ligger däre- mot, enligt kommunallagen, hela ansvaret hos styrelsen. Chefens beslutanderätt in- skränks där till frågor som delegerats till honom samt till verkställighetsbeslut enligt riktlinjer som beslutats av styrelsen. Delega- tion kräver fullmäktigebeslut. Den kan dock ges en vid omfattning. Eftersom en stor rörelsefrihet är önskvärd för alla slags kultur— institutioner, dvs även de helt kommunala, förefaller det önskvärt att möjligheten till delegation utnyttjas i ökad utsträckning.

6.2.4.2 Styrelsens sammansättning

Vid genomgången under 6.2.1 av intressen- terna bakom institutionerna har förordats att de samhällsorgan som har det ekonomiska ansvaret bör vara representerade i styrelsen. Att det i en styrelse finns representanter för samhället innebär inte att de skall ha den definitiva bestämmanderätten. Vid kultur- ministerkonferensen i Venedig var man enig om att avvisa uppfattningen om att den som betalar skall bestämma innehållet (3.3.1).

I riksdagsrevisorernas ovannämnda skri- velse har föreslagits "parlamentariska inslag" i de statliga kulturinstitutionernas styrelser. Innebörden av uttrycket är inte helt klar. Om därmed avses att en enskild riksdagsleda- mot skall kunna företräda samhället i en statlig institutions styrelse, så finns det redan nu flera exempel på detta. Det motsva- rar också praxis i kommunala institutioners styrelser. Däremot anser kulturrådet det inte önskvärt att införa en partipolitiskt avvägd representation i institutionsstyrelserna. Ut- trycket parlamentariskt inslag skulle nämli- gen kunna tydas i den riktningen.

Den utveckling som inletts för att ge personalen plats i styrelserna bör fullföljas. Såväl Svenska riksteatern som Norrbottens- teatern har t ex numera personalrepresentan- ter i styrelsen. I de statliga kulturinstitutio- nerna med undantag för Dramatiska teatern finns inga personalrepresentanter annat än som adjungerade ledamöter. Rikskonserter har dock fört fram förslag om att få utöka

styrelsen med en ledamot utsedd av persona- len. I fortsättningen bör det enligt kultur- rådets mening bli normalt att ha personal- representanter i styrelserna för såväl statliga som kommunalt stödda kulturinstitutioner.

Personalrepresentationen bör vanligen inte vara begränsad till en ledamot. Antalet blir beroende av styrelsernas storlek som varierar avsevärt. Som nämnts (6.2.1) är inflytande för personalen en förutsättning för dess krea- tiva insatser. I den mån det i en styrelse uppkommer delade meningar om den all- männa inriktningen av institutionens verk- samhet är det angeläget att personalen ge- nom sina representanter i styrelsen har ett reellt inflytande. Personalrepresentation i styrelserna kan härigenom bidra till att ge dem som är verksamma inom institutionen möjlighet att genomföra projekt som de finner angelägna.

En lagfäst rätt till representation för per- sonalen i de privata företagens styrelser före- faller inte osannolik. En sådan lagstiftning bör inte avvaktas för att systematiskt införa personalrepresentation i kulturinstitutio- nernas styrelser.

Det bör i sammanhanget nämnas att deti den nyligen framlagda norska teaterproposi- tionen föreslås att de anställda vid de fasta statsunderstödda teatrarna skall ha två repre- sentanter i styrelsen, varav en skall tillhöra den konstnärliga personalen och en den övri- ga personalen (3.4.1).

Olika möjligheter att låta publiken bli representerad i styrelsen tex genom olika organisationer bör prövas. I de fall styrelsen är en kommunal nämnd är detta däremot inte nu möjligt.

Det är en generell tendens att styrelseleda- möter i både kulturinstitutioner och andra organ behåller sin plats under lång tid. För att motverka en sådan tendens och alltså få en snabbare omsättning i styrelsen beslöt statsmakterna, då Stiftelsen Institutet för rikskonserter organiserades år 1968, att den som under två förordnandeperioder om var- dera tre år varit ledamot i styrelsen inte får utses till ledamot den närmast därpå följande perioden, om inte särskilda skäl föranleder

det. Motsvarande bestämmelser har införts på annat håll inom det statliga området. Kulturrådet finner denna regel värdefull. Om inte en sådan bestämmelse finns, kan ett uteblivet omförordnande komma att betrak- tas som ett misstroendevotum. Detta kan leda till att ledamöter omförordnas även om det utseende organet skulle vilja ha en för- ändring till stånd. Tidsbegränsade förordnan- den kan också i någon mån förhindra att ett litet antal personer sitter i ett stort antal styrelser. Maktkoncentration är särskilt olämplig inom kulturområdet. Kulturrådet förordar därför som en allmän princip i fråga om styrelserna för kulturinstitutioner att ledamöterna inte får sitta mer än ett par förordnandeperioder — uppgående till sam- manlagt förslagsvis högst sex år — om inte särskilda skäl föreligger. Eftersom ett upp- drag som styrelseledamot kräver erfarenhet och kunskap om institutionen bör nämligen inte förordnandetiden vara alltför kort.

6.2.4.3 Samrådsorgan inom institutionerna

De frågor som styrelsen behandlar är och skall vara av principiell natur. Inom flertalet institutioner finns behov av organ som syss- lar med vissa särskilda mer konkreta frågor såsom repertoar, konstinköp och dylikt. Inom sådana organ kan personalen få större inflytande än i styrelsen.

I den av Teatrarnas riksförbund, Teater- förbundet och Musikerförbundet utgivna skriften Samråd ges en rad exempel på sam- rådsorgan med olika uppgifter och samman- sättning vid de samhällsstödda teatrarna. Den formella grunden för inrättandet av samrådsorganen är det företagsnämndsavtal som trädde i kraft den 1 juli 1968 för de statsunderstödda teatrarna och orkestrarna.

Kulturrådet finner det angeläget att det gemensamma arbete som påbörjats av arbets- givare- och arbetstagarorganisationer på tea- ter- och musikområdena fullföljs så att det skapas former för personalens medinflytande vid sidan om representationen i styrelserna. Ett liknande arbete bör komma till stånd inom musei- och biblioteksområdena.

I vissa organ t ex nämnder för konstinköp vid museer är det lämpligt att personer utan- för institutionerna får inflytande. I moderna museets inköpsnämnd ingår sålunda leda- möter som utses av Konstakademien och Konstnärernas riksorganisation.

6.2 .4.4 Chefens ansvar

Med den ansvarsfördelning mellan styrelse och institutionschef som kulturrådet föror- dar faller ett stort ansvar på chefen. Även om man bygger in ett betydande mått av inflytande för personalen måste det i relatio- nerna mellan personal och styrelse samt mel- lan styrelse och allmänhet finnas en talesman och det bör vara chefen.

I statliga institutioner bör chefen vara ledamot av styrelsen. En möjlighet är att chefen också är ordförande. MUS 65 föreslår en sådan lösning för de större statliga mu- scema.

Vissa institutioner arbetar med två chefer, varav den ene ofta betraktas som den konst- närlige och den andre som den administra- tive chefen. Kulturrådet finner inte en sådan lösning lycklig. En chef bör ha det samlade ansvaret men en viss del av detta kan sedan vara delegerat till en administratör, som dock bör vara underställd chefen. Förhållan- dena vid Operan där det funnits en teater- chef och en verkställande direktör är ur prin- cipiell synpunkt mindre lämpliga. Dramaten- organisationen med en teaterchef som samti- digt är verkställande direktör och med en underställd ekonomidirektör får anses mer tillfredsställande.

Det kan många gånger vara svårt att under längre tid uppehålla chefskapet för en kul- turinstitution med bibehållen vitalitet och initiativkraft, framför allt då posten även innebär att vara konstnärlig ledare. För fram- för allt många teatrar gäller redan nu att cheferna har begränsade förordnandeperio- der.

Kulturrådet finner det önskvärt att mot- svarande konstruktion införs fullt ut inom teatersektorn och även för andra sektorer inom kulturområdet i första hand då chefen

har uppgift som konstnärlig ledare. En sådan lösning förutsätter att den som efter förord- nandeperiodens slut lämnar chefskapet kan gå tillbaka till en tjänst. Annars tvingas huvudmannen att svara för dryga pensions- kostnader, vilket bör undvikas. Kulturrådet kan inte lägga fram förslag i fråga om de administrativa problem som måste lösas, innan ett system med begränsade förordnan- deperioder kan införas.

Av intresse är att det i den nyss nämnda norska teaterpropositionen föreslås att che- ferna vid de fasta teatrarna skall utses för en tid av 3—5 år. Det sägs också att tillsättning av teaterchef är en så viktig fråga för hela teaterns verksamhet att saken bör föreläggas det föreslagna särskilda samarbetsorganet innan den tas upp i styrelsen (3.4.1).

Vissa institutionschefers pensionsförhål- landen har nyligen utretts. Genom beslut den 5 februari 1971 gav Kungl Maj:t en särskild utredningsman i uppdrag att ut- reda pensionsförhållandena för teaterche- ferna vid Operan, Dramatiska teatern, stads- teatrar och därmed likställda teatrar samt för rikskonsertchefen. Kulturrådet anser det angeläget att man på sikt kunde komma fram till en enhetlig lösning för flertalet institutioner. När det gäller de helt kommu- nala institutionerna t ex folkbiblioteken mås- te man dock ta hänsyn till kommunala regler för tjänstekonstruktioner. Det kan ifråga- sättas om sådana tidsbegränsade förordnan- den är lika motiverade för en bibliotekschef som för en teater- eller orkesterchef. Skillna- derna är också betydande mellan stora bib- liotek och små filialbibliotek. Kulturrådet anser sig inte kunna gå in på förhållandena inom museiområdet med hänsyn till att MUS 65 behandlar organisationsproblemen i stort.

6.2.4.5 Personalens ansvar

Genom representation i styrelse och sam- rådsorgan får personalen ett nödvändigt medinflytande som också innebär ett ökat ansvar.

Det har redan tidigare påpekats att institu-

tionscheferna i ökad utsträckning delegerar ansvaret till sin personal. Ofta skapas grup- per inom institutionerna med relativt själv- ständiga uppgifter. Därigenom kan persona- lens kapacitet bättre tas till vara och dess möjligheter till aktiva egna insatser öka. Det bör vara en uppgift för institutionsstyrel- serna att främja sådan gruppverksamhet.

Den formella sidan av ett från chefen delegerat ansvar är dock inte helt klarlagd. Det är sannolikt att en sådan analys görs i samband med utarbetande av en samlad ytt- randefrihetslagstiftning.

6.3

6.3.1 Allmänt

På teaterområdet är, som nämnts i kapitel 5, institutionerna den dominerande produk- tions- och distributionsformen i fråga om antalet föreställningar, medan de radio- och TV-sända teaterföreställningarna har den största publiken. Inom dansområdet finns inga särskilda institutioner, men dansen- sembler finns vid vissa teatrar.

De teatrar som kulturrådet i det följande behandlar under den gemensamma beteck- ningen institutionsteater är Operan, Drama- tiska teatern, Svenska riksteatern, Norrbot- tensteatern samt de nio statsunderstödda teatrarna i Stockholm, Göteborg (Stora tea- tern, Göteborgs stadsteater samt Folktea- tern), Malmö, Helsingborg, Borås, Norrkö- ping—Linköping och Uppsala. Övriga teater- grupper har hänförts till kapitel 7 Fri kollek- tiv skapande verksamhet, även om några av dessa grupper med tiden kommit att arbeta under relativt institutionella förhållanden.

6.3.2 Teatrarnas nuvarande organisation och målsättning

Operan och Dramatiska teatern grundades som hovinstitutioner på 1780-talet. Så små- ningom kom staten att gå in med allt större understöd. År 1881 överläts det fulla ansva- ret på staten. Riksdagen beslöt år 1898 att överlåta ansvaret för Operan till ett statskon- trollerat bolag, i vars styrelse regeringen ut- såg ordförande och flertalet ledamöter.

Teater- och dansinstitutioner

Något senare fick Dramatiska teatern en liknande organisationsform.

De tre äldsta stadsteatrarna tillkom åren 1918—1921. Nästa etablering skedde först år 1944. I och med Stockholms stadsteaters start år 1960 var samtliga nuvarande stads- teatrar i verksamhet. Norrbottensteatern tillkom år 1967 och regionteatern i Väster- norrlands län är 1972. Strukturomvand— lingen inom turnéteatern har lett till etable- randet av ett antal landsortsbaserade riks- teaterensembler.

Förändringen av turne'teatern inleddes år 1962 då Programbolagets och Folkparkernas produktion efter utredningsarbete och för- slag från den statliga provinsteaterutred— ningen (Betänkande rörande statsunderstödd teaterverksamhet i landsorten, handelsdepar- tementet 1960), förenades till Svenska tea- tern AB, samtidigt som Bygdeteatern upp- hörde. Fusionen fortsatte år 1966 då Riks- teatern och Svenska teatern inledde samgå- endet till ett gemensamt företag, Svenska riksteatern. Den första landsortsbaserade ensemblen etablerades året därpå i Västerås. Därefter följde Örebro- och Skellefteensemb- lerna år 1969 och Växjöensemblen år 1970. Samtliga landsortsbaserade ensembler sorte- rar under Riksteaterns centralstyrelse och under teaterns centrala ledning, Det direkta produktionsansvaret har dock i stor utsträck- ning delegerats till respektive ensemble.

Institutionsteatrarnas företagsform varie- rar. De statliga teatrarna, Operan och Drama- tiska teatern, är aktiebolag. Aktieägare är

privatpersoner. Aktierna ger ingen utdelning. Staten har inga aktier men har såsom finan— siär av verksamheten det reella inflytandet. Kungl Maj:t utser sålunda ordförande och ytterligare två av operastyrelsens fem leda- möter. De två övriga styrelseledamötema samt två suppleanter för dessa väljs av bo- lagsstämman. Motsvarande gäller i stort ock- så för Dramatiska teaterns styrelse.

Förhållandet mellan staten och teaterbola- gen regleras genom avtal (se statsliggaren 1971/72 VIII/U s 16). Enligt avtalen skall respektive bolag ha en av Kungl Maj :t utsedd teaterchef som svarar för den konstnärliga verksamheten. Bolagen förbinder sig att sam- arbeta med varandra och med Svenska riks- teatern. Staten svarar genom byggnadsstyrel- sen för de lokaler som fordras. Bolagen står under tillsyn av teater- och musikrådet. Av- talen gäller f n till den 1 juli 1974 och om de inte sägs upp senast den 31 december 1973 under ytterligare två år.

Fyra av stadsteatrarna är aktiebolag. Kom- munen tillsätter — formellt eller i praktiken — samtliga styrelseledamöter för Stockholms och Upsala stadsteatrar samt Stora teatern i Göteborg och två av sju ledamöter i styrelsen för Göteborgs stadsteater. Fyra av stadsteat- rarna är ekonomiska föreningar. Respektive kommun utser samtliga styrelseledamöter för Malmö stadsteater, majoriteten av styrel- sen för Stadsteatern Norrköping—Linköping, tre av elva styrelseledamöter i Hälsingborgs stadsteater samt en representant i styrelsen för Folkteatern i Göteborg. Borås stadsteater har den kommunala kulturnämnden som sty- relse.

Svenska riksteatern är en ideell förening. Dess organisation har beskrivits under 2241 och 2.9.1.1. Även Norrbottens läns- teater är en ideell förening. Kommun och landsting har där tillsammans hälften av sty- relseplatserna.

För samtliga institutionsteatrar gäller att målen för verksamheten hittills uttryckts mycket allmänt. I fråga om Operan sägs: ”Bolaget skall utöva och främja musikalisk- scenisk konst genom att uppföra i första hand musikdramatiska verk och baletter.

Tillräckligt utrymme skall därvid beredas för nya verk.” Dramatiska teaterns uppgift är att ”utöva och främja dramatisk konst”. Lik- nande gäller för de övriga teatrarna. Målen har i övrigt endast funnits som en allmän tradition som under åren givits växlande innehåll av olika teaterchefer och ensembler.

De senaste årens intensifierade debatt kring teaterns uppgifter och arbetsformer har dock lett till att man inom många teatrar tagit upp en målsättningsdebatt.

6.3.3 Verksamhetens nuvarande omfattning och inriktning

6.3.3.1 Verksamhetens totala omfattning

Institutionsteatrarnas sammanlagda utbud har under större delen av 1960-talet legat mellan 7 000 och 8 000 föreställningar per år. Spelåret 1968/69 var det obetydligt hög- re än vid decenniets början och spelåret 1965/66 markerar en vågdal i utvecklingen. Spelåret 1969/70 skedde så en markant ök- ning av utbudet med ca 1 800 föreställningar till nära 10 000. Spelåret 1970/71 fortsatte ökningen till ca 10 300 föreställningar (tabell 6.1).

Förändringarna i utbudet utgörs i bety- dande utsträckning av förändringar inom turnéteatern. Denna visade under 1960-talets första hälft en minskad omfattning. I huvud- sak torde minskningen ha berott på den successiva nedläggningen av teaterverksam- heten på en mängd mindre orter samt på den också successiva minskningen av antalet som- marföreställningar. Under decenniets andra hälft förblev turnéteaterns utbud relativt konstant för att spelåret 1969/70 öka med drygt 1 000 föreställningar och spelåret 1970/71 med ytterligare nära 500.

Stadsteatrarna i storstäderna har succes- sivt ökat sin verksamhet med en markant höjning spelåret 1969/70. Stadsteatrarna i övriga städer har också ökat sitt föreställ- ningsantal främst under periodens senare del. En betydande del av ökningen faller här på den uppsökande verksamhet och skolföre- ställningar som bedrivs av Stadsteatern Norr-

Tabell 6.1 Antalet föreställningar och besök vid institutionsteatrarna spelåren 1960/61, 1965/ 66, 1968/69 och 1970/71.21 1960/61 1965/66 1968/69 1970/71g

Antal före- Antal besök Antalföre— Antal besök Antal före— Antal besök Antal före- Antal besök ställningar ställningar ställningar ställningar

Operanb 248 131 000C 279 227 000 325 213 000 302 246 000 Dramatiska teatern 628 233 000d 565 286 000 640 239 000 598 257 000

Stadsteatrarna i storstads-

områdena 2 084 890 000 2 307 848 000 2 654 896 000 3 248 993 000 Stadsteatrarna utanför stor-

stadsområdena 929 287 000 958 279 000 1 449 332 000 1 610 357 000 Norrbottens länsteater — — — — 202 69 000 299 75 000 Svenska riksteaterne 1 915 604 000 1 929 600 000 2 708 860 000 4 234 1 147 000

Summa 5 804 2 145 000 6 038 2 240 000 7 978 2 609 000 10 291 3 075 000

Övriga turnéteaterorganisa- tionerf ca 1 900 _ ca 900 _ _ _ _ _

3 Teatrarnas egna produktioner. Gästspel redovisade på producerande teatrar, föreställningar i Riksteaterns distribution dock på Riksteatern. Stadsteatrar i storstadsområdena är Stockholms (exklusive Marionetteatern), Göteborgs och Malmö stadsteatrar, Stora teatern samt Folkteatern i Göteborg. Stadsteatrar utanför storstadsområdena är teatrarna i Helsingborg, Borås, Norrköping—Linköping och Uppsala.

b Publikuppgifter beträffande turnéföreställningarna iegen regi i utlandet saknas. Dessa ingår i antalet föreställningar och var respektive 50, 8, 4 och 2.

C Uppgift saknas för föreställningar vid Drottningholmsteatern.

d Publikuppgift beträffande turnéföreställningarna i egen regi saknas. Dessa, som ingår i antalet föreställningar, var 43.

e Tidigare Riksteatern.

f Avser Bygdeteatern, Folkparkernas centralorganisation och Programbolaget år 1960/61, Svenska teatern år 1965/66. Beräknad omfattning,

g Delvis preliminära siffror.

köping—Linköping.

Under perioden 1960—1970 har antalet teaterbesök ökat från 2,1 milj (exkl andra turnéteaterorganisationer än Riksteatern) till 3,1 milj. Den största ökningen beror på Riksteaterns ökade verksamhet. De senaste spelårens markanta föreställningsökningar har dock inte gett en lika kraftig publikök- ning. Mot en föreställningsökning om ca 28 % mellan spelåren 1968/69 och 1970/71 svarar en publikökning om ca 18%. Sats- ningen på uppsökande skolteater, inklusive klassrumsteater, på annexscener, förenings- teater och liknande former som spelas för mindre publik per föreställning är en av orsakerna till att publikökningen inte varit lika snabb som ökningen av antalet föreställ- ningar. Detta gäller utvecklingen i stort. Ser man till de enskilda teatrarna har utveck- lingen inte varit enhetlig. Jämför man med verksamheten spelåret 1954/55 (det första år som provinsteaterutredningen redovisat) framgår att en betydande omstrukturering skett. Samtliga 1954/55 befintliga stadsteat- rar liksom Operan har ökat antalet föreställ- ningar fram till spelåret 1970/71, ofta i betydande omfattning. Men det är endast tre av dessa teatrar som ökat antalet besök, övriga har minskat, ofta i betydande grad.

Som jämförelse kan nämnas att de icke- institutionella grupperna spelåret 1968/69 beräknas ha 'gett drygt 5 000 föreställningar som sågs av mer än 500 000 besökare.

6332 Inriktning mot speciella publikgrupper

Huvuddelen av teaterinstitutionernas före- ställningar sker i traditionella former och är riktade till en vuxen publik. Barn- och skol- teater samt uppsökande verksamhet av skilda slag utgjorde länge en liten del av verksam- heten. Förhållandena har varierat mellan de olika teatrarna men det finns en enhetlig tendens för alla teatrar (tabell 6.2).

Barn- och skolteater har ökat avsevärt i omfattning under 1960-talet. Spelåret 1960/61 gav institutionsteatrarna 690 såda- na föreställningar, 1968/69 hade de ökat till

1985, en ökning med nära 190 %. Men redan följande spelår hade ökningen fortsatt till ca 3000 föreställningar. För spelåret 1970/71 har kulturrådet under sitt arbete inte haft tillgång till definitiva siffror, men under hösten 1970 hade man gett 1700 barn- och skolföreställningar, vilket kan tyda på ytterligare någon ökning sett över hela spelåret.

Barn- och skolteaterns andel av det totala antalet föreställningar har ökat från 12% spelåret 1960/61, till 23 % 1968/69 och ca 30 % 1969/70. För vissa teatrar har denna utveckling inneburit en stagnation eller t o in någon minskning av vuxenföreställningarna, medan andra teatrar kunnat expandera med avseende på alla publikgrupper. Barn- och skolteaterföreställningarnas andel av den to- tala publiken vid teatrarna låg tidigare över dess andel av föreställningarna. Spelåret 1968/69 hade publikandelen bl a genom klassrumsföreställningar med liten publik sjunkit något och svarade då mot andelen föreställningar.

Utvecklingen har inte varit likartad inom de olika teatrarna. Den största satsningen på barn- och skolföreställningar har Riksteatern gjort, såväl totalt som i relation till den egna verksamheten. En successivt växande andel av den under hela perioden ökande produk- tionen har reserverats för skolteater. De landsortsbaserade ensemblerna har också helt eller i stor utsträckning ägnat sig åt denna och andra former av uppsökande tea- ter. Även Norrbottensteatern har satsat myc- ket på barn- och skolteater, medan de statliga teatrarna hittills satsat minst. Ett betydande antal ungdomar, dock knappast i de lägsta åldrarna, besöker också teatrarnas vuxenföreställningar. Teatrarna beräknar att dessa besök är ungefär av samma storleksord- ning som besöken på renodlade barn- och skolföreställningar.

Det bör noteras att av Riksteaterns barn- och skolföreställningar är praktiskt taget samtliga interna skolföreställningar. Övriga teatrar ger i större eller mindre utsträckning även offentliga barn- och ungdomsföreställ- ningar.

Tabell 6.2 Inriktningen av institutionsteatrarnas föreställningar mot olika publikgrupper spelåren 1960/61, 1965/66 och 1968/69. Andel i %.ä

Offentliga föreställningar för vuxna

Barn- och skolföreställningar

1960/61 1965/66

1968/69

1960/61 1965/66 1968/69

Förenings- och andra interna föreställningar

1960/61 1965/66 1968/69

Operan Dramatiska teatern

Stadsteatrarna i storstadsområdena

95,2 98,4 90,9

Stadsteatrarna utanför storstadsområdena 91,2

Norrbottens länsteater Svenska riksteatern

79,3

95,7 93,6 90,4 84,9 60,5 87,7 88,8 83,6 71,3 40.1 57,0

neww vr—iaxoo

20,7 29,0

12,3 11,1 16,4 21,9 33,7 34,1

— — 0,2 — — (0,04) - 1,1 6,8 — — 26,2 —- 10,5 8,9

Summa 88,1

80,9 71,8 11,9 15,6 23,3

— 3,5 4,9

3 Jämför not a—e i tabell 6.1. Total fördelning för senare spelår saknas. Barn- och skolföreställningarna hade dock spelåret 1969/70 stigit till ca 30 %.

Trots det ökade utbudet av barn- och skolföreställningar är det ännu helt otillräck- ligt såväl i relation till den uttalade efterfrå- gan som till det totala behovet. Det framgår inte minst när man i det följande ser till den geografiska spridningen.

Föreningsföreställningar och andra interna föreställningar ges i obetydligt antal av tea- terinstitutionerna. Året 1968/69 gavs det i nämnvärd omfattning endast av Svenska riks- teatern, Norrbottensteatern och Stadsteatern Norrköping—Linköping. Även här är trenden uppåtgående om än inte i samma omfattning som inom barn- och skolteatern (tabell 6.2).

63.33 Den geografiska spridningen

Trots Riksteaterns ökande insatser är institu- tionsteatrarnas föreställningar ojämnt förde- lade över landet.

De offentliga föreställningarna för vuxna utgjorde spelåret 1968/69 71 ,8 % av samtliga föreställningar. Det var i huvudsak Rikstea- tern och Norrbottensteatern som turnerade. I Riksteaterns turnéer ingick ett relativt be- gränsat antal föreställningar från Operan och Dramatiska teatern (spelåret 1968/69 9 res- pektive 3 % av deras totala utbud, spelåret 1970/71 13 respektive 6 %).

Spridningsbilden (tabell 6.3, figur 6.1—2) visar att Riksteatern och Norrbottens läns- teater svarade för en god spridning i den bemärkelsen att man spelade på många orter relativt jämnt fördelade över landet i förhål- lande till befolkningsunderlaget.

Man bjöd dock normalt få pjäser och föreställningar per ort. Drygt hälften av alla orter (ca 55 %) hade fyra eller färre pjäser/ år. Vanligast var att man hade fyra pjäser fördelade på två under hösten och två under våren. En påfallande stor andel av spelor- terna (ca 85 %) hade endast en föreställning per pjäs. Få föreställningar per pjäs är i regel en följd av det begränsade befolkningsunder- laget. Det finns dock orter där man på grund av otillräcklig produktion får färre föreställ- ningar av pjäserna än man skulle önska. Detta gäller främst operetterna. Beträffande dramatiken kan det i stället uppstå svårig-

heter att placera vissa uppsättningar. Det låga antalet pjäser per ort är i vissa fall ett uttryck för den begränsade efterfrågan. I andra fall är det lokalarrangörens ekono- miska svårigheter som begränsar antalet.

Stadsteatrarna gav ett mycket begränsat antal föreställningar utanför sina hemorter. Operan och Dramatiska teatern gav vissa turne'föreställningar i egen regi utöver de som distribuerades av Riksteatern. Spelåret 1970/71 gav Operan totalt 102 och Drama- tiska teatern totalt 78 turnéföreställningar vilket var 28 resp 13 % av deras totala utbud.

Den utpräglade glesbygden har fler spelor- ter per 100 000 invånare än de övriga befolk- ningszonerna. Men då föreställningarna är få och de genomsnittliga resvägarna är långa blir möjligheterna att se teater ändå små. I befolkningszonerna 2, 3 och 4 minskar resvä- garna successivt samtidigt som föreställnings- antalet ökar (tabell 6.4). Klart bäst tillgodo- sedda med offentliga föreställningar för vux- na är de tätast befolkade delarna av landet, dvs befolkningszon 5 som omfattar Stock— holms-, Göteborgs-, Malmö-, Norrköpings—, Linköpings- och Västeråsområdena. Bilden har dock förändrats något de senaste åren bla genom tillkomsten av ensemblerna i Örebro, Skellefteå och Växjö.

När det gäller barn- och skolteatern finns betydande vita fläckar på kartan för Rikstea- tern. Sålunda är stora delar av Norrland och mellersta Götaland dåligt täckta. Bilden har dock förändrats genom tillkomsten av en- semblerna i Skellefteå, Örebro och Växjö (figur 6.3).

Största delen, ca 85 % av alla Spelorter, hade en, två eller tre olika pjäser för sko- lorna under året. Vanligen gav man endast en pjäs.

Stadsteatrarnas turnéverksamhet när det gäller barn- och skolteater är mycket begrän- sad. Den inskränkte sig spelåret 1968/69 i stort sett till vissa föreställningar i Östergöt- land av Stadsteatern Norrköping—Linköping (figur 6.4). Däremot spelade Norrbottens- teatern i hela sitt län.

Totalbilden är i stort densamma beträf- fande skolföreställningarna som för vuxen-

Tabell 6.3 Antalet föreställningar utanför hemorten vid institutionsteatrarna spelåren 1960/61, 1965/66 och 1968/69.a

1960/61 1965/66 1968/69

Därav utom Därav utom Därav utom hemorten hemorten hemorten

Antal före- Antal % av Antal före- Antal % av Antal före- Antal % av

ställningar total- ställningar total- ställningar total- anta— anta- anta- let let let

Operanb € 248 50 20,2 279 8 2,9 325 4 Dramatiska teaterne 628 43 6,8 565 -— — 640 10 Stadsteatrarna i stor- stadsområdenae 2 084 19 0,9 2 307 13 0,6 2 654 29 1,1 Stadsteatrarna utanför

storstadsområdenae 929 30 3,2 958 30 3,1 1 453 102 7,0 Norrbottens länsteaterc — — — — — — 202 135 66,8 Svenska riksteaternd 1 915 1 915 100 1 929 1 929 100 2 708 2 534 93,6

Summa 5 804 2 057 35,4 6 038 1 980 32,8 7 982 2 814 35,3

a Jfr not a—e tab 6.1. Med hemorten avses teaterns hemortskommun.

b Samtliga turnéföreställningar i egen regi gavs iutlandet.

C Med hemorten avses Luleå kommun.

d Med hemorten avses endast Västerås kommun för Västeråsensemblen. I Riksteaterns siffror ingår bl a 36, 50 resp 49 föreställningar från Operan och 0, 22 resp 13 föreställningar från Dramatiska teatern. Spelåret 1970/71 gav Operan totalt 102 och Dramatiska teatern totalt 28 föreställningar utanför hemorten i egen eller Riksteaterns distribution.

e Exklusive viss begränsad produktion för turnéföretagen.

Tabell 6.4 Offentliga föreställningar för vuxna vid institutionsteatrarna och privatteatrarna spelåret 1968/69 fördelade på fem befolkningszoner.b C

1 2 3 4 5 6 7 Zon Befolkningsunderlag- av landets Antal spel- Medelavstånd Föreställ- Antal föreställ- nr zon (radie 30 km) befolkn % orter per mellan spel- ningar ningar per 100 000 inv orterna km Antal % 100 000 inv

10 000 inv 3 10 000 — 50 000 inv 17 50 000 — 100 000 inv 25 100 000 — 200 000 inv 24 200 000 inv 31

Summa 100

105 82 1 35,3 47 354 5 26,3 420 6 21,7 29 1 459 20 78,3 19 4 931 68 205,8

7 246C 100 93,3a

_NMVV)

_ m

woqsosr

commot— N

:$ (* Q'

=! 08

3 Riksgenomsnitt.

b Inklusive privatteatrarna: Oscarsteatern, Vasateatern, Scalateatern, Maxim, Intima teatern, Lilla teatern och Folkan i Stockholm samt Lisebergsteatern i Göteborg.

C Det antal riksteaterföreställningar som ingår här är något lägre än i tidigare tabeller då uppgift om spelort saknas för 18 föreställningar och 87 föreställningar på folkhögskolor här definierats som interna föreställningar och ej ingår i tabellen.

Antal föreställningar

— 200 — 100 — 50 — 25 . 6—10

. 1—5

Figur 6.1 Offentliga föreställningar för vux- na av Riksteatern spelåret 1968/69.

Antal föreställningar — 800

— 400 _ 200

_ 100 _ 50 — 25

6

6-10

. 1—5 Figur 6.2 Offentliga föreställningar för vux- na av Operan, Dramatiska teatern och stads-

teatrarna inkl Norrbottensteatern spelåret 1968/69.

Antal föreställningar — 200

Figur 6.3 Barn- och skolföreställningar av Riksteatern spelåret 1968/69.

föreställningar — 200

— 100 — 50 — 25

. 6410

. 1—5 Figur 6.4 Barn- och skolföreställningar av Operan, Dramatiska teatern och stadsteatrar- na ink] Norrbottensteatern spelåret 1968/69.

Tabell 6.5 Befolkning samt föreställningar, publik och statsbidrag för de statsunderstödda teatrarna spelåret 1968/69 fördelade på fyra geografiska zoner (%).a

Befolkning Föreställningar Publik Statsbidrag Stor-Stockholmb 17,6 17,8 23,7 52,0 Stor-Göteborgb 8,5 17,9 16,9 9.9 Stor-Malmöb 5 ,4 9,7 11,1 6,6 Övriga landetC 68,5 54,6 48,3 31.5 Summa 100 100 100 100

a Jfr not a—e tab 6.1. b Kommunblocksanpassade A-regioner. C Hit har Riksteaterns hela verksamhet förts.

föreställningarna. Sannolikt är dock läget beträffande skolteaterföreställningar sämre. Målet en skolföreställning per termin och åldersstadium kan knappast nås någonstans. Även en föreställning per läsår och ålderssta- dium är ett avlägset mål i stora delar av landet.

Ser man till den totala teaterverksamheten vid institutionerna fick Stockholms-, Göte- borgs- och Malmöområdena spelåret 1968/69 med en knapp tredjedel av landets befolkning ca 45 % av föreställningarna och drygt två tredjedelar av Statsbidragen (tabell 6.5). Göteborg och Malmö fick dock en statsbidragsandel som väl ansluter till deras andel i befolkningen och som ligger lägre än deras andelar av utbud och publik.

Stockholmsområdet med 17,6% av be- folkningen får däremot ensamt över hälften av statsbidraget. Fördelningen till Stock- holms förmån är alltså mycket markerad. Den beror på de två statliga teatrarna Operan och Dramatiska teatern. I princip har dessa uppgifter avseende hela landet, men större delen av publiken torde vara stockholmare.

Genom statsmakternas fortsatta satsning på Riksteatern i kombination med den lång- sammare anslagsökningen för Operan och Dramatiska teatern efter spelåret 1968/69 har dock proportionerna förskjutits något till landsortens förmån.

6.3.3.4 Inställning till regional verksamhet

De fasta teatrarna har i enkätsvar till kultur- rådet i allmänhet uttalat en klart positiv

inställning till regional teaterverksamhet och till sin egen medverkan i en sådan. Att man samtidigt knappast har någon turnéverksam- het i respektive regioner torde ihuvudsak ha två orsaker. Dels anser man sig kunna fylla en betydande regional funktion genom att regionens folk kommer till teatern, dels an- ser man sig inte ha resurser att utöver sina uppgifter på hemorten även turnera. Borås stadsteater anser att nuvarande organisa- tionsform (kommunal förvaltning) försvårar regional verksamhet.

Stadsteatrarna har tillfrågats om hur man bedömer andelen tillresande publik från and- ra kommuner. Stora teatern och Göteborgs stadsteater uppskattar andelen till ca 10%, Borås något högre, medan Malmö stadsteater anger 50 %. De lyriska föreställningarna har stor betydelse för att locka tillresande. Göte- borgs stadsteater räknar med 50% tillre- sande ungdomar till skolföreställningarna. Övriga teatrar har inte kunnat uppskatta andelen tillresande publik.

Några av stadsteatrarna turnerar i sina hemstäder. Den verksamheten har dock inte studerats närmare.

Genom skapandet av Västerås-, Örebro-, Skellefteå- och Växjöensemblerna har Sven- ska riksteatern påbörjat en viss regionalise- ring av sin verksamhet. Planerings- och be- slutsansvaret har i många frågor delegerats till dessa regionala ensembler. Riksteatern har samtidigt betonat att dessa ensemblers verksamhet måste samordnas med det cen- trala utbudet. Också andra praktiska och administrativa skäl talar enligt Riksteatern

för att huvudmannaskapet bör förbli hos denna. Då ett regionalt huvudmannaskap emellertid innebär andra fördelar har man dock inte avvisat möjligheten att de lands- ortsbaserade ensemblerna successivt överförs till ett regionalt eller lokalt huvudmanna- skap.

6.3.3.5 Inställning till samarbete med Sveriges Radio

Kulturrådet har i en enkät till teatrarna frågat om utnyttjandet av teatrarna i radio- och TV-produktion.

Samtliga teatrar har svarat att de anlitas av Sveriges Radio i mindre omfattning än vad man från teatrarnas sida önskar. Det är bara Borås stadsteater som anser att ensemblen beretts tillfälle till radiomedverkan i den utsträckning det varit möjligt.

Inte heller Operan och Dramatiska teatern har medverkat i radio och TV i den omfatt- ning man önskat.

6.3.3.6 De fasta teatrarnas nuvarande samarbete med fria teatergrupper

Samarbetet mellan institutionsteatern och de fria grupperna har hittills varit obetydligt. På senaste tid har frågan dock fått större aktua- litet.

Inte heller samarbete mellan institutions- teatern och amatörteatern har varit vanligt.

6.3.4 Grunddragen [ kulturrådets förslag rörande teatersektorn

Institutionsteaterns insatser under 1960-talet har inte helt svarat mot de behov som förelegat och de förväntningar som ställts. Utbudet av föreställningar har främst nått de redan teatervana och därmed istor utsträck- ning de ekonomiskt och utbildningsmässigt bättre ställda grupperna i samhället. Geogra- fiskt har utbudet varit ojämnt fördelat. Barn- och skolföreställningar har getts i otillräcklig omfattning. Den uppsökande verksamheten har endast långsamt ökat. Samarbetet mellan de olika teatrarna har varit litet, samarbete

med fria teatergrupper har knappast före- kommit och samarbetet med radio och TV har varit begränsat. Möjligheterna till påver- kan av och inflytande över verksamheten för personal och avnämare har också varit be- gränsat.

Dessa brister i teaterinstitutionernas arbe- te har uppmärksammats under det gångna decenniet. Teatrarna själva har vidtagit olika åtgärder för att avhjälpa bristerna. Man har bl a gjort försök med decentralisering av planering och beslut till grupper inom teat- rarna, utlokalisering av riksteaterensembler och omprioritering av verksamheten till för- män för barn- och ungdomsteatern. Kultur- rådet kommer i det följande att föreslå ytterligare åtgärder för en utveckling och anpassning av institutionsteatern till de för- ändrade uppgifter och arbetsformer som föl- jer av de kulturpolitiska mål rådet formule- rat.

Redovisningen i det föregående av förhål- landena under 1960—talet har visat en myc- ket ojämn tillgång på teater i olika delar av landet. Det är stora skillnader både mellan olika regioner och inom vissa regioner. En jämnare geografisk spridning är enligt kultur- rådets mening dels ett mål i sig, dels en viktig förutsättning för målgruppsinriktade åtgär- der.

Denna jämnare geografiska spridning kan åstadkommas främst genom följande tre oli— ka medel, nämligen

— fler regionala ensembler (länsteatrar), — fler turnéer och turnéföreställningar av regionala eller centrala ensembler, — ett ökat teaterutbud i TV, i framtiden även regionala program. Kulturrådet vill se dessa tre olika former för ökat teaterutbud som en helhet. De får användas var och en efter sina förutsätt- ningar och som komplement till varandra.

6.3.5 Förslag om inrättande av länsteatrar 6.3.5.I Allmänt

Regionala teaterensembler (länsteatrar) sva- rar bättre mot de mål som kulturrådet for-

mulerat än ökad central turnéverksamhet eller mer centralt producerad TV-teater. Självständiga regionala ensembler innebär en decentralisering av personella och materiella resurser. Detta är ett led i ett utbyggt regio- nalt ansvarstagande, som ökar förutsättning- arna för en livskraftig regional och lokal kulturverksamhet. Det blir lättare för teatern att hålla kontakt med publiken och med förmedlande och arrangerande organ. Verk— samhetens omfattning, inriktning och former kan bättre anpassas till de behov och önske- mål som finns. Samtidigt ökar möjligheterna till ett reellt medinflytande för avnämargrup- perna i fråga om planerings— och beslutsfunk- tionerna.

Som framgått av den internationella över— sikten i kapitel 3 finns det i alla nordiska länder förslag eller beslut om en regionalise- ring av teaterverksamheten. Av särskilt in- tresse är den av den norska regeringen fram— lagda teaterpropositionen (3.4.1).

Den regionalisering som hittills skett ge- nom tillkomsten av Norrbottensteatern — den första verkligt regionala teatern —- och Riksteaterns landsortsbaserade ensembler har gett positiva erfarenheter. Decentralise- ringen av resurserna bör dock åtföljas av en decentralisering av beslutsfunktionerna.

Kulturrådet föreslår länen som enhet för regionala teaterensembler. Skälen för att väl- ja länen som geografiska enheter sammanfal- ler med de allmänna skäl för avgränsningen av det regionala ansvaret, som kulturrådet redovisar under 8.5.2. De regionala ensemb- lerna kommer att behöva finansieras bl a genom landstingsanslag. Vidare behöver tea- tern arbeta i nära samband med kommuner, föreningar och organisationer. Dessa har dis- trikts— och samarbetsorgan som oftast har länen som arbetsområde. Detta gör att en anpassning till länsgränserna underlättar de nya teatrarnas verksamhet.

I den mån länen inte är lämpliga enheter, kan köp av föreställningar eller samgående mellan två län vara lösningen. I vilken ut- sträckning samarbete skall etableras mellan flera län bör ankomma på länen att bedöma.

Områden som av Speciella geografiska eller

befolkningsmässiga skäl hellre vill knyta an till ensembler i angränsande län än upprätta egna länsteatrar bör kunna göra det. Kultur- rådet ser dock upprättande av länsteatrar som det primära medlet och finner ett rim- ligt mål vara en ensemble i flertalet län intill början av 1980-talet.

Behovet av föreställningar kan dock knap- past på något häll täckas uteslutande genom att en länsteater kommer till. Framför allt räcker inte länsteaterns resurser för opera, operett, musical och dans. I stort får man tänka sig att behovet av komplettering löses på fyra sätt, nämligen genom — ett utbyte av föreställningar mellan läns-

teatrarna, — en produktion och distribution baserad på större regioner än län (lyrisk teater),

— en centralt organiserad produktion och distribution, -— distribution av föreställningar från fria teatergrupper (såväl yrkesmässigt som icke yrkesmässigt arbetande).

6.352 Länsteatramas ledning

Som framgår av 8.5 bör landstingen ha hu- vudansvaret för den kulturverksamhet som man inom länen väljer att lägga på länsnivå. Landstinget fattar då i samråd med primär- kommunerna besluten om, när och i vilken omfattning en länsteater skall inrättas. Stats- makternas beslut i bidragsfrågor kommer också att spela en roll för inrättandet och utbyggnaden av teatrarna.

Den direkta ledningen av länsteatern bör enligt kulturrådets mening vara fristående från de politiskt ansvariga organen. Som framgått under 6.2.3.4 anser rådet det lämp- ligt att länsinstitutionerna får stiftelseform, innan någon ny lämpligare organisationsform kommit till. Därigenom kan olika intressen- ter såsom landsting, hemkommun och före- ningsliv tillförsäkras ett inflytande, samtidigt som huvudmannen (stiftelsen) blir fristående från de politiska organen.

I det praktiska arbetet behöver länsteat- rarna kontakt med en rad myndigheter, insti- tutioner och organisationer dels på länsnivå,

dels på de lokala och centrala nivåerna. I det följande (8.4 och 8.5) föreslår kulturrådet att samarbetsorgan mellan de olika intressen- terna inrättas såväl lokalt som inom länen. [ samarbetsorganet på länsplanet förutsätts länsteatern ingå. Tänkbara frågor för ett samarbetsorgan är behovet av teater i länet, samordning av centralt, regionalt och lokalt teaterutbud och stöd till amatörteatern.

6.3.5.3 Länsteatramas finansiering

Regionaliseringen av teaterverksamheten för- utsätter statliga insatser. Statsbidraget bör syfta till att garantera en ekonomisk grund för verksamheten. Bidraget bör vara så utfor- mat att det stimulerar ett regionalt ansvars- tagande och en god regional spridning. Det bör ge möjlighet att knyta an fria grupper till länsteatrarna. Det bör vidare stimulera utby— te av föreställningar med och köp av före- ställningar frän andra län.

Statsbidraget bör även stimulera tillkom- sten av mindre produktionsenheter. Det bör också vara möjligt att ge ett ökat statligt stöd i startskedet.

Utformningen av det statliga stödet be- handlas i kapitel 10 (10.6.4).

Regionaliseringen av teaterverksamheten bör ske utan att den nuvarande verksam- heten minskar i någon region. Inte ens i storstadsområdena är teaterutbudet i rela- tion till befolkning och bostadsspridning av sådan omfattning att en uttunning får ske. En bättre teaterförsörjning bör därför så långt möjligt bygga på ett ökat och mer differentierat utbud av teater i olika delar av landet.

Inom de län som nu har stadsteatrar kan regionaliseringen innebära ändrade propor- tioner i utbudet mellan hemkommunen och övriga länsdelar. Det är dock önskvärt att det ökade utbudet i regionen klaras genom en volymökning.

Ökade ekonomiska insatser krävs därför dels för den volymmässiga ökning som regio- nens behov kräver, dels för resekostnaderna. Staten och landstingen får gemensamt svara för dessa insatser. Kulturrådet kommer i sina

förslag till ekonomiska insatser från statens sida att ge hög prioritet åt en utbyggnad av stadsteatrarna till länsteatrar, då en bety- dande effekt kan vinnas genom en begränsad insats av pengar.

6.3.5.4 Utvecklingstakten

Regionaliseringen av teaterverksamheten bör i allt väsentligt genomföras under 1970-talet. Den bör ske genom att Riksteaterns lands- ortsbaserade ensembler och flertalet stads- teatrar omvandlas till länsteatrar samt genom att ett tiotal nya länsteatrar tillkommer.

En omvandling av Riksteaterns landsorts- baserade ensembler och flertalet av stadsteat- rarna till länsteatrar bör kunna ske relativt snabbt.

De tre största städerna i landet intar i många avseenden en speciell ställning. En mycket stor del av teaterutbudet är koncen- trerat till dem. Detsamma gäller det statliga stödet.

Storstadsregionerna är vidsträckta, folk- rika och rymmer inom sig omfattande ny- byggda bostadsområden som ofta är under- försörjda på kulturaktiviteter. Storstadsteat- rarna har därför ett ansvar för en decentrali- serad verksamhet inom den egna kommunen. Självständiga grupper av yrkesverksamma och icke yrkesverksamma skådespelare kan här göra en viktig insats. När kulturrådet i flera sammanhang understryker den regio- nala verksamhetens betydelse, får det därför inte tolkas som en undervärdering av beho- vet av en decentralisering inom de enskilda kommunerna.

I praktiken svarar teatrarna i de tre största städerna för den omgivande regionens teater- försörjning genom att en stor del av besö- karna kommer från andra kommuner. Den typen av servicefunktion har städer inom många verksamhetsområden. Det innebär inte att man därför kan säga att städerna tagit ett direkt regionalt ansvar. Ett sådant ansvar kräver aktivare insatser.

För teaterutbudet i Stockholms län svarar fn de två statliga teatrarna, stadsteatern och Riksteatern. Deras verksamhet bör ses till-

sammans. En utbyggd regional verksamhet får i första hand ankomma på Stockholms stadsteater.

Göteborg har tre teatrar, vartill kommer att musikteatern är samorganiserad med or- kestern. Ingen av dem har fn formellt sett något regionalt ansvar. Vissa diskussioner har förekommit-inom staden om en omorganisa- tion av teaterverksamheten. En sådan ut- veckling skulle kunna innebära ett fullföl- jande av tankegångar som låg bakom skapan- det av Göteborgs teater- och konsertaktie- bolag. Vid utredningen om dessa frågor före- faller det ofrånkomligt att man tar upp den regionala försörjningen i samråd med repre- sentanter för berörda landsting.

Läget i Malmöhus län är särpräglat. Det är det enda län som har två städer — Malmö och Helsingborg _ med både teater och orkester. Enligt vad kulturrådet inhämtat har ett utredningsarbete inletts i både Malmö och Helsingborg samt inom Malmöhus läns landsting. Den nära samverkan mellan tea- tern och orkestern i Malmö gör det nödvän- digt att man ser teater- och orkesterfrågorna i ett sammanhang. Rådet förutsätter att i utredningsarbetet hänsyn tas till regionens behov. Med hänsyn till den roll institutio- nerna har även för Kristianstads län bör dess landsting på lämpligt sätt delta i utrednings- arbetet. Riksteaterutbudet i länet och dess ekonomiska aspekter måste även belysas i sammanhanget.

Om statsmakterna vid sin slutliga avväg- ning av anslagen inom kulturområdet inte skulle anse det möjligt att tillgodose kraven på att öka ut dessa också för de större teatrarna, uppkommer frågan om kravet på en regionalisering skall uppskjutas i berörda (storstads-)regioner. Från allmän jämlikhets- aspekt finner rådet detta olyckligt. Självklart kan aldrig en stad förpliktas att bekosta teaterverksamhet utanför sina egna gränser. Men statsbidragen kan förutom att de är avsedda som en avlastning av de kommunala kostnaderna också anses böra komma regio- nen i dess helhet till godo.

Inrättande av nya länsteatrar i övriga delar av landet torde få genomföras successivt.

Även här blir utvecklingen i hög grad bero- ende på statens och landstingens ekonomiska insatser. Statens insatser måste här ges hög prioritet, då insatserna i många fall avser bristområden.

Riksteatern har hittills erbjudit en smidig väg för att sätta i gång nya regionala projekt. Även nya länsteatrar kan initieras den vägen för att sedan överföras till regionalt huvud- mannaskap. Det kan emellertid också ske direkt av de regionala intressenterna såsom skett i Norrbotten. Sådana planer finns fni flera län.

Staten bör aktivt främja regionaliseringen men regionerna själva avgör graden av aktivi- tet och formerna för denna. De ger regionali- seringen dess konkreta innehåll och konst- närliga profil.

6.3.6 Förslag rörande Riksteaterns förändrade roll

En utbyggnad av länsteatrar leder till en relativt genomgripande förändring av Riks- teaterns verksamhet. Produktionen av teater- föreställningar minskar, samtidigt som sam- ordningsuppgifterna ökar avsevärt.

Sedan regionteatrar byggts upp enligt den nyss framlagda modellen kommer Rikstea- tern centralt att ha följande fyra huvudupp- gifter.

1. Sam verkan med länsteatrarna

Den viktigaste delen i denna samverkan blir att medverka till ett samspel mellan det centrala och regionala utbudet samt att främja utbytet av länsteatrarnas föreställ- ningar över landet. I övrigt kan Riksteatern t ex tänkas ställa skådespelare, regissörer och scenografer till förfogande för komplettering av de små länsteatrarna.

2. Distribution av produktioner från andra teatrar än länsteatrarna

Riksteatern organiserar distributionen av föreställningar från Operan och Dramatiska teatern och utländska gästspel. De utländska

gästspelen bör ökas särskilt med hänsyn till de stora lnvandrargrupperna.

3. Egen produktion

Riksteaterns egen produktion kan minska i takt med att länsteatrar byggs ut. Man får dock räkna med en viss sådan även på längre sikt för att komplettera övrigt utbud. Det blir sannolikt främst musikteater, större upp- sättningar och uppsättningar som av olika skäl inte kommer till stånd vid länsteatrarna.

Beträffande musikteatern blir omfatt- ningen av Riksteaterns produktion beroende av i vad mån Operans turnéer kan komplette- ras av turnéföreställningar från Göteborg, Malmö och eventuell ytterligare musikteater. En samproduktion mellan länsteatrarna och regionmusiken kan också bli aktuell. Fler TV-föreställningar av opera inverkar också på behovet av turnéverksamhet. Turnéope- ran kan då göra mindre produktioner som bättre passar de Spelplatser som står till buds ute i landet. Landsorten bör under alla om- ständigheter få en bättre kontakt med den ”levande” operan än i dag.

Beträffande operett, musical och liknande är det troligt att Riksteatern snarast kan behöva öka sin produktion som komplement till en regional repertoar.

4. Expert- och konsultuppgifter

Riksteatern får slutligen vissa konsultupp- gifter. De kan avse produktions- och distri- butionsfrågor, information och publikrekry- tering samt stöd till den icke yrkesmässiga teatern.

Utöver dessa fyra huvudfunktioner kom- mer Riksteatern, som angivits ovan, att un- der övergångstiden kunna medverka vid ut- byggnaden av länsteatrarna.

I avsnitt 6.9 ger kulturrådet några syn- punkter på Riksteaterns framtida organisa- tion framför allt med hänsyn till behovet av ett ökat samarbete mellan olika kultursek- torer.

6.3.7 Förslag rörande de statliga teatrarna

6.3.7.1 De statliga teatrarnas uppgifter

Operans och Dramatiska teaterns organisa- tion och ekonomi har varit föremål för en lång rad utredningar.

År 1933 tillsatte statsrådet Engberg den första teaterutredningen i vårt land med uppdrag att göra en allmän översyn över teaterverksamheten. Den är därför av ett särskilt intresse. Utredningen förutsattes ge nationalscenerna

”en organisation som gör dem till hela nationens teatrar, en organisation som öpp- nar möjligheten att från dem tillgodose tea- terbehovet i olika delar av riket. Skall natio- nen vidkännas dryga kostnader för dem, så har den också en naturlig rätt till en mot- prestation från deras sida. Men en slik mot- prestation kan icke åstadkommas på annat sätt än att dessa teatrar gå till nationen, då icke nationen har möjlighet att gå till dem."

Direktiven till 1933 års teaterutredning är det enda dokument där regeringen presente- rat en samlad teaterpolitik och därvid också angett en särskild roll för nationalscenerna. Sin stora betydelse fick direktiven genom sin introduktion av riksteatertanken. Utred- ningen föreslog (De fasta statsunderstödda teatrarna, SOU 1934:3, och Utredning röran— de teaterförhållandena i riket, SOU 1934: 21), att de kungl teatrarna skulle bibehållas som två självständiga företag i aktiebolags- form. Utredningen pekade på att en väg för Operan att öka sin riksverksamhet skulle vara att öka sin radioverksamhet. Utred- ningen diskuterade också en förkortning av Operans spelsäsong bla för att möjliggöra turnéer i landsorten. Turne'er av Dramatiska teatern ansåg utredningen vara i högsta grad berättigade. Eftersom teatrarna stöddes med lotterimedel, som Kungl Maj:t disponerade, blev det aldrig anledning att underställa riks- dagen utredningens förslag.

Vid sidan av olika utredningar har en allmän debatt förts nästan kontinuerligt om Operans och Dramatiska teaterns verksam- het, organisation och finansiering. Tidigare

ägnades många riksdagsdebatter åt dessa frå- gor. Under senare år är det framför allt i den allmänna pressdebatten om prioriteringarna av de statliga kulturanslagen som kritik rik- tats mot de stora anslagen till de två teatrar- na i jämförelse med utgifterna inom andra sektorer av kulturområdet. Kritik har också förts fram mot teatrarna för att i alltför hög grad rikta sig till huvudstadspubliken, för att alltför sällan framträda i radio och television, för att inte vinna nya publikkategorier och för att inte arbeta i tillräcklig utsträckning för barn- och ungdomspublik. En del av kritiken sammanhänger med de nya ström- ningarna inom teaterlivet som allmänt riktar sig mot institutionsteatern. Teatrarna har dock delvis lyckats att anpassa sin verksam- het till de nya krav som ställts på dem.

Operan och Dramatiska teatern har be- tecknats som "nationalscener'”. Administra- tivt innebär det att det är fråga om statskon- trollerade och statssubventionerade teatrar. Men i nationalscenbegreppet ligger vanligen något mer, nämligen tanken på ett särskilt ansvar både för en klassisk, särskilt inhemsk repertoar och för konstnärlig förnyelse för hela landets teaterväsende. Både i utlandet och här i Sverige har i nationalteaterbegrep- pet lagts in ytterligare ett element, nämligen ett ansvar för den stora publiken.

Vid sidan om sina allmänna uppgifter har Operan en särskild uppgift som utbildnings- institution för dansare.

Det är sannolikt ofrånkomligt att institu— tioner av det slag det här är fråga om blir dyrbara för ett litet land som Sverige, sär- skilt om man som i fråga om Operan vill hålla en internationellt sett hög standard. Operakonsten är den i särklass dyraste av alla konstformer. Den genomsnittliga kostnaden för en föreställning vid Stockholmsoperan är tex 106000 kr. Anslagen till de två teat- rarna har också nästan sexdubblats under 1960-talet (tabell 10.5).

Den centrala frågan är hur de konstnärliga resurserna och prestationerna vid teatrarna med de ekonomiska insatser som de kräver skall komma större publikgrupper och grup- per utanför Stockholmsområdet till del. Det

gäller särskilt Operan som i hög grad intar en särställning i landet. Det kan ske på två sätt. Den traditionella metoden är turnéer, anting- en i egen eller i Riksteaterns regi. Den andra vägen är distribution genom radio och fram- för allt genom TV. Båda dessa vägar bör användas.

Det två teatrarna har alltså tre huvudupp- gifter, nämligen

a) att spela på hemmascenerna i Stock- holm,

b) att turnera i olika delar av landet,

e) att framträda i radio och television.

6.3.7.2 Turnéverksamhet

Besök från Operan och Dramatiska teatern utgör erfarenhetsmässigt en stimulans för teaterlivet på en plats. Spelåret 1970/71 gav Operan 28% och Dramatiska teatern 13 % av sina föreställningar i Sverige utanför Stockholms kommungränser. En del av turnéföreställningarna gavs dock i Stock- holms omedelbara närhet. Kulturrådet finner det angeläget att de båda teatrarna ger ett ytterligare ökat antal föreställningar utanför Stockholmsområdet. Detta bör ske även om det skulle något minska utbudet i Stock- holm.

Olika tekniska lösningar får övervägas som ger de anslagsbeviljande myndigheterna möj- lighet att vid beslut om statsbidragets an- vändning påverka omfattningen av turné— verksamheten. Det är rimligt att minst en viss andel av de två teatrarnas föreställningar ges utanför Stockholmsområdet. En före- skrift om att visst antal föreställningar skulle spelas utanför Stockholm fanns för övrigt till mitten av 1950-talet. En väg att främja turne'er utanför Stockholm, som för övrigt redan prövats med framgång, kan vara att inom teatrarna bilda självständiga mindre grupper. Samtidigt som rådet förordar ökad turnéverksamhet är rådet medvetet om att denna är dyrbar, framför allt när det gäller musikteater. Även av andra skäl — inte minst tekniska svårigheter att framföra större före- ställningar — finner rådet det inte möjligt att räkna med någon mycket omfattande turné-

verksamhet.

Turnéverksamheten skall ses som ett led i samspelet mellan statliga teatrar och läns- teatrar, även om det är Riksteatern som förutsätts få ansvaret för själva distributio- nen. Turne'erna ger samtidigt möjlighet till gästspel i Stockholm av länsteatrarna. Även andra möjligheter än turnéer för att under- lätta en samverkan mellan nationalteatrar — regionteatrar bör uppmuntras, tex ett ökat utbyte av personal mellan olika teaterinstitu- tioner. Ett samarbete bör i vissa fall ske också med Rikskonserter och regionala mu- sikinstitutioner. Operans och Dramatiska teaterns i dag privilegierade ställning i förhål- lande till andra teatrar i fråga om konstnär- liga och ekonomiska resurser bör medföra ett däremot svarande ansvar.

6.3.7.3 Distribution genom etermedier

Även om en ökning av turnéverksamheten enligt rådets mening är angelägen, är det radio och framför allt television som kan innebära de helt avgörande möjligheterna att nå ut till stora och nya publikgrupper.

En TV-föreställning av operan Othello i början av år 1970 sågs av 550 000 personer och TV-teaterföreställningen Väcka åtal av 2,2 milj. Dessa siffror kan jämföras med antalet besök vid Operans och Dramatiska teaterns samtliga scener som tillsammans legat kring en halv miljon per år. Jämförelsen innebär givetvis inte att etersänd teater och levande teater skulle vara utbytbara, vilket rådet utvecklat närmare i 5.4.

De båda teatrarna har utnyttjats i radio och framför allt television i överraskande liten omfattning, trots att teatrarna vid upp- repade tillfällen framhållit att de är mycket angelägna om ett samarbete med Sveriges Radio. Spelåret 1969/70 sändes ingen svensk operaföreställning i TV. I radio sändes sex föreställningar. Av Dramatens föreställningar sändes endast en barnpjäs i television. Under år 1971 har dock överenskommelse träffats om inspelning eller direktöverföring av sex TV-program från de båda kungliga teatrarna (en opera, en barnopera, ett balettprogram,

ett lyriskt blandprogram, en dramatisk pjäs, ett dramatiskt barnprogram). Omfattningen av denna samverkan mellan Sveriges Radio och de båda nationalteatrarna och även and- ra teatrar kan emellertid enligt rådets mening ökas ytterligare.

Därutöver utnyttjas artisterna på free- lancebasis men dessa insatser berör i princip inte teaterinstitutionerna, eftersom de görs på artisternas fritid.

Frågan om sändning av opera och teateri TV har under senaste tid blivit aktuell även på flera håll i utlandet. Samma idémässiga utgångspunkter och en likartad ekonomisk situation för de stora kulturinstitutionerna torde ligga bakom den utvecklingen.

Kulturrådet tar upp frågan om samtliga teatrars utnyttjande i radio och television under 6.3.8.

6374 De statliga teatrarnas organisation

I flera teaterutredningar har förslag förts fram om ändringar av Operans och Drama- tiska teaterns organisation. Organisations- frågan behandlades senast i 1964 års proposi- tion om teaterstödet, då ett utredningsför- slag om en ändring inte godtogs av departe- mentschefen. Den då dominerande frågan var emellertid att finna en rationell statsbi- dragsstruktur.

År 1938 avlämnade 1937 års dramatenut- redning sitt betänkande (Verksamheten vid Kungl Dramatiska teatern, dess förvaltning och ledning,SOU 19:38:16). Där föreslogs att Kungl teaterns aktiebolag och Kungl Dra- matiska teaterns aktiebolag skulle upplösas och verksamheten övertas av en gemensam stiftelse. Styrelsen skulle bestå av personer utanför teatrarna utsedda av Kungl Maj:t. De båda teatrarnas lokala och konstnärliga själv- ständighet borde bibehållas och chefsbefatt- ningar finnas kvar. Utredningens förslag re- missbehandlades men ledde inte till några åtgärder från statsmakternas sida.

År 1961 avlämnades betänkandet Kungl teatern, verksamhet och ekonomi (SOU 1961228). I utredningen föreslogs bla en sammanslagning av Operan och Dramatiska

teatern på så sätt att verksamheten skulle handhas av ett enda bolag, benämnt Aktie- bolaget de kungl teatrarna. Den konstnärliga verksamheten förutsattes bli ledd av en tea- terchef vid varje teater. Administrativ och teknisk personal skulle vara gemensam för teatrarna. Som chef för den icke konstnär- liga delen av verksamheten skulle finnas en verkställande direktör. Som ett alternativ föreslogs en samordning enbart av den administrativa förvaltningen av de båda teat- rarna.

Vid remissbehandlingen bemöttes försla- get om sammanslagning med kritik från många håll. Man ansåg att föga eller intet skulle stå att vinna på en sammanslagning. Statskontoret och riksrevisionsverket lade fram egna organisationsförslag. Statskonto— ret aktualiserade förslaget från år 1938 om en gemensam stiftelse för de båda teatrarna. Riksrevisionsverket föreslog ett samarbets- avtal mellan teaterbolagen samt en undersök- ning av möjligheterna att ombilda Operan till en helstatlig institution.

Utredningen ledde till att en särskild ar- betsgrupp tillsattes iecklesiastikdepartemen- tet. Gruppen lade fram ett förslag till det statsbidragssystem för de kungl teatrarna som sedan i stort kom att utgöra departe- mentschefens förslag i prop 1964:66. 1 orga- nisationsfrågan anslöt sig gruppen i huvudsak till utredningens förslag dvs ett gemensamt aktiebolag och tre sidoordnade chefer som under styrelsen skulle leda var sin gren av företagets verksamhet. Gruppen avvisade lik- som utredningen stiftelse som företagsform, eftersom det enligt gruppens mening skulle leda till ett försvagat inflytande för staten över teatrarnas förvaltning och medelsan- vändning.

Propositionen innehöll inget slutligt ställ- ningstagande till de av utredningen och ar- betsgruppen framförda förslagen i organisa- tionsfrågan. Departementschefen fann ”det klarlagt, att vissa fördelar skulle stå att vinna på ett närmare samgående antingen organisa- toriskt eller på annat sätt mellan Operan och Dramatiska teatern. Men även nackdelar med ett samgående har påtalats vid remissbehand-

lingen, varför jag nu inte är beredd att taga ställning till frågan utan utgår ifrån att teat- rarna tills vidare skall drivas i samma former som hittills”.

Departementschefens uttalande innebar alltså inte något slutligt ställningstagande till organisationsfrågan. År 1968 gjordes en tek- nisk revision av avtalen mellan staten och teatrarna och i samband därmed upphävdes de av Kungl Maj:t tidigare fastställda regle- mentena. Beslutet innebar dock ingen real- prövning av organisationsfrågorna.

Vid sin genomgång av hela den statliga kulturorganisationen finner kulturrådet det ofrånkomligt att också till bedömning ta upp frågan om Operans och Dramatiska teaterns nuvarande organisation som två separata ak- tiebolag.

De praktiska olägenheterna vid de båda teatrarna av den nuvarande aktiebolagsfor- men har inte varit alltför framträdande. Det är emellertid principiellt otillfredsställande att som högsta organ ha en bolagsstämma i vilken staten inte har några röster, eftersom alla aktier innehas av privatpersoner. Då aktierna inte ger någon utdelning, har aktie- ägarna inga ekonomiska intressen att bevaka. Bolagsstämman blir härigenom en tom for- malitet.

Viktigare år att de regler som aktiebolags- lagen ger har ett helt annat syfte än det som är det centrala för dessa starkt subventione- rade kulturinstitutioner. Kulturrådet har i det föregående (6.2.3.4) generellt rekom- menderat stiftelseformen som den fn bästa företagsformen för producerande kulturinsti- tutioner. Detta gäller också Operan och Dra- matiska teatern. En instruktion av motsva- rande slag som nu finns för Rikskonserter bör ersätta bolagsordningarna och avtalen mellan staten och bolagen. Det bör under- strykas att en förändring av förvaltningsfor- men inte innebär någon förändring i fråga om teaterledningarnas fulla självständighet inom ramen för de medel som anvisas.

Kulturrådet har också funnit det naturligt att ta upp frågan om ett samgående mellan de båda teatrarna. Att göra detta är motive- rat dels av tidigare utredningsförslag i denna

riktning, dels av att flera förändringar har inträffat sedan år 1964 som påverkar situa- tionen. Bl a har gemensamma verkstäder i Råsunda tillkommit, vilket är ett exempel på ett praktiskt samarbete som bör kunna ut- vecklas. Samtidigt har kostnaderna för teat- rarna stegrats så kraftigt att varje möjlighet till besparingar och bättre utnyttjande av personalresurserna måste tillvaratas. Grän- serna mellan musikteatern och talteatern förefaller att minska, vilket gör att det också ur konstnärlig synpunkt kan verka motiverat med ett organisatoriskt samgående. Det av kulturrådet förutsatta ökade utnyttjandet för radio och television kan också resa nya krav på samverkan.

Samarbetet mellan de två teatrarna bör kunna intensifieras. Det gäller t ex frågor om gemensam användning av vissa artister, ge- mensamt utnyttjande av verkstäder och tek- niska tjänster samt vissa administrativa funk- tioner.

Ett sådant samarbete kräver inte en sam- manslagning av de två institutionerna utan kan ske i annan form. En sammanslagning innebär vissa komplikationer bl a i fråga om den konstnärliga ledningen, vilken knappast uppvägs av de vinster som kan göras tex i form av interna avvägningar mellan de olika teaterformerna och gemensamt uppträdande i kontakterna med radio och TV. Däremot bör de två teatrarna antingen bilda någon form av samarbetsorgan eller, som ett mini— mum, bli representerade i varandras styrel- ser. Dessa frågor bör lösas i samband med att den nuvarande bolagsformen ersätts av stif- telseformen.

I avtalen mellan de båda teatrarna och staten föreskrivs det att de skall samarbeta med Riksteatern. Den nära anknytningen mellan nationalscenerna och Riksteatern har en lång tradition. Den har bestått ända sedan Rikstetaterns tillkomst. 1 vad mån det kan bli aktuellt med en mer formaliserad samver- kan än f n är beroende av Riksteaterns fram- tida organisationsstruktur.

Ett utbyggt samarbete mellan Operan och Rikskonserter kan förefalla motiverat, tex för att utnyttja enskilda artister för konser-

ter under den tid då de inte kan utnyttjas i föreställningsverksamheten.

De förändringar som här föreslås i fråga om Operan och Dramatiska teaterns organi- sationsform kräver närmare utredning av oli- ka tekniska frågor. Detta utredningsarbete bör göras av teater- och musikrådet eller det nya kulturrådet samt vad beträffar Operan av den särskilde utredningsman som rege- ringen tillsatt i början av år 1972. Vid detta utredningsarbete bör beaktas den studie av Operans organisation som nyligen lagts fram av riksrevisionsverket som ett led i verkets förvaltningsrevision inom kulturområdet. l Kungl Maj:ts beslut om tillsättande av utred— ningsmannen sägs att dennes arbete skall, på grundval av kulturrådets och riksrevisions- verkets utredningar, utmynna i konkreta för- slag om Operans organisation, som kan ge- nomföras senast den 1 juli 1974.

6.3.8 Förslag rörande teatrarnas samarbete med Sveriges Radio

Kulturrådet har i det föregående (kapitel 5) tagit upp frågan om avvägningen mellan det eterburna utbudet och den s k ”levande kulturen”. Radio och framför allt TV inne- bär stora möjligheter att nå nya publikgrup- per. "Levande" teater och radio- och TV-tea- ter kan dock inte ersätta varandra. De bör därför utvecklas parallellt.

En central fråga är awägningen mellan Sveriges Radios egen produktion och dess distribution av föreställningar från andra producenter. Det gäller bl a i vilken utsträck- ning radio- och TV-föreställningar skall pro- duceras direkt för mediet och i vilken ut- sträckning teatrarnas egen produktion kan återges antingen genom direktöverföring från en ordinarie föreställning eller efter viss an- passning till mediet. Problemet är praktiskt och ekonomiskt störst inom TV.

Kulturrådet anser det viktigt att Sveriges Radio har goda möjligheter att göra egna produktioner för respektive medium. Men rådet anser det också möjligt att dels lägga ut medieanpassad produktion på teatrarna — även för televisionen — dels i viss utsträck-

ning radio- och TV-sända teatrarnas ordina- rie repertoar. Det sistnämnda gäller antagli- gen endast en del av repertoaren och kan men behöver inte nödvändigt innebära vissa begränsningar ur mediesynpunkt. Samtidigt får man nämligen en stimulerande reportage- effekt. En återgivning kan göras både medie- mässigt och med känsla för den konstnärliga kvaliteten. Denna form av TV-sändningar har med framgång prövats bla i Danmark och Tyskland. Ur ekonomisk synpunkt ställer den sig fördelaktigast. Flera nya teaterloka- ler har också planerats med tanke på att underlätta sådana föreställningar.

Kulturrådet anser att teatrarna bör utnytt- jas i radio och TV i betydligt större utsträck- ning än hittills. Operans och Dramatiska teaterns karaktär av riksinstitutioner gör det särskilt angeläget för deras del. Ett viktigt argument för utnyttjande också av länsteat- rarna är att dessa ofta får en annan konstnär- lig profil på sin verksamhet än nationalsce— nerna och att alla profiler bör speglas i massmedierna. Massmedieframträdanden bör alltså inte förbehållas de statliga teatrarna. I annat fall skulle förslaget motverka sitt eget egentliga syfte, dvs att verka i decentralise- rande riktning. Praktiskt, tex beträffande programplanering, ersättning till de medver- kande osv, bör Sveriges Radios samarbete med länsteatrarna i princip kunna lösas på samma sätt som för Operan och Dramatiska teatern. I fråga om länsteatrarna kan staten dock inte gå närmare in på omfattningen av radio- och TV-arbetet. De möjligheter till förnyelse som samarbete med fria grupper erbjuder bör också tas till vara.

Kulturrådet har försökt att klarlägga orsa- kerna till det låga utnyttjandet av Operans och Dramatens föreställningar i etermedier- na. Det har från såväl teatrarnas som från Sveriges Radios sida hävdats att erforderliga avtal med artisterna varit svåra att få till stånd. Kostnaderna för att köpa föreställ- ningar skulle bl a härigenom bli alltför höga, en uppfattning som man från fackligt håll inte delar. Sveriges Radio anser sig inte alltid ha fått komma med i planering och val av

föreställningar på ett tillräckligt tidigtstadium.

Kulturrådet kan inte ta ställning till de reella orsakerna till nuvarande situation. Det väsentliga är att det krävs kraftfulla insatser från alla berörda parter för att få en ändring till stånd. Det grundläggande är en utbyggd samverkan mellan teatrarna och Sveriges Ra- dio. Eftersom det är statsmakterna som be- stämmer den organisatoriska ramen för verk- samheten och anvisar medel, bör alla möjlig- heter tas till vara att genom ändringar i gällande regler främja ett utbyggt samarbete.

Ända sedan 1930-talet har det ansetts givet att de statliga teatrarna har som en av sina uppgifter att framträda i etermedierna. Detta har dock aldrig kommit att speglas i de avtal som reglerar relationerna mellan staten och teatrarna. I de instruktioner för teaterstiftel— serna som bör ersätta nuvarande avtal bör det enligt kulturrådets mening skrivas in att teatrarna har som en av sina uppgifter att framträda i radio och TV och därvid samar- beta med Sveriges Radio. Det innebär att det kommer att ingå i de reguljära åliggandena för teatrarnas personal att arbeta för radio— och TV-program. Redan nu ingår en sådan skyldighet i avtalen med artisterna på Ope- ran och beträffande radio för artisterna vid Dramatiska teatern. Däremot har förhand- lingar om ersättningens storlek måst ske från fall till fall. Vad som erfordras är generella regler för ersättning när programmen sändsi etermedierna. Sveriges Radios avtalsenliga rätt att själv avgöra vad man önskar sända påverkas givetvis inte på något sätt av den här föreslagna formuleringen i de båda teat- rarnas instruktioner.

1 teatrarnas stater bör ingå en post som motsvarar (netto- eller brutto-) kostnaderna för etersänd föreställningsverksamhet. Sveri- ges Radio kan inte förväntas betala hela eller större delen av den verkliga kostnaden för föreställningarna. Även en förhållandevis hög subventionsnivå bör kunna övervägas, efter- som det kulturpolitiskt är angeläget att nå nya publikgrupper och göra program från våra främsta kulturinstitutioner ekonomiskt konkurrenskraftiga med vad Sveriges Radio erbjuds från den internationella marknaden. I fråga om posten till etersända föreställ-

ningar bör föreskrivas, att den skall utnyttjas av teaterföretaget efter samråd med Sveriges Radio, som härigenom får möjlighet att med- verka i planeringsarbetet. Självklart har Sve- riges Radio frihet att bestämma i vilken utsträckning de medel som ställs till förfo- gande skall utnyttjas.

En konsekvens av att särskilda medel i Operans och Dramatiska teaterns budgeter avdelas för radio- och TV-ändamål är att, om Statsstödet inte samtidigt ökas, utbudet av ”levande” teater skulle kunna minska. Kom- pensation bör under alla förhållanden ges för eventuella löneökningar som kan uppkomma genom att personal arbetar för utsändningar i radio och television. Kulturrådet finner det önskvärt att teatrarna dessutom tillförs öka- de resurser för att motverka en eventuell minskning av utbudet av ”levande” teater. Behovet av en sådan ökning måste dock bedömas med tanke på att det är nödvändigt att uppnå en jämn expansion av teaterverk- samheten i hela landet. Dramatiska teaterns verksamhet i stor-stockholmsregionen måste ses tillsammans med Stockholms stadstea- ters. Denna får i första hand förutsättas svara för en utbyggd regional teaterverksamhet.

Det statliga stödet till de regionala teatrar- na bör utformas helt annorlunda än i fråga om de statliga teatrarna och bygga på att det är de regionala organen som skall bestämma inriktningen av verksamheten. Statsbidraget bör avse vissa personalresurser och inte an- vändningen av dessa för olika verksamheter. Det gör det svårt att utforma ett stöd som tar hänsyn till den faktiska omfattningen av utnyttjandet i radio och TV. Däremot bör vid dimensioneringen av stödet både vad beträffar personalens omfattning och sub- ventionsnivån hänsyn generellt tas till ut- nyttjandet i radio och TV.

Kulturrådet saknar möjlighet att kvanti- fiera hur mycket av de centrala och regionala institutionernas kulturutbud som man realis- tiskt kan räkna med i framtiden kommer att utnyttjas i radio och TV. Det bör understry— kas, att man inte endast bör utgå från nuva- rande institutionella förhällanden. Det kan finnas anledning att räkna med att sänd-

ningstiden på sikt ökar i TV. 1 samman- hanget bör erinras om den av statsmakterna angivna målsättningen, att omkring en tjär- dedel av programproduktionen bör ske regio- nalt som diskuterats under 5.5.

Sveriges Radios regionala organisation kan också bli förändrad i samband med ställ- ningstaganden till 1969 års radioutredning och pågående decentraliseringsutredning. Ka— beltelevisionen kan möjligen i en framtid öppna nya möjligheter för regionala sänd- ningar av lånsteaterföreställningar.

Som närmare utvecklats under avsnitt 8.5 finner kulturrådet det önskvärt att Sveriges Radios distriktskontor blir representerade i de regionala samarbetsorgan på kulturområ- det, som enligt rådets mening bör inrättas.

6.3 .9 Förslag rörande ökad teaterverksamhet för vissa publikgrupper

6.3.9.1 Barn- och ungdomsteater

Antalet ungdomar i åldern 5—19 år utgjorde vid utgången av år 1970 drygt 1,6 milj. Det innebar ca 20 % av den totala befolkningen. Vid slutet av år 1980 beräknas antalet ha ökat till nära 1,9 milj. Inom dessa ålders- grupper finns ett stort behov, såväl uttalat som latent, av teater anpassad efter de olika åldrarnas förutsättningar och situation.

I 1969 års läroplan för grundskolan beto- nas nödvändigheten av att eleverna får se teater och får lära sig att själva använda dramatisk framställning som uttrycksmedel. Samma behov finns i princip för åldrarna över och under grundskoleåldern.

Som framgått av kulturrådets redovisning har teatrarna under de allra senaste åren satsat avsevärt mer av sina resurser och sin verksamhet på barn- och skolteater. Spelåret 1969/70 var ca 30% av föreställningarna avsedda för barn och ungdom.

Sago— och äventyrsrepertoaren har på de flesta håll kompletterats med mera aktuella ämnen, med mer specialinriktade föreställ- ningar — särskilt med avseende på publikens ålder — och med uppsökande föreställningar. Trots detta har behovet inte kunnat mötas.

Även en föreställning per läsår och ålders- stadium är ett avlägset mål i många delar av landet. Barn- och ungdomsföreställningar utanför skolteaterns ram förekommer i prak— tiken endast i de städer som har egen en- semble och där i helt otillräcklig omfattning. Härtill kommer dock ett visst utbud från fria grupper och från barn— och ungdomsgrupper som själva spelar för andra barn.

Bristen på barn- och skolteater har ägnats stor uppmärksamhet i den allmänna debat- ten (4.5.2). En rad olika förslag har förts fram. En del av förslagen har berört barnens möjligheter att själva göra teater i olika former. Sistnämnda frågor behandlas i det följande. Andra förslag har gällt utbudet av teater för barn och ungdom. I den mån förslagen berör de fria grupperna, behandlar kulturrådet dem under 7.11. Beträffande institutionsteatern har krav av många olika slag förts fram. Man har bl a önskat att de statliga och kommunala anslagen ökas och att barn— och ungdomsteatern får en andel av teateranslagen som svarar mot dessa gruppers andel av befolkningen. Ett önskemål har varit att särskilda barnteatrar upprättas. Man har också ansett att samarbetet mellan tea- tern och skolan bör intensifieras. Samhället borde också söka stimulera tillkomsten av nya barn- och ungdomspjäser.

Genom den stora efterfrågan på barn- och ungdomsteater och genom den allmänna debattens tryck har teatrarna de senaste åren påbörjat en omprövning av sin programverk- samhet som lett till den förut nämnda ök- ningen av utbudet. Utvecklingen har gått olika långt inom olika teatrar, men allmänt finns nu en större medvetenhet om behoven och en större vilja att satsa på barn- och ungdomsteater än för bara några år sedan. Teater- och musikrådet har också, bl a ge- nom en konsulent, fått bättre möjligheter att följa och stimulera denna del av teaterverk- samheten.

Kulturrådet har diskuterat barn- och ung- domsteatern utifrån de mål rådet formulerat. Från dessa utgångspunkter bör barn- och ungdomsteatern ges ett starkare stöd än hit- tills. Tillsammans med den uppsökande verk-

samheten bör den prioriteras framför andra teaterformer. Föreställningar och egen ska- pande verksamhet är medel att utveckla fan- tasi och medvetenhet hos barn och ungdo- mar. Rådet vill i detta sammanhang starkt betona den skapande verksamhetens bety- delse så att barn- och ungdomsteatern inte bara blir en teater för dessa grupper utan även en teater med dem. Kontakten och samarbetet med skolan och andra former av fritidsverksamhet kan intensifieras. Barn- och ungdomsteatern bör dock inte bara ses som verksamhet inom slutna åldersgrupper utan blandad bam—vuxenverksamhet bör också eftersträvas.

Avvägningen mellan olika verksamhets- former inom teaterinstitutionerna har hittills avgjorts av teatrarna själva. Staten har inte velat styra verksamhetens inriktning genom någon form av bidragsvillkor eller genom kvoteringar av statsbidragen. Kulturrådet har övervägt om staten bör tillgripa sådana medel för att åstadkomma en angelägen prio- ritering av barn- och ungdomsteatern. Rådet anser det emellertid principiellt riktigt att staten så långt som möjligt avhåller sig från en detaljstyrning och rådet vill därför inte utan starka skäl förorda en sådan. Vidare är det tekniskt relativt komplicerat att utforma ett styrsystem, som varken blir alltför schab- lonartat eller så komplicerat att det blir svårhanterligt.

Kulturrådet föreslår därför att staten genom teater- och musikrådet och senare genom det nya kulturrådet främst väljer vägen att stimulera såväl nuvarande som nytillkommande teatrar till ökade insatser för barn— och ungdomsteatern. Rådet förut- sätter emellertid att ökade ekonomiska re- surser för teatrarna i framtiden i stor ut- sträckning går till denna verksamhet. Om den nu påbörjade omprioriteringen inom teatrarna inte fullföljs, bör en styrning via statsbidragen ske i sådan riktning.

6.3.9.2 Uppsökande teater

Tillsammans med barn- och ungdomsteater är enligt kulturrådets mening uppsökande

verksamhet f n den mest angelägna teaterfor- men. I begreppet uppsökande teater inbe- grips då inte skolteatern, även om föreställ- ningar ges i skolorna. Inte heller inräknas turnéteatern som helhet i begreppet uppsö- kande teater. Genom att ge föreställningar i närmiljön ökar tillgängligheten för stora grupper av människor. Teatern befrias samti- digt från många av de sociala konventioner, som omgärdar besöken i de traditionella teaterlokalerna. Genom att teatern får en förankring i vardagsmiljön underlättas kon- takten med nya publikgrupper. För en del grupper av människor som lever isolerade, t ex patienter på långvårdssjukhus och ålder- domshem, är uppsökande verksamhet den enda möjligheten till kontakt med levande teater.

Situationen för den uppsökande teatern är i princip densamma som för barn- och ung- domsteatern. Man har dock startat senare med uppsökande verksamhet och den har ännu inte fått samma omfattning som barn- och ungdomsteatern.

Kulturrådet har diskuterat behovet av styrning av statens medel till förmån för uppsökande verksamhet. Av samma skäl som beträffande barn— och ungdomsteatern vill rådet emellertid förorda, att statsmakterna i första hand söker stimulera den pågående utvecklingen. I annat sammanhang (7.12) föreslår rådet, att föreningar och vissa andra mottagare får ett ökat statligt stöd. Därmed skulle de ekonomiska möjligheterna öka att efterfråga den uppsökande teaterns olika program.

6.3.10 Förslag rörande ökade insatser för musikteater och danskonst

6.3.10.I Särskilda åtgärder för danskonsten

Dans förekommer som självständig konst- form vid Operan, Stora teatern i Göteborg, Malmö stadsteater och Riksteatern (Cull- berg- och Cramérbaletterna). Av dessa teat- rar är Operan den enda som också bedriver en fullständig yrkesutbildning av dansare.

Också som inslag i andra teaterformer före- kommer dans vid nämnda teatrar och i någon omfattning vid ytterligare några teat— rar.

Danskonstens problem ligger framför allt i de knappa resurserna. Endast operabaletten har en bättre ställning. Vid de tre andra nämnda teatrarna lever ensemblerna i en uttalad bristsituation. En nedläggning av ba- lettverksamheten där har ofta framskymtat som en möjlighet. Baletten har av olika skäl haft svårt att hävda sin ställning inom insti- tutionerna.

Ett litet utbud får många gånger som följd ett svagt publikintresse. Under senare år har dock TV och amatördansen .ort att intres- set för dans vuxit markant.

Inom danskonsten är möjligheterna i vårt land till experiment och utvecklingsarbete klart otillräckliga. Frågan om dansarutbild- ningen är inte heller löst. Slutligen skapar den mycket olika lönenivån vid de olika teatrarna rekryterings- och förnyelseproblem inom balettensemblerna.

Kulturrådet anser det nödvändigt att dans- konsten får sådana resurser, att den kan konsolideras och på sikt också expandera.

Kulturrådet har inte haft möjlighet att närmare gå in på alla de frågor som samman- hänger med hur dansen bäst skall kunna främjas. Som framgår av 63.103 har teater- och musikrådet tagit initiativ till en särskild utredning om bla dessa frågor. Rådet redo- visar därför i det följande enbart en allmän bedömning av de principer efter vilka dansen bör kunna stödjas.

På kort sikt gäller det att nuvarande resur- ser i form av dansare och koreografer bättre tas till vara. Nuvarande dansensembler vid Operan, Stora teatern och Malmö stads- teater bör bibehållas och genom turnéverk- samhet ges ökade möjligheter att framträda i rena balettprogram. Turnéverksamheten bör genomföras i Riksteaterns regi. De till Riks- teatern knutna Cullberg- och Cramérbalet- terna bör få en tryggad existens. En möjlig- het skulle vara att ge Riksteatern särskilda anslag för balettverksamheten, som även medger att man får permanenta lokaler där

också experimentverksamhet kan bedrivas.

Det bör vidare undersökas om en särskild post för dans kan införas i staterna för Operan och Dramatiska teatern.

Kulturrådet anser vidare att ågärder snabbt bör vidtas för att öka intresset för dansen i dess olika former. Ett led i detta arbete är de åtgärder för att främja amatör- dansen som rådet tar upp på annan plats i betänkandet (7.10). För danskonstens ut- veckling är det också nödvändigt att söka åstadkomma en dokumentation av dans och koreografi. Det framhålls med rätta att den svenska dansen är historielös. Det nyligen omorganiserade Dansmuseet innebär en för- ändring av detta förhållande. Rådet anser att Dansmuseet tillsammans med Drottning- holms teatermuseum borde kunna utvecklas till ett institut för upplysning och dokumen- tation kring dans.

På sikt bör en regionalisering ske även inom dansområdet. Det är dock inte realis- tiskt att för framtiden räkna med regioner av samma omfattning som för teatern i övrigt. Inom överskådlig tid kommer resurserna en- dast att medge ett mindre antal kvalitativt högtstående ensembler. Kulturrådet anser att man vid slutet av 1970-talet borde kunna räkna med fyra större ensembler med turné- ansvar inom var sin region i Syd-, Väst-, Mellan- och Nordsverige. Frågan om dessa regionensembler bör behandlas av den av teater- och musikrådet tillsatta utredningen. För komplettering av dessa ensembler be- hövs också fria grupper.

Det åligger inte kulturrådet att ta upp dansarutbildningen. Rådet konstaterar dock att det finns ett klart samband mellan bris- ten på utbildning och konstområdets svaga ställning. Vidare finns ett akut behov av åtgärder för att trygga äldre dansares arbets- möjligheter.

I detta sammanhang är det anledning att ta upp en fråga som är av vikt för dansutö- varna och därmed danskonstens utveckling. Dansen har liksom musiken ett formspråk som är internationellt. Till skillnad från mu- siken är emellertid dansen beroende av spe- ciella distributionsformer. Den måste fram-

föras ”levande” eller filmad. Den stimulans för den svenska danskonsten och de in- komstmöjligheter för dansarna som ligger i att svensk danskonst blir känd och värderad utomlands bör tas till vara. Genom försälj— ning utomlands av svenska TV-program med dans och genom att samhället ger bidrag till utlandsturne'er kan en sådan utveckling upp- nås. Försäljning av svenska TV-program sker nu genom Sveriges Radios försäljningsavdel- ning, som har att arbeta efter företagsekono- miska principer. De dyra dansproduktio- nerna har här svårt att hävda sig. Stöd bör ges för att sprida svenska dansproduktioner utomlands. Teater- och musikrådet och sena- re det nya kulturrådet bör också få möjlighet att lämna bidrag till svenska dansgruppers utlandsresor. Stöd bör också kunna ges till gästspel i Sverige av utländska dansgrupper.

6.3.10.2 Särskilda åtgärder inom musik- teaterns område

Musikteater — opera, operett och musical - produceras reguljärt vid fem av landets teat— rar. Vid Operan, vid Stora teatern i Göteborg och vid Oscarsteatern i Stockholm är det den dominerande delen av verksamheten. Vid Malmö stadsteater och vid Riksteatern utgör musikteater en mindre del av den totala produktionen.

De fem teatrarnas produktion har dock olika profil. Operan sätter i huvudsak upp operor. Nyinstudering av operetter sker myc- ket sällan. Vid Stora teatern och vid Malmö stadsteater är musikteaterns olika konstfor- mer jämnare representerade. Riksteatern producerar som regel endast operetter och musicals i egen regi. Oscarsteatern ger ope- rett och musical. Vid övriga teatrar förekom- mer vissa inslag av musical i repertoaren.

Ett betydande problem inom musiktea- tern är att så många av dess grenar och så stor del av repertoaren är mycket resurskrä- vande. Ofta förutsätter musikteater både större lokaler och mer personal än andra teaterformer. Det gäller särskilt den klassiska repertoaren, som åtminstone fn är domine- rande. Härigenom blir musikteatern betyd-

ligt dyrare än annan teater, samtidigt som det är svårare att genom turnéer sprida den över landet. I den allmänna kulturdebatten liksom i teaterdebatten har man därför ibland ifrågasatt om musikteatern och då kanske i första hand Operakonsten bör tillå- tas expandera eller om den alls bör behållas. Ibland har man tänkt sig att lösningen vore en väsentligt ökad distribution via radio och TV. Musikteaterns resursbehov och utveck- ling har fått särskild aktualitet genom det föreslagna musikteaterbygget i Göteborg.

Nya former av musikteater och nya kom- binationer av teater och musik har emellertid vuxit fram. På Operan, Drottningholmstea- tern och Södra teatern i Stockholm har man gett kammaropera, och ensembler från Ope- ran har på olika platser i landet givit sådana föreställningar förmedlade av Riksteatern. Kammaroperaverk har uppförts även vid Stora teatern, Malmö stadsteater och i Norr- köping. Någon kontinuerlig verksamhet, be— driven av en fast kammaroperaensemble, har dock inte förekommit.

Ett betydande inslag av sång och musik är också karaktäristiskt för många av de grupp- teaterarbeten med samhällskritisk inriktning som växt fram sedan slutet av 1960-talet.

Många av de nya musikteaterformerna ut- märks av att verken inte ställer några större krav på lokaler för framförande. De fordrar heller inte den lyssnarvana från publikens sida, som tex de stora operorna i allmänhet gör. Antalet medverkande är i allmänhet mindre än vid den traditionella musiktea- tern, bl a därför att mekaniskt reproducerad musik förekommer i stor omfattning. Många skäl talar sålunda för att dessa former av musikteater skulle vara lättare att decentrali- sera än övriga former. Om musikteatern skall kunna ges en vidare spridning, bör det därför vara mycket angeläget att man särskilt satsar på utvecklingsarbete.

6.3.10.3 Teater- och musikrådets utredning av vissa frågor inom musikteater och danskonst

Kulturrådet har som nämnts inte haft möjlig- het att närmare utreda danskonstens och

musikteaterns villkor och utvecklingsmöjlig- heter. Flera frågor på området har därför lämnats öppna. Det har skett i vetskap om att teater- och musikrådet hösten 1971 till- satt en särskild utredning på detta område. Denna utredning skall bl a ta upp målfrågor inom området, turnéverksamhetens organisa- tion, huvudmannaskap, finansieringssystem, behov av utvecklingsarbete samt utbildnings- och arbetsmarknadsförhållanden. Därmed bör en allsidig översyn vara att vänta. Förslag beräknas kunna avlämnas relativt snart — kanske redan år 1972.

6.3.1 1 Förslag rörande teatrarnas sam- verkan med fria grupper

Samverkan mellan institutioner och fria grupper på teaterområdet är svagare utveck- lad i vårt land än i många andra länder. Ett ökat samarbete skulle enligt kulturrådets mening kunna stimulera alla parter.

En utbyggd samverkan kan ske på flera plan:

_ gemensamma projekt, — institutionerna lånar enskilda krafter från de fria grupperna, — institutionerna ställer sina lokaler och andra resurser till dessa gruppers förfo- gande, — institutionernas personal anlitas som peda- goger eller på annat sätt av grupperna.

Dessa frågor behandlar kulturrådet under 7.11. Där föreslås bl 3 olika former för an- knytning av grupper till institutioner.

6.4. Musikinstitutioner

6.4.1. Allmänt

Kännetecknande för musikområdet i dess helhet är att ett mycket stort antal männi- skor är aktiva musikutövare. Många av dem som själva musicerar gör det på sin fritid vid sidan av sitt yrkesarbete. På det viset skiljer sig musikområdet markant från teaterverk- samheten, som engagerar ett litet antal yr- kesutövare och ett begränsat antal amatörer.

Genom ljudradions stora utbud av musik har man också stora möjligheter att höra god musik över hela landet och bland alla befolk- ningsgrupper. De som inte har tillgång till FM-apparater och därför inte kan lyssna på program 2 får dock ett begränsat urval. Inte heller TV har något stort, allsidigt utbud av musikprogram. Vid sidan av ljudradion är det grammofonindustrin som svarar för det största musikutbudet. Ljudbanden blir allt- mer komplement till grammofonskivorna. Dessa frågor har berörts i kapitel 5 Kultur- områdets struktur.

Produktionsformerna och distributions- vägarna för den ”levande" musiken är många. Musikprogram skapas av ett mycket stort antal yrkesmässiga och icke yrkesmäs- siga grupper av permanent eller tillfällig ka- raktär. Den största förmedlaren av konserter torde vara Rikskonserter. Andra betydande förmedlare är Folkbildningsförbundet och Folkparkernas centralorganisation.

De statsunderstödda institutionerna på musikområdet som behandlas i detta kapitel

representerar i dag en relativt smal sektor av den levande musiken. Deras verksamhet är till övervägande delen begränsad till vissa musikformer och genrer. Deras räckvidd är begränsad både om man ser till antalet fram- trädanden och till publikens storlek (se figur 5.1).

I det avsnitt som här följer behandlas först de statsunderstödda orkestrarna i Stock- holm, Göteborg, Malmö, Helsingborg, Norr- köping och Gävle — som i andra samman- hang, bla i statsbidragsfrågor, hittills ofta sammanförts under beteckningen yrkesor- kestrar — och Västerås musiksällskap och Örebro orkesterstiftelse under den gemen- samma beteckningen symfoniorkestrarna. De båda sistnämnda är SDR-orkestrar med en kärna av fast anställda musiker. Utöver dessa orkestrar behandlas Rikskonserter och den fr o m den 9 juli 1971 inrättade regionmusi- ken. Mera i korthet berörs kyrkomusikeror- ganisationen och de institutioner som arbe- tar med elektronisk musik.

Däremot behandlas inte Hovkapellet, som får ses som en integrerad del av Operan. Sveriges Radios symfoniorkester berörs inte heller. Den är en del av Sveriges Radios organisation, som kulturrådet generellt inte går in på. Med tanke på orkesterns centrala betydelse i vårt lands musikliv hade det varit önskvärt att analysera dess roll i den samlade musikorganisationen. Rådet förutsätter att teater- och musikrådet och det nya kulturrå- det tar kontakter med Sveriges Radio för

diskussion och analys av den framtida musik- organisationen.

6.4.2 Omfattning och inriktning av sym foniorkestrarnas nuvarande verksamhet

6.421. Organisation och målsättning

Orkestrarna i Stockholm, Göteborg, Helsing- borg, Norrköping och Gävle kom till i början av 1900-talet under tiden fram till första världskriget. Malmöorkestern kom till år 1925, medan orkestrarna i Örebro och Västerås fick sin nuvarande konstruktion år 1962 respektive 1963.

Företagsformen varierar men inte lika mycket som beträffande teaterinstitutio- nerna.

Fem orkestrar är ekonomiska föreningar. I samtliga dessa finns kommunala representan- ter i styrelserna men endast med en minori— tet av platserna. I Gävleorkesterns styrelse finns därtill en representant för vardera landstinget och länsstyrelsen, varigenom samhällsrepresentanterna tillsammans utgör majoriteten. I två av dessa fem orkestrar finns också styrelseplatser reserverade för musikerna.

Malmöorkestern är kommunal stiftelse. Fyra ledamöter tillsätts av staden, medan tre

utses av Kungl Maj:t. Örebroorkestern är direkt underställd kulturnämnden. Göte- borgs orkesterförening är fr 0 m den 1 juli 1969 ombildad till ett kommunägt tea- ter- och konsertaktiebolag med helt kommu- nal styrelse.

Liksom för teatrarna har endast mycket allmänna målsättningar formulerats för or- kestrarnas verksamhet. Som exempel kan nämnas att för Malmöorkestern heter det att "——— huvudvikten skall läggas dels vid uppnående och bibehållande av en verkligt hög konstnärlig nivå, dels ock i lika hög grad vid musikens popularisering genom talrika konserter med billiga inträdesavgifter".

6.4.2.2 Verksamhetens omfattning

Symfoniorkestrarnas sammanlagda utbud av konserter har under 1960-talet ökat från knappt 550 till drygt 850 per år, medan publiken samtidigt ökat från drygt 400 000 besök spelåret 1960/61 till 470 000 spelåret 1969/70 (tab 6.6). Jämfört med teatern innebär det en avsevärt lägre total nivå. Den uppåtgående trenden har varit svagare beträf- fande publikökningen än beträffande ök- ningen av antalet evenemang. Publikök- ningen ligger helt på orkestrarna utanför

Tabell 6.6 Antalet konserter och besök vid konserter av symfoniorkestrarna och SOR- orkestrama spelåren 1960/61, 1965/66, 1968/69 och 1969/70.a

1960/61 1965/66 1968/69 1969/70 Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal kon- besök kon- besök kon- besök kon- besök serter serter serter serter Orkestrar i stor- stadsområdenab 236 283 000 237 255 000 244 257 000 265 251 000 Orkestrar utan- för storstads- områdenaC 307 125 200 490 214 400 572 239 400 598 219 000 Summa 543 408 200 727 469 400 816 496 400 863 470 000 SOR 302 83 000 275 71 000 293 96 000 326 107 000

a Orkestrarnas egna produktioner. Gästspel redovisade på producerande orkester. Rikskonsertengagemang

ingår ej.

b Orkestrar i storstadsområdena är symfoniorkestrama i Stockholm, Göteborg och Malmö. c Orkestrar utanför storstadsområdena är symfoniorkestrarna i Helsingborg, Norrköping och Gävle samt Västerås musiksällskap och Örebro orkesterstiftelse. De två sistnämnda ingår därför i tabellen ej i SOR, fastän de är medlemmar.

storstäderna. Orkestrarna i storstäderna har först haft minskande och sedan stillastående publiksiffror.

Som jämförelse kan SORorkestrarnas konserter redovisas, då dessa täcker delvis samma repertoar som yrkesorkestrarnas. SDR-orkestrarna har i stort sett konstant under decenniet spelat tillsammans 300 kon- serter och haft något under 100 000 besöka- re per år. Då bör dock observeras att Väs- terås— och Örebroorkestrarna här inte förts till SCR-orkestrarna.

Den redovisade utvecklingen gäller i stort. Ser man till de enskilda orkestrarna finns skillnader.

6.4.2.3 Inriktning mot speciella publikgrupper

Huvuddelen av symfonikonserterna sker i traditionella former och är riktade mot en vuxen publik. Barn- och Skolkonserter samt uppsökande verksamhet av skilda slag har totalt sett utgjort den mindre delen av verk- samheten men efter hand fått en framskju- ten ställning i vissa orkestrars verksamhet (tabell 6.7).

Barn- och skolkonserterna har ökat avse- värt i omfattning under 1960-talet. Spelåret 1960/61 gav orkestrarna 119 sådana konser- ter. 1968/69 hade de ökat till 301, dvs en ökning med drygt 150 %. Barn- och skolkon- serternas andel av det totala konsertantalet

har ökat från 22 % till 37 %. En stor del av denna ökning faller på orkestrarna utanför storstadsområdena och kom redan under de- cenniets första hälft. Även storstadsorkest- rarna har dock haft en viss ökning av skol- konserterna. SOR-orkestrarna åter har inte alls ökat sin barn- och skolverksamhet under decenniet, vilket förklaras av att musikerna har svårt att vara lediga från sina ordinarie arbeten på skoltid.

Den publikökning som orkestrarna haft under perioden faller till stor del på skol- verksamheten. Dessutom besöks de ordinarie konserterna av ungdom.

Antalet föreningskonserter och andra in- terna konserter är ännu litet och begränsat till vissa av orkestrarna utanför storstadsom- rådena.

Utvecklingen har varierat mellan de olika orkestrarna. Inom vissa orkestrar har sats- ningen på barn—, skol- och föreningskonserter kunnat kombineras med en ökning också av vuxenkonserterna. Inom andra orkestrar har de traditionella konserterna fått hållas på oförändrad nivå.

6.424. Den geografiska spridningen

Symfoniorkestrarna konserterar totalt sett i relativt stor omfattning utanför sina egna hemorter. Spelåret 1968/69 gavs således 227 av de totalt 816 konserterna, dvs ca 28 %, utanför hemkommunerna. Andelen var uppe

Tabell 6.7 Inriktningen av symfoniorkestrarnas och SOR-orkestramas konserter mot olika publikgrupper spelåren 1960/61, 1965/66 och 1968/69. Andel i %.8

Offentliga konserter för vuxna

Barn- och skolkonserter Förenings— och andra interna konserter

1960/61 1965/66 1968/69 1960/61 1965/66 1968/69 1960/61 1965/66 1968/69

Orkestrar i stor- stadsområdenaa 82,6 79,3 71,7 17,4 20,3 28,3 — 0,4 —

Orkestrar utan- . för storstads— '

områdenaa 73,6 52,2 50,8 25,4 43,1 40,5 1,0 4,7 8,7 Summa 77,5 61,1 57,1 21,9 35,6 36,8 0,6 3,3 6,1 SOR 87,1 90,5 91,8 6,3 5,8 6,5 6,6 3,7 1,7

a Jfr not a—c tabell 6.6. 262 SOU 1972:66

Tabell 6.8 Antalet konserter och antal konserter utanför hemorten av symfoniorkestrarna och SDR-orkestrarna spelåren 1960/61, 1965/66 och 1968/69.a

1960/61 1965/66 1968/69 Antal Därav utom Antal Därav utom Antal Därav utom kon- hemorten kon- hemorten kon- hemorten serter serter serter Antal % av Antal % av Antal % av total- total- total- anta— anta- anta— let lct let kon- kon- kon- serter serter serter Orkestrar i stor- stadsområdcnaa 236 1 0,4 237 20 8,4 244 21 8,6 Orkestrar utanför storstadsområdenaa 307 127 41,4 490 275 56,1 572 206 36,0 Summa 543 128 23,6 727 295 40,6 816 227 27,8 SOR 302 18 6,0 275 10 3,6 293 19 6,5

a Jfr not a—c tabell 6.6.

i hela 40% spelåret 1965/66 (tabell 6.8). Detta är en avsevärt högre andel än för stadsteatrarna. Orkestrarna i Helsingborg, Norrköping, Gävle och Örebro svarade för huvudparten av turnékonserterna eller för 191 av de 227 spelåret 1968/69. Något mer än hälften av turnékonserterna hölls inom respektive orkestrars hemlän. Något mer än hälften var offentliga konserter för vuxna.

Även om andelen turnékonserter är rela- tivt hög innebär dock det låga totalantalet att orkestrarna på intet sätt täcker landet med orkesterkonserter. Rikskonserter har hittills inte kunnat erbjuda något större antal orkesterkonserter som komplement. Det komplement som SCR-orkestrarna erbjuder är genom orkestrarnas lokalisering väl förde- lat över landet, även om de mera sällan spelar utanför hemorten.

6.4.2.5 Inställning till regional verksamhet

Symfoniorkestrarna har i enkätsvar till kul- turrådet uttalat en klart positiv inställning till frågan om att medverka till en ökad regional konsertverksamhet. De önskar att samarbetet med Rikskonserter byggs ut för att denna verksamhet skall kunna vidgas. Orkestrarna måste då få fler musiker. Olika

ensembler ur orkestrarna kunde i så fall göra separata turnéer. En faktor som kan försvåra stora konsertturnéer är bristen på lämpliga konsertsalar och flyglar.

Orkestrarna vill också ha utökat samar- bete med studieförbund, museer, bibliotek och skolor liksom livligare konsertutbyte med andra regioner.

6.426 Samarbete med radio och TV

Samarbetet mellan orkestrarna och Sveriges Radio har reglerats genom särskilda avtal. Mellan spelåren 1960/61 och 1970/71 har antalet radiosändningar minskat från 316 till 256 (tabell 6.9). Minskningen gäller helt Stockholms konsertförening och Göteborgs orkesterförening. För övriga orkestrar har däremot en viss ökning skett. Antalet fram- trädanden i TV har hela tiden varit lågt.

Det hittillsvarande samarbetet har i viss utsträckning inneburit att Sveriges Radio har bestämt programsättning, dirigenter och so- lister, ofta personer utanför orkestern. Or- kestrarna önskar däremot själva utse dirigen- ter och solister och att programmet helt tas ur respektive orkesters generalprogram. Or- kestrarna har oftast anlitats vid lätta under- hållningskonserter. Önskemålet från deras

»._,.,, e "l 0 Ö

Antal konserter — 200 _ 100 — 50 — 25

.6—10

. 1—5 Figur 6.5 Offentliga konserter för vuxna av

Antal konserter — 200

—100

— 50 — 25 .6f10

01—5

de statsunderstödda symfoniorkestrarna inkl Figur 6.6 Skolkonserter av de statsunder- orkestrarna i Västerås och Örebro spelåret 1968/69.

stödda symfoniorkestrarna inkl orkestrarnai Västerås och Örebro spelåret 1968/69.

Antal konserter:

. 1—3 . 4—5 026

Figur 6.7 Konserter av SCR-orkestrarna exkl orkestrarna i Västerås och Örebro spel- året 1968/69.

Tabell 6.9 De statsunderstödda orkestrarnas medverkan i Sveriges Radio spelåren 1960/61 och 1970/71 (exkl TV).

Orkester Antal sändningstillfällen

inkl repriser

1960/61 1970/71 Stockholm 109 48 Göteborg 122 76 Malmö 21 34 Helsingborg 12 35 Norrköping 29 29 Gävle 23 26 Västerås - 43 Örebro — 411

Summa 316 256

a Kammarorkestrarna.

sida är att få delta även i andra konsertpro- gram. De vill att samarbetet med Sveriges Radio utökas, så att orkestrarnas medverkan totalt blir av större omfattning än hittills. Uppgifterna om orkestrarnas önskemål här- rör från en enkät av kulturrådet år 1970. Även Rikskonserter samarbetar med Sveriges Radio, bl a vid musikveckor av olika slag, i utbildningen och vid engagemang av utländska artister. Därutöver har Sveriges Radio och Rikskonserter ett samarbete kring skolkonsertverksamheten.

6.4.3. Rikskonserters nuvarande verksamhet

Rikskonserters tillkomst, målsättning och or- ganisation har redovisats i det föregående (2.2.4.l och 4.4.5.2). Här skall verksamhe- tens utveckling och inriktning relateras till övriga musikinstitutioner.

Rikskonserters mål och arbetsuppgifter är av betydligt vidare art än symfoniorkestrar- nas. Dess intressen går utanför den euro- peiska konstmusiken, som dominerar symfo- niorkestrarnas repertoar, och de traditionella orkesterkonserterna. Rikskonserter har vi- dare en av statsmakterna beslutad inriktning mot skolverksamhet av helt annan omfatt-

Tabell 6.10 Rikskonserters konsertverksamhet spelåren 1965/66, 1968/69 och 1970/71.

1965/66 1968/69 1970/71

Antala % Antala % Antala % Allmänna konserter 400 23,5 492 19,7 379 8,5 Musik för Ungdom, konserter 59 2,4 184 4,1 Barn- och skolkonserter 1 300 76,5 1 870 74,8 3 126 69,8 Föreningskonserter och andra

interna konserter — — 78 3,1 786 17,6 Totala antalet konserter 1 700 100 2 499 100 4 475 100

a Exkl förmedling av militärmusik.

ning än andra musikproducenter.

Den geografiska spridningen av Rikskon- serters verksamhet och inriktningen på olika mottagargrupper följer statsmakternas beslut i propositionen om Rikskonserter (prop 1968145). De allmänna konserterna - de motsvarar symfoniorkestrarnas offentliga konserter för vuxna — skall i princip ges över hela landet. De tidigare försökslänen har dock tidigare fått en proportionellt sett rela- tivt stor del av utbudet. Liksom på teaterom- rådet räcker utbudet inte till något större antal konserter per ort.

Verksamheten med skolkonserter utvidga- des tidigare med några nya län varje år. Genom tillkomsten av regionmusiken kan fr o m budgetåret 1971/72 skolkonserter ordnas i alla län. Antalet skolkonserter upp- går nu till 4 100. De senaste åren har också interna konserter och konserter inom ramen för Musik för Ungdom fått ökad omfattning. År 1970 träffades en överenskommelse med Folkbildningsförbundet om samarbete röran- de försök med interna konserter.

Utanför den egna produktionen har Riks- konserter bl a svarat för stöd till vissa lokala och regionala musikarrangemang, utbyte med utlandet, experimentverksamhet, kurs- och utbildningsverksamhet bl a inom ramen för Musik för Ungdom, visst stöd till amatör— musiken bl a på körområdet samt fonogram- produktion. Till verksamheten med skolkon- serter har knutits produktion av läromedel. Rikskonserter svarar också för vidareutbild- ning av regionmusiker.

Rikskonserters verksamhet följs successivt

upp bl a genom sociologiska undersökningar. I kapitel 7 redovisas två körundersökningar. I december 1971 färdigställdes också en större rapport om verksamheten med interna konserter (Utvärdering av interna konsert- verksamheten 1970/71).

6.4.4. Musikinstitutionernas nuvarande samarbete med fria grupper

Ett visst samarbete förekommer mellan mu- sikinstitutionema och fria grupper. För sym- foniorkestrarnas del sker det oftast så att orkestrarna producerar vissa stora körverk i samarbete med olika körer och amatöror- kestrar.

Ett visst utbyte av musiker förekommer också. Vissa yrkesmusiker förstärker — vanli- gen på sin fritid — amatörorkestrar vid deras konserter.

Rikskonserter engagerar varje spelår — för kortare eller längre tid — fristående grupper och soloartister. Man strävar också efter att hålla kontakt med och stimulera amatörmu- sicerandet inte minst på körområdet. Man söker också genom Musik för Ungdom stimu- lera ungdomens musicerande.

6.4.5. Reg'ionmusikorganisationen

Efter utredningsarbete i två etapper (Riks- konserter, SOU 1967:9 och Regionmusik, SOU 1969:12) och på grundval av proposi- tion 1970131 beslöts att militärmusiken den

A Musikavdelning

. Regionkansli __ Regiongräns

. IRKzs regionintendenter ÖN Övre norrlandsregionen NN Nedre norrlandsregionen B Bergslagsregionen ST Stockholmsregionen Ö Östra regionen V Västra regionen NG Norra götalandsregionen SG Södra götalandsregionen

Figur 6.8 Regionindelning och lokalisering för regionmusiken och Rikskonserters re- gionintendenter 1.1.1972.

1 juli 1971 skulle omorganiseras till region- musik. Den skulle till ca 60 % av sin kapaci- tet stå till det allmänna musiklivets förfogan- de (2.241).

Regionmusiken omfattar 22 musikavdel- ningar, uppdelade på åtta regioner (figur 6.8). Varje region leds av en regionkapell- mästare, som samtidigt är kapellmästare för ensemblen på regionens huvudort. Till sin hjälp har han kapellmästare för övriga en- sembler och en musiksekreterare. Bland upp- gifterna på den civila sidan är medverkan i rikskonsertverksamhetens skolkonserter och interna konserter och andra framträdanden. Samarbete med amatörmusik nämns också som en uppgift. En viss del av kapaciteten skall disponeras av regionmusikens egen re- gionala ledning för direkta lokala och regio- nala insatser.

Den regionala ledningen ansvarar för musi- kalisk kvalitet och repertoar inom regionen och planerar den saudade musikaliska verk- samheten vid regionens musikavdelningar. Den regionala ledningen fördelar regionmusi- kens kapacitet på olika ändamål inom den allmänna ramen för verksamheten. Plane- ringen av verksamheten inom regionen skeri nära samverkan med företrädare för rikskon- sertverksamheten, regional militärmyndighet och övriga regionala och lokala intressenter inom kulturlivet.

6.4.6. Teater- och orkesterrådets utredning om orkes terorganisation en

I sitt betänkande Orkesterorganisationen i Sverige mm (1969) tog dåvarande teater- och orkesterrådet (TOR) upp frågan om orkesterinstitutionernas och orkestermusi- kens framtida utveckling. Utredningen fann att den nuvarande orkesterorganisationen — inte minst på grund av att andra moderna musikmedier utvecklats — hade blivit otids- enlig och att en omprövning var nödvändig.

I betänkandet sades bla att utbudet av estradkonserter var större än efterfrågan, mätt i publiksiffror. En omstrukturering av hela systemet för musikdistribution var en-

ligt TOR nödvändig. Målet måste vara att skapa goda förutsättningar för musikupple- velser för så många lyssnare som möjligt. TOR utgick från att den nuvarande lokalise- ringen av orkestrarna skulle behållas och inriktade sina övervägningar på frågan hur dessa orkestrar skulle omstruktureras för att flexibelt kunna anpassa sig till de ändrade förhållandena.

I fråga om huvudmannaskapet för symfo- niorkestrarna föreslog TOR, att kommu- nerna skulle bli huvudmän. Initiativ till eta- blering och utbyggnad skulle då komma att ligga på kommunerna. Ett landstingskommu- nalt huvudmannaskap avvisades, men en medverkan från landstingens sida ansågs möjlig och naturlig. Det konstaterades att orkestrarnas verksamhetsområden var betyd- ligt större än de enskilda städerna och deras omnejd. Malmö- och Helsingborgsorkestrar- nas verksamhetsområden var sydvästra re- spektive nordvästra Skåne. Verksamhetsom- rådena för orkestrarna i Norrköping, Gävle, Örebro och Västerås överensstämde med re- spektive län. I fråga om statsbidrag föreslogs, att den nuvarande formen för stadsteater- stöd skulle appliceras på symfoniorkestrarna och delvis också på Västerås- och Örebroen- semblerna.

TOR räknade med en viss utökning av orkestrarnas numerär. Andra kommuner än de nuvarande orkesterstäderna skulle i fram- tiden kunna anställa musiker eller ensembler, som bl a kunde arbeta tillsammans med re- gionmusikensemblerna. Statsbidrag borde ut- gå på samma villkor som till de större yrkes- orkestrarna. Särskilda bidrag förutsattes vi- dare för orkesterverksamheti Rikskonserters regi utanför den egna kommunen.

I vissa remissyttranden ifrågasattes TOR:s uppgift att det förelåg ett överutbud av orkestermusik. Gentemot kravet på ökad flexibilitet i orkestrarnas verksamhet invände vissa instanser, att det kan vara en risk att splittra orkestrarna. Det ökade kommunala ansvarstagandet godtogs av flertalet instan- ser, men somliga ansåg att det inte borde kallas kommunalt huvudmannaskap. Från några håll - bl a Göteborg — förordades ett

regionalt huvudmannaskap. I flera yttranden underströks behovet av regional samordning. landstingsförbundet ansåg, att de i be- tänkandet aktualiserade organisationsfrågor- na borde behandlas inom ramen för det arbete som bedrevs i kulturrådet. Den före- slagna statsbidragskonstruktionen bedömdes relativt olika. I flertalet yttranden godtogs den dock om än med krav på olika modifika- tioner.

6.4.7. Grunddragen i kulturrådets förslag rörande musiksektorn

Symfoniorkestrarna och Rikskonserter har i sin verksamhet — som alltså utgör en relativt begränsad sektor av hela musikområdet — mött samma svårigheter som i det föregåen- de redovisats för teaterinstitutionerna. Geo- grafiskt har utbudet varit ojämnt fördelat. Socialt har man i fråga om utbudet av orkestermusik nått mera begränsade grupper än teatern. Inriktningen mot barn och ung- dom har varit något starkare än på teaterom- rådet men dock inte tillräckligt stor. Den uppsökande verksamheten tex på vårdinsti- tutioner och inom föreningar har varit mycket begränsad från symfoniorkestrarnas sida, avsevärt ambitiösare dock från Riks- konserters sida.

Samarbetet mellan symfoniorkestrarna och mellan dessa och Rikskonserter respek- tive det icke-institutionella musiklivet har varit begränsat.

När kulturrådet i det följande behandlar orkesterinstitutionerna, till vilka då också regionmusiken räknas, sker det utifrån de särskilda förutsättningama på musikområ- det. Samtidigt sker det utifrån samma princi- piella utgångspunkter som på övriga kultur- områden. Motiven för en regionalisering lik— som formerna för regionalt ansvarstagande gäller enligt kulturrådets mening även musik- området.

Kulturrådets förslag utgår från att i fram- tiden en jämnare resursfördelning bör kom- ma till stånd inom musikområdet. Skilda

musikformer bör ges likvärdiga utvecklings- möjligheter. Ökade resurser bör i första hand användas till en snabbare expansionstakt för små grupper och för de genrer som är sämst tillgodosedda.

Utvecklingsfrågorna och samordningspro- blemen inom musikområdet är mera kompli- cerade än inom andra konstområden. Symfo- niorkestrar, regionmusik och rikskonsert- verksamhet har olika huvudmän. Ändå är det nödvändigt att få till stånd en nära samver- kan dem emellan. Kontakten mellan institu- tionerna och de fria grupperna måste utveck- las. Dessa grupper måste utnyttjas mer för framträdanden. Vidare måste samarbetet ut- vecklas mellan yrkesmässigt verksamma grupper och musiker och den omfattande musikverksamhet i vårt land som inte bedrivs yrkesmässigt. Det finns också ett behov av mer kontakt och samverkan mellan å ena sidan musikcirkelverksamhet och frivillig musikundervisning i andra former och å andra sidan övriga former av fri musikverksamhet. Den musikutbildning som bedrivs exempelvis i den kommunala musikskolan eller i studie- förbundens musikcirklar bör inte enbart be- traktas som en form av utbildning och isole- ras från annan musikverksamhet. Det är vik- tigt att man analyserar framtida uppgifter och verksamhetsformer för den frivilliga mu- sikundervisningen. Ett arbete härmed pågår inom organisationskommittén för högre mu- sikutbildning (OMUS). Vidare måste mer utvecklade kontakter komma till stånd med teaterområdet. Slutligen måste man ta hän- syn till att hela det levande musiklivet starkt påverkas av radio och TV och av skiv- och kassettmarknaden.

I det följande föreslår kulturrådet, att de nuvarande yrkesorkestrama får ett regionalt ansvarsområde. En större professionell orkes- ter behöver tillkomma i Norrland. Län utan egen orkester bör kunna köpa konserter från de orkestrar som finns. De bör också kunna få statsbidrag för att anställa mindre grupper av musiker. Rikskonserters uppgifter bör för- ändras och tyngdpunkten förskjutas från produktion till samverkan och service. Re- gionmusiken kommer att spela en betydande

roll. Rådet föreslår också ökat utnyttjande av orkestrarna i radio och TV.

6.4.8. Förslag rörande uppgifter och organisation för den yrkesmässiga musikverksamheten

Kulturrådet vill liksom teater— och orkester- rådet gjorde i sin orkesterutredning se det totala utbudet av levande musik som en helhet. Bedömningen av den framtida ut- vecklingen är fn svår att göra. Konsekven- serna av det stora tillskott av musiker som regionmusikreformen medfört kan ännu inte helt överblickas. De närmaste åren måste man finna former för samverkan mellan lokalt eller regionalt anknutna orkestrar och den statliga regionmusiken.

Om nuvarande symfoniorkestrar skall täcka landets behov av symfonikonserter, skulle det principiellt kunna tänkas ske genom att landet delas in i regioner, där varje orkester svarar för sin region. Kulturrådet avvisar emellertid tanken på att bygga upp ytterligare ett regionsystem på musikom- rådet utöver regionmusikens. De nuvarande orkestrarnas lokalisering gör en sådan region- indelning svår att genomföra. Någon omloka- lisering av orkestrarna anser rådet inte lämp- lig, eftersom de genom sin nuvarande place- ring tinns i landets större befolkningscentra. Rådet anser i stället att varje orkester, i den mån det ännu inte skett, bör vidga sitt ansvarsområde från hemstaden till hemlänet. De län som då saknar orkester får, på samma sätt som beträffande teater, köpa från annat län. Rådet föreslår alltså att flertalet av de nuvarande åtta symfoniorkestrarna omvand- las till länsorkestrar med ett regionalt ansvar och att län utan orkester får möjlighet att köpa symfonikonserter. Samtidigt räknar kulturrådet med att orkestrarna inom länen i större utsträckning än hittills kommer att arbeta i mindre grupper och med inriktning mot en ny publik.

Omvandlingen till länsorkestrar bör före- gås av utredningar på regional nivå (8.5.3). Vad som i det föregående sagts om länsteat- rarna i fråga om företags- och styrelseform,

landstingens och samarbetsorganens roll, statsbidragens utformning och kostnadsför- delningen mellan de olika intressenterna bör i princip gälla också för orkestrarna. Liksom i fråga om stadsteatrarna råder också beträf- fande orkesterinstitutionerna något andra förhållanden i de två största städerna ochi Skåne än i landet i övrigt. Dessa problem har mera allmänt berörts i samband med teater- frågorna och kulturrådet räknar i princip inte med att det skall tillkomma fler orkest- rar av liknande typ som nuvarande symfoni- orkestrar. Rådet finner det dock otillfreds- ställande för framtiden, att det inte finns någon sådan orkester norr om Gävle. En sådan bör komma till under 1970-talet.

Kulturrådet räknar med en förstärkning av antalet musiker vid orkestrarna i Västerås, Örebro, Gävle och Norrköping samt av den samlade numerären i Skåne. Om orkestrarna inte är tillräckligt stora kan de inte spela vissa delar av äldre och nyare musik. Det är därför önskvärt att orkestrarna får en storlek och sammansättning som medger större val- frihet i fråga om repertoar. Härigenom skulle det också bli möjligt att med bibehållen konstnärlig nivå arbeta med mindre ensem- bler och grupper.

Kulturrådet anser, att orkestrarna inte skall slå vakt om någon viss periods musik. Med hänsyn till de begränsade resurserna är det ändamålsenligt att en viss arbetsfördel- ning sker mellan olika orkestrar, tex så att dessa under vissa tidsperioder arbetar med delvis olika inriktning.

Flexibiliteten på detta område påverkas fn av att musikerutbildningen inte alltid är ändamålsenlig. Det är troligt att dessa pro- blem blir mindre i framtiden allteftersom utbildningen förbättras.

Kulturrådet anser, att tonsättarna i större utsträckning än i dag bör direkt knytas till arbetet vid orkestrarna. Ett sådant samarbete bör vara stimulerande för alla parter. Det bör bidra till att öka förståelsen för nya kompo- sitionsformer och visa på nya möjligheter att utnyttja orkestermedlemmarna. Regionmu- siken och fristående grupper bör på motsva-

rande sätt få möjlighet att engagera tonsät- tare.

Mindre ensembler med särskild inriktning kan bildas av medlemmarna i symfoniorkest- rarna eller knytas an till orkestrarna. Såväl i de län där symfoniorkestrar finns som i övriga län bör vidare helt fristående vokal- och instrumentalgrupper kunna etableras. Det bör vara möjligt att med statsbidrag ha grupper av yrkesmusiker, som specialiserar sig på andra musikgenrer än den europeiska konstmusiken, tex jazzgrupper och folkmu- sikgrupper. Får en stor orkester i uppgift att arbeta i mindre ensembler, förutsätter det att avtalsfrågorna regleras så att detta — liksom inspelningar för radio och TV — kommer att ingå i musikernas tjänstgörings- skyldighet.

Kulturrådet föreslår i det följande, att Rikskonserters ansvar för skolkonserter, in- tern konsertverksamhet och i viss mån även allmänna konserter kontinuerligt förs över

,till länen. Detta kommer att understryka behovet av att både förstärka de större or- kestrarna och bygga upp mindre grupper på olika håll i landet. Mindre grupper behövs framför allt för sådan musik som inte region- musiken kan svara för.

Det statsbidragssystem som kulturrådet föreslår i finansieringskapitlet skall kunna underlätta en utbyggnad av nuvarande or- kestrar. Rådet förutsätter att Örebro— och Västeråsorkestrarna inordnas i det nya bi- dragssystemet. Det bör genom sin konstruk- tion också göra det möjligt att ge statsbidrag till nämnda mindre ensembler.

På musikområdet förekommer att Kungl Maj:t utser vissa ledamöter iinstitutionernas styrelser. Det gäller Stiftelsen Stockholms konserthus och Stiftelsen Malmö konserthus. I enlighet med kulturrådets principiella syn på det regionala huvudmannaskapet bör sta- ten i fortsättningen inte ha något inflytande över styrelsernas sammansättning. Bestäm- melserna för de båda Stiftelserna bör sålunda enligt rådets mening i fortsättningen inte meddelas av Kungl Maj:t som inte heller bör utse några styrelseledamöter.

6.4.9. Synpunkter och förslag rörande regionmusikens framtida roll

I prop 197031 framhöll departementsche— fen, att den lösning som i propositionen föreslogs för regionmusikens organisation inte behövde hindra anpassning till even- tuella senare förändringar av kulturlivets struktur, som kunde bli följden av bl a kul- turrådets arbete.

Regionmusiken utgör en statlig organisa- tion på regional nivå. Detta ligger inte i linje med kulturrådets allmänna principer om för- delning av ansvaret mellan stat, landsting och kommun. Rådet vill dock inte föreslå någon ändring av grundtanken i statsmakternas be- slut år 1970 att upprätta en statlig regionmu- sikorganisation. Det skulle vara olämpligt att nu föreslå ändring i ett beslut som föregåtts av ett långvarigt utredningsarbete och som just börjat att genomföras. På sikt kan emel- lertid ett ändrat huvudmannaskap för region- musiken och en integration med den övriga orkesterorganisationen tänkas.

Under 1970-talet bör i enlighet med vad departementschefen förutsatte regionmusi- ken kunna anpassas till en ny organisations- struktur för kulturområdet. Kulturrådet har inte haft anledning att närmare gå in på dessa frågor, eftersom organisationskommit- tén för regionmusiken har i uppdrag att behandla dem. Rådet vill dock lägga fram sin allmänna syn på hur regionmusiken kan fo- gas in i den nya regionala organisationsstruk- turen.

En betydande del av samordningen mellan regionmusiken och det regionala musiklivet har under den första tiden kommit att läggas på Rikskonserter. I fortsättningen bör detta ansvar enligt kulturrådets mening kunna läg- gas över på regional nivå. Att så sker är ett led i den decentralisering av Rikskonserters verksamhet som rådet anser bör komma till stånd (6.4.10). I länen blir det regionkapell- mästaren som skall svara för samordningen med det lokala och regionala musiklivet. Han bör själv eller genom en företrädare deltai arbetet i de samrådsorgan som rådet föreslår inrättade i varje län. I dessa organ och dess

eventuella arbetsgrupper bör diskuteras hur regionmusikens resurser skall kunna fördelas i länen. Eftersom en region oftast omfattar tre län får regionkapellmästaren eller hans medarbetare delta i alla tre länens samarbets- organ. Regionmusikorganisationens företrä- dare måste i det avseendet rätta sig efter den organisationsstruktur som utifrån allmänna kulturpolitiska förutsättningar befinns lämp- lig, även om det medför ett merarbete för dem.

Självklart bör inte allt samarbete förläggas till samarbetsorganen inom länen. Det somi första hand skall behandlas där måste vara principer och planläggning i stort. Det löpan- de arbetet måste ske idirekt kontakt mellan regionkapellmästare och kapellmästare å ena sidan och mottagarna i kommunerna å andra sidan.

I propositionen förutsattes det att de oli- ka ensemblerna i varje region skall kunna specialisera sig. Det borde kunna leda till en större valfrihet än om varje län skulle ha utnyttjat endast eller i första hand ensemb- len i den egna regionen. Inget bör givetvis hindra utnyttjande av regionmusikensembler från andra regioner.

Regionmusiken är ekonomiskt ett av de större statliga bidragen till det lokala och regionala kulturlivet. Staten svarar helt för löner och för större delen av övriga kostna- der för regionmusiken. Statens nettoutgifter för den civila delen av regionmusiken beräk- nas budgetåret 1972/73 uppgå till 21 milj kr, vilket är ett avsevärt större belopp än kostna— den för hela rikskonsertverksamheten.

Bla genom att regionmusikens personal har statliga tjänster kommer det att bli nöd- vändigt att centralt ha ett särskilt organ även sedan den nuvarande organisationskommit- tén slutfört sitt arbete. Detta organ bör ha nära kontakter med Rikskonserter. En sam- ordning i fråga om vissa kanslifunktioner kan övervägas. Att direkt inordna det i Rikskon- serter förefaller däremot mindre lämpligt. Inte heller bör det inordnasi det nya kultur— rådet. Det skulle nämligen leda till att detta nya organ i ett avseende fick uppgifter av en helt annan art än rådet i övrigt förutsatt.

6.4.10. Förslag rörande Rikskonserters förändrade roll

6.4.10.l Rikskonserters huvuduppgifter

Liksom en regionalisering av teaterlivet kom— mer att påverka Riksteaterns roll, kommer en omvandling av symfoniorkestrarna, till- komsten av regionmusiken, tillkomsten av nya mindre ensembler och ett ökat utnytt— jande av fria grupper att påverka Rikskonser- ters framtida utveckling.

Rikskonserter bör enligt kulturrådets me- ning få fyra huvuduppgifter av motsvarande slag som Riksteatern föreslås få på teaterom- rådet. De fyra huvuduppgifterna är följande.

1. Sam verkan med länsorkestrarna och regionmusiken

Den viktigaste delen i denna samverkan blir att organisera konsertutbytet mellan länen. Utläggning av regionmusikavdelningarnas konserter enbart i hemlänet bör däremot successivt överföras till länens egna organ.

2. Distribution av produktionen från andra ensembler

Här är utländska gästspel och över huvud artistutbytet med utlandet en viktig del.

3. Egen kompletterande produktion

Denna produktion bör ske i nära kontakt med länen och så långt som möjligt med utnyttjande av deras egna artister. Musiken i länen torde även på längre sikt komma att behöva kompletteras för att få konstnärlig variation och för att minska de skillnader mellan utbudet i olika delar av landet som sannolikt alltid kommer att finnas. Liksom hittills kommer därför Rikskonserter under de närmaste åren att behöva svara för en förhållandevis stor del av musikutbudet i länen.

4. Expert- och konsultuppgifter

Denna funktion kan avse produktions- och distributionstekniska frågor, informations-

och publikfrågor samt stöd till den icke yrkesmässiga musikverksamheten i landet.

Utöver dessa fyra huvuduppgifter har Rikskonserter uppgifter inom fonogrampro- duktionen, där konsertbyråutredningen i sitt betänkande Fonogrammen i musiklivet (SOU 1971 :73) föreslagit ökade insatser. Rikskonserter har dessutom tills vidare vissa uppgifter för vidareutbildning av regionmusi- ker.

Rikskonserters egen produktion kommer successivt att förändras genom det föreslagna utökade regionala ansvaret. Detta kan förut- ses leda till förändringar beträffande Riks- konserters olika verksamhetsgrenar.

6.4.10.2 Skolkonserter

Det planeringsansvar för skolkonsertverk- samheten, som fn ligger på den centrala organisationen i samråd med länsskolnämn- derna, leder till mycket arbete för kansliet i Stockholm. Allteftersom verksamheten byggs ut blir en delegering allt nödvändigare.

Skolkonsertverksamheten, som bedrivs länsvis och har relativt konstant omfattning, bör enligt kulturrådets mening i framtiden i betydande utsträckning planeras på länsnivå. Detta är särskilt befogat som både regionmu- sik och olika former av fri musikverksamhet alltmer skall anlitas i det sammanhanget. Även det ekonomiska ansvaret bör i motsva- rande utsträckning förläggas till länsplanet. Förstärkningen av nuvarande orkestrar och uppbyggnad av mindre grupper, som kan komplettera regionmusiken, motiveras bla med decentraliseringen av skolkonsertverk- samheten. Rikskonserter kommer dock att behålla ett övergripande ansvar i fråga om samordning, planering av större turnéer, för- medling av utländska artister till skolkonser- terna, pedagogiska initiativ och utarbetande av läromedel.

6.4.10_3 Musik för Ungdom

Våren 1971 tog styrelsen för Musik för Ungdom (MfU) ställning till den framtida organisationen av denna verksamhet. Man

avvisade tanken på att bygga upp särskilda lokala organ inom MfU. I stället skall verk- samheten knyta an till de föreningar som redan arbetar inom folkbildningsområdet och till de kommunala musikskolorna. En organisationsplan för MfU med denna inne- börd har också antagits. Genom detta ställ- ningstagande bör enligt kulturrådets mening en decentralisering av de ekonomiska resur- serna, som nu står till Rikskonserters förfo- gande, kunna underlättas.

6.4.10.4 Allmänna konserter

Antalet konserter — som finansieras från posten för allmän konsertverksamhet — är förhållandevis litet (ca 300). Genom att kon- serterna är spridda över hela landet motsva- rar de närmast det kompletterande utbud som Riksteatern svarar för på teaterområdet. En mer generell decentralisering av plane- ringsansvaret för Rikskonserters verksamhet i fråga om allmänna konserter möter sanno- likt vissa svårigheter. Även på detta område bör dock enligt kulturrådets mening rikt- punkten vara att planeringsansvaret i framti- den i ökad utsträckning förläggs till länen.

6.4.10.5 Interna konserter

Redan nu läggs det organisatoriska ansvaret för verksamheten med interna konserter i allt större utsträckning på länsbildningsför- bunden och studieförbundens distriktsorga- nisationer. Efter samråd med dessa fördelas bidragen till de olika institutioner eller orga- nisationer som tar emot interna konserter.

När verksamheten med interna konserter kommit över experimentstadiet och med hjälp av regionmusik fått ökad omfattning bör den liksom skolkonserterna enligt kul- turrådets mening i betydande utsträckning planeras på länsnivå. För detta talar också behovet av att mer utnyttja olika lokala och regionala musikproducenter.

6.4.10.6 Stöd till lokala musikaktiviteter

Det är enligt kulturrådets mening nödvän- digt, att Rikskonserter även i fortsättningen

har medel för punktstöd till sin disposition. Ekonomiska resurser för lokala punktinsat- ser bör finnas på länsnivå.

6.4.10.7 Rikskonserters regionala organ

Det är givet att deti nuvarande övergångspe- riod, som präglas av genomförandet av re- gionmusikreformen, kan behövas statliga re- gionintendenter för Rikskonserters verksam- het. Rikskonserter begärde i sin anslagsfram- ställning för 1971/72 medel för regioninten- denter i alla de åtta regioner som regionmusi- ken skall fördelas på. Rikskonserters förslag blev emellertid inte accepterat. Departe- mentschefen anförde i 1971 års statsverks- proposition (prop 1971:1 bil 10 s 42).

”Jag är inte beredd att tillstyrka ett så omfattande statligt engagemang på det regio- nala planet utan att frågorna om kostnads- fördelningen mellan staten, landsting och kommuner ytterligare belysts. Institutet har anmält att man arbetar med att analysera gällande finansierings- och avgiftssystem i enlighet med vad som förutsattes i proposi- tion 1968z45. Ställningstaganden från stats- makternas sida bör göras mot bakgrund av bla mer generella förslag som kulturrådet avser att lägga fram i fråga om kulturlivets finansiering.”

Genom omprioritering inom anslagsramen har Rikskonserter utöver ursprungliga tre tjänster som regionintendent inrättat ytterli- gare fyra. Det finns alltså fn sju intendenter.

Kulturrådet föreslår i det följande, att ett samarbetsorgan på länsplanet övertar uppgif- terna från de regionintendenter, som nu är anställda av Rikskonserter. För dessa uppgif- ter bör statsbidrag utgå.

Så snart ett sådant samarbetsorgan bildats i ett län, bör Rikskonserters huvudmanna- skap för regionintendenterna upphöra. Mot- svarande har förutsatts ske med Riksteaterns regionala intendenter.

6.4.11 Förslag rörande orkestrarnas samarbete med Sveriges Radio

Som framgått av bakgrundsbeskrivningen har yrkesorkestrarnas samarbete med Sveriges

Radio förändrats under 1960-talet. Sänd- ningarna med Stockholms- och Göteborgsor- kestrarna har minskat betydligt medan övri- ga orkestrar utnyttjats för radiosändningar i något ökad utsträckning.

Kulturrådet anser att det på musikområ- det liksom på teaterområdet är viktigt, att de fasta institutionerna får möjlighet att fram- träda i radio och TV. I dessa medier blir kvalitetskravet speciellt accentuerat. Sådana framträdanden bör vara en stimulans för de regionala ensemblerna. Genom den variation i fråga om inriktning, storlek och konstnärlig profil som ensemblerna kommer att uppvisa, blir de samtidigt mer intressanta för radio- och TV-sändningar. Ju mera markerad profi- len är, desto mera lockande bör det vara för Sveriges Radio att presentera dem för sina lyssnare och tittare.

Kulturrådet finner det angeläget att Sve- riges Radio i ökad utsträckning kan göra radio- och TV-inspelningar med landets or- kestrar. Det bör kunna underlättas om regio- nala radio- och TV-sändningar blir vanligare i framtiden.

6.4.12 Förslag om ökad inriktning av orkestrarnas verksamhet för vissa publikgrupper

Det finns betydande likheter mellan teater- och musikinstitutionernas situation, när det gäller verksamhetens inriktning mot olika publikgrupper och när det gäller uppsökande verksamhet. Den avgörande skillnaden ligger i den annorlunda utbudsstrukturen och insti- tutionernas relativt sett mindre roll på mu- sikområdet.

Senare i betänkandet lägger kulturrådet fram förslag till åtgärder för att förbättra villkoren för fri kollektiv skapande verksam- het (kapitel 7). Dessa förslag berör i hög grad också den uppsökande och målgruppsinrik- tade verksamheten.

För musikinstitutionernas del föreslår kul- turrådet — på samma grunder som inom teaterområdet (6.3.9) — att statsmakterna genom bla det nya kulturrådet uppmärk- samt följer och stimulerar utvecklingen mot

mer uppsökande och mer differentierad verksamhet. Om stimulansåtgärder visar sig otillräckliga, bör man enligt kulturrådets me- ning via statsbidragsvillkoren söka åstadkom- ma en styrning av verksamheten i sådan riktning.

6.4.13 Behovet av åtgärder för elektronisk musik

I Stockholm finns en elektronmusikstudio som startades på initiativ av Sveriges Radio och som numera förvaltas av en stiftelse, Stiftelsen Elektronmusikstudion (EMS). Sta- ten har bidragit till investeringarna med 2 milj kr och bidrar till driftkostnaderna. Stu— dions resurser står till förfogande för tonsät- tare och för forskning. Sveriges Radio svarar för ca hälften av utnyttjandet och kostna- derna.

Från och med hösten 1971 finns också en elektronmusikstudio vid musikhögskolan i Stockholm.

Även vissa tonsättare med egen utrustning är verksamma inom elektronmusikområdet.

Förutsättningarna för produktion av elek- tronisk musik har radikalt förändrats genom tillkomsten av EMS och elektronmusikstu- dion vid musikhögskolan i Stockholm. Sveri- ges Radio är fn den huvudsakliga distri— butionskanalen för sådan musik. Offentliga framföranden har hittills endast förekommit sporadiskt. Föreningen Fylkingen har sedan en tid en fast lokal för sådana framföranden, som bör kunna ge intressanta möjligheter till experiment av olika slag. Av särskilt intresse är att lokalen ger möjligheter till att göra kombinerade visuella och musikaliska pre- sensationer.

Om inte den elektroniska musiken skall vara så gott som enbart hänvisad till att distribueras genom etermedier, är det angelä- get att pröva nya distributionsmöjligheter. Detta kräver stöd till lokaler och teknisk utrustning som är anpassade till musikarten. Elektronmusiken behöver också beaktas i musikutbildningen.

Kulturrådet har inte närmare gått in på detta område. Rådet föreslår därför att det

nya kulturrådet får i uppdrag att överväga dessa frågor. Vidare bör organisationskom- mitte'n för den högre musikutbildningen i sitt arbete beakta utbildningsbehovet inom denna speciella musikform.

6.4.14 K yrkomusikerorganisationen

Svenska kyrkans kyrkomusikerorganisation omfattar fn ca 2 700 aktiva kyrkomusiker, vilket omräknat i heltidstjänster blir ca 1 050. Musikerna är anställda av respektive församling. De flesta kyrkomusiker har dess- utom tjänstgöring i skola och avlönas för detta av respektive Skolmyndighet.

Vid en eventuell förändring av förhållan- det stat-kyrka kommer kyrkomusikerorga- nisationen att beröras. Det är enligt kul- turrådets mening viktigt, att man då beaktar kyrkomusikernas betydelse inte bara för gudstjänstlivet utan även för den frivilliga musikverksamheten inom och utom försam- lingarnas ram.

6.4.15 Förslag rörande samverkan mellan musikinstitutionema och det fria musiklivet

Samverkan mellan musikinstitutioner och fria musikgrupper och samverkan mellan yrkesutövande och icke yrkesutövande musi- ker är av vital betydelse på musikområdet. Ett sådant samarbete förekommer redan i olika former, t ex genom gemensamma pro- jekt, i form av pedagogarbete osv, men det kan utvecklas ytterligare.

En utbyggd samverkan kan ske på flera sätt, t ex genom att

— institutionerna lånar enskilda krafter från de fria grupperna, ) institutionerna ställer lokaler och andra resurser till gruppernas förfogande, —— fria grupper knyts till institutionerna för viss tid, # institutionernas personal gör insatser som pedagoger och ledare inom fria grupper.

Kulturrådet betraktar den sista punkten som särskilt viktig. Den bör beaktas när

regionmusiken fått sin definitiva organisa- tion och dess olika arbetsuppgifter precise- rats. Även inom symfoniorkestrarna bör man beakta denna form av samverkan. Statsmak- terna bör liksom landsting och kommuner ta hänsyn till dessa olika frågor och till den ökning av de ekonomiska resurser detta kan kräva.

De fria musikgrupperna behandlas som nämnts vidare i kapitel 7 där kulturrådet lägger fram en rad förslag om utvidgat sam- hällsstöd. Konsekvenserna i fråga om stats- bidrag behandlas i 10.7.9.

6.5

6.5.1 MUS 65 :s utredningsarbete

MUS 65 kommer att presentera en ingående analys av hela musei- och utställningssektorn och i två betänkanden lägga fram förslag som rör denna. Betänkandena beräknas bli avlämnade under budgetåret 1972/73. Med anledning härav går kulturrådet inte närmare in på frågor som rör denna sektor.

Musei- och utställningsornrådet bör emel- lertid också ses i relation till övriga kultur- områden. Kulturrådet vill därför i det föl- jande ange några allmänna synpunkter på musei- och utställningsområdet som ansluter till rådets förslag i fråga om mål och organi- sation för kulturområdet i dess helhet.

6.5.2 Nuläge

Det finns fn åtta helstatliga museer, som hör under utbildningsdepartementet. Dessutom finns två statsunderstödda museer som är organiserade som stiftelser. Under försvars- departementet lyder två museer. Vidare finns museisamlingar inom universiteten och inom de statliga affärsverken ([ ex SJ och postverket).

I de flesta län finns länsmuseer, i huvud— sak inriktade på kulturhistoria och konst. Chefer för dessa museer är landsantikvari- erna, som i övrigt är riksantikvarieämbetets regionala representanter. Huvudmän för läns- museer är i flertalet fall hembygdsföreningar och organisationer av liknande slag. Statsbi- drag utgår med 90 % av lönen för landsanti— kvarie och i flertalet fall för en amanuens.

Musei- och utställningsinstitutionerna

I ett 20-tal kommuner finns lokala museer av större omfattning, så tex i Göteborg, Malmö och Helsingborg. I övriga kommuner finns vanligen någon form av mindre mu- seum eller hembygdsgård. I några enstaka fall utgår statsbidrag, tex till Skansen i Stockholm och Kulturhistoriska museet i Lund. Musei- och utställningsverksamheten är av mycket skiftande karaktär. Gemensamt för alla museer är att verksamheten baseras på samlingar av föremål. I vissa fall tjänar sam- lingarna i första hand vetenskapliga syften. I andra fall är utställningar avsedda för allmän- het och skola dominerande inslag. Insam— lande och bevarande av föremål, forskning samt utställningar och programverksamhet i anslutning till utställningarna utgör museer- nas grundläggande uppgifter.

Under l960-talet har en vitalisering skett av många svenska museer. De utåtriktade, publika verksamheterna har kommit mer i förgrunden. Konstmuseernas verksamhet har påverkats av att de konstnärliga uttrycks- medlen ändrat karaktär. Bildkonsten har i växande utsträckning gripit in i samhälls- debatten. Samhällsinformation och samhälls- kritik har blivit teman i många utställningar. Inte minst de kulturhistoriska museerna med deras nära beröring med de uppmärksam- made miljöproblemen har fått nya kontakt- ytor mot publiken. Utställningsmediet har genom denna utveckling inom museerna kommit att framstå som ett viktigt informa- tionsinstrument. Det sociala momentet _

möjligheten att skapa debatt kring dessa utställningars teman — har därvid spelat en viktig roll. Många museer har på så sätt fått en ny funktion som estrader för samhälls- debatt.

Vid sidan av museerna finns kommunala konsthallar, privata konstgallerier och andra utställningsinstitutioner, som helt eller i huvudsak arbetar utan egna samlingar.

6.5 .3 Kulturrådets synpunkter på musei- och utställningssektorn

6.5.3.1 Målfrågor

Med utgångspunkt i sitt förslag till mål för samhällets kulturpolitik lägger rådet följande allmänna synpunkter på den framtida inrikt- ningen av musei- och utställningsverksam- heten i landet.

Det sägs i målkapitlet, att en kultur utan anknytning bakåt i tiden är otänkbar. Ett av målen för samhällets kulturpolitik är därför att skapa samband med det förflutna. Muse- erna är viktiga instrument för att realisera det målet genom att bevara föremål och dokumentera traditioner. Men att bevara kan aldrig vara tillräckligt. Det gäller också att göra det som bevarats levande för en senare generation.

Kulturrådet vill från sina utgångspunkter särskilt betona museernas och konsthallarnas uppgifter som institutioner för information och kommunikation. Utställningar och an- nan verksamhet ordnas för att informera och belysa, för att få till stånd meningsutbyte och debatt. Museet förmedlar kunskap om sin stad, den omgivande bygden och landska- pet, om teknikens utveckling eller konstens, men samtidigt har det en social uppgift. Museerna bör på liknande sätt som folkbild- ningsorganisationerna och gärna i samarbete med dessa använda sina resurser för att nå en vid publik. Målet är mångfacetterat — att skapa medvetenhet, att informera och bryta mänsklig isolering.

Det är enligt kulturrådets mening angelä- get, att museerna får möjlighet fortsätta det betydelsefulla arbetet med att söka nå nya

grupper som många av dem börjat under 1960-talet. Utställningen lämpar sig mycket väl att använda också utanför institutio- nerna. Inte minst försöken med utställningen som läromedel har visat detta. De försök som på detta område gjorts av Riksutställ- ningar och olika museer har givit erfaren- heter som bör tas till vara och få påverka utvecklingen i stort. En del försök har också gjorts med att låta publiken följa och påver- ka utställningars tillkomst. Det är en typ av experiment som bör utvecklas. Även andra former av medverkan från allmänhetens och skilda opinionsgruppers sida bör prövas. Museerna har under senare tid lagt ner allt större intresse på pedagogisk information och förbättrad visningsverksamhet. Även den utvecklingen bör fullföljas.

I den nya inriktningen av musei— och utställningsverksamheten under 1960-talet har temautställningar varit ett viktigt inslag. I den skrivelse som riksdagsrevisorerna ingav till Kungl Maj :t i april 1972 (6.222) karak- teriserades de tre berörda statliga institutio- nernas temautställningar på följande sätt. De har hittills ”mest haft karaktären av partsin- lagor, presenterade av företrädare för stän- digt samma grupp av politiska extremister”. Revisorerna ifrågasätter över huvud om anordnandet av sådana utställningar är tillå- tet. Denna fråga bör enligt revisorerna sär- skilt prövas. ”Om därvid skulle befinnas lämpligt att institutionerna får befogenhet att ta upp samtidsproblem som utställnings- objekt, bör utställningarna gestaltas på ett sådant sätt att ämnet kommer under allsidig belysning.”

Det ingår inte i kulturrådets uppgifter att diskutera olika utställningsformer. Rådet kan dock konstatera att revisorernas syn på utställningsmediet står i motsättning till rå- dets här förut redovisade bedömning. An- knytningen till samtidsproblemen har givit utställningsmediet en del av den viktiga roll det har i dag.

Kravet på allsidighet har, enligt rådets mening, alltför ofta tjänat som förevändning för att förhindra kontroversiella och kritiska röster att komma till tals inom kulturom-

rådet. Den konst som ser som sin uppgift att kritiskt belysa vårt samhälles funktioner och med konsten som instrument anvisa vägar att förändra detta samhälle, kan mycket sällan fogas in under dessa allsidighetskriterier. Att över huvud kräva att denna för samhället så viktiga kritiska konst fogas in mellan ”objek- tiva”, ”balanserade” eller ”allsidiga” ramar är icke önskvärt.

Kulturrådet finner det värdefullt att MUS 65 snart lägger fram sina betänkanden om musei- och utställningsverksamheten i vårt land. Härigenom får statsmakterna möjlighet att formellt bekräfta den syn på utställnings- mediet som i praktiken redan slagit igenom och som kulturrådet i det föregående givit uttryck för.

Vad beträffar lokaler för musei- och ut- ställningsändamål bör man på sikt planera för att få utställningsmöjligheter både i cen- tralortens centrum och i närmiljöerna. Det förstnämnda kan ske genom att kommunala konsthallar inrättas. Det senare kan ske ge- nom anpassning av skol- och fritidslokaler till utställningsändamål. Särskilt för bild- konsten och för informations- och debattut- ställningar behövs lokaler som kompletterar existerande större eller mindre museer och hembygdsgårdar.

6.5.3.2 Organisatoriska konsekvenser av målen

Det finns ett behov av samordning mellan museerna, av rådgivning till museiväsendet och i vissa fall också av en gemensam plane- ring mellan olika museer. Enligt vad kultur- rådet inhämtat överväger MUS 65 att föreslå att det upprättas ett särskilt musei- och utställningsråd med sådana uppgifter. Kulturrådet delar de sakkunnigas uppfatt- ning om behovet av samordning och service inom museiområdet. Lämpligast är dock att detta tillgodoses inom ramen för ett organ med ett bredare ansvarsområde än endast musei- och utställningsområdet. Vid behand- lingen av den centrala organisationen under 8.6 kommer rådet därför att föreslå att det nya kulturrådet också får ansvar för musei—

och utställningssektorn.

I fråga om Riksutställningar kan man vänta att MUS 65 föreslår en permanentning. Kulturrådet vill för sin del förorda, att insti- tutionen får en likartad roll som rådet re- kommenderat för Riksteatern och Rikskon- serter.

Dess uppgift bör vara att komplettera utställningsverksamheten på olika håll ute i landet. Riksutställningar bör i första hand vara ett distributionsorgan. Det bör även kunna producera sådana utställningar som inte kan göras inom en museiinstitution. En nära samverkan med centralmuseer och läns- museer blir nödvändig. Riksutställningar bör vidare kunna fungera som konsult-, service- och utvecklingsorgan. MUS 65 kan också väntas föreslå, att Konstfrämjandet vidareut— vecklas och bla får särskild inriktning mot uppsökande verksamhet, något som kultur- rådet anser riktigt.

De statliga museernas uppgift blir att göra utställningar för det egna museet och för förmedling i landet i övrigt. I det avseendet får de en likartad roll som de statliga teat- rarna.

De statliga museerna bör biträda de regio- nalt verksamma museerna med service och annan stödjande verksamhet. Centralmuse- erna bör sålunda ställa sakkunskap till förfo- gande och svara för skilda slag av serviceupp- gifter av teknisk natur, som inte hör hemma hos Riksutställningar eller hos det nya kul- turrådet. En viktig sida av centralmuseernas verksamhet blir att svara för utvecklingsverk- samhet inom sina olika arbetsområden.

En intensifierad utställningsverksamhet vid landets museer försvåras i dag av att föremålen i stor utsträckning är bundna till de institutioner, i vilkas samlingar de ingår. Föremålen behöver i ökad omfattning kunna ställas till förfogande för museiväsendet i dess helhet. För att detta syfte skall uppnås torde de sakkunniga komma att föreslå olika åtgärder, som underlättar utlån och deposi- tioner. Central registrering, mer ändamålsen- liga förvaringsutrymmen och ökad konserve- ringsverksamhet utgör några tänkbara åtgär- der för att undanröja hinder för en mer

omfattande låne- och depositionsverksam- het.

Kulturrådet ansluter sig till en tanke som de sakkunniga vid överläggningar med rådet givit uttryck åt, att de statliga museerna skall bibehålla sin självständiga ställning under särskilda styrelser.

Liksom kulturrådet synes MUS 65 gene- rellt lägga stor vikt vid de regionala institu- tionerna. Med detta synsätt bör de nuva- rande länsmuseerna tillsammans med vissa övriga regionala museer få förstärkta resur- ser. Även i län med mer än ett museum bör länsmuseet på grund av sina särskilda förut- sättningar för samverkan med länsmyndig- heter och övriga länsorgan tillmätas särskild betydelse.

De sakkunniga kan väntas lägga fram för- slag till en modell för regional museiverk- samhet. Enligt vad kulturrådet erfarit har en utgångspunkt vid utarbetandet av modellen varit, att en viss likformighet måste kunna krävas i frågan om den service museerna skall kunna lämna skolan. Det är också viktigt att länsmuseerna kan bedriva en uppsökande verksamhet utanför institutionerna och på det viset bidra till att minska avståndet mellan museerna och olika ekonomiskt och socialt sämre ställda grupper.

MUS 65 har i betänkandet om kulturmin- nesvården föreslagit, att länsmuseernas funk- tion som organ för den statliga kulturmin- nesvården skall upphöra.

Bl a med anledning av länsstyrelsernas nya organisation och uppgifter föreslår de sak- kunniga, att dessa blir regionala organ för den statliga kulturminnesvården. Härmed vidgas länsstyrelsens nuvarande ansvar till att om— fatta hela miljövärden. I konsekvens härmed föreslås, att landsantikvarietjänsterna inord- nas i länsstyrelsernas organisation och då inte längre skall vara förenade med Chefskap för länsmuseerna

Kulturrådet har inte haft möjlighet att ta ställning till frågan om chefskapet för läns- museerna bör skiljas från uppgiften som landsantikvarie. Om en sådan förändring kommer till stånd, är det särskilt angeläget att länsmuseernas ställning stärks.

De kulturhistoriska föreningar under vilka länsmuseerna i dag lyder, utövar i allmänhet ett huvudmannaskap av rent formell art. De saknar egna resurser för att driva museerna och måste i det närmaste helt lita till anslag från stat, kommun och landsting. Lands- tingens och kommunernas representation i föreningarnas styrelser är ofta av begränsad omfattning. Dessa har i dag inte ett infly- tande över inriktningen av museernas arbete som svarar mot deras ekonomiska insats.

En förutsättning för att få till stånd en utvidgad lokal och regional verksamhet är att en fastare anknytning skapas mellan länsmu- seerna och olika samhällsorgan.

De kulturhistoriska föreningar, som är huvudmän för regionalt verksamma museer, bör efter hand lösas från det omedelbara ansvaret för förvaltningen av dessa. En för- delning av inflytandet mellan landsting och kommun blir nödvändig. En organisatoriskt lämplig form för huvudmannaskap torde där- vid vara en stiftelse med kommun, landsting och föreningar som stiftare.

De delar av landet som saknar länsmusei- verksamhet är Stockholms län, Kristianstads län, Malmöhus län samt Göteborgs och Bo- hus län. I dessa regioner finns möjlighet att inleda en på kommunala museer baserad länsomfattande museiverksamhet. De ifråga- varande områdena hör till landets mest folk- rika. Det rör sig här till stor del om en befolkning, som genom inflyttning till ny- byggda storstadsförorter kan antas ha svårt att få kulturell service och orientering. En utvidgad ambulerande utställningsverksam- het med nedslagsplatser i lokala kulturcentra får i dessa områden anses vara särskilt ange- lägen.

Länsmuseerna bör ha ansvaret för en om- fattande regional verksamhet med tyngd- punkt på utställnings- och undervisningsverk- samhet. Denna bör i stor utsträckning vända sig till ungdomsskolan och till vuxenunder- visningen. Den bör även bli en integrerad del i ett större riksomfattande utbud av utställ- ningar, bla från de statliga centralmuseerna och Riksutställningar.

Länsmuseerna bör enligt kulturrådets me-

ning vara representerade i de regionala sam- arbetsorganen (8.5).

På det lokala planet bör museerna ingåi det organisatoriska mönster som kulturrådet i 8.4 skisserat för den lokala kulturverksam- heten.

Som nämnts finns på vissa platser i landet kommunala konstsalonger med uppgift att visa och sälja konst. Alla åtgärder för att stimulera konstintresset och försäljningen av konst är utomordentligt angelägna. Eftersom konstmarknaden kommer att tas upp av MUS 65, kan rådet inte här närmare ta upp de kommunala konstsalongerna. I sitt nästa betänkande om kulturarbetarnas villkor kommer rådet att mot bakgrund av MUS 65:s väntade förslag redovisa sin syn på frågan.

6.6. Folkbiblioteken

6.6.1. Litteraturutredningens arbete

För bibliotekssektorn gäller liksom för mu- seisektorn att en annan utredning arbetar med väsentliga delar av området. 1968 års litteraturutredning tar upp bibliotekens roll och möjligheter i fråga om litteraturdistribu- tionen. För kulturrådet har det mot den bakgrunden varit naturligt, att mer se till bibliotekens allmänkulturella uppgifter och deras organisatoriska ställning i framtiden.

Kulturrådet går i det följande inte in på universitets- och forskningsbibliotek och andra vetenskapliga bibliotek.

6.6.2 Folkbibliotekens nuvarande organisation och målsättning

Folkbiblioteken är kommunala institutioner som växt fram ur ”sockenbibliotek” och studiecirkelbibliotek. Efter kommunsam- manläggningarna år 1974 beräknas samtliga kommuner ha folkbibliotek, medan de sista studiecirkelbiblioteken då torde ha upphört. Ansvarigt kommunalt organ för folkbiblio- teken har hittills som regel varit en biblio- teksstyrelse. Uppgiften håller emellertid suc- cessivt på att föras över till kulturnämn- derna.

Vid sidan av folkbiblioteken kan det lo- kalt finnas andra fristående bibliotek. Vissa Sjukhusbibliotek drivs av sjukvårdshuvud- männen i egen regi, men det stora flertalet fungerar som filialer till de kommunala bib- lioteken. Dessa har också i ökad utsträckning

tagit över ansvaret för biblioteksverksam- heten vid andra typer av vårdanstalter. När det gäller skolbibliotek är bilden splittrad. I en del kommuner har kommunbiblioteket (huvudbiblioteket) helt ansvaret för denna bokservice. På andra håll utgör skolbiblio- teket en separat organisation. Också mellan de kommunala biblioteken och förbandsbib- lioteken inom krigsmakten finns i allmänhet en viss anknytning även om de sistnämnda vanligen utgör en särskild organisation.

Folkbiblioteken visar fortfarande stora skillnader sinsemellan såväl i verksamhetens kvalitet som i fråga om dess bredd. Utveck- lingstendensen i landet i dess helhet är dock entydig. Det framgår av de målformule- ringar, som redovisas i utvecklingsplaner och utredningar som ges in till skolöverstyrelsen.

Folkbibliotekssakunniga formulerade år 1949 i betänkandet Folk- och skolbibliotek (SOU 1949128) en målsättning för folkbib- lioteken som av många fortfarande betraktas som aktuell. Efter en diskussion av bibliote- kens uppgifter dels från den enskilde låntaga- rens synpunkt, dels ur det allmännas synvin- kel formulerade de sakkunniga vissa all- männa principer.

”Folkbiblioteket skall fylla sin uppgift genom att till medborgarnas förfogande kostnadsfritt ställa böcker och annat mate- rial för förmedling av tankar och idéer: tidskrifter, tidningar, kartor, bilder, film, grammofonskivor. Det skall välja detta mate- rial så, att det bäst svarar mot medborgarnas behov, självfallet inom de gränser, som hän-

synen till elementära konstnärliga krav upp- drager. Det skall lämna vägledning vid sam- lingarnas utnyttjande och aktivt verka för att största möjliga antal medborgare kommer i kontakt med de värden, som biblioteket representerar. Det skall samarbeta med alla andra organisationer, som har kulturell verk- samhet på sitt program: skolor, universitet, museer, folkbildningsorganisationer, före- ningar osv. Det skall stå i centrum för bild- ningsarbetet."

Mot slutet av 1960—talet har folkbiblio- tekssektionen inom Sveriges allmänna biblio- teksförening (SAB) utarbetat mål för folk- biblioteken. Man skiljer där mellan en ideo- logisk och en funktionell målsättning.

År 1970 tillsattes en rationaliseringsutred- ning med deltagande från skolöverstyrelsen, SAB, Kommunförbundet och Folkbiblio- tekarieförbundet med uppgift att anpassa riktlinjerna för folkbiblioteken till den för- ändrade verksamheten.

6.6.3. Folkbibliotekens nuvarande verksamhet

Med utgångspunkt i den målsättning som nyss nämnts och i nuvarande verksamhet kan folkbibliotekens uppgifter i dag samman- fattas under tre rubriker: (1) medieförmed- ling, (2) informationscentrum, (3) kulturellt centrum.

Den första uppgiften är bibliotekens egen uppgift, den andra kan de dela med andra samhällsinstitutioner, den tredje har som väsentliga inslag samarbete med organisatio- ner och andra institutioner.

Folkbibliotekens medieförmedlande verk- samhet har utvecklats mycket snabbt och böckerna dominerar givetvis. År 1960 var folkbibliotekens totala bokbestånd ca 14,5 milj band och år 1969 ca 22,5 milj band. Den totala utlåningen var ca 30 milj band år 1960 och ca 48 milj band är 1969.

Bland övriga medier är grammofonskivor och ljudband i dag reguljära inslag i biblio- teksverksamheten. På bildsidan kan noteras den utlåning av konst (artotekverksamhet) som håller på att växa fram i bibliotekens regi. Med teknikens fortgående utveckling

kan man räkna med att ytterligare medier kommer att tillföras biblioteket (videoband, ADB—material etc). Mikrofilmade arkivalier blir vanligare. Biblioteket tillhandahåller också den apparatur som krävs för att ut- nyttja de olika medier som här nämnts, i första hand inom bibliotekets lokaler men vid vissa bibliotek också som hemlån.

Bibliotekens filmverksamhet har ännu begränsad omfattning och avser mestadels barnfilmer, men även ungdoms- och vuxen— fllm förekommer. I allmänhet förhyrs fil— merna från kommersiella distributörer. Åt- skilliga länsbibliotek har dessutom lagt upp ett filmotek. Dessa filmotek flyttas nu suc- cessivt över till de nya läns-AV-centralerna, så att en samlad filmresurs skapas i länet/ regionen. I fråga om AV-medier i övrigt före- kommer regelmässigt samarbete med skolan. Under stark utveckling är utlåning av ban- dade utbildningsprogram från Sveriges Radio och TRU, varvid läns-AV-centralerna betjä- nar såväl biblioteken som skolan.

Biblioteken ser som sin uppgift att ge en allsidig orientering. Det finns numera en tendens till mindre moralism vid bokinköpen och en benägenhet att tillhandahålla också litteratur som svarar mot mycket måttliga krav på kvalitet. Delvis sammanhänger detta med de ökade ekonomiska resurser som bib- lioteken har fått. Parallellt härmed föreligger en annan tendens, nämligen att tillhanda- hålla aktuell debattlitteratur i större omfatt- ning än tidigare. I båda dessa avseenden avspeglar bibliotekens bokurval den föränd- ring mot en öppnare inställning som skett inom massmedierna.

Biblioteken spelar också en viktig roll i den växande vuxenutbildningen genom att tillhandahålla kurslitteratur och annat kurs— material.

Bibliotekens uppgift att lämna informa- tion om och ur böcker och andra medier till allmänhet, skola, samhällsorgan och företag har under senare år blivit alltmer omfat- tande.

Bibliotekens ställning som de mest besök- ta institutionerna har i växande grad föran- lett kommunerna att använda dem som

kanal för den kommunala informationen genom tillhandahållande av protokoll och handlingar, broschyrer, stadsplaneutställ- ningar m. m.

Under senare år har biblioteken på många orter också strävat efter att specialdestinera viss informationsverksamhet, ofta i samver- kan med andra organ. Som exempel kan nämnas den på vissa håll omfattande infor- mationstjänsten till invandrarna. Ett annat exempel är vägledning till de vuxenstude- rande framför allt till den icke institutionali- serade vuxenutbildningen.

Biblioteket som kulturcentrum är ett be- grepp, som vuxit fram under 1960-talet. Också på större orter utgör bibliotekets all- män-kulturella verksamhet en komplettering av kulturlivet. Den allmän-kulturella verk- samheten går dock betydligt längre tillbaka. På barnbibliotekssidan hade man redan tidigt börjat med en viss verksamhet av underhåll- ningskaraktär i anslutning till boken, som sagostunder och kasperteater. Detta var be- gynnelsen till en programverksamhet, som tog fart under l950-talet, och som sedan visade sig ha en egen växtkraft.

Enligt skolöverstyrelsens statistik för år 1969, som omfattar 810 bibliotek, hade 193 utställningsverksamhet, 200 ordnade förfat- taraftnar och 166 hade filmvisningar. Gram- mofonkonserter ordnades av 89 av de 175 bibliotek som hade musikanläggningar.

I sitt arbete har biblioteken i växande grad tagit upp uppsökande och mälgruppsinriktad verksamhet.

Ett led i detta arbete har varit tillkomsten av filialer och bokbussar. En stor del av den ökade utlåning som skett det senaste decen- niet tillskrivs utbyggnaden av filialsystemet. Erfarenheten visar, att bokbussen i glesbyg- den är det främsta medlet för att åstad- komma en effektiv biblioteksservice. Den utgör också en värdefull komplettering till de fasta enheterna i tätorternas ytterområ- den. Enligt skolöverstyrelsens statistik fanns år 1970 bokbussar i ca 40 kommuner.

Den målgruppsinriktade verksamheten sker främst efter åldersgrupper. Förr skilde man mellan verksamhet för barn och vuxna.

Det moderna biblioteket har därmed ofta karaktär av familjebibliotek, där barnavdel- ningen endast markeras genom lägre hyllor och möbler. Barn och ungdom rör sig alltså i samma lokaler som de vuxna. Ofta avdelas en mindre del av barnavdelningen till små— barn i förskoleåldern och omedelbart där— över. För att ytterligare underlätta över- gången till vuxenavdelningen har man sedan mitten av 1950-talet på många håll inrett speciella tonårsavdelningar eller tonårshörnor.

I flera kommuner bedriver det kommu- nala biblioteket ett ganska omfattande sam- arbete med barnstugorna vad beträffar bok- försörjning och programverksamhet. Samar- bete förekommer också på några håll mellan bibliotek och fritidsnämnd när det gäller planering av viss programverksamhet.

Personer som inte själva kan besöka bib- lioteket eller på grund av olika handikapp inte kan tillgodogöra sig bibliotekets utbud på vanligt sätt omfattas av den sociala biblio- teksverksamheten. ”Boken-kommer-verk- samheten” är ett exempel. Den innebär att den sjuke eller handikappade får hembesök av en bibliotekarie. Denne noterar området för vederbörandes läsintresse, varefter böc- kerna sänds hem till bostaden. År 1969 förekom sådan verksamhet på 259 bibliotek. Som exempel på omfattning kan nämnas att vid Malmö stadsbibliotek lånades 39 501 band ut i denna verksamhet. Även biblio- tekets service till intagna på sjukhus, nykter- hetsvårdsanstalter, ungdomsvårdsskolor och fångvårdsanstalter hänförs till den sociala biblioteksverksamheten. Biblioteken ger ock- så service till barnavårdsinstitutioner, ålder- domshem, åldringscentra, pensionärshem- och elevhem för rörelsehindrade.

Biblioteken bedriver också verksamhet för invandrare, med böcker, tidskrifter och i någon mån också med programverksamhet på invandrarspråken.

6.6.4 Länsbibliotekens nuvarande verksamhet

Det regionala biblioteksarbetet handhas av ett bibliotek i varje län. Detta bibliotek får

statsbidrag för uppgiften att även fungera som länsbibliotek, 19 av dessa bibliotek är primärkommunala, dvs stadsbibliotek. De fyra övriga är statliga stifts- och landsbiblio- tek. Utöver statsbidrag finansieras länsupp- gifterna i princip genom bidrag av lands- tingen. Länsbibliotekens främsta uppgifter är att komplettera de lokala biblioteken vid litteraturförsörjningen, ge biblioteken råd och vägledning och verka för samordning och för en planmässig utbyggnad av biblio- teksverksamheten i länet. Länsbiblioteket skall också kunna stödja de lokala folkbiblio- teken i deras planerings- och organisations- arbete.

Länsbibliotekens arbete har undergått en tydlig förändring under 1960-talet. Interur- banlånen av böcker har nästan genomgående ökat. De största procentuella ökningarna lig- ger dock på nya medier (grammofonskivor, mikrofrlm, talböcker, bildband m m). Bokut- låningen har samtidigt ändrat karaktär och utgörs i allt större utsträckning av facklitte- ratur (kurslitteratur). Bokbussverksamhet bedrivs av vissa länsbibliotek medan andra lagt ned den eftersom kommunerna tagit över ansvaret.

De flesta länsbibliotek har under de senas- te åren medverkat till att ordna program- verksamhet, bla vandringsutställningar och författarturne'er.

Viktigare än programverksamheten är dock rådgivning och konferenser kring aktu- ella frågor. Bland dessa kan nämnas frågor kring användandet av nya medier, lokalfrå- gor samt organisationsfrågor särskilt inför kommunsammanläggningar.

Personalen vid länsbiblioteken har i stort sett varit konstant under hela 1960-talet. Genomsnittligt har under 1960—talet för läns- biblioteksfunktionen vid sidan av länsbiblio- tekarien varit anställda två bibliotekarier och en kontorist per län.

Det är uppenbart att länsbiblioteksfunk- tionen organisatoriskt ofta betraktas som en bifunktion vid sidan av den egentliga upp- giften att vara hemkommunens huvudbiblio- tek.

För stifts- och landsbiblioteken är styrel-

sens sammansättning bestämd i instruktio- ner, utfärdade av Kungl Maj:t. Där stadgas bla att en representant för landstinget får ingå i styrelsen.

Statskontoret har i sin utredning angående stifts- och landsbiblioteken föreslagit, att dessa bibliotek ställs under kommunalt huvudmannaskap och utses till länsbibliotek, varvid statens övriga engagemang i dessa bibliotek upphör. (Huvudmannaskapet för stifts- och landsbiblioteken, 1970.)

De länsbibliotek som inte är stifts- och landsbibliotek har den primärkommunala styrelsen som huvudman även för länsverk— samheten. I sex fall är det kulturnämnder, i tretton fall särskilda biblioteksstyrelser. I fyra län har landstingsrepresentanter knutits till styrelsen.

Ett mer utvecklat samarbete mellan läns- bibliotek och landsting finns i bl a Väster- norrlands län. Länsbiblioteket har där över- tagit ansvaret för biblioteken vid de mindre sjukvårdsanstalterna i länet.

En regional verksamhet med serviceansvar för större regioner är lånecentralerna. Denna organisation innebär att tre lånecentraler,en för södra, en för mellersta och en för norra delen av landet, svarar för kompletterande insatser inom bokförsörjningen. I likhet med länsbiblioteken är lånecentralerna stadsbib- liotek — i Malmö, Stockholm och Umeå — som erhåller bidrag för sina speciella funktio- ner. Däremot utgår i det fallet inte lands- tingsanslag.

6.6.5. Kulturrådets synpunkter på folkbiblioteken

Folkbiblioteken intar en central plats i kul- turlivet. De har en stor ämnesmässig bredd, de arbetar med en rad olika medier och de svarar i växande utsträckning för allmän-kul- turella arrangemang. Detta i kombination med ökat öppethållande och en alltmer dif- ferentierad och målgruppsinriktad serv;ce har fört biblioteken i kontakt med långt större grupper av människor än andra kultur- institutioner. Biblioteken har i allmänhet kommit i första hand vid kommunernas przo-

riteringar inom kulturområdet och är i många kommuner den enda kulturinstitutio- nen. Folkbiblioteken får också anses väl organiserade och ligger långt framme när det gäller möjligheter att förverkliga de kultur- politiska mål som kulturrådet föreslagit. I en nyligen publicerad Unescostudie (Public lib- rary legislation: a comparative study by Frank M. Gardner, Paris 1971) hävdas att Sverige har det mest utvecklade folkbiblio- teksväsendet i Europa och sannolikt i hela världen.

Kulturrådet anser, att folkbiblioteken i flertalet kommuner bör utgöra den institu- tionella grunden för ett mer differentierat kulturutbud. Tillgången på lokaler och per- sonal och den grundläggande uppgiften att tillhandahålla informationsmaterial gör bib- lioteket till en lämplig bas för kontaktska— pande aktiviteter. Biblioteken bör erbjuda ett alternativ till det kommersiella kultur- livet när det gäller att skapa aktivitet i närmiljön. Biblioteken bör utvidga den av- giftsfria mediedistributionen inom ton- och bildkonst och så långt möjligt även på film— området.

Trots den positiva utvecklingen inom folk- biblioteksområdet återstår mycket att göra innan biblioteken mer allmänt kan fungera som kommunala kulturhus med verksamhet över hela kulturområdet.

För den differentierade verksamhet som kulturrådet diskuterat i målkapitlet under 4.lS.2—3 har folkbiblioteken särskilt goda förutsättningar. Av kulturinstitutionerna är det folkbiblioteken som mest systematiskt riktat sin verksamhet till olika grupper. En utveckling vidare i denna riktning är angelä- gen.

I tidigare biblioteksutredningar har biblio- tekens uppgift att svara för bildförsörjningen betonats dock utan att denna funktion synes ha närmare definierats. Kulturrådet lägger vikt vid denna uppgift, som inte har fullföljts lika väl som utvecklingsarbetet då det gäller andra medier. Bildbehovet för enskilda stu- dier och cirkelstudier är stort. Att bygga upp en rimlig bildservice då det gäller internatio- nellt material ställer stora anspråk.

På bildförsörjningens område bör folkbib- lioteken — liksom när det gäller läromedel i övrigt — samverka med skolan. Genom den uppbyggnad av läns-AV-centraler som nu pågår och den utveckling av kommunala läromedelscentraler som Kommunförbundet tagit initiativ till, kommer betydligt ökade resurser att finnas inom den närmaste tiden. Såväl länscentralerna som de lokala lärome- delscentralerna betjänar förutom skolan även biblioteken, museerna, folkbildningen mfl. Med hänsyn till bibliotekens öppethållande- tider anser kulturrådet det rationellt att in- tresserade föreningar, studiecirklar och andra grupper skall kunna rekvirera diabilder, bild- band, filmer och annat visuellt material via biblioteken. Även rekvisitioner till centrala bildarkiv o d bör kunna gå samma väg. Då bildförsörjningen är ett relativt obearbetat område måste ett utvecklingsarbete komma till stånd.

På musikområdet har konsertbyråutred- ningen föreslagit att biblioteken skall inpas- sas i en postorderdistribution av fonogram (SOU 1971:73).

Biblioteken kan också tänkas bli doku- mentationscentraler för den lokala verksam- heten bl a på kulturområdet.

Vid diskussionen av institutionernas roll på teater- och musikområdena har kultur- rådet lagt mycket stor vikt vid den regionala verksamheten. Rådet har sålunda föreslagit att länsensembler eller länsinstitutioner skall upprättas bla för att motverka den stora ojämnheten i fördelningen av utbudet över landet. Inom musei- och utställningsområdet samt inom biblioteksområdet finns redan regionalt arbetande institutioner, länsmuseer och länsbibliotek.

Länsbiblioteken utgör, trots bristande re- surser, i dag ett viktigt komplement till de lokala biblioteken och har visat en stor vilja att omstrukturera sin verksamhet efter beho- ven inom regionen. Om länsbiblioteken skall kunna få en reellt utjämnande och komplet- terande funktion är det dock nödvändigt att ge dem en i vissa delar ny struktur och att tillföra dem ökade resurser.

Länsbibliotekets medieanskaffning bör i

större utsträckning än hittills kunna profi- leras i anslutning till regionens behov. Den ökade vuxenutbildningen kräver mer kurslit- teratur. Litteratur på främmande språk är en nödvändighet för invandrare. En framtida mer decentraliserad postgymnasial utbild- ning kommer att leda till stora anspråk på biblioteksresurserna. Regionens näringsstruk- tur kan också ställa speciella krav på littera- turförsörjningen som inte varje lokalt biblio- tek kan motsvara.

Länsbiblioteket bör kunna ta initiativ till och sprida kulturella arrangemang på länets bibliotek. Kursverksamhet för biblioteks- personalen i länet kan även behöva öka. Kulturrådet anser vidare, att länsbiblioteken bör tillföras ökade resurser för service och rådgivning till de lokala biblioteken särskilt i fråga om aktiverande och uppsökande verk- samhet.

Kulturrådet anser att länsbiblioteksfunk- tionen har en sådan betydelse, att det stats- bidrag som nu utgår till länsbiblioteken bör förstärkas. En förstärkning av länsbiblioteks- stödet motiveras framför allt av att länsbib— lioteken kan göra insatser i sådana kommu- ner där biblioteksverksamheten är mindre utvecklad.

I Kommunförbundets remissyttrande över statskontorets utredning om huvudmanna- skapet för stifts- och landsbiblioteken kon- staterar förbundet, att den föreslagna kom- munaliseringen leder till en besparing för statsverket. Enligt förbundets mening bör kommunaliseringen inte rubba kostnadsför- delningen stat—kommun på biblioteksom- rådet. Besparingen bör i någon form komma verksamhetsområdet tillgodo. Förbundet anser att länsbiblioteksfunktionerna behöver ytterligare utvecklas. Detsamma gäller låne- centralernas verksamhet.

Kommunaliseringen av stifts— och lands- biblioteken är en fråga av stor principiell betydelse. Kulturrådet kommer att i kapitel 8 närmare utveckla sin syn på hur statens insatser bör kanaliseras på regional nivå. Rådet uttalar sig där för att några helstatliga organ inte bör finnas på kulturområdet med undantag för regionmusiken och landsarki-

ven. Den av statskontoret föreslagna kom- munaliseringen av stifts- och landsbiblio— teken ligger helt i linje med rådets princi— piella inställning och bör genomföras.

Vad beträffar organisationen av länsbiblio- teken anser kulturrådet, att den situation som redovisats i det föregående inte är helt tillfredsställande. Landstingen är trots att de lämnar betydande bidrag till länsverksam- heten i de flesta fall orepresenterade i biblio- tekens styrelser. Det skulle vara rimligt med en formell representation i bibliotekets sty- relse enligt principen att ekonomiskt ansvar berättigar till medinflytande. Biblioteken kan emellertid av formella skäl som primär- kommunala institutioner inte ha landstings- representation.

Olika organisatoriska lösningar är tänk— bara. En är att landstingen sluter avtal med primärkommunen om fullgörande av länsbib- lioteksuppgifterna. Genom ett sådant avtal kan landstinget skaffa sig ett visst inflytande över länsbiblioteksverksamheten. Denna lös- ning är inte helt tillfredsställande och mot- svarar inte de organisationsformer som rådet föreslår för andra sektorer av kulturområdet. En institution bör ha ett ledningsorgan som speglar huvudmännens intressen. Detta skulle kräva att länsbiblioteken omvandlades från kommunala förvaltningar till exempelvis stiftelser. lnvändningar kan å andra sidan riktas mot en sådan lösning åtminstone i nuvarande läge, då länsbiblioteksuppgifterna är en förhållandevis liten andel av de kom- munala bibliotekens totala arbetsuppgifter. Rådet anser därför att frågan om länsbiblio— tekens organisationsform bör studeras ytter— ligare av det nya kulturrådet.

] kapitel 8 förutsätter kulturrådet att kul- turnämnder kommer att finnas i alla kom- muner. Då nämnder bör syssla med bl a mål- och prioriteringsfrågor för hela kulturom- rådet kommer de att få ett övergripande ansvar för biblioteksverksamheten även om det finns en särskild biblioteksstyrelse. In- ordnandet av biblioteksverksamheten under kulturnämnderna som torde bli allt vanligare bör ytterligare kunna bidra till att folkbiblio- tekens verksamhet i högre grad än fn sam-

ordnas med annan kulturverksamhet.

Kulturrådet kommer under 8.6 att ta upp behovet av en omorganisation av den statliga administrationen som svarar för stödet till folkbiblioteksväsendet. Enligt rådets mening bör ett överförande av dessa uppgifter till det nya kulturrådet bidra till en bättre samord- ning mellan bibliotekssektorn och övriga sek- torer inom kulturområdet.

För lokalplaneringen är det angeläget att det inte är en biblioteksstyrelse som har det yttersta ansvaret för att anskaffa lokaler utan ett organ med större överblick. Tillgo- doseendet av bibliotekens lokalbehov får nämligen inte ses isolerat utan som en del av lokalförsörjningen för alla former av kultur- aktiviteter. Till denna fråga återkommer rå- det i kapitel 9.

Det statliga stödet till folkbiblioteken bör förstärkas men ges delvis nya former. Detta tas upp i kapitel 10 (10.65).

6.7

6.7.1. Allmänt

Folkparksrörelsen och folketshusrörelsen har i 2.6 presenterats som lokalhållande organi- sationer. Deras uppgifter begränsas emeller- tid inte till att tillhandahålla lokaler. Verk- samhet i egen regi med olika slag av kultur- aktiviteter har stor betydelse. Av den anled- ningen och med hänsyn till den stora allmän- na kulturella betydelse de två rörelserna har, tas de här upp till behandling.

6.7.2. Folkets park 6.7.2.l Nuvarande verksamhet

I en undersökning är 19681 urskiljs fyra olika funktioner hos folkparkerna, nämligen nö- jesfunktionen, kulturinstitutionsfunktionen, dagparksfunktionen och folkrörelsefunktio- nen. Med nöje avses dans, ”lättare” artist- uppträdanden, spelautomater, tombola etc. Till kultur hänförs bl a varieté, teater, ope- rett, opera och konserter. Dagparksfunktio- nen består i mera kontinuerligt tillgängliga attraktioner på dagtid (djur, badminton, lek- park, servering etc). Med folkrörelsefunktio- nen avses närmast folkparkernas roll i det fackliga och politiska arbetet. Nöjesfunktionen har under alla år varit den dominerande. Dess relativa andel har ökat speciellt under de senaste tio åren. Popmusikens intåg i folkparkerna medförde en föryngring av publiken. Dagparksfunktionen är i sina mer utveck—

Folkets park och Folkets hus

lade former av relativt sent datum och dess betydelse har ökat markant under 1960- talet.

Folkrörelsefunktionens relativa andel har minskat sedan 1930-talet.

Kulturinstitutionsfuriktionen har domine- rats av teaterföreställningarna. Här ingår så- väl opera, operett och dans som dramatik och revy. Folkparksrörelsen producerade länge teaterföreställningar i egen regi jämsi— des med turnéer från andra producenter inkl de statliga teatrarna. Teaterverksamhetens omfattning framgår av tabell 6.1 l.

Orsakerna till att teaterverksamheten minskat snabbt kan vara flera. Omsvängning- en mot en yngre publik med andra intressen, TV—teaterns utbyggnad, flera fasta teatersce- ner och försämrad lönsamhet för turnéteater är några faktorer som spelat in.

En marknadsundersökning som företogs år 1968 visade att av publiken denna som- mar var hälften under 30 år. Äldersgruppen 16—19 år var ströbesökare, som främst loc- kades av artistuppträdanden. Den stora grup- pen besökare var då i åldern 20-29 år och utgjordes i hög grad av stamgäster (mer än tio besök), som även kom för att dansa och få kontakt. Publikunderlaget har emellertid successivt förskjutits mot yngre åldersgrup- per. I dag utgörs stampubliken till stor del av ungdomar under 20 år.

1 Peter Hedberg: Folkparkerna - ett analysför— sök, 1968. *

Tabell 6.1] F olkparkemas teaterverksamhet.

Verksam— Antal Antal Antal be- Summa in- Antal rappor— hetsår spel- teater- sökare i komster i terande dagara kontrakt IOOO—tal 1 OOO-tal kr parker

1932 — 1088 2 414 2 894 102 1938 4 1027 4 495 6 088 138 1944 8052 1414 6548 12913 164 1950 8 888 1530 9 504 23 815 203 1956 7483 1311 7427 31720 211 1962b 4570 577 4647 25 831 156 1967C 3 890 276 3 925 38 132 140 19690 3 453 162 3 262 33 389 134 1970C 3 675 126 3 569 33 262 133

3 Speldagar = dagar med program. b Fr o rn år 1958 räknas inte Liseberg in i statistiken. C Djurparkerna i Eskilstuna, Borås och Karlstad inte inräknade. Kalki: Peter Hedberg: Folkparkerna — ett analysförsök, 1968.

Ledningen för folkparkerna anser att man lyckats sämre i storstadsområdena än i lands- orten. En ökad satsning i och kring storstä- derna, eventuellt med ett filialsystem, har föreslagits.

Folkparkerna är fn inne i en stark omda- ningsprocess. I takt med den allmänna stan- dardhöjningen, den förkortade arbetstiden och den ökade fritiden har folkparkernas betydelse som fritidsarrangör ökat. ] samar- bete med kommunerna har under senare är omfattande service- och fritidsanläggningar uppförts i parkerna. Det gäller tempererade bad, bastuanläggningar, campingplatser, ba- rer och restauranger, raststugor, idrottshal- lar, lekskolor och lekplatser, golf- och tennis- banor, is- och bowlingbanor, djurparker osv. Det har ansetts naturligt och ekonomiskt riktigt att förlägga de olika fritidsanläggning- arna i eller i anslutning till folkparkerna. På så sätt har dyrbar tomtmark kunnat nyttjas för flera ändamål och planmässig koncentra- tion och utbyggnad av anläggningarna kun- nat ske.

Förutom teatern, som numera produceras av Riksteatern, och den försöksverksamhet Riksutställningar svarat för, är samtliga pro- gram hos parkerna kommersiella i den me- ningen att programsättningen sker efter lön- samhetsprinciper. Hela kostnaden för artister och omkostnader för parkens drift och un- derhåll bekostas av publiken.

Detta upplevs inom folkparksrörelsen som ett allvarligt kulturellt dilemma, eftersom man härigenom minskar valfriheten för pub- liken. En del parker har i denna situation valt att minska antalet öppethållandedagar. Det finns dock planer på en reorganisation av den i traditionell mening kulturella verk- samheten i parkerna. Folkparkernas central- organisation har därför begärt statsbidrag för egen programproduktion som varieté, jazz, folklore m m.

6.722 Synpunkter och förslag rörande Folkets park

Folkparker med regelbunden verksamhet finns på inemot 150 platser i landet. De ger möjlighet till kontakt i en trivsam miljö och under otvungna former. Verksamheten täc- ker ett brett register från motion och fri- luftsliv till dans, underhållning och andra kulturinslag. Publiken har en skiftande ål- derssammansättning även om en stor del är ungdom. I och med att dagsparksfunktionen byggs ut ökar andelen familjer och äldre som går till Folkets park. Ganska många invand- rare besöker parkerna.

Folkparkerna har alltså en betydande kon- taktfunktion och erbjuder stora möjligheter att nå grupper av människor som inte i första hand nås med det institutionsbundna kultur- utbudet. Folkparkerna har också en viktig

organisatorisk anknytning till det lokala kul- turlivet. Det ger goda förutsättningar att både ta emot ett riksutbud eller regionalt utbud och att tillsammans med Folkets hus bli en träffpunkt och en scen för den fria skapande verksamheten.

Kulturrådet har i annat sammanhang kon- staterat en påtaglig snedbelastning över året av det institutionella kulturutbudet. Det är en historiskt betingad konvention i vårt land att kulturlivet hör den mörka årstiden till. Folkparkernas sommarverksamhet utgör en väsentlig motvikt till detta.

Folkparkernas verksamhet är enligt kul— turrådets mening av den allra största betydel- se särskilt genom den förnyelseprocess, den ambitiösa vilja att bredda verksamheten som fn kännetecknar rörelsen. Det är enligt rå— dets mening olyckligt, att staten inte har givit folkparkerna ett stöd för deras verksam- het som motsvarar parkernas möjligheter att fungera i svenskt kulturliv. Att staten hittills inte givit ett sådant stöd kan delvis förklaras av den genremässiga begränsning som känne- tecknat statens kulturpolitiska engagemang. Rådet har gjort en vidare bestämning av de kulturpolitiska uppgifterna än som hittills skett och därmed faller en stor del, kanske huvuddelen av folkparkernas funktioner in- om området för samhällets kulturpolitiska ansvar. Detta ansvar begränsar sig alltså inte till utbudet av seriös musik, teater osv i parkerna, även om också stödet till detta utbud — som i det följande sägs — väsent- ligen behöver förbättras.

Riksteatern förser sedan gammalt folkpar- kerna med ett omfattande teaterutbud. Det har dock minskat under 1960-talet. Rikskon— serter planerar ett musikutbud för parkerna. För detta ändamål har Rikskonserter och FPC bildat en samarbetsgrupp.

Ett medel att göra ett mera varierat utbud av teater, musik, balett och varieté möjligt är enligt kulturrådets uppfattning att förbättra scenförhållandena. Flertalet av de nuvarande scenerna motsvarar varken de krav på en god arbetsplats som artisterna kan ställa eller de krav på komfort som krävs för publiken. Med bättre, flexibla teaterlokaler i parkerna

kan säsongen förlängas. Ett utvecklingsarbe- te kring en allscen har också inletts.

Riksutställningar har de senaste tre åren stått för utställningar i folkparkerna. Verk- samheten har varit av försökskaraktär. Ut- ställningarna har vänt sig till såväl dag- som kvällspubliken och presenterats av Riksut- ställningars egen personal. Rådet anser ut- ställningsmediet vara väl lämpat för folkpar- kerna. Såväl infomiativa utställningar som pedagogiska konstutställningar producerade för folkparkerna bör kunna bli en viktig uppgift för Riksutställningar.

Kulturrådet föreslår att Riksteatern, Riks- konserter och Riksutställningar får resurser att vidareutveckla sitt samarbete med folk- parkerna. Genom att även andra lokaler än teaterscenerna rustas upp och genom ett tillskott av enkla, flexibla all-lokaler bör parkerna i betydligt större utsträckning kun- na ta emot utställningar, mindre teatergrup- per och musikensembler.

Folkparkernas centralorganisation bör vi- dare få statsbidrag för central service, metod- utveckling, utbildning och lokal och regional försöksverksamhet med teater, balett-, mu- sik- och utställningsve rksamhet. Man bör sär- skilt försöka utveckla fri skapande verksam- het i former som passar folkparkerna. Det är vidare viktigt att samarbete etableras mellan folkparker och länsinstitutioner.

Kulturrådet anser det angeläget att hela folkparksidén får möjlighet att vidareutveck- las. Behovet av statligt stöd och ansvar bör enligt rådet utredas, vilket lämpligen bör göras av det nya kulturrådet.

6.7.3 Folkets hus 6731 Nuvarande verksamhet

Folketshusrörelsen driver viss verksamhet i sina lokaler i egen regi. Den är totalt av ungefär samma omfattning som folkparker- nas verksamhet men den fördelar sig på flera medlemsföreningar och utgör därför bara en mindre del av verksamheten i varje Folkets hus. I övrigt hyr man ut lokalerna till för- eningar, organisationer och andra som svarat

för verksamheten. I egen regi har man fram- för allt drivit biografrörelse och vissa nöjesar- rangemang, bl a dans. Av Riksteaterns 210 spelscener utgörs flertalet eller 170 av fol- ketshusscener. Teaterverksamheten ordnas mera sällan i folketshusföreningens regi utan ingår i den lokala teaterföreningens uppgif- ter. Folketshusföreningen är dock vanligen medlem i teaterföreningen.

Filmen intar sedan länge en framträdande platsi folketshusverksamheten. Rörelsen för- fogar i dag över drygt 400 biografer. Verk- samheten har delvis ändrat karaktär. En rad biografer på mindre orter har lagts ned. Under år 1970 startade FHR en försöksverk- samhet med en kvalitetsbiografkedja, Bio— kontrast, på ett tjugotal platser i landet. Målet är att visa kvalitetsfilm på varje ort, där föreningslivet och kommunen är intresse- rade av att så sker. Utbyggnaden av Bio- kontrast beräknas kunna ske efter följande linjer.

— Visning i befintliga biograflokaler som inte används varje kväll för kommersiell visning. _ Ombyggnad av lokaler som redan finns. — Nyetablering av speciella biografer.

FHR anser att lösningen av landsortens film- problem inte ligger i ett samhällsstöd eller i en speciell biografform. Avgörande är snara- re att det bakom varje biograf står en fast och målmedveten organisation, som har för- utsättningar att marknadsföra filmen på ett annorlunda sätt än de kommersiella biogra- ferna. Kontakter måste knytas med skolan, bildningsorganisationerna, kulturella sam- manslutningar, fackföreningar och övrigt för- eningsliv. Visningarna måste förankras lokalt så mycket som möjligt.

Driften av Folkets hus och dess verksam- het finansieras huvudsakligen genom hyror från kontors— och affärslokaler, genom tillfäl- liga uthyrningar av förenings- och kulturlo- kaler och genom inkomster av biograf-, dans- och restaurangverksamhet. Folkets hus får anslag av den fackliga rörelsen, kommunerna Och näringslivet. De kommunala anslagen är de största.

Kulturverksamhet borde enligt FHR inte användas som finansieringsinstrument. Man har emellertid blivit tvungen att använda t ex biografrörelsen som en finansieringskälla för att klara kulturuppgifter som t ex teaterverk- samhet.

6.7.3.2 Synpunkter och förslag rörande Folkets hus

Också folketshusverksamheten utgör en ut- omordentligt viktig kulturpolitisk resurs i vårt land. Många av de synpunkter som förts fram rörande folkparkernas verksamhet gäl- ler också Folkets hus. Folketshuslokalerna är i dag platsen för en mångskiftande kultur- verksamhet. Riksteatern använder regelbun- det folketshusscener. Åtskilliga vandringsut- ställningar och musikarrangemang, förmedla- de av bl a Riksutställningar och Rikskonser- ter, förläggs dit. I filmsammanhang har Fol- kets hus under lång tid haft verksamhet och denna har nu gått in i ett förnyelseskede.

Kulturrådet anser att folketshusrörelsen liksom folkparksrörelsen bör få möjlighet att vidareutveckla kulturverksamheten genom experiment och försöksverksamhet av olika slag. Det kan bl a ske i samarbete med Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställ- ningar. Till detta bör statligt stöd utgå. Rådet anser dock inte att Folkets husför- eningarna generellt bör ta över allt arrangörs- ansvar i sina lokaler från andra föreningar och organisationer.

Tillgången till kvalificerad personal har stor betydelse för att sköta kulturverksamhe- ten. Utbildningen av föreståndare m rn, vil- ken nyligen lagts samman med utbildning av folkparkspersonal (”FHR/FPC-skolan”), bör finansieras eller i varje fall stödjas av staten när det gäller de kulturförmedlande uppgif- terna. Kulturrådet tar i övrigt upp personal- frågorna inom kulturområdet i sitt senare betänkande.

I de fall då ett Folkets hus fungerar som kulturhus i en kommun blir det nödvändigt att finna former för ett smidigt samarbete med den kommunala kultursektorn och med kulturell verksamhet som bedrivs av för-

eningslivet.

Ambitionen att hålla samlingslokaler har stått i centrum för Folkets hus. Verksamhe- ten har därför huvudsakligen kretsat kring byggnaderna och deras skötsel. Dessa frågor tar kulturrådet upp i kapitel 9.

Filmutredningen har i sitt betänkande Samhället och filmen (SOU 1970:73) avgett vissa förslag som gäller den verksamhet som bedrivs i folketshusföreningarnas regi. Ut- redningen föreslår, att ekonomiskt stöd läm- nas av kommunerna och staten för att främja tillkomsten av biografer eller andra lokaler på olika platser i landet för visning av kvali- tetsfilm. Kommunen eller föreningslivet bör tillhandahålla själva visningslokalen. Kom- munen bör svara för det årliga driftunder- skottet. Det statliga stödet bör ha karaktär av stimulansbidrag för att få i gång och påskynda verksamheten. Det föreslås utgå för att täcka kostnaden för inredning och utrustning av lokalen. Ett villkor för statsbi- drag skall vara att filmvisningsverksamheten drivs utan vinstintresse.

Utredningen föreslår att FHR:s och Film- institutets administrativa resurser samordnas såvitt avser distribution av kvalitetsfilm. FHR skall ha hand om verksamhet för att stimulera de lokala instanserna att starta biografer för sådan film, löpande service åt de lokala instanserna samt frågor om sam- ordning och kontakter med bl a publikorga- nisationerna.

Den som täcker driftunderskottet av verk- samheten — i regel kommunen — skall utse huvudman på det lokala planet. [ de flesta fall torde det bli FHR:s medlemsföretag på platsen, dvs en folketshusförening som blir huvudman.

Kulturrådet, som delar filmutredningens uppfattning att visning av kvalitetsfilm utan- för de största städerna behöver stimulans, har i sitt remissvar över utredningen till— styrkt att statsbidrag lämnas till inredning och utrustning av filmvisningslokaler avsedda för visning av kvalitetsfilm. Rådet förordade samtidigt att dessa lokalfrågor ses tillsam- mans med övriga samlingslokalfrågor.

6.8

6.8.1. Bakgrund

Information och publikkontakt innefattar en rad Olika åtgärder Och företeelser. Hit hör massmediernas kulturbevakning, statliga och kommunala informationsinsatser, institutio- nernas publikrekrytering, föreningslivets in- formations- och kontaktformer och de sär- skilda publikorganisationernas arbete.

I kapitlen 4 och 5 har massmediernas dvs pressens, radions och televisionens betydelse inom kulturområdet betonats samtidigt som kulturrådet av olika skäl inte kunnat gå närmare in på dessa områden. Det som där sagts gäller även kulturinformationen i mera avgränsad bemärkelse. Radions utnyttjande för utbildningsverksamhet och samhällsinfor- mation, och därmed även kulturinformation, kommer att beröras av 1969 års radioutred- ning.

I det följande behandlas institutionernas, de särskilda publikorganisationernas och det övriga föreningslivets informationsarbete och publikkontakter kring offentliga kulturarran- gemang.

6.8.l.1 Institutionernas information och publikre krytering

Syftet med kulturinstitutionernas informa- tion är i första hand att få publik till sin egen verksamhet. För teatrar och orkestrar, muse- er och konsthallar finns det i många fall också ett direkt ekonomiskt motiv. Möjlighe— terna att utan inskränkning driva verksamhe- ten är beroende av att de genom inträdesav-

Information och publikkontakt

gifter får de intäkter de har kalkylerat med i budgeten. Detta påverkar arbetet iså måtto, att de under alla förhållanden måste säkra en viss minimipublik. Lättast går det att göra genom att inrikta sig på de traditionella publikgrupperna. Först i andra hand kan man riskera att avdela något av de begränsa- de informationsresurserna för det vanskligare arbetet att nå nya grupper. Motsvarande situatiOn har också Riksteaterns lokalavdel- ningar i sin egenskap av ekonomiskt ansvari- ga lokalarrangörer.

Institutionerna vänder sig i princip till hela allmänheten med sin verksamhet. Denna generella inriktning går igen i deras informa— tion. En mycket stor del av den sker genom affischer, annonser och folders som har en allmän utformning. Endast en mindre del av informationsmaterialet utformas med tanke på speciella grupper. En del teatrar och orkestrar använder dock Skådebanan för så- dan riktad information.

För teatrarna och orkestrarna är abonne- mangen en viktig del i publikarbetet. Genom rabatter Och genom vissa förenklingar i in- köpsförfarandet söker man stimulera intres- set hos publiken att i förväg teckna sig för ett visst antal besök under säsongen. För institutionen har detta fördelen att skapa en stampublik, som garanterar en viss belägg- ning Och en viss minimiinkomst. För den intresserade och vane besökaren är det ett enkelt och billigt sätt att försäkra sig Om biljetter. Abonnenterna får som regel också kontinuerligt information om institutionens

kommande program. Däremot är det tvek- samt Om abonnemangsystemet vinner någon ny publik åt teatern. De svårmotiverade grupperna _ de som bara någon gång om året eller inte alls går på teater eller konser- ter _ måste plötsligt om de vill teckna abonnemang gå fyra eller sex gånger på ett spelår. Också den ekonomiska insatsen — på vissa platser måste man lösa hela abonne- manget på en gång — kan utestänga många från att utnyttja abonnemangsförmånerna.

För museer och konsthallar motsvaras abonnemangen Ofta av årskort eller medlem- skap i en stödförening med fri entré bland förmånerna.

Kulturinstitutionerna arbetar sällan med egna ombud på arbetsplatser, ibostadsområ- den eller i föreningar. På de orter där Skåde- banan finns har institutionerna vanligen kon- takt med denna organisation, som då för deras räkning svarar för ombudsarbetet. Där- emot förekommer det att institutionerna tar kontakt tex med föreningar om program som bedöms kunna intressera dem. Dessa kontakter tar man genom cirkulärbrev, ge- nom information på föreningsmöten o d.

Med nuvarande budgeteringsteknik är det svårt att särredovisa institutionernas anslag för information och publikarbete. För hu- vudparten av de institutioner som behandlas i detta kapitel, ligger dessa anslag i storleks- ordningen 25 000—75 000 kr per år. Därtill kommer kostnader för personal med infor- mationsuppgifter som en del av sitt arbete och kostnader för personal som sköter bil- jettförsäljning o d. Endast några av de största teatrarna, orkestrarna och museerna har hög- re informationskostnader. För många biblio- tek och museer liksom för Riksteaterns lo- kalavdelningar är kostnaderna i fråga lägre än 25 000 kr per år.

I förhållande till institutionens omsättning ligger dess informationskostnader långt un- der vad kommersiella företag arbetar med. Det medför att informationsarbetet blir 'mycket begränsat och att det ofta får ge- nomföras utan tillgång till yrkesutbildad per- sonal.

6.812 Skådebanan

Skådebanans målsättning är enligt stadgarna ”att sprida upplysning om samt vidga och fördjupa intresset för scenkonst och musik samt där så befinnes lämpligt annan konst— närlig eller kulturell verksamhet”. Skådeba- neavdelningarna har ofta efter hand breddat sina insatser från teater- och musikområdena till att innefatta även film och utställningar. De gör som regel inga offentliga arrange— mang. Däremot medverkar de till att ordna interna arrangemang för egna medlemmar, för medlemsorganisationer och i vissa andra sammanhang.

Som framgått i 2.9.7 har Skådebanan såväl enskilda som kollektiva medlemmar. Skådebanans enskilda medlemmar får per post månatlig information om nästan alla kulturevenemang på orten. Medlemmarna kan sedan beställa biljett per post eller tele- fon eller genom ombud. De får köpa biljetter med viss rabatt.

Till de kollektiva medlemmarna i Skåde- banan hör fackföreningar och bildningsorga- nisationer. Information lämnas Ofta på för- eningarnas ordinarie möten liksom på kurser och konferenser. Också pensionärsföreningar informeras regelbundet.

Skådebanans arbete sker väsentligen ge— nom oavlönade ombud. Dessa ombud verkar i första hand på arbetsplatser men också i bostadsområden och inom föreningar. Om- buden informeras i allmänhet månatligen genom tryckt eller stencilerad allmän infor- mation, kompletterad med information om det enskilda arrangemanget. Vid spelårets början kallas ombuden till information om hela spelårets program. Träffar med ombu- den arrangeras också någon gång därutöver under året. Ombuden sprider informationen vidare till arbets- och föreningskamrater eller till grannar och hjälper till med biljettan- skaffning.

Ombudens arbete omfattar inte abonne- mang. Detta är värt att notera, eftersom abonnemangsprincipen är ryggraden i de ut- ländska publikorganisationernas arbete. Så är tex fallet inom Arte i Danmark och Volks-

Tabell 6.12 Antal ombud och förmedlade biljetter vid fem Skådebaneavdelningar verksam- hetsåret 1969/703.

Avdelning Antal ombud Antal förmed— Biljetter per lade biljetter ombud Stockholm 1 200 200 000 167 Malmö 250 37 000 148 Norrköping 100 17 300 173 Linköping 108 25 000 231 Uppsala 135 16 000 119 Summa 1 793 295 300 165C

a Huvuddelen av biljetterna avser teater. b En mindre del av det totala antalet biljetter har förmedlats genom andra kanaler än ombuden. C Genomsnittligt antal biljetter.

biihne i de tysktalande länderna. [ Sverige har abonnemang inte bedömts som den mest attraktiva formen för de grupper Skådeba- nan i första hand vill nå.

Kulturrådet har gjort en enkät bland fem av Skådebanans avdelningar med avseende på verksamhetsåret 1969/70. Därvid redovisade avdelningarna följande ombudskader och re- sultat (tabell 6.12).

I sina svar på enkäten var det ingen av de fem avdelningarna som uppgav att Ombuds- kadern hade den omfattning man önskade. Samtliga avdelningar angav att det var brist- ande ekonomiska och personella resurser som gjorde detta. Genom underdimensione- ring av personalen på Skådebanans lokala kanslier går en stor del av dess tid åt för löpande göromål som inforrnationsutform- ning, biljettbeställning, biljettdistribution, ekonomiska transaktioner osv. Endast en mindre del av arbetstiden kan anslås åt den egentliga arbetsuppgiften, att rekrytera, följa upp och utveckla ombudskadern.

Ombuden rekryteras Ofta genom direkt- kontakt med företag och organisationer. Ombuden engagerar sig i allmänhet på grund av sitt personliga intresse för teater eller musik. I vissa fall utser dock medlemsorgani- sationerna själva ombud.

Då ombud utsetts av organisationer har det ofta mera skett av plikt än av ett spon- tant behov. Denna inställning har påverkat ombudens arbete. De har inte varit så aktiva eller arbetat lika inspirerat som de direktre- kryterade ombuden.

Till svårigheterna för ombud som verkar på arbetsplatser hör att nå ut över avdel- ningsgränserna inom företagen. Ombud re- kryterade på den administrativa sidan förblir ombud för tjänstemän. Ombud bland arbe- tarna förblir ombud på verkstaden. På kon- tor har ombuden Ofta tjänstemännens tradi- tionella möjligheter att agera under arbetstid genom tillgång till telefon och andra infor- mationsvägar. Ombud på verkstadsgolvet hänvisas på grund av sin arbetssituation un- dantagslöst till att utföra sina uppgifter på kafferaster, lunchraster eller efter arbetsti- dens slut. Många arbetsplatser är också svåra att arbeta på för ombuden på grund av att arbetsgruppens sammansättning skiftar. Det- ta gäller tex byggnadssektorn och arbets- platser med skiftarbete.

För att nå nya grupper har Skådebanan också verksamhet i bostadsområdena. Så har tex Skådebanan i Malmö en organiserad boendeservice knuten till det kommunala bostadsbolaget, till HSB och Svenska Riks- byggen och till de fritidsaktiviteter som re- dan finns organiserade ute i stadsdelarna. Bostadsföretagen medverkar genom vice- värdskontoren bla med att informera och lämna ut biljetter.

Medlemmar och ombud hos Skådebanan i Stockholm verksamhetsåren 1967/68 och 1968/69 har varit föremål för en sociologisk studie under ledning av Harald Swedner. (Skådebanans ombud och medlemmar, en studie av en publikorganisation av Harald Swedner, Maja Björkman och Göran Arn-

man, ingår i Studier af de nordiske lands kulturelle og aestetiske liv, Lund 1971).

Skådebanans ombudskader och medlems- kader i Stockholm har enligt denna under- sökning en sammansättning som markant avviker från personalen inom verksamhets- området. Således domineras ombudskadem starkt av ensamstående kvinnor. Ombuden har också längre utbildning och högre in- komster än befolkningen i genomsnitt. Detta hänger självfallet samman med en rad olika omständigheter. Till dem hör bl a det från andra publikundersökningar kända förhållan- det att teaterintresset i hög grad är förknip- pat med utbildningsnivå och inkomstnivå. En orsak till den kvinnliga dominansen bland arbetsplatsombuden är att möjligheterna att verka som ombud är gynnsammast på kon- torsarbetsplatser, och där är andelen kvinn- liga anställda stor. Slutligen innebär rekryte- ringen på arbetsplatser att det i ombuds- kadem saknas tex hemmafruar, pensionärer och skolungdom.

Skådebanans försök att bygga upp ett intresse för teaterbesök inom arbetargrup- perna i Stockholm har enligt undersökningen inte lett till några bestående resultat. En del av ombuden — dock inte påfallande många — är män och kvinnor med fackliga uppgifter inom dessa grupper. Av undersökningsresul- taten att döma är de dock inte särskilt effektiva som medlemsvärvare inom arbetar- grupperna och inte heller tillräckligt många för att deras insatser skulle bli särskilt märk- bara. Den preliminära analysen av undersök- ningen berör inte närmare orsakerna till des- sa brister. Till de viktigare orsakerna hör dock sannolikt Skådebanans begränsade re- surser, de ovan nämnda svårigheterna att arbeta i verkstäder, på byggarbetsplatser 0 d och brister i ombudsrekryteringen.

Skådebanans ombud har allmänt sett myc- ket varierande förmåner. I huvudsak har de provision på försäljningen, biljetter till vissa generalrepetitioner och i viss utsträckning fribiljetter. Förmånema är inte utslagsgivan- de för Ombudens aktivitet, utan denna byg- ger på personligt intresse. Ombudsförmåner- na är så obetydliga att det är svårt att avgöra

om de över huvud stimulerar till att bli ombud eller till ökad aktivitet från ombu- dens sida.

Någon utbildning av ombuden förekom- mer inte. Skådebanan har dock centralt utar— betat en säljpärm som stöd för arbetet. Förhandsinforrnationen till ombuden om programmen blir Också många gånger brist- fällig och kunskapen om dem Otillräcklig. Detta beror delvis på sen och otillräcklig information från den aktuella teatern eller orkestern.

På grund av bristande resurser sker upp- följning av ombudens arbete nästan enbart av Skådebanan i Stockholm. Stockholmsav- delningen söker också stimulera sina mindre aktiva ombud genom personlig kontakt.

Ombudens synpunkter spelar en viktig roll för inriktningen av Skådebanans verksamhet. Formellt har de inget inflytande över organi- sationens policy. De diskussioner och träffar som arrangeras för ombuden blir ändå, om än kanske i varierande utsträckning, vägled- ande för den praktiska utformningen av ar- betet. Ombudsträffarna är också ett sätt att föra fram publikens reaktioner och önske- mål. Skådebanan strävar också efter att för- medla ett publikinflytande på institutioner- na. Hittills har dock resultaten av denna strävan varit begränsade, då institutionerna av Olika skäl mera sällan anpassar verksam- heten till önskemålen.

Skådebanan och institutionerna arbetar ibland ihop då det gäller paketlösningar. Eljest sker ingen samplanering. En sådan samplanering med producenterna och en större anpassning av utbudet till publikens önskemål bedömer organisationen som ange- lägen för det fortsatta arbetet.

Skådebaneavdelningarna finansierades verksamhetsåret 1969/70 genom statsbidrag, kommunala bidrag och bidrag från medlem— mar och medlemsorganisationer. Statsbi- draget utgår till Stiftelsen Skådebanan, som sedan fördelar det på de Olika avdelningarna (tabell 6.13).

Kostnaderna per förmedlad biljett varierar som synes mellan avdelningarna. Kulturrå- dets undersökning ger dock inte underlag för

Tabell 6.13 Finansiering av verksamheten vid fem Skådebaneavdelningar och kostnad per förmedlad biljett verksamhetsåret 1969/70.

Avdelning Stats- Kommun- och Avgifter Övriga Om slut- Kostnad bidraga landstings— från med- intäkter ning per för- bidrag lemmar och (provision) medlad medlemsorg biljett/kr Stoekholmb 300 000 275 000 275 000 15 000 865 000 4.33 Malmö 20 000 23 000 20 000 45 400 108 400 2,93 Norrköping 15 000 10 000 17 400 7 600 50 000 2,89 Linköping 2 500 60 000 17 500 22 300 102 300 4,09 Uppsala 15 000 65 000 11000 32 300 123 300 7,71 Summa 352 500 433 000 340 900 122 600 I 249 000 4,23c % 28,2 34,7 27,3 9,8 100,0

3 Fördelningen är gjord av Stiftelsen Skådebanan. Verksamhetsåret 1970/71 uppgick statsbidraget till 579 000 kr. b Inkl vissa kostnader som avser gemensamma uppgifter för alla skådebaneavdelningar. C Genomsnittlig kostnad.

någon förklaring av skillnaderna. Det bör observeras att inte alla Skådebanans insatser syftar till biljettköp utan också har mera långsiktiga effekter. Några motsvarande siff- ror för institutionerna finns inte.

6.813 Riksteaterns publikarbete

Riksteaterföreningarnas arbete har — genom arrangörskapet och det ekonomiska ansvaret # stora likheter med institutionernas. Ge- nom att en del avdelningar byggt upp om- budsnät finns likheter också med Skådeba- nans arbete.

Att värva abonnenter har hittills varit den viktigaste delen av riksteaterföreningarnas publikarbete. Ekonomin är ofta ansträngd och resurserna för information små. Om teaterverksamheten på orten skall leva vida- re, blir det därför nödvändigt att söka nå största möjliga publik till lägsta möjliga kost- nad. Man satsar på att få en fast medlems- stock, som också tecknar abonnemang. Där- igenom finns det Ofta bara ett begränsat antal biljetter kvar till de föreställningar som är så attraktiva att de ioch för sig kan locka också annan publik.

Teaterföreningarnas information sker i traditionella former, tex genom annonser, affischer och folders. Man vänder sig i prin- cip till hela allmänheten men brukar ge

särskild information och särskilda förmåner till medlemmar respektive abonnenter. Man ger också rabatter till vissa grupper, tex skolungdom. Genom att teaterföreningarnai sina styrelser har representanter för Olika folkrörelseintressen Och i framtiden kan vän- tas vara uppbyggda på basis av det lokala föreningslivet, öppnas på denna väg kontak- ter med föreningarna. Man håller även kon- takt med skolor av Olika slag och i växlande utsträckning med arbetsplatser. De brister, problem och svårigheter som i det föregåen- de redovisats för institutionerna och Skåde- banan, återfinns Också i riksteaterföreningar- nas publikarbete.

Omfattningen av de lokala teaterför- eningarnas arbete skiftar beroende på ekono- miska och personella förutsättningar. På or- ter där de kommunala anslagen medger en halv- eller heltidsanställd intendent, är pub- likarbetet väl utvecklat och har resulterat i en ökande föreställningsverksamhet. På and- ra håll, där den lokala insatsen alltjämt vilar på rent ideell grund, är det svårt att utveckla ett tillräckligt effektivt arbete, även om det ibland förekommer att en lokal teaterstyrel- se med gemensamma krafter skapar goda kontakter med olika publikgrupper. För många teaterföreningar blir klyftan mellan ambitionerna och resurserna i publikarbetet stor. Riksteaterns centrala organisation söker

dock genom kurser, konferenser och infor- mationsmaterial av Olika slag så långt som möjligt stödja föreningar. Teaterföreningarna önskar ökat stöd och en större anpassning av stödåtgärderna till lokala förhållanden.

6.8.1.4 Konstfrämjandets ombudsorganisation

Konstfrämjandet arbetar i likhet med Skåde- banan framför allt genom ombud. Man läg- ger stor vikt vid ombudens utbildning och har centralt i Stockholm en studieavdelning med speciell inriktning på ombudsutbild- ningen. Kännedom om Konstfrämjandets mål och verksamhet, om konstnärer och tekniker meddelas i grundutbildningen, vari också ingår konsthistoria och praktiska ar- rangemang i samband med utställningar.

Kulturrådet har inte haft möjlighet till närmare genomgång av Konstfrämjandets he- la ombudsorganisation. Rådet har i stället valt att göra en särskild studie över organisa- tionen i Örebro län.

På uppdrag av MUS 65 bedriver Konst- främjandet i detta län försöksverksamhet med konstförsäljning och har där gjort sär- skilda ansträngningar för att förstärka orga- nisationen. Huvudansvarig för verksamheten i Örebro är en distriktsombudsman, som med konstvaruhuset som utgångspunkt arbe- tar i hela länet. Under sig har han sk kretsombud, som ansvarar för aktivering av ombud och kontaktmän inom ett visst geo- grafiskt område eller en större arbetsplats. Det finns fn 62 ombud i länet, varav 60 rekryterats under år 1970/71 isamband med att verksamheten aktiverades. Ombuden ar— betar direkt på arbetsplatser, organisationer och institutioner med försäljning av konst eller medlemskap. För att bli antagen som ombud i Konstfrämjandet fordras att man uppnått en viss försäljningssumma. l anslut— ning därtill erhåller man provision.

Ute på arbetsplatserna arbetar också 5 k kontaktmän. Dessa tar initiativ till utställ- ningar och medlemskap osv. Kontaktmän som visar sig dugliga kan övergå till att bli ombud.

Konstvaruhuset i Örebro har en betydan- de träffverksamhet. Utställningarna ingår som en naturlig del i den utåtriktade infor- mationsverksamheten. Lunchteater och lunchkonserter är andra sådana aktiviteter liksom inbjudan till skolorna att hålla lektio- ner i konstvaruhuset.

Kontaktmännens och ombudens grupper liksom organisationerna kan också nyttja konstvaruhuset för mötesverksamhet. Här har man teknisk materiel till förfogande och kan nyttja Konstfrämjandets film- och bild— bandsmaterial för information. Kollektioner för arbetsplatsutställningar erhålls direkt från konstvaruhuset. _

Utfallet av försöksverksamheten kommer att redovisas av MUS 65.

6.8.1.5 Folkbildningsorganisationernas och det övriga föreningslivets insatser

Folkbildningsorganisationerna och det övriga föreningslivet spelar en inte obetydlig roll som arrangörer eller förmedlare av teater- föreställningar, konserter, utställningar och föreläsningar.

Studieförbunden Och länsbildningsförbun- den svarar först och främst för en växande verksamhet med interna program. De arran- gerar eller förmedlar interna teaterföreställ- ningar, konserter och andra program inom den egna verksamheten till medlemsorganisa- tionerna Och i viss utsträckning även till vårdinstitutioner. Vidare svarar de för of- fentliga arrangemang och medverkar till att informera och rekrytera publik till institutio- nernas verksamhet.

Någon kartläggning av den totala omfatt- ningen av folkbildningens arrangerande och förmedlande verksamhet har inte gjorts.

Den ekonomiska basen för en stor del av folkbildningens programverksamhet är dels statsbidraget till föreläsningsverksamhet, vil— ket kan utgå inte bara till traditionella före- läsningar utan även till annan programverk- samhet, dels kommunala bidrag. Verksam- hetsåret 1969/70 utnyttjades nära 20900 föreläsningstimmar. Knappt hälften (9 175 timmar) kan hänföras till kulturämnen 1

traditionell bemärkelse. Detta har beräknats innebära inemot 2800 arrangemang (inkl kurser), vid vilka folkbildningens organisatio- ner varit arrangörer eller medarrangörer. Där- till kommer programverksamhet särskilt av intern art utan detta statsbidrag. Inom ABF, det förbund som torde ha den mest omfat- tande verksamheten, har man för verksam- hetsåret 1968/69 uppskattat totala antalet program till 2 600. Musik och teater var de vanligaste programtyperna.

En viss del av verksamheten kommer till i samarbete med Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar. Inom dessa organisa- tioner har man avdelat särskilda funktionärer för kontakten med folkbildningen.

Det saknas preciserade uppgifter om folk- bildningsorganisationemas roll som informa— tionsspridare för kulturinstitutionerna och som initiativtagare till gruppbesök på institu- tionerna och studiecirklar kring deras pro- gram. Deras insatser är dock betydande, inte minst på orter där skådebaneavdelning eller riksteaterförening saknas.

Utanför folkbildningen finns en rad för- eningar (konstföreningar, hembygdsförening- ar osv) som inom sina sektorer i vissa fall gör betydande informationsinsatser. Omfatt- ningen av dessa insatser är inte heller kart- lagd.

6.816 Sammanfattning av det hittillsvarande publikarbetet

Information och publikkontakt har hittills utvecklats mest systematiskt av Skådebanan samt av de större kulturinstitutionerna. Syf- tet med den information som institutionerna bedriver är i första hand att få publik till sina egna program. 1 andra hand syftar informa- tionen mera allmänt till att öka intresset för Olika konstformer. Någon mera preciserad målsättning för publikarbetet med priorite- ring av olika uppgifter torde institutionerna i allmänhet inte ha. De strävar bara efter att nå så många som möjligt. Däremot har Skå- debanan gjort insatser riktade till särskilda grupper.

Mycket av publikkontakterna sker i tradi-

tionella former. De är av allmän karaktär och når främst traditionella publikgrupper. Verk- samheten har som regel fått genomföras med mycket begränsad personal och med små anslag. Möjligheterna att bedriva ombudsar- bete är små. Bortsett från annonsering Och affischering — som ibland utformats av an- nonsbyråer eller reklambyråer — framställs informationsmaterialet Ofta av icke sakkun- nigt folk och utan att mottagargruppernas förhållanden och informationsvägarna först har klarlagts. I regel saknas instrument för samverkan mellan olika institutioner och för- medlare i fråga om information och mark- nadsföring. Detta gäller även i fråga om områden, där en samverkan skulle vara enkel ur geografisk synpunkt (t ex på de orter där en stadsteater och Skådebanan arbetar sida vid sida).

Inom mindre kulturinstitutioner och på mindre orter får man så gott som helt lita till ideella insatser.

Kulturinstitutionernas och publikorganisa- tionernas informationsarbete är i första hand inriktat på att öka biljettinköp och besök. I långt mindre grad söker man få returinfor- mation. [ och för sig är man väl öppen för och önskar sådan. Men man har inte resurser att lägga om sin information och sina kon- taktmetoder på det sätt som detta kräver. Konsumentinflytandet har också hittills varit svagt.

6.8.2. Synpunkter och förslag 6.8.2.l Allmänt

Det är ett genomgående drag hos många samhällsinstitutioner att de inte har byggt ut sin information i takt med verksamheten i övrigt. Det gäller också på kulturområdet. När informationen är otillräcklig, utnyttjar färre de nyttigheter som samhället erbjuder. Nuvarande budgeteringsmetoder försvårar ofta för de anslagsbeviljande myndigheterna att se vad kulturinstitutionerna satsar på information och publikkontakt. För ledning- en av en högt subventionerad institution, som inte är särskilt beroende av intäktssidan,

är det alltid en frestelse att underdimensio- nera informationskontot. Ur jämlikhetssyn- punkt är det emellertid nödvändigt, att verk- samheten med information och publikkon- takt är väl utbyggd.

Redan behovet av information om det kulturutbud som presenteras i traditionella former kommer i framtiden att vara stort. Till detta kommer behovet av information i samband med den uppsökande verksamhe- ten. Om arrangemang flyttas till närmiljön innebär det betydande fördelar, men det löser inte utan vidare alla informations- och kontaktfrågor. Liksom folkbildningen och andra förordar kulturrådet att samhället sat- sar mer än hittills på den skapande verksam- heten. Denna verksamhet bedrivs i andra former än traditionella kulturarrangemang både beträffande de deltagande gruppernas storlek (studiecirklar eller andra mindre grupper) och deras geografiska spridning (Of- ta i närmiljön), men behovet av information finns också här.

Enbart ökade resurser för publikarbete, något som i Och för sig är mycket angeläget, är enligt kulturrådets mening dock inte till- räckligt. Det behövs också en klar målsätt- ning och en klar inriktning för detta arbete.

De mål för den framtida kulturpolitiken som kulturrådet skisserat ger ytterligare en aspekt på frågan om information och publik- kontakt. Enligt rådets mening måste mot- tagar- och deltagargrupperna få större infly- tande än hittills. De måste få möjlighet att kommunicera med kulturskapare och kultur- förmedlare och påverka deras arbete. Nuva- rande enkelriktade information måste vidgas till en tvåvägskommunikation.

Syftet med publikkontakterna blir där- med dubbelt. Man skall informera om och söka nå publik för de närmast förestående arrangemangen. Men samtidigt bör de behov som kommer fram påverka den följande verksamheten, så att de hittills underförsörj- da grupperna prioriteras.

6.822 lnformationsvägar och arbetsmetoder

Gentemot de grupper som hittills stått utan- för kulturell delaktighet har massproducerat och massdistribuerat material som annonser, affischer, folders Och flygblad haft en myc- ket begränsad effekt. Muntlig information från personer som redan har andra kontakter inom dessa grupper, tex familjemedlemmar, grannar, förenings- eller arbetskamrater, har större möjlighet att påverka till deltagande, särskilt om deltagandet kan ske inom någon naturlig gruppbildning, tex inom familjens, bostadsområdets, föreningens eller kamrat- kretsens ram. En personlig kontakt har dess- utom fördelen att ge möjlighet till dialog. Kulturell passivitet har många orsaker. Ett samtal kan fästa uppmärksamheten på en del sådana orsaker, tex ett för gruppen ointres- sant innehåll i verksamheten, Olämpliga före- ställningstider, dåliga resemöjligheter Och dy- likt, hinder som kanske kan undanröjas. Det är viktigt att dessa frågor om hinder för deltagande tas upp när de olika åtgärderna planeras. Kontaktpersoner ute i olika miljöer är således betydelsefulla för att öka informa- tionen men framför allt för att en kommuni- kation skall komma till stånd. Att dessa kontaktmän även använder folders, affischer och dylikt som hjälpmedel i sitt arbete är givet.

I den mån de nuvarande publikorganisa- tionerna arbetat med ombudsnät, har dessa som regel byggts upp genom arbetsplatsom- bud. Att verka via arbetsplatserna har bety- dande fördelar. På större arbetsplatser träffas dagligen stora grupper av människor. Redan ett enda ombud kan alltså, rätt utvalt och med viss tid till förfogande, nå många männi- skor, som i sin tur kan informera familje- medlemmar och andra närstående. Genom ombud på arbetsplatser har man också möj- lighet att intressera hela grupper av arbets- kamrater Och genom gruppsammanhållning- en stimulera de tveksamma och mindre .n- tresserade. Detta har bestyrkts av erfarenhe- ter inom vuxenutbildningen. Genom uppsö- kande kontakter på arbetsplatser har man

nått lågutbildade grupper, som tidigare inte deltagit i vuxenutbildning och som inte rea- gerat på den allmänna infomationen.

Men publikarbetets inriktning på arbets- platser har som framgått också sina svaghe- ter. Många arbetsplatser är små eller splittra- de. På andra arbetsplatser, Ofta de som är stora, är arbetssituationen sådan att något ombudsarbete egentligen inte kan förekom- ma under eller i omedelbar anslutning till arbetstiden. Arbetsgivarnas inställning till publikrekryteringsarbetet kan också vara mindre positiv. Påfallande Ofta är det svårast att utföra ombudsarbetet på de arbetsplatser där kulturellt underförsörjda grupper domi- nerar. Det har ibland Också varit svårt att rekrytera tillräckligt motiverade Och intresse- rade ombud. Samarbetet med arbetsgivarna behöver utvecklas liksom samarbetet med fackföreningarna och deras studieombud. Ombudsrekryteringen måste bedrivas mer aktivt. Ombuden behöver utbildas och infor— meras bättre Och de behöver få kontinuerlig hjälp och stimulans i sin verksamhet.

Publikarbetet på arbetsplatserna måste mer än hittills kompletteras med insatser i andra miljöer. Bostadsmiljön ligger därvid närmast till hands, särskilt med hänsyn till samspelet med en ökad uppsökande verk- samhet ute i stadsdelar och bostadsområden. Samarbete med bostadsrättsföreningar, hy- resgästföreningar m fl kan här vara en väg till ökade kontaktytor.

Bättre stöd för ombudsarbetet förutsätter ökade insatser från kulturinstitutionernas si- da. De måste ge tidigare och utförligare information. De måste bättre anpassa före- ställningstider och öppettider till allmänhe— tens möjligheter. De måste också visa all- mänt ökad uppmärksamhet i fråga om de kulturella villkoren i kommunerna.

Även resurserna på de lokala Skådebane- kanslierna och motsvarande behöver förstär- kas. Flera befattningar av konsulenttyp och större anslag för utbildning m rn behövs. Om detta inte skapas, kan det meningsfulla i information och publikkontakt via ombuds- nät diskuteras. Kulturrådet vill därför ge hög prioritet åt ett bättre stöd till denna typ av

publikkontakter.

En delfråga i publikarbetet skall här berö- ras. Det är frågan huruvida publikarbetet också skall innefatta biljettdistribution. Viss kritik har riktats mot Skådebanan för att verksamheten i för stor utsträckning varit inriktad på detta, något som främst kommit redan kulturvana grupper till godo. Felet är nog inte i och för sig att biljettdistribution skett utan att den fått formen av individuell service till de redan intresserade. Dessa män- niskor kan utan svårigheter skaffa biljetter genom arrangörernas egna försäljningsställen. Informationen bör i högre grad än hittills in- riktas mot andra grupper.

6.823 Behovet av en gemensam kontakt- och informationsfunktion

Även i framtiden kommer en stor del av informationen om kulturutbudet att vara av allmän karaktär och att spridas genom mass— distribution. Det är naturligt att institutio- nerna fortsätter att svara för denna allmänna information men att de får bättre resurser till förfogande för den.

Skall de nu utanförstående grupperna nås, krävs emellertid betydligt ökade insatser i form av specialinriktade och uppsökande kontakter. Arrangörerna bör i framtiden långt mer än nu välja målgrupper allt efter verksamhetens karaktär. De bör utforma in— formationen med hänsyn till de grupper det gäller och förmedla den via ombud i olika miljöer, tex på arbetsplatser och inom bo- stadsområden.

Man bör i detta sammanhang inte under- skatta betydelsen av att institutionernas per- sonal har en direkt kontakt med den publik man önskar vända sig till. Sådan direktkon- takt bör därför så långt som möjligt byggas ut och integreras i den publikuppsökande verksamheten.

Varje institution, organisation och för- ening kan i och för sig sträva efter att bygga upp sitt eget kontaktnät. Detta skulle emel- lertid, om det över huvud är praktiskt möj- ligt, innebära betydande dubbelarbete och slöseri med resurser. Att rekrytera och utbil-

da, vidmakthålla eller förnya ett mera omfat— tande nät av ombud och kontaktmän är en uppgift som mer än många andra lämpar sig för samarbete mellan olika intressenter. Det mest ändamålsenliga förefaller därför vara ett gemensamt lokalt kontakt-, informations- och försäljningsorgan på kulturområdet taget i vid mening. Det bör arbeta som ett service- organ, som en kanal för information och publikinflytande inom alla kulturområden. En gemensam ombudsorganisation betyder dock inte att varje enskilt ombud behöver arbeta inom alla kulturområden.

Huvuduppgiften för ett sådant gemensamt serviceorgan är att organisera och vidmakt- hålla ett nät av ombud, genom vilka tryckt, stencilerad och muntlig information kan spridas och returinformation återföras. Även andra uppgifter kan förekomma, t ex biljett- service, rådgivning till arrangörer och infor- mation om aktuella kulturaktiviteter på för- eningsmöten och andra sammankomster.

Vad som hittills sagts gäller offentliga arrangemang. Vid intern verksamhet finns det som regel etablerade kanaler för att sprida information. Men om så inte skulle vara fallet eller om dessa kanaler är Otillräck- liga eller av annan anledning mindre lämpli- ga, bör det naturligtvis finnas möjlighet att även här etablera samarbete med serviceorga- net.

Detta organ kan också medverka i infor— mationen kring studiecirklar och skapande aktiviteter i andra former. Det borde vara naturligt att samtidigt som man informerar om ortens teaterföreställningar också infor- mera om möjligheterna att spela amatörtea- ter osv.

6.8.2.4 Det praktisk-ekonomiska arrangörskapet

Av det föregående har framgått att arrangör- skapet inom Riksteaterns lokalavdelningar är integrerat med information och biljettdistri— bution medan Skådebanan som regel inte svarar för det praktisk-organisatoriska arbe— tet med att arrangera de aktiviteter till vilka man rekryterar publik.

Om man i framtiden skapar ett gemen— samt ombudsnät och en gemensam service för alla konstområden, finns det skäl som talar emot att denna verksamhet också för- enas med arrangörsuppgifter. Det gemensam- ma serviceorganet för publikkontakterna bör vara fristående från arrangörskapet. Skälen är flera.

På ett växande antal orter kommer det att finnas producerande institutioner, tex läns- teatrar. För dessa är det praktisk-ekono- miska arrangörskapet en intregrerad del av produktionen.

[ de fall institutioner saknas ligger ansva— ret för de offentliga arrangemangen nu an- tingen hos kommunen eller på föreningslivet. Att publikarbetet då skulle förenas med arran- görskap inom samtliga kulturområden före- faller orealistiskt. Ett samlat arrangörskap skulle kräva att man fick bygga upp en relativt omfattande arrangörsapparat, sam- tidigt som man skulle ta ifrån vissa förening- ar och organisationer uppgifter som de hit- tills skött. Detta är oförenligt med kulturrå- dets strävan att stärka och stimulera för- eningslivet.

Möjligheten finns då att det gemensamma publikarbetet kombineras med arrangörska- pet inom något av konstområdena (t ex tea— terområdet). Inte heller detta är emellertid problemfritt. ] ett läge med knappa resurser för information och publikarbete, ett läge som nästan alltid råder, finns det en bety- dande risk att man väljer att prioritera det område där man också är arrangör. Detta skulle vara otillfredsställande med hänsyn till de övriga konstområdena.

Vad som sagts om det praktisk-ekono- miska arrangörskapet torde i princip också gälla produktionen.

6.8.2.5 Sammanfattning av kulturrådets förslag

Information och kommunikation mellan producenter, arrangörer och publik/deltagare på kulturområdet måste intensifieras, ges en klarare målsättning och mer riktas till av- gränsade grupper.

Den del av publikarbetet som inte direkt kan anses vara en integrerad del av arrangö- rens, dvs den enskilda institutionens eller föreningens egen verksamhet, bör lösas ge- mensamt för teater-, musik-, dans-, musei-, film- och utställningsområdena. Den viktigas- te uppgiften är att bygga upp ett gemensamt nät av ombud på arbetsplatser, ibostadsom— råden och föreningar. Detta ombudsnät bör stå till förfogande för alla arrangörer som önskar använda det.

Publikarbetet bör inte begränsas till arran- gemang med scenteater, estradkonserter re- spektive utställningar i traditionella former och i traditionella lokaler, utan denna med- verkan kan även ske vid uppsökande verk- samhet. Det bör också finnas en strävan att stimulera till integration mellan upplevelse och eget skapande.

Det gemensamma publikarbetet bör inte förenas med produktion, distribution och praktisk-ekonomiskt arrangörskap. Man bör koncentrera sina insatser på att utifrån öns- kemål från publikens sida förmedla informa- tion och praktiskt underlätta deltagande (tex genom biljettservice). Arbetet bör skei nära samarbete med producenter och arran- görer.

6.8.2.6 Organisatoriska frågor

En lokal servicefunktion för publikarbete kan organiseras på olika sätt. En möjlighet är att knyta den till den kommunala kultur- nämnden som en avdelning under denna. Det skulle bl a ge maximala möjligheter till ge- mensamt nyttjande av personalen vid nämn- dens kansli. Men om den publikstimulerande verksamheten skall uppfattas som ett gemen- samt intresse för alla de parter, inte minst på mottagarsidan, vilkas medverkan är viktig och nödvändig (t ex fackliga organisationer, hyresgäst- och bostadsrättsföreningar osv), behövs en bred bas för arbetet. En förank— ring behövs inte bara hos kommunen i dess egenskap av finansiär utan även hOS olika producerande institutioner och grupper och hos föreningar och andra representanter för mottagarna.

Ett annat alternativ är att skapa en organi- sation, uppbyggd på alla de nyss nämnda parterna.

Lokalt finns ett allmänt behov av samar- bete och samverkan mellan de inom kultur- området verksamma. Kulturrådet diskuterar detta behov under 8.4. Där skisserar rådet lokala samarbetsorgan. I dessa skulle för- eningslivet inom och utom det traditionella kulturområdet och lokala institutioner ingå och arbeta i nära kontakt med kommunens myndigheter. Kulturrådet anser det naturligt om detta samarbetsorgan tar ansvaret för servicefunktionen med publikarbete.

På de mycket stora orterna torde den lokala organisationsstrukturen delvis få an— nan karaktär. Där blir det förmodligen natur- ligt att publikarbetet sker inom ramen för en självständig organisation på ungefär det sätt som Skådebanan fungerar på. Även på mind- re orter kan en sådan fristående form dock väljas. Det är sannolikt ändamålsenligt att Skådebanan består på de största orterna men att publikarbetet på övriga orter integreras i det lokala samarbetet i stort.

Behovet av aktivare publikkontakter som prioriterar de hittills utanförstående grupper- na är gemensamt för alla kommuner. Om- fattningen av det gemensamma publikarbetet Och behovet av en ombudsorganisation skall ses mot den lokala verksamhetens omfatt- ning. Det är emellertid viktigt att ambitio- nerna inte sätts för lågt, särskilt som de olika institutionerna successivt byggs ut om kul- turrådets förslag följs. I de minsta kommu- nerna bör verksamheten kunna bedrivas på frivillig basis men i medelstora och stora kommuner krävs viss personal.

I många kommuner blir det fråga om en successiv uppbyggnad från ett nolläge. Det är då viktigt att bygga på de erfarenheter som redan gjorts och som kommer att göras. Teater- och musikrådet och senare det nya kulturrådet bör därför tillsammans med bl a Kommunförbundet och Skådebanan låta sammanställa hittillsvarande och kommande erfarenheter till ledning för arbetet ute i kommunerna.

Kostnaderna för ett lokalt serviceorgan

kommer att variera betydligt beroende på kommunernas och verksamhetens storlek. Kostnaderna skall ses i relation till kommu- nernas totala kulturkostnader. Samhället som har ett generellt ansvar för att de olika åtgärderna på kulturområdet når medborgar- na får liksom hittills förutsättas svara för en stor del av finansieringen. Det ekonomiska huvudansvaret faller på kommunerna. Stat- liga bidrag bör utgå och i första hand inriktas på metodutveckling och central service samt på att stimulera tillkomsten av lokal och regional verksamhet.

Uppbyggnaden av en gemensam service- funktion för publikarbetet får naturligtvis inte innebära att de olika kulturinstitutioner- na berövas sina informationsresurser. Vad som behövs är en parallell utveckling.

Kulturrådet anser inte att de lokala samar- betsorganen för sina allmänna uppgifter eller sin servicefunktion på publikområdet behö- ver sluta sig samman till någon form av riksorganisation. Det torde inte vara nödvän- digt för att lösa dessa arbetsuppgifter och förefaller inte naturligt med hänsyn till den skiftande uppbyggnad de lokala organen kan få inom olika kommuner. När kulturrådet i det följande föreslår att Stiftelsen Skådeba- nan bör kunna svara för viss central service, bör detta alltså kunna ske utan att alla lokala publikorganisationer är medlemmar i skåde- baneorganisationen.

Behovet av vissa centrala servicefunktio- ner för publikarbetet såsom metodutveck- ling, utbildning i informationsteknik och rådgivning samt för kontakt med de statliga myndigheterna är stort, om man får döma efter de önskemål som de nuvarande institu- tionerna har redovisat. Sådana utbildnings- och rådgivningsfunktioner bör därför skapas. De bör enligt kulturrådets mening kunna läggas på Stiftelsen Skådebanan. Dennas uppgifter skulle renodlas som centralt ser- viceorgan både för Skådebanans lokalav- delningar och för det lokala publikarbetet i övriga kommuner. Stiftelsens styrelse skulle behöva utökas med representanter för tex Riksteatern, Rikskonserter, Riksutställningar och Folkparkernas centralorganisation. I öv-

rigt innehåller den redan (genom LO, TCO, SAF, Kommunförbundet osv) representanter för de parter som skall handha den lokala verksamheten och som ingår i de lokala samarbetsorganen. Det är av stor betydelse att just arbetsmarknadens huvudorganisatio— ner visat aktivt intresse för publikarbetet genom att ställa sig bakom stiftelsen. Både arbetsgivarparten och arbetstagarorganisatio- nerna bör kunna fullfölja sitt centrala enga- gemang genom ökad medverkan i det lokala arbetet.

I den mån det centrala stödet avser fördel- ning av statsbidrag till Olika regioner och olika projekt kan också detta tänkas handhas av Stiftelsen Skådebanan. En annan möjlig- het är att lägga uppgiften på det nya kultur- rådet.

6.9. Samarbete mellan institutioner inom olika

sektorer av kulturområdet

6.9.1. Vägar att främja ett samarbete

Vid diskussionen av samordnings- och diffe- rentieringsmålet har kulturrådet pekat på behovet av samverkan mellan institutioner inom Olika kultursektorer (4.142). Det är angeläget att institutionella och andra hinder minskar, så att ett ökat samarbete kommer till stånd mellan olika sektorer inom kultur- området i hela dess vidd. Multimedieprojekt och gemensamma arrangemang lika väl som utbyte av idéer och erfarenheter bör i fram- tiden bli vanligare. Rådet går inte in på förhållandena inom de enskilda institutio- nerna. Många av hindren för samarbete över sektorsgränserna är emellertid av sådan art, organisatoriskt och ekonomiskt, att mera övergripande synpunkter med fördel kan an- läggas.

Ett smidigt samarbete både inom och mellan sektorer på kulturområdet försvåras genom Splittrad ansvarsfördelning inom de politiskt ansvariga organen, genom skilda företagsformer för institutioner och genom dåligt koordinerade regel- och bidragssystem. Tillkomsten av kulturnämnder inom kom- muner och landsting och av lokala och regio- nala organ för samarbetet mellan samhället, föreningslivet och kulturarbetarna skall ses som medel för att riva ner skrankorna och underlätta integrerade insatser inom kultur- området i dess helhet. Detsamma gäller de synpunkter på förändringar av institutioner-

nas företagsform och de förslag till ändringar av Olika statsbidragssystem som kulturrådet framlägger.

6.9.2. Samarbetet mellan Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar

I den allmänna debatten har vid några till- fällen förts fram krav på en bättre samordning av Riksteaterns, Rikskonserters och Riks- utställningars arbete. Också förslag om sam- manslagning av dessa organ har väckts. Kul- turrådet har i nära kontakt med ledningarna för de tre organisationerna ingående disku- terat förutsättningama för en utvidgad sam- verkan mellan dem.

Möjligheterna till ändrad organisations- form har särskilt intresse med tanke på att statsmakterna inom kort skall ta ställning till det väntade förslaget från MUS 65 om en permanentning av riksutställningsverk- samheten. Vid sina resonemang i fortsätt- ningen utgår kulturrådet från att förslaget om den framtida organisationen av Riksut- ställningar i åtskilliga avseenden kan komma att likna den organisation som nu gäller för Rikskonserter.

Diskussionen om sammanslagning eller närmare samarbete har knutits till tre huvud- funktioner hos Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar, nämligen den egent- liga produktionen, ledningsfunktionen och

slutligen servicefunktioner som information, ekonomi och kontorsservice.

Möjligheterna att föra samman produk- tionsfunktionerna har bedömts med utgångs- punkt i publikstrukturen, programutbudets karaktär och speciella tekniska krav.

Beträffande publikstrukturen och pro- gramutbudet gäller för Riksteatern och Riks- konserter, att de huvudsakligen producerar kulturprogram som framförs av artister för en publik som delvis är gemensam. Riksut- ställningar förmedlar däremot endast till en del produktioner som ligger inom kulturom- rådet i mer begränsad mening. Beträffande de speciella tekniska kraven finns vissa ge- mensamma behov hos Riksteatern och Riks- utställningar. De utnyttjar båda ateljeer och verkstäder för att framställa delar av sin produktion.

Trots att det i fråga om vissa delar av programverksamheten finns gemensamma drag anser kulturrådet, att de tre organens produkter är så olika och ställer så skilda krav på ledningsfunktioner och producenter, att institutionerna bör hållas isär.

Kulturrådet stöder alltså inte tanken på en sammanslagning av de tre organen. Däremot finns bärande motiv för ett förstärkt samar- bete mellan dem. Planeringssamarbetet bör enligt rådets mening kunna utvecklas ytter- ligare. Om mottagarorganen inom kommu- nerna kommer att vara desamma, blir önske- målen om en samordning på central nivå efter hand starkare. Rådet lägger dock inte fram mer preciserade förslag i fråga om ett utökat samarbete. Det nya kulturrådet bör få tillsynsuppgifter i fråga om alla tre orga- nen och kan alltså följa upp att alla möjlig- heter till samverkan i planerings- och pro- gramverksamhet tillvaratas. Särskilt bör prö- vas om det är möjligt att genom rationalise- ringar göra ekonomiska besparingar.

I ett konkret avseende vill kulturrådet redan nu peka på möjligheterna till en ratio- nalisering. Inom de tre organen har man konstaterat, att det i fråga om ekonomi, kontorsservice, fastighetsfrågor och den tek- niska sidan av informationsverksamheten såsom tryckning och förlagsverksamhet finns

möjligheter till rationaliseringsvinster. Led- ningarna anser, att det bör vara möjligt att föra samman sådana funktioner till en ge- mensam enhet, som säljer tjänster till de tre organen. Liknande möjligheter kan även föreligga i fråga om Riksteaterns och Riksut- ställningars ateljé- och verkstadsfunktioner.

Kulturrådet anser att förslaget om att föra samman vissa tekniska funktioner till ett gemensamt serviceorgan har stora förtjän- ster. Till detta organ skulle också viss service i fråga om information läggas. Frågan bör utredas av de tre organen i samråd med det nya kulturrådet.

En viktig samarbetsfråga för de tre orga- nen är samordningen av de lokala och regio- nala kontakterna. Även denna fråga har dis- kuterats. Inom de tre organen anser man att stora fördelar står att vinna genom en ut- byggd samordning av de regionala kontakter- na. Riksutställningar anser sig på grund av utställningsmaterialets karaktär dock ha ett något mindre behov av regional samordning än de övriga två organen.

Kulturrådet har berört dessa frågeställ- ningar i det föregående beträffande Rikskon- serters framtida roll (6.4.10.7). Vid behand— lingen av organisationsfrågorna i det följande (85.52) utvecklas resonemanget ytterligare.

Allmänt anser kulturrådet, att en effektiv samordning av Riksteaterns, Rikskonserters och Riksutställningars lokala och regionala kontakter är nödvändig och viktig. Under de närmaste åren bör ett steg i sådan riktning tas genom att organens nuvarande regionin- tendenter eller motsvarande regionala befatt- ningshavare etablerar kontakter inbördes, något som kan förstärkas genom gemensam- ma kanslilokaler, möjligen i samverkan med länsbildningsförbunden.

Enligt kulturrådets mening bör dock stat- liga organ på kulturområdet på sikt inte ha en egen förvaltning på regional nivå. Undan- tag är regionmusiken, landsarkiven och even- tuellt landsantikvarierna i den mån de för— statligas. Förvaltningsuppgifter bör i stället handhas av regionala organ. Dessa organ bör då vara så uppbyggda, att samordningsbe- hovet tillgodoses. Riksteaterns, Rikskonser-

ters och Riksutställningars nuvarande regio- nala organisation bör därför avvecklas. Den bör överföras till regional huvudman i den takt man inom regionerna bygger upp egna organ, som kan ta över uppgifterna.

Motivet bakom regionkontoren har varit att i de olika regionerna ha kompetent perso- nal, som har tid och resurser till ett effektivt samarbete med de tre organen centralt. Dessa måste ha ett fullt förtroende för den regionala personalen, så att de kan delegera uppgifter. Kulturrådet finner det nödvän- digt, att de tre organen får ett visst infly- tande vid utseendet av den personal som skall svara för uppgifter som nu sköts av de tre organens regionintendenter. Rådet kom- mer att längre fram i betänkandet (10.6.3) föreslå särskilda statsbidrag för att främja en regional samordning. Frågan måste dock ut- redas närmare. Därvid bör behovet av samråd med Riksteatern, Rikskonserter och Riksut- ställningar vid personaltillsättning belysas.

Även om en sammanslagning av de tre riksorganen enligt kulturrådets mening inte bör ske, så aktualiserar de ändrade arbets- uppgifterna för de tre organen i framtiden andra organisatoriska förändringar.

De tre riksorganen har spelat en viktig kulturpolitisk roll under 1960-talet. Viktiga beslut som tex grundandet av Riksteaterns regionala ensembler har hittills kunnat fattas självständigt av Riksteatern. Detta har haft en stor betydelse för den hittillsvarande ut- vecklingen. Därigenom har regionaliserings- strävandena på ett smidigt sätt kunnat främ- jas. Den utbyggnad av stödet till länsverk- samhet inom alla kultursektorer som bör ske i framtiden förutsätter en samordning av annat slag än tidigare.

Kulturrådet har i det föregående något berört de svårigheter som kan uppstå, om organ av Olika struktur och med olika regel- system skall samarbeta. Att Riksteatern är en ideell förening, Rikskonserter en stiftelse och Riksutställningar hittills varit en försöks- verksamhet under ledning av en statlig utred- ning har inte på någon väsentlig punkt även- tyrat samarbete dem emellan. Men lednings- organens olika karaktär och de något olika

regelsystemen för tex delegering av beslu- tanderätt och för ekonomisk förvaltning har naturligtvis inte underlättat samarbetet.

Enligt vad kulturrådet erfarit diskuteras inom MUS 65 möjligheten av att föreslå att Riksutställningar organiseras som stiftelse.

När rikskonsertstiftelsen skapades år 1968, beslöts att i styrelsen skulle ingå representanter för bl a Folkbildningsförbun- det, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet och Svenska musikerför- bundet. MUS 65 kommer möjligen att lägga fram förslag om en styrelse för Riksutställningar av likartad karaktär. I samband med Riksteaterns omorganisation år 1970 tillfördes Riksteaterns styrelse representanter för skolöverstyrelsen, Svenska kommunförbundet och Svenska landstings- förbundet. Redan tidigare hade Kungl Maj:t, Folketshusrörelsernas riksorganisation, Folk- parkernas centralorganisation och Folkbild- ningsförbundet ledamöter i Riksteaterns styrelse.

Till skillnad från rikskonsertorganisatio- nen är riksteaterorganisationen en statsun- derstödd riksorganisation. Kulturrådet anser inte att enhetlighet i organisationsformen är ett värde i sig. Men rådet har dock prövat tanken på en förändring av Riksteaterns organisation genom att skilja mellan vad som kan kallas folkrörelsedelen och vad som är produktions- och distributionsdelen. En viss funktionsuppdelning finns för övrigt redan genom att det är föreskrivet av Kungl Maj:t, att arbetsutskottet under styrelsen skall svara för programverksamheten. De av Kungl Maj:t utsedda ledamöterna skall ingå i detta utskott. Efter en uppdelning skulle samordnings- och produktionsdelen kunna organiseras analogt med de andra två organen. I styrelsen skulle givetvis folkrörelsedelen vara representerad.

Kulturrådet anser det möjligt, att den här antydda utvecklingen skulle kunna underlätta en förutsatt omvandling av riksteaterstrukturen. Rådet vill dock inte i nuvarande läge för sin del aktualisera frågan utan räknar med att omvandlingen av Riksteatern bör kunna ske med oförändrad

organisationsstruktur. De ändrade mål för riksteaterverksamheten som aktualiseras om kulturrådets synpunkter i fråga om de tre organens verksamhet godtas, bör kunna beaktas genom ändringar i de av Kungl Maj:t utfärdade bestämmelserna för verksamheten och i statsbidragsvillkoren. I den mån förändringen kräver ändringar av Rikstea- terns stadgar måste frågorna behandlas av Riksteaterns kongress.

Kulturrådet har i det föregående betonat de tre organens roll som samarbets- och serviceorgan för teatrar, orkestrar och museer. Den nuvarande formen för ledning av de tre organen är i viss mån ett uttryck för rollen som självständiga producenter mer än rollen som samarbetsorgan. En möjlighet att formellt bekräfta, att de tre organen är teatrarnas, orkestrarnas och museernas samarbetsorgan skulle vara, att i styrelserna låta ingå ett antal representanter för framför allt de regionala organen inom respektive område.

Det kan ifrågasättas om en sådan styrelserepresentation kommer att utgöra en tillräcklig garanti för att underlätta en bättre samverkan. Ofta uppkommer frågor som inte är av den karaktär att det ankommer på styrelsen att ta ställning till dem. Det bör därför övervägas att till styrelserna knyta referensgrupper med representanter för ledningarna för länsinstitutionerna. Dessa skulle ha uteslutande rådgivande uppgifter och rikta sina råd och synpunkter till styrelsen eller vederbörande chefer. I sådana grupper skulle även de statliga teatrarna respektive museerna kunna vara represente- rade, eftersom de är betydelsefulla samarbetspartners.

7. Fri kollektiv skapande verksamhet

7.1

7.1.1 Definition

Kulturrådet sammanfattar all konstnärlig verksamhet utanför kulturinstitutionerna i begreppet fri skapande verksamhet.

En beskrivning av denna fria verksamhet och en diskussion av dess Olika problem kräver en uppdelning på delområden. De viktigaste skiljelinjerna går mellan individuell respektive kollektiv samt mellan yrkesmässig respektive icke yrkesmässig fri verksamhet.

Kollektiv skapande verksamhet innebär ett värdefullt moment av kontakt och ge- menskap mellan deltagarna. Samtidigt ställer den särskilda krav på praktiska åtgärder från samhällets sida — att tillhandahålla lokaler, utrustning, ledarutbildning m m — som den individuella verksamheten inte gör.

Den yrkesmässiga verksamheten inbegri- per en rad frågor om utbildnings-, arbets-, avsättnings- och inkomstmöjligheter för ut- övarna. Dessa frågor är inte aktuella eller har inte samma karaktär beträffande icke yrkes- mässig verksamhet.

Kulturrådet tar idetta betänkande huvud- sakligen upp den kollektiva verksamheten. Hit förs inte bara den fria verksamhet som sker i grupp. Hit förs också sådan verksam- het som är individuell men som sker i kollek— tiva former och med utnyttjande av kollek- tiva resurser tex studiecirklar i måleri, kera- mik mm. I kapitlet behandlas både yrkes- mässig och icke yrkesmässig verksamhet. De förslag som avges avser i första hand den

Avgränsning och materialinsamling

kollektiva verksamheten men i många fall innebär de också bättre förutsättningar för individuell verksamhet.

Kulturrådet undviker i det följande såvitt möjligt begreppet amatör på grund av den delvis negativa laddning som det fått. Be- greppet är flerdimensionellt. Utbildning, kunnande, former av publikkontakt och för- sörjningsgrad är de viktigaste dimensionerna. Enligt ett traditionellt betraktelsesätt är en lägre nivå såväl beträffande utbildning och kunnande som försörjningsgrad utmärkande för amatören, en högre nivå för den profes- sionelle utövaren. Kulturrådets undersök- ningar tyder emellertid på att verkligheten sällan är så entydig. Ofta förenas ingen eller kort formell konstnärlig utbildning med högt kunnande och små försörjningsmöjligheter genom konstnärlig verksamhet eller också läng utbildning och högt yrkeskunnande med låg försörjningsgrad (t ex för vissa spel- män och jazzmusiker, vissa teatergrupper). När amatörbegreppet någon gång används i det följande sker det inte ikvalitetsgraderan- de syfte utan enbart som synonym till be- greppet icke yrkesmässig verksamhet.

Kulturrådet tar även upp de yrkesmässiga fria grupperna. De har många beröringspunk- ter med amatörgrupperna och kan inte alltid skiljas från dessa. Samtidigt har de som framgått i kapitel 5 och 6 beröringspunkter med institutionerna och bör tas upp även ur den aspekten.

I det följande ges först en översikt över den fria kollektiva verksamhetens nuvarande förhållanden. Ide fö rslagsavsnitt, som avslutar kapitlet, diskuteras formerna för samhällets framtida insatser.

7.1.2 Material för beskrivningen av nuvarande förhållanden

Någon kartläggning som visar omfattningen av fri skapande verksamhet i vårt land har tidigare inte gjorts. Ändå är det på flera områden fråga om aktiviteter av betydande omfattning. Man räknar sålunda med att nära 25 % av befolkningen spelar något in- strument och att 2/5 av dessa också spelar för och tillsammans med vänner (SOU 1967:9 Rikskonserter, bil Musikvanor i Sve- rige). Vad gäller fOto— och filmområdet fanns det år 1970 mellan 1,2 Och 1,5 miljoner stillbildskameror och mellan 200000 och 300000 filmkameror i bruk. Även inom konst- och konsthantverksområdet och inom dansen är det totala antalet utövare stort. En systematisk inventering av amatörverksam- het och annan fri verksamhet liksom forsk- ning kring olika frågeställningar är därför ett viktigt led i utvecklingen av detta områ- de. Det gäller särskilt verksamhetens geogra- fiska spridning och sociala förankring. En- dast ett fåtal studier och undersökningar härom har hittills gjorts, främst den nyss nämnda Musikvanor i Sverige och Folkbild— ningsförbundets försöksverksamhet (Folk- bildningsarbetet nr 8/1970).

Som bakgrund till sina förslag ger kultur- rådet i det följande en allmän, tämligen bred översikt över omfattning och inriktning av den fria skapande verksamheten. Vidare redovisas' de behov och önskemål om bättre möjligheter till utveckling som inom olika delområden har redovisats till rådet.

För den översikt som följer i 7.2—7.8 har utnyttjats det allmänna material i form av officiell statistik, anslagsframställningar, verksamhetsberättelser, tidigare utredningar osv som finns hos olika myndigheter och or- ganisationer. Detta material ger emellertid

långt ifrån någon fullständig bild av nuvaran- de förhållanden. För den skull har kulturrå- det även skaffat kompletterande uppgifter på ett antal delområden.

Kulturrådets egna undersökningar har bl a gällt studieförbundens verksamhet. Rådet har här gjort tre enkäter. En enkät (i fort- sättningen betecknad R 2) avsåg omfatt- ningen av studieförbundens cirkelverksamhet inom kulturområdet verksamhetsåret 1969/70. Den gjordes för att få en mera specificerad uppdelning på ämnen än vad den officiella statistiken ger. Enkätuppgifterna, som togs fram under hösten 1970, avviker något från den officiella statistik som senare lagts fram, främst beroende på att i den sistnämnda även ingår vissa icke statsbidrags- berättigade cirklar. Enkäten gav också upp- gifter om de behov av förändringar bl a av statsbidragsformerna som enligt studieför- bundens mening föreligger inom de olika konstområdena.

En annan enkät (i fortsättningen beteck- nad L 2) ställdes till studieförbundens lokal- avdelningar i vissa kommuner. Avsikten med denna enkät var bla att undersöka i vilken utsträckning studiecirklar och andra studie- förbundsgrupper arbetar med publikkontakt. Den enkäten har begränsats till lokalavdel- ningarna i de 15 största städerna samt Gävle- borgs län. Resultaten kan inte utan vidare räknas upp till att gälla hela riket. De total- siffror för riket som anges utifrån enkäten har därför närmast karaktär av räkneexempel och angivande av storleksordning.

En tredje enkät, som är en följdenkät till enkäten L2, har syftat till att klarlägga verksamheten inom de lokalavdelningars tea- tergrupper som framträtt för publik.

Härutöver har kulturrådet gjort eller med- verkat till några enkäter inriktade speciellt på teater- respektive musikområdena, näm- ligen enkäter till landets SCR—orkestrar (ut- förd av den utredningsgrupp som arbetat inom Sveriges Orkesterföreningars riksför- bund), till de kommunala barn- och ung— domsteatrarna, till vissa fria teatergrupper, till studentteatrarna samt till bygde- och krönikespelgrupper. Rådet har också genom

en enkät till folkhögskolor med estetisk ut- bildning fått en bild av de publikkontakter de har i sin verksamhet. En förteckning över enkäterna finns i bilaga B.

Dessa olika enkäter har på viktiga punkter kompletterat kunskaperna om den fria ska- pande verksamheten i landet. Materialet täc- ker dock inte alla verksamhetsområden. Vid bedömningen får man ta hänsyn till detta, liksom till de avgränsningar som angetts un- der 7.1.l. Vissa verksamhetsformer och vissa huvudmän kan ha fått en alltför undan- skymd plats i framställningen. Luckorna gäl- ler främst viss gruppverksamhet utanför stu- dieförbunden eller andra riksförbund. Trots dessa brister är den följande redovisningen det första försök som gjorts att presentera en helhetsbild av den fria kollektiva skapande verksamheten i vårt land.

Redovisningen är uppdelad efter konst- områden i ordning teater, dans, musik, konst- och konsthantverk samt foto- och filmområdena. Slutligen behandlas vissa sär- skilda arbetsformer.

Inom varje område redovisas först helt kommunal verksamhet iden mån sådan före- kommer. Därefter följer studieförbundens verksamhet och folkhögskolans. Sist behand- las fria grupper eller motsvarande, varvid både yrkesmässig och icke yrkesmässig verk- samhet ingår.

De frågor som tas upp gäller verksamhe- tens allmänna bakgrund, utveckling och me- toder. Vidare behandlas dess omfattning, in- riktning och framträdanden för publik. Slut- ligen anges de behov och önskemål som i samband med enkäterna framförts inom respektive områden.

7.2. Teater

7.2.1. Barn- och ungdomsteater

7.2.1 .1 Allmänt

Barn- och ungdomsteatern — dvs den teater där barnen själva är aktiva — i sin äldre form arbetade Ofta med färdigt pjäsmaterial och målet var att visa upp resultat i form av föreställningar. Repertoaren för åldrarna före puberteten hade ett betydande inslag av julspel, sagospel och scener ur den klassiska dramatiken.

Barn— och ungdomsteater i modern bemär- kelse skiljer sig från den äldre både i fråga om metod och målsättning. Målet är att frigöra de unga som individer och som gruppmedlemmar. Det färdiga pjäsmaterialet har mestadels lagts åt sidan och i stället sö- ker man utveckla deltagarnas förmåga att skapa själva. Till arbetsformerna hör avspän- nings/spänningsövningar och improvisationer med eller utan text-, bild- och ljudmaterial.

Skapande dramatik, utan tanke på fram- trädande, förekom dock redan tidigt bla inom hemgårdsrörelsens teaterverksamhet. Men den metod som är sammanfattad i begreppet creative dramatics, skapande dra- matik, introducerades på allvar i mitten av 1940-talet i vårt land av Elsa Olenius. Först mot slutet av 1950-talet har metoden börjat tränga ut den äldre formen av barn- och ungdomsteater. I nu gällande läroplan för grundskolan (Lgr 69) förs för första gången den skapande dramatiken in i undervisning- en.

I det följande redovisas den kommunala barn- och ungdomsteaterns omfattning. Nä- gon liknande undersökning beträffande barn- teaterns omfattning inom folkbildningsorga- nisationerna har inte gjorts. I den hösten 1970 utkomna boken Svensk teater (Svensk teater. Strukturförändringar och organisa- tion 1900—1970, under redigering av Gösta M Bergman) görs den, så långt kulturrådet kan bedöma, riktiga bedömningen att barn- teatern i vårt land till största delen bärs upp av folkbildningen och dess medlemsorganisa- tioner.

7.2.l.2 Den kommunala barn- och ungdomsteatern

Den kommunala barn- och ungdomsteatern är en ung företeelse. Med något undantag (Stockholm år 1942) har verksamheten startats under 1960-talet eller senare. Den finns nu i ett drygt tiotal kommuner, varav nio redovisas i den enkät kulturrådet gjort.

Dessa nio barn- och ungdomsteatrar redo- visade år 1969 tillsammans 655 grupper med 7 500 deltagare i åldersgrupperna 7—17 år. Sammanlagt gjorde man 473 framträdanden för publik, främst för egna medlemmar och föräldrar.

Lokalsituationen för barn- och ungdoms- teatrarna är i regel tillfredsställande. I och med inriktningen på skapande dramatik är verksamheten inte i så stort behov av lokaler med scen och scenteknisk utrustning. Det är

tillräckligt med vissa golvytor och gruppar- betsrum, behov som klaras genom utnyttjan- de av skolor, fritidsgårdar och ungdomsgår- dar. Bäst tycks situationen vara i Stockholm, där man för barn- och ungdomsverksamhe- ten förfogade över elva egna teatrar, och i Göteborg, där man för motsvarande verk- samhet disponerade två egna teatrar och hade ytterligare ett par under planering.

Ledarfrågan har varit svårare att lösa på ett tillfredsställande sätt. Ledarnas utbild- ning är varierande. Ett fåtal har statlig eller privat teaterskola bakom sig. De flesta har genomgått någon form av amatörteaterledar- kurser. Detta innebär att kommunerna vid sidan av barn- och ungdomsteaterverksam- heten Också måst organisera egen teaterledar- utbildning. Var och en av de nio kommuner- na redovisar sådan utbildningsverksamhet. Mest omfattande är utbildningen i Stock- holm. Den omfattar där en grundkurs på 200 timmar samt två fortbildningskurser om vardera 60 timmar. Verksamheten är så gott som helt finansierad med kommunala medel. Total kostnad för de nio teatrarna var 3,4 milj kr år 1969.

De behov av förändringar som de tillfrå- gade barn- och ungdomsteatrarna redovisat berör organisation, service, och utbildning. Man säger sig vara i behov av ett gemensamt forum där man kan diskutera erfarenheter, metoder och målsättning. Olika lösningar föreslås: en gemensam tidning, ett samråds- organ, en riksorganisation för barn- Och ungdomsteater etc. Man har stort behov av service i fråga om material och pjäser. Genomgående efterlyses centralt samordnad utbildning för blivande barn- och ungdoms- teaterpedagoger.

Utöver denna fasta barn- och ungdoms- teater finns barn- och ungdomsverksamhet på teaterområdet i mindre omfattning och i enklare former i åtskilliga kommuner, ofta i anknytning till biblioteken. Därtill kommer teaterverksamhet inom ramen för skolan och förskolan.

7.2.2. Studieförbundens teaterverksamhet

7 .2 .2 .l Allmänt

Huvudparten av dagens amatörteater är organiserad som studiecirkelverksamhet in- om de tio statsunderstödda studieförbunden. Att den är samlad där beror delvis på att studiecirkelbidrag är den enda generella bidragsform som f n finns för arnatörteateri vårt land. Bindningen är dock även historiskt betingad: tidigt upptäckte folkrörelserna att amatörteatern var ett ovanligt mångfasette- rat instrument, användbart för så vitt skilda syften som att förmedla ideer, skapa trivsel bland medlemmarna och finansiera för- eningsverksamhet. I dag är dock amatörtea- tern minst av allt någon inkomstkälla.

Ett försök att samla amatörteatern i ett förbund gjordes år 1936 då Amatörteaterns riksförbund bildades. Organisationen fick emellertid inte det stöd man väntat sig och år 1947 överfördes dess funktioner på en teaterkommitté inom dåvarande Sarnver- kande bildningsförbunden (numera Folk- bildningsförbundet). I Folkbildningsförbun- dets estetiska kommitté ingår nu en speciell beredningsgrupp för teaterfrågor. I detta ar- bete är även Svenska riksteatern represente- rad. Folkbildningsförbundet genomför årliga centrala amatörteaterledarkurser och konfe- renser samt delar huvudmannaskapet för en av Svenska riksteatern anställd amatörteater- konsulent. I internationella amatörteater- frågor, kontakter med NAR (Nordiska ama- törteaterrådet) och IATA (International Amateur Theatre Association), samarbetar Folkbildningsförbundet med Teaterforum, ett förbund för de fasta amatörteatersce- nerna.

Åren 1946 och 1947 gjorde den statliga folkbildningsutredningen den grundligaste inventering av amatörteatern som hittills gjorts i vårt land. Resultatet, som publicera- des i utredningens andra delbetänkande Es- tetiskt folkbildningsarbete (SOU 1948:30), var nedslående. ”Man måste konstatera att amatörteaterverksamheten alltjämt i mycket stor utsträckning står så lågt, att den icke är förtjänt att inordnas under beteckningen

bildningsarbete”, skrev kommittén bl a. Ut- redningen föreslog dock att amatörteater- cirklarna skulle få statsbidrag, förutsatt att de uppfyllde vissa villkor beträffande teore- tiska studier. [ dag tillhör det undantagen att en studiecirkel i teater måste underkännas på grund av underhaltigt arbetsmaterial.

7.2.2.2 Studiecirklar i teater

Studiecirkelverksamheten i teater kan med

hänsyn till deltagarnas studieinriktning inde- las i tre huvudområden.

1. Grupper som arbetar med pjäsinstudering, ofta med målet att åstadkomma en före- ställning.

2. Grupper som arbetar med skapande dra- matik. Arbetet, som sker genom olika former av improvisationer, uttrycks- och fantasiövningar, leder även det ofta fram till föreställningar, ej sällan av collage- och ”tidningsteater” -karaktär.

3. Grupper som inte själva Spelar teater utan följer en radio- eller TV-teaterserie, stude- rar teaterhistoria etc. Det totala antalet utövande grupper (hu- vudområdena I. och 2. enligt indelningen ovan) kan inte exakt anges. Studieförbunden redovisar nämligen i sin statistik ämnena teater och dans tillsammans, varvid speciellt skapande dramatik och balett inte går att skilja från varandra. En beräkning, som bygger på kulturrådets enkät till vissa av studieförbundens lokalavdelningar (L 2) där dansen redovisats separat, ger vid handen att studieförbunden verksamhetsåret 1969/70 haft ca 2 000 studiecirklar med ca 20 000 deltagare i utövande amatörteater. De icke utövande teatercirklarna var detta verksamhetsår 212 med 1 836 deltagare. Satsningen på och omfattningen av ama- törteaterverksamhet är mycket skiftande inom de olika studieförbunden. Den livligas- te verksamheten bedrivs av ABF, Medborgar- skolan och NBV. SKS har lågt studiecirkel- antal i teater men har gjort en medveten satsning på kyrkospel och tillsammans med FLOD (Förbundet för liturgi och dramatik) förnyat denna genre.

7.223 Teater i fritidsgrupp och andra arbetsformer

En viss del av studieförbundens amatörtea- terverksamhct har bedrivits inom fritidsgrup- pens ram. Till fritidsgrupper, dvs grupper om 5—25 deltagare i åldern 12—24 år som be- drev en organiserad verksamhet om minst 20 timmar fördelad på 10 veckor, utgick to m 30.6.1971 statsbidrag enligt särskilda grun— der. StatsbidragsbeIOppen var dock lägre än beträffande studiecirkelverksamheten. From 1.7.I97l ersattes fritidsgruppsbidra- get av ett bidrag till de riksomfattande ung- domsorganisationerna baserat på aktiviteten inom organisationen.

Någon riksstatistik för omfattningen av amatörteater i fritidsgrupper finns inte. En bedömning, byggd på enkäten L2 ger till resultat att det verksamhetsåret 1969/70 i hela landet fanns ca 250 fritidsgrupper som spelade teater. Därjämte fanns ett femtiotal grupper som varken rapporterats som studie— cirklar eller fritidsgrupper. Totalt rörde det sig om ca 3 000 deltagare. Häri kan även en del verksamhet för barn ha ingått. All barn- verksamhet torde dock inte ha redovisats i enkätsvaren, då man betraktat den som med- lemsorganisationernas egen verksamhet.

7224. Fasta teatergrupper

Det övervägande antalet utövande teater- grupper inom folkbildningen har kort verk- samhetstid, i regel en till två studiesäsonger. De mer avancerade grupperna har svårigheter att i längden fungera inom den ram studiecir- keln medger. Studiecirkelns studieplansbun- denhet och starka tonvikt på studier upplevs av många som ett hinder. Trots detta finns ett antal grupper som bedrivit kontinuerlig verksamhet under en följd av år. Kulturrådet har i sin enkät förutsatt en sammanhängande verksamhet under tre år för att grupperna skall redovisas som fasta.

Inom undersökningsområdet för enkäten L 2, som representerar ca 25 % av studieför- bundens amatörteaterverksamhet, redovisade sex av tolv studieförbund sådana fasta

grupper verksamhetsåret 1969/70. Samman- lagt hade de 21 grupper med drygt 500 del- tagare. Med utgångspunkt i dessa uppgifter har kulturrådet beräknat det totala antalet fasta amatörteatergrupper inom folkbild- ningen för hela riket till inemot 100 med till- sammans ca 2 500 deltagare.

De 21 undersökta grupperna hade under de tre senaste åren arbetat fram sammanlagt 186 produktioner som getts vid 1 300 föreställningar. Av dessa var elva produktio- ner och 120 föreställningar avsedda för barn. Verksamhetsåret 1969/70, det senaste av de tre åren, gavs 500 föreställningar, av vilka 320 var offentliga och 122 interna (uppgift sak- nas för övriga). Produktionerna byggde Of- tast på pjäser, men det tycks vara en tendens till ökad användning av eget material.

Av det totala antalet deltagare (521) hade mindre än en tredjedel någon form av teaterutbildning, i regel amatörteaterledar- kurser. Det stora flertalet deltagare tycks alltså bygga på de erfarenheter och kunska- per de inhämtat genom arbetet i grupperna. Av 42 ledare/regissörer hade 24 någon form av teaterutbildning.

Endast 25 av deltagarna. i regel ledaren/re- gissören, erhöll arvodesersättning för sina insatser.

7.2.2.5 Studieförbundens behov Och önskemål

De behov som studieförbunden genom enkät R 2 redovisat för amatörteatern är i första hand av ekonomisk art. Flera förbund önskar en allmän översyn av bidragsbestäm- melserna för studiecirklar med sikte på bättre anpassning till den utövande verksam- hetens former och metoder samt en höjning av studiecirkelanslagen. Vidare önskar flera av förbunden speciella produktionsbidrag till fasta grupper, statligt stöd för anskaffande av teknisk utrustning, kommunalt stöd för att lösa lokalfrågoma samt en utvidgning av det statliga dramatikerstödet, dvs den ersätt- ning som utgår till svenska författare vid uppförandet av deras verk, till att också omfatta amatörteatern. Slutligen önskar en

del förbund speciellt statligt stöd till centrala insatser för inaterialproduktion, ledarutbild- ning, festivalarrangemang och teaterverkstä- der.

7.2.3 Folkhögskolor med teater- undervisning

I kulturrådets enkät till 29 folkhögskolor med någon form av estetisk utbildning har fem uppgivit att de läsåret 1969/70 hade speciella utbildningslinjer i teater. De två skolor som har den hitintills mest omfattan- de utbildningsverksamheten på området är Marieborgs och Oskarshamns folkhögskolor. De tre övriga skolorna var Nordiska folkhög- skolan i Kungälv, Geijersskolan i Ransäter (ingen teaterutbildning läsåret 1970/71) och folkhögskolan i Kalix.

Marieborgs folkhögskolas teaterlinje är ansluten till skolans andra årskurs. Eleverna ges tillfälle till cirkelledarpraktik och under- visningen ges i samarbete med Stadsteaterni Norrköping. Teaterlinjen är främst avsedd för ledare och deltagare i teatercirklar, instruktörer i folkbildningsarbete, blivande lärare och fritidspedagoger samt sådana som tänkt sig senare yrkesutbildning inom tea- tern.

Oskarshamns folkhögskolas drainatiklinje är speciellt inriktad på utbildning av ledare av kyrkospel.

Vid Kalix folkhögskola är teaterlinjen integrerad i en massmediegren som även innefattar film/TV- och presslinjer.

I övrigt torde det på de flesta folkhögsko- lor finnas någon eller några teatercirklar, Ofta i samarbete med lokala studieavdelning- ar.

Teatergrupperna vid de angivna folkhög- skolorna gav läsåret 1969/70 totalt 57 föreställningar, varav endast sju offentliga.

7.2.4 Fria teatergrupper

7.2.4.l Teaterforum

Teaterforum, som betecknar sig som ”riks- förbund för den icke professionella teatern i

Sverige”, bildades år 1964. Förbundet vill framför allt företräda de fasta amatörteatrar- nas intressen. Det var speciellt under upp- byggnadsskedet kritiskt mot arnatörteaterns bindning till studieförbunden, där den ansågs hänvisad till att spela en andrahandsroll. Förbundet är också kritiskt mot de nuvaran— de bestämmelserna för studiecirkelbidrag som anses hämma de fasta gruppernas verksamhet. Teaterforum har därför kommit att betraktas som representant för de fria amatörteatergruppema. Av kulturrådets en- kät till Teaterforums grupper framgår emel- lertid att alla svarande gupper utom två, dvs 20 grupper, rapporterade sin verksamhet via något studieförbund. Bortsett från dessa två grupper, och möjligen någon av de åtta grup- per som inte svarade, är Teaterforum alltså en organisation för ett antal fasta grupper inom folkbildningen.

Teaterforum uppbär inget speciellt stats- bidrag för sin verksamhet men har för sin årliga kongress erhållit medel från skolöver- styrelsen och teater- och musikrådet. Fr o m är 1970 samarbetar Teaterforum och Folk- bildningsförbundet i Svenskt amatörteater- center. vilket är ett samarbetsorgan speciellt tillskapat för de internationella kontakterna och särskilt för medlemskapet i IATA. Tea— terforum är liksom Folkbildningsförbundet medlem i NAR (Nordiska amatörteaterrå- det).

7242 Studentteatern

Studentteater i dess traditionella bemärkelse existerar knappast i dag. Hos de grupper som kulturrådet tillfrågat finns en medveten strävan att bryta upp från den tidigare isoleringen som teater av och för studenter, för att i stället verka som öppna teaterverk- städer.- Med denna inriktning av verksamhe- ten har kulturrådet inte funnit anledning att redovisa dessa teatergrupper som en särskild kategori utan i de vidare sammanhang till vilka grupperna själva sökt anknytning. Av de fem grupper som besvarat studentteater- enkäten redovisas sålunda tre under folkbild- ningen, genom vilken man erhåller bidrag till

sin verksamhet, och två under Teater- centrum.

7.2.4.3 Teatercentrum1

Redovisningen av de till Teatercentrum anslutna grupperna bygger på en kulturråds— enkät som tillställts 41 grupper. Av de 29 som svarade var två icke yrkesmässigt utö- vande, medan övriga grupper hade varie- rande ambition att bedriva en yrkesmässig verksamhet (se bilaga B p 31).

Grupperna är unga. Endast tre startades före år 1960, sju bildades under perioden 1961—1967, medan 19 kommit till senare.

De 29 grupperna hade verksamhetsåret 1969/70 384 medlemmar, varav 56 (15 %) var verksamma på heltid, 89 (23 %) på mer än halvtid och 239 (62 %) på mindre än halvtid. Att den sista siffran är så stor beror på att ett par grupper bedrev en mycket brett upplagd verksamhet. Av grupperna hade 18 stycken 2—10 medlemmar, 8 hade ll—ZO medlemmar, en hade 40 och en 125 medlemmar (uppgift saknas från en grupp). Sammanlagt 65 av 212 grupprnedlemmar var medlemmar av Svenska teaterförbundet (för övriga saknas uppgift om organisationsan- knytning).

Tio av grupperna arbetade i huvudsak med färdigt pjäsmaterial. Övriga byggde vanligen sina produktioner på dramatiskt skapande i gruppen, ofta i samarbete med en eller flera författare. Fyra av grupperna var musik- dramatiskt inriktade och tre arbetade enbart med dockteater.

Totalt hade 25 svarande grupper produce rat 2 355 föreställningar under spelåret 1969/70. Det innebär ett genomsnitt av 94 föreställningar per grupp. Den genomsnitt- liga publiksiffran beräknas till 150 personer vilket betyder att man totalt hade ca 350000 besök. Huvuddelen (ca 63 %) av föreställningarna var offentliga. Något mer än en fjärdedel av föreställningarna var inriktade mot barnpublik.

1Beträffande Teatercentrums organisation och uppgifter se 2.823.

Redovisningen av medlemmarnas utbild— ning är i enkätsvaren så ofullständig att det är svårt att ge en bild av utbildningsläget. Sammanlagda antalet med utbildning omfat— tande mellan ett och tre år utgjorde 102 och dessa fördelade sig på 17 grupper. Därutöver uppgavs 26 medlemmar ha genomgått ama- törteaterledarkurser eller teaterlinje vid folkhögskola. ] övrigt hänvisades till praktik vid teatrar och utbildning i de egna grupper- na.

Endast ett fåtal (26 st) medlemmar hade under spelåret 1969/70 erhållit månadslön. Den genomsnittliga årslönen för dessa var 8 700 kr. 123 medlemmar uppges ha erhållit arvoden. En genomsnittlig fördelning ger var och en av dessa senare 3 500 kr i årsarvode. Femton grupper uppgav att de gett medlem- marna traktamenten. Det är alltså ytterst få gruppmedlemmar som kunnat leva på in- komsterna av denna verksamhet.

De totala kostnaderna för de 21 grupper som lämnat ekonomiska uppgifter uppgick verksamhetsåret 1969/70 till ca 1,2 milj kr. Hälften, 600 000 kr, täcktes genom biljett- intäkter och övriga intäkter. De kommunala anslagen uppgick till knappt 400 000 kr och de statliga till knappt 200 000 kr.

Gruppernas behov är enligt enkäten så entydiga att de kan sammanfattas mycket kort. Man önskar fasta, kontinuerliga bi— dragsformer så att man får arbetstrygghet och bättre möjligheter att planera långsik- tigt. Ersättning under repetitionstid och bi- drag till teknisk utrustning är andra önske- mål. Det stora flertalet av grupperna saknar egna repetitions- och verkstadslokaler och önskar snar lösning på dessa problem.

7.2.4.4 Bygde— och krönikespel

En speciell form av teater är de sk bygde- och krönikespel som sommartid förekommer på vissa orter i landet. De har ingen gemensam organisation utan kan betraktas som helt lokala företeelser. Genomgående är att de på något sätt knyter an till den bygd vari de spelas. Inte sällan har spelens författare lokal förankring. Föreställningarna

bygger ofta på samarbete mellan amatörer och yrkesverksamma teaterarbetare.

Kulturrådets enkät rörande bygde- och krönikespel har endast vänt sig till fasta grupper, varmed liksom i fråga om den förut nämnda folkbildningsenkäten avses grupper som spelat under tre år (1968—1970). En— käten har sänts till nio grupper och åtta har svarat.

De åtta spelen sysselsatte 530 medverkan- de. varav ca 450 amatörer och 80 yrkesverk- samma. Endast en grupp bestod av enbart amatörer. Genomgående redovisar grupperna mycket positiva erfarenheter av detta sam- arbete mellan amatörer och yrkesmän. Un- der år 1970 gav man sammanlagt 92 före- ställningar med totalt ca 42000 åskådare, dvs ca 450 i genomsnitt per föreställning.

Gruppernas repetitionstider var högst vari- erande. Fyra grupper repeterade mellan fyra och sju dagar, en grupp 14 dagar, två grupper 35 och en grupp 70 dagar.

Viss ekonomisk ersättning gavs till de yrkesverksamma deltagarna och i viss mån till övriga men då i allmänhet med lägre belopp.

Beträffande finansieringen kan för år 1970 konstateras att tre grupper erhöll statliga bidrag, fyra landstingsmedel och sex kommunala medel. Endast en grupp erhöll medel från alla tre håll och endast en grupp blev helt utan bidrag. Den största inkomstkällan var biljettintäkterna, som ut- gjorde mer än hälften av de totala intäkter- na.

Sex av de åtta grupperna sade sig inför år 1971 vara i behov av ekonomiskt stöd i högre grad än tidigare.

7.3. Dans

7.3.1 Allmänt

Dansområdet har i det följande indelats i två huvudområden. Det ena upptar jazzbalett (jazzdans), fri dans och klassisk balett, det andra folkdans. Sällskapsdansen tas däremot inte upp i detta sammanhang.

Det första området har utvecklats ur den våg av ”kroppskultur” och personlig frigörel- se framför allt för kvinnorna, vars internatio- nella förgrundsgestalt var Isadora Duncan. På 1910—talet infördes hennes idéer i vårt land. Huvudsakligen var det den fria dansen som utövades. Den förekom i många varianter, varav en del gränsade till gymnastik. Efter hand tog man, främst i barnundervisningen, även upp den från början nedvärderade klassiska baletten.

Till in på l930—talet hörde dansskolornas elever mest till de högre sociala skikten. Därefter har elevunderlaget breddats väsent- ligt. Efter andra världskriget växte intresset för danskonst, stimulerat särskilt av Dans- främjandet (Föreningen för dansens främjan- de). Dansfrämjandet introducerade år 1947 vår tids amerikanska folkdans, jazzbaletten, och Balettakademien startade undervisning i denna dansform. Jazzbaletten är nu domine- rande inom amatördansen, medan klassisk dans för vuxna förekommer sparsamt och fridansen trängts ut inte minst genom att jazzbaletten absorberat denna stil.

] och med att folkbildningen tog upp dansen på sitt program fick den bredare

förankring och spridning över landet. Sam— tidigt har även den privata undervisningen ökat starkt.

Det väsentliga för utövarna av jazzbalett, fri dans och klassisk balett är den personliga upplevelsen av att dansa — uppvisning för åskådare ingår egentligen inte i målsättning— en.

Folkdansen upphörde under 1800-talets andra hälft att vara en verksamhet spontant utövad av ”folket” på landsbygden. Vid sekelskiftet hade den redan hunnit bli en angelägenhet för intresserade amatörer. Folkdansen fick tidigt djup förankring inom nykterhetsrörelsen och besläktade ideella kretsar, och genom dessa har den fått en omfattande Spridning över hela landet. Den kulturhistoriska aspekten är starkare i folk- dansen än i annan dans. Stor vikt läggs vid att danserna vidmakthålls i traditionell k0- reografi och stil. Till folkdansen hör därför kulturhistoriska studier med en ganska om- fattande litteratur som underlag. Folkdansen kräver i sin kollektivitet mindre teknik hos den enskilde utövaren och lämpar sig därför bättre för uppvisningar än andra dansformer.

7.3.2. Den kommunala dansande/"visningen

Kommunalt organiserad verksamhet finns ännu i mycket liten omfattning inom dans- området. De senaste åren har dock vissa kommuner tagit upp dansen inom ramen för den kommunala musikskolan.

7.3.3. Studieförbundens verksamhet inom dansområdet

7.331 Studiecirklar i dans

All studiecirkelverksamhet i dans bedrivs fn som försöksverksamhet. Inom jazzbalett, fri dans och klassisk balett finns ännu inga studieplaner. Försöksverksamheten är base— rad pä ledarens kompetens och bedrivs alltså på orter där studieförbunden har en godkänd pedagog till förfogande. Folkbildningsför- bundets estetiska kommitté har låtit utarbe- ta en vägledande studieplan för cirklar ijazz— balett.

Inom folkdansen bygger försöksverksam- heten på en under de senaste åren utarbetad studieplan.

Dans finns inte särredovisad i folkbild- ningens statistik. Den redovisas där som nämnts tillsammans med teater. Den totala omfattningen av teater och dans tillsammans framgår av sammanfattningen (7.822).

För att om möjligt kompensera dessa brister i statistiken har kulturrådet i sin enkät L2 begärt en särredovisning av dan- sen. Därvid har de uppgifter lämnats som redovisas i tabell 7.1.

Dessa siffror kan inte utan vidare räknas upp för riket som helhet. Ett räkneexempel kan dock prövas.

Studieförbunden hade ca 20% av sin samlade teater- och dansverksamhet inom de undersökta lokalavdelningarna. Då dansen i

Tabell 7.1 Studiecirkelverksamheten i dans verksamhetsåret 1969/70 inom studieför- bundens lokalavdelningar i de 15 största städerna samt Gävleborgs län. (Enligt kultur- rådets enkät L 2.)

Danstyp Antal Cirklar Deltagare Jazzbalett 397 5 848 Fri dans och klassisk balett 74 881 Folkdans 30 414 Summa 501 7 143

Tabell 7.2 Beräknad omfattning av studiecir- kelverksamheten i dans verksamhetsåret 1969/70. Hela riket. (Uppräkning från en- käten L 2.)

Danstyp Antal, ca Cirklar Deltagare Jazzbalett 1 325 19 500 Fri dans och klassisk balett 250 2 900 Folkdans 100 1 400 Summa 1 675 23 800

hög grad är beroende av ledare och då sådana torde finnas i större utsträckning (även i relation till befolkningen) i de undersökta storstadsavdelningarna än i övriga landet, kan man rimligen anta att andelen danscirk- lar inom dessa lokalavdelningar utgör en högre andel än 20% av den totala antalet studiecirklar i dans. Andelen kan ligga mel- lan 30 och 40 %. Ett räkneexempel som utgår från 30% ger det resultat som redo- visas i tabell 7.2.

Detta stämmer ungefär, men inte helt, med beräkningen under avsnitt 7.2.2.2. Utifrån fakta om teaterverksamheten gjordes där ett försök att beräkna teaterdelen av redovisningsområdet teater/dans. Därvid uppstod en rest, som skulle vara dans, omfattande 1750 cirklar och ca 27000 deltagare.

7.3.3.2 Dans i fritidsgrupp och andra arbetsformer

Av enkäten L 2 har framkommit att en be— tydande del av dansen var organiserad dels i form av fritidsgrupper, dels i form av helt obunden verksamhet (tabell 7.3).

Gör man beträffande dessa grupper ett räkneexempel från samma utgångspunkter som beträffande studiecirklarna får man det i tabell 7.4 redovisade resultatet.

Totalt skulle det inom folkbildningen alltså finnas ungefär 65 000 deltagare i dans, varav knappt 2/3 i jazzbalett.

Tabell 7.3 Fritidsgrupper och övrig verksamhet i dans verksamhetsåret 1969/70 inom studieförbundens lokalavdelningar i de 15 största städerna samt Gävleborgs län. (Enligt kulturrådets enkät L 2.)

Danstyp Fritidsgrupper Övrig verksamhet Antal Antal Antal Antal grupper deltagare grupper deltagare Jazzbalett 20 254 383 6 095 Fri dans och klassisk balett 28 373 113 1 140 Folkdans 192 3 616 22 473 Summa 240 4 243 518 7 708

Inom de undersökta lokalavdelningarna fördelades dansgrupperna på nio förbund. Av större omfattning var verksamheten inom ABF, Folkuniversitetet (tonvikt på jazzba- lett) och Medborgarskolan (tonvikt på folk- dans).

NBV har inom sina tillfrågade lokalavdel- ningar haft ca 750 deltagare i dans. Då IOGT/NTO:s förbundsråd i annat samman- hang rapporterat ca 15000 deltagare i folkdans, måste dessa ligga utanför ovan redovisade siffror för studieförbundens verk- samhet.

7.3.3.3 Dansframträdanden för publik

Framträdanden för publik var i de undersök- ta lokalavdelningarna inom jazzbalett, fri dans och klassisk balett totalt 14. Det ringa antalet ligger som tidigare sagts i verksam- hetens natur.

Folkdansframträdandena var totalt 57, även det en låg siffra som tyder på att det är folkdanslag utanför folkbildningens ram som

Tabell 7.4 Beräknat antal deltagare i dans i fritidsgrupper eller andra former utanför studiecirkelverksamheten verksamhetsåret 1969/70. Hela riket. (Uppräkning från enkät L 2.)

Jazzbalett ca 21 000 Fri dans och klassisk balett ca 5 000 Folkdans ca 14 000

Totalt ca 40 000 320

svarar för huvudparten av de publikframträ- danden som förekommer.

7.3.3.4 Studieförbundens behov och önskemål

Av enkätsvaren från studieförbunden (en- käten R 2) framgår att man inom ABF anser att hela frågan om dansens ställning inom folkbildningen bör bli föremål för en särskild utredning. Svårigheter föreligger nämligen att inrymma ämnet i de nuvarande studiecir- kelbestämmelserna.

I övrigt finns inom studieförbunden önskemål om stöd för experimentverksam- het och för utarbetande av handlednings- material på dansområdet.

7.3.4. Folkdanslagen och Svenska ung- domsringen för b ygdekultur

År 1920 bildades Svenska folkdansringen, som senare tog namnet Svenska ungdoms- ringen för bygdekultur. Rörelsen startades i första hand som samarbetsform mellan då befintliga folkdanslag. Sedan dess har rörel- sen expanderat kraftigt och bestod år 1970 av 21 distrikt med 408 lokalföreningar. Under verksamhetsåret 1969/70 var totala antalet deltagare i någon form av dansunder— visning 37 000. Av dessa var hälften registre- rade medlemmar, resten var deltagare i sk öppen verksamhet. Av de registrerade med- lemmarna var 14000 i åldern 12—25 år. Endast en mycket liten del av verksamheten har skett i studiecirkelform.

IOGT/NTO hade, som tidigare nämnts, ca 15000 deltagare i folkdans, troligen helt utanför studieförbundens verksamhet.

Av övriga organisationer har Svenska ”frisksportförbundet, KFUK/KFUM, Nykter- hetsorganisationen Verdandi och Centerns ungdomsförbund folkdansverksamhet. Då denna inte redovisas separat går det inte att ange verksamhetens storlek. Intervjuer med företrädare för organisationerna pekar på att det tillsammans kan gälla 5 000—10 000 folkdansare.

Därtill kommer en del fristående folkdans- lag med några tusen medlemmar, varav dock inte alla är aktiva.

Svenska ungdomsringens grupper beräk- nades verksamhetsåret 1969/70 ha gjort ca 2 000 framträdanden för publik, varav ca 600 offentliga. För IOGT/NTO var motsva- rande antal 375 respektive 110. För övriga organisationer och folkdanslag saknas upp- gifter.

7.3.5. Den privata dansundervisningen

Inom jazzbalett, fri dans och klassisk balett förekommer, såvitt man kan bedöma, en omfattande privat undervisning. Några när- mare uppgifter om dess omfattning finns dock inte tillgängliga.

7.4. Musik

7.4.1. Den kommunala musikskolan

Den kommunala musikskolan har vuxit fram sedan 1940-talet. År 1971 fanns den organi- serad i ca 330 av landets då 464 kommuner och omfattade ca 225 000 elever, i huvud- sak barn i skolåldrarna,

För de kommunala musikskolorna finns inte någon centralt fastställd målsättning. Inom varje kommun utformar man verksam- heten efter lokala förutsättningar och behov. Strävan mot enhetlighet är dock tydlig och Svenska kommunförbundet verkar genom en rådgivande arbetsgrupp och genom kurser och konferenser för en enhetlig utveckling.

De kommunala musikskolorna strävar ef- ter att så långt som möjligt ge undervisningi enlighet med varje elevs förutsättningar och önskemål. En grundläggande allmän musik- undervisning kompletteras av en successiv specialisering fram till förberedande yrkes- utbildning eller till kvalificerat musicerande utan yrkesinriktning. Undervisningen bygger därvid på en traditionell (europeisk) musik- teoretisk och repertoarmässig grund.

Intagningen till musikskolorna, som är fri och sker efter anmälan, sker i allmänhet i årskurs 1 eller 2 i grundskolan. Musikunder- visning i lek— eller sagoform i förskcleåldrarna förekommer även. Omkring hälften av bar- nen i varje åldersgrupp brukar börja i musikskolan. En viss uttunning sker sedan successivt dels genom egen avgång, dels efter rekommendation från skolan efter den hit-

tills vanliga prövningen av eleverna efter visst antal studieår. Studiegången är planerad till minst sju är, alltså inom grundskolans ålders- klasser, men omspänner vanligen tio år eller mera, dvs också gymnasiestadiet. Även vux- na deltar i musikskolornas undervisning, men utgör inte mer än några få procent av eleverna.

Den förberedande undervisningen är ett— eller tvåårig. Därefter får eleverna välja huvudinstrument. Det sker med en ganska jämn fördelning mellan stråk-, träblås- och mässingblås- och slagverksinstrument. Till undervisning på piano och gitarr är anslut- ningen något större och till vokalundervis— ningen något mindre. Rytmik kan vara och är ofta ett naturligt led i den inledande undervisningen. Ensetnbleövningar slutligen är mycket viktiga och införs tidigt. Ju äldre eleverna blir, desto större del av undervis- ningstiden upptar ensemblespelet och kör- sången. Ensembleverksamheten, den förbere- dande undervisningen samt rytmik och teori är gruppverksamhet. Vidare rekommenderas en särskild studiegång av allmän musikfost- rande karaktär som arbetar med relativt stora grupper. Övrig undervisning sker i stor utsträckning som individuell undervisning.

Ensembleverksamheten omfattar ca 15 % av musikskoleeleverna, vilket skulle innebära ca 34 000 elever läsåret 1970/71, och inne— fattar en rad olika ensembletyper. Dessa ensembler gör också framträdanden för

publik i form av elevuppvisningar, konserter inom skolan och inom andra institutioner men även i form av offentliga konserter. Några uppgifter om omfattningen av dessa framträdanden föreligger dock inte.

Verksamheten finansieras i huvudsak ge- nom kommunala anslag. Intäkterna, främst elevavgifter, är av begränsad omfattning. År 1970 kostade de kommunala musikskolorna ca 78 milj kr, medan intäkterna utgjorde ca 8 milj kr (år 1971 ca 95 resp 9 milj kr). Några statsbidrag utgår ej. Av kostnaderna är huvuddelen personalkostnader.

När kommunsammanläggningarna genom— förts år 1974 kan man räkna med kommu- nala musikskolor i samtliga kommuner. Elevantalet kan då beräknas uppgå till ca 250000 utan att utbyggnaden av de kom- munala musikskolorna därför är avslutad.

Strävan till samverkan med den allmänna skolan har funnits länge och på senare år vuxit sig allt starkare. Skolstyrelsen är imer än 75 % av kommunerna med musikskola också styrelse för denna. Organisatoriska förutsättningar finns alltså redan för en helt integrerad musikundervisning. Samarbete med folkbildningen är vanligt och betraktas som angeläget.

Fn råder brist på utbildade musikpeda- goger. De kommunala musikskolorna syssel— satte läsåret 1969/70 ca 3 500 lärare, mot- svarande drygt 2 800 hela lärartjänster. En stor del av dessa tjänster upprätthölls av orkestermusiker och andra instrumentalister vid sidan om annan ordinarie tjänst. Vid en utbyggnad till 250 000 elever är 1974 ökar lärarbehovet med ca 325 hela tjänster. Pedagogutbildningen behöver därför ökas och inom denna utbildning behöver grupp- metodiken uppmärksammas mer än hittills.

7.4.2. Studieförbundens musikverksamhet 7.4.2.1 Allmänt

De första försöken med studiecirklari musik gjordes på 1920-talet. Verksamheten hade ganska länge blygsam omfattning. Först i slutet av 1940-talet, sedan statsbidrag till

studiecirkelverksamheten börjat utgå, ökades aktiviteten. Antalet musikcirklar var verk- samhetsåret 1949/50 ca 3 600 (11,7 % av samtliga studiecirklar), 1959/60 ca 16500 (19,7 %) och 1969/70 ca 25000 (14%). Musikcirklarnas antal har alltså ökat kraftigt. Från 1960—talets mitt har dock ökningen varit måttlig jämfört med tidigare och andelsmässigt har det inneburit en minskning jämfört med 1960—talets början.1 Att ök- ningen i antalet cirklar avstannat kan bero på att statsbidragens reella värde successivt minskat och att skolor och kommuner erbju- dit allt flera ungdomar helt kostnadsfri musikundervisning. En annan orsak kan vara att studieförbunden inte sett det som sin uppgift att ta upp pop- och folkmusiken i sin verksamhet och att man därmed inte fått kontakt med ungdomens musikintresse.

Musikstudierna intar ingen särställning inom studieförbundens verksamhet i fråga om det allmänna målet och syftet med verksamheten. Att studieförbunden intresse- rat sig så mycket för musikområdet torde dels bero på en betydande efterfrågan på musikundervisning, dels bero på att man har glädje och nytta av sång och musik inom res- pektive organisationer.

7.4.2.2 Studiecirklar i musik

De teoretiska cirklarna och musiklyssnar- cirklarna utgjorde som framgår av tabell 7.5 en mycket liten del av verksamheten.

Ensembleverksamheten dominerar mätt både i antalet cirklar och deltagarantal (ca 75 %). Inom ensembleverksamheten övervä- ger vokalmusiken särskilt beträffande antal deltagare (59 % av alla deltagare i musikcirk- lar). Inom gruppen ”Undervisning på instru- ment och i solosång” är undervisningen på piano och gitarr dominerande.

Deltagare till de studiecirklar som omfat-

1 Mellan verksamhetsåren 1968/69 och 1969/70 har verksamheten även minskat mätt i antal cirklar. Denna minskning är dock delvis skenbar och be— roende på redovisningstekniska orsaker då SKS 1969/70 inte som tidigare även redovisat icke stats- bidragsberättigade cirklar.

Tabell 7.5 Studieförbundens cirkelverksamhet i musik verksamhetsåret 1969/70. (Enligt kulturrådets enkät R 2.) Ämnen Antal Cirklar Deltagare Musikförståelse, musikteori, musikhistoria etc 951 8 184 Ensembleverksamhet 13 873 214 806 Därav: Vokalmusik 9 832 167 650 Instrumentalmusik 4 041 47 156 Undervisning på instrument och i solosång 8 927 60 442 Därav: Solosång 129 771 Stråkinstrument 229 1 592 Blåsinstrument 908 7 260 Slaginstrument 302 1 940 Piano 4111 25 315 Gitarr 2 627 19 365 Mandolin 3 26 Dragspel 386 2 631 Övriga instrument 232 1 542 Övriga musikämnen 174 1 536 Summa 23 925a 284 9688

a Något högre totalsiffror, 25 254 resp 301 407, anges i den officiella statistiken där bl a även vissa icke

statsbidragsberättigade studiecirklar ingår.

tar undervisning på instrument nyrekryteras i stor utsträckning varje år. Antalet deltagare som fortsätter sina studier är efter år är dock betydande. Till väsentlig del utgör dessa cirklar rekryteringsunderlag för ensemblerna. Ofta är ensemblerna komplement till instru— mentalundervisningen och cirkeldeltagaren är alltså med i två grupper samtidigt. Ensembleverksamheten har, både från mål- och organisationssynpunkt, legat väl till för studieförbundsinsatser. Körer och instru- mentalensembler har utgjort grupper där individuell övning och vidareutveckling äg- nats uppmärksamhet lika väl som samverkan mellan deltagarna. Av ensemblerna är den övervägande delen fasta grupper som arbetar år efter är, ofta som självständiga föreningar med eller utan anknytning till någon av studieförbundens medlemsorganisationer.

Av kulturrådets enkät L 2 framgår att en- dast I,4% av de redovisade studiecirklarna ägnade sig åt jazz och/eller pop. Studieför- bunden har således inte i någon större utsträckning knutit an till dessa musikformer och ungdomens intresse för dem. Brist på

studiematerial, bristen på utbildade och intresserade ledare samt höga kostnader för instrument kan vara orsaker till denna eftersläpning. Detsamma kan gälla i fråga om förbundens ringa ansatser för att möta ungdomens intresse för folklig musik från andra länder.

Studiecirklar i musik finns i större eller

Tabell 7.6 Studiecirkelverksamheten i musik verksamhetsåret 1969/70 fördelad på studie— förbund. (Enligt kulturrådets enkät R 2.)

Studieförbund Antal Cirklar Deltagare ABF 7 181 69 011 Sveriges Kyrkliga studie— förbund (SKS) 4 775 73 367 Frikyrkliga studieför- bundet (FS) 4 601 74 049 Vuxenskolan 1 483 12 510 Studiefrämjandet 1 156 8 342 Medborgarskolan 1 030 9 389 Övriga 3 699 38 300 Summa 23 925 284 968 SOU 1972:66

mindre omfattning inom samtliga studieför- bund. Verksamheten har dock något olika inriktning inom de olika förbunden (tab 7.6).

ABF svarar alltså för det största antalet cirklar följt av SKS och FS. De två sistnämn- da förbunden har likväl fler deltagare än ABF. Det beror på att medan ABF har en differentierad verksamhet och piano som vanligaste instrument (med undervisning i små grupper), så dominerar ensembleverk- samheten, särskilt den vokala, hos de båda andra förbunden. Den starka ställning som körsången intar inom de båda sistnämnda förbunden förklaras av att kyrkans och frikyrkans körer i allmänhet arbetar i studie- cirkelform och därigenom är anknutna till förbunden.

7423 Musik i fritidsgrupp och andra arbetsformer

En del av studieförbundens musikverksam- het har organiserats i fritidsgrupper eller i helt obundna former. Några rikssiffror be- träffande omfattningen föreligger inte.

I enkäten L 2 tog emellertid kulturrådet upp frågan om ensembleverksarnhetens om- fattning.1 Ensembleverksamheten i fritids- grupper eller i helt obundna former omfat- tade verksamhetsåret 1969/70 64 grupper och ca 1 000 deltagare inom de undersökta avdelningarna. För hela riket kan det inne- bära ca 400 grupper med inemot 6 000 del- tagare.

7.4.2.4 Musikframträdanden för publik

Åtskilliga ensembler som rapporterar sin verksamhet via studieförbunden gör också framträdanden för publik. [ många fall är det ett mycket väsentligt inslag i gruppernas verksamhet.

Några rikssiffror för sådana framträdan- den föreligger inte. Kulturrådet har emeller— tid tagit upp frågan i sin enkät L 2 (tab 7.7).

Siffrorna från vissa av de tillfrågade avdel- ningarna torde vara något för höga. Totalt sett har dock musikframträdandena för pub- lik ansenlig omfattning. Det är inte möjligt att från enkätsvaren göra någon exakt upp- delning av framträdandena på instrumental— respektive vokalensembler, men instrumen- talmusiken utgör den större delen. Jazz och pop utgör en mycket liten del av den totala verksamheten.

Kontakten med publik har emellertid en ganska speciell karaktär. Merparten sker i Frikyrkliga studieförbundets regi. En del av dessa framträdanden, omkring 3 600, är direkta gudstjänstinslag. Även den övriga verksamheten får sin prägel av de framträ- dande gruppernas anknytning till olika re- ligiösa samfund. Ytterligare en del av fram- trädandena avser SKS och har motsvarande karaktär. Bland övriga förbund har ABF den livligaste verksamheten.

lEndast ensembleverksamheten, däremot ej undervisningen på instrument.

Tabell 7. 7 Antal musikframträdanden för publik verksamhetsåret 1969/70 av studieförbun- dens ensembler från de 15 största städerna L 2.)

samt Gävleborgs län. (Enligt kulturrådets enkät

Musikgrupp Inom egen Inom annan Offentligt Totalt avdelning, förening, medlemsorg ålderdomshem etc ungdomsgård m m Totalt 14 646 2 826 4 785 22 257 Därav jazz och pop 35 18 63 116 SOU 1972:66 325

Det är ovisst om resultatet av enkäten är representativt för hela landet.

7425 Studieförbundens behov och önskemål

[ kulturrådets enkät till studieförbundens centrala organ (R 2) uttrycks från förbun- dens sida en rad önskemål om förändringari villkoren för musikbildningsarbetet. De pro- blem som tas upp av flera förbund kan hänföras till följande områden: 1) studiema- terialet, 2) ledarutbildning och medverkan av experter, 3) det ekonomiska stödet från staten.

För musikundervisningen i grupp förelig- ger behov av en väsentlig förnyelse av läromedlen. Huvuddelen av de läroböcker och instrumentskolor som används är upp- lagda med sikte på enskild undervisning, medan studieförbundens verksamhet till övervägande del sker i grupp. När det gäller nybörjarhandledningar är dessa tänkta för barn, medan studieförbunden i stor utsträck- ning vänder sig till vuxna elever. Modern musik är också otillräckligt företrädd i undervisningsmaterialet. Bristen på lämpliga läromedel för jazz och pop är stor och situationen blir ännu besvärligare genom att det inom detta område är svårt att rekrytera goda ledare. Särskilt gäller det de mindre orterna.

Ökade resurser för utbildning av musik- cirkelledare behövs, inte minst komplette- rande utbildning. Flera förbund önskar ock- så bättre möjligheter att kunna anlita exper- ter och instruktörer som skulle kunna följa upp arbetet och i internatkurser trimma såväl deltagare som ledare. Främst gäller detta ensembleverksamheten.

En del aktiviteter inom musikbildnings- området är svåra att inordna och anpassa till studiecirkelns form och till gällande bestäm- melser för bidrag. Nya former för stöd till den kvalificerade amatörverksamheten anser förbunden därför önskvärda. Det finns också önskemål om att få till stånd en särskild utredning, som skulle behandla amatörverk— samheten inom musikområdet.

7.4.3. Folkhögskolor med musik- undervisning

Man kan idag skilja mellan följande typer av musikverksamhet vid folkhögskolorna: 1) musikinstruktörsutbildning, 2) allmänna mu- siklinjer, 3) utvidgad musikundervisning, 4) vanlig musikundervisning.

Under senare år har yrkesinriktade musik- linjer vuxit fram vid några folkhögskolor. Utbildning till musikinstruktör sker nu vid Folkliga musikskolan Ingesund i Arvika, numera även kallad Ingesunds musikskola, och på musiklinjen vid Framnäs folkhögsko- la i Öjebyn. Vid dessa skolor finns också allmän musiklinje.

Utvidgad musikundervisning samt viss in- riktning mot musik utan att skolan har speciell musiklinje finns vid ett tjugotal folkhögskolor.

Flera folkhögskolor har musikensembler som gör publikframträdanden såväl inom som utom skolan. I kulturrådets enkät uppgav 12 av 29 tillfrågade skolor med estetisk utbildning att de haft sådan verk- samhet under läsåret 1969/70. Totalt hade 244 grupper gjort 451 framträdanden varav hälften inom skolan. Av övriga framträdan- den skedde flertalet internt inom föreningar och institutioner. Framnäs folkhögskola sva- rade både för flertalet grupper och framträ- danden. Den instrumentala musiken domine- rade över den vokala och jazz och pop utgjorde också vid skolorna en mycket liten del av den musik som spelades för publik.

7.4.4. Körer, orkestrar och andra musikgrupper

7.4.4.1 Symfoniorkestrar

De flesta amatörorkestrar med besättning av symfoniorkestertyp är anslutna till Sveriges orkesterföreningars riksförbund (SOR). År 1970 var 70 orkestrar anslutna till förbun- det, fördelade på samtliga län, med totalt ca 2 500 musiker. Den största orkestern hade 65 medlemmar, den minsta 16. Mediananta- let var 40. Förutom dessa finns det uppskatt- ningsvis ytterligare ett 30-tal orkestrar av

Tabell 7.8 Antalet musiker av olika katego- rier inom SCR-orkestrar år 1970. (Enligt kulturrådets och SOR:s enkät.)3

Kategori Antal Icke yrkesmusiker 1 343 Yrkesmusiker 1 046 Därav: Militärmusiker 457 (fördelade på 40 orkestrar) Lärare i kommunal musikskola 365 Musiklärare i annan skola 55 (lärarna fördelade på 54 orkestrar) Andra yrkesmusiker, utom via AMS 156 Yrkesmusiker via AMS 13 Studerande från musikhögskola eller 87 konservatorium Summa 2 476

a Frågan besvarad av 66 av 70 orkestrar. Bland de fyra ej svarande orkestrarna märks Örebro orkes— terstiftelse och Västerås musiksällskap. Dessa båda orkestrar intar en särställning. Örebro har en stom- me av anställda yrkesmusiker och Västerås har anställda ledare och administrativ personal. Dessa orkestrar redovisas i detta betänkande tillsammans med yrkesorkestrama (6.4).

liknande typ i landet, varav ett tiotal ståri kö som inträdessökande i SOR.

Förbundet har i samarbete med kultur- rådet gjort en enkät till medlemsorkestrarna. En arbetsgrupp inom SOR lade hösten 1971 fram en utredning om förbundet (Utredning om nuläge och framtida verksamhet inom SOR).

Av enkäten till SDR-orkestrarna framgår fördelningen på olika musikerkategorier (tabell 7.8).

Endast något mer än hälften av orkester— medlemmarna (58 %) kan alltså betecknas som icke yrkesmässiga musikutövare. Ca 60% av yrkesmusikema eller ca 25% av samtliga gjorde sina orkesterinsatser på av- lönad tjänstetid.

Dirigenterna hade vanligen någon form av högskoleutbildning och/eller dirigentutbild- ning. Vad' gäller stämledarna har minst ett fyrtiotal konsertmästare solistutbildning från svenskt eller utländskt konservatorium. Bland blåsarna är stämledarna vanligen mili- tärmusiker. Många stämledare har också musikpedagogisk examen som grundutbild- ning.

Spelåret 1968/69 gav de nyss nämnda till

SOR anslutna orkestrarna totalt 293 kon- serter med ett totalt publikantal på 96 000 personer. År 1970/71 gavs 326 konser- ter av 64 orkestrar med 107 000 besökande. Av konserterna var drygt 90 % vuxenkonser- ter med ungefär motsvarande andel av total— publiken. Antalet barn- och skolkonserter var 19 spelåret 1968/69 och antalet för-_ eningskonserter och andra interna konserter fem. Av det totala antalet konserter gavs 19 utanför orkestrarnas hemkommuner.

SDR-orkestrarna samarbetar i betydande omfattning med kommunala musikskolor, varifrån man delvis rekryterar musiker, med körer och i viss utsträckning även med RSAO—orkestrar, andra orkestrar och en- sembler samt med kyrkan. Flertalet SOR- orkestrar samarbetade med militärmusik- kårerna. Flertalet av orkestrarna vill också fortsätta detta samarbete sedan militär- musikkårerna omvandlats till regionsen- sembler. Orkestrarna vill också ha ökade möjligheter till medverkan av regionmusiker, helst på tjänstetid.

15 orkestrar anser sig ha goda rekryte- ringsmöjligheter, medan 20 orkestrar har problem med rekrytering av stråkar och 14 har brist på blåsare. Utöver rekryteringssvå— righeterna har orkestrarna främst svårigheter att få fram det notmaterial man behöver.

SOR-orkestramas verksamhet finansieras på olika sätt. Till SOR utgår statliga bidrag. Budgetåret 1969/70 uppgick detta till 260 000 kr varav 110 000 kr för inköp av instrument mm (budgetåret 1970/71 170 000 kr som driftbidrag och 150 000 kr för inköp av instrument m rn). Bidraget för- delas på medlemsorkestrarna. Därtill utgår statsbidrag direkt till orkestrarna i Västerås och Örebro. Den för föreningarnas ekonomi avgörande inkomstposten är dock de kom- munala anslagen. Alla föreningar utom en uppgav sig spelåret 1968/69 ha sådana an- slag. Exklusive orkestrarna i Västerås och Örebro uppgick de till ca 1570 000 kr. Biljettintäkter uppgav sig dessa orkestrar ha haft om ca 375000 kr. Övriga inkomst- poster såsom landstingsanslag, bidrag från Rikskonserter, medlemsavgifter, fonder,

donationer m ni var som regel av marginell betydelse.

De största utgiftsposterna var gager till eg- na och särskilt engagerade musiker (ca 400 000 kr) och solister (ca 300 000 kr). Ut- gifterna i övrigt avsåg framför allt reklam, dirigentarvoden och hyror. De flesta orkes- terföreningarna torde ha en relativt an- strängd ekonomi.

I den hösten 1971 framlagda utredningen (bilaga B p 34) föreslår SOR:s utrednings- grupp en rad åtgärder för att stimulera verk- samheten.

Samarbete inom orkestrarna mellan yr- kesmusiker och fritidsmusiker utgör enligt gruppens mening en viktig del av förbundets profil.

För de större orkestrarna där det yrkes- mässiga inslaget börjar överväga, föreslår ut- redningsgruppen en stödform motsvarande nuvarande stadsteaterstöd. Staten bör såle- des täcka 55% av lönekostnaden. Utöver orkestrarna i Örebro och Västerås, som re- dan åtnjuter särskilda statsbidrag, skulle denna modell enligt gruppen bli aktuell för högst ett tiotal orkestrar under den närmaste tioårsperioden.

För övriga orkestrar föreslås en lösning där yrkesmusikerna i egenskap av instruktö- rer kommer i åtnjutande av statsbidrags- berättigat timarvode. Vidare föreslås en ök- ning och någon annan fördelning av det nu- varande statliga bidraget som alltså förutsätts utgå även i fortsättningen.

Organisationskommitten för regionmusi- ken (ORM) beräknar hösten 1971 normalt för musikavdelningars SCR-medverkan 1000 musikertimmar per avdelning. SOR- gruppen har föreslagit att regionmusiker på tjänstetid kostnadsfritt skall ställas till SOR- orkestrarnas förfogande i minst samma ut- sträckning som militärmusikerna tidigare.

Gruppen föreslår vidare att en konsulent knyts till SOR:s kansli med huvuduppgift att handha fortbildningen av dirigenter, orkest- rar och enskilda musiker, i samarbete med Riksförbundet Sveriges Amatörorkestrar (RSAO), Rikskonserter och regionmusiken. Fortbildningsarbetet bör ske i form av re-

gionturnéer med framstående solister/peda- goger, regionala kurser (spelträffar), riks- stämma med kammarmusikkurser, orkester- spel och specialinstruktion.

SOR:s notsamling i Musikaliska akade- miens bibliotek uppgår fn till ca 1 500 num- mer. SOR och RSAO bör enligt gruppens mening erbjudas samma service som andra avnämarkategorier i fråga om repertoarval, inköp och bindning.

För att tillgodose de orkestrar som önskar spela ny, särskilt svensk, musik föreslås ett särskilt anslag på 70 000 kr att fördelas som beställningsarvoden och nothyror.

Inspektionen av SDR-verksamheten har tidigare åvilat Musikaliska akademien, vilken i samråd med dåvarande teater- och orkester- rådet utsåg inspektörer. Denna verksamhet är från 1 juli 1970 tv inställd. Behovet av inspektion och därmed sammanhängande rådgivning kvarstår enligt gruppen. För bud- getåret 1972/73 har Kungl Maj:t beviljat anslag till teater- och mUSikrådet för del- tagande i musikkonferenser som skall ersätta de tidigare inspektionerna.

Slutligen föreslår utredningsgruppen att antalet orkestrar inom SOR successivt ökas till ca 100.

7.442 Övriga instrumentalensembler utom jazz- och popgrupper

Utöver SDR-orkestrarna finns amatörorkest- rar av varierande slag, Många såväl blås- som stråkorkestrar är sammanslutna i Riksför- bundet Sveriges Amatörorkestrar (RSAO). En omfattande blåsorkesterverksamhet finns även inom de frikyrkliga samfunden främst inom Frälsningsarmén, Pingströrelsen och Svenska missionsförbundet. Därutöver finns helt fristående orkestrar. ' Till RSAO var år 1970 anslutna 178 blåsorkestrar, 34 stråkorkestrar och 76 sk skol- och ungdomsorkestrar. Det samman- lagda deltagarantalet var ca 9 200. Orkestrarna består till mer än 90% av medlemsantalet av amatörmusiker men leds ofta av en arvoderad yrkesmusiker, inte sällan militärmusiker eller musiklärare i

kommunal musikskola. Antalet framträdan- den per år är relativt stort. År 1970 var det 2 400.

RSAO uppbär ett visst statsbidrag; bud- getåret 1970/71 var det 90000 kr och 1971/72 är det 107 000 kr. Förbundets re- surser används till stor del till kursverksam- het och service med noter m m. De enskilda orkestrarna finansierar sin verksamhet bla genom medlemsavgifter, inkomster från framträdanden samt anslag från kommuner Och i vissa fall från företag.

Inom Svenska missionsförbundet är ca 130 blåsorkestrar verksamma i huvudsak på mindre orter. l verksamheten deltar ca 2 000 amatörmusiker, till stor del ungdomar. Rek— ryteringen är öppen utan villkor om anslut- ning till samfundet. Finansieringen av verk- samheten sker genom studiecirkelbidrag via Frikyrkliga studieförbundet, genom inkoms- ter av spelningar utanför samfundet och genom medlemsavgifter samt i viss mån genom ekonomiska bidrag från församling- arna. Ledare är antingen oavlönade musik- ledare inom samfundet eller i viss utsträck- ning arvodesanställda militärmusiker.

Blåsorkesterverksamhet av jämförbar om- fattning finns även inom Frälsningsarmén och Pingströrelsen. Rekrytering och verk- samhet är här huvudsakligen knutna till samfundens religiösa verksamhet. F rälsnings- armén har ett 90-tal hornmusikkårer med drygt 1 400 medlemmar samt drygt 20 ungdomsorkestrar. Pingströrelsens blåsorkes- terverksamhet, som huvudsakligen avser ung- domar, omfattar ett 100-tal orkestrar med ca 2000 medlemmar. Inom såväl Frälsnings- armén som Pingströrelsen finns även sträng- musikkårer. Frälsningsarméns kårer är 192 med ca 3 600 medlemmar. För finansiering- en samarbetar man i stor utsträckning med Frikyrkliga studieförbundet. Viss finansie- ring sker från respektive samfund och för- samlingar. Frälsningsarmén åtnjuter i vissa fall även kommunala bidrag för sin musik- verksamhet.

Kammarmusik i den västerländska konst- musiktraditionen utövas dels av yrkesmusi- ker, dels som en utbredd amatörmusikverk-

samhet.

Kammarmusikgrupper bildas ofta av med- lemmar i symfoniorkestrar utan att gruppen fördenskull behöver ha samband med orkes- terinstitutionen. Det kan gälla stråkkvartet- ter, blåskvintetter, något större stråkensemb— ler etc. Kammarmusikgrupper sammansatta av yrkesmusiker framträder i konserter ar- rangerade av orkesterföreningar eller kam- marmusikföreningar.

Kammarmusicerande som amatörverksam— het förekommer både som renodlat hem- musicerande och som framträdanden i bl a kammarmusikföreningar. I kyrkliga sam- funds musikverksamhet förekommer ofta kammarmusik både med yrkesverksamma or- kestrar och amatörmusiker.

Några tillförlitliga uppgifter om utbred- ningen av denna verksamhet finns inte. Den sker ofta utan anknytning till organisationer även om lokala kammarmusiksällskap finns. Viss kurs- och lägerverksamhet ordnas av studieförbund särskilt för ungdom inom ramen för Musik för Ungdom.

Ett betydande antal grupper ägnar sig på heltid eller fritid åt att framträda med dans-, schlager- och restaurangmusik. Några exakta uppgifter om antalet föreligger inte. Upp- skattningsvis gäller det ett par hundra hel- tidsverksamma grupper och inemot 1000 grupper som framträder från 3—4 gånger per vecka till några gånger per år.

7443. Jazzgrupper

Jazzmusiken i Sverige utövas till övervägande del av musiker som har andra sysselsättningar som huvudsaklig inkomstkälla, antingen oli- ka former av underhållningsmusik eller helt andra yrken. De enda fast anställda jazz- musikerna i Sverige är medlemmarna i Sveriges Radios Jazzgrupp, som är deltids- anställda.

Situationen för jazzmusiken i landet har försvårats när dess betydelse som dans- och populärmusik minskat, en process som för- siggick under l950- och 1960-talen. Jazzmu- siken har i stället antagit karaktären av en ut- präglad ”lyssnarmusik” mer och mer skild

från de påtagliga sociala funktioner den tidi- gare hade.

Uppskattningsvis fanns år 1970 i Sverige ca 150—200 jazzgrupper, som någorlunda regelbundet spelade annat än i rent privata sammanhang, med uppskattningsvis totalt 750—1 000 musiker.

Fördelningen mellan traditionellt och me- ra modernt inriktade jazzgrupper är mycket svår att bedöma, men det tycks finnas en tendens att de grupper som spelar modernt orienterad jazz proportionellt sett ökar.

En granskning av den geografiska fördel- ningen av jazzgrupperna visar en tydlig koncentration till storstadsområdena. Där- utöver förekommer jazzmusiken främst i universitetsstäderna.

Organisationerna på jazzområdet är För- eningen Svenska jazzmusiker (FSJ) och Svenska jazzriksförbundet (SJR). FSJ är en facklig organisation, ansluten till Svenska musikerförbundet, med ett hundratal med- lemmar. SJR är en organisation främst för jazzintresserade och jazzklubbar och har ca 600 medlemmar. En stor del av landets utövande jazzmusiker är alltså oorganiserade.

[ och med jazzmusikens ändrade funktion har möjligheterna till framträdanden mins- kat. Då det samhälleliga stödet, såväl det statliga som det kommunala, är begränsat blir ekonomin ett svårt problem för jazz- grupperna.

7.4.4.4 Popgrupper

Popmusik tas i det följande i något snävare bemärkelse än vad begreppet kanske hari det allmänna medvetandet, där det ofta får omfatta all populärmusik med amerikanskt inflytande. Någon alldeles entydig avgräns- ning är dock inte möjlig att göra eftersom olika musikformer här gränsar till varandra.

Huvudinriktningen av den popmusik rådet här berör har sina rötter i de amerikanska negrernas rythm & blues-musik och i ameri- kansk folkmusik från Mellanvästern. Engels- ka grupper, främst Beatles, har haft stor betydelse för utvecklingen av musikformen sådan vi känner den i Sverige. I den

traditionen växte en omfattande verksamhet fram under början av 1960-talet. Ett stort antal grupper bildades, mestadels av ung- domar i tonåren. Vissa grupper hade bety- dande kommersiell framgång och musik- formen hade över huvud stora kommersiella möjligheter. Samtidigt var det till stor del en verksamhet av icke yrkesverksamma musi- ker.

På senare år torde verksamheten ha minskat i omfattning och den kommersiella bärkraften sviktat. Samtidigt har åtskillig svensk pop- musik visat en markantare egen profil jäm- fört med den tidigare mer osjälvständiga efterföljden av amerikanska och engelska förebilder. Andra element, bla folkmusik- traditionen, har införlivats i musiken. En riktning av grupper har börjat arbeta med svenskt textmaterial, inte sällan av politiskt innehåll. Denna riktning har ofta en uttalad antikommersiell inställning.

Den hittills största mönstringen av sist- nämnda typ av grupper förekom vid de utomhusfester, som anordnades på Gärdet i Stockholm somrarna 1970 och 1971. Andra riktningar och typer av musik såsom folk- musikgrupper, vissångare osv var också repre- senterade där. Liknande ”musikfester” har under åren 1970 och 1971 anordnats på and- ra orter. ] dessa sammanhang har det funnits en strävan att komma i kontakt med nya grupper av åhörare genom att vidga det musikaliska innehållet till att omfatta andra typer av musik än pop samt att arbeta med andra former än den konsertmässiga.

En uppskattning av popgruppernas antali Sverige är mycket vansklig att göra, men det torde ligga någonstans mellan 2000 och 3 000, vilket skulle innebära omkring 10000 musiker. Tendensen tycks vara att popgruppernas antal har minskat under de senaste åren. Antalet grupper för 5—6 år se- dan beräknas ha varit 4 OOO—5 000.

Den geografiska fördelningen av popgrup- perna tycks i grova drag överensstämma med fördelningen av befolkningen men med en tendens till ett proportionellt sett något större antal grupper utanför storstadsområ- dena.

Äldersmässigt har en förskjutning skett från åldersgruppen under 20 år till åldersgrup- pen mellan 17 Och 25 år.

Huvuddelen av popmusiken har kommer- siell bakgrund och finansieras kommersiellt. Möjligheterna till framträdanden har dock minskat under de senaste åren, speciellt i folkparker och klubbar. Inkomster av fram- trädanden kan också variera starkt och det är omöjligt att generellt uttala sig om summor- nas storlek. En nedre gräns för gager som inte är ovanlig är reseersättning för gruppen. Liksom beträffande jazzmusik är samhälls- stödet här av obetydlig omfattning och en mycket liten del av verksamheten sker — som framgått i det föregående — i studiecir- kelns eller fritidsgruppens form.

7.4.4.5 Spelmansgrupper

Spelmansmusiken i Sverige hade tidigare en yrkesmässig prägel men odlas numera främst som fritidsaktivitet. Endast två eller tre grupper av spelmän har musiken som huvud- saklig inkomstkälla och detta endast period- vis. Sina ursprungliga sociala funktioner, intimt förknippade med livet i bondesamhäl- let, har musiken endast i någon mån kvar. Sin huvudsakliga förankring har musiken inom spelmansrörelsen, på spelmansstäm- mor, i hembygdsföreningar och liknande. Under de allra senaste åren har man kunnat se tendenser till ett uppsving i intresset för den svenska folkmusiken och en ökad medvetenhet om den svenska folkmusiktra- ditionen bland företrädare för andra musik- genrer, exempelvis jazz- och popmusiker.

Organisationerna för den utövande spel- mansmusiken utgörs av landskapsförbunden, av vilka de flesta är anslutna till Sveriges Spelmäns riksförbund (SSR). Ett av de livak- tigaste landskapsförbunden, Södermanlands Spelmansförbund, är dock inte anslutet till riksorganisationen.

Ett visst samarbete förekommer mellan SSR och Svenska ungdomsringen för bygde- kultur, en av landets större ungdomsorgani- sationer som har både folkdans och folkmu- sik på sitt program.

De olika gruppbildningar som existerar på spelmansmusikområdet varierar från grupper om 2—3 till Spelmanslag. Grupperna har skiftande sammansättning. Uppskattningsvis finns drygt 3 000 spelmän organiserade i SSR. Tillsammans med de spelmän som är medlemmar i landskapsförbund, ej anslutna till SSR, utgör de organiserade spelmänneni landet förmodligen ca 3 500 musiker. Anta- let icke organiserade spelmän bedöms vara ca 1 000. Geografiskt sett fördelar sig spelmans- musiken relativt jämnt över landet. Den största koncentrationen av spelmän finns förmodligen i Dalarna och Hälsingland.

Den pedagogiska verksamheten inom spel- mansområdet är i huvudsak organiserad på musikernas eget initiativ. Under senare år har dock folkmusiken börjat få en plats på vissa av de kommunala musikskolornas scheman.

En del spelmän samarbetar med företräda- re för andra musikgenrer och en del relativt uppmärksammade försök till syntes med jazz och med popmusik har förekommit. Till övervägande del är det dock med musiker inom gammal dansmusik som samarbete existerar.

Som tidigare nämnts har spelmansmusiken fortfarande i någon mån kvar sina ursprung- liga funktioner i samhället, vilket gör att en stor del av framträdandena har karaktären av ”internt” musicerande eller ”tillfällighets— musicerande”. För övrigt framträder man på spelmansstämmor, hembygdsfester, andra former av spelmansträffar samt i viss ut- sträckning i ”konsertliknande” former.

Samhällets ekonomiska stöd till spelmans- musiken är litet. Svenskt visarkiv, som sedan år 1970 är en statlig institution, gör dock viktiga insatser genom att samla, bearbeta och ge ut material om folkvisor och genom att spela in folkmusik.

7.4.4.6 Körer

Det övervägande flertalet av landets körer är icke yrkesmässiga. Heltidsanställda körer finns endast vid Operan i Stockholm, Stora teatern i Göteborg och Malmö stadsteater. Dessutom finns ett mindre antal arvoderade

körer _ där koristerna har andra huvud- sysselsättningar _ vid en del av de konsert- arrangerande orkesterinstitutionerna samt vid Sveriges Radio. Slutligen finns det några visgrupper som i huvudsak har kunnat för- sörja sig genom framträdanden på restau- ranger, klubbar, skolor, ungdomsgårdar m ut. Det icke yrkesmässiga körlivet är däremot mycket omfattande och har en stor spänn- vidd beträffande körernas storlek, samman- sättning, inriktning och musikaliska kunnan- de. Redovisningen av landets körliv bygger i det följande i stor utsträckning på Rikskon- serters inventering av körerna, gjord år 1968 och den enkät som därefter gjordes år 1969 och som redovisar förhållandena detta år. Körlivet kan indelas dels i det profana, dels i det som är anknutet till kyrkor och församlingar. Enligt Rikskonserters under- sökningar beträffande körernas rekrytering, vilket i stor utsträckning är detsamma som deras intresseinriktning, uppgav sig 33 % vara kyrkokörer och 28 % frikyrkliga körer, me- dan 27% var rekryterade ur icke-religiösa organisationer och 19 % var skolkörer. Sum- man blir 107 %, då en viss övertäckning förekommer. Organisatoriskt är vissa körer direkt knutna till de grupper, samfund eller organisationer ur vilka medlemmarna rekry- teras, medan andra körer är fristående. Av de undersökta körerna var 77 % blandade körer, 13 % damkörer och 10 % manskörer. Organisationerna på körområdet består av följande sammanslutningar: Svenska sångar-

förbundet, som omfattar enbart manskörer, Svenska arbetarsångförbundet, Sveriges kör- förbund med övriga typer av profana körer, Sveriges kyrkosångarförbund, dit huvud- delen av kyrkokörerna är anslutna, samt föl- jande särskilda sångarförbund inom frikyr- kan, nämligen Metodistkyrkans sångarför- bund, Svenska baptisternas sångarförbund och Svenska missionsförbundets sångarför- bund. Kör- och sångverksamhet förekommer även inom bl a Frälsningsarmén och Pingst- rörelsen. Vissa körer och åtskilliga sångare är verksamma inom både Sveriges körförbund och olika kyrkor och samfund. Omfatt- ningen av körverksamheten framgår av tabell 7.9.

De icke förbundsanslutna körerna är tro- ligen något fler än de förbundsanslutna. Sammanlagt torde det finnas inemot 8 000 körer i landet. Totala antalet korister är svårare att uppskatta men bedöms vara omkring 100 000. Räknar man in att många korister deltar i mer än en kör kan man upp- skatta det totala deltagandet till minst 150 000.

Det största antalet körer finns i Stock- holms stad, Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län, Jönköpings län och Skara- borgs län. Den största körtätheten finns i landskommuner och därnäst i mindre städer. Många körer är bestående organisationer. Enligt undersökningen var nära 60% av körerna mer än 10 år gamla medan 10—15 % av det totala körantalet årligen nybildas.

Tabell 7.9 Antal körer och korister anslutna till olika körförbund år 1969. (Enligt

Rikskonserters körundersökning.)

Körförbund Antal Delförbund Körer Korister Sveriges kyrkosångarförbund 16 1 942 37 800 Sveriges körförbund 29 577 11 000 Svenska sångarförbundet 22 351 8 000 Svenska missionsförbundets sångarförbund 23 335 7 500 Svenska baptisternas sångarförbund — 144 2 700 Metodistkyrkans sångarförbund * . . 1 000 Svenska arbetarsångförbundet _ 30 . . Summa (ungefärlig) 3 379 68 000 332 SOU 1972:66

Körer med kyrklig anknytning har sin verksamhet naturligt inordnad i gudstjänst- och mötesliv. Dessutom förekommer musik— andakter där körer i mer konsertliknande former framför sakrala kompositioner. I större stadsförsamlingar är det dessutom vanligt att körer i samarbete med orkestrar på orten framför något eller några oratorier under året. Även framträdanden utanför hemorten förekommer.

Profana körer anordnar i regel framträdan- den på hemorten i egen regi eller framträder inom ramen för föreningsliv. ] viss utsträck- ning sker framträdanden också på andra orter.

Vissa körer har en tämligen omfattande konsertverksamhet på olika håll i landet, var- vid kontaktvägarna oftast går direkt från konsertarrangören till kören.

52% av körerna gjorde både offentliga och interna framträdanden under hösten 1968, 30% enbart interna framträdanden och 6% enbart offentliga framträdanden, medan 12% varken gjorde offentliga eller interna framträdanden under denna tid.

En betydande del av körerna _ hur stor del är dock inte fastställt — arbetar helt eller delvis i studiecirkelns form och finns alltså även redovisade under 7.4.2. För finansiering av körverksamhet har statsbidrag via studie- cirklar därför en stor betydelse. Statliga di- rekta bidrag till körverksamhet utgjorde bud- getåret 1971/72 totalt 285 000 kr. Medlen fördelades till körförbund Och körer av TMR. I bestämmelserna sades att högst 75 000 kr var avsedda för körers utlands- resor, resten till körförbund och körer för utbildnings- och kursverksamhet. Till profa- na körer lämnas i viss utsträckning kommu- nala bidrag. Kyrkokörer erhåller förutom ett visst kommunalt stöd även stöd från respek- tive församlingar. De största utgiftsposterna för körerna är kostnader för noter, resor och traktamenten, arvoden till körledare samt ar- voden till korister.

En betydande utbildning av körledare och sångare sker inom studieförbundens, särskilt inom FS:s och SKS:s ram. Sveriges körför- bund och Svenska sångarförbundet liksom

länsförbunden svarar också för viss kursverk- samhet. Ytterligare resurser för utbildning behövs emellertid enligt körförbunden. Kör- ledarutbildningen upplevs nämligen som det största olösta problemet inom körlivet.

Körförbunden har på senare år tagit upp sina behovs- och samarbetsfrågor på bred bas. Ijanuari 1970 anordnades en konferens om körfrågor i Stockholm av Rikskonserter i samarbete med körorganisationerna. För att följa upp konferensresultatet tillsattes en arbetsgrupp som i februari 1971 lade fram sina förslag. Arbetsgruppen föreslog att körförbunden bildar ett samarbetsorgan, kal- lat ”Körsam”. Vidare föreslog man ökat samarbete mellan körförbunden och önskade samtidigt ökade resurser på utbildnings- och konferensområdet. Man önskade också en revidering av studiecirkelbestämmelserna och ökat samarbete med Sveriges Radio och TRU.

7 45 Övrig verksamhet

Som tidigare nämnts har man beräknat att nära 25% av svenska folket spelar något instrument och att 2/5 av dessa också spelar för och tillsammans med familjemedlemmar och vänner. Detta musicerande i vän- och familjekretsen, som spänner över så vitt skilda fält som popmusik, dragspelsmusik — inte minst — och den eurOpeiska konstmu- siken, är en betydelsefull del av det samlade musiklivet. Förekomsten av spontant musi- cerande i familje- och vänkretsen kan måhän- da vara en faktor av lika stor betydelse som kommunala musikskolor, studiecirklar och annan mera organiserad verksamhet. Rådet har emellertid som tidigare framhållits inte haft möjligheter att kartlägga och analysera mer än den organiserade verksamheten. Där- för får dock inte det individuella musiceran- det och musicerandet i informella grupper förbises.

7.5

7.5.1 Studieförbundens verksamhet inom området konst

Studiecirklar i utövande konst och konstför- ståelse har förekommit inom studieförbun- den under många år. Verksamheten har dock aldrig haft särskilt stor omfattning. Omfatt- ningen av cirkelverksamheten i konst fram- går av tabellerna 7.10 och 7.11. Några studie- förbund, bla ABF, Medborgarskolan och Folkuniversitetet, har också egna konstsko- lor. Dessa får i viss mån betraktas som yrkesutbildande, då det ofta förekommer att elever först börjar där för att eventuellt senare söka sig över till den institutionalise- rade utbildningen.

Förbunden bedriver också viss verksamhet inom området konst utanför studiecirkelns— ram. Utifrån kulturrådets enkät L 2 kan

Tabell 7.10 Studieförbundens cirkelverk- samhet i konst verksamhetsåret 1969/70. (Enligt kulturrådets enkät R 2.)

Konst och konsthantverk

antalet sådana grupper under verksamhets- året 1969/70 beräknas ha varit inemot 200i hela landet med tillsammans ca ] 000 delta- gare.

Av kulturrådets enkät L 2 framgår att man inom de undersökta lokalavdelningarna arrangerat 38 utställningar av egna arbeten. 18 av dessa utställningar var offentliga. Detta tyder på att kanske drygt ett 100-tal utställningar arrangerats över landet.

Studieförbunden behöver enligt svaren på enkäten R 2 bättre möjligheter till experi- mentverksamhet inom området konst för att finna bättre pedagogiska metoder för studie- arbetet. Andra önskemål gäller bättre studie- material och intensifierad ledarutbildning. Folkbildningsförbundets estetiska kommitté har också våren 1971 påbörjat arbetet med

Tabell 7.1] Studiecirkelverksamheten i konst verksamhetsåret 1969/70 fördelad på studieförbund. (Enligt kulturrådets enkät R2.)

Ämnen Antal Studieförbund Antal Cirklar Deltagare Cirklar Deltagare

Konsthistoria, konstförståelse 618 6 592 ABF 874 8 809 Oljemålning 847 8 376 Medborgarskolan 420 4 593 Teckning 622 6 251 Folkuniversitetet 343 4 100 Modellering, skulptur 62 648 Vuxenskolan 252 2 278 Grafik 72 720 TBV 245 2 576 Ovriga konstämnen 385 3 627 Övriga 472 3 858

Summa 2 606 26 214 Summa 2 606 26 214

att framställa vägledande studieplaner för ateljecirklar. Slutligen önskar en del studie- förbund möjligheter att förlänga den bidrags- berättigade studietiden per sammankomst, ökade möjligheter till expertmedverkan och bättre utrustade lokaler.

7.5.2 Studieförbundens verksamhet inom området konsthantverk

7.5.2.1 Allmänt

I ämnet konsthantverk dominerar de prak- tiskt inriktade studierna, medan de teore- tiskt inriktade cirklarna är få. Verksamhets- året 1969/70 var de förstnämnda nära 20 000, de sistnämnda 113.

I slutet av 1950-talet ifrågasattes en in- dragning av statsbidragen till de praktiska ämnena inom området konsthantverk. An- ledningen var inte att man ifrågasatte de ”utövande” studiecirklarnas värde över hu- vud taget utan deras karaktär av studier.

Studieförbunden tog då gemensamt upp frågorna om mål och medel för konsthant- verkscirklarna och ett nytt studiematerial baserat på aktivitetspedagogik arbetades fram. Skolöverstyrelsen formulerade däref- ter, i tilläggsanvisningar till Kungl Maj:ts kungörelse 1963t463 om statsbidrag till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet, målet för verksamheten. Målformuleringarna har senare reviderats och fått följande lydelse: ”Målsättningen för en statsbidragsberättigad studiecirkel inom konst-, slöjd- eller konst- hantverksområdena skall vara, att i samband med teoretiska studier ge deltagarna tillfälle att efter egen förmåga öva färdighet och teknik i syfte att utveckla sin känslighet och mottaglighet för konstnärliga värden, att föra deltagarna i kontakt med konst och kultur, att ge dem möjlighet att utveckla sin personliga uttrycksförmåga och själva för- ma.”

I överensstämmelse med denna bestäm- ning utgår inte statsbidrag till cirklar, som har till mål att ge kunskaper om framställ- ning av produkter. Sådana kurser hör till gymnasieskolans uppgifter eller till hobby- verksamhet. De vägledande studieplaner i

konsthantverk som utges på initiativ av stu- dieförbunden skall ligga till grund för statsbi- dragsberättigade studier. Övrigt studiemate- rial inom dessa ämnesområden skall under- ställas skolöverstyrelsen för godkännande. Studiematerial särskilt utarbetat för enstaka cirklar får godkännas endast i samband med viss namngiven ledare med speciella kvalifi- kationer.

I stort sett har verksamheten ikonsthant- verkscirklarna bedrivits med utgångspunkt i det förut nämnda grundmaterialet. Dess- utom har under verksamhetsåren 1968/69 och 1969/70 andra förslag utarbetats. Dessa har i stor utsträckning rört speciella konst- hantverksformer,ofta av tradition knutna till någon speciell trakt (exempelvis rotslöjd, näverslöjd m fl) eller 5 k fortsättningscirklar, dvs studiecirklar som under en eller flera studiesäsonger studerat ett grundläggande material och nu önskar fortsätta verksam- heten.

Det studiematerial som ligger till grund för den statsbidragsberättigade verksamheten på konsthantverksområdet är baserat på en grupporienterad metodik. Studiegången stäl— ler samtliga deltagare inför avgränsade pro- blem och formulerar en övningsregel som ger utrymme för olika lösningar. Inom

Tabell 11,2 Studieförbundens cirkelverk- samhet i konsthantverk verksamhetsåret 1969/70. (Enligt kulturrådets enkät R 2.)

Ämnen Antal

Cirklar Deltagare

Historia, teori 113 1 093 Porslinsmålning 2 097 16 995 Keramik 2 541 21 576 Konstsömnad I 761 15 287 Knyppling 623 4 868 Batik 1 865 15 433 Tygtryck 127 1 074 Vävning 1 783 14 350 Bildvävning 2 040 17 040 Ryaknytning 238 2 082 Metallslöjd 969 8 934 Träslöjd 2 259 20 761 Övriga ämnen konsthantverk 2 838 24 655 Summa 19 254 164 148 335

Tabell 7.13 Studiecirkelverksamheten i konsthantverk verksamhetsåret 1969/70 för- delad på studieförbund. (Enligt kulturrådets enkät R 2.)

Studieförbund Antal Cirklar Deltagare ABF 6 117 53 127 Vuxenskolan 4 423 36 822 Medborgarskolan 2 765 23 612 Övriga 5 949 50 587 Summa 19 254 164 148

ramen för en sådan begränsning stimuleras deltagarna till att ge sitt skapande en personlig prägel.

7.5.2.2 Studiecirklar i konsthantverk

Omfattning och inriktning av cirkelverksam- heten i konsthantverk framgår av tabellerna 7.12 och 7.13.

Under rubrik ”Övriga ämnen konsthant- verk” i tabell 7.12 finns redovisade bl a ett mycket stort antal studiecirklar i näversöm.

7.5.2.3 Konsthantverk i fritidsgrupp och andra arbetsformer

Enligt kulturrådets enkät L 2 fanns inom de undersökta avdelningarna, utöver studiecirk- larna, 60 fritidsgrupper och 156 övriga grupper i konsthantverk med totalt ca 2 200 deltagare verksamhetsåret 1969/70. För ri- ket som helhet innebär detta om proportio- nerna svarar mot proportionerna studiecirk- lar, inemot 1 000 grupper och inemot 10 000 deltagare i sådana grupper.

7.5.2.4 Utställningar av konsthantverk

Av enkäten L 2 framgår även att studieför- bunden inom de undersökta lokalavdelning- arna verksamhetsåret 1969/70 arrangerat 133 utställningar av egna arbeten varav 70 offentliga. Totalt i riket kan detta innebära mer än 500 utställningar. En del av de redovisade offentliga utställningarna har pla-

cerats i skyltfönster på varuhus etc och har då mer karaktär av en beskrivning av metod och pedagogik inom studiecirkeln än en förevisning av utförda arbeten.

7.5.2.5 Studieförbundens behov och önskemål

Det studiematerial som används ide praktis- ka cirklarna i konsthantverk utgörs till största delen av generellt framställda typstu- dieplaner med den målsättning som angivits tidigare. Den bearbetning och den utveckling av studiematerial som redan sker täcker emellertid inte behovet av material, framför allt inte för fortsättningscirklar. Av kultur- rådets enkäter framgår att studieförbunden önskar att denna utveckling borde gå snab- bare samt även omfatta fler ämnen än de i tabellen uppräknade. Önskemål om mer flexibla tider för cirkelsammankomster och möjligheter till fler expertbesök har fram- ställts även för detta område.

Möjligheterna att för studiecirklar i konst- hantverk anlita redan befintliga lokaler (ex- empelvis slöjdlokaler) är begränsade och det är också svårt att finna andra, för denna verksamhet lämpliga lokaler. Inredningen av arbetslokalerna är ett annat av studieförbun- dens problem på detta område. Det krävs större anslag för inköp av exempelvis vävsto- lar, brännugnar, elplattor, arbetsbelysning, arbetsbord mm. Allt detta är nödvändigt för att verksamheten skall kunna få det innehåll och den kvalitet som eftersträvas.

Referenslitteratur, bildserier och AV- hjälpmedel saknas praktiskt taget helt i de lokaler studieförbunden använder och är Ofta svåra både att låna och transportera mellan de olika studiecirklarna. För närva- rande finns en del sådana hjälpmedel på några av studieförbundens lokalavdelningar men behovet är långt ifrån täckt.

7.5.3 Folkhögskolor med undervisning i konst och konsthantverk

I likhet med vad som sker på teater- och musikområdena bedriver folkhögskolan verk-

samhet även på konst- och konsthantverks— området. Av de 29 skolor med estetisk verksamhet, som kulturrådet tillfrågat, hade läsåret 1969/70 15 skolor speciell estetisk- praktisk inriktning inom konst- och konst- hantverksomrädet. Det bör betonas att den estetiska undervisningen vid folkhögskolorna som regel inte syftar till att vara ett led i en professionell konstnärsutbildning.

Utställning av elevarbeten förekom läsåret 1969/70 vid 19 skolor, i ungefär lika många fall med konst som med konsthantverk och i något färre med foto. Av sammanlagt 93 utställningar var 27 offentliga. Hellidens, Tidaholms och Sunderbyns folkhögskolor hade den mest omfattande utställningsverk- samheten.

7.5.4 Hemslöjd

Flertalet hemslöjdsföreningar bedriver en kommersiell verksamhet som omfattar såväl tillverkning som inköp och försäljning av hemslöjdsalster. 1 övrigt omfattar hemslöjds- föreningarnas verksamhet också kurser och föredrag i hemslöjdsämnen, utställningar av hemslöjd samt enskild upplysning och råd- givning om redskap, material, mönster m m. Dessutom finns en engrosförsäljning, Hem- slöjdsförbundet för Sverige, dit hemslöjds- föreningarna sänder den serieproduktion som de inte kan avsätta i det egna länet.

Med kurser avses kortare kurser som arrangeras för slöjdare av olika slag, verk- samma inom hemslöjdsorganisationen eller sådana som kan tänkas bli verksamma där.

7.5.5 Övrig verksamhet

lnom områdena konst och konsthantverk finns, liksom på musikområdet, en betydan- de individuell skapande verksamhet av icke yrkesmässigt slag. Många gånger går den tillbaka till äldre traditioner och är eller har anknytning till folkkonst och hemslöjd. Kulturrådet har inte haft möjlighet att kartlägga denna verksamhet. Den hör emel- lertid till den samlade bilden av konst- och konsthantverksområdet.

7.6. Foto och film

7.6.1. Studieförbundens verksamhet inom foto- och filmområdet

Liksom inom övriga konstområden utgör antalet studiecirklar med enbart teoretiskt innehåll endast en mindre del av den totala verksamheten på foto- och filmområdet. Det är ämnesgruppen ”Fotografering och film- ning”, dvs den utövande verksamheten, som är dominerande inom denna ämnesgrupp (ta- bell 7.14). 1 den officiella studiecirkelstati- stiken finns emellertid ingen uppdelning av fotografering och filmning. Kulturrådet har i sin enkät L 2 begärt en sådan fördelning. Ämnet fotografering visade sig därvid omfat- ta ca 84% av såväl antal cirklar som deltagare. Skulle förhållandena inom dessa avdelningar vara representativa, bör ca 760 av det totala antalet cirklar och ca 6 800 av det totala antalet deltagare avse fotografe- ring och återstoden film.

Tabell 7_l4 Studieförbundens cirkelverk- samhet inom området foto och film verk- samhetsåret 1969/70. (Enligt kulturrådets enkät R 2.)

Ämnen Antal Cirklar Deltagare Studiet av spelfilm 126 1 396 Fotografering och filmning 907 8 107 Summa 1 033 9 503

Studiecirklar inom området foto och film finns inom samtliga studieförbund. ABF svarar för drygt en tredjedel av verksamheten (tabell 7.15).

En del av studieförbundens totala verk- samhet inom området foto och film drivs i form av fritidsgrupper eller i helt obundna former. Enligt enkäten L 2 visade sig de undersökta studieförbundsavdelningarna verksamhetsåret 1969/70 ha haft 19 sådana grupper med 201 deltagare. För hela riket kan detta innebära knappt 100 grupper med tillsammans omkring 1 000 deltagare.

Även inom detta studieområde förekom- mer viss publikinriktad verksamhet i form av fotoutställningar och filmvisningar. Några rikssiffror för denna verksamhet förekom- mer inte, utan kulturrådets material bygger

Tabell 7.15 Studiecirkelverksamheten inom området foto och film verksamhetsåret 1969/70 fördelat på studieförbund. (Enligt kulturrådets enkät R 2.)

Studieförbund Antal Cirklar Deltagare

ABF 396 3 759 Vuxenskolan 123 929 TBV 108 1 065 Medborgarskolan 100 994 Övriga 306 2 756

Summa 1 033 9 503

på enkäten L 2. 1 de undersökta avdelningarna hade man under verksamhetsåret 1969/70 haft 28 filmvisningar för publik och 32 fotoutställningar. Verksamheten var alltså ganska begränsad och dominerades av fram- trädanden inom egen studieavdelning och rnedlemsorganisation. De betydligt färre fil- marna har alltså ungefär lika många publik- inriktade arrangemang som fotograferna. Detta förklaras troligen i huvudsak av att filmvisningar ur praktisk synpunkt är betydligt enklare arrangemang än fotoutställ- ningar. Skulle verksamheten inom dessa lokalavdelningar vara någorlunda representa- tiv för hela landet innebär det 100—200 utställningar resp filmvisningar totalt.

Förbundens behov av resurser för att utveckla verksamheten inom foto- och film- området anges främst gälla bättre tillgång till lokaler för mörkrumsarbete.

7.6.2. Andra organisationer på foto- och filmområdet

Sveriges förenade filmstudios (SFF) tillkom för att skapa ökade möjligheter för intresse- rade att se kvalitetsfilm. På senare år har man också börjat producera film i skiftande omfattning och med olika ambitioner. Totalt sett är det dock mycket små medlemsgrup- per som deltar i sådan verksamhet.

Sveriges smalfilmförbund (SSF) är cen- tralorgan för smalfilmklubbarna i landet men har också enskilda medlemmar. För närva- rande är ett tjugotal klubbar med i smal- filmförbundet, sammanlagt ungefär 400 personer. Man har haft ett visst samarbete med studieförbunden och vill etablera ett samarbete med skolan.

Filmcentrum är en intresseorganisation för filmare och publik. Dess arbete som distributions- och samarbetsorgan, dess mål- sättning, organisation och hittillsvarande verksamhet har tidigare redovisats i 2.822.

Bland övriga sammanslutningar som orga- niserar fria filmare och/eller stöder sådan verksamhet kan nämnas Riksförbundet Svensk fotografi Sveriges fotoklubbar och

Stiftelsen Arbetsgruppen för film.

Riksförbundet Svensk fotografi Sveriges fotoklubbar (RSF), grundat år 1946, är en- ligt stadgarna ”de ideellt arbetande svenska fotoklubbarnas centrala sammanslutning”. År 1969 hade RSF 179 anslutna klubbar med sammanlagt 3 270 medlemmar. Åtskil- liga fotoklubbar står dock utanför RSF. Förbundet ger ut Nordisk Tidskrift för fotografi, anordnar kurser samt har viss tävlingsverksamhet. Även andra verksamhets— inslag förekommer. Sålunda har RSF engage- rat sina klubbar i bildinsamlingar för Nor- diska museet, Fotografiska museets vänner och för det europeiska naturvårdsåret. Man har också gjort en insamling av ”Sverige- bilder i dag”.

Bildaktivisterna är i vissa avseenden Film- centrums motsvarighet på fotoområdet. Bild- aktivisterna har ungefär 100 medlemmar spridda över landet. De vill försöka finna en motvikt mot kommersialismens utnyttjande av fotografin genom att skapa egna distribu- tionskanaler men utnyttjar också etablerade informationsmedier när detta är möjligt. De vill skapa politisk medvetenhet om de nuva- rande distributionsvägarna hos alla som ar- betar med fotografisk bild .'

Genom att starta ett produktionsforum för att instruera och aktivera den kamera- ägande allmänheten till att dokumentera sin egen situation i arbetsliv och samhälle vill Bildaktivisterna i likhet med Filmcentrum skapa kommunikation i stället för enkelrik- tad distribution/konsumtion. Som en viktig punkt på deras program står också de kollektiva arbetsformerna. Man har bl a gort flera temautställningar.

7.6.3. Övrig verksamhet

Som tidigare nämnts är kamerabeståndet i landet stort. Antalet stillbildskameror upp— skattades år 1970 till någonting mellan 1,2 och 1,5 miljoner. Antalet smalfrlmskameror uppskattas på motsvarande grunder (import- statistik rn m) till mellan 200 000 och 300000. Det alldeles övervägande antalet används inom familjen. Ett medvetet utnytt-

jande i dokumentärt eller konstnärligt syfte är troligen förhållandevis ovanligt. I vilken utsträckning det förekommer utanför foto- och frlmgruppernas och studiecirklarnas kadrer har dock inte kartlagts.

7.7

7.7.1. Integrerade arbetsformer

Det blir allt vanligare att man i den fria skapande verksamheten strävar efter att bryta gränserna mellan konstområdena. Den kanske längst drivna integrationen av denna art sker inom Levande verkstad. Dess skilda program har utvecklats av arbetsgruppen Levande verkstad på grundval av konstnärli- ga, pedagogiska och sociala erfarenheter.

Levande verkstad syftar bla till att ge alternativ till folkbildningens konst- och konsthantverkscirklar. Levande verkstad ger sålunda viss grundutbildning inom skilda konstnärliga och sociala arbetsfält. Kursdel- tagarna får pröva olika material ; trä, gips, lera, papper, färg etc — och andra uttrycks- medel som drama, ljud, ord och rörelse. Att upptäcka, uppleva och utveckla deltagarnas skapande förmåga står i centrum. Övning- arna initieras av en ledare och utförs samt analyseras i grupp. Det sociala momentet är sålunda starkt betonat.

Levande verkstad har utvecklats ur en liknande verksamhet som tidigare bedrevs av Kursverksamheten vid Stockholms universi- tet och ur Svenska Slöjdföreningens form- kurser. Metoderna och övningsprogrammen förändras kontinuerligt. Syftet är att stimu- lera det pedagogiska utvecklingsarbetet såväl inom skolan och den högre konstnärliga undervisningen som inom folkbildningen. Man har också systematiskt prövat sin metodik i skilda sociala sammanhang — på

Särskilda verksamhetsformer

fångvårdsanstalter, inom narkomanvården samt på museer. Medlemmar i arbetsgruppen för Levande verkstad verkar även som peda- goger inom andra utbildningsanstalter. Den utåtriktade, uppsökande verksamheten ägnas stor uppmärksamhet. Man vänder sig här direkt till skilda målgrupper inom den breda allmänheten. Ett allvarligt hinder utgörs dock av de begränsade ekonomiska resurser- na.

I huvudsak har Levande verkstad hittills varit en stockholmsföreteelse. Inom Birka- gårdens hemgård i Stockholm bedrivs en relativt omfattande verksamhet och utbild- ning. Sedan år 1969 har årligen ca 30 elever deltagit i en tvåårig utbildning av ledare för integrerad skapande verkstad. Årliga fort- bildningskurser för slöjdlärare och sommar- kurser för hemgårds- och fritidsledare har arrangerats genom Levande verkstad. Skilda cirklar och uppsökande verksamhet har sam- lat 400—500 deltagare per år.

7.7.2. Gemenskapsgrupper och aktionsgrupper

Under senare år har gemenskapsgrupper och aktionsgrupper av olika slag bildats. Här kan nämnas byalagen, Arkiv samtal, Alternativ jul, Stoppa mässan m fl. Syftet har varit att skapa kontakt mellan människor, ofta kom- binerat med önskan att påverka samhället på något eller några områden, eventuellt bara i en enda konkret fråga. I viss utsträckning har

grupperna också använt konstnärliga ut- trycksmedel, tex utställningar, gatuteater, musik osv som ett led i arbetet. Den konst- närliga verksamheten har dock inte varit ett mål i sig utan har tjänat som medel.

Kulturrådet har inte haft möjlighet att skaffa sig en total överblick över gruppernas verksamhet, eftersom de saknar gemensam- ma organ och grupperna ofta är löst organi- serade.

7.8

7.8.1. Allmänt

Fri skapande verksamhet förekommer i ett stort antal skiftande former. Kulturrådet har i det föregående företrädesvis sökt teckna en bild av den del av denna verksamhet som bedrivs kollektivt (i grupp), vilket främst sker inom ramen för särskilda kommunala åtaganden samt inom studieförbund och andra föreningar. I det följande skall en sammanfattande bedömning göras på två punkter. nämligen dels av den sålunda organiserade verksamhetens totala omfatt- ning, dels av det samhällsstöd den åtnjuter.

Bedömningen av verksamhetens omfatt- ning när det gäller antal deltagande personer försvåras av att det föreligger en betydande dubbelredovisning dels inom folkbildningen (många personer deltar i mer än en studie- cirkel per är), dels mellan folkbildningen och andra organisationer (många personer finns redovisade såväl inom studiecirkelverksam- heten som inom körförbund osv), dels mellan olika organisationer utanför folkbild- ningen. Storleken av denna dubbelredovis- ning är svår att bedöma.

7.8.2. Verksamhetens omfattning 7.821 Kommunernas verksamhet

En stor insats för den fria skapande verksam- heten gör kommunerna genom att ge anslag, tillhandahålla lokaler och andra resurser för

Sammanfattning av nuvarande förhållanden

verksamheten. Men kommunerna organiserar också själva verksamhet av denna typ inom teater-, musik- och dansområdena. Mest om- fattande är musikverksamheten.

Den kommunala musikskolan, som växt fram sedan 1940-talet, fanns år 1971 organi- serad i ca 330 av landets 'kommuner och hade då ca 225 000 elever. Av dessa elever deltog ca 15 %, dvs ca 34 000, i ensemble- verksamhet. lnstrumentalensemblerna domi- nerar över vokalensemblerna. Dessa ensemb- ler gör också framträdanden för publik men den totala omfattningen härav är okänd. Utbyggnaden av den kommunala musiksko- lan fortsätter och den beräknas år 1974 f1nnas införd i landets samtliga kommuner.

Kommunerna organiserar också, fast i be- gränsad omfattning, verksamhet inom dans- konstens område, som regel knuten till mu- sikskolan.

Kommunal barn- och ungdomsteater före- kommer i utbyggd form i ett tiotal av de större kommunerna. I Stockholm och Göte- borg finns flera särskilda scener för barnens och ungdomens egen teaterverksamhet. De större kommunerna redovisade år 1969 ca 650 spelande barn- och ungdomsgrupper med tillsammans ca 7 500 deltagare. Antalet framträdanden för publik var knappt 500, huvuddelen interna. Utöver denna, mera fas- ta organiserade barn- och ungdomsteater, finns i många kommuner verksamhet i mera blygsam utformning och omfattning, främst

i anslutning till bibliotekens barn- och ung- domsverksamhet.

7.8.2.2 Studieförbundens verksamhet

Den skapande verksamhet som bedrivs med hjälp av studiecirkelmedel omfattade nära 49 000 cirklar med nära 515 000 deltagare under studieåret 1969/70 (tabell 7.16).

Siffrorna i tabellen är bruttosiffror. Då åtskilliga personer deltar i mer än en cirkel är det totala antalet deltagande personer betydligt lägre.

Verksamheten i kulturämnen inom de oli- ka studieförbunden framgår av tabell 7.17. Förbundens verksamhet har olika profil. Av de större förbunden är det ett, vars verksam-

het visar samma proportioner mellan olika konstområden som riksstatistiken, nämligen ABF. Där är alltså musiken störst följd av konsthantverk. Den cirkelverksamhet i kul- turämnen som bedrivs av FS och SKS domi- neras helt av musiken. Inom Vuxenskolan har konsthantverket en större andel än i rikssiffroma och inom Medborgarskolan gäl- ler motsvarande för konsthantverk och tea- ter.

När det gäller omfattning och inriktning av den del av studieförbundens verksamhet som bedrivs i fritidsgrupper och i helt obundna former har kulturrådet uppgifter från de lokalavdelningar som ingick i rådets enkät L 2. Verksamheten i dessa avdelningar omfattade verksamhetsåret 1969/70 1173

Tabell 7.16 Studieförbundens cirkelverksamhet i kulturämnen verksamhetsåret 1969/70 fördelad på ämnen. (Enligt kulturrådets enkät R 2.)

Ämnen Antal Cirklar Deltagare

Litteratur 1 918 19 552 Konst 2 606 26 214 därav: historia, teori 618 6 592 utövande cirklar 1 988 19 622 Konsthantverk 19 254 164 148 därav: historia, teori 113 1 093 utövande cirklar 19 141 163 055 Teater ca 2 200 ca 22 000 därav: historia, teori 212 1 836 utövande teatercirklar ca 2 000 ca 20 000 Dans (utövande)D ca 1 750 ca 27 000 Foto och film 1033 9 503 därav: studiet av spelfilm 126 I 396 fotograferingc ca 790 ca 7 000 filmningc ca 120 ca 1 100 Musik 23 925 284 968 därav: historia, teori 951 8 184 instrument-solosångd 9 101 61 978 instrumentalensembler 4 041 47 156 vokalensembler 9 832 167 650 Kulturfrågor (teoretiska cirklar) 988 10 061 Sun"-ngl 53 708& 563 5183 därav: historia, teori 4 926 A 48 714 utövande cirklar 48 782 514 304

a Något högre totalsiffror, 55 559 respektive 590 942, iden officiella statistiken där bl a också vissa icke statsbidragsberättigade cirklar ingår.

b Särredovisningen på teater respektive dans är en beräkning .ord av kulturrådet. Tillsammans förekom inom teater och dans 3 984 cirklar med_49 072 deltagare. Jfr beräkningarna i avsnitten 7.2.2.2 respektive 7.3.3.1.

C Särredovisningen gjord av kulturrådet. Se beräkningen under avsnitt 7.6.1.

Hit har också "övriga musikämnen” förts.

Tabell 7.17 Studiecirkelverksamheten i kul- turämnen verksamhetsåret 1969/70 fördelad på studieförbund. (Enligt kulturrådets enkät R 2.)

Studieförbund Antal Cirklar Deltagare

Arbetarnas bildningsförbund (ABF) 17 044 163141 Frikyrkliga studieförbundet (FS) 5 079 78 003 Folkuniversitetet (FU) 2 335 26 611 Godtemplarordens studieför— bund (IOGT) 2 817 24 990 KFUK-KFUM:s studieförbund 1001 11412 Medborgarskolan 5 653 56 091 Nykterhetsrörelsens bild nings- verksamhet (NBV) (BSF, IOGT och NTO)a 1 885 17 276 Sveriges kyrkliga studieför- bund (SKS) 5 928 83 774 Studiefrämjandet (Sfr) 2 176 16 278 Studieförbundet vuxenskolan 7 022 60 153 Tjänstemännens bildnings- verksamhet (TBV) 2 768 25 789

Summa 53 708 563 518

31 IOGTts verksamhet här redovisad separat.

grupper med ca 16 000 deltagare. Såväl i andel av verksamheten som i antal deltagare var fritidsgruppsverksamheten och övrig verksamhet av stor betydelse inom dansen och av viss betydelse inom teater och konst- hantverk och numerärt, men inte procentu- ellt, även av betydelse på musikområdet. Om de undersökta lokalavdelningarna är någor- lunda representativa torde det totalt i landet gälla minst 60 000 deltagare, större delen på dansområdet (se dansavsnittet). Fördel- ningen på konstområden framgår av tabell 7.18. Därutöver har en inte obetydlig verk- samhet, särskilt bland barn och ungdom, bedrivits av studieförbundens medlemsorga- nisationer med viss hjälp och service från studieförbunden.

7.8.2.3 Folkhögskolan

Kulturämnena är representerade på samtliga folkhögskolor. Linjer och längre kurser med

särskild inriktning mot dessa ämnen finns på ett 130-tal av skolorna. Undervisningen siktar främst till att utveckla elevens intresse för och kunskaper i de aktuella ämnena utan att leda fram till yrkesutövande. I vissa fall har dock undervisningen karaktär av yrkesut- bildning och/eller utbildning av ledare för bl a studieförbundens verksamhet.

Folkhögskolorna, inte minst de med este— tiska linjer, utgör också kulturhärdar på respektive orter både genom egen utåtriktad verksamhet och som mottagare av kultur- utbud.

7.8.2.4 Övrig verksamhet

Här skall också göras ett försök att bedöma omfattningen av den verksamhet som inte drivs av kommuner eller studieförbund. Sam- tidigt redovisas också fasta grupper inom folkbildningssektorn, som arbetar med pub- likkontakt. I förhållande till närmast föregå- ende avsnitt innebär detta alltsä en viss dubbelredovisning.

Teater

Antalet fasta teatergrupper inom folkbild- ningen och de grupper som är anslutna till Teatercentrum torde totalt utgöra något

Tabell 7.18 Beräknad storleksordning av an- talet deltagare i studieförbundens verksam- het i kulturämnen utanför studiecirkelverk- samheten (fritidsgrupper och andra arbets— former) verksamhetsåret 1969/70. Hela riket. (Uppräkning från kulturrådets enkät L 2.)

Ämnesområden Beräknat antal deltagare Teater 3 000 Dans 40 000 Musika 6 000 Konst 1 000 Konsthantverk 10 000 Foto— och filmområdet 1 000

Summa 61 000

a Endast ensembleverksamhet.

under 200 och antalet deltagare tillsammans mellan 2 000 och 4000. Antalet föreställ- ningar av dessa grupper spelåret 1969/70 bör med utgångspunkt i kulturrådets enkätma- terial kunna uppskattas till minst 5 000 och den totala besökssiffran bör ha överstigit 500 000.

Dans

Inom jazzbalett, fri dans och klassisk balett förekommer en relativt omfattande privat dansundervisning. Några uppgifter om den totala omfattningen av denna finns dock inte.

Av folkdans utanför folkbildningen har Svenska ungdomsringen år 1970 redovisat 37 000 deltagare och 2 000 uppvisningar för publik, varav 600 offentliga. lOGT/NTO redovisade samma är ca 15 000 deltagare och ca 375 uppvisningar, varav ca 110 offentliga. Härtill kommer fristående folkdanslag med några tusen medlemmar, varav dock inte alla aktiva. Dessa hade en viss uppvisningsverk- samhet. Slutligen finns sammanlagt kanske 5 000—10 000 deltagare inom CUF, KFUM rn fl organisationer.

Musik

Om man eliminerar dubbelredovisningar- na i tabell 7.19 torde det totala antalet kör- sångare uppgå till ca 100 000 och orkester- medlemmarna till kanske 20 000. Då kvar- står likväl en betydande dubbelredovisning i förhållande till studiecirkelverksamheten. En stor del av totalantalet deltagare ovan — hur stor del är dock omöjligt att avgöra — ingår i studieförbundens siffror.

Att ange eller uppskatta det totala anta- let framträdanden av de i tabell 7.19 redovi— sade grupperna är inte möjligt.

Konst och konsthantverk

Utanför folkbildningens ram torde finnas en inte obetydlig fri skapande verksamhet inom området konst och konsthantverk. Delvis gränsar det, på ett mera flytande sätt än

inom flera av de övriga konstområdena, mot yrkesmässig verksamhet. Delvis gränsar det mot hemslöjd. Omfattningen är omöjlig att ange.

Foto och film

Sammanslutningarna inom foto- och film- området rymmer relativt få deltagare. Film- centrum redovisar sålunda ca 530 medlem- mar, Sveriges smalfrlmsförbund ca 400. Riksförbundet Svensk fotografi Sveriges fotoklubbar har ca 3 270 medlemmar och Bildaktivisterna är ca 100. Härtill kommer ett antal fristående fotoklubbar. Däremot är den individuella verksamheten av hobbyka- raktär omfattande.

Totala antalet filmvisningar, foto— och filmtävlingar och fotoutställningar är svårt att ange.

7.8.2.5 Total omfattning

Det totala bruttoantalet deltågare _ inkl dubbelräkning av personer som deltar i mer än en verksamhet —— i fri kollektiv skapande

Tabell 7.19 Vokal- och instrumentalen- sembler. Antal ensembler och medlemsantal verksamhetsåret 1969/70.

Typ av ensembler Antal

Gfupper Deltagare SCR—orkestrar 70 2 mm RSAO—orkestrar 288 ca 9 200 Kammarmusikgrupper _ . . . Frikyrkliga blås- orkestrar ca 340 ca 5 500 Jazzgrupper 150—200 ”0,1 000 Popgrupper 2 000—3 000 ca 10 000 Spelmanslag ca 3 500 Grupper för dans-, schlager— och restaurangmusik ca 1 000 ca 5 000 Organiserade körerc ca 3 400 ca 68 000 Icke-organiserade körer”

3 Enkätsvar från 66 av de 70 orkestrarna. b Svenska missionsförbundets, Frälsningsarméns oeh Pingströrelsens blåsorkestrar. C Med organiserade körer avses körer anslutna till något körförbund.

verksamhet torde inte understiga ] milj. Troligen ligger det mellan 1,0 och 1,2 milj. Antalet deltagande personer är svårt att uppskatta. Kanske kan det röra sig om 600 000—700 000 personer.

7.8.3 Samhällets ekonomiska insatser

Det statliga stödet till fri skapande verksam- het utgjorde budgetåret 1970/71 ca 41 milj kr, varav allt utom ca 2 milj gick till folkbild- ningen. Landstingens stöd utgjorde år 1970 ca 8,5 milj kr varav ca 7,5 milj tillföll folkbildningen. Samma år anslog kommu— nerna 70,0 milj kr till de kommunala musik- skolorna och ca 3,5 milj kr till de kommu- nala barn- och ungdomsteatrarna. Folkbild- ningens verksamhet i kulturämnen erhöll ca 17 milj kr från kommunerna. Dessa gav också relativt betydande anslag till förenings- livet utanför studieförbunden. Antar man att övriga föreningar för sin skapande verksam- het fick lika stort totalanslag som folkbild- ningen blir den totala kommunala insatsen ca 107,5 milj kr och det totala samhällsstö- det ca 157 milj kr. Mot dessa ekonomiska insatser står vissa begränsade intäkter för samhället, främst elevavgifter i de kommu- nala musikskolorna. Intäkterna översteg år 1970 inte 10 milj kr.

Till detta samhälleliga stöd bör läggas kostnader för fria eller subventionerade lokaler o d, vissa anslag för skapande verk- samhet på sjukhus och andra samhälleliga inrättningar och ytterligare vissa kostnader.

Samhällets stöd till fri skapande verksam- het låg sålunda år 1970 mellan 160—180 milj kr — förutom kostnaderna för motsvarande aktiviteter inom det allmänna skolväsendet. Mer än hälften utgjorde kostnader för verk- samhet som kommunerna organiserade. Den helt övervägande delen av samhällsstödet i övrigt gick till folkbildningen.

7.9

Kulturrådets översikt över den fria kollektiva skapande verksamheten har visat att den har en mycket stor omfattning. Mellan 600 000 och 700000 människor beräknas verksam- hetsåret 1969/70 ha deltagit i regelbunden organiserad sådan verksamhet. Den helt do- minerande delen skedde på deltagarnas fri- tid. lnom vissa områden gjordes ett stort antal publikframträdanden, som totalt sett samlade en betydande publik.

Några säkra uppgifter om deltagarnas geo- grafiska och sociala fördelning finns inte. Den totala studiecirkelverksamheten är väl fördelad över landet i förhållande till befolk- ningen.1 Om detta även gäller ikulturämne— na vet man dock inte. Socialt förefaller den skapande verksamhet som studieförbunden ordnar vara mindre knuten till de högut- bildade grupperna än andra former av kultur- verksamhet.2 Det är delvis andra grupper som deltar i den skapande verksamheten än de som tar del av kulturutbudet på teatrar, konserthus, bibliotek och museer. Stora grupper saknar dock ännu möjlighet att del- ta, andra upplever att fri skapande verksam- het inte är en angelägenhet för dem. Även mellan olika konstområden varierar möjlig- heterna till aktivitet.

Kulturrådets översikt visar att resurserna för fri skapande verksamhet — om man bortser från de på många håll väl utbyggda kommunala musikskolorna — ofta varit knappa. Folkbildningens verksamhet bedrivs inom ramen för bidragsbestämmelser som

Utgångspunkter för förslagen

inte till alla delar är anpassade till verksam- hetens karaktär och syfte och önskemålen om förbättringar är därför många. Totalt sett har den fria skapande verksamheten, med undantag av de kommunala musikskolorna, också fått ett litet samhällsstöd i förhållande till institutionerna.

Utifrån de kulturpolitiska mål rådet for- mulerat — framför allt de som gäller decent- ralisering, differentiering samt gemenskap och aktivitet — behövs väsentligt ökade in- satser från samhällets sida till den fria ska- pande verksamheten. Framför allt behövs i mänga fritids- och bostadsmiljöer resurser för gemensamma aktiviteter av kulturellt slag. Genom sådana aktiviteter finns det möjlighet att väcka och möta människors uttrycksbehov men också deras behov av kontakt och gemenskap. Fri skapande verk- samhet bedrivs ofta i små grupper, med enkla hjälpmedel och till begränsade kostna- der. Detta gör det möjligt att nå in i närmil- jöerna och stimulera många till att delta. Olika organisationer, främst studieförbund men också rent lokalt förankrade grupper, tex hyresgäst- och bostadsrättsföreningar eller byalag, kan stå för arrangemangen. Det ger möjlighet att knyta an till organisationer- nas och gruppernas värderingar och intresse- gemenskapen inom dem men förutsätter än-

1 Vuxenutbildning i Sverige, en strukturell över- sikt — utbildningsdepartementets promemoria 1971:1, 2 Folkbildningsarbetet nr 8/1970.

då inte att alla helt identifierar sig med dessa värderingar. De yrkesmässigt verksamma fria gruppernas skapande kan under gynnsamma omständigheter ge ett viktigt kompletteran— de kulturutbud, som är överlägset institutio- nernas i geografisk rörlighet och som både till form och till innehåll kan innebära för- nyelse.

Kulturrådet förordar att en långsiktig satsning görs till förmån för den icke yrkes- mässigt bedrivna verksamheten (amatörverk- samheten). Också det yrkesmässiga utövan- det behöver få bättre utvecklingsmöjligheter, men detta bör enligt kulturrådets mening ske i andra former och genom andra typer av insatser.

I det följande tar kulturrådet först upp amatörverksamhetens och därefter de yrkes- mässigt arbetande fria gruppernas situation. I detta sammanhang går rådet inte ånyo in på förhållandet mellan yrkesmässig verksamhet och amatörverksamhet. Den frågan har be- handlats i kapitel 5.

7.10

7 . l 0. 1 Grunddragen i förslagen

Kulturrådets förslag om förbättrat samhälls- stöd för den icke yrkesmässiga skapande verksamheten syftar både till en breddning av verksamheten — geografiskt, socialt, äm- nesmässigt och till verksamhetsformerna — och till en kvalitetsutveckling. Dessa syften anser rådet kan nås dels genom vidgade och förstärkta verksamhetsbidrag, dels genom att vissa basresurser i ökad omfattning ställs till förfogande.

Kulturrådet har diskuterat två huvudvägar för ökat stöd. De representerar samtidigt två fördelningsprinciper för statsbidrag.

Den ena vägen innebär att staten ställer medel till förfogande för kommunerna. Det är sedan deras uppgift att tillskjuta komplette- rande belopp och att fördela de samlade resurserna för att aktivera och stödja den fria verksamheten i kommunen. Detta system innebär en långt driven decentralisering. Det ger de lokala organen stora och hittills icke existerande möjligheter att initiera och ge stöd.

Den andra formen innebär att folkbild- ningsorganisationerna används som kanaler för ett starkt utvidgat stöd till den icke yrkesmässiga verksamheten. Fördelen med detta system är att man på ett naturligt sätt kan utnyttja en redan befintlig organisation samt organisatoriskt och personellt direkt anknyta till den föreningsverksamhet som redan finns. Även här när man en långt driven decentralisering.

Förslag beträffande icke yrkesmässig verksamhet

För att nå en så bred effekt som möjligt förordar kulturrådet i det följande en samti- dig användning av dessa två vägar. Ett statligt stöd som kanaliseras genom kommunerna innebär att nya vägar måste prövas. Det kan ta tid att komma fram till lämpliga bidrags- forrner. Den ekonomiskt sett mest bety- dande satsningen under det kommande de- cenniet bör bla därför avse folkbildnings- organisationernas verksamhet. Det är från denna utgångspunkt rådet i det följande diskuterar och utvecklar sina förslag.

Kulturrådet anser att den stora och viktiga kulturverksamhet som kommunerna ordnar för barn och ungdom bör vidgas från att gälla enbart musikområdet till att omfatta även övriga konstområden. Denna vidgade verksamhet bör, liksom den hittillsvarande, organisatoriskt bedrivas i nära samband med skolan. Ekonomiskt bör staten stödja verk- samheten men kulturrådet ger inte förslag om närmare utformning av statens stöd utan anser att detta bör utredas särskilt. Statsbi— dragen till kommunal verksamhet bör då sät- tas i relation till det statliga stöd som redan utgår eller som rådet föreslår skall utgå till skapande verksamhet i studiecirklar och i andra arbetsformer. Samtidigt är det natur— ligt att kommunerna inte i första hand bedri- ver fri skapande verksamhet för vuxna i egen regi utan i det fallet i stället stöder studieför- bund, föreningar och fristående grupper.

Folkbildningsorganisationernas verksam- het i studiecirkelform bör få ökat stöd.

Kulturrådet föreslår en rad föränd- ringar i statsbidragsvillkoren för att vidga verksamheten och stödja kvalitetsutveck- lingen. Rådet föreslår höjning av bidragsbe- loppen samt indexreglering.

Kulturrådet föreslår vidare ett utbyggt stöd till icke yrkesmässig verksamhet i andra former än studiecirkelns. Staten och kom- munerna bör gemensamt svara för detta stöd. Också härvidlag behöver formerna för de statliga insatserna utredas närmare. Rådet går alltså inte i detalj in på den konstruktion det statliga stödet bör få. Grundprinciperna bör dock vara dels ett stort mått av lokal självbestämmanderätt över medlens använd- ning, dels att statsbidraget främst skall an- vändas för att initiera verksamhet inom förut eftersatta miljöer och grupper.

Fler lokaler och fler utbildade ledare är en viktig förutsättning för vidgad verksamhet. Bättre lokaler och utrustning, bättre utbil- dade och pedagogiskt skolade ledare, nya metoder och ett utvecklat studiematerial ger framför allt kvalitetsvinster. På dessa punk- ter föreslås betydande ökningar av nuva- rande statsbidrag. Dessa basresurser kommer delvis också den individuellt bedrivna verk— samheten och den yrkesmässiga verksam- heten till godo.

Framträdanden för publik — såväl av yr- kesmässigt som av icke yrkesmässigt arbetan— de grupper — bör stimuleras genom ett arran- gemangsbidrag till mottagargrupperna som avlöser det nuvarande föreläsningsbidraget.

Tillgången på personer — ledare, ämnes- konsulenter och personer som arbetar med ledarutbildning och metodfrägor _ är av stor betydelse för utvecklingen. Den icke yrkes- mässiga verksamheten behöver här de yrkes- verksamma kulturarbetarnas bistånd. Folk- bildningsförbundet, studieförbunden och andra organisationer bör i ökad utsträckning ges möjlighet att anlita dessa. Om deras medverkan kan ske i form av deltids- och korttidsförordnanden, tex som ämneskon- sulenter. bör uppgifterna kunna förenas med kulturarbetarnas egen skapande verksamhet. Ökade möjligheter till sådana förordnanden bidrar också till att förbättra utkomstmöjlig-

heterna för de konstutövare som är intresse- rade av kulturpedagogiskt arbete.

En fri verksamhet av större omfattning ställer ökade krav på stöd inte endast från staten utan också från landsting och kommu- ner. Detta gäller även om statsbidragsbestäm- melserna inte direkt kräver kompletterande anslag från dessa. [ 10.7 behandlas de tänk- bara ekonomiska konsekvenserna för såväl staten som för landsting och kommuner.

7.102 Kommunal verksamhet

Den kommunala verksamhet för barn— och ungdom som beskrivits i det föregående har växt fram utan att vissa grundläggande frågor lösts. Det gäller frågor om mål och pedago- giska vägar för verksamheten. Inte heller har samspelet med motsvarande verksamhet in- om skolväsendet, folkbildningen eller det övriga föreningslivet kunnat lösas. Detsamma gäller frågorna om inriktningen mot olika konstområden och eventuella statsbidrag.

Beträffande musikområdet berördes flera av dessa frågor av 1965 års musikutbildnings- kommitté (Musikutbildning i Sverige, SOU l968:15). Utredningen ansåg att den frivil- liga musikundervisningen är en viktig del av den samlade musikundervisningen och en förutsättning för ensembleverksamhet inom skolan men också grunden för samhällets musikliv. Som undervisning borde den ligga inom skolväsendet. All skolungdom i landet borde ha samma rätt och möjlighet att få delta. Utredningen föreslog att all frivillig musikundervisning på grundskolenivå borde ligga inom skolväsendet. Musikundervis- ningen på det gymnasiala stadiet borde, när det gällde instrumental- och vokalundervis- ning inkl förberedande yrkesutbildning, ligga inom ramen för gymnasieskolan och folk- högskolan. Verksamheten borde uppbära statsbidrag på samma grunder som övrig skolundervisning. Ensembleverksamheten på nivån över grundskolan borde i princip hand- has av studieförbunden.

I prop 1970:25 (s 94) var departements— chefen inte beredd att ”förorda insatser be- träffande frivillig musikundervisning av den omfattning som musikutbildningskommittén föreslagit”. Uttalandet får tolkas så att kom- mitténs förslag till organisation och stöd av den frivilliga musikundervisningen inte god- tagits.

Inga initiativ till omarbetning av förslaget har tagits. Den senare tillsatta organisations- kommittén för högre musikutbildning (OMUS) har dock att beakta den frivilliga musikverksamheten i sitt arbete. OMUS in- ledde därför hösten 1971 en kartläggning av denna inkl de kommunala musikskolorna som ett underlag för sitt arbete med lärarut- bildningsfrågorna. Hittillsvarande erfaren- heter har gett vid handen, att de kommunala musikskolorna har stark undervisningsprägel och därför i första hand är inriktade på enskild färdighetsträning. Gruppundervisning och ensemblemusicerande är dock under ut- veckling. Repertoarmässigt präglas musik- skolorna, bl a på grund av lärarnas utbildning och erfarenheter, av den europeiska konst- musiken. OMUS:s undersökning är den första möjligheten att få dessa uppfattningar be- kräftade eller modifierade.

De i det föregående redovisade frågeställ- ningarna har också tagits upp av Kommun- förbundet. Förbundet har sommaren 1971 inrättat ett musikskolornas pedagogiska råd. Det skall bistå förbundet i dess arbete för en mera enhetlig utveckling inom musikskole- området.

Kulturrådet anser att frågorna om målen och de pedagogiska vägarna för den frivilliga verksamheten i kommunal regi bör tas upp till ytterligare diskussion och analys. Denna genomgång bör gälla alla konstområden lik- som avvägningen av insatserna mellan dessa. Den grundläggande färdighetsträningen bör ha en central plats i en verksamhet som vänder sig till barn och ungdom. Men rådet vill också i enlighet med de föreslagna kul- turpolitiska målen starkt betona värdet av gruppverksamhet tex i form av ensemble- musicerande och av utåtriktade kontakter.

En viktig fråga är samverkan mellan den frivilliga verksamheten, förskolan och ska- lan. Skolan har ett basansvar för den grund— läggande orienteringen och undervisningen inom kulturområdet. Detta ansvar bör för- stärkas. Det blir en uppgift för det nya kul- turrådet att tillsammans med skolöverstyrel- sen och Kommunförbundet överväga for— merna för hur detta kan ske.

Genom ställningstagandet i prop 197025 har statsmakterna markerat att de inte ansett den frivilliga musikundervisningen av den omfattning som kommittén föreslog vara en

uppgift för skolan. Detsamma torde då gälla för den frivilliga verksamheten inom övriga konstområden. Däremot bör en nära samver- kan mellan skolan och den frivilliga undervis- ningen vara naturlig.

Omfattningen av denna samverkan blir något beroende av målen för och inriktning- en av den frivilliga verksamheten. En sam- verkan bör gälla såväl innehåll och metoder som praktiska frågor rörande konsulenter, fortbildningsdagar, lokaler och utrustning. En sådan lösning har man hittills sökt nä genom att föra in de kommunala musiksko- lorna under skolstyrelsernas ledning. Det medför dock att samordningen mellan olika former av fri skapande verksamhet kan för- svåras, när andra sådana verksamheter stöds av kulturnämnden. Kommunerna har upp- märksammat dessa samordningsproblem. Man har sökt lösa dem på olika sätt, tex genom att den kommunala musikledaren, dvs ”rektorn” för musikskolan, dels är mu- sikkonsulent för skolväsendet, dels också är närvarande vid kulturnämndens sammanträ- den och kanske också föredragande i allmän- na musikfrågor.

En central fråga är uppgiftsfördelningen och samspelet mellan kommunens och före- ningsliv ets verksamhet.

Kulturrådet anser det vara en grundprin- cip för en framtida kulturpolitik att nuvaran- de skapande aktiviteter inom föreningar, or- ganisationer och andra grupper bibehålls och vidareutvecklas. Samtidigt finns det skäl för att kommunerna driver verksamhet i egen regi för barn och ungdom. Rådet anser det därför önskvärt att kommunerna fullföljer utbyggnaden av musikskolorna men också att man på sikt bygger upp en motsvarande verksamhet för barn och ungdom inom öv— riga konstområden. Det kan delvis ske inom ramen för musikskolan. Fri kollektiv ska- pande verksamhet för vuxna bör i princip bedrivas inom föreningar, organisationer och fristående grupper, gärna i nära anknytning till skolans verksamhet.

Denna principiella uppgiftsfördelning bör dock inte utesluta att vuxna i någon ut- sträckning kan deltaga i den frivilliga kom-

munala undervisningen. Givetvis skall det inte heller hindra eller försvåra för förening- ar och ungdomsorganisationer att ha skapan— de verksamhet för barn och ungdom som ett led i sin verksamhet.

Deltagarnas övergång från den kommunala verksamheten till föreningsaktiviteter bör underlättas på olika sätt. Ungdom som deltar i den kommunala verksamheten bör få infor- mation om studieförbunden och andra före— ningar och grupper. De bör stimuleras att även deltaga i grupper utanför den kommu- nala verksamheten för att sedan helt kunna övergå till föreningsverksamhet.

Ett ökat samarbete mellan kommun, före- ningar och andra grupper bör också kunna ske på andra plan, t ex i kurs— och konferens- verksamhet och beträffande ämneskonsulen- ter.

Av stor betydelse är frågan om statsbidrag till den frivilliga kommunalt drivna verksam- heten. F n utgår inga statsbidrag till denna. Den är inte föremål för någon statlig tillsyn eller reglering. När det gäller gruppundervis- ning för elever från tolv år och uppåt uppbär alltså studieförbunden — men däremot inte de kommunala musikskolorna och den kom- munala bam- och ungdomsteatern — stats- bidrag för sin verksamhet.

Kulturrådet anser att fri skapande verk- samhet i grupp behöver såväl statligt som kommunalt stöd för att kunna utvecklas. Enligt kulturrådets mening bör statsbidrag kunna utgå även till kommunal verksamhet av denna typ. Innan statsbidrag till denna införs behöver dock de nyss nämnda frågor— na analyseras närmare. Man bör därvid också överväga bl a frågorna om åldersgränsen för statsbidrag till olika typer av aktiviteter och avgränsningen mot den kommunala ung- domsverksamheten.

I det följande behandlar kulturrådet bl a statsbidragsbehovet för folkbildningen och annan icke kommunal verksamhet. Rådet anser att statsbidrag bör utgå även till före- nings— och gruppverksamhet utanför studie- cirkelformen. Det utredningsarbete som be- höver ske innan ett förslag läggs fram på denna punkt bör ske i sammanhang med

utredningen av statsbidrag till den kommu- nala verksamheten. Rådet föreslår att det nya kulturrådet får i uppdrag att utreda dessa frågor i nära samverkan med bl a skol- överstyrelsen, statens ungdomsråd, Kom- munförbundet och Folkbildningsförbundet (7.10.3.2).

En vidgad kommunal verksamhet förutsät- ter fler lärare och ledare. På musikområdet finns nu en tendens att de kommunala mu- sikskolorna behöver pedagoger i sådan om- fattning att folkbildningen får ledarproblem. Motsvarande kan inträffa inom andra konst- områden när den kommunala verksamheten byggs ut. Staten, som svarar för lärarutbild- ningen, har också inlett en upprustning av denna. På musikområdet, där behoven just nu är störst, arbetar OMUS med utgångs- punkt i riktlinjerna i propositionen angående musik- och dansutbildningen (prop 1970: 25). På teaterområdet har utbildningen av pedagogiskt inriktade krafter uppmärksam- mats i teater- och musikrådets översyn av utbildningen vid de statliga scenskoloma. Tillkomsten av dramatiska institutet kom- mer att spela en roll på både teater— och filmområdena. Inom bildkonstens och konst- hantverkets områden, har motsvarande frå- gor tagits upp av konstnärsutbildningssak- kunniga, vars betänkande Högskolor för konstnärlig utbildning (SOU 1970:66) under år 1971 varit föremål för remissbehandling. Även andra utbildningsvägar såsom yrkesin- riktade kurser för akademiker de s k DYRK- kurserna prövas f n. Kulturrådet som inte har att lägga förslag i utbildningsfrågor kommer i sitt betänkande om kulturarbetarnas villkor dock att beröra vissa sådana frågor.

En speciell form av kulturell verksamhet, som i stor utsträckning lyder under primär- och landstingskommunalt huvudmannaskap, är skapande verksamhet i terapeutiskt syfte tex inom olika vårdinstitutioner. Den före- kommer fn i mycket växlande omfattning och former och är i många fall svagt utveck- lad. Vissa insatser av terapeutisk art sker också genom studieförbundens verksamhet. Kulturrådet betraktar dessa frågor som myc- ket väsentliga. Området behöver först och

främst kartläggas, forskning initieras och samarbetet mellan kultursektorn och vård- sektorn på regional och lokal nivå stimuleras. Det nya kulturrådet bör ta upp dessa frågor tillsammans med bl a skolöverstyrelsen, so- cialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, Lands- tingsförbundet, Kommunförbundet och Folkbildningsförbundet.

7.103 Föreningsverksamhet och fristående grupper

7.10.3.1 Studiecirkelstödet

Den dominerande stödformen för den icke yrkesmässigt skapande verksamhet som ord- nas av föreningar och organisationer är det statliga studiecirkelbidraget. Detta bidrag kan för kulturämnena — där verksamheten i huvudsak utgjorts av praktiskt inriktade stu- dier — beräknas till ca 39 milj kr budgetåret 1970/71, motsvarande närmare 95 % av det totala statliga stödet till all fri kollektiv skapande verksamhet. Det statliga bidraget kompletteras med kommun- och landstings— bidrag. Dessa senare bidrag till studieför- bundens verksamhet inom kulturområdet be- räknas till sammanlagt 24,5 milj kr år 1970.

Genom utformningen av villkoren för stu- diecirkelbidraget har hittills studiemomentet i den skapande verksamheten kommit att starkt markeras. Arbetsformer som legat på gränsen till praktiska studier har av ekono- miska skäl måst anpassas till bidragsvillko- ren. För arbetsformer som legat så långt ifrån studiecirkelbidragets bestämmelser att en anpassning varit omöjlig har alternativa statsbidragsformer sällan funnits och då de funnits har de inte varit av likvärdig storlek. Dessa senare typer av verksamhet har då — trots att kommunerna många gånger gett anslag — måst hållas tillbaka av ekonomiskt ansträngda studieförbund, föreningar eller andra initiativtagare.

Kulturrådet betraktar studiemomentet — deltagarnas förkovran teoretiskt och tekniskt — som viktigt. Men lika lite som inom andra studieområden får de tekniska färdigheterna bli ett ändamål i sig. Inom kulturområdet är

det av helt avgörande betydelse att övningen från början syftar till att väcka och utveckla förmågan till konstnärlig gestaltning.

Kulturrådet anser det värdefullt att klart kunna definiera den verksamhet vars huvud- syfte är studier. I studier innefattas då även praktiska övningar. För stödet till denna verksamhet bör statsmakterna bygga vidare på studiecirkelbidraget. I det följande före- slås en rad förändringar av bidragsvillkoren för att få en nödvändig bättre anpassning till verksamhetens art och behov.

Det är enligt kulturrådets mening värde- fullt att behålla ett för hela folkbildningssek- torn enhetligt studiecirkelbidrag. Det bör — utöver det särskilda tilläggsbidraget till vuxenutbildning i vissa ämnen — inte delas upp i olika bidragskategorier beroende på verksamhetens art. Rådet skisserar därför andra bidragsformer för verksamhet som del- vis har studiekaraktär men ändå inte kan inrymmas i studiecirkelbestämmelserna och för verksamhet där studiemomentet helt sak- nas men som ändå klart är värd stöd.

Grundprinciperna för det nuvarande stu- diecirkelbidraget har redovisats under 2.5.3. Några ur bidragssynpunkt viktiga avgräns- ningar är följande. En allmän studiecirkel skall omfatta 5,20 deltagare inklusive leda- re. Deltagarnas ålder skall vara lägst 14 år. Studietiden skall omfatta minst 20 studie- timmar fördelade på högst två gånger i vec- kan med högst tre studietimmar per gång. Studierna skall vara fördelade på minst fyra veckor. Gemensamma sammanträden mellan flera cirklar är i princip inte tillåtna, endast kortare massmedieinslag och undantagsvis också expert/fackmannamedverkan får ske i storgrupp. Studiebesök får ingå högst två gånger per studieperiod. Intagningen av del- tagare till en studiecirkel skall vara avslutad i och med tredje sammankomsten.

För de studiecirklar som uppfyller dessa villkor uppbär anordnande förbund statsbi- drag. Statsbidrag utgår med 75 % av kostna- derna för ledararvode och studiematerial dock med högst 30 kr per studietimme. Maximibeloppet har höjts flera gånger under 1960-talet och höjdes senast fr o rn budget- året 1970/71 från tidigare 20 kr per studie- timme. Av beloppet får högst 24 kr per studietimme avse ledararvode. För medver- kan av expert eller fackman utgår statsbidrag

för högst två sammankomster per studiecir- kel och högst två timmar per sammankomst med högst 75 % av kostnaderna för arvode, resa och traktamente dock med högst 30 kr per studietimme. Andra villkor gäller för vissa cirklar på grundskolenivå samt univer- sitetscirklar. Dessa är i regel inte tillämpbara inom den skapande verksamheten.

För verksamheten i kulturämnena finns vissa speciella regler. I musikcirklar får högst hälften av deltagarna vara under 14 år och högst hälften av studietiden får i princip användas för studier i grupper om minst tre deltagare, ledaren inräknad. I verksamhet som sker i form av ensembler eller körer får deltagarantalet också överstiga 20. Även i teatercirklar får de vidare gränserna för anta— let deltagare tillämpas.

Allmänt finns slutligen möjligheten att söka dispens från bidragsvillkoren hos skol- överstyrelsen. Statsbidragsbestämmelsema i dess helhet framgår av bilaga F.

Statsbidragsvillkoren har ofta kritiserats såväl beträffande den totala bidragsnivån som beträffande de olika delbestämmelserna och förslag om ändringar har lagts fram. Inom hela folkbildningen önskar man en höjning av bidragsnivån och en indexregle- ring av bidragen. Från olika intresseområden och intressegrupper har därtill en rad kon- kreta förslag om ändringar av olika delbe- stämmelser förts fram. Kulturrådet tar i det följande upp huvudfrågorna, nämligen ål- dersgränsen, studietidens längd, medverkan av expert/fackman, studiebesök, villkoren för ledarens arvodering samt den allmänna bidragsnivån.

Kulturrådets förslag avser i och för sig endast verksamheten i kulturämnena men är när inget annat sägs så utformade att de skall kunna gälla all cirkelverksamhet. Rådet vill nämligen som nämnts undvika en uppdelning i olika bidragskategorier för olika typer av ämnen.

Åldersgränsen 14 år utgör ett hinder för att inlemma de yngsta grupperna i åldersin- tegrerade aktiviteter. Rådet anser att statsbi- drag bör utgå för verksamhet även inom de lägre åldersgrupperna. Av skäl som anges i det följande tar rådet dock inte ställning till om studiecirkelvillkoren bör ändras eller om kompletterande bidragsformer bör skapas.

Frågan om åldersgränsen är inte specifik för kulturområdet. Den är aktuell inom allt ungdomsarbete. Statens ungdomsråd har be- rört frågan i sin utredning Bidrag till ung- domsorganisationernas lokala verksamhet (Statens ungdomsråd, 1971). Ungdomsrådet lade dock inte fram något förslag om änd- ringar av åldersgränsen tolv år för statsbidrag till ungdomsorganisationerna. Frågan om organisationernas arbete bland barn under tolv år behandlas nämligen av barnstugeut- redningen. I avvaktan på dess förslag har frågan inte fått någon definitiv lösning. Då man kan vänta att barnstugeutredningen kommer att föra ett principiellt resonemang kring dessa frågor, lägger inte heller kultur- rådet fram något utformat förslag. En fram- tida lösning bör så långt som möjligt göras generell men samtidigt tillämpbar för kultur- området.

När det gäller studietidens längd finns enligt kulturrådets mening inget behov av att ändra kravet på lägst 20 studietimmar. Däre- mot finns det ett behov av att inom den ramen kunna få längre sammankomster än tre studietimmar per gång godkända för statsbidrag. Många arbetsmoment inom bild- ningsarbetet på kulturområdet är tidskrä- vande och tre studietimmar räcker då inte till. Flexibla tidsramar kan också på ett bättre sätt tillgodose skilda lokala förutsätt- ningar. I glesbygder med långa reseavstånd kan möjligheten till en mera koncentrerad studietid än fyra veckor ytterligare under- lätta deltagandet.

Kulturrådet förslår att skolöverstyrelsen under en försöksperiod skall kunna ge gene- rell dispens i kulturämnena för längre sam- mankomster än tre studietimmar och i gles- bygd också för kortare studietid än fyra veckor. Sedan försökstiden givit tillräckliga erfarenheter, bör statsmakterna ta ställning till behovet av ändringar i eller tillägg till de generella bestämmelsema.

För att bl a befrämja kvaliteten i studiecir- kelarbetet bör såväl möjligheterna till med- verkan av expert eller fackman som möjlig- heterna att göra studiebesök utökas.

I all skapande verksamhet har man anled-

ning att anlita yrkesutövande konstutövare som lärare och ledare. Många kulturarbetare verkar redan som studiecirkelledare. Detta är positivt och bör stimuleras.

Dessutom behövs besök av experter och fackmän. Inom musikområdet kan det gälla dirigenter, konsertmästare och solister. På teaterns område är det värdefullt att ha tillgång till en yrkesmässigt verksam regissör eller skådespelare eller att kunna anlita en yrkesverksam scenograf. På bildkonstens om- råde är det mera vanligt att konstnärer ställer sig till förfogande som ledare av målarcirklar eller konsthantverkscirklar men där så inte är fallet finns behovet av deras medverkan som tillfälligt anlitade experter.

Expert eller fackman bör kunna medverka vid högst 25 % av det totala antalet studie- timmar. Någon annan begränsning av antalet timmar per gång än som gäller cirkelns all— männa arbete bör inte ske. Statsbidrag bör utgå med högst 75% av kostnaderna för arvode, dock högst 75 kr per timme, och med 100 % av resekostnad och traktamente, dock högst 125 kr per timme. I utpräglad glesbygd bör dispens kunna lämnas för högre ersättning för resekostnad och traktamente.

Studiebesök bör godkännas som statsbi- dragsgrundande för högst 30% av antalet studietimmar. Samtidigt bör besök på teater- föreställning, konsert, utställning och mot- svarande tillåtas på samma sätt som för teoretiskt inriktade cirklar. (I dessa cirklar är högst tre sådana besök tillåtna. Statsbidrag utgår dock ej för dessa besök.)

Särskilt utanför centralorterna och allde- les speciellt i den utpräglade glesbygden är tillgången på ledare ett stort problem för studiecirkelverksamheten. Den förstärkta ledarutbildning som kulturrådet föreslår i det följande kan inte mer än i viss mån avhjälpa detta. Vad som behövs är ekonomis- ka möjligheter att hämta ledare från central- orten eller från annan ort. Fr o m verksam- hetsåret 1971/72 utgår också statsbidrag med 75 % av resekostnad och traktamente för cirkelledare. Detta gäller dock endast inom det 5 k allmänna stödområdet och där ej för orter med gymnasieskola.

Rådet föreslår att statsbidrag till ledares resekostnad och traktamente skall kunna utgå i hela riket med 100% av ledarens resekostnad och traktamente dock högst 125 kr per sammankomst. Bidrag bör dock en— dast utgå om kortaste resväg mellan ledarens bostad och studiecirkelns sammanträdeslokal är minst 20 kilometer. Vid bestämmande av statsbidrag bör traktamente och resekostna- der i övrigt beräknas enligt allmänna resereg— lementet.

På ytterligare en punkt kan ledarrekryte- ringen underlättas. Ämneslärare vid folkhög— skola kan nu få räkna in ledaruppgiften för allmän studiecirkel i sin undervisningsskyl- dighet. Detta bör utsträckas till att också omfatta dels övningslärare vid folkhögskola, dels musiker vid regionmusiken. Statsbidrag för ledararvode skall då inte utgå och stats- bidraget för studiematerial får enligt nuva- rande bestämmelser ej överstiga 6 kr per studietimme.

Den allmänna bidragsnivån måste höjas i takt med kostnadsutvecklingen. Det kan ske antingen genom en regelbundet återkom- mande omprövning eller genom indexregle— ring.

Nuvarande statsbidragsförhållanden är inte tillfredsställande. Statsbidraget till med- verkan av expert eller fackman har i prakti- ken länge varit oförändrat och därför hunnit urholkas kraftigt. Bidraget per studietimme höjdes senast åren 1967 och 1970. Även detta bidrag har urholkats mellan höjning- arna. En indexreglering har bl a föreslagits av skolöverstyrelsen, som förordat en anknyt- ning av statsbidraget till viss löneklass inom avlöningssystemet för undervisningsområdet. Föredragande statsråd var dock i samband med den senaste höjningen av bidragen år 1970 (prop 197035, SU 1970:107, rskr 19701273) inte beredd att biträda förslaget. Kulturrådet tar upp frågan om studiecirkel- bidragens värdebeständighet i ett allmänt perspektiv i kapitel 10. Det resonemang som förs där, leder fram till förslag om index— reglering av studiecirkelbidragen. Rådet tar dock inte ställning till tekniken för index- regleringen (10.3.2).

Utöver indexregleringen föreslår kulturrå- det en realhöjning av statsbidraget med 10 kr per timme i förhållande till 1971 års nivå. De vidgade bestämmelser som föreslagits i det föregående bör dock ges högre prioritet än den generella höjningen (10.7).

Kulturrådet har också övervägt vissa andra önskemål om förändringar av statsbidragsvill- koren. Det gäller önskemål om gemensamma sammanträden för cirklar iolika ämnen eller inom olika studieförbund, intagning till cirk- larna även efter tredje sammankomsten, rese- bidrag till cirkeldeltagare i vissa ensemble- cirklar och ”universitetscirklar” för avance- rade praktiska studier inom kulturämnena. Rådet har emellertid inte funnit skäl att föreslå några förändringar på dessa punkter.

Kulturrådet räknar med att de föreslagna förändringarna i det statliga stödet till stu- diecirkelverksamheten liksom de förstärk- ningar av stödet till ledarutbildning m ni som föreslås i det följande skall medverka till en fortsatt ökning av verksamheten inom kul- turämnena. Från verksamhetsåret 1969/70 till 1981/82 räknar rådet med en ökning från 55 600 till inemot 90 000 deltagare.

I bilaga G finns ett utkast med ändrad lydelse av kungörelsen (19631463) om stats- bidrag till studiecirkelverksamheten inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet.

7.10.3.2 Andra former av verksamhets- bidrag

Behovet av kompletterande bidrag

Behovet av stöd till all fri skapande verksam- het i grupp kan inte tillgodoses inom studie- cirkelns ram. Det är nödvändigt att det finns möjligheter till stöd åt verksamheter också i några andra former.

En ganska omfattande verksamhet faller utanför studiecirkelstödet på grund av att studiearbetet inte följer godkända studiepla- ner eller inte leds av godkända ledare. För många grupper är kontakten mellan delta- garna det primära och den skapande verk- samheten utgör ett medel som är underord- nat detta huvudsyfte. Studiemomentet kan då komma i bakgrunden. Inte heller grupper som är så helt inriktade på att skapa en

teaterföreställning, konsert eller utställning att studiemomentet kommer i bakgrunden kan få cirkelbidrag.

Viss verksamhet faller utanför studie- cirkelbidraget då tidsgränsen 20 timmar för- delade på fyra veckor inte går att hålla. Det gäller ofta uppföljningsarrangemang kring olika kulturutbud, tex studiegrupper eller diskussionsserier som bara verkar under en utställningsperiod på några veckor. Det kan också gälla koncentrerad verksamhet av annat slag, tex en teaterverkstad eller en körsammandragning över ett veckoslut. l vis- sa fall kan dock statsbidrag utgå från föreläs- ningsanslaget.

Även andra delar av bestämmelserna, t ex antal deltagare och deltagarnas ålder, kan utesluta verksamhet från studiecirkelbidrag. När det gäller verksamhet bland barn och ungdom finns dock det år 1971 införda statliga stödet till ungdomsorganisationernas lokala verksamhet (prop 1971132, KrU 1971:12, rskr 1971:187). Där kan studieför— bundens grupper och även andra grupper knytas an genom att verksamheten sker i samarbete med någon ungdomsorganisation. Frågan om organisationernas arbete med barn i lägre åldrar än tolv år utreds fn av barnstugeutredningen.

En del av dessa aktiviteter utanför studie- cirkelns form sker inom föreningar och orga- nisationer, en annan del inom lösare organi- serade grupper av olika slag. Vissa insatser är spontant uppkomna, kortlivade och avsedda som punktaktioner kring aktuella frågor, andra är planerade och kontinuerliga. Vissa grupper har den kulturella verksamheten som sitt mål, för andra är denna endast ett medel i en verksamhet av t ex politisk, fack- lig, religiös eller ideell art. Omfattningen och inriktningen av verksamheten skiftar från ort till ort men också från säsong till säsong.

Att den nu nämnda verksamheten faller utanför statsbidragsvillkoren för studiecirk- lar kan också innebära, att man går miste om kommunalt bidrag, då viss kommunal bi- dragsgivning är kopplad till den statliga. I många fall och i första hand till de fast organiserade och inarbetade föreningarna ut- går dock kommunala bidrag i andra former. Lösare organiserade, nybildade eller tillfäl- liga grupper kan ha svårare att få kommunala anslag, inte minst därför att en stor del av kommunens pengar är bundna till på för- hand planerade ändamål.

Verksamhet utanför studiecirklarna kom- mer att ha bättre utvecklingsmöjligheter i framtiden om kulturrådets förslagi det föl-

jande om ökad tillgång på lokaler och utrust- ning, bättre ledarutbildning och intensifierad metodutveckling genomförs. Men detta kom- mer inte att vara tillräckligt. Liksom för studiecirklarna har man ofta kostnader för tex lokaler, ledare och material som över— stiger vad deltagarna kan betala. Även här behövs alltså någon form av verksamhets- bidrag. Tidigare har fritidsgruppbidraget kunnat utnyttjas för stöd till friare former av kulturell verksamhet bland ungdom. Då det- ta bidrag ersatts med ett schablonbidrag till de riksomfattande ungdomsorganisationer— nas lokala verksamhet med karaktär av orga— nisationsbidrag finns inte längre samma di- rekta möjlighet. Andra bidragsformer bör ska- pas. Kulturrådet vill särskilt betona behovet av stöd och stimulans till de grupper — inom eller utom de etablerade föreningarna — för vilka kulturen i första hand är ett medel till kontakt och gemenskap. Studiecirkeln är därvid inte alltid den lämpligaste formen. Det gäller därför att skapa ett bidragssystem som är anpassat till de varierande arbetsfor- mer som kan komma i fråga. Bidragsreglema bör då ha nödvändig elasticitet.

All skapande verksamhet utanför studie- cirklarna bedrivs inte i sådana former att samhällsstöd är nödvändigt. Det gäller tex många musikgrupper med förankring i fa- milj, vänkrets, förening eller församling. Då vissa grupper har behov av ekonomiskt stöd medan andra inte har det, är det svårt att anvisa generella bidrag. Behovet får i stället bedömas från fall till fall. Grundprin- cipen bör liksom för studiecirkelstödet vara att deltagarna inte skall ha några inkomster genom bidraget men inte heller drabbas av så stora kostnader att de avstår från den verk- samhet de planerat.

Den verksamhet som inte låter sig inpassas i bidragssystemet till studiecirklar har redan viss omfattning och den kan beräknas öka om den får bättre stöd än hittills. Det ställer ytterligare anspråk på kommunala bidrag vid sidan av de många andra uppgifter som faller på kommunerna. Kulturrådet anser att en rad skäl talar för att staten inte begränsar sitt stöd till studiecirkelverksamheten utan även

ger bidrag till verksamhet i andra former. Rådet föreslår därför att ett lokalt aktivitets— stöd införs. Detta är ett kompletterande statsbidrag för den i det närmast föregående beskrivna icke yrkesmässiga gruppverksam— heten.

Syftet med detta stöd är att stimulera verksamhet i nya, organisatoriskt enklare former än studiecirkelns. Man skall kunna nå in i nya miljöer och till nya grupper och stimulera till bredare aktivitet.

Stödet skall också kunna utgå till experi- mentell verksamhet och till aktiviteter kring olika kulturutbud, där studiecirkeln inte pas- sar som arbetsform.

I viss utsträckning kommer det lokala aktivitetsstödet att innebära ökat stöd till studieförbund och andra föreningar. Tidigare icke bidragsberättigad verksamhet kommer nu att kunna få bidrag. Men det kommer också att innebära bidrag till fristående och mindre fast organiserade grupper. För att kunna ge stöd till dessa behövs medel som inte i förväg är bundna till särskilda verksam- hetsformer.

Det lokala aktivitetsstödet bör inte utgå med ett schablonbelopp utan bidragets stor- lek bör bestämmas utifrån vissa kriterier. Dessa kriterier bör vara så utformade att den åsyftade inriktningen mot nya former av verksamhet, nya deltagargrupper och nya miljöer uppnås.

Vissa minimiregler bör gälla beträffande antal deltagare, antal sammankomster och verksamhetens anknytning till kulturområ- det. Däremot bör inte regler uppställas beträffande deltagarnas ålder, samman- komstens längd, studiematerial eller ledarens formella kompetens. Bidraget bör vara en- kelt att hantera. Inom de vida ramar som dessa kriterier ger bör statsbidraget i första hand fördelas lokalt genom de kommunala myndigheterna som har den bästa över- blicken över de aktuella behoven. Därmed når man en hög grad av decentralisering.

Kulturrådet har ingående studerat möjlig- heterna att utforma ett statsbidragssystem utan de detaljerade bidragsgrunder som är karakteristiska för studiecirkelbidraget. Ur

många synpunkter har det i det föregående nämnda bidragssystemet som numera tilläm- pas för stödet till ungdomsorganisationernas lokala verksamhet stora fördelar genom sin smidighet. Stödforrner medger också att stöd kan utgå till kulturell verksamhet i ungdoms- organisationernas lokalavdelningar. Liknande bidragsprinciper kan emellertid inte utan vida- re föras över till det här behandlade området då stödet till ungdomsorganisationernas loka- la verksamhet dels utgår med ett schablon- belopp, dels avser verksamhet inom fast orga- niserade riksomfattande organisationer. Den möjlighet som stödet till ungdomsorganisa- tionerna ger att lokalt rapportera fristående gruppers verksamhet via någon organisation torde inte vara praktiskt tillämpbar och i enlighet med bidragets anda om det behöver ske i större omfattning.

Ett kompletterande utredningsarbete be- hövs därför för att i detalj utreda en ända- målsenlig konstruktion för det nya lokala aktivitetsstödet inom kulturområdet.

Det fortsatta utredningsarbetet angående vissa former av verksamhetsbidrag

Frågan om det lokala aktivitetsbidraget bör ses tillsammans med statsbidragsfrågorna för övriga former av fri skapande verksamhet. I det föregående (7.102) har föreslagits ut- redning av behovet av statsbidrag till verk- samhet som kommunerna tagit ansvar för. Dessa två frågor, som har många berörings- punkter även om verksamhetsformerna i dag är ganska olika, bör utredas i ett samman- hang. Utredningen bör igångsättas så snart som möjligt.

Utredningsarbetet bör göras av det nya kulturrådet i nära samverkan med bl a skolöverstyrelsen, statens ungdomsråd, Kom- munförbundet och Folkbildningsförbundet. Vid utredningsarbetet bör kontakt hållas med barnstugeutredningen, om dess utred- ningsarbete inte hunnit avslutas dessförin- nan.

Ett nytt statsbidragssystem kräver givetvis mer konkreta bidragskriterier än som här skisserats. För detta krävs en kartläggning av

de aktiviteter man vill stödja. Eftersom deti viss mån blir fråga om en ny inriktning av verksamheten, är det också nödvändigt att försöksverksamhet kommer till stånd. Syftet med denna bör vara att pröva nya verksam- hetsformer.

Kulturrådet förordar att det nya kultur- rådet får medel till sitt förfogande för denna försöksverksamhet. Medlen bör, lämpligen i samråd med ovan nämnda organ, fördelas mellan ett antal kommuner i olika delar av landet i vilka försöksverksamhet planeras med avseende på olika miljöer, grupper och verksamhetsområden. I kommunerna bör de kommunala organen (t ex kulturnämnden) ansvara för medlens fördelning till de motta- gande grupperna. Utvärdering av verksam- heten bör ske i samarbete mellan kommu- nerna och det nya kulturrådet.

7.10.3.3 Lokaler och utrustning

Tillgången på lokaler och utrustning för fri skapande verksamhet är, som framgått av 7.2—7.8, i många fall otillfredsställande. Det gäller främst för teater, konst och konsthant- verk men i viss utsträckning även inom övri- ga konstområden. Folkbildningsförbundet har av den anledningen hösten 1971 gjort en inventering av studieförbundens lokal- och utrustningssituation för att få underlag för olika förslag som kan leda till förbättringar.

En viss del av den fria skapande verksam— heten sker nu i studieförbundens lokaler eller i andra föreningsägda lokaler av typ Folkets hus, församlingshem o d. Den störs- ta delen av verksamheten sker dock i skolor, fritids- och ungdomsgårdar och andra sam- hällsägda lokaler. I vissa fall sker verksam- heten hos cirkelledaren (t ex vissa konstcirk- lar). Lokal- och utrustningssituationen varie- rar betydligt mellan olika kommuner. Ivissa fall är förhållandena tillfredsställande. I and— ra fall saknas lokaler eller råder svårigheter att få disponera de som finns. Ofta är proble- men större beträffande tillgången till vissa typer av utrustning än beträffande själva lokalerna.

Kulturrådet anser att samhällsstödet till lokaler och utrustning bör förstärkas. Det

primära ansvaret faller på kommunerna men staten bör genom olika åtgärder stödja dessa. Rådet tar upp dessa frågor i dess helhet i kapitel 9.

För den skapande verksamheten är utrust- ningsfrågorna minst lika viktiga som lokaler- na. Så bör tex skolornas specialsalar med brännugnar, drejskivor, verktygsutrustning, vävstolar, symaskiner m m stå till fritidsverk- samhetens förfogande. Sådan specialutrust- ning bör, liksom mycket annat i den moderna skolan, betraktas som en kommunens resurs, vilken bör kunna dubbelanvändas och kom- ma till nytta även under kvällstid. Självfallet måste ansvars- och säkerhetsfrågor m rn dis- kuteras och lösas i samråd mellan skolstyrel- sen och kulturnämnden. Även de ekono— miska frågorna kräver uppmärksamhet.

Vidare bör samlingssalarnas scener byggas så att de går att använda för teaterarbete. Även mindre lokalbunden utrustning, tex pianon, klang- och rytminstrument, AV- material 0 d, bör få användas i fritidsverk- samhet. Även förbrukningsmaterial av typ lera, färg, duk, film od bör i framtiden kunna stå till förfogande för den organise- rade fria verksamheten. Föreningar och grup- per behöver också ha tillgång till förvarings- utrymmen i anslutning till arbetslokalerna. Detta förutsätter att alla parter får deltaga både i byggnadsplaneringen och idriftplane- ringen och att de praktiska och ansvarsmässi- ga frågorna kring ett dubbelutnyttjande av lokaler löses konstruktivt. De lokala samar- betsorgan kulturrådet skisserar i kapitel 8 bör kunna underlätta denna typ av samar- bete.

7.10.3.4 Ledartillgång och ledarutbildning

Som ledare för fria skapande grupper funge- rar personer med mycket olika bakgrund. En del är kulturarbetare med eller utan formell konstnärlig utbildning, ibland med men ofta utan pedagogisk skolning. En annan grupp är lärarna, vilka har varierande åmnesutbildning samt en pedagogisk skolning som vanligen är inriktad på undervisning av skolungdom. Den tredje stora gruppen utgörs av personer

som fått ledaruppgifter efter utbildning inom den egna organisationen.

Inom de större organisationerna och då främst inom folkbildningen bedriver man en kontinuerlig ledarutbildning för den egna verksamheten. Inom vissa ämnen, t ex teater där utbildning av pedagoger genom samhäl— lets utbildningsvägar saknats eller varit otill- räcklig, sker organisationernas ledarutbild— ning från grunden. Inom andra konstområ- den, t ex inom musiken, koncentreras utbild- ningen till målfrågor, vuxenpedagogik och viss ämnesmässig fortbildning, oftast i för- ening.

Inom folkbildningen sker ledarutbild- ningen i princip av studieförbunden på cen- tral, regional och inom större studieavdel- ningar även på lokal nivå. De statliga ansla- gen — budgetåret 1970/71 4,1 milj kr för pedagogisk verksamhet dvs ledarutbildning och metodutveckling — fördelas till studie- förbunden centralt efter studieverksam— hetens omfattning. I ”smala” ämnen och beträffande skolning av utbildare sker dock viss verksamhet gemensamt i Folkbildnings- förbundets och länsbildningsförbundens regi. En betydande del av folkbildningens ledarut- bildning sker i samarbete med folkhögsko- lan. Utanför folkbildningen är det främst vissa kör- och orkesterförbund som bedriver ledarutbildning.

Ett tillräckligt antal väl utbildade ledare är en grundförutsättning för den kollektiva ska- pande verksamheten. I det föregående har kommunernas behov av ledare och lärare för en växande barn- och ungdomsverksamhet berörts. Inom folkbildningen bedömer man en förstärkt ledarutbildning vara en av de mest angelägna åtgärderna. Liknande bedöm- ningar görs inom andra organisationer tex körförbunden.

Som framgått i det föregående håller den konstnärliga utbildningen på att byggas ut. Ett ökat inslag av pedagogisk skolning är samtidigt på väg att införas i denna utbild- ning. Ett snabbt fullföljande av den pågåen- de utbyggnaden är av stor betydelse för ledartillgången inom fri skapande verksam- het.

Fortfarande kommer det dock att finnas behov av en kompletterande ledarutbildning inom organisationer och grupper. Den behö-

ver omfatta organisationernas interna målfrå- gor, vuxenpedagogik och ämnesmässig fort- bildning. De olika organisationernas och kommunernas interna utbildningsbehov bör därvid i betydande utsträckning kunna sam- ordnas.

Det statliga stödet till organisationernas ledarutbildning bör höjas väsentligt. Inom folkbildningen bör utbildningen liksom hit- tills huvudsakligen bedrivas av folkbildnings- organisationerna själva. Det bör också över- vägas om det är fördelaktigt att avdela något större del för centrala insatser genom Folk- bildningsförbundet.

Statligt stöd till ledarutbildning inom and- ra organisationer behandlas under 7.10.3.7.

Kulturrådet behandlar i övrigt personal- och vissa utbildningsfrågor i det kommande betänkandet om kulturarbetarnas villkor.

7.10.3.5 Metodutveckling

Studieplaner och pedagogiskt material för folkbildningens studiecirklar utarbetas i prin- cip inom de olika förbunden. Det statliga stödet fördelas på det sätt som angavs under 7.10.3.4. I vissa kulturämnen har man dock utfört ett gemensamt arbete genom Folk- bildningsförbundet och dess estetiska kom- mitté, vilket gett positiva erfarenheter.

Också andra större organisationer bedriver i någon utsträckning experiment och metod- utveckling.

Förstärkta resurser för pedagogiskt ut- vecklingsarbete, t ex för att revidera äldre studieplaner, för att utarbeta och utveckla studieplaner i nya ämnen och för att utveck- la studiematerial, bedöms inom folkbild- ningen som lika angeläget som en förstärkt ledarutbildning. Också inom andra organisa- tioner, t ex inom SOR, bedömer man metod- utvecklingen som angelägen.

Kulturrådet delar den bedömningen. Ar- betet bör liksom hittills i huvudsak bedrivas av organisationerna själva. Liksom beträffan- de ledarutbildningen bör ett betydande sam- arbete kunna ske mellan folkbildningen, and- ra organisationer och kommunernas verksam- het samt med den pedagogiska utvecklingen inom skolväsendet.

Inom ramen för det statliga stödet till folkbildningen bör särskilda medel anvisas för att garantera ett kontinuerligt arbete inom det delvis eftersatta kulturområdet. Kulturrådet föreslår att anslaget utformas och dimensioneras så att studieförbunden kan anlita kulturarbetare inom olika områ— den för experiment och utvecklingsarbete samt för beställningar av verk anpassade för de icke yrkesverksamma gruppernas förut— sättningar.

För att inte de begränsade resurserna skall splittras i onödan bör en del av de anvisade medlen disponeras centralt, t ex av F olkbild- ningsförbundet och dess estetiska kommitté. Anslaget för pedagogiskt utvecklingsarbete bör också få disponeras för vissa löner och då få sådan omfattning att det blir möjligt att anställa ämneskonsulenter av det slag kulturrådet skisserat under 7.10.1.

Statligt stöd till metodutvecklingsarbete inom organisationer utanför folkbildningen behandlas under 7.10.3.7.

7.10.3.6 Stöd till handikappades kulturella verksamhet

Fr o rn budgetåret 1966/67 finns ett särskilt kulturstöd för handikappade. Ur anslaget "Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet” utgår bidrag till konsulentverk- samhet, kurs- och studieverksamhet, bokför- sörjning, mimutbildning vid statens danssko- la, teckenspråkstolkar och tolkutbildning. För budgetåret 1971/72 var anvisat 3,6 milj kr. Det särskilda kulturstödets uppgift är att i ett begynnelseskede finna nya och anpassa- de former som efter en försöksperiod kan bli vägledande för framtiden. F n utgår bi- drag till åtta konsulenter för folkbildnings- och ungdomsverksamhet bland handikappa- de. En konsulent är anställd på skolöversty- relsens folkbildningsbyrå, två inom ABF och en på Studieförbundet Vuxenskolan. Fyra konsulenter är verksamma under skolöver- styrelsen och med placering på De blindas förening, De handikappades riksförbund, Hörselfrämjandets riksförbund och För- eningen för utvecklingsstörda barn. Studie- cirklar som avser att utveckla handikappades kommunikationsfärdigheter räknas också till de ämnen som åtnjuter tilläggsbidrag.

Det under senare år kontinuerligt förstärk- ta stödet till de handikappades kulturella verksamhet har haft stor betydelse för att minska hindren för de handikappade att delta i studieverksamhet och kulturella akti- viteter. Resurserna är fortfarande otillräck- liga och en fortsatt ökning är nödvändig. Denna bör ges hög prioritet. Det är fråga om en jämlikhetspolitik som med nödvändighet kräver stora insatser. Målet för det kulturella stödet bör vara att integrera handikappverk- samhet i annan verksamhet.

Lösningen med ett samlat anslag till han- dikappstöd har vissa fördelar eftersom det är möjligt att lätt avläsa de insatser som görs. Men anslaget är ingen rättvisande mätare. Handikappstöd ingår också i andra anslag. Principiellt anser kulturrådet att man i varje verksamhet skall beakta handikappaspekten. Därför är det inte lämpligt att behålla ett särskilt anslag till kulturstöd för handikappa- de. Som närmare kommer att utvecklas sena- re (10.7.6) föreslår rådet att det nuvarande anslaget delas upp på olika riksstatsanslag med särskilda poster för handikappstöd. På så sätt blir det lättare att se hur stora de ekonomiska insatserna för handikappstödet är i förhållande till insatserna inom varje sektor.

7.10.3.7 Centrala organisationer

Studieförbund, kör- och orkester- förbund m fl

Som framgått under 7.2—7.8, finns det flera riksorganisationer med uppgifter inom den icke yrkesmässiga skapande verksamheten. Utöver de tio studieförbunden och deras samarbetsorgan F olkbildningsförbundet finns sådana organisationer inom musik-, teater-, foto- och filmområdena, främst dock på musikområdet. Organisationerna gör bety- delsefulla insatser för att stödja den lokala verksamheten. Till vissa av riksorganisa- tionerna utgår statsstöd. Normerna för stats- stödet är mycket oenhetliga, vilket till stor del är beroende av hur bidragen vuxit fram.

Till studieförbundens organisationskostna- der utgår statsbidrag från anslaget ”Bidrag till studieförbund”. Den anslagspost som av- ser organisationskostnader uppgick till 4,4 milj kr budgetåret 1971/72.

Kulturrådet föreslår att statsbidragen till studieförbundens organisationskostnader suc- cessivt ökas, så att förbunden kan bygga upp en effektivare och bättre täckande orga- nisation. Detta är en förutsättning för den vidgade verksamhet kulturrådet skisserat.

Till riksorganisationer eller liknande organ utanför folkbildningen (exkl centrumbild- ningarna) utgick från olika poster under anslaget ”Bidrag till särskilda kulturella än- damål” statsbidrag med sammanlagt 600 000 kr under budgetåret 1970/71. Statsbidragen avser i allmänhet pedagogiska och distribu- tiva uppgifter eller stöd till den lokala verk- samheten. Endast i undantagsfall avser del av bidraget organisationernas centrala driftkost- nader. Härtill kommer vissa punktbidrag för särskilda ändamål. Alla bidrag utgår efter särskild ansökan.

Av tabell 7.20 framgår att det anmärk- ningsvärt nog endast var riksorganisationer på musikområdet som erhöll statsbidrag bud- getåret 1970/71. Som regel användes bidra— gen för central verksamhet, men SOR dispo- nerade större delen av anslaget för fördelning

Tabell 7.20 Statsbidrag (exkl projekt— och punktbidrag) över åttonde huvudtiteln till organisationer av rikskaraktär inom området fri kollektiv skapande verksamhet budgetåret 1970/71.a

Organisation Statsbidrag Sveriges orkesterfö reningars riksförbund (5011) 320 000b Körförbunden 170 0000 Riksförbundet Sveriges amatör- orkestrar (RSAO) 90 000 Svenskajazzriksförbundet 35 000 Sveriges spelmäns riksförbund 10 000

Summa 625 000

a Exkl folkbildningsorganisationema och cen- trumbildningarna. b Varav 150 000 kr i särskilt bidrag för inköp av instrument m m. c"fördelades av teater- och musikrådet till kör- förbund och körer.

till medlemsorkestrarna.

Behovet av centrala insatser för ledarut- bildning, metodutveckling, information och organisation är stort. Organisationerna på musikområdet behöver därför ett starkare stöd i sitt arbete. Det skulle vara en betydan- de fördel om nuvarande organisationer på teater-, foto- och filmområdena fick möjlig- het att utvecklas för denna typ av uppgifter. Också inom övriga områden (dans, konst, konsthantverk) kan organisationer av denna typ bli aktuella.

Staten kan därför göra en viktig insats för fri skapande verksamhet genom att bygga ut sitt stöd till sådana organisationer som finns eller tillkommer. Stödet bör avse kostnader för central administration, för experiment- verksamhet, metodutveckling och utbild- ning. Däremot bör organisationerna enligt kulturrådets mening i princip inte uppbära statsbidrag för vidare fördelning till lokalav- delningarna. Den lokala verksamheten bör stödjas på de sätt som redovisats i det före- gående. Det statliga stödet till organisatio- nerna bör ges samma höga prioritet som stö- det till studieförbundens ledarutbildning och pedagogiska utvecklingsarbete.

Det är nödvändigt att bidragen blir mer enhetliga än nu. Vissa kriterier såsom tex antalet lokalavdelningar och individuella medlemmar inom organisationen, den geo- grafiska spridningen, verksamhetens art och syfte samt utbildningsbehovet bör kunna utgöra underlag för anslagsbedömningen. Nå- gon enkel generell formel för bidragsfördel— ningen torde dock inte kunna uppställas. Det bör vara en uppgift för det nya kulturrådet att föreslå lämpliga principer för fördelning av bidragen.

Till föreningslivet utgår i övrigt bidrag från landsting och kommuner. Idet följande berörs inte närmare de lokala och regionala bidragen, som ofta utgör en mycket stor del av respektive organisationers inkomster. Det är de primärkommunala myndigheternas tes- pektive landstingens uppgift att ta ställning till utformning och storlek av dessa bidrag. Kulturrådet vill dock betona att den fram- tida kulturarbetet är i hög grad beroende av

att föreningslivet genom dessa anslag får öka- de arbetsmöjligheter.

Avslutningsvis skall SDR-orkestrarnas si- tuation behandlas något utförligare. Några av de förslag 80st utredning (7.4.4. 1) framfört angående organisationernas framtida utveck- ling kan tillgodoses inom ramen för de ovan nämnda förslagen. Det gäller framför allt behovet av att förstärka förbundets kansli, att anställa en konsulent för utbildningsfrå- gor samt att disponera medel för kursverk- samhet.

Frågan om anställande av yrkesmusiker vid de större SCR-orkestrarna kan lösas ge- nom en övergång till institutionell verksam- het. Mindre yrkesensembler bildas (6.4.8) och dessa samarbetar med de icke-professio- nella delarna av orkesterföreningarna. En annan möjlighet är att en grupp musiker bildar en fri grupp och får bidrag enligt de principer som föreslås i det följande (7.11 och 10.7.9).

Kulturrådet anser det värdefullt om en viss del av regionmusikens insatser kan komma det icke yrkesmässiga musicerandet till godo och att regionmusiken bla kan medverka i SDR-orkestrar. Även här skall dock önske- målen från SOR vägas mot behoven inom andra delar av musikområdet.

Kulturrådet anser principiellt att statsbi- dragen till riksorganisationerna bör avse centrala åtgärder och inte fördelas till de lokala avdelningarna. Med hänsyn till den ekonomiska betydelse de begränsade statsbi- dragen till de enskilda SCR-orkestrarna har vill rådet dock inte föreslå att de avvecklas.

En statlig inspektion av icke yrkesmässig verksamhet finner rådet omotiverad. Kon- troll- och stimulansuppgifter av det slag den tidigare inspektionen av SDR-orkestrarna haft bör vara en intern fråga för organisa- tionen och samordnas med utbildningsverk- samheten. Däremot bör det nya kulturrådet vara tillsynsmyndighet beträffande statsbi- draget.

Centrumbildningar

De sk centrumbildningarna, dvs Danscent- rum, Filmcentrum, Författarcentrum, Konst- närscentrum, Musikcentrum och Teatercent- rum, tillkom under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Verksamheten har sik- tat till att stimulera intresset för de olika konstarterna bland både gamla och nya mot- tagargrupper. Därigenom har man skapat nya arbetstillfällen som man förmedlat till sina medlemmar. Man har vidare, särskilt på tea- terområdet, stimulerat konstnärerna att star- ta egen gruppverksamhet i större utsträck- ning än tidigare och därigenom aktiverat såväl teaterarbetarna som publiken. Statliga bidrag har varit en viktig del av centrumbild- ningarnas ekonomi. Budgetåret 1971/72 er- höll de 555 000 kr i anslag från utbildnings- departementet. Arbetsmarknadsverkets kost— nader för centrumbildningarnas arbetsför- medlande verksamhet uppgick samma bud- getår till 250 000 kr.

Kulturrådet ser tillkomsten av centrum- bildningarna som ett led i det betydelsefulla arbetet att finna nya vägar för att vidga kontakterna mellan konstnärer och publik. Kulturarbetarna har genom dessa organ själ- va utvecklat nya arbets- och kontaktfor- mer, som har gett viktiga erfarenheter men också nya arbetstillfällen. Det statliga stödet "till centrumbildningarnas kulturpoli- tiska uppgifter bör enligt kulturrådets me- ning utgå i ökad omfattning. Även en de- centraliserad verksamhet bör kunna erhålla statligt stöd. En decentralisering aktualiserar emellertid också frågan om bidrag från de regioner där respektive centrumorganisatio- ner arbetar. Denna fråga bör tas upp till behandling inom det nya kulturrådet.

De arbetsförmedlande uppgifterna har va- rit en viktig del av centrumbildningarnas arbete. Samhället bör ansvara för att en av- giftsfri och väl fungerande arbetsförmedling arbetar inom kulturområdet i former som är anpassade till förhållandena inom detta om- råde. De förslag kommittén för arbetsför- medling inom vissa yrkesområden (OLAF) nyligen lagt fram om utformningen av en sådan förmedling blir av stor betydelse för centrumbildningarnas uppgifter och ställ- ning. Även i framtiden bör det finnas utrym-

me för medverkan från centrumbildningarna i förmedlingsarbetet.

7. l 1 fria grupper

Av kulturrådets översikt över den kollektiva fria verksamheten framgår att endast en liten del av alla grupper kan försörja sig på sin konstnärliga verksamhet. Förhållandena är dock något varierande inom olika konstom- råden.

På teaterområdet har allt fler heltids- och deltidsarbetande grupper bildats de senaste åren. År 1971 inkom ett 80-tal ansökningar om anslag till teater- och musikrådet från sådana grupper samt från vissa icke yrkes- mässigt arbetande grupper. Detta behov och dessa önskemål om bidrag till gruppverksam- het kommer att förstärkas, om institutioner- nas verksamhet inte ökar i takt med den ökade skådespelarutbildningen. Teaterns nu- varande inriktning på opretentiösa arbetsfor- mer och det ökade intresset för uppsökande verksamhet, som även kulturrådet föresprå- kar, ökar också möjligheterna för fria grup- per.

Inom musikområdet finns en rad grupper som arbetar yrkesmässigt. Det är dock i huvudsak inom dans— och underhållningsmu- sikens områden. Inom övriga musikgenrer — den europeiska konstmusiken, olika slag av folkmusik och spelmansmusik samt jazz — är det ett fåtal grupper som kan få sin huvud- sakliga försörjning genom musiken.

lnom dansområdet har försök gjorts att bilda fria grupper. Endast Cramér- och Cull- bergbaletterna, som knutits till Riksteatern, har kunnat fortleva under en längre tid.

På filmområdet finns en rad fria filmare som valt eller på grund av den relativt låga svenska filmproduktionen tvingats att verka utanför filmbolagen. Här är det mera sällan fråga om fasta grupper utan oftare indivi- duella filmskapare som från film till film

Förslag beträffande yrkesmässigt arbetande

formerar produktionsgrupper. Filmutred- ningen har i sitt första delbetänkande (Sam- hället och filmen, SOU 1970:73) tagit upp de fria filmarnas arbetsvillkor. Utredningen har föreslagit att särskilda bidrag försöksvis under en begränsad tid anvisas till Sveriges Radio för produktionsutläggningar utanför företaget. Detta förslag har kulturrådet till- styrkt i sitt remissyttrande över betänkan- det. Ytterligare förslag som berör de fria filmarnas arbetsmöjligheter kan väntas från utredningen.

Inom konst- och utställningsområdet före- kommer också vissa mer fasta grupper av bildskapare som genomför eller vill genom- föra kollektiva projekt.

Kulturarbetarnas centrumbildningar på lit- teraturens, filmens, teaterns musikens, dan- sens och konstens områden har inneburit försök att lösa gruppernas problem bl a ge- nom att stimulera olika mottagargrupper att i ökad utsträckning ta emot deras program.

Det samhälleliga stödet till fria grupper har inte varit stort i förhållande till vad som anslagits tex till institutionerna men ansla- gen till grupperna har ökat snabbt de senaste åren. Det är i huvudsak på teaterområdet som direkta statliga bidrag hittills utgått. Budgetåret 1969/70 uppgick anslaget totalt till 0,3 milj kr. Budgetåret 1971/72 hade det ökat till 1,0 milj kr. Ansökningarna uppgick dock sistnämnda år till över 4 milj kr.

Teater- och musikrådet har alltså inte kunnat ge bidrag till alla ansökande grupper och inte heller så stora bidrag som grupperna önskat. Det största anslag man hittills anvisat till en enskild grupp har varit 100 000 kr. Vanligen har anslagen legat på 10 000— 50 000 kr per år.

En annan stödform som gällt flera konst- områden är de projektbidrag och engage-

mang som Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar kunnat erbjuda. Omfatt- ningen av dessa insatser är dock svår att överblicka.

Kommunernas anslag år med nuvarande budgeteringsteknik svåra att särskilja i deras kulturbudgeter. Det är främst Stockholm som gett anslag. Totalt torde kommunernas insatser de senaste åren inte ha överstigit 1 milj kr per år. Kommuner och landsting har därtill i viss utsträckning köpt program från grupperna.

De begränsade samhällsanslagen har gjort grupperna i hög grad beroende av att sälja sina program. Deras planering har fått ske på kort sikt, arbetsförhållandena har varit otrygga och avtalsenliga löner eller motsva- rande arvoden har praktiskt taget aldrig kun- nat betalas till medlemmarna.

Kulturrådet har redan i kapitel 5 om kulturområdets struktur berört de fria grup- pernas roll (5.3) och de fördelar denna ar- betsform innebär. Rådet pekade där bl a på de fria gruppernas ämnesmässiga, verksam- hetsmässiga och geografiska rörlighet, deras öppenhet för förändringar och de smidiga arbetsformerna. Trots de otrygga ekonomis- ka och sociala förhållandena för medlemmar- na och trots många gånger bristande resurser för produktion har de fria grupperna gjort viktiga insatser i 1960-talets svenska kultur- liv. Inte minst på teaterområdet har grupper- na medverket till den förnyelse som skett.

Kulturrådet vill genom sina förslag i det följande söka behålla denna frihet, öppenhet och smidighet hos grupperna och samtidigt ge dem bättre arbetsvillkor och tryggare anställningsförhållanden för deras medlem- mar.

Kulturrådet anser det ofrånkomligt att det i fortsättningen görs en klarare gränsdragning mellan de yrkesmässigt och icke yrkesmäs- sigt arbetande grupperna. Om inte en sådan gränsdragning görs riskerar man att perma- nent ha ett stort antal underbetalda grupper.

Det finns fria grupper som genom sitt yrkeskunnande kan jämställas med den yr- kesmässiga verksamheten inom institutioner- na. De bedriver verksamhet som år av mera allmänt intresse, innebär konstnärlig förnyel- se eller på annat sätt är värdefull för samhäl-

let. Dessa grupper bör också få arbeta under liknande ekonomiska villkor som institu- tionerna.

Villkoren kan dock aldrig bli helt lika för grupperna och institutionerna. Grupperna kan inte underkastas samma tjänstgöringsbe- stämmelser och få samma förmåner, bla pensionsrätt, som institutionernas personal. Då blir det inte längre fråga om en separat grupp utan personer som tar anställning inom en institution.

Kulturrådet anser att man måste söka flera olika vägar för att förbättra samhälls- stödet till de grupper som här avses. En väg är att vidareutveckla och även på andra områden införa den stödform som represen- teras av teater- och musikrådets bidrag till grupper utanför institutionerna. En annan väg är att utnyttja den organisatoriska flexi- bilitet som institutionerna under senare år visat prov på och att till dem knyta de fria grupper som så önskar och som därmed får del av samhällsstödet till institutionerna. Denna anknytning kan ske på flera olika sätt. En tredje väg är att knyta gruppen till annan part tex ett landstings kul- turnämnd eller en större organisation. Inte i något av dessa alternativ skall som nämnts gruppens arbetsformer institutionaliseras. Kulturrådet vill eftertryckligt poängtera att dessa anknytningsformer endast är avsedda för de grupper som klart önskar dem och att anknytningen måste ske på sådant sätt att gruppernas särmärke som fria grupper beva- ras.

Hur många av de fria grupperna som kan få del av detta ökade samhällsstöd blir be- roende av det samhällsekonomiska utrym- met och av prioriteringar inom kulturområ- det. Rådet har räknat med att gruppstödet successivt byggs ut under 1970-talet.

Centralt fördelade bidrag är den bidrags- form som bör utvecklas för de grupper som är av den speciella karaktär att de inte önskar eller lämpar sig för att anknytas till någon institution eller till annan part. Bi- dragsformen bör då motsvara teater- och musikrådets fördelning av anslag till teater- och musikgrupper. Det förefaller önskvärt

att det utarbetas bidragsprinciper som ga- ranterar en inkomstnivå för viss tid som är jämförlig med de institutionsanknutna fria gruppernas. Samtidigt är det inte rimligt att statsbidraget täcker större andel av totalkost- naden än vad som gäller för övriga grupper. Grupperna själva måste då skaffa nödvändiga garantier från annat håll om kompletterande anslag. Statsbidrag bör utgå i form av årsan- slag, projektbidrag eller bidrag till visst sär- skilt ändamål (t ex utrustning). På kort sikt, innan institutionsstödet har hunnit byggas ut, blir det nödvändigt att fortsätta förstärk- ningen av de medel som disponeras centralt. På längre sikt kan institutionsanknytningen med den tillgång till institutionernas resurser detta ger väntas bli en vanlig form för grup- pernas arbete.

Ett centralt organ, lämpligen det nya kul- turrådet, bör fördela huvuddelen av anslaget för detta ändamål. Den återstående delen av anslaget bör fördelas av ett organ, samman- satt av exempelvis kulturarbetare, detta för att möjliggöra alternativa bedömningar av experimentella och kontroversiella grupper. Det bör övervägas om man inte för denna uppgift kunde utnyttja de organ som förde- lar kulturarbetarersättningar inom respektive områden.

En institutionsanknytning enligt kultur- rådets förslag har många fördelar. Grupperna får tillgång till institutionernas resurser när det gäller lokaler och utrustning, teknisk och administrativ service. Institutionernas perso- nal kan medverka Tuppläggning och genom- förande av olika projekt. Grupperna får eko- nomin tryggad för en bestämd period och deras medlemmar tillförsäkras avtalsenliga ekonomiska och sociala förmåner.

Institutionsanknytningen leder till att kra- ven på grupperna i fråga om planering och redovisning av fördelade bidrag ökar. Detta kan något minska utrymmet för improvisa- tioner och snabba förändringar.

En viktig skiljelinje mellan institutionerna och grupperna är att samhället inte åtar sig några mer långsiktiga förpliktelser för den enskilda gruppen. Likafullt är det angeläget att bidragen får en viss kontinuitet. Statsbi-

dragsvillkoren måste utformas med hänsyn till detta. De närmare konsekvenserna för utformningen av statsbidragen redovisas i kapitel 10 (10.7.9).

Gruppernas självständighet måste också tryggas. Det kan ske på olika sätt. I första hand bör det ske genom ett avtal mellan institutionen och gruppen som utgör grun- den för samarbetet. Inom institutionens to- tala budget kan grupperna få en egen budget för sitt arbete. Statsbidragsvillkoren får ock- så utformas med tanke på att trygga grupper- nas självständighet.

Kulturrådet tänker sig två olika sätt för anknytning av grupperna till institutionerna.

En lösning som bör kunna tillämpas i första hand inom teater- och musikområdena är att för kortare eller längre tid knyta fria grupper till lokalt eller regionalt förankrade institutioner. Tiden bör normalt vara minst ett år. Administration och ekonomisk kon- troll sker genom institutionens försorg. An- knytningen till institutionerna och statsbi- dragsgivningen bör dock samtidigt ske så att gruppen, om den vill, kan upplösas efter viss tid, ombildas, byta ort och arbetsfält eller på annat sätt förändra sin verksamhet.

En andra möjlighet är att på samma sätt knyta grupper till Riksteatern, Rikskonserter och möjligen Riksutställningar.

Även anknytning till annan part än en institution kan ske på olika sätt.

Län som saknar en viss kulturinstitution och inte vill binda sig för att skaffa en permanent sådan kan genom statsbidrag få möjlighet att för viss tid knyta en grupp till sig. För gruppen bör det betyda ungefär samma arbetsvillkor som vid institutionsan- knytning fastän anknytningen i stället sker till ett landstings kulturnämnd. Anknytning bör också kunna ske till en kommun.

På samma sätt kan en anknytning ske lokalt, regionalt eller centralt till större orga- nisation. Organisationen svarar då genom egna ekonomiska insatser och/eller genom att söka kommunala bidrag för att återståen- de del av finansieringen klaras.

Frågan om statligt stöd till centrumbild- ningarna har behandlats under 7.10.3.7.

Rådet återkommer till de yrkesverksamma gruppernas situation i sitt nästa betänkande. Där vidareutvecklas frågan om gruppernas arbets- och försörjningssituation i samband med att rådet diskuterar inkomstförhållande- na på hela kulturarbetsmarknaden.

7.12 Förslag beträffande kulturarrangemang

utanför institutionerna

Av kulturrådets översikt under 7.2—7.8 har framgått att ett stort antal icke yrkesutövan- de grupper i större eller mindre utsträckning framträtt för publik. Folkbildningens grup- per har ofta framträtt inom den egna organi- sationen. Men framträdanden har även gjorts i andra interna sammanhang, tex inom and- ra föreningar eller på olika institutioner, och i viss utsträckning också vid offentliga ar- rangemang. En del av grupperna, inte minst bland körer och orkestrar, håller en mycket hög konstnärlig standard. Kulturrådet be- traktar gruppernas publikkontakt som ett naturligt och viktigt led i deras verksamhet. Framträdandena kan innebära ökade krav på kvalitet i arbetet och ge stimulerande upple- velser för olika och ofta nya publikkatego- rier. Rådet har i det föregående genom en rad olika förslag velat förbättra de icke yrkesmässiga gruppernas arbetsmöjligheter. Genomförs förslagen innebär det också stör- re möjlighet för grupperna att arbeta fram program för publikframträdanden.

Under 7.11 har framgått att de yrkesmäs- sigt arbetande grupperna många gånger har stora svårigheter att försörja sig på sin konstnärliga verksamhet. Förslagen under 7.11 syftar till att ge grupperna bättre ar- betsförhållanden vilket bl a skulle ge ett ökat programutbud.

Framträdanden för publik är vanligen för- knippade med vissa kostnader för mottaga- ren-arrangören. Det kan förutom gager till de medverkande gälla hyra av lokal, informa-

tion m m. Dessa kostnader kan vara av den omfattningen att tex en förening som öns- kat medverkan av en grupp inte kan täcka dem. Det behövs då ett ekonomiskt bidrag för att framträdandet skall komma till stånd. Kulturrådet föreslår att ett sådant stöd skall utgå.

Stödet bör enligt kulturrådets mening ut- gå till den arrangerande/mottagande parten, inte till den producerande gruppen. Anled- ningen härtill är att kulturrådet vill stimulera olika föreningar, organisationer och andra sammanslutningar att efterfråga kulturpro- gram och detta kan ske genom att stärka deras ekonomiska möjligheter att köpa pro- gram. Det gäller särskilt föreningar och sam- manslutningar utanför den traditionella kul- tursektorn. För gruppernas del kan det vara fråga om både offentliga och interna fram- trädanden. Samhällsstödet skall kunna ut- nyttjas för engagemang av enskilda konstnä- rer, de yrkesmässigt verksamma grupperna, institutionerna men också icke yrkesmässigt arbetande grupper.

Det nuvarande föreläsningsanslaget som utgår till studieförbund, länsbildningsför- bund och föreläsningsföreningar (2.5.4) fyl- ler delvis redan denna funktion. Anslaget får nämligen även användas för program med sång, musik, uppläsning och dramatisk fram- ställning. Anslaget är emellertid inte helt avpassat för uppgiften bl a genom kravet på offentlighet (med vissa undantag). Anslags- beloppet svarar inte alls mot behovet. Det

369

sistnämnda har lett till en kvotering mellan olika mottagare.

Kulturrådet föreslår att ett statsbidrag till kulturarrangemang inrättas med syfte att stimulera till interna och offentliga framträ- danden under utnyttjande av enskilda kul- turarbetare, yrkesmässigt och icke yrkesmäs- sigt arbetande fria grupper samt institutio- ner. Bidraget bör gälla föreläsningar, sång, musik, teater, dans samt utställningar och filmvisningar som beledsagas av en muntlig introduktion. Det skall liksom nuvarande föreläsningsbidrag också kunna användas för kurser och konferenser. Bidraget skall avse uppsökande verksamhet eller andra arrange- mang utanför teater-, musik- och utställ- ningsinstitutionerna och biograferna. Bidra- get skall användas till arvoden, resekostnads- ersättning och traktamenten för medver- kande, för utställnings- och filmhyror samt för studiematerial, teknisk personal och transporter.

Kulturrådet vill inte föreslå något gene- rellt bidrag som skall utgå direkt till alla typer av mottagare. Bidraget bör uteslutande riktas till föreningslivet, eftersom föreningar- na i stort saknar egna inkomster. Arrange- mangsbidraget bör då liksom det nuvarande föreläsningsbidraget utgå till studieförbund och länsbildningsförbund. Genom studieför- bundens medlemsorganisationer når man en stor del av föreningslivet i landet. Studieför- bunden bör också, liksom redan sker beträf- fande föreläsningsbidraget, samverka lokalt och regionalt med kommuner och landsting så att arrangemangen även när slutna institu- tioner. Men arrangemangsbidraget bör i framtiden också stå öppet för föreningar och organisationer som inte är medlemmar av studieförbund eller länsbildningsförbund. Bi- drag till sådana arrangörer kanaliseras via studieförbunden och länsbildningsförbun- den. Genom det nya statsbidraget bör också filmstudiorörelsen kunna få ekonomiskt bättre arbetsmöjligheter än hittills.

Liksom beträffande föreläsningsanslaget måste sannolikt en kvotering av bidragen ske mellan olika mottagare. Därvid bör behovet av medel för regional fördelning beaktas.

Olika verksamhetsformer däribland även de traditionella föreläsningarna bör då också tillgodoses. Vid fördelningen av bidragen bör ockå en av behovet bestämd kvot avsättas för de utom studieförbunden stående för- eningarna.

En samordning bör ske mellan å ena sidan verksamhet finansierad med arrangemangsbi- draget och å andra sidan Riksteaterns, Riks- konserters och Riksutställningars verksam- het. Statsbidrag bör nämligen inte betalas ut från mer än en part. Däremot bör arrange- mangsbidrag kunna utgå för engagerande av en grupp eller enskild artist, vars program producerats genom någon av dessa riksorga- nisationers medverkan. Samordning bör ock- så ske därför att ett generellt bidrag av arrangemangsbidragets typ inte lämpar sig för produktionstekniskt alltför komplicerade arrangemang. Dessa bör då handhas av de nämnda organisationerna.

Arrangemangsbidraget bör avlösa nuvaran- de föreläsningsbidrag. Det bör få betydligt större omfattning än detta för att täcka det breddade ämnesområdet, för att möjliggöra vidgning till nya mottagargrupper och för att möjliggöra arvoden som ansluter till gällande kollektivavtal för olika artistgrupper. Ansla- get bör enligt kulturrådets mening ges hög prioritet.

Bestämmelserna bör meddelas genom en särskild kungörelse. Bidraget bör administre- ras av Folkbildningsorganisationernas före- läsningsbyrå (benämnd förmedlingsbyrå). Det nya kulturrådet bör bli tillsynsmyndig- het. Rådet bör i efterhand bedöma verksam- hetens geografiska och ämnesmässiga sprid- ning.

I bilaga H finns ett utkast till kungörelse om statsbidrag till kulturarrangemang inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet.

8. Kulturverksamhetens framtida organisation

8. l Utgångspunkter

8.1.1 Allmänt

I kapitel 2 har redovisats hur samhällets kulturorganisation är uppbyggd och hur fö- reningslivet är organiserat samt vidare hur organisationsstrukturen håller på att föränd- ras. Utvecklingen kan i största korthet sam- manfattas på följande sätt.

Kommunerna har under 1960-talet i ökad takt inrättat kulturnämnder. Kommunför- bundet har utarbetat normalreglemente och principförslag till förvaltningsorganisation för nämnderna. Arbete pågår med att utfor- ma råd och anvisningar till normalreglemen- tet.

Inom landstingen har en motsvarande utveckling mot en mer samlad handläggning av kulturfrågorna skett. Landstingsförbundet liksom enskilda landsting har tagit upp ut- redningsarbete kring landstingens roll i kul- turpolitiken.

De ur principiell synpunkt viktigaste orga- nisatoriska förändringarna på det statliga området är att år 1963 en kulturenhet inrättades inom dåvarande ecklesiastikdepar- tementet och att år 1971 riksdagen fick ett särskilt kulturutskott. Båda dessa förändring- ar hade syftet att få till stånd en samlad handläggning av ärenden rörande den statliga kulturpolitiken.

Studieförbunden har under 1960-talet etablerat ett fastare inbördes samarbete. Det- ta markeras främst av tillkomsten av det nuvarande Folkbildningsförbundet. Känne-

tecknande har också varit samarbets- och sammanslagningssträvanden mellan varandra närstående förbund. Även kulturarbetarna fick vid ingången till 1960-talet genom Klys till stånd ett organ, som kunde föra hela gruppens talan.

Påtagliga organisatoriska förändringar har alltså genomförts eller håller på att genom- föras på olika håll. Enligt kulturrådets me- ning är det emellertid nödvändigt att mer än hittills söka anlägga ett helhetsperspektiv på kulturområdets organisation. Behovet härav framstår tydligt när det gäller att bedöma de organisatoriska frågorna utifrån de kultur- politiska mål och de praktiska förslag som kulturrådet har fomulerat.

I detta kapitel kommer kulturrådet att belysa behovet av organisatoriska förändring- ar med utgångspunkt i de angivna målen. Som bakgrund till sina bedömningar summe- rar rådet tankegångarna i några utredningar, som tagit upp kulturorganisationen till en samlad diskussion (8.1). Av särskilt intresse är frågan om sambandet mellan samhällets organ och föreningslivet. Efter sammanfatt- ningen av tidigare utredningar diskuteras i ett avsnitt (8.2) de motiv som finns för. organisatoriska förändringar. Huvuddelen av kapitlet ägnas åt rådets synpunkter och rekommendationer beträffande lokal och re- gional organisation (8.4 och 8.5) och åt de förslag beträffande den statliga kulturadmi- nistrationen som rådet lägger fram (8.6).

8 .1 .2 Konsertbyråutredningens synpunkter

I konsertbyråutredningens (KBU) huvudbe- tänkande Rikskonserter (SOU 19679) lade utredningen fram sin syn på den lokala och regionala kulturorganisationen — i första hand utifrån behovet av en mottagarorgani- sation för det centrala musikutbudet - som bakgrund till sina förslag på musikområdet. Utredningens synpunkter på organisations- frågorna berördes i ett stort antal remissytt- randen och i propositionen gjordes vissa uttalanden i dessa frågor av departements- chefen.

KBU avvisade tanken på att söka bilda en riksomfattande publikorganisation av samma typ som Riksteaterns eller att på annat sätt bygga upp särskilda mottagarorgan på musik- området för att ta emot det centralt produ- cerade utbudet. Utredningen förordade i stället att man skulle knyta an till befintliga lokala och regionala organ.

Den lokala verksamheten borde _ enligt utredningens förslag till rekommendation till kommunerna — bygga på ett för alla konst- områden gemensamt mottagarorgan. Basen för detta organ borde vara ett representant- skap. I representantskapet skulle kunna ingå ombud för kommunen, musikföreningar, teaterföreningar, konstföreningar och andra specialföreningar men även för studieför- bund, fackföreningar och övriga intresserade organisationer. Representantskapet skulle ut- se en styrelse som i sin tur engagerade en verkställande kraft.

Representantskapet skulle vara ansvarigt för att ta emot kulturutbudet på orten och uppbära kommunala anslag för denna verk- samhet. Genomförandet av olika arrange- mang skulle i lämplig utsträckning delegeras till medlemsorganisationerna. Utrymme för initiativ skulle också finnas för dessa och någon monopolställning för representantska- pet avsågs inte. Den nödvändiga samord- ningen både inom och mellan de olika kultursektorerna skulle dock f1nnas. Detta gällde ungdoms- och vuxenverksamhet. Skol- konserter skulle förmedlas direkt till skolorna.

Remissorganen var positiva till grundtan- ken i organisationsförslaget, nämligen att samordna verksamheten med utnyttjande av både kommunernas och föreningslivets möj- ligheter. Ett mindre antal remissinstanser anslöt sig också helt till den rekommende- rade utformningen. Betydligt flera remissin— stanser var dock tveksamma eller negativa till den föreslagna konstruktionen som ansågs alltför tung. Folkbildningens och folkrörel- sernas företrädare önskade i allmänhet att ett större ansvar lades på deras befintliga organisationer, medan andra ansåg att hu- vudansvaret borde ligga på kommunerna.

KBU föreslog att den regionala organisa- tionen skulle knyta an till befintliga organ. Genom att förankra de regionala uppgifterna hos länsbildningsförbunden skulle man få goda kontakter med föreningslivet i dess helhet och med de föreslagna lokala organen. Förutsättningen var dock att länsbildnings- förbunden genom ökade statliga och lands- tingskommunala anslag fick de resurser som erfordrades. Skolkonserterna skulle dock en- ligt utredningens mening kanaliseras via läns- skolnämnderna.

Utöver länsbildningsförbunden borde det enligt KBU finnas en kulturdelegation i varje län. Den skulle bestå av företrädare för länsstyrelse, landsting, länsskolnämnd, läns- bildningsförbund, centralbibliotek, läns- museum, Sveriges Radio m fl regionala organ och dess uppgifter skulle vara av allmän samråds- och planeringsnatur.

Ett stort antal remissinstanser tog ställ- ning till KBU:s förslag i fråga om regional mottagarorganisation för det centrala musik- utbudet. De flesta stödde tanken på en nära anknytning till frivilliga organisationer, främst till bildningsorganisationerna. I övrigt kritiserades utredningens förslag men från många olika utgångspunkter. Allmänt ansåg man att de regionala funktionerna blev upp- delade på alltför många organ med dittills alltför små resurser. Särskilt kritiserades den föreslagna uppdelningen av distributionen av vuxenkonserter via länsbildningsförbunden och skolkonserter via länsskolnämndema.

En genomgående synpunkt, oavsett vilken

organisationsform man förordade, var att länsbildningsförbunden hade otillräckliga re- surser för att fullgöra ökade uppgifter. För- bunden själva förutsatte en förstärkning. Några remissinstanser ansåg att huvudansva- ret för de regionala uppgifterna borde läggas direkt på landstingen, medan andra hävdade att någon form av publikorganisation borde fylla den regionala funktionen. Några remiss- instanser önskade också en närmare kontakt mellan de producerande och distribuerande funktionerna.

Den föreslagna kulturdelegationen slutli- gen hälsades med tillfredsställelse av vissa remissinstanser — medan andra fruktade att den i brist på preciserade uppgifter och kansliresurser inte skulle fylla någon egentlig funktion.

I propositionen om rikskonsertverksam- heten (prop 1968z45) tog departementsche- fen upp frågan om lokal och regional mot- tagarorganisation. Han fann att kommunala insatser skulle behövas för att lösa de ekono- miska och lokalmässiga frågorna för att ta emot ett ökat centralt producerat musikut- bud. Man kunde vänta att kommunerna genom skolstyrelser och andra organ var beredda att medverka till att lösa de organi- satoriska frågorna och att då knyta an till ortens organisationsliv för att få bredast möj- liga förankring. Departementschefen ansåg dock inte att utformningen av den lokala samverkan borde bindas genom statliga ställ- ningstaganden.

Departementschefen konstaterade vidare att det var betydelsefullt att rikskonsertverk- samheten efter hand effektivt förankrades på regionalplanet. Han ansåg det dock inte möjligt att ange hur en generell lösning skulle utformas. Huvudmannaskapet för den regionala verksamheten borde bli beroende av initiativ från de närmast berörda myndig- heterna och organen inom regionen. Han utgick från att landstingen skulle vara bered- da att medverka till att lösa de ekonomiska frågor som aktualiserades. Departementsche- fen fann det också naturligt, att länsbild- ningsförbunden med sin breda förankring i bildningsarbetet skulle komma att spela en

viktig roll, då det gällde kvälls- och ungdoms- konserter.

8.1 .3 TC O-u tredningens förslag

Den första utredning som tagit upp frågan om kulturorganisationen mera i dess helhet — alltså inte som KBU i första hand utifrån behovet av att skapa ett mottagarorgan för centralt utbud — är TCO:s kulturutredning (TCO-KU) (Kulturaktivt samhälle 1970). Kulturrådet, som presenterat utredningens huvuddrag under 4.7.2.1 ger i det följande en kort sammanfattning av dess organisa- tionsförslag.

TCO—KU bygger sitt organisationsförslag på en ansvarsfördelning mellan samhällets organ och organisationerna. Samhället bör svara för ”normer för finansiering”, för de ”yttre” resurserna såsom lokaler, expertis och kansliresurser samt ”genom de olika kulturinstitutionerna svara för ett kulturut- bud som möter de genom den lokala verk- samheten uppkomna behoven och önskemå- len”. Organisationerna däremot skall svara för den huvudsakliga kontakten med indivi- derna.

TCO-KU förutsätter att kommunerna in- rättar kulturnämnder som skall verka över hela det kultur- och miljöpolitiska fältet. Till kulturnämnderna knyts de olika kulturinsti- tutionerna. För samarbetet utanför kultur- nämnden överensstämmer TCO-KU:s förslag i stort sett med KBUzs. Även TCO-KU före- slår skapandet av ett lokalt samarbets- och serviceorgan. Utredningen föreslår namnet Kulturcentrum. Detta skall bildas av studie- förbunden, fackliga, politiska och ideella föreningar, kulturarbetarna, de kulturella institutionerna och kulturnämnden. Kul- turcentrum skall verka för ökad kulturell aktivitet i kommunen, medan det direkta arrangörskapet i stor utsträckning skall falla på de olika ingående organisationerna. Cen- trumbildningar och publikorganisationer bi- behåller sina roller och fortsätter att verka och utvecklas ytterligare.

Kulturcentrum skall bedriva sin verksam- het genom allmänna möten, styrelse och

kansli. Till styrelsen skall kunna knytas arbetsgrupper för olika frågor och till kan- sliet ämnesspecialister. Kanslikostnaderna bör bestridas av kommunen.

Regionalt föreslår TCO—KU inrättandet av kulturnämnder inom landstingen för att få ett politiskt ansvarigt organ på länsnivå. För samordning och komplettering av riksutbu- det, för stimulans till den lokala verksamhe- ten samt i vissa fall för arrangerande verk- samhet föreslår man ett samarbets- och serviceorgan även på länsnivå, kallat Länskul- turcentrum. Detta bildas av studieförbunds- distrikten, folkhögskolorna, eventuellt också av andra organisationer på länsplanet samt av landstingets kulturnämnd och länsskolnämn- den. Utredningen anser det lämpligt att skapa detta organ genom en utbyggnad av länsbildningsförbunden. Länsinstitutionerna bör finnas representerade i olika expertkom- mitte'er. Länskulturcentrum behöver ett kansli som enligt utredningen bör bekostas av landstingen.

TCO-KU tar även upp den centrala organi- sationen. Den behandlar dock endast vissa delar av den centrala kulturadministrationen. Utredningen förutsätter att Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar består som separata organisatoriska enheter, men man uttalar sig för en bättre samordning av deras verksamhet. Ett bättre samspel på riksplanet mellan de tre organen och studie— förbunden anses också nödvändigt. För att få till stånd nödvändig samordning föreslår utredningen ett centralt samrådsorgan med representanter för utbildningsdepartementet, kulturrådet, studieförbunden, Klys, cent- rumbildningar och publikorganisationer, Riksteatern, Rikskonserter, Riksutställ- ningar, utbildningsmyndigheter och kom- munförbunden. Utredningen tar inte ställ- ning till organets eventuella beslutsfunktio- ner. Ett särskilt kansli hos det centrala samrådsorganet föreslås för beredning av ärenden.

8.1.4 Synpunkter från LO:s arbetsgrupp för kulturfrågor

LO:s arbetsgmpp för kulturfrågor tar i olika avsnitt av sin rapport Fackföreningsrörelsen och kulturen (1971), som presenterats under 4.7.2.2, upp organisatoriska frågor till be- handling utan att dock presentera något för- slag till helhetslösning.

Arbetsgruppen redovisar i några punkter hur den anser att i första hand den lokala och regionala verksamheten bör organiseras. I varje kommun bör politiskt sammansatta kulturnämnder inrättas. En avgränsning av dessa nämnders arbetsuppgifter i förhållande till föreningslivet måste göras. Nämnderna skall enligt arbetsgruppens mening inte själva stå som arrangörer och mottagare av kultur- utbudet, utan detta skall i största möjliga utsträckning förankras i föreningslivet. Kul- turnämnderna kan ta initiativ till insatser på underförsörjda områden, men verkställighe— ten bör delegeras till föreningslivet.

I varje kommun bör finnas ett samord- ningsorgan med uppgifter att inventera be- hov, planera, samordna och förmedla ett differentierat kulturutbud, oavsett på vilken nivå detta produceras. Samordningsorganet skall inte ha arrangörsuppgifter. Det skall i första hand vara uppbyggt av riksorganisatio- nernas lokalavdelningar, och de organisatio- ner, som representerar de mest missgynnade grupperna, exempelvis de fackliga, bör ges en bred representation. Samordningsorgan med formell uppbyggnad och styrelse förordas. Detta bör fungera som publikorganisation med ombud på arbetsplatser, sociala inrätt- ningar, i organisationer och i bostadsområ- den. Kommunerna bör svara för driftkostna- derna och för den del av lönekostnaderna, som inte täcks av statsbidrag.

Regionalt bör finnas en liknande organisa- tion. Vid sidan av politiskt sammansatta kulturnämnder inom varje landstingsområde behövs effektiva organ för regional samord- ning och samplanering av ett ökat kulturut- bud. Denna uppgift bör kunna läggas på de nuvarande länsbildningsförbunden. De kan behöva få representanter för bl a de fackli-

ga organisationerna. Producentorganens be- hov av en fastare organisatorisk anknytning till länsbildningsförbunden kan lösas genom medlemskap i dessa eller genom representa- tion i särskilda kommittéer för olika konst- områden. Länsbildningsförbundens expedi- tioner bör förstärkas.

Länsbildningsförbunden bör kunna ta på sig vissa publikorganisatoriska uppgifter av regional karaktär, tex utbildning av ombud, samordning av viss informationsverksamhet mm. Ökade statliga bidrag förutsätts utgå till länsbildningsförbunden, medan lands- tingen bör svara för driftkostnaderna och kompletterande ekonomiska insatser av an- nat slag.

I och med att samarbetsorgan för för- eningslivet med kulturförmedling och pub- likkontakter bland sina uppgifter upprättas i kommunerna får stiftelsen Skådebanan en— ligt arbetsgruppen ökad betydelse som en central publikorganisation med samordnan- de, rådgivande och anslagsfördelande uppgif- ter. Stiftelsens verksamhet bör ekonomiskt garanteras av staten. De lokala publikorgani- sationerna bör få statsbidrag efter i princip samma grunder som det statliga bidraget till teaterverksamheten.

Enligt arbetsgruppen bör som nämnts en ökad del av kulturutbudet nå missgynnade grupper. Dessa grupper hör till stor del hemma inom fackföreningsrörelsen. Det är för den skull nödvändigt att samhällsorgan, som skall verka på kulturområdet, har till- gång till personer med erfarenheter av arbe- tet inom fackföreningsrörelsen och närståen- de organisationer. Arbetsgruppen anser att man bör ,ta hänsyn till detta förhållande såväl vid personalrekrytering som vid tillsät- tandet av styrelseledamöter i kulturpolitiska myndigheter och organ.

8.1.5 Svenska kommunförbundets rekommendationer beträffande den lokala kulturorganisationen

Det har under 1960-talet ofta förekommit, att kommuner som avsett att inrätta kultur- nämnd, har rådfrågat Kommunförbundet om

utformningen av reglementet för nämnden och kulturförvaltningens organisation. Orga- nisationsförändringar av denna typ sker i många fall i samband med kommunsamman- läggningar. Inför de vid årsskiftet 1970/71 förestående sammanläggningarna utfärdade Kommunförbundet därför hösten 1970 en rekommendation till normalreglemente för kulturnämnder. Våren 1971 har förbundet utarbetat förslag till principer för kulturför- valtningens organisation (se Bilaga 1).

I normalreglementet behandlas kultur- nämndens uppgifter, sammansättning, man- datperiod och arbetsformer. Däremot fanns det enligt förbundets mening inte underlag för någon allmän rekommendation angående delegering av beslutanderätt, varför den frå- gan inte tagits upp i sammanhanget.

Kulturnämndens uppgifter har i normal- reglementet formulerats på följande sätt:

”Kulturnämnden har till uppgift att leda biblioteks- och annan kommunal kulturverksamhet

att i övrigt främja kulturlivet i kommunen genom att ta befattning med frågor rörande bildnings- och studieverksamhet, teater, sång, musik, dans, konst, film, foto, musei- och utställningsverksamhet m m

att verka för bevarande av estetiskt och kulturhistoriskt värdefulla eller i samhälls- bilden karakteristiska byggnader, anläggning- ar och anordningar

att bevara och utveckla värdefulla traditio- ner och stödja lokalhistorisk forskning

att stödja nya uttrycks- och verksamhets- former i kulturlivet samt

att ägna uppmärksamhet åt utformning och utsmyckning av offentliga platser och byggnader.

I den mån gällande författningar eller beslut av kommunfullmäktige ej annat före- skriver, åligger det kulturnämnden särskilt att ]. förvalta kommunens bibliotek, övriga kul-

turella institutioner och annan för kom- munens kulturella verksamhet avsedd egendom

2. handlägga ansökningar om anslag från institutioner, organisationer eller enskilda för ändamål inom nämndens verksamhets- område och framlägga därav föranledda förslag samt inom ramen för beviljade anslag fördela bidrag för ifrågavarande

ändamål

3. anskaffa konstverk inom ramen för anvisa- de medel

4. avge yttranden i plan- och byggnadsären— den, som remitteras till nämnden 5.jämväl utan föregående remiss följa ak- tuella plan- och byggnadsfrägor och där— vid, om kulturnämnden så finner påkallat, till vederbörande myndighet framföra sina synpunkter i sådana ärenden

6. avge yttranden i övriga ärenden, som re- mitteras till nämnden 7.med uppmärksamhet följa utvecklingen inom sitt verksamhetsområde samt hos kommunfullmäktige eller kommunal nämnd ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar som kulturnämn- den finner påkallade, samt

8. fullgöra de övriga förvaltnings— och verk- ställighetsuppgifter, som av kommunfull- mäktige överlämnas till nämnden.” _ I den tredje och den sista att-satsen samt i de återgivna punkterna 4, 5 och 6 behandlas kulturnämndens samarbete med byggnads- nämnden. Avsikten med punkt 5 är inte att kulturnämnden skall inkräkta på byggnads- nämndens kompetens och beslutanderätt. Formuleringarna i normalreglementet (”ver- ka för”, ”ägna uppmärksamhet åt”, ”följa”) är endast avsedda att markera en stor och viktig kontaktyta mellan de två nämnderna.

I sitt förut nämnda ”Förslag till principer för kulturförvaltningarnas organisation” be- handlar Kommunförbundet främst kultur- nämndens arbetsformer. Förslaget innehåller förbundets synpunkter på olika samverkans- former med föreningslivet, arbetsfördelnin- gen mellan kulturförvaltning och övriga or- gan inom kommunen, planering, organisa- tion och ledningsstruktur.

Förbundet preciserar där uppgifterna för kulturnämnderna på följande sätt:

”Sammanfattningsvis kan sägas att det primärt åligger kulturnämnd att kartlägga kommunmedlemmarnas behov inom områ- det, att prioritera de behov man anser kan tillgodoses samt att äska anslag och utföra den verksamhet som beslutas av kommunsty- relse och kommunfullmäktige.

Utöver verksamhet i egen regi har kultur- nämnd att stimulera, främja och ge aktivt stöd till sådan kulturverksamhet som äger rum inom föreningslivet.”

Behovet av samverkan mellan kulturnämn- den och föreningslivet och med andra kom- munala styrelser och nämnder betonas starkt av förbundet. För att få till stånd denna samverkan bör kulturnämnden enligt förbun- det ha en referensgrupp att rådgöra med. Om denna samrådsgrupp säger förbundet följan- de:

”Det är naturligt att kulturverksamheten i kommunerna på olika sätt förankras i det lokala förenings- och organisationslivet och att de kommunala organen visar lyhördhet för önskemål och kulturambitioner på orten. Ett mångsidigt samarbete måste därför vara den riktiga arbetsformen.

Till kulturnämnden bör anknytas en rådgi- vande referensgrupp bestående av represen- tanter för det lokala kulturlivet. En sådan referensgrupp skulle kunna berika diskus- sionerna i olika policy- och prioriteringsfrå- gor m m. I gruppen skulle det dessutom bli naturligt att behandla olika inbördes kon- takt- och samarbetsfrågor mellan föreningar, kulturinstitutioner och berörda kommunala nämnder.

Dessutom kan från föreningar och organi- sationer väljas representanter till mindre kontaktgrupper, som kan vara mer eller mindre institutionaliserade. Dessa grupper bör ha en rådgivande karaktär för kultur- nämnden, vilken har det politiska ansvaret för kommunens kulturpolitik. Här kan öns- kemål framföras, större projekt diskuteras gemensamt etc. Att i detalj ange vilka som bör ingå i dessa grupper är inte generellt möjligt utan blir beroende av de lokala förhållandena. Vad som aVSes är emellertid representanter för andra kommunala organ, föreningar, bildningsorganisationer etc.”

Flera andra frågor som rör den kommuna- la kulturförvaltningens organisation behand- las ingående i det här refererade principför- slaget från Kommunförbundet. Bla berörs planeringsfrågorna närmare. Förbundet tar upp behovet av och formerna för långsiktig planering och årsplanering inte minst ur ekonomisk synpunkt. Slutligen skisseras i principförslaget ett par modeller för kultur- förvaltningens organisation.

8.2

8.2.1 En mer målinriktad verksamhet

Kulturrådet har föreslagit mål för den fram— tida kulturpolitiken och olika åtgärder som bidrar till att förverkliga dessa. Målen är med nödvändighet allmänna. Flertalet förslag till insatser inom olika delsektorer är inte så utformade att de kan genomföras på en gång. Avsikten har i stället varit att lägga fram en långtidsplan, som kan förverkligas successivt. Det är alltså fråga om en rullande reformverksamhet, relaterad till de mål som ställs upp. Detta förutsätter att det finns organ som kan omvandla de allmänna målen till mål för verksamheter inom olika områ- den (operationella mål) och som kan följa upp utvecklingen i förhållande till målen. Uppföljningen av den fortsatta utveck- lingen kräver andra och mer meningsfulla mätare eller indikatorer än de som nu existerar. Hittills har uppmärksamheten allt- för mycket riktats mot verksamhetens volym och utvecklingen har ofta mätts endast i totala besökssiffror och anslagens storlek. Fler och bättre data och en utvecklad analysteknik skulle ge samhället och dess organ ett exaktare och samtidigt mer nyanse- rat beslutsunderlag. Detta ställer krav på insamling och bearbetning av fakta som nuvarande administrativa organ varken har ekonomiska eller personella resurser för. Ett motiv för organisatoriska förändringar är alltså behovet av organ som kan delta i det fortsatta arbetet med målfrågorna och som

Motiv för organisatoriska förändringar

kan samla och analysera ett avsevärt bredare faktamaterial än det nuvarande som grund för en kontinuerlig uppföljning av målen.

8.2 .2 Bättre långtidsplanering

[ Sverige har det främsta instrumentet för samhällelig långtidsplanering på kulturområ- det hittills varit utredningar. Det gäller i hög grad den statliga verksamheten, men det har i viss utsträckning också gällt inom kommu- ner och landsting. Som planeringsorgan har dessa utredningar dock inte varit särskilt lämpliga. Den bristande kontinuiteten samt det ofta begränsade ansvarsområdet för varje enskild utredning har inneburit väsentliga svagheter.

Utomlands börjar behovet av långtidspla- nering inom kulturområdet bli alltmer erkänt. I första hand gäller det givetvis länder som arbetar med flerårsplaner för samhällsutvecklingen i stort. Behovet av en långtidsplanering som bygger på systematis- ka studier av individernas aktiviteter och behov betonades av flera delegationer vid kulturrninisterkonferensen i Venedig år 1970.

Inom samhällsplaneringen, inte minst på det ekonomiska området, har långtidsplane- ringen successivt byggts ut till ett viktigt praktiskt-politiskt instrument. På kultur- området har det inte skett i samma takt. Här har en principiell tveksamhet ofta skymtat.

Man har ansett att kulturområdet lämpar sig illa för långtidsplanering. Detta resonemang bygger på en missuppfattning. Det är själv- klart inte de kulturella aktiviteternas form och innehåll som skall långtidsplaneras. Vad som behöver planeras på längre sikt är resursfrågorna och de organisatoriska frå- gorna, tex det ekonomiska stödets omfatt- ning, utformning och fördelning samt lös- ningar av lokal- och personalbehov. Nuvarande administrativa organ på kultur- området har endast i vissa fall den uppbygg- nad och de resurser som är nödvändiga för en sådan kontinuerlig långtidsplanering. Det gäller inte minst för det samspel mellan statliga och kommunala insatser som redan förekommer och som kulturrådet vill se

utbyggt.

8.2.3 Bättre samordning av samhällsorganens insatser inom kulturområdet

Kulturrådet har tidigare i betänkandet be- tonat vikten av samverkan inom kulturområ- det. Med detta har rådet menat två saker: att samarbetet mellan olika konstformer och mellan olika huvudmän inom kulturområdet måste förbättras, att samhällets kulturpolitis- ka insatser behöver samordnas med samhäl- lets service inom andra områden. Samtidigt har behovet av mera målgruppsinriktade och målgruppsanpassade åtgärder betonats. Detta ställer krav på en mer sammanhållen organi- sation inom kulturområdet.

Inom den samhälleliga sektorn bör nuva- rande splittring på en rad ofta snävt sektors- inriktade kulturorgan ersättas eller komplet- teras med organ med övergripande uppgifter. Dessa kan då, genom större överblick och bredare förankring, på ett bättre sätt än de nuvarande dels verka för samordning inom kulturområdet, dels representera kultur- verksamheten i kontakt och samarbete med andra samhällsområden.

För den statliga kulturadministrationen finns ett principiellt betingat önskemål att Kungl Maj:ts administrativa ansvar inte bör utökas utan i stället i vissa avseenden begrän-

sas. Behovet av bättre samordning bör där tillgodoses i första hand genom samordning på nivån närmast under departementet.

Ansvaret för att praktiskt genomföra den nya kulturpolitik kulturrådet föreslår kom- mer i stor utsträckning att vila på regionala och primärkommunala organ. Under 1960-talet har samverkan mellan institutio- ner på central, lokal och regional nivå utvecklats. Många grundläggande problem om ansvarsfördelningen mellan nivåerna och inom de skilda kommunerna och länen har emellertid förblivit olösta.

8.2.4 Ökad samverkan mellan samhällsorganen på kulturområdet och förenings- och organisationslivet

En förutsättning för att olika former av kulturverksamhet skall kunna samordnas och nå ut till nya grupper är att samhällets organ samverkar med förenings- och organisations- livet. Föreningarna, kulturarbetama och de fria grupperna skall fortlöpande kunna delge samhällets organ sina synpunkter och ha möjlighet att mer än hittills påverka deras beslut och institutionernas arbete. Samtidigt måste informationen från samhällets sida nå ut bättre. Man kan ha ett mer öppet infor- mationsutbyte, ta mer hänsyn till varandras verksamhet och ha en viss gemensam plane- ring utan att någon därför gör avkall på sina grundläggande uppfattningar och utan att någon minskar sina ansträngningar att på egna vägar nå fram till publiken.

Kulturella aktiviteter måste i framtiden i större utsträckning lokaliseras till närmiljön, till bostadsområden, slutna institutioner osv. Människorna i de olika miljöer det på så vis blir fråga om måste få möjlighet inte bara att ta emot information och arrangemang utan även att själva få framföra synpunkter och önskemål och medverka i verksamhetens planering och genomförande. Detta kräver en organisatorisk förankring i dessa miljöer. I vissa fall sker anknytningen lämpligast via samhällets organ (t ex för vissa institutioner) men i stor utsträckning måste det ske genom föreningslivet och då oftast via föreningar

som inte har kulturell verksamhet som sin huvuduppgift.

En bred förankring genom föreningslivet är ett viktigt led i genomförandet av en allmänt större delaktighet och allmänt ökade möjligheter till inflytande över planering och beslut. Samtidigt som kulturrådet idet föl- jande ger synpunkter och förslag beträffande _former för ett ökat samarbete, krävs det en- ligt rådets mening en analys av olika vägar för att förbättra kontakterna mellan å ena sidan de samhälleliga kulturorganen och å andra sidan förenings- och organisationslivet.

8.2.5 Ökad samverkan mellan kulturområ- det och andra samhällsområden

Kulturrådet har i målkapitlet strukit under, att en ny kulturpolitik måste bygga på en öppnare inställning till andra samhällsområ- den. I princip är detta ingenting nytt. Kul- turrådet konstaterar bara hur litet som hit- tills gjorts. Viljan till samarbete har säkert inte saknats men väl formerna för att bedriva det. Skolöverstyrelsen har tex varit öppen för ett samarbete med kulturinstitutionerna om skolans läroplaner. I många fall har skolöverstyrelsen dock haft svårt att finna organ på kulturområdet med tillräcklig över- blick och insikt i de krav samarbetet ställer. Socialstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen står inte främmande för fler kulturaktiviteter inom sina institutioner. Även i detta fall saknas ett organ på central nivå att diskutera lämpliga åtgärder med.

Vad som här har sagts om central nivå gäller i princip även de lokala och regionala nivåerna, även om kontaktvägarna där är kortare. För den fortsatta utvecklingen be- hövs sålunda på alla nivåer fastare organise- rade samarbetsformer mellan kulturområdet och andra samhällsområden.

8.2.6 Decentralisering och vidgat medin flytande

Kulturrådet lägger stor vikt vid decentralise- ringsmålet. Behovet av decentralisering gäller såväl planerings-och beslutsfunktioner som

resurser av olika slag. En decentralisering av befogenheter och resurser bör ske dels från central nivå till de regionala och lokala nivåerna, dels inom varje nivå. Decentralise- ringen innebär också ett vidgat medinfly- tande över beslutsprocesserna.

Skall man genomföra en konsekvent de- centraliseringspolitik får det oundvikligen en del organisatoriska konsekvenser. Om en decentralisering till regional och lokal nivå skall bli möjlig, måste organisationen där vara så utbyggd att en överflyttning av arbetsuppgifter är genomförbar.

På varje nivå föreslås en viss organisatorisk samordning av ansvaret för kulturfrågorna. Detta kan tyckas stämma dåligt överens med decentraliseringsmålet. Det är dock inte fal- let. En viss samordning är ofta en förutsätt- ning för en decentralisering. Om tex kultur- aktiviteterna i de mest vidsträckta kommu- nerna verkligen skall kunna spridas effektivt, kräver det en kulturnämnd med auktoritet och resurser för att driva kraftfull decentrali- seringspolitik inom kommunen. Om de stat- liga kulturpolitiska stimulansåtgärderna skall främja en aktivare decentralisering än som skett under 1960-talet, måste den statliga kulturadministrationen omstruktureras och i viss mån förstärkas. Internationella kultur- politiska översikter visar också att det är vanligt, att decentralisering kombineras med behov av att förstärka den organisatoriska strukturen på olika nivåer.

Kulturrådet förutsätter vidare, att det på kulturområdet i framtiden finns politiskt ansvariga organ på alla nivåer, ett brett medborgarinflytande på den politiska pro- cessen samt möjligheter till direkt kommuni- kation mellan institutionerna och medbor- garna. Nuvarande former för inflytande på institutioner är otillräckliga och ojämnt för- delade. Det gäller föreningars och organisa- tioners inflytande bl a genom styrelserepre- sentation och allmänna rådgivarfunktioner. Men det gäller också i hög grad publik- och deltagargruppernas möjlighet till direktin- flytande.

Ett aktivare kulturengagemang från kom- munal och landstingskommunal sida liksom

en utbyggnad av den statliga kulturpolitiken förutsätter även ett utvidgat medinflytande för kulturarbetarna. Det kan nämnas att i en av resolutionerna vid kulturministerkonfe- rensen i Venedig uppmanades Unescos med- lemsstater att beakta detta förhållande.

8.2.7 Ökad utvecklingsverksamhet

Under 1960-talet har åtskilliga värdefulla försök till experiment gjorts på det kultur- politiska området. Försök i olika utredning- ars regi kan dock ibland ha begränsats av att de bara belyst problemen utifrån deras speci- ella utgångspunkter, medan problem av mera generell natur förblivit obeaktade. Exempel på sådana generella frågeställningar har kulturrådet lämnat i målkapitlet (se t ex avsnitt 4.5). Betydelsefulla initiativ till un- dersökningar av kulturpolitiskt intresse har tagits av enskilda forskare, vissa kommuner och statliga utredningar. Det mera systema- tiska forskningsarbetet kring kulturpoliti- kens frågeställningar återstår dock att göra.

Nära knuten till utvecklings- och forsk- ningsverksamheten är insamling av impulser och idéer från utlandet. Kulturrådet konsta- terar att mycket av det omfattande kultur- politiska utvecklingsarbete som sker på många håll i utlandet inte bevakas mer systematiskt i vårt land. Dessa försummelser kan innebära att vi underlåter att dra lärdom — positivt och negativt — av vad som prövas i andra länder, till praktiskt och ekonomiskt förfång för verksamheten.

8.3

Organisationsfrågoma på kulturområdet kan inte lösas fristående från de organisatoriska förhållandena inom näraliggande samhälls- områden eller inom samhället i stort. Den allmänna uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan stat och kommuner och inom den kommunala sektorn mellan primärkommu- ner och landsting påverkar valet av organisa- toriska lösningar på kulturområdet. Det- samma gäller styrelse- och organisationsfor- merna på de tre nivåerna samt den administ- rativa indelningen lokalt och regionalt. Flera av dessa grundläggande allmänna frågor är fn föremål för översyn. De behandlas bl a av den år 1970 tillsatta länsberedningen och av den samtidigt tillsatta utredningen om den kommunala demokratin. De är också före- mål för överläggningar mellan Kommun- och Landstingsförbunden.

I direktiven till länsberedningen, den ut- redning vars resultat på lång sikt kanske mest kan påverka kulturområdets organisation, säger civilministern bl a (1971 års riksdags- berättelse s 408—409):

”Som en första utgångspunkt för bered- ningens arbete bör gälla att primärkommu- nerna — i enlighet med syftet med den till år 1974 genomförda kommunindelningsrefor- men — även framdeles skall svara för bety- delsefulla samhällsuppgifter och i ökad ut- sträckning kunna aktivt medverka i samhälls- byggandet. Intresset av att ge medborgarna största möjliga inflytande över allmänna angelägenheter och skapa tillfällen till en anpassning av samhällets åtgärder efter skift-

Grunddragen i den framtida kulturorganisationen

ande lokala förhållanden är starka motiv för en sådan ordning. Genom indelningsrefor- men kan kommunerna mera allmänt väntas bli rustade att bedriva sin verksamhet på sådant sätt att detaljerad tillsyn och kontroll från statens sida kan minska.

En andra utgångspunkt är statsmakternas självklara ansvar för bl a den samhällsekono- miska balansen, för sysselsättnings-, lokalise- rings- och näringspolitiken, för att medbor- garna i olika delar av landet får leva under så långt möjligt likvärdiga förhållanden och därmed också för den regionala utveck- lingen. Mellan statsmakternas åtgärder och intentioner i dessa avseenden samt den kommunala verksamheten måste ett fort- löpande samspel förutsättas.

Med dessa utgångspunkter bör bered- ningen överväga fördelningen i stort av sam- hällsuppgifter mellan stat och kommun. I dessa överväganden bör även ingå frågan om samverkan mellan staten och kommunerna bla i vad avser resursfördelning och andra åtgärder av betydelse för den regionala ut- vecklingen. I enlighet med vad jag tidigare har sagt bör detta ske genom ett system som innebär möjligheter för staten att påverka inriktningen i stort av den kommunala verk- samheten men lämnar en betydande frihet för kommunerna vid den närmare utform- ningen av olika åtgärder.

Efter sådana principiella överväganden som förut angetts bör beredningen gå in på frågan om dels uppgiftsfördelningen inom den kommunala sektorn mellan primär- och sekundärkommuner, dels uppgiftsfördel- ningen inom den statliga sektorn mellan centrala och regionala organ.

Vad gäller uppgiftsfördelningen mellan primär- och sekundärkommuner kan förut- sättas att det alltjämt — även med det ökade

primärkommunala ansvarstagande och den förstärkta ställning för den kommunala själv- styrelsen på det lokala planet, som indel- ningsreformen kan väntas leda till — kommer att finnas uppgifter som lämpligen bör ligga inom den kommunala sektorn men som inte heller de nya kommunerna var för sig kan bemästra. Det bör övervägas vilka former för interkommunal samverkan som är mest ändamålsenliga för sådana uppgifter och om uppgifter helt eller delvis bör kunna över- låtas på landstingskommunerna. Skäl torde bla av den anledningen också föreligga för undersökningar om organisatoriska föränd- ringar bör genomföras i syfte att nå bästa möjliga samordning av primär— och sekundär- kommunal verksamhet och verksamhetens finansiering.

När det gäller uppgiftsfördelningen mellan centrala och regionala statliga organ bör övervägandena innefatta principiella frågor rörande lämplig decentralisering inom den statliga förvaltningen och de regionala-orga- nens ställning i förhållande till regeringen och centrala förvaltningsmyndigheter. Även i detta avseende bör behovet av samordning såväl inom varje verksamhetsgren som mellan olika verksamhetsgrenar särskilt beaktas.

Som ett resultat av dessa överväganden bör beredningen lägga fram förslag till orga- nisation för samhällsverksamheten på regio- nal nivå, dvs en överarbetning av länsförvalt- ningsutredningens, landskontorsutredningens och länsdemokratiutredningens förslag. I an- slutning till detta bör beredningen ta upp frågan om lämpliga geografiska arbetsom- råden för såväl den sekundärkommunala verksamheten som den decentraliserade stat- liga förvaltningen. Det är visserligen från samordningssynpunkt önskvärt att dessa arbetsområden i största möjliga utsträckning sammanfaller. Med hänsyn till samhälls- uppgifternas olika natur kan det emellertid finnas anledning att söka sig fram till ett differentierat regionalt mönster med samord- ning på olika nivåer, tex i län och i länsblock eller planeringsregioner.”

Kulturrådet har inhämtat att länsbered- ningens arbete kommer att bli långvarigt och att det kanske kommer att dröja till slutet av 1970-talet innan en ny struktur växt fram.

Kulturrådet finner det utomordentligt olyckligt om lösningen av frågorna om kul- turorganisationen skulle behöva anstå under hela 1970-talet i avvaktan på beslut ifråga om ansvaret för regionala institutioner och i

fråga om länsindelningen. En sådan konse- kvens av det pågående utredningsarbetet finner kulturrådet stå i strid med de positiva intentioner som ligger bakom tillkomsten av länsberedningen. De synpunkter och förslag rådet i det följande lägger fram utgår därför från nuvarande fördelning i stort av samhälls- uppgifterna mellan stat och kommuner och från nuvarande länsindelning. De inriktas på det uppenbara behovet av en förändrad organisation inom kulturområdet redan un- der 1970-talet, en organisation så utformad att den successivt kan anpassas till de föränd- ringar som länsberedningens och andra ut- redningars förslag kan leda till.

I kulturrådets synpunkter och rekommen- dationer beträffande lokal och regional orga- nisation och i rådets förslag till reformerad central organisation för 1970-talet finns vissa gemensamma grunddrag, nämligen decentra- lisering av planering, beslut och resurser; politiskt ansvariga samhällsorgan med över- gripande planerings- och prioriteringsuppgif- ter; ett bredare samarbete och en bättre samordning inom kultursektorn mellan sam- hällsorganen och mellan dessa och förenings- och organisationslivet samt ett bredare sam- arbete mellan kulturområdet och andra sam- hällsområden.

Inom kulturområdet bör decentralise- ringen kunna föras förhållandevis långt. Så- vitt det är möjligt bör ansvaret ligga på lokal nivå. Till regional och central nivå förs de speciella uppgifter som inte kan fullgöras lo- kalt. Initiativ till sådana regionala eller cen- trala insatser bör i stor utsträckning komma från lokal nivå och vara betingade av dess behov. I vilken utsträckning detta gäller har framgått av tidigare kapitel, från vilka följan- de sammanfattning kan göras.

Kulturrådet har starkt markerat den fria kollektiva Skapande verksamhetens virde och det angelägna i att dess arbetsformer utvecklas och ges ökade resurser. [etta innebär ökat ansvar i första hand för kom- munerna och för förenings- och organisa- tionslivet.

Kulturrådet föreslår ingen ändring av folk- bibliotekens ställning som kommunala insti-

tutioner. På teater- och musikområdena bör tyngdpunkten förskjutas mot ett regionalt ansvar för institutionerna. Detta förutsätter ett ökat engagemang från landstingens sida. Även på musei- och utställningsområdet bör den regionala verksamheten byggas ut under medverkan av landstingen. Beträffande vis- ning av kvalitetsfilm kommer utvecklingen att ske lokalt, sannolikt genom insatser både från föreningar och kommuner. Institutions- verksamhetens ökade inriktning mot nya målgrupper och mot uppsökande verksamhet gör det samtidigt viktigt med ett ökat samarbete med föreningar och organisationer av olika slag.

Fördelningen av uppgifterna mellan pri- märkommunerna och landstingen blir be- roende av förhållandena i varje län. Frågan får utredas och bedömas av regionala och lokala organ i samråd. Allmänt anser dock kulturrådet att det är kommunerna som har det primära ansvaret. Landstingen och andra parter på länsnivå bör svara för de avgränsa- de uppgifter av typ länsbiblioteksverksam- het, länsteater, länsorkestrar, länsmuseum och stöd till föreningslivets distriktsorgan, som man inom länen väljer att föra upp från det primärkommunala planet till länsplanet.

Kulturrådet föreslår inte några principiellt sett nya uppgifter för staten men väl en förstärkning av flera av de uppgifter staten redan tagit på sig. Samtidigt som rådet föreslår en decentralisering till regional nivå, föreslås ökade statliga insatser för att stimu- lera en balanserad utveckling av de kultur- politiska insatserna.

Liksom hittills bör staten svara för vissa administrativa uppgifter, för centrala kultur- institutioner och för den eftergymnasiala utbildningen inom kulturområdet. Staten bör bygga vidare på det ekonomiska stöd till regional och lokal verksamhet som efter hand byggts upp genom studiecirkelbidrag, stadsteaterbidrag och andra bidrag, men i delvis ändrade former. Slutligen bör staten genom ekonomiskt stöd även stimulera de nya inslag i kulturpolitiken som kulturrådet föreslår.

Behovet av politiskt ansvariga organ på

kulturområdet är numera allmänt accepterat. Lokalt och regionalt utgörs de av kommu- nernas fullmäktige och styrelser resp lands- tingsmötet och förvaltningsutskott samt av kulturnämnderna. De senare kommer att fyl- la många planerings- och prioriteringsfunk- tioner. En del av dessa kräver dock enligt kulturrådets mening ett mera direkt samar- bete med föreningslivet. Rådet diskuterar i det följande hur detta kan ske.

På central nivå är regering och riksdag de politiskt ansvariga organen. Planeringen och samordningen på närmast lägre nivå är fn otillfredsställande. Kulturrådet lägger därför fram ett förslag till en omstrukturering av den statliga kulturadministrationen.

8.4

8.4.1 Allmänt

I direktiven till kulturrådet anges bla att rådet skall ”undersöka samspelet mellan statliga, kommunala och andra insatser på kulturområdet samt behovet av samordning av dessa insatser och föreslå åtgärder som underlättar en sådan samordning”. Kultur- rådet tar därför i det följande upp de lokala frågorna till relativt ingående behandling. Men utformningen av den lokala organisa- tionen är en lokal uppgift och rådets fram- ställning stannar därför vid en diskussion av olika frågeställningar, en diskussion som inte utmynnar i förslag utan i vissa rekommen- dationer. Avsikten med den följande fram- ställningen är att ge stimulans och vägledning för debatt och ställningstaganden lokalt.

8.4.2 De lokala kulturuppgifterna

Ökad jämlikhet på det kulturella området kräver, som redovisas i målkapitlet och i kapitlet om fri kollektiv skapande verksam- het, en större satsning på verksamhetsformer som ger tillfälle för gemene man till aktivt deltagande och skapande. Lokalt innebär det fortsatt utbyggnad av de kommunala musik- skolorna, en framtida utbyggnad av liknande verksamhet inom dans, teater och andra konstformer, ett större antal utövande stu- diecirklar men också bättre möjligheter till skapande verksamhet i andra arbetsformer än studiecirkelns. En sådan utveckling för-

Den lokala kulturorganisationen

utsätter fler och mera ändamålsenligt utrus- tade lokaler, särskilt i närmiljöerna. Vidare förutsätter den ökade anslag till de olika verksamhetsformerna, ökad rekrytering och utbildning av ledare och lärare, bättre kon- takt med olika målgrupper kombinerat med större anpassning till deras behov och önske— mål samt en närmare samverkan mellan olika intressenter för ett maximalt utnyttjande av resurserna.

Vad beträffar institutionerna räknar kul- turrådet, som framgått i kapital 6, inte med någon mera omfattande nyetablering av 10- kala institutioner. Folkbibliotek torde år 1974 finnas i samtliga kommuner liksom nå- gon form av större eller mindre kulturhisto- riskt museum, hembygdsmuseum eller mot- svarande. På teaterns och musikens områden räknar kulturrådet med en viss utbyggnad av antalet ensembler, främst på teatersidan. Dessa bör dock enligt rådets mening organi- seras regionalt. Däremot räknar kulturrådet med att en utveckling kommer till stånd inom ramen för de befintliga institutionerna och isamarbete dem emellan. Utvecklingen behöver vara både kvantitativ (t ex flera filialer, större bokbestånd och längre öppettider) och kvali- tativ (t ex nya medier, nya kontaktvägar, nya pedagogiska metoder och nya arrangemangs- typer). Den uppsökande verksamheten bör spela en betydligt större roll än hittills. Samtidigt bör den utvecklas från en i huvud- sak institutionsstyrd verksamhet till en verk-

samhet som bestäms av behov och önskemål från kommuninvånarna. Denna utveckling inom institutionerna kan i viss utsträckning Ske genom omdisponering av nuvarande re- surser men den förutsätter också tillskott av pengar, lokaler och utrustning samt personal med utbildning anpassad till den förändrade verksamheten.

Enskilda kulturarbetare och grupper av kulturarbetare utanför institutionerna bör kunna medverka i den lokala verksamheteni betydligt större omfattning än hittills. Det gäller inte minst i den uppsökande verksam- heten.

Även icke yrkesverksamma grupper kan på samma sätt i större utsträckning än hittills medverka, bl a i den uppsökande verksam- heten.

Bäde för institutionernas och för för- eningars och fria gruppers verksamhet be- hövs en förbättrad och förstärkt informa- tionsverksamhet.

Den lokala verksamheten har slutligen som en viktig uppgift att vidga verksamheten till olika miljöer, tex bostadsområden, ar- betsplatser, skolor och sociala institutioner.

8.4.3 Kommunernas arbetsuppgifter och organisation på kulturområdet

Som en följd av kostnadsutvecklingen och en medveten strävan att hålla entré- och del- tagaravgifter nere har en allt större andel av de lokala kulturkostnaderna kommit att täckas av kommunerna. Då det är angeläget att undanröja ekonomiska hinder för del- tagande i kulturaktiviteter behöver denna utveckling fortsätta. Subventioneringen gäl- ler den kommunalt drivna verksamheten inom skilda institutioner, men den gäller också föreningarnas verksamhet som till stor del är beroende av kommunala anslag. Kom- munerna har sålunda kommit att få huvud- ansvaret för det lokala kulturlivets finansie- ring.

I och med kommunsammanläggningarna år 1974 beräknas var och en av de då ca 270 kommunerna ha fått politiskt sammansatta nämnder på kulturområdet, i alla utom kan-

ske några av de största kommunerna i form av kulturnämnder. Att kulturnämnder inrät- tas är en nödvändig förutsättning för en ak- tiv kommunal kulturpolitik. Dessa kultur- nämnder kommer att arbeta i större kommu- nala enheter än tidigare. Det bör betyda bättre resurser och därigenom bättre under- lag för planering, verksamhet och service. Men samtidigt betyder det ökade geografiska avstånd. Till de problem kulturnämnderna kommer att ställas inför hör därför att ge en likvärdig service till de stora kommunernas olika delar. Till de viktiga uppgifterna för befintliga och tillkommande kulturnämnder hör enligt kulturrådets uppfattning att till behandling ta upp målfrågorna och frågorna om en långtidsplanering och i samband därmed också prioriteringsfrågoma. Målen får formuleras med utgångspunkt i de all- männa mål för samhällets kulturpolitik som statsmakterna kan komma att fastställa och utifrån de politiska partiernas kultur- program. Detaljplanering utför de kommu- nala organen däremot endast i den utsträck- ning som de också svarar för verkställighets- uppgifter.

Få kommuner har analyserat de behov som kulturpolitiken har att tillgodose. Vissa har dock gjort värdefulla praktiskt inriktade utredningar (tex Sundsvall och Södertälje) och Göteborgs kommun arbetar nu med att utforma ett kommunalt kulturprogram. Även utomlands har intressanta studier .orts. En sådan lades år 1969 fram av Stavangers stad (Våra kulturliv i dag og i morgen). Den innehåller en utförlig mål- diskussion, en beskrivning av kulturinstitu- tionerna och organisationerna och en redo- görelse för kommunens insatser. Vidare läggs utvecklingsplaner fram.

Sociologiska undersökningar som täcker hela kulturlivet i en kommun har tidigare inte gjorts i Sverige. Däremot har undersök- ningar gjorts av institutionernas arbete i vissa städer. År 1970 igångsattes dock en större undersökning i Göteborg i syfte att kartlägga invånarnas fritidssysselsättningar, deras atti- tyder till olika verksamheter samt önskemål för framtiden. Två undersökningar har publi-

cerats om den vuxna befolkningens resp skolungdomens fritids- och kulturvanor m m (Fritid och kultur i Göteborg 1971 resp 1972).

I vissa länder är sociologiska undersök- ningar vanligare än hos oss. För att få statsbidrag till ett lokalt kulturcentrum krävs sålunda i den flamländska delen av Belgien att det utarbetas en kultursociologisk studie av kommunen. Trots att den nya bidragsfor- men endast funnits under relativt kort tid har ett förhållandevis stort antal kommuner gjort sådana studier (Adult education and leisure in Flanders, Verhandelingen van het tijdschrift Volksopvoeding, 1968, s 73).

Studier av behovssituationen bör vara ett element även i de svenska kulturnämndernas planeringsarbete. Detta arbete får, som Kom- munförbundet närmare beskrivit i sina anvis- ningar (bilaga I), inordnas i kommunens totala planering. Varje kulturnämnd bör utforma en långtidsplan (femårsplanering) för sina olika verksamhetsområden inklusive en avvägning mellan dessa. Detta kräver utvärdering, jämförelser och prioritering av skilda aktiviteter. Alternativa förslag bör utarbetas där så är möjligt. Långtidsplanen skall vara rullande och måste således årligen ses över, korrigeras och kompletteras med nya uppgifter såväl vad gäller mål och verk- samhet som beträffande kostnadsutveckling.

Om långtidsplaneringen fungerar på rätt sätt, innebär planeringen på kort sikt i princip endast ett fullföljande i form av preciseringar och konkretiseringar. Ekono- miskt uttrycks den i förslag till utgifts- och inkomststat och i den fastställda budgeten. Ofta uppstår eller erbjuds dock verksamheter med kort varsel utan att de kunnat tas med i förhandsplaneringen. För sådana situationer är det nödvändigt att kulturnämnden har tillräckliga dispositionsanslag.

Jämförande studier mellan olika kommu- ner kan tjäna som vägledning för den kom- munala kulturpolitiken. Kulturrådet har i det föregående vid sin redogörelse för kom— munernas ekonomiska satsning pekat på olikheter mellan kommunernas insatser i olika delar av landet. Det nya kulturrådet bör kunna tillhandahålla sådant jämförelse-

material. Även internationella jämförelser kan då vara av intresse. För att få grepp om metodiken vid sådana jämförelser har Euro- parådet nyligen startat ett projekt med deltagande av ett tiotal europeiska städer, bl a Örebro.

Ett av skälen för att skapa centrala kultur- nämnder har varit den ökade möjligheten till en mer samordnad verksamhet inom kultur- området och bättre samarbete med andra sanhällssektorer. Normalreglementet ger en formell grund för en verksamhet som knyter samman kulturnämnden med verksamheten inom andra kommunala styrelser och nämn- der och inom deras institutioner. Kulturli- vets företrädare behöver på ett tidigt sta- dium komma in i planeringen inom dessa andra samhällssektorer, om de kulturella inslagen på ett meningsfullt sätt skall kunna samordnas med den övriga verksamheten. Men i gengäld måste också företrädare för andra verksamhetsområden ges tillfälle att föra fram sina önskemål i fråga om kulturser- vice. I dessa relationer till andra kommunala myndigheter har kulturnämnden enligt kul- turrådets mening ett ansvar för att initiativ tas till samarbete i regelbundna former.

Ett arbete med att utforma råd och anvisningar till normalreglementet pågår fn inom Kommunförbundet. Detta arbete har samordnats i tiden med arbetet inom kultur- rådet och med arbetet inom Landstingsför- bundets arbetsgrupp för kulturfrågor. Kul- turrådet finner det önskvärt att samordning- en kan föras så långt, att det kan anstå med utfärdandet av dessa råd och anvisningar till dess remissbehandlingen av rådets betänkan- de avslutats. Helst borde anvisningar inte formuleras förrän överläggningar ägt rum mellan representanter för regeringen och kommunförbunden i bl a de statsbidragsfrå- gor, som kan komma att aktualiseras genom kulturrådets förslag.

Slutligen vill kulturrådet understryka be- hovet av att kulturnämnderna till sitt förfo- gande får såväl ämnesspecialiserad som ad- ministrativ personal. Det sistnämnda är bery- delsefullt inte minst med tanke på nämndens planeringsuppgifter.

8.4.4 Föreningslivets uppgifter och organisation på kulturområdet

På det lokala planet kommer förenings- livet att spela en framträdande roll när en ny kulturpolitik skall förverkligas. En växande andel av institutionernas verksamhet bör enligt kulturrådets mening i framtiden vara av uppsökande karaktär. Det kräver bättre kontakter med olika grupper av människor än vad institutionerna själva eller kommuna- la styrelser och nämnder som regel kan svara för. De nödvändiga kontaktmöjligheterna finns ofta inom föreningar och organisatio- ner. Studieförbunden har genom sin breda uppbyggnad, sina kontakter, sina pedago- giska erfarenheter och sin allmänna inrikt- ning en nyckelställning i detta sammanhang. Men för att nå ut till nya grupper är det också viktigt att kulturnämnderna samarbe- tar med organisationer som har annan än kulturell inriktning, tex fackföreningar. På så sätt kan människorna nås i deras vardags- situation. Föreningar och organisationer sva- rar naturligast och bäst för kontakterna med individen och bör därmed få en stor del av ansvaret för den uppsökande verksamheten.

Vad som sagts beträffande den uppsökan- de verksamheten gäller i stor utsträckning även frivilliga studier i kulturämnen och skapande verksamhet av icke yrkesmässigt slag. Studieförbunden behåller givetvis ansva- ret för studieverksamheten. Skapande verk- samhet i andra former sker också — med undantag för mer skolmässigt upplagd verk- samhet som t ex den kommunala musiksko- lan — i stor utsträckning lämpligast inom föreningslivet. Detta innebär, om den av kulturrådet föreslagna prioriteringen av fri skapande verksamhet i olika former genom- förs, avsevärt ökade uppgifter för förenings- livet. Dessa vidgade uppgifter för föreningar och organisationer kan självfallet inte lösas utan vidare. De kräver att samhället ställer ökade resurser till förfogande. De nya uppgifterna kan också komma att påverka föreningarnas arbets- och organisationsformer. Bl 3 kan samarbetet mellan föreningarna behöva ut- vecklas.

8.4.5 Samverkan lokalt

Kulturarbetet i landets olika kommuner upp- visar många gemensamma drag. Målet att bryta geografiska, sociala och andra hinder för kulturell verksamhet är överallt detsam- ma. Metoderna att bryta dessa barriärer, t ex genom decentralisering av resurser och be- slutsfattande, genom uppsökande verksam- het och ökad information, är i stor utsträck- ning också desamma. Av detta följer att behovet av lokal samverkan mellan berörda parter också uppvisar stora likheter över lan- det. De huvuduppgifter för det lokala samar- betet som redovisas i det följande gäller där- för enligt kulturrådets mening i princip alla kommuner.

Samtidigt är de yttre förutsättningama skiftande. Kommunernas storlek, befolk- ningsstruktur, skattekraft, kulturella tradi- tioner och andra förhållanden varierar och ger kulturverksamheten olika omfattning och profil. Detta påverkar omfattningen och formerna för det lokala samarbetet. Ett principiellt likartat samarbetsbehov måste därför kunna få olika utformning beroende på dessa olika yttre förutsättningar.

Kulturrådet vill stimulera den lokala dis- kussionen och ge vägledning för kommande beslut genom resonemangen i det följande. Rådet skisserar en modell som med viss anpassning till de lokala förhållandena bör vara av intresse för det stora flertalet av kommunerna. Samarbetsfrågorna bör lokalt tas upp till överläggningar med de berörda inom och utom det traditionella kulturom- rådet. Initiativ bör i första hand tas av kulturnämnd eller, om kommunen ännu

"saknar sådan, biblioteksstyrelse och kom-

munens övriga kulturorgan. Initiativet kan givetvis även komma från föreningslivets sida, från andra grupper eller från enskilda personer.

8.4.5.1 Uppgifterna

Behovet av samverkan inom det lokala kul- turarbetet avser enligt kulturrådets mening följande fem huvuduppgifter: allmän kon- taktfunktion, referensgrupp till kulturnämn-

den, samplanering av uppsökande verksam- het, samordning av offentliga arrangemang samt gemensam service för publikkontakter.

Önskemålet om en utbyggd samverkan får under inga förhållanden drivas så långt att ett grundläggande krav på mångfald och va- riation inte kan upprätthållas.

1. Allmän kontaktfunktion

Inom varje kommun finns det behov av en viss allmän kontakt mellan de på kulturom- rådet verksamma. Det kan gälla för debatt av principiella frågor, för ömsesidig information om verksamheten, för gemensamt uppträ- dande utåt t ex för att hävda kultursektorns önskemål eller för kontakter regionalt och centralt osv. Detta behov av allmän kontakt gäller en vid krets av intressenter.

2. Referensgrupp till kulturnämnden

Målfrågor och övergripande planering hand- läggs i framtiden i stor utsträckning av kulturnämnden. Besluten fattas delvis i nämnden, delvis i kommunens fullmäktige.

Kommunen svarar också för vissa verk- ställighetsuppgifter genom sina institutioner och genom andra typer av verksamhet.

Genom att kommunen i allt större ut- sträckning bidrar till finansieringen av för- eningsverksamheten får kommunen också ett växande inflytande över ramarna för denna. Indirekt kommer kommunerna genom awäg- ningen av bidragens storlek, ibland även genom särskilda bidragsvillkor och i vissa fall genom styrelserepresentation i kulturinstitu- tionerna också att få ett visst inflytande över inriktningen av deras verksamhet.

I alla dessa fall _ i mål- och planerings- frågorna, i verkställighetsuppgifterna inom och utom institutionerna, i stödet till för- eningslivet, i samarbetet med kulturarbetar- na osv — är det viktigt med en nära kontakt mellan kulturnämnden och dessa övriga par- ter. Ur föreningarnas synpunkt är det av intresse inte bara att motivera sina årliga anslagsbehov utan även att kunna påverka nämndens arbete med mål- och resursfrågor.

De behöver därför genom regelbundna kon- takter med nämnden fortlöpande få möjlig- het att lägga synpunkter på dessa frågor. Detsamma gäller för kulturarbetarna, för föreningar utanför det traditionella kultur- området och för andra grupper. Men det lig- ger även i kulturnämndens intresse att skapa dessa kontakter. Nämnden kan därigenom få fylligare information som underlag för sina beslut men också få en förankring av beslu- ten i en opinion. Det sistnämnda är viktigt när nämnden skall hävda kultursektorns in- tressen.

Samma behov av att utbyta information och föra fram önskemål har kulturnämnden gentemot andra kommunala styrelser och nämnder, i den mån kulturnämnden medver- kar till arrangemang inom dessa nämnders institutioner.

För detta utbyte av information kring mål-, planerings- och vissa verksamhetsfrågor är alla parter betjänta av kontakter några gånger per år. Det kan ske genom att kultur— nämnden använder representanter för andra kommunala styrelser och nämnder, före- ningar och institutioner och kulturarbetare som en referensgrupp. Som tidigare framgått (8.1.5) har Kommunförbundet rekommen- derat kommunerna att inrätta en sådan refe- rensgrupp.

3. Samplanering av uppsökande verksamhet

Den uppsökande verksamheten berör en relativt vid krets av intressenter i egenskap av producenter, förmedlare eller mottagare. Här kan nämnas kulturnämnden och dess institu- tioner, andra kulturinstitutioner, studieför- bunden, vissa kulturella specialföreningar, vissa föreningar utanför kultursektorn tex de fackliga samt representanter för andra kommunala nämnder (t ex de sociala nämn- derna) och deras institutioner. Föreningarna är här många gånger förmedlare och/eller mottagare av arrangemangen. Särskilt lör- eningar och institutioner utanför den tradi- tionella kultursektorn bör redan på plane- ringsstadiet få framföra sina önskemål till producenter och finansiärer. Samplaneringen

behöver åtminstone ske i stort för en säsong eller ett år framåt. Efter planläggningen fattas besluten hos de olika organ som deltar i verksamheten.

4. Samordning av offentliga arrangemang

När det gäller de offentliga arrangemangen bör ökade kontakter och en viss samordning mellan arrangörerna kunna leda till ett bättre utnyttjande av resurserna. Den mest näralig- gande formen, som redan tillämpas på många håll, är en samordning till tid och rum för att undvika onödiga kollisioner mellan olika arrangemang. Samordningen kan också ut- vidgas till att gälla utnyttjandet av artister. Skolkonserter på dagtid kan t ex kombineras med en intern konsert på ett föreningsmöte på kvällen, om bara föreningsledningen vet om att artisten finns på orten en viss dag osv. Besluten fattas hos de olika organ som bedriver verksamheten.

5. Gemensam service för publikkontakt

Informationen om olika verksamheter kan och bör samordnas för att ge den största möjliga spridning. Ett av hindren för ett större deltagande i kulturell verksamhet är otillräcklig information om vad som står till buds.

Kulturrådet har diskuterat dessa frågor under 6.8. Där konstaterades att det traditio- nella utbudet men också den uppsökande verksamheten OCh den ökade satsningen på fri skapande verksamhet motiverar ökade insatser för publikkontakt. Det gäller givetvis att inte frånhända den enskilda arrangören uppgifter som uppfattas som en given del av arrangörens verksamhet. Nätet av kontakt- män/ombud i olika miljöer (arbetsplatser, bostadsområden, föreningar) som utgör en viktig del av publikkontakterna kan dock ses som en servicefunktion gemensam för olika intressenter. Varje arrangör har då fortfaran- de ansvar för den egna verksamheten men kan utnyttja den gemensamma servicefunk- tionens tjänster.

6. Uppgifter som inte bör samordnas

Innehållet i den lokala kulturverksamheten får aldrig stöpas i en form. Skilda intressen och grupper skall få verka fritt. Kulturnämn- derna bör genom att följa de olika verksam- heterna kunna ge stöd till grupper och meningsriktningar, som annars inte har möj- lighet att komma till tals. Därmed kan nämn- derna bidra till att ett grundläggande krav på mångfald och variation upprätthålls.

I de diskussioner av organisationsfrågorna som förts under kulturrådets utrednings- arbete har möjligheten av ett helt samman- hållet lokalt arrangörsskap av offentliga arrangemang förts fram. De olika intressen- terna skall enligt dessa tankegångar bilda ett gemensamt organ, som då skall svara för alla eller en betydande del av dessa arrange- mang. Därmed skulle man lösa samordnings— frågan och ta tillvara begränsade ekonomiska och personella resurser på bästa sätt. I mindre kommuner, där verksamheten inom varje enskilt konstområde är liten, skulle arrangörsuppgifterna bli större om man sam- manförde dem och på det viset bli mera meningsfulla.

Kulturrådet är också medvetet om att vissa sådana fördelar skulle kunna vinnas. Men rådet anser det också angeläget att de enskilda organen, det må vara studieförbund, specialföreningar, föreningar utanför den traditionella kultursektorn e d, får stöd och stimulans i sin verksamhet. Därigenom upp- rätthålls bla det nät av kanaler till medbor- garna som är huvudmotivet för satsningen på föreningslivet som förmedlare. Att frånhän- da de olika organen deras nuvarande, om än kanske blygsamma, arrangörsuppgifter och överföra dem till något gemensamt organ skulle knappast verka stimulerande för de enskilda föreningarna. Man riskerar då ett av- tagande intresse från deras sida för de sålun- da gemensamma arrangemangen. Dessa risker är enligt rådets mening större än de fördelar som kan vinnas.

8.4.5.2 Samarbetsformerna

Behovet av samarbete mellan ett relativt stort antal intressenter i ett antal olika frågor — mer aktuellt på kulturområdet än inom många andra samhällsområden — aktualiserar behovet av ett reguljärt samarbetsorgan med ett visst mått av formell uppbyggnad.

Enligt kulturrådets mening är en sådan formell uppbyggnad inte nödvändig för den allmänna kontaktfunktionen eller för upp- giften som referensgrupp till kulturnämnden (punkterna I och 2 ovan). Det är inte heller nödvändigt enbart för att samplanera den uppsökande verksamheten eller enbart för att samordna olika arrangemang (punkterna 3 och 4). Däremot blir förhållandet annor- lunda, om samarbetet också skall innefatta en servicefunktion för publikarbetet (punkt 5).

Kommunförbundet lägger i sina rekom- mendationer om referensgrupp till kultur- nämnden tyngdpunkten på de två först- nämnda uppgifterna och har räknat med att kulturnämnderna i allmänhet kan svara för nödvändig gemensam service för publikar- betet. Förbundet anser inte någon formell uppbyggnad nödvändig för kommunens be- hov. Referensgruppen kan enligt förbundets mening fungera genom att kulturnämnden — eller föreningarna — tar initiativ till samman- träden några gånger per år och att man då behandlar aktuella frågor. Större allmänna sammanträden kan också kombineras med kontakter sektorsvis och med arbetsgrupper av olika slag. Kulturnämnden svarar då för den nödvändiga administrationen.

Kulturrådet delar Kommunförbundets uppfattning när det gäller mindre kom- muner, där kulturarbetet i dag har begränsad omfattning eller där någon part spelar en dominerande roll. Men om verksamheten ökar i omfattning och om man når en bredd- ning och förstärkning av föreningarnas insat- ser, inställer sig enligt rådets mening behovet av fastare och mer kontinuerliga samarbets- former mellan olika typer av mottagare och producenter. Det gör det redan nu i medel- stora och större kommuner. Ett formellt

uppbyggt samarbetsorgan är visserligen inte nödvändigt för var och en av de fyra nyss nämnda funktionerna. Men tillsammans får de vid en utvecklad verksamhet inte obetyd- lig omfattning. Med den ansvarsfördelning mellan kommun och föreningar som är önsk- värd kan man också räkna med ett relativt stort antal aktiva parter. En viss grad av for- mell uppbyggnad ger då samarbetet större fasthet och stadga, ökar handlingsberedska- pen och underlättar tillkomsten av överens- kommelser och beslut.

När en servicefunktion för publikarbetet tillkommer är det nödvändigt med ett for- mellt uppbyggt organ som bas eftersom gemensamma beslut behöver fattas, pengar disponeras och kanske också personal an- ställas. Möjligheten finns dock att någon av de samarbetande parterna ensam svarar för denna funktion och ger tjänster som genom någon form av överenskommelse utnyttjas av alla.

Kulturrådet har övervägt olika sätt att lokalt bygga upp ett permanent samarbets- organ på kulturområdet. Huvudalternativen har varit att det antingen innefattar alla intresserade parterl eller endast föreningar och organisationer men inte kommunala representanter. I det första fallet sker sam- arbetet helt inom samarbetsorganets ram, i det andra fallet inom detta då det gäller föreningsangelägenheter men i övrigt mellan detta och de kommunala instanserna. Det första alternativet innebär fördelar ur kon- taktsynpunkt men innebär samtidigt vissa komplikationer, då representanter för kom- munala nämnder skall verka i ett ”blandat” organ. Då samarbetsorganet skall fungera som rådgivande instans till kulturnämnden och förmodligen också som påtrycknings- grupp i vissa frågor, skulle kommunens — och främst kulturnämndens — representanter

1 T ex kulturnämnden och dess institutioner, skol- styrelse, sociala nämnder, fritidsnämnd, byggnads- nämnd, studieförbund, övriga kulturella föreningar, intresserade föreningar utanför den traditionella kultursektorn (fackliga, religiösa, politiska m fl), icke-kommunala kulturinstitutioner, fria produ- centgrupper, kulturarbetarorganisationer och akti- vitetsgrupper.

i så fall ge råd till sig själva. Den andra formen av uppbyggnad torde därför vara den naturliga. I ett sådant organ kan också ingå alla kommunalt stödda institutioner som inte har en kommunal nämnd som styrelse. Det betyder dock inte att samarbetsorganet behöver sakna kontakt med kommunen. Förutom gemensamma sammanträden med representanter för kulturnämnd och andra kommunala styrelser och nämnder bör tex de kommunala kulturinstitutionernas chefer kunna adjungeras till samarbetsorganet och deltaga i dess sammanträden. Det torde vara av avgörande betydelse för ett samarbets- organ på föreningsbasis, att man verkligen kan uppnå effektiva kontakter med de kom— munala organen. Det är emellertid också viktigt med en stark representation för de intressenter som finns utanför kultursektorn i snäv bemärkelse, tex fackliga organisatio- ner, som ofta företräder kulturellt underför- sörjda befolkningsgrupper.

Förekomsten av ett samarbetsorgan bety- der inte att detta skall handha alla sam— arbetsfrågor. Frågor som endast berör några få parter torde skötas smidigast direkt mellan parterna. Samarbetsorganet kan dock fungera som inforrnationskanal till övriga. Den enskilda föreningen har naturligtvis ock- så möjlighet till direkt kontakt med kultur- nämnden och andra kommunala organ. Det skall förekomma i alla de fall det är den mest ändamålsenliga kontaktformen. Avsikten med samarbetsorganet är inte att skapa någon överordnad instans eller att byråkrati- sera kontaktvägarna lokalt. Avsikten är att skapa ett forum för bredare samverkan i de frågor där detta är angeläget och där nu- varande samarbetsformer visat sig vara otill- räckliga.

När det gäller arbetsformerna finns det inte anledning att gå in på dessa, då de är helt beroende av de lokala förutsättningama beträffande samarbetsorganets sammansätt- ning och arbetsuppgifter. Arbetsformerna bör anpassas till de olika parternas skiftande behov av kontakt med varandra och allmänt sett vara så enkla och obyråkratiska som möjligt.

Ett utvecklat samarbete förutsätter vissa administrativa rutiner för beredning och uppföljning av ärenden. Enligt kulturrådets mening bör administrationen dock kunna vara ganska begränsad även inom ett perma- nent samarbetsorgan, eftersom detta så långt som möjligt skall verka genom sina medlem- mar. Vad som behövs är i första hand möjligheter att förbereda och följa upp de ärenden man tar upp till diskussion antingen som referensgrupp till kulturnämnden eller som samordnare av arrangemang och upp- sökande verksamhet. I det första fallet kan man förutsätta att nämnden består admini- strativ service i form av sammanställning, kopiering och utsändande av underlag för diskussionerna, eventuellt protokollföring osv. Även för de övriga uppgifterna torde kulturnämnderna i många fall kunna svara för nödvändig administration. Man kan ock- så tänka sig att någon förening, t ex något av de större studieförbunden, består kansliser- vice. Slutligen fmns också möjligheten att anställa en verkställande ledamot på deltid. För detta behöver man i så fall ett kommu- nalt anslag. Kulturrådet anser emellertid inte att samarbetsorganet bör ha en administra- tion av den omfattning TCO-KU skisserade för sitt föreslagna lokala kulturcentrum.

Om samarbetsorganet svarar även för delar av publikarbetet, tillkommer ett visst perso- nalbehov. Eftersom en klar fördelning av uppgifterna mellan kulturnämnden och sam- arbetsorganet bör kunna ske, skall dubbelar- bete och onödiga personalkostnader kunna undvikas.

Som underlag för diSkussion och beslut lokalt vill kulturrådet för sin del rekommen- dera den i det föregående skisserade formen för lokal samordning och samverkan på kul- turområdet — givetvis med den anpassning som förhållandena i varje enskild kommun kräver.

8.4.5.3 Samarbetet i stora kommuner.

Beh0vet av andra former för samordning och samverkan än den skisserade modellen torde vara störst i kommuner med mycket stort

befolkningsunderlag och rikt differentierad verksamhet. Man föredrar kanske att där arbeta med separata styrelser och nämnder för varje verksamhetsform. Då blir det nöd- vändigt att finna former för den interna kommunala samverkan mellan dessa styrelser och nämnder, mellan var och en av dem och föreningslivet inom respektive område och slutligen mellan kulturorganen och intressen- ter inom andra samhällsområden. Därtill be- höver behovet av tvärkontakter ute i förorter och stadsdelar tillgodoses på lämpligt sätt.

De geografiskt stora kommunerna blir genom kommunsammanläggningarna fler än tidigare. I dessa kommuner kommer ansvaret för glesbygdsdelarnas kulturförsörjning först och främst att vila på kommunen och dess organ. Men det är viktigt att man också i stödet till föreningslivet beaktar glesbygds- problemen. Man bör välja sådana samarbets- former att ”utkantsområdena” blir represen- terade och att glesbygdsrepresentanterna genom reseersättning od ges arbetsmöjlig- heter som är likvärdiga med centralortens representanters.

8.5

8.5.1 Allmänt

Kulturrådet tar i detta avsnitt upp den regionala kulturorganisationen till behand- ling på liknande sätt som i det föregående har skett beträffande lokal organisation. Olika frågeställningar kommer alltså att tas upp till diskussion. Syftet är inte att formu- lera förslag utan att stimulera till debatt och ställningstaganden regionalt. Rådets resone- mang kring de regionala uppgifterna har också förhållandevis nära anknytning till förslagen om statliga åtgärder.

Kulturrådet har i det föregående under 8.3 berört uppgiftsfördelningen mellan pri- märkommuner och landsting. Endast vissa avgränsade uppgifter såsom tex länsbiblio- tek, länsmuseum, länsteater, länsorkester och stöd till föreningslivets distriktsorgan borde enligt rådets mening förläggas till länsnivån.

Till verksamheten för de nämnda institu- tionerna hör bl a samordning av länets eget kulturutbud med det utbud som kommer från andra län eller från centralt håll och med övriga insatser inom länen. [ detta arbete behöver institutioner, fria grupper, regionala och centrala förmedlingsorgan samt de lokala mottagarna och arrangörerna delta.

När det gäller fri skapande verksamhet förutsätts den regionala insatsen väsentligen vara av stödkaraktär. Stöd utgår till distrikts- organ eller regionala samarbetsorgan. Regio- nalt stöd kan tex ha formen av bidrag till

Den regionala kulturorganisationen

ledarutbildning, kurs- och konferensverksam- het och ämneskonsulenter.

8.5.2 Länen som geografisk enhet för den regionala kulturverksamheten

Vissa regionala kulturfunktioner kan behöva en stor del av landet som bas. Ofta är emellertid ett mindre område lämpligare. Det gäller för många service- och stödfunk- tioner och det gäller för verksamheten vid de flesta av institutionerna. Det ligger då nära till hands att välja länen som enhet. Dessa är inte i alla avseenden helt lämpade som geografiska enheter på kulturområdet. För vissa uppgifter är många av dem för små. Detta är orsaken till att en särskild indelning i åtta regioner gjorts för regionmusikorga- nisationen. Kulturrådet har likväl som nämnts (8.3) funnit övervägande skäl för att man under 1970-talet väljer länen som enhet för den regionala kulturorganisationen.

Ett viktigt skäl till att göra detta är behovet av anpassning till samhällets indel- ning i stort. Det skulle vara en olägenhet att stanna för en annan regionindelning för kulturområdet än för flertalet andra sam- hällsområden som är jämförbara med kultur- området. Den nuvarande länsstyrelse- och landstingsorganisationen utgår från länsindel- ningen. För länen finns det etablerade an- svarsförhållanden i politiskt, organisatoriskt och ekonomiskt avseende.

Ett andra viktigt skäl för valet av länen

som bas för den regionala kulturorganisatio- nen är den anpassning till föreningslivets uppbyggnad med distrikts- och samarbets- organ som man därmed får.

Det är sannolikt att det i en framtid — som ett resultat av arbetet inom länsbered- ningen — kan bli aktuellt med en ändrad länsindelning. Att i kulturorganisationen nu söka förutse och föregripa dessa förändringar är inte möjligt eller lämpligt. En anpassning till framtida ändringar bör ske när dessa kan överblickas.

8.5 .3 De regionala samhällsorganens arbetsuppgifter Och organisation på kulturområdet

De kulturuppgifter som man inom länen väljer att förlägga till länsnivån kan som regel inte genomföras utan samhällets medverkan och stöd. Denna medverkan kan innebära att verksamheten sker i samhällets regi men kan också begränsas till ekonomiskt stöd. Ansva- ret för dessa samhällsinsatser kan antingen läggas på ett statligt organ eller på lands- tinget. Kulturrådet finner alla skäl tala för det senare alternativet. De statliga organen bör dock följa kulturlivets utveckling inom länen och beakta länens behov i olika plane- ringssammanhang.

När kulturrådet prövat om det finns an- ledning att staten tar ett direkt samordnande ansvar på länsnivå, har det legat nära till hands att jämföra med skolområdet, där de statliga länsskolnämndema och numera ock- så länsstyrelserna har samordnande uppgif- ter. Den avgörande skillnaden är emellertid, att det på kulturområdet inte finns eller förutsätts tillkomma en statlig reglering vare sig av den lokala eller av den regionala verksamheten av motsvarande slag som skol- lag, läroplaner och bidragsbestämmelser till skolväsendet innebär. Statens insatser på kul- turom rådet bör i stället endast vara inriktade på stöd och stimulans i olika former.

Ett viktigt syfte med den år 1970 beslu- tade omorganisationen av länsförvaltningen var att få till stånd en bättre samordning av de statliga lånsorganens planeringsarbete. Re-

formen avsåg däremot inte att föra in nya verksamheter i den statliga förvaltningens ansvarsområde. Kulturrådet anser heller inte med hänsyn till vad som nyss sagts att det skulle finnas någon anledning att i framtiden föra in kulturfrågorna under länsstyrelserna. Däremot är det givet att länsstyrelserna till följd av sitt allmänna ansvar för den regionala planeringen bör komma in på sådana frågor, framför allt i yttranden över kommunal planering av kulturserviceanord— ningar. Att se till att det finns god tillgång till kulturella aktiviteter får anses vara en del av samhällets regionalpolitik. För genom- förandet av denna politik har länsstyrelsen ett stort ansvar.

De regionala statliga uppgifterna inom länsskolnämndsorganisationen har påverkats av den nya länsstyrelseorganisationen genom att vissa av länsskolnämndernas uppgifter förts över till länsstyrelserna. Detta är ett av skälen till att utbildningsministem år 1970 tillkallade särskilda sakkunniga för att utreda frågan om länsskolnämndsorganisationen (1971 års riksdagsberättelse s 314). Direkti- ven pekar mot att en ytterligare minskning av länsskolnämndernas uppgift kan bli ak- tuell. Enligt kulturrådets mening finns det inga skäl för att på länsskolnämnden lägga ett ansvar för kulturfrågorna. Däremot är det naturligt att det blir en nära samverkan mellan å ena sidan länsskolnämnden eller annat organ som i framtiden skall svara för uppgifter som nu ligger på denna och å andra sidan kulturorganen.

Kulturrådets slutsats blir, att det organ som har det allmänna politiska och ekono- miska ansvaret för icke statlig verksamhet i länen, nämligen landstingen, också bör ha det politiska ansvaret för samhällsstödet till kulturverksamhet på länsplanet. Lands- tingens huvudsakliga intresseområde har hit— tills varit sjukvården. Men landstingen har alltmer vidgat sitt verksamhetsområde bla till att i allt större utsträckning också omfat- ta utbildning och kultur. Landstingens eko- nomiska satsning på kulturområdet är visser- ligen ännu jämfört med kommun och stat inte betydande. Landstingens kulturutgifter

har dock ökat klart under 1960-talet. Det är enligt kulturrådets mening naturligt att landstingen successivt ytterligare ökar dessa insatser.

Landstingens politiska ansvar för samhälls- stöd till länsverksamheten innebär dock ingen överordnad ställning i förhållande till kommunerna. I den mån insatserna syftar till stimulans av kommunernas kulturpolitiska åtaganden är det naturligt, att Kommunför- bundets länsavdelningar blir platsen för dis- kussioner, överläggningar och rekommenda- tioner. Dessa senare har i växande utsträck- ning tagit upp kulturfrågorna och avsikten är att alla länsavdelningar bland sina delegatio- ner skall ha en skol- och kulturdelegation eller en kulturdelegation.

Enligt kulturrådet bör alltså landstingen ha det politiska ansvaret för samhällsstödet till de kulturuppgifter som man inom länen väljer att förlägga till länsnivå, medan Kom- munförbundets länsavdelningar bör bli det regionala organet för rekommendationer och beslut som rör kommunerna. Frågan om ansvaret för länsinstitutionerna behandlas i det följande.

För att lösa sina vidgade kulturpolitiska uppgifter har landstingen liksom kommu- nerna behov av en samlad handläggning av kulturfrågorna. Denna kan ske i särskilda kulturnämnder. Men den kan också ske genom att kulturfrågorna sammanförs med andra näraliggande ämnesområden tex i utbildnings- och kulturnämnd.

Kulturrådet har i kapitel 6 skisserat en utbyggnad av vissa länskulturinstitutioner. Rådet har däremot inte lagt fram utarbetade förslag på denna punkt. Det är en uppgift för landstinget i varje län att i samarbete med kommuner och föreningsliv ta initiativ till nödvändigt utredningsarbete om en sådan utbyggnad. Det är det organ som har det direkta regionala ansvaret som bör formulera direktiven till en utredning, välja utredare och bedöma utredningsresultatet.

I ett inledande skede för landstingens ökade kulturengagemang bör målbestäm- ningar och annat utredningsarbete få en framträdande plats. Utredningar kan med'

fördel ske i form av en samlad genomgång som speglar samspelet mellan olika kultur- områden och olika huvudmän. Sädana utred- ningar har gjorts av några landsting, bl a av landstingen i Västernorrlands och Skaraborgs län.

För utredningsarbetets ekonomiska del är två aspekter väsentliga. Den ena gäller for- merna för det ofta nödvändiga samarbetet med primärkommuner. Den andra aspekten av stor betydelse är frågan om vilka stats- bidrag som kan påräknas. Kulturrådet tar i kapitel 10 upp behovet av en översyn av nuvarande statsbidrag till regionala och loka- la verksamheter. Ett önskemål från kultur- rådets sida är därvid att nå fram till smidiga statsbidragskonstruktioner, som gör det möj- ligt att genomföra en utbyggnad av institu- tionerna och det regionala kulturstödet. Vid sina avvägningar av olika stödformer kom- mer rådet att ge en hög prioritet åt utbygg— naden av det regionala kulturstödet. En ana- lys av det statliga kulturstödets regionala för- delning har givit vid handen att det är myc- ket ojämnt fördelat. En utjämning i det avse- endet finner kulturrådet helt nödvändig.

8.5.4 Länsinstitutionerna

Kulturrådet har i kapitel 6 föreslagit att nuvarande stadsteatrar och regionalt basera- de riksteaterensembler i princip omvandlas till länsteatrar samt att ytterligare länsteatrar inrättas. Kulturrådet har också föreslagit att de nuvarande symfoniorkestrarna i princip omvandlas till länsorkestrar.

Ansvaret för länsinstitutionerna bör under en övergångsperiod delas mellan landstinget, respektive institutions hemkommun och för- eningslivet. Landstinget och hemkommunen kommer att tillsammans med staten bära en stor del av det ekonomiska ansvaret. För- eningslivet representerar de mottagargrupper institutionen vänder sig till i sin verksamhet. — För att tillgodose dessa olika intressenters. behov av inflytande är stiftelse den lämpli- gaste organisationsformen för länsinstitutio- nerna. Denna organisationsform bör passa för länsteatrarna, länsorkestrarna samt läns-

museerna. Kulturrådet finner visserligen att länsbibliotekens länsfunktioner bör stärkas men förutsätter dock inte tillsvidare några ändringar av det primärkommunala huvud- mannaskapet.

Landstingen bör ha en sammanhållande uppgift vad gäller finansiering och statsbi- dragsansökningar för länsinstitutionerna. Först på det sättet blir det möjligt för landstingen att avväga anspråk från olika institutioner.

8.5 .5 Sam verkan på länsplanet 8.5.5.1 Uppgifterna

Utformningen av samarbetet mellan de olika intressenterna på länsplanet får givetvis lösas med hänsyn till de skiftande förhållanden som råder i olika län. Skillnaderna mellan länen torde dock generellt vara mindre än skillnaderna mellan kommunerna.

På länsnivån finns samma behov som lokalt av allmän kontakt mellan olika intres- senter (punkt 1 under 8.4.5.l) och av en referensgrupp till kulturnämnden (punkt 2 under 8.4.5.1).

Samordning av arrangemang och turné- verksamhet (punkterna 3—4 under 8.4.5.l) kan på länsplanet bli förhållandevis mer om- fattande än på lokal nivå. Om kulturrådets förslag genomförs, kommer det som nämnts att finnas länsbibliotek, länsteater, länsrnu- seum och regionmusikensemble samt i vissa län därtill ytterligare en orkester. Vidare kan man räkna med ett växande utbyte med and- ra län och ett ökat antal lokala producenter, varav många icke yrkesmässigt arbetande grupper. Slutligen kommer Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar att er- bjuda ett inte obetydligt kompletterande utbud från egen produktion eller förmedlat från andra institutioner. Detta utbud från olika håll behöver samordnas, om det skall kunna utnyttjas på bästa sätt. Det är i all- mänhet lämpligast, att denna samordning sker på länsnivå. Samordningen bör främst ske på ett tidigt planeringsstadium och bla syfta till att eftersatta konst- och verksam-

hetsområden inom länet och eftersatta lans- delar blir tillgodosedda. Genomförandet sker däremot genom de olika producenterna respektive de lokala organ — kulturnämnder, föreningar eller andra — som fungerar som mottagare och arrangörer. De arrangerande uppgifterna bör helt handhas av lokalt för- ankrade organ. En länsinstitution kan således stå som arrangör på sin hemort, medan arrangemangen utanför hemorten bör ske ge- nom organ på respektive ort.

Den regionala samordningen bör givetvis lika lite som den lokala syfta till någon inne- hållsmässig samordning eller styrning.

I länssamarbetet, som alltså bör börja i ett tidigt planeringsskede, bör inledningsvis ingå en kartläggning av behovet inom olika läns— delar, mottagargrupper, kulturområden och verksamhetsformer. I detta arbete, som bör ske i samarbete med kommunerna, ingår även att ta kontakt med lokala organ för att stimulera intresset för olika verksamheter.

Efter det förberedande planeringsarbetet kommer den egentliga turnéläggningen. Riks- teatern, Rikskonserter och Riksutställningar har hittills i rätt varierande grad utnyttjat en samordning av tuméläggning genom regiona- la organ. Även på lokal nivå har önskemålen om regional samordning av arrangemangen varit av växlande styrka. I framtiden kompli- ceras frågan av den större andelen regional och lokal produktion. Detta ökar behovet av samordning. Samtidigt kanske behovet kan anses minska i takt med att länen får avsevärt färre och samtidigt större kommu- ner.

Samtidigt som kulturrådet betonar beho- vet av samordning, är det viktigt att under- stryka att det inte är avsikten att något organ ovanför länsinstitutionerna skall på- tvinga dem en viss verksamhetsplan. Dessa institutioner har ett eget regionalt ansvar och det är närmast för att kunna uppfylla det som de själva förutsätts behöva medverka i en organiserad samverkan.

Den regionala samordningen förutsätter medverkan såväl från producenterna som från mottagarsidan, representerad såväl av samhällsorgan som av föreningar och organi-

sationer. Inte minst de sistnämnda, som lokalt ofta är mottagare av utbudet, bör genom sina distriktsorgan eller på annat sätt deltaga i arbetet.

Publikkontakt (punkt 5 under 8.4.5.1) måste givetvis i huvudsak tas på lokal nivå. Viss typ av stöd för det lokala arbetet, tex inform ationsmaterial bör lämnas av länsinsti- tutionerna och av centrala organ. Vissa andra uppgifter, tex utbildning av ombud och konsulenter, kan dock behöva ordnas på länsbasis.

8.5 .5 .2 Sam arbetsformerna

Den allmänna kontaktfunktionen och upp- giften som referensgrupp till kulturnämnden ställer samma krav på samarbetet regionalt som lokalt.

Även samordningen av arrangemang ställer likartade krav på de två nivåerna. Regionalt kan det bli en omfattande uppgift med ett stort antal intressenter. Man torde få ställa relativt höga krav på samarbetets organisato- riska stadga, handlingsberedskap och perso- nalresurser. Att stödja publikarbetet ställer däremot lägre organisatoriska krav regionalt än lokalt.

Det regionala samarbetet blir av olika skäl något annorlunda än det lokala. På länspla- net måste man hela tiden stämma av plane- ringen mot verksamheten i kommunerna. Inom samhällssektorn finns det parter av olika slag, nämligen länsstyrelse, länSskol- nämnd och landsting. Till dessa kommer Kommunförbundets länsavdelning, som inte är ett samhällsorgan utan formellt en organi- sation. Samtidigt finns det på länsnivån ett organ, länsbildningsförbundet, som fyller be- tydande samarbetsfunktioner på kulturområ- det. Landstingens kulturnämnder och andra landstingsorgan har medverkat till dess ut- veckling. Det har skett genom att använda länsbildningsförbunden som verkställande organ för gemensamma uppgifter som lands- tinget stött ekonomiskt.

Det finns utan tvivel inom länen behov av samarbetsorgan av motsvarande typ som in- om kommunerna (8.4.5.2). Kulturrådet an-

ser att de regionala samarbetsuppgifternas karaktär och omfattning motiverar ett for- mellt uppbyggt samarbetsorgan. Imånga fall kommer det att vara naturligt att låta läns- bildningsförbunden bli detta organ. Där- igenom knyter man an till deras etablerade kontaktvägar, erfarenheter och administra- tion. Detta förutsätter dock en vidgning av förbundens bas till att omfatta representan- ter oekså för andra intressenter än de som nu ingår och som endast utgörs av studieför- bund, folkhögskola och länsbibliotek.

Eftersom olika parter1 har olika behov av kontakt och samarbete behöver dock detta inte betyda, att alla ges platser i ett vidgat länsbildningsförbund. Även andra anknyt- ningsformer är tänkbara.

De statliga organen, dvs länsstyrelse och länsskolnämnd, kan av formella skäl knap- past ingå som medlemmar i ett samarbetsor- gan av denna typ.

För landstingen torde det kunna innebära komplikationer att ingå som medlem i ett organ som har att ge förslag till dess egna ställningstaganden. Vissa landsting besätter dock fn en styrelseplats i länets bildnings- förbund. Samma svårighet skulle också kunna tänkas gälla för Kommunförbundets länsavdelningar. Däremot bör kulturinstitu- tionerna, med undantag för dem som drivs som kommunal förvaltning dvs som regel länsbiblioteken, kunna ingå som medlemmar i samarbetsorganet. Samarbetsorganet bör då kunna fylla viktiga kontakt- och samord- ningsfunktioner mellan institutionerna, mellan dessa och föreningslivet och inom föreningslivet.

Det blir sannolikt svårt att låta alla för— eningar vara direkt representerade i samar- betsorganet. Inom flera konstområden och särskilt på musikområdet finns ett antal spe-

! T ex landstinget och dess kulturnämnd, under- visnings/utbildningsnämnd, omsorgsstyrelsen, sjuk- vårdsstyrelsen, vidare länsstyrelse, länsskolnämnd, distriktsorganisationer för föreningar inom och utom den traditionella kultursektorn, länsinsti— tutioner på kulturområdet, regionmusiken, Riks- teaterns länsteaterförening, Kommunförbundets Iänsavdelning, kulturarbetarorganisationer, fria grupper osv samt Sveriges Radios distrikt.

cialorganisationer. Skulle alla dessa och där- till studieförbund och kulturinstitutioner samt vissa organisationer utanför den tradi- tionella kultursektorn vara representerade, blev samarbetsorganet alltför stort för prak- tiskt arbete. Samtidigt skulle den nuvarande ramen för länsbildningsförbundens uppbygg- nad sprängas.

Den breda förankringen är dock viktig. Man torde därför få välja någon form av representativ uppbyggnad, tex så att alla intressenter får ingå i ett representantskap men att det praktiska arbetet överlåts på en mindre, i särskild ordning vald grupp. En annan lösning är att varje sektor får ett begränsat antal platser i representantskapet för att göra det funktionsdugligt. Båda lös- ningarna kan kompletteras genom att kom- mittéer inrättas för olika specialområden. Detta torde vara nödvändigt inom flera konstområden, t ex på musikområdet för att skapa regelbundna kontakter mellan institu- tionerna, andra yrkesutövare och den icke yrkesmässiga verksamheten.

Det regionala samarbetsorganet skall givet- vis inte ses som en ersättning för olika former av direktkontakt mellan förenings- livet och landstingen.

Det regionala samarbetsorganet behöver viss personal. Vidgas länsbildningsförbundet till samarbetsorgan, bör det vara naturligt att förstärka dess nuvarande kansli i motsvaran- de omfattning. Liksom i kommunerna är det även möjligt att samordna kanslifunktioner- na med kulturnämndens. Samarbetsorganets kansli (eller det gemensamma kansliet) får också förutsättas överta de funktioner som Rikskonserters, Riksteaterns och Riksutställ- ningars regionintendenter nu har. Dessa stat- liga eller statsunderstödda riksorgan bör i framtiden inte ha regionala tjänstemän av denna typ (6.9). Annars kommer det att finnas både statliga och landstingskommu- nala regionala samarbetsorgan, vilket givetvis är olämpligt.

Till den föreslagna samordningsfunktio- nen på länsnivå bör statsbidrag utgå (10.63).

8.6

8.6.1 Motiv för förändringar

Till skillnad från vad som gäller kommuner- nas och landstingens kulturadministration lägger kulturrådet i fråga om den statliga administrationen fram konkreta förslag till förändringar.

Kulturrådet har i 8.2 angett flera motiv för förändringar i organisationsstrukturen på kulturområdet. Rådet tog där bl a upp be- hovet av en mer målrelaterad verksamhet, bättre långtidsplanering, bättre samordning av samhällets insatser inom kultursektorn. Dessa motiv för förändringar gäller i särskilt hög grad för den statliga administrationen, där den organisatoriska splittringen är ovan— ligt stark (se även figur 2.1 Den statliga kulturorganisationen januari 1972). Även om man skulle se bort från kulturrådets förslag till nya kulturpolitiska mål, finns här utifrån rationaliseringssynpunkt behov av be- tydande förändringar, något som utvecklas ytterligare i det följande.

Frånvaron av organ med övergripande uppgifter på myndighetsnivå påverkar utbild- ningsdepartementets ställning och arbetsupp- gifter. I den nya departementsorganisationen från år 1965 betonas departementens roll som stabsorgan för regeringen. Alla mer ru- tinmässiga beslut bör i princip delegeras och departementens arbete koncentreras på pla- nerings- och utvecklingsarbete, särskilt bud- get- och propositionsarbete. Inom kulturom- rådet är delegeringen emellertid fortfarande, sju år senare, till stora delar otillräcklig.

Den centrala kulturorganisationen

Underlaget för utbildningsdepartementets budgetarbete inom kulturområdet är ytter- ligt splittrat. Hösten 1970 gav 51 olika myndigheter och institutioner in anslags- framställningar som redovisades i statsverks- propositionen. [ vissa fall som inom teater- och musikområdena yttrar sig en myndighet över anslagsframställningarna. Departements- chefen hade dock att själv bedöma enskild— heterna i varje framställning. Detta detaljera- de budgetarbete tar mycket stor del av kul- turenhetens arbetsinsatseri anspråk. Anslags- splittringen leder till svårigheter att med kraft hävda angelägna önskemål från mindre sektorer eller enskilda institutioner. Vid be- handlingen av finansieringsfrågorna kommer en annan olägenhet med nuvarande admini- strativa system att beröras, nämligen den olikartade bidragskonstruktionen inom skil- da sektorer av kulturområdet. Dessa olik— heter har i vissa fall sakliga skäl. Oftast är dock förklaringen historisk.

Utöver det femtiotal anslagsframställning- ar som anmäls för riksdagen prövar Kungl Maj :t fortlöpande ett stort antal ansökningar om medel ur anslag till Kungl Maj:ts disposi- tion, i första hand anslaget Bidrag till särskil- da kulturella ändamål och behållningen av särskilda lotterimedel. Under budgetåret 1969/70 beviljades bidrag till 155 olika än- damål. Så långt möjligt har Kungl Maj:t sökt delegera den mer detaljerade medelsfördel- ningen till lämplig myndighet, främst teater- och musikrådet.

Departementsutredningen har under flera år sysslat med att systematiskt gå igenom vilka av de ärenden som Kungl Maj:t nu fattar beslut om som inte är av den natur att det finns saklig motivering för att beslut fattas på regeringsnivå. År 1970 uttalade utredningen (i promemoria nr 122 om befo- genheten att förordna ledamöter, revisorer mm i vissa organ) att beslutanderätten i frågor som rör ett 50-tal kulturinstitutioner borde kunna delegeras. En så långt gående delegering kan emellertid fn inte genomfö- ras. I flertalet fall saknas nämligen lämpliga organ att delegera beslutanderätten till.

Den statliga kulturpolitiken måste kanske mer än vad gäller insatserna på andra om- råden smidigt anpassas till den idémässiga utvecklingen. Den splittrade organisationen på myndighetsnivån och därav följande ar- betsbelastning för det samordnande departe- mentet har hittills försvårat statsmakternas möjligheter att följa upp beslutade reformer och att planera in delreformer i ett större perspektiv. Svårigheterna att klara dessa upp- gifter inom departementet bidrog sannolikt till att kulturrådet inrättades.

8.6.2 Pågående utredningsarbete

Kulturrådet finner det nödvändigt att lägga fram sina synpunkter på hela den statliga kulturadministrationen, även om de konkre- ta förslagen till förändringar endast gäller vissa delområden. Rådet tar i första hand upp de organisatoriska konsekvenserna av sina förslag i målfrågorna. Framställningen kommer därvid ofrånkomligen in också på områden som f n utreds av andra utredningar eller där utredningsarbetet nyligen avslutats, nämligen i första hand MUS 65:s, filmutred- ningens och litteraturutredningens områden. När det gäller frågor om det framtida ansva- ret för utbildningen inom kulturområdet finns även beröringspunkter med 1968 års utbildningsutrednings (U 68) arbetsområde. Slutligen berörs skolöverstyrelsens organisa- tion något. En viss omorganisation av över- styrelsen har genomförts år 1972. Skolöver- styrelsens organisation och verksamhet har

behandlats av riksrevisionsverket i Skolöver- styrelsen — en förvaltningsrevisionell studie, 1971.

Förslag och synpunkter som rör musei- och utställningsområdena samt kultur- minnesvården får sin speciella karaktär ge- nom att kulturrådets och MUS 65:s utred- ningsarbete läggs fram samma år. Möjligen kan beredningsarbetet för samtliga förslag komma att ske parallellt. Kulturrådet och MUS 65 har under utredningsarbetet haft nära kontakter i frågor av gemensamt in— tresse. Rådet och de sakkunniga har sökt att utforma sina förslag så att statsmakternas slutliga ställningstaganden skall kunna ut- mynna i en enhetlig struktur.

Filmutredningen och litteraturutredning- en har ännu inte kommit så långt att det varit möjligt att konkret diskutera konse- kvenserna på det administrativa området. Rådet försöker så långt det över huvud är möjligt i sina förslag undvika bindningar som föregriper kommande förslag. Rådet anser det emellertid nödvändigt att här redovisa ett förslag till en samlad struktur för den centrala kulturadministrationen, som dessa utredningar kan ta hänsyn till.

8.6.3 En ny organisationsstruktur 8.6.3.l Departementsorganisationen

Kulturrådet utgår i sin analys av den centrala kulturadministrationen från de principer som gäller för den nuvarande departements- organisationen. Genom de riktlinjer som slogs fast är 1965 (prop 1965r65, SU 1965: 105, rskr 19651295) skall departementen huvudsakligen syssla med övergripande pla- neringsfrågor särskilt i anknytning till propo- sitionsarbetet. Kulturrådet föreslår inte hel- ler några i princip nya uppgifter för det departement som har ansvaret för kulturfrå- gor. I stället bör det genom rådets förslag bli möjligt att såsom bla departementsutred- ningen föreslår delegera beslut, som inte nödvändigtvis måste avgöras på regerings- nivå. Vidare leder kulturrådets förslag till att departementsarbetet avsevärt underlättas ge-

nom att petitamaterialet blir mer genom- arbetat. Regeringen får ett bättre besluts- underlag för målfrågorna inom hela kultur- området, för prioriteringsfrågor och för frå- gor om formerna för samverkan mellan kul- turområdet och andra sektorer.

Samtidigt kommer större krav att ställas på departementsorganisationen i frågor som hittills beaktats i ringa eller ingen omfatt- ning, bl a kulturfrågornas roll i den långsikti- ga samhällsutvecklingen. En komplicerad och enligt kulturrådets mening angelägen samverkan mellan kulturområdet och utbild- ningsområdet, det socialpolitiska området samt sarnhällsplaneringen bör främjas också på departemental nivå i långt större utsträck- ning än som varit möjligt under 1960-talet.

Som en följd av att åtgärder beträffande samtliga massmedier enligt kulturrådets me- ning bör hänföras till det kulturpolitiska området bör ansvaret på departementsnivå för presstödet föras över från finansdeparte- mentet till samma departement som handläg- ger övriga kulturfrågor.

De avsevärt ökade uppgifter som under 1970-talet kommer att läggas på utbildnings- departementet har för kulturrådet aktualise- rat frågan om upprättande av ett särskilt departement för bl a kulturfrågor. De övriga områden som i dag hör under utbildningsde- partementet är stora och komplicerade. Det är skolväsen, högre utbildning och forskning, lärarutbildning, vuxenutbildning, studie- sociala åtgärder, kyrkofrågor och ungdoms- frågor. Alla dessa områden kommer att ställa ökande anspråk på departementsledningen. Utbildningsdepartementets huvudtitel är den näst största efter socialhuvudtiteln. Frågan om en delning av utbildningsdepartementet har ofta diskuterats under 1960-talet. Ar- betssituationen är fn löst så att departemen- tets ärenden anmälsi regeringen av fyra olika statsråd, av vilka två uteslutande sysslar med departementets ärenden. Två konsultativa statsråd har hand om ungdomsfrågor respek- tive kyrkofrågor.

Kulturområdet är jämfört med ansvarsom- rådet för flertalet departement inte stort, framför allt inte i ekonomiskt avseende. Det

är emellertid ett område under utveckling och inrymmer många komplicerade problem. Om den nya kulturpolitik som kulturrådet föreslår skall kunna realiseras, kommer det att kräva aktiv uppföljning under hela 1970- talet. En rad reformförslag från andra utred- ningar är att vänta de närmaste åren. Ett genomförande av dessa reformer kommer att ställa stora krav på insatser från departemen- tets sida. Nuvarande departementsindelning kan medföra att kulturområdet inte utåt får den profil som rådet anser motiverad.

Kulturrådet föreslår därför att ett särskilt departement för bl a kulturärenden inrättas. Enligt den avgränsning som rådet gjort ingår radio, television och press i kulturområdet. Som sagts i målkapitlet (4.112) bör kultur- politiken på sikt ses som en del av en samlad kultur-, idrotts— och ungdomspolitik. Ett överförande till samma departement av alla ärenden rörande kultur- och fritidsfrågor är önskvärt. Till det nya departementet bör föras stödet till ungdomsorganisationerna som i dag är inordnat i kulturområdet. Jämte kultur- och ungdomsfrågorna bör lämpligen idrottsärendena föras över från j'ordbruksde- partementet. För att underlätta en samord- ning av de statliga insatserna för samlings- lokalfrågor bör det övervägas om inte vissa ärenden om stöd till samlingslokaler bör föras till det nya departementet. Sistnämnda fråga sammanhänger med frågan om sam- lingslokalnämnden bör bestå eller om dess arbetsuppgifter bör föras till det nya kultur- rådet (9.242).

Kulturrådet är medvetet om att frågan om upprättande av ett nytt departement inte kan bedömas isolerad. Den måste ses tillsam- mans med utformningen av den framtida departementsorganisationen, vilken kultur- rådet inte kan överblicka.

Även om departementsindelningen ändras kan detta inte på något sätt påverka de grundläggande principerna i fråga om ärende- fördelning mellan departement och myndig- heter. På departementalt plan bör fortfaran- de endast handläggas den typ av ärenden som enligt 1965 års principbeslut skall ligga på regeringsnivå. Tillkomsten av ett nytt

departement minskar inte på något sätt behovet av en reform av den centrala kultur- administrationen i övrigt. Ett eventuellt nytt departement ersätter enligt gällande förvalt- ningsprinciper inte ett organ av det slag som kulturrådet föreslår i det följande under 8632.

8.632 Ett centralt organ för rådgivning, utredning och statsbidragsprövning

Kulturrådet har i målkapitlet avgränsat det kulturpolitiska området. Detta bör behand- las som enhet på departementsnivå. Det skulle då kunna förefalla naturligt att också på myndighetsplanet ha ett organ med ett motsvarande ansvarsområde, eftersom sam- ordningsbehovet där är lika stort. Det organ som kulturrådet föreslår, i betänkandet kallat det nya kulturrådet bör också ha ett allmänt ansvar för utvecklingen i fråga om samhällets insatser inom hela kulturom- rådet på liknande sätt som det som utred- ning arbetande kulturrådet haft. Det nya kulturrådet bör dock inte ha ett direkt ansvar i tex anslagsfrågor för hela det kulturpolitiska området. En rad omständig- heter som kommer att utvecklas närmare i det följande talar nämligen för att det nya kulturrådets direkta ansvar i nyssnämnda frågor begränsas till i första hand följande sektorer nämligen, teater, musik, dans, film, litteratur, konst, museer och utställnings- verksamhet.

Rådet vill med sitt förslag bygga vidare på de tankegångar som legat bakom teater- och musikrådets tillkomst och utformningen av skolöverstyrelsens folkbibliotekssektion. Des- sa kan på sina områden karakteriseras som statliga serviceorgan av rådskaraktär snarare än som förvaltningsmyndigheter. Teater- och musikrådets ställning som tillsynsmyndighet ger inte rådet rätt att fatta beslut i administra- tiva frågor rörande institutionerna annat än på de punkter där bestämmelser direkt medger eller påfordrar detta.

Det nya kulturrådet bör vara ett serviceor- gan som biträder statsmakterna i kulturpoli- tiska frågor och lämnar råd och stöd till

landsting, kommuner och organisationer. Ett sådant organ skulle som sin centrala uppgift ha att främja de mål statsmakterna upp- ställer för kulturpolitiken.

Det nya kulturrådets allmänna ansvar för hela det kulturpolitiska området innebär givetvis inte att rådet bör ha någon överord- nad ställning gentemot kulturrnyndigheter utanför rådets direkta ansvarsområde. Rådet får därför förutsättas arbeta genom olika former av samråd med berörda myndigheter i alla här avsedda ärenden av övergripande natur.

Det nya kulturrådet avses inte bli ett ämbetsverk av samma slag som skolöversty- relsen, universitetskanslersämbetet eller, in— om kulturområdet, riksarkivet och riksanti- kvarieämbetet. Ett karakteristiskt drag för denna typ av central förvaltningsmyndighet är att den har vissa i lagar och författningar inskrivna befogenheter gentemot bl a under- lydande organ. Inom kulturminnesvårdens område har sålunda riksantikvarieämbetet att vaka över efterlevnaden av fornminnes- och byggnadsminneslagarna. Inom det nya kulturrådets ansvarsområde bör inte tillkom- ma någon lagstiftning som ger motsvarande befogenhet åt det nya organet. Utöver de befogenheter som grundats på lagbestämmel- ser brukar centrala ämbetsverk tillsätta viss personal vid underlydande myndigheter. Riksarkivet tillsätter sålunda högre tjänster vid landsarkiven. Inte heller sådana befogen- heter bör läggas på det nya kulturrådet. Däremot kan det bli aktuellt att till det nya organet delegera befogenhet att besluta om ledamöter i vissa styrelser m rn enligt depar- tementsutredningens förslag.

Det centrala motivet för att inrätta det nya kulturrådet ar att öka inflytande och insyn från bl a folkrörelser. kulturarbetaror— ganisationer och kommunrepresentanter ide avvägningar i fråga om de statliga kulturin- satserna som är av vital betydelse för alla berörda.

Det nya kulturrådet tillgodoser dämied vissa av de önskemål som legat bakom TCO- KU:s förslag om ett centralt samrådsorgan med representation för bl a folkbildningsor-

ganisationer, kulturarbetaro rganisationer och kommunförbunden.

Det nya kulturrådet skall bl a väga intres- sen mot varandra och göra prioriteringar. Den organisation som föreslås medför att ett femtiotal personer som ledamöter i rådet och dess nämnder och representanter för kulturområdet och samhället utanför kom- mer att dela ansvaret för rådets avvägningar och prioriteringar.

Den svenska demokratin bygger på den representativa principen. Att det ivissa fall kan vara svårt att tillämpa denna på ett sätt som gör att demokratin av alla upplevs som vital och engagerande är välbekant. Inte minst betonas dessa svagheter i kulturdebat- ten. där man ofta hävdar att många grupper och många individer inte kan och kanske inte heller vill påverka de stora organisatio- nerna inom kulturområdet. De känner sig ”utanför” och de är misstrogna mot initiativ och förslag, som kommer från 5 k etablerade institutioner.

Det är därför viktigt att det nya kulturrå- det får en så bred kontaktyta som möjligt och arbetar på ett sådant sätt att de här antydda riskerna undviks. Rådet bör i avse- värt större utsträckning än andra statliga organ vara inriktat på kontakter med olika delar av opinionen. Ledamöter och tjänste- män bör delta i möten och konferenser och rådet bör också självt regelbundet ordna konferenser, som rör den statliga kulturpoli- tiken och angränsande frågor. Rådet bör vidare ge en fyllig och lättillgänglig infoma- tion om den egna verksamheten och följa den kulturpolitiska debatten i olika massme- dier. Också forskningen bör följas och rådet bör självständigt försöka utvärdera resultaten av denna.

8.633 Sektorer utanför det nya kulturrådets direkta ansvarsområde

I målkapitlet (4.112) har kulturrådet preci- serat sin avgränsning av det kulturpolitiska området. Under föregående punkt har rådet angett omfattningen av det nya kulturrådets direkta ansvarsområde. Den valda avgräns-

ningen innebär att följande sektorer inom kulturområdet tills vidare faller utanför rå- dets direkta ansvarsområde: folkbildning, fördelning av kulturarbetarersättningar, ut- bildning inom kulturområdet, TV, radio, press, kulturminnesvård och arkivväsen. Även ungdomsverksamheten som kulturrå- det inte för till det egentliga kulturpolitiska området ligger utanför det nya kulturrådets ansvarsområde. ] det följande motiverar kul- turrådet närmare skälen till att dessa sekto- rer lagts utanför det nya organets direkta ansvarsområde.

Stödet till folkbildningsverksamheten ad- ministreras av skolöverstyrelsen. Avsikten med den i år genomförda omorganisationen, som innebär att folkbildningsfrågorna inord- nats i undervisningsavdelningen för vuxen- utbildning, har inte varit att åstadkomma någon reell förändring av folkbildningens ställning inom överstyrelsen.

Den analys av studiecirkelverksamhet och föreläsningsverksamhet som kulturrådet gjort visar att man kan lägga två principiellt olika aspekter på folkbildningsverksamheten, vuxenutbildningsaspekten och kulturaspek- ten. Även om ”kulturdelen” i folkbildnings- arbetet kvantitativt sett är betydande, domi- nerar dock vuxenutbildningen. De senaste årens starka satsning på vuxenutbildningen har gjort att folkbildningens organisationer starkt markerat sina uppgifter på detta områ- de. Organisationerna har särskilt pekat på att de har bättre möjligheter än den kommunala vuxenutbildningen att ordna olika former av uppsökande verksamhet. Folkbildningens or- ganisationer gör synnerligen betydelsefulla insatser på vuxenutbildningens område.

Kulturrådet ifrågasätter om inte folkbild- ningens traditionella kulturaspekt genom den hittillsvarande utvecklingen kommit i skymundan. Rådets analys visar vilken bety- delse kulturområdet har i studiecirkel- verksamheten. Rådet är övertygat om att folkbildningsorganisationernas kulturinsatser måste byggas ut. För att underlätta detta lägger rådet fram förslag som syftar till att göra statsbidragsbestämmelserna bättre an- passade till krav som förts fram från en rad

organisationer inom kulturområdet. Mot denna bakgrund har rådet ingående prövat tanken på att föra över ärenden om stöd till studieorganisationer och studiecirkelverk- samhet från skolöverstyrelsens förvaltnings- område till det kulturadministrativa områ- det. Kulturrådet anser sig dock i nuvarande läge inte kunna föreslå en sådan lösning. Rådet kan inte heller förorda en uppdelning av stödet till studiecirklar och studieorgani- sationer. Det är av väsentligt värde att dessa bidragsformer hålls samman. Vissa andra stödformer som nu handläggs inom skolöver- styrelsen föreslås dock bli överförda till kul- tursektorn. Bla gäller detta delar av stödet till handikappades kulturella verksamhet samt det bidrag till kulturarrangemang som föreslås avlösa det nuvarande föreläsningsbi- draget.

Kulturrådet förutsätter alltså att de eko- nomiskt mest betydelsefulla delarna av folk- bildningsstödet, nämligen studiecirkelbidra- gen och organisationsstödet, tills vidare lig- ger kvar hos skolöverstyrelsen. Sambandet med utbildningsväsendet är en väsentlig del av folkbildningens profil. Organisationerna har under senare är själva valt att poängtera folkbildningens vuxenutbildningsaspekt. Om denna profil skall ändras, bör en sådan för- ändring initieras av organisationerna själva.

När kulturrådet stannat för att huvudan- svaret för studiecirkelverksamheten skall ligga kvar hos skolöverstyrelsen bygger detta på förutsättningen att det kan skapas effekti- va former för att skolöverstyrelsen i samråd med det nya kulturrådet skall kunna beakta kulturområdets önskemål om utformning av Statsstödet till studiecirkelverksamheten.

Av kapitel 1 (1.5) framgår att rådet senare avser att lägga förslag om samhällets insatser för att förbättra kulturarbetarnas ekonomis- ka läge. [ det sammanhanget återkommer rådet till formerna för administrationen av kulturarbetarersöttningar. Rådet kan inte nu, innan det slutligt tagit ställning till de grund- läggande frågorna om ersättningens utform- ning, lägga fram förslag i den frågan. Musika- liska akademiens styrelses, Konstakade- miens, konstnärsstipendienämndens och sty-

relsens för Sveriges författarfond verksamhet för att fördela kulturarbetarersättningar i olika former berörs alltså inte av förslagen i detta betänkande.

Det omfattande utredningsarbetet under 1960-talet rörande olika utbildningsinstitu- tioner inom kulturområdet har inte lett fram till någon lösning av institutionernas led- ningsorganisation. Scenskoloma och dans- skolan står under tillsyn av teater- och musikrådet. Sedan år 1971 står musikhög- skolorna provisoriskt under tillsyn av organi- sationskommittén för högre musikutbild- ning. För övriga statliga utbildningsinstitu- tioner inom kulturområdet finns inga gemen- samma tillsynsorgan. De förslag i fråga om den högre konstnärliga utbildningens organi— sation som lagts fram av konstnärsutbild- ningssakkunniga har statsmakterna ännu inte tagit ställning till. Hela det eftergymnasiala utbildningssystemet utreds fn av 1968 års utbildningsutredning (U 68). Förslag från utredningen väntas under budgetåret 1972/73.

I frågan om ansvaret för kulturutbild— ningsinstitutionerna skall ligga hos det organ som har ansvaret för de statliga insatserna på kulturområdet — det föreslagna nya kultur- rådet — eller på ett annat organ, vill rådet inte uttala någon bestämd uppfattning. Rådet anser att det varit av värde att ansvaret för scenskoloma samordnats med tillsynen över teaterverksamheten. Dessa erfarenheter skulle alltså tala för att tillsynen över kultur- utbildningsinstitutionerna fördes till det nya kulturserviceorganet. Mot denna lösning ta- lar behovet av samordning inom hela den eftergymnasiala utbildningssektorn.

Även om kulturrådet inte tar ställning till ledningsorganisationens utformning i fram— tiden, vill rådet starkt understryka den konstnärliga utbildningens särart i förhållan— de till andra grenar av utbildningsväsendet. Självfallet bör under alla omständigheter det nya kulturrådet få inflytande över dirnensio- nering och uppläggning av utbildningen lik- som beträffande initieringen av nya utbild- ningsvägar. Kulturrådet kommer att i sitt nästa betänkande gå in på behovet av utbild-

ning i olika former för kulturförmedlare i skilda funktioner.

Kulturrådets förslag i fråga om det nya kulturrådet innebär att teater- och musikrå- dets uppgifter i princip förs över till det nya organet. Därvid uppkommer frågan om vil- ken myndighet som i fortsättningen bör ha tillsynen över statens scenskolor och statens dansskola. Kulturrådet räknar med att U 68 i sitt betänkande kommer att behandla denna fråga.

I kapitel 5 har kulturrådet behandlat TV, radio och press. Rådet har utvecklat sin syn på behovet av ökad samverkan mellan Sveri- ges Radio och övriga kulturinstitutioner. Sveriges Radios oberoende ställning enligt radioavtalet påverkas inte av sådana önske- mål. Ingen förändring förutsätts i fråga om Sveriges Radios ställning. I det följande föreslås att Sveriges Radio blir representerat i det nya kulturrådet.

Kulturrådet har tidigare (8.631) förordat att den departementala behandlingen av stö- det till pressen liksom radio- och TV-frågor- na bör föras till samma departement som handlägger övriga kulturfrågor. Det organ som administrerar presstödet, presstöds- nämnden, bör dock inte inordnas under det nya kulturrådet utan lyda direkt under Kungl Maj:t.

MUS 65 har i betänkandet Kulturminnes- vård föreslagit att riksantikvarieämbetets ställ- ning som central förvaltningsmyndighet för kulturminnesvården förstärks genom en sär- skild styrelse samt att nuvarande organisato- riska samband med statens historiska muse- um upplöses. Landsantikvarierna föreslås som statliga tjänstemän bli inordnade i läns- styrelserna.

Kulturrådet bedömer inte de sakkunnigas förslag annat än ur aspekten om ett särskilt statligt verk behöver finnas för att sköta samhällets kulturminnesvård. Rådet har för sin del inte funnit tillräckliga skäl för att det administrativa ansvaret för kulturminnesvår- den skulle organisatoriskt samordnas med andra centrala funktioner inom kulturområ- det trots ett starkt sakligt samband mellan kulturminnesvården och vissa delar av musei-

väsendet. De lokala och regionala kultur- nämnderna handlägger frågor om kultur- minnesvården tillsammans med kulturfrågor i övrigt. Kulturrådet förordar trots detta att riksantikvarieämbetet behåller sin ställning som självständig myndighet framför allt av följande skäl. Riksantikvarieämbetets främs- ta uppgift som statligt ämbetsverk är att övervaka efterlevnaden av lagstiftningen på området och att bevaka kulturminnesvårdens intressen i olika sammanhang. Flertalet av riksantikvarieämbetets kontakter gäller stat- liga organ, såsom arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, naturvårdsverket och sta- tens planverk. Om MUS 65 25 förslag till regio- nal organisation genomförs kommer de re- gionala kontakterna att gå via länsstyrelser- nas landsantikvarier. Riksantikvarieämbetets verksamhet har en helt annan inriktning än det nya kulturrådets. Om ämbetets om- fattande administrativa uppgifter förs över till det nya kulturrådet, skulle hela den avsedda profilen hos det nya organet föränd- ras. Det skulle också förändra myndighetens storlek högst avsevärt. Riksantikvarieämbe- tet har en fast personal som uppgår till ett hundratal personer (inkl andel av personal som är gemensam med statens historiska museum). Behovet av samarbete mellan kul- turminnesvårdens företrädare och kulturom- rådet i övrigt kan tillgodoses på bättre sätt än genom att lägga ansvaret för kulturrnin- nesvården på det nya kulturrådet.

Arkivväsendets främsta uppgift är i dag att ge service år statsförvaltningen och forsk- ningen. Till kulturområdet i den mening kulturrådet avser hör arkiven genom sin upp- gift att bevara den skrivna (eller på annat sätt databuma) delen av kulturarvet. Detta knyter an till kulturrådets bevarandemål. Något starkt behov av nära samarbete med övriga kultursektorer föreligger enligt kultur- rådets mening doek inte. Det saknas därför anledning att på central nivå föra samman ansvaret för arkiven med ansvaret för andra sektorer.

Det finns emellertid anledning överväga om inte ledningen för arkiwäsendet bör ordnas så att organisationen bättre än nu

ansluter till vad som gäller för kulturområdet i övrigt. Kulturrådet anser att det bör över- vägas om inte ledningen bör anförtros en gemensam styrelse. Till arkivväsendet bör förutom riksarkivet och landsarkiven även föras dialekt— och ortnamnsarkiven, svenskt visarkiv och svenskt biografiskt lexikon. Flertalet statliga myndigheter har numera styrelser med uppgift att tillvarata och kana- lisera olika samhällsintressen. En gemensam styrelse inom arkivväsendet skulle kunna få stor betydelse vid de svåra ekonomiska av- vägningsproblemen inom arkivområdet. De stora k05tnaderna för att ta hand om en ökande pappersflod i samhällets förvaltnings- organ medför nämligen att dessa ekonomiska awägningar blir alltmer komplicerade och får allt större betydelse i den statliga kultur- budgeten. När dataarkiveringskommittén som behandlar arkivfrågor för andra databä- rare än papper lägger fram sina förslag är det sannolikt att nya uppgifter tillkommer för det statliga arkivväsendet. Prioriteringsfrå- gorna blir då än mer komplicerade.

Andra motiv för en särskild styrelse för arkivväsendet är behovet av ökade kontakter mellan å ena sidan det statliga arkivväsendet och å andra sidan förvaltningen, rättsväsen- det, de centrala kommunala samarbetsorga- nen och folkrörelserna. Arkivproblemen får allt större betydelse även för de kommunala organen. Den kommunala arkivvården regle- ras genom olika bestämmelser och anvisning- ar som utfärdats av Kungl Maj:t eller riksar- kivet. Vissa av dessa är av äldre datum och en överarbetning har ansetts nödvändig. [ det syftet har därför riksarkivet och Svenska kommunförbundet nyligen beslutat tillsätta en särskild arbetsgrupp. Den i år genomförda omorganisationen av riksarkivets nämnd för enskilda arkiv har syftat till att underlätta ökade insatser för folkrörelsearkiven. Nämn- den, som tillsätts av Kungl Maj:t, har fått beslutande funktioner bl a i fråga om stats- bidrag.

Det finns anledning att i ett ledningsorgan för arkiven också ha representanter för alla de här nämnda intressena. Tillkomsten av en styrelse för arkivväsendet borde kunna un-

derlätta lösningen av de arkivproblem som finns både inom och utom den statliga sektorn.

Kulturrådet anser inte frågan om en för- ändrad ledningsorganisation för arkivväsen- det vara av sådan omfattning att den bör behandlas av en särskild utredning. Frågan bör lämpligen utredas av riksarkivet i samråd med berörda organ.

Kulturrådet har på ett flertal punkter i det föregående framhållit lokalernas stora bety- delse i ett aktivt kulturliv. Större delen av statens stöd till allmänna samlingslokaler ad- ministreras av statens nämnd för samlingslo- kaler och anslaget anvisas på inrikesdeparte- mentets huvudtitel. En viktig del av det statliga stödet till kulturlokaler är de lotteri- medel som administreras av utbildningsde- partementet. För rådgivning i lokalpla— neringsfrågor svarar bl a både skolöverstyrel- sens bibliotekssektion och teater- och musik- rådet samt MUS 65. I avsaknad av ett perma- nent organ på museiområdet har MUS 65 gjort viktiga insatser i samband med remiss- yttranden i bidragsårenden.

Enligt kulturrådets uppfattning är en ökad samordning mellan olika slag av kulturloka- ler mycket angelägen. En sådan integration kan endast initieras på planeringsstadiet. Detta talar alltså för att föra det administra- tiva ansvaret på central nivå för det statliga stödet till samlingslokaler till det nya kultur- rådet. Härigenom skulle också avvägningar mellan olika sektorer och projekt lättare kunna ske. Stödet till samlingslokaler har nyss utretts. Kulturrådet anser sig inte kunna helt överblicka alla aspekter av frågan om det administrativa ansvaret för stödet. Som närmare utvecklas i det följande (92.42) vill rådet i nuvarande läge därför inte direkt föreslå att samlingslokalfrågorna inordnas i det nya kulturrådet. Frågan bör övervägas i samband med beredningen av samlingslokal- utredningens och kulturrådets betänkande.

Den allra största delen av stöd till ung- domsverksamhet återfinns i riksstaten under avsnittet Kulturändarnål. På det departemen- tala planet handläggs ärenden om ungdoms- verksamhet inom utbildningsdepartementets kulturenhet. Det finns både kulturella och

sociala motiv bakom stödet till ungdomsor- ganisationernas verksamhet. Kulturrådet fin- ner det riktigt att de kulturella motiven har tillmätts stor betydelse vid ungdomsfrågor- nas behandling, vilket motiverar deras place- ring i utbildningsdepartementet och inte i socialdepartementet. Som anförts i målkapit- let betraktar rådet dock inte ungdomspoliti- ken som en del av kulturpolitiken. Den böri stället ses som ett led i de samlade insatserna på kultur-, ungdoms- och idrottsområdena.

Statens ungdomsråd omorganiserades så sent som år 1970 och har nu en självständig ställning direkt under Kungl Maj:t. Ung- domsrådet har enligt sin instruktion till upp- gift att inom ramen för samhällets kultur- och fritidspolitik främja ungdomens sociala och personliga utveckling. Rådet skall fortlö- pande överväga mål och riktlinjer för ung- domspolitiken samt verka för samordning av de statliga insatserna inom sitt område. Vida- re har rådet att som planerings- och utred- ningsorgan handlägga frågor om samhällets stöd till ungdomsorganisationer och om sam- hälleliga åtgärder för att tillgodose ungdo- mens behov av kulturellt stimulerande miljö- er och möjligheter till fritidsverksamhet. Pe- titamyndighet för ungdomsstödet är dock skolöverstyrelsen, som också administrerar de statliga bidragsanslagen, frånsett anslagen till ungdomsrådets egen administration och utredningsverksamhet.

Statens ungdomsråd föreslog år 1971 att en skyndsam utredning borde göras för att åstadkomma en bättre samordning av ung- domsfrågorna. Utredningsarbetet borde om möjligt bedrivas så att en ny organisation kunde genomföras år 1972 i samband med omorganisationen av skolöverstyrelsen. Det borde bl a prövas om inte de uppgifter som nu åvilar överstyrelsens folkbildningsbyrå skulle kunna föras över till ungdomsrådet.

[ 1972 års statsverksproposition (bilaga 10 s 99) togs inte ställning till ungdomsrådets förslag utan det kommer att övervägas ytter- ligare.

Kulturrådet anser det angeläget att ansvarsfördelningen på myndighetsnivå för ungdomsfrågorna blir klarare än den fn är. I

samband med att denna fråga övervägs bör formerna för den nödvändiga samverkan mellan den myndighet som får ansvaret för ungdomsfrågorna och det nya kulturrådet studeras. Avvägningen av de statliga åtgärder- na på kultur-, idrotts- och ungdomsområde- na måste dock göras på regeringsnivå. Kul- turrådets förslag om att föra över ansvaret för idrottsstödet till samma departement som har hand om ungdomsfrågorna är avsett att främja en sådan samordning.

8.6.4 Akademiernas roll

Konstakademien, Musikaliska akademien och Vitterhets-, historie- och antikvitetsaka- demien fullgör fn vissa statliga uppgifter av administrativ natur. Akademierna tillkom under 1700-talet som ansvariga organ för administration av de statliga insatserna inom sin sfär. Frarnlagda och väntade utrednings- förslag samt i något fall beslut från statsmak- ternas sida innebär att uppgifter som ligger eller har legat på akademier förs över till helstatliga organ. Svenska akademien är den enda akademi inom kulturområdet som fn inte har några statliga kulturadministrativa uppgifter.

Mycket talar för att utvecklingen kommer att gå i den riktningen att akademierna överlåter sina myndighetsfunktioner till and- ra organ, som är direkt uppbyggda för admi- nistrativa uppgifter. Det innebär ingalunda att akademierna förlorar sitt existensberätti- gande. Tvärtom leder det till att de på ett fritt och obundet sätt kan främja utveckling- en inom respektive sektor. De kan bevaka fältet i stort och ta initiativ till angelägna insatser som inte kommer till stånd på annat sätt. Den auktoritet som akademierna har är inte knuten till myndighetsuppgifterna utan till den erfarenhet och kunskap som de representerar. Akademierna odlar sedan gam- malt de internationella kontakterna. Mycket talar för att dessa i framtiden kommer att få en ökande betydelse.

Det förutsätts att statsmakterna i sam- band med avvecklingen av akademiernas myndighetsfunktioner ger dem ekonomiska

resurser för att bedriva sin fria verksamhet. Statsmakterna har också givit Musikaliska akademien ett särskilt anslag för sådan verk- samhet i samband med att tillsynen över den högre musikaliska utbildningen flyttades över till organisationskommittén för den högre musikutbildningen. Musikaliska akade- mien och Konstakademien disponerar loka- ler som staten svarar för.

F n är berörda akademiers stadgar — med undantag av Svenska akademiens — fastställ- da av Kungl Maj:t. De reglerar akademiernas sammansättning och arbetsformer i detalj. Deras tjänstemän har statligt reglerade be- fattningar. I ett läge då en akademi inte längre fullgör statliga myndighetsfunktioner, finns det ingen anledning att verksamheten regleras på nuvarande sätt. Det förekommer numera inte, att Kungl Maj:t fastställer stad- gar för organ endast för att ge ett slags allmänt godkännande av verksamheten. En- dast Svenska akademien intar en i förhållan- de till statsmakterna helt oberoende ställ- ning. Även om de andra akademierna kom- mer att få statliga bidrag för sin verksamhet bör de få förmånen av samma oberoende ställning som Svenska akademien genom att deras verksamhet och personal inte regleras av statliga bestämmelser.

8.6.5 Det nya kulturrådets ansvarsområde

I det föregående (8.632) har kulturrådet utvecklat behovet av ett organ för rådgiv- ning, utredning och statsbidragsprövning in- om teaterns, dansens, filmens, musikens, litteraturens (däribland folkbiblioteken), konstens, museernas och utställningsverk- samhetens områden. Det nya kulturrådet föreslås få samordnande och rådgivande upp- gifter i första hand inom dessa områden som är av avgörande betydelse för kulturpoliti- ken. Avsikten är att nå en bättre samordning av statens insatser inom varje sektor och sektorerna emellan. I det nya kulturrådets uppgifter ingår en,rad betydelsefulla frågor gemensamma för alla här berörda sektorer. Härtill kommer som angavs redan vid den allmänna beskrivningen av det nya kulturrå-

det de övergripande kulturpolitiska frågor av olika slag som rådet skall bereda, även om de ligger utanför rådets direkta ansvarsområde.

8.6.5.1 Teater, dans, musik och film

Med teater- och musikrådets omorganisation år 1970 utvidgades dess ansvarsområde till att omfatta all statsunderstödd musik, vilket kan betraktas som ett första steg till koncen- tration av ansvaret på myndighetsnivå inom kulturområdet. Teater och musik bör föras till det nya kulturrådets ansvarsområde. Det- samma bör gälla dans som idag reellt tillhör teater- och musikrådets område, även om detta inte direkt framgår av instruktionen. Ansvaret för statliga åtgärder inom scen- konstens och tonkonstens områden bör allt- så föras till det nya kulturrådets ansvarsom- råde. Undantag är utbildning och arbetsför- medling.

1963 års filmreform begränsade för en tid omfattningen av samhällsinsatserna inom filmområdet till de uppgifter som kunde lösas genom statens.och filmbranschens ge- mensamma stiftelse Svenska filminstitutet. I begränsad utsträckning har statsbidrag anvi- sats till ändamål inom filmområdet, nämli- gen till Filmcentrum, Barnfilmkommittén, Föreningsfilmo och Folketshusföreningarnas riksorganisation. Läget förändras iden mån filmutredningens förslag förverkligas. I betänkandet Samhället och filmen, del 1 (SOU l970:73) föreslås statliga bidrag till bl a inredning och utrustning av kvalitetsbio- grafer, filmstudioverksamhet, information om barnfilm och produktion av sådan film. De mer grundläggande filmpolitiska proble- men innefattande bl a frågan om filminstitu- tets ställning avser filmutredningen att ta upp i ett senare betänkande. En principiellt betydelsefull förändring har inträffat i år genom statsmakternas beslut om ett särskilt statligt filmstöd enligt förslag i prop 197236.

Så länge Svenska filminstitutet. som finan- sieras med avgifter på biljettintäkterna, haft att svara för huvudparten av samhällets insat— ser på filmområdet, har samordningen med

andra samhällsinsatser inte varit särskilt an— gelägen. Den filmpolitiska diskussionen — tidigare huvudsakligen inriktad på produk- tionssidan — har alltmer kommit att syssla med distributionsfrågorna. Det otillräckliga utbudet av kvalitetsfilm i stora delar av landet är sedan länge ett akut problem. Kommunala stödåtgärder har redan satts in och fler förväntas. Staten har i år gått in med ett direkt stöd till filmen.

Med den syn på filmen som kulturfaktor som kulturrådet gett uttryck åt vid diskus- sionen av kulturområdets struktur (5.6) är det naturligt att filmområdet inordnas i det _ nya kulturrådets ansvarsområde.

8.6.52 Litteratur och bibliotek

Statsstödet till litteratur och bibliotek har f n följande former: a. anslag till vetenskapliga bibliotek. Kungl biblioteket svarar för vissa centrala funk- tioner bla bibliografiska institutet och nationalfonoteket, b. anslag till fyra stifts- och landsbibliotek,

. bidrag till folkbiblioteksväsendet, d. ersättning till författarna för utlåning av deras böcker samt konstnärsstipendier, e. tidskriftsstöd, f. bidrag till Författarcentrum, Nämnden för svensk språkvård, Barnboksinstitutet, sam- fundet De nio samt till vissa nordiska ändamål, g. anslag till bibliotekshögskolan, h. ersättning till författare av dramatiska verk. Gemensamt samordningsorgan för littera- tur- och bibliotekssektorn saknas fn. Kungl biblioteket och vissa specialbibliotek är di- rekt underställda Kungl Maj:t. För samråd i frågor av gemensamt intresse har för de vetenskapliga biblioteken inrättats ett sär- skilt organ, forskningsbiblioteksrådet. Uni- versitetsbiblioteken utgör organisatoriskt sett institutioner vid universiteten och är därigenom indirekt underställda universitets- kanslersämbetet. Andra vetenskapliga biblio- tek tillhör olika utbildnings— eller forsknings- institutioner, i vissa fall ämbetsverk. Musika- liska akademien är sålunda huvudman för ett

(">

bibliotek, Vitterhetsakademien för ett verks- bibliotek knutet till riksantikvarieämbetet och statens historiska museum. Stifts- och landsbiblioteken står som statliga institutio- ner under tillsyn av kungl biblioteket och i egenskap av länsbibliotek under tillsyn av skolöverstyrelsen. Överstyrelsen svarar för statsstödet till folkbiblioteksväsendet, bl a genom rådgivning och information. Den nya bibliotekshögskolan har inrättats år 1972 och ställts under särskild styrelse. Tidskriftsstödet fördelas av en självständig statlig myndig- het, tidskriftsnämnden. Det administrativa ansvaret för författarersättningar och konst- närsstipendier till författare ligger på styrel- sen för Sveriges författarfond. De särskilda bidragen till Författarcentrum mfl hand- läggs direkt av Kungl Maj:t. Dramatikerstö- det fördelas av teater- och musikrådet av medel som Kungl Maj:t anvisar.

Statsstödet till litteratur utreds fn som förut nämnts av litteraturutredningen. Änd- ringar i nuvarande stödformer kan bli aktu- ella. Nya former för statliga insatser kan tillkomma.

Vid behandlingen av det administrativa ansvaret för litteratursektorn bortses här från ersättningar och stipendier till författare och översättare samt från bibliotekarieut- bildningen. Skälen för detta har redovisats i det föregående (8.633).

Frågan om det administrativa ansvaret för biblioteksväsendet har behandlats av många utredningar under årens lopp. Ett flertal gånger har en särskild biblioteksmyndighet föreslagits. Denna tanke återkom senast i Sveriges allmänna biblioteksförenings (SAB) skrivelse till Kungl Maj:t år 1970. SAB pekar där på de ökade krav som ställs på biblio- teksväsendet genom en ökad litteraturpro- duktion och alltmer differentierade verksam- hetsformer. Det behövs enligt SAB enhetliga arbetsmetoder och hjälpmedel för vetenskap- liga bibliotek och folkbibliotek. I skrivelsen framförs tanken på en biblioteksöverstyrelse med samordnande och långtidsplanerande funktioner och viss direktivrätt för både vetenskapliga bibliotek och folkbibliotek. SAB hemställde att Kungl Maj:t skulle låta

utreda den lämpligaste formen för central ledning av det svenska biblioteksväsendet. Skrivelsen har ännu inte föranlett någon åtgärd från Kungl Maj:ts sida.

Den här lämnade kortfattade redogörelsen för administrationen inom litteratursektorn visar enligt kulturrådets mening på behovet av organisatoriska förändringar. I det föregå- ende har rådet i flera sammanhang haft anledning att betona folkbibliotekens utom- ordentligt viktiga roll i det kulturpolitiska utvecklingsarbetet. Ingen annan sektor in- rymmer så många lokala institutioner. Inga andra kulturinstitutioner när så många människor. Ingen annan sektor har heller kommit så långt med att samordna olika slag av kulturella verksamheter och med att integrera sina insatser med verksamheter på andra samhällsområden. Den kommunala satsningen på folkbiblioteksväsendet är myc— ket betydande. Kulturrådet finner det därför utomordentligt angeläget att åtgärder snarast vidtas för att på central nivå underlätta en fortsatt utveckling av folkbiblioteksväsendet inom ramen för det allmänna kulturella utvecklingsarbetet. Rådet är medvetet om att litteraturutredningens uppdrag innefattar överväganden också om de administrativa formerna för detta framtida litteraturstöd. Efter kontakt med litteraturutredningen fin- ner kulturrådet det naturligt att i detta sammanhang föreslå en samlad lösning av de administrativa problemen på området.

Skolöverstyrelsens befattning med folk— biblioteksväsendet har vissa fördelar. An- knytningen mellan folkbibliotek och folk- bildningen är viktig. Likaså har samverkan mellan skolbiblioteken och folkbiblioteken under senare år fått större betydelse.

I riksrevisionsverkets förvaltningsrevisio- nella studie av skolöverstyrelsen diskuteras om det är lämpligt att överstyrelsen har befattning med folkbiblioteksverksamheten. Verket finner det angeläget att överstyrel- sens arbete koncentreras till sådana uppgifter som hör till skolväsendets centrala ledning och pekar på en rad områden där en överfö- ring av uppgifter från överstyrelsen till andra organ borde kunna ske. Det första av de

verksamhetsområden som därvid behandlas är uppgifterna gentemot folkbiblioteken. [ studien konstateras att motiven för översty- relsens befattning med folkbiblioteksfrågor- na till stor del är av historisk art. Vid en granskning från målsynpunkt konstateras att de för överstyrelsen angivna primära målen knappast kan anses inkludera folkbiblioteks- verksamheten eller betjänas av denna. [ rela- tion till överstyrelsens huvudmål framstår det enligt studien klart att biblioteksverk- samheten numera är programfrämmande. Folkbiblioteken är mera att betrakta som serviceorgan på kulturområdet än som be- ståndsdelar i den organiserade folkbildning- en. Det påpekas vidare att bibliotekssektio— ' nens kontakter uppges vara avsevärt större med andra myndigheter än med överstyrel- sen. Skolbibliotekens samband med de kom- munala biblioteken synes endast kunna nämnas som ett indirekt skäl för att folkbib- lioteksfrågorna skall ligga kvar inom översty- relsen. Om skolbiblioteksmotivet varit till- räckligt starkt borde handläggningen av dessa biblioteksfrågor ha åvilat bibliotekssektio— nen, vilket inte är fallet. Riksrevisionsverkets slutsats är att skolöverstyrelsens befattning med folkbiblioteken bör kunna upphöra och ifrågavarande uppgifter föras över till annat organ inom kultursektorn. Det framhålls att de i projektet företagna intervjuerna pekar på att dessa synpunkter också föreligger inom överstyrelsen.

Kulturrådet anser att folkbibliotekens ser- viceansvar gentemot folkbildning och skola är helt självklart men i allt väsentligt en uppgift på det kommunala planet. Ett fort- satt inordnande i skolöverstyrelsens admini- strativa apparat utgör ingen förutsättning för att uppfylla detta ansvar. Kulturrådet anser det därför möjligt att överväga andra alterna- tiv till organisatoriska lösningar som bättre svarar mot bibliotekssektorns behov av an— knytning till andra delar av kulturområdet.

Kulturrådet urskiljer två alternativ till för- ändringar i nuvarande organisation. Ett alter- nativ är en biblioteksöverstyrelse enligt SAB:s skiss. Det andra alternativet skulle vara att administrationen av litteraturstödet och

stödet till folkbiblioteksväsendet förs över till det nya kulturrådet. Som ett centralt motiv för en biblioteksöverstyrelse har an- getts behovet av enhetliga arbetsmetoder och hjälpmedel för samtliga bibliotek. Ett viktigt motiv för att inordna ansvaret för statsstödet till folkbiblioteken i det nya kulturrådet utgör å andra sidan bibliotekens traditionella roll och lämplighet som bas för kulturell verksamhet av olika slag, där boken utgör en viktig men inte den enda beståndsdelen. Kulturrådet som under 6.6.5 utvecklat sin allmänna syn på folkbiblioteken och deras roll finner dessa senare motiv som de mest angelägna att tillgodose genom en admini- strativ reform. Detta innebär inte att kultur- rådet underskattar det påtalade behovet av enhetliga arbetsmetoder och hjälpmedel inom alla former av biblioteksservice. Kulturrådet vill samtidigt betona att folk- biblioteken är kommunala organ över vilka ett statligt organ inte har något direkt infly- tande. Vissa statliga insatser förekommer dock nu ooh allt talar för att sådana kommer att finnas även i fortsättningen även om de kan få en förändrad inriktning. Samordningsproblemen mellan folkbiblio- tek och vetenskapliga bibliotek synes möjliga att lösa på annat sätt än genom inrättande av en biblioteksöverstyrelse. Samarbetet mellan forskningsbiblioteken kan förstärkas genom en omorganisation av forskningsbiblioteksrå- det som med en ändrad sammansättning och förstärkta resurser bör kunna få utvidgade arbetsuppgifter. Former för en samverkan mellan det nya kulturrådet och ett sålunda reformerat ”biblioteksråd” bör kunna skapas här som på andra områden. Tanken på en reorganisation av forskningsbiblioteksrådet aktualiserades för övrigt i anslagsframställ- ningen för kungl biblioteket för budgetåret 1972/73. Riksbibliotekarien anser att en så- dan omorganisation är att föredra framför införandet av någon form av central instans för ledning av landets bibliotek. Förändrade uppgifter för forskningsbiblioteksrådet kan för övrigt även komma att aktualiseras till följd av den översyn av de vetenskapliga bibliotekens inre organisation, som statskon-

toret f n genomför. Översynen beräknas vara avslutad under år 1972.

Samhällets litteraturtillgångar bör natur- ligtvis utnyttjas gemensamt oavsett det for- mella huvudmannaskapet för den praktiska verksamheten. Genom utveckling av data- maskinella metoder för registrering, katalogi- sering och beställning av böcker, tidskrifter, rapporter och andra dokument kommer en utveckling i denna riktning att underlättas. I detta sammanhang vill rådet erinra om de insatser som görs i andra former bl a genom det av SAB och Kommunförbundet ägda Bibliotekstjänst AB. Företaget sköter tex gemensamma inköp, sambindning, katalogi- sering och utveckling av tekniska hjälpmedel. Denna typ av serviceverksamhet bör kunna vidareutvecklas.

Till tidigare nämnda fördelar med att föra ansvaret för statsstödet till folkbiblioteken till det nya kulturrådet kommer sannolikt svårigheterna att få till stånd en för alla bibliotek gemensam överstyrelse med ansvar också för de vetenskapliga biblioteken. Det kan sannolikt aldrig bli tal om att någon annan myndighet än universitetskanslersäm- betet tilldelas ett huvudmannaansvar för uni— versitetsbiblioteken. Inte heller de strate- giska anslagsavvägningarna kan gärna läggas på en biblioteksöverstyrelse.

Kulturrådet föreslår att de ärenden som nu handläggs inom skolöverstyrelsensbiblio- tekssektion överförs till det nya kultur- rådet, som bör överta ansvaret för de statliga bidrag som utgår till lokal och regional folkbiblioteksverksamhet och för rådgivning.

Statsstödet till litterär verksamhet i vid utsträckning — vid sidan om de direkta ersättningarna till författare som i huvudsak inte behandlas i detta sammanhang _ har hittills varit av relativt blygsam omfattning. Riksdagens beslut om tidskriftsstöd våren 1971 (prop 1971:47, KrU 1971:14, rskr 19711206) innebär dock en viss förändring genom att ett nytt statsbidragssystem till- kom. Ytterligare stödformer kan förväntas tillkomma med anledning av förslag från litteraturutredningen.

Kulturrådet föreslår att handläggningen av

tidskriftsstödet överförs från den nyinrätta- de tidskriftsnämnden till det nya kulturrå- det. Med den organisation som i det följande föreslås för det nya kulturrådet kan de in- tressen, som enligt statsmakterna skall beak- tas vid valet av ledamöter i tidskriftsnämn- den, tillgodoses. De former för beslutsfattan- det som regleras i kungörelsen l97l:681 bör i stort kunna behållas inom ramen för den nya organisationen. Kulturrådet förutsätter nämligen att det inom den nya myndighe- tens organisation skall finnas nämnder med självständig beslutanderätt. Kulturrådet fin- ner det vara av värde att tidskriftsstödet behandlas tillsammans med stöd till annan litterär verksamhet och till folkbibliotek. Detta gäller både fördelningen av själva stö- det och petitasamordningen.

Handläggningen av ärenden om ersättning- ar till författare av dramatiska verk som fn sköts av teater- och musikrådet bör också föras över till det nya kulturrådet.

8.6.53 Konst, museer och utställningsverk- samhet

Ansvaret för statliga insatser inom bildkons- tens område ligger på nationalmuseet, för- söksverksamheten med riksutställningar, Konstakademien och nämnden för utställ- ningar av nutida svensk konst i utlandet (NUNSKU). Staten ger vidare bidrag till Konstfrämjandet, Konstnärscentrum samt till vissa nordiska ändamål inom konstområ- det. Härtill kommer ersättningarna till konstnärer och utbildningsinstitutionerna, som dock inte behandlas här.

Stödet till museer och utställningsverk- samhet avser dels statliga centralmu seer, dels bidrag till vissa icke statliga museer. Härtill kommer Riksutställningar som arbetar inte endast med konst utan med alla slag av utställningar.

Samtliga här redovisade institutioner och stödformer behandlas av MUS 65, vars be- tänkanden väntas bli avlämnade under bud- getåret 1972/73. Kulturrådet har i frågan om bla den centrala organisationen haft nära kontakt med de sakkunniga. De väntas före-

slå ett centralt organ för samordnings- och utvecklingsfunktioner inom musei- och ut— ställningssektorn. Museerna liksom Riksut- ställningar förutsätts dock lyda direkt under Kungl Maj:t. De sakkunniga anser att om det enligt kulturrådets förslag inrättas ett gemen- samt organ för vissa delar av kulturområdet så skulle en organisation av den mindre omfattning de sakkunniga föreslår vara väl ägnad att inordnas i en sådan större enhet. Till de uppgifter de sakkunniga vill lägga på musei- och utställningsråd hör övergripande ekonomisk planläggning i samband med be- redningen av de årliga anslagsframställningar- na. Vidare förutsätts rådet yttra sig över anslag till utvecklingsprojekt och även i övrigt vara remissorgan. Rådet skall följa utvecklingen i fråga om utbildningsbehov och arbetsmarknadssituation inom museiom- rådet. Rådet skall göra mindre utredningar och lämna råd till kommuner och landsting samt följa den internationella utvecklingen.

Som framgår av det följande svarar denna beskrivning av det föreslagna rnusei- och utställningsrådets uppgifter nära mot de för— utsatta uppgifterna för det nya kulturrådet. Alla möjligheter som underlättar en bättre anknytning av museiväsendet till övriga kul- tursektorer bör tillvaratas. I det nya kultur— rådets ansvarsområde bör därför också ingå ansvaret för museer och utställningsverksam- het. Rådet bör på myndighetsnivå ha uppgif- ter i fråga om statlig och statsunderstödd verksamhet inom musei- och utställningsom— rådet. Den exakta avgränsningen av vilka institutioner som skall föras till det nya organets ansvarsområde får avgöras i sam- band med ställningstagandena till förslagen från MUS 65.

I den mån staten gör insatser på konstom- rådet vid sidan om musei- och utställ- ningsverksamheten, utbildningsinstitutioner- na samt konstnärsstödet, bör ansvaret i prin- cip falla inom det nya kulturrådets ansvars- område. Som exempel kan nämnas stöd till Konstfrämjandet och Konstnärscentrum.

8.6.6 Det nya kulturrådets uppgifter

Det nya kulturrådets uppgifter kan härledas ur de mål som enligt kulturrådets förslag bör ställas upp för det kulturpolitiska arbetet. Det nya organet bör följa upp arbetet med målfrågorna men framför allt söka olika vägar för att realisera målen. Rådets verk- samhet bör vara inriktad på rådgivning och utredningsverksamhet åt statsmakterna samt viss statsbidragsprövning. Planerings- och ut- redningsinsatser, utarbetandet av anslags— framställningar och yttranden över dem samt handläggningen av olika ärenden bör göras i belysning av de allmänna kulturpolitiska målen.

Rådet bör samarbeta med centrala organ och institutioner inom och utom kulturom- rådet. Vidare bör rådet samverka med Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet, med organisationslivet och med regionala och lokala kulturorgan. Rådet bör hålla kontakt med institutioner som arbetar inom kulturforskningsområdet och med företrädare för det kommersiella kulturlivet. Informationsverksamhet bör vara en av rådets viktigare uppgifter.

8.6.6.l Målfrågor

Det första steget i det nya kulturrådets arbete blir att formulera operationella mål för de statliga insatserna i anslutning till de allmänna mål statsmakterna fastställt. Såda- na mål kan gälla vilka utredningsuppgifter som bör prioriteras. De kan gälla under- lättandet av en samordning av den statliga eller statsunderstödda verksamheten inom olika kultursektorer eller av samverkan med andra samhällsområden.

En annan uppgift blir att medverka i de successiva förändringarna av de långsiktiga målen för samhällets kulturpolitik. Målbe— stämningar blir aldrig slutgiltiga. Även om kulturrådet förutsätter att övergripande mål och delmål som nu fastställs skall kunna gälla för en viss inte alltför begränsad tids- period, bör uppmärksamheten inriktas på omformuleringar som kan bli nödvändiga.

Erfarenheterna från 1960—talet visar att rela- tivt stora förändringar kan inträffa i kultur- klimatet.

Kulturrådet grundar sina målformulering- ar på erfarenheterna av den hittillsvarande utvecklingen och på situationen i dagens samhälle. Förskjutningar i de grundläggande värderingarna, nya forskningsresultat, nya tekniska landvinningar och bättre dokumen— tation kan medföra att justeringar eller kompletteringar kan visa sig nödvändiga.

Under 1960-talet har föga uppmärksam- het ägnats åt att kontinuerligt följa upp i vilken mån de mål som ställts upp för de statliga insatserna realiserats. Inga studier har gjorts t ex om i vilken utsträckning de statli- ga insatserna förändrar kulturverksamheten i olika delar av landet. Uppföljningen har of- tast kommit att avse de ekonomiska insatser- na och inte deras effekt. I ett läge då knappheten på ekonomiska resurser för öka- de samhällsinsatser av alla slag kommer att medföra svårigheter också för ett fortsatt kulturpolitiskt utvecklingsarbete måste en mer systematisk och analyserande uppfölj- ning komma till stånd. Redan de studier kulturrådet under sin begränsade mandat- period har hunnit göra visar de stora riskerna med att de kulturpolitiska medlen blir inade- kvata i förhållande till målen.

Metoderna för att analysera hur de kultur- politiska målen uppfylls är otillräckligt stu- derade. Det nya kulturrådet måste därför utveckla sådana metoder och finna indikato— rer som är mer upplysande än de rent ekono- miska värden som hittills dominerat som mått på utvecklingen. Sådana mått bör ut- formas i samråd med sociologisk och statis- tisk expertis och i kontakt med internatio- nell utveckling. De måste vara enkla och pedagogiska. Sådana indikatorer skulle kun- na få betydelse bl a som medel att övertyga samhällets representanter i olika funktioner om behovet av begärda insatser och den lämpliga utformningen av sådana.

Vissa elementära indikatorer har rådet presenterat i det föregående under 2.12. De visar besöksutvecklingen och andra mått på efterfrågan inom olika kultursektorer under

1960-talet (figurerna 2.19—25). I kapitel 6 har redovisats bl a teater- och musikinstitu- tionernas inriktning mot olika publikgrupper (tabellerna 6.2 och 6.7) samt andelen före— ställningar och konserter utanför hemorten (tabellerna 63 och 6.8). Liknande typ av information bör regelmässigt ingå som en del i de anslagsframställningar det nya kultur- rådet inger till Kungl Maj:t.

8662. Planering

Ett motiv för att förändra kulturadministra- tionen är behovet av en bättre långtidspla- nering för de statliga insatserna. Om sam- hället avstår från särskilda organ för pla- nering av de statliga insatserna blir resultatet bara passivitet inför de kommersiella mark- nadskrafterna, vilket kulturrådet finner utomordentligt riskfyllt. Ett ansvarigt sam- hällsorgan måste följa utvecklingen över hela kulturområdet och inte endast den som bekostas med offentliga medel. Först mot den bakgrunden kan riktiga prioriteringar göras av de statliga insatserna.

Som redan tidigare påpekats avser plane- ringen ekonomiska och organisatoriska as- pekter och givetvis inte de kulturella aktivi- teternas form och innehåll.

Kulturrådets förslag om självständiga läns- teatrar på en rad platser i landet kan exemplifiera behovet av långtidsplanering. För att förslaget skall kunna genomföras krävs en långsiktig omstrukturering av teater- stödet från stat, landsting och kommuner. En sådan omstrukturering kan inte genomfö- ras utan en planering i samråd med alla berörda parter.

Långtidsplanering är inte endast en upp- gift för det nya kulturrådet eller ens främst för dess eget behov. Planeringen skall även och främst vara ett underlag för den långtids- planering vilken ingår som en viktig del i regeringens uppgifter.

Förutom det nya kulturrådets långtidspla- nering kommer den för varje myndighet självklara planeringen av den egna verksam- heten på koit sikt, i första hand för det löpande verksamhetsåret.

8.663. Rådgivnings- och utredningsverk- samhet samt statsbidragsprövning

Det nya kulturrådets uppgifter, att ge råd och göra utredningar åt statsmakterna samt fördela statsbidrag, består av en rad olika insatser.

En uppgift för det nya kulturrådet bör vara samordning av anslagsframställningar inom rådets ansvarsområde. Rådet bör inte fungera som verk i den mening t ex skolöver- styrelsen arbetar, dvs lägga fram petita av- seende underlydande myndigheters verksam- het. Myndigheterna inom kulturrådets an- svarsområde bör inte i den meningen ”lyda” under det nya organet. Rådet skall endast summera sina egna bedömningar i ett yttran- de över de krav som förts fram samt lägga ett samlat förslag om hur rådet anser resurserna skall fördelas påföljande budgetår. ] ett så- dant yttrande bör också myndigheternas an- språk redovisas. ] yttrandet bör ingå en prioritering av de olika krav rådet ställer sig bakom. Detta numera obligatoriSka avsnitt i anslagsframställningarna har i allmänhet visat sig ha stort praktiskt värde för både myndig- heter och berörda departement.

Det rent tekniska arbetet med de många anslagsframställningarna av skiftande teknisk kvalitet har kommit att få en alltför stor roll vid budgetarbetet inom utbildningsdeparte— mentets kulturenhet. En betydande del av arbetet har kommit att bestå i olika typer av kontroller och beräkningar. Uppgifter av detta slag kan erfarenhetsmässigt lätt hindra mer konstruktiva insatser för departementet. Det nya kulturrådets granskning av enskilda institutioners petita bör därför inte begrän- sas till bedömningsaspekten. Rådet bör ock— så svara för att beräkningarna är riktiga och enhetligt gjorda samt att petitaanvisningarna följts.

Behandlingen av anslagskraven inom kul- turområdet har ofta endast inneburit att antingen godta eller också hålla tillbaka en utgiftsexpansion inom olika institutioner. Däremot har det sällan varit möjligt att göra en kostnadsuppföljning och studera hur re- surser skall utnyttjas optimalt.

I riksrevisionsverkets förvaltningsrevisio- nella studie om skolöverstyrelsen behandlar verket möjligheterna av en kostnadsuppfölj- ning inom skolområdet. Det anses to m att en av de viktigaste uppgifterna för skolöver- styrelsen är att följa kostnadsutvecklingen inom sitt område. Samtidigt understryks de svårigheter som möter vid genomförandet av en kostnadsuppföljning.

Svårigheterna med en kostnadsuppföljning torde vara större inom kulturområdet. Rent principiellt har kulturrådet i olika samman- hang understrukit vikten av att institutioner- na är självständiga och att statliga organ inte skall blanda sig i den inre verksamheten. Samtidigt måste det ofrånkomligen vara ett intresse för det nya kulturrådet att inforrne- ra sig självt och institutionerna om kostnads- utvecklingen. Subventionsnivån per besökare vid olika institutioner är mycket olika. Själv- klart är det riskabelt att dra alltför snabba slutsatser av sådana skillnader. Men det är ofrånkomligt att den typen av fakta blir en av flera faktorer vid bedömningen av utgifts- expansionen inom den ena eller andra sek- torn.

En central uppgift för det nya kulturrådet blir att bedöma ärenden i samband med remisser. Erfarenheterna från teater- och musikrådets arbete visar att detta kan bli en omfattande verksamhet. En viss minskning kan uppkomma genom att ärenden delegeras från Kungl Maj:t till det nya kulturrådet. Erfarenheterna från den tid MUS 65 arbetat visar också på behovet av en central remiss- myndighet för musei- och utställningssek- torn. MUS 65 faster i sitt förslag till uppgif- ter för musei- och utställningsrådet stor vikt vid den sidan av verksamheten.

Då kulturrådet i det föregående föreslagit åtgärder av olika slag har det inte alltid varit möjligt att konkretisera förslagen så långt att de direkt kan utgöra underlag för beslut i samband med ställningstagandena till rådets förslag i stort. Det har i stället blivit nödvändigt att föreslå ytterligare utredning- ar. Rådet har då i allmänhet inte aVSett att Kungl Maj:t skall tillsätta särskilda kom- mittéer. Sådana bör förbehållas stora och

kontroversiella frågor. MUS 65, filmutred- ningen och litteraturutredningen kan nämnas som exempel på utredningar som lämpligen görs i kommittéform med utgångspunkt i direktiv från regeringen. När kulturrådet i nyss antydda fall föreslagit utredningar har det gällt frågor som visserligen bedöms vikti- ga men inte av så stor betydelse att regering— en bör tillsätta en kommitté. Kulturrådet avser närmast det slags utredningar som t ex teater- och musikrådet gjort om yrkesor- kestrar, barn- och ungdomsteatern och scen- skolorna. Kulturrådet betraktar det som en uppgift för det nya kulturrådet att göra olika slags mindre utredningar antingen genom egen personal eller genom särskilt tillkallad expertis.

Det nya kulturrådet bör få vissa uppgifter vid fördelning av statsbidrag. Till en lång rad ändamål, där Kungl Maj:t tidigare anvisade medel efter remiss till teater- och musikrå- det, utgår numera medel som teater- och musikrådet självt fördelar. Tillkomsten av ett organ av det nya kulturrådets karaktär bör underlätta en fortsatt delegering av sådana frågor. På musei- och utställningsområdena har hittills inte funnits något organ att dele- gera sådana ärenden till. Här bör handlägg- ningen av många rent administrativa ärenden kunna förenklas genom delegering.

Under senare år har det på många håll i utlandet skett en liknande aktivering på det kulturpolitiska området som i vårt land. Våra kontakter med utvecklingen utomlands har ökat under senare år. Ibestämmelserna för kulturrådet anges att rådet skall göra sina bedömningar mot bakgrund av utvecklingen i andra länder. Rådet har i enlighet därmed orienterat sig om de internationella förhål- landena och på olika punkter i detta be- tänkande hänvisat till internationellt bak- grundsmaterial. Men grundmaterialet är mycket heterogent och stora förväntningar knyts därför till projekt inom Unesco och Europarådet som syftar till att mer systema- tiskt öka informationsutbytet. En given upp- gift för det nya kulturrådet blir att — liksom det nuvarande rådet — göra sina bedömning- ar mot bakgrund av utvecklingen i andra

länder. Det nya kulturrådet bör i så fall självt — i vissa frågor dock i samverkan med utbildningsdepartementet — ha kontakt med internationella organisationer och andra or- gan i utlandet.

Det nya kulturrådet bör däremot inte ta över några av de kulturutbytesuppgifter som nu handhas av Svenska institutet. Institutet sysslar huvudsakligen med praktiskt inriktat kulturutbyte. I fråga om vissa projekt som tex information om svensk kulturpolitik kan samarbete med institutet bli aktuellt.

I fråga om kontakterna med utlandet intar utbytet med de nordiska länderna en särställ- ning. Likheten i synsätt gör att det är särskilt väsentligt att följa utvecklingen i grannlän- derna. Det sekretariat för nordiskt kulturellt samarbete som de nordiska länderna beslutat upprätta från den 1 januari 1972 i Köpen- hamn kan förväntas bidra till att det nordis- ka samarbetet blir aktiverat och mer om- fattande än hittills. De ekonomiska resurser som kommer att ställas till förfogande för gemensamma nordiska ändamål är inte obe- tydliga. Det nya kulturrådet bör kunna bidra till att de medel som avdelas för kulturområ- det kommer att användas för projekt av intresse ur både nordisk och svensk syn- punkt.

8.6.6.4 Samarbetet med centrala kultur- institutioner

Med centrala kulturinstitutioner avses här Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställ- ningar, de statliga teatrarna och museerna. Över anslagsframställningarna från dessa skall, som föreslagits i det föregående, det nya kulturrådet yttra sig. Rådet bör bli vad som i statliga instruktioner benämns tillsyns- myndighet för institutionerna. Deras själv- ständighet bör dock vara av samma slag som fn gäller för teatrarna i förhållande till teater- och musikrådet. De statliga institutio- nerna ger liksom f n in anslagsframställningar till Kungl Maj:t. Beslut om bl a tillsättning av sådana tjänster som inte institutionerna själva tillsätter fattas av Kungl Maj:t. Det nya kulturrådet förutsätts inte ha andra befogen-

heter gentemot institutionerna än genom bestämmelser som meddelas i t ex instruktio- ner och anslagsvillkor.

Frågor av gemensamt intresse bör det nya kulturrådet kunna ta upp i överläggningar med institutionerna. Sådana överläggningar blir sannolikt vanligare än nu. Information till institutionerna om frågor som gäller hela kulturfältet utgör en hittills försummad verksamhet. Bristande kunskap om vad som händer på andra kultursektorer har möjligen bidragit till att samarbetet institutionerna emellan inte har större omfattning.

Det nya kulturrådet kan väntas få närmare kontakter med Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar än med de statliga teatrarna och museerna. Det beror på de tre organens ställning som instrument för den kulturella decentraliseringspolitiken. Kultur- rådets förslag om regionala samarbetsorgan och om länsinstitutioner på teaterns och musikens områden kommer ofrånkomligen att påverka de tre organens uppgifter. Till- komsten av självständiga länsteatrar föränd- rar på sikt Riksteaterns uppgifter till att främst komplettera länsteatrarnas produk- tion och främja samverkan emellan dessa. Det nya kulturrådet förutsätts spela en roll för uppbyggnaden och utbyggnaden av dessa länsinstitutioner. Kulturrådet finner det nöd- vändigt att arbetet sker i nära samverkan med de tre organen. Ingen av deras nuvaran— de uppgifter får i och för sig anses stå utanför diskussionen i den systematiska de- centraliseringspolitik som bör föras i fort- sättningen. Även om en decentraliseringsgiv kan föras långt, kommer dock de tre organen att behövas för centrala praktiska produk- tionsuppgifter. Kulturrådet föreSIår också under 6.9.2, att en utbyggd samverkan mel— lan de tre organen genom ett gemensamt serviceorgan prövas. Att skapa detta service- organ och lösa anslagstekniska och övriga administrativa problem i samband därmed kräver sannolikt en aktiv medverkan från det nya kulturrådets sida.

Under 6.3.7 har kulturrådet utvecklat sina synpunkter på Operans och Dramatiska tea- terns framtida verksamhet och organisation.

Särskilt betonas vikten av ett förbättrat sam- arbete mellan de båda teatrarna och Sveriges Radio. 1 det syftet föreslår kulturrådet bl a förändringar i anslagskonstruktionen. Dessa och vissa, av andra skäl motiverade, föränd- ringar i teatrarnas organisation kräver en viss tid att genomföra. Det är troligt att det återstår åtskilliga delfrågor att lösa efter statsmakternas principbeslut. Även här krävs sannolikt en aktiv medverkan av det nya kulturrådet.

Under 10.52 diskuteras behovet av nya budgeterings- och redovisningsprinciper för statliga kulturinstitutioner. Dessa tekniskt komplicerade frågor kräver samarbete mellan bl a det nya kulturrådet, institutionerna och utbildningsdepartementet.

MUS 65 kommer att i sitt betänkande om museiorganisationen närmare gå in på de uppgifter det föreslagna musei- och utställ- ningsrådet bör ha för de statliga museerna. De sakkunniga betonar betydelsen av infor- mation, framför allt i ekonomiska frågor. Vidare påpekas behovet av utredningar i frågor av gemensamt intresse. Utrednings- uppgifter som särskilt nämns är normerna för konservering av museiföremål, tekniska konserveringsproblem och central registre- ring av museiföremål. Till rådets uppgifter föreslås även höra att utarbeta regler för hur musealt material skall bevaras samt normer rörande ansvaret för samlingar av vetenskap- ligt dokumenterande karaktär. En angelägen fråga är enligt de sakkunniga att utarbeta ett för museerna lämpat budgeterings- och redo- visningssystem, som i kombination med en program- och sakredovisning ger tillfälle till verkliga effektivitetsbedömningar. Dessa uppgifter för det föreslagna musei- och ut- ställningsrådet är av den karaktären att de bör kunna passas in i uppgifterna för det nya kulturrådet.

8.6.6.5 Samverkan med statliga organ inom övriga sektorer av kulturområdet samt inom ungdoms- och idrottsområdena

Under 8.6.3 har kulturrådet framfört sina synpunkter på administrationen av olika sek-

torer inom kulturområdet. Det nya kulturrå- det föreslås få ett samlat ansvar för problem av övergripande natur inom hela kulturområ- det. Däremot bör kulturrådet inte få några befogenheter över statliga myndigheter på området. Ett samarbete med sådana på samma administrativa nivå blir däremot an- geläget. Arten av detta samarbete blir myc- ket olika beroende på den vitt skiftande verksamhet det här gäller.

Det nya kulturrådets kanske viktigaste samarbetspartner blir skolöverstyrelsen. Inte minst med hänsyn till att stödet till den icke yrkesmässiga fria skapande verksamheten i huvudsak ges i form av studiecirkelbidrag, fordras former för ett nära samarbete mellan det nya kulturrådet och skolöverstyrelsen i fråga om folkbildningsstödet. Samarbetet bör avse utformningen av bestämmelser och anvisningar, tillämpningen av dessa bestäm- melser samt anslagsframställningar till Kungl Maj:t. Förutom folkbildningsfrågorna behövs ett samarbete med skolöverstyrelsen i fråga om utformningen av läroplaner och andra bestämmelser för skolverksamheten. Kultur- rådet har övervägt om samarbetet mellan det nya kulturrådet och skolöverstyrelsen bör institutionaliseras genom något särskilt sam- arbetsorgan. Rådet ställer sig tveksamt till en sådan lösning.

Oklarheten i fråga om den framtida admi- nistrationen av kulturarbetarersättningar gör det inte möjligt att nu säga något om samver- kan mellan det nya kulturrådet och det eller de organ som i framtiden får dessa uppgifter. De ekonomiska anspråk som ställs på en utbyggnad av stipendiesystemet eller andra former för kulturarbetarersättningar måste emellertid ses tillsammans med anspråken på medel för annan kulturverksamhet. Kulturrå- det förordar därför att det nya kulturrådet får yttra sig över anslagsframställningarna från de organ som ansvarar för kulturarbetar- ersättningarna. Kulturarbetarorganisationer- na förutsätts tillsammans med andra orga- nisationer och institutioner bli representera- de i det nya kulturrådets styrelse, vilket skapar möjligheter att där göra viktiga avväg- ningar mellan olika insatser på kulturområ-

det. Yttrandena från det nya kulturrådet bör kunna ge ytterligare stöd för de krav som förs fram från kulturarbetarhåll om rimliga ersättningar för utfört arbete. Den här före- slagna metodiken förutsätts inte påverka de förhandlingsliknande överläggningar mellan företrädare för regeringen och kulturarbetar- organisationerna som, bl a med stöd av ett uttalande från riksdagen, under senare år fått allt fastare former.

Kulturrådet anser att massmediepolitiken bör betraktas som en del av det kulturpolitis- ka området, vilket medför att kontakter måste skapas med både Sveriges Radio och presstödsna'mnden.

Kulturrådet har påpekat att ett samarbete blir nödvändigt mellan det nya kulturrådet och ledningsorganen för utbildningsinstitu- tionema på kulturområdet (8.633). Samar- betet bör bl a avse läroplaner, utbildnings- behovet och lärarfrågor. I olika sammanhang har rådet återkommit till det utbildningsbe- hov som f n inte alls tillgodoses, nämligen behovet av ”kulturförmedlare” av olika slag. Det nya kulturrådet bör få den viktiga uppgiften att medverka till initiering och uppföljning av kurser och annan utbildning.

En samverkan med det omorganiserade riksarkivet och riksantikvarieämbetet kom- mer också att krävas. Särskilt bör nämnas behovet av samverkan mellan riksantikvarie- ämbetet och museisektorn.

Som nämnts ser kulturrådet ungdoms- och idrottsområdena som nära knutna till kultur- området. En samverkan med bla statens ungdomsråd blir sålunda nödvändig. Sam- arbetet kan avse bla utredningar om ung- domens kulturattityder, information och ser- vice till ungdomsorganisationerna och ung- domsledareutbildning. Inom idrottsområdet finns ingen central myndighet utan det statliga organisationsstödet till idrotten för- delas av Riksidrottsstyrelsen, som är Riks- idrottsförbundets styrelse. Bidrag till idrotts- anläggningar fördelas av statens naturvårds- verk. En samverkan mellan det nya kulturrå- det och båda dessa organ kommer att bli behövligt.

86.66 Samverkan med arbetsförrned— lingen inom kulturområdet

Utredningen angående arbetsförmedlingen inom vissa yrkesområden (OLAF), som till- kallades av inrikesministern hösten 1969 (direktiv se 1970 års riksdagsberättelse s 377), har bl a haft till uppgift att framlägga förslag angående arbetsförmedlingen för så- dana yrkesgrupper som kräver speciell ser- vice utöver den som arbetsförmedlingen van- ligen kan ge. I direktiven nämns därvid särskilt förmedlingen av artister, musiker och andra konstnärliga yrkesgrupper.

I OLAF:s betänkande om arbetsförmed- lingen inom kulturområdet (Ds In 197225) är utgångspunkten att kulturarbetargrupperna skall ha tillgång till kostnadsfri, neutral och för alla tillgänglig förmedlingsservice. Med hänsyn till de speciella förhållandena inom området och för att lättare kunna tillgodose behovet av rörlighet och flexibilitet föreslås att en för ändamålet bildad stiftelse skall ansvara för förmedlingsverksamheten på kul- turområdet. Utredningen berör även frågan om sysselsättningsskapande åtgärder speciellt anpassade för arbetslösa kulturarbetare.

Genom stiftelsens verksamhet bör ett alternativ kunna erbjudas till den enskilda förmedlingsverksamhet som bedrivs bl a för tonkonstnärer. Centrumbildningarna, som fn har anknytning till AMS, och deras framtida arbetsförmedlande verksamhet be- rörs också av förslagen i betänkandet.

I ett sommaren 1971 överlämnat delbe- tänkande (Ds In 1971:12) har utredningen behandlat organisationsförmedlingarnas ve rk- samhet och framlagt förslag till skärpta regler för tillståndsgivning och tillsyn i avsikt bl a att minska den nuvarande splittringen av förmedlingsverksamheten på området. Frå- gan behandlades i 1972 års statsverksproposi- tion (bilaga 13 s 99) i huvudsaklig överens- stämmelse med utredningens förslag.

Behovet av samverkan mellan det organ som kan komma att upprättas för arbetsför— medling inom kulturområdet och det nya kulturrådet är uppenbart.

8.6.6.7 Samverkan med statliga organ utanför kulturområdet

I kulturrådets målresonemang betonas be— hovet av kontakt mellan kulturområdet och övriga samhällsområden. En samverkan med olika statliga organ är därvid självklar.

Ett samarbete med socialstyrelsen bör bl a kunna gälla de kulturella aspekterna på socialpolitikens långsiktiga målsättning och personalutbildning inom styrelsens verksam- hetsområde. Med kriminalvårdsstyrelsen bör samverkan kunna ske i frågor rörande de intagnas fritidsverksamhet tex biblioteks-, teater- och musikverksamhet. Invandrarver- kets arbete på anpassningsområdet är av samordnande och initierande karaktär. Det nya kulturrådets samarbete med verket bör bl a kunna avse information till invandrarna och deras organisationer.

Kommerskollegium handhar fn stödet till hemslöjden. Kulturrådet föreslår inga för— ändringar på denna punkt men finner det. naturligt att det nya kulturrådet tar aktiv del i utvecklingen på hemslöjdens område. Detta skulle bl a kunna ske genom att det nya kulturrådet flck utse en ledamot i kommers- kollegiums hemslöjdsnämnd.

Ansvaret för lokalförsörjningen för den statliga kulturverksamheten åvilar byggnads- styrelsen. Ett samarbete med detta verk blir nödvändigt.

Behovet av en förbättrad kulturstatistik har kulturrådet återkommit till flera gånger i detta betänkande. För att lösa dessa frågor krävs ett nära samarbete med bl a statistiska centralbyrån. Det bör studeras hur statistiska uppgifter som underlag för indikatorer på måluppfyllelsen skall kunna tas fram och byggas upp. Det kulturstatistiska arbetet bör bla av detta skäl få hög angelägenhetsgrad vid planeringen av det nya kulturrådets arbete. Utgivningen av den i inledningen (1.5) nämnda sammanställningen med kul- turstatistiska uppgifter ingår som ett första led i arbetet med att få fram en bättre kulturstatistik.

Unesco och Europarådet har inlett ett internationellt samordningsarbete på det kul—

turstatistiska området. Det är angeläget att Sverige från början tar aktiv del i detta. Det bör också undersökas om det kulturstatis- tiska området lämpar sig för nordiskt samar- bete.

8.6.6.8 Samverkan med Svenska lands- tingsförbundet och Svenska kommun- förbundet

I kulturrådets utredningsarbete har represen- tanter för Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet deltagit. Kul- turrådet har haft flera överläggningar med representanter för förbundens styrelser och de utredningsgrupper för kulturfrågor som förbunden tillsatt. Rådet förutsätter att överläggningar mellan utbildningsdeparte- mentet och de båda förbunden kommer till stånd, innan regeringen lägger fram proposi- tion på grundval av kulturrådets förslag (1.4).

Det samarbete som hittills förekommit bygger på medvetandet om att den framtida kulturpolitiken förutsätter en nära samver— kan mellan stat, landsting och kommuner. Kulturrådet har inte velat föreslå lagar eller andra generella bestämmelser, som förekom- mer i de flesta andra länder i syfte att göra kulturinsatserna till ett kommunalt åliggan— de. Eftersom inga formella förpliktelser ska- pas för kommuner och landsting blir det desto angelägnare att det nya kulturrådet ges möjligheter att fortsätta det samarbete som inletts. Det kan främjas genom att förbun- den blir representerade i det nya kulturrå- dets styrelse.

8.6.6.9 Samverkan med organisationslivet

Organisationer och föreningar av olika slag utgör viktiga kraftcentra i svenskt kulturliv. Beskrivningen i 2.5 visar tydligt vilken stor betydelse folkbildningens organisatio- ner har. Samhället kanaliserar också en be- tydande del av sitt kulturstöd genom folk- bildningsorganisationema. Beskrivningen av den kulturpolitiska utvecklingen under 1960-talet i målkapitlet visar vilken central

betydelse kulturarbetarnas organisationer haft för den kulturpolitiska utvecklingen.

Liksom för andra statliga organ blir det nödvändigt för det nya kulturrådet att hålla kontakt med organisationslivet. Genom re- presentanter i rådets styrelse och nämnder skall sådana kontakter garanteras. I organets dagliga arbete inte minst på utredningssidan skall sådana kontakter odlas. Rådets infor- mationsverksamhet får förutsättas i lika hög grad riktas till organisationer som till sam- hällsorgan. När här talas om organisationer avser kulturrådet inte endast de stora och landsomfattande. Alla innovationer på orga- nisationsområdet bör uppmärksamt följas. Detta motiveras inte minst av det värde som kulturrådet tillmäter föreningslivets möjlig— heter att skapa gemenskap.

Samarbetet med folkbildningsorganisatio- nema måste inta en viktig plats i det nya kulturrådets arbete.

Vid det förutsatta samarbetet med skol- överstyrelsen i frågor som rör folkbildnings— stödet är det givet att folkbildningsorganisa- tionerna också kommer in som en part.

Medan samverkan mellan kultursektorn och folkbildningsorganisationerna bygger på en lång tradition, gäller detta inte samarbetet med arbetsmarknadens organisationer. I mål- kapitlet har kulturrådet pekat på hur för- summade kulturinsatserna på arbetsplatserna hittills varit och hur angeläget det är att en ändring i det avseendet kommer till stånd. Vid behandlingen av frågan om publikkon- takt (6.8.2.6) har rådet framhållit den bety- delse Skådebanan har genom att arbetsmark- nadens huvudorganisationer är representera- de i stiftelsen.

Kulturrådet anser det vara en uppgift för det nya kulturrådet att i samråd med arbets- marknadens organisationer analysera förhål- landet mellan kulturlivet och arbetslivet och sedan föreslå åtgärder för att angripa de problem som föreligger. Kulturrådet utgår från att den år 1970 tillsatta arbetsmiljöut- redningen (direktiv se 1971 års riksdagsbe- rättelse s 137) kommer att ta med kultur- aspekten i sitt arbete, som till sin huvudsakli- ga del behandlar arbetsrniljöns fysiska sidor.

Arbetsmiljön måste behandlas ur ett helhets- perspektiv. Det borde vara naturligt att staten som arbetsgivare är särskilt öppen för de här berörda problemen. Inom delegatio- nen för försöksverksamhet med företagsde- mokrati i de statliga aktiebolagen (2.2.6) behandlas bla arbetsmiljöfrågor. Det sägs sålunda i direktiven att det är naturligt att utgå från att inflytande från personalens sida i första hand är av intresse när det gäller frågor med mer direkta återverkningar på förhållandena för den enskilde individen, bla arbetsmiljön i vidare mening. Möjlig- heten av ett samarbete med denna delegation liksom med delegationen för förvaltnings- demokrati (2.2.6) bör också diskuteras inom det nya kulturrådet i samarbete med orga- nisationsrepresentanter.

8.6.6.10 Samarbete med regionala och kommunala kulturorgan

Kulturrådet har inte ansett det motiverat att staten har några organ eller tjänstemän på regional nivå inom det nya kulturrådets ansvarsområde. Detta innebär att det nya kulturrådet måste bygga sitt arbete på det regionala planet på kontakter med landsting- ens kulturnämnder, regionala samarbetsor- gan och länsinstitutioner.

De nya statsbidrag som kulturrådet före- slår är utformade så att de skall ge stimulans till en regional utveckling. Rådet bör vid överläggningar på regional nivå kunna infor— mera om vilka bidragsmöjligheter som kan finnas. Eftersom det dröjer innan den regio- nala kulturadministrationen blivit fullt ut- byggd, måste kontakter dessförinnan tas med lokala organ och institutioner.

Under det senaste året har Kommunför- bundet tagit olika värdefulla initiativ för att ge kommunerna vägledning vid organiseran- det av kulturnämnder och vid uppläggningen av deras arbete. Kommunförbundet kommer att fortsätta med det slaget av service till kommunerna. Efter tillkomsten av det nya kulturrådet förefaller det naturligt att ett samarbete i sådana frågor etableras mellan förbundet och det nya statliga organet.

8.6.6.1 1 Kontakt med forskningsorgan

Av samhällets utgifter för samhällsvetenskap- lig Och humanistisk forskning går en obetyd- lig del till forskning om kulturen och dess roll i samhället. Den kultursociologiska forskningen under 1960—talet är dock exem- pel på en nyorientering. En orsak till att det trots allt gjorts relativt litet på kulturforsk- ningsområdet är sannolikt att det inte fun- nits någon större efterfrågan på forskning.

Kulturrådets analyser i det föregående av olika sektorer av kulturområdet har i många fall inte inneburit mer än att problem påvisats. I vissa fall är det frågeställningar som bäst kan belysas genom utredningar av administrativ expertis. I andra fall blir det nödvändigt att stimulera forskare inom olika ämnesområden till insatser. Det nya kultur- rådet bör därför etablera ett samarbete med forskare vid olika lärosäten. Det kan vara lämpligt att rådet tillsätter en särskild expertgrupp för kulturforskning. En sådan grupp skulle kunna yttra sig till forsknings- råd och fonder i fråga om projekt inom detta ämnesområde. Expertgruppen skulle också kunna ta direkta kontakter i syfte att intres- sera forskare och universitetslärare för vissa projekt.

Som nämnts (1.5) avser kulturrådet att senare lägga fram en sammanfattning av situationen inom de olika forskningsgrenar som är relevanta för studiet av kulturverk- samheten.

8.6.6.12 Kontakt med den privata delen av kulturområdet

Under 1960-talet har kulturpolitiken i hög grad kommit att avse de direkta statliga insatserna. [ mindre grad har det varit fråga om ett samspel mellan den offentliga och privata sektorn. Filmavtalet är dock ett betydelsefullt undantag. I framtiden kom- mer den statliga sektorns förhållande till den privata att få stor betydelse. Förslag från konsertbyråutredningen på fonogramom- rådet och väntade förslag från filmutredning- en och litteraturutredningen tyder på detta.

Enligt ansvarighetsmålet (4.20) har sam- hället ett övergripande ansvar för mångsidig- het och spridning av kulturutbudet och för att minska eller hindra den negativa verkan marknadsekonomin ger.

Kulturrådet har vidare (4.112) pekat på behovet av att de kulturpolitiska åtgärderna inte begränsas till vissa konstnärliga genrer. Det måste skapas former för kontakt med kulturyttringar som hittills inte åtnjutit sam- hällsstöd. Ett aktuellt exempel är jazzmusi- ken. Den har länge varit hänvisad till att framträda på rent affärsmässig bas.

Enligt kulturrådets mening är det nödvän- digt att i framtiden i mycket högre grad än hittills bevaka den totala produktionen, dis- tributionen och konsumtionen på kultur- området. En viktig uppgift för det nya kulturrådet blir därför att i sina redovisning- ar och bedömningar hela tiden utgå från ett totalperspektiv.

1 kapitlet om kulturområdets struktur har kulturrådet redovisat vissa konsekvenser av ansvarighetsmålet rörande olika privat drivna kultursektorer (5.6). Rådet har pekat på olika vägar att minska kulturlivets ogynn- samma beroende av kommersiella krafter. Av särskilt intresse är då givetvis samarbetet med olika hel- eller halvstatliga företag och med folkrörelseföretag. Kulturrådet har erin- rat om den snabba tekniska utvecklingen som kommer att få en allt större betydelse för kulturverksamhetens inriktning. Det är omöjligt att nu överblicka konsekvenserna. Enligt kulturrådets mening är det helt nöd- vändigt att ett statligt organ med auktoritet och med resurser följer utvecklingen och tar erforderliga initiativ.

En samverkan mellan staten, kommunerna och det enskilda näringslivet inom kulturom- rådet är i och för sig inget nytt. Ett aktuellt exempel är det bolag som staten, kommuner- na — genom Kommunförbundet —— och kooperationen bildat på TV-kassettområdet, Svenska TV-kassett AB. Statsbidrag har också anvisats för att tillverka ett modellexemplar av en enkel flyttbar samlingslokal, Samlan. Om modellen visar sig motsvara förhopp- ningarna, är avsikten att på kommersiell

basis starta en produktion av sådana sam- lingslokaler.

8.6.6.13 Informationsverksamhet

Den kulturpolitik kulturrådet förordar byg- ger till viktiga delar på ett frivilligt samarbete mellan olika samhällsorgan och organisatio- ner. Arbetet med att idessa frågor konkreti- sera och utveckla de tankegångar som pre- senterats i betänkandet återstår. En stor del av det arbetet skall göras i eller på initiativ av det nya kulturrådet i samverkan med de organ, institutioner och organisationer som nämnts i det föregående. Om arbetet skall få verklig betydelse, måste också en utförlig och kontinuerlig information lämnas om vad som uträttas. Kulturinformation ges ett för- hållandevis stort utrymme i pressen. Pressen har dock ofta svårt att få tag på relevant och korrekt information från samhällsorganen. Om kulturrådets allmänna syn på en samord- ning mellan kultursektorerna skall slå ige- nom måste det centrala organet ta ett ökat ansvar för dessa informationsuppgifter.

Det nya kulturrådets verksamhet på infor- mationsområdet bör inte begränsas till att avse den egna verksamheten utan bör även utgöra en förmedling av information från andra. En mängd intressanta experiment — inte bara av konstnärlig art utan också i fråga om kulturpedagogiskt arbete och kulturför- medling — pågår på olika håll i landet utan att information förmedlas om erfarenheter- na. Detsamma gäller utvecklingen utom- lands.

Slutsatsen blir att en viktig uppgift för det nya kulturrådet blir att sköta informationen i den här angivna meningen. Huvuduppgiften bör vara att förmedla uppgifter om experi- ment av nyss nämnt slag på kulturområdet såväl från den kommunala verksamheten, den av organisationer och föreningar drivna som den statliga. Värdefull information av allmänt intresse som nu finns iolika special- organ kan också kanaliseras genom ett så- dant organ.

Ett informationsblad är en tänkbar lös- ning på informationsproblemen. Medverkan i

kurser och konferenser om tex lokal och regional kulturverksamhet bör vara en lämp- lig metod för att nå ut med information. Även andra vägar bör studeras.

8.6.6.14 Handläggning av byggnadsärenden

Den hittillsvarande handläggningen av kul- turbyggnadsärenden har inte bidragit till en samordnad planering av kulturbyggnads- behoven. Den statliga handläggningen har varit lika specialinriktad på en viss sektor som de lokala initiativen. Försök har gorts från berörda myndigheter att stimulera en mer samordnad byggnadsplanering. Den ad- ministrativa splittringen — som sammanhäng- er med de olika bidragsformerna — och därav följande specialisering hos myndigheternas experter har försvårat aktiva insatser.

Statsbidragen till kulturbyggnader ger de statliga myndigheterna möjligheter att delta i planeringen. Dessa möjligheter har hitintills inte kunnat utnyttjas tillräckligt. En fråga som kulturrådet berör utförligt i det föl- jande är nödvändigheten av långtgående samplanering av kultur- och skolbyggnader. Detta område förutsätter nära samarbete mellan skolöverstyrelsen och det nya kultur- rådet. Rådets befattning med frågor rörande allmänna samlingslokaler blir beroende av de beslut som fattas i fråga om statens nämnd för samlingslokaler.

I kapitlet om lokaler för kultur- och föreningsverksamhet (9.2.4.2) föreslås att ett överförande till det nya kulturrådet av de föreslagna uppgifterna för samlingslokal- nämnden bör övervägas. Härigenom skulle en dubbel handläggning av vissa lokalärenden undvikas. Lokalfrågor hänger ofta nära sam- man med de organisatoriska frågor som det nya kulturrådet sysslar med. Det får förut- sättas att rådet kommer att vara den centrala remissinstansen i fråga om de betydelsefulla investeringsbidrag som lotterimedlen utgör. En samordning av lotterirnedelsbidragen och det nya samlingslokalstödet måste komma till stånd.

Om ett överförande av samtliga samlings- lokalärenden till det nya kulturrådet inte

anses lämpligt bör rådet vara representerat i samlingslokalnämnden. Dessutom bör ären- den remitteras från nämnden till rådet.

8.6.7. Det nya kulturrådets sammansättning och organisation

Det nya kulturrådet föreslås bestå av en styrelse (kulturrådet), tre nämnder samt ett kansli.

8.6 .7 .1 Kulturrådet

Som understrukits i flera sammanhang är det nödvändigt att kulturområdet står i nära kontakt med samhällslivet i övrigt. En för- ankring i rådet för viktiga intresseområden innebär en garanti för att det nya kulturorga- net tillförsäkras stöd och impulser från olika delar av samhällslivet. Samtidigt som antalet ledamöter inte bör vara för stort framstår bred representativitet och allsidig belysning av uppkommande frågor som synnerligen betydelsefulla. Antalet ledamöter föreslås bli femton. Med hänsyn till det förhållandevis stora antalet ledamöter bör suppleanter inte förekomma. Ledamöterna bör utses av Kungl Maj:t med utgångspunkt bl a i att de viktigaste intresseområdena blir företrädda.

En förbindelse bör skapas mellan rådet och de föreslagna nämnderna som förutsätts få viktiga egna funktioner.

Rådet bör få följande sammansättning: ordförande sju ledamöter med bred samhällsorientering och allmänt god kännedom om kulturområ- dets förhållanden, en ledamot som företräder kommunerna, en ledamot som företräder landstingen, två ledamöter som företräder löntagarorgani- sationerna, en ledamot som företräder kulturarbetaror- ganisationerna, en ledamot som företräder folkbildningsor- ganisationerna samt en ledamot som företräder radio och televi- sion (radiochefen).

Tre av rådets ledamöter utses att tillika vara ordförande i var sin nämnd.

Ordföranden bör leda rådets sammanträ- den och vid behov företräda rådet utåt.

Kulturrådet har varit inne på tanken att ordföranden också skulle vara kanslichef. På så sätt skulle man få en garanti för att ordföranden hade möjlighet att sätta sig ini de ofta komplicerade ärenden, som rådet förutsätts behandla. Med tanke på arten av de uppgifter som föreslagits vila på rådet har kulturrådet dock stannat för att det inte är lämpligt att ordförandeskapet förenas med befattningen som chef för rådets kansli.

Ledamöterna bör på samma sätt som för tex Rikskonserters styrelse utses för tre år med möjlighet till omval, i princip dock endast en gång. Det är inte lämpligt att mandatet för samtliga ledamöter förnyas på en gång efter sex år. Särskilda lösningar bör övervägas för att undvika detta.

Rådet avgör frågor av större betydelse för rådet och dess arbete. Bland sådana frågor kan nämnas

l. viktigare frågor rörande organisation, ar- betsordning och andra föreskrifter för arbetet

2. anslagsframställningar och yttranden över sådana 3.uppläggningen av rådets utredningsverk- samhet

4. riktlinjer för en fortlöpande decentralise- ringspolitik 5.viktigare bestämmelser eller anvisningar som utfärdas av Kungl Maj :t och rådet

6. riktlinjer och ekonomiska ramar för nämndernas och kansliets verksamhet (in- tern verksamhetsplanering). Rådet bör vidare avgöra sådana frågor som inte hör till någon nämnd eller som är gemensamma för flera av nämnderna.

8.6.7.2 Nämnder

Genom den nämndorganisation som före- slås vill kulturrådet uppnå att till nämnderna hänförs diskussioner som berör delområden. Vidare bör där ske prövning av olika ärenden tex bidragsårenden. Kulturrådet anser att i många avseenden erfarenheterna av teater-

och musikrådets verksamhet varit mycket positiva. Där har man fått en grundlig sakkunnig behandling av olika frågor, vilket varit till vägledning vid regeringens avgöran- den bl a i prioriteringsfrågor.

I många andra myndigheter skulle sådana ärenden, som här förutsätts bli avgjorda av nämndema, avgöras på tjänstemannanivå. För kulturrådet är det angeläget att skapa en administrativ organisation som ger stort in- flytande åt företrädarna för kulturlivet i vidaste mening. Å andra sidan får det inte bli fråga om en byråkratisering som tex för folkbiblioteksärenden skulle innebära att be- slutsfattandet blev avsevärt mycket mer komplicerat än fn. Om uppgifterna för nämnderna blir för omfattande och kommer att avse detaljfrågor är risken att nämnderna inte kan ägna tillräcklig tid åt de principiellt betydelse fulla frågorna.

I varje nämnd bör finnas allsidig sakkun- skap inom nämndens ämnesområden. Allsi- digheten bör garanteras på så sätt att nämn- derna inte görs alltför små utan förslagsvis har ett tiotal ledamöter vardera. Ledamöter- na bör utses av Kungl Maj:t, hälften av antalet ledamöter efter förslag av rådet. Samma regler bör gälla för mandatperioden som för rådets ledamöter. Nämnderna bör i fråga om uppgifter inom sina respektive sakområden i viss mån motsvara det nuvaran- de teater- och musikrådet. Nämndernas upp- gifter blir att allsidigt bevaka utvecklingen inom sina ämnesområden med hänsyn till det nya kulturrådets uppgifter enligt vad som beskrivits i det föregående. Inom sina områden skall de handha ärenden som rör institutioner och vad som här i betänkandet sammanfattats under begreppet fri kollektiv skapande verksamhet och som bl a innefattar icke yrkesmässig verksamhet. Nämnderna bör ha självständig beslutanderätt inom ra- men för den budget och de bestämmelser Kungl Maj:t eller rådet beslutar om. Närnn- derna skall ta initiativ till insatser. I vissa frågor beslutar rådet på förslag av en eller flera nämnder, tex i anslagsframställningar eller yttranden över sådana.

Kontakten mellan rådet och nämnderna

förutsätts ske genom att nämndordföran- dena är ledamöteri rådet. För att undvika en alltför smal kontaktyta bör regelbundet gemensamma sammanträden ordnas med del- tagande av samtliga ledamöter i rådet och nämnderna. Sådana sammanträden bör tex kunna ske på ett tidigt stadium vid utarbe- tandet av de årliga anslagsframställningarna. Vidare bör protokoll och föredragningslista utbytas mellan råd och nämnder.

Kulturrådet anser sig inte ha möjlighet att lägga fram förslag om exakt vilka ärende- grupper som skall avgöras av kulturrådet, nämnderna och kansliet. Detta bör klargöras i samband med den fortsatta beredningen av frågan om den nya organisationen.

De nämnder som nu föreslås motsvarari princip tre delområden inom det nya kultur- rådets ansvarsområde. Tanken har varit att undvika alltför avgränsade och specialiserade ansvarsområden. En alltför långt driven spe- cialisering kan inte anses förenlig med kul- turrådets mål om samverkan mellan olika kulturområden.

I första hand synes följande komma i fråga som ansvarsområden för nämnderna:

1. teater, dans, film och musik 2. litteratur och bibliotek 3. konst, museer och utställningar

[ kapitlet Lokaler för kultur- och för- eningsverksamhet (92.42) föreslår kulturrå- det att ett inordnande av den föreslagna omorganiserade samlingslokalnämnden som en fjärde nämnd inom det nya kulturrådet bör övervägas i samband med beredningen av samlingslokalutredningens och kulturrådets förslag.

Kulturrådet räknar med att det i stor utsträckning skall vara möjligt att tillgodose behovet av expertkontakter genom tillsätt- ning av expertgrupper och arbetsgrupper av olika slag. I sådana grupper kan också representanter för sekretariatet delta. Sär- skilda arbetsgrupper skulle kunna tillsättas för information, kontakter med forskare och andra frågor som är gemensamma för olika sektorer men som inte är av den karaktär att de uteslutande bör behandlas av rådet.

8.6.7.3 Kansli

Beredningen av ärenden åt styrelse och nämnder ställer krav på kvalificerade sekreta- riatsresurser. Arbetsuppgifterna vid rådets kansli kommer att kräva särskilda resurser för utredningar och bidragsprövning, remiss- verksamhet, planering och uppföljning, råd- givning och information sarnt intern admi- nistration. Den grundläggande principen för kansliets organisation bör vara en projekt- organisation, där personalresurserna primärt förs till särskilda basenheter för utredningar, planering, information och administration, medan det egentliga arbetet utförs inom en projektorienterad organisation med stor flexibilitet. [ vart fall till en början förutsätts den fasta personalen vara förhållandevis liten och medel för att anställa tillfällig expertis och att beställa särskilda utredningar utnytt- jas. Det bör samtidigt understrykas att det är omfattande arbetsuppgifter som läggs på det nya organet. Om det inte får rimliga perso- nalresurser kan syftet med den nya organisa- tionsformen förfelas. Vid tillsättning av per- sonalen bör stor vikt läggas vid allsidig rekrytering. Erfarenheter genom arbete i olika funktioner inom kulturområdet bör därvid tillmätas ett särskilt värde.

Det nya kulturrådet förutsätts överta per- sonalen vid teater- och musikrådet och skol- överstyrelsens folkbibliotekssektion.

8.6.7.4 Inrättandet av rådet

Kulturrådet anser sig inte ha anledning göra det mer detaljerade arbetet rörande det nya kulturrådets organisation, personalresur- ser och reglering av olika frågor som upp- kommer vid en omorganisation. Dessa frågor bör beredas i särskild ordning så att förslag kan föreläggas 1974 års riksdag. Det nya kulturrådet kan då inleda sin verksamhet under senare hälften av 1974. Teater— och musikrådet, skolöverstyrelsens folkbiblio- tekssektion och tidskriftsnämnden bör då samtidigt upphöra.

_ _ __ ', _' ' , : Jr., |, . . .'.'.',. .. .. .'.' "' "' ' '* '.* 7?" .'ji.'-*il"'5"—'"'

' 'I

NJ_ ,, *,, .:.H '. - ”_1' ” "".." '.

" | '— ' ||| l|'| " ||! "'|s"l'=" |',_._

: '.'"'_. #" "|| | lui-kg. '-."'""'l_'. . '.

I! | l:'| _ En .>'. '” .' .— . ":?;u |||,| *. ' s _ —— :* IRI-H | " |- : T» |._| .. i” ."... || || l' I| ' ||||

' . _-'"L..1l':'"”' . ._'; _ 31.051...”an

"'x _q'l'l "' '_' . > III_ . '.'» :i ' ." :" ' _ -- . ' i .H..- . '*' "" .;' 3" "'" l _!1.|l|...;l1 |L'.'.' '," __l_| | |AJ>|_'J| .j'! . ” f, ."r' '.M E' ||' -_ |||, |.|||| | ||- | | "' _l£_' "| | _ J lflH '|' I . lll | | J ||. : |II ' _ _| . ___ , _ .. .. _ . _1_ulL & I"" | . || II .I _ h" ... | _ " " " — '— "'-" _" _ ' ! '|l|'- "|'- ||| Bål—" Ära-ll ' "_ —.| _.'— "|, 'I" i" |. "[ihl'uil'l'": _—_'!."!' ||t|f|l'.__-_ll på» _l” .' g- | | _ _ *.: |.| | .'| * u ( _ |

iir-wii»— a». #4 -"l'|l' ;- '

'rfh. "! 'i läillt' 'rätt'? "

"I'Il' "fl HIB-"Fl |.th

sim

EWGMHF L""l'uFlJ "" _wi att

11'1 " '.

9. Lokaler för kultur— och föreningsverksamhet

9.1 reformarbete

9.1 .1 Samhällsa'gda lokaler 9.1.1.l Kommunerna

Kommunerna äger och förvaltar ett stort antal lokaler som används eller kan komma att användas för kulturell verksamhet. Det är bibliotek, museer, konsthallar, teatrar, kon- serthus, studielokaler, biografer mm. Hit hör också ett stort antal lokaler inom andra verksamhetsområden såsom skolor, sociala institutioner, idrottsanläggningar, fritids- och ungdomsgårdar, allmänna samlingslokaler och förvaltningslokaler.

När det gäller de särskilda kulturlokalerna varierar förhållandena betydligt mellan olika kulturområden. Bäst är situationen för bib- lioteken, sämst är den beträffande lokaler för skapande verksamhet.

1960-talet framstår som biblioteksbyggan- dets decennium. Av 130 större folkbibliotek har 100 flyttat in i nya lokaler sedan år 1955. Dessa har då ofta kunnat anpassas till bibliotekens vidgade uppgifter. En del av de nya biblioteken har dock snabbt blivit för små. I KELP-undersökningen 1969 angav 154 kommuner, varav 72 med över 10 000 invånare, att de behövde nya biblioteksloka- ler.

De flesta kommunala museer är små. Såväl utställnings—, som magasins- och arbetsloka- ler är många gånger otillfredsställande och möjligheterna till kompletterande arrange- mang av typ föreläsningar och debatter inom museets väggar är små. Närmare uppgifter

Nuvarande förhållanden och pågående

rörande de lokala museernas situation och lokalbehov föreligger inte.

Konsthallar eller speciella utställningsloka- ler i kommunal ägo har tidigare som regel endast funnits i större kommuner. I en un- dersökning som arbetsmarknadsstyrelsen gjorde åren 1965—1966 (Kulturarbetsmark- naden, Stockholm 1967) angavs antalet offentliga lokaler för utställningsverksamhet till 97 varav 28 var museer. I dessa tal ingår dock ett drygt tiotal statliga museer. I KELP-undersökningen angav ca 160 kommu- ner att de hade kommunalt subventionerade utställningslokaler medan ett 50-tal kommu- ner planerade att subventionera sådana. Det exakta antalet kommunala utställningsloka- ler är inte möjligt att ange. I varje kommun finns det i Folkets hus, biblioteket eller skola någon lokal som kan användas för utställningar.

Särskilda teater- och musiklokaler finns endast i ett begränsat antal större kommu- ner. I övriga kommuner används andra loka- ler, tex Folkets hus eller samlingssalen i en skola. I KELP-undersökningen angav 90 kommuner att de behövde teaterlokal och 140 musiklokal.

Kommunala biografer finns endast i ett fåtal kommuner. Däremot uppgav 90 kom- muner i KELP—undersökningen att de sub- ventionerade biografer. 40 kommuner plane- rade att införa sådan subvention. I många kommuner finns kommunala lokaler där det är möjligt att visa spelfilm, även om regel-

bundna visningar inte förekommer i dag.

I många kommuner finns allmänna sam- lingslokaler som ägs och förvaltas av kommu- nen. Ofta saknas lämplig utrustning särskilt för skapande verksamhet.

Utvecklingen när det gäller nya kommuna- la kulturlokaler har särskilt under 1960- talets senare del gått mot integration. I vissa fall har 5 k kulturhus byggts bl a i Skövde och Stockholm. De huvudbibliotek som nu byggs har ofta plats för utställningar, musik och/eller teateraktivitet och får därigenom kulturhuskaraktär.

Mot denna bakgrund ställde kulturrådet i KELP-undersökningen en fråga om vilka kommuner som planerade att lösa sitt lokal- behov för olika kulturaktiviteter i ett sam— manhang. Drygt 180 kommuner — flertalet med mindre än 10 000 invånare _ undersök- te vid tillfället möjligheterna att uppföra kulturlokaler. Mer än 150 av dessa hade behov av lokaler för mer än tre olika slags kulturaktiviteter. 100 kommuner planerade att använda en skola som stomme i ett kulturservicehus.

Det blir allt vanligare att de särskilda kulturlokalerna förvaltas av kulturnämnder- na. Enligt det förslag till normalreglemente för kulturnämnd som Kommunförbundet lagt fram, har kulturnämnden bla till upp- gift att förvalta kommunens bibliotek och annan för kommunens kulturella verksamhet avsedd egendom.

Bland de kommunala lokaler som inte primärt är avsedda för kulturell verksamhet är skolorna de viktigaste. De utnyttjas redan i dag av föreningar och andra sammanslut- ningar. Genom sin utformning och utrust- ning är dock skolorna ofta mindre lämpliga för kulturverksamhet. Bland bristerna kan nämnas olämplig rumsstorlek, för små möb— ler, olämpliga scener, för få och för små förvaringsutrymmen och olämpliga interna kommunikationer. Praktiska svårigheter med t ex städning och vaktmästarservice har ock- så begränsat dubbelutnyttjandet. Specialsalar, t ex salar för trä-, metall- och textilarbete — alltså sådana lokaler som föreningar och andra intresserade har svårast att skaffa på

annat sätt — är man från skolans sida ofta tveksam att ställa till förfogande. Man fruk- tar slitage, störningar i skolans verksamhet och svårlösta ansvarighetsfrågor.

Även inom andra kommunala lokalert ex fritids- och ungdomsgårdar och sociala insti- tutioner hämmas kulturverksamheten både skapande verksamhet och mottagande av olika program A av att lokalerna är olämpligt utformade och utrustningen otill- fredsställande.

Skolor, ungdoms— och fritidsgårdar, sam— lingslokaler m m förvaltas och upplåts som regel av olika kommunala styrelser och nämnder, vilket försvårar en samordning av utnyttjandet.

9.1.l.2 Landstingen

Landstingsägda lokaler som är särskilt avsed- da för kulturell verksamhet finns i mycket liten utsträckning. Däremot är ekonomiska bidrag från landstingen av avgörande bety- delse för att lösa länsinstitutionernas lokal- frågor.

Landstingen äger och förvaltar i övrigt en rad lokaler där viss kulturverksamhet före- kommer eller kan förekomma. Det gäller folkhögskolor, andra skolor, sjukhus och sociala institutioner.

9.1.l.3 Staten

Staten svarar för lokaler för statliga och vissa statsunderstödda centrala kulturinstitutio— ner. I den mån staten svarar för regional kulturverksamhet tex regionmusiken följer därmed också automatiskt ett ansvar för lokalhållningen.

Vid sidan om de lokaler som används för kulturändamål äger staten ett mycket stort fastighetsbeständ. I flertalet fall är det inte av intresse ur kultursynpunkt. Ett undantag är dock de äldre byggnader som byggnads- styrelsen, riksantikvarieämbetet eller Vitter- hetsakademien har ansvaret för. Kulturrådet går inte in på frågor om dessa fastigheter. Däremot har MUS 65 behandlat dem i sitt betänkande om kulturminnesvården.

9 .l .2 Föreningsägda lokaler

En betydande del av det samlade lokalbe- ståndet ägs och förvaltas, som framgår av 2.6 och 6.7, av föreningslivet, i växande ut- sträckning med ekonomiskt stöd av kommu— nerna.

I landet finns drygt 700 Folkets hus och knappt 200 Folkets park. Vidare finns ett betydande antal samlingslokaler inom nyk- terhetsorganisationerna (Våra Gårdar — ca 1300 fastigheter) och landsbygdsorganisa- tionerna (Bygdegårdamas riksförbund -— ca 400 fastigheter). Därutöver finns ett stort antal lokala föreningar som äger lokaler främst avsedda för föreningens egen verk- samhet.

Underhållet av föreningarnas lokaler har ofta av ekonomiska skäl blivit eftersatt. Önskvärda förbättringar har inte kunnat genomföras. Statens och kommunernas in- satser i form av bidrag och lån vid tillkoms- ten av lokalerna har varit otillräckliga.

Urbaniseringen har lett till särskilda svårig- heter på landsbygden och i de mindre tät- orterna. där befolkningsunderlaget sviktar. I vissa expanderande tätorter och storstäder- nas förorter har det byggts otillräckligt med samlingslokaler.

Ökade krav på lokalerna har också ställts genom att vissa verksamheter byggts ut. Riksteatern, Rikskonserters och Riksutställ- ningars utbud ställer delvis ganska höga krav på lokalerna. De lokalhållande organisatio- nerna strävar efter att anpassa lokalbeståndet till dessa nya behov. Inom folkparksrörelsen har man arbetat på att få fram en ”all-scen” som kan svara mot teaterns och musikens behov. Folketshusföreningarnas riksorganisa- tion har våren 1971 begärt statsbidrag för att rusta upp äldre Folkets hus.

9.1 .3 Kyrkor och samfundslokaler

Kyrkosamfunden disponerar över ett stort antal lokaler. Utom i vissa snabbt expanderan- de tätorter råder ett visst överskott på guds— tjänstlokaler. Förutom de renodlade guds- tjänstlokalerna har församlingarna i allmän-

het tillgång till ett eller flera rum i bla församlingshem och prästgårdar för andra verksamheter än gudstjänster. I vilken ut- sträckning dessa lokaler upplåts åt profana ändamål är inte möjligt att ange. En försöks- verksamhet med allmänkulturell verksamhet i Skeppsholmskyrkan i Stockholm har på- börjats.

9.1.4 Andra lokaler lämpade för kulturverksamhet

Bostadsproducenterna, såväl de kommunala som de kooperativa och de privata, planerar i växande utsträckning in gemenskapslokaler i bostadsområdena. I vissa fall svarar man också för inredning och redskap för t ex motion och hobbyverksamhet. Vanligen får dock de boende själva svara för inredningen. Dessa lokaler är av mycket varierande storlek och standard.

9.1.5 Statligt stöd till lokaler lämpade för kulturverksamhet

Statliga medel till lokaler som kan användas för kulturell verksamhet kanaliseras i första hand på följande sätt.

]. Län och rekonstruktionsbidrag till all- männa samlingslokaler (enligt kungörelse l957:367 om statslån för anordnande av allmänna samlingslokaler m m (ändrad 1960:315) och bestämmelser om rekonstruk- tionsbidrag i regleringsbrev 1960/61 (om- tryckt senast i statsliggaren 1971/72, inrikes- departementet, s 33).

2. Bidrag från de särskilda lotterier som ordnas till förmån för konst, teater m m (till teatrar, museer och konsertlokaler).

3. Anslag till statliga kulturbyggnader från investeringsanslag under åttonde huvudtiteln (Byggnadsarbeten för vissa kulturändamål).

4. Statsbidrag till sysselsättningsskapande åtgärder enligt arbetsmarknadskungörelsen (19661368, omtryckt 19682246, ändrad se- nast 1971:443) kan utgå till lokaler för kul- turändamål.

5. Statsbidrag till skollokaler (enligt kun-

görelsen 1957:318 om statsbidrag till bygg- nadsarbeten inom det allmänna skolväsendet (omtryckt 1962:479, ändrad senast 1971: 1273)).

6. I vissa fall kan samlingslokaler, hobby- lokaler, mindre bibliotek etc få inräknas i låneunderlaget för statliga bostadslån (enligt bostadslånekungörelsen l967:552, ändrad senast 19711298). Lokaler som inte får in- räknas i låneunderlaget kan få inräknas i pantvärdet.

7. Bidrag till ungdomslokaler ur allmänna arvsfonden (enligt lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden (ändrad senast 1969:225)).

Ansökningar om bidrag och lån handläggs av flera olika statliga organ.

l.Statens nämnd för samlingslokaler ytt- rar sig i ärenden om lån och bidrag för allmänna samlingslokaler. Beslut om bidrag fattas av Kungl Maj:t.

2. Teater- och musikrådet yttrar sig i ären- den om bidrag av lotterimedel för teater- och konsertlokaler. I fråga om lokaler för museer har under de senaste åren yttranden inhäm- tats'från MUS 65 . I ärenden om lokaler som är värdefulla ur kulturrninnessynpunkt yttrar sig riksantikvarieämbetet. Beslut om bidrag fattas av Kungl Maj:t.

3. Kungl Maj:t beslutar om anslag till stat- liga kulturbyggnader efter förslag från bygg- nad sstyrelsen .

4. Arbetsmarknadsstyrelsen beslutar om bidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen.

5. Skolöverstyrelsen beslutar om statsbi— drag till skollokaler.

6. Bostadsstyrelsen beslutar om bostads- lån för vissa samlingslokaler, hobbylokaler, mindre bibliotek etc.

7. Socialstyrelsen yttrar sig angående bi- drag ur allmänna arvsfonden. Beslut om bi- drag fattas av Kungl Maj 1.

De ärenden som behandlas av teater— och musikrådet tas oftast upp även inom statens nämnd för samlingslokaler. Förutom nämn- da myndigheter svarar skolöverstyrelsens bibliotekssektion för ett service- och kon—

sultarbete vid uppförande och inredning av kommunala bibliotek.

1 betänkandet Finansiering av allmänna samlingslokaler (SOU 1971:92) beskrivs när- mare de här nämnda fmansieringsvägama. Med tanke på den betydelse som samlings- lokalstödet har skall här kort sammanfattas hur det är utformat.

Lån till samlingslokaler kan beviljas kom- mun, aktiebolag, förening eller stiftelse för nybyggnad, om- och tillbyggnad eller köp av byggnad. Lånet, som får uppgå till högst 50% (i undantagsfall 70 %) av låneunder- laget (byggnads- eller köpekostnaden), kan beviljas ränte- och amorteringsfritt till högst 40 % (för ungdomslokaler 50 %) av låneun- derlaget. Ett villkor för lån är att lokalerna ”opartiskt, i skälig omfattning och på skäliga villkor upplåtes åt envar inom orten verksam organisation”.

För att avhjälpa akuta ekonomiska trång— mål, som vållar ägaren svårighet att tillhanda- hålla lokaler, kan saneringslån beviljas icke- kommunala lokalhållare. Rekonstruktionsbi- drag ges till ägare av allmänna samlingsloka- ler som tidigare fått statliga lån om intäkter- na inte täcker driftkostnaderna och det är av betydelse för bygden att lokalerna bevaras. En särskild förutsättning för saneringslån och rekonstruktionsbidrag är att vederböran- de kommun åtar sig att medverka i rekon- struktionen.

Den statliga långivningen till samlingsloka- ler under 1960-talet (1.7.1960 — 1.3.1971) uppgick till drygt 100 milj kr. Drygt hälften av beloppet gick till folketshuslokaler. Bud- getåret 1970/71 beviljades lån till samlings- lokaler för sammanlagt ca 9,6 milj kr.

9.1.6 Vissa utredningar angående lokal fråga rna

Behovet av lokaler lämpade för kulturell verksamhet berörs av olika utredningar.

God bostad (bostadsstyrelsens tekniska byrå, 1970) innehöll förslag till utformning- en av normer för bostadsbyggandet. Man föreslog en närlokal (50—80 mz) per 30—50

lägenheter, där möjlighet skulle finnas för gruppsamvaro, lek och klubbverksamhet. Lo- kalen borde placeras så att den kunde funge- ra som ”drop-in-lokal”. God bostad räknade också med kompletterande lokaler i när- centrum för 800—1 000 lägenheter och pekade på de vinster som kan göras genom en samordning av olika lokalbehov. God bo- stad har efter remissbehandling varit föremål för överarbetning inom bostadsstyrelsen. Nya normer beräknas kunna utfärdas under hösten 1972.

Statens planverk har i sitt arbete på anvis- ningar för planering av boendemiljön tagit upp behovet av lokaler för samvaro och kul- tur. Ett förslag till anvisningar beräknas bli framlagt under år 1972.

Servicekommitténs betänkande Boende- service 2 (SOU 1970:68) tog upp behovet av servicelokaler i närmiljön och finansieringen av dessa. Bl a föreslog kommittén i samför- stånd med samlingslokalutredningen att all- männa samlingslokaler i bostadsområden skall belånas med statliga lån av samma slag som bostadslån och dessutom få anläggnings- bidrag. Servicekommittén kommer i sitt fort- satta arbete att ytterligare ta upp bl a lokal- behovet för olika former av fritidsverksam- het inklusive kulturaktiviteter.

Delegationen för bostadsfinansiering har i en promemoria berört vissa finansieringsfrå- gor för lokalbyggandet. (Lokalbyggandet i samband med den statliga bostadslångivning- en. Ds ln 1971:17.)

På grundval av delegationens förslag före- slås (prop 1972172) ett nytt ramsystem för bostadsbyggande. Systemet innebär att en gemensam ram för bostäder och serviceloka- ler införs fro m år 1974. Inom den ramen får kommunerna väga bostadsbyggnadsbe- hovet och lokalbyggnadsbehovet mot var- andra.

Frågan om statliga lån till samfundslokaler har överlämnats till 1968 års beredning om stat och kyrka som i övrigt också haft att beakta lokalfrågoma vid eventuella föränd- ringar i kyrkans ställning.

Lokalfrågor tas också upp av ett flertal andra utredningar såsom bygglagutredning-

en, glesbygdsutredningen och vissa utred- ningar inom kulturområdet. Filmutredning- en har i betänkandet Samhället och filmen (SOU 1970:73) föreslagit ett statligt anord- ningsbidrag för inredning och utrustning av biograflokaler för kvalitetsfilmvisning. Bi- draget skulle försöksvis utgå under fem år. MUS 65 har i uppdrag att beakta museernas lokalfrågor och behovet av utställningsloka- ler. Bland statliga organ som, utan att hand- lägga låne- eller bidragsfrågor, gått in på 10— kalfrågor kan nämnas socialstyrelsen och statens ungdomsråd.

9 . l .7 Samlingslokalutredningen

År 1968 fick inrikesministern bemyndigande att tillkalla en sakkunnig för att utreda frågor rörande statens ekonomiska stöd till allmänna samlingslokaler.

Den sakkunnige (som antagit namnet sam- lingslokalutredningen) avlämnade i december 1971 betänkandet Finansiering av allmänna samlingslokaler (SOU 197192).

I betänkandet analyseras de allmänna sam- lingslokalernas olika funktioner. Lokalerna skall enligt utredningen tillgodose följande syften:

1. Föreningslivets behov av lokaler för sin egen verksamhet. 2. Behovet av lokaler för kulturaktiviteter i vid bemärkelse.

3. Lokaler för debatt och aktiv fritidssyssel- sättning.

Utredningen tar vidare upp frågan om hu- vudmannaskapet. Tre huvudskäl redovisas för att föreningslivet bör vara huvudman: I. Det ger en direkt förankring av lokalfrå- gorna i skilda intressegrupper.

2. Det är en konsekvens av samhällets behov av och intresse för aktiva medborgerliga engagemang.

3. Det ökar föreningslivets möjligheter att påverka den samhälleliga beslutsprocessen i lokalfrågor. För ett kommunalt huvudmannaskap redo- visas tre tänkbara skäl:

1. Kommunens ekonomiska ansvar behöver

följas upp genom ett ansvar även för detaljbesluten.

2.Öppenheten för de föreningslösas intres- sen gagnas bäst genom samhällsägda loka- ler.

3. Ett integrerat byggande och förvaltande av olika lokaltyper förutsätter en gemen- sam huvudman.

Utredningen anser inte att samhällets ekono- miska insatser förutsätter att samhället äger och förvaltar lokalerna. Inte heller de för- eningslösas intressen kräver detta. De kan lika väl _ om inte bättre — tillgodoses ge- nom föreningsförvaltade lokaler.

En samordning av lokalfrågoma anser ut- redningen viktig. Framför allt måste ett bätt— re planeringsunderlag skapas. Det föreslås därför att kommunerna till de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen i vart fall för- söksvis knyter programuppgifter för de sam- lingslokaler, till vilka ett särskilt statsstöd i någon form påräknas. Därvid bör tas med inte bara byggande i kommunal regi utan även byggande av andra huvudmän. Samti- digt betonas att samordningen inte får bli ett självändamål och att den inte motiverar ett samlat kommunalt huvudmannaskap.

Utredningens slutsats i huvudmannafrågan är att föreningslivet, i de fall det aktivt och meningsfullt vill engagera sig i lokalfrågoma, i första hand bör få tillfälle att stå som hu- vudman för lokalerna. Detta innebär i de all- ra flesta fall också att föreningslivet i någon form står som ägare till lokalerna.

Ansvaret för samhällets ekonomiska stöd till allmänna samlingslokaler bör enligt ut- redningen ytterst falla på kommunerna. De bör bära det avgörande ansvaret för samlings- lokalernas driftkostnader och därmed sär- skilt för den normala ovisshetsrisken. Den statliga insatsen bör utformas med hänsyn till önskade stimulanseffekter och ansvar för föreningslivet och kultursektorn i vid me- ning.

Det föreslås att nuvarande system för statslån till allmänna samlingslokaler ersätts med nya regler. Dessa innebär att behovet av krediter för ny- och ombyggnad tillgodoses

genom bostadslån — som då även kan gälla samlingslokaler utanför ett statsbelånat bo— stadsområde. Statens stöd bör i övrigt utgå genom anordningsbidrag som ersätter den ränte- och amorteringsfria delen av nuvaran- de lån. Anordningsbidragen föreslås uppgå till högst 40% av låneunderlaget för före- ningsförvaltade och 30% för kommunalt förvaltade lokaler. Låneunderlaget föreslås vidgat till att också omfatta markkostnader och viss konstnärlig utsmyckning (såsom för bostadslån). Bidrag bör även kunna utgå till inventarier, konst och pedagogiska hjälp- medel. För befintliga lokaler föreslås att stöd övergångsvis lämnas genom särskild avskriv- ning av utestående statslån samt genom upp- rustningsbidrag.

Förslaget innebär vidare att stödet vidgas till att avse även fristående ungdomslokaler som betjänar mer än ett mindre bostadsom- råde. Vidare bör nöjeslokaler såsom biogra- fer och danslokaler samt — liksom hittills — vissa bibliotekslokaler vara stödberättigade.

Vid en prioritering av olika önskemål bör enligt utredningen lokaler i centra med full- ständig service ges förtur före lokaler i när- centra. På så sätt kan det skapas förutsättning- ar för regional spridning av kulturutbudet. Ge- nom den föreslagna prioriteringen kan ett grovmaskigt nät av fullständigt utrustade lo- kaler skapas som kan utjämna de nuvarande ojämna förutsättningama för förenings- och kulturliv.

Beslutanderätten i bidrags- och eftergifts- ärenden m m bör i fortsättningen inte ligga hos Kungl Maj:t utan läggas på statens nämnd för samlingslokaler. I fråga om bo- stadslån föreslås bostadsstyrelsen eller even- tuellt Iänsbostadsnämnderna' fatta beslut men viss samordning med samlingslokal- nämnden förutsätts.

Ett särskilt bidrag till de samlingslokal- ägande företagens riksorganisationer föreslås för att täcka kostnader för den information och service organisationerna lämnar i bi- dragsfrågor.

9.2

9.2.1 Lokaler för olika typer av verksamhet

Behovet av lokaler för kultur och förenings- verksamhet kan om man ser till verksamhets- typer indelasi tre huvudkategorier, nämligen gemenskapslokaler, verkstadslokaler och före— ställningslokaler.

Med gemenskapslokaler avses lokaler för informell samvaro, fester, föreningssam- mankomster, diskussioner, studiecirklar rn m.

Verkstadslokaler innefattar övningslokaler för teater, musik och dans, lokaler för arbete med trä, metall, keramik, textil och andra material, mörkrum för fotoarbete osv.

Med föreställningslokaler menas lokaler för publikframträdanden inom olika konst— former, för föreläsningar, debatter o d.

Olika verksamhetsgrenar ställer givetvis helt olika krav på lokalerna. Ofta är utrust- ningen väsentligare än lokalens storlek och utformning. I vissa fall kan krav från olika verksamheter förenas (för teater, dans och vissa musikformer, för slöjd och konst- hantverk i olika material). Ofta kan också gemenskaps-, verkstads- och föreställnings— funktionerna förenas. Kulturrådet anser att man bör sträva efter en bas av mångsidigt användbara lokaler. Det främjar kontakt mellan olika konstformer och olika deltaga- re. Det bidrar till att lokalerna kan utnyttjas intensivt, vilket är angeläget ur ekonomisk synpunkt. Särskilt bör behovet av gemen- skaps- och verkstadslokaler beaktas, eftersom bristerna enligt kulturrådets uppfattning där är särskilt stora.

Synpunkter och förslag i lokalfrågoma

Det är en tendens i många länder att i gemensamma anläggningar lösa lokalbehovet för olika kulturella aktiviteter. Sådana kul- turcentra eller kulturhus anses som viktiga instrument för en aktiv kulturpolitik. Ge- nom dem hoppas man nå nya grupper. Det gäller t ex de franska kulturhusen, som spe- lat en stor roll i fransk kulturpolitik under 1960-talet. Under senare tid har man där emellertid mer börjat inrikta sig på att söka samordna kulturlokaler med lokaler för and- ra samhällsfunktioner såsom skola och social verksamhet. Detta betonas i den rapport som legat till grund för nu gällande femårsplan (Rapport de la Commission Affaires cultu- relles: Faction culturelle, s 34). I England har man lagt mer vikt vid enklare, mer förströel- sebetonade och gemensamhetsskapande lo- kaler. I öststaterna är en stor del av verksam- heten uppbyggd kring klubbar av olika slag, främst då ungdomsklubbar, där hobbyarbete intar en framträdande plats. I Polen tycks s k kafe'klubbar ha blivit en kombination av träffpunkter och nutidsorientering. I Dan- mark har kulturaktiviteterna ofta knutits till stora kommersiella centra, där publiken re- dan finns på plats.

Enligt kulturrådets mening går det inte att för vårt land komma fram till några allmän- giltiga lösningar av hur lokalbehovet för kul- turändamål skall lösas såsom t ex genom uppförande av kulturhus. I det följande förs i stället vissa principiella resonemang om hur Iokalfrågorna enligt kulturrådets mening bör behandlas.

9.2.2 Lokaler iolika miljöer

Med hänsyn till lokalernas belägenhet i olika miljöer kan de delas in i två huvudkategorier, nämligen närlokaler och centrumlokaler.

Med närlokaler avses främst lokaler i bo- stadsområden och stadsdelar. Närlokalerna kan i sin tur indelas i kvarterslokaler (enligt God bostad närlokaler för 30—50 lägen- heter) och lokaler i områdescentrum (enligt God bostad baserade på 800—1 000 lägen— heter).

Centrumlokaler innefattar lokaler i kom- munens centralort eller i större kommuner i större kommundelcentra.

Det behövs enligt kulturrådets mening fler men framför allt bättre utrustade och mer ändamålsenliga lokaler för olika typer av verksamhet i alla nämnda miljöer.

9.2.2.l Närlokaler

Utformningen av närmiljön har stor betydel- se. Den präglar barnens och ungdomens upp- växtvillkor liksom villkoren för de gamla och för dem som svarar för barntillsyn i hemmet. Men den är också av betydelse för den för- värvsarbetande delen av befolkningen. Långa arbetsresor, ökade krav på insatser i hemmet, bl a till följd av kvinnornas ökade möjlighe- ter till förvärvsarbete, minskar möjligheterna att under arbetsveckan delta i aktiviteter långt från hemmet. Möjligheterna till kultu- rell verksamhet bör alltså så vitt möjligt fin- nas i nära anslutning till bostaden.

I samhällsplaneringen har man långt in på 1960-talet strävat efter att skilja områden för handel, industrier, skolor, bostäder och motion åt. Kulturlokaler har då ofta förlagts till tätortscentra eller till vissa stråk i de större städerna. Denna tendens har i dag i stort sett brutits. För framtiden bör i än högre grad än fn lokaler, lämpade för kulturverksamhet, planeras och byggas samtidigt med övrig bebyggelse. Flexibla samlingslokaler bör fin- nas i alla bostadsområden och i övrigt i miljöer där många människor samlas. Dessa närlokaler bör i första hand vara gemen- skapslokaler och verkstadslokaler.

9.222 Centrumlokaler

I centrum av kommunen eller kommundelen bör finnas huvudbibliotek, lokal för större teater-, musik- och dansframträdanden, mu- seum och liknande. Det bör vara föreställ— ningslokaler kombinerade med gemenskaps- lokaler och verkstadslokaler.

Centrumlokalerna kan utformas'som kom— munala kulturhus, Folkets hus eller friståen- de anläggningar för en eller flera verksam- hetsgrenar. Eftersom såväl investerings- som driftkostnader ofrånkomligen blir höga är det rationellt att söka kombinera olika funktio- ner. Även med utgångspunkt i kulturrådets mål att främja samverkan mellan konstfor- merna är en sådan samordning önskvärd. Vid planeringen är det särskilt angeläget att bib- liotekslokalerna kommer in i bilden. Genom bibliotekens ständiga besökarström garante- ras att kulturbyggnaderna inte under en stor del av dagen blir döda lokaler.

För teaterns behov bör i varje kommun finnas en lokal som i tekniskt hänseende fyller de krav som regionteaterns större upp- sättningar ställer.

För musikverksamhet bör i varje kommun finnas minst en lokal som fyller högt ställda akustiska anspråk. Helst bör denna lokal vara konstruerad för ren rumsakustik. Om detta ej är möjligt kan den i stället utrustas med permanent installerad elektroakustisk utrust— ning. Lokalerna bör planeras både för instru- mentalmusik och elektronisk musik. De bör också ha möjlighet till samtidig bildprojek- tion.

Det är önskvärt att man vid lokalplane- ringen primärt kunde tillgodose musikens akustiska behov. Sådana lokaler kan som regel användas för andra ändamål, medan lokaler som utformas för andra ändamål sällan utan dyrbara elektroakustiska tillsatser blir fullgoda musikrum. En viktig fråga är isoleringen mot externt buller (trafik, röster etc). Musikens lokalbehov är hittills dåligt tillgodosett.

Filmlokaler måste vara av hög klass i fråga om teknisk apparatur, sikt, akustik och ljud- isolering.

Utställningslokaler är den lokaltyp som enklast kan samordnas med andra funktioner (entréhall, foyer, bibliotek, samlingslokal etc). Om man önskar en lokal som primärt är avsedd för utställningar ställs andra krav i fråga om tex dagsljusinslåpp, takhöjd och transportanordningar för tunga föremål.

Biblioteket torde vara den lokaltyp för vilken de mest detaljerade normerna förelig- ger, varför de ej behöver beröras närmare här.

Centrumlokalerna bör också innehålla lo- kaler för skapande verksamhet och före- ningsverksamhet. De bör planeras med tanke på att de skall kunna tjäna som bas för aktiviteterna i närlokalerna.

9.2.3 Samlokalisering och dubbelutnyttjan- de av lokaler

Kulturverksamheten bör i stor utsträckning kunna dela lokaler med annan verksamhet. I vissa fall är kulturaktiviteterna basverksam- heten. När ett dubbelutnyttjande inte är möjligt bör en gemensam lokalisering med annan verksamhet ändå eftersträvas. Avsik- ten är dels att få en överströmning av delta- gare mellan olika aktiviteter och stimulera en samordnad verksamhet, dels att nå ett högt och därmed ekonomiskt fördelaktigt nytt- jande av lokalerna.

Dubbelutnyttjande kan ske med: Skola Ungdoms- och fritidsgårdar o d Lokaler för hobbyverksamhet Lokaler för idrott och motion.

Samlokalisering kan ske med: SOCiala institutioner (barnstuga, ålder- domshem o d) Lokaler för idrott och motion Affärer Samhällsservice i övrigt (socialbyrå, för- säkringskassa osv).

Stora praktiska och ekonomiska vinster kan göras särskilt om skolan i större utsträckning utnyttjas för fritidsverksamhet och kultur-

aktiviteter. Det gäller såväl låg- och mellan- stadieskolorna ute i bostadsområdena, hög- stadieskolorna för stadsdelarna som gymna- sieskolorna med deras mera centrala place- ring.

De flesta av landets skolor är i dag inte planerade med hänsyn till fritidsanvändning även om de sedan lång tid tillbaka mer eller mindre kommit att fungera som lokal för vissa kulturella aktiviteter. Redan år 1954 gjorde Kungl Maj:t skolstyrelserna uppmärk- samma på behovet av att upplåta skolorna för fritidsverksamhet (Kungl Maj:ts cirkulär 1954z671). Mycket få skolor har dock med- vetet planerats för kultur- och fritidsverk- samhet. Det är viktigt att kommunerna i framtiden gör en sådan planering. Statsbidra- get till skollokaler bör ändras så att det sti- mulerar dubbelutnyttjandet. Kulturrådet har i yttrande till utbildningsdepartementet hös- ten 1970 över en PM i_vilken föreslogs en övergång till driftbidrag i stället för investe- ringsbidrag för skollokaler (Statligt driftbi- drag till skolväsendet, Ds U 1971 :3) föresla- git att utrymmen för kulturella ändamål får inräknas i bidragsunderlaget. Kulturrådet till- styrkte i övrigt principen om en övergång till driftbidrag, eftersom detta bör kunna bidra till att en integration av skollokaler i olika servicecentra underlättas.

Liksom i fråga om skolor har man vid plane- ringen av ungdoms- och fritidsgårdar ofta försummat möjligheten av att underlätta ett mer allsidigt utnyttjande av lokalerna. Även i detta fall bör det statliga stöd som utgår kunna riktas så att det stimulerar till ett ökat dubbelutnyttjande av lokalerna.

Under senare år har man i vårt land och utomlands prövat att inordna kulturlokaler, bl a folkbibliotek, i kommersiella centra. Så- dana lösningar har fördelen av att underlätta för personer som är ovana vid kulturinstitu- tioner att söka sig dit.

Frågan om dubbelutnyttjande och sam- lokalisering av lokaler kommer att behandlas ytterligare i servicekommitténs fortsatta ar- bete.

9.2.4 Planering, förvaltning och finansiering av lokaler

9.2.4.l Allmänt

De lokaler som i dag används för den kultu- rella verksamheten har planerats, byggts och förvaltas av samhällsorgan, föreningar och kyrkosamfund.

Samlingslokalutredningen betonar vikten av att huvudmannaskapet för lokalerna så ofta som möjligt läggs på föreningslivet. Med tanke på att utredningens uppdrag avsett samlingslokalfunktionen har den inte haft anledning att ta upp lokalförsörjningen för alla kulturaktiviteter och kulturinstitutioner. Kulturrådet delar i och för sig utredningens positiva syn på föreningslivets insatser för lokalfrågoma. Kommunerna har dock ansva- ret för att tillhandahålla lokaler åt flertalet kommunala och kommunalt stödda institu- tioner. Kulturrådet anser inte att det finns någon anledning att kommunerna skulle vilja minska sina insatser i detta avseende. Kravet på samordning av olika lokalbehov och dub- belutnyttjande av lokaler kan snarast bidra till att kommunerna får ett ökat ansvar för lokalförsörjningen. Slutsatsen blir att för- eningsliv och kommuner även i framtiden kommer att dela ansvaret för lokalhåll- ningen.

Lokalfrågorna i en kommun — planering, finansiering och utnyttjande — måste mer än hittills ses som en helhet, och då inte enbart för kulturområdet utan även i förhållande till andra samhällsområden. Skolans, den kommunala kultur- och fritidsverksamhetens inkl idrottens och föreninglivets behov bör ses tillsammans, när man planerar skolor. ungdoms- och fritidsgårdar, idrottsanlägg- ningar, kulturhus och liknande anläggningar och när man stöder tillkomsten av förenings- ägda lokaler. Gemensam planering, samord- ning och dubbelutnyttjande måste, inte minst ur kommunalekonomisk synpunkt, bli vanligare och mer omfattande än hittills. Den skyldighet för kommunerna att lämna uppgifter om lokalplaneringen i bostadsbygg- nadsprogrammet, som samlingslokalutred-

ningen och delegationen för bostadsfinansie- ring föreslår, kan vara ett instrument för denna samplanering. Detta förutsätter att kommunens styrelse eller någon av de kom- munala nämnderna svarar för en helhetsbe- dömning och kontinuerligt bevakar att sam- planering sker. De praktiska problem dubbel- utnyttjandet innebär t ex i fråga om gemen- sam planering av lokalupplåtelser, vakt- mästarservice, städning o d bör kunna lösas.

Vid behandlingen av lokalfrågoma får det förutsättas att både kulturnämnderna och de av rådet föreslagna samrådsorganen deltar aktivt. På så sätt kan föreningslivet spela den viktiga roll som både kulturrådet och sam- lingslokalutredningen anser ofrånkomlig.

Det är viktigt att bättre lokaler inte endast planeras i nya bostadsområden och nya stadsdelar utan även att behoven i äldre områden och i glesbygden tillgodoses. Ett utbyggt samarbete med bostadsproducenter- na är därför viktigt. I äldre områden kan provisoriska lokaler användas i väntan på permanenta lösningar i samband med sane- ring. Mobila lokaler är en tänkbar lösning. Kulturrådet har medverkat i den projekt- grupp som arbetat fram prototypen för en flexibel och flyttbar lokaltyp kallad ”Sam- lan”.

När nya städer och stadsdelar planeras, bör man beakta de snabba tekniska föränd— ringarna. Om man tex genom kabeltelevi- sion kan erbjuda en utvecklad kulturservice, kan detta påverka behovet och utformningen av de konventionella kultur- och samlingslo— kalerna.

I glesbygden gäller det i första hand att få ekonomiska möjligheter att underhålla och använda befintliga lokaler. Glesbygdens pro- blem bör som samlingslokalutredningen före— slagit kunna lösas inom ramen för det före- slagna bidragssystemet.

Vid all planering av kulturlokaler måste stor hänsyn tas till de särskilda behov som olika handikappgrupper har.

Kulturrådet anser att de samhällsstödda lokalerna bör ställas till förfogande för den skapande verksamheten och annan förenings- och gruppverksamhet på kulturområdet utan

hyra. Redan i dag sker detta helt eller delvis i vissa kommuner. I övriga kommuner uppbär föreningarna ofta kommunala hyresbidrag som svarar mot lokalkostnaderna. Till för- eningar som skaffat egna lokaler bör lokal- kostnadsbidrag kunna utgå.

9.242 Statliga insatser

Under 1960-talet har det på olika håll i landet gjorts betydande investeringar i loka- ler för gemenskaps- och kulturändamål. Det finns många exempel på goda lösningar. Samtidigt är det svårt att komma ifrån in- trycket att många lösningar skulle kunna ha gjorts bättre så att lokalerna skulle kunnat utnyttjas mer allsidigt. Bristerna har oftare legat på det organisatoriska planet än på arkitekternas arbete. Det totala lokalbeho- vet för kulturändamål har sällan utretts i ett sammanhang. Sektorsutredningar har dominerat. Felinvesteringar på byggnads- sidan är utomordentligt allvarliga genom att lokalerna ofta inte kan planeras om eller att det endast sker med stora svårigheter och kostnader.

Det måste anses vara ett allmänt samhälls- intresse att de investeringar som görs utnytt- jas på bästa möjliga sätt. De statliga insatser- na måste utformas så att de främjar lösningar som är rationella och ekonomiska men ändå står i samklang med de kulturpolitiska må— len.

Som framgår av 9.1.5 finns det en rad olika statliga bidrag till byggnader som kan användas för kultur- och föreningsverksam- het. Det är samlingslokalstödet, skolbygg- nadsbidraget, lotterimedelsbidrag, bidrag av arbetsmarknadsskäl, arvsfondsbidrag och kapitalbudgetanslag. Att det således finns en rad olika stödformer är inte i och för sig någon nackdel. Varje stöd har sin speciella inriktning. I de fall det blir aktuellt med flera statsbidrag till samma projekt måste beredningen av bidragsårendena samordnas.

I fråga om samlingslokalstödet och bidra- get till skolbyggnader har behovet av föränd- ringar av bidragssystemen aktualiserats.

Kulturrådet kan i princip ansluta sig till samlingslokalutredningens förslag att allmän- na samlingslokaler får belånas med statliga lån (bostadslån) och att anordningsbidrag skall utgå jämsides med det statliga lånet. Rådet ansluter sig också i princip till sam- lingslokalutredningens förslag beträffande stödformer till befintliga lokaler. Rådet har däremot inte haft möjlighet att ta ställning till enskildheterna i de föreslagna bidrags- och lånekonstruktionerna.

Samlingslokalstödet omfattar nu, enligt den praxis som tillämpas, lokaler som betjä- nar områden om ca 1000 lägenheter eller mer. Rådet anser liksom samlingslokalutred- ningen att anordningsbidrag inte kan utsträc- kas till rena kvarterslokaler. Gränsen nedåt bör sättas så att lokaler i närcentra är bi- dragsberättigade. Då God bostad räknat med ett underlag om 800—1 000 lägenheter för närcentra kan därför gränsen vid 1 000 lägenheter behöva omprövas. Kvartersloka- lerna bör som hittills kunna byggas med stat- liga bostadslån.

Vad beträffar förslaget i prop 1972z72 om en gemensam ram för bostäder och service- lokaler anser kulturrådet det värdefullt att lokaler vid prioriteringen av byggnadskredit- givningen helt jämställs med bostäder. Berör- da myndigheter bör dock noga följa utveck- lingen så att bostäderna inte kommer att prioriteras på lokalernas bekostnad.

Kulturrådet har som nämnts tillstyrkt en övergång till driftbidrag i stället för investe- ringsbidrag för skollokaler då detta kan un- derlätta en integration av skolan i olika servicecentra och en vidgad användning av lokalerna. Rådet föreslog då också att ut- rymmen för kulturverksamhet får inräknas i bidragsunderlaget.

Samlingslokalutredningen har föreslagit att beslut om stöd till allmänna samlingslo- kaler — bortsett från bostadslån — i fram- tiden skall fattas av statens nämnd för sam- lingslokaler. Nämnden förutsätts få represen- tanter för samlingslokalföretagens riksorgani- sationer och kommunerna. Bostadsstyrelsen och myndighet inom kultursektorn, tills vidare teater- och musikrådet, bör enligt

förslaget var och en utse en ledamot.

Kulturrådet anser det värdefullt att det organ som fattar beslut om fördelningen av det statliga stödet till samlingslokaler också har förankring hos de parter som äger, finan- sierar och driver verksamhet i samlingsloka- lerna, på det sätt som samlingslokalutred- ningen föreslagit. Representationen kan ock- så tänkas utvidgas till de allmännyttiga bo- stadsföretagen. En liknande princip ligger bakom förslagen om sammansättningen av det nya kulturrådet.

Det nya kulturrådet kommer även om samlingslokalnämnden blir reorganiserad på föreslaget sätt att spela en viktig roll för lokalfrågoma. Rådet bör kanalisera och sam- ordna önskemål från kultursidan. Det bör fullfölja och utveckla den rådgivning och information som skolöverstyrelsens biblio- tekssektion och teater- och musikrådet nu svarar för samt vidga denna även till andra kulturområden. Ytterligare uppgifter är med- verkan i större utredningsarbeten tex kring utformning av lokalnormer och samarbete med andra organ som sysslar med lokalfrågor som statens planverk, bostadsstyrelsen, skol— överstyrelsen och socialstyrelsen samt Kom- mun- och Landstingsförbunden.

För att samordna de statliga insatserna för samlings- och kulturlokaler bör möjligheten av att inordna samlingslokalnämnden i det nya kulturrådet övervägas. Genom att den föreslagna uppbyggnaden av de två organen är så principiellt lika ligger en sådan lösning nära tillhands. Denna lösning skulle utesluta den dubbelhandläggning av ärenden som an- nars blir ofrånkomlig. Den skulle också un- derlätta kontakterna mellan stat, kommuner och lokalägande organisationer. Den av sam- lingslokalutredningen föreslagna medverkan från de lokalägande organisationerna med information och service i bidragsfrågor kan och bör inte behöva påverkas. Information genom dessa organisationer kan medverka till att det nya kulturrådets informationsupp- gifter kan begränsas. Inte heller de lokal- ägande organisationernas representation i nämnden behöver försvagas vid ett samord- nande av denna med det nya kulturrådet.

Den olägenhet som består i att bostadsstyrel- sen hör under inrikesdepartementet och det nya kulturrådet under utbildningsdeparte- mentet kan inte vara avgörande.

Kulturrådet föreslår därför att ett inord- nande av den föreslagna samlingslokalnämn- den som en fjärde nämnd inom det nya kulturrådet övervägs i den fortsatta bered- ningen av samlingslokalutredningens och kul- turrådets förslag.

Om ett inordnande inte skulle anses lämp- ligt bör det nya kulturrådet vara represente- rat i samlingslokalnämnden. Representatio- nen för kulturområdet bör dock inte begrän- sas till en ledamot. Det blir nödvändigt att ärenden remitteras till det nya kulturrådet. Den expertis som kommer att finnas inom rådets nämnder och kansli får förutsättas ha god kontakt med de olika kulturverksamhe- terna och kan därigenom ge värdefulla syn- punkter. Även de organisatoriska frågor, t ex om utbyggnaden av länsinstitutionerna, som det nya kulturrådet förutsätts syssla med har stor betydelse för byggnadsplaneringen, vil- ket motiverar remisser. Lotterimedlen är fn en viktig finansieringskälla för vissa typer av kulturlokaler. Kulturrådet förutsätter att av avkastningen av lotterierna som vissa år upp- gått till ca 7 milj kr även ifortsättningen en stor del skall användas för bidrag till utgifter av engångskaraktär inom det nya kulturrå— dets ansvarsområde. Även om Kungl Maj:t ocksåi framtiden kommer att fördela lotteri- medlen kommer det nya kulturrådet att bli remissorgan i sådana ärenden. En samord- ning av lotterimedelsbidragen, det nya sam- lingslokalstödet och andra stödformer, däri- bland särskilt bidragen genom arbetsmark- nadsverket, måste komma till stånd.

Kulturrådet har i det föregående, på sam- m'a sätt som tex servicekommitten gjort, starkt understrukit behovet av lokaler i när- miljön. När samlingslokalutredningen före— slår en prioritering av lokaler ikommun- och stadsdelcentra framför lokaler i närmiljö kan kulturrådet därför inte dela utred- ningens uppfattning. Rådet anser att såväl lokaler i närmiljö som centrumlokaler be- hövs i många kommuner. Men i en priorite-

ringssituation bör enligt rådets mening, med vissa undantag och med särskild hänsyn till glesbygdens behov, lokaler i närmiljö många gånger sättas i första hand. Dessa är en förutsättning för att en ny kulturpolitik skall kunna förverkligas.

För att aktivera kulturverksamheten över- allt i landet är bättre lokaler en nödvändig- het men ännu viktigare än lokalernas stan- dard är dock många gånger intresset och kunskaperna hos de människor som har an- svaret för verksamheten. De som förutsätts få tillgång till lokalerna måste stimuleras att själva delta i planering och utformning av så- väl lokal som verksamhet. Detta förutsätter också en bättre tillgång på personal på de kommunala och föreningsägda kulturlokaler- na. Den nuvarande statliga utbildningen inom kulturområdet svarar inte i alla avseen- den mot de behov som finns. Dessa frågor återkommer kulturrådet till i sitt kommande betänkande om kulturarbetarnas verksamhet och villkor.

IO

Samhällets ekonomiska insatser

10.1

Under 1960-talet lades grunden för ett fort- satt reformarbete på kulturområdet. Både stat, landsting och kommuner började mer målmedvetet bygga ut sina insatser. Det speglas också i utvecklingen av de offentliga kulturutgifterna. Fortfarande spelar dock dessa en relativt blygsam roll om man jämför med de totala offentliga utgifterna, med andra utgiftsområden och med individernas kulturutgifter.

År 1970 uppgick de offentliga driftutgif- terna för kultur till 784 milj kr eller ca 98 kr per invånare samtidigt som de totala offent- liga utgifterna var 60 166 milj kr eller 7 521 kr per invånare.

Under 1960-talets senare hälft ökade de offentliga driftutgifterna för kultur med ge- nomsnittligt 9 % årligen i fast penningvärde. Kommunernas och landstingens utgifter har stigit snabbare än statens. De kommunala kulturutgifterna ökade sålunda årligen med genomsnittligt 12 %. Motsvarande stegring för statens utgifter var mindre än 5 %, vilket kan jämföras med 9% genomsnittlig årlig ökning under första hälften av 1960-talet. Statens andel av de totala kulturutgifterna har härigenom minskat från 45 % år 1965 till 42 % år 1970. Landstingens insatser har ökat snabbt, mätt i fasta priser, men andelen av de totala kulturutgifterna är fortfarande li- ten (3 %).

Både för stat och kommun utgör kulturut- gifterna en liten del av den totala budgeten. År 1970 utgjorde de 0,87 % av de totala

De ekonomiska insatserna i dag

statliga driftutgifterna och 4,6 % av de totala kommunala driftutgifterna (netto). Under 1960—talets senare del har emellertid dessa an- delar stigit, för statens del från 0,6 % år 1965 och för kommunernas del från 3,7 %.

Om man jämför med statens utgifter för t ex undervisning eller socialvård och social- försäkring visar det sig att kulturområdet svarar för en mycket mindre del. Dessa områ- den har också snabbt ökat sin andel. Under 1960-talet steg kulturandelen av de statliga driftutgifterna från 0,5 % till 0,7 %. Samti- digt ökade undervisning från 15 % till 19 % och socialvård och socialförsäkring från 27 % till 30 % (figur 2.4).

Samhällsinsatsernas omfattning varierar mycket mellan olika sektorer av kulturområ- det. Två områden dominerar kostnadsmäs- sigt nämligen folkbiblioteken och teatern. I det statliga kulturstödet dominerar teatern och i det kommunala folkbiblioteken. Staten har under 1960-talet ökat sina insatser sär- skilt inom musei- och utställningssektorn och utbildningen inom kulturområdet.

Den relativt blygsamma omfattningen av de offentliga kulturutgifterna framträder än mer tydligt om man jämför med individernas utgifter. Dessa uppgick år 1969 till drygt 4 miljader kr samtidigt som de offentliga drift- utgifterna var 0,6 miljarder kr.

Kulturutgiftema utgör ett inte helt ovä- sentligt inslag i den privata konsumtionen. Konsumenterna lade år 1969 ut ca 4 miljar- der kr eller 501 kr per individ för kultur-

varor och kulturtjänster. Under 1960-talet ökade individernas kulturutgifter ungefär lika mycket som den totala privata konsum- tionen eller sammanlagt med inemot 50 % i fasta priser.

De offentliga kulturutgifterna är visserli- gen små i förhållande till individernas utgif- ter. Denna skillnad ger dock ingen rättvis bild av samhällets faktiska inflytande. Inom både radio/TVområdet och filmområdet har samhället sålunda ett betydande inflytandei andra former än genom direkta subventio- ner. Av individernas utgifter avser en så stor del som ungefär en tredjedel radio- och TV-området, om man därvid innefattar utgif- ter för både apparater och Iicenser (1,3 miljarder kr år 1969). Även om tex de statliga subventionerna på pressområdet är små i förhållande till individernas totala ut- gifter så är det avgörande för bedömningen av deras betydelse inte deras absoluta storlek utan i vad mån stödet är utformat så att man uppnår syftet med det, i detta fall att behålla en mångsidig press.

Storleken på samhällsinsatserna inom kul- turområdet såsom de här belysts ger en allmän bild av vilken vikt som området anses ha för de statliga och kommunala organ som fördelar samhällsstödet i det följande kom- mer att diskuteras den önskvärda volymen av de framtida samhällsinsatserna. Minst lika viktig är givetvis behandlingen av hur dessa insatser bör inriktas så att de bäst motsvarar de mål som uppställs för kulturpolitiken.

Det skulle vara av intresse att kunna bedö- ma utgiftsnivån på kulturområdet i vårt land mot internationell bakgrund. Materialet för meningsfulla jämförelser är emellertid brist- fälligt. Det beror bl a på att kulturområdet avgränsas mycket olika, på olika fördelning av ansvaret mellan stat och kommun samt på olikheter i skattesystemen.

De mest jämförbara uppgifter som finns avser Norge. Av de offentliga totala kultur- utgifterna intog de statliga utgifterna år 1968 en något mer central plats än i Sverige, nämligen 54% (enligt en notat från Kirke- og undervisningsdepartementets planlegg- ningsavdelning, november 1971). Andelen

för de regionala organens — fylkeskommu- nernas * kulturutgifter är ungefär lika liten som i Sverige (ca 3 %). Fördelat per invånare uppgick de offentliga kulturutgifterna (inkl kapitalutgifter) år 1968 till ca 50 nkr. När- mast motsvarande tal för Sverige var ca 78 kr.

Det är svårare att göra jämförelser med länder som har en jämfört med vårt land mer olikartad struktur än Norge. I ett nyligen utgivet arbete (Augustin Girard: Cultural de- velopment: experience and policies, Paris 1972) har svenska och franska kulturut- gifter presenterats parallellt för att möjliggö- ra jämförelser. Sådana måste dock göras med stor försiktighet eftersom beräkningsprin- ciperna är mycket olikartade. Den statliga andelen av offentliga kulturutgifter är i Frankrike dock större än i vårt land, nämli- gen 60 % år 1965. Kommunernas andel var 28 %. Av de statliga kulturutgifterna gick mindre än hälften över kulturministeriet. Dess utgifter var år 1965 420 milj franc (ungefär motsvarande belopp i svensk valuta) eller 9 franc per invånare.

Liksom i Sverige är individernas kulturut- gifter flera gånger större än de offentliga utgifterna.

En internationell studie har nyligen påbör- jats för att mer systematiskt studera kultur- utgifterna i ett begränsat antal länder. I projektet deltar bl a Frankrike, Nederländer- na och Sverige.

10.2 för kulturinsatser

En betydande del av samhällets insatser avser att på olika sätt skapa en god social miljö. Som rådet närmare utvecklat vid diskussio- nen om det övergripande målet (4.13) är de kulturpolitiska insatserna hittills alltför litet beaktade som instrument för detta samhälls- arbete. Det pekas där på den grundläggande orättvisa som ligger i att människor av geo- grafiska, ekonomiska, utbildningsmässiga och andra skäl är utestängda från kulturella aktiviteter och upplevelser. Därigenom upp- står klyftor i föreställningsramar och ut- trycksmöjligheter som medför isolering och konflikter. För att övervinna dessa brister kan man i längden inte undvara omfattande, långsiktiga insatser av kulturpolitisk art vid sidan av andra samhällsinsatser.

Samhällets kulturutgifter är i dag mycket små, om man jämför med utgiftsområden som det sociala området, utbildning och arbetsmarknad. Det är inte realistiskt att räkna med att kulturen på kort sikt ekono- miskt skall tillnärmelsevis likställas med des- sa tunga utgiftsområden. På sikt måste dock kulturinsatserna få en helt annan vikt och omfattning än de har i dag.

Rådets bedömningar av behovet av ekono- miska insatser från samhällets sida är prägla- de av en ambitionsnivå som är klart högre än den som gällt för 1960-talets kulturpolitik. Detta är helt naturligt, om man vill åstad- komma en breddning av de kulturella aktivi— teterna så att de berör fler människor och människor i alla delar av landet.

Det samhällsekonomiska utrymmet

Att döma av de kulturprogram som de politiska partierna lagt fram, råder enighet om vissa av de grundläggande värderingar som kulturrådet sammanfattat i sina målför- slag. Det finns också en insikt om behovet av ökade samhällsinsatser. Det föreligger sålun- da i dag mer än tidigare underlag för att komma fram till en ny syn på vad samhället behöver göra på kulturområdet. Vid de slut- liga avvägningarna kan dock givetvis skiljak- tigheter komma att framträda i synen på hur snabbt det skall bli möjligt att öka de ekono- miska insatserna och vilka områden som skall prioriteras. Konkurrensen mellan olika anspråk på samhället är stor. Samtidigt är de disponibla resurserna begränsade.

Det ekonomiska utrymmet kommer alltid att vara begränsat. Detta får inte hindra att berättigade krav ställs på samhället. Efter en summering i 1971 års kompletteringspropo- sition (prop 1971:115 5 41) av de stora anspråken på både utbyggnader inom den offentliga sektorn och en höjd standard för de enskilda hushållen uttryckte finansmi- nistern detta på följande sätt: ”Denna erin- ran om var våra problem är att finna innebär inget förord för att söka dämpa kraven och ambitionerna. Högt ställda förväntningar är en bidragande kraft i arbetet för att vidga och förbättra förutsättningama för en ut- veckling mot ett bättre samhälle. Insikten om problemens art och svårighetsgrad ger dock en bättre grund för att i samverkan och enighet nå deras lösning."

Kulturrådet lägger fram sina förslag vid en tidpunkt när både stat och kommun måste ålägga sig restriktivitet i fråga om nya utgif- ter. Det begränsade utrymmet för ökningar av samhällsutgifterna har markerats genom den överenskommelse som är 1972 träffats mellan regeringen och de båda kommunför- bunden angående kommunal- och landstings- skatten (1032). Syftet är att kommuner och landsting under de närmaste två åren skall avstå från skattehöjningar.

Ett kortsiktigt perspektiv får enligt kulturrådets uppfattning absolut inte hindra en höjning av ambitionsnivån på nå- got längre sikt. Om någon i slutet av 1940-talet, då samhällsutgifterna för skolvä- sendet uppgick till ca 1 miljard kr, hade sagt att dessa utgifter vid 1970-talets början skul- le uppgå till 9 miljarder kr eller över 6 % av bruttonationalprodukten, skulle han säkert ha ansetts vara ytterst orealistisk. Vid den tidpunkten diskuterades om samhället hade råd med en nioårig obligatorisk grundutbild- ning och om samhället skulle svara tex för Skolmåltidskostnaderna. Går man till u- landshjälpen och miljövärden finner man exempel från senare tid hur i dag betydelse- fulla sektorer av samhällsverksamheten från början ansågs marginella från både politisk och ekonomisk synpunkt. Som en följd av ett ökat medvetande hos den allmänna opi- nionen och politikerna om vårt ansvar mot u-länderna och behovet av ingrepp mot mil- jöförstöringen har de ekonomiska resurser som avdelats för dessa områden snabbt vuxit. Dessa ökningar har byggt på en poli- tisk vilja från statsmakternas sida och på ett konkret underlag i fråga om mål och medel.

En svaghet i den hittills förda kulturpoliti- ken har varit det alltför korta planeringsper- spektivet och frånvaron av allmänt accepte- rade långsiktiga mål för insatserna. Utveck— lingen visar att det i ett trängt samhällseko- nomiskt läge oroande ofta blir kulturutgif- terna som prutningarna i första hand går ut över. Det politiska handlandet, bla budget- besluten, måste visserligen av olika skäl ske med korta steg genom marginella anpass— ningar. Det viktiga är att dessa steg på

kulturområdet liksom på andra samhällsom- råden tas i medvetande om målen på lång sikt. Kulturrådet vill ge underlag för en mer långsiktig planering. Ett samlat grepp på statens, ett landstings- och en kommuns kulturutgifter är en förutsättning för att behoven inom kulturområdet på ett rätt- visande sätt skall kunna vägas mot behoven inom andra områden,. Behovet av ökade ekonomiska insatser från samhällets sida är stort. Rådet utgår från att tillväxten av samhällets ekonomiska resurser ger möjlighet för att rådets förslag genomförs. Rådet räknar dessutom med en viss omfördelning inom statsbudgetens total- ram till kulturområdets fördel. Sådana relati- va omfördelningar har alltid skett och kom- mer att ske i framtiden. Det innebär alltså att kulturutgifterna förutsätts öka snabbare än utgifterna inom andra samhällsstödda om- råden. Därigenom ökar kulturutgifternas re- lativa andel av de totala utgifterna.

Kulturrådet kommer att i form av ett räkneexempel (10.12) visa hur de framtida samhälleliga kulturinsatserna kan fördelas med utgångspunkt i vissa antaganden om disponibelt samhällsekonomiskt utrymme mm. Enligt räkneexemplet bör de totala samhällsutgifterna för kultur vid 1980-talets början uppgå till inemot 2 miljarder kr eller mer än det dubbla i förhållande till i dag.

Trots en ökning av denna omfattning skul- le kulturområdet förbli ett av de mindre statliga utgiftsområdena. Under 1960—talet ökade kulturutgifterna från 0,5 % till 0,7 % av de totala statliga driftutgifterna. Samti- digt ökade som nyss nämnts både undervis- ning och det sociala området sina andelar med flera procentenheter (figur 2.4). Kultur- rådets räkneexempel innebär att andelen kul— turutgifter skulle öka från 0,7 % budgetåret 1969/70 till 1,5 % budgetåret 1981/82 un— der förutsättning att den årliga volymök- ningen av de statliga utgifterna uppgår till 5 %.

Kulturrådet har valt att presentera sin syn på utvecklingen av kulturutgifterna på sikt i form av ett räkneexempel, eftersom rådet saknar möjligheter att presentera mera preci—

serade beräkningar för vad en utbyggnad av de samhällsstödda kulturaktiviteterna till en viss aktivitetsnivå skulle kosta. För att göra sådana krävs ett väsentligt bättre utrednings— underlag än som fn står till buds.-Expan— sionstakten i fråga om den fn största delen av samhällets kulturanslag, som kommuner och landsting svarar för, bör över huvud aldrig bestämmas centralt, eftersom en grundtanke är att den kommunala plane- ringen inte skall styras av centrala beslut.

Kulturrådets bedömning i räkneexemplet av det samhällsekonomiska utrymmet kan jämföras med långtidsutredningens (Svensk ekonomi 1971—1975 med utblick mot 1990, 1970 års långtidsutredning, Huvudrap- port, SOU 1970:71) synpunkter på utrym- met för samhällsutgifter inom kulturområ- det.

Utredningen räknar med en årlig volym- förändring i fråga om den offentliga konsum- tionen för kulturell verksamhet under perio- den 1970—1975 med 6%, medan hela den offentliga konsumtionen ökar endast med 4,5 %. Av de tio ändamålsgrupper som utred- ningen delar in konsumtionen i är det endast en, nämligen allmän förvaltning, som beräk— nas öka mer än kulturell verksamhet och rekreation. Det bör observeras att konsum- tionen är ett trängre begrepp än driftutgifter- na och avser endast statliga och kommunala tjänster.

Långtidsutredningen konstaterar också att man kan förutse att det kommer att ställas anspråk på en fortsatt ökning av de statliga insatserna inom kultursektorn. De planer som utredningen fått de] av innebär att de statliga driftutgifterna för kulturändamål kalkyleras öka med drygt 11% per år i volym 1970—1975. De kommunala kulturut- gifterna ökar vid växande kommunstorlek. De beslutade kommunsammanläggningarna kan därför förväntas medföra en ökad sats- ning på kulturella aktiviteter. De kommunala driftutgifterna för kulturändamål kalkyleras 1970—71975 volymmässigt öka med i genom- snitt knappt 6 % per år.

Långtidsutredningen påpekar att under

1970-talet kommer den offentliga sektorns styrande inverkan på det regionala utveck- lingsförloppet att få ägnas stor uppmärksam- het. Lokaliseringen av offentliga verksamhe- ter får nämligen inte enbart direkta syssel- sättningseffekter. Den är viktig vid försök att skapa en lämplig infrastruktur för företagen och ett mer varierat utbud av icke prissatta tjänster.

Sin syn på kulturutgifternas utveckling sammanfattar långtidsutredningen på följan- de sätt (s 300): ”En summering av resursan- språken visar att man kan förutse behov av relativt omfattande utbyggnader på samtliga kulturområden. Den beslutade arbetstidsför- kortningen, utbildningsväsendets fortsatta expansion och de estetiska ämnenas fram- skjutna ställning inom undervisningen kom- mer förmodligen att medföra ökad efterfrå- gan på kulturprodukter och kulturella aktivi- teter.” ] utredningens kalkyl förutsätts att de statliga och kommunala kostnaderna för kulturändamål kommer att öka enligt de planer som lagts fram från kommunalt och statligt håll.

I 1971 års komp]etteringsproposition (prop 1971:115) tog regeringen ställning till långtidsutredningens bedömning av de eko- nomiska perspektiven på längre sikt. ] propo- sitionen redovisades regeringens syn på bl a mål och förutsättningar för den interna eko— nomin. Vissa av de tankegångar som där förs fram är av stor relevans för kulturområdet. Där sägs bl a i samband med en diskussion om åtgärder för att skapa sysselsättning åt bl a äldre och handikappade, att genomgåen- de bör i arbetet för olika eftersatta grupper eftersträvas att ge åtgärderna en utformning som bidrar till att bryta individernas isole- ring. Om regionalpolitiken sägs att målet är att nå en bättre balans mellan landets regio- ner såväl i ekonomiskt som i socialt och kulturellt avseende. Ett tredje område som ansågs särskilt angeläget är arbetslivet. Re- former på detta område framstår som en av de viktigaste arbetsuppgiftema under de kommande åren.

Propositionen innehöll inga ställningstagan- den till långtidsutredningens bedömningar av

det samhälleskonomiska utrymmet. Ingen sifferprecisering av en lämplig ökningstakt för offentlig och privat konsumtion .ordes. Utrymmet under de närmaste åren är, fram- hölls det, begränsat och en stark återhållsam- het med offentliga utgifter ansågs motiverad.

Kulturrådet kan konstatera att flera av de tankegångar om arbetet bland eftersatta grupper, om regionalpolitiken och om insat- s'er i fråga om arbetsmiljön som betonas i propositionen väl knyter an till rådets för- slag. Vad beträffar resonemangen om nöd- vändigheten av återhållsamhet med offentli- ga utgifter tillgodoses de också i viss mån genom rådets förslag. En kulturpolitik med klart definierade mål gör det lättare att prioritera och sätta in de resurser som kan avdelas på de viktigaste områdena.

I den ekonomiska litteraturen har sam- hällsinsatserna inom kulturområdet sällan ta- gits upp till diskussion. Kulturrådet har låtit en grupp ekonomer ur ekonomisk-teoretisk synpunkt belysa samhällsstödet till kultur- verksamheten (Bilaga B, Enkäter och under- sökningar utförda av kulturrådet eller med dess medverkan p 39).

Man brukar skilja mellan sociala och kol- lektiva nyttigheter. Statens och kommuner- nas kulturutgifter utgör ur samhällsekono- misk synpunkt en del av de offentliga utgif- ter som avser produktion och distribution av s k ”sociala nyttigheter”. Andra sådana tjänster är utbildning, sjuk- och hälsovård och socialvård. Den del av den offentliga sektorn som de sociala nyttighetema bildar beräknas i dag svara för 2/3 av den totala offentliga konsumtionen och nära l/6 av den totala resursförbrukningen i Sverige. Det är framför allt inom denna sektor som den kraftiga expansionen av de offentliga utgif- terna under efterkrigstiden har skett.

I motsats till vad som är fallet i fråga om renodlat kollektiva nyttigheter såsom rätts- väsen och försvar gäller för tlertalet av de sociala nyttighetema att man väl kan tänka sig att i stor utsträckning producera och sälja dem på vanliga marknader och i många länder gör man det fortfarande.

I sina motiveringar för de kulturpolitiska målen har kulturrådet utvecklat skäl för samhällsinsatser på kulturområdet som ett led i skapandet av en bättre social miljö. Dessa motiv synes väl förenliga med de resonemang som förs inom den ekonomiska teorin rörande motiven för insatser på de sociala nyttigheternas område. En ny syn på samhällets kulturinsatser bidrar till att forma ett vidare välfärdsbegrepp.

Vid en utbyggnad av samhällets insatser inom kulturområdet blir det väsentligt att veta hur ansvaret skall fördelas mellan stat, kommun och landsting. Kulturrådet förut- sätter att staten men också landstingen ökar sina andelar av de totala utgifterna. I 10.3 diskuteras kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. De krav som kan ställas på statsbidragssystem behandlasi 10.4, där ock— så behovet av medel för tillfälliga insatser både för stat och kommun tas upp. I 10.5 diskuterar kulturrådet nivån på anslagen till statliga organ och institutioner, medan 10.6 ägnas åt de nya statsbidrag som föreslås för regional och lokal institutionsverksamhet. Förstärkningen av stödet till den fria kollek- tiva verksamheten tas upp i 10.7, informa- tion och publikkontakt i 10.8 och insatser inom privat drivna kultursektorer i 10.9. Vissa frågor av allmän karaktär, nämligen kostnadsnivå och avgifter, behandlas i 10.10 och 10.11.

I 10.12 läggs fram det förslag till priorite— ring av i första hand statens kulturutgifter fram till början av 1980-talet, som berörts tidigare i detta avsnitt.

10.3

10.3.1 Ansvarsfördelningen

I kapitel 8 Kulturområdets framtida organi- sation har rådet utvecklat sin syn på hur ansvaret för åtgärder inom kulturområdet bör fördelas mellan kommun, landsting och staten. Det organisatoriska ansvaret har direkta konsekvenser för det ekonomiska ansvaret. Kulturrådet sammanfattar här upp- gifter som stat, landsting och kommun förut- sätts svara för under de närmaste åren.

De statliga insatserna kan avse bl a följan— de ansvarsområden:

1. Samordning, utrednings— och utveck- lingsverksamhet. Här avses det nya kulturrådets och andra centrala administrativa organs (riksantikva- rieämbetet, statens biografbyrå) verksamhet av olika slag. Vidare innefattas utredningar, stöd till försöks- och utvecklingsverksamhet samt internationellt samarbete.

2. Ansvar för statliga eller helt statsstöd- da centrala och regionala kulturinstitutioner. Här avses bla Svenska riksteatern, Riks- konserter och Riksutställningar, de centrala teatrarna och museerna, centrala och regio- nala arkiv samt regionmusiken samt lands- antikvarierna i den mån de förstatligas.

3. Bidrag till akademier samt till centrala organisationer som Konstfrämjandet, Skåde— banan, Folkethusföreningarnas riksorganisa- tion och Folkparkemas centralorganisation.

4. Bidrag till regionala (lokala) kulturin- stitutioner.

Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun

Här avses bidrag till regionala (lokala) institutioner inom teaterns, dansens, musi- kens och folkbibliotekens områden. Vidare innefattas stöd till regional samordning och det stöd till regional museiverksamhet som MUS 65 överväger.

5. Bidrag till fri kollektiv skapande verk- samhet. l—lär avses bidrag till studieorganisationer, övriga organisationer och centrumbildningar. Vidare innefattas studiecirkelstödets kultur- del, det föreslagna arrangemangsbidraget, det föreslagna lokala aktivitetsstödet och bidrag till de yrkesmässigt arbetande fria grupperna.

6. Ansvar för institutioner för högre utbildning inom kulturområdet. Här avses i första hand musikhögskolor, konsthögskolan, konstfackskolan, scensko- lor, dansskolor och dramatiska institutet.

7. Stipendier och ersättningar till kultur- arbetare. Här avses bl a konstnärsbelöningar, konst- närsstipendier och författarersättningar av olika typ och de ersättningsforrner som kan tillkomma som ett resultat av kulturrådets, litteraturutredningens och MUS 65:s arbete.

8. Stöd inom olika sektorer. Här avses konstförvärv för statliga byggna- der, presgtöd, tidskriftsstöd, filmstöd, stöd till produktion av grammonfonskivor och ljudband samt de nya stödformer som kan komma att föreslås av olika utredningar.

9. Investeringar och bidrag till investe- ringar. Här avses investeringar för statliga institu- tioner samt bidrag och lån till uppförande eller ombyggnad av kulturbyggnader av olika slag. 10. Punktstöd. Här avses medel för tillfälliga insatser. De landstingskommunala insatserna kan avse bl a följande ansvarsområden: l. Samordning, samarbete, utredningar, utvecklingsarbete och information rörande landstingens kulturverksamhet.

2. Bidrag till regionala kulturinstitutioner eller till lokala institutioner med regional verksamhet.

3. Bidrag till fri kollektiv skapande verk- samhet.

4. Bidrag till utbildningsinstitutioner.

5. Stipendier och ersättningar till kultur- arbetare.

6. Kulturinsatser vid landstingens vårdin- stitutioner, skolor och andra institutioner.

7. Konstköp till de egna institutionerna.

8. Bidrag till publikarbete.

9. Bidrag till investeringar för de regiona- la kulturinstitutionerna.

10. Punktstöd. De primärkommunala insatserna kan i princip avse alla typer av kulturell verksam- het inom kommunen, som inte stat eller landsting har ett eget ansvar för. Insatserna avser bl a följande områden:

1. Samordning, samarbete, utredningar, utvecklingsarbete och information i vad avser den egna kommunen.

2. Ansvar för kommunala kulturinstitu- tioner.

3. Bidrag till lokala och regionala kultur- institutioner.

4. Bidrag till fri kollektiv skapande verk- samhet.

5. Ansvar för utbildningsverksamhet in- om kulturområdet.

6. Stipendier och ersättningar till kultur- arbetare.

7. Kulturella insatser inom kommunens skolor, sociala institutioner m m.

8. Konstköp och miljögestaltning.

9. Bidrag till publikarbete. lO. Investeringar för de egna kulturinsti— tutionerna och bidrag till investeringar. ll. Bidrag till övriga kulturändamål.

10.3 .2 K ostnadsfördelningen

Med den avgränsning av kulturområdet som kulturrådet gjort i detta betänkande svarar kommunerna i dag för huvuddelen av sam- hällsstödet till kulturen. Av 1970 års sam- hällsutgifter exkl investeringar till kulturen svarade kommunerna för 55 %, staten för 42 % och landstingen för 3 % (f1gur 2.2). Det statistiska underlaget för att beräkna de kommunala utgifterna är sämre än för stat och landsting. En mer noggrann beräkning skulle troligen visa att den kommunala andelen är större än 55 %, då —- som nämnts i det föregående (2.121) — alla kommunala kulturkostnader inte redovisas i kulturbud- geten. Om kommunernas kulturinvesteringar som år 1970 uppgick till över 50 milj kr tas med blir den kommunala andelen ännu större. Statens och landstingens skattefinan- sierade investeringar är nämligen avsevärt lägre än de kommunala.

Primärkommunerna har alltså under 1960- talet gjort betydande ekonomiska insatser för att främja kulturlivet. De har självstän- digt påtagit sig årliga utgifter som i dag uppgår till inemot en halv miljard.

Kulturverksamhet är ett av de samhälls- områden där de lokala insatserna i första hand är beroende av kommunala beslut. Någon statlig reglering förekommer inte. En sådan reglering är annars vanlig. Endast 22 % av de totala kommunala utgifterna avser verksamhet som inte är reglerad eller under- stödd av staten. Skillnaden mellan kultur- och utbildningsområdena är påtaglig. Utbild- ningen är reglerad av en rad statliga bestäm- melser. Staten svarar också för en stor del av kostnaden. Budgetåret 1969/70 var statens andel 55 % av kostnaderna för utbildning inom skolöverstyrelsens område to m gym— nasiet.

Kulturrådet lägger inte fram några förslag som innebär att staten lägger några i princip

nya uppgifter på primärkommunerna. Där- emot förutsätts kommunerna bygga ut och komplettera de insatser de börjat med. Inga bestämmelser förutsätts tillkomma som stäl- ler nya krav på kommunerna. När kulturrå- det i olika sammanhang idetta betänkande förutsatt att vissa uppgifter skall skötas av kommunerna är det för att markera en ansvarsfördelning. Det går inte att precisera inom vilken tidrymd de åtgärder bör genom- föras som rådet rekommenderar. Uppgifterna far förverkligas i den takt som de ekonomiska resurserna medger det. Kulturrådet har tidiga- re (lO.2.2) redovisat sin syn på det samhälls— ekonomiska utrymmet för ökade samhällsin- satser inom kulturområdet.

Som statlig utredning behandlar rådet i första hand statens insatser. På många punkter innebär förslagen en utbyggnad av existerande bidragsformer, på andra punkter föreslås nya bidragsprinciper. Det gäller framför allt vad som kan kallas en kulturell lokaliseringspolitik i form av stöd till en utbyggnad av regionala kulturinstitutioner. Rådet förutsätter också att det på sikt skall tillkomma vissa bidrag till kulturaktiviteter på lokal nivå. Staten förutsätts mer syste- matiskt än hittills ta ansvar för en jämn fördelning av kulturaktiviteterna över hela landet. Detta medför att statens del av de totala samhälleliga kulturutgifterna får för- utsättas öka snabbare än primärkommuner- nas. Nägot preciserat mål för kostnadsfördel- ningen stat—kommun är det inte möjligt att ställa upp. Det går inte att förutse ivilken takt de enskilda kommunerna kan bygga ut sina anslag till kulturändamål. Därtill kom- mer att hela frågan om den kommunala ekonomin nu utreds.

I slutet av år 1971 tillsattes den statliga utredningen om kommunernas ekonomi. Den har att bedöma efterfrågeutvecklingen på olika områden med primärkommunalt och landstingskommunalt huvudmannaskap och vilka resurser som kommer att krävas för att tillfredsställa denna efterfrågan. Den framtida kommunala fmansieringssituatio- nen skall analyseras. Utredningen skall bely— sa konsekvenserna av att man bibehåller

statsbidrag som stimulerar kommunala akti- viteter. Frågan om en begränsning av den kommunala beskattningsrätten skall prövas. Man skall också undersöka möjligheten av en effektivare avvägning mellan primär- och landstingskommunala utgifter.

] direktiven säger finansministern bl & följande (enligt utdrag ur statsrådsprotokoll den 17 december 1971):

På längre sikt framstår en fortsatt kom- munal expansion av samma storlek som den under 1960-talets senare del som klart oförenlig med kravet på en balanserad samhällsutveckling. En fortsatt utveckling i samma takt kommer att i allt för hög grad beskära andra sektorers utvecklingsmöjlig- heter och även alltför kraftigt begränsa de privata hushållens köpkraft. Takten i den kommunala utgiftsexpansionen måste såle- des nedbringas till en nivå som står i bättre överensstämmelse med tillväxten i landets totala inkomster och produktionskapacitet.

Sålunda har statsbidragen inte endast ökat i takt med den kommunala utgiftsexpansio- nen utan deras andel av den totala kommu— nala finansieringen har också vuxit kraftigt. En fortsättning av denna utveckling framstår inte som meningsfull eftersom finansiering genom statsbidrag i sista hand drabbar de medborgare som även är kommunala skatte- betalare.

Det framstår i dag helt klart att utrymmet för en fortsatt stegring av den kommunala utdebiteringen är ytterst begränsat. Mot bakgrund härav bör kommittén redovisa konsekvenserna för de kommunala utgifts- programmen av en i framtiden i huvudsak oförändrad genomsnittlig utdebiteringsnivå, således en skattefinansiering inom ramen för skatteunderlagets tillväxt.

Kommunernas och landstingens möjlig- heter att öka sina kulturinsatser de närmaste åren påverkas av den överenskommelse som i april 1972 träffades mellan regeringen å ena sidan och Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet å andra sidan.

] överenskommelsen uppmanar och re— kommenderar styrelserna för kommunför- bundet och landstingsförbundet primär- och sekundärkommunerna att under tvåårsperio- den 197341974 avstå från att höja kom- munalskatt resp landstingsskatt. Endast i absolut tvingande fall kan en utdebiterings—

höjning godtas. Det sägs vidare att parterna är ense om största återhållsamhet i sådana politiska beslut som föranleder ökade an- språk på kommunernas utgiftsstat. I samma syfte skall skärpt uppmärksamhet ägnas de statliga myndigheternas normgivande riktlin- jer och rekommendationer med hänsyn till den kommunala ekonomin.

Mera principiella ställningstaganden till hur kostnadsansvaret för samhällsinsatserna i framtiden skall fördelas mellan stat och kommun blir avhängiga av de beslut som om några år kan fattas med anledning av förslag från utredningen om kommunernas ekono- mi. En aktivering av kulturverksamheten får emellertid, enligt kulturrådets bestämda mening, inte stoppas upp i avvaktan på vad utredningens kommande förslag kan leda till. Rådet avstår dock i den aktuella situationen från att lägga fram förslag om några generella bidrag till kommuner och landsting utan föreslår i första hand justeringar av statsbi- dragskonstruktioner som anknyter till nuva- rande bidragsformer.

Genom att det inte finns några statsbidrag till kulturverksamhet i alla kommuner är det inte meningsfullt att tala om en medveten kostnadsfördelning mellan stat och kom- mun. Till detta kommer att staten stöder kommunerna i generella former, framför allt genom skatteutjämningsbidraget. Det går givetvis inte att härleda vilken del av detta som går till kulturella ändamål. När det tidigare generella statsbidraget till kommunala folk- bibliotek slopades år 1965 betonades i propositiönen (prop 1965 :43 s 71) att det inte var fråga om att beröva kommunerna utgående bidragsmedel utan att överföra dem till kommunerna genom ett nytt bi- dragssystem som ger bidragen till dem som bäst var i behov av dem.

Kulturrådet finner att utvägen att med generella medel förstärka ekonomin hos de kommuner som har den lägsta skattekraften ligger i linje med den decentraliseringsideolo- gi som rådet företräder. De kommunala organen får på så sätt möjlighet att själva prioritera mellan olika ändamål. Risken ligger i att ambitionsnivå och ekonomiska

resurser varierar mycket mellan olika kom- muner. Figurerna 2.6—2.10 visar tydligt hur utgiftsnivån varierar i olika delar av landet och i olika kommunstorlekar.

Sommaren 1972 har skatteutjämningsrevi— sionen avlämnat betänkandet Reformerad skatteutjämning (SOU 1972:44), där ett för- slag till ett nytt skatteutjämningssystem läggs fram. Betänkandet har avlämnats vid en tidpunkt som inte medgett att kulturrådet tagit del av förslagen och bedömt dem mot bakgrund av de resonemang som försi detta avsnitt.

Från kommunalt håll har kritik riktats mot staten för att skapa statsbidragsformer som är utformade så att de leder till en kostnadsövervältring på kommunerna. I frå- ga om bidragsformer inom kulturområdet som har sådan verkan kommer rådet att föreslå ändringar. De nya statsbidrag som föreslås är utformade så att primärkommu- ner och landsting i förväg skall veta vilken bidragsnivå staten åtar sig att svara för.

Nuvarande bidrag till stadsteatrar och yrkesorkestrar är konstruerade så att de i större eller mindre grad följer realkostnads— utvecklingen. De nya bidragen till regional och lokal institutionsverksamhet föreslås på liknande sätt få en garanti mot att deras realvärde minskas.

Kulturrådet har även övervägt att mer generellt föreslå indexreglering av olika stats- bidrag för att undvika att bidrag förlorar sitt realvärde för bidragsmottagarna. Rådet har dock kommit fram till att det inte går att hävda att det just inom kulturområdet skulle finnas ett större behov än inom andra sektorer av den statsstödda verksamheten att få en sådan garanti mot realvärdeförsäm- ring. Rådet förordar därför endast i fråga om ett par bidragstyper en indexreglering näm- ligen — förutom det nyss nämnda bidraget till institutionsverksamhet — studiecirkelbi- draget (10.7.1). För detta bidrag är löner och arvoden på samma sätt som inom insti- tutionerna den dominerande kostnads- posten. Verksamhetens utveckling är beroen- de av om man kan arvodera kvalificerade ledare. Kulturrådet anser sig inte kunna lägga

fram förslag om hur en indexreglering av studiecirkelbidraget bör utformas. Rådet vill erinra om att skolöverstyrelsen år 1970 föreslog att statsbidraget per studietimme skulle knytas till viss löneklass (BT 14) inom avlöningssystemet för undervisningsområdet.

Kulturrådet kommer i det följande att redovisa en översiktlig bedömning av de statliga kulturutgifternas utveckling under den återstående delen av 1970-talet. I anslut- ning till denna anges i förekommande fall sambandet mellan ökade statliga kulturut- gifter och utgiftsstegringar på kommunal eller landstingskommunal nivå.

Kulturrådet förutsätter som nämnts att statens andel av de totala samhälleliga kulturutgifterna ökar snabbare än de primär- kommunala utgifterna. Om man däremot ser till de landstingskommunala utgifterna måste läget bli annorlunda. Kulturrådets starka betoning av ett ökat regionalt ansvar medför att landstingens nu blygsamma andel av de totala kulturutgifterna, nämligen 3 %, förut- Sätts öka under 1970-talet. Det innebär att landstingens kulturutgifter skulle fortsätta den snabba ökningen under 1960-talet.

Kulturrådet vill för de närmaste åren stimulera framväxten av nya regionala insti- tutioner. I fråga om befintliga institutioner räknar kulturrådet med att landstingen skall ta över en del av ansvaret från primärkom- munerna, framför allt då institutionernas verksamhet i ökad omfattning sker ute i regionen. ] flertalet fall kan ett mellan kommuner och landsting delat ekonomiskt ansvar vara lämpligt. Staten bör stödja uppbyggnaden av en regional institutions- struktur med hjälp av bidrag av det slag som föreslås 1 10.6 Bidrag till regional och lokal institutionsverksamhet. I ett längre perspek- tiv bör bidragen kunna utformas som gene- rella bidrag till regional kulturverksamhet. Som närmare utvecklas i det följande (10.621) är tidpunkten dock ännu inte inne för denna typ av bidrag.

10.4

Vid sidan om det ekonomiska ansvar som följer av huvudmannaskapet för egna insti— tutioner stöder stat och kommun kulturverk- samheten genom fasta bidrag och genom tillfälliga punktinsatser. Dessa två kanaler för samhällsstödet kompletterar varandra. I prin- cip är inte läget annorlunda inom andra samhällsområden. Inom kulturområdet är emellertid behovet av medel för tillfälliga insatser avsevärt större än inom många andra områden. De fasta bidragen utgör visserligen ryggraden i det kommunala och statliga stödet till kulturverksamheten. Om en alltför stor del av samhällsstödet är bundet, kom- mer dock de anslagsgivande myndigheterna att sakna möjligheter att stödja projekt som inte låter sig inpassas i givna bidragsnormer eller som inte kunnat förutses då kommuna- la och statliga kulturbudgetar beslutas.

Av de fasta bidragen kommer kulturrådet i fortsättningen endast diskutera statsbidra- gen. Rådet har inte anledning att gå in på formerna för kommunernas bidragsgivning.

10.4.1 Allmänna krav pa” statsbidragssystemen

Bidrag som utgår enligt fasta regler är av grundläggande betydelse för det statliga stödet till kulturell verksamhet. Statsbidra- gen ger den nödvändiga stadgan i verksam- heten. De är en förutsättning för att institu- tioner, fria grupper och organisationer skall kunna knyta personal till sig och ge dem

Fasta bidrag och medel för tillfälliga insatser

rimliga lönevillkor. De är också en förutsätt- ning för att institutioner och organisationer skall kunna göra en planering på sikt. Om man jämför med länder där kulturinstitu- tioner varje år får ägna mycket arbete åt att samla in bidrag från samhällsorgan och privata bidragsgivare, så framstår klart värdet av fasta bidrag. Inom andra samhällsområden är fasta bidrag den självklara grunden för de statliga insatserna.

Innan kulturrådet lägger fram sina förslag om nya och ändrade former för statsbidrag vill rådet summera de krav som bör ställas på dessa bidrag. Principerna avser endast egent- liga statsbidrag dvs bidrag till icke-statlig verksamhet. De avser vidare endast de bidrag som behandlas i det följande och alltså inte ersättningar till kulturarbetare eller bransch- stöd.

Följande generella krav bör kunna ställas, nämligen:

]. Statsbidragen bör utformas så att de tjänar uppställda kulturpolitiska mål.

2. Statsbidragen bör främja en utveckling som innebär att möjligheterna till och tillgången på kulturella aktiviteter blir så långt möjligt likvärdig i landets olika delar. Stats- bidragen bör utformas så att hänsyn tas till skillnaderna i fråga om geografisk struktur (befolkningstäthet. avstånd m m) i olika landstingsomräden.

3. Statsbidragen bör utformas så att till- gängliga resurser används på ett sätt som den mottagande institutionen eller organisatio-

nen anser ändamålsenligt. Bidragen bör ge den mottagande parten så stor frihet som möjligt i fråga om användningen utan att syftet med bidraget förfelas.

4. Bidragsbestämmelserna bör inte medge att olika bidrag utgår till samma ändamål, varigenom en avsedd bidragsandel rubbas.

5. Statsbidragen skall vara enkla att ad— ministrera så att tex vid beslut om en utökning av verksamheten den ekonomiska situationen är lätt att överblicka. Under 10.5.3 diskuteras principerna för det stöd som fördelas av centrala organ. I 10.6 ges en översikt över nuvarande statsbi- drag till kulturinstitutioner. Vidare läggs fram förslag om nya bidragsformer till den regionala institutionsverksamheten. Bidragen till fri kollektiv verksamhet behandlas i 10.7.

10.4.2 Medel för tillfälliga insatser

Det finns många värdefulla projekt som inte kan inpassas i fixerade bidragssystem. Det kan vara tillfälliga aktiviteter i en speciell situation. Det kan också vara fråga om verksamheter vid institutioner som inte kan finansieras genom de reguljära bidragssyste- men. För bl a dessa fall är det nödvändigt att det på lokal. regional och central nivå finns tillgång till medel som kan ställas till förfogande utan några omfattande forrnalite- ter.

Varje kommun och landsting bör därför avsätta medel för tillfälliga kulturella ända- mål. Detta torde för övrigt redan vara fallet på de flesta håll. De för sådana ändamål anvisade anslagen är dock i allmänhet otill- räckliga.

Även på statligt håll måste det finnas me- del för tillfälliga insatser. I dag har Kungl Maj :t vissa sådana medel till sin disposition.

Riksstatsanslaget Bidrag till särskilda kul- turella ändamål var budgetåret 1971/72 upp- fört med drygt 23 milj kr. Härav var den övervägande delen bunden till olika varje år återkommande ändamål bla bidrag till yr- kesorkestrar, riksutställningsverksamheten samt olika organisationer. Vid budgetårets ingång stod ca 1,3 milj kr till Kungl Maj:ts

disposition för olika tillfälliga ändamål som aktualiseras under det löpande budgetåret.

Till Kungl Maj:ts disposition står också behållningen av de särskilda lotterier som anordnas till förmån för konst, teater och andra kulturella ändamål. Under senare de- len av 1960-talet har nettointäkten av konst- lotterierna utgjort ca 7 milj kr per år (9.1.5). Dessa lotterimedel har fungerat som en slags kulturfond och som sådan möjliggjort en lång rad betydelsefulla insatser. En förutsätt- ning för bidrag är att det är fråga om en- gångsutgifter tex för byggnadsändamäl, anskaffning av utrustning o d.

Kungl Maj:t bör även i fortsättningen disponera medel för fördelning antingen efter förslag av det nya kulturrådet eller av andra organ och institutioner. Beslut om fördelningen av behållningen av konstlotte- rierna kan sannolikt inte, i varje fall inte i sin helhet delegeras. Denna fråga har berörts i kapitlet om lokaler för kultur- och förenings- verksamhet (9.2.4.2). Däremot bör flera av de bidrag som utgår ur anslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål överföras till andra anslag.

Inkomsterna av konstlotteriet har de se- naste åren minskat. Det får anses otillfreds- ställande att utrymmet för det statliga stödet till investeringar är beroende av allmänhetens intresse för penninglotter.

Det är väsentligt att också det nya kulturrådet får disponera medel att fördela på olika projekt och för tillfälliga ändamål till vilka andra statsbidrag inte kan utgå. Kulturrådet anser att särskild vikt bör läggas vid projekt som har ett generellt intresse. Det kan vara experiment av olika slag och undersökningar av betydelse för det prak— tiska kulturarbetet på det lokala planet och inom de statliga institutionerna. Stöd till internationella kontakter och projekt är också angeläget. Härigenom skulle man ock- så kunna uppnå en önskvärd delegering av vissa bidragsbeslut som nu fattas av Kungl Maj:t. Vissa principer måste finnas för användningen av det nya kulturrådets medel, inte minst för att utesluta att anslaget an- vänds för tillägg till bidrag som beslutas i

annan ordning eller för kontinuerligt stöd till skilda verksamheter. Ett klarläggande av sådana principer bör vara en av de första arbetsuppgifterna för det nya kulturrådet. I detta sammanhang bör bl a utredas avgräns- ningen mellan det nya kulturrådets medel och de medel som står till Rikskonserters och Riksteaterns förfogande för bidrag till lokala aktiviteter och initiativ på central nivå.

10.4.3 Förslaget om en statlig kulturfond

I en motion till 1971 års riksdag (1971 :812) av herr Källstad m fl föreslogs bl a inrättande av en statlig kulturfond (jfr 4.7.1.5). Kultur- utskottet avstyrkte (KrU 1971:28) motions- yrkandet med hänvisning till att kulturrådet väntades beröra de aktualiserade frågeställ- ningarna. Samma motionsyrkande har på nytt förts fram vid 1972 års riksdag (1972: 1056).

I motionen l97l:812 sägs bla att ett statligt bidragssystem måste tillåta en bety- dande rörlighet i de statliga insatserna i olika delar av landet. Det anses därför olämpligt med ett system av generella bidrag som inom skolväsendet. Den nödvändiga utbyggnaden av det statliga stödet bör ”inte komma till stånd genom en institutionell utbyggnad utan genom skapande av en statlig kultur- fond, förslagsvis kallad ”statens kulturfond”. Fonden skulle ge enskilda personer möjlighet att genomföra ett speciellt projekt tex att skriva en bok eller en teaterpjäs. Grupper skulle kunna få anslag för experimentverk- samhet. Kulturnämnder i landsting och pri- märkommuner skall kunna få bidrag till projekt av olika slag. En viss del av medlen bör avskiljas för regionala och lokala aktivi- teter. Fonden bör ledas av en allsidigt sammansatt styrelse. Den bör förnyas regel- bundet. Styrelsens förvaltning bör diskuteras årligen vid en ”kulturriksdag”. Fondens storlek anges inte men en successiv uppbygg- nad förutsätts. I skriften En liberal kultursyn där förslaget om fonden först fördes fram anges att fonden bör förslagsvis få samma storlek som bidraget till Operan och Drama-

ten dvs ca 50 milj kr.

I motion 1972le56 ges en precisering av begreppet fond. Motionärerna avser inte en kapitalfond i egentlig mening. Den föreslag- na fonden skall i stället närmast likna det nuvarande anslaget Bidrag till särskilda kul— turella ändamål. Till skillnad från detta skall den nya fonden ha stor flexibilitet i sin anslagsgivning. Härtill kommer att fördel- ningen görs av en styrelse.

För att bedöma förslaget om en kultur- fond kan det vara av intresse att se till erfarenheterna av den lotterimedelsfond som under lång tid var den viktigaste källan för kulturstöd i vårt land. Vidare bör erinras om den Norska kulturfonden.

Vid ingången av 1960-talet uppgick an- slaget Avsättning till lotterimedelsfonden till 24 milj kr. Fonden hade inget samband med lotteriinkomsterna utan var i realiteten en statens kulturfond ungefär av det slag som föreslås i motionen, även om resurserna inte medgav någon omfattande satsning på lokala och regionala projekt. Med lotterimedel stöddes Operan, Dramaten, turnéteatrar, stadsteatrar och yrkesorkestrar men också en rad andra permanenta och tillfälliga ända- mål. I början av 1960-talet blev det klart att det var olämpligt att med fondbidrag stödja fasta kulturinstitutioner, framför allt på grund av svårigheten att beräkna merkost- naden för lönehöjningen. 1964 års reform av teaterbidragen innebar att stödet till fasta teaterinstitutioner fördes över till särskilda statsanslag för vilka gäller särskilda bidrags- principer.

Detta underströks i prop 1964:66 (s 31) och i det utredningsarbete som föregick den. Sedan teaterbidragen förts över till särskilda riksstatsanslag omvandlades den resterande delen av lotterimedelsfonden till ett reserva- tionsanslag Bidrag till särskilda kulturella ändamål, som fördelas av Kungl Maj:t. Erfarenheterna sedan år 1964 visar att det oundvikligen uppkommer bindningar i bi- dragsgivningen även om staten inte formellt binder sig genom statsbidragsregler. Som nämnts är den alldeles övervägande delen bunden till fasta ändamål.

I Norge inrättades år 1965 Norsk kultur- fond med uppgift att ”stimulere skapande åndsliv i litteratur og kunst, verne det norske kulturarven og arbeide for at flest mogleg skal få del i kulturgoda”. År 1970 dispone- rade fondstyrelsen 21 milj norska kr. I riktlinjerna för användningen av fondmedlen preciseras en rad ändamål. Erfarenheterna har visat att det finns samma tendens som i fråga om anslaget Bidrag till särskilda kultu- rella ändamål. Betydande delar av anslaget har blivit bundna genom mer eller mindre fixerade bidragssystem eller årligen återkom- mande anslag. Bland fasta ändamål kan nämnas utgivning av äldre norsk litteratur, inköpsordningen av skönlitteratur till biblio- teken, utgivning av musik på grammofon— skivor, konstinköp för offentliga lokaler.

Erfarenheterna i Sverige av lotterimedels- fonden och anslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål visar att fonder eller an- slag av liknande slag är olämpliga för att stödja institutionell verksamhet och att det snart uppkommer en bundenhet vid fasta än- damål. Det sistnämnda bestyrks av de norska erfarenheterna. Den norska kulturfonden motsvarar flera olika bidrag och stödformer som kulturrådet förutsätter skall finansieras från skilda riksstatsanslag.

Kulturrådet har i det föregående under- strukit att det är angeläget att staten har resurser för att göra tillfälliga insatser. De medel som bör ställas till det nya kulturrå- dets förfogande fyller således åtminstone delvis samma behov som den föreslagna kulturfonden avses tillgodose. Sammansätt- ningen av rådet liknar den som föreslagitsi motionen i fråga om kulturfondens styrelse. En regelbunden förnyelse av ledamöterna i det nya kulturrådet och dess nämnder före- slås. I den mån avsikten med fonden är att den också används för att finansiera sådana ändamål som enligt kulturrådets mening bör få kontinuerligt stöd, finner kulturrådet inte _den föreslagna lösningen lämplig. Institu- tionsverksamhet, stöd till fria grupper, stu- dieförbundens verksamhet, ersättningar till kulturarbetare m fl ändamål bör stödjas från särskilda anslag med alla de fördelar som det-

ta medför för dem som är beroende av stöd från anslagen. Enligt kulturrådets mening ligger det däremot ett värde i att samma or- gan har inflytande över både det kontinuer- ligt utgående stödet och insatserna för tillfäl- liga ändamål.

10.5

I detta avsnitt behandlas de ekonomiska konsekvenserna av rådets förslag i fråga om statliga organ och institutioner. Organ och institutioner som behandlas av andra utred- ningar eller som rådet avser att behandla i sitt fortsatta utredningsarbete tas däremot i princip inte upp.

10.5 .1 Det nya kulturrådet

I 8.6 föreslår kulturrådet inrättandet av det nya kulturrådet. Kulturrådet lägger inte fram förslag om det nya organets inre organisa- tion, personal m in. Det förutsätts att dessa frågor bereds särskilt. Det är därför inte möj— ligt att göra några egentliga beräkningar av utgifterna för det nya kulturrådet. En grov uppskattning kan dock göras.

Inrättandet av det nya kulturrådet innebär att vissa utgifter för nuvarande myndighets- organisation bortfaller, nämligen teater- och musikrådets anslag (0,5 milj kr), kostnaderna för skolöverstyrelsens bibliotekssektion (ca 0,8 milj kr) samt administrationskostnadema för tidskriftsnämnden (0,06 milj kr).

Det nya kulturrådet kommer att få vid- gade uppgifter i förhållande till nuvarande myndigheter. Nya uppgifter tillkommer bl a inom musei- och utställningsområdena. MUS 65 uppges räkna med att kostnaderna för det museiråd som de sakkunniga föreslår uppgår till ca 1 milj kr. Kulturrådet förutsätter atti

Statliga organ och institutioner

huvudsak de uppgifter som föreslagits för museirådet SkÖtS av det nya kulturrådet. Vid sidan om centrala uppgifter inom musei— och utställningsområdena tillkommer andra upp- gifter som i dag inte sköts inom någon myndighet. Det är framför allt utrednings- och informationsverksamhet. En myndighet som det nya kulturrådet måste byggas upp successivt. Kostnaderna under det första verksamhetsåret kan uppskattas till ca 2,5 milj kr. Samtidigt bortfaller utgifter för nuvarande administration om 1,4 milj kr. Merkostnaden kan alltså uppskattas till 1,1 milj kr. En utbyggnad av särskilt utrednings- resurserna leder till att kostnaderna efter en femårsperiod kan beräknas öka med 1 milj kr eller till 3,5 milj kr.

Utgifterna för det nya kulturrådet kan sättas i relation till de statliga anslagen inom den sektor som kulturrådet har ett direkt ansvar för. De uppgår budgetåret 1972/73 till ca 230 milj kr.

Kulturrådet har under 10.4.2 pekat på vikten av att det nya kulturrådet får till sitt förfogande medel att användas för tillfälliga insatser av olika slag. Rådet anser att ett belopp om 2—3 milj kr i ett initialskede är rimligt för detta ändamål. Sannolikt kommer anslaget att successivt behöva förstärkas avsevärt. I räkneexemplet i 10.12 beräknas anslaget uppgå till 8 milj kr budgetåret 1981/82.

10.5 .2 Anslagen till de statliga kulturinstitutionerna

Sedan riksdagen anvisat anslag till en statlig institution ställer Kungl Maj:t genom beslut i regleringsbrev det till vederbörande institu- tions förfogande. Samtidigt specificeras an- vändningen av medlen på olika sätt. För flertalet helstatliga institutioner tex museer och arkiv fördelas de sk förvaltningskost- nadsanslagen på olika utgiftsslag, dvs löne- kostnader. sjukvård, expenser, lokalkostna- der etc. I vissa fall tas hänsyn till beräknade inkomster som frånräknas anslagen. I andra fall får institutionen själv tillgodogöra sig inkomsterna. Till anslagen är knutna detalj- föreskrifter om hur olika anslagsposter skall användas. Vid sidan om förvaltningskost- nadsanslagen finns ofta särskilda anslag för konstinköp. utställningsverksamhet o d.

För vissa kulturinstitutioner såsom tex Operan, Dramatiska teatern och Riksteatern fastställer Kungl Maj:t inkomst- och utgifts- stater med tillhörande bestämmelser. Stater- na är uppdelade på poster efter inkomst- och utgiftsslag på liknande sätt som för de helstatliga institutionerna. Anslaget till Riks- konserter är däremot annorlunda reglerat. Kungl Maj:t beslutar i det fallet endast hur utgifterna fördelas netto på olika verksam- hetsområden.

En allmän tendens under senare år har varit att minska detaljföreskrifterna och lämna över till myndigheterna att bedriva verksamheten inom ramen för anvisade an- slag och meddelade allmänna bestämmelser.

Inom den statliga förvaltningen pågår sedan några år en försöksverksamhet med programbudgetering. Den innebär en över- gång från anslag inriktade på utgiftsslag till ändamålsinriktade anslag. Ett program är en ”plan över kostnader och prestationer som syftar till att uppnå ett angivet mål” (SOU 1967:1 1). För varje program skall kostnader- na och om möjligt förväntade prestationer anges. Huvudsyftet med programbudgete- ringen är att skapa förutsättningar för rationellare beslut och därigenom ökad ef- fektivitet. Möjligheterna att delegera ansvar

till de nivåer där produktionsansvaret fak- tiskt ligger underlättas.

En redovisning av hittillsvarande erfaren- heter av försöksverksamheten lämnades i 1972 års statsverksproposition (bilaga 2 s 22). Hittillsvarande erfarenheter av försöks— verksamheten är goda och en återgång till tidigare system för budgetering saknar aktua— litet, framhåller föredragande statsrådet och konstaterar att det ”nya systemet har kom- mit för att stanna och ytterligare utvecklas”. Han pekar vidare på ”att programbudgete- ringen alltmer kommit att användas som en sammanfattande benämning på en rad olika åtgärder och reformer som berör planering, budgetering, uppföljning m m. Dessa syftar gemensamt till att skapa förutsättningar för att träffa mer medvetna val, öka rationalite- ten i beslutsfattandet och därmed främja en bättre hushållning med knappa resurser”.

Den nya kontoplan som införts i kommu- nerna under 1960-talet innebär en förbere- delse för övergång till programbudgetering. Kommunförbundet bedriver liksom staten försöksverksamhet på detta område.

I den nuvarande statliga försöksverksam- heten med programbudgetering ingår ingen kulturinstitution. Däremot har Rikskonser- ter getts ett ändamålsinriktat anslag. Ansla- get för budgetåret 1971/72 var sålunda uppdelat på bl a följande ändamål: skolkon- serter, musik för ungdom, intern konsert- verksamhet inom vårdanstalter och för- eningsliv mm, allmän konsertverksamhet, stöd till lokala musikaktiviteter, artistutbyte med utlandet, vidareutbildning av region- musiker, utvecklings- och utredningsverk- samhet och produktion av fonogram och läromedel m m.

Rikskonserters anslag är ett nettoanslag, dvs de inkomster som eventuellt inflyter genom Rikskonserters olika verksamheter redovisas under resp delpost av anslaget.

Enligt kulturrådets mening är anslag av den typ som tillämpas för Rikskonserter lämpliga att använda mer generellt för de statliga kulturinstitutionerna. Värdet med Rikskonserters stat ligger i att den ger en bild av verksamhetens inriktning på katego-

rier som är kulturpolitiskt relevanta, nämli- gen inriktningen på olika publikgrupper. Samtidigt lämnar den Rikskonserters ledning frihet att välja de medel som ger bäst resultat för verksamheten. Det är ur ekonomisk syn- punkt fördelaktigast om ledningen får själv avgöra om man vill anställa personal, köpa tjänster, betala reseersättningar eller anskaffa materiel o d.

En ändamålsinriktad stat har fördelar genom att den relaterar kostnaderna till verksamheten. I tabell 10.5 med uppgifter om kostnader, intäkter m m vid statliga och statsunderstödda teatrar visas hur man för en viss typ institutioner kan jämföra både kost- nader per besökare eller föreställning och statsbidrag per besökare eller föreställning. Om man följer sådana tal under en period ger de värdefulla upplysningar om institutio- nens ekonomiska utveckling. Om institutio- nen har en stat uppdelad på verksamhetsom- råden, blir det möjligt att göra motsvarande analyser för varje verksamhetsområde. Mate- rialet kan bidra till en ökad kostnadsmed- vetenhet, som kostnadsnivån för institutions- verksamheten gör nödvändig. Det måste sam- tidigt starkt understrykas att ett mått på verksamheten som tex antalet konserter av olika slag och antalet besökare endast är en information av många, som kan tas fram för att bedöma en verksamhet.

Om staten över huvud taget skall fatta beslut om anslagsvillkor är en ändamålsinrik- tad stat mer meningsfull ur kulturpolitisk synpunkt än en fördelning på utgiftsslag.

En övergång till ett nytt budgeterings- system för de statliga institutionerna kräver ett omfattande utredningsarbete i vilket berörda parter måste delta, dvs institutionen, det nya kulturrådet och utbildnings- och finansdepartementen.

Lönekostnaderna intar den helt domine- rande platsen bland kulturinstitutionernas utgifter. Utgiftsökningarna för de avtalsenli- ga lönehöjningarna blir därför av stor bety- delse för institutionernas ekonomi. I olika utsträckning garanteras de statliga institutio- nerna kompensation för de merkostnader som uppkommer.

De som myndigheter organiserade statliga kulturinstitutionerna får en fullständig kom- pensation för utgiftsökningar på grund av avtal som sluts mellan statens avtalsverk och arbetstagarorganisationerna. Anslagstekniskt sker det genom att anslagsposterna för lönekostnader får efter generella medgivan— den överskridas i erforderlig utsträckning. För de som stiftelse eller aktiebolag organi- serade institutionerna år läget annorlunda.

Anslaget till rikskonsertverksamheten är ett reservationsanslag som icke kan överskri- das utan riksdagens medgivande. Institutet måste för varje budgetår beräkna det utrym— me som kan behövas för väntade löneförhöj- ningar. I den mån det anvisade anslaget inte är tillräckligt för att täcka merkostnaderna blir det nödvändigt att förändra verksamhe- tens omfattning, så att den kan hållas inom den givna ramen. Möjligheten att genom framställning på tilläggsstat hos riksdagen begära ytterligare medel har i praktiken inte ansetts böra utnyttjas.

Tom budgetåret 1971/72 har Operan liksom Dramatiska teatern och Riksteatern haft förslagsanslag som kunnat överskridas efter beslut av Kungl Maj:t bla på grund av ökat medelsbehov genom avtalsenliga löne- ökningar. Enligt förslagi 1972 års statsverks- proposition (prop 1972:l bilaga 10 s 13) är anslagen till Operan. Dramaten och Rikstea- tern för budgetåret 1972/73 uppförda som reservationsanslag. Det innebär att det me- delsbehov som uppkommer genom löneavtal i fortsättningen måste täckas genom särskil- da tilläggsstatsanslag. En annan förändring som genomförts fro rn budgetåret 1972/73 är att statsbidraget inte automatiskt höjs för att kompensera ett bortfall av recettinkoms- ter. I den mån inkomsterna blir lägre än beräknat måste i fortsättningen utgifterna i stället minskas.

Då nya former för anslagstilldelning införs är det angeläget att finna sådana lösningar att institutionerna inte genom själva anslags- konstruktionen tvingas att minska sin perso- nal. En motsvarande garanti att svara för merkostnader på grund av löneökningar som fanns för de statliga teatrarna från år 1964

till i är bör kunna förenas med nya budgete- ringsprinciper. Merkostnaderna på grund av lönehöjningarna har stor betydelse för kul- turinstitutionernas ekonomi. Formerna för hur löneavtalen ingås är därför av betydelse.

För helstatliga institutioner som tex museerna fastställs lönerna efter förhand- lingar mellan statens avtalsverk och veder- börande fackorganisationer. Den statlige ar- betsgivaren har alltså ett direkt inflytande över lönenivå och löneprofrl. Operan, Dra- matiska teatern och Riksteatern är som arbetsgivare anslutna till Teatrarnas riksför- bund. Staten har inte något direkt inflytande i detta förbund trots att den svarar för merkostnaderna som uppkommer genom lönehöjningarna. Teatrarnas riksförbund är anslutet till Handelns arbetsgivarorganisation och Svenska arbetsgivareföreningen. Teatrar- nas riksförbund förhandlar för Rikskonserter men handläggningen av frågorna sker under medverkan av statens avtalsverk. Teat- rarnas riksförbund förhandlar för Sveriges Radio som dessutom är medlem av Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp. Av de kommunalt stödda institutionerna är de flesta stadsteatrar och yrkesorkestrar medlemmar av förbundet.

Operan och Dramatiska teatern, Svenska riksteatern och Rikskonserter svarar för en betydande del av de statliga kulturutgifterna. Över storleken och inriktningen av dessa institutioners löneökningar har staten inget medinflytande. Kulturrådet finner detta för- hållande otillfredsställande. Rådet har ingen möjlighet att bedöma vilken väg som kan vara den lämpligaste för att staten skall få ett inflytande i förhandlingsarbetet som svarar mot det ekonomiska ansvaret. Det är docki sammanhanget av intresse att det år 1970 bildades en ny förhandlingsorganisation, Statsföretagens förhandlingsorganisation (SFO). Den har i första hand till ändamål att som förhandlingsorganisation tillvarata och främja gemensamma intressen för bolag i vilka staten äger aktier. Organisationen kan också på konsultbasis biträda även utanför organisationen stående företag. Eftersom kulturrådet inte räknar med att någon av de

här nämnda institutionerna bör bli aktiebo- lag med statliga aktier, är det det sistnämnda alternativet som särskilt bör övervägas. Vid övervägandet av olika lösningar är det av särskilt intresse vilken förhandlingsorganisa- tion en så betydelsefull kulturinstitution som Sveriges Radio i framtiden kommer att tillhöra.

Ett överförande av förhandlingsansvaret för statliga och likställda institutioner till en särskild organisation kan innebära en olägen- het. genom att förhandlingsarbetet inom teater- och musiksektorerna delas upp. Den- na olägenhet bör i och för sig kunna motverkas, genom att ett samarbetsorgan inrättas med representanter för den statliga förhandlingsparten och den organisation som kommer att företräda institutionerna för vilka kommunerna har huvudansvar. Om man finner det angeläget att undvika en uppdelning av förhandlingsarbetet skulle en lösning vara att stat och kommun fick inflytande i Teatrarnas riksförbund antingen genom representation i styrelsen eller genom ett särskilt huvudmannaorgan, knutet till styrelsen med representanter för stat och kommun.

10.5 .3 Stöd som fördelas av centrala organ

Det stöd som fördelas av de centrala kulturorganen kan vara av två principiellt sett olika slag. För vissa former av bidrag har Kungl Maj :t fastställt bidragsprinciperna eller i vissa fall bidragsnivån. Myndigheten har att utbetala bidrag för det fall att vissa kriterier uppfylls eller vid utbetalning av bidrag följa angivna regler. I fråga om den andra typen av stöd ställer Kungl Maj :t endast ett belopp till förfogande, som får fördelas i form av bidrag eller tjänster på det sätt vederbörande organ finner lämpligt.

Exempel på den första typen av bidrag reglerade av Kungl Maj :t är stadsteaterstödet, bidraget till landsantikvarieorganisationen och i viss mån bidraget till utvecklingsverk- samhet inom folkbiblioteksväsendet. Exem- pel på den senare typen är teater- och

musikrådets bidrag till teatergrupper och Rikskonserters stöd till skolkonsertverk- samhet. Det sistnämnda intar i viss mån en särställning eftersom Kungl Maj:t angett normer för beräkning av arrangörsavgifterna.

Det stöd som fördelas av de centrala organen själva består i sin tur av olika slag. Det kan vara medverkan i form av subventio- nerade tjänster (teaterföreställning, utställ- ning eller konsert), kontinuerligt stöd till verksamhet i en region (Riksteatern), punkt- stöd till särskilda aktiviteter (bidrag för genomförande av en konsert) och köp av en vara (konstrådets inköp).

De statsbidrag som utgår enligt av Kungl Maj :t fastställda principer behandlas i annat sammanhang i detta kapitel. Här kommer att tas upp det stöd som inte bygger på särskilda bidragsbestämmelser.

Det stöd som fördelas självständigt av de centrala organen är mycket olikartat. Det är svårt att få en klar bild av vilka principer för fördelningen av kostnaderna som legat bak- om de olika stödformerna.

I det grundläggande skede för den statliga kulturpolitiken som 1960-talet har inneburit har uppmärksamheten inte riktats på kost- nadsfördelningsfrågorna. Huvudvikten har lagts vid att få i gång verksamheter inom olika kultursektorer. Innan kulturaktiviteter- na i framtiden får större omfattning och bidragen på regional nivå byggs ut är det nödvändigt att skaffa sig en klarare bild av de centrala organens bidragsprinciper. Det centralt fördelade stödet måste nämligen ofrånkomligen ses tillsammans med bidragen till regional verksamhet.

I fråga om teater- och musikrådets grupp- teaterbidrag gäller att staten svarar för 10—50 % av de totala kostnaderna för grup- pernas verksamhet.

Av kostnaderna för Rikskonserters skol- konserter, interna konserter och allmänna konserter svarar staten för 86—89 % av kostnaderna. Denna subventionsnivå går till- baka till uttalanden av departementschefen i prop 1968:45 (s 73 och 74) där ett ingående resonemang fördes om kostnadsfördel- ningen. I propositionen sades bla följande:

"I fråga om finansieringen av rikskonsert- verksamheten föreslår konsertbyråutred- ningen att hittillsvarande grunder skall tillämpas. Dessa innebär att staten svarar för kostnaderna för den centrala verksamheten, däri inbegripet centrala och regionala pro- duktionskostnader, samt därutöver för en stor del av kostnaderna för genomförande av konserterna. I sistnämnda avseende föreslås staten svara för rese- och traktamentskost- nader för turnerande tonkonstnärer samt för en fjärdedel av gagekostnaderna vid kvälls- konserter och hälften av samma kostnader vid skol- och ungdomskonserter. På den lokala anordnaren ankommer att svara för återstående del av gagekostnaderna samt för kostnader för lokaler och andra utgifter för det praktiska genomförandet av konserterna.

För egen del kan jag i stora drag godta de angivna grunderna för kostnadsfördelningen. Den angivna principen behöver emellertid inte tillämpas vid varje särskilt tillfälle. Således bör skolkonserterna liksom hittills kunna erbjudas för ett fast pris som fastställs med ledning av den nyss angivna regeln. För offentliga konserter för vuxna och för ungdom anser jag emellertid att hänsyn också bör tagas till inflytande intäkter i samband med konsertgivningen. Inträdesav- giften bör till halva sitt belopp tillfalla institutet. Samtidigt bör dock det statliga bidraget för gagekostnader kunna utgå med högst 50 % liksom vid skolkonserterna. Riks- konsertledningen bör också ha frihet att för vissa arrangemang kunna begränsa sin ekono— miska medverkan till att avse en förlustga- ranti. En förutsättning för de sk interna konserterna, dvs icke offentliga konserter inom föreningar, vid militärförläggningar och sjukhus etc, torde i allmänhet vara att kostnaderna kan hållas låga. Rikskonsertled- ningen bör därför i sådana fall kunna svara för en relativt sett större andel av kostnader- na än vid offentliga konserter."

Med tanke på kulturrådets förslag i kapitel 6 om att Riksteaterns regionensembler bör kunna omvandlas till självständiga regionala ensembler är det av särskilt intresse att se vilken nivå de statliga bidragen till nuvarande regionensembler har. Det möter dock vissa svårigheter att få fram statsbidragsandelen. Det gäller bla att beräkna värdet av de centrala tjänster som Riksteatern tillhanda— håller ensemblema. Vidare måste kostnader- ' na för ensemblernas verksamhet utanför den egna regionen räknas bort. I samråd med

Tabell 10.1 Beräknade kostnader och intäkter för Riksteaterns regionalt baserade ensemb- ler budgetåret 1969/70a (tusental kr).

Ensemble Kostnader Intäkter Bidrag och Bidrag och Stats- Andel stats- gager från gager från bidrag bidrag ”0 lokalise- regionen ringsorten i övrigt Västerbotten 610 63 114 433 71 Västerås 2 905 738 303 1 864 64 Örebro 1 664 507 186 971 58 5 179 1 308 603 3 268 63

3 Inklusive kostnader och intäkter av typ reklam, lokalhyra, scenarbetare hos de lokala mottagarna av

föreställningar.

Riksteatern har kulturrådet gjort en beräk- ning av statsbidragsandelen för de regionen- sembler som fanns budgetåret 1969/70. Re- sultatet framgår av tabell 10.1.

Av tabell 10.1 framgår att staten svarar för ca 2/3 av kostnaderna för Riksteaterns regionalt baserade ensembler. Som framgår av tabell 10.2 är andelen statliga kostnader för stadsteatrar och därmed likställda teatrar f n ca 1/3 av de totala kostnaderna.

Enligt kulturrådets mening är det nödvän- digt att de centrala organen kommer fram till vissa principer för det stöd som de skall svara för.

I fråga om medverkan med tjänster och punktstöd till olika aktiviteter anser sig kulturrådet inte vilja förordna några enhet- liga bidragsprinciper. Det är dock nödvändigt att uppmärksamhet ägnas åt statsbidragsan- delen i olika aktiviteter. Andelen statsbidrag bör inte utan starka skäl variera. Inom olika sektorer av kulturområdet kan komma att tillämpas helt olikartade principer, vilket ibland, men inte alltid, kan vara sakligt moti- verat. [ de årliga anslagsframställningarna till Kungl Maj:t bör regelmässigt redovisas vilka bidragsprinciper som följs.

Kulturrådet vill uppmuntra till ökade regionala aktiviteter och föreslår ändrade statsbidragsformer i den riktningen. Rådet anser — som framgår av det följande (10.6.3) _ det inte möjligt att bidrag skall utgå så att

statsbidraget täcker en så stor del som 70— 90 %. Om de centrala organen finansierar aktiviteter på denna subventionsnivå kom- mer det för den regionala huvudmannen aldrig att vara lönsamt att satsa på regionala initiativ. Ett centralt organ bör i princip inte satsa på en permanent verksamhet av typ regionensembler med en högre statsbidrags- nivå än vad det nya statsbidragssystemet kan medge. Eftersom det är kulturrådets avsikt att uppmuntra till ett regionalt ansvarstagan- de bör det i stället vara förmånligare att bilda en egen ensemble än att utnyttja de centrala organens tjänster.

Enligt kulturrådets mening bör det i de bestämmelser som utfärdas för de centrala organen föreskrivas att de centrala organens bidrag till egna permanenta regionala verk- samheter inte får vara högre än den subven- tionsnivå som uppnås genom det direkta statsstödet till regional verksamhet. Kultur- rådet är medvetet om att en sådan bestäm- melse inte omedelbart kan tillämpas gene- rellt. Det skulle kunna få olyckliga konse- kvenser i vissa fall. Sannolikt blir det nödvändigt att i kommande länsvis uppgjor- da planer räkna med att aktiviteter som nu sköts på central nivå kontinuerligt förs över till regional nivå.

För punktinsatser kan inte samma skäl anföras mot en hög subventionsnivå. Det är tvärtom naturligt att nivån för tex en

operaturné med Riksteatern, en konserttur- né ordnad av Rikskonserter eller en vand- ringsutställning från Riksutställningar är hög. Det är ofta en förutsättning för att aktivite- terna skall bli av. Det är naturligt att staten i fråga om de mest kostnadskrävande aktivite- terna gör en förhållandevis större ekonomisk satsning än vad som är möjligt för de reguljära regionala aktiviteterna. I många fall är det naturligt att staten liksom för Operan och Dramaten svarar för hela bidragsbe- hovet.

10.5 .4 Svenska riksteatern

Förslagen i 6.3.2 i fråga om Riksteatern innebär att dess uppgifter på sikt bör inriktas på framför allt samverkan med länsteatrarna, distribution av produktioner från andra teatrar än länsteatrarna, egen kompletteran- de produktion och expert- och konsultupp- gifter. Den egna produktionen förutsätts på sikt minska. De nuvarande regionalt baserade ensemblerna förutsätts bli självständiga läns- teatrar.

Den förutsatta ändrade inriktningen av Riksteaterns uppgifter får givetvis konsek- venser för omfattningen av det statliga stö- det till Riksteatern.

De förändringari Riksteaterns verksamhet som leder till ett ökat utgiftsbehov är samverkan med länsteatrarna, distribution av föreställningar från Operan och Dramatiska teatern samt expert- och konsultfunktio- nerna. Minskningen av den egna produktio- nen och överförandet av de länsbaserade ensemblerna till andra huvudmän leder å andra sidan till ett minskat medelsbehov under Riksteaterns anslag. I sitt räkneexem- pel för utgiftsutvecklingen under 1970-talet (10.11) räknar kulturrådet med att uppkom- mande merkostnader i stor utsträckning kompenseras genom de faktorer som mins- kar utgiftsbehovet. En överföring av kost- naderna för de länsbaserade ensemblerna till annat riksstatsanslag leder till en utgifts- minskning under Riksteateranslaget om ca 4 milj kr. Motsvarande belopp förutsätts

kunna användas för andra ändamål bla turnéer med Operan och Dramatiska teatern samt skolteater i län utan länsteater. Efter- som utgiftsminskningen inte kompenserar de nämnda merkostnaderna räknar rådet med en årlig expansion om 0,5 milj kr fram till 1981/82. Riksteaterns anslag skulle härige- nom öka med 4 milj kr. Det beloppet bör jämföras med en i räkneexemplet förutsatt höjd realnivå för stödet till regionala teatrar och fria grupper om sammanlagt ca 35 milj kr. I den mån det inte visar sig bli möjligt att bygga ut självständiga regionala ensembler i den takt kulturrådet förutsatt, bör den för Riksteatern förutsatta volymökningen bli större.

Riksteatern har redan börjat ett internt förberedelsearbete för en ny budgetering. Det förefaller önskvärt att få till stånd en ändamålsinriktad anslagsgivning. Av denna bör framgå utgifterna för de regionalt base- rade ensemblerna och i övrigt för de olika verksamhetsgrenar som nyss nämnts. Bi- dragsnivån för de regionalt baserade en- semblerna har diskuterats i det föregående (10.5.3).

Den fr o rn budgetåret 1972/73 genomför- da förändringen av anslagskonstruktionen för Riksteatern (10.5.2) underlättar en fram- tida övergång till en ändamålsinriktad an- slagsgivning. Den nya konstruktionen inne- bär bla att Riksteatern får tillgodogöra sig inkomster i den mån de uppgår till högre belopp än som beräknats i staten. Rikstea- tern har i många år önskat en sådan förändring, eftersom den ökar teaterns eko- nomiska rörelsefrihet.

10.5.5 Operan och Dramatiska teatern

De synpunkter som förs fram i 6.3.7 i fråga om Operan och Dramatiska teatern innebär att deras verksamhet bör ha tre olika grenar, nämligen

]. Föreställningar på hemmascenerna i Stockholm

2. Föreställningar för distribution genom etermedier.

3. Turne'föreställningar, bla förmedlade

av Riksteatern.

Genom en sådan uppläggning av verksam- heten bör det bli lättare att motivera de stora utgifterna för de två teatrarna. Med ett sammanlagt statsbidrag om över 50 milj kr är detta angeläget. Genom att intäkterna under åren kommit att spela en allt mindre roll svarar staten nu för 90 % av de totala kostnaderna.

Vid början av 1960-talet utgjorde stats- bidraget endast ca 70 respektive 60 % av de båda teatrarnas intäkter (se tabell 10.2 under 10.611). Denna utveckling är emellertid inte något karakteristiskt för dessa två institutioner. Samma tendens med snabbt stigande kostnader, framför allt för löner,i kombination med oförändrade biljettintäk- ter är gemensam för flertalet samhällsstödda kulturinstitutioner.

I det följande (10.10 och 10.11) kommer kostnadsnivån för kulturinstitutionerna och avgifterna att tas upp mer generellt. Det kommer där bl a att visas att samhällssubven- tionen per besök i fasta priser för Operan och Dramatiska teatern under 1960-talet ökat med omkring 100% (tabell 10.11). Under decenniets sista år har ökningen för Operan avstannat. För Dramaten har en viss realminskning skett.

Det är angeläget att alla möjligheter till besparingar och rationaliseringar tillvaratas vid de två institutionerna. Eftersom även rationaliseringar kan vara kostnadskrävande på kort sikt är det inte sannolikt att några mer väsentliga besparingar kan göras under de närmaste åren.

I riksrevisionsverkets revisionsrapport, Verksamheten vid Operan, pekas bl a på att ekonomiska överväganden i högre grad bör beaktas i planeringen. För att i planerings- arbetet få tillgång till relevant kostnadsinfor- mation måste dock ett system för kostnads- redovisning införas. Vidare pekas på behovet av att förbättra planeringen av den konstnär- liga personalens tjänstgöring. En samverkan med andra institutioner för musik och dramatik bör bla prövas.

I den allmänna debatten har ofta de höga kostnaderna för särskilt Operan framhävts.

En indirekt slutsats som synes kunna dras av riksrevisionsverkets studie är att några ome- delbara utgiftsminskningar inte förefaller möjliga. De höga kostnaderna sammanhänger med att det är fråga om en mycket personalintensiv verksamhet.

De förslag som kulturrådet lägger fram medför vissa kostnadsökningar för de två teatrarna. Turnékostnaderna förutsätts dock finansieras av Riksteatern. Rådet finner det inte möjligt att med tanke på de stora kost- nadskrävande insatser som erfordras på an- nat håll förutsätta någon större utgiftsexpan- sion för de två teatrarna. Ett undantag är den merkostnad som kan uppkomma genom att framträdanden i radio och television för- utsätts bli en av teatrarnas instruktionsenliga uppgifter. Givetvis måste Sveriges Radio svara för en del av dessa merkostnader. I räk- neexemplet om utvecklingen av driftutgifter- na under återstoden av 1970-talet (10.12) beräknas en sammanlagd årlig ökning om 0,5 milj kr för de båda teatrarna. Räkneexemp- let omfattar inte kapitalutgifter. För Operan kommer dessa att uppgå till mycket bety- dande belopp. Beslut har redan fattats som innebär att investeringarna under 1970-talet beräknas uppgå till sammanlagt så mycket som 33 milj kr.

Av stor betydelse för att styra verksam- hetsinriktningen och för att följa upp utfal- let är att Operan och Dramatiska teatern får ett tillfredsställande budget- och redovis- ningssystem. På Operan har man gjort ett förberedande arbete på att förbättra redovis- ningssystemet. Det är angeläget att detta arbete slutförs så att det blir möjligt att överblicka hur stor del av resurserna som bl a går till de tre ovannämnda verksamhetsgre- nama.

Då ett nytt redovisningssystem görs upp för Operan bör det prövas om inte kostna- derna för dansarutbildningen bör särredovi- sas. Detta är en särskild uppgift som inte sammanhänger med föreställningsverksam- heten. Det kan för övrigt bli aktuellt att denna verksamhet i framtiden förs över till en utbildningsinstitution.

Redan i det föregående (10.5.2) har

nämnts att Operan och Dramatiska teaterns anslag förändrats fr o m budgetåret 1972/73. I 1972 års statsverksproposition (prop l972:l bil 10 s 13) pekar departementsche- fen på de brister som enligt hans uppfattning det tidigare anslagssystemet haft. Bl a saknas möjligheter att företa kostnadsutjämnande åtgärder mellan budgetåren. ”En annan påtaglig brist” är enligt departementschefens mening att "teatrarna inte stimuleras att söka möta åtminstone en del av det ökade kostnadstrycket med åtgärder som ökar de egna inkomsterna”.

Kulturrådet har förståelse för den här föreslagna ändringen av bidragssystemet ge- nom att den kan bidra till att hålla nere de statliga utgifterna för de båda teatrarna. Rådet förutsätter då att teatrarna skall kunna undvika mera omfattande biljettpris- höjningar. Till frågan om avgifterna vid kulturinstitutionerna återkommer rådet i det följande (10.11). Angelägenheten av att teatrarna får full kompensation för merkost- nader på grund av inträffade löneökningar har redan understrukits. Den nya bidrags- konstruktionen bör underlätta en övergång till en ändamålsinriktad anslagsgivning.

10.5 .6 Rikskonserter

I 6.4.10 föreslås att Rikskonserters verk- samhet får en ändrad inriktning efter likarta- de linjer som föreslås för Riksteatern. Riks- konserter förutsätts i framtiden bli inriktad på i första hand fyra huvuduppgifter, nämli- gen samverkan med länsorkestrarna och regionmusiken, distribution av andra en- sembler, egen kompletterande produktion och expert- och konsultuppgifter.

Till detta kommer uppgifterna för fono- gramproduktion, för artistutbyte med utlan- det samt för stöd och stimulans till det lokala musiklivet. Rikskonserters egen pro- duktion förutsätts minska. Ansvaret för skolkonserter, intern konsertverksamhet och i mer begränsad utsträckning allmänna kon- serter förutsätts kunna läggas på regionala organ.

Vissa av Rikskonserters insatser kommer

att behöva ökas under 1970-talet. Det medför ett ökat medelsbehov. Överföringen till regional nivå av vissa uppgifter medför å andra sidan minskade utgifter för Rikskon- serter samtidigt som anslagen till de regiona- la orkestrarna och fria grupperna måste öka. Detsamma gäller överföringen av region- intendenterna till regionalt huvudmanna- skap. Innan en delegering av uppgifterna till regional nivå i större utsträckning kan genomföras behövs en viss ökning av Riks- konserters anslag, i räkneexemplet i 10.12 kalkylerad till 1 milj kr per år under första delen av 1970-talet. Utgifter med anledning av konsertbyråutredningens förslag i fråga om fonogramproduktion m m beräknas inte under Rikskonserters anslag utan betraktas som branschstöd. Under den senare delen av 1970-talet kan ökningstakten minska till 0,5 milj kr. Det innebär att Rikskonserters anslag till 1981/82 skulle öka med ca 6 milj kr. Den övervägande delen av den volym- mässiga ökningen av stödet till musikverk- samheten ligger på de regionala orkestrarna, de fria grupperna och regionmusiken. Sta- tens utgifter för dem förutsätts öka med ca 20 milj kr till 1980-talets början.

10.5 .7 Regionmusiken

I 6.4.9 föreslås att i framtiden samordningen mellan regionmusiken och det regionala musiklivet bör läggas på regional nivå. Detta förslag leder till en avlastning av Rikskon- serters samordningsansvar. Med hänsyn till att organisationskommittén för regionmusi- ken arbetar med den framtida organisationen har kulturrådet inte ansett sig kunna gå in närmare på den framtida utvecklingen av regionmusiken. Allmänt synes det inte finnas någon anledning att räkna med att denna organisation kommer att expandera i någon större utsträckning. Eftersom vissa ensemb- ler är mycket små kan det dock behövas en viss komplettering av personalen på sina håll. Av den anledningen kalkylerasi kulturrådets räkneexempel med en årlig ökning om 0,5 milj kr till 1981/82.

En fråga som i fortsättningen bör upp-

märksammas är hur de avgifter skall beräk- nas som regionmusiken tar ut. F n tillämpas samma avgifter som för konserter förmedla- de av Rikskonserter. I den mån det blir aktuellt med förändringar av dessa medför det automatiskt en förändring av regionmu- sikens avgifter. Även om de anställda inom denna organisation är statligt avlönade är det ofrånkomligt att betrakta deras insatser inom det civila musiklivet som ett statligt stöd till den lokala och regionala kulturverk- samheten. För att undvika en inkonsekvens i förhållande till annat statsstöd bör utgifterna för regionmusiken betraktas på samma sätt som statsstödet inom jämförbara sektorer.

10.6. Bidrag till regional och lokal institutionsverksamhet

10.6.1. Nuvarande statsbidrag 10.6.l.l Teatern

För stöd åt stadsteatrar och därmed likställ— da teatrar utgår fn statsbidrag i form av dels grundbidrag, dels tilläggsbidrag. Grundbidra- get utgår med belopp motsvarande 55 % av teatrarnas kostnader — i sin helhet eller upp till ett av Kungl Maj:t fastställt belopp — ett visst spelår för löner, arbetsgivaravgifter enligt lagen om allmän försäkring samt avgifter för yrkesskade- och grupplivförsäk- ring samt för avgångsbidrag. Tilläggsbidrag utgår med belopp motsvarande dels 55 % av en löneökning som beräknas motsvara för- ändringar av statstjänstemännens löner efter det budgetår för vilket grundbidrag senast fastställts, dels 55 % av ökningen av de bi- dragsberättigade sociala avgifterna. Till Norr- bottens länsteater och regionteatem i Väster- norrlands län utgår dessutom särskilda stats- bidrag till turnéverksamhet. För budgetåret 1972/73 uppgår bidragen till 140000 kr resp 60 000 kr.

Teater— och musikrådet svarar för fördel- ningen av statsbidragen. Intill budgetåret 1972/73 gällde att rådet vart tredje bud- getår skulle undersöka bidragsberättigad teaters ekonomiska förhållanden och till Kungl Maj:t ge in de förslag till änd- ring av gällande grunder för statsbidrags- givningen, som undersökningen leder till. En sådan omprövning av grunderna för statsbi- draget till stadsteatrarna gjordes år 1968

(prop l968:l bil 10, s 40, l968:SU 43, rskr l968:128) och trädde i kraft budgetåret 1968/69.

Teater— och musikrådet föreslog i anslags- framställningen för budgetåret 1971/72 en omprövning av bidragsunderlaget så att 1969/70 års bokslut skulle utgöra underlag. Förslagetgodtogs icke av statsmakterna. I an- slagsframställningen för budgetåret 1972/ 73 återkom teater- och musikrådet med förslaget om att bidragsunderlaget skulle omprövas. Personalkostnaderna för spelåret 1970/71 borde utgöra bidragsunderlag.

I 1972 års statsverksproposition godtogs inte teater- och musikrådets förslag av departementschefen (prop l972:l bil 10 s 14). Han pekade på att ökningen av personalen vid berörda teatrar motsvarar ca 180 årsverken för tiden fro m 1966/67 till 1970/71. Ungefär två tredjedelar av perso- nalexpansionen hänför sig till teatrarna i de tre största städerna. Departementschefen räknade inte med en fullständig uppskrivning av bidragsunderlaget för alla berörda teatrar till 1970/71 års nivå. Den medelsförstärk- ning som föreslogs avsåg — utöver kompen- sation för avtalsenliga löneökningar — att bl a medverka till den personalexpansion som sammanhänger med regional verksamhet och verksamhet för barn och ungdom. Kungl Maj:t borde bemyndigas att efter förslag av teater- och musikrådet besluta om fördelning av statsbidragen. De sålunda fastställda bi- dragsunderlagen borde enligt departements-

chefens mening gälla tills vidare i avvaktan på ställningstagande till väntade förslag från kulturrådet om nya former för stöd till regional teaterverksamhet. Riksdagen godtog sedermera regeringens förslag (KrU 1972118, rskr 1972:210). Kungl Maj:t har för varje teater fastställt

ett visst belopp på vilket grundbidrag beräk- nas. För flertalet teatrar godtogs därvid en ökning av personalkostnaderna proportionell mot den faktiska kostnadsökningen sedan grundbidraget senast fastställdes. Det visade sig inte möjligt att i efterhand ta en rättvi- sande hänsyn till personalexpansion som

Tabell 10.2 Teaterinstitutionernas intäkter under 1960-talet.

Teater År Bidrag från Biljett- Övriga Summa intäkter6 intäkter Staten Kommuner och landsting Milj kr % Milj kr % Milj kr % Milj kr % Milj kr Operan 1960/61 6,7 71 0,3 3 1,9 20 0,5 6 9,4 1965/66 17,5 82 0,3 1 2,7 13 0,8 4 21,3 1969/70 28,1 88 0,3 1 2,4 7 1,2 4 32,0 1970/71 30,4 87 0,3 1 2,5 7 1,8 5 35,0 Dramaten 1960/61 3,0 60 — — 1,8 36 0,2 4 5,0 1965/66 9,8 79 — — 2,5 20 0,1 1 12,4 1969/70 14,2 89 — - 1,6 10 0,2 1 16,0 1970/71C 15,6 86 — — 1,8 10 0,8 4 18,2 Stadsteatrar inom storstadsområden 1960/61 5,0 31 3,9 24 6,4 39 1,0 6 16,3 1965/66 11,7 37 11,2 36 7,0 22 1,4 5 31,3 1969/70 17,9 36 21,0 42 8,3 17 2,3 5 49,5 1970/71 18,5 35 22,8 44 9,2 18 1,9 3 52,4 Stadsteatrar utom storstadsområdena 1960/61 1,3 28 0,7 15 2,5 55 0,1 2 4,6 1965/66 2,7 40 2,1 31 1,7 25 0,3 4 6,8 1969/70 4,1 35 4,9 43 1,9 16 0,7 6 11,6 1970/71b 4,6 35 6,3 47 2,0 15 0,4 3 13,3 Norrbottens läns- teater 1969/70 0,8 42 0,7 37 0,3 16 0,1 5 1,9 1970/71 0,8 36 0,9 41 0,4 18 0,1 5 2,2 Svenska riksteaternd 1960/61 2,5 44 — — 3,1 54 0,1 2 5,7 1965/66 6,6 65 — — 3,3 33 0,2 2 10,1 1969/70 22,9 75 -— — 6,9 23 0,5 2 30,3 1970/71 26,3 78 — — 6,8 20 0,5 2 33,6 Summa 1960/61 18,5 45 4,9 12 15,7 38 1,9 5 41,0 1965/66 48,3 59 13,6 17 17,2 21 2,8 3 81,9 1969/70 88,0 62 26,9 19 21,4 15 5,0 4 141,3 1970/71b 96,2 62 30,3 19 22,7 15 5,5 4 154,7 a För Borås stadsteater gäller kalenderår. b För Borås stadsteater preliminära uppgifter. C Enligt preliminärt bokslut. d Exklusive intäkter hos lokala mottagare. e lnnefattar gager, recetter. Källa: Kulturrådets enkät och institutionernas verksamhetsberättelser. SOU 1972:66 467

sammanhänger med regionalverksamhet och verksamhet för barn och ungdom annat än för Norrbottensteatern och regionteatem i Västernorrlands län vilken blev bidragsbe- rättigad.

Statsmakternas beslut innebär att man vid en omprövning av bidragsunderlaget för första gången inte godtagit hela den faktiska personalexpansion som skett. Kostnaderna för en del av personalökningen sedan budget- året 1966/67 får vederbörande kommuner helt svara för. Beslutet innebär vidare att en omprövning av hela det nuvarande bidrags- systemet från år 1964 ställs i utsikt.

Både statens och kommunernas kostnader för stadsteaterverksamheten har stigit snabbt under 1960-talet (tabell 10.2). Budgetåret 1960/61 var omslutningen sammanlagt ca 21 milj kr. Statsbidragen uppgick då till ca 6 milj kr och kommunbidragen 4,6 milj kr dvs 28 respektive 22 %. Tio år senare var omslutningen 68 milj kr, därav statsbidrag 24 milj kr (35 %) och kommunbidrag 30 milj kr (44 %). Av det statliga teaterstödet 1970/71 gick hälften till Operan och Drama- tiska teatern och ca en fjärdedel till vardera Riksteatern och stadsteatrarna. Av stadstea- terstödets 23 milj kr gick 18,5 milj kr till teatrar i storstadsområdena och resten till landet i övrigt.

1 riksstaten för budgetåret 1971/72 var stadsteateranslaget uppfört med 22,8 milj kr. Uppräkningen av grundbidragen har bidragit till att anslaget för budgetåret 1972/73 höjts till 30,5 milj kr.

10.6.1 .2 Orkesterverksamhet

För de statsunderstödda yrkesorkestrama prövar Kungl Maj:t inför varje budgetår orkesterns framställning om bidrag. Varje enskild utgifts— och inkomstpost granskas. Kungl Maj:t fastställer ett nettobidragsbe- lopp, som är avgörande för volymen av verksamheten. Bidrag förutsätts utgå till orkesterföretagen från kommun eller från annat håll med minst samma belopp som staten anvisar. Sedan spelåret är avglutat får

orkestern tilläggsbidrag för icke förutsebara löneökningar som inträffat under spelåret. Detta medför att Kungl Maj:t varje år hos riksdagen måste begära extra medel på tilläggsstat. Särskilda bidrag utgår till Örebro orkesterstiftelse och Västerås musiksällskap som endast till en del består av professionella musiker.

I teater- och orkesterrådets orkesterbetän- kande (6.4.6) föreslogs bl a att den nuvaran- de formen för stadsteaterstöd skulle appli- ceras på yrkesorkestrama och på yrkesorkes- terdelen av Västerås- och Örebroensembler- na. Omprövning av statsbidragsunderlaget borde dock kunna ske årligen. Särskilda bidrag föreslogs för verksamhet i Rikskon- serters regi utanför den egna kommunen.

Remissinstanserna bedömde den föreslag- na bidragskonstruktionen relativt olika men i flertalet yttranden godtogs den om också med krav på olika modifikationer.

Både statens och kommunernas kostnader för musikinstitutionema har stigit snabbt under 1960-talet (tabell 10.3). Budgetåret 1960/61 var omslutningen 7,5 milj kr. Stat och kommun bidrog vardera med ca 2 milj kr. Tio år senare var omslutningen för samma institutioner uppe i över 25 milj kr. Därav svarade staten för 9 milj kr (36 %) och kommuner och landsting för 12 milj kr (48 %). Om Rikskonserter tas med i bilden uppgick den totala omslutningen budgetåret 1970/71 till 39 milj kr. Av detta belopp utgjorde de statliga subventionerna 54 % (21 milj kr).

För budgetåret 1972/73 har Kungl Maj :t anvisat sammanlagt 10,9 milj kr till yrkes- orkestrama. Statsanslaget till Rikskonserter uppgår för samma period till 14,9 milj kr och till regionmusikens civila del 2] milj kr. Det statliga stödet till musikinstitutionsverk— samhet budgetåret 1972/73 uppgår till sam- manlagt ca 47 milj kr.

10.6.l.3 Länsbiblioteken

Enligt kungörelsen 1966:108 om statsbidrag till länsbibliotek och lånecentraler (ändrad senast 1971:125) utgår bidrag till 20 läns-

Tabell 10.3 Musikinstitutionernasb intäkter under 1960-talet.

Bidrag från Biljett- Övriga Summa intäkter3 intäkter Staten Kommuner och landsting Milj kr % Milj kr % Milj kr % Milj kr % Milj kr Orkestrar i stor- stadsområdenc 1960/61 1,3 24 1,3 24 0,9 17 1,9 35 5,4 1965/66 3,2 34 3,4 36 1,0 11 1,8 19 9,4 1969/70 5,4 35 6,8 44 1,1 7 2,1 14 15,4 1970/71 5,8 35 7,4 45 1,2 7 2,1 13 16,5 Orkestrar utanför storstadsområden 1960/61 0,8 38 1,0 48 0,2 9 0,1 5 2,1 1965/66 1,8 38 2,2 47 0,4 9 0,3 6 4,7 1969/70 3,5 40 4,6 52 0,4 5 0,3 3 8,8 1970/71 3,5 39 4,6 52 0,5 6 0,3 3 8,9 Rikskonserter 1960/61 — — — — — — — — — 1965/66 2,7 84 — — 0,5 16 0 0 3,2 1969/70 10,5 90 — — 1,1 9 0,1 1 11,7 1970/71 11,6 86 — — 1,4 10 0,5 4 13,5 Summa 1960/61 2,1 28 2,3 31 1,1 15 2,0 26 7,5 1965/66 7,7 45 5,6 32 1,9 11 2,1 12 17,3 1969/70 19,4 54 11,4 32 2,6 7 2,5 7 35,9 1970/71 20,9 54 12,0 31 3,1 8 2,9 7 38,9

a Innefattar recetter, gager och arrangörsavgifter. b Inklusive Västerås musiksällskap och Örebro orkesterstiftelse. C För Malmö konserthusstiftelse hela verksamheten (dvs inkl verksamhet vid stadsteatern). Anm. De i tabellen redovisade bidragen aVSer under ett budgetår faktiskt influtna bidrag och innefattar även i efterskott utbetalda tilläggsbidrag för tidigare år. Källa: Kulturrådets enkät och institutionernas verksamhetsberättelser.

bibliotek med 70000 kr till vart och ett. Dessutom utgår tilläggsbidrag om samman- lagt 100 000 kr att fördelas om geografiska och andra förhållanden medför särskilt höga kostnader. Stödet fördelas av skolöverstyrel- sen. I fyra län fungerar de statliga stifts- och landsbiblioteken som länsbibliotek och får för detta statsbidrag om 40000 kr. Som nämnts under 6.6.4 har statskontoret före- slagit en kommunalisering av dessa fyra bibliotek. Till lånecentralerna i Stockholm och Malmö utgår bidrag om vardera 150 000 kr och till lånecentralen i Umeå bidrag om 100 000 kr. Till förvaltningskostnader, bok- inköp rn m vid stifts- och landsbiblioteken är budgetåret 1972/73 anvisat sammanlagt 1,3 milj kr.

Det statliga stödet till länsbibliotek, stifts-

och landsbibliotek och lånecentraler uppgår budgetåret 1972/73 till sammanlagt 3,4 milj kr.

10.6.1.4 Länsmuseerna

F n finns det inget särskilt stöd till länsmu- seerna men indirekt utgår ett statsstöd genom det bidrag om 90% som (enligt kungörelsen (19552317) angående statsbi- drag till avlöningar inom landsantikvarieor- ganisationen (ändrad senast l965:167)) går till grundlönerna för landsantikvarier och i flertalet län dessutom för en amanuens. Landsantikvarierna svarar som riksantikvarie- ämbetets företrädare för kulturminnesvården inom sitt distrikt men är dessutom i före- kommande fall chefer för länsmuseerna. Statsanslaget till bidrag till avlöningar inom

landsantikvarieorganisationen är budgetåret 1972/73 uppfört med 2,3 milj kr.

MUS 65 föreslår statsbidrag till ett museum per län, i regel länsmuseet. Detta samman- hänger i sin tur med de sakkunnigas förslagi fråga om landsantikvarieorganisationen.

10.6.2 Behovet av en ny bidragsstruktur 10.6.2.1 Bidragsstrukturen på längre sikt

Kulturrådet anser att staten bör stödja förekomsten av ett nät av regionala kul- turinstitutioner. Härigenom möjliggörs en verksamhet i alla delar av landet. En följd av kulturrådets decentraliseringsmål skulle vara att staten gav landstingen generella bidrag som de skulle kunna fördela självstän- digt på institutioner och övrig regional kulturverksamhet. Kulturrådet finner en så- dan utformning av statsbidragen vara den naturliga lösningen på längre sikt. Först där- igenom skulle regionerna få det fulla ansva- ret för en regional kulturpolitik.

Länsinstitutionerna är f n mycket ojämnt utvecklade. På många håll i landet och inom vissa kultursektorer saknas sådana helt eller nästan helt. Landstingens ekonomiska insat- ser på kulturområdet är fn förhållandevis begränsade. Rådet räknar därför med att tiden intill början av 1980-talet kommer att behövas för att omorganisera nuvarande lokala institutioner till regionala och för att komplettera dem med nya. Först sedan det skedet är färdigt och sedan landstingen successivt kunnat bygga ut sina insatser är tiden mogen för en konsekvent decentralise- ring av ansvaret till regionala organ.

Det pågående utredningsarbetet inom länsberedningen och utredningen om kom- munernas finanser bör då ha lett till en fastare grund för mer långsiktiga lösningar.

10.622 En förändrad bidragsstruktur för 1970-talet

De nuvarande bidragen till stadsteatrar och- orkestrar är otillfredsställande utifrån de mål

kulturrådet ställt upp och med hänsyn till de förslag till organisatoriska lösningar som lagts fram i institutionskapitlet. Kulturrådet föreslår därför en ny bidragsstruktur för teater- och musiksektorerna. För att stödja samordningsarbetet på länsnivå föreslår kul- turrådet ett nytt bidrag.

Eftersom MUS 65 parallellt med kultur— rådet arbetat fram bidragSprinciper för läns- museerna har kulturrådet inte kunnat ta med bidragen till länsmuseerna i sina övervägan- den. Efter remissbehandlingen av de båda betänkandena bör det vara möjligt att komma fram till bidragsformer till länsmu- seerna som ansluter till de bidrag som här föreslås för teater-, dans- och musiksektorer- na.

Iänsbiblioteksstödet är av helt annan art än det nu utgående teater- och musikstödet. Bidraget till länsbiblioteken går till primär- kommuner för att en kommunal institution sköter viSSa regionala funktioner. Vid be- handlingen av länsbiblioteken under 6.6.4 påpekades att det nuvarande systemet med- för vissa olägenheter. Rådet föreslår dock inga omedelbara förändringar, framför allt därför att litteraturutredningen utreder folk- biblioteksväsendet. Kulturrådet finner ingen möjlighet att redan nu inordna stödet till länsbiblioteken i den nya bidragsstruktur som föreslås för teater-, dans- och musik- sektorerna.

1 0.6.3 Regionalt sam ordningsbidrag

Inom länen kommer det i framtiden i allmänhet att finnas länsbibliotek, länsmu- seum, länsteater, regionmusik och kanske ytterligare någon musikinstitution. Region- musiken är statlig. Övriga institutioner åtnju- ter statligt stöd.

Det blir alltså fråga om en omfattande statsunderstödd institutionsverksamhet i re- gionerna. Det får mot den bakgrunden anses rimligt att staten stöder samordningen av dessa verksamheter samt mellan dessa och övriga kulturaktiviteter. En sådan samord- ning är en förutsättning för att den eftersträ- vade decentraliseringen skall bli en realitet.

Som närmare utvecklats i det föregående (8.552) finns det också samarbetsuppgifter, som bör skötas av ett regionalt samarbets- organ.

En viktig del av kulturutbudet förmedlas av Riksteatern, Rikskonserter och Riksut- ställningar. Statsmakterna beslöt som en del av rikskonsertreformen att det skulle inrättas regionintendenttjänster, helt bekostade ge- nom statsmedel. Som framgått av 6.4.10.7 finns det fn sju tjänster. Riksteatern och i viss mån också Riksutställningar har regio- nala intendenttjänster.

Statsmakternas ställningstagande till re- gionintendenterna får ses som ett tecken på att staten vill stödja arbetet på regional nivå. Att statsmedel har använts för liknande insatser inom Riksteatern och Riksutställ- ningar bestyrker att de statliga eller stats- stödda institutionerna anser det nödvändigt att stödja det regionala arbetet.

Vid behandlingen av samarbetsuppgifterna på det regionala planet (8.552) pekar kulturrådet på att samarbetsorganen måste ha viss personal.

Kulturrådet anser det ur principiell syn- punkt olämpligt med statligt anställda tjäns- temän på regional nivå inom kulturområdet med undantag för helstatliga institutioner så- som landsarkiv och regionmusikavdelningar. Både statliga och landstingskommunala sam- ordningsorgan bör inte förekomma. Statens stöd bör lämnas i form av ett bidrag till anställning av personal som sysslar bl a med sådana uppgifter som Rikskonserters, Riks- teaterns och Riksutställningars intendenter nu ägnar sig åt.

Vidgas länsbildningsförbundet till samar- betsorgan bör det vara naturligt att förstärka dess nuvarande kansli i motsvarande omfatt- ning. Liksom på lokal nivå är det även möjligt att samordna kanslifunktionerna med kulturnämndens. Samarbetsorganets kansli eller det gemensamma kansliet får förutsättas överta de uppgifter som Riks- konserters, Riksteaterns och Riksutställ- ningars regionintendenter nu har, eftersom statliga eller statsunderstödda riksorgan i framtiden inte bör ha regionala tjänstemän.

Eftersom det inte finns något omedelbart, mer allmänt behov av personal för samord- ningsarbetet läggs här inte fram förslag till nytt bidragssystem. Det bör utarbetas av det nya kulturrådet. Som bidragsvillkor bör gälla att viss samverkan kommer till stånd mellan de regionala organen och Riksteatern, Riks- konserter och Riksutställningar. Frågan om behovet av samråd vid personaltillsättningen bör belysas vid det nya kulturrådets utred- ningsarbete. För det fall att länsbildningsför- bunden kommer att fungera som samarbets- organ bör sambandet med de statsbidrag som i dag utgår till förbunden för andra uppgifter beaktas.

Kostnaderna för det nya bidraget kan givetvis inte nu beräknas. Om man skulle utgå från en statsbidragsnivå om 200 000 kr genomsnittligt per län, skulle kostnaderna i ett slutskede då alla län har sådana bidrag uppgå till 4,8 milj kr. Om man vidare antar att statsbidraget motsvarar hälften av de faktiska kostnaderna, skulle landstingens kostnader bli lika stora. För att få fram statens kostnader för denna reform bör från beloppet dras kostnaderna för nuvarande statligt finansierade regionkanslier. Merkost- naderna för statsverket skulle härigenom uppgå till ca 3 milj kr.

10.6.4. Statsbidrag till regionala och lokala teater-, dans— och musikinstitutioner

10.6.4.l Bidragsformernas tillämpningsområde

Att stödet till stadsteatrar och yrkesorkest- rar i dag är olika utformat är inte motiverat av sakliga skäl. Det beror endast på att någon reform som motsvarar den som gjordes år 1964 på teaterområdet aldrig kommit till stånd på musikområdet.

Alla skäl talar för att det skapas ett samlat bidragssystem för teater- och musikområde- na. Det gemensamma för nuvarande stöd är att de avser yrkesmässigt arbetande institu- tioner. Samma begränsning bör gälla för det nya gemensamma bidraget. Den yrkesmäs- siga verksamheten medför betydande ekono-

miska anspråk på de parter som är ansvariga för institutionerna. Det är en del av dessa anspråk som statsbidraget skall avlasta de regionala och lokala huvudmännen. Ett gemensamt bidragssystem för teater- och musikområdena kan underlätta en samver- kan mellan institutioner inom olika konst- områden. Redan nu förekommer det på ett håll att teater- och musikinstitutioner är samorganiserade i ett företag. Detta har lett till att staten med två bidragssystem stöder olika delar av samma institution.

Som utvecklats närmare i kapitel 7 bör den fria skapande verksamheten istort stöd- jas med andra bidragsformer. Rådet åter- kommer i det följande under 10.7 till detta.

Det bör observeras att när det här talas om stöd till institutioner är det fråga om institutioner enligt den definition som ges i 6.1.

I samband med att stödet till teater- och musikinstitutionema reformeras bör dansens ställning särskilt beaktas. Vid Göteborgs lyriska teater och Malmö stadsteater är dansare anställda. De framträder både vid musikteaterföreställningar och självständigt. I det föregående har understrukits behovet av särskilda åtgärder för danskonsten. Det förutsätts att nuvarande dansensembler vid de två teatrarna (6.3.10.1) bibehålls och genom turnéverksamhet ges ökade möjlig- heter att framträda i rena balettprogram. Kulturrådet föreslår att det nya bidragssyste- met inte bara skall avse teater- och musikin- stitutioner utan även institutioner med dans- verksamhet. Dans torde dock liksom f n vanligen komma att ingå i kombinerade teater— och dansinstitutioner. Det bör obser- veras att det vid de båda nämnda teatrarna bedrivs dansutbildning. Detta bör i fortsätt- ningen särskilt beaktas då bidragen bestäms. Genom att i bidragsreglerna klart markera att dansen är en med teatern och musiken jämställd konstform vill kulturrådet öppna vägen för andra institutioner än de två nämnda att anställa dansare eller till sig för viss tid knyta en dansgrupp.

10.642. Syftet med statsbidraget

Det allmänna syftet med bidraget är att staten skall garantera en ekonomisk grund för en yrkesmässig verksamhet på regional nivå på många håll i landet. Bidraget bör bidra till att minska de stora regionala skill- naderna i fråga om offentliga utgifter för kulturändamål.

Det nuvarande stadsteaterbidraget har spe- lat en betydelsefull roll under 1960—talet. Det har medfört att stadsteatrarna kunnat utveckla en mångsidig och vital teaterverk- samhet. Genom att staten svarat för en betydande del av kostnadsökningarna och en viss personalexpansion har kommunerna sti- mulerats att göra betydande ekonomiska insatser. Den betydelse som statsbidrags- systemet har haft för teaterverksamhetens utveckling måste bevaras i ett omvandlat bidragssystem.

De nuvarande bidragen till stadsteatrarna och yrkesorkestrama är med ett par undan- tag bidrag till institutioner lokaliserade till vissa städer och ekonomiskt stödda av dessa. I vissa fall finns dock ett regionalt ansvar. Det har ökat under 1960-talet. I Kungl Maj:ts bestämmelser om bidrag till vissa yrkesorkestrar finns en föreskrift som har till syfte att garantera en viss regional verksam— het. Det föreskrivs sålunda bl a att ”orkest- rarna i Gävle, Norrköping och Helsingborg skall i minst samma utsträckning som spel- året före bidragsåret bedriva konsertverksam- het utanför hemorten”. Bestämmelsen är vagt utformad och det är osäkert om den verkligen har någon styrande effekt.

Ett av huvudsyftena med förslaget att omvandla de lokalt anknutna teater- och orkesterinstitutionerna till länsinstitutioner är att uppnå en kulturell aktivering i länen i sin helhet. Rent principiellt kan ansvaret manifestera sig på två sätt. Dels kan institu- tionen turnera i länet, dels kan personer bosatta utanför huvudorten besöka denna. En viktig förutsättning för att realisera en ökad, mer differentierad turnerande och uppsökande verksamhet är att teaterensemb- lerna och orkestrarna kan dela upp sig på

mindre enheter. Vad beträffar orkestrarna har för övrigt just detta föreslagits av teater- och orkesterrådet i orkesterbetänkandet.

Det nya bidraget skall i första hand avse regional institutionell verksamhet. Det är alltså motsatsen till nuvarande förhållande då de båda bidragssystemen i princip är bidrag till lokala institutioner och endast i något undantagsfall till en länsinstitution.

En svaghet i nuvarande bidragssystem är att det i stor utsträckning kommit att kanaliseras till de tre största städerna (se tabellerna 10.2 och 10.3). De fick ca 75 % av statens bidrag till stadsteatrar och yrkesor- kestrar budgetåret 1970/71 . De tre städernas institutioner bedriver endast i begränsad utsträckning verksamhet utanför den egna kommunen. Staten anvisar vidare betydande belopp till Operan och Dramaten, vars verksamhet till övervägande delen är förlagd till Stockholm.

Det nya bidraget bör ha inbyggda stimu- lanseffekter till regional verksamhet. Bidra- get bör kunna komma alla landets delar till godo och inte främst de största städerna.

Som närmare utvecklats i 6.354 är andra lösningar än modellen med länsinstitutioner möjliga i Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna. I någon eller några av dessa regioner kan ett kommunalt huvud- mannaskap fortfarande vara motiverat även om viss verksamhet sker i regionen. Hänsyn bör också tas till att en regionalisering av de lokalt anknutna institutionerna sannolikt inte heller på andra håll kan genomföras samtidigt med ikraftträdandet av de nya bidragsbestämmelserna. Bidragsbestämmel- serna bör därför ge möjlighet också för lokalt verkande institutioner att få bidrag.

Kulturrådet finner det mindre sannolikt att det kan bli möjligt att under de närmaste åren prioritera bidrag till nya, lokalt arbetan- de institutioner med tanke på de många angelägna behov som måste tillgodoses först. Rådet vill dock inte utesluta möjligheten.

Kommuner och landsting bör dela det direkta ansvaret för flertalet av de nu lokalt anknutna institutionerna. Även om länet med hänsyn till vad kulturrådet anfört i

organisationskapitlet (8.5.1) är det naturliga verksamhetsområdet för en institution, bör givetvis samarbete mellan olika län vara möj— ligt. Uppsala—Gävle stadsteater är ett exem- pel på en samverkan mellan institutioner i två olika län.

Det nya bidraget bör stimulera till att nya regionala institutioner byggs upp. Det behö— ver inte nödvändigtvis vara stora ensembler. Kulturrådet betonar allmänt vikten av att den levande kulturen blir lättare tillgänglig. Därför är det viktigare att ha små grupper i landets olika delar än några stora koncentre— rade till ett mindre antal platser. Samtidigt bör det understrykas att kulturrådet inte vill tänka sig att nuvarande större institutioner minskas. De är väl motiverade i de områden med tät befolkning där de är verksamma. Den nyss nämnda riktpunkten avser endast den fortsatta utbyggnaden av det statliga stödet. Principen kan heller inte tillämpas generellt. I den mån en lokalt verkande institution i en större stad också får ett regionalt ansvar blir det nödvändigt med en personalexpansion om inte verksamheten på lokaliseringsorten skall behöva minskas.

En av orsakerna till att Riksteatern lyc- kats så väl med sina initiativ att grunda regionensembler på olika håll i landet har varit att man kunnat ge ett kraftfullt organisatoriskt och ekonomiskt bistånd un- der initialskedet. Erfarenhetsmässigt upp- kommer det en rad extra kostnader bla av investeringskaraktär under en institutions initialskede. Det är därför rimligt att bidrags- nivån blir högre under de första verksamhets- åren.

Genom att rådet tänker sig ett stöd till många små institutioner kan det bli aktuellt med någon form av specialisering. Bidrags- systemet bör därför stimulera till utbyte mellan länen. Det är ett likartat resonemang som förts i fråga om regionmusiken. Det har nämligen förutsatts att regionmusikkårerna skall kunna specialisera sig.

Vid behandlingen av teater- och musik- institutionema betonades angelägenheten av att inte en vi5s konstgenre favoriseras. Det bidragssystem kulturrådet förordar bör t ex

inom musikområdet lika gärna kunna använ- das för jazzmusikensembler som för symfo- niorkestrar.

Bidragsmottagare bör vara den institution som bedriver den aktuella verksamheten. Bakom denna finns de parter som ekono- miskt svarar för verksamheten, nämligen landsting och kommuner eller endast en kommun. Staten har alltså ingen del av huvudmannaansvaret utan bidrar endast med ett ekonomiskt stöd enligt de särskilda bestämmelserna. Liksom i fråga om all statsunderstödd verksamhet blir den centrala myndigheten inom området, i detta fall det nya kulturrådet, tillsynsmyndighet för verk- samheten. Det motsvarar helt nuvarande förhållanden. Teater- och musikrådet är tillsynsmyndighet för all statsunderstödd verksamhet inom teater- och musiksekto- rerna.

Ett principiellt svårt problem är om det skall vara möjligt att genom bidragskonstruk- tionen främja de mål som kulturrådet ställt upp tex i fråga om en differentierad verksamhet för olika publikkategorier. Vid behandlingen av teaterinstitutionerna (6.3.9) har kulturrådet avvisat tanken på att fn ställa villkor i statsbidragsbestämmelserna tex av innebörden att en viss kvot skall avse barn- och ungdomsteater. Kulturrådet för- ordar att i bidragsbestämmelserna tas in ett allmänt formulerat bidragsvillkor om att institution som får bidrag bör beakta att verksamheten såvitt möjligt blir tillgänglig inom institutionens hela verksamhetsområde och tar särskild hänsyn till olika publikkate- gorier såsom barn, ungdom, äldre och lågut- bildade samt personer som vistas på vårdin- stitutioner av olika slag. I sina årliga redogö- relser bör de bidragsmottagande institutio- nerna lämna uppgifter om hur denna allmän- na rekommendation efterlevs. Det får förut- sättas att det nya kulturrådet lämnar anvis- ningar om hur redogörelserna skall utformas så att rådet får en kontinuerlig samlad överblick över institutionerna.

10.6.4.3 Bidragets konstruktion

Statsbidragsregler har på senare tid fått en mer allmän karaktär. Detaljerade bidragsvill- kor rensas bort. Dispositionen av medlen läggs så långt möjligt helt i kommunens, landstingets eller organisationens hand.

Kulturrådet hyser stor sympati för att på det viset lägga ett stort ansvar i detta fall på landsting eller andra organ på regional nivå. Som nyss nämnts bör detta också på sikt bli lösningen. Den avgörande skillnaden i förhål- lande till exempelvis skolans eller sjukvår- dens områden är dock att där finns en i många avseenden detaljerad lagstiftning och reglering i annan form som är präglad av de av statsmakterna beslutade målen för verk- samheten. Att i den situationen göra bidra- gen mera allmänna måste vara lättare. På kulturområdet kommer — som kulturrådet påpekat i flera sammanhang — att saknas en sådan reglering. På skolans och sjukvårdens områden finns det en fast över hela landet utbredd regional och lokal organisation. På kulturområdet är läget annorlunda. De kom- mande åren måste ägnas åt att bygga upp en grundläggande struktur för institutionsverk- samheten i landet. Med tanke på de begrän- sade ekonomiska resurserna på central och kommunal nivå kommer denna utbyggnad att resa svåra avvägningsproblem. Om stats- makterna vill förändra tyngdpunkten i sin kulturpolitiska satsning från de centrala riksorganisationerna till de många regionala organen inom teaterns, musikens. museivä- sendets och bibliotekens områden, är det naturligt att de skaffar sig instrument för att genomföra en effektiv och balanserad decen- traliseringspolitik.

Samtidigt vill kulturrådet understryka att rådet är främmande för alla sådana bidrags- villkor, som inte är absolut nödvändiga och som kan föras tillbaka på syftet med det nya bidraget sådant det utvecklats här. Det nuvarande bidragssystemet till yrkesorkest- rarna, där Kungl Maj:t prövar varje enskild detalj i orkestrarnas budget är olämpligt. Även det nuvarande bidragssystemet till stadsteatrarna inrymmer en möjlighet till

långt gående detaljprövning. Departements- chefen förutsatte i propositionen om de nya formerna för teaterstöd (prop 1964:66) att omprövningen av bidragsunderlaget skulle utnyttjas så att staten "punktvis kunde medverka till en sådan expansion eller standardhöjning som bedöms önskvärd”. Bidragsomprövningarna skulle innefatta en realprövning av expansionen under de gång- na åren. Konsekvenserna av 1972 års beslut om stadsteaterstödet är att stadsteaterkom- munerna själva får bära hela kostnaden för en del av den personalexpansion som skett sedan 1966/67. Som framgår av tabell 10.4 är ökningen vid flera av teatrarna relativt stor. Enligt kulturrådets mening måste det vara principiellt riktigare att en prövning av bidragsunderlaget sker i förhand så att kommunerna vet vilket bidrag staten avser att lämna.

En olägenhet med hittillsvarande stads- teaterbidrag är att det byggt på ompröv- ningar vart tredje år. När kulturrådet vill se en utbyggnad av stödet till nya institutioner är det nödvändigt att ha ett system som medger årliga omprövningar. Detta bör inte fattas så att alla institutioner, framför allt inte de större, förutsätts begära en årlig utbyggnad av bidragsunderlaget. Som kom- mer att utvecklas i det följande bör det nya kulturrådet efter samråd med landstingen och vissa kommuner göra upp planer för den regionala expansionen. I planeringen måste sannolikt utbyggnaden av de mindre institu- tionerna prioriteras högt. Härigenom undviks att bidragsunderlaget vid alla institutioneri praktiken årligen sätts under diskussion.

Statsbidraget bör bygga på någon grund- läggande bidragsgrundande komponent. Man kan tänka sig bidrag per invånare i regionen, per besökare, per föreställning eller per anställd av olika kategorier eller per anställd oavsett personalkategori. Att bestämma statsbidraget till ett visst belopp utan anknyt- ning till en bidragsgrundande komponent är i och för sig möjligt men generella statsbidrag till institution för vilka staten inte är huvudman brukar normalt inte utformas på detta sätt. Varje omprövning av bidragsun-

derlaget kräver då att statsmakterna tar ställning till institutionens hela anslagsbehov.

I tabellerna 10.5 och 10.6 ges översikter över stadsteatrarnas och symfoniorkestrarnas ekonomi, personal och verksamhet budget— året 1969/70, vilket är det sista budgetår för vilket kulturrådet under sitt utredningsar- bete haft tillgång till institutionernas bok- slut. I tabellerna har totala kostnader och statsbidrag fördelats per föreställning, per besök och per anställd.

Bidrag per invånare i regionen kan inte anses vara en särskilt lämplig bidragsgrund med tanke på att i utgångsläget olikheterna i fråga om bidragsnivä och situation i allmän- het är så stora. Det skulle bli nödvändigt med komplicerade övergångsbestämmelser. Detta kan inte underlätta målet att nå en balanserad expansion. Det skulle också bli ett alltför schablonartat bidrag.

Ett bidrag per besök skulle också ha oönskade effekter. I mindre tätt befolkade delar av landet är givetvis kostnaden per besök mycket högre än i tätorterna. Samti- digt är kostnaderna per besök för teatrar med lyrisk verksamhet höga av andra skäl. Ett bidrag per besök skulle ha rakt motsatt effekt mot den av kulturrådet eftersträvade dvs att tillgodose behovet i de delar av landet som nu inte har tillgång till levande teater och musik.

Att använda en genomsnittlig kostnad per föreställning resp konsert som bidragsunder- lag är inte lämpligt, eftersom både föreställ- ningar och konserter kan vara så olika till typ och kostnader. Det är inte rimligt att räkna fram en genomsnittskostnad mellan tex en musikdramatisk uppsättning och en teaterföreställning för barn i en gymnastiksal med ett par skådespelare.

Enligt kulturrrådets mening bör antalet anställda vara den bidragsgrundande kompo- nenten. Personalens storlek har en avgörande betydelse för verksamhetens omfattning men också för dess kvalitet. Antalet anställda är ett mått på de resurser som ställs till förfo- gande. Hur personalen används, dvs hur verk- samheten läggs upp bör vara en fråga för in- stitutionens styrelse och ledning att avgöra

Tabell 10.4 Personalen vid stadsteatrar och därmed jämställda teatrar 1966/67—1970/71. Årsverken.

Teater Konstnärlig personal

Teknisk personal

Administrativ personal

Totalt

66/67

70/71

Ökning

66/67

70/71

Ökning

66/67

70/71

Ökning

66/67 70/71

Ökning

Borås stadsteater 18 Folkteatern i Göteborg 19 Göteborgs stads-

teater 58 Stora Teatern i

Göteborg 131 Helsingborgs stadsteater 16 Malmö stadsteater 161 Norrbottens läns-

teater 9& Norrköping/ Linköping

kretsteater 47 Stockholms stads-

teater 78 Uppsala/Gävle

stadsteater 24

18 20 65 157 23 177 15 59 81 26 to +1 +7 +26 +7 +16 +6 +12 +3 +2

7 19 76 68

19 107

11a

37 100 26

8 25 74 83

21 118 12 54 107 32

+1 +6

42

+15

+2 +11 +1 +17 +7 +6

8

21 25

29 10

8 8 23

44

11 30 11

to +1 +2 +19 +l +8 +1 +2 +l +1 33 45 155 224 39 327

2621

93 207 60

34 53 162 284 49 362 34 124 218 69 +1 +8 +7

+60 +10 +35

+8 +3l +11 +9

Summa 561

641 +80 470 534

+64

178 214 +36

1 209 1 389

+180

a Uppgifterna avser verksamhetsåret 1967/68.

Tabell [0.5 Kostnader, intäkter, personal och verksamhet vid statliga och statsunderstödda teatrar spelåret 1969/70.

Totala Perso- Recctt— Stats- Perso- Konst- Antal Antal Total Total Perso—Perso—Recet-Stats- Stats- Stats— Andel Andel kost- nal in- bi- nal när- besök före- kost- kost- nal nal ter bi- bi- bi- stats- konst- nader kost- koms— drag lig ställ- nad- nad kost- kost- per drag drag drag bi- närlig nader ter per- ning- per per nad nad före- per per per drag perso-

sonal ar före- be- av to— per ställ- före- besök an- av nal ställ— sök tala an- ning ställ- ställd perso-

ning kost- ställd ning nal

naden kost-

nad

tkr tkr tkr tkr årsv ärsv 1000 tkr kr % tkr tkr tkr kr tkr % %

Borås

stadsteater 1408 1095 135 505 34 19 28 181 8 50 78 32 1 3 18 15 46 56 Folkteaterni

Göteborg 2807 1898 385 869 52 20 103 355 8 27 68 37 l 3 8 17 46 39 Göteborgs stadsteater 7658 6082 1242 3260 162 65 245 850 9 31 79 38 2 4 14 20 54 40 Stora Teatern i

Göteborg 11639 9490 1237 3826 283 157 94 259 45 124 82 34 5 15 41 14 40 56 Helsingborgs

stadsteater 2059 1711 410 779 48 22 67 340 6 31 83 36 1 2 12 16 46 46 Malmö

stadsteater 14272 11375 3234 5426 333 162 336 735 19 43 80 34 4 7 16 16 48 49 Norrbottens

länsteater 2017 1411 314 812 34 16 77 198 10 26 70 42 2 4 11 24 58 47 Norrköping/ Linkö—

pingkretsteater 5777 4262 903 1662 115 53 173 707 8 33 74 37 1 2 10 15 39 46 Stockholms stadsteater 13 284 9860 2218 4570 220 82 274 1054 13 49 74 45 2 4 17 21 46 37 Uppsala/Gävle

stadsteater 3273 2430 453 1168 68 26 73 285 12 45 74 36 2 4 16 17 48 39

Summa 64194 49 614 10531 22 877 1349 622 1470 4 964 Genomsnittsvärde 13 44 77 37 2 5 16 17 46 46

Operan 31982 22165 2 410 28109 671 340 221 301 106 145 69 33 93 127 42 127 50 Dramaten 16 022 11 217 1620 14 169 331 102 265 749 21 61 70 34 19 54 43 126 31

cow

Tabell 10.6 Kostnader, intäkter, personal och verksamhet vid symfoniorkestrar (inkl Örebro- och Västeråsorkestrarna) spelåret 1969/70. Göteborgs symfoni- orkester Gävleborgs läns or- kesterförening Konsertföreningen i Stockholm Stiftelsen Malmö konserthus Nordvästra Skånes orkesterförening Norrköpings orkes— terförening

Summa Genomsnittsvärde Västerås musik— sällskap Örebro orkester- stiftelse

Summa Genomsnittsvärde

Totala kost- nader

tkr

5 081 2 300 6 807 2 96921 2 065 3 085 22 307

653

1 163 24123

Perso- nal kost— nader

tkr

4 489 1 679 5 689 2 636a 1 812 2 631

18 936

567 744 20 247

Recett- in- koms- ter

tkr

293 86 580 203 67

69 1 298

123

76 1 497

Stats- bi- drag

tkr

1 757 891 2 716 955 761

1462 8 542

130 269 8 941

Perso-

nal

o är SV

84 37

109 50b 33

46 359

16 16 391

Konst— Antal

när- lig per- sonal årsv

79 35 98 45h 30 41 328 14 14 356

besök

1 000

70 55 130 51 48 59 413 30 27 470

Antal kon- ser- ter

85 158 115 65 122

140 685

58

120 863

Total Total Perso— Perso- Recet-Stats- Stats— Stats- Andel Andel

ko st— nad

per kon- sert tkr

59 15 59 46 17 22

33 11 28

kost- nad per be-

sök

73 42 52 58 43 52 54 22 43 51

nal ko st- nad av to- tal- ko st- nad

%

88 73 84 89 88 86 85 87 64 84

nal kost— nad per an— ställd tkr

53 45 52 53 54 57 52 35 45 52

ter per kon- sert tkr bi- drag per kon- sert

tkr

21 24 15 10 13

10

bi- drag per besök

kr 25 16 21 19 16 25 21 10 19

bi- drag

per an- ställd tkr

21 24 25 19 23 32 24 16 23

stats— konst- bi- närlig drag perso- av nal perso- nalkost-

nad

% %

39 94 53 94 48 90 36 90 42 91 56 89 45 91 23 88 36 88 44 91

3 Exklusive inkomst från stadsteatern för musiktjänstgöring. b Exklu sive beräknat antal årsverken för musiktjänstgöring på stadsteatern.

med utgångspunkt i målen för samhäl- lets kulturpolitik. Kraven på ekonomiska in- satser från landstingens och kommunernas sida kommer att medföra att institutionssty- relserna finner det nödvändigt att se till att verksamheten sköts väl. Institutionernas verksamhetsberättelser bör redovisas och jämföras med den verksamhetsplan som upp- rättats för tidsperioden i fråga. Härigenom blir det möjligt att följa upp hur institutio- nerna följer föreskrifterna om inriktningen av verksamheten, i vilken utsträckning de när de mål som satts upp för verksamheten och hur verksamhetens utfall blivit i förhål- lande till budgeten.

Mot bakgrund av dessa resonemang föreslår kulturrådet att statsbidraget utfor- mas som ett lönekostnadsbidrag. Staten bör bidra med viss procent av kostnaden. Bidra— get bör konstrueras så att man vid fördel- ningen av bidrag inte behöver ta ställning till vad för slags personal som anställs. Alla per- sonalgrupper inom en institution är lika vik- tiga. Det finns ingen anledning att ge den konstnärliga personalen någon särställning med avseende på statsbidraget. Det förtjänar att påpekas att vid stadsteatrarna mindre än hälften av antalet årsverken budgetåret 1970/71 avsåg konstnärlig personal (tabell 10.4). Liksom i fråga om verksamhetens in- riktning bör statsmakterna överlämna ansva- ret för sammansättning av personalen till in- stitutionsstyrelser och institutionschefer.

Statsbidraget bör inte endast avse löne- kostnader för fast anställd personal. Bidraget bör intill en viss gräns, förslagsvis en tredje- del, kunna användas till att köpa tjänster. Detta är för övrigt i begränsad utsträckning möjligt även inom ramen för nuvarande stadsteaterstöd. Bidragsunderlaget bör vara ett antal personalenheter. Även om antalet anställda blir den bidragsgrundande kompo- nenten, bör man vid fastställandet av statsbi- dragsprocent ta hänsyn till de 20—30 % av teatrarnas och symfoniorkestrarnas kostna- der som avser annat än personal. ] första hand bör därvid kostnader för turnéer beak- tas. Även kostnader för att ta emot gästspel från andra institutioner och för att ordna

transporter av publik till den egna institutio- nen bör kunna beaktas. Vid fastställandet av statsbidragsprocenten blir det avgörande hur stor del av de totala kostnaderna för olika typer av institutioner som staten kan ta på sig.

Statsbidrag per personalenhet bör utgå med viss procent av ett grundbelopp. Detta grundbelopp bör i utgångsläget vara den ge- nomsnittliga lönekostnaden för samtliga an- ställda vid institutionerna inom resp sektor (räknat i helårsverken) under det år för vil- ket bokslut senast föreligger. I lönekostnader ingår kostnader för lön och direkt utgående annan ersättning samt sociala kostnader, dvs kostnader för arbetsgivaravgifter enligt lagen om allmän försäkring, yrkesskade- och grupplivsförsäkring samt avgångsbidrag. Det är samma slags kostnader som ingår i bidrags- underlaget för nuvarande stadsteaterstöd. Det finns ingen anledning att i fortsättningen skilja mellan de direkta avlöningskostnader- na och de sociala kostnaderna. I de statliga institutionernas stater är för övrigt dessa kostnadsslag fr o m budgetåret 1971/72 för- da samman under begreppet lönekostnader.

De statliga anslagen till regional teater- och musikverksamhet bör beräknas med ut- gångspunkt i ett visst antal personalenheter. Det är inte sannolikt att statliga medel kan ställas till förfogande som helt motsvarar be- hovet av statsbidrag. Det blir därför nödvän— digt att Kungl Maj:t — efter förslag av det nya kulturrådet — fördelar det antal perso- nalenheter som anslaget ger utrymme åt. Vid denna fördelning bör hänsyn tas till behovet av en jämn fördelning av de statliga insatser- na till olika delar av landet. Det bör under- strykas att det inte är kulturrådets mening att staten skall bestämma dimensioneringen av teater- och musikinstitutionernas personal och verksamhet. Statens roll skall vara be- gränsad till att fördela de medel som kan ställas till förfogande. Landsting och kom- muner med det direkta ekonomiska ansvaret för institutionerna skall givetvis kunna ställa medel till förfogande även i den mån statsbi- drag inte kan lämnas.

Det nuvarande stadsteaterstödet har en

dubbel garanti mot en urholkning på grund av lönehöjningar. Tilläggsbidrag ges, grun- dade på ett index för statstjänstemännens lönenivå. De hittills regelbundet återkom- mande omprövningarna av bidragsunderlaget ger dessutom möjligheter till kompensation, i den mån de teateranställdas löner ökat mer än statstjänstemännens. Eftersom vid början av 1960-talet de teateranställdas löner ge- nomsnittligt befann sig på en förhållandevis låg nivå, har sistnämnda möjlighet haft bety- delse för att bidra till en förbättring av deras lönenivå. Under senare år är det framför allt de lågavlönade statsanställdas lönenivå som höjts, vilket givetvis betydligt påverkar stats- tjänstemannalöneindex. Motivet för den dubbla garantin mot en urholkning av bidra- get har därigenom minskat.

Eftersom staten inte har något inflytande över utvecklingen av lönenivån för de anställ- da vid institutionerna, är det naturligt att i fortsättningen liksom hittills knyta indexga- rantin till statstjänstemännens löneutveck- ling. Det är dessutom svårt att hitta index som speglar löneutvecklingen för samtliga kategorier inom de berörda institutionerna. En automatisk höjning av ett statsbidrag kan inte göras annat än på grundval av föränd- ringar som har en så entydig karaktär att det är möjligt för statsmakterna att binda en in- dexgaranti till det. Det bör därför vara en index som utarbetas av ett statligt organ och då rimligen en index för statstjänstemännens löner, utarbetat av statens avtalsverk. Denna index bör också spegla utvecklingen i fråga om de sociala kostnaderna.

Kulturrådet vill med bestämdhet under- stryka vikten av att en indexreglering knuten till löneutvecklingen bibehålls i det nya bi- dragssystemet. Ett viktigt inslagi teater- och orkesterstödet under 1960-talet har varit det förhållandet att staten svarat för en de] av merkostnaderna för lönehöjningarna. Risken är annars stor att de nya bidragen får ett minskande realvärde, vilket medför en kost- nadsövervältring på landsting och kommuner.

Som nämnts bör grundbeloppet för en personalenhet i utgångsläget vara den genom- snittliga lönekostnaden för samtliga anställda

vid musik- resp teaterinstitutionerna. Rela- tionerna mellan olika personalkategorier kan så småningom ändras, så att genomsnitts- kostnaden stiger. Lönerna för personalen kan öka snabbare än statstjänsteman nalöner- na. Även andra faktorer kan bidra till att kostnaden för en personalenhet kan behöva justeras utöver vad som följer av indexregle- ringen. En sådan särskild höjning av grundbe- loppet per personalenhet bör kunna göras vid behov och efter förslag av det nya kultur- rådet.

När det här föreslås att statsbidraget skall utgå med viss procent av bidragsunderlaget, avses inte att det som i fråga om nuvarande stadsteaterstöd skall bli fråga om ett enhet- ligt procenttal för samtliga institutioner. I stället anser kulturrådet att en differentie- ring av statsbidragsprocenten bör kunna bli ett viktigt instrument för en kulturell de- centraliseringspolitik. Till en regionalt ver- kande institution bör utgå bidrag enligt ett högre procenttal än till den lokalt verkande. Genom det högre procenttalet bidrar staten till de merkostnaderi fråga om traktamenten samt rese- och transportkostnader som tur- nerandet medför. Norrbottensteatern har se- dan sin tillkomst ett särskilt bidrag till att täcka turnékostnaderna. Medlen utgår från ett annat anslag än stadsteaterbidraget och lösningen får anses som provisorisk. Genom den nya bidragskonstruktionen försvinner behovet av sådana särskilda anslag Och alla institutioner med en turnerande verksamhet av en viss omfattning kan få ett statligt stöd till denna.

Det kan möta svårigheter att bestämma hur en regional verksamhet skall definieras. En möjlighet skulle kunna vara att anse en verksamhet som regional om minst en tredje- del, mätt i antalet föreställningar eller kon- serter, är förlagd utanför institutionens hem- kommun. En sådan bestämmelse kräver när- mare preciseringar för att motverka att en institution inte ger regionen aktiviteter av lägre kvalitet än hemkommunen. Det är vida- re möjligt att tänka sig en graderad skala av procent allteftersom verksamheten är förlagd utanför hemorten.

Till nyinrättade institutioner bör under förslagsvis tre år utgå ett med viss procent för- höjt bidrag. Under en institutions första verksamhetsår finns det en rad faktorer, så- som behovet av särskild information och an- skaffande av utrustning, som motiverar ett särskilt stöd.

Den översikt som lämnats i det föregående (2.12.2.5) av de offentliga driftutgifterna till kultur visar att samhällsstödet är mycket ojämnt fördelat över olika delar av landet. Driftutgifterna per invånare till teater, mu- sik, museer och utställningar varierar sålunda år 1969 i olika län mellan mindre än 15 kr och mer än 35 kr (figur 2.9). Det nya bi- dragssystemet till institutionell verksamhet måste bidra till att utjämna sådana stora olikheter. En högre bidragsprocent bör be- räknas för län med gles befolkning och stora avstånd. En tänkbar utväg skulle kunna vara att institutioner i län som tillhör stödområ- det får en högre bidragsprocent. På detta sätt skulle kulturpolitiska medel knyta an till

lokaliseringspolitiska instrument.

Eftersom personalstrukturen är helt an- norlunda vid teatrar än vid orkestrar, finns det ingen anledning att förutsätta samma grundbelopp och möjligen heller inte samma bidragsprocent. Samtidigt är det angeläget att bidragen utformas så att de bidrar till att det redan existerande samarbetet mellan teatrar och orkestrar byggs ut. Detta är sär- skilt angeläget om den musikdramatiska verksamheten skall kunna stödjas verksamt.

Kulturrådet vill inte här förorda med vilka procent statsbidrag bör utgå. Procenttalen bör fastställas i ett senare skede men med utgångspunkt i bl a rådets resonemang och värderingar. Det bör ske efter överläggningar mellan företrädare för _staten å ena sidan och Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet å andra sidan.

Som redan tidigare berörts (1.4) bör såda- na överläggningar komma till stånd, sedan detta betänkande remissbehandlats men in- nan proposition lagts fram för riksdagen.

Tabell 10.7 Statsbidrag till vissa teater- och musikinstitutioner, beräknade för budgetåret 1970/71 enligt av kulturrådet föreslagna bidragsprinciper. 1 OOO-tal kr.

1. Teatrar

Statsbidrag för 1970/71 beräknat på genomsnittlig lönekostnad per årsverk 1969/70 + indexhöjninga x antal årsverk 1970/71

Utbetalt stats- bidrag (inkl tilläggsbidrag) för spelåret

Statsbidrag för 1970/71 beräk- nat på 55 % av 1969/70 års fak—

1970/71 (1966/ tiska personal-

Bidrag utgår med 67 års personal- kostnad + kostnad) indexhöjning om 45 % 50 % 55 % 60 % 65 % 6,85 %

Borås stadsteater 603 669 737 804 871 540 644 Folkteatern i Göteborg 940 1 044 1 149 1 253 1 357 956 1 115 Göteborgs stadsteater 2 872 3 191 3 510 3 830 4 149 3 492 3 574 Göteborgs teater- och konsert AB 5 035 5 595 6154 6 714 7 273 4 531 5 577 Helsingborgs stadsteater 869 956 1 062 1 158 1 255 795 1 005 Malmö stadsteater 6 418 7 131 7 844 8 558 9 271 5 813 6 685 Norrbottens länsteater 603 670 737 804 871 733t 829b Norrköping/Linköpings kretsteater 2 199 2 443 2 687 2 931 3 127 1 826 2 505 Stockholms stadsteater 3 865 4 295 4 724 5 153 5 583 4 630 5 794 Uppsala/Gävle stadsteater 1 223 1 359 1 495 1 631 1 767 1 216 1 429

Summa 24 627 27 353 30 099 32 836 35 524 24 532 29157

&36 900 kr (=personalkostnad itabell 10.5)+6,85 % = 39 400 kr. bExklusive turnébidrag om 140 000 kr.

2. Symfoniorkestrar

Statsbidrag för 1970/71 beräknade på den genomsnittliga lönekostnaden per årsverk 1969/70a + indexhöjning x antal årsverk 1970/71

Utbetalt stats- bidrag (inkl tilläggsbidrag) för spelåret

Statsbidrag för 1970/71 beräk— nat på 55 % av 1969/70 års fak—

_ _, 1970/71 tiska personal- Bidrag utgar med kostnad + index- 45 % 50 % 55 % 60 % 65 % 23215; om Nordvästra Skånes orkesterförening 846 940 I 034 1 128 1 222 857 1 065 Konsertföreningen i Stockholm 2 737 3 041 3 346 3 650 3 954 2 810 3 343 Norrköpings orkester- förening 1 145 1 272 1 399 1 526 1 653 1 345 1546 Stiftelsen Malmö konserthusb 1 120 1244 1369 1493 1 618 1 100 1549 Gävleborgs läns orkesterförening 971 1078 1 186 1 294 1402 910 987 Göteborgs teater- och konsert AB (symfoniork) 2 090 2 323 2 555 2 787 3 019 1 870 2 638 Summa 8 909 9 898 10889 11878 12 868 8 892 11128 Västerås musik- sällskap 398 442 487 531 575 284 333 Örebro orkester- stiftelse 423 470 517 564 611 145 437 Summa 9730 10 810 11893 12 973 14054 9 321 11898

& 51 800 kr =(personalkostnad i tabell 10.6) + 6,85 % därav = 55 300 kr. Beräknat på den egna verksamheten (beräknat antal årsverk: 45).

I tabell 10.7 visas hur stora statsbidragen till teater- och musikinstitutionema skulle ha blivit budgetåret 1970/71 om de beräknats enligt det här föreslagna bidragssystemet med utgångspunkt i olika bidragsprocent. Som jämförelse redovisas de faktiskt utbeta- lade statsbidragen avseende spelåret 1970/ 71. Vidare anges en beräkning som bygger på nuvarande principer för stadsteaterstödet men med 1969/70 års lönekostnader som bi- dragsunderlag. Det har inte varit möjligt att göra jämförelser med den bidragsnivå som statsmakterna beslutat för budgetåret 1972/ 73. Eftersom inte hela lönekostnaden för budgetåret 1970/71 godtagits som bidrags- underlag, kommer statsstödet i fortsätt- ningen att ligga på en lägre nivå än den som illustreras genom beräkningen, grundad på 1969/70 års faktiska lönekostnad.

I nuvarande bestämmelser om statsbidrag till stadsteatrar och yrkesorkestrar räknas de

bidragsberättigade institutionerna upp. I de grundläggande bestämmelserna för det före- slagna nya bidragssystemet bör inte ingå en sådan uppräkning. Systemet bör vara öppet och medge att antalet bidragsberättigade institutioner kontinuerligt ökas. Det avgö- rande blir storleken på de anslag som riks- dagen anvisar för varje budgetår. Det ärinte möjligt att redan nu säga ens vilka institutio- ner som kan komma i åtnjutande av de nya bidragen när systemet träder i kraft. I första hand kommer givetvis samtliga de institutio- ner i fråga som nu åtnjuter bidrag enligt bestämmelserna angående statsbidrag till stadsteatrar och därmed likställda teatrar och bestämmelserna om bidrag till vissa yrkesorkestrar.

Kulturrådet anser det inte motiverat att bibehålla de särskilda statsbidrag som nu ut— går till Västerås musiksällskap för dess verk- samhet och till Örebro kulturnämnd för dess

konsertverksamhet. Teater— och orkester- rådet föreslog i sin utredning om orkester- organisationen att Västerås- och Örebro- orkestrarna skulle få samma statsbidragsför- måner för den heltidsanställda personalen som övriga orkestrar i landet. Eftersom ut- redningens förslag inte lett till några åtgärder bl a på grund av kulturrådets utredningsarbe- te, har inte heller förslaget på denna punkt lett till resultat. Kulturrådet förutsätter att ett statsstöd enligt här föreslagna bestämmel- ser utgår till Västerås- och Örebroorkest- rarna. Frågan om dessa orkestrars regionala uppgifter måste i det sammanhanget belysas.

Ansökningar om statsbidrag för institu— tionsverksamhet görs av vederbörande insti- tution. De bör ställas till Kungl Maj:t men ges in till det nya kulturrådet. Före sitt ställ- ningstagande bör rådet ha tillgång till ett ytt- rande från en samordnande instans inom var- je region, nämligen landstinget. Detta får härigenom möjlighet att göra en samlad av- vägning av alla de anspråk som ställs från olika statsbidragsberättigade institutioners sida. Det är önskvärt att landstinget utformar sitt yttrande på grundval av någon form av regional plan. I det fall då kommuner har del i huvudmannaskapet för en institution får det förutsättas att landstinget utarbetar sitt yttrande i nära samråd med dessa. Yttrandet bör innehålla en bedömning av vad som ur regional synpunkt är mest angeläget att satsa på. Kulturrådet är medvetet om att det kan uppkomma svårigheter att få ett bindande besked om landstingets eller kommunernas möjligheter att själv tillskjuta medel vid en tidpunkt som av tekniska skäl måste ligga relativt långt före beslut om bidrag. Yttran- det kan därför inte förutsättas innehålla något bindande besked om möjligheterna att på regional och kommunal nivå ställa pengar till förfogande. Det bör däremot bygga på en realistisk uppskattning av dessa möjligheter. Det viktiga är att det nya kulturrådet får ett underlag från finansiärerna på regional och lokal nivå för sina bedömningar i anslags- framställningen till Kungl Maj:t.

Beträffande institution med verksamhet

enbart i en kommun bör gälla att vederbö- rande kommun skall yttra sig i stället för landstinget.

Det nya kulturrådet bör utforma sina för- slag till Kungl Maj:t på grundval av de behov som redovisats och en avvägning med hänsyn till anspråk inom andra områden. Rådet bör, i den mån yttrandena inte ger tillräcklig väg- ledning, kunna göra en egen bedömning av möjligheterna att på regional nivå finansiera en utveckling. Det blir sannolikt svårt att i statsverkspropositionen kunna föreslå vilka institutioner som bör få ett ökat bidrag. Det bör dock inte möta något hinder att departe- mentschefen redovisar en preliminär bedöm- ning som underlag för beräkningen av me- delsbehovet. Han kan sedan begära bemyn- digande för Kungl Maj:t att fatta beslut om fördelningen. Detta bör sedan redovisas för riksdagen påföljande år. Det är angeläget att riksdagen hålls underrättad om hur utbygg- naden av de regionala institutionerna fort- skrider. Kungl Maj:ts beslut om fördelningen av statsbidraget på olika institutioner bör fattas efter förslag av det nya kulturrådet.

I det följande (10.7.9) kommer kultur- rådet in på hur stödet till de yrkesmässigt arbetande fria grupperna bör utformas. Där föreslås bl a en ny typ av bidrag som knyter an till de här föreslagna institutionsbidragen. Det ligger ett värde i att ha gemensamma grundprinciper för statens stöd till institutio- ner och fria grupper.

Nuvarande bestämmelser för stöd till stadsteatrar och yrkesorkestrar är meddelade av Kungl Maj:t och utfärdade i reglerings- brev. Bestämmelser om stöd till fria teater- och musikgrupper meddelas av teater- och musikrådet. Beträffande det nya här före- slagna statsbidraget till verksamhet inom tea- ter-, dans- och musikområdena är det viktigt att bestämmelserna blir lätt åtkomliga. De bör därför utfärdas i kungörelseform. I bila- ga J finns ett utkast till kungörelse om stats- bidrag till verksamhet inom teater-, dans- och musikområdena.

10.6.4.4 Kostnaderna för det nya bidragssystemet

Flera omständigheter gör att det inte är möj- ligt att lägga fram kostnadsberäkningar för det nya statsbidragssystemet. Framför allt beror det på att kulturrådet inte tar ställning till bidragsprocenten. Vidare är det omöjligt att veta i vilken utsträckning och i vilken takt institutioner med regionalt ansvar kan komma att upprättas. Det är också svårt att beräkna merkostnaderna för att driva en institution i en hel region i stället för i en kommun, även om uppgifterna om Norrbot- tens länsteater ger viss vägledning i det avse- endet. Ett mer detaljerat materia] får tas fram i samband med de överläggningar som förutsätts ske mellan staten och kommunför- bunden om det nya bidragssystemet. Trots den osäkerhet som föreligger läggs här fram beräkningar, som nödvändigtvis måste bygga på förenklade förutsättningar.

En allmän utgångspunkt för de beräk- ningar som görs här är att staten förutsätts ta på sig en ökad andel av kostnaderna för den regionala institutionsverksamheten jämfört med stödet till stadsteatrar och yrkesorkest- rar. Detta är en förutsättning för att stimule-

ra lokala institutioner till ett regionalt ansvar och för att nya regionala institutioner skal] upprättas. Vidare finns institutioner såsom tex orkestrarna i Västerås och Örebro som omedelbart bör få ett reguljärt institutions- stöd.

Den schablonisering av bidragssystemet som här föreslås kan leda till att vissa institu- tioner, även om de inte går över till regional verksamhet, får ett ökat statligt stöd. ] prin- cip bör däremot ingen institution få ett för— sämrat statsbidrag i förhållande till läget om tidigare bidragssystem behållits. Om det inom en kommun finns flera institutioner bör det dock vara möjligt att ta hänsyn till det samlade statsstödet till berörda institu- tioner inom kommunen.

Som framgår av tabellerna 10.5 och 10.6 svarade staten budgetåret 1969/70 för 40— 58% av personalkostnaderna vid teatrarna. Motsvarande procenttal för de bidragsberät- tigade yrkesorkestrama låg mellan 36 och 56 %. Staten svarade vid teatrarna för ge- nomsnittligt 46% av personalkostnaderna och vid orkestrarna 45 % (tabellerna 10.8 och 10.9). Av teatrarnas totala kostnader svarade staten för 36 % och av orkestrarnas 38 %. Den är 1972 beslutade justeringen av

Tabell 10.8 Samhällsstödet till stadsteatrar och därmed jämställda teatrar under perioden

1963/64—1969/70.al

Spelår Totala Perso- Stats— Lands- Stats- Stats— Lands— Lands- kostna- nalkost- bidrag tings— och bidrags— bidrags- tings— och tings- och der nader kommun— andel av andel av kommun- kommun-

bidrag de totala personal- bidrags— bidrags— kostna- kostna- andel av andel av derna derna de totala personal- kostna— kostna- derna derna tkr tkr tkr tkr % % % %

1963/64 28 688 21301 9 166 8 725 32 43 30 41 1964/65 31997 24 381 12 496 8 937 39 51 28 37 1965/66 37 905 28 049 14 393 13 307 38 51 35 47 1966/67 43110 33 586 16 305 14 557 38 49 34 43 1967/68 49 212 37 637 17 983 18 727 37 48 38 50 1968/69 55 953 43 484 20 944 23 221 37 48 41 53 1969/70 64 194 49 614 22 877 26 632 36 46 41 54

aBorås stadsteater lämnar redovisning per kalenderår.

Tabell 10.9 Samhällsstödet till symfoniorkestrara under perioden 1967/68—1969/70.

Spelår Totala Perso- Stats- Lands— Stats- Stats- Lands— Lands- kostna- nalkost- bidrag tings— och bidrags— bidrags- tings— och tings— Och der nader kommun- andel av andel av kommun- kommun-

bidrag de totala personal- bidrags— bidrags- kostna- kostna- andel av andel av derna derna de totala personal- ko st na- kost na- derna derna tkr tkr tkr tkr % % % %

1967/68 19 708 16 810 6 562 8 059 33 39 41 48 1968/69 22 285 19 112 7 574 9 507 34 40 43 50 1969/70 22 307b 18 9360 8 542 10 267 38 45 46 54 (23 151)d (19 805)d (37)d (43)cl (44)d (52)d

3 Exkl Västerås musiksällskap och Örebro orkesterstiftelse. b För Malmö Konserthusstiftelse exkl beräknade ut gifter för tjänstgöring vid stadsteatern. C För Malmö Konserthusstiftelse exkl beräknade personalkostnad för musiktjänstgöring vid stadsteatern. d Avser budgetåret 1969/70 och inkluderar Malmö Konserthusstiftelses hela verksamhet.

bidragsunderlaget för stadsteatrarna som trädde i kraft budgetåret 1972/73 innebär sannolikt att den statliga bidragsandelen ökar. Det går dock f n inte att säga hur mycket.

Under 10.5.3 har redovisats statsbidrags- nivån för Riksteaterns regionbaserade en- sembler. Den ligger mellan 71 och 59 %. För att kommunala och regionala organ skall ha anledning att ta över ansvaret för Rikstea- terns ensembler samt upprätta och svara för nya ensembler är det nödvändigt att för så- dana räkna med en högre statsbidragsnivå än vad det nuvarande stadsteaterbidraget i prak- tiken leder till.

Vid teatrarna finns i dag 1 400 anställda. Kulturrådet räknar med att det i början av 1980-talet bör finnas en teater med regional verksamhet i flertalet län. För att uppnå det- ta mål krävs en ökning med minst totalt ca 500 anställda. Av detta antal utgör en del en överföring från Riksteatern.

Utan att det innebär något ställningstagan- de till bidragsprocenten räknar rådet i sin be- räkningsmodell med en bidragsnivå för detta personaltillskott om genomsnittligt 65 %. Detta skall då bl a täcka in statens andel av de merkostnader som uppkommer p g a re- sor inom länen samt förhöjda bidrag i stöd- området. Bidrag till nuvarande teatrar beräk-

nas med genomsnittligt 60 %. Det medför att statsbidraget till regionala teatrar skulle bud- getåret 1981/82 uppgå till 58 milj kr. Detta innebär en utgiftsökning i förhållande till budgetåret 1972/73 med 28 milj kr. Kom- munernas och landstingens kostnadsökning kan beräknas till ett något lägre belopp. Alla beräkningar avser volymförändringar i fasta priser.

Vid symfoniorkestrarna (exkl Västerås och Örebro) finns i dag knappt 400 anställ- da. Rådet förutsätter att vissa uppgifter tas över från Rikskonserter och att Västerås- och Örebroensemblerna kommer in i det nya systemet. En ny symfoniorkester beräknas tillkomma i norra Sverige. Vidare tillkommer mindre ensembler inom olika musikgenrer. För att nå detta mål jämte viss förstärkning av nuvarande orkestrar beräknas en ökning med 150 årsverken fram torn budgetåret 1981/82. För personaltillskott beräknas en statsbidragsprocent om genomsnittligt 65 % och i övrigt med 60 %. Det medför att stats- bidragen till musikinstitutionema budgetåret 1981 /82 skulle uppgå till 21 milj kr eller en ökning med 10 milj kr i förhållande till de bidrag som beviljats för budgetåret 1972/73. Kommunernas och landstingens kostnadsök— ning kan beräknas uppgå till ett något lägre be10pp.

10.6.5 Bidrag till länsbibliotek, lånecentraler och folkbibliotek

Som kulturrådet anförde under 10.6.2 är länsbiblioteksstödet av ett helt annat slag än bidragen till institutionerna på teaterns, dan- sens och musikens områden. Med hänsyn till pågående utredningsarbete inom litteraturut- redningen vill rådet inte föreslå några större förändringar av bidragen utan endast för- stärkningar inom systemets ram.

Skolöverstyrelsen har i anslagsframställ- ningarna de senaste åren föreslagit att nuva- rande bidrag till varje länsbibliotek höjs. Till- läggsbidragen bör däremot enligt överstyrel- sen slopas samtidigt som ett särskilt belopp anvisas för experimentverksamhet på läns- nivå. Överstyrelsen föreslår också förstärk- ningar av stödet till lånecentralerna.

Skolöverstyrelsen har pekat på den situa- tion som uppkommer om stifts- och lands- biblioteken kommunaliseras enligt statskon- torets förslag. En minskning av de statliga bi- dragen skulle innebära en förändring i an- svarsfördelningen mellan stat och landstingi fråga om länsverksamheten och en risk för försämring av landets biblioteksförsörjning. Liknande synpunkter har framförts av Kom- munförbundet (6.6.5).

Kulturrådet fäster stor vikt vid länsbiblio- tekens verksamhet, vilket närmare utvecklats 1 6.6.5. Det statliga stödet bör därför, lämpli- gen enligt de linjer skolöverstyrelsen föror- dat, förstärkas.

När kommunaliseringen av stifts- och landsbiblioteken genomförs bör de statliga medel som nu är anvisade till dem komma länsbiblioteken till del. Enligt kulturrådets mening bör nivån för stödet till länsbibliote- ken tas upp vid de överläggningar som kul- turrådet förutsatt skall komma till stånd mellan företrädare för staten och Svenska kommunförbundet och Svenska landstings- förbundet.

Nuvarande statsbidrag till utvecklingsverk- samhet vid folkbiblioteken har haft betydel- se för att höja biblioteksstandarden i de kommuner som deltagit i verksamheten. Bi- dragskonstruktionen som bygger på att sta-

ten bidrar med kostnaderna endast under en begränsad tid medför olägenheten att kom- munernas utgifter på detta sätt trappas upp. Det är främst de kommuner som har förhål- landevis god ekonomi som kan delta. Därige- nom utesluts de kommuner som bäst skulle behöva höja sin biblioteksstandard från att dra nytta av stödet. Som nämnts i det före- gående (10.3.2) finner kulturrådet denna typ av stöd mindre lämplig. Då bidraget till ut- vecklingsverksamhet vid folkbiblioteken av— vecklas bör det ersättas med andra former av stöd. Rådet anser sig inte kunna utveckla vilka former för stöd till folkbiblio- teken som kan bli aktuella. Förslag kan vän- tas från litteraturutredningen. Därvid kom- mer utredningen sannolikt att bl a beröra be- hovet av åtgärder för att motverka de stora skillnader i biblioteksservice mellan olika kommuner som kunnat konstateras.

I sitt räkneexempel för de statliga utgifter- nas utveckling fram till början av 1980-talet förutsätter rådet med tanke på litteraturut- redningens väntade förslag en relativt stark ökning av stödet till länsbibliotek och folk- bibliotekssektorn förutsätts öka procentuellt avsevärt mer än utgifterna inom kulturområ- det i dess helhet.

10.6.6 Bidrag till folkparksverksamhet m m

I 6.7 har kulturrådet förordat att folkparks- verksamheten får statligt stöd för att utveck- las. Riksteatern, Rikskonserter och Riksut- ställningar bör få förbättrade resurser för att verka i folkparkerna. Folkparkernas central- organisation bör få statsbidrag till central service och metodutveckling, utbildning samt lokal och regional försöksverksamhet med teater-, balett-, musik- och utställnings- verksamhet.

De närmare formerna för det statliga stö- det bör utredas av det nya kulturrådet. Ef- tersom det är angeläget att folkparksverk- samheten omedelbart får stöd, bör det vara möjligt att ge statsbidrag i mer provisoriska former utan annan utredning än den som kan göras av FPC.

Även bidrag till andra lokalhållande orga-

nisationers verksamhet kan bli aktuella. Ett exempel är folketshusrörelsen, som för öv- rigt redan åtnjuter statsbidrag för försöks- verksamhet med spridning av kvalitetsfilm.

Kulturrådet räknar med en kontinuerlig uppbyggnad av det direkta statliga stödet till folkparksverksamhet och till verksamhet av andra lokalhållande organisationer. I räkne— exemplet i fråga om de statliga kulturutgif- ternas utveckling under 1970—talet beräknas för budgetåret 1981/82 ett belopp av 6 milj kr. Härtill kommer det ökade stöd som kana- liseras genom Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar.

10.7

10.7 . ] Kommunal verksamhet

Kulturrådet finner det önskvärt att kommu- nerna fullföljer utbyggnaden av musikskolor- na. På sikt bör en motsvarande verksamhet byggas upp inom övriga konstområden.

Den fria skapande verksamheten behöver, även då den drivs i kommunal regi, ett stat- ligt stöd. Innan ett statligt bidrag kan införas till denna kommunala verksamhet måste dock en rad frågor analyseras närmare. Det nya kulturrådet bör få i uppdrag att utreda dessa frågor samtidigt med frågan om lokalt aktivitetsstöd (7.lO.2 och 7.10.3.2).

1 0.7.2 S tudiecirkelbidraget

En rad ändringar i nuvarande statsbidragsvill- kor för studiecirklar föreslås i 7.10.3.1 för att bestämmelserna bättre skall passa kultur- ämnena. Alla ändringsförslag medför inte direkta kostnadsökningar för staten. Indirekt gör de dock detta genom att de underlättar en breddning av studiecirkelverksamheten.

Följande förslag medför direkta merkost- nader:

1.Ökad medverkan av expert eller fack- man till högst 25 % av det totala antalet stu- dietimmar och utan annan begränsning av antalet timmar per gång än som gäller cir- kelns allmänna arbete (nu högst två gånger om högst två timmar under studiecirkelns verksamhetsperiod). Ersättningen höjs till högst 75 % av kostnaderna för arvode, dock

Bidrag till fri kollektiv skapande verksamhet

högst 75 kr per timme och till 100 % av rese- kostnad och traktamente, dock högst 125 kr per timme (nu högst 75 % av arvode, rese- kostnad och traktamente, dock högst 30 kr per timme).

2. Rätten till rese- och traktamentsersätt- ning för studiecirkelledare utsträcks från att gälla allmänna stödområdet till att gälla hela landet. Bidrag bör dock endast utgå om kor- taste resväg mellan ledarens bostad och stu- diecirkelns sammanträdeslokal är minst 20 kilometer. Samtidigt bör ersättningen höjas till 100% av resekostnad och traktamente, dock högst 125 kr per sammankomst (nu högst 75 %).

3. Cirkelledarskap får räknas in i tjänstgö- ringsskyldigheten för ämnes- och övningslä- rare vid folkhögskola samt musiker vid re- gionmusiken (nu endast ämneslärare vid folkhögskola). Budgetåret 1972/73 är studiecirkelansla- get enligt förslag i prop 197226 uppfört med 165 milj kr. Rådet redovisar i det föl- jande merkostnaderna såväl för studiecirkel- verksamhet totalt som, där så är möjligt, en- bart kulturämnena. Rådet räknar därvid med att av hela antalet cirklar 31 % avser kultur- ämnen. Förslaget till ändringar i bidragsbestäm- melserna beräknas kosta ca 5 milj kr för samtliga ämnen och ca 1,5 milj kr för kultur- ämnena. De ändrade bestämmelserna kan väntas medföra en snabbare ökning av anta- let cirklar i första hand det år då ändringar

genomförs och nästföljande år. Om de före- slagna ändringarna införs beräknas ökningen uppgå till ca 6% per år under två år och därefter till 4 % per år. Det skulle innebära att antalet cirklar i kulturämnen ökar från 55 600 budgetåret 1969/70 (enligt Folkbild- ningsförbundets uppgifter) till inemot 90 000 budgetåret 1981/82, dvs med 65 %. Det totala antalet studiecirklar ökar under samma period från 180 0001 till omkring 285 000 cirklarz.

Förutom förslaget om ändrade studiecir- kelbestämmelser föreslås under 7.10.3.1 en realhöjning av bidragsnivån och en indexreg- lering av statsbidraget.

Varje kronas höjning av statsbidraget till studiecirklar medför, med utgångspunkt i an- givet antal cirklar budgetåret 1969/70, en ökning av bidragsbehovet om drygt 4,5 milj kr, varav ca 1,5 milj kr för kulturämnena. En realhöjning från nuvarande 30 kr till 40 kr per timme är önskvärd. Kulturrådet anser dock de nyss föreslagna ändringarna av bi- dragsbestämmelserna mer angelägna än den- na generella höjning av statsbidraget. En höj- ning av statsbidraget per timme bör därför genomföras i två etapper först under senare delen av 1970-talet.

Frågan om indexreglering av statsbidrag har diskuterats under 10.3.2. Rådet fann där att en generell indexreglering av alla stat- liga anslag inom kulturområdet inte bör ske. Beträffande statsbidraget till studiecirklar fanns dock särskilda skäl för en sådan. Utan att lägga fram något förslag om utform- ningen av en indexreglering hänvisades till ett av skolöverstyrelsen år 1970 framfört förslag.

10.7.3 Lokalt aktivitetsstöd

Samtidigt som kulturrådet föreslår en fort- satt satsning på studiecirkelverksamheten konstaterar rådet i 7.10.3.2 att all fri skapan- de verksamhet i grupp inte kan tillgodoses inom studiecirkelns ram. Det är därför nöd- vändigt att det också finns möjligheter till stöd åt verksamhet i friare former. En rad skäl talar för att staten inte begränsar sitt

stöd till studiecirkelverksamheten utan även ger bidrag till verksamhet i andra former. Rå- det föreslår därför att ett lokalt aktivitetsbi- drag införs som ett kompletterande statsbi- drag för icke yrkesmässig skapande verksam- het i grupp.

Kulturrådet har inte haft möjlighet att ut- forma ett bidragssystem för det lokala aktivi- tetsbidraget. Det nya kulturrådet bör utreda frågan och samtidigt svara för en försöks- verksamhet. Försöksverksamheten bör i huvudsak finansieras av statliga medel. De statliga kostnaderna beräknas ligga i storleks- ordningen totalt 10 milj kr under en fyraårs- period. Därefter räknar kulturrådet med att ett permanent bidrag kan införas på basis av de erfarenheter försöksverksamheten gett.

10.7.4 Lokaler och utrustning

Kulturrådets förslag om en anpassning av statsbidragsvillkoren för skollokaler till fri- tidsverksamhetens och då särskilt kulturverk- samhetens behov (7.10.3.3 och 9.2.4.2) le— det till vissa merkostnader för staten. Hur stora dessa blir kan först beräknas då änd- ringarna i nuvarande statsbidragsvillkor ut- formas. På sikt bör dock merkostnaderna mer än väl kompenseras av den samhällseko- nomiska vinst som ett ökat dubbelutnyttjan- de av lokaler medför. Statsbidraget bör vara så utformat att det täcker den till lokalerna knutna utrustningen. Samlingslokalutredningen har bedömt det totala behovet av bidrag till samlingslokaler inkl utrustning till inemot 30 milj kr per år. Därtill kommer lån i form av bostadslån.

10.7.5 Ledarutbildning och metodutveckling

Ökade statsbidrag till folkbildningens ledar- utbildning och metodutveckling föreslås un- der 7.10.3.4—5. För att ge större överblick och möjliggöra en inriktning mot vissa ange-

1Totala antalet studiecirklar enligt Folkbildnings- förbundet. 1 prop [972126 uppges antalet statsbi- dragsberättigade cirklar ha varit 158 000.

2För perioden 1970/71—1973/74 har beräknats 4 % ökning per år.

lägna områden bör anslagsposten till för- bundens pedagogiska verksamhet under an- slaget Bidrag till studieförbund delas upp. Det bör finnas särskilda poster för ledarut- bildning, för metodutveckling inom kultur- ämnena och för metodutveckling inom övri- ga ämnen. Till förbundens pedagogiska verk- samhet är budgetåret 1972/73 anvisat 4,1 milj kr. Enligt kulturrådets mening bör re- surserna inom kultursektorn fördubblas un- der 1970—talet. Då rådet betraktar insatser på dessa områden som viktiga bör en stor del av denna ökning ske omedelbart. Fördelningen av medlen inom anslagsposterna till de olika studieförbunden bör liksom nu ske på grund- val av verksamhetens omfattning de tre se- naste åren.

10.7 .6 Handikappstöd

Kulturrådet föreslår under 7.10.3.6 att an- slaget ”Bidrag till de handikappades kulturel- la verksamhet" delas upp på de olika riks- statsanslag dit verksamheten ämnesmässigt och organisatoriskt hör. Inom varje berört anslag bör då finnas en särskild post för handikappstöd. Samtidigt bör omfattningen av handikappstödet öka betydligt och i suc- cessiv takt. Ökningen bör ligga minst i stor- leksordningen [ milj kr per år under 1970- talet sammanlagt för anslagen inom kultur- området. Om stödet till de handikappades kulturella verksamhet fördelas på flera an- slag, finns det anledning att i anslagsfram- ställningarna från skolöverstyrelsen och det nya kulturrådet göra sammanställningar som belyser storleken av det samlade stödet för dessa ändamål.

10.7.7 Stöd till centrala organisationer

En ökning av stödet till centrala organisatio- ner på kulturområdet föreslås under 7.10. 3.7.

Studieförbunden får budgetåret 1972/73 4,7 milj kr i statsbidrag till sina organisa- tionskostnader. För att förbunden skall kun- na svara för ökade insatser på vuxenutbild- ningens och kulturverksamhetens områden

räknar kulturrådet med en höjning av bidra- gen med ca 50 % under 1970—talet. Om verk- samheten utvecklas snabbare bör dock ansla- get för studieförbundens organisationskost- nader också öka snabbare än vad som här har beräknats.

Centrala organisationer utanför folkbild— ningen uppbär budgetåret 1972/73 ca 0,7 milj kr till utbildning, metodutveckling, cen— trala organisationskostnader mm. Dessa in- satser betraktar kulturrådet som angelägna. Vidare kan nya organisationer väntas till- komma. Rådet räknar här med en successiv höjning av medlen för ändamålet med ca 0,5 milj kr per år.

Centrumbildningarna uppbar budgetåret 1971/72 statsbidrag över åttonde huvudti- teln om sammanlagt 555 000 kr. Bidragen avser uppgifter såsom information och ut- veckling av nya kontaktvägar och kontakt- former. För arbetsförmedlande uppgifter uppbar man stöd motsvarande sammanlagt ca 250 000 kr samt vissa andra förmåner.

Kulturrådet har under 7.10.3.7 redovisat sin positiva syn på centrumbildningarna och uttalat sig för ett ökat statligt stöd till de kulturpolitiska insatserna. Centrumbild— ningarnas arbetsförmedlande uppgifter har utretts av utredningen rörande arbetsförmed- ling inom vissa yrkesområden (OLAF). Ef- tersom utredningens förslag blir av stor bety— delse för det statliga stödet till centrumbild- ningarna anser sig kulturrådet i nuvarande läge inte kunna närmare precisera behovet av det statliga stöd som går över åttonde huvud- titeln.

] 0.7.8 A rrangemangsbidrag

Ett statligt arrangemangsbidrag för kultur- arrangemang, som ersätter nuvarande föreläs— ningsbidrag, föreslås under 7.12. Jämfört med föreläsningsbidraget skall arrangemangs- bidraget avse alla sektorer av kulturområdet. För de föreslagna bidragsreglerna har redo- |orts i det föregående. 1 bilaga H finns ett utkast till kungörelse om statsbidrag till kul- turarrangemang inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet.

Arrangemangsbidraget ger bl a möjligheter att sprida program till nya grupper och i nya miljöer. För att fylla denna funktion, för att täcka den ämnesmässiga breddningen och för att möjliggöra en uppräkning av arvodena — där en svår eftersläpning länge rått — behövs en betydande anslagshöjning. Vid över- gången till det nya arrangemangsbidraget bör nuvarande föreläsningsanslag (budgetåret 1972/73 1,8 milj kr) successivt höjas i stor- leksordningen 2 milj kr per år tills en till- fredsställande nivå nåtts. I sitt räkneexempel i fråga om de statliga utgifternas utveckling under perioden 1973/74—1981/82 förutsät- ter kulturrådet att anslaget vid periodens slut uppgår till 18 milj kr.

10.7.9 De yrkesmässigt arbetande fria grupperna

Ett förstärkt statligt stöd till yrkesmässigt ar- betande fria grupper föreslås under 7.11. Förslagen avser i första hand grupper inom teater-, dans— och musikområdena. 1 vad mån det är möjligt att tillämpa vissa av förslagen inom film- och utställningsområdena bör prövas av de utredningar som arbetar inom dessa områden.

Stöd till fria grupper bör utgå i form av centralt fördelade bidrag och av bidrag till grupper som är anknutna till institutioner eller andra parter.

Centralt fördelade bidrag är den form av stöd som hittills förekommit inom teater- och dansområdena. Teater- och musikrå- det disponerar medel som fördelas till ”upp- sättningskostnader och utrustning för teater- och dansgrupper med verksamhet utanför de större teaterinstitutionema”. Grupperna finansierar i övrigt sin verksamhet ihuvudsak genom inkomster av föreställningarna. Fro m budgetåret 1972/73 har tillkommit ett stöd till musikgrupper. Sammanlagt be- räknas ca 1 ,3 milj kr kunna anvisas till fria grupper nämnda budgetår.

På kort sikt, innan andra bidragsformer hunnit byggas ut, bör 1 första hand medelsra- men för de centralt fördelade bidragen vid-

gas. Bidrag bör utgå i form av årsanslag, pro- jektbidrag eller bidrag till visst särskilt ända- mål (tex utrustning). Behovet av principer för bidragsfördelningen har kulturrådet dis- kuterat i det föregående (7.11). Statsbidra- get bör inte täcka större andel av totalkost- nadema än vad som gäller grupper som får stöd i annan form. Som nämnts bör det nya kulturrådet fördela huvuddelen av de medel som kan ställas till förfogande för ändamå- let. En mindre del av medlen bör fördelas på annat sätt, eventuellt av organ som fördelar kulturarbetarersättningar inom resp område.

Institutionsanknytning av grupper kan ske på två sätt. Den ena vägen är en anknytning till en lokalt eller regionalt förankrad institu- tion. En annan väg är att knyta grupper till Riksteatern, Rikskonserter och möjligen Riksutställningar.

Vid en anknytning till en regional (lokal) institution tar denna eller dess huvudmän an- svaret för det ytterligare ekonomiska till- skott som krävs som komplettering till stats-

bidraget. Det nya kulturrådet bör till sin disposition

få medel motsvarande ett antal personalen- heter, beräknade enligt normerna för resp in- stitutionstyp. Dessa fördelas på olika grup- per efter ansökan av vederbörande institutio- ner. I ansökan redovisas avtal mellan grup- pen och institutionen för del av år eller helt år. Av avtalet bör framgå att institutionen förklarat sig villig att betala sin andel av kostnaderna. Avsikten är inte att staten skall ge en större andel bidrag till grupperna än till den reguljära institutionsverksamheten. Det nya kulturrådet bör vid sin prövning av an- sökningarna se till att grupperna tillförsäkras rimlig frihet. Meningen är inte att dessa skall inordnas i institutionernas fasta ensembler. Genom den här föreslagna konstruktionen bör de som arbetar i fria grupper kunna få en lönenivå som motsvarar den fast anställda personalens.

Stödet till en institutions verksamhet för- utsätts bestå tills vidare. Stödet till en institu- tionsanknuten grupp bestäms däremot för ett år i taget. Bidrag till anställning av en grupp vid en viss institution bör utgå under

högst tre år. Om en grupp vill fortsätta att arbeta åt institutionen under en längre pe- riod, bör det ske genom att den inordnas i den reguljära ensemblen. Det institutionsbe- grepp kulturrådet utgår från medger att en institution kan inrymma fler mer eller mind- re självständiga grupper. Skillnaden ligger i att dessa i det senare fallet är inordnade un- der institutionsledningen.

Anknytningen av en grupp till Riksteatern och Rikskonserter innebär ingen principiell nyhet i förhållande till nuläget. Redan i dag kan en sådan anknytning ske och har Också förekommit. Stöd bör utgå från institutio- nens anslag. För att de anslagsprövande myn- digheterna skall få en överblick över det to- tala stödet till fria grupper är det lämpligt att Riksteatern och Rikskonserter i sina verk- samhetsberättelser redovisar i vilken ut- sträckning sådana grupper använts i verksam- heten.

1 7.11 har utvecklats möjligheten av att en grupp knyts till annan part än en institution, nämligen en landstingskommun, kommun eller en organisation (ideell förening). För sådana fall bör gälla motsvarande principer som för anknytning till en institution.

Kulturrådets förslag innebär att stödet till de grupper som fn åtnjuter bidrag kraftigt förbättras. Vidare bör antalet grupper som får stöd ökas. En utbyggnad av stödet till de fria grupperna är ett led i en decentraliserad kulturverksamhet. På musiksidan kommer t ex ett antal grupper att behövas då ansvaret för skolkonserter och interna konserter förs över till regional nivå. Det finns ingen möjlig- het att göra några beräkningar av hur stor efterfrågan kan bli för de olika formerna av statligt stöd.

I sitt räkneexempel för de statliga kultur- utgifterna under tiden fram to m budgetåret 1981/82 räknar rådet med att de statliga ut- gifterna för stöd till fria grupper ökar till 17 milj kr. Den relativt sett största ökningen sker under periodens första del. Det för periodens slut angivna beloppet skulle bl a kunna inrymma stöd till sammanlagt 350 personalenheter inom teater- och dansområ- dena samt musikområdet. Det förutsatta

ökade statsbidraget kräver ökade insatser från kommunernas och landstingens sida.

10.7.10 Behovet av samhällsstöd till fri kollektiv skapande verksamhet

I det föregående under 10.7 har kulturrådet sammanfattat kostnadsaspekterna av den föreslagna utbyggnaden av statsstödet till fri kollektiv skapande verksamhet. Det har inte; varit möjligt att göra fullständiga kostnads— beräkningar. Rådet har valt att hänvisa till det räkneexempel som presenteras i 10.12 och som visar den utveckling av de statliga kulturutgifterna som rådet — utifrån vissa antaganden om det samhällsekonomiska ut— rymmet — finner önskvärd.

I tabell 10.10 görs en sammanfattande jämförelse mellan de statliga utgifterna för fri kollektiv skapande verksamhet budgetåret 1971/72 och de i räkneexemplet beräknade utgifterna tio år senare.

Staten, landstingens och kommunernas in— satser för fri kollektiv skapande verksamhet kompletterar varandra. Medan statens bidrag inom denna sektor hittills helt dominerats av stödet till folkbildningen ger kommuner och landsting också betydande bidrag till andra föreningar och organisationer samt driver viss verksamhet (främst musikskolor) i egen regi. Kommunerna har den direkta kontak- ten med föreningslivet. De har därför de bäs- ta möjligheterna att göra insatser på de punkter där de i varje läge är mest angelägna.

I nuvarande statsbidragsbestämmelser inom denna sektor, som inte har karaktär av investeringsbidrag, finns fn inga direkta kopplingar till landstingens och kommuner- nas bidrag och inga villkor om kompletteran- de bidrag från dessa. Kulturrådet föreslår inte heller — med något undantag — villkor om bidrag från annat håll. Statsbidragen till studiecirklar, till folkbildningens ledarutbild- ning, metodutveckling och organisations- kostnader, till andra centrala organisationer, till handikappverksamhet och till arrange- mang ställer alltså inga direkta krav på med- verkan från kommuner eller landsting. Indi- rekt gör de dock det, eftersom kommuner och

Tabell 10.10 Statliga anslag till fri kollektiv skapande verksamhet budgetåret 1971/72 och beräknade anslag budgetåret 1981/82. Milj kr. Ändamål Anslag budgetåret I räkneexemplet i 1971/72 10.12 beräknade an- slag budgetåret 1981 /82

Folkbildningsorganisationera 2,8 5 därav studieförbundens orga—

nisationskostnader 1,4 2

ledarutbildning och metodut- veckling inklusive pedagogisk verksamhet för handikappade 1,4 - 3 Bidrag till de handikappades

kulturella verksamhet, 5 eciel- la folkbildningsåtgärder 4,1 12 Övriga organisationer inklusive

centrumbildningarb 1,5 10 Studiecirklar — kulturämnenc 40,0 107 Lokalt aktivitetsstöd — försöks-

verksamhet och pcrmanent stöd — 8 Bidrag till kommunala musik-

skolor m m — 40 Arrangemangsbidrag 1,8 18 Yrkesmässigt arbetande fria grupper 1,0 17

Summa 51,2 217

aOmfattar bidrag till studieförbundens kulturdel. bExklusive bidrag via AMS. CFör hela studiecirkelverksamheten beräknas anslaget 1981/82 till 335 milj kr. dHär redovisat särskilt även om enligt förslag i 7.10.3.6 medlen bör fördelas på olika anslag.

landsting funnit det nödvändigt att ge bidrag för att inte tex deltagaravgifter skall bli för höga. Kulturrådets förslag innebär en oför- ändrad reell statsbidragsnivå eller en höjning för att inte skjuta över det ekonomiska an- svaret på kommuner och landsting.

Även under dessa förutsättningar leder dock kulturrådets förslag till ökade anspråk på kommun- och landstingsanslag. Avsikten med förändringarna i statsbidragen är bl a att stimulera till en volymmässig ökning av verk- samheten. Fler studiecirklar medför ett be- hov av ökat lokalt och regionalt stöd.

I fråga om yrkesmässigt arbetande fria grupper som är knutna till institutioner eller organisationer förutsätts att den till vilken gruppen knyts svarar för kompletterande bidrag.

På två punkter föreslår kulturrådet fort- satt utredning genom det nya kulturrådet.

Det gäller dels den kommunalt drivna under- visningen i musik och andra ämnen, dels ett statligt stöd till lokala aktiviteter utanför studiecirkelverksamheten. Här anser kultur- rådet att staten bör träda in och bistå kom- munerna ekonomiskt men att formerna för de statliga insatserna behöver utredas när- mare.

Det har nyss betonats att det inte varit möjligt att göra några egentliga kostnadsbe- räkningar av behovet av ökade statliga insat- ser. Det är givetvis ännu svårare att beräkna hur kommunernas och landstingens utgifter kan komma att utvecklas under 1970-talet. Det enda som är möjligt är att peka på vissa direkta samband mellan den beräknade ut- giftsexpansionen på den statliga sidan och kommunernas och landstingens utgifter. De kostnadsökningar som kan komma genom de beslut på lokal och regional nivå som bottnar

i ökad ambitionsnivå har kulturrådet ingen möjlighet att beräkna.

Om man antar att den beräknade volym- ökningen av studiecirklar också slår igenom i behovet av tex ledarutbildning och admi- nistration lokalt och regionalt skulle det leda till att kommunernas bidrag till folkbild- ningen i sin helhet ökar från 46 milj kr år 1969 med drygt 20 milj kr till början av 1980-talet. För landstingen skulle det inne- bära en ökning från 14 milj kr år 1969 med inemot 10 milj kr. En knapp tredjedel av de ökade utgifterna för kommun och landsting faller då på kulturämnena. En del av denna ökning torde dock komma att ske även om kulturrådets förslag till ökade statsbidrag inte genomförs.

Ökade statsbidrag till riksorganisationer utanför folkbildningen, till centrumbild- ningar samt införande av lokalt aktivitetsbi- drag torde öka den regionala och lokala verk- samheten och därmed behovet av komplette- rande stöd från landsting och kommuner. I vilken omfattning är omöjligt att beräkna. Den sammanlagda utgiftsökningen fram till år 1980 kan dock antas ligga under 10 milj kr för kommunerna och betydligt lägre för landstingen. Den föreslagna försöksverksam- heten med lokalt aktivitetsbidrag bör utfor- mas så att den inte binder kommunerna för stora framtida kostnader innan försöksresul- taten utvärderats.

Det nya arrangemangsbidraget avses öka den uppsökande verksamheten och kan där- igenom tänkas öka behovet av tillskott med totalt någon eller några miljoner fram till början av 1980-talet, framför allt från kom- munerna.

Statsbidrag till kommande musikskolor skulle däremot innebära en betydande minskning av kommunernas kostnader. Ett 30-procentigt statsbidrag skulle i början av 1980-talet sannolikt avlasta kommunerna kostnader i storleksordningen 40—45 milj kr.

10.8

Kulturrådet har i 6.7 behandlat behovet av en vidgad och fördjupad information och publikkontakt. Rådet föreslår att man i kommunerna, som ett komplement till insti- tutionernas och organisationernas egna insat- ser, skapar en för alla parter gemensam servi- cefunktion för publikarbetet. Syftet är att få ett kontaktnät av ombud ute i olika miljöer tex på arbetsplatser, i bostadsområden och föreningar, ett kontaktnät som de olika ar- rangörerna kan använda efter sina behov och önskemål. Ansvarig för denna gemensamma funktion bör som regel det lokala samarbets- organet vara. En annan huvudman t ex kom- munen eller en organisation är dock tänkbar. Omfattningen av uppgifterna beror på kom- munernas storlek och kulturverksamhetens omfattning. I de största städerna finns det sannolikt behov av en fristående publikorga- nisation. Skådebanans lokala avdelningar för- utsätts alltså fortsätta att verka. Stiftelsen Skådebanan bör fri från lokala arbetsuppgif- ter kunna fungera som centralt serviceorgan och svara för uppgifter som metodutveckling, utbildning, rådgivning, kontakt med statliga myndigheter osv.

Staten bör svara för finansieringen av Stif- telsen Skådebanans centrala serviceuppgif- ter. Här behövs en betydligt större statlig in- sats än hittills. Kulturrådet räknar emellertid också med ett visst statligt stöd utöver bidra- get till de centrala uppgifterna. De regionala och i vissa fall lokala institutioner som upp- bär statsbidrag för sin verksamhet räknar

Information och publikkontakt

även in personal med informationsuppgifter i statsbidragsunderlaget. Det är då naturligt att statsbidrag utgår till en för flera institu- tioner och andra parter gemensam service- funktion för publikarbete. Den närmare ut- formningen av bidragsbestämmelserna bör ske inom det nya kulturrådet.

Statsbidraget bör kunna fördelas av Stif- telsen Skådebanan, även om den formellt inte är topporganisation för publikarbetet i alla län och kommuner. Totalt bör statsbi- draget öka med storleksordningen 1,5 milj kr per år under 1970-talet.

10.9

Vid behandlingen av ansvarighetsmålet (4.20) betonades att kulturpolitiken skall garantera mångsidighet och spridning, om de fria marknadskrafterna inte klarar uppgiften på ett tillfredsställande sätt för viktiga delar av kulturförsörjningen. Vidare gavs exempel på olika möjliga insatser från samhällets sida.

I kapitlet om kulturområdets struktur (5.6) diskuterade kulturrådet de aktuella förhållandena i de privat drivna kultursekto- rerna samt det utredningsarbete som pågår inom dessa sektorer. Rådet har bla med hänsyn till dessa utredningars arbete inte ansett sig kunna lägga fram utformade förslag till åtgärder utan valt att endast ange olika punkter där insatser kan bli aktuella.

Rådet anser det rimligt att staten gör insatser till stöd för viktiga delar av bokpro- duktionen som har svårt att bära sig. Det kan även bli aktuellt att samhället underlättar eller svarar för bokförsäljning. Förslag från litteraturutredningen avvaktas.

Den nödvändiga genomlysningen av pres- sens ekonomiska problem kommer att göras av den nyligen tillsatta pressutredningen. Det redan tidigare införda presstödet är värde- fullt men förmodligen inte tillräckligt. Rådet finner det rimligt att presstödet för framti- den blir ett realstöd, som inte är direkt sammankopplat med annonsskatten. Tid- skriftsstödet kommer att behöva ökas ytter- ligare, om en mångsidig tidskriftspress skall kunna bibehållas.

Inom den kommersiella delen av musik-

Insatser inom privat drivna kultursektorer

området har konsertbyråutredningen föresla— git vissa åtgärder i fråga om grammofon- skivor och tonband. Rikskonserter föreslås få utvidgade uppgifter i detta sammanhang. Kulturrådets förslag om stöd till fria musik— grupper kan få betydelse för grupper som hittills varit tvungna att uteslutande arbeta kommersiellt.

1960-talets snabba utveckling på tele— kommunikationsomrädet kommer sannolikt att fortsätta. Det framtida skeendet i fråga om tex TV—kassetter, kabeltelevision och satelliter kommer att få stor betydelse för hela kulturområdet. Utvecklingsarbetet sker i hög grad inom privat industri. Det är angeläget att samhället noggrant följer utvecklingen och har en beredskap för att göra insatser.

Samhället måste bidra till att en rimlig filmproduktion upprätthålls och skapa möj- ligheter att se god film i olika delar av landet. Det nyligen beslutade statliga film- stödet och det kommunala stödet åt biogra- fer är exempel på en attitydförändring från samhällsorganens sida gentemot filmen. Filmutredningen har lagt fram olika förslag till samhälleliga stödåtgärder. I skriften Smalfilmsdistribution (DsU 197229) har lagts fram olika förslag av den inom utbildnings- departementet förordnade sakkunnige vid beredning av filmpolitiska frågor och frågor rörande andra medier. Ytterligare förslag på filmområdet kommer i filmutredningens hu- vudbetänkande.

Den kommersiellt drivna teaterverksam- heten har liten omfattning. Kulturrådet anser att det finns skäl för att den består som komplettering till de helt samhällsstöd- da teaterinstitutionerna. Rådet föreslår inga statliga åtgärder men förutsätter fortsatt kommunalt stöd.

På konstmarknaden behövs effektiva åt- gärder för att det i alla delar av landet skall finnas möjlighet till köp av god konst till rimliga priser. Förslag väntas från MUS 65. Eventuellt kan ytterligare utredningsarbete behövas bla för att belysa behovet av insatser på konsthantverkets område.

De kulturpolitiska åtgärder som samhället sätter in på sektorer som i huvudsak bedrivs som privat verksamhet måste bli olikartade både till formen och till graden av åtagan- den. En väg är att samhället tex genom en kulturinstitution gör kompletterande insat- ser inom en sektor som i övrigt drivs privat. Rikskonserters produktion av grammofon- skivor är ett exempel. En annan väg är direkt stöd till privat drivna företag. Presstödet och tidskriftsstödet är exempel på sådana insat- ser. Inköp för statliga ändamål innebär en annan möjlighet. Konstrådets konstförvärv är ett exempel på detta.

Samhällets insatser inom privat drivna kultursektorer kan delvis ses som en parallell till olika näringspolitiska åtgärder. Staten bör ha ett ansvar för att verksamheten i de privat drivna kultursektorerna utvecklas i linje med målen för samhällets kulturpoli- tik. Samhällets insatser inom kulturområdet fåri framtiden inte begränsas till de delar där samhället redan i dag spelar en roll. Pågående utredningsarbete är betydelsefullt. Det bör kunna ge en grund för att bedöma var samhällsinsatser behövs. De nu arbetande utredningarna kan dock endast skapa en utgångspunkt för fortsatta insatser. Som påpekats vid behandlingen av det nya kultur- rådets uppgifter (8.6.6.12) är det nödvändigt att ett statligt organ med överblick och resurser i fortsättningen följer utvecklingen inom den privat drivna delen av kulturom- rådet och tar erforderliga initiativ. De kultur- politiska insatserna måste göras utifrån ett

helhetsperspektiv på de offentliga och pri- vata delarna av kulturområdet.

Åtgärder inom den offentliga sektorn har lång tradition. Att skapa instrument och metoder för insatser inom de för det allmänna vitala delarna av privat drivna kultursektorer kommer ofrånkomligen att ta tid. En rad problem måste penetreras. Man måste klara ut efter vilka kriterier insatser skall göras och hur man, där så är önskvärt, skall behålla den privata sektorns intresse för en verksamhet som förblir osubventionerad. Vid ett ekonomiskt stöd till privat verksam- het är en betydelsefull fråga till vem stödet skall gå och hur det åtminstone i vissa fall skall kunna riktas så att det möjliggör verk- samhet som tillför kulturområdet något nytt av värde och inte alltid endast innebär ett stöd till pågående verksamhet.

Åtminstone inom vissa sektorer blir det nödvändigt med stora ekonomiska insatser. Det gäller t ex i fråga om tidningspressen, till vilken stödet redan nu uppgår till betydande belopp. Böcker, tidningar, tidskrifter, gram- mofonskivor och film är medier som har en central plats i den kulturella aktiviteten. Vid avvägningen av sina framtida ekonomiska insatser får det inte vara så att samhället ägnar en begränsad uppmärksamhet åt be- hoven på dessa områden och i stället prioriterar insatser för de kulturella verksam- hetsformer som når avsevärt. färre, såsom teatrar, museer och symfoniorkestrar.

I sitt räkneexempel över de framtida statliga kulturutgifterna (10.12) markerar kulturrådet att insatser inom vitala delar av den i dag privat drivna kulturverksamheten bör få en hög prioritet. Trots att utarbetade förslag för åtgärder inom alla sektorer ännu saknas, har rådet ansett det ofrånkomligt att markera behovet av sådana insatser. Att så sker är nödvändigt för att en avvägning av de för framtiden erforderliga totala ekonomiska insatserna inom kulturområdet skall kunna göras. Kulturrådet vill på så sätt understryka vikten av att man i den kulturella långtids- planeringen bereder ekonomiskt utrymme för de kommande utredningsförslagen, även om det inte i dagens läge finns någon

möjlighet att kalkylera vilka ekonomiska anspråk som kommer att ställas. Under de båda fyraårsperioder som räkneexemplet omfattar beräknas en högre volymökning för insatserna inom privat drivna kultursektorer än genomsnittligt för kulturområdet. Särskilt på något längre sikt, när förslagen från de arbetande utredningarna skall realiseras, räk- nar rådet nämligen med att det sannolikt kommer att behövas insatser av en helt an- nan storleksordning än i dag.

Samhällsinsatserna inom de privat drivna kultursektorerna behöver inte endast ta formen av anslag i olika former. En annan väg är anpassningar av skattesystemet. Kul- turprodukter är i princip underkastade sam- ma skatteregler som andra varugrupper men med betydelsefulla undantag för press- och filmområdena (2.11). Föreställningar beskat- tas däremot inte.

Vid flera tillfällen har förts fram förslag om ändringar i beskattningsreglerna för olika varugrupper. I första hand har förslag förts fram om befrielse från mervärdeskatt vid förstagångsförsäljning av konst. Denna fråga utreds fn. Tanken på att befria böcker från mervärdeskatt har även förts fram. Biograf- filmen är befriad från mervärdeskatt. Enligt prop 19681100 är detta undantag dock icke att betrakta som definitivt. Filmutredningen 1968 har fått i uppdrag att utan ställnings- tagande i skattefrågan söka bedöma vilka konsekvenser en sådan beskattning skulle få för filmområdet.

Kulturrådet går inte närmare in på de tekniskt komplicerade skattefrågorna. Rådet vill dock allmänt uttrycka en förhoppning om att det pågående utredningsarbetet om mervärdeskatten på konst skall leda till ett resultat som är positivt för konstnärerna och för utvecklingen på det konstnärliga områ- det. Vid en diskussion om reformer av beskattningen måste dock alltid beaktas det inkomstbortfall för samhället som en skatte- lättnad medför. Detta bortfall bör jämföras med hur motsvarande resurser skulle kunna användas i form av direkt stöd från samhället till olika ändamål. Rådet förutsätter att det nya kulturrådet i framtiden kontinuerligt

bevakar skattefrågor från kulturpolitisk syn- punkt.

10.10

Kulturinstitutionernas verksamhet är — lik- som för övrigt också fri skapande verksam- het — personalintensiv och därmed kostnads- krävande. Av stadsteatrarnas och symfonior- kestrarnas kostnader utgör genomsnittligt ca 80% personalkostnader. Både institutions- verksamhet och fri skapande verksamhet är till sin typ sådan att det är svårt eller omöj- ligt att genomföra rationaliseringar för att spara personal i någon mer betydande ut- sträckning. Även om vissa personalbesparan- de åtgärder är möjliga vid teatrarna och inom biblioteksväsendet kvarstår dock det grund- läggande faktum, att institutionernas verk- samhet bygger på den personliga kontakten med besökarna. Kulturområdet är i det av- seendet inte unikt. Situationen är likartad inom t ex utbildning och sjukvård.

1 en av de få studier som gjorts om kulturinstitutioners ekonomi, nämligen Baumol & Bowens Performing Arts - The Economic Dilemma (New York, 1966 s 391), hävdas att kostnaden per teaterföre- ställning eller konsert generellt kan förväntas stiga snabbare än den allmänna prisnivån. Om ökningstakten blir större eller mindre än tidigare beror på tre faktorer: för det första prisinflationen, för det andra i vilken ut- sträckning som de anställdas löner följer den allmänna lönenivån och för det tredje i vilken mån som antalet föreställningar kan ökas så att genomsnittskostnaden per före- ställning minskar.

Idet föregående (2.12.5.2, figurerna 2.19—

Kostnadsnivån för kulturell verksamhet

23) har för olika kulturverksamheter visats hur relationen mellan å ena sidan samhällsut- gifterna och å andra sidan besök,boklån o dyl utvecklats under en period. I tabellerna 10.11 och 10.12 belyses närmare kostnads- utvecklingen för olika institutioner eller grupper institutioner.

I tabell 10.11 visas hur samhällssubven- tionen till vissa kulturinstitutioner, mätt i fasta priser per besök, utvecklats under 1960-talet. Det framgår att stödet till Dra- matiska teatern och stadsteatrarna ökat med 100 %. Stödet till yrkesorkestrama i stor- stadsområdena har ökat med 200 %. De största ökningarna skedde under början av 1960-talet.

En rad faktorer har samverkat till denna utveckling. 1960-talet har medfört en avse- värd förbättring av lönenivån för de anställ- da. En sådan förbättring har varit ett viktigt inslag i samhällets kulturpolitik. Institutio- nernas avgiftspolitik kommer att belysas i det följande (10.11). De sjunkande biljettin- komsterna har nödvändiggjort en motsvaran- de ökning av samhällsstödet. Detta har också varit ett led i kulturpolitiken. Slutligen har personalen utökats. Detta förklarar tex en betydande del av kostnadsökningen för de statliga teatrarna. Resurserna har också i öv- rigt förbättrats. Budgetåret 1969/70, som är det sista som ingår i redovisningen, visar en dämpning i ökningen av samhällsstödet per besök. Den förklaras till en viss del av att an- tal besök ökat.

Tabell 10.1] Samhällssubvention i kronor per besök till vissa institutioner under 1960—talet.

Fasta priser med 1960 som basår Löpande priser

1960/61 1965/66 1968/69 1969/70 1969/70 1970/71

Operan (53)3 57 63 63b 129C 138 Dramatiska teatern 13 32 32 27b 54C 58 Stadsteatrar inom

storstadsområden 10 20 23 21 37 40 Stadsteatrar utom

storstadsområden 7 13 14 15 28 28 Yrkesorkestrar inom

storstadsområden 9 19 27 27 49 52 Yrkesorkestrar utom

storstadsområden 15 14 17 21 37 37

a Spelåret 1960/61 särskilt låg besökssiffra på grund av ombyggnadsarbetcn. Om beräkningen görs med utgångspunkt i 1961/62 års besökssiffror blir subventionen 33 kr per besök.

Exklusive lönekostnadspålägg och hyreskostnader. C Inklusive lönekostnadspålägg och hyreskostnader.

De uppgifter som ges i tabell 10.12 om statssubventionen till Riksteatern och Riks— konserter per besök kan inte jämföras med uppgifterna för andra institutioner eftersom de endast avser det statliga stödet och inte hela samhällsstödet.

Under 1970-talet bör det knappast kunna bli fråga om en fortsatt lika stark ökning av stödet till institutionsverksamheten som un- der 1960-talet. Allt talar för att framför allt en kontinuerligt ökad lönenivå gör att samhällssubventionen kommer att behöva öka utan att det därför är fråga om någon reell standardförbättring.

Den allmänna löneutvecklingen i samhäl- let går inte att förutse. En stor del av eftersläpningen för de institutionsanställdas löner i relation till jämförbara grupper får

Tabell 10.12 Statssubvention till Rikstea- tern och Rikskonserter budgetåren 1969/70 och 1970/71 1 kronor per besökare.

1969/70 1970/71 Svenska riksteatern 22 23 Rikskonserter Allmänna konserter 47 37 lntema konserter 20 — Musik för Ungdom 18 — Skolkonserter 5 S

anses ha inhämtats. Fortfarande finns det dock låginkomstgrupper bland de institu- tionsanställda.

Institutionernas inkomster av biljetter och abonnemang har fått en minskad betydelse. Kulturrådet kommer att vid behandlingen av avgifterna inom kulturområdet (10.11) för- orda en fortsatt lågprispolitik. Begränsade avgiftshöjningar bör dock kunna bli aktuella inom ramen för en differentierad avgifts— politik. Dessa kan sannolikt inte motverka en fortsatt minskning av biljettinkomsternas roll för finansieringen av institutionernas verksamhet.

Vad slutligen beträffar den tredje faktorn som legat bakom den ökade samhällssub- ventionen under 1960-talet, nämligen oer- sonalexpansion och allmän nivåhöjning, räk- nar kulturrådet — som utvecklats ingående i det föregående — med en betydande ökning av antalet anställda vid de regionala institu- tionerna och relativt sett i ännu högre grad för de på liknande ekonomiska villkor arbetande fria grupperna. Tanken bakom denna expansion ärinte att öka de ensemb- ler som spelar för nuvarande publik utan att vinna nya publikgrupper. Om den förutsatta publikökningen helt kan bidra till att hålla nere samhällssubventionen per besök är omöjligt att veta. Ett ökat turnerande verkar kostnadsfördyrande. Vid den uppsökande

verksamhet för olika grupper som kulturrå- det förordar är publiken ofta liten. Samtidigt krävs ofta mer begränsade personalinsatser.

En sträng hushållning med de ekonomiska resurserna kommer även i fortsättningen att bli nödvändig. Det är därför enligt kulturrå- dets uppfattning angeläget, att institutioner och organisationer inom kulturområdet be- aktar kostnadsaspekten av sin verksamhet i högre grad än fn. Detta gäller särskilt vid valet mellan olika verksamhetsformer. De ekonomiska aspekterna får inte dominera över de kulturpolitiska, men det är samtidigt nödvändigt att på olika sätt följa hur kostnaderna för varje verksamhet utvecklas och att välja ekonomiskt sett rationella lösningar.

Såväl kulturinstitutioner och organisatio- ner som anslagsprövande organ måste göra avvägningar mellan kostnaden och den nytta denna förväntas medföra. Fullständiga kost- nads- och nyttoanalyser (cost-benefitanaly- ser) är svåra att genomföra inom kulturom- rådet. De kräver att man väger samman alla effekter, såväl positiva som negativa sådana. I nyttobegreppet bör vägas in uppfyllelsen av alla relevanta kulturpolitiska mål, även om måluppfyllelsen är svår att mäta i kvantita- tiva termer. En metodik för cost-benefitana- lyser på kulturområdet saknas. Detta gäller inte endast vårt land. Inte heller utomlands förefaller man ha kommit mycket längre i detta avseende. Det framgår bl a av Unesco- skriften Cultural development: experience and policies (av Augustin Girard, Paris 1972, s 122). Behovet av forskning understryks där.

10.11

10.1 1 .1 Nuvarande förhållanden

Verksamheter för vilka det allmänna har ett ansvar kan finansieras på, generellt sett, två helt skilda sätt. Den ena metoden är att nyttjarna betalar kostnaderna genom avgif- ter. Den andra metoden, finansiering med skattemedel, innebär att i princip alla med- borgare delar kostnaderna. Anslag till verk- samheten i fråga ges över statens, lands- tingets och/eller kommunernas budget. En kombination av de två vägarna är vanlig.

Ren avgiftsfinansiering förekommer när man inte eftersträvar den inkomstomfördel- ning som skattefinansieringen medför. Ex- empel på i princip helt avgiftsfmansierad samhällsservice är järnvägs-, post- och tele- kommunikationema. Inom avgiftsfmansie- ringens ram kan sedan en prisdifferentiering ske, tex genom mängdrabatter och rabatt för vissa befolkningsgrupper. Det betyder att full kostnadstäckning inte nås på alla enskil- da tjänster men väl totalt sett.

En ren skattefinansiering används för den verksamhet som avser alla medborgare kol- lektivt eller för nyttigheter som svårligen kan tillhandahållas i privat regi, tex försvaret och polisen. Här är en avgiftsfinansiering 'omöjlig. Den rena skattefinansieringen an- vänds också när man vill göra utnyttjandet oavhängigt den enskilda individens betal- ningsförmåga. Utbildningsområdet (t ex gymnasieskolan och den högre utbildningen) kan tjäna som exempel.

Avgifter inom kulturområdet

En kombination av skatte- och avgiftsfi- nansiering av samhällsservice är vanlig. Som exempel kan nämnas sjukvården, vissa socia- la tjänster (tex barntillsyn, förskola, ålder- domshem, hemsamariter). En kombination av finansieringsformerna används när man avser att nyttjarna skall stå för en del av kostnaderna eller när man inte kan ta ut hela kostnaden avgiftsvägen (t ex därför att barn- daghemmen då skulle bli så dyra att betal- ningssvaga grupper inte anser sig ha råd att utnyttja dem). Avvägningen mellan skatte- och avgiftsfinansiering blir beroende av för- hållandena inom varje särskilt område och av de mål som finns för samhällets insatser på området.

Den samhällsstödda kulturverksamheten finansieras på olika sätt inom olika kultur- sektorer. Vissa verksamheter finansieras helt med skattemedel, tex biblioteken, arkiven, viss musei- och utställningsverksamhet samt den högre utbildningen inom kulturområdet. Radio- och TV-området är — med bortseen- de från utlands- och skolradio — det viktigas- te exemplet på en fullständig avgiftsfmansie- ring. En kombinerad finansieringsform är dock det vanliga. Det gäller t ex teater- och musikinstitutionema, viss musei- och utställ- ningsverksamhet, folkbildningsorganisatio- nernas verksamhet och de flesta kommunala musikskolor. Fördelning mellan samhällsstöd och avgifter varierar mellan olika verksam- heter. Skillnaderna är ofta historiskt betinga- de.

Avgiftsfrågorna inom kulturområdet de- batterades med växlande intensitet under 1960-talet. Diskussionen har i allmänhet gällt avgifternas betydelse för konsumenter- na. Förslag om avgiftsfrihet inom alla kultur- sektorer har upprepade gånger förts fram. Förslag om sänkta eller slopade avgifter har också lagts fram av vissa institutioner, bl a Dramatiska teatern. Teater- och orkester- rådet tog upp frågan i sin utredning Orkes- terorganisationen i Sverige (1969). Rådet föreslog där en försöksverksamhet med gra- tiskonserter under ett spelår vid vissa orkest- rar. Förslagen har inte lett till några åtgärder. Däremot har olika institutioner och fria grupper inom ramen för sin ordinarie verk- samhet gett gratisföreställningar, främst av uppsökande karaktär.

Avgiftsfrågorna har nyligen aktualiserats genom den av statsmakterna i år beslutade förändringen av konstruktionen av statsbi- dragen till Operan, Dramatiska teatern och Riksteatern. Ett motiv för förändringen var enligt departementschefen (prop 197211 bil 10 s 13) att teatrarna borde söka möta det ökade kostnadstrycket med åtgärder som ökar inkomsterna. Statsbidraget ökas inte längre såsom tidigare automatiskt i den mån inkomsterna inte uppgår till i staten beräk- nat belopp.

Ett avskaffande av avgifterna vid statliga museer och kulturminnesmärken föreslogs i en motion till 1972 års riksdag (motion 1972:673 av herr Hermansson m fl). Kultur- utskottet (KrU 1972:18) avstyrkte förslaget med hänvisning till de merkostnader som det skulle medföra.

En viktig del av diskussionen om Sveriges Radios ekonomi avser avgifternas storlek. Frågan aktualiseras regelbundet i riksdagen. TCO-KU förordade att avgiftsfinansiering skulle användas endast för den löpande verksamheten, medan bl a investeringar och distributionskostnader borde skattefinansie- ras. Vid avvägningen av avgifternas storlek borde "enligt TCO-KU särskild hänsyn tas till grupper med svag betalningsförmåga. I en dansk offentlig utredning om den danska radion (Betaenkning afgivet av radiokom-

missionen, Betaenkning nr 592, 1970) före- slog en minoritet skattefinansiering av radio- verksamheten med hänvisning till de stigande avgifterna som särskilt träffar personer med låga inkomster.

Tillgängligt utredningsmaterial om avgifts- frågorna inom den samhällsstödda kultur- verksamheten är emellertid knapphändigt. Rådet har därför låtit göra en specialunder- sökning av avgifterna inom teater-, film- och museiområdena (se bilaga B, Enkäter och undersökningar utförda av kulturrådet eller med dess medverkan, nr 39).

Nära knuten till frågan om avgifter för olika tjänster är frågan om priset på sådana kulturprodukter, vars framställning eller distribution samhället stöder. Det kan gälla tidningar, tidskrifter, konst, konsthantverk och grammofonskivor. Hittills har samhället i första hand inriktat sitt stöd på lån av olika produkter, framför allt genom bibliotek och filmotek. När stöd har getts till press, tidskrifter och film har det inte varit för att påverka priserna utan för att bibehålla en mångsidig produktion inom resp område.

10.11.1.1 Avgifternas storlek

De högsta avgifterna finns på teaterområdet. Kulturrådet har särskilt studerat priserna vid sex samhällsstödda scener spelåret 1969/70 (Operan, Dramatiska teaterns stora och lilla scen, Helsingborgs stadsteater, Norrbottens länsteater samt Riksteaterns föreställningari Sundsvall). Genomsnittspriset i salongen va- rierade vid dessa scener mellan 16 kr och 11:50 kr. Det högsta pris som förekom var 25 kr (Operan) och lägsta pris 3 kr (Drama- tiska teaterns stora scen). Ordinarie priser reducerades genom rabatter och genom uppsökande teater som gavs till lägre priser eller helt gratis. Den genomsnittliga biljett- intäkten per besök vid samtliga statsunder- stödda teatrar var spelåret 1970/71 ca 7:30 kr.

Vid privatteatrarna — liksom inom varieté, kabaret och liknande former av estradunder- hållning _ ligger biljettpriserna av naturliga skäl högre. Vid Vasa—Teatern i Stockholm

var spelåret 1969/70 högsta pris 30 kr, lägsta pris 5 kr och genomsnittspriset 25 kr.

De fria teatergrupperna håller som regel lägre priser än institutionerna.

Avgifterna för konserter är vanligen lägre än de för teaterföreställningar. Spelåret 1968/69 var det endast två av landets åtta statsunderstödda orkesterinstitutioner som hade ett högsta biljettpris på 10 kr eller mer. Den genomsnittliga biljettintäkten per besök vid samtliga dessa orkestrar var detta spelår ca 2:95 kr (samma spelår för de statsunder- stödda teaterinstitutionema ca 7:25 kr). Motsvarande prisnivå torde gälla andra kon- serter inom samma musikgrenar, tex SOR- orkestrarnas konserter och körkonserter. Även här förekommer gratiskonserter sär- skilt av uppsökande slag.

Inom andra musikgenrer, tex jazz, pop och vissång, förekommer mycket varierande prissättning vid konserter och andra fram- trädanden. Framför allt vid utländska gäst- spel kan det bli fråga om höga avgifter.

På musei- och utställningsområdet tilläm- pas olika avgiftsprinciper vid olika institu- tioner. Vissa museer, konsthallar och mot- svarande har fri entré. Av 48 regionala och lokala institutioner som kulturrådet studerat förekom vid 13 fri entré år 1970. År 1971 hade antalet ökat till 17. Andra museer och konsthallar har fri entré i vissa sammanhang, tex för sina fasta samlingar, vid mindre utställningar eller vissa veckodagar, medan man i andra fall tar entré. Ytterligare andra museer har entréavgifter vid all sin verksam- het. Entréavgifterna är dock i de flesta fall låga. Genomsnittspriset har de senaste åren legat kring 1 kr för vuxna och 50 öre för skolungdom, pensionärer och värnpliktiga.

De privata konstgallerierna har fri entré, eftersom de baserar sin verksamhet på försäljning.

Folkbibliotekens tjänster står sedan länge kostnadsfritt till förfogande. Endast för Specialtjänster såsom kopiering, lokaluthyr- ning uttas avgift.

Sveriges Radios verksamhet finansieras — med undantag för Skolprogrammen och utlandsprogrammen — med avgifter. De

uppgår till 50 kr per år för endast radio, 220 kr per år för svart-vit TV och 320 kr per år för färg-TV (inklusive radio). När det gäller TV och särskilt färg-TV torde apparatkost- naderna spela väl så stor roll som avgifterna.

Deltagaravgiften i studiecirklar varierar ganska mycket, bl a beroende på ämne och antal studietimmar. Avgiften för de flesta cirklar ligger dock mellan 30—80 kr. Det betyder 3—8 kr per sammankomst.

Avgifterna för det samhällsstödda kultur- utbudet bör ses i relation till prisnivån inom privat drivna kultursektorer.

På biograferna var det genomsnittliga biljettpriset 6:85 kr spelåret 1970/71. Spännvidden mellan högsta och lägsta pris för en normalföreställning är betydligt mind- re än inom teatrarna och inom de flesta orkesterinstitutioner. Någon prisdifferentie- ring förekommer knappast.

Normalpriset på grammofonskivor ligger i dag kring 7 kr för Singelskivor och kring 28 kr för LP-skivor. Vissa billighetsserier före- kommer.

Bokpriserna varierar, om man bortser från uppslagsverk och viss speciallitteratur, från ett par kronor ända upp till 60—70 kr per volym. Den 5 k kiosklitteraturen ligger sällan över 5 kr, medan den ambitiösare pocketut- givningen vanligen ligger mellan 10—20 kr per volym. Utanför pocketutgivningen är det ett fåtal titlar som betingar ett pris under 25 kr. Bokklubbar med rabatterade priser och billighetsserier förekommer dock.

10.11.1.2 Prisdifferentiering

Inom den samhällsstödda kulturverksam- heten och särskilt inom institutionerna ar- betar man i stor utsträckning med enhetliga grundavgifter oberoende av innehållet i och kostnaderna för det enskilda programmet. Vissa museers högre entréavgifter vid större specialutställningar, Operans högre biljettpris vid solistgästspel och riksteaterföreställ- ningarnas högre biljettpriser på vissa Operett- föreställningar är undantag från denna hu- vudregel.

Grundavgiftema modifieras däremot ge-

nom en omfattande prisdifferentiering. Med prisdifferentiering menas då olika priser för en och samma vara eller tjänst, utan att prisolikheterna kan motiveras av kostnads- olikheter. Prisdifferentieringen på kulturom— rådet är av en rad olika slag.

Mängdrabatt i form av abonnemang och grupprabatter förekommer vid teaterföre- ställningar, konserter och delvis också vid utställningsbesök. Priset sätts ned för att stimulera upprepade besök och besök av större grupper. Vidare underlättas produ- centens _ arrangörens informations- och för- säljningsarbete. Genom att knyta en abon- nentstock till verksamheten skapas en eko- nomisk trygghet för producenten # arrangö- ren, vars planering underlättas.

Exempel på prisdifferentiering efter va- rans eller tjänstens funktion är det utbud som ingår som ett led i skolans arbete (skolteater, skolkonserter, utställningar i el- ler för skolan) och en stor del av den uppsökande verksamheten. Man måste här ta hänsyn till förhållanden utanför kulturom- rådet. När skolans undervisning i övrigt är avgiftsfri, måste skolkonserten också vara det, om den skall utgöra ett led i skolarbetet. Man kan inte ta entréavgift i en personalmat- sal, om man gör en lunchkonsert osv. Motivet kan Också vara att introducera en nyhet med ett lägre pris som lockmoment.

Prisdifferentiering efter betalningsförmåga är vanlig. Här avses rabatterna för barn, studerande, värnpliktiga och pensionärer. Motivet är att undanröja ekonomiska hinder för de betalningssvaga grupper som är möj- liga att avgränsa.

Prisdifferentiering på tidsmässiga Och/eller geografiska grunder förekommer också. Som exempel kan nämnas matinéer och uppsö- kande verksamhet. Motivet kan vara att stimulera till besök på andra tider och i andra lokaler än vanligt. Ofta finns även andra motiv, t ex lägre kostnader och inrikt- ning mot betalningssvaga publikgrupper.

På teatrar och biografer och i konsertlo- kalerna finns slutligen en differentiering efter platsen i salongen. Här är det närmast fråga om en skillnad i de tjänster man

erbjuder (man ser och hör bättre på vissa platser i salongen), även om producentens — arrangörens kostnader för tjänsterna är de- samma.

Fördelningen på ordinarie pris och olika rabattgrupper varierar från sektor till sektor och från institution till institution. Av de teatrar kulturrådet särskilt studerat varierade andelen rabattbiljetter spelåret 1969/70 mel- lan 78 % (Helsingborgs stadsteater) och 43 % (Riksteaterns föreställningar i Sundsvall) av hela antalet försålda biljetter. Rabatterna efter betalningsförmåga (skolungdom, värn- pliktiga och pensionärer) var den vanligaste rabattgruppen vid fyra av de sex studerade statsunderstödda scenerna. Vasa-Teatern, som bara ger en eller två uppsättningar per spelår och som därför inte säljer abonne- mang, hade detta spelår 36% rabatterade biljetter.

Inom musei— och utställningsområdet är rabatterna efter betalningsförmåga den vik- tigaste rabattformen. Inom den privata sek- torn av kulturområdet förekommer nästan ingen prisdifferentiering av ovan nämnda slag.

lO.ll.l.3 Avgifternas andel av totalintäk- terna

De samhällsstödda kulturinstitutionerna fö- refaller under 1960-talet i allmänhet ha drivit en lågprispolitik i syfte att behålla eller vidga sin publik. Man har undvikit att låta den höjda kostnadsnivån slå igenom i form av höjda biljettpriser. Andelen rabatterade biljetter har ökat. Somliga institutioner har dock genomfört begränsade avgiftshöjningar. Samtidigt har vissa museer gått över till fri entré.

Utvecklingen av biljettpriserna under 1960-talet i löpande priser vid fyra teatrar framgår av figur 10.1. Mätt i fasta priser har biljettpriserna minskat avsevärt vid dessa teatrar (figur 10.2). Det genomsnittliga bil- jettpriset exklusive rabatter vid Operan har under 1960-talet sjunkit med 36% och vid Dramatiska teatern med 50 %. Samtidigt har andelen rabatterade biljetter vid de två

Kronor

ll 25— 24— 23— 22— 21— 20— axet" 19- Vasa'te

18— 17” Operan 16- 15— 14* 13— 12—

1 1 — 10 Helsingborgs stadsteater

Dramatiska teatern

1960 ' 1961 ' 1962 '1963 ' 1964 ' 1965 ' 1966 '1967 ' 1968 ' 1969 1970 År

Figur 10.1 Genomsnittligt biljettpris exklusive rabatter vid tre institutionsteatrar och en privatteater spelåren 1960/61—1969/70. Löpande priser.

Kronor

20 —"

15 — Vasa—teatern

10 — Operan Dramatiska teatern

5 — Helsingborgs

stadsteater

I | i | | I | ] I | 7 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 År

Figur 10.2 Genomsnittligt biljettpris exklusive rabatter vid tre institutionsteatrar och en privatteater spelåren 1960/61—1969/70. Fasta priser.

% l

55 —

50 —

45 —

40 —

35 —

30 — . Norrbottens länsteater

25 —

Helsingborgs

20 — stadsteater

15" Dramatiska

teatern

10 — Operan

5 _ | | | I | | | I l I = 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 År

Figur 10.3 Avgifternas andel av totalintäktema vid fyra institutionsteatrar Spelåren

1960/61—1969/70.

teatrarna ökat väsentligt, nämligen från 3 % till 18 % resp från 1 % till 30 %.

Det är av intresse att jämföra den starkt samhällsstödda teatersektorn med den under 1960-talet praktiskt taget helt osubventio- nerade filmbranschen. Genomsnittspriset för biljetter vid samtliga biografer i landet ökade under 1960-talet med 85 %i fasta priser.

Avgifternas minskande betydelse för fi- nansieringen av teatrarna illustreras av figur 10.3 som visar avgifternas andel av totalin- täktema vid fyra teatrar under 1960—talet. Utvecklingen är dock inte alldeles enhetlig. För Norrbottensteatern har nämligen biljett- intäkterna haft en ökande betydelse under de första verksamhetsåren. För samtliga statsunderstödda teatrar har avgifternas an- del av totalintäktema sjunkit från 34% spelåret 1960/61 till 15 % spelåret 1970/71.

Det är möjligt att den hittillsvarande

trenden kommer att brytas för de statliga teatrarna. Genom den förut nämnda nya an- slagskonstruktionen har teatrarna hamnat i en ny avvägningssituation, där det inte längre är möjligt för dem att i samma utsträckning som hittills bortse från inkomsterna av bil- jettförsäljningen.

Utvecklingen för musikinstitutionema är likartad med den inom teatern men avgifter- nas andel av de totala intäkterna är ännu lägre. Vid de samhällsstödda orkestrarna sjönk de från 14 % spelåret 1960/61 till 8 % spelåret 1970/71.

För de samhällsstödda musei- och utställ- ningsinstitutionerna saknas exakta uppgifter. Utvecklingstendensen under 1960-talet har dock varit densamma som för teatrar och musikinstitutioner. Budgetåret 1969/70 tor- de entréavgifterna vid större samhällsstödda museer och konsthallar ha utgjort något över

10 % av omslutningen.

Entréavgifterna vid de samhällsstödda kul— turinstitutionerna (exklusive folkbibliote- ken) uppgick verksamhetsåret 1969/70 till 26 milj kr eller 11 % av den totala omslut- ningen om 238 milj kr.

10.11.1.4 Avgifternas betydelse för konsumenterna

De sociologiska undersökningar som gjorts om människors attityder till och deltagande i kulturverksamhet av olika slag har visat på en rad olika hinder för deltagande. De vanligaste hindren har visat sig vara (utan inbördes rangordning) bristande informa- tion, bristande tid (tex genom övertidsar- bete eller långa resor), trötthet (på grund av krävande arbete), svårighet att vara hemifrån (dvs vanligen svårigheter med barnpasming), olämplig tidpunkt samt höga kostnader. Till detta bör läggas sociala och psykologiska hämningar av olika slag (t ex att en person av olika skäl anser sig oförmögen att förstå en teaterpjäs eller en utställning och då inte uppsöker den).

Kostnaderna för ett institutionsbesök är alltså endast ett av flera hinder. Hur viktig kostnadsfrågan är inom olika grupper ärinte klarlagt. Enligt vissa undersökningar tex Swedners studier av teater- och musikvanor i Storstockholm år 1965/66 (Swedner, H Teatervanor och musikvanor i Storstock- holm, Stadskollegiets utlåtanden och me- morial, bihang 76, Stockholm 1967; Swed- ner, H & Yagiie, D, Teaterpublikundersök- ningar — en kommenterad översikt, Socio— logiska institutionen vid Lunds universitet, stencil, 1969) förefaller kostnadsfrågan (här närmast biljettpriser) vara relativt betydelse- full för vissa grupper. Andra sociologiska undersökningar i olika nordiska länder tyder på att biljettpriserna skulle spela en mindre roll bland de faktorer som hindrar teater- besök.

På en fråga i Swedners Stockholmsstudie om vilka faktorer som minskade benägenhe- ten att gå på teater angav 23 % av männen och 41 % av kvinnorna biljettkostnaden som

orsak. 41 % av männen hänvisade till trött- het på grund av hårt arbete. Svårighet att få tag på biljett, känsla av att kunna för litet om teater, problem med att föreställningen slutar för sent, hinder på grund av arbete under teatertid, problem med att föreställ- ningen börjar för tidigt och svårigheter att få tag på barnvakt hade dock ungefär lika stor betydelse för männen som de höga biljett- priserna. För kvinnorna var det däremot den viktigaste orsaken.

Kostnaderna för ett institutionsbesök be- står av flera komponenter. Förutom biljett- priset har man att räkna med tex resor och kostnad för barnvakt. Baumol & Bowen fann (Performing Arts — The Economic Dilemma, New York, 1966) att 90% av amerikanska teater-, balett- och konsertbesökare hade andra utlägg än för biljetterna som var lika stora som biljettkostnaden. Hur proportio- nerna är i Sverige är inte närmare undersökt. Sannolikt är att kostnaderna för ett besök ofta inte är begränsade till utgifterna för bil- jetten.

Publikens känslighet för prisförändringar är också mycket litet undersökt i vårt land och några säkra slutsatser kan inte dras. Baumol & Bowen drar två slutsatser av sina undersökningar i Förenta Staterna:

Lägre biljettpriser medför att publiken kommer att bestå av personer som är mindre välbärgade och yngre men i högre grad av studerande och personer med högre utbild- ning. Även om låga priser i viss utsträckning förändrar publiksammansättningen uppnår man inte en ”konst för folket”.

10.1 1 .2 Kulturrådets synpunkter på avgiftsfrägorna

Vissa verksamheter inom kulturområdet av typen tjänster finansieras helt med skatte- medel. Andra finansieras helt genom entréav— gifter. Kombinationer mellan de båda finan- sieringsformerna är vanliga. För de kulturin- stitutioner som är kombinerat skattemedels- och avgiftsfinansierade har under 1960-talet skett en betydande förskjutning i proportio- nerna mellan dessa finansieringsformer. Av—

gifternas andel har minskat. Samtidigt har avgifterna, räknade i fast penningvärde, sjunkit. Betydelsen av institutionernas egna inkomster har därmed minskat. För knap- past någon institution svarar avgifterna nu för mer än 20% av de totala inkomsterna. Vid museer och orkestrar uppgår de vanligen till mindre än 10 %. Driftkostnaderna har således i allt större utsträckning kommit att täckas av skattemedel.

Både i vårt land och i flertalet andra länder har det varit en grundläggande princip att folkbibliotekens tjänster tillhandahålls avgiftsfritt. Detta har med all säkerhet bidragit till att biblioteken fått den centrala ställning de har i dag. Avgiftsfriheten för folkbiblioteken måste därför enligt kultur- rådets mening vara en självklar del av den fortsatta bibliotekspolitiken.

Allt fler museer och konsthallar har börjat tillämpa fri entré. För alla de utställningar som placeras ut i lokaler som inte i första hand är avsedda för utställningar kan av praktiska skäl någon entréavgift inte tas ut av besökarna. Detsamma gäller skolutställ- ningar som utgör en betydande del av Riksutställningars verksamhet. Vid de statli- ga Och större statsunderstödda museerna förekommer emellertid normalt avgifter. Budgetåret 1970/71 beräknas inkomsterna av inträdesavgifter vid de statliga och större statsunderstödda museerna (inkl en de] av Skansens intäkter) till drygt 4 milj kr. Särskilt för större konstutställningar spelar inkomsterna av inträdesavgifterna en viktig roll för att finansiera kostnader för bla transporter och försäkringar.

Enligt vad kulturrådet erfarit avser MUS 65 att föreslå att avgifterna för inträde till de statliga museernas utställningar och evene- mang avskaffas. Kulturrådet är positivt till förslaget. Ett genomförande kräver att mu- seerna kompenseras för inkomstbortfallet och att de får den ekonomiska rörelsefrihet som inkomsterna av inträdesavgifterna i dag ger. Det är därför en reform som måste genomföras successivt.

Situationen inom teaterområdet och mu- sikområdet är i vissa avseenden likartad.

Institutionernas uppsökande verksamhet och skolverksamheten är vanligen avgiftsfri. För den del av de samhällsstödda kulturin- stitutionernas verksamhet som är förlagd till teatrar och konserthus tas normalt ut inträ- desavgifter. En lågprispolitik har dominerat. Andelen rabatterade biljetter som säljs till ungdom, pensionärer och andra grupper, har ökat vid de av kulturrådet undersökta teatrarna. Sannolikt är läget likartat vid övriga institutioner.

Avgifterna hari dag en förhållandevis liten betydelse för finansieringen av teater- och musikinstitutionernas verksamhet. Stat och kommun stödde budgetåret 1969/70 stads- teatrar och därmed likställda teatrar med genomsnittligt 34 kr per besök. Fördelas biljettintäkterna på antalet besök blir det endast 7 kr. Statsstödet till Operan och Dramatiska teatern var samma år 127 kr resp 53 kr per besök medan intäkterna uppgick till 11 kr resp 6 kr. Inte ens drastiska avgiftshöjningar skulle ha kunnat väga upp de ökningar av driftkostnaderna som skett under 1960-talet.

Kulturrådet anser det helt orealistiskt att avgifterna vid teater- och musikinstitutioner- na i framtiden skulle kunna få en väsentligt större betydelse. Kraftigt höjda biljettpriser skulle sannolikt endast marginellt kunna påverka institutionernas ekonomi. På längre sikt måste man acceptera att avgifterna får en minskad roll för finansieringen av teater- och musikinstitutionernas verksamhet. Ur kulturpolitisk synpunkt talar flera skäl mot att ge avgifterna en ökad betydelse.

Institutionernas arbetsmöjligheter skulle försämras genom en ökad avgiftsfinansiering. Kontinuitet i verksamheten och anställnings- trygghet för personalen karakteriserar teater- och musikinstitutionema. En förutsättning för detta är en trygg ekonomi. 1 uppgifterna ingår att presentera konstnärligt angelägna produktioner trots att det ofta är svårt att förutse publikintresset och därmed inkoms- terna. Ett ökat beroende av biljettintäkterna skulle försvåra sådana produktioner. Det skulle vidare nödvändiggöra en höjd biljett- prisnivå, räknat i fast penningvärde. Härige-

nom skulle den ur social synpunkt sneda rekryteringen troligen bli ännu mer markant.

Kulturrådet förordar i stället en fortsatt lågprispolitik för teater- och musikinstitutio- ner. Ekonomiska hinder får inte liggai vägen för deltagande i kulturverksamhet. Effekten av de stora subventionerna till kulturinstitu- tionerna kan förfuskas om de skulle tvingas till en helt annorlunda prispolitik. I institu- tionskapitlet (6.8.2) har kulturrådet under- strukit betydelsen av ökad information och bättre publikkontakt. Lågprispolitiken och den differentierade prisPolitik som rabatter- na medför har ett nära samband med dessa åtgärder.

Mycket tyder på att det från de anslags- beviljande myndigheternas sida under de närmaste åren kan uppkomma ett tryck på institutionerna att genomföra avgiftshöj- ningar. Den omsvängning som 1972 års beslut i fråga om avgifterna vid Operan och Dramatiska teatern innebär skulle kunna tyda på detta. Kulturrådet har tidigare uttalat att rådet hyser viss förståelse för syftet bakom reformen i anslagstekniskt avseende. En förutsättning är dock att den inte kommer att leda till några drastiska ändringar i den hittillsvarande lågprispoliti- ken. Att vissa justeringar av avgifterna genomförs finner kulturrådet godtagbart, under förutsättning att man har kvar en differentierad avgiftspolitik som kan undan- röja olägenheterna för de inkomstsvaga grup- perna. Skulle avgifterna aldrig höjas innebär det en kontinuerlig sänkning i fasta priser räknat. Möjligheterna till differentiering ef- ter betalningsförmäga är dock begränsade. Endast vissa betalningssvaga grupper kan avgränsas så väl att de kan få särskilda rabattformer. Vissa möjligheter till riktade åtgärder torde dock finnas om man ger en klarare målinriktning åt publikorganisatio- nernas arbete.

Trots en klart positiv inställning till fri tillgång till kulturaktiviteter och låga priser vid kulturinstitutionerna kan rådet inte förorda ett omedelbart generellt avskaffande av entréavgifterna vid teater- och musikin- stitutionernas reguljära föreställningar och

konserter. Skälen mot en total finansiering med skattemedel är flera.

Avgifterna är endast en av de hindrande faktorerna. Det är som framgått av det föregående inte säkert att de är den viktigas- te faktorn. Vill man öka tillgängligheten gäller det att prioritera mellan de insatser som behöver göras. I förhållande till nuva- rande publikgrupper är det möjligt att vissa prishöjningar — vid en del institutioner t o rn betydande prishöjningar — skulle ske utan att utnyttjandet av institutionernas tjänster skulle avta nämnvärt. Detta gäller dock knappast de nu utanförstående publikgrup- per som kulturrådet finner särskilt angeläget att nå. Dessa representerar betalningssvagare och mindre konsumtionsbenägna grupper. I stället skulle sänkta avgifter kunna ha en positiv effekt gentemot dessa grupper. Det är emellertid mycket osäkert hur stor effekten skulle bli och om en sänkning av avgifterna skulle vara den effektivaste åtgärden med hänsyn till de ekonomiska resurserna som står till buds.

Ett avskaffande av avgifterna, liksom också en sänkning av dem, innebär en kostnad som måste vägas mot andra utgifter. Ett avskaffande av nuvarande låga avgifter inom teatern skulle sålunda vid oförändrad omfattning av verksamheten belasta samhäl- let med en utgiftsökning, som budgetåret 1970/71 uppgick till 22 milj kr. På teaterns och musikens områden är det enligt kultur- rådets mening sannolikt att ekonomiska resurser av betydligt mindre storleksordning kan ge större effekt om de sätts in på tex ökad information och uppsökande verksam- het än om de används för att sänka avgifterna eller, vilket kräver betydligt större insatser, för att avskaffa dem.

Ett par ytterligare skäl mot en total skattefinansiering kan nämnas, även om de har en mer begränsad betydelse, nämligen inkomstfördelningseffekten och effekten på icke subventionerade sektorer.

En finansiering med skattemedel har med nuvarande sociala sammansättning av teater- och musikinstitutionernas publik en viss inkomstfördelningseffekt. Samtliga skatte-

betalare bidrar till verksamheter som mest utnyttjas av högavlönade. Denna situation förstärks om utbudet blir avgiftsfritt eller om avgifterna sänks och besökarsammansätt- ningen förblir oförändrad.

En total avgiftsfrihet vid teater- och musikinstitutioner — liksom för övrigt också av en alltför långt gående odifferentierad lågprispolitik _ påverkar ofrånkomligen icke-subventionerade sektorer. De låga pri- serna på samhällsstödda teatrar i Stockholm har tex sannolikt redan hittills skapat vissa problem för den privata teatern som måste hålla avsevärt högre priser. Om teatrar tillämpar avgiftsfrihet kan givetvis publiken vid det stora flertalet biografer, som drivs utan samhällsstöd, fråga sig varför biobesök skulle vara avgiftsbelagda. Upplevelsen av god film är inte ur kulturpolitisk synpunkt mindre önskvärd än teaterupplevelsen.

Radio och television är i fråga om den del av sändningarna som är riktad till allmän- heten exempel på en kulturverksamhet som är helt avgiftsfmansierad. Ingen avgiftsdiffe- rentiering förekommer. Avgifterna är höga. Räknat per lyssnar- eller tittartimme är dock kostnaden utomordentligt låg. Som sagts i det föregående är avgiftspolitiken en central del i hela frågekomplexet om Sveriges Radios ekonomi. Det sammanhänger med en ibland ifrågasatt partiell eller eventuellt hel skattefinansiering och med reklamfinansie- ring. Till detta komplex hör också finansie- ringen av den utvidgning av ljudradioverk- samheten som kan bli följden av förslag från radioutredningen.

Kulturrådet har inte haft möjlighet att gå in på de olika aspekterna av radioverksam- hetens ekonomi. Rådet finner det angeläget att i den fortsatta behandlingen av radions ekonomi avgiftsfrågorna tas upp till förut- sättningslös diskussion. Om man inom alla andra sektorer av kulturområdet tillämpar en differentierad avgiftspolitik med hjälp av en långtgående subventionering, bör det moti- veras varför helt andra regler skall gälla för den kulturverksamhet som når flest antal personer inom alla befolkningsgrupper och alla delar av landet. Bl a bör prövas möjlig-

heterna till lägre avgifter för handikappade. För dessa grupper har radio och television en särskilt stor betydelse. En sådan differentie- ring av avgifterna förutsätter inte i och för sig skattefinansiering. En prisdifferentiering kan genomföras inom ramen för en avgifts- finansiering.

För finansieringen av den fria skapande verksamheten spelar avgifterna en relativt stor roll. Stat och kommun har inget direkt inflytande över den avgiftspolitik som folk- bildningsorganisationerna beslutar för studie- cirkelverksamheten. Indirekt är det statliga och kommunala stödet avgörande för hur stora avgifter som måste tas ut. De förslag till ändringar i bidragsvillkoren för studie- cirkelverksamheten som kulturrådet lägger fram är i första hand avsedda att göra villkoren bättre anpassade till kulturverksam- heten. Förslaget om en indexreglering av bidraget per studietimme syftar till att motverka att avgifterna kontinuerligt skall behöva höjas i takt med löne- och prisnivån. Arrangemangsbidraget bör kunna bidra till att föreställningar och konserter med låga avgifter kan komma till stånd. De fria grupperna följer en lågprislinje. Ibland tas ingen avgift upp av publiken utan inkomster- na kommer andra vägar. Kulturrådets förslag om ökat stöd till de fria grupperna är ett led i en allmän kulturell lågprispolitik. De statsbidrag som föreslås tillkomma i fram- tiden för bla den kommunala musikskole- verksamheten bör kunna bidra till att sänka avgifterna eller i varje fall minska behovet av avgiftshöjningar.

Kulturrådet vill slutligen beröra en fråga av allmän natur, nämligen beslutsfattandet i avgiftsfrägorna.

I valet av prisnivå och graden av prisdiffe- rentiering bör den enskilda institutionen ha stor frihet. Det anslagsprövande organet måste dock ofrånkomligen bedöma storleken av institutionens inkomster och därmed den allmänna avgiftsnivån. Detsamma gäller gi- vetvis frågan om avgiftsfrihet. Det är ett kulturpolitiskt viktigt beslut att välja mellan att lägga ökade ekonomiska resurser på att kompensera ett inkomstbortfall eller på nya

utgifter. En institutions avgiftspolitik består doek av en rad delbeslut i fråga om rabatter, abonnemang och publikrekryterande åtgär- der som ingår i uppläggningen av institutio- nens hela verksamhet. I sådana frågor bör institutionens styrelse ha frihet att besluta.

Det statliga stöd till regionala kulturin- stitutioner som kulturrådet föreslår är utfor- mat så att kommuner och landsting helt får svara för den ökning eller minskning av samhällsstödet som uppkommer genom för- ändringar i institutionernas inkomster. Det är nämligen inte lämpligt att staten har något inflytande över avgiftsnivån vid de kommu- nalt stödda institutionerna. En viss avstäm- ning mellan avgiftsbeslut inorn statliga och icke-statliga institutioner är dock önskvärd, framför allt i områden där båda typerna förekommer.

Om kulturinstitutionerna gentemot de anslagsbeviljande organen skall kunna hävda en fortsatt lågprispolitik är det nödvändigt att kunskaperna om avgifternas roll ökas. Därför behövs forskning och försöksverk- samhet. Teater- och orkesterrådet, Dramatis- ka teatern och andra har i utredningar och anslagsframställningar föreslagit sådan för- söksverksamhet. Kulturrådet anser att det nya kulturrådet i samråd med bl a ekono- misk och sociologisk expertis bör svara för att en forskning om alla de faktorer som hindrar kontakt med kulturverksamhet kom- mer till stånd. Avsikten är att på detta sätt belysa avgifternas roll vid sidan om andra faktorer. Forskningen bör kombineras med försöksverksamhet.

] det föregående har talats om avgifterna för kulturtjänster. I fråga om prissättning på produkter som kulturinstitutionerna eller samhällsstödda organisationer producerar el- ler förmedlar är erfarenheterna fn blyg- samma. Som framgått av vad som sagts om behovet av insatser inom privat drivna kulturverksamheter kommer samhället san- nolikt att behöva göra ökade insatser till stöd för produktion och distribution av kulturvaror. Sådana åtgärder är inte nödvän- digtvis förknippade med en viss priSpolitik. Motivet för samhällsinsatserna har i varje fall

hittills i första hand varit att bibehålla en mångsidighet inom ramen för den prisnivå som bestäms av andra faktorer. [ vad mån samhällsorgan vill föra en aktiv prispolitik är en särskild fråga. Samhällsstöd till produk- tion av tex grammofonskivor kan ske såväl vid nuvarande marknadSpriser som vid lägre priser.

I avvaktan på MUS 65:s, filmutredningens och litteraturutredningens ställningstaganden anser sig kulturrådet inte kunna lägga fram några bestämda rekommendationer i fråga om prispolitiken på detta område. Utred- ningarna bör ägna uppmärksamhet åt dessa hittills litet belysta frågor. Senare bör det nya kulturrådet följa upp de ställningstagan- den som utredningsförslagen kan leda till.

10.12. Samhällets kulturutgifter fram till början av

1980-talet, ett förslag till prioritering

Det begränsade samhällsekonomiska utrym- met gör att prioriteringen mellan de anspråk som förs fram får stor betydelse. Detta gäller såväl mellan olika områden som inom ett område. För att en sådan prioritering skall kunna göras krävs det lämpliga metoder.

Om det skall bli möjligt att nå en bred diskussion om samhällets kulturpolitik, måste det också finnas en lämplig dokumen- tation om de ekonomiska aspekterna som underlag för en debatt. Ofta blir priorite- ringsfrågorna endast diskuterade i slutna kretsar i de beslutsfattande organen. I fortsättningen bör det finnas material både på den statliga sidan och inom landsting och kommuner som överskådligt visar utveck- lingen under en viss förfluten tidrymd och förslag både för den närmaste budgetperio- den och för framtiden. Det sista är särskilt viktigt. Besluten för nästkommande budget- period måste alltid relateras till en mer lång- siktig utveckling.

Den nuvarande fördelningen av kulturan- slagen i riksstaten ger ett dåligt underlag för prioritering efter de kategorier som kultur- rådet anser relevanta. Anslagen är f n huvud- sakligen fördelade efter konstområden. Rå- det finner att den översikt över kulturansla- gen som presenteras i tabell 10.13 bör kunna utgöra en vägledning vid en förändring av uppläggningen av kulturavsnittet i riksstaten.

] tabell 10.13 visas hur man kan belysa de långsiktiga prioriteringarna mot bakgrund av

utvecklingen under en period. En liknande metod skulle kunna användas inom kom- muner och landsting. Här utnyttjas översik- ten för att belysa volymförändringarna i de statliga utgifterna under 1960-talet och för att i form av ett räkneexempel visa hur kulturrådet vill se de statliga insatserna inriktade under återstoden av 1970-talet och fram till början av nästa decennium.

Översikten i tabell 10.13 är i huvudsak disponerad enligt den systematik som tilläm- pats i betänkandet. Den är indeladi följande huvudgrupper, nämligen för kulturområdet gemensamma ändamål, kulturinstitutioner, fri kollektiv skapande verksamhet, insatser inom privat drivna kultursektorer (littera- turstöd, presstöd etc), kulturarbetarersätt- ningar och stipendier samt utbildning inom kulturområdet. Inom sektorn för kulturin- stitutioner har det sedan för varje konstom- råde gjorts en uppdelning mellan stöd till centrala institutioner och till regionala resp lokala sådana. Inom sektorn fri kollektiv skapande verksamhet har en uppdelning skett i centrala insatser, studiecirkelbidragets kulturdel, lokalt aktivitetsstöd, kommunala musikskolor och motsvarande, arrange- mangsbidrag och yrkesmässigt arbetande fria grupper.

Översikten avser att visa den enligt rådet önskvärda framtida utvecklingen i fasta priser (utgifterna uttrycks i 1972/73 års priser eller prisnivå), dvs volymförändringen

av det statliga stödet. Siffrorna är alltså uttryck för en reell utbyggnad av verksam- heten eller bidragsgivningen. Däremot inne- fattas inga beräkningar av väntade löne- ökningar. Det bör observeras att ide redovi- sade volymförändringarna för 1960-talet in- går merkostnader p g a lönehöjningar som är större än förändringen av den allmänna pris- nivån.

Översikten presenterar inte kostnadsök- ningar för statliga kulturpolitiska insatser. För att göra sådana skulle ha krävts ett bättre faktaunderlag för hela området än som fn finns tillgängligt. Det är inte heller fråga om en prognos dvs en förutsägelse om vad som i realiteten kommer att satsas. I så fall skulle det ha krävts diskussioner med representanter för kommuner och landsting om vilka insatser de räknar med att kunna göra. Ett sådant förfaringssätt hade inte varit meningsfullt, eftersom tanken är att kultur- rådets betänkande skall bidra till att göra opinionen i samhället medveten om behovet av ökade insatser.

Syftet med översikten är att med utgångs— punkt i kulturrådets värderingar och övervä- ganden göra ett räkneexempel som visar hur de ekonomiska insatserna kan fördelas vid ett visst förutsatt ekonomiskt utrymme. Översikten illustrerar den nya inriktning av kulturpolitiken som kulturrådet föreslår. Tonvikten läggs på volymförändringar ut- tryckta i procent och inte på beloppen. Skulle det tillgängliga ekonomiska utrymmet för hela kulturområdet bli mindre än rådet förutsatt, bör den procentuella volymök- ningen för samtliga sektorer minskas i motsvarande mån. Det väsentliga är att man då behåller relationerna mellan volym- ökningen för de totala statliga kulturinsat- serna och de olika sektorerna.

Med hänsyn bl a till pågående arbete inom andra utredningar och rådets eget fortsatta arbete har rådet i betänkandet inte gått in på en närmare diskussion av utformning och dimensionering av det statliga stödet inom vissa sektorer. Det gäller folkbibliotek, musei- och utställningsverksamhet, kultur- minnesvård, arkivväsen, olika privat drivna

kultursektorer, kulturarbetarersättningar och utbildningen inom kulturområdet. Det har dock varit nödvändigt att för överblickens skull göra någon form av uppskattningar av ett utrymme för ekonomiska insatser även i fråga om dessa sektorer. Det kan dock i dessa fall inte bli fråga om annat än allmänna markeringar av vad som kan bedömas vara en rimlig volymförändring i relation till andra sektorer. Dessa har inte kunnat grundas på en konkret bedömning av behoven och utformningen av insatserna. För att stryka under att det endast är fråga om markeringar har siffrorna i översikten satts inom parentes.

I en framtid, sedan de olika utredningarna slutfört sitt arbete och det nya kulturrådet inrättats, bör det göras översikter av mot- svarande slag som tabell 10.13 men grundade på ett faktaunderlag av helt annat slag, utformat efter kontakter med bl a institutio- ner och organisationer. Ett material av sådant slag bör kunna ingå i det nya kulturrådets anslagsframställningar. Därvid är det önskvärt att föreslagna ökningar så vitt möjligt ställs i relation till olika kvanti- fierbara mål i en annan utsträckning än som varit möjligt i detta betänkande. På sikt bör presenteras någon form av mer fullständiga kostnads- och nyttoanalyser (10.10).

För att visa den nivå som stödet till olika sektorer skulle uppnå med den förutsatta expansionstakten redovisas i tabell 10.13 de beräknade utgifterna budgetåret 1977/78 och 1981/82. Dessa tal kan sedan jämföras med de för budgetåret 1972/73 anvisade anslagen. Ett uttryck för den förändrade inriktningen av de statliga insatserna är de förskjutningar i procentuell fördelning som visas i tabell 10.14.

De närmare överväganden som legat bak- om de här förutsatta volymförändringarna inom varje sektor har redovisats tidigare i detta kapitel då olika typer av statsbidrag behandlats (10.5—8). Här kommenteras där- för endast utvecklingslinjerna i stort.

De största förändringarna som innefattas i räkneexemplet för tiden fram till 1981/82 är att institutionernas andel av det totala statsstödet minskas från fn 59 till 39 %, att

1 0 Samhällets ekonomiska insatser

bfell 10.13 Statliga driftutgifter för kultur. Volymförändringar under 1960-talet samt räkneexempel för perioden 1973/74—l981/82.

; ' Stat- För kulturområdet Summa Kulturinstitu tioner ' ' . liga gemensamma ändamål Fri kollektiv skapande verksamhet Insatser Kultur- Utbild- dri t- Teaterinstitutioner Musikinstitutioner ' 1' k ' ' ' inom pri- ar- ning måf- Nya kul- Medel Bidrag Bib rote ibft's'tsåflf' PLLbltlk- Relgio- _Centrala Studre- ; Kom- Arrange- Yrkes— vat driv- betar- inom t er turrådet för till- till ut- Operan, Svenska Läns— Riks— Läns- Region- Statli— Länsbib- nings— ' ar e e nå'm insatser Cl'rkd. muna- mangs— mass'gt na kul- ersatt- kultig- f" (teater- fälliga gifter Drama— riks- teatrar konser- orkest- musikens ga bib- liotek, verksam- S dri'n F " ' bldm- "'i mu- bidrag arbetan- tursek- ningar omradet or och mu- insat- av inves- tiska teatern (stads- ter rar m m civila liotek lånecen- het OF ' g _olk- Ovriga gets ' srksko- de fm torer och kultur, sikrådet, ser, terings- teatern teatrar) del inom traler ' bl'd- orga- kuléur- ' lor OCh grupper ' stipen- totalt tid- dis one- karaktär _ _ , _ . , , nings- nrsa- del motsva- Littera- dier _ p ", kultur stifts- Statliga Riksan- Riksar- t' (1 " skrifts- rade av medel for området och museer tikva- kivet orga- "(knel- ran e turstod, nämnden) nya kul— tillfäl- ' lands- Riksut: rieämbe- landsi nisatio- ler::rft m- skolor presstöd, turra- liga in- biblio- ställ— tet och arkiv, nerna, bild-ru ' Elg—ifo- det satser, tek ningar, statens dialekt- handi— ningar stöd dispone— länsmu- histo- och ort- kappades ' f lm , "d gärde lv » seer, riska namnsar- ] kultu- ' klonsstt-o , Mung Konst- mu seum , kiven, j rella förvärv ajg främjan- lands— m fl 1 verk- m m m in det m m antikva— arkiv 1 h ' rier , sam et

% mkr % mkr % mk.r % mkr % mkr

'nomsnittlig årlig volym- , rändring av utgifterna lasta priser), %

-_ 1960—1965 , _ 1965—1969

ligifter 1969/70 i löpande |; 'ser

'”tgifter 1972/73 enligt stat

kneexempel , Xnomsnittlig årlig volym- rändring av utgifterna t' asta priser), % 1973/746—1977/78

beräknade utgifter 1977/7 8g enomsnittlig årlig volym- randring av utgifterna _f'asta priser), %

1977/78—1981/82 +12 + 1 + 2 + 9 + 4

55 32 58 145

etäknade utgifter 1981/82g 977 49 61

_nm:. Principer för hur volymförändringarna i räkneexemplet räknats fram anges i 10.12. Siffrorna inom parentes avser områden som behandlas _ andra utredningar och sam kulturrådet därför inte går närmare in på.

3 &Inkl utgifter som inte kunnat fördelas på olika sektorer. Under 1960-talet ingår AMS-bidrag för insatser inom kulturminnesvården. För senare år har det inte varit möjligt att beräkna dessa. & T 0 m budgetåret 1972/73 innefattas bidrag till Södra teatern. re, zFr 0 m budgetåret 1969/70 uppskattas kulturdelen utgöra 31 % av studiecirkelanslaget. _ _ ":l xkl utgifter för skolöverstyrelsens bibliotekssektion. Medtas dessa utgifter blir beloppet i stället 1,4 milj kr. 'Ingen ökning beräknad mellan budgetåren 197 2/7 3 och 1973/74. Om utgifterna för folkbibliotekssektionen innefattas i utgifterna för 1972/73 blir %-talet 25 %. tgiftema uttryckta i 1972/73 års priser eller prisnivå. '” Utgifterna för de handikappades kulturella verksamhet förda hit även om medlen senare bör fördelas på olika anslag.

1972:66

Tabell 10.14 Procentuell fördelning av de statliga kulturutgifterna på olika kultursektorer vissa år samt fördelning budgetåret 1981/82 enligt kulturrådets räkneexempel.

1965/66 1969/70 1972/73 1981/82

För kulluro mrådet gemensamma ändamål 4 7 l 6

Nya kulturrådet (teater- o musikrådet

m m) 0 0 0 0 Medel för tillfälliga insatser, dis-

ponerade av nya kulturrådet — — — 1 Bidrag till utgifter av investerings-

karaktär, medel för tillfälliga in- satser, disponerade av Kungl Maj:t m m 4 7 l 5

K ulturinstitu tioner 70 6 7 5 9 39

Teaterinstitutioner 34 32 26 15 Operan, Dramaten 19 15 12 Svenska riksteatern 7 8 7 länsteatrar (stadsteatrar) 8 8 7

Musikinstitutioner 9 10 10 6 Rikskonserter _ länsorkestrar m m 5 regionmusikens civila del 4

Bibliotek 7 3 2 (3) Statliga kulturbibliotek — — 0 (0) länsbibliotek, lånecentraler, stifts-

och landsbibliotek 7 2 1 (1) folkbiblioteksstöd — l l (2)

Museer, utställningsverksamhet 11 14 12 (8)

4 (3) 5 (3)

Owa

Nää UINu) NNN

Kulturminne svärd 4 Arkiv 5

Folkparker m fl lokalhållande organisa- tioner _ _ _ 0

Publikarbete — O 0 Regional samordning — — — 0

UIÅ

Fri kollektiv skapande verksamhet 13 l I 15 23

Centrala insatser 1 2 2 3 Folkbildningsorganisationerna Och centrala insatser 1 2 2 2 Övriga organisationer inkl centrum- bildningar O 0 0 1

Studiecirkelbidragets kulturdel 11 8 12 11 Lokalt aktivitetsstöd — — — 1

Kommunala musikskolor och motsvarande skolor — — _

Arrangemangsbidrag l l 0 2

Yrkesmässigt arbetande fria grupper — — 0

Insatser inom privat drivna kultursektorer ] I 10 ( I 7) (litteraturstöd, presstöd, filmstöd m m)

K ulturarberarersättningar och stipendier 3 3 4 ( 7)

Utbildning inom kulturområdet 9 1 1 I 1 (8) Summa 100 100 100 100

Anm: O = mindre än 0,5 %.

andelen för den fria skapande verksamheten ökas från 15 till 23 %, att insatserna i form av stöd till litteratur, press, film m rn ökar från 10 till 17 % och att kulturarbetarersätt- ningarnas andel ökat från 4 till 7 %.

För fri kollektiv skapande verksamhet beräknas 14 respektive 19% volymökning för räkneexemplets två perioder, dvs 1973/ 74—1977/78 och 1978/79—1981/82. Detta är mer än den tänkta genomsnittliga volym— ökningen för de statliga kulturutgifterna (10 respektive 12 %). Andra sektorer som ligger över genomsnittet är kulturarbetarersätt- ningar och stöd till litteratur, press, konst m m. För institutionsverksamheten, som hit- tills dominerat inom det statliga kulturstö- det, beräknas en lägre årlig ökning än genomsnittligt, nämligen 6 % respektive 5 %. De här nämnda volymförändringama inne- bär, som framgår av tabell 10.14, endast en fortsättning på en utveckling som påbörjats under perioden 1969/70—1972/73.

inom sektorn fri kollektiv skapande verk- samhet är det stödet till vissa organisationer (inkl centrumbildningarna), arrangemangs- bidraget och stödet till fria grupper som bör ökas snabbast. För dessa ändamål ligger den i räkneexemplet förutsatta volymökningen av- sevärt över den genomsnittliga. Den procen- tuella ökningen är dock inte en tillräcklig måttstock på förutsatta förändringar. Ök- ningen kan inte alltid användas för nytill- kommande ändamål. Betydande utgifts- ökningar förutsätts framför allt för kom- munala musikskolor (och motsvarande) samt det lokala aktivitetsstödet.

Inom sektorn för kulturinstitutioner vill kulturrådet särskilt markera angelägenheten av ett ökat folkbiblioteksstöd, även om inget kan sägas om formerna för stödet innan litteraturutredningen presenterat sina be- dömningar och förslag. För folkbiblioteks- stöd förutsätts volymförändringar (13 resp 17 %) som inte endast är avsevärt högre än för institutionssektorn som helhet utan även större än för de statliga insatserna inom hela kulturområdet. Stora volymförändringar be- räknas för stöd till folkparksverksamhet o d samt till publikarbete.

Vad beträffar institutionerna på teaterns och musikens områden framgår av tabellerna 10.13 och 10.14 hur en minskad ökningstakt för de centrala institutionerna medför att deras andel i de totala kulturutgifterna minskar avsevärt. Stödet till Operan och Dramatiska teatern utgjorde 15 % budgetåret 1969/70. Budgetåret 1981/82 skulle det endast utgöra 6 %, trots att stödet samtidigt har byggts ut. En liknande utveckling tänkes ske i fråga om Riksteatern och Rikskonser- ter. Utformningen av de olika statliga bidragen gör att det finns ett nära samband mellan de statliga och kommunala resp landstingskom- munala utgifterna. Kulturrådet har därför vid diskussionen av statsbidragen till institu- tioner och fri skapande verksamhet sökt att belysa detta samband. På en rad punkter bygger de i tabell 10.13 gjorda bedömningar- na på att landsting och kommuner förstärker sitt kulturstöd. I praktiken blir det kom- munala engagemanget därmed av avgörande betydelse för omfattningen av de statliga utgifterna.

Utformningen av de olika statliga bidragen gör att det även fortsättningsvis kommer att finnas ett nära samband mellan de statliga respektive de kommunala och landstings- kommunala kulturutgifterna. På en rad punkter bygger kulturrådets ekonomiska be- dömningar på att landsting och kommuner förstärker sitt kulturstöd. 1 tabell 10.15 (Offentliga driftutgifter för kultur. Volym- förändring under 1960-talet samt räkne- exempel för perioden 1973/74—1981/82) belyses den förskjutning av statens, lands- tingens och kommunernas andelar av det to- tala samhälleliga stödet till kulturområdet som enligt rådets mening är rimlig fram till 1980-talets början.

Volymförändringen för de kommunala utgifterna är lägre (6 respektive 8 %) än för de statliga (10 respektive 12 %). En bidragande orsak till ökningen av de kom- munala utgifterna är — som långtidsutred- ningen pekat på — kommunsammanlägg- ningen. Större kommuner satsar mer på kultur per invånare. För landstingsutgifterna

Tabell 10.15 Offentliga driftutgifter för kultur. Volymförändring under 1960-talet samt räkneexempel för perioden 1973/74—1981/82.

Totalt Staten Landstingen Kommunerna Genomsnittlig årlig procentuell ökning beräknad på utgifter i fasta priser (1960 års priser) perioden 1960—1965 . . + 9 + 10 . . perioden 1965—1969 + 9 + 5 + 18 + 12 Utgifter år 1969/70 (1969) i löpande priser 649 259 20 370 Andel av totala kulturutgifter i procent 100 40 3 57 Utgifter år 1970/71 (1970) i löpande priser 784 329 23 432 Andel av totala kulturutgifter i procent 100 42 3 55 Utgifter 1973/74a i löpande priser (942) (425) (33) (484) Andel av totala kulturutgifter i procent (100) (45) (4) (5 ]) Förändring i fasta priser (räkne- exempel) perioden 197 3/74—1977/78 ökning per år i procent + 8 + 10 + 20 + 6 procentökning under hela perioden + 38 + 46 + 107 + 26 milj kr under hela perioden 360 196 36 128 genomsnitt per år i milj kr 90 49 9 32 perioden 1977/78—1981/82 ökning per år i procent + 11 + 12 + 20 + 8 procentökning under hela perioden + 50 + 57 + 107 + 36 milj kr under hela perioden 648 356 72 220 genomsnitt per år i milj kr 162 89 18 55 Bcräknade utgifter 1981/82 i milj kr enligt räkneexemplet 1 952 977 142 832 Andel av totala kulturutgifter i procent 100 50 7 43

a lngen ökning beräknad för de statliga utgifterna mellan 1972/73 och 197 3/74. För landsting och kommuner har den genomsnittliga ökningen per budgetår 1970/71—1973/74 antagits vara 13 resp 4 %,

förutsätter kulturrådet en högre volymför- ändring än för de statliga (20% för båda perioderna). Volymförändringen är ungefär densamma som för perioden 1965—1969 (18 %). Bakgrunden till detta är den betydel- se som kulturrådet tillmäter landstingen i den framtida kulturorganisationen. Till detta kommer att landstingens kulturutgifter f n i absoluta tal är låga. Budgetåret 1972/73 beräknas de uppgå till endast 33 milj kr, vilket är en mycket blygsam del i landsting- ens totala'omslutning.

Budgetåret 1969/70 var statens andel av kulturutgifterna 42 %, medan kommuner och landsting svarade för 55 respektive 3 %. Den kostnadsfördelning som kulturrådet ut- går från i sitt räkneexempel leder till att staten budgetåret 1981/82 skulle svara för hälften av samhällets kulturutgifter, medan

kommunernas andel uppgår till 43% och landstingens till 7 %. Stat och kommun skul- le följaktligen svara för var sin hälft av de offentliga kulturutgifterna. Dessa skulle sam— tidigt ha ökat till knappt 2 miljarder kr från nuvarande nivå om drygt 0,9 miljarder kr.

Reservationer

Av ledamoten Björinder

Under 6.8 Information och publikkontakt ger kulturrådet synpunkter på och rekom- mendationer om upprättande av en publik— organisation som en allmän anordning i kommunerna. Denna organisation skulle ut- göra ett mellanled mellan arrangörer och mottagarna/allmänheten. Publikorganisatio- nen skulle bestå av dels ett centralt service- kontor i kommunen, dels ett nät av ”kultur- ombud” på arbetsplatser och i bostadsområ- den. Rådet har förutsatt att det ekonomiska huvudansvaret skulle vila på kommunerna.

Jag delar majoritetens uppfattning att det är angeläget att bredda kulturverksamheten till nya grupper i samhället. Jag anser också tvåvägskommunikationen viktig. Rekom- mendationen om en publikorganisation har emellertid enligt min mening inte den kon- kretion som krävs föratt ligga till grund för mera generell tillämpning. Frågor som mål— sättning, dimensionering av personal och ombudsnät, arbetsformer och metodik är behandlade på ett skissartat sätt eller inte alls belysta. Förhållandet till Skådebanan är oklart. Dessutom är det väsentligt att få belysning av kostnadskonsekvensema vid ett eventuellt allmänt genomförande.

Min uppfattning är att det hade varit riktigare att föreslå en väl genomtänkt praktisk försöksverksamhet i ett mindre antal kommuner/regioner av olika struktur för att få mera konkret underlag för senare

ställningstaganden av generell natur. Då skulle det också bli möjligt att ta hänsyn till lokala åtgärder som kan bli följden av arbetet i MUS 65, litteraturutredningen och filmutredningen. Frågan om kulturinforma- tion behandlas också av 1969 års radioutred- ning. Vid en försöksverksamhet borde olika modeller av publikarbete prövas.

Efter en period av begränsad försöksverk- samhet och fortsatt utvecklingsarbete — i likhet med de försök som pågår med uppsökande verksamhet inom vuxenutbild- ningen — skulle det bla vara lättare att bedöma såväl omfattningen av de önskvärda insatserna som de erforderliga kostnaderna för en intensifierad publikkontakt. Jag anser vidare att generellt ställningstagande till en publikorganisation måste föregås av överlägg— ningar mellan statsmakterna och kommun- förbunden om fördelningen av kostnaderna för de erforderliga insatserna. Frågan om successivt genomförande kan också aktuali- seras.

Mina synpunkter här ovan berör också i viss utsträckning framställningen i avsnitt 8.4.5 Samverkan lokalt, där en formell uppbyggnad av samarbetsorganet delvis mo- tiveras med huvudmannaskapet för publik- organisationen, samt framställningen i av- snitt 10.8 (finansieringen). Jag ställer mig tveksam till formell uppbyggnad, varmed måste förstås att samarbetsorganet/- representantskapet skulle utse styrelse och arbetsutskott samt eventuellt anställa en

verkställande ledamot. Inte ens för det 10- kala samrådet mellan studieförbunden som ändå utgör likartade organisationer, har man velat gå in för ett formellt uppbyggt sam- rådsorgan utan stannat för ett informellt kollegium, enligt vad som framgår av Folk- bildningsförbundets riktlinjer för lokalt sam- råd godkända i februari 1972. Skälet till den lösare konstruktionen är givetvis, att studie- organisationerna har olika profil och före- träder skilda värderingar. Ett lokalt sam- arbetsorgan mellan kulturintressenterna skulle få ännu mångsidigare sammansättning.

Av ledamöterna Blomkvist, Häger och Jansson

Den fria skapande verksamheten i icke yrkesmässiga former utgör en väsentlig del av svenskt kulturliv, som i fortsättningen bör få ett kraftigt ökat stöd från samhällets sida. Motiveringen härför finns på ett utförligt sätt utvecklad i avsnitt 7.10, och vi kan till alla delar ansluta oss till de skäl som där. anförts för en förstärkning av samhällets insatser.

Som framgår av de inledande avsnitten av kapitel 7 sker huvuddelen av den fria kollektiva skapande verksamheten i studie- cirkelform och inom ramen för studieför- bundens verksamhet. De beräkningar kultur- rådet gjort tyder på att studiecirklarna utgör samlingspunkt för i runt tal hälften av de svenskar, som varje år är engagerade i verksamhet av detta slag. Kulturämnena utgör tillsammans en betydande del av den totala cirkelverksamheten. Studiecirkeln har alltså visat sig vara en lämplig och attraktiv form för en gruppverksamhet inom det kulturella området, som inte enbart har teoretisk inriktning utan i hög grad också ger utrymme för skapande aktivitet. De förslag om förbättrade statliga bidrag till studie- cirkelverksamheten, som föreslås i kapitel 7, är väl motiverade och kommer enligt vår mening att skapa förutsättningar för en snabb ökning av verksamheten inom de kulturella ämnesområdena.

I avsnitt 7.10.3.2 erinras inledningsvis om att behovet av stöd till fri skapande verksam-

het i grupp inte helt kan tillgodoses inom studiecirkelns ram, och det framhålls att kompletterande bidragsmöjligheter kan be- höva skapas. Vi har på den punkten ingen annan mening än kulturrådets övriga leda- möter. Vi kan OCkSå i huvudsak ansluta oss till den beskrivning i stora drag som görs av verksamhetsformer, vilka skulle kunna tän- kas komma att få del av ett lokalt aktivitets- stöd, och vi vill liksom rådets majoritet förorda att ett sådant stöd införs.

När det gäller principerna för anslagsför- delningen skiljer sig vår uppfattning från rådsmajoritetens. Denna har ansett, att det redan i betänkandet bör skrivas in, att statsbidraget ”i första hand (bör) fördelas lokalt genom de kommunala myndigheterna som har den bästa överblicken över de aktuella behoven”. En deklaration av detta slag innebär, att den försöksverksamhet som föreslås vad det gäller fördelningen av statli- ga medel inte kan bli förutsättningslös. Majoritetens förslag utesluter, såvitt vi kan bedöma det, att andra fördelningsmetoder än den av majoriteten rekommenderade kan bli prövade, och detta kommer enligt vår mening att för lång tid framåt, kanske för alltid, stänga andra fördelningsvägar än den nu skisserade. Detta finner vi i hög grad olyckligt. Det finns nämligen enligt vår uppfattning många skäl som talar för att möjligheterna att fördela det lokala aktivi- tetsstödet via samma kanaler som studie- cirkelstödet inte på detta tidiga stadium bör avvisas.

Som vi nyss erinrat om och som framgår av betänkandet är den kulturella verksam- heten inom folkbildningens ram omfattande. Utöver studiecirklarna i kulturämnen före- kommer e'tt betydande antal kulturarrange- mang av annat slag. Till detta kan läggas att det under närmast föregående verksamhetsår inom studieförbunden tillsammans redovi- sades 12000 studiecirklar rned i runt tal 100 000 deltagare, vilka av olika skäl inte var statsbidragsberättigade. Statistiken är dock inte fullständig, eftersom inte alla studie- förbund rapporterar denna form av verk- samhet. Sannolikheten talar för att större

delen av dessa cirklar har en sådan inriktning och sådana arbetsformer, att de skulle kunna komma i fråga för aktivitetsstöd. Tidigare skedde också en viss verksamhet i fritids- gruppsform. Till ungdomsföreningarna utgår numera ett statligt aktivitetsstöd till lokal verksamhet, som till vissa delar ämnesmässigt kan rubriceras som fri kollektiv skapande verksamhet. [ betänkandet påpekas också, att det nya samhällsstödet i viss utsträckning kommer att innebära ”ökat stöd till studie- förbund och andra föreningar. Tidigare icke bidragsberättigad verksamhet kommer nu att kunna få bidrag."

Inom folkbildningen finns det alltså en rik fond av erfarenhet, då det gäller fri kollektiv skapande verksamhet liksom i fråga om kulturell verksamhet av annat slag. Där finns också personella resurser i form av såväl heltidsanställda som frivilliga krafter, resur- ser som i stor utsträckning kunnat utvecklas med bidrag från det allmännas sida. Till detta kommer alla de frivilliga krafter, som inom studieförbundens medlemsorganisa- tioner är verksamma som studieledare i lokalföreningar, studieorganisatörer på ar- betsplatser osv. Det finns mot den bakgrun- den skäl att anta, att när bättre ekonomiska förutsättningar skapas för en kulturell grupp- verksamhet, som i många fall får formen av komplement till studiecirklar och andra former av kulturaktivitet, folkbildnings- organisationerna och folkrörelserna över huvud taget kommer att få vara de första att utveckla en sådan verksamhet inom förut eftersatta miljöer och grupper, något som också i betänkandet betecknas som en av de främsta avsikterna med det nya statsbidra- get. Erfarenheterna från vuxenutbildningens område talar starkt för att det just är genom studieförbundens lokalavdelningar och de fackiiga organisationerna man måste arbeta, om man vill nå effekter av det här antydda slaget. Självfallet tror vi att det också vid sidan av folkbildningen finns utrymme för en omfattande skapande verksamhet i grupp. Redan nu finns en sådan i skilda samman- hang och former utanför det mera reguljära organisationslivet, och med stöd från samhäl-

let bör den kunna utvecklas och få stor betydelse.

I betänkandet framhålls det, att en av grundprinciperna vid konstruktionen av det nya stödet bör vara att det ska medge ett stort mått av lokal självbestämmanderätt. Såvitt vi kan bedöma det innebär de princi- per, som gäller för fördelningen av studie- cirkelbidragen en total självbestämmande- rätt, då det gäller inriktningen av verksam- heten. Prioriteringar i fråga om ämnesval sker alltid på lokal nivå. De centrala organi- sationernas insatser begränsas i huvudsak till service i fråga om viss materialframställning, ledarutbildning, metodutveckling osv samt till förmedling av statsbidrag enligt de normer statsmakterna dragit upp. Decentrali- seringen är alltså här, som det också betonas i betänkandet, långtgående och möjligheter- na att åstadkomma en inriktning mot nya grupper som nyss påpekats stor.

[ rådsmajoritetens förslag sägs det, att det nya statsbidraget i första hand bör fördelas lokalt genom de kommunala myndigheterna, och skälet härtill anges vara att dessa har den bästa överblicken över de aktuella behoven. Detta är ett argument, som i det här fallet kan ifrågasättas. Eftersom det enligt försla- get inte är fråga om att stödja kommunalt bedriven verksamhet utan insatser, som sker genom föreningar och grupper av olika slag, är det mera sannolikt att den bästa över- blicken av behoven finns just inom före- ningssektorn. Vi känner också av andra skäl tveksamhet beträffande möjligheten att schablonmässigt lämna statsanslag till kom- muner, som sedan uteslutande på lokala bedömningsgrunder fördelar detta vidare till olika arrangörer. l betänkandet sägs ju, att aktivitetsbidragets storlek i det enskilda fallet bör bestämmas utifrån vissa kriterier och bör grunda sig på vissa minimiregler. Sedan dessa kriterier och regler fastställts, föreställer vi oss att aktivitetsstödet i likhet med studiecirkelstödet måste få en relativt generell karaktär. Detta kommer att inne- bära, att det blir de lokala arrangörerna, som avgör vilka former av bidragsberättigad verk— samhet de vill syssla med. Ett kommunalt

organ kan möjligen påverka prioriteringar genom samråd och rekommendationer men knappast via styrning av de statliga bidragen. När det gäller förmedling av statsbidrag har studieförbunden redan erfarenheter och väl utvecklade rutiner, som det enligt vår me- ning skulle vara mera naturligt och praktiskt att knyta an till än att bygga upp en ny kanal för bidragsgivning via kommunala kulturnämnder eller andra organ.

Med hänvisning till ovanstående tar vi bestämt avstånd från rådsmajoritetens tanke, att fördelningen av det lokala aktivitetsstöd, som även vi förordar, binds till de kommu- nala myndigheterna. I likhet med rådets majoritet förordar vi, att det nya kulturrådet får medel till sitt förfogande för en försöks- verksamhet, som bör ske under medverkan av de organisationer, som angetts i betänkan- det. Syftet med försöksverksamheten bör i första hand vara att pröva vilken verksamhet i fråga om form, innehåll och omfattning, som kan komma i fråga för lokalt aktivitets- stöd. Då det gäller fördelningsprinciperna anser vi att utredningen bör vara förutsätt- ningslös. Av flera skäl finner vi det olämpligt att i förväg utpeka fördelningskanaler, som bör följas i samband med försöksverksam- heten. Vi anser i stället, att den utredning, som genom det nya kulturrådet kommer att tillsättas för att utforma riktlinjerna för det nya stödet, bör få fria händer att välja de fördelningskanaler den önskar pröva såväl med tanke på målsättningen för bidraget som av praktiska hänsyn.

A v ledamoten Enquist

Av kulturrådets betänkande framgår klart att ökad satsning på amatörism och fri kollektiv skapande verksamhet måste bli en av den statliga kulturpolitikens viktigaste uppgifter under det närmaste decenniet. Jag delar helt denna uppfattning. Begreppet ”folkkonst” är visserligen ännu ett oklart och illa defini- erat begrepp, men exempel från tex länder med ett socialistiskt samhällssystem har visat hur en brett förankrad folklig kultur av delvis helt nytt slag kan växa fram där

tidigare bara kulturfattigdom fanns. Men även i ett samhällssystem som vårt, med ett helt annat ekonomiskt system som bas, framstår en fördjupning och förnyelse inom amatörismens område som möjlig och nöd- vändig, ett arbete på att låta skapande ersätta passiv konsumtion. Att själv utöva någon form av konst måste betraktas som en av människans elementära rättigheter, och svåra försummelser från statens sida gent- emot breda befolkningsskikt har här under årens lopp skett. Det bakgrundsmaterial kul- turrådet dragit fram visar visserligen att ett stort antal människor i vårt land redan nu är engagerade i någon form av amatörkonst, ofta i studiecirkelns form, men nusituatio- nen framstår ändå som klart otillfredsställan- de. Kravet på förnyelse måste därför starkt framhållas, och det är på denna punkt jag vill reservera mig mot den utformning och accent kulturrådets förslag för amatörsek- torns utveckling fått. Det tycks mig i alltför hög grad prioritera redan etablerade verk- samhetsformer, som visat sig endast begrän- sat verksamma.

I det räkneexempel som återfinns i be- tänkandets finansieringskapitel kan den prio— ritering som görs inom amatörismens område avläsas i fasta tal. Trots uttrycket ”räkne- exempel” är det ju uppenbart att det rör sig om ett konkret förslag för kulturutgifternas utveckling under 70-talet räknat i fasta priser, eller annorlunda uttryckt, en priorite- ringsmodell. Man noterar då t ex höga total- siffror för studiecirklarnas kulturdel — det antas budgetåret 1981/82 bli 107 milj kr eller 335 milj kr för studiecirklarna totalt. Studieförbundens anslagsbehov för central organisation m m förutsätts öka till 15 milj kr. Mot detta kan ställas den ytterligt blyg- samma ekonomiska satsning som sker på den del av den fria skapande verksamheten där förnyelsen och utvecklingsarbetet måste ske, nämligen det lokala aktivitetsbidraget. Det förutsätts under en fyraårig övergångsperiod få 2,5 milj kr per år, för att 1981/82 fullt utbyggt omfatta blygsamma 8 milj kr. Detta finner jag orimligt. Långt mer pengar, och långt större kraft måste sättas injust här för

att den skisserade satsningen på amatörism och folkkonst skall bli annat än en skiss.

Att studieförbunden får ökade anslag finner jag utmärkt, men det framstår som tvivelaktigt om tex en realhöjning på tio kronor per timme till studiecirklarna skulle medföra någon avgörande förändring av ama- törismens roll inom svenskt kulturliv. Det lokala aktivitetsstödets utveckling framstår därför som viktigt, och jag delar uppfattning- en inom kulturrådets majoritet när den vill göra aktivitetsstödet till ett parallellt ut- vecklat alternativ till studieförbundens verk- samhet inom amatöristsektorn. Liksom rådets majoritet vill jag inte göra denna försöksverksamhet ”förutsättningslös" i den meningen att också denna verksamhet skulle infogas inom studieförbundens ram. Själva förutsättningen bör tvärtom vara att detta lokala aktivitetsstöd utformas till ett alterna- tiv. Skulle de två vägarna förenas till en skulle detta begränsa förnyelsemöjligheterna på ett allvarligt sätt.

Det är, inte minst ur principiell synpunkt, också viktigt att undvika att centralt upp- byggda övergripande organisationer tilldelas alltför stora eller alltför många kultur- politiska uppgifter, eller tillåts bli alltför dominerande och ensamma. Att skapa alter- nativa vägar är därför viktigt, inte bara inom amatörismens sektor. Att betrakta tex studieförbundens organisationsnät som ett system av neutrala, opolitiska och till allt användbara kanaler är uppenbarligen en fel- syn, också ut dessa organisationers syn- punkt. Man bör därför enligt min mening på flera andra punkter iaktta stor försiktighet. I kapitel 8 i betänkandet talar kulturrådet t ex om behovet av lokala och regionala sam- ordningsorgan. Sådana är också enligt min mening nödvändiga, intill en viss gräns. En absolut förutsättning är dock, som också uttryckligen sägs i betänkandet att ”den regionala samordningen bör lika lite som den lokala syfta till någon innehållsmässig sam- ordning eller styrning". Riskerna för denna innehållsmässiga samordning bör inte under— skattas. I en situation när samordnings- organen får en alltför formell och över-

gripande uppbyggnad, eller när samordnings- uppgifter läggs på organisationer som redan har andra politiska eller kulturpolitiska upp- gifter, kan styrningseffekter uppstå. Det är därför, för att ta bara ett exempel, ur prin- cipiell synpunkt felaktigt när det föreslås att det planerade samarbetsorganet på regional nivå utgöres av ett, om än delvis utvidgat, länsbildningsförbund.

Ett annat exempel är det föreslagna arran- gemangsbidragets uppbyggnad. Med glädje kan konstateras att detta bidrag, till skillnad från det tidigare föreläsningsbidraget, skall stå öppet för föreningar också utanför stu- dieförbunden. Beklagligt är dock att det organ som skall fördela anslagen blivit så ensidigt sammansatt. Den föreslagna förmed- lingsbyrån, som inte bara förmedlar medlen och prioriterar mellan anslagssökande region- er utan också bla skall ge "anvisningar beträffande verksamheten”, denna byrå be— står av sex ledamöter, samtliga utsedda av Folkbildningsförbundet. De föreningar som står utanför studieförbunden saknar repre— sentant, så också de producentgrupper som arrangerande föreningar kantänkas utnyttja. Detta finner jag felaktigt. l kulturrådets betänkande redovisas på flera ställen en pluralistisk kultursyn. Många av de goda skälen för den synen finns angivna i mål- kapitlet, med motiveringar som omfattar både decentralisering, förnyelse och värnan- de av yttrandefriheten. När kulturrådets för- slag realiseras bör de mälsättningama inte tillåtas försvinna ur bilden.

A v ledamoten Rembe

1 avsnitt 6.3.8 föreslår kulturrådets majori— tet, att i instruktionerna för de statliga teatrarna skrives in ”att teatrarna har som en av sina uppgifter att framträda i radio och TV och därvid samarbeta med Sveriges Radio. Det innebär att det kommer att ingå i de reguljära åliggandena för teatrarnas perso- nal att arbeta för radio- och TV-program."

Ett sådant åliggande finns redan i de kollektivavtal som gäller för teatrarnas perso— nal. För teaterinstitutionerna finns däremot

ingen skyldighet att ”framträda i radio och TV”. 1 den mån sådana framträdanden nu sker är det efter frivilliga överenskommelser mellan vederbörande teater och Sveriges Radio. Den artistiska personalen har ett inflytande över dessa framträdanden genom att överenskommelse om ersättningen träffas mellan Sveriges Radio och Teaterförbundet, antingen genom en schablonöverenskommel- se eller från gång till gång.

För sin nya instruktionsenliga uppgift förutsattes teatrarna få en särskild anslags- post i budgeten. ”Sveriges Radio kan inte förväntas betala hela eller större delen av den verkliga kostnaden för föreställningarna.” I vilken mån Sveriges Radio kommer att distribuera de subventionerade TV-föreställ- ningar som teatrarna skulle få till uppgift att producera är emellertid osäkert. Som kultur- rådet konstaterar: ”Sveriges Radios avtals— enliga rätt att själv avgöra vad man önskar sända påverkas givetvis inte på något sätt av den här föreslagna formuleringen i de båda teatrarnas instruktioner.” Ett ”inmalnings- tvång” av TV-program producerade av utan- förstående institutioner skulle knappast vara förenligt med Sveriges Radios ställning som oavhängig organisation.

Under dessa omständigheter töretaller det rimligare att även framgent lita till frivilliga arrangemang mellan berörda parter. Sveriges Radio bör själv få välja och därför också betala för de föreställningar som kan lämpa sig för sändning i radio- och TV.

Direktsända eller från scenen till en TV- studio överflyttade teaterföreställningar ger emellertid mycket begränsade konstnärliga möjligheter, vilket även torde förklara Sveriges Radios relativa försiktighet när det gäller denna föreställningsform. Kulturrådet åberopar erfarenheter från Danmark och Tyskland, som skulle tala för möjligheten att med framgång radio- och TV-sända teat- rarnas repertoar. De mera näraliggande er— farenheterna från vårt eget land talar snarast i motsatt riktning.

Om emellertid Sveriges Radio skulle finna det önskvärt att ytterligare öka antalet över- föringar från statliga eller andra teatrar är

detta fullt möjligt utan det artificiella in- grepp i teatrarnas uppgifter och i gällande överenskommelser på arbetsmarknaden, som utredningsmajoriteten föreslår. Som kultur- rådet konstaterar på annan plats ibetänkan- det (6.374) har omfattningen av antalet program från de kungliga teatrarna ökat betydligt under år 1971.

Kulturrådet har i ett annat avsnitt av samma kapitel föreslagit en uppbyggnad av ett regionalt nät av teaterensembler. Detta är ett utomordentligt viktigt förslag. Det vore olyckligt om dess verkan skulle förtas av att rådet samtidigt gav spridning åt föreställ- ningen att teater kan tillhandahållas genom TV—distribution av ”nationalscenernas” före- ställningar. En teaterföreställning bygger på kontakt mellan skådespelare och publik, på närvaro i samma rum, på en ömsesidig påverkan. En TV-överföring från en teater- föreställning kan i bästa fall fungera som ett reportage från ett skeende som äger rum mellan aktörerna på en scen och den publik som finns närvarande i teatersalongen. TV- åskådaren tar bara indirekt del i detta skeende. TV-teater och levande teater är skilda uttrycksformer, som bara i undantags— fall går att förena.

Av dessa skäl reserverar jag mig mot kulturrådets förslagi detta avsnitt.

Bilaga A och experter

Ledamöter

bildningskonsulenten Bengt Andersson sektionschefen Henry Björinder redaktören Rune Blomkvist författaren Per Olov Enquist

arkitekten Hans—Erland Heineman konstnären Elisabet Hermodsson

rektorn Bengt Häger producenten Bertil Jansson

fil lic Bo Lagercrantz, vice ordförande rikskonsertchefen Paul Lindblom, ordförande konstnären Gunilla Palmstierna-Weiss förbundsdirektören Rolf Rembe byrådirektören Ragnar Thoursie, sekreterare professorn Bo Wallner

Sekretariat och kansli

! rådets sekretariat har under olika perioder följande arbetat: Ragnar Thoursie

Mats Backström Johan Carlström Erik Danielsson Torbjörn Forsell Jan—Olof Gurinder Hans Johansson Carl-Johan Kleberg Ulf Kraepelin Peter Vestlund

l rådets kansli har under olika perioder följande arbetat: Gerd Brandt

Kulturrådets ledamöter, sekretariat

Eva Dahlberg Eva Tallquist Anne Thunberg

Experter

Experter, under hela eller del av den tid arbetet med föreliggande betänkande pågått, har varit följande:

förvaltningschefen Paul Almefeldt professorn Guy Arvidson

t fprofessorn Peter Bohm docenten Alf Carling direktören Kurt Elander lektorn Torsten Eliasson t f direktören Torbjörn Forsell demografen Erland Hofsten departementssekreteraren Carl-Johan Kleberg direktören Gustaf Lindenbaum fil lic Göran Nylöf extra universitetslektorn Bengt Reuterskiöld kanslirådet Gunnar Ribrant

professorn Ingemar Ståhl

t f professorn Harald Swedner

professorn Bo Södersten direktören Hans Ullberg revisionsdirektören Iwan Wahlgren direktören Nils Wallin direktören Gunnar Westin kanslirådet Bengt-Christer Ysander

Bilaga B Enkäter och undersökningar utförda av kulturrådet eller med dess medverkan

För att komplettera de uppgifter som finns i officiell statistik, anslagsframställningar, verksamhetsberättelser och tidigare utred- ningar har kulturrådet låtit utföra och lämnat sin medverkan åt andra organ vid uppläggning av ett antal enkäter och under- sökningar om kulturverksamheten i landet. I det följande lämnas en förteckning över de enkäter och undersökningar som rör detta betänkande. I flertalet fall har undersök- ningarna inte redovisats i samlad form i betänkandet utan det material som tagits fram har till relevanta delar kommit att ingå som bakgrundsdata i olika kapitel. I några fall har materialet huvudsakligen an- vänts som diskussionsunderlag inom rådet. Redovisningen sker i en ordningsföljd som anknyter till de kapitel där materialet an- vänts. Om inget annat sägs har undersök- ningarna utförts av kulturrådet.

Särskild beteckning

Område, syfte och innehåll

Omfattning och genomförande

Redovisning och användning av resultaten

3

Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering

Specialenkät till KELP 69

(KELP = kom- munal ekono- misk långtidspla— nering)

Syftet med KELP 69, som utfördes för beredningen för regional planering, var att genom utförligare uppgifter om kommuner- nas ekonomi ge bättre planeringsunderlag för olika statliga myndigheter.

Syftet med den här ifrågavarande specialen- käten var att få närmare uppgifter om kom- munernas kulturutgifter. Specialenkäten omfattade uppgifter om kommunernas drift— kostnader och driftintäkter för kulturända— mål åren 1968—1970. Vidare ingick brutto— utgifter på kulturområdet för byggnads— och anläggningsarbeten samt inköp av transport— medel, maskiner och inventarier åren 196841970 samt perioden 1971—1975. Uppgifterna för år 1968 avsåg bokslut, upp- gifterna för övriga år prognos.

Undersökning av landstingens kulturutgifter. Undersökningen omfattade uppgifter om drift- och kapitalutgifter åren 1960, 1965, 1968, 1969 (i samtliga fall bokslut) samt 1970 (prognos).

Målen för samhällets kulturpolitik

Partiernas kul— turpolitiska mål Analys av de politiska partiernas kulturpoli- tiska målsättning på områden utanför utbildningsområdet. Undersökningen omfat— tar främst 1940—. l950- och 1960—talen.

KELP 69 genomfördes av statistiska central— byråns byrå för finansstatistik under perio- den maj—november 1969. Såväl huvudenkä- ten som den här ifrågavarande specialenkä- ten tillställdes 503 av landets då 848 kom- muner. Ca 90 % svarade, i vissa fall dock kommunblocksvis. Närmare uppgifter om enkätens genomförande och bearbetning finns i Utvecklingstendenser inom offentlig sektor (1970 års långtidsutredning, bilaga 6, SOU 1971:13).

Specialenkäten analyserades gemensamt av kulturrådet Och Svenska kommunförbundet.

Undersökningen utfördes i samverkan mel- lan Landstingsförbundets arbetsgrupp för kulturfrågor och kulturrådet. Den gjordes i form av en postenkär, som tillställdes samt- liga landsting under våren 1970. Enkäten besvarades av samtliga landsting.

Undersökningen utfördes på kulturrådets uppdrag av författare Erik Gamby under år 1970.

Resultatet av specialenkäten redovisas i 2.12. Frågor om avgränsningar och metoder vid beräkningen av kulturutgifterna behand— las i bilaga E.

På grund av bristande exakthet i enkätsvaren har dessa inte redovisats i betänkandet. I avsnitt 2.12 lämnas i stället uppgifter hämta— de ur Landstingens årsbok för respektive år, trots att dessa avser prognos (budget) och inte bokslut.

Undersökningen publicerades i boken Idéer i kulturpolitiken, studier utgivna av kulturrå- det, Stockholm 1970.

Materialet har använts som bakgrundsmate- rial för kapitel 4.

Nr

10

Särskild beteckning

Målen för den statliga kulturpo- litiken

Den kulturpoli- tiska debatten under 1960-talet

Område, syfte och innehåll

Analys av målen för den statliga kulturpoli- tiken, i synnerhet den utveckling som mål Och motiv genomgått under 1960-talet.

Kartläggning av den kulturpolitiska debatt som under 1960-talet förts idebattböcker, tidningar och tidskrifter.

Studier av problem i fråga om differentie— ring och integrering av kulturpolitiken.

Studier av social stratifiering och kulturklyf- tor. Avsikten var att belysa i vad mån en varierande grad av kulturaktivitet är ett tecken på samma olikhet som tar sig uttryck i skillnader i fråga om utbildning, inkomst, boendeförhållanden etc. En undersökning om glesbygden och kultu- ren med utgångspunkt i kulturlivet iJokk- mokk.

Studie av frågan om jämlikhet och kultur.

Studie med titeln Avantgardet har lämnat plats för kulturgerillan. Studien tar upp för- ändringar i det svenska konst- och kultur- klimatet åren 1964—1969.

Omfattning och genomförande Undersökningen utfördes på kulturrådets uppdrag av fil kand Bengt Lindroth under år 1970. Undersökningen utfördes på kulturrådets uppdrag av fil mag Sven Nilsson under år 1970.

Studierna gordes åren 1969 och 1970 av lektor Torsten Eliasson.

Analysen gjordes av fil kand Peder Hård af Segerstad och fil lic Göran Nylöf åren 1969—1970.

Undersökningen utfördes genom Norrbot— tens museum år 1970 av Lisbeth Cardell, Barbro Ericson, Berith Forsberg, Claes- Göran Forsberg, Carl-Uno Hanno, Harald Hvarfner, Kjell Lundholm och Örjan Wall- ström. Undersökningen bygger på tidigare Horda etnologiska undersökningar samt på observationer, intervjuer och genomgång av arkiv.

Studien gjordes år 1969 av redaktör Nordal Åkerman.

Studien gordes år 1970 av fil lic Lars Bäckström.

Redovisning och användning av resultaten

=nr 3. =nr 3.

Resultatet ingår i bakgrundsbilden till kul- turrådets förslag i kapitel 4, särskilt 4.15.

Någon samlad redovisning lämnas inte i be- tänkandet. Resultaten ingår som bakgrunds- material till 4.8.1. [ övrigt ingår resultatet i bakgrundsbilden till kulturrådets förslag i kapitel 4. Någon samlad redovisning lämnas inte i be— tänkandet. Resultatet ingår i bakgrunds— bilden till kulturrådets förslag i kapitel 4. Undersökningen är publicerad år 1971 av Norrbottens museum som stencil.

Resultatet ingår i bakgrundsbilden till kul- turrådets förslag i kapitel 4.

nr9

Särskild beteckning

Område, syfte och innehåll

Omfattning och genomförande

Redovisning och användning av resultaten

11 12

13

14

K ulturområdets struktur

Undersökning av kulturprogrammen i TV

våren I 970.

Undersökning av ljudradions sändningstid och publik.

Undersökningen gjordes år 1970 av fil kand Peder Hård af Segerstad. Undersökningen gordes år 1970 av fil kand Peder Hård af Segerstad.

De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer

Kartläggning av Svenska riksteaterns, Riks— konserters och Riksutställningars nuvarande organisatoriska uppbyggnad och samarbets- former.

Undersökning rörande teaterinstitutionernas organisation, verksamhet och finansiering. Undersökningen omfattade två enkäter. Den första enkäten upptog frågor om teatrarnas organisation, verksamhetens omfattning och inriktning spelåren 1960/61, 1965/66 och 1968/69 samt teatrarnas personal och eko- nomi. Den andra enkäten upptog komplet— terande frågor rörande teatrarnas ekonomi och fördes fram to m spelåret 1970/71.

Kartläggningen gjordes av kanslisekreterare E G Brilioth på grundval av material som lämnats av de tre organen. Undersökningen omfattade Operan, Drama- tiska teatern, Svenska riksteatern, Stock- holms stadsteater, Göteborgs stadsteater, Stora teatern i Göteborg, Folkteatern i Göteborg, Malmö, Helsingborgs, Borås och Uppsala stadsteatrar, Stadsteatern Norr— köping-Linköping samt Norrbottensteatern. Enkäterna utfördes som postenkäter, den första våren 1970, den andra våren 1971. Samtliga teatrar svarade.

Utöver de två enkäterna har i vissa fall ytterligare kompletterande material insam— lats.

Någon samlad redovisning lämnas inte i be- tänkandet. Resultatet ingår i bakgrunds- bilden till kulturrådets synpunkter i kapitel 5.

=nrll.

Någon samlad redovisning lämnas inte i be- tänkandet. Resultatet ingår som bakgrunds- material för kapitel 6.

Resultatet av undersökningen redovisas dels i6.3 dels i 10.6.

Nr

15

16

17

18

Särskild beteckning

Område, syfte och innehåll

Undersökning av symfoniorkestrarnas orga- nisation, verksamhet och finansiering med motsvarande syfte och innehåll som under— sökning nr 14.

Inventering av musei— och utställningsinstitu- tionernas regionala verksamhet. Undersök- ningen tog upp frågor om verksamhetens omfattning, inriktning, finansiering och sam- arbetspartners. Den avsåg förhållandena under 1960-talet.

Inventering av länsbibliotekens organisation och verksamhet, personal och ekonomi un— der 1960-talet.

Undersökning rörande verksamhet under 196 8/ 69.

folkbibliotekens

Omfattning och genomförande

Undersökningen omfattade Konsertför— eningen i Stockholm, Göteborgs orkesterför- ening, Stiftelsen Malmö konserthus, Nordvästra Skånes orkesterförening, Norr- köpings orkesterförening, Gävleborgs läns orkesterförening, Stiftelsen Västerås musik- sällskap och Örebro orkesterstiftelse samt Sveriges orkesterföreningars riksförbund. Vissa motsvarande uppgifter har inhämtats från Institutet för rikskonserter.

Enkäterna utfördes som postenkäter, den första våren 1970, den andra våren 1971. Samtliga orkestrar svarade. Utöver de två enkäterna har i vissa f all ytterligare komplet— terande material insamlats.

Undersökningen genomfördes våren 1970 av kulturrådet efter kontakt med MUS 65. Den hade formen av en postenkät och utsändes till 50 större icke statliga museer och konst— hallar. 46 av de tillfrågade svarade.

Undersökningen genomfördes våren 1970 som en postenkät till samtliga länsbibliotek, vilka alla svarade.

Undersökningen utfördes år 1969 av Svens- ka folkbibliotekarieförbundet i form av en postenkät till 137 folkbibliotek med heltids- anställd bibliotekarie dvs alla större folkbib- liotek (Stockholms, Göteborgs, Malmö och Jönköpings stadsbibliotek var exkluderade). Kulturrådet har fått ta del av enkätresulta— ren och gjort bearbetningar av dessa.

Redovisning och användning av resultaten

Resultatet av undersökningen redovisas dels i6.4 delsi 10.6.

Någon samlad redovisning lämnas inte i be- tänkandet. Resultaten ingår som bakgrunds- material för 6.5. De har också stått till MUS 65 :s förfogande. Någon samlad redovisning lämnas inte i be— tänkandet. Resultaten ingår som bakgrunds— material för 6.6. Någon samlad redovisning lämnas inte i be- tänkandet. Resultatet ingår som bakgrunds- material för 6.6.

Nr

Särskild beteckning

Område, syfte och innehåll

Omfattning och genomförande

Redovisning och användning av resultaten

19

20 21

22

Undersökning rörande institutionernas och publikorganisationernas information och publikkontakt. Undersökningen behandlade frågorna om publikarbetets mål och uppgif- ter, dess organisatoriska uppbyggnad, kon- taktvägar, arbetsmetoder och finansiering. Undersökningen avsåg förhållandena verk- samhetsåret 1969/70.

Studie av marknadsföring av kultur.

Skådebanans ombud och medlemmar, en studie av en publikorganisation.

Fri kollektiv skapande verksamhet

Rl

Kartläggning av studieförbundens medver- kan i ett målgruppsinriktat kulturutbud. Denna undersökning gällde omfattningen av utbudet till olika målgrupper verksamhets- året 1969/70, vem som varit initiativtagare, med vilka parter förbunden samarbetet samt förbundens planer för den fortsatta verk- samheten.

Undersökningen utfördes av konsulent Bengt Pålsson i samverkan med kulturrådets sekretariat. Den hade formen av en posten- kät följd av intervjuer. Undersökningen om- fattade Skådebanan i Linköping, Malmö, Norrköping, Stockholm och Uppsala, Riks- teaterns lokalavdelningar i Karlstad, Osby, Vilhelmina och Örebro, Borås stadsteater och stadsteatern Norrköping—Linköping samt Konstfrämjandet i Orebro. Undersökningen genomfördes hösten 1970.

Studien a'ordes år 1970 av förlagschef Bertil Hökby.

Studien utfördes av professor Harald Swed- ner, fil lic Maja Björkman och fil stud Göran Arnman. Studien bygger bl a på post- enkäter åren 1967—1969 till samtliga om- bud och ett slumpmässigt urval av medlem- marna. Svarsprocenten bland ombuden var 63 % och bland de privatanslutna medlem- marna 74 % och övriga medlemmar 69 %.

Undersökningen utfördes i form av en post- enkät hösten 1970 till samtliga 12 då erkän- da studieförbund. Alla besvarade enkäten.

Resultatet redovisas i 6.8.

Resultatet ingår som bakgrundsmaterial för 6.8.

Resultatet redovisas i 6.812. Studien ingår i Studier af de nordiske lands kulturelle og aestetiske liv, Lund 1971 (stencil).

Någon samlad redovisning lämnas inte i be— tänkandet. Resultaten ingår i bakgrunds- bilden till kulturrådets förslag i kapitel 4, 7 och 8.

Särskild beteckning

Område, syfte och innehåll

Omfattning och genomförande

Redovisning och användning av resultaten

23 24

25

26

27

28

L1

Fl

R2 L2

F2

Kartläggning av länsbildningsförbundens verksamhet i samma avseenden som under- sökning nr 22.

Kartläggning rörande verksamheten vid studieförbundens lokalavdelningar i samma avseenden som undersökning nr 22.

Kartläggning rörande verksamheten vid vissa folkhögskolor i samma avseenden som un- dersökning nr 22. Enkät till studieförbundens centrala organi- sationer rörande studiecirkelverksamheten i kulturämnen verksamhetsåret 1969/70 samt rörande förbundens behov och önskemål betr vidareutvecklingen av kulturämnena. Enkät till lokalavdelningar inom studieför- bunden rörande studiecirkelverksamheten i kulturämnen samt omfattningen av liknande verksamhet i fritidsgrupper eller andra ar- hetsformer utanför studiecirkeln verksam- hetsåret 1969/70.

Enkät till vissa folkhögskolor med avseende på i vilken utsträckning folkhögskolornas elever verksamhetsåret 1969/70 hade utåt- riktade kontakter i sin kulturverksamhet (tex gav konserter eller teaterföreställ- ningar).

Undersökningen utfördes i form av en post- enkät hösten 1970 till samtliga länsbild- ningsförbund. Alla besvarade enkäten. Undersökningen utfördes i form av en post- enkåt hösten 1970 till samtliga studieför- bunds lokalavdelningar i de då 15 största städerna samt i Gävleborgsdistrikten. Svars— procenten varierade betydligt mellan för- bunden. Undersökningen utfördes i form av en post- enkät hösten 1970 till 29 folkhögskolor med utbildning i estetiska ämnen. 27 svara- de.

=nr22

=nr 24

=nr25

=nr22 =nr22 =nr22

Resultatet redovisas i kapitel 7. Resultatet redovisas i kapitel 7. Resultatet redovisas i kapitel 7.

Nr

Särskild beteckning

Område, syfte och innehåll

Omfattning och genomförande

Redovisning och användning av resultaten

29

30

31

32

Tillägg sund er- sökning till L 2

Enkät till vissa lokalavdelningar inom studie- förbunden för att få detaljerade uppgifter om amatörteaterverksamheten. Undersök— ningen avsåg de amatörteatergrupper — inom de lokalavdelningar enkäten L 2 gällde — som verkat minst tre år. Frågor ställdes om gruppernas sammansättning, utbildning, repertoar och finansiering verksamhetsåren 1967/68, 1968/69 och 1969/70.

Enkät rörande de kommunala barn- och ungdomsteatrarna. Undersökningen innefat- tade verksamhetens organisation, inriktning på åldersgrupper, arbetsformer, ledare, loka- ler och fmansiering och avsåg verksamheten år 1969.

Enkät rörande de fria teatergrupperna. Un- dersökningen innefattade frågor om grupp- medlemmarnas utbildning, arbetsinsatser, ekonomiska ersättning, verksamhetens om- fattning och inriktning, lokalfrågor och finansiering och avsåg i första hand verksam-

hetsåret 1969/70.

Enkät till teatergrupper som uppför bygde- och krönikespel. Den avsåg verksamhetens omfattning, deltagarnas utbildning och ar- vodering samt finansieringen av spelen och avsåg i första hand verksamheten år 1970.

=nr24

Uppläggning och bearbetning gjordes av sek— retariatet i samarbete med produktions- assistent Sture Andersson.

Undersökningen genomfördes av sekretaria- tet i samarbete med produktionsassistent Sture Andersson hösten 1970. Den hade formen av en postenkär till de tio kommu- ner där en mera omfattande verksamhet fanns (Göteborg, Karlskoga, Lidingö, Märs- ta, Solna, Stockholm, Sundbyberg, Tyresö, Västerås och Örebro). Alla kommuner utom en besvarade enkäten. Undersökningen genomfördes av sekretaria- tet i samarbete med produktionsassistent Sture Andersson hösten 1970 i form av en postenkät. Enkäten tillställdes 30 grupper som var medlemmar i Teaterforum, varav 20 svarade, 41 grupper som var medlemmar i Teatercentrum, varav 29 svarade, samt 8 studentteatergrupper, varav 5 svarade. Undersökningen genomfördes av sekretaria- tet i samarbete med produktionsassistent Sture Andersson hösten 1970. Den hade formen av en postenkät till nio grupper, varav åtta svarade.

Resultatet redovisas i kapitel 7.

Resultatet redovisas i 7.2.l.2.

Resultatet redovisas i 7.2.4.l—3.

Resultatet redovisas i 7.2.4.4.

Nr 33

34 35 36 37

38

Särskild beteckning

Utredning om nuläge och fram- tida verksamhet inom SOR

Område, syfte och innehåll

Enkät till SOR (Sveriges orkesterföreningars riksförbund) och dess medlemsorkestrar. Enkäten avsåg att utgöra underlag för beslut om SOR:s framtida verksamhet. Utred- ningen täckte de väsentliga delarna av SOR:s verksamhet, verksamhetens omfattning, in- riktning och finansiering, musikemas utbild- ning och arvodering, orkestrarnas samarbete med andra parter, deras rekryteringsbehov m m.

Studie av amatörverksamheten på lokal nivå bl a för att belysa målen för verksamheten.

Studie av amatörverksamheten inom dans- området. Studie av amatörteatern och amatörbegrep- pet. Sammanställning av uppgifter rörande cen— trumbildningar, gemenskaps— och aktions— grupper, som växt fram under slutet av 1960—talet.

Samhällets ekonomiska insatser

Studier med nationalekonomiska aspekter på kulturverksamheten.

a) Om optimal prissättning

Omfattning och genomförande

Utredningen utfördes av en arbetsgrupp inom SOR under hösten 1970. I gruppen ingick direktör Gustaf Skillner, sekreteraren i Musikaliska akademien Gunnar Larsson och sekreteraren Einar Bergh.

Studien utförd på kulturrådets uppdrag av en arbetsgrupp under ledning av sekreterare Gunnar Larsson.

Studien gordes år 1970 av konsulent Hemy Sjöberg. Studien gjordes år 1970 av docent Gunnar Ollén.

Sammanställningen utfördes på kulturrådets uppdrag av fil kand Erik Centerwall och fil kand Håkan Wall.

Studierna gjordes av en grupp ekonomer under ledning av professor Guy Arvidson under åren 1970—1971. Studie av professor Guy Arvidson.

Redovisning och användning av resultaten

Resultatet redovisas i 7.4.4.1.

Utredningen är publicerad av SOR som sten- cil (1 oktober 1971). Någon samlad redovisning lämnas inte i be— tänkandet. En del av resultaten ingår i bak- grundsmaterialet för kapitel 7.

=nr34. =nr34. Sammanställningen har använts som oriente- rande material vid utredningsarbetet rörande fri kollektiv skapande verksamhet.

Någon redovisning lämnas inte i betänkan- det av studierna. Resultaten ingår i bak- grundsbilden till kulturrådets förslag i kapi- tel 10.

Nr

Särskild beteckning

Område, syfte och innehåll

Omfattning och genomförande

Redovisning och användning av resultaten

39

40

b) En not om kriterier för subventionering av kulturell verksamhet

c) Kulturmarknadema, ett försök till eko- nomisk belysning.

d) Några samhällsekonomiska aspekter på kulturproduktionen

e) Några synpunkter på kommersiell kultur- produktion

0. Några anteckningar kring kulturpolitik och samhällsekonomi

g) Några reflexioner kring kulturpolitisk re- sursfördelning Undersökning av avgifternas storlek och be- tydelse för kulturinstitutionerna. De frågor som behandlades var avgifternas storlek, olika former av prisdifferentiering, avgifter- nas andel av institutionernas totala intäkter, olika faktorer som påverkar prissättningen samt vilka effekter som prisförändringar kan väntas få.

Studie av biljettpriser och teateraktivitet. Studien avsåg att belysa biljettprisernas be— tydelse enligt gorda sociologiska undersök- ningar.

Studie av professor Peter Bohm. Studie av fil kand Bengt Reuterskiöld. Studie av kanslirådet Gunnar Ribrant. Studie av kanslirådet Gunnar Ribrant. Studie av professor Ingemar Ståhl.

Studie av kanslirådet Bengt Christer Ysan- der.

Undersökningen genomfördes av filkand Pontus Kågerman i samverkan med kul- turrådets sekretariat. Den hade formen av en postenkät kombinerad med intervjuer och omfattade sju teatrar (Operan, Dramatiska teatern, Helsingborgs stadsteater, Norrbot- tensteatern, Stockholms parkteater, Vasa- teatern samt Svenska riksteatern centralt och i Sundsvall).

För film- och museiområdena har jämföran- de studier gjorts baserade på offentlig stati- stik, tidigare utredningar och undersök- ningar o d.

Undersökningen utfördes hösten 1970.

Studien gordes år 1971 av fil kand Peder Hård af Segerstad.

Undersökningen har lagts fram som uppsats (Om avgiftspolitiken på kulturtjänster) vid institutionen för nationalekonomi vid Stockholms universitet.

Vissa grundfakta ur undersökningen ätergesi avsnitt lO.ll.l.3. ] övrigt ingår undersök— ningen i bakgrundsmaterialet for 10.11.1.

Vissa uppgifter ur lO.ll.l.4.

studien redovisas i

Nr 41

42

43

Särskild beteckning

Område, syfte och innehåll

Övriga undersökningar

Specialenkät till KELP 69

Enkät till kommunernas socialförvaltningar för att kartlägga samarbetet mellan nämn- derna inom social- och kulturområdena, om— fattningen av kulturverksamheten inom de sociala institutionerna samt kombination av icke institutionsbunden social service med kulturell service. Enkät till kommunernas fritidsförvaltningar för att kartlägga samarbetet mellan nämn- derna inom fritids- och kulturområdena samt omfattningen av kulturverksamhet inom ung— doms- och fritidsanläggningar av skilda slag.

1 specialenkäten (= nr 1) ingick också frågor bl a om kommunernas kulturorganisation samt vissa lokalfrågor.

Omfattning och genomförande

Undersökningen utfördes i form av en post- enkät hösten 1970. Enkäten tillställdes 88 kommuner med över 10 000 invånare OCh 48 kommuner med under 10 000 invånare. Svarsprocenten var 85 resp 91 %.

= nr 41 Svarsprocenten var 94 resp 78 %.

= nr 1. De här nämnda frågorna bearbetades separat av statistiska centralbyrån.

. . . .. . Redovtsning och anvandning av resultaten

Någon samlad redovisning lämnas inte i be— tänkandet. Resultaten ingår i bakgrundsma- terialet för kapitel 4 och 8.

=nr 41.

Vissa uppgifter redovisas i 9.1.l.1. ] övrigt har materialet ingått i bakgrundsmaterialet för kapitel 8 och 9.

Bilaga C remisser m m

Under den tid utredningsarbetet pågått har till kulturrådet från utbildningsdepartemen- tet överlämnats följande handlingar för beak- tande eller för att tagas under övervägande vid fullgörandet av det åt rådet givna upp- draget.

Skrivelse den 28 april 1967 från dåvaran- de Samverkande bildningsförbunden med förslag rörande stöd åt amatörteaterverksam- het, jämte remissyttranden.

Skrivelse den 25 november 1969 från Svenska teaterförbundet angående stöd åt den icke institutionsbundna teatern, jämte skrivelse från teater- och musikrådet.

Den av TCO:s kulturutredning framlagda rapporten Kulturaktivt samhälle (1970).

Skrivelse den 20 april 1970 från Bildama- törernas förening om bidrag.

Skrivelse den 4 november 1970 från Sven- ska tonkonstnärsförbundet med förslag om inrättande av arbets- och garantilön åt fritt utövande musikeri Sverige.

Skrivelse den 21 december 1970 från en särskild aktionsgrupp bland teateranställda och Svensk teaterunion rörande inventering av landets teaterlokaler m m, jämte remiss-

yttranden. Skrivelse den 17 mars 1971 från Folkets- husföreningarnas riksorganisation rörande

upprustning av lokaler lämpade för teater, musik och utställningsverksamhet.

Skrivelse den 16 november 1971 från Georg Suttner och Hans Lindberg (som före- trädare för konstnärer och kulturvänner,

Till Kulturrådet överlämnade handlingar,

samlade till möte och demonstration den 16 november 1971 i Stockholm) rörande bild- konstnärernas sociala och ekonomiska situa- tion.

Rådet har vidare yttrat sig över följande ut- redningar m m.

Den 15 oktober 1969 till utbildningsde- partementet över teater- och orkesterrådets förslag Orkesterorganisationen i Sverige (stencil) samt 1968 års musikkommittés be- tänkande Regionmusik (SOU 1969:12).

Den 10 februari 1970 till socialstyrelsen över ansökan från Gällivare kommuns kul- turnämnd om anslag av glesbygdsmedel till inköp, utrustning och drift av en kulturbuss.

Den 8 april 1970 över framställning från Sveriges orkesterföreningars riksförbund (SOR) om bidrag till utredning av förbun- dets framtida verksamhet.

Den 9 september 1970 till riksdagens statsutskott över motion 11:872 ang det stat- liga kulturstödets regionala fördelning.

Den 9 september 1970 till riksdagens statsutskott över motionerna 12305 och 111252 ang inrättande av kommunal kultur- nämnd.

Den 15 september 1970 till bostadsstyrel- sen över ett inom styrelsen upprättat förslag God bostad.

Den 9 oktober 1970 till utbildningsdepar- tementet över en inom departementet upp- rättad promemoria med diskussionsunderlag angående ett statsbidragssystem för skol-

byggnader utformat som hyresbidrag per elev och år (Ds U 1970:12).

Den 15 oktober 1970 till statens ung- domsråd över betänkandet Det statliga stö- det till ungdomsorganisationernas lokala verksamhet.

Den 20 augusti 1971 till riksdagens reviso- rer över en inom riksdagens revisorers kansli upprättad granskningspromemoria angående viss genom statsmedel bekostad utställnings- verksamhet.

Den 30 augusti 1971 till utbildningsdepar- tementet över skrivelse från 1965 års musei- oclt utställningssakkunniga angående Sven- ska Slöjdföreningen.

Den 10 september 1971 till utbildningsde- partementet över av 1968 års filmutredning avgivet betänkande Samhället och filmen. Del 1 (SOU 1970:73).

Den 12 oktober 1971 till statens ung- domsråd över betänkandet Stöd till ung- domsorganisationernas ledarutbildning.

Den 19 maj 1972 till inrikesdepartemen- tet över betänkandet Finansiering av allmän- na samlingslokaler (SOU 1971:72).

Den 2 juni 1972 till utbildningsdeparte- mentet över betänkandet Fonogrammen i musiklivet (SOU 1971:73).

Den 25 september 1972 till inrikesdepar- tementet över betänkandet Arbetsförmed- ling inom kulturområdet (Ds In 197215).

Den 25 september 1972 till utrikesdepar- tementet över betänkandet Sveriges Radios utlandsprogram (Ds UD 197211).

Bilaga D Förteckning över studieförbundens medlemsorganisationer 1.1.1972

Arbetarnas bildningsförbund (A BF) bildat är 1912

De blindas förening upa De handikappades riksförbund (DHR) Folketshusföreningarnas riksorganisation HSB:s riksförbund Hörselfrämjandets riksförbund lLCO riksföreningen för ileo- och colostoni- opererade Kooperativa förbundet (KF) Landsorganisationen i Sverige (LO) Nykterhetsorganisationen Verdandi Pensionärernas riksorganisation (PRO) Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka Riksförbundet mot allergi Svenska freds- och skiljedomsföreningen Svenska frisksportförbundet Svenska kvinnors vänsterförbund Svenska psoriasisförbundet Svenska riksbyggen Svenska tullmannaförbundet Sveriges arbetares centralorganisation (SAC) Sveriges dövas riksförbund Sveriges kristna socialdemokraters förbund Sveriges socialdemokratiska arbetarparti (SAP) Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund Sveriges socialdemokratiska ungdomsför- bund (SSU) Unga örnars riksförbund Ungdomens fredsförbund

Vänsterpartiet kommunisterna (VPK)

Folkuniversitetet (FU) bildat är I 942

Stiftelsen Kursverksamheten vid Stockholms universitet Stiftelsen Kursverksamheten vid Uppsala universitet Stiftelsen Kursverksamheten vid Göteborgs universitet Stiftelsen Kursverksamheten vid Lunds uni- versitet Stiftelsen Kursverksamheten vid Umeå uni- versitet Husmodersförbundet Hem och samhälle

Frikyrkliga studieförbundet (FS) bildat år 1947

De handikappades missionsförening Fribaptistsamfundet Frikyrkliga gymnasiströrelsen Frikyrkliga studentrörelsen Frälsningsarmén Frälsningsarméns sångare och musikanter Frälsningsarméns ungdom Kaggeholms folkhögskola Kristliga esperantoförbundet lärarinnornas missionsförening Metodistkyrkan i Sverige Metodistkyrkans sångarförbund Metodistkyrkans ungdomsförbund

S:t Lukasstiftelsen Svenska alliansmissionen

Svenska alliansmissionens ungdomsförbund Svenska baptistsamfundet Svenska baptisternas sångarförbund

Svenska baptisternas ungdomsförbund Svenska frälsningsarméns ungdom Svenska missionsförbundet Svenska missionsförbundets musikkårsför- bund Svenska missionsförbundets sångarförbund Svenska missionsförbundets ungdom Svenska världsfredsmissionen Sveriges kristna lärarförbund Örebromissionen

KFUK:s Och KFUM:s studieförbund bildat är ] 94 7

Evangeliska fosterlandsstiftelsen KFUK:s och KFUM :s riksförbund

N ykterhetsrörelsens bildningsverksamhet (NB V) bildat år 1 97] (av Bläbandsrörelsens studieförbund, Godternplarordens studieför- bund av Nationaltemplarordens studieför- bund)

lOGT-NTO IOGT-NTO:s juniorförbund Järnvägsmännens helnykterhetsförbund MHFungdom Motorförarnas helnykterhetsförbund Nykterhetsrörelsens scoutförbund Sveriges blåbandsförbund Sveriges blåbandsungdom Sveriges lärares nykterhetsförbund Ungdomens nykterhetsförbund

Vita bandet

Studiefrämjandet (Sfr) bildat är 1958 (ur J UFss studieverksamhet)

F iskef rämjandet Förbundet Hem och ungdom Förbundet Musik och ungdom Förbundet Skog och ungdom Jordbrukare-ungdomens förbund Musik på fritid

Ridfrämjandet

Riksförbundet Sveriges 4 H Skid— och friluftsfrämjandet Stiftelsen Unga forskare Svenska brukshundsklubben

Svenska djurskyddsföreningen Svenska jägareförbundet Svenska kennelklubben Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund Sveriges tlottas ungdomsförbund Sveriges fältbiologiska ungdomsförening Sveriges skogsvårdsförbund

Unga forskares riksförbund

Studieförbundet Medborgarskolan (Mbsk) bildat år 1940

Franska språkinstitu tet Fria moderata studentförbundet Moderata kvinnoförbundet Moderata samlingspartiet Moderata ungdomsförbundet Svenska reseledares förbund The British institute

Dessutom samarbete med följande organisa- tioner: Kungl svenska aeroklubben (KSAK) Statens institut för företagsutveckling (SIFU) Skandinaviska Enskilda banken m fl banker och företag Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO)

Sveriges köpmannaförbund Sveriges tandläkarförbund

Studieförbundet Vuxenskolan (SV) bildat år 1967 (av Svenska landsbygdens studieför- bund och Liberala studieförbundet)

Centerns kvinnoförbund Centerns ungdomsförbund Centerpartiet

Folkpartiet

Folkpartiets kvinnoförbund Folkpartiets ungdomsförbund Förbundet Vi unga Föreningen Liberal press Liberala förbundet Länsförsäkringsbolagen Riksförbundet Sveriges trädgårdsfolk Samfundet för hembygdsvård Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund Sveriges radiomästarförbund

Dessutom samarbete med följande organisa- tioner: Kooperativa förbundet, jordbrukargruppen Lantbrukarnas riksförbund (LRF) Sveriges folkpensionärers riksförbund (SFRF)

Sveriges kyrkliga studieförbund (SKS) bildat år I 930

Ansgarsförbundet inom svenska kyrkan Individuell människohjälp Katolska kyrkans studieråd i Sverige Kyrkans byggnadsbyrå Kyrkliga gymnasistförbundet Kyrkliga kvinnorådet Kyrkliga studentrörelsen Kyrkomusikernas riksförbund Kyrkosångens vänner Laurentius Petri sällskapet

Logos production (Kyrkligt ljud-arkiv) Lutherska världsförbundets svenska sektion Ortodoxa kyrkans i Sverige studieråd Riksförbundet för finskspråkigt församlings- arbete i Sverige

Riksförbundet Kristen fostran Riksförbundet Kyrkans ungdom Riksorganisationen Kyrkan och judendomen Sigtunastiftelsen Stiftelsen för Sverige och kristen tro Svenska bibelsällskapets institut Svenska kyrkans diakoninämnd Svenska kyrkans centralråd Svenska kyrkans lekmannaförbund Svenska kyrkans mission Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse Svenska kyrkans församlings— och pastorats- förbund Svenska kyrkans utbildningsnämnd Svenska prästförbundet Svenska scoutförbundet Svenska sällskapet för nykterhet och folk- uppfostran

Sveriges begravningsentreprenörers förbund Sveriges evangeliska student- och gymnasist- rörelse Sveriges kyrkosångarförbund Sveriges unglottor

Tjänstemännens bildningsverksamhet (TB V) bildat år 1935

Apoteksteknikerförbundet

Försvarets civila tjänstemannaförbund Försvarsväsendets underbefalsförbund Försäkringstjänstemannaförbundet Handelstjänstemannaförbundet Statstjänstemannaförbundet Svenska arbetsledareförbundet Svenska bankmannaförbundet Svenska facklärarförbundet Svenska industritjänstemannaförbundet Svenska polisförbundet Svenska tullmannaförbundet Svenska underofficersförbundet Svensk sjuksköterskeförening

Sveriges kommunaltja'nstemannaförbund Sveriges lärarförbund

Bilaga E

E. 1 Avgränsning av kulturområdet

Avgränsningen av kulturområdet (det kultur- politiska området) görs i 4.1 1.2. Till området förs de konstnärliga uttrycksformerna, andra medier för kommunikation såsom press, radio och TV, verksamhet för bevarande av kulturarv samt en del av folkbildningsverk- samheten. Religion och religionsutövning lämnas utanför liksom utbildningsväsendet. Även idrott, friluftsliv och liknande fritids- verksamhet lämnas utanför det kulturpolitis- ka området.

För de statistiska redovisningarna har kulturområdet delats upp i följande tolv sektorer:

. Teater, dans

. Musik

. Museer, utställningar, konst

. Kulturminnesvård

. Folkbibliotek, press, litteratur

. Arkiv

. Viss folkbildning . Utbildning inom kulturområdet . Kulturarbetarersättningar och stipendier 10. Foto, film

11. Radio, TV 12. Övrig kultur

XDOOxIONU'I-PUJN—

Hur olika verksamheter fördelats på de tolv sektorerna framgår av den avslutande uppställningen (E.5).

Avgränsningar och metoder vid beräkningen av kulturutgifterna

E. 2 Terminologi och allmänna beräkningsgrunder

Den redovisning av utgifterna för kultur- ändamål som görs i 2.12 omfattar staten, landstingen och kommunerna — den offent- liga sektorn — samt individerna. Uppgifter om företagens utgifter för kultur föreligger inte och har inte heller kunnat beräknas och har därför måst lämnas utanför.

För staten, landstingen och kommunerna skiljs mellan driftutgifter och investeringar. Driftutgifterna är de utgifter som redovisas över statens, landstingens och kommunernas driftbudget, investeringarna de utgifter som redovisas över kapitalbudgeten.

Principerna för fördelning av olika utgifter på drift- resp kapitalbudget är något olika mellan å ena sidan staten och å den andra sidan landsting och kommuner. I de statliga driftutgifterna innefattas vissa kostnader som inom landsting och kommuner vanligen redovisas över kapitalbudgeten. Det gäller främst underhåll av byggnader och inventa- rier samt konstinköp. Vissa jämförelser i 2.12 blir av den anledningen inte helt rättvisande.

Driftutgifterna innefattar dels utgifter för offentlig konsumtion dels inkomstöverför- ingar tex till organisationer och enskilda. För landsting och kommuner redovisas drift- utgifterna netto, dvs sedan intäkterna räknats bort. Det sker för att undvika en dubbelräk—

ning av statsbidragen.

Individernas kulturutgifter omfattar indi- vidernas konsumtion av varor och tjänster inom kulturområdet. Häri ingår också kapi- talvaror av typ radio- och TV—apparater. Jämförelser mellan individernas utgifter för kulturändamål och de offentliga driftutgif- terna för kultur blir därför inte helt rätt- visande.

Avgränsningen av det kulturpolitiska om- rådet har kulturrådet i princip tillämpat på följande sätt. De offentliga utgifter som beslutas av organ inom det kulturpolitiska området har medtagits oavsett till vilka varor och tjänster medlen använts. Ett biblioteks utgifter för tex städning ingår sålunda i de i 2.12 redovisade utgifterna. Omvänt har utgifter som beslutas av organ utanför det kulturpolitiska området inte medtagits även om medlen använts för kulturvaror och kulturtjänster. Skolornas utgifter för tex skolkonserter från Rikskonserter ingår alltså ej i det redovisade materialet i den mån beslut fattats av Skolstyrelsen och medel anvisats över skolans budget. Däremot ingår utgifterna, om de beslutats av tex kultur- nämnd och täckts över kulturbudgeten. Likaså ingår Rikskonserters kostnader då Rikskonserter är ett organ inom kulturom- rådet.

Från nämnda princip har vissa undantag gjorts. De framgår under E 5. Det ur princi- piell och praktisk synpunkt viktigaste under- laget är att kostnaderna för folkbildningsor- ganisationerna och deras verksamhet har de- lats i två delar. De utgifter som hänför sig till verksamhet i kulturämnen (litteratur, konst, teater, dans, film och musik) har räknats till kulturområdet och ingår i redovisningen i 2.12. Vissa utgifter t ex för föreläsningsverk- samheten har i sin helhet förts till kulturom- rådet.

De i 2.12 angivna sifferuppgifterna har avrundats till närmaste miljontal. De pro- centvärden som angetts i tabeller är dock uträknade på basvärden angivna i tusental.

E. 3 Si ffermaterialet

Uppgifterna om de statliga utgifterna för kulturändamål har för budgetåren 1960/61- 1969/70 hämtats ur budgetredovisningen för resp år och avser alltså de faktiska utgifterna. Dessutom har det varit nödvändigt att gå till Kungl Maj:ts beslut ang bidrag till vissa ända- mål. För budgetåret 1970/71 har uppgifter- na hämtats ur 1970/71 års riksstat.

Den avgränsning av kulturområdet som gjorts innebär att vissa anslag som ingår eller ingått i avsnittet Kulturändamål i riksstaten inte ingår i redovisningen i 2.12. Det gäller bla ungdomsverksamhet, nykterhetsunder- visning, internationellt kulturutbyte samt Sveriges Radios kostnader för skolprogram och program för utlandet. Däremot ingår vis- sa utgifter som i statsbudgeten redovisas un- der andra huvudtitlar. Det gäller t ex militär- musikens civila verksamhet, armé- och ma- rinmuseerna och arbetsmarknadsverkets an- slag till kulturrninnesvårdande arbeten.

] de statliga utgifterna för kulturändamål ingår också bidrag ur lotterimedelsfonden (som fanns to m budgetåret 1963/64) och bidrag ur behållningen av de särskilda lotte- rier som anordnas till förmån för konst, teater och andra kulturella ändamål.

Uppgifterna om statliga utgifter för kul- turändamål har p g a basmaterialets karaktär kunnat bli mer exakta än vad som varit möjligt för landsting och kommuner.

Uppgifter om landstingens utgifter för kulturändamål har dels hämtats ur Lands- tingens årsbok för de olika åren delsinsamlats genom en av Landstingsförbundet i samråd med kulturrådet genomförd enkät till samtliga landsting. Då enkätsvaren emel- lertid brister i exakthet har redovisningen i 2.12 i huvudsak baserats på materialet i Landstingens årsbok. Det innebär att det för samtliga är är fråga om budgeterade utgifter.

Uppgifter om kommunernas utgifter för kulturändamål baserar sig beträffande åren 1968—1970 på en enkät ”Kommunal eko- nomisk långtidsplanering, specialenkäten, 1968—1975” (KELP-69) som är 1969 utför- des av statistiska centralbyrån på uppdrag av

beredningen för regional planering. Enkät- resultatet har på vissa punkter kompletterats och justerats i samarbete mellan Kommun- förbundet och kulturrådet. Sådana komplet- teringar och justeringar har gjorts beträffan- de fördelningen av utgifterna på de tolv kultursektorerna och därmed också beträf- fande totala driftutgifter för kultur. Det icke kompletterade KELP-materialet har använts vid redovisningen av utgifterna på län och på kommuner av olika storlek. I dessa avseen- den har det nämligen inte varit möjligt att göra kompletteringar. De kompletterade och justerade siffrorna är något högre än det icke kompletterade materialet. KELP-undersök- ningen ger emellertid även efter komplette- ring ett mindre exakt material uppdelat i färre kategorier än vad som gäller för stat och landsting. Genom att åtskilliga kultur- kostnader i kommunerna inte bokförs på kulturnämnden/biblioteksstyrelsen utan på andra förvaltningar, har de kommunala kost- naderna genomgående undervärderats jäm- fört med de statliga kulturutgifterna. Det gäller exempelvis arkiv, konstinköp/ut- smyckning, kulturminnesvård och byggnads- minnesvård i kommunerna. Vidare har rest- posten (12 Övrig kultur) blivit otillfredsstäl- lande stor. Dessa brister i materialet beror emellertid i stor utsträckning på att KELP- 69 inte kunnat göras mer detaljerad än till en viss nivå i den kommunala kontoplanen. Uppgifterna för år 1965 har hämtats från befintlig statistik över kommunernas finan- ser år 1965. Uppgifter för tidigare år än 1965 kan visserligen tas fram men pga omläggningar i kommunernas budgeterings- och redovisningssystem och den tidigare mycket ofullständiga särredovisningen av kulturutgifterna, är de inte jämförbara med senare års uppgifter. Kulturrådet har därför avstått från att redovisa sådana uppgifter. Uppgifterna för åren 1965 och 1968 avser de faktiska utgifterna, uppgifterna för åren 1969—1970 budgeterade utgifter. Redovisningen av de offentliga driftutgif— terna för kultur fördelade pa" län har skett på följande sätt. För landsting och kommuner har de totala driftutgifterna för kultur kun-

nat fördelas. För statens del har en fördel- ning varit möjlig endast för vissa utgifter. Dessa är utgifterna för Riksteatern, stads- teatrarna, Rikskonserter, symfoniorkestrar- na, militärmusikens civila del, Riksutställ- ningar, bidrag till vissa lokala museer, vissa föreningar och organisationer (tex SOR, RSAO), kulturdelen av studieförbundens centrala verksamhet och studiecirkelverk- samheten. Vissa andra utgifter tex för cen- trala administrativa myndigheter kan betrak- tas som för hela landet gemensamma kost- nader. Dessa har inte fördelats. I andra fall tex beträffande Operan och Dramaten och de statliga museerna har det inte bedömts riktigt varken att fördela utgifterna jämt över riket eller enbart på hernortslänet. I av- saknad av en rimlig fördelningsprincip har rådet avstått från att fördela dessa utgifter. Beträffande kulturarbetarersättningar har värdet av en fördelning inte bedömts svara mot den arbetsinsats fördelningen skulle kräva.

Vissa antaganden och schabloniserade be- räkningar har gjorts vid fördelning av statliga utgifter på län. Det gäller främst Rikstea- terns, Rikskonserters och Riksutställningars verksamhet. Beräkningen utgår från antalet teaterföreställningar, konserter respektive ut- ställningsdagar per län. För Riksteatern har tillämpats en schablonkostnad per föreställ- ning. Rikskonserters utbud har delats upp i fyra konserttyper (allmänna konserter, skol- konserter, interna konserter och konserter inom ramen för Musik för Ungdom) med en schablonkostnad för varje konserttyp. Vissa utgiftsslag har ej kunnat fördelas. För Riks- utställningar har tillämpats en schablonkost- nad per utställningsdag.

För att nå en jämförbarhet länen emellan har utgifterna satts i relation till länens befolkning 31.12.1969. 1 den mån lands- tingsområde och lån ej sammanfaller följer figurerna över statens och kommunernas driftutgifter för kultur (figur 2.7 och 2.8) och figuren över de offentliga driftutgifterna för kultur inom teater, musik, museer och utställningar (figur 2.9) länsgränserna. Det betyder bl a att Göteborgs och Malmö kom-

muner ingår i Göteborgs- och Bohus- resp Malmöhus län.

Uppgifter om individernas utgifter för kulturändamål har hämtats från bl a Natio- nalräkenskaperna, Industri- och utrikeshan- del (Sveriges officiella statistik, SCB), tid- skriften Pris- och kartellfrågor (Statens Pris- och Kartellnämnd), Svenska Filminstitutets verksamhetsberättelser, tidskriften Svenska Museer samt material direkt insamlat från teatrar, orkestrar, museer och konsthallar.

Uppgifterna om individernas utgifter för kulturändamål är p g a basmaterialets beskaf— fenhet av lägre exakthet än uppgifter från den offentliga sektorn. Jämförelser mellan individernas kulturutgifter och kulturutgif- terna inom den offentliga sektorn ger därför i första hand utgifternas storleksordning.

E.4 Fastprisberäkningar

Fastprisberäkningen har gjorts för att få den faktiska volymförändringen av kulturutgif- terna under 1960-talet, eftersom utgifternai löpande priser p g a inflationen ger en falsk bild av utvecklingen.

Fastprisberäkningarna har generellt utgått från 1960 års priser med 1960 som basår = 100. Vid deflateringen (omräkning till fasta priser) av kulturutgifterna har använts pris- faktorer framräknade av statistiska central- byrån. Därvid har en prisfaktorkedja använts för de statliga kulturutgifterna och en annan för de kommunala och de landstingskom- munala kulturutgifterna. Inom den privata sektorn har sex olika prisfaktorkedjor an- vänts för olika varugrupper då prisutveck— lingen varierar starkt olika varugrupper emel- lan.

E.5 Fördelning av de offentliga driftutgifterna för kultur och individernas kulturutgifter pa= kultursektorerl

Kultursektor

Statliga driftutgifter

Landstingens driftut- gifter

Kommunernas driftut- gifter

Individernas kultur- utgifter

l. Teater, dans

2. Musik

Teater- och musikrådet (med föregångare)2

Operan, Dramatiska teatern, Södra teatern

Bidrag till Riksteatern (med föregångare), läns- och stads- teatrar Bidrag till fria teatergrupper, Teatercentrum, Skådebanan m fl organisationer3

Stöd åt svensk dramatik

Rikskonserter

M ilitärmusikens civila del2 6 Bidrag till symfoniorkestrar6 Bidrag till riksförbund för amatörorkestrar, till körför- bund m m

Teater inom landstingens insti- tutioner (t ex sjukhus)

Bidrag till läns— och stadsteatrar

Konserter inom landstingens institutioner ([ ex sjukhus) Bidrag till symfoniorkestrar Bidrag till andra orkestrar och till körer

Teater inom kommunala insti- tutioner (t ex skolor)4

Bidrag till läns- och stadsteat- rar (samt Operan)5

Bidrag till föreställningar från Riksteatern och andra produ- center5

Konserter inom kommunala institutioner (t ex skolor)4 Bidrag till symfoniorkestrar7

1 Alla i översikten upptagna verksamheter har inte funnits eller uppburit samhällsstöd under hela 1960-talet.

Biljetter, program o dyl vid besök på de statsunderstödda teatrarna, på privatteatrar, re— vyer, föreställningar av fria grupper och vissa andra former av artistuppträdanden Biljetter, program o dyl vid konsertbesök av olika slag Skivspelare, grammofonskivor, bandspelare, band

2 Teater- och musikrådet, och dess föregångare, har i sin helhet förts till sektorn Teater, dans även om verksamheten också avser musikområdet. 3 Skådebanan har i sin helhet förts till sektorn Teater, dans även om verksamheten också avser andra kultursektorer.

4 Endast i de fall utgifterna gått över kulturbudgeten, däremot inte om utgifterna gått över t ex skolbudgeten. 5 En viss del av bidragen till läns- och stadsteatrar och till föreställningar från Riksteatern och andra producenter har inte kunnat särskiljas från andra bidrag utan ingår under 12 Övrig kultur.

6 Exkl Sveriges Radios symfoniorkester.

7 En viss del av bidragen till symfoniorkestrarna har inte kunnat särskiljas från andra bidrag utan går under 12 Övrig kultur.

Kultursektor

3. Museer, utställningar,'konst 4. Kulturminnesvård

5 Då det inte varit möjligt att särredovisa riksantikvarieämbetet och statens historiska museum ingår båda under 4 Kulturminnesvärd.

Statliga driftutgifter

De statliga museerna (armé- museet, etnografiska museet, livrustkammaren, marinmu- seet, medelhavsmuseet, natio- nalmuseum med moderna museet och östasiatiska mu- seet, naturhistoriska riksmu— seet, Skoklosters slott, statens sjöhistoriska museum med wasavarvet8 Bidrag till Nordiska museet, Tekniska museet, Skansen och vissa andra museer Riksutställningar

Bidrag till Konstfrämjandet, Konstnärscentrum m m Statens konstråd

Inköp av konst för statens byggnader9

Inköp av vissa kulturföremål

Riksantikvarieämbetet och sta- tens historiska museum8

Landstingens driftut- gifter

Utställningar inom lands- tingens institutioner (t ex sjuk- hus)

Bidrag till länsmuseer

Bidrag till annan regional mu- sei— och utställningsverksamhet än länsmuseernas och till för- eningar inom området

Inköp av konst9

ll

Kommunerns driftut- gifter

Utställningar inom kommu- nala institutioner (t ex sko— lor)4 Kommunala konsthallar Bidrag till annan lokal musei— och utställningsverksamhet än den kommunala

museer och

Individernas kultur- utgifter

Entréavgifter o dyl vid musei— och utställningsbesök

Inköp av konst, antikviteter och musikinstrument10

9 Statens konstinköp redovisas vanligen över driftbudgeten medan landstingens och kommunernas oftast redovisas över kapitalbudgeten. För landstingen — men inte för kommunerna — har det varit möjligt att ta fram uppgifter om konstinköpcn. Dessa har då redovisats under driftbudgeterna för att fåjämförbarhet med staten. 10 Beroende på nationalräkenskapernas uppläggning har inköp av musikinstrument inte kunnat särskiljas från inköp av konst och antikviteter. ” Landsting och kommuner låter göra undersökningar om fornminnen före exploatering av vissa markområden. Kommunerna har också kostnader för bevarande av

fornlämningar och byggnader. Dessa redovisas dock i allmänhet inte bland driftutgifterna för kultur.

Kultursektor

5. Folkbibliotek, press, litte- ratur

12 Landstingen svarar i princip för de kostnader för länsfunktionerna som inte täcks av statsbidrag.

13 I vissa kommuner ingår hela skolbiblioteksorganisationen, i andra kommuner viss service till skolbiblioteken här. I ytterligare andra kommuner är skolbiblioteksverksamheten helt fristående från folkbiblioteken och utgift

saknas uppgifterna här. Biblioteksverksamheten inom kommunens sociala institutioner oc

tionen.

Statliga driftutgifter

Vård och underhåll av forn— lämningar och kulturhistoriskt värdefulla byggnader Arbetsmarknadsverkets anslag till kulturminnesvårdande än- damål

Undersökningar och utred- ningar om fornminnen som riksantikvarieämbetet utför på statligt uppdrag

Bidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen

Stifts— och landsbibliotek Bidrag till utvecklingsarbete m rn

Bidrag till läns— och folkbiblio— tek, vissa andra bibliotek samt lånecentraler

Tidskriftsstöd

Bidrag till Författarcentrum, Svenska Barnboksinstitutet m m

Landstingens driftut- gifter

Biblioteksverksamhet inom landstingens institutioner (t ex sjukhus)

Bidrag till länsbibliotek12

Kommunernas driftut- gifter

Folkbibliotek1 3

Individernas kultur- utgifter

Inköp av böcker, tidningar och tidskrifter

i utgifterna för folkbibliotek. Dessa utgifter ingår då erna redovisas över skolbudgeten. I sistnämnda fall h fritidsinstitutioner ingår vanligen ikostnaderna för folkbiblioteksorganisa—

Kultursektor

6. Arkiv

7. Viss folkbildning

8. Utbildning inom kulturom- rådet20

Statliga driftutgifter Riksarkivet, landsarkiven, dia- lekt- och ortnamnsarkiven, svenskt visarkiv, krigsarkivet, svenskt biografiskt lexikon m m

Bidrag till Arbetarrörelsens ar- kiv

Bidrag till studiecirkelverksam- het i kulturämnenl 5

Bidrag till studieförbundl 5 Bidrag till föreläsningsverk- samhet16

Bidrag till handikappades kul- turella verksamhet samt till speciella folkbildningsåtgär- der16

De statliga utbildningsinsti- tutionerna (dramatiska insti- tutet, (med föregångare), konsthögskolan, konstfack- skolan, musikhögskolan, skol- överstyrelsens biblioteksskola, statens dansskola, statens scen- skolor samt elektronrnusik- studion)21

Landstingens driftut— gifter

Bidrag till folkrörelsearkiv14

Bidrag till studiecirkelverksam- het ikulturärnnen15

Bidrag till länsbildningsför- bund17 Bidrag till studieförbund18

22

14 Landstingens och kommunernas kostnader för egna arkiv redovisas ej över kulturbudgeten.

15. Här har en andel av det totala bidr

från 9 % till 31 %.

16 Anslaget har medtagits i sin helhet.

Kommunernas driftut- gifter

14

Bidrag till studieförbundens verksamhet och till studiecirk- lar i kulturämnen15

Kommunala musikskolor Bidrag till vissa skolor21

1 7 50 % av bidraget har medtagits då länsbildningsförbunden har betydande allmänkulturella uppgifter.

15 I princip samma beräkningsgrund som enligt not 15.

19 Uppgifter föreligger inte. 20 Utgifter inom ramen för det allmänna skolväsendet och den postgymnasiala utbildningen har ej medtagits.

Individernas kultur- utgifter

aget som svarar mot kulturcirklarnas andel av det totala antalet studiecirklar medtagits. Denna andel har under 1960-talet växt 21 Utgifterna för Dramatiska teaterns och vissa stadsteatrars elevskolor under 1960-talets början ingår i 1. Teater, dans. Kostnaderna för studiesocialt stöd till elever vid utbildningsinstitutionerna ej medtagna.

Kultursek tor

9. Kulturarbetarersättningar och stipendier

10. Foto, film 11. Radio, TV

12. Övrig kultur

Statliga driftutgifter

Bidrag till musikkonservato- rier och vissa konstskolor

Konstnärsstipendier, konst- närsbelöningar, ersättning till författare m fl för utlåning av deras verk genom bibliotek

Statens biografbyrå

Bidrag till Filmcentrum, Barn- filmkommittén m m Kvalitetsstöd till film?-4

Vissa utgifter som inte kunnat fördelas på någon av sektorer- na 1— 11

Landstingens driftut- gifter

Kulturstipendier

Filmvisning inom landstingens institutioner (t ex sjukhus)

'2 3 Utgifternas storlek har fått uppskattas då fullständiga uppgifter saknas.

24. To m budgetåret 1965/66. From budgetåret 1966/67 har filmstödet helt finansierats

Filminstitutet.

25 Även andra utgifter än vissa utgifter för teater och musik ingår här t ex vissa stipendier.

26 Den civila verksamheten har beräknats till 35 % (avser tiden före regionmusikens införande).

Kommunernas driftut- gifter

Ku lturstipend ier2 3

Filmvisning inom kommunala institutioner (t ex skolor)4 Bidrag till kvalitetsbiografer m rn

Kulturnämndemas administra- tion

Viss kommunal verksamhet för vilken utglfterna inte kun- nat särredovisas och fördelas på sektorerna 1—115 7 25

Bidrag till andra föreningar och organisationer än studie- förbunden

Individernas kultur- utgifter

Biografbesök

Inköp av foto och filmartiklar (kameror, projektorer, film, framkallning, kopiering o dyl)

Radio- och TV-licenser Inköp av radio- och TV-appa- rater genom avgifter från biografvisningarna och fördelats av Svenska

Bilaga F Kungl Maj:ts kungörelse om statsbidrag till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet (1963 :4631 )

Allmänna bestämmelser

lå Statsbidrag må enligt de grunder och i den ordning som nedan stadgas utgä för anordnande av studiecirklar och föreläsningar inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet.

Beträffande statsbidrag till kostnader för organisation och pedagogisk verksamhet m m inom folkbildningsarbetet är särskilt stadgat.

2 & Verksamheten inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet skall utformas så, att det föreligger förutsättningar för en objektiv och allsidig belysning av studieämnena. Arbetet skall bedrivas i en anda av tolerans och respekt för oliktänkande och på sådant sätt, att självständigt tänkande och ställningstagande främjas.

3 5 Det fria och frivilliga folkbildningsarbetet skall stå under tillsyn av skolöverstyrelsen.

På skolöverstyrelsen ankommer att utfärda de anvisningar och faststäl- la de formulär, som bedömas nödvändiga för tillämpningen av denna kungörelse.

45 Såsom centralt organ för föreläsningar skall finnas en föreläsnings- byra. För byrån skall finnas en styrelse bestående av sex ledamöter, som väljas av Folkbildningsförbundet. Den närmaste ledningen av byrån skall utövas av en föreståndare, som av skolöverstyrelsen förklarats lämplig för befattningen.

Föreläsningsbyrån skall

a. förmedla föreläsningar samt giva råd och anvisningar beträffande föreläsningar,

b. fastställa och utbetala arvoden, resekostnadsersättningar och trakta- menten till föreläsare samt

c. fullgöra de övriga uppgifter. som enligt vad idenna kungörelse eller eljest föreskrives skola ankomma på byrån.

1 Ändrad 19641419; 1965:170; 1966:148; 1967:304; 19682298; l970:329; 1971: 341; 1972282.

5 & Med studieförbund avses i denna kungörelse en av skolöverstyrelsen godkänd organisation, som har till huvuduppgift att bland vuxna bedriva studie- och bildningsverksamhet av riksomfattande karaktär och som har en självständig ekonomisk förvaltning.

För godkännande fordras att organisationen under de tre senaste budgetåren genomfört minst 50 000 statsbidragsberättigade studiecirkel- timmar om året.

St udieförbunds studie- och bildningsverksamhet skall stå under överin— seende av en studierektor, som av skolöverstyrelsen förklarats lämplig för befattningen.

6 & Med länsbildningsförbund förstås i denna kungörelse en för varje län bildad sammanslutning av organisationer och institutioner för folkbild- nings- och kulturändamål. För länsbildningsförbund skall finnas en av skolöverstyrelsen utsedd inspektor.

Äro särskilda skäl därtill, må skolöverstyrelsen medgiva, att länsbild— ningsförbund finnes för ett annat område än län.

7 & I denna kungörelse skall, om ej annat är särskilt angivet, förstås med

studiecirkel: en kamratkrets för gemensamma, planmässigt bedrivna studier över ett på förhand angivet ämne eller problemområde;

universitetscirkel: en studiecirkel för studier på väsentligen samma nivå som vid universitet och högskolor.

Studiecirklar

8 5 Till den som anordnar studiecirkel utgår statsbidrag enligt följande grunder.

För annan studiecirkel än universitetscirkel (allmän studiecirkel) utgår bidraget med 75 procent av kostnaderna för ledararvode och studiemate- riel. Dock mä för varje studietimme bidraget icke överstiga 30 kronor. Av detta belopp må högst 24 kronor avse ledararvode.

För allmän studiecirkel i svenska, engelska, matematik eller samhälls- kunskap som i huvudsak motsvarar utbildning enligt läroplanen för grundskolan utgår ett tilläggsbidrag för återstående 25 procent av kostna- derna för ledararvode och studiemateriel. Dock må för varje studietimme tilläggsbidraget icke överstiga 10 kronor. Av tilläggsbidraget må högst 8 kronor avse ledararvode. Dessutom utgår för sådan studiecirkel ett sär- skilt bidrag för administration och uppsökande verksamhet med 5 kronor för varje studietimme.

Tilläggsbidrag och särskilt bidrag enligt tredje stycket utgår även för allmän studiecirkel som har till syfte att utveckla handikappades färdig- heter att meddela sig. Närmare bestämmelser om vilka ämnesområden som sådan studiecirkel må avse meddelas av Kungl Maj:t eller, efter be- myndigande av Kungl Maj:t, av skolöverstyrelsen.

Statsbidrag för allmän studiecirkel må icke utgå för mer än två sammankomster under en studievecka och icke för mer än tre studietim- mar vid varje sammankomst, om icke skolöverstyrelsen medgiver undan-

tag. Vid beslut om sådant undantag skall överstyrelsen iaktta att studietiden skall fördelas på minst fyra veckor.

Är lärare vid statsunderstödd folkhögskola ledare för allmän studiecir- kel och fullgör han denna uppgift såsom en del av sin tjänstgöringsskyl- dighet vid folkhögskolan, må det i andra, tredje eller fjärde stycket an- givna statsbidraget för ledararvode icke utgå och må statsbidraget för stu- diematerial enligt andra stycket ej överstiga 6 kronor för varje studie— timme. Statsbidraget för studiematerial enligt tredje eller ljärde stycket må ej överstiga 2 kronor för varje studietimme.

För allmän studiecirkel som hålles inom det allmänna stödområdet enligt 3 & kungörelsen (1970:180) om statligt regionalpolitiskt stöd utgår utöver statsbidrag enligt andra—sjätte styckena statsbidrag med 75 procent av kostnaderna för resekostnadsersättning och traktamente till ledaren. Detta gäller dock ej för allmän studiecirkel på ort inom en kommun, om treårig eller fyraårig linje av gymnasieskola må anordnas på orten.

Medverkar expert eller fackman i allmän studiecirkel, som han ej tillhör, utgår statsbidrag med högst 75 procent av det belopp, som utgivits till experten eller fackmannen i arvode, resekostnadsersättning och traktamente, dock högst 30 kronor för varje studietimme. Statsbi— drag för medverkan av expert eller fackman må icke utgå för mer än två studietimmar vid varje sammankomst och för högst två sammankomster under studiecirkelns verksamhetsperiod.

För universitetscirkel utgår bidraget med 75 procent av kostnaderna för ledararvode och studiematerial. Dock må för varje studietimme bidraget icke överstiga 75 kronor. Av detta belopp må högst 60 kronor avse ledararvode. Därjämte utgår statsbidrag med 75 procent av kostna- derna för resekostnadsersättning och traktamente till ledaren.

Vid bestämmande av statsbidrag beräknas traktamente och resekost— nadsersättning enligt allmänna resereglementet (19521735). Resekost- nadsersättning beräknas därvid enligt reseklass B.

I fråga om statsbidrag till avgifter till sjukförsäkring eller försäkring för tilläggspension enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring och statsbidrag till avgifter till obligatorisk försäkring enligt lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring, allt i vad avser ledare för studiecirkel, gälla särskilda bestämmelser.

9 & För statsbidrag som avses i 8 5, skola gälla följande villkor:

3. Studietiden för allmän studiecirkel skall, om ej skolöverstyrelsen medgiver undantag, utgöra minst 20 studietimmar. b. Studietiden för universitetscirkel skall, om ej skolöverstyrelsen medgiver undantag, omfatta minst 48 studietimmar, fördelade på minst 16 sammankomster. c. I allmän studiecirkel må, om ej annat följer av vad nedan under g) sägs eller skolöverstyrelsen medgiver undantag, ingå högst 20 deltagare. I universitetscirkel må, am ej skolöverstyrelsen medgiver undantag, ingå högst 25 deltagare. d. I annan studiecirkel än musikcirkel må endast ingå den som fyllt eller under kalenderåret fyller 14 år. I musikcirkel må jämväl ingå den,

som :ir yngre än nu sagts. Antalet sådana deltagare må dock uppgå till högst hälften av det totala antalet deltagare i cirkeln.

e. Vid studietimme skola, om ej annat följer av vad nedan sägs eller skolöverstyrelsen medgiver undantag, vara närvarande, ledaren inräknad, minst 5 deltagare.

f. Högst hälften av studietiden för musikcirkel må användas för studier i grupper om minst tre deltagare, ledaren inräknad. Sådana studier må d0ck ej avse musikteori, musikhistoria eller övningar i rytm, gehör och notläsning.

g. Bedrives musikcirkelverksamhet i form av ensemble eller körer må deltagarantalet överstiga 20.

h. Grundmaterial för studiecirkel skall vara godkänt av studieförbund. i. Ledare för studiecirkel och medverkande expert eller fackman skall vara godkänd av studieförbund. Såsom ledare för universitetscirkel må, om icke skolöverstyrelsen på grund av särskilda skäl medgiver undantag, endast godkännas den som uppfyller behörighetsvillkoren för sådan ordinarie tjänst såsom lärare vilken avsesi 16 kap. l & 152, 154, 156, 158 eller 160 skolstadgan (l97lz235) eller som visat sig äga motsvarande kunskaper.

10 & Statsbidrag, som avses i 8 &, fastställes och utbetalas av skolöversty- relsen.

Föreläsningar 11 & Statsbidrag utgår för föreläsningar anordnade av länsbildningsför- bund, lokal föreläsningsförening, studieförbund eller till studieförbund ansluten lokal avdelning, i den mån sådana föreläsningar äro avsedda att meddela allmän och medborgerlig bildning.

12 5 Av riksdagen anvisat anslag till statsbidrag till föreläsningar skall av föreläsningsbyrån användas till utbetalning av arvoden, resekostnadser— sättningar och traktamenten till föreläsare.

För att användas till samma ändamål, som i första stycket sägs, skola anordnare av föreläsningar till föreläsningsbyrån inbetala de avgifter byrån bestämt. Avgifterna skola, i vad de avse täckande av föreläsares resekostnader och traktamenten, bestämmas till lika stort belopp för alla föreläsningar.

Om ej föreläsningsbyrån på grund av särskilda skäl beslutar annat, bestämmas resekostnadsersättning och traktamente enligt allmänna rese— reglementet (19522735). Resekostnadsersåttning beräknas därvid enligt reseklass B.

Vid utbetalning, som avses i första och andra styckena, iakttages, att statsmedel må tagas i anspråk för högst tre fjärdedelar av det belopp, som under budgetåret utbetalas i arvoden, resekostnadsersättningar och trak- tamenten till samtliga föreläsare i riket.

13 5 För statsbidrag till föreläsningar skola gälla följande villkor:

a. Föreläsningar skola vara offentliga, därest icke skolöverstyrelsen medgiver undantag. Sådant undantag må medgivas endast i fråga om föreläsningar, som hållas i anslutning till centrala kurser anordnade av

studieförbundens medlemsorganisationer, föreläsningar inom sjukhus el- ler annan vårdanstalt eller för handikappade. b. Föreläsare skall vara godkänd av föreläsningsbyrån.

14 & Vad i denna kungörelse sägs om föreläsning skall äga motsvarande tillämpning på sång, musik, uppläsning och dramatisk framställning i den mån sådan verksamhet har en kulturellt ambitiös och konstnärligt syftande inriktning.

Gemensamma bestämmelser

15 5 Den som uppburit statsbidrag enligt denna kungörelse är skyldig att avlämna de redovisningshandlingar och den verksamhetsberättelse som skolöverstyrelsen bestämmer.

Handlingarna skola av skolöverstyrelsen överlämnas till riksrevisions— verket.

16 å Studieförbund äger erhålla förskott på bidrag som avses i 8 & med högst 90 procent av det belopp förbundet erhållit närmast föregående redovisningsår.

Bilaga G Utkast till kungörelse om statsbidrag till studiecirkelverksamhet inom det fria och frivilliga folk- bildningsarbetet1

Kungl Maj:ts kungörelse om statsbidrag till studiecirkelverksamhet inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet

given .............................

Kungl Maj:t har, med stöd av riksdagens beslut, funnit gott förordna som följer.

Allmänna bestämmelser

1 & Statsbidrag får enligt de grunder och i den ordning som nedan stadgas utgå för anordnande av studiecirklar inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet.

Beträffande statsbidrag till kostnader för organisation och pedagogisk verksamhet rn nr inom folkbildningsarbetet är särskilt stadgat.

2 & Verksamheten inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet skall utformas så, att det föreligger förutsättningar för en objektiv och allsidig belysning av studieämnena. Arbetet skall bedrivas i en anda av tolerans och respekt för oliktänkande och på sådant sätt, att självständigt tänkande och ställningstagande främjas.

3 & Studiecirkelverksamheten inom det fria och frivilliga folkbildnings- arbetet skall stå under tillsyn av skolöverstyrelsen.

Det ankommer på skolöverstyrelsen att meddela de anvisningar och fastställa de formulär som erfordras för tillämpningen av denna kungö- relse.

4 & Med studieförbund avses i denna kungörelse en av skolöverstyrel- sen godkänd organisation, som har till huvuduppgift att bland vuxna bedriva studie- och bildningsverksamhet av riksomfattande karaktär och

1 Detta utkast till kungörelse får kompletteras med bestämmelser som innebär indexreglering av statsbidraget för varje studietimme. Bl a av denna orsak innefattar utkastet inga förslag till belopp, även om kulturrådet i 7.10.3.1 lagt fram olika preciserade förslag till höjda bidragsbelopp.

som har en självständig ekonomisk förvaltning.

För godkännande fordras att organisationen under de tre senaste budgetåren genomfört minst 50 000 statsbidragsberättigade studiecirkel- timmar om året.

Studieförbunds studie- och bildningsverksamhet skall stå under över- inseende av en studierektor som av skolöverstyrelsen förklarats lämplig för befattningen.

5 5 Med länsbildningsförbund förstås i denna kungörelse en för varje län bildad sammanslutning av organisationer och institutioner för folk- bildnings— och kulturändamål.

Om särskilda skäl föreligger, får skolöverstyrelsen medge att länsbild— ningsförbund finns för ett annat område än län.

65 I denna kungörelse skall, om ej annat är särskilt angivet, förstås med

studiecirkel: en kamratkrets för gemensamma, planmässigt bedrivna studier över ett på förhand angivet ämne eller problemområde,

universitetscirkel: en studiecirkel för studier på väsentligen samma nivå som vid universitet och högskolor.

Grunder och villkor för statsbidrag

7 5 Till den som anordnar studiecirkel utgår statsbidrag enligt de grunder och med iaktagande av de villkor som anges nedan i 8—14 55.

85 För annan studiecirkel än universitetscirkel (allmän studiecirkel) utgår bidrag med 75 procent av kostnaderna för ledararvode och studiematerial. Bidraget får dock för varje studietimme icke överstiga 00 kronor. Av detta belopp får högst 00 kronor avse ledararvode. Bidrag utgår vidare med 100 procent av resekostnadsersättning och traktamente till ledaren, dock högst 000 kronor för varje sammankomst. Statsbidrag för ledares resekostnad och traktamente utgår dock icke om kortaste resväg mellan ledarens bostad och studiecirkelns sammanträdeslokal understiger 20 kilometer. För allmän studiecirkel i svenska, engelska, matematik eller samhälls- kunskap som i huvudsak motsvarar utbildning enligt läroplanen för grundskolan utgår dessutom ett tilläggsbidrag för återstående 25 procent av kostnaderna för ledararvode och studiematerial. Tilläggsbidraget får dock icke överstiga 00 kronor. Av tilläggsbidraget får högst 0 kronor avse ledararvode. Dessutom utgår för sådan studiecirkel ett särskilt bidrag för administration och uppsökande verksamhet med 0 kronor för varje studietimme.

Tilläggsbidrag och särskilt bidrag enligt andra stycket utgår även för allmän studiecirkel som har till syfte att utveckla handikappades färdig- heter att meddela sig. Närmare bestämmelser om vilka ämnesområden som sådan studiecirkel får avse meddelas av Kungl Maj:t eller, efter bemyndigande av Kungl Maj:t, av skolöverstyrelsen.

9 & Statsbidrag för allmän studiecirkel får icke utgå för mer än två sammankomster under en studievecka och icke för mer än tre studietim- mar vid varje sammankomst, om ej skolöverstyrelsen medger undantag.

lOå Är lärare vid statsunderstödd folkhögskola ledare för allmän studiecirkel och fullgör han denna uppgift såsom en del av tjänstgörings- skyldighet vid folkhögskolan, utgår icke det i 8 & angivna statsbidraget för ledararvode och får statsbidraget för studiematerial enligt 8 5 första stycket ej överstiga 0 kronor för varje studietimme. Statsbidraget för studiematerial enligt 85 andra eller tredje stycket får ej överstiga 0 kronor för varje studietimme.

Första stycket äger motsvarande tillämpning när musiker vid region- musiken fullgör uppgift som ledare för allmän studiecirkel såsom en del av sin tjänstgöringsskyldighet vid musikavdelning.

11 & Medverkar expert eller fackman i allmän studiecirkel, som han ej tillhör, utgår statsbidrag med högst 75 procent av dennes arvode, dock högst 00 kronor för varje studietimme, och med 100 procent av det belopp, som utgivits till experten eller fackmannen i resekostnadsersätt- ning och traktamente, dock högst 000 kronor för varje studietimme. Statsbidrag för medverkan av expert eller fackman får icke utgå för mer än 25 procent av det totala antalet studietimmar för varje studiecirkel.

12 5 För universitetscirkel utgår bidraget med 75 procent av kostna- derna för ledararvode och studiematerial. Bidraget får dock för varje studietimme icke överstiga 00 kronor. Av detta belopp får högst 00 kronor avse ledararvode. Därjämte utgår statsbidrag med 00 procent av kostnaderna för resekostnadsersättning och traktamente till ledaren, dock högst 000 kronor för varje studietimme.

13 & Vid bestämmande av statsbidrag beräknas traktamente och resekostnadsersättning enligt allmänna resereglementet (l952z735). Rese- kostnadsersättning beräknas därvid enligt reseklass B.

I fråga om statsbidrag till avgifter till sjukförsäkring eller försäkring för tilläggspension enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring och statsbidrag till avgifter till obligatorisk försäkring enligt lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring, allt i vad avser ledare för studiecirkel, gäller särskilda bestämmelser.

145 För statsbidrag, som utgår enligt denna kungörelse, skall gälla följande villkor

1. Studietiden för allmän studiecirkel skall, om ej skolöverstyrelsen medger undantag, utgöra minst 20 studietimmar.

2. Studietiden för universitetscirkel skall, om ej skolöverstyrelsen medger undantag, omfatta minst 48 studietimmar, fördelade på minst 16 sammankomster.

3. I allmän studiecirkel får, om ej annat följer av punkt 7 nedan eller skolöverstyrelsen medger undantag, ingå högst 20 deltagare. I universi- tetscirkel får, om ej skolöverstyrelsen medger undantag, ingå högst 25 deltagare.

4. I annan studiecirkel än musikcirkel får endast ingå den som fyllt eller under kalenderåret fyller 14 år. I musikcirkel får jämväl ingå den, som är yngre än nu sagts. Antalet sådana deltagare får dock uppgå till högst hälften av det totala antalet deltagare i cirkeln.

5. Vid studietimme skall, om ej annat följer av punkt 6 nedan eller skolöverstyrelsen medger undantag, vara närvarande, ledaren inräknad, minst 5 deltagare.

6. Högst hälften av studietiden för musikcirkel får användas för studier i grupper om minst tre deltagare, ledaren inräknad. Sådana studier får dock ej avse musikteori, musikhistoria eller övningar i rytm, gehör och notläsning.

7. Bedrives musikcirkelverksamhet i form av ensemble eller kör får deltagarantalet överstiga 20.

8. Grundmaterial för studiecirkel skall vara godkänt av studieförbund.

9. Ledare för studiecirkel och medverkande expert eller fackman skall vara godkänd av studieförbund. Såsom ledare för universitetscirkel får, om ej skolöverstyrelsen på grund av särskilda skäl medger undantag, endast godkännas den som uppfyller behörighetsvillkoren för sådan ordinarie tjänst såsom lärare vilken avsesi 16 kap. 1 5 152, 154, 156, 158 eller 160 skolstadgan (19712235) eller som visat sig äga motsvarande kunskaper.

15% Statsbidrag som utgår enligt denna kungörelse fastställes och utbetalas av skolöverstyrelsen.

16 & Den som uppburit statsbidrag enligt denna kungörelse är skyldig att avlämna de redovisningshandlingar och den verksamhetsberättelse som skolöverstyrelsen bestämmer.

Handlingarna skall av skolöverstyrelsen överlämnas till riksrevisions- verket.

175 Studieförbund äger erhålla förskott på statsbidrag som utgår enligt denna kungörelse med högst 90 procent av det sammanlagda belopp förbundet erhållit närmast föregående redovisningsår.

Bilaga H Utkast till kungörelse om statsbidrag till kulturarrangemang inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet

Kungl Maj:ts kungörelse om statsbidrag till kulturarrangemang inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet

given .............................

Kungl Maj :t har, med stöd av riksdagens beslut, funnit gott förordna som följer.

Allmänna bestämmelser

l & Statsbidrag får enligt de grunder och i den ordning som nedan stadgas utgå för kulturarrangemang inom det fria och frivilliga folkbild- ningsarbetet.

Med kulturarrangemang avses idenna kungörelse föreläsningar, kurser, sång-, musik- och dansprogram, dramatisk framställning och uppläsning samt utställningar och filmvisningar som beledsagas av muntlig introduk- tion.

2 & Det stöd som enligt denna kungörelse utgår till kulturarrangemang skall stå under tillsyn av kulturrådet.

Det ankommer på kulturrådet att meddela de anvisningar som erford- ras för tillämpningen av denna kungörelse.

35 Det för statsbidrag till kulturarrangemang tillgängliga beloppet fördelas av en central förmedlingsbyrå. För förmedlingsbyrån skall finnas en styrelse som skall bestå av sex ledamöter. Ledamöterna skall utses av Folkbildningsförbundet.

Den närmaste ledningen av byrån skall utövas av en föreståndare, som av kulturrådet förklarats lämplig för befattningen.

Det åligger förmedlingsbyrån att fördela det för ändamålet tillgängliga beloppet med beaktande av att såväl olika verksamhetsformer som olika delar av landet blir tillgodo— sedda,

ge råd och anvisningar beträffande verksamheten, fullgöra de övriga uppgifter som enligt denna kungörelse eller enligt särskilt meddelade föreskrift ankommer på byrån.

Grunder och villkor för rtatsbidrag

4å Statsbidrag får utgå endast för sådant kulturarrangemang som anordnas av studieförbund, till studieförbund ansluten regional eller lokal avdelning och länsbildningsförbund samt för sådant kulturarrangemangi annan förening eller organisation som redovisas genom länsbildningsför— bund eller studieförbund. Statsbidrag enligt denna kungörelse får dock ej utgå till förbund, förening eller organisation som för samma verksamhet erhåller statsbidrag i annan ordning.

Med studieförbund och länsbildningsförbund förstås detsamma som i kungörelsen (1974:000) om statsbidrag till studiecirkelverksamhet inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet.

55 Det för statsbidrag till kulturarrangemang tillgängliga beloppet skall av förmedlingsbyrån användas till utbetalning av arvoden, resekost— nader och traktamenten till de medverkande samt till kostnader för utställnings- och filmhyror och för den studiematerial, den tekniska personal och de transporter som behövs för att verksamhet som avses med bidraget skall kunna genomföras. Den som anordnar kulturarrangemang för vilket bidrag utgår enligt denna kungörelse, skall för arrangemanget erlägga den avgift till förmed- lingsbyrån som denna bestämmer. I vad avser resekostnader och trakta- menten skall avgiften bestämmas till lika stort belopp för varje medver- kande. Influtna avgifter skall av byrån användas för de ändamål som avses i första stycket. Resekostnadsersättning och traktamente skall, om icke förmedlings- byrån på grund av särskilda skäl beslutar annat bestämmas enligt allmänna resereglementet (1952z735). Resekostnadsersättning beräknas därvid enligt reseklass B. För kulturarrangemang som avses i denna kungörelse får av statsmedel sammanlagt tas i anspråk högst tre fjärdedelar av det belopp som under budgetåret utbetalas för arrangemangen.

65 Redovisningsskyldighet för anslagets användning fullgöres enligt bestämmelser som kulturrådet meddelar.

Bilaga I

PM 1 1.6.1971 utarbetad av Svenska

kommunförbundet med ”Förslag till principer för kulturförvaltningarnas organisation”

1.1 Inledning

I flertalet kommuner har biblioteksstyrelsen traditionellt varit den kommunala nämnd som handlagt kulturfrågor. Dessutom har i många kommuner funnits speciella nämnder för handläggning av vissa kulturärenden, musiknämnd, konstnämnd och museinämnd. Vidare har inte sällan skolstyrelse och fritids- nämnd behandlat kulturfrågor av begränsad omfattning. Bidragsfrågor har ofta handlagts av kommunens styrelse. Självfallet har inte kommunstyrelsen haft möjlighet att påta sig några större praktiska arbetsuppgifter inom kultursektorn.

Det är mot ovanstående bakgrund man bör se tillkomsten av särskilda kulturnämn- der under 1960-talet. En del av dessa har varit centrala och därmed också fungerat som biblioteksstyrelser. ] andra fall har deras uppgifter begränsats till kulturfrågor liggan- de utanför biblioteksverksamheten, varvid man sålunda haft två nämnder med uppgifter inom kultursektorn. Gränsdragningen mellan dessas arbetsområden har emellertid varit svår att göra och risker för dubbelberedning av ärenden, kompetenstvister och resurs- splittring har uppstått.

Genom kommunförbundets cirkulär 89/70 har förslag tillvnormalreglemente till— ställts kommunstyrelser samt kulturnämn— der/biblioteksstyrelser. Vid utarbetandet av reglementet förutsattes att kommunens kul- turnämnd blir en central kulturnämnd.

Som ett led i det fortsatta arbetet har

föreliggande PM om kulturnämndernas för— valtningsorganisation utarbetats.

I.2 Kulturnämndens uppgifter

Någon lagföreskrift eller några statliga anvis— ningar om vad eller hur mycket kommuner- na skall göra inom kultursektorn finns inte. Det åligger således kommunerna själva att inom ramen för kommunallagens kompe- tensföreskrifter formulera målen för verk- samhetens omfattning och utformning.

Det förslag till normalreglemente som ut- arbetats beskriver arbetsområdet inom vilket en kulturnämnd kan arbeta.

Sammanfattningsvis kan sägas att det pri- märt åligger kulturnämnd att kartlägga kom- munmedlemmarnas behov inom området, att prioritera de behov man anser kan tillgodo- ses samt att äska anslag och utföra den verksamhet som beslutas av kommunstyrel- se och kommunfullmäktige.

Utöver verksamhet i egen regi har kultur- nämnd att stimulera. främja och ge aktivt stöd till sådan kulturverksamhet som äger rum inom föreningslivet.

1.3 Kulturnämndens arbetsformer 1.3.1 Allmänt

Med den rikt differentierade verksamhet som vissa kulturnämnder bedriver och som torde bli allt vanligare, är det inte möjligt att vid förtroendemannaorganets sammanträden

handlägga alla detaljärenden. Förtroende- männens inflytande över verksamheten mås- te säkras på annat sätt och vi vill här visa på de möjligheter som står till buds.

1.3.2 Planering

Som förtroendemannaorgan har kulturnämn- den att i samverkan med berörda föreningar och organisationer genom generella anvis- ningar och riktlinjer bestämma hur kommu— nens egen kulturella verksamhet skall bedri- vas. För alla väsentliga funktioner bör ett verksamhetsprogram finnas. Kulturinstitutio— ner och föreningar har sedan friheten att inom ramen för verksamhetsprogrammen förverkliga de uppställda målen. Ytterligare synpunkter på planeringsarbetet återfinns i avsnitt 1.5 .

1.3.3 Beredning av ärenden

Då det är av stort värde, att förtroendemän- nen så tidigt som möjligt kommer in ibered- ningsarbetet är det lämpligt att ett utskott inrättas för att förbereda behandlingen av nämndens ärenden. Utskottet kan antingen ha enbart beredande funktioner eller därjäm- te beslutanderätt i vissa frågor. Vilken lös- ning som bör väljas blir beroende av lokala förhållanden. Utskottet torde i allmänhet kunna bestå av två, tre personer och bör i varje fall omfatta mindre än hälften av nämndens ledamöter.

1.3.4 Befattningsbeskrivningar, instruktio- ner m m

Nämnden kan fatta beslut om fördelning av vissa arbetsuppgifter. Det är här inte fråga om egentlig delegation av beslutanderätt utan snarare om direktiv beträffande arbets- fördelningen inom förvaltningen, tex avgö- randen om vem som skall svara för social biblioteksverksamhet respektive barn- och ungdomsverksamhet inom biblioteket. På samma sätt kan t ex arbetsfördelningen fast- ställas mellan bibliotekschef och ansvariga tjänstemän för övrig kulturverksamhet, vil-

ket närmare berörs nedan. Beslut, som fattas inom ärendegrupper vilka på detta sätt över- lämnats till tjänstemän, behöver inte anmälas till kulturnämnden eller föras till dess proto- koll. Slutligen kan tjänstemän genom särskilt uppdrag ges bemyndigande att handlägga vissa ärenden.

Även om anmälningsskyldighet inte fö- religger beträffande ovanstående ärenden — verkställighetsärenden — är det dock lämp- ligt att väsentliga avgöranden delges kultur- nämnden. Detta kan i allmänhet ske munt- ligt.

1.3.5 Delegation

Vid sidan av dokumenterad verksamhetspla— nering samt inrättandet av berednings-/ar- betsutskott kan utnyttjandet av delegations- institutet säkra kulturnämndens möjligheter att effektivt leda verksamheten. Syftet med ett delegationsbemyndigande är att befria nämnden från rutinärenden till förmån för andra mera väsentliga frågor, framför allt led- ningsuppgifter och frågor av principiell na- tur.

Kulturnämnd har enligt 45 & kommunalla— gen rätt att ”om kommunfullmäktige så besluta uppdraga åt särskild avdelning, bestå- ende av ledamöter eller suppleanter i nämn- den, eller åt ledamot eller suppleant eller åt tjänsteman hos kommunen att å nämndens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ären- den, vilkas beskaffenhet skall i fullmäktiges beslut angivas, dock att framställning eller yttrande till fullmäktige icke må beslutas annorledes än av nämnden samfällt”. Beslut som fattas på grund av sådant uppdrag skall på lämpligt sätt anmälas vid kulturnämndens nästa sammanträde.

Kommunfullmäktiges beslut skall sålunda innehålla en uppräkning av de ärendegrupper vari beslutanderätten får delegeras från fack- nämnden. Uppgiften att fördela beslutande- rätten på delegater ankommer därefter på facknämnden själv.

Frågan om vilka ärendegrupper som bör delegeras kompliceras av svårigheten med gränsdragningen mellan vad som är beslut i

egentlig mening och vad som är att betrakta som förvaltnings- eller verkställighetsåtgär- der. Som delegationsärenden i egentlig me- ning betecknas endast sådana ärenden som kan bli föremål för överklagande, ärenden som kan angripas besvärsvägen. Verkställig- hetsbeslut är, som benämningen i sig anty- der, beslut som är programmerade i förväg av kulturnämnden eller annat organ.

För tex bibliotekets mediaanskaffning kan kulturnämnden ange riktlinjer genom sina verksamhetsplaner och genom särskilda beslut. Det är sedan tjänstemännens uppgift att efter dessa anvisningar verkställa media- urval och upphandling enligt kommunens upphandlingsreglemente. Det är därvid fråga om verkställighetsåtgärder. Kulturnämndens riktlinjer bör med jämna mellanrum, lämpli— gen i samband med den årliga översynen av flerårsplanen, tas upp till principdiskussion.

Vilken praxis som fn råder i fråga om delegation från kulturnämnd till enskilda ledamöter och tjänstemän är föremål för en särskild undersökning inom förbundet. Ett förslag till delegationsordning kommer att presenteras när detta arbete avslutats.

1.3.6 Olika samverkansformer

Det är naturligt att kulturverksamheten i kommunerna på olika sätt förankras i det lokala förenings- och organisationslivet och att de kommunala organen visar lyhördhet för önskemål och kulturambitioner på orten. Ett mångsidigt samarbete måste därför vara den riktiga arbetsformen.

Till kulturnämnden bör knytas en rådgi- vande referensgrupp bestående av represen- tanter för det lokala kulturlivet. En sådan referensgrupp skulle kunna berika diskussio- nerna i olika policy- och prioriteringsfrågor mm. I gruppen skulle det dessutom bli naturligt att behandla olika inbördes kon- takt- och samarbetsfrågor mellan föreningar, kulturinstitutioner och berörda kommunala nämnder.

Dessutom kan från föreningar och organi- sationer väljas representanter till mindre kontaktgrupper, som kan vara mer eller

mindre institutionaliserade. Dessa grupper bör ha en rådgivande karaktär för kultur- nämnden, vilken har det politiska ansvaret för kommunens kulturpolitik. Här kan önskemål framföras, större projekt diskute— ras gemensamt etc. Att i detalj ange vilka som bör ingå i dessa grupper är inte generellt möjligt utan blir beroende av de lokala för- hållandena. Vad som avses är emellertid repre- sentanter för andra kommunala organ, föreningar, bildningsorganisationer etc.

Exempel på grupper som kan komma i fråga är kontaktgrupper för bla folkbild- ningsfrågor, film, teater, utställningar och konserter. För en typ av ärenden torde expertinslag vara särskilt angeläget, nämligen för frågor om konst eller utsmyckning för kommunens räkning. I sådana fall kan en konstkommitté vara att föredra. Denna kan också fullgöra en rådgivande funktioni sam- band med av kommunen arrangerade konst- utställningar.

Vissa dylika grupper kan ha mera perma- nenta uppgifter, medan andra är av tillfällig karaktär. Man bör tillse, att en viss förnyelse sker inom de stående kontaktgrupperna.

Referensgruppens samt kontaktgruppernas anknytning till kulturnämndens förvaltning framgår av 1.9 och I. 10.

1.4 Arbetsfördelningen mellan kulturför- valtningen och övriga organ ikommunen

Kulturförvaltningen bör om möjligt avlastas sådana arbetsuppgifter som inte har med dess egentliga verksamhet att göra. Här avses närmast sådana funktioner som fastighetsför- valtning, städning, avlöningsarbete etc. för vilka vanligen organiseras särskilda enheter. Syftet med tillskapandet av sådana organ är dels att avlasta specialförvaltningarna sådana arbetsuppgifter som endast perifert har med deras egentliga verksamhet att göra, dels att effektivisera verksamheten genom koncen- tration av likartade arbetsuppgifter till ett ställe. Sådan arbetsfördelning innebär i prin- cip ingen ändring av styrelsernas och nämn— dernas ansvars- och befogenhetsförhållanden. Enheter som organiseras för att handha dessa

övergripande arbetsuppgifter skall ses som centrala serviceorgan åt kommunens samtliga styrelser och nämnder.

Det är också angeläget att samarbete mel- lan kulturnämnd och övriga nämnder kom- mer till stånd. Med Skolstyrelsen bör samver- kan ske beträffande skolteater, skolkonser- ter, skolutställningar samt verksamheten vid skolans läromedelscentral och folkbibliote- ket. Samarbete med sociala centralnämnden (alt de olika sociala nämnderna) kan avse kulturutbud som riktas till barn i förskola och daghem samt till ungdom, pensionärer, handikappade, invandrare m fl. På liknande sätt kan kulturnämndens och fritidsnämn- dens verksamhet samordnas.

Kulturnämndens medverkan i vissa plane- ringsfrågor kräver en särskild kommentar. 1 normalreglementet förutsätts kulturnämnd bla verka för bevarande av estetiskt och kulturhistoriskt värdefulla eller i samhällsbil- den karakteristiska byggnader, anläggningar och anordningar samt ägna uppmärksamhet åt utformning och utsmyckning av offentliga platser och byggnader. Dessutom bör det enligt normalreglementet åligga kulturnämnd att avge yttranden i plan- och byggnadsären- den, som remitterats till nämnden, samt att jämväl utan föregående remiss följa aktuella plan- och byggnadsfrågor och därvid, om kulturnämnden så finner påkallat, till veder- börande myndighet framföra sina synpunk- ter i sådana ärenden. Dessa uppgifter beröri hög grad kulturnämndens samarbete med byggnadsnämnden. Här bör understrykas att avsikten givetvis inte är att kulturnämnden skall inkräkta på byggnadsnämndens kompe- tens och beslutanderätt. Formuleringarna i normalreglementet (”verka för”, ”ägna upp- märksamhet åt”, ”följa”) är sålunda endast avsedda att markera en stor och viktig kon- taktyta mellan de två nämnderna.

1.5 Planering I.5.l Allmänt

Grunden för kommunens övergripande pla- nering utgörs av fackförvaltningarnas egen verksamhetsplanering. Det är väsentligt att

denna verksamhetsplanering föregås av en målsättnings- och resursdiskussion innan den i form av budgetäskanden och förslag till ekonomiska flerårsplaner överlämnas till kommunens styrelse för behandling. Den form av verksamhetsplanering som hittills varit vanligt förekommande inom förvalt- ningarna och som inneburit ett schablonmäs- sigt framskrivande av kostnaderna för en redan pågående och fastställd verksamhet har medverkat till att totalkostnaderna för kommunens aktiviteter ständigt ökar. Vidare har kommunens ansvarsområde kontinuerligt vidgats till att omfatta nya eller mera ut— sträckta arbetsområden.

Stora krav ställs på noggranna analyser av resursanvändningen i form av utvärdering, jämförelser och prioritering av skilda aktivi- teter. Det är därför enligt vår uppfattning nödvändigt att varje förvaltning upprättar en flerårsplan som belyser såväl behovet av investeringar som medel för driften. Utan en sådan planering finns knappast någon möjlig- het att komma fram till en samlad bild av hur kommunen skall inrikta sin verksamhet och diSponera tillgängliga ekonomiska och personella resurser.

För att kulturnämndens verksamhet skall kunna infogas i den totala kommunala plane— ringen måste resursbehoven för dess arbets- område redovisas på ett sådant sätt att de beslutande organen — kommunstyrelse och kommunfullmäktige — verkligen kan göra avvägningar mellan behoven. Alternativa för- slag bör utarbetas där så är möjligt och kostnaderna för dessa bör kunna presenteras för en längre period än det påföljande bud- getåret.

I.5.2 Långsiktigverksamhetsplanering

Rent tekniskt bör denna planering byggas upp av ett antal olika delplaner för förvalt- ningens verksamhet, vilka sedan samman- ställs och översätts till kostnader i den eko- nomiska flerårsplanen. Utan att angelägen— hetsgradera planeringsbehovet vill vi fästa uppmärksamheten på bl a följande områden:

— Biblioteksverksamhet

— Kulturminnesvård

— Konst- och utställningsverksamhet — Musikverksamhet

— Teater- och filmverksamhet — Bildnings— och studieverksamhet — Övrig programverksamhet

] detta sammanhang bör poängteras vikten av att diskussion kan ske mellan kulturnämn- den och föreningslivets organ. De olika pla- nerna bör innehålla kvantitativa och kvalita- tiva målformuleringar.

Största svårigheten torde ligga iatt över- sätta planerna till kostnader. Det är emeller- tid viktigt att så sker inför nämndens priori- tering. De sålunda av nämnden prioriterade planerna, omsatta till kostnader, utgör un- derlag för en ekonomisk flerårsplan (EFP).

En sådan plan skall vara rullande och måste således årligen överses, korrigeras och kompletteras med nya uppgifter såväl vad gäller ändrade målsättningar som aktuella pris— och löneutvecklingstendenser. Samban— det mellan verksamhetsplaneringen och den ekonomiska flerårsplanen redovisas i tillägg 17.

Den ekonomiska flerårsplanen är till sin uppbyggnad och funktion både styrande för kommunens budget och styrd av densamma.

1.5.3 Årsplanering

Om långtidsplaneringen fungerar på rätt sätt, innebär den kortsiktiga planeringen i princip endast ett fullföljande i form av preciseringar och konkretiseringar av de riktlinjer och handlingsprogram som framkommit som re- sultat av den långsiktiga planeringen. Den kortsiktiga planeringen i ekonomiska termer manifesteras slutligt i förslag till utgifts- och inkomststat och i den fastställda budgeten.

Ofta torde emellertid utbud av olika kul- turprogram inträffa med kort varsel. Utan att arrangemanget kunnat medtagas i för- handsplaneringen kan det likväl bedömas lämpligt att acceptera erbjudandet. För att möjliggöra insatser av detta slag är det vik- tigt att kulturnämnden disponerar ett visst

fritt anslag för sådana ändamål.

Av den i tillägg 1 7 redovisade planerings- cykeln framgår inte hur planeringsarbetet startar. Skissen visar endast hur en långsiktig rullande planering fungerar. Inför budgetarbe- tet våren 1973 förutsätts tex att en EFP 1974—1978 redan finns och att ur denna erhålls förslag till budget för 1974.

Men hur påbörjas planeringsarbetet ien kommun utan andra långsiktsplaner än in- vesteringsplanerna? Antag att en kommun år 1973 skall övergå till en planering av ovan skisserade art. Det innebär att parallellt med budgetarbetet under våren 1973 — och som avser staten för 1974 —— skall verksamhetspla- ner för åren 1975—1979 upprättas. Med hänsyn till att man inte har någon tidigare långsiktsplanering att bygga på, kan uppgif- ten synas alltför omfattande. Emellertid bör man i första omgången söka begränsa sig till ett eller ett par delområden för att sedan successivt täcka in hela ansvarsområdet.

När nämnden på grundval av verksamhets- planerna de första gångerna utarbetar sin ekonomiska flerårsplan kan det vara lämpligt att ha den procentuella andelen av kommu- nens budget som tilldelats kultursektorn i föregående årsbudget som preliminär resurs- ram.

Först sedan kulturnämnden på ovan angi- vet sätt kartlagt och planerat de viktigaste behovsområdena på sitt arbetsfält kan mål- sättningsdiskussioner och prioriteringar be- träffande olika delaktiviteter göras.

1.6 Organisations- och ledningsstruktur

Antalet institutioner under den centrala kul— turnämnden varierar i kommunerna. För- utom folkbibliotek kan tex konsthall och museum förekomma. Inom kulturnämndens arbetsområde handläggs dessutom sk all- mänkulturella frågor, vilka ofta saknar spe- ciell anknytning till någon kulturinstitution i kommunen.

Ett viktigt skäl för inrättande av central kulturnämnd är det ökade behovet att sam- ordna de olika kommunala kulturverksamhe- terna. För att bla åstadkomma denna sam-

ordning bör finnas en kultursekreterarfunk- tion. Huvuduppgiften är således att samord- na planeringen av verksamheten inom kultur- nämndens arbetsområde samt att utföra vissa gemensamma administrativa uppgifter inom förvaltningen, s k kansliärenden.

De olika kulturinstitutionerna skall orga- nisatoriskt ligga direkt under kulturnämn- den. De till viss kulturinstitution icke knutna allmänkulturella frågorna har hittills ofta varit fördelade på flera nämnder. För den fortsatta diskussionen kan det vara lämpligt att klarlägga vad som avses med kansliären- den, allmänkulturella frågor och biblioteks- ärenden (I 8).

I flertalet kommuner är biblioteket i nulä- get den enda institutionen under kultur- nämnden. Om samtidigt de allmänkulturella frågorna är av mindre omfattning, saknas underlag för inrättandet av en särskild be- fattning för handläggning av dessa. Kultur- sekreterarfunktionen bör i sådana fall inord- nas i biblioteksorganisationen.

Bibliotekschefen eller annan tjänsteman inom biblioteket tjänstgör då dels vid biblio- teket, dels vid kulturnämndens kansli. I kanslifunktionen fullgör denne sekreterar- uppgifter och handlägger allmänkulturella frågor. Förslaget innebär ökade anspråk på bibliotekspersonalen. Vid behov bör därför resursförstärkning aktualiseras. Organisa- tionsstrukturen framgår av 1.9.

Då det finns flera institutioner under kul- turnämnden torde det vara lämpligt att ska- pa ett särskilt kansli för kulturnämnden. Med undantag för de största kommunerna bör då kulturnämndens kansli ledas av den befattningshavare som samtidigt svarar för de allmänkulturella frågor som inte ingår i någon institutions arbetsområde. Lokalmäs— sigt kan självfallet kulturnämndens kansli, där så anses lämpligt, förläggas till någon av institutionerna inom kulturförvaltningen. Organisationsstrukturen visas i 1.10.

Planering och genomförande av olika pro- gram som engagerar flera olika kommunala kulturinstitutioner föreslås ske genom att tjänstemän från de olika sektorerna samver- kar med varandra, t ex i särskilda arbetsgrup-

per. Förutom kulturförvaltningens tjänste- män inom berörda områden bör i erforderlig utsträckning medverka specialister inom kommunens förvaltning i övrigt. När det t ex gäller musiklivet i kommunen bör kultur- nämnden utnyttja den kommunala musikle- darens sakkunskap. Även om denne regel- mässigt formellt lyder under skolstyrelsen, bör i hans åligganden ingå skyldighet att tillika vara föredragande i musikärenden in- för kulturnämnden. I det praktiska arbetet bör han också biträda vid musikarrange- mang.

Självfallet behöver kulturnämndens kansli förfoga över biträdes— och vaktmästarresurser m m. Behovet ligger oftast inte permanent på samma nivå och stor flexibilitet torde krävas i fråga om insatserna. Som exempel kan nämnas behovet att ge föreningslivet service i form av maskinskrivningshjälp, sten- cilering och expediering av material. Vidare kan för verksamhet i samband med utställ- ningar, konserter, teaterarrangemang, kultur- dagar od fordras kommunala insatser för tillsyn av lokaler, biljettförsäljning, vakt- hållning m m. Vid arrangemang då ljud- och ljustekniska anordningar krävs, kan dessa utom vissa specialisttjänster behöva ställas till förfogande. Särskild uppmärksamhet tor- de krävas i samband med vandringsutställ- ningar, då transporter, uppackning, hängning och nedpackning av konstverk 0 (1 blir aktu- ella. Hur dessa serviceinsatser skall ordnas får givetvis övervägas lokalt.

1.7 Samband mellan verksamhetsplanering och ekonomisk planering

PLANE- RINGS- NIVÅ

Förutsätt- ningar rn m

Verksam- hetspla- nering

Flerårs- plan (EFF) Budget

Detalj- program

Efterfrågeanalys, direktiv, normer, befintliga förhållanden, målsättningar etc

I" ________________ 'I

Övriga förvaltningar

av föregående års

verksamhetsplanering

Uppföljning och översyn ____________

197411975l1976l1977

Kulturnämnden

1974 1975 1976 1977 1978

AAAAAAA

l

Bibl ioteksver ksamhet

Kulturminnesvård

Konst- och utstäl ningsverks

Musikver ksamhet Teater- och filmverksamhet

Bildning- och studieverks

Övrig programverksamhet

V

——————— Uppföljning och översyn -——————— —-———— ——————— avföregåendeårs ——————-——————-————

——————— verksamhetsplanering — —- - — — — — — - — - — —

Övriga förvaltningar

1975

1976| 1977|1979| 1979

Förslag, kulturnämnden

1976]1977]197a

Kulturnämnden

1975 1976 1977

1973 1973

TlDPUNKT Fon ÅT- GÄRDER

Hösten 1972 antas föreligga dels EFP 1974—1978, dels budget för 1973.

Detaljprograrn för 1973 utarbetas.

1974 (för— slag) 1973

Våren 1973 korrigeras EFF 1974—1978 med hänsyn till bok- slut och befolkningsutveckling. Planeringen för 1974 faller ut som förslag till budget för 1974.

Planeringen för 1975—1978 underkastas förnyad prövning i samband med verksamhets- planering för 1975—1979.

Planerna omsätts till förslag till EFP 1975—1979.

1975 (för- slag)

7 1974

1974

[1974

Hösten 1973 bereds och antages kommunens totala EFP 1975—1979 samt budget för 1974.

Detaljprogram för 1974 utarbetas.

1.8 Arbetsfördelning inom kulturförvaltningen

Kansliärenden _ Samordnande verksamhetsplanering, ekonomisk plane-

ring och lokalplanering (inkl eventuell ny byggnation)

— Samordning av administrationen på kulturnämndens verksamhetsfält — Allmänna utredningar, beredning av ärenden, remisser — Ärenderegistrering, diarieföring, arkivering — Sekreteraruppgifter för kulturnämnden — Beslutsexpediering — Upphandling, förberedande arbete

— Personaladministration

— Kostnadsuppföljning, kostnadsanalyser

— Föreningsservice — Allmänna kontorsgöromål

Allmänkulturella ärenden — Verksamhetsplanering, ekonomisk planering och 10- kalplanering

— Information inom kultursektorn. Biträde med kom- munal information — Kontakter med centrala, regionala och andra lokala kulturorgan

— Programverksamhet (teater, sång, musik, dans, film, foto, föreläsningar etc) — Konst- och utställningsverksamhet (bla konstinköp, utställningsverksamhet, konstnärlig utsmyckning, lo- kalanskaffning för utställningar, ateljéer och verkstä- der) — Bidragsgivning till folkbildningsarbete, teater—, kon- sert- och konstföreningar, amatörverksamhet m m

— Kultunninnesvård, museiverksamhet — Miljöfrågor — Planfrågor

Biblioteksärenden — Verksamhetsplanering, ekonomisk planering och 10-

kalplanering

— Inköp och registrering av media för bibliotek (i nära samarbete med eller integrerat med läromedelscentral för skolan) — Mediahantering (vård, gallring, magasinering)

— Tillhandahållande av media

— Förmedling av media till sjukhus, ålderdomshem, pen- sionärshem, militära förband och institutioner i övrigt samt till enskilda såsom handikappade, åldringar, sju- ka och synskadade — Utåtriktad verksamhet och programverksamhet i syfte att främja utnyttjande av media — Informationsservice grundad på media

1.9 Kulturförvaltningens organisationsstruktur. Modell I ; mindre kommun

Kulturnämnd

BU/AU

Referensgrupp

Kulturnämndens och bibliotekets kansli

Biblioteksverksamhet och allmänkulturell verksamhet

Bibliotekschefl

1 l frågor rörande musiklivet fungerar också den kommunala musikledaren inom denna sektor.

I. 10 K ulturförvaltningens organisationsstruktur. Modell 2; större kommun

Kulturnämnd

Referensgrupp

Kansli Kultursekreterare/ Kulturintendent

I ?

Allmänkulturell Biblioteksverk- Museum Konsthall Etc verksamhet samhet Museichef Föreståndare/ Kultursekreterare/ Bibliotekschef Intendent

Kulturintendent1

1 I frågor rörande musiklivet fungerar också den kommunala musikledaren inom denna sektor.

Bilaga ] Utkast till kungörelse om statsbidrag till verksamhet inom teater-, dans- och musikområdena

Kungl Maj:ts kungörelse om statsbidrag till verksamhet inom teater-, dans- och musikområdena

given .............................

Kungl Maj:t har, med stöd av riksdagens beslut, funnit gott förordna som följer.

Allmänna bestämmelser

1 & Statligt stöd kan enligt denna kungörelse utgå till institution som bedriver teater-, dans- eller musikverksamhet för publik och som får bidrag från kommun eller landstingskommun.

2 & Statsbidrag får utgå endast till institution vars verksamhet omfat- tar ett eller flera län. Om särskilda skäl föreligger, får bidrag utgå till institution med verksamhet i ett mindre område än ett län tex en kommun.

3å Fråga om statsbidrag prövas av Kungl Maj:t i den mån det icke särskilt anges att sådan fråga prövas av kulturrådet.

45 Inom teater- och dansområdena svarar Svenska riksteatern och inom musikområdet Institutet för rikskonserter för vissa serviceuppgifter för institutionerna enligt bestämmelser som meddelas av Kungl Maj:t särskilt.

Bidragsvillkor

5 & Institution som får bidrag skall eftersträva att verksamheten blir tillgänglig inom olika delar av institutionens verksamhetsområde och att den när olika publikkategorier, bland dem barn, ungdom, lågutbildade och äldre personer samt personer som vistas på vårdinstitutioner av olika slag.

6 & Institution som får bidrag skall stå under tillsyn av kulturrådet.

Beräkning av bidraget

75 Statsbidrag utgår för det antal personalenheter som Kungl Maj:t bestämmer för institutionen. För varje personalenhet beräknas statsbidra- get efter den procent av ett grundbelopp vilken anges i 8 &. Grundbelop- pet fastställes av Kungl Maj:t för varje år att gälla för tiden den 1 juli—den 30 juni nästföljande år.

8 ä' Bidraget utgår med 00 % av grundbeloppet i den mån minst en (tredjedel) av institutionens föreställningar eller konserter är förlagda utanför institutionens hemkommun. I övrigt utgår bidrag med 00 % av grundbeloppet.

Till nyinrättade institutioner utgår under tre år ett med 00 % förhöjt statsbidrag.

95 Statsbidrag som beräknats för personalenhet får användas för kostnader för anställning av personal eller — upp till en (tredjedel) av bidraget — för köp av tjänster. I kostnaden för anställning av personal inräknas kostnader förlön och annan direkt utgående ersättning, för arbetsgivaravgifter enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, yrkesskade- och grupplivförsäkring samt avgångsbidrag.

Särskilt statsbidrag till fria grupper

105 Statsbidrag för anställning av fri grupp, som tillfälligt knytes till institution, kan utgå för visst antal personalenheter enligt beslut av kulturrådet. Sådant bidrag beslutas för viss grupp och beviljas för högst ett år i sänder. Bidraget får utgå till samma institution för viss grupp under högst tre år i följd. Statsbidrag enligt första stycket får utgå endast under förutsättning att i fråga om anställningen slutits avtal av vilket framgår att institutionen svarar för de kostnader för anställningen som ej täckes av statsbidrag eller av intäkter av gruppens verksamhet för institutionen.

11 5 Bidrag för anställning av fri grupp kan även utgå till landstings- kommun, kommun eller organisation (ideell förening). Beträffande sådan grupp äger 10 & motsvarande tillämpning.

Ansökan m m

12å Ansökan om statsbidrag göres hos Kungl Maj:t. Ansökan inges till kulturrådet inom tid som rådet bestämmer. Över ansökan som avser institutions egen verksamhet skall yttrande inhämtas från berörd lands- tingskommun. I de fall då såväl landstingskommun som kommun lämnar bidrag till institutionernas verksamhet skall yttrande inhämtas jämväl från berörd kommun. '

' Bestämmelserna i denna & kan endast skisseras.

Kulturrådet överlämnar ansökningarna till Kungl Maj:t med förslagi fråga om det antal personalenheter som skall tilldelas de institutioner som ansökt om bidrag. Överlämnandet till Kungl Maj:t göres ianslutning till kulturrådets förslag till anslagsframställning till nästa års riksdag.

I fråga om institution med verksamhet inom ett mindre område än ett län inhämtas yttrande endast från vederbörande kommuner.

l3å Ansökan om statsbidrag för anställning av fri grupp göres hos kulturrådet av institution, landstingskommun, kommun eller organisation till vilken gruppen knytes. Till ansökan skall fogas det avtal som ingåtts mellan gruppen och den som anställer denna.

14 & Institution som tilldelats statsbidrag är skyldig att varje år före den 1 oktober ge in en verksamhetsberättelse. Verksamhetsberättelsen inges till landstingskommun som översänder denna till kulturrådet till— sammans med berättelserna för övriga regionala institutioner.

l institutionens berättelse skall särskilt redovisas bl a verksamheten för barn, ungdom, äldre personer samt verksamhet inom olika typer av institutioner.

155 Landstingskommun, kommun och organisation som tilldelats statsbidrag för fri grupp är skyldig att före den 1 oktober ge in en verksamhetsberättelse över gruppens verksamhet.

16å Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna kungörelse meddelas av kulturrådet.

175 Vid upplösning av institution som tilldelats statsbidrag enligt denna kungörelse skall icke disponerat statsbidrag, innan institutionens tillgångar skiftas, inlevereras till kulturrådet, som får disponera medlen efter beslut av Kungl Maj:t.

lSå Om en fri grupp, knuten till institution, landstingskommun, kommun eller organisation upplöses skall icke disponerat statsbidrag inlevereras till kulturrådet, som får disponera medlen efter beslut av Kungl Maj:t.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 197 , då de av Kungl Maj:t den 2 juni 1972 meddelade bestämmelserna om statsbidrag till stadsteat- rar och därmed likställda teatrar och de den 2 juni 1972 meddelade bestämmelserna om bidrag till vissa yrkesorkestrar skall upphöra att gälla.

Förkortningar och symboler

ABF ABU AMS Cp Ds ln Ds U CUF EFP EMS FHR F HR/ F PC—skolan Flyco FPC FPU FS FTS FU HAO HSB IAB IATA IOGT JO KBU KELP KFUK KFUK-M KFUM Klys KRO KrU LO Mbsk MEF MfU

Arbetarnas bildningsförbund Allmänna beredningsutskottet Arbetsmarknadsstyrelsen

Centerpartiet Departementsstencil inrikesdepartementet Departementsstencil utbildningsdepartementet Centerns ungdomsförbund Ekonomisk flerårsplan

Stiftelsen Elektronmusikstudion Folketshusföreningarnas riksorganisation Folketshusrörelsernas _ folketsparkrörelsernas skola Fria litterära yrkesutövares centralorganisation F olkparkernas centralorganisation Folkpartiets ungdomsförbund Frikyrkliga studieförbundet Föreningen Turnerande sällskap Folkuniversitetet (studieförbund) Handelns arbetsgivareorganisation Hyresgästernas spar- och byggkasseförening Idrottens artistbyrå International Amateur Theatre Association Godtemplarorden Justitieombudsmannen Konsertbyråutredningen Kommunal ekonomisk långtidsplanering Kristliga föreningen av unga kvinnor Kristliga föreningen av unga män Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd Konstnärernas riksorganisation Riksdagens kulturutskott Landsorganisationen

Medborgarskolan Musiketablissemangens förening

Musik för Ungdom

Mot MUS 65 NAR NBV NTO NUNSKU OLAF OMUS Prop ROA RSAO Rskr SAB SACO SAF SKAP SKS SNCF SOR SOU SSR SSU SU SäU TBV TCO TCO-KU TMR TOR TR TRU U UbU U 68 Vpk

(0,0)

Riksdagsmotion

1965 års musei- och utställningssakkunniga Nordiska amatörteaterrådet

Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet Nationaltemplarorden

Nämnden för utställningar av svensk konst i utlandet Utredning rörande arbetsförmedlingen inom vissa yrkesområden m m Organisationskommittén för högre musikutbildning Kungl Maj:ts proposition till riksdagen Riksorganisationen av artistarbetsgivare Riksförbundet Sveriges amatörorkestrar Riksdagsskrivelse Sveriges allmänna biblioteksförening Sveriges akademikers centralorganisation Svenska arbetsgivareföreningen

Föreningen Svenska populärauktorer Sveriges kyrkliga studieförbund Svenska nöjesidkares centralförening Sveriges orkesterföreningars riksförbund Statens offentliga utredningar Sveriges spelmäns riksförbund Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund Tvåkammarriksdagens statsutskott

Särskilt utskott i tvåkammarriksdagen Tjänstemännens bildningsverksamhet Tjänstemännens centralorganisation Tjänstemännens centralorganisations kulturutredning Teater- och musikrådet Teater- och orkesterrådet Teatrarnas riksförbund Kommittén för television och radio i utbildningen Utbildningsdepartementet

Riksdagens utbildningsutskott

1968 års utbildningsutredning Vänsterpartiet kommunisterna

Intet finns att redovisa Mindre än den angivna storheten Uppgift ej tillgänglig eller alltför osäker för att anges

Statens offentliga utredningar 1972

Kronologisk förteckning

go anslagn— com-

.a.- -o

_l—n—a—n (”_wa

16. 17. 18.

Åmbetsansvaret ||. Ju. Svensk möbelindustri. !. Personal för tyg- och ning. Fö. Säkerhets- och försvarspolitiken. Fö. CKR.(Centrala körkortsragistret) K. Reklam |. Beskattning av reklamen. U. Reklam Il. Beskrivning och analys. U. Reklam |||. Ställningstaganden och förslag. U. (Utkommer senare.) Reklam IV. Reklamens bestämningsfaktorer. U. (Utkommer senare.)

intendenturförvalt—

. Godsbefordran till sjöss. Ju. Förenklad löntagarbeskattning. Fi.

Skadestånd IV. Ju. Kommersiell service i glesbygder. In. Revision av vattenlagen, Del 2. Ju. Ny regeringsform ' Ny riksdagsordning. Ju. Ny regeringsform - Ny riksdagsordning. (Följd- författningar) Ju.

Nomineringsförfarande vid riksdagsval ' Riks- dagen i pressen. Ju. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. Ju. Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. U. Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läsvanestudier. U. . Svävarfartslag. K.

Domstolsvasendet IV. Skiljedomstol. Ju. Högre utbildning — regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler. U. Vägfraktavtalet Il. Ju. . Naturgas i Sverige. |.

Förskolan 1. S. Förskolan 2. S. Konsumentköplag. Ju. . Konsumenrupplysning om försäkringar. H.

Bostadsanpassningsbidrag. ln.

Lag om hälso— och miljöfarliga varor. Jo. Kommunalt samlingsstyre eller majoritets- styre? C.

Förhandlingsrätt för pensionärer. ln. Familjestöd. S. Skogsbrukets frö- och plantförsörjning. Jo. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. U.

. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19. U. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfu nds ekonomi. U. . Abortfrågan. Remissyttranden. Ju. Konkurrens i bostadsbyggandet. ln. Familj och äktenskap I. Ju. Vägtrafikbeskattningen. Fi. Utnyttjande och skydd av havet. I. Reformerad skatteutjämning. Fi. Kulturminnesvård. U. Landskapsvård genom täktsamverkan. Ju. . Data och integritet. Ju.

Riksdagen och försvarsplaneringen. Fö.

. Tryckfriheten och reklamen. Ju. Skyddsrum. Fö. . Sjölagens befraktningskapitel. Ju. . Rapport angående kommunal information m.m. C. . Handräckningstiänst i försvaret. Fö. . Skyddat arbete. ln. . Decentralisering av statlig verksam het — ett led i regionalpolitiken. Del 2. Slutrapport. Fi.

56. 57. 58. 59. 60.

61.

62. 63.

64. 65. 66.

Glesbygder och glesbygdspolitik. ln. Ledningsrättslag. Ju. Koncession för pipelines. K. Att välja framtid. Ju. Beskattade förmåner vid sjukdom och arbets- löshet m. rn. S. Försök med bibliotek. Litteraturutredningens bibliotekssrudier. U. Offentligt stöd till de politiska partierna. Ju. Näringslivets försörjning med riskkapital från allmänna pensionsfonden. Fi. Kriminalvård. Ju. Barnavårdsmannafrågan. Ju. Ny kulturpolitik. Del 1. Nuläge och förslag. U.

Statens offentliga utredningar 1972

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Åmbetsansvaret ll. [1] Godsbefordran till sjöss. [10] Skadestånd IV. [12]

Revision av vattenlagen. Del 2. [14] Grundlagberedningen. 1. Ny regeringsform - Ny riksdagsordning. [15] 2. Ny regeringsform - Ny riksdagsordning (Följdförfattningar) [16] 3. Nomi- neringsförfarande vid riksdagsval - Riksdagen i pressen. [17] 4. Norge och den norska exilrege ringen under andra världskriget. [18] Domstolsväsendet lV. skiljedomstol. [22] Vägfraktavtalet Il. [[24] Konsumentköplag. 28]

Abortfrågan. Remissyttranden. [39] Familj och äktenskap [. [41] Landskapsvård genom täktsamverkan. [46] Data Och integritet. [47] Tryckfriheten och reklamen. [49] Sjölagens befraktningskapitel. [51] Ledningsrättslag; [57] Att välja framtid. [59] Offentligt stöd till de politiska partierna. [62] Kriminalvård. [64] Barnavårdsmannafrågan. [65]

Försvarsdepartementet

Personal för tyg- och intendenturförvaltning. [3] 1970 års försversutredning. 1. Säkerhets- och för- svarspolitiken. [4] 2. Riksdagen och försvarsplane- ringen. [48]

Skyddsrum. [50] Handräckningstjänst i försvaret. [53]

Socialdepartementet

1968 års barnstugeutredning. 1. Förskolan 1. [26] 2. Förskolan 2. [27] Familjestöd. [34] Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslöshet m. m. [60]

Kommunikationsdepartementet

CK R.(Centrala körkortsregistret) [5] Svavarfartslag. [21 ] Koncession för pipelines. [58]

Finansdepartementet Förenklad löntagarbeskattning. [11] Vägtrafikbeskattningen. [42] Reformerad skatteutjämning. [44]

Decentralisering av statlig verksamhet —— ett led i regionalpolitiken. Del 2. Slutrapport. [55] Näringslivets försörjning med riskkapital från all- männa pensionsfonden. [63]

Utbildningsdepartementet

Reklamutredningen. 1. Reklam ]. Beskattning av reklamen. [6] 2. Reklam ll. Beskrivning och analys. 7 3. Reklam Ill. Ställningstaganden och förslag. 8 (Utkommer senare). 4. Reklam lV. Reklamens bestämningsfaktorer. [9] (Utkommer senare.) Uppsökande verksamhet för cirkelstudier vuxenutbildningen. [19]

inom

1968 års litteraturutredning. 1. Läs— och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läs- vanestudier. [20] 2. Försök med bibliotek. Littera- turutredningens biblioteksstudier. [61] Högre utbildning — regional rekrytering och sam- hällsekonomiska kalkyler. [23] 1968 års beredning om stat och kyrka. 1. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. [36] 2. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19. [37] 3. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. [38] Kulturminnesvård. [45] Kulturrådet. 1. Ny kulturpolitik. Del 1. Nuläge och förslag. [66]

Jordbruksdepartementet Lag om hälso- och miljöfarliga varor. [31] Skogsbru kets frö— och plantförsörjning. [35]

Handelsdepartementet Konsumentupplysning om försäkringar. [29]

Inrikesdepartementet

Kommersiell service i glesbygder. [13] Bostadsanpassningsbidrag. [30] Förhandlingsrätt för pensionärer. [33] Konkurrens i bostadsbyggandet. [40] Skyddat arbete. [54] Glesbygder och glesbygdspolitik. [56]

Civildepartementet Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre? 32] Rapport angående kommunal informationm. m. 52]

Industridepertementet Svensk möbelindustri. 2] Naturgas i Sverige. [25

Utnyttjande och skydd av havet. [43]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar Utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

..!" "djur;

Kulturrådet har haft i uppdrag att se över den långsiktiga in- riktningen av den statliga kulturpolitiken. [ ”Ny kulturpolitik" ger rådet en översikt över den statliga kulturpolitiken, 1960-talets kulturdebatt och de politiska partiernas kulturpolitiska mål.

I dag saknas definierade mål för samhällets kulturpolitiska in- satser. Det finns inte en klar fördelning av ansvaret mellan de statliga och kommunala instanserna och inte heller riktlinjer för samhällsorganens samverkan med organisationslivet. De ekono miska resurserna som avsätts för kulturpolitiska insatser är otill- räckliga.

Kulturrådet ställer upp konkreta kulturpolitiska mål för i förs- ta hand statens insatser. Målen skall också kunna vara vägledande för kommuner och landsting. Till det kulturpolitiska området förs inte endast konst, litteratur, dans, film, teater, utställnings- verksamhet utan även press, radio, TV och viss folkbildning.

De kulturpolitiska åtgärderna måste enligt kulturrådet inriktas och utformas med hänsyn till förutsättningar och behov hos olika grupper såsom barn, pensionärer och glesbygdsbefolkning. Kul- turpolitiken måste mer medvetet än hittills samordnas med t ex utbildningspolitik och socialpolitik. Den kulturpolitiska aspekten måste beaktas i planeringen av den fysiska miljön. Först på det sättet kan kulturen ge vardagsmiljön ett rikare innehåll.

Utifrån målen föreslås en rad konkreta förändringar av organi- sationsformer, statsbidragssystem och lagstiftning. Bland frågor som tas upp är förstärkt stöd till amatörism och fria grupper, uppbyggnaden av länsinstitutioner inom olika kultursektorer, skyddet av kulturinstitutionernas yttrandefrihet, Riksteaterns och Rikskonserters verksamhet samt en omorganisation av den statliga kulturadministrationen.

Ny kulturpolitik består av två delar. Del 1 innehåller en be- skrivning av nuläget och rådets förslag. Del 2 utgör en samman- fattning.