SOU 1985:54

Översyn av arbetsskadeförsäkringen

Till Statsrådet och chefen för socialdepartementet

Genom ett beslut den 26 januari 1984 bemyndigade regeringen chefen för socialdepartementet att tillkalla en särskild utredare för att göra en översyn av lagen om arbetsskadeförsäkring m.m. och att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 24 feb- ruari 1984 såsom utredare f. presidenten i försäkringsöverdomstolen Liss Granqvist.

Departementschefen förordnade den 29 februari 1984 att såsom sak- kunniga biträda utredaren förhandlingsdirektören Kerstin Ahlroth, av- delningschefen Karl-Gustaf Bylehed, ombudsmannen May-Britt Carls- son, sektionschefen Hans Horn af Rantzien, ombudsmannen Tony Pet- tersson, direktören Inge Svensson och ombudsmannen Håkan Walan- der. Sedan Horn av Rantzien på därom gjord framställning den 24 maj 1984 entledigats från sitt uppdrag förordnade departementschefen sam- ma dag förste sekreteraren Olle Bergström att i Horn af Rantziens ställe vara sakkunnig.

Såsom experter åt utredningen förordnade departementschefen den 30 mars 1984 socialförsäkringsombudet Astrid Christiernsson, försäk- ringsrättsrådet Lars-Göran Hessmark och departementssekreteraren Bengt Sibbmark, den 28 augusti 1984jur. kand. Alf Eckerhall samt den 9 oktober 1984 departementssekreteraren Per Öhman.

Hessmark har i en bilaga till betänkandet lämnat en redogörelse för rättspraxis i arbetsskademål. Han har därvid haft visst biträde av försäk- ringsrättsassessorn Kristina Hansson.

Sekreterare åt utredningen har varit byrådirektören Lars Baltzari och kammarrättsassessorn Janåke Kvennberg.

Utredningen, som antagit namnet arbetsskadeutredningen, får här- med överlämna sitt betänkande.

Särskilda yttranden har avgivits av de sakkunniga Pettersson, Walan- der och Carlsson samt av sakkunniga Ahlroth ävensom av experten Öhman.

Utredningens arbete är härmed avslutat.

Stockholm i november 1985

Liss Granqvist / Lars Baltzari Janåke K vennberg

Förkortningar

Förteckning över de allmänna försäkringskassorna Sammanfattning

Författningsförslag

1 Inledning .

1.1 Utredningsuppdraget 1.1.1 Allmänt . . . . . . 1.1.2 Anhängiggörandet av arbetsskadeärenden 1.1.3 Handläggningen . . 1.1.4 Samordning med lagen om allmän försäkring 1.1.5 Väntetiderna

1.1.6 Försäkringsskydd vid arbetsplatsförlagda utbild- ningsmoment 1.1.7 Kostnadsfrågor 1.2 Utredningsarbetet

2 Allmänt om arbetsskadeförsäkringen . . 2.1 Motiv och bakgrund till arbetsskadeförsäkringen 2.1.1 Historiskt perspektiv 2.1. 2 Särskild skaderisk 2.1. 3 Skadestånd . . 2.1 .4 Det förebyggande arbetarskyddet 2.2 Gällande bestämmelser 2.2.1 Materiella bestämmelser

2.2.2 Handläggningen i försäkringskassa, försäkrings-

rätt och försäkringsöverdomstolen

2.3 Några erfarenheter av tillämpningen

2.3.1 Allmänt . . .

2.3.2 Rygg- och ledbesvär

2.3.3 Besvär 1 muskler och senor

2.3.4 Epicondylit .

2.3.5 Psykiska skador 2.3.6 Livränta

11

13

15

19

23 23 23 23 23 24 24

25 25 25

27 27 27 27 28 28 29 29

31 37 37 39 43 44 45 47

2.4

2.5

2.6

2.7

3.1 3.2

4.2

4.3

4.4

Arbetsskadeförsäkringen och arbetsmiljön 2.4.1 Informationssystemet om arbetskador (ISA) 2.4.2 Försäkringskassans uppgiftslämnande till yrkesin- spektionen och ISA-enheten vid arbetarskydds- styrelsen 2.4.3 Klassificerings- och registreringsarbete inom yr- kesinspektionen och ISA- enheten . . . 2.4.4 Arbetsskadeanmälningarnas betydelse och ISA- systemets roll 1 arbetet för att förebygga arbetsska- dor . . 2.4.5 Vissa allmänna överväganden Information och forskning om arbetsmiljörisker

2.5.1 Bakgrund . .

2.5.2 Information i databaser 2.5.3 Övrig information

2. 5. 4 Vissa allmänna överväganden Övrigt försäkringsskydd .

2.6.1 Trygghetsförsäkring vid arbetsskada och statens personskadeförsäkring . 2.6.2 Statligt personskadeskydd och statlig ersättning vid ideell skada . . .

2.6.3 Krigsskadeersättning till sjömän . 2.6.4 Ersättning vid personskada till vissa elever Några statistiska uppgifter 2.7.1 Anmälningar om skador 2.7.2 Utveckling av ärendebalanser

2.7.3 Handläggningstider

2.7.4 Godkännandefrekvenser

Anhängiggörandefrågan Justitieombudsmannens kritik Överväganden

Handläggningen . . . .

Handläggningen av s.k. serviceärenden 4.1.1 Gällande ordning 4.1.2 Överväganden

Utbildning och information . . . . . .

4.2.1 Riksförsäkringsverkets och försäkringskassornas utbildningsverksamhet . . . . 4.2.2 Övrig informations- och utbildningsverksamhet

4. 2. 3 Överväganden Utredningen av arbetsskadeärenden 4.3.1 Arbetsplatsutredning 4.3.2 Medicinsk utredning

4.3.3 Formulärfrågor .

Specialisering inom försäkringskassorna

4.4.1 Nuvarande förhållanden

4.4.2 Överväganden

49 49

49

50

50 52 53 53 55 59 61 62

62

65 65 65 66 66 67 69 71

73 73 75

77 77 77 79 80

80 81 82 84 84 89 92 95 95 96

4.5

4.6

4.7

5.2

6.1

6.2

7.1 7.2 7.3

Förenklade beslutsförfaranden 4.5.1 Tjänstemannabeslut

4.5.2 Överväganden . . . . . Olägenheter vid domstols beslut om återförvisning

4.6.1 Kritiken

4..62 Överväganden . . . . . . Sammanfattning av svar på en enkät till försäkringskas- sorna . . .

4.7.1 Allmänt . . .

4.7.2 Vidtagna åtgärder 4.7.3 Planerade åtgärder

4.7.4 Diskussion

Samordning med lagen om allmän försäkring Samordningstidens längd

5.1.1 Allmänt . . . .

5.1.2 Administrationskostnader . . .

5.1.3 Samordningstidens inverkan på ärendemängden

5.1.4 Avtalsförsäkringar . . .

5.1.5 Samordningstidens inverkan på den försäkrades ersättning 5.1.6 Överväganden Samordningsfrägor i övrigt

5.2.1 Allmänt . . .

5.2.2 Anmälningsskyldighet

5.2.3 Läkarintygskrav . . . . . .

5.2.4 Indragning och nedsättning av ersättning

5.2.5 Fosterbarnslega . . . . . .

5.2.6 Samordningen mellan delpension och livränta

Ärendeutveckling, arbetsskadeavgifter och försäkringskost-

nader . .

Ärendeutvecklingen

6.1. 1 Allmänt

6.1. 2 Prognos . . . .

Arbetsskadeavgifter och försäkringskostnader

6.2.1 Bakgrund .

6.2.2 Försäkringens inkomster

6.2.3 Försäkringsersättningar; allmänt .

6.2.4 Försäkringsersättningar; beräkningar för åren 1985— 1989 6.2.5 Överväganden

Rättsfallspublicering och rättsdata Rättsfallspublicering Rättsdatasystemet

Överväganden

99 99 100 102 102 103

106 106 107 109 111

113 113 113 114 115 118

118 120 121 121 122 123 123 123 124

125 125 125 126 128 128 130 130

131 135

139 139 140 142

8 Försäkringsskvdd vid arbetsplatsförlagda utbildnings- moment . . . . . . . .

8.1 Studerandeskyddets bakgrund och nuvarande regler

8.2 Rättspraxis . . . . . . . . .

8.3 Remissyttranden om omfattningen av arbetsförlagda ut- bildningsmoment och inträffade skadefall

8.4 Remissyttranden om erfarenheter av gällande regler och om behovet av förändringar

8.5 Överväganden

Särskilda yttranden

Bilaga

En redogörelse för rättspraxis i arbetsskademål

143 143 147 149 150 152 155

165

Tabellförteckning

Nr

10

11

Antal anmälda yrkes- resp. arbetsskador åren 1955— 1984 .............................................. Antal till försäkringskassornas centralkontor inkomna ar- betsskadeärenden åren 1980—1984 .................. Antal till försäkringskassornas centralkontor inkomna, avgjorda, avslutade och balanserade arbetssjukdomsären- den samt balansändringar tredje kvartalet 1979—andra kvartalet 1985 ..................................... Antal till försäkringskassornas centralkontor inkomna, avgjorda, avslutade och balanserade arbetsolycksfalls- ärenden samt balansändringar tredje kvartalet 1979—and- ra kvartalet 1985 ................................... Antal till försäkringskassornas centralkontor inkomna ar- betsolycksfallsärenden första kvartalet åren 1980—1984 och andel kvarvarande ärenden efter första—fjärde kvar- talet resp. år ....................................... Antal till försäkringskassornas centralkontor inkomna ar- betssjukdomsärenden första kvartalet åren 1980—1984 och andel kvarvarande ärenden efter första—fjärde kvar- talet resp. år ....................................... Antal till försäkringskassornas centralkontor inkomna ar- betssjukdomsärenden avseende rygg- och ledbesvär första kvartalet åren 1980—1984 och andel kvarvarande ärenden efter första—fjärde kvartalet resp. år ................. Antal till försäkringskassornas centralkontor inkomna ar- betssjukdomsärenden avseende hörselskador första kvar— talet åren 1980—1984 och andel kvarvarande ärenden ef- ter första—fjärde kvartalet resp. år ................... Andel av försäkringskassorna godkända arbetssjukdomar avseende vissa ortopediska sjukdomsgrupper åren 1980— 1984 .............................................. Andel av försäkringskassorna godkända arbetssjukdomar åren 1980—1984 ......... . .............. . .......... Andel av försäkringskassorna godkända arbetsolycksfall åren 1980—1984 ...................................

66

67

68

69

69

70

70

71

71

71

72

12 Antal ärenden för sakprövning i försäkringskassorna är 1984 vid en samordningstid om 90 dagar samt beräknat antal vid 180 och 365 dagar ......................... 116 13 Antal till försäkringskassornas centralkontor inkomna ärenden avseende vissa sjukdomar åren 1980—1984 och procentuell ökning under nämnda tid ................ 126 14 Antal till försäkringskassornas centralkontor inkomna arbetssjukdomsärenden första halvåret perioden 1980—

1985 .............................................. 127 15 Arbetsskadefonden; inkomster, utgifter och fondföränd-

ring åren 1977— 1981 ............................... 129 16 Arbetsskadefonden; fondförändring och fondstyrka åren

1977— 1981 ....................................... 129 17 Arbetsskadefonden; inkomster, utgifter och fondföränd-

ring åren 1982—1984 ............................... 130 18 Sjukpenning- och sjukvårdsersättningar enligt LAF och

YFL åren 1977—1984 .............................. 130

19 Antal av försäkringskassorna godkända arbetssjukdomar, exkl. hörselskador och pleuraplaques, åren 1980—1984. prognos för år 1985 samt balansändring resp. år ....... 131 20 Antal arbetsskadelivräntor i januari månad åren 1979— 1985 samt nettoökning av antalet livräntor under föregå-

ende år ........................................... 133 21 Försäkringsersättningar;beräkningar för perioden 1985—

1989 .............................................. 134

Förkortmngar

AFL Lagen (1962:381) om allmän försäkring AM F Arbetsmarknadsförsäkringar AMSFS Arbetsmarknadsstyrelsens författningssamling ASF Arbetarskyddsfonden ASS Arbetarskyddsstyrelsen FASP Förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd FKF Försäkringskasseförbundet FRM Försäkringsrätten för Mellansverige FRN Försäkringsrätten för Norra Sverige FRS Försäkringsrätten för Södra Sverige FÖD Försäkringsöverdomstolen ISA Informationssystemet om arbetsskador JO Justitieombudsmannen LAF Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring LSP Lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd prop. Proposition

RFFS Riksförsäkringsverkets författningssamling RFV Riksförsäkringsverket SfU Socialförsäkringsutskottets betänkande SGI Sjukpenninggrundande inkomst

Sof Tidskriften Socialförsäkring SOU Statens offentliga utredningar SoU Socialutskottets betänkande TFA Trygghetsförsäkring vid arbetsskada YFL Lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring

Förteckning över de allmänna försäkringskassorna

01 Stockholms läns 03 Uppsala läns 04 Södermanlands läns 05 Östergötlands läns 06 Jönköpings läns 07 Kronobergs läns 08 Kalmar läns 09 Gotlands läns 10 Blekinge läns l 1 Kristianstads läns 12 Malmöhus 13 Hallands läns 14 Bohusläns

15. Älvsborgs läns 16 Skaraborgs läns

17 Värmlands läns 18 Örebro läns 19 Västmanlands läns 20 Kopparbergs läns 21 Gävleborgs läns 22 Västernorrlands läns 23 Jämtlands läns 24 Västerbottens läns 25 Norrbottens läns 34 Malmö 38 Göteborgs

Sammanfattning

1 betänkandet redovisar arbetsskadeutredningen resultatet av sin över— syn av lagen (1976z380) om arbetsskadeförsäkring.

Utredningens uppdrag omfattar frågor som avser anhängiggörandet av arbetsskadeärenden, arbetsformer vid handläggning av ärenden, samordning med lagen om allmän försäkring, väntetider i försäkrings- kassor och försäkringsdomstolar samt försäkringsregler för elever som deltar i arbetsplatsförlagda utbildningsmoment.

Antalet arbetsskador som anmäls till försäkringskassorna uppgår för närvarande till ca 200 000 per år. Av de anmälda skadorna blir endast en del föremål för prövning i försäkringskassorna. För att en skada skall prövas av försäkringskassa fordras i regel att den skadade varit sjukskri- ven efter den tid om 90 dagar under vilken arbetsskadeförsäkringen är samordnad med den allmänna sjukförsäkringen eller att han fått vidkän- nas kostnader efter samordningstiden. Av de skador som anmäldes år 1984 var drygt 54 000 av den arten att de skall prövas försäkringsmässigt i försäkringskassorna. Av dessa ärenden avsåg drygt 30 000 arbetssjuk— domar och närmare 24 000 arbetsolycksfall. Utredningen kunde redan vid arbetets påbörjande konstatera att balanssituationen — och därmed väntetiderna — iförsäkringskassorna var otillfredsställande beträffande arbetssjukdomsärendena. Vid ingången av år 1980 fanns i försäkrings- kassorna 11 010 icke avgjorda arbetssjukdomsärenden, varav 838 åren- den var äldre än ett år. Vid utredningsarbetets början våren 1984 var motsvarande antal 19 105 resp. 3 409. Situationen har därefter förvärrats ytterligare och vid utgången av andra kvartalet 1985 fanns i försäkrings- kassorna 28 914 icke avgjorda arbetssjukdomsärenden. Av dessa ären- den var 5 211 äldre än ett år.

Den huvudsakliga anledningen till uppkomna balanser är en ökad ärendetillströmning. Under perioden 1980— 1983 inkom årligen mellan 20 000 och 22 000 arbetssjukdomsärenden för prövning i försäkringskas- sorna. År 1984 inkom, som nämnts, drygt 30 000 sjukdomsärenden till kassorna. Enbart under första halvåret 1985 inkom drygt 20 000 sjuk- domsärenden.

Balansläget kan lösas genom begränsning av ärendetillströmningen eller genom ökning av försäkringskassornas ärendeavverkning. En be- tydande begränsning av ärendetillströmningen leder till en urholkning av försäkringsskyddet och en väsentligt ökad ärendeavverkning kräver en ökning av försäkringskassornas resurser som medför en ökning av

försäkringens kostnader. Enligt direktiven får utredningen emellertid inte föreslå åtgärder som medför att de bärande principerna för ersätt— ning vid arbetsskada åsidosätts eller som leder till en ökning av försäk- ringens nuvarande kostnader.

Utredningens handlingsutrymme avseende en lösning av balanssitua- tionen är alltså begränsat. Denna begränsning blir särskilt påtaglig ge- nom att balanssituationen är så till den grad allvarlig att man kan komma till rätta med den endast genom ytterligt kraftfulla åtgärder. Det är mot den bakgrunden som utredningen, utöver sina förslag i olika avseenden, inte kan underlåta att även analysera effekterna av sådana åtgärder som skulle kunna uppfattas som att bärande principer för rätten till ersättning åsidosätts eller som medför att kostnaderna för försäkring- en ökar.

Ifråga om begränsning av ärendetillströmningen föreslår utredningen att ärenden avseende skador för vilka någon ersättning inte kommer i fråga enligt lagen om arbetsskadeförsäkring inte skall sakprövas såsom ärenden enligt nämnda lag. Detta gäller skador som inte medfört in- komstförlust eller ersättningsgilla kostnader, t. ex. flertalet hörselskador, men som ändå prövas bl.a. för att ge service åt AMF och den statliga trygghetsnämnden. Dessa ärenden, drygt 5 000 per år, föreslås dock bli föremål för prövning i försäkringskassorna om kostnaderna för pröv- ningen ersätts av AMF eller trygghetsnämnden. I så fall kan prövningen läggas på kassorna med stöd av ett särskilt förordnande av regeringen och det är ur många aspekter väsentligt att ett sådant förordnande kan komma till stånd. Det blir således fråga antingen om en begränsning av ärendetillströmningen eller om ett resurstillskott. I vart fall skall skador- na fortfarande anmälas på samma sätt som andra arbetsskador.

Utredningen diskuterar vidare en förlängning av samordningstiden och finner därvid att en sådan åtgärd — för att motsvara det föreliggan- de behovet av begränsning skulle behöva innebära en förlängning till 180 dagar.

Avverkningstakten i försäkringskassorna kan i någon mån ökas ge- nom att handläggningen effektiviseras. Utredningen pekar här på för- väntade effekter vid bl. a. specialisering av kassornas handläggare och olika former av förenklade beslutsförfaranden. Sådana åtgärder är emel- lertid inte på långt när tillräckliga för att bemästra balanssituationen avseende arbetssjukdomsärendena vid en oförändrad samordningstid. Vid en fortsatt ärendetillströmning i 1984 års nivå måste nämligen för- säkringskassorna öka avverkningen med ca 8 000 sjukdomsärenden per år för att balanserna inte skall öka. För att på två är få ned balanserna till den nivå som rådde vid årsskiftet 1979/80, ca 11 000 ärenden, måste ytterligare 7 000 ärenden avgöras varje år. Med en sådan takt i ärendeav- verkningen, som innebär att antalet årligen avgjorda ärenden ökas från ca 18 400 år 1984 till ca 33 000, alltså närmare en fördubbling, kommer försäkringskassorna att efter ungefär tre år befinna sig i en arbetssitua- tion där de försäkrade endast i undantagsfall behöver vänta längre än sex månader efter samordningstidens slut på beslut i ett anmält arbets- sjukdomsärende. Denna målsättning är rimlig och fordras för att tillgo- dose de krav på service och effektivitet som de försäkrade med fog kan ställa.

Beräkningarna i föregående stycke bygger på en oförändrad omfatt- ning av ärendetillströmningen. Resursbehovet blir ännu större om man beaktar att antalet ärenden som skall prövas sannolikt kommer att öka vid oförändrade försäkringsregler och inom några år uppgå till eller överstiga 75 000 ärenden per år, varav 50 000 arbetssjukdomsärenden. Det nu anförda visar att den resursförstårkning som erfordras är avse- värd.

Utredningens beräkningar visar att den i arbetsskadeavgifterna ingå- ende förvaltningskostnadsandelen inte räcker till för att till fullo betala arbetsskadeförsäkringens administration. Utredningen föreslår mot bakgrund härav att den andel av influtna arbetsskadeavgifter som skall tillföras staten som bidrag för kostnaden för försäkringens förvaltning skall höjas från 1/30 till 1/20. Därmed skulle bidraget till staten för förvaltningen komma att öka i storleksordningen 30 milj. kr. per år. Utredningens förslag skulle möjliggöra en förstärkning av resurserna för försäkringens administration.

Andra åtgärder som utredningen föreslår är förbättrad utbildning för alla som medverkar i arbetsskadehandläggningen, ökad tillgång för försäkringskassor och försäkringsdomstolar till medicinsk expertis och till de rön som görs vid arbetsmiljöforskning samt ett vidgat samarbete med företagshälsovården som kan förväntas leda till bl. a. förbättrade arbetsplatsutredningar.

Vad gäller andra samordningsfrågor föreslår utredningen att vissa bestämmelser i lagen om allmän försäkring avseende anmälningsskyl- dighet vid sjukdomsfall, läkarintygskrav, indragning och nedsättning av ersättning samt fosterbarnslega skall gälla även inom arbetsskadeförsäk- ringen. Reglerna om samordning mellan delpension och livränta före- slås förtydligade.

JO har uttryckt betänkligheter mot att anmälningsskyldigheten enligt arbetsskadeförsäkringslagen är vidare än vad som erfordras för att de arbetsskadefall som kan ge rätt till ersättning enligt lagen skall komma under försäkringskassornas prövning. .10 har även framfört betänklig- heter mot kassornas bevakningssystem och utredningen föreslår därför att varje anmälan om arbetsskada skall följas av en underrättelse från försäkringskassan till den försäkrade så att denne alltid får veta vilken verkan en anmälan haft i ersättningshänseende.

I olika sammanhang har kritik framförts mot bristande likformighet mellan olika försäkringskassor vid arbetsskadeförsäkringens tillämp- ning. Utredningen föreslår bl. a. att rättsfallspubliceringen från försäk- ringsdomstolarna utvidgas samt att datateknik används för försäkrings- domstolarnas målregistrering. Utredningens förslag om förbättrad ut- bildning av handläggare i försäkringskassorna och ökad tillgång till medicinsk expertis kommer också att bidra till en enhetlig rättstillämp- ning i kassorna. Förbättrad information till läkare, bättre formulär för läkarutlåtanden och ändrade rutiner beträffande infordrandet av utlå- tanden kommer att verka i samma riktning. Slutligen biläggs en redogö- relse för viss rättspraxis i arbetsskademål som upprättats inom utred- ningen.

Författningsförslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1986.

Författningsförslag

] Förslag till Lag om ändring i lagen (1976z380) om arbetsskadeförsäkring'

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 8 5, 6 kap. 1 & samt 8 kap. 3 5 lagen (19761380) om arbetsskadeförsäkring skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap. 8 53

För dag då den försäkrade erhåller sjukhusvård eller konvalescent- vård minskas sjukpenningen med belopp som framgår av 3 kap. 45 andra stycket lagen (1962z38l) om allmän försäkring.

Bestämmelserna i 3 kap. 15 & la- gen om allmän försäkring skall til- lämpas även beträffande sjukpen- ning som utgår från arbetsskade- försäkringen.

Bestämmelserna i 3 kap. 75 tredje stycket. 10 & fjärde stycket. 12. 15 och 17595 lagen om allmän försäkring skall tillämpas även be- träffande sjukpenning som utgår från arbetsskadeförsäkringen.

6 kap. 1 53

Är någon som har rätt till livränta enligt 4 eller 5 kap. samtidigt berättigad till folkpension eller tilläggspension i form av förtidspension eller familjepension enligt lagen (1962z38l) om allmän försäkring med anledning av den inkomstförlust som har föranlett livräntan, utgår liv- räntan endast i den mån den överstiger pensionen.

Har delpension utgått till någon som tillerkänns livränta enligt 4 kap. och avser livräntan samma inkomstförlust som delpensionen, får livränta för förfluten tid utges endast i den mån den överstiger den delpension som utgått för sam- ma tid.

Om delpension utgår eller har utgått till någon som är berättigad till livränta enligt 4 kap. och avser livräntan samma inkomstförlust som delpensionen, får livränta ut- ges endast i den mån den översti- ger delpensionen.

'Lagen omtryckt l977:264 2Senaste lydelse 1979:I 127 3Senaste lydelse 1983: 192

Livränta enligt 5 kap. till änka eller kvinna som'avses i 5 kap. 6 &" utgår från och med den månad under vilken hon fyller 65 är endast i den mån hon ej har rätt till folkpension i form av ålderspension och tilläggspen— sion i form av änkepension med belopp som motsvarar en livränta som är beräknad på 65 procent av livränteunderlaget enligt 5 kap. 2 5. Be-

4Senaste lydelse 198311065

stämmelserna i 4 kap. 4 & tredje stycket har därvid motsvarande tillämp- ning.

Första stycket gäller även i fråga om pension som enligt utländskt system för social trygghet utgår med anledning av arbetsskadan.

Om den försäkrade till följd av underlåten avgiftsbetalning ej har tillgodoräknats pensionspoäng enligt 11 kap. 65 lagen om allmän för— säkring för år efter det då arbetsskadan har inträffat, skall vid tillämp- ning av denna paragraf och 4 kap. 4 & hänsyn tas till den tilläggspension som skulle ha utgått om avgift hade erlagts.

8 kap. 3 ?

Den allmänna försäkringskassa som avses i 2 5 första stycket skall så snart det kan ske bestämma den ersättning som skall betalas ut. Denna försäkringskassa får dock uppdra åt en annan försäkrings- kassa att bestämma ersättningen. Beträffande ersättning till arbets- tagare hos staten gäller särskilda bestämmelser som meddelas av re- geringen.

Den allmänna försäkringskassa som avses i 2 & första stycket skall så snart det kan ske besluta om er- sättning som skall betalas ut. Den- na försäkringskassa får dock upp- dra åt en annan försäkringskassa att besluta om ersättningen. Beträf— fande ersättning till arbetstagare hos staten gäller särskilda bestäm- melser som meddelas av regering- en.

Fråga huruvida den försäkrade har ådragit sig arbetsskada skall prövas i den mån det behövsför att bestämma ersättning enligt denna lag. Om någon ersättning inte be- döms vara ifråga, skall en anmäld arbetsskada ändå prövas i den mån det föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer.

Bestämmelsen i 20 kap. 2 a & lagen (l962:38l) om allmän försäkring om förordnande till dess slutligt beslut kan fattas gäller även ifråga om ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

Beslut som meddelas enligt denna lag skall gälla omedelbart, om ej annat föreskrivs i beslutet eller bestäms av den myndighet som har att pröva beslutet.

Denna lag träderi kraft den 1 juli 1986.

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981 :691) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 6 5 lagen (1981 :691) om socialavgifter skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

69"

Av influtna arbetsskadeavgifter förs en trettionde] till staten som bidrag till kostnaderna för försäk- ringens förvaltning. Återstoden förs till en fond, benämnd a r- betsskadefonden, med vars tillgångar kostnaden för er- sättningar enligt lagen (l976:380) om arbetsskadeförsäkring och motsvarande äldre bestämmelser skall täckas. Fonden förvaltas en- ligt grunder som riksdagen fast- ställer särskilt.

Föreslagen lydelse

Av influtna arbetsskadeavgifter förs en tjugonde/till staten som bi- drag till kostnaderna för försäk- ringens förvaltning. Återstoden förs till en fond, benämnd a r- betsskadefonden, med vars tillgångar kostnaden för er- sättningar enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och motsvarande äldre bestämmelser skall täckas. Fonden förvaltas en- ligt grunder som riksdagen fast— ställer särskilt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

'Senaste lydelse 19842110'1

1. Inledning

1.1. Utredningsuppdraget

1.1.1. Allmänt

Utredningens direktiv framgår av vad chefen för socialdepartementet anförde vid regeringssammanträde den 26 januari 1984 i samband med att departementschefen bemyndigades att tillkalla bl. a. en särskild utre- dare (dir. 198428).

1.1.2. Anhängiggörandet av arbetsskadeärenden

Antalet anmälda skador var i mitten av 1970—talet ca 150 000 per år och har under de senaste åren ökat till ca 200 000. Av detta antal blir dock endast en mindre del föremål för försäkringskassornas prövning. Att antalet anmälningar har ökat bör ses mot bakgrund av att anmälnings- skyldigheten vidgades genom tillkomsten av lagen om arbetsskadeför- säkring som har ett generellt skadebegrepp. Anmälningsskyldigheten utformades nämligen för att tillgodose såväl försäkringens som arbets- miljöstatistikens behov. Justitieombudsmannen (JO) har i ett beslut den 5 mars 1982 (dnr 915-1981) framfört viss kritik mot handläggningen av arbetsskadeärenden varvid bl. a. reglerna om anhängiggörande av åren- den uppmärksammats. JO har påtalat att såväl lagstiftningen i detta hänseende som försäkringskassornas bevakningssystem inger betänklig- heter. 1 ett senare uttalande i samband med inspektion av en allmän försäkringskassa i juni 1982 har JO anfört att han utgår ifrån att en kommande utredning kommer att ta upp de uppmärksammade frågor- na.

1.1.3. Handläggningen

Till grund för utredningens uppdragi denna del ligger bl. a. socialförsäk- ringsutskottets betänkande 1982/8315. I betänkandet behandlas motio- nen 1981/82:1591 (motivering i 1589) angående arbetsformerna vid handläggningen av arbetskadeärenden. I motionen framlades en rad förslag avseende bl. a. ökad tillgång till yrkesmedicinsk expertis, förbätt- rad utbildning för handläggare vid försäkringskassorna samt förbättra-

de arbetsplatsutredningar. Socialförsäkringsutskottet anförde i betän— kandet att utskottet ansåg det angeläget att de i motionen väckta frågor- na uppmärksammades i regeringskansliet. Riksdagen anslöt sig till ut- skottets uttalande.

1.1.4. Samordning med lagen om allmän försäkring

I SfU l98l/82:5 har uttalats att en utredning bör komma till stånd som söker klargöra om arbetsskadeförsäkringen kan ytterligare samordnas eller sammansmälta med sjukförsäkringen och att i olika motioner väck- ta frågor om samordningstidens längd och avtalsförsäkringarnas ställ— ning kan förväntas bli belysta genom den förordade översynen. Riksda- gen har vid behandlingen av prop. 1982/83z3 om samordningsfrågor inom det socialpolitiska bidragssystemet konstaterat att den nya lagen om arbetsskadeförsäkring lett till en väsentligt ökad administration av arbetsskadefallen (SfU 1982/83:14). Svårigheter vid lagens tillämpning har vidare lett till långa handläggningstider. I sistnämnda utskottsbetän- kande anförs att det bör prövas om det, utan att de bärande principerna för ersättning vid arbetsskada åsidosätts, finns förutsättningar för en ökad samordning av de materiella bestämmelserna inom arbetsskade- försäkringen och sjukförsäkringen. Det understryks vidare i utskottsbe- tänkandet att översynen inte får syfta till en försämring av försäkrings- skyddet vid arbetsskada. Riksdagen har anslutit sig till utskottets utta- lande.

l.1.5 Väntetiderna

1 direktiven anförs att kritik har riktats mot handläggningen av ärenden om arbetsskada och att det har framhållits att väntetiderna är alltför långa både i försäkringskassorna och hos besvärsinstanserna. Det antal ärenden som blir föremål för försäkringsmässig prövning hade ökat från ca 25 000 ärenden år 1975 till ca 43 000 ärenden år 1982. Antalet icke avgjorda arbetsskadeärenden i försäkringskassorna den 1 juli 1983 var ca 20 000 och arbetsskademålen utgör en betydande del av försäkrings- domstolarnas målbalanser. Vidare anförs i direktiven att ökningen av antalet arbetsskadeärenden liksom arbetsläget i framför allt försäkrings- rätterna naturligtvis spelat en stor roll för de långa väntetiderna. I direktiven redogörs för innehållet i en skrivelse till socialdepartementet i december 1982 från Landsorganisationen i Sverige (LO). I skrivelsen pekar LO på de svårigheter som föreligger vid tillämpningen av arbets- skadeförsäkringen och framhåller att handläggningstiderna är oroande långa, även om det nu går att skönja en minskad ärendetillströmning till försäkringsrätterna. Det uppges i skrivelsen att den långa perioden av osäkerhet år plågsam för den skadade vilket i värsta fall kan leda till långvariga problem av psykisk och social natur samt att det är nödvän- digt att finna vägar till hur handläggningen kan påskyndas i främst försäkringskassorna men också i försäkringsrätterna utan att rättssäker- heten äventyras. Mot denna bakgrund är det enligt LO nödvändigt att arbetsskadelagen nu utvärderas.

1.1.6. Försäkringsskydd vid arbetsplatsförlagda utbildningsmoment

I direktiven anförs att antalet arbetsplatsförlagda utbildningsmoment tenderar att öka inom skolväsendet och att det finns skäl att kartlägga erfarenheterna av gällande försäkringsregler för elever som deltar i utbildning med arbetsplatsförlagda utbildningsmoment och bedöma be- hovet av eventuella förändringar.

1.1.7. Kostnadsfrågor

Direktiven mynnar uti att en översyn av arbetsskadeförsäkringen före- slås komma till stånd för att kartlägga och bedöma de frågor som redovisats ovan. Översynen skall emellertid ske med beaktande av att eventuella förändringar inte får medföra ökning av försäkringens nuva- rande kostnader. Vid översynen skall även i övrigt beaktas vad som föreskrivs i direktiven (dir. 198020) till samtliga kommittéer och särskil- da utredare, de 5. k. besparingsdirektiven.

1.2. Utredningsarbetet

Såsom framgår av redogörelsen i föregående avsnitt kommer tyngd- punkten i de överväganden som utredningen redovisar i betänkandet att ligga på den del av uppdraget som avser en effektivare och förbättrad handläggning av arbetsskadeärenden i försäkringskassorna. Utredning— en kunde redan vid arbetets början våren 1984 konstatera, att vänteti- derna i försäkringskassorna tenderade att bli allt längre och under slut- skedet av utredningsarbetet har balanssituationen ytterligare förvärrats. Under år 1984 ökade antalet inkomna ärenden som skall bli föremål för prövning av försäkringskassorna till ca 50 000 och vid årets utgång var antalet icke avgjorda arbetsskadeärenden ca 33 000. Balansen icke av- gjorda arbetssjukdomsärenden ökade under året med ca 8 200. Denna ökning skedde trots att kassorna under året fattade beslut i ett större antal ärenden än under något tidigare år. Det finns intet som tyder på att fråga är endast om en tillfällig ökning av antalet anmälda arbetsskador. Tvärtom talar många omständigheter för att anmälningsfrekvensen kommer att öka ytterligare. Mot denna bakgrund har utredningen funnit kraftfulla åtgärder nödvändiga för att man skall komma till rätta med balanssituationen i försäkringskassorna.

1 olika sammanhang har även annan kritik än de långa väntetiderna framförts. En del av denna kritik har redovisats i direktiven. Den har också gällt t. ex. handläggningen av ärenden som inte medfört inkomst- bortfall eller ersättningsgilla kostnader, läkarnas roll i beslutsprocessen och en olikformig rättstillämpning. Utredningen, som funnit en del av kritiken befogad, har sökt finna vägar till en säkrare och snabbare handläggning av arbetsskadeärendena utan att för den skull orsaka ökade administrativa kostnader.

För att få underlag för översynen har utredningen bl. a. gjort ett antal

studiebesök. I oktober 1984 besökte utredningen Jönköpings läns all- männa försäkringskassa och försäkringsrätten för Södra Sverige för att få information om arbetsskadehandläggningen vid ett centralkontor och i en försäkringsrätt. Utredningen fick därvid tillfälle att åhöra ett dele- gationssammanträde på försäkringskassan och sessioner i försäkrings- rätten samt att diskutera olika frågor med företrädare för kassan och rätten. Ijanuari 1985 gjorde utredningen arbetsplatsbesök på Arendals- varvet och Victor Hasselblad AB i Göteborg. Därvid flck utredningen bl. a. en ingående information av Götaverken Företagshälsovård AB om arbetet på en företagshälsovårdscentral.

Under arbetets gång har utredningen hållit hearings med ett antal läkare och haft återkommande kontakter med arbetarskyddsstyrelsen, Arbetsmarknadsförsäkringar och utredningen om förtroendevalda i för- säkringskassorna. Arbetsskadeutredningen har också gjort en enkät bland försäkringskassorna för att få del av kassornas erfarenheter och planerade åtgärder avseende en förbättrad handläggning av arbetsska- deförsäkringen. Försäkringsanställdas förbund har vid utredningsarbe- tets påbörjande och vidare under arbetets gång informerats och beretts tillfälle att framföra synpunkter.

2. Allmänt om arbetsskadeförsäkringen

2.1. Motiv och bakgrund till arbetsskadeförsäkringen

2.1.1. Historiskt perspektiv

Sedan lång tid har man i Sverige, liksom i andra industriländer, ansett att skador ådragna under förvärvsarbete skall kompenseras med högre ersättning än skador i allmänhet. I modern tid inleddes lagstiftningsar— betet på detta område med 1901 års lag om skyldighet för arbetsgivare inom industrin och vissa andra näringsgrenar att själva eller genom försäkring i riksförsäkringsanstalten utge ersättning till arbetare som skadats genom olycksfall i arbete. Denna lag anses som vår äldsta socialförsäkring. År 1916 blev försäkringen till sitt väsentliga innehåll obligatorisk och utvidgades till att omfatta i stort sett alla arbetstagare. Försäkringsskyddet utvidgades 1919 till att omfatta även färdolycksfall. År 1929 tillkom en lagstiftning som innebar ett försäkringsskydd även vid vissa typer av yrkessjukdomar.

År 1955 trädde lagen om yrkesskadeförsäkring (YFL) i kraft. YFL gav ett skydd vid olycksfall i arbete, vid färdolycksfall och vid vissa sjukdo- mar som uppkommit till följd av specifika miljöfaktorer i den skadades arbete.

I början av 1970-talet tecknades i vissa förbundsförhandlingar på det privata området de första kollektivavtalen om trygghetsförsäkring. År 1972 slöt de centrala avtalsparterna inom det statliga området ett trygg- hetsavtal med bland annat en försäkring för personskada vid olycksfall i arbetet (Statens personskadeförsäkring). SAF, LO och PTK träffade år 1974 en överenskommelse om trygghetsförsäkring vid yrkesskada (TFY). Samtidigt slöts också ett liknande avtal för de kommunanställda.

Den nu gällande lagen om arbetsskadeförsäkring antogs av riksdagen år 1976 och trädde i kraft den 1 juli 1977. TFY anpassades därvid till den nya lagstiftningen och fick benämningen trygghetsförsäkring vid arbets- skada, TFA.

2.1.2. Särskild skaderisk

Bakom uppfattningen att den som skadas i förvärvsarbete skall vara berättigad till särskild ersättning ligger bedömningen att den som för-

värvsarbetar löper större risk än andra att drabbas av skada. Trots den ökade demokratiseringen inom arbetslivet som skett de senaste åren kan det göras gällande att den enskilde arbetstagaren ändå inte på ett avgö- rande sätt kan inverka på valet av arbetsmetod, arbetsorganisation eller arbetsmaterial. Genom den tekniska utvecklingen har visserligen många tunga och fysiologiskt påfrestande arbetsmoment kunnat elimineras men i stället har andra, ensidiga, arbeten under senare år lett till en ökning av antalet skador på muskler och senor. I anmälningarna av dessa skador anges ofta att fysiskt lätta arbeten, som dock inneburit ensidiga arbetsställningar och arbetsrörelser, givit upphov till skadorna. Samtidigt tillförs arbetsmiljön genom den kemiska utvecklingen varje år ett mycket stort antal nya ämnen om vars toxiska, cancerogena eller sensibiliserande egenskaper ofta mycket litet är känt. Trots den ökade satsningen på arbetarskydd och företagshälsovård finns det, enligt ut- redningens mening, fortfarande en generellt sett större risk för förvärvs- arbetande än för icke förvärvsarbetande att drabbas av skada.

2.1.3. Skadestånd

Anställd som skadas i sitt arbete kan, om skadan orsakats genom vårds- löshet från arbetsgivarens sida, ha rätt till skadestånd. Skadeståndets storlek kan bestämmas i eller utom domstol. Genom arbetsskadeförsäk- ringen och de olika trygghetsförsäkringarna både på den offentliga och privata arbetsmarknaden garanteras skadade ersättning enligt skade- ståndsrättsliga grunder. Tack vare det nuvarande försäkringsskyddet undviks en rad skadeståndsprocesser mellan arbetstagare och arbetsgi- vare. Genom sådana processer skulle de skadade, på ett helt annat sätt än som blir fallet vid den prövning som i dag sker i försäkringskassan och enligt trygghetsförsäkringarna, tvingas engagera fackföreningar, juridiska ombud och medicinska specialister för att i domstol, i enlighet med skadeståndsrättens regler, kunna styrka vållande hos arbetsgivarna.

Genom de nuvarande försäkringarna riskerar inte heller en enskild arbetsgivare att hamna i en process som, oavsett dess utgång, skulle kunna medföra dålig publicitet för företaget.

2.1.4. Det förebyggande arbetarskyddet

Som kommer att visas i avsnitt 2.4 fmns en stark och mycket viktig koppling mellan arbetsskadeförsäkringen och det förebyggande arbetar- skyddet. En stor del av informationen till yrkesinspektionen och infor- mationssystemet om arbetsskador (ISA) vid arbetarskyddsstyrelsen kommer från försäkringskassan. Tas den speciella ersättningen vid ar- betsskada bort kan antalet anmälningar komma att sjunka avsevärt. Tidigare internationella erfarenheter pekar på att en sådan minskning kan komma att uppgå till mellan 40 och 60 %. Detta skulle leda till att samhällets kunskap om arbetsmiljön försämras och därmed begränsas också förutsättningarna att påverka den.

2.2. Gällande bestämmelser

2.2.1. Materiella bestämmelser

Lagen (19761380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) trädde i kraft den I juli 1977, samtidigt som lagen (1954z243) om yrkesskadeförsäkring (YFL) upphörde att gälla. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om skada som har inträffat före ikraftträdandet.

Arbetsskadeskyddet enligt LAF omfattar alla förvärvsarbetande, dvs. förutom arbetstagare även uppdragstagare och egenföretagare. Beträf- fande de båda sistnämnda kategorierna förutsätts dock att den skadade är bosatt i Sverige. Försäkringen omfattar dessutom vissa studerande- grupper i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för arbets- skada.

Om en försäkrad drabbas av arbetsskada, ger LAFi princip rätt till full ersättning för det inkomstbortfall som skadan medfört. I materiellt hän- seende blev en av de viktigaste förändringarna genom tillkomsten av LAF att alla skador och sjukdomar som uppstått på grund av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet skall anses som arbetsskador. Denna regel ersätter, såvitt gäller sjukdomar, det tidigare systemet med en särskild förteckning över ersättningsgrundande yrkessjukdomar. Också olycksfall vid färd till eller från arbetsstället räknas som olycksfall i arbetet, om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet. Om en försäkrad har varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet skall skada som han ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om inte betydligt starkare skäl talar mot det. Skada till följd av annat än olycksfall anses ha inträffat den dag då skadan visade sig. Detta innebär att LAF gäller även i fråga om arbets- sjukdom som har uppstått till följd av en inverkan som har skett före den 1 juli 1977 om sjukdomen inte visar sig förrän efter denna tidpunkt.

Arbetsskadan skall i princip ha varat längre än 90 dagar för att ge den försäkrade rätt till ersättning enligt LAF. För tiden dessförinnan, sam- ordningstiden, gäller sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäk- ring (AFL). Den som inte är sjukförsäkrad har dock rätt till förmåner från arbetsskadeförsäkringen även under samordningstiden. Under den- na tid ersätter arbetsskadeförsäkringen dessutom nödvändiga kostnader för sjukvård utom riket, tandvård och särskilda hjälpmedel i den mån dessa kostnader inte ersätts enligt AFL. Efter samordningstidens slut ersätter arbetsskadeförsäkringen nödvändiga kostnader för bl. a. läkar- vård, tandvård, sjukvårdande behandling, sjukhusvård, konvalescent- vård, läkemedel och särskilda hjälpmedel. Vid sjukdom efter samord- ningstidens slut utges sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen. Hel sjukpenning enligt LAF motsvarar normalt 1/365 av årsinkomsten.

Vid bestående nedsättning av arbetsförmågan med minst en femton- del har den försäkrade rätt till ersättning i form av livränta för den inkomstförlust som uppkommer. Invaliditetsbedömningen i LAF sker på motsvarande sätt som inom den allmänna försäkringen. Livräntan motsvarar skillnaden mellan den inkomst som den försäkrade skulle ha haft om han inte hade skadats och den inkomst som han trots skadan kan

beräknas komma att få. Livräntan ersätter inkomstförlust upp till 7,5 basbelopp. Inkomstbortfall som för år understiger en fjärdedel av bas- beloppet ger dock inte rätt till livränta.

Som underlag för beräkning av livränta läggs i princip den försäkra- des sjukpenninggrundande inkomst enligt AFL vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utges eller, om han inte var sjukpenningförsäkrad, den inkomst som då skulle ha utgjort hans sjukpenninggrundande in- komst. Skall livräntan börja utges först sedan avsevärd tid har förflutit efter den skadliga inverkan i arbetet får underlaget bestämmas med ledning av annan högre förvärvsinkomst än den sjukpenninggrundande inkomsten om särskilda skäl talar för det.

För försäkrad som inte har fyllt 25 år när skadan inträffade gäller särskilda regler för beräkning av livränteunderlaget, vilka regler tar sikte på den försäkrades sannolika framtida inkomst såsom frisk. Reglerna innebär att en uppräkning av underlaget görs för den försäkrade vid 18, 21 och 25 års ålder. Uppräkningen bygger på antagande om genom- snittslönen för berörda åldersgrupperi den försäkrades yrke.

För försäkrad som genomgår utbildning utgörs livränteunderlaget under beräknad utbildningstid av lägst den inkomst han sannolikt skulle ha fått om han vid tiden då skadan inträffade hade avbrutit studierna och börjat förvärvsarbeta. För tid efter utbildningens slut utgörs under- laget av lägst den inkomst av förvärvsarbete som den försäkrade då sannolikt skulle ha fått om skadan inte hade inträffat.

En livränta kan tidsbegränsas eller utges tills vidare. Livräntan utges i princip längst till den månad under vilken den försäkrade fyller 65 år.

Har en försäkrad avlidit till följd av arbetsskada utges begravnings- hjälp med belopp som motsvarar 30 % av basbeloppet vid tiden för dödsfallet.

Om försäkrad avlider till följd av arbetsskada kan livränta utges till efterlevande änka, med änka jämställd kvinna, frånskild kvinna, barn och förälder. Änkling äger däremot inte rätt till livränta.

Änka och med änka jämställd kvinna efter försäkrad har rätt till livränta under förutsättningar som är likartade med reglerna för änke- pension från folkpensioneringen.

Frånskild hustru till den försäkrade som var berättigad till underhålls- bidrag från denne har som huvudregel rätt till livränta med belopp som svarar mot bidraget.

Barn till avliden försäkrad har rätt till livränta för tid t.o.m. den månad då barnet fyller 19 år. Om barnet på grund av sjukdom eller annan liknande orsak inte kan försörja sig kan rätten till livränta utsträc- kas längst t. o. m. den månad då barnet fyller 21 år.

Förälder till avliden försäkrad som till följd av dödsfallet kommer att sakna behövligt underhåll har rätt till livränta med skäligt belopp.

Arbetsskadeförsäkringen finansieras genom arbetsgivaravgifter och egenavgifter från rörelseidkare m. fl. Staten står dock själv risken beträf- fande ersättning till arbetstagare i statlig tjänst och erlägger därför inte avgift.

Bestämmelser om ersättning från staten för skada ådragen under tjänstepliktig verksamhet m. 111. har sammanförts i lagen (1977:265) om

statligt personskadeskydd (LSP). Den skyddade personkretsen omfattar bl. a. den som fullgör värnplikts- eller civilförsvarstjänstgöring och den som deltar i räddningstjänst. Lagen omfattar också den som är intagen för vård i kriminalvårdsanstalt eller i ett hem för vård och tillsyn av vissa unga eller missbrukare samt den som är häktad eller anhållen eller i annat fall intagen eller tagen i förvar i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest. Alla skador, dvs. såväl olycksfallsskador som sjukdomar som inträffar eller ådras under skyddstiden, kan grunda rätt till ersätt- ning. Skyddet gäller i viss utsträckning även under fritid och annan ledighet. Omfattas skada även av LAF skall ersättning enligt LSP utgå endast i den mån ersättningen därigenom blir högre. Enligt LSP utgår ersättning vid sjukdom, bestående nedsättning av arbetsförmågan och dödsfall. Därvid blir ersättningsreglerna i LAF i huvudsak tillämpliga.

Frågor som gäller ersättning för bl. a. sveda och värk eller lyte eller annat stadigvarande men hos den skadade regleras i särskild ordning genom kollektivavtal om trygghetsförsäkring. Genom sådana avtal kom- pletteras också förmånerna från arbetsskadeförsäkringen på så sätt att trygghetsförsäkringen ersätter den inkomstförlust och de kostnader som kan kvarstå när ersättningarna från försäkringskassan har räknats bort. Trygghetsavtal finns på LO/PTK-SAF-området (TFA), på det kommu- nala och landstingsområdet (TFA—KL) och på det statliga området (Sta— tens personskadeförsäkring). LSP kompletteras på motsvarande sätt av lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada.

2.2.2. Handläggningen i försäkringskassa, försäkringsrätt och försäkringsöverdomstolen

Försäkringskassans administration av arbetsskadeförsäkringen

Enligt 18 kap. 1 & AFL skall det finnas en allmän försäkringskassa för varje landstingskommun och för varje kommun som inte tillhör lands- tingskommun. Det finns 26 allmänna försäkringskassor. Inom varje försäkringskassa finns ett centralkontor och ett flertal lokalkontor, minst ett kontor i varje kommun. Till lokalkontoren kan vara knutna s.k. filialexpeditioner. Ijanuari 1985 fanns i landet totalt 454 lokalkontor och 37 filialexpeditioner.

Lokalkontoret

När en anmälan om arbetsskada kommer in till försäkringskassans lokalkontor kontrolleras att den skadades arbetsgivare korrekt har läm- nat de uppgifter som skall finnas på anmälningsblanketten. I förekom- mande fall kompletteras brister och korrigeras felaktigheter på lämpligt sätt.

De anmälningar som kommer in till försäkringskassan, för närvaran- de ca 200 000 per år, sänds i form av kopior vidare till yrkesinspektionen som använder sig av dessa i sin tillsynsverksamhet. Anmälningarna statistikbehandlas även inom informationssystemet om arbetsskador (ISA). Samarbetet mellan kassan och ISA beskrivs närmare i avsnitt 2.4.

Är den skadade fortfarande sjukskriven på den 60:e.dagen gör lokal-

kontoret en inkomstutredning som syftar till att fastställa rätt sjukpen- ninggrundande inkomst (SGI) för den skadade. Eftersom SGI—utred- ningen inleds på den 60:e dagen kan, i enlighet med reglerna i 3 kap. 5 & AFL, ny korrekt SGI börja gälla från och med den 91 :a dagen, dvs. direkt efter samordningstidens utgång.

På den 60:e dagen skall lokalkontoret också bedöma om sjukskriv- ningen kommer att sträcka sig över samordningstiden. Om så kan antas bli fallet skall ett läkarutlåtande infordras från den behandlande läka- ren.

Kan lokalkontoret inte på den 60:e dagen avgöra om den skadades sjukskrivning kommer att sträcka sig över samordningstiden begärs inget läkarutlåtande utan ärendet placeras för bevakning på den 80:e dagen då ny bedömning görs.

Om den försäkrade fortfarande är sjukskriven när samordningstiden gått till ända sänder lokalkontoret arbetsskadeanmälan, eventuellt läkar- utlåtande och andra handlingar som kan vara av betydelse för ärendets bedömning till centralkontoret. Lokalkontoret ansvarar dock även efter detta för att nödvändiga och lämpliga rehabiliterande åtgärder vidtas.

Vissa typer av ärenden sänds in till kassans centralkontor för bedöm- ning oavsett om sjukskrivning förelegat eller ej. Enligt riksförsäkrings- verkets anvisningar prövas nämligen kvarstående medicinska defekter som uppkommit till följd av annan skadlig inverkan än olycksfall, t. ex. pleuraplaques och hörselskador.

Centralkontoret

Vid de flesta försäkringskassor utreds ärenden rörande arbetsskada på utredningsavdelningen. Vanligtvis är utredningsavdelningen indelad i två eller flera sektioner där sektionschefen också är föredragande i pensionsdelegationen. De ärenden som utreds på avdelningen fördelas mellan sektioner och utredare antingen efter de försäkrades födelseda- gar (datumindelning) eller efter var de försäkrade är bosatta (geografisk indelning).

Det är först när handlingarna från lokalkontoret kommer till central- kontoret efter samordningstiden som en försäkringsinriktad beredning av ärendet börjar. Det utredningsarbete som inleds på centralkontoret består av två huvudsakliga delar, dels en utredning av den skadades arbetsmiljö, dels en medicinsk utredning som skall ligga till grund för en sambandsbedömning.

Utredaren kan på flera olika sätt ta fram ett beslutsunderlag för bedömning av om den försäkrade varit utsatt för skadlig inverkan i sitt arbete. Beroende på vad som är lämpligast i det enskilda fallet kan ' utredaren t. ex. intervjua den försäkrade per telefon eller vid besök på kassan. Kassans utredare kan också, vilket dock inte är så vanligt, göra ett besök på den försäkrades arbetsplats. Utredningen kan helt eller till viss del utföras av företagshälsovård, skyddsingenjör, skyddsombud m. fl. Faktauppgifter av olika slag rörande arbetsmiljö m. rn. kan behöva inhämtas från yrkesinspektion, yrkesmedicin, hälsovårdsnämnd m. 11. 1 avsnitt 4.3.1 beskrivs metodiken mer utförligt.

Olycksfallsärenden medför sällan några problem när det gäller att fastslå om ett olycksfallsmoment förelegat och om olycksfallet inträffat under förvärvsarbete. Ofta kan de uppgifter som lämnats på skadean- mälan vara tillräckliga.

Den medicinska utredningen, som inleds med det utlåtande som in- fordras i samordningstidens slutskede, kompletteras i regel med begäran om ytterligare utlåtanden, särskilda yttranden, journalutdrag, röntgen- plåtar och annat medicinskt material. I vissa typer av ärenden är det nödvändigt att låta den skadade undersökas av en specialist för att kassan skall få ett godtagbart beslutsunderlag. Detta kan t. ex. gälla lösningsmedelsskador och vibrationsskador.

Under utredningens gång kan utredaren behöva samråda med någon av kassans olika förtroendeläkare i en rad frågor. Det kan vara diagnoser som behöver tolkas, frågan om specialistremiss bör utfärdas eller om konsultation hos medicinsk expertis är nödvändig. Utredaren kan också behöva diskutera olika sjukdomars etiologi (orsaker) för att på ett ade- kvat sätt kunna utreda och ta ställning till frågan om skadlig inverkan.

I en stor andel av ärendena inhämtas förtroendeläkarens uppfattning i sambandsfrågan. Samråd med förtroendeläkaren kan också vara nöd- vändigt för att klarlägga olika sjukdomars prognoser och behovet av rehabilitering i ett enskilt fall.

Förtroendeläkaren skall vid sin bedömning ha tillgång till de hand- lingar som är av betydelse för ärendets eller den speciella frågans avgö- rande. Formerna för föredragning inför förtroendeläkaren varierar mel- lan olika kassor och olika läkare. Ett allmänt intryck är att muntlig föredragning är mest vanlig. Särskilt kan framhållas värdet av det kun- skaps- och erfarenhetsutbyte som då blir möjligt mellan utredare och läkare samt det förhållandet att eventuella missförstånd och oklarheter dem emellan omedelbart kan klaras ut. Samrådet med förtroendeläkaren skall dokumenteras i handläggningsjournalen.

Ärende som avser skada till följd av annat än olycksfall och ärende angående livränta till försäkrad skall avgöras av pensionsdelegation. Övriga ärenden avgörs av tjänsteman på kassan.

När utredningen av ett arbetssjukdomsärende slutförts sammanställer utredaren resultatet i en föredragningspromemoria där arbetsplatsutred- ning, läkarutlåtanden, förtroendeläkarens yttrande och annat material ingår. Ofta diskuterar utredaren därefter ärendet med sin sektionschef, pensionsföredraganden. Efter genomgång och diskussion av ärendet anger pensionsföredraganden i PM sitt förslag till beslut varefter hand- lingarna, minst en vecka före sammanträdet, skickas ut till ledamöterna.

Är föredragandens förslag till beslut i något avseende negativt för den försäkrade, t. ex. förslag på ej samband eller endast tidsbegränsat sam- band, skall den försäkrade kommuniceras i enlighet med förvaltningsla- gens bestämmelser. Det innebär att den försäkrade får del av kopior av samtliga handlingar som avses ligga till grund för beslutet. I det material som på detta sätt delges skall även ingå förtroendeläkarens yttrande och föredragandens förslag till beslut. Den försäkrade bereds tillfälle att yttra sig inom 14 dagar.

En pensionsdelegation består av åtta ledamöter. Dessa är ordföranden

och vice ordföranden som utses av regeringen, två av riksförsäkringsver- ket utsedda läkare, två av riksförsäkringsverket utsedda ledamöter som skall ha särskild erfarenhet av arbetsförhållanden och två av landstinget — eller i vissa fall kommunfullmäktige —— valda ledamöter. De förtro— endevaldas medverkan i försäkringskassans pensionsdelegation innebär ett tillskott av kunskap och erfarenhet från olika delar av samhället som tillsammans med kunskap om lagar, förarbeten och praxis ger goda förutsättningar för rättvisa beslut. Sammanträdet leds av delegationens ordförande och från kassan deltar föredraganden. På en del kassor finns också regelmässigt en assistent från utredningsavdelningen närvarande som protokollförare.

Föredragandens förslag till beslut i arbetssjukdomsärenden diskuteras ofta innan ärendet avgörs. Då någon ledamot anför mot delegationens beslut avvikande mening antecknas detta till protokollet och den avvi- kande meningen redovisas även i det beslut som går till den försäkrade.

Efter sammanträdetjusteras protokollet av ordföranden och besluten sänds ut till de försäkrade. Enligt vad som är känt får delegationens övriga ledamöter inte del av protokollen eller den slutliga formuleringen av sina avvikande meningar. Förtroendeläkaren får endast undantagsvis del av delegationens beslut i de ärenden han avgett ett yttrande.

Utredning av Olycksfallsärenden följer i stora drag den ordning som gäller för arbetssjukdomsärenden. Beslut i Olycksfallsärenden fattas dock av tjänsteman i stället för i delegation.

Resultatet av kassans prövning i arbetsskadeärendet meddelas ISA för statistikbehandling. Kopia av beslutet sänds även till AM F-trygghetsför— säkring och denna impuls från kassan leder i många fall till att AMF får kännedom om skador som inte på annat sätt anmälts till trygghetsförsäk- ringen.

Den som är missnöjd med försäkringskassans beslut kan inom två månader begära att kassan omprövar det. Kassans beslut får inte över- klagas till försäkringsrätt av en enskild innan kassan har omprövat beslutet. Omprövningen skall vara slutförd inom sex veckor om inte särskilda skäl föranleder annat och skall göras av lägst avdelningschef på centralkontoret. Har pensionsdelegation tidigare beslutat i ärendet skall delegationen göra omprövningen.

Förfarandet i försäkringsrätt och i försäkringsöverdomstolen

Besvär över försäkringskassans beslut efter omprövning behandlas av försäkringsrätt. Det finns tre försäkringsrätter, nämligen försäkringsrät- ten för Mellansverige i Handen, försäkringsrätten för Södra Sverige i Huskvarna och försäkringsrätten för Norra Sverige i Umeå. Yrkesdo- mare i en försäkringsrätt är försäkringsrättsråd och försäkringsrättsas- sessorer. Dessa skall vara lagfarna. Föreligger särskilda skäl, får den som har god kännedom om socialförsäkringslagstiftningen utses till försäk- ringsrättsråd eller försäkringsrättsassessor fastän han inte är lagfaren.

Försäkringsrätterna är indelade på avdelningar. En avdelning består av tre försäkringsrättsråd, varav ett är ordförande och ett är vice ordfö- rande, tre assessorer och två eller tre föredragande. Varje avdelning har ett kansli.

Försäkringsrätt är domför med tre yrkesdomare och två nämndemän vid prövning av besvär över beslut i arbetsskadeärenden. Nämndemän- nen utses genom val som förrättas av landstinget eller, om i länet finns kommun som ej ingåri landstingskommun, av landstinget och kommun- fullmäktige. I förhållande till regering och riksdag samt andra myndig- heter och organisationer eller andra intressen skall såväl yrkesdomare som lekmannadomare agera självständigt. De skall i sin verksamhet döma efter lag, förarbeten och praxis. Medverkan av lekmän ökar insy- nen i domstolarnas arbete och innebär att man tar till vara lekmännens mångskiftande livserfarenhet. Medverkan skall också förebygga att hos allmänheten uppkommer misstanke om bristande objektivitet i döman- det. Nämndeman deltar som domare i avgörandet av alla frågori målet och har individuell rösträtt.

De mål som kommer in till en försäkringsrätt fördelas mellan försäk- ringsrättens ledamöter. På varje avdelning har samtliga yrkesdomare utom ordföranden en rotel, dvs. ett antal mål som har tilldelats honom. Fördelningen sker normalt genom lottning. Rotelinnehavaren har an- svaret för beredningen av målen. Så snart ett mål lottas på roteln har rotelinnehavaren, referenten i målet, att kontrollera t. ex. att besvären är anförda i rätt tid, att de är undertecknade och att det eljest inte finns något hinder för materiell prövning. Yrkanden om bl. a. interimistiska förordnanden och allmän rättshjälp samt mål i vilka är fråga om målet kan upptagas till prövning i sak handläggs med förtur.

Enligt 8 & förvaltningsprocesslagen skall rätten tillse att ett mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver och vid behov anvisa part hur utredningen bör kompletteras. I motiven (prop. 1971 :30 s. 530) uttalade departementschefen: Även om rätten ytterst har ansvaret för att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver, måste det i stor utsträckning ankomma på parterna själva att skaffa fram utredningen. Med hänsyn härtill bör rättens initiativ i utredningshänseende normalt ha den formen att rätten ger part besked om att hans talan behöver kompletteras. Som har påpekats vid remissbehandlingen måste rättens aktivitet på detta område växla, beroende på bl. a. vad för slags mål detär fråga om, om det finns offentlig motpart i målet och om enskild part har ombud i målet. Sålunda ligger det i sakens natur att rätten i allmänhet bör ägna särskild uppmärksamhet åt processledningen när en enskild part inte har ombud i ett enpartsmål och det framgår att parten har svårigheter att ta till vara sin rätt.

Arbetsskademål är regelmässigt av sådan art att rätten måste ägna särskild uppmärksamhet åt att utredningen blir tillräcklig.

Arbetsskademål är oftast enpartsmål i försäkringsrätt. RFV kan emel- lertid bestämma att verket skall vara part i målet. Vidare får försäkrings- rätten om det finns särskilda skäl förelägga RFV att svara i målet även om verket inte beslutat att vara part.

En inte ovanlig utredningsåtgärd i arbetsskademål är att inhämta yttrande från en medicinskt sakkunnig. Försäkringsrätten kan därvid anlita någon av de särskilda sakkunniga som regeringen förordnat men även annan läkare eller annan medicinsk sakkunskap kan givetvis anli-

tas. En annan åtgärd kan vara att inhämta ytterligare utredning avseende den försäkrades arbetsmiljö.

Förfarandet är normalt skriftligt men muntlig förhandling eller syn får ingå beträffande viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utred- ningen eller främja ett snabbt avgörande av målet. Muntlig förhandling eller syn skall hållas om enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen eller synen ej är obehövlig.

Målen avgörs efter föredragning. Parterna är inte närvarande vid föredragningen. Målen föredras av referenten eller av en särskild före- dragande. Föredraganden skall innan föredragningen tillställa ledamö- terna och nämndemännen ett förslag till rättens avgörande i målet. Vid föredragningen skall föredraganden redogöra för relevanta fakta och för sin rättsutredning. Denna består av de bestämmelser, den litteratur och det väsentliga innehållet i de rättsfall som kan ha betydelse för rättens avgörande. Efter föredragningen hålls överläggning, då de närvarande diskuterar fakta i målet och hur det skall avgöras. Oftast blir man ense om utgången. I annat fall sker omröstning. Varje ledamot är skyldig att delta i omröstningen och får inte lägga ner sin röst. Ledamöterna har individuell rösträtt och normalt gäller den mening som omfattas av mer än hälften av ledamöterna. Den som inte vill vara med om det avgörande som rätten bestämt sig för skall anteckna sin skiljaktiga mening i proto- kollet. När avgörandet sänds till parter och andra skall i förekommande fall protokoll med skiljaktig mening bifogas.

Dom eller beslut skall färdigställas så snart det kan ske och senast inom fyra veckor efter föredragningen. Är målet av vidlyftig beskaffen- het eller föreligger annan särskild omständighet får färdigställandet anstå under tid som oundgängligen behövs.

Mot försäkringsrätts beslut förs talan hos försäkringsöverdomstolen. Besvär över rättens beslut prövas endast om försäkringsöverdomstolen meddelar prövningstillstånd. Besvär av RFV prövas emellertid utan prövningstillstånd.

Prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rätts- tillämpningen att talan prövas av försäkringsöverdomstolen eller det finns anledning att ändra det slut som försäkringsrätten har kommit till.

I försäkringsöverdomstolen tjänstgör president, försäkringsdomare och icke lagfarna ledamöter. De icke lagfarna ledamöterna skall ha särskild erfarenhet av arbetsförhållanden eller eljest ha kunskaper av särskilt värde för domstolens arbete. Därutöver finns föredragande och annan personal. Försäkringsöverdomstolen arbetar i domföra grupper som leds av en ordförande.

Försäkringsöverdomstolen är domför med fem ledamöter. Av dem skall tre vara lagfarna. Domstolen är domför med endast tre ledamöter, varav två lagfarna, vid bl. a. behandling av frågor om prövningstillstånd. Uppkommer i mål fråga av betydelse för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning, får målet hänskjutas till avgörande av försäkringsöver- domstolen i dess helhet (plenum).

Förvaltningsprocesslagen gäller såväl för försäkringsöverdomstolen som försäkringsrätterna. Handläggningsordningen i försäkringsöver- domstolen motsvarar därför i allt väsentligt vad som ovan angetts för

försäkringsrätterna. Härutöver kan för försäkringsöverdomstolens del särskilt anges följande.

Om en enskild part för talan i försäkringsöverdomstolen är RFV alltid motpart.

Föredraganden skall i god tid före session tillställa ledamöterna för- teckning över de mål som skall föredragas samt föredragningsprome- moria i varje mål. Promemorian skall innehålla en ordnad och koncen- trerad redogörelse för relevanta handlingar i måletjämte rättsutredning. Vid föredragningen skall lämnas en sammanfattande redogörelse för handlingarnas innehåll samt förslag till avgörande. Dom eller beslut, varigenom försäkringsöverdomstolen skiljer sig från mål, bör meddelas så snart det kan ske och senast inom åtta veckor från det målet föredra- gits för slutligt avgörande.

2.3. Några erfarenheter av tillämpningen

2.3.1. Allmänt

Yrkesskadeförsäkringskommittén ansåg i sitt betänkande (SOU l975:84;jfr prop. 1975/76:197 s. 70) att den naturliga målsättningen vid lagstiftning angående ersättningsberättigande yrkessjukdomar var att bestämmelserna skulle omfatta varje sjukdom som kan härledas till arbetet eller arbetsförhållandena. Kommittén var dock medveten om att en generellt utformad regel inledningsvis skulle kunna innebära oklar- heter och svårigheter. Man ansåg dock att farhågorna inte fick överdri- vas. Tämligen snart skulle enligt kommittén i praxis uppkomma en mängd typfall som skulle ge stadga åt tolkningen.

LAF trädde i kraft den 1 juli 1977. Under 1980 publicerade FÖD tre rättsfall som avsåg s. k. nya arbetssjukdomar och under åren 1981 t.o.m. 1984 publicerades fyra, elva, sju resp. nio rättsfall. Förhoppningen om en snabb praxisbildning genom sådana prejudikat kom således inte att uppfyllas. Från FÖD har dock under åren kommit en mängd domar som inte publicerats men som ändå givit viss stadga åt tillämpningen. Även om många av dessa domar är av in casu-karaktär, dvs. utgången i målen har bestämts med hänsyn till omständigheterna i de enskilda fallen, ger ändå den samlade bilden av dessa avgöranden vägledning åt bedömare i lägre instanser.

Utredningen har för sin del fått erfarenhet av tillämpningen genom bl.a. en särskild redogörelse inom utredningen för rättspraxis i arbets- skademål, vilken har fogats som bilaga till betänkandet.

Bedömningen av om en arbetsskada föreligger skall ske i två steg. Först skall beslutsfattaren ta ställning till om skadlig inverkan förelegat i den skadades arbete. Med skadlig inverkan avses, förutom olycksfall, i princip varje i arbetsmiljön förekommande faktor som kan påverka den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt. Om skadlig inverkan kun- nat konstateras, men bara om så är fallet, skall beslutsfattaren i ett andra steg ta ställning till frågan om samband föreligger mellan den konstate- rade skadliga inverkan och den försäkrades skada eller sjukdom.

Skadlig in verkan

Vid bedömning av om skada till följd av annan skadlig inverkan än olycksfall föreligger skall beslutsfattaren i enlighet med den praxis som vuxit fram avseende det generella skadebegreppet först ta ställning till om arbetsmiljöfaktorn sannolikt kunnat

o orsaka den uppkomna skadan eller sjukdomen eller 0 påskynda (accelerera) ett förlopp hos en sjukdom (eller ett degenera- tivt tillstånd) som i grunden inte är arbetsbetingad eller 0 utlösa symtom från (försämra) en icke arbetsrelaterad s. k. grundsjuk- dom.

För att skadlig inverkan skall anses föreligga är det enligt stadgad praxis tillräckligt att det kan göras sannolikt att den ifrågavarande arbetsmiljö- faktorn har haft en sådan skadebringande egenskap som kan ge upphov till aktuell typ av skada eller sjukdom. Den mer fullständiga bevisning som fordras för att i medicinskt-vetenskapliga sammanhang fastslå skadlighet är alltså inte nödvändig för att skadlig inverkan skall anses föreligga vid den försäkringsmässiga bedömningen. Kravet på styrkan av bevisningen för att skadlig inverkan i den mening som avses i LAF skall anses föreligga har åskådliggjorts grafiskt i nedanstående figur. Någonstans inom det snedstrecksmarkerade området torde sannolikhe- ten för skadlighet bli tillräckligt hög för att beviskravet skall anses uppfyllt. Området är vidsträckt med hänsyn till att figuren endast avses ge en ungefärlig uppfattning om gällande beviskrav.

Övervägande skål

mot för

skadlig in- skadlig verkan töre- ——————————— -///////——j inverkan ligger ej tore|1gger

sannolikt—>

Vid tillämpningen av YFL gällde principen att en skadad var försäkrad i ”befintligt skick”. Det finns inget utsagt att denna princip inte skall gälla även vid arbetsskadebedömningar. En fråga som ändå uppkommit i tillämpningen har gällt huruvida denna individanknytning skall föras in redan i det första ledet av bedömningen eller försti sambandsbedöm- ningen. I praxis har klarlagts, se bl. a. rättsfallsreferatet FÖD 83:9, att man redan vid bedömning av skadlig inverkan måste ta hänsyn till den försäkrades speciella förutsättningar. Olika individfaktorer såsom tidi- gare sjukdomar, degenerativa förändringar, olämplig kroppsbyggnad eller annan känslighet gör att man inte alltid utifrån en bedömning om vad som normalt sett är skadligt kan avgöra frågan om skadlig inverkan i det enskilda fallet. Ett sådant ”normalitetsresonemang” vad avser skadlig inverkan skulle annars kunna leda till att vissa försäkrade i realiteten kom att ställas utanför försäkringsskydd.

Samband

Om en försäkrad har varit utsatt för skadlig inverkan, skall frågan om samband mellan uppkommen skada och den skadliga inverkan bedömas enligt en för den försäkrade gynnsam bevisregel. Enligt 2 kap. 2 & LAF skall nämligen samband anses föreligga om inte betydligt starkare skäl talar mot det. Yrkesskadeförsäkringskommittén hade föreslagit att vissa av de sjukdomar som skulle omfattas av arbetsskadeförsäkringen skulle bedömas efter en strängare bevisregel. Kommittéförslaget i denna del kom dock inte att bli genomfört utan den för den försäkrade gynnsamma bevisregeln blev gällande för samtliga typer av skador och sjukdomar. Denna regel motiverades (vid tillkomsten 1967) med att ersättning tidi- gare inte kunnat beviljas trots att ett betydande mått av sannolikhet förelegat för samband mellan arbete och skada. Lagstiftarens intentioner med sambandsregeln är alltså att rättsförlust som kan hänföras till den medicinska vetenskapens ofullkomlighet skall bäras av försäkringen och inte av den enskilde försäkrade. Den sedan länge i dessa sammanhang gällande principen att man är försäkrad ”i befintligt skick” innebär att beslutsfattaren även vid beslut i sambandsfrågan måste ta hänsyn till och acceptera olika individfaktorer som leder till svårare skadeföljder eller längre läkningstider än i ett normalfall. Denna inställning har kommit till uttryck bland annat i FÖD 8424 där påvisade degenerationsfenomen ansågs förlänga läkningstiden vid en symtomutlösning (försämring). Den nu tillämpliga bevisreeln innefattar en presumtion för samband, och några särskilda skäl som talar för ett orsakssamband måste inte åberopas. För att — sedan skadlig inverkan konstaterats — kunna avslå ett arbetsskadeärende i sambandsledet krävs starka skäl som talar mot samband. Om man på motsvarande sätt som när det gäller beviskravet i fråga om skadlig inverkan använder sig av ett grafiskt uttryckssätt, kan hävdas att någonstans inom det snedstrecksmarkerade området i nedan- stående figur blir skälen mot orsakssamband betydligt starkare än skälen för samband.

Övervägande skäl

mot för

orsaks- orsaks- samband före- /////-——-— ————————-——-l samband ligger ej / föreligger

betydligt d—starkare skäl mot

2.3.2. Rygg- och ledbesvär

Stora förväntningar kom otvivelaktigt att knytas till arbetsskadeförsäk- ringen och det generella skadebegreppet. Antalet anmälningar rörande rygg- och ledbesvär blev redan i inledningen stort och antalet ärenden i

denna diagnosgrupp som avser en så lång sjukskrivningstid att de blir föremål för försäkringsmässig prövning har ökat för vart är.

Det föreligger svårigheter att försäkringsmässigt bedöma om anmälda rygg- eller ledbesvär beror på förhållanden i en försäkrads arbetsmiljö. Svårigheterna kan i korthet beskrivas på följande sätt. De skador som prövas är ofta olika former av symtom (försämringar) av icke arbetsre- laterade, vanligen degenerativa, grundsjukdomar. Dessa sjukdomar tor- de, enligt vetenskapens nuvarande ståndpunkt, huvudsakligen bero på åldrande eller andra faktorer utanför arbetsmiljön. Besvär från en på detta sätt förändrad led kan uppkomma spontant, dvs. utan påverkan av någon yttre faktor, eller på grund av momentan eller långvarig belast- ning. Detta innebär svårigheter dels att fastställa vad som generellt eller i det enskilda fallet kan anses som sjukdomsframkallande, dels att utreda och fastställa om sådan skadlighet förekommit i den försäkrades arbets- miljö. Om skadlig inverkan kunnat konstateras vidtar ofta problem i sambandsbedömningen. Grundsjukdomen uppfattas inledningsvis ofta som en med arbetsmiljön samverkande sjukdomsorsak och sambandet godtas. I de fall prövningen avserarbetsoförmåga under längre tid anser medicinskt sakkunniga ofta att grundsjukdomen får ses som en konkur- rerande sjukdomsorsak, dvs. den degenerativa sjukdomen kan allt star- kare åberopas som ett skäl mot fortsatt samband. I sammanhanget skall dock påpekas att FÖD i vissa fall också godtagit uppkomst av ledföränd- ringar i arbetet. Detta synsätt redovisas längre fram i detta avsnitt. I frågan finns också anledning att uppmärksamma nya medicinska forsk- ningsrön som görs.

Den försäkringsmässiga bedömningen av symtomutlösningar från icke arbetsrelaterade grundsjukdomar i ryggrad och leder kan, fram till i dag, grovt delas in i tre utvecklingsfaser.

Inledningsvis kom det första ledet i bedömningen, frågan om skadlig inverkan, att tillmätas stor betydelse och kravet på skadlighet i form av tunga lyft, ensidiga eller på annat sätt olämpliga arbetsställningar och liknande ställdes mycket högt. Bakgrunden till detta torde åtminstone delvis vara att frågan om skadlig inverkan förelegat avgjordes utan att bedömningen tillräckligt relaterades till den enskilde individen. De fles- ta av de avslagsbeslut som fattades på försäkringskassorna och på RFV:s dåvarande besvärsavdelning kom alltså att avslås på grund av att skadlig inverkan i arbetet inte ansågs ha förelegat. Betecknande för den uppfatt- ning som då rådde var också att den första konsensuskonferensen som hölls på initiativ från AMF (bedömningsmodell publicerad i Läkartid- ningen nr 32-33/1981) behandlade frågan om skadlig inverkan vid bröst- och ländryggsbesvär.

Den andra fasen tog form under 1980 och 1981 då en rad avgöranden rörande symtomutlösningar av rygg- och ledbesvär kom från FÖD. Gemensamt för många av dessa ärenden var att FÖD:s medicinskt sakkunnige konstaterade, att arbete i vissa sammanhang väl kunde ge upphov till smärtutlösning eller en period av ”försämring av en i grun- den icke arbetsbetingad sjukdom”, men att denna ofta fick anses vara av momentan eller kortvarig karaktär eller ”snävt begränsad i tid” (se t. ex. mål nr 18/80, 707/80, 193/80, 1168/80, 139/80 och 1744/80). FÖD

konstaterade i dessa mål att skadlig inverkan förelegat i form av an- strängande eller olämpliga arbetsställningar eller tunga lyft. I sambands- bedömningen ansågs dock betydligt starkare skäl tala mot samband åtminstone efter samordningstiden. Som skäl för dessa ställningstagan- den åberopades den medicinska utredningen eller vad FÖD:s sakkun- nige anfört i sitt utlåtande. FÖD godtog alltså i väsentligt högre grad än underinstanserna skadlig inverkan och tyngdpunkten i FÖD:s bedöm- ningar kom, till skillnad mot vad som varit fallet i försäkringskassorna, att läggas på sambandsbedömningen. Bakgrunden till denna förskjut- ning torde i första hand vara den att domstolen mer konsekvent utgick från en bedömning av den försäkrade i "befintligt skick”. Några egent- liga skäl för ett avslag i sambandsfrågan utöver hänvisningar i allmänhet till vad de sakkunniga uttalat åberopades sällan.

I ett tredje skede, där praxisutvecklingen nu kan sägas befinna sig, godtas ofta samband även efter samordningstiden vid arbetsrelaterade symtomutlösningar av rygg- och ledbesvär. I många av dessa fall godtas som arbetsskada antingen en hel avslutad sjukperiod eller endast en viss begränsad tid, t. ex. sex, nio eller tolv månader trots att den försäkrade är fortsatt sjukskriven och uppvisar en oförändrad besvärsbild. Vid bedömningar som lett fram till tidsbegränsat samband har ibland åbe- ropats omständigheter som kan uppfattas som motsägelsefulla om man jämför domarna i de enskilda fallen.

Utredningen kan dock konstatera att praxis i denna typ av ärenden utvecklats i en för de försäkrade gynnsam riktning. Av tillgänglig statis- tik från försäkringskassorna synes denna praxisutveckling även ha slagit igenom i pensionsdelegationernas tillämpning. Samtidigt måste konsta- teras att osäkerheten om vilken betydelse olika bakomliggande faktorer skall tillmätas vid en sambandsbedömning fortfarande är stor och beho- vet av en fortsatt snabb praxisbildning kan enligt utredningens mening inte nog betonas. I exempelvis rättsfallet FÖD 8424 har dock förekoms- ten av degenerativa förändringar ansetts innebära att läkningstiden får bedömas bli något längre än under normala förhållanden.

I ett försök att underlätta för försäkringskassorna att besluta i arbets- sjukdomsärenden avseende olika symtomutlösningar från icke arbetsre- laterade sjukdomar och göra bedömningarna mer enhetliga har utred- ningen försökt urskilja kriterier som varit avgörande vid sambandsbe- dömningen hos FÖD. Utredningen har därför studerat ett antal FÖD- domar rörande i huvudsak ländryggsbesvär, lumbago och ischias.

Inledningsvis kan därvid konstateras att FÖD i en lång rad domar slagit fast vad som kan anses utgöra skadlig inverkan i arbete vid besvär av nämnda art. FÖD har i stor utsträckning kommit att godta skadlig inverkan när den försäkrade har haft att lyfta eller bära tungt eller inta olämpliga arbetsställningar. Det är under senare är endast i ettjämförel- sevis litet antal mål av dem som beviljas prövningstillstånd som FÖD i sina domskäl konstaterat att skadlig inverkan inte förelegat.

En anledning till detta synes vara att FÖD i sina bedömningar fäst stort avseende vid de skadades individuella förutsättningar. Domstolen har alltså gjort individrelaterade bedömningar av om skadlig inverkan förelegat. Utredningen har mot bakgrund av detta inte funnit det me-

ningsfullt att vid sidan av modellerna från konsensuskonferenserna försöka att dra upp några riktlinjer för bedömning av skadlig inverkan vid ländryggsbesvär eller andra typer av utlösning av symtom (försäm- ring) från icke arbetsrelaterade grundsjukdomar.

När det gäller bedömningen av samband mellan konstaterad skadlig inverkan och symtom i det enskilda fallet är praxisbilden inte lika entydig som vid bedömningen av om skadlig inverkan förelegat. Detta kan sägas gälla speciellt bedömningen av samband vid längre sjukdoms- fall.

Utredningen har studerat olika omständigheters eventuella inverkan på sambandsbedömningen vid ländryggsbesvär. Bland annat har bety- delsen av exponeringstidens längd, tidigare ryggbesvär, röntgenologiskt påvisbara förändringar i ländryggen, avtagande besvär under sjukskriv- ningstiden samt den försäkrades ålder och kroppskonstitution granskats närmare. Resultatet av granskningen har dock inte blivit så entydigt att utredningen därur kunnat formulera några allmängiltiga regler för be- dömning av samband vid uppkomna ländryggsbesvär.

Ett sätt att kartlägga de möjligheter som finns att urskilja och lyfta fram de kriterier som är avgörande för sambandsbedömningen, främst avseende olika typer av symtomutlösningar från icke arbetsrelaterade grundsjukdomar, är att RFV inbjuder olika kategorier sakkunniga till någon form av konsensuskonferens. Detta skulle enligt utredningens mening kunna bidra till en enhetlig rättstillämpning. Eftersom frågor kring arbetsskadeförsäkringens sambandsbedömning inte diskuterats på detta sätt tidigare är det troligen nödvändigt att avgränsa en sådan konferens till att omfatta endast ett diagnosområde, t. ex. ländryggsbe- svär, lumbago och ischias.

En grundläggande förutsättning för att ett arbete med framtagande av olika kriterier skall vara meningsfullt är naturligtvis att de generella råd som tas fram står i överensstämmelse med utvecklingen i praxis. Likaså måste de diskussioner som förs under ett sådant arbete leda fram till enighet mellan både medicinsk och försäkringskunnig expertis om vilka faktorer som är av betydelse vid sambandsbedömningar. En alltför långtgående schablonisering som saknar tillräcklig medicinskt-veten- skaplig grund kan leda till misstro från såväl läkare som de försäkrade och gagnar på sikt varken försäkringen eller de försäkrade.

De erfarenheter en sådan konferens ger kan visa om det är menings- fullt att arrangera ytterligare konferenser rörande andra diagnosgrup- per. Efter konferensen kan det också finnas anledning att utvärdera både sammanträdesform och deltagarsammansättning inför eventuellt kom— mande konferenser rörande sambandsbedömningar.

FÖD:s bedömningari mål om ”nya arbetssjukdomar” har alltså oftast kommit att grundas på olika individuella förhållanden i varje enskilt ärende. Sådana avgöranden har endast ett begränsat värde som förebil- der för andra ärenden. Utredningen kan också konstatera att uppfatt- ningen hos de medicinskt sakkunniga som hörts i målen ofta har mycket stor betydelse för hur målen slutligen kommer att avgöras. Ofta kan det i dessa mål dock vara svårt att avgöra vilka av de skäl läkarna har åberopat som FÖD tagit fasta på och hur tungt domstolen ansett olika

skäl väga. I domen FÖD 85:24 har domstolen mer principiellt angivit att en bedömning i regel bör utfalla till den försäkrades förmån om medi- cinskt sakkunniga har olika uppfattningar i sambandsfrågan. Detta tor- de förutsätta att läkarna har jämförbara kvalifikationer och att de har haft tillgång till samma underlag för sina bedömningar.

Ett par avgöranden från FÖD rörande artros finns anledning att nämna. Det enda arbetsskademål som hittills avgjorts i plenum är FÖD 83:7. I målet ansågs en lagerförman genom frekventa nedhopp från lastbilsflak och gaffeltruckar och genom tunga lyft ha varit utsatt för en inverkan som var av den arten att den sannolikt kunnat påskynda artros- utveckling i en höftled. Detta ledde till att symtom och arbetsoförmåga debuterat tidigare än vad som annars hade blivit fallet. Bedömningen att en arbetsmiljöfaktor även kan orsaka en acceleration av en i grunden icke arbetsrelaterad sjukdom är inte ny i försäkringssammanhang. Sam- ma typ av bedömning kan göras vid t. ex. lindriga allergiska besvär som försämrats i en olämplig arbetsmiljö. Att även en ledsjukdom kan på- skyndas i sitt förlopp gav odiskutabelt en ny dimension åt bedömning- arna av anmälda ortopediska besvär. Att den uppfattning som redovisa- des av FÖD:s sakkunniga delvis var ny även för vissa ortopeder avspeg- lades i den debatt i Läkartidningen som bedömningen kom att ge upp- hov till. Principen att bedömningen av ett rygg- och ledärende även skall innefatta ett ställningstagande till om sjukdomen kunnat påskyndas i sitt förlopp på grund av skadliga faktorer i arbetet är dock genom FÖD 83 27 och flera senare domar väl förankrad i praxis.

Att trauma kan ge upphov till ledförändringar, artros, har sedan lång tid accepterats vid försäkringsmässiga bedömningar. Att även annan skadlig inverkan primärt kan orsaka artros slogs fast i domen FÖD 83: 13 där skadlig inverkan i form av ofysiologiska, cykliskt återkommande stötmoment mot själva leden vid manövrering av spakar till en äldre grävmaskin ansågs ha orsakat armbågsartros hos grävmaskinisten. På samma sätt bedömdes en armbågsartros ha uppkommit till följd av upprepade mindre traumata i ett arbete som hovslagare, FÖD 84:34. När det gäller frågor om primära arbetsskador finns det också — som tidi- gare påpekats särskild anledning att uppmärksamma nya medicinska forskningsrön som görs.

2.3.3. Besvär i muskler och senor

Många arbeten som till synes verkar vara fysiskt lätta kan ändå vara skadliga eftersom de till sin karaktär kan vara ensidiga eller repetitiva. De skador som uppkommer till följd av sådan inverkan är ofta lokalise- rade till muskler och senor och uppträder inte sällan som besvär i nacke, axlar och armar.

En kortvuxen kvinnlig metallarbetare som under många år arbetat vid en excenterpress anmälde besvär från axel och nacke som arbetsskada. I domen (FÖD 82:15) beskrevs arbetet i ett yttrande av en arbetsfysiolo- gisk expert som högrepetitivt och monotont. Arbetet hade dessutom utförts med konstant höjda armar och betecknades av experten som ovanligt ansträngande. Domstolen fann att den försäkrade varit utsatt

för skadlig inverkan. Likaså ansågs att arbetsställningar och arbetsmo- ment vid ett monteringsarbete inom verkstadsindustrin hade medfört statisk belastning på aer- och skuldermuskulaturen. I en annan dom (FÖD 84: 19) ansågs det klarlagt att sådan belastning kan ge upphov till tendiniter och även ge permanenta förändringari muskulatur och senor. Skadlig inverkan ansågs sålunda ha förelegat.

Bedömningen av sambandstid måste naturligtvis ske från en annan utgångspunkt då den ådragna sjukdomen primärt uppkommit i arbetet. Till skillnad från vad som kan gälla vid symtomutlösningar finns här sällan några konkurrerande sjukskrivningsorsaker. Detta leder till att samband ofta godtas för hela sjukperioder eller för avsevärd tid. Erfa- renhetsmässigt godtas också recidiv i dessa ärendetyper i större utsträck- ning än när det gäller symtomutlösningar. Sålunda godtogs ett samband för den kvinnliga excenterpressaren (FÖD 82:15) under en sjukskriv- ningsperiod på två år och därefter ansågs hon berättigad till livränta då besvären inte gick tillbaka utan så småningom ledde till halvt sjukbidrag och därefter halv förtidspension. Den kvinnliga montören i målet FÖD 84:19 hade varit sjukskriven vid fem olika tillfällen av varierande längd under en tvåårsperiod. Domstolen fann samband föreligga mellan samt- liga perioder och fastställde endast en visandedag.

Att den försäkrades skada eller sjukdom måste klarläggas och diagno- stiseras så långt som är möjligt följer av att beslutsfattaren redan vid bedömningen av skadlig inverkan måste ta ställning till om arbetsmiljö- faktorer i det enskilda fallet sannolikt kunnat ge upphov till den typ av sjukdom som är föremål för prövning. Saknas sjukdomsdiagnos eller är diagnosen felaktig kan i de flesta fall inte en korrekt bedömning av förekomsten av skadlig inverkan göras. En korrekt diagnos är också väsentlig för ett riktigt beslut i sambandsfrågan. Även i denna fråga kan FÖD 82:15 tjäna som exempel. Försäkringskassan fann i sin bedömning av ärendet att skadlig inverkan förelegat men godkände inte ett samband efter samordningstiden. Försäkringsrätten hörde sin specialist i ortopedi som tolkade den försäkrades besvär som "sannolikt huvudsakligen be- tingade av förändringar i halsryggen med tryck på vissa nervrötter”. Rättens medicinskt sakkunnige ansåg alltså att det rörde sig om en symtomutlösning från en degenerativ grundsjukdom i nackryggen och han ansåg inte samband föreligga. Detta blev också rättens dom. Vid målets avgörande i FÖD anfördes i utlåtande dels från en expert som den försäkrade åberopade, dels från RFV:s expert, att den försäkrades be- svär var bundna till trapeziusmuskeln och axelns mjukdelar. lfrågava- rande besvär ansågs av experterna vara mycket långdragna och orsaka avsevärda sjukskrivningsperioder. Domstolen beslöt, som tidigare redo- visats, att godkänna samband utan tidsbegränsning.

2.3.4. Epicondylit

Vid bedömning av epicondylit (tennisarmbåge) hade vid tillämpning av yrkesskadeförsäkringen uppkommit en praxis som i korthet innebar att om en försäkrad haft samma arbetsuppgifter under en tidsperiod av cirka två år före sjukdomsdebuten så ansågs yrkesskada inte föreligga.

Oavsett om denna YFL-praxis grundades på medicinska eller juridiska överväganden kan nu konstateras att även praxisutvecklingen rörande epicondylit som arbetsskada kommit att bli mycket positiv för de försäk- rade.

Följande statistiska uppgifter kan belysa den förändring som skett. År 1975 godkände RFV:s yrkesskadeavdelning 16% av anmälda fall av epicondylit. År 1984 var godkännandefrekvensen för denna diagnos 73 % i försäkringskassorna.

Från FÖD har under senare år kommit ett flertal domar där försäkra- de fått epicondylitbesvär godkända trots att de sjukdomsframkallande arbetsuppgifterna utförts under avsevärd tid. Som exempel kan anges de armbågsbesvär (som diagnos angavs ”medial epicondylit?) som god- kändes för en målare med 18 år i yrket (2348/78). Skadlig inverkan ansågs också ha förelegat efter tre års arbete med polering och avsyning av symaskiner (FÖD 8216). Likaså godtogs insjuknande efter murnings- arbete under 20 år (493/81) och fotvårdsarbete på halvtid under fyra år (499/501/81). Vidare godtogs en medial epicondylit efter tre års arbete som ölutkörare (FÖD 83:11).

I viss mån har även arbeten där inte enbart ensidiga pronations- och supinationsrörelser förekommit godtagits som skadlig inverkan, men bland FÖD:s avslag kan dock följande nämnas. Ett köksbiträde med rullande tjänstgöringsschema på deltid och med olika arbetsuppgifter ansågs inte ha varit utsatt för skadlig inverkan (882/81). Inte heller godtogs skadlig inverkan för en tryckerifaktor med visst skrivarbete och arbete med kuvertering och sortering (1787/81) eller i ett visst fall vid arbete med maskinskrivning (1878/80; jfr dock 1864/83). I sambands- bedömningen finner man av de studerade domarna att i de fall skadlig inverkan kunnat konstateras har också samband godtagits.

2.3.5. Psykiska skador

Bakom kravet på en generell regel för avgränsning av arbetsskadebe— greppet finns uppfattningen att även psykiska skador som uppkommit till följd av förhållanden i arbetslivet skulle kunna godtas som arbetsska- dor. I prop. 1975/76:197 ansågs dock vissa med arbetet eller arbetsför- hållandena sammanhängande omständigheter vara av den arten att de borde undantas från den generellt utformade regeln. Genom departe- mentschefens uttalande begränsades försäkringsskyddet så att det inte skulle avse psykiska störningar som uppkommit till följd av företagsned- läggelse, arbetstvister, byte av arbetsuppgifter, svikna befordringsför- hoppningar, bristande uppskattning av arbetsinsatser och allmän van- trivsel med arbetsuppgifter och arbetskamrater.

Under åren 1980—1984 har antalet försäkringsmässiga prövningar där försäkringskassan registrerat ärendet i diagnosgruppen psykiska sjukdomar legat omkring 100 ärenden. Balansen den 31 mars 1985 bestod av 212 icke avgjorda ärenden.

Utredningen kan konstatera att vad avser ärendemängden har denna diagnosgrupp inte kommit att bereda kassorna några större problem. Det kan dock ifrågasättas om inte ändringen av regelsystemet avsåg att

täcka ett behov av skydd vid ett större antal skador än vad som har blivit fallet. Att anmälningsfrekvensen inte blivit högre kan ha många orsaker. En förklaring skulle kunna vara att antalet anmälningar på ett riktigt sätt återspeglar antalet skador. Utredningen, som bl. a. hört en expert inom området psykosocial miljömedicin, anser att en sådan förklaring sanno- likt kan avvisas. En annan mer trolig orsak kan vara att psykiska skador ofta förekommer i förening med somatiska besvär och därför kommer att ”döljas” bakom t. ex. ortopediska diagnoser. En tredje anledning kan vara att den som drabbas av psykisk skada i arbete på grund av förvän- tade reaktioner från omgivningen undviker att göra anmälan. När det gäller skador av förevarande art kan utrednings- och beslutsprocessen upplevas som mycket påfrestande.

Även om anmälningarna av psykiska skador kommit att bli relativt få så har ändå ett jämförelsevis stort antal ärenden rörande psykiska och psykosomatiska sjukdomar kommit att refereras av FÖD.

I två fall har psykisk skada till följd av bl. a. trakasserier godtagits som arbetsskada. I det ena fallet (FÖD 82212) gällde det en kvinnlig högsta- dielärare som utsatts för svårartade elevtrakasserier och upplevt hot om fysiskt våld samt i det andra (FÖD 84:52 11) en kvinnlig sekreterare som trakasserats av arbetskamrater och utsatts för kränkande särbehandling av arbetsgivaren i samband med en omorganisation. Däremot ansågs skadlig inverkan inte ha förelegat i det fall (FÖD 84:52 1) där en finme- kaniker gjort gällande att han förföljts och trakasserats av en förman på sin arbetsplats. FÖD ansåg att förmannen ”i allt väsentligt enbart, och i vart fall inte på ett inkorrekt sätt, fyllt funktionen som arbetsledare”. I den ovanligt ansträngande och påfrestande arbetssituation som en fa- briksklubbsordförande (facklig förtroendeman) vid ett nedläggningsho- tat företag hamnat, ansågs skadlig inverkan ha förelegat (FÖD 82:32). Likaså ansågs ett moment i en av arbetsgivaren anordnad gruppdyna- misk kurs ha utgjort skadlig inverkan (FÖD 84:30).

De sjukdomsframkallande orsakerna i ett mål rörande en dagcenter- föreståndare (FÖD 82231) ansågs främst ha varit faktorer av sådan art, i detta fall meningsmotsättningar, som undantagits genom uttalanden i lagens förarbeten. Dessa undantag, som redovisats inledningsvis, synes enligt det tidigare nämnda rättsfallet FÖD 84:52 I kunna ses som en exemplifiering av arten av sådana omständigheter som skall anses falla utanför arbetsskadeförsäkringens generella skadebegrepp. I rättsfallet angav domstolen beträffande de ansträngda relationer på arbetsplatsen som av den skadade ansågs ha orsakat hans sjukdom följande: ”... utgör vad som sålunda förekommit eller måste det i vart fall jämställas med — sådana omständigheter som enligt förarbetena till lagen om arbets- skadeförsäkring inte är skadlig inverkan i lagens mening”. Trots detta bör i ett avslagsbeslut, som grundas på att en i förarbetena angiven eller därmedjämställd undantagen omständighet förelegat, klart anges vilket, eller i vissa fall vilka, av undantagen som beslutsfattaren funnit vara tillämpligt. Det kan enligt utredningens uppfattning alltså inte anses tillräckligt att beslutsfattaren okommenterat återger samtliga i proposi— tionen angivna undantagna omständigheter, och jämställandet av andra omständigheter förutsätter en särskilt ingående bedömning av likheter- na.

2.3.6. Livränta

Arbetsskadeförsäkringens ekonomiska invaliditetsbegrepp skall enligt förarbetena bedömas enligt samma principer som gäller inom den all- männa försäkringen. Bestämmelserna i 4 kap. 3 5 LAF om grunderna för bedömning av förmågan att skaffa sig inkomst har därför utformats i nära anslutning till motsvarande bestämmelser i 7 kap. 35 AFL om förtidspension. Livräntans storlek i det enskilda fallet fastställs genom en jämförelse mellan vad den skadade skulle ha haft i inkomst om skadan inte inträffat, livränteunderlaget, och den inkomst han kan be- räknas kunna få trots skadan.

Beräkningen av livränteunderlagets storlek har erfarenhetsmässigt inte kommit att medföra några större problem. Livränteunderlaget skall enligt huvudregeln motsvara den sjukpenninggrundande inkomst (SGI) den försäkrade som oskadad skulle haft vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utges. Regler och praxis för SGI-beräkning inom sjukför- säkringen kan då användas eftersom det av 4 kap. 55 LAF följer att livränteunderlaget normalt skall motsvara SGI enligt AFL. Tillämpning- en av reglerna i 4 kap. 105 LAF om livränteunderlag för studerande belystes i FÖD 82:17. Målet avsåg en teknolog som under helger arbe- tade som chaufför. Om han vid tiden för skadan börjat förvärvsarbeta på heltid skulle han ha fått högre lön som chaufför än som anställd inom det yrkesområde som utbildningen avsåg. FÖD fann att bedömningen inte skulle begränsas till yrkesområdet för utbildningen utan att livräntan skulle bestämmas på grundval av inkomsten som chaufför.

Vid bedömningen av den skadades förmåga att skaffa sig inkomst trots skadan skall hänsyn tas till en rad både faktiska och beräknade omständigheter. I 4 kap. 3 5 LAF anges att den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete skall bedömas med beaktande av vad som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till arbetsskadan, hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och andra sådana omständigheter. I förarbetena till LAF anges dessut- om att bedömningen av den skadades resterande arbetsförmåga skall ske mot bakgrund av förhållandena vid ett normalt arbetsmarknadsläge.

Kassornas tillämpning av reglerna om bedömning av en skadads förmåga att skaffa sig inkomst trots en skada kom inledningsvis att nära ansluta till den praxis som gällde inom den allmänna försäkringen. Detta ledde i många fall till att den försäkrade trots sin skada ansågs ha förmåga att kunna klara andra lämpliga arbeten med oförminskad in- komst. Av den anledningen diskuterades eller initierades inte heller rehabiliteringsåtgärder som skulle kunnat stärka den skadades position på arbetsmarknaden. Kassornas tidiga bedömningar har ofta kommit att ändras i försäkringsdomstolarna. Så konstaterades t.ex. i domen FÖD 84:5 att en 20-årig rasborrare som ådragit sig en hudsjukdom i arbetet inte utan rehabiliteringsåtgärder ens vid ett normalt arbetsmarknadsläge skulle ha kunnat omplaceras till ett annat arbete som gav samma inkomst som rasborrararbetet.

Att en omplacering hos arbetsgivaren i vissa fall kan vara tillräckligt bevis på att också förmågan att skaffa sig inkomst genom arbete blivit

nedsatt i samma mån som inkomstförlusten framgår av FÖD 85214. Målet gällde en traversförare som blev omplacerad med oförändrad timlön men som däremot gick miste om ett skifttillägg. Ytterligare ett liknande fall har publicerats, FÖD 85:25. De bägge domarna ger uttryck för att vid bedömningen av livräntans storlek stor hänsyn måste tas till den inkomst den skadade rent faktiskt erhållit efter skadan.

Enligt utredningens uppfattning kan i FÖD:s domar märkas en viss skillnad mellan hur en nedsättning av arbetsförmågan bedöms enligt AFL resp. LAF. Detta gäller speciellt vid bedömningen av nedsättningar som understiger halv arbetsoförmåga. Särskilt dessa bedömningar synes inom arbetsskadeförsäkringen — och de kan bara förekomma där — ofta bli gynnsamma för de försäkrade.

RFV:s syn på begreppet normalt arbetsmarknadsläge har genom en artikel av socialförsäkringsombudet Astrid Christiernsson redovisats i tidskriften Socialförsäkring nr 10 år 1984. I artikeln konstateras att arbetsmarknaden genomgått en förändring sedan LAF:s tillkomst. Det rådande arbetsmarknadsläget kan inte anses som tillfälligt, utan måste förväntas bestå för viss tid framöver. Följden av detta blir enligt RFV:s uppfattning att man vid livräntebedömningen tills vidare måste ta hän- syn till att läget på arbetsmarknaden, som medför särskilda svårigheter för äldre och arbetshandikappade att kunna få eller behålla ett lämpligt arbete, måste anses som normalt. Enligt utredningens uppfattning tycks stöd i rättspraxis finnas för denna bedömning.

1 den angivna artikeln redovisas också att försäkringskassorna i sitt rehabiliteringsarbete i allt högre utsträckning strävar efter kontakter med de försäkrades arbetsgivare. Syftet med dessa kontakter är att i första hand återföra handikappade personer i arbete genom en anpass- ning av arbetsuppgifter eller genom omplacering på den gamla arbets- platsen. Det måste då, enligt RFV:s uppfattning, vara naturligt att man även i rehabiliteringsarbetet av arbetsskadade tillämpar samma princi- per. Som tidigare redovisats har FÖD också i ett par fall accepterat den skadades lön efter omplacering hos arbetsgivaren som ett godtagbart mått på den resterande arbetsförmågan. I vissa fall måste man dock vid en omplacering kunna beräkna en högre inkomst för den skadade. Så kan t. ex. bli fallet om han avvisat ett lämpligt och högre avlönat arbete som han rimligen bort acceptera eller då han utan godtagbara skäl vägrat att delta i olika rehabiliterande åtgärder där möjligheterna att efter rehabiliteringen få ett bättre betalt arbete varit goda.

En eller flera perioder av arbetsoförmåga på grund av att ett för den försäkrade olämpligt arbete givit upphov till symtom från en icke arbets- relaterad grundsjukdom brukar ibland leda till att den försäkrade söker sig ett annat arbete eller att han omplaceras på arbetsplatsen. I de fall inkomstförlust uppkommer på grund av detta ställs ibland krav på motsvarande belopp i livränta. Eftersom praxis rörande dessa sjukdoms- grupper hittills innebär att sambandet, och därmed ersättningstiden, ofta begränsas och att återfall i samma sjukdom inte i alla fall godtas försäk- ringsmässigt som recidiv, har livränta i dessa omplaceringssituationer endast beviljats undantagsvis. Osäkerhet råder ännu om hur dessa be-

dömningar skall göras men klarläggande avgöranden kan sannolikt förväntas från FÖD.

Beräkningen av livränta till egenföretagare bereder ofta utredare och beslutsfattare stora svårigheter. Problem föreligger här både i att faststäl- la livränteunderlag och att bedöma den resterande arbetsförmågan. ln- komstförhållanden m. m. får ofta utredas genom att t. ex. självdeklara- tioner granskas. Även här får praxis förväntas komma att ge stadga åt bedömningarna.

2.4. Arbetsskadeförsäkringen och arbetsmiljön

2.4.1. Informationssystemet om arbetsskador (ISA)

Yrkesskadestatistikutredningen analyserade i sitt betänkande (SOU 1976217) Skador i arbetslivet, statistik och annan information, de öns- kemål och behov i fråga om en modern Skadestatistik som finns hos arbetarskydds- och andra myndigheter, arbetsmarknadens parter och andra intressenter.

Prop. 1977/78:74 med förslag till riktlinjer för ett informationssystem om arbetsskador m. m. byggde på nämnda betänkande. Föredragande statsrådet anförde bl.a. att arbetsskadebegreppet enligt LAF och den därpå grundade anmälningsskyldigheten väl motsvarar de anspråk som kan ställas på ett modernt informationssystem om arbetsskador. I pro- positionen förordades därför att arbetsskadebegreppet enligt LAF skulle användas även inom ISA-systemet. Även när det gällde personkretsen föreslogs att ISA-systemet, på samma sätt som LAF, skulle omfatta alla förvärvsarbetande. Den föreslagna ordningen ansågs ändamålsenlig med hänsyn till det stora samordningsbehov som finns mellan LAF och informationssystemet.

Informationssystemet omfattar arbetsskador som inträffat fr. o. m. 1 januari 1979.

2.4.2. Försäkringskassans uppgiftslämnande till yrkesinspektionen och ISA-enheten vid arbetarskyddsstyrelsen

Enligt 8 kap. 1 5 LAF är en arbetsgivare skyldig att göra anmälan till försäkringskassan vid en inträffad arbetsskada. Av 105 FASP framgår att arbetsgivaren skall samråda med skyddsombudet om arbetsskadean- mälan och ge ombudet en kopia av denna.

Försäkringskassans första åtgärd när en arbetsskadeanmälan kommer in är att kontrollera att anmälan är komplett ifylld. Där så är nödvändigt skall brister rättas till på lämpligt sätt.

Därefter skall en kopia av anmälan sändas till yrkesinspektionen på den ort där skadan inträffat. Kopior av anmälningar som avser skador som inträffat vid arbete ombord på fartyg skall sändas till sjöfartsverket.

Förutom att infordra och vidarebefordra kopia av anmälan skall

kassan också rapportera till yrkesinspektionen, i vissa fall direkt till ISA-enheten, hur lång sjukskrivning varje enskild skada gett upphov till, skadediagnoser, vilka skador som godkänts eller ej, eventuell ekonomisk invaliditet m.m. När ett arbetssjukdomsärende prövats i kassans pen- sionsdelegation meddelas ISA resultatet av prövningen genom att kas- san sänder en kopia av föredragningspromemorian till ISA-enheten.

2.4.3. Klassificerings- och registreringsarbete inom yrkesinspektionen och ISA-enheten

Ledningen av ISA-systemet ligger på ISA-enheten inom arbetarskydds- styrelsen. Där utförs också en del av registreringsarbetet och allt arbete med uttag ur systemet. Vidare finns ett antal kodare i varje yrkesinspek- tionsdistrikt.

På yrkesinspektionen räknas, granskas och kompletteras anmälning- arna. Är anmälningarna ofullständigt ifyllda, tas kontakt med arbetsgi- varen för att få ytterligare information. Därefter sorteras, kodas och dataregistreras anmälningarna. Skador som, utifrån lämnade uppgifter på skadeanmälan, bedöms som arbetssjukdomar skickas direkt till ISA- enheten för kodning och dataregistrering.

Kodnings- och registreringsarbetet består dels i att registrera redan förkryssade uppgifter från arbetsskadeanmälan, dels att översätta klar- text till olika koder. Detta görs t. ex. i fråga om yrkesuppgifter samt i fråga om beskrivningen av arbetsskadan.

Den officiella arbetsskadestatistiken framställs av statistiska central- byrån och arbetarskyddsstyrelsen i samarbete och omfattar:

—- Halvårsstatistik, som ger en översiktlig bild av skadeutvecklingen. — Preliminär årssammanställning, som ger en grov bild av skadeutveck- lingen med motsvarande tabeller som i halvårsstatistiken. Årsstatistik, som innehåller detaljerade tabeller med bl. 3. uppgift om arbetad tid, för att ge underlag för jämförelser av risker mellan branscher samt analyser och kommentarer.

2.4.4 Arbetsskadeanmälningarnas betydelse och ISA-systemets roll i arbetet för att förebygga arbetsskador.

Den rapportering av skador och bearbetning av skadeanmälningar som sker påverkar arbetet med att förebygga skador på i huvudsak fem sätt: — Skadeutredningar på arbetsplatsen —— tillsynsverksamheten vid yrkesinspektionen — tillsynsverksamheten inom arbetarskyddsstyrelsen -— forskning och undervisning branschvisa åtgärder.

Grunden för det förebyggande skyddsarbetet finns inom företagen och på arbetsplatserna. Det är därför viktigt att det, under medverkan av skyddsombud, sker en grundlig utredning och redovisning av varje inträffat olycksfall och uppkommen arbetssjukdom. En utförlig beskriv-

ning på arbetsskadeanmälan av händelseförloppet ger den lokala skyddsorganisationen ett underlag för beslut om åtgärder som kan vidtas för att förhindra att skadan upprepas.

Yrkesinspektionen får kännedom om inträffade arbetsskador i hu- vudsak genom de kopior av anmälningar som kommer från kassorna. Vid den löpande planeringen av arbetsställebesök har yrkesinspektören nytta av att få vetskap om inträffade arbetsskador. Tillgången till sådana uppgifter kan vara en väsentlig faktor när det gäller prioritering av vilka arbetsställen som skall besökas, intervall mellan besök, återbesök etc. Vetskap om inträffade arbetsskador utgör också ett viktigt underlag inför själva besöket.

Information ur ISA-systemet kan dessutom vara ett viktigt underlag för distriktsledningen vid den övergripande planeringen av yrkesinspek- tionens verksamhet och ett väsentligt instrument vid distriktsledningens planläggning av inspektionsverksamheten.

Inom arbetarskyddsstyrelsen kan information som hämtats ur ISA- systemet ge underlag för prioritering av författningsarbetet. 1 ISA-syste- met registrerade arbetsskador kan också utgöra en del av underlaget för att bedöma effekterna av en föreskrift.

Ur ISA-systemet har under budgetåret 1983/84 gjorts 40 uttag åt olika avdelningar inom arbetarskyddsstyrelsen. Uttagen har avsett informa- tion om en rad olika skadetyper. När det gäller speciella verktyg har man granskat olyckor med bl. a. sågar, tråddragare, kantbockningsmaskiner, transportörer, slipmaskiner och gräsklippare. Olika branscher som stu- derats är slakterier, tvätterier, motorbranschen, pappersindustrin och den grafiska branschen. Exempel på olika typer av olyckor som blivit föremål för speciella uttag är elolyckor, fordonsolyckor, däckexplosio- ner, batteriolyckor, tjurolyckor och olyckor med minderåriga. Vissa arbetssjukdomar har också granskats nämligen nickelallergier, pleura- plaques, belastningssjukdomar samt besvär som uppkommit på grund av arbete med rengöringsmedel och självkopierande papper.

Ett användningsområde för ISA-systemet är att ge underlag för forsk- ning kring arbetsskadornas uppkomst. Det kan t. ex. gälla att belysa vissa fall av skador som är speciellt intressanta eller att kontrollera gränsvärdens effektivitet.

På längre sikt bör systemet genom samkörning med andra system kunna användas som underlag för dos-responsbestämningar eller för att utröna olika miljövariablers betydelse för uppkomsten av arbetsolycks- fall (som t. ex. förekomst av lösningsmedel).

Bland dem som under budgetåret 1983/84 begärt olika typer av uttag kan nämnas arbetsolycksfallsgruppen vid Kungliga tekniska högskolan som närmast intresserat sig för olyckor bl. a. vid robotar, skrothantering, tankarbete samt olyckor som inträffat vid arbete med handhållna maski- ner och handverktyg inom byggnadsbranschen.

Institutet för vatten- och luftvårdsforskning har beställt uttag om skador som uppkommit till följd av arbete med rengöringsmedel. Slut- ligen kan nämnas att AM F-trygghetsförsäkring driver ett forskningspro- jekt kring sådana arbetsolycksfall som lett till handskador. Projektet, som syftar till att ta fram underlag för selektiva, riktade åtgärder och

konkret riskinformation, hämtade statistiskt material rörande denna typ av skador ur ISA-systemet.

Arbetsmarknadsparterna och branschorganisationerna behöver för prioritering av vissa arbetsinsatser sammanställning av statistik för den egna branschen eller för specifika frågeställningar kring olika risker i arbetsmiljön.

[ prop. 1977/78:74 med förslag till riktlinjer för ett informationssy- stem om arbetsskador rn. m. konstaterade föredragande statsrådet att den då förda yrkesskadestatistiken endast i begränsad omfattning med- gav särskilda uttag. I propositionen framhölls att ett framtida system måste vara uppbyggt så att sådana behov kan tillgodoses:

Myndigheter, organisationer, företag och forskare har emellertid ett stort behov av statistiska sammanställningar och annan information som är anpassad till den egna verksamheten. Uttagen kan exempelvis avse skador inom olika avtalsområ— den, något som LO framhållit som önskvärt. Andra Specialuttag kan avse skador vid en speciell maskintyp, eller kemiska ämnen som misstänks förorsaka ohälsa. Denna typ av produktstatistik år av stor betydelse för arbetarskyddsstyrelsen som underlag för t. ex. föreskrifter om maskiner och annan teknisk utrustning och kemiska ämnen. Den är av stort intresse också för de företag som tillverkar sådana produkter. Forskare kan via riktade uttag få ett bättre underlag för att prioritera och planera sin verksamhet.

Enligt min uppfattning är möjligheter till riktade uttag ur systemet av stor betydelse i arbetet med att kartlägga orsaker och orsakssamband vid arbetsska— dor. Jag förordar därför i likhet med utredningen och remissinstanserna att informationssystemet byggs på ett sådant sätt att olika konsumenters behov av specialstatistik så långt som möjligt kan tillgodoses.

ISA har under budgetåret 1983/84 gjort uttag åt en rad branschorgani- sationer, fackförbund och myndigheter bl. a. Järnbruksförbundet, Bygg- hälsan, Lantbrukshälsan, Försvaret, Statshälsan, Fabriksarbetareför- bundet, Verkstadsföreningen, Motorhälsan, Stockholms kommun samt landstingen i Örebro, Södermanlands, Östergötlands och Västerbottens län.

2.4.5. Vissa allmänna överväganden

Enligt utredningens mening är ett av de bärande skälen för en särskild arbetsskadeförsäkring den information kring arbetsmiljörisker som blir följden av det speciella anmälnings-, utrednings- och beslutsförfarandet. Viktig kunskap om arbetsmiljön dokumenteras också genom försäk- ringskassornas utredningar. Detta gäller speciellt i arbetssjukdomsären- den. Det är mot denna bakgrund naturligtvis väsentligt att blanketter och arbetsrutiner anpassas på ett sätt som gör att bästa möjliga information kan inhämtas från arbetsplatserna för att sedermera bearbetas inom kassorna, yrkesinspektionen och ISA-enheten.

Utredningen är av den uppfattningen att formuläret för anmälan om arbetsskada kommit att alltför ensidigt inriktas på informationsbehovet vid inträffade olycksfall. Dessutom har lSA:s interna olycksfallsbegrepp blivit så omfattande att det går längre än vad i normalt språkbruk eller

i försäkringsjuridisk mening avses med olycksfall. Detta leder till att redovisade arbetssjukdomar i ISA-statistiken avsevärt kommit att un- derstiga det av kassorna och riksförsäkringsverket angivna antalet. Det finns mot denna bakgrund anledning att se över utformningen av for- muläret för anmälan av arbetsskada och överväga behovet av en mer ”orsaksneutral" utformning.

För att förbättra kvaliteten på skadeanmälningarna bör riksförsäk- ringsverket och kassorna överväga olika informations- och utbildnings- insatser som riktar sig till dem på företagen som är ansvariga för att anmälningsskyldigheten vid inträffad skada fullgörs samt till skyddsom- bud och skyddskommittéer. En sådan informationsinsats, som lämpli- gen kan göras i samarbete med arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspek- tionen, bör kunna leda till bättre ifyllda anmälningar med detaljerade redogörelser för händelseförlopp. Därmed ökar kvaliteten på informa- tionen tilI ISA-systemet samtidigt som underlaget för en eventuell pröv- ning i försäkringskassan förbättras.

Utredningen kan konstatera att de stora ärendebalanserna och de långa handläggningstiderna av framför allt arbetssjukdomsärenden menligt inverkar på den publicerade årsstatistikens kvalitet. Följande siffror kan nämnas. Vid utgången av första kvartalet 1985 fanns på kassornas centralkontor 4831 icke avgjorda arbetssjukdomsärenden som var äldre än ett är (ca 18 % av hela balansen arbetssjukdomsären- den). Eftersom dessa ärenden också befunnit sig viss tid på lokalkonto- ren, samordningstiden, måste i stort sett alla dessa sjukdomar ha visat sig 1983 eller tidigare. De långa handläggningstiderna gör att resultatet av den försäkringsmässiga prövningen i många ärenden inte hinner redo- visas innan publicering av ISA:s årsstatistik sker, vilket medför att statistiken blir ofullständig. De prövningar som görs efter det att publi- cering skett matas dock in i ISA-statistiken vartefter rapporteringen från kassorna sker och uppgifterna blir därigenom tillgängliga vid senare uttag för forskningsändamål och liknande.

Det är enligt utredningens mening även i det förebyggande arbetar- skyddets intresse angeläget att de nuvarande handläggningstiderna för- kortas och att beslut i arbetssjukdomsärenden fattas inom en rimlig tid från det att ärendet inkommit till kassan.

2.5. Information och forskning om arbetsmiljörisker

2.5.1. Bakgrund

En anledning till långa handläggningstider och svårigheter vid tillämp- ningen av arbetsskadeförsäkringen kan vara att det för utredare och beslutsfattare på försäkringskassorna är svårt att överblicka det som sker på forskningsområdet "arbetsmiljö — ohälsa". En lättillgänglig och snabb information är därför önskvärd och bör ge kassorna bättre förut- sättningar att på ett likformigt och effektivt sätt handha lagen om arbets- skadeförsäkring.

Med anledning av en riksdagsmotion uttalade sig socialutskottet (SoU 1978/79214) för en utredning med uppgift att lägga fram förslag om hur en väl fungerande och kvalificerad bevakning och informationssprid- ning rörande arbetsmiljörisker skall genomföras.

Utredningen rörande information om risker i arbetsmiljön (INRA) lade år 1982 fram sitt betänkande (SOU 1982:30) Information om arbets- miljörisker med bilagorna (SOU 1982:31) Värdering av risker i arbets- miljön och (SOU 1982z32) Arbetsmiljöinformation —— påverkan, behov och utbud samt betänkandet i sammandrag (SOU 1982233).

[NRA-utredningen diskuterar i sina överväganden och förslag bland annat insatser för

— att bättre bevaka kunskapsutvecklingen om arbetsmiljörisker och skyddsåtgärder — bättre planering av utbildning, rådgivning och annan informations- verksamhet i arbetsmiljöfrågor — bättre tillgång till information, utbildning, rådgivning och spridning av nya rön om arbetsmiljörisker och skyddsåtgärder.

I INRA-utredningens betänkande nämns inte något om kopplingen mellan försäkringsfrågor och det förebyggande arbetarskyddet eller för- säkringsinstansernas behov av kunskap om nya rön rörande arbetsmil- jörisker.

l prop. 1983/84:100, bil. 12, s. 52, ger föredragande statsrådet följande allmänna kommentar om [NRA-utredningens betänkande:

Utredaren har, enligt min mening, allsidigt analyserat behovet av åtgärder på olika plan för att förbättra informationen om risker i arbetsmiljön. Betänkandet innehåller också en bred översikt över vad som nu görs inom området. Vidare har

- utredaren behandlat frågor om styrning, prioritering och värdering av forskning om arbetsmiljörisker. I betänkandet förs fram ett stort antal förslag och rekom- mendationer. Som flera remissinstanser har framhållit avser en stor del av försla- gen sådana åtgärder och insatser som myndigheterna redan nu kan vidta inom ramen för sitt myndighetsansvar. '

När det gällde utredningens förslag om hur svensk forskning skall redo— visas blev föredraganden mer tveksam.

Åtgärder som syftar till att göra resultat från den samlade svenska arbetsmiljö- forskningen mera lättillgänglig och överblickbar är enligt min mening självklart angelägna. ] likhet med flertalet remissinstanser anser jag emellertid att utred- ningens förslag kräver ytterligare belysning, bl.a. i vad avser formerna för en eventuell anslutning, kostnaderna för och finansieringen av verksamheten m.fl. frågor. Även urvalet av de projektresultat som bör redovisas på detta sätt är, vilket också utredningen framhåller, en viktig fråga att uppmärksamma. Jag är mot denna bakgrund inte beredd att förorda ett genomförande av förslaget.

Arbetarskyddsstyrelsen (ASS) utlovades emellertid ytterligare medel för uppbyggnad av ett ansvarsbibliotek med nationellt ansvar för veten- skaplig och teknisk informationsförsörjning i arbetsmiljöfrågor.

2.5.2. Information i databaser

A ARAMIS

ARAMIS är en databastjänst med information om arbetsliv, arbetsmil- jö, miljövård, naturskydd och angränsande områden. Bakom databas- tjänsten står arbetarskyddsstyrelsen, naturvårdsverket och arbetslivs- centrum. I databastjänsten finns tillgång till snabb information om pro- jekt och publikationer på arbetslivs- och miljöområdet. ARAMIS ger tillgång till följande databaser: ALCDOK som produceras av dokumentationsenheten vid arbetslivs- centrum innehåller referenser till litteratur om arbetslivets demokratisering och arbetsrätt arbetsorganisation och arbetsförhållanden organisationsfrågor arbetsmarknad konsekvenser av ny teknik — sysselsättningsfrågor och strukturförändringar

ALCDOK innehåller för närvarande omkring 26 000 referenser till böc- ker, tidskriftsartiklar, forskningsrapporter, utredningar, kongresstryck m. m. Tillväxten är omkring 2 000 referenser per år. Alla dokument finns tillgängliga i biblioteket vid arbetslivscentrum. AMILIT som produceras vid ASS bibliotek innehåller framför allt referenser till rapportlitteratur vid biblioteket: — ASS egna rapportserier examensarbeten från företagshälsovårdsutbildningen vid ASS och andra svenska utbildningsinstitutioner rapporter från forskningsprojekt som finansieras av arbetar- skyddsfonden — diverse andra svenska och nordiska rapporter på arbetsmiljöom- rådet svenska och utländska publikationer med expertbedömningar av hälsorisker i samband med yrkesmässig exponering för kemiska och fysikaliska arbetsmiljöfaktorer

Materialet i AMILIT hänför sig huvudsakligen till litteratur som publi- cerats från och med början av l970-talet. För vissa rapportserier dateras dock referenserna ända tillbaka till 1950- och 1960-talen. Databasen omfattar för närvarande omkring 6 000 referenser. Tillväxten är om- kring 1 000 referenser per år.

CISILO, som produceras vid dokumentationscentralen CIS (Centre international d”informations de sécurité et d'hygiene du travail) vid in- ternationella arbetsbyrån ILO i Geneve, innehåller referenser till inter- nationell litteratur om

— arbetarskydd, yrkeshygien, yrkesmedicin, yrkestoxikologi och an- gränsande områden

Tonvikten i urvalet ligger på praktisk information som kan användas i det förebyggande arbetarskyddet. Föreskriftsmaterial ingår också som

en väsentlig del. Databasen motsvaras av en tryckt referatpublikation med titeln CIS Abstracts, som utkommit sedan 1974. CISILO omfattar för närvarande ca 22 000 referenser. Tillväxten är omkring 2 000 referen- ser per år. ASS bibliotek fungerar som nationellt svenskt kontaktorgan gentemot CIS-centralen i Geneve. Referenser i databasen som hänför sig till svåråtkomligt material kan skaffas från Geneve via den svenska CIS-centralen vid ASS bibliotek. NIOSHTIC, som produceras vid National Institute for Occupational Safety and Health (NIOSH) i USA, innehåller referenser till — forskningsrapporter från NIOSH — litteratur som åberopas i kriteriedokument och andra riskvärde- ringar som publiceras av NIOSH — annan internt material från NIOSH — artiklar ur ca 450 tekniskt-vetenskapliga tidskrifter inom NIOSH sakområden arbetsmiljö, arbetsfysiologi, arbetsmedicin m. m.

Databasen innehåller för närvarande omkring 100 000 referenser. Till- växten är omkring 8 000 referenser per år. NIOSHTIC innehåller myc- ket unikt material i form av äldre referenser som daterar sig ända till 1900-talets början. Databasen, som hittills inte varit allmänt tillgänglig utanför USA och Canada, har ställts till ASS förfogande för försöks- verksamhet.

SERIX, som produceras vid naturvårdsverkets bibliotek innehåller ' referenser till svenska projekt och rapporter med anknytning till miljö- problem, såsom

luftvård, vattenvärd, markvård, naturvård, landskapsvård, natur- resurser, omgivningshygien, miljöövervakning, miljövårdsteknik arbetsmiljö, yrkesmedicin, yrkesfysiologi, epidemiologi, toxikolo- gi, arbetarskydd

SERIX omfattar för närvarande omkring 15 000 referenser. Tillväxten är omkring 2 000 referenser per år. Större delen av originaldokumenten finns i naturvårdsverkets bibliotek.

ARAMIS, som blivit tillgängligt under 1985, tillåter sökning på t. ex. kombinationen sjukdomsdiagnos och arbetsuppgifter vilket gör syste- met väl lämpat för sökning av referenser vid utredning av arbetssjuk- domsärenden. Den information som finns lagrad i ARAMIS kan ge försäkringskassorna uppgifter om referenslitteratur som kan vara av intresse och hjälp i utredningsarbetet och ge bättre underlag för beslut. Det finns i dag tre tänkbara alternativ för hur kassorna skall kunna beredas möjlighet att få del av uppgifterna ur ARAMIS.

För det första kan kassorna vända sig direkt till ASS biblioteks- och dokumentationssektion med sina frågor. Detta skulle då lämpligast ske genom att kassorna sänder skriftliga, noga preciserade, förfrågningar till ASS där sökning sedan sker. De framtagna referenserna sänds till den kassa som beställt uttaget och kassan kan därefter beställa det material man önskar studera närmare.

För det andra kan sökning ske på RFV genom en terminal som kopplas upp via telenätet. Kassorna vänder sig i detta fall till RFV

antingen skriftligen eller per telefon med sina frågor. De genom RFV:s försorg framtagna referenserna kan sändas direkt till kassan eller också kan RFV för kassans räkning beställa det material som bedöms vara intressant i aktuellt ärende.

Det tredje och sista alternativet är att kassorna själva, via egna termi- naler, söker i ARAMIS och därefter gör egna beställningar av material.

Av de olika alternativen framstår det tredje som minst praktiskt, åtminstone i ett inledningsskede. Detta beror bl.a. på att den som skall arbeta med ARAMIS-systemet måste genomgå en speciell utbildning. Därefter bör han regelbundet arbeta med systemet för att fortlöpande öka sin skicklighet och sina kunskaper. Eftersom frekvensen sökningar troligen inte blir så hög inledningsvis bör sökning i systemet ske centralt.

Av de bägge första alternativen framstår förslaget med sökning på RFV som mest fördelaktigt. Den som då utför sökningen kan förväntas ha den försäkringsmässiga bakgrunden och kan, med kunskap om vad som krävs eller kan vara betydelsefullt för den försäkringsmässiga pröv- ningen, göra alternativa sökningar när direkta referenser saknas. Dess- utom kan kontakten mellan kassorna och RFV ske på ett relativt infor- mellt sätt med möjlighet att penetrera och diskutera frågeställningar ur försäkringsmässig synpunkt innan sökning sker. Härigenom skapas för- utsättningar för att allt relevant material kan tas fram och förmedlas till kassorna. De erfarenheter RFV på detta sätt skulle få genom att utföra sökningar åt kassorna kan tas till vara och användas i övrig tillsynsverk- samhet på arbetsskadeområdet.

ASS arrangerar speciella kurser där de som skall arbeta med ARAM IS utbildas. Den som vill utnyttja de tjänster ARAM IS kan erbjuda utrustas med ett speciellt lösenord som ger tillgänglighet till systemet. Kostnaden för sökning i ARAMIS är för närvarande 240 kr. per timme. En extra kostnad på 3 kr. tillkommer för varje referens man begär offline-utskrift på, dvs. då sökning och utskrift sker på ASS. Den litteratur som en sökning i ARAMIS ger anledning att studera närmare kan lånas genom biblioteket på ASS.

B MEDLA RS databaser vid MIC

Vid Karolinska institutets bibliotek och informationscentral (KIBIC) finns medicinska informationscentralen (MIC). KIBIC är ett s.k. an- svarsbibliotek inom medicin. Verksamheten vid MIC är främst inriktad på litteratursökningar via dator, dels i egna databaser, dels i databaser vid utländska informationscentraler.

MIC var en av de första institutionerna utanför USA som på egen dator satte upp MEDLINE, som är den datorbaserade versionen av Index Medicus. MEDLINE, liksom flera andra av MlC:s databaser, produceras av National Library of Medicine (NLM) i USA. Vid MIC indexeras skandinaviska tidskriftsartiklar för MEDLINE.

MEDLARS, som är den samlande beteckningen på databastjänsten vid MIC, ger tillgång till följande databaser:

MEDLINE

CANCERLIT

DRUGLINE

PRIMLINE

RTECS

SWEMED

TOXLINE

(Medical Literature Analysis and Retrievai System onli- ne) innehåller referenser till nästan 4,6 miljoner artiklar ur ca 3 600 biomedicinska tidskrifter från år 1966 och framåt. Motsvarande tryckta bibliografier är Index Me- dicus, Index to Dental Literature and International Nur- sing lndex. '

innehåller ca 450 000 referenser till tidskriftsartiklar, böcker, rapporter, konferenser m. m. inom hela cancer— området från år 1963 och framåt.

är en kunskapsdatabas som framställs av Läkemedelsin- formationscentralen (LIC) vid klinisk farmakologiska avdelningen på Huddinge sjukhus och innehåller ca 1 600 poster i form av frågor och svar som handlagts vid LIC.

är en kombinerad bibliografisk databas och faktabank inom samhällsmedicin som byggs upp av Institutionen för socialmedicin, Karolinska institutet, i samarbete med Bibliotekshögskolan. Databasen innehåller drygt 3 000 poster.

(Registry of Toxic Effects of Chemical Substances) in- nehåller toxicitetsuppgifter för ca 70 000 kemiska sub- stanser, med källangivelser, gränsvärden och standar- der, synonymer och kemiska data.

innehåller ca 3 000 referenser till biomedicinska tidskrif- ter och rapporter publicerade i Sverige och samtliga medicinska avhandlingar vid svenska universitet. Tids- täckningen är från år 1982 och framåt. Databasen, som är framtagen av MIC, kan ses som ett svenskt komple- ment till Medline, varför publikationer som redan ingår i Medline ej medtagits.

(Toxicology online) är en databas sammanställd av näs- tan 1,7 miljoner referenser till tidskriftsartiklar, rappor- ter och projekt inom toxikologiområdet från ett tiotal databaser, bl. a. MEDLINE, Chemical Abstracts och BIOSIS. Tidstäckningen varierar mellan de olika delar- na.

MEDLARS tillåter, på samma sätt som ARAMIS, sökning på sjukdoms- diagnoser i kombination med olika uppkomstmekanismer t. ex. arbets- miljöförhållanden och kan tack vare det ge information om vad som skrivits på området "arbetsmiljö —— ohälsa". Sökningar bland referenser- na i MEDLARS bör ge kassorna ett bättre underlag för beslut i många typer av ärenden där den medicinska litteraturen och forskningen kan vara svår att överblicka.

När det gäller sökning i MEDLARS kan denna ske antingen vid Karolinska institutets informationscentral MIC eller vid RFV. Fördelar- na med en central sökning för kassorna genom RFV:s försorg kan vara

så påtagliga att det kan finnas anledning för verket att, inom ramen för sin tillsynsverksamhet, erbjuda denna service. Den medicinska sakkun- skap som i vissa fall är nödvändig för att utföra fullständiga sökningar är tillgänglig inom RFV fr. o. ni. andra halvåret 1985 då en ny överläkar- tjänst (l/2-tid) tillsattes.

Utbildning för den som skall arbeta med MEDLARS anordnas av MIC. Liksom ARAMIS är MEDLARS tillgängligt för sökning från användarens egen terminal sedan den kopplats upp via telenätet. Även här utrustas användaren med ett speciellt lösenord som ger tillgänglighet till systemet. Kostnaden för sökning från egen terminal är för närvaran- de 150 kr. per timme för samtliga redovisade databaser utom för RTECS och TOXLINE där kostnaden är 350 resp. 500 kr. per timme. En littera- tursökning utförd av MIC kostar för närvarande 300 kr.

2.5.3. Övrig information

Förutom den information som kan hämtas ur de olika databaserna kan det vid utredningen av en anmäld arbetsskada också finnas anledning för kassorna att ta kontakt med olika organ och myndigheter som arbetar med forskning och utveckling inom arbetsmiljöområdet. I det följande ges en kort beskrivning av sådana organ och vilken typ av information de kan tillhandahålla.

a) A rbetarskyddsstyrelsen (A SS)

ASS —- den centrala förvaltningsmyndigheten för ärenden om arbetar- skydd m. m. — har som en av sina uppgifter att bedriva informations- och utbildningsverksamhet på arbetarskyddets område. Yrkesinspektio- nen har till uppgift att utöva tillsyn över efterlevnaden av arbetsmiljöla- gen, främja strävanden att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet samt att ge råd och upplysningar i skyddsfrågor. Tillsammans kallas dessa myndigheter arbetarskyddsverket.

ASS arbetar både med arbetsmiljöforskning och med tillämpning av och tillsyn enligt arbetsmiljölagen, alltså å ena sidan med riskidentifie- ring och å andra sidan med riskbedömning. De verksamheterna är fördelade mellan två skilda avdelningar inom ASS forskningsavdel- ningen och tillsynsavdelningen.

Forskningsavdelningen vid ASS har ca 350 anställda. Man bedriver forskning av olika slag, utifrån både den fysiska och den sociala arbets- miljön. Forskningen ligger till grund dels för styrelsens föreskriftsarbete, dels för förbättrande åtgärder när det gäller arbetsmiljön. Den syftar vidare till ren kunskapsuppbyggnad på arbetsmiljöns område.

Forskningsavdelningen är uppdelad på sex enheter i Solna och fyra i Umeå. 1 Solna finns arbetsfysiologiska, kemiska, medicinska, arbetspsy- kologiska, yrkestoxikologiska och tekniska enheter och i Umeå medi- cinska, kemiska, tekniska och arbetsfysiologiska enheter.

En av huvuduppgifterna för ASS är utbildning. Man undervisar före- tagshälsovårdens personal och vissa funktionärer inom skyddsarbete, handleder forskarstuderande och deltar på annat sätt i forskningsutbild-

ning samt i viss utsträckning även i grundutbildning av t. ex. läkare och ingenjörer.

De forskningsprojekt som bedrivs vid forskningsavdelningen vid ASS redovisas årligen i en speciell katalog som avser att sammanfatta den forskning på arbetsmiljöns område som pågår på ASS. Dessutom redo- visas nyligen framtagna och publicerade forskningsresultat i skriften Aktuell arbetsmiljöforskning. Inom ASS finns en samordnande forsk- ningsdelegation. RFV bör se till att samtliga kassor får tillgång till såväl forskningskatalogen som tidskriften.

b) Arbetarskyddsfonden (A SF)

ASF:s verksamhetsområde omfattar främst forskning och utveckling samt utbildning och upplysning, som kan motverka uppkomsten av arbetsskador och annan av arbetsmiljön betingad ohälsa eller förbättra arbetsmiljön. Därigenom främjas hälsa och säkerhet i arbetslivet.

Styrelsen för ASF ska bland annat beakta behovet av samordning av insatserna för forskning och utveckling samt utbildning och upplysning på ASF:s verksamhetsområde. Vidare ska den tillse att resultaten av den forskning och det utvecklingsarbete, som bedrivs med stöd av bidrag från ASF, offentliggörs på lämpligt sätt.

ASF stöder praktiskt åtgärdsinriktad forskning och utvecklingsarbete om frågor som har betydelse för arbetsmiljön och arbetslivet. Detta innebär stöd till forskning om bland annat kemiska hälsorisker, buller, vibrationer, belysning, strålning, klimatfrågor, arbetsställningar och er- gonomi.

Kunskaper, erfarenheter, resultat och praktiska lösningar från forsk- ning och utvecklingsarbete ger grunden för ASF:s aktiva verksamhet. ASF:s material är ofta gratis. Informationen ges via programrapporter, konferensrapporter, forskningsöversikter, projektrapporter och lättlästa sammanfattningar av forskningsresultat.

RFV bör genom samarbete med ASF skapa förutsättningar för att de erfarenheter som på detta sätt insamlas även kommer att spridas till försäkringskassorna.

c) Statens miljömedicinska laboratorium

Statens miljömedicinska laboratorium har till uppgift att inom den fy- sikaliska och kemiska miljömedicinen samt den allmänna hälsovården bedriva långsiktig forskning samt undersöknings- och utbildningsverk- samhet. Socialstyrelsen är chefsmyndighet för statens miljömedicinska laboratorium.

d) Branschanpassade hälsovårdscentraler

Förutom den mer traditionella företagshälsovårdsverksamheten bedrivs vid olika företagshälsovårdscentraler runt om i landet olika projekt med syfte att bringa kunskap på området arbetsmiljö inom en specifik bransch. Som exempel kan nämnas Bygghälsan och Lantbrukshälsan.

e) Partsammansatta branschorgan påförbundsniva"

Inom en rad branscher finns vad som kallas arbetsmiljökommitte'er eller samrådsgrupper för arbetarskyddsfrågor inom verksamhetsområdet. Inom ramen för sin verksamhet bedriver dessa kommittéer ofta olika arbetsmiljöprojekt. Uppgift om olika kommittéer och kontaktpersoner- na i dessa finns i boken Vem gör vad i arbetsmiljön? som ges ut av Föreningen för arbetarskydd. Boken innehåller också en lång rad andra uppgifter om olika organ som är verksamma på området.

f) Yrkesmedicinska kliniker

Yrkesmedicinska kliniker finns numera i varje sjukvårdsregion i Sverige. De yrkesmedicinska klinikernas huvuduppgift är att förebygga ohälsa orsakad av faktorer i arbetsmiljön. De kompletterar och stöder därmed företagshälsovårdens arbete.

Inom de yrkesmedicinska klinikerna pågår också olika utredningar av arbetsmiljöbetingad ohälsa och kartläggning av risker för hälsan i ar- betsmiljön. Då frågan om tillgången till yrkesmedicinsk expertis m. m. senare kommer att diskuteras i betänkandet (avsnitt 4.3.2) kan utred- ningen i detta sammanhang nöja sig med att konstatera att det finns mer än en anledning för kassorna att hålla goda kontakter med de yrkesme- dicinska klinikerna.

2.5.4. Vissa allmänna överväganden

Utredningen anser att försäkringskassorna bör kunna, på sätt som tidi- gare redovisats, erbjudas tillgång till den information som finns i data- bastjänsterna ARAMIS och MEDLARS. Förslaget kommer inlednings- vis att innebära vissa kostnader för utbildning m.m. Kostnader upp- kommer också i samband med sökning i systemen. Tillgången till bra information kommer dock sannolikt att i många fall avsevärt förkorta utredningstiden vilket kommer att leda till besparingar på kassorna.

Resultatet av speciellt intressanta sökningar inom frekventa diagnos- grupper bör RFV på lämpligt sätt sprida till samtliga kassor. Därmed kommer informationen många utredare och beslutsfattare till del och kostnaderna blir relativt sett låga.

Merparten av den forskning som bedrivs vid de olika organ och myndigheter som angivits kommer naturligtvis att med tiden finnas redovisad i ARAMIS. Det kan ändå finnas anledning för RFV att centralt arbeta för att kassorna fortlöpande förses med information både om pågående forskningsprojekt och om resultatet av projekt som avslu- tats. RFV:s roll som förmedlare av kunskap i detta avseende bör alltså förstärkas.

2.6. Övrigt försäkringsskydd

2.6.1. Trygghetsförsäkring vid arbetsskada och statens personskadeförsäkring

Försäkringsskyddet genom den allmänna försäkringen och lagen om arbetsskadeförsäkring kompletteras av förmåner som arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer har kommit överens om genom avtal. År l974 träffade SAF, LO och PTK en överenskommelse om villkor för trygghetsförsäkring vid yrkesskada, TFY. Försäkringen kallas numera trygghetsförsäkring vid arbetsskada, TFA, och den ingår i den grupp av försäkringar som med en sammanfattande benämning ofta kallas avtals- försäkringar. Avtal slöts också om trygghetsförsäkring för kommun- och landstingsanställda, numera benämnd TFA-KL. Fr. o. m. är 1978 finns en trygghetsförsäkring för lantbrukare och fr.o.m. år 1983 även för yrkesfiskare. TFA-försäkringen administreras av ett konsortium med namnet AMF-trygghetsförsäkring. Omfattade av försäkringarna enligt avtalet är samtliga anställda som arbetar under gällande kollektivavtal. Även arbetsgivare som inte slutit kollektivavtal kan teckna trygghetsför- säkring för sina anställda. Försäkringspremien betalas av arbetsgivaren. Även arbetsgivaren själv, liksom rörelseidkare utan anställda, kan om- fattas av TFA. Fackligt förtroendevalda är under utförande av fackligt uppdrag omfattade av TFA även om de inte skulle vara omfattade av LAF.

Vid tjänstgöring utomlands gäller TFA normalt så länge den anställde har rätt till sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring. Vidare finns inom AMF en försäkring som gäller vid utlandsvistelse under längre tid.

AMF:s försäkringsbestånd omfattar ca 124 000 företagsavtal och när- mare 20 000 företagares egen försäkring. Drygt 3 miljoner arbetstagare omfattas av försäkringen.

Avsikten med TFA är att den som drabbas av personskada i arbetet skall kunna få ersättning enligt skadeståndsrättens normer utan att be- höva visa att arbetsgivaren eller någon annan är skadeståndsskyldig. Från TFA ges alltså ersättning oberoende av vållande eller medvållande. TFA kompletterar förmånerna från Övrigt försäkringsskydd. Störst be- tydelse har TFA:s ersättning för ideell skada, dvs. sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt.

Arbetsskadebegreppet enligt TFA är i princip detsamma som i LAF. Arbetssjukdom berättigar till ersättning endast om skadan kvarstår se- dan 90 dagar förflutit från visandedagen. Vid olycksfall i arbetet och vid färdolycksfall kan däremot ersättning utges för inkomstförlust om arbets- oförmågan varat minst åtta dagar och för sveda och värk — som huvudregel — om arbetsoförmågan varat mer än 30 dagar. För sjuk-

, vårdskostnader och liknande utgifter kan ersättning utges även vid sjuk- domsfall som varat kortare tid än åtta dagar.

I Olycksfallsärenden fattar AMF regelmässigt beslut i ersättningsfrå- gan utan att invänta ett eventuellt beslut från försäkringskassan. Vad däremot gäller arbetssjukdomsärenden avvaktar AMF som regel kas-

sans beslut för att därigenom få underlag för den egna bedömningen. I speciella fall kan AMF fatta ett interimistiskt beslut i ersättningsfrågan, t. ex. för en lantbrukare som är i omedelbart behov av ersättning.

Ersättning för inkomstförlust under akut sjukdomstid lämnas, vid arbetsoförmåga som efter olycksfall har varat åtta dagar eller mer, räknat fr.o.m. insjuknandedagen, eller som avser arbetssjukdom och skadan kvarstått sedan 90 dagar förflutit från visandedagen, fr.o.m. första dagen med vad den skadade faktiskt har förlorat i arbetsinkomst. Ersättning lämnas bara vid inkomstförlust som inte täcks av sjukpenning från kassan eller från annat håll (t. ex. sjuklön från arbetsgivaren). För tid efter den 90:e dagen efter visandedagen betalar som regel försäk- ringskassan hela inkomstförlusten. Uppstår ändå någon förlust fr. o. m den 91 :a dagen, t. ex. inkomstförluster över 7,5 basbelopp, så lämnar TFA ersättning. I stället för att ersätta inkomstförlust kan det någon gång bli fråga om att ersätta sådana kostnader som är en förutsättning för att inkomstförlust inte skall uppkomma, t. ex. att ersätta kostnader för ersättare åt en lantbrukare.

Ersättning för läkar- och sjukvårdskostnader eller kostnader för vid olycksfall skadade kläder, glasögon o. d. kan lämnas till skadad som är berättigad till ersättning för inkomstförlust eller för sveda och värk. Ersättningen bestäms enligt skadeståndsrättsliga regler. TFA ersätter även merkostnader för t. ex. hemhjälp, barntillsyn och för vård i hem— met.

Med sveda och värk menas det lidande och obehag som skadan med- fört under den akuta sjukdoms— och behandlingstiden. Om sjukskriv- ningstiden på grund av olycksfall är 31 dagar eller mer lämnas alltid ersättning från arbetsoförmågans första dag. Ersättning vid arbetssjuk- dom lämnas i regel tidigast fr.o.m. 9lza dagen efter visandedagen. Ersättning utges dock alltid för sveda och värk, om den på grund av arbetsskadans art har varit svår. Ersättningens storlek bestäms enligt normer som baseras på skadeståndsrättsliga regler och beräknas enligt en särskild tabell. Normalbeloppen är för närvarande (1985) vid sjuk- husvård 1 830 kr. i månaden och vid sjukskrivning i hemmet 1 110 kr. i månaden för de första sex månaderna. För tid därefter kan ersättning utges med 1 230 resp. 510 kr. i månaden. Vid sjukhusvård på grund av svår skada utges 2 430 kr. per månad under de första tre månaderna. Beloppet kan höjas vid särskilda omständigheter. Ersättningen är skat- tefri.

Kan den skadade på grund av bestående följder av arbetsskadan inte återgå till sitt tidigare förvärvsarbete, ersätts skäliga kostnader avseende erforderlig rehabilitering till annat jämförbart yrke.

Ersättning för lyte eller annat stadigvarande men lämnas när det kvar- stående lytet eller menet kan förutses bli bestående för framtiden, dock tidigast då den akuta sjukdomstiden upphört. Ersättningen beräknas enligt särskild tabell med utgångspunkt från dels den medicinska inva- liditetsgrad som kan förutses bli bestående för framtiden, dels den ska- dades ålder när ersättning lämnas. Ersättning kan för närvarande utges med högst 175 400 kr. Härutöver kan ersättning lämnas enligt skade- ståndsrättsliga regler, om det bestående lytet eller menet medfört t. ex.

vanprydande ärr, amputationsdefekt, sådan värk vartill hänsyn ej tagits vid bestämmande av den medicinska invaliditetsgraden, eller förlust av sinnesfunktion, tänder eller inre organ.

Den skadade kan vid bestående invaliditet få ersättning för olägenhe— ter i övrigt till följd av skadan. Därmed förstås t. ex. behov av vård i hemmet, besvär i privatlivet, minskade möjligheter till fritidsaktiviteter, besvär eller ökad anspänning i arbetet. Ersättningens storlek bestäms efter skadeståndsrättsliga normer och skall minst uppgå till 70 procent av ersättningsbeloppet för lyte och men.

Vid dödsfall kan ersättning utges för begravningskostnader och för förlust av underhåll till efterlevande.

TFA är samordnad med vissa andra förmåner. Den skadade har inte rätt till ersättning från TFA i den mån ersättning kan utges från arbets- givare, stat, kommun eller landsting eller erhållas genom allmän försäk- ring, arbetsskadeförsäkring, avtalsenliga sjukersättningar och pensioner eller trafikförsäkring e. (1. Vid samordningen tas hänsyn till eventuell skattefrihet för utgivna förmåner. Samordning sker däremot normalt inte beträffande bl. a. ersättning på grund av försäkring som har tecknats och i sin helhet betalats av den skadade.

Om det är uppenbart att i det enskilda fallet väsentlig och bestående ändring inträtt i de förhållanden som legat till grund för bestämmande av ersättningen vid invaliditet kan omprövning ske. Den som eljest är missnöjd med AMF:s beslut kan begära att ärendet behandlas i en rådgivningsnämnd, TFA-nämnden. Den försäkrade har därefter rätt att hänskjuta frågan till bindande avgörande av en särskild skiljenåmnd.

Statligt anställda har liknande förmåner genom statens personskade- försäkring. Den försäkringen, som administreras av den statliga trygg- hetsnämnden, är i stort sett uppbyggd på motsvarande sätt som TFA. Under samordningstiden omfattas arbetsolycksfall, skada som föran- letts av våld eller misshandel som tjänsteman utsatts för på grund av tjänsten, färdolycksfall samt ryggskada som tjänsteman under utförande av arbete i anställningen ådragit sig genom yttre våld mot kroppen eller som enligt nämndens bedömning uppenbarligen uppkommit vid utfö- rande av för ryggen särskilt belastande arbetsmoment under arbete i anställningen. Efter samordningstidens utgång ersätts skada som av försäkringskassa eller försäkringsdomstol förklarats vara arbetsskada. Ersättning utges för förlorad arbetsinkomst, sveda och värk, bestående lyte och men m. m. med tillämpning i huvudsak av de normer som gäller för TFA. Om skadan föranlett sjukledighet under högst 30 dagar gäller dock att ersättning i regel inte utges för förlorad arbetsinkomst och att ersättning för sveda och värk endast utges i det fall att svedan och värken varit svår. Ersättning kan vidare utges för skada på klädespersedlar, glasögon, proteser o. (1. som uppkommit i samband med ersättningsgill skada. Ersättning för dessa kostnader och för sjukvård och tandvård utgår med belopp som trygghetsnämnden prövar skäligt.

2.6.2. Statligt personskadeskydd och statlig ersättning vid ideell skada

Lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd, LSP, gäller ersättning från staten vid personskada som drabbar någon under värnpliktstjänst- göring, räddningstjänst, vistelse på anstalt m.m. Personskadeskyddet handhas av RFV och försäkringskassorna. Skyddet inträder när den första färden påbörjas till verksamheten eller intagningen och gäller till dess den sista färden från verksamheten eller intagningen avslutas (skyddstid). Det innebär att personskadeskyddet också omfattar fritid och annan ledighet. Har någon varit utsatt för olycksfall under skydds- tiden, skall skada som han har ådragit sig anses vara orsakad av olycks- fallet, om inte betydligt starkare skäl talar mot det. Visar sig under skyddstiden skada till följd av annat än olycksfall, skall skadan anses vara ådragen under skyddstiden. Detta skall dock inte gälla, om skälig anledning finns att antaga att skadan har orsakats av annat än verksam- heten eller intagningen i fråga och att denna inte har väsentligt bidragit till skadan. Visar sig sådan skada efter skyddstidens slut, skall den anses vara ådragen under skyddstiden, om verksamheten eller intagningen skäligen kan antagas ha väsentligt bidragit till skadan. Arbetsskadeför- säkringens ersättningsregler gäller i stort sett även inom personskade- skyddet.

På motsvarande sätt som arbetsskadeförsäkringen kompletteras av avtalsförsäkringar avseende ideell skada kompletteras personskade- skyddet av lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada. Ge- nom denna lag har de som omfattas av personskadeskydd också rätt till ersättning av staten för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt allmänna olägenheter till följd av skadan. Ersättning utges med belopp som skulle ha utgått om den skadade hade haft rätt till ersättning enligt statens personskadeförsäkring. Ersättning vid ideell skada bestäms av den statliga trygghetsnämnden.

2.6.3. Krigsskadeersåttning till sjömän

Det ligger i samhällets intresse att samfärdseln till sjöss kan upprätthål- las även inom områden där krig råder. Sjömän har genom lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän ett statligt skydd för krigsskador under fritid. Ersättning utges med tillämpning av bestäm- melserna i LAF. Beslut om ersättning fattas av Göteborgs allmänna försäkringskassa.

2.6.4. Ersättning vid personskada till vissa elever

Enligt en särskild förordning, AMSFS l979:7, utges ersättning av stats- medel vid personskada till elev i arbetsmarknadsutbildning, som uppbär antingen utbildningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen eller stu- diestöd i form av studiehjälp eller studiemedel enligt studiestödslagen och till deltagare i arbetsprövning/arbetsträning. Ersättning kan utges

för olycksfall i utbildning, färdolycksfall och skada genom annan skad- lig inverkan i utbildningen som kvarstår efter 90:e dagen, räknat från skadedagen. Under samordningstiden kan ersättning utges för vissa kostnader, t. ex. för läkarvård, tandvård, läkemedel och skadade klädes- persedlar och glasögon. Efter samordningstiden utges ersättning dess- utom för förlorad arbetsinkomst och erforderlig konval'escentvård. Vid dödsfall utges ersättning i enlighet med bestämmelserna i statens person- skadeförsäkring. Beslut om ersättning fattas av trygghetsnämnden som vid behov äger infordra yttrande från vederbörande försäkringskassa. Utredningen har inhämtat från statens arbetsmarknadsnämnd att trygg— hetsnämnden under budgetåren 1982/83 och 1983/84 till 19 resp. 18 skadade utbetalat drygt 60 000 kr. (varav 44 000 kr. till två skadade) resp. drygt 8 000 kr.

2.7. Några statistiska uppgifter

2.7.1. Anmälningar om skador

Anmälan om skada som inträffat före 1 juli 1977 skall enligt kungörelsen (19682595) angående anmälan om yrkesskada göras om skadan medfört eller skäligen kan antas medföra rätt till sjukpenning enligt AFL eller ersättning enligt YFL. När det gäller arbetsskada skall enligt 8 & förord- ningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskade- skydd anmälan göras då skadan har medfört eller kan antas medföra rätt till sjukvårdsersättning eller sjukpenning från den allmänna försäkring- en eller ersättning från arbetsskadeförsäkringen. Anmälan skall även göras om skadan har föranlett eller kan antas föranleda sveda och värk eller lyte eller annat stadigvarande men.

Arbetsskadeförsäkringen innebar, förutom införandet av ett generellt skadebegrepp, att den försäkrade personkretsen vidgades. Detta ledde till att antalet skador där anmälningsskyldighet föreligger ökade. Utöver detta kan antas att uppmärksamheten kring den nya lagen kom att leda till en ökad uppmärksamhet kring arbetsmiljöfrågor och därmed också en ökning av antalet anmälningar.

Tabell 1. Antal anmälda yrkes- resp. arbetsskador åren 1955—1984

, År Antal År Antal År Antal 1955 135 624 1965 130 248 1975 148 864 1956 136 007 1966 124 830 1976 148 109 1957 127 546 1967 135 153 1977 161 708 1958 124 466 1968 136563 1978 176 289 1959 124 593 1969 136 243 1979 187 741 1960 129 298 1970 135 355 1980 187 233 1961 132616 1971 124864 1981 179248 1962 128 134 1972 119 039 1982 175 153 1963 126 069 1973 126 489 1983 180 056 1964 130345 1974 139210 1984 199863

Någon prövning av arbetsskadeärenden görs i princip inte förrän den skadade varit sjukskriven, eller fått vidkännas kostnader på grund av skadan, efter samordningstiden om 90 dagar. Av tabell 2 framgår hur många ärenden försäkringskassornas lokalkontor sänt till resp. central- kontor för bedömning. Förutom de ärenden där den skadade varit sjukskriven, eller haft kostnader på grund av skadan, efter samordnings- tiden kan det också röra sig om ärenden som prövas för att det rör sig om ”kvarstående medicinska defekter”, t. ex. hörselskada, pleuraplaques och allergi.

Tabell 2. Antal till försäkringskassornas centralkontor inkomna arbetsskadeären- den åren 1980—1984

År Antal ärenden till centralkontor Sjukdomar Olycksfall samt Totalt

LSP-skador 1980 19 972 22 088 42 060 1981 19 294 22 069 41 363 1982 20 070 22 861 42 931 1983 22 484 23 075 45 559 1984 30 376 23 990 54 366

Av tabellen framgår att en viss ökning av antalet ärenden skedde år 1983. Under år 1984 ökade antalet ärenden ytterligare och som vidare framgår av tabellen avsåg huvuddelen av dessa anmälningar skador till följd av annan skadlig inverkan än olycksfall.

2.7.2. Utveckling av ärendebalanser

RFV infordrar sedan andra kvartalet 1979 kvartalsvis balansrapporter rörande arbetsskadeärenden från försäkringskassorna. Balansrappor- terna ger uppgift om antalet till centralkontoren inkomna ärenden, antalet godkända resp. icke godkända skador samt antalet ännu icke avgjorda ärenden och hur länge dessa funnits på centralkontoret. Upp- gifter lämnas också om bl. a. fördelning på diagnosgrupper. Med ut— gångspunkt i dessa balansrapporter lämnar RFV fortlöpande en omfat- tande lägesredovisning.

Redan de första balansrapporterna år 1979 redovisade en kraftig ökning av balanserna på arbetssjukdomssidan (tabell 3). Under tredje och fjärde kvartalen 1979 ökade ärendebalansen för denna grupp med över 1 000 ärenden per kvartal. Under andra halvåret 1980 och under år 1981 skedde en långsam avveckling av balanserna. Denna gynnsamma utveckling vände dock är 1982 och sedan dess har balanserna åter ökat. Samtidigt har också antalet ännu icke avgjorda ärenden med en hand- läggningstid överstigande ett år på kassornas centralkontor ökat.

Tabell 3. Antal till försäkringskassornas centralkontor inkomna, avgjorda, avsluta- de och balanserade arbetssjukdomsärenden samt balansändringar tredje kvartalet 1979—andra kvartalet 1985

År Kvar- Under kvartalet Balans Äldre än Balans- tal ___—___"— 1 år ändring inkomna avgjorda avslutade 1979 3 3 768 2 140 2 672 9 975 668 +1 096 4 4644 2884 3609 11010 838 +1035 1980 1 5 759 3 298 4 379 12 390 1321 + 1 380 2 4 860 3 446 4 314 12 936 1 832 + 546 3 4 447 3 496 3 958 13 425 2 053 + 489 4 4906 3684 5020 13311 2070 114 1981 1 5169 3899 4962 13518 2319 + 207 2 4922 4191 5206 13234 2331 — 284 3 4 228 3 970 4 869 12 593 2 154 — 641 4 4975 4553 5391 12177 1971 416 1982 1 5 464 3 678 5 021 12 700 1 964 + 523 2 4936 4189 4870 12766 1919 + 66 3 4 253 3 452 4 009 13 010 2 022 + 244 4 5417 4419 5319 13108 2112 + 98 1983 1 5619 4125 4975 13752 2326 + 644 2 5 797 3 980 4 563 14 986 2 388 + 1 234 3 4 830 3 320 3 960 15 856 2 506 + 870 4 6238 4341 5060 17034 2817 +1178 1984 1 7 473 4 444 5 402 19105 3 409 +2 071 2 7 503 4 916 5 639 20 969 3 753 +1 864 3 6573 3 743 4611 22 931 4304 +1962 4 8826 5312 6547 25211 4750 +228O 1985 1 10418 6965 8475 27154 4831 +1943 2 10132 7685 8372 28914 5211 +l760

I tabellen angivna ”avgjorda” ärenden avser ärenden som prövats i sak, dvs. där positivt eller negativt beslut i fråga om arbetsskada fattats. "Avslutade” ärenden innefattar förutom avgjorda ärenden även ärenden som kassan avslutat av annan anledning än att beslut fattats.

Sedan 1979 har en ökning skett även av antalet icke avgjorda olycks- fallsärenden (tabell 4). Denna ökning är dock inte av samma omfattning som på arbetssjukdomssidan.

Tabell 4. Antal till försäkringskassornas centralkontor inkomna, avgjorda, avsluta- de och balanserade arbetsolycksfallsärenden samt balansändringar tredje kvartalet 1979—andra kvartalet 1985

År Kvar- Under kvartalet Balans Äldre än Balans- tal ___—_— 1 år ändring inkomna avgjorda avslutade 1979 3 3 836 3 501 3 845 4 689 268 9 4 3 634 3 633 3 648 4 675 276 — 14 1980 1 4620 4127 4157 5 138 297 +463 2 3 857 3 631 3 862 5 133 474 —- 5 3 3 914 3 667 3 667 5 380 605 + 247 4 4 205 3 984 4 141 5 444 596 + 64 1981 1 4 561 4 227 4 597 5 408 670 36 2 3 987 3 983 4 234 5 161 585 —247 3 3871 4012 4262 4770 554 —391 4 4 098 4 072 4 292 4 576 447 194 1982 1 4897 3966 4513 4960 441 +384 2 4 001 3 870 4 087 4 874 398 — 86 3 3 768 3 802 3 802 4 840 463 —— 34 4 4516 4378 4677 4679 452 —161 1983 1 4752 4376 4533 4898 457 +219 2 4 382 3 908 4157 5 123 458 +225 3 4 025 3 170 3 599 5 549 454 +426 4 4616 4339 4624 5541 508 — 8 1984 1 5 074 4 683 5 139 5 476 561 — 65 2 4481 4118 4265 5692 584 +216 3 4 283 3 780 4122 5853 652 + 161 4 4753 4132 4811 5795 729 — 58 1985 I 5187 4782 5171 5811 669 + 16 2 4 573 4 257 4 350 6 034 674 + 223

2.7.3. Handläggningstider

För att försöka spegla de faktiska handläggningstiderna för arbetsska- deärenden har de ärenden som inkommit till centralkontoren under första kvartalet 1980, 1981, 1982, 1983 och 1984 studerats. Genom de rapporteringar som skett från kassorna går det generellt att följa hur snabbt dessa ärenden avslutats.

För Olycksfallsärenden (tabell 5) kan noteras att ca 40 % hinner avslu- tas samma kvartal de kommer till centralkontoret. Efter ytterligare ett

Tabell 5. Antal till försäkringskassornas centralkontor inkomna arbetsolycksfalls- ärenden första kvartalet åren 1980—1984 och andel kvarvarande ärenden efter första—fjärde kvartalet resp. år

Första Antal Andel kvar i balans vid utgången av kvartalet inkomna

ärenden kvartal kvartal kvartal kvartal

1 2 3 4

1980 4 620 59 % 30 % 18 % 11 % 1981 4 561 57 % 27 % 13 % 6 % 1982 4 897 57 % 25% 14 % 7 % 1983 4 752 58 % 25 % 15 % 8 % 1984 5 074 56 % 27 % 17 % 10 %

kvartal återstår mellan 25 och 30 % av ärendena. Efter fyra kvartal återstår ungefär 10 %. Att utreda och fatta beslut i ett arbetssjukdomsärende tar generellt sett längre tid än i ett olycksfallsärende. Utredningen av annan skadlig inverkan är ofta svår och tidskrävande. Sambandsbedömningarna i sjukdomsärenden är många gånger också mycket svåra att göra.

Tabell 6. Antal till försäkringskassornas centralkontor inkomna arbetssjukdoms- ärenden första kvartalet 1980—1984 och andel kvarvarande ärenden efter första—fjärde kvartalet resp. år

Första Antal Andel kvar i balans vid utgången av kvartalet inkomna

ärenden kvartal kvartal kvartal kvartal

1 2 3 4

1980 5 759 84 % 65 % 48 % 31 % 1981 5 169 88 % 65 % 43 % 23 % 1982 5 464 85 % 63 % 45 % 28 % 1983 5 619 87 % 70 % 53 % 37 % 1984 7 473 89 % 73 % 58 % 42 %

Av tabellen framgår att endast en mindre del av arbetssjukdomsärende- na avslutas under det första kvartalet. Ca 50 % av ärendena återstår efter tredje kvartalet och ca 30 % återstår efter det fjärde. Av tabellen framgår vidare att handläggningstiderna förlängts under de senaste två åren och vid utgången av fjärde kvartalet 1984 återstod 42 % av de ärenden som inkom till kassornas centralkontor första kvartalet samma år.

De redovisade handläggningstiderna avser samtliga sjukdomstyper och man bör inte dra generella slutsatser utifrån dessa. Det kan dock vara intressant att jämföra två skilda sjukdomskategorier, nämligen rygg- och ledbesvär samt hörselskador. Den förra kategorin represente- rar LAF:s vidgade skadebegrepp där praxis kan uppfattas som osäker, den senare tillhör de ”klassiska” yrkesskadorna där praxis är klar och oomtvistad. Generellt är rygg- och ledärenden svåra att utreda medan hörselskador däremot är relativt enkla. De bägge skadegrupperna är stora och därför kan en relativt säker jämförelse göras.

Av rygg- och ledärendena (tabell 7) avslutades ett fåtal under det första kvartalet. Efter tredje kvartalet återstod fortfarande drygt hälften av ärendena. Vid utgången av fjärde kvartalet återstod i genomsnitt

Tabell 7. Antal till försäkringskassornas centralkontor inkomna arbetssjukdoms- ärenden avseende rygg- och ledbesvär första kvartalet åren 1980—1984 och andel kvarvarande ärenden efter första—fjärde kvartalet resp. år

Första Antal Andel kvar i balans vid utgången av kvartalet inkomna

ärenden kvartal kvartal kvartal kvartal

1 2 3 4

1980 2 048 87 % 72 % 53 % 35 % 1981 I 897 94 % 76 % 50 % 27 % 1982 1 988 89 % 72 % 52 % 31 % 1983 2 088 91 % 80 % 62 % 44 % 1984 3 004 95 % 82 % 68 % 51 %

under de tre första åren drygt 30 % med en kraftig ökning 1983 (44 %). Även här kan noteras att en förlängning av handläggningstiderna skett under år 1984.

Hörselskadorna har som väntat en kortare handläggningstid än rygg- och Iedärendena. Drygt hälften av hörselskadorna har avslutats under andra kvartalet och efter fjärde kvartalet återstår ungefär vart femte ärende.

Tabell 8. Antal till försäkringskassornas centralkontor inkomna arbetssjukdoms- ärenden avseende hörselskador första kvartalet åren 1980—1984 och an- del kvarvarande ärenden efter första—fjärde kvartalet resp. år

Första Antal Andel kvar i balans vid utgången av kvartalet inkomna

ärenden kvartal kvartal kvartal kvartal

1 2 3 4

1980 707 72 % 50 % 35 % 19 % 1981 687 72 % 41 % 26 % 13 % 1982 844 70 % 41 % 29 % 17 % 1983 798 79 % 47 % 35 % 20 % 1984 952 71 % 48 % 37 % 22 %

2.7.4. Godkännandefrekvenser

Genom bl.a. den praxisutveckling som skett har kassornas beslut i skadeärendena kommit att gå i en allt gynnsammare riktning för de försäkrade. En studie av de fyra största ortopediska sjukdomsgrupperna rygg- och ledbesvär, epicondylit, tendinit och myalgi visar att förskjut- ningen i vissa fall varit betydande.

Tabell 9. Andel av försäkringskassorna godkända arbetssjukdomar avseende vissa ortopediska sjukdomsgrupper åren 1980—1984

Diagnos Andel godkända, år

1980 1981 1982 1983 1984 Rygg- och ledbesvär 27 % 26 % 31 % 40 % 47 % Epicondylit 56 % 58 % 60 % 72 % 73 % Tendinit 49 % 45 % 54 % 64 % 65 % Myalgi 43 % 44 % 46 % 57 % 59 %

En sammanställning av bedömningarna avseende samtliga arbetssjuk- domar uppvisar samma, för de försäkrade positiva, utveckling.

Tabell 10. Andel av försäkringskassorna godkända arbetssjukdomar åren 1980— 1984 '

Andel godkända, år 1980 1981 1982 1983 1984 Samtliga arbetssjukdomar 50 % 48 % 51 % 58 % 62 %

Bedömningarna av Olycksfallsärenden, som i stort sett följer samma praxis som gällde i YFL, har under hela den redovisade perioden legat på mirdaUVthögandelgodkännanden.Entendenskan dockskönym under de senaste åren att andelen positiva beslut har ökat (tabell 11).

Tabell 11. Andel av försäkringskassorna godkända arbetsolycksfall åren 1980— 1984

Andel godkända, år 1980 1981 1982 1983 1984

Arbetsolycksfall 79 % 78 % 80 % 83 % 84 %

3. Anhängiggörandefrågan

3.1. Justitieombudsmannens kritik

Justitieombudsmannen har i ett beslut den 5 mars 1982 tagit upp frågan om anhängiggörandet av arbetsskadeärenden. Beslutet avser ett fall där en man Z sjukanmälde sig den 5 december 1980 och var sjukskriven under tiden 8 december 1980—30januari 1981 under diagnoserna hand- ledsskada och värk i vänster axel. Den 2 februari 1981 började han arbeta på nytt. Enligt försäkran för sjukpenning hade handledsskadan inträffat i arbetet den 5 december 1980. Z uppgav i en skrift till JO att han efter återgången i arbete inte kunde arbeta i samma omfattning som tidigare men att han inte fått någon ersättning för arbetsskada.

RFV yttrade i sitt remissvar till JO sammanfattningsvis följande. An- mälningsskyldigheten enligt LAF har gjorts mer omfattande än att bara avse skadefall som skall komma under försäkringsmässig prövning. Att så blivit fallet dikteras främst av intresset från arbetsmiljösynpunkt att erhålla fullständigast möjliga redovisning av skadornas antal, art och orsaker m.m. Denna ordning har gjort det nödvändigt att hos försäk- ringskassorna tillskapa bevakningsrutiner för att ur samtliga anmälning- ar sortera fram dem som skall prövas enligt LAF. Det rör sig i första hand om skador som föranlett sjukskrivning eller givit upphov till kostnader efter samordningstiden eller då en skadad friskskrivits under samord- ningstiden men har kvarstående arbetshinder av sin skada. I övriga fall skall om det inte bedöms uppenbart obehövligt uppgift begäras från den skadade om eventuell kvarstående nedsättning av arbetsför- mågan.

JO anförde bl.a.: Inom LAF får den s. k. officialprövningsprincipen anses gälla. Den inställningen har riksförsäkringsverket också gett ut- tryck för i ett yttrande till försäkringsöverdomstolen den 12 februari 1980 i ett mål där (1230/79z6). Verket anför i yttrandet att det saknar betydelse i ett ärende om arbetsskadeersättning huruvida den försäkrade framställt ersättningsyrkande eller ej. Försäkringskassan har enligt ver- ket att självmant pröva om sjukpenning, livränta eller annan ersättning skall utgå. Jag vill vidare framhålla att denna princip även får anses tillämplig på skador som skall prövas enligt lagen om yrkesskadeförsäk- ring. Denna lag tillämpas på skador som inträffat före den 1 juli 1977. 1 kommentaren till YFL, Lagstiftningen om yrkesskador m.m., Göte Blomqvist/Allan Lundberg, lämnas en närmare beskrivning på vad

officialprövningsprincipen innebär (5.209). Det sägs att försäkringsin— rättningarna på eget initiativ i varje särskilt ärende -— utan att i anled- ning av en skada framställning gjorts om ersättning överhuvudtaget eller i visst avseende — anses skyldiga att pröva om och med vilket belopp ersättning bör utgå samt att meddela beslut i enlighet härmed. Off- cialprövningsprincipen kan dock inte sägas vara undantagslös. Således anförs fortsättningsvis i kommentaren till YFL att principen inte bör drivas så långt att skyldighet skall anses föreligga att i varje fall, då en ogift man dör av yrkesskada, undersöka om livränterätt tillkommer någon kvinna med vilken han sammanlevt. Det får i stället enligt vad som sägs anses åligga den kvinna som vill göra anspråk på livränta att ge sitt anspråk till känna. Motsvarande begränsning får även anses gälla inom LAF. Det torde finnas fler fall då myndigheten inte kan anses skyldig att följa denna princip. Jag tänker bl. a. på det fallet att kassan får kännedom om att den skadade har genomgått en läkarundersökning, för vilken han eller hon bör ha haft utgifter. Skyldighet att ersätta dessa utgifter kan inte anses föreligga förrän den skadade framställer anspråk -— genom företeende av kvitto —— på att få utgifterna ersatta. - - - Verket uppger i sitt yttrande till JO att anmälningsskyldigheten har gjorts mera omfattande än vad som erfordras för att de arbetsskadefall som kan ge rätt till ersättning enligt lagen skall komma under prövning. Vad jag nu har anfört utgör ett bevis på detta. Dessutom skall som ovan nämnts anmälan även göras om skadan har föranlett eller kan antagas föranleda sveda och värk eller lyte eller annat stadigvarande men. Eftersom LAF endast har till syfte att ersätta inkomstbortfall kan man tycka att anmäl- ningsskyldigheten inte heller skulle behöva omfatta dessa fall. Att det ändå förhåller sig på det viset torde betingas av hänsyn till arbetsskade- statistiken och det förebyggande arbetarskyddet. - - - Det är en svår fråga att avgöra när ett ärende enligt LAF anhängiggörs — en svårighet som har sin orsak i det förhållandet att man infört en anmälningsskyldighet som även omfattar fall där det inte är fråga om att utge ersättning. —- Kassan skall enligt 8 kap. 3 5 LAF så snart det kan ske bestämma den ersättning som skall betalas ut. Den fråga man ställer sig är om tillämp- ningen av denna bestämmelse är beroende av hur pass stora möjligheter- na är att få ersättning. Det kan alltså ifrågasättas om inte beslut alltid bör meddelas oavsett hur uppenbart det än är att ersättning inte skall utgå. Det kan emellertid knappast ha varit lagstiftarens mening att kassorna skulle anses skyldiga att meddela beslut med anledning av varje anmälan som kommer in dit. Det framstår i det närmaste som orimligt att kräva något sådant. Inte bara med tanke på den ökade arbetsbördan det skulle innebära för kassorna utan även för besvärsmyndigheterna. Den ord- ning som tillämpas innebär som jag uppfattar den att kassorna i realiteten själva med hjälp av det bevakningssystem som inrättats avgör om ett ärende enligt LAF skall anhängiggöras. Jag utgår naturligtvis ifrån att kassorna alltid meddelar beslut om ett yrkande om arbetsska- deersättning framställts hos kassan oavsett hur små möjligheterna till ersättning än må vara. Vad jag tidigare har framhållit är att kassorna i regel inte får göra sin prövning beroende av om anspråk framställs eller inte. Lika väl som lagstiftningen som sådan enligt det anförda inger vissa

betänkligheter inger också det bevakningssystem som inrättats betänk- ligheter. Det kan inte undvikas att det genom ett sådant system skapas risker för att anmälningar som bör bli föremål för prövning inte blir det. Det är möjligt att man måste godtaga gällande ordning, eftersom det kan vara svårt att finna något annat system som på ett bättre sätt tillfredsställer de intressen som ligger bakom utformningen av bestäm- melserna. Jag kommer emellertid att ägna denna fråga fortsatt uppmärk- samhet i min kommande inspektionsverksamhet.

Efter en inspektion av en försäkringskassa i juni 1982 anförde JO: Enligt vad jag har anfört i mitt tidigare ärende här ger gällande ordning för handläggning av inkomna arbetsskadeanmälningar anledning till vissa betänkligheter. Det är naturligtvis min förhoppning att dessa be- tänkligheter skall kunna undanröjas.

3.2. Överväganden

JO:s betänkligheter avser dels lagstiftningens konstruktion med en an- mälningsskyldighet som är vidare än vad som erfordras för att de arbets— skadefall som kan ge rätt till ersättning enligt lagen om arbetsskadeför- säkring skall komma under försäkringskassornas prövning, dels kassor- nas bevakningssystem. Enligt utredningens mening kan JO:s betänklig- heter undanröjas genom en bestämmelse om att varje anmälan skall följas av någon form av underrättelse från försäkringskassan till den försäkrade så att denne alltid får veta vilken verkan anmälan haft i ersättningshänseende.

En bestämmelse med nu föreslaget innehåll medför att ett stort antal underrättelser skall skickas ut från försäkringskassorna. En fråga som inställer sig är därför om anmälningsskyldigheten enligt 8 & förordning- en om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd bör begrän- sas, exempelvis till sådana fall där kassan enligt nu gällande ordning efter prövning i sak underrättar den försäkrade genom särskilt beslut. Sådan prövning sker i huvudsak då fråga är om ersättning för inkomst- bortfall eller vissa kostnader. En begränsning av anmälningsskyldighe- ten till de skador som kan berättiga till ersättning förutsätter att en särskild lagstiftning om kompletterande anmälningsskyldighet införs för att ge arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen möjlighet att få kännedom om inträffade arbetsskador. Det skulle emellertid vara irra- tionellt att ha två system för anmälan av arbetsskada och en sådan ordning skulle medföra en påtaglig risk för en ofullständig rapportering till det förebyggande arbetarskyddet. Som exempel kan nämnas det bortfall av anmälningar som inträffade när Danmark är 1973 införde två skilda system för arbetsskadeanmälan. Då ändrades anmälningsförfa- randet för arbetsolycksfall så att samma skada dels skulle anmälas till försäkringsbolag på särskild blankett, dels till arbetarskyddet på annan blankett. Antalet anmälningar till arbetarskyddet sjönk kraftigt och mot beräknade 80 000 anmälningar för år 1974 inkom endast 27 000. Yrkes- skadestatistikutredningens förslag (SOU 1976:17) att anmälan om in- träffad yrkesskada skulle vara gemensam för yrkesskadeförsäkringen

och den skadeförebyggande verksamheten tillstyrktes av de remissin- stanser som yttrade sig i frågan. I prop. 1977/78:74 förklarade vederbö— rande statsråd att den föreslagna ordningen var ändamålsenlig med hänsyn till det stora samordningsbehov som finns mellan å ena sidan arbetsskadeförsäkringen och det därtill kopplade statliga personskade- skyddet samt å andra sidan informationssystemet. Detta samordnings- behov föreligger fortfarande. Det ovan upptagna ger därför vid handen att nu gällande ordning för anmälningsskyldighet bör bestå.

Utredningen föreslår alltså att den försäkrade, i de fall då han inte sjukskrivits på grund av skadan eller friskskrivits under samordningsti- den och ej heller eljest något tyder på rätt till ersättning från arbetsska- deförsäkringen, skall få en underrättelse om att anmälan inte föranleder någon kassans vidare åtgärd i ersättningshänseende. Detta innebär alltså att varje anmälan om arbetsskada skall medföra formell anhängighet hos kassan. Underrättelsen synes kunna avfattas på grundval av den mall för ”menbrev” som intagits i kassornas S-handbok 2, avsnitt BC 60.01. Det är därvid viktigt att underrättelsen formuleras klart och lättfattligt så att den försäkrade utan svårighet kan tillgodogöra sig innebörden. Till underrättelsen bör fogas broschyren Arbetsskadeförsäkring, FKF 4400. Vid ett sådant förfarande behöver någon risk inte uppkomma för att anmälningar som bör bli föremål för prövning inte blir det. Om ersätt- ningsrätt bedöms kunna föreligga eller den försäkrade gör sådan rätt gällande uppkommer naturligtvis materiell anhängighet, vilket innebär att kassan måste företa en prövning i sak och meddela ett beslut i ärendet.

JO har anfört att det knappast kan ha varit lagstiftarens mening att kassorna skulle anses skyldiga att meddela beslut med anledning av varje anmälan som kommer in dit samt att det framstår i det närmaste som orimligt att kräva något sådant med tanke på den ökade arbetsbörda det skulle innebära för kassan och för besvärsmyndigheterna. Det kan emellertid konstateras att kassorna redan enligt nu gällande ordning har bevakningsrutiner för ingivna anmälningar. Enligt RFV:s instruktioner till kassorna skall lokalkontoren översända menbrev till den försäkrade med förfrågan om han erhållit minskad inkomst på grund av skadan i de fall han friskskrivits under samordningstiden och det inte klart framgår att någon bestående nedsättning av arbetsförmågan inte har uppstått eller kommer att uppstå. Mot denna bakgrund och med beaktande av möjligheterna att använda datateknik vid handläggningen framstår den ökade arbetsbörda som blir följden av utredningens förslag som förhål- landevis ringa.

Vad nu förordas kan kritiseras för att det i viss mån lägger ansvaret för en fortsatt prövning på den försäkrade. Mot denna kritik kan emellertid anföras att kassan, mot bakgrund av det material som finns tillgängligt, naturligtvis i första hand skall ta ställning till om den anmälda skadan skall tas upp till försäkringsmässig bedömning. Det är först i andra hand som ansvaret kan komma att övergå till den försäkrade. Förslaget bör alltså inte uppfattas som ett avsteg från principen om kassans utred- ningsskyldighet.

4. Handläggningen

4.1. Handläggningen av s.k. serviceärenden

4.1.1. Gällande ordning

Försäkringskassorna prövar ärenden rörande kvarstående medicinsk defekt även om ifrågavarande skada inte medfört inkomstförlust eller ersättningsgilla kostnader. Sådana skador kan inte medföra någon er- sättning enligt LAF men väl från Arbetsmarknadsförsäkringar (AMF) eller trygghetnämnden för t. ex. lyte eller annat stadigvarande men. Det kan gälla skador av typen hörselskada, pleuraplaques, silikos, allergi, vibrationsskada eller lösningsmedelspåverkan. Kassornas prövning gäl- ler i dessa fall endast frågan huruvida arbetsskada föreligger och ersätt- ningsfrågan prövas sedan av AMF eller trygghetsnämnden. Utredning- en har i sitt' arbete kallat dessa ärenden för serviceärenden eftersom kassans prövning i huvudsak motiveras av att ge service åt AMF och trygghetsnämnden. Kassorna prövar årligen drygt 5 000 serviceärenden.

Serviceärenden har, sedan de väl anhängiggjorts för prövning inom försäkringskassan, i praxis ansetts vara ärenden enligt LAF, se t. ex. FÖD:s beslut den 7 oktober 1980i mål nr 1230/79. 1 målet hade kassan godkänt en hörselnedsättning som arbetsskada. Försäkringsrätten för Södra Sverige tog emellertid inte upp målet till prövning i sak och angav som skäl bl.a. att kassans beslut endast gällde frågan huruvida en arbetstagare hade ådragit sig arbetsskada, att någon ersättning inte begärts eller eljest varit i fråga och att kassans beslut därför inte innefat- tade någon slutlig prövning av något hos kassan anhängigt ärende om ersättning samt att kassans beslut ej heller kunde betraktas som ett bindande förhandsbesked eftersom det inte generellt kunde läggas till grund för en senare utbetalning av arbetsskadeersättning. Vidare fram- höll försäkringsrätten att den aktuella frågan inte reglerades genom någon annan författning enligt vilken den kunde prövas av försäkrings— rätten, samt att de omständigheterna att beslutet kunde vara en åtgärd enligt särskilda handläggningsregleri 18 kap. 5 åAFL och att skador som kan antagas endast ha föranlett sveda och värk eller lyte eller annat stadigvarande men ändå skall anmälas hos kassan inte kunde föranleda annan bedömning. Anmälningsskyldigheten torde enligt rätten bero på hänsyn till yrkesskadestatistiken och det förebyggande arbetarskyddet. Slutligen påpekade försäkringsrätten, att förarbetena till LAF tydde på

att sådana skador, dvs. när arbetsskadeersättning inte har kommit i fråga, inte skulle bli föremål för bedömning som ärenden enligt den lagen.

RFV åberopade i FÖD att det är principiellt oriktigt att först avgöra om rätt till ersättning föreligger och därefter — om denna fråga besvaras jakande — bedöma om förutsättningarna härför i form'av arbetsskada föreligger. RFV framhöll vidare att utredningens innehåll kan behövas som bevisfakta i ett eventuellt framtida ärende om inkomstförlust samt att AMF skall kunna använda försäkringskassans arbetsskadebedöm- ning.

FÖD upphävde försäkringsrättens beslut och förklarade att försäk- ringskassans beslut, som fattats ] ärende enligt LAF, fick anses uppfylla kraven för att beslutet skulle kunna bringas under överinstansens pröv- ning.

Enligt RFV:s handbok för försäkringskassorna (U-handbok 1, avsnitt UA 44.30) skall samtliga ärenden rörande kvarstående medicinsk defekt till följd av annan skadlig inverkan i arbetet prövas i pensionsdelegation även om skadan inte medfört inkomstförlust. Det finns emellertid inga anvisningar om att motsvarande Olycksfallsärenden skall prövas och så sker i regel ej heller.

Rättsläget beträffande tillåtligheten att föra fastställelsetalan om ar- betsskada i försäkringsdomstolarna kan fortfarande uppfattas som oklart. Försäkringsrätten för Södra Sverige tog nämligen genom ett beslut den 27 november 1984 i mål nr 4329/82 inte upp en försäkrads talan till prövning och angav i skälen: N:s talan innefattar inte någon begäran om ersättning enligt lagen om arbetsskadeförsäkring. På grund härav och i likhet med de fall där fråga är om arbetsskadeersättning för sjukdomsperioder som har upphört före samordningstidens utgång, fö- religger inte anledning att fastställa att arbetsskada föreligger. N:s talan är således ej av beskaffenhet att kunna prövas av försäkringsrätten.

Rättens ordförande anförde till utveckling av sin mening bl. a. att man varken av LAF, av övrig" anknytande lagstiftning eller av förarbeten kan utläsa att lagen har något annat syfte än att ge ersättning för inkomstförlust och särskilt angivna kostnader som uppstått på grund av en arbetsskada samt att en självständig prövning av frågan om arbetsskada föreligger utan att inkomstförlust eller kost- nad samtidigt är för handen således inte har sanktionerats genom lagstiftning eller uttalanden i förarbeten. Han anförde vidare att FÖD underlåter att pröva frågan om arbetsskada föreligger i de fall en sjukskrivningsperiod har avslutats inom samordningstiden och att det torde vara praxis i mål enligt äldre yrkesskadelag- stiftning att underlåta att pröva om samband förelegat mellan olycksfall i arbetet och sjukskrivningsperioder när rätten till ersättning blivit preskriberad. Han framhöll att detär svårt att inse att det är mer angeläget att företa en självständig arbetsskadeprövning i de mål där ersättning är utesluten på den grunden att någon inkomstförlust eller kostnad inte har uppkommit än i de mål där ersättning inte kan utgå på grund av något i lagen angivet hinder såsom preskription eller att samordningstiden inte löpt ut. Han anförde slutligen att det inte finns några hållbara motiv för att utan stöd i lag eller fast praxis meddela domar som saknar rättslig betydelse och som inte går att verkställa utan endast utgör en åsiktsyttring.

Två ledamöter var skiljaktiga och menade att målet bort prövas i sak. Försäkringsrättens beslut har överklagats.

4.1.2. Överväganden

I en mycket ansträngd balanssituation torde det vara nödvändigt att ställa frågan om vilka anmälda arbetsskador som försäkringskassorna skall vara skyldiga att pröva i sak. FÖD:s återgivna beslut i målet 1230/79 torde inte entydigt klarlägga omfattningen av denna skyldighet. Det ovan upptagna ger också vid handen att förfarandet avseende ser- viceärenden bör författningsregleras för att ges klar omfattning och stadga. Huvudfrågan blir därvid om serviceärenden bör sakprövas som ärenden enligt LAF eller inte.

lanslagsframstållningen för budgetåret 1985/86 har RFV förklarat att man i syfte att få till stånd en rationaliseringsvinst hos försäkringskas- sorna kan överväga en ändring av bestämmelserna så att kassorna endast är skyldiga att pröva ärenden som avser ersättning enligt LAF. Verket anför dock att detta skulle kunna medföra att arbetsskadebegreppet utvecklas olikartat inom å ena sidan socialförsäkringen och å andra sidan trygghetsförsäkringen och att det från flera synpunkter vore olyck- ligt. Alternativt kunde därför enligt verket prövningen av om arbetsska- da föreligger bibehållas hos kassorna och en självkostnadsersättning införas för ärendeprövningen hos kassorna.

På motsvarande sätt som LAF kompletteras av trygghetsförsäkring- arna har till lagen om statligt personskadeskydd kopplats en lag om statlig ersättning vid ideell skada. En jämförelse med förarbetena till dessa lagar ger vid handen att serviceärendena bör anses falla utanför obligatorisk sakprövning i kassorna enligt LAF. I specialmotiveringen till sistnämnda lag sägs nämligen bl. a. (prop. 1976/77:64, s. 131132): Huruvida en inträffad skada över huvud taget är ersättningsgill får bedömas enligt reglerna inom personskadeskyddet. Har ersättning ut- gått enligt lagen om personskadeskydd, behöver den frågan inte prövas ytterligare. Om skadan t. ex. har föranlett fri sjukvård under skyddstiden men ingen inkomstförlust, måste däremot hela ersättningsfrågan bedö- mas självständigt i ärendet om ideell skada.

Enligt allmänna processuella grundsatser torde det vidare förhålla sig så att handläggning av ärenden inte skall ske i vidare mån än som behövs för att tillämpa en viss lagstiftning, i detta fall LAF som avsetts vara en renodlad socialförsäkring för inkomstbortfall och kostnader.

Serviceärenden bör till följd av det anförda, enligt utredningens me- ning, inte längre anses vara ärenden som försäkringskassorna obligato- riskt skall ta upp till prövning enligt LAF trots att skadorna fortfarande skall anmälas. 8 kap. 3 & LAF bör ändras i enlighet härmed. Ett frikopp- lande av kassorna från obligatorisk sakprövning av serviceärendena skulle medföra — som RFV påpekat — en rationaliseringsvinst hos kassorna. Det sagda behöver emellertid inte medföra att kassornas sak- prövning av serviceärendena skall upphöra. Regeringen kan nämligen med stöd av 18 kap. 5 & andra stycket AFL förordna att kassorna skall biträda AMF och trygghetsnämnden vid handhavandet av dessa ären- den. Det är i många avseenden viktigt att ett sådant förordnande sker så att prövningen även i fortsättningen kan göras av kassorna. Förordnan- det kan ges en omfattning som motsvarar nu gällande anvisningar i

RFV:s handbok och även innefatta att den vanliga besvärsordningen skall gälla. Om ett sådant förordnande kommer till stånd blir det visser- ligen ingen minskning av antalet till kassorna inkommande ärenden men väl ett ekonomiskt tillskott genom den ersättning AMF och trygghets- nämnden kan komma att få utge för kassornas biträde. Denna ersättning bör motsvara självkostnaden.

Serviceärenden är både från rättslig och utredningsmässig synpunkt genomsnittligt mindre komplicerade än övriga arbetssjukdomsärenden. Handläggningskostnaden för ett serviceärende torde i genomsnitt mot- svara eller något understiga kostnaden för ett arbetsolycksfallsärende. Denna kostnad har i avsnitt 5.1.2 beräknats till ca 700 kr. Handlägg- ningskostnaderna för samtliga serviceärenden torde kunna beräknas till ca (5 000 x 600 =) 3 milj. kr.

4.2. Utbildning och information

4.2.1. Riksförsäkringsverkets och försäkringskassornas utbildningsverksamhet

Yrkesskadeförsäkringskommittén underströk i sitt betänkande 1975 (s. 162) betydelsen av att RFV inom ramen för sin tillsynsverksamhet utfär- dar anvisningar och tillämpningsföreskrifter och därigenom drar upp riktlinjer för försäkringskassornas handhavande av arbetsskadeförsäk- ringen. Kommittén ansåg också att en kraftig utbildningsinsats, i synner- het i initialskedet, erfordrades för den personal som skall handlägga arbetsskadeärenden. * Kommittén förutsåg att det generellt utformade arbetsskadebegreppet skulle ställa kassorna inför svåra uppgifter som skulle komma att kräva kvalificerade insatser. Genom decentraliseringen skulle antalet ärenden för de mindre kassorna bli så litet att det kunde bli svårt för dessa att under rimlig tid få erfarenhet av bedömningen av alla typer av skador. Vidareutbildning, kontinuerlig information om praxisutveckling m. rn. ansåg kommittén vara viktiga medel för att underlätta kassornas arbete. Föredragande departementschefen noterade (prop. 1975/76:197 5.86) att behovet av utbildning för blivande handläggare i kassorna hade betonats vid remissbehandlingen. Själv ville han framhålla angelägen- heten av att åtgärder på detta område sattes igång på ett tidigt stadium. Utredningen kan konstatera att omfattningen av RFV:s utbildnings- och konferensverksamhet varit betydande. Som exempel kan följande nämnas. Redan under hösten 1976 och våren 1977 förbereddes införan- det av arbetsskadeförsäkringen med en nyhetsutbildning för berörd personal på försäkringskassorna. Därefter har frågor som berör försäk- ringen årligen varit föremål för diskussion på verkets konferenser för kassorna. Två pensionsdelegationskonferenser har också hållits med speciell inriktning på de förtroendevalda i pensionsdelegationerna. Till den senare av dessa inbjöds samtliga ordinarie ledamöter. En speciell utbildning rörande handläggning hölls i februari 1980 för att möta problemet med de då växande balanserna. Kurser har även anordnats

kring metodiken vid arbetsplatsutredningar och ett särskilt vidareutbild- ningsmaterial har också tagits fram.

I februari 1984 hölls en försäkringsmedicinsk konferens i verkets regi där bland annat förtroendeläkarnas roll och arbetsuppgifter diskutera- des. Inbjudna var bl. a. kassornas samtliga förtroendeläkare. En särskild kurs för nya förtroendeläkare hålls för övrigt vid ett eller två tillfällen varje år.

Ett kursmaterial, Försäkringsmedicin — allmän försäkring, har utar- betats av RFV i samarbete med representanter för försäkringskassorna, socialstyrelsen, Landstingsförbundet, Sveriges Läkarförbund och För- säkringskasseförbundet. Syftet är att ge läkare och annan personal inom sjukvården kunskap om socialförsäkringarna, deras uppbyggnad och regelsystem, om läkarintyg och utlåtanden samt om samarbetet mellan olika organ i samhället, då särskilt mellan behandlande läkare och försäkringskassa. 1 första hand är boken avsedd att användas vid kurser anordnade av försäkringskassorna för AT-läkare under sista praktikåret. Kurserna som anordnas lokalt av försäkringskassorna omfattar fyra dagar varav en halv dag ägnas åt LAF.

RFV har dessutom deltagit i förberedelser och genomförande av sym- posier som hållits i AMF:s regi och som resulterat bland annat i olika artiklar i Läkartidningen, ”Modell för bedömning av ryggskada i enli- ghet med arbetsskadeförsäkringen”, ”Modell för bedömning av skador på halsrygg och axelled i enlighet med arbetsskadeförsäkringen”, ”Mo- dell för arbetsskadebedömning vid osteoartros" och ”Arbetsskadebe- dömning vid exponering för organiska lösningsmedel”. Dessutom har symposier hållits rörande yrkesbetingad cancer och yrkesrelaterade hud- sjukdomar.

I detta sammanhang vill utredningen också nämna det informations- arbete som kassorna genomför på det lokala planet. Den enkät som utredningen genomfört (se avsnitt 4.7) visar att kassorna, dels inom ramen för informations- och upplysningskampanjen ”Kassorna och facket”, dels genom annan riktad information till grupper med speciell anknytning till LAF, t. ex. läkare och skyddsombud, bedrivit ett omfat- tande arbete för att sprida kunskap om försäkringen.

4.2.2. Övrig informations- och utbildningsverksamhet

Även i annat material, företrädesvis från arbetsmarknadens organisatio- ner, presenteras, förklaras och kommenteras arbetsskadeförsäkringen. I detta sammanhang kan bl. a. nämnas Försäkringar på arbetsmarknaden enligt lag och kollektivavtal och Socialförsäkring, bägge utgivna av Svenska arbetsgivareföreningen, samt Facklig information om arbets— skador och LO informerar nr 6: Arbetsskadeförsäkringen, som utgivits av Landsorganisationen. Även i Folksams Vår trygghet ges arbetsskade- försäkringen visst utrymme. Detsamma gäller boken Försäkring och läkarintyg som vänder sig till läkare i rollen som intygsutfärdare i försäk- ringsärenden.

Utredningen anser det vara betydelsefullt att även andra än RFV och försäkringskassorna engagerar sig i informationen kring arbetsskadeför-

säkringen. Det är dock viktigt att den information som lämnas är korrekt så att missförstånd och därmed risk för rättsförlust kan undvikas. Detta torde i görligaste mån kunna uppnås genom att verket aktivt medverkar, t. ex. genom att erbjuda faktagranskning, då informationsmaterial fram- ställs.

4.2.3. Överväganden

Utredningen finner att RFV:s och försäkringskassornas utbildnings- och informationsinsatser i större utsträckning bör riktas mot läkarkåren. I första hand bör naturligtvis de behandlande och intygsutfärdande läkar- na ges ytterligare kunskap om arbetsskadeförsäkringen men utbildning- en bör också omfatta kassornas förtroendeläkare. Eftersom det medi- cinska underlaget ofta är av direkt avgörande betydelse för besluten är det viktigt att de läkare som uttalar sig i ärendena är väl införstådda med försäkringens centrala begrepp skadlig inverkan och samband och att de formulerar sina utlåtanden i enlighet därmed.

l prop. 1984/85:89 om företagshälsovård och arbetsanpassning anger föredragande statsrådet att i företagshälsovårdens arbetsuppgifter bör bl. a. ingå att medverka vid kassornas utredningari arbetsskadeärenden.

Utredningen anser att företagshälsovården, med dess tillgång till per- sonal med speciell inriktning på arbetsmiljöproblem och närhet till den skadades arbetsmiljö, har mycket goda förutsättningar att spela en bety- delsefull roll i utredningsarbetet kring vissa anmälda arbetsskador.

För att dra upp riktlinjer för och underlätta ett framtida utökat sam- arbete mellan försäkringskassorna och företagshälsovården bör RFV inbjuda de centrala parter som undertecknat företagshälsovårdsavtal till diskussion. Till dessa diskussioner bör också inbjudas representanter för olika personalkategorier som arbetar inom företagshälsovården. Därvid bör klarläggas de problem och de fördelar som kan vara förknippade med ett sådant samarbete.

Bland de frågor som bör diskuteras på central nivå kan nämnas

D företagshälsovårdens möjligheter att bistå kassorna i utredningsarbe- tet EJ omfattningen av ett sådant samarbete 121 vilken typ av ärenden som lämpar sig bäst för ett samarbete El hur samarbetet bör organiseras

Utredningen anser vidare att RFV bör utarbeta ett informationsmaterial som vänder sig till den lokala företagshälsovården. Materialet bör be- skriva arbetsskadeförsäkringens bakgrund, regelverk och administra- tion. Tyngdpunkten bör läggas vid en beskrivning av hur kassornas utredningsarbete sker och hur företagshälsovården kan medverka till att förbättra utredningarna samtidigt som utredningsarbetet underlättas.

Av stor vikt är att materialet även noga beskriver de olika reglerna för bedömning av ”skadlig inverkan” och ”samband” och hur olika utred- ningar och medicinska utlåtanden måste utformas för att en korrekt bedömning i enlighet med lagen skall kunna ske.

Regionalt bör försäkringskassorna bjuda in företagshälsovården till information om arbetsskadeförsäkringen och diskussion om ett framtida samarbete. Det informationsmaterial som utredningen föreslagit att RFV skall utarbeta kan då spridas och användas som diskussionsunder- lag.

För att kvalitetsmässigt förbättra kassornas utredningar och även effektivisera utredningsarbetet bör ytterligare utbildning genomföras. Utredningen har i första hand diskuterat behovet av utbildning inom tre områden nämligen ergonomi, yrkesmedicin och fotografering/video- upptagning.

Att utreda arbetsmiljöförhållanden i ett ärende rörande besvär eller sjukdom i rörelse- och stödjeapparaten kräver, förutom intervjuteknik och kunskap om arbetslivet, också ergonomiska kunskaper. För att kvaliteten på utredningarna skall kunna höjas bör kassornas utredare ges grundläggande kunskaper i ergonomi. En utbildning bör enligt ut- redningens uppfattning bl. a. innehålla avsnitt om arbetsfysiologi och anatomi och även behandla frågor kring skadliga effekter av olika be- lastningsfaktorer. Förbättrade kunskaper på dessa områden kan förvän- tas leda till effektivare utredningar med snabbare handläggning som följd.

RFV bör därför, förslagsvis tillsammans med ASS, utreda vilken typ av utbildning som kan anses vara mest lämpad för kassans utredare och vid behov utarbeta ett utbildningsmaterial. Utbildningen bör om möjligt ske centralt i RFV:s regi.

På vissa högskolor genomförs i dag olika översiktskurser i yrkesme- dicin. RFV bör tillsammans med yrkesmedicinsk expertis sammanställa en kurs med sikte på de speciella kunskapsbehov som finns på försäk- ringskassorna. Kurserna, som bör genomföras centralt i RFV:s regi med externa föreläsare, bör innehålla avsnitt om epidemiologi, toxikologi, riskbedömning, diagnostik m. m. En preliminär bedömning av en yrkes- medicinsk expert, professor Olav Axelson, ger vid handen att en utbild- ningsomgång lämpligen bör omfatta två föreläsningsperioder om var- dera cirka tre dagar.

Det beslutsunderlag som föreläggs pensionsdelegationen för beslut rörande en skada, t. ex. av typen rygg- och ledbesvär, förbättras ofta avsevärt om den skriftliga redogörelsen av den försäkrades arbetsförhål- landen kan kompletteras med bildmaterial. Kassorna använder i varie- rande utsträckning olika tekniska hjälpmedel, t. ex. stillbildskamera och videoutrustning, för att dokumentera speciellt svårbeskrivna arbeten och arbetsmoment. För att stimulera kassorna till en ökad användning av olika tekniska hjälpmedel i utredningsarbetet bör RFV tillsammans med sakkunniga från t. ex. ASS utarbeta ett utbildningsmaterial på om- rådet. Utbildningsmaterialet bör ge grundläggande kunskaper om hur fotografering eller filmupptagning bör gå till för att det som upptagits skall kunna användas vid en bedömning av ett arbetes eventuella skad- lighet.

4.3. Utredningen av arbetsskadeärenden

4.3.1. Arbetsplatsutredning

Till grund för bedömningen av om en försäkrad varit utsatt för ”annan skadlig inverkan” -i arbetet skall ligga en utredning av de miljöfaktorer den försäkrade varit utsatt för i sitt arbete. De uppgifter som lämnas på blanketten ”ANMÄLAN om arbetsskada” (FKF 9210) eller på eventuell bilaga till denna är sällan så uttömmande att de utan komplettering kan utgöra underlag för beslut i ett arbetssjukdomsärende.

Yrkesskadeförsäkringskommitten anförde i sitt betänkande SOU l975z84 (5.99) att förvaltningsmyndighet enligt förvaltningslagen har skyldighet att vägleda en person för att t. ex. avhjälpa brister i ansökan men att det inte föreskrivs någon skyldighet för myndigheten att ex officio komplettera en ansökan med olika utredningar. Vidare anförde dock kommittén:

När det gäller socialvårdsområdet och socialförsäkringsområdet har det emeller— tid sedan länge varit praxis att de tillämpande myndigheterna självmant svarar för att tillfredsställande underlag föreligger innan ett ärende prövas i sak. Denna utredningsplikt har ansetts följa av hänsyn till de allmänna uppgifter som myn- digheterna på det sociala området har. Knapphändiga eller ofullständiga uppgif- ter från en yrkesskadads sida har alltså i praktiken inte godtagits av RFV, FR eller FD utan myndigheterna har trätt i verksamhet och föranstaltat en komplettering av uppgifterna till dess att tillfredsställande underlag förelegat för en prövning av ärendet i sak. En sådan utredningsplikt för tillämpningsmyndigheterna bör givet- vis gälla även efter ikraftträdandet av en ny lagstiftning.

Försäkringskassan skaffar sig i de flesta fall kunskap om den försäkrades arbetsmiljö genom den information som inhämtas från den försäkrade själv. Oftast sker detta genom att kassans utredare intervjuar den försäk- rade. Beroende på vad som är lämpligt i det enskilda fallet sker intervjun per telefon eller vid den försäkrades besök på kassan. Yrkesskadeförsäk- ringskommittén anförde (s. 100):

Liksom hittills bör den skadades egna uppgifter om de faktiska omständigheterna kring ett skadefall i princip godtas. Endast om det finns skäl att misstänka att uppgifterna är oriktiga bör vederbörande försäkringskassa söka närmare utreda vad som verkligen inträffat. Det ligger i sakens natur att full bevisning härom inte alltid kan erhållas. För rätt till ersättning har hittills inte krävts mera än att det efter utredningen inte längre finns anledning att tvivla på den skadades uppgifter. Enligt kommitténs mening bör denna bedömningsprincip alltjämt gälla.

Utan att kassan finner skäl att misstänka att felaktiga uppgifter lämnats kan kassan ändå, speciellt när det gäller de ”nya sjukdomarna”, behöva vända sig till uppgiftslämnare på den skadades arbetsplats, t.ex. arbets- givare, arbetsledare, skyddsombud eller arbetskamrater, för att komplet- tera utredningen.

Hjälp med utredning av skadlig inverkan kan kassan få i varierande omfattning i olika ärenden och ärendetyper av bl. a. yrkesinspektionen, företagshälsovården, företagets skyddsorganisation och yrkesmedicins- ka kliniken.

RFV har utarbetat ett utbildningsmaterial, Kurs i arbetsplatsutred- ning (FKF 9813), för att ge grundläggande kunskaper på området. I materialet ingår bl. a. ”checklistor” med frågeställningar som kan vara relevanta vid utredning av vissa sjukdomar. Vad som speciellt skall utredas blir i varje enskilt fall beroende på vilken typ av skada eller sjukdom som drabbat den försäkrade. I RFV:s utbildningsmaterial an- ges hur en utredning bör gå till och vilken information den skall ge beslutsfattaren. Ur materialet kan i korthet följande återges om utred- ningen av de mest frekventa arbetssjukdomsgrupperna.

Rygg- och ledbesvär

Vid besvär i rörelse- och stödjeapparaten (diagnosgrupperna rygg- och ledbesvär, tendinit, epicondylit, myalgi, reumatiska sjukdomar samt bursit) skall kassans utredning syfta till att ge en samlad bild av den försäkrades arbete speciellt med avseende på

_ arbetsplatsens utformning

verktygs och maskiners beskaffenhet och funktion beskrivningar av arbetsmoment, arbetsställningar, arbetsrörelser i form av vridningar och böjningar samt lyft. Frekvenser av rörelser och tyngd på lyft skall anges.

I inledningsskedet av utredningen av dessa ärendetyper har kassan möjlighet att till den försäkrade sända frågeblanketten ”FÖRFRÅGAN — rygg, leder och muskler” (FKF 9226). Den av den försäkrade ifyllda blanketten innehåller sällan tillräcklig information för ett beslut men ger, tillsammans med anmälningsblanketten. utredaren en grund för den fortsatta utredningen.

Vid sjukdom/skada i rörelse- och stödjeapparaten sker den fortsatta utredningen ofta genom en eller flera intervjuer med den skadade. Att utredaren besöker den skadades arbetsplats förekommer inte i någon större utsträckning. Docenten Antoinette Hetzler och forskningsassi- stenten Kjell E. Eriksson anger i sin rättssociologiska studie Arbetsska- deförsäkringens tillämpning (s. 1 14) att arbetsplatsbesök företas i 5,1 % av ärendena rörande rygg- och ledbesvär. I samma studie anges att skyddsombud på den skadades arbetsplats kontaktas i 3,9 % av fallen och att arbetsgivare eller representant för arbetsgivaren kontaktas i 10,4 % av fallen. Yrkesinspektionen har enligt studien kontaktats i 0,9 % av fallen.

Kassorna utnyttjar den lokala företagshälsovården i mycket varieran- de grad när det gäller utredning av skadlig inverkan vid olika ortopedis- ka diagnoser. En del kassor har ett väl utbyggt samarbete, medan andra endast har sporadiska kontakter.

Lungsjukdomar

Lungsjukdomar (pneumokonioser, t. ex. pleuraplaques, asbestos och silikos) har ofta lång latenstid, dvs. tiden från det den skadade först

exponerats för skadliga ämnen och till dess skadan blir iakttagbar. Detta gör att expositionsförhållandena ofta kan bli svåra att fastställa. Genom intervjuer med den försäkrade och hans arbetsgivare, ofta rör det sig om tidigare arbetsgivare, går det många gånger att i efterhand få fram godtagbara uppgifter.

1 de fall gamla arbetsplatser försvunnit eller arbetsgivare lagt ner verksamheten kan kontakt med yrkesinspektion, fackförening eller branschorganisation ge uppgift om eventuell förekomst av skadliga äm- nen. Det finns också yrken och yrkesgrupper där man mot bakgrund av tidigare erfarenhet på sannolika skäl kan utgå från att exposition för visst ämne, t. ex. asbest eller kvarts, förekommit.

I ärenden rörande pneumokonioser har kassorna ofta god hjälp av de utredningar som görs på t. ex. lungklinik eller yrkesmedicinsk klinik. För att läkare skall kunna sätta rätt diagnos vid konstaterade lungförånd- ringar måste bl. a. en noggrann expositionsutredning göras.

Icke allergiska eksem

Vid icke allergiska eksem skall kassans utredning i första hand syfta till att beskriva den försäkrades arbete speciellt med avseende på de hudir- riterande arbetsmoment som förekommer. Förhållanden som skall bely- sas är: I:] vilka kontakter med skadliga ämnen som förekommer El hur dessa kontakter sker 121 hur ofta de sker El om försämringar sker vid dessa typer av arbeten Osv.

I utlåtanden från dermatolog tas ofta frågan om eksemets uppkomstsätt upp till diskussion. Detta är nödvändigt för att läkaren skall kunna ge sin patient förebyggande (profylaktiska) råd. En sådan utredning är natur- ligtvis av största intresse för kassan.

Allergiska eksem

För att skilja ett allergiskt eksem från ett icke allergiskt eksem utförs tester med olika preparat för att utröna om någon känslighet för ett eller flera specifika ämnen föreligger. Om en allergisk reaktion för något ämne kan konstateras försöker man spåra ämnet i den skadades miljö. Liksom när det gäller de icke allergiska eksemen har läkare och försäk- ringskassa, om dock från skilda utgångspunkter, samma intresse att spåra eksemets uppkomst. Undersökningsresultat redovisade i läkarut- låtanden ellerjournaler har ofta avgörande betydelse för försäkringskas- sans beslut i denna typ av ärenden.

Enligt Hetzler/Eriksson (a a s. 116) gör kassans utredare arbetsplats- besök endast i 0,2 % av eksemfallen. Denna låga andel beror nog till viss del på att den medicinska utredningen i denna diagnosgrupp många gånger penetrerar frågan om skadlig inverkan. Dessutom är de miljöför- hållanden som skall utredas och beskrivas relativt sett mer lämpade för intervjuformen.

Hörselskador

En hörselskada konstateras ofta först långt efter det att den försäkrade varit utsatt för skadligt buller. Exakta uppgifter om bullernivåer i enskil- da fall kan därför vara svåra att få fram

Anmälan om hörselskada inkommer för det mesta först efter det att en hörselnedsättning konstaterats vid en audiologisk undersökning av den försäkrade. På blanketten för läkarutlåtande vid hörselskada (FKF 9222) skall intygsutfärdande läkare, förutom att redovisa undersök- ningsfynd, också redovisa den skadades yrkesan.amnes. Därvid skall anges typ av arbete och tidsperioder i kronologisk ordning samt buller- nivån om denna är känd. Om den i läkarutlåtandet lämnade yrkesanam- nesen inte ger ett tillräckligt underlag för beslut kompletteras materialet genom kontakt med den försäkrade. För detta ändamål finns en särskild blankett (FKF 9245). Uppgifter om bullernivån i olika typer av arbeten kan ofta inhämtas från yrkesinspektionen.

Luftrörsbesvär

Skadlig inverkan i samband med luftrörsbesvär utgörs av olika ämnen i luften som ger upphov till andningsbesvär. Besvären, som även kan vara av allergisk natur, kräver ofta en grundlig medicinsk utredning där läkaren försöker utröna sjukdomens uppkomst. En sådan utredning är naturligtvis betydelsefull för kassan.

Finner man att den försäkrade blivit känslig för ett specifikt ämne skall utredningen ge svar på om ämnet i fråga förekommer i arbetsmil- jön. Har den försäkrade drabbats av luftrörsbesvär som inte är av aller- gisk typ skall utredningen inriktas på att beskriva den materialhantering och de ämnen som finns i miljön och som kan ge upphov till andnings- besvär. Ett bra beslutsunderlag utgör ofta de miljötekniska mätningar av dammkoncentrationer m. m. i den försäkrades arbetsmiljö som kan gö- ras av yrkesinspektion eller företagshälsovård.

Smitta och förgiftning

Utredningen av eventuell skadlig inverkan vid uppkommen smittsam sjukdom eller förgiftning bygger oftast på de uppgifter den försäkrade lämnar om kontakt med den troliga smittkällan eller hanteringen av det giftiga ämnet. Kompletterande upplysningar inhämtas på arbetsplatsen. Vid denna typ av skador kan utredning av arbetsmiljön ha gjorts av yrkesinspektion, hälsovårdsnämnd eller företagshälsovård. Resultatet av en sådan utredning kan naturligtvis ingå i beslutsmaterialet.

Vibrationsskada

Utredningen vid vibrationsskada skall innehålla uppgifter om under hur lång tid och hur ofta den försäkrade arbetat med vibrerande verktyg, hur många timmar per dag, vilka verktyg som använts samt vilket eller vilka material som bearbetats. Uppgift om olika verktygs egenskaper kan inhämtas från yrkesinspektion, branschorganisationer och tillverkare.

Cancer

En eventuell skadlig inverkan vid uppkommen cancer får på grund av sjukdomenslatenstid ofta sökas åratal tillbaka. Detta gör att det kan vara svårt att få fram precisa uppgifter om exponeringsförhållanden.

Den försäkrade själv är naturligtvis den viktigaste uppgiftslämnaren. Skyddsorganisation, fackförening och arbetsgivare kan ge komplette- rande uppgifter. Utredningar eller undersökningar av arbetsmiljön kan tidigare ha gjorts av företagshälsovård, yrkesinspektion, hälsovårds- nämnd eller annan. *I de fall en sådan utredning finns bör den naturligt- vis ingå i beslutsunderlaget.

Lösningsmedelspåverkan

Utredningen i ett ärende rörande anmäld skada till följd av arbete med lösningsmedel skall innehålla en uttömmande beskrivning av de arbeten där den försäkrade varit utsatt för exposition. Eftersom alla arbeten där den försäkrade kommit i kontakt med lösningsmedel tas med i utred- ningen kommer denna ofta att sträcka sig långt tillbaka i tiden.

Om den försäkrade utretts på yrkesmedicinsk klinik eller liknande får kassan ett material som ofta bl. a. innehåller en fullständig arbetsanam- nes och expositionsutredning.

En utredning avseende exposition skall innehålla uppgifter om vilka lösningsmedel den försäkrade varit utsatt för och om blandningar av olika medel förekommit. Vidare skall anges under vilka perioder den försäkrade arbetat med dessa medel och hur ofta och hur länge under dessa perioder. Arbetsmetoder, typ av arbetslokaler samt vilka skydds- åtgärder som vidtagits hör till det som också måste ingå i utredningen.

Eftersom kassans utredningar i dessa sammanhang rör miljöförhål- landen som kan vara svåra att långt i efterhand beskriva är det av stor vikt att kassan efterforskar mätningar och undersökningar som yrkesin- spektionen eller företagshälsovården kan ha gjort på den aktuella arbets- platsen.

Hjärtsjukdomar

Bland de faktorer som kan utlösa hjärtbesvär, t. ex. hjärtinfarkt, har i olika specialistutlåtanden till FÖD nämnts bland annat fysiskt och psy- kiskt ovanligt ansträngande arbetsförhållanden. Tillräckliga uppgifter om sådana ansträngande arbetsmoment kan kassan oftast få direkt av den försäkrade. Vissa förhållanden måste kanske utredas närmare ge- nom kontakt med skyddsombud och arbetsgivare.

Psykiska och psykosomatiska sjukdomar

Uppgifter om vilka förhållanden i arbetet som anses ha orsakat psykisk eller psykosomatisk sjukdom inhämtas ofta vid intervju med den försäk- rade. Om den försäkrade fortfarande är sjukskriven under psykisk dia- gnos kan det vara lämpligt att utredaren först tar kontakt med den behandlande läkaren för att med denne diskutera om det finns några

invändningar ur medicinsk synpunkt mot att utredningen görs innan ett tillfrisknande skett.

De bakomliggande förment skadliga faktorerna i denna typ av åren- den är ofta svåra att beskriva och mäta. Detta gör att utredaren kan behöva ta kontakt med även andra på den försäkrades arbetsplats, såsom arbetskamrater, skyddsombud, arbetsledning och arbetsgivare.

Utredning av skadlig inverkan i dessa ärenden blir speciell genom att vissa med arbete eller arbetsförhållanden sammanhängande omständig- heter som otvivelaktigt kan ge upphov till psykiska besvär anses vara av sådan art att de i förarbetena till LAF (prop. 1975/76:197 s.9l) har undantagits från vad som enligt LAF kan anses utgöra ”skadlig inver- kan”. Rätt till LAF-ersättning föreligger inte om den psykiska störning- en beror på företagsnedläggelse, arbetstvister, byte av arbetsuppgifter, svikna befordringsförhoppningar, bristande uppskattning av arbetsin- satser eller allmän vantrivsel med arbetsuppgifter och arbetskamrater. Kassans utredning måste mot bakgrund av detta också klargöra om sådana omständigheter gett upphov till sjukdomen.

4.3.2. Medicinsk utredning

För utredningen av ett arbetsskadeärende fordras inte sällan att försäk- ringskassor och försäkringsdomstolar har medicinsk expertis till sitt förfogande.

Vad först gäller försäkringskassorna skall dessa enligt 135 FASP inhämta läkarutlåtande om anmäld arbetsskada. Sådant utlåtande in- hämtas från läkare som har behandlat den försäkrade eller som kan lämna uppgifter av betydelse för ärendets avgörande.

I betänkandena SOU 1980:22, Utbyggnad av yrkesmedicinen, och SOU 1983232, Företagshälsovård åt alla, har 1976 års företagshälso- vårdsutredning föreslagit en utbyggnad av yrkesmedicinen på såväl läns- som regionsjukvårdsnivå och av företagshälsovården. Enligt för— slagen skall företagshälsovården ha en mycket central uppgift i arbets- skadeutredningar och som skäl anförs bl. a. att företagshälsovården har speciella förutsättningar genom sin tillgång till såväl miljö- som hälso- aspekten. Även de yrkesmedicinska klinikerna föreslås få till uppgift att bl. a. utreda samband mellan arbetsmiljö och ohälsa. Regionklinikerna förutsätts därvid inrikta sin verksamhet på särskilt avancerat utrednings- arbete.

RFV hari U-handbok 1, avsnitt UA 70.10, tagit in en förteckning över ett antal läkare som visat intresse för att ställa upp som försäkringskas- sornas '”riksexperter” vid den medicinska utredningen av svårbedömda arbetssjukdomsärenden. Förteckningen omfattar tio läkare. Dessa före- träder olika medicinska specialiteter. Uppdragen som riksexpert inom områdena vibrationsskador/neurologiska skador och ryggbesvär/ ledbesvär är för närvarande vakanta.

I försäkringskassorna finns en eller flera förtroendeläkare som bl. a. skall biträda vid utredning och bedömning av försäkringsfall och i förekommande fall inhämta kompletterande uppgifter från behandlan- de läkare. Samråd skall ske med förtroendeläkare då dennes medicinska

bedömning anses erforderlig. Detta gäller exempelvis då osäkerhet råder beträffande samband mellan skadlig inverkan och den försäkrades ska- da, sjukskrivningstidens längd i förhållande till skadans art samt bety— delsen av ändrad diagnos under pågående sjukskrivningstid. Förtroen- deläkarens funktion är alltså att vara rådgivande i frågor som kräver medicinsk sakkunskap men han skall inte deltaga i den rent försäkrings- mässiga bedömningen. Utredningen har i sitt arbete noterat stora skill- nader mellan olika kassor och föredragande i pensionsdelegation när det gäller att utnyttja förtroendeläkarnas tjänster. Vissa kassor/föredragan- de synes höra en förtroendeläkare i praktiskt taget alla sjukdomsärenden medan i andra fall förtroendeläkare hörs endast undantagsvis. Valet av arbetsmetod styrs ofta av uttalade krav eller önskemål från vederböran- de pensionsdelegation.

I varje pensionsdelegation ingår två av RFV utsedda läkare. Något krav på särskild specialistkompetens föreligger inte men vid tillsättning- en eftersträvas naturligtvis en kombination av läkare med kunskap från olika områden.

Enligt Hetzler/Erikssons rättssociologiska studier är det allt över- skuggande fyndet att medicinsk vägledning saknades i en stor del av ärendena. Därvid framkom att försäkringskassorna fattade slutligt be- slut i åtskilliga ärenden utan att någon av de konsulterade läkarna i sina utlåtanden tagit upp en diskussion i sambandsfrågan. För t. ex. rygg- och ledbesvär utgjorde år 1981 denna andel 37 procent.

Mot bakgrund av den ogynnsamma balansutvecklingen i försäkrings- kassorna begärde RFV i december 1983 uppgift från kassorna om vilka faktorer som haft betydelse för den uppkomna situationen. Några kassor åberopade därvid bristande tillgång till medicinsk expertis, företrädesvis i ortopedi.

Vad härefter gäller försäkringsdomstolarna skall dessa enligt 8 9" för- valtningsprocesslagen tillse att ett mål blir så utrett som dess beskaffen- het kräver. Enligt 24 å samma lag får rätten inhämta yttrande över fråga som kräver särskild sakkunskap från myndighet, tjänsteman eller den, som eljest har att gå till handa med yttrande i ämnet, eller anlita annan sakkunnig i frågan. Regeringen har förordnat ett antal läkare att såsom särskilda sakkunniga tillhandagå försäkringsöverdomstolen med utlå- tanden i medicinska frågor. På motsvarande sätt har regeringen förord- nat ett antal andra läkare för försäkringsrätterna.

En undersökning av de mål som under tiden oktober 1983 — mars 1984 avgjorts av försäkringsrätten för Södra Sverige visar att väntetiden på ett sakkunnigutlåtande varierar i hög grad från ett mål till ett annat och att den i genomsnitt är omkring sex månader. För utlåtande från specialist i ortopedi är den genomsnittliga väntetiden närmare åtta må- naden

Overväganden

Enligt 135 FASP skall försäkringskassan inhämta läkarutlåtande om anmäld arbetsskada. Av RFV:s S-handbok 2, avsnitt BC 40.15, följer att läkarintyg normalt skall inhämtas först om det kan antas att sjukskriv-

ningen kommer att sträcka sig över 90:e dagen. Frågan om behov av läkarutlåtande tas upp i kassan på 60:e dagen och, om då inte kan bedömas om sjukskrivningen kommer att sträcka sig över samordnings- tiden. ånyo på 80:e dagen. I avsnitt 4.3.3 föreslår utredningen att läkar- utlåtande skall begäras först sedan samordningstiden löpt ut. RFV:s handboksanvisningar börjusteras med hänsyn till det sagda.

En utbyggnad av företagshälsovården och yrkesmedicinen i enlighet med företagshälsovårdsutredningens förslag kommer i väsentlig män att kunna bidra till förbättrade utredningar hos kassorna. Företagsläkare och yrkesmedicinare har särskilda förutsättningar att göra väl under- byggda bedömningar i olika avseenden. Om företagshälsovården och yrkesmedicinen ges tillräckliga resurser för att lämna det biträde åt kassorna som förutsatts, kommer kassornas tillgång till medicinsk exper- tis att förbättras avsevärt. Det ankommer på RFV att svara för att förutsättningar skapas för kassorna att kunna etablera ett gott samarbete med företagshälsovården och yrkesmedicinen.

Gruppen med ”riksexperter” åt försäkringskassorna framstår som underdimensionerad och förteckningen bör utökas med såväl fler me- dicinska specialiteter som med fler specialister inom varje ämnesområ- de. Även denna uppgift bör i första hand ankomma på RFV.

Den bristande tillgången på förtroendeläkare utgör i vissa kassor en flaskhals i ärendehandläggningen. Ett genomförande av förslaget från utredningen om förtroendevalda i försäkringskassorna (SOU 1985:21) att läkare inte enbart i denna egenskap skall ingå som ledamöter i socialförsäkringsnämnd skulle medföra ett ökat krav på medicinsk ut- redning i beredningsskedet. Detta skulle leda till en ytterligare ökad belastning på förtroendeläkarna och medföra behov av fler förtroende- läkare. För att möta denna situation fordras snabba och kraftfulla åtgär— der från RFV:s sida. Efter hand som rättstillämpningen kommer att vinna stadga torde dock en viss återhållsamhet med förtroendeläkarkon- sultationer vara möjlig.

Rekryteringen av förtroendeläkare kan troligen underlättas genom att sådant arbete tillmäts ett meritvärde vid tillsättning av läkartjänster. RFV bör undersöka möjligheterna för läkare atti olika sammanhang få tillgodoräkna sig arbetet som förtroendeläkare.

För att undvika missförstånd bör termen förtroendeläkare ersättas av termen rådgivande läkare.

Samarbetet mellan kassorna och AMF synes kunna utvidgas. Olycks- fallsärenden prövas normalt av AMF eller vederbörande myndighet/ trygghetsnämnden utan att något beslut från kassan avvaktas. För att i vissa fall undvika dubbelarbete borde den utredning som görs hos AMF och trygghetsnämnden kunna tillställas vederbörande kassa. Enligt ut- redningens uppfattning kan t. ex. tillgång till AMF:s och trygghetsnämn- dens kompletterande medicinska utredningar ge kassorna bättre besluts- underlag i vissa sambandsbedömningar och i vissa ärenden rörande livränta. De närmare formerna för samarbetet bör fastställas genom en överenskommelse mellan RFV, AMF och trygghetsnämnden. AMF:s och trygghetsnämndens kostnader bör ersättas enligt grunder som över- enskommes mellan parterna; jfr RFFS l979:20.

De skilda listor av sakkunniga som nu finns för å ena sidan FÖD och å andra sidan försäkringsrätterna bör ersättas av en gemensam förteck- ning av sakkunniga för samtliga försäkringsdomstolar. Några avgöran- de skäl för skilda förteckningar finns inte. Genom en gemensam förteck- ning ökar förutsättningarna för enhetliga bedömningar mellan instan- serna och för flexibilitet vid t. ex. stor arbetsbelastning av vissa sakkun- niga. Vidare måste fler sakkunniga, främst ortopeder, förordnas.

4.3.3. Formulärfrågor

De formulär för läkarutlåtanden som används av försäkringskassan vid kontakt med de skadades läkare har i allt väsentligt haft samma innehåll alltsedan LAF trädde i kraft. Kritik har från ett flertal olika utgångs- punkter riktats mot formulärets avfattning som kanske i vissa fall bidra- git till att läkaren inte lämnat en fullständig redogörelse för sin uppfatt- ning om arbetsskadefallet.

Hetzler/Eriksson konstaterar i sin rättssociologiska studie att den läkare som lämnat det första utlåtandet inte diskuterar sambandsfrågan i 62 % av fallen rörande rygg- och ledbesvär. Hetzler/Eriksson föreslår att läkarna skall ges en utökad och förbättrad utbildning samt att läkarna skall åläggas att avge synpunkter på de centrala frågeställningarna rö- rande skadlig inverkan och orsakssamband.

Frågor om behovet av information till läkarkåren har också diskute- rats då arbetsskadeutredningen hört olika medicinska experter. Samtliga experter har varit ense om att informationen till de intygsutfärdande läkarna bör förbättras. Man har då avsett såväl kunskap om arbetsska- deförsäkringens centrala begrepp ”skadlig inverkan” och ”samband” som vilken information ett läkarutlåtande vid arbetsskada bör förmedla.

Utredningen konstaterar att det mot bakgrund av vunna erfarenheter i handläggningen och den praxisutveckling som skett kan vara dags att göra en översyn av formulären för läkarutlåtanden. För utredningen framstår det som naturligt att i detta sammanhang även granska rutiner- na för infordrande av utlåtanden.

Överväganden

De nuvarande formulären för läkarutlåtandena vid "Arbetsskada —- olycksfall” (FKF 9220) och vid ”Arbetsskada — sjukdom” (FKF 9221) bör inledningsvis ersättas av ett ”Läkarutlåtande inför utredning av anmäld arbetsskada”. Detta utlåtande bör vara det första som begärs in från behandlande läkare för bedömning av den anmälda arbetsskadan. Eftersom utlåtandet skall användas både för olycksfall och för arbets- sjukdomar behöver handläggaren på försäkringskassan inte bedöma vilken av blanketterna FKF 9220 eller FKF 9221 som är den rätta i det enskilda fallet.

Det nya utlåtandet bör i första hand avse att ge utredaren ett medi- cinskt underlag för den fortsatta utredningen, speciellt vad avser frågan huruvida skadlig inverkan förelegat i den försäkrades arbete. Sålunda bör bara uppgifter om anamnes, subjektiva besvär och objektiva fynd,

prognos samt diagnos begäras. Läkaren bör också ges möjlighet att ange om diagnosen är osäker.

Några försäkringsmässiga aspekter bör inte tas upp på detta tidiga stadium eftersom någon tillfredsställande utredning om skadlig inver- kan sällan finns redan i detta skede.

Mot bakgrund av att ärendetillströmningen och därmed också hand- läggningstiden ökat kan det ifrågasättas om försäkringskassan har behov av att begära in ett läkarutlåtande redan under samordningstiden. Detta jämte förhållandet att uppskattningsvis en tredjedel av alla sjukpenning- fall som överstiger 60 dagar avslutas mellan den 60:e och 90:e dagen gör att gällande rutiner för infordrande av det första läkarutlåtandet i ett arbetsskadeärende bör ses över.

Det första läkarutlåtandet bör i fortsättningen infordras först efter det att samordningstiden gått till ända och inte som nu på den 60:e alterna- tivt 80:e dagen. Den föreslagna ordningen kommer i de flesta enskilda fall att enbart marginellt förlänga handläggningstiden. Belastningen på läkarna kan däremot förväntas minska i och med att kassan endast infordrar utlåtanden i ärenden som skall prövas försäkringsmässigt.

Utöver det föreslagna utlåtandet ”inför utredning av anmäld arbets- skada” bör ytterligare två formulär för läkarutlåtanden utarbetas. Dessa bör anpassas till det behov av medicinsk information som föreligger för att kunna avgöra ett arbetsskadeärende och bör benämnas ”Läkarutlå- tande för bedömning av arbetssjukdom” respektive ”Läkarutlåtande för bedömning av arbetsolycksfall”.

En begäran om ”Läkarutlåtande för bedömning av arbetssjukdom” bör inte sändas till den behandlande läkaren förrän utredningen av den skadades arbetsplatsförhållanden är utförd. En kopia av utredningen bör bifogas en sådan begäran. En omarbetning av formuläret så att det bättre följer den för LAF gällande principen med bedömning i två steg och en ändrad handläggningsordning kommer att ge den behandlande läkaren bättre förutsättningar att ge sin syn på frågan huruvida en arbetsskada föreligger.

Den behandlande läkarens bedömning av skadlig inverkan kommer enligt förslaget fortsättningsvis att ske på grundval av i princip samma arbetsplatsutredning som skall utgöra underlag för delegationens beslut. Detta kommeri många fall att innebära en bättre och inte minst en mer tillförlitlig bedömning från läkarens sida. I fortsättningen kommer också läkarens sambandsbedömning att göras i ett senare skede i sjukfallet än vad som sker i dag. Att så blir fallet kommer troligen att leda till betydligt säkrare bedömningar. Detta gäller inte minst bedömningen av sam- bandsfrågan vid olika försämringar (symtomutlösningar) av icke arbets- relaterade sjukdomar där läkaren, enligt förslaget, först får följa sjuk- domsförloppet en längre tid och sedan, på grundval av gjorda iakttagel- ser, kan dra slutsatser i sambandsfrågan.

Den väsentliga informationen för en riktig bedömning av ett olycks- fallsärende kan ofta hämtas ur anamnesen eller den behandlande läka- rens uppfattning i sambandsfrågan. Dessa frågor bör därför ges stort utrymme på formuläret för ”Läkarutlåtande — för bedömning av arbets- olycksfall”.

Det finns för närvarande inte anledning att tillskapa några ytterligare formulär för läkarutlåtanden i arbetsskadeärenden. Om utredaren eller beslutsfattaren anser sig behöva ytterligare medicinskt underlag kan detta införskaffas genom att utredaren vänder sig till den behandlande läkaren med konkreta och preciserade frågor kring det han vill ha belyst. RFV bör i utbildning och handböcker betona nödvändigheten av att utredarna formulerar sina frågor på t. ex. formuläret ”FÖRFRÅGAN hos läkare” (FKF 6530) i stället för att slentrianmässigt infordra ett nytt läkarutlåtande. Detta gäller speciellt då den försäkrade anmält recidiv av tidigare anmäld eller godkänd skada. De frågor som då måste belysas är mycket beroende på förhållandena i varje enskilt fall och att då använda olika standardformulär är inte lämpligt.

För att öka läkarnas förutsättningar att avge läkarutlåtanden som är bättre avpassade både till reglerna för hur en arbetsskada skall bedömas och beslutsfattarens behov av information bör RFV i samråd med berör- da parter utarbeta en särskild bilaga med anvisningar för ifyllande av läkarutlåtande vid arbetsskada. Bilagan med anvisningar är tänkt att bifogas begäran om utlåtande. Anvisningarna måste givetvis ses över tid efter annan mot bakgrund av gjorda erfarenheter och ändringar i praxis.

Bilagan bör förses med information på bägge sidorna. På framsidan bör informationen direkt ta sikte på vad läkaren bör känna till och särskilt beakta vid ifyllandet av utlåtandet. På bilagans baksida bör lämnas en mer allmän redogörelse för LAF.

Anvisningarna på bilagans framsida kan lämpligen följa det nyutfor- made läkarutlåtandets disposition och därmed under rubriken Anamnes börja med en förklaring av anamnesens betydelse och vilken typ av anamnes den som skall göra en försäkringsmässig bedömning är betjänt av att få. Därefter bör beskrivas behovet av att läkaren under rubriken Skada lämnar ett noggrant status med, beroende på förhållandena i det enskilda fallet, angivande av rörelseinskränkning, smärtlokalisation osv.

Vikten av att kassan får tidiga impulser om rehabiliteringsbehov hos den skadade måste betonas under rubriken Prognos.

Under rubriken Diagnos skall läkaren vidare uppmanas att lämna en så preciserad diagnos som möjligt. Här bör också påpekas att läkaren bör ange om diagnosen är osäker. Likaså bör betonas att läkaren, lämp- ligen under rubriken Skada, anger vad en diagnosändring beror på om sådan ändring skett under sjukskrivningsperioden.

Vid beskrivning av Skadlig inverkan, som är centralt och i sig innehål- ler LAF:s generella skadebegrepp, bör bland annat betonas att begrep- pet avser i princip varje faktor i arbetsmiljön som kan påverka den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt och att skadlig inverkan i LAF:s mening anses ha förelegat när den skadebringande faktorns egenskaper är sådana att de sannolikt kan orsaka aktuell typ av skada eller påskynda förloppet hos en sjukdom som inte är arbetsbetingad eller utlösa symtom från (försämra) en icke arbetsrelaterad sjukdom. Det är kanske också nödvändigt att närmare definiera begreppet ”sannolikt” och därvid också ange skillnaden mellan en försäkringsmässig och en strikt medi- cinskt vetenskaplig bedömning i detta sammanhang. I avsnittet bör

också anges att bedömningen av skadlighet inte skall göras mot bak- grund av vad som är skadligt för den genomsnittlige försäkrade utan man skall vid sin bedömning ta hänsyn till den enskilde försäkrade och de svagheter han kan vara behäftad med på grund av sjukdom, ålder, tidigare skada eller liknande. Den enskilde är alltså populärt uttryckt ”försäkrad i befintligt skick". Som avslutning på detta avsnitt bör ges några kortfattade exempel på vad som i praxis ansetts utgöra skadlig inverkan vid bedömning av olika arbetssjukdomar.

Den sambandsbedömning som skall göras då skadlig inverkan bedömts föreligga bör likaså förklaras noga. Informationen i denna del bör ta sikte på att förklara det betydelsefulla i att läkaren anger vad han anser talar för respektive mot ett samband mellan skadlig inverkan och upp— kommen sjukdom eller skada. lnformationen bör också något ange att man vid symtomutlösningar av grundsjukdomar ofta måste diskutera vid vilken tidpunkt skäl börjar tala mot ett fortsatt samband. Även om läkaren i första hand skall ange skäl för och mot samband är ändå en beskrivning av bedömningen av samband, och en beskrivning av bevis- regeln, nödvändig i detta sammanhang. Här är det av ännu större vikt att betona att den försäkringsmässiga bedömningen på ett markant sätt skiljer sig från den medicinskt vetenskapliga.

I bilagan med anvisningar bör ges information om att läkaren under rubriken Övrigt kan ange övriga synpunkter som kan vara av intresse för bedömning av ärendet. Det kan här röra sig om allt från referenser till litteratur om forskning på området till t. ex. läkarens egna iakttagelser om huruvida liknande besvär uppträder 1105 den skadades arbetskamra- ter. Här kan läkaren också ange om han känner till att andra ärenden nyligen har anmälts eller befinner sig under utredning eller om liknande ärenden tidigare avgjorts av kassan.

På bilagans baksida bör ges en kortfattad allmänt hållen beskrivning av arbetsskadeförsäkringen. Redogörelsen kan av utrymmesskäl inte bli heltäckande men bör ändå kunna ge en något fördjupad insikt i arbets- skadeförsäkringen. Beskrivningen kan lämpligen avslutas med en litte— raturhänvisning till utredningar, propositioner, lagkommentarer och annat som mer utförligt beskriver försäkringen.

Det föreslagna innehållet i bilagan med anvisningar till läkarutlåtan- det vid arbetssjukdom kan till största delen även användas till det läka- rutlåtande som avser olycksfallsskador. Endast några smärre ändringar är nödvändiga för att anpassa texten till bedömningen av arbetsolycks- fall.

4.4. Specialisering inom försäkringskassorna

4.4.1. Nuvarande förhållanden

En grundläggande skillnad mellan lagen om allmän försäkring och lagen om arbetsskadeförsäkring är att den allmänna försäkringen beta- lar ersättning i form av sjukpenning eller förtidspension vid en nedsätt- ning av arbetsförmågan med minst hälften oavsett den bakomliggande

orsaken. För rätt till arbetsskadeersättning skall däremot orsaken till arbetsoförmågan kunna härledas till förhållanden i den skadades arbete. Handläggningsmässigt innebär detta en skillnad både i tekniken att utreda ett ärende och i målet för utredningen. Mot bakgrund av detta har olika former av specialisering prövats av försäkringskassorna i olika omgångar.

Under senare år har en fortlöpande decentralisering av handläggning- en av ansökningar om förtidspension skett på kassorna. Dessa ärende- typer utreds nu vid utredningssektionerna på kassornas lokalkontor. Kvar på utredningsavdelningarna vid centralkontoren finns handlägg- ningen av ansökningar om handikappersättning och vårdbidrag samt arbetsskadeärenden. De organisationsförändringar som har skett på kassorna har alltså kommit att innebära en viss specialisering av hand- läggarna. För närvarande fördelas på de flesta centralkontor samtliga ärendetyper, alltså även arbetsskador, mellan alla utredare och sektio- ner. På kassor med en sådan handläggningsordning fattar också samtliga delegationer beslut i arbetsskadeärenden.

Ärende avseende fråga huruvida en försäkrad har ådragit sig arbets- skada till följd av annat än olycksfall och avseende livränta till försäkrad skall i kassan avgöras av pensionsdelegation. Delegationerna avgör vi- dare frågor om rätt till förtidspension, handikappersättning och vård- bidrag. 1 Stockholmskassan finns delegationer som i första hand beslutar i arbetsskadeärenden. I övrigt förekommer ingen specialisering bland delegationerna utan varje delegation beslutar i samtliga ärendeslag.

4.4.2. Överväganden

En specialisering av vissa utredare och pensionsföredragande kan under en övergångsperiod i ett besvärligt balansläge medföra vissa fördelar vad avser ökad kunskap och effektivitet och utredningen vill speciellt peka på följande.

Ett ökat samarbete mellan kassan och företagshälsovården kräver att kassan prioriterar på så sätt att endast de ärenden där kassan inte själv kan utreda den försäkrades arbetsförhållanden kommer att remitteras till företagshälsovården för arbetsplatsutredning. Kassan måste också vid varje begäran om medverkan från företagshälsovården noga definie- ra vad den vill ha belyst genom företagshälsovårdens utredning. Den ökade kunskap hos handläggaren som blir följden av en specialisering kan därvid underlätta formulerandet av relevanta frågeställningar. En specialiserad handläggare får också goda möjligheter att skaffa sig en rad mycket viktiga informella kontakter ute på arbetsplatserna med t. ex. företagsläkare, skyddsombud och skyddsingenjörer.

En fullständig prövning av ett ärende enligt LAF kräver ett ställnings— tagande till om en viss skada/sjukdom uppkommit, påskyndats i sitt förlopp eller börjat ge symtom till följd av skadliga faktorer i den skadades arbete. Detta ställer stora krav på att handläggaren kan följa den kunskapsutveckling som sker inom forskningsområdet ”arbets- miljö — ohälsa”. Att utreda ett ärende kräver ofta kompletteringar av det medicinska materialet. Utredaren har lättare för att vända sig till den

behandlande läkaren för att ställa kompletterande frågor eller begära preciseringar, t. ex. vad avser diagnosen, om han själv har goda kunska- per på området. En handläggare bör alltså kunna ta konstruktiva initia- tiv i dessa sammanhang. Kompletteringar sker alltför ofta genom att ett nytt läkarutlåtande begärs in slentrianmässigt utan att utredaren preci- serar vad han vill ha ytterligare medicinskt belyst i ärendet.

En specialiserad handläggare lär sig med tiden också att utnyttja förtroendeläkaren på bästa sätt. Med grundläggande medicinsk kunskap och god kännedom om praxis kan handläggaren många gånger avstå från att konsultera förtroendeläkaren och i stället själv ta ansvar för vissa ärenden. ] de fall en föredragning för förtroendeläkaren sker kan det förväntas att ärendet blir penetrerat på ett mera adekvat och fullständigt sätt. Vid remisser o. d. till t. ex. specialister kan också den specialiserade handläggaren på ett bättre sätt tillsammans med förtroendeläkaren for- mulera de frågor som från försäkringsmässig synpunkt måste besvaras.

Det förslag till beslut som föredragande tjänsteman förelägger pen- sionsdelegationen skall innefatta en motivering. Speciellt stora krav måste ställas då förslaget går ut på ”ej skadlig inverkan” eller ”ej sam- band”. Den försäkrade måste redan vid kommuniceringen ges möjlig- heter att förstå vilka faktorer som varit avgörande för kassatjänsteman- nens ställningstagande och ges möjlighet att komplettera beslutsmateria- let.

Att utforma det slutliga beslutet i enlighet med vad delegationen beslutat faller vanligen på föredragande tjänsteman. En tjänsteman eller en delegation med goda kunskaper och särskilda erfarenheter har lättare för att avfatta beslutet och skälen till detta på sådant sätt att dess innebörd klart framgår för den försäkrade.

För att arbetsskadeförsäkringen skall fungera på ett rättvist och effek- tivt sätt måste handläggare såväl som beslutfattare fortlöpande följa de avgöranden som kommer från överinstanserna. Det övergripande an- svaret för att kassans rättstillämpning ligger i linje med praxis åvilar i dessa sammanhang avdelningschefen. För att åstadkomma en anpass- ning och en följsamhet till praxis är det viktigt att nytillkomna avgöran- den regelbundet diskuteras både på utredningsavdelningen och i pen- sionsdelegation. Det kan antas att specialiserade handläggare både har lättare att tillgodogöra sig ny praxis och att analysera sin egen tillämp- ning i förhållande till denna praxis. En sammanhållen arbetsskadehand- läggning på vissa assistenter och föredragande medför vidare att en gemensam syn på bedömningarna lättare kan skapas vilket leder till en enhetlighet inom kassaområdet och bättre förutsättningar för en snabb anpassning till praxis.

En specialisering av en mindre grupp handläggare innebär dock en påtaglig risk för sårbarhet. Uppkomna vakanser vid sjukdom, tjänstle- dighet och personalavgångar kan vara svåra att tillsätta direkt. Kunskap och erfarenhet på området måste inhämtas under en jämförelsevis lång tid innan en ny utredare kan arbeta helt självständigt. Rekryteringen av nya handläggare kan också försvåras av att arbetsskadeförsäkringen kan uppfattas som svår och av att försäkringen tilldrar sig en icke enbart positiv uppmärksamhet.

Som nackdel vid en specialisering kan också åberopas att handläggar- na kan förlora helhetssynen över socialförsäkringssystemet. I tillämp- ningen av arbetsskadeförsäkringen ingår emellertid förutom bedömning av skadlig inverkan och samband även frågor om sjukpenningrätt och rehabilitering samt invaliditetsbedömningar.

Det finns ett intresse både för kassorna och för de försäkrade att tjänstemännen är mångkunniga och att de fortlöpande ges möjlighet att cirkulera inom olika försäkringsområden. En specialisering skall därför inte behöva bli permanent för den enskilde handläggaren. Likaså kan det vara angeläget att understryka att en specialisering av vissa handläg- gare inte får innebära att deras möjligheter till avancemang inom kassan förändras.

I nu rådande balansläge bör enligt arbetsskadeutredningens mening en specialisering övervägas även när det gäller den beslutande försam- lingen i kassan. Så har skett i Stockholmskassan men det bör kunna ske även i andra kassor där man har flera pensionsdelegationer. En sådan delegation för främst arbetsskadeärenden skulle, mot bakgrund av ar- betssjukdomsärendenas speciella art och de mycket kvalificerade be- dömningar som skall göras, kunna tillföras speciell sakkunskap, even- tuellt med ytterligare ändringar av sammansättningen som följd. De ändringar som därvid diskuterats är att de representanter som utsetts av landstingen, eller i vissa fall kommunfullmäktige, byts mot ledamöter som mer direkt kan sägas ha kunskap inom arbetsmiljöområdet. Bland de grupper som kan tänkas komma ifråga kan nämnas ortopeder, yrkes- medicinare, företagsläkare, ergonomer, företagssjukgymnaster, skydds- ingenjörer, skyddsombud ävensom ytterligare representanter för arbets- marknadens parter.

En delegation som enbart beslutar i arbetsskadeärenden bör, mot bakgrund av ärendenas ofta mycket komplicerade natur, inte förväntas kunna fatta beslut i fler än 30—40 ärenden per sammanträde. En dele- gation bör mot bakgrund av kravet på snabbhet och effektivitet i hand- läggningen sammanträda minst en gång per månad. Det genomsnittliga antalet sammanträden per delegation har under åren 1982 och 1983 varit 24. En ”arbetsskadedelegation” kan sålunda förväntas kunna fatta be- slut i mellan 360 och 960 ärenden per år. Av de beräkningar utredningen gjort framgår att samtliga kassor utom Gotland och Jämtland har ett ärendeunderlag som motiverar en eller flera arbetsskadedelegationer.

Som skäl för att inrätta särskilda ”arbetsskadedelegationer” kan an- föras många av de argument som tidigare redovisats till stöd för en specialisering av handläggare. I första hand kan betonas att en sådan ordning skulle öka förutsättningarna för rättvisa och enhetlighet i be- dömningarna inom vederbörande kassa. För det andra finns genom en särskild delegation också bättre förutsättningar för en snabb anpassning av besluten till förändringar av praxis och till medicinskt vetenskapliga landvinningar.

Utredningen om förtroendevalda i försäkringskassorna har i sitt be- tänkande, SOU 1985:21 s. 65, föreslagit att en socialförsäkringsnämnd skall, som huvudregel, fatta beslut i alla ärendetyper. Arbetsskadeutred-

ningen begränsar därför sina överväganden till att belysa olika effekter av en specialisering.

1 nyssnämnda betänkande föreslår utredningen att läkare inte skall utses som ledamöter enbart i deras egenskap av läkare i de av den utredningen föreslagna ”socialförsäkringsnämnderna”, som bl. a. skulle handlägga arbetsskadeärenden. Liknande synpunkter på pensionsdele- gationernas sammansättning har förts fram bl. a. av Hetzler/Eriksson i den rättssociologiska studien Arbetsskadeförsäkringens tillämpning.

I betänkandet anges att förslaget inte innebär att läkarnas roll vid bedömandet av vissa ärenden skall minska. Genom bättre kontakter mellan kassans handläggare och behandlande läkare samt mellan hand- läggare och kassans förtroendeläkare skall enligt betänkandet den me- dicinska utredningen göras mer fullödig.

Det är även arbetsskadeutredningens uppfattning att ett beslutsorgan utan läkarledamöter kräver en ytterligt noggrann beredning av ärende- na, speciellt vad avser det medicinska beslutsunderlaget. Enligt utred- ningens uppfattning kommer ett genomförande av förslaget att innebära att utredningstiden i arbetsskadeärenden riskerar att förlängas. En sådan utveckling ärinte önskvärd mot bakgrund av den rådande balansituatio- nen. Ett genomförande av förslaget kräver också att kassorna har eller får tillgång till erforderligt antal förtroendeläkare och konsulter inom bland annat yrkesmedicin och ortopedi. Arbetsskadeutredningen har erfarit (se avsnitt 4.3.2) att i vissa försäkringskassor utgör bristande tillgång till dessa läkarkategorier redan för närvarande en flaskhals vid handläggningen. Med hänsyn härtill och till nämnda balanssituation synes det tveksamt att nu införa ett system som kräver klart utökade resurser av förtroendeläkare, särskilt yrkesmedicinare eller ortopeder. Den föreslagna beslutsordningen kommer också att ställa högre krav på de handläggande tjänstemännens kunskap.

] ovan nämnda betänkande föreslås även att läkare skall kunna vara närvarande vid socialförsäkringsnämndernas sammanträden utan att få delta i besluten. Läkarnas uppgift, är det tänkt, skall vara att under delegationssammanträdet bistå med medicinsk sakkunskap. Det en lä- kare på föreslaget sätt skulle komma att tillföra ärendet under pågående sammanträde kan i många fall vara en del av beslutsunderlaget och detta skall därför, om beslutet kan komma att gå den försäkrade emot, kom- municeras i enlighet med förvaltningslagens bestämmelser. Förslaget skulle alltså komma att innebära att bordläggning för kommunicering måste ske i varje ärende där läkarna tillfört beslutsunderlaget något och beslutet kan komma att bli negativt för den försäkrade. En sådan hand- läggningsordning medför enligt arbetsskadeutredningens uppfattning förlängda handläggningstider på kassorna.

4.5. Förenklade beslutsförfaranden

4.5.1. Tjänstemannabeslut

Enligt 8 kap. 45 LAF skall ärenden rörande livränta till en försäkrad (egenlivränta) och fråga om den försäkrade ådragit sig arbetssjukdom

avgöras i försäkringskassan av pensionsdelegation. Övriga ärenden av- görs i kassan av tjänsteman.

Mot bakgrund av ett besvärligt balansläge i kassorna bör förutsätt- ningarna för en vidgad behörighet för tjänstemän att fatta beslut analy- seras.

4.5.2. Överväganden

Tiden för handläggning av ett arbetssjukdomsärende förlängs av det administrativa merarbete som uppkommer på grund av att pensionsde- legation i stället för tjänsteman är beslutsfattare. Vid beredningen av ärendet måste uppgifter om den skadades arbetsförhållanden, anamnes, aktuell status m. m. sorteras, sammanställas, renskrivas, kopieras och distribueras till delegationens ledamöter. Vidare tar inläsning inför sam- manträdet och själva sammanträdet tid i anspråk och även efterarbetet är mer omfattande än vid en handläggningsordning där tjänsteman fattar beslut. Tjänstemannabeslut medför givetvis lägre handläggnings- kostnader.

Förutom positiva effekter vad gäller handläggningstid och kostnader skulle även följande kunna åberopas till stöd för en övergång till tjäns- temannabeslut. Praxisutvecklingen rörande vad som kan anses som ”skadlig inverkan” för de skade-/sjukdomsgrupper som inte omfattades av YFL kan sägas ha kommit ganska långt. Det kan likaså hävdas att en praxis börjat ta form för sambandsbedömningar av de ”nya” sjukdoms- grupperna. Sambandsbedömningar i olycksfalls- och färdolycksfalls- ärenden görs för övrigt redan i dag av tjänstemän. Dessa bedömningar avser oftast olika typer av ortopediska skador och är inte sällan av kvalificerad natur. Detta underlättar också en eventuell övergång till tjänstemannabeslut.

Av tillgänglig statistik framgår att de arbetssjukdomsärenden som skulle kunna beröras av en förändring för närvarande uppgår till ca 40 000 per år.

Ärenden om livränta till försäkrad (egenlivränta) är ofta av mycket stor ekonomisk betydelse för den skadade och bör därför även i fortsätt- ningen avgöras av pensionsdelegationen. Till stöd för att behålla nuva- rande ordning för dessa ärenden kan också anföras att de skador som leder till prövning av rätt till livränta ofta är av sådan art att de leder till en samtidig prövning av rätten till förtidspension/sjukbidrag. Statistik över antalet livränteprövningar i pensionsdelegationerna saknas för när- varande. Under perioden januari—augusti 1985 var nettoökningen av antalet egenlivräntor ca 170 per månad, vilket motsvarar en ökning med drygt 2 000 per år. Ökningen pekar på att antalet livränteprövningar kan beräknas uppgå till omkring 4 000 per år.

Härefter uppkommer frågan om samtliga eller endast vissa arbetssjuk- domsärenden bör vara tjänstemannaärenden. Att hänföra alla sjuk- domsärenden till tjänstemannaärenden skulle naturligtvis ge störst ef- fekt beträffande kortare handläggningstid och lägre kostnader. Vidare skulle inga avgränsningssvårigheter mellan delegationsärenden och tjänstemannaärenden uppkomma. En avgörande invändning mot en

sådan ordning är emellertid att vissa typer av sjukdomsärenden innefat- tar svåra bedömningsfrågor och inte minst genom kopplingen till avtals- försäkringarna kan kassans avgörande vara av stor ekonomisk betydelse för den skadade. Endast vissa sjukdomsärenden bör alltså avgöras av tjänsteman och nästa fråga blir hur denna avgränsning skall göras. Enligt utredningens mening kan det ske antingen så att tjänsteman ges rätt att godkänna en arbetsskada medan endast delegationen får rätt att fatta ett för den skadade negativt beslut eller så att vissa enklare ären- deslag hänförs till tjänstemannaärenden oavsett utgången i ärendet.

Antalet ärenden som skulle omfattas av det första alternativet kan beräknas till omkring 20 000. En sådan förändring är dock behäftad med flera svagheter. I beredningsskedet kan tjänstemannen, kanske omedve- tet, komma att övervärdera det som talar för att en skada är arbetsrela- terad. Detta innebärju minskat arbete för utredaren eftersom han då på egen hand kan fatta beslut om godkänd skada. Allmänt sett kan det också framstå som egendomligt att en och samma skadeprövning inte kan slutföras av handläggaren till mer än en av två utgångar som i princip kräver samma utredning och bedömning. För delegationerna skulle förändringen innebära att man fortsättningsvis endast skulle få ta ställning till ärenden där föredraganden föreslår avslag. Förutom de direkta avslagen då ”skadlig inverkan” eller ”samband" inte ansetts föreligga blir det också delegationens uppgift att fatta beslut då sam- bandstiden skall begränsas, t. ex. vid symtomutlösning från en icke arbetsrelaterad grundsjukdom även om det initialt är tjänsteman som godkänt skadan.

En diskussion om avgränsningen i det andra alternativet, att vissa ärendeslag hänförs till tjänsteman oavsett utgången, skulle kunna ha sin utgångspunkt i ett uttalande av departementschefen i prop. 1975/76:197. Han anför där att kraven på en noggrann utredning måste anses särskilt stora när det gäller de sjukdomar (reumatisk sjukdom, smärttillstånd i nacke och rygg samt psykisk sjukdom) som yrkesskadeförsäkringskom- mitten velat undanta från den vanliga gynnsamma bevisregeln. Mot bakgrund av att dessa ärenden uppfattas som speciellt svårbedömda finns det anledning att även i fortsättningen låta delegationerna vara beslutsfattare i dessa fall.

För att minska risken för gränsdragningsproblem i fråga om behörig- heten att fatta beslut kan övervägas att låta delegationen vara beslutsfat- tare även i fråga om övriga sjukdomar i muskler, senor och leder (t. ex. epicondylit, tendinit och myalgi). Liknande typer av skador anmäls också som uppkomna till följd av arbete med vibrerande verktyg och maskiner. Även dessa skador bör prövas av delegation.

De skador som skulle kunna bli aktuella för tjänstemannabeslut skulle då i huvudsak komma att utgöras av skador till följd av inverkan av buller, ämne, energistrålning eller smitta. Ur tillgänglig statistik för år 1984 framgår att antalet sådana ärenden uppgår till ca 11 000. En tjäns- teman borde i dessa fall, enligt utredningens mening, ha rätt att hänskju- ta ett ärende till delegation om det finns särskilda skäl, t. ex. att ett ärende är särskilt svårbedömt eller att det är av principiellt viktig natur.

På samma sätt som i dag skulle ansvaret för utredningen åvila en

assistent på kassan. I stället för att sammanställa utredningsresultatet i en föredragningspromemoria skulle assistenten i tjänstemannaärenden skriva en kort sammanfattning med hänvisning till de olika bilagor som finns i akten. Ärendet skulle därefter gå till sektionschefen för beslut. En sådan handläggningsordning får naturligtvis inte leda till att beslutsun- derlaget tillåts genomgå en kvalitetsmässig försämring.

Det har visat sig svårt att beräkna den effektivitetsvinst som kan göras vid en övergång till tjänstemannabeslut. Enligt vad utredningen kunnat inhämta kan rationaliseringseffekten beräknas till mellan 10 och 20 % av den effektiva arbetstiden för utredande tjänstemän och föredragande sektionschefer. En beräkning gjord på grundval av den statistik som avser ärendehandläggningen på försäkringskassorna år 1984 ger vid handen att beslutsfrekvensen skulle ha ökat med mellan 1 850 och 3 700 ärenden om tjänstemän haft rätt att fatta beslut i samtliga arbetssjuk- domsgrupper. Hade beslutanderätten begränsats till enbart positiva be- slut kan ökningen beräknas till mellan 1 200 och 2 400 ärenden och med en avgränsning till de generellt sett enklare ärenden som tidigare redo- visats bedöms ökningen till mellan 1 100 och 2 200.

Förutom den redovisade effektivitetsvinsten skulle en ordning med tjänstemannabeslut också innebära vissa ekonomiska besparingar. Kostnaderna i pensionsdelegationerna för att avgöra arbetssjukdoms- ärenden (arvoden, resor och kopiering) kan beräknas till mellan 3 och 4 milj. kr. årligen motsvarande mellan 23 och 31 årsarbetare.

En övergång till tjänstemannabeslut kan inge vissa betänkligheter men som utredningen tidigare konstaterat görs även med nuvarande beslutsordning ofta kvalificerade sambandsbedömningar av tjänstemän. Det har också tidigare påpekats att beslutsunderlaget inte får genomgå en kvalitetsmässig försämring.

En övergång till tjänstemannabeslut borde kombineras med en regel om att omprövning av tjänstemannabeslut på begäran av enskild skall göras av pensionsdelegation.

Utredningen om de förtroendevalda i försäkringskassorna har i sitt betänkande SOU 1985:21 lagt fram ett förslag om ökat inflytande för de förtroendevalda i ärenden som inrymmer ett betydande inslag av skälig- hetsbedömningar och har som exempel angett arbetsskadeärenden. Mot den bakgrunden finner arbetsskadeutredningen sig inte böra komma med direkta förslag om en utökad rätt för tjänstemän att fatta beslut i arbetsskadeärenden. Utredningen har dock ansett det angeläget att mot bakgrund av den rådande balanssituationen i försäkringskassorna något belysa de möjligheter till administrativa förenklingar som finns.

4.6. Olägenheter vid domstols beslut om återförvisning

4.6.1. Kritiken

I olika sammanhang har gjorts gällande att försäkringsdomstolarnas rätt att återförvisa mål till försäkringskassorna för vidare handläggning ska- par stora olägenheter genom den tidsutdräkt och de kostnader som en

återförvisning för med sig. Man har menat att domstolarna i många av de fall som återförvisats hade kunnat avgöra målen i deras helhet. Ett exempel är när en domstol — i motsats till underinstansen — funnit att den försäkrade arit utsatt för skadlig inverkan och återförvisat målet för prövning av sambandstidens längd. Det har anförts att instansordnings- principen kan eftersättas oftare än vad som sker för närvarande till förmån för ett snabbt och billigt avgörande utan risk för rättsförlust för den försäkrade och att domstolarnas rätt att återförvisa mål bör begrän- sas i lag.

4.6.2. Överväganden

I 50 och 51 kap. rättegångsbalken finns bestämmelser om när hovrätt skall återförvisa ett mål. Återförvisning skall ske bl. a. vid vissa rätte- gångsfel. Av större praktisk betydelse är sådan återförvisning som kan äga rum utan att något rättegångsfel förekommit i underrätten. I förar- betena till 50 kap. 28 & anförs: ”Att hovrätten även i fall, då rättegångsfel icke föreligger, kan återförvisa mål, följer av hovrättens allmänna skyl- dighet att sörja för att målet blir på lämpligt sätt handlagt”. Det är alltså här fråga om fall i vilka hovrätten har att fatta ståndpunkt till spörsmål som, utan att underrätten begått något rättegångsfel, ändock inte kom— mit under dennas bedömande. Motsvarande bestämmelser gäller för rättegången i högsta domstolen.

För försäkringsdomstolarna gäller inte rättegångsbalken utan förvalt- ningsprocesslagen. Återförvisning kan på motsvarande sätt ske även enligt denna lag. Besvärssakkunniga uttalade i detta ämne (SOU l964:27 s. 514):

Återförvisning kan beslutas av besvärsmyndighet antingen på grund av att ytter- ligare utredning erfordras i ärendet och denna lämpligen bör verkställas i lägre instans eller i anledning av att så stora brister befunnits föreligga i fråga om utformningen av beslutet i lägre instans att ett nytt beslut bör komma till stånd därstädes eller ock därför att nytt beslut, t. ex. om byggnadslov, på grund av sin tekniska innebörd, bör utfärdas av förstainstansorganet. Man kan vidare bl. a. tänka sig det fallet att underinstansen av formella skäl avvisat en prövning i sak men överinstansen finner sådan prövning böra äga rum. 1 utredningsfallet kan det förhålla sig antingen så att den lägre instansen bedömt viss fråga i sak på sådant sätt att närmare utredning ej erfordrats, eller ock så, att utredning visserligen verkställts men blivit bristfällig på grund av en felaktig inriktning eller eljest. I ett taxeringsmål kan underinstansen t. ex. ha underlåtit att utreda storleken av viss inkomst, enär inkomsten betraktats såsom icke skattepliktig, eller utrett storleken av vissa intäkter men underlåtit att utreda de avdragsgilla kostnaderna.

Allmänt sett talar instansordningsprincipen för återförvisning. Rättssä- kerhetskravet fordrar att alla relevanta frågor prövas i samtliga instan- ser. Genom ett förfarande i flera instanser kan en part med ledning av skälen i den lägre instansens beslut komplettera processmaterialet. Man skulle alltså kunna säga att den tappande härigenom får möjlighet att processa mer än en gång om samma sak. Detta spelar stor roll i praktiken eftersom det inte alltid är lätt att redan från början bedöma vilka omstän-

digheter som kan vara av vikt. De högre instanserna bör vidare inte belastas med att avgöra frågor som tidigare inte varit under bedömande. Är en fråga av okomplicerad beskaffenhet eller om det gäller ett klart bifall inom socialförsäkringen torde emellertid instansordningsprinci- pen inte göra sig gällande med samma tyngd.

Mot återförvisning talar detfördröjande av det slutliga avgörandet och den ökning av processkostnaderna som en återförvisning för med sig. I detta sammanhang kan erinras att begreppet rättssäkerhet innefattar inte endast att en dom blir riktig i materiellt hänseende utan också att det slutliga avgörandet meddelas inom rimlig tid.

En domstol har alltså att inför frågan om återförvisning eller sakpröv- ning göra en avvägning mellan å ena sidan instansordningsprincipen och å andra sidan kravet på ett snabbt och billigt slutligt avgörande. Om t. ex. en omfattande utredning måste upptas kan det vara mest praktiskt att detta sker i den lägsta instansen. Är det däremot fråga om en okomÄ plicerad rättsfråga kan skäl saknas att återförvisa målet. I litteraturen (Westerberg, Allmän förvaltningsrätt, s. 142) har hävdats att besvärs- myndigheter stundom iakttar en alltför stor försiktighet genom att beslu- ta om återförvisning även då omedelbart beslut i sak borde kunna fattas.

Den kritik som angetts ovan torde vara välkänd i domstolarna. En vanlig uppfattning inom domstolarna är att en dom helst bör slutligt klarlägga rätten till en förmån under viss tid och i vissa fall görs avsteg från instansordningsprincipen. Huvudinriktningen vid avgörandet av ett mål bör vara att målet skall prövas ihela sin viddoch denna inriktning bör särskilt uppmärksammas vid avgörandet. Ett exempel på avsteg från instansordningsprincipen är, som nämnts tidigare, när en lägre instans funnit en försäkrad ej ha varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan men en högre instans finner skadlig inverkan ha förelegat och — som första instans — även avgör sambandsfrågan. I ett sådant fall måste domstolen särskilt beakta risken för att den försäkrade drabbas av rättsförlust genom att hans bevisföring kan ha varit helt inriktad på första ledet i bedömningen och att han därför inte sett sig föranlåten att fullt ut argumentera även i sambandsfrågan.

Ett exempel på det ovan nämnda är FÖD:s dom i målet 1163/79. I målet hade försäkringskassan vägrat utge ersättning enligt LAF på den grunden att olycksfall i arbete inte kunde anses föreligga. Försäkrings- rätten lämnade den försäkrades besvär utan bifall och angav i domskä- len att det redovisade händelseförloppet inte innehöll något moment som var att hänföra till olycksfall i lagens mening. FÖD fann att olycks- fall i arbetet fick anses ha inträffat men lämnade den försäkrades besvär utan bifall sedan domstolen övergått till att — som första instans även pröva sambandsfrågan.

I praxis finns vidare exempel på att FÖD prövat en försäkrads rätt till livränta utan att denna fråga prövats i underinstanserna. I FÖD:s mål 71 1/83 hade försäkringskassan (tjänstemannabeslut) och försäkringsrät- ten vägrat ersättning efter ett olycksfall och anfört att betydligt starkare skäl talade mot än för samband mellan olycksfallet och kvarstående besvär efter samordningstidens utgång. FÖD fann skälen mot samband inte vara betydligt starkare än skälen för samband och förklarade — med

frångående av instansordningsprincipen — den försäkrade berättigad till livränta.

Ett annat exempel på avsteg från instansordningsprincipen är när FÖD som första instans prövat ersättningsrätten för tid som inte omfat- tats av underinstansens beslut. FÖD 143/79 gällde en sjukperiod som pågick när RFV:s besvärsavdelning fattade sitt överklagade beslut och perioden avslutades först ett par månader senare då den försäkrade beviljades hel förtidspension. FÖD förklarade att domstolens prövning omfattade hela sjukperioden.

FÖD har i flera domar avstått från att undanröja underinstansernas beslut och återförvisa målen trots att förfarandefel förekommit i under- instanserna. I FÖD 2706/78 hade RFV (besvärsavdelningen) prövat ett ärende utan att vara behörigt därtill. Trots detta processuella fel ingick FÖD i sakprövning och åberopade bl. a. att avsevärd tid förflutit sedan arbetsskadefallet anmäldes.

Mot påståendet att försäkringsdomstolarnas rätt att återförvisa mål bör begränsas i lag kan invändas att fråga är om en för förvaltningsdom- stolarna allmängiltig problematik och att eventuella processuella regler i så fall bör införas i förvaltningsprocesslagen. Det är emellertid därvid att märka att förvaltningsprocesslagen — till skillnad från rättegångsbal- ken — inte i detalj reglerar handläggningen av ett mål utan förvaltnings- domstolarna har givits stor frihet att utifrån de skiftande omständighe- terna i olika mål bestämma hur den närmare handläggningen skall ske i varje särskilt fall. Denna frihet torde vara särskilt väsentlig när det gäller att avgöra om ett mål skall sakprövas eller visas åter till en lägre instans och frågan lämpar sig därför inte för lagreglering. Dessa avgö- randen bör alltså — såsom för närvarande grundas på en samlad bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Domstolarna tor- de vara väl medvetna om att återförvisning inte bör ske när slutligt beslut kan fattas utan risk för rättssäkerheten och utan ett alltför betydande merarbete.

Grunderna för den kritik som framförts torde kunna undanröjas genom att handläggningen av ett ärende påskyndas så snart ett slutligt avgörande försenats på grund av återförvisning. Bestämmelser härom finns i och för sig redan. Enligt förordningen (1978:632) med instruktion för försäkringsöverdomstolen och förordningen (l978z633) med försäk- ringsrättsinstruktion skall mål tas upp till handläggning i den ordning de har kommit in. Vidare stadgas att mål eller i mål uppkommen fråga, som av särskild anledning bör avgöras skyndsamt, skall handläggas med förtur. Det torde vara en vedertagen uppfattning i domstolarna att en försening av det slutliga avgörandet i ett mål till följd av återförvisning utgör särskild anledning att avgöra målet skyndsamt.

Enligt utredningens mening bör emellertid kravet på skyndsam hand- läggning av mål, i vilka det slutliga avgörandet i sak fördröjts på grund av återförvisning, uttryckas explicit i domstolarnas arbetsordningar. En sådan bestämmelse finns för närvarande endast i arbetsordningen för försäkringsrätten för Södra Sverige. Motsvarande bestämmelse torde kunna övervägas även för FÖD och övriga försäkringsrätter.

RFV bör föreskriva att kassorna med förtur skall handlägga ärenden

i vilka slutligt avgörande försenats på grund av återförvisning.

I detta sammanhang kan erinras att av 8 kap. 3 & LAF följer att en försäkringskassa i vissa fall kan meddela interimistiskt beslut i ett ersätt- ningsärende. En försäkringsdomstol äger enligt 285 förvaltningspro- cesslagen förordna rörande saken i avvaktan på slutligt avgörande.

Slutligen kan nämnas att balanssituationen förbättrats i försäkrings- rätterna och väntetiderna där kan under de närmaste åren antagas bli ganska korta.

4.7. Sammanfattning av svar på en enkät till försäkringskassorna

4.7.1. Allmänt

I en skrivelse till de allmänna försäkringskassorna i mars 1985 begärde arbetsskadeutredningen att kortfattat få ta del av dels kassornas erfaren- heter vad gällde de åtgärder som vidtagits för att förbättra kunskaperna rörande arbetsskadeförsäkringen och förbättra handläggningen av dessa ärenden, dels de åtgärder som planerats i detta avseende men som ännu inte genomförts. Svar har inkommit från samtliga kassor utom Bohus- läns allmänna försäkringskassa som i stället hänvisar till en skrivelse till RFV den 19 november 1984 där kassan diskuterar frågor närliggande dem som tas upp i utredningens skrivelse.

Utredningen konstaterar att kassorna var för sig vidtagit en rad olika åtgärder för att komma till rätta med den besvärliga balanssituationen. Mycket tycks ha gjorts vad avser utbildning och information både i och utom kassorna. Många administrativt inriktade åtgärder har också prö- vats och åtskilligt planeras. Personaldimensioneringen tas upp av många kassor, några har fått tillfälliga extra tjänster, andra har fått behålla de personella resurserna på centralkontoren trots att vissa arbetsuppgifter decentraliserats ut på lokalkontoren. Vissa kassor har i sina svar uttryckt stor oro för framtiden om man inte får ytterligare resurser för arbetsska- dehandläggningen.

Kassornas svar på enkäten varierari omfattning från i vissa fall svar på en sida med koncentrerad information till mer utförliga svar på flera sidor och några kassor har även bifogat kopior av aktuella kassainterna utredningar. Eftersom enkätsvaren från kassorna har givits så olika utformning och uppfattningen om vad som bör anges i ett enkätsvar kan variera bör frånvaron av uppgift från en kassa om en speciell åtgärd inte tolkas som ett klarläggande att ifrågavarande aktivitet inte förekommer. Sålunda har t. ex. endast tolv kassor särskilt angivit att man haft rätts- fallsgenomgångar med tjänstemännen. I realiteten torde dock samtliga, eller i vart fall de flesta, kassor haft någon form av heltäckande praxis- genomgångar mer eller mindre regelbundet.

Utredningen har gjort en sammanställning av yttrandena, vilken de- lats upp i Vidtagna åtgärder och Planerade åtgärder. I de olika avsnitten har sedan redovisats åtgärder som a) varit kunskapshöjande hos perso-

nal, b) varit kunskapshöjande hos förtroendevalda eller c) syftat till rationalisering eller andra förändringar för att åstadkomma en ökad ärendeavverkning m.m. Många av de redovisade åtgärderna går kanske in under flera rubriker och den placering som gjorts kan i vissa fall diskuteras.

Avslutningsvis har under rubriken Diskussion återgivits synpunkter som spontant lämnats av vissa kassor och som inte utgör direkta svar på frågorna i utredningens enkät.

Sammanställningen har inneburit att vissa svar har schabloniserats för att kunna grupperas med andra. Detta har fått till följd att många nyanser i kassornas svar fallit bort. Sammanställningen ger dock en bild av vilka olika aktiviteter som genomförts och vilka som planeras. I sammanställningen anges de olika kassornas nummer. En förteckning över kassorna återfinns under en särskild rubrik i betänkandets inled- ning.

4.7.2. Vidtagna åtgärder A) K unskapshöjande åtgärder för personal

Kassa

regelbundna rättsfallsgenomgångar 03, 04, 09, 10, 11, 13, 19, 21, 22, 25, 34

en speciell rättsfallssammanställning har ut- 01 arbetats

VIDU-LAF-utbildning har genomförts 01, 03, 09, 10, 11, 12, 15, 18, 25, 34, 38

ett speciellt VIDU-LAF-material för sjuk- 21 försäkrings- och utredningssektionerna på lokalkontoren har tagits fram

utbildning för lokalkontorens arbetsskade- 12, 18, 25 handläggare

kurs i arbetsplatsutredning för personalen 17 på vissa lokalkontor

kurs i medicinska frågor 18 kurs i utredningsmetodik 03, 23 temadagar med externa föreläsare 01, 07, 13

studiebesök på större arbetsplatser i länet 06, 07, 13, 18, 34

B) Kunskapshöjande åtgärder för förtroendevalda

olika typer av konferenser, temadagar och 01, 07,09, 11, 12, 13, 18, rättsfallsgenomgångar 21, 25, 34

en speciell rättsfallssammanställning till 01 ordförande och vice ordförande

studiebesök på arbetsplatser i länet 07, 13

delegationssammanträden på större företag 04

utbildning kring ortopediska sjukdomar 17 kortare information i anslutning till sam- 01, 10 manträden

individuell utbildning av nya ledamöter 38

C) Rationalisering av handläggning och andra åtgärder för en ökad ärendeavverkning m. m.

indelning i regioner har skett 04, 11, 16, 17

aktivare kontakter med företagshälsovår- 07, 09, 11, 12, 13, 17, 18, den, bl. a. studiebesök, och i övrigt ökade 34, 38 kontakter med läkare

information till arbetsgivare och fackför- 06, 11, 12, 13, 18,38

eningar utbildning av skyddsombud 13, 18 utbildning av utredare genom särskilt anli- 06

tad skyddsingenjör

kontakt med yrkesinspektion för utbyte av 06, 21 information och rådgivning

personalförstärkning, t. ex. genom att U—av- 05, 06, 08, 10, 18, 19, 20, delningen fått behålla sina personella resur- 22, 23, 25, 34, 38 ser trots att vissa ärendegrupper decentrali- serats till lokalkontoren

förstärkning och utbildning av kansligrupp 19

datoriserat handläggningsregister infört 06

översyn av handläggning och analys av ar- 10 betsfördelning

handläggarna har avlastats från rutingöro- mål

viss omorganisation inom U-avdelningen

viss specialisering på LAF-skador på U-av- delningen

integrerad handläggning, dvs. avskaffad specialisering

arbetsplatsutredning utförs av lokalkontor

tidigare ”igångsättning” och komplettering av uppgifter i LAF-ärenden

fler ärenden har tagits upp till delegations- prövning utan hörande av ortopedkonsult; ergonom har anskaffats

anskaffat förtroendeläkare i erforderlig om- fattning

”ryggpanel”

pärmar med rutiner, tillämpning, tolkning, tidigare utredningar o. d.

videoutrustning extra pensionsdelegationssammanträden

fler arbetsplatsbesök

4.7.3. Planerade åtgärder

A) K unskapshöjande åtgärder för personal

studiebesök på yrkesmedicinsk klinik tema—konferens varje halvår utbildning i ergonomi

medicinska föreläsningar

VlDU-LAF-utbildning

06, 08, 17

12,17

08,16,19, 20, 21, 22, 24

18

17

03, 04

12

12, 13,38

18

03,13, 21, 22

03, 06 34

38

01 03 04, 21 05

17

utbildning av lokalkontorshandläggare 18, 19, 34

kurs i arbetsmiljöfrågor 06, 34

B) K unskapshöjande åtgärder för förtroendevalda

konferens varje halvår 03 årliga konferenser 21 konferens 1 1

speciellt anpassad VlDU-LAF-utbildning 10, 15

C) Rationalisering av handläggning och andra åtgärder för en ökad ärendeavverkning m. m.

fördjupad kontakt med företagshälsovård 04, 05, 12, 20, 23, 24, 34, och läkare 38

information till fackföreningar 05, 34, 38

förbättrade kontakter med skyddsombud 04,09, 34 och skyddstjänst

ökat antal arbetsplatsbesök 01, 03, 06, 09

översyn av arbetsfördelning mellan assi- 01,34 stent och biträdande assistent

viss specialisering 23 inrättande av kanslifunktion 01

metodutveckling, främst utredningsmeto- 03, 04,05 dik

översyn av utredningsavdelningens organi- 19 sation

omorganisation, ytterligare kvalificerade 06 assistenter med föredragningsskyldighet

omorganisation, ytterligare tre föredragan- 25 detjänster

undersökning av möjligheterna att decen- tralisera arbetsplatsutredningar till lokal- kontor

undersökning av möjligheterna att till lokal- kontor decentralisera beslut om sjukpen- ning under rehabilitering

utnyttjande av kontorsdator för ”fakta- bank”

effektivare registrering av domar

försök att fastlägga vissa praxisfrågor personalförstärkning

ökad förtroendeläkartid, speciellt i ortopedi extra delegationssammanträden

arbetssjukdomspanel

4.7.4. Diskussion

resursförstårkning nödvändig

beslut i vissa sjukdomsärenden bör kunna fattas av tjänstemän

delning av delegationer dvs. fler delegatio- ner med färre antal ledamöter

decentralisering av beslut i vissa ärendeslag till lokalkontor

regelbundna praxisgenomgångar i ombuds- enhetens regi

önskvärt med riktvärden vid sambandsbe- dömning

olägenheter med en besvärsordning med omprövning i delegation

central utbildning av delegationsledamöter nödvändig

06, 08, 19 06, 19, 34 18, 38

24

12

20

23, 38

16

01

03, 04, 05 01, 05

05

03, 07, 08, 34 09

09

12, 25

13

för lång väntetid på utlåtanden från orto- pedklinik

kassan bör få självkostnadsersättning från AM F/trygghetsnämnden för de ärenden som prövas enbart på grund av kvarstående medicinsk defekt, dessutom föreslås en för- längning av samordningstiden

möjligheterna till traditionell rationalise— ring är begränsade eftersom varje ärende måste utredas med avseende på den skada- des individuella förhållanden och omstän- digheter

låt samtliga administrativa kostnader röran- de LAF belasta denna försäkring

ökat antal förfrågningar från AMF

behovet av resurser bedömdes redan från början för lågt: ”Det är därför viktigt att arbetsskadeutredningen särskilt beaktar frågan om resursbehovet i arbetsskade- handläggningen och betonar vikten av att kassorna tillförs medel för mer permanenta personella förstärkningar.”

speciella ”arbetsskadedelegationer” borde inrättas. RFV borde svara för att ledamöter- na i en sådan delegation får en ingående utbildning i arbetsskadeförsäkringen

sannolikt att ökningen av anmälningar rö- rande arbetssjukdomar fortsätter

de fackliga organisationerna uppmanar medlemmarna att begära omprövning och anföra besvär

kassorna bör tilldelas ett särskilt engångsan- slag för att lösa balansproblemet

pågående personalinskränkningar kommer att medföra längre handläggningstid och färre arbetsplatsbesök

13

14

18

21

21

23

24

25

25

25

06, 38

5. Samordning med lagen om allmän försäkring

5.1. Samordningstidens längd

5.1.1. Allmänt

När den allmänna sjukförsäkringen trädde i kraft år 1955 infördes i YFL en samordningstid på nittio dagar. Denna samordningstid överfördes till LAF. Samordningen motiveras i huvudsak av administrativa fördelar genom att komplicerade utredningar kan undvikas i ett stort antal gans- ka snabbt övergående skadefall. Man kan räkna med att i ca 3/4 av de anmälda fallen tillfrisknar den skadade under de första nittio dagarna.

Enligt direktiven (se avsnitt 1.1.4) skall utredningen pröva om det finns förutsättningar för en ökad samordning av de materiella bestäm- melserna inom arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen. Enligt vad som sedermera inhämtats från socialdepartementet innefattar detta avsnitt i direktiven inte frågan om samordningstidens längd. Mot bak- grund av att de rationaliseringsåtgärder som utredningen föreslår i olika sammanhang inte på långt när är tillräckliga för att skapa balans mellan ärendetillströmningen och försäkringskassornas resurser kan utredning- en emellertid inte underlåta att belysa effekterna av en förlängning av samordningstiden. Till yttermera visso har — såsom framgår nedan — en sådan belysning förutsatts i ett i direktiven angivet uttalande från socialförsäkringsutskottet. En förlängning har alltså till syfte att uppnå balans genom att minska ärendemängden och en måttlig förlängning av samordningstiden skulle enligt utredningens mening inte innebära ett så starkt åsidosättande av någon bärande princip för ersättning vid arbets- skada att denna utväg därför ej bör närmare belysas.

En förlängning av samordningstiden har aktualiserats i olika sam- manhang. En vanlig invändning mot arbetsskadeförsäkringen är att administrationskostnaderna inte står i ett rimligt förhållande till de förmåner som kan komma i fråga. Under de senaste åren har ett antal motioner väckts med yrkande att lagen om arbetsskadeförsäkring skall avskaffas eller att i vart fall samordningstiden skall förlängas. När socialförsäkringsutskottet i SfU 1981/822 biträdde yrkandet i en mo- tion om att en utredning borde komma till stånd uttalade utskottet att frågan om samordningstidens längd var en sådan fråga som kunde förväntas bli belyst genom den sålunda förordade översynen. I SfU 1983/84:25 ansåg socialförsäkringsutskottet (majoriteten) att någon

riksdagens åtgärd med anledning av en motion om ettårig samordnings- tid inte var påkallad med hänsyn till att den då tillkallade utredningen hade till uppgift att bl. a. pröva förutsättningarna för en ökad samord- ning mellan sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen. Minoriteten i utskottet menade att samordningstiden borde förlängas till ett år utan att avvakta utredningsarbetet.

5.1.2. Administrationskostnader

Vid en diskussion om samordningstidens längd är administrationskost- naderna för arbetsskadeförsäkringen av intresse. RFV har i en prome- moria som överlämnats till utredningen redovisat beräknade admini- strationskostnader i 1982 års nivå. Verket har framhållit att beräkningar- na i viss utsträckning är osäkra och att detta särskilt gäller handläggning- en på centralkontoren där bedömningen gjorts med viss försiktighet. I promemorian anförs följande.

Den totala administrationskostnaden för försäkringskassornas hantering av ar- betsskadeförsäkringen kan uppskattas till ca 74 milj. kr., motsvarande närmare 600 årsarbetare (åa).

Handläggningen på lokalkontoren bedöms kosta ca 24 milj. kr. (192 åa) och på centralkontoren ca 50 milj. kr. (ca 400 åa).

Den del av kostnaden för lokalkontorens arbete med arbetsskadeförsäkringen som avser handläggning av sjukpenningfrågor (registrering, bevakning och utbe— talning m.m.) uppskattas till ca 11 milj. kr. (ca 90 åa). De resurser som i övrigt används för arbetsskadehandläggningen på lokalkontoren, ca 13 milj. kr. (100 åa), avser infordrande av anmälningar, uppgiftslämnande till yrkesinspektioner- na och arbetarskyddsstyrelsens informationssystem om arbetsskador (ISA), viss beräkning och ersättningsutbetalning, insamling av material till centralkontoren, kontakter med de försäkrade m.m. Av den sistnämnda kostnaden faller ca 3 milj. kr. (15 åa) på sådana ärenden där frågan om livränta är aktuell.

Kostnaderna för centralkontorens administration bedöms fördela sig med ca 38 milj. kr. på sjukpenninghandläggning och ca 12 milj. kr. på livräntehandlägg— ning.

Behandling av ärenden rörande färdolycksfall beräknas svara för knappt 2 milj. kr. (15 åa) på lokalkontoren och ca 2,5 milj. kr. (20 åa) på centralkontoren.

Till de administrationskostnader för försäkringskassornas arbetsskadehand- läggning som redovisats ovan kommer kostnaderna för pensionsdelegationernas verksamhet. Dessa har att fatta beslut i arbetssjukdoms- och livränteärenden. Uppskattningsvis beslutar delegationerna i ca 15 000— 16 000 arbetssjukdoms- ärenden årligen. Antalet livråntebeslut är uppskattningsvis 3 000—4 000.

Arbetsskadeförsäkringen svarar vidare för en inte obetydlig del av målstocken hos försäkringsdomstolarna. 1 ca 1 700 ärenden anförs årligen besvär över försäk- ringskassornas beslut hos försäkringsrätt, vilket motsvarar 54 procent av antalet omprövade arbetsskadeärenden. Detta kan jämföras med den genomsnittliga ' besvärsfrekvensen för alla ärendetyper, som uppgår till 28 procent. Av den totala

måltillströmningen hos försäkringsrätterna 6 500 per år — utgör arbetsskade- ärendena ca 26 procent. 1 försäkringsöverdomstolen utgör ca en tredjedel ca 630 — av målen arbetsskadeärenden.

Vad gäller försäkringskostnaderna beräknas dessa för 1984 utgöra totalt 1 570 milj. kr. (LAF, LSP och YFL). Därav utgör 710 milj. kr. kostnader för LAF och

LSP(LSP-kostnaden är marginell). Sjukpenningdelen uppgår till 530 milj. kr. och vårdersättningar, bl. a. för tandvård, beräknas uppgå till ca 35 milj. kr. Den ”reella” kostnaden för LAF-sjukpenning är emellertid endast ca 10 procent av det nämnda beloppet, enär resterande 90 procent skulle täckas av AFL—sjukpenning om rätt till sjukpenning enligt LAF inte skulle föreligga. Det sammanlagda beloppet av den merersättning som utges på grund av rätt till sjukpenning enligt LAF utgör sålunda ca 50 milj. kr. Merersättningen på grund av rätt till vårdersätt- ning enligt LAF uppgår till uppskattningsvis 20 milj. kr.

Av de administrationskostnader avseende sjukpenningreglering som nämnts i det föregående, sammanlagt för lokal- och centralkontoren 49 milj. kr., torde i storleksordningen 30—35 milj. kr. utgöra merkostnader för LAF-handläggningen vid en jämförelse med de kostnader som skulle ha uppstått vid en handläggning i enlighet med AFL.

Särkostnaderna för administrationen av arbetsskadeförsäkringen har alltså 1982 beräknats till 30—35 milj. kr. för sjukpenninghandläggning och 15 milj. kr. för livräntehandläggning. Därtill kommer 10 milj. kr. som belöper på alla anmälda ärenden och avser infordrande av anmälningar, uppgiftslämnande till yrkesinspektionen och arbetarskyddsstyrelsens informationssystem om arbetsskador (ISA), insamling av material till centralkontoren, kontakter med de försäkrade m. m.

Enligt det ovan upptagna kan Särkostnaderna för arbetsolycksfalls- och arbetssjukdomsärendena beräknas till ca 50 milj. kr. Handlägg- ningskostnaden för ett olycksfalls- resp. sjukdomsärende kan antagas förhålla sig ungefär som 1:2,5. Detta framgår av de beräkningar om genomsnittlig handläggningstid som gjorts vid Stockholms läns och Västernorrlands läns allmänna försäkringskassor. Om nämnda 50 milj. kr. räknas upp till 1984 års kostnadsnivå och sedan efter angivet förhål- lande, och med beaktande av att RFV:s beräkning inte innefattade delegationskostnader, fördelas på de ärenden som avgjordes 1984 blir kostnaden för ett arbetsolycksfallsärende närmare 700 kr. och för ett arbetssjukdomsärende närmare 2 000 kr.

I budgetpropositionen 1984/85:100 har för budgetåret 1985/86 anvi- sats drygt 10 milj. kr. till FÖD och drygt 39 milj. kr. till försäkringsrät- terna. — Inom RFV arbetar 9,25 årsarbetare, varav 7 på ombudsenheten och 2,25 på tillsynsavdelningen, med arbetsskadeförsäkringen. Kostna- den för denna personal och medicinskt sakkunniga hos RFV kan årligen beräknas till ca 1,7 milj. kr. Om 40 % av kostnaderna för försäkrings- domstolarna samt ovan angivna kostnader för RFV fördelas på samtliga arbetsolycksfalls- och arbetssjukdomsärenden som blir prövade i försäk- ringskassorna tillkommer för ett olycksfallsärende närmare 300 kr. och för ett sjukdomsärende närmare 700 kr.

5.1.3. Samordningstidens inverkan på ärendemängden

Ur statistik från Informationssystemet om arbetsskador (ISA) kan inte direkt utläsas vilken effekt en förlängd samordningstid har på ärendetill- strömningen till försäkringskassorna. De uppgifter som inhämtats ger -— dock stöd för antagandet att arbetsskador avvecklas i samma takt som andra skador. Sjukpenningfall enligt lagen om allmän försäkring, vilka

pågått under 90 dagar, avvecklas enligt uppgift från RFV på så sätt att ungefär hälften kvarstår efter 180 dagar och ungefär 1/7 efter ett år.

Av det ovan anförda kan emellertid inte den slutsatsen dras att hälften av arbetsskadeärendena skulle falla bort vid en förlängning av samord- ningstiden till 180 dagar och 6/7 vid en förlängning till ett år. Vissa ärendeslag påverkas nämligen inte eller endast i begränsad omfattning av en förlängd samordningstid.

En anmälan om arbetsskada avser ofta återfall i en sjukdom (recidiv). Om recidivet inträffat sedan samordningstiden för den första sjukperio- den löpt ut måste recidivet, oavsett tidslängden på sjukdomsfallet, prö- vas försäkringsmässigt. Uppskattningsvis skulle hälften av ärendena avseende rygg- och ledbesvär på grund av recidiv inte påverkas av en till 180 dagar förlängd samordningstid. En samordningstid på ett år skulle sannolikt medföra att ca 35 procent av dessa ärenden kvarstår för pröv- ning genom att recidiv gjorts gällande.

Ungefär hälften av ärendena avseende eksem gäller allergiska eksem. Denna ärendegrupp påverkas inte av samordningstidens längd. De icke allergiska eksemen gäller till en del recidiv och kan beräknas på motsva- rande sätt som rygg- och ledbesvär.

Ärenden avseende luftrörsbesvär kan beräknas på samma sätt som eksemärendena.

Antalet ärenden beträffande sjukdomar som medfört en kvarstående medicinsk defekt (se avsnitt 4.1) påverkas inte av en förlängd samord- ningstid. Ej heller påverkas antalet ärenden enligt LSP och enligt YFL.

På grundval av det ovan upptagna kan antalet ärenden som under 1984 inkom till försäkringskassorna för materiell prövning uppskatt- ningsvis antagas ha påverkats enligt följande av en samordningstid om 180 eller 365 dagar.

, Tabell 12. Antal ärenden för sakprövning i försäkringskassorna år 1984 vid en sam- ordningstid om 90 dagar samt beräknat antal vid 180 dagar och 365 dagar

Ärendeslag Samordningstid

90 dagar 180 dagar 365 dagar

1984 ca ca Rygg- och ledbesvär 11 542 8 800 5 100 Pleuraplaques 2 887 2 887 2 887 Silikos 60 60 60 Eksem 2 581 2 200 1 900 Hörselskada 3 580 3 580 3 580 Luftrörsbesvär 827 620 580 Vibrationsskada 809 809 809 Cancer 122 122 122 Lösningsmedelspåverkan 441 441 441 Ovriga sjukdomar 7 527 3 800 1 000 Summa sjukdomar 30 376 23 300 16 500 Olycksfall i arbete 18 591 9 300 2 700 Färdolycksfall 3 236 1 600 460 LSP 1 786 1 786 1 786 YFL 377 377 377

Totalt 54 366 36 400 21 800

Beräkningarna ger vid handen att en samordningstid om 180 dagar kan antagas medföra att antalet arbetssjukdomsärenden skulle minska med ca 25 procent och övriga ärenden med ca 45 procent. Sammantaget kan ärendebortfallet beräknas till ca 35 procent.

Utredningen har i denna fråga låtit göra en studie hos Jönköpings läns allmänna försäkringskassa. Denna försäkringskassa kan betraktas som en genomsnittskassa utan bakomliggande förhållanden som skulle kun- na medföra snedvridna resultat. Urvalet har utgjorts av ärenden som avgjorts under tiden 1 juli 1977 —- 30 september 1984 avseende försäk- rade med födelsedag 1 och 15 och omfattat 383 ärenden. Undersöknin- gen visade att antalet arbetssjukdomsärenden skulle exempelvis minska med ca 23 procent och övriga ärenden med ca 35 procent om samord- ningstiden förlängdes till 180 dagar. Sammantaget var ärendebortfallet ca 29 procent.

Något som bör beaktas i detta sammanhang är att en förlängning av samordningstiden kan antagas leda till en ökad processaktivitet från en del försäkrade i syfte att påvisa samband även efter en förlängd samord- ningstid så att ärendet blir föremål för kassans prövning. Vid en samlad bedömning av det ovan upptagna finner utredningen skäl att antaga att en förlängning av samordningstiden till 180 dagar skulle medföra att antalet arbetssjukdomsärenden skulle minska med ca 20 procent och övriga ärenden med ca 30 procent.

Försäkringskassornas arbetsskadebalanser innehåller praktiskt taget endast sjukdomsärenden. Beträffande övriga ärendeslag är balanserna obetydliga. År 1984 inkom till kassornas centralkontor 30 376 sjukdoms- ärenden och avgjordes 22 199 ärenden. Antalet icke avgjorda ärenden ökade med 8 177. Vid en samordningtid om 180 dagar skulle endast ca (80 % x 30 376) 24 300 ärenden ha kommit in till kassorna. Antalet övriga ärenden avseende LAF som kom in till kassorna nämnda år var 21 827 och skulle ha minskat med ca (30 % x 21 827) 6 550. Dessa ärenden är emellertid genomsnittligt sett mindre resurskrävande än sjukdomsären- dena och de härvidlag frigjorda resurserna skulle räcka till att avgöra endast ca 2 600 sjukdomsärenden. På grundval av det anförda drar utredningen den slutsatsen, att om samordningstiden för ifrågavarande ärenden varit 180 dagar hade ca 24 300 sjukdomsärenden kommit in till kassorna och kassorna hade utan resursförstårkning kunnat avgöra ca (22 199 + 2 600) 24 800 ärenden. Situationen i kassorna hade då varit en annan.

Balansläget i försäkringskassorna är en viktig fråga för utredningen. Vid sin analys av situationen har utredningen funnit att ärendemängden till kassorna med stor sannolikhet inte kommer att ligga kvar på 1984 års nivå utan öka ytterligare, se avsnitt 6.1.

Mot denna bakgrund finns skäl att ytterligare analysera effekterna i olika avseenden av en förlängd samordningstid. Som framgår av ovan redovisade beräkningar bör detta lämpligen ske med utgångspunkt från en samordningstid om 180 dagar. I balanshänseende kan en kortare tid komma att medföra en ohållbar situation för försäkringskassorna och en längre tid synes inte behöva analyseras.

5.1.4. Avt'alsförsäkringar

I avsnittet 2.6 har avtalsförsäkringarna presenterats närmare.

Konsekvenserna för TFA och statens personskadeförsäkring av en förlängd samordningstid skulle bli beroende av vilka ändringar i försäk- ringsvillkoren som arbetsmarknadens parter kan komma överens om.

Såsom tidigare anförts fattar AMF regelmässigt beslut beträffande ersättningsfrågor i Olycksfallsärenden utan att försäkringskassans beslut avvaktas. Den omständigheten att vissa olycksfall vid en förlängd sam- ordningstid inte skulle komma att bedömas i arbetsskadefrågan av för- säkringskassan saknar därför betydelse för AMF. Något merarbete för AMF skulle inte uppkomma. En förlängd samordningstid skulle därför inte behöva påverka ersättningsrätten från TFA vid olycksfall. Däremot skulle naturligtvis kostnaderna för TFA öka.

Det förhåller sig annorlunda med arbetssjukdomsärenden. I dessa fall avvaktar AMF regelmässigt försäkringskassans avgörande innan beslut fattas. Dessa ärenden innefattar genomsnittligt mera komplicerade be- dömningar och för AMF kan det vara av stort värde att ha kassans utredning som grund för det egna avgörandet. Om TFA, vid en förlängd samordningstid, skulle behålla den nu gällande regeln om att en arbets- sjukdom berättigar till ersättning om skadan kvarstår sedan 90 dagar förflutit från visandedagen, kan AMFi vissa sjukdomsärenden inte få ledning av något kassans avgörande. Detta skulle kräva en större arbets- insats än vad som gäller för närvarande vid prövningen av dessa ären- den. Om en klar och entydig praxis utvecklas i frågor om t. ex. skadlig inverkan och samband blir dock merarbetet begränsat. Det synes emel- lertid sannolikt att TFA måste anpassas till en förlängd samordningstid så att endast arbetssjukdomar som kvarstår sedan den förlängda sam- ordningstiden löpt ut berättigar till ersättning från TFA.

Enligt den statliga personskadeförsäkringen utgår ersättning efter samordningstidens utgång endast om skadan förklaras vara yrkesskada enligt YFL eller arbetsskada enligt LAF. Detta gäller oavsett om skadan uppkommit till följd av olycksfall, våld eller misshandel etc. eller utgör arbetssjukdom. Om en förlängd samordningstid skulle få den konse- kvensen att den statliga personskadeförsäkringen finge svara för ersätt- ning i olycksfalls- och sjukdomsärenden t. o. m. 180:e dagen efter visan- dedagen skulle det innebära en överflyttning dels av tillämpningen av LAF, dels av administration och därmed följande kostnader från kassor- na till trygghetsnämnden. Framför allt gäller detta arbetssjukdomar där trygghetsnämnden enligt nuvarande avtal måste avvakta beslut enligt LAF resp. YFL och därmed skulle behöva bygga upp en kompetens och utöka administrationen.

5.1.5. Samordningstidens inverkan på den försäkrades ersättning

Sjukpenningen från arbetsskadeförsäkringen skall i princip ersätta hela det inkomstbortfall som blir följden av arbetsskadan. Hel sjukpenning skall för varje dag beräknas till 1/365 av sjukpenningunderlaget. Detta

utgörs normalt av den försäkrades årsinkomst. Sjukpenningunderlaget får inte beräknas till högre belopp än som motsvarar 7,5 basbelopp.

Under samordningstiden får den försäkrade sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring. Sjukpenning enligt denna lag kan beräknas till 90 procent av 1/365 av den försäkrades årsinkomst av förvärvsarbete. Även här gäller att den försäkrade inte får tillgodoräkna sig den del av årsin- komsten som överstiger 7,5 basbelopp.

Under samordningstiden får alltså den försäkrade liksom vid sjukdom i allmänhet vidkännas en inkomstminskning med 10 procent. Vid t. ex. en årsinkomst om 100 000 kr. är sjukpenningen för dag enligt lagen om arbetsskadeförsäkring 274 kr. och enligt lagen om allmän försäkring 247 kr. Värdet av den särskilda arbetsskadeersättningen blir i detta fall 27 kr. per dag eller ca 14 kr. per dag efter en marginalskatt om 50 procent. Vid en årsinkomst om 163 500 kr. eller mer är sjukpenningen för dag enligt lagen om arbetsskadeförsäkring 448 kr. och enligt lagen om allmän försäkring 403 kr. I det fallet blir värdet av den särskilda arbetsskadeer- sättningen 45 kr. per dag eller ca 16 kr. per dag efter en marginalskatt om 65 procent.

En jämförelse mellan sjukpenning enligt lagen om arbetsskadeförsäk- ring och enligt lagen om allmän försäkring ger vid handen att en försäk- rad genom en förlängning av samordningstiden från 90 till 180 dagar maximalt skulle kunna förlora en nettoinkomst om ca (90 x 16) 1 440 kr.

För flertalet förvärvsarbetande medför emellertid avtalsförsäkringar- na att inkomstbortfallet vid en förlängd samordningstid blir mindre än vad enbart enjämförelse mellan sjukpenningnivån enligt de båda lagar- na ger vid handen.

De som omfattas av AMF:s avtalsgruppsjukförsäkring (AGS) får ersättning för sjukperiod som varar utöver sju dagar och ersättningen utgår då redan från början. För de första 90 dagarna täcks inkomstbort- fallet helt och därefter till 95 procent. För en försäkrad som omfattas av AGS skulle nettoförlusten vid en förlängning av samordningstiden maximalt uppgå till 700 kr.

Enligt nuvarande konstruktion täcker TFA inkomstförlust redan un- der samordningstiden när denna tid löpt ut och arbetsskadan godkänts. Om den konstruktionen bibehålls kommer en förlängd samordningstid inte att få någon ekonomisk betydelse för den försäkrade vid skadefall som är så långvariga att de kvarstår även efter en förlängd samordnings- tid. Vid en förlängning av samordningstiden till 180 dagar skulle endast de skadefall som löper ut under 91 :a 180:e dagarna påverkas av förlängningen.

För statligt anställda görs löneavdrag vid sjukdom. Sjukavdraget är 8 procent för de första 30 dagarna och därefter 6 procent. Vid sjukdom till följd av olycksfall i arbete eller färdolycksfall görs inget löneavdrag för tid t. o. m. 90:e dagen efter visandedagen. För tid fr. o. m. 91 :a dagen görs inget löneavdrag om skadan godkänts som arbetsskada enligt LAF. Det sista gäller även vid sjukdom som godkänts som arbetsskada enligt LAF.

Arbetsskadeförsäkringen ersätter först efter samordningstidens slut nödvändiga kostnader för läkarvård, sjukvårdande behandling, sjuk- husvård, konvalescentvård och läkemedel. En förlängning av samord-

ningstiden till 180 dagar kan komma att innebära att även försäkrade som tillfrisknar under 91 :a — 180:e dagen själva får bära dessa kostna- der.

För kostnader för läkarvård, sjukvårdande behandling och läkemedel finns numera ett högkostnadsskydd. Försäkrad som köpt prisnedsatta läkemedel eller erlagt patientavgifter för läkarbesök vid sammanlagt minst 15 tillfällen är under ett år, räknat från det första läkemedelsinkö- pet eller vårdtillfället, befriad från att därefter betala för utskrivna läkemedel och läkarvård. Med ett sådant tillfälle likställs två tillfällen då patientavgift har erlagts för besök för sjukvårdande behandlingar eller för telefonförfrågningar som har skett hos läkare eller hos privatprakti- serande sjukgymnast.

Tjänstemän i statligt lönereglerad anställning har i regel ersättning för sjukdoms- och läkarvårdskostnader till den del dessa inte täcks av LAF, LSP eller motsvarande äldre författning.

Vad gäller ersättning från TFA för sveda och värk kan antagas att en förlängd samordningstid skulle påverka de fall där ersättning för närva- rande utgår fr. o. m. 91 :a dagen, alltså vid arbetssjukdomar där svedan och värken inte varit svår. Vid t. ex. sjukskrivning i hemmet skulle ersättningsbortfallet vid en förlängning av samordningstiden till 180 dagar kunna uppgå till drygt 3 000 kr. Ersättning för sveda och värk är inte skattepliktig inkomst.

5.1.6. Överväganden

Balanssituationen i försäkringskassorna är alarmerande och kommer redan inom en nära framtid att bli ohållbar om inte ärendetillströmning- en kan begränsas eller avverkningstakten kan ökas. Med hänsyn till bl. a. de försäkrades befogade krav att försäkringskassorna skall kunna avgöra arbetsskadeärenden utan långa väntetider måste nuvarande ba- lanser nedbringas, och i vart fall måste ökade balanser och därmed ytterligare förlängda väntetider förhindras.

Försäkringskassorna har till följd av den ökande ärendetillströmning- en redan vidtagit ett antal effektivitetshöjande åtgärder och avverk- ningstakten i kassorna har under senare tid ökat avsevärt. Svaren från kassorna på utredningens enkät, vilken närmare redovisats i avsnitt 4.7, kan ge uppslag till ytterligare effektivitetshöjande åtgärder. Det kan fortfarande i några kassor finnas visst utrymme för en omfördelning av resurser till förmån för arbetsskadehandläggningen. Utredningen har pekat på förväntade effekter vid bl. a. en ökad specialisering av kassor- nas handläggare och olika former av förenklade beslutsförfaranden (avsnitten 4.4 och 4.5). Utredningen har vidare (avsnitt 4.1) föreslagit att 5. k. serviceärenden skall sakprövas i kassorna endast om handlägg- ningskostnaderna ersätts av AMF eller trygghetsnämnden, och det blir i detta fall fråga antingen om en begränsning av ärendetillströmningen eller om ett resurstillskott.

Den nuvarande och den förväntade ärendetillströmningen är av så- dan omfattning att balanssituationen inte kan bemästras enbart genom ovan diskuterade åtgärder. Situationen, som fordrar en betydande be-

gränsning av ärendetillströmningen eller en väsentligt ökad ärendeav- verkning, kan inte lösas inom ramen för utredningens direktiv. Å ena sidan medför nämligen en betydande begränsning av ärendetillström- ningen en sådan urholkning av försäkringsskyddet som kan uppfattas som ett åsidosättande av bärande principer för ersättning vid arbetsska- da och å andra sidan kräver en väsentligt ökad ärendeavverkning så stor resursförstårkning i försäkringskassorna att den leder till en ökning av försäkringens nuvarande kostnader. Utredningen kan emellertid inte underlåta att närmare undersöka vilka vägar som kan finnas för att bemästra situationen.

I avsnitt 6.2 föreslår utredningen en höjning av den i arbetsskadeav- giften ingående förvaltningskostnadsandelen. För den händelse en ök- ning av försäkringens kostnader skulle anses oacceptabel eller förslaget av annan anledning inte kan genomföras, t. ex. på den grunden att arbetsskadeavgifterna på sikt bedöms otillräckliga för en ökad förvalt- ningskostnadsandel, anser utredningen att även ett alternativ med be- gränsning av ärendetillströmningen genom förlängning av samord- ningstiden måste diskuteras och effekterna av en sådan åtgärd analyse- ras.

Beräkningarna hari huvudsak gjorts på grundval av en samordnings- tid om 180 dagar. Det faktum att inte mindre än en fördubbling av samordningstidens längd kan visa sig bli erforderlig illustrerar tydligt omfattningen av nuvarande balanser och vad som kan förväntas i form av ökande ärendemängder inom en nära framtid om inte kraftfulla åtgärder vidtas.

Såsom framgår av avsnitt 5.1.5 leder förlängd samordningstid till en viss försämring av försäkringsförmånerna. Även om en förlängning av samordningstiden inte medför någon begränsning av skyldigheten att anmäla ifrågasatta arbetsskador kan man inte bortse från att en förläng- ning kan minska motivationen för de försäkrade att verka för att sådana skador anmäls. Detta skulle kunna återverka på underlaget för arbets- skadestatistiken och leda till färre förbättringar av arbetsmiljön. Det anförda medför enligt utredningens mening att en förlängning av sam- ordningstiden bör undvikas.

Om andra alternativ visar sig otillräckliga för att komma till rätta med balanssituationen kan emellertid en förlängning av samordningstiden bli ofrånkomlig. Visserligen kan göras gällande att en förlängning får ses som ett steg mot en avveckling av arbetsskadeförsäkringen, men i själva verket bör man då hålla i minnet att en sådan åtgärd kan visa sig vara ett nödvändigt inslag i vad som måste göras för att arbetsskadeförsäkringen skall kunna fungera även framdeles.

5.2. Samordningsfrågor i övrigt

5.2.1. Allmänt

I ett flertal grundläggande ersättningsfrågor i LAF hänvisas till bestäm- melser i AFL. Så följer i normalfallet beräkningen av sjukpenning- och livränteunderlag de regler som finns i 3 kap. AFL. Även de principer som

ligger till grund för bedömning av arbetsförmågans nedsättning vid utgivande av sjukpenning och vid invaliditetsbedömningen är allmänt sett desamma inom AFL och LAF. Som ytterligare exempel kan nämnas 3 kap. 8 & LAF där hänvisning ges till 3 kap. 15 & AFL som innebär att sjukpenning inte utges till bl. a. den som fullgör värnpliktstjänstgöring eller är intagen i kriminalvårdsanstalt. Vidare hänvisas i 6 kap. 7 (j LAF till en rad bestämmelser i AFL om förmåner som sammanträffar, indrag- ning och nedsättning av ersättning i vissa fall, återbetalningsskyldighet, preskription, utmätningsförbud samt rätt till skadestånd.

Det finns alltså långtgående likheter mellan LAF och AFL. Dessa likheter ökar naturligtvis förutsättningarna för en effektiv och likformig tillämpning av arbetsskadeförsäkringen. Det kan därför finnas anled- ning att överväga att låta LAF även omfattas av vissa regler i AFL som avser krav på t. ex. sjukanmälan, sjukintyg och sjukkontroll.

5.2.2. Anmälningsskyldighet

Enligt 3 kap. 105 fjärde stycket AFL får som huvudregel sjukpenning inte utges för tid innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos försäk- ringskassan. Undantag göres enligt bestämmelsen om hinder mött för anmälan eller eljest särskilda skäl föranleder att sjukpenning bör utges. Socialförsäkringsutredningen uttalade i denna fråga (SOU 1952:39 s. 307):

Sålunda bör försummad anmälan aldrig kunna av sjukkassa åberopas, då den försäkrade vårdas å sjukvårdsanstalt och ej heller då försummelsen eljest måste anses ursäktlig och ej länt kassan till men. Arbetsgivares skyldighet att anmäla yrkesskada skall givetvis inte fritaga den skadade från hans anmälningsskyldig- het.

För rätt till sjukpenning under samordningstiden fordras att den skada- de gör anmälan till kassan i enlighet med reglerna i AFL. I LAF saknas däremot anmälningsskyldighet då en försäkrad drabbas av arbetsoför- måga på grund av sjukdom. Det innebär att rätt till sjukpenning efter samordningstiden kan föreligga även om anmälan om sjukdomsfallet inte gjorts till kassan.

Samma krav på anmälan som finns i 3 kap. 105 fjärde stycket AFL synes böra införas i LAF. Till stöd för detta kan anföras samma argu- ment om underlättad sjukkontroll som motiverar regeln i sjukförsäk- ringen.

Regler om när rätten till ersättning preskriberas återfinns i 6 kap. 6 & LAF. När det gäller sjukpenning innebär reglerna att rätten går förlorad om inte anspråk på ersättning framförts inom sex år från den dag ersättningen avser. Den föreslagna regeln om anmälningsskyldighet gör att en försäkrad kan göra anspråk på LAF-sjukpenning endast om sjukfallet tidigare anmälts till kassan i enlighet med reglerna i AFL. Den inskränkning av möjligheterna att i efterhand begära ersättning som förslaget medför kommer att påverka ett begränsat antal ärenden där en försäkrad blivit arbetsoförmögen utan att göra sjukanmälan till kas- san på grund av ett recidiv efter samordningstiden.

5.2.3. Läkarintygskrav

I 3 kap. 7 & tredje stycket AFL sägs att försäkringskassa må påfordra att nedsättning av arbetsförmågan styrks genom intyg av läkare. 1 2 & riks- försäkringsverkets kungörelse (RFFS 1979:16) om kontroll i sjukförsäk- rings- och föräldraförsäkringsärenden anges att sådant åläggande nor- malt skall gälla tidigast fr. o. m. den sjunde dagen efter sjukanmälnings- dagen. Motsvarande möjlighet att kräva läkarintyg saknas enligt LAF. Om kontrollbehovet kan anses motivera läkarintygskravet enligt AFL kan behovet inte anses generellt mindre för att sjukskrivningen avser en arbetsskada. Dessutom kan det hävdas att de ofta mycket svåra bedöm- ningar om samband eller ej mellan sjukskrivning och skadlig inverkan som sker enligt LAF nästan alltid kräver ett medicinskt underlag. En ökad likformighet av ifrågavarande regleri LAF och AFL kan därför av flera skäl anses påkallad. Risken att gå miste om ersättning är annars uppenbar för en försäkrad som anser sig ha en arbetsskada, eller ett recidiv av en sådan, och av den anledningen inte anser sig skyldig att skaffa eller förete läkarintyg.

5.2.4. Indragning och nedsättning av ersättning

Som tidigare anförts finns i 6 kap. 7 & LAF hänvisning till olika stadgan- den i AFL (16 kap. 11 å och 20 kap. 3 &) om indragning och nedsättning av ersättning i vissa fall. Däremot saknas hänvisning till de bestämmelser om indragning och nedsättning som finns i 3 kap. 17? AFL. Sådan åtgärd kan vidtagas om försäkrad för det första vägrar mottaga besök av kassan för sjukkontroll, för det andra ändrar vistelseort utan att meddela kassan eller för det tredje inte gör anmälan om ändrad inkomst till kassan. Med hänvisning till vad som tidigare anförts om vikten av ökad likformighet i regelsystemet och likartat behov av sjukkontroll bör reg- lerna i 3 kap. 17 & AFL göras tillämpliga på LAF.

RFV har i anledning av ett regeringsuppdrag kartlagt och redovisat erfarenheterna av bestämmelserna i 3 kap. 175 AFL. I en rapport till socialdepartementet den 28 mars 1985 föreslår verket vissa ändringar i reglerna. Samtidigt föreslås också att bestämmelserna skall tillämpas även i frågor om arbetsskadesjukpenning och ersättning enligt LSP.

5.2.5. Fosterbarnslega

Enligt reglerna för beräkning av sjukpenninggrundande inkomst (SGI) skall i SG1:n också räknas in den ersättning som en försäkrad uppbär för vård av fosterbarn (fosterbarnslega). ] 3 kap. 12 & AFL anges att rätten till sjukpenning skall bedömas med bortseende från sådan ersättning. Sjukpenningens storlek skall dock, så länge fosterbarnslegan utges, be- räknas på grundval av en SGI som inte omfattar denna ersättning.

Bestämmelserna i 3 kap. 12 & AFL bör göras tillämpliga även på LAF. Dels kan då rätten till sjukpenning vid en skada beräknas enbart med avseende på hur arbetsförmågan i förvärvsarbetet utanför hemmet på- verkats, dels kan sjukpenningens storlek avpassas till att täcka det in- komstbortfall som uppkommit.

5.2.6. Samordningen mellan delpension och livränta

I 6 kap. 1 & andra stycket LAF anges att om delpension utgått till någon som tillerkänns livränta enligt 4 kap. LAF och avser livräntan samma inkomstförlust som delpensionen får livränta för förfluten tid utges endast i den mån den överstiger den delpension som utgått för samma tid. Bestämmelsen reglerar den samordning som skall ske i det fall en försäkrad först tagit ut delpension och sedan beviljas livränta retroaktivt för samma tidsperiod och samma inkomstförlust.

I prop. 1982/8323 om samordningsfrågor inom det socialpolitiska bidragssystemet togs frågan om samordning mellan arbetsskadelivränta och delpension upp. I propositionen föreslogs att bestämmelsen skulle ha följande lydelse:

Utgår delpension till någon som är berättigad till livränta enligt 4 kap. skall livräntan utgå endast i den mån den överstiger pensionen om pensionen och livräntan avser samma inkomstförlust.

Den föreslagna bestämmelsen avsåg således att reglera den löpande delpensionen och livräntan. För att kunna samordna den livränta som betalas ut retroaktivt med redan utbetald delpension föreslogs även en hänvisning till den nya regeln om sammanträffande av förmåner i 17 kap. l & AFL. De föreslagna samordningsbestämmelserna behandlades i socialförsäkringsutskottets betänkande 1982/83 : 14 (s. 36). Även utskot- tet ansåg att en regel som hindrar överkompensation i dessa fall bör finnas. Utskottet anförde vidare:

Det bör dock i lagtexten markeras att den såsom också avsetts i propositionen avser retroaktiv livränta. Anpassning till den löpande livräntan bör kunna ske genom omprövning av delpensionen.

Utskottet föreslog därför den lydelse som i dag gäller och samordningen med 17 kap. l & AFL genomfördes.

Samordningsregeln i 6 kap. 1 9 andra stycket LAF har kommit att uppfattas som oklar. För att ge samordningsregeln en klar och entydig innebörd och för att förhindra överkompensation i de aktuella fallen föreslår utredningen att regeln ges en lydelse som i huvudsak motsvarar vad som föreslogs i prop. 1982/83:3.

6. Ärendeutveckling, arbetsskadeavgifter och försäkringskostnader

6.1. Ärendeutvecklingen

6.1.1. Allmänt

Som redovisats i avsnitt 2.7 har det under senare år skett en ökning av antalet anmälningar om arbetsskada. Antalet anmälningar var under åren 1979 och 1980 ca 187000. År 1981 sjönk anmälningarna till ca 179 000 för att år 1982 minska något ytterligare till ca 175 000. År 1983 ökade anmälningarna till ca 180 000 och år1984 registrerades ca 200 000 anmälningar.

De statistiska uppgifterna om antalet ärenden som sänds från kassor- nas lokalkontor till centralkontoren visar att ökningen under åren 1983 och 1984 inte enbart kan förklaras av en ökad benägenhet att anmäla skador av lägre svårighetsgrad. Man kan notera att de ärenden som skall bli föremål för försäkringsmässig prövning ökat under de två åren från tidigare ca 42 000 ärenden per år till drygt 45 000 resp. 54 000 ärenden (se avsnitt 2.7, tabell 2.) Ökningen av antalet ärenden som skall prövas försäkringsmässigt faller nästan uteslutande på arbetssjukdomarna. I denna ärendegrupp kan noteras en ökning på 10 % mellan åren 1982 och 1983. En jämförelse mellan åren 1982 och 1984 visar att ökningen varit över 50 %. Antalet anmälningar rörande olycksfall som blir föremål för en prövning efter samordningstiden har hållit sig ganska konstant. Ären- deutvecklingen vad avser olycksfallsskador förväntas inte genomgå någ- ra större förändringar och kommer därför inte att ytterligare analyseras i detta avsnitt.

Ett närmare studium av de arbetssjukdomsärenden som kommit in till centralkontoren ger vid handen att ärendeökningen fördelar sig relativt jämnt över de större diagnosgrupperna. Den stora ärendeökningen inom de fyra dominerande ortopediska dia- gnosgrupperna synes inte vara resultatet av någon tillfällig uppmärk- samhet just med avseende på arbetsskador.

Vad avser anmälningarna rörande eksem och andra hudbesvär har ökningen varit jämförelsevis låg. En anledning till detta kan vara att olika hudbesvär sedan lång tid har accepterats som arbetsrelaterade och uppmärksamheten på och anmälningsfrekvensen av dessa skador har troligen sedan länge bättre återspeglat antalet skadefall än vad som är förhållandet för andra skadetyper.

Tabell 13. Antal till försäkringskassornas centralkontor inkomna ärenden avseende vissa sjukdomar åren 1980—1984 och procentuell ökning under nämnda tid Ärendeslag Ärenden till centralkontoren, år Procentuell _ ökning 1980 1981 1982 1983 1984 1980—1984 Rygg- och ledbesvär 7 153 7 107 7 281 8 551 11 542 61 Tendinit 1 038 I 093 1 165 1 421 1 878 81 Epicondylit ] 326 I 317 1 366 1 576 1 987 50 Myalgi 960 807 981 1 187 1 560 63 Eksem och hudbesvär 2 253 2 222 2 151 2 259 2 581 15 Pleuraplaques 1 839 I 141 998 839 2 887 57 Hörselskada 2 493 2 758 2 968 3 103 3 580 44

När det gäller utvecklingen av anmälningar om pleuraplaques kan följande nämnas. Under år 1979 erbjöds alla som i sitt arbete varit exponerade för asbest en kostnadsfri undersökning. Detta ledde till att många skador upptäcktes och anmäldes. Ett flertal av anmälningarna kom att statistikföras på kassorna under 1980. Som framgår av tabell 13 sjönk därefter antalet anmälningar under de tre därpå följande åren. Den kraftiga ökning som noteras 1984 kan troligtvis förklaras av en speciell uppgörelse mellan parterna bakom TFA och TFA-KL om en särskild ersättning på 10 000 kr. för TFA-försäkrade som drabbats av asbestskada.

Av försäkringskassornas statistik framgår att ungefär hälften av de till kassorna anmälda hörselskadorna översänts till RFV:s yrkesskadebyrå (tidigare yrkesskadeavdelning) beroende på att det konstaterats att ska- dan sannolikt yppats redan före den 1 juli 1977. En ökning av anmäl- ningarna med 44 % under den redovisade femårsperioden kan synas anmärkningsvärd eftersom dethär, på samma sätt som vid eksem, rör sig om en sedan länge erkänd skadetyp. Anmälningarna om hörselskador kan dock förväntas öka även i framtiden, detta främst beroende på att man inom trygghetsförsäkringen (TFA, TFA-KL) lyckats fastställa kri- terier som gjort det möjligt att sänka den lägsta ersättningsgilla invali- ditetsgraden vid hörselskada från 10 % till 5 %.

6.1.2. Prognos

Anledningen till den ökade ärendemängden kan enligt utredningens uppfattning sökas i en rad bakomliggande faktorer. Bland de betydelse- fullare i detta sammanhang kan nämnas att kunskapen om arbetsskade- försäkringen har ökat under senare år. Detta har skett bl. a. genom att parterna på arbetsmarknaden har informerat och utbildat personal på företagen. Även försäkringskassorna har ökat sina informationsinsatser samtidigt som försäkringen varit föremål för uppmärksamhet och debatt i massmedia. Utredningen vill också peka på att utbyggnaden av före- tagshälsovården troligen lett till ett Ökat medvetande om arbetsmiljöns inverkan på de anställdas sjukfrånvaro. Den gynnsamma praxisutveck- lingen och kassornas ökade godkännandefrekvens (se avsnitt 2.7, tabell

10) har troligen'i många fall lett till att en anmälan om skada upplevs av den försäkrade som mer meningsfull och angelägen än tidigare. Slutligen kan också nämnas att allt fler anmälningar avser recidiv av tidigare anmälda eller godkända skador. I flertalet fall rör det sig om recidivan- målningar avseende symtomutlösningar från icke arbetsrelaterade, ofta degenerativa, grundsjukdomar.

Enligt utredningens uppfattning är det inte troligt att någon av de angivna faktorerna till den ökade anmälningsfrekvensen kommer att minska i betydelse under överblickbar framtid. Tvärtom kommer t. ex. utbyggnaden av företagshälsovården att fortsätta och detär även troligt att informationen till de försäkrade kommer att förbättras. Här kan nämnas sådana insatser som Försäkringskasseförbundets kampanj ”Kassorna och facket”. En hypotes om att anmälningsfrekvensen skall sjunka och återgå till samma nivåer som under åren 1980—1982 kan därför med en hög grad av sannolikhet avfärdas. En beräkning av hur ärendetillströmningen kommer att utvecklas är dock svår att göra och måste i hög grad bygga på osäkra antaganden. Utredningen väljer därför att redovisa två prognoser för en tänkbar utveckling av antalet ärenden i framtiden.

Den första prognosen bygger på antagandet att den ökning av antalet arbetssjukdomar som skedde mellan 1983 och 1984 (35 %) får ses som resultatet av olika aktiviteter som lett till en ökad kännedom om LAF. Ökningen får, mot bakgrund av en sådan hypotes, antagas vara tillfällig för år 1984 och ökningstakten kommer successivt att avta. Mot bakgrund av den allmänna trend som kan iakttas sedan 1980 kan man dock anta att ökningen under ytterligare några år kan komma att ske i en takt av ca 10 % årligen. Detta skulle leda till att antalet sjukdomar som leder till en försäkringsmässig prövning kan beräknas till ca 33 000 för år 1985 och ca 36 000 för år 1986. Med beaktande av en större kunskap om försäkringens generella skadebegrepp, främst vad avser olika typer av försämringar av icke arbetsrelaterade grundsjukdomar, och de försäkra- des förväntningar på försäkringen drar utredningen slutsatsen att antalet prövningar av anmälda sjukdomar i framtiden kommer att bli omkring 50 000.

Utredningens andra prognos, som bland annat grundar sig på uppgif— ter om ärendeutvecklingen under första halvåret 1985 pekar på en fort- satt snabb ärendetillväxt. En jämförelse mellan ärendemängderna för de första halvåren under perioden 1980—1985 visar följande ökning.

Tabell 14. Antal till försäkringskassornas centralkontor inkomna arbetssjukdoms- ärenden första halvåret perioden 1980—1985

Första halvåret Arbetssjukdomar till år centralkontoren 1980 10 619 1981 10 091 1982 10 400 1983 11 416 1984 14 976 1985 20 550

Följande kan noteras. Under första halvåret 1983 inkom 10 % fler ären- den än under motsvarande period år 1982. Antalet inkomna ärenden under hela år 1983 blev dock 12 % fler än under år 1982. På motsvarande sätt översteg antalet ärenden under första halvåret 1984 motsvarande period är 1983 med 31 % medan ökningen för år 1984 blev totalt 35 %. En jämförelse mellan första halvåret 1985 och första halvåret 1984 utvisar en ökning med 37 %.

Ökningen under första halvåret 1983 och första halvåret 1984 var alltså lägre än vad som så småningom blev resultatet för resp. år. Om man uppställer hypotesen att den ökning av ärendemängden som sker under det första halvåret återspeglar den ökning som sker under hela året så kommer antalet arbetssjukdomar som skall prövas av kassorna att under 1985 uppgå till ca 42 000.

Med beaktande av de tidigare redovisade synpunkterna på betydelsen av det generella skadebegreppet och de försäkrades förväntningar på LAF tyder en fortsatt ökningstakt i storleksordningen 30 till 40 % på att antalet sjukdomar som skall bli föremål för försäkringsmässig prövning inom en ganska snar framtid kan komma att uppgå till, och även över- stiga, de 50000 ärenden som angivits som trolig ärendemängd i det första prognosalternativet.

Om Olycksfallsärenden och ärenden enligt LSP, tillsammans för när- varande ca 25 000 per år, läggs till det antal arbetssjukdomar som beräk- nats i utredningens första prognosalternativ kan kassorna under 1985 beräknas få in ca 58 000 ärenden som skall prövas försäkringsmässigt. För år 1986 kan antalet sådana ärenden beräknas till ca 61 000.

Enligt utredningens andra prognosalternativ kan den totala ärende- mängden 1985 komma att uppgå till ca 67 000 ärenden och under år 1986 kan uppemot 75 000 anmälningar vara av den arten att de skall bli föremål för försäkringsmässig prövning.

6.2. Arbetsskadeavgifter och försäkringskostnader

6.2.1. Bakgrund

Arbetsskadeförsäkringen finansieras genom avgifter som betalas av ar- betsgivare och egenföretagare. Avgiften till arbetsskadeförsäkringen skall enligt 7 kap. 2 & LAF utgå efter en procentsats som skall vara så avvägd att avgifterna tillsammans med andra tillgängliga medel täcker ersättnings- och förvaltningskostnaderna samt behövlig fondbildning. RFV har enligt nämnda lagrum att vart femte år framlägga förslag om procentsats och förvaltningskostnadsandel för kommande period.

Staten som arbetsgivare står självrisk för de skador som drabbar statsanställda och bidrar därför endast till försäkringens administration. Detta framgår av 7 kap. l ä och 8 kap. 3 & LAF samt 21 och 22 && FASP. De affärsdrivande verken erlägger en schablonmässig avgift för de ad- ministrativa kostnaderna. Avgiften, som fastställs genom regeringsbe- slut, är för närvarande 3,45 % av den arbetsskadeersättning som betalats ut till resp. verks skadade anställda.

Avgiften till arbetsskadeförsäkringen var, för andra än staten som arbetsgivare, 0,25 % av avgiftsunderlaget t. o. m. är 1979. Underlaget för beräkning av arbetsskadeavgiften är i princip summan av vad arbetsgi- varen under året utgett som lön i pengar eller naturaförmåner. Av avgiften svarade I/16 mot förvaltningskostnaderna. För åren 1980— 1984 bestämdes avgiften till 0,60 %. För tid t. o. m. 1984 bestämdes procentsatsen för viss tid genom särskilda lagar, men fr.o.m. år 1985 bestäms procentsatsen i 2 kap. l & lagen (19812691) om socialavgifter. Den tidigare gällande procentsatsen, 0,60 %, har därvid behållits oför- ändrad.

Av 4 kap. 65 lagen om socialavgifter framgår att 1/30 av influtna arbetsskadeavgifter skall tillföras staten som bidrag till kostnaderna för arbetsskadeförsäkringens förvaltning. Återstoden skall enligt lagrum- met föras till en fond, benämnd arbetsskadefonden, med vars tillgångar kostnaden för ersättningar enligt LAF och motsvarande äldre bestäm- melser skall täckas.

RFV angav i ett förslag till regeringen, daterat den 12 december 1982, om avgiftsuttag för åren 1985—1989, att avgiftsperioden 1975—1979, då avgiften utgjorde 0,25 %, inneburit en försvagning av arbetsskadefonden medan perioden fr. o. m. år 1980, då avgiften höjts till 0,60 %, inneburit en återhämtning. RFV beskrev utvecklingen enligt följande.

Tabell 15. Arbetsskadefonden; inkomster, utgifter och fondförändring åren 1977— l981 (milj. kr.) År Inkomster Utgifter Fondförändring exkl. fond— varav exkl. fond- avkastning förvaltnings- avkastning

kostnader

1977 397,7 6059 24,6 —208,2 1978 424,6 745,9 26,4 —321,3 1979 456,7 932,2 28,5 ——475,5 1980 1 226,4 1 153,9 40,7 + 72,5 1981 1 438,5 1 397,7 47,9 + 40,8

Arbetsskadefonden skall utgöra en buffertfond vilket innebär att försäk- ringen i princip skall finansieras med löpande inkomster men att even- tuella överskott eller underskott påverkar fondens storlek. RFV redovi- sar i sin skrivelse till regeringen följande rörande fondutvecklingen efter hänsynstagande till fondränta.

Tabell 16. Arbetsskadefonden; fondförändring (milj. kr.) och fondstyrka åren

1977—1981 År Fondförändring Fondstyrka 1977 —126,9 2,53 1978 —308,8 1,64 1979 —508,0 0,77 [980 + 132,4 0,74 1981 + 122,0 0,70

Fondstyrka är fondens ställning per den 31 december visst är dividerad med utgifterna under samma år.

I sina försäkringstekniska bokslut för åren 1982 t. o. m. 1984 redovisar RFV följande utveckling av inkomster (inkl. fondavkastning), utgifter och förändring av fondkapitalet för perioden efter år 1981.

Tabell 17. Arbetsskadefonden; inkomster, utgifter och fondförändring åren 1982— 1984 (milj. kr.)

År Inkomster Utgifter Fondförändring 1982 1 593 I 338 +255 1983 1716 1551 +165 1984 1 905 1 601 +304

Fondstyrkan för åren 1982 och 1983 kan på grundval av uppgifterna i RFV:s försäkringstekniska bokslut beräknas till 0,97 resp. 0,94. Arbets- skadefondens ställning den 31 december 1984 anges av RFV till 1 765 milj. kr. Detta ger en fondstyrka motsvarande 1,1 dvs. drygt ett års utbetalningar.

6.2.2. Försäkringens inkomster

RFV har beräknat försäkringens inkomster för år 1985 till ca 2 060 milj. kr., varav ca 1 830 milj. kr. i avgiftsinkomster och ca 230 milj. kr. i ränteinkomster. För år 1986 har verket beräknat inkomsterna till ca 2 180 milj. kr., varav ca 1 930 milj. kr. i avgiftsinkomster och ca 250 milj. kr. i ränteinkomster.

6.2.3. Försäkringsersättningar; allmänt

Arbetsskadeavgiften avser att täcka kostnaden för ersättningar inte bara enligt LAF utan även enligt YFL och motsvarande äldre lagstiftning. Inledningsvis kan konstateras att sjukpenning- och sjukvårdskostnader- na för arbetsskadorna stigit kraftigt under år 1984 (tabell 18). Motsva- rande kostnader enligt YFL har sedan LAF:s tillkomst sjunkit men under 1984 utbetalades ändå drygt 22 milj. kr. i sjukpenning.

Tabell 18. Sjukpenning- och sjukvårdsersättningar enligt LAF och YFL åren 1977— 1984 (1 000 kr.)

År LAF YFL sjukpenning sjukvård sjukpenning sjukvård

1977 1 703 95 142 375 9 869 1978 94 079 4 425 101 732 4 668 1979 222 663 8 758 69 370 2 157 1980 319 555 11936 55 564 1 145 1981 365 054 15 701 41 002 745 1982 403 289 17 717 26 087 788 1983 468 316 23 037 23 193 591 1984 602 131 27 161 22 353 649

Utredningen har tidigare konstaterat att antalet arbetsskadeärenden som blir föremål för försäkringsmässig prövning ökat kraftigt under de se- naste åren (tabell 2). Samtidigt med de ökade ärendemängderna har kassorna också kommit att godkänna en allt större andel av de anmäl- ningar som prövas (tabell 10 och 11). De största förändringarna i dessa sammanhang kan noteras för arbetssjukdomarna. En sammanställning (tabell 19) ger vid handen att antalet godkända arbetssjukdomar i de diagnosgrupper som i de flesta fall leder till sjukpenning från LAF nära nog tredubblats under sex år. 1 tabell 19 har inte angivits godkända skador avseende hörselskada och pleuraplaques eftersom dessa endast i undantagsfall leder till arbetsoförmåga och därmed rätt till sjukersätt- ning.

Tabell 19. Antal av försäkringskassorna godkända arbetssjukdomar, exkl. hörsel- skador och pleuraplaques åren 1980—1984, prognos för år 1985 samt balansändring resp. år

Antal godkända Balansändring

År arbetssjukdomar under året

1980 4 845 + 2 301 1981 5 880 — 1 134 1982 6 241 + 450 1983 7 320 + 3 926 1984 9 035 + 8 177 1985 ca 14 000 + ca 7 500

Med hänsyn till den balansutveckling som skedde år 1980 kan det beräknas att ca 5 800 arbetssjukdomar skulle ha godkänts det året om kassorna hunnit meddela beslut i sådan utsträckning att någon ökning av ärendebalansen inte skett. Beräkningen är gjord på grundval av att kassornas genomsnittliga godkännandefrekvens rörande arbetssjukdo- mar det året var 50%. Hänsyn har också tagits till att en" viss del av balansökningen utgjordes av hörselskador. För 1985 kan på liknande sätt beräknas att ca 18 600 sjukdomsärenden skulle ha godkänts om takten i ärendeavverkningen varit sådan att en ökning av ärendebalan- sen inte skett. Därvid har beräknats att den genomsnittliga bifallsfre- kvensen i sjukdomsärendena kommer att bli ca 62 %. Av tabellen fram- går dock att utredningen beräknar att balansökningen år 1985 kommer att bli ca 7 500 ärenden.

6.2.4. Försäkringsersättningar; beräkningar för åren 1985—1989

För att ge en ungefärlig uppfattning om hur framtiden kan te sig när det gäller utgifterna för arbetsskadeförsäkringen har utredningen försökt beräkna kostnaderna för försäkringsersättningarna åren 1985— 1989 i en tänkt situation där en fortsatt tillväxt av balansen inte kommer att ske. Därvid har utredningen också utgått från att balanssituationen skall vara bemästrad vid periodens utgång.

Kostnaden för LA F—sjukpenning år 1985

Utredningen har beräknat att ca 31 000 skador som leder till LAF- sjukpenning (14 000 arbetssjukdomar och 17 000 olycksfall) kommer att godkännas under 1985. Eftersom uppgifter saknas om de tillkommande sjukfallens längd och om den sjukpenninggrundande inkomstens storlek i de enskilda fallen har kostnaden för LAF-sjukpenning år 1985 beräk- nats enligt en mycket grov modell som endast kan ge en ungefärlig uppfattning om de kommande kostnadernas storlek. Den totala sjukpen- ningkostnaden år 1984, 602,1 milj. kr. har dividerats med antalet god- kända sjukdomar år 1984 enligt tabell 19 och antalet godkända olycks- fall samma år, totalt 25 519 godkända skador. Därvid kan varje godkänd skada beräknats kosta ca 23 600 kr. i genomsnitt. Sjukpenningkostnaden för de 31 000 godkända LAF-skadorna år 1985 kan därför beräknas till ca 732 milj. kr. i 1984 års penningvärde.

Kostnaden för LA F—sjukpenning åren [986— 1989

Utredningens beräkningar bygger på antagandet att kassorna under år 1986 kommer att hinna fatta beslut i ett lika stort antal ärenden som kommer in till centralkontoren för försäkringsmässig bedömning. Av denna anledning beräknas ingen balansökning ske. Efter år 1986 räknar utredningen inte med någon ytterligare ökning av antalet ärenden som skall bli föremål för försäkringsmässig prövning. Under de tre åren 1987 t.o.m. 1989 har utredningen, för att kunna beräkna sjukpenningkost- naderna, gjort antagandet att kassorna även nedbringar balansen icke avgjora arbetssjukdomsärenden till den nivå som fanns vid utgången av år 1979, dvs. ca 11 000 ärenden. Detta innebär en ökning med ca 4 500 godkända ärenden årligen. Detta skulle ytterligare öka sjukpenningkost- naderna under denna period.

Det ovan anförda leder till att utredningen för år 1986 beräknar att antalet godkända sjukdomsärenden där ersättning i form av sjukpen- ning kan bli aktuell kommer, under förutsättning av att ingen balanstill- växt sker, att uppgå till 23 000. Antalet har beräknats på grundval av utredningens andra prognosalternativ rörande den framtida ärendeut- vecklingen som redovisats i avsnitt 6.1. Med ett oförändrat antal godkän- da olycksfallsärenden kan totala antalet fall där LAF-sjukpenning blir aktuell beräknas till ca 40 0001 1984 års penningvärde kan, beräknat på samma sätt som ovan, LAF:s sjukpenningkostnad komma att bli ca 940 milj. kr.

Under perioden 1987 —1989 skulle antalet godkända skador som leder till LAF-sjukpenning kunna beräknas till ungefär 44 500 per år. Sjukpen- ningkostnaderna kan på detta sätt beräknas till ca 1 050 milj. kr. i 1984 års penningvärde.

Kostnaden för sjukvård enligt LA F perioden I 985 I 989

Utgifterna för sjukvård enligt LAF har uder senare år motsvarat ungefär 4,6 % av kostnaden för LAF-sjukpenningen. Utredningen har räknat

med att sjukvårdskostnaderna kommer att förhålla sig till sjukpenning- kostnaderna på liknande sätt även i den närmaste framtiden. Kostnaden för år1985 kan därför beräknas till ca 34 milj. kr. för år1985, ca 43 milj. kr. för år1986 och ca 48 milj. kr. per år under perioden 1987—1989.A11a belopp har beräknats i 1984 års penningvärde.

Kostnaden för LA F—livräntor under perioden 1985—1989

Antalet livräntetagare enligt LAF ökar successivt och en fortsatt tillväxt av livräntestocken kan förväntas under återstoden av detta sekel. Spe- ciella svårigheter föreligger dock vad gäller beräkning av den framtida tillväxten av egenlivräntorna. Huvudsakligen beror detta på att praxis vad avser fastställande av den ekonomiska invaliditeten på vissa punkter upplevs som osäker.

Tabell 20. Antal arbetsskadelivräntor i januari månad åren 1979—1985 samt netto- ökning av antalet livräntor under föregående år

År Egenlivräntor Efterlevandelivräntor (januari) antal nettoökning under antal nettoökning under föregående år föregående år

1979 53 282 1980 607 554 497 215 1981 1522 915 707 210 1982 2 300 778 896 189 1983 3 139 839 1 104 208 1984 4 098 959 1 258 154 1985 5 263 1 165 1 360 102

Den genomsnittliga ökningstakten av antalet egenlivräntor enligt LAF under perioden januari—augusti 1985 har varit 170 per månad. En beräkning ger vid handen att antalet egenlivräntor i januari 1986 bör uppgå till ca 7 300, dvs. en ökning med ca 2 040. Enligt uppgift från RFV utbetalades i december 1984 i genomsnitt 1 798 kr. per månad till varje mottagare av egenlivränta. 1 ca 70 % av fallen sker en samordning med någon form av förtidspension enligt AFL som betalas ut för att täcka samma inkomstförlust som livräntan. Beräkningarna ger vid handen att kostnaderna för egenlivräntor enligt LAF i januari 1986 kommer att motsvara ett årsbelopp på ca 158 milj. kr. i 1984 års penningvärde.

Antalet efterlevandelivräntor kan beräknas öka med ca 120 under 1985 och uppgå till ca 1 480 i januari 1986. Den genomsnittliga kostna- den för en efterlevandelivränta beräknades i december 1984 till 834 kr. per månad efter samordning med familjepension enligt AFL. Årskost- naden för efterlevandelivräntorna i januari 1986 kan därför beräknas till 15 milj. kr. i 1984 års penningvärde.

Årskostnaden för samtliga LAF-livräntor vid ingången av år 1986 kan alltså beräknas till 173 milj. kr. i 1984 års penningvärde.

Utredningens prognos för perioden t. o. m. är 1989 är att nettoöknin- gen av antalet egenlivräntor och efterlevandelivräntor är konstant och att de genomsnittliga livräntebeloppen inte kommer att ändras. Mot

denna bakgrund kan livräntekostnderna för nämnda år beräknas till ca 220, 260, 310 resp. 350 milj. kr.

Kostnaden för sjukpenning, sjukvård och livräntor enligt YFL perioden 1985 —— ] 989

Kostnaden för YFL-sjukpenning, som uppgick till 22 milj. kr. år 1984, kan beräknas minska med ca 3 milj. kr. årligen och kommer därmed i praktiken att sakna betydelse för försäkringens sammanlagda kostnader på 1990-talet. Kostnaden för YFL-sjukvård, som år 1984 var ca 0,6 milj. kr., kommer också att minska med åren.

Antalet livräntor enligt YFL fortsatte att öka även efter 1977. Under t. ex. är 1983 var antalet nybeviljade yrkesskadelivräntor drygt 3 000. Ca 65 % av dessa utgjordes av hörselskador. Enligt uppgifter från RFV fanns i december 1984 drygt 96 5001ivräntetagare som uppbar ersättning från YFL eller motsvarande äldre lagstiftning. Den sammanlagda må- nadskostnaden för dessa livräntor var drygt 72 milj. kr. motsvarande knappt 870 milj. kr. per år.

Under de åtta första månaderna är 1985 har antalet livräntor enligt YFL eller äldre lagstiftning minskat med ca 250. Samtidigt har månads- kostnaden för dessa sjunkit med drygt 700 000 kr. Mot bakgrund av detta kan beräknas att antalet livräntor av detta slag kommer att vara ca 95 500 vid årsskiftet 1986/87. Årskostnaden vid samma tidpunkt kan beräknas till ca 850 milj. kr. i 1984 års penningvärde.

Under perioden fram t. o. m. 1989 beräknas livräntekostnaderna att minska med ca 20 milj. kr. årligen.

Sammanfattning

1 tabell 21 har gjorts ett försök att sammanfatta de olika beräkningarna för försäkringens utgifter under åren 1985—1989. De olika kostnadspos- terna för YFL redovisas gemensamt och alla kostnader har avrundats till närmaste tiotal milj. kr.

Tabell 21. Försäkringsersättningar; beräkningar för perioden 1985— 1989 (milj. kr. i 1984 års penningvärde)

Kostnadsslag Ersättningar

1985 1986 1987 1988 1989 LAF-sjukpenning 730 940 1 050 1 050 1 050 LAF-sjukvård 30 40 50 50 50 LAF-livränta 170 220 260 310 350 YFL-ersättning 880 870 840 820 800 Summa 1 810 2 070 2 200 2 230 2 250

Det bör observeras att ersättningsbeloppen i tabell 21 beräknats i 1984 års penningvärde. En omräkning till 1985 års penningvärde torde med- föra att de i tabellen angivna summabeloppen måste höjas med 100—200 milj. kr.

I beräkningarna har inte kunnat invägas de positiva effekter på LAF- ersättningarna som arbetet med en förbättrad arbetsmiljö kan ha under perioden.

På försäkringskassorna sker ett omfattande arbete att initiera och samordna samhällets resurser när det gäller rehabilitering av arbetshan- dikappade. Detta arbete är mycket betydelsefullt både ur mänsklig och ekonomisk synvinkel. Utredningen kan dock inte bedöma om rehabili- teringsarbetet i samhället kommer att förbättras så att utgiftsprognosen i tabellen påverkas.

6.2.5 Överväganden

Enligt en promemoria från RFV till utredningen (se avsnitt 5.1.2) kunde antalet årsarbetare för arbetsskadeförsäkringens administration år 1982 beräknas till närmare 600. Av dessa bedömdes ca 400 svara för handlägg- ningen på centralkontoren. RFV angav i promemorian att den totala administrationskostnaden för kassornas hantering av LAF under år 1982 kan uppskattas till 74 milj. kr. RFV anger att beräkningarna i viss mån är osäkra och att bedömningarna delvis gjorts med viss försiktighet.

Utredningen kan konstatera att förvaltningskostnadsandelen på 1/30 av försäkringens inkomster det året endast gav 53 milj. kr. i bidrag till förvaltningen.

När det gäller nuvarande förhållanden har utredningen inhämtat att RFV inom projektstudien ”Dimensioneringsunderlag, ck” kunnat be- räkna att ca 55 % av arbetet på centralkontorens utredningsavdelningar avser LAF. Beräkningen kan dock, enligt vad utredningen inhämtat, komma attjusteras något uppåt. Antalet årsarbetare på utredningsavdel- ningarna anges i projektstudien, som påbörjades sista kvartalet 1984, till ca 800 och arbetsskadeförsäkringen kan mot bakgrund av detta beräknas att för närvarande ta i anspråk minst 440 årsarbetare på centralkontoren. Förutsatt ett, i förhållande till RFV:s beräkningar för år 1982, oförändrat antal handläggare på kassornas lokalkontor (200) kan för närvarande totalt minst 640 årsarbetare beräknas sysselsatta med försäkringens ad- ministration. Årskostnaden kan därmed beräknas till minst 83 milj. kr. (130 000 kr. per årsarbetare).

Med nuvarande förvaltningskostnadsandel kan bidraget till förvalt- ningen för år 1985 beräknas till ca 61 milj. kr. Vid en beräkning av finansieringen av försäkringens administration måste också hänsyn tas till att även staten som arbetsgivare skall bidra till förvaltningen. Enligt statistiska centralbyråns arbetskraftundersökningar fanns i Sverige år 1983 ca 4 200 000 förvärvsarbetande. Av dessa var 429 000, eller 10,2 %, statligt anställda. Statens bidrag skulle därför schablonmässigt kunna beräknas till ungefär 8,5 milj. kr. (10,2 % av den totala förvaltningskost- naden på 83 milj. kr.).

Ovanstående beräkningar visar att nuvarande förvaltningskostnads- andel inte räcker till för att till fullo betala kostnaderna för arbetsska— deförsäkringens administration. Mot denna bakgrund föreslår utred- ningen att förvaltningskostnadsandelen skall höjas så att försäkringen betalar dessa kostnader.

En höjning av förvaltningskostnadsandelen till 1/25 skulle öka bidra- get till ca 74 milj. kr., dvs. en ökning med 13 milj. kr. Tillskottet till förvaltningen skulle motsvara ungefär 100 årsarbetare på kassorna. Om uttaget tilläts bli 1/20 skulle bidraget stiga till 92 milj. kr. och detta skulle innebär en ökning med 31 milj kr. vilket motsvarar ungefär 240 årsar- betare. Avsättningen till arbetsskadefonden skulle vid endera föränd- ringen minska med motsvarande belopp.

Antalet ärenden som sänts in till centralkontorens utredningsavdel- ningar för försäkringsmässig utredning och bedömning ökade, som framgår av tabell 2, mellan år 1982 och år 1984 med ca 27 %. Denna ökning berodde till större delen på ett ökat antal arbetssjukdomsären- den. Enligt utredningens uppfattning finns det i dag inget som talar för en minskning av antalet ärenden. Problemet är i stället att på ett korrekt sätt kunna beräkna ökningstakten, se avsnitt 6.1. Försäkringskassorna kan inte, med bibehållande av en tillfredsställande kvalitet på utredning- arna, klara av en ökande ärendetillströmning utan personalförstärknin- gar.

Som tidigare visats skulle en höjning av förvaltningskostnadsandelen till 1/25 kunna ge utrymme för en ökning av antalet årsarbetare med ca 100. Om hela denna förstärkning kom att tillföras utredningsavdelning- arna skulle detta innebära en ökning av personalresurserna med ca 23 %. Denna personalökning skulle bli något större än ärendeökningen under år 1984, 19%, men lägre än ärendeökningen under perioden 1982— 1984.

Vid en jämförelse mellan antalet sjukdoms- och Olycksfallsärenden år 1982, sammanlagt 42 931, och de ärendemängder som utredningen i sin prognos rörande ärendeutvecklingen funnit trolig i en snar framtid, ca 75 000 ärenden fördelade på 50000 sjukdomar och 25 000 olycksfall, framkommer att en ökning på ca 32 000 ärenden är att förvänta. För att motsvara denna ärendeökning på 75 % skulle ytterligare ca 330 årsarbe- tare krävas på kassornas utredningsavdelningar. Vid en beräkning av behovet av ytterligare handläggare måste dock hänsyn tas till de effek- tivitetsvinster som kan bli resultatet av ytterligare praxisbildning och ett genomförande av utredningens olika överväganden och förslag. Utred- ningen finner att behovet av en resursförstårkning kan uppskattas till vad som motsvarar en förvaltningskostnadsandel i storleksordningen 1/20.

Som tidigare visats har antalet anmälningar som leder till försäkrings- mässig prövning ökat kraftigt under senare år och en fortsatt ökning kan som tidigare visats förutses. Samtidigt har också andelen godkända beslut ökat och en fortsatt, för de försäkrade gynnsam, praxisutveckling är trolig. Detta leder till att kostnaderna för skadeersättningar kommer att öka. Sammantaget kan då resultatet av en ändring av förvaltnings- kostnadsandelen och en ökning av försäkringsutgifterna leda till att arbetsskadefonden inte tillförs kapital i sådan utsträckning att den kan fullgöra sin funktion som buffert. Detta innebär att fondens fortsatta utveckling måste följas mycket noggrannt.

I fråga om den ökning på ca 31 milj. kr. av bidraget till staten för försäkringens förvaltning som kan bli resultatet av utredningens förslag

i förevarande hänseende framstår det som tveksamt om resurser i mot- svarande storleksordning i själva verket kan tillföras kassorna. Eftersom förvaltningen för närvarande beräknas kosta ca 83 milj. kr. och förvalt- ningsbidraget genom arbetsskadeavgifterna endast uppgår till 61 milj. kr. bör i första hand denna brist på 22 milj. kr. täckas. I detta samman- hang måste dock hänsyn tas till den kostnad på ungefär 8,5 milj. kr. som beräknats för administrationen av de statsanställdas skador. Detta gör att bristen egentligen skall beräknas till ca 13,5 milj. kr. Därefter bör det dock finnas utrymme att tillskjuta resurser för en förstärkning av försäk- ringens administration. Utredningen beräknar att detta tillskott kan bli ca 18 milj. kr.

7. Rättsfallspublicering och rättsdata

7.1. Rättsfallspublicering

Högre domstolsinstanser har en prejudikatbildande funktion och deras avgöranden spelar en stor roll som rättskälla. Som skäl för prejudikatens användning som rättskälla kan nämnas bl. a. kraven på likformighet och processekonomi.

Referat av rättsfall från försäkringsdomstolen har sedan domstolens tillkomst publicerats i försäkringskasseförbundets tidskrift, numera be- nämnd Socialförsäkring. Vid publicering i tidskriften har domarna num- rerats i löpande följd från nummer 1 vid varje kalenderårs början. FKF har sammanställt rättsfallen, systematiserade efter lagrum, i en särskild publikation bestående av fem ringpärmar med lösbladssystem. I publi- kationen finns knappt hundratalet mål avseende YFL.

Efter inrättandet av försäkringsrätterna den 1 januari 1979, varvid försäkringsdomstolen fick benämningen försäkringsöverdomstolen, har det tidigare systemet för återgivande av viktigare rättsfall behållits. I begränsad omfattning förekommer också referat från försäkringsrätter- na. För tiden fr.o.m. år 1979 har FKF lagt upp en ny serie ringpärmar och den nya publikationen omfattar för närvarande ett 60-tal mål av- seende YFL och LAF.

De avgöranden som skall refereras väljs ut och redigeras inom dom- stolarna enligt särskilda regler.

Antalet refererade avgöranden från FÖD och försäkringsrätterna är förhållandevis begränsat. Under år 1983 refererades i tidskriften Social- försäkring 33 rättsfall från FÖD, varav 11 avsåg arbetsskadeförsäkring- en. Försäkringsrätterna refererade sammanlagt två mål, varav ett arbets- skademål. Regeringsrättens Årsbok som omfattar alla mål som under ett visst är avgjorts av domstolen — innehåller för ovannämnda är 200 referat och 750 notiser. En del notismål har redovisats i det närmaste lika utförligt som vissa av referaten och även notismålen kan därför — ofta utan att de behöver kompletteras med regeringsrättens akt — användas till ledning i den dömande verksamheten. Kammarrätterna refererade nämnda år 14 avgöranden. År 1984 refererade FÖD 60 mål, varav 14 avseende LAF. Några referat från försäkringsrätterna förekom inte sist- nämnda år. Under första halvåret 1985 (SOF nr 1—5 1985) refererade FÖD 13 arbetsskademål.

Sedan ett par år har RFV tillställt försäkringsdomstolar, försäkrings-

kassor och vissa andra intressenter kvartalsvisa rättsfallsöversikter.

Under år 1985 har företrädare för domstolsverket, försäkringsdomsto- larna och FKF diskuterat utgivningen av en ny rättsfallssamling för försäkringsdomstolarna. Den nya publikationen skall kallas Rättsfall från försäkringsöverdomstolen och försäkringsrätterna (RF). Löpande _publicering av referat med register kommer att ske åtta gånger om året. Dessa referat distribueras i form av lösa blad som kan förvaras i en samlingspärm med flikregister. Domstolsverket kommer också att må- nadsvis föra över referat till FKF för införing i Sof. En årlig, bunden rättsfallssamling ges ut i början av nästföljande år.

Publicering enligt de nya rutinerna påbörjas under hösten 1985. FKF upphör därvid med utgivningen av kompletteringsblad till förbundets ringpärmar.

I och med det sagda omfattar domstolsverkets utgivning följande årliga rättsfallspublikationer:

Regeringsrättens Årsbok (RÅ) —— Rättsfall från kammarrätterna (RK) — Rättsfall från bostadsdomstolen (RBD) Rättsfall från hovrätterna (RH) — Arbetsdomstolens domar (AD) Rättsfall från försäkringsöverdomstolen och försäkringsrätterna (RF).

7.2. Rättsdatasystemet

RÄTTSDATA är namnet på ett antal databaser med allmän juridisk och offentligrättslig information. I samband med de ändrade formerna för rättsfallspublicering från försäkringsdomstolarna har referaten gjorts sökbara i rättsdatasystemet. Detta skall enligt SFS 1985:714 innehålla följande register:

Register Registeransvarig myndighet

Register över de statliga justitiedepartementet kommittéerna med uppgifter om ledamöter, arbetsplaner m. m. samt direktiv i löpande text

Register över författningar i justitiedepartementet Svensk författningssamling

Författningar i Svensk justitiedepartementet författningssamlingi löpande text

Register över Sveriges justitiedepartementet överenskommelser med främman-

de makter

Europarådsöverenskommelser i justitiedepartementet deras lydelse på engelska språket

Register över författningar i generaltullstyrelsen tullverkets författningssamling samt vissa andra författningar och handböcker

Register över kriminalvårdssty- kriminalvårdsstyrelsen relsens författningar och interna föreskrifter

Register över författningar i riksskatteverket riksskatteverkets författningssam- ling och referat av vissa av riks- skatteverkets beslut

Rättsfall från högsta domstolen domstolsverket och hovrätterna, regeringsrätten och kammarrätterna, arbetsdom- stolen, bostadsdomstolen, försäk- ringsdomstolarna samt avgöran- den från besvärsnämnden för

rättshjälpen

Användningen av ADB-stöd i domstolsverksamheten fungerar på det hela taget mycket väl. Driftsäkerheten ligger numera på en hög nivå och svarstiderna är korta. Kostnaderna för systemet är emellertid höga, vilket är den främsta invändningen som kan resas mot systemet. Från domstolsverket har inhämtats att en översyn pågår, därvid alternativa systemlösningar undersöks för att få ned kostnaderna. Verket räknar dock med att systemet kommer att behållas och att de tekniska modifie- ringar som kan bli aktuella inte kommer att påverka sökmöjligheterna.

Vid beredningen av ett mål kan handläggaren utnyttja materialet i rättsdatasystemet för att finna förebilder, s. k. precedensfall. Detta är ett viktigt förfarande ur rättssäkerhetssynpunkt och är av särskild betydelse inom ett ämnesområde som arbetsskadeförsäkringen där endast begrän- sad ledning kan fås genom författningsbestämmelser och förarbeten.

Frågor till databasen syftar till att med utgångspunkt från ett eller flera sökord ta fram rättsfall ur databasen som innehåller samma ord. Fråge- proceduren upprepas med nya sökord till dess man har kommit ned till ett lämpligt antal referenser. De rättsfall som tages fram genom datasy- stemet kan i sin helhet läsas direkt från bildskärmen om de har refererats. Med hjälp av referatets beteckning kan det lätt återfinnas i vederbörande rättsfallspublikation. Är målet inte refererat kan akten behöva anskaffas. Erforderliga identifieringsbeteckningar framgår av uppgifterna på bild- skärmen.

Regeringsrätten och kammarrätterna registrerar samtliga inkomman- de mål i en gemensam databas i rättsdatasystemet. Även de största länsrätterna har databaser för målregistreringen. Registreringen avser bl. a. parternas namn, det överklagade beslutet och en kort beskrivning av saken. Vid målets avgörande kontrolleras de tidigare registrerade uppgifterna och vid behov korrigeras eller kompletteras dessa. Vid av—

fattandet av saken eftersträvas att denna anges på ett sådant sätt att den som senare söker i datasystemet utifrån en likartad rättsfråga kan för- utsättas påträffa målet. Försäkringsdomstolarnas målregistrering sker manuellt.

7.3. Överväganden

Rättsfallspubliceringen genom domstolsverkets försorg har undanröjt ett antal brister som tidigare påtalats av försäkringsdomstolskommittén (Ds S 1982110 5. 64—68).

Försäkringsdomstolarnas och försäkringskassornas möjligheter att få fram precedensfall är begränsade i jämförelse med förhållandena i t. ex. regeringsrätten, kammarrätterna och de största länsrätterna. Hetzler/ Eriksson har i sina rättssociologiska studier ansett sig ha påvisat anmärk- ningsvärda skillnader i arbetsskadeförsäkringens tillämpning mellan olika kassor. Mot den bakgrunden är det angeläget att försäkringsdom- stolarnas och kassornas förutsättningar att ta del av överinstansernas praxis förbättras, om möjligt till den nivå som gäller för regeringsrätten, kammarrätterna och de största länsrätterna.

För arbetsskadeförsäkringens del innehåller lagtext och förarbeten endast generella beskrivningar av begreppet arbetsskada. De prejudikat- bildande instansernas avgöranden är därför särskilt betydelsefulla som rättskälla. Antalet refererade avgöranden avseende tillämpningen av LAF är emellertid begränsat och uppgår för FÖD:s del 10—15 mål årligen. Från försäkringsrätterna refereras endast några få mål. Det angivna ger vid handen att antalet referat bör ökas väsentligt.

Även om så sker måste domstolar och kassor i stor omfattning söka ledning också i sådana avgöranden som inte refererats. Försäkringsrät- terna får från FÖD domar eller beslut i alla mål som givits prövningstill- stånd. Den försäkringsrätt som meddelat det överklagade beslutet får FÖD:s avgörande i målet även om detta endast består av vägrat pröv- ningstillstånd. FÖD:s domar och beslut samlas bl. a. i pärmar på försäk- ringsrätternas olika avdelningar, i arbetsskademål systematiserade t. ex. efter den försäkrades sjukdom eller yrke. Kassorna får del av domar i alla av FÖD prövade mål och av de avgöranden från vederbörande försäkringsrätt som hänför sig till den egna kassan. Systematiseringsar- betet är omfattande och kräver en stor arbetsinsats.

Samtliga FÖD:s avgöranden bör lagras i rättsdatasystemet. Mål som inte refereras bör redovisas kortfattat på samma sätt som gäller för regeringsrättens notiser. Försäkringsdomstolarnas målregistrering bör ske i datasystemet bl. a. för att information skall kunna fås även om anhängiggjorda men ännu inte avgjorda mål.

Sammanfattningsvis finner utredningen de ändrade formerna för rättsfallspublicering utomordentligt värdefulla. Ytterligare åtgärder kan emellertid, som nämnts, övervägas i detta sammanhang. Enligt utred- ningens mening måste antalet referat från försäkringsdomstolarna ut- ökas väsentligt och i rättsdatasystemet bör registreras även notismål från FÖD. Vidare bör försäkringsdomstolarnas målregistrering ske i rättsda- tasystemet.

8. Försäkringsskydd vid arbetsplatsförlagda utbildningsmoment

Under detta avsnitt anför utredningen: ”FÖD:s bedömningar i mål om ”nya arbetssjukdomar” har alltså oftast kommit att grundas på olika individuella förhållanden i varje enskilt ärende. Sådana avgöranden har endast ett begränsat värde som förebilder för andra ärenden”.

Vi delar utredningens uppfattning att individuella faktorer spelar en stor roll när det gäller en bedömning av sambandstidens längd. Däremot avvisar vi bestämt uppfattningen att FÖD:s domar inte skulle ha något större värde vid bedömningen om skadlig inverkan förelegat eller ej. Även om personliga faktorer naturligtivs har sin betydelse för bedöm- ningen sker den utifrån om inverkan är skadlig för en grupp individer av samma beskaffenhet som den skadade. Varje sådan dom måste därför betraktas som vägledande i liknande fall.

För att skapa schabloner för sambandsbedömningar föreslår utred- ningen att man bör inbjuda olika kategorier sakkunniga till s. k. koncen- suskonferenser. Att ett behov av förenklad hantering till förmån för den försäkrade föreligger vid bedömningen av vissa arbetsskadeärenden har tidigare angetts. Vi ställer oss emellertid mycket tveksamma till om schabloner är att rekommendera. Särskilt sådana framtagna vid koncen- suskonferenser skulle på grund av sin karaktär kunna leda till mer restriktiva bedömningar än vad nuvarande praxisutveckling medför. Nya forskningsrön skulle sannolikt få svårigheter att göra sig gällande och skulle inte komma att avspegla sig i praxis förrän efter mycket lång tid.

Betänkandet har i ovan angivna avsnitt genom en figur innehållande en bevisaxel försökt att grafiskt redovisa vad som krävs för att skadlig inverkan, respektive för att samband mellan skadlig inverkan och de besvär de försäkrade lider av, enligt lagens mening skall kunna faststäl- las i ett enskilt ärende. Vi finner att den bedömningsmodell som redo- visas inte överensstämmer med gällande praxis utan klart kan uppfattas som en skärpning av nuvarande krav för godtagande av skadlig inverkan och samband.

Vi kan emellertid ha förståelse för att det kan vara praktiskt i hand- läggningsarbete och utbildning att ha en grafisk beskrivning av sanno- likhetsgraden. Att i en situation där den medicinska vetenskapens ofull- komlighet medför att det fortfarande är en kontroversiell fråga att fast- ställa kopplingen mellan arbete och ohälsa skärpa kraven på sannolikhet som föreslås i utredningen är enligt vår mening felaktigt. Därför bör

endast den i praxis godtagna undre gränsen markeras. Motsvarande gäller sambandsbedömningen.

Under de år LAF varit i kraft har man vid prövning av skadlig inverkan kunnat konstatera en förskjutning i praxis mot att rygg- och ledbesvär alltmer accepteras som relaterade till arbetet. ] sambandsfrågan har emellertid utredningen i sin beskrivning av dagsläget i denna fråga gjort gällande att s.k. degenerativa grundsjukdomar enligt den medicinska vetenskapens nuvarande ståndpunkt skulle vara orsakade huvudsakli— gen av åldrande eller andra faktorer utanför arbetsmiljön. Det torde inte råda något tvivel om att många svenska ortopeder är av denna uppfatt- ning och att detta också kommit att avspegla sig i t. ex. försäkringsöver- domstolens praxis.

Ett studium av internationell forskning och litteratur visar dock att ovan angivna uppfattning kan ifrågasättas med avseende på flera sjuk- domsdiagnoser av ”degenerativ” karaktär. Utvecklingstendensen även inom svensk forskning är enligt vår uppfattning att man i allt högre utsträckning börjat ifrågasätta den tidigare gällande ståndpunkten.

Vi anser det emellertid också angeläget att påpeka att arbetsskadeför- säkringens beviskrav avsevärt skiljer sig från det medicinskt vetenskap- liga. Detta innebär att en skada mycket väl kan bli godkänd som arbets- skada — också livsvarigt — även om det inte skulle accepteras som sannolikt samband mellan arbete och besvär enligt strikt medicinskt vetenskapliga normer.

Det osäkra rättsläget beträffande bedömningen av s. k. degenerativa sjukdomstillstånd har lett till godtyckliga avgöranden i ärenden där 5. k. ”försämringstillstånd” förelegat. Detta framgår av de många gånger motsägelsefulla bedömningar som redovisats. Skäl för avslag i det ena ärendet har använts som skäl för bifall i ett annat. Detta har givetvis skapat en stor osäkerhet när det gällt att förutse utgången i ett arbetsska- deärende. Olika sambandstider har fastställts i till synes likartade mål. Detta kan tyda på att den bedömning som legat till grund för fastställan- det av sambandstidens längd i det enskilda fallet har vilat mera på en osäker medicinskt vetenskaplig grund än på försäkringsmässiga skälig- hetsgrunder. Detta borde enligt vad som ovan sagts ha föranlett utred- ningen att pröva andra utvägar. En sådan skulle kunna vara att ersätt- ning i sådana ”rygg- och ledärenden”, där skadlig inverkan konstaterats, automatiskt skulle kunna utgå under viss tid, förslagsvis ett år. Prövning av den tid samband skall anses föreligga skulle kunna förbehållas de sjuk- och olycksfall som pågått under en längre tidsperiod. En sådan uppskjuten skadeprövning skulle med största sannolikhet leda till sänkta administrationskostnader och en förkortning av handläggningstiderna av minst samma storleksordning som en eventuell förlängning av sam- ordningstiden till 180 dagar skulle medföra — utan att försäkringsskyd- det urholkas för den enskilde.

Att en förändring till det bättre har inträtt för de försäkrade under senare år vid bedömning av epicondylit är tydlig och tillfredsställande. I ett avseende har emellertid en försämring kunnat konstateras. Detta gäller vid bedömning av recidiv av epicondylit. Enligt vår uppfattning har försäkringskassorna i stor omfattning, i motsats till vad riksförsäkrings- verket enligt YFL tidigare gjorde, inte godkänt recidiv utan i allmänhet gjort gällande att den försäkrade efter återgång i arbete varit utsatt för ny skadlig inverkan, vilket lett till att ny samordningstid beräknats i sjukfallen. Detta har då lett till att de försäkrade ej kunnat påräkna ersättning enligt arbetsskadeförsäkringslagen för sin anmälda recidiv från första sjukdagen.

Detta är en otillfredsställande utveckling som inte överensstämmer med lagens förarbeten. Motsvarande gäller också ett flertal andra sjuk- domar som YFL tidigare lämnade ersättning för. Hade utredningen valt att arbeta på det sätt vi föreslagit, skulle också hela detta problemkom- plex ha blivit vederbörligen behandlat.

I detta avsnitt har man från utredningens sida gjort en tolkning av ett rättsfallsreferat som behandlar lagens förarbeten med avseende på frå- gan, om den uppräkning av arten av omständigheter som skall anses falla utanför arbetsskadeförsäkringens skadebegrepp är att uppfatta som en exemplifiering som domstolarna således har möjlighet att utvidga med nya omständigheter eller om uppräkningen av dessa skall anses uttömmande. Enligt utredningens tolkning av referatet skall lagens för- arbeten i denna del endast uppfattas som en exemplifiering av de om- ständigheter som skall falla utanför skadebegreppet.

Vi anser för vår del att lagens förarbeten på den angivna punkten i princip skall uppfattas som uttömmande. Givetvis kan omständigheter vara för handen i det enskilda målet som är synnerligen snarlika de uppräknade undantagen, varför dessa kan få till följd att skadlig inver- kan ej skall godtas. Detta torde också ha varit fallet i den dom från försäkringsöverdomstolen som åberopats till stöd för utredningens upp- fattning. Eftersom man i lagen om arbetsskadeförsäkring infört ett ge- nerellt skadebegrepp bör man enligt vår uppfattning inte annat än de i förarbetena klart specificerade undantagssituationerna kunna acceptera omständigheter som får till följd att den försäkrade inte är omfattad av försäkringen.

Utredninen har föreslagit att försäkringskassorna vid inhämtande av information från t. ex. ARAMIS-systemet skall inhämta denna via riks- försäkringsverket. Försäkringskassorna skall därvid genom brev eller telefonsamtal klargöra vilken information man vill att riksförsäkrings- verket skall ta fram ur systemet. Det angivna förfaringssättet torde enligt

vår uppfattning inte vara särskilt rationellt utan kassorna skulle vara mer betjänta av att själva få möjlighet att söka direkt i systemet. En slussning via riksförsäkringsverket skulle bara skapa en fördröjning och extra byråkrati vid ärendehandläggningen. En sådan centraliserad modell skulle även kunna leda till att enbart vissa mer eller mindre "officiellt godtagna" forskningsrapporter skulle förmedlas till försäkringskassor- na, vilket skulle fördröja försäkringens anpassning till nya forsknings- resultat.

4.1 Handläggning av s. k. serviceärenden

Utredningen anför som ett skäl för förslaget en intäkt på cirka 3 miljo- ner, eller cirka 1,5 promille av försäkringsomslutningen. Beträffande handläggningen av serviceärenden har man kommit till den slutsatsen att rättsläget i denna fråga skulle vara oklar och därvid hänvisat till bl. a. ett avgörande av försäkringsrätten för Södra Sverige. Enligt vår uppfatt- ning torde rättsläget emellertid vara klart genom bl.a. den dom från försäkringsöverdostolen som redovisats i betänkandet. Riksförsäkrings- verket har därtill utfärdat tillämpningsföreskrifter för kassorna som också redovisats i betänkandet. Domen från försäkringsrätten, som för övrigt inte var enhällig och som därtill överklagats och ännu inte avgjorts i försäkringsöverdomstolen, kan därför inte anses ha någon prejudice- rande verkan över huvud taget. Eftersom rättsläget är fullständigt klart finns det inte skäl till ytterligare förtydligande i lag. Utredningens för- slag om betalning för skadehantering skulle innebära en särbehandling som är helt främmande för svensk socialpolitik.

Vi avvisar utredningens förslag även i sakfrågan och därmed också lagförslaget.

Beträffande frågan om arbetsplatsutredning i ett arbetsskadeärende vill vi betona, att enligt vår uppfattning är arbetsplatsens skyddsorganisa- tion och företagshälsovård i flertalet fall de instanser som bäst är skic- kade att bistå försäkringskassorna vid aktuella arbetsplatsutredningar. Detta har inte tillräckligt betonats i utredningens överväganden, som enligt vår mening felaktigt koncentrerat sitt intresse på försäkringskas- sans behov av medicinsk expertis.

Utredningens överväganden beträffande specialisering inom försäk- ringskassorna med specialiserad handläggning och specialiserade dele— gationer uppfattar vi som en framkomlig väg. Ett större utnyttjande av skyddsombud och andra specialister i handläggningsarbetet är också positivt. Däremot ifrågasätter vi starkt att låta specialister ingå i delega- tionerna. Dessa specialister skulle därvid kunna komma att få ett för stort inflytande vid bedömningen av det enskilda ärendet och därigenom äventyra ett reellt lekmannainflytande. Vi ifrågasätter också starkt utred-

ningens påstådda konsekvenser angående handläggningstid, kvalitets- krav och resursutnyttjande i det fall läkarna utgår ur pensionsdelegatio- nen.

Den specialiserade tjänstemannen kan mycket väl ta på sig också en beslutsfunktion, men enligt vår uppfattning skall alla nytillkommande beslutsuppgifter endast ske på delegation av beslutsorganet. Ett annat förfarande motverkar förtroendemannainflytandet i försäkringskassor- na.

4 .6 Olägenheter vid domstolsbeslut om återförvisning

Utredningen har inte funnit skäl att föreslå någon begränsning i lag vad avser domstolarnas rätt att återförvisa mål. Eftersom varken lagstiftning eller praxis uppställer några hinder mot att domstolarna slutligt avgör ärendena utan återförvisning, anser vi det angeläget att domstolarna i vart fall i sina interna arbetsordningar intar bestämmelser att återförvis- ning endast skall ske i undantagsfall. I utredningen har framhållits att den förnyade prövningen efter en återförvisning bör ske med förtur och att detta är något som åtminstone domstolarna redan i dag har klart för sig. Erfarenheterna visar dock att trots att ärenden i viss utsträckning efter återförvisning tas upp med förtur, blir handläggningstiden likväl avsevärd och ofta upp till två, tre år. Det sistnämnda gäller om ärendet åter behöver passera samtliga instanser. Ett ärende kan på detta sätt bli slutligt avgjort först efter cirka sex, sju år. För den som redan väntat cirka fyra år på att få sitt arbetsskadeärende avgjort torde en ytterligare väntetid på cirka två till tre år efter en återförvisning te sig hopplös och skapa både misstro och en berättigad känsla av rättslöshet inför det man uppfattar som en opåverkbar likgiltig byråkrati.

Med hänsyn till den långa tid som förflutit under handläggningen genom instanserna har domstolarna ofta en mycket god bild av hur ärendet utvecklats sedan arbetsskadan anmäldes. Den kompletterande utredning som domstolarna i allmänhet behöver vidta för att slutligt kunna avgöra målet torde därför i allmänhet vara mycket begränsad. Det har nämligen visat sig att det underlag som ligger till grund för den förnyade prövningen efter återförvisning ofta är detsamma som fanns redan vid domstolens prövning. Det torde dessutom inte vara alltför svårt för en domstol att bedöma om en omfattande kompletterande utredning kommer att bli nödvändig eller ej för att avgöra om en åter- förvisning ter sig nödvändig. Av praxis framgår att försäkringsöverdom- stolen i flera mål torde ha gjort en sådan bedömning och därvid gått till ett slutgiltigt avgörande i det enskilda ärendet.

5 . I .3 Samordningstidens inverkan på ärendemängden

Utredningen diskuterar en förlängning av samordningstiden till sex månader från nuvarande tre för att komma till rätta med de ökande balanserna hos kassorna och domstolarna. Som invändning mot detta borde det i och för sig räcka med att konstatera att utredningen enligt Utredningsdirektiven inte tilläts komma med förslag innebärande påtag-

liga försämringar för de försäkrade. Utredningen konstaterar också att en förlängd samordningstid skulle innebära en sådan urholkning av försäkringsskyddet som kan uppfattas som ett åsidosättande av bärande principer för ersättning vid arbetsskada. Vi instämmer i detta.

Dessutom vill vi framhålla ytterligare några synpunkter på en sådan förändring. För det första kan man med fog förmoda att intresset för att anmäla arbetsskador skulle minska betydligt om ifrågavarande samord- ningstid förlängdes till ett halvt år. Detta skulle få till följd att viktiga arbetsmiljöåtgärder inte skulle bli vidtagna och resultera i att skadliga arbetsmiljöer kunde fortsätta existera under långa tider och på så vis ge upphov till ständigt nya arbetsskador: något som i ett samhällsekono- miskt perspektiv torde te sig synnerligen oekonomiskt och otillfredsstäl- lande. Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen skulle med hänsyn till vad som anförts få sämre möjligheter att följa upp arbetsmiljöarbetet.

I utredningens beräkningar har gjorts gällande att cirka 25 procent av försäkringsfallen skulle falla bort. Vi ifrågasätter utredningens beräk- ningsgrunder.

Eftersom man i dag i tillämpningen har en mycket snävt tilltagen sambandsbedömning, och då man i princip kräver ny skadlig inverkan för att godkänna "nya skov”, innebär det att recidiv i YFL:s mening inte godkänns vid förslitningssjukdomar. Detta medför att vi befarar att betydligt fler försäkrade kommer att gå miste om ersättning även om deras fall prövas i sak.

Vi anser dessutom att utredningen inte tillräckligt beaktat arbetsska- deförsäkringens betydelse för det skadeförebyggande arbetet och direk- tivens förbud mot försämringar.

Mot bakgrund av vad som sagts ovan och erfarenheter från utlandet är det inte osannolikt att betydligt fler fall skulle förbli oanmälda. Rent allmänt torde det därtill te sig märkligt med en försäkringsform som inte träder i funktion förrän först efter ett halvt år efter det att skadefallet inträffat.

8.1. Studerandeskyddets bakgrund och nuvarande regler

Särskilt försäkringsskydd vid olycksfallsskador för elever under yrkes- utbildning infördes i den svenska socialförsäkringen första gången år 1933. Därvid stadgades att den som undervisades vid anstalt för yrkes- utbildning som togs upp på en särskild förteckning skulle anses som arbetstagare vid tillämpning av lagen om försäkring för olycksfall i arbete, trots att han inte användes till arbete av annan.

I YFL, som trädde i kraft den 1 januari 1955 bibehölls systemet med en särskild förteckning. En förutsättning för att utbildning skulle inord- nas i förteckningen var från början att utbildningen var förenad med särskild risk för yrkesskada. Med anledning av ett uttalande vid tillkoms- ten gjordes emellertid successivt avsteg från principen att försäkringen skulle omfatta endast elever i mera riskfylld utbildning, och förteckning- en kom så småningom att omfatta åtskilliga inrättningar med verksam- het där risken för olycksfall var mycket liten och där det teoretiska inslaget i undervisningen var betydande.

Yrkesskadeförsäkringskommittén ansåg i sitt betänkande (SOU 1975184) att det var uppenbart att arbetsskadeförsäkringen även i fort- sättningen borde inrymma ett obligatoriskt försäkringsskydd som i prin- cip tog sikte på elever som undergick yrkesutbildning. Kommittén fann emellertid den tidigare tillämpade metoden att avgränsa elevförsäkring- ens personkrets vara mindre tillfredsställande, eftersom förteckningssy- stemet ledde till behov av upprepade ändringar och kompletteringar i takt med att utbildningsanstalter upphörde eller att nya tillkom. Kom- mittén föreslog bl.a. att förteckningsmetoden övergavs och att man i stället lät arbetsskadeskyddet omfatta de kategorier av studerande som efter fullgjord skolplikt var berättigade till studiestöd enligt studiestöds- lagen eller endast på grund av bestämmelse om behovsprövning var uteslutna från sådan förmån. Eftersom praktisk yrkesorientering inom grundskolan och särskolan då redan omfattades av försäkringsskyddet, föreslog kommittén en kompletterande bestämmelse med motsvarande innehåll. För att vissa elever som tidigare omfattats av förteckningen inte skulle gå miste om förmåner från arbetsskadeförsäkringen föreslog kom- mittén härutöver en bestämmelse som gav regeringen möjlighet föreskri- va att även annan studerande skulle jämställas med arbetstagare.

Kommitténs förslag bemöttes i allmänhet positivt vid remissbehand- lingen.

1 prop. 1975/76:197 med förslag till lag om arbetsskadeförsäkring frångicks emellertid yrkesskadeförsäkringskommitténs förslag till ut- formning av försäkringsskyddet för studerande. Departementschefen anförde bl.a. följande (5.69 f): Till grund för det nuvarande förteck- ningssystemet ligger att vissa yrkesutbildningar har ansetts förenade med särskild risk för yrkesskada. Som kommittén har framhållit är den förteckning som gäller i dag mindre tillfredsställande. Jag förordar därför att reglerna omarbetas för att bättre motsvara de krav som kan ställas. En utgångspunkt för de nya reglerna bör vara att försäkrings- skyddet inom arbetsskadeförsäkringen skall sträckas ut till studerande i den mån utbildningen kan anses vara förenad med särskild risk för arbetsskada. Försäkringsskydd bör finnas under utbildningsmoment då sådan risk föreligger. Detta kommer främst i fråga vid olika slag av utbildning med praktisk inriktning. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bör få besluta om de föreskrifter som behövs.

I samband med behandlingen av propositionen väcktes en motion med yrkande att arbetsskadeförsäkringen skulle omfatta alla elever som efter fullgjord skolplikt bedrev studier, under förutsättning att de var berättigade till studiestöd enligt studiestödslagen eller enbart på grund av bestämmelser om behovsprövning var uteslutna från sådan förmån. Socialförsäkringsutskottet uttalade med anledning därav sin anslutning till departementschefens uppfattning att försäkringsskyddet inom ar- betsskadeförsäkringen borde omfatta alla studerande vilkas utbildning kunde anses vara förenad med särskild risk för arbetsskada. Å andra sidan fanns det. enligt utskottets mening inte anledning att i arbetsska- deskyddet inrymma elever i den mån deras utbildning inte kunde anses vara förenad med sådan risk. Om man skulle göra försäkringstillhörig- heten beroende av att den försäkrade bedrev studier som berättigade till studiestöd enligt studiestödslagen eller av att han studerade vid studie- stödsberättigad utbildningsanstalt, skulle enligt utskottets bedömning skyddet i vissa fall komma att utsträckas till elever för vilka behovet av särskilt arbetsskadeskydd kunde ifrågasättas. Utskottet delade den av yrkesskadeförsäkringskommittén och av departementschefen i proposi- tionen framförda uppfattningen att det dåvarande förteckningssystemet var mindre ändamålsenligt när det gällde att rätt avgränsa de elevkate- gorier som borde omfattas av ett arbetsskadeskydd. Utskottet förutsatte att de nya bestämmelserna skulle ges en sådan utformning att de tillgo- dosåg syftet att bereda ett tillfredsställande skydd vid arbetsskada i alla de fall där ett sådant skydd kunde anses vara motiverat.

I LAF intogs ifrågavarande bestämmelseri ] kap. 1 åandra stycket:

Försäkringen skall även gälla den som genomgår utbildning i den mån utbild- ningen är förenad med särskild risk för arbetsskada. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter härom.

De närmare föreskrifterna meddelades genom 2-4 55 FASP, och lyder för närvarande enligt följande.

2 å.Arbetsskadeförsäkringen skall i den omfattning som anges i 4 & även gälla

1. den som efter fullgjord skolplikt genomgår yrkesutbildning eller förberedan- de sådan utbildning,

2. den som deltager i arbetsmarknadsutbildning, den som är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut eller genomgår arbetspröv— ning eller arbetsträning som har godkänts av allmän försäkringskassa,

4. den som genomgår årskurs 7 eller högre årskurs i grundskolan, särskolans yrkesskola, gymnasieskolan eller motsvarande utbildning.

3 ä.Arbetsskadeförsäkringen gäller ej vid utbildning av den som omfattas av det statliga personskadesskyddet.

4 ä.Arbetsskadeförsäkringen gäller under moment i utbildningen då eleven utför arbete som stämmer överens med eller till sin art liknar sådant som vanligen utföres vid förvärvsarbete.

Antalet elever som kom att omfattas av försäkringsskydd utökades i och för sig genom införandet av LAF. Försäkringsskyddet begränsades emellertid genom att försäkringen endast täcker sådana skador som uppkommer under moment i utbildningen då eleven utför arbete som stämmer överens med eller till sin art liknar sådant som vanligen utföres vid förvärvsarbete. Skydd under resa till och från utbildningsstället, under raster och vid teoretiska moment i utbildningen finns inte i LAF.

Genom motion 1977/78:1071 hemställdes att riksdagen hos regering- en skulle begära att elever som deltar i arbetsmarknadsutbildning och uppbär utbildningsbidrag skulle omfattas av försäkringsskydd i sam- band med olycksfall vid resor mellan bostaden och utbildningsstället.

1 betänkandet SfU 1977/78:30 uttalade socialförsäkringsutskottet bl. a.:

Införandet av arbetsskadeförsäkringen har i flera avseenden inneburit betydande utvidgningar och förbättringar av skadeskyddet. Genom att detta begränsats till sådana moment i utbildningen då särskild risk för arbetsskada föreligger har emellertid elever, som tidigare varit att anse som arbetstagare enligt yrkesskade- försäkringen och därför åtnjutit skadeskydd under hela skoldagen, kommit att stå utan skydd under viss del av utbildningen. Som motionärerna framhållit faller färdolycksfall vid resor till och från utbildningsstället utanför arbetsskadeskyddet och detsamma gäller arbetsskador under arbetsfria raster och i samband med teoriundervisning.

Utskottet vidhåller sin tidigare uttalade uppfattning att principen om utbild- ningens riskfylldhet även framdeles bör vara vägledande när det gäller att avgrän- sa elevskyddet vid arbetsskador. Mot bakgrund av vad utskottet tidigare anfört kan emellertid enligt utskottets mening ifrågasättas om inte av rättviseskäl elever vid vissa typer av utbildning med hänsyn till dennas speciella karaktär bör jämställas med arbetstagare och därför åtnjuta samma arbetsskadeskydd som dessa. Utskottet tänker härvid särskilt på elever som genomgår arbetsmarknads- utbildning. Denna utbildningsform är främst avsedd — förutom för personer som redan har en anställning — för personer som är arbetslösa eller löper allvarlig risk att bli det, och utbildningen äger dessutom i allmänhet rum under förhållanden som inte nämnvärt avviker från dem som gäller för de förvärvsarbetande.

Med hänsyn särskilt till den grupp elever som på grund av arbetslöshet genom-

går arbetsmarknadsutbildning kan det enligt utskottets mening finnas anledning att pröva om och i vad mån det finns möjligheter att inom arbetsskadeförsäkring— ens ram utvidga elevskyddet till att motsvara vad som gäller i fråga om arbetsta— gare. Utredningen bör inte som yrkats i motionen 1071 — begränsas till sådan del av utbildningstid som avser resor mellan bostad och utbildningsställe och den bör inte heller begränsas till att avse uteslutande arbetsmarknadsutbildning. Även annan utbildning, exempelvis vuxenutbildning, bör i den mån den äger rum under former som nära överensstämmer med förvärvsarbete kunna i försäkring- savseende jämställas med sådant arbete. Den av utskottet förordade utredningen bör lämpligen äga rum inom riksförsäkringsverket och i samråd med verkets arbetsskadedelegation. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.

Regeringen gav RFV i uppdrag att utreda om det inom arbetsskadeför- säkringens ram gick att utvidga elevskyddet för elever i sådan arbets- marknadsutbildning och vuxenutbildning som skedde under former som nära överensstämde med förvärvsarbete.

I avvaktan på utredningsresultatet beslöts att elev i arbetsmarknads- utbildning som uppbär antingen utbildningsbidrag enligt arbetsmark- nadskungörelsen eller studiestöd i form av studiehjälp eller studiemedel enligt studiestödslagen och deltagare i arbetsprövning/arbetsträning fr. o. m. den 1 april 1979 skulle få ersättning vid skador som inte omfattas av LAF, se vidare avsnitt 2.6.4.

RFV redovisade sitt uppdrag i december 1979. Enligt verkets mening var två alternativa lösningar möjliga. I det första alternativet borde försäkringsskyddet för elever under arbetsmarknadsutbildning och ar- betsprövning/arbetsträning brytas ut ur elevförsäkringen genom att nämnda elevgrupper utmönstrades ur 2 & FASP och i stället anknöts till LSP. Därigenom kunde de tillförsäkras ett lika omfattande skydd som arbetstagarna har enligt LAF. Det andra alternativet var en generell översyn av elevskyddets omfattning och utformning.

Studiestödsutredningen föreslog i betänkandet (Ds U 1981:1 1) Studie- stöd att studerande skulle ges ett förbättrat personskadeskydd genom en utvidgning av LAF. Arbetsskadeförsäkringen föreslogs omfatta elever i grundskolans högstadium och särskolans yrkesskola samt studerande i utbildningar som berättigar till studiestöd enligt studiestödslagen (19731349), arbetsmarknadskungörelsen (19662368), förordningen (l976z536) om utbildningsbidrag för doktorander och förordningen (1976:327) om timersättning vid grundutbildning för vuxna. Försäk- ringsskyddet föreslogs även gälla under färd till och från undervisnings- stället och under teoretiska moment i utbildningen. Vid sjukdom under samordningstiden skulle ersättning i första hand utgå från studiestödets sjukförsäkring. Om den studerande inte hade studiestöd skulle sjukpen- ning utgå från arbetsskadeförsäkringen med ett belopp motsvarande studiestödet. Beräkning av livränta föreslogs ske enligt nu gällande regler för studerande. Studiestödsutredningen uppskattade den årliga merkostnaden för det förbättrade försäkringsskyddet till 300 000 kr.

De remissinstanser som yttrade sig över studiestödsutredningens för- slag var positiva med undantag av FKF. Förbundet framhöll att bak- grunden till att vissa elever kom att omfattas av LAF för skador i arbetet var den skaderisk, jämförbar med yrkesarbetarnas, som ansågs vara

förenad med viss utbildning. Att sedan dessa elever blev försäkrade även under rent teoretiska studiemoment föranleddes av praktiskt/admini- strativa överväganden. Enligt FKF medförde utredningens förslag att man frångick de grundläggande principerna för tillhörighet till försäk- ringen och förbundet ansåg sig inte kunna tillstyrka en så genomgripan- de förändring. FKF konstaterade slutligen att en utvidgning av LAF skulle innebära merarbete för kassorna och behov av utökade resurser för handläggningen samt att Studiestödsutredningen underskattat de försäkringsmässiga kostnaderna vid en utvidgning av LAF.

Studiestödsutredningens förslag avseende LAF har inte genomförts. I ett antal motioner (1983/84:1206, 2682 och 2683) har studiestödsutred- ningens förslag aktualiserats. Socialförsäkringsutskottet (SfU 1983/ 84:26) har uttalat att utskottet är införstått med de brister som nuvarande försäkringsskydd innebär för studerande vid olycksfall eller annan ar- betsskada men att utskottet med hänsyn till arbetsskadeutredningens arbete inte var berett att då förorda någon ändring av gällande bestäm- melser.

Flertalet elever är omfattade även av andra försäkringar än LAF. För elever i grundskolan och gymnasieskolan har kommunerna tecknat avtal med något försäkringsbolag om olycksfallsförsäkring. Flertalet av dessa försäkringar gäller under heltid, dvs. under såväl skoltid som ferier och annan fritid. I några kommuner gäller försäkringen endast under skol- tid. För elever i landstingskommunal utbildning har landstingen tecknat olycksfallsförsäkring. Studerande inom högskolan kan för en låg premie teckna olycksfalls- och livförsäkring genom studentkåren. Även stude- rande vid folkhögskolor kan genom sin elevförening teckna olika slags försäkringar. 1 avsnitt 2.6.4 och ovan har redovisats den särskilda försäk- ring som gäller för elever i arbetsmarknadsutbildning och för deltagare i arbetsprövning/arbetsträning.

8.2. Rättspraxis

Följande domstolsavgöranden kan vara av intresse.

Försäkringsöverdomstolen

Målet FÖD 84:13 har refererats under följande rubrik. Högskolestude- rande har skadats på väg till ett konsultuppdrag (företagsanalys) som ingick som obligatoriskt moment i utbildningen. Uppdraget har ansetts vara sådant arbete som vanligen utfördes av personer med den kompe- tens vartill utbildningen syftade. Arbetsskadeförsäkringen gällde därför under utbildningsmomentet i fråga och även under resorna till och från det arbetsställe där det i momentet ingående arbetet utfördes. — De närmare omständigheterna var följande. R studerade vid Tekniska hög- skolan i Linköping, ekonomisk linje. Som ett led i utbildningen skulle R på ett studiebesök i Solna. På vägen dit kolliderade den bil, som R färdades i, med en lyktstolpe och R blev svårt skadad. R framhöll i målet: Skolan åtog sig som ett led i elevernas utbildning kostnadsfria konsultationer från företag. Eleverna fick därigenom erfarenhet av prak-

tisk yrkesutövning samtidigt som det uppdragslämnande företaget fick ett arbete utfört. Vid den aktuella tidpunkten var R tillsammans med några studiekamrater sysselsatt med ett uppdrag från ett industriföretag i Sollentuna. När olyckan inträffade var de på väg till företaget för att diskutera en delrapport i det åtgärdsförslag för att lösa företagets pro- blem som deras arbetsuppgift syftade till. Resan var "beordrad" och föraren erhöll bilersättning från skolan. — FÖD (1983-11-01) fann att R:s skada var att anse som arbetsskada och anförde i domskälen bl. a.: Överdomstolen finner att R tillhör den personkrets för vilken arbetsska— deförsäkringen enligt 25 förordningen om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd gäller under utbildning. Enligt 45 samma förordning är dock försäkringens giltighet under utbildning begränsad till sådana moment däri, då eleven utför arbete som stämmer överens med eller till sin art liknar sådant arbete som vanligen utföres vid förvärvsarbete. R ådrog sig sin skada vid en bilolycka när han var på väg till ett företag för att utföra en s. k. företagsanalys. Vid tiden för olyckan genomgick R en kurs benämnd Integrerad företagsekonomi, vari såväl teoretiska som praktiska moment ingick. Företagsanalysen, som innebar att en grupp studerande på ort och ställe undersökte ett företags förhål- landen, var ett sådant praktiskt moment av obligatorisk karaktär. Det arbete som företagsanalysen innefattade vid besöket hos företaget måste enligt domstolens mening anses vara sådant arbete som vanligen utföres som förvärvsarbete av personer med den kompetens som R:s utbildning syftade till. Vid sådant förhållande gällde arbetsskadeförsäkringen un- der ifrågavarande utbildningsmoment och även under resorna till och från det arbetsställe där det i momentet ingående arbetet utfördes.

Mål nr 1002/83 gällde en person som var fast anställd vid ett företag och på heltid, med lön som lärling, genomgick gymnasieutbildning vid en av företaget bedriven lärlingsskola. Han skadades vid ett olycksfall under en gymnastiklektion. FÖD (1984-06-26) konstaterade att han var fast anställd hos företaget och att olycksfallet, som inträffade under utbildning som arbetsgivaren anordnat, var att anse som olycksfall i arbetet. Skadan var således att anse som arbetsskada och eftersom han var förvärvsarbetande hos bolaget var han också försäkrad för arbets- skada.

I mål nr 843/79 var det en deltagare i arbetsmarknadsutbildning vid en AMU-filial som skadade sig när han spelade brännboll under en ”timme till förfogande”. FÖD (1980-05-13) fann att olycksfallet inte inträffat under moment i utbildningen då han utförde sådant arbete som avses i 4 & FASP.

Målet nr 849/81 avsåg en körsnär som under tjänstledighet för heltids— studier skadade sig vid en olyckshändelse på väg till ett vuxengymna- sium. FÖD (1982-06-08) fann att olycksfallet inte inträffat vid tillfälle som avses i 4 & FASP.

Försäkringsrätterna

Mål nr FRS 5629/81 gällde en elev som genomgick tvåårig barnskötar- utbildning. Hon skadade sig under en friluftsdag med obligatorisk när-

varo när hon åkte pulka i en skidbacke. Pulkan for över en snövall, varvid hon föll av och skadade sig. I målet åberopades ett intyg från socialförvaltningen, enligt vilket det ingår i en barnskötares arbetsupp- gifter att deltaga i utomhusaktiviteter, t. ex. pulkaåkning. Rätten (1983- 05-31) konstaterade att skadan uppkommit under ett sådant moment i utbildningen som stämmer överens med arbete som barnskötare.

Målet FRN 2283/79 avsåg en studerande vid Gymnastik- och Idrotts- högskolan (GIH) som under utförsåkning på skidor fick knäsvullnad med smärtor och rörelseinskränkning. Rätten (1982-12-16) fann att idrottsutövningen var omfattad av arbetsskadeförsäkringslagen. I målet FRN 1434/82 var det en gymnasist som skadades under en gymnastik- lektion. Av rättens dom (1982—12—27) framgår att skador som uppstår under en gymnastiklektion, som inte är ett led i utbildningen, inte är täckta av arbetsskadeförsäkringen. Ej heller var i mål FRS 2429/79 (1980-05-27) en person som genomgick arbetsträning vid ett arbetsvårds- institut försäkrad för tandskada som uppkom när hon vid besök i ett toalettrum på institutet slog munnen i ett handfat.

Målet FRS 7769/79 avsåg en ingenjör som skadade sig vid fall i en trappa på en båt i reguljär trafik mellan Köpenhamn och Oslo. Han genomgick vidareutbildning vid en teknisk högskola och uppgav att olycksfallet inträffat under färd till ett obligatoriskt fältarbete i Oslo och att teoretisk utbildning förekom under resan. Rätten (1980-12-08)förk1a- rade att olycksfallet inte inträffat under sådana omständigheter att han var berättigad till ersättning enligt LAF.

Slutligen kan nämnas målet FRS 5152/81. Det avsåg en deltagare i fordonsmekanisk grundkurs vid arbetsmarknadsutbildning. Han skada- de sig när han skulle hjälpa en annan kursdeltagare att starta en bilmo- tor. Han uppgav bl.a.: 1 den lokal som grundkursen använde inrymdes även en fortsättningskurs. Båda kurserna brukade städa varje fredag. Han hjälpte vid tillfället fortsättningskursen med städning. När han hade städat några kvadratmeter ropade en kursdeltagare från fortsätt- ningskursen på honom och bad om hjälp med att starta en motor varvid olyckan hände. Han fick senare veta att det var kursdeltagarens egen bil de skulle starta. —— l försäkringsrätten inhämtades från AMU-centret: Den praktiska delen i grundkursen innebär att eleverna efter att ha läst olika kursavsnitt får gå till olika stationer och sätta ihop sönderplockade motorer och sedan kontrollera om de fungerar. Beträffande fortsätt- ningskursen får eleverna i slutskedet på denna arbeta med kundbilar. På fredagseftermiddagarna har dessa elever tillstånd att arbeta med sina egna bilar i kurslokalerna. — Rätten (1983-12—16) fann att arbetet före- tagits under sådana omständigheter att det borde omfattas av 4 & FASP.

8.3. Remissyttranden om omfattningen av arbetsplats- förlagda utbildningsmoment och inträffade skadefall

Arbetsskadeutredningen har i denna fråga hört skolöverstyrelsen (SÖ) och universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). UHÄ har i sin tur hört de olika högskoleenheterna.

SÖ hänvisar till gymnasieutredningens betänkande SOU 198197,

Undersökningar kring gymnasieskolan. Av betänkandet, s. 125-129, framgår bl. a. följande. Enligt nu gällande läroplan för grundskolan skall praktisk arbetslivsorientering (prao) kunna omfatta upp till tio veckor. Minst sex veckors prao skall alla elever få under sin skoltid. På gymnasieskolans tvååriga yrkesinriktade linjer och i Specialkurser före- kommer vidare en hel del arbetsplatsförlagd utbildning. En undersök- ning avseende förhållandena under läsåret 1973/74 visade att ungefär hälften av eleverna hade mer än åtta veckors arbetsplatsutbildning. Dessa elever har tillhört vårdlinjen, distributions- och kontorslinjen samt bygg- och anläggningsteknisk linje. Ungefär en tredjedel av elever- na hade inte haft någon arbetsplatsförlagd utbildning. En del elever i gymnasieskolan får arbetslivserfarenhet genom yrkesorienteringsvecka (yo-vecka) eller genom återkommande praktisk arbetslivsorientering. Fr. o. m. läsåret 1980/81 finns försöksverksamhet med s. k. yrkesintro- duktion. Den förläggs till företag och institutioner utanför skolan, får omfatta högst 40 veckor och skall innehålla utbildningsmoment för visst yrke. Eleverna får inte lön utan bara studiestöd. Fr. o. m. nämnda läsår förekommer också gymnasial lärlingsutbildning.

De olika högskoleenheterna inom UHÅ'.'s område redovisar en i hög grad varierande omfattning av arbetsplatsförlagda moment. Dessa mo- ment synes särskilt omfattande på utbildningslinjer inom vårdsektorn och kan där omfatta mer än halva studietiden. Även inom lärarutbild- ning och teknisk utbildning är de arbetsplatsförlagda momenten av betydande omfattning. _ Någon statistik över inträffade skadefall under arbetsplatsförlagda utbildningsmoment finns inte. Utredningen har från UHÄ också begärt upplysningar om inträffade skadefall. Flertalet högskoleenheter redovi- sar inga eller endast ett fåtal skadefall och dessa har i huvudsak varit av lindrig natur. De fall som inträffat har främst härrört från praktik under vårdutbildning.

8.4. Remissyttranden om erfarenheter av gällande regler och om behovet av förändringar

Utredningen har inhämtat synpunkter från Svenska kommunförbundet, UHÄ, riksförsäkringsverket (RFV), försäkringskasseförbundet (FKF) och Statens arbetsmarknadsnämnd (SAMN).

Svenska kommunförbundet anför att behovet av ett förbättrat arbets- skadeskydd accentuerats eftersom inslag av arbetsplatsbesök eller stu- dier förlagda till arbetsplats i olika slags utbildningar blivit allt mera förekommande. Det framstår därför, enligt förbundet, som synnerligen önskvärt att lagen om arbetsskadeförsäkring skall gälla för alla slags utbildningar vari ingår inslag av arbetsplatsbesök eller studier förlagda till arbetsplats. Förbundet upplyser att SAF och LO för några år sedan gjorde en gemensam uppvaktning hos utbildningsdepartementet om att elever under arbetsplatsmoment i utbildningen skulle få samma skydd från TFA som anställda och anför vidare: För att åstadkomma detta diskuterades en lösning innebärande att staten t. ex. genom skolöversty-

relsen skulle teckna en rikstäckande försäkring hos Arbetsmarknadsför- säkringar och att denna försäkring skulle gälla under arbetsplatsmoment i varje slags utbildning. Någon sådan försäkring har emellertid ännu inte kommit till stånd och förbundet saknar vetskap om frågan fortfarande övervägs inom utbildningsdepartementet. Kommunförbundet anser att en lösning även av en sådan riksomfattande TFA-försäkring för elever är synnerligen angelägen.

Högskoleenheterna inom UHÄ. redovisar genomgående ingen eller endast ringa erfarenhet av gällande försäkringsregler. Några enheter uppger att det föreligger en stor okunnighet om försäkringsreglernas närmare innehåll och att detta bör klarläggas. Av de enheter som uttalat sig över frågan huruvida det är angeläget att nu gällande regler ändras menar en majoritet att det är angeläget att skyddet genom arbetsskade- försäkringen utvidgas till att i vart fall omfatta arbetsplatsförlagda mo- ment och resor i anslutning till sådana moment.

RFV vidhåller de ståndpunkter som redovisats i utredningsrapporten från november 1979 och tillägger: 1 maj 1979, med ikraftträdande den 10 augusti 1979, beslutade regeringen om ett utvidgat försäkringsskydd för elever i arbetsmarknadsutbildning och under arbetsprövning/arbetsträ- ning. Detta tilläggsskydd administreras av trygghetsnämnden och an- knyter i materiellt hänseende till den statliga trygghetsförsäkringen. Enligt verkets mening får detta skydd betraktas som ett provisorium. Frågan om försäkringsskyddet till elever i arbetsmarknadsutbildning och arbetsprövning/träning borde därför ses över. Detta borde lämpli- gen göras inom ramen för en fullständig översyn av studerandeskyddet.

FKFanser att nuvarande bestämmelser om arbetsskadeförsäkring för studerande i princip är tillfyllest. En utökning av arbetsskadeförsäk- ringsskyddet så att det även omfattar studerandes resor till och från utbildningsstället, raster och teoretiska moment skulle, enligt förbundet, innebära att försäkringens grundläggande principer frångicks. Enligt FKF bör de grupper som deltar i arbetsmarknadsutbildning, är inskriv- na vid arbetsmarknadsinstitut eller genomgår arbetsprövning eller ar- betsträning som har godkänts av allmän försäkringskassa utgå ur den personkrets som anges i Zå p. 2 och 3 FASP och i stället omfattas av arbetsskadeförsäkringen enligt de regler som gäller för förvärvsarbetan- de. Förbundet anför bl. a.: Denna grupp är till skillnad från de övriga studerandegrupper som anges i 25 FASP redan etablerad på arbets- marknaden men måste på grund av olika omständigheter (sjukdom, skador) rehabiliteras för att kunna stå till arbetsmarknadens förfogande. De människor det gäller har oftast en tidigare erfarenhet av ett heltäc- kande försäkringsskydd vid arbetsskada och är med största sannolikhet omedvetna om att de saknar färdskydd under utbildningstiden. Avsak— naden av reseskydd har i många fall utgjort ett skäl för arbetsgivare att inte medge möjlighet till praktisk arbetsrehabilitering. Nuvarande be- stämmelser har således utgjort ett hinder i kassornas rehabiliteringsar- bete.

SA MN förklarar att den har inget att invända om arbetsskadeutred- ningen föreslår att AMU/AMI-eleverna skall omfattas av lagen om statligt personskadeskydd, att skyddstiden för gruppen begränsas enligt

reglerna i lagen om arbetsskadeförsäkring och att LAF-skyddet för gruppen och AMSFS 1979:7 utmönstras. Enligt SAMN skulle försäk- ringsskyddet då komma att hanteras rationellt i respektive försäkrings- system.

8.5. Överväganden

Utredningens uppdrag i fråga om försäkringsskyddet för studerande är enligt direktiven begränsat till att kartlägga erfarenheterna av gällande försäkringsregler för elever som deltar i utbildning med arbetsplatsför- lagda moment och att bedöma behovet av eventuella förändringar.

Den kartläggning som utredningen har gjort kring erfarenheterna av försäkringsreglerna för studerande visar att det allmänt råder en stor osäkerhet om försäkringsskyddets närmare innehåll. Kartläggningen ger vid handen att ingående information om försäkringsskyddets omfatt- ning behövs till berörda organ inom utbildningsväsendet.

Vid utbildning är arbetsskadeförsäkringen genom 4 & FASP begrän- sad till att gälla under moment då eleven utför arbete som stämmer överens med eller till sin art liknar sådant som vanligen utföres vid förvärvsarbete. Elever har alltså — till skillnad från förvärvsarbetande inte genom LAF något försäkringsskydd vid färdolycksfall och ej heller under raster och teoretiska moment. Det ovan redovisade rättsfal- let FÖD 84:13 kan ge upphov till ett ifrågasättande av påståendet om avsaknad av försäkringsskydd vid färdolycksfall. Omständigheterna i målet var emellertid speciella genom att den skadades hela verksamhet var likartad med vad som gäller under förvärvsarbete och målet synes handla mera om färd iän til/studiearbete. Rättsfallet ger inte anledning till antagande att generellt försäkringsskydd vid färdolycksfall under utbildning erkänts i praxis.

Studiestödsutredningens restriktiva tolkning av begreppet arbete en- ligt4 & FASP(Ds U l981:l l,s. 196— 197) kan ifrågasättas. Under arbets- platsförlagd utbildning torde inte bara egentligt arbete utan även alla motsvarande övningar som utförs vara omfattade av LAF. Med andra ord torde allt praktiskt studiearbete som till sin art liknar sådant som vanligen utförs vid motsvarande förvärvsarbete vara omfattat av arbets- skadeförsäkringen. Försäkringsskyddet torde gälla, t. ex. under praktisk arbetslivsorientering (prao) och liknande utbildning på en arbetsplats, även om eleven själv vid skadetillfället inte utfört något egentligt arbete och även om denne inte påverkat det händelseförlopp som lett fram till skadan. Rättsläget torde alltså vara att — förutom resor — endast arbetsfria raster och rent teoretiska moment är undantagna från försäk- ringsskydd vid arbetsplatsförlagd utbildning. Den riskökning som kan uppkomma genom att undervisning förläggs till en arbetsplats är alltså i allt väsentligt omfattad av försäkringsskydd enligt LAF.

För en särskilt utsatt grupp, nämligen elever i arbetsmarknadsutbild- ning och deltagare i arbetsprövning/arbetsträning finns ett särskilt för- säkringsskydd genom förordningen AMSFS 1979:7.

Den kartläggning som arbetsskadeutredningen har gjort av erfaren-

heterna från gällande försäkringsregler för elever som deltar i arbets- platsförlagda utbildningsmoment visar att nuvarande ordning, genom vilken arbetsskadeförsäkringen och olika slags kollektiva försäkringar kan kompletteras med privata försäkringar i olika försäkringsbolag, torde kunna anses som tillfredsställande. Behovet av förändringar i gällande försäkringsregler är därför begränsat. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla att översynen enligt direktiven skall ske med beaktande av att eventuella förändringar inte får medföra ökning av försäkringens nuvarande kostnader.

FKF har tagit upp frågan om försäkringsskyddet för studerande under rehabilitering. Regeringen har nyligen bemyndigat chefen för socialde- partementet att tillkalla en kommitté för att göra en översyn av sjukför- säkringens roll i samband med bl. a. rehabilitering (dir. 1985: 13). Den av FKF väckta frågan bör tas upp av den kommittén.

Särskilda yttranden

Särskilt yttrande av Tony Pettersson, Håkan Walander och May- Britt Carlsson

Utredningsarbetet

Under utredningsarbetet har undertecknade sakkunniga framfört syn- punkter på utredningens uppläggning och innehåll. Dessa har emellertid inte beaktats. Vi har av den anledningen funnit oss nödsakade att avge ett särskilt yttrande som komplettering till betänkandet. Synpunkterna i vårt yttrande redovisas i huvudsak enligt den disposition som utred- ningen valt.

Utredningsdirektiven

Vi vill till att börja med kortfattat redovisa vad som angavs i utrednings- direktiven. I dessa hänvisades bl. a. till innehållet i en skrivelse från LO till socialdepartementet i december 1982. Bl. a. framhölls att LO fann det nödvändigt att det nu gjordes en utvärdering av arbetsskadelagen. Mot denna bakgrund och med beaktande av ytterligare ett antal frågeställ- ningar som hade uppkommit gavs utredningen i uppdrag att göra en översyn av arbetsskadeförsäkringen.

Den väsentligaste uppgiften för utredningen borde därför enligt vår uppfattning ha varit att göra en utvärdering av gällande praxis i förhål- lande till lagen och lagstiftarens intentioner. I de fall praxis avvikit från dessa borde lämpliga åtgärder föreslagits. Detta har ej skett. Utredning- en har därför enligt vår uppfattning fått en i hög grad felaktig inriktning och i huvudsak kommit att ägna sig åt problem som hänger samman med försäkringens administration hos framförallt försäkringskassorna. l ut- redningsdirektiven har vidare två begränsningar getts för utredningens arbete

— försäkringsskyddet får inte försämras — utredningens förslag får inte leda till ökade kostnader. Utredningsarbetet har främst kommit att inriktas på den ena delen i direktiven, nämligen att utredningens förslag inte får leda till ökade kostnader. Däremot har den andra begränsningen i direktiven — att försäkringsskyddet inte får försämras — praktiskt taget ignorerats. Detta har för de försäkrade medfört att mycket väsentliga frågeställningar aldrig kommit att diskuteras.

Vi kan inte acceptera utredningens tankar om besparingar som inne— bär en försämring av försäkringsskyddet. (Jämför bl. a. samordningsti- dens längd och de 5. k. serviceärendena.)

Det sagda utgör vår huvudinvändning mot betänkandet. På grund av utredningens uppläggning inskränker vi vår avvikande mening i övrigt till ett begränsat antal sakområden.

6 Ärendeutveckling, arbetsskadeavgifter och försäkringskostnader

Även om vi delar utredningens uppfattning att administrationsresurser- na behöver förstärkas, anser vi att den ekonomiska diskussion man fört delvis har skett utifrån felaktiga utgångspunkter och därför är av begrän- sat värde för en bedömning av de framtida kostnaderna och intäkterna i arbetsskadeförsäkringen. Utredningen har valt att tillämpa ett strikt linjärt beräkningssätt. Detta innebär att en i och för sig väsentlig men kanske tillfällig ökning av ärendetillströmningen tillåts att slå igenom kostnadsmässigt på ett sätt som inte skulle skett om man valt ett mera analytiskt sätt att angripa problemen.

Ett riktigare sätt vore sålunda enligt vår mening att försöka göra en analys av ärendeutvecklingen och dess orsaker, dels historiskt för att få de rätta utgångspunkterna, dels med sikte på framtiden. Man har i utredningen inte ens diskuterat arbetsskadeförsäkringens betydelse för ärendeutvecklingen kopplat med det nya, effektivare ISA-systemet och vad det kan ha för effekt på de skadeförebyggande insatserna. Vad

en effektivare rehabilitering med arbetsskadeförsäkringen som bas kan betyda har man inte heller tagit med i beräkningarna. Det finns enligt vår uppfattning starka skäl för ett annat angreppssätt i ett system som har så stora möjligheter att öka kunskaperna om arbetsmiljöns påverkan på människan.

Vår slutsats blir därför att den beräkning som gjorts visar en alltför dyster bild av framtiden medan ett mera analyserande beräkningssätt skulle gett en positivare och mer optimistisk bild av utvecklingen.

8 S tuderandeskyddet

Den kartläggning som utredningen gjort kring erfarenheterna av försäk- ringsreglerna för studerande har enligt vår mening vänt sig till fel forum. Detta har inneburit att utredningen har dragit sina slutsatser på grundval av ett felaktigt underlag.

Vi delar inte utredningens uppfattning att försäkringsskyddet är till- fredsställande. De olika frivilliga försäkringsalternativen har jämfört med LAF ett mycket ofullständigt materiellt innehåll. De omfattar ex- empelvis inte ersättning för framtida inkomstförlust.

Vi anser på samma grunder som yrkesskadeförsäkringskommittén att skyddet för elever i princip skall vara heltäckande.

Särskilt yttrande av Kerstin Ahlroth

Utredaren diskuterar i avsnitt 4.1 huruvida de 5. k. serviceärendena är ärenden som skall prövas enligt LAF eller om prövningen av dessa ärenden inte i stället ankommer på AMF och trygghetsnämnden. Utre- daren föreslår dock att dessa ärenden enligt särskilt förordnande skall prövas av försäkringskassorna om kostnaderna härför ersätts av AMF och trygghetsnämnden.

Som bl. a. riksförsäkringsverket framhållit i anslagsframställningen för budgetåret 1985/86 kan en ordning där AMF och trygghetsnämnden prövar s. k. serviceärenden medföra en olikartad utveckling av arbets- skadebegreppet inom å ena sidan socialförsäkringen och å andra sidan trygghetsförsäkringen. Det bör enligt min mening inte öppnas väg för en sådan utveckling, vilket kan bli följden om prövningen hos försäkrings- kassorna görs beroende av om AMF och trygghetsnämnden ersätter försäkringskassorna för kostnaderna för prövningen.

Det kan vidare ifrågasättas om det är riktigt att ta ut en ersättning för prövningen av de 5. k. serviceärendena, i vart fall när det gäller trygg- hetsnämnden. Staten svarar redan via budgeten för de administrations- kostnader som inte täcks av förvaltningsbidraget genom arbetsskadeav- gifterna.

Särskilt yttrande av Per Öhman

Effekterna av utredarens förslag att slopa den obligatoriska sakpröv- ningen av de 5. k. serviceärendena är enligt min uppfattning inte tillräck- ligt analyserade. Vår officiella arbetsskadestatistik som produceras inom

informationssystemet om arbetsskador, ISA, är beroende av att pröv- ningen om arbetsskada föreligger eller inte kommer till stånd. Detta oavsett om skadan i sig leder till ersättning från arbetsskadeförsäkringen eller inte.

Om denna bedömning inte kommer till stånd är risken stor att arbets- skadeanmälan inte inkommer och bortfallet kan uppgå till 20 % av arbetssjukdomarna. Bland de skador som dessa s.k. serviceärenden avser återfinns pleuraplaques, hörselskador, silikos, allergier, lösnings- medelspåverkan m.fl. skador. Arbetsskadestatistiken tjänar bl. a. som underlag för att förebygga arbetsskador och för prioritering av arbets- miljöarbetet inom bl. a. arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen. ISA utgör också ett värdefullt basmaterial för forskning om arbetssjuk- domar och arbetsolycksfall. Statistiken och de uppgifter som finns där är en vital del i det moderna arbetsmiljöarbetet.

För att undvika att arbetsskadebegreppet utvecklas olikartat inom socialförsäkringen och trygghetsförsäkringen, vilket skulle kunna tän- kas ske om AMF och trygghetsnämnden själva övertar denna prövning framhåller utredaren regeringens möjligheter att förordna att försäk- ringskassorna skall biträda AMF och trygghetsnämnden i dessa ärenden lämpligen mot en ersättning som motsvarar självkostnaden. Oavsett vilken inställning dessa organ har till att betala för prövningen och hur man väljer att i framtiden handlägga dessa ärenden kvarstår behovet att producera en så rättvisande och uttömmande arbetsskadestatistik som någonsin är möjlig. Det är således av största vikt att bedömning av alla arbetsskadeärenden sker inom samma instans. ISA måste därför få tillgång till resultaten av den prövning som görs. Med den föreslagna ordningen kommer ISA antingen att få köpa uppgifterna från AMF/ trygghetsnämnden eller från försäkringskassorna. Den uppskattade be- sparingen kommer därför att bli lägre för staten än vad som anges i betänkandet. Risken är också uppenbar för ett ökat administrativt krångel.

Förslaget om slopande av den obligatoriska sakprövningen av de s.k. serviceärendena bör mot denna bakgrund inte genomföras eller i vart fall föranleda ett fördjupat utredningsarbete så att det bringas klarhet i förslagets effekter för arbetsmiljöarbetet.

Bilaga

En redogörelse för rättspraxis i arbetsskademål

Av försäkringsrättsrådet Lars-Göran Hessmark med biträde' av försäk- ringsrättsassessorn Kristina Hansson.

'1 avsnitt 8.

Förkortningar m. m.

AFL lagen (1962z381) om allmän försäkring FÖD försäkringsöverdomstolen LAF lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring prop. regeringens proposition Sof tidskriften Socialförsäkring YFL lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring 8502/396/83 dom i februari 1985 i mål nr 396/83

1 Inledning

Instansordningen inom socialförsäkringen är sedan år 1979 försäkrings- kassan i länet den regionala försäkringsrätten — försäkringsöver- domstolen (FÖD).

Besvär i högsta instans i socialförsäkringsfrågor skulle fr.o.m. den 1 juli 1961 prövas av en nyinrättad försäkringsdomstol. Den bestod av en president och minst fyra försäkringsdomare, som skulle vara lagfarna, samt minst fyra icke lagfarna ledamöter, som skulle ha uppdraget som bisyssla. Domstolen var domför med tre lagfarna och två icke lagfarna ledamöter. Prejudikatfrågor skulle kunna avgöras i s.k. plenum, dvs. av samtliga ledamöter.

1 de föregående lagförarbetena (prop. 1961:45) anförde socialminis- tern bl.a. följande. Det var enligt hans mening nödvändigt att skapa garantier för en enhetlig rättstillämpning. Så omfattande som socialför- säkringslagstiftningen redan då hade blivit var det klart att författning- arna inte kunde ge svar på alla uppkommande tvistefrågor. Det torde vara ofrånkomligt att lagstiftningen fick kompletteras av en i viss mån rättsskapande praxis. Rättskipningen kunde härvid inte nöja sig med att söka finna de i de särskilda fallen mest tilltalande och rimliga lösning- arna utan den måste även i erforderlig mån innefatta en utfyllnad av lagstiftningen med fasta och konsekventa regler, som var väl ägnade att bidra till ett förverkligande av lagstiftningens syften. För att ett dylikt värdefullt samspel mellan lagstiftning och rättsbildning genom prejudi- kat skulle kunna åstadkommas beträffande socialförsäkringen borde enligt socialministerns mening rättstillämpningen på området omhän- derhas av en domstol, som motsvarade högt ställda krav på sakkunskap.

[ samband med ändringarna den 1 januari 1979 i organisationen för besvärsprövning inom socialförsäkringen ändrades domstolens namn till försäkringsöverdomstolen till följd av att de tre regionala försäk- ringsrätterna inrättades som mellaninstanser. Den allmänna förvalt- ningsprocesslagen (19712291) gjordes då fullt tillämplig på försäkrings- domstolarna. En under årens lopp genomförd utbyggnad av förmånerna inom socialförsäkringen hade medfört att ökade krav måste ställas även på besvärsprövningen. Denna skulle anpassas till vad som gällde för andra jämförbara områden. I samband därmed underströk socialminis- tern starkt (prop. 1977/78:20 s. 78) vikten av att försäkringsöverdomsto- len gavs möjligheter att stärka sin ställning som prejudikatbildande instans. Han ansåg det viktigt att domstolens arbetssituation blev sådan

att ledamöterna fick möjlighet att ägna mer tid åt att genom utförliga domsmotiveringar leda och underlätta rättstillämpningen i lägre instan- ser. Enligt huvudregeln skulle domstolen liksom tidigare vara domför med tre lagfarna och två icke lagfarna ledamöter. Om det i ett mål uppkom en fråga av betydelse för enhetlig lagtolkning eller rättstillämp- ning, skulle målet liksom förut få hänskjutas till avgörande av överdom— stolen i dess helhet. Därvid skulle i princip samtliga ledamöter delta i avgörandet.

l samband med åtgärder under våren 1982 för att förbättra försäk- ringsdomstolarnas arbetsläge infördes en begränsning i rätten att fullföl— ja talan till försäkringsöverdomstolen. Ett mål skulle framdeles tas upp till prövning först sedan domstolen hade meddelat s.k. prövningstill- stånd. Prövningstillstånd skulle meddelas, om det var av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövades i domstolen eller om det förelåg synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att grund för resning förelåg eller att målets utgång i försäkringsrätten uppenbarligen berott på grovt förbiseende eller grovt misstag, eller om det fanns anledning att ändra det slut som försäkringsrätten hade kommit till. Riksförsäkringsverket var sedan år 1979 den enskildes motpart i försäkringsöverdomstolen och blev undantaget från kravet på prövningstillstånd. Genom den införda fullföljdsbegränsningen fick enligt socialministern (prop. 1981/82:88 5.28) domstolen möjlighet att koncentrera sig på sin verksamhet som rättsledande på socialförsäkringsområdet, vilket skulle underlätta ären- dehanteringen såväl i försäkringskassorna som i försäkringsrätterna. Riksförsäkringsverket hade genom en särskild ombudsenhet att verka för att rättspraxis snarast möjligt utbildades (jfr. prop. 1982/83:127 s. 15). 1 detta sammanhang kan beträffande arbetsskadeförsäkring även erinras om att socialministern inför tillkomsten av det nuvarande gene— rella arbetsskadebegreppet (prop. 1975/76:197 s. 70) hade förutsatt att det i praxis tämligen snart skulle uppkomma en mängd typfall som gav stadga åt tolkningen.

Rättsfallsreferat från försäkringsdomstolarna har hittills getts ut av Försäkringskasseförbundet i en publikation med ringpärmar. Viktigare avgöranden har där återgetts i systematiserad form två gånger om året. De har dessförinnan publicerats fortlöpande i förbundets tidskrift So- cialförsäkring (Sof). ] tidskriften är varje domstols avgöranden numre— rade i löpande följd från nummer 1 vid varje kalenderårs början. Mate- rialet till ringpärmspublikationen är hämtat från tidskriften. Under hös- ten 1985 tar domstolsverket över utgivningen av rättsfallspublikationen, som framdeles kallas Rättsfall från försäkringsöverdomstolen och för- säkringsrätterna (RF). Rättsfallen skall vidare bli sökbara i det s.k. Rättsdata-systemet. En bunden volym av publikationen för åren 1979— 1984 kommer också att ges ut av domstolsverket.

Ringpärmspublikationen har haft fem delar, varav del lV omfattar referat som avser bl.a. arbetsskadeförsäkringen. Varje referat börjar på ett nytt blad. I övre högra hörnet på bladets framsida har angetts den kapitel- och paragrafbeteckning eller i vissa fall annan beteckning som referatet hänförts till. ] övre vänstra hörnet anges det nummer som referatet har haft i tidskriften Sof. FÖD 79:1 betyder exempelvis referat

nr 1 år 1979 av försäkringsöverdomstolen. Ett rättsfallsreferat beslutas i domstolen och i princip genom enkel majoritet bland samtliga lagfarna ledamöter. Pleniavgöranden refereras alltid, om inte särskilda skäl talar mot det.

Mera formlöst kan också, ofta på förslag av föredraganden i ett visst mål, beslutas att föra in ett avgörande i försäkringsöverdomstolens s.k. X-register över viktigare domslut. Detta är ett i huvudsak internt register, vilket är upplagt på data enligt ett särskilt system med en decimalklas- sifikation som bygger på de olika lagrummen i försäkringslagstiftningen.

Enligt en bestämmelse i försäkringsöverdomstolens arbetsordning skall en särskild chefsföredragande också samla sådana av domstolen meddelade domar och beslut som kan tjäna till ledning vid avgöranden av likartade mål.

Försäkringsöverdomstolen har i enlighet med det anförda en viktig roll som prejudikatbildare inom socialförsäkringen. Rättspraxis är vis- serligen i Sverige i motsats till exempelvis England — inte bindande i den meningen att ett ställningstagande i högsta instans kan frångås endast genom lagstiftning. Men det är givet att de högre instansernas avgöranden i största utsträckning ändå bör vinna efterföljd. Det finns naturligtvis ett samhällsintresse av att rättskipningen är enhetlig. En likformig rättstillämpning är också en grundförutsättning för det som vi kallar rättssäkerhet. Denna kräver även rimliga väntetider och skynd- sammare handläggning i fall då det behövs.

En annan anledning att följa överinstansernas praxis bör vara den sakliga tyngden av de skäl för domsluten som kan utläsas ur prejudika- ten. Även den som anser ett visst prejudikat vara tveksamt kan emellertid finna anledning att följa detta i övertygelsen att hans beslut annars kan komma att ändras efter ett överklagande. Han känner det kanske därvid processekonomiskt förnuftigt att ”döma rätt” redan från början. Enhet- lighet i rättskipningen är också av värde med hänsyn till att utgången av en process bör kunna förutses med en viss sannolikhet. En snabb prax- isbildning har slutligen ansetts vara av särskild vikt i samband med arbetsskadeförsäkringens tillkomst. Här bör dock nämnas att många av överinstansernas domar har måst bli s.k. in casu-avgöranden med hän- syn till särskilda omständigheter i de enskilda fallen.

Sannolikheten för att ett prejudikat vinner efterföljd är likväl beroen- de på flera omständigheter. Viktigt är i första hand vilken instans som har dömt och tyngden av domskälen. Den högsta instansens domar är givetvis viktigare än mellaninstansernas, och den största auktoriteten torde tillkomma domar som har beslutats i plenum. Ett avgörande i plenum torde vara den normala formen för en ändring av den högsta instansens praxis. Vidare har ett flertal avgöranden i samma riktning i allmänhet större betydelse än ett enstaka avgörande. Vad som kan sägas vara stadgad praxis lär i allmänhet inte frångås utan lagändring eller plenum i den högsta instansen.

Vad angår försäkringsöverdomstolen har den i ett remissyttrande år 1983 till socialdepartementet uttalat att domstolens avgöranden är av vägledande betydelse i alla de fall där avgörandet inte till följd av omständigheterna i det enskilda fallet klart framstår som ett in casu-

avgörande. Detta har sagts gälla alldeles oberoende av om domstolen har sammanträtt i plenum eller eljest gjort någon markering av avgöran— dets betydelse i beslutstexten.

En annan faktor som måste beaktas är ett prejudikats ålder. Ett pre- judikat kan förlora i aktualitet inte bara genom ändring av lag eller praxis utan också på grund av förskjutningar i uppfattningarna på angränsande områden, t.ex. inom medicinen. Detta bör man tänka på när man läser äldre avslagsdomar i arbetsskademål. Ett rättsfalls preju— dikatvärde kan slutligen också förringas av att meningarna har varit delade inom domstolen.

2 Legala skadebegrepp och bevisregler

Enligt 1 kap. l 5 lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring äri princip alla som förvärvsarbetar i Sverige försäkrade för arbetsskador. Med arbetsskada förstås enligt 2 kap. 1 & skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Har en försäkrad varit utsatt för ett sådant olycksfall eller någon annan skadlig inverkan, skall enligt 2 kap. 2 5 en skada som han har ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om inte betydligt starkare skäl talar mot det.

Dessa regler innebär att man vid arbetsskadeprövningen först skall bedöma om den försäkrade har varit utsatt för någon skadlig inverkan i arbetet (farlighetsbedömning). Frånsett olycksfall har i lagens förarbe- ten (prop. 1975/761197 s. 71 och 92) avsetts i princip alla faktorer i arbetsmiljön som kan påverka den fysiska eller psykiska hälsan ogynn- samt. Som exempel kan såvitt nu är i fråga nämnas ensidiga, ovanliga eller ansträngande rörelser eller arbetsmoment eller arbetsställningar, skakningar eller vibrationer, låga eller höga temperaturer, hastiga tem- peraturväxlingar, fukt, kraftigt drag samt psykiskt påfrestande förhål- landen som är direkt knutna till arbetet. Om det inte är klarlagt att en viss faktori den försäkrades arbetsmiljö kan ge upphov till den typ av skada som är aktuell, gälleri praxis ett beviskrav av innebörd att den skadliga inverkan måste framstå som sannolik för att bli godtagen.

När därefter frågan om orsakssamband mellan en sålunda konstate- rad skadlig inverkan och en åberopad skada hos den försäkrade skall bedömas gäller en omvänd och för den försäkrade förmånlig bevisregel (sambandsbedömning). Regeln innebär att skadan skall godkännas som arbetsskada, om inte betydligt starkare skäl talar mot det. Denna sam— bandsbedömning behöver i allmänhet göras endast beträffande en skada som inte har läkt ut under en tid av 90 dagar efter det att skadan har inträffat, då enligt 3 kap. l & LAF den allmänna sjukförsäkringen tilläm— pas på sjukdomsfallet. Denna tid kallas samordningstiden och har en väsentlig betydelse som begränsning av antalet skadebedömningar.

3 Uppläggningen av redogörelsen

Handläggningen av ärenden enligt lagen om arbetsskadeförsäkring har blivit föremål för kritik främst för att väntetiderna är för långa och för att lagtillämpningen inte är tillräckligt likformig och rättvis. Kritiken har i huvudsak haft samband med vissa svårbedömda sjukdomar som den 1 juli 1977 blev omfattade av arbetsskadeförsäkringen genom en utvidg- ning och mera generell formulering av skadebegreppet. Det har därför känts naturligt att lägga upp denna redogörelse för försäkringsöverdom- stolens praxis med utgångspunkt i överväganden i ett föregående utred- ningsbetänkande av Yrkesskadeförsäkringskommittén (SOU 1975284 5. 98 i) om en s.k. strängare bevisregel för särskilt svårbedömda sjukdo- mar. De olika arbetssjukdomar och frågeställningar som redogörelsen därvid avses omfatta lär vidare komma att uppmärksammas ännu mer under de närmaste åren.

Med den angivna inriktningen har det underlag för redogörelsen som finns i de inledningsvis nämnda råttsfallsreferaten och i X-registret begränsats i viss mån.01ycksfallsskador och arbetssjukdomar som faller utanför den angivna ramen har t.ex. i allmänhet inte tagits med. I några fall har det dock gällt närliggande frågeställningar angående skadlig inverkan och orsakssamband med en ådragen skada, och i andra fall har återgivits anförda domskäl i sambandsfrågor.

En annan ambition har varit att göra redogörelsen mera försäkrings- juridisk än medicinsk. Den medicinska vetenskapen utvecklas ständigt och är i vissa arbetsskadefrågor ganska splittrad. Det rör sig om grann- laga bedömningar för både medicinare och försäkringshandläggare. Även om försäkringsorganen många gånger helt följer den medicinska bedömningen i ett arbetsskadeärende måste det emellertid — om man skall kunna tala om någon rättspraxis anses ändamålsenligt att redo- visa försäkringsöverdomstolens domslut och domskäl i vissa viktigare frågor. Här bör också markeras att denna redogörelse bara avser att ge en uppfattning om försäkringsöverdomstolens praxis i arbetsskademål.

Uppläggningen av redogörelsen är disponerad så att det närmaste avsnittet skall ge en översiktlig bild av de genomgångna domarna genom vissa allmänna uppgifter. Därefter följer två avsnitt om skadlig inverkan resp. om orsakssamband i generella termer. Vissa sjukdomsgrupper re- dovisas därpå närmare i ett särskilt avsnitt. Dessa grupper är ryggrads- och ledsjukdomar i halsrygg och axelleder, bröst- och ländrygg, höft, armar och ben. Vidare behandlas reumatologiska sjukdomar, psykiska och psykosomatiska sjukdomar samt vissa andra sjukdomar. Redogörel- sen avslutas med ett avsnitt om andra särskilda frågor.

lnför redogörelsen har de aktuella domarna kring arbetsskadebegrep- pet gåtts igenom och systematiserats med hjälp av en särskilt upprättad mall. Genomgången är avslutad med utgången av år 1984. Den omfat- tade då 34 rättsfallsreferat under 2 kap. 2 & LAF (allt i referatsamligen utom s. 69 och 133—135, t.o.m. Sof 12/1984). 1 försäkringsöverdomsto- lens X-register har därutöver 42 domar ansetts vara av intresse med hänsyn till uppläggningen av redogörelsen. Chefsföredragandens dom— samling är mångfaldigt större. Att redovisa hela den domsamlingen är

uteslutet i detta sammanhang, och det har ansetts angeläget att inte heller göra något personligt urval ur rättspraxis. Det blir således 76 domar av försäkringsöverdomstolen ur vilka den främsta bilden skall tas fram av domstolens praxis angående det nya arbetsskadebegreppet. Eftersom bilden avser viktigare domar, torde också kunna antas att den i sina huvuddrag även speglar det arbetsskadebegrepp som skulle framträda efter en genomgång av samtliga domar i arbetsskademål.

De genomgångna domarna är följande: 2028/78, 2268/78 (FÖD 80:1311), 2706/78 (FÖD 81:16), 143/79, 306/79 (FÖD 80:13:11), 513/79 (FÖD 80:13:111), 1293/79 (FÖD 81:15), 139/80, 188/80, 190/80 (FÖD 81:14), 252/80 (FÖD 82z6), 405/80, 545/80, 596/80, 850/80, 866/80, 920/80 (FÖD 81:20), 1072/80 (FÖD 83:5), 1154/80, 1186/80 (FÖD 82z7), 1229/80 (FÖD 83:11), 1252/80 (FÖD 82:14), 1579/80, 1631/ 80(FÖD 82:15), 1863/80, 1868/80 (FÖD 8317), 1878/80, 10/81 (FÖD 82:33), 199/81 (FÖD 82:12), 325/81, 335/81, 395/81(FÖD 82:32), 471/ 81, 752/81 (FÖD 82:10), 855/81 (FÖD 82:35), 984/81 (FÖD 83:9), 1140/81 och 1261/81 (FÖD 82:21), 1145/81 (FÖD 82:31), 1470/81 (FÖD 83:13), 1593/81 (FÖD 84:52:11), 2143/81 (FÖD 84:34), 2326/81 (FÖD 83:19), 61/82 (FÖD 84:18), 80/82 (FÖD 84:19), 144/82, 206/82, 275/82 (FÖD 84:52:I), 360/82, 390/82, 418/82, 623/82, 625/82, 633/82, 650/82, 798/82, 820/82, 843/82, 898/82, 972/82, 1000/82, 1042/82, 1204/82, 1374/82, 1491/82 (FÖD 84:4), 1526/82, 1576/82, 1719/82, 1768/82 (FÖD 84:21:I), 1881/82, 1903/82 (FÖD 84:21:11), 2268/82, 2292/82 (FÖD 83:14), 2360/82, 2687/82, 2933/82, 458/83 (FÖD 84:30).

De uppräknade domarna ligger även till grund för ett särskilt avsnitt om gränsdragning mellan Sjukdomsdebut och sjukdomsrecidiv. Vidare har för andra särskilda avsnitt om begreppet olycksfall och begreppet ”i arbetet” samt om livräntefrågor hämtats andra förekommande domar från både referatsamlingen och X-registret. Slutligen har därutöver för ett avsnitt om tidsbegränsningar av orsakssamband genomgåtts alla överdomstolens domar år 1984. Sammantaget innebär detta att de tidi- gare uppräknade 76 domarna kompletteras med 44 och att den förestå- ende redogörelsen för rättspraxis i arbetsskademål i sin helhet omfattar 120 domar.

4 Allmänna uppgifter

Som har nämnts nyss har sammanlagt 76, varav 34 refererade, domar ansetts falla inom ramen för den praxisredogörelse kring det nya arbets- skadebegreppet som har aviserats i det föregående avsnittet. Målen (77 målnummer) har gällt 47 (varav 21 i referaten) män och 29 (13 r) kvinnor. Av klagandena har 15 (8 r) varit födda under åren 1910—1919, 26 (10 r) under åren 1920— 1929, 20 (10 r) under åren 1930— 1939, 9 (4 r) under åren 1940— 1949 och 6 (2 r) under åren 1950— 1959.

I frågan om yrkestillhörighet för de arbetsskadade är underlaget inte tillräckligt för några epidemiologiska studier eller andra slutsatser av statistisk natur. Här bör emellertid ändå för överblickens skull räknas upp de olika yrken som har uppgetts i de 76 domarna. Vilka de respektive arbetsskadorna har varit, kanske inte genomgående typiska inom yrket, framgår i stor utsträckning av redogörelsen i avsnitt 7 om vissa arbets- sjukdomar.

Yrken som har uppgetts är armerare, bageriarbetare, barnvårdare, betongarbetare, bilmekaniker, bilreparatör, bokbinderiarbetare, borst- maskinsarbetare, bryggeriutkörare, byggnadsarbetare, dagcenterföre- ståndare, ekonomibiträde, elektriker, excenterpressare, fabriksarbetare, facklig förtroendeman, fackklubbsordförande, fartygsreparatör, fastig- hetsreparatör, finmekaniker, förrådsarbetare, försågare, golvläggare, gymnastikdirektör, grävmaskinist, herrfrisör, hopsättare, hovslagare, härdare, högstadielärare, industriarbetare, ingenjör, konstruktör, lager— förman, lantbrukare, livsmedelsarbetare, lokalvårdare, maskinskriver- ska, montör, murare, plåtslagare, pressarbetare, provare, renhållnings- arbetare, rullmaskinsförare, rörmontör, sekreterare, servitris, sjukvårds- biträde, skinnsömmerska, svetsare, svinslaktare, taxichaufför, truckfö- rare, verkstadsarbetare, väktare och åkeriarbetare.

När det gäller det materiella resultatet i de ifrågavarande arbetsska- demålen har i förekommande fall de försäkrade (av överdomstolen eller redan i tidigare instans) befunnits utsatta för skadlig inverkan i arbetet i 66 (30 r) fall medan endast 8 (3 r) fall har avslagits på sådan grund. i 11 (2 r) av de 66 (30 r) fallen med skadlig inverkan har orsakssamband med åberopade skador inte ansetts föreligga efter utgången av den s.k. sam- ordningstiden. 1 55 (28 r) fall av de 66 (30 r) har dock orsakssamband godkänts i enlighet med en uppdelning som görs i följande stycken. Redan här kan konstateras en ovanligt stor bifallsfrekvens i de berörda frågorna. Den är dock inte representativ för det generella utfallet av arbetsskademål hos försäkringsöverdomstolen och den minskar i detta sammanhang möjligheterna att beskriva gränserna mellan bifall och avslag. Det torde dock vara naturligt i en försäkringsdomstol att refera- ten främst avser bifalls- och ändringsdomar. Vidare har underinstanser- nas beslut även allmänt sett ändrats något oftare i arbetsskademål än i andra socialförsäkringsmål, vilket till stor del torde vara en följd av en praxisutveckling på grundval av nya medicinska rön.

Vad avser de godkända sambandstidernas längd finns i målen fiera olika situationer med skilda utgångar. En ganska vanlig lösning, här i 7 (5 r) fall, har varit att orsakssamband har förklarats föreligga under ”viss tid” efter samordningstidens utgång medan det överlåtits åt försäkrings- kassan att eventuellt efter ytterligare utredning besluta närmare om sambandstidens längd. Sjukdomsfallens längd och förlopp samt proces- suella omständigheter såsom tidpunkterna för underinstansernas beslut och brister i senare utredning torde i många fall ha haft betydelse för valet av ett sådant domslut. Den enskilde försäkrade har nog emellertid svårt att inse varför man måste börja om med en ny handläggning hos försäkringskassan.

Ofta förekommande är dock även domar i vilka ett orsakssamband

har godkänts för en bestämd tid. i allmänhet har detta gällt begränsade sjukdomsfall för sedermera tillfrisknade försäkrade. Så har t.ex. sam- band bestämts för tider inom längst sex månaderfrån insjuknandet i 8 (4 r) fall, längre men längst nio månader i 9 (4 r) fall och längre men längst tolv månaderi 8 (4 r) fall. Ersättning fram till förtidspensionering har beslutats i 6 (2 r) fall, och i 8 (3 r) fall har sambandstiden begränsats till andra tider överstigande tolv månader. I 8 (5 r) fall synes någon begränsning av sambandstiden inte ha gjorts. Beträffande de samman- lagt 39 (17 r) mål i vilka samband har godkänts t.o.m. en bestämd dag har denna i 28 (14 r) fall också varit den sista dagen i sjukdomsfallet. 1 de 11 (3 r) övriga fallen, som alltså har inneburit en mera försäkringsteknisk sambandsbegränsning, har försäkringsöverdomstolen i 6 (3 r) fall av processuella skäl även låtit sakprövningen stanna vid den dragna grän— sen, varefter försäkringskassan har fått fortsätta prövningen. Och i en- dast 5 (0 r) fall har orsakssambandet slutgiltigt begränsats av försäkring- söverdomstolen i situationer då de försäkrade inte har tillfrisknat. Såväl dessa fall som de flesta andra som har berörts i detta avsnitt kommer att redovisas närmare i de följande avsnitten.

I detta avsnitt kan slutligen upplysas att försäkringsöverdomstolens domar har varit enhälliga i 59 (26 r) fall medan skiljaktiga meningar har anmälts i 17 (8 r) fall.

5 Om skadlig inverkan i arbetet

I avsnitt 2 har begreppet skadlig inverkan beskrivits i generella termer. Enligt lagförarbetena till den tidigare yrkesskadeförsäkringen var det en sedan gammalt gällande princip att man gick in i försäkringen sådan man var utan förbehåll för eventuella sjukdomar, sjukdomsanlag eller lyten. Man är även numera i princip försäkrad i ”befintligt skick”. Detta medför att ersättning i princip skall utgå för ”hela" skadan även om denna har blivit särskilt svårartad till följd av sådana omständigheter som har nämnts nyss.

Det föregående innebär att försäkringsorganen måste ta hänsyn till den enskilde försäkrades fysiska och psykiska tillstånd bådei frågan om han har varit utsatt för skadlig inverkan i arbetet och i frågan om det föreligger orsakssamband med en ådragen sjukdom. I båda leden har man vidare att beakta allmänna medicinska och epidemiologiska erfa- renheter. Det är således fråga både om generella grunder och om indi- viduella bedömningar.

Som redan har nämnts i avsnitt 2 måste en skadlig inverkan i den försäkrades arbete framstå som sannolik för att bli godtagen enligt 2 kap. l & LAF. Det kan vara flera frågor som behöver prövas. Först skall en

faktor som man menar har orsakat den försäkrades aktuella skada över huvud taget ha förekommit i hans arbetsmiljö. Därefter görs en s.k. farlighetsbedömning av faktorn. Den skall då konstateras ha en viss skadebringande egenskap, dvs. kunna vara skadlig på ett visst sätt. 1 farlighetsbedömningen måste i vissa fall även beaktas under hur lång tid och i vilken grad som den försäkrade har varit exponerad för den ifrågavarande faktorn. Om tillräcklig bevisning föreligger i dessa frågor, har den försäkrade varit utsatt för skadlig inverkan i arbetet i den mening som har avsetts i arbetsskadeförsäkringen. Om det gäller psykiska sjuk- domar, fmns dock vissa undantag.

Principen om försäkring i ”befintligt skick” har särskild betydelse när skadebedömningen gäller de i avsnitt 3 omnämnda och svårbedömda sjukdomar för vilka yrkesskadeförsäkringskommittén hade övervägt en strängare bevisregel. Det gällde främst vissa ortopediska sjukdomar som på vetenskapens dåvarande ståndpunkt (är 1975) i allmänhet ansågs vara degenerativa eller andra icke arbetsbetingade sjukdomar. Vissa arbetsmoment, i synnerhet tunga sådana, ansågs dock kunna påverka sjukdomarna ogynnsamt på olika sätt. Därvid uppgavs t.ex. att arbetet kunde medverka till en iakttagen försämring, utlösa eller förvärra sjuk- domsbesvär eller utlösa smärttillstånd.

Med det anförda i bakgrunden är det av intresse att belysa hur försäk- ringsöverdomstolen har beskrivit den inverkan på den försäkrades hälsa som har godtagits som skadlig inverkan ide genomgångna målen. Först skall ges några exempel på hur farlighetsbedömningen relateras till en skada.

Det renaste exemplet är att konstatera en faktor i den försäkrades arbete som har orsakat hans ifrågavarande sjukdom. Med en sådan formulering, vilken kan användas i klara fall, har man i princip även tagit ställning för ett fullt orsakssamband enligt bevisregeln. Uttryckssät- tet är inte vanligt men har t.ex. förekommit i FÖD 84:52:11. Grova trakasserier och kränkningar befanns ha framkallat ett psykiskt insuffi- cienstillstånd.

En å andra sidan allmänt hållen formulering är att en viss faktor i den försäkrades arbetsmiljö sannolikt har kunnat påverka hans fysiska hälsa ogynnsamt. Formuleringen knyter visserligen an till vad som har uttalats i lagförarbetena men den kan i ett enskilt ärende läsas såsom mycket generell. Avsikten torde dock ha varit att konstatera en skadlig faktor i förhållande till den försäkrades aktuella skada (jfr. t.ex. FÖD 80:13:l ang. cervikal diskdegeneration och spondylos med spänningstillstånd samt 188/80 ang. en handsjukdom av arthroskaraktär). Ett uttryckssätt som ger intryck av en sådan närmare relation är att i vart fall skriva om den ifrågavarande kroppsdelen. 1 FÖD 81 : 16 har exempelvis ett ovanligt ansträngande arbetsmoment ansetts kunna påverka den försäkrades rygg ogynnsamt (lumbago-ischias).

Det vanligaste sättet att pröva en skadlig inverkan återfinns bl.a. i plenidomen FÖD 83:7. Däri konstateras att det beskrivna arbetet med sannolikhet kan ge upphov till den aktuella typen av sjukdomsbesvär (påskyndad höftledsarthros). En något säkrare skadlighet synes framgå när man i stället skriver att arbetet sannolikt har kunnat orsaka just den

ådragna skadan eller medföra eller föranleda aktuella sjukdomar, sjuk- domsbesvär eller sjukdomssymptom. Men det räcker alltså med att relatera till besvär av ifrågavarande typ eller slag. Det är inte heller säkert att formuleringarna motsvaras av några skillnader i bedömning- arna.

Viktigare distinktioner är det i den mån formuleringarna innebär skilda skadeverkningar så att en faktor i den försäkrades arbets— miljö antingen har kunnat primärt orsaka hans sjukdom eller kunnat på olika sättförsämra (förvärra) en redan befintlig degenerativ eller annan vanligtvis icke arbetsbetingad sjukdom. Sådana sjukdomar brukar i detta sammanhang kallas grundsjukdomar. Vidare brukar man dela in skadeverkningarna i tre huvudgrupper: primärt orsaka en sjukdom, påskynda ett sjukdomsförlopp eller temporärt försämra en sjukdom. Någon gång kan det vara svårt att välja bara en av dessa grupper.

Även vissa grundsjukdomar har några gånger ansetts kunna vara primärt orsakade av speciella belastningar 1 arbetet under många år. Så har exempelvis varit fallet beträffande dubbelsidiga armbågsarthroser hos en grävmaskinist (FÖD 83:13) och en hovslagare (FÖD 84:34).

När det gäller olika försämringstillstånd har exempelvis i FÖD 80:13:111 såsom minimum diskuterats en försämring i någon mån av cervikal spondylos och rhizopati och i FÖD 81:15 krävts en viss inte enbart momentan försämring av sådana degenerativa processer (grund- sjukdomar). En annan mera allmän formulering har varit att arbetet har kunnat utlösa sjukdomsbesvären eller förvärra symptom (t.ex. 596/80).

Försämringstillstånden kan vara antingen varaktiga eller tillfälliga. 1 plenidomen FÖD 83:7 har speciellt belastande arbetsmoment ansetts kunna påverka en höftledsarthros så att grundsjukdomen påskyndas och symptom debuterar tidigare. Och förvärras betydligt, läggs till i en annan liknande dom (633/82). Ett uttryck för längre varaktighet är vidare ”utlösa också långvariga symptom från en icke arbetsbetingad länd- ryggssjukdom”, vilket har förekommit beträffande spinalstenos i mål 143/79.

Skadlighet som innebär att en sjukdom påskyndas (accelereras) brukar som har nämnts tidigare hänföras till en andra huvudgrupp efter de primära inverkningarna.

Vad så gäller temporäraförsämringstillstånd — den tredje huvudgrup— pen lär de kunna uppstå beträffande de flesta sjukdomar. En närmare exemplifiering torde därför inte vara meningsfull. Några hithörande domsformuleringar kan dock återges. Beskrivet arbete har bl.a. mera allmänt ansetts sannolikt kunna för viss tid (temporärt) försämra en grundsjukdom (FÖD 83:19 knäledsarthros) eller kunna utlösa symptom från en grundsjukdom i form av smärtor av annat än momentan art (FÖD 81:15 cervikal spondylos och 1979/80 knäledsarthros) eller kunna utlösa symptom (effekter) i form av värk och rörelseinskränkning på grundval av degenerativa förändringar (FÖD 84:18 höftledsarthros och 2268/82 degenererad axel) eller kunna medföra belastningssmärtor från en redan etablerad skada (1526/82 knäledsarthros med meniskskada).

En annan i viss mån speciell skadegrupp kan bildas av akuta ofta dramatiska utlösningar eller framkallningar av sjukdomstillstånd ge-

nom särskilda, ibland bara momentana påfrestningar på till synes friska personer. Ofta har de emellertid haft medfödda kroppsfel eller svagheter eller andra dittills dolda sjukdomar som grund för sina nu akuta sjuk- domstillstånd. Som exempel kan åberopas FÖD 82:7 ang. hjärtinfarkt, 82:33 ang. pulpaskada i försvagad tand, 84:21 ang. ljumskbråck, 84:30 ang. reaktiv psykos, 850/80 ang. hjärnblödning, 866/80 ang. diskbråck, 325/81 ang. meniskruptur, 139/80 och 2687/82 ang. lumbago-ischias- symptom.

När det gäller rättspraxis har hittills behandlats olika inverkningar som skadliga faktorer i arbetsmiljön kan ha på den försäkrades hälsa. I frågan om vilka skadliga faktorer som kan medföra dessa skade- verkningar är det inom ramen för detta avsnitt bara möjligt att ge ett allmänt intryck av sådana faktorer som försäkringsöverdomstolen har åberopat i sina domskäl. 1 avsnitt 7 om vissa sjukdomsgrupper kommer faktorerna att sättas i relation till resp. sjukdomar. Detta avsnitt 5.1 avslutas således med en kortfattad uppräkning av särskilt åberopade faktorer, och dessa kan jämföras med de exempel som enligt avsnitt 2 har angetts i lagförarbetena.

] de refererade domarna har åberopats: ansträngande arbetsställning, tunga lyft i ansträngande kroppsställning, olämplig arbetsställning, tunga moment såsom tunga lyft, ovanligt ansträngande arbetsmoment, lyft, annan hantering som varit ansträngande för vissa muskler, en mycket och ovanligt pressande arbetssituation både fysiskt och psykiskt, arbete med tunga lyft, svårartade elevtrakasserier i form av grovt smä- dande tillmälen och upplevt fysiskt hot, ensidiga rörelser och ansträng- ande arbetsställningar, extraordinär arbetsbelastning med lojalitets- konflikter och massmediabevakning vilket medfört särskilda psykiska påfrestningar, arbete med sådan kraft som medfört kraftiga sammanbit- ningar, vrid- och rotationsrörelseri statiska belastningslägen, tunga lyft och frekventa nedhopp, normala men individuellt påfrestande arbets— studier, arbetsmoment som inneburit påfrestningar på armen, påfrestan- de belastning på vissa leder, särskilt ofysiologiska cykliskt återkomman- de stötmoment, ett för knäna påfrestande arbete i kombination med degenerativ sjukdom och övervikt, tunga lyft under samtidig framåtböj- ning och vridning av ryggen, tungt arbete med lyft och vridningar och vibrationer, arbetsställningar och arbetsmoment som medfört statisk belastning på viss muskulatur, en ovanlig och momentan fysisk an- strängning, trakasserier och kränkande särbehandling.

Ur domarna från X-registret kan vidare nämnas: psykiska påfrest— ningar absolut och relativt, ansträngande arbetsmoment, ensidiga och ovanligt ansträngande arbetsmoment och arbetsställningar, arbete med eleverad skuldra och hög statisk belastning mot vissa muskelpartier, skakningar och vibrationer under truckkörning på ojämn mark, fysiskt ansträngande arbete med tunga lyft och ofysiologiska arbetsställningar och obekväma rörelser, mycket gående och stående som medfört hård belastning på de nedre extremiteterna, för knälederna påfrestande gång i trappor, återkommande neurotiserande stressituationer på grund av bristande erfarenheter och kunskaper i en ny funktion efter utlokalise- ring, mycket frekventa spakrörelser med nästan raka armar.

Till sist bör konstateras att fiera av de återgivna faktorerna givetvis sammanfaller och således bara har beskrivits på olika sätt. Det torde dock kunna vara av intresse att se prov på skilda formuleringar.

Endast i åtta domar har den försäkrades talan lämnats utan bifall på den grunden att han inte har varit utsatt för skadlig inverkan i sitt arbete.

Domarna har gällt en rörmontör med knäbesvär (domsmånad 8309/ mål nr 1042/82), borstmaskinsarbetare med höftledsarthros (8104/545/ 80), rullmaskinsförare med ganglion (8205/471/81), maskinskriverska med epikondylit (8107/1878/80), finmekaniker med psykiska besvär (FÖD 84:52cl), dagcenterföreståndare med psykisk insufficiens (FÖD 82:31), taxichaufför med hjärtinfarkt (FÖD 83:5) och konstruktör med hjärtinfarkt (8112/1154/80).

Den först angivna domen torde av försäkringsöverdomstolen ha an— setts vara av vikt främst i en bevisfråga. Kravet på styrkan i bevisningen av att en försäkrad har varit utsatt för skadlig inverkan i arbetet ligger som har nämnts tidigare vid att detta skall framstå som sannolikt. l domen har ett avslag i den frågan formulerats så, att domstolen inte funnit det sannolikt att klaganden i sitt arbete varit utsatt för sådan skadlig inverkan som avses i 2 kap. l & LAF. Formuleringen kan mot bakgrund av förekomna domskäl i vissa tidigare domar innebära att det ställda beviskravet skall gälla i alla led som behöver prövas särskilt innan det låter sig konstatera att skadlig inverkan har förekommit. Det går t.ex. inte alltid att få full visshet om den försäkrade har varit expo- nerad för den ifrågavarande farliga faktorn i sitt arbete eller om faktorn har en skadebringande egenskap eller om exponeringstiden och expo- neringsgraden har varit av sådan omfattning att en viss skada har kunnat uppstå hos den försäkrade.

Den äldsta domen i övrigt (8104), som liksom andra äldre domar måste betraktas med hänsyn till senare praxisutveckling, gällde en 60-årig man som hade arbetat vid en borstmaskin under många år. Han hade under flera år haft besvär av en höftledsarthros. I arbetet hade förekommit lyft och annat tungt arbete, i viss mån ensidigt och i obe- kväm arbetsställning. Det aktuella sjukdomsfallet övergick i förtidspen- sion. Domen synes vara grundad på ett läkarutlåtande enligt vilket ”grundsjukdomen” inte var orsakad av arbetet och en försämring i form av sjukskrivning inte heller var orsakad av skadlig inverkan. Med stöd av ett utlåtande har vidare i ett annat mål (8205) en rullmaskinsförare, som utfört ansträngande arbete med vänster hand, inte ansetts utsatt för skadlig inverkan i arbetet beträffande ett s.k. ganglion på vänster hand- rygg. Enligt utlåtandet hade arbetet inte kunnat orsaka sjukdomsbesvä- ren. När det gäller sjukdomar i rörelseapparaten har slutligen (8107) en 30-årig kvinna som drabbats av dubbelsidig lateral epikondylit inte ansetts ha varit utsatt för skadlig inverkan när hon på koncentrerad halvtid under ett halvår hade arbetat i högt tempo vid en elektrisk skrivmaskin.

De återstående fyra domarna handlar om psykiska och psykosomatis- ka sjukdomar och hjärtinfarkt. Vad avser den första sjukdomsgruppen gäller domarna speciella situationer som i arbetsskadeförsäkringens lag- förarbeten (prop. 1975/76:197 s. 91) har undantagits från försäkringen. Socialministern anslöt sig där till yrkesskadeförsäkringskommitténs be- dömning att vissa med arbetet eller arbetsförhållandena sammanhäng- ande omständigheter som otvivelaktigt kunde ge upphov till psykiska besvär hos arbetstagare inte var av den arten att den skadliga inverkan som de kunde medföra borde falla in under bestämmelserna. Kommittén hade framhållit att det låg i sakens natur att psykiska störningar till följd av företagsnedläggelse, arbetstvister, byte av arbetsuppgifter, svikna befordringsförhoppningar, bristande uppskattning av arbetsinsatser och allmän vantrivsel med arbetsuppgifter och arbetskamrater inte skulle kunna föranleda ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

I rättsfallsreferatet FÖD 82:31 var det en kvinnlig dagcenterförestån- dare (född 1925) som hade drabbats av psykisk insufficiens i samband med en omorganisation. Uppgifterna i målet om bakgrunden till och utvecklingen av den psykiska insufficiensen ansågs av försäkringsöver- domstolen ge övervägande stöd för bedömningen att sjukdomsbesvären hade utlösts och vidmakthållits främst av meningsmotsättningar. l målet åberopades även andra möjliga orsaker såsom ökad arbetsbörda, över- ansträngning och oro. Men i ett sådant ”blandfall” stannade domstolen således vid bedömningen att de främst inverkande omständigheterna var sådana som enligt lagförarbetena föll utanför LAF. [ det andra målet angående psykiska skador, FÖD 84:52:I, ansågs inte heller skadlig in- verkan i arbetet föreligga beträffande en finmekaniker som hävdat att han under två år förföljts och trakasserats av sin arbetsledare. Avslaget motiverades med att arbetsledaren i allt väsentligt enbart, och i vart fall inte på ett inkorrekt sätt, fyllt funktionen som arbetsledare. Även om detta lett till ansträngda relationer måste det enligt domen jämställas med de i lagförarbetena undantagna omständigheterna.

De två sista målen om hjärtinfarkt gäller två män, födda 1935 resp. 1924. Det ena (FÖD 83:5) avser en taxichaufför, som även tidigare hade haft en mindre infarkt. Han var storrökare. Någon skadlig inverkan av betydelse för uppkomsten av hans hjärtinfarkt ansågs av domstolen inte ha förelegat i hans arbete. Med hänsyn till ett sakkunnigutlåtande kon- staterades först att det saknades bevis för att arbetet allmänt sett skulle innebära några särskilda risker för uppkomst av hjärtinfarkt. inte heller hade i det aktuella fallet förelegat någon till arbetet hänförlig faktor som kunde vara av betydelse i det avseendet. Att den försäkrade omedelbart före insjuknandet hade fullgjort två elva timmar långa nattpass kunde såvitt var känt inte utlösa en hjärtinfarkt, och några andra omständig- heter som kunde tyda på att hans skiftarbete vid tiden närmast före insjuknandet varit särskilt ansträngande hade inte heller kommit fram i målet. Det andra målet (8112) avser en konstruktör som hade arbetat med orderbehandling och offertgivning. Han var varken rökare eller överviktig. Han hade i målet åberopat en särskilt stor arbetsbelastning under det senaste halvåret. Domstolen fann emellertid att arbetet under den närmaste tiden inte hade varit så psykiskt påfrestande, absolut och

relativt, att detta kunnat utlösa den försäkrades hjärtinfarkt. Även om så vore fallet, fortsatte domstolen, har med hänsyn till en viss riskframkal- lande medicinering mot giftstruma arbetet vid en helhetsbedömning inte varit den utlösande faktorn.

Av de redovisade, endast åtta avslagsdomarna torde utöver vad som har framgått ovan inte kunna dras några mera generella slutsatser angå- ende begreppet skadlig inverkan i arbetet. Det krävs visserligen någon faktor i arbetsmiljön av viss dignitet i förhållande till den försäkrades skada, men några allmängiltiga minimigränser torde inte kunna dras med ledning av detta begränsade underlag. Sammanställt med det före- gående avsnittet, i vilket underlaget har tillåtit en viss systematisering, eller inom ramen för senare avsnitt om särskilda sjukdomsgrupper har dock även de här behandlade domarna sin betydelse. l frågan om mini- migränser för skadlig inverkan kan också erinras om att man i princip är försäkrad i ”befintligt skick”. För att visa exempel på resonemang som kan föras kring frågan om minimigränser och ”befintligt skick" återges slutligen en särskild mening som en ledamot av försäkringsöverdomsto- len har utvecklat i referatet FÖD 84:21.

Arbetsskada är skada till följd av skadlig inverkan i arbetet. Den försäkrade är försäkrad sådan han är, ”i befintligt skick". Detta innebär att om försäkrad som drabbas av skadlig inverkan i arbetet har en tidigare, inte arbetsbetingad sjukdom eller en konstitutionell eller åldersbetingad svaghet, så skall den extraeffekt, som den skadliga inverkan på grund härav får, vara täckt av arbetsskadeförsäkringen. Däremot är sjukdomsbesvär, som — eller i den mån de måste anses orsakade av den inte arbetsbetingade sjukdomen eller svagheten, inte täckta av försäkring- en. Det kan vara svårt att avgöra, i vad mån det är den ena eller den andra situationen som föreligger i det särskilda fallet.

Bl.a. kan man tveka om hur man bör resonera i de fall där den konstitutionella bräckligheten är så extrem, att redan ett minimum av påfrestning i arbetet kan utlösa sjukdomsbesvär. Principen om "befintligt skick" skulle då, konsekvent följd, leda till att på så sätt utlösta sjukdomsbesvär vore att anse som arbetsskada. Fråga är emellertid om det verkligen är förenligt med lagen om arbetsskadeför- säkring att på detta sätt uttunna begreppet skadlig inverkan till praktiskt taget intet. (Problemet uppkom i praktiken inte på yrkessskadeförsäkringslagens tid, enär enligt den lagen — vid momentan påfrestning i arbetet — endast olycksfalls- skada och vad därmed likställdes var relevant.) Kravet på skadlig inverkan enligt lagen om arbetsskadeförsäkring måste sannolikt i någon mån vägas mot princi— pen om"bef1ntligtskick". Det skulle kunna tänkas ske genom att man i fall av så utpräglad bräcklighet, att besvär kan debutera snart sagt när som helst, anser att det är bräckligheten och inte inverkan i arbetet som utlöser de besvär som råkar debutera i tidssamband med arbetet. (Jämför den olika utgången i målen 473/77 och 10/81 :8, där den försäkrade bitit sönder en av sina tänder, varvid dock är att beakta att det var regler motsvarande yrkesskadeförsäkringslagens och dess olycksfallskrav som var att tillämpa i det förstnämnda målet.) Resonemanget torde dock förutsätta att den påfrestning som förekommit i arbetet varit mindre påtaglig. Eljest torde problemställningen glida över till att avse frågan för hur lång tid orsakssamband med arbetet skall godtas.

En grupp av mål, som det kan synas ligga nära till hands att jämföra med ljumskbråckmålen, är diskbråckmålen. 1 de sistnämnda har den försäkrade disk- degeneration i ryggraden, vilka förändringari regel anses ej arbetsbetingade. En momentan påfrestning i arbetet kan emellertid utlösa diskbråck. 1 en rad fall har

sådant diskbråck godtagits som arbetsskada och därav direkt föranledd sjukskriv- ning utöver samordningstiden (före och efter ev. operation) —— men ej mer — ersatts enligt lagen om arbetsskadeförsäkring (t.ex. 866/80:6, 1178/81:9, 1247/ 80:7, 2259/78, 139/80:10).

De medicinska sakkunniguttalanden som förekommit i olika mål hos försäk- ringsöverdomstolen om lateralt (indirekt) ljumskbråck — om s.k. medialt ljumsk- bråck är det inte fråga i målet — ger vid handen att en förutsättning för att ett lateralt ljumskbråck skall uppkomma är att det föreligger en svaghet i bl.a. bukväggen. Denna svaghet är tydligen i regel medfödd och förvärras ofta alltef- tersom personen i fråga blir äldre — i varje fall är svagheten inte arbetsorsakad. Detta medicinska material rörande hur lateralt ljumskbråck uppkommeri fall av momentan påfrestning — och om annan. inte momentan skadlig inverkan i arbetet är det inte fråga i målet — kan tyda på att en fullständig analogisering med diskbråcksfallen inte utan vidare är hållbar. Det kan vara så att de nödvändiga svagheterna i bl.a. bukväggen och dessa svagheters åldersbetingade fortskridande gör att den utlösande faktorn får underordnad betydelse och framstår såsom närmast slumpmässig. I enlighet med vad som anförts ovan torde det då ligga nära till hands att anse att arbetsskada inte föreligger, inte ens temporärt och i vart fall inte utöver samordningstiden. Detta betraktelsesätt kan förutom äldre rätts olycksfallskrav — utgöra förklaringen till den restriktiva inställning som praxis tidigare haft, när momentan påfrestning i arbetet påståtts ha utlöst lateralt ljumsk- bråck.

Emellertid synes det medicinska materialet — i huvudsak entydigt — innebära att en påfrestning i arbetet är, via ökat buktryck, en tänkbar utlösande orsak till lateralt ljumskbråck. Även om man anser att man ofta inte kan godta utlösningen av ljumskbråck som arbetsskada måste det kunna föreligga situationer då motsatt slutsats är befogad. Jag syftar då närmast på fall då en påtaglig och adekvat kroppsansträngning förekommit och ljumskbråcket inträffat i direkt tidssamband därmed. Då måste skadlig inverkan i arbetsskadeförsäkringens mening kunna anses ha förelegat och anses ha orsakat den följande akuta sjukskrivningen (före och efter ev. operation för ljumskbråcket), på motsvarande sätt som när ett diskbråck anses som arbetsskada. Denna situation får anses föreligga i nu före- varande mål. Jag instämmer därför till fullo i vad övriga ledamöter anfört i målet.

6 Om orsakssamband enligt bevisregeln

Sedan det väl har konstaterats att en försäkrad har varit utsatt för skadlig inverkan i sitt arbete, skall enligt 2 kap. 2 5 lagen om arbetsskadeförsäk- ring en skada som han har ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om inte betydligt starkare skäl talar mot det. Detta är en mycket förmånlig s.k. omvänd bevisregel, som innefattar en presumtion för att den ådragna skadan också är en arbetsskada. Regeln innebär även att man inte kan ställa upp krav på ett vetenskapligt belagt samband mellan orsak och skada. Lagstiftaren har i stället haft intentionen att rättsförluster som kan hänföras till den medicinska vetenskapens ofull-

komlighet får bäras av försäkringen och inte av den enskilde försäkrade.

Som har nämnts redan i avsnitt 5 om skadlig inverkan är man i princip försäkrad i ”befintligt skick", och även i frågan om orsakssamband måste således tas hänsyn till den försäkrades fysiska och psykiska till- stånd och individuella reaktioner på olika påfrestningar. En viktig om- ständighet beträffande sambandsbedömning är dock att denna i allmän- het bara behöver göras i ett begränsat antal svårare skadefall som har varat längre än den tid av 90 dagar under vilken arbetsskadeförsäkring- en är samordnad med den allmänna sjukförsäkringen.

En mängd olika skäl kan tala för eller mot orsakssamband vid bedöm— ningar enligt bevisregeln. Skälen kan variera efter dels den försäkrades konstitution, dels den ifrågavarande skadan och dels den skadliga inver- kan som han har varit utsatt för i sitt arbete. Skilda skäl har givetvis också olika tyngd, och man kan alltså inte barajämföra antalet omständigheter som i ett särskilt fall talar för resp. mot ett orsakssamband.

Vidare kan förekomsten av en viss omständighet tala för ett samband i ett särskilt fall medan motsatsen inte behöver anses tala mot ett sam- band. Undantagsvis kan en och samma omständighet t.o.m. åberopasför samband i ett visst skadeärende och mot samband i ett annat. Ärendena gäller då också olika typer av skador.

Det går således inte att en gång för alla katalogisera omständigheter som skall anses tala för eller mot orsakssamband vid bedömningar enligt bevisregeln. Om man vill kunna tala om någon rättspraxis vid sam- bandsbedömningar måste det emellertid ändå vara ändamålsenligt att beakta försäkringsöverdomstolens domslut och domskäl i vissa viktigare frågor. Detta avsnitt kommer därför att innehålla en redovisning av de olika skäl som av domstolen synes vara särskilt anförda för resp. mot orsakssamband i de genomgångna domarna. Därvid kommer också att hänvisas till de respektive arbetssjukdomarna.

Redovisningen gör som sagt inte anspråk på att bli allmängiltig men den ger en bild av hur sambandsfrågorna har hanterats vid domskriv- ningen. Redovisningen ger också exempel på omständigheter som kan behöva klarläggas inför sambandsbedömningarna och den torde därvid kunna bli ett hjälpmedel vid utredningen av arbetsskadeärenden.

I avsnitt 4 har uppgetts att frågan om orsakssamband kan ha varit uppe till bedömning i 66 (30 r) av de genomgångna domstolsavgörande- na. I 55 (28 r) fall har ett visst orsakssamband också godkänts medan samband inte har ansetts föreligga efter samordningstidens slut i 11 (2 r) fall.

Som uppföljning av avsnitt 5.1 i frågan om olika godtagna skadeverk- ningar på den försäkrades hälsa, bl.a. när en s.k. degenerativ sjukdom föreligger, bör här nämnas något om hur försäkringsöverdomstolen har angett de därefter likaledes godtagna orsakssambanden. Även här har den skadliga inverkan som ett av tre huvudalternativ uppgetts ha orsakat den försäkrades sjukdom eller t.ex. lett till att sjukdomen utvecklats. En annan formulering är att den skadliga inverkan har påskyndat sjuk- domsutvecklingen. Och det tredje alternativet, vanligt i samband med s.k. grundsjukdomar, är att den skadliga inverkan har försämrat sjukdo- men eller förvärrat tidigare besvär.

1 det tredje alternativet rör det sig om tidsbegränsade försämringar av olika slag, i allmänhet med påföljande sjukskrivningar. Någon gång har också angetts just att den skadliga inverkan har framkallat ett sjukdoms- tillstånd med sjukskrivning eller t.ex. utlöst besvär som krävt operativ behandling. Av intresse inom försämringsalternativet är vidare en for- mulering som antyder att den skadliga inverkan inte behöver vara den enda orsaken utan bara ha bidragit till en försämring (FÖD 80:1321).

När det så gäller de skäl som i domarna synes vara åberopade för eller mot orsakssamband i de enskilda fallen skall redovisningen avse sådana skäl som har anförts särskilt i samband med domsluten. Skäl som i övrigt kan framgå av domarna, t.ex. av en föregående redogörelse för saken, låter sig inte alltid utvälja med tillräcklig säkerhet. Det vanligaste är att domarna inte innehåller några skäl av det förstnämnda slaget eller att domarna grundas på mer eller mindre uttryckliga hänvisningar till utlå- tanden av medicinskt sakkunniga. Det ligger utom ramen för denna redogörelse att analysera sådana utlåtanden. 1 det avseendet kan emel- lertid hänvisas till en av försäkringsdomaren Carl Herman Bergh gjord Rättsfallsöversikt beträffande arbetsskadeförsäkringslagen, Del [, Ar- betsskadebegreppet, Ryggbesvär (Försäkringskasseförbundet 1985). 1 bortåt 30 domar som nu är aktuella, varav ca hälften referat, har dock särskilda skäl för eller mot orsakssamband åberopats eller diskuterats i anslutning till utgången i målen.

Frånsett vad som har yttrats i utlåtanden av medicinskt sakkunniga har skäl för orsakssamband mellan en viss skadlig inverkan och ett visst sjukdomstillstånd diskuterats i ett dussintal refererade domar och i ca hälften så många av de X- markerade.

Mera allmänt har t.ex. i en dom angående hjärtinfarkt (FÖD 82:7) erinrats om att man är försäkrad i "befntligt skick”. Mot bakgrund av att begreppet skadlig inverkan i arbetet bara behöver relateras till den typ av skada som är i fråga i ett ärende kan vidare ibland uttryckligen konsta- teras att den förekomna inverkan har utgjort en tillräcklig påfrestning för utlösning av sjukdomen just hos den försäkrade (jfr. t.ex. i slutet av avsnitt 5.2 domen FÖD 84:21 ang. ljumskbråck). Ytterligare viktiga frågor i samband med den försäkrades konstitution framgår i slutet av detta avsnitt.

Skäl i sambandsfrågan kan i övrigt ofta hänföras antingen till förhål- landen före det att den aktuella skadan visade sig eller till omständighe- ter i samband med yppandet eller till sjukdomsförloppet och andra senare inträffade förhållanden.

Att den försäkrade fö re s k adan hade varit väsentligen frisk har bl.a. anförts i en dom som gällt tenosynovit och olika symptom i aer— och skuldermuskulaturen hos en kortväxt lokalvårdare (418/82). När dege- nerativa förändringar har förelegat har vidare t.ex. konstaterats att den försäkrade tidigare haft endast ringa sjukdomsbesvär (FÖD 81:16 ang. lumbago ischias efter ett tungt lyft) eller tidigare ej varit sjukanmäld för

sjukdomen (FÖD 84:21 motsvarande ang. ljumskbråck eller 83:7, 625/ 82 och 2268/82 ang. höftledsarthros, spondylolistesbesvär resp. axelbe- svär till följd av annan skadlig inverkan i arbetet). Liknande skäl är att den försäkrade tidigare inte har besökt läkare för sjukdomen (FÖD 82:14 ang. supraspinatustendinit och frozen shoulder efter olycksfall) eller tidigare varit endast ringa sjukskriven för sjukdomen (FÖD 81 : 14 ang. besvär av cervikal och lumbal spondylos efter olycksfall) eller tidigare kunnat utföra sitt arbete (nyssnämnda FÖD 81 : 14 och 418/82 i början av detta stycke).

1 plenidomen FÖD 83:7 har också hänvisats till den allmänna bilden av tidigare röntgen och sjukskrivningar. Sjukdomen var en påskyndad höftledsarthros till följd av tunga lyft och frekventa nedhopp under många år. I en liknande dom angående mera temporära effekter har konstaterats att den försäkrade successivt hade försämrats i sitt arbete och sedermera väsentligt förbättrats under sjukskrivningen (FÖD 84:18). Vad åter gäller betydelsen av tidigare röntgenundersökning har i en förut åberopad dom, som gällde tenosynovit och olika symptom i axel- och skuldermuskulaturen hos en kortväxt lokalvårdare, anförts att det saknades röntgenologisk förklaring till besvären (418/82). I samma dom har i frågan om orsakssamband också anmärkts individfaktorer som att den försäkrade varit endast 158 cm lång och att mycket arbete utförts över axelhöjd.

En annan omständighet som ibland tillmäts stor betydelse för ett orsakssamband är i vad mån det när skadan visar sig finns ett tidsmässigt samband mellan ett visst arbete och skadedebuten. ] FÖD 84:19, som gällde muskel- och sensjukdomar av typen OCD (Occupatio- nal Cervicobrachial Disease) till följd av ensidigt monteringsarbete, fästes bl.a. vikt vid att den försäkrade hade insjuknat i viss relation till att hon fått nya arbetsuppgifter. l FÖD 84:21 noterades att den försäk- rade för första gången haft symptom på ljumskbråck i direkt anslutning till ett tungt lyft m.m. Och även vid andra sjukdomstillstånd har man fäst avseende vid om sjukdomsfallet har föregåtts av ett direkt utlösande moment i arbetet, t.ex. i FÖD 81 : 16 ang. lumbago ischias efter ett tungt lyft. 1 ett par domar har vidare uttryckligen diskuterats huruvida andra riskfaktorer för utlösning av akuta sjukdomstillstånd har påvisats (FÖD 82:7 ang. hjärtinfarkt till följd av en ovanligt pressande arbetssituation och 84:30 ang. reaktiv psykos till följd av ett pressande kursmoment).

Även sjukdomsförloppet och andra efter skadan inträffade om— ständigheter har åberopats som skäl för orsakssamband i olika fall. Avseende har exempelvis fästs vid att den försäkrade har väsentligt förbättrats under sjukskrivningen, vilket i FÖD 84:18 ansågs tyda på att förekommen skadlig inverkan spelat en förhållandevis stor roll för för- sämringseffekter vid höftledsarthros. 1 andra domar har anförts att den försäkrade har förbättrats efter sjukgymnastik (418/82 ang. tenosynovit och olika symptom i axel- och skuldermuskulaturen hos en lokalvårdare) eller att han inte har varit sjukskriven för besvär av aktuell typ efter det ifrågavarande sjukdomsfallet (2268/82 ang. axelbesvär av arthroskarak- tär och 2933/82 ang. nuchalgia och lumbago-ischias) eller att han har blivit i stort sett besvärsfri efter en omplacering i arbetet (FÖD 84:19 ang.

tidigare omnämnd OCD och 625/82 ang. lumbago på grundval av spon- dylolistes).

Emellertid har någon gång även motsatser till nyss nämnda omstän- digheter kunnat framhållas som skäl för orsakssamband i kombination med andra förhållanden. I exempelvis FÖD 81:14 har beträffande en tidigare fullt arbetsför försäkrad med cervikal och lumbal spondylos såsom skäl för samband med ett olycksfall anförts att han efteråt hade fått långvariga besvär av sin sjukdom. Ett annat exempel är FÖD 82:15 som gällde cervikala muskelbesvär efter mångårigt arbete vid en excen- terpress. Den försäkrades sjukpenning hade efter två år bytts ut mot först halvt sjukbidrag och senare halv förtidspension på grundval enbart av cervikala muskelbesvär. Domstolen fann med hänsyn därtill att sam- bandstiden inte skulle begränsas.

Skäl i samband med ett sjukdomsförlopp har vidare förekommit i FÖD 84:30 ang. en reaktiv psykos. Där ansågs sjukdomens normala djup och varaktighet tala för ett längre orsakssamband med en momentan skadlig inverkan. Därjämte beaktades relationerna mellan flera perioder med vård på sjukhus. 1 ett annat mål, som gällde ljumskbråck efter ett tungt lyft (FÖD 84:21), godkändes orsakssamband under det akuta sjukdomsskedet före och efter en operation.

Mera konstitutionella faktorer åter är vad denförsäkrades ålder och förekomsten av s.k. degenerativaförändringar har för betydelse vid bedömningen av sambandstidens längd. På bifallssidan finns i det av- seendet tre domar med särskilda uttalanden. FÖD 82: 14 gäller supraspi- natustendinit och frozen shoulder efter ett halkolycksfall för en manlig försäkrad i 60- årsåldern. Åldern sades därvid göra att man fick räkna med en förhållandevis lång läkningstid för utlösta besvär. 1 mål 405/80 hade i stället en mycket ung väktare (f 1955) trampat ned i en djup grop och fått lumbago-ischias. Vid en begynnande degenerativ process som hade försvagat diskernas normala funktion ansågs ett trauma kunna medföra besvär under längre tid än som var normalt. Liknande uttalan- den har i FÖD 8414 förekommit även beträffande samband mellan lumbago-ischias och skadlig inverkan under några månader. På grund av påvisade degenerationsfenomen ansågs läkningstiden för en försäm- ringsskada i ryggen bli något längre än normalt.

När det gäller försämringsskador på grundval av degenerativa och andra s.k. grundsjukdomar förekommer i praxis att orsakssamband med skälighetsresonemang godtas under vissa till synes schablonmässiga för- sämringsperioder medan de fortsatta sjukdomstillstånden hänförs till den icke ersättningsberättigande grundsjukdomen. Denna praxis redo- visas särskilt i avsnitt 8.4.

Såväl alla ovan behandlade omständigheter som andra kan — som redan har nämnts i början av detta avsnitt allt efter skadornas natur tillmätas varierande betydelse vid sambandsbedömningarna. Viktigt är dock alltid att också ta intryck av den helhetsbild som tonar fram ur varje enskild skadeakt. Detta har kommit till uttryck i plenidomen FÖD 83:7. Enligt denna skall man i tveksamma fall även ta ledning av den allmän- na bilden av en sjukdoms utveckling (i det fallet en höftledsarthros). Slutligen kan noteras att överdomstolen någon gång i sina domskäl har

erinrat om en likformig rättstillämpning, genom att inte finna förhållan— dena i så hög grad avvikande från två tidigare bifallsdomar beträffande liknande skador att en annan slutsats skulle vara berättigad i det aktuella målet (FÖD 83:19).

6.3. Skäl som talar mot samband

Som har nämnts flera gånger tidigare är man i princip försäkrad i ”befintligt skick”. Detta hindrar emellertid inte att situationen i många mål har ansetts vara sådan att den försäkrades talan har fått lämnas utan bifall av skäl som berott på att han haft kroppsliga svagheter eller förändringar som inte varit betingade av arbete.

Inför en följande redovisning av olika skäl som synes anförda mot orsakssamband mellan konstaterade skadliga inverkningar och resp. sjukdomar efter samordningstidens slut skall påpekas att de domar som kommer att åberopas — ett drygt dussin inte genomgående är avslags- domar. Man kan ju nämligen även i bifallsdomar diskutera skäl som synes tala mot orsakssamband och väga dem mot skälen som talar för samband. 1 11 (2 r) domar av alla de genomgångna har dock besvären lämnats utan bifall på den grunden att något orsakssamband inte har ansetts föreligga efter samordningstidens slut.

Även bortsett från vad som har yttrats i läkarutlåtanden har som sagts konstitutionella faktorer hos den försäkrade haft stor betydelse som vikter i den vågskål som innehåller skälen mot ett längre orsakssamband mellan arbete och sjukdom. Som negativa förhållanden i det avseendet synes exempelvis ha nämnts att den försäkrade har haft en medfödd kroppslig svaghet (FÖD 84:21 ang. ljumskbråck) eller sjukliga kropps- liga förändringar (FÖD 81:14 ang. spondylos) eller degenerativa föränd- ringar av andra slag (FÖD 81:16 ang. lumbago ischias, 82:14 ang. sup- raspinatustendinit och frozen shoulder samt 1881/82 ang. cervikal värk). I FÖD 80:13:111, som gällde cervikal spondylos med rhizopati, konsta- terades att besvären enligt den medicinska utredningen var väsentligen betingade av degenerativa förändringar i halsryggen. En annan intres- sant motivering har lämnats i en dom i mars 1983 i mål 144/82, som gällde spondylos och lumbago ischias hos en svinslaktare som var född år 1938. Han hade redan i försäkringskassan fått ett orsakssamband godkänt under precis ett år och yrkat förlängning i besvären. De avslogs emellertid under åberopande av att han hade degenerativa förändringar i sin rygg som motsvarade hans ålder.

Andra omständigheter som kan tala mot orsakssamband med en viss skadlig inverkan i arbetet är att den försäkrade tidigare har haft liknande sjukdomsbesvär (FÖD 81:14 ang. spondylos m.m., 81:16 ang. lumbago ischias och 84:21 ang. ljumskbråck).

Ett par gånger har anförts att det av medicinskt sakkunniga har ansetts föga sannolikt att en arbetsbetingad försämring av en grundsjukdom skulle bli långvarig (FÖD 81:15 ang. cervikal spondylos m.m. och 596/ 80 ang. cervikalsyndrom med rhizopati). Någon gång har uttalats att sjukdomsbesvären enligt allmän läkarerfarenhet borde ha avklingat

inom ett år (2687/82 ang. ischiasbesvär). Det har även förekommit skälighetsresonemang beträffande vissa sambandstider (t.ex. 633/82 ang. höftledsarthros). ! den frågan kan vidare hänvisas till avsnitt 8.4. Helhetsbilden i ett skadefall är givetvis också av intresse. 1 mål nr 1579/80 ansågs t.ex. arten och utvecklingen av vissa knäbesvär tala mot ett längre samband med vissa ansträngande arbetsmoment under många år. Att den försäkrades hela sjukhistoria visade besvär av bestående karaktär anfördes i mål 1881/82 mot att godkänna mer än drygt två års samband i fråga om cervikal värk på grundval av degenerativa föränd- ringar. Någon gång har också som skäl mot samband åberopats att besvären — av i det aktuella fallet cervikal spondylos m.m. inte hade avklingat under sjukskrivningen utan i stället föranlett förtidspension (FÖD 81:15).

Slutligen kan noteras mål 1154/80, i vilket framhölls att en alternativ skadeframkallande faktor förelåg. Domen gällde en hjärtinfarkt efter psykiska påfrestningar. Det anfördes emellertid att det — med hänsyn till vad en sakkunnig yttrat om erhållen medicin mot giftstruma — vid en helhetsbedömning måste anses att betydligt starkare skäl talade mot än för att det varit påfrestningarna i arbetet som hade utlöst hjärtinfark- ten.

7 Vissa sjukdomsgrupper

Med anknytning till yrkesskadeförsäkringskommitténs utredningsför- slag (SOU l975:84 s. 98 f) om en s.k. strängare bevisregel för särskilt svårbedömda sjukdomar lämnas i detta avsnitt en redovisning i koncen- trerad form av sådana domar som i enlighet med avsnitt 3 ligger inom ramen för redogörelsen. Mera allmänna frågor om skadlig inverkan i arbetet och om orsakssamband enligt bevisregeln har tidigare behand- lats i avsnitten 5 och 6, till vilka får hänvisas när det gäller generella regler och termer.

Ambitionen är liksom tidigare i redogörelsen att denna skall vara mera försäkringsjuridisk än medicinsk. På grund härav och av utrym- messkäl återges exempelvis inte utlåtanden från medicinskt sakkunniga som har yttrat sig i de olika målen. Detta i kombination med den koncentrerade redovisningsformen innebär att man för en närmarejäm- förelse med aktuella ärenden under handläggning kan behöva ha vissa av de redovisade domarna tillgängliga i sin helhet.

7.1.1. Allmänt

Om förevarande sjukdomsgrupp anförde yrkesskadeförsäkringskom- mittén följande i sitt huvudbetänkande (SOU l975:84 s. 98 f).

Smärttillstånd i nacke och rygg är vanligt förekommande inom arbetslivet och kan medföra nedsättning-av arbetsförmågan. Orsaken till dessa ”'nedslitna ryg— gar" är ofta degenerativa förändringar i kotornas bensubstans, kotmellanskivor och ryggradens leder. Sådana ryggar förekommer i ungefär lika stor utsträckning hos personer med tungt arbete som hos personer med fysiskt lätta arbetsuppgifter. Dessa förändringar anses på vetenskapens nuvarande ståndpunkt inte vara i och för sig arbetsbetingade. Arbete, i synnerhet tungt sådant, kan däremot utlösa eller förvärra sjukdomsbesvären hos en på grund av sådana förändringar försvagad rygg. Kommittén har funnit det rimligt att när en sådan försämring blir föremål för försäkringsteknisk bedömning en strängare bevisregel bör tillämpas. Degenerativa förändringar uppträder även i flera av kroppens leder men drab— bar framför allt knä— och höftleder. Sjukdomen (osteoarthrosis deformans). som inte heller enligt den medicinska sakkunskapen anses i och för sig arbetsbetingad, tilltar i frekvens med stigande ålder. Även i dessa sjukdomsfall synes tunga arbetsmoment kunna utlösa smärttillstånd och på annat sätt ogynnsamt påverka sjukdomen. Liksom vid ryggförsämringar bör vid dessa sjukdomstillstånd en försäkringsteknisk bedömning kunna ske —— enligt den strängare bevisregeln — med hänsyn tagen till den försämring som arbetsbelastning kan ha medfört.

l lagpropositionen (1975/76:197 s. 70 och 72) anförde socialministern att det enligt hans mening var tillfredsställande att kommittén hade ansett det möjligt att föreslå en generell beskrivning av arbetsskadebe- greppet. Genom en allmän regel kunde tillämpningen knyta an till utvecklingen på ett bättre sätt än som var möjligt med de dåvarande bestämmelserna. Det skulle dock enligt hans mening vara olyckligt om vissa sjukdomar -— t.ex. ryggsjukdomar som genom arbetsskadebe- greppets utsträckning kom att falla under lagen skulle särbehandlas i bevishänseende så att de som drabbades av dessa sjukdomar fick svårare än andra att styrka sin rätt till ersättning. Den vanliga bevisregeln skulle därför ges generell tillämpning på samtliga slag av skador fast med ett särskilt krav på en noggrann utredning när det gällde bl.a. den sjukdoms— grupp som nu är i fråga.

Denna sjukdomsgrupp kan av medicinska och andra skäl delas in i undergrupperna halsrygg och axelleder, bröst- och ländrygg, höft, armar och ben. I den mån domar förekommer angående vad yrkesskadeförsäk- ringskommittén år 1975 rubricerade som reumatologiska sjukdomar i form av inflammatoriska tillstånd i leder, torde även sådana domar kunna redovisas i de angivna undergrupperna.

7.1.2. Halsrygg och axelleder

I denna sjukdomsgrupp finns elva domar att redovisa, fem refererade och sex ur X-registret.

Det första rättsfallsreferatet, FÖD 80:13:I, gällde en kvinnlig herrfri- sör (f 1934) som hade besvär från halsryggraden, vilka diagnostiserats som spänningstillstånd i förening med diskdegeneration och spondylos. Hon hade i en mångårig anställning utfört i huvudsak tvättning och klippning och hade på grund av sin längd (159 cm) fått arbeta med höjda armar. Hon hade haft värk i tio års tid. Hon ansågs av försäkringsöver- domstolen ha haft en ansträngande arbetsställning som bidragit till

hennes spänningstillstånd och försämrat hennes halsryggsbesvär. Sjuk- domsfallets eller sambandstidens längd efter samordningstidens slut framgår inte av domen.

1 ett samtidigt referat, FÖD 80:13:111, lämnades talan däremot utan bifall för en kvinnlig verkstadsarbetare (f 1932) med cervikal spondylos och rhizopati. Hon arbetade med avsyning av cylindrar, varvid viss framåtböjning och sidoförflyttningslyft ingick. Domstolen kunde inte utesluta att en olämplig arbetsställning hade försämrat hennes sjukdom i någon män men fann dock i enlighet med den medicinska utredningen att hennes långvariga nack- och armbesvär väsentligen var betingade av hennes degenerativa förändringar i halsryggen.

Samma utgång blev det i FÖD 81:15 för en manlig fabriksarbetare (f 1918) som led av cervikal spondylos m.m. Han hade under många år utfört tungt kroppsarbete såsom att blanda vätskor i fat om 200 kg, fiytta och vicka faten samt bära säckar om 50 kg. De aktuella sjukdomsbesvä- ren Iedde sedermera till förtidspensionering. Under många år tidigare hade han haft lindrigare besvär. Domstolen fann visserligen att de tunga arbetsmomenten kunnat orsaka en viss inte enbart momentan försäm- ring av hans degenerativa processer i halsryggen och axlarna, men orsakssamband efter samordningstidens slut godkändes inte med hän- syn bl.a. till att en medicinsk sakkunnig funnit det föga sannolikt att en sådan försämring skulle bli långvarig och till att symptomen inte klingat av efter sjukskrivningen utan i stället fortsatt till förtidspensionering.

En kortare period (en vecka) av arbete med tunga lyft ansågs däremot i FÖD 82:10 ha utlöst temporära besvär av cervikal spondylos och diskdegeneration hos en manlig järnverksanställd (f 1924). Även han hade under många är utfört tungt arbete och tidigare haft vissa sjuk- domsbesvär. Det gällde emellertid i målet en tillfällig sysselsättning då han tillsammans med en kamrat hade delvis ovanför axelhöjd lyft och vänt och synat stora plåtar på 100 kg. Detta arbete befanns enligt bevis- regeln ha legat bakom en sjukperiod om drygt tre månader.

1 referatet FÖD 82:21, som främst avser ersättning vid arbetsvård, tillerkändes en manlig rörmontör (f 1940) vid långvarig sjukskrivning sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen dels under en utbildningstid, dels under viss tid därefter. Det gällde sjukdomsbesvär i höger axel (cervico-brachialgi) och i ryggen. Några avgörande röntgenologiska fynd förelåg inte, och montören hade inte förbättrats under sjukskriv- ningen. Den senare tidsperioden utgjorde två månader på sommaren i en sjukperiod som då hade varat i ca två år. Montören ansågs av domstolen fortfarande sakna förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete.

Domarna från X-registret är med undantag för den närmast följande samtliga meddelade senare än de refererade domarna. Den äldsta är meddelad i april 1981 i mål nr 596/80 (anges i fortsättningen 8104/596/ 80).

Domen 8104/596/80 gällde en kvinnlig bokbinderiarbetare (f 1931) som hade utfört ensidigt arbete och ansträngande lyft vid en packnings- maskin. Hon besvärades av cervikalt syndrom med rhizopati sedan ett par år. I halsryggen fanns degenerativa förändringar. Det i målet aktu- ella sjukdomsfallet hade varat endast fem dagar efter samordningstidens

slut. En av arbetet utlöst försämring ansågs dock inte ha kvarstått så länge. Det framgick vidare av uppgifter i domen att den försäkrade hade blivit omplacerad till ett lättare arbete men även därefter haft vissa sjukdomsbesvär.

1 dom 8304/390/82 var det en murare (f 1925) som hade besvär från halsryggen och höger axel med bl.a. rhizopati på basen av arthros och diskdegeneration. De senaste årens arbete hade gällt husgrunder med otympliga stenar på 20-30 kg, varvid förekommit ansträngande lyft och vridrörelser. Muraren hade varit anställd i 30 år och även tidigare haft sjukdomsbesvär. 1 det aktuella målet hade redan försäkringskassan god- tagit några sjukdomsfall under ett par år som ett enda skadefall men begränsat sambandstiden i det senaste, längre sjukdomsfallet till ca sex månader. Domstolen gick inte heller längre.

1 nästa dom, 8305/623/82, var det en momentan inverkan, rubricerad som olycksfall, som drabbat ett kvinnligt ekonomibiträde (f 1926). Hon hadeförsträekt sig vid ett lyft av en kartong på sju kilo från en hög hylla och därvid fått besvär från en axelled. Hon hade först 14 dagar senare blivit sjukskriven. Sjukdomsfallet, som varade några månader, godkän- des dock som en arbetsskada. Som diagnoser hade av läkare ifrågasatts supraspinatustendinit, omartrit och smärtsyndrom i en degenererad led. ' l domen förklarade vidare domstolen att den inte prövade ytterligare sjukskrivningsperioder som hade inträffat efter det att försäkringskassan hade fattat sitt beslut i ärendet.

En manlig montör (f 1922) fick i dom 8312/206/82 besvär från bl.a. halsryggen och nacken prövade som arbetsskada till följd av arbetsställ- ningari samband med svetsning och uppmontering av transportbanoroch hydraulanläggningar under många år. Han hade degenerativa föränd- ringar med rhizopati och hade även tidigare haft vissa besvär. Vid ett långvarigt sjukdomstillstånd, som även innebar epikondylit och tendi- nit, fann domstolen att hans arbete hade medfört en försämring av hans cervikala tillstånd under "viss tid” efter samordningstidens slut.

Domen 8312/2268/82 gällde en manlig försågare (f 1925) som under 15 år hade fört en stockvagn och fått axelbesvär. I acromioclavicularle- den fanns arthrosförändringar. Hans arbete, bl.a. manövrering av stock- vagnens styranordning genom mycketfrekventa spakrörelser med nästan raka armar, hade enligt domen kunnat utlösa sjukdomssymptomen i form av värk och rörelseinskränkning i axeln, som var säte för struktur- förändringar av degenerativ art. Med hänsyn bl.a. till att den försäkrade inte hade varit sjukskriven för besvär av aktuell typ före eller efter det ifrågavarande sjukdomsfallet, som var ca sju månader långt, godkändes hela fallet som en arbetsskada.

Ett flerårigt arbete bedömdes även i domen 8403/1881/82 beträffande ett kvinnligt monteringsbiträde (f 1929) som suttit och utfört fastsättning med en luftknarp(5 OOO/dag). Hon hade fått värk och stelhet i nacken och axlarna, varvid degenerativa förändringar konstaterades och även myal- gi och myopati ifrågasattes. Hon hade redan av försäkringskassan tiller- känts arbetsskadeersättning under drygt två år och sedermera förtids- pensionerats. Hennes vidare ersättningsyrkande lämnades av domstolen utan bifall med hänsyn bl.a. till att hon hade en degenererad halsryggrad

och att hela hennes sjukhistoria var av bestående karaktär.

] alla de redovisade elva målen har försäkringsöverdomstolen eller redan underinstanserna funnit den försäkrade utsatt för skadlig inver— kan i arbetet. Vidare har orsakssamband under åtminstone en viss tid efter samordningstidens slut ansetts föreligga i åtta fall men inte i tre fall.

Vad gäller de tre fall i vilka inte något orsakssamband har ansetts föreligga efter samordningstidens slut (FÖD 80:13:111, 81:15 och 596/ 80) är likheterna begränsade. Domarna är meddelade under åren 1980 och 1981. I alla tre fallen hade den försäkrade utfört sitt vanliga om än belastande arbete. Vidare synes alla avslagen vara grundade på utlåtan- den av medicinskt sakkunniga.

Vid de åtta bifallen har redan underinstanserna godkänt ett visst orsakssamband i två av fallen (390/82 och 1881/82) medan överdomsto- len för sin del lämnat en vidare talan utan bifall. Dessa båda domar torde därför kunna ha vägledande betydelse endast i frågor om långvariga orsakssamband i liknande fall. FÖD 82:21 avser främst ersättning vid arbetsvård och innehåller inte tillräckliga uppgifter för en analys kring själva arbetsskadan. Domen i mål 623/82 gäller en momentan skadlig inverkan av olycksfallskaraktär.

1 de fyra återstående bifallsdomarna (FÖD 80:13:1, 82: 10, 206/82 och 2268/82) har det i tre fall gällt följder av arbeten under många år med mycket ensidiga eller ansträngande eller speciellt belastande arbetsställ- ningar eller arbetsrörelser. Ett fall har gällt ett tillfälligt och särskilt tungt arbete under en vecka (FÖD 82:10). Alla fyra fallen gäller skador av typen försämring av en degenerativ grundsjukdom. 1 ett av målen fram- går varken sjukdomsfallets eller sambandstidens längd (FÖD 80:13:l). Förtidspension synes inte vara beviljad i något fall. 1 två fall har den försäkrade tillfrisknat inom sex resp. nio månader (FÖD 82:10 resp. 2268/82) och i ett fall fått orsakssamband godkänt under ”viss tid” vid långvarig sjukdom (206/82).

7.1.3. Bröst- och ländrygg

7. 1.3.1 Lumbago-ischias

Sjukdomsfall där diagnosen lumbago-ischias förekommer är ganska vanliga i arbetsskadeärenden. I de aktuella domsamlingarna finns tio sådana skadefall. I samtliga fall har försäkringsöverdomstolen eller redan underinstanserna funnit att den försäkrade har varit utsatt för skadlig inverkan i arbetet. Nio av fallen gäller tunga lyft m.m., oftast även i ansträngande kroppsställningar, medan ett av målen handlar om ett klart olycksfall.

l nio av de tio målen har orsakssamband med ådragna ryggbesvär ansetts föreligga under åtminstone någon tid efter samordningstidens slut. Den enda dom i vilken så inte ansetts vara fallet (8309/820/82) gäller en åkeriarbetare (f 1927) som drabbats i samband med lyft och koppling av ett släp på 150 kg. Han hade dock bara ett kortare sjukdoms- fall omedelbart efteråt och hade först två månader senare ett längre sjukdomsfall som sträckte sig över samordningstiden.

Ett annat mål av speciell karaktär men också med likheter med det föregående år 8106/405/80. 1 det målet hade en ung väktare (f 1955) trampat ned i en 1,3 meter djup grop och till följd av detta olycksfall — det enda som rubricerats så — fått lumbago-ischias. Vissa ryggbesvär hade även framkommit tidigare men röntgen hade inte visat något anmärkningsvärt. Liksom i det förra målet hade olycksfallet bara föran- lett en kortare direkt sjukskrivning, en månad, varefter ny sjukanmälan gjorts efter två månader. Detta senare sjukfall, som avslutades sju må- nader efter olycksfallet, godkändes emellertid som en arbetsskada. Domstolen anförde att vid en begynnande degenerativ process som försvagat diskernas normala funktion kan ett trauma medföra besvär under längre tid än som är normalt.

Av de övriga åtta lumbago-domarna är det lämpligt att först redovisa dem som bara synes avse en momentan påfrestning i likhet med olycks- fall. Först två refererade domar. I FÖD 81:16 hade en bageriarbetare (f 1932) lyft en 50-kilossäck till 80 centimeters höjd, i böjd och något vriden kroppsställning. Han hade då drabbats av lumbago-ischias på basen av diskdegeneration. Sjukdomsfallet blev bortåt två år långt. Domstolen konstaterade att det ovanligt ansträngande arbetsmomentet kunnat påverka hans rygg ogynnsamt. Vidare ansågs skälen som talade mot ett orsakssamband ”viss tid” efter samordningstidens slut —— lätta diskdegenerationer och tidigare ryggbesvär -— inte betydligt starkare än skälen som talade/ör samband — tidigare endast ringa ryggbesvär och två läkares uttalande om direkt samband med det utlösande momentet.

l rättsfallet FÖD 81:20 hade en kvinnlig barnvårdare (f 1922) i olämp- lig ställning ljft en pojke på 30 kg och medgipsat ben. Även hon hade varit böjd och vriden samt lyft med raka armar. Hon sjukskrevs för lumbago och sjukdomsfallet blev långt. Hon hade åldersadekvata diskdegenera- tioner och kunde också ha ådragit sig en mjukdelsskada i ryggmuskula- turen. Också hon hade haft vissa tidigare ryggbesvär och hade dessutom en dålig höft. Hon hade dock varit ”ryggfrisk” vid tiden för händelsen. Med stöd av den medicinska utredningen i målet blev det även i detta mål godkänt ett orsakssamband under ”viss tid” efter samordningstidens slut.

När det gäller sambandstidens längd finns en rätt upplysande dom i ett mål som gäller ett vårdbiträde som framåtlutad hade lyft en patient i en säng (8405/2687/82). Det var ett tungt lyft i en påfrestande ställning konstaterade domstolen. Hon hade tidigare varit ”ryggfrisk” men nu sjukskrivits för ländvärk och ischias. Även ligamentskada, sacroilit och myosit nämndes. Sjukskrivningen ledde sedermera till förtidspension. Domstolen godkände emellertid bara en sambandstid av ett år och anförde att besvären enligt allmän läkarerfarenhet borde ha klingat av inom ett år (ischiasbesvär).

Ibland kan ryggbesvär väl debutera i samband med en momentan händelse men ändå prövas i förhållande även till andra skadliga faktorer i den försäkrades arbete. I FÖD 80:13:11 hade t.ex. en lokalvårdare (f 1931) ofta lyft skurhinkar till en något hög vask. Vid ett sådant lyft hade hon fått lumbago-ischias. Hon hade en flerårig rygginsufficiens bakom sig men bara fyra sjukfall under 20 år. Domstolen fann att tunga lyft i

ansträngande kroppsställning hade förvärrat tidigare ryggbesvär och beviljade arbetsskadeersättning såsom för ett skadefall på ca nio måna- der.

Ett sjukvårdsbiträde (f 1923) hade i ett senare mål, 8310/1374/82, också haft vissa ryggbesvär på basen av diskdegeneration men inte varit sjukskriven på tre år. Hon hade då också haft ett lättare arbete. Efter tre månader med vård och lyft av senila patienter hade hon vid ett sådant lyft fått lumbago ischias. Hon hade inte sjukskrivits genast men inom kort drabbats av ett sjukdomsfall på drygt sex månader. Hon blev därefter omplacerad igen. Fallet godkändes som arbetsskada.

En renhållningsarbetare (f 1944) hade i ett samtidigt mål, 8310/1576/ 82, med föregående kortvariga ryggbesvär i bakgrunden fått lumbalgia, lumbago-ischias vid ett lyft av en latrintunna. Han brukade dagligen hantera och lasta 50 tunnor om 60-80 kg. Sjukdomsfallet, som varade drygt sex månader, godkändes som arbetsskada.

Trots att något särskilt utlösande moment inte synes ha förelegat har i FÖD 84:4 en livsmedelsarbetare (f 1926) fått arbetsskadeersättning vid lumbago-ischias. Han hade bl.a. under några månader plockatjulskinkor ur stora kar. Även han hade haft ryggbesvär tidigare, också diskbråck. Han ansågs i enlighet med ett sakkunnigutlåtande ha utfört tunga lyft under samtidig framåtböjning och vridning av ryggen. På grund av påvisade degenerationsfenomen ansågs vidare läkningstiden för en för- sämringsskada i ryggen bli något längre än som var normalt. Samband bedömdes därvid föreligga under ”viss tid" av ett några månader långt sjukdomsfall som sedermera övergick i halv förtidspension.

Slutligen domen 8303/144/82, i vilken en svinslaktare (f 1938) under många år hade i framåtlutad ställning stuckit 800 svin om dagen och utfört minst lika många tunga lyft. Han hade både diskdegeneration och spondylos med tidigare besvär från ryggen. Målet gällde ett längre sjukdomsfall med lumbago-ischias, och redan försäkringskassan hade beslutat att orsakssamband förelåg under ett år av sjukfallet. Ett vidare ersättningsyrkande avslogs av domstolen med hänsyn till att den försäk- rade hade degenerativa förändringar i ryggen som motsvarade hans ålder.

1 de nio mål där försäkringsöverdomstolen eller redan underinstanser- na funnit åtminstone något orsakssamband föreligga efter samordnings- tidens slut har angetts "viss tid” i tre mål, godtagits hela sjukdomsfall under sex-nio månader i fyra mål och bedömts inte föreligga mer än ett års samband i två fall av längre varaktighet. Vidare kan noteras att den försäkrade bara i ett mål (2687/82) hade varit helt ”ryggfrisk” före det aktuella skadefallet.

7.1.3.2 Diskbråck

Diskbråck är också en diagnos som förekommer ganska ofta i arbetsska- deärenden, antingen ensam eller tillsammans med t.ex. lumbago-ischias. Två bifallsdomar ur X-registret finns att redovisa.

1 domen 8104/139/80 hade en montör (f 1946) burit och lagt ned en järnbalk på 100 kg. Han sjukskrevs därefter för ryggbesvär med ischias

och hade också uppgetts lida av diskdegeneration med diskbråck. Dom- stolen fann att arbetsmomenten hade utlöst sjukdomsbesvär som krävt operativ behandling och godkände ett sjukdomsfall på fyra månader som arbetsskada.

] domen 8302/866/80 hade en golvläggare (f 1914) ryckt av och lyft en dörr på 20 kg. Han blev sjukskriven för lumbago-ischias och hade även ett diskbråck. Hans ländrygg visade degenerativa förändringar, men han hade tidigare bara haft kortvariga ryggbesvär. Domstolen fann efter en omfattande medicinsk utredning att diskbråcket kunnat framkallas av arbetsmomentet med dörren och att orsakssamband förelåg under ett 14 månader långt sjukdomsfall, som upphörde i och med att den försäkrade blev ålderspensionerad.

7.1.3.3. Andra ryggskadefall

Rättsfallsreferatet FÖD 81:14 gäller en äldre manlig försäkrad (f 1917) som hade halkat och slagit ryggen mot dörrbaljan på sin bil. Han blev långvarigt sjukskriven för bl.a. lumbal spondylos och diskdegeneration. Domstolen konstaterade att han visserligen hade sjukliga förändringar och tidigare hade haft ryggbesvär efter ett olycksfall. Med hänsyn till att han tidigare hade varit fullt arbetsför och endast ringa sjukskriven men nu fått långvariga besvär bedömdes det emellertid föreligga en av olycks- fallet orsakad försämring av hans grundsjukdom under ”viss tid” efter samordningstidens slut.

Vid samma sjukdomar, dvs. lumbal diskdegeneration och spondylos, vägrades däremot en golvläggare (f 1939) arbetsskadeersättning när han blivit långvarigt sjukskriven efter att ha halkat vid ett lyft av en mattrulle på 120 kg (8302/1863/80). Han brukade även i övrigt bära och lyfta tungt samt ha besvärliga arbetsställningar. Han hade haft ryggbesvär under många år. Något orsakssamband ansågs i detta fall inte föreligga efter samordningstidens slut.

1 domen 8310/1204/82 förekom diagnoserna spondylolys, spondylo- listes och lumbago hos en fartygsreparatör (f 1955). Han hade under en viss dag varit sysselsatt med att bära två hinkar med betong på vardera 30 kg. Han hade visserligen fått ryggbesvär redan då men blivit sjukskriven först fem månader senare under längre tider. Skadlig inverkan ansågs ha förelegat men inte orsakssamband efter samordningstidens slut.

En bifallsdom vid spondylolistes och lumbago är däremot 8312/625/ 82, vilken gäller en truckförare (f 1954) som under två är utfört tung materialtransport på ojämn mark. Han hade aktuella missbildningar i ryggen enligt röntgen men hade inte haft några ryggbesvär före anställ- ningen som truckförare. Domstolen konstaterade att hans arbete, främst genom skakningar och vibrationer under körning av truck på ojämn mark, kunnat på grundval av den i och för sig inte arbetsbetingade spondylolistesen utlösa aktuella sjukdomsbesvär. Två sjukperioder inom loppet av åtta månader prövades därefter som bara ett skadefall. Detta godkändes som en arbetsskada med hänsyn till att truckföraren inte tidigare hade haft någon sjukskrivning för ryggen och till att han efter omskolning och omplacering hade blivit i stort sett besvärsfri.

Slutligen en dom 8412/143/79 angående en armerare (f 1922) som sjukskrivits för spinal stenos. Han hade under många år arbetat med att bl.a. naja och bära armeringsjärn samt hade ofta utfört tunga lyft eller haft framåtböjd arbetsställning. De senaste månaderna hade han haft ett särskilt tungt och ensidigt arbete med handösning av betong. Han hade avancerade diskdegenerationer men inte tidigare varit sjukskriven myc— ket. Det aktuella sjukdomsfallet övergick emellertid i förtidspension. Enligt domen omfattade prövningen den sjukperiod som pågick när underinstansen avgjorde sitt ärende och fram till förtidspensioneringen men inte tiden därefter. Ett sakkunnigutlåtande i målet var koncentrerat på utlösning av symptom under de sista arbetsmånaderna före sjukskriv- ningen. 1 domen konstaterades att arbetsförhållandena kunnat utlösa också långvariga symptom från en icke arbetsbetingad ländryggssjuk- dom, varefter även orsakssamband godkändes fram till förtidspensione- ringen.

7.1.4. Höft

Försäkringsöverdomstolens kanske mest uppmärksammade dom i ett arbetsskademål är plenidomen FÖD 83:7, som gällde en lagerförman (f 1917) med höftledsartros. Han hade under 17 år haft ett arbete som inneburit tunga lyft på 50-75 kg av maskiner m.m. och frekventa nedhopp från lastflak och truckar i samband med lastning och lossning. Han hade fått besvär av en mest vänstersidig höftledsartros. Lätta röntgenfynd hade gjorts redan tio år tidigare. Förändringarna hade sedermera snabbt förvärrats och blivit grava. Domstolen konstaterade att tunga lyft och frekventa nedhopp under många år kunde såsom speciellt belastande arbetsmoment för höftlederna påverka grundsjukdomen så att artrosut- vecklingen påskyndades och symptomen debuterade tidigare. i målet förekom flera sjukdomsfall under drygt två år, och det sista övergick i förtidspension. När det trots all rimlig utredning inte varit möjligt att närmare fastlägga hur skilda faktorer hade samverkat till höftledsbesvä- ren sades bedömningen få ske med ledning av den allmänna bilden av artrosutvecklingen, bl.a. röntgenbilder under åren och sjukskrivnings- perioderna. Vidare förelåg sakkunnigutlåtanden och den omständighe- ten att den försäkrade tidigare inte någon gång hade varit sjukskriven för höftledsbesvär. De besvär som föranlett sjukskrivningarna godkändes av domstolen som ett enda skadefall. Plenidomen var enhällig.

Före den domen hade (8104/545/80) en arbetare vid en borstmaskin (f 1918) fått en höftledsartros med både sjukskrivning och förtidspen- sion prövad som arbetsskada. Han hade tidigare haft besvär under flera år. Under många år hade i hans arbete förekommit lyft och andra tunga moment, i viss mån ensidigt arbete och i obekväm arbetsställning. Do- men synes vara grundad på ett sakkunnigutlåtande, enligt vilket grund- sjukdomen inte var orsakad av arbetet och en försämring i form av sjukskrivning inte heller var orsakad av skadlig inverkan. På senare tid hade hans arbete varit lättare än förut. Fallet godkändes således inte som arbetsskada.

Från senare tid finns ytterligare två domar. l FÖD 84:18 hade en

betongarbetare(f 1917) med vänstersidig höftledsartros sedermera blivit förtidspensionerad efter en månads sjukskrivning. Han hade då haft betydande besvär på basen av måttliga förändringar enligt röntgen. Domstolen fann att han under många år haft ett fysiskt tungt arbete med lyft, vridningar och vibrationer. Artrosen ansågs dock inte vara framkal- lad eller påskyndad av arbetet men detta ansågs sannolikt ha kunnat medföra försämringseffekter av förekommet slag, nämligen värk och rörelseinskränkning. 1 sambandsfrågan anförde domstolen vidare att den försäkrade successivt hade försämrats i arbetet men under sjukskriv- ningen förbättrats väsentligt efter ett och ett halvt år. Detta ansågs tyda på att den skadliga inverkan spelat en förhållandevis stor roll jämfört med själva grundsjukdomen. Orsakssamband godkändes också fram till förbättringen.

l domen 8407/633/82 gällde det en lantbrukare (f 1926) med bilateral höftledsartros. Efter nästan 40 års arbete hade hans sjukdom blivit ett arbetshinder vid 53 års ålder. Den vänstra höften hade försämrats under senare år enligt röntgenundersökningar. Domstolen fann att lantbruka- ren under många år haft ett fysiskt ansträngande arbete med tunga lyft samt traktorkörningi ofysiologiska arbetsställningar och med obekväma rörelser vid av- och påstigningar. Detta kunde visserligen inte antas ha orsakat höftledsartrosen men väl kunnat tidigarelägga sjukdomsdebuten och påskynda utvecklingen med påföljd att symptomen gav sig till känna tidigare än eljest och förvärrades betydligt. Med stöd av den medicinska utredningen godkändes vidare två sjukdomsfall under drygt två år som ett skadefall, skäligen fram till dess att lantbrukaren förtidspensionerats löd domen.

7.1.5. Armar

Äldst i denna undergrupp är domen 8104/188/80, vilken gäller en lokalvårdare (f 1918) som hade en handsjukdom av artrostyp med utta- lade deformansförändringar och s.k Heberdens knutor på fingrarna. Hon hade i 18 är utfört bl.a. städning med långborste och trasa och i viss mån varit utsatt för fukt och kyla. Domstolen ansåg det därvid ha förekommit inverkan som temporärt kunnat påverka hennes fysiska hälsa ogynnsamt. Målet gällde ett par år långt sjukdomsfall, och i det fallet ansågs inte föreligga något orsakssamband efter samordningsti— dens slut.

1 FÖD 83:13 hade en grävmaskinist(f 1918) sedermera förtidspensio- nerats på grund av bilateral armbågsartros. Han hade under 20 år fört en grävmaskin av äldre typ med mekaniska spakar och därefter varit bygg— nadsarbetare i åtta år. Domstolen fann både att han som grävmaskinist haft påfrestande belastning på armbågslederna, särskilt genom ofysiolo- giska, cykliskt återkommande stötmoment mot själva leden, och att artrosen hade primärt orsakats av den skadliga inverkan och senare blivit ytterligare försämrad i byggnadsarbetet. Domstolen prövade och godkände sjukdomsfallet fram till förtidspensioneringen. FÖD 84:34 gäller en hovslagare (f 1919) med bilateral armbågsartros. Han hade under ca 30 är utfört verkning av hovar, smitt hästskor samt

spikat fast hästskorna under samtidig fasthållning av hästens ben. Han hade haft mångåriga sjukdomsbesvär som debuterat redan i 40-årsål- dern. Röntgen hade visat en uttalad försämring under det senaste årtion- det. Hovslagarens arbete befanns av domstolen ha omfattat sådana arbetsmoment som fick anses ha primärt orsakat hans artros inom arm- bågslederna. Sedan några år hade han trappat ned rörelsen och varit kyrkvaktmästare på halvtid och även varit halvt sjukskriven. Någon gräns för orsakssambandet drogs inte i domen.

1 de två sista domarna bör särskilt observeras att armbågsartroserna har ansetts vara primärt orsakade av skadlig inverkan i arbetet och således inte bara påskyndade eller temporärt försämrade i arbetet. Arm- bågslederna utgör därmed exempel på leder för vilka rättspraxis kan godkänna artros som en i allt väsentligt arbetsbetingad sjukdom.

7.1.6. Ben

1 detta avsnitt redovisas sex domar som alla handlar om sjukdomsbesvär från knäna. Fyra av domarna avser knäledsartros.

1 den första domen (8111/1579/80) hade en svetsare och senare mest grovplåtslagare (f 1916) en höggradig knäledsartros som hade lett till förtidspension. Han hade ofta arbetat i trånga utrymmen och klättrat mycket på stegar och ställningar. Hans ansträngande arbetsmoment ansågs inte ha framkallat eller påskyndat knäledsartrosen men väl kun- nat utlösa symptom från grundsjukdomen i form av smärtor av annat än momentan art. Denna skadliga inverkan bedömdes med hänsyn till arten och utvecklingen av knäbesvären och till ett inhämtat sakkunnigut- låtande inte vara orsak till besvären efter samordningstidens slut.

FÖD 83:19 gäller en kvinnlig lokalvårdare (f 1931) som under ca fem år och två-tre timmar om dagen hade städat i knäliggande ställning. Bilateral knäledsartros och chondromalacia patellae angavs som dia— gnoser i ett ca sex månader långt sjukdomsfall. Sjukdomen ansågs av domstolen inte vara orsakad eller påskyndad av arbetet. Vad gällde en temporär försämring uppgavs lokalvårdaren inte ha varit sjukskriven före eller efter den aktuella sjukskrivningen. Vidare ansågs hon under fem år ha haft ett för knäna påfrestande arbete i kombination med grundsjukdomen och även en viss övervikt. Arbetet bedömdes därför sannolikt kunna för viss tid försämra hennes sjukdom. Även om ett orsakssamband enligt sakkunnigutlåtanden framstod som mycket tvek- samt förelåg enligt domen inte tillräckliga skäl att avvika från två tidi- gare bifallsdomar i liknande mål angående en mattläggare och en takläg- gare. Två sjukperioder med 40 dagars mellanrum godtogs också som ett enda försämringsfall.

l dom 8401/1526/82 var det en industrielektriker(f 1930) som under ca tolv år hade arbetat mycket på huk och på knän samt krupit och klättrat. Han hade en dubbelsidig knäledsartros med en meniskruptur i det ena knäet och hade haft knävärk under många år. En dag hade ett knä låst sig och det aktuella sjukdomsfallet övergick sedermera i förtidspension. Vissa moment i elektrikerns arbete hade enligt domen kunnat medföra belastningssmärtor och försämring av en redan etablerad meniskskada

mot bakgrund av ledbroskförändringar som inte var arbetsbetingade. Vidare godtogs orsakssamband under ”viss tid” efter samordningstidens slut.

i dom 8403/972/82 var det en servitris (f 1915) på Berns Salonger som under en mångårig anställning bl.a. hade gått mycket i trappor med brickor. Hon hade en uttalad bilateral knäartros med viss artrit. Tillstån- det, som föranlett värk under flera år, hade förvärrats i samband med ett olycksfall. Domstolen ändrade inte underinstansens dom, enligt vilken servitrisen hade haft för knälederna påfrestande arbetsmoment, främst i anslutning till gång i trappor med tunga brickor. Arbetsmomenten ansågs emellertid inte ha kunnat framkalla eller påskynda knäledsartro- sen men väl förvärra hennes befintliga knäbesvär. Något orsakssamband efter samordningstidens slut bedömdes dock inte föreligga i det längre sjukdomsfallet.

En bilmekaniker(f 1954) hade i domen 8209/325/81 under sex år suttit mycket på huk och mest på vänster knä. När han vid ett tillfälle rest sig upp hade han fått en vänstersidig meniskruptur. Domstolen konstatera- de att han hade haft ensidiga och ovanligt ansträngande arbetsmoment och arbetsställningar samt godkände orsakssamband för ett sjukdoms- fall på drygt fyra månader. Därefter arbetade han sittande på en pall.

Till sist domen 8309/1042/82 som gällde en rörmontör (f 1938) med vänstersidiga knäbesvär innebärande hydrops och smärta. Han hade arbetat mycket på knä och huk samt klättrat. Han hade varit sysselsatt med svetsning och borrning av stora rör. Senare drabbades även höger knä, och besvären blev värre vid kyla. Han synes enligt uppgifter i domen ha haft värk under några månader men inte ha varit sjukskriven över samordningstiden. Domstolen fann det inte sannolikt att han varit utsatt för skadlig inverkan i sitt arbete som rörmontör.

7.2.1. Allmänt

Många hithörande sjukdomstillstånd torde vara sådana som yrkesska— deförsäkringskommittén i sitt huvudbetänkande (SOU l975:84 5.98) hänförde till kategorien reumatologiska sjukdomar. 1 dag tio år senare lär emellertid avgränsningen av den sjukdomskategorien vara annorlun- da och skarpare. Rubriken till detta avsnitt av praxisredogörelsen har därför formulerats som ovan.

Kommittén anförde på sin tid följande om begreppet reumatologisk sjukdom.

För reumatologisk sjukdom saknas en vetenskapligt klar definition och sjuk— domsbegreppet kan innefatta olika sjukdomstillstånd. Till dessa hör bl.a. inflam— matoriska sjukdomar i leder, muskler och bindväv. Vanligast förekommande är den reumatoida artriten. Uppkomstmekanismen för hithörande sjukdomar är delvis okänd och något säkert etiologiskt samband (= orsakssamband) med faktorer i arbetslivet har inte kunnat påvisas. Däremot har man att räkna med att en reumatologisk sjukdom kan påverkas ogynnsamt av arbete, särskilt tungt

arbete och arbete i kyla och fukt. Det torde som regel vara förenat med stora svårigheter att avgöra om och i vilken grad arbetet medverkat till en iakttagen försämring eller om denna kan vara att hänföra till en i själva sjukdomen liggande tendens till försämring. Kommittén anser emellertid att möjlighet bör finnas att vid en försämring få rätt till försäkringsskydd under förutsättning att den sträng- are bevisregeln följs.

Bland de reumatologiska sjukdomarna märks också de s.k. yrkesmyalgierna. Erfarenheten visar att muskelsmärtor utan uppenbart organiskt underlag inte är ovanliga i anslutning till ensidiga, ansträngande och under längre tid pågående rörelser eller ovanliga eller ansträngande arbetsställningar. Dessa smärtor är framför allt lokaliserade till armarnas och skuldergördelns muskulatur. Svårig- heten att med någon större säkerhet avgöra om samband med arbetet föreligger kan vara betydande men en kausalitet ter sig många gånger sannolik. Om över- vägande skäl för samband föreligger enligt den strängare bevisregeln, bör enligt kommitténs mening ersättning från försäkringen utgå.

Angående regeringens lagproposition i ämnet kan här hänvisas till av- snitt 7.1.l i denna redogörelse. ,

Den förevarande sjukdomskategorien kan i viss likhet med ryggrads- och ledsjukdomarna delas in i cervikala besvär, armbesvär och benbe- svar.

7.2.2. Cervikala besvär

När det gäller cervikala besvär av olika slag finns tio domar att redovisa. I dem har försäkringsöverdomstolen eller redan underinstanserna kon- staterat att skadlig inverkan i arbetet har förelegat i samtliga fall. I nio fall har därefter något orsakssamband godkänts efter samordningstidens slut medan ett fall inte har godkänts. De godkända fallen gäller nästan alla sambandstider av längre varaktighet.

Den dom i vilken något orsakssamband inte ansågs föreligga är 8310/ 650/82. Den gäller en byggnadsarbetare(f 1919) som hade haft ansträng— ande arbete i 40 år. Han hade först sjukskrivits för bursit under drygt fyra månader och fått det erkänt som en arbetsskada men därefter fortsatt att 4 vara sjukskriven för bilaterala axelbesvär, peritendinitis calcarea, som hade utvecklats under det första sjukdomsfallet. Något fortsatt orsaks- samband avseende de tillkomna besvären godkändes dock inte. Sjuk- domsfallet övergick sedermera i förtidspension.

Bland de refererade bifallsdomarna gäller FÖD 82:14 ett halkolycks- fall för en manlig försäkrad i 60 års åldern. Han sjukskrevs i tolv månader under diagnoser som supraspinatustendinit och frozen shoul- der. Han hade slagit höger axel men inte ådragit sig någon skelettskada. Hela sjukdomsfallet godkändes av domstolen som en arbetsskada med hänsyn bl.a. till att han trots förekomsten av degenerativa förändringar inte tidigare sökt läkare eller varit sjukskriven för axelbesvär samt till att hans höga ålder ansågs medföra en förhållandevis lång läkningstid för de utlösta besvären.

[ domen 8010/2028/78 hade dessförinnan en manlig härdare (f 1920) tillerkänts olycksfallsersättning vid diagnoser som supraspinatustendi- nit och supraspinatusruptur. ] hans fall hade emellertid uppstått sprick- bildning i en degenererad senplatta till axelmuskulaturen i samband med

att han skjutitfram långa och tunga stänger i tuber och därvid råkat utför flera "stopp". Vid ett sådant hade ett ca fem månader långt sjukdomsfall debuterat.

] FÖD 82:15 hade en kvinnlig excenterpressare (f 1925, 155 cm lång) sjukskrivits och sedermera fått halv förtidspension på grund av höger- sidiga nack- och axelbesvär. Det rörde sig i huvudsak om besvär från trapezius- och supraspinatusmusklerna. En viss förkalkning förelåg. Excenterpressaren hade haft nio besvärsfria år med ett högrepetitivt och monotont arbete med höjda armar, varvid hon stansat och pressat 2 800 detaljer i timmen. Domstolen konstaterade att ensidiga rörelser och ansträngande arbetsställningar förekommit. Vidare skulle ett godkänt orsakssamband inte begränsas, eftersom halv förtidspension beviljats enbart på grund av nack- och axelbesvären.

l FÖD 84:19 ansågs även en kvinnlig montör (f 1953) ha haft arbets- ställningar och arbetsmoment som medfört statisk belastning på axel- och skuldermuskulaturen. Vidare ansågs detta kunna ge upphov till både tendiniter och permanenta förändringar i muskulatur och senor. Kvin— nan hade monterat styrmotståndsställ och i fem ganska korta perioder under drygt två år haft besvär från axelregionen av typen OCD (Occu- pational Cervicobrachial Disease). Med hänsyn till att det fanns en tidsmässig relation mellan att hon fått nya arbetsuppgifter och insjuk- nandet, till att hon blivit besvärsfri efter omplacering och till att det förelåg stödjande medicinskt material från bl.a. ett ergonomiseminarium ansågs alla hennes axelsymptom bero på samma sjukdomstillstånd. Ett skadefall med flera recidiv godkändes således.

[ X-registret finns flera liknande domar. Domen 8312/335/81 gäller en skinnsömmerska (f 1925) som först sydde samman skinnbitar och därefter pressade plaggen med ett stry- kjärn som vägde 4,8 kg. Hon hade arbetat i 25 år och sedermera blivit helt förtidspensionerad på grund av högersidiga axel- och armbesvär. Enligt röntgen fanns inte mycket degenerativa förändringar utan i stället sattes diagnoser som syndroma humeroscapularis, peritendinit, myosit och OCD. Enligt domstolen visade arbetsutredningen och den medicinska utredningen på sådan inverkan som kunde ha föranlett hennes aktuella besvär. Ett längre sjukdomsfall prövades och godkändes som arbetsska- da fram till förtidspensioneringen.

1 domen 8312/2360/82 var det en kvinnlig fabriksarbetare (f 1933) som under många år haft nack- och axelbesvär i kortare perioder. Målet gällde en årslång period som innefattade två sjukdomsfall med en och en halv månads mellanrum och med diagnoser som tendinit och myosit vid i huvudsak halv sjukskrivning. Kvinnan hade under ca tio år dagligen suttit och packat 200 kartonger med 300 chokladbitar samt även hämtat förrådslådor. Sjukdomsfallen godkändes som en arbetsskada.

Därefter återstår tre domar avseende lokalvårdare. 1 831 1/360/82 hade en skolstäderska (f 1932) under en sexårstid bl.a. flyttat en tung skurma- skin i trappor, burit hinkar, flyttat matsalsbord och lagt upp stolar. Hon blev långvarigt sjukskriven för spondylos, cervikalsyndrom samt myo- siter och tendiniter i nacke och skuldergördel. Fallet godkändes som arbetsskada utan särskild tidsbegränsning.

1 domen 8405/418/82 hade en kvinnlig lokalvårdare (f 1937, 158 cm lång) mest utfört golvsvabbning och fönstertvätt. Hon hade ådragit sig olika cervikala besvär. Det gavs diagnoser som tenosynovit, först akut sedan kronisk och muskulär, samt cervikal brachialgi. Domstolen fann att hon hade haft ansträngande och ensidiga arbetsställningar och statisk belastning på axel-, skulder- och halsryggsmuskulaturen, att hon arbetat med skuldran eleverad så att vissa muskelpartier haft hög statisk belast- ning samt att vissa sådana arbetsmoment kunnat ge upphov till aktuella sjukdomssymptom i axel- och skuldermuskulaturen. Två sjukdomsfall med kort mellanrum under drygt ett och ett halvt år godkändes vidare som en arbetsskada. Denna skulle anses ha visat sig vid ett besök hos företagsläkaren, vilket föregått sjukskrivningen. I sambandsfrågan an- förde domstolen bl.a. att bevisregeln var förmånlig för den försäkrade, att hon var endast 158 cm lång, att det mest gällt golvsvabbning, att hon varit kortväxt vid fönstertvätt och arbetat med armen över axelhöjd, att sjukdomsbesvären saknade röntgenologisk förklaring, att hon tidigare varit väsentligen frisk och i förvärvsarbete samt att hon hade förbättrats efter sjukgymnastik.

Det tredje lokalvårdarfallet, 8409/1000/82, synes gälla sjukdomstill- ståndet peritendinitis humeroscapularis dexter i förhållande till damm- sugning, svabbning, damning och putsning på ett rätt stort och tungt städområde. Domstolen konstaterade att lokalvårdaren (kvinna, f 1917) visserligen hade åldersdegenerativa vävnadsförändringar men att hon ej varit arbetsoförmögen före det aktuella sjukdomsfallet, som efter mer än ett år övergick i halv förtidspension. Vidare förelåg utredningar om både allmänna påfrestningar vid lokalvårdsarbete och särskilda påfrestningar för den försäkrade. Domstolen ansåg därvid sannolikt att hennes arbete hade kunnat utlösa besvär från hennes åldersförändrade axelled. Hon hade arbetat heltid sedan fyra år. Målet gällde två sjukdomsfall med ett i stort sett besvärsfritt år emellan. Det senare och drygt årslånga fallet sträckte sig över samordningstiden och prövades och godkändes fram till förtidspensioneringen.

7.2.3. Armbesvär

l denna undergrupp finns i domsamlingarna fem mål angående epikon- dylit, fyra med godkända arbetsskador och ett i vilket skadlig inverkan i arbetet inte har ansetts föreligga. Denna typ av sjukdom fanns med redan på den förteckning över yrkessjukdomar som gällde före den nya arbetsskadeförsäkringen, men följande domar bör ändå redovisas här såsom senare praxis på området.

Avslagsdomen är meddelad 8107 i mål 1878/80. 1 den förklarades arbete vid en elektrisk skrivmaskin i högt tempo varannan vecka under ett halvt år inte sannolikt ha inneburit skadlig inverkan beträffande en dubbelsidig lateral epikondylit hos en kvinnlig försäkrad (f 1948).

Tre rättsfallsreferat torde i viss mån spegla nya åsikter om epikondy- liter som arbetsskador. Det första, FÖD 82:6, gäller en lateral epikon- dylit hos en manlig fabriksarbetare (f 1925). Han hade under två och ett halvt besvärsfria år polerat symaskiner, ca tio i timmen på upp till 12 kg.

Ingen annan hade drabbats i sådant arbete. Det i målet aktuella sjuk- domsfallet hade vidare debuterat smygande. Domstolen fann dock att lyft och annan hantering av symaskinerna hade varit ansträngande för de muskler som utgår från höger överarms laterala epikondyl samt godkände orsakssamband vid det sex månader långa sjukdomsfallet.

1 FÖD 82:35 hade en kvinnlig lokalvårdare (f 1916) under ett decen- nium varit halvtidsanställd på ett tungt städområde. I hennes fall gällde det en högersidig medial humerusepikondylit. Arbetet hade inneburit sopning, dammsugning, fyllning av vattenhinkar, urvridning av trasor, arbete med långborste, urvridning och tömning. Domstolen fann att städarbetet, särskilt vrid- och rotationsrörelser i statiska belastningslä- gen, hade inneburit inverkan som kunnat medföra sjukdomsbesvär av det aktuella slaget. Vidare godkändes orsakssamband utan särskild be- gränsning. FÖD 83:11 avser en bryggeriutkörare (f 1940), som även han hade drabbats av en högersidig medial humerusepikondylit. Han hade under tre år dagligen langat och travat 600 backar på 17 kg före en sjukskriv- ning under några veckor. Därefter hade han sysslat med lättare glassut- körning under ett halvt års tid och på nytt blivit sjukskriven för epikon- dylit under åtta veckor. Domstolen fann att hans arbetsmoment som bryggeriutkörare hade inneburit sådana påfrestningar på höger arm att de kunnat ge upphov till besvär av den aktuella arten. Vidare hade en sakkunnig yttrat att epikondyliten kunde ha blivit manifest i samband med det senare arbetet, och domstolen godkände också det senare sjuk- domsfallet som ett recidiv av det första skadefallet. Slutligen domen 8312/206/82 angående en montör (f 1922) som un- der mänga år hade arbetat med svetsning och montering av transportba- nor och hydraulanläggningar. Domen gäller både flera olika sjukdomar och flera sjukdomsfall. De godtogs dock som ett enda skadefall med orsakssamband ”viss tid” efter samordningstidens slut. Bland sjukdo- marna nämns en högersidig humerusepikondylit och en tendinit samt även cervikal rhizopati m.m..

7.2.4. Benbesvär

I en dom 8309/843/82 har skadlig inverkan men inte orsakssamband efter samordningstidens slut ansetts föreligga beträffande en gymnastik- direktör (f 1943) som kunde ha råkat ut för en hälseneruptur i samband med aktiviteter på ett mjukt gymnastikgolv. Han hade även tidigare haft dylika besvär. I detta fall hade han sjukskrivits först efter flera månader.

Domen 8312/798/82 gäller en kvinnlig förrådsarbetare (f 1924) som under flera år bl.a. utfört lyft och transporter i ett 180 meter långtförråd. Hon hade ådragit sig bilateral benvärk, eventuellt myosit eller myoten- dinit, i både låren och underbenen. Domstolen konstaterade att arbetet hade varit tungt och ensidigt samt att hon en stor del av arbetstiden gått och stått på hårda cementgolv. Detta ansågs ha medfört att hennes nedre extremiteter hade blivit hårt belastade. Vidare godkändes orsakssam- band såsom i ett skadefall med några sjukdomsfall under en period av 16 månader, varefter den försäkrade bytt arbete.

Om förevarande sjukdomsgrupp anförde yrkesskadeförsäkringskom- mittén följande i sitt huvudbetänkande (SOU 1975:84 s. 99).

YFL:s tillämpning på psykiska sjukdomar förvärvade i arbetslivet har i huvudsak varit begränsad till psykiska störningar i samband med olycksfallsskador, t.ex. hjärnskador vid olycksfall, och som en följd av exposition för vissa giftiga ämnen. Erfarenheten har visat att även påfrestningar av andra slag på arbetsplatserna kan medföra psykiska besvär som helt eller delvis kan innebära arbetsoförmåga under längre eller kortare tid. Vanligast torde vara mer eller mindre uttalade depressiva tillstånd men det förekommer också psykiska insufficienstillstånd utlösta av forcerade och stressande arbetssituationer eller ogynnsamma arbetsbetingelser som t.ex. buller eller värme. i vissa fall torde psykiska påfrestningar på arbetsplat— sen kunna resultera i t.ex. magsår, astma eller högt blodtryck, s.k. psykosomatiska sjukdomar. 1 regel är påfrestningarna i arbetssituationen dock en bland flera samverkande faktorer och det kan vara svårt, ibland omöjligt, att avgöra den relativa betydelsen av arbetsförhållandena för sjukdomstillståndets uppkomst i relation till andra påfrestningar och individuell känslighet. Kommittén anser dock att möjligheter bör finnas att inom yrkesskadeförsäkringen pröva i vad män i arbetslivet förekommande påfrestningar har medfört psykisk ohälsa eller psy- kosomatiska sjukdomar. Även här är en bedömning efter den strängare bevisre- geln nödvändig. Man torde få förutsätta att ifrågasatt samband mellan sådana sjukdomstillstånd och arbete kan komma att kräva ingående utredningar och undersökningar av psykiatrisk expertis.

1 lagpropositionen (1975/76:197 s. 71) anförde socialministern att psy- kiskt påfrestande förhållanden som var direkt knutna till arbetet kunde ha sådan skadlig inverkan som enligt hans mening borde omfattas av lagen. Vidare skulle den vanliga bevisregeln ges generell tillämpning på samtliga slag av skador fast med ett särskilt krav på en noggrann utred- ning när det gällde bl.a. den sjukdomsgrupp som nu är i fråga. Som redovisas i slutet av detta avsnitt kompliceras redan bedömningen av skadlig inverkan av att vissa omständigheter har undantagits från för- säkringen. Dithörande prövningar torde vara de första som får göras i ärenden om psykiska arbetsskador.

Denna sjukdomsgrupp är med hänsyn till att ganska få skador har anmälts hittills en i relation därtill väl representerad grupp i den genom- gångna rättspraxisen. Sex bifallsdomar utgör stommen av de hithörande prejudikaten.

Det första rättsfallsreferatet (FÖD 82:12) gällde en kvinnlig högsta- dielärare (f 1929) som hade drabbats av en psykisk insufficiens i sam- band med undervisningen i en viss klass. Hon befanns av domstolen ha varit utsatt för skadlig inverkan av svårartade elevtrakasserieri form av grovt smädande tillmälen och upplevt fysiskt hot. En sjukskrivning under 3 av veckans 24 undervisningstimmar ett visst läsår godtogs vidare som en arbetsskada.

1 FÖD 82:32 hade en manligfackklubbsordförande(f 1936) arbetat för att avvärja en nedläggning och blivit arbetsbelastad med förhandlingar, information, lojalitetskonflikter och massmediabevakning. Denna ex- traordinära arbetsbelastning m.m. ansågs ha medfört särskilt psykiska påfrestningar som framkallat en reaktiv psykisk insufficiens under en årslång period.

Det tredje fallet, FÖD 83:9, gällde en kvinnlig pressarbetare (f 1942) som hade varit föremål för arbetsstudier/ör ett nytt ackordssystem. Hlon hade därvid fått magbesvär i form av gastrit och hypersekretion. Hon hade även tidigare haft sådana besvär. Domstolen fann att även normala arbetsstudier och därtill knutna förhållanden kunde allt efter enskild känslighet vara så påfrestande att psykiska besvär utlöstes. Kvinnans sjukdom godkändes som arbetsskada under ”viss tid” efter samord- ningstidens slut.

Även det fjärde referatet, FÖD 84:30, gällde en anställd kvinna (f 1947). Hon deltog i en gruppdynamisk kursi internatform och drablba- des därvid av en reaktiv psykos. Hon hade ingen tidigare sådan sjuk- skrivning men väl påfrestande familjeproblem. Domstolen fann att hen— nes psykos hade utlösts av ett moment (den s.k. Sjölundsövningen) i den veckolånga kursen. Flera sjuk- och vårdperioder under ca ett år ansågs vidare utgöra ett sammanhängande skadefall. l sambandsfrågan beak— tades bl.a. att reaktiva psykoser var av djupgående och ofta långvarig natur, hur skilda sjukhusperioder hade infallit samt i vad mån äkten- skapsproblemen kunde vara en konkurrerande sjukdomsorsak.

Det femte fallet, 8407/1719/82, gäller en manlig ingenjör (f 1936) som hade blivit utlokaliserad och befordrad till arbetsledare. Han var tidigare en frisk tekniker men hade fått psykiska besvär efter en tid i sitt nya arbete. Domstolen anförde att han på grund av bristande erfarenheter av och kunskaper om arbetsledarfunktionen och däri ingående olika natur— liga arbetsmoment och personrelaterade situationer hade försatts i ofta återkommande neurotiserande stressituationer. Dessa hade också lett till att hans psykiska sjukdom hade utvecklats. Han hade senare beviljats ett helt sjukbidrag, men någon särskild begränsning av sambandstiden sy- nes inte vara gjord i arbetsskadedomen.

Slutligen FÖD 84:52:11, i vilket referat en kvinnlig sekreterare och facklig företrädare (f 1939) hade drabbats av psykisk insufficiens med psykosomatiska åkommor. Hon hade tidigare varit frisk. I samband med en fusion hade hon fått arbetsbelastning med bl.a. lokalfrågor. Därvid hade förekommit intressemotsättningar, och hon hade också kommit att bli obekväm. Detta hade enligt domstolen föranlett olika slag av trakas- serier och kränkande särbehandling från både arbetsledningen och arbet- skamraterna, vilket hade framkallat först mag- och Sömnbesvär och därefter ett psykiskt insufficienstillstånd med sjukskrivningar. Hon hade efter hand blivit frisk sedan hon slutat den aktuella anställningen, och någon särskild begränsning av orsakssambandet framgår inte heller av denna dom.

Som har framgått ovan är det inte bara psykiska skador som har uppstått i ett omedelbart samband med att arbete utförs, själva arbets- processen, vilka kan godkännas som arbetsskador utan även andra skador under förhållanden som också torde ha ansetts vara direkt knut- na till arbetet. Vad gäller mera speciella situationer har i arbetsskadeför- säkringens lagförarbeten (5.91) gjorts undantag från försäkringen. So- cialministern anslöt sig där till yrkesskadeförsäkringskommitténs be- dömning att vissa med arbetet eller arbetsförhållandena sammanhäng- ande omständigheter som otvivelaktigt kunde ge upphov till psykiska

besvär hos arbetstagare inte var av den arten att den skadliga inverkan som de kunde medföra borde falla in under bestämmelserna. Kommittén hade framhållit att det låg i sakens natur att psykiska störningar till följd av företagsnedläggelse, arbetstvister, byte av arbetsuppgifter, svikna befordringsförhoppningar, bristande uppskattning av arbetsinsatser och allmän vantrivsel med arbetsuppgifter och arbetskamrater inte skulle kunna föranleda ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

l rättsfallsreferatet FÖD 82:31 hade sålunda en kvinnlig dagcenterfö- reståndare (född 1925) drabbats av psykisk insufficiens i samband med en omorganisation. Uppgifterna i målet om bakgrunden till och utveck- lingen av den psykiska insufficiensen ansågs av försäkringsöverdomsto- len ge övervägande stöd för bedömningen att sjukdomsbesvären hade utlösts och vidmakthållits främst av meningsmotsättningar. ] målet före- kom även andra möjliga orsaker såsom ökad arbetsbörda, överansträng- ning och oro. Men i ett sådant ”blandfall” stannade domstolen således vid bedömningen att de främst inverkande omständigheterna var sådana som enligt lagförarbetena föll utanför LAF. I ett annat referat, FÖD 84:52zl, ansågs inte heller skadlig inverkan i arbetet föreligga beträffan- de en finmekaniker som hade hävdat att han under två år förföljts och trakasserats av sin arbetsledare. Avslaget motiverades med att arbetsle- daren i allt väsentligt enbart, och i vartfall inte på ett inkorrekt sätt, fyllt funktionen som arbetsledare. Även om detta lett till ansträngda relatio- ner måste det enligt domen ”jämställas med” de i lagförarbetena undan- tagna omständigheterna.

7.4. Andra sjukdomar

1 samband med de psykosomatiska sjukdomarna bör även beaktas hjärt- infarkt. 1 det avseendet finns tre domar att redovisa. En bifallsdom och två avslagsdomar.

Den första, FÖD 82:7, gäller en lantbrukare (f 1933) som hade drab- bats av hjärtinfarkt efter en kort tid av såvälfysiskt som psykiskt ovanligt ansträngande arbete. En omfattande medicinsk utredning _ som återges utförligt i domen ansågs ge vid handen att det hos personer som drabbats av hjärtinfarkt i de allra flesta fall föreligger en successivt uppkommen kranskärlsförträngning som grundläggande orsak, varefter en rad olika faktorer kan tänkas akut utlösa infarkten. Lantbrukaren, som inte var rökare, hade under en dryg månad på hösten omedelbart före hjärtinfarkten haft en arbetssituation beträffande spannmål och grisar vilken varit i såväl fysiskt som psykiskt hänseende mycket pressan- de och mer pressande än vad som varit vanligt för honom (15-16 timmar om dagen uppgavs). Det befanns sannolikt att denna arbetssituation kunnat utlösa hjärtinfarkten, och skadlig inverkan hade således förele- gat. I den efterföljande frågan om orsakssamband i det föreliggande fallet måste enligt domen uppmärksammas om även andra (inte arbets- betingade) riskfaktorer för akut utlösning av hjärtinfarkt hade förelegat. Någon sådan riskfaktor hade inte kunnat påvisas, och det kunde då inte anses föreligga betydligt starkare skäl mot än för orsakssamband med lantbrukarens hjärtinfarkt och en anslutande sjukperiod om åtta måna- der.

En så pressande arbetssituation som för lantbrukaren ansågs i FÖD 83:5 inte belagd för en taxichaufför(taxiägare, född 1935). Någon skad- lig inverkan av betydelse för uppkomsten av hans hjärtinfarkt ansågs inte ha förelegat i hans arbete. Med hänsyn till ett sakkunnigutlåtande konstaterades först att det saknades bevis för att arbetet med driften av en taxirörelse och därmed sammanhängande chaufförsarbete allmänt sett skulle innebära några särskilda risker för uppkomst av hjärtinfarkt. Inte heller hade i det aktuella fallet förelegat någon till arbetet hänförlig faktor som kunde vara av betydelse i det avseendet. Klaganden, som enligt uppgifter i målet var storrökare och tidigare hade haft en mindre infarkt, hade upplevt sitt arbete som mycket stressigt och skadligt även med tanke på koloxidutsläpp. Att klaganden omedelbart före insjuknan- det fullgjort två elva timmar långa nattpass som taxiförare kunde såvitt var känt för domstolen inte utlösa en hjärtinfarkt, och några andra omständigheter som kunde tyda på att hans skiftarbete vid tiden närmast före insjuknandet varit särskilt ansträngande hade inte kommit fram i målet.

Det tredje fallet, 8112/1154/80, gäller en konstruktör (f 1924) som arbetade med orderbehandling och ogertgivning. Han var varken rökare eller överviktig. Han hade i målet åberopat en särskilt stor arbetsbelast- ning under det senaste halvåret. Domstolen fann emellertid att arbetet under den närmaste tiden inte hade varit så psykiskt påfrestande, absolut och relativt, att detta kunnat utlösa den försäkrades hjärtinfarkt. Även om så vore fallet, fortsatte domstolen, har med hänsyn till en viss riskframkallande medicinering mot giftstruma arbetet vid en helhetsbe- dömning inte varit den utlösande faktorn.

Med en viss anknytning till muskel- och bindvävssjukdomarna i av- snitt 7.2 skall här vidare redovisas två refererade domar som gäller ljumskbråck som arbetsskada, FÖD 84:21:l och 11. Två män (f 1935 resp. 1920) hade båda drabbats av högersidigt lateralt ljumskbråck i samband med någon momentan påfrestning, som rubricerats som olycksfall. Den ene hade lyft upp vikter ur en transportlåda, upplevt en oväntad tyngd samt halkat och fallit mot lådan medan den andre hade lyft en platta på 42 kg och sträckt sig. Även den senare händelsen hänfördes såsom en enstaka, ovanlig och momentan fysisk ansträngning till olycksfall. Dom- stolen anförde i frågan om orsakssamband att det visserligen förelåg en medfödd svaghet i bukväggens vävnad eller muskulatur och att det i det första målet också hade förekommit ett ljumskbråck i tidig ålder. Emel- lertid hade de aktuella symptomen uppträtt i direkt anslutning till olyc- kan, och någon tidigare sjukanmälning för bråck hade inte gjorts. Hän- delsen bedömdes också ha varit en tillräcklig påfrestning på bukmusku- 1aturen för utlösning av bråcket. Orsakssamband godkändes i båda fallen för ett akut sjukdomsskede före och efter en operation, vilket varade några månader i båda fallen.

En likartad skadesituation finns i domen 8104/850/80, som gäller hjärnblödning med efterföljande huvudvärk till följd av ett ovanligt tungt lyft. Den försäkrade, som var rörmontör (f 1921), hade tagit i av alla krafter. Det hade då sprängt till i huvudet och uppstått en s.k. valsalva- situation. Det konstaterades senare arterioskleros och degenerativ hjärn-

förändring. Domstolen fann att lyftet utgjort både skadlig inverkan och orsak till de utlösta sjukdomsbesvären utan särskild tidsbegränsning.

] FÖD 82:33 hade en manlig montör (f 1950) i samband med att han vänt ett tungt kondensorpaket ådragit sig pulpaskada i en tand som var lagad med omfattande fyllning. Enligt domstolen hade han tagit i med sådan kraft att han gjort kraftiga sammanbitningar som medfört den aktuella tandskadan.

1 domen 8205/471/81 ansågs skadlig inverkan i arbetet inte föreligga beträffande en kvinnlig rullmaskinsförare (f 1949) som utfört ansträng- ande arbete med vänster hand och i tidsmässigt samband med detta ådragit sig ett ganglion på vänster handrygg.

8 Andra frågor

8.1.1. Allmänt

Begreppet olycksfall i arbetet infördes ursprungligen i lagstiftningen år 1901 och därefter genom 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete. Vare sig nämnda lag eller dess efterföljare lagen om yrkesskade- försäkring (YFL), som trädde i kraft år 1955, innehöll någon definition av begreppet olycksfall. i förarbetena till förstnämnda lag förutsattes att ett olycksfall utgjordes av en tilldragelse av plötslig eller omedelbar natur. 1 praxis kom emellertid att till olycksfall hänföras även vissa skadliga påverkningar under en tidrymd av upp till en arbetsdag eller ett arbetsskift. Det som olycksfall betecknade händelseförloppet skulle så- ledes ha varit relativt kortvarigt och det skulle ha inneburit något i viss mån ovanligt och oförutsett.

I YFL intogs vidare i 6 & tredje stycket en bestämmelse som tog sikte på skador som kunde sägas inta en mellanställning mellan olycksfalls- skador och yrkessjukdomar. Enligt denna bestämmelse skulle solsting, värmeslag, förfrysning, inflammation i arbetsvalk samt skada genom mekanisk inverkan under högst några få dagar alltid anses ha uppkom- mit genom olycksfall. Med uttrycket mekanisk inverkan under högst några få dagar avsågs kortvariga påfrestningar som varit för arbetaren ovanligt ansträngande eller där i övrigt onormala förhållanden förele- gat. I yrkesskadeförsäkringskommitténs huvudbetänkande (SOU 1975:84 s. 88 och 89) bedömdes tillämpningen av YFL vad gällde begreppet olycksfall inte ha orsakat några problem, varför en omprövning av grunderna för bedömningen av olycksfallsskadorna inte ansågs påkal- lad. Kommittén menade vidare att skada i de i 65 tredje stycket YFL uppräknade fallen borde anses uppkommen genom olycksfall även utan uttryckliga föreskrifter och föreslog att bestämmelsen inte skulle tas med

1 lagen om arbetsskadeförsäkring. På kommitténs förslag fick arbetsska— debegreppet i LAF en generell beskrivning. Som arbetsskada enligt LAF skall således anses varje skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Enligt socialministerns uttalanden i propositionen (1975/76:197 s. 71) borde med skadlig inverkan i arbetet i princip avses inverkan av sådan i arbetsmiljön förekommande faktor som kan påver- ka den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt. Som exempel på sådana faktorer angavs bl.a. låga eller höga temperaturer, hastiga temperatur- växlingar, fukt, kraftigt drag samt ovanliga eller ansträngande arbets- moment.

Begreppet olycksfall definierades således ej i LAF, något som på grund av det generella arbetsskadebegreppet inte heller var lika me— ningsfullt som i äldre lagstiftning. För den enskilde är frågan huruvida en skada är att hänföra till olycksfall eller annan skadlig inverkan oftast utan betydelse. Försäkringsöverdomstolen har dessutom i ett flertal do- mar slagit fast att försäkringskassan, om en anmäld skadehändelse inte kan godkännas som olycksfall, i allmänhet skall pröva även huruvida skadan uppkommit genom annan skadlig inverkan i arbetet än olycks- fall.

Genom bestämmelserna i 2 kap. 4 5 och 3 kap. 1 & LAF om skadedag och samordningstid kan dock rätten till ersättning enligt LAF påverkas av om skadan har uppkommit genom olycksfall eller inte. Utgångspunkt för beräkning av samordningstiden skall i fråga om skada till följd av annat än olycksfall vara den dag då skadan visade sig, vilket i praxis i regel har kommit att betyda den dag då skadan har konstaterats av läkare eller den första sjukskrivningsdagen. Frågan om en skada skall anses uppkommen genom olycksfall eller annan skadlig inverkan har för den enskilde betydelse även i det fall skadan uppkommit vid färd till eller från arbetsstället. Ersättning vid sådan skada kan enligt 2 kap. 1 5 andra stycket LAF liksom enligt tidigare lagstiftning utgå endast i det fall skadan uppkommit genom olycksfall.

Vilken innebörd har då arbetsskadeförsäkringens olycksfallsbegrepp kommit att få i hittillsvarande praxis? 1 denna fråga har de tidigare nämnda domsamlingarna, nu alla rättsfallsreferaten i Sof och alla do- marna i X-registret, studerats. Härvid är dock att märka att flertalet av de domar som berör frågan om olycksfall har införts där av annan anledning än för att belysa bedömningen av olycksfallsbegreppet. Vid ett urval av domarna har i den följande redogörelsen bortsetts från sådana, vari skadan anges ha uppkommit på sätt som enligt gängse uppfattning är att anse som olycksfall, t.ex. genom fall, slag eller fast- klämning. l redogörelsen har inte heller tagits med några färdolycksfall.

Femton utvalda domar, varav fem refererade, synes kunna delas in i tre grupper. De två första utgörs av sådana fall där försäkringsöverdom- stolen klart uttalat att den ifrågavarande händelsen är att hänföra till resp. inte är att hänföra till begreppet olycksfall. Den tredje gruppen utgörs följaktligen av sådana domar där inte med säkerhet kan utläsas huruvida domstolen ansett att den åberopade händelsen utgör olycksfall enligt LAF eller inte. I denna grupp redovisas sådana domar, där dom- stolen funnit att den skadade har varit utsatt för någon ”skadlig inverkan i arbetet”.

8.1.2. Olycksfall

I detta avsnitt redovisas fyra domar. Äldst är domen 8006/544/79 av- seende en bilmontör som ådragit sig en meniskskada] samband med att han reste sig från knästående och samtidigt vred kroppen med påföljd att hans ena ben vrickade till knäckte det till i knät. Försäkringsöverdom- stolen fann att omständigheterna varunder knäskadan uppkommit var sådana att ett olycksfall fick anses ha inträffat.

1 mål 8010/2028/78 hade en härdare under en hel arbetsdag varit sysselsatt med lastning av sex meterlånga skarvstänger om 85 kg, som med handkraft skulle skjutas in i tuber i en stationär laddningsanord- ning. Den dagen hade vid flera tillfällen inträffat plötsliga ”stopp” på grund av att stängerna inte gått rakt in i tuberna utan tvärstannat. Den skadade, som enligt ett inhämtat sakkunnigutlåtande bedömdes ha ådra- git sig en supraspinatusruptur som kunde ha uppkommit antingen av ett enskilt stopp eller av den sammanlagda effekten av de beskrivna stop- pen, hade uppgett att han vid ett sådant stopp hört hur det knakade i axeln. Överdomstolen konstaterade att han den åberopade skadedagen varit utsatt för olycksfall i arbetet.

Ett lyft av en 42 kg tung platta som ansågs ha utlöst ett ljumskbråck bedömdes i referatet FÖD 84:21 utgöra en enstaka, för den skadade ovanlig, momentan fysisk ansträngning som fick godtas vara hänförlig under begreppet olycksfall i arbetet enligt LAF.

Ett olycksfall ansågs också ha förekommit i domen 8305/623/82, där ett ekonomibiträde ådragit sig en skada i axel och arm. Hon hade försträckt sig då hon från en högt belägen hylla lyft ned en sju kg tung kartong, som stått placerad långt in på hyllan.

8.1.3. Annan skadlig inverkan än olycksfall

Till de avgöranden där den skadliga faktorn uttryckligen inte har ansetts utgöra olycksfall har hänförts två fall där besvär i form av ryggsmärtor resp. domning i nacken och ena armen uppträtt plötsligt i samband med ett speciellt angivet lyft. ] domen 8302/866/80 hade en golvläggare lyft en badrumsdörr om ca 20 kg samtidigt som han ryckt till för att få loss dörren från gångjärnen. Han hade därvid känt hur det knakat till i ryggen. Försäkringsöverdomstolen fann att den skadade i samband med dörrlyftet varit utsatt för annan skadlig inverkan än olycksfall. Det andra fallet, FÖD 80:13:111, avsåg en verkstadsarbetare som vid lyft av en cylinder känt hur det stuckit till i nacken. Domstolen fann i detta fall att utredningen inte gav stöd för att den skadade vid det uppgivna skadetillfället varit utsatt för olycksfall.

1 det senare fallet torde kunna antas att den försäkrade utfört sitt arbete på vanligt sätt, och det är möjligt att några ovanliga eller oförut- sedda omständigheter inte har ansetts föreligga i det förra fallet heller.

8.1.4. Olycksfall eller annan skadlig inverkan?

I 9 av de 15 genomgångna domarna kan av försäkringsöverdomstolens formuleringar inte klart utläsas huruvida den konstaterade skadliga inverkan är att anse som olycksfall eller som annan skadlig inverkan. En

bageriarbetare, som fått ryggbesvär efter ett lyft av en 50 kg tung socker— säck från en pall och till 80 cm höjd, ansågs t.ex. i FÖD 81 :16 genom det åberopade lyftet ha varit utsatt för ett ovanligt ansträngande arbetsmo- ment som sannolikt kunnat påverka hans rygg ogynnsamt.

1 ytterligare fem fall har överdomstolen direkt uttalat att den skadliga inverkan utgjorts av den i resp. mål åberopade händelsen. Bland dessa återfinns FÖD 81:20 avseende en barnvårdare, som ådragit sig akuta ryggbesvär då hon lyft ett sjuårigt barn med gipsat ben från en rullstol till en soffa samtidigt som hon vridit kroppen. Detsamma gäller domen 8104/139/80 avseende en montör som ådrog sig ett diskbråck vid bäran- de och nedläggande av en järnbalk om ca 100 kg och 8104/850/80 avseende en rörmontör som drabbades av hjärnblödning efter ett tungt lyft. Ett vårdbiträde i mål 8405/2687/82, som fick en läsning och värk i ryggen när hon stående på tå och i böjd kroppsställning lyfte en nyope- rerad patient som vägde 75 kg, ansågs ha varit utsatt för skadlig inverkan iform av ett tungt lyft i en påfrestande ställning. l FÖD 82:33 anfördes att en montör, som skadat en tand, vid tung hantering av ett kondensor- paket fick antas ha tagit i med sådan kraft att han också gjort kraftiga sammanbitningar, som kunnat medföra sådan tandskada som han fått. Han hade därför varit utsatt för skadlig inverkan i sitt arbete.

Även i domen 8309/820/82 synes den skadliga inverkan ha hänförts till ett enstaka skadetillfälle. Målet avsåg en åkeriarbetare som fått ryggbesvär efter tungt lyft och koppling av en släpvagn med en vikt överstigande 150 kg. Försäkringsrätten ansåg att skadlig inverkan hade förekommit. Överdomstolen ändrade inte rättens dom.

1 de återstående två domarna har överdomstolen inte uttryckligen hänfört den skadliga inverkan till bara en enda åberopad händelse. En fartygsreparatör i domen 8310/1204/82, som under en arbetsdag varit sysselsatt med att bära betong i hinkar (30 kg per styck) från land och ombord på ett fartyg, fick ryggbesvär efter att ha känt hur det ”sträckte till” i ryggen. Överdomstolen fann att han varit utsatt för skadlig inver- kan i sitt arbete som ”betongarbetare”. I domen 8310/1374/82 hade ett sjukvårdsbiträde drabbats av ryggbesvär efter ett patientlyft. Hon ansågs ha varit utsatt för sådan skadlig inverkan i arbetet som avses i 2 kap. 1 & LAF.

1 de till denna grupp hänförda domarna har vanligen använts formu- leringen att den skadade varit utsatt för ”skadlig inverkan” eller ”sådan skadlig inverkan som avses i 2 kap. 1 & lagen om arbetsskadeförsäkring”. I flera av dessa domar synes omständigheterna vid det åberopade ska- detillfället ha varit sådana att de inte hade kunnat inordnas under det olycksfallsbegrepp som gällde vid tillämpningen av YFL. I några fall har också gjorts uttalanden om vilka skadebringande egenskaper de före- komna omständigheterna kunnat ha, vilket inte torde vara nödvändigt om händelsen räknas som olycksfall. Överdomstolens formulering torde därför i avsedda fall få tolkas så att den skadliga faktorn bedömts utgöra annan skadlig inverkan än olycksfall. I vissa fall torde å andra sidan ha förekommit ovanliga och oförutsedda omständigheter, varför domarna i detta avsnitt inte har någon säker innebörd i ämnet.

Frågan huruvida en skada skall anses uppkommen genom olycksfall

har i andra avseenden varit föremål för bedömning även i målen FÖD 80:9, 133/81 , 1108/78, 882/82 och 401/81, vilka redovisas i avsnitt 8.2.2.

Beträffande ett olycksfalls samband med förvärvsarbete förutsattes vid tillämpning av tidigare gällande lagstiftning ett inre orsakssammanhang mellan olycksfallet och den verksamhet i vilken den skadade var an- ställd. Kravet på samband ställdes dock inte särskilt högt utan praktiskt taget varje olycksfall som inträffade på arbetsområdet ansågs utgöra olycksfall i arbetet. Något krav på att händelsen skulle ha sin grund i en för arbetet typisk fara fanns inte utan samband med arbetet ansågs t.ex. föreligga även då någon på arbetsplatsen drabbades av det dagliga livets faror, såsom åsknedslag och insektssting. Försäkringsskyddet gällde även under pauser i arbetet samt vid göromål som var föranledda av det egentliga arbetet, t.ex. omklädning och förberedelser för arbetet, om olycksfallet inträffade inom rimlig tid före eller efter arbetet. En förut- sättning var dock att olycksfallet kunde sägas ha sin grund i arbetet eller de arbetsförhållanden under vilka arbetet bedrevs. Förutom s.k. färd- olycksfall ansågs vidare olycksfall som inträffade utom arbetsområdet utgöra olycksfall i arbete, om arbetstagaren var stadd i arbetsgivarens ärende eller eljest utförde något i dennes intresse eller om olycksfallet inträffade inom ett begränsat område kring arbetsplatsen. Den skadade ansågs ibland genom sitt eget beteende kunna försätta sig utom arbetet och en skada ansågs då inte ha erforderligt samband med arbetet. Så var t.ex. fallet om en skada inträffade sedan den försäkrade inlåtit sig i slagsmål som angripare eller — särskilt vad gällde vuxna personer under lek eller okynne.

Som tidigare nämnts har arbetsskadebegreppet i LAF en generell beskrivning och omfattar i princip varje skada som kan härledas till arbetet eller arbetsförhållandena. För att ett olycksfall skall kunna grun- da rätt till ersättning skall enligt lagens förarbeten liksom tidigare krävas att olycksfallet har samband med arbetet. Såvitt gäller arbetstagare gjor- des inget uttalande om att begreppet ”i arbetet” skulle ges annan inne- börd än vid tillämpning av YFL. Tidigare praxis gäller således även i arbetsskadeförsäkringen så länge någon ny inte har utbildats. I detta avseende kan ur de genomgångna domsamlingarna inte utläsas någon betydande förändring. När det däremot gäller under försäkringen nytill- komna egna företagare håller en särskild praxis på att utbildas.

8.2.2. Anställning

I enlighet med tidigare praxis har således omständigheter som är att hänföra till olycksfall i arbete i FÖD 80:9 bedömts föreligga när en arbetstagare under en kaffepaus i arbetet råkat i ordväxling med en arbetskamrat och skadat ena handen när arbetskamraten på skämt ut- delat en spark. Riksförsäkringsverket åberopade i sina godtagna skäl för bifall bl.a. att den skadade när hon började den skämtsamma dispyten

inte rimligen kunnat räkna med att hon kunde riskera att skadas genom något beteende från den andres sida. Utredningen gav vidare inte vid handen att den skadade skulle ha provocerat arbetskamraten, varför hon inte kunde anses ha gett sig in i något slagsmål. Skadan syntes i stället ha uppkommit på grund av olyckliga omständigheter genom att hon träf- fades av den till synes utan ond avsikt utdelade sparken. Den skadade ansågs sålunda inte genom det inträffade ha försatt sig utom arbetet.

Ett annat fall, där den huvudsakliga frågan har varit huruvida en skada inträffat i arbetet, är mål 8201/133/81, vilket avser en brandman som spräckt en tand då han under bollspel på sin fritid stött samman med en motspelare. Av utredningen i målet framgick att den helt övervägande delen av hans tjänstgöring tidsmässigt bestått i beredskap i hemmet eller eljest utanför brandstationen. Försäkringsöverdomstolen ansåg att vid den närmare gränsdragningen i ett sådant fall särskild vikt måste kunna fästas vid om sysselsättningen vid skadans inträffande haft påtaglig anknytning till arbetet i andra avseenden än rent arbetstidsmässigt. Domstolen anförde som skäl för bifall att skadan inträffat i en av arbetsgivaren tillhandahållen lokal, som var belägen helt nära brandsta- tionen. Bollspelet utgjorde vidare ett led i en för enbart kommunens brandmän organiserad fysisk träning, som trots att deltagande i träningen inte varit ett formellt tjänsteåliggande —— variti arbetsgivarens särskilda intresse och även utövats med materiel och kläder från denne. Olycksfallsskadan fick därför sägas ha haft sådan grund i den skadades verksamhet som brandman att den enligt arbetsskadeförsäkringen borde hänföras till skada till följd av olycksfall i arbetet.

I tre andra domar har däremot konstaterats att den åberopade hän- delsen inte utgör olycksfall i arbetet. Så var fallet i mål 7812/1 108/78 där en ombudsman och ledare för en konferens anordnad av arbetsgivaren tappat sin överkäksprotes då han under en färd med färja lutat sig över färjans reling på grund av att han drabbats av plötsligt illamående med kräkningar. En sjöman i mål 8311/882/82 ådrog sig handskador vid en explosion då han med tändstickssvavel provladdat en mässingskanon som han tillverkat på fritid ombord på fartyget. Händelsen ansågs inte ha inträffat under sådana omständigheter att olycksfall i arbetet kunde anses föreligga. Inte heller i mål 8302/401/81 ansågs olycksfall i arbetet ha förekommit. Målet avsåg en anställd som efter att ha besökt företags- läkaren och sjukskrivits begivit sig till ett omklädningsrum på arbetsplat- sen. Han hade där drabbats av en alkoholhallucinos, brutit upp ett fönster och skadat sig då han hoppat ner på en asfaltbelagd gård.

8.2.3. Annat förvärsarbete än anställning

Genom utvidgningen av den försäkrade personkretsen vid tillkomsten av LAF har även egna företagare och uppdragstagare omfattats av försäkringen. Därigenom har i praxis uppkommit vissa gränsdragnings- problem vid bedömningen av frågan om den försäkrade, när han ådrog sig en skada, kan anses ha utfört förvärvsarbete eller ej. Exempel på hur denna fråga har bedömts av försäkringsöverdomstolen finns i fyra refe- rerade domar och i en av de domar som tagits in i X-registret. Samtliga

dessa domar avser lantbrukare. De utgör bl.a. exempel på att skador som inträffat på vad som skulle kunna kallas för arbetsområdet troligen inte täcks lika generellt som för anställda.

1 FÖD 82:22:11 har domstolen uttalat att av avgörande betydelse måste vara huruvida skadan faktiskt inträffat i den skadades arbete och om den sysselsättning, vari skadan inträffade, utgjorde åtgärd som kun- de anses ingå i eller ha nära samband med själva driften av den verksam- het som den egna företagarens arbete avsåg. Ett i målet aktuellt olycks- fall hade inträffat då lantbrukaren varit sysselsatt med murning av nya murstockar och skorstenar på ett bostadshus som ingick ijordbruksin- ventariet, men som var obebott. Han hade därvid fallit ner från hustaket och ådragit sig sådana skador att han sedermera avlidit. Dödsboet upp- gav i målet att byggnaden före olycksfallet i viss utsträckning utnyttjats som tjänstebostad åt tillfällig arbetskraft under högsäsong och att några definitiva planer för framtida nyttjande av byggnaden inte funnits vid olyckstillfället men att den eventuellt skulle ha hyrts ut. Domstolen fann med hänsyn till vad som upplysts i målet om den avlidnes jordbruksar- bete, husets användningssätt och underhållsarbetets beskaffenhet att olycksfallet inte kunde anses ha inträffat i arbetet. Densamma blev utgången i mål 8209/1985/81, där den skadade fallit ned från en byggnadsställning då han var sysselsatt med utvändig isole- ring av bostadshuset på sin jordbruksfastighet. Av utredningen i målet framgick att åtgärden var ett led i en total renovering av det obebodda bostadshuset på den skadades föräldragård, dit han flyttade först efter olycksfallet. Domstolen fann även här med hänsyn till vad som upplysts om den skadades jordbruksrörelse, husets användning och renoverings- arbetets beskaffenhet att olycksfallet inte kunde anses ha inträffat i hans arbete. FÖD 82:22:1 avsåg en jordbrukare, som tillsammans med sin hustru och två andra makar drev ett jordbruk som omfattade två gårdar. Efter att på morgonen ha utfört visst arbete i den ena ladugården hade jord- brukaren återvänt till bostadshuset, där han tvättade sig. Därefter skulle han ha gått upp för en trappa till övervåningen för att väcka sin hustru och med henne diskutera dagens arbete. Hustrun skulle den aktuella dagen ha arbetat i ladugården. Hustrun hade senare på morgonen åter- funnit honom avsvimmad nedanför trappan. Han saknade minne av händelsen, men förmodade att han halkat och fallit i trappan. Den skadade anförde i målet att han då olycksfallet inträffat hade utfört ett moment i den faktiska dagliga arbetsrutinen inom familjejordbruket. Domstolen fann att det med hänsyn till hans egna uppgifter om jord- bruksarbetets utförande inte kunde anses att han vid fallet i trappan vare sig utförde arbete eller var stadd i ärende som hade sådant samband med arbetet att olycksfallet kunde anses ha inträffat däri. Motsatt utgång blev deti FÖD 83:1:11, där en lantbrukare skadat ett öga vid montering av en ren överdragsklädsel i en bil som användes såväl i lantbruket som privat. Vid fastsättningen av klädseln släppte ett spänne och träffade ögat. Bilen hade vid det aktuella tillfället använts för transporter av motorsåg och andra verktyg, varvid klädseln skadats så svårt att den måste bytas. Med hänsyn till att bytet av överdragsklädseln

i bilen var föranlett av bilens användning för vissa transporter ijordbru- ket måste, enligt domstolen, olycksfallet anses ha inträffat i den skada- des arbete.

Även i FÖD 83:121 ansågs en skada ha uppkommit i lantbruksarbete. Den skadade, som drabbats av allergisk alveolit, drev ett jord- och skogsbruk och kom i daglig kontakt med allergiutlösande mögelsvampar i bl.a. fordersäd och flis. Träflisen användes för uppvärmning av bo- stadshus, garage och gårdsverkstad, där den skadade hade traktorer som användes i jordbruket. Han uppgav att han fick allergiska lungbesvär när han vistades i pannrummet. Enligt domstolens mening utgjorde det tillräckliga skäl för bifall till den skadades talan att uppvärmningen omfattat lokal, vari han förvarade sina ijordbruksdriften nyttjade trak- torer. Befattningen med träflisen i samband med uppvärmningen utgjor- de därför enligt LAF skadlig inverkan i hans arbete som jordbrukare.

Som har framgått tidigare i praxisredogörelsen skall under den s.k. samordningstiden av 90 dagar efter det att en arbetsskada har inträffat (visat sig) utgå ersättning från den allmänna sjukförsäkringen liksom vid annan sjukdom (3 kap. l ä och 2 kap. 4 ?) LAF). Av bl.a. den anledningen kan det i skadeärenden där två eller flera sjukdomsfall föreligger med vissa mellanrum vara av betydelse att ta ställning till i vad mån sjuk- domsfallen skall behandlas som ett enda skadefall med återfall (recidiv) eller som flera skilda skadefall. Om Sjukdomsfallen behandlas som re- cidiv till tidigare skadefall skall någon ny samordningstid inte räknas, och ersättning vid godkända arbetsskador kan således komma att utges från arbetsskadeförsäkringen redan från recidivfallens början.

När det gällde den tidigare yrkesskadeförsäkringen hade den ett snä- vare skadebegrepp. I denna redogörelse kan därför en redovisning av äldre praxis i recidivfrågor stanna vid en hänvisning till ett minoritets- votum i rättsfallsreferatet FÖD 82:10 (cervikal spondylos).

Enligt den praxis som hade utbildats på grundval av lagen om yrkesskadeförsäk— ring ansågs, att man såsom recidiv kunde räkna sjukdomsfall som inträffade inom ett år från föregående sjukdomsfall under förutsättning att för dem ställdes samma diagnos. Denna regel torde ha iakttagits även i övergångsfall —- där mellanliggande skadlig inverkan inte hade konstaterats — sedan lagen om arbets- skadeförsäkring trätt i kraft. Med det betraktelsesätt som numera vunnit hävd nämligen att såsom arbetsskada godtaga fall där den skadliga inverkan icke orsakat en viss sjukdom men väl utlöst eller förvärrat symptom från en pågående, kanske degenerativ förändring —— måste ettårsregeln ha spelat ut sin roll.

En skada till följd av ett olycksfall skall givetvis alltid anses ha inträffat den dag då olycksfallet har ägt rum. Om den skadade därefter har haft två eller flera sjukdomsfall med viss tid emellan under vilken han inte har varit utsatt för någon annan skadlig inverkan, kan man i recidivfrå- gan göra en gängse bedömning av orsakssamband enligt bevisregeln. När det däremot gäller arbetssjukdomar till följd av annan skadlig inverkan än olycksfall anses de ibland ha inträffat den första sjukskriv- ningsdagen. Bedömningen av recidivfrågan vid flera sjukdomsfall får då

ske med hänsyn även till exempelvis förekomsten av skadlig inverkan och besvär av den aktuella sjukdomen under mellanperioderna. Dylika omständigheter kan ha betydelse även när den ursprungliga skadan är en olycksfallsskada.

Det torde vara flera olika omständigheter som kan tillmätas betydelse i frågan om det föreligger en sjukdomsdebut eller ett sjukdomsrecidiv. Vilken typ av sjukdom det gäller är naturligtvis viktigt vid bedömningen. Vissa arbetssjukdomar har sedan de väl visat sig ett långdraget eller kroniskt förlopp i enlighet med medicinsk erfarenhet medan andra sjukdomar brukar läka ut inom en kortare tid. Av betydelse kan vidare vara exponeringstiden och exponeringsgraden för skadlig inverkan före det första sjukdomsfallet och under perioden mellan Sjukdomsfallen, sjukdomshistorian och sjukdomsförloppet, hälsotillståndet under mel- lanperioden samt mellanperiodens längd både i sig och i förhållande till sjukdomsperioderna. Recidivfrågan måste sålunda liksom andra frågor vid arbetsskaderegleringen lösas efter en individuell bedömning i det enskilda fallet och med ledning även av helhetsbilden.

Allmänt sett måste det vidare ha stor betydelse på vilket sätt man anser att den ifrågavarande sjukdomstypen är påverkad i arbetet med hänsyn till de tre generella kategorier som har beskrivits i ett föregående avsnitt: en av arbetet primärt orsakad sjukdom eller en av arbetet påskyndad grundsjukdom eller en av arbetet temporärt försämrad grundsjukdom (jfr avsnitt 5.1) Inom de två första kategorierna är det naturligen mer som talar för att ett recidiv föreligger än inom den tredje kategorien, där dock recidiv likväl kan anses föreligga i vissa fall.

Även om det har rört sig om individuella bedömningar lämnas i nedanstående tablå vissa uppgifter angående recidivfrågor som har fö- rekommit i de domar som ligger till grund för praxisredogörelsen. Därav har 26 (12 r) domar ansetts vara av intresse i detta sammanhang. I åtta kolumner och i sjukdomsgrupper i samma ordning som i avsnitt 7 redovisas domarna översiktligt. De anges inom varje grupp i tidsföljd och kan för närmare uppgifter — via numret i kolumn åtta i nästan alla fall återfinnas under resp. sjukdomsgrupp i det nyss nämnda avsnit- tet.

1 kolumn 1 nedan anges en diagnos som har använts i resp. mål men som bara avses ge en uppfattning om vilken typ av sjukdom det rört sig om. 1 kolumn 2 anges det antal sjukdomsfall som målet har omfattat. 1 kolumn 3 anges den totala tidrymden mellan det första och det sista insjuknandet. [ kolumn 4 anges exponeringstiden för skadlig inverkan före det första sjukdomsfallet. 1 kolumn 5 anges den längsta perioden mellan två sjukdomsfall. 1 kolumn 6 anges om skadlig inverkan har förekommit under mellanperioden. 1 kolumn 7 anges om sjukdomsbe- svär har förekommit under mellanperioden. 1 kolumn 8 anges referat- eller målnummer. Om en uppgift har markerats med ett streck, betyder det att domen har ansetts sakna upplysning i frågan. Ett frågetecken efter en uppgift innebär att den bara har framstått som trolig med ledning av andra uppgifter i domen.

Kursiverad text innebär att recidiv inte har ansetts föreligga medan vanlig text har använts i recidivfallen, som alltså är flest (20 av 26).

Recidivfrågor

Kolumn 1 Diagnoser

Kolumn 2 Antal sjuk- fall Kolumn 3 Tidrymd

Spondy/os Omarrrit Rhizopati () d Rhizopati o d

Lumbago-ischias

».

Lumbago-ischias Spondvlolvs och spondylolistes Spondylolistes

Höftledsartros

"

Knäledsartros

NNMLAN NNN VN

ON 01

4 mån

27 mån 9% mån 11 mån 11 mån 4'/z mån 3'/z mån 272 män 10 mån 5 mån

14 mån 11 mån

Kolumn 6 Ny skadlig inverkan

Kolumn 4 Kolumn 5 Föregående Längsta exponeringstid mellanperiod

RYGGRADS- och LEDSJUKDOMAR Halsrygg och axelleder

! vecka 16 dgr ja — 2 är ja 6 år 54 dgr nej 35 år 3'/z mån ja 4 år 21/2 mån nej

Bröst- och ländrygg

7 år 8 dgr ja momentan 2 mån nej momentan 2 mån nej

] dag 2 mån nej 16 mån ll/z mån nej

Höft

17 år 6 mån ja 40 år 10 mån ja

Ben 5 år 35 dgr ja

Kolumn 7 Hälsotillständ

under mellanperioden

väsen/ligen återst. besvärsfri

besvär besvär besvär?

besvär? besvär? besvär?

besvär

Kolumn 8 Mål nr

FÖD 82:/0 FÖD 83:/4 898/82 206/82 2933/82

Föosonyn 405/80 820/82

1204/82 625/82

FÖD 83:7 633/82

FÖD 83:19

Tendinit/myosit OCD m m

Muskelbesvär/ tenosynovit Peritendinit

Medial humerus— epikondylit Humerusepikondylit

Myosit/myotendinit

Reaktiv insuff

— — psykos Psyk insuff rn m

Lateralt ljumskbråck

N N

MQN VN

6'/z mån 8Vz mån 25 mån

6 mån 16 mån

9'/z mån 11 mån

8 mån 11 mån 1 år 2 mån 3 mån SV: mån

MUSKEL- OCH BINDVÄVSSJUKDOMAR

Cervikala besvär

10 år l'/z mån ja 25 år 6 mån ja månader? 9 mån ja

10 år 21 dgr ja 14 år 15 mån ja

Armbesvär

3 år 9 mån ja? 35 år 3'/1 mån ja

Benbesvär 8 år 5 mån ja

besvär

besvär?

bes väns/ri

besvärsfri?

PSYKISKA OCH PSYKOSOMATISKA SJUKDOMAR

1 år 46 dgr ja momentan 3'/z mån nej 9 mån — ja

ANDRA SJUKDOMAR

momentan 39 dgr nej momentan 5 mån nej

besvär besvär? besvär besvär

2360/82 335/81 FÖD 84:19

418/82 1000/82

FÖD 83:11 206/82

798/82

FÖD 82:32 FÖDS430 FÖ08452H

FÖD 84:21:l FÖD 84:21le

I anslutning till tablån kan göras vissa anmärkningar. Det första rätts- fallsreferatet, i vilket endast 16 dagar hade förflutit mellan två sjukdoms- fall med spondylos i halsryggen, kan med hänsyn till senare praxis kanske uppfattas som väl formellt i bedömningen att det förelåg två självständiga skadefall. Den försäkrade hade dock varit väsentligen återställd under mellanperioden. Den omständigheten är på det sätt gemensam för alla de sex domarna om skilda skadefall att det inte ur någon av dem framgår att sjukdomsbesvär av betydelse har förekommit under mellanperioderna. I motsats till detta synes alla recidivdomarna utom möjligen en om epikondylit antingen tyda på att vissa sjukdoms— besvär har förekommit även under mellanperioderna eller inte innehålla någon uppgift i den frågan. Frågan måste därför anses vara viktig när ställning skall tas till om en sjukdomsdebut eller ett sjukdomsrecidiv föreligger.

I tre av de sex domarna om skilda skadefall, nämligen 898/82, 820/82 och 1204/82, har förklarats att orsakssamband enligt bevisregeln inte föreligger.

lett mål, 206/82 under både ryggrads- och ledsjukdomar och muskel— och bindvävssjukdomar, har försämringar av tillstånd i halsrygg och nacke samt högersidiga armbesvär behandlats som ett enda skadefall med recidiv.

När det gäller ryggrads- och ledsjukdomarna kan vidare noteras att recidiv har ansetts kunna föreligga inte bara i fall då den aktuella sjukdomen primärt orsakats eller påskyndats i arbetet utan också i vissa fall då det rört sig om temporära försämringstillstånd. Exempel härpå är de två sista halsryggsfallen, de två första bröst- och ländryggsfallen samt knäledsfallet. Det synes dock inte ha varit fråga om några längre eller besvärsfria mellanperioder, och dessa bifallsdomar kan behöva studeras närmare vid jämförelser med ärenden som är under handläggning. När det gäller muskel- och bindvävssjukdomarna ger den ovanstående ta- blån ett intryck av att skadorna kan kvarstå under längre perioder sedan de väl har visat sig i samband med skadlig inverkan i arbetet. 1 bara ett fall, det sista under cervikala besvär, har skilda skadefall ansetts förelig- ga. Men då hade den försäkrade också varit besvärsfri under en längre mellanperiod. I de godkända recidivfallen förekommeri flera fall långa mellanperioder som inte har utgjort hinder för beslut om recidiv vid ifrågavarande sjukdomstyper. 1 recidivfallen har också ny skadlig inver- kan förekommit under mellanperioderna.

Analysen av tablån får i denna redogörelse stanna vid det hittills sagda. ] följande domar har försäkringsöverdomstolen emellertid själv anfört särskilda skäl i recidivfrågorna.

l FÖD 82:10, som är det första målet under rubriken ryggrads- och ledsjukdomar, motiverades domen om två skilda skadefall vid spondy- los med att den försäkrade varit väsentligen återställd när han första gången återgått i arbete och däri ånyo utsatts för skadlig inverkan som utlöst nya sjukdomsbesvär av samma slag som de föregående. 1 FÖD 83 : 14 förklarades på grundval av viss utredning att de senare symptomen från den försäkrades degenerativa omartritsjukdom inte kunde anses utgöra återfall i den förra skadan, som även den var en form av försäm-

ring av omartritsjukdomen.

Recidivdomen i målet 2933/82 motiverades bl.a. med att den försäk- rade under mellanperioden enligt egen uppgift inte hade varit återställd från sin första arbetsskada ochi tiden efter det senare sjukdomsfallet inte blivit ytterligare sjukskriven för besvär från nacken, ryggen eller musk- lerna. På liknande sätt anfördes i mål 625/82 att den försäkrade inte hade varit sjukskriven före eller efter de två sjukdomsfallen och en omskolning. 1 mål 405/80 ansågs det inte osannolikt att - då diskernas normala funktion var försämrade av sjukliga förändringar — känningar efter ett trauma kunnat medföra besvär under längre tid än som normalt kan anses vara fallet.

1 höftledsfallet FÖD 83:7 (plenidom) ansågs det att en artrosutveck- ling hade påskyndats av skadlig inverkan i arbetet och att det var natur- ligt att betrakta flera aktuella sjukskrivningsperioder med höftbesvär som ett skadefall med recidiv. Samma bedömning gjordes i mål 633/82.

Under rubriken muskel- och bindvävssjukdomar har i mål 418/82 anförts att det gällde två sjukperioder med samma typ av besvär och att de skulle ses som ett enda skadefall med hänsyn till att mellanperioden varit kort. 1 målet om muskelsjukdomen OCD, FÖD 84:19, förklarades att det följde av utredningen om skadans uppkomst och utveckling att de aktuella sjukperioderna med axelsymptom berodde på samma sjuk- domstillstånd. ] målet 2360/82 (tendinit-myosit) menade domstolen att sjukdomsbesvären inte kunde anses ha avklingat före den andra sjukpe- rioden och att denna därför skulle anses som en fortsättning av den föregående. 1 mål 1000/82 fäste domstolen däremot vikt vid att den försäkrade i stort sett syntes ha varit besvärsfri under en årslång mellan- period.

Slutligen hari FÖD 84:21:1 och 11 anförts att en utlöst bråcksjukdoms akuta skede före och efter en operation får godtas som föranledd av en utlösande händelse.

] skadeärenden där arbetsskador godkänns kan orsakssambanden upp- höra samtidigt med att de försäkrade tillfrisknar eller vara livslånga vid sjukdomstillstånd som inte klingar av eller begränsas till vissa tider av längre sjukdomstillstånd. De tidsbegränsade orsakssambanden skall be- lysas i detta avsnitt. Belysningen avser främst en del till synes schablon- mässiga bestämningar av sambandstider till exempelvis sex eller tolv månader av sjukskrivningstideri längre sjukdomsfall. Till bedömning- arna enligt bevisregeln knyts då ibland formuleringar som att samband skäligen anses eller får anses föreligga under den ifrågavarande tiden.

När det gäller de domar som ligger till grund för den allmänna redogörelsen för försäkringsöverdomstolens praxis i arbetsskademål har som framgått i avsnitt 4 i endast fem fall, varav inget referat, gjorts slutgiltiga begränsningar av orsakssamband i situationer då de försäkra— de inte har tillfrisknat. Som framgår i slutet av det nu aktuella avsnittet torde detta fåtal domar inte vara representativt i frågan.

Det första av de nyss avsedda fem fallen, 8303/144/82, gällde en

svinslaktare som under många år hade arbetat i framåtlutad ställning och med åtskilliga tunga lyft. Han hade blivit långvarigt sjukskriven under diagnoserna spondylosis deformans och lumbago-ischias. På röntgen syntes diskdegenerationer, och tidigare sjukdomsbesvär hade förekommit. 1 målet hade redan underinstanserna godkänt orsakssam- band under ett år. Överdomstolen avslog ett vidare yrkande med moti- veringen att den försäkrade hade degenerativa förändringar i sin rygg som motsvarade hans ålder (född 1938).

1 domen 8304/390/82 hade redan försäkringskassan godkänt några sjukdomsfall under ett par år som ett enda skadefall för en murare (f 1925) som hade haft ett tyngre arbete under de senaste åren. Det gällde cervikala besvär på basen av artros och diskdegenerationer. 1 det sista sjukdomsfallet hade försäkringskassan begränsat sambandstiden till sex månader, och ett vidare yrkande bifölls inte av överdomstolen.

Domen 8403/1881/82 gäller ett kvinnligt monteringsbiträde (f 1929) som hade suttit och utfört fastsättningar med en luftknarp. Hon hade blivit sjukskriven och sedermera förtidspensionerad på grund av cervi- kal diskdegeneration och värk eventuellt även myalgi eller myopati. Också i detta mål hade redan försäkringskassan godkänt ett längre orsakssamband. Ett vidare yrkande avslogs med motiveringarna att försäkringskassan redan hade godtagit drygt två år, att den försäkrade hade en degenererad halsryggrad, att hela hennes sjukhistoria var av bestående karaktär och att läkarutlåtandena i målet stödde den valda utgången.

1 mål 8405/2687/82 hade ett kvinnligt vårdbiträde (f 1928) sjukskri- vits och sedermera förtidspensionerats för besvär av ischiastyp, som uppstått i tidsmässigt samband med ett tungt lyft i en påfrestande ställ- ning. Hon hade en flerårig anställningstid men hade tidigare varit ”rygg- frisk”. 1 domen godkändes ett orsakssamband för en tid av ett år och anfördes att besvären enligt allmän läkarerfarenhet borde ha klingat av inom den tiden.

Den femte och sista domen i de mera officiella domsamlingarna är 8407/633/82, som gäller en lantbrukare (f 1926) med höftledsartros efter 40 års arbete med bl.a. tunga lyft och traktorkörning. Arbetet ansågs inte ha orsakat artrosen men väl påskyndat utvecklingen med påföljd att symptom gett sig till känna tidigare än eljest och förvärrats. Lantbruka- ren hade drabbats vid 53 års ålder efter debut några år tidigare och hade sedermera förtidspensionerats efter drygt två års sjukskrivning. Domsto- len fann det skäligt att godta ett orsakssamband fram till förtidspensio- neringen.

I syfte att redovisa fler fall i vilka ett godkänt orsakssamband har begränsats schablonmässigt eller efter en individuell skälighetsbedöm- ning har alla försäkringsöverdomstolens arbetsskadedomar under år 1984 genomgåtts. Resultatet av genomgången fåri detta sammanhang bli en tablå med begränsade uppgifter om 22 aktuella domar angående slutgiltigt bestämda sambandstider, räknade från det att skadorna har visat sig. Vissa undersökningar har tytt på att det kan röra sig om i huvudsak individuella bedömningar, varför analyser av domarna förut- sätter att skadefallen studeras närmare.

Förteckning över FÖD-domar år 1984 i fråga om tidsbegränsningar av godkända orsakssamband

Sambands- tider

Diagnoser

Kön

Födelse-

år

Yrken

Skadlig inverkan

Mål nr

4 mån 4 mån 6 mån 6 mån 6 mån 6 män 7 mån 8 mån 8 mån 9 mån 10 mån 11 mån 12 mån 12 mån 12 mån 12 mån 12 mån 12 mån 6 mån' Till fp! Till fp2 Till fp2

Lumbago—ischias Cervikalsyndrom Cervikal värk Ländryggsbesvär Lumbago-ischias Lumbago-ischias Lumbago-ischias Diskbråck Cervikal rhizopati Lumbago Nuch-brachialgia Supraspinatustendinit Cervikalspondylos Lumbago m m Ryggbesvär m m Pekflngerartros Ländvärk-ischias Cervikal värk Diskbristning Arm—axelsyndrom Coxartros Coccygodyni

MZEEEMEMEMMMEMMMMMZMEE 39 28 22 38 21 16 34 32 15 30 34 44 30 28 26 17 28 33 49 30 26 21

Dagbarnvårdare Lokalvårdare Snickare Traktorförare Pappersarbetare Vårdbiträde Ombordanställd Butiksbiträde Byggnadssnickare Dagbarnvårdare Bokbinderiarbetare Sjukvårdsbiträde Traversreparatör Sjukvårdsbiträde Lokalvårdare Monterare Vårdbiträde Traversförare Metallarbetare Textilarbetare Lantbrukare Bilverkstad

Två lyftolycksfall Mångårig skolstädning Takplattespikning Åkerkörning + en stöt Skärmaskinsarbete Lyft och ett olycksfall Halkolycksfall

Lyft av 40 kg kartong Takplattespikning Böjningar och lyft Paketeringsarbete Halkolycksfall

Ovan axelhöjd

Tunga lyft m rn Trappor/kontor + olycksfall

Ett patientlyft Framåtlutad Vridande lyft Garnspolning Traktorkörning m m Halkolycksfall

327/83 1480/82 1573/82 1921/82 1740/82 854/82 1590/82 2353/81 1151/82 1626/82 1155/82 943/83 1171/83 1475/82 722/83 18/83 2687/82 23/82 621/82 958/83 633/82 261/83

' efter operation 3 förtidspension

8.5.1. Allmänt

Vid bestående nedsättning av arbetsförmågan till följd av en arbetsskada kompenseras nedsättningen genom livränta. 1 den tidigare yrkesskade- försäkringen skulle vid invaliditetsbedömningen hänsyn tas både till skadans beskaffenhet och till dess inverkan på såväl den skadades all- männa förmåga att skaffa sig inkomst av arbete som hans förmåga att utöva sitt yrke. I tillämpningen fästes vid invaliditetsbedömningen stort avseende vid den rent medicinska defekten, medan dess inverkan på den skadades förvärvsförmåga tillmättes mindre betydelse. Invaliditetsbe- dömningen baserades på tabeller med i procenttal angivna invaliditetsg- rader vid olika medicinska defekter. En viss jämkning kunde dock — särskilt under YFL:s senare år — ske med hänsyn till defektens inverkan på arbetsförmågan i det enskilda fallet.

På yrkesskadeförsäkringskommitténs förslag infördes i den nya ar- betsskadeförsäkringen ett renodlat ekonomiskt invaliditetsbegrepp med anknytning till de principer för invaliditetsbedömning som gäller inom den allmänna försäkringen. Livräntans storlek skall bestämmas på grundval av den inkomstförlust som uppkommer vid en jämförelse mellan den inkomst den skadade skulle ha uppnått om skadan inte hade inträffat och den inkomst han kan beräknas uppnå trots skadan.

8.5.2. Nedsättningen av förvärvsförmågan

En försäkrad som till följd av arbetsskada har fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel har enligt 4 kap. 1 & LAF, sedan den sjukdom som har förorsakats av skadan har upphört, rätt till ersättning i form av livränta för inkomstförlusten. För att livränta skall utgå förutsätts vidare enligt samma lagrum att förlusten för år räknat inte understiger en fjärdedel av det basbelopp som gällde vid början av det år då livräntan skulle börja utgå.

Det ekonomiska invaliditetsbegreppet har kommit till uttryck i 4 kap. 3 &, däri första stycket stadgas att den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete skall bedömas med beaktande av vad som rimli- gen kan begäras av honom med hänsyn till arbetsskadan, hans utbild- ning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och andra sådana omständigheter. Dessa kan enligt lagens förarbeten t.ex. vara den inkomst den skadade efter invaliditetens inträde faktiskt för- värvat, hans rehabiliteringsbehov och rehabiliteringsmöjligheter och hans situation på arbetsmarknaden. En viss hänsyn kan tas till arbetslös- het i det fall den skadade inte kan få sådant arbete som han med hänsyn till sitt handikapp skulle kunna utföra. Såväl faktiska som beräknade omständigheter kan således vara av betydelse, och en bedömning av den totala effekten av dessa skall göras med utgångspunkt i den enskilde försäkrades förutsättningar och situation. AVsikten var att samma prin- ciper för invaliditetsbedömning som i den allmänna försäkringen skulle tillämpas inom arbetsskadeförsäkringen. Livräntans funktion skall i

princip vara densamma som förtidspensionens, att kompensera den reella nedsättningen i den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom förvärvsarbete.

Som en allmän förutsättning för rätt till livränta gäller således att arbetsskadan medfört en bestående nedsättning av förvärvsförmågan med minst en femtondel. Kravet på sådan invaliditeti lagens bemärkelse ansågs inte uppfyllt i försäkringsöverdomstolens dom 8310/1466/82, där en omplacering hade kunnat ske utan inkomstförlust för den skadade. Målet avsåg en plåtslagare som genom olycksfall i arbetet fått höger hands pek-, lång- och ringfingrar amputerade vid andra leden. Han återgick i arbete hos sin tidigare arbetsgivare men omplacerades. Ett och ett halvt år därefter påbörjade han på eget initiativ gymnasiestudier med sikte på utbildning till slöjdlärare. Försäkringsöverdomstolen inhämta- de från arbetsgivaren att den försäkrade skulle ha kunnat få en varaktig omplacering hos företaget men att han hellre ville ha ett yrkesarbete. ] avvaktan på placering i annat arbete hade han fått följa löneutveckling- en för plåtslagare. Domstolen, som lämnade hans yrkande om livränta under gymnasiestudierna utan bifall, fann inte erforderligt stöd för att den försäkrade under den i målet aktuella tiden fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel på grund av skadan. Som skäl härför anfördes att den försäkrade efter olycksfallet kvarstod i sin anställning och erhöll samma lön som han skulle ha haft som plåtslagare. Han var vidare garanterad ett personligt omplaceringstillägg. Till följd av den försäkrades inriktning på yrkesut- bildningen hade inte heller närmare prövats de möjligheter till ompla- cering till annan ordinarie syssla inom företaget som torde ha förelegat.

I enlighet med uttalanden i förarbetena till YFL tillämpades i denna lag en förvärvsmässig invaliditetsbedömning vid invaliditet på grund av silikos, som ännu inte medfört någon nedsättning av lungfunktionen men ändå ansågs böra föranleda arbetsbyte för att fortskridandet av sjukdomen skul/efördröjas. Begränsningen av den försäkrades sysselsätt- ningsmöjligheter skulle i sådant fall anses som nedsättning av hans arbetsförmåga. En ekonomisk invaliditet har i ett liknande fall ansetts föreligga vid tillämpning av LAF, trots att någon allmän nedsättning av förvärvsförmågan inte synes ha uppkommit. 1 FÖD 82:16 beviljades således livränta till en betongarbetare (född 1931) som omskolat sig till trädgårsarbetare efter att genom asbestexposition ha drabbats av pleura- plaques. Han hade inga subjektiva symptom av sjukdomen. Läkare hade bedömt det som direkt olämpligt för den försäkrade att fortsätta med byggnadsarbete och att han helst borde ha ett arbete utomhus. 1 domen anfördes följande. Den försäkrade hade efter rekommendation av läkare och efter godkännande av arbetsförmedlingen omskolat sig till träd- gårdsarbetare. Under omskolningstiden utgick sjukpenning enligt LAF. Han hade därefter bytt arbete. Mot bakgrund av den då föreliggande medicinska utredningen hade den försäkrade haft fog för att anse arbets- bytet nödvändigt på grund av arbetsskadan och det kunde inte antas att arbetsbytet skulle ha ägt rum om arbetsskadan inte hade förelegat. Hans förmåga att efter skadan skaffa sig inkomst genom arbete skulle därför vid livränteprövningen bedömas i förhållande till den inkomst han

kunde antas komma att tills vidare erhålla i arbetet som trädgårdsarbe- tare. Vid en jämförelse med den inkomst den försäkrade vid samma tid skulle haft som oskadad hade han efter sjukdomstillståndets upphöran- de fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel och nedsättningen kunde antas bli bestående under viss tid framöver.

Att invaliditetsbedömningen ska ske enligt de principer som gäller inom den allmänna försäkringen torde innebära att nedsättningen i arbetsförmågan skall bedömas efter det att möjliga rehabiliteringsåtgär- der vidtagits. I propositionen till LAF (prop 1975/76:197 s. 74) betonade socialministern att det ofta torde vara lämpligt att avvakta möjligheterna till rehabilitering innan en livränta fastställs slutgiltigt och anförde: Kommittén påpekar att det ofta stöter på svårigheter att i omedelbar anslutning till en långvarig sjukperiod med någon högre grad av säker- het bedöma den framtida nedsättningen av förvärvsförmågan hos en skadad. Det kan därför i osäkra fall vara lämpligt att till en början bestämma livräntan för en begränsad tid för att få möjlighet att följa den kommande utvecklingen. Man kan även under denna tid pröva lämpliga rehabiliteteringsåtgärder och få en uppfattning om hur den skadade anpassar sig till den nya förvärvssituationen. Kommittén anser att 11- vräntan i princip inte bör fastställas definitivt förrän den rehabilitering som kan vara lämplig och möjlig i varje särskilt fall har genomförts. En sådan ordning gör det också möjligt att utan tidsutdräkt fatta det första beslutet i ersättningsfrågan i avvaktan på livräntans slutgiltiga faststäl- lande.

Ett exempel i dessa avseenden utgör FÖD 84:11, där den försäkrade tillerkänts livränta i avvaktan på försäkringskassans ställningstagande till behovet av åtgärder för arbetsmässig rehabilitering och på resultatet av eventuella sådana åtgärder. Målet avsåg en heltidsanställd paketerare vid en tunnbrödsfabrik, som genom olycksfall i arbetet skadat höger hand. Hon återgick efter sjukperiodens slut till sitt tidigare arbete men orkade på grund av nedsatt kraft i höger arm och hand arbeta endast två eller tre dagari veckan. Inkomsten minskade därigenom kraftigt. På eget initiativ försökte hon arbeta dels som lantbrevbärare, dels som hemsa— marit men ansåg sig på grund av armbesvären inte klara något av dessa yrken. Enligt läkare var den högersidiga handfunktionen bestående nedsatt, men om nedsättningen var så pass kraftig att enbart den var orsaken till övergången till deltidsarbete kunde inte bedömas. Hos för- säkringsöverdomstolen yrkade den försäkrade livränta från arbetsska- deförsäkringen som täckte hennes inkomstbortfall till dess hon even- tuellt kunde arbeta i samma omfattning som före olycksfallet. Domsto- len åberopade i sin dom de uttalanden som gjorts i lagens förarbeten. varvid bl.a. framhållits att arbetsskadelivränta i princip inte bör faststäl- las definitivt förrän den rehabilitering som kan vara lämplig och möjlig i varje särskilt fall har genomförts. Domstolen konstaterade att några rehabiliteringsåtgärder av medicinsk art eller andra åtgärder som syfta- de till att underlätta den försäkrades återgång till arbetet inte syntes ha vidtagits. I avvaktan på försäkringskassans ställningstagande till beho- vet av åtgärder för den försäkrades arbetsmässiga rehabilitering och på

resultatet av eventuella rehabiliteringsåtgärder var hon berättigad till livränta. Det fick ankomma på kassan att pröva för hur lång tid livräntan skulle utgå.

[ två av domarna i de genomgångna samlingarna har diskuterats i vad mån det rådande arbetsmarknadsläget påverkar den försäkrades för- värvsförmåga. I denna fråga har i lagens förarbeten uttalats att det kan synas obilligt att vid livränteprövningen beräkna en restarbetsförmåga för en försäkrad, som på grund av en arbetsskada måste byta yrke och trots ihärdiga ansträngningar inte lyckas få ett nytt arbete. Å andra sidan bör det inte komma i fråga att låta arbetsskadeförsäkringen svara för sådant inkomstbortfall som kan anses vara följden av en tillfällig kon- junkturnedgång. Utgångspunkten för bedömningen bör därför vara den försäkrades möjligheter att skaffa sig förvärvsarbete vid ett normalt arbetsmarknadsläge.

l domen 8305/581/8l ansågs rätt till livränta inte föreligga för en försäkrad som efter en arbetsskada blivit arbetslös. Målet avsåg en objektanställd bergarbetare som i arbetet ådragit sig en hälfraktur. Han hade under sjukskrivningstiden blivit arbetslös på grund av att det pågående arbetet färdigställts. Sedan sjukdomsfallet upphört hade han under ca tio månader uppburit ersättning från arbetslöshetskassa, var- efter han påbörjat ett nytt arbetsobjekt med samma lön som tidigare. Han hade vissa kvarstående besvär av skadan men enligt läkare var det omöjligt att förutsäga hur stora dessa skulle komma att bli i framtiden. Försäkringsöverdomstolen antecknade att några begränsningar i den skadades arbetsutbud inte hade noterats hos arbetsförmedlingen och att han inte avvisat någon anställning. Domstolen anförde att en allmän förutsättning för rätten till livränta vid arbetslöshet är att arbetsskadan åtminstone kunnat om arbetslösheten också orsakats av arbetsmark- nadsläget — få till följd bestående nedsättning av arbetsförmågan med minst en femtondel. Domstolen påpekade att den medicinska utredning- en i målet inte gav klart besked om utvecklingen av den försäkrades fotbesvär i förhållande till dennes arbetsförmåga för tid efter sjukskriv- ningen men tog i sin bedömning hänsyn till att den försäkrade syntes ha stått till arbetsmarknadens förfogande såsom arbetslös utan begränsning- ar i arbetsutbudet och till att han enligt sina allmänna självdeklarationer för de två ifrågavarande inkomståren haft inkomster av förvärvsarbete. Domstolen fann sålunda att den försäkrade efter sjukskrivningen och intill tidpunkten för försäkringskassans beslut inte kunde anses ha haft sin arbetsförmåga nedsatt med minst en femtondel på grund av arbets- skadan.

Utgången blev den motsatta i FÖD 84:5, där en inkomstförlust vid omplacering bedömts grunda rätt till livränta, då rehabiliteringsåtgärder iannatfall hade varit nödvändiga. En försäkrad, född 1958, hade efter att ha ådragit sig en hudsjukdom i arbetet omplacerats från ett arbete som rasborrare hos LKAB till krossmaskinist hos samma gruvbolag. Riksförsäkringsverket, som yrkade att besvären skulle lämnas utan bi- fall, åberopade hos försäkringsöverdomstolen vad som uttalats i förar- betena till LAF om betydelsen av det rådande arbetsmarknadsläget vid bedömning av en försäkrads kvarvarande förvärvsförmåga samt social-

ministerns följande uttalande om medverkan till rehabilitering. "En fråga som uppkommer i samband med rehabiliteringen är i vilken utsträck- ning den försäkrade skall anses vara skyldig att medverka till att avhjäl- pa de ekonomiska följderna av arbetsskada. Som kommittén har fram- hållit bör som en allmän princip gälla att den försäkrade skall vara skyldig att, om den framtida inkomstförlusten därigenom kan antas komma att begränsas, gå igenom rehabiliteringsåtgärder av medicinsk art och andra åtgärder som syftar till att underlätta den försäkrades återgång till arbetet, t.ex. omskolning eller arbetsträning. Åtgärderna måste givetvis bedömas som rimliga och skäliga i förhållande till den försäkrades förutsättningar och bedömningen bör ske i samråd med den försäkrade.” Verket ansåg att den försäkrade borde kunna få ett arbete, t.ex. som byggnadsarbetare, där han kunde tjäna lika mycket som i sitt tidigare arbete som rasborrare. Att han stannade kvar på LKAB med en lägre lön än han skulle kunnat få genom att t.ex. flytta från Kiruna till en annan ort ändrade inte verkets uppfattning. Försäkringsöverdomsto- len konstaterade i sin dom att arbetsskadan hade föranlett att den för- säkrade omplacerats och fått vidkännas en inkomstminskning som ut- gjorde mer än en femtondel av hans tidigare inkomst. Domstolen anför- de vidare att försäkringskassan inte hade övervägt behovet av särskilda rehabiliteringsåtgärder för att avhjälpa de ekonomiska följderna av ar- betsskadan, men att det inte syntes sannolikt att den försäkrade utan sådana åtgärder ens vid ett normalt arbetsmarknadsläge skulle kunna få ett arbete vilket gav samma förtjänst som arbetet som rasborrare. Dom- stolen fann sålunda att den försäkrade var berättigad till livränta och att det fick ankomma på försäkringskassan att pröva för hur lång tid livrän- tan skulle utgå.

Se även FÖD 83:12 under avsnitt 8.5.3 angående normalt arbetsmark- nadsläge.

Enligt domen 831 l/l947/8l hävdade den försäkrade i det målet att han gjort vad som rimligen kunde krävas av honom för att avhjälpa de ekonomiskaföljderna av arbetsskadan. Han hade i ett arbete som målar- lärling ådragit sig astmatiska och allergiska besvär och av läkare be- dömts böra ha ett annat arbete där han inte utsattes för dofter av starka kemikalier och lösningsmedel. Övergång till annat arbete hade medfört en inkomstförlust. Han hade både buss- och taxikort och hade tidigare huvudsakligen arbetat som chaufför, bl.a. som ambulansförare. Efter arbetsskadan hade han sökt arbete som ambulansförare, taxichaufför och sjukvårdsbiträde. Han hade erhållit beredskapsarbete som sjuk- vårdsbiträde och därefter haft olika vikariat i samma yrke. Ca ett och ett halvt år efter återgången i arbete hade han antagits som elev vid en vårdyrkesskola för utbildning till undersköterska. Hos försäkringsöver- domstolen anförde den försäkrade att arbetsskadan medfört en Iivsvarig "astma och överkänslighet mot en rad ämnen som begränsade hans yrkes- val. Han kunde inte fortsätta som målare och inte heller arbeta som buss-, taxi- eller ambulansförare, eftersom han i dessa yrken löpte risk att bli exponerad för ett flertal allergen som kunde utlösa svåra astma- tiska besvär. Han hade under sjukskrivningstiden haft kontakt med arbetsvården och försäkringskassans handläggare, som ansett att han

skulle söka arbete inom vårdsektorn. Den försäkrade framhöll också att han av familjeskäl var bunden till orten. Riksförsäkringsverket, som medgav bifall till besvären, åberopade ett sakkunnigutlåtande. Verket ansåg att den försäkrade haft fog för att anse arbetsbyte nödvändigt på grund av arbetsskadan och att det inte kunde antas att arbetsbytet skulle ha ägt rum om arbetsskadan inte hade förelegat. Försäkringsöverdom- stolen fann också att den försäkrade på grund av arbetsskadan fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete bestående nedsatt med minst en femtondel fr.o.m. den tidpunkt då han påbörjade beredskaps- arbetet.

I domen 84] l/944/83 hade en byggnadssnickare, som i arbetet ådra- git sig en supraspinatusruptur i vänster axel, på grund av skadan blivit varaktigt förhindrad att återgå till ackordsarbete, som han tidigare utfört. Under sjukskrivningstiden hade han i samråd med arbetsvårdsmyndig- heten påbörjat grundskolestudier som ett led i omskolningtill annat yrke. Han hade därefter genomgått gymnasieutbildning, under vilken han tillerkänts livränta. Därefter hade han påbörjat utbildning vid polishög- skola och uppburit lön under utbildningen. Han yrkade fortsatt livränta. Vid den läkarundersökning som föregick utbildningen vid polishögsko- lan hade antecknats bl.a. att axeln varit utan anmärkning. Den försäk- rade åberopade hos försäkringsöverdomstolen ett läkarutlåtande, i vil- ket anfördes att en person med en supraspinatusruptur har stora svårig- heter att arbeta som byggnadssnickare och att den försäkrade inte torde kunna fortsätta som sådan i ett ackordslag. Riksförsäkringsverkets råd- givande läkare instämde i den sistnämnda bedömningen. Försäkringsö- verdomstolen biföll yrkandet om fortsatt livränta och anförde att den föreliggande utredningen i målet gav tillräckligt stöd för att den försäk- rade på grund av funktionsnedsättningen inte kunnat återgå till ackords- ' byggnadsarbete. Domstolen beaktade bl.a. de förutsättningar under vil- ka den försäkrade inledde och bedrev studier i omskolningssyfte och ansåg att nedsättningen i hans förvärvsförmåga måste bedömas med utgångspunkt i en jämförelse mellan å ena sidan beräknad inkomst i anställning som byggnadssnickare i ackordslag och å andra sidan den förvärvsinkomst som var förenad med polisutbildningen.

Av domen 8412/711/83 synes kunna dras slutsatsen att det inte alltid är ett krav att nedsättningen i förvärvsförmågan är föranledd av arbets- skadan i sig utan att ett indirekt samband med skadan, i detta fall arbetsgivarens agerande, kan vara tillräcklig grund för att utge livränta. Målet avsåg en bussförare med en medfödd defekt i hjärtat, vilken sedan barndomen gett upphov till enstaka attacker av snabb hjärtrytm. Vid en kollision med en annan buss i arbetet drabbades han av en psykisk chock och sjukskrevs under flera korta perioder på grund av rubbningar i hjärtrytmen. Genom arbetsgivarens beslut — som fattades innan sam- ordningstiden löpt ut — avstängdes den försäkrade av medicinska skäl från sin tjänst under ett års tid och omplacerades till annan tjänst med lägre lön. Trots att orsakssamband mellan olycksfallet och besvären efter samordningstiden i detta fall befanns föreligga, uttalade försäkringsö— verdomstolen att livränta skulle ha utgått även om så inte varit fallet. Anledningen härtill var att beslutet om omplacering ansågs som en direkt

följd av de utav olycksfallet utlösta rubbningarna i hjärtrytmen.

[ fråga om förvärvsförmåga hos äldre försäkrad stadgas i 4 kap. 3 & andra stycket LAF att hänsyn främst skall tas till hans förmåga och möjlighet att skaffa sig fortsatt inkomst genom sådant arbete som han tidigare utfört eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för honom. 1 förarbetena föreslog yrkesskadeförsäkringskommittén att in- validitetsbedömningen för de äldre försäkrade skulle ske efter samma liberala principer som gällde i 1970 års vidgade förtidspensionering. Skyldigheten att underkasta sig omskolning till ett nytt yrke eller att flytta till annan ort borde successivt uppmjukas med ökande ålder för att så småningom helt efterges. I propositionen anslöt sig socialministern till kommitténs förslag. Hänvisningen till att invaliditetsbedömningen skall ske enligt samma principer som gäller inom förtidspensioneringen efter reformen år 1970 innebär i första hand att betydelsen av de medicinska faktorerna minskar medan större hänsyn tas till arbetsmarknadsmässiga faktorer. För dessa försäkrade görs undantagi fråga om skyldigheten att genomgå rehabiliteringsåtgärder, och inte heller kan krävas att det görs försök till arbetsplacering, när arbetsmarknadsorganen finner en stadig- varande arbetsplacering osannolik. Villkoren om att ett arbete skall vara lämpligt och tillgängligt innebär bl.a. att det ska motsvara den försäkra- des krafter och färdigheter, att han utan vidare skall kunna utföra det samt att det finns eller tämligen omgående kan anskaffas i anslutning till bostadsorten.

Frågan om livränta till en äldreförsäkrad var föremål för bedömning i domen 8011/153/80. En skogsarbetare, född 1913, skadade i arbetet vänster öga med följd att ögat måste bortopereras. Den skadade hade tidigare arbetat bl.a. som smed, snickare och murare. Sjukpenning utgick från arbetsskadeförsäkringen till dess den försäkrade beviljades ålders— pension. Det skadade ögat hade ersatts med en protes och förlusten av stereoseende krävde åtminstone sex månaders anpassning. Efter reha- biliteringsåtgärder kunde den försäkrade antas kunna utföra någon form av arbete. Bristen på stereoseende kunde medföra en hel del hinder om den försäkrade önskade återgå till arbete som smed eller snickare. Med tanke på hans ålder, hans begränsade synfält och avsaknaden av ett öga kunde enligt läkare även arbete som murare — även om det i och för sig skulle gå bra medföra svårigheter vid klättring på ställningar och liknande. Med åberopande av bestämmelserna avseende äldre försäkra- de yrkade riksförsäkringsverket hos försäkringsöverdomstolen att den skadade skulle beviljas livränta. Verket ansåg det felaktigt att i bedöm- ningen väga in en fiktiv arbetsförmåga och att han, om han inte av arbetsförmedlingen kunde direkt placeras i ett arbete, borde anses sakna arbetsförmåga och i princip vara berättigad till livränta för hela inkoms- tbortfallet. Försäkringsöverdomstolen fann, med beaktande av den ska dades ålder vid olyckstillfället, att han på de av riksförsäkringsverket anförda skälen enligt 4 kap. 4 5 andra stycket LAF var berättigad till livränta.

8.5.3. Arbetsvård

Försäkrad som har en viss restarbetsförmåga kan i samband med en rehabiliteringsåtgärd vara förhindrad att utnyttja förmågan för att skaffa sig inkomst. Om rehabiliteringsåtgärden är ägnad att förkorta sjukdoms- tiden eller att helt eller delvis förebygga eller häva nedsättningen av arbetsförmågan, är den skadade tillförsäkrad ersättning från arbetsska- deförsäkringen under tiden för åtgärden. 16 kap. 5 & LAF stadgas att om åtgärden är av sådant slag som avses i 2 kap. 11 5 lagen om allmän försäkring skall den skadades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete anses nedsatt även i den mån åtgärden hindrar honom att för- värvsarbeta. Detta motsvarar för arbetsskadeförsäkringens del bestäm- melserna i 3 kap. 8 5 andra stycket och 7 kap. 3 & andra stycket lagen om allmän försäkring.

1 de studerade domsamlingarna återfinns två fall, där livränta har beviljats med stöd av 6 kap. 5 & LAF. Det första av dessa, FÖD 83:12, avsåg en snickare med s.k. "thoracic outlet syndrome". Han borde enligt läkare inte ha ett arbete som förutsatte att han arbetade med armarna eleverade ovanför axelhöjd. Från medicinsk synpunkt hade den skadade därför rekommenderats att byta arbete. Han påbörjade en treårig utbild— ning på ekonomisk linje vid kommunalt vuxengymnasium. Omskolning- en hade som mål att han skulle kunna söka arbete som inköpare vid byggföretag. Länsarbetsnämnden hade bedömt den planerade vidareut- bildningen som omskolning av medicinska skäl. Avsikten var att han så småningom skulle kunna få ett arbete inom kontorssektorn med exem— pelvis bokföring. Den försäkrade hade sökt ett annat arbete men ej erhållit detta. Han hade avböjt ett arbete som besiktningsman hos arbets- givaren av psykiska skäl. Någon annan omplacering hade inte varit aktuell. Eftersom den skadade inte kunde bedömas som äldre försäkrad, endast i begränsad omfattning sökt erhålla arbete och skadan medförde hinder för honom i arbete över axelplanet men inte i övrigt, bedömde riksförsäkringsverket att skadan vid ett normalt arbetsmarknadsläge inte medförde nedsättning av arbetsförmågan med minst en femtondel. Ar- betsförmedlingen, som betraktade arbetsmarknaden vid ifrågavarande tidpunkt som normal, bedömde den skadade som svårplaceradpå arbets- marknaden på grund av hans arbetshandikapp. Möjligheterna att anvisa ett lämpligt arbete utan krav på utbildning och med ungefär samma inkomst som den skadade hade haft inom byggbranschen ansågs utsikts- lösa. Försäkringsöverdomstolen fann den försäkrade berättigad till li- vränta under utbildningstiden. Domstolen ansåg att utredningen i målet visade att den försäkrade vid tiden för arbetsmarknadsutbildningen till följd av arbetsskadan fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete bestående nedsatt med minst en femtondel och att utbildningen var erforderlig för att helt eller delvis häva nedsättningen av hans arbets- förmåga.

I den andra domen, 8411/1685/83, har ersättning med stöd av 6 kap. 5 & LAF med beaktande av den skadades hälsotillstånd bestämts i form av livränta i stället för sjukpenning under en längtidsutbildning. Försäk- ringsöverdomstolen har i domen också uttalat att försäkringskassan

hade bort pröva ersättningsfrågan avseende såväl sjukpenning som li- vränta i ett sammanhang. Målet avsåg en person, född 1955, som i anställning vid ett pressgjuteri ådragit sig brännskador på båda ögonen. Någon möjlighet till omplacering hos arbetsgivaren fanns inte, varför den skadade genomgick en utredning vid AMI, som ledde till att han rekommenderades utbildning med sikte på att bli byggnadsingenjör. Utbildningen påbörjades efter ca ett års sjukskrivning. Försök hade gjorts att genom hornhinnetransplantation förbättra den skadades syn- skärpa på vänster öga. Ytterligare terapeutiska åtgärder skulle inte vid- tas. Skalprotes på ögat var under utprovning. Försäkringskassan utgav sjukpenning enligt 6 kap. 5 & LAF under tiden för utredning vid AMl men inte under den fortsatta utbildningen. Vid en senare prövning fann kassan att inte heller livränta kunde utgå. Försäkringsöverdomstolen fann med beaktande av den medicinska utredningen om den skadades hälsotillstånd att fortsatt sjukpenning inte kunde ifrågakomma. Som skäl för bifall till yrkandet om livränta anförde domstolen att utredning— en visade att den försäkrades förmåga att vid den ifrågavarande tid- punkten skaffa sig inkomst genom arbete var bestående nedsatt med minst en femtondel. Vidare hade utbildningen varit erforderlig för att helt eller delvis häva nedsättningen av hans arbetsförmåga.

8.5.4. Livränteunderlaget

Huvudregeln i 4 kap. 55 LAF om bestämmande av livränteunderlag föreskriver att livränteunderlaget för den som är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen om allmän försäkring utgörs av hans sjukpenning- grundande inkomst vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utgå eller den inkomst som då skulle ha utgjort hans sjukpenninggrundande inkomst, om försäkringskassan hade känt till samtliga förhållanden.

Ett exempel på det sistnämnda är den i avsnitt 8.5.3 återgivna domen FÖD 83:12. Av utredningen i målet framgick att den för den försäkrade senast bestämda sjukpenninggrundande inkomsten uppgick till 76 000 kr. fr.o.m. den 4 oktober 1978 och att han vid gymnasiestudiernas början i augusti 1979 såsom oskadad skulle ha tjänat 85 300 kr. per år. Försäk- ringsöverdomstolen uttalade i domen att livränteunderlaget skulle utgö- ra den sjukpenninggrundande inkomst som rätteligen skulle ha fast- ställts för den försäkrade, dvs. 85 300 kr. Hans inkomstförlust skulle vidare beräknas till skillnaden mellan livränteunderlaget och de ersätt- ningar, utöver kostnadsersättningar, som han uppburit med anledning av arbetsmarknadsutbildningen samt övriga inkomster genom arbete som han kunde ha haft under utbildningstiden.

För den som vid skadetillfället genomgick utbildning finns i LAF en särskild bestämmelse i 4 kap. 10 5, enligt vilken livränteunderlaget för beräknad utbildningstid lägst utgörs av den inkomst som den skadade sannolikt skulle ha fått, om han när skadan inträffade hade avbrutit utbildningen och börjat förvärvsarbeta. Livränteunderlaget för tid efter utbildningens slut utgörs lägst av den inkomst av förvärvsarbete som den försäkrade då sannolikt skulle ha fått, om skadan inte hade inträffat. Enligt socialministerns uttalande i propositionen till lagen skall för varje

särskilt fall undersökas vad som kan anses vara en normal begynnelselön i yrket.

] den tidigare återgivna domen 8311/1947/81 (avsnitt 8.5.2) fann försäkringsöverdomstolen att den skadades livränteunderlag kunde be- räknas på sätt riksförsäkringsverket angivit. Verket ansåg i målet att den skadades livränteunderlag skulle fastställas till vad han vid övergången till beredskapsarbete kunde beräknas ha tjänat som utlärd målare. Svenska målareförbundet hade upplyst att minimiinkomsten för en får- dig målare vid den aktuella tidpunkten var 28,75 kr. i timmen och att medelinkomsten var 38,25 kr. i timmen, inklusive ackordsersättning. Därtill kom semesterlön med 5 kr. i timmen. Med en beräkning grundad på (40 timmar x 47 veckor =) 1 880 arbetstimmar skulle detta motsvara en årslön om 63450 kr. resp. 81 310 kr. Verket utgick från att den skadades inkomst skulle ha legat mellan dessa ersättningar, varför livränteunderlaget efter avrundning borde fastställas till (38,50 kr. x 1 880 =) 72 300 kr.

Bestämmelserna i 3 kap. 65 första stycket 3 LAF avseende sjukpen— ningunderlag för den som genomgår yrkesutbildning vid skadetillfället motsvarar bestämmelsen om livränteunderlag i 4 kap. 105 samma lag. FÖD 82:17 avsåg en studerande vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm som fullgjorde militärtjänst och samtidigt arbetade under lördagar och söndagar som chaufför hos Stockholms handikapptrans- porter AB. Han skadades vid en trafikolycka i detta arbete. Han hade vid skadetillfället studerat i två år och räknade med att efter totalt ca åtta terminer avlägga examen och därefter söka till ASEA:s elevkurs för praktik och vidareutbildning. Om han avbrutit sin utbildning vid tiden för skadan och börjat förvärvsarbeta, skulle han vid en anställning hos ASEA ha fått en årsinkomst om 50 400 kr. under skadeäret. Hade han i stället tagit anställning som chaufför hos Stockholms handikapptrans- porter skulle hans årslön uppgått till 59 200 kr. Försäkringsöverdomsto- len, som konstaterade att det sistnämnda beloppet var inte oväsentligt högre, fastställde Sjukpenningunderlaget till detta belopp. Detta innebär att bedömningen av möjligheterna till inkomst av förvärvsarbete inte skall begränsas till det yrkesområde inom vilket utbildning sker.

Slutligen kan noteras domen 8403/1504/82, vari försäkringsöverdom- stolen funnit att ett retroaktivt verkande löneavtal på arbetsmarknaden inte kan beaktas vid bestämmande av underlag för livränta enligt 4 kap. 5 & LAF.

Statens offentliga utredningar 1985

Kronologisk förteckning

Församlingar i samverkan. C. Livsmedelsforskning Il. Jo. Leva som äldre. 5. Rättshjälp. Ju. Barn genom befruktning utanför kroppen m. rn. Ju. Förköp av bostadsrätter. B. Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. A. Beredskapsarbete i AMsvregi. A. Kulturarbetsförmedling. A. Pantsättning av patent. Ju. Ny räntelag. Ju. Skolbarnsomsorgen. S. Fornlämningar och exploatering. U. Den barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten. 3. Handel med alkoholdrycker. S. Den svenska psalmboken. Texter och melodier. Volym 1. C. Den svenska psalmboken. Historik, principer, motiveringar. Volym 2. C.

18. Den svenska psalmboken. Text och musikkommentarer. Volym 3. C. 19. Den svenska psalmboken. Ackompanjemang. Volym 4. C. 20. Sammanhållen skatteförvaltning. Fi. 21. Ökat förtroendemannainflytande i försäkringskassorna. S.

22. Förskola — skola. U.

23. Svensk säkerhetspolitik inför 90—talet. Fo. 24. Ordningslag m. m. Ju. 25. Kunskap för kemikaliekontroll. Ja. 26. JO-åmbetet. R. 27. Gripen anhållen häktad. Ju. 28. Aktivt folkstyre i kommuner och landsting. C. 29. Principer för ny kommunallag. C. 30. Skola för delaktighet. C. 31. Dagens äldre. 5. 32. Hushållning för välfärd. Fi. 33. Några barn- och ungdomsfrågor 1982—1985. SB. 34. Gruppförsäkring. Fi. 36. Ersättningar och förmåner inom frivilligförsvaret. Fo. 36. Värnplikten i samhället. Fö. 37. Om smittskydd. S. 38. Reavinstuppskov fastigheter. Del 1. Fi. 39. Reavinstuppskov fastigheter. Del 2. Fi. 40. Regeringen, myndigheterna och myndigheternas ledning. C. 41. Affärsverken och deras företag. C. 42. Förenklad taxering. Fi. 43. Med sikte på nedrustning. Ud. 44. Svenska kyrkans gudstjänst. Band 6. C. Veckans och kyrkoårets bönegudstjänster. 45. Svenska kyrkans gudstjänst. Band 7. C. Vigningsl, mottagnings- och invigningshandlingar. 46. Svenska kyrkans gudstjänst. Band 8. C. Huvudgudstjänster och övriga gudstjänster. Kyrkliga hand- lingar. 47. Svenska kyrkans gudstjänst. Band 9. C. Musik. 48. Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 6. C. Vägen in i kyrkan. Dop, konfirmation, kommunionaktuella liturgiska utvecklingslinjer. 49. Svenska Kyrkans gudstjänst. Bilaga 7. C. Vägen in i kyrkan. Dop, konfirmation, kommunionaktuella liturgiska utvecklingslinjer. 50. Bred datautbildning. C. 51. Upphovsrätt och datorteknik. Ju. 52. Översyn av valutaregleringen. Fi. 53. Sverige och den europeiska patentorganisationen. I. 54. Översyn av arbetsskadeförsäkringen. S.

.OSDPOFPSHPPNT'

SPF-”FPP?”

Statens offentliga utredningar 1985

Systematisk förteckning

Riksdagen JO-ämbetet. [26]

Statsrådsberedningen Några barn och ungdomsfrågor 1982—1985. [33]

Justitiedepartementet

Rättshjälp. [4] Barn genom befruktning utanför kroppen rn. m. [5] Pantsättning av patent. [10] Ny räntelag. [11] Ordningslag m.m. [24] Gripen anhållen häktad. [27] Upphovsrätt och datateknik. [51]

Utrikesdepartementet Med sikte på nedrustning. [43]

Försvarsdepartementet

Svensk säkerhetspolitik inför Stl-talet. [23] Ersättningar och förmåner inom frivilligförsvaret. [35] Värnplikten i samhället. [36]

Socialdepartementet

Leva som äldre. [3]

Skolbarnsomsorgen. [12]

Den barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten [14] Handel med alkoholdrycker [15] Ökat förtroendemannainflytande iförsäkringskassorna. [21] Dagens äldre. [31] Om smittskydd. [37] Översyn av arbetsskadeförsäkringen. [54]

Finansdepartementet Sammanhållen skatteförvaltning [20] Hushållning för välfärd. [32] Gruppförsäkring. [34]

Reavinstuppskov fastigheter. Del 1. [38] Reavinstuppskov fastigheter. Del 2. [39] Förenklad taxering. [42] Översyn av valutaregleringen. [52]

Utbildningsdepartementet Fornlämningar och exploatering [13] Förskola — skola [22]

Jordbruksdepartementet Livsmedelsforskning II. [2] Kunskap för kemikaliekontroll. [25]

Arbetsmarknadsdepartementet Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. [7] Beredskapsarbete iAMS-regi. [8] Kulturarbetsförmedling. [9]

Bostadsdepartementet Förköp av bostadsrätter. [6]

lndustridepartementet Sverige och den europeiska patentorganisationen. [53]

1313 nat." a

Civildepartementet

Församlingar i samverkan. [1] Den svenska psalmboken. Texter och melodier. Volym 1. [16] Den svenska psalmboken. Historik, principer, motiveringar. Vo- lym 2. [17] Den svenska psalmboken. Text och musikkommentarer. Volym 3. [18] Den svenska psalmboken. Ackompanjemang. Volym 4. [19] Aktivt folkstyre i kommuner och landsting. [28] Principer för en ny kommunallag. [29] Skola för delaktighet. [30] Regeringen, myndigheterna och myndigheternas ledning. [40] Affärsverken och deras företag. [41] Svenska kyrkans gudstjänst. Band 6. [44] Veckans och kyrkoårets bönegudstjänster. Svenska kyrkans gudstjänst. Band 7. [45] Vignings-, mottagnings- och invigningshandlingar. Svenska kyrkans gudstjänst. Band 8. [46] Huvudgudstjänster och övriga gudstjänster. Kyrkliga handlingar. Svenska kyrkans gudstjänst. Band 9. [47] Musik. Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 6. [48] Vägen in i kyrkan. Dop, konfirmation, kommunionaktuella litur— giska utvecklingslinjer. Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 7. [49] Vägen in i kyrkan. Dop, konfirmation, kommunionaktuella litur- giska utvecklingslinjer. Bred datautbildning. [50]

lBL.

lens—rr 13

STOCKHOLM

le...—.:... ., u ; "*:—Få

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningens nummer i den kronologiska förteckningen.

MLb l er ISBN 91-38-09011-2

AllmännaFÖrlaget ISSN 0375-2sz