SOU 1995:117

Jordbruk och konkurrens

Till statsrådet och chefen för J ordbruksdepartementet

Den 23 juni 1994 bemyndigade regeringen chefen för Jordbruksdeparte- mentet, statsrådet Olsson, att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda frågan om konkurrensreglernas tillämpning på jordbruks- området i ett EU-perspektiv.

Med stöd av bemyndigandet förordnade chefen för Jordbruksdeparte- mentet departementsrådet Anders Lundin som särskild utredare fr.o.m. den 1 september 1994.

Till sakkunniga förordnades den 4 oktober 1994 professor Erik Nerep och professor Jerker Nilsson. På egen begäran entledigades Erik Nerep den 21 augusti 1995 och ersattes med docenten Nils Wahl.

Till experter förordnades den 4 oktober 1994 departementssekreterare Bengt Borgström, byråchef Jan Eliasson, departementssekreterare Yngve Engström, departementsråd Gunnar Holmgren, departementssekreterare Tomas Lindman, byråchef Anders Mallmén och utredningssekreterare J an-Erik Nyberg. Departemensrådet Gunnar Holmgren entledigades den 12 januari 1995 och i hans ställe förordnades departementssekreterare Ann Lemne. Departementssekreterare Ann Lemne entledigades på egen begäran fr.o.m. den 17 mars 1995.

Till sekreterare förordnades föredragande Maria Bernhardsson den 31 oktober 1994 och hovrättsassessor Matz Mårtensson den 31 mars 1995.

Utredningen får härmed överlämna betänkandet (SOU 1995zll7) Jordbruk och konkurrens — jordbrukets ställning i svensk och europeisk konkurrensrätt.

Särskilda yttranden har avgivits av Jerker Nilsson och Anders Mallmén.

Stockholm i oktober 1995 Anders Lundin

/Maria Bernhardsson

Matz Mårtensson

.ö. nere.... r..—:... mamma.... ..?. = tätt.-amerqubaåxrtd trio..

”)( ul. U': .--1 'r'. :.1.|l'.1.1rl--1...i.t-:l."..l I'lr L...... . '.' lugn.. 1. ml.. mh” sum!

. lut.; H'.'."I'.."'|'l1.|lv.a.(|..l.|.l ") 153.119 ". ' ':' '..1...'..1— ""då ugh!"; Wifi)! lenaqabnlmdhtol .åua'i'ertewghhegm ehisgthnqm'mit i.u.Lt. neil m...aw.n.mwm. nu ...man... mt ...OM'Z' rebban... mm

.men... mmhmamm-mmawznmu d...—:i .nu ruski. att...... 318 1... :...... ...i. au '. ...maqmq- UH n:. it:.bhme

wa. MWW'JL nmwmhäauwaö' mbtuwbn (med v.. hu... f.eM

h*n-.c få. 1th "Ihr :.;Hr'lb .» . ut???

"' 'å'." "' '='-' .. TW ”_... ..er i ; tie... ...a... d:... me'. Mum. ts; net.

. ' ;; . 'PJWb aebmbm'fi? mim MTI” man; 'WW3mwm... amma sana... ”WWF.-IWF”? .uemmleii m...... hhentetttemqsb mö....gttå] maoism. ...-emm Mmmm Bahn.- 'todeår'cd =...erubuid am"! net. aebegiluehne hetast—i!... ! ammunitionen-armen m...-(143.154...— 3'1mätdeamumwsqah aeimtb'tmö'i alla. 211.511 i den WH han...... Lf mg:: t.. m...-...min... amma.. se... me...... ...av-»....amanmeu ämne—i mm 309. mn. (' : net. .m.r'..i't nuläget!

mb 00:21:11..th ..le ehmmbettm Reitanblmöl anamma? HET m... 133 nar. namn.-MM s..”... v.g..tezes'äiwud tion WP! Motala 18.— .EQQI [W 1 ;?.G'QJ IJOEi hända.—...ett. alumni-rev.". bem—tärt 'tEl neguinbaulj Minnena-.: 5190 W.. i_» gninljm .mråmdhm-n mm...-11.031 det. imdbwi. .nä'tznsnnlmi;

Mallik” mahn). 1.160 ma...... mah-91.1... att nav.; wi ”hmmm ahlin—...i?

dOQl mamm— i Medina?

ätbar... m......

umebwdlneå unt-MJ ij',

Hmmm..... .:"..1 '-.:1 "."th - ' . .; 155153; m'a-"'&' "" Mark-...i... '.'.WP MEM N' ' 155): ""'-' '.' 3545" "I'll-

3.1 3.2 3.2.1 3.3 3.3.1 3.3.2 3.4 3.5 3.5.1 3.5.2

3.6 3.7 3.7.1 3.7.2 3.7.3

3.7.4 3.7.5 3.7.6 3.8 3.8.1 3.8.2

4.1 4.1.1 4.1.2 4.2 4.2.1 4.2.2

Uppdraget ................................. 1 1 Direktiven ................................. 1 1 Betänkandets disposition ....................... 12 Genomförandet .............................. 1 3 Problembeskrivning .......................... 15

Konkurrensens och kooperationens roll i samhällsekonomin — marknadsstruktur och marknadens funktionssätt teori och empiri ............................. 23 Konkurrensens roll i samhällsekonomin ............ 24 Kooperationens roll i en marknadsekonomi .......... 29 Skäl för bildandet av kooperativa organisationer ...... 30 Kooperation för att undvika marknadsmakt .......... 32 Monopsoni på råvarumarknaden .................. 32 Monopol på insatsvarumarknaden ................. 34 Kooperation i syfte att reducera transaktionskostnader . . 36 Kooperation för att utöva marknadsmakt ............ 40 Analysmetod ............................... 40 Kooperativa företag och möjligheterna att utöva marknadsmakt .............................. 43 Effekter av begränsningar av den fria rörligheten ...... 47 Empiriska studier — en översikt .................. 49 Transaktionskostnader ......................... 50 Importkonkurrensen vid EU-medlemskap ........... 51 Samband mellan koncentration, inträdeshinder och konkurrens ................................. 52 Effektivitetsförluster vid monopolistiskt beteende ...... 54 Kostnadsineffektivitet i monopolfallet .............. 54 Ekonomisk effektivitet och kooperativa företag ....... 55 Sammanfattning ............................. 56 Vad säger den ekonomiska teorin om samarbete? ...... 57 Vad säger empirin om samarbete? ................ 58 Jordbrukspolitiken i EU och i Sverige ............. 61 EG:s jordbrukspolitik ......................... 61 Den gemensamma jordbrukspolitiken .............. 61 EG:s jordbrukspolitiska reform år 1992 ............. 65 Den svenska jordbrukspolitiken ............... 66 1990—års jordbrukspolitiska beslut ............. 66 Anpassning till EG:s jordbrukspolitik ........... 67

5.1 5.2 5.3 5.3.1 5.3.2 5.4 5.4.1

5.4.2

5.4.3 5.4.4 5.4.5

5.4.6

5.4.7

6.1 6.1.1 6.1.2 6.1.3 6.2 6.2.1 6.2.2

7.1 7.2 7.2.1 7.2.2 7.2.3 7.3 7.3.1 7.3.2 7.3.3 7.3.4

EG:s konkurrenslagstiftning ................. 71 Inledning .............................. 71 Artiklarna 85 och 86 ...................... 71 Konkurrensreglemas tillämpning på jordbruksområdet 73 Allmänt ............................... 73 EG:s marknadsordningar .................... 75 Förordning 26/62 ......................... 77 Undantag för samarbete som utgör en integrerad del av en nationell marknadsordning ........... 80 Undantag för samarbete som är nödvändigt för att uppnå målen i art. 39 ...................... 82 Förfaranden som omfattas av en marknadsordning . . 82 Förfaranden utanför marknadsordningama ........ 85 Effekter av art. 2 andra meningen rådsförordning 26/62 ................................. 90 Materiellt innehåll i art. 2 andra meningen rådsförordning 26/62 ...................... 94

Slutsatser rörande undantagen i rådsförordning 26/62 96

Svensk konkurrenslagstiftning och gränsdragnin

mot EG-rätten ........................... 97 Den svenska konkurrenslagstiftningen .......... 97 Allmänt ............................... 97 Den tidigare lagstiftningen .................. 97 Nu gällande konkurrenslag .................. 98 Gränsdragningen mellan svensk rätt och EG-rätt . . 107 Nationella och gemensamma konkurrensregler . . . . 107 CAP:s marknadsreglering och den svenska konkurrenslagen ........................ 109 Branschstruktur och konkurrenslagstiftning inom jordbrukssektorn i Danmark ................ 117 Allmänt .............................. 117 Branschstrukturer ........................ 1 18 Mej erisektom .......................... 1 18 Köttsektom ............................ 120 Spannmålssektorn ....................... 123 Konkurrenslagstiftningen i Danmark ........... 124 Materiella bestämmelser ................... 124 Förslag till ny konkurrenslag ................ 126 Samarbete inom jordbrukssektorn ............ 127 Praxis ............................... 129

8.1 8.2 8.2.1 8.2.2 8.2.3 8.3 8.3.1 8.3.2 8.3.3

8.3.4 8.3.5

9

9.1 9.2 9.2.1 9.2.2 9.2.3 9.2.4 9.2.5 9.3 9.3.1 9.3.2 9.3.3 9.3.4 9.3.5 9.3.6 9.3.7

9.3.8 9.3.9

jordbrukssektorn i Frankrike ................ 141 Allmänt .............................. 141 Branschstrukturer ........................ 1 44 Mejerisektorn .......................... 144 Köttsektom ............................ 148 Spannmålssektom ....................... 1 50 Konkurrenslagstiftningen i Frankrike .......... 152 Grundlinjer i den franska konkurrensrätten ...... 152 Materiella bestämmelser ................... 153 Kompetensfördelning mellan Ministre chargé de l'Economie och Conseil de la concurrence ...... 160 Samarbete inom jordbrukssektorn ............ 161 Praxis ............................... 162

Branschstruktur och konkurrenslagstiftning inom

jordbrukssektorn i Nederländerna ............. 169 Allmänt .............................. 169 Branschstrukturer ........................ 1 71 Mej erisektom .......................... 171 Köttsektorn ............................ 174 Spannmålssektom ....................... 1 76 Import och export ....................... 177 Spanmålsodlare ......................... 177 Konkurrenslagstiftningen i Nederländerna ....... 177 Grundlinjer i den nederländska konkurrensrätten . . 177 Materiella bestämmelser ................... 177 Formella bestämmelser .................... 179 Förbudet mot horisontella priskarteller ......... 179 Förbudet mot marknadsuppdelning ............ 182 Ny konkurrenslag ....................... 183 Associationsrättsliga bestämmelser om kooperativa företag ............................... 183 Samarbete inom jordbrukssektorn ............ 184 Praxis ............................... 186

10.1 10.2 10.2.1 10.2.2 10.2.3 10.3 10.3.1 10.3.2 10.3.3 10.3.4 10.3.5 10.3.6 10.3.7

11

11.1 11.2

11.2.1 11.2.2 11.2.3 11.2.4 11.2.5 11.2.6 11.3

11.3.1 11.3.2 11.3.3 11.4 11.4.1 11.4.2 11.4.3 11.5 11.5.1 11.5.2 11.5.3 11.6

Branschstruktur och konkurrenslagstiftning inom jordbrukssektorn i Tyskland ................ 189 Allmänt .............................. 189 Branschstrukturer ........................ 1 90 Mej erisektom .......................... 190 Köttsektorn ............................ 192 Spannmålssektom ....................... 195 Konkurrenslagstiftningen i Tyskland .......... 197 Grundlinjer i den tyska konkurrensrätten ........ 197 Materiella bestämmelser ................... 197 Möjligheter till undantag från GWB ........... 204 Jordbruket och Marknadsstrukturlagen ......... 208 Samarbete inom jordbrukssektorn ............ 209 Förslag till ändringar av jordbruksundantagen . . . . 210 Praxis ............................... 210 Jämförelse mellan nationella konkurrensregler på jordbruksområdet ........................ 2 1 3 Allmänt .............................. 213 Strukturen i några livsmedelsbranscher i jämförda

länder ................................ 214 Sverige ............................... 215 Danmark ............................. 217 Frankrike ............................. 218 Nederländerna .......................... 219 Tyskland ............................. 220 Slutsatser ............................. 221 Samverkan inom primärföreningar och federativ samverkan ............................ 222 Sverige ............................... 222 Övriga undersökta länder .................. 223 Slutsatser ............................. 224 Medlemmars fria rörlighet ................. 225 Exklusivitetsklausuler och leveranskontrakt ...... 226 In- och utträde ur lantbrukskooperativa företag . . . 229 Slutsatser ............................. 23 1 Prissamverkan .......................... 232 Sverige ............................... 232 Övriga länder .......................... 233 Slutsatser ............................. 235 Allmänna slutsatser ...................... 236

12.1 12.1.1 12.1.2 12.1.3 12.2 12.2.1 12.2.2 12.2.3 12.2.4 12.2.5 12.2.6 12.2.7 12.2.8 12.2.9 12.3 12.3.1 12.3.2 12.3.3 12.3.4 12.3.5 12.3.6 12.4 12.4.1 12.4.2 12.4.3 12.4.4 12.4.5

12.5 13 13.1 13.2

sektom ............................... 241 Allmänt om den svenska livsmedelssektom ..... 241 Den svenska livsmedelssektom .............. 241 Lantbrukskooperationen ................... 242 Lantbrukarnas riksförbund ................. 242 Köttbranschen .......................... 243 Produkter och marknad .................... 243 Utrikeshandel .......................... 244 Marknadens aktörer ...................... 245 Konkurrensförhållanden ................... 25 1 Andelar av produktionen ................... 255 Etablerings- och importhinder ............... 256 Samarbetet inom Scangruppen ............... 257 EG:s reglering .......................... 260 Sammanfattning konkurrensförhållanden ...... 261 Mejeribranschen ........................ 262 Produkter och marknad .................... 262 Marknadens aktörer ...................... 263 Etablerings och importhinder ................ 267 Samarbete inom mejeriorganisationen .......... 268 EG:s reglering .......................... 271 Sammanfattning konkurrensförhållanden ...... 273 Sockermarknaden ........................ 274 Produkter och marknader .................. 274 Utrikeshandel .......................... 275 Marknadens aktörer ...................... 275 Konkurrens- och marknadsförhållanden ........ 277 EG:s sockerreglering samt EG:s bedömning av den svenska sockermarknaden .................. 279 Sammanfattande slutsatser ................. 280 Slutsatser ............................. 283 Allmänt .............................. 283 Speciella frågeställningar .................. 284

13.3 Slutsatser av den legala analysen ............. 285 13.3.1 Förhållandet mellan EG:s jordbrukspolitik och EG:s konkurrenspolitik ........................ 286 13.3.2 Gränsdragning mellan EG-rätt och svensk konkurrensrätt .......................... 288 13.3.3 Konkturensregler och marknadsstruktur — en jäm- förelse mellan Sverige och några medlemsländer . . 289 13.4 Konkurrensförhållanden i den svenska livsmedels- sektom ............................... 290 13.5 Ställningstagande till lämpligheten av att ändra 18 å i den svenska konkurrenslagen ........... 291 13.5.1 Lämpligheten av att ändra legalundantaget för sam- arbete inom primärföreningar ............... 292 13.5.2 Lämpligheten av att låta samarbete mellan primär- föreningar ingå i legalundantaget ............. 293 13.5.3 Lämpligheten av kravet på medlemmens fria rörlighet för legalundantaget ...................... 294 13.5.4 Lämpligheten av att undanta prissamverkan i legal- undantaget ............................ 296 13.6 Avslutande synpunkter .................... 297 Litteraturlista ................................ 299 Särskilda yttranden ............................ 307 Bilagor Bilaga 1 Direktiv 1994:59 och 1994:142 ............ 343 Bilaga 2 Nils Wahl: Rättsutlåtande rörande EG-rättens

inverkan på den svenska konkurrenslagens tillämplighet inom jordbruksområdet ......... 353

Bilaga 3 Richard J. Sexton: Analysis and Evaluation of

Competition Policies Affecting Agricultural Cooperatives ......................... 389

Bilaga 4 Olof Bolin: Vad kan spelteorin lära oss om

kooperativ? .......................... 429

Bilaga 5 Stefan Fölster: Betydelsen av koncentration och

inträdeshinder för konkurrensen inom livsmedels- sektorn. ............................. 445

1. Uppdraget

1 . l Direktiven

I utredningens direktiv (Dir. 1994:59, bil. 1) framhålls att utredaren skall analysera om de svenska konkurrensreglema ger restriktioner för jordbruks- och trädgårdsnäringen i ett EU-perspektiv. Om utredaren mot bakgrund av den gjorda översynen finner anledning utifrån jordbruks- politiska behov, kan han lämna förslag till förändringar i det svenska regelsystemet.

Utredningen skall enligt direktiven analysera förhållandet mellan EG:s jordbrukspolitik, EG:s konkurrensregler och de svenska konkur- rensreglema. Av direktivet framgår att utredaren bör

belysa vilken typ av samarbete som EG:s gemensamma jordbruks- politik och EG:s konkurrensregler medger nationellt och där det före- ligger samhandel,

— redovisa vilka konkurrensregler som gäller nationellt hos EU:s med- lemsstater på jordbruksområdet,

— särskilt beakta vilka eventuella konsekvenser EG:s gemensamma jordbrukspolitik har haft och har för utformningen och tillämpningen av EG:s och de enskilda EU-ländernas konkurrensregler,

— belysa förhållandet mellan EG:s konkurrensregler, de marknads- ordningar som ligger till grund för EG:s gemensamma jordbruks- politik och de svenska konkurrensreglemas tillämpning på jordbruks- och trädgårdsområdet vid ett EU-medlemsskap.

Det framgår vidare av direktiven att utredaren bör belysa vilken sam- verkan som förekommer i medlemsländerna samt konkurrenssituationen på berörda marknader.

I tilläggsdirektiv (Dir. 1994:142, bil. ]) anges att utredaren vid full- görandet av sitt uppdrag skall beakta konsumenternas intresse av att upprätthålla en väl fungerade konkurrens på den svenska livsmedels-

marknaden. I stället för det producentperspektiv som avspeglas i de ur- sprungliga direktiven till utredningen, bör utredaren som utgångspunkt ha vikten av att en effektiv konkurrenslagstiftning upprätthålls också inom ramen för EU-medlemskapet. Utredaren bör i detta sammanhang ägna särskild uppmärksamhet åt konkurrenssituationen på mejeri-, slakt- och sockermarknadema i Sverige.

Enligt tilläggsdirektivet bör utredaren koncentrera sig på att skingra den osäkerhet som råder rörande förhållandena på EU-marknaden när det gäller olika former av samarbete och regler som gäller. Av särskilt intresse är därvid att en kartläggning görs av vilka samarbetsformer som tillåts inom EU till följd av jordbruksregleringen och förordningen (EEG) nr 26/62 och hur dessa regler påverkar tillämpningen av den svenska konkurrenslagen.

1.2. Betänkandets disposition

Utredningen gör i kap. 2 en problembeskrivning. EU-medlemskapet ger nya förutsättningar och spelregler som påverkar konkurrensförutsätt- ningarna för jordbruket och livsmedelsindustrin. Huvudfrågorna för utredningen är om och i vilken utsträckning detta bör föranleda ändring- ar i den nuvarande konkurrenslagstiftningen.

I kap. 3 redovisas konkurrensens och kooperationens roll i samhälls- ekonomin. Vidare presenteras några ekonomiska modeller, som syftar till att identifiera de förutsättningar som skall gälla för att en kooperativ organisations verksamhet från samhällets synpunkt skall betraktas som önskvärd resp. icke önskvärd.

I kap. 4 redovisas kortfattat EG:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) och Sveriges jordbrukspolitik samt de förändringar dessa genom- gått under 1990-talet. I kap. 5 redovisas EG:s konkurrenslagstiftning och dess tillämpning på jordbruksområdet. I kap. 6 analyseras företrädes- frågorna mellan konkurrensrätten och jordbrukspolitiken samt möjliga konflikter mellan EG-rätt och svensk rätt. Analyserna i kap. 4—6 syftar till att ange vilket utrymme för avvikelser från EG-rätten som är formellt möjligt i en nationell konkurrenslagstiftning.

I kap. 7—10 beskrivs konkurrensreglema och marknadsstrukturerna i Danmark, Frankrike, Nederländerna och Tyskland. Syftet med dessa länderanalyser är att få ett mått på de skillnader som ett svenskt företag möter jämfört med ett företag i några andra medlemsländer.

I kap. ]] analyseras skillnaderna i regelsystemen mellan de olika länderna. Denna analys av konkurrensreglema är en nödvändig, men inte tillräcklig, förutsättning för att ange de villkor som ett företag skall

arbeta under för att kunna sägas vara behandlad lika som företag i andra medlemsländer.

I kap. 12 analyseras konkurrensförhållandena inom mejeri-, kött- och sockerbranscherna i Sverige.

I kap. 13 redovisas utredningens sammanfattning och slutsatser.

1.3. Genomförande

Utredningen har låtit genomföra en rad undersökningar om konkurrens- förhållanden i Sverige, Danmark, Frankrike, Nederländerna och Tyskland.

På uppdrag av kommittén har Konkurrensverket kartlagt konkurrens- förhållanden inom mejeri-, kött— och sockerbranscherna.

I samråd med utredningen har Näringsdepartementet uppdragit åt docent Nils Wahl, Stockholms universitet att analysera EG-rättens inver- kan på den svenska konkurrenslagens tillämplighet inom jordbruks— området. Resultatet av analysen framgår av bil. 2.

På uppdrag av utredningen har t.f. lektor Douglas Roos, Stockholms universitet utfört en legalanalys av konkurrensreglema i Tyskland och Frankrike. Motsvarande analys för Danmark och Nederländerna har utförts av sekretariatet.

På uppdrag av utredningen har professor Richard J. Sexton, University of California, Davis skrivit rapporten "Analysis and Evaluation of Competition Policies Affecting Agricultural Cooperatives with special reference to the Swedish Economy", som analyserar kooperationens roll i en marknadsekonomi, bil. 3.

Professor Olof Bolin, Lantbruksuniversitetet har på uppdrag av utred- ningen skrivit rapporten "Vad kan spelteorin lära oss om kooperativ?" bil. 4.

Fil.Dr. Stefan Fölster, Industriens Utredningsinstitut, har för utred- ningens räkning skrivit rapporten "Betydelsen av koncentration och inträdeshinder för konkurrensen inom livsmedelssektorn", bil.5.

Det nederländska konsultföretaget Hendriks & van de Klundert Consultancy har biträtt utredningen med underlagsmaterial för att be- skriva konkurrensförhållanden i Danmark, Frankrike, Nederländerna och Tyskland.

Utredningens analyser och slutsatser bygger bl.a. på dessa rapporter och underlagsmaterial.

Utredaren och sekretariatet har diskuterat ett flertal av de fråge- ställningar sorn utredningsdirektiven anger med företrädare för näringen.

Företrädare för utredningen har haft diskussioner med företrädare för

EG-kommissionen och med medlemsländernas nationella lantbruksko- operativa organisationers samarbetsorganisationer COPA/COGECA i Bryssel.

Utredaren och sekretariatet har haft diskussioner med företrädare för jordbruksdepartement, konkurrensmyndigheter och lantbruksorganisa- tioner i Nederländerna och Danmark.

Utredningens sekretariat har besökt konkurrensmyndighetema i Tyskland och Frankrike.

Utredningen har haft diskussioner med utredningen om de kooperativa företagsformemas ställning i förhållande till andra företags- former (C 1994:149).

2. Problembeskrivning

Konkurrens har inte något egenvärde. Värdet ligger i de positiva effekter som uppnås i en väl fungerande konkurrenssituation.

Ekonomisk effektivitet, dynamik och tillväxt i den svenska ekonomin förutsätter att det råder effektiv konkurrens på marknaden. En effektiv konkurrens stärker det svenska näringslivets förmåga att långsiktigt hävda sig på den internationella marknaden.

Motivet för att upprätthålla konkurrens på en marknad är att det leder till att samhällets resurser utnyttjas på ett effektivt sätt.

En grundläggande utgångspunkt för utredningens arbete är att en decentraliserad marknadsekonomi är den överlägsna organisationsformen för att nå en samhällsekonomiskt effektiv resurshushållning.

För att marknadsmekanismen skall fungera och priserna därigenom spegla den relativa knappheten för de olika resurserna måste det finnas oberoende företag som konkurrerar med varandra.

Konkurrenslagens uppgift är att se till att en effektiv konkurrens (fungerande konkurrens) finns inom livsmedelssektom, liksom inom övriga sektorer i samhället.

Aktörerna i en decentraliserad marknadsekonomi antas agera ratio- nellt och i syfte att maximera sin nytta eller vinst. Konkurrens är ett centralt argument för att hävda marknadens legitimitet. Säljamas och köparnas strävan efter egennytta kan försvaras med hänvisning till kon- kurrensen, som ger båda parter alternativ. Utan detta antagande faller inte bara behovet av en fungerande konkurrensrätt utan också tanken med en marknadsekonomi. Under förutsättning att varje aktör agerar rationellt och maximerar sin vinst eller nytta uppkommer kontinuerligt begränsningar i konkurrensen. Det är naturligt att företag i en konkur- renssituation försöker utnyttja stordriftsfördelar i produktion och mark- nadsföring. Detta kan leda till att företagen får en dominerande ställning på marknaden. Konkurrensens räckvidd kan också begränsas genom företagsuppköp och olika former av samarbete. Konkurrensen är ständigt hotad. Därför måste varje marknad ha regler för att bevara konkurrensen och dessa regler måste tillämpas.

Reglerna är ett medel att undanröja och motverka konkurrensbe- gränsningar som utgör hinder för att en effektiv konkurrens skall råda

i fråga om produktion och handel med varor, tjänster och andra nyttig- heter. En effektiv konkurrens, som är det mål som man skall eftersträva vid tillämpningen av konkurrenslagen, kan sägas råda på en marknad där antalet säljare inte är för begränsat, de utbjudna produkterna inte är för differentierade, företagen inte handlar i samförstånd med varandra och inga väsentliga hinder finns för nyetablering av företag.

Konkurrensen är otillräcklig på många marknader i Sverige. Den svenska livsrnedelsindustrin karaktäriseras av att lantbrukskooperationen i de flesta delbranscher har en dominerande ställning. Inte minst gäller detta för den del av industrin som förädlar reglerade jordbruksvaror. Strukturen är till stor del ett resultat av att jordbruksnäringen har varit starkt reglerad. Bristande konkurrens på en liten och skyddad hemma- marknad är ett stort problem.

Den sektor inom svenskt näringsliv som står inför de största föränd- ringarna i samband med medlemskapet i EU är jordbruket. Sveriges ambition i samband med medlemskapsförhandlingama var en fullständig integrering med EG:s gemensammajordbrukspolitik (CAP) fr.o.m. den ljanuari 1995.

EG:s konkurrensrätt blir en del av den nationella rätten. Efter den rättspraxis som utvecklats vad gäller kompetensfördelningen torde det vara accepterat att EG-rätten inte endast skall beaktas fullt ut i med- lemsstaternas nationella rätt utan att denna också skall ges företräde framför eventuellt stridande nationella regler.

Genom Sveriges inträde som medlem i EU gäller alltså nya förutsätt- ningar och nya spelregler, som påverkar konkurrensförhållandena för jordbruket och livsmedelsföretagen i Sverige och som därmed även kan påverka tillämpningen av konkurrenslagen. Marknadsförutsättningarna för jordbruket och livsmedelsföretagen förändras genom att gränserna öppnas för handel. Bedömningarna av hur den svenska livsmedels— marknaden kommer att påverkas av medlemskapet är förenat med en rad osäkerheter. En osäkerhet gäller vilken jordbruks- och konkurrenspolitik EU och medlemsländerna kommer att bedriva i framtiden. En annan gäller omvärldsfaktorer som t.ex. den framtida valutautvecklingen. En tredje osäkerhet gäller konsumentens preferenser vad gäller valet mellan livsmedel producerade i Sverige och importerade livsmedel.

Konkurrensförhållandena påverkas också av karaktären hos produkten och produktionsprocessen och av den aktuella organisationen av produk- tions- och distributionssystemet. Konkurrensförhållandena bestäms där- utöver av förekomsten av konkurrenshinder. Utredningen kommer att begränsa analysen till dels de hinder som utgörs av offentliga regle- ringar, dels de hinder som utgörs av konkurrensbegränsande åtgärder som initierats av företagen eller deras organisationer.

Konkurrensen inom livsmedelssektorn påverkas efter EU-medlem— skapet av vissa speciella förhållanden. Ett komplext regleringssystem tillämpas inom EU bl.a. för att upprätthålla en viss självförsörjningsgrad av livsmedel och för att begränsa produktionen. Detta regleringssystem har utformats så att främst jordbruket, men också vissa delar av livsmedelsindustrin bl.a. skyddas mot prispressande importkonkurrens genom att införselavgifter uttas från länder utanför EU. I praktiken på- verkas också stora delar av den övriga livsmedelsindustrin. Marknadens roll som resursfördelare urholkas i samband med sådana omfattande regleringar. Det ligger inte inom ramen för utredningens uppgift att analysera behovet av reformering av CAP. Utredningen har, vad gäller det första konkurrenshindret, den mer begränsade uppgiften att analysera vilka restriktioner CAP lägger på tillämpningen av EG:s konkurrens- lagstiftning och på den svenska konkurrenslagen.

Enligt tilläggsdirektiven skall utredningen koncentrera sig på att skingra den osäkerhet som råder rörande förhållandena på EU-markna- den när det gäller olika former av samarbete och vilka regler som gäller. Utredningens arbete kommer därför att fokuseras på en analys av vilka eventuella begränsningar som EG:s gemensamma jordbrukspolitik, EG:s gemensamma konkurrensrätt och de nationella konkurrenslagstiftning- amas tillämpning i medlemsländerna har på den svenska konkurrens- lagens utformning samt dess tillämpning på konkurrensbegränsande åtgärder inom livsmedelsområdet. Enligt utredningsdirektiven skall kon- sumenternas intresse av att upprätthålla en väl fungerande konkurrens på den svenska livsmedelsmarknaden beaktas i analysen.

Detta innebär att utredningen för det första skall analysera om den nu gällande tillämpningen av konkurrensreglema står i överensstämmel- se med de krav som EG:s konkurrenslagstiftning och EG:s gemensamma jordbrukspolitik medför. Tillämpningen av den svenska konkurrenslagen kommer att påverkas dels av den reglering som sker enligt EG:s gemensamma jordbrukspolitik, dels av rådets förordning (EEG) 26/62 om tillämpning av vissa konkurrensregler för produktion av och handel med jordbruksvaror, som lägger fast hur Romfördragets konkur- rensregler (artiklarna 85 och 86) skall tillämpas på jordbruksområdet. Dessa artiklar avser konkurrensbegränsande avtal och andra åtgärder som påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Båda artiklarna har direkt effekt i medlemsstaterna och kan alltså tillämpas direkt av de nationella organen. Det är emellertid endast kommissionen som i en- skilda fall kan medge undantag från tillämpningen av de gemensamma konkurrensreglema.

För det andra skall utredningen kartlägga och analysera hur tillämp- ningen av den svenska konkurrenslagen på livsmedelsområdet förhåller

sig till tillämpningen av de konkurrensregler som gäller nationellt för vissa medlemsstater i EU.

För det tredje skapar analysen av de två nämnda områdena förutsätt- ningar för att från samhällets utgångspunkt bedöma behovet av altema- tiva utformningar av den svenska konkurrenslagen i ett EU-perspektiv.

Den 1 juli 1993 trädde den nuvarande konkurrenslagen (1993z20), KL, i kraft. Den nya konkurrenslagen, som innehåller förbud mot kon- kurrensbegränsande samarbete (6 &) och missbruk av dominerande ställ- ning (19 é), är generell och gäller oavsett verksamhetsområde och före- tagsform.

Rätten till samverkan inom en primärförening mellan företag som bedriver jordbruk, skogsbruk eller trädgårdsnäring säkerställdes i allt vä- sentligt genom en ändring i konkurrenslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1994 (18 a—c 55).

Varje jordbruksföretag är ett företag i den mening som anges i 3 & KL. Flertalet svenskajordbrukare samverkar i lantbrukskooperativa före- ningar, s.k. primärföreningar. De lantbrukskooperativa företagen är eko- nomiska föreningar.

Det har ofta hävdats i debatten att konkurrenslagen förbjuder associa- tionsformen ekonomisk förening och att vissa avtal inom ramen för en ekonomisk förening är förbjudna. Detta är felaktigt. Sådant förbud före- ligger inte. Utredningen anser det därför vara viktigt att som utgångs- punkt för den fortsatta framställningen ange vad konkurrenslagen fak- tiskt säger i berörda delar.

Enligt 6 & KL är avtal mellan företag förbjudna om de har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på den svenska marknaden på ett märkbart sätt eller om de ger ett sådant resultat. Med avtal jämställs, enligt 3 5 tredje stycket KL, beslut av en sammanslut- ning av företag och samordnande förfaranden.

Ett avtal som omfattas av förbudet i 6 & KL kan genom beslut av Konkurrensverket undantas från förbudet. För att ett avtal skall undantas från förbudet måste vissa förutsättningar angivna i 8 % KL vara upp- fyllda. Företagen måste kunna visa dels att samarbetet bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande, dels att konsumenterna får en skälig andel av den vinst som uppkommer genom samarbetet. Därutöver gäller att samarbetet inte får innehålla konkurrensbegränsningar som går längre än vad som är nödvändigt för att uppnå de positiva effekterna. Konkur- rensen får heller inte sättas ur spel för en väsentlig del av de produkter som samarbetet gäller.

Detta visar klart att den ekonomiska föreningen inte är en förbjuden associationsform.

Mot bakgrund av behovet av att enskilda jordbrukare och andra rå- varuproducenters samverkan i primärföreningar inom lantbrukets område inte onödigtvis skulle komma i konflikt med konkurrenslagen antogs de nya bestämmelserna 18 a—c åå KL. Bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli 1994.

Bestämmelserna utgör ett legalundantag från förbudet i 6 & KL och innebär att förbudet i nämnda paragraf inte längre är tillämpligt för den grundläggande verksamheten inom lantbrukets primärföreningar med undantag för två särskilda typer av avtal. Det skall understrykas att be- stämmelserna i 18 a—c åå KL inte är förbudsbestämmelser utan bestäm- melser som undantar ett flertal samverkansformer som återfinns inom lantbrukets primärföreningar från att över huvud taget kunna prövas mot förbudet i 6 5 KL.

Det faktum att två särskilda avtalstyper i enlighet med 18 c & KL inte omfattas av legalundantaget innebär inte att de automatiskt är för- bjudna enligt 6 å KL. Det enda som kan utläsas av 18 c & KL i detta avseende är att 6 & KL kan tillämpas på avtal av de två typer som särskilt omnämns i 18 c & KL.

Sålunda kan 6 59 KL tillämpas för avtal inom en primärförening som har till syfte eller som ger till resultat att en medlems fria rörlighet på marknaden förhindras eller försvåras antingen när det gäller valet av avnämare eller leverantör eller möjligheten att lämna föreningen eller i annat avseende av motsvarande betydelse. 6 & KL kan också tillämpas när försäljningspriser, direkt eller indirekt, fastställs på varor som produ- ceras hos medlemmarna. 6 & KL är således tillämplig dels när försälj- ningen sker direkt mellan medlemmen och tredje man, dels när före- ningen svarar för försäljningen. I båda fallen förutsätter tillämpligheten att konkurrensen på marknaden hindras, begränsas eller snedvrids i väsentlig omfattning.

Detta visar klart att berörda typer av avtal inte är förbjudna enligt 18 c 5 KL.

Lantbrukskooperationen spelar, som framgår av tabell 2.1, en viktig roll inom livsmedelssektorn.

Tabell 2.1 Lantbrukskooperationens andel av några jordbruksprodukter, år 1994

K-mjölk 100 % Fruktyoghurt 85 % Hårdost 80 % Slakt 76 % Styckning 48 % Chark 30 % Spannmål 75 %

Källa: Konkurrensverkets uppskattningar

Utredningen anser att, som utgångspunkt för analysen, en allmän, likformig och strikt tillämpad konkurrenspolitik med så få undantag som möjligt är bra och önskvärd från samhällets synpunkt. En central fråga för utredningen att analysera är om vi har en väl fungerande kon- kurrenssituation på livsmedelsmarknaden. I en sådan analys är det viktigt att beakta de restriktioner som den gemensamma jordbruks- politiken och EU:s konkurrensrätt uppställer. Vidare skall utredningen, efter en jämförelse mellan den svenska konkurrenslagen och kon- kurrenslagarna i några andra medlemsländer, bedöma om resultatet av denna jämförelse ger anledning till ändringar i den svenska kon- kurrenslagen. Enligt direktiven skall utredningen därvid speciellt bedöma lämpligheten av att ge samverkan mellan primärföreningar ett legalt undantag från konkurrenslagens tillämpningsområde. Denna bedömning skall göras från ett konkurrensrättsligt perspektiv. Huruvida det i detta sammanhang föreligger en konflikt mellan de förutsättningar som före- ningslagen anger för ekonomiska föreningar och de krav som konkur- renslagen ställer för att samverkan skall vara tillåten ligger utanför utredningens uppdrag. Denna fråga analyseras i Utredningen om de kooperativa företagsformemas ställning i förhållande till andra företags- former (C1994zl49). Vidare kommer utredningen att belysa förutsätt- ningarna för att ändra det nuvarande legalundantaget för samarbete mellan föreningens medlemmar inom en primär lantbruksförening eller dess dotterbolag enligt 18 a—c & KL. Federativ samverkan som är konkurrensbegränsande omfattas i dag av förbudet i 6 & KL, om krite- rierna för detta är uppfyllt. 6 & KL kan också tillämpas för avtal som hindrar medlemmarnas fria rörlighet (t.ex. leveransplikt och insats- återbetalning) och som innebär vissa former av prissamverkan. Av speciell betydelse för dessa bedömningar blir uppfattningen om hur den

framtida konkurrenssituationen för svenska företag kan komma att förändras som följd av medlemskapet i EU.

Eventuella förslag till ändringar i den nuvarande lagstiftningen bör i största möjliga utsträckning baseras på empirisk kunskap. De eko- nomiska effekterna av förslag till ändring i den nuvarande konkur- renslagstiftningen kan endast bedömas när rättspraxis, vad gäller tillämp- ningen av den nuvarande konkurrenslagstiftningen, är fastställd. För att kunna göra en samhällsekonomisk bedömning erfordras dessutom empi- risk kunskap om de ekonomiska konsekvenserna. Om empirisk kunskap saknas och om den ekonomiska teorin inte är entydig i sin konsekvens- beskrivning finns inte underlag för att på saklig grund ta ställning till ett förslag om ändring av den nuvarande konkurrenslagstiftningen. I ett sådant läge förordar utredningen att en försiktighetsprincip tillämpas, dvs. att förändringen inte genomförs, innan det finns ett bättre empiriskt underlag.

1.11

. WWMIMMWWWMW.

1.' 111191 i. .. . .uarrnwramwmm mm...—11.11.1111 11.11.111ng utom—rumpa»? warm-rt maxim nita-um?! .. w garlic-111111 11:11:11th wrp—11 menig.-j

IWu-uu mb i ERI-m m:, pm F'l Wlan-$ Marini”!

mulm 111111 "Mim-arm WMWMWM bmm %& .MWMW' alarm-111.911- 111111 51111 133.111 — . .w'lir'mmu'immmmm WWMMMIJWMMJMI

' . 1.'. ' 511!th .ru!) Jim1m lib um Witch 11111

»wiulrrwww " mmm MVM um .M- En emm! 111151- 1111- Mmmm quai-int;- iir-hill lli-'är mm.-111.111 111.114 Wmnkl'l 11.11 mun-mmm ': .— ..111111 mura 11.11.-

1.1in 1111: tua-ikh lll-h WW _— Um "Tilll _tmdh'lph 51.11.5151 mh! .lr.' :l. Mumma W..” '11I- !” Lun-intriger]. rti'rrmmlwiiiflmdw Margherita SWman-Hnmdm .Wmmmn W H&m 1- 11111. mim!!! :ir-'n- |!th .11 Inuit Ewan. MMMWCWHM lundin-m 4 ., 1,11? till s.,-mm.: m ,-,.'., -"'-' MW H"- wi. '-'.'.;"1r'1' ...—.. 11.1-Mmm '-' » " Muammar. " ......1. . murar . . :. .' .,1. » .H.-..., 1111 i .m- mandlarna: ' - » - - ' WII-PNH! Elw- . .11111n111-u11u'JE-m-111uu # W M'WWT. 'W'IW rm AIM :|,” mil. [Wer u'lunm'r

”avlivning.-.nu andra: He.-itne rumi. I klhdhinw 'i'-IEI då: W: 1.1 w: f1'm1rli1mnnm Juul: IH Mill-w till I'm—"ln! fh nu 111111- mm.-rummer"; Wim 11.1-mur 111-th 141311. mim—lll. min!-.nu» 1111 11111 mdr-111 du hmmm- WIJ tm arm-.rhi-ic mo'liuz' : Jrnru1lirmmumgåhm1mm FM !:MWrwm url-11 1tcs'-..1..1rmbul||; 911113: ,tB u-ln I I]. Hindi-liir, Mari-.nu tim lf'

' 1111-1111.-.111x111wwl.»..1mF111äri-qauwmmm Tå FEL—vm il'l'ur- :”.rt n.. 11.- 11.111'111'1311111... ri-Q'll lir-|| dimli tuli-11171: :'Er 11qu 11:11 hin-11111.iipiildhmrrrlm'lril'. magrar rhu.'-r.111-1p11|1.1 udi utan” Mer:-1191 411195] 11541 "till- lruclill ",llänll' Fi'llllu'l' lill Aurum-Him M . #pwlrlj thj'd. Lac' trut-11.11.1111 Wm.! Erman-Mum utt!" ritt-rida:

' urugmiwmmwawamwmmm . .. . ' , , '11111131111111111111 '

3. Konkurrensens och kooperationens roll i samhällsekonomin — marknads- struktur och marknadens funktionssätt — teori och empiri

Avsikten med detta kapitel är att översiktligt diskutera konkurrensens och kooperationens roll i samhällsekonomin. Speciellt intresse ägnas åt att analysera den ekonomiska funktion som ett kooperativt företag utför och att diskutera den effekt som kooperativa organisationer kan ha på marknadens funktionssätt i samband med olika marknadsstrukturer. I slutet av kapitlet redovisas den empiriska kunskap som finns rörande företagens beteende och marknadens funktionssätt. Syftet är att försöka kartlägga under vilka förutsättningar som ett kooperativt företags verk— samhet är samhällsekonomiskt önskvärt resp.under vilka förutsättningar som det finns skäl att tro att ett kooperativt företags verksamhet inte är samhällsekonomiskt önskvärt.

Det skall påpekas att framställningen är teoretisk och bygger på speciella förutsättningar och antaganden. För att kunna bedöma funk- tionssättet på enskilda marknader erfordras en diskussion av om de gjorda antagandena är uppfyllda. När den underliggande teorin inte ger en klar och entydig vägledning måste bedömningen vila på empirisk grund.

Syftet med det empiriska avsnittet är att kartlägga om befintlig em- pirisk kunskap är tillräcklig för att möjliggöra generella ställningstagan- den angående de ekonomiska effekterna av samarbete. Om redovisning- en av det empiriska materialet omöjliggör eller ger begränsade möjlig- heter till generella ställningstagande återstår det för utredningen att basera sina slutsatser på övervägande teoretiska analyser. I ett sådant perspektiv kommer utredningens bedömningar att utgå ifrån att en all- män, likformig och strikt tillämpad konkurrenspolitik med så få undan- tag som möjligt är bra och önskvärd från konsumentens och samhällets synpunkt

Utredningen vill inledningsvis notera att i den mån ett kooperativt företags verksamhet inte är samhällsekonomiskt effektivt beror det inte på den kooperativa företagsformen som sådan utan mera på andra faktorer som t.ex., jordbrukspolitik och marknadsdominans.

3.1. Konkurrensens roll i samhällsekonomin

Motivet för att upprätthålla en effektiv konkurrens på en marknad är att den leder till att samhällets resurser utnyttjas på ett effektivt sätt. En grundläggande utgångspunkt för utredningens arbete är att en decen- traliserad marknadsekonomi är den överlägsna organisationsformen för att nå en samhällsekonomiskt effektiv resurshushållning.

Hela tanken på marknadsprisbildning som informationssystem och sammanhållande mekanism bygger på att priserna avspeglar den relativa knappheten på olika varor och tjänster. Perfekt konkurrens är av det skälet en nödvändig förutsättning för att en decentraliserad marknads- ekonomi automatiskt skall leda till att samhällets resurser utnyttjas ef- fektivt. Perfekt konkurrens är ett teoretiskt begrepp som utgår från mycket starka förutsättningar om bl.a. många av varandra oberoende producenter och helt standardiserade produkter. Dessutom förutsätts många av varandra oberoende kunder, perfekt information och ett fritt marknadstillträde.

Marknadsekonomins styrka ligger i att det är självreglerande meka- nismer som fungerar i den och som under vissa förutsättningar leder till att värdet av det som produceras är det största möjliga, dvs. ett läge har nåtts där ingen kan få det bättre utan att någon annan får det sämre. I detta uttalande ligger bara effektivitetsaspekter. Fördelningsaspekter är inte berörda. Det säger bara att vi nått en så stor produktion som möj- ligt. Det säger inte någonting om att vi nått maximal välfärd.

Det finns två skäl till att staten kan tänkas intervenera i den oregle- rade marknadens funktionssätt.

1 . När den genom marknaden uppkomna inkomstfördelningen betraktas som oacceptabel. Denna fråga behandlas inte av utredningen.

2. När marknadsmisslyckanden föreligger.

När de teoretiska förutsättningarna för perfekt konkurrens inte är uppfyllda föreligger s.k. marknadsmisslyckanden. Villkoren för perfekt konkurrens är naturligtvis en idealbild där avvikelser i förhållande till verkligheten är allmänt förekommande. När dessa marknadsmisslyckan-

den förekommer kan man inte förvänta att prismekanismen skall ge de signaler som är önskvärda från samhällets synpunkt. När priserna inte avspeglar den relativa knappheten kan det finnas skäl för myndigheterna att ingripa.

Marknadsmisslyckanden uppstår dels när marknaden ger upphov till avvikelser från de tekniska antagandena bakom den perfekta kon— kurrensmodellen, dels när verkligheten avviker från modellens beteende- antaganden.

Marknadsmisslyckanden, som grundar sig på tekniska avvikelser, leder på en oreglerad marknad till resursslöseri, som kan motivera en reglering av verksamheten. Det kan t.ex. gälla miljöpåverkan. Att stats- makterna skulle kunna eliminera eller rätta till marknadsbristema bety- der emellertid inte att man i praktiken alltid gör det.

Det finns många marknader som har egenskaper som i sig hämmar marknadstillträde och potentiell konkurrens. De har egenskaper som innebär avvikelser från de tekniska förutsättningama bakom den perfekta konkurrensmodellen, dvs. dess förutsättningar beträffande produktions- teknik och varors egenskaper. Bland marknadsmisslyckanden som utgör etableringshinder och därmed är konkurrenshämmande kan nämnas odelbarheter och stordriftsfördelar. I det här fallet finns alltså motiv för en reglering. En sådan ligger emellertid utanför konkurrenspolitikens kompetens och räckvidd. I viss utsträckning kan dessa förhållanden påverkas med annan statlig politik, t.ex. närings- och konsumentpolitik. Konkurrens löser inte problemet eftersom de tekniska förutsättningama för konkurrens inte föreligger.

Andra exempel på att en konkurrensutsatt marknad inte leder till en ur samhällets synpunkt effektiv resurshushållning är vid förekomst av s.k. externa effekter (t.ex. miljöföroreningar) och kollektiva varor. I det- ta fall är det en annan teknisk förutsättning som inte är uppfylld.

Vid sidan om etableringshindren är det framför allt sådana konkur- rensbegränsande åtgärder som förhindrar eller begränsar priskonkurren- sen mellan företag eller förstärker de agerandes kontroll över markna— den, som utgör ett allvarligt hot mot den decentraliserade marknads- ekonomins verkningsförmåga. Verkligheten avviker i detta fall från mo- dellens beteendeantaganden.

Marknadsmisslyckanden som grundar sig på avvikelser från model- lens beteendeantaganden kan uppstå i samband med att marknads- strukturen ger möjlighet till olika begränsningar i utbudet (av monopol och karteller).

Det är dessa åtgärder/förfaranden som man vanligtvis syftar på när man talar om konkurrensbegränsande eller marknadsreglerande åtgär- der/förfaranden. De syftar till att skapa och utnyttja marknadsmakt och

medverkar naturligtvis också till närvaron av marknadsmisslyckanden. Marknaden sägs i dessa fall karaktäriseras av imperfekt konkurrens. Vårt utredningsuppdrag avser i huvudsak att analysera just sådana konkur- rensbegränsande åtgärder eller förfaranden mellan företag.

Imperfekt konkurrens kan ta många former. Den kan inträffa på säljarsidan eller på köparsidan på en marknad. Den kan omfatta ganska många eller några få jämnstora enheter eller den kan bestå av mera komplicerade strukturer med en stor eller flera små enheter etc. Vi skall inte här gå in på en diskussion av vilka särskilda verkningar som karak- täriserar varje speciell form av imperfekt konkurrens. Utredningen vill i stället klargöra verkningarna av det som är gemensamt för alla dessa former, nämligen avvikelsen från rent marknadsbestämda priser till följd av att den individuella aktören kan påverka priset. Låt oss titta på det perfekta konkurrensfallet enligt figur 3 .1 och jämföra det med monopol- fallet enligt figur 3.2.

Figur 3.1 Perfekt konkurrens

Pris

0000000000 0000000000000 000000000000000 00000000000000000 9q0990999a099099909. . XXXXXXXXXDKXXXXXXXX XXXXXXXXXXXXMX XXXXXXXXXXXX

XXXXXXXXX

QC Kvantitet

Under perfekt konkurrens blir priset Pc och kvantiteten QC. Under perfekt konkurrens maximeras summan av konsument- och producent- överskott, där konsumentöverskottet är ytan under efterfrågekurvan (D) och ovanför marknadspriset. Producentöverskottet är ytan ovanför utbudskurvan (S) och under prislinjen. I figur 3.2 framgår vad som händer i monopolfallet.

Figur 3.2 Monopol

Qm QC

Konsumentöverskottet reduceras i monopolfallet med PmBEPc, varav PmBAPc blir ett producentöverskott. Det uppkommer alltså en inkomst- överföring från kvarvarande konsumenter till företagen. Denna inkomst- överföring kan visserligen inte betraktas som en nettoförlust för samhället men den kan likafullt värderas negativt ur fördelnings- synpunkt. Däremot motsvarar triangeln BEC ett resursslöseri (död- viktsförlust). Denna yta motsvarar en del av konsumentöverskottet (BAE) och en del av producentöverskottet (AEC) under perfekt konkurrens. Dessa överskott försvinner i monopolfallet och representerar resultatet av en felaktig resursallokering. Om vi bortser från vem som har mest nytta av PmBAPC så kan vi konstatera att resursslöseriet består av BBC. Det är en empirisk fråga att se hur stor denna förlust är.

Det finns uppfattningar att en monopolställning eller marknads- dominans på marknaden kan leda till en annan effektivitetsförlust som innebär att den dominerande aktören inte behöver anstränga sig för att göra sitt bästa. Detta exemplifieras i figur 3.3.

Figur 3.3 Kostnadsineffektivitet i monopolfallet

# . Qz QI Kvantltet

Det finns i princip två orsaker till att kostnaderna kan tänkas bli högre i monopolfallet:

1. I avsaknad av konkurrens om vinstmarginalerna blir kostnadskon- trollen inte ett prioriterat verksamhetsområde.

2. Möjligheterna att uppnå monopolvinster kan innebära onödiga ut— gifter för att bibehålla, förstärka och försvara monopolsituationen. Bland kostnaderna märks utgifter för produktdifferentiering, upp- rätthållande av överkapacitet och politisk lobbyverksamhet.

Det finns två typer av konkurrensbegränsningar i vår marknadsekonomi. Den första typen har sin grund i offentliga regleringar. Jordbruks— regleringen är ett exempel på inskränkningar som påverkar livsmedels- sektorn. Den andra typen orsakas av företagen själva. Hit hör konkurrensbegränsande avtal och förfaranden samt förekomst av domi- nerande företag. När det gäller den offentliga regleringen är utred- ningens uppgift begränsad till att analysera vilka restriktioner CAP lägger på tillämpningen av EG:s konkurrenslagstiftning och på den svenska konkurrenslagen. Vårt huvudsakliga utredningsuppdrag gäller de konkurrensbegränsningar som orsakas av företagen själva.

3.2. Kooperationens roll i en marknadsekonomi

Jordbrukskooperationen är en viktig del av livsmedelssektorn i många länder. Det ekonomiska klimatet som omgärdar kooperationen varierar emellertid i betydande utsträckning mellan länderna. Detta gäller framför allt den syn som staten har på, och den roll staten har i den operativa verksamheten. I många utvecklingsländer är kooperationen en integrerad del av den statliga verksamheten. I dessa fall kan jordbrukaren åläggas att använda sig av kooperationen i sin verksamhet. I industriländema är däremot deltagandet i kooperationen frivillig och kooperationen konkur- rerar jämsides med andra organisatoriska former om jordbrukarnas förtroende.

Grundsynen i svensk konkurrenspolitik är att det skall finnas en allmän, likformig och strikt tillämpad konkurrenspolitik över hela fältet med så få undantag och avvikelser som möjligt.

Huruvida denna principiella inställning skall gälla jordbrukssektorn beror i stor utsträckning på avvägningen mellan å ena sidan en be- dömning av fördelarna med att tillåta samarbete eller fusioner mellan företag och å andra sidan en bedömning av de risker som är förenade med den konkurrensbegränsning, som samarbetet kan medföra.

Under vissa förutsättningar har kooperativa företag en positiv på- verkan på konkurrenssituationen, genom att motverka en redan befmtlig marknadsmakt, som innebär ett marknadsmisslyckande. Dessutom kan kooperationen vara konkurrenspådrivare för andra företag.

Å andra sidan finns det förutsättningar som gör att kooperativa företag själva kan utöva marknadsmakt och därigenom ha en negativ påverkan på konkurrensen. I de fall ett samarbete har både en positiv och en negativ påverkan på konkurrensen gäller det att särskilja dessa effekter.

Det gäller att på något sätt lösa två problem. Det ena problemet är att försöka få företaget att utnyttja sina möjligheter att hålla låga kostnader. Det andra problemet är att hindra företaget från att utnyttja sin marknadsställning till att påverka priset genom att hålla tillbaka utbudet och därmed orsaka allokeringsförluster.

För att förstå kooperationens beteende ur ekonomisk synpunkt måste man först analysera varför kooperationen bildas. Den följande redo- visningen bygger bl.a. på en rapport som professor Richard J .Sexton, University of California, Davis, har utfört på uppdrag av utredningen

(bil. 3).

3.2.1. Skäl för bildandet av kooperativa organisationer

Kooperationens centrala ekonomiska funktion är att underlätta vertikal integration]. Vertikal integration innebär att aktörer i ett led i föräd— lingskedjan skaffar sig större eller mindre kontroll över tidigare eller senare led. Denna kontroll kan uppnås antingen genom bindande avtal med aktörerna i det andra ledet eller genom ägande i det andra ledet. Den vertikala integrationen kan fortsätta över flera led.

Låt oss först konstatera, att om marknaden fungerar enligt den perfekta konkurrensmodellen saknas det motiv för att bilda kooperativ, eftersom det är ett välkänt faktum att företag saknar incitament till vertikal integration på en perfekt konkurrensmarknad.

Motivet för denna vertikala integration kan vara viljan att

a) undvika den marknadsmakt som inköpare av råvaror eller säljare av insatsvaror har,

b) reducera de transaktionskostnader som kan uppkomma i dessa mark- nadssituationer,

c) uppnå skalfördelar eller

d) utöva marknadsmakt.

Vertikal integration kan vara ett sätt att eliminera ett marknadsmiss- lyckande. Ett sätt att integrera vertikalt är att bilda en kooperativ orga— nisation. Det blir därför intressant att veta vad som orsakar de mark- nadsmisslyckanden, som ger upphov till kooperationen, varför mark- naden inte kan hantera problemet och på vilket sätt kooperationen kan förbättra marknadens funktionssätt. Marknadsstiukturen på de marknader som jordbrukare arbetade på vid tillkomsten av kooperativa företag har ofta indikerat närvaron av marknadsmisslyckanden. Nyckelindikatorer har varit ett begränsat antal köpare av jordbruksprodukter och/eller ett begränsat antal säljare av insatsvaror samt specialiserade jordbruks- tillgångar, som leder till ett oelastiskt utbud av jordbruksprodukter. Ett begränsat antal köpare av jordbruksprodukter på den relevanta mark- naden kopplad till en oelastisk utbudskurva representerar strukturella förhållanden som främjar monopsonistiskt marknadsbeteende.

Liknande karaktärsdrag kan känneteckna marknaden för insatsvaror och förorsaka att frågan om monopolbeteende blir aktuell.

1 En användbar definition av kooperation är att den representerar horisontell koodinering för att uppnå ömsesidig vertikal integration. (Sexton, 1995b).

Dessa marknadsstrukturer representerar avvikelser från den perfekta konkurrensmarknaden och de kan resultera i marknadsmisslyckande. Vertikal integration är ett sätt att eliminera de marknadsmisslyckanden, som enskilda aktörer skulle möta om de agerade på ofullständiga kon- kurrensmarknader.

Ett utmärkande drag för vertikal integration i kooperativ verksamhet är att det på grund av skillnader i skala inte är möjligt för t.ex. ett enskilt lantbruksföretag att på egen hand uppnå en effektiv produktion i förädlingsledet. Däremot kan en sådan vertikal integration uppnås genom att ett antal lantbruksföretag, i egenskap av medlemmar, går samman i en horisontell organisation (kooperativ förening), vilken där— igenom får tillräckligt stor skala för att med ekonomiskt försvarligt resultat integrera vertikalt (kooperativt företag).

Detta kräver att de har kontrakt med eller ägande i ett annat led av förädlingskedjan. Detta betyder att transaktionerna inom ett vertikalt integrerat system implicerar en långsiktighet och en närhet mellan parterna. Hur starka dessa relationer är följer av hur pass allvarligt de integrerade aktörena upplever att marknadsimperfektionen är. Det finns naturligtvis ett beroendeförhållande mellan å ena sidan hur medlem- marna upplever marknadsimperfektionen och å andra sidan möjligheter- na för det kooperativa företagets förmåga att eliminera marknadsmiss- lyckandet till gagn för medlemmarna. Ju lägre integrationsgrad (finansi- ellt engagemang, borgensåtagande, uppsägningsperiod, period för ut- betalning av det individuella kapitalet vid utträde, mottagningsplikt för företaget, leveransplikt, leveranskontrakt, minimitid för utträde efter inträde) medlemmarna söker ju större osäkerhet är förknippad med det kooperativa företagets möjlighet att hantera marknadsmisslyckanden. Å andra sidan finns det risk för att det kooperativa företaget genom en för hög integrationsgrad utnyttjar sin marknadsmakt till förfång för konsu- menten. Det är just avvägningen mellan dessa faktorer som skall prövas från en konkurrensrättslig synpunkt.

I det följande skall vi analysera hur kooperation kan eliminera två av dessa marknadsmisslyckanden. Utredningen vill i det här sammanhanget understryka att analysen i avsnitten 3.3—3.4 beskriver de mekanismer som under vissa förutsättningar gör att tillskapandet av lantbruks- kooperativa företag fyller en samhällsekonomiskt önskvärd roll genom att eliminera marknadsmisslyckanden. Två fall belyses. Det ena fallet bygger bl.a. på antagandet att enskilda bönder på marknaden möter investorägda monopol-och monopsoniföretag. Genom att samverka i organiserad form kan man uppnå en sådan position att andra mark- nadsaktörers marknadsmakt balanseras. Det andra fallet bygger på an-

tagandet att skapandet av det kooperativa företaget resulterar i minskade transaktionskosnader jämfört med en marknadslösning.

Tillskapandet av det kooperativa företaget kan emellertid, under vissa förutsättningar, i sig resultera i effekter som inte är samhällsekonomiskt önsvärda. Likaså kan den utveckling, som det kooperativa företaget undergår efter bildandet leda till effekter, som inte är samhällseko- nomiskt önskvärda. Dessa frågor analyseras i avsnitten 3.5—3.6.

3.3. Kooperation för att undvika marknadsmakt

Låt oss analysera hur kooperativ vertikal integration kan skapa förut— sättningar för att undvika eller reducera marknadsmakt som andra ak— törer på marknaden har. Ett företag har marknadsmakt när dess beteende påverkar det marknadspris, som det betalar för insatsvaror (monopsonist) eller erhåller vid försäljning av sina produkter (monopolist). I båda fal- len kommer företaget med marknadsmakt att begränsa den ekonomiska aktiviteten i förhållande till vad som skulle gälla om företaget var utsatt för konkurrens dvs. agerade som pristagare. Företaget med monopsoni- makt kommer att begränsa inköpet av insatsvaror och företaget med monopolmakt kommer att begränsa försäljningen av produkterna. Låt oss illustrera dessa två fall.

3.3.1. Monopsoni på råvarumarknaden

Eftersom vi är ute efter att beskriva de incitament för vertikal integra- tion som föreligger i en förädlingskedja måste vi beskriva förutsätt- ningama både vad gäller t.ex. råvaru- och avsalumarknaden. Låt oss för enkelhetens skull illustrera det fall då monopsonisten är inköpare på rå- varumarknaden medan försäljningen av slutprodukten sker på en perfekt konkurrensmarknad (figur 3.4). För att underlätta den grafiska fram- ställningen antas vidare att den aktuella råvaran dels ingår i en bestämd proportion för att producera slutprodukten, dels inte kan substitueras med andra insatsvaror. Dessa, i och för sig rimliga, antaganden gör det möjligt att presentera både råvarumarknaden och slutproduktmarknaden i ett och samma diagram.

Figur 3.4 Monopsoni

MC(R) +C S(R) + C

Pris MC(R)

S(R)

WC »-

RN Rc R

Jordbrukarnas samlade utbud av råvaran representeras av S(R), som reflekterar stigande marginalkostnader för produktion av R. Ytterligare kostnader för att producera den slutliga produkten representeras av C, som antas vara konstant. Försäljningspriset för slutprodukten är P, och representerar utfallet på en perfekt konkurrensmarknad.

Om R anskaffas på en perfekt konkurrensmarknad skulle kvantiteten bli RC och det pris som jordbrukarna erhåller WC.

Om däremot köparen av råvaran R är monopsonist kommer denne att inse att marginalkostnaden MC(R) är högre än priset han betalar. Eftersom monopsonisten definitionsmässigt konfronteras med det totala marknadsutbudet av råvaran innebär ytterligare inköp inte bara att han får betala mer för den sist inköpta enheten utan också för de "tidigare" enheterna som han skulle kunna ha köpt billigare. Monopsonistens optimala inköp av R blir MC(R) + C = P, som sker vid mängden RM, där WM ( WC.

Närvaron av monopsonisten på råvarumarknaden skapar incitament för jordbrukare att integrera runt marknadsmisslyckandet. Detta består i att jordbrukaren betalas med ett belopp, som är mindre än värdet av den aktuella insatsråvaran i framställningen av slutprodukten. Om jord- brukarna, vars utbud kollektivt representeras av S(R) skulle organisera ett kooperativ skulle kooperativets optimala inköp vara RC, som är det- samma som den perfekta konkurrensmarknaden skulle leda till. Sam— tidigt skulle man efter att ha betalt marknads- och förädlingskostnaderna C kunna betala sina medlemmar WC. Den totala fördelen för medlem- marna skulle då motsvaras av ytan WCABWM i figur 3.4.

Samarbete mellan jordbrukare i en sådan situation är samhällseko- nomiskt motiverat. Jordbrukama får ett bättre resultat. Även om det utbud som tillkommer från en säljare inte har effekt på marknaden leder den kollektiva effekten av en utökad produktion från samtliga säljare i motsvarande position till ett lägre pris på avsalumarknaden, vilket är fördelaktigt för konsumenterna. En förutsättning för denna slutsats är bl.a. att kvoteringar och gränsskydd inte påverkar beteendet. Detsamma gäller även fortsättningsvis då vi talar om eventuella effekter på konsumentprisema.

Verkligheten på jordbruksmarknaden karaktäriseras, med undantag av vissa lokala och regionala marknader, inte av en ren strukturell monopsoni. Vanligtvis förekommer i stället ett fåtal köpare. I dessa fall finns ingen allmängiltig modell för hur prisbildningen sker. Resultatet beror i dessa fall på hur företagen agerar i förhållande till varandra. Beteendet kommer i det enskilda fallet att variera mellan ren monopsoni och ren konkurrens. De flesta ekonomer tror att resultatet ligger någon- stans mellan dessa polära beteendeantaganden. Ett W ( WC utgör i den angivna marknadsstrukturen ett incitament för jordbrukare att gå samman i kooperativ och därmed motverka den marknadsmakt man möter och följaktligen eliminera ett marknadsmisslyckande.

3.3.2. Monopol på insatsvarumarknaden

Ovanstående analys är lätt överförbar till marknader, där jordbrukare köper insatsvaror och där säljaren är monopolist. I figur 3.5 anges jordbrukarnas efterfrågan på t.ex. gödselmedel med D(X). Marginal- kostnaden för säljaren motsvaras av C(X) som i det här fallet antas vara konstant. På samma sätt som monopsonisten i figur 3.4 möter en marginalkostnadskurva för att förvärva råvaran (R) som överstiger jordbrukarnas kollektiva utbudskurva så möter monopolisten i figur 3.5 en marginalintäktskurva, MR(X) som ligger under efterfrågekurvan, D(X).

Monopolisten maximerar vinsten där MR(X) = C(X), vilket i figuren blir kvantiteten XM, som säljs till priset PM.

Figur 3.5 Monopol

Pris

Om jordbrukarna integrerar kollektivt för att producera X, skulle de producera Xc som säljs till medlemmarna till priset Pc. Den kollektiva vinsten för medlemmarna blir ytan PMABPC. Kooperationen spelar även i detta fall en samhällsekonomiskt önskvärd roll. Jordbrukarnas produk- tionskostnader blir därmed lägre (P64Pm), vilket kan innebära större produktion och lägre konsumentpriser. Varje P>Pc skapar potentiella förutsättningar för att marknadens funktionssätt skall förbättras genom att jordbrukarna organiserar ett inköpskooperativ.

Vi har diskuterat hur strukturen på vissa marknader kan bidra till monopol- eller monopsonibeteenden som representerar marknads- misslyckanden. Kooperativt ägande kan göra det möjligt för jordbrukare att kringgå den marknadsmakt som har sitt ursprung i sådana marknadsmisslyckanden.

I det här sammanhanget skall bara några ytterligare kommentarer göras. Det är möjligt att ett kooperativt företag får kostnader som inte befintliga företag möter. Vi återkommer till denna fråga i det empiriska avsnittet. Sådana kostnader minskar naturligtvis de fördelar för kooperativet som angetts i figurerna. Sådana ytterligare kostnader är naturligtvis inte skäl till att förhindra samarbetet. Om samarbetet inte leder till fördelar uppkommer det sannolikt inte heller.

Marknadsmisslyckanden kan också elimineras genom att nya in- vestorägda konkurrenter kommer in på marknaden, förutsatt att mark- naden är attraktiv att gå in på. Det är alltså inte nödvändigt med ett kooperativt ägande för att eliminera marknadsmisslyckandet. Detta förut— sätter att antagandet om "fritt in- och utträde" är uppfyllt i praktiken.

Det finns emellertid strategiska skillnader mellan förutsättningama för att ett kooperativt företag resp. ett investorägt företag skall lyckas etablera sig på marknaden. Det betyder att de båda företagsformerna inte är perfekta substitut. Möjligheten för ett investorägt företag att inträda på marknaden minskar alltså inte betydelsen av den konkurrensmässiga roll som kooperativa företag kan spela i denna situation.

Det förtjänar också påpekas att det ibland räcker med hotet att bilda ett kooperativt företag för att man skall nå samma effekter som om det kooperativa företaget faktiskt bildas.

Rena prisförhandlingsorganisationer har i dag inte ett legalundantag enligt den svenska konkurrenslagstiftningen. Förhandlingslösningar, som enbart rör priset, har inte konkurrenssnedvridande effekter så länge som produktionen sker på konkurrensmässiga villkor och så länge som prisdiskriminering inte förekommer. Försök att nå konkurrenssned— vridande priser genom rena prisförhandlingar kommer att undermineras på grund av den förändring av utbudet som skulle resultera om det framförhandlade priset skulle överstiga det som skulle råda under konkurrensmässiga förhållanden.

En nyckelfråga i det här sammanhanget är om Sveriges medlemskap i EU leder till ett minskat behov av att motverka den marknadsmakt som vissa företag har på vissa marknader. Eftersom den marknadsmakt som en monopsonist kan ha vid köp av jordbruksprodukter eller en monopolist vid försäljning av insatsvaror till jordbruket i regel är en följd av lokalt avgränsade marknader kommer företag från andra EU- länder att ha svårt att konkurrera effektivt inom jordbrukssektorn även i det fall handelshinder och tullar har reducerats/eliminerats. Det finns alltså skäl att även inom ramen för ett EU-medlemskap verka för att förhindra att marknadsmakt utnyttjas på ett från samhällets synpunkt negativt sätt.

3.4. Kooperation i syfte att reducera transaktionskostnader

Förekomsten av kooperativ verksamhet kan också förstås utifrån möjligheten att genom samarbete minska transaktionskostnader. Risken för att detta samarbete resulterar i konkurrensbegränsande effekter, som från samhällets synpunkt inte är önskvärda, behandlas i avsnitten 3.5—3.6.

Resursallokering med hjälp av marknaden styrs normalt av priser. Inom ett företag utförs motsvarande funktion normalt genom beslut från

företagsledningens sida. Aktiviteten förläggs till ett företag när de transaktionskostnader som uppkommer vid användning av prismeka- nismen överstiger kostnaderna för att organisera aktiviteterna genom kontroll av företagsledningen. Företagsstorleken bestäms bl.a. av i vilken omfattning transaktionerna kan organiseras mer effektivt internt än externt. Denna s.k. transaktionskostnadsanalytiska ansats går tillbaka på arbeten av Ronald H. Coase (193 7). Genom att bilda företag elimineras marknadstransaktionen och därmed kostnaderna för att använda prismekanismen. Intemaliseringen brukar i regel vara förknippad med tre fördelar. Man kan uppnå bättre incitamentsstruktur, en effektivare problemlösning och en bättre informationshantering. En bättre incita- mentsstruktur uppnås genom att deltagarna inom en organisation har gemensamma mål. Vid marknadstransaktioner har deltagarna däremot ofta motstridiga mål. På marknaden får konfliktslösning ofta genomföras med hjälp av rättslig prövning. Vid integration biläggs eventuella tvister genom företagsledningens beslut. De gemensamma målen resulterar troligen också i mindre behov av information.

Transaktionskostnadsfördelama är störst på marknader som invol- verar ett begränsat antal aktörer. Prismekanismen på dessa marknader är svag eller existerar inte Vilket leder till omfattande förhandlingar. Transaktionsfördelarna med integrering ökar ju högre grad av specificitet tillgångarna har bland aktörerna. Om investeringarna har en hög grad av specificitet kan företag bli utsatta för ett bedrägligt beteende efter kontraktets upprättande. Ett sådant bedrägligt förfarande orsakas för det första av viljan att tillgodogöra sig de "kvasiräntor" som är förenade med att de fasta tillgångarna saknar eller har ett lågt alternativvärde. Ett annat skäl är den höga diskonteringsränta som vissa aktörer har. Man är alltså villig att bära kostnaderna av den "bad—will" som beteendet skulle förorsaka om man på kort sikt får en stor vinst. Denna typ av oppor- tunism skulle kunna bemötas genom att betrakta problemet redan i kontraktet. I många fall är det emellertid omöjligt eller avskräckande kostsamt att täcka upp alla eventualiteter, som kan följa av en affärs- förbindelse, i ett kontrakt. Det billigaste alternativet kan därför vara att internalisera transaktionen genom en vertikal integration.

Två frågor måste besvaras i detta sammanhang. Är de marknadssitua- tioner som jordbrukare möter förenade med höga transaktionskostnader? Är bildandet av ett lantbrukskooperativ ett effektivt sätt att minska transaktionskostnaderna?

De strukturella förhållanden som kan orsaka att marknadsmakt blir ett problem i jordbrukssektorn är analoga med de som kan förorsaka att transaktionskostnaderna blir höga, dvs. få aktörer, tillgångarnas höga specificitet, färskvarukaraktär och tidsmässiga inflexibilitet. Mot detta

skall naturligtvis vägas den bad-will som dessa företag skulle ådraga sig vid ett eventuellt bedrägligt beteende.

Eftersom ett lantbrukskooperativ innebär en horisontell koordinering av jordbrukare, som ett medel att nå vertikal integration, kan man inte säga att ett kooperativ ersätter marknadstransaktionen. Det är snarare så att ett kooperativ harmoniserar marknadstransaktionen genom att undan- röja konflikter mellan köpare och säljare. En kooperativ organisation kan i vissa situationer tillgodogöra sig en samhällsekonomisk vinst som annars kan tänkas bli oexploaterad (Bolin, 1995).

Den främsta fördelen med en kooperativ integration är den gemen- samma incitamentsstrukturen. Ett kooperativ har ingen anledning att uppträda opportunt gentemot sina medlemmar. Å andra sidan är det möjligt att medlemmar kan uppträda opportunistiskt i knapphetssitua- tioner där medlemmen kan få bättre villkor utanför kooperativet.

Det sätt på vilket marknadens funktionssätt påverkas av det fall då ett kooperativ leder till kostnadsfördelar är lätt att demonstrera. Lägre transaktionskostnader kommer att minska skillnaden mellan priset till bonden och detaljhandelspriset samt under vissa förutsättningar på sikt sänka detaljhandelspriset och därmed gynna konsumenten. Detta illustre- ras i figur 3.6.

Figur 3.6 Transaktionskostnader

S(R)+C' S(R)+C' S(R)

Pris

R* Rl

Jordbrukarnas utbud representeras av S(R). Kostnaderna för att förädla produkter när detta görs av investorägda företag är C* per enhet som resulterar i en härledd utbudskurva för slutprodukten som är S(R)+C*. Vi antar att förädlingsindustrin säljer R på en ren konkurrensmarknad

till detaljhandelspriset P. Detta leder till att R* säljs och jordbrukarna erhåller priset W*=P-C*.

Om transaktionskostnaderna för förädling och försäljning minskar genom att dessa aktiviteter omhändertas av ett kooperativ blir effekten att utbudskurvan förskjuts nedåt. Detta illustreras av kurvan S(R)+C1i figur 3.6, där C1(C*. Kooperativet optimerar genom att producera vid den punkt där S(R)+C'=P. Detta sker vid punkten R1 som resulterar i priset W'=P—Cl till jordbrukaren. Den omedelbara vinsten av dessa minskade transaktionskostnader tillfaller jordbrukarna och motsvaras av ytan W'ABW*. Om liknande vinster görs av andra kooperativa företag resulterar detta i att marknadsutbudet förskjuts som i sin tur kan leda till ett lägre detaljhandelspris för konsumenten.

Följande slutsatser kan dras vad gäller transaktionskostnader och deras betydelse för jordbrukskooperationen:

1. Från teoretisk synpunkt är det motiverat att förvänta att vissa trans- aktioner utförs mer effektivt inom ett företag än genom att utnyttja marknaden. Det gäller transaktioner som involverar ett litet antal aktörer och transaktionsspecifika tillgångar.

2. De strukturella förutsättningama som råder på marknader uppströms och nedströms i förhållande till jordbrukssektoms primärproduktion kännetecknas ofta av ett fåtal aktörer och specialiserade investering- ar. Detta kan leda till att transaktioner på marknaden är förenade med höga kostnader.

3. Empiriskt forskning angående de faktorer som orsakar vertikal integration stöder teorin att transaktionskostnader är en viktig för- klaring till vertikal integration.

4. Jordbrukskooperationens vertikala integration kan motiveras med några — men inte alla — av de begreppsmässiga fördelar som associ- eras med integration inom ett företag. Framför allt gäller detta den harmonisering av intressen mellan kooperativet och dess medlemmar samt de informationsfördelar som kan förväntas i ett kooperativ.

5. Vertikal integration som exploaterar transaktionskostnadsfördelar kan leda till högre produktion, lägre konsumentpriser och samhällseko- nomiska vinster.

3.5. Kooperation för att utöva marknadsmakt

Föregående avsnitt har visat att det finns starka teoretiska skäl för att ett kooperativ skall spela en konkurrenspådrivande roll i samband med marknadsmisslyckanden. Det empiriska underlaget för att påvisa förde larna med kooperation är emellertid mycket knapphändigt.

Samtidigt finns det risk för att jordbrukskooperationen utnyttjar sin marknadsmakt till förfång för konsumenten. I detta avsnitt analyseras denna risk.

3 .5.1 Analysmetod

Av fundamental betydelse för den följande analysen är begreppen "residual demand" och "residual supply". Dessa begrepp illustreras i figur 3.7. Residual demand RD,(P) för företag i är marknadsefterfrågan D(P) reducerat med det kollektiva utbud som alla andra företag har. Detta betyder att residual demand för en monopolist är identisk med marknadsefterfrågan. För ett företag i perfekt konkurrens är residual demand horisontell vid rådande pris.

Figur 3 .7 illustrerar en marknadsstruktur där företag som konkurrerar med företag i, kollektivt har en utbudskurva som stiger åt höger S_i(P). D(P) är den totala marknadsefterfrågan.

Figur 3.7 Residual demand för en säljare i.

Pris

S_i(P) är den samlade utbudskurvan för samtliga företag med undantag för företag i. Därmed blir residual demand för företag i

RDi=D(P)—S_i(P).

Residual demand är ett mått på företag izs förmåga att påverka priset efter att hänsyn har tagits till konkurrerande företag. Ju flatare residual demand är (ju mer elastisk efterfrågan är) ju mindre möjlighet har företaget i att höja priset och därmed utöva marknadsmakt. Utseendet på företagets residual demand beror alltså på hur konkurrenternas kol- lektiva utbud ser ut. Om detta utbud exempelvis är oelastiskt på grund av kapacitetsbrist blir residual demand ganska oelastisk och skapar där- med förutsättningar för företag i att utöva marknadsmakt och därmed höja priset. Om däremot konkurrenterna har möjlighet och är villiga att expandera produktionen vid höjda priser blir residual demand för företag i elastisk och företag i får därför svag eller ingen marknadsmakt.

Denna grundmodell kan utvidgas till att omfatta närvaron av inter- nationell konkurrens. De flesta bedömare gör den kvalitativa bedöm- ningen att importkonkurrensen kommer att öka som en följd av Sveriges medlemskap i EU. Analysmetoden illustreras i figur 3.8 med hjälp av begreppet "excess supply", som inkluderas vid beräkningarna av residual demand. I figur 3.8a illustreras förhållandet i ett exportland. Totala utbudet anges av S(P), totala efterfrågan anges av D(P). "Excess supply", dvs. ES(P)=S(P)—D(P) framgår av figur 3.8b. I figur 3.8c illustreras excess demand i ett importland.

Figur 3.8 Excess supply och Excess demand

3.8 b 3.8 c

Excess Demand D(P)

Danmark handel Sverige

Låt oss förtydliga mekanismen med hjälp av figur 3.9. Antag att det totala utbudet i Danmark är S(P) och den totala efterfrågan är D(P). Excess supply anges av ES(P). Handel ger också upphov till transak- tionskostnader. Transportkostnader och tullar är de främsta handels-

barriärerna och representeras i figuren av T, dvs. konstanta kostnader per enhet.

Figur 3.9 Närvaro av internationell konkurrens

ES(P)+T

Pris ES(P)

Q

Antag att tullen minskas. Hur påverkar detta möjligheten för företag i att utöva marknadsmakt? I figur 3.10 illustreras effekten på pris och kvantitet för det importerande landets företag i.

Figur 3.10 Effekter av reducerade tullar på marknadsmakten för importlandets företag i.

Pris

RD'tP)

Q]; in Öl. Qi

RDi1(P) är företag izs residual demand i det fall ingen handel förekom- mer. Företagets optimala kombination av pris och kvantitet är (P31,Qi').

Om handel introduceras tillkommer det exporterande landets "excess supply" med tillhörande tullar ES+T. Detta medför att företaget izs residual demand ändras till RDi2(P). Företagets optimala kombination av pris och kvantitet blir Pi2,Qi2. Eliminering av tullar innebär att excess supply skiftar till ES, vilket i sin tur medför att företaget izs residual demand blir RDi3(P) med korresponderande kombination av pris och kvantitet (Pi3,Qi3).

Slutsatsen av denna analys och de förutsättningar den bygger på är alltså att företaget izs marknadsmakt reduceras vid handel och elimi- nering av tullar eller andra handelshinder. Konsumenterna vinner på detta.

Effekten av handel på den marknadsmakt som ett företag kan utöva beror alltså på två faktorer:

]. Elasticiteten på företag i:s residual demand vid avsaknad av handel,

2. Mängden av och elasticiteten på "excess supply" till det importerande landet när handel förekommer. Flera utfall är möjliga. Å ena sidan kan en hög elasticitet på "excess supply" eliminera marknadsmakten för hemmaföretaget i. Om å andra sidan hemmaföretaget är den mest effektiva producenten torde det snarare bli fråga om exportmöjlig- heter än importkonkurrens. I det senare fallet resulterar borttagandet av importbarriärer inte i några sänkningar av priserna.

Hemmamarknadspriser kan t.o.m. höjas om producenten använder export- marknaden för att prisdiskriminera. Slutsatsen blir att den effekt som minskade handelshinder får, i huvudsak är beroende av vad som karaktäriserar varje enskild marknad.

3.5.2. Kooperativa företag och möjligheterna att utöva marknadsmakt

Vi kommer i det här avsnittet att koncentrera oss på leverantörskoopera- tiva företag.

När det gäller leverantörskooperativ är det framför allt två faktorer som talar mot att dessa kooperativ skulle utöva marknadsmakt.

l. Produktionen vid de flesta leverantörskooperativ bestäms av den produktionsnivå som medlemmarna väljer. Det betyder att även om jordbrukare kollektivt har marknadsmakt genom sitt kooperativ, kom- mer denna marknadsmakt inte att utövas om varje medlem fattar

beslut om produktionen oberoende av andra medlemmars beslut. Kooperativen säljer i en eller annan förädlingsgrad de volymer som medlemmarna levererar.

2. Det är ovanligt att ett enda kooperativt företag fullständigt kon- trollerar utbudet av en produkt. Om denna kontrollmöjlighet saknas torde eventuella försök att höja priset genom produktionsbegräns- ningar undermineras av "free riders" som kan antas dra fördel av begränsningen utan att vara med om att betala kostnaden därför.

Av avgörande betydelse för bedömningen av om marknadsmakt kan komma att utövas blir därför att utvärdera i vilken utsträckning dessa faktorer är tillämpliga.

Vad gäller ett kooperativt företags möjligheter att begränsa utbudet består det mest direkta instrumentet i att begränsa medlemmarnas leveranser och att begränsa möjligheterna till medlemskap i föreningen. Sådana åtgärder är i princip inte konkurrenssnedvridande om det finns alternativ till det kooperativ som inför begränsningen. Det kan finnas effektivitetsskäl för att begränsa medlemmars leveranser. Det kan t.ex. vara fråga om brist på produktionskapacitet eller försök att upprätthålla en viss kvalitetsnivå. Detta betyder att restriktioner på mottagningen till ett leverantörskooperativ inte a priori konstituerar ett försök att utöva marknadsmakt. Däremot tenderar begränsningarna av utbudet, som tillämpas av kooperativa organisationer med en stark ställning på mark- naden, att bli konkurrenssnedvridande.

Ett andra, mindre direkt sätt, att utöva utbudskontroll är att begränsa leveranserna till olika marknadssegment på ett strategiskt sätt. Detta leder till prisdiskriminering. Denna är vinstgivande om residual demand elasticiteter varierar mellan marknadssegmenten och så länge som mark- naderna kan segmenteras så att återförsäljning mellan lågpris- och hög- prismarknader förhindras. Efterfrågan på oförädlad mjölk är mindre elastisk än efterfrågan på förädlad mjölk. Efterfrågan på färsk frukt och färska grönsaker är mindre elastisk än efterfrågan på motsvarande frysta produkter. Efterfrågan på spannmål för humankonsumtion är mindre elastisk än efterfrågan på spannmål för utfordring av djur. För produkter som handlas internationellt är residual demand mer elastisk på export- marknaden än residual demand på hemmamarknaden.

En säljare som kan kontrollera råvaruutbudet på dessa marknader, kan öka vinsten jämfört med förhållandet på en konkurrensmarknad genom att begränsa utbudet och höja priset på marknaden med lägre elasticitet och dumpa resten av produktionen på marknader som har en mer elastisk efterfrågan. Säljaren kan på detta sätt öka vinsten genom

prisdiskriminering samtidigt som samhället drabbas av en "dödvikts— förlust". Detta framgår av figur 3.11, där produkten Q, t.ex. mjölk, kan säljas på två distinkta marknader, K-mjölk och vidareförädlade produkter. Efterfrågan på K-mjölk D,;(P) sluttar nedåt till höger, medan efterfrågan på förädlade produkter DM(P) är helt elastisk. Vi antar att säljaren under en viss period skall allokera mjölkmängden QO mellan marknaderna. Under konkurrensmässiga förhållanden allokeras QFC till K-mjölk och QM=Q0 - QFC till förädlade produkter till samma pris PC. En säljare som kontrollerar volymen QQ möter marginalintäktskurvan MRF(P). Den vinstmaximerande allokeringen innebär att marginalin- täkten från de båda marknaderna skall vara lika. Det betyder att endast QFM allokeras till K-mjölk till ett pris av PFM. Resterande mängd mjölk går till marknaden för förädlade produkter. Säljaren ökar alltså vid pris- diskriminering sin vinst med PFMABPC. Ytan motsvarar en inkomst- överföring från K—mjölkskonsumenter till producenten. Konsumenterna förlorar därutöver ytan ABC som är en dödviktsförlust.

Figur 3.11 Prisdiskriminering

Pris

”Dödvikts” förlust

PMF

PC DM?)

MfRFtP)

QMF QCF Q”

DAP)

Prisdiskriminering, i det fall det tillämpas av ett lantbrukskooperativ, kan genomföras utan att medlemmarnas produktion kontrolleras. Många jordbruksmarknader kan segmenteras på basis av form (färsk vs förädlad) eller rum (inhemsk vs exportmarknad). För att prisdiskrimi- nering skall lyckas måste emellertid en enda säljare ha en påtaglig kontroll av allokeringen av produkter mellan marknadssegmenten. Ekonomisk teori definierar ett begränsat antal marknadsförutsätt- ningar där det kooperativa företagets marknadsmakt är oroande. Den empiriska kunskap som finns i USA styrker inte hypotesen att det skulle

finnas någon generell tendens för kooperativ att höja konsumentprisema. Däremot visar t.ex. empiriska data från USA att det, i sektorer där leverantörskooperativ tillsammans kontrollerar en stor marknadsandel, finns motiv för dessa kooperativ att begränsa konkurrensen genom avtal och börja samarbeta i stället för att konkurrera. Detta faktum kan vara ett tillräckligt skäl till att inte ge ett legalundantag för samarbete mellan primära lantbruksföreningar.

De potentiella konkurrenssnedvridande effekterna av samarbete kan studeras med hjälp av residual demand och excess supply i figur 3.12.

Figur 3.12

Qi Qij Q

I figur 3.12 representeras den totala efterfrågan på hemmamarknaden av D(P). Utbudet med undantag av företag i anges av S_i (P). Residual demand för företag 1 blir därför RD,(P)=D(P)-S_i(P).

Om företag i och j samarbetar innebär det att utbudet från konkurrenterna till företag i ochj blir S_ij(P), vilket medför att residual demand för företagen i ochj anges av RDij(P)=D(P)-S_ij(P). Av detta skäl ökar priset till konsumenterna från Pi till Pij.

Frågan har ställts huruvida man bör kunna tillåta federativt samarbete med motiveringen att den ökade internationella konkurrensen som beräknas uppkomma i samband med EU-medlemskapet neutraliserar den eventuella marknadsmakt som ytterligare samarbete skulle leda till. Svaret beror på hur "excess supply" från exportören till den svenska marknaden ser ut. Om detta utbud är mycket elastiskt vid priser nära den prisnivå som konkurrens skulle ge, försvinner potentialen för att utöva marknadsmakt. Om å andra sidan importkonkurrerande företag, på grund av transportkostnader eller andra importhinder, kan ta ut ett

högre pris än vad ren konkurrens skulle ge, finns det risk för att samarbetsavtal kan vara konkurrenssnedvridande.

Såvida man inte är säker på att importkonkurrensen kommer att bli mycket kraftfull och genomträngande på de viktigaste marknaderna för jordbruksprodukter finns det utifrån ett teoretiskt perspektiv ingen anled- ning att ge ett legalundantag för samarbete mellan primära lantbruks- föreningar. Den sparsamt förekommande empiriska kunskapen stöder ett sådant ställningstagande. I stället bör sammanslagningar och samarbets- avtal utvärderas i det enskilda fallet. Vid en sådan utvärdering av för- och nackdelar med en sammanslagning eller ökat samarbete är de sam- arbetande parternas aktuella marknadsandelar inte det avgörande krite- riet, även om generellt sett samarbete mellan företag med en liten kol- lektiv marknadsandel med största sannolikhet är harmlöst ur konkur- renssynpunkt. Däremot blir följande faktorer av betydelse vid en sådan utvärdering:

l. Efterfrågeelasticiteten för produkten i fråga.

2. Utbudselasticiteten för konkurrenter till de avtalsslutande parterna (inkl. exportkonkurrenter), vid priser som överstiger den fria konkur- rensnivån.

3. Möjlighet till prisdiskriminering.

3.6. Effekter av begränsningar av den fiia rörligheten

Motivet för att begränsa den fria rörligheten kan vara både viljan att effektivisera produktionen och viljan att utöva marknadsmakt. Effektivi- tetsargumentet kan vanligtvis användas när det gäller kortsiktiga kapaci- tetsbrister i produktionsanläggningen, kapitalförsörjning eller kvalitets- frågor. De flesta analyser pekar på att förädlingskostnaderna per enhet är relativt konstanta som en funktion av produktionsvolymen fram till det att produktionen kommer i närheten av kapacitetsgränsen, där kost- naderna stiger snabbt (Sexton, 1995a). Effektivitetsförlustema för ett kooperativ som saknar möjlighet att kontrollera tillförseln av råvara kan därför vara stora. Å andra sidan har utförda studier av Aghion och Bolton (1987) och Rasmusen, Ramsayer och Wiley (1991) visat att exklusivitetskontrakt kan användas för att försvåra nytillträde och därför förhindra konkurrens.

Medlemmarnas produktion skiljer sig ofta i kvalitet. Det finns olika sätt att hantera sådana kvalitetsfrågor. Ett handlingsaltemativ som kan vara motiverat är att det kooperativa företaget specialiserar sig på att marknadsföra en produktion av en viss kvalitet och exkluderar sådana medlemmar som inte uppfyller kvalitetsnormen. Ett investorägt företag har möjlighet att välja att ta emot produktion enbart från de producenter som uppfyller de av företaget satta kvalitetskraven (fysiska kriterier på produkten, storlek på jordbruket, geografiskt område etc). Att i samband med tillämpningen av konkurrenslagstiftningen begränsa ett kooperativs valmöjligheter kan stå i motsatsställning till företagsekonomiskt effektiv produktion och kan leda till en konkurrensnackdel för det kooperativa företaget. Exklusiva kontraktsavtal som begränsar en medlems utträdes- möjligheter kan också vara effektiva.

Dessa begränsningar av medlemmens fria rörlighet vilka i och för sig kan vara konkurrensbefrämjande och effektivitetsmotiverade måste na— turligtvis vägas mot det faktum att avtalen också kan användas för att begränsa eller snedvrida konkurrensen. När ett kooperativ har en domi- nerande marknadsposition är begränsningar i den fria rörligheten ett direkt sätt att utöva marknadsmakt.

Det är svårt att ta ställning till om det finns skäl att ändra kravet som i konkurrenslagstiftningen ställs på en medlems fria rörlighet på mark- naden.

Sexton sammanfattar sina synpunkter på den fria rörligheten på följande sätt:

1. Kooperativet bör ha möjlighet att begränsa medlemskap och med- lemmarnas leveranser såvida inte kooperativet producerar en ound- gänglig vara eller tjänst som inte finns att tillgå någon annanstans.

2. Det saknas motiv för att inte låta kooperativet fritt begagna sig av långsiktiga överenskommelser.

3. Det torde inte vara svårt att identifiera när begränsningar av den fria rörligheten används i konkurrenshämmande syfte. För det första måste det kooperativa företaget ha en dominerande ställning på marknaden. För det andra bör begränsningarna inte vara långvariga i de fall de inträffar.

4. En laissez-faire politik kan öppna dörren till ett konkurrenshäm- mande beteende. En långsiktig och signifikant begränsning av med- lemsrörligheten i ett marknadsdominerande kooperativt företag bör kunna vara en indikator på missbruk av dominerande ställning och

det bör åligga det dominerande företaget att bevisa motsatsen. Ett sådant beteende förutsätts kunna bedömas enligt förbudet enligt 19 & KL mot missbruk av dominerande ställning, som även gäller för kooperativa företag.

3.7. Empiriska studier — en översikt

Svaret på frågan om samverkan t.ex. mellan primärföreningar, skall tillåtas bör i princip baseras på en avvägning mellan vad samhället vinner resp. förlorar på en sådan samverkan.

De frågeställningar och avvägningar som skall göras kan illustreras med figur 3.13. 1 figuren återspeglas följande förutsättningar. Låt oss anta att vi i utgångsläget har en konkurrenssituation med utbudskurvan S,, som leder till ett jämviktspris PC och kvantiteten QC. Låt oss vidare anta att ett samarbete mellan primärföreningar utvecklas och att detta leder till två effekter. Utbudskurvan förflyttas neråt höger och reflekterar lägre kostnader på grund av att transaktionskostnaderna minskar så att marginalkostnaderna ändras till SM. Samtidigt antas den samarbetande organisationen erhålla marknadsmakt så att priset kan höjas till PM. Höjningen av priset leder till ett resursslöseri som motsvaras av ytan B. Samtidigt medför kostnadsminskningen, representerad av ytan A, en vinst för samhället.

Figur 3.13 Samhällsekonomisk avvägning vid samverkan

Pris Transfereringar

Dödviktsförlust

Utländsk konkurrens påverkar läget av MR

Effektivitets- 5 vinster '

Kvantitet

För att avgöra om samarbetet bör tillåtas bör alltså en avvägning göras mellan ytan B som representerar samhällets resursslöseri, s.k. "död— viktsförlust", och ytan A, samhällets vinst. Vidare bör, enligt utrednings- direktiven, effekterna för konsumenterna ingå i bedömningen.

Det skulle vara önskvärt om utredningen kunde säga något generellt om följande:

1. Värdet av ytan A. Hur mycket kan man räkna med att transak- tionskostnaderna sänks om federativ samverkan tillåts? Ytans storlek beror bl.a. på var den marginella intäktskurvan ligger. Ytterlighets- fallen blir monopolfallet resp. det perfekta konkurrensfallet.

2. Utseendet på den marginella intäktskurvan beror bl.a. på en kart- läggning av konkurrensförhållanden. Därvid blir en bedömning av styrkan av den internationella konkurrens som uppstår i samband med medlemskapet i EU av vikt. Det gäller att empiriskt bestämma elasticiteten på de samarbetande företagens "residual demand" vid avsaknad av handel. Vidare måste mängden av och elasticiteten på "excess supply" till det importerande landet bestämmas när handel förekommer.

3. Under vilka förutsättningar innebär en ökad koncentration lägre resp. högre produktions-, distributions- och marknadsföringskostnader.

4. Värdet av ytan B måste uppskattas. Hur mycket kan man räkna med att samhället förlorar på grund av det monopolbeteende som de samarbetande primärföreningama kan förväntas utöva?

Möjligheten att utnyttja tillgängligt empiriskt material för att besvara ovanstående frågor är som framgår av nedanstående redovisning mycket begränsad. Detta gäller i synnerhet empiriska studier som rör livsmedelssektorn och lantbrukskooperationen.

3 .7. l Transaktionskostnader

Den empiriska forskningen har mycket lite att tillföra när det gäller effekterna på transaktionskostnaderna av vertikal integration. När det gäller effekterna på kooperativens transaktionskostnader saknas em- piriska data. Däremot har ett antal empiriska studier utförts för att stu- dera vilka faktorer som ger upphov till vertikal integration. Dessa stu- dier syftar till att testa hypotesen att benägenheten att integrera vertikalt

påverkas av marknadskoncentration, transaktionsspecifika tillgångar och den osäkerhet som omgärdar själva transaktionen. Resultaten av dessa empiriska studier stöder på ett robust sätt de hypoteser som genereras från transaktionskostnadsteorin angående vertikal integration. Det skall dock nämnas att det i vissa fall är svårt att separera effekter av trans- aktionskostnader och effekter av marknadsmakt.

Starkt koncentrerade marknader kan bidra till att marknadsmakt utövas. På dessa marknader kan därför vertikal integration vara ett resul- tat både av viljan att utöva marknadsmakt och möjligheterna att minska transaktionskostnaderna. Det finns empiriskt stöd för att vertikal integra- tion ökar effektiviteten i produktionen och minskar utbredningen av marknadsmakt. Det är samtidigt viktigt att poängtera att inte någon av dessa empiriska studier rör kooperativ. Det skall också understrykas att inte någon studie hittills har försökt uppskatta fördelarna av vertikal integration i monetära termer.

Graden av osäkerhet har befunnits vara positivt korrelerad med verti- kal integration (Levy (1985), Frank & Henderson (1992)).

Teorin om opportunistiskt beteende har också undersökts empiriskt. Anderson (1988) fann att gemensamma mål minskar risken för opportu- nistiskt beteende. Denna iakttagelse är av speciellt intresse för koopera- tiva företag eftersom en av fördelarna med att bilda t.ex ett lantbruks- kooperativ är att få till stånd likvärdiga mål för köpare och säljare.

3.7.2. Importkonkurrensen vid EU-medlemskap

För den svenska livsmedelsindustrin kommer ett medlemskap i EU att innebära två helt nya konkurrensförutsättningar för verksamheten jäm- fört med situationen före medlemskapet. Livsmedelsindustrin kan i princip fritt välja mellan att köpa sina råvaror från Sverige eller från andra länder på EU-marknaden. Livsmedelsindustrin kan vidare verka på en internationell marknad när de handelspolitiska begränsningarna upphör vilket ger möjlighet att konkurrera på hela EU-marknaden och på världsmarknaden på villkor, som är likvärdiga med de villkor som gäller för den övriga livsmedelsindustrin i EU.

På motsvarande sätt kan svenska företag möta en ökad konkurrens om både kunder och leverantörer på hemmamarknaden. Bedömningen av den konkurrens som kan komma utifrån måste i stor utsträckning baseras på uppskattning av utbudselasticiteten av exportörens "excess supply". Några sådana skattningar har inte gjorts för livsmedelsindustrin. Däremot är företrädare för industrin eniga i sin uppfattning att konkur- rensen utifrån kommer att öka. Samma företrädare har å andra sidan inte

kunnat kvantifiera den ökade framtida konkurrensen, vilket gör det omöjligt att besvara frågan om denna är tillräcklig för att motivera ett utökat generellt undantag för samverkan. En avgörande osäkerhetsfaktor i detta sammanhang är naturligtvis den framtida utvecklingen av valuta- kursen.

3.7.3. Samband mellan koncentration, inträdeshinder och konkurrens

Traditionellt har koncentrationen av företag på en marknad betraktats som ett avgörande mått på graden av konkurrens. Det finns sedan Bain (1951) genomförde sin klassiska studie av sambandet mellan koncen- tration och konkurrens ett stort antal studier som pekar på att försöken att utöva marknadsmakt har varit mer framgångsrika i högt koncen- trerade marknadssektorer. Enligt Bain är koncentrationen av företag positivt korrelerad med lönsamheten i den aktuella industrin. Detta står i överensstämmelse med teorin om oligopol. Resultaten tolkades i all- mänhet som en bekräftelse på hypotesen att koncentration tenderar att underlätta samarbete i syfte att begränsa konkurrensen. Sambandet mellan koncentration och monopolmakt beror emellertid på en rad spe- ciella antaganden, som inte behöver vara uppfyllda i praktiken.

Demsetz (1973) presenterade en rimlig alternativ tolkning av sam- banden. Enligt denna tolkning är koncentrationen en beroende variabel som påverkas av förhållanden på marknaden. Demsetz menar att kon- centration kan vara ett uttryck för varierande effektivitet. Det betyder att det kan finnas ett positivt samband mellan koncentration och den genom- snittliga lönsamheten utan att detta orsakats av åtgärder som begränsat konkurrensen. Om ett företag är effektivare än andra företag blir marknaden sannolikt koncentrerad, men priserna blir lägre än de annars skulle varit.

En rad försök har gjorts för att empiriskt skilja de båda tolkningarna åt. Resultaten av dessa ansträngningar har varit blandade, vilket ger anledning tro att båda mekanismerna finns närvarande i ekonomin.

Detta innebär att det i praktiken är mycket svårt att avgöra om en hög koncentration eller ett företags dominerande position, är ett konkur— renshinder i sig eller minskar effektiviteten på marknaden.

I stället för att enbart se på koncentrationsmått har frågan om miss- bruk av dominerande ställning kommit i fokus. Även här finns emeller- tid stora praktiska och teoretiska svårigheter att avgöra om prishöjningar förorsakats av missbruk av dominerande ställning.

Diskussionen på senare tid har därför inriktats på att analysera möj- ligheterna för nyinträde av konkurrenter. En viktig fråga blir då i vilken mån företag som har en dominerande ställning själva kan skapa inträdes- hinder. Flera mekanismer har nämnts;

(i) "underprissättning" innebär att det dominerande företaget sänker priset just inom det område där ett nytt företag börjar konkurrera. Förutsatt att det dominerande företaget har större finansiella re- surser än konkurrenten kan nyinträde avvärjas.

(ii) "sunk costs" gör att ett befintligt företag kan hota med priskrig på en nivå som gör inträde olönsamt.

(iii) vertikala avtal med t.ex. leverantörer.

Bain och hans efterföljare analyserade sambandet mellan koncentration och konkurrens och testade det s.k. "struktur beteende — funktionssä " paradigmet. Koncentrationen ansågs vara det huvudsakliga måttet på strukturen, som bestämmer utfallet i förrn av vinst.

Kritiken mot dessa studier har, enligt diskussionen ovan, gått ut på att koncentrationen är ett dåligt mått på monopolkraft. Dessutom kan sambandet tolkas på flera sätt. En rad studier har inte kunnat förkastat hypotesen att sambandet mellan koncentration och vinster främst beror på att innovativa, snabbt växande företag är vinstrika och oftare arbetar i mer koncentrerade marknader. I synnerhet visar det sig att företagens individuella marknadsandelar är mer betydelsefulla än branschkoncen— trationen. När företagens marknadsandel inkluderas i de empiriska studi- erna försvinner all effekt av koncentration på vinster. Oftast visar det sig att stora marknadsandelar i samband med höga vinster beror på skal- ekonomier och framgångsrika produkter (Chirinco och Fazzari, 1994).

Samtidigt har flera studier lyft fram betydelsen av inträdeshinder. Ett exempel är Andersen och Rynning (1991). Författarna mäter inträdes- hinder på ett annat sätt än de mycket enkla approximinationer man tidigare använt, och finner att inträdeshinder är avgörande för förmågan att bibehålla monopolkraft över en längre tidsperiod.

I en panelstudie av 88 svenska produktmarknader visar Fölster och Peltzman (1995) bl.a. att koncentration inte behöver vara ett problem i sig. Mer koncentrerade branscher har tvärtom högre produktivitet och lägre priser (jämfört med priser för samma produkter inom EU) än mindre koncentrerade branscher, vilket sannolikt innebär att de bran- scher där svenska företag har kostnadsfördelar har blivit mer kon- centrerade. Samtidigt visas att ett ökat antal företag innebär lägre priser

och högre produktivitet. Dessa två resultat tyder på vikten av att skilja mellan koncentration och antal företag. För konkurrenspolitiken kan resultaten innebära att det är viktigare att undanröja inträdeshinder än att bekämpa koncentrationen

3.7.4. Effektivitetsförluster vid monopolistiskt beteende

En negativ konsekvens av monopolbeteende är att den resulterar i en felaktig resursallokering. Genom att höja priset över marginalkost- naderna kan en monopolist minska utbudet, jämfört med en situation då ren konkurrens råder. Vidare används resurser för att tillgodose en lägre värderad efterfrågan och välfärden för konsumenten reduceras. Konsu— mentöverskottet reduceras alltså på en monopolmarknad. Dödvikts- förlusten B, vars yta är en del av konsumentöverskottet på en konkur- rensmarknad, övergår emellertid inte till en icke-prisdiskriminerande monopolist. Denna del av konsumentöverskottet representerar den fel- aktiga resursallokering som är resultatet av att monopolisten begränsar sitt utbud. Eftersom dödviktsförlusten är en kvadratisk funktion av den relativa prisförvrängningen och en lineär funktion av efterfrågeelastici- teten är det svårt att se att ytan B kan bli särskilt stor. Denna slutsats styrks av empiriska studier av Harberger (1954) och Schmalensee (1988). I Harbergers studie var den genomsnittliga kvadraten på den relativa prisförvrängningen 0.036. Scherer & Ross (1990) uppskattar att den dödviktsförlust som i USA kan hänföras till felaktig resursallokering p.g.a. monopolistiskt beteende ligger någonstans mellan 0,5 procent och 2 procent av bruttonationalprodukten. Det saknas uppskattningar av hur stor dödviktsförlusten är inom livsmedelssektorn.

Dödviktsförlusten är sannolikt inte den politiskt mest intressanta ter- men vid monopolbeteende. Av större politiskt intresse torde det faktum vara att vid monopolbeteende den större delen av konsumentöverskottet övergår från konsumenten till producenten.

3.7.5. Kostnadsineffektivitet i monopolfallet

När monopolbeteendet påverkar priset är välfärdsförlusterna knutna till den förändring av den producerade kvantiteten som det förhöjda priset resulterar i.

Allvarligare blir konsekvenserna om monopolbeteendet påverkar kostnadssidan. I detta fall drabbas hela produktionen i den monopoli-

serade industrin. Som tidigare framhållits finns det i princip två orsaker till att kostnaderna kan bli högre i monopolfallet. För det första blir inte kostnadskontrollen ett prioriterat verksamhetsområde om konkurrens om vinstmarginalerna saknas (s.k. X-ineffektivitet). För det andra kan frestelsen av att uppnå monopolvinster innebära att industrin ådrar sig onödiga utgifter för att uppnå, förstärka och försvara en monopol- situation. Det kan gälla utgifter för produktdifferentiering, överkapacitet och politisk lobbyverksamhet.

Den empiriska kunskapen på området är fragmenterad, men pekar i samma allmänna riktning. X-ineffektivitet existerar och benägenheten att reducera den är starkare när konkurrensen är stark än när företagen arbetar på skyddade marknader. Däremot saknas empirisk kunskap om storleken på skillnaderna i relation till monopolmakt. Det torde emeller- tid stå bortom allt tvivel att storleken på X-ineffektivitet är åtminstone lika stor som de välfärdsförluster som är en följd av felaktig resursallokering (Scherer & Ross, 1990). Förekomsten av X-ineffek- tivitet i svensk livsmedelsindustri .har studerats för slakteri- och mejeriområdet. Hanf och Böckenhoff (1994) och Kiihl (1994) fann allvarliga tecken på X-ineffektivitet. Företag bedömdes operera ovanför den effektiva kostnadskurvan och använde för mycket av både arbets— kraft och kapital. Strukturen på slakteriindustrin visade att storleken på vissa slakteriföretag var mindre än den optimala storleken. Författarna menar att avsaknaden av både teknisk effektivitet och skaleffektivitet i produktionen orsakades av ett för lågt konkurrenstryck. Den utveckling som skett de senast åren styrker den bedömningen. På slaktsidan har en kraftig nedskärning av arbetskraften ägt rum trots att produktionen inte minskat. Antalet produktionsenheter har också reducerats vilket blev möjligt genom sammanslagningar av kooperativa företag.

När det gäller att empiriskt kartlägga omfattningen av den sam- hälleliga välfärdsförlust som kan uppkomma på grund av att monopol- företag ådrar sig onödiga utgifter blir uppgiften svårare eftersom det är ett faktum att en monopolistisk marknadsstruktur både kan reducera kostnader och leda till ökade kostnader. Detta gäller framför allt när en hög koncentration främjar eller är nödvändig för att utnyttja skalfördelar. Den empiriska kunskapen som skulle göra det möjligt att beräkna en nettokostnad saknas emellertid.

3.7.6. Ekonomisk effektivitet och kooperativa företag

Vid olika tillfällen har framförts hypotesen att kooperativa företag är mindre effektiva än investorägda företag. Porter och Scully (1978) och

Ferrier och Porter (1991) menar att kooperativa företag blir tekniskt ineffektiva på grund av svårigheterna att kontrollera kooperativets funk- tionssätt.

Porter och Scully menar vidare att kooperativa företag kommer att uppvisa allokeringsineffektivitet. Orsaken anges vara att eftersom med- lemmarna bara drar fördel av kooperativet under den tid de är med— lemmar så kommer kooperativet att underinvestera i långsiktiga till- gångar. Slutligen menar Scully och Porter att kooperativet ofta kommer att sakna medlemsunderlag för att uppnå den långsiktigt kostnadsmini- merande produktionsnivån.

Det finns som framgått tidigare emellertid argument som pekar på att det kooperativa företaget är mer effektivt än det investorägda företaget. Dessa argument baseras på de kostnadsbesparingar (t.ex. transaktions- kostnader) som kan uppnås genom vertikal integration. Om kontrakts- opportunism förekommer representerar den en avvikelse från teknisk effektivitet. Denna ineffektivitet elimineras emellertid av kooperativet eftersom kooperativet harmoniserar transaktionerna. Genom att integrera får man en bättre incitamentsstruktur, en effektivare problemlösning och en bättre informationshantering.

Detta betyder sammantaget att den underliggande teorin inte ger oss någon klar vägledning när det gäller att besvara frågan om kooperativ är mer eller mindre effektiva än det investorägda företaget. De empi- riska studier som genomförts på området är alla förenade med begrepps- mässiga problem och mätproblem. I en översikt av de empiriska studier som genomförts i USA drar Sexton och Iskow (1993) slutsatsen att de empiriska fakta som framkommit inte på ett trovärdigt sätt ger stöd för hypotesen att kooperativa företag är mindre effektiva än investorägda företag. Å andra sidan ger det empiriska underlaget inget stöd för att hävda att kooperativa företag är mer effektiva än investorägda företag.

3.8. Sammanfattning

Syftet med detta kapitel är att analysera under vilka förutsättningar som ett kooperativt företags verksamhet är samhällsekonomiskt önskvärd respektive under vilka förutsättningar som det finns skäl att tro att ett kooperativt företags verksamhet inte är samhällsekonomiskt önskvärd.

Den ideala situationen hade varit om teorin hade givit en entydig bild av de effekter som kooperativ verksamhet kan leda till. Under sådana förutsättningar syftar empirin i huvudsak till att bekräfta och kvantifiera de effekter som teorin förutsäger.

I det fall den underliggande teorin inte ger en klar vägledning när det gäller att besvara de frågor som utredningen behandlar tjänar empirin i första hand uppgiften att försöka ge vägledning i valet mellan olika teoretiskt möjliga konsekvensbeskrivningar.

3.8.1. Vad säger den ekonomiska teorin om samarbete?

Av avsnitten 3.3—3.4 framgår att det finns starka teoretiska skäl för att bildandet av en kooperativ organisation skall spela en konkurrenspå- drivande roll i samband med vissa marknadsmisslyckanden. Det framgår att monopsonistens och monopolistens marknadsmakt kan motverkas med hjälp av en kooperativ organisation. Det empiriska underlaget som skulle kunna påvisa fördelarna är emellertid mycket knapphändigt. Sam- ma förhållanden gäller när möjligheterna att minska transaktionskost- naderna utgör motivet för att internalisera verksamheten, dvs. integrera.

Bolin (1995) anger två andra fall där det kooperativa företaget kan vara samhällsbefrämjande. Det första fallet rör stordriftsfördelar där själva kooperativet går med förlust, men där helheten går med vinst. I detta fall effektiviserar den kooperativa organisationen den befintliga marknaden genom att möjliggöra vinster som annars inte skulle ha exploaterats. Det andra fallet är när en fullständig integration mellan för- ädlingsföretaget och de underliggande leverantörema/kunderna inte är ekonomiskt fördelaktigt eller ens möjligt, t.ex. i fallet med många små effektiva familjeföretag.

Samtidigt finns det risk för att jordbrukskooperationen utnyttjar sin marknadsmakt till förfång för konsumenten. Denna fråga analyseras i avsnitten 3.5—3.6.

Ekonomisk teori är inte entydig i fråga om konsekvensbeskrivningen när det gäller samarbete mellan primära lantbruksföreningar. Teorin definierar vissa marknadsförutsättningar där det kooperativa företagets marknadsmakt är oroande. Den empiriska kunskap som finns i USA styrker inte hypotesen att det skulle finnas någon generell tendens för kooperativ att höja konsumentprisema. Däremot visar empiriska data att det i sektorer, där leverantörskooperativ tillsammans kontrollerar en stor marknadsandel, finns motiv för dessa kooperativ att begränsa konkur- rensen genom avtal och börja samarbeta i stället för att konkurrera. Detta faktum kan vara ett tillräckligt skäl för att inte ge ett legal- undantag för samarbete mellan primära lantbrukskooperativ.

Frågan har ställts huruvida man bör kunna tillåta samarbete mellan primära lantbruksföreningar med motiveringen att den ökade intematio—

nella konkurrensen som beräknas uppkomma i samband med EU-med- lemskapet neutraliserar den eventuella marknadsmakt som ytterligare samarbete i och för sig skulle leda till. Såvida man inte är säker på att importkonkurrensen blir mycket kraftfull och genomträngande på de viktigaste marknaderna för jordbruksprodukter finns det från ett teo- retiskt perspektiv ingen anledning att ge ett legalundantag för samarbete mellan primära lantbruksföreningar med hänvisning till en odefinierad "ökad internationell konkurrens".

Bestämmelserna i 18 c & KL, om att visst samarbete inom primära lantbruksföreningar inte omfattas av förbudet i 6 & gäller inte avtal som har till syfte eller ger till resultat att en medlems fria rörlighet på mark- naden förhindras eller försvåras. Det är svårt att ta ställning till om det finns skäl att ändra på kravet på medlems fria rörlighet för att legal- undantaget skall gälla. Teorin är inte entydig på detta område. Begräns- ningar av medlemmarnas fria rörlighet kan motiveras både med avsikten att effektivisera produktionen och med avsikten att utöva marknadsmakt. Effektivitetsargumentet kan användas t.ex. när det gäller kortsiktiga kapacitetsbrister i produktionsanläggningar. Effektivitetsförlustema för ett kooperativ som saknar möjlighet att kontrollera tillförseln av råvaran i närheten av kapacitetsgränsen kan vara stora. Begränsningar av medlemmarnas fria rörlighet kan alltså vara effektivitetsmotiverade. De måste emellertid vägas mot det faktum att avtalen kan användas för att begränsa eller snedvrida konkurrensen. Sexton gör bedömningen att så- vida inte det kooperativa företaget producerar en nödvändig vara som inte finns att tillgå någon annanstans bör det kooperativa företaget ha möjlighet att begränsa medlemskap och medlemmars leveranser. 18 c & KL ger utrymme för att pröva huruvida avsikten med att begränsa med- lemmens fria rörlighet är att effektivisera produktionen eller att utöva marknadsmakt. Sexton föreslår emellertid att prövningen sker enligt förbudet mot missbruk av dominerande ställning i 19 & KL under förutsättning att 19 & tillämpas effektivt.

3.8.2. Vad säger empirin om samarbete?

Det hade varit önskvärt om utredningen på basis av empirisk kunskap kunde säga något generellt om hur mycket transaktionskostnaderna kan beräknas minska vid olika typer av samarbete. Det vore också av in- tresse att försöka empiriskt bestämma den internationella konkurrens som kan beräknas uppstå i samband med medlemskapet i EU. Vidare vore det av stort intresse att kartlägga under vilka förutsättningar en ökad koncentration innebär lägre resp. högre produktions-, distributions-

och marknadsföringskostnader. För att göra en mera övergripande sam- hällsekonomisk bedömning av konkurrensbegränsande samarbete, be- hövs dessutom en uppskattning av den dödviktsförlust och de inkomst- överföringar mellan konsument och producent som uppstår vid konkur- rensbegränsande beteende.

Den empiriska forskningen är i allmänhet mycket begränsad när det gäller kartläggningen av de nämnda faktorerna. Empiriska studier som rör just livsmedelssektorn och lantbrukskooperationen är i synnerhet begränsade.

Detta omdöme gäller effekterna på transaktionskostnaderna av verti— kal integration. Den empiriska kunskap som är önskvärd för att kvanti— fiera den ökade framtida internationella konkurrensen på den svenska marknaden saknas också. Det saknas även uppskattningar av dödvikts- förluster förorsakade av felaktig resursallokering inom livsmedels— sektorn.

När det gäller kostnadsineffektiviteten i samband med en monopol- situation är den empiriska kunskapen fragmenterad men pekar i samma allmänna riktning. Kostnadsineffektiviteten existerar och benägenheten att reducera den är starkare när konkurrensen är stark än när företagen arbetar på skyddade marknader. Storleken på kostnadsineffektiviteten är åtminstone lika stor som de välfärdsförluster som är en följd av felaktig resursallokering.

Det har vid olika tillfällen framförts uppfattningen att kooperativa företag är mindre effektiva än investorägda företag. De empiriska studi- erna som genomförts är alla förenade med begreppsmässiga problem och mätproblem. Det empiriska material som finns gör det inte möjligt att på ett trovärdigt sätt hävda att det kooperativa företaget skulle vara varken mer eller mindre effektivt än det investorägda företaget.

Traditionellt har koncentration av företag på en marknad betraktats som ett avgörande mått på graden av konkurrens. Svensk livsmedels- industri är koncentrerad, vilket skulle tyda på att livsmedelssektorn inte uppfyller kraven på effektiv konkurrens. Koncentration kan naturligtvis också vara ett resultat av högre effektivitet. Teorin är inte heller i detta fall entydig. Ett flertal studier har lyft fram den betydelse inträdeshinder har på konkurrensen. För konkurrenspolitiken kan detta enligt utred— ningen innebära att det är viktigare att undanröja inträdeshinder än att bekämpa koncentrationen.

"= ;? mir h.” .

ift-

) - lilalili-_a. 'r-u'lll'

..;r i..-iii.-

' I| H.,m

4. Jordbrukspolitiken i EU och i Sverige

4.1. EG:s jordbrukspolitik

4.1.1. Den gemensamma jordbrukspolitiken

Den gemensamma jordbrukspolitiken — Common Agricultural Policy (CAP) — utgör en av grundpelama i EG-samarbetet. Av EG:s totala budget har jordbruket under senare tid tagit i anspråk närmare två tredjedelar. Detta förhållande håller på att förändras. För åren 1992 och 1993 beräknas jordbruksutgiftema utgöra ca 50 %.

Jordbrukspolitiken var länge det enda politikområde inom EG som drevs gemensamt. Redan i Romfördraget utformadesjordbrukspolitiken på ett sätt som förutsatte att medlemsstaterna underordnade sig rådet och kommissionens beslut när det gällde att uppfylla fördragspunkterna. När Romfördraget undertecknades var de ursprungliga medlemsländerna sammantaget nettoimportörer av livsmedel och jordbruksråvaror.

Författarna till fördraget som upprättade den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen var medvetna om att etablerandet av en gemensam jordbrukspolitik enligt artikel 3(d) i Romfördraget kunde visa sig vara svårt att få att stå i överensstämmelse med principen i artikel 3(1) om att inom Gemenskapen upprätta en ordning som säkerställer att konkur- rensen inom den gemensamma marknaden inte snedvrids.

I Romfördragets artiklar 38—43 anges den gemensamma jordbruks- politikens mål:

a) Höja produktiviteten inom jordbruket genom att främja tekniskt framåtskridande, trygga en rationell utveckling av jordbruksproduk- tionen samt att optimalt utnyttja produktionsfaktorema, särskilt arbetskraften.

b) På så sätt tillförsäkra jordbruksbefolkningen en skälig levnads- standard, särskilt genom en höjning av inkomsten per capita för dem som arbetar i jordbruket.

c) Stabilisera marknaderna.

d) Trygga livsmedelsförsörjningen.

e) Tillförsäkra konsumenterna tillgång till varor till skäliga priser.

Den gemensammajordbrukspolitiken grundar sig på sex principer, varav de första tre principerna återfinns i fördraget.

Princip 1: Den gemensamma marknaden skall omfatta jordbruk och handel med jordbruksvaror (artikel 38.1).

Princip 2: Artiklarna i Romfördragets jordbruksavsnitt (avdelning 11) utgör i viss omfattning ett undantag till den allmänna för- dragstexten. Enligt artikel 38.2 skall "om inte annat föreskrivs iartiklama 39—46 reglerna för upprättandet av den gemensamma marknaden tillämpas på jordbruksvaror." I artikel 42 anges att konkurrensreglema skall tillämpas på produktion och handel med jordbruksvaror endast i den utsträckning rådet bestämmer.

Princip 3: I artikel 38.4 stadgas det att den gemensamma marknadens funktion och utveckling med avseende på jordbruksvaror skall åtföljas av att en gemensamjordbrukspolitik för med- lemsstaterna utformas.

Den gemensamma jordbrukspolitiken består av en pris- och marknads- reglerande del och en struktur- och regionalpolitisk del. Den pris- och marknadsreglerande delen är av störst betydelse. Strukturpolitiken har emellertid kommit att spela en allt större roll de senaste åren.

Ytterligare tre principer utvecklades i samband med införandet av pris- och marknadsregleringen år 1962.

Princip 4: "The unity of market" är bara implicit i artikel 38.1 men är grunden för EG:s gemensamma prispolitik.

Princip 5: Gemenskapspreferens, dvs. att produkter som produceras inom EU skall ha företräde framför importerade produkter. Denna princip framgår indirekt av fördraget. Enligt artikel 44.1 är det tillåtet att tillämpa ett system med minimipriser. Enligt artikel 44.2 får emellertid inte priserna tillämpas på ett sådant sätt att de hindrar utvecklingen av en naturlig prefe- rens mellan medlemsstaterna.

Princip 6: Principen om en gemensam finansiering uttrycks i rådsförordning 25/62, som etablerar den europeiska utveck- lings- och garantifonden för jordbruket (Fonds européen d'orientation et de garantie agricole, FEOGA).

Mellan åren 1958—1968 genomfördes stegvis den gemensamma markna- den. Den första marknadsregleringen infördes år 1962 och de gemen- samma priserna har tillämpats sedan år 1968.

Den gemensamma marknaden skall upprätthållas genom att tullar och införselavgifter samt konkurrenssnedvridande subventioner m.m. avlägs- nas mellan länderna.

En av utgångspunkterna i EG:s jordbrukspolitik är att marknaden måste avskärmas från världsmarknadens prisbildning för att de jord- brukspolitiska målen skall kunna uppnås. På denna i princip slutna hemmamarknad skall priserna hållas uppe på en sådan nivå att jord- brukarna får en tillfredsställande inkomst och att konsumenterna får till- gång till livsmedel till rimliga priser. Schematiskt kan marknadsregle- ringamas utformning illustreras med figur 4.1.

Figur 4.1 Schematisk beskrivning av EG:s marknadsregleringar

Riktpris Transportkostn. o handelsmarginal Tröskelpris

Marknadspris

Interventionspris

Importavgift Exportbidrag VM-pris VM-pris cif fob

4——>4———_—__>4—_->

Import från EC-marknad Export till världsmarknaden världsmarknaden

Fram till beslutet om reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken i juni 1992 har implementeringen av den gemensamma marknaden och gemenskapspreferensen varit uppbyggd kring ett prisstödssystem. Den

gemensamma marknaden upprätthålls genom att ett administrativt be- stämt riktpris fastställs för en standardprodukt på den inhemska markna- den. Detta riktpris kan sägas vara ett eftersträvat producentpris.

T röskelpriset erhålles genom att minska riktpriset med handelsmargi- naler och transportkostnader från importhamn till en tänkt förbruknings- plats för importerade varor. Tröskelpriset anger således till vilket lägsta pris en vara kan komma in på EG-marknaden. Tröskelpriset skyddas mot omvärldens prisnivå genom ett gränsskydd. Detta skydd mellan världsmarknadspris och tröskelpris utgörs av en importavgift. Det bör noteras att avgiftsberäkningen alltså baseras på ett eftersträvat men sällan uppnått riktpris.

Det skisserade gränsskyddssystemet gäller med mindre variationer för övervägande delen av produktionen (spannmål, socker, mjölk, mejeri- produkter, fårkött, fläsk, nötkött, ägg och fjäderfäkött). För oljefröer och proteingrödor samt fodermedel, med undantag av spannmål, saknas gränsskydd. Odling av sådana grödor stöds i stället med direkta bidrag.

På den inhemska marknaden kan EG-kommissionen genom interven- tionsköp hindra priset att sjunka under interventionspriset, som normalt ligger 10—20 % under riktpriset.

Marknadspriset i EG bestäms av utbud och efterfrågan inom de ramar som de administrativt fastställda priserna ger. Marknadspriset rör sig normalt i intervallet mellan riktpriset och interventionspriset. Under år med överskott har marknadspriset tenderat att pressas ner mot interventionsprisnivån. För att begränsa överproduktion har dessutom interventionsprissystemet försvagats, vilket medfört att marknadspriserna tidvis har legat under interventionspriset. Marknadspriserna kan såväl inom som mellan EU-länderna variera i betydande utsträckning beroen- de på skillnader i marknadssituationen. På en fri marknad skall prisskill- naden i princip endast motsvara transport- och hanteringskostnader.

Exportsubventioner används för att utjämna prisskillnader mellan marknadspriset inom EU och världsmarknadspriset. Eftersom EU:s pris— nivå normalt överstiger världsmarknadsnivån innebär det att bidrag utgår till EU:s jordbruksexportörer. Subventionernas storlek sätts dock inte automatiskt som skillnaden i pris mellan dessa två marknader. Å ena sidan tas hänsyn till marknadsbalansen (marknadssituationen) inom EU och å andra sidan förs en aktiv exportpolitik.

Gemenskapspreferensen upprätthålls genom att gränsskyddsnivån för många produkter rymmer ett överskydd, dvs. gränsskyddet ligger på en nivå som är betydligt över interventions— och marknadspriserna.

Det är framför allt två element i EG:s jordbruksreglering som alltså förklarar skillnaden mellan gränsskyddat pris och marknadspris. Det rör sig dels om överskyddet i gränsskyddet, dels den relativt stora påverkan

som marknadssituationen har på prisbildningen bl.a. genom att export- politiken inte automatiskt lyfter ut alla pristryckande överskott från marknaden.

Pris— och marknadsregleringama i EG:s jordbrukspolitik kompletteras med många åtgärder som syftar till att förbättra jordbrukets struktur, dess regionalpolitiska effekter eller miljön.

Den gemensamma finansieringen av både pris— och marknadsregle- ringen och strukturåtgärderna sker genom den särskilda utvecklings- och garantifonden (FEOGA). Fondens intäkter består av bidrag från EG:s budget vars inkomstkällor utgörs av tullar och införselavgifter, 1,4 % av ländernas momsunderlag, producentavgifter samt BNP-relaterade bidrag från medlemsländerna.

I kapitlen 5 och 6 diskuteras marknadsordningamas ställning i kon- kurrensrättsligt hänseende. Utredningen försöker i dessa kapitel besvara frågan om vilket utrymme, som marknadsordningarna i sig lämnar för sådana konkurrensbegränsande avtal, som initieras av företagen eller deras organisationer. I kapitel 12 diskuteras marknadsordningarna mera i detalj för nöt- och kalvkött, mjölk och mejeriprodukter samt för socker.

4.1.2. EG:s jordbrukspolitiska reform år 1992

Resultatet av den förda politiken blev att produktionen ökade. I början av 1970-talet blev EG självförsörjande och något senare överskotts- producent trots att antalet jordbrukare hela tiden minskade. Konsumen- terna fick fler varor att välja mellan i affärerna. Även om livsmedels- priserna steg så sjönk den andel av hushållsutgifterna som gick till livsmedelsinköp. Handeln mellan medlemsländerna ökade. Gemenskaps- preferensen förhindrade dock inte att medlemsländerna i EG fortsatte att vara de stora livsmedelsirnportörerna, främst av varor som inte kan produceras inom Gemenskapen.

Den gemensamma jordbrukspolitiken var följaktligen framgångsrik i flera avseenden. Samtidigt blev emellertid kostnaderna och överskotts— produktionen ett växande problem. Den belastning som jordbruket ut— gjorde på budgeten, på miljön och på de handelspolitiska relationerna gjorde att rådet i juni 1992 beslutade om en reform av den gemen- samma jordbrukspolitiken.

Syftet med reformen är bl.a. att få en bättre balans mellan utbud och efterfrågan i jordbruksproduktionen och att minska miljöbelastningen från jordbruket. Både användningen av bekämpningsmedel och handels- gödsel är mindre i Sverige än i övriga EU—länder. Ett av de viktigaste

elementen i reformen är att jordbruksstödet delvis omfördelas från ett prisstöd till ett inkomststöd. Sänkningen av stödprisema för spannmål med 29 % skall genomföras under treårsperioden 1993/94—1995/96. I syfte att begränsa överskottsproduktionen måste större företag -— som villkor för att erhålla arealbidrag — lägga viss del av arealen i träda. Jordbrukama kompenseras med arealbidrag för sänkningen av stöd- priserna.

Jordbruksreforrnen innebär således inte att de traditionella instru- menten i jordbrukspolitiken — gränsskydd, intervention och exportbidrag avskaffas men att de kommer att minska i betydelse. Förskjutningen från prisstöd till direktstöd väntas i allmänhet innebära en minskad intensitet i odlingen, ökad konsumtion och minskade överskott.

GATT-överenskommelsen som ingicks den 15 december 1993 inne- bär på jordbruksområdet en sänkning av den allmänna stödnivån samt en övergång till ett mer genomskådligt gränsskydd. De avtalsslutande parterna har gjort åtaganden på fyra områden. Dessa åtaganden skall genomföras under en sexårsperiod från år 1995.

De interna stöden skall sänkas med 20 % i förhållande till ländernas genomsnittliga stödnivå under åren 1986—1988.

Allt gränsskydd omvandlas till fasta tullar som minskas med i genomsnitt 36 % i förhållande till det genomsnittliga gränsskyddet under basperioden 1986—1988. Marknadstillträdet garanteras motsvara minst 3 % som sedan ökar till 5 % av den inhemska konsumtionen.

Vad gäller exportstöd skall de totala utgifterna för exportstöd minskas med 36 % och den subventionerade exportvolymen minskas med 21 % i förhållande till basperioden 1986—1990. Neddragningen skall göras på varje produktområde.

Uppgörelsen på det sanitära och fytosanitära området innebär att om ett importland har gränsvärden och normer som överensstämmer med sådana som sätts av internationella organ kan dessa normer inte ifråga- sättas av exportören. Sverige ges emellertid fortsatt möjlighet att ställa högre krav när det gäller livsmedel, veterinär- och växtskydds- bestämmelser. Sådana krav måste vila på vedertagen vetenskaplig grund och baseras på en konsekvent riskbedömning.

4.2. Den svenska jordbrukspolitiken 4.2.1 1990 års jordbrukspolitiska beslut

Regleringen av det svenska jordbruket bestod fram till år 1990 av i princip två grundelement, gränsskyddet och den interna marknads-

regleringen. Den interna marknadsregleringen innebar att för de prisreglerade varorna kan sägas att den svenske jordbrukaren var garanterad avsättning för allt som producerades till ett på förhand framförhandlat pris. 1 den utsträckning som man producerade överskott skulle dessa avsättas på världsmarknaden med hjälp av exportstöd. Exportstödet finansierades av näringen, konsumenterna och av skatte- betalarna. Utöver prisstödet till jordbruket lämnades fr.o.m år 1989 direktbidrag som utbetalas per djur eller per arealenhet. Djurbidraget tillkom i samband med att man i GATT-förhandlingarna år 1989 beslutade sig för att frysa gällande reglerade producentpriser.

År 1990 fattade riksdagen beslut om grunddragen i en ny livs- medelspolitik som syftade till en marknadsanpassning och avreglering av jordbruket. Den svenska livsmedelspolitiska reformen genomfördes för en tänkt situation där Sverige står utanför EU och där GATT- förhandlingama förutsågs resultera i en liberalisering av handeln med jordbruksvaror. Det nya GATT-avtalet innebär att handeln med jord- bruksvaror i viss utsträckning liberaliseras.

Ett syfte med det livsmedelspolitiska beslutet var att genom avreglering och marknadsanpassning uppnå ökad effektivitet och balans i livsmedelsproduktionen. Näringen skulle bantas men också göras mer konkurrenskraftig genom att i högre grad tvingas stå på egna ben. Gränsskyddet skulle enligt samma beslut bibehållas i avvaktan på slutförandet av GATT-förhandlingarna. 1990 års reform förväntades medföra att den svenska produktionen på sikt skulle anpassas till en nivå som högst motsvarade det inhemska avsättningsutrymmet och en lönsam export.

Vid samma tidpunkt som det livsmedelspolitiska beslutet trädde i kraft, den 1 juli 1991, ansökte emellertid Sverige om medlemskap i EU. Därigenom förändrades de förutsättningar som gällde för 1990 års beslut. Medlemskapet i EU, de jordbrukspolitiska åtgärder som vidtogs för att anpassa svenskt jordbruk inför ett EU-inträde samt deprecieringen av kronan har förändrat förutsättningama för jordbrukssektorn. EG:s jordbrukspolitik påminner till sin uppbyggnad om den svenska jord- brukspolitiken före 1990 års beslut. EU-medlemskapet har inneburit en återreglering av svenskt jordbruk.

4.2.2. Anpassning till EG:s jordbrukspolitik

De senaste årens förda jordbrukspolitik har inriktats på att anpassa svenskt jordbruk på ett sådant sätt att Sverige vid integrationen med EU skall uppnå så stora positiva samhällsekonomiska effekter som möjligt.

Detta gäller med hänsyn tagen till såväl behovet av en stark och kon- kurrenskraftig jordbruksnäring som till konsumenternas och skatte- betalarnas intressen.

I det följande redovisas de viktigaste förändringarna i förhållande till 1990 års beslut som riksdagen beslutat om i syfte att åstadkomma en anpassning till EG:s jordbrukspolitik.

— Inlösensystemet för spannmål behölls även för budgetåret 1994/95.

— För budgetåret 1993/94 lämnades ett arealbidrag på i genomsnitt 700 kr/ha och för budgetåret 1994/95 lämnades ett arealbidrag på 900 kr/ha.

— Under budgetåret 1994/95 omfattades även oljeväxtema av systemet med inlösenpriser och arealbidrag i stället för ett anbudsförfarande.

Prisregleringsavgiften för handelsgödsel och bekämpningsmedel avskaffades i december 1992.

Gränsskyddet för proteinfodermedel sänktes med 40 % den 1 januari 1993 och avskaffades helt den 1 juli 1993.

— Referenspriserna på spannmål sänktes med 9 öre/kg den 1 juli 1993. För griskött, ägg och fågelkött sänktes referenspriset med 80, 20 resp. 50 öre/kg.

— Exportstöd infördes för förädlade livsmedel baserade på svenska råvaror, t.ex. ost och förädlade köttprodukter, under tiden den 1 juli 1993—den 31 december 1994.

Direktstödet till mjölkproduktionen sänktes till 1 200 kr/mjölkko budgetåret 1993/94 och avskaffades helt budgetåret 1994/95.

— För att främja produktutveckling, utveckling av marknadsprognoser, introduktion av ny teknik och insatser för att effektivisera marknadssidan inom svensk trädgårdsnäring avsattes 25 miljoner kr.

Med undantag för eventuella sanitära skyddsbestämmelser kommer inte några handelshinder att finnas på den gemensamma marknaden. Det svenska jordbruket och livsmedelsindustrins konkurrenskraft avgörs av hur väl näringen lyckas att anpassa sig på EU-marknaden och till den prisnivå som råder där. I samband med ansökningstillfället och vid då

rådande valutakurser bedömdes medlemskapet innebära ökad konkurrens och en press nedåt på de svenska producentprisema jämfört med en avreglerad svensk intern marknad. Lönsamheten för den enskilde bonden kunde emellertid samtidigt öka eftersom lönsamheten också påverkas av hur stora direkta stöd som lämnas och hur de utformas. Pressen på producentprisema bedömdes självklart bli mindre efter deprecieringen hösten 1992.

Medlemskapet i EU innebär en återgång till ett reglerat jordbruk. Den svenska produktionen kommer i stor utsträckning att styras av de regler som styr fastställandet och fördelningen av den areal som blir stödberättigad, de regler som bestämmer arealbidragens storlek, fast- ställandet och fördelningen av mjölkkvoter, sockerkvoter, högsta antal stödberättigade nötkreatur och får, fastställande av de regioner som klassas som missgynnade och därmed blir berättigade till regionala stöd, de regionala stödens storlek samt de särskilda miljöersättningar som lämnas. Ramarna bestämdes vid medlemskapsförhandlingarna. Sverige har emellertid relativt sett stor frihet vid utformningen av detaljerade tillämpningsregler.

Bedömningar av hur den svenska livsmedelssektorn kommer att påverkas av medlemskapet är förenat med en rad osäkerheter. En osäkerhet gäller vilken jordbruks— och konkurrenspolitik som EU kom- mer att bedriva i framtiden. En annan gäller omvärldsfaktorer som t.ex. den framtida valutautvecklingen. En tredje osäkerhet gäller konsumen- ternas preferenser vad gäller valet mellan livsmedel som produceras i Sverige jämfört med importerade livsmedel.

'”fujil-aliiw' at...-iittala.

Iilll Illl: : 1.' 'g' i?"

_giqtbåltihw'w

_ Qij

5. EG:s konkurrenslagstiftning

Detta kapitel bygger på ett rättsutlåtande avgivet av docent Nils Wahl den 24 mars 1995 Rättsutlåtande rörande EG-rättens inverkan på den svenska konkurrenslagens tillämplighet inom jordbruksområdet.

5.1. Inledning

Genom Romfördraget har det skapats ett system som syftar till att förhindra att konkurrensen inom den gemensamma marknaden hindras, begränsas eller snedvrids. De grundläggande konkurrensreglema för företag finns i artiklarna 85 och 86. Reglerna är direkt tillämpliga och har direkt effekt i medlemsstaterna. Endast kommissionen kan i enskilda fall medge undantag från tillämpningen av konkurrensreglema inom Gemenskapen.

5.2. Artiklarna 85 och 86

EG:s konkurrensregler innehåller två grundläggande förbud ett mot konkurrensbegränsande avtal och ett mot missbruk av dominerande ställning. Det finns även regler om kontroll av företagskoncentrationer. Artiklarna 85 och 86 har följande lydelse i svensk översättning (Utrikesdepartementets handelsavdelning: EG-fördraget år 1992).

Artikel 85

1. Samtliga avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden, som kan påverka handeln mellan medlems- stater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller sned- vrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden, är oförenliga med den gemensamma marknaden och förbjudna, särskilt de som inne- bär att

a) inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller indirekt fastställs,

b) produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar begränsas eller kontrolleras,

c) marknader eller inköpskällor delas upp,

d) olika villkor tillämpas vid likvärdiga transaktioner med handels- partners, varigenom dessa får en konkurrensnackdel,

e) det ställs som villkor för att ingå avtal att den andra parten åtar sig ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har något samband med föremålet för avtalet.

2. Avtal eller beslut som är förbjudna enligt denna artikel är ogiltiga.

3. Bestämmelserna i punkt 1 får dock förklaras inte tillämpliga på varje avtal eller grupp av avtal mellan företag,

— varje beslut eller grupp av beslut av företagssammanslutningar, — varje samordnat förfarande eller grupp av samordnade förfaran- den, som bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen av varor eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåt- skridande, samtidigt som konsumenterna tillförsäkras en skälig andel av den vinst som därigenom uppnås och som inte

a) ålägger de berörda företagen begränsningar som inte är nödvändiga för att uppnå dessa mål,

b) ger dessa företag möjlighet att sätta konkurrensen ur spel för en väsentlig del av varorna i fråga.

Artikel 86

Ett eller flera företags missbruk av en dominerande ställning på den gemensamma marknaden eller inom en väsentlig del av denna är, i den mån det kan påverka handeln mellan medlemsstater, oförenlig med den gemensamma marknaden och är också förbjudet.

Sådant missbruk kan särskilt bestå i att:

a) direkt eller indirekt påtvinga någon oskäliga inköps- eller försälj— ningspriser eller andra oskäliga affärsvillkor,

b) begränsa produktion, marknader eller teknisk utveckling till nackdel för konsumenterna,

c) tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner gentemot han- delspartners, varigenom dessa får en konkurrensnackdel,

d) ställa som villkor för att ingå avtal att den andra parten åtar sig ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt han- delsbruk har något samband med föremålet med avtalet.

EG-a'omstolens praxis m.m.

Konkurrensbegränsande avtal som påverkar handeln mellan medlems- staterna är oförenliga med den gemensamma marknaden och förbjudna. Artikel 85.1 uppställer tre rekvisit för att ett avtal skall vara förbjudet. Förbudet riktar sig mot avtal mellan minst två företag, beslut av företagsammanslutningar eller samordnade förfaranden, avtalskriteriet. För att samarbetet skall vara förbjudet fordras att det dels har till syfte eller resultat att konkurrensen inom EG hindras, begränsas eller sned- vrids, konkurrensbegränsningskriteriet, dels att det kan påverka handeln mellan medlemsstaterna, samhandelskriteriet.

Av artikel 85.3 följer att förbudet i artikel 85.1 kan förklaras icke tillämpligt om de negativa verkningarna av ett visst samarbete uppvägs i tillräcklig grad av positiva verkningar.

För att ett förfarande skall vara förbjudet enligt artikel 86 fordras dels att det är fråga om missbruk av marknadsdominans, dels att för- farandet kan påverka samhandeln. Något undantag kan inte ges från artikel 86.

Konkurrensreglema i artiklarna 85 och 86 är allmänt hållna och kompletteras av en omfattande praxis från EG-domstolen samt beslut och tillkännagivanden från kommissionen som har stor betydelse för förståelsen av EG:s konkurrensrätt.

5.3. Konkurrensreglemas tillämpning på jordbruksområdet

5.3.1. Allmänt

Romfördragets regler rörande jordbruk bygger i huvudsak på att en gemensam jordbrukspolitik utformas för medlemsstaterna (artikel 38). Syftet med jordbruksreglerna är att säkerställa en höjd produktivitet, att tillförsäkra jordbruksbefolkningen en skälig levnadsstandard, att stabili- sera marknaderna, att trygga försörjningen samt att tillförsäkra konsu- menterna tillgång till varor till skäliga priser (artikel 39.1 a—e). I syfte att uppnå dessa målsättningar har rådet utfärdat flera olika s.k. gemen- samma marknadsordningar.

I artikel 38.2 stadgas att reglerna om upprättandet av den gemen- samma marknaden gäller även inom jordbruksområdet i den mån något annat inte anges i artiklarna 39—46.

Artikel 42 i Romfördraget föreskriver att konkurrensreglema är tillämpliga på produktion och handel med jordbruksprodukter endast i den utsträckning rådet bestämmer. Artikel 42 anger att jordbruks- politiken har företräde framför fördragets konkurrensregler och den anger också den breda diskretion som rådet har när det gäller att fastställa räckvidden av konkurrensreglemas tilllämpning på jordbruks- området.

Genom rådsförordning '26/62' har rådet angett som formell huvud- princip att såväl artikel 85 som artikel 86 är fullt ut tillämpliga inom jordbruksområdet. Artikel 2 i rådsförordning 26/62 undantar dock visst samarbete inom jordbruksområdet från förbudet i artikel 85.1.

Allmänt sett gäller EG:s konkurrensregler för alla de områden som omfattas av Romfördraget. Konkurrensreglema utgör en nödvändig del av de liberaliseringar inom olika områden som fördraget syftar till. Utan konkurrensregler skulle flera olika bestämmelser vara, om inte menings— lösa, starkt försvagade. I förhållande till jordbruksområdet bör dock noteras den särställning som jordbruksfrågoma erhållit genom explicit fördragsreglering. Särställningen innebär enligt EG-domstolen att jord- bruksregleringen har företräde framför konkurrensreglema på sådant sätt att rådet besitter ett förhållandevis vidsträckt handlingsutrymme med avseende på vilket sätt som konkurrensen kan förhindras genom regle- ring av jordbruksfrågoma.2 Detta innebär att de förvrängningar av kon- kurrensen som den gemensammajordbrukspolitiken leder till, kan strida mot uppfyllandet av målsättningen i artikel 3 g, men att de ändå är förenliga med EG-rätten eftersom de uppfyller en annan målsättning i artikel 3, nämligen den om en gemensam jordbrukspolitik i artikel 3 e. Det finns dock gränser för rådets kompetens. Ett totalt eliminerande av konkurrensen anses inte vara nödvändigt för att uppfylla målsättningarna med jordbrukspolitiken. EG-domstolens uttalande i Maizena3 tyder närmast på motsatsen.

Inte heller förefaller helt centrala målsättningar som det fria varuflödet eller icke-diskriminering kunna ifrågasättas med hänvisning till målsättningarna i artikel 39. I kommissionens avgörande i Sugarbeat förklarade nämligen kommissionen att privata arrangemang, som god-

1 [1962] EGT 30/62. 2 Mål 139/79 Maizena [1980] ECR 3393, grunderna 23—24. 3 Mål 139/79 Maizena [1980] ECR 3393, grund 24.

känts av de nationella myndigheterna, som hindrade det fria varuflödet och verkade diskriminerande inte på något sätt kunde vara nödvändiga för att uppnå målsättningarna i artikel 39.4

5.3.2. EG:s marknadsordningar

Målsättningarna i artikel 39 skall uppnås genom gemensam organisation av jordbruksmarknaderna. I huvudsak sker denna organisation genom gemensamma marknadsordningar, artikel 40.2. Sådana marknadsord- ningar täcker i dag merparten av de europeiska jordbruksmarknaderna. Eftersom marknadsordningarna syftar till att uppfylla målsättningarna i artikel 39, stadgas uttryckligen att de kan innehålla regleringar av priser samt stöd för produktion och saluföring m.m., artikel 40.3. "Den gemensamma ordningen —-- får omfatta alla de åtgärder som behövs för att uppnå den målsättning som anges i artikel 39, särskilt prisregleringar, subventioner för såväl produktion som marknadsföring av olika varor, övergångslagring och annan lagring, gemensamma anordningar för sta- bilisering av import eller export.

Den gemensamma ordningen skall begränsas till att fullfölja mål- sättningen som anges i artikel 39 och skall utesluta varje form av diskri- minering mellan producenter eller konsumenter inom Gemenskapen. En eventuell gemensam prispolitik skall grundas på gemensamma kriterier och på enhetliga beräkningsmetoder."

Marknadsordningarna omfattar, i varierande utsträckning, regler om införselavgifter, exportbidrag, interventionsförfaranden, kvotsystem, areal- och djurbidrag m.m. System med kvoteringar och interventions- förfaranden kräver en betydande administration. Vissa marknadsordning- ar förutsätter kontroll och administration av statliga myndigheter medan detta i andra marknadsordningar anförtros åt producentorganisationer. Varje medlemsland ges en relativt stor frihet att reglera hur marknads- ordningarna skall administreras i resp. land. I Sverige har man valt att administrera marknadsordningarna genom offentliga myndigheter vilket gör att producentorganisationer i dagsläget endast förekommer på fiskets område. Konkurrensrättsligt är det dock producentorganisationemas roll som är mest intressant.

4 Kbesl 90/45/EEG Sugarbeat [1990] EGT L 31/32, grunderna 95—96.

Enligt rådsförordning 1360/785 (angående producentgrupper) liksom rådsförordning 1035/726 (frukt och grönt) och rådsförordning 3759/927 (fisk) är en producentorganisation en sammanslutning av pro- ducenter och/eller deras organisationer, som har till uppgift att företräda medlemmarnas intressen samt att bidra till uppfyllandet av mål- sättningarna i artikel 39. De har getts rätt att fastställa villkor för pro- duktion, försäljning m.m. Producentorganisationema kan, under vissa förutsättningar, genomdriva långtgående bindningar av sina resp. medlemmar och i viss utsträckning även av andra än medlemmar. Med stöd av dessa marknadsordningar kan producenterna agera som ett före- tag på marknaden.

Producentorganisationema, som de definieras i rådsförordning 1360/78, kan kräva att en medlems hela produktion säljs genom organi— sationen, och de kan dra tillbaka varor från marknaden vid prisfall. Organisationen får föreskriva att utträde ur organisationen skall föregås av en tolv månaders uppsägningstid. Organisationen kan, avseende leve- ranser och tillbakadragande av varor, binda inte bara organisationens medlemmar utan även producenter som inte är medlemmar. Förutsätt- ning för detta är att organisationen kan anses vara representativ för producenterna i ett visst område.

Vissa andra marknadsordningar ger implicit möjligheter till privata konkurrensbegränsningar. T.ex. kan i vissa marknadsordningar det privat- rättsliga agerandet vara mer nedtonat genom att endast bransch- föreningamas uppgifter nämns. Branschföreningama ges i dessa mark- nadsordningar inte några konkreta befogenheter för själva administra- tionen av marknadsordningen, utan i stället förutsätts endast deras existens, varvid särskilda åtgärder kan vidtas av rådet för att uppmuntra till agerande.

Producentorganisationer spelar, explicit eller implicit en stor roll i flertalet marknadsordningar. Även om nationella myndigheter har ett stort ansvar var man vid förordningamas tillkomst medveten om den roll som nationella producentorganisationer spelar och dessa funktioner har beaktats i marknadsordningarna.

Rådsförordning 1360/78 tillkom i huvudsak mot bakgrund av den låga organisationsgrad inom producentledet som förekom inom vissa

5 [1978] EGT L 166/23. 6 [1972] EGT L 118/1, reglerna ändrade och utvidgade genom Rfo 3284/92 [1983] EGT L 325/1. 7 [1992] EGT L 388/1.

delar av Gemenskapen.8 I syfte att förbättra produktionen uppmuntras därför skapandet av producentorganisationer och det ges även möjlighet för medlemsstaterna att lämna ekonomiska bidrag till dessa organisa- tioner i rådsförordning 1360/78. Det bör dock observeras att råds- förordning 1360/78 endast gäller för vissa särskilt angivna produkter inom särskilt angivna områden. Sverige omfattas inte av förordningens geografiska tillämpningsområde.

Även de begräsningar som åläggs producenterna av producent- föreningar kan dock prövas. Kommissionen förde i Aalsmeer-fallet9 ett resonemang kring producentgrupper och konstaterade att exklusivitets- klausuler till förmån för producentgrupper inte alltid är till fördel ens för dess medlemmar. Kommissionen konstaterade att den typen av konkur- rensbegränsning i regel är till fördel för producentgruppens medlemmar men att restriktionerna samtidigt tvingade en enskild medlem att fort- sätta sälja sina produkter genom producentgruppen även sedan med- lemsskapet upphört. I de fall, som i det aktuella, producentgruppen har avsevärt ekonomiskt inflytande kan den här typen av bindningar leda till att den enskilde medlemmen inte har något val att sälja till andra än producentgruppen på grund av att alla andra kanaler är blockerade. Ett medlemsskap skulle därmed indirekt bli obligatoriskt. "Sådana grupper grundade på tvång" innebär, enligt kommissionen, inte ett legitimt genomförande av målen i artikel 39 i Romfördraget.

Det finns i Sverige, med undantag för fisket som tidigare reglerats nationellt på ett liknande sätt, inte på något område några producent- organisationer som de definieras i marknadsordningarna.

Det kan även noteras att det i hög utsträckning endast är primär- produktionen som regleras i marknadsordningarna.

5.4. Förordning 26/62

Rådet har antagit förordning (EEG) nr 26/62 som lägger fast hur konkurrensreglema skall tillämpas på jordbruksområdet. Innebörden av rådsförordning 26/62 är att vissa konkurrensbegränsningar faller utanför artikel 85:s tillämpningsområde. Reglerna i förordningen har följande lydelse (enligt sin svenska översättning).

8 Se t.ex. Usher, J.A., Legal Aspects of Agriculture in the European Community, Oxford 1988, s. 141 f. 9 Kbesl 88/491/EEG Aalsmeer [1988]EGT L 262/27, grund 139.

Artikel 1

När denna förordning träder i kraft skall, om inte annat följer av artikel 2 nedan, fördragets artiklar 85—90 samt tillämpningsbestämmelserna till dessa tillämpas på alla avtal, beslut och förfaranden som avses i fördragets artiklar 85.1 och 86 och som rör produktion av eller handel med sådana produkter som är upptagna i bilaga 11 till fördraget.

Artikel 2

1. Fördragets artikel 85.1 gäller inte sådana avtal, beslut och förfaran- den som avses i föregående artikel och som utgör en integrerad del av en nationell marknadsorganisationlo eller som är nödvändiga för att förverkliga de mål som anges i fördragets artikel 39. I synnerhet gäller den inte sådana avtal, beslut och förfaranden mellan lantbrukare, sam- manslutningar av lantbrukare eller sammanslutningar av sådana samman- slutningar tillhörande en enda medlemsstat vilka, utan att medföra någon skyldighet att hålla samma priser, avser produktion eller försäljning av jordbruksvaror eller utnyttjande av gemensamma anläggningar för lag- ring, behandling eller förädling av jordbruksvaror, såvida inte kommis— sionen finner att konkurrensen sätts ur spel eller att förverkligandet av de mål som anges i fördragets artikel 39 därigenom äventyras .

2. Efter att ha samrått med medlemsstaterna och inhämtat yttranden från de berörda företagen eller företagssammanslutningama samt andra fy- siska eller juridiska personer som kommissionen anser det lämpligt att höra, skall kommissionen, med förbehåll för domstolens prövning, ensam vara behörig att genom ett beslut som skall offentliggöras avgöra vilka avtal, beslut och förfaranden som uppfyller de villkor som anges i punkt 1.

3. Kommissionen skall träffa sådana avgöranden antingen på eget initiativ eller på begäran av en behörig myndighet i en medlemsstat eller ett företag eller en företagssammanslutning som har intresse i saken.

4. Offentliggörandet skall ange parternas namn och huvuddragen i beslutet. Hänsyn skall därvid tas till företagens berättigade intresse av att deras affärshemligheter skyddas.

1” Marknadsorganisation har samma betydelse som marknadsordning.

Artikel 3

1. Om inte annat följer av fördragets artikel 46, är dess artikel 91.1 tillämplig på handel med sådana produkter som är upptagna i bilaga 11 till fördraget.

2. Med beaktande av fördragets bestämmelser om jordbruk, särskilt bestämmelserna i artikel 39, skall kommissionen bedöma alla de orsaker som ligger till grund för de förfaranden som har föranlett klagomål, särskilt prisnivån på importen av produkter med annat ursprung till marknaden i fråga. Kommissionen skall på grundval av sin bedömning lämna rekom- mendationer och medge skyddsåtgärder enligt fördragets artikel 91.1.

Artikel 4

Bestämmelserna i fördragets artiklar 93.1 och 93.3, första meningen, skall vara tillämpliga på stöd till produktion av och handel med sådana produkter som är upptagna i bilaga 11 till fördraget.

I artikel 1 slås fast vilka produkter som omfattas av undantaget. De produkter som finns uppräknade i bilaga 11 till Romfördraget” utgörs inte enbart av råvaror utan även av vissa förädlade livsmedel. EG-dom- stolen och kommissionen har strikt tolkat bilaga 11 enligt dess lydelse.l2 Om inte berörda produkter finns med i bilaga 11 har det inte någon betydelse hur närstående jordbruksprodukter de kan tyckas vara.” För- ordningens artikel 2.1 första meningen föreskriver således två situationer när samarbete rörande produktion och handel med jordbruksprodukter undantas från förbudsområdet i artikel 85 . 1. Det första undantaget gäller avtal etc. som utgör en integrerad del av en nationell marknadsordning och det andra undantaget rör konkurrensbegränsningar som är nöd- vändiga för uppfyllandet av målsättningarna i artikel 39. Det finns ytter- ligare ett stadgande i första punkten andra meningen som kan uppfattas antingen som ett självständigt undantag eller som en precisering av ett eller båda de andra undantagen. I den mån detta stadgande skall upp— fattas endast som en precisering, kan en möjlig innebörd vara att det

” Svensk översättning i SFS 1995z642. '2 Mål 40 etc/73 Suiker Unie [1975] ECR 1663, AG Mayras på s. 2062. ” Se t.ex. Kbesl 80/234/EEG Rennet [1980] EGT L 51/19, grunderna 26—27, samt mål c-250/92 Gottrup-Klim [1994] [1994] ECR äer, dom 15/12 1994, grund 23.

skapas en presumtion för att förfarandet skall erhålla undantag i den mån det omfattas av stadgandet. Kommissionen skulle då ha att visa att konkurrensen elimineras eller att målsättningen i fördragets artikel 39 äventyras för att kunna förbjuda förfarandet. Kommissionen har vid olika tillfällen uttalat delvis skilda meningar och något säkert svar på om det är frågan om ett självständigt undantag är inte möjligt att ge vid denna tidpunkt. Det bör dock noteras att det för närvarande ligger fyra fall inför EG-domstolen där nationella (holländska) domstolar begärt förhandsbesked om tolkningen av artikel 2.1 andra meningen.'4

5.4.1 Undantag för samarbete som utgör en integrerad del av en nationell marknadsordning.

Det första undantaget i artikel 2.1 gäller avtal etc. som utgör en integre- rad del av en nationell marknadsordning. En nationell marknadsordning kan beskrivas som ett organ, statligt eller privat, som står under statlig kontroll och som har hand om genomförandet av jordbruksregleringen för ett visst produktslag inom en stat. En sådan nationell marknads- ordning måste stå i överensstämmelse dels med målen i artikel 39, dels med EG-rätten i övrigt.

I dag finns, för de flesta jordbruksprodukter, utfärdade rådsförord- ningar om bildandet av gemensamma marknadsordninger inom EU, varför undantaget har begränsad praktisk betydelse. Efter det att en gemensam marknadsordning instiftats saknar medlemsstaterna kompe- tens för att vidta åtgärder som underminerar eller ger undantag från denna ordning'5 . 1 den meningen är således EG:s marknadsordningar ex- klusiva. Gemensamma marknadsordningar har ersatt de nationella mark- nadsordningarna. Alla marknadsordningar är dock inte exklusiva på så sätt att de utesluter varje nationell åtgärd. 1 de fall den gemensamma marknadsordningen inte behandlar vissa frågor kan inte nationella åt- gärder strida mot denna.16 Allmänt sett är dock utrymmet för nationella marknadsordningar mycket begränsat.

Inte någonstans i fördraget eller i någon sekundär rättsakt ges någon definition av vad en nationell marknadsordning är. I målet Charmasson

” Mål C-319/93 Dijkstra v Frico Domo, mål C-399/93 Luttikhuis mfl,, mål C-40/94 Roessel, samt mål C-224/94 Campina. '5 Mål 83/78 Pigs Marketing Board [1978] ECR 2347, 237/82 Jongeneel Kaas (1984] ECR 483, samt 218/85 Le champion [1986] ECR 3513. 16 T.ex. mål 218/85 Le champion [1986] 3513, grund 21.

har emellertid EG-domstolen givit en definition.17 I målet angavs att en nationell marknadsordning har samma karaktäristika som en gemensam marknadsordning, dvs. den skall syfta till att uppnå målsättningarna i artikel 39. En nationell marknadsordning utgörs av totalen av de legala instrument som en offentlig myndighet har till sitt förfogande för att reglera en viss marknad. Det saknar betydelse om en privaträttslig organisation sköter administrationen så länge myndigheten behåller den avgörande kontrollen. Regleringen måste dock ha en viss omfattning och bilda ett system som syftar till att uppfylla målen i artikel 39 för att definieras som en nationell marknadsordning.

Endast i ett fall, New Potatoes", har kommissionen accepterat vissa konkurrensbegränsningar med uttrycklig hänvisning till att samarbetet var en integrerad del av en marknadsordning. Potatis var tidigare inte föremål för någon gemensam marknadsordning utan regleringen av mark- naden var en nationell fråga.19 I det prövade fallet hade franska myndig- heter reglerat marknaden på så sätt att vissa producentorganisationer gavs rätt att föreskriva vissa begränsningar i produktionen resp. försäljningen av potatis. Franska myndigheter behöll dock den över- gripande kontrollen. Avgörande för kommissionens ställningstagande var dels att reglerna syftade till att uppnå de fem målsättningarna i artikel 39, dels att reglerna inte eliminerade konkurrensen och då i synnerhet inte priskonkurrensen.

Kommissionen har i flera andra fall avslagit begäran om undantag med stöd av artikel 2 rådsförordning 26/62 med uttrycklig hänvisning till att det antingen inte förelegat någon nationell marknadsordning utan att det varit fråga om en rent privat konkurrensbegränsning20 eller att den gemensamma marknadsordningen har uteslutit varje form av nationell marknadsordning.”

Utredningen gör bedömningen att undantaget för förfaranden som omfattas av en nationell marknadsordning, i dagens läge, är av för- hållandevis begränsad praktisk betydelse.

'7 Mål 48/74 Charmasson [1974] ECR 1383, grunderna 21—26. '8 Kbesl 88/109/EEG New Potatoes [1988] EGT L 59/25. '9 Nu finns Rfo 1868/94 (ang. kvotsystem för potatisstärkelse) [1994] EGTL 197/4.

2" Se t.ex. Kbesl 88/491/EEG Aalsmeer [1988] EGT L 262/27, grund 137. 2] Se t.ex. Kbesl. 865/586/EEG Meldoc [1986] EGT L 348/50, grund 53.

5.4.2. Undantag för samarbete som är nödvändigt för att uppnå målen i artikel 39

Det andra undantaget gäller avtal etc. som anses nödvändiga för att uppnå målen för den gemensamma jordbrukspolitiken. Målen anges i EG-fördragets artikel 39. Samtliga uppräknade mål måste uppfyllas för att undantaget skall vara tillämpligt. Målen som är resultatet av långa förhandlingar är allmänt uttryckta och delvis motsägelsefulla. Vägningen mellan dessa motsägelsefulla mål är en politisk fråga där kommissionen, rådet och EG-domstolen är involverade.

Undantaget för samarbete som är nödvändigt för att uppnå målen i artikel 39 kan delas in i dels sådana avtal som följer direkt av en mark- nadsordning, dels sådana avtal som inte följer av en marknadsordning men som ändå bedöms nödvändiga för att uppfylla målen i artikel 39.

Avtal som direkt följer av och inte går längre än vad som anges i en marknadsordning faller utanför tillämpningen av EG-fördragets konkur- rensregler även om avtalet snedvrider konkurrensen. Det som ingår i en marknadsordning anses definitionsmässigt vara nödvändigt för att upp- fylla målen i artikel 39. Marknadsordningarna är utformade för att se till att de jordbrukspolitiska målen i EG-fördraget uppfylls. Det centrala är att marknadsordningen som sådan ger ett skydd utan att samarbetet behöver anmälas till kommissionen. Frågan är dock vilket samarbete som omfattas av en marknadsordning. Denna fråga kan besvaras först när frågan vad som avses med "omfattas" har besvarats.

5.4.3. Förfaranden som omfattas av en marknadsordning

I tredje stycket av ingressen till rådsförordning 26/62 anges att konkur- rensreglema måste tillämpas på produktionen och handeln med jord- bruksprodukter för så vitt inte tillämpningen hämmar genomförandet av de nationella marknadsordningarna eller äventyrar målen i artikel 39. Uttalandet indikerar dels att konkurrensreglemas tillämplighet är huvud- regeln, dels att ett undantag från huvudregeln måste motiveras av att en tillämpning kan äventyra uppnåendet av målsättningarna med jord- brukspolitiken. Men på vilket sätt kan då en tillämpning av ett förbud mot konkurrensbegränsande avtal äventyra jordbrukspolitiken? På detta ger förordningen inget svar.

Kommissionen har i flera avgöranden haft att ta ställning till överenskommelser mellan företag som dessa hävdat vara nödvändiga för att uppnå målen i artikel 39. Kommissionen har dock i alla dessa fall

tillämpat förbudet i artikel 85.1. Betecknande är kommissionens avgö- rande i Scottish Salmon, där skotska laxodlare ingått ett prisbindnings- avtal med norska laxodlare i syfte att stabilisera (höja) priset på odlad lax.22 Avtalet ingicks efter det att priserna på odlad lax sänkts väsentligt på grund av en kraftig överproduktion i Norge. Även om lax omfattas av bilaga 11 till EG-fördraget, dvs. kan dra fördel av undantagen i råds- förordning 26/62, fann kommissionen att prisbindningsavtalet inte var nödvändigt för att uppnå målen i artikel 39. Anledningen härtill var dels att komissionen inlett ett anti-dumpningförfarande mot de norska laxodlama, dels att marknadsordningen för fisk (rådsförordning 3786/81) innehåller möjligheter till kompensationsbetalningar till fiskodlare i hän- delse av inkomstbortfall. Dessa åtgärder skulle båda kunnat ge fördelar från inkomstsynpunkt för de skotska laxodlama varför, enligt kommis- sionen, privata konkurrensbegränsningar inte bedömdes vara nödvändiga för att uppnå målen i artikel 39.

Inte heller i Aalsmeer fann kommissionen att privata överenskommel- ser avseende deltagande i blomsterauktioner var nödvändiga för att uppnå målsättningarna i artikel 39.23 Överenskommelsen innebar bl.a. att handlare vid blomsterauktionema endast fick handla genom auktionen, dvs en exklusivitetsförpliktelse till förmån för det kooperativ, som an- ordnade auktionen. Detta gjorde medlemskap i den producentkoopera- tionen som var verksam vid auktionen praktiskt taget obligatorisk. Ex- klusivitetsklausulen följde varken av den gemensamma marknads- ordningen eller rådsförordning 1360/78 varför den, av kommissionen, inte ansågs vara nödvändig för att uppnå målen i artikel 39.

Mot bakgrund av ovan anförda avgöranden samt flera andra kommis- sionsavgöranden24 och domar från EG-domstolen,25 drar utredningen slutsatsen att ett oeftergivligt krav för att något skall erhålla undantag med hänvisning till att det omfattas av en gemensam marknadsordning är att förfarandet utgör en nödvändig följd av marknadsordningen. Det är inte tillräckligt att ett visst förfarande endast kan sägas följa indirekt eller tolereras av en marknadsordning, utan det krävs att förfarandet som sådant med nödvändighet följer av marknadsordningen. Det är dock inte

Kbesl 92/444/EEG Scottish Salmon [1992] EGT L 246/37, grund 22. 23 Kbesl 88/491/EEG Aalsmeer [1988] EGT L 262/27, grund 137. 24 Se t.ex. Kbesl 78/66/EEG Cauliflowers [1978] EGT L 21/23, samt Kbesl 85/76/EEG Milchförderungsfonds [1985] EGT L 35735. 25 Se t.ex. mål 212/87Unilec [1988] ECR 5075.

alltid så enkelt att göra den åtskillnaden. Som exempel kan nämnas kommissionens avgörande i Sugarbeat.26

I marknadsordningen för socker, rådsförordning 1785/8127, sägs att branschvisa överenskommelser skall överensstämma med de föreskrifter (outline provisions) som ges ut av rådet. Rådet har gett ut sådana föreskrifter i rådsförordning 206/68.28 Dessa ger utrymme för konkur- rensbegränsningar just när det gäller branschvisa överenskommelser. I Sugarbeat innebar detta att i stället för att producenter betalade odlarna olika priser för de skilda kategorierna av socker (A, B resp. C) betalades ett genomsnittligt enhetspris för allt socker. Medan de av rådet defini- erade priserna kan sägas med nödvändighet följa av marknadsordningen för socker är det inte fullt lika självklart avseende den branschvisa över- enskommelsen i Sugarbeat. Konkurrensbegränsningen som följde av den branschvisa överenskommelsen kan lika gärna sägas endast tolereras av marknadsordningen. Överenskommelsen i Sugarbeat kan dock anses utgöra en integrerad del av marknadsordningen. Själva begreppet med nödvändighet följa bör därför förstås som ett krav på att konkurrens— begränsningen skall följa direkt av eller utgöra en integrerad del av en marknadsordning.

Det går inte att generellt tala om vilka konkurrensbegränsningar som konkret följer av marknadsordningarna utan detta måste utvärderas i förhållande till resp. marknadsordning och dess tilläggsförordningar. Situationen är i stort sett den samma som frågan om i vilken utsträck- ning det går att ha nationella marknadsordningar jämsides med gemen- samma. Det måste dock vara klart att konkurrensbegränsningar som följer direkt av rådsförordning 1360/78 under alla förhållanden faller under undantaget.29

Formellt sett är rådsförordning 1360/78 av begränsat svenskt intresse eftersom den ökade samordning mellan producenter som förordningen skall säkerställa knappast är något problem i Sverige. Sverige omfattas heller inte av förordningens geografiska område.30

Förordningen kan möjligen vara intressant ur en mer allmän synvinkel. Argumentet för detta är att även om förordningen syftar till att uppnå vissa fördelar i vissa områden så måste det förutsättas att

26 Kbesl 90/45EEG Sugarbeat [1990] EGT L 31/32. 27 [1981] EGT L 177/4. 28 [1968] EGT L 47/1. 29 Se även Second Report on Competition Policy, p. 76. 3" Anslutningsakten, bilaga V, C. Jordbrukets struktur och kompletterande åtgärder (prop. 1994/95:19 Del 3 s. 183).

dessa fördelar redan uppnåtts i övriga områden och då sannolikt genom den typ av samarbete som beskrivs i förordningen. Merparten av sådant privat samarbete som nämns i förordningen, för de produktgrupper som omfattas, borde, vid en sådan tolkning, rimligen vara godkänt även om det förekommer i andra geografiska områden än de som förordningen omfattar. En sådan tolkning innebär dock knappast att icke-medlemmar kan bindas till föreningens beslut och det kan heller inte vara så att statliga stöd är tillåtna. Argumentet skulle kunna stödjas av att det i vissa gemensamma marknadsordningar som inte omfattas av sär- regleringen i rådsförordning 1360/78 finns motsvarande regleringar.

Ett alternativt synsätt är att rådsförordning 1360/78 har tillkommit i huvudsak av sociala skäl och att det kan förutsättas att sådana skäl inte existerar i de områden som inte omfattas av förordningen. En sådan tolkning bygger på att förordningen skall tolkas bokstavligen och att den inte medger några generella utvidgningar av de geografiska områden den omfattar.

Andra mer generella undantag för konkurrensbegränsningar som följer av marknadsordningarna kan röra prisintervention, utbudsbegräns- ningar, leveransbegränsningar m.m. som administreras av sammanslut- ningar av näringsidkare i resp. bransch.

5.4.4. Förfaranden utanför marknadsordningarna

Den andra möjligheten till undantag enligt det andra undantaget gäller samarbete som är nödvändigt för att uppfylla målen i artikel 39. Det framgår explicit av förordningen och av EG-domstolens praxis att sam- arbetet ifråga måste vara nödvändigt för att uppnå målsättningarna i artikel 39 för att kunna medges undantag. Viss tveksamhet har funnits om alla målen måste vara uppfyllda eller inte. Detta slogs dock fast i fallet Frubo då EG-domstolen konstaterade att då ett avtal endast främjade en stabilisering av marknaderna, en trygg försörjning samt till- försäkrade konsumenterna tillgång till varor till skäliga priser, utan att för den skull även vara nödvändigt för att höja produktiviteten eller tillförsäkra jordbruksbefolkningen en skälig levnadsnivå, kunde inte undantaget vara tillämpligt.31 Detta bör betyda att alla målen måste vara uppfyllda. Någon praxis som tyder på något annat finns heller inte.

31 Mål 71/74 Frubo v Commissionen [1975] ECR 563, grunderna 24—27.

Samtliga32 fall som prövats av kommissionen med hänvisning till att samarbetet har varit nödvändigt för att uppfylla målen i artikel 39 har avfärdats med motiveringen att restriktionerna inte har varit nödvändiga. Företrädesvis har det varit fråga om privata konkurrensbegränsningar som inte omfattats av resp. marknadsordning och som i någon ut- sträckning stridit lnot marknadsordningen.

Kommissionens praxis är inte särskilt omfattande men den ger en ganska bra bild av vilka typer av konkurrensbegränsningar som, gene- rellt sett, inte anses vara nödvändiga för att uppfylla målen i artikel 39. En genomgång av dessa avgöranden följer nedan.

Kommissionens avgöranden kan indelas i olika kategorier. En kate- gori omfattar olika typer av exklusivitetsklausuler och till den hör Aalsmeer, F rubo, C aulijlowers, Rennet och Dansk pelsdyravleiforening. De tre första fallen rörde samtliga produkter i bilaga 11 medan de två sista inte omfattas av bilaga II. En annan kategori av avgöranden behandlar primärt prisstabiliserande åtgärder. Hit räknas A/Iilchförderung— fonds, Meldoc, Scottish Salmon, och Sugarbeat.

Som tidigare nämnts rörde Aalsmeer, exklusivitetsklausuler i sam- band med blomsterauktioner, till förmån för kooperativet. Även Frubo och Cauliflowers gällde exklusivitetsklausuler i samband med auktioner. I Frubo ansågs inte en exklusiv förpliktelse för importörer och gross- handlare att endast sälja frukt genom auktioner såsom villkor för delta- gande i dessa vara nödvändig för att uppnå målen i artikel 39.33 Inte heller bedömdes klausulen vara nödvändig för att uppnå de positiva effekter som auktionsförfarandet onekligen medför varför inte heller undantag enligt artikel 85.3 medgavs. Även i Caulijlowers var det fråga om exklusivitetsförpliktelser för både producenter och handlare i sam- band med auktioner.34 Kommissionen konstaterade i beslutet att pro— ducenternas exklusivitetsförpliktelse var i linje med marknadsordningen (förordning 1035/72) medan handlarnas förpliktelse att köpa hela sitt behov vid auktionerna (i likhet med Frubo och Aalsmeer) inte var förenlig vare sig med marknadsordningen eller målsättningarna i artikel

" Viss tveksamhet råder om kommissionens "undantag" i Campina (XXIst Report on Competition Policy p. 83) baserades på att Campina uppfyllde förutsättningama i det första eller andra undantaget. Tveksamheten följer av att det inte finns något formellt beslut, varför det kan ha varit fråga om ett s.k. comfort letter. Om "undantaget" följde av det andra undantaget (vilket vissa senare uttalanden av kommissionen tyder på) är det således inte samtliga avgöranden som fått avslag. ” Kbesl 74/433/EEG Frubo [1974] EGT L 237/16. ” Kbesl 78/66/EEG Caulijlowers [1978] EGT L 21/23.

39. Inte heller medförde den några fördelar ur distributionssynpunkt, varför något undantag enligt 85.3 inte kunde ges. Varken i Rennet eller Dansk pelsdyravlerforening var det fråga om produkter som omfattas av bilaga 11, varför undantag enligt 26/62 aldrig var aktuellt. Avgörandena är ändå intressanta eftersom de belyser gränserna för exklusivitetsförpliktelser inom kooperativa företag. I Rennet var det fråga om en exklusiv inköpsförpliktelse (ostlöpe och färgämnen) för medlemmarna i ett nederländskt kooperativt företag. Det kooperativa företaget svarade för all framställning i Nederländerna av den aktuella typen av löpe, som var den enda som fick användas vid osttillverkning i landet. Det kooperativa företagets stadgar innehöll dels en bestämmelse om straffavgift för de medlemmar som bröt mot exklu- sivitetsklausulen, dels en bestämmelse om att medlemmar vid utträde, även frivilligt, ur det kooperativa företaget skulle betala en inte obe- tydlig avgift beräknad enligt den genomsnittliga inköpsmängden under de senaste fem åren av medlemskapet. Kommissionen fann att klausulema stred mot artikel 85 i EG-fördraget.35 Beslutet fastställdes i EG-domstolen.36 I Dansk pelsdyravlerforening var det bl.a. fråga om olika exklusivi- tetsförpliktelser.37 Dansk Pelsdyravlerforening (DPF) är en kooperativ förening med mer än 5 000 medlemmar och fem landsdelsföreningar. DPF tillhandahöll service av olika slag till sina medlemmar och organi- serade bl.a. auktioner för försäljning av skinn. Av föreningens stadgar framgick att medlemmar inte fick agera som ombud vid insamling av skinn för konkurrenter till DPF. För att vara med i en ordning för hjälp vid katastrofer, som innebar att deltagarna fick ersättning för djur som dött eller avlivats till följd av sjukdom, fick deltagarna bl.a. åta sig att inte leverera skinn till andra auktioner än sådana som organiserades av DPF. Motsvarande förutsättning gällde för de uppfödare som ville komma med på DPF:s hitlista, som var ett slags inbördes tävlan mellan uppfödare med syfte att uppmuntra förbättrad kvalitet på skinnen. Även utbetalning av förskott, s.k. valpförskott, förutsatte att samtliga produ- cerade skinn levererades till auktioner, organiserade av DPF. Kommis- sionen, vars beslut i dessa delar fastställdes av förstainstansrätten,38 konstaterade att dessa klausuler strider mot artikel 85 i EG-fördraget.

35 Kbesl 80/234/EEG Rennet [1980] EGT L 51/19. 36 Mål 61/80 Stremsel v Comission [1981] ECR 851. ” Kbesl 88/587/EEG Dansk pelsdyravlerforening [1988] EGT L 316/43. 38 Mål T-61/89 Dansk pelsdyravlerforening v Commission [1992] ECR 11 1931.

En jämförelse mellan den exklusiva försälj ningsförpliktelsen i Dansk pelsdyreavlerforening och motsvarande förpliktelse i rådsförordning 1035/72 (frukt och grönsaker) eller den mer allmänna förpliktelsen i rådsförordning 1360/78 (producentgrupper) visar klart att marknadsord- ningarna ger ett visst skydd för exklusivitetsklausuler som annars inte är tillåtna. Däremot verkar det inte vara någon större skillnad på hur förfaranden utanför marknadsordningarna omfattande produkter inom bilaga 11 bedöms jämfört med hur förfaranden omfattande produkter utanför bilaga 11 bedöms. Inte i något av de anförda avgörandena eller domarna tilläts exklusivitetsklausuler. I ett annat avgörande, Campina, har emellertid kommissionen med stöd av rådsförordning 26/62 godkänt en exklusiv leveransförpliktelse under högst två år till förmån för ett kooperativ som inte innehade en dominerande ställning på marknaden.39 Till den exklusiva leveransförpliktelsen var även kopplad en begräns- ning av en medlems utträdesmöjligheter. Att rådsförordning 26/62 tillämpades i Campina skulle kunna visa på en mer liberal inställning avseende produkter som omfattas av bilaga 11. Värdet av avgörandet är dock osäkert då det inte förefaller vara ett formellt beslut. Själva kon- kurrensbegränsningen som sådan var inte heller särskilt kraftig, även om kommissionen ansåg att exklusivitetsförpliktelsen ensam och i kombi- nation med de begränsade utträdesmöjlighetema omfattades av artikel 85.1.

Campina är Nederländernas största kooperativa mejeriföretag. Vid tiden för avgörandet hade företaget i sina stadgar bl.a. bestämmelser om att uppsägning fick ske senast fyra veckor före ett räkenskapsårs utgång. Vidare skulle medlem vid utträdet betala en avgift som motsvarade 10 % av medlems genomsnittliga omsättning i företaget de senaste fem räkenskapsåren. Avgiften motsvarade ca 25 % av den genomsnittlige mjölkproducentens årliga inkomst före skatt. Efter påpekanden från kommissionen ändrade Campina sina stadgar på så sätt att medlemmar kunde gå ur kooperativet med två års varsel, antingen den 1 april, den 1 september eller vid räkenskapsårets slut, utan att behöva betala någon utträdesavgift. En medlem kunde också gå ur kooperativet med tre månaders varsel till den 1 april men fick då betala en utträdesavgift motsvarande 4 % av medlemmens genomsnittliga omsättning i Campina under de senaste fem räkenskapsåren.

Ärendet avslutades med ett pressmeddelande där kommissionen konstaterade att undantagsbestämmelserna i förordning 26/62, efter det

” XXIst Report on Competition Policy 199], p. 83, jfr även ovan not 29.

att ovan nämnda ändringar i Campinas stadgar genomförts, var tillämp- liga.

Det förefaller alltså klart att rådsförordning 26/62 inte ger något utvecklat skydd för exklusivitetsklausuler. Detta skall dock sättas i relation till färsk praxis från EG-domstolen. I en dom från december 1994, Gottrup—Klim, har EG-domstolen förklarat att en i viss utsträck- ning exklusiv inköpsförpliktelse för medlemmarna i en kooperation40 inte omfattades av förbudet i artikel 85.1 eftersom förpliktelsen ansågs nödvändig för att inköpskooperationen över huvud taget skulle fungera". Då de produkter som var aktuella inte omfattades av bilaga 11 är fallet av mer allmänt intresse, eftersom behovet av undantag med stöd av rådsförordning 26/62 minskar i motsvarande utsträckning. Å andra sidan var konkurrensbegränsningen inte heller i detta fall särskilt kraftig. Fallet behandlas vidare nedan.

Den andra kategorin, dvs. avgöranden inriktade på prisstabiliserande åtgärder, rör produkter som omfattas av bilaga 11. I Milchförderungs- fonds var det fråga om gemensam exportfinansiering genom att en intresseförening (bildad av jordbrukskooperationen) gav bidrag för export av mjölk till andra medlemsstater.42 Bidragen ansågs både vara oförenliga med marknadsordningarna och motverka att målen i artikel 39 uppnås. Även i Meldoc var det fråga om konkurrensbegränsningar inom mjölksektorn vidtagna i samarbete mellan kooperativa och privata företag.43 Konkurrensbegränsningarna bestod i kvotsystem, kompensa— tionssystem och konsultationer rörande priser och åtgärder för att hindra import från andra medlemsstater. Kommissionen ansåg varken att begränsningarna omfattades av marknadsordningen eller var nödvändiga för att uppnå målen i artikel 39. Inte heller i de ovan berörda avgöran- dena i Sugarbeat eller Scottish Salmon fann kommissionen att ett nationellt preferenssystem resp. privata prisöverenskommelser var förenliga med målen i artikel 39. I båda fallen fanns regler i marknads- ordningarna som i huvudsak syftade till att uppfylla samma sak som de privata åtgärderna.

40 Den exklusiva inköpsförpliktelsen modifierades genom att medlemmar fick göra inköp från leverantörer under förutsättning att det inte skedde i en organiserad samverkansforrn. 41 Mål C—259/92 Gottrup-Klim [1994] ECR I-äer, dom 15/ 12 1994, grunderna 35—40. Kbesl 85/76/EEG Milchförderungsfonds [1985] EGT L 35/35. 43 Kbesl 86/596/EEG Meldoc [1986] EGT L 348/50.

Detta leder till slutsatsen att prisstabiliserande åtgärder som sker på privata initiativ inte är tillåtna om de redan i någon form täcks av en marknadsordning. Utrymmet för det andra undantaget i artikel 2 i rådsförordning 26/62 blir härigenom tämligen inskränkt.

Undantaget i artikel 2 i rådsförordning 26/62 undantar vissa avtal från förbudet i artikel 85.1 men dessa avtal måste uppfylla vissa sär- skilda kriterier som delvis skiljer sig från de som som krävs för att individuellt undantag skall kunna ges enligt artikel 85.3. Ett undantag som inte bedöms vara nödvändigt för att uppfylla målen i artikel 39 kan därför mycket väl uppfylla kraven i artikel 85.3. Kommissionen gör regelmässigt en prövning enligt 85.3 efter det att rådsförordning 26/62 bedömts inte vara tillämplig. Det är dock så att en konkurrens- begränsning som inte bedöms vara nödvändig för att uppfylla målen sällan är nödvändig för att uppnå de fördelar som 85.3 syftar till.

5.4.5. Effekter av artikel 2 andra meningen, rådsförordning 26/62

Det råder, som tidigare påpekats, osäkerhet om hur andra meningen av artikel 2, rådsförordning 26/62, skall tolkas. Antingen är stadgandet ett självständigt undantag eller så är det endast en precisering av undan- tagen i den första meningen. I vissa fall hävdas att stadgandet inte utgör ett självständigt undantag men att det innebär en viss överflyttning av bevisbördan. Detta skulle innebära att om ett förfarande omfattas av stadgandet skall kommissionen bevisa att förfarandet eliminerar konkur- rensen medan det i andra fall är parterna som skall visa på förfarandets positiva effekter för att få undantag.

Om stadgandet innebär en särskild bevisverkan som skapar en presumtion för giltighet torde det vara mer långtgående än om det endast rör sig om ett självständigt undantag. Det skulle nämligen betyda att kommissionen i så fall skulle vara tvungen att agera för att undvika att ett förfarande undantas. Andra meningen skall relateras till stadgan- det i artikel 2.2, rådsförordning 26/62, enligt vilket kommissionen har exklusiv rätt att förklara vilka förfaranden som erhåller undantag med stöd av artikel 2.1.

EG-domstolen har, som nämnts ovan, ännu inte tagit direkt ställning till frågan.44 Det framgår dock av ett antal avgöranden att kommissio- nens inställning numera syns vara att stadgandet inte utgör ett själv-

" Se fotnot nr 12.

ständigt undantag utan endast en precisering av undantagen i första meningen. I tidigare avgöranden prövade kommissionen de ifrågasatta förfarandena mot andra meningen men i senare avgöranden har kom- missionen explicit uttalat att enligt dess mening så är den andra meningen endast tillämplig i den mån förfarandet omfattas av undan- tagen i första meningen.45 Det förefaller inte heller som om kommis- sionen tillmäter stadgandet någon särskild bevisverkan utan det är par— terna som har att bevisa att förfarandet kvalificerar för undantag enligt något av de två möjliga undantagen som anges i första meningen av artikel 2 i rådsförordning 26/62, alternativt enligt artikel 85.3.

Enligt vissa uppgifter förefaller dock kommissionen i målet Dijkstra vs Frico Domo46 ha pläderat för att andra meningen utgör ett själv- ständigt undantag. Det kan vara av intresse att notera att den danska regeringen i sitt inlägg i EG- domstolens mål C- 40/9447 anslutit sig till denna tolkning, dvs. att andra meningen utgör ett självständigt undantag. Även Nederländerna har anslutit sig till denna tolkning. Att kommis— sionen har så olika inställning belyser tydligt tolkningsproblemen. Endast innehållet i formella beslut kan dock betraktas som uttryck för dess policy, här kallat "kommissionens inställning".

På grund av den osäkerhet som tycks råda om stadgandets räckvidd finns det skäl att analysera argumenten för och emot att den andra meningen utgör ett separat undantag eller innebär en omfördelning av bevisbördan.

1 kommissionens ursprungliga förslag till rådsförordning 26/62 fanns inte andra meningen av artikel 2 med, utan den lades till på begäran av Europaparlamentet.48 Tyska representanter har ansetts vara särskilt på- drivande vilket även medfört att i tysk doktrin har andra meningen getts en likartad tolkning som 100 å i den tyska konkurrenslagen, dvs. ett långtgående undantag för sådana avtal.

Skälen mot att anse att stadgandet utgör ett eget undantag är förutom själva ordalydelsen — som i och för sig även kan tolkas som ett stöd för motsatsen det faktum att om så vore fallet undantagsmöjligheterna är i det närmaste obegränsade. Om inte stadgandet kopplas till kraven i första meningen ges nämligen de typer av avtal som nämns i andra

45 Se Milchförderungsfonds, grund 21, Meldoc, grund 55, samt Aalsmeer, grund 150, jfr dock även Scottish salmon, grund 22. 46 Punkterna 14—16 1 kommissionens inlägg. 47 Se fotnot nr 12.

48 Bellamy & Child (Rose, V. ed.) Common Market Law of Competition, 4 ed., p. 14—006.

meningen ett i det närmaste fritt spelrum. Vid en sådan tolkning reduceras även betydelsen av undantagen i första meningen högst väsentligt. Om det var möjligt att erhålla undantag med stöd av andra meningen utan att påvisa nödvändigheten av detta undantag för att uppnå några jordbrukspolitiska eller konkurrensrättsliga fördelar skulle kraven i första meningen visa sig vara ganska meningslösa. Även den formella huvudregeln i rådsförordning 26/62 om att konkurrensreglema skall gälla även inom jordbruksområdet skulle vid en sådan tolkning in- skränkas avsevärt. Det skulle kunna hävdas att undantaget i andra meningen endast gäller vissa företag (lantbrukare och deras organisa- tioner) men detta gäller i praktiken även första meningen då samarbete mellan lantbrukare och de som kommer i nästa led, dvs. industri och handel, alternativt samarbete mellan enbart aktörer i senare led endast undantagsvis kan anses vara nödvändigt för att uppfylla alla målen i artikel 39.

Ett skäl för att bestämmelsen skall anses ha en särskild bevisverkan är att kommissionen, om villkoren i andra meningen är uppfyllda, skulle vara tvungen att finna att konkurrensen elimineras eller att målen i artikel 39 äventyras för att kunna förbjuda samarbetet. En sådan tolk- ning skulle leda till ett alltför stort utrymme för konkurrensbegränsande samarbete. Det finns dock i litteraturen författare med annan uppfatt- ning.49 En särskild bevisverkan skulle innebära inte bara att kommissio- nen var tvungen att bevisa en märkbar påverkan på samhandeln, utan dessutom att konkurrensen elimineras, vilket uppenbarligen är ett väsent- ligt högre krav. Detta utan att avtalsparterna behöver visa att samarbetet omfattas av en marknadsordning eller att samarbetet är nödvändigt för att uppfylla målen i artikel 39 (dvs. villkoren i första meningen).

Det kan knappast sägas att de i andra meningen angivna samarbets- formema skapar en särskilt stark presumtion för att målsättningarna i artikel 39 främjas, särskilt inte om kommissionen för att kunna medge undantag måste visa att konkurrensen inte elimineras. Detta styrks av artikel 1 samt punkt 3 i ingressen till rådsförordning 26/62, vari det framgår att konkurrensreglema skall gälla om inte tillämpningen äventyrar de jordbrukspolitiska målsättningarna.

Ytterligare ett skäl för att stadgandet sannolikt inte kan innebära en omkastning av bevisbördan är kommissionens exklusiva kompetens enligt bestämmelserna i artikel 2.2 att ge undantag för de förfaranden som omfattas av artikel 2.1. Om stadgandet innebär en presumtion för

” Ottervanger, T.R., Antitrust and Agriculture in the Common Market, 1989 Fordham Corp. L. Inst. (B: Hawk ed. 1990) s. 219.

att dessa förfaranden är giltiga, dvs. att de omfattades av ett undantag, skulle ju detta rimligen innebära att sagda undantag samtidigt kunde åberopas inför nationella domstolar. För att undvika sådana undantag skulle kommissionen vara skyldig att ta ett beslut om att undantaget inte gäller på någon av de grunder som nämns i andra meningen. I ett konkurrensrättsligt system som EG:s, vilket bygger på förbudsprincipen vilken i princip även gäller inom jordbruksområdet (artikel ] råds- förordning 26/62), kan detta inte vara korrekt. Frågeställningen har även varit aktuell i de tidigare nämnda målen Dijkstra vs Frico Domo m.fl. Kommissionen har uttalat att nationella domstolar saknar kompetens att tillämpa andra meningen direkt, dvs. ge undantag, om inte kommissio- nen redan bedömt samverkan. Om EG-domstolen går på samma linje som kommissionen såväl med avseende på att andra meningen utgör ett eget undantag som nationella domstolars kompetens minskar effekterna av att anse andra meningen utgöra ett eget undantag. Det bör tilläggas att kommissionen inte förefaller tillmäta stadgandet någon särskild bevisverkan. I kommissionens ovan nämnda avgörande i Campina, var det fråga om just en kooperations stadgars förenlighet med rådsförord- ning 26/62. I referatet finns ingenting som tyder på att andra meningen skulle ha getts en särskild bevisverkan.

Som framgått ovan är det mycket som talar för att andra meningen inte skall tolkas som ett självständigt undantag eller ges särskild bevis- verkan, utan att den i stället måste kopplas till undantagen i första meningen. Stadgandet utgör i så fall endast en exemplifiering av vilka förfaranden som omfattas av första meningen. Emellertid handlägger, som nämnts ovan, för närvarande EG-domstolen fyra mål med begäran om förhandsbesked om bl.a. tolkningen av artikel 2.1 andra meningen. Som nämnts ovan har kommissionen i ett av målen, Dijkstra vs Frico Domo hävdat att stadgandet skall utgöra ett självständigt undantag. Frågan är komplicerad och domstolen har normalt förhållandevis långa handläggningstider. Det går därför inte att säga när man kan förvänta att beslut meddelas. Generaladvokaten har i sitt yttrande den 12 september 1995 framfört åsikten att andra meningen i artikel 2 inte skall ses som ett självständigt undantag. Man kan räkna med att domstolens utslag kommer att innebära ett klargörande av tolkningen av bestämmelsen. Huruvida utslaget kommer att innebära ett fullständigt klargörande av tolkningen eller om det kommer att återstå oklarheter går inte att bedöma i förväg. Det är också svårt att bedöma vilka effekter ett utslag i den ena eller andra riktningen kommer att medföra. Det finns inte någon anledning för utredningen att föregripa domstolens utslag i denna kontroversiella fråga.

Även i det fall den andra meningen inte innebär något självständigt undantag eller någon särskild bevisverkan, kan ett samarbete som uppfyller kriterierna i andra meningen många gånger undgå den formella anmälningsskyldigheten enligt rådsförordning 17/62 med stöd av den förordningens artikel 4.2.1.50 Denna stadgar att avtal, beslut eller för- faranden mellan parter i en och samma medlemsstat som inte berör import eller export, undgår den formella anmälningsskyldigheten i artikel 4.1 rådsförordning 17/62.

Det bör dessutom noteras att dylika avtal m.m. ofta inte berör samhandeln mellan medlemsstaterna, varför artikel 85 .1 inte blir aktuell. På detta sätt blir den automatiska ogiltigheten av konkurrensbegränsande avtal enligt artikel 85.2 av mer begränsad betydelse för just dessa samverkansformer. Någon förändring av bevisbördan för att samarbetet är förtjänt av ett undantag innebär det dock inte.

5.4.6. Materiellt innehåll i artikel 2 andra meningen, rådsförordning 26/62

Det materiella innehållet i andra meningen är av intresse, även om den inte anses innebära ett självständigt undantag eller en särskild bevis- regel, eftersom tolkningen av första meningen därigenom kan ges mer substans.

Andra meningen ställer krav på dels vilka som samarbetar, dels vad samarbetet går ut på. Det skall vara fråga om samarbete mellan lant- brukare, lantbrukares organisationer eller sammanslutningar av sådana organisationer. Ordalydelsen tyder på att endast lantbrukare omfattas, varvid handlare resp. renodlade branschföreningar skulle falla utanför definitionen. Detta har även bekräftats i kommissionens praxis." Där- emot finns det ingenting som tyder på att ett visst mått av extern finansiering skulle frånta en lantbrukskooperation dess karaktär av lant- bruksförening. Ett visst stöd för denna ståndpunkt skulle möjligen kunna hämtas ur rådsförordning 1360/78 som lämnar utrymme för externa intressenter i producentorganisationer under förutsättning att primär- producentema behåller kontrollen över de beslut som fattas av produ- centorganisationen.52 Det skulle alltså inte föreligga något direkt hinder

” Se t.ex. Sugarbeat, grund 99. 5' Cauliflowers, avsnitt III, Aalsmeer, grund 152, samt Milchförderungsfonds, grund 24. 52 Artikel 5 Rfo 1360/78.

mot att en lantbruksförening som medlemmar har personer vars huvud- sakliga näring inte utgörs av lantbruk.53 Samtidigt förefaller det klart att denna andel inte kan vara hur stor som helst. Var gränsen går förefaller däremot svårt att uttala mer generellt, men i analogi med den ovan omtalade regleringen i rådsförordning 1360/78 kan möjligen sägas att lantbrukarna måste hålla kontrollen över organisationen.

Om endast primärproducenter, dvs. de som är verksamma i den direkta biologiska produktionen, omfattas eller om även producenter i senare led omfattas förefaller något tveksamt. Kommissionen har inte gett något klart svar i praxis även om det finns indikationer på att endast primärproducenter omfattas.54 En sådan tolkning förefaller även mest förenlig med ordalydelsen.

Samarbetet kan förekomma på tre olika nivåer av primärproducenter. Inte någon indikation ges om att det skulle krävas någon särskild associationsform för detta samarbete. De som argumenterar för att det är producentkooperationen som avses gör det utifrån föreställningen att den andra meningen utgör ett separat undantag.55 Vid en sådan tolkning kan det finnas anledning att begränsa räckvidden av "undantaget" till skillnad från om det bara rör sig om en precisering. Utredningen kan inte se någon anledning till varför inte olika associationsforrner skulle omfattas av stadgandet. Även om det skulle röra sig om ett separat undantag minskar knappast skyddsvärdet enbart på den grunden att samverkan bedrivs inom t.ex. ett aktiebolag.

Den verksamhet som omfattas är produktion och försäljning samt nyttjande av gemensamma anläggningar för lagring, behandling eller förädling av jordbruksprodukter, i ett medlemsland, utan att det finns någon skyldighet att tillämpa identiska priser. Uppräkningen av verk- samheter som omfattas indikerar mer generellt vilka typer av samverkan som omfattas av marknadsordningarna eller uppfyller målsättningarna i artikel 39 och därmed kan accepteras enligt den första meningen.

” Solberg, S.O., Romtraktatens artikel 85 og samarbeid på lantbruks- og fiskerisektoren, Oslo 1994, s. 69 f.

54 Milchförderungsfonds, grund 25. ” T.ex. Ottervanger , T.R., att. 5. 220.

5.4.7. Slutsatser rörande undantagen i rådsförordning 26/62

Som framgått av ovanstående redovisning råder osäkerhet om hur rådsförordning 26/62 skall tolkas. Läget kommer sannolikt att bli betyd- ligt klarare då EG-domstolen meddelar beslut i de fyra mål som ligger i domstolen med begäran om förhandsbesked om bl.a. tolkningen av artikel 2.1 andra meningen.

Undantagen i rådsförordning 26/62 har en förhållandevis begränsad formell betydelse i den meningen att de inte lämnar särskilt stort ut- rymme för konkurrensbegränsande samarbete utanför resp. gemensam marknadsordning. Det är i stället inom ramen för de olika marknadsord- ningarna som det primära utrymmet för konkurrensbegränsningar finns.

Utifrån en mer praktisk synvinkel kan möjligen situationen vara något annorlunda. Mot bakgrund av att jordbrukspolitiken särreglerats i EG-fördraget och att det finns förhållandevis lite praxis (kommissio- nens och domstolens) finns det skäl att anta att kommissionen knappast högprioriterat övervakningen av jordbruksområdet. Flertalet, om inte alla de fall som bedömts har även initierats av tredje man genom anmälan till kommissionen och inte genom kommissionens egna undersökningar. I de fall kommissionen prövat har bedömningen varit förhållandevis formell, dvs. några analogier till undantag på närliggande områden har inte medgivits. Kommissionens bedömningar har också i stort upprätt- hållits av EG-domstolen, som i vissa avseenden närmast skärpt bedöm-

ningarna.

6. Svensk konkurrenslagstiftning och gränsdragning mot EG-rätten

6.1. Den svenska konkurrenslagstiftningen

6.1.1. Allmänt

Den nya konkurrenslagen (1993120, KL) trädde i kraft den 1 juli 1993 och ersatte därmed den tidigare konkurrenslagen (1982:729) samt lagen (1991 :921) om förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruks- produkter.

Effektiv konkurrens är viktig för samhällsekonomin och gynnar kon- sumenterna genom att kostnader och priser pressas samtidigt som sorti- ment och valfrihet ökar. Konkurrenstrycket har ansetts vara otillräckligt på många svenska marknader och den nya konkurrenslagen är en åtgärd för att förbättra konkurrensen.

Utgångspunkten för konkurrenslagen är att en allmän, likformig och strikt tillämpad konkurrenspolitik med så få undantag som möjligt är bra och önskvärt från samhällets synpunkt. Konkurrenslagen gällde från bör— jan fullt ut även på livsmedelsområdet men räckvidden har sedan genom komplettering av lagen begränsats vad gäller lantbrukares samverkan i s.k. primärföreningar.

6.1.2. Den tidigare lagstiftningen

Konkurrenslagen (1982:729), som gällde från den 1 januari 1983 och ersattes av den nya konkurrenslagen (1993z20), hade till ändamål att främja en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet genom åtgärder mot skadliga konkurrensbegränsningar.

Lagen byggde liksom dess föregångare, Konkurrensbegränsningslag— en (KBL, 1953:603), i huvudsak på den s.k. missbruksprincipen i före— ning med straffbelagda förbud mot bruttopriser och anbudskarteller. Missbruksprincipen innebar att konkurrensmyndigheterna ingrep när det konstaterats att ett företag agerat konkurrensbegränsande på ett sätt som hade skadlig verkan i ett enskilt fall. Denna skadliga verkan skulle ge-

nom ingripandet undanröjas för framtiden. Med konkurrensbegränsning avsågs varje förfarande som innebar en inskränkning av den fria och ohämmade konkurrensen och med skadlig verkan avsågs att konkurrens- begränsningen uppfyllde vissa kriterier. Ingreppen enligt lagen bestod i förbud mot ett visst förfarande eller åläggande att vidta en viss åtgärd. Förbud eller åläggande kunde förenas med vite.

Konkurrenslagen var tillämplig på all näringsverksamhet men begrän- sades i realiteten av samhälleliga särregleringar. På livsmedelsområdet undantogs, genom den interna pris- och marknadsregleringen, reglerings- beroende verksamhet i primärledet samt viss insamling och förädling. Efter avregleringen den 1 juni 1991 ökade möjligheten att med konkur- renslagens generalklausul angripa konkurrensbegränsningar på livsme- delsområdet. Det bedömdes ändå som nödvändigt, för att garantera att konsumenterna skulle kunna dra nytta av avregleringen, att införa en speciallagstiftning på jordbrukets område. Den 1 juli 1991 infördes där- för lagen (1991 :921) om förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter. Lagen infördes i samband med att den successiva avvecklingen av den interna marknadsregleringen påbörjades. Förbud infördes mot marknadsdelning och mot överenskommelser som innebar antingen en utjämning av priserna på råvaror inom landet eller en ge- mensam finansiering av förluster vid exportförsäljning av råvaror. Där- med förhindrades att den offentliga regleringen ersattes med en reglering i privat regi.

6.1.3. Nu gällande konkurrenslag

En ny konkurrenslag (1993z20) trädde i kraft den 1 juli 1993. De materiella reglerna i lagen har utformats efter förebild från EG:s och EES-avtalets konkurrensregler. Lagen skall undanröja och motverka hin- der för en effektiv konkurrens i fråga om produktion av och handel med varor, tjänster och andra nyttigheter. I lagen avses med företag en fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk eller kommer- siell natur.

Lagen innehåller två principiella förbud. Det första i 6 & gäller för— bud mot konkurrensbegränsande samarbete mellan företag och det andra i 19 & gäller förbud mot missbruk av dominerande ställning.

Konkurrensbegränsande samarbete

6 5 Om något annat inte följer av beslut enligt 8 eller 15 5 eller av 13, 17 eller 18 c 55, är avtal mellan företag förbjudna om de har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på den svenska marknaden på ett märkbart sätt eller om de ger ett sådant resultat.

Detta gäller särskilt sådana avtal som innebär att

]. inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller indirekt fastställs,

2. produktion, marknader, teknisk utveckling eller investe-

. ringar begränsas eller kontrolleras,

3. marknader eller inköpskällor delas upp,

4. olika villkor tillämpas för likvärdiga transaktioner, varige- nom vissa handelspartners får en konkurrensnackdel, eller

5. det ställs som villkor för att ingå ett avtal att den andra par- ten åtar sig ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har något samband med föremålet för avtalet.

Enligt paragrafens första stycke råder som huvudregel förbud mot avtal mellan företag som har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på den svenska marknaden på ett märkbart sätt eller som ger ett sådant resultat. Vad som sägs om avtal skall också gälla beslut av en sammanslutning av företag och samordnade förfaranden.

Om ett avtal etc. hämmar eller syftar till att hämma konkurrensen är det förbjudet. Det behöver alltså inte utredas i det enskilda fallet om av- talet etc. från allmän synpunkt är skadligt eller inte.

Förbudet mot samverkan omfattar dock inte samverkan av mindre betydelse, vilket markeras genom användningen av termen "märkbart sätt" i 6 &. Det avgörande för om ett avtal etc. skall anses påverka kon- kurrensen på ett märkbart sätt är storleken på de samarbetande företagen och marknadsandelen för avtalsprodukterna. Samarbete mellan mindre eller medelstora företag där avtalsprodukterna, eller produkter som av konsumenterna uppfattas som likvärdiga och som tillverkas eller säljs av avtalsparterna, omfattar en mindre del av den relevanta marknaden — omkring 10 % — torde normalt sakna betydelse för konkurrensen. Är det enbart fråga om mycket små företag— företag med en årsomsättning under tio miljoner kronor — som samarbetar torde marknadsandelen kunna vara något högre än 10 % utan att samarbetet faller under förbudet. Enligt Konkurrensverkets allmänna råd (KKVFS l993:2) kan

mycket små företag ha en marknadsandel på högst 15 % utan att märkbarhetskriteriet anses vara uppfyllt. Ingår däremot större företag i samarbetet torde det däremot i allmänhet inte kunna hävdas att konkur- rensen inte påverkas på ett märkbart sätt, även om avtalsprodukterna omfattar en mindre del av den relevanta marknaden.

Ovanstående utgör en beskrivning av när ett förfarande anses märk- bart konkurrensbegränsande i kvantitativa termer. Det finns även en möj- lighet att göra en kvalitativ bedömning av om ett förfarande är kon- kurrensbegränsande på ett märkbart sätt och därmed omfattas av för- budet i 6 5.

Det finns flera fall i EG-rätten där EG-domstolen och EG-kommis- sionen har funnit att artikel 85.1 inte är tillämplig på grund av att den konkurrensbegränsande effekten av ett avtal inte är tillräckligt märkbar i kvalitativt hänseende.l I dessa fall synes domstolen och kommissionen genom en avvägning mellan olika intressen ha kommit fram till att ett avtal visserligen är konkurrensbegränsande men att det från samhällets synpunkt ändå är önskvärt att det tillåts.

Tillämpningen av begreppet kvalitativ märkbarhet i EG-rätten får be- tecknas som restriktiv. Motsvarande torde gälla för den svenska tillämp- ningen. I några fall har dock Konkurrensverket bedömt att ett förfarande inte varit märkbart konkurrensbegränsande enligt 6 5 på kvalitativa grunder. Dessa beslut rör bl.a. accessoriska begränsningar som ansetts vara nödvändiga för att ett visst, för samhället positivt förfarande, skulle kunna genomföras. Som exempel kan nämnas konkurrensklausuler vid företagsförvärv. Även andra typer av samverkan mellan företag har be- dömts på liknande sätt.

Enligt 7 5 är avtal som är förbjudna enligt 6 & ogiltiga. Ett avtal, beslut eller samordnat förfarande som omfattas av förbudet i 6 5 kan genom beslut av Konkurrensverket undantas från förbudet.

För att ett avtal etc. skall kunna undantas från förbudet måste samt- liga de i paragrafen angivna punkterna vara för handen. Fördelarna med avtalet måste objektivt sett överväga de nackdelar för konkurrensen som avtalet kan innebära.

Bestämmelsen i 8 5 om undantag är i huvudsak inriktad på sådan samverkan mellan mindre och medelstora företag som stärker deras position på marknaden gentemot större företag.

Undantag från förbudet i 6 5 kan av regeringen enligt 17 & ges för grupper av avtal som uppfyller förutsättningama i 8 & (gruppundantag).

' Se Ritter m.fl., EEC Competition Law; A Practioner's Guide, Kluwer 1991 s. 84 ff., 179 f.,

8 & Konkurrensverket får i det särskilda fallet besluta om undantag från förbudet i 6 5 för ett avtal som

1 . bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande,

2. tillförsäkrar konsumenterna en skälig andel av den vinst som därigenom uppnås,

3. bara ålägger de berörda företagen begränsningar som är nödvändiga för att uppnå målet i 1 och,

4. inte ger de berörda företagen möjlighet att sätta konkur- rensen ur spel för en väsentlig del av nyttighetema i fråga.

Undantag för lantbrukets primärföreningar

Det betonas i konkurrenslagens förarbeten att det råder särskilda förhål- landen på jordbruksområdet. I propositionen (prop. 1992/93 :56 Ny kon- kurrenslagstiftning) sägs att det på jordbruksområdet är naturligt och oftast nödvändigt för deras överlevnad att enskilda, mindre jordbrukare och andra liknande primärproducenter sluter sig samman i primärföre- ningar såvitt avser produktion eller försäljning av jordbruksprodukter, utnyttjande av gemensamma anläggningar för lagring, behandling eller förädling av jordbruksprodukter. Sådan samverkan mellan medlemmarna inom en primärförening bedömdes i många fall vara omfattad av för- budet i 6 5 men sammantaget ha sådana positiva effekter att den borde kunna kvalificera för undantag. Samtidigt framhölls att förhållandet mellan den enskilde jordbrukaren eller råvaruproducenten som leveran- tör och primärproducenten som köpare inte fick innehålla faktorer som förhindrar eller försvårar rörligheten för medlemmarna, exempelvis att sälja sina produkter till andra köpare eller att bli medlem i en annan primärförening. Samarbetet bedömdes inte heller få vara av den karak- tären att det hindrar eller försvårar utomstående förädlingsverksamhet eller försvårar för jordbrukare eller råvaruproducenter som står utanför samarbetet i en primärförening.

Konkurrensverket, som tillämpar konkurrenslagen (KL), redovisade i en skrivelse till regeringen den 26 november 1993, efter en närmare prövning av förhållandena på berörda marknader, sin bedömning enligt nedan.

"För meddelande av individuella undantag och gruppundantag krävs att samtliga fyra punkter i 8 & KL är uppfyllda. Det första kravet, att samverkan skall bidra till förbättrandet av produktionen, distributionen,

eller främjandet av tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande, torde i allmänhet kunna anses vara uppfyllt vad gäller primärföreningar.

Problemet uppstår däremot när samverkan inom jordbrukets primär- föreningar bedöms mot den andra och fjärde punkten, dvs. att sam- verkan tillförsäkrar konsumenten en skälig andel av den vinst som upp- nås samt att konkurrensen inte riskerar att sättas ur spel för en väsentlig del av de nyttigheter som omfattas av samverkan. Såväl för meddelande av individuella undantag som gruppundantag gäller som en förutsättning att det finns tillräcklig konkurrens på den relevanta marknaden från andra företag. Utan tillräcklig konkurrens kan konsumenten nämligen inte tillförsäkras en skälig andel av vinsten. I propositionen till KL (prop. 1992/93:56) sägs att företag med en dominerande ställning på marknaden sällan torde kunna uppfylla förutsättningama för undantag. Endast i undantagsfall kan ett undantag för ett dominerande företag meddelas. Marknadsdominans presumeras föreligga vid 50 procents marknadsandel. Procenttal över 40 procent är också en tydlig indikation på dominans. Det skall dock understrykas att möjligheten att bevilja undantag är begränsad redan vid en mindre marknadsandel. Inom EG- rätten anses t.ex. möjligheten att bevilja undantag vara begränsad redan vid en marknadsandel på ca 20 procent.

Det kan konstateras att vissa av jordbrukets primärföreningar har marknadsandelar som överstiger den marknadsandel vid vilken mark- nadsdominans anses föreligga. Därmed skulle ett gruppundantag eller ett individuellt undantag med stöd av 8 & KL inte kunna meddelas dessa primärföreningar eftersom den andra och fjärde punkten i nämnda para- graf inte kan anses uppfyllda. Det kan inte heller uteslutas att följden blir densamma för de föreningar som visserligen inte uppnår en domine- rande ställning men som ändå har en hög marknadsandel. Som påpekats ovan kan ju redan en marknadsandel på omkring 20 procent begränsa möjligheterna att meddela undantag."

Mot bakgrund av ovanstående gjorde Konkurrensverket bedömningen att det praktiskt taget inte fanns några möjligheter att meddela undantag enligt konkurrenslagens bestämmelser — varken när det gällde grupp- undantag som regeringen kan meddela eller individuella undantag som Konkurrensverket har befogenhet att besluta om — för den samverkan som bedrivs mellan enskilda jordbrukare och andra råvaruproducenter i s.k. primärföreningar. Konkurrensverket förordade en särlagstiftning, och lämnade också förslag till en sådan, där vissa slag av samverkan mellanjordbrukare och andra råvaruproducenter inom jordbruket genom en inskränkning av räckvidden i 6 & KL undantas från förbudet.

Konkurrensverket redovisade vidare uppfattningen att de strukturella frågor som rör jordbruket måste övervägas inom ramen för en jord-

brukspolitisk översyn inför ett medlemsskap i EU under år 1995. Mot denna bakgrund ansåg verket att det skulle vara ytterst olyckligt om jordbruksfrågan under år 1994 skulle hanteras på ett sätt som inte låg i linje med nödvändiga jordbrukspolitiska överväganden.

En arbetsgrupp tillkallades med uppgift att utreda vilka speciella kon- kurrensrättsliga regler som krävdes för att enskilda jordbrukare och andra råvaruproducenters samverkan i föreningar (primärföreningar) inom lantbrukets område inte onödigtvis skulle komma i konflikt med konkurrenslagen.

Arbetsgruppen överlämnade den 31 januari 1994 departementsprome— morian Särskilda konkurrensregler för lantbruket (Ds 1994:20).

1 konkurrenslagen infördes, efter att behovet av särskilda regler för jordbrukets primärföreningar konstaterats, således bestämmelserna i 18 a—c 55.

18 c & förklarar att förbudet i 6 & inte skall vara tillämpligt på viss verksamhet inom lantbrukets primärföreningar. Det är således inte fråga om ett undantag utan om en inskränkning i räckvidden av 6 &. De sär- skilda bestämmelserna i 18 a—c 55 får betydelse endast i de fall då 6 5 är tillämplig i sin lydelse. För att 6 5 skall vara tillämplig krävs att avtalet i fråga förvanskar konkurrensen på märkbart sätt.

18 a 5 Med primär lantbruksförening avses i denna lag en ekonomisk förening vars medlemmar är enskilda lantbrukare eller andra företag som bedriver jordbruk, trädgårdsverksamhet eller skogsbruk. Om sammanslutningar av sådana företag är medlem- mar i föreningen, anses den dock vara primär lantbruksförening endast under förutsättning att sammanslutningama bara utgörs av lokala sammanslutningar av företag med verksamhet cw angivet slag.

All verksamhet inom lantbrukets primärföreningar faller inte utanför tillämpningen av 6 5. I 18 a & definieras vad som avses med en primär- förening, dvs. en ekonomisk förening vars medlemmar är lantbrukare eller andra företag som bedriver jordbruk, trädgårdsverksamhet eller skogsbruk. Medlem i primärförening kan även vara en lokal samman- slutning av sådana företag.

18 b 5 Med jordbruksprodukter avses i denna lag sådana varor som anges i bilagan till lagen (1990:615) om avgifter på vissa jordbruksprodukter m.m.

Med trädgårdsprodukter avses sådana varor som anges i den

i tulltaxelagen (1987:1068) intagna tulltaxan 6—8 kap. Med skogsprodukter avses sådana varor som anges i den i tulltaxelagen (1987:1068) intagna tulltaxan 44, 47 och 48 kap.

Vad som avses med jordbruksprodukter, trädgårdsprodukter och skogs— produkter definieras i 18 b 5.

18 c & Förbudet i 6 & gäller inte för sådana avtal inom en primär lantbruksförening eller dess dotterföretag som avser samverkan mellan föreningens medlemmar om

1. produktion, insamling, förädling, försäljning eller därmed sammanhängande verksamhet såsom användandet av gemen- samma anläggningar, lagring, beredning, distribution eller mark- nadsföring i fråga om jordbruksprodukter, trädgårdsprodukter eller skogsprodukter, eller

2. inköp av varor eller tjänster för sådan verksamhet som avses under 1.

Första stycket gäller dock inte avtal som har till syfte eller ger till resultat

1. att en medlems fria rörlighet på marknaden förhindras eller försvåras

a) i fråga om valet av avnämare eller leverantör,

b) i fråga om möjligheten att lämna föreningen, eller 0) i annat avseende av motsvarande betydelse, eller

2. att försäljningspriser direkt eller indirekt fastställs på varor som produceras hos medlemmarna när

a) försäljningen sker direkt mellan medlem och tredje man, eller

b) föreningen svarar för försäljningen och konkurrensen på marknaden hindras, begränsas eller snedvrids i väsentlig om- fattning.

Det är endast de samverkansformer som har ett direkt samband med de speciella förutsättningar som gäller för lantbruksföretag som faller

utanför förbudsområdet i 6 5. Dessa samverkansformer definieras i 18 c & första stycket.

I 18 c & andra stycket anges två huvudtyper av avtal etc. som inte undantas från förbudet i 6 5 KL. Det är fråga om dels avtal som begränsar föreningsmedlemmarnas fria rörlighet på marknaden, dels avtal som innebär att medlemmarna gemensamt fastställer försäljnings- priser på de varor som produceras hos medlemmarna.

Alla former av avtal som hindrar medlemmens fria rörlighet kan omfattas av 6 &. I 18 c 5 andra stycket första punkten nämns dock sär- skilt avtal som hindrar eller försvårar för en medlem att lämna före- ningen eller att välja avnämare eller leverantörer. Inte varje begränsning av medlemmens rörlighet på marknaden är förbjuden till följd av be- stämmelsen. Bestämmelsen innebär inte något annat än att 6 Q är tillämplig på det avtal etc. som inskränker medlemmens rörlighet i angivna avseenden. För att avtalet skall vara förbjudet krävs enligt 6 & att avtalet har till syfte eller ger till resultat att konkurrensen på den svenska marknaden förvanskas på ett märkbart sätt.

I 18 c 5 andra stycket andra punkten behandlas frågor om fast- ställande av försäljningspriser. Inskränkningen i 6 & räckvidd gäller inte avtal som innebär att försäljningspriser direkt eller indirekt fastställs på varor som produceras hos medlemmarna. Av punkten a) följer att 6 & KL är tillämplig enligt dess lydelse på sådana avtal inom en primär lant- bruksförening som avser fastställande av försäljningspriser på varor som produceras hos medlemmarna när försäljning sker direkt från med- lemmen till tredje man.

Av punkt b) framgår att 6 5 är tillämplig även då föreningen svarar för försäljningen. En väsentlig skillnad är emellertid det tilläggskrav för tillämpning av 6 & som uppställs genom angivandet av att konkurrensen skall hindras, begränsas eller snedvridas i väsentlig omfattning. Detta stadgande ersätter märkbarhetskriteriet i 6 8 och innebär att konkur- rensen måste påverkas i högre grad än på ett märkbart sätt för att avtalet skall kunna falla in under förbudet. Konkurrensen kan i allmänhet inte anses bli förvanskad i väsentlig omfattning genom här avsedd prissam- verkan om föreningens marknadsandel på den relevanta marknaden är högst 25 %. Om samverkan tar sikte på att balansera köparmakten hos stora köpare med stark eller dominerande ställning torde föreningarna kunna ha större marknadsandel än 25 % utan att konkurrensen för- vanskas i väsentlig omfattning om prissamverkan medverkar till att uppnå marknadsbalans.

Inskränkningen i räckvidden av 6 & omfattar endast verksamhet som bedrivs i associationsformen ekonomisk förening. I prop.l993/94z210 Särskilda konkurrensregler för jordbruket, anges inte uttryckligen

motiven för denna begränsning till en viss associationsform. Från rena effektivitetssynpunkter förefaller begränsningen opåkallad. Det finns inte någon teori eller empirisk kunskap som ger stöd för hypotesen att associationsformen ekonomisk förening skulle vara mera resp. mindre effektiv än andra associationsformer.

De skäl som anges i propositionen är uteslutande hänförliga till de behov och särdrag som gör sig gällande i jord- och skogsbruket. Att bestämmelserna i 18 a—c 55 kom att omfatta endast verksamheter i ekonomiska föreningar får antas ha sin grund i att de företag, vars verk- samhet lagstiftaren uttryckligen ville skydda bedrevs och bedrivs i den ekonomiska föreningens form. Ett ytterligare skäl till att frågan inte kom att beröras i någon större utsträckning kan ha varit att det vid tidpunkten inte på något lämpligt lagtekniskt sätt gick att utforma en bestämmelse som var neutral till associationsformen, men som samtidigt tillgodosåg kravet att endast vissa samverkansformer omfattades.

Oavsett om något eller båda skälen hade någon inverkan på den nuvarande utformningen av bestämmelserna i 18 a—c 55 har utredningen inte funnit något skäl till varför inskränkningen i räckvidden av 6 5 inte skall gälla för samarbete mellan lantbruksföretag oavsett vilken associa- tionsform dessa väljer att verka i.

De nuvarande bestämmelserna speglar samarbetet inom lantbruks- sektorn som det ser ut för närvarande. Det kan därför sägas att det i dag knappast föreligger behov av ett legalundantag för andra associations- former eftersom jordbrukets primärföreningar bedriver sin verksamhet just i formen av en ekonomisk förening. Enligt utredningen bör emel- lertid lagstiftningen även lämna utrymme för strukturförändringar inom jordbruksnäringen avseende associationsformen. Det kan därför finnas anledning att närmare undersöka i vilken utsträckning som även andra associationsformer än ekonomiska föreningar borde kunna dra fördel av bestämmelserna i 18 c & KL.

Missbruk av dominerande ställning

Det andra principiella förbudet framgår av 19 å och innebär att miss- bruk från ett eller flera företags sida av en dominerande ställning på den svenska marknaden är förbjudet. I paragrafen ges exempel på förfaran- den som kan innebära missbruk av en dominerande ställning.

19 & Missbruk från ett eller flera företags sida av en domine- rande ställning på den svenska marknaden är förbjudet.

Sådant missbruk kan särskilt bestå i att

1. direkt eller indirekt påtvinga någon oskäliga inköps- eller försäljningspriser eller andra oskäliga affärsvillkor,

2. begränsa produktion, marknader eller teknisk utveckling till nackdel för konsumenterna,

3. tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner, varige- nom vissa handelspartners får en konkurrensnackdel, eller

4. ställa som villkor för att ingå ett avtal att den andra parten åtar sig ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har något samband med föremålet för avtalet.

Konkurrensverket får förklara att ett avtal eller förfarande inte omfattas av något av förbuden i lagen (icke-ingripandebesked).

Konkurrensverket får ålägga ett företag att upphöra med överträdelser av förbuden. Om verket i ett visst fall beslutar att inte meddela ett sådant åläggande, får Stockholms tingsrätt göra det på talan av ett företag som berörs av överträdelsen. På talan av verket får Stockholms tingsrätt besluta att ett företag skall betala en särskild avgift (konkur- rensskadeavgift). Lagen innehåller även bestämmelser om prövning av företagsförvärv.

6.2. Gränsdragningen mellan svensk rätt och EG-rätt

Detta avsnitt bygger på ett rättsutlåtande avgivet av docent Nils Wahl den 24 mars 1995 rättsutlåtande rörande EG-rättens inverkan på den svenska konkurrenslagens tillämplighet inom jordbruksområdet.

6.2.1. Nationella och gemensamma konkurrensregler

Romfördragets konkurrensregler är direkt tillämpliga på konkurrensbe- gränsningar med effekt på samhandeln mellan medlemsstaterna. Effekter på samhandeln uppstår typiskt då konkurrensbegränsningen avser handel mellan medlemsstaterna. För att samhandelskriteriet skall vara uppfyllt räcker det dock med att samhandeln påverkas indirekt eller potentiellt. Detta innebär att även avtal mellan enbart svenska företag som rör verk-

samheten inom Sverige kan påverka samhandeln. "Svenska" avtal kan exempelvis påverka importmöjlighetema eller möjligheterna för företag från övriga medlemsländer att komma in på den svenska marknaden.

Enligt praxis är emellertid Romfördragets konkurrensregler tillämp- liga endast då konkurrensen och/eller samhandeln påverkas på ett märk- bart sätt. Kommissionen har i ett tillkännagivande angett att förbudet i artikel 85 normalt inte omfattar avtal mellan företag med en samman- lagd omsättning om högst 300 miljoner ecu och en marknadsandel på högst 5 % på en väsentlig del av EU—marknaden.

Den svenska konkurrenslagen är tillämplig på konkurrensbegräns- ningar med verkningar på den svenska marknaden. Detta innebär att den svenska lagen kan tillämpas såväl på konkurrensbegränsningar där sam— handeln påverkas som när samhandeln inte påverkas. Den svenska lagen kan även tillämpas på förfaranden som påverkar handeln med länder utanför EU/EES, samt i princip konkurrensbegränsande förfaranden en- bart av företag utanför Sverige om konkurrensbegränsningarna ger effekter på den svenska marknaden.

Den svenska konkurrenslagen tillämpas parallellt med EG:s konkur- rensregler och i den utsträckning som samhandeln berörs kan båda rätts- systemen bli tillämpliga samtidigt. Det finns heller inte något principiellt hinder mot att ett visst förfarande prövas av såväl Europeiska kommis- sionen som Konkurrensverket. När det gäller kontroll av företagskoncen- trationer är dock den svenska konkurrensrätten tillämplig endast på så- dana förvärv som understiger EG-reglemas tröskelvärden.

EG-rätten har högre dignitet än nationell rätt. I de fall en konkurrens— begränsning omfattas av både EG—rätten och den svenska konkurrens- lagen har därför gemenskapsrätten företräde framför svensk konkurrens- rätt. Principen om EG-rättens företräde innebär att ett förfarande som är förbjudet och inte medgetts undantag enligt EG:s regler inte kan tillåtas nationellt. Vidare är nationell rätt i princip fullt ut tillämplig på förfaran- den som inte omfattas av förbuden i artiklarna 85 och 86 i EG-fördrag- et. Vad som gäller om ett förfarande har getts undantag enligt EG-rätten, antingen genom en gruppundantagsförordning eller individuellt, är situa- tionen betydligt oklarare. Man kan dock utgå från att, så långt avser individuellt medgivna undantag, det endast i undantagsfall är möjligt att upprätthålla förbudet mot konkurrensbegränsande avtal i den svenska konkurrenslagen.

Den svenska konkurrenslagen bygger på EG:s konkurrensregler. Avsikten är att så långt möjligt uppnå materiell rättslikhet med Rom- fördragets konkurrensregler. Enligt propositionen (prop. 1992/93:56 s. 21) till konkurrenslagen kan mycken ledning vid tillämpningen av

konkurrenslagen hämtas från EG-rätten. Detta skrivs dock med vissa förbehåll enligt nedan:

"Man måste dock beakta vissa speciella drag i EG-rätten som oftast inte spelar en så framträdande roll i nationella rättsordningar. Det är att EG:s konkurrensregler utgör en del i ett gemenskapssystem som syftar till att eliminera handelshinder och skapa en enhetlig gemensam mark- nad där fri konkurrens skall råda. EG—domstolens avgöranden är influ- erade av de grundläggande principerna och de övergripande målen för Gemenskapen.

Man måste även beakta att tillämpningen av en ny svensk konkur- renslag i vissa fall kan behövas anpassas efter de särskilda förhållanden som gäller i Sverige. Sverige är avlägset beläget från de centrala delarna av Europa och relativt glesbefolkat och förutsättningama för att driva näringsverksamhet är inte parallella med vad som gäller inom EG."

Vad som sagts ovan innebär att EG-rätten har betydelse för tillämp- ningen av den svenska konkurrenslagen också vid förfaranden som inte omfattas av förbuden i artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget. Det innebär också att bedömningarna enligt svensk konkurrensrätt materiellt sett kan bli annorlunda, även i de fall EG-rätten är tillämplig. I vilken utsträck- ning svensk rätt tillåts avvika från EG-rätten i de fallen får avgöras med hänsyn till principen om EG-rättens företräde.

6.2.2. CAP:s marknadsreglering och den svenska konkurrenslagen

Den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) har företräde framför de gemensamma konkurrensreglema. CAP införlivas på olika produktom- råden genom rådsförordningar som reglerar bildandet av gemensamma marknadsordningar. Dessa utgör mer eller mindre detaljerade jordbruks- regleringar. De nationella konkurrensreglema är, som ovan beskrivits, underställda både de gemensamma konkurrensreglema och den gemen- samma jordbrukspolitiken.

Avtal som direkt följer av och inte går längre än vad som inryms i en marknadsordning faller utanför tillämpningen av Romfördragets kon- kurrensregler även om avtalet snedvrider konkurrensen. Marknads- ordningarna är utformade för att se till att de jordbrukspolitiska målen i Romfördraget uppfylls. Detta innebär att avtal som går längre än marknadsordningarna mycket sällan kan medges undantag samtidigt som samarbete mellan företag som bedöms vara nödvändigt för att möjlig- göra att målen uppfylls inte angrips med konkurrensreglema.

EG:s marknadsordningar

EG:s marknadsordningar innehåller som tidigare nämnts en rad konkur- rensbegränsande regler. Huvudsaken för denna utredning är dock de konkurrensbegränsningar som kommer av företags frivilliga samverkan. Särskilt intressanta är därför de regler i marknadsordningarna som rör producentorganisationer.

Producentorganisationer anförtros uttryckligen uppgifter endast i marknadsordningarna för frukt och grönsaker (rådsförordning 103 5/72) och fisk (rådsförordning 3759/92). På ett mer generellt plan ges produ- centorganisationema en särskild ställning i rådsförordning 1360/78 (angående producentgrupper).

En producentorganisation utgörs av en sammanslutning av produ- center och/eller deras organisationer2 som har till uppgift att företräda medlemmarnas intressen samt bidra till uppfyllandet av målsättningarna i artikel 39. För att kunna uppfylla målsättningarna i artikel 39 har producentorganisationema getts befogenheter att fastställa villkor för produktion, försäljning m.m. Producentorganisationema kan kräva att en medlems hela produktion säljs genom organisationen samt dra tillbaka varor från marknaden vid prisfall. Organisationen får föreskriva att utträde ur organisationen skall föregås av en tolv månaders uppsägnings- tid.3 Organisationen kan, avseende leveranser och tillbakadragande av varor, binda inte bara organisationens medlemmar utan även producenter som inte är medlemmar.4 Förutsättning för detta är att organisationen kan anses vara representativ för producenterna i ett visst område.

I vissa andra marknadsordningar är möjligheterna till privata konkur- rensbegränsningar, i syfte att uppfylla målen i artikel 39, mindre expli— cita. Marknadsordningen för mjölk, rådsförordning 804/68, är t.ex. kom- pletterad med rådsförordning 1421/785, vari det ges vissa möjligheter för privata organisationer att reglera marknaden, avseende inköp m.m. Regleringen innebär att medlemsstaterna, efter tillstånd från rådet, ges möjlighet att bevilja en exklusiv rätt för privata organisationer att hand- ha all upphandling av mjölk i ett visst område. Producenterna har således inte rätt att sälja till någon annan om en sådan rättighet har

2 Om nationell rätt tillåter det kan även vissa utomstående intressenter tillåtas medverka i producentorganisationema. 3 Se artikel 6 Rfo 1360/78, artikel 13 ff Rfo 1035/72, samt artikel 4 ff Rfo 3759/92.

4 Artikel 15 b Rfo 1035/72 (tillagd genom Rfo 3284/83 [1983] EGT L 325/1) samt artikel 5 Rfo 3759/92. 5 [1968] EGT L 148/13 resp. [1978] EGT L 171/12.

getts. Organisationen har dock i sådant fall även en skyldighet att köpa all mjölk som erbjuds den. Organisationen kan också ges tillstånd att tillämpa samma priser för all uppköpt mjölk oavsett vad mjölken skall användas till. Förutsättning för att tillstånd skall få ges är att organisa- tionen representerar minst 80 % av producenterna och 50 % av produk- tionen inom området.

I marknadsordningen för socker, rådsförordning 1785/81 komplet- terad med rådsförordning 206/68,6 ges möjligheter till s.k. branschvisa överenskommelser, dvs. en form av kollektivavtal. Sådana bransch- överenskommelser kan avvika från de avtalsvillkor (i huvudsak rörande priser och kvoter) som stipuleras i marknadsordningen. Sådana överens- kommelser skall ingås mellan en sockertillverkare eller dennes organisa- tion samt en producentorganisation. Båda organisationerna skall vara er- kända av medlemsstaten. Utformningen av dessa branschöverens- kommelser har belysts i kommissionens avgörande i målet Sugarbeat.

I vissa andra marknadsordningar är det privaträttsliga agerandet mer nedtonat genom att endast branschföreningamas uppgifter nämns. Detta gäller t.ex. i rådsförordning 2759/757 (griskött), rådsförordning 805/68s (nötkött) och rådsförordning 2771/759 (ägg). Branschföreningama ges i dessa marknadsordningar inte några konkreta befogenheter för själva administrationen av marknadsordningen, utan i stället förutsätts endast deras existens, varvid särskilda åtgärder kan vidtas av rådet för att upp- muntra till agerande.

Producentorganisationer spelar, explicit eller implicit, en stor roll i flertalet marknadsordningar. I den mån organisationer uttryckligen till- delas arbetsuppgifter omfattas begränsningarna som sådana av mark- nadsordningarna, medan de annars måste prövas mot undantagen i artikel 2 i rådsförordning 26/62.

Medlemsländerna ges en relativt stor frihet att reglera hur marknads- ordningarna skall administreras i resp. land. I Sverige har man valt att administrera marknadsordningarna genom offentliga myndigheter vilket gör att erkända producentorganisationer i dagsläget endast förekommer på fiskets område.

6 [1981] EGT L 177/4 resp. [1968] EGT L 47/1. 7 [1975] EGT L 282/1. * [1968] EGT L 148/24. 9 [1975] EGT L 282/49.

Möjliga konflikter och företrädesfrågan

Förordning 26/62 är inte en konkurrensrättslig reglering utan en jordbrukspolitisk reglering som påverkar tillämpningen av konkurrens- rätten. Detta framgår av att endast artiklarna 42 och 43 i Romfördraget anges som legal grund för förordningen i dess ingress. Eventuella skill— nader mellan EG-rättens tillämpning och den svenska rätten blir därmed en konflikt mellan EG:s jordbruksreglering och de svenska konkurrens- reglema. Frågan blir därmed i vilken utsträckning som nationella svenska konkurrensregler kan föreskriva andra villkor än vad som gäller enligt rådsförordning 26/62.

Förhållandet mellan EG:s jordbruksregler och nationella konkurrens- regler präglas av EG-rättens exklusivitet.lo Vid konflikt äger EG:s jord- bruksreglering företräde. Detta företräde är dock inte alltid självklart. 1 det följande behandlas fyra” olika situationer där konflikt kan uppstå mellan rättssystemen.

]. Ett förfarande omfattas av en marknadsordning men strider mot svensk konkurrensrätt.

2. Ett förfarande omfattas av rådsförordning 26/62 trots att det ej omfattas av en marknadsordning (dvs. det bedöms vara nödvändigt för att uppfylla målen i artikel 39) samtidigt som det strider mot svensk konkurrensrätt.

3. Ett förfarande omfattas vare sig av rådsförordning 26/62 eller av en marknadsordning men det har medgivits undantag enligt artikel 85.3 samtidigt som det strider mot svensk konkurrensrätt.

4. Ett förfarande omfattas varken av en marknadsordning, av förordning 26/62 eller artikel 85.3 men det strider mot svensk konkurrensrätt.

I det första fallet är det uppenbart att EG-rätten har företräde medan det i det andra och tredje fallet är mera osäkert även om grundprincipen är att EG-rätten har företräde. I det fjärde fallet är det klart att någon kon- flikt inte kan föreligga och att den svenska konkurrenslagen kan tillämpas obehindrat. Med hänsyn till att endast två situationer i egentlig

'0 Det bortses i detta sammanhang från den mer allmänna disskussionen i vilken utsträckning EG-rätten faktiskt har företräde framför all nationell rätt. ” Om andra meningen i artikel 2.1 Rfo 26/62 utgör ett separat undantag, är frågeställningama i 1 och 2 identiska.

mening är kontroversiella, med avseende på vilken rättsordning som skall äga företräde, behandlas dessa något mer utförligt.

När det gäller ett förfarande som omfattas av 26/62 trots att det inte omfattas av en marknadsordning (dvs. att det bedöms vara nödvändigt för att uppfylla målen i artikel 39) samtidigt som det strider mot svensk konkurrensrätt är företrädesfrågan mer svårbedömd.

Innebörden av förordning 26/62 är att EG:s konkurrensregler inte är tillämpliga varför det inte kan föreligga någon konflikt mellan den natio- nella konkurrensrätten och EG:s konkurrensrätt. Det finns inte heller något stöd i förordning 26/62 för att den utgör ett skydd mot tillämpningen av nationell konkurrensrätt. Den kvarstående frågan blir därmed om det faktum att en viss privat konkurrensbegränsning bedömts vara nödvändig för att uppfylla målen i artikel 39 samtidigt innebär att det privata agerandet blir en del av EG:s jordbrukspolitik. Om så be- finns vara fallet uppstår en konflikt och EG:s jordbrukspolitik har före- träde. Om det privata agerandet däremot inte bedöms vara en del av jordbrukspolitiken uppstår därför teoretiskt sett ingen konflikt.

Det är dock rimligt att utgå ifrån att något som är nödvändigt för att uppnå målsättningarna i artikel 39 också har betydelse för den gemen- samma jordbrukspolitiken och att det därmed har betydelse för uppnå- endet av fördragets målsättningar. Detta innebär i sin tur en förpliktelse för medlemsstaterna att inte vidta några åtgärder som kan äventyra uppnåendet av målsättningarna. Utifrån ett sådant resonemang skulle det inte vara möjligt att tillämpa ett svenskt förbud på ett förfarande som bedöms vara nödvändigt för att uppfylla målsättningarna med artikel 39.

Vad gäller ett förfarande som inte omfattas av förordning 26/62 men som har medgivits undantag enligt artikel 85.3 och som samtidigt strider mot svensk konkurrensrätt är frågan i vilken utsträckning som nationell rätt kan avvika från undantaget. Den förhärskande meningen i littera- turen är att så inte är fallet rent generellt men att det finns situationer då nationell rätt möjligen kan föreskriva strängare villkor. Det finns visst begränsat utrymme för en flexibel inställning, där nationell rätt under vissa omständigheter kan tillåtas föreskriva strängare villkor.12 Det går dock inte att generellt säga huruvida det går att använda de svenska reglerna på ett strängare sätt utan det krävs en analys i det enskilda fallet dels av undantaget som sådant, dels av de svenska reglerna och vad syftet med dessa är.

'2 Se Wahl, N., Konkurrensförhållanden, Stockholm 1994, s. 279 ff. Saken är för närvarande föremål för EG-domstolens prövning i mål C-266/93 Bundeskartellamt v Volkswagen, äea.

Av uttalanden i förarbetena till konkurrenslagen framgår att ledning för den svenska konkurrenslagens tillämpning bör kunna hämtas från EG-domstolens praxis och även från andra länder som tillämpar för— budsprincipen (prop. 1992/93:56 s. 21). Naturligtvis måste man beakta EG-rättens syfte att eliminera handelshinder mellan medlemsstaterna och skapa en enhetlig gemensam marknad med fri konkurrens samtidigt som tillämpningen av den svenska konkurrenslagstiftningen måste anpassas till landets särskilda förhållanden.

Konflikter mellan förordning 26/62 och den svenska konkurrenslagen

Eventuella konflikter mellan den svenska konkurrenslagen och EG:s konkurrensregler, marknadsordningarna och förordning 26/62 följer av förbudet i 6 & KL. Genom legalundantaget i 18 c 5 har räckvidden av 6 & minskats och därmed har konfliktmöjlighetema reducerats. Nedan beskrivs de möjliga konflikter som kan föreligga. Huruvida det verkli— gen föreligger en konflikt kan dock endast fastslås efter en prövning i det konkreta fallet.

De svenska reglerna undantar endast samverkan inom en primar- förening, dvs. en ekonomisk förening vars medlemmar är lantbrukare eller andra företag som bedriver jordbruk, trädgårdsverksamhet eller skogsbruk. Medlem i primärförening kan även vara en lokal samman- slutning av sådana företag. Jämfört med EG-rätten är detta en betydligt mer begränsad bestämning av vilka som tillåts samverka. I förordning 26/62 artikel 2.1 andra meningen sägs att bestämmelsen om undantag i synnerhet gäller för avtal etc. mellan jordbrukare, jordbrukarorganisa- tioner eller sammanslutningar av sådana organisationer som tillhör sam- ma medlemsstat. Detta undantag är alltså inte begränsat till ekonomiska föreningar. I flera marknadsordningar ges uttryckligen rätt till samverkan i ytterligare led. För det fall att konflikt uppstår är det primärt fråga om en konflikt mellan Sveriges konkurrensregler och EG:s jordbruksregler, varvid de senare har företräde.

Inte heller definitionen av vilka produkter som ingår i resp. legal- undantag är identisk, vilket eventuellt kan leda till konflikt. Som exem- pel kan nämnas att det svenska undantaget till skillnad från EG:s undantag omfattar skogsprodukter men inte fiske.

Andra möjliga konflikter kan uppstå med anledning av vilka former av samverkan som är undantagna från förbudsområdet. I 18 c & andra stycket 1, anges att någon friskrivning från tillämpligheten av 6 & inte ges då en medlems fria rörlighet förhindras eller försvåras avseende avnämare eller leverantör, avseende möjligheten att lämna organisatio-

nen, eller i något annat avseende av samma betydelse. I flera marknads- ordningar ges möjlighet att föreskriva dylika begränsningar vilket kan ge upphov till konflikt. I EG-rätten ställs krav på att medlemmarna generellt inte binds alltför hårt till en viss producentorganisation. Det är dock möjligt att begränsningar avseende en medlems fria rörlighet inte ens anses konkurrensbegränsande enligt artikel 85.1 i EG-fördraget, varvid en tillämpning av förordning 26/62 aldrig kan aktualiseras. Om så är fallet blir det över huvud taget inte fråga om en konflikt med EG- rätten varför naturligtvis nationell rätt kan tillämpas obehindrat. Denna tanke ges visst stöd av det tidigare nämnda fallet Gottrup-Klim.13

I Gottrup—Klim behandlades olika begränsningar i föreningars fria rörlighet. Fallet rörde en dansk inköpsförening i vars stadgar med- lemmar förbjöds att tillhöra en annan inköpsförening. Däremot var det inte förbjudet att ensam eller tillsammans med andra göra ett enskilt inköp om detta skedde på annat sätt än genom ett organiserat kon- sortium. Om en medlem trots förbudet var medlem i en annan inköps- förening kunde han uteslutas varvid han under en tioårsperiod erhöll återbetalning av insatt kapital och sin del av eventuellt överskott. Han fick däremot inte någon andel av föreningens odeklarerade netto— förmögenhet, dvs. substansvärdet. Villkoren vid uteslutning var likadana som vid frivilligt utträde ur föreningen. Medlemskapsperioden var begränsad till fem år.

Det är uppenbart att ovanstående stadgar begränsade medlemmarnas fria rörlighet på marknaden. EG-domstolen fann dock, efter analys av de ekonomiska villkoren på marknaden, att restriktionerna inte var mer omfattande än nödvändigt för att föreningen skulle kunna fungera på avsett sätt. Inte heller fann domstolen att villkoren vid utträde eller den femåriga medlemskapstiden omfattades av artikel 85.1. I detta samman- hang anmärktes särskilt att de företag som faktiskt uteslutits ur före- ningen lyckats få en egen marknadsställning jämförbar med förening- ens.14

Fallet Gottrup-Klim ger visst stöd för att vissa av de begränsningar som inte undantas med stöd av 18 c &, inte ens anses vara konkur- rensbegränsande enligt EG—rätten. Detta kan dock inte avgöras abstrakt utan förhållandena på resp. marknad måste analyseras i varje konkret fall. Den i Gottrup-Klim påtagligt svaga —— konkurrensbegränsningen, kanske inte heller skulle anses förbjuden enligt 6 5.

'3 Mål C-259/92 GOttI'up-Klim [1994] ECR I-äer, dom 15/12 1994. ” Mål C-250/92, grunderna 34—43.

I fråga om tillåtligheten av prissamverkan skiljer sig de svenska reglerna från EG-reglerna. Enligt 18 c & andra stycket 2, gäller legal- undantaget inte om försäljningspriser faställs direkt eller indirekt på varor som produceras hos medlemmarna, när försäljningen sker direkt mellan medlemmen och tredje man eller då föreningen svarar för försäljningen och konkurrensen begränsas etc. i väsentlig omfattning. Kravet på att konkurrensen skall begränsas i väsentlig omfattning inne- bär uppenbarligen ett högre krav än endast en märkbar påverkan enligt 6 &. Enligt prop. 1993/94:210 s. 49 bör som tumregel gälla att sam- verkan är tillåten om de samverkande företagen har en sammanlagd marknadsandel om högst 25 %. De svenska reglerna förefaller vara mera långtgående både i förhållande till den samverkan avseende priser som anges i artikel 2 i andra meningen, rådsförordning 26/6215 och den sam- verkan som omnämns i vissa marknadsordningar. I de marknadsord- ningar som förutsätter involvering av producentorganisationer saknas inskränkningar avseende prissamverkan som rör varor som levereras till föreningen så länge det endast är fråga om ett genomsnittligt pris för alla medlemmar. Om konflikt uppstår är det en konflikt mellan EG:s jordbruksregler och nationella konkurrensregler varvid de nationella konkurrensreglema skall ge företräde.

Huruvida det föreligger en konflikt mellan svensk rätt och EG—rätt i det enskilda fallet måste avgöras efter en individuell prövning av varje särskilt fall. Det bör även noteras att om ett visst samarbete som inte faller in under det svenska legalundantaget erhåller individuellt undantag enligt de svenska reglerna så föreligger det inte längre någon konflikt.

I det fall det inte föreligger en konflikt mellan EG-rätten och svensk rätt kan svensk rätt i princip tillämpas obehindrat, så länge man inte kommer i konflikt med lojalitetsbestämmelsen i artikel 5 i Romför- draget. Av artikel 5 framgår bl.a. att medlemsstaterna skall avstå från åtgärder som kan äventyra förverkligandet av fördragets mål. Man bör också beakta uttalandet i förarbetena till konkurrenslagen, enligt vilka ledning bör kunna hämtas från EG-domstolens praxis, men även från andra länder som tillämpar förbudsprincipen (prop. 1992/93:56 s. 21). Naturligtvis måste man dock beakta, vilket framgår av nämnda för— arbeten (s.21), EG—rättens syfte att eliminera handelshinder mellan medlemsstaterna och att skapa en enhetlig gemensam marknad med fri konkurrens samtidigt som tillämpningen av den svenska konkurrens- lagstiftningen måste anpassas till landets särskilda förhållanden.

'5 Se även Bellamy & Child (Rose, v., ed.) a.a. p. 14—006, samt Ottervanger, T.R., a.a. s. 220.

7. Branschstruktur och konkurrens- lagstiftning inom jordbrukssektorn i Danmark

7.1. Allmänt

Det danska jordbruket är ryggraden i den danska ekonomin och är en stor exportsektor. Kooperationens marknadsandelar är betydande och koncentrationen är i flera branscher hög med ett fåtal stora företag.

Nedanstående tabell visar kooperativa marknadsandelar i olika branscher år 1994.

Produkt Marknadsandel Förnödenheter % gödningsmedel 49 fodermedel och utsäde 52 bensin och olja 11 Mejeri” % invägning 93 konsumtionsmjölk 89 ost 86 smör 96 Kött och ägg % nötslakt 78 svinslakt 97 hudar 55 ägg 59 fågelkött 54') pälsdjur 97 vallfrö 70 frukt och grönsaker 18 fiskmjöl och sillolja 99

') Avser år 1993. Källa: Danske andelsselskabers årsberetning 1994.

7 .2 Branschstrukturer 7.2.1 Mej erisektom

Företag och struktur

Det fanns år 1993 i Danmark 59 mejerier varav 23 kooperativa och 36 privata. Omkring 95 % av mjölkinvägningen sker i kooperativa företag. MD Foods (66 %) samt Klöver Maelk (15 %) svarar tillsammans för 81 %. Det största investorägda mejeriet svarar för 3 % av invägningen. Merparten av småmejerierna är osttillverkare. De små mejerierna utsätts för en hård prispress av de stora företagen och det pågår en struk- turomvandling på marknaden. Denna omvandling leder till att antalet företag på marknaden minskar och att de återstående företagen blir större.

I Danmark finns en gemensam branschorganisation för privata och kooperativa mejerier, Danske Mejeriers lelesorganisation. Så gott som all mjölk förädlas i företag som är medlemmar i denna branschorganisa- tion. Medlemmarna har rösträtt i proportion till sin mjölkinvägning. Danske Mejeriers Faellesorganisation administrerar de danska m jölkkvo- terna.

Samverkansformer

Det finns inte någon federativ organisation i den danska mejerisektom men genom Danske Mejeriers Faellesorganisation inköps gemensamt in- satsvaror och export sker gemensamt genom Andelssmör och Danmaelk.

MD Foods och Klöver Maelk samarbetar med Konkurrencerådets godkännande, se avsnitt 7.3.4. De samarbetar om produktion för hem- mamarknaden i Mejeriernes Produktionsselskab och om mjölkdispone- ringen i Mejeriernes Maelkedisponeringsselskab. De samarbetar också i fråga om smör- och ostexport.

De kooperativa företagen har en mycket stark position på marknaden för förädlade mejerivaror, vilket framgår av nedanstående tabell.

Kooperativ andel av dansk produktion i procent år 1993.

Produkt % konsumtionsmjölk 89 smör 96 ost 86 UHT mjölk 59

Källa: DMF år 1994

Import och export

Den danska exporten är betydande. Konsumtionsmjölk exporteras dock i mycket liten utsträckning på grund av höga transportkostnader och begränsad hållbarhet. Danmark har relativt höga produktionskostnader i förhållande till konkurrentländerna. Danmark konkurrerar på världs- marknaden framför allt med produkter av hög kvalitet och med hög förädlingsgrad. Även de små specialiserade ysteriema exporterar, men detta sker genom handelshus.

Export i relation till dansk produktion + import samt import i relation till dansk produktion i procent, år 1993

Produkt Import Export konsumtionsmjölk 1,4 3,7 smör 20,1 59,2 ost 5,9 75,4 UHT mjölk 14,2 69,6

Källa: DMF år 1994.

Huvuddelen av smörexporten, två tredjedelar, och knappt 40 % av ost- exporten sker till länder inom EU.

Kunder och handel

En stor del av mejeriprodukterna säljs genom detaljhandelskedjorna. Den danska detaljhandeln är koncentrerad till ett antal stora kedjor. De två största kedjorna hade år 1993 tillsammans 54 % av detaljhandels- marknaden. De mindre kedjorna samarbetar i grupper av kedjor, vilket ökar deras marknadsmakt. Denna koncentration möts, som tidigare be- skrivits, av en starkt koncentrerad mejeriindustri som i hög grad till- verkar för export. För dansk mejeriindustri är dock hemmamarknaden viktig eftersom den uppvisar den största lönsamheten.

De stora mejerierna är huvudleverantörer till kedjorna men då dessa inte vill vara alltför beroende av en leverantör kan även de små meje— rierna vara intressanta leverantörer. De små mejerierna levererar ofta lokalt och kan då få ut ett högre pris för sina specialiserade produkter.

Kedjorna ökar även sitt oberoende genom att använda private brands, dvs. egna varumärken som legotillverkas av mejeriföretag. Private

brands utgörs i huvudsak av import då MD Foods och Klöver Mmlk inte producerar för private brands.

De danska mejerierna försöker öka sin konkurrenskraft genom att skräddarsy produkter efter kedjomas önskemål och skapa ett mervärde genom teknologi och distribution. Därigenom hoppas man kunna skapa ett ökat beroende från kedjomas sida.

Inträdesbarriärer

Det kan vara svårt för utländska leverantörer att vinna tillträde till den danska marknaden eftersom mejeriprodukter i stor utsträckning direkt- distribueras. Det är svårt för importörer och utländska konkurrenter att bygga upp en lönsam direktdistribution vid sidan av de stora danska mejeriföretagen. Viss import sker genom de danska mejeriernas distribu- tionskanaler i förrn av strategiskt samarbete med utländska företag. Den danska handeln har inte någon färskvarudistribution av betydelse på mejeriområdet.

Den höga koncentrationen i mejeriledet kan även leda till svårigheter för bl.a. utländska konkurrenter att köpa dansk mjölkråvara.

Adjölkproducenter

Uppsamlingen av mjölk sker inom resp. mejeris upptagningsområde och mejerierna konkurrerar inte om råvara annat än vad gäller nya stora leverantörer i gränsområden. De två stora kooperativen konkurrerar inte. Leveransplikt tillämpas liksom mottagningsplikt.

7.2.2. Köttsektorn

Företag och struktur

Griskött är det viktigaste köttslaget i Danmark och motsvarar drygt 80 % av den totala danska köttproduktionen. Kooperativa företag hade år 1994 marknadsandelar på 97 % av levererade grisar och 78 % av levererade nöt.

Den danska grisköttsindustrin har varit föremål för en snabb struktur- rationalisering. Fyra kooperativa företag svarade år 1994 för 97 % av den danska produktionen av svin och Danish Crown (49,1 %) samt Vestjyske slagterier (31,9 %) har tillsammans 81 % av den danska slakten.

Samverkansformer

Danske Slagterier är branschorganisation för slakterier och köttföräd- lingsföretag för griskött i Danmark. Danske Slagterier hade tidigare ett stort antal privata och kooperativa medlemmar men i dag består dess medlemmar enbart av de fyra kooperativa företagen.

Det finns ett stort antal joint ventures på den danska marknaden för griskött. Dessa handhar gemensamma inköp av förnödenheter, slakt, förädling och export. Tre av de fyra kooperativa slakterierna äger till- sammans ett federativt kooperativ, Ess—Food, som exporterar styckat griskött. Ess-Food är vidare delägare i Tulip International, som är ett investorägt förädlingsföretag som främst är aktivt på exportmarknaden. Den kooperativa ägarandelen i Tulip International är nästan 50 % och de kooperativa företagen överväger i styrelsen.

Det har förts diskussioner om att fusionera de kooperativa slakteri- företagen till ett enda företag men det har hittills stannat vid planer och förhandlingar.

Den konkurrens som förekommer mellan de kooperativa företagen på den danska marknaden utgörs av konkurrens mellan Danish Crown och dess förädlingsföretag i samverkan med övrig kooperation å ena sidan och å andra sidan Vestjyske Slagterier som har egen förädlings— industri. De investorägda företagen agerar självständigt men de är jämförelsevis små och agerar i regel lokalt.

Import och export

Danmark är en stor nettoexportör av svinkött. Uppskattningsvis 70 % av den danska produktionen exporteras medan importen är liten. Av ex- porten går ca 60 % till EU-länder och resterande 40 % till länder utan- för EU.

Export i relation till dansk produktion + import samt import i relation till dansk produktion i procent år 1992

Produkt Import Export Griskött 3,4 70

Källa: DS år 1993.

Den import av griskött som förekommer utgörs i huvudsak av vissa specialprodukter från Tyskland. Den danska kvaliteten är grunden för

exportfram gångarna varför de danska företagen inte vill importera råvara för produktion av förädlade exportprodukter.

De danska företagen exporterar i huvudsak genom gemensamt ägda dotterbolag. Enligt företrädare för danska företag konkurrerar danska företag med varandra vid export. Enligt företrädare för tyska och neder- ländska konkurrenter delar danska företag vid export i egen regi upp marknaden och undviker därigenom att konkurrera med sina dotterbolag.

Kunder och handel

Kunder på den inhemska marknaden är i huvudsak industri- och detalj- handelskedjor. Den stora exportandelen minskar beroendet av hemma- marknaden. Hemmamarknaden är dock mest lönsam varför de danska företagen konkurrerar med priset om att leverera till kedjorna. Den ut- ländska konkurrens som finns inskränker sig till tyska företag, som säljer relativt små volymer av vissa specialprodukter.

Inträdesbarriärer

De kooperativa företagens storlek och utvecklade samarbete torde i sig utgöra en försvårande omständighet för nyetablerare och importörer.

Köttproducenter

Konkurrensen om lantbrukarnas leveranser av grisar är begränsad på grund av att de kooperativa företagen har en icke bindande överenskom- melse om att betala samma priser för samma kvaliteter i hela Danmark. Priset sätts av branschorganisationen Danske Slagterier och har hittills följts av slakterierna. Konkurrencerådet har under hösten 1995 inlett en prövning av denna överenskommelse. Den gemensamma prissättningen kan i kombination med leveransplikt medföra att konkurrensen om lantbrukarnas djur blir begränsad. I praktiken varierar dock efterlikviden mellan de olika kooperativa företagen och det förekommer i viss utsträckning att producenter går över till ett annat kooperativt företag.

7.2.3. Spannmålssektom

Företag och struktur

De kooperativa företagen svarade år 1994 för uppskattningsvis 69 % av spannmålsinsamlingen på den danska spannmålsmarknaden medan in- vestorägda företag svarade för 31 %. Den kooperativa andelen av för- säljningen av fodermedel var under samma år 52 % och av gödnings- medel 49 %.

Det största företaget är Dansk Landbrugs Grovvareselskab A.m.b.A. (DLG) med 37 % av den danska spannmålsinsamlingen år 1994, följt av investorägda KFK (25 %) och Landsforeningen den lokale andel (24 %). Det fjärde största företaget är Fyens Andels-foderstofforetning A.m.b.A. (FAF) med blygsamma 4 % av spannmålsinsamlingen. DLG och KFK blir genom fusioner och uppköp allt större på den danska marknaden.

Samverkansformer

DLG och FAF samverkar om import, gemensamma inköp, tillverkning av foder och gödningsmedel samt export av spannmål. De har även, enligt branschföreträdare, ett gentlemens agreement att inte konkurrera på varandras geografiska marknader.

Import och export

Importen av spannmål till Danmark är normalt sett begränsad till några procent. Viss import av vete sker i början av säsongen från sydliga län- der. Det förekommer även viss import av vete av hög kvalitet. Huvud- delen av den danska produktionen används som foder i svinuppföd- ningen (80 % av inhemsk konsumtion).

Omkring en tredjedel av den danska produktionen exporteras. Ex- porten sker i huvudsak genom internationella handlare eftersom dessa har ett informationsövertag. Stordriftsfördelarna i spannmålshandel är betydande. Danmark är en framgångsrik exportör av maltkorn.

Spannmålsodlarna

Tre av de större kooperativen (DLG, FAF och BAF) har, enligt bransch- företrädare, ett gentlemens agreement att inte konkurrera om inköpen av

spannmål. De möter dock konkurrens från det näst största kooperativa företaget "Landforeningen" och från de investorägda företagen. De mindre företagen saknar importmöjligheter vilket gör dem mer beroende av inhemsk råvara. Leveransplikt eller mottagningsplikt förekommer inte när det gäller spannmål.

7.3. Konkurrenslagstiftningen i Danmark

Den danska konkurrenceloven är från år 1989 och trädde i kraft den 1 januari 1990 (bekendtgörelse No 370 av den 7 juni 1989). Lagen, som ändrades senast år 1992, administreras av Konkurrencerådet. Rådets av- göranden kan överklagas till Konkurrencaenkenaevnet.

7.3.1. Materiella bestämmelser

Lagen bygger på missbruksprincipen och på att skapa transparens på marknaden i fråga om konkurrensbegränsningar. Transparensprincipen har till syfte att åstadkomma den lättaste och billigaste tänkbara möj- ligheten för producenter, förhandlare och konsumenter att skaffa sig relevant information om priser, affärsvillkor och andra upplysningar om konkurrensförhållandena. Behovet av att ingripa mot konkurrensbegrän- sande åtgärder anses bli mindre ju större transparensen på marknaden är. Principen anses medföra att marknaden själv kommer att förhindra kon- kurrensbegränsande förhållanden (Konkurrencelovsudvalget, Betänkande nr. 1297, Erhvervsministeriet 1995, s. 247 ff).

Lagen innehåller inte några särskilda undantag för jordbruksektom.

Anmälningsskyldighet

Lagens 5 5 innehåller en bestämmelse som är ett resultat av att man tillämpar transparensprincipen. Bestämmelsen innebär en skyldighet att till Konkurrencerådet anmäla avtal och åtgärder som medför eller kan komma att medföra dominerande inflytande på marknaden.

Rådet har enligt 6 & möjlighet att bl.a. begära in upplysningar, inkl. räkenskapsmaterial, utskrifter av böcker, andra handlingar i affärsverk— samhet och uppgifter lagrade på elektronisk väg.

Om konkurrensen inte fungerar tillfredsställande, om det av andra skäl krävs för att konkurrensförhållandena skall kunna följas eller för att skapa transparens när det gäller prisförhållanden, kan rådet enligt 7 5

bl.a. kräva att ett företag, under en period av upp till två år, lämnar när- mare upplysningar om priser, vinster, rabatter, bonus, affärsförhållanden samt finansiella och organisatoriska förbindelser m.m.

Offentlighet

Konkurrencerådet har rätt att offentliggöra, med vissa inskränkningar, den typ av uppgifter som rådet har rätt att kräva in enligt bestämmel— serna i 7 8 och resultatet av vidtagna undersökningar. Även avtal m.m. som anmälts enligt 5 5 blir offentliga. Bestämmelser om inskränkning av offentligheten kring anmälda avtal m.m. finns i 10 &.

Bestämmelserna om offentlighet i konkurrensärenden i Danmark om- fattade ursprungligen flera uppgifter än vad som nu är fallet. En omfat- tande kritik av de ursprungliga bestämmelserna ledde emellertid till att de modifierades.

Åtgärder mot skadliga konkurrensbegränsningar

Om rådet finner att det föreligger en konkurrensbegränsning, som på en viss marknad medför eller kan komma att medföra skadeverkningar på konkurrensen och därmed effektiviteten i produktion och omsättning av varor eller tjänster etc. eller begränsningar i näringsfriheten, kan det en- ligt bestämmelserna i 11 & försöka få skadeverkningarna att upphöra genom förhandlingar.

Om inte skadeverkningarna kan bringas att upphöra vid förhandlingar enligt 11 5 kan rådet enligt bestämmelserna i 12 & helt eller delvis förbjuda avtal, åtgärder, bestämmelser och affärsförhållanden.

Om en sådan konkurrensbegränsning som anges i 11 & medför att priser eller vinster klart överstiger vad som skulle kunna nås på en mark- nad med fungerande konkurrens kan rådet, om en sådan effekt inte kan nås på annat sätt, för en period på upp till ett år besluta om tak för priser eller vinster eller att priser och vinster skall beräknas på visst sätt.

14 5 innehåller konkurrencelovens enda uttryckliga förbud. Bestäm- melsen innebär att det är förbjudet för företag att vid vidareförsäljning i efterföljande försäljningsled kräva att ett visst minsta pris sätts på varan eller att ett visst påslag på priset skall ske. Rådet har möjlighet att ge dispens, vilket skett för försäljning av tobaksvaror, böcker och för tidningar. Några dispenser inom jordbrukssektorn har inte givits.

Stray” m.m.

Bestämmelser om straff finns i 19 och 20 åå.

7.3.2. Förslag till ny konkurrenslag

År 1993 tillsattes ett utskott "Konkurrencelovsudvalget". Utskottet har i sitt betänkande "Konkurrencelovgivningen i Danmark" (Betänkande 1297, Erhvervsministeriet 1995) lämnat ett förslag till ny konkurrenslag. Utskottet var inte enigt.

Ett syfte med utskottets arbete har varit att undersöka om den danska konkurrenslagstiftningen behöver anpassas till EG:s konkurrensregler. Förslaget innebär en sådan anpassning och bygger på två principer, förbudsprincipen och kontrollprincipen.

Förbudsprincipen kommer i uttryck i förslagets 6 5, som innehåller ett förbud för företag att ingå avtal som direkt eller indirekt har till syfte eller till effekt att begränsa konkurrensen. Bestämmelsen innehåller sedan en uppräkning, som till sitt innehåll är identisk med uppräkningen i artikel 85.1 iRomfördraget. Till skillnad mot bestämmelserna i artikel 85.1 är dock uppräkningen uttömmande.

Förbudet omfattar enligt förslagets 7 & inte avtal m.m. mellan före— tag, vars sammanlagda årsomsättning inte överstiger en miljard danska kronor, eller vars sammanlagda marknadsandel inte överstiger 10 %. Betänkandet redogör, s. 322, för en undersökning från år 1994 över om- sättningen i 32 kooperativa företag. Av undersökningen framgår att av dessa kooperativ hade två st en omsättning på under 250 miljoner DKR, sex st en omsättning på mellan 250 och 500 DKR, sex st en omsättning på mellan 500 miljoner och en miljard DKR och 18 st en omsättning på över en miljard DKR.

8 5 ger möjligheter att få individuella undantag. Bestämmelserna motsvarar till sitt innehåll i 8—11 åå i den svenska konkurrenslagen. I 9 5 i förslaget finns bestämmelser om gruppundantag.

Förslaget innehåller inte några uttryckliga särbestämmelser för jord— brukssektorn. 4 5 innehåller däremot en bestämmelse, som innebär bl.a. att förbudsbestämmelsema i lagen inte omfattar avtal m.m. som har medgivits undantag enligt bestämmelserna i Romfördraget eller som uppfyller förutsättningama för undantag i en förordning om undantag för vissa typer av avtal m.m. Bestämmelsen innebär bl.a. att avtal m.m. som faller under undantagen i förordning 26/62 faller utanför tillämpningen av den danska konkurrenslagen (betänkandet s. 69 ff och s. 397). Frågan om hur omfattande undantagen i förordning 26/62 är prövas för när-

varande av EG-domstolen. Det går därför inte att nu avgöra omfattning- en av undantaget i den föreslagna konkurrenslagen. Den aktuella be- stämmelsen innebär, i fråga om samarbete på jordbruksområdet, en direkt koppling till bestämmelserna i förordning 26/62. Det innebär att ett samarbete som i och för sig uppfyller förutsättningama för undantag i förordning 26/62 men inte uppfyller samhandels- och märkbarhets- kriterierna i artikel 85.1 i Romfördraget formellt sett inte omfattas av undantagsbestämmelserna i 4 &. Tanken är emellertid att samarbetet, om det faller under förbudsbestämmelsema i 6 5, i normala fall ändå inte skall förbjudas i Danmark. Om det inte faller under bagatellregeln i 7 5 kommer förmodligen undantagsbestämmelserna i 8 & att vara tillämp- liga.

5 & innehåller en bestämmelse som innebär att förbudsbestämmelser- na inte omfattar avtal, åtgärder och samordnad praxis inom samma verksamhet eller koncern. Enligt betänkandet, s. 399, omfattar bestäm- melsen även kooperativa företag. Så länge det är fråga om företagets interna förhållanden, dvs. förhållandet mellan det kooperativa företaget som sådant och dess medlemmar samt förhållandet mellan medlemmarna inbördes kommer dessa frågor att omfattas av undantaget. Åtgärderna måste emellertid vara begränsade till vad som är nödvändigt för att säkra en tillfredsställande drift av företaget, inbegripet dess förhand- lingsstyrka.

Kontrollprincipen kommer till uttryck i förslagets 10 5. Bestäm- melserna i 10 5 innebär att konkurrensbegränsande avtal, åtgärder inom företagssammanslutningar och samordnad praxis mellan företag i samma omsättningsled, som inte omfattas av förbudet i 6 &, skall anmälas till Konkurrencerådet. Uppgifterna kommer inte att vara offentliga.

7.3.3. Samarbete inom jordbrukssektorn

Den vanligaste formen av samarbete inom lantbruket är andels- kooperation. Majoriteten av primärproducentema är organiserade i någon form av kooperativa företag. Det finns inte någon egentlig lagstiftning om andelskooperationer, förutom regler om registrering.

Det görs ingen konkurrensrättslig skillnad mellan samarbete inom primärföreningar och federativt samarbete. Enligt Landbrugsraadet, jfr LRF, görs inte någon sådan åtskillnad eftersom det är fråga om hel- integrerade system. Konkurrencerådet jämställer däremot samarbete mellan lantbrukare inom kooperativa företag med samarbete mellan sådana företag. En förutsättning är emellertid att det rör sig om självständiga lantbrukare resp. företag. Konkurrencerådet riktar i dessa

sammanhang intresse mot samarbete mellan enskilda lantbrukare och de kooperativa företagen. Enligt Konkurrencerådet rör emellertid de stora konkurrensrättsliga frågorna avtal mellan primärföreningar samt avtal mellan primärföreningar och avnämare till dessa.

De kooperativa företagens stadgar innehåller ett antal bestämmelser som rör förhållandet mellan medlemmarna och föreningen. De innehåller i allmänhet bestämmelser om in- och utträde, leveransplikt och -rätt, medlems ansvar för sin del av föreningens skulder samt fördelning av överskott och inflytande i beslutande organ. Medlemmarna tar vid leverans emot en å conto-utbetalning och därutöver fastställer föreningen den utdelning i efterhand som är lika för alla medlemmar. I slakteribran- schen fastställer Danske Slagterier och i mejeribranschen Mejeriernes F&llesorganisation a'contopriser. Såväl slakterierna som mejerierna följer dessa priser, utan att vara förpliktade till det. En del föreningar ger möjligheter för medlemmarna att lägga upp personliga konton eller driftsfonder. Pengar på dessa konton betalas normalt ut fem till sex år efter det att de tjänats in. Bindningar mellan föreningar och medlemmar i form av leveransplikt förekommer inom slakteri- och mejeribransch- erna.

Konkurrencerådet accepterar normalt ovan nämnda bindningar. Leve- ransplikten är knuten till medlemskapet och det förekommer, enligt Konkurrencerådets kännedom, inte självständiga uppsägningsfrister i fråga om sådana förpliktelser. Leveransplikten får dock, enligt Konkur- rencerådet, inte vara onödigt vittgående och omfatta för många produk- ter. Man följer enligt uppgift EG:s praxis med en bindningstid om maxi- malt två år, om det inte föreligger exceptionella skäl. Medlemskaps— tiderna inom mejeri- och slakterisektorerna varierar mellan ett till tre år, med en uppägningstid på sex månader. Det innebär att leveransplikten kan vara upp till tre år. Konkurrencerådet har inte ingripit mot dessa bindningar men anser sig oförhindrat att ingripa mot dem om det t.ex. inkommer klagomål.

Prissamverkan skulle behandlas på samma sätt inom jordbruket som inom vilken annan bransch som helst. Rena priskarteller skulle inte accepteras och förekommer heller inte, enligt Konkurrencerådet. Ett samarbete mellan primärproducenter om försäljning av obearbetade pro- dukter genom ett kooperativ skulle, enligt Konkurrencerådet, emellertid inte omedelbart anses som en priskartell. Om samarbetet strider mot konkurrenceloven får alltså prövas från fall till fall.

Vad gäller frågan om barriärer vid medlems utträde ur ett kooperativ, är en normal medlemskapstid, som nämnts ovan, i vart fall inom slakteri- och mejeribranschema ett till tre år. Uppsägning skall ske sex månader i förväg. En medlem har inte rätt att vid utträde få ut någon

andel av det kooperativa företagets förmögenhet. Medlemmarna ansvarar för kooperativets förpliktelser, i allmänhet till en i förväg bestämd andel och till ett maximalt belopp. I den mån medlemsinsatser förekommer återbetalas dessa. Perioden för återbetalning av medlemmarnas kapital varierar. Inom slakteribranschen är fem till sex år en vanlig period. Inom andra branscher kan perioden vara upp till tio år.

Den danska kooperationen har anpassat sig till den större marknaden inom EU. Det har skett i form av fusioner samt företagsköp och sam- arbetsavtal över gränserna. Det har medfört att samarbetet nått en sådan omfattning att det under de senaste sex till sju åren blivit aktuellt att göra anmälan till kommissionen. Konkurrencerådet ser inte den ökade koncentrationen som ett problem eftersom den inhemska konkurrensen — både från importörer och mellan olika kooperativ i varje bransch — är omfattande.

7.3.4. Praxis

Nedanstående genomgång gäller avgöranden från Konkurrencerådet under de år konkurrenceloven varit tillämplig, alltså sedan år 1990. Frå- gan har i allmänhet gällt om de aktuella avtalen varit av sådant slag att det förelegat anmälningsskyldighet till Konkurrencerådet. Det är endast i ett fåtal fall rådet har ingripit och krävt förändringar i eller stoppat de aktuella avtalen.

Avtalen mellan MD Foods och Klöver Maelk

Mejerierna MD Foods (MD) och Klöver Maelk (Klöver), som båda är kooperativa företag, är de två största mejerierna på den danska marknaden. De tog vid tidpunkten för resp. avgörande tillsammans emot ca 80 %, varvid MD svarade för ca 65 % och Klöver för ca 15 %, av den råmjölk som producerades i Danmark. Deras marknadsandel för konsumtionsmjölk var över 80 % och för övriga mejeriprodukter ca 75 %. MD och Klöver har ingått ett antal avtal som behandlas under punkterna A—D nedan.

A. Parterna ingick år 1992 ett avtalskomplex som innefattade bl.a. bildandet av ett bolag för att disponera över den mjölk de båda mejeri— erna disponerade över (M-bolaget). Avtalet innehöll bestämmelser om leveransplikt resp. mottagningsplikt. I bolagets beslutande organ togs beslut med enkel majoritet medan vissa beslut krävde enhällighet. Man bildade också ett bolag för att samarbeta om produktionen på danska

marknaden (P-bolaget). Även detta avtal innehöll bestämmelser om leverans- resp. mottagningsplikt. I styrelsen togs beslut med enkel majo- ritet med undantag för vissa beslut för vilka krävdes enhällighet.

Konkurrencerådet konstaterade1 att avtalskomplexet på kort sikt skulle kunna medföra förbättrad effektivitet. Man konstaterade emeller- tid att avtalen på en lång rad punkter reglerade parternas handlingsfrihet och fäste sig framför allt vid bestämmelser om utjämning av det ekono- miska resultatet och om vetorätt i vissa fall.

Konkurrencerådet fann i sitt beslut att parterna genom avtalskom- plexet utövade eller skulle kunna utöva ett dominerande inflytande på produktionen och omsättningen av mjölk och mjölkprodukter och att av- talen därmed var anmälningspliktiga. Vid förhandlingar krävde Konkur- rencerådet att avtalskomplexet skulle ändras i följande avseenden.

a) Bestämmelser om utjämning av det ekonomiska resultatet av par— ternas egna dispositioner skulle tas bort.

b) Bestämmelserna om vetorätt skulle tas bort.

0) Det skulle etableras maximal marknadsmässig transparens kring avräkning mellan M- och P-bolagen och kring sistnämnda bolags resursförbrukning.

d) Det skulle fastställas rimliga konkurrensrättsliga principer för tredje mans köp av råmjölk.

Konkurrencerådet förbjöd, efter det att förhandlingarna inte lett till de ändringar myndigheten krävt, hela avtalskomplexet. Beslutet fastställdes av Konkurrenceankenaevnet. MD och Klöver har under år 1994 anmält ett nytt avtalskomplex, i vilket man tillmötesgått de krav som Konkur- rencerådet framställt. Rådet har dock konstaterat att avtalskomplexet innebär en märkbar begränsning av konkurrensen på den danska mjölk- marknaden och att det därför är anmälningspliktigt enligt konkurrence- loven och följaktligen också offentligt.

B. I samband med att MD och Klöver ingick ovanstående avtals- komplex avtalade de också att MD skulle ombesörja Klövers export av ost, med vissa undantag. Konkurrencerådet konstaterade att avtalet kunde påverka konkurrensförhållandena i Danmark för övriga ostexpor- törer. Rådet konstaterade emellertid, mot bakgrund av Klövers begrän-

l Dokumentation 1992-4 s. 296 ff.

sade andel av den aktuella exporten, trots MD:s starka position på mark- naden, att det inte förelåg dominans på marknaden och att det följaktligen inte förelåg skyldighet att anmäla avtalet.

C. Parterna ingick, efter det att avtalskomplexet under A ingåtts, ett nytt avtalskomplex som avsåg smör och blandprodukter.

Konkurrencerådet fann att avtalskomplexet i sin helhet var anmäl- ningspliktigt. I motiveringen till avgörandet konstaterade rådet att mark- naden kunde begränsas till produktion av smör och smörfett med tillsats av vegetabiliska fetter. Rådet konstaterade vidare att parterna till- sammans hade över 80 % av produktionen och försäljningen på den aktuella marknaden i Danmark. Man konstaterade även att parterna genom avtalet reglerade denna del av marknaden med exklusivitetsreg— ler, genom att Klöver åtagit sig en exklusiv köpplikt och MD en mot— svarande exklusiv leveransplikt. Rådet lade vidare vikt vid att avtalen innehöll bestämmelser om betalning för produktion och fördelning av omkostnader på så sätt att produktionen på en av Klövers anläggningar lades fast och avräknades enligt bestämda regler, som säkrade parternas insyn i varandras förhållanden.

D. MD och Klöver formaliserade samarbetet vad gäller mjölkpulver. Samarbetet skedde i form av tre avtal, varigenom man skapat ett pro- duktionsbolag, Mejeriernes Kondensselskab A.m.b.A. (K-prod), och ett försäljningsbolag, MD Foods Ingredients (Ingredients). Konkurrence- rådet fann att anmälningsplikt förelåg och lade i beslutet vikt vid följande.

Parterna stod för ca 80 % av den samlade danska mjölkmängden och antalet företag som köper, producerar och säljer mjölkpulverprodukter är litet.Av stor betydelse var att det fanns få företag som kan bearbeta mjölk till pulverprodukter, eftersom produktionen varierar under året och mjölk är en färskvara. Rådet konstaterade också att K-prod var skyddat mot konkurrens från de egna medlemmarna. Beträffande Ingredients konstaterade rådet att det var ett kooperativt företag med samma medlemmar som i K-prod och att det förelåg leveransplikt med motsvarande leveransskyldighet mellan medlemmarna och kooperativet.

Avtal mellan MD Foods och FDB

Under år 1993 ingick MD Foods (MD) och FDB ett avtalskomplex i samband med FDB:s utträde ur Danmrelk. I och med avtalet löpte ett tidigare, anmälningspliktigt, avtal mellan parterna om Danmaelk ut. Konkurrencerådet konstaterade att anmälningsplikt enligt 5 & förelåg för delar av avtalskomplexet, bl.a. ett samhandelsavtal och ett avtal om

inrättande av ett bonussystem. Rådet konstaterade att MD hade en andel på 50—60 % av marknaden för konsumtionsmjölk och specialprodukter och ett omfattande samarbete med Klöver Maelk som hade en mark— nadsandel om ca 25 %. FDB hade ca 1/3 av försäljningen i detaljhan- delsledet av ifrågavarande produkter. Samhandelsavtalet innebar leve— ransplikt för MD och köpplikt för FDB av nära 100 % av dess för- brukning. Avtalet säkrade också FDB en prioriterad position på så sätt att andra köpare inte skulle få bättre priser eller bättre övriga leve- ransvillkor. Avtalet gällde till den 30 september 1997, utan rätt till upp- sågning.

Rådet förbehöll sig särskilt rätten att göra en konkurrensrättslig värdering av rabattavtalet, eftersom ett sådant avtal skulle kunna ha en skadlig inverkan på konkurrensen. Klausulen om rabatter har emellertid inte tillämpats ännu, varför rådet inte haft anledning att ta ställning till frågan. Exklusivitetsklausulen har emellertid modifierats och omfattar numera ca 70 % av FDB:s förbrukning.

Avtal om pris på råmjölk mellan Klöver Mcelk och Enigheden Produktion A/S

Ett avtal mellan Klöver Maelk A.m.b.A. och Enigheden Produktion A/S om leverans av råmjölk och färdigvaror ansågs anmälningspliktigt enligt 5 5.2 Avtalet löpte under fyra år utan rätt till uppsägning och därefter med ett år i taget med sex månaders uppsägning. Enligt ett tilläggsavtal skulle priser fastställas årligen.

Avtal mellan MD Foods och Enigheden Produktion A/S

MD Foods och Enigheden Produktion A/S ingick ett avtal, som innehöll bestämmelser om prisavräkning på de leveranser av råmjölksprodukter som Enigheden tar emot från MD. Avtalet, som inte gick att säga upp, innehöll bl.a. också en klasul om att MD hade förköpsrätt till Enig- heden.

Konkurrencerådet konstaterade att avtalet utövade eller skulle kunna utöva ett dominerande inflytande och att det därför var anmälnings- pliktigt enligt 5 5. I sin motivering till beslutet lade rådet vikt vid att av- talet var ingånget mellan landets största och tredje största producent av konsumtionsmjölkprodukter. Rådet konstaterade vidare att avtalet låste

Z Dokumentation 1992-2.

fast Enighedens distributionsmöjligheter och att det formellt inte gick att säga upp. Rådet beslutade därför att inkalla parterna till förhandlingar för att få bort konkurrensbegränsande delar ur avtalet, bl.a. klausulen om att avtalet inte kunde sägas upp.

MD har numera utnyttjat rätten att köpa Enigheden, varför några modifieringar av avtalet inte längre är aktuella.

Avtal om ekologiska och biodynamiska konsumtionsmjölkprodukter

Konkurrencerådet konstaterade att ett avtal mellan MD, Klöver och Dansk Naturmaelk A.m.b.A. om produktion och distribution av ekolo- giska och biodynamiska konsumtionsmjölkprodukter inte var anmäl- ningspliktigt. Rådet konstaterade att det inte kunde antas att det vid den aktuella tidpunken (1991/92) fanns en särskild marknad för dessa pro— dukter och att den försäljningsvolym det rörde sig om utgjorde mindre än 1 % av marknaden för konsumtionsmjölkprodukter.

Andelsslakteriers stadgar

Konkurrencerådet fann att det förelåg skyldighet enligt 5 5 att anmäla stadgarna för Danish Crown A.m.b.A., Vestjyske slagterier A.m.b.A., Steff-Houlberg Slagterierne A.m.b.A., Slagteriregion Syd och Thisted— Fjerrislev Andels Slagteri A.m.b.A.

Rådet konstaterade i sitt beslut att svinslakten i Danmark, bortsett från slakt i mindre omfattning vid lokala slakthus, vid ingången av år 1991 ombesörjdes av sex slaktföretag, varav fem var kooperativa före- tag. De aktuella slakteriernas stadgar var uppbyggda efter i stort sett samma mönster och innehöll en lång rad bestämmelser om förhållandet mellan slakterierna och medlemmarna, jfr avsnitt 7.3.3.

Rådet lade i sitt beslut vikt vid strukturen på marknaden med ett fåtal slakterier med likartade stadgar. Man konstaterade också att det förelåg en viss geografisk uppdelning av marknaden, vilket medförde att endast ett fåtal slakterier var aktuella att anlita för den enskilde producenten. Rådet konstaterade vidare att stadgarna innehöll ett antal bindningar som medförde att konkurrensen begränsades. Stadgarna innehöll bestämmel- ser som medverkade till hårdare uppdelning av försäljningskanalerna och inskränkte de enskilda producenternas och slakteriernas handlings- frihet, samtidigt som de skapade hinder för nya slakterier att få tillträde till marknaden. Rådet konstaterade dock avslutningsvis att det skedde en betydande utveckling av samhandelsvillkoren inom branschen. I denna

utveckling ingick avvikelser från de aktuella reglerna i slakteriernas stadgar med mindre restriktiva leveransbestämmelser med kortare bind- ningstider.

Danske Slagterier

Organisationen Danske Slagterier är en branschförening för slakterierna. Föreningen sysslar med bl.a. service till slakterierna och fastställer av- räkningspriserna för slaktsvin. Föreningens verksamhet var anmäld till konkurrensmyndigheten enligt den tidigare konkurrenslagstiftningen, monopolloven. Konkurrencerådet konstaterade att det förelåg anmäl- ningsskyldighet även enligt 5 & i den nya konkurrenceloven. Rådet lade vikt vid att föreningens stadgar innehöll en rad bindningar. Bland dessa bindningar återfanns bl.a. skyldighet för medlemmarna att följa alla beslut som styrelsen tagit i samtliga slakteriers och därtill knutna verk- samheters intressen samt deras skyldighet att följa organisationens rikt- linjer för avräkningspriser på slaktsvin. Organisationen hade även möj- lighet att påverka marknadsstrukturen genom bl.a. finansiellt stöd.

Tulip International A/S

I oktober 1990 bildades Tulip International A/S. Bolaget skulle ägna sig åt produktion och försäljning av bearbetade produkter av svinkött i form av hel- eller halvkonserver och bacon för export. Avtalet om bildandet av bolaget bestod bl.a. av ett ramavtal som innehöll bestämmelser om bildandet av bolaget och om samarbetet mellan bolaget och de slakterier som direkt eller indirekt var knutna till bolaget.

Avtalet ingicks mellan Tulip Slagterierna A.m.b.A., Ess-Food samt ett antal investerare. Ess-Food är en säljorganisation för svinkött och bestod år 1990 av fem slakterier, varav två (Slagteriselskabet Wenbo A.m.b.A. och östJYSKE Slagterier) fusionerade med Tulip Slagterierna under namnet Danish Crown A.m.b.A. i samband med att Tulip Interna- tional bildades. Övriga slakterier som ingick i Ess-Food var Steff- Houlberg A.m.b.A., Royal Dane-Quality A/S och Thisted-Fjerritslev Andelsslagteri.

Konkurrencerådet konstaterade i sitt beslut att de deltagande slakte- rierna tillsammans hade ca 75 % av marknaden för slaktsvin. Rådet fann vidare att avtalet innehöll ett antal bindningar mellan Tulip International och de deltagande slakterierna, bl.a. leverans- och köpplikt (2/3 av Tulip

Internationals behov av skinkor och 1/2 av behovet av bogar). Rådet fann att det förelåg anmälningsskyldighet enligt 5 5.

Bolaget klagade på beslutet och åberopade bl.a. att bogar och skinkor köptes till marknadspris, och att försäljningen av de aktuella produkterna endast utgjorde 12—13 % av de deltagande slakteriernas försäljning av färskvaror/råvaror. Bolaget anförde vidare att dess köp hos samtliga slakterier endast utgjorde 9—10 % av slakteriernas försäljning. Eftersom avtalet endast reglerade en del av den samlade produktionen kunde pro- centangivelserna reduceras i motsvarande mån.

Konkurrenceankenaevnet fann att avtalet inte var anmälningpliktigt enligt 5 5. Som skäl anförde man de uppgifter bolaget anfört om rele- vanta marknadsandelar och den omständigheten att avtalet i allt väsent— ligt gällde köp av varor till marknadspris, som inte någon av parterna hade något särskilt inflytande på och inte heller kunde antas ha något inflytande på. Man fann därför att det inte fanns grund för att anta, att avtalet utövade eller skulle kunna utöva ett dominerande inflytande på marknaden för skinka och bog från slakteri. Man fann också att det inte heller i övrigt förelåg några omständigheter som talade för att avtalet skulle kunna utöva ett sådant inflytande.

Avtalet mellan Danisco och Danske Sukkerroedyrkere

Konkurrencerådet fann i ett beslut år 1993 att branschavtalet mellan Danisco A/S (DDS) och Danske Sukkerroedyrkere var anmälnings- pliktigt enligt 5 &. Rådet anförde som grund för slutsatsen att avtalet hade ett dominerande inflytande på marknaden, att DDS hade ensamrätt till produktion av socker i Danmark medan Danske Sukkerroedyrkere företrädde landets ca 9 000 sockerbetsodlare. Rådet anförde vidare att avtalet innehöll närmare bestämmelser om odling, leverans, betalning och övriga villkor för sockerbetsproduktionen. Rådet konstaterade också, i fråga om förhållandet till EG:s marknadsordning (förordning (EEG) 206/68), att förordningen innehöll bestämmelser om lägsta priser och minsta mängder och satte gränser för vad avtalen mellan odlare och sockertillverkare skulle resp. fick innehålla. Avtalen skulle innehålla bl.a. bestämmelser om leverans av bestämda mängder sockerbetor, vill- kor för leverans av ytterligare betor samt leveranssätt. Avtalen fick inne- hålla bestämmelser om bl.a. pristillägg, fördelning av kvoter i händelse av att odlare inte fyllde sin kvot, val av frömaterial och minsta mängd socker i betorna. Rådet konstaterade därför att EG-förordningen lämnade utrymme för parterna att träffa avtal om ytterligare förhållanden av betydelse för sockerbetsodlingen.

Parterna överklagade beslutet. Konkurrenceankenaevnet faställde be- slutet och konstaterade, vid en samlad bedömning av avtalets innehåll jämfört med de offentliga regleringarna, att framför allt avtalets bestäm- melser om extrabetalningar och om fördelning av kvoter medförde att det förelåg anmälningsskyldighet.

Konkurrencerådets hänvändelse till Landbrugsministeriet

Konkurrencelovens bestämmelser i 11 & ff om åtgärder för att förhindra skadliga verkningar av konkurrensbegränsningar gäller inte för verksam- heter som är offentligrättsligt reglerade. Konkurrencerådet hemställde därför att Landbrugsministeriet, som har tillsyn över att branschavtalen stämmer överens med innehållet i marknadsordningen, ser till att branschavtalen ändras. Ändringarna skulle, förutom att en bestämmelse om ny innehavares ansvar för tidigare ägares förpliktelser, innebära att odlingskvoterna skulle kunna omsättas och att ett förbud för odlare att leverera till andra än DDS tas bort.

Det nuvarande avtalet löper ut i oktober 1995. Landbrugsministeriet har därför ännu inte tagit ställning till frågan om ändringar i avtalet.

Avtal m.m. inom fjäderfäbranschen

Dansk Erhvervsfjerkrae är en förening som består av 80—90 % av landets slaktkycklingproducenter medan Broiler Breeder Supply A/S (BBS) är ett bolag som består av samtliga danska fjäderfaslakterier och uppfödare av daggamla kycklingar, se b) nedan.

Dansk Erhvervsfjerkrae klagade till Konkurrencerådet över att fjäder- fåslakterierna i BBS endast tog emot daggamla kycklingar som var köpta genom BBS eller var godkända av bolaget. Detta skapade problem för vissa producenter, som ville importera daggamla kycklingar. BBS ändrade sina bestämmelser. Konkurrencerådet fann emellertid, vid en genomgång av samarbetet inom fjäderfäbranschen, att följande avtal och åtgärder var anmälningpliktiga enligt 5 5.

a) En handlingsplan för bekämpande av salmonella i fjäderfabranschen. Planen innehöll bestämmelser om bl.a. produktion, hantering, trans- port och samtliga led i aveln.

b) Samarbetet i Broiler Breeder Supply A/S. Samarbetet omfattade samtliga danska fjäderfäslakterier och uppfödningsanläggningar inom

slaktkycklingbranschen och säkrade en koordinering av leveranser av avelsmaterial för kycklingproduktion.

c) Foreningen Danish Poultry Export, som omfattade samtliga fjäderfä- slakterier och exportanläggningar. Föreningen hade rätt att bestämma priser och mängder för export, vilket emellertid ansågs få verkan även i Danmark.

d) Foreningen Dansk Slagtefjerkrm, vars stadgar gav föreningen rätt att utarbeta kvalitetsstandarder och att genomföra säljfrämjande aktivi- teter bl.a. genom Danish Poultry Export.

e) Ett samarbetsavtal mellan Danpo A/S, som är landets största fjäderfäslakteri, och Producentföreningen Danpo af 1974 om leverans av slaktkycklingar (ca 60 % av landets slaktkycklingsproduktion). Avtalet innehöll bl.a. leveranplikt av de fjäderfä, som producentföre-

ningen mottog från sina medlemmar, med mottagandeplikt för Danpo A/S.

f) Stadgarna för Producentföreningen Danpo af 1974, vilka innehöll bestämmelser om medlemmarnas leveransplikt till föreningen och om att styrelsen kunde fastställa regler för produktionen m.m. hos med- lemmarna. Stadgarna innehöll också bestämmelser om att medlem— mar som utträdde ur föreningen skulle få ut innestående kapital under en tid av fem år med början fyra år efter utträdet.

g) Producentföreningens nybyggnadskontrakt, vilka ingicks av före- ningen i samband med att medlemmarna uppförde nya produktions- byggnader. Avtalen omfattade ca 45 % av leveranserna vid den aktu- ella tidpunkten och innehöll bestämmelser om leveransplikt för hela anläggningens produktion av kycklingar och löpte under fem år, då ett högre pris betalades. Kontrakten innehöll dessutom en täckningsbidragsgaranti.

h) Ett handlingsprogram för bekämpande av salmonella i äggproduk- tionen. För producenterna innebar planen bl.a. att de för att få leve— rera till äggpackerierna endast fick använda fjäderfä från godkända kläckerier.

Äggproducentsammanslutningen .EGSAM

Konkurrencerådet fann att det förelåg anmälningsplikt enligt 5 5 för IEGSAMzs stadgar. Rådet beslutade dessutom att man skulle inleda förhandlingar enligt 1 1 & angående stadgarna och en därtill knuten hand- lingsplan. Överenskommelserna omfattade 90 % av invägningen av ägg i Danmark och innebar att man vid invägningen tog ut en avgift på maximalt 50 öre/kg. Avgiften som skulle användas till anpassning av äggproduktionen och exportfrämjande åtgärder m.m. innebar att man gemensamt försökte bli av med överproduktion.

Rådet konstaterade att det fanns en viss överproduktion av ägg i Danmark i förhållande till den inhemska konsumtionen. Med en fri im- port från övriga medlemsländer bestämdes priserna av villkoren på den gemensamma marknaden. Systemet innebar därför att man fördelade effekterna av överproduktionen mellan producenterna. Det medförde i sin tur att produktionen inte skedde hos de mest effektiva producenterna, vilket principiellt sett innebar skadliga verkningar på konkurrensen. Någon förhandling är, enligt uppgift från Konkurrencerådet, för när- varande inte aktuell.

Gödningsprodukter m.m.

Konkurrencerådet fann att två långtidsavtal mellan Dansk Landbrugs Grovvareselskab (DLG) och Kemira Danmark A/S om köp av framför allt gödningsmedel samt att en överenskommelse mellan DLG och Fyns Andels-Foderstofforretning (FAF ) och Bornholms Andels Foderforret- ning (BAF) var anmälningspliktiga.

DLG hade år 1994 ca 45 % av den danska marknaden för gödnings- produkter och foderfosfor. Avtalen, som löpte till år 2001 utan rätt till uppsägning, med Kemira innebar att DLG åtog sig att köpa cirka hälften av sitt behov av vissa produkter. De innehöll också en "mest gynnad- klausul", som innebar att DLG tillförsäkrades villkor som inte var sämre än de som dess danska konkurrenter fick av Kemira.

BAF och FAF var D-medlemmar i DLG, vilket bl.a. innebar att de var förpliktade att inte delta i annat organiserat inköpssamarbete för t.ex. gödningsprodukter. Vidare fanns en icke forrnaliserad överenskommelse, som innebar att FAF:s och BAF:s detaljhandelsförsäljning i allt väsent- ligt begränsades till Fyn resp. Bornholm medan DLG omvänt inte ägnade sig åt detaljhandel inom dessa områden.

Domar från EG-domstolen och första instansrätten med dansk anknytning

De mål med direkt dansk anknytning som avgjorts av första instans- rätten resp. EG-domstolen är mål i T-61/89 (Dansk Pelsdyravlerfore- ning) resp. mål C-259/92 (Göttrup-Klim), jfr avsnitt 5.4.

8. Branschstruktur och konkurrens- lagstiftning inom jordbrukssektorn i Frankrike

8.1. Allmänt

Det går att få en allmän bild av de kooperativa företagens ställning på den franska marknaden genom att se på dess marknadsandelar på olika delmarknader. Nedanstående tabell visar kooperativa marknadsandelar i olika branscher år 1993.

Produkt Marknadsandel

Förnödenheter

gödningsmedel

fodermedel

pesticider

utsäde, spannmål och oljeväxter utsäde, foderväxter

Mejeri"

invägning konsumtionsmjölk ost getost

smör

mjölkpulver yoghurt

') Inkl. inte omsättning i dotterbolag

%

60 49 65 70 60

%

50 52 36 65 53 52 27

Kött och ägg

ungnöt nöt (exkl. kalv)” nöt (exkl. kalv)” svin') svin” får” fåt—2)

export av nötkött ägg

fågelkött

') Djur kontrollerade av producentgrupper.

%

65 25 36 78 35 56 25 33 38 42

” Slakt och köttförsäljning inkl. dotterbolag.

Spannmål, olje-och proteingrödor”

insamling maltproduktion majs

kvarnar export

') Inkl. omsättning i dotterbolag. Frukt och grönsaker

färsk frukt färska grönsaker potatisodling förädlad potatis konserverad frukt plommon

sylt behandlade champinjoner tomatkonserver behandlade grönsaker vacuumpackat frysta grönsaker fryst frukt fruktexport

export av förädlade produkter

%

75 32 40 20 50

%

30 30 25 15 60 45

80 60 60 45 50 60 60 30

Vin % Tillverkning av bordsvin 65

lantvin 73 V.D.Q.S. 47 A.O.C. 42 Champagne 39 Cognac 14 Kommersiell Champagne 10 export av bordsvin 25 export av V.Q.P.R.D. 27 alkoholdestillering (92) 57 Betförädling % torkning 98 alkohol/etanol 53 sockerproduktion 22 export av socker 34 Andra grödor % torkning av lucern 95 trädgård 5 olivolja 49 skog 20 tobak 100 lin 60 inseminering 98

Källa: CFCA Confederation Francaise de la cooperation agricole, år 1993

I Frankrike är producenterna i relativt hög grad organiserade i s.k. producentorganisationer som uppfyller de specificerade krav som gäller för att erhålla olika former av stöd. Däremot har inte producentkoopera- tionen lika stora marknadsandelar i förädlingsledet som i övriga stu- derade länder. En stor del av förädlingen sker i delägda aktiebolag som i stor utsträckning finansieras med externt kapital.

8.2. Branschstrukturer

8.2.1. Mej erisektom

Företag och struktur

År 1993 fanns på den franska marknaden 450 mejeriföretag varav 104 (23 %) var lantbrukskooperativa och 346 (77 %) var investorägda. Kooperationen svarade för 33 % av den totala omsättningen. Av de elva största mejeriföretagen var fyra kooperativa. Det största mejeriföretaget är investorägda Besnier S.A. som svarade för 21 % av mjölkinväg- ningen år 1993 medan det näst största är kooperativa Soodial som svarade för 11 % av mjölkinvägningen. Det har skett en kraftig koncen- tration på den franska mejerimarknaden. I dag svarar fyra företag för drygt 50 % av mjölkinvägningen.

Det finns en branschorganisation för investorägda företag, Fédération National des Industriel Laitiére (FNIL), och en branschorganisation för kooperativa företag, Fédération National de Cooperatives Laitiere (FNCL). Medlemskapet i branschföreningarna är frivilligt. Föreningarna har inte någon kommersiell verksamhet för sina medlemmars räkning. FNIL och FNCL samverkar i ett joint venture, Association de la Transformation Laitiére Francaise (Atla), som i huvudsak är ett organ för lobbyverksamhet i Bryssel.

Samverkansformer

Det finns ett betydande horisontellt samarbete både inom och mellan de kooperativa och investorägda företagen. Samarbetet består i huvudsak av gemensam produktion, gemensam marknadsföring och gemensamt ägda varumärken. De investorägda företagen samarbetar i huvudsak genom joint ventures.

Det är framför allt medelstora och mindre företag som samverkar för att öka sin konkurrenskraft på marknaden. De största mejeriföretagen agerar mera självständigt.

Utvecklingen går mot att insamling och förädling av mjölk skiljs åt. Den kooperativt drivna insamlingen bibehålls medan förädlingsverksam— heten bolagiseras och även andra kooperativa eller investorägda företag tillåts äga aktier.

De två största kooperativa mejeriföretagen Sodiaal och Groupe Laita är båda federationer. Sodiaal ägs av sju primärföreningar med samman- lagt 18 000 medlemmar. Föreningarna samlar in mjölken medan federa- tionen sköter förädlingen. Sodiaals avnämare är stora franska super- och

hypermarkets. Groupe Laita som är det åttonde största franska mejeri- företaget svarar för knappt 5 % av invägningen och ägs av tre koopera- tiva primärföreningar. Groupe Laita är delägare i Gervais, det tredje stora varumärket för mjölk. De kooperativa företagen konkurrerar med varandra på produktmarknaderna för förädlade mejeriprodukter.

De olika kooperativen tillämpar en viss geografisk områdesindelning vad gäller insamlingen av mjölkråvara medan förädling och försäljning sker i filialer som är obundna av områdesindelningen. Det har inte fram- kommit någon information som tyder på att konsumentmarknaderna på mejerisidan delas upp geografiskt. En sådan uppdelning torde vara svår att åstadkomma bl.a. på grund av att de federativa kooperativen har sina medlemmar, och därmed råvaruproducenter, i olika delar av Frankrike. Kooperativen är bundna att köpa och sälja sina medlemmars produkter medan dotterbolagen köper, förädlar och säljer produkter både från med- lemmar i kooperativ och från investorägda företag. Däremot kan de förädlande företagens engagemang variera på olika regionala marknader. Därmed varierar även antalet aktörer och konkurrenstrycket på de olika marknaderna.

Produktmarknader och aktörer

Mejerimarknaden kan delas upp i färskvaror (yoghurt och desserter), mjölk och ost.

F ärskvaror

Den totala franska produktionen uppgick till ca 1,6 mdr kg och produk- tionsvärdet till 28,6 mdr kr år 1993. Det största varumärket Danone är investorägt och har en marknadsandel på 31 %. Näst störst är Yoplait som ägs av kooperativa Sodiaal med en marknadsandel på 18 % medan den tredje aktören Chambourcy (Nestlé) svarar för 14 %. Ytterligare ett antal investorägda märken har tillsammans ca 25 % av marknaden.

Mjölk

Den totala franska produktionen uppgick till ca 4 mdr liter och produktionsvärdet till 21 mdr kr år 1993. En stor andel (77 %) utgörs av UHT-mjölk. Det största varumärket är kooperativa Candia (Sodiaal) med en marknadsandel på 24 %. Näst störst är investorägda Lactel (Besnier) med en marknadsandel på 10 % medan det tredje största varu-

märket är investorägda Gervais som är delägt av Danone och som svarar för 4 %. Förutom dessa varumärken finns ett antal detaljistvarumärken och förpackad lågprismjölk som svarar för 65 % av den totala mjölk- försäljningen. Av dessa producerar Candia 9 %, varför dess totala mark- nadsandel blir 33 %.

Ost

Total fransk produktion uppgick till 1,5 mdr kg och produktionsvärdet till 62 mdr kr år 1992. Den franska ostmarknaden är mycket differen- tierad och det är svårt att bedöma vilka företag som är starkast. Det finns 32 ostsorter som endast får tillverkas i en region (appellation contrölée d'origine) vilket ger dem en exklusiv karaktär. Ofta svarar ett kooperativ i varje region för denna osttillverkning som motsvarar ca 10 % av den totala franska produktionen. Syftet med appellation contrölée d'origine är att garantera kvalitet och ursprung på lokala pro- dukter. Appellation contrölée d'origine är även vanligt avseende vin.

En viktig ostproducent är det investorägda företaget Bongrain som äger många regionala ostproducenter. Bongrain är även majoritetsägare i flera bolag som förädlar mjölk från lokala kooperativa företag. De 10- kala kooperativa företagen äger resterande aktier i dessa bolag. Bongrain svarar för ca 7 % av Frankrikes totala ostproduktion.

Import och export

Jämsides med de inhemska mejerierna är utländska företag aktiva på den franska marknaden.

Export i relation till fransk produktion och import samt import i relation till fransk produktion i procent, år 1992

Produkt Import Export

mjölk 14 17 färskvaror 6 8 ost 8 24

Importen spelar en relativt stor roll på den franska marknaden men den är fördelad på många företag varför de franska företagen inte ser import- företagen som sina allvarligaste konkurrenter. Konkurrenssituationen be-

stäms i huvudsak av konkurrenstrycket mellan franska företag och kon- kurrensen förstärks även av att den köpande grossist- och detaljhandeln är stark.

Företag från Italien, Nederländerna och Tyskland konkurrerar på den franska marknaden. I synnerhet de tyska och nederländska företagen ökar sina marknadsandelar och erbjuder, genom stark marknadsföring, produkter av hög kvalitet.

Kunder och handel

Handeln är den största köparen av mejeriprodukter (mer än 75 % på de flesta produktmarknader) och har en stark marknadsmakt. Detaljhandels- kedjorna växer i storlek och därigenom ökar deras förhandlingsstyrka. Enligt uppgift finns det ungefär 40 kedjor varav 7 är mer betydande (Atla 1994). De stora mejerierna har direktdistribution medan distribu- tionen i övrigt sker genom grossist.

Inträdesbarriärer

Med undantag av "appellation contrölée d'origine" finns det inte några egentliga etableringshinder på den franska marknaden. Genom att det finns möjlighet att distribuera genom grossist utgör inte de stora mejeri- ernas direktdistribution något allvarligt hinder för import även om direkt- distributionen givetvis utgör ett betydande konkurrensmedel.

Illjölkproducenter

Det finns alltid flera mejerier att leverera till i varje fransk region vilket ger lantbrukarna möjlighet att välja det mejeri de vill skriva kontrakt med.

Leveranskontrakt löper generellt på tio år och inkluderar hela lant- brukarens produktion. Denna långa kontraktstid tillämpas i huvudsak i inledningsskedet av ett samarbete mellan leverantör och mejeri. Det blir allt vanligare med kontrakt som löper på tre till fem år.

8.2.2. Köttsektorn

Företag och struktur

År 1994 fanns det på den franska köttmarknaden 426 företag varav 300 var investorägda och 126 var kooperativa. De två största företagen i den franska köttbranschen är kooperativa. De sju största slakteriföretagen, varav fem är investorägda och två är kooperativa, svarar för ca 40 % av den franska marknaden för förädlat kött.

Det har skett en snabb koncentration i slakteribranschen. Antalet slakterier har minskat från 860 till 350 under den senaste 20—årsperio- den.

Samverkansformer

På den franska köttmarknaden finns 55 primärkooperativ som är med- lemmar i 33 federativa kooperativ. Detta förklaras av att primärkoopera- tiven är medlemmar i flera än ett federativt kooperativ.

Av de nio största kooperativa köttföretagen är fem federativa. Många av de primärföreningar som bygger upp en federation är branschblan- dade föreningar, dvs. de är verksamma i mer än en bransch. Primärföre- ningamas uppgift är i första hand att samla ihop medlemmarnas djur och sälja dem vidare till det federativa kooperativet.

Socopa, som är det största kooperativa slakteriföretaget drivs i form av ett aktiebolag och ägs till 55 % av sina medlemmar. Socopa slaktar, förädlar och säljer dj ur och produkter som levereras av både medlemmar och icke-medlemmar.

Kooperativa företag får normalt ha 20 % av sin omsättning med icke-medlemmar medan en speciell form av kooperativ, Société d'Inéret Collectif Agricole (SICA), kan ha upp till 50 % av sin omsättning med icke-medlemmar. SICA:s svarar för närmare 40 % av konsumentmark- naden för kött.

Det finns både starkt vertikalt integrerade företag med verksamhet i flera led och företag som bara är verksamma i ett led. Detta får till följd att relativt stora volymer säljs på den öppna marknaden i samtliga led av produktionskedjan.

Karteller för gemensam export av överproduktion, som orsakas av att produktionen tenderar att gå i cykler, förekommer. Kartellerna är inte tillåtna enligt fransk konkurrensrätt. De anses dock vara lätta att upp- täcka och kan bötfällas.

Produktmarknader och aktörer

Köttmarknaden delas upp i slakt, styckning och vidareförädling.

Slakt

De kooperativa företagen hade år 1993 en marknadsandel på över 80 % avseende slakt av svin och knappt 40 % avseende slakt av nötkreatur.

Totalt sett finns en betydande överkapacitet i slaktledet. Branschföre- trädare uppskattar att överkapaciteten ligger på 20 %. Den beror delvis på att kapaciteten, på grund av kooperativens mottagningsplikt, anpas- sats till produktionstoppar.

Styckning och vidareförädling

De kooperativa företagen har en betydligt mindre andel av styckning och förädling än av slakt. Styckning och förädling görs i stor utsträck- ning av företag som ägs av handeln. De kooperativa företagens andel av marknaden för styckning och förädling låg år 1993 under 40 % totalt sett. Kooperativa företag förädlade drygt 42 % av svinköttet och drygt 36 % av nötköttet.

Det finns en viss nationell preferens när det gäller kött. Ett exempel på detta är att vissa franska företag enbart producerar för den italienska marknaden på grund av att italienarna föredrar en annan typ av kött än fransmännen.

Import och export

Importen av nötkött sker huvudsakligen från Irland och från Neder- länderna när det gäller svinkött. Import av fårkött sker huvudsakligen från Storbritannien. Denna import konkurrerar med franskt kött varför de franska köttprisema inte kan sättas oberoende av dessa länders priser. Av den franska köttproduktionen exporteras 25 %.

Kunder och handel

Den största inhemska avnämaren utgörs av de stora butikskedjorna. De svarar (enligt Société Francaise d'Assurance pour favoriser le Credit, SFAC, år 1994) för drygt 60 % av den franska konsumentmarknaden för

kött. De sju största kedjorna svarar för merparten av inköpen. Det finns en betydande priskonkurrens eftersom de distribuerande detaljhandels- kedjorna har en ansenlig förhandlingsstyrka. Kontrakten omförhandlas två gånger per år. Ca 16 % av försäljningen av konsumentprodukter sker genom traditionella köttbutiker och ca 22 % säljs genom restauranger.

Inträdesbarriärer

Det uppges att inträdesbarriärer saknas på den franska köttmarknaden.

Köttproducenter

Förutom ovan beskrivna investorägda och kooperativa företag finns det ca 3 500 boskapshandlare, varav 300—400 importerar eller exporterar.

De lantbrukare som är medlemmar i kooperativ har i enlighet med föreningarnas stadgar leveransplikt och kooperativen har mottagnings- plikt. Lantbrukama har i alla regioner i de flesta fall möjlighet att välja mellan många olika köpare och kontrakten löper i allmänhet inte på mer än ca tre år. Inledningsvis kan längre kontrakt tillämpas men bindnings- tider på mer än fem år är sällsynta.

8.2.3. Spannmålssektom

Företag och struktur

Det finns för närvarande 350 kooperativa företag och 100 investorägda företag som är aktiva i spannmålssektorn. Kooperationen svarar för ca 72 % av de totala spannmålsuppköpen.

Antalet spannmålsföretag har mer än halverats under det senaste decenniet.

De kooperativa företagen är medlemmar i en organisation, Fédération Francaise des Coopératives de collecte d'Approvisionnement et de Trans- formation (FFCAT), som bl.a. bevakar marknadens utveckling och nya regleringar samt allmänt företräder sina medlemmars intressen.

Det finns en motsvarande organisation för inverstorägda företag, Institution National des Appellation Contrölée (INAC).

Till skillnad från mejeri- och köttsektorema produceras i allmänhet inte konsumentprodukter av de företag som är verksamma i spannmåls- branschen. Företagen ägnar sig i huvudsak åt spannmålshandel. Deras verksamhet omfattar ofta oljeväxter, insatsvaror och kvarnar.

Samverkansformer

Det största federativa kooperativa företaget är Sigma. Dess medlemmar är huvudsakligen små kooperativ som saknar möjlighet att framgångsrikt sälja spannmål i egen regi. Stora kooperativ sköter sin affärsverksamhet i egen regi. Medlemmarna i kooperativen har inte leveransplikt. Det finns även ett stort investorägt företag, Soufflet, vars leverantörer är in- vestorägda företag som genom samarbete försöker bli starkare på marknaden.

Trots att det bara finns tre stora kvarnföretag i Frankrike har ko- operativa företag, tack vare sin storlek, en relativt bra förhandlingsposi- tion som leverantörer. Det är dock fråga om bulkvaror varför kvalitet och logistik har stor betydelse som konkurrensmedel. Enligt Conseil de la concurrence är den franska spannmålsmarknaden i det närmaste att betrakta som ett transparent oligopol. Samtliga aktörer säkrar sin handel för prisförändringar. Detta tar bort incitamentet till priskonkurrens. Marknaden kännetecknas av ett koncentrerat utbud med få köpare och transparenta transaktioner.

Också i fråga om förnödenheter föreligger en stark koncentration på säljsidan vilket ger spannmålskooperativen incitament till ökad koncen- tration.

Import och export

Frankrike är nettoexportör och producerar bra kvalitet varför den ut- ländska konkurrensen i huvudsak är potentiell. Kvarnföretagen impor- terar mindre kvantiteter av speciella kvalitéer, t.ex. spannmål med hög proteinhalt som inte kan produceras i Frankrike.

De stora spannmålshandelsföretagen, inkl. Sigma, är multinationella storföretag som exporterar över hela världen. Det finns betydande stor- driftsfördelar i spannmålshandel, framför allt när det gäller information.

En tredjedel av veteproduktionen i Frankrike exporterades säsongen 1994/95 inom EU, en tredjedel exporterades utanför EU och en tredjedel fördelade sig lika mellan franska kvarnar och fodermedelsfirmor. Av den totala spannmålsproduktionen exporterades säsongen 1994/95 när- mare 50 %. Av exporten gick drygt 60 % till övriga EU.

Inträdesbarriärer

Några egentliga inträdesbarriärer finns inte på den franska spannmåls— marknaden. Stordriftsfördelama i spannmålshandel och handel med för-

nödenheter är betydande och de utländska företag som är verksamma i Frankrike är multinationella företag som i huvudsak är aktiva på världs- marknaden.

Spannmålsodlare

När det gäller uppsamling av spannmål finns det konkurrens både mel- lan kooperativen och mellan kooperativa och investorägda företag. Det förekommer kontrakt mellan lantbrukare och kooperativa företag men lantbrukarna respekterar enligt uppgift inte dessa. Lantbrukaren säljer till den som erbjuder det bästa priset.

8.3. Konkurrenslagstiftningen i Frankrike

8.3.1. Grundlinjer i den franska konkurrensrätten

Den rättsakt i Frankrike som reglerar inom vilka ramar företagen skall konkurrera med varandra är Ordonnance 86—1243.1 1 décret nr. 86— 13092 regleras hur bestämmelserna i Ordonnance 86—1243 skall till— lämpas.

Ordonnance 86—1243 skiljer på olika former av konkurrensbegräns- ningar dels les pratiques anticoncurrentielles,3 dels les pratiques restric- tives.4 Den förstnämnda kategorien konkurrensbegränsningar berör in- gåendet av konkurrensbegränsande avtal (artikel 7) samt missbruk av en dominerande ställning (artikel 8.1 (l)) resp. en ekonomisk beroende- ställning (artikel 8.1 (3)). Den andra kategorien konkurrensbegränsningar berör handlingar av olika slag som t.ex. försäljning av varor eller tjänster förknippade med en bonus (artikel 29), kopplingsförbehåll i kon— sumentförhållanden (artikel 30), icke-rättfärdigade leveransförbud, underprissättning (artikel 32) eller åläggande av ett minimipris (artikel 34). Les pratiques anticoncurrentielles är endast förbjudna under förut-

' Ordonnance numéro 86—1243, 1 december 1986, relative a la liberté et de la concurrence (ändrad genom loi numéro 87—499, 6 juli 1987). Ordonnance 86—1243 upphäver därmed Ordonnance numéro 45—1483, 30juni 1945. 2 Décret numéro 86—1309, 29 december 1986, fixant les conditions d'application de l'ordonnance 86—1243 du ler décembre 1986 relative a la liberté et de la concurrence.

3 Se Ordonnance 86—1243 del III, artikel 7 f. 4 Se Ordonnance 86—1243 del IV, artikel 28 f.

sättning att konkurrensen förvanskas medan les pratiques restrictives alltid är förbjudna, oavsett dess konsekvenser för konkurrenter och övriga aktörer på marknaden.

Vid en bedömning av huruvida artiklarna 7 eller 8 är kränkta, skall Conseil de la concurrence upprätta en ekonomisk "balansräkning"5 för att slå fast det aktuella agerandets för- resp. nackdelar och på grundval av resultatet avgöra om de aktuella företagen kränkt konkurrensrätten.

Franskt näringsliv har i stor utsträckning präglats av vidsträckta möj- ligheter för staten att intervenera och därmed begränsa eller utesluta konkurrensen mellan företagen. Det har därför ansetts vara nödvändigt att skapa större utrymme för företagen att konkurrera på lika villkor. I Ordonnansen 86—1243 infördes därför principen om fri prissättning (artikel 1.1) samt förbudet mot missbruk av en ekonomisk beroendeställ- ning (artikel 8.2).f>

8.3.2. Materiella bestämmelser

Den franska konkurrensrätten bygger på principen att den är tillämplig på alla ekonomiska förfaranden inom produktion, distribution eller tjänster (artikel 53 Ordonnance 86—1243), vilket omfattar även jord- brukssektorn.

Principen i artikel 1 om fri prissättning har två undantag. Regering- en kan dels prisreglera då vissa samhällssektorer är föremål för konkur- rensbegränsningar på grund av ett monopol, på grund av försörjnings- svårigheter samt genom lagstiftningsåtgärd eller förordning (artikel 1.2), dels kan regeringen temporärt (högst 6 månader) prisreglera marknader som är utsatta för mycket extrema omständigheter. Om regeringen intervenerar i den fria konkurrensen enligt andra stycket skall den in- hämta Conseil de la concurrence's åsikt om regleringen i fråga. Enligt tredje stycket skall regeringen vid en intervenering inhämta synpunkter från det nationella konsumentrådetl8 Varje gång en författning i enlig— het med andra stycket begränsar principen om fri prissättning reglerar den även under vilka förutsättningar den skall tillämpas. Exempelvis kan en lag skapa möjligheter för vissa myndigheter att reglera priset på vissa produkter eller tjänster. Andra stycket i artikel 1 innebär därmed inte,

5 "Le bilan économique". 6 Jfr 6 5 Konkurrensläge (l993:20) (KL) och artikel 85.1 Romfördraget. 7 Jfr 19 & KL och artikel 86 i Romfördraget. 8 Le Conseil national de la consommation.

i en strikt juridisk bemärkelse, ett undantag från första stycket utan snarare en begränsning av dess räckvidd. Jordbrukssektorn är inte föremål för en sådan prisreglerande åtgärd.

Förbud mot konkurrensbegränsande avtal

Artikel 7 Ordonnance 86—1243 stadgar att

samordnade förfaranden, överenskommelser, uttryckliga eller underför- stådda avtal och koalitioner är förbjudna om de har till syfte eller kan få till efekt att den fria konkurrensen på marknaden hindras, inskränks eller snedvrids, särskilt i de fall där

]. möjligheten att etablera sig på marknaden eller andra företags möjligheter att fritt konkurrera på marknaden begränsas;

2. prissättning genom den Fia konkurrensen hindras genom att en artificiellt hög eller låg prisnivå brukas;

3. produktionen, utbudet, investeringarna eller det tekniska framåt- skridandet begränsas eller kontrolleras;

4. marknader och inköpskällor delas upp.9

Artikel 7 anger inte på ett direkt sätt vilka ekonomiska enheter som är föremål för förbudet. Detta har i stället utvecklats i praxis till att gälla såväl privata och allmänna företag, som företagssammanslutningar och näringsorganisationer av olika slag. Det saknar betydelse vilken storlek företaget har, om rättssubjektet är en aktör på marknaden, om avtalet är vertikalt eller horisontellt, om avtalet är bilateralt eller multilateralt eller om det gör en vinst. Det avgörande är, som nämnts, att företaget i fråga är delaktig i produktion eller distribution av varor eller tillhandahållande av tjänster. 10 Det innebär att även jordbrukskooperativa företag omfattas av bestämmelserna i artikel 7.11

Liksom artikel 85 .l i Romfördraget, kräver artikel 7 i Ordonnance 86—1243 att de avtalsslutande parterna skall vara av varandra ekono- miskt oberoende enheter. Detta är en princip som Conseil de la concur-

9 Icke officiell översättning. 10 Se artikel 53 i Ordonnance 86—1243.

” Jfr i detta avseende liknande inställning som EG-domstolen antagit gentemot jordbrukskooperativen, t.ex. mål 61/80 Coöperative Stremsel-en Kleurselfabriek mot Kommissionen [1981] ECR 851.

rence börjat tillämpa efter det att EG-domstolen slagit fast den.12 Artikel 7 är därmed inte tillämplig på avtal som ingås mellan ett moderbolag och ett dotterbolag, om moderbolaget utövar en nära kontroll över dotterbolagets affärsmässiga strategier och avtalet snarare kan anses vara en intern samordning av olika funktioner än ett konkurrensbegränsande avtal. Det avgörande är om företagen i fråga är självständiga i sina beslut eller om ett företag har möjlighet att bestämma över det andra på grund av att det har en viss ekonomisk makt att göra detta, t.ex. om ett moderbolag har aktiemajoriteten i ett dotterbolag.

Förbudet mot konkurrensbegränsande avtal är tillämpligt oavsett avtalets form. Det innebär att artikel 7 kan tillämpas även på samord- nade förfaranden och sådana avtal som inte är civilrättsligt bindande mellan parterna. Conseil de la concurrence har däremot förklarat att det inte strider mot fransk konkurrensrätt att ett företag har undersökt vilka möjligheter som föreligger att, genom ett samordnat förfarande med ett annat bolag, söka hindra utvecklingen av ett tredje bolag.l3 Situationer då sammanslutningar av företag bojkottar icke-medlemmar av samman- slutningen, faller även de inom räckvidden för artikel 7.

Klausuler i kontrakt mellan företag, som stadgar att de inte skall konkurrera med varandra strider mot artikel 7 liksom då företag artifi- ciellt, genom avtal eller samordnat förfarande, delar upp marknader. När det gäller frågan om exklusiva distributionssystem är förenliga med artikel 7, så finns det inte några utlåtanden från Conseil de la concur- rence som klarlagt rättsläget. På liknande sätt råder det viss osäkerhet om och under vilka specifika förutsättningar selektiva distributionsavtal faller inom räckvidden för artikel 7. I detta hänseende aktualiseras även jordbrukskooperativens möjlighet att använda sig av exklusivitetsklau- suler, vilket redogörs för nedan.” Det är dock klart att en återförsäljare som är part i ett selektivt distributionsavtal kan väljas endast på kvali- tativa grunder som tillämpas objektivt på samma sätt på samtliga åter- försäljare. Vidare får avtalet inte begränsa försäljningsvolymen kvanti- tativt. Vissa distributionskanaler får heller inte uteslutas. Conseil de la concurrence har inte slagit fast vilka produkter som konkurrensrättsligt godkänts men, förutom de mer luxuösa produkterna, finns det förmod- ligen även möjligheter för enklare produkter att falla utanför tillämp-

'2 Conseil de la Concurrence i Décision 87—D—25, 7 juli 1987, jfr EG- domstolens domar i mål 22/71 Beguilin Import [1971] ECR 949 och mål 15/74 Centrafarrn [1974] ECR 1147. '3 Conseil de la Concurrence, 1988 års rapport, sid 10. '4 Se avsnitt 8.3.5, utlåtande 89—A—11 om dräneringssektom.

ningen av artikel 7. Det argument som stöder detta är att EG- rätten inte gör åtskillnad på produkter av olika slag.

Näringslivsorganisationer som tillvaratar sina medlemmars intressen genom att t.ex. ge ut cirkaprislistor måste uppfylla vissa villkor för att inte kränka artikel 7. Conseil de la concurrence har slagit fast att sådana prisrekommendationer inte faller under bestämmelserna i artikel 7 om priserna inhämtats från en marknad där konkurrens råder, om priserna inte kan sättas i samband med någon speciell köpare eller säljare och slutligen om företagen inte direkt eller indirekt tvingas att, på grund av rekommendationen, anpassa sin prispolitik efter konkurrenternas.15

Som nämnts ovan skall konkurrensmyndigheten upprätta en ekono- misk "balansräkning" för att kunna avgöra om ett förfarande strider mot bestämmelserna i artikel 7. Det innebär att det finns möjligheter att t.ex. en icke-konkurrensklausul, trots dess konkurrensbegränsande karaktär, är tillåten. Om en sådan klausul utgör en del i ett större avtalssamman- hang kan den anses vara i enlighet med konkurrensrätten om de positiva effekterna väger över de negativa. Exempel på detta är sådana avtal om företagsfusioner och omstruktureringar av företag som innehåller en icke-konkurrensklausul. Sådana avtal granskas som helhet i ljuset av konkurrensrätten och det är viktigt att klausulen inte begränsar konkur- rensen mer än vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvans- värda målet.

Förbud mot missbruk av dominans eller beroendeställning

Artikel 8 Ordonnance 86—1243 stadgar att

det är förbjudet, på samma villkor, för ett företag, eller en grupp av företag, att missbruka:

]. en dominerande ställning på den inhemska marknaden eller en väsent- lig del av denna; 2. en ekonomisk beroendestållning, i vilken ett kundföretag eller en leverantör befinner sig, i förhållande till förstnämnda företag, förutsatt att detta kundföretag eller denna leverantör inte förfogar över någon likvärdig lösning.

Ett sådant missbruk kan särskilt utgöras av säljvägran, tillämpning av kopplingsförbehåll eller diskriminerande avtalsvillkor samt avslutande

” Beslut från Conseil de la concurrence, Décision 88—D—13, 15.3.1988. Se även 1988 års rapport från Conseil de la concurrence, s. 25.

av etablerade ajfärsförhållanden, som grundas på att handelspartnern vägrar acceptera orättfärdiga ap'ärsvillkor.16

Artikel 8.1 förbjuder missbruk av en dominerande ställning vilket kan jämföras med motsvarande förbud inom EG-rätten och i svensk rätt. Artikel 8.2 innehåller ett förbud mot missbruk av en ekonomisk bero- endeställning, en nyhet som infördes i och med ikraftträdandet av Ordonnansen 86—243. Någon motsvarighet finns inte i EG-rätten eller i svensk rätt. Bestämmelsen avser företag som inte är dominanta enligt artikel 8.1 och bygger på förutsättningen att ett eller flera företag befinner sig i en beroendeställning i förhållande till företaget som påstås ha missbrukat denna. Bestämmelsen riktar sig mot t.ex. otillbörligt agerande av inköpscentraler. Leverantörer blir av naturliga skäl oerhört sårbara om deras omsättning är intimt relaterad till affärstransaktioner med samma inköpscentral och bestämmelserna i artikel 8.1 är ofta inte tillämpliga på grund av att företaget inte anses ha en dominerande ställning i traditionell bemärkelse.

Undantagsmöjligheter för jordbrukssektorn

Artikel 10.1 första punkten innebär att vissa områden, genom en lag eller ett dekret, kan undantas från tillämpningen av artiklarna 7 och 8. Artikel 10.1 andra punkten ger möjligheter till undantag från artiklarna 7 och 8 om den konkurrensbegränsande verksamheten skapar möjlig- heter till ekonomiskt framåtskridande, att konsumenterna skall tillför— säkras en skälig andel av den vinst som uppnås genom den konkur- rensbegränsande verksamheten, att inte de berörda företagen därigenom kan sätta all konkurrens ur spel och slutligen att det råder proportio- nalitet mellan den konkurrensbegränsande verksamheten och det efter- strävansvärda målet. Artikel 10.2 ger möjligheter för företagen att erhålla individuella undantag. Denna möjlighet kan jämföras med be- stämmelserna i artikel 85.3 i Romfördraget och 8 & KL. Artikel 10.3 ger möjlighet till gruppundantag. Skillnaden mellan fransk rätt och EG- rätten i detta avseende är att gruppundantagen enligt fransk rätt inte behöver vara tidsbegränsade.

Som tidigare nämnts har jordbrukskooperativen inte någon särställ- ning i fransk konkurrensrätt och omfattas därmed inte av ett legal- undantag enligt artikel 10.1. 1 Frankrike pågår emellertid en debatt om

'6 Icke officiell översättning.

jordbrukskooperativ skall få ett sådant undantag. Conseil de la concur- rence har vid tillämpningen av artikel 7 förbjudit en joint ventures mellan två jordbruksbolag (i ett beslut om semolinafrön)l7 och ett pris- samarbete mellan tre ekonomiska föreningar.13

Lag 75-600 och dess förhållande till artikel 10

Intressant för tillämpningen av artikel 10 är samarbetet mellan interpro- fessionella grupper av jordbrukare. Artikel 60—VIII i Ordonnansen 86—1243 innebär att interprofessionellajordbruksorganisationer indirekt kan få undantag från konkurrensrätten. Bestämmelser om detta finns i lag 75—600.19 Denna lag innehåller bestämmelser om interprofessionella jordbruksorganisationer och deras särställning inom fransk konkurrens- rätt. Professionella organisationer, dvs. branschorganisationer som har till uppgift att t.ex. tillvarata sina medlemmars intressen,20 kan eventuellt få samarbeta inom ramen för en interprofessionell organisation om det är hänförligt till produktionen, förädlingen eller distributionen av jord- bruksprodukter. Varje enskilt avtal skall enligt artikel 1 lag 75—600 god- kännas av jordbruks- och finansministrarna. Endast en interprofessionell organisation får finnas för varje produkt eller grupp av produkter och det är endast dessa som kan få undantag enligt lag 75—600.

Avtal som ingås inom en interprofessionell organisation kan utsträck- as under en begränsad tid om det godkänts av jordbruks- och finans- ministeriema. Det skall då anses vara tillämpligt på alla medlemmar i den interprofessionella organisationen. En utsträckning innebär att av- talet i fråga erhåller immunitet från konkurrensbestämmelsema i enlighet med artikel 10.1 Ordonnansen 86—1243. Lag 75—600 innebär inte ett direkt automatiskt undantag i dess faktiska bemärkelse, utan skapar snarare möjligheter till undantag. Om avtalet i fråga inte utsträcks, är det föremål för förbudet i artikel 7 Ordonnansen 86—1243 på samma sätt som vilket annat avtal som helst. En utsträckning kan endast godkännas om den är i enlighet med EG-rätten samt om den förbättrar kunskapen om tillgång och efterfrågan på jordbruksprodukter, eller om den för-

” Décision 89—D—20.

'8 Se avsnitt 8.3.5 (décision 90—D—17) senare bekräftat av Paris' appellationsdomstol den 6 december 1990. '9 Loi 75—600 du 10 juillet 1975 publicerad i Journal Officiel 11 juillet, s 7124, relative å l'organisation interprofessionelle agricole. Se t.ex. Conseil de la concurrence, décision 92—D—30.

bättrar bearbetning eller stabiliseringen av utbudet eller om interprofes— sionella relationer inom relevant marknad avses. Om ett sådant avtal ingås är det bindande för samtliga medlemmar i den interprofessionella jordbruksorganisationen, som även den kan kräva att dess medlemmar betalar en medlemsavgift. Avtal mellan interprofessionella organisationer som inte överensstämmer med nämnda krav är ogiltiga enligt lag 75— 600. Det skall framhållas att Conseil de la concurrence tolkar utsträckta avtal som godkänts av finans- och jordbruksministrama mycket strikt.21 Det har tyvärr inte gått att få fram uppgifter om omfattningen av det samarbetet som godkänts med stöd av den aktuella lagen.

Les Pratiques restrictives — förbuden i Ordonnance 86-1243

Artiklarna 28—37 innehåller bestämmelser om vissa företeelser som är förbjudna, oavsett dess eventuella inverkan på konkurrensen. Någon be- dömning enligt artiklarna 7 och 8 skall alltså inte göras.

Artikel 28 innehåller en förpliktelse för näringsidkare att, t.ex. genom märkning av varor, informera konsumenterna om priser och begräns- ningar i det kontraktuella ansvaret m.m. Artikel 30 och artikel 36.3 för- bjuder kopplingsförbehåll i konsumentförhållanden resp. i näringsförhål— landen och artikel 31 föreskriver skyldigheten att upprätta en faktura i företagarnas yrkesmässiga handel. Fakturan kan användas som bevis- material vid processer om underprissättning enligt artikel 32. Enligt artikel 33 har återförsäljare rätt att erhålla prislistor, rabattlistor och för— säljningsvillkor från tillverkare och grossister. Artikel 35 förbjuder åläggande av minimipris, oavsett om detta sker direkt eller indirekt, fak- tiskt eller potentiellt. Artikel 36.1 förbjuder diskriminerande handlingar som att näringsidkaren tillämpar olika villkor för likvärdiga transaktio— ner med vissa handelspartner varigenom dessa får en konkurrensnackdel medan punkten 2 förbjuder en icke objektiv säljvägran gentemot när- ingsidkare.

Ekonomisk koncentration: kontrollen av företagskoncentrationer

Artiklarna 3 8—44 reglerar företagskoncentrationer. Artikel 38 slår fast att varje föreslagen fusion som har potential att påverka konkurrensen,

2' Laurent Dupont, Commissaire, Bureau de la politique de la concurrence et des Pratiques anticoncurrentielles, Droit de la concurrence et march agricole, s. 21.

speciellt då den stärker en redan existerande dominerande ställning, skall underställas Conseil de la concurrence för ett utlåtande och Ministre chargé de l'Economie för beslut. Bestämmelsen är endast tillämplig på fusioner, i vilka de deltagande företagen når upp till viss marknadsandel och omsättning. Artikel 39 definierar företagskoncentrationer.

Ministre chargé de l'Economie kan även initiera ett kontrollförfarande genom att begära att Conseil de la concurrence avger ett utlåtande. I ut- låtandet skall en bedömning ske av om det ekonomiska framåtskridandet som koncentrationen medför balanserar upp de negativa konkurrens— effekterna. Det beslut Ministre chargé de l'Economie fattar skall inte enbart grunda sig på utlåtandet från Conseil de la concurrence utan även beakta den sociala dimensionen (artikel 42.2). 1 beslutet kan Ministre chargé de l'Economie antingen godkänna fusionen, förelägga företagen att vidta vissa åtgärder eller förbjuda den och därmed tvinga företagen att återgå till den marknadsstruktur som var rådande innan fusionen inleddes.

8.3.3. Kompetensfördelning mellan Ministre chargé de l'Economie och Conseil de la concurrence

Som redan antytts har Conseil de la concurrence en viktig uppgift i att ge konkurrensrättsliga utlåtanden. I artikel 5 i Ordonnansen 86—1243 stadgas att Conseil de la concurrence skall konsulteras i varje lagstift- ningsåtgärd som berör konkurrensen. Enligt bestämmelserna i andra stycket skall Conseil de la concurrence avge utlåtanden då regeringen så begär men också då ett utlåtande är begärt av domstolar, bransch- organisationer, fackföreningar, konsumentorganisationer samt av intres- seorganisationer förjordbruk, handel och industri avseende ett specifikt, för dem närliggande, intresse. Conseil de la concurrence är även behörig att besluta om artiklarna 7 och 8 är kränkta och om det föreligger möj- lighet till undantag enligt artikel 10. Om myndigheten finner att konkur- rensen är begränsad kan den föreskriva böter och meddela förelägganden för berörda företag att upphöra med de konkurrensbegränsande åtgärder- na inom en viss tid eller i enlighet med särskilt utformade villkor. Enligt artikel 11 Ordonnansen 86—1243 kan Ministre chargé de l'Economie underställa Conseil de la concurrence konkurrensrättsliga spörsmål som är relevanta. Ministern kan intervenera i mål som ligger hos Conseil de la concurrence och kan enligt artikel 15 överklaga beslut som Conseil de la concurrence tagit enligt artikel 12. Ministern har även möjlighet att begära att Conseil de la concurrence beslutar om interi— mistiska åtgärder (artikel 12). Slutligen har Ministre chargé de

l'Economie kompetens att övervaka och att verkställa förbud mot före- tagskoncentrationer, genom att begära ett utlåtande av Conseil de la concurrence enligt artikel 38 och genom att förbjuda koncentrationen i fråga enligt artikel 42.

8.3.4. Samarbete inom jordbrukssektorn

Conseil de la concurrence betraktar inte kooperativa företag som en i sig förbjuden samverkan mellan företagen. Företagen får dock inte genom kooperativet ingå konkurrensbegränsande avtal med varandra som t.ex. resulterar i att marknader artificiellt delas upp eller i att de sätter gemen- samma priser. Den bakomliggande tanken som Conseil de la concurren- ce följer är att kooperativen anses vara en viss företagsforrn som i sig är konkurrensbegränsande men vars syfte är att skapa möjligheter att på ett större plan åtnjuta möjligheter som annars inte skulle vara tillgäng- liga. Kooperativen ses alltså som "företag" i konkurrensrättens mening. Jordbrukskooperativt samarbete är däremot föremål för en proportio- nalitetsprincip som innebär att de konkurrensbegränsningar, vilka är resultatet av den kooperativa samarbetsformen, skall vara nödvändiga för att uppnå målen med kooperativen.

Enligt Conféderation Francaise de la Cooperation Agricole (jfr svenska LRF) har jordbrukskooperativa företag endast ett problem med konkurrensrätten. Det rör förhållandet mellan de kooperativa företagen och dess medlemmar, bl.a. exklusivitetsklausuler. Enligt Conseil de la concurrence står de i strid med Ordonnansen 86—1243 men de tolereras i en viss utsträckning med anledning av kooperativens speciella struktur och mål. Conseil de la concurrence har möjlighet att förbjuda exklusivi- tetsklausuler med stöd av artikel 7 i Ordonnansen 86—1243. De tillåts däremot enligt artikel L 522 i Code Rural. Samma exklusivitetsklausul som eventuellt skulle kunna förbjudas av Conseil de la concurrence, kan tillåtas av någon av Frankrikes civila domstolar. Enligt Conseil de la concurrence är det i sådana fall Ordonnansen 86—1243 som har företräde till dess att Frankrikes Cour de Cassation har avgjort frågan. Beslut tagna av Conseil de la concurrence kan överklagas till appellations- domstolen i Paris, vars domar i sin tur kan överklagas till Cour de Cassation. I frånvaron av ett beslut från Cour de Cassation finns det allt- så två system, det civilrättsliga och det konkurrensrättsliga, som står i strid med varandra i fråga om jordbrukskooperativens exklusivitets- klausuler. Conféderation Francaise de la Coopération Agricole drar emellertid den slutsatsen av det tidigare nämnda beslutet om handels-

kooperativ att Cour de Cassation med stor sannolikhet även kommer att förbjuda exklusivitetsklausuler som upprätthålls av jordbrukskooperativ.

Vad gäller frågan om medlemmars fria rörlighet, har de rätt att träda ur kooperativet då medlemskapskontraktet löpt ut. Medlem skall då er- hålla investerat kapital men de har inte rätt att ta del av kooperativets uppnådda vinstreserv. Återbetalning sker i de flesta fall under en period om cirka fem år men det förekommer återbetalningstider på upp till tio år. Ett medlemskap är vanligtvis inte tidsbegränsat utan löper tills vidare med en uppsägningstid på i normalfallet sex månader. Det förekommer också att uppsägning kan ske till årsskiftet eller budgetårsskiftet.

För närvarande pågår det en diskussion bl.a. i fransk press om jord- brukskooperativ skall erhålla undantag enligt artikel 10.1 Ordonnansen 86—1243. Diskussionen har inte lett till några formella åtgärder. Slut- ligen kan det tilläggas att jordbrukssektorn inte anses vara mer konkur- rensbegränsad än andra sektorer. Det enda som egentligen särskiljer jordbruk från andra sektorer är möjligheten för interprofessionella orga- nisationer att i enlighet med lag 75—600 ingå utsträckta avtal som där- med erhåller immunitet från konkurrensrätten enligt artikel 10.1 Ordon- nansen 86—1243.

8.3.5. Praxis

Utlåtande om dräneringssektom

Målet gällde om det statliga stödet samt de skattelättnader m.m. som kooperativa företag inom dräneringssektom (CUMA) åtnjöt stod i strid med konkurrensrätten. De kooperativa företagens marknadsandel upp- gick år 1987 till 25 %. För att kooperativa företag skulle få agera på dräneringsmarknaden måste de uppfylla kraven i en speciell lag från den 27 juni 1972 om dräneringskooperativ nu kodifierat i lantmannalag (Code Rural). Conseil de la concurrence fann att det fanns tre aspekter i nämnda lag som var relevanta: (1) regler om anslutning till koopera- tiven; (2) möjligheterna till avvikelse från reglerna om kooperativ exklusivitet och (3) regleringen kring den territoriella kompetensen. De personer som är tillåtna att ansluta sig till ett kooperativ begrän- sas av uppräkningen i artikel L. 522—1 i Code Rural. Den kooperativa exklusiviteten innebär att de kooperativa företagen inte behöver agera för annans räkning än dess medlemmars. Likväl tillåter artikel L. 522—5 att det kooperativa företaget agerar ekonomiskt för icke-medlemmar om verksamheten i fråga inte överstiger 20 % av omsättningen och om den är avsedd att förbättra avkastningen på investeringar. Denna begränsning

kan dock ändras. Artikel L. 522—2 slår fast inom vilka geografiska områden de kooperativa företagen får agera, vilket resulterar i en begränsning av konkurrensen mellan aktörerna på marknaden. I detta speciella fall omfattade de kooperativa företagens verksamhetsområde i allmänhet ett "département", vilket innebär att de inte fick agera utanför detta område. Konkurrensen var alltså begränsad av de legala principerna om exklusivitet och geografisk begränsning. Conseil de la concurrence konstaterade att vartannat företag som inte hör till den kooperativa sektorn var ett medelstort bolag stort nog att konkurrera med CUMA-bolagen.

Conseil de la concurrence slog fast, i fråga om konkurrensen inom dräneringssektom, att de kooperativa företagen har en dubbel verkan. De var undantagna från konkurrens från andra kooperativ. Emellertid hade också, alltsedan de kooperativa företagen har fått rätt att utföra arbeten för andra än medlemmars räkning, konkurrensen intensifierats på mark— naden. Konkurrensen var dock, som ovan angetts, begränsad geografiskt och kvantitativt. Conseil de la concurrence gjorde inte någon undersök- ning om kooperativa företag i sig står i strid med konkurrensreglema.

På grundval av den information som tillhandahållits av den organisa- tion22 som begärt utlåtandet, slog Conseil de la concurrence fast att de skattelättnader m.m. som kooperativa företag åtnjöt var juridiskt begrän- sade samt att det inte stred mot konkurrensrätten. Tvärtom var resultatet att det till och med förbättrade konkurrensen på marknaden med anled- ning av att nämnda stöd medförde ett större krav på den privata sidan att öka sin produktivitet och förbättra sin konkurrenskraft. Conseil de la concurrence slog däremot fast att konkurrensen påverkades av de ko- operativa företagens särställning, eftersom efterfrågan på dränering från medlemmarna i ett kooperativ endast riktade sig till kooperativa företag och därmed inte var föremål för konkurrens från den privata sidan.

Beslut avseende banansektorn

1 beslut 90—D—20 förbjöd Conseil de la concurrence två branschorga- nisationer inom banansektorn (Comité interprofessional bananie) med traditionella uppgifter att upprätthålla artificiellt höga priser inom banan- sektorn och att dela upp marknader, för att organisationerna därmed inte skulle diskriminera s.k. dollar-bananer. Marknadsuppdelningen och dis- krimineringen ansågs strida mot artikel 7 i Ordonnansen 86—1243. Efter-

" Syndicat National des Entreprises de Drainage.

som Conseil de la concurrence inte ansåg att de ovan nämnda konkur- rensbegränsningarna kommit konsumenterna till godo, kunde inte heller undantagsbestämmelserna i artikel 10 vara tillämpliga.

Beslut avseende ost från Cantal

1 beslut 92—D—30 avgjorde Conseil de la concurrence inom vilka ramar branschorganisationen för cantalostar, (Comité interprofessionel des fromages produit dans le departement du Cantal, CIF), kunde reglera dess medlemmars utbud. CIF hade som uppgift att ansvara för kvali- tetsnormer, ge teknisk assistans till yrkesverksamma, bidra till väg- ledning i mejeriekonomi samt att till myndigheter föreslå åtgärder som kan förbättra produktionen och försäljningen. Till organisationens upp- gifter hörde också att godkänna ursprungsbeteckningar, appellation d'origine. För att ostprodukter skall få betecknas som ost från Cantal, måste den komma från någon av de kommuner som är belägna i département Cantal. Även mjölken måste komma från mjölkproducenter i Cantal. Mjölkproduktionen i Cantal var mycket beroende av ostpro- duktionen som använde 42 % av den totala mjölkproduktionen.

Som framgått ovan kan avtal av godkända interprofessionella organi- sationer, som t.ex. CIF, som egentligen faller utanför organisationernas kompetens under vissa förutsättningar godkännas enligt lag 76—600. CIF hade i detta mål genomfört en utbudsbegränsning (kvotering) samt för- ordat en uppdelning av produkter mellan företagen, utan att behörig myndighet godkänt detta. De producenter som inte följde kvoteringarna blev straffade av CIF och tvingade att endast producera i enlighet med kvoteringen. Avtalet i fråga innebar för medlemmarna i CIF bl.a. att de tvingades att följa beslut tagna av CIF mot att företagen fick viss sub- ventionering av mjölkinköpen.

Conseil de la concurrence slog fast att eftersom CIF hade befogenhet att bestämma över ursprungsbeteckningen tillhörande Cantalostar, fick CIF inte sätta i verket ett avtal som har konkurrensbegränsande effekter mellan ostproducenterna i Cantal, om det inte har undantagits enligt lag 75—600. Detta avtal minskade utbudet av Cantalost samtidigt som det hindrade spridningen av produktionen mellan CIF:s medlemmar. Dess- utom hindrades jordbrukare att öka sin produktivitet. Avtalet stred därför mot artikel 7 i Ordonnansen 86—1243. Eftersom CIF inte visat att kon- kurrensbegränsningarna i fråga var nödvändiga, var artikel 10 inte tillämplig. Genom att CIF straffade sina mest konkurrenskraftiga med- lemmar ansåg Conseil de la concurrence att avtalet inte heller uppfyllde målen med EG:s gemensamma jordbrukspolitik.

Beslut avseende olivolja

I beslut 94—D—23 begärde Ministre Chargé de l'Economie att Conseil de la concurrence skulle undersöka rekommenderade priser av professio- nella organisationer som producerade olivolja. Olivolja produceras genom att pressa oliver. Denna förädling utförs i olivkvamar. De företag som drev kvarnarna samarbetade främst inom ramen för två orga- nisationer, SNM och FCO.23 Den sistnämnda organisationen hade endast olivoljekooperativ som medlemmar. Vidare är olivsektom föremål för EG:s marknadsordning genom förordning (EEG) 1562/78, vars syfte är att upprätthålla en viss produktionsnivå och för att tillförsäkra olivpro- ducentema en rättvis andel av vinsten. De två organisationerna i fråga antog rekommenderade priser.

I beslutet togs frågan om tillämpligheten av nationell rätt upp. Conseil de la concurrence hänvisade till praxis från EG-domstolen24 som slår fast att nationella myndigheter kan tillämpa nationell rätt om tillämpningen inte är till förfång för den fulla tillämpningen av EG- rätten. Om åtgärderna varit undantagna enligt förordning (EEG) 26/62 skulle därför nationell rätt inte ha tillämpats. Kommissionen konsulte- rades i detta mål och konstaterade att undantagen i förordning 26/62 inte skulle tillämpas på grund av tre orsaker: (1) åtgärderna i fråga var inte del i en nationell marknadsordning eftersom det existerar en EG-rättslig sådan; (2) åtgårdema i fråga var inte nödvändiga för att uppfylla målen med CAP; (3) artikel 2.1 rådets förordning 26/62 exkluderar explicit prissamarbeten från undantagets tillämpning. Conseil de la concurrence fann därför att artikel 7 i Ordonnansen 86—1243 var tillämplig och även kränkt.

Beslut avseende produktion och marknadsföring av kalvkött

I beslut 94—D—61 begärde Ministre Chargé de l'Economie att Conseil de la concurrence skulle undersöka om marknaderna för produktion och marknadsföring av kalvkött var föremål för samordnade förfaranden i strid med artikel 7 i Ordonnansen 86—1243. I detta mål var det fråga om tre grupper av producenter. Två av sammanslutningama hade, i fråga om uppköp av slaktdjur, uppmuntrat sina medlemmar att minska utbudet av slaktdjur. Trots att effekten på priset i praktiken inte var av större

Syndicat national des mouliniers och Fédération des coopératives oléicoles du midi de la France.

" Mål 14/68 Walt Wilhelm ECR [1969] 1.

vikt, ansåg Conseil de la concurrence att detta förfarande stred mot artikel 7 i Ordonnansen 86—1243 eftersom uppmuntran hade ett konkur- rensbegränsande syfte. Då förfarandet inte bidrog till ekonomiskt framåtskridande, var artikel 10 inte tillämplig.

Beslut avseende potatis

I beslut 94—D—54 fann Conseil de la concurrence att ett visst agerande av potatisproducenter stod i strid med artikel 7. Frankrike är Europas tredje största producent av potatis. De franska potatisproducentema sam- arbetar nationellt i en interprofessionell organisation (FNSEA), vilken har underavdelningar inom de franska departementen (FDSEA). Under- avdelningama är sedan i sin tur grupperade i mindre enheter på lokal nivå i en professionell potatisproducentorganisation (CNIPT). Prissätt- ningen är fri i den bemärkelsen att den skall bestämmas av den fria konkurrensen, men det fanns däremot ett system där producenterna underrättas om det genomsnittliga priset. Potatisproducentema ansåg att priset var för lågt i konsumentledet varför de genom olika former av tvång, som bojkotter och demonstrationer, fick priset att stiga. Detta tvång som organiserades av FDSEA och CNIPT ansågs strida mot artikel 7 i Ordonnansen 86—1243, eftersom det var en oegentlig pris- reglering.

Beslut avseende plantskolor och trädgårdsodlare

Beslut 90—D—1 7 omfattade tre olika former av prissamarbeten. Detta fall berörde den tidigare konkurrenslagen från år 1945, som år 1986 ersattes av den nuvarande lagen. Conseil de la concurrence slog i beslutet fast att samarbete i form av en ekonomisk förening vars medlemmar i och för sig är självständiga och konkurrerande företag, inte är en form av samverkan mellan företag som står i strid med konkurrensrätten. Prissamarbetet mellan de ekonomiska föreningarna var däremot föremål för förbudet i artikel 7, vilket resulterade i att företagen i fråga böt- fälldes på grund av brott mot konkurrenslagen från år 1945.

Beslut angående handelskooperativ

Cour de Cassation har i ett mål gällande handelskooperativ från den 16 maj 1995 slagit fast, att en exklusiv upphandlingsklausul i ett ko- operativt företags stadga stod i strid med konkurrensrätten och därmed var olaglig.25 Conseil de la concurrence hade i ett tidigare skede för- bjudit den exklusiva upphandlingsklausulen.

” Cour de Cassation, arret no 1042 p, pourvoi no 93—16.556/s, audience publique du 16 mai 1995.

9. Branschstruktur och konkurrens— lagstiftning inom jordbrukssektorn i Nederländerna

9.1. Allmänt

Den gemensamma marknaden har sedan tillkomsten år 1958 haft en positiv påverkan på den nederländska ekonomin. Detta har i synnerhet gällt jordbruks- och trädgårdssektorema. Den gemensamma marknaden innebar ett återinförande av frihandel mellan EU-länderna, vilket medförde att exporten av jordbruksprodukter ökade. CAP har stimulerat en specialisering av nederländsktjordbruk. Utvecklingen har gynnats av ändamålsenliga organisationer och den gynnsamma transportsituation som landets geografiska läge ger.

1 Nederländerna har jordbruks- och trädgårdskooperativen en stark position. Minst 60 % av lantbrukarnas inkomster erhålls genom koopera- tiven. Kooperativens andel av marknaden varierar mellan olika sektorer. Under åren 1992—93 var de kooperativa företagens marknadsandelar för insatsmedel som foder och gödningsmedel ca 50 %. Även förädlings- och marknadsföringskooperativen hade höga marknadsandelar. Ungefär 90 % av bankkreditema erhölls genom bankkooperativen.

Nedanstående tabell visar marknadsandelar för kooperativa företag i olika branscher åren 1992—93.

Produkt Marknadsandel Förnödenheter % gödningsmedel 47 fodermedel 51 pesticider 40 kompost 60 Mejeri % invägning 84 mjölk inkl. grädde 86 ost 92 smör 96 mjölkpulver 69 vasslepulver 100 kondenserad mjölk 90 Kött och ägg % svinslakt 40 nötslakt 31 fågelslakt 10 fågelförsäljning 12 ägg 13 äggprodukter 49 Vegetabilier % sockerbetor 63 utsädespotatis 73 matpotatis 22 produktion av matpotatis- produkter 35 potatismjöl 100 grönsaker 67 frukt 85 svamp 47 blommor 97 plantor 72 blomlökar 50 ull 60 Källa: Nationale Coöperatieve Raad voor land- en tuinbouw år 1993

9.2. Branschstrukturer

9.2.1. Mejerisektorn

Företag och struktur

På den nederländska marknaden fanns 22 mejeriföretag år 1993. Hälften av dessa vägde in 96 % av den nederländska mjölken. Kooperativa före- tag svarade för 85 % av invägningen. De största investorägda företagen har inte mer än några procent vardera av mjölkinvägningen. De tre största kooperativa företagen, Campina Melkunie, Coberco och Friesland Dairy Foods (FDF), svarade år 1994 tillsammans för 66 %. De flesta företagen köper även mjölkråvara utanför landet, i huvudsak från Tyskland och Belgien men även från t.ex. Polen. Campina köper ca 10 % och F DF ca 20 % av sin mjölkråvara utanför Nederländerna. Det finns inte någon strikt områdesindelning även om mejerierna har sina upptagningsområden relativt koncentrerade till olika delar av landet. Campina äger mejerier i bl.a. Belgien (Comelco) och i Tyskland (Stidmilch). Comelco var innan det köptes ett investorägt familjeföretag. Siidmilch har ombildats från kooperativt företag till aktiebolag vari Campina är majoritetsägare (80 %) och resterande aktier ägs av tyska lantbrukare. Båda företagen är aktiva på den nederländska marknaden. Det sker en fortgående koncentrationsprocess på den nederländska mejerimarknaden och antalet företag minskar. Under de senaste två decennierna har antalet mejerier minskat från 84 till 22 företag.

Samverkansformer

Det finns inte några federativa mejerikooperativ på den nederländska mejerimarknaden. Merparten av de stora mejeriföretagen har däremot ett antal dotterbolag som förädlar mjölk till mejeriprodukter. Konkurrensen mellan de olika företagsgruppema på den nederländska mejerimarknaden är betydande. Den samverkan som förekommer i branschorganisationer gäller viss intressebevakning, forskning och utveckling samt kvalitets- kontroll.

Import och export

Jämsides med de inhemska mejerierna är mejeriföretag från grannländer- na aktiva på den nederländska marknaden.

Export i relation till nederländsk produktion + import samt import i relation till nederländsk produktion i procent, år 1993

Produkt Import Export mjölk och färskvaror 14,9 5,7 ost 13,1 68,6

Källa: Productschap voor Zuivel år 1994.

Importen kommer nästan uteslutande från EU—länder. Tyskland, Belgien och Frankrike är de största exportörerna till Nederländerna. 80 % av exporten går till länder i EU, varav cirka hälften till Tyskland.

Vid sidan av konsumentvarumarknaden finns även en marknad för "kondenserad" mjölk. Genom torkning av mjölken minskas transport- kostnaden och mjölkråvara kan transporteras långa sträckor för att sedan användas som färsk mjölk. I förhållande till nederländsk invägning ut- gjorde år 1993 importen och exporten av kondenserad mjölk 2 resp. drygt 7 %.

Kunder och handel

Över 90 % av de mejeriprodukter som konsumeras köps genom super- markets. Den nederländska handeln är relativt koncentrerad med ett antal starka kedjor. Albert Heijn är, med en marknadsandel på närmare 30 %, den mest betydelsefulla. Det finns därutöver bl.a. fyra andra kedjor med marknadsandelar på 7—10 % samt ett antal mindre kedjor. Dessa är riksomfattande och det finns en väl fungerande konkurrens på den nederländska detaljhandelsmarknaden. Det finns tyska intressen i den nederländska handeln i form av både ägande och samarbete.

Kedjorna har i regel private labels, dvs. egna varumärken som lego— tillverkas av mejeriföretag, för konsumtionsmjölk och desserter. De har i allmänhet flera mejerier som leverantörer och de kan därför ändra resp. leverantörs leveransvolym och även byta leverantörer.

Kooperativen kan göra sig attraktiva för handeln genom effektiva direktleveranssystem och daglig tillförsel av färskvaror. Direktdistribu- tionen är en viktig konkurrensfaktor och de flesta kedjorna saknar egen distribution av mejerivaror. Albert Heijn distribuerar ca 30 % av mejeri- varoma i egen regi medan resterande volym levereras genom direkt- distribution från mejerierna. Mindre mejerier försöker öka sin konkur-

renskraft genom att skräddarsy produkter efter kedjomas önskemål (key account marketing).

Inträdesbarriärer

Mjölkkvoteringen som sådan utgör en begränsning. Detta gäller i syn- nerhet då kvoterna sänks. Kvoteringen ger incitament att gå utanför resp. land för att fylla upp ledig kapacitet. Kvoteringen kan därför öka konkurrensen om mejeriråvara och gränsöverskridande handel i produ- centledet. Samtidigt ger kontroll över utbudet minskad överskottspro- duktion och därmed minskar utbudet av förädlade mejeriprodukter, vil- ket i sin tur minskar priskonkurrensen 1 konsumentledet.

Även mejeriernas direktdistribution kan ses som ett etableringshinder i den mån den försvårar nyetablering och importörers möjligheter att ta sig in på marknaden. Den största kedjan, Albert Heijn, distribuerar inte mer än 30 % av sina färska mejerivaror i egen regi. Utländska företag är i allmänhet hänvisade till att organisera egen distribution för att nå ut till butik. Det krävs en relativt hög marknadsandel för att nå lönsam- het i direktdistribution.

Adjölkproducenten

Det finns inte någon områdesindelning i Nederländerna även om de tre största kooperativen har sin uppsamlande verksamhet i varsin del av lan- det. De tre största kooperativen svarar tillsammans för närmare 70 % av mjölkinsamlingen. De konkurrerar med små kooperativa och investor- ägda mejeriföretag i resp. region och viss konkurrens finns från utländ- ska uppsamlande företag på den nederländska marknaden.

Samtliga mejerikooperativa företag har leveransplikt resp. mottag- ningsplikt. Medlemmarna kan lämna företaget efter en kortare uppsäg- ningstid men i allmänhet får de tillbaka sitt insatskapital först efter fem till sju år. De investorägda företagen arbetar med korta leveranskontrakt.

9.2.2. Köttsektorn

Företag och struktur

Nötslakten och svinslakten uppgår till 1,3 resp. 20 miljoner slaktade djur per år.

De två största svinslakteriema i Nederländerna är kooperativa, CEHAVE—ENCEBE och COVECO. De är jämnstora och svarade åren 1992—93 tillsammans för ca 31 % av den totala nötslakten och 40 % av den totala svinslakten. Enligt branschföreträdare har de kooperativa före- tagen stora problem med överkapacitet och bristande effektivitet och deras marknadsandelar har minskat kraftigt de senaste åren för att nu ligga på ca 30 % av svinslakten och endast 13 % av nötslakten. Det finns även fyra investorägda företagsgrupper på marknaden med mark- nadsandelar i storleksordningen 5—8 % och ett antal mindre investorägda företag.

CEHAVE—ENCEBE är resultatet av en fusion mellan ett slakteri- kooperativt företag och ett spannmålskooperativt företag. Företaget är verksamt både på köttmarknaden och på spannmålsmarknaden. Företaget har även viss verksamhet avseende förnödenheter och spannmålsbase- rade konsumentprodukter.

De två kooperativa företagen har inte tidigare samverkat men håller för närvarande på att fusionera med ett av de större investorägda före- tagen. Det nya kooperativa företaget, DUMECO, kommer att uppnå en marknadsandel på ca 35 % av uppsamlingen av slaktsvin på den neder- ländska marknaden och blir därigenom störst på marknaden.

Samverkansformer

Det finns inte några federativa kooperativ men alla de större företagen har dotterbolag aktiva inom slakt och förädling. Antalet slakterier har minskat. Det finns betydande överkapacitet i de två kooperativa före- tagen förorsakad av mottagningsplikt i förening med produktionscykler.

Problemen med överkapacitet har medfört att de nederländska före- tagen samarbetar om att lägga ner slakterier för att därigenom minska överkapaciteten. Omstruktureringen finansieras kollektivt av näringen genom en strukturfond. Frågan ligger för närvarande hos kommissionen för prövning.

De investorägda företagen samarbetar i varierande utsträckning, i

gemensamma bolag, om produktion, marknadsföring, distribution och handel.

Import och export

Importen av färskt kött är marginell medan det finns en betydande im- port av utländska specialiteter vad gäller förädlat kött. Det är dock i huvudsak fråga om nischprodukter varför volymerna är små. Det finns även en ganska omfattande import av levande nötkreatur medan im- porten av levande grisar är liten.

äport i relation till nederländsk produktion + import samt import i relation till nederländsk produktion i procent, år 1993

Produkt Import Export griskött 5,2 65,5 nötkött 3 6,9 61,2

Källa: Productschap Vee en Vlees, år 1994.

Importen av griskött kommer i huvudsak från Belgien, Danmark och Tyskland. Importen av nötkött kommer i huvudsak från Belgien, Frankrike, Irland, Storbritannien och Tyskland. Även exporten, som är betydande både avseende nöt- och griskött, sker i huvudsak till andra EU-länder.

Kunder och handel

Av det totala utbudet av kött säljs, enligt uppskattningar av bransch- företrädare, ca 35 % på den nederländska marknaden medan resterande volym exporteras. De största köparna är supermarkets, specialiserade kötthandlare och grossister. Enligt en undersökning av Landbouw Economisch Instituut (LEI) år 1986 säljs drygt 30 % av allt producerat nötkött och drygt 20 % av allt svinkött genom dagligvaruhandeln. Av denna försäljning svarar supermarkets för ca 75 % medan special— butikema svarar för ca 25 %. Specialbutikernas andel har minskat sedan dess.

Nederländska konsumenter är inte speciellt bundna vid särskilda varumärken på färskt kött varför konkurrensen i hög grad utgörs av priskonkurrens. Företagen i handelsledet har en betydande köparmakt vilken förstärks av överkapacitet i slaktledet. Överkapaciteten kommer sannolikt att finnas kvar en tid eftersom nedläggningen av ineffektiva

företag bromsas av att den kooperativa nederländska banken har ekono- miska intressen i de kooperativa företagen.

Inträdesbarriärer

Enligt uppgift saknas inträdesbarriärer på den nederländska köttmarkna— den.

Köttproducenter

Det föreligger inte någon leveransplikt men däremot måste kooperativa företag ta emot de djur deras medlemmar levererar. För svin finns uppsamlingsplatser som kontrolleras av handlare utanför den kooperativa sfären. Som nämnts tidigare finns en stor överkapacitet i slaktledet.

9.2.3. Spannmålssektom

Företag och struktur

Det finns endast en stor spannmålsuppsamlare i Nederländerna, Cebeco Handelsraad, ett federativt kooperativ bestående av 35 primärföreningar. Primärföreningarna som även säljer förnödenheter samlar in sina med- lemmars spannmål och förädlar en del till foder medan resterande säljs till Cebeco. Cebeco handhar även gemensamma inköp av förnödenheter på världsmarknaden. Handeln med medlemmarnas spannmål utgör unge- fär en tredjedel av Cebecos totala verksamhet. Cebecos verksamhet om- fattar i övrigt förädling och utveckling av nya produkter, vilket sker i 97 dotterbolag. Cebeco innehar majoritet i 77 av dessa.

Cebeco hade år 1994 en marknadsandel av spannmålsinsamlingen på ca 50 %. Det finns två fristående primärkooperativa företag CEHAVE- ENCEBE med ca 7 % och Landbouwbelang med ca 3 % av spannmåls- insamlingen. Det finns även 40—50 små familjeföretag som tillsammans har 40 % av insamlingen av spannmål. CEHAVE-ENCEBE är ett branschblandat kooperativt företag som även är aktivt på köttmarknaden.

9.2.4. Import och export

Importen av spannmål är cirka fyra gånger större än den nederländska produktionen. Av det totala utbudet på den nederländska marknaden år 1994 exporterades 38 %. Det är i huvudsak fråga om reexport.

9.2.5. Spannmålsodlare

Spannmål är inte någon huvudgröda i Nederländerna. Flertalet jordbru- kare odlar spannmål i huvudsak av växtföljdsskäl. Den stora import- andelen gör att efterfrågan på den inhemska spannmålen blir relativt måttlig. De nederländska spannmålsodlarna blir därmed beroende av gemensamma EU-priser och de säljer i regel till samma köpare under lång tid. De mindre spannmålsinsamlama utanför den kooperativa sfären saknar resurser att anpassa sig till skärpta miljökrav och de är geo- grafiskt mindre gynnsamt belägna, vilket leder till att kooperationens marknadsandelar ökar. Det finns inte någon leveransplikt när det gäller spannmål.

9.3. Konkurrenslagstiftningen i Nederländerna

9.3.1. Grundlinjer i den nederländska konkurrensrätten

Den nederländska konkurrenslagen "Wet Ekonomische Mededinging" (WEM) är från år 1958 och bygger på missbruksprincipen. Lagen inne- håller inga särbestämmelser förjordbrukssektom. Med stöd av lagen har den nederländska regeringen emellertid under åren 1993 och 1994 utfärdat tre dekret med förbud mot vissa konkurrenshindrande före— teelser, bl.a. horisontella priskarteller och karteller om marknadsupp- delning. Sistnämnda dekret knyter an till EG-rätten, bl.a. till förordning 26/62. En närmare beskrivning följer längre fram i texten.

9.3.2. Materiella bestämmelser

Inledande bestämmelser

Artikel 1 i WEM definierar en företagare som varje fysisk (dock inte löntagare) eller juridisk person, som ägnar sig åt ekonomisk eller kom- mersiell verksamhet. Lagen omfattar överenskommelser och beslut som

reglerar konkurrens mellan företagare, oavsett om dessa förfaranden är juridiskt bindande eller ej. Artikel 2 innehåller bestämmelser om skyl— dighet att till ekonomiministeriet (Ministerie van Ekonomische Zaken) anmäla bl.a. avtal som gäller konkurrens mellan näringsidkare. Anmälningsskyldigheten omfattar inte bara deltagande företagare utan även andra som deltagit i avtalet eller beslutet som parter eller ombud. Enligt uppgift från ekonomiministeriet har under de senaste åren några beslut eller överenskommelser påjordbruksornrådet inte anmälts enligt artikel 2.

Regeringen har enligt artikel 4 möjlighet att ge generella undantag eller individuella dispenser från anmälningsskyldigheten i artikel 2. En- ligt artikel 4 är regeringen skyldig att ge dispens från denna anmälnings- skyldighet för överenskommelser och beslut som inte påverkar konkur- rensen i Nederländerna.

Enligt bestämmelserna i artikel 6 ff har regeringen möjlighet att, om det är i enlighet med allmänintresset, förklara vissa överenskommelser om konkurrens mellan näringsidkare bindande för samtliga näringsidkare inom en bransch. Artiklarna 9b—d innehåller bestämmelser om giltig- heten av intern rättskipning inom en kartell.

Förbud mot vertikala priskarteller

Artiklarna 9e—g innehåller bestämmelser om förbud mot vertikala pris- karteller. Regeringen har möjlighet att, förutom att förbjuda, även ge generella eller individuella undantag. Tidigare har funnits undantag för vissa elektriska produkter, t.ex. kylskåp och köksmaskiner. Dessa undan- tag upphörde emellertid att gälla den 1 januari 1992. Några godkända vertikala priskarteller inom jordbrukssektorn är inte aktuella.

Generellt förbud mot vissa typer av överenskommelser

Artikel 10 ger ett bemyndigande för regeringen att meddela generellt förbud mot särskilda typer av överenskommelser på konkurrensområdet. Förutom ovan nämnda förbud mot horisontella prisöverenskommelser och överenskommelser om marknadsuppdelning finns sedan år 1994 ett förbud mot anbudskarteller. Bestämmelser om dispens från förbud enligt artikel 10 ges i artikel 12 f.

Samordnat förfarande m.m.

Artikel 15 innehåller bestämmelser om förbud mot vissa typer av sam— ordnat förfarande.

Möjligheter att ingripa mot enskilda avtal m.m.

Enligt bestämmelserna i artikel 19 kan regeringen publicera uppgifter om individuella avtal om konkurrensförhållanden som strider mot all- mänintresset eller deklarera att avtalen strider mot allmänintresset. Det senare medför att avtalen blir ogiltiga. Regeringen kan också, enligt be- stämmelserna i artikel 23, suspendera sådana avtal eller delar av dem under maximalt tre månader. Regeringen har hittills inte vidtagit några åtgärder enligt artikel 19—23 mot avtal m.m. inom jordbrukssektorn.

Missbruk av marknadsmakt

Artikel 24 ger regeringen möjlighet att, om den finner att ett företags marknadsmakt står i strid med allmänintresset, bl.a. publicera informa- tion om förhållandena, beordra företagen att leverera till anvisade före- tag eller personer och ge instruktioner om priser och villkor för leverans av varor eller tjänster.

9.3.3. Formella bestämmelser

I artikel 28 ff finns bestämmelser om ett rådgivande organ "De Commissie ekonomische mededinging". Regeringen är skyldig att, innan den vidtar flertalet av de åtgärder som redovisats ovan, konsultera detta organ.

Enligt bestämmelserna i artikel 33 ff kan beslut tagna med stöd av WEM överklagas till en appellationsdomstol, där de handläggs vid en särskild avdelning.

9.3.4. Förbudet mot horisontella priskarteller

Dekretet trädde i kraft den 1 juli 19931 och innehåller ett principellt för- bud mot horisontella priskarteller.

1 Staatsblad (stb) 80.

Karteller i försäljningsledet

Artikel 1 innehåller en generell bestämmelse om ogiltighet för horison- tella priskarteller vid utbjudande av varor, försäljning eller leverans av varor samt då tjänster utbj uds eller utförs. Undantagsbestämmelser finns i artiklarna 3 och 4.

Inköpskarteller

Artikel 2 innehåller ett motsvarande förbud som finns i artikel 1, men i inköpsledet. Bestämmelsen innebär ett generellt förbud mot inköps- karteller. Undantagna från bestämmelsen är karteller där inte någon av deltagarna normalt har fler än 100 anställda.

Undantag

Artikel 3 innehåller undantag från bestämmelserna i artikel 1. Artikel 1 gäller inte prisöverenskommelser om gemensam annonsering om varor till gemensamma priser under förutsättning att annonserna riktar sig till den slutlige användaren. Överenskommelsen får inte gälla under mer än en månad. Artikel 1 tillämpas inte heller på prisöverenskommelser mel- lan högst åtta företag med en gemensam omsättning på maximalt fem miljoner gulden, när företagen tillhandahåller varor, och en miljon gul- den i övriga fall.

Ett undantag som är av intresse för utredningen finns i artikel 41 .d. 1 , där man bl.a. gör undantag för överenskommelser m.m. som faller under artikel 2.1 andra meningen i förordning 26/62. Undantaget som inte gäller överenskommelser om att tillämpa ett fast pris, avser främst överenskommelser, som innebär att medlemmar i ett kooperativt företag är förpliktade att sälja till eller köpa från företaget till priser som fast- ställts av företaget.2 Ett annat exempel på överenskommelser som inte omfattas av förbudet är bestämmelser om lägstapriser, som medlemmar i auktionskooperativ är bundna av. Dessa bestämmelser anses inte vara ett åtagande att tillämpa ett visst pris utan anger endast det lägsta pris, till vilket varorna bjuds ut på auktionen. Det medför att den typen av bestämmelser inte faller under förbudet.

I artikel 4 1.e undantas förfaranden som inte har negativ påverkan på handeln mellan medlemsstaterna eller inte har märkbar effekt på konkur-

2 Se ansvarige ministerns "Notes" till dekretet, s. 18.

rensen och därmed inte faller under förbudet i artikel 85.1 i Rom- fördraget men som, om det varit fallet, skulle ha undantagits enligt t.ex. förordning 26/62. Man undantar också, i artikel 4 1.f, avtal m.m. för vilka givits dispens enligt bl.a. artikel 85.3 i Romfördraget eller artikel 2.2 i förordning 26/62. Dekretet gäller heller inte överenskommelser som uteslutande berör marknader utanför Nederländerna.

Dispenser

Artikel 6 ger möjligheter att få dispens, under förutsättning att en sådan dispens är i enlighet med allmänintresset. Lagstiftaren har avsett att tillämpningen av bestämmelsen skall vara restriktiv och räknar därför med att flertalet av de mer än 140 horisontella priskarteller som var an- mälda vid dekretets tillkomst skulle bli ogiltiga.3 Det har medgivits endast en dispens inom jordbrukssektorn. Den gavs till Fleurop/Inter- flora och gällde distribution av blommor. Av regeringens rapport för åren 1993—1994 om tillämpningen av konkurrenslagstiftningen framgår även att man avslagit sex dispensansökningar som gällde priser på mjölkprodukter och buteljerad mjölk.

Möjligheter till prissamarbete

Som framgått ovan är undantaget från förbudet mot horisontella pris- karteller, såvitt avser jordbruksförhållanden, främst avsett för den situa- tionen att medlemmarna i ett kooperativt företag är förpliktade att sälja till eller köpa från företaget till priser som bestäms av företaget. Det är svårt att säga om ett samarbete som innebär att medlemmarna säljer obearbetade produkter genom ett kooperativt företag skulle falla under förbudet. 1 Nederländerna förekommer i praktiken försäljning av obear- betade produkter endast inom de branscher där man använder sig av auktioner. Som framgått ovan är emellertid en överenskommelse mellan medlemmarna om att inte sälja under ett visst pris inte förbjuden. Det är tillåtet för medlemmar att sälja obearbetade produkter genom ett kooperativ på annat sätt än genom auktioner så länge vidareförsäljning- en ger utrymme för förhandlingar. En vidareförsäljning där priset i nästa led bestämts i förväg skulle däremot kunna falla under förbudet.

3 S 22 ffi "notes", nämnda i not 34.

9.3.5. Förbudet mot marknadsuppdelning

Dekretet trädde i kraft den 1 juni 19944 och innehåller förbud mot avtal mellan näringsidkare om volymen på det gods eller de tjänster de producerar, säljer eller köper. Vidare finns förbud mot överenskommel- ser om produktionskapacitet, geografisk uppdelning av marknaden och fördelning av kunder, leverantörer eller order. Förbuden gäller också "gentlemen's agreement's".

En förutsättning för tillämpning av bestämmelserna är att parterna fortsätter att bedriva den typ av verksamhet som avtalet gäller. Överens- kommelser om att helt upphöra med en viss verksamhet omfattas inte av bestämmelserna.5

Undantag

Dekretet innehåller undantag för bl.a. förfaranden som faller under artikel 2.1 andra meningen i förordning 26/62. I artikel 3.1 avsnitt b undantas, i likhet med bestämmelserna om förbud mot horisontella pris- karteller, förfaranden som inte har negativ påverkan på handeln mellan medlemsstaterna eller inte har märkbar effekt på konkurrensen och därmed inte faller under förbudet i artikel 85.1 i Romfördraget men som, om så varit fallet, skulle ha undantagits enligt t.ex. förordning 26/62. I artikel 3.1 avsnitt f undantas avtal m.m., för vilka givits dispens enligt bl.a. artikel 85.3 i Romfördraget eller artikel 2.2 i förordning 26/62. Dekretet gäller heller inte överenskommelser som uteslutande berör marknader utanför Nederländerna.

Artikel 4 innehåller ett undantag för bagatellkarteller. Förbudet mot marknadsuppdelning gäller inte om överenskommelsen ingåtts mellan högst åtta företag. Deras gemensamma omsättning får heller inte över- stiga fem miljoner gulden, när de tillhandahåller varor, och en miljon gulden i övriga fall.

Dispens

Det finns möjligheter enligt bestämmelserna i artikel 6 att få dispens, under förutsättning att en dispens är i enlighet med allmänintresset. Det

4 Staatsblad (Stb) 56. 5 Se "Notes" avsnitt 5.2.

finns för närvarande en ansökan som gäller en omstrukturering av svin- slakterier. Något beslut har ännu inte fattats.

9.3 .6 Ny konkurrenslag

De dekret med förbud mot bl.a. horisontella priskarteller och marknads- uppdelning som tidigare beskrivits har antagits som ett led i en anpass- ning till EG:s konkurrensregler. De får betraktas som provisorier i avvaktan på en ny konkurrenslag. En sådan lag är också under ut— arbetande men kommer inte att träda i kraft förrän om tre till fyra år. Det finns ännu inte något officiellt tillgängligt förslag. Enligt den information som utredningen har fått från ekonomiministeriet, angående det utkast som finns framtaget, är avsikten att lagen skall medföra bl.a.

a) en anpassning till bestämmelserna i artikel 85 i Romfördraget, dvs. en förbudsprincip med möjlighet till undantag,

b) bestämmelser om förbud mot missbruk av dominerande ställning, jfr artikel 86 i Romfördraget,

c) att koncentration över en viss nivå måste godkännas, varvid bestämmelsen även kommer att gälla jordbruket,

d) att reglerna för koncentration också kommer att gälla vid fusioner och liknande avtal, samt

e) att allmänna undantag och förbud på konkurrensområdet inom EG- rätten blir en del av nederländsk rätt.

9.3.7. Associationsrättsliga bestämmelser om kooperativa företag

Bok två i den nederländska civillagen (Burgerlijk Wetboek) innehåller associationsrättsliga bestämmelser.6

6 Redogörelsen bygger på den version som finns publicerad i Companies and other legal person under Netherlands Law and Netherlands Antilles Law, Warendorf and Thomas, Kluger, 1988, med supplement 1989.

Artikel 53.1 innehåller en definition av kooperativa företag som är en associationsform med särskilda regler. Bestämmelserna i artikel 60 ger en möjlighet att i en tvist mellan medlemmar och kooperativa före- tag få en (civilrättslig) domstolsprövning av villkoren. Dessa bestäm- melser är av intresse eftersom de ger en möjlighet för enskilda med- lemmar i kooperativa företag att få en domstolsprövning av medlems- villkoren. Bestämmelserna har också åberopats i de mål, där neder- ländska domstolar framställt frågor om tolkningen av artikel 2.1 andra meningen i förordning 26/62, som för närvarande ligger för prövning i EG-domstolen. Vid en prövning enligt både konkurrens- och associa- tionsrättsliga regler skulle det mycket väl kunna bli så att en viss bestämmelse anses tillåten enligt det ena regelverket men vara förbjuden enligt det andra. Man skall dock komma ihåg att en prövning enligt Burgerli jk Wetboek endast kan medföra att en viss bestämmelse eller ett visst villkorjämkas eller möjligen förklaras inte vara tillämplig mot en part. En prövning enligt konkurrenslagstiftningen kan däremot leda till ett förbud mot att över huvud taget tillämpa vissa bestämmelser eller villkor.

9.3.8. Samarbete inom jordbrukssektorn

Allmänt

De nederländska kooperativa företagen arbetar inom särskilda geografis- ka områden, där producenterna finns. Någon marknadsuppdelning finns inte enligt uppgift från landets jordbruksministerium och från Nationale Coöperatieve Raad voor land- en tuinbouw (NCR). J ordbruksministeriet utesluter emellertid inte att det tidigare förekommit en marknadsupp- delning inom mejerisektom.

De kooperativa företagen anses inom konkurrensrätten inte vara en otillåten samarbetsform. De lantbrukskooperativa företagen har, enligt uppgift från jordbruksministeriet, ändrat karaktär och utvecklats från att utgöra en ”utvidgning" av lantbrukarnas verksamhet till att ha ett mer kommersiellt förhållande till sina medlemmar. Det pågår också, enligt uppgift från jordbruksministeriet, ett ständigt, om än litet, flöde av med- lemmar från kooperativa företag till den icke kooperativa sektorn. Det förekommer också i viss utsträckning att medlemmar flyttar från ett ko- operativt företag till ett annat. Bindningstiden för medlemmar i koopera- tiva företag varierar. Vid utträde ur ett kooperativt företag återfår med— lemmen sin insats. Återbetalningen sker efter en tidsperiod som kan

variera. Inom mejeribranschen är den normalt fem till sex år. Utträdes— avgifter förekommer.

Produktschappen

Produktschappen, fritt översatt till produktråd, är organisationer som består av representanter för arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Vilka organisationer som skall ingå i de olika produktschappen bestäms av nederländska staten. Deras historia går tillbaka till 1920-talet men de kom att spela en större roll åren efter andra världskriget. Det finns för närvarande fjorton sådana organisationer, varav tolv inom den egentliga jordbrukssektorn. Det finns produktschappen för bl.a mjölk, nötkreatur och nötkött, potatis, frukt och grönt, fjäderfä och ägg, fisk och fisk- produkter samt för diverse sädesslag.

Produktschappen är vertikala organisationer och omfattar hela kedjan från producenten till konsumenten. De främsta uppgifterna är dels att säkerställa att den aktuella sektorn fungerar på ett sätt som är i hela nationens intresse, dels att representera arbetsgivarnas och arbetstagarnas intressen i den sektor de verkar. Dessa organisationer har en självständig roll och ägnar sig bl.a. åt frågor om strukturen inom den aktuella sektorn, kvalitet på produkterna, marknadsföring, marknadsunder- sökningar, utbildning och arbetsmiljö. Organisationerna har också admi- nistrativa uppgifter. Ett exempel på sådana uppgifter är att regeringen har delegerat administration av CAP till produktschappen. Andra upp- gifter som delegerats till dem är utfärdande av importcertifikat och in- samlande av uppgifter för statistikändamål.

Produktschappen har också vissa möjligheter att fatta beslut som blir bindande för samtliga inblandade inom den aktuella sektorn. Den typen av beslut kräver i allmänhet kvalificerad majoritet och måste godkännas av den ansvarige ministern eller landets Sociala och Ekonomiska Råd (SER). Beslut om minimipriser som detaljhandeln skall betala för vissa varor har exempelvis fattats på detta sätt. Tidigare har sådana beslut varit i kraft i fråga om minimipriser på mjölk resp. bröd. Dessa överens- kommelser är numera inte tillåtna, enligt regeringsbeslut den 21 septem- ber 1990 resp. den 13 juli 1992.

Auktionssystemet för frukt och grönt

Systemet med auktioner för frukt och grönt har funnits i ca 100 år. För närvarande pågår emellertid diskussioner om förändringar av auktions-

systemet eftersom detaljhandeln vill ha mindre fluktuerande priser. Man diskuterar därför att införa ett system med möjlighet att sälja större par- tier för leverans under en längre tid.

9.3.9. Praxis

Nationell praxis

Huruvida det finns någon nederländsk domstolspraxis med relevans för utredningen är oklart. Emellertid har nederländska domstolar begärt för- handsbesked om bl.a. tolkningen av förordning 26/62. De enda, för ut- redningen kända, beslut tagna med stöd av landets konkurrenslag och tidigare nämnda dekret är besluten om upphävande av minimipriser på bröd resp. mjölk samt de avslagna ansökningarna resp. den medgivna ansökan om dispens från förbudet mot horisontella priskarteller som tidigare nämnts.

Frågan om utträdesavgifter för medlemmar i kooperativa företag är, som tidigare nämnts, främst associationsrättslig. Sådana avgifter accepte- ras inom konkurrensrätten. Om de däremot kombineras med andra typer av bindningar, t.ex. leveransförpliktelser, kan de komma i konflikt med konkurrensbestämmelserna. Exklusivitetsklausuler är accepterade i ne- derländsk konkurrensrätt. Frågan har emellertid inte prövats enligt den nederländska konkurrenslagen under de år den varit i kraft (sedan år 1958). Enligt uppgift från jordbruksministeriet har systemet med den typen av klausuler dock förändrats och har inte längre lika stor betydelse.

Artiklarna 85 och 86 i Romfördraget är inte direkt tillämpliga i natio- nell nederländsk konkurrensrätt. Av tidigare nämnda dekret om förbud mot horisontella priskarteller och marknadsuppdelning framgår emel- lertid att förfaranden som faller utanför tillämpningen av artikel 85.1 i Romfördraget eller som har medgetts undantag enligt artikel 85.3 faller utanför tillämpningen av dekreten. Artikel 85 kan därför sägas vara indirekt tillämplig. Enligt uppgift från ekonomiministeriet anser man generellt att nationell rätt kan tillämpas på förfaranden som inte strider mot artiklel 85 eller 86. Det är dock tveksamt hur stort utrymmet för att tillämpa nationell rätt är eftersom samhandelskriteriet ofta är uppfyllt.

Beslut och domar från kommissionen respektive EG-domstolen med nederländsk anknytning

Det har under årens lopp kommit ett antal beslut och domar med neder- ländsk anknytning från kommissionen resp. EG-domstolen. Exempel på sådana domar är domarna i mål 40/73 (Suiker Unie) och 71/74 (Frubo) samt beslut 80/234 (Rennet) och 88/491 (Aalsmeer), se kap. 5 . Samtliga dessa mål hade föregåtts av beslut fattade av kommissionen. Som framgår nedan har nederländska domstolar begärt förhandsbesked om bl.a. tolkningen av förordning 26/62.

Förordning 26/62

Det är svårt att säga vilken betydelse förordningen har och har haft i Nederländerna.

När det gäller frågan om tolkningen av artikel 2.1 andra meningen framgår av undantagsbestämmelserna i tidigare nämnda dekret och bi- fogade Notes att meningen anses ha en självständig betydelse. Den syn- punkten har också framförts i inlagan till EG-domstolen från den neder- ländska regeringen, som intervenerat i några aktuella mål i EG-dom- stolen.7

Det ligger för närvarande fyra mål i EG-domstolen med begäran om förhandsbesked om bl.a. tolkningen av artikel 2.1 andra meningen i för- ordning 26/62. Samtliga mål gäller frågan om villkor för utträde ur kooperativa företag inom mjölkbranschen.

7 C-319/93 Diijkstra v Frico Domo, C-399/93 Oude Luttikuis v Coberco, C 40/94 van Roessel v Campina och C-224 de Bie v Campina

åkturen-Jafar” Mmmm-nuna ”JW

wie "ina'i'l'åål'fåäa'l'l'uäfl' mail-Innumdqqnl mi mann

kablar:-MI mMEMEb-DHMMMMMMMMH ,. (MUWMJWMlmtm-åwmhm , gummi-41.1 iummwimwmmmdm

l umlkådfw-wåiifww Wii-mum rmwwmmmnmuamrm thill-Ilhdmllhl-l- roll;-Liam ni Wllllilim » '— ( Minut-HMI. l:a-ill: millii liir! HMI-m

wur- ' hmmmlinle-l: BMW—i www-_un—

nll will-rm Lindow-nm nu. ”pmm-luu- ull I'ma! militum-inramnin- pliku-uu: inti- rl-il'Iu-i-lllqwlllni-i-lg mur nul- [memfällarwlumnmmmwläJl llt ”lärarinnan Il'lll'i hur ihm: I-I-IIH-I Whl'ill lli Il itll: mini iilffln-pmi- -1:||ill "lr h&m FIEF-ul- iu- m M ill-ll. "lllll! maire!" : "Muntlig. l-nligi ning-:l IH!- nI-mu huru-JW lir-hu inn... garmin utuuluariullnHuhnillhmiimmtih-mimmw 111-121 :ii'rilrlinl lll ulkrliS Baird-ark "lvl—HI hund-:: Namn-IH riitiimpu timtal titt i: mina MWh-Mum: nar-mm.

mmm # miwmn rim-J MWW' MM EMC-Dil anhalt? 111 51118 :b- l-tlis—Q 'In-utnämnt) tila-Mil av mer

10 Branschstruktur och konkurrens-

lagstiftning inom jordbrukssektorn i Tyskland

10.1. Allmänt

Jordbruket bidrar endast marginellt till den tyska ekonomin som i huvudsak är baserad på industriell produktion. Mer än hälften av de tyska jordbrukarnas inköp och försäljning sker genom Raiffeisen- kooperativ.

De 4 536 Raiffeisenkooperativen är medlemmar i 11 regionala före— ningar och Deutscher Raiffeisenverband e.V. (DRV) i Bonn är central- förening. Kooperativen är föremål för lagstadgad revision av de regio- nala föreningarna. Centralföreningen och de regionala föreningarna re- presenterar sina medlemmars intressen och ger råd till kooperativen ifrågor som rör juridik, ekonomi, företagande och utbildning. De koor- dinerar även public relations. DRV representerar kooperativen gentemot regeringar, parlament, administratörer, andra intressegrupper samt all- mänheten.

Deutscher Genossenschafts und Raiffeisenverband e.V. (DGRV) är en överordnad organisation, som förutom DRV organiserar de tyska kreditkooperativen och småföretagarkooperativen.

Ökad konkurrens på marknaderna för jordbruksprodukter inom EU, strukturella förändringar i tyskt jordbruk och konsolidering i tidigare och senare led tvingar de kooperativa företagen att konsolidera sig.

Antalet kooperativ har minskat från ca 24 000 till 4 000 från år 1950 samtidigt som omsättning och antalet medlemmar har ökat.

Utvecklingen går mot ökad effektivitet genom strukturell koncentra- tion, ökad marknadsorientering, utveckling av nya kommersiella områ- den på landsbygden och ett ökat internationellt samarbete.

10.2. Branschstrukturer 10.2.1 Mejerisektom

Företag och struktur

Åren 1991—1992 fanns det totalt 680 kooperativa primärföreningar på den tyska marknaden. Dessa svarade för 80 % av mjölkinsamlingen i Tyskland. Av primärföreningama var 169 även verksamma med föräd- ling av mjölk till mejeriprodukter åren 1991—1992. Primärföreningarna är regionvis organiserade i nio centralmejerier, vilka förädlar medlem- marnas mjölk till mejerivaror.

Det fanns åren 1991—1992 totalt 315 förädlande mejeriföretag, varav 146 var investorägda. Av de tio största förädlande mejeriföretagen åren 1991—1992 var nio kooperativa. Uppskattningsvis svarar 10 % av före- tagen för 60 % av mjölkinvägningen.

Enligt uppskattningar från Bundeskartellamt är kooperationens mark- nadsandelar i dag något lägre.

Koo erativ andel år 19 5 i rocent

insamling av mjölk 66 osttillverkning 75 smörtillverkning 90 Samverkansformer

De av primär- och centralföreningarna ägda förädlande mejerierna köper mjölk av uppsamlande mejerier men de har även egen uppsamling. Primärföreningarna säljer också mjölk till investorägda mejerier. Samar- betet mellan primärföreningama och deras regionala förening är intensivt medan de regionala föreningarna inte samarbetar med varandra.

De investorägda företagen samverkar endast i liten utsträckning med varandra eller med kooperativa företag.

Den tyska mejerimarknaden är föremål för en koncentrationsprocess. Det sker fusioner mellan centralförenin garna och mellan primärförening- arna samt mellan primär- och centralföreningarna. Detta ger en kompli- cerad marknadsbild med konkurrens i samtliga led både på konsum- tionsmarknaden och mjölkråvarumarknaden. Utvecklingen mot ökad koncentration uppges vara föranledd av ett behov för att motverka den koncentration som finns i handelsledet.

Import och export

Den tyska mejerimarknaden är mycket differentierad. Stora internatio- nella aktörer som Campina Melkunie (Nederländerna), Danone (Frankrike), Parmalat (Italien) och MD Foods (Danmark) är aktiva på den tyska marknaden. Dessa företag både köper upp mjölkråvara och säljer mejeriprodukter på den tyska marknaden.

Den tyska mejerimarknaden har alltid varit en importmarknad. Tysklands geografiska position omgivet av Nederländerna, Danmark, Italien, Belgien och Frankrike ger en väl utvecklad importkonkurrens. I dag är Tyskland även ett exportland.

Andelen import av totalt utbud på den tyska marknaden för några mejeriprodukter framgår av nedanstående tabell.

Import i relation till tysk produktion samt export i relation till tysk produktion + import i procent, år 1993

Produkt Import Export smör 17,8 17,7 konsumtionsmjölk 1,4 12,1 ost 20,6 20,7 UHT mjölk 2,5 62,7

Källa: Raiffeisen jahrbuch, år 1993.

År 1993 exporterades drygt 13 % av omsättningen i den tyska mejeri- sektorn och det är en expanderande verksamhet. Tyska företag satsar i hög grad på tysktalande köparländer.

Kunder och handel

De största köparna av mejeriprodukter är detaljhandelskedjorna. I Tyskland hade år 1994 tio kedjor 78 % av detaljhandelsmarknaden och denna koncentration är fortgående. De största kedjorna är rikstäckande medan de mindre ofta är regionala. De regionala kedjorna ordnar dock ofta sin varuförsörjning genom kontrakt med de större.

De stora kedjorna har efter hand ökat sin marknadsmakt. Ett exempel på detta är en typ av listningssystem som är under utveckling. Meje- rierna lämnar anbud och betalar en avgift för att komma upp på den lista varifrån kedjorna väljer leverantörer. Kedjorna har centraliserat sina

inköp, vilket gör att de lätt kan byta leverantörer och även köpa av stora internationella företag eller importera i egen regi. Även det ökade bruket av private brands ökar handelns marknadsmakt över producenterna. Private brands är varumärken som ägs av handeln och legotillverkas av industrin.

Inträdesbarriärer

Det finns inte några etableringshinder utöver de gemensamma EU- barriärema. Tillgången till mjölkråvara är inte något problem. Det finns inte någon dominerande aktör och leverantörerna är relativt rörliga. Kontrakten har en löptid på upp till fem år. Det är även möjligt att im- portera råvara. Färska produkter har i regel en regional eller nationell marknad medan förädlade produkter som ost och smör har en europeisk marknad. Distributionen sker dels genom de stora mejerierna, dels genom grossistdistribution, vilket minskar handelns beroende av mejeri- erna och underlättar nyetablering.

Mjölkproducenter

Mejerikooperativen kontrakterar mjölkproducenterna på mellan två och fem år samt i vissa fall ända upp till tio år. Detta ger en stark kon- kurrens om utbudet som förstärks av att mjölkkvoterna i Tyskland är regionalt administrerade, vilket gör att det inte går att fritt handla med dem.

10.2.2. Köttsektorn

Företag och struktur

På den tyska köttmarknaden fanns år 1994 totalt 268 EU-registrerade slakterier som får exportera över gränserna. Utöver dessa företag fanns ca 270 icke EU-registrerade slakterier och uppskattningsvis 10 000 små oregistrerade slaktare.

Av slakterierna var år 1994 ca 70 % investorägda och 30 % koopera- tiva. De 177 kooperativa slakterierna säljer hela produktionen till tre federativa företag som sköter förädlingen, vilken i huvudsak består av styckning. Endast ett fåtal av de primära kooperativen förädlar en del av köttet själva. Så gott som samtliga stycknings- och förädlingsföretag är investorägda.

Den kooperativa andelen av slakten varierar mellan 40 och 60 % i olika regioner. Den kooperativa marknadsandelen av styckat kött är mellan 40 och 50 %, medan kooperationens andel av vidareförädlade produkter, enligt den tyska konkurrensmyndigheten Bundeskartellamt, uppgår till ca 10 %.

De investorägda företagen svarar, som en följd av att de har en högre förädlingsgrad, för en betydligt större andel av omsättningen på kött- marknaden än de kooperativa företagen. De investorägda företagens andel av styckning och vidareförädling ökar enligt Bundeskartellamt.

Samverkansformer

De 177 kooperativa köttföretagen är, år 1995, medlemmar i tre federa- tiva föreningar. Primärföreningarnas uppgift är i första hand att slakta medlemmarnas djur och sälja dem vidare till det federativa kooperativet som grovstyckar djurkroppama och marknadsför dem. En mindre kvanti- tet vidareförädlas före försäljning.

Konkurrensen mellan kooperativen och mellan de kooperativa och de investorägda företagen är på slaktdjursmarknaden avsevärd. Det före- kommer inte något samarbete mellan de federativa kooperativen. Det förekommer inte heller något samarbete mellan de investorägda före— tagen och kooperativen eller mellan investorägda företag.

Den hårda konkurrensen beror bl.a. på att det finns en betydande överkapacitet i slaktledet. Överkapaciteten innebär även att producen- terna vill vara fria att sälja till den som betalar mest och att de motsätter sig leveransförpliktelser. Överkapaciteten har delvis orsakats av att nya EU—godkända anläggningar byggts för att medge handel med övriga EU- länder. Samtidigt har de gamla anläggningarna fått dispens för fortsatt drift.

Även på säljsidan är konkurrensen betydande, delvis beroende på starka köpare. Strukturen på den tyska köttmarknaden är komplicerad och den uppges av branschföreträdare vara ineffektiv. Den anförda ineffektiviteten är en konsekvens av den tidigare beskrivna överkapaci- teten och problem med att införliva de tidigare östtyska företagen i den tyska marknadsekonomin. Självförsörjningsgraden är ca 80 %.

Import och export

Den tyska marknaden är i hög grad en internationell marknad med både stor import, i synnerhet av griskött, och export av kött, i synnerhet

nötkött. Denna konkurrens medför att de tyska priserna i hög grad blir beroende av priserna i övriga europeiska länder. Särskilt på marknaden för griskött råder en stark priskonkurrens medan differentiering efter kvalitet har större betydelse vad gäller nötkött.

Import i relation till tysk produktion samt export i relation till tysk

roduktion + im ort i rocent år 1 3

Kött Import Export nötkött 28,8 31,4 griskött 32 4,8 fågelkött 84,1 8,7 allt kött 27 12,8

Källa: Raiffeisen jahrbuch, år 1993

Östeuropa är en intressant marknad för de tyska aktörerna eftersom det är en stor och näraliggande potentiell marknad. Den politiska osäker- heten verkar dock hämmande och handeln är ännu inte fullt utvecklad.

Kunder och handel

Den största inhemska avnämaren för de kooperativa företagen utgörs av de stora förädlingsföretagen och butikskedjorna. De tio största kedjorna svarar för närmare 80 % av detaljhandelsmarknaden. Marknaden karak— täriseras i hög grad av priskonkurrens då de distribuerande detaljhan- delskedjorna har en betydande förhandlingsstyrka.

Inträdesbarriärer

Det finns inte några handelshinder, veterinära regler eller transportregler som är mer restriktiva än de gemensamma EU-reglerna. Inte heller han— delns koncentration har, enligt Bundeskartellamt, utgjort någon inträdes- barriär på marknaden.

Köttproducenter

Leveransplikt förekommer inte. Det finns på grund av överkapacitet i slaktledet en stark efterfrågan på djur vilket ger djurproducentema möj- lighet att välja slakteri.

10.2.3. Spannmålssektom

Företag och struktur

På den tyska spannmålsmarknaden finns 1 761 kooperativ verksamma med insatsvaror och spannmålshandel. Dessa primärföreningar är organi- serade i nio federativa företag.

De kooperativa företagen köpte åren 1994—1995 upp 52 % av den spannmål som odlas i Tyskland. Spannmålsuppsamlare utanför den ko- operativa sfären köpte upp 36 % och resterande 12 % köptes direkt av kvarnföretagen.

Av vidareförädlingen av spannmål svarar kooperationen för ca 10 % i huvudsak bestående av produktion av fodermedel.

Samverkansformer

De regionala federativen är organiserade i ett centralt federativt ko- operativ, Deutsche Raiffeisen-Warecentrale GmbH (DRWZ). Det cen- trala kooperativet koordinerar åtgärder för att skapa balans på mark- naden och handhar gemensamma inköp och försäljning på nationella och intemationella marknader samt export över hela världen.

De regionala federativen köper spannmål av sina primärföreningar, direkt av lantbrukarna och vid behov av spannmålsupphandlare utanför kooperativen eller stora internationella företag.

De regionala federativen konkurrerar, enligt branschföreträdare, inte med varandra vad gäller uppsamling av spannmål på grund av ett "gentlemen's agreement". Stora kvarnar och fodermedelsindustrier efter- frågar ett konstant och snabbt utbud av spannmål, vilket ställer krav på nätverk av lager och annan utrustning i resp. region.

Inom resp. region konkurrerar det regionala federativa kooperativet med investorägda företag, med internationella företag och även i någon mån med sina egna medlemmar om både leverantörer (odlare) och kunder. Vissa stora och aktiva primärkooperativ kan t.ex. anse sig vara kapabla att få bättre priser genom att sköta sin försäljning själva. I regel är inte primärföreningar aktiva i spannmålshandeln på de geografiska

marknader där det finns ett federativt kooperativ. På samma sätt har federativen uppsamlande verksamhet endast i de regioner där det saknas lokala uppsamlande kooperativ. Det förekommer inte någon samverkan om inköp av förnödenheter mellan de federativa kooperativen.

Medlemmarna har inte någon leveransplikt utan kan sälja sin spannmål till vem de vill. Det finns ett stort överskott av lagringskapa- citet, vilket ökar konkurrensen om odlamas spannmål. I synnerhet på den östtyska marknaden har konkurrensen drivit upp priserna på spann— mål i odlarledet till olönsamma nivåer beroende på överkapacitet i lager i kombination med mycket stora primärproducenter som utgör intres- santa handelspartners. Många lantbrukare går även samman för att gemensamt sälja sin spannmål.

Aktörer utanför kooperativen på spannmålsmarknaden är uppsam- lande företag, förädlande industrier som kvarnar, maltindustrier och foderindustrier, exportföretag och internationella spannmålsföretag.

Import och export

Tyskland är nettoexportör av spannmål. Självförsörjningsgraden är ca 120 %. Exporten är ungefär dubbelt så stor som importen. Drygt en fjärdedel av tysk produktion exporteras, varav en tredjedel inom EU och två tredjedelar utanför EU. Den inhemska förbrukningen fördelar sig i huvudsak på fodermedel 57 %, humankonsumtion 24 % och industriell användning 13 %. Mindre än en femtedel av den inhemska konsumtio- nen importeras.

Kunder och handel

Köparna är ofta stora företag som försöker spela ut de federativa kooperativen och primärföreningama mot varandra. De kooperativa före- tagen säljer även i konkurrens med investorägda tyska och internatio- nella företag. Primärföreningarnas ambition att agera i egen regi på marknaden gör att de federativa kooperativens spannmålsinsamling varierar kraftigt.

Köparna av spannmål vänder sig i första hand till säljare i den egna regionen eftersom de vill ha en jämn försörjning, vilket underlättas av att säljaren har lokala lager. De kan köpa spannmål av stora odlare eller odlargrupper, primärkooperativ, federativa kooperativ, investorägda upp- samlande företag, exportföretag eller internationella företag.

De kooperativa tyska företagens kunder utgörs av kvarnar, foder- industrier, stärkelse- och glutenindustrier samt exportföretag.

Den tyska spannmålsmarknaden blir alltmer en frihandelsmarknad på grund av minskande intervention. Det blir allt viktigare att balansera utbud och efterfrågan på marknaden då osäkerheten om priset ökar. För att minska lantbrukarnas prisrisk har en återförsäkringsmarknad skapats i Hannover. Denna fungerar ännu inte optimalt på grund av otillräcklig anslutning, vilket medfört att stora kvantiteter spannmål säljs vid sidan av återförsäkringsmarknaden.

Spannmålsodlarna

Vad gäller uppsamling av spannmål finns konkurrens både mellan ko- operativen och mellan kooperativa och investorägda företag. Det före- kommer kontrakt mellan lantbrukare och kooperativa företag men lant- brukarna respekterar enligt uppgift inte dessa. Lantbrukaren säljer till den som erbjuder det bästa priset.

10.3. Konkurrenslagstiftningen i Tyskland

10.3.1. Grundlinjer i den tyska konkurrensrätten

Den tyska konkurrenslagen, Gesetz gegen Wettbewerbsbeschränkungen (GWB), kompletteras av Gesetz gegen unlauteren Wettbewerb som reglerar olika former av illojal konkurrens. Sistnämnda lag är dock inte av relevans för utredningen. Som konkurrensmyndighet fungerar Bundes- kartellamt.

Det generella bakomliggande syftet med GWB är att skydda konkur- rensen och låta de fria marknadskrafterna verka, vilket anses vara ett viktigt instrument i den tyska marknadsekonomin. De medel som an- vänds för att uppnå detta mål är förbud mot konkurrensbegränsande avtal, kontroll över marknadsdominanser och fusioner samt förbud mot vissa konkurrensbegränsande och diskriminerande handlingar.

10.3.2. Materiella bestämmelser

Den tyska konkurrensrätten skiljer sig från EG:s konkurrensrätt och t.ex. amerikansk anti-trusträtt genom den uppdelning som görs mellan olika former av konkurrensbegränsande avtal. Som framgår nedan skiljer man

på om det aktuella avtalet är horisontellt eller vertikalt. 1 & förbjuder horisontella avtal mellan konkurrenter och 15 och 18 55 förbjuder verti- kala sådana. 100 & skapar emellertid möjligheter till undantag för jord- bruk från nämnda förbud. Undantagsrnöjligheten är föremål för kontroll enligt 104 5.

104 5 innebär att Bundeskartellamt i vissa fall där 100 & äger tillämp- ning kan vidta åtgärder mot företag. Detta gäller i de fall avtal, beslut eller rekommendationer eller de sätt som de genomförs på innebär ett missbruk av undantag från GWB:s tillämpning. De åtgärder som Bundeskartellamt kan vidta är av tre slag: (1) de delaktiga företagen kan föreläggas att upphöra med den konkurrensbegränsande verksamheten; (2) de delaktiga företagen kan föreläggas att ändra avtalen eller besluten; (3) avtalen eller besluten kan förklaras ogiltiga.

Enligt praxis är det avgörande huruvida det konkurrensbegränsande avtalet bryter mot meningen och målet med undantaget från GWB:s tillämpning. Detta är speciellt fallet när det lilla kvarvarande området av konkurrens inskränks eller elimineras av de jordbrukskooperativ som åtnjuter undantagen i GWB.l

Förbud mot horisontella konkurrensbegränsande avtal

1 & GWB stadgar att

( 1 ) Avtal mellan företag eller företagssammanslutningar, eller beslut av

företagssammanslutningar, vilka har ett gemensamt syfte är ogiltiga i den mån de påverkar, genom att inskränka konkurrensen, produktionen eller marknadsvillkoren med avseende på handeln med varor eller kommersiella tjänster. Detta tillämpas endast om denna lag inte föreskriver annat.

( 2) Begreppet "beslut av företagssammanslutningar " skall även innefatta beslut fattade av möten av medlemmarna av en juridisk enhet, om de är

företag. 2

' Rainer Bechthold, GWB, Kartellgesetz, C.H Beck, Mönchen 1993, s. 661ff.

2 Icke officiell översättning.

1 5 innebär att karteller vilka faller inom dess räckvidd är ogiltiga och därmed inte kan tillämpas av företagen för avtalets verkställighet.3 Det finns dock ett antal möjligheter till undantag från l & uttryckta i 2—8 55. Dessa saknar betydelse för utredningen.

För att 1 5 skall tillämpas måste det föreligga ett avtal och avtalet måste ha ingåtts för att uppnå ett gemensamt syfte. Enligt tysk doktrin skall kartellförbudet i l & GWB tillämpas på samtliga avtal som är av- sedda, eller lämpade, att direkt eller indirekt reglera den faktiska eller potentiella konkurrensen mellan de deltagande företagen och som är av horisontell karaktär.4

1 & tillämpas även på s.k. gentlemen's agreement5 och avtal som ingås på grund av ekonomiska påtryckningar. Parallellt agerande av före- tagen, utan att de är i hemligt samförstånd med varandra, faller utanför 1 i; men kan fungera som bevis då Bundeskartellamt bedömer huruvida ett samordnat förfarande enligt 25 & föreligger.6 Horisontella avtal, dvs. avtal mellan företag på samma ekonomiska nivå, faller inom räckvidden för 1 &. Det gör däremot inte vertikala avtal mellan sammanslutningar av företag om inte deras agerande har ett gemensamt syfte.

Traditionella avtal mellan producenter eller leverantörer faller natur- ligtvis inom räckvidden för 1 5, vilket också gemensamma upphand- lingsavtal gör. I HFGE—målet7 slog Bundeskartellamt fast att ett avtal som reglerar gemensam upphandling är att anse som en kartell trots frånvaron av en förpliktelse för de avtalsslutande företagen att använda sig av det gemensamma upphandlingssystemet. I ett senare mål har Bundeskartellamt slagit fast att gemensam upphandling och revisions- arbete för en företagssammanslutning med nästan 200 livsmedelsgros- sister, med varierande storlek på omsättningen, där några av Tysklands största grossister var medlemmar, stred mot 1 & GWB.8

Företagskriteriet i l & skall ges en vid tolkning och inkluderar samt- liga juridiska och fysiska personer, vilka spelar en oberoende roll i det ekonomiska systemet. Det är inte nödvändigt att den juridiska eller fysiska personen agerar i vinstgivande syfte. Det innebär att begreppet

3 Jfr artikel 85.2 i Romfördraget samt 7 & KL. ”* Volker Emmerich, Kartellrecht, 6. Auflage, Verlag C.H Beck, Munchen, 1991, s. 56. 5 Emmerich, Kartellrecht, s. 50 och 52. & Emmerch, Kartellrecht, s. 53. 7 WuW/E BKartA 1870 och 1963.

8 Selex-Tabnia-met, WuW/E BKartA 2119.

även inkluderar offentliga myndigheter som är engagerade i ekonomiska aktiviteter. En "företagssammanslutning" inkluderar samtliga former av organiserat samarbete mellan företag.

Det avgörande kriteriet i l 5 är om avtalet genom att inskränka konkurrensen påverkar produktionen eller marknadsvillkoren med av- seende på handeln med varor eller kommersiella tjänster. Ett avtal skall, för att falla under l 5, ha kapaciteten att inskränka konkurrensen.9 Det krävs således inte någon påvisbar konkurrensbegränsande effekt utan det är tillräckligt att avtalet har en potential att begränsa eller snedvrida konkurrensen. Avtalet behöver heller inte innehålla någon uttrycklig be- stämmelse som direkt kränker konkurrensrätten, det räcker med att tillämpningen av avtalet med nödvändighet innebär en sådan kränk- ning.Terminologin som används i 1 & är mycket vid och det är till- räckligt om avtalet påverkar marknadens konkurrensstruktur negativt, om det inskränker produktionen eller om det har en negativ inverkan på marknaden, antingen horisontellt eller vertikalt. Även påverkan på en närliggande marknad omfattas av bestämmelserna. Ordalydelsen i 1 & inbegriper inte någon kvantitativ begränsning, vilket innebär att t.o.m. avtal med liten verkan faller inom dess räckvidd. Av praxis på området framgår att om de avtalsslutande parterna endast har mindre marknads- andelar eller om potentiella kunder enkelt kan erhålla samma produkter från företag som inte deltar i kartellen, så omfattas inte förfarandet i fråga av l ä.") Bundeskartellamt har i ett tillkännagivande även upplyst att den inte skall ingripa mot s.k. bagatellkarteller.

Förbud mot vertikala konkurrensbegränsande avtal

15 & stadgar att

avtal mellan företag avseende varor eller kommersiella tjänster relaterade till marknader inom denna lags räckvidd, skall vara ogiltiga om de inskränker en avtalsslutande parts frihet att bestämma priser och försäljningsvillkor vid ingående av kontrakt med tredje part avseende de levererade varorna, annat gods, eller kommersiella tjänster. ”

9 Emmerich, Kartellrecht, s. 59.

*” Fertigbeton-målet, se WuW/E BGH 1458, 1975 och Zementverkaufs- stelle-målet WuW/E BGH 1367.

” Icke officiell översättning.

15 & riktar sig, till skillnad mot 1 &, mot vertikala avtal. Avtal som faller under 15 & behöver således inte uppfylla kravet på att de avtals- slutande parterna skall ha ett gemensamt syfte. Förbudet i 15 & tillämpas främst på förpliktelsen att efterfölja priser, vilka producenter eller åter- försäljare ålägger företag i ett senare led. Bestämmelsen i fråga tillämpas även på de situationer då uppköpare tvingar säljarna att inte ge andra uppköpare bättre priser eller försäljningsvillkor. På samma sätt anses 15 5 vara kränkt om en köpare erhåller sämre villkor på grund av att denne inte följer de prisrekommendationer som säljaren bestämt.

Det är dock tillåtet för företagen att ge icke-bindande prisrekommen- dationer för försäljning av märkta varor. Branschförbund får även rekommendera en enhetlig tillämpning av generella affärsvillkor, under förutsättning att det uttryckligen är angivet att de inte är bindande och att företagen inte blir utsatta för någon form av påtryckning för vill- korens verkställande.”

Förbud mot vissa vertikala exklusiva konkurrensbegränsande distributionsavtal

18 å stadgar att

( ] ) Kartellmyndigheten kan, direkt eller inom en viss tid, ogiltigförklara avtal mellan företag avseende varor eller kommersiella tjänster och förbjuda införlivningen av nya sådana avtal, i den mån avtalet ifråga ålägger en av parterna

]. begränsningar att använda de distribuerade varorna, andra varor eller kommersiella tjänster, eller

2. begränsningar att förvärva eller sälja andra varor eller kommersiella tjänster från tredje part, eller

3. begränsningar avseende försäljning av de distribuerade varorna från tredje man, eller

4. en förpliktelse att godta varor eller kommersiella tjänster som inte är naturligt, eller genom handelsbruk, relaterade till avtalet,

'2 38a och 38.2 55 GWB.

och under förutsättning att

a) genom ett sådant avtal ett väsentligt antal företag är i förhållande till konkurrensen på marknaden på ett liknande sätt bundna av avtalet och orättvist begränsade i deras åtnjutande av den fria konkurrensen, eller

b) ett sådant avtal orättvist begränsar möjligheten för andra företag att introduceras på den marknaden, eller

c) sådana begränsningar innebär att konkurrensen på marknaden för nämnda varor eller kommersiella tjänster väsentligt försämras.

(2) Begreppet "orättvist" angivet under ( I ) b skall inte konstrueras på sätt att den inkluderar en begränsning vilken inte är väsentlig i förhållande till möjligheterna till tillgång och efterfrågan som är tillgänglig för andra företag. '3

18 å är liksom 15 å tillämplig på vertikala avtal.14 Skillnaden mellan 15 och 18 åå är att den sistnämnda bestämmelsen har ett klart vidare tillämpningsområde avseende begränsningar i (vertikala) avtal gällande varor eller kommersiella tjänster, medan 15 å främst förbjuder begräns- ningar i en parts fria prissättning eller affärsvillkor. Vidare är begräns— ningar enligt 15 å förbjudna från avtalets ingående medan 18 å ger en möjlighet för Bundeskartellamt att förklara avtalet ogiltigt. Avtal som typiskt faller under tillämpligheten för 18 å är exklusiva distributions- avtal, franchiseavtal, selektiva distributionsavtal och avtal med s.k. inlås- ningsklausuler.

Förbud mot missbruk av en dominerande ställning och kontrollen av koncentrationer

GWB innehåller ett antal förbud mot missbruk av en dominerande ställning. Den viktigaste bestämmelsen i detta avseende är 22 å, vilken definierar marknadsdominerande företag och ger Bundeskartellamt be- fogenhet att förbjuda missbruk samt att förklara avtal, vilka skapar en sådan ställning, ogiltiga. I enlighet med EG-rätten och svensk rätt är det inte förbjudet att inneha en dominerande ställning eller ens en mono—

” Icke officiell översättning. '4 Se 15 GWB.

polistisk ställning. Ett dominerande företag enligt 22 å har inte några konkurrenter eller är inte föremål för någon substantiell konkurrens.

Företag kan anses vara kollektivt dominanta om det inte råder någon konkurrens dem emellan och kriterierna 122 å är uppfyllda. I detta sam- manhang kan paralleller dras med de teorier som kommissionen och Första instansrätten har utvecklat angående principen om kollektiv domi- nans.” Den innebär den att minst två företag tillsammans kan anses vara dominanta enligt artikel 86 i Romfördraget, varför de inte blir föremål för retroaktivitet och möjligheten till undantag som annars är fallet med artikel 85—situationer. Oftast är förutsättningen för ett sådant beslut att den relevanta marknaden är oligopolistisk, eftersom en sådan marknads ekonomiska karaktär lämpar sig för missbruk av en kollektivt domi- nerande ställning. Principen om kollektiv dominans kan vara av intresse för denna utredning eftersom jordbrukskooperativen eventuellt kan anses vara kollektivt dominanta på oli gopolistiska marknader om de artificiellt delat upp marknader, eller om kooperativen ingår federativa prisarrange- mang utan att ingå ett avtal i konkurrensrättslig mening.16

I övrigt definieras dominans på samma sätt som EG-rätten och svensk rätt, dvs. genom att definiera den relevanta produktmarknaden och den relevanta geografiska marknaden. Vidare ger 22.4 å traditionella exempel på missbruk av en sådan dominerande ställning.

23 och 24 åå anger under vilka förutsättningar en fusion mellan företag är förbjuden.” Dessa bestämmelser är ett av de få instrument som Bundeskartellamt kan använda sig av för att förhindra konkurrens- begränsande verksamhet inom jordbrukssektorn. Bundeskartellamt har också i ett par fall, se avsnitt 10.3.7, förbjudit fusioner mellan riksjord- brukskooperativ. Om det kan antas att en fusion skapar eller förstärker en redan existerande dominerande ställning, skall den förbjudas om inte parterna, dvs. företagen, kan visa att fusionen kommer att leda till för- bättrade konkurrensvillkor och att denna förbättring uppväger nack- delarna med den tillkomna eller förstärkta marknadsdominansen.

Joint ventures är även de intressanta eftersom det är en vanlig federa- tiv samarbetsform mellan kooperativen.18 En joint venture kan definieras som en integration av två självständiga företag där det nya bolaget står under gemensam kontroll av de båda moderbolagen och varje moder- bolag ger ett väsentligt tillskott till det nya bolaget. Det nya bolaget

'5 Se exempelvis mål T—68 m.fl. Italian Flat Glass, stycke 358. ”5 Dvs. 6 å KL, 1 å GWB och artikel 85.1 i Romfördraget. ” Jfr Emmerich, Kartellrecht, s. 228. '8 Se Brodley, Joint ventures and anti-trust policy, s. 95.

måste vara en självständig enhet i förhållande till moderbolagen och skapa t.ex. ny produktkapacitet. Joint ventures kan ha olika syften och karaktärer och enligt tysk rätt kan de därmed falla både under förbudet i 1 å mot konkurrensbegränsande avtal samt under bestämmelserna om fusion i 22—24 åå. Den tyska federala högsta domstolen”, och Bundes- kartellamt20 gör åtskillnad mellan koncentrativa och kooperativa joint ventures. Denna distinktion kan dock inte anses vara det enda kriteriet på om bestämmelserna 1 å eller 22—24 åå skall användas. Den mildare inställning som GWB har till fusioner skall endast användas om en joint venture är en självständig enhet såvitt avser marknadsföring, planering och kommersiellt beslutsfattande. Eftersom avtal, vilka strider mot 1 å är förbjudna i sig, i motsats till fusionsbestämmelsema enligt vilka Bundeskartellamt skall avgöra om samarbetet skapar eller förstärker en dominerande ställning, skall Bundeskartellamt genomföra en undersök- ning både under 1 å och 22—24 åå om vilka konsekvenser en joint venture kommer att få för konkurrensen. Bundeskartellamt har dock godkänt joint ventures mellan grupper av små- och medelstora företag vars syfte är att förstärka dessa företags möjlighet till konkurrens med de största företagen på den relevanta marknaden.21 Kooperativa joint ventures, och därmed den konkurrensbegränsning som samarbetet inne- bar, har alltså godkänts för att uppnå konkurrens i ett större perspektiv.

Riksjordbrukskooperativen som faller utanför undantagen för pris- samverkan, använder ofta joint ventures för att, trots förbudet, pris- samverka horisontellt med andra kooperativ. Joint ventures är lagliga enligt bestämmelserna i 100 å.

10.3.3. Möjligheter till undantag från GWB

Undantag från förbudet mot konkurrensbegränsande avtal

Undantagen för jordbrukssektorn i 100 å GWB innebär ett automatiskt undantag från 1, 15 och 18 åå utan formellt förfarande. Detta undantag gäller tillsammans med de undantag som gäller för andra sektorer, dvs. 2—8 åå. Förbudet mot prissamverkan modifieras dock kraftigt genom

'9 T.ex. mål Obergische Asphalt Mischwerke 1.10.1985, KVR 6/84. 20 T.ex. mål Aral, 18.11.1986, BKartA 584.

2' Angående kablar för telekommunikation. De stora företagen var AEG, Philips, Siemens, SEL och Cabelmatell. Se Pressrelease från Bundes- kartellamt 6/86, 8.8.1986, [1987] ECC 404.

Marknadsstrukturlagen, se avsnitt 10.3.4, samt skapandet av lagliga joint ventures.

99—103 åå GWB undantar vissa områden från konkurrensrättens tillämpningsområde. Undantagen enligt nämnda artiklar är inte absoluta i den bemärkelsen att de alltid gäller oavsett den konkurrensbegränsande verksamheten. Av bestämmelserna i 1042 å framgår att avtal som faller under undantagen 1 99—103 åå står under Bundeskartellamts kontroll. Kontrollen har till syfte att slå fast om ett sådant avtal innebär ett missbruk av undantagen från GWB eller kränker förpliktelser som Tyskland förbundits att efterfölja i internationella avtal, t.ex. Rom- fördraget.22 Bundeskartellamt har befogenhet att förbjuda avtal som kränker 104 å, att instruera parterna att ändra avtalet eller att upphäva det och slutligen att förklara avtalet civilrättsligt ogiltigt.

100 å är ett legalundantag från konkurrensrätten för tyskt jordbruk. Jordbruksprodukter definieras i 1005 å som produkter framställda genom att jorden brukas, men också frukt- och grönsaksodling, träd- gårdsodling, vinodling, biodling och produkter erhållna genom fiske räknas som jordbruksprodukter. Vidare skall varor som erhålls genom förädling eller förändring också anses vara jordbruksprodukter i GWB:s mening om de anges i en federal regeringsförordning med Bundesrats medgivande. Resultatet är att de förstnämnda produkterna alltid omfattas av undantagen i 100 å och att de sistnämnda jordbruksprodukterna i princip också gör det.23

100 å slår fast att 1 å inte skall tillämpas på avtal eller beslut av producenter, associationer av producenter, och sammanslutningar av pro- ducenters associationer, om de är hänförliga till produktionen eller försäljningen av jordbruksprodukter. Likaledes är sådana avtal inte ogiltiga enligt 1 å om de är hänförliga till användandet av gemensamma lagerutrymmen för jordbruksprodukter eller gemensamma inrättningar för förädling av jordbruksprodukter. Sådana avtal får emellertid inte innebära en gemensam prissättning eller att konkurrensen sätts ur spel. På samma sätt undantas beslut av sammanslutningar av skogsbruks- bolag, om de är hänförliga till produktionen eller till försäljningen av skogsbruksprodukter,24 liksom inköpssamverkan mellan kooperativen.

I detta fall artikel 85 i Romfördraget. Eftersom EG-rätten har företräde framför nationell rätt är egentligen denna bestämmelse onödig ur en strikt EG-rättslig synvinkel. Bestämmelsen ökar dock effektiviteten av EG-rätten varför dess existens ändock spelar en viss EG-rättslig roll. ” Rainer Bechthold, GWB, Kartellgesetz, C.H Beck'sche, Mönchen 1993, s. 25, randsiffra 1. 24 [00.7 å GWB.

Begreppet producent i GWB:s mening är företag som producerar eller erhåller produkter som faller under det generella undantaget i 1005 å. Huvudsakligen är det, enligt Bundeskartellamt, primärprodu- center och de individuella jordbruksbolagen som avses, associationer av producenter innebär vanligtvis producentgrupper på en lokal eller regio- nal nivå, t.ex. primärkooperativen, och sammanslutningar av produ- centers associationer innebär regelmässigt federativa grupperingar och samarbetsavtal, t.ex. rikskooperativen (Hauptgenossenschaften). Sam- manslutningar av skogsbolag är enligt definition i 1007 å: skogsbolag, skogskooperativ och liknande sammanslutningar vars verksamhet inte går utanför ett jordbruksdistrikt och som är, eller har, etablerats för att gemensamt genomföra åtgärder för förvaltning av skogen.

Enligt 1001 å sista meningen skall horisontella, icke prisreglerande, avtal mellan rikskooperativ anmälas till Bundeskartellamt. Om konkur- rensen sätts ur spel då kooperativen samarbetar enligt 1001 å kan Bundeskartlellamt förbjuda detta med stöd av 104 å. Ännu har inte något sådant beslut tagits. I dag förekommer elva godkända karteller mellan rikskooperativ. Av dessa har endast tre tillkommit efter år 1990. Det skall tilläggas att om rikskooperativen prissamverkar och ] å GWB därmed blir tillämplig, har de emellertid samma möjlighet som andra företag till undantag enligt 5 å GWB.25

I praktiken använder rikskooperativen andra sätt att prissamverka. I enlighet med bestämmelserna i 1001 å kan de ingå ett lagligt samar- bete, ett joint venture,26 som inte innefattar några överenskommelser om priser. Det nya bolaget står sedan under dess ägares kontroll och de facto regleras därmed det "självständiga" joint venturets prisstrategi av de rikskooperativ som äger det.

Av bestämmelserna i 1002 å framgår att 15 å inte skall tillämpas om avtalet är hänförligt till sortering, märkning eller förpackningen av jordbruksprodukter. Avsikten med detta undantag är att jordbrukarna skall kunna försäkra sig om att deras identitet som jordbruksproducent förblir oförändrad till dess produkten i fråga når den slutgiltiga användaren. Vidare slår 100.3 å fast att 15 å inte skall tillämpas om primärproducenter eller primärkooperativen binder, juridiskt eller ekonomiskt, köpare av säd, vilka är föremål för lag om försäljning av säd, att sälja varorna i fråga för ett speciellt angivet pris eller att ålägga

” s.k. rationaliseringskarteller vars syfte är att rationalisera parternas ekonomiska aktiviteter samt att parternas möjligheter till produktivitet väsentligen ökar. 26 Oftast i form av ett "Gmbh" som är en bolagsform där delägarna inte svarar för bolagets förpliktelser, jfr de svenska aktiebolagen.

sina köpare vissa förpliktelser hela säljvägen fram till den slutgiltiga användaren.27 På motsvarande sätt kan djuruppfödare och samman- slutningar av djuruppfödare binda köpare av avelsdjur i en flerstegs uppfödningsprocess att sälja varorna i fråga för ett speciellt angivet pris eller att ålägga sina köpare vissa förpliktelser hela säljvägen fram till den slutgiltiga användaren.

Bestämmelserna i 1004 å skapar även möjligheter till undantag från 18 å. Ordalydelsen är i princip densamma som föregående stycke i 100 å, nämligen att 18 å inte skall tillämpas på avtal mellan producenter eller associationer av producenter å ena sidan, och företag eller samman- slutningar av företag å andra sidan, om avtalet är hänförligt till produktionen, lagerhållningen, förädlingen eller försäljningen av jord- bruksprodukter.

I detta sammanhang aktualiseras även frågan om den fria rörligheten för medlemmar i jordbrukskooperativa företag. Medlemmarna har rätt att träda ur jordbrukskooperativa företag efter en viss uppsägningstid. De har också rätt att fritt välja avnämare eller leverantör men kan ingå avtal med kooperativet. Ett sådant avtal brukar gälla mellan ett och fem år och innebära att medlemmen efter det att avtalstiden löpt ut fritt kan välja avnämare eller leverantör. Ett exempel är mjölksektorn där ca 60 % av primärproducentema är organiserade i kooperativa företag men, enligt Bundeskartellamt, mer än 50 % levererar till uppsamlare utanför de kooperativa företagen. Om en medlem träder ur ett kooperativt före- tag, skall denne ha rätt till sitt investerade kapital. Problem i samband med detta uppträder inte ofta, eftersom medlemmarna oftast inte investerar kapital i företaget.

Slutligen anger stycke 8 i 100 å att GWB inte skall tillämpas om det explicit anges i någon av följande lagar att konkurrensbegränsningar är tillåtna: lagen om spannmål,28 lagen om socker,29 lagen om mjölk och fettämnen30 samt boskaps- och köttlagen.” De offentligrättsliga kon— kurrensbegränsningar som enligt dessa lagar är tillåtna, eller till och med

27 Jämför teorierna bakom möjligheterna till undantag enligt EG-rätten för selektiva distributionsavtal.

Publicerad 3.8.1975 i Bundesgesettsblatt Teil 1, s. 1521. 29 Publicerad i Bundesgesettsblatt Teil III, nr 7844-1, senast ändrad genom artikel 96 nr 25 i lagen den 14.12.1976 (Bundesgesettsblatt Teil 1, s. 3341) 30 Publicerad i Bundesgesettsblatt Teil III, nr 7844-1, senast ändrad genom artikel 95 nr 25 i lagen den 14.12.1976 (Bundesgesettsblatt Teil 1, s. 3341) 3' 21.3.1977, Bundesgesettsblatt Teil 1, sid 477. Senast ändrad genom lagen den 11.12.1989 publicerat i Bundesgesettsblatt Teil 1, s. 2134.

är påbjudna, faller därmed inte inom räckvidden för GWB. Motsvarande gäller konkurrensbegränsningar som är tillåtna enligt bestämmelser som gäller för EG:s marknadsorganisationer.32 I praktiken är ovan nämnda lagar inte av någon större vikt.33

EG:s marknadsordningar och de sistnämnda lagarna uttryckt i 1008 å GWB skapar ett system som på ett tydligt sätt vidgar undantags- möjligheterna uttryckta i styckena 1—7. Eftersom Marknadsstrukturlagen, som nämnts ovan, begränsar tillämpningen av GWB och EG:s marknads- ordningar har ett avgörande inflytande, har emellertid undantagen i 100 å endast begränsad betydelse.

10.3.4. Jordbruket och Marknadsstrukturlagen

Som tidigare nämnts är GWB till viss del begränsad av den tyska Marknadsstrukturlagen,34 som lyfter bort delar av jordbruket från konkurrensrätten. 11 å i Marknadsstrukturlagen exkluderar erkända producentkooperativ från GWB:s tillämpning om beslutet eller avtalet i fråga enligt producentkooperativets stadgar är hänförligt till dess uppgifter. Ett producentkooperativ i Marknadsstrukturlagens mening är en sammanslutning av ägare av jordbruks- eller fiskeföretag som tillsammans följer målet att anpassa sin produktion och försäljning till marknadens krav. Förbundsjordbruksministern kan begränsa eller ut- vidga listan över de produkter som omfattas av denna lag. I bilagan till Marknadstrukturlagen anges vilka produkter som skall omfattas av lagen, vilket innebär att de kooperativ som producerar bl.a. levande boskap och småfä, kött av slaktade djur, mjölkprodukter, ägg i olika produktionsstadier, naturlig honung, levande växter och blomster- varuhandeln, diverse grönsaker, spannmål, rotväxter, tobak, ullprodukter och växtprodukter för teknisk användning eller energiproduktion omfattas av undantaget i 11 å. Listan skiljer sig åt från bilaga 11 i Romfördraget och kan, som nämnts ovan, också ändras.

Det är inte tillåtet för producentkooperativen att dess medlemmar också är medlemmar i ett annat kooperativ samt att kooperativet ute- sluter konkurrens på den relevanta marknaden. Dessa bestämmelser är

BGH WuW/E 1548 ff, 1550/1551 BGHZ 72, S. 371 ff, 375 Butaris. ” Enligt Bundeskartellamt har de inte använts de senaste tio åren. ” Gesetz zur Anpassung der landwirtschaflichen Erzeugung and die Erforderrnosse des Marktets (Martkstrukturgesetz), Bundesgesettsblatt Teil 1, 2139, 10 oktober 1990.

även de föremål för samma övervakning enligt 104 å GWB som undan- tagen i 100 å GWB, nämligen att Bundeskartellamt kan förelägga ko- operativen att upphöra med verksamheten i fråga, kräva att avtalet modi- fieras eller förbjuda det. Detta sker under förutsättning att genomföran- det av avtalet, beslutet eller rekommendationen innebär ett missbruk av undantaget från GWB:s tillämpning, vilket framgår av 4 å i Marknads- strukturlagen.

Producentkooperativ och rikskooperativ som har bildats eller erkänts på grund av rättsakter utfärdade av EG:s ministerråd eller av kommis- sionen, omfattas också, enligt 11 å stycket 4 i marknadsstrukturlagen, av de nu nämnda undantagen. En förutsättning är dock att de inte utesluter konkurrensen på marknaden. Dessutom skall deras målsätt- ningar och uppgifter vara förenliga med Marknadsstrukturlagen.

10.3.5. Samarbete inom jordbrukssektorn

Enligt Bundeskartellamt råder det inte någon konkurrens mellan de lantbrukskooperativa företagen. På grund av strukturen på den tyska marknaden upprätthålls ändå möjligheterna till konkurrens inom jord- brukssektorn. I genomsnitt består varje marknad till hälften av investor- ägda företag och till hälften av lantbrukskooperativa företag. Trots den inneboende konkurrensbegränsning som samarbetet inom jordbruks- kooperativ innebär, resulterar marknadsstrukturen i att de ändå utsätts för konkurrens från investorägda företag.

Samarbete inom jordbrukssektorn är till stora delar undantaget från konkurrenslagstiftningen i Tyskland. Någon analys av vilka typer av samarbete som är tillåtna eller inte tillåtna är därför inte särskilt meningsfull. Det kan däremot vara av intresse att få klarhet i vilka typer och vilken omfattning av samarbete som faktiskt förekommer. Exklusi- vitetsklausuler förekommer i praktiken endast på så sätt att medlemmar skall leverera viss kvantitet men däremot inte viss andel av pro- duktionen. Ett medlemskap i ett kooperativ kan sägas upp till ett budget- årsskifte, med en uppsägningstid på mellan tre månader och fem år. Vanligast är två år. Leveranskontrakt förekommer och löper vanligtvis på ett till fem år men kan inom mejeribranschen ha en löptid på upp till tio år. Det förekommer även kontrakt i inköpskooperativ. Dessa kontrakt löper vanligtvis på ett till fem år. Vid utträde återfår medlem sin insats med en fördröjning på sex månader.

10.3.6. Förslag till ändringar av jordbruksundantagen

Bundeskartellamt försöker, enligt egen uppgift, att tillämpa EG:s kon- kurrensregler, när tillfälle ges, eftersom dessa anses vara mer strikta än begränsningarna i 100 å GWB. Enligt uppgift från Bundeskartellamt finns det inom myndigheten önskemål om nedanstående förändringar av konkurrenslagstiftnigen.

Undantagen för primärkooperativen uttryckta i 11 å Marknadsstruk- turlagen bör tas in i 100 å GWB eftersom det ur en rättssystematisk synvinkel är mer logiskt att inskränkningar i konkurrensrättens tillämp- ningsområde anges i GWB. Undantagen för primärkooperativen gäller dock inte enligt 104 å GWB samt 4 å Marknadsstrukturlagen om kon- kurrensen "utesluts". Bundeskartellamt föreslår att detta kriterium ändras till undantag som inte begränsar konkurrensen i "väsentlig omfattning". Undantaget för primärkooperativen enligt 1001 å bör dock finnas kvar men eftersom karteller mellan primärkooperativen, trots att de i regel är ekonomiskt meningsfulla, märkbart kan begränsa konkurrensen, bör de vara föremål för en anmälningsprocedur på samma sätt som riks- kooperativen är det enligt nu gällande 100.1 å sista meningen. Undan- taget för rikskooperativ enligt bestämmelserna i 1001 å bör upphävas och i stället inarbetas under de allmänna undantagen i 2—7 åå. Detta är särskilt angeläget eftersom Bundeskartellamt då skulle få möjlighet att hindra kringgåendet av förbudet mot prissamverkan mellan riks- kooperativ. Av de elva godkända samarbetena mellan rikskooperativ som i dag förekommer, skulle samtliga utom två falla under undantagen i 2—7 åå GWB.

10.3.7. Praxis

Nedanstående avgöranden är de enda fall där Bundeskartellamt ingripit mot åtgärder inom jordbrukssektorn. Utredningen tar upp dem för att de visar att Bundeskartellamt använder sig av de befogenheter man har för att ingripa mot konkurrensbegränsande åtgärder inom jordbrukssektorn. De ger därtill en bild av riksjordbrukskooperativens syften och funktio— ner.

Fusionen mellan HaGe Kiel och RHG Hannover

HaGe Kiel och RHG Hannover är båda s.k. Hauptgenossenschaften (rikskooperativ). Ett Hauptgenossenschaften är ett centralt jordbruks-

kooperativ som är vertikalt integrerat medjordbrukamas primärkoopera- tiv, Primärgenossenschaften. I Tyskland finns det ca 50 rikskooperativ som är organiserade efter produktgrupper och vars syfte är att fungera som återförsäljare, t.ex. genom att samla in produktionen för primär- kooperativen, och att besörja för att dess medlemmar har råvaror samt andra driftsvaror. Rikskooperativen har lager- och magasineringsutrym— men, mekaniska verkstäder, tjänste- och varuproducerande företag samt ett antal filialer. Som redan tidigare nämnts råder inte någon konkurrens mellan dessa jordbrukskooperativ eftersom de artificiellt delat upp marknader. Den inte helt oväsentliga konkurrens som uppstår kommer från de investorägda jordbruksbolagen, s.k. Landhändler.

Bundeskartellamt förbjöd en tilltänkt fusion mellan de båda riks- kooperativen och anförde i huvudsak följande skäl.

Primär- och rikskooperativen måste ur konkurrensrättslig synvinkel ses som en enhet, eftersom de var intimt förbundna bl.a. genom en långtgående vertikal integration och rikskooperativen faktiskt ägs av primärkooperativen. Resultatet är att det inte råder någon konkurrens mellan kooperativen. Spannmål och oljeväxtfrö var de båda koopera- tivens största inkomstkälla och har traditionellt varit av mycket stor vikt. Man lade därför marknaden för dessa produkter till grund för bedömningen och konstaterade att kooperativen sammantaget hade en dominerande ställning på dessa marknader inom det relevanta geo- grafiska området. Fusionen skulle leda till att det nya företaget blev det näst största kooperativet på den tyska jordbruksmarknaden. Detta skulle ha gjort det enklare för de båda kooperativen att begränsa konkurrensen. Vidare skulle det nya bolaget kunna föra en enhetlig marknadspolicy över ett mycket stort geografiskt område (nästan hela norra Tyskland) samt samordna priser med risk för att konkurrenter utanför den kooperativa sfären skulle slås ut. En fusion skulle således förmodligen leda till att det nya kooperativet ökade sina marknadsandelar. Bundes- kartellamt konstaterade vidare att det nya kooperativet skulle ha kunnat subventionera försäljning på marknader där konkurrens råder och på så sätt slå ut konkurrenterna utanför kooperativen med medel från försälj- ning på marknader med mindre eller obefintlig konkurrens (korssub— ventionering).

BayWa AG:s övertagande av WLZ Rafeisen AG

BayWa AG (BayWa) är ett rikskooperativ med uppgift att tjäna som central uppköps- och försörjningsenhet och att samordna primär- kooperativens verksamheter. På vissa marknader där primärkooperativen

inte agerade uppträdde BayWa som en direkt aktör på marknaden. Produktutbudet täckte i princip hela behovsspektrat på jordbruksområdet. BayWa, som var etablerat i Bayern, höll vid tillfället, år 1991, på att utöka sin verksamhet till att gälla även Thöringen och Sachsen. WLZ Raiffeisen AG (WLZ) var motsvarande rikskooperativ men inom ett annat geografiskt område. Både BayWa och WLZ var självständiga eko- nomiska och juridiska enheter, liksom de primärkooperativ som ägde dem. De båda rikskooperativen var enligt sina stadgar förpliktade att ta till vara primärkooperativens intressen. Detta innebär att primär- kooperativen och resp. rikskooperativ hade ett gemensamt ekonomiskt intresse och ur ett konkurrensrättsligt perspektiv framstod som en enhet. BayWa:s övertagande av WLZ berörde främst marknaderna för uppköp av spannmål samt handeln med gödsel och besprutningsmedel. Bundes- kartellamt förbjöd planer på att överta WLZ och anförde i huvudsak följande skäl.

BayWa skulle, efter ett övertagande av WLZ, ha dominerat hela Sydosttyskland på ifrågavarande marknader. BayWa skulle, ensamt eller tillsammans med WLZ, bli den största aktören på samtliga aktuella marknader. Även möjligheten till korssubventionering, det breda utbudet av tjänster, det täta nätet av försäljningsstationer och möjligheten till finansiering genom de kooperativa bankerna var omständigheter som talade emot att godkänna fusionen. Bundeskartellamt anförde vidare att de investorägda företagens förmåga att konkurrera skulle försvagas ytterligare, bl.a. på grund av att deras möjligheter till finansiering inte är lika goda som primärkooperativens. Bundeskartellamt förutsåg även en strukturkris på jordbruksområdet med åtföljande försvagning av de investorägda jordbrukens roll som följd.

11. Jämförelse mellan nationella konkurrensregler på jordbruksområdet

1 1.1 Allmänt

Det har inte varit möjligt att hämta in fullständig och likvärdig information för alla branscher och länder. Detta begränsar möjligheten för att göra rättvisande jämförelser mellan de olika länderna och att dra slutsatser av materialet. Motsvarande gäller informationen om ländernas regelsystem och deras tillämpning.

Det är i allmänhet mycket svårt att göra en jämförelse mellan regel- system i olika länder, även bortsett från de svårigheter som följer av att mängden och typen av information om de olika regelsystemen och deras tillämpning varierar. Detta gäller inte minst på konkurrensrättens om- råde. Bedömningen försvåras av att de olika regelverken bygger på olika konkurrensrättsliga principer och av att det finns begränsad praxis att söka ledning i.

Sverige tillämpar sedan år 1993 förbudsprincipen. Denna princip ligger till grund för bestämmelserna i artiklarna 85 och 86 i Rom- fördraget. Principen tillämpas också i flertalet länder som är medlemmar i EU, bland dem Frankrike och Tyskland. Danmark tillämpar missbruks- principen, vilken tidigare tillärnpades även i Sverige, och transparens- principen. I Danmark har, som framgår av avsnitt 7.3.2, emellertid lagts fram ett betänkande med förslag till en ny konkurrenslag, vilken bygger på förbudsprincipen. Nederländernas konkurrenslagstiftning bygger på missbruksprincipen men den har under senare år kompletterats med bestämmelser som bygger på förbudsprincipen. Även i Nederländerna finns planer på en ny lagstiftning, som skall bygga på förbudsprincipen och ha EG:s konkurrensregler som förebild.

De regelverk som bygger på förbudprincipen innehåller i varierande omfattning undantag för samarbete inom jordbrukssektom. Även Neder- länderna har vissa undantag för samarbete inom jordbrukssektorn. Vid tolkningen av betydelsen av olika nationella undantag är det viktigt att komma ihåg att den omständigheten att det finns ett undantag, eller möjligheter till undantag, för en viss samarbetsform inte innebär att samarbetet i fråga skulle ha varit förbjudet om inte undantaget, eller

möjligheten till undantag, funnits.' Av den anledningen är det inte riktigt att dra slutsatsen att t.ex. ett avtal som inte omfattas av bestämmelserna i 18 c å i den svenska konkurrenslagen (KL) automatiskt är förbjudet enligt 6 å KL.

Jämförelsen mellan de svenska konkurrensreglema på jordbruks- området och motsvarande bestämmelser i andra länder försvåras ytter- ligare av att det ännu inte utvecklats någon svensk praxis. Det kan emellertid konstateras att övriga undersökta länder har skiftande praxis. Olikheterna i praxis kan delvis förklaras med att ländernas konkurrens— regler bygger på skilda principer och undantar samarbete inom jord- brukssektorn från konkurrensreglemas tillämpning i varierande omfatt- ning. En annan förklaring till den skiftande praxis som finns är struktu- ren på resp. marknad. På en marknad där producenterna inte är organi- serade i kooperativa företag i särskilt stor utsträckning eller där koopera- tiva företag inte har stora marknadsandelar har det troligtvis heller inte funnits skäl att ingripa mot kooperativt samarbete.

11.2. Strukturen i några livsmedelsbranscher i jämförda länder

Jämförelsen görs mellan Sverige, Danmark, Frankrike, Nederländerna och Tyskland, länder med stora olikheter sinsemellan.

Några basfakta: Neder-

Frankrike Tyskland länderna Danmark invånare milj') 57,7 81,7 15,3 5,2 areal km” 543 965 356 840 41 160 43 075 stadsbef 1 %” 73,7 83,3 88,7 87,1 BNP mdkr” 10 641 14 828 2 631 1 127 BNP/inv tkr” 185 234 172 217 ') 1993 2) 1990 ” Euromonitor 1995 (siffror för år 1993) Både arealt och befolkningsmässigt är Nederländerna och Danmark små länder i förhållande till Tyskland och Frankrike. Detta kan vara av

' Jfr prop. 1993/94:210 s. 42 och domstolens resonemang i mål T-61/89 Dansk Pelsdyravlerforening (gi-und 98)

intresse när t.ex. antalet företag och deras marknadsandelar analyseras. Den nationella lagstiftningen omfattar i Tyskland och Frankrike en marknad av en helt annan storlek än den danska, nederländska och även den svenska.

Den svenska marknaden skiljer sig från marknaderna i de utvalda länderna inte bara på grund av mindre befolkning, mindre befolknings- täthet, längre avstånd etc. utan även på grund av att den är mer avlägset belägen i förhållande till potentiella konkurrenter. Den svenska markna- den har före medlemskapet i EU år 1995 dessutom varit avskärmad från EU-marknaden genom gränsskydd. Detta har i kombination med den nationella jordbruksregleringen gett den svenska lantbrukskooperationen en stark position på många svenska livsmedelsmarknader. Den svenska lantbrukskooperationens internationella konkurrenskraft har dock blivit svag.

Ett lands konkurrenslagstiftning och praxis påverkas av strukturen på olika marknader. Nedan följer en kort sammanfattning av strukturen på marknaderna för mejeriprodukter, kött och spannmål i Sverige, Danmark, Frankrike, Nederländerna och Tyskland. En utförligare struk- turbeskrivning finns 1 kap. 12 för Sverige och i kap. 7—10 för övriga länder.

11.2.1. Sverige Mejeri

1 Sverige svarar kooperativa företag för nära 100 % av invägningen av mjölk. Den svenska mejerimarknaden är i praktiken geografiskt upp- delad mellan åtta kooperativa mejeriföreningar. Denna uppdelning gäller dels uppsamlingen av mjölkråvara, dels föreningarnas försäljnings- områden. Uppdelningen, som ursprungligen uppstod som ett resultat av den tidigare svenska jordbruksregleringen, har till effekt att både lantbrukare och avnämare i huvudsak möter ett mejeri på marknaden. Det största företaget har 64 % av mjölkinvägningen på den svenska marknaden. Det förekommer omfattande samarbeten rörande produktion, distri- bution och marknadsföring m.m. mellan mejeriföreningama. Detta sam- arbete omfattar även gemensamma varumärken. Samarbetet mellan före- ningarna innebär bl.a. att olika kooperativa föreningar specialiserar sig på olika produkter, som sedan säljs av de samarbetande kooperativa föreningarna. Detta medför i sin tur att föreningarna kan tillhandahålla ett brett mejerisortiment utan att direkt konkurrera med varandra. Viss

produktutveckling sker inom resp. förening men i de fall då dessa pro- dukter säljs utanför det egna området sker det genom de andra mejeri- föreningama. Detta innebär att de andra mejeriföreningama dels tillförs nya produkter utvecklade hos konkurrenterna, dels får en insyn i mark- nadsföring och försäljning av produkterna i fråga. Vidare samarbetar föreningarna i ett gemensamt ägt bolag, AB Svenska Smör. Sedan det tidigare gemensamt ägda ostföretaget Riksost år 1993 delats upp i tre företag, konkurrerar föreningarna på hårdostmarknaden.

Viss konkurrens från investorägda resp. utländska företag finns på förädlade mejeriprodukter som ost och fruktyoghurt. På dessa produkt- områden har de kooperativa svenska mejerierna marknadsandelar som uppgår till ca 80 %.

Kött

Även inom köttbranschen har kooperativa företag en stark ställning på den svenska marknaden. Fem kooperativa företag svarar för 76 % av slakten, 48 % av styckningen och 25 % av charkmarknaden. Två lant- brukskooperativa företag svarar för 67 % av slakten. Det finns ett rela- tivt stort antal mindre investorägda företag vid sidan av de kooperativa företagen. De investorägda företagen är i mindre utsträckning än de kooperativa föreningarna vertikalt integrerade med verksamhet i flera led.

Konkurrensförhållandet på den svenska köttmarknaden kännetecknas av slakteriföreningarnas starka ställning samt deras dubbla roll som huvudleverantör och konkurrent till de investorägda företagen. Det kännetecknas också av bristen på konkurrens mellan slakteriförening- arna. I praktiken finns en, historiskt betingad, geografisk uppdelning mellan slakteriföreningarna som innebär att köttproducentema i princip är hänvisade till den förening inom vars geografiska område de bedriver sin verksamhet eller till investorägda slakterier. Föreningarna säljer inte annat än undantagsvis sina produkter utanför sitt normala verksamhets- område. Däremot sker försäljning internt till andra föreningar och före— tag inom den kooperativa företagsgruppen. De lantbrukskooperativa företagen samverkar om gemensamma varumärken samt genom en om- fattande specialiserings- och produktionssamverkan. Genom denna sam- verkan kan utbudet begränsas. Även de praktiska möjligheterna att an- vända den produktutveckling som sker inom föreningen som ett själv- ständigt konkurrensmedel begränsas.

Även handelns koncentration och utvecklingen mot rikstäckande ked- jor med gemensamma priskampanjer och annonsering har bidragit till den ökade koncentration som i dag försvårar nyetablering och import.

Vegetabilier

På den svenska marknaden svarar 13 regionala lantrnännenföreningar för 75 % av spannmålsinsamlingen och 77 % av foderförsäljningen. Fyra företag, varav ett är investorägt och tre är kooperativa, svarar för 90 % av spannmålsinsamlingen på den svenska marknaden.

De 13 kooperativa primärföreningama samarbetar inom ramen för en riksorganisation i ett stort antal dotterbolag. Marknaden är i praktiken uppdelad i geografiska upptagnings- resp. försäljningsområden. Koope- rativa företag har även stora marknadsandelar i fråga om andra insats- varor i jordbruket som t.ex. utsäde och gödningsmedel.

Samverkan inom ramen för riksorganisationen omfattar bl.a. inköps— samverkan, produktion av förnödenheter till lantbruket, spannmålshandel och produktion av spannmålsbaserade konsumentprodukter. Lantmän- nenföreningarna samverkar även i mindre grupperingar vad gäller t.ex. fodertillverkning och produktion av utsäde.

1 1.2.2 Danmark Mejeri

I Danmark svarar kooperativa företag för 95 % av invägningen av mjölk. Kooperationen har mycket stora marknadsandelar även för föräd- lade produkter som konsumtionsmjölk, smör och ost. Två kooperativa företag svarar för 81 % av invägningen av mjölk. År 1993 fanns på den danska marknaden 59 mejerier, varav 23 var kooperativa. De små meje- riföretagen producerar i huvudsak ost. Den danska exporten av mejeri- produkter är betydande. År 1993 exporterades 75 % av det danska ut- budet av ost.

Det finns inte någon egentlig federativ struktur på den danska mejeri- marknaden. Samarbetet mellan de två största företagen är omfattande och det är tveksamt om det över huvudtaget finns någon egentlig kon- kurrens på den danska mejerimarknaden. Dessutom samarbetar alla mejerier inom ramen för en branschorganisation om inköp och export.

Kött

Griskött är det viktigaste köttslaget i Danmark och slakten av svin motsvarar 80 % av den totala slakten. Den kooperativa andelen av den danska slakten var 97 % av svinslakten och 78 % av nötslakten år 1994. Fyra kooperativa företag svarar för 96 % av svinslakten och de två största kooperativa företagen svarar för 81 %. Exportandelen motsvarar två tredjedelar av den totala produktionen.

Tre kooperativa företag samverkar i gemensamma bolag och konkur- rerar med det fjärde, som har 32 % av svinslakten. Alla de kooperativa företagen har genom en branschorganisation gemensam prissättning gentemot djurproducenter, även om efterlikviden varierar. De investor— ägda företagen agerar självständigt, men de är små och arbetar på lokala marknader.

Spannmål

Den kooperativa andelen av spannmålsinsamlingen utgör ca 69 % och den kooperativa andelen av marknaden för insatsvaror utgör ca 50 %. Fyra företag, varav ett är investorägt och övriga är kooperativa, svarar för 90 % av insamlingen av spannmål.

Två kooperativa företag, som sammanlagt svarar för 41 % av insam- lingen, samverkar och tillämpar marknadsdelning men de möter konkur- rens från övriga företag på den danska marknaden. Omkring en tredjedel av den danska produktionen av spannmål exporteras.

1 1.2.3 Frankrike Mejeri

Den franska mejerimarknaden kännetecknas av ett mycket stort antal företag. År 1993 fanns 450 mejeriföretag, varav 104 kooperativa. På den franska marknaden svarar fyra företag för ca 50 % av invägningen av mjölk. Det största franska företaget är investorägt och svarar för 21 % av invägningen. Den kooperativa andelen av invägningen av mjölk upp- går till 50 % och den kooperativa andelen av omsättningen av mejeri- produkter på den franska marknaden uppgår till drygt 30 %.

Det finns en branschförening för investorägda företag och en för kooperativa företag. Det finns vidare ett betydande horisontellt samar- bete både inom och mellan de två kategorierna av företag. Mindre och mellanstora företag samverkar i joint ventures om förädling, marknads-

föring och distribution medan de största företagen agerar mer själv— ständigt.

Kött

På den franska marknaden för kött finns ett stort antal både kooperativa och investorägda företag. Den kooperativa andelen av svinslakten är ca 80 % och av nötslakten är den ca 40 %. Sju företag, varav fem år investorägda och två är kooperativa, svarar för 40 % av marknaden för förädlat kött.

Det finns många företag, både investorägda och kooperativa som samarbetar på olika sätt i federativa konstruktioner och genom gemen- samma bolag. Primärkooperationen är ofta branschblandad och i huvud- sak inriktad på uppsamling av djur. Det finns ingen dominerande aktör på den franska köttmarknaden. Av den franska köttproduktionen expor- teras ca 25 %.

Spannmål

Det finns ett stort antal företag, som är aktiva i den franska spannmåls- sektom. Den kooperativa andelen av insamlingen av spannmål är ca 75 %. Andelen av insamlingen av insatsvaror är ca 60 %.

På den franska marknaden finns en branschorganisation för ko- operativa företag och en för investorägda företag. Små primärkoopera- tiva företag samverkar i federationer medan stora primärkooperativa företag agerar självständigt. Även investorägda mindre företag samver- kar för att uppnå en starkare marknadsposition. Frankrike är nettoex- portör av spannmål.

1 1.2.4 Nederländerna Mejeri

På den nederländska marknaden fanns 22 mejeriföretag år 1993. Den kooperativa andelen av mjölkinvägningen är 85 %. Elva mejeriföretag svarar för 96 % av den nederländska invägningen av mjölk och tre kooperativa företag svarar för 66 %. Den kooperativa marknadsandelen är stor även för förädlade mejeriprodukter.

Det förekommer inte några federationer på den nederländska mejeri- marknaden. De kooperativa företagen arbetar med dotterbolag och de

kooperativa företagsgruppema konkurrerar med varandra. Den samver- kan som förekommer gäller forskning, kvalitetskontroll och intresse- bevakning. Den nederländska mejerimarknaden kännetecknas vidare av en betydande ostexport, som uppgår till närmare 70 % av utbudet.

Kött

Griskött är det viktigaste köttslaget i Nederländerna och slakten av svin motsvarar drygt 90 % av den totala slakten. De kooperativa företagens andel av svinslakten är ca 30 % och andelan av nötslakten är ca 13 %. På den nederländska marknaden för griskött finns ett kooperativt företag och många mindre investorägda företag. De små företagen samarbetar i varierande grad om produktion, marknadsföring, distri- bution och handel i gemensamma bolag. Den nederländska exporten av både nöt- och griskött uppgår till drygt 60 % av det totala utbudet.

Spannmål

Den kooperativa andelen av spannmålsmarknaden uppgår till ca 60 %. Ett federativt uppbyggt kooperativt företag svarar för 50 % av upp— samlingen av spannmål på den nederländska marknaden och två mindre kooperativa företag svarar tillsammans för ca 10 % av uppsamlingen. Övriga 40 % samlas upp av ett 50-tal mindre familjeföretag. Den ko- operativa marknadsandelen av förnödenheter ligger på ca 50 %.

Den nederländska spannmålsimporten är mer än fyra gånger större än produktionen. Odling av spannmål är alltså inte omfattande i Neder- länderna. En stor del av importen sker direkt av förädlande industrier.

11.2.5. Tyskland Mejeri

Den tyska marknaden består av flera regionala marknader, I mejeri- branschen är 680 primärkooperativ medlemmar i nio regionala koopera- tiv. Den kooperativa andelen av mjölkinvägningen är mellan 70 och 80 %. 10 % av företagen svarar för 60 % av invägningen. Merparten av den kooperativa förädlingen utförs av de regionala kooperativen. Av de 315 förädlande mejeriföretag som fanns åren 1991—1992 var 146 in- vestorägda.

Dominerande aktörer saknas på den tyska marknaden. Samarbetet inom kooperationen är mycket utvecklat. Primärkooperativen samarbetar i de regionala kooperativen vilka i regel inte samarbetar sinsemellan. Det förekommer inte någon utvecklad samverkan mellan de investor- ägda företagen.

Kött

Den tyska marknaden kan indelas i flera regioner. I köttbranschen samverkar 177 primärkooperativ i tre regionala kooperativ. Den ko- operativa marknadsandelen är mellan 40 och 60 % av slakt, mellan 40 och 50 % av styckning och 10 % av förädlat kött. Merparten av den kooperativa förädlingen ligger i de regionala föreningarna. Det finns ca 400 investorägda slaktföretag på den tyska köttmarknaden.

Dominerande aktörer saknas på köttmarknaden. Primärkooperativen samarbetar i de regionala kooperativen men dessa samverkar inte sins— emellan. Inte heller de privata företagen samverkar i någon större ut- sträckning. De investorägda företagen har en högre förädlingsgrad än de kooperativa. Den tyska köttmarknaden är i stor utsträckning internatio- nell med betydande import och export.

Spannmål

På den tyska spannmålsmarknaden finns 1 761 primärkooperativ som är organiserade i nio regionala kooperativ. Den kooperativa andelen av in- samlingen av spannmål är 52 %. Resterande uppsamling handhas av in- vestorägda spannmålshandlare resp. kvarnföretag. Kooperativen svarar vidare för ca 10 % av förädlingen av spannmål, huvudsakligen i form av tillverkning av fodermedel.

De regionala kooperativen agerar normalt sett oberoende av varandra. Genom ett centralt kooperativ samarbetar dock de regionala koopera- tiven om vissa gemensamma inköp, försäljning och export. Tyskland är nettoexportör av spannmål.

1 1.2.6 Slutsatser

Generellt sett kan noteras att de kooperativa företagen är mycket starka inom mejerisektom i alla undersökta länder. De kooperativa företagens marknadsandelar av grisslakten är också relativt stora.

Marknadsstrukturen i Danmark liknar mest den svenska med stora marknadsandelar för kooperativa företag, ett fåtal företag och en utveck- ling mot att en dominerande aktör har kontroll över marknaden. Den stora skillnaden är danskarnas stora exportsektor.

I Nederländerna är de lantbrukskooperativa företagens marknadsandel mindre, samverkan mindre utbredd och konkurrensen starkare.

I Tyskland finns en federativ kooperativ struktur med uppdelning på regionala marknader. Marknadsandelama för lantbrukskooperativa före- tag är dock mindre än på den svenska marknaden. Samverkan mellan de regionala federativen förekommer inte och det finns konkurrerande in- vestorägda företag och konkurrerande import.

Frankrike avviker från övriga länder. Samarbetet mellan kooperativa företag och investorägda företag är utbrett. Förädlingen är i hög grad bolagiserad. Det finns även betydligt fler företag i de olika sektorerna. Marknadsandelama för kooperativa företag är betydligt mindre än mot- svarande andelar för kooperativa företag i övriga undersökta länder, med undantag för marknaden för svinslakt.

11.3. Samverkan inom primärföreningar och federativ samverkan

11.3.1. Sverige

Av förarbeten till KL (prop.l992/93z56 s. 79 f) och bestämmelserna i 18 a—c åå KL (prop. 1993/94:210 s. 35) framgår att statsmakterna har en i grunden positiv syn på att jordbrukare och andra råvaruproducenter sluter sig samman i ekonomiska föreningar (primärföreningar) för att få avsättning för sina produkter. Denna samverkan har övervägande posi- tiva effekter på grund av de marknadsförhållanden som råder inom jord- bruket och det mervärde som den valda samverkansformen normalt för med sig för produktionen.

De inskränkningar i tillämpningen av förbudet i 6 & KL som infördes genom bestämmelserna i 18 a—c 55 syftade till att i allt väsentligt möj- liggöra den verksamhet som förekommer i lantbrukets primärföreningar. Man framhöll också i förarbetena (prop. 1993/94:210 s. 36) att konkur- renslagen är neutral mellan skilda associationsformer. Konkurrensbe- gränsande samarbete bedöms i förhållande till effekterna på marknaden med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet och inte utifrån den ram som valts för samarbetet.

Med federativ samverkan avses samverkan mellan primärföreningar. Det är vanligt att sådan samverkan sker genom en ekonomisk förening i en riksorganisation. Skälet till att inskränkningarna i tillämpningen av förbudet i 6 & KL infördes var det behov som mindre, enskilda lantbru— kare har av att sluta sig samman i ekonomiska föreningar för att få avsättning för sina produkter. Detta skäl kan inte anföras i fråga om federativ samverkan mellan primärföreningar. Att federativ samverkan inte omfattas av inskränkningen innebär inte ett förbud mot samverkans— formen som sådan. Det innebär att samarbetet kan prövas mot förbudet i 6 5 och eventuellt bli föremål för undantag enligt bestämmelserna i

85.

11.3.2. Övriga undersökta länder Danmark

I Danmark gör man, som framgår av avsnitt 7.3.3, inom konkurrens- rätten inte någon åtskillnad mellan samarbete inom en primärförening och federativt samarbete. Enligt företrädare för lantbruksnäringen (Land— brugsrådet) görs inte någon sådan åtskillnad eftersom det rör sig om helintegrerade system. Konkurrencerådet gör en prövning av om det rör sig om samarbete eller avtal mellan självständiga ekonomiska enheter. Rådet likställer därför samarbete inom en primärförening och samarbete mellan sådana föreningar under förutsättning att det rör sig om själv— ständiga lantbrukare resp. företag.

Det finns inte någon federativ struktur i någon av de branscher som undersökts i Danmark. Däremot förekommer samarbete mellan koopera- tiva företag i varierande omfattning. Detta sker både genom olika branschorganisationer och direkt mellan de olika kooperativa företagen.

Frankrike

I Frankrike karaktäriseras samarbetet inom jordbrukssektorn av att det förekommer ett omfattande samarbete mellan kooperativa företag och icke kooperativa sådana. Samarbetet kan förekomma i olika former, t.ex. i joint ventures eller särskilda bolag. Inom mejeri- och Spannmålssek- torema finns i resp. bransch en organisation för kooperativa företag och en för icke kooperativa företag.

Det enda regelverk i Frankrike som kan liknas vid särskilda regler för federativt samarbete är lagstiftningen om interprofessionella organi- sationer. Detta samarbete är dock av vertikal natur och omfattar hela

branscher. För att konkurrensbegränsande avtal skall bli giltiga skall de godkännas av finans— och jordbruksministrama.

Nederländerna

Det har inte framkommit några uppgifter som visar på att det före- kommer federativt samarbete i Nederländerna. Som nämnts i avsnitt 9.3 .8 ger bestämmelserna om produktråd (produktschappen) möjligheter till samarbete. Eftersom produktschappen även omfattar samarbete mel- lan arbetsgivare och arbetstagare går det dock inte att definiera det som federativt samarbete. Inom dessa organisationers ram kan det emellertid förekomma samarbete som skulle kunna kallas federativt.

Tyskland

I Tyskland förekommer ett omfattande samarbete mellan primärkoopera— tiv inom olika regionala kooperativ (rikskooperativ). Omfattningen av samarbetet mellan regionala kooperativ varierar mellan olika branscher. Den tyska konkurrenslagstiftningen har särskilda bestämmelser för fede— rativt samarbete endast i fråga om prissamarbete, som inte är tillåtet mellan rikskooperativ.

1 1.3.3 Slutsatser

Den åtskillnad som görs i den svenska konkurrenslagen mellan sam- arbete inom primärföreningar och federativt samarbete har inte någon motsvarighet i de länder som studerats. Det bör samtidigt noteras att bestämmelserna i 18 a—c åå KL är bestämmelser som inskränker tillämpligheten av KL:s förbudsbestämmelser genom att undanta en stor del av samarbetet inom lantbrukets primärföreningar. Bestämmelserna innebär alltså en positiv särbehandling av lantbrukssektorn. Åtskillnaden mellan samarbete inom primärföreningar och federativt samarbete inne- bär, som angetts ovan, att federativt samarbete kan prövas enligt förbudsbestämmelsema i 6 5 och eventuellt bli föremål för undantag i 8 5, inte att federativt samarbete i sig skulle vara förbjudet enligt KL.

Det tyska förbudet mot prissamarbete mellan rikskooperativ är nog det exempel som mest påminner om den åtskillnad som görs i KL mel— lan samarbete inom primärföreningar och federativt samarbete. Den franska lagstiftningen om interprofessionella organisationer och den nederländska om produktschappen kan ses som andra exempel, även om

det samarbete som sker inom dessa organisationer inte är begränsat till federativt samarbete mellan kooperativa företag.

En förklaring till skillnaden mellan de svenska konkurrensreglema och motsvarande regler i de undersökta länderna i fråga om federativt samarbete kan vara olikheter i livsmedelmarknadens struktur. Svenska lantbrukskooperativa företag har i allmänhet större marknadsandelar än motsvarande företag i de undersökta länderna, med undantag för sådana företag i Danmark. I Sverige finns också en federativ struktur bland kooperativa företag. En federativ struktur motsvarande den svenska finns endast i Tyskland. I Tyskland har dock de lantbrukskooperativa före— tagen betydligt mindre marknadsandelar än motsvarande svenska före— tag, och det rör sig om betydligt större marknader.

Det är intressant att notera att man varken i Danmark, Frankrike eller Nederländerna har avhänt sig möjligheterna att ingripa mot federativt samarbete. I Tyskland finns ett legalt undantag i konkurrenslagstiftning- en för samarbete inom jordbrukskooperativ (även inom federativa ko- operativ). Detta undantag gäller dock inte prissamarbete mellan riks- kooperativ. Även samarbete som omfattas av dessa undantag kan emel— lertid bli föremål för ingripande från konkurrensmyndighetens sida, om samarbetet innebär ett missbruk av undantaget.

11.4. Medlemmars fria rörlighet

Det material som redovisas nedan försöker klargöra i vilken mån pro— ducenterna i de jämförda länderna knyts till sina kooperativa företag på ett sätt som medför att deras fria rörlighet på marknaden förhindras eller försvåras. Utredningens ambition har också varit att klargöra i vilken mån sådana bindningar tillåts enligt konkurrensreglema i resp. land och hur konkurrensmyndigheter och domstolar i resp. land i praxis har hanterat sådana bindningar.

Det är viktigt att notera att det insamlade materialet inte ger underlag för bedömningar av de kooperativa företagens funktionssätt i de olika länderna. För att göra en fullständig bedömning av hur starkt lantbrukar- na i olika länder knyts till kooperativa företag, dvs. vilken grad av inte- gration som förekommer, måste man analysera flera faktorer än de som utredningen studerat. Detta konstaterande gäller självklart också i fråga om möjligheten att dra slutsatser om vilken grad av bindning som är optimal ur företagsekonomiskt och samhällsekonomiskt perspektiv.

Det har alltså inte varit utredningens ambition att utvärdera den ko- operativa företagsformens funktionssätt i resp. land utan endast att

klarlägga rättsläget inom konkurrensrätten i fråga om bindning av pro— ducenter samt ge en bild av hur berörda marknader ser ut.

Bestämmelserna i 18 c & KL om att visst samarbete inom primär- föreningar inte omfattas av förbudet i 6 & KL gäller inte avtal som har till syfte eller som ger till resultat att en medlems fria rörlighet på marknaden förhindras eller försvåras. Sådana avtal kan förekomma i kooperativa företags stadgar eller i avtal mellan kooperativa företag och dess medlemmar. Det kan röra sig om olika bindningar i form av att medlemskapet löper under en viss tid, uppsägningstider för medlemskap, leveranskontrakt med olika löptid, exklusivitetsklausuler (leverans- eller inköpsförpliktelser), utträdesavgifter och om restriktioner beträffande återbetalning av medlems kapital. Ett syfte med den här typen av klausuler är att tillförsäkra kooperativen kontinuitet i råvarutillförseln och kapitalförsörjningen. De kan också ha tillkommit i syfte att begränsa konkurrensen.

Innan man gör en jämförelse mellan svenska regler och motsvarande regler i andra länder bör man ha klart för sig att den omständigheten att den här typen av klausuler inte omfattas av bestämmelserna i 18 c & KL endast innebär att de kan komma att prövas enligt 6 & KL med möj— lighet till undantag enligt 8 & KL. Det innebär inte att klausulema i sig skulle vara förbjudna.

11.4.1. Exklusivitetsklausuler och leveranskontrakt

Exklusivitetsklausuler i form av leveransplikter är regel inom mjölk- branschen i samtliga undersökta länder, med undantag för Sverige. Sådana förpliktelser förekommer även inom köttbranschen i Danmark och Frankrike medan de däremot inte förekommer i Nederländerna eller i Tyskland. Leveransplikt förekommer inte inom spannmålsbranschen i något av länderna. Däremot förekommer leveranskontrakt mellan odlare och kooperativa företag i både Frankrike och Tyskland och i mindre ut- sträckning i Danmark.

Sverige

Som en följd av riksdagens beslut om ny livsmedelspolitik fr.o.m. den 1 juli 1991 samt Konkurrensverkets företrädare Näringsfrihetsombuds— mannens (NO) agerande sedan slutet av 1960-talet har flertalet jord— brukskooperativa föreningar tagit bort kraven på leveransplikt i sina stadgar och ersatt dem med leveranskontrakt (prop. 1993/94:210 s. 44).

De föreningar som har kvar leveransplikt i sina stadgar har dock mjukat upp dem. Det finns kvar en indirekt leveransskyldighet i många före— ningars stadgar. Dessa stadgar innehåller en bestämmelse som ger före- ningen möjlighet att utesluta den medlem som inte levererat till före- ningen under de tre senaste åren. Arlas stadgar ger denna möjlighet redan efter ett år. I vissa föreningars stadgar anges att medlem bör leverera all sin produktion till sin förening samtidigt som de föreskriver att medlemmen har lojalitetsplikt mot föreningen. Huruvida detta medför en juridiskt bindande leveransplikt är tveksamt. Bestämmelser som ger en förening möjlighet att utesluta en medlem som inte levererat till föreningen under en viss tid är främst avsedd att säkerställa att före— ningen har medlemmar som fortfarande är aktiva inom lantbruket. Det innebär att föreningen har en möjlighet att utesluta pensionerade lant— brukare. En sådan bestämmelse kan emellertid få konkurrensrättslig betydelse eftersom den kan drabba medlemmar som gör uppehåll i leve- ranserna till föreningen.

Danmark

I Danmark accepteras den här typen av klausuler i praxis under förut- sättning att bindningstiden inte är för lång. Konkurrencerådet har upp- gett att man normalt accepterar en bindningstid på två år. Inom mejeri- och slakteribranscherna löper medlemskapen i kooperativa företag under ett till tre år med en uppsägningstid på sex månader. Inom dessa branscher gäller som regel leveransplikt för medlemmarna. Det innebär att leveransplikten kan gälla upp till tre år och sex månader. Leverans- plikt förekommer inte inom spannmålsbranschen. Leveranskontrakt mel- lan medlemmar och kooperativa företag förekommer endast inom spann- målsbranschen och endast i mindre utsträckning. Kontrakten löper normalt på högst ett år.

Frankrike

I Frankrike står exklusivitetsklausuIer, enligt landets konkurrens- myndighet, i strid med konkurrenslagstiftningen men tolereras ändå. Klausulerna är emellertid tillåtna enligt bestämmelserna om koopera- tivens struktur i Code rural. Det finns därför en konflikt mellan olika regelsystem. Som nämnts i avsnitt 8.3.5 har Cour de Cassation nyligen förklarat att en exklusiv upphandlingsklausul står i strid med konkur-

rensrätten, vilket gör det tveksamt om leveransförpliktelser fortsätt— ningsvis kommer att accepteras konkurrensrättsligt.

I Frankrike förekommer leveranskontrakt inom mejeri- och kött- branschema. Inom mej eribranschen omfattar leveranskontrakten normalt hela produktionen och löper inledningsvis generellt på tio år. Det har emellertid blivit vanligare med kontraktstider på mellan tre och fem år. Inom köttbranschen är kontraktstiden i flertalet fall tre år. Inledningsvis kan längre perioder förekomma, dock sällan längre än fem år.

Nederländerna

I Nederländerna är den här typen av klausuler i princip accepterade i praxis. Frågan har emellertid inte prövats under den tid den neder— ländska konkurrenslagen varit i kraft, dvs. sedan år 1958. Leverans- förpliktelser är regel inom mejeribranschen men förekommer inte inom övriga undersökta branscher. Leveranskontrakt mellan kooperativa före- tag och dess medlemmar förekommer inte inom någon av de undersökta branscherna.

Tyskland

I Tyskland blir leveransförpliktelser, på grund av de omfattande undan- tagen för jordbruket, inte någon fråga för konkurrenslagstiftningen. I praktiken förekommer leveranskontrakt inom mejeri- och spannmåls- branscherna. Inom mejerisektom löper kontrakten normalt på mellan två och fem år. De kan i vissa fall löpa på tio år. Kontrakten omfattar inte hela eller delar av medlems produktion utan omfattar en viss angiven kvantitet.

11.4.2. In— och utträde ur lantbrukskooperativa företag Sverige

Nedanstående tabell visar medlemmarnas möjlighet att gå ur lantbruks- kooperativa föreningar i Sverige och återfå insatt kapital.

Period för Återbetalning Period för uppsägning kapital återbetalning

Mejeri Vid utgången av Insats + ev. Fem år eller vid av— det räkenskapsår vinstutdelning gång beroende på som inträffar orsaken till avgången. närmast efter en Arla betalar dock som uppsägningstid regel insatsen sex på tre månader. månader efter avgång. Det förekommer även en och sex månader.

Slakteri Som ovan (före- Som ovan Fem år eller vid av- kommer även en gång beroende på månad). orsaken till avgången.

Två av lantmanna-

Lantmän Som ovan (före- Som ovan föreningarna betalar kommer även en inte tillbaka medlems- månad). avgiften om inte med-

lemmen upphört med sin verksamhet inom föreningens område.

Som framgår av tabellen kan en medlem träda ut ur föreningen vid utgången av det räkenskapsår som inträffar närmast efter en uppsäg- ningstid på mellan en och sex månader. Det innebär att perioden för uppsägning kan variera mellan en och arton månader. Återbetalning av kapital sker i form av återbetalning av insats och del i eventuell vinst. Återbetalning av kapital sker i regel med en femtedel per år under fem år efter utträdet eller vid avgång, beroende på orsaken till utträdet. Vissa variationer förekommer dock.

En ekonomisk förening skall vara öppen och medge inträde för nya medlemmar. En förening får enligt 3 kap 1 5 lagen (1987:667) om eko- nomiska föreningar inte vägra någon inträde som medlem, om det inte finns särskilda skäl för vägran med hänsyn till arten eller omfattningen av föreningens verksamhet eller föreningens syfte eller annan orsak.

Övriga länder

Nedanstående tabell visar medlemmarnas möjlighet att gå ur lantbruks— kooperativa företag i övriga undersökta länder och att återfå insatt kapital.

Period för Återbetalning Period för uppsägning kapital återbetalning efter avgång

kött och mejeri ett till insats om fem till tio år tre år, spannmål sex sådan finns

mån., med uppsäg- ningstid på normalt sex mån.

uppsägningstid sex insats + del i upp till tio år mån., i vissa fall fram kollektivt till årsskiftet kapital

Nederlän- varierar. Inom mjölk— insats dema branschen förekommer

två varianter, en längre uppsägningstid på upp till två år utan utträdesavgift, en kor- tare uppsägningstid (tre till sex mån.)

Tyskland uppsägning till budget- årsskifte, med uppsäg- ningstid på tre mån till fem år, oftast två år.

I Danmark har frågan om uppsägningstid inte varit föremål för Konkur— rencerådets prövning. Inte heller i Frankrike tycks frågan ha prövats av konkurrensmyndigheten. 1 Nederländerna anses villkoren för utträde ur ett kooperativ i första hand vara en associationsrättslig fråga. Däremot kan kombinationen av utträdeshinder och t.ex. leveransförpliktelser vara en konkurrensrättslig fråga. Det finns inte någon nationell praxis. Frågan om bl.a. utträdeshinder, i form av uppsägningstider och utträdesavgifter, i nederländska kooperativa företag har emellertid varit föremål för kommissionens prövning. Det ligger också fyra mål i EG—domstolen med begäran från nederländska domstolar om förhandsbesked i fråga om tolkningen av förordning 26/62. I dessa mål är frågan om bl.a. uppsäg-

nin gstider och utträdesavgifter föremål för prövning. Domstolen har bl.a. att ta ställning till om vissa villkor för utträde ur ett kooperativt företag strider mot artikel 85.1 i Romfördraget. Bland de utträdesvillkor som domstolen skall ta ställning till finns i ett av målen en bestämmelse om att medlemmar kan gå ur det kooperativa företaget efter en uppsägnings- tid på sex månader mot att de betalar en utträdesavgift på 2 % av de fem senaste årens avräkning på mjölkleveranser. Som nämnts tidigare har en av EG—domstolens generaladvokater avgett yttrande i dessa mål. Generaladvokaten har kommit fram till att de nämnda villkoren för utträde strider mot artikel 85.1 i Romfördraget och inte faller under undantagen i förordning 26/62. EG-domstolen är inte bunden av yttran- den från generaladvokatema men följer ofta sådana yttranden i väsent- liga delar.

I Tyskland är frågan om villkoren för uträde ur kooperativa företag i princip inte föremål för en konkurrensrättslig prövning.

I vilken utsträckning kooperativa företag är tvungna att ta emot nya medlemmar är inte helt klarlagt. Tillgängligt material visar att koopera- tiva företag kan hindra inträde av medlemmar som inte uppfyller be- stämmelserna i de kooperativa företagens stadgar, om inte bestämmel- serna har ett klart konkurrensbegränsande syfte eller fåren sådan effekt.

1 1.4.3 Slutsatser

Vid en jämförelse mellan Sverige och övriga undersökta länder av de bindningar som förekommer mellan jordbrukskooperativa företag och dess medlemmar kan man konstatera följande.

Leveranskontrakt och exklusivitetsklausuler i form av leveransför- pliktelser förekommer i varierande omfattning i de undersökta länderna. Med reservation för vad ovan nämnda rättsfall från Frankrike kan med- föra, kan konstateras att dessa klausuler också är accepterade från kon- kurrensmyndighetemas sida eller att man inte ingripit mot dem. I Sverige förekommer normalt inte leveransskyldighet i föreningarnas stadgar. Föreningarna använder i stället leveranskontrakt.

De bindningstider för medlemskap som förekommer i de svenska branscher som undersökts framstår som kortare än de som förekommer, och som inte varit föremål för ingripanden från konkurrensmyndigheten, i Danmark, Nederländerna och i Tyskland. De uppsägningstider som förekommer i Frankrike är jämförbara med de svenska.

I Frankrike finns en möjlighet att dela ut även medlems andel av det kollektiva kapitalet. I övrigt framstår möjligheterna för medlem att återfå insatt kapital som jämförbara i Sverige och de undersökta länderna.

Återbetalningstiden efter utträde varierar från sex månader i Tyskland och upp till tio år i Frankrike.

För en fullständig jämförelse av i vilken grad medlemmarna binds till de kooperativa företagen krävs en utvärdering av andra faktorer, t.ex. hur stort medlemmarnas finansiella engagemang i företaget är och vad de beskrivna bindningarna betyder för den enskilde medlemmen. En så- dan utvärdering är svår att göra generellt och kräver ett betydligt mer omfattande material än vad som stått till utredningens förfogande.

Lika viktigt som formella bindningar är förekomsten av alternativ på marknaden. I Frankrike, Nederländerna och i Tyskland finns i regel ett antal alternativ som leverantörer kan vända sig till i varje region. Sådana alternativ finns inte i samma utsträckning i Danmark och framför allt inte i Sverige. En viktig iakttagelse är också att man inte i något av de undersökta länderna, med undantag av Tyskland, frånhänt sig möjlig- heten att ingripa mot exklusivitetsklausuler och bindande av producenter till lantbrukskooperativa företag.

1 1.5 Prissamverkan

Prissamverkan innebär till sin natur ett hämmande av konkurrensen, eftersom priset är det viktigaste medlet när det gäller att konkurrera. Det finns därför anledning att se särskilt strängt på sådant samarbete.

Prissamverkan kan förekomma i olika former. Det kan förekomma i form av horisontell prissamverkan, dvs. samverkan mellan företag i samma försäljnings- eller inköpsled. Det kan också gälla rabatter eller andra affärsvillkor. Samverkan mellan konkurrenter eller potentiella kon- kurrenter kan ske direkt mellan företagen eller t.ex. genom branschorga- nisationer. En annan typ av sådan samverkan är vertikala avtal, s.k. bruttoprissättning.

Avtalen behöver inte vara bindande utan även rekommendationer, s.k. cirkaprislistor, kan anses som prissamarbete i konkurrensrättslig mening.

11.5.1. Sverige

Den inskränkning som bestämmelserna i 18 c & KL innebär för tillämpningen av förbuden i 6 5 omfattar inte avtal, som har till syfte eller ger till resultat att försäljningspriser direkt eller indirekt fastställs på varor som produceras hos medlem. Som ytterligare förutsättning för att ett avtal inte skall omfattas av bestämmelserna i 18 c & anges att

försäljningen skall ske direkt mellan medlem och tredje man eller att föreningen svarar för försäljningen och att konkurrensen på marknaden hindras, begränsas eller snedvrids i väsentlig omfattning.

I det fall försäljningen sker direkt mellan medlem och tredje man och om de samverkande företagen är små kan samverkan, enligt Konkur- rensverkets allmänna råd (KKVFS l993:2), ske så länge företagen i fråga har en marknadsandel på högst 15 %. I de fall försäljningen sker genom föreningen kan det uppstå sådana positiva effekter att det finns skäl att tillåta en mer långtgående prissamverkan. Det måste emellertid finnas en reell sidokonkurrens förutom det konkurrenstryck som kan uppkomma genom att medlemmarnas fria rörlighet upprätthålls. En tumregel vid bedömningen av om samverkan bör tillåtas är att de sam- verkande företagen får svara för högst 25 % av den relevanta marknaden (prop. 1993/94:210 s. 48 f). Om samverkan tar sikte på att balansera marknadsmakten hos stora köpare med stark eller dominerande ställning på marknaden torde prissamverkan inte förvanska konkurrensen i väsentlig omfattning om denna samverkan medverkar till att uppnå marknadsbalans. Det medför att samverkan i dessa fall kan tillåtas även om de samverkande företagens marknadsandel överstiger 25 %.

Någon praxis vid tillämpningen av ovanstående bestämmelser i kon- kurrenslagen har ännu inte utvecklats. Utredningen gör bedömningen att det kommer att röra sig om ett fåtal fall där prissamarbete genom före- ningar som kan föranleda att 6 & blir tillämplig. Även i dessa fall finns möjlighet att begära undantag enligt 8 &.

Bestämmelserna i 18 c 5 omfattar inte s.k. förhandlingsorganisatio- ner. I den mån dessa skulle falla under förbudet i 6 5 finns möjligheter att ansöka om undantag enligt 8 5. Inte heller beträffande dessa orga- nisationer finns någon praxis. Det går därför inte att med säkerhet säga i vilken utsträckning den typen av samarbete är tillåten eller ej.

1 1.5.2 Övriga länder

Danmark

I Danmark finns i den nuvarande konkurrenslagen ett uttryckligt förbud mot vertikala priskarteller. I praxis accepteras heller inte horisontella priskarteller. Som framgår av avsnitt 7.3.3 skulle ett samarbete mellan primärproducenter om försäljning av obearbetade produkter genom ett kooperativt företag inte omedelbart anses som ett förbjudet samarbete. Man kan också se att konkurrensmyndigheten accepterat överens- kommelser mellan kooperativa slakteri- resp. mejeriföretag om gemen-

sam prissättning i förhållande till leverantörerna. Dessa bestämmelser är inte bindande för de inblandade företagen men följs av dessa. Av avsnitt 7.3.4 framgår också att konkurrensmyndigheten accepterat övenskom— melser inom fjäderfäbranschen om priser och mängder för export. Överenskommelsen ansågs få verkan på den danska marknaden och hamnade därför under konkurrencelovens prövning.

I Danmark har ett förslag till ny dansk konkurrenslag presenterats. I den föreslagna lagen finns en bestämmelse som motsvarar förbudet mot konkurrensbegränsande prissamverkan i 6 5 i den svenska konkur- renslagen. Det undantag för jordbrukssektorn som följer av bestämmel- serna i 4 é i förslaget till ny dansk konkurrenslag medför att sådant prissamarbete som tillåts enligt förordning 26/62 inte skulle kunna an- gripas med stöd av den danska konkurrenslagen. Eftersom omfattningen av undantagen i förordning 26/62 inte är helt klarlagd går det i dag inte att avgöra omfattningen och betydelsen av 4 & i nämnda förslag.

Frankrike

Den franska konkurrenslagstiftningen bygger på principen om fri prissättning och förbud mot konkurrensbegränsande avtal. I praxis har också visst prissamarbete mellan företag inom jordbrukssektorn för- bjudits. Det gällde bl.a. rekommenderade priser på olivolja och organise— rade demonstrationer m.m. för att höja priset på potatis.

Nederländerna

I Nederländerna finns uttryckliga förbud mot både vertikala och horisontella priskarteller. I den mån horisontellt prissamarbete skulle ha tillåtits enligt EG-rätten, dvs. enligt förordning 26/62, är det också tillåtet iNederländerna. Även prissamarbete som skulle ha varit tillåtet enligt förordningen, men som inte uppfyller samhandelskriteriet eller märkbarhetskriteriet, är tillåtet i Nederländerna. Eftersom förordning 26/62 inte medger undantag för överenskommelser som medför skyldig- het att hålla ett bestämt pris är utrymmet för undantag begränsat till prissamarbete av annat slag, t.ex. att medlemmar i ett kooperativt före- tag är föpliktade att köpa av eller leverera till företaget till ett pris som bestäms av företaget. Det är svårt att säga om ett samarbete i form av att medlemmarna säljer obearbetade produkter via ett kooperativt företag skulle falla under förbudet. I Nederländerna förekommer i praktiken försäljning av obearbetade produkter endast inom de branscher där man

använder sig av auktioner. Det är inte förbjudet att ha en överenskom- melse mellan medlemmarna om att inte sälja under ett visst pris vid auktionen. Det skulle vara tillåtet för medlemmar att sälja obearbetade produkter genom ett kooperativt företag på annat sätt än genom auk- tioner så länge vidareförsäljningen ger utrymme för förhandlingar. En vidareförsäljning där priset i nästa led bestämts i förväg skulle däremot kunna falla under förbudet.

Som nämnts under 9.3.8, har den nederländska regeringen tidigare accepterat prisöverenskommelser beträffande bröd och mjölk inom ramen för produktschappen. Dessa överenskommelser har numera upp- hört att gälla. Det har inte framkommit att några andra liknande över- enskommelser inom livsmedelssektorn för närvarande finns i Neder- länderna. I praxis har regeringen också avslagit begäran om dispens från förbudet mot horisontella prisöverenskommelser i fråga om prissättning på bl.a. buteljerad mjölk.

Tyskland

Prissamarbete mellan jordbrukskooperativa företag är i princip tillåtet på jordbrukets område i Tyskland. Priskarteller, dvs. överenskommelser om att inte konkurrera med priset, får emellertid inte träffas mellan riks- kooperativ. Detta förbud kan kringgås genom att rikskooperativen bildar lagliga joint ventures och samarbetar om priser genom dessa.

1 1.5.3 Slutsatser

Sverige och samtliga undersökta länder, med undantag av Tyskland, har uttryckliga förbud mot priskarteller påjordbruksområdet eller accepterar dem inte i praxis. I Danmark har man i praxis accepterat icke bindande överenskommelser mellan kooperativa företag i slakteri- resp. mejeri- branschema om att tillämpa samma priser i förhållande till medlem- marna/leverantörerna. Varken i Danmark eller i Nederländerna skulle försäljning av obearbetade produkter genom ett kooperativt företag direkt anses som ett otillåtet samarbete. Frågan är emellertid teoretisk när det gäller Nederländerna, eftersom den typen av försäljning normalt sker via auktioner. Om samarbetet skulle innebära att priserna i nästa led fastställdes i förväg skulle däremot samarbetet kunna strida mot ländernas konkurrenslagstiftning. De prisöverenskommelser inom ramen för produktschappen som tidigare förekommit i Nederländerna har nu- mera upphört att gälla. I Frankrike har konkurrensmyndigheten ingripit

vid ett flertal tillfällen mot prissamarbete inom jordbrukssektorn. Vid en jämförelse mellan synen på den typ av prissamarbete som är tillåtet enligt den svenska konkurrenslagstiftningen och synen på motsvarande samarbete i övriga jämförda länder kan utredningen konstatera att man i Tyskland accepterar prissamarbete i större omfattning än vad den svenska konkurrenslagen skulle tillåta. Det är svårare att dra slutsatser vid en jämförelse mellan Sverige och övriga länder. I fråga om Danmark kompliceras frågan av att utredningsförslaget till ny konkur- renslag ger undantag för samarbete som är tillåtet enligt förordning 26/62. Det går emellertid inte i dag att konstatera att man i Danmark har en annan konkurrensrättslig syn på prissamarbete inom jordbrukssektorn än man har i Sverige. Enligt utredningen skiljer sig inte den franska konkurrensrättsliga synen på prissamarbete från den svenska konkurrens- lagstiftningens syn. Nederländerna tillåter sådant horisontellt prissam- arbete, som undantas enligt förordning 26/62, även i de fall sam- handelskriteriet eller märkbarhetskriteriet inte är uppfyllt. I fråga om horisontellt prissamarbete som undantas enligt förordning 26/62, kan det därför finnas motsvarande skillnader mellan nederländsk och svensk konkurrensrätt som mellan svensk konkurrensrätt och innehållet i förordning 26/62. Det innebär att bestämmelserna i 18 c 5 KL i fråga om horisontell prissamverkan kan vara mer långtgående än motsvarande bestämmelser i nederländsk konkurrensrätt, jfr avsnitt 6.2.2. I fråga om vertikal prissamverkan på jordbruksområdet skiljer sig nederländsk konkurrensrätt inte från svensk konkurrensrätt.

1 1.6 Allmänna slutsatser

Det är svårt att jämföra och att dra någorlunda hållbara generella slutsatser om innehållet i regelverk i olika länder. Jämförelsen kompli- ceras ytterligare av att den svenska konkurrenslagen varit i kraft under endast något mer än två år och jordbruksundantagen i lagen varit i kraft under endast något mer än ett år. Någon omfattande praxis har därför inte hunnit utvecklas. En ytterligare komplikation är att det i Danmark finns ett utredningsförslag till ny konkurrenslag, som den danska rege- ringen ännu inte tagit ställning till. Även Nederländerna har planer på en ny lagstiftning. Jämförelsen får alltså ske under dessa reservationer.

Danmark

Danmark har ett regelsystem som bygger på missbruksprincipen. Det finns i den nuvarande danska konkurrenslagstiftningen inte några

särskilda undantag för jordbrukssektorn. En del av det samarbete som accepterats av den danska konkurrensmyndigheten, t.ex. delar av sam- arbetet mellan MD Foods och Klöver Maelk, skulle förmodligen inte ha accepterats i Sverige. Det är heller inte säkert att de bindningstider för medlemskap i mejeri- och slakterikooperativa företag, som förekommer i Danmark, skulle ha accepterats i samma utsträckning vid en tillämp- ning av den svenska konkurrenslagen.

Syftet med utredningens förslag till ny dansk konkurrenslag är att öka effektiviteten i det danska näringslivet genom att skapa en funge- rande konkurrens. Enligt det danska förslaget sker en koppling mellan det danska undantaget för samarbete i jorbrukssektom och de undantag som lämnas i EG-rätten. Avsikten är att EG-rätten skall slå igenom fullt ut i den danska konkurrensrätten. Om en eventuell ny dansk konkur- renslag kommer att leda till att den danska konkurrensmyndigheten in- griper mot samarbete inom jordbrukssektorn i större utsträckning än vad som nu sker, går inte att säga i dagsläget. Den tolkning EG-domstolen gör av förordning 26/62, i de fyra mål som för närvarande ligger i domstolen för avgörande, kommer i stor utsträckning att bli avgörande för i vilken omfattning samarbete inom den danska jordbrukssektorn kommer att accepteras vid en tillämpning av den föreslagna lagen. En av domstolens generaladvokater har nyligen lämnat förslag till hur domstolen skall tolka delar av förordningen. Följer domstolen general- advokatens förslag innebär det att undantaget i förordningen omfattar sådant samarbete som utgör en integrerad del av en nationell mark- nadsordning och samarbete som är nödvändigt för att uppnå målen i artikel 39 i Romfördraget. Danmark har inte några nationella marknads- ordningar. Det innebär att endast samarbete som är nödvändigt för att uppnå målen i artikel 39 i Romfördraget skulle omfattas av undantaget i förordningen.

Frankrike

En jämförelse mellan fransk och svensk konkurrensrätt på jordbruks- området är svår att göra. Det går emellertid att konstatera att man i praxis hittills accepterat exklusivitetsklausuler inom jordbrukssektom. Hur man fortsättningsvis kommer att bedöma dem i praxis är osäkert. När det gäller annat samarbete inom primärkooperativ än prissamarbete är det möjligt att man i fransk konkurrensrätt har en mera strikt syn än i svensk konkurrensrätt.

Nederländerna

Vid en jämförelse mellan Nederländerna och Sverige kan man konsta- tera att det finns tre uttryckliga förbud i den nederländska konkur- renslagstiftningen. Dessa förbud gäller vertikala resp. horisontella pris- karteller och marknadsuppdelning. Det finns nästan inte någon nationell praxis beträffande tillämpningen av konkurrensreglema inom jordbruks- sektorn. De enda nationella avgöranden som framkommit är dels be- sluten om att stoppa överenskommelser inom produktschappen av priset på mjölk resp. bröd, dels ansökningar, som avslagits, om dispens från förbudet mot horisontella prisöverenskommelser. En förklaring till att det nästan inte finns någon nationell praxis kan vara att det saknas dominerande företag på marknaden.

Flertalet av de fall som rör nederländska kooperativa företag, som är eller har varit uppe till prövning av kommissionen eller EG-domstolen, har framför allt gällt förhållandet mellan kooperativ och dess medlem- mar. Detta visar att, även om den nederländska konkurrensmyndigheten anser att det i första hand är en associationsrättslig fråga så är frågan föremål för prövning i domstol. Vilka effekter EG-domstolens framtida utslag i fråga om tolkningen av förordning 26/62 kommer att få för samarbetet inom nederländska jordbrukskooperativa företag går i dag inte att bedöma.

Tyskland

Det går med säkerhet att säga att Tyskland har liberalare konkurrens- regler på jordbruksområdet än vad Sverige har. Till detta konstaterande skall fogas att Tyskland har en annan marknadsstruktur än vad Sverige har. Med undantag för mejerisektom har kooperativa företag en sam- manlagd marknadsandel på ca 50 %. Detta skall jämföras med Sverige, där kooperativa företag dominerar de aktuella marknaderna. Trots att den tyska konkurrensmyndigheten anser att det inom jordbrukssektorn råder balans mellan kooperativa företag och investorägda företag har man från myndighetens sida framfört ett önskemål om ökade möjlig- heter att ingripa mot konkurrensbegränsande samarbete inom jordbruks- området.

Avslutande slutsatser

I detta kapitel har utredningen redovisat vilka problem som är förknip- pade med internationella jämförelser mellan olika regelsystem. Även om en heltäckande jämförelse vore möjlig är det tveksamt om eventuella slutsatser om olikheter mellan regelsystemen skulle säga något om

lämpligheten av att anpassa det svenska regelverket utifrån konstaterade skillnader mellan det svenska och andra länders regelverk. Utgångs- punkten kan vara att de svenska företagen skall ha lika eller likvärdiga konkurrensmässiga villkor som konkurrentländernas företag. Enligt ut- redningen måste ett ställningstagande till denna lämplighetsfråga bygga på en mer omfattande analys än den som ingår i utredningens uppdrag. En sådan analys måste bygga på en jämförelse som inkluderar skattelag- stiftning, arbetsmarknadspolitik, näringspolitik m.m.

Utredningen skall enligt direktiven koncentrera sig på att skingra den osäkerhet som råder rörande förhållandena på EU-marknaden när det gäller förekomsten av olika former av samarbete och vilka regler som gäller.

Vid en övergripande jämförelse mellan de konkurrensregler som gäller för den svenska livsmedelssektorn och motsvarande regler i de undersökta länderna kan konstateras att de tyska konkurrensreglema är mindre ingripande än motsvarande svenska regler. Vid en jämförelse med övriga länder kan konstateras att bestämmelserna i 18 c % KL inte har någon motsvarighet i dessa länder. Jämförelsen försvåras av att det inte finns någon uttalad praxis rörande tillämpningen på livsmedelsom- rådet av KL:s förbudsbestämmelser i 6 5 eller undantagsbestämmelser i 8 &.

Det går otvivelaktigt att konstatera att det finns skillnader mellan ländernas regelverk. Motsvarande konstaterande kan göras i fråga om det samarbete som förekommer, och tillåts förekomma, inom och mellan jordbrukskooperativa företag i de undersökta länderna. Sådana skillnader finns både vid en jämförelse mellan Sverige och de övriga undersökta länderna och mellan dessa länder. De slutsatser som kan dras om skill- nader mellan Sverige och övriga undersökta länder i fråga om samarbete och regler kan göras endast i fråga om resp. form av samarbete. Jäm- förelsen får också begränsas till att ske mellan Sverige och enskilda länder.

Avslutningsvis kan sägas att det inte är möjligt att generellt slå fast hur den konkurrensrättsliga synen på samverkan inom jordbrukssektorn ser ut i de undersökta länderna. Det går därför inte heller att dra några generella slutsatser om i vilken utsträckning den svenska konkurrens- rättsliga synen på samverkan inom jordbrukssektorn skiljer sig från övriga undersökta länders syn på sådant samarbete.

,daaä'bt tämä! l:a'lliflt war-Jla- mull-'new'. -'.|b 481" |-' '...'". ...men-lgh .- -""-l' " -

man': "va..., '.,il". bil 'i'.. .. ,,..a. u.”:qhtah'tnl'a ;";,p'l|l;_ ;prlh a_i-|]; |:' % fli-HUEITJ' "E': lm"; ;a'a $'"" m;; all? $'%ij 1 F. ”Agil—;;, .! 5.1”,ij l!*.1;f"1;'|p;lsllf;l.l Mink” ,"- ll' |"_;. '||'I F ;;”?35i'blu :"ii'liå'll'll' ”"få

altinda" ""att" -"'.t"". 'a'-":. ""-" ".... . .. kl:-äär"; "'rätt'". "ll'R '|' .";3' "'i'-lil": wår; "EHF .: & '.åa |.;;,1.,3l't;'1”Halim”;er'FE'äq'FL,E|;|-D.J|1amt,-urknn ;:ng "i. qwänllåg lll]. -. .. _ ' ' i;... . .-. .. irz'P-luiawa'-"c .""'"""'J|""" lli-;?

'.]: _ 1.3: haglar-::;miåffgrp; &le t,1.,|r.|t..r.ll||,."p ; ': ..,n'." Ear ilman- "".A'""""l=l"'t"|='.."" ll - .,, . ,: ':'..r" "W"."%"HM'E...PWM &...me 33,53; ; _. -

.fipnler'rf.'.mr1h'v

' ': | "|:. .: :'." ' ' ' ' ; ”ud,-i;; || ww. näää, _'. Q' 34:ng lyft,-Lgr] amana! 'H'Ble'

"..! ul"

n . '-. Nim." ;;; ;; ;,rtn' ;;;_;fili Fanfar .';.;,';.,', .. ter." 'ifåw .... ' manår-m" '

"' '-'| '|'” mm;,mitliwh naming hukm'l'] ; ' "Manta man. t...]. mhn-m..."... Elam. . ! m, '.". ngt-ä,

nallam ...—5.313... ann?! mb mi rv nm.-. .. 'ila' n...-t..". mn 153 19.1"

: .:;ng | .'rit'ig mm...»: ala-:| :...:vrm'. IJ! ,rl'i'a'rlu'g'n immuna _ :- -. _ . '.' . Ellert: mamma"? .'IIHIEJMUHI'KH ..- :.mnf'må'l..|r-w at:-tia.;nuatob ',' -.. ';..c ":..-m.- '_at'w'iw' - . _;wnia-r'w! Han .: ' "" ...-.... se..-.'. a'... "W&W." ' mm.—ram.". ' Elli EEE . Ill.;;l;-.."våmil-H3]|..'H&.m &:th . ' . ;)"-'. En.» lill'll'llllll' .. "gum; &”!anme brutal .EI' ":

ll'illEFlläLf'å. 'tä'iålfll'f ”FEI? . Hallå?-35%

' ' ett"? "samtal.". .'"m-hw't att rabiata

1rrr.mm=-'..'l,—_l'..-. .-.., .-,| ., -. ,,.E'M'J, ; l'.

-"'"!';!'

""Itiuälnåtluw .: "'i'". » .'Ä. "' wäl mag... ".a".- .. :. % imgpmapwsåyvmåf Wi me—pnwa_ _,1511 HE?” ,

,,,, ;..51. ,',.t 1,4-uj. m.:mrll. .;l- ' %;; wm'aå-Ew nr i .fr-;. guard—åååam. "':'.

ll' ' 1.', 'Mm'tlfrm mmm ”hainan; m.] man. tagit-11851, ., ' |".- . :.;måi'u-g: ._|' .. r.;llu.|_;,,1|;'.., [,m'Huågu ...'|;,1||..'.'-.-l'|' r..:l "||-. ""-- -| - --| .'.... "år...

"' _'ilh'égwl .'IEWHEFF l'.||i; .." . f:" __'-|'|'.|;'llu; nu,... 'In-f.. '.:i'ml- pl.", ... ' "'I

12. Konkurrensförhållanden i den svenska livsmedelssektorn

12.1. Allmänt om den svenska livsmedelssektorn

12.1.1. Den svenska livsmedelssektorn

Den svenska livsmedelsmarknaden kännetecknas bl.a. av en stark företagskoncentration. I flertalet branscher finns aktörer med stora mark- nadsandelar. Detta gäller dock inte bara livsmedelsindustrin. Än mark- naderna före och efter industriledet har i många fall en hög företags- koncentration.

Konkurrensförhållandena på marknaderna för lantbrukarnas produk- tionsmedel år varierande. Flertalet av de insatsvaror som används i jord— bruket är specifika i den bemärkelsen att lantbrukarna är de enda eller i alla fall de största köparna. Det förekommer även en vertikal integra- tion genom att lantbrukarna äger delar av insatsvamleden genom sina lantmännenföreningar. Detta gäller t.ex. maskiner, olja, gödselmedel, utsäde och fodermedel.

Det finns vidare starka bindningar mellan råvaruleverantörema och livsmedelsindustrin i form av lantbrukarnas ägande i ekonomiska före— ningar. Detta utvecklas nedan.

Konkurrenssituationen i livsmedelsindustrin påverkas även i hög grad av efterföljande led. Inom parti- och detaljhandeln har utvecklingen resulterat i en koncentration till tre stora handelsblock med en betydande intern integration och samordning, vilket inneburit att konkurrenssitua- tionen för företagen inom livsmedelsindustrin successivt förändrats. Det är dock sannolikt fråga om ömsesidig påverkan — den ökade koncentra- tionen inom livsmedelsindustrin har delvis drivit på utvecklingen inom handeln samtidigt som blockbildningen i handeln påverkat livsmedelsin- dustrins förutsättningar och behov av koncentration för balansens skull.

Under de senare decennierna har partihandelsföretagen successivt tagit över en allt större del av leveranserna från producerande företag till butik. Direktdistributionen från livsmedelsindustrin till detaljhandeln har därmed minskat. I dag är det främst mejeri-, bryggeri- och bagerivaror som till övervägande del direktdistribueras. Samtidigt har de tre handels-

blocken kraftigt ökat sitt inflytande över vilka produkter som erbjuds den svenske konsumenten, inte minst i samband med omfattande extra— priskampanjer och annan bred marknadsföring i bl.a. etermedia.

Den följande beskrivningen som bygger på en rapport från Kon— kurrensverket och diskussioner med företrädare för företag inom de olika branscherna har i enlighet med utredningsdirektiven i huvudsak koncentrerats till en redogörelse för marknadsförhållandena och konkur- renssituationerna inom mejeri-, kött- och sockerbranscherna.

12. 1 .2 Lantbrukskooperationen

Inom lantbrukskooperationen finns en mängd betydande företag representerade inom främst livsmedels- och skogsområdet. Koopera- tionen består av 15 branscher med riksorganisationer, varav vissa har medlemsföreningar, med dotterbolag. Bland riksorganisationerna kan bl.a. nämnas Slakteriförbundet, Svenska Mejeriernas Riksförening, Svenska Lantmännen riksförbund, Skogsägamas Riksförbund och Svensk Husdjursskötsel. Riksorganisationerna ägs av ekonomiska och i vissa fall ideella föreningar, där producenterna är medlemmar eller av producenterna direkt. Även föreningarna kan ha dotterbolag enskilt, eller bolag tillsammans med andra regionala föreningar eller med riksorgani- sationen. Föreningarna vidareförädlar och marknadsför lantbrukarnas produkter samt tillhandahåller olika insatsvaror m.m. Varje medlem har en röst på kretsmötena där fullmäktige till föreningarnas stämmor utses. Stämmorna fastställer resultat- och balansräkning, beslutar om vinstut- delning, utser styrelse och revisorer, beviljar ansvarsfrihet m.m. Utöver affärsverksamhet har föreningarna till uppgift att bevaka medlemmarnas branschintressen samt svara för rådgivning och information till med- lemmarna och opinionsbildning utåt.

12.1 .3 Lantbrukarnas riksförbund

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) är en intresse- och serviceorganisation för enskilda jord- och skogsbrukare samt för lantbrukskooperationen. LRF har en ekonomisk och en facklig gren. Både de branschvisa riks- organisationerna och föreningarna är medlemmar i den ekonomiska gre- nen av LRF. Den fackliga grenen av LRF har lantbrukare som medlem- mar och arbetar för att tillvarata medlemmarnas intressen gentemot stat, kommuner, myndigheter m.fl. En lantbrukare kan således vara direkt- ansluten medlem i LRF (den fackliga grenen) samt även indirekt genom

sin ekonomiska förening. Lantbrukaren är oftast medlem i flera ekono— miska föreningar beroende på det egna lantbruksföretagets inriktning.

12.2. Köttbranschen 12.2.1 Produkter och marknad

Med köttprodukter avses i det följande hela och halva fall, styckat kött och charkuteriprodukter. De produkter för vilka konkurrensförhållandena beskrivs är framför allt kött av nöt och gris, vilka är de i sammanhanget dominerande djurslagen. I övrigt kommer det marknadsförda köttet huvudsakligen från kalv, häst, får och lamm samt fågel. Vilt, framför allt älg, svarar för en icke obetydlig del av den svenska köttkonsum- tionen men utbjuds endast i liten utsträckning av handeln.

Vad gäller styckningsmarknaden omfattar denna styckat kött till detaljhandel, grossister, storhushåll och charkindustri. Styckat kött till detaljhandel, grossister och storhushåll ("konsumentsidan") har i princip samma kvalitet och pris, medan kött till charkindustrin är av enklare kvalitet och har ett lägre pris. Vidare är det styckade köttet till konsu- mentmarknaden i huvudsak färskt, medan man inom charkindustrin i större utsträckning använder fryst kött.

Charkuteriprodukter indelas vanligen i två grupper, blandade och oblandade. De blandade charkvarorna består som framgår av namnet av ett flertal råvaror. Korvar, leverpastej och syltor är exempel på blandade charkvaror. Kokt skinka, bacon och kassler är exempel på oblandade charkvaror, vilka består av enbart köttråvara som beretts, t.ex. kokats, rökts eller saltats.

Styckningsledet har en dubbel roll dels som leverantör av konsu- mentprodukter, dels som råvaruleverantör till annan förädlingsindustri, t.ex. till charkuteritillverkningen. Slaktledet behandlas i sin egenskap av råvaruleverantör till stycknings- och charkindustrin. Den vertikala inte- gration som förekommer hos marknadsledaren på köttvaruområdet inne- bär att slaktledet även får betydelse för konkurrenssituationen i de senare leden.

Enligt statistik från Slakteriförbundet uppgick köttkonsumtionen i Sverige år 1993 till 515 000 ton. Av denna volym utgörs 440 000 ton av gris- och nötkött (inkl. kalv). Den totala köttmarknaden har sedan avregleringen år 1991 vuxit med ca 3 % per år t.o.m. år 1993.

År 1993 producerades ca 427 000 ton helfall av gris och nöt. Härav utgjordes 290 000 ton av griskött och 137 000 ton av nötkött.

Motsvarande siffror för produktion av styckat kött var 330 000 ton totalt varav griskött utgjordes av 230 000 ton, styckat nötkött 100 000 ton och fågelkött 65 000 ton. Av det styckade köttet gick 124 000 ton griskött och 45 000 ton nötkött till produktion av chark och andra föräd- lade produkter.

På charksidan tillverkades 137 000 ton blandade charkprodukter och 48 000 ton oblandad chark.

12.2.2. Utrikeshandel

Enligt statistik från Statens jordbruksverk, för år 1993, uppgick den totala importen av kött till Sverige till 37 200 ton. Härav utgjorde griskött 14 000 ton och nötkött 19 500 ton. Köttimporten i procent av den svenska produktionen var ca 14 % för nötkött och ca 5 % för gris- kött. Den svenska importen kom främst från Danmark och USA (griskött) samt Polen och Ungern (nötkött). Importen av köttprodukter var således begränsad och skedde huvudsakligen i form av styckade detaljer.

Samma år exporterade Sverige 27 700 ton kött varav 16 500 ton var griskött och 11 100 ton nötkött. Av den inhemska produktionen gick 6 % av grisproduktionen och 8 % av nötproduktionen på export. Sverige exporterade främst till Polen och USA (griskött) samt USA och Tyskland (nötkött).

Sveriges anslutning till EU innebar att gränsskyddet mot EU:s med- lemsstater försvann fr.o.m. den 1 januari 1995. En ökning av köttim- porten till den svenska marknaden ansågs därför av många som trolig. Det har dock visat sig att importökningen hittills varit relativt liten och bidragande orsaker sägs vara främst konsumenternas preferenser för svenskt kött och den salmonellakontroll som krävs för import av kött- varor, vilken enligt uppgift försvårar import av färskt fläskkött till Sverige. Vidare förklaringar är att de svenska priserna på kött reducerats och på den försvagade svenska kronan. Enligt branschen kan en tendens till ökad import skönjas efter halvårsskiftet år 1995.

Internhandeln med gris- och nötkött mellan de olika EU-ländema är dock inte obetydlig. Detta framgår av rapporter från Jordbruksverket (rapporterna 1992:18 och 19) i vilka enjämförelse görs mellan nötkötts- resp. grisköttssektorn i Sverige och EU. De stora exportländema till andra medlemsländer var år 1989 för nötkött Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Irland, för griskött Nederländerna, Danmark, Belgien och Frankrike.

12.2.3. Marknadens aktörer

Scangruppen

Den svenska köttmarknaden domineras av föreningarna inom den lantbrukskooperativa slakteriorganisationen, i det följande benämnd Scangruppen. Betraktat som en helhet är Scangruppen omsättnings- mässigt en av Sveriges största livsmedelsgrupper och svarade år 1994 för ca 76 % av slakten i landet, ca 48 % av styckningen och ca 30 % av charkvarutillverkningen.

Scangruppen består av Slakteriförbundet (Slfb) med dotterbolag samt fem regionala slakteriföreningar och deras dotterbolag. Förbundet och föreningarna är ekonomiska föreningar. Slakteriföreningama äger genom insatser Slakteriförbundet som är föreningarnas riksorganisation och har till uppgift att bevaka föreningarnas och deras medlemmars intressen. Slakteriförbundet har också en omfattande egen affärsverksamhet.

Figur 1 Scangruppens organisation. Procenttal anger ägarandelen

61 000 LANTBRUKARE

FARMEK SKANEK SCAN KLS SCAN NORRL. SCAn LULEÅ smöra. EK.FÖR. smöra. EK.FÖR. EK.FOR. Ixx * x / * (Farmek AB) Xx x (Scan Syd Livsm.) 1 ENHEII-— *FJ * 1

KONCERNEN

95% SLFB INVEST AB

100% AB SAMFOD 100%

100% DUKAT LIVSMEDEL AB

100% SCAN AB

100% KÖTTFORSKNINGS INSTITUTET AB

l 1 /

SLAKTERWÖRBUNDET

100%

SCANFOOD LARS JÖNSSON 50%

SCAN STORHUSHÄLL 20%

ELLCO FOOD AB SCAN SYD LlVSMEDEL 15%

| | | l l | | | | I l l l 1 1 1 ___—J I l I I l | | | l l l 1 | | l l I | | |

Slakteriföreningama

De regionala Slakteriföreningama är fem till antalet och ägs av resp. förenings medlemmar. Det totala medlemsantalet i dessa föreningar upp- går till ca 61 000 lantbrukare. Föreningarna ägnar sig huvudsakligen åt Släkt och förädling av kött och köttprodukter. De fem föreningarna är Farmek, Skanek, Norrmejerier (Scan Luleå), Scan Norrland och Scan KLS. Farmek och Skanek är de två största föreningarna och svarade år 1993 tillsammans för ca 67 % av den totala svenska slakten. De tre övriga föreningarna hade samma år tillsammans mindre än 10 % på denna marknad.

Slakteriföreningama är, till skillnad från flertalet av de investorägda slakterierna, vertikalt integrerade, vilket innebär att slakteriföreningarna direkt eller indirekt bedriver styckning och charkproduktion. Denna verksamhet bedrivs i vissa fall i föreningsägda dotterbolag. Farmek och Skanek bedriver sin stycknings- och charkverksamhet i det gemensamt ägda företaget Scan HB. Farmek är majoritetsägare i Scan HB. Även Slakteriförbundet och Scan KLS har indirekt ägarintressen i Scan HB. Scan KLS bedriver, förutom slaktverksamhet, även styckningsverksam- het inom dotterföretaget Smålandsslakt medan charkverksamheten än så länge är på introduktionsstadiet. Nyligen inregistrerades företaget Små- landschark, en bifirma till Smålandsslakt, som är tänkt att utgöra basen i en vidare integration till ett helintegrerat köttföretag verksamt i samt- liga led på köttmarknaden. Scan Norrland och Scan Luleå är båda helintegrerade och verksamma i både styck- och charkledet.

Mellan Slakteriföreningama finns i praktiken en områdesindelning. Leverantörerna av slaktdjur är i praktiken hänvisade till den förening som bedriver verksamhet i samma område som leverantörerna. Före- ningarna säljer inte annat än undantagsvis på egen hand sina produkter utanför sitt verksamhetsområde utan låter sådan försäljning ske genom Slakteriförbundet. Detta medför även att de privata stycknings- och kött- förädlingsföretagen som regel är hänvisade till att köpa sin råvara av den förening i vars område företaget befinner sig.

Slakteriföreningama har sinsemellan ett omfattande samarbete. Före- ningarna samarbetar genom och med Slakteriförbundet. Detta sker till stor del genom förbundets dotterbolag eller bolag som ägs gemensamt av föreningarna och förbundet. I det följande redogörs för Slakteriför— bundets och några av dotterbolagens verksamheter.

Slakteriförbundet

Slakteriförbundskoncemen omsatte år 1993 ca 5 260 miljoner kronor varav Slakteriförbundet svarade för ca 1 810 miljoner kronor. Slakteri- förbundet ägs av Slakteriföreningama gemensamt. Farmek och Skanek har störst inflytande i förbundet, vilket bl.a. avspeglar sig i representa— tionen i förbundsstyrelsen. I styrelsen för förbundet ingår förutom VD och arbetstagarrepresentanter sex ledamöter från Farmek, fem från Skanek samt en ledamot från vardera Scan Luleå, Scan Norrland och Scan KLS.

Slakteriförbundet har tidigare haft en funktion som marknadsreglerare genom sin handel med över- och underskott av slaktkroppar och styck— ade produkter hos föreningarna. Denna marknadsreglerande funktion hos Slakteriförbundet har i stor utsträckning påverkat konkurrensen på mark- naden, så till vida att någon konkurrens mellan Slakteriföreningama i princip inte har förekommit. Förbundet upphörde dock under år 1991 med sin marknadsreglerande verksamhet och de olika slakteriförening- arna har i större utsträckning än tidigare själva fått ta hand om sina överskott. Slakteriförbundet köper dock fortfarande helfall från förening- arna och säljer dessa till industrikunder i Norrland och i Stockholms- regionen. Slakteriförbundet har fram t.o.m. år 1993 köpt helfall från föreningarna som man sedan kontraktsstyckat hos Farmek AB och Scan Syd. Förbundets försäljning av det styckade köttet upphörde i december 1993 och försäljningsansvaret har övergått till de två nämnda företagen.

Slakteriförbundet har som nämnts en rad dotterbolag. De produce- rande dotterbolagen är samlade i Slakteriförbundet Invest AB som består av Samfod, Scanfood, Dukat Livsmedel och Ellco Food. Slakteriför- bundet Investkoncemen omsatte år 1994 2 556 miljoner kronor. De icke—producerande dotterbolagen är Köttforskningsinstitutet, Scan Inter— national, Scan AB och Scan Fastighetsförvaltning.

Scan HB

Farmek, Skanek, Scan KLS och Slakteriförbundet, sammanförde vid års- skiftet 1994/95 verksamheterna i Farmek AB och Scan Syd Livsmedel AB (Scan Syd), i ett gemensamt ägt handelsbolag Scan HB. Farmek och Skanek bedrev före förvärvet sina resp. förädlingsverksamheter i princip uteslutande i sina resp. dotterbolag Farmek AB och Scan Syd. I Scan Syd äger Slakteriförbundet och Scan KLS ca 15 % vardera. Scan HB får F armek AB och Scan Syd som ägare med Farmek AB som majo- ritetsägare. Scan Norrland, Scan Luleå och Scan KLS har rätt att tillföra

sina resp. förädlingsverksamheter till Scan HB vid årsskiftet 1995/96 eller 1996/97.

Scan HB bedriver verksamhet avseende styckning och charktillverk- ning samt produktion av färdiglagad mat, baserad på helfall inköpta från Slakteriföreningama på ett sätt som ger dessa högsta möjliga långsiktiga betalning. Delar av chark- och färdiglagad matproduktionen, där spe- cialisering krävs, produceras på kommersiella villkor för Scan Norrland och Scan Luleå. Scan HB säljer också styckade produkter på Norrlands- marknaden genom Scan Norrland och Scan Luleå.

Scan HB förfogar, genom licensavtal, över flera av de starkaste varu- märkena på den svenska dagligvarumarknaden. Förutom Scanmärket förfogar Scan HB över varumärkena Piggham, Utmärkt, Beef, Deli samt Rekord. Genom att Scan HB tillförts enheten för scanvarumärkesaktivi— teter inom Scan AB ansvarar företaget för större delen av marknads- föringen av Scanvarumärket.

Förutom att vara verksamt som förädlingsbolag ger Scan HB den Scan-märkesservice som tidigare givits övriga Scanföretag genom Slakteriförbundet. Detta har skett genom att fyra enheter inom Slakteri- förbundet överförts till Scan HB, nämligen enheten för scanvarumärkes- aktiviteter inom Scan AB, enheten för gemensam produktion inom Scan AB, utlandssektionen inom Slakteriförbundet samt verksamheten i Scan Storhushåll AB. Dessa enheter kommer alltså i fortsättningen att genom Scan HB ge service till och samverka med andra enheter inom Scan- gruppen.

Scan HB:s andel av styckningsproduktionen i Sverige uppgår till drygt 30 %. Scan HB är därmed Sveriges största styckningsföretag. På charkmarknaden beräknas marknadsandelen bli ca 24 % och Scan HB blir därmed det största företaget även på denna marknad.

Scan HB:s position förstärks av att Farmek AB:s resp. Scan Syds ägare, dvs. Farmek, Skanek och Scan KLS tillsammans kontrollerar ca 72 % av den totala tillgången på helfallsråvara i Sverige. Scan KLS levererar dock inte någon råvara till Scan HB. Tillgången av insatsvaror har stor betydelse för ett företags ställning på marknaden. Förutom att Scan HB har säkrat den egna tillgången av råvara har slakteriföre- ningarna i viss utsträckning möjlighet att kontrollera flödet av och priset på slaktkroppar till Scan HE:S konkurrenter inom styck- och chark- industrin. Investorägda styckningsföretag är således till viss del beroende av sin största konkurrents ägare.

Samfod

Samfod är ett helägt dotterbolag till Slakteriförbundet Invest AB. Sam- fod ägnar sig åt styckning och charktillverkning och säljer sina pro- dukter huvudsakligen till kunder inom detaljhandel, storhushåll och gatukök. Samfod är Sveriges näst största styckningsföretag och har ca 14 % av styckningsproduktionen. Vissa produkter legotillverkas för Samfods räkning av Scanföretagen Dukat och Scanfood. Till skillnad från övriga företag inom Scangruppen använder Samfod både svenskt och utländskt kött i sin produktion. Huvuddelen av produktionen baseras dock på svensk råvara.

Samfod har en relativt självständig ställning inom Scangruppen. Samfod producerar allt styckat i egen regi och har egen charktillverk- ning. Vidare marknadsför och försäljer företaget sina produkter helt i egen regi. Samfod har egna varumärken och en egen säljkår. Priserna sätts helt självständigt och företaget har egen grossistdistribution, När det gäller inköp av råvaror har Samfod i princip rätt att köpa från vem det vill och det har rätt att importera. Med hänsyn till ovanstående skall, enligt Slakteriförbundet, Samfod, trots tillhörigheten till Slakteriförbun- det, ses som ett självständigt företag och en konkurrent till övriga företag inom Scangruppen.

Samfod torde dock inte kunna betraktas som ett i alla avseenden självständigt företag i förhållande till övriga företag inom Scangruppen på grund av den ägar- och intressegemenskap som råder mellan Samfod och Slakteriförbundet. Samfod är helägt av Slakteriförbundets dotter- bolag Slakteriförbundet Invest AB. Strategiska beslut föreslås visserligen självständigt av Samfods företagsledning men skall, efter förslag från styrelsen i Samfod, underställas styrelsen i Slakteriförbundet Invest AB för godkännande. Samfod deltar dessutom i den för Scangruppen gemensamma forskningen som sker i Köttforskningsinstitutet AB, ett av Slakteriförbundet helägt dotterbolag.

Scanfood

Scanfood AB ägs av Slakteriförbundet Invest AB till 95,6 %. Övriga ägare är Skanek med 1,7 %, Farmek med 1,4 %, Scan KLS med 0,7 %, Scan Norrland med 0,5 % och Nomnejerier med 0,2 %. Scanfood omsatte år 1994 ca 631 miljoner kronor.

Scanfood är Scangruppens specialföretag för frysta, konserverade och andra hållbarhetsbehandlade produkter till konsument och storhushåll. Mellan ägarna finns ett konsortialavtal som reglerar verksamheten i bo-

laget. Enligt konsortialävtalet skall bolagets verksamhet bestå av pro- duktutveckling, produktion, administration, marknadsföring, distribution och försäljning av ovan nämnda produkter.

Konsortialavtalet innebär en förpliktelse för avtalsparterna att satsa på marknaden för djupfrysta köttprodukter genom Scanfood. Scanfood distribuerar de färdiga produkterna till grossistföretag och industrikun- der. Deltagama i samarbetet har dock viss egen verksamhet på produkt- området.

Dukat Livsmedel

Dukat är ett helägt dotterbolag till Slakteriförbundet Invest AB och är ett renodlat produktionsbolag för charkuterier och färdiglagad mat. Dukats kunder består i princip uteslutande av föreningarna och Slakteri- förbundets dotterbolag Samfod och Scanfood. Dukat har således inte någon egen direkt försäljning till storhushåll, grossist- eller detaljhandeln med undantag för ett avtal med KF. Dukat omsatte år 1994 174 miljoner kronor.

Dukat har specialiserat sin produktion och tillverkar huvudsakligen pastej och bacon men även andra produkter finns i sortimentet.

Ellco Food

Ellco Food är ett helägt dotterbolag till Slakteriförbundet Invest AB. Företaget tar hand om slaktbiprodukter och utvecklar och förädlar livs- medelsråvaror av blod, styckningsben och fettvävnad. Även special- produkter för biotekniska ändamål tillverkas. Ellco omsatte år 1994 267 miljoner kronor.

Scan AB

Inom Scan AB som år ett helägt dotterbolag till Slakteriförbundet sam- ordnas information, producenttjänst och viss gemensam intressebevak- ning. Kostnader för utförda tjänster debiteras till självkostnadspris till de Scanföretag som använder tjänsterna. All tidigare samverkan beträf- fande marknadsföring har fr.o.m. år 1995 övergått till Scan HB.

Köttforskningsinstitutet

Köttforskningsinstitutet är ett av Slakteriförbundet helägt dotterbolag som är ett utvecklings— och konsultföretag inom livsmedelssektorn med särskild inriktning på köttprodukter. I detta företag sker den för hela Scangruppen gemensamma forskningen.

Fristående företag

Ett drygt tjugotal företag fristående från Scangruppen svarade år 1993 för knappt en fjärdedel av slakten. Av dessa är de två största Slakteri- produkter i Helsingborg AB och Skövde Slakteri AB.

På styckningsmarknaden svarade omkring 70 investorägda företag för ca 52 % av styckningen år 1993. Bland de investorägda styckningsföre- tagen märks SLP Lantkött AB, Meat Master AB och Lords.

Störst bland de icke lantbrukskooperativa företagen på charkmark- naden år 1993 var KF som svarade för ca 18 %, Sardus 8 % och Procordia 6 %. För resterande andel svarade drygt 200 företag, vilka ofta är små och verksamma på lokala marknader.

De flesta av de investorägda företagen är medlemmar i Kött- branschens Riksförbund som skall bevaka sina medlemsföretags in— tressen både vad avser utvecklingen på marknaderna och gentemot olika myndigheter.

De investorägda företagen har under senare år ökat integrationen och det är relativt vanligt förekommande, åtminstone bland de större investor- ägda köttföretagen, att verksamheten spänner över slakt- och styckmarknaden, styck- och charkmarknaden eller samtliga tre delmark- nader. Exempel på ett företag som har verksamhet på samtliga tre del- marknader är Mårtenssons Partiaffär som kontrollerar Skövde Slakteri AB, Engvall & Falk AB (styckning) och Sohlbergs Nya Charkuteri.

12.2.4. Konkurrensförhållanden

Struktur

Köttmarknaden delas traditionellt upp i tre delmarknader beroende på köttets förädlingsgrad nämligen slakt-, stycknings- och charkmarknaden. Slakterierna är leverantörer av köttråvara. Kunderna på köttmarknaden utgörs av industriföretag, dvs. stycknings— och charkföretag, samt detalj- handel/ grossister och storhushåll. Helfall utgör råvara vid styckning och säljs företrädesvis till styckningsindustrin, men en mindre del säljs till

detaljhandel/grossister och även i viss mån till storhushåll. Styckat kött utgör i sin tur råvara till charkindustrin men säljs även till detaljhandel/ grossister för vidareförsäljning till konsument samt till storhushåll. Det styckade kött som säljs till industriföretagen för ytterligare förädling be— står av enklare köttvaror, s.k. industriråvara, som bl.a. består av småbitar från främst gris. Till handel och storhushåll säljs främst kotlett- och biffrader för vidare styckning.

De olika verksamhetsgrenama slakt, styckning och charktillverkning kan antingen bedrivas i separata företag eller i olika former av integra- tion. Omfattningen av integrationen varierar. De lantbrukskooperativa Slakteriföreningama är i stor utsträckning vertikalt integrerade och om- fattar både slakt, styckning och charktillverkning. Även de investorägda företagen tenderar att öka integrationen och det är relativt vanligt före- kommande, åtminstone bland de större investorägda köttföretagen, att verksamheten spänner över slakt- och styckmarknaden, styck- och charkmarknaden eller samtliga tre delmarknader.

Nedan följer en beskrivning av konkurrensen på resp. delmarknad omfattande Scangruppens och övriga aktörers ställning samt en kortare redogörelse för vad som karaktäriserar resp. marknad.

Konkurrensförhållanden på slaktmarknaden

Föreningarna inom Scangruppen dominerar på den svenska slaktmarkna- den. Av statistik från Slakteriförbundet och Jordbruksverket framgår att Scangruppens totala andel av slakten är ca 76 %, vilket också innebär att gruppen har samma andel på marknaden för helfall. Andelen är något större på svin- och fårslakt och något mindre på övriga djurslag i järn- förelse med de investorägda slakterierna. Farmek och Skanek har 36 resp. 31 % av den totala slaktmarknaden och är de största aktörerna på denna marknad.

En mycket stor andel av slakteriföreningarnas helfallsproduktion an- vänds internt inom resp. förening och ytterligare en stor andel används inom Scangruppen, dvs. säljs till andra slakteriföreningar, Slakteriförbun- det med dotterbolag eller Samfod. Främst går det stora mängder helkroppar till Samfod från Skanek och Farmek samt till Slakteriför- bundet från Skanek, Farmek och Scan Norrland. Försäljningen av helfall till Slakteriförbundet säljs sedan vidare till i huvudsak Stockholmsmark— naden. Vidare sker vissa rörelser mellan föreningarna. Samfod köper enligt uppgift ca 95 % av sitt råvarubehov från Slakteriföreningama.

Av Scangruppens totala mängd producerade helfall säljs ca 40 % på den externa marknaden, dvs. till detaljhandel/grossist, storhushåll och

industri utanför Scangruppen. Industrin utgör den största externa kunden i fråga om helfall.

På slaktmarknaden konkurrerar man främst om tillgång till djur för Släkt och försäljning av de slaktade djurkroppama, de s.k. helfallen. Konkurrensen när det gäller tillgången till djur för slakt påverkas i hög grad av slakteriföreningarnas kooperativa uppbyggnad. Det stora flertalet lantbrukare är medlemmar i Lantbrukarnas riksförbund (LRF) samt i en eller flera lantbrukskooperativa föreningar. LRF och de lantbruksko- operativa föreningarna tillvaratar medlemmarnas intressen näringspoli- tiskt och på marknaden. Vikten av solidaritet gentemot dessa organisa- tioner och därmed till den s.k. bondeägda industrin betonas eftertryck- ligt. En påverkan av detta slag utgör ett av flera medel i konkurrensen mellan Slakteriföreningama och investorägda slakterier om leveranser av slaktdjur.

Ett ytterligare konkurrensmedel för Slakteriföreningama är den ser- vice medlemmarna kan få på en mängd områden. Det kan t.ex. gälla olika former av produktionsinriktäd rådgivning och utbildning. Dess- utom finns en omfattande livdjursförmedling hos föreningarna.

Föreningarna har också en konkurrensfördel genom möjligheten till transfereringar mellan de olika leden i produktionen. Vinster i föräd- lingsleden kan användas för att subventionera ett högre avräkningspris till producenten i slaktledet. Att så sker kan inte uteslutas mot bakgrund av att Slakteriföreningama har som huvudsaklig uppgift att ge sina ägare, dvs. slaktdjursproducentema, bästa möjliga betalning för djuren. Priset på råvaran sätts alltså inte nödvändigtvis efter marknadsmässiga principer sett från slakteriindustrins synpunkt, vilket skulle ha inneburit att slaktdjursköparen eftersträvat ett så lågt pris som möjligt.

De investorägda slakteriernas främsta konkurrensmedel är priset vid sidan av god service och närhet till producenterna. Investorägda slakte- rier betalar ofta ett högre pris än vad slakteriföreningarna gör för att få leverans av djur.

Konkurrensförhållanden på styckningsmarknaden

Styckningsmarknaden präglas i hög utsträckning av Scangruppens dubbla roll dels som huvudleverantör till konkurrenterna på den in- vestorägda sidan, dels som störste konkurrent till dessa kunder. De investorägda företagen köper cirka hälften av sin råvara från företag inom Scangruppen. Detaljhandel/ grossist och industri köper ungefär lika stora mängder styckat, men av skilda kvaliteter, medan storhushåll köper en mindre mängd. Scangruppens starka ställning i slakt- och styck—

ningsledet gör att man i viss utsträckning kan styra marginaler och lönsamhet hos konkurrenterna i slakt- och styckningsleden.

Många investorägda företag i förädlingsindustrin är således beroende av råvara från Slakteriföreningama. Även i företagsgrupper där egna investorägda slakterier ingår finns styckningsföretag som till stor del köper sin råvara från Slakteriföreningama. Många charkföretag är om inte ett direkt så i vart fall indirekt beroende, genom styckningsföre- tagen, av att få råvara från Slakteriföreningama. Särskilt gäller detta de förädlingsföretag som helt eller delvis har inriktat sin produktion på svenska råvaror.

Det kan sålunda konstateras att tillgången till helfallsråvara är av stor betydelse för de investorägda svenska styckningsföretagen. Det är emellertid sannolikt att marknaden för köttråvaror förändras med Sveriges inträde i EU eftersom gränsskyddet mot EU:s medlemsstater avskaffats. Därmed ökar möjligheterna för import av köttråvaror till den svenska marknaden. Omfattningen av sådan import är dock osäker och det är ännu för tidigt att bedöma den framtida utvecklingen i detta avseende.

Ett förvärv av stor betydelse för situationen på styckningsmarknaden slutfördes vid årsskiftet 1994/95 då Farmek och Skanek sammanförde verksamheterna i sina resp. förädlingsbolag i det gemensamt ägda han- delsbolaget Scan HB.

Scan HB bedriver verksamhet avseende styckning och charktill- verkning samt produktion av färdiglagad mat, baserad på helfall inköpta från Slakteriföreningama på ett sätt som ger dessa högsta möjliga lång- siktiga betalning. Av föreningarna är det endast Scan Norrland och Scan Luleå som säljer charkvaror.

Det kan konstateras att Scan HB är det, med god marginal, största företaget på styckningsmarknaden och beräknas få drygt 31 % av styck- ningsproduktionen. Samfod är det näst största företaget med en andel av styckningsproduktionen på ca 14 %. Scangruppen, inkl. Samfod, har en produktion som utgör ca 48 % av den totala produktionen av styckat kött. Scan HB:s ägare, Farmek och Skanek, kontrollerar tillsammans ca 67 % av den totala svenska slakten. Även på styckningsmarknaden förekommer interna varurörelser inom Scangruppen. Dessa är dock inte lika omfattande som beträffande helfall.

Konkurrensförhållanden på charkmarknaden

Föreningarna inom Scangruppen är inte lika starka på charkmarknaden som på slakt- och styckningsmarknadema men har dock sammantaget

(inkl. Samfod) ca 30 % av charkmarknaden med stora variationer mellan olika produkter 001 produktgrupper. Scangruppens starka ställning på charkmarknaden giundar sig till stor del på att den kan erbjuda ett fullt sortiment och på att den förfogar över varumärket Scan. Dessutom kan Scangruppen i viss utsträckning påverka prisbildningen eftersom den på råvaruområdet är huvudleverantör till hela förädlingsindustrin. De in- vestorägda charkföretagens beroende av råvara från Scangruppen är dock mindre än styckningsföretagens eftersom importerat kött i högre utsträckning kan användas i charkvarutillverkningen.

De investorägda charkföretagen är ofta små och endast verksamma på lokala marknader. Det största investorägda företaget på charkmarkna- den har knappt 20 %. Scan HB beräknas uppnå ca 24 % av charkmark— naden och skulle därmed utgöra det största företaget.

12.2.5. Andelar av produktionen

I tabell 1 nedan visas, uppdelat på resp. företag inom Scangruppen och de investorägda företagen, hur stor andel företagen har av producerade helfall och producerat styckat.

Tabell ]. Andelar i procent år 1993.

Företag slakt/helfall styckning Farmekkoncemen 36 20 Skänekkoncemen 31 1 1 S:a 67 31 Scan KLS 5 Scan Norrland 3,5 1,5 Scan Luleå 0,5

Samfod - 14 Slakteriförbundet - 1 ,5 S:a Scangruppen 76 48

S:a investorägda företag 24 52

12.2.6. Etablerings- och importhinder

På köttmarknaden finns det inte några formella etableringshinder med undantag av att livsmedelshygieniska krav måste uppfyllas. Etablerings- svårigheter för nya företag kan dock, på grund av de lantbrukskoopera- tiva föreningarnas höga marknadsandel i råvaruledet, uppstå om till- gången till råvara blir knapp. Även EG:s regleringssystem med bl.a. bidrag begränsat till visst antal djur kan påverka utbudet. På sikt kan dock en sådan råvarubrist korrigeras genom import från EU:s med- lemsstater. Den ökade importkonkurrensen kan dock komma att för— svåras på flera sätt. Ett hinder är den salmonellakontroll som kommer att krävas för importerade köttvaror. I regeringens proposition "Sveriges medlemskap i Europeiska unionen" (prop. 1994/95:19) sägs bl.a. följan- de: "Vid EU:s inre gränser kommer det inte längre att finnas någon gränskontroll såvitt gäller handel med övriga medlemsländer. Förhand- lingsresultatet innebär emellertid att Sverige vid ett medlemskap trots avsaknad av gränskontroll kan upprätthålla kravet att importerat kött är salmonellafritt. Sverige begärde i medlemskapsförhandlingama att alla EG:s anläggningar som exporterar kött, köttprodukter och ägg till Sverige, skall utföra en kontroll av produkterna med avseende på sal- monella i enlighet med svenska krav. Alla partier skall åtföljas av ett dokument där salmonellafrihet intygas. Förhandlingsresultatet innebär att EG:s bestämmelser om skydd för salmonella, som omfattar bl.a. be- handlade ägg- och köttprodukter, anses ge ett sådant skydd att be- stämmelserna är acceptabla för Sverige.--- Färskt kött och fågelkött som exporteras till Sverige skall före avsändandet testas i ursprungs- anläggningen och åtföljas av ett dokument som intygar att sådant test utförts eller att köttet är avsett för vidareförädling. Kött som kommer från anläggningar som tillämpar ett av kommissionen godkänt kontroll- program för salmonella behöver ej testas."

Det är endast anläggningar i Sverige, Finland och Norge som tilläm- par ett godkänt kontrollprogram för salmonella. För närvarande gäller en testmetod för salmonellakontroll som tar tre dagar i anspråk innan testresultat kan erhållas. Denna tid minskar varans livslängd märkbart när det gäller färskt kött och i synnerhet fläskkött som har en känsligare hållbarhet. En ny testmetod där det endast tar ett dygn att få fram resul- tatet existerar men har ännu inte godkänts.

Även nationella smakpreferenser torde spela en viktig roll i samman— hanget, i synnerhet som flera svenska företag aktivt verkar för att mark- nadsföra specifikt svenska produkter. Det finns dessutom planer hos såväl statsmakten som företagen i handeln att verka för någon form av ursprungsmärkning av kött.

Den koncentration som finns på den svenska marknaden, främst i slaktledet, men även i handeln kan också utgöra ett import- och etable- ringhinder. Ytterligare hinder för importen kan vara Sveriges geogra- fiska läge.

12.2.7. Samarbetet inom Scangruppen

Följande beskrivning ger en översiktlig bild av de viktigaste företeelser- na när det gäller samverkan inom Scangruppen.

Samverkan inom Slakteriföreningama

Enskilda köttproducenter är medlemmar och samverkar i slakteri- föreningarna. Medlemmarnas samverkan i Slakteriföreningama är omfat- tande och innefattar i princip all verksamhet från inköp av förnödenheter och avelsverksamhet till slakt, förädling, marknadsföring och försäljning.

Varumärken

Scan är ett varumärke som ägs och är registrerat av Slakteriförbundet. Scanvarumärket tillsammans med varumärkena Piggham, Scan Beef, Scans Magra, Scan Utmärkt, Deli och Rekord används av ett flertal företag inom Scangruppen. När det gäller djupfrysta varor används varu- märket Scan Djupfryst (Scanfood). Avtal om varumärkeslicenser före- ligger mellan förbundet och de företag inom Scangruppen som utnyttjar varumärket. Scanvarumärket används gentemot konsument och storhus- håll. Det används för kött, chark, kylda resp. frysta produkter.

Organisationen hålls i hög grad samman av dessa gemensamma varu- märken vilka även i hög utsträckning gör det svårt att lämna organisa- tionen. Att en förening skulle dra sig ur samverkan inom Scangruppen är osannolikt eftersom de därigenom går miste om de mycket stora värden som ligger i varumärkena. Enligt Slakteriförbundets bedömning har föreningarna ingen praktisk möjlighet att köpa ut märket eller att från grunden bygga ett märke av tillnärmelsevis samma kraft.

Det gemensamma varumärket används i praktiken på ett sådant sätt att föreningarna avstår från att agera på marknaden på ett sätt som skil- jer dem från övriga föreningar. Av produktmärkning och produktannon- sering framgår inte produktionsställe eller av vilken förening en viss produkt tillverkats. Konkurrens mellan föreningarna i form av t.ex. differentierad prissättning i butik motverkas eftersom konsumenterna

inte kan särskilja produkter från två tillverkare inom gruppen. Även butikernas intresse av att ta in produkter från mer än en tillverkare i gruppen elimineras då produkterna inte kan särskiljas.

Scanvarumärket har använts inom Scangruppen i 25 år och utvecklats till det mest kända varumärket i Sverige för kött- och charkprodukter. Företagen inom Scangruppen har dock full frihet att utnyttja alternativa varumärken.

När det gäller marknadsföringen av Scanvarumärket och Scangrup- pens övriga varumärken ligger en stor del av ansvaret hos enheten för Scanvarumärkesaktiviteter som tidigare sorterat under Scan AB som är ett dotterbolag till Slakteriförbundet. Efter den 1 januari 1995 har dock Scan HB övertagit denna enhet och därmed det huvudsakliga ansvaret för marknadsföringen av Scanmärket.

Gemensam produktion av charkprodukter

Inom Scangruppen finns en omfattande produktions- och specialiserings- samverkan avseende charkprodukter. "Gemensam produktion" var tidi- gare en sammanfattande benämning på denna produktionssamverkan. De tre företagen Farmek AB, Scan Syd och Dukat Livsmedel tillverkade på uppdrag av Slakteriförbundet olika charkprodukter. Avtalen omfattade ca 30 % av hela Scangruppens totala charkproduktion och ca 8 % av den totala svenska charkmarknaden.

Efter bildandet av Scan HB har Farmek AB:s och Scan Syds roller i detta samarbete i sin helhet övertagits av Scan HB. Scan HB har nu legoavtal med Dukat Livsmedel om tillverkning av vissa produkter. Vidare har Scan HB överenskommelser med Scan Norrland och Scan Luleå om leverans av vissa charkprodukter på samma sätt som tidigare gällde inom ”gemensam produktion".

Samarbetet inom " gemensam produktion" omfattar gemensam mark- nadsföring under Scanvarumärket. Marknadsaktiviteter på riksnivå sam- ordnas medan resp. förening har säljänsvaret.

Scanfood

När det gäller frysta köttvaror, konserver m.m. samverkar företagen inom Scangruppen i företaget Scanfood avseende produktion, produkt- utveckling, administration, marknadsföring och distribution. På djup- frystmarknaden har Scanfood cirka en tredjedel av försäljningen till detaljhandelsmarknaden och är det största företaget på denna marknad.

På storhushållsmarknaden har Scanfood mellan 15 och 20 %. Att märka är att Samfod har ca 10 % av storhushållsmarknaden. De främsta kon- kurrenterna på detaljhandelsmarknaden var år 1993 KF, Procordia och Svenska Nestlé, vilka tillsammans hade ca 50 % av marknaden. Pro- cordia och Indra var största konkurrenterna på storhushållssidan med ungefär lika stora marknadsandelar som Scanfood.

Scanfood distribuerar sina produkter genom samtliga grossistkanaler. På storhushållssidan fungerar föreningarna som grossister.

Det uppges att något marknadssamarbete inte förekommer mellan Samfod och Scanfood.

Scan Storhushåll

Scan Storhushåll AB är ett marknadsföringsbolag inom Scangruppen inriktat på storhushållsmarknaden. Ett konsortialavtal reglerar samverkan i bolaget mellan ägarna som är Slakteriförbundet med 20 %, Farmek 40 %, Scan Syd Livsmedel AB 25 %, Scan Norrland 10 % och Scan Luleå 5 %.

Bolagets ändamål är att åstadkomma effektivast möjliga marknads- föring av i första hand köttprodukter till storhushållsmarknaden under varumärket Scan. Bolaget tecknar vidare inköpsavtal för komplettering av föreningarnas sortiment samt svarar för övergripande kontakter med rikstäckande kunder. Parterna svarar för att ett gemensamt rikssortiment utvecklas och medverkar till rikstäckande marknadsföring av detta. Produktutveckling samordnas.

Föreningarna säljer själva produkterna på storhushållsmarknaden och priser, villkor och volymer fastställs självständigt av delägande förening- ar och företag.

Den totala andelen på storhushållsmarknaden för företagen inom Scangruppen var ca 20 % medan de väsentligaste konkurrenterna var Lithells, Goman (KF) och Dafgård med marknadsandelar ungefar mot- svarande Scangruppens.

Efter bildandet av Scan HB har den administrativa verksamheten inom Scan Storhushåll övertagits av Scan HB.

Scangruppens utlandsverksamhet

Sedan tillkomsten av Scan HB är Scangruppens utlandsverksamhet kon- centrerad till detta företag. Utlandsverksamheten bedrivs på helt kommer- siella villkor. Det finns inga avtal som tvingar företagen inom Scan-

gruppen att använda den gemensamma utlandsavdelningen utan de är fria att exportera på det sätt de finner bäst. Det förekommer inte heller någon intern subventionering utan varje förening och företag här eventu— ella exportförluster själva. Även investorägda slakterier och styckare erbjuds motsvarande tjänster av utlandsavdelningen.

Hallandsslakt

I företaget Hallandsslakt samverkar Skanek och Farmek på slaktmark- naden. Bolaget arbetar med slaktverksamhet baserad på leveranser från både Skanek och Farmek. Denna produktionssamverkan rör enbart gemensam släkt i ett område där konkurrens om slaktkroppar kunde varit aktuellt mellan resp. förening.

12.2.8. EG:s reglering

Marknadsregleringama bygger som tidigare beskrivits på tre grund- principer: En gemensam marknad med gemensamma priser, gemen- skapspreferens samt en gemensam finansiering av jordbrukspolitiken.

Liksom på övriga områden upprätthålls den gemensamma marknaden genom att tullar och importavgifter gentemot tredje land tillämpas. Genom åtaganden i GATT minskar dock gemenskapspreferensen.

Nedan följer en kort redogörelse för de viktigaste marknadsordning- arna avseende nöt- och griskött.

Nöt— och kalvkött

Marknadsregleringen för nöt- och kalvkött gäller för levande djur, färskt, torkat och fryst kött samt diverse styckningsdetaljer. Ett nytt system trädde i kraft den 1 januari 1993 och gäller priser, bidrag och intervention. I det nya systemet premieras miljöhänsyn.

För nötkött fastställs referenspris (riktpris) och interventionspris. Referenspriset sätts för vuxna tjurar och hänsyn tas till situationen både för nötkötts- och mjölkproduktion. Interventionspriset är det pris på vilket de olika stödingripandena baseras. Priset bestäms utifrån vuxna tjurars slaktvikt. Interventionspriset skall minska med 15 % från år 1993 till år 1995.

EG:s interventionssystem har tillämpats i drygt 20 år. Kraven för att intervention skall utlösas skärptes i och med CAP-reformen och upp- köpen kommer att trappas ned fram till år 1997. Uppköpen sker genom

ett anbudsförfarande. Interventionsköp kan bara göras för begränsade kvantiteter om inte priserna går ned under en viss nivå då begränsning- arna upphör att gälla. Förutom intervention kan ett stöd för privat lagring användas för att stabilisera marknaden utan att det påverkar de traditionella marknadskanalerna. Det finns även möjlighet att erhålla exportbidrag för nötkött.

Inom det reformerade djurbidragssystemet finns flera typer av bidrag. Handjursbidrag ges för ett maximerat antal djur hos resp. uppfödare och region. Utslaktningsbidrag ges i syfte att reducera överproduktion genom att uppmuntra tidig utslaktning av tjurkalvar av mjölkras. Bidrag för am- och dikor ges till producenter av kalvar till köttproduktion.

Griskött

Marknadsordningen för griskött omfattar levande djur, dock inte avels- djur, och kött samt köttprodukter i olika former. Varje år fastställer ministerrådet ett referenspris (baspris) för slaktkroppar. Priset avspeglar den genomsnittliga produktionskostnaden inkl. slaktkostnad. Ursprung- ligen var det tänkt att nivån skulle vara sådan att marknadspriset stabili- seras utan att strukturella överskott skapas. Trots att baspriset på griskött sedan länge ligger långt över marknadsprisnivån inom EU har dock intervention inte skett på flera år. Stöd till privat lagring förekommer i begränsad utsträckning. Gränsskydd och exportbidrag förekommer också.

12.2.9. Sammanfattning — konkurrensförhållanden

De ovan beskrivna marknadsregleringama påverkar prisnivåerna och blir därmed även styrande för producerade volymer. Även mejeriregleringen har en viss påverkan genom att mejerikvoternas storlek och därmed antalet mjölkkor påverkar utbudet av kött.

Det har knutits starka förhoppningar till effekterna av Sveriges med- lemskap i EU vad gäller konkurrenssituationen på den svenska kött- marknaden. Den ökning av importen som EU-medlemskapet förväntades medföra har dock hittills varit begränsad. Bidragande orsaker till detta är bl.a. konsumenternas preferenser för svenskt kött och den salmonella- kontroll som krävs för import av köttvaror. Försvagningen av den svenska kronan och det faktum att de svenska priserna på kött redu- cerats för att möta den förväntade importkonkurrensen är andra för- klaringsfaktorer.Till detta kommer att den svenska marknaden har en låg

befolkningstäthet och att den ligger i utkanten av Gemenskapen. Intern- handeln med nöt- och griskött mellan de olika EU-länderna är dock inte obetydlig och att förutsäga importkonkurrensens framtida omfattning i Sverige är i dag förenat med stor osäkerhet.

Konkurrensförhållandena på den svenska köttmarknaden känneteck- nas i dag av slakteriföreningarnas starka ställning samt deras dubbla roll som huvudleverantör och konkurrent till de investorägda företagen. Den kännetecknas också av bristen på konkurrens mellan slakteriförening- arna. I praktiken finns en områdesindelning mellan Slakteriföreningama som innebär att köttproducentema (i princip) är hänvisade till den före— ning inom vars geografiska område de bedriver sin verksamhet eller till investorägda slakterier. Föreningarna säljer inte annat än undantagsvis sina produkter utanför sitt normala verksamhetsområde. Däremot sker försäljning internt till andra föreningar och företag inom Scangruppen.

Vidare kännetecknas köttmarknaden av Scangruppens gemensamma varumärken, varav Scanmärket är det starkaste. Dagens användning av varumärket gör det ofta omöjligt för konsumenten att se vilket företag som producerat en viss vara. Detta minskar företagens intresse för produktdifferentiering. Dessutom underlättar varumärkessamarbetet upp- rätthållandet av områdesindelningen mellan föreningarna.

En ytterligare faktor som hindrar konkurrens mellan slakteriförening- ama är den specialiserings- och produktionssamverkan som sker mellan föreningarna i bl.a. företagen Scanfood och Dukat Livsmedel och genom de tidigare nämnda avtalen om gemensam produktion. Genom denna samverkan kan utbudet begränsas. Föreningarnas insatser för att utveckla nya egna produkter begränsas också.

Även handelns koncentration och utvecklingen mot rikstäckande kedjor med gemensamma priskampanjer och annonsering har bidragit till den ökade koncentration som i dag kan försvåra nyetablering och import.

12.3. Mejeribranschen 12.3.1 Produkter och marknad

Till mejeriprodukter räknas konsumtionsmjölk (k-mjölk), grädde, ost, matfett och fruktyoghurt. Begreppet konsumtionsmjölk innefattar dryck- esmjölk, filprodukter och naturell yoghurt. Det gemensamma för pro- dukterna på mejerimarknaden är att de utgår från mjölk som vägs in vid mejerier.

Invägningen av mjölk i Sverige var 3 357 milj. kg år 1994. Det pro- ducerades 1 318 milj. kg k-mjölkprodukter, 82 milj. kg gräddprodukter, 133 milj. kg ost, 45 milj. kg fruktyoghurt och 74 milj. kg matfett (exkl. produktion för export).

Utrikeshandel

Exporten är till stor del beroende av den inhemska produktionsbalansen och kan därför variera kraftigt mellan olika år. Importen är mer stabil. De huvudsakliga handelsvaroma utgörs av lagringsbara produkter som ost, smör och mjölkpulver men även vissa färskvaror som t.ex. frukt- yoghurt. Varken export eller import av k-mjölk förekommer i någon nämnvärd utsträckning. På k-mjölksidan kan dock en viss ökning vara att vänta efter hand som de s.k. UHT-produkterna, dvs. produkter med förlängd hållbarhetstid, ökar sina marknadsandelar. Sådana produkter är i dag relativt stora i södra Europa men torde få en mycket liten be- tydelse på den svenska mejerimarknaden.

Importen av ost år 1994 uppgick till 24,3 milj. kg, vilket utgjorde ca 15 % av tillförseln till den svenska marknaden. Motsvarande siffror för k-mjölkprodukter var 17 milj. kg och l % av tillförseln. Vidare impor- terades ca 4 milj. kg mjölkpulver. Smör importerades inte. Samma år exporterades ca 7,1 milj. kg ost (en dryg tredubbling jämfört med föregående år), ca 10,2 milj. kg smör, ca 6,3 milj. kg mjölkpulver och ca 0,14 milj. kg k-mjölkprodukter.

12.3 .2 Marknadens aktörer

Mejeriföreningarna

Nästan all mjölk som produceras inom landet levereras till den lant- brukskooperativa mejeriindustrin. De åtta lantbrukskooperativa mejeri- föreningama är mottagare av mjölkråvaran och mjölkleverantörema är som regel medlemmar i mejeriföreningama. Medlemmarna är genom insatser i proportion till sina mjölkleveranser också ägare till förening- arna. Mejerimarknaden kan i princip sägas vara geografiskt uppdelad på så sätt att varje mjölkleverantör är medlem i en viss förening och varje kund tillhör ett visst mejeris område. Produktionsinriktningen varierar mellan föreningarna inom Arla tillverkas hela produktsortimentet, medan t.ex. Gefleortens mejeriförening endast tillverkar konsumtions- mjölk och grädde. Vid sidan av den lantbrukskooperativa mejeriindustrin

finns endast ett fåtal mindre mejerier, s.k. gårdsmejerier som svarar för en knapp procent av mjölkinvägningen.

Mejeriföreningama svarar i princip för 100 % av marknaden för dryckesmjölk, fil, naturell yoghurt, grädde och naturell färskost. På några håll i landet har dock gårdsmejerier med lokal försäljning av bl.a. dryckesmjölk etablerats i mindre omfattning. Beträffande fruktyoghurt har mejeriföreningama ca 85 % av marknaden. Marknaden för hårdost utgör ca 80 % av den totala försäljningen av ost i Sverige och domi- neras av ost producerad av mejeriföreningama. På matfettsmarknaden står mejeriföreningama för så gott som 100 % av smörförsäljningen. På den totala matfettsmarknaden (inkl. även rent vegetabiliska fetter och blandade fetter) har mejeriföreningama ca 40 % av marknaden.

Figur 2. Den lantbrukskooperativa organisationen på mejerimarknaden

Arla Ck för

Sn. Dansa m AB (10%)

64.156 Me 031 AB (10011) 02.456 Ma sinar AB (10056) Alla quror AB (10056) 50.054 Medium AB (roux) ' Ada Foods AB (10011) Samer AB (10056) JO—Bolaaet - Froango men AB (moss) meodumr HB Rydbergs Sallader AB (i 00%) A 50.056 12.714. SkånemeIerler 15.2'6 + + Mllk M ] 11 V ' 7.751. 0 e e er om Sv. Mejenemas * * lesfbrenlng (SMR) Melerllnductrlemas - *5111 Norrmelerler 5.511) AB Svenska sinut förenlng AB Kommun (10056) *asx * i * NNP-Melerl 5.511 A A A A A

22% Falköplngs Melerl 15%

1.656

0.556

Gefleortens Melerlfbnenlng

Gäsene Melembrenlng

.656

0.056

Storleken på föreningarna varierar starkt. Av fig. 2 framgår att Arla år 1993 svarade för 64,1 % av den totala mjölkinvägningen i Sverige. Arla hade drygt 11 000 leverantörer. Därefter följde Skånemejerier med 12,7 % av invägningen och ca 2 000 leverantörer och Milko Mejerier med 7,7 % av invägningen och ca 1 600 leverantörer. Därutöver svarade Norrmejerier för 5,7 %, Nedre Norrlands Producentförening för 5,5 %, Falköpings Mejeri för 2,2 %, Gefleortens Mejeriförening för 1,6 % och Gäsene Mejeriförening för 0,5 % av invägningen. Den totala inväg- ningen av mjölk var ca 3 360 milj. kg och det totala antalet mjölk- leverantörer ca 18 500 stycken.

Branschorganisationer

Som nämnts ovan är mejeriföreningama organiserade i Svenska Mejeri- ernas Riksförening, SMR, som föreningarna äger i förhållande till sina medlemsinsatser, och Mejerindustriernas Förening. SMR är inriktat på producentnära frågor medan industriföreningen arbetar med industriella frågor. Föreningarna arbetar inom sina områden både med näringspoli- tisk bevakning, opinionsfrågor och viss branschneutral forskning.

Konkurrensförhållanden

Mejeriföreningama kontrollerar nära 100 % av den totala invägningen av inhemsk mjölkråvara, vilket givetvis ger dem en synnerligen stark ställning vid framställning av mjölkbaserade produkter.

Mejeriföreningama äger vidare gemensamt Svenska Smör AB. JO- bolaget ägs av Arla och Skånemejerier. Mejeriorganisationen har en stark ställning inte bara vad gäller mjölkbaserade produkter utan även på vissa andra produktområden, t.ex. juice.

Mejerimarknaden har sedan många år varit geografisk uppdelad vilket har inneburit att föreningarna inte har konkurrerat om varandras mjölkleverantörer och inte heller om varandras kunder, utom avseende ost. Denna uppdelning var tidigare sanktionerad av staten. Föreningarna har vidare i stort sett samma sortiment. Vissa produkter, som antingen framställs eller importeras av en eller ett par föreningar, tillförs ofta övriga föreningar genom olika former av licens- och distributionsavtal.

Mejerivarorna kan delas in efter olika grunder. En indelningsgrund är produkternas hållbarhet, eftersom hållbarhetsaspekten har betydelse för sättet att distribuera produkterna. Färska mejerivaror, dvs. produkter med en hållbarhet på cirka sju dagar, direktdistribueras i regel till

kunderna av producenterna. Mejerivaror med längre hållbarhetstid, ca 21 dagar och däröver, distribueras även genom grossist. Därutöver finns hållbarhetsbehandlad mjölk och grädde (UHT-produkter) med en håll- barhet på ett par månader.

Nedan följer en kortfattad genomgång av situationen på olika del— marknader inom mejerimarknaden.

Konsumtionsmjölk (dryckesmjölk, ]ilprodukter och naturell yoghurt) och grädde

Dessa produkter direktdistribueras av mejeriföreningama till resp. före- nings kunder. Produkternas karaktär av färskvara samt transportkost- nademas relativt stora andel av produktpriset har varit incitament för direktdistribution. Vid sidan av ett bassortiment av lätt-, mellan- och standardmjölk/fil, som i regel tillverkas vid varje förening, har det under senare år vuxit fram ett sortiment av nischprodukter, vilka endast tillverkas av en förening men köps in och distribueras även av andra föreningar.

Föreningarna legotillverkar vidare särskilda konsumtionsmjölkspro- dukter till vissa kunder BRA-produkter för ICA:s och Änglamarkspro— dukter för konsumentkooperationens räkning.

Marknaden för fruktyoghurt

På marknaden för fruktyoghurt har mejeriföreningama konkurrens både från inhemskt producerade och importerade produkter. Föreningarnas marknadsandel beräknas till ca 85 %. Inom mejeriorganisationen finns gemensamt ägda varumärken (Yoggi/Bärry) och licenstillverkning av utländska produkter (Yoplait). Utanför mejeriorganisationen tillverkas fruktyoghurt av Van den Bergh. Importerade produkter förmedlas av det danska företaget MD Foods, av finska Valio och av Mejerikompaniet/ Foodorama AB.

Marknaden för hårdost

Marknaden för hårdost utgör ca 80 % av den totala försäljningen av ost i Sverige. Hårdostmarknäden domineras av ost producerad av mejeri- föreningama. År 1993 delades det tidigare gemensamt ägda ostföretaget Riksost AB upp på tre enskilda företag, Arla Ost AB, NorrOst AB och Skånemejerier, vilka nu själva svarar för marknadsföring och försäljning

av sin ost. Även Falköping och Gäsene tillverkar idag ost. Detta har lett till ökad konkurrens mellan mejerierna vad avser försäljning av ost. Importen har minskat, exporten ökar kraftigt efter särskilda satsningar på utländska marknader och totalmarknaden har ökat. Den ökade konkurrensen på ostmarknaden har också resulterat i att konsumenterna nu möter ett större ostsortiment.

Matfettsmarknaden

Mejeriföreningamas smör, Bregott och Lätt & Lagom, svarar för ca 40 % av den totala konsumentmarknaden för matfett. Föreningarna behärskar smörmarknaden till nästan 100 %. Den störste konkurrenten är margarintillverkaren Van den Bergh som har närmare 50 % av den totala konsumentmarknaden för matfett.

12.3.3. Etablerings- och importhinder

Det finns inte några formella etableringshinder i mejeribranschen från- sett att livsmedelshygieniska krav måste uppfyllas. Etableringssvårig— heter kan dock uppstå till följd av de lantbrukskooperativa mejeriernas höga marknadsandel i råvaruledet. De kooperativa mejerierna svarar för närmare 100 % av invägningen av mjölkråvara. För att nyetablering som tillverkare skall vara möjlig krävs således tillgång till mjölkråvara från lantbrukare som i dag är medlemmar i kooperativa mejerier. Tillgången till mjölkråvara är speciellt betydelsefull på grund av mjölkens korta hållbarhet och att den är dyr att transportera i förhållande till sitt värde. Distributionen är därför extremt betydelsefull på mejerimarknaden. EG:s mjölkkvotering förestärker dessa problem.

Mejerisektoms koncentration kan även göra det svårt att komma in som leverantör av mejerivaror. Den geografiska uppdelningen av mark- naden, som ursprungligen uppstod som en effekt av den tidigare svenska jordbruksregleringen, gör att resp. butik endast har ett mejeri som leve- rantör av fullt mejerisortiment. Mejerierna har (i stort sett) 100 % av marknaden för dryckesmjölk, fil, naturell yoghurt, grädde och färskost och de distribuerar direkt från mejeri till butik. Butikerna är till stor del beroende av service från mejeriet, som utgör en betydelsefull leverantör. Detta kan medföra att butikerna blir återhållsamma med att ta in konkurrerande produkter på de produktsegment där sådana finns.

Även det faktum att grossistdistribution av färska mejeriprodukter saknas utgör i sig en begränsning för möjligheterna till etablering resp.

import. Det krävs stora volymer för att få lönsamhet i en direktdistri- bution vid sidan av de nuvarande mejeriernas system.

12.3.4. Samarbete inom mejeriorganisationen

Gemensamt ägda företag

Mejeriföreningama samverkar genom AB Svenska Smör. Scandmilk AB ägs gemensamt av samtliga föreningar och SMR medan JO-Bolaget Fruktprodukter HB ägs till lika delar av Arla och Skånemejerier.

AB Svenska Smör

Det gemensamt ägda produktbolaget AB Svenska Smör sköter tillverk— ningsplanering, lagring, transport och marknadsföring av matfett från mejeriföreningama. Arla, Skånemejerier, Milko, Norrmejerier, Gefle- orten, NNP och Falköping är delägare i Svenska Smör. Något skriftligt avtal föreligger inte mellan parterna. Föreningarna samarbetar om varumärkena Svenskt Smör, Lätt & Lagom samt Bregott och företagen har specialiserat sig på tillverkning av någon eller några av produkterna. Produkterna köps sedan in av Svenska Smör, som svarar för samord— ning, planering och marknadsföring. Svenska Smör säljer sedan pro- dukterna till företagen för vidare försäljning och distribution.

Samarbetet är frivilligt och deltagande företag är inte skyldiga att leverera till Svenska Smör som inte heller är skyldigt att köpa deras matfettsprodukter. Det föreligger, enligt uppgift, varken leveransplikt eller mottagningsplikt på någondera sidan och några produktionsbe— gränsningar finns inte. Tillverkning av produkter under Svenska Smörs varumärken Svenskt Smör och Bregott får dock endast ske efter be- ställning från Svenska Smör. Arla är dessutom ensam tillverkare av sin patentskyddade produkt Lätt & Lagom som tillverkas exklusivt för Svenska Smör. Svenska Smörs inköpspriser är enhetliga medan mejeri- företagen sätter sina priser till handeln självständigt. Någon begränsning av de deltagande företagens marknader förekommer inte.

Samarbetet i Svenska Smör avser tillverkning, marknadsföring och försäljning av smör och bordsmargarin. Samarbetet inkluderar speciali- sering och gemensamma varumärken och det gör det möjligt att kontrol- lera utbudet under dessa varumärken.

JO-Bolaget Fruktprodukter HB

Arla och Skånemejerier äger gemensamt JO—Bolaget vilket marknadsför juice- och nektarkoncentrat samt fruktsoppor och krämer. Samarbetet inom JO-Bolaget är främst inriktat på marknadsföring, inköp och pro- duktion.

JO-Bolagets främsta ändamål är att marknadsföra de i bolagsavtalet nämnda produkterna. Denna syssla åligger JO-Bolaget exklusivt. Pro- dukterna legotillverkas hos delägarna (och eventuellt andra t.ex. Milko) vilket innebär att man genom specialisering uppnår en högre rationalitet i produktionen. För produktionen gör bolaget inköp av råvaror att användas i legotillverkningen.

Handelsbolagsavtalet som reglerar JO-Bolagets verksamhet ålägger parterna begränsningar i fråga om tillverkning, marknadsföring och för- säljning.

Scandmilk AB

Bolagets syfte är att rationalisera lagerhållning, lagerhantering och distri- bution av mjölkpulver på den svenska marknaden. Bolaget ägs av före- ningarna i förhållande till inbetalda insatser i SMR. Något skriftligt avtal om Scandmilk finns inte, endast ett muntligt. Verksamheten i Scandmilk upphörde den 1 juli 1995 varefter resp. förening övertog Scandmilks tidigare verksamhet.

Swedish Dairies International AB

Swedish Dairies, som numera helt ägs av Arla, är ett tradingbolag, som av bl.a. föreningarna kan få i uppdrag att sälja smör och mjölkpulver till utlandet. Produkten övergår direkt från säljare till köpare mot provision till Swedish Dairies. Det pris den säljande föreningen erhåller är bero- ende av det pris Swedish Dairies erhåller vid exportaffären.

Licens- och distributionsavtal

Mejeriföreningama har i stort sett samma sortiment. Produkter som antingen framställs eller importeras av en eller ett par föreningar tillförs ofta övriga föreningar genom olika former av licens- och distributions- avtal. I det följande redogörs kortfattat för några av de licens- och distributionsavtal som finns mellan föreningarna.

Licens- och distributionsavtal — Verum Hälsofil och Fjällfil

Avtalet mellan Norrmejerier och Arla ger Arla rätt till försäljning och tillverkning av Norrmejeriers produkt Verum Hälsofil. Norrmejerier äger varumärket Verum Hälsofil och har patent på den i filen ingående bakterien. Arla erhåller genom avtalet rätt att distribuera Norrmejeriers produkt Verum Hälsofil inom det område där Arla upprätthåller egen direktdistribution. Arla har dessutom på vissa villkor rätt att tillverka produkten i egen regi. Vid egen tillverkning betalar Arla en royalty. Marknadsföringsansvaret delas mellan parterna. Ett i princip likadant avtal är det som ger Arla rätt till försäljning och tillverkning av NNst produkt Fjällfrl.

Föreningarnas samarbete avseende ovan nämnda avtal omfattar tillverkning och försäljning. Utbudet kan därmed kontrolleras.

Marknadsföring och distribution — Yoggi

Samtliga mejeriföreningar samverkar avseende produkterna Yoggi och Bärry. Genom ett konsortialavtal i vilket samtliga föreningar är parter har Arla och Milko fått i uppdrag av övriga föreningar att i resp. namn registrera innehav av varumärkena Yoggi (Arla) och Bärry (Milko) samt att för resp. varumärke ombesörja marknadsföring enligt närmare specifikation i avtalet.

Varje avtalspart har full frihet att tillverka både Yoggi och Bärry men måste vid tillverkning, marknadsföring och försäljning av pro— dukterna följa vissa gemensamma regler som finns angivna i en pro- duktmanual. Det föreligger inte något hinder för resp. part att ta upp tillverkning och/eller marknadsföring av konkurrerande produkt förutsatt att inte aktuell yoghurt är identisk eller helt likartad med Yoggi eller Bärry. Vidare får parterna inte fritt överlåta eller licensiera ut rättigheter enligt avtalet.

I samband med produktionen förekommer också viss specialiserings- samverkan mellan föreningarna genom att vissa föreningar specialiserar sin tillverkning på vissa smaker och vissa förpackningsstorlekar varpå dessa produkter vidaredistribueras till övriga föreningar.

Distributionsavtal — Yoplait

På fruktyoghurtmarknaden samarbetar några av föreningarna beträffande fruktyoghurten Yoplait. Arla har genom avtal med det franska företaget Sodima International SA erhållit exklusiv licens att inom Sverige till-

verka och distribuera mejeriprodukter, främst yoghurt, under det inter- nationellt kända varumärket Yoplait.

Arla har intresse av att aktuella produkter distribueras även utanför Arlas distributionsområde och andra mejeriföreningar har intresse av att distribuera dessa produkter. Arla har därför ingått distributionsavtal med fyra mejeriföreningar; NNP, Skånemejerier, Milko och Norrmejerier.

Distributionsavtalet innebär i korthet att resp. förening har rätt att till återförsäljare distribuera fruktyoghurt under varumärket Yoplait. Denna rätt gäller dock endast inom det område där resp. förening upprätthåller egen direktdistribution. Området kan när som helst utökas i den ut- sträckning föreningarna utvidgar den egna direktdistributionen. Avtalet innehåller inga begränsningar avseende föreningarnas rätt att bestämma pris eller andra försäljningsvillkor vid försäljning till kund. I avtalet finns en konkurrensklausul som i viss utsträckning hindrar föreningarna att distribuera vissa mejeriprodukter. Viss samverkan skall enligt avtalet ske även när det gäller marknadsföringen.

Avtalen innehåller bl.a. bestämmelser som begränsar möjligheten att marknadsföra produkten i fråga.

Distribution och marknadsföringssamverkan —— Kesella

Ett licensavtal mellan Arla och Skånemejerier ger Skånemejerier exklu- siv rätt att inom Skåne använda varumärket Kesella för produktion och marknadsföring av sådan färskost som uppfyller de krav som specifi- ceras i licensavtalet. Skånemejerier får vidare inte sälja Kesella utanför Skåne.

12.3.5. EG:s reglering

Marknadsregleringama bygger som tidigare beskrivits på tre grundprin- ciper: En gemensam marknad med gemensamma priser, gemenskaps— preferens samt en gemensam finansiering av jordbrukspolitiken. Liksom på övriga områden upprätthålls den gemensamma marknaden genom att tullar och importavgifter gentemot tredjeland tillämpas. Genom åtaganden i GATT reduceras dock gemenskapspreferensen. EG har en omfattande reglering av mjölk och mjölkprodukter. Regle- ringen gäller för bl.a. mjölk, grädde, smör och ost. För mjölk med 3,7 % fetthalt fastställs ett riktpris, dvs. det pris man önskar uppnå för den mjölk som levereras under året. För bl.a. smör och skummjölks-

pulver sätts interventionspriser. Meningen är att prisnivån på impor— terade mjölkprodukter skall motsvara riktpriset för mjölk.

För att minska överskottet av mjölk inom unionen infördes år 1984 ett system med produktionskvoter för mjölk. Varje land tilldelades en produktionskvot som (i princip) motsvarar invägningen av mjölk under år 1981 med ett tillägg på 1 %. För vissa av medlemsländerna och för nytillkomna medlemmar har kvoten fastställts på annat sätt. För Sveriges del resulterade förhandlingarna i en landskvot på 3,303 miljoner ton.

Genom att gradvis minska kvoten har EG sedan kvotsystemet infördes sänkt produktionen med ca 10 %. Kvotsystemet är en viktig del i mjölkregleringen och överproduktion leder till höga straffavgifter. Uppköparen ansvarar för inbetalning av straffavgift till ansvarig natio- nell myndighet medan producenten själv betalar eventuell straffavgift på direktförsäljning.

Systemet med mjölkkvoter åsidosätter i hög grad marknadskrafterna och innebär ett långtgående ingrepp i den enskilde mjölkproducentens möjlighet att bedriva sin verksamhet. För att bevara så stor flexibilitet som möjligt finns det möjlighet att utjämna enskildas överproduktion genom tillfällig överföring mellan de individuella kvoterna inom ett land. Ett medlemsland behöver endast betala superavgift till EG om landets totala kvot överskrids. Superavgiften är 115 % av det riktpris som fastställs av ministerrådet och för den enskilde mjölkproducenten ligger den klart högre än avräkningspriset. Utjämning kan ske antingen på uppköparnivå, alltså inom samma mejeri, eller på nationell nivå genom utjämning mellan varje enskild producent. I Sverige admini- streras mjölkkvoterna av Jordbruksverket och det finns möjlighet att handla med kvoterna mellan mjölkproducenter till ett administrativt fastställt pris. Medlemsländerna har även rätt att ha en nationell reserv med kvoter som är tillgängliga för att tillgodose behov som uppstår i samband med nyproduktion eller rationaliseringar. Medlemsländerna får själva bestämma mer detaljerade regler för överlåtelser av kvoter vid försäljning och arrende etc. Avsteg från principen att kvoterna följer marken kan göras för att omstrukturera mjölkproduktionen på nationell eller regional nivå eller för att förbättra miljön.

För att upprätthålla priset på smör och skummjölkspulver kan EG stödköpa kvantiteter på marknaden. Sådana uppköp görs endast när priserna sjunkit under viss nivå och verksamheten begränsas för att undvika alltför omfattande uppköp. Stöd lämnas också för användning av skummjölk och skummjölkspulver vid tillverkning av foder. För att under vissa perioder undanhålla ost, kvalitetssmör, grädde och skum- mjölkspulver från marknaden finns ett stöd för privat lagring. EG tillämpar ett system med bidrag vid export till tredje land. Produkter

som finns i interventionslagren säljs genom anbud, direkt försäljning eller genom särskilda förfaranden. Det kan t.ex. vara fråga om försälj- ning till livsmedelsindustrin. Dessutom kan Gemenskapen stödja avsätt— ning av mjölk och vissa mjölkprodukter till skolbarn.

12.3.6. Sammanfattning — konkurrensförhållanden

Systemet med mjölkkvoter åsidosätter i hög grad marknadskrafterna och innebär ett långtgående ingrepp i den enskilde mjölkproducentens möj- lighet att bedriva sin verksamhet. Kvoterna sätts på gårdsnivå och det finns möjlighet att handla med dem, till ett administrativt fastställt pris. Resp. mjölkproducent har i dag, med vissa undantag framför allt för stora producenter i gränsområdet mellan två mejeriföreningar, i regel endast ett mejeri att sälja sin mjölk till. Detta gör att det inte finns någon egentlig marknad för böndernas mjölk på motsvarande sätt som för t.ex. spannmål. För att en mjölkproducent skall välja att gå över till en nyetablerad konkurrent krävs därför sannolikt att den senare kan erbjuda ett långsiktigt alternativ eller att det är möjligt för mjölkprodu- centen att återgå till att leverera till det kooperativa mejeriet.

Tillgången till mjölkråvara är som tidigare nämnts mycket betydelse- full för möjligheten att etablera mejeriproduktion inom landet. På grund av mejeriprodukternas karaktär av färskvaror med kort hållbarhet och höga transportkostnader i förhållande till värdet på produkterna blir distributionen av mycket stor betydelse. Import är inte ett realistiskt alternativ för de produkter som har mycket kort hållbarhet och som normalt direktdistribueras t.ex. dryckesmjölk, frlprodukter och grädde. För andra produkter som även distribueras genom grossist förekommer viss import, t.ex. fruktyoghurt och ost.

EU-medlemsskapet har medfört en viss importökning men liksom på köttsidan har den svaga svenska kronan varit en hämmande faktor.

När konkurrensförhållandena på mejerimarknaden beskrivs är en utgångspunkt att mejeriföreningama är separata företag, vilka har att konkurrera på marknaden. Den svenska marknaden är emellertid i prak- tiken geografiskt uppdelad och det förekommer omfattande samarbeten mellan föreningarna rörande produktion, distribution och marknadsföring m.m. Samarbetet innebär t.ex. en omfattande produktionsspecialisering med försäljning av dessa produkter mellan föreningarna. Detta medför i sin tur att föreningarna kan tillhandahålla ett brett mejerisortiment utan att direkt konkurrera med varandra. Viss produktutveckling sker inom resp. förening men i de fall då dessa produkter skall säljas utanför det egna området sker det genom de andra mejeriföreningama vilket innebär

att dessa dels tillförs nya produkter utvecklade hos konkurrenterna, dels får en insyn i marknadsföring och försäljning av produkterna i fråga. Vidare samarbetar föreningarna i ovan nämnda gemensamt ägda bolag.

Mejeriföreningamas samverkan och den geografiska uppdelningen av marknaden, som ursprungligen uppstod som en effekt av den tidigare svenska jordbruksregleringen, gör i kombination med handelns koncen- tration och satsningar på rikstäckande kampanjer och annonsering att det kan vara svårt att ta sig in på den svenska marknaden. Resp. butik har i regel endast en leverantör för merparten av sitt mejerisortiment och är beroende av dennes service, vilket kan minska intresset för att ta in enstaka konkurrerande produkter.

12.4. Sockermarknaden 12.4.1 Produkter och marknader

De viktigaste produktmarknaderna inom sockerbranschen är sockerbetor och socker. Sockerbetor utgör råvara för sockerframställning och odlas uteslutande i södra Sverige, inklusive Gotland och Öland. Socker utgör en separat marknad men ingår också som den dominerande produkten på den totala marknaden för sötningsmedel. Förutom socker omfattar denna marknad också alternativa sötningsmedel såsom glykos, isoglukos och honung samt högintensiva sötningsmedel såsom Aspartam och Xylitol. De olika sötningsmedlen kan utgöra dels komplement till socker, dels substitut.

Sveriges konsumtion av socker uppgår till cirka 350 000 ton socker per år.

Sockermarknaden var reglerad fram till 1991 års jordbrukspolitiska reform. Regleringen omfattade odlad areal, avräkningspriser till odlarna, Sockerbolagets prissättning på strösocker samt ett gränsskydd. Därefter och fram t.o.m. år 1994 var den interna sockermarknaden avreglerad. Kvar fanns dock gränsskyddet för socker som indirekt styrde och satte ett tak för de inhemska sockerprisema.

Genom Sveriges medlemskap i EU är nu sockermarknaden åter reglerad och EG:s reglering på sockermarknaden gäller fullt ut i Sverige fr.o.m. den 1 januari 1995. Det finns inte några övergångsregler. Gräns- skyddet för socker och glykos producerat inom EU har därmed tagits bort, vilket kan få stor betydelse för förhållandena på marknaden. Sverige har fått en sockerkvot inom EU som uppgår till 370 000 ton vitsocker per år.

Grundpriset för sockerbetor är fastställt av EU. Förhandlingar om de villkor som inte fastställs av EG sker mellan betodlarna, genom Sveriges Betodlares Centralförening (SBC), och Danisco Sugar AB. Danisco Sugar AB har i mars 1995 träffat ett branschavtal med SBC, vilket reglerar villkoren för odling och leverans av sockerbetor för tiden t.o.m. sockeråret 1997/98. Danisco Sugar AB är den enda köparen av sockerbetor och SBC representerar (i princip) alla Danisco Sugar AB:s leverantörer. Betodlamas och Danisco Sugar AB:s produktion täcker det inhemska behovet av socker och ger vid kvotuppfyllnad ett visst överskott som kan exporteras.

12.4.2. Utrikeshandel

I Sverige förekommer en begränsad utrikeshandel med socker. Under år 1994 importerade Danisco Sugar AB ca 44 000 ton råsocker. Det före- kom ingen export av råsocker.

När det gäller vitsocker uppgick importen år 1994 till ca 30 000 ton varav ca 29 000 ton importerades av andra aktörer än Danisco Sugar AB. Danisco Sugar AB exporterade ca 6 000 ton vitsocker.

12.4.3. Marknadens aktörer

Betodlarna och lokalföreningarna

Det finns i dag ca 5 400 betodlare i Sverige. Betodlarna är organiserade i ekonomiska föreningar på lokal nivå, s.k. primärföreningar. Det finns fem lokala betodlarföreningar, Örtofta Betodlareförening, Jordberga Betodlareförening, Köpinge Betodlareförening, Mörbylånga Betodlare- förening och Gotlands Betodlareförening. De lokala föreningarna funge- rar som odlarnas lokala förankring gentemot de av Danisco Sugar AB ägda sockerbruken och de handhar huvudsakligen praktiska frågor röran- de odling och leveranser av betor. För många odlare är det dessutom viktigt att kunna samverka om inköp och användning av Specialmaskiner tillsammans med andra odlare.

Sockerbetsodling förekommer i de delar av landet som har naturliga förutsättningar för betodling och som befinner sig inom rimligt avstånd från något sockerbruk. Betodlingen är huvudsakligen koncentrerad till Skåne eftersom förutsättningama där är de bästa. I Skåne finns i dag sockerbruk vid Örtofta, Jordberga och Köpingebro samt ett special-

sockerbruk med raffinaderi i Arlöv. Dessutom finns ett sockerbruk vid Roma på Gotland.

Sveriges Betodlares Centralförening, SBC

De fem lokalföreningarna är medlemmar i centralföreningen SBC. 12 å i SBC:s stadgar sägs att "Föreningen har till ändamål att främja med- lemmarnas ekonomiska intressen vid förhandlingar om pris och övriga villkor för odling och leverans av sockerbetor samt att jämväl i övrigt tillvarataga betodlarnas ekonomiska intressen". SBC:s verksamhet består i huvudsak av förhandlingar för odlarnas räkning om försäljnings- kontrakt med motparten Danisco Sugar AB. SBC och dess dotterbolag Betodlamas Service AB idkar även forsknings—, informations- och kontrollverksamhet sammanhängande med odlingen av sockerbetor.

Danisco A/S och Danisco Sugar AB

Vid årsskiftet 1992/93 överläts Sockerbolaget AB (Sockerbolaget) från Procordia AB till Danisco A/S Danmark. Den 3 april 1995 ändrade Sockerbolaget namn till Danisco Sugar AB.

Danisco Sugar AB är sedan länge den enda sockerproducenten i Sverige och dominerande sockerleverantör till industrimarknaden och konsumentmarknaden. Företaget har en monopolställning som socker— producent på den svenska sockermarknaden. Danisco Sugar AB har innehaft denna ställning sedan år 1936 när den sista konkurrenten, Mellersta Sveriges Sockerfabriks AB, förvärvades.

Danisco Sugar AB:s totala årsomsättning, enligt senast fastställda årsbokslut 1993/94, uppgick till ca 2 300 miljoner kronor, varav 1 200 miljoner kronor avsåg företagets industriförsäljning samt ca 730 miljoner kronor avsåg konsumentprodukter. Huvudprodukten är strösocker. Övriga produktgrupper är sötnings- och sirapslösningar, bit- socker, specialsocker (t.ex. flor, pärl och farin) samt olika siraps- produkter.

Det danska moderbolaget Danisco A/S är Danmarks största producent och leverantör av socker, ingredienser, produkter och emballage till den internationella livsmedelsindustrin. Verksamheten inom sockersektorn i Danmark heter Danisco Sugar. Liksom i Sverige har Danisco Sugar en monopolställning i Danmark som producent av socker. Räkenskapsåret 1993/94 omsatte Danisco-koncemen totalt ca 12 800 miljoner DKK.

Danisco-koncemen har en årlig sockerproduktion på totalt ca 1 000 000 ton socker i Danmark, Sverige och Tyskland.

12.4.4. Konkurrens— och marknadsförhållanden

Produktionen av sockerbetor

All odling och leverans av sockerbetor sker på kontrakt mellan Danisco Sugar AB som är den enda sockerproducenten i Sverige och enskilda betodlare. Volymen av individuellt kontrakterat socker styrs av storleken på den svenska sockerkvoten som fastställts i anslutningsakten mellan Sverige och EU. Genom kvotsystemet ersätts odlaren med ett högre pris för de kvantiteter som ryms inom kvoten än för sådana kvantiteter som går utöver kvoten. Kvotbetor benämns A- och B-betor, där betpriset utgörs av EU:s minimipris för sockerbetor korrigerat för vissa tillägg och avdrag fastställda genom ovan nämnda branschavtal mellan Danisco Sugar AB och SBC. Minimipriset är lägre för B-betor än för A-betor. För eventuella volymer utöver kvoten (C-betor) gäller ett pris som i huvudsak bygger på världsmarknadspriset för socker.

Danisco Sugar AB säljer betfröer till de kontrakterade odlarna och erbjuder dem förskott och krediter för att finansiera dessa inköp. Som ovan nämnts har branschavtalet och kontraktsbestämmelserna överenskommits i förhandlingar mellan SBC och Danisco Sugar AB, varvid SBC haft förhandlingsmandat för de enskilda betodlarna.

Mellan Danisco Sugar AB och de enskilda betodlarna ingås varje år ett individuellt avtal med bl.a. branschavtalet med SBC som grund. Kontraktsvillkoren är lika för de enskilda betodlarna. De individuella skillnaderna består i storleken på kontrakterad volym, val av frösort, mängden frö etc. De kommersiella villkoren är lika. Det ställs inte några krav på att odlarna måste vara medlemmar i SBC för att få leverera till Danisco Sugar AB. De betodlare som är medlemmar i de lokala bet- odlarföreningarna är bundna av det avtal som sluts mellan SBC och Danisco Sugar AB.

Det föreligger inte några etableringshinder för betodlarna annat än tillgång till lämpliga odlingsförutsättningar, rimligt avstånd till socker- bruk etc. Odlarna är dock beroende av att få teckna kontrakt med Danisco Sugar AB eftersom det inte finns några konkurrerande köpare. Tidigare betodlare har visst företräde till odling enligt branschavtalet.

De enskilda betodlarnas samverkan genom lokalföreningarna och SBC, rörande förhandlingar med Danisco Sugar AB om priser och andra villkor, innebär i princip att konkurrensen dem emellan som leverantörer

till Danisco Sugar AB elimineras. Den enskilde betodlaren är visserligen (i princip) fri att avstå från medlemskap i en lokalförening och i stället agera på egen hand gentemot Danisco Sugar AB. I praktiken är dock alla Danisco Sugar AB:s leverantörer medlemmar i en till SBC ansluten lokalförening. Medlemmarna i SBC kontrollerar således 100 % av den inhemska produktionen av sockerbetor.

Produktion och försäljning av socker

Danisco Sugar AB:s produktionsvolym styrs numera av storleken på den svenska sockerkvoten. Denna har som nämnts bestämts till 370 000 ton i EU-förhandlingama. Den svenska kvoten skall enligt EU:s regler till- delas Danisco Sugar AB såsom ende producent.

Etableringshindren torde vara betydande på denna marknad. Investe— ringskostnadema för en ny produktionsanläggning är mycket höga samtidigt som stordriftsfördelama är betydande. Betodling förekommer endast inom en begränsad del av Sverige, vilket bl.a. följer av de klimatologiska förutsättningama för att bedriva betodling i Sverige. Vidare begränsas sockerproduktionen av den svenska produktionskvoten. Det är därför inte sannolikt att något annat företag kommer att etablera sockerproduktion i Sverige vid sidan av Danisco Sugar AB.

Ett företag skulle möjligen kunna etablera sig på marknaden genom att köpa en befintlig produktionsanläggning. Detta förutsätter att Danisco Sugar AB är villigt att sälja någon av sina anläggningar, vilket inte är troligt. Enligt Danisco Sugar AB finns det ett behov av att lägga ned produktionen vid åtminstone ett av företagets fyra sockerbruk, Roma Sockerbruk på Gotland. Några beslut om nedläggning är emellertid inte tagna.

Den mest realistiska källan till konkurrens på den svenska marknaden utgörs därför av import av socker. Genom att det svenska gränsskyddet mot EU avskaffats har importmöjligheten förbättrats och antalet potenti- ella konkurrenter har ökat.

Beträffande glukosmarknaden kan följande anföras. Fram till hösten 1994 har det funnits två svenska tillverkare på glukosmarknaden, Lyckeby Stärkelseförädling AB (Lyckeby) och Reppe AB, som vardera haft ca 50 % av marknaden. Den 1 oktober 1994 förvärvade dock Lyckebys ägare, Sveriges Stärkelseproducenters förening u.p.a., samtliga aktier i Reppe AB som ändrat firmanamn till Lyckeby Reppe AB. Av den totala marknaden för sötningsmedel torde, enligt Danisco Sugar AB, ca 10 % vara utbytbar mellan socker och glukos. Efter Sveriges med- lemskap i EU och avskaffandet av gränsskyddet för glukos har utrym-

met för importkonkurrens ökat. Danisco Sugar AB har dock alltjämt en dominerande ställning på den totala marknaden för sötningsmedel.

12.4.5. EG:s sockerreglering samt EG:s bedömning av den svenska sockermarknaden

EG:s sockerreglering bygger på garanterade sockerbetspriser samt på att medlemsländerna erhåller vissa produktionskvoter. Sockerproduktionen är indelad i A- och B-kvoter som omfattas av den gemensamma regle- ringen. A-kvoten var ursprungligen avsedd att ungefär motsvara ett lands inhemska behov men denna princip har efterhand övergetts. B-kvoten är dels en specialiseringskvot, dels en försäkring mot varia— tioner i skördeutfallet. C-socker omfattar allt socker som produceras utöver A- och B-kvoterna. Vid kontraktsodlin g fördelar sockerproducen— ten A- och B-kvotema vidare till odlarna. Även C-socker kan kon- trakteras.

Även EU-ländemas handel med tredje land är reglerad. Import av socker är belagd med en rörlig införselavgift och vid export av A- och B-socker till tredje land tillämpas exportrestitutioner alternativt export- avgifter, beroende av om EG:s interna prisnivå ligger över eller under världsmarknadspriset. I dag rör det sig om exportbidrag. C—kvoten får inte säljas inom EU utan skall exporteras till tredjeland utan några stöd- åtgärder.

EG:s sockerreglering bygger på att det föreligger en överkapacitet av sockerproduktion inom EU samtidigt som EU i enlighet med den gemensamma jordbrukspolitiken vill värna om att den totala konsum- tionen av socker i EU kan täckas av socker producerat inom EU.

EG:s sockerreglering är i allt väsentligt självfinansierad och täcker omkostnader för t.ex. export av A- och B-kvotssocker genom särskilda produktionsavgifter. Regleringens prissystem bygger på att producen- ternas omkostnader skall täckas av gällande marknadspris, varför socker- producenten garanteras ett visst lägsta sockerpris, s.k. interventionspris. Regleringen fastställer också odlarnas andel av interventionspriset och på så sätt fastställs ett grundpris för sockerbetoma.

EG-kommissionen uttalade sig om den svenska sockermarknaden i sitt utlåtande om Sverige inför medlemskapsförhandlingama. Kommis- sionen förutsåg inte några problem vid en svensk anpassning till vad som gäller inom EG och av denna anledning behövdes det heller inte några särskilda övergångsåtgärder beträffande norrnallagret av socker i Sverige vid inträdet. Däremot har EG-kommissionen beslutat om sär— skilda övergångsåtgärder beträffande det överlager som kunde finnas hos

de tillträdande nya EU-länderna. Sverige hade inte något överlager av socker den 31 december 1994.

Genom införandet av sockerregleringen har ett antal tvingande be— stämmelser införts i Sverige såsom produktionskvoter, produktions- avgifter, lagringsavgifter och kompensationssystem för lagringskost- nader. Det svenska sockerpriset och betpriset har höjts till EG:s prisnivå.

12.5. Sammanfattande slutsatser

EG:s jordbruksregleringar, CAP, ger ramarna för den svenska lantbruksproduktionen och de innebär i varierande grad ingrepp i den enskilde brukarens möjligheter att fritt kunna välja produktionsinrikt- ning. Regleringarna påverkar verksamheten dels direkt genom kvot- systemen på socker- och mejeriområdet, dels indirekt genom att påverka utbudet genom administrativt styrda prisnivåer och genom olika former av bidrag.

Även livsmedelsindustrins etableringsmöjligheter påverkas indirekt av regleringen genom kvotsystemen och andra åtgärder som påverkar lantbrukets utbud av olika produkter. Sockermarknaden är i det närmaste totalreglerad och det finns bara ett förädlingsföretag på den svenska marknaden.

Den importökning som EU-medlemskapet förväntades leda till på framförallt mejeri- och grisköttsområdet har inte blivit så stor som förväntat. Det finns ett stort antal förklaringar till att importökningen varit liten. För det första kan det gälla förklaringsfaktorer som kan vara av mer kortsiktig natur som bl.a. försvagningen av den svenska kronan och konsumenternas preferenser. För det andra är det fråga om mer långsiktiga förklaringsfaktorer som t.ex. den svenska marknadens låga befolkningstäthet och geografiska läge. Det är därför förenat med stor osäkerhet att förutsäga den framtida utvecklingen av importen.

Den svenska marknaden kännetecknas av en hög företagskoncen— tration. Detta gäller inte bara livsmedelsindustrin utan även leverantörs- och handelsleden. Det finns starka bindningar mellan råvaruleverantörer och livsmedelsindustrin i form av lantbrukarnas samverkan i ekono- miska föreningar. Lantbrukarna samverkar genom bl.a. gemensamma inköp av produktionsmedel och gemensam produktion, lagring och försäljning av lantbruksprodukter. Det finns vidare en utbredd sam- verkan mellan lantbrukarnas ekonomiska föreningar i riksföreningar, i gemensamägda bolag och genom olika former av avtal.

Genom en historiskt betingad geografisk marknadsuppdelning be- gränsas konkurrensen mellan föreningarna avsevärt. Områdesindelningen

har sin grund i det tidigare regleringssystemet och att det fortfarande existerar beror i hög grad på det utvecklade samarbetet med gemen— samma varumärken och de olika former av avtal som karaktäriserar mejeri- och köttmarknaderna.

De lantbrukskooperativa föreningarna har stora marknadsandelar på flera marknader. Detta gäller framför allt marknaderna för mejerivaror och kött. I mejerisektom dominerar kooperativen helt vad gäller in- vägning av mjölk och försäljning av färska mejeriprodukter medan det finns viss konkurrens på produkter med längre hållbarhet och högre förädlingsvärde som ost och fruktyoghurt. På köttmarknaden är de kooperativa marknadsandelarna högst i slaktledet medan de minskar med förädlingsgraden.

Att lantbrukskooperationen har så höga marknadsandelar i råvaru- leden skapar en möjlighet till kontroll över råvarumarknaderna. Detta gör att råvaruproducentemas rörlighet blir viktig. Framför allt mjölkrå- varans karaktär av färskvara med höga transportkostnader gör att till- gången till råvara blir central för möjligheterna till nyetablering.

Även handelns koncentration och det faktum att resp. butik endast har en fullsortimentsleverantör av mejeriprodukter kan medföra svårig- heter att komma in på den svenska marknaden. I många fall saknas, på grund av områdesindelningen, alternativa leverantörer av färska mejeri- varor. Att distributionen sker direkt från mejerierna till butik ökar bero- endet mellan leverantör och butik.

, ,,,,.,,,, _ ”,...”... ” ,,,,1,,,l, ,”,111,',.,.,,, l »...- »... .'.".I'» ' ':1 _...., ..» w». *L1I_'|,,,—,, ,,_,, ,J,..,. .... .

.'-'| , ..,, ..-..,, . . ,,. - J,. ,.11' . _.

,,,.” .'.» .” . . ' -' . : '1 'I» 'unnult

.., -|»» . C;",I Fl.» ,','.,_.-,,,,.,..,,,,., '.."iil. ' ' Ilan-iida...

' I',l*.'i'1'1'- . _,-,,-» ' _ l ., ,, ' , , _,_ jaha 113,51 tim-l.: ”Hål nu. . ' ,,,_,,._,,,,.,.,,,, »" ., i" - " . i I'll hunnerna.—l - , , ,r..',,,,,_..,,,..

.".1, _ l»".,- '-_ i.. =-... Ip,-,... dm Il Lil-[Jil lLII' . ,. .,TL....Ij.,,,,.:1I* r,,,,, '11 '.. '.,l,'..|j.,111|,'I ' . ...,-, . _ ,,,. ' <. :! mihin 'url' '-11.Ii1,t_11.»-' an,. ",-ww" .

,,,'-,'.' "l ' ”1,51. * 'l'lllnlli'i'" ii.. , .fi'rrtil

; Inuit-ämm

13. Slutsatser

13.1. Allmänt

Konkurrens har inte något egenvärde. Värdet ligger i de positiva effekter som uppnås på en marknad med en väl fungerande konkurrens.

I samband med EU-medlemskapet gäller nya förutsättningar och spelregler som påverkar konkurrensfömtsättningarna för jordbruket och livsmedelsindustrin och därmed tillämpningen av den svenska konkur- renslagen.

Utredningen syftar till att ta fram ett beslutsunderlag som skall göra det möjligt för statsmakterna att ta ställning till om det mot bakgrund av EU-medlemskapet finns anledning att i den svenska konkurrenslag- stiftningen ändra vad som är tillåtna konkurrensbegränsningar i fråga om samarbete mellan företag inom livsmedelssektorn. Enligt direktiven skall utredningen som utgångspunkt ha betydelsen av att upprätthålla en effektiv konkurrens.

För att på ett tillfredsställande sätt kunna lämna det efterfrågade beslutsunderlaget erfordras både en legal analys och en ekonomisk analys.

Den legala analysen syftar till att belysa formella och i den mån det varit möjligt reella skillnader mellan EG:s och Sveriges rättssystem och att identifiera det formellt möjliga utrymmet för avvikelser mellan den svenska konkurrenslagen och EG:s jordbrukspolitik samt EG:s konkur- rensregler.

Av avgörande betydelse är om det möjliga utrymmet för konkurrens- begränsningar går att definiera i generella termer eller om det endast går att definiera efter en prövning i det enskilda fallet. Utredningen har haft ambitionen att undersöka om det finns empiriskt underlag för att be- skriva det möjliga utrymmet i generella termer.

För att avgöra om ett formellt möjligt utrymme för avvikelser också är lämpligt erfordras ytterligare analys. Mör att möjliggöra en analys av lämplighetsfrågan har utredningen bl.a. gjort en övergripande jämförelse mellan de konkurrensregler som gäller för den svenska livsmedels- sektorn och motsvarande regler i Danmark, Frankrike, Nederländerna och Tyskland. Lämplighetsfrågan kan naturligtvis bedömas från flera

utgångspunkter. En utgångspunkt kan vara att de konkurrensrättsliga villkoren skall vara lika för de svenska företagen och företag i andra medlemsländer, för att företagen skall anses ha samma konkurrensförut- sättningar. Även om detta förefaller vara ett rimligt ställningstagande är det inte på något sätt ett självklart ställningstagande. Den jämförande analysen av konkurrensreglema är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att ange de villkor som ett företag i Sverige skall arbeta under för att kunna sägas vara behandlad på samma sätt som företag i andra medlemsländer. Enligt utredningen skall ett ställningstagande till denna likabehandlingsfråga bygga på en betydligt mer omfattande sam- hällsekonomisk analys än den som ingår i utredningens uppdrag. En sådan analys bör bygga på en jämförelse som inkluderar skattelagstift- ning, arbetsmarknadspolitik, näringspolitik m.m.

Enligt direktiven skall utredningen analysera förhållandet mellan EG:s jordbrukspolitik, EG:s konkurrensregler och de svenska konkur- rensreglema på jordbruksområdet. Detta innebär att utredningen skall analysera dels vilka restriktioner EG:s jordbrukspolitik innebär för tillämpningen av EG:s konkurrensregler, dels vilka legala begränsningar EG:sjordbrukspolitik och särskilda konkurrensbestämmelser innebär för tillämpningen av den svenska konkurrenslagen.

13.2. Speciella frågeställningar

Den nya svenska konkurrenslagen (KL) innehåller två principiella för- bud. Det första (6 &) gäller förbud mot konkurrensbegränsande avtal mellan företag. Det andra (19 &) gäller förbud mot missbruk av domi- nerande ställning.

Samverkan mellan medlemmarna inom en primärförening bedömdes i förarbetena till KL i många fall vara omfattad av förbudet i 6 5 men sammantaget ha sådana positiva effekter att den borde kunna kvalificera för undantag.

I KL infördes, efter det att behovet av särskilda regler för jordbrukets primärföreningar konstaterats, bestämmelserna i 18 a—c åå. Skälet till att undanta lantbrukskooperationens primärföreningar från 6 & tillämpnings- område var att statsmakterna redovisat en positiv syn på samverkan mellan råvaruproducenter med hänsyn till de särskilda förutsättningar som råder påjordbruksområdet samtidigt som Konkurrensverket gjorde bedömningen att det praktiskt taget inte fanns någon möjlighet att uti- från gällande regler meddela undantag för detta samarbete.

Två typer av avtal omfattas inte av legalundantaget i 18 a—c 55. Det är dels avtal som innebär att medlemmars fria rörlighet på marknaden

hindras, dels avtal som innebär att försäljningspriser direkt eller indirekt fastställs på varor som produceras hos medlemmarna.

Mot bakgrund av direktiven har utredningen valt att låta analysen omfatta överväganden rörande

1. möjligheten och lämpligheten av att ta bort legalundantaget för primärföreningar,

2. möjligheten och lämpligheten av och formerna för att låta federativt samarbete ingå i legalundantaget (t.ex. marknadsdelning, gemen- samma märkesvaror, produktionssamverkan m.m.),

3. möjligheten och lämpligheten av att från förbudet i 6 & undanta samarbete inom lantbrukets primärföreningar, även om en medlems fria rörlighet hindras eller försvåras (leveransplikt, köpplikt, återbetal- ningstid, exklusivitetsklausuler, rabattsystem) och

4. möjligheten och lämpligheten av att från förbudet i 6 & undanta samarbete inom lantbrukets primärföreningar, även om försäljnings- priset direkt eller indirekt fastställs på varor som produceras hos medlemmarna.

13.3. Slutsatser av den legala analysen

Det övergripande syftet med den legala analysen är att analysera vilka begränsningar som EG-rätten medför för tillämpningen av den svenska konkurrenslagen och i vilken utsträckning som svenska företag möter en strängare lagstiftning i Sverige än företagen i resp. medlemsland.

I ett första steg redovisas i kap. 5 hur EG:s jordbrukspolitik förhåller sig till EG:s konkurrenslagstiftning. EG:s jordbrukspolitik har enligt Romfördraget givits en särställning i förhållande till EG:s konkurrens— rätt. Konkurrenslagens tillämplighet på jordbruksområdet definieras i rådets förordning 26/62. I kap. 5 görs en analys av räckvidden av denna särställning.

I ett andra steg redovisas i kap. 6 vilka begränsningar den i kap. 5 redovisade EG-rätten har för tillämpningen av svensk konkurrensrätt. Analysen innehåller två moment. Först beskrivs den svenska kon- kurrensrätten och det sätt på vilket jordbrukssektorn särbehandlas i lagstiftningen. Därefter analyseras förhållandet mellan svenska konkur- rensregler och EG:s konkurrensregler för att utröna vilka legala begräns-

ningar EG:s konkurrensrätt medför för tillämpningen av den svenska konkurrenslagen.

I ett tredje steg analyseras i kap. 7—1 0 konkurrensreglema, rättspraxis och marknadsstrukturerna i Danmark, Frankrike, Nederländerna och Tyskland. I kap. 11 görs en jämförelse mellan konkurrensreglema på livsmedelsområdet i Sverige och i dessa länder. Vid denna jämförelse tas hänsyn till ländernas olika marknadsstrukturer.

13.3.1. Förhållandet mellan EG:s jordbrukspolitik och EG:s konkurrenspolitik

I Romfördragets artikel 42 anges att fördragets konkurrensregler är tillämpliga på jordbruksområdet endast i den utsträckning som rådet bestämmer. I vilken utsträckning konkurrensreglema skall tillämpas har rådet slagit fast i förordning 26/62, som är en jordbrukspolitisk regle- ring. Innebörden är att EG:s jordbruksregler har företräde framför EG:s konkurrensregler i en konfliktsituation. Förordning 26/62 har som for- mell huvudregel att konkurrensreglema gäller på jordbruksområdet. Enligt förordning 26/62 artikel 2 undantas dock visst samarbete från konkurrensreglemas tillämpningsområde. Det intressanta för utredningen har varit att kartlägga räckvidden av detta undantag.

För det första konstateras i kap. 5 att förbudet enligt Romfördragets artikel 85.1 mot konkurrensbegränsande avtal inte är tillämpligt om avtalet utgör en integrerad del av en nationell marknadsordning. Detta undantag är emellertid av föga praktiskt intresse eftersom det i dag, i stort sett, saknas nationella marknadsordningar.

För det andra är konkurrensreglema inte tillämpliga om avtalet syftar till att uppfylla samtliga mål som anges för jordbrukspolitken och som beskrivits i kap. 4. Detta undantag kan delas upp i två olika kategorier.

Den första kategorin omfattar sådana konkurrensbegränsande åtgärder som direkt följer av en marknadsordning. Sådana avtal är automatiskt undantagna genom att de per definition är nödvändiga för att uppnå målen i Romfördragets artikel 39. Utredningen konstaterar att det inte går att generellt beskriva vilka konkurrensbegränsningar som konkret följer av marknadsordningarna utan att detta måste utvärderas i det enskilda fallet och i förhållande till resp. marknadsordning och dess tilläggsförordningar. Utredningen konstaterar att förordning 26/62 inte ger något utvecklat skydd för exklusivitetsklausuler. Dessutom drar utredningen slutsatsen att prisstabiliserande åtgärder som sker på privata initiativ inte är tillåtna om de redan i någon form täcks av en marknads- ordning.

Den andra kategorin omfattar sådana avtal som inte direkt följer av en marknadsordning men som uppfyller alla de jordbrukspolitiska målen enligt artikel 39 i Romfördraget. Inte heller i det här fallet går det att generellt beskriva vilka konkurrensbegränsningar som kan undantas enligt förordning 26/62. Återigen blir det ett avgörande som bara kan göras i det enskilda fallet.

För det tredje finns det ytterligare ett stadgande i förordning 26/62 (2:a meningen artikel 2.1) som kan uppfattas antingen som ett själv- ständigt undantag eller som en precisering av det första och/eller andra kategorin av konkurrensbegränsningar i det andra undantaget. För närvarande ligger fyra fall inför EG-domstolen där nederländska dom- stolar har begärt förhandsbesked om stadgandet utgör ett undantag eller en precisering. En av EG-domstolens generaladvokater har i sitt yttrande, den 12 september år 1995, framfört åsikten att andra meningen i artikel 2 inte skall ses som ett självständigt undantag. Domstolen är inte bunden av generaladvokatemas yttranden även om den ofta följer dessa i väsentliga delar. Det finns ingen anledning för utredningen att föregripa domstolens utslag i denna kontroversiella fråga.

Utfallet av denna domstolsprövning kan få effekter på hur samarbete mellan primära lantbruksföreningar skall bedömas. Om EG-domstolen kommer fram till att artikel 2 andra meningen i förordningen 26/62 skall tolkas som en självständig bestämmelse öppnar det möjligheter till fede- rativt samarbete utanför de ramar EG:s marknadsordningar ger.

Förordning 26/62 omfattar samarbete som faller under artikel 85.1 i Romfördraget. Det innebär att samhandelskriteriet och märkbarhets- kriteriet måste vara uppfyllda. När det gäller samarbete på den nivå som omfattas av undantaget i 26/62 gäller EG-rätten framför nationell rätt. När det gäller samarbete som inte uppfyller samhandelskriteriet eller märkbarhetskriteriet kan den svenska konkurrenslagen formellt tillämpas obehindrat. Det innebär att ett samarbete som, om det hade varit till- räckligt omfattande, skulle ha varit tillåtet enligt 26/62 skulle kunna vara förbjudet enligt 6 & KL, eftersom samhandelskriteriet eller märkbarhets- kriteriet inte är uppfyllt. Det är här fråga om en möjlig avvikelse mellan svensk konkurrensrätt och EG:s konkurrensrätt. Det är emellertid inte säkert att det blir någon avvikelse, eftersom man i förarbetena till konkurrenslagen skriver att man i praxis bör kunna hämta "mycken ledning" från EG-domstolens praxis och även från andra länder som tillämpar förbudsprincipen. Det kan medföra att man får motsvarande tillämpning som EG-domstolen, åtminstone med stöd av undantags- bestämmelserna i 8 5 KL, när det gäller bedömningen av t.ex. federativt samarbete. Att inte federativt samarbete omfattas av bestämmelserna i

18 c & KL innebär ju inte att det automatiskt är förbjudet eller att det inte skulle kunna tillåtas med stöd av undantagsbestämmelserna i 8 &.

Undantagen i förordningen 26/62 har en förhållandevis begränsad formell betydelse i den meningen att de inte lämnar särskilt stort utrym- me för konkurrensbegränsande samarbete utanför resp. gemensam mark- nadsordning. Det är i stället inom ramen för de olika marknadsordning- arna som det primära utrymmet för konkurrensbegränsningar finns.

Utifrån en mer praktisk synvinkel kan möjligen situationen vara något annorlunda. Mot bakgrund av att jordbrukspolitiken särreglerats i Romfördraget och att det finns förhållandevis lite praxis, som utveck- lats av kommisionen och EG—domstolen, finns det skäl att anta att kom- missionen knappast högprioriterat övervakningen av jordbruksområdet. Flertalet fall som bedömts har även initierats av tredje man genom anmälan till kommissionen och inte genom kommissionens egna under- sökningar. I de fall kommissionen prövat har bedömningen varit för- hållandevis formell, dvs. några analogier till undantag på närliggande områden har inte medgivits. Kommissionens bedömningar har också i stort upprätthållits av EG-domstolen som i vissa avseenden närmast skärpt bedömningarna.

13.3.2. Gränsdragning mellan EG-rätt och svensk konkurrensrätt

I kap. 5 fokuseras analysen på att definiera räckvidden av det jordbruks- politiska undantaget. Nästa steg är att analysera vilka begränsningar den i kap. 5 redovisade EG-rätten har för tillämpningen av den svenska kon- kurrenslagen. Detta görs för att klarlägga om det finns några konflikter mellan EG-rätten och den svenska konkurrenslagen. Denna analys görs i kap. 6.

En formell konflikt kan endast uppstå mellan de båda rättssystemen om EG-rätten är tillämplig. Om samhandelskriteriet inte är uppfyllt kan det inte föreligga några konflikter eftersom en förutsättning för att kon- flikt skulle uppstå är att artikel 85.1 är tillämplig. I dessa situationer är det formellt möjligt att obehindrat tillämpa svensk rätt . Lämpligheten att utnyttja den formella möjligheten är en annan fråga, som enligt utredningen måste bedömas på basis av en samhällsekonomisk utvär- dering av det enskilda fallet.

I de fall det rör sig om en konflikt mellan EG:s konkurrensregler och svensk konkurrensrätt, har EG-rätten normalt företräde framför svensk konkurrensrätt. Principen om EG-rättens företräde innebär att ett för- farande som är förbjudet och inte medgetts undantag enligt EG:s regler

inte kan tillåtas nationellt. Vidare är nationell rätt i princip fullt ut tillämplig på förfaranden som inte omfattas av förbuden i artiklarna 85 och 86 i Romfördraget. Vad som gäller om ett förfarande har getts undantag enligt EG-rätten, antingen genom en gruppundantagsförordning eller individuellt, är situationen betydligt oklarare. Man kan dock utgå från att, så länge den involverar individuellt medgivna undantag, det endast i undantagsfall är möjligt att upprätthålla förbudet mot konkur- rensbegränsande avtal i den svenska konkurrenslagen.

13.3.3. Konkurrensregler och marknadsstruktur — en jämförelse mellan Sverige och några medlemsländer

I utredningens arbete har ingått att analysera dels vilka konkurrensregler som gäller nationellt, dels de sätt på vilka de tillämpas i Danmark, Frankrike, Nederländerna och Tyskland. För att kunna utföra den ana- lysen måste lagstiftningen och praxis relateras till den marknadsstruktur i resp. land, som lagstiftningen skall tillämpas på. Utredningen har valt att studera marknadsstrukturen för mjölk- och mejeriprodukter, nöt- och griskött samt spannmål. Denna analys genomförs i kap. 7—1 1. För Sverige görs i kap. 12 en utförlig beskrivning av strukturen på mark- naderna för mejeriprodukter, kött och socker.

Analysen visar att det föreligger skillnader mellan länderna dels vad avser lagstiftningens uppbyggnad, innehåll och tillämpning, dels vad avser marknadernas struktur och organisation. Det är därför inte möjligt att dra några generella slutsatser om hur ett företag skulle behandlas i de olika länderna. Det är först i det enskilda fallet man kan se om ett visst lands konkurrensregler ger större utrymme för samarbete än ett annat lands konkurrensregler.

Beskrivningen av marknadsstrukturerna 1 kap. 7—10 visar att karak— tären på konkurrensproblemen varierar mellan de olika länderna. De kooperativa företagens marknadsandelar varierar mellan länderna. Förekomsten av s.k. federativ samverkan och graden av vertikal inte- gration varierar kraftigt. Omfattningen av utrikeshandel varierar också, vilket påverkar det externa konkurrenstryck som ett företag i ett land utsätts för. Beskrivningen i kap. 7—10 visar enligt utredningen tydligt på att det finns olika behov av att ingripa mot konkurrensbegränsande verksamhet.

Även om rättssystemen är olika och förekomsten av praxis är varie- rande till innehåll och omfattning så har inte något av de studerade länderna, med undantag av Tyskland, avhänt sig möjligheten att pröva s.k. federativ samverkan och restriktioner mot medlemmens fria rörlig-

het. Tyskland kan dock ingripa mot samarbete som innebär att företaget missbrukar undantaget.

Det går att konstatera att det finns skillnader i fråga om det sam- arbete som förekommer mellan jordbrukskooperativa företag i de under- sökta länderna och i fråga om medlemmars fria rörlighet. Det kan kon- stateras att de tyska konkurrensreglema är mindre ingripande än mot- svarande svenska konkurrensregler. I Tyskland har emellertid landets konkurrensmyndighet framfört ett önskemål om ökade möjligheter att tillämpa landets konkurrensregler på samarbete inom livsmedelsområdet. Materialet ger emellertid inte underlag för generella bedömningar om eventuella skillnader i den konkurrensrättsliga synen på samarbete inom livsmedelssektorn i de undersökta länderna jämfört med den svenska synen på sådant samarbete.

13.4. Konkurrensförhållanden i den svenska livsmedelssektorn

Livsmedelsområdet är genom EG:s jordbruksregleringar (CAP) utsatt för betydande inskränkningar i normala marknadsmässiga mekanismer, som innebär att konkurrensen begränsas. Det är därför viktigt att privat sam— arbete, som begränsar konkurrensen ytterligare, utsätts för en prövning så att från samhällets synpunkt oönskade konkurrensbegränsningar inte tillåts.

Det har funnits förväntningar om att EU-medlemskapet skulle leda till en kraftig importökning på mejeri- och grisköttsområdena och där- med skapa ett starkare konkurrenstryck på den svenska marknaden. Importökningen har dock inte blivit så stor som förväntat. Detta för- klaras av bl.a. försvagningen av den svenska kronan, konsumenternas preferenser och att den svenska marknaden har en låg befolkningstäthet och ett geografiskt läge i utkanten av Gemenskapen. Dessa faktorer gör att det är förenat med stor osäkerhet att förutsäga den framtida utveck- lingen av importen.

Den svenska marknaden kännetecknas av en hög företagskoncen- tration. Detta gäller inte bara livsmedelsindustrin utan även leverantörs- och handelsleden. Det finns starka bindningar mellan råvaruleverantörer och livsmedelsindustri genom lantbrukarnas samverkan i ekonomiska föreningar. Genom en historiskt betingad geografisk marknadsuppdel- ning begränsas konkurrensen mellan föreningarna avsevärt. Områdes- indelningen har sin grund i det tidigare regleringssystemet och att den fortfarande existerar beror i hög grad på det utvecklade samarbetet med

gemensamma varumärken och olika former av avtal som karaktäriserar mejeri- och köttmarknaderna.

De lantbrukskooperativa föreningarna har stora andelar av flera marknader. Marknadsandelama är störst i råvaruleden och minskar i takt med att förädlingsgraden ökar. Att lantbrukskooperationen har så stora marknadsandelar i råvaruleden kan försvåra nytillträde. Detta gör att råvaruproducentens rörlighet blir av största vikt för att upprätthålla en väl fungerande konkurrens. Även handelns koncentration kan medföra svårigheter för nyetablering på den svenska marknaden.

Enligt direktiven skall utredningen utgå från att det från samhällets synpunkt är viktigt att upprätthålla en effektiv konkurrens på livsmedels- marknadema för att därigenom tillvarata konsumenternas intressen.

13.5. Ställningstagande till lämpligheten av att ändra 18 å i den svenska konkurrenslagen

Den tidigare analysen har visat att det inte är möjligt att generellt identifiera det formellt möjliga utrymmet för avvikelser mellan den svenska konkurrenslagen och EG:s jordbrukspolitik och EG:s konkur- rensregler. Det är inte heller möjligt att generellt fastställa vilka skill- nader som föreligger mellan de nationella konkurrenslagama. Det går alltså endast att genom analys i det enskilda fallet ange om det finns utrymme för att tillämpa nationell lagstiftning i relation till EG-rätten resp. om det finns några skillnader mellan de nationella lagstiftningarna.

Eftersom det möjliga utrymmet och möjliga skillnader endast kan definieras i det enskilda fallet kan utredningen göra en från den legala analysen oberoende prövning av lämpligheten att genomföra de inled- ningsvis angivna förändringarna i 18 å KL utifrån ett samhällsekono- miskt konkurrensperspektiv. Detta är motiverat eftersom det inte är möjligt att dra några generella slutsatser om t.ex. vilka legala begräns- ningar EG:s konkurrensrätt medför för tillämpningen av den svenska konkurrenslagen. Materialet ger inte heller utrymme för några generella bedömningar av om den konkurrensrättsliga synen i de undersökta länderna skiljer sig från den svenska synen på sådant arbete. Hade det varit möjligt att dra generella slutsatser om vilka begränsningar t.ex. EG:s konkurrensrätt innebär för tillämpningen av den svenska konkur- renslagen skulle detta naturligtvis ha påverkat den ekonomiska analysen så till vida att de generella slutsatserna utgjort restriktioner i analysen.

Syftet med den ekonomiska analysen i kap. 3 är att analysera under vilka förutsättningar som ett kooperativt företags verksamhet är sam-

hällsekonomiskt önskvärt resp. under vilka förutsättningar som det finns skäl att tro att ett kooperativt företags verksamhet inte är samhälls- ekonomiskt önskvärt.

Den ideala situationen hade varit om teorin hade givit en klar och entydig bild av de effekter som kooperativ verksamhet leder till. Under sådana förutsättningar syftar empirin i huvudsak till att bekräfta och kvantifiera de effekter som teorin förutsäger.

13.5.1. Lämpligheten av att ändra legalundantaget för samarbete inom primärföreningar

Det är från samhällets sida önskvärt med ökad konkurrens inom de livsmedelsmarknader som tidigare omfattades av den svenska jordbruks- prisregleringen och som en följd därav i praktiken är geografiskt upp- delade mellan kooperativa företag. Det finns ett antal instrument som kan användas för att nå målet med ökad konkurrens. Ett radikalt sätt är att ta bort legalundantaget för primärföreningar. Som framgått av kap. 3 finns det emellertid starka teoretiska skäl för att ge primärföreningar ett legalt undantag från förbudet mot konkurrensbegränsande förfaranden i 6 & KL. Slutsatsen bygger på en rad antaganden som måste vara uppfyllda. För det första måste det finnas konkurrenter på marknaden. Ett enda kooperativt företag får inte på ett påtagligt sätt kontrollera utbudet av en produkt på marknaden. För det andra förutsätter slutsatsen att det står varje medlem fritt att välja produktionsvolym och i så måtto uppträda som en perfekt konkurrent på marknaden. Vidare får natur- ligtvis inte prisdiskriminering mellan olika marknader användas. Under dessa förutsättningar har primära lantbruksföreningar bara konkurrens- befrämjande effekter och de bör under dessa förutsättningar omfattas av undantaget i 18 a—c åå KL.

Som framgått av kap. 6 omfattar bestämmelserna i 18 a—c åå endast samarbete inom ekonomiska föreningar. Från effektivitetssynpunkt före- faller begränsningen opåkallad. Det finns inte någon teori eller empirisk kunskap som ger stöd för hypotesen att associationsformen ekonomisk förening skulle vara mera resp. mindre effektiv än andra associations- former.

Att medge legalundantag från 6 & är en relativt långtgående åtgärd. Den nuvarande utformningen av 18 a—c så medger undantag för etable- rade samverkansformer där effekterna på marknaderna är väl kända.

Det kan inte uteslutas att samverkan på lantbruksområdet kan komma att bedrivas på ett annorlunda sätt än vad som är fallet i dag, vilket i sin tur kan ge andra effekter på konkurrensen än vad som är fallet med den

samverkan som är känd. Utredningen saknar underlag för överväganden av detta slag.

Lagstiftaren bör emellertid överväga en sådan utvidgning av 18 a & om det visar sig att det lantbrukskooperativa samarbetet utvecklas till att omfatta även andra associationsformer än ekonomiska föreningar. Mot- svarande gäller om det visar sig att de nuvarande bestämmelserna i 18 a—c åå framstår som ett hinder mot att samverkan uppstår i andra associationsformer än ekonomisk förening. Utredningen lägger inte något förslag till lagtext i denna del, huvudsakligen med hänsyn till det bristande praktiska behovet och avsaknaden av underlag för över- väganden av detta slag. Frågan torde kunna belysas ytterligare i den fortsatta beredningen av utredningens betänkande.

13.5.2. Lämpligheten av att låta samarbete mellan primärföreningar ingå i legalundantaget

Av kap. 3 framgår att ekonomisk teori inte är entydig i fråga om konsekvensbeskrivningen av samarbete mellan primära lantbruksföre- ningar. Ekonomisk teori och empiriska data visar att det i sektorer, där leverantörskooperativ tillsammans kontrollerar en stor marknadsandel, finns både motiv och risk för att dessa kooperativa företag börjar samarbeta i stället för att konkurrera. Enligt utredningen är detta ett till- räckligt skäl för slutsatsen att samarbete mellan primära lantbruksföre- ningar inte bör ingå i legalundantaget. Samarbete mellan primära lant- bruksföreningar bör prövas i det enskilda fallet enligt konkurrenslagen.

Frågan har ställts huruvida man bör kunna tillåta t.ex. federativt samarbete med motiveringen att den ökade internationella konkurrensen som beräknas uppkomma i samband med EU-medlemskapet kan neu- tralisera den marknadsmakt som ytterligare samarbete skulle leda till. Svaret beror på hur exportörens utbud ser ut. Om detta utbud är mycket elastiskt vid priser nära den prisnivå som konkurrens skulle ge, för- svinner potentialen för att utöva marknadsmakt. Om å andra sidan importkonkurrerande företag på grund av exportörens transportkostnader eller andra importhinder, kan ta ut ett högre pris än vad ren konkurrens skulle ge finns det risk för att samarbetsavtal kan vara konkurrenssned- vridande.

13.5.3. Lämpligheten av kravet på medlemmens fria rörlighet för legalundantaget

Det är inte uppenbart hur man skall ställa sig till kravet på medlemmens fria rörlighet i 18 c & KL. Det framgår av kap. 3 att teorin inte är entydig på detta område. Motivet för att begränsa medlemmarnas fria rörlighet kan vara både att effektivisera produktionen och att försöka utöva marknadsmakt. Även om motivet är att effektivisera produktionen kan effekten bli att konkurrensen begränsas.

Motivet för att inte låta legalundantaget i 18 c & omfatta avtal som begränsar medlemmarnas fria rörlighet var den starka ställning som lantbrukskooperationen har på många marknader kombinerad med att konkurrensen mellan primärföreningama begränsats avsevärt på grund av den historiskt betingade marknadsuppdelning som praktiskt före- kommer.

Det finns goda företagsekonomiska skäl för att uppsamlingsområdena är geografiskt uppdelade. Däremot är det svårt att se att de geografiskt uppdelade försäljningsmarknadema skulle vara motiverade av ekono— miska överväganden baserade på produktions-, transport- eller mark- nadsföringsförhållandena. Utredningen har inte tagit del av något empi- riskt material som skulle styrka att det skulle vara förenat med omoti- verade kostnader att sälja utanför dessa geografiskt väldefinierade för- säljningsområden.

Bindande av medlemmar kan betraktas som ett inträdeshinder riktat mot potentiella konkurrenter. Bland det empiriska material som utred- ningen redovisar, finns studier som visar att inträdeshinder har minst lika stor betydelse som marknadsdominans när det gäller att ange or- saker till att vissa marknader inte har en fungerande eller effektiv kon- kurrens. Detta skulle kunna motivera att man inte undantar primära lantbruksföreningars begränsning av medlemmarnas fria rörlighet från förbudet i 6 & KL.

Problemet som uppstår vid en konkurrensbedömning är naturligtvis att motivet för att begränsa medlemmarnas fria rörlighet kan vara både att effektivisera produktionen och att påverka utbudet. Ett förslag som framförts är att eventuella konkurrensproblem orsakade av denna bind- ning skulle kunna hanteras med 19 & KL, missbruk av dominerande ställning. De konkurrensbegränsande effekterna av att hindra medlem- mens fria rörlighet gör sig, enligt förslaget, framför allt gällande när företaget har en dominerande ställning. Utredningen har övervägt detta förslag men förkastat det. Motivet för att övergå från en missbruks- lagstiftning till en förbudslagstiftning var bl.a. önskemålet om en skärpt konkurrenslagstiftning. 1982 års konkurrenslag har kritiserats för att vara

för svag, därför att den inte innehållit förbud mot överenskommelser om marknadsdelning.

Lagtekniskt är 19 & utformad så att den riktar ett förbud mot att dominerande företag vidtar åtgärder som är att bedöma som missbruk. Stadgandet är absolut och saknar därmed den möjlighet till undantag som ges i 6 5 KL. Förbudet i 6 & riktar i princip in sig mot konkurrens- begränsande samarbete mellan företag. Begränsningar av producenternas fria rörlighet på marknaden kan således omfattas av förbudet i 6 5 utan att samtidigt omfattas av förbudet i 19 5. Det går inte att generellt hävda att bindningar som skulle falla utanför förbudet i 19 5 inte har konkur- rensbegränsande effekter på marknaden.

Mot bakgrund av dels den dominans som lantbrukskooperationen har på den svenska marknaden, dels att 6 och 19 åå KL syftar till att in- gripa mot olika typer av konkurrensbegränsande effekter föreslår utred- ningen därför att den nu gällande prövningen av förfaranden som be- gränsar medlemmens fria rörlighet bibehålls. Syftet är att skapa vissa grundförutsättningar för att öka konkurrensen inom och mellan de geo- grafiskt avgränsade marknadsområdena, som har sin grund i det tidigare regleringssystemet.

Utredningens förslag motiveras endast av önskemålet att öka konkur- rensen på marknaden. Huruvida det i detta sammanhang föreligger en konflikt mellan de förutsättningar som föreningslagen anger för ekono- miska föreningar och de krav som konkurrenslagen ställer för att sam- verkan inom primärföreningar skall vara tillåten ligger utanför utred- ningens uppdrag. Den frågan analyseras i Utredningen om de koopera- tiva företagsformernas ställning i förhållande till andra företagsformer (C 1994:149).

Mot detta förslag har anförts att det skulle innebära att staten främjar medlemmens illojalitet mot den ekonomiska föreningen. Ett annat, mer tekniskt, argument som framförts är att kravet på medlemmens fria rörlighet leder till en för låg integrationsgrad mellan medlemmarna och det kooperativa företaget, dvs. det kooperativa företaget ges mindre för- utsättningar att eliminera de marknadsmisslyckanden som gav upphov till det ursprungliga bildandet av den kooperativa organisationen. Utred- ningen vill vända på argumentet och hävda att de kooperativa företagens starka ställning på marknaden kan utgöra en risk för att marknadsmiss- lyckanden uppstår. Utredningen menar att kravet på att avvikelser från medlemmens fria rörlighet skall prövas enligt 6 & KL inte kan leda till att dynamiken i den svenska jordbruks- och livsmedelssektorn av det skälet skulle hämmas. Utredningen anser inte heller att en sådan pröv- ning är så ingripande att den skulle innebära ett hot mot det kooperativa företaget.

Utredningen är väl medveten om att kravet på medlemmens fria rörlighet inte ensamt behöver leda till en ökad konkurrens. Utredningen gör dock bedömningen att möjligheten till prövning enligt både 6 och 19 åå KL ger större möjligheter att få till stånd en ökad konkurrens än att försöka nå samma mål med hjälp av enbart 19 & KL, dvs. förbudet mot missbruk av dominerande ställning.

13.5.4. Lämpligheten av att undanta prissamverkan i legalundantaget

Prissamverkan är till sin natur konkurrensbegränsande på grund av prisets centrala roll som konkurrensmedel. Det finns därför skäl att se särskilt strängt på sådant samarbete. Avgörande för inställningen till olika former av prissamarbete är om samarbetet begränsar prisets roll som självständigt konkurrensmedel.

Förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete i KL skall enligt nuvarande bestämmelser i 18 c & kunna tillämpas för avtal som för det första innebär att försäljningspriser direkt eller indirekt fastställs på varor som produceras hos medlem och för det andra att försäljningen sker direkt mellan medlem och tredje man eller att föreningen svarar för försäljningen och konkurrensen på marknaden hindras, begränsas eller snedvrids i väsentlig omfattning.

Utredningen har inte funnit skäl att föreslå ändringar i den nuvarande utformningen i 18 c 5 av förbuden mot prissamverkan.

Som framgår av kap. 3 har under vissa förutsättningar rena prisför- handlingsorganisationer inte några konkurrenssnedvridande effekter. Om produktionen äger rum under konkurrensmässiga förhållanden och om prisdiskriminering inte förekommer kan man inte förhandla sig fram till ett pris som är högre än det pris som skulle resultera på en konkur- rensutsatt marknad. Om råvaruproducenter genom prisförhandlingar erhåller ett lägre pris än det pris konkurrens skulle resultera i, kommer en mindre volym att nå marknaden och därmed föranleda höjda priser.

Enligt utredningen kan rena prisförhandlingsorganisationer ses som ett effektivt sätt att generera priser och verkställa transaktioner under förutsättning att förhandlingsorganisationen inte gör något för att kon- trollera utbudet. Produktionsbesluten skall fattas strikt av råvaruprodu- centerna som är perfekta konkurrenter.

Att hävda att en ren prisförhandlingsorganisation under de förut an- givna förutsättningarna inte kan utföra denna prisgenererande funktion är likvärdigt med att säga att principen om utbud och efterfrågan inte fungerar. Att den anpassningsprocess, som ligger till grund för den pris-

genererande funktionen, verkar med en viss fördröjning, är inte något relevant argument. Den konkurrensutsatta marknaden fungerar på i princip samma sätt. I fallet med rena prisförhandlingsorganisationer är det lätt att se att kostnaderna minskar för att genomföra transaktionerna.

Det är å andra sidan rimligt att fråga sig vad det är som gör att det ibland ser ut som om den grundläggande prismekanismen inte fungerar. Enligt utredningens uppfattning beror det på att den omfattande regle- ring som jordbruks- och livsmedelssektorn är utsatt för inte gör det möjligt för marknadskrafterna att fungera effektivt.

Det har hävdats att eftersom Sverige har ett kvotsystem så fungerar inte rena prisförhandlingsorganisationer som en mekanism för att gene- rera marknadspriser. Detta konstaterande är i och för sig riktigt. Det beror på att kvotsystemet i sig definierar priserna och därmed miss- gynnar konsumenterna.

1 ett kvoteringssystem reglerar man bort prismekanismen. Om utbudet fastställs, bestäms också priset på avsalumarknaden eftersom konsumenternas efterfrågan är given. I ett sådant läge återstår bara frågan om vem som skall få fördelarna av ett sådant, av kvoteringar bestämt, artificiellt högt pris. I detta fall blir uppgiften för prisförhand- lingsorganisationen att medverka när kakan fördelas. Det pris som prisförhandlingsorganisationen förhandlar fram bestämmer inte priset på marknaden. Det priset bestäms av kvoteringen.

Enligt utredningen kan rena förhand]ingsorganisationer vara ett effek- tivt instrument för att generera marknadspriser. Om förbudet i 6 Q är tillämpligt på en sådan organisation torde det enligt utredningen vara möjligt att få undantag enligt 8 5, under förutsättning att produktionen äger rum under konkurrensmässiga former och prisdiskriminering inte förekommer. Även om det kan antas att samarbete inom förhandlings- organisationer i flertalet fall uppfyller dessa krav menar utredningen att bedömningen av om kraven är uppfyllda bör göras från fall till fall. Det finns därför inte skäl att generellt undanta samarbete inom förhandlings- organisationer från bestämmelserna i 6 & KL.

13.6. Avslutande synpunkter

Utredningen har inte haft till uppgift att ta ställning till de konfliktom- råden som orsakas av att de syften som föreningslagen resp. konkur- renslagen har i vissa fall kan vara motstridiga.

Enligt tilläggsdirektiven skall utredningen utgå från att det ur sam- hällets synvinkel är viktigt att upprätthålla en effektiv konkurrens på den

svenska marknaden för att därigenom tillvarata konsumenternas intres- sen.

Ovanstående redovisning leder utredningen till uppfattningen att det nuvarande konkurrenstrycket, det begränsade empiriska underlaget och den osäkerhet som är förknippad med att beskriva de framtida mark— nadsförutsättningama för jordbruket och livsmedelsföretagen inte ger underlag för att ändra utformningen av den nuvarande konkurrens- lagstiftningen.

Den nuvarande konkurrenslagstiftningen lämnar, enligt utredningens bedömning, utrymme för att i det enskilda fallet både hantera verk- samheter som kan stå i strid med 6 & KL och att undanta sådant sam- arbete som bedöms vara samhällsekonomiskt motiverat.

Litteraturlista

Aghion, P och P. Bolton. "Contracts as a Barrier to Entry." American Economic Review, 77, 1987, 388—401.

Agricultural and horticultural co-operatives in the Netherlands, publi- cerad av Nationale Coöperative Raad voor land — en tuinbouw, 1993.

Agricultural co-operatives in Europe — COGECA and the agricultural cooperatives in the 12 Members States of the E.C., Comparative study, Brussels 1990.

Andelsselskabeme i den internationelle konkurrence, Foreningen for Andelsstudier, Årsskrift 1995.

Andersson, E., "Transaction Costs as Deterrninants of Opportunism in Integrated and Independent Sales Forces", Journal of Economic Behavior and Organization, 9, 1988, 247—264.

Andersson 0. och M. Rynning, "An empirical illustration of an altema- tive approach to measuring the market power and high profits hypothesis", International Journal of Industrial Organization, 1991, 239—249.

Baarda, James R., Antitrust laws, ur Cobra, David W (ed), Cooperatives in Agriculture, 1989, 397—417.

Bain, Joe S., Barriers to New Competition. Cambridge, Harvard University Press, 1956.

Bain, Joe S., Industrial Organisation, John Wiley & Sons Inc, USA, 1968.

Bellamy, Christopher and Graham Child, Common Market Law of Competition, Third edition, London 1987.

Bernitz, Ulf, Den nya konkurrenslagen, Juristförlaget, Stockholm, 1993.

Bladini, Filip, "Den svenska konkurrensrätten — mål och inriktning", Svensk Jurist Tidning, särtryck årgång 80, 1995, 454—480.

Bladini, Filip och Ulf Petrusson, Näringsdepartementet, Konkurrens- rättens tilllämpning på ekonomiska föreningar— några principiella fråge- ställningar, Ds l994:42, Stockholm.

Blomström, Magnus, och Robert E. Lipsey, Norden i EU, SNS, Stockholm 1994.

Boesgaard, Jytte, EF:s konkurrenceregler inden for landbruget i teori og praxis, Andelsbladet Nr 18, 1990, 360—366.

Bolin, Olof, Vad kan spelteorin lära oss om kooperativ. Promemoria utarbetad för utredningen om konkurrensreglemas tillämpning i ett EU- perspektiv. 10 maj 1995.

Brunsson, Nils och Ingemund Hägg, Marknadens Makt, SNS Förlag, Stockholm, 1992.

Capper- Volstead impact on cooperative structure, Information 97, Farmer cooperative service, U.S. Department of Agriculture, 1975.

Carling, Alf, Säljarkoncentration och marknadsformer, Särtryck ur koncentrationsutredningen III, Studentlitteratur, Lund 1970.

Chirinco, R. S. och Fazzari, S. M, "Economic fluctuations, market power and returns to scale: Evidence from firm - level data", Journal of Applied Econometrics, 1994, 47—69.

Civildepartementet, Konkurrensen inom livsmedelssektorn, delbetänkan- de av konkurrenskommittén, SOU 1990:25, Stockholm.

Civildepartementet, Konkurrens för ökad välfärd, huvudbetänkandet, del 1 och 2, SOU 1991:59, Stockholm.

Civildepartementet, Konkurrens för ökad välfärd, huvudbetänkandet, bilagedelen, SOU 1991:59, Stockholm.

Civildepartementet, Kooperation - vägar till samverkan, Ds 1990:65, ISBN 0284-6012.

Coase, R.H., "The Nature of the Firm", Economica, vol. 4, November 1937, 386—405.

Csaba Csaki and Yoav Kislev, Agricultural Cooperatives in Transition, Westview Press, 1993, Colorado, ISBN 0-8133-8759-0.

Demsetz, H., "Industry structure, market rivalry and public policy", Journal of Law and Economics, 16, 1973, 1—10.

Dairy Cooperatives — Role and Effect of the Capper Volstead Antitrust Excemption, U.S. General Accounting Office, Report to Congressional Requesters, 1990.

Erhvervsministeriet 1995, betaenkning nr. 1297 del 1 och 2, Konkur- rencelovgivningen i Danmark, Köpenhamn 1995.

EU-Karnov, 1993 med suppl., Köpenhamn.

Fejö, Jens, EF—konkurrenceret, Jurist och Ekonomforbundets Förlag, 1993, Danmark.

Ferrier, G.D. och P.K. Porter, "The Productive Efficiency of US Milk Processing Co-operatives", Journal of Agricultural Economics 42, 1991 , 161—173.

Finansdepartementet, Koncentrationsutredningen III, Industrins struktur och konkurrensförhållanden, SOU 1968:5, Stockholm.

Frank, S. D. and D.R. Henderson, "Transaction costs as determinants of vertical coordination in the U.S. food industries". American Journal of Agricultural Economics, 74, 1992, 941—950.

Frantz, Roger S., X-efficiency: theory, evidence and applications, Kluwer Academic Publishers, Boston 1988.

Fölster, S., Betydelsen av koncentration och inträdeshinder för konkurrensen inom livsmedelssektorn, Promemoria utarbetad för utredningen om konkurrensreglemas tillämpning i ett EU-perspektiv, Stockholm, juni 1995.

Fölster, S. och Peltsman, S.,The social cost of regulation and lack of competition in Sweden, SNS, Occasional Paper, No 67, January 1995.

Hanf, C-H., och G. Böckenhoff, Food Industries in the Transition from Domestic Predominance to International Competition — the Case of the

Swedish Pork Industry, SNS, Occasional Paper No 50, September 1993.

Gabrielsson, Ulf, Leverantörskooperativa priser: optimering av råvaruprissättningen, SLU Rapport 79, Uppsala 1994.

Goyder, D.G., EC Competition law, Oxford European Community law series, 1992.

Harberger, Arnold C., "Monopoly and Rescource Allocation", American Economic Review, vol. 44, May 1954, 77—87.

Hofkens, F., Consolidated experience in western european cooperatives on legal and economic conditions for cooperative development, Leuven, 1993.

Industriförbundet, Kommerskollegium, Sveriges Livsmedelsindustri- förbund, Konsekvenser av ett EG-medlemsskap för svensk livsmedels- industri, Stockholm 1993.

Innes, Robert and Richard J. Sexton, "Strategic Buyers and Exclusionary Contracts", The American Economic Review, Vol. 84 no.3, June 1994.

Jonsson, Dan, Transaktionskostnader i privat och kooperativ slakt, Examensarbete, SLU, Uppsala 1995.

Kiihl, Rainer W., The Competitive Situation of the Swedish Dairy Industry, SNS, Occasional Paper No 51, September 1993.

Levy, D.T., "The transaction cost approach to vertical integration: an empirical examination", Review of Economics and Statistics, 67, 1985, 43 8—445.

Lindström, Bertil, Den reglerade marknadsekonomin: Mot bättre ordning eller ett hot mot välfärden?, Industriens Utredningsinstitut, Stockholm 1991, ISBN 91-7204-371-7.

Mallmén, Anders, Lagen om ekonomiska föreningar, Fritzes Förlag, 1995.

McCorriston, Steve and Sheldon lan M., The Effects of Vertical Markets on Trade Policy Reform, Opublicerad PM, Ohio State University, September 1994.

Milgrom, Paul and John Roberts, "Economic theories of the firm: past, present, and future", Canadian Journal of Economics, August 1988.

Milgrom, Paul and John Roberts, Economics, Organization and Management, Prentice-Hall International, Inc., London 1992.

Nilsson, Jerker, Kooperativ utveckling, Kooperativa institutet, Student- litteratur, Lund, 1991.

Nilsson Jerker, Producentkooperativa principer i pressad konkurrens, Rapport 77, SLU, Uppsala, 1994.

Norberg, Sven, m.fl., EG och EG-rätten, 1994.

Näringsdepartementet, Särskilda konkurrensregler för lantbruket (Ds 1994:20)

Olsson, Jan, Den sociala ekonomin, Carlssons bokförlag, Stockholm 1994.

Ottervanger, T.R., Antitrust and Agriculture in the Common Market, 1989, Fordham Corp. Inst. (B: Hawk ed. 1990).

Porter, P.K. and G.W. Scully, "Economic Efficiency in Cooperatives", Journal of Law and Economics, 30. 1987, 489—512.

Rabinowicz, Ewa, Svenskt lantbruk och förädlingsindustri vid ett EG- inträde, PM november 1991, SLU, Uppsala.

Rabinowicz, Ewa, Competitiveness of Nordic Agriculture and its Food Processing Industy in the new Europe, Invited paper for NJF-Congress, 1995, SLU, Uppsala.

Rasmusen, E.B., J.M. Ramseyer and J.S.Wiley. "Naked Exclusion." American Economic Review, December 81 (1991), 1137—1145.

Regeringens proposition 1992/93:56, Ny konkurrenslagstiftning.

Regeringens proposition 1993/94:210, Särskilda konkurrensregler för lantbruket.

Ross, David and F.M. Scherer, Industrial Market Structure and Economic Performance, Houghton Mifflin Company, Boston 1990.

Scheel, Preben, Det danske landbrug og EU's konkurrenceregler, Hellerup, 1994.

Scherer, F.M., Competition Policies for an Integrated World Economy, The Broookings Institution, Washington, D.C.,1994.

Scherer, FM. och David Ross, Industrial Market Structure and Economic Performance, Houghton Mifflin Company, Boston, 1990.

Schmalensee, Richard, "Industrial Economics: An Overview", The Economic Journal, september 1988.

Sexton, Richard J., "Analysis and Evaluation of Competition Policies Affecting Agricultural Cooperatives with Special Reference to the Swedish Economy," Report to the Swedish Ministry of Agriculture, April 28, 1995 a.

Sexton, Richard J. , "The Economic Role of Cooperatives in Market Oriented Economics", Paper at the Nordic Risk Project workshop, Helsinki, January 18-20, 1995 b.

Sexton, Richard J. and Julie Iskow, "The Competitive Role of Cooperatives in Market Oriented Economics: A Policy Analysis", i Csaba Csaki and Yoav Kislev, Agricultural Cooperatives in Transition, Westview Press, 1993, Colorado, 55—83.

Sexton, Richard J. and Julie Iskow, "What do we know about the economic efficiency of cooperatives: An evaluative survey", Journal of Agricultural Cooperation, vol 8, 1993.

Sexton, Richard J. and Terri A. Sexton, Cooperatives as entrants, RAND Journal of Economics Vol 18, No. 4, 1987.

Sheldon, Ian M., The Economics of Vertical Relationships between Manufacturers and Retailers, Paper prepared for presentation at seminar on "Multiple Criteria Decision Support and Optimal Contracts in Agriculture", Helsinki, Januari 18—20, 1995.

Skår, John, Kooperativa företag, det kooperativa företaget och dess särart, Kooperationsutredningen, SOU 1981:54, ISBN 91-38-06309-3.

Sohlberg, S.O., Romtraktatens artikel 85 og samarbeid på lantbruks- og fiskerisektoren, Oslo, 1994.

Swartz, Erik, Ledning och organisering av federationer, Nerenius & Santérus Förlag AB, Lund 1994.

Usher, J .A:, Legal Aspects of Agriculture in the European Community, Oxford, 1988.

Wahl, Nils, Konkurrensförhållanden, Juristförlaget, Stockholm 1994.

Warendorf, H.C.S. och Thomas, R-L., Companies and other legal persons under Netherlands Law and Netherland Antilles Law, Deventer, 1988 med suppl 1989.

Williamson, Oliver E., Transaction cost economics, chapter 3 in Handbook of Industrial Organization, Volume 1, Edited by R. Schmalensee and R.D. Willig, Elsevier Science Publishers B.V.,USA, 1989.

| ä', ""' " "'-'|'l||| "l'||' . '-.-f| | .|' ' ||..- |'|; .|»'.| |||||.|1|"-|".| "|l'|| ||Ll|'|| |.'||"|||' ' " ' ||-.,.- | | ||| | ,|._ | _| .- ||'-+| 3"! ||| |.- ||;,||||' ||' || ._.|| ..—..|,-.'|||'|'|', |'|||,"q=w_"_|'|'|'|'.|j _ lt

' JT |.,l'lF ||i|1 mät-193

| , .|-| '|'| | || ||| ',".||,||'. ' | '||.. "||. ” | ' .|||=.'J,.l|1'l|t, '|:||||h::'alanttM || | |||',, || | | |. | ,;|' _ V| o'. ' ' | |:'-|" ',|-'|| "j' |."'."_'l " _ "' ' "'" ' " . ' " "' "' i ' ' ' |" "'|'1"|||| ' "|"- -'|'|'.""|'| |"' "" " ' " ' . ' " ÄLJ—"'I ' - " - " L|5|| |||. ., '| | |. |.,|' .» _|, I|||||| || .|. || -.- || || _|. | ||', |||.|||.,||| . w'iiåqklllpnl ['ful "rigg . ' . ' ' " tft)" .. ' lane|»|m.||1on|.|l_—|nm || , . |- ». |— ||-,|':.| || |'|"'| »-,-|_-"'|»'_."-| |||, || |||'.'||' - '| || | . | ||' ||| | '..1" "" |.||| .| |' ||'|| ||| ,|||M|_j|,,:|"|f|||p | ' |'| | ”nu”.? ||'|'| Hyr" "' -. . '|'|' || |'|| "" ' "|| | ' | »»... | | -,.||'_| '|. ,',||_» ' "|| || ||» ||. ',| | | ' '- — " ».'.'3|'|"=1 "Nu-”wwuwma

. | ' |.'|| ' ' | ' |j ' | || |'| |r||,' ' ' ' | |," '. ' " " '." || | ' q ' Jll I' "' | ' " _. ' "j' ""'W ' ' |

' " .'.| " ,""-| ,, || . . || | | ',| ""'"." '.'. | '

'|;'||

_ || ' . . * -'i.Dlimil .|'.|lil|'l ..ldaw . ' .. '. ' '_||,|""".'., '|' '||, "|," . . | ... l' '-l||.'iL'- ' . , ' , , ||'"||',|'|'| "..7'; l| _.'.| -. .zz-"|,;|||qi||anww ||| * ' -. |'| || ', -. _?" ",'| ' '; ' ,'|-' |'. om uh'urimdm " ', ""| __ . -—""' ", Å" '| '- -. ' ' '.|li"| |'|-Irma: mm 389!

_ ». » » | || || | _. _ ,.- __ _ , '|Bui1' uariitslrsruilnz'

|| ' ' | . .||| |-|||||| "'i-' | || 9391 , * || " '| '| ,, '||». '|', ' ' .. lån-lp Ol' ||' ' | ' "| |' , '- .- "turbin-"'. | ', ' , ' .|,, " _' |'|'||,.. | _| ' "' - - , -'||| Tnansit'jun, '||'| — '| ' "| "' || _ "', ”"l"|'|| |'"'- |" "i"'|||'|-' 'it||'|||'.'"||l'|' |'|.-|'| l_|||,|

. ,,,-.,._||.| .» ||.., || |||—|" ||" .- ' ' " ' ' '='|'r" '||' "l|'|" " ' '| |Du-”'"? ul- "' l'fiugu "';|h' . ' ' I '|'

. |l||4_|l|||"| ||||Fl""=éLlH

|||.,||.|.||||||

|,|||||,| | | _ -' | . . . ;, |||.|| |.-|ll"' | |"' '..- _ _ - ' ' ""*-'||' :: fhm-”Ik. lål'llllq'j '| . ' ", _ || ||.' "',,'.' "" _ | , -""|' ", ||"'T|' '|'|'='1 " _|||||"|1"-.,|_, " ||| . -|' " '|| |"|;|.| .|||L|"'|||

" -:|| | W||f'|'||i

'- ' "|||' .|| ' ,'.|||-'3," "|"||'|' " . ||.'|'| "l', '_||||'||"

, ' ; ||| . | ||| ||, |||. *, | || l||..

' || . .' '=1|,'"'|'_'l" "' ', __ ' ||| "WH | ||' | .| |. -'|.||| || _ '||-|.||||'|||'| ||| ||| | ||| |. |. || | 'Ö', || | |. ||| ||,_|.|,||,|||'|.|_ . | | ' ' '. ' _|. |' || ||||_l |",, '| "' "|l "||| ': |'| " ik ""'j"""-.." || | . . |' ' ' ' '_ " |'_' || . |'|.| ||||||_- '||||||'.| '| ||'s'h .- |'|'. | ||' |'. | |'. .» ' » ' ,|_,.|':|"|||'l,.||

Särskilt Yttrande

av experten Anders Mallmén

1. Utredningens slutsatser

Utredningen har kartlagt läget jordbruksområdet konkurrensrättsligt, marknadsstrukturmässigt och organisationsmässigt i Sverige, Danmark, Nederländerna, Tyskland och Frankrike. Dessutom har utredningen bl.a. behandlat EG:s konkurrensregler på jordbruksområdet och konkurren- sens och kooperationens roll i samhällsekonomin marknadsstruktur och marknadens funktionssätt teori och empiri.

Enligt utredningens uppfattning finns det på grund av skillnader mellan länderna vad avser lagstiftning, marknadens struktur och orga- nisation inte underlag för generella slutsatser om hur företag behandlas i de olika länderna eller för att ändra utformningen av 18 a—c & konkur- renslagen (KL). Enligt utredningens bedömning lämnar KL utrymme för att i det enskilda fallet undanta sådant samarbete som bedöms vara samhällsekonomiskt motiverat.

Enligt min mening ger utredningens material, sett i samband med utformningen av och förarbetena till 18 a—c 5, anledning till åtgärder beträffande KL.

2. Allmänt

Lantbrukskooperativa företag är mycket vanligt förekommande och spelar en stor roll på lantbruks- och livsmedelsområdet i de undersökta länderna. De konkurrensrättsliga regelsystemen skiljer sig åt mellan länderna men företer också vissa likheter. Generellt kan sägas att KL skiljer sig avsevärt från övriga länders konkurrenslagstiftningar så tillvida att den på visst sätt mer specificerar vad som är tillåtet resp. vad som kan vara förbjudet. Särskilt många ärenden om lantbrukskooperatio- nen har inte prövats i de undersökta länderna och i EU. I Sverige har de särskilda reglerna i 18 c 5 andra stycket ännu inte resulterat i något beslut av konkurrensverket (KV).

De utländska rättssystemen delar inte som Sverige in lantbruks- kooperationen i olika grupper som konkurrensrättsligt behandlas olika, t.ex. primär- och sekundär/tertiärföreningar, förädlingskooperation i primärförening och förhandlingskooperation. Även om konkurrensrätts-

liga ingripanden i ett begränsat antal fall har skett i de behandlade län- derna och EG mot lantbrukskooperationen framstår regelsystemen där som mer flexibla än det svenska systemet. De synes ge möjlighet till tolkning och ickeingripande, något som också visat sig i tillämpningen.

Lantbrukskooperativa företag anses allmänt, som utredningen konsta- terar, fylla en viktig samhällsekonomisk funktion med kostnadsminsk- ande, produktionsökande och konkurrensfrämjande effekter, förutsatt att produktionsstyrning av volymer inte förekommer. Många faktorer på— verkar konkurrensförutsättningama. Lantbrukskooperativa företag verkar överlag på marknader som är starkt konkurrensutsatta. Även liten import har konkurrenspåverkande effekter. Stora strukturförändringar har skett på livsmedelsområdet i behandlade länder under senare år. Vissa natio- nella preferenser präglar marknadsbilden i alla länder. Den svenska livs- medelsmarknaden är inte särskilt speciell från dessa allmänna utgångs— punkter. För att man skall kunna göra en mera fullständig bedömning av hur konkurrensen fungerar på den svenska marknaden krävs egent- ligen en analys också av bl.a. kostnadsrelationerna till utlandet, av valu- takursens betydelse och av de svenska lantbrukskooperativa företagens egna åtgärder vad avser utveckling, rationaliseringar och marknadsbe- teende. Någon sådan analys har det dock ej varit möjligt för utredningen att genomföra.

Utredningen har lagt ner ett omfattande arbete och presenterat ett in- tressant material. Mycket värdefullt är att ekonomisk teori och empiri behandlats i utredningen. Främst Richard Sextons rapport till utred- ningen om KLS tillämpning på lantbrukskooperativa företag och Olof Bolins rappon till utredningen om vad spelteorin kan lära oss om ko- operativ ger underlag för slutsatser av Sexton och Bolin som utred— ningen diskuterar men delvis inte delar.

3. Synen på den ekonomiska föreningen

En allmän utgångspunkt är att de svenska föreningsföretagen skall ha lika villkor som eller i varje fall likvärdiga villkor med företagen i kon- kurrentländerna.

Reglerna i 18 a—c & KL är ett uttryck för en näringspolitisk nöd- vändighetsbedömning. Undantaget från 6 & KL omfattar viss samverkan i primära lantbruksföreningar med dotterföretag. Lagstiftaren har i förarbetena till KL inte närmare analyserat och behandlat relationerna mellan lagen om ekonomiska föreningar (FL) och KL. Inte heller har detta skett vid tillkomsten av reglerna i 18 c & andra stycket KL om medlems fria rörlighet och prissamverkan i en förening på av föreningen

oförädlade produkter såvitt avser dessa regler. Lagstiftningens förarbeten präglas här, trots en deklarerad positiv syn på samverkan mellan lantbrukare, av en allmän inställning till företaget ekonomisk förening som i flera avseenden försvårar eller t.o.m. omöjliggör för berörda ekonomiska föreningar att fungera enligt tvingande regler i FL och de allmänna arbetsförutsättningama för företaget ekonomisk förening i konkurrens på en eller flera marknader.

Utredningen framhåller att den ekonomiska föreningen inte är en förbjuden associationsform. Det är riktigt. Utredningen påpekar vidare att de båda avtalstyperna "medlems fria rörlighet" och "prissamverkan i en förening på av föreningen oförädlade produkter" inte förbjuds enligt 18 c 5 andra stycket KL utan endast att 6 & och även 8 & KL kan vara tillämpliga. Även detta är riktigt men den reella innebörden framgår inte klart.

Från bl.a. lantbrukskooperationens sida har hävdats att KL innebär en diskriminering av associationsformen ekonomisk förening. Det har häremot sagts att så ej är fallet och att samverkan mellan företag i eko- nomiska föreningar och i andra associationsformer, t.ex. aktiebolag, be- traktas på samma sätt. Utredningen anser att frågan om diskriminering eller ej hör hemma i den pågående s.k. företagskooperativa utredningen (Civildepartementet). Jag anser dock att lagstiftarens syn på den eko- nomiska föreningen som företag har betydelse för den rätta förståelsen av innebörden av 18 c 5 andra stycket KL och även av konsekvenserna härav. Bl.a. följande är härvid av intresse.

Den ekonomiska föreningen är verksam under andra legala krav och förutsättningar än aktiebolaget.

a) I ett aktiebolag kan ej i bolagsordningen föreskrivas förpliktelser för aktieägarna att delta i bolagets verksamhet, t.ex. att leverera produkter till eller köpa produkter/tjänster av bolaget. Det krävs aldrig av lag att bolaget skall ha en affärsrelation till sina ägare. Bolaget får träffa frivil- liga affärsavtal med ägarna och kan träffa avtal med i princip vem som helst. I den ekonomiska föreningen kräver FL sådana affärsmässiga förbindelser mellan ägarna/medlemmarna och föreningen, se 1 & FL. Medlemmarna förutsätts delta i föreningens affärsverksamhet. Före- ningen är hänvisad till medlemmarna och kan ha affärsförbindelser med ickemedlemmar endast som komplettering. Genom majoritetsbeslut kan medlemmarna föreningsrättsligt åläggas förpliktelser, t.ex. att leverera till eller köpa av föreningen; syftet härmed är att föreningen skall kunna trygga sin verksamhet. Slutsatsen är att FL bygger på sådant som KL angriper då 6 & är tillämplig.

b) Den ekonomiska producentföreningen representerar en partiell, vertikal integration för medlemmarna. Ju större krav på investeringar och kapitalbildning för att bedriva föreningens verksamhet, desto vikti— gare är det att integrationsnivån blir tillräckligt hög; först då vill med— lemmarna satsa för fullt på leveranser, kapitalbildning och på styrningen av företaget. Blir integrationsnivån låg minskar/förlorar föreningen för- mågan att fullgöra sitt ändamål och blir därigenom mindre intressant för medlemmarna, vilket gynnar konkurrenterna. De samhällsekonomiska positiva effekterna av företagets verksamhet minskar eller uteblir. Bind— ningarna med medlemmarna måste därför vara tillräckligt starka. Ko— operation med låg integrationsnivå försvagas och riskerar att slås ut, se t.ex. konsumentkooperationen i stora delar av Europa och tyska och nederländska svinslakteriföreningar. Slutsatsen är att den ekonomiska föreningen är sårbar för varje ingrepp i dess medlemsrelationer.

0) Den tvingande öppenhetsprincipen i den ekonomiska föreningen leder ofta och inom lantbrukskooperationen så gott som alltid till stora marknadsandelar. Detta har lagstiftaren självfallet varit medveten om och accepterat genom legalundantaget i 18 a—c ä, dock med viss be- gränsning. I skattelagstiftningen krävs också öppenhet för att utbetalning av efterlikvid och återbäring (överskott) skall vara avdragsgill för före- ningen. Genom öppenhetsprincipen påtar sig den ekonomiska produ- centförenin gen ett allmänt ansvar för producenterna på marknaden. F öre— ningen står till förfogande för dem som uppfyller medlemskraven. Endast då särskilda skäl föreligger kan medlemskap vägras. Likhetsprin- cipen gäller för medlemmarna. Ett aktiebolag behöver däremot aldrig ta hänsyn till någon öppenhetsprincip utan kan välja sina affärspartners. Endast vid missbruk av dominerande ställning kan aktiebolaget angripas för olika leverantörsbehandling. Slutsatsen är att aktiebolaget som före- tag på marknaden har en större handlingsfrihet att forma och optimera sina affärsrelationer än den ekonomiska föreningen.

d) FL bygger traditionellt på den grundläggande kooperativa själv— finansieringsprincipen, vilken innebär egenkapitaluppbyggnad genom medlemsinsatser och konsolidering av överskott. Kapitalbildningen i en ekonomisk producentförening bygger på medlemmarnas leveranser och köp. Kapitalet genereras genom medlemmarnas deltagande i verksam- heten. Insatsamorteringar sker från löpande avräkningspriser och/eller överskott; det sistnämnda stannar i föreningen och/eller delas ut enligt regler i FL. Ett underrninerande av deltagandet slår därför direkt mot kapitalbildningen. Föreningarna har stora långsiktiga investeringar och måste kunna skydda dessa. Insatskapitälet är, till skillnad mot aktieka—

pitalet i aktiebolaget, rörligt. Detta innebär att föreningen är helt beroende av medlemmarnas deltagande för att kunna fungera och ut- vecklas som företag. En rimligt hög integrationsnivå krävs härför. Slut- satsen är att en ekonomisk producentförening måste kunna knyta medlemmarna till sig för att skydda kapitalbildningen.

Förarbetena till och bestämmelserna i 18 c 5 andra stycket KL om medlems fria rörlighet och prissamverkan i en förening på av föreningen oförädlade produkter har fått en utformning som styr över hur associa- tionsformen ekonomisk förening tillåts fungera. Om en ekonomisk pro— ducentförening i fallet medlems fria rörlighet har mer än 10 % eller i vissa fall mer än 15 % marknadsandel (upp till dessa nivåer gäller också för att 6 & inte skall anses tilllämplig vissa omsättningstak för deltagar- na) anses i princip enligt KV en kvantitativt märkbar effekt föreligga och en konkurrensbegränsning inom föreningen vara förbjuden om inte konkurrensbegränsningen är så svag att den inte är kvalitativt märkbar. I prissamverkansfallet gäller att konkurrensen inte får hindras i väsentlig omfattning, se 25 % tumregeln p 5 nedan. KL:s förarbeten tar inte upp frågan om kvalitativ märkbarhet. EG-rätten är här vägledande men rätts- läget i EG är oklart. Utredningen berör frågan i korthet. Frågan är i vil- ken utsträckning begränsningar av medlems fria rörlighet och prissam- verkan i en förening på i föreningen oförädlade produkter kan vid an- givna förhållanden undvika att falla under 6 & KL.

Utredningen hänvisar till att även om 6 & KL är tillämplig kan 8 & KL bli tillämplig om undantag söks och villkoren där uppfylls. Utrymmet enligt 8 & är dock begränsat. Jag vill erinra om att 18 a—c & tillkom just för att det enligt KV var praktiskt taget omöjligt att bevilja undantag för de primära lantbruksföreningamas verksamhet. Problemen hänförde sig till andra och fjärde kriterierna i 8 5. De föreningar som får medlems fria rörlighet och prissamverkan i en förening på i föreningen oförädlade produkter prövad är desamma som bedömts inte kunna få un— dantag, dvs. de har stora marknadsandelar.

Kst bedömning av lagstiftningens innebörd tyder enligt min mening på att utrymmet enligt 6 och 8 55 KL för att ta erforderlig hänsyn till den ekonomiska producentföreningen som företag såvitt avser medlems fria rörlighet och prissamverkan i föreningen på i föreningen oförädlade produkter inte är tillräckligt stort.

4. Medlems fria rörlighet

Materialet i utredningen om EG—systemet och de behandlade medlems- länderna visar enligt min mening på en annan attityd till den ekono-

miska föreningen/det kooperativa företaget inom lantbruket som företag på marknaden i EG-systemet och nämnda länder än vad förarbetena till 18 c 5 andra stycket KL ger uttryck för. Det framgår enligt min mening vid en jämförelse att Sverige synes ha ett snävare, mer ensidigt konkur- rensrättsligt synsätt vad gäller medlems fria rörlighet och prissamverkan i en förening på i föreningen oförädlade produkter. "Läckage" i före— ningen och "free rider"-systemet uppmuntras i det svenska systemet. Detta synsätt träffar främst föreningar med en stark ställning på mark— naden men praktiskt taget alla föreningar inom lantbrukskooperationen har ju i uppsamlingsledet på grund av främst näringens karaktär, trans- aktionsekonomiska fördelar, kostnadseffektiv verksamhet och öppenhets— principen en sådan ställning.

Kravet på medlems fria rörlighet försvagar föreningen, jfr ovan. Föreningen har kvar mottagningsplikt även om leveransplikt försvinner. Rimligt långa kontrakt krävs för att balansera mottagningsplikten. Till skillnad mot aktiebolaget är föreningen, som nämnts, i stort sett hän- visad till sina medlemmar. Bortfaller deras deltagande kan föreningen inte kompensera sig genom ickemedlemmars medverkan annat än kom— pletteringsvis. Tar de sistnämndas deltagande överhanden är föreningen inte kooperativ och måste tvångslikvideras. Slaget om producenterna har föreningen för övrigt vunnit den gången dessa inträdde som medlemmar. Medlemmarna har sedan fri utträdesrätt bortsett från en möjlig, före- ningsrättsligt laglig karenstid i början av medlemskapet för att ge viss stabilitet. Uppsägningstiden är högst sex månader.

Återbetalningstiden i fråga om insatser efter medlems avgång har konkurrensrättsligt kopplats till medlems fria rörlighet. Från föreningens synpunkt sammanhänger frågan nära med kapitalbildningen. Här är föreningen sårbar på ett helt annat sätt än aktiebolaget, där aktieägarna vid försäljning av aktier inte berövar företaget dess egna kapital.

Näringsutskottets uttalande i NU 23 1993/94 om en avvägning mel— lan de intressen som KL och FL har att skydda har ej substansiell förankring i exemplifiering och allmänt synsätt.

I förslaget till ny dansk konkurrenslag som berörs av utredningen ges undantag från lagens förbud för avtal inom samma "virksomhed eller koncern". I överensstämmelse med EG-rättens praxis om horisontella koncerner förs i de danska förarbetena till lagförslaget ett resonemang om att "virksomheder" under vissa förutsättningar anses vara ekono- miska enheter och ej falla under konkurrensbegränsningsförbudet. Här- efter sägs att i överensstämmelse med EG-konkurrensrätten "omfattar virksomhedsbegreppet også andelsselskaben". Deras interna förhållan— den, dvs. förhållandet till medlemmarna, undantas också från förbuden i den utsträckning det är begränsat till "hvad der er nndvendigt for at

sikre en tilfredsstillende drift af andelsselskabet, herunder af en kontra- heringsstyrke". Formuleringen är inspirerad av bl.a. EG-domstolens dom i det s.k. Gottrup-Klim målet och representerar enligt min mening en grundinställning hos EG-domstolen. Utredningen redovisar också att det i fransk rätt förekommer en proportionalitetsprincip som innebär att de konkurrensbegränsningar, vilka är resultatet av den kooperativa före- tagsformen, skall anses nödvändiga för att uppnå målen med företaget. Vad nu sagts har också stöd i vad generaladvokaten framhåller i sina förslag till domar i de fyra aktuella fall som nederländska domstolar be- gärt att få EG-domstolens syn på (ang Frico Domo, Coberco och Campina) och som bl.a. avser innebörden av EG-förordningen 26/62 och medlemsbindningar.

Företagssynen vad avser den ekonomiska föreningen inom lantbruket framstår som central i bl.a. dansk/fransk rätt. Den dansk/franska inställ- ningen, som jag anser har stöd av EG-domstolen, har således vad avser medlems fria rörlighet som en central utgångspunkt vad som är nöd- vändigt för att uppnå målen med det kooperativa företaget, inklusive dess kontraheringsstyrka. Enligt min mening är detta synsätt generellt inom nämnda länder och i EG-rätten. Den nederländska associations- /konkurrensrättsliga synen på föreningen är i linje härmed. I Tyskland prövas frågan inte konkurrensrättsligt på grund av lagstiftningens begränsade räckvidd.

I anslutning till ovannämnda företagssyn kan tilläggas att de fyra behandlade EG-länderna generellt synes acceptera längre gående bind- ningar av medlemmar än Sverige synes göra att döma av KLzs lagtext och förarbeten. Även om man tar hänsyn till de redovisade skillnaderna mellan länderna består detta intryck. Nils Wahl framhåller också i sin utredning rörande EG-rättens inverkan på KL:s tillämplighet inom jord- bruksområdet att KL går "väsentligt längre" än EG-rätten vad gäller att icke godta medlemsbindningar.

Ovan har berörts de allvarliga negativa konsekvenserna av otillräck- ligt hög integrationsgrad i den ekonomiska producentföreningen då före- ningen inte tillåts balansera medlemmarnas rättigheter mot skyldigheter. Konkurrensrättsliga ingripanden medför här försämringar för det ko- operativa företaget och underminerar detta. Medlemmarna stimuleras att vara osolidariska och konkurrera med sig själva genom att splittra sig på handel med föreningen och utomstående eller t.o.m. att stå kvar som medlemmar men leverera endast till utomstående.

KL:s reglering av medlems fria rörlighet är som framgått negativ för den ekonomiska föreningen som företag. Från konkurrensrättslig syn- punkt kan konstateras att 18 c 5 andra stycket KL berör endast första ledet i den kooperativa kedjan.

Kooperativ verksamhet är som nämnts i grunden konkurrens- befrämjande; marknadsmakt erhålles endast genom produktionsstyr- ning/begränsningar. Som Bolin framhåller i sin rapport kan också kooperativ vara mer lämpliga (än privata förädlingsföretag) för att mot- verka marknadsmakt, speciellt i en situation som den svenska, där råvaruproducentema möter få, stora och starka grossister — en oligopsoni- situation.

Om de lantbrukskooperativa företagen inte kan styra medlemmarnas produkter/produktionsvolym kommer produkterna fram på marknaden till maximala volymer till lägsta priser genom föreningen som mark- nadskanal. Konkurrens råder mellan medlemmarna, som för att få lön- samhet måste producera till så låga kostnader som möjligt.

Investorägda företag kan naturligtvis gå in även på uppsamlings- marknaderna. Leveranser från kooperativa företag eller från lantbrukarna får ske på marknadsmässiga villkor. I vilken utsträckning de investor- ägda företagen når framgång beror bl.a. på hur kostnadseffektiv verk- samheten är i föreningarna.

Sexton framhåller att det saknas motiv för att inte låta kooperativet fritt begagna sig av långsiktiga överenskommelser. Problemen hänför sig egentligen till det fallet att marknadsdominerande företag styr medlem- marnas produktionsvolymer genom långtgående medlemsbindningar. Här framstår 19 å KL om missbruk av marknadsdominerande ställning som ett ändamålsenligt instrument; detta onödiggör, enligt Sexton, 18 c & andra stycket såvitt avser medlems fria rörlighet. Det finns anledning instämma häri.

5. Prissamverkan på oförädlade produkter

Prisbestämmelserna i 18 c 5 andra stycket innebär att legalundantaget inte gäller när "försäljningspriser direkt eller indirekt fastställs på varor som produceras hos medlemmarna när a) försäljningen sker direkt mel- lan medlem och tredje man, eller b) föreningen svarar för försäljningen och konkurrensen på marknaden hindras, begränsas eller snedvrids i vä- sentlig omfattning".

Utredningen anser att man i alla berörda länder, undantaget Tyskland, och EG kan pröva prissamverkan i primära lantbruksföre- ningar och mellan föreningar. Inget fall där så skett i en primärförening redovisas dock.

Utredningen anför att de svenska reglerna förefaller vara mera långt- gående både i förhållande till den samverkan avseende priser som anges i artikel 2 andra meningen rådsförordning 26/62 inom EG och den sam-

verkan som omnämns i vissa marknadsordningar. I de marknadsord- ningar som förutsätter involvering av producentorganisationer saknas inskränkningar avseende prissamverkan som rör varor som levereras till föreningen så länge det endast är fråga om ett genomsnittligt pris för alla medlemmar. Utredningen anser dock att det får ske en individuali- serad bedömning i varje särskilt fall.

Utredningens material talar enligt min mening för att Sverige har strängare prissamverkansregler än både EG och de behandlade EG- länderna. Inget i materialet tyder på att konkurrensrättsliga ingrepp skett inom EG och nämnda EG-länder mot primära lantbruksföreningar som har prissamverkan på av föreningen oförädlade produkter.

Att angivet slag av prissamverkan brutits ut från legalundantaget i 18 c 5 innebär en negativ särbehandling av den typen av kooperation, som ju är vanlig både i Sverige och utomlands.

Nedan angivna praktiska exempel belyser reglernas möjliga, oaccep— tabla konsekvenser.

Medlemmarnas produkter får alltid gå till förädling i föreningens egen industri. Vad som är begränsat är däremot om en förening har en blandad verksamhet med egen förädling och extern försäljning av oför- ädlade produkter med prissamverkan. Här kan med förarbetenas inriktning mycket stora problem uppstå. Försörjningen av den från 6 & KL lagundantagna förädlingsverksamheten kan allvarligt äventyras av den konkurrensrättsliga synen. En stark konflikt uppstår här mellan KL och FL. 6 & KL blir tillämplig först när konkurrensen hindras i väsentlig omfattning. Detta innebär som nämnts — som en tumregel att samver- kan som omfattar upp till 25 % av den relevanta marknaden är tillåten. Överskrids 25 %-gränsen och blir 6 5 tillämplig, jfr ovan, innebär det krav på 100 % förädling eller sänkning av marknadsandelen inkl. egen förädling under 25 %. Tvångsförädlingsvägen är orimlig. I sänknings- situationen förnekas medlemmarna rätten att utnyttja föreningen på det sätt FL anger och de själva avsett. Föreningens mottagningsplikt sätts ur spel av KL. Det kan bli nödvändigt för föreningen att för för- sörjningen av sin förädlingsindustri tvingas vända sig till ickemedlem- mar. Det är då tillåtet enligt KL men tvärtemot den kooperativa idén och FL. Denna handel med ickemedlemmar får dessutom bara ske kompletterande. Om den tar överhanden blir föreningen, som nämnts, tvångslikvidationspliktig enligt FL om rättelse ej sker. Beträffande möjligheterna till undantag enligt 8 & KL hänvisas till vad ovan sagts.

Bestämmelsen om prissamverkan i 18 c 5 andra stycket 2 bör utgå och legalundantaget omfatta angiven prissamverkan.

6. Förhandlingskooperation

Förhandlingskooperation särbehandlas ej i utländsk konkurrenslagstift- ning och har såvitt känt inte blivit föremål för prövning i något rättsfall inom EG eller i EG-länderna.

Det är här utifrån teoretiska utgångspunkter fråga om kooperation av samma slag som annan producentkooperation. Sexton framhåller i sin rapport att förhandlingskooperation är konkurrensfrämjande genom att minska transaktionskostnaderna och motverka marknadsmakt. Förhand- lingskooperativa företag är kostnadsbesparande inga produktionsan- läggningar och kan verka flexibelt. Vid marknadsmisslyckanden kan de utgöra ett hot mot existerande företag och förbättra marknadsfunktio- nen.

Ett förhandlingskooperativt företag kan aldrig missbruka sin mark- nadsmakt så länge företaget inte styr medlemmarnas produktionsbeslut. Om produktionen sker under konkurrens och prisdiskriminering inte upp- rätthålls har förhandlingsföretagets verksamhet inga konkurrensbe- gränsande konsekvenser. Det finns inga möjligheter att på råvaruförälj- ningsmarknaden undanhålla marknaden kvantiteter. Utredningen anför själv (13.5.4) att rena prisförhandlingsorganisationer under vissa förut- sättningar (produktionskonkurrens och frånvaro av prisdiskriminering) inte har några konkurrenssnedvridande effekter.

Enligt utredningen kan rena förhandlingsorganisationer vara ett effek- tivt instrument för att generera marknadspriser. Undantag enligt 8 & KL torde då enligt utredningen kunna beviljas om ovan angivna förutsätt- ningar om produktionskonkurrens och frånvaro av prisdiskriminering uppfyllts. Det bör dock här erinras om de begränsande och preciserade kraven för undantag. För egen del anser jag att förhandlingsorganisa- tioner generellt har så positiva effekter att de bör erhålla ett legalundan- tag utifrån ovan angivna förutsättningar; det bör även omfatta sådana förhandlingsorganisationer som framträder i annan associationsform än ekonomisk förening som LRF framhållit vid tillkomsten av 18 a—c & KL.

7. Federativ samverkan

Federativ samverkan är inte definierad i svensk lag. Enligt departe- mentschefen i prop.l986/87:7 till FL är federativ samverkan sådan samverkan som förekommer mellan ett centralförbund och flera lokala föreningar inom en kooperativ organisationsstruktur. Man kan dock säga att även samverkan mellan endast vissa primära lantbruksföreningar

inom ett centralförbund i vilket de är medlemmar är en form av fede- rativ samverkan.

Varken i EG eller i Danmark, Nederländerna, Tyskland eller Frankrike och ej heller, såvitt bekant, i något annat land, skiljer man i den konkurrensrättsliga regleringen mellan samverkan i primärföreningar och federativ samverkan. Den enda rimliga förklaringen härtill är att man inte konkurrensrättsligt anser sig ha anledning att göra någon uppdelning.

KL:s regler om primära lantbruksföreningar utgör en internationellt sett udda lösning.

Utredningen anser att det svenska legalundantaget för primära lant- bruksföreningar inte är något hinder för konkurrensrättslig prövning av federativ samverkan. Sådan är ju inte förbjuden i sig men kan falla under 6 & KL. Samverkan kan få undantag om villkoren i 8 & KL uppfylls. Alla berörda länder kan pröva federativ samverkan på något sätt; jfr dock Tyskland.

Utredningen har inte påvisat några egentliga ingripanden mot federa- tiv samverkan i de behandlade länderna. Utredningen framhåller att jäm- fört med EG-rätten är det svenska legalundantaget en väsentligt mer inskränkt bestämning av vilka som kan tillåtas samverka. I flera av marknadsordningarna ges uttrycklig rätt till samverkan i ytterligare led och även i förordning 26/62 synes inte finnas några hinder mot samverkan även på andra nivåer.

Det görs enligt utredningen i Danmark ingen konkurrensrättslig skill- nad mellan samarbete inom primärföreningar och federativt samarbete. Enligt Landbrugsraadet är en sådan åtskillnad omöjlig eftersom det rör sig om integrerade system. I tysk rätt anför, enligt utredningen, Bundeskartellamt i ett fusionsfall att de tyska primär- och rikskooperati- ven påjordbruksområdet måste ur konkurrensrättslig synvinkel ses som en enhet, eftersom de var intimt förbundna bl.a. genom en långtgående vertikal integration och genom att rikskooperativen faktiskt ägdes av primärkooperativen. Tyskland tillåter också långtgående federativ sam- verkan. Det dansktyska synsättet har enligt min mening goda skäl för sig. Att Tyskland har en för jordbrukarsamverkan positiv konkurrenspo- litik innebär inte att argumenten för en integrerad syn blir irrelevanta.

Samverkan mellan kooperativa företag är en kooperativ princip. Kooperativa federationer finns i de flesta länder. Det är här fråga om en decentraliserad rörelse, byggd underifrån. Kooperativ samverkan på lant- bruksområdet kan alltså ske på olika nivåer, i t.ex. primär-, sekundär- och tertiärföreningar. Det är dock hela tiden fråga om samverkan mellan lantbrukare, grundad på samma teoretiska grundvalar. Eftersom primär-

föreningarna inte har så stora stordriftsfördelar koncentreras verksam- heter med större stordriftsfördelar till sekundämivån.

Samverkan på sekundämivån kan avse olika områden. Vad gäller samarbete om produktion av varor och tjänster torde det knappast upp- komma några egentliga konkurrensproblem. De samhällsekonomiska för- delarna av samverkan är här väsentliga, bl.a. mot bakgrunden av de svenska företagens begränsade storlek internationellt sett. Vid gemensam försäljning av hos parterna tillverkade produkter kan i vissa fall domi- nans inträda med konkurrenseffekter. Detsamma gäller försäljnings- samverkan i andra fall om dominans inträder. Här kan vid missbruk 19 & KL tillämpas, om villkoren är uppfyllda. Skäl talar för ett legal- undantag från 6 5 KL, närmare avgränsat, utformat och preciserat utifrån ovannämnda synsätt.

Vad gäller konkurrensen på den svenska livsmedelsmarknaden finns anledning understryka att de svenska föreningsföretagen nu möter si