SOU 1997:167

En livsmedelsstrategi för Sverige

Till statsrådet och chefen för Närings- och handelsdepartementet

Den 26 september 1996 bemyndigade regeringen chefen för Näringsoch handelsdepartementet, statsrådet Sundström, att tillkalla en särskild utredare med uppgift att lägga fram förslag till ett program för att påskynda livsmedelssektorns förnyelse och expansion.

Med stöd av bemyndigandet förordnade chefen för Närings- och handelsdepartementet landshövding Gunnar Björk som särskild utredare fr.o.m. den 21 oktober 1996.

Till experter förordnades den 12 november 1996 förhandlingsdirektör Lars-Erik Lundkvist och lantbruksdirektör Eva Wikman. Den 10 december 1996 förordnades civilingenjör Monika Carlsson Ulin, filosofie doktor Arne Gabrielsson, civilingenjör Ann-Christine Nordstrand, departementssekreterare Göran Gustafsson, ombudsman Jan-Erik Ryman och departementsråd Dag von Schantz. Den 7 januari 1997 förordnades författare Marit Paulsen.

Till sekreterare förordnades jur. kand. Stefan Ravelin fr.o.m. den 15 december 1996 och som biträdande sekreterare civilingenjör Mårten Edberg fr.o.m. den 13 januari 1997.

Härmed överlämnas betänkandet En livsmedelsstrategi för Sverige (SOU 1997:167) från utredningen om vissa frågor av särskild betydelse för livsmedelssektorns omställning och expansion.

Särskilt yttrande har lämnats av Lars-Erik Lundkvist.

Stockholm i december 1997

Gunnar Björk

/Stefan Ravelin

1. Sammanfattning

1.1. Direktiven

Utredningens uppgift har varit att lägga fram förslag till ett program för att påskynda livsmedelssektorns förnyelse och expansion. Direktiven för utredningen bifogas som bilaga. I direktiven anges bl.a. att livsmedelssektorn har en avgörande betydelse för landsbygdsutveckling, regional utveckling och för att upprätthålla odlingslandskapets naturoch kulturvärden. Vidare framhålls det samband som finns mellan produktionen av jordbruksråvaror och livsmedelsindustrin. Utredningen skall särskilt studera frågor kring förutsättningarna att förstärka livsmedelssektorns internationella konkurrenskraft, bl.a. genom att öka förädlingsgraden och exporten samt förbättra försörjningen med högkvalitativa råvaror.

Uppgiften har också varit att lägga fram förslag till finansiering av den höjda ambitionsnivån för miljöstödet till jordbruket som regeringen föreslagit i budgetpropositionen (prop. 1996/97:1).

Den 29 maj 1997 beslutade regeringen att till utredningen överlämna jordbruksutskottets betänkande 1996/97:JoU13 samt motionerna 1996/97:Jo202, 1996/97:Jo231 och 1996/97:Jo247. Regeringen har genom beslut den 5 juni 1997 till utredningen också överlämnat betänkandet Svensk mat på EU-fat (SOU 1997:25).

Utredningen har antagit namnet ”Utredningen om livsmedelssektorns omställning och expansion”.

1.2. Utredningens genomförande

Den 13 mars 1997 lämnade utredningen ”Förslag till finansiering av ett förhöjt miljöstöd till jordbruket” till statsrådet och chefen för Näringsoch handelsdepartementet. Regeringen hade i budgetpropositionen (prop. 1996/97:l) till riksdagen föreslagit en höjning av miljöstödet. Höjningen var dock ofinansierad till 150 miljoner kronor. Därutöver avsåg uppdraget att föreslå den ytterligare finansiering på 350 miljoner

kronor som erfordrades för att miljöstödet skulle kunna utnyttjas fullt ut. Riksdagen kommer att behandla frågan under hösten 1997. Om regeringens förslag bifalls innebär detta att miljöstödet höjs med 700 miljoner kronor under år 1998 och år 1999. Beloppet finansieras av den svenska staten och EU med hälften var.

Företag inom jordbruket och inom stora delar av livsmedelsindustrin har, till skillnad från företagen i EU, saknat reella möjligheter att arbeta i en öppen konkurrens på en stor marknad. Flertalet företag saknar således erfarenhet av att arbeta på en internationell konkurrensmarknad.

Utredningen har som sin huvuduppgift därför sökt lösningar för ökad effektivitet inom livsmedelssektorn för såväl på hemma- som på exportmarknaden. Det är enligt utredningen också viktigt att riksdagen antar riktlinjer som ger livsmedelssektorn stabilitet och framtidstro. Detta innebär att det i Sverige måste skapas ett positivt investeringsklimat genom politiska ställningstaganden. Ökade investeringar skapar expansionsmöjligheter och därmed även arbetstillfällen. En effektiv livsmedelssektor i Sverige är också ett viktigt konsumentintresse.

Distribution av livsmedel har behandlats av utredningen om ökad konkurrens i handeln med livsmedel i betänkandet ”Ökad konkurrens i handeln med livsmedel” (SOU 1996:144). Genom att frågor om livsmedelsdistribution redan grundligt behandlats i detta betänkande och genom att den nya konkurrenssituationen efter EU-inträdet mest påverkar jordbruket och livsmedelsindustrin, har utredningen valt att koncentrera sig på frågor som rör de två sistnämnda sektorerna. Centrala frågor har här varit jordbrukets och industrins konkurrenssituation och effektivitet samt exportfrågor och forskning och utveckling (FoU) inom livsmedelsområdet. Med begreppet livsmedelssektorn avses i detta betänkande jordbruket och livsmedelsindustrin, om annat inte sägs. På grund av nödvändigheten att prioritera arbetsuppgifterna, har fiskerinäringen inte behandlats.

Från betänkandet ”Svensk mat på EU-fat” (SOU 1997:25) har visst underlagsmaterial nyttjats och inarbetats. Vidare har utredningen beaktat de förslag som lagts i betänkandet.

Utredningens referensgrupp har sammanträtt 10 gånger. Studieresor har genomförts av utredningen jämte några av dess experter till Danmark och södra Sverige. Sekretariatet har genomfört studiebesök i England, Danmark, Finland och Norge.

En enkät har sänts ut till omkring 25 företag och organisationer för att bl.a. få synpunkter på problem och möjligheter inom skilda livsmedelsområden samt förslag till hur en ökad effektivitet skall nås för en förbättrad konkurrenskraft på hemma- och på exportmarknaden.

En särskild arbetsgrupp under ledning av Monika Carlsson Ulin har behandlat FoU-frågorna. Genom en enkät har arbetsgruppen kartlagt

omfattningen av FoU inom livsmedelsområdet i Sverige. Arbetsgruppen har också anordnat ett seminarium med ett 100-tal representanter från bl.a. högskolor, universitet och näringsliv.

1.3. Dispositionen av betänkandet

Betänkandet inleds med en sammanfattning som innehåller en beskrivning av utredningsuppdraget, dess genomförande och utredningens förslag. I kapitel 2 lämnas några övergripande uppgifter om jordbrukets och livsmedelsindustrins omfattning i Sverige och inom EU. Där redovisas också vissa uppgifter om importen av livsmedel.

Den framtida livsmedelssektorn påverkas av såväl inhemska faktorer som av internationella överenskommelser m.m. En beskrivning av några viktiga faktorer och överenskommelser redovisas i kapitel 3. För att livsmedelssektorns aktörer skall kunna arbeta långsiktigt är det enligt utredningen viktigt att riksdagen slår fast riktlinjer för livsmedelssektorn. Dessa frågor behandlas i kapitel 4. Jordbrukets och trädgårdsnäringens konkurrenssituation samt livsmedelsindustrin behandlas i kapitlen 5, 6 och 7. I kapitel 8 behandlas FoU-frågor och i kapitel 9 den svenska livsmedelsexporten. Förslag till finansiering av utredningens förslag lämnas i kapitel 10 och i kapitel 11 redovisas vissa konsekvenser av utredningens förslag.

1.4. Utredningens överväganden och förslag

Jordbruket och den dominerande delen av svensk livsmedelsindustri kom genom Sveriges EU-inträde år 1995 i en helt ny konkurrenssituation. Tidigare var flertalet av de svenska jordbruksprodukterna skyddade från importkonkurrens. Samtidigt saknade de svenska jordbruksproducenterna reella möjligheter att utvecklas i en internationell konkurrens samt att exportera sina produkter på internationella marknader på grund av EU:s samt andra länders regleringar. Vad gäller EUmarknaden förändrades detta helt genom EU-inträdet. Utöver de begränsningar som EU:s jordbrukspolitik med produktionskvoter innebär, finns inga hinder för en fri konkurrens på EU-marknaden mellan producenterna av jordbruksråvaror i EU.

Genom det s.k. RÅK-systemet hade det nyss beskrivna förhållandet med olika slag av handelshinder även en effekt på den dominerande delen livsmedelsindustrin. Dessa delar, som svarade för omkring 80 % av livsmedelsindustrins försäljning, var bl.a. slakt- och charkuteri-, mejeri- och kvarnindustrin.

Situationen för livsmedelsindustrin efter EU-inträdet medför såväl svårigheter som möjligheter. Svårigheterna består bl.a. i att konkurrenterna, från främst andra EU-länder, har en mångårig erfarenhet av att arbeta utanför det egna landets gränser. Möjligheterna består bl.a. i att nya, stora marknader har öppnat sig genom EU-inträdet.

Den nya konkurrenssituationen har redan medfört att tillverkarna i Sverige förlorat marknadsandelar, bl.a. på kött- och charkuteriprodukter samt på vissa mejeriprodukter. För att nå lönsamhet och bibehålla sysselsättning medför detta krav på omställning av den tidigare icke internationellt konkurrensutsatta livsmedelsindustrin. En ny eller ökad satsning på export måste ske.

Utredningen har inte jämfört Sverige med andra EU-länder vad gäller företagandets generella villkor såsom beskattning, arbetsgivaravgifter m.m. Dessa frågor bör behandlas i samband med ett allmänt övervägande om förutsättningarna att skapa och behålla arbetstillfällen i Sverige. Utredningen vill dock framhålla att det finns en skatte- och avgiftskonkurrens och andra viktiga förhållanden mellan EU:s medlemsländer som är av stor betydelse för konkurrensen.

Utredningen lämnar bl.a. följande synpunkter och förslag.

Hur ser framtiden ut?

De svenska livsmedelsföretagen kommer att utsättas för en allt hårdare konkurrens från företag i andra EU-länder och från företag utanför EU genom minskade tullar och andra barriärer som ökar världshandeln. En viktig fråga är härvidlag om de inhemska livsmedelsproducenterna får arbeta under samma villkor som konkurrenterna från EU-marknaden.

Jordbruket och livsmedelsindustrin i Sverige är till betydande delar ömsesidigt beroende av varandra. Industrin måste ha tillgång till i landet producerade råvaror av en god kvalitet och till ett konkurrenskraftigt pris. I annat fall finns det risk för en utveckling liknande tekoindustrin under 1960- och 1970-talen då produktionen i Sverige i avsevärd utsträckning flyttade utomlands. Minskar livsmedelsindustrin i Sverige, mister därvid också det svenska jordbruket köpare. Livsmedelssektorn i Sverige bör enligt utredningen utveckla de förhållanden som ger möjligheter att hävda sig i konkurrens med produktionen från länder med lägre råvarukostnader.

Av konsumentpriset på livsmedel är ofta kostnaden för jordbruksråvaran endast en mindre del. För en framgångsrik svensk export av beredda livsmedel gäller det – utöver rätt råvara för den aktuella marknaden – även att ha en effektiv produktion, distribution och marknadsföring. Här bör uppmärksammas att det i regel är dyrare att distribuera och sälja beredda livsmedel än att producera dessa. Detta ger möjlig-

heter för livsmedelsindustrin i länder med en hög livsmedelskvalitet och ett högt kunnande av t.ex. produktionsprocesser, logistik, informationsteknologi och marknadsföring att kunna konkurrera på en internationell marknad – även om inköpspriset på jordbruksråvaror är högre än konkurrenternas. Det finns också flera andra viktiga faktorer. En satsning på FoU, där hela livsmedelskedjan beaktas, är av stor betydelse. Detsamma gäller att ett bra arbetsklimat finns i företagen då detta påverkar möjligheterna att uppnå ökad effektivitet.

Kraftfulla åtgärder måste sättas in för att förhindra en negativ utveckling. För att kunna bedöma effekterna av genomförda åtgärder och för att kunna göra ytterligare insatser finns det enligt utredningen ett stort behov av regelbundna analyser av utvecklingen.

En strategi för svensk livsmedelssektor

För jordbrukets och för livsmedelsindustrins långsiktiga investeringar är det enligt utredningen av allra största vikt att statens inställning till näringarna är fastlagd. Avsaknaden av en klar strategi för hela livsmedelssektorn innebär att man hittills inte haft en helhetssyn för livsmedelspolitiken. Det är nödvändigt att framdeles beakta att alla delar i livsmedelskedjan påverkar varandra och därmed också helheten. Det behövs en livsmedelsstrategi för Sverige.

Utredningen föreslår att riksdagen fastställer ett antal riktlinjer för företagandet inom livsmedelssektorn, som ger denna stabila spelregler. I riktlinjerna bör bl.a. anges att statens politik för livsmedelssektorn skall vara inriktad på dess utveckling och expansion. Internationell konkurrenskraft samt lönsamhet är nödvändiga förutsättningar för att livsmedelssektorn skall kunna bidra till att öka sysselsättningen samt till att lägga en god grund för goda villkor i övrigt för de anställda. Därför måste också likvärdiga konkurrensvillkor eftersträvas för jordbruket och livsmedelsindustrin i Sverige jämfört med övriga EUländer.

Insatser inom FoU är viktiga för att nå allt bättre kvalitet och en högre förädlingsgrad av produkter som marknaden efterfrågar. Nyföretagandet inom livsmedelssektorn skall underlättas och stimuleras.

De av utredningen föreslagna riktlinjerna är följande:

  • Livsmedelssektorns internationella konkurrenskraft skall stärkas.
  • Likvärdiga konkurrensvillkor skall eftersträvas för jordbruket och livsmedelsindustrin i Sverige och i EU.
  • Produktion av livsmedelsråvaror av god kvalitet till konkurrenskraftiga priser skall stimuleras.
  • Forskning och utveckling skall främjas för livsmedelssektorns expansion.
  • Livsmedelsexporten skall främjas.
  • Producenterna skall i produktionen av livsmedel tillförsäkra konsumenterna produkter som är säkra och av god kvalitet till skäliga priser.
  • Livsmedelspolitiken skall bedrivas så att produktionen av livsmedel ger konsumenterna ökade valmöjligheter, bl.a. när det gäller produkter från resurshushållande produktionssystem.
  • Livsmedelspolitiken skall bedrivas så att företagen i landets olika delar ges bästa möjliga förutsättningar för produktion av livsmedel.
  • Småföretagandet och nyföretagandet inom livsmedelssektorn skall stimuleras och utvecklas. Skilda slag av livsmedelsfrågor handläggs med nuvarande fördelning av arbetsuppgifterna inom flera departement, bl.a. inom Jordbruksdepartementet, Närings- och handelsdepartementet, Finansdepartementet, Miljödepartementet och Inrikesdepartementet. Inom Regeringskansliet pågår överväganden om regeringens arbetsformer. Utredningen har inte tagit ställning till frågan inom vilka organisatoriska former livsmedelsfrågorna skall behandlas. Det finns dock ett nära samband mellan olika frågor som rör livsmedel. Detta gäller t.ex. FoU avseende såväl råvaruproduktion som produktion inom livsmedelsindustrin och därmed sammanhängande frågor om bl.a. konsumentens intresse av säkra och hälsosamma produkter. Vidare finns ett nära samband mellan kvalitén av råvarorna och därmed även den långsiktiga inriktningen av marknadsföringen för livsmedelsindustriföretaget, både i Sverige och på exportmarknader. Övervägande skäl talar därför för att behandlingen av livsmedelsfrågorna inom Regeringskansliet i huvudsak samlas till ett departement.

Jordbruket

Det svenska jordbruket arbetar efter EU-inträdet i en helt ny konkurrenssituation. Det svenska jordbruket har inte, som t.ex. det danska, haft möjlighet att utvecklas i en konkurrens på en sådan stor marknad som EU-marknaden utgör. Utredningen har konstaterat att det finns ett nära och ömsesidigt samband mellan jordbruket och stora delar av livsmedelsindustrin. Är de svenska jordbruksprodukterna inte konkurrenskraftiga, får inte heller livsmedelsindustrin tillgång till inhemska råvaror till ett sådant pris och sådan kvalité som gör industrins produkter konkurrenskraftiga.

Även om det svenska jordbrukets lönsamhet förbättras något under år 1997 – främst genom ett ökat miljöstöd – ligger lönsamheten dock på en betydligt lägre nivå än i grannländerna Finland och Danmark. Detta har sin förklaring bl.a. i att det svenska jordbruket påläggs högre

skatter och avgifter. Investeringar och en ökad effektivitet är nödvändiga förutsättningar för att det svenska jordbruket skall nå en förbättrad internationell konkurrenskraft. För detta krävs incitament. Investeringar kommer inte i gång om förutsättningar för en någorlunda god lönsamhet saknas.

De åtgärder som utredningen föreslår medför en viss förbättring av jordbrukets ekonomi. Därigenom uppstår förbättrade möjligheter för jordbrukarna att genom effektiviseringar och investeringar och eventuellt genom direkta prissänkningar till livsmedelsindustrin i Sverige, leverera bra livsmedelsråvaror till konkurrenskraftiga priser. Detta förbättrar i sin tur livsmedelsindustrins konkurrenskraft och därvid tryggas även avsättningen av jordbrukets produkter.

Sverige har vissa konkurrensnackdelar på grund av klimatet i förhållande till sydligare EU-länder. Några nya eller ändade bestämmelser som uppväger dessa nackdelar föreslås inte heller. Däremot medför detta förhållande att det svenska jordbruket inte kan bära skatter eller avgifter som saknas i konkurrentländerna. Den allt ökande konkurrensen medför sannolikt att ett antal svenska jordbruk tvingas avveckla sin verksamhet.

Jordbruket är efter EU-inträdet – liksom tillverkningsindustrin – konkurrensutsatt och även kapitalintensivt. Utredningen föreslår att jordbruket i beskattningshänseende får samma villkor som tillverkningsindustrin vad gäller el och eldningsolja. Detta medför att jordbruket får kostnadsminskningar med sammanlagt ca 360 miljoner kr/år. Om övriga EU-länder inom två år inte höjer eller förändrar sina produktionsskatter eller avgifter, såsom beskattningen på dieselolja och handelsgödsel, bör de svenska totala produktionsskatterna för jordbruket anpassas till de beskattningsnivåer som gäller i Sveriges konkurrentländer.

Vid Sveriges förhandlingar om medlemskap i EU slöts överenskommelse om möjlighet att avsätta medel för vissa strukturåtgärder på jordbrukets område. Omkring 255–355 miljoner kronor, vid ett antagande om en EU-finansiering på 33 %, kvarstår av femårsramen 1995– 1999 och kan i praktiken utnyttjas år 1999. För att ta till vara dessa möjligheter behövs en svensk finansiering på ca 170–235 miljoner kronor. Utredningen föreslår att dessa möjligheter till strukturåtgärder utnyttjas fullt ut år 1999. Nivån fr.o.m. år 2000 kan inte fastställas förrän efter förhandlingar inom EU om kommande femårs budget för åren 2000–2004.

Utredningen föreslår att staten genom olika former av initialstöd skall stödja verksamhet för nyetablering av nischprodukter inom jordbruket, t.ex. nypon och havtorn, under förutsättning att verksamheten på sikt har goda möjligheter att bli lönsam.

För att nå en ökad effektivitet är det för det svenska jordbruket inte tillräckligt med kapitalinvesteringar utan investeringar i kunskap behövs också. Medan de danska jordbrukarna, med stöd av statliga insatser, i en betydande omfattning genomgår utbildning för ökad effektivitet, saknas sådana omfattande utbildningsinsatser i Sverige. Utredningen föreslår att en översyn görs av hur sådana – delvis statsfinansierade – utbildningsinsatser bör utformas. Utbildningsinsatserna, liksom insatser för ökat exportfrämjande och FoU, föreslås i första hand sättas in under en fyraårsperiod.

Det svenska jordbruket har under många år satsat på en god djurhälsa samt även anpassat sig till andra, i regel tvingande svenska särregler. Den svenska modellen har skapat en goodwill för svenska produkter. Bestämmelserna medför dock kostnader i större eller mindre utsträckning, vilket i sin tur medför ett högre pris i förhållande till produkter från andra länder där dessa bestämmelser saknas.

Trädgårdsnäringen

Enligt utredningens bedömning har Sverige goda förutsättningar att bedriva en bred produktion av trädgårdsprodukter. De förslag som framförs av utredningen bedöms få en gynnsam effekt på sysselsättningsläget inom trädgårdsnäringen.

Då det svenska strukturstödet enligt utredningens bedömning inte i någon nämnvärd grad kommer att medverka till en nödvändig strukturomvandling av växthusodlingen, föreslås ett särskilt 5-årigt stödprogram inom ramen för EU:s strukturstöd. Stödet föreslås uppgå till 10 miljoner kr/år, varav statligt finansieringsbehov bedöms till 7,5 miljoner kr/år.

Nuvarande system med koldioxidbeskattning är administrativt komplicerat och får negativa konsekvenser då det baseras på företagens försäljnings- eller omsättningsvärde. Utredningen föreslår därför en generell nedsättning av koldioxidskatten på olja för växthusuppvärmning till i nivå med EU:s mineraloljedirektivs minimiskatt. Förslaget omfattar även de s.k. grönfodertorkarna. Förslaget uppskattas innebära en minskning av nuvarande skatteuttag med ca 10 miljoner kr/år.

För att bidra till lösningen av trädgårdsnäringens uppenbara problem att tillgodose behovet av säsongbetonad skördearbetskraft, föreslår utredningen att regeringen ger AMS i uppdrag att i samråd med arbetsmarknadens parter finna arbetsformer så att trädgårdsnäringens arbetskraftsbehov bättre kan tillgodoses.

För att trygga trädgårdsnäringens långsiktiga behov av utvecklingsinsatser, föreslås att staten under en femårsperiod över budgeten anvisar 15 miljoner kr/år att användas som en kollektiv resurs för bran-

schens gemensamma utveckling. Utredningen anser det vara rimligt att trädgårdsnäringen ges ett avgörande inflytande på dessa medels användning inom vissa fastställda generella ramar.

De på detta sätt anvisade medlen bör förvaltas av Statens jordbruksverk. Särskild vikt bör läggas vid programområdena FoU samt marknads- och exportfrämjande verksamhet. Utvecklingsinsatserna skall omfatta alla produktionsgrenar och hela landet.

Livsmedelsindustrin

Omkring 80 % av livsmedelsproduktionen i Sverige var före EUinträdet inte internationellt konkurrensutsatt. Det är särskilt denna del av livsmedelsindustrin som tidigare inte kunnat arbeta i och kunnat omformas i internationell konkurrens. Liksom för jordbruket har livsmedelsindustrin behov av utbildningsinsatser för kompetenshöjning.

Genom att de större företagen inom livsmedelsindustrin alltmer omvandlats till processindustrier, har antalet anställda successivt minskat. För bibehållen och ökad sysselsättning behövs därför en expansion. Till detta syftar utredningens förslag om bl.a. ökade insatser för FoU och till exportfrämjande åtgärder. Detta bidrar till att öka sysselsättningen. De nya arbetstillfällena kommer dock till viss del att tillskapas inom branschrelaterade områden såsom insatsindustri, transporter, informationsteknologi m.m.

För att främja den småskaliga gårdsbaserade livsmedelsproduktionen föreslås att Glesbygdsverket får en samordnande funktion för en samverkansgrupp för den gårdsbaserade livsmedelsproduktionen. Gruppen bör ha som huvudmål att öka samordningen mellan olika instanser samt få i uppdrag att utarbeta ett samlat program för att främja det gårdsbaserade livsmedelsföretagandet. Totalt föreslås ett anslag på 2 miljoner kronor för samverkansgruppens arbete.

Sveriges EU-inträde har medfört ett ökat konkurrenstryck på livsmedelsområdet. Detta har fått en effekt på prisutvecklingen. Ett flertal prissänkningar har skett. Efter inträdet har livsmedelspriserna i genomsnitt i stort sett varit oförändrade – även under beaktande av att matmomsen sänktes år 1996 från 21 till 12 %. Den reella och den presumtiva konkurrensen har – genom hotet av ökad import – enligt utredningens bedömning haft effekt. Genom att inte några importhinder finns mellan EU:s medlemsländer, är det inte längre enbart Sverige som är konkurrensmarknaden. Därför bör marknaden i regel definieras som EU eller en del därav. Detta bör enligt utredningens mening klart komma till uttryck vid tillämpningen av konkurrenslagen.

Socker som insatsvara vid produktion av läskedrycker i Norge är inköpt på världsmarknaden till ett lägre pris än det socker som används

vid produktion av läskedrycker i Sverige. Produkter producerade i Norge har således en betydande konkurrensfördel i förhållande till svensktillverkade produkter. Detta snedvrider konkurrensen mellan länderna. Utredningen föreslår att denna fråga tas upp till överläggningar mellan EU och Norge. Det är också uppenbart att stora skatteskillnader i konsumentledet leder till en ojämlik konkurrenssituation som snedvrider handeln. Utredningen föreslår att en fortsatt anpassning till beskattningen av öl i andra länder skall ske, framför allt i förhållande till Danmark.

Några av utredningens förslag på jordbrukets område föreslås bli genomförda snarast medan andra frågor först kan lösas på viss sikt. Till dessa hör den höga svenska beskattningen på dieselolja och handelsgödsel.

Förbrukningen av dieselolja utgör en betydande kostnad i jordbruket, bl.a. i potatisodlingen. Den svenska produktionen av förädlade potatisprodukter, t.ex. pommes frites och potatismos, har efter EUinträdet svårigheter att klara importkonkurrensen. Importen kommer främst från Nederländerna. Det råder en ojämlik konkurrenssituation mellan svenska och nederländska odlare av potatis, bl.a. genom de höga dieselskatterna i Sverige och de svenska avgifterna på handelsgödsel och bekämpningsmedel. Utredningen föreslår därför att industrin för förädlade potatisprodukter efter samråd med potatisodlarna lägger fram en handlingsplan för regeringen, som visar under vilka förutsättningar den svenska industrins produkter kan bli konkurrenskraftiga. Denna handlingsplan kan sedan ligga till grund för överväganden om statliga insatser.

Forskning och utveckling

Vad gäller livsmedelsindustrins behov av FoU, har utredningen fokuserat sig kring livsmedelsindustrins långsiktiga kunskapsbehov för att kunna öka förädlingsgrad och kundanpassning av dess produkter. En grundläggande förutsättning för en framgångsrik livsmedelssektor är att såväl råvaror som förädlade livsmedel produceras utifrån de krav som ställs av marknadens aktörer.

Utredningen har inte analyserat primärnäringens långsiktiga behov och har därför inte några förslag som är fokuserade på dess FoU-behov. En avgörande förutsättning för att en nationell satsning skall kunna ge önskat resultat är dock att företag och forskare inom såväl primärledet som inom övriga delar av livsmedelskedjan deltar i programverksamheten.

Utredningen föreslår att en översyn görs av den primärnäringsinriktade FoU-verksamheten i syfte att klarlägga om den FoU som sker är relevant utifrån de krav som den nya marknadssituationen ställer.

En kartläggning av pågående FoU visar att den offentliga satsningen har en tyngdpunkt på kost/hälsa och säkerhetsproblematiken samt livsmedlens grundläggande kemi. Ett antal områden bedöms vara otillräckligt bearbetade utifrån förädlingsledets perspektiv, t.ex. process, förpackning, marknad och konsumentkunskap. Utredningen anser att det är nödvändigt att stärka dessa senare områden samt att åstadkomma en bättre koppling till och utnyttjande av den forskning som i dag är relativt omfattande. Utredningen anser vidare att den totala FoU-insatsen är av otillräcklig omfattning.

Ett problem enligt livsmedelsindustrin är att åstadkomma en fokusering på marknadsstyrda och industrinära problemställningar. Man har också svårigheter att hitta vägar att påverka och i viss mån styra forskningsinnehållet. Utredningen anser därför att det finns ett behov en nationell koordinering med fokus på industrins behov, där man får stor möjlighet att påverka och i vissa fall styra innehållet av forskningen samt nyttjandet av resultaten.

Utredningen föreslår ett nationellt samlat FoU-program med huvudsyftet att detta skall bidra till industriell förnyelse och kompetenshöjning i företagen, som samtidigt som det medför en kompetenshöjning vid svenska högskolor och universitet. Detta kan ske genom att FoUinsatsen fokuseras kring industriella problemställningar och genom att tillämpa olika samverkansformer för att förbättra och understödja kunskapsflödet mellan aktörerna.

Kärnan i utredningens förslag utgörs av ett program med industriella samverkansprojekt som innehållsmässigt kan behandla frågeställningar inom hela livsmedelskedjan. Omfattningen av offentliga medel föreslås till 40 miljoner kr/år. Näringslivets insats bedöms till 25–50 % i eget arbete – alternativt i likvida medel – beroende på projektet och företagets struktur och storlek.

För att täcka områden som i dag är otillräckligt bearbetade, föreslås även tre kunskapshöjande ramprogram med en omfattning av 25 miljoner kr/år, i huvudsak offentliga medel.

För att förbättra dialogen mellan olika aktörer och för att åstadkomma en effektivare kunskapsöverföring, föreslås ett åtgärdsprogram för kunskapsutbyte och kunskapshöjning. Omfattningen föreslås till 20 miljoner kr/år i offentliga medel. Näringslivets insatser kan ske i form av egna personella resurser och medfinansiering av utvecklingsprojekt.

Det samlade nationella programmet föreslås ha en sammanhållande programledning med en styrelse bestående av representanter för näringslivet, forskarvärlden, SJFR och NUTEK. NUTEK förelås få ansvaret för programledningen. I programledningen bör finnas resurser för

effektiv initiering, koordinering, informationsspridning och programaktiviteter. Vidare krävs resurser för att kunna finansiera erforderliga fördjupningsstudier av strategiska frågor för det livsmedelsrelaterade FoU-systemets framtida utveckling. Finansiellt behov för detta bedöms sammanlagt vara 5 miljoner kr/år.

Programmet föreslås pågå under fyra år. Den totala offentliga finansieringen föreslås uppgå till 360 miljoner kronor under denna period.

Utredningen har konstaterat att livsmedelsindustrins kompetensnivå är ojämnt fördelad mellan olika delbranscher och företag. Den förefaller också vara generellt låg i förhållande till andra industribranscher och i förhållande till de krav som den nya marknadssituationen ställer. Därför föreslås att befintliga utbildningar med anknytning till livsmedelsbranschen på alla nivåer görs till föremål för en översyn som tar sin utgångspunkt i industrins behov.

För att bidra till att s.k. mikroföretag skall kunna utvecklas samtidigt som höga krav kan vidmakthållas vad gäller framför allt livsmedelshygien och livsmedelssäkerhet, föreslår utredningen att Livsmedelsverket får i uppdrag att utarbeta kriterier för grundläggande livsmedelsutbildning. En sådan frivillig utbildning skulle kunna erbjudas i första hand mikroföretagen. Utbildningsanordnare kan vara de aktörer som redan i dag genomför utbildning för livsmedelsföretag.

Exportfrämjande åtgärder

Den nya importkonkurrensen har medfört minskade marknadsandelar för företagen i Sverige inom vissa branscher. Detta gäller kött- och charkuteri samt vissa mejerivaror såsom ost och fruktyoghurt. Detta är enligt utredningen en inte oväntad utveckling genom att tidigare skyddade marknader nu har öppnats. Men för att bibehålla volymer är det viktigt att företagen i Sverige satsar på en ökad export.

Den svenska livsmedelsexporten har utvecklats positivt efter EUinträdet. Exporten har ökat från 9 till 14,5 miljarder kronor. Livsmedelsexporten av landets totala export är dock blygsam, 2,6 %.

Utredningen föreslår att staten under en fyraårsperiod kraftigt ökar sina exportfrämjande åtgärder från nuvarande i genomsnitt 15 miljoner till 50 miljoner kr/år. De svenska insatserna når därvid till den nivå som den danska staten satsat under många år. Vidare föreslås ett program för uppbyggnaden av ett exportbolag bestående av mindre livsmedelsföretag. Kostnaderna för programutbyggnaden beräknas uppgå till ca 3 miljoner kronor.

Statliga exportkreditgarantier är ett betydelsefullt konkurrensmedel vid export till länder där osäkerhet för betalning av exporten av olika

skäl föreligger. Sveriges grannländer Finland och Danmark lämnar sedan länge exportkreditgarantier vid livsmedelsexport till Ryssland. I Sverige lämnade Exportkreditnämnden den första garantin av detta slag på försommaren 1997. Utredningen vill understryka vikten av att Sverige även i fortsättningen lämnar garantier vid export av livsmedel till Ryssland och andra länder där exportkreditgaranti är ett viktigt konkurrensmedel.

Finansiering av förslagen

De av utredningens förslag, som föreslås bli genomförda snarast möjligt och kunnat kostnadsberäknas, medför att statens inkomster minskar eller att statens utgifter ökar permanent med sammanlagt omkring 541– 606 miljoner kr/år. Kostnader som härrör sig till tidsbegränsade insatser uppgår till ca 153 miljoner kr/år. Vissa förslag är beroende av överenskommelser med EU om en gemensam finansiering.

Vissa konkurrenssnedvridande kostnader för jordbruket som därutöver återstår, kan för närvarande inte kostnadsberäknas. Dessa kostnader, som främst avser beskattningen av diesel och handelsgödsel, är beroende av vad som sker inom EU:s jordbruks- och beskattningspolitik.

Förslagen innebär en väsentlig ambitionshöjning och det torde därför inte vara möjligt att i någon högre grad finansiera dessa med omfördelningar av budgetmedel som i dag berör livsmedelssektorn utan att detta blir kontraproduktivt. Huvuddelen av de resurser som krävs – genom minskade skatteintäkter eller ökade utgifter – måste därför finansieras genom att nya medel tillförs.

Utredningen beräknar att huvuddelen av de minskade skatteintäkterna eller ökade utgifterna kommer att investeras i material, utrustning och kunnande. Detta kommer i sin tur på sikt att ge samhället intäkter eller kostnadsminskningar till ett betydligt högre belopp än de statliga satsningar som föreslås bli genomförda.

2. Livsmedelssektorns omfattning i Sverige och i EU

2.1. Sverige

Livsmedelssektorn omfattar primärproduktion – dvs. produktion av jordbruksråvaror av skilda slag – och industriell produktion av färdiga livsmedel samt distributionen av dessa. Till sektorn hör även hotell-, restaurang- och cateringverksamhet. Hit kan även räknas alla de insatsvaror som behövs, såsom maskiner och utrustning för jordbruket, förpackningar för livsmedelsindustrin och transporter av råvaror och beredda produkter.

I det första ledet i livsmedelskedjan sker produktionen av råvarorna till svenska livsmedel. Den helt dominerande delen av primärproduktionen sker inom jordbruket och trädgårdsnäringen.

Värdet av livsmedelskonsumtionen uppgick år 1996 till omkring 167 miljarder kronor inklusive moms. Drygt 30 % av konsumtionen utgjordes av animalieprodukter (kött och köttvaror, mjölk, grädde, ost, ägg, m.m.), 16 % av frukt, grönsaker och potatis (inklusive beredda produkter), drygt 15 % av alkoholhaltiga drycker (starköl, vin och sprit), drygt 10 % av bröd och spannmålsprodukter och ca 5 % av fisk och fiskprodukter. Återstående konsumtion består bl. a. av malt- och läskedrycker (5 %), kaffe och te (3 %) och av choklad, konfektyrer och glass m. m. (9 %). Endast ca 30 % av jordbrukets och trädgårdsnäringens produkter konsumeras direkt av konsument – omkring 70 % vidareförädlas inom livsmedelsindustrin.

Jordbrukets intäkter av försäljning av livsmedelsråvaror uppgick år 1996 till 24,4 miljarder kronor exklusive moms. Därav uppgick intäkterna av animaliska produkter till 18,5 miljarder kronor och av vegetabiliska produkter till 6,0 miljarder kronor. Intäkterna av jordbruksproduktionen bestod således till omkring tre fjärdedelar av intäkter av animaliska produkter och av dessa utgjorde mejeriprodukter drygt hälften, 9,9 miljarder kronor. Jordbrukets totala intäkter uppgick år 1996 till 30,7 miljarder kronor, varav direktutbetalningar, bl.a. djurbidrag och arealbidrag, uppgick till 5,8 miljarder kronor, se tabell 2.1.

Tabell 2.1 j¯²¤¢²µ«¥´³ ©®´ä«´¥² å²¥® QYYT–QYYWL ­©¬ª¯®¥² «²¯®¯²N

Slag av inkomst m.m.; varuslag 1994 1995 (Prel). 1996 (Prel.) 1997 (Prog.)

Vete

794 973

1 353 1 329

Råg

139 175

158

139

Korn

352 413

600

518

Havre

403 273

387

430

Kokärter

4

7

10

10

Foder till fritidshästar

454 445

434

428

Export av hö

20 25

21

21

Matpotatis

838 1 193

795

600

Fabrikspotatis

128 175

196

203

Sockerbetor

783 1 107

1 137 1 074

Oljeväxter

612 367

258

251

Köksväxter

619 595

605

605

3UMMA VEGETABILISKA PROD        

Mejerimjölk

9 712 9 654

9 908 9 834

K-mjölk utanför mejeri

9

3

3

3

K-mjölk till hemförbr.

46 45

46

45

Ägg

942 817

817

818

Slakt av fjäderfä

803 819

810

802

Storboskap

3 525 3 215

2 614 2 678

Kalv

138 116

106

128

Häst

18 13

11

11

Får

83 68

71

75

Svin

4 463 4 043

3 973 4 290

Efterlikvider

135 216

154

184

Ull och fårskinn

4

4

4

4

Export av levande djur

4

4

4

4

3UMMA ANIMALISKA PROD        

Låginkomstsatsning

415 305

125

13

Efterlikvider från centralför.

305 366

246

246

Skördeskadeers. och bidrag

126 75

0

0

Direktutbetalning

2 709 5 140

5 766 6 631

3UMMA INT¤KTER        

Förändringar i djurkapitalet

-102 -110

+41

0

4OTALSUMMA        

Summeringarna innehåller i vissa fall även varuslag eller inkomstslag som ej är detaljredovisade i tabellen. Källa: Statens jordbruksverks sektorskalkyl.

Livsmedelsindustrin var år 1995 landets näst största industrigren mätt efter produktionsvärde och tredje största mätt efter antal sysselsatta.

I tabell 2.2 anges antal anställda, saluvärde m.m. för svensk livsmedelsindustri år 1995. Dominerande i storlek inom livsmedelsindustrin är slakteri- och charkuteriindustrin, mejeriindustrin och bageriindustrin som tillsammans svarade för 54 % av försäljningsvärdet och 49 % av förädlingsvärdet av landets livsmedelsproduktion. I dessa industrier arbetade 62 % av samtliga anställda inom livsmedelsindustrin.

Tabell 2.2 a®´¡¬ ¡²¢¥´³³´ä¬¬¥®L ¡®´¡¬ ³¹³³¥¬³¡´´¡ ³¡­´ ¦ö²³ä¬ª®©®§³M ¯£¨

förädlingsvärde i livsmedelsindustrins delbranscher år 1995.

Bransch

Antal arbetsställen

Antal sysselsatta

Försäljning, mkr

Förädlings värde, mkr

Slakteri- och charkuteriindustri

204

15 368 31 177 4 737

Mejeriindustri

75

8 674 23 044 2 963

Frukt- och grönsakskonservindustri 48

3 760 6 013 1 435

Fisk- och fiskkonservindustri 46

1 707 2 666 535

Olje- och fettindustri

8

1 413 4 833 925

Foderindustri

21

751 4 555 480

Kvarnindustri

33

1 045 3 209 711

Bageriindustri

296

13 087 11 289 4 108

Sockerindustri

8

1 363 3 061 1 448

Choklad- och konfektyrindustri 33

3 591 5 174 1 448

Övrig livsmedelsindustri 45

4 791 14 077 2 347

Spritdryckesindustri

10

1 062 3 918 1 061

Maltdryckesindustri

11

1 821 3 604 731

Mineral- och läskedrycksindustri

12

1 654 4 404 1 374

(ELA LIVSMEDELS INDUSTRIN       

Anmärkning: Endast företag med minst 10 anställda ingår i industristatistiken. Detta innebär att antalet sysselsatta underskattas i industristatistiken (jämför tabell 2.5). Källa: SCB Industristatistik.

Exporten av jordbruksvaror och livsmedel uppgick år 1996 till 14,5 miljarder kronor. Exporten av jordbruksvaror och livsmedel utgör en liten del av den totala svenska varuexporten. Exportandelen har dock ökat från 2,2 % år 1990 till 2,6 % år 1996. De största exportprodukterna var spannmål, inklusive beredda spannmålsprodukter (2,6 miljarder kronor), fisk och fiskprodukter (2,0 miljarder kronor), drycker (1,6 miljarder kronor), kött och köttvaror (1,1 miljarder kronor) samt mejeriprodukter (1,1 miljarder kronor). Ytterligare uppgifter om exporten redovisas i kapitel 8.

Värdet av importen av jordbruksvaror och livsmedel uppgick till 32,3 miljarder kronor under år 1996, se tabell 2.3 och tabell 2.4. Importen ökade därmed med knappt 5 % jämfört med föregående år. Mer

än två tredjedelar av importen, dvs. 21,9 miljarder kronor, kom enligt statistiken från EU. Detta betyder dock inte nödvändigtvis att de importerade varorna har sitt ursprung i EU-länderna utan endast att de sänts till Sverige från ett annat EU-land.

Tabell 2.3 i­°¯²´ ¡¶ ª¯²¤¢²µ«³¶¡²¯² ¯£¨ ¬©¶³­¥¤¥¬ å²¥® QYYR–QYYVL

fördelat på ländergrupper, miljoner kronor.

Ländergrupper

1992 1993 1994 1995 1996

EU-15

11 941 14 472 16 932 20 018

1)

21 879

1)

Central- och Östeuropa 758 791 1 049 652 732 Övriga OECD-länder 4 934 5 561 6 651 5 195 5 116 Övriga länder 3 880 4 611 6 555 4 946 4 541

3UMMA          

1) Korrigerat värde för importen från andra EU-länder för företag som inte ingår i Intrastaturvalet samt för svarsbortfall. Den redovisade importen från EU åren 1995 och 1996 kan innehålla varor från länder utanför EU. Källa: Statens jordbruksverk.

De viktigaste länderna i den svenska importen av jordbruksvaror och livsmedel under år 1996 var Nederländerna, Danmark, Norge, Tyskland och Spanien. Värdet av importen från Nederländerna var 4,6 miljarder kronor, vilket motsvarade 14 % av Sveriges totala import av jordbruksvaror och livsmedel. En stor del av importen från Nederländerna bestod av frukt och grönsaker och det är troligt att en del av denna har sitt ursprung utanför EU. Importen från Danmark uppgick till 4,4 miljarder kronor. De nordiska länderna svarade tillsammans för 26 % av den svenska importen. De viktigaste länderna utanför EU var Norge och USA samt kaffeexportörerna Brasilien och Colombia. I Central- och Östeuropa var Sveriges viktigaste handelspartners Polen och Ungern som tillsammans exporterade jordbruksvaror och livsmedel för drygt en halv miljard kronor till Sverige.

Tabell 2.4 i­°¯²´ ¡¶ ª¯²¤¢²µ«³¶¡²¯² ¯£¨ ¬©¶³­¥¤¥¬ µ®¤¥² å²¥® QYYR–QYYVL

fördelad på produktgrupper. Miljoner kronor.

Produktgrupper enligt SITC 1992 1993 1994 1995

1)

1996

1)

Levande djur

106 97 114 86

86

Kött och köttvaror

1 402 1 184 1 452 2 214 2 421

Mejeriprodukter och ägg

743 932 1 008 1 155 1 238

Fisk-, kräft- och blötdjur m.m. 2 568 2 812 3 382 3 985 4 111 Spannmål och varor därav 1 226 1 546 1 833 1 766 1 972 Frukt och grönsaker 6 505 7 259 8 236 7 939 8 374 Socker, sockervaror m.m. 630 848 1 072 1 052 1 056 Kaffe, te, kakao, m.m. 2 047 2 859 4 213 4 269 3 665 Djurfoder 1 282 1 725 2 008 1 856 1 976 Div. livsmedel 1 288 1 684 1 767 1 908 1 968 Drycker 2 060 2 739 3 782 2 298 3 272 Tobak och tobaksvaror 866 847 1 000 598 668 Oljefrön, oljehaltiga nötter 166 152 310 409 528 Oljor och fetter 625 750 1 011 1 276 932

3UMMA          

1) Korrigerat värde för importen från andra EU-länder för företag som inte ingår i Intrastaturvalet samt för svarsbortfall. Källa: Statens jordbruksverk.

Inom livsmedelssektorn fanns i Sverige enligt SCB år 1994 sammanlagt närmare 340 000 personer sysselsatta. Detta utgjorde ca 10 % av den totala sysselsättningen. Genom att SCB:s statistik bl.a. inte omfattar insatsvaror till jordbruket och industrin, är dock det totala antalet sysselsatta inom sektorn betydligt högre än 340 000. Det finns beräkningar där det totala antalet sysselsatta – med denna vidare definition av begreppet livsmedelssektorn – anges till omkring 550 000 personer.

Antalet sysselsatta inom jordbruk och trädgårdsodling var enligt SCB ca 58 000 år 1995. Med sysselsatt avses den som arbetat minst en timme per vecka under november månad. Den faktiska siffran torde dock vara högre eftersom de minsta företagen, på grund av avgränsningsreglerna i statistikens källor, lätt hamnar utanför statistiken. Med ledning av annat material – de allmänna arbetskraftsundersökningarna och statistik från lantbruksregistret – uppskattar SCB det faktiska antalet till 80 000–90 000 personer.

Sysselsättningen inom jordbrukssektorn har gått ned betydligt under de senaste årtiondena. År 1960 var antalet sysselsatta 354 000 och år 1970 var antalet 187 000 personer. Även inom livsmedelsindustrin har antalet sysselsatta gått ned. År 1985 var antalet drygt 66 000 och år 1995 omkring 60 000, se tabell 2.2. Drygt en fjärdedel av de sysselsatta år 1995 fanns inom slakteri- och

köttvaruindustrin. Bageriindustrin hade omkring 13 000 anställda. Även inom mejeriindustrin fanns ett stort antal sysselsatta, närmare 9 000.

Hotell- och restaurangverksamhet sysselsatte år 1994 omkring 60 000 personer. Flest antal sysselsatta fanns dock enligt SCB inom handeln. Där var omkring 122 000 personer sysselsatta år 1994.

En stor del av produktionen av jordbruksråvaror och beredda livsmedelsprodukter sker i Sveriges södra delar. I tabell 2.5 anges sysselsättningen i primärproduktion och i tillverkningsindustrin fördelad efter län.

Tabell 2.5 a®´¡¬ ³¹³³¥¬³¡´´¡ © °²©­ä²°²¯¤µ«´©¯® ©®¯­ ¬©¶³­¥¤¥¬ Hå² QYYUI

och inom livsmedelsindustri (år 1996), fördelat efter län.

Län Primärproduktion (1995) Livsmedelsindustrin (1996)

Stockholm

1 698

10 102

Uppsala

2 304

1 163

Södermanland

1 990

1 521

Östergötland

3 567

2 944

Jönköping

2 545

1 130

Kronoberg

1 510

954

Kalmar

3 314

2 107

Gotland

1 778

749

Blekinge

996

1 764

Kristianstad (Skåne) 4 434

3 830

Malmöhus (Skåne) 5 718

11 602

Halland

3 176

2 390

Göteborg och Bohus 1 404

6 998

Älvsborg

3 117

1 349

Skaraborg

4 944

3 997

Värmland

1 495

2 320

Örebro

1 703

2 566

Västmanland

1 759

743

Dalarna

1 381

1 639

Gävleborg

1 669

1 349

Västernorrland

1 194

1 038

Jämtland

1 145

847

Västerbotten

1 574

1 212

Norrbotten

803

1 221

(ELA RIKET    

Källor: SCB Årlig sysselsättningsstatistik och SCB:s företagsregister.

2.2. EU

I EU är livsmedelsindustrin den största tillverkningsindustrin med i genomsnitt 15 % av tillverkningsindustrins produktionsvärde. Den relativt största andelen livsmedel av landets totala industriproduktion hade år 1995 Irland (37 %) och därefter Danmark (28 %). Länder med

en – liksom Sverige – förhållandevis låg andel är bl.a. Tyskland (11 %), Österrike (11 %), Italien (12 %) och Finland (12 %). I tabell 2.6 anges EU:s medlemsländers livsmedelsproduktion och ländernas livsmedelsproduktion i förhållande till deras totala produktion. Av tabellen framgår att den svenska produktionen år 1995 uppgick till 2,1 % av EU-ländernas livsmedelsproduktion.

Tabell 2.6 l©¶³­¥¤¥¬³©®¤µ³´²©®³ ³´¯²¬¥« ­ä´´ © °²¯¤µ«´©¯®³¶ä²¤¥ © eu ¯£¨

respektive medlemsland år 1995.

Land/ländergrupp Produktionsvärde,

Mecu

Andel av EU:s livs medelsproduktion, %

Andel av nationell industriproduktion, %

Belgien

17 053

3,5

17

Danmark

14 100

2,9

28

Tyskland

110 943

22,5

11

Spanien

48 722

9,9

20

Frankrike

93 239

18,9

17

Grekland

5 187

1,1

27

Irland

14 104

2,9

37

Italien

50 690

10,3

12

Luxemburg

369

0,1

7

Nederländerna 32 978

6,7

24

Portugal

7 925

1,6

18

Storbritannien 67 273

13,7

16

Österrike

12 149

2,5

11

Sverige

10 192

2,1

11

Finland

7 198

1,5

12

%5     

Källa: CIAA, Confederation of the Food and Drink Industries of the EU.

Antalet sysselsatta inom livsmedelsindustrin i EU-länderna uppgick år 1995 till sammanlagt 2,6 miljoner personer. Som framgår av tabell 2.7 på omstående sida svarade livsmedelsindustrin i Irland, Grekland och Danmark för 20 % eller mer av ländernas totala industrisysselsättning.

Tabell 2.7 l©¶³­¥¤¥¬³©®¤µ³´²©®³ ³´¯²¬¥« ­ä´´ © ¡®´¡¬ ³¹³³¥¬³¡´´¡ © eu ¯£¨ ©

respektive medlemsland år 1995.

Land/ländergrupp Sysselsatta

(tusental)

Andel per land,

%

Andel av nationellt industrisysselsatta, %

Belgien

66

2,6

11

Danmark

64

2,5

20

Tyskland

545 21,0

8

Spanien

365 14,1

17

Frankrike

352 13,6

11

Grekland

45

1,7

20

Irland

47

1,8

22

Italien

203

7,8

8

Luxemburg

2

0,1

7

Nederländerna 111

4,3

16

Portugal

106

4,1

13

Storbritannien 526 20,3

14

Österrike

57

2,2

8

Sverige

60

2,3

11

Finland

39

1,5

11

%5    

Källa: CIAA, Confederation of the Food and Drink Industries of the EU.

3. Hur ser framtiden ut ?

Syftet med detta kapitel är att översiktligt beskriva några inhemska och internationella faktorer som påverkar förutsättningarna för livsmedelssektorn i Sverige samt att ange några bedömningar för framtiden.

Tidigare väl förankrade inköps- och matvanor förändras successivt. Ett flertal förändrade konsumtionsmönster uppstår, såsom ett ökat uteätande och intresse för färdigmat. Konsumenternas intresse ökar också vad gäller kost/hälsa, livsmedlens miljöpåverkan samt under vilka förhållanden djuren föds upp. Förpackningssystemen, debatten om genmodifierade råvaror och distributionssystemens utveckling är andra faktorer som påverkar livsmedelssektorns utveckling.

EU:s jordbrukspolitik är gemensam för medlemsländerna. De svenska livsmedelsföretagen kommer att utsättas för en allt hårdare konkurrens från företag i andra EU-länder och från övriga länder genom minskade tullar och andra barriärer som ökar världshandeln. En viktig fråga härvidlag är i vilken mån de inhemska livsmedelsproducenterna får arbeta under samma villkor som konkurrenterna från EU-marknaden. Statsmakternas inställning är också av en stor betydelse. Ett positivt synsätt bidrar till att livsmedelssektorn vågar fatta långsiktiga beslut om t.ex. framtida investeringar. Sveriges EU-inträde har medfört att stora delar av den svenska livsmedelssektorn står inför förändringar. En EU-utvidgning österut och en ökad konkurrens på världsmarknaden förstärker behovet av förändringar och nytänkande.

Utredningen föreslår att en regelbunden analys och utvärdering görs av effekterna av statens ökade insatser för att främja livsmedelssektorns omställning och expansion.

3.1. Bakgrund

Sverige har liksom många andra länder skyddat väsentliga delar av sin livsmedelsproduktion för internationell konkurrens. Detta har huvudsakligen skett genom subventioner till den inhemska produktionen, ge-

nom importtullar och genom exportstöd. Detta har medfört att världshandeln av livsmedel i förhållande till den totala konsumtionen är liten, omkring 10 %. Den ringa omfattning, som den internationella livsmedelshandeln har, påverkas ej enbart av olika handelsbarriärer utan även av bristen på hållbarhet för vissa produkter. Till bilden hör också att konsumtionen av livsmedel hittills även varit starkt traditionsbunden.

De viktigaste stödformerna till det svenska jordbruket var före år 1990 prisstöd, gränsskydd, exportstöd och stöd för rationaliseringsinsatser. Under perioden 1973–1990 hade Sverige också ett system med livsmedelssubventioner, vilket innebar att livsmedlen delvis betalades via statsbudgeten.

År 1990 fattade riksdagen beslut om en avreglering av jordbrukssektorn. Med den nya politiken avskaffades de interna marknadsregleringarna och möjligheterna till en subventionerad export. Priserna och produktionen skulle enligt 1990 års livsmedelspolitiska beslut styras av efterfrågan på marknaden. Genom anslutningen till EU gäller numera samma jordbrukspolitik i Sverige som i övriga EU-länder.

Den tidigare svenska jordbrukspolitiken har inte endast haft den effekten att jordbruket till betydande delar varit en från importkonkurrens skyddad sektor, utan även att stora delar av livsmedelsindustrin inte har haft en reell möjlighet eller anledning att arbeta på internationella marknader. De livsmedelsindustrier som före EU-inträdet skyddades från utländsk konkurrens genom tullar eller införselavgifter var främst slakteri-, stycknings-, charkuteri-, mejeri-, olje- och fettindustrierna samt kvarn- och sockerindustrierna. Den från utländsk konkurrens skyddade livsmedelsindustrin svarade för ca 80 % av livsmedelsindustrins omsättning vid EU-inträdet.

De delar av den svenska livsmedelsindustrin som svarade för den återstående delen av livsmedelsindustrins omsättning producerade s.k. frihandelsprodukter. Dessa konkurrensutsatta områden var choklad-, konfektyr- och bageriindustrierna, dryckesvaruindustrin samt industrier som tillverkade soppor och såser, fruktyoghurt och glass. Överenskommelsen om frihandelsprodukter grundade sig på ett avtal, som gällde fr.o.m. år 1973 mellan EG och EFTA-länderna. Avtalet gäller fortfarande och är av avgörande betydelse för handeln mellan EU-länderna och Norge och Schweiz.

Ett starkt konkurrenstryck saknades för flertalet produkter före EUinträdet. Detta var enligt en rapport från McKinsey Global Institute från år 1995, "Swedens Economic Performance", den viktigaste faktorn att svensk livsmedelsindustris arbetsproduktivitet år 1990 uppgick till ca 60 % av den amerikanska livsmedelsindustrins produktivitet. Danmark låg i denna jämförelse på omkring 80 %.

3.2. Inhemska faktorer

3.2.1. Konsumtionen

Den totala konsumtionen av livsmedel år från år genomgår inte några stora förändringar. Förändringarna har beräknats variera mellan 0,5 % och 1,5 % per år, dvs. ökningen motsvarar i stort sett folkmängdens svaga ökning och effekterna av förändringar i konsumtionsmönstret i riktning mot mer förädlade produkter.

Däremot sker betydande förändringar av konsumtionen av skilda livsmedel. Således har konsumtionen av kött och fläsk ökat från 27 kg/person år 1990 till uppemot 31 kg/person år 1996. Konsumtionen av charkuterivaror steg något under denna period. Konsumtionen av mjölk minskade från 155 liter/person under år 1990 till 144 liter/person år 1996. Inom denna produktgrupp ökade dock den årliga konsumtionen av mellanmjölk från 34 till 48 liter/person. Konsumtionen av läskedrycker och mineralvatten ökade under samma tidsperiod från 60 liter/person till 66 liter/person.

Förändringar sker inte enbart genom volymförändringar i konsumtionen utan även av på vilket sätt konsumtionen sker. Den totala försäljningen av djupfryst mat har ökat under de senaste 20 åren. Försäljningen av djupfryst mat uppgick under år 1975 till 173 000 ton och under år 1995 till 308 000 ton. En annan viktig trend för livsmedelsproducenterna att uppmärksamma är att allt fler äter måltider utanför hemmet, bl.a. genom den alltmer omfattande konsumtionen av snabbmat.

Varumärken har successivt fått en ökad betydelse. Detta gäller också distributörägda varumärken – ”private brands”. Ännu är det dock långt kvar till brittisk nivå, där omkring 40 % av livsmedelsdetaljisternas omsättning avser försäljning av egna märkesvaror. Andelen i Sverige uppgick år 1994 till ca 11 % och andelen ökar. Parallellt med denna utveckling ökar även utbudet av lågprisvaror.

En annan stark trend i Sverige och även i andra länder såsom USA är det kraftigt ökade intresset för s.k. ”functional foods” och ”lätta” produkter, dvs. konsumenterna uppmärksammar produktens egenskaper från andra aspekter än endast dess näringsvärde. Inom mejerisektorn beräknas s.k. functional food-produkter inom tio år svara för 5–10 % av den totala försäljningen.

En annan aspekt som påverkar livsmedelsproduktionen är konsumenternas ökande intresse för livsmedlens miljöpåverkan samt frågor rörande djurhållning.

3.2.2. Andra inhemska faktorer för utbud och efterfrågan

Den framtida omfattningen av jordbruket och av livsmedelsindustrin i Sverige beror på dessa näringars konkurrenskraft på den svenska marknaden och på internationella marknader. Några generella möjligheter för staten att allmänt stödja livsmedelssektorn – utöver det som särskilt framförhandlats, genom ett direkt produktstöd eller nationellt stöd till enskilda företag, finns inte. EU:s regler mot statsstöd förhindrar detta.

Genom att råvaruproducenterna inte har samma möjligheter som förädlingsindustrin att profilera sig mot konsumentmarknaden, är en hög kostnadseffektivitet av allra största betydelse för den framtida omfattningen av Sveriges råvaruproduktion. Här bör uppmärksammas att även om uppemot 20 % av producenternas intäkter består av kontantersättningar från staten och EU, blir resultatet av verksamheten beroende av storleken av kostnaderna och övriga intäkter. Ersättningarna har dock stor betydelse för valet av vilka produkter som jordbrukaren väljer att satsa på.

Råvaruproduktionens marknadsförutsättningar styrs till betydande del av EU:s jordbrukspolitik, men även den inhemska jordbrukspolitiken och statens regler för företagandet, har en stor betydelse för producenternas konkurrensförutsättningar och deras inställning till de framtida förutsättningarna. En viktig fråga härvidlag är i vilken mån dessa får arbeta under samma villkor som konkurrenterna från EUmarknaden. Statsmakternas inställning till sektorn är också av stor betydelse. Ett positivt synsätt bidrar till att livsmedelssektorn vågar fatta långsiktiga beslut om t.ex. framtida investeringar.

Sverige började redan tidigt inrikta sig på en linje som strävar till en produktion av livsmedel med en hög kvalité, t.ex. salmonellafria produkter, förbud mot användning av antibiotika till djur i tillväxtfrämjande syfte och även krav på en god djurhållning. En svensk strävan är nu att det inom hela EU ställs sådana högre krav på livsmedelskvalitén. Lyckas inte detta och får inte de svenska producenterna betalt för de merkostnader i produktionen som uppstår genom statens kvalitetskrav, kommer landets livsmedelssektor att krympa. Marknadsutrymmet tas då av sådana produkter som är producerade under förhållanden som inte är accepterade i Sverige och därmed inte uppfyller svenska kvalitetskrav.

Kraven på en mer miljöanpassad livsmedelsförädling har inneburit incitament för industrin att utveckla processer och produktionsmetoder som minskar miljöbelastningen. Nya regler har också införts vad gäller återvinning och returhanteringen av förpackningar vilket påverkar livsmedelsindustrin. Vidare har handelns agerande i frågor rörande t.ex. genmodifierade råvaror fått effekter för livsmedelsindustrin. Distribu-

tionssystemens utveckling är en annan faktor som har stor betydelse för industrins produktionsmöjligheter.

Såsom tidigare nämnts bestod livsmedelsindustrins försäljning före EU-inträdet av omkring endast en femtedel av produkter som var utsatta för internationell konkurrens. Huvuddelen av livsmedelsindustrin har således arbetat på en från internationell konkurrens skyddad marknad. Betydande strukturförändringar började dock genomföras redan i början av 1990-talet, särskilt inom slakteri- och mejerisektorerna. Detta har ofta inneburit en ökad specialisering och därmed också ett minskat sortiment på det enskilda produktionsstället.

I den nya konkurrenssituationen efter EU-inträdet kommer företag som i dag har en dominerande ställning, t.ex. de producentkooperativt ägda mejerierna med en marknadsandel på hårdost och keso på ca 80 %, knappast att kunna behålla sina höga marknadsandelar. För att kunna behålla volymerna eller öka dessa erfordras således en ökad export.

Vad gäller ägarförhållandena inom svensk industri bröts redan för mer än 10 år sedan den trend mot konglomerat som var stark i början av 1980-talet. Företagen har blivit alltmer specialiserade. Sedan Volvo år 1995 sålde Procordia Food till det norska företaget Orkla, är det sällsynt att svenska företag utöver livsmedel även producerar andra industriprodukter. Strukturförändringar genom samgåenden och företagsköp mellan företag i Sverige fortsätter sannolikt, men det ligger även nära till hands att företag i närliggande länder samarbetar eller köper upp varandra. Således har t.ex. Orkla skaffat sig en stark ställning på marknaden för vidareförädling av fisk i de nordiska länderna bl.a. genom företagsköp i Sverige, Finland och Danmark. Flera av de stora internationella livsmedelsföretagen, t.ex. Nestlé och Van den Bergh Foods (Unilever) har efter Sveriges EU-medlemskap lokaliserat sina nordiska huvudkontor till Sverige. De har därmed Sverige som bas för den nordiska verksamheten, samtidigt som tillverkning för den nordiska marknaden i viss omfattning koncentrerats till Sverige.

Av stor betydelse för den svenska livsmedelsproduktionens konkurrensförmåga är prisnivån. I Sverige steg livsmedelspriserna under flera årtionden mer än priserna på andra konsumtionsvaror. Denna trend har emellertid numera brutits. Jämfört med år 1990 har konsumentpriserna på livsmedel sjunkit med omkring 4 % t.o.m. juni 1997. Samtidigt som konsumentpriserna totalt under denna period stigit med ca 23 %. En kraftig real prissänkning på livsmedel har således skett med ca 27 % sedan år 1990. Här bör dock uppmärksammas att momsen på livsmedel sänktes från 21 % till 12 % år 1996, vilket vid en matematisk omräkning motsvarar en prissänkning med ca 7 %.

3.3. Internationella faktorer

3.3.1. EU:s jordbrukspolitik

Den gemensamma jordbrukspolitiken – Common Agricultural Policy (CAP) – utgör en av grundpelarna i EU-samarbetet. Redan i Romfördraget utformades jordbrukspolitiken på ett sätt som förutsatte att medlemsstaterna underordnade sig rådet och kommissionens beslut när det gällde att uppfylla fördragspunkterna.

EU:s pris- och marknadspolitik för jordbrukspolitiken syftar till att genom gränsskydd och olika marknadsregleringar skydda produktionen inom EU från konkurrens från andra länder och avlasta den gemensamma marknaden från ett överskott som sänker priserna. Jordbrukspolitiken bygger på tre grundprinciper:

  • En gemensam inre marknad inom EU med gemensamma priser.
  • Varor producerade inom EU skall ha företräde på marknaden framför importerade produkter.
  • En gemensam finansiering.

EU:s gemensamma priser innebär att s.k. interventionspriser bestäms för vissa produkter. Syftet med intervention är att utjämna prisvariationer på marknaden. EU åtar sig att köpa produkten till interventionspriset varvid en lägsta nivå för priset på marknaden bestäms. Interventionsköp tillämpas för vissa mejeriprodukter, spannmål, nötkött och vissa typer av grönsaker. Viktiga instrument för EU:s pris- och marknadspolitik är i övrigt arealersättningar, djurbidrag och produktionskvoter.

Vid medlemsförhandlingarna tilldelades Sverige en mjölkkvot på 3,3 miljoner ton mjölk med en fetthalt av 4,33 %. Denna kvot motsvarade ungefär den svenska produktionen. Om landets totala mjölkkvot överskrids får de mjölkproducenter som överskridit sin individuella kvot betala en straffavgift till EU. Detta innebär begränsningar för ett medlemslands exportökningar – om landet samtidigt vill behålla sina marknadsandelar av produkter av hemmaproducerad mjölk. Däremot är produktionen av spannmål inte kvoterad. Dock kan arealersättningen för bl.a. spannmål sänkas om Sveriges totala basareal på ca 1,7 miljoner ha överskrids. Den direkta produktionen av det som brukas betecknas som "vidareförädling av spannmål", bl.a. griskött och fjäderfäkött är inte kvoterad. Även för dessa produkter finns dock inom EU ett gränsskydd och exportbidrag. Bidragen varierar efter priserna på världsmarknaden.

Inom EU är även sockermarknaden reglerad. Varje medlemsland tilldelas en viss kvot som i princip baseras på konsumtionen av socker i det egna landet. Sveriges årskvot är 370 000 ton.

EU:s jordbrukspolitik och dess finansiering beskrivs schematiskt nedan.

En översyn för att åstadkomma en reformering av EU:s jordbrukspolitik pågår. Kommissionens ordförande Santer har under sommaren 1997 lämnat ett förslag till förändringar, Agenda 2000. Förslagen kommer att behandlas i rådet och konkreta förslag till förändringar av lagstiftningen beräknas komma att presenteras i början av år 1998. Sammanfattningsvis går Santers förslag för jordbrukssektorn ut på att sänka priser och kompensera jordbrukaren med direkta ersättningar. Spannmålsproducenter föreslås bli kompenserade för ungefär halva prissänkningen genom höjd arealersättning.

Den svenska ståndpunkten – angiven i Jordbruksdepartementets skrivelse 1997-08-29 till EU-nämnden – till Agenda 2000 är bl.a. följande:

Den nuvarande jordbrukspolitiken måste reformeras på ett sätt som innebär avreglering och marknadsanpassning. Den svenska ståndpunkten är att jordbrukspolitiska reformer måste påbörjas in nan nya medlemsstater antas.

Nuvarande politik medför risk för fortsatta överskottsproblem. Sverige stöder inriktningen av kommissionens förslag om prissänk ning för spannmål och att inte kompensera prissänkningen till fullo

Pris- och marknadsregleringar

Strukturstöd och regionala stöd

Miljöprogram

  • exportbidrag
  • tullar
  • interventionspriser
  • importavgifter
  • arealersättningar
  • djurbidrag
  • kvoter
  • kompensationsbidrag
  • startstöd
  • investeringsstöd
  • stöd till förädling och marknadsföring
  • nationellt stöd till jordbruket i norra

Sverige

  • bevarande av öppet odlingslandskap
  • ekologisk produktion
  • miljöstöd för vall
  • biologisk mångfald
  • natur- och kulturmiljöer
  • övriga miljöstöd (4 st)

0–75 % finansiering av EU:s jordbruksfond

100 % finansiering av EU:s jordbruksfond

25–50 % finansiering av EU:s jordbruksfond

genom direktstöd. Produktionen av spannmål inom EU länderna kan i vissa regioner ske konkurrenskraftigt utan stöd .

Vad gäller mjölk föreslår kommissionen att kvotsystemet förlängs till år 2006 på nuvarande nivåer. Mjölkpriset föreslås bli sänkt med 10 % mellan åren 2000 och 2005. Prissänkningen föreslås kompenseras via en direkt ersättning per mjölkko. Den svenska inriktningen är att en avveckling av mjölkkvoterna bör påbörjas år 2000 eller innan nya medlemmar ansluts till EU. Den svenska ståndpunkten beträffande direktstöden är, liksom för flera andra föreslagna stöd, att dessa skall tidsbegränsas.

Ett genomförande av förslagen i Agenda 2000 skulle, med utgångspunkt i nuvarande inkomster och utgifter, för det svenska jordbruket enligt den svenska regeringens bedömning innebära en sänkning av rörelseöverskottet med ca 500 miljoner kronor.

I Sverige har Kommittén för reformering av EU:s gemensamma jordbrukspolitik (KomiCAP) i betänkandet ”Mat & Miljö. Svensk strategi för EU:s jordbruk i framtiden” (SOU 1997:102) bl.a. uttalat följande:

Marknadsprisstöden stödjer en generellt hög prisnivå inom EU, vilket stimulerar produktionen inom unionen samt också leder till höga budgetkostnader för unionen. Konsumentfrågor, miljöfrågor, djuretiska frågor samt frågor om regional utveckling måste få stör re utrymme i den framtida jordbrukspolitiken. Producenter i u länd erna missgynnas genom EU:s höga gränsskydd och subventioner ade export av låga världsmarknadspriser .

Kommittén föreslår att den gemensamma jordbrukspolitiken skall syfta bl.a. till ett brett och varierat utbud av säkra livsmedel till skäliga priser och ett långsiktigt hållbart jordbruk.

Av betydelse för det svenska jordbruket och den svenska livsmedelsindustrin är inte enbart den framtida jordbrukspolitiken utan även om EU skall bevilja medlemskap till ett ytterligare antal länder. Till dessa hör Tjeckien, Polen, Ungern, Slovenien och Estland. Produktionskostnaderna för livsmedel i dessa länder ligger i regel på en lägre nivå än i EU-länderna.

En betydande export av livsmedelsråvara från Östeuropeiska länder till EU-länder sker redan nu, bl.a. till Tyskland av bär, frukt och grönsaker. Om länder där befolkningen har en låg levnadsstandard och låga produktionskostnader beviljas medlemskap i EU, kommer detta att kräva långa övergångstider eller andra arrangemang som tar hänsyn till de olika förutsättningar under vilka medlemsländernas livsmedelssektorer arbetar.

3.3.2. Övrigt

En ytterligare faktor av betydelse för den svenska livsmedelssektorns framtid är planerna på att införa en gemensam valuta. Själva införandet av en gemensam valuta torde inte omgående påverka prisnivån eller konkurrenskraften för livsmedelssektorn mellan de skilda medlemsländerna. Transportavstånd, skatter, marginaler, konkurrensförhållanden m.m. medför troligtvis även framgent olika prisnivåer. För den interna EU-konkurrensen kommer det dock sannolikt att bli viktigare att livsmedelsproduktionen i Sverige är kostnadseffektiv. Livsmedelsproduktionen i Sverige får vid en svensk anslutning till den gemensamma valutan inte som tidigare någon fördel – och inte heller någon nackdel – av en fluktuerande egen valuta som avviker från övriga EU-länders valuta.

Reglerna för handel med livsmedel på världsmarknaden har påverkan även för den svenska livsmedelssektorn. År 1994 undertecknades ett GATT-avtal efter många års förhandlingar inom ramen för den s.k. Uruguayrundan. En följd av Uruguayrundan blev att jordbruksprodukter för första gången lyftes in i det allmänna handelsavtalet. Världshandelsorganisationen (WTO) bildades för det internationella handelsförhandlingssystemet.

Flera av livsmedelssektorernas delsektorer, bland dem mejerisektorn, bedöms genom resultatet av Uruguayrundan att få en ökad konkurrens i framtiden. Det ökade marknadstillträdet blir på alla varuområden möjligt genom en kvoterad import med nedsatta tullar. Exportstödet skall enligt avtalet minskas med 36 % mellan åren 1995 och 2000 och för spannmål skall samtidigt den stödda exportvolymen minska med minst 21 % under samma tidsperiod. Vad gäller spannmål bedöms att endast fortsatt höga världsmarknadspriser kan förhindra att EU får problem med exporten av spannmål under kommande år. Kommande förhandlingar i WTO innebär med stor sannolikhet krav på ytterligare sänkningar av sådana subventioner till jordbruket som anses konkurrenssnedvridande. Detta bidrar till att livsmedel i ökad utsträckning blir frihandelsvaror.

3.4. Utredningens överväganden

Sveriges inträde i EU har medfört ett stort behov av förändringar för livsmedelssektorn – förändringar för att överleva i en ny konkurrenssituation. En utvidgning av EU österut kommer ytterligare att öka behovet av en förbättrad konkurrenskraft. Enligt utredningen talar övervägande skäl för att utvecklingen också går mot en successivt ökad liberalisering av den internationella handeln. Detta kommer att ge ökade

möjligheter till export från länder med de bästa förutsättningarna för jordbruket, vilket också ger dessa länder vissa konkurrensfördelar vid produktion och export av beredda livsmedel. Detta uppstår som ett led i en utveckling för en internationell arbetsfördelning, en utveckling som skärper konkurrensen och bidrar till lägre konsumentpriser.

Livsmedelssektorn i Sverige bör enligt utredningen utveckla de förhållanden som ger möjligheter att hävda sig i konkurrens med produktionen från länder med lägre råvarukostnader.

Av konsumentpriset på livsmedel är ofta kostnaden för jordbruksråvaran endast en mindre del. För en framgångsrik svensk export av beredda livsmedel gäller det – utöver rätt råvara för den aktuella marknaden – även att ha en effektiv produktion, distribution och marknadsföring. Här bör uppmärksammas att det i regel är dyrare att distribuera och sälja beredda livsmedel än att producera dessa. Detta ger möjligheter för livsmedelsindustrin i länder med en hög livsmedelskvalitet och ett högt kunnande av t.ex. produktionsprocesser, logistik, informationsteknologi och marknadsföring att kunna konkurrera på en internationell marknad – även om inköpspriset på jordbruksråvaror är högre än konkurrenternas. Det finns också flera andra viktiga faktorer. En satsning på FoU, där hela livsmedelskedjan beaktas, är av stor betydelse. Detsamma gäller att ett bra arbetsklimat finns i företagen då detta påverkar möjligheterna att uppnå ökad effektivitet.

På grund av livsmedelssektorns stora betydelse för Sverige anser utredningen att det krävs genomgripande insatser. I annat fall finns det en stor risk att den på inhemska råvaror baserade livsmedelsindustrin i Sverige går ett liknande öde till mötes som den svenska textil- och tekoindustrin under 1960- och 1970-talen. Produktionen i Sverige flyttade i en avsevärd utsträckning till länder med lägre lönekostnader än i Sverige. Minskar livsmedelsindustrin i Sverige, mister därvid också det svenska jordbruket avnämare.

Mot bakgrund av Sveriges medlemskap i EU och en kommande ökad internationalisering av livsmedelshandeln, står det svenska jordbruket och stora delar av livsmedelsindustrin i Sverige inför en skiljeväg. Kommer sektorerna att minska, bli oförändrade eller till och med att öka? Utredningen anser att det finns möjligheter till en expansion men detta fordrar ett nytänkande såväl från statens som från stora delar av livsmedelssektorns sida. Utan detta nytänkande ligger jämförelsen med teko-scenariet nära till hands. För att kunna bedöma effekterna av genomförda åtgärder och för att kunna göra ytterligare insatser finns det enligt utredningen ett stort behov regelbundna analyser av utvecklingen.

Förändringar i konsumtionsmönstret i riktning mot mer högförädlade produkter innebär ökade krav på förnyelse för livsmedelsindustrin och därmed krav på en ökad satsning på FoU. För livsmedelsindustrins

expansion är det av avgörande betydelse att produkterna i allt högre grad förädlas. Detta innebär att livsmedelssektorns produktionsvärde kan öka trots att den totala livsmedelskonsumtionen volymmässigt bara ökar långsamt. Samtidigt är det viktigt att produkterna anpassas till olika marknader för att kunna exporteras och därmed bidra till hela livsmedelssektorns utveckling. Utredningen föreslår därför ökade statliga insatser i ett FoU-program samordnat med livsmedelsindustrin och i kombination med en konsekvent programsatsning för främjande av livsmedelsexport. Utredningen anser att regionalpolitiska stöd som Norrlandsstödet och Gotlandsstödet bör behållas. Utredningen förordar dock inte några nya stöd för att motverka de konkurrensnackdelar som Sverige har genom sitt nordliga läge och sitt långa transportavstånd.

3.5. Utredningens förslag

Utredningen föreslår att en regelbunden analys och utvärdering görs av effekterna av statens ökade insatser för livsmedelssektorns omställning och expansion.

4. En strategi för svensk livsmedelssektor

Syftet med detta kapitel är att peka på behovet av stabila spelregler för livsmedelssektorn samt att föreslå att riksdagen antar ett antal riktlinjer för att främja en konkurrenskraftig livsmedelssektor.

EU:s jordbrukspolitik är gemensam för medlemsländerna. EU:s jordbrukspolitik omfattar också trädgårdsnäringen. Medlemmarna utformar dock själva i stor utsträckning förutsättningarna för det nationella jordbrukets och livsmedelsindustrins konkurrenskraft. För närvarande saknas uttalande av riksdagen angående dess inställning till den svenska livsmedelssektorn som helhet. Riksdagen bör enligt utredningen fatta beslut om riktlinjer för verksamheten inom sektorn som ger underlag för sektorns långsiktiga ställningstaganden.

Utredningen har i detta kapitel formulerat ett antal riktlinjer för att främja företagandet inom livsmedelssektorn. Ett antagande av dessa riktlinjer bör bidra till att ge den stabilitet och långsiktighet som krävs för framtidstro och långsiktiga investeringar.

Med utgångspunkt i dessa riktlinjer anger utredningen förslag till en samlad strategi för livsmedelssektorns förnyelse och expansion. Avsaknaden av en klar strategi för hela livsmedelssektorn innebär att man hittills inte fått en helhetssyn för hela livsmedelspolitiken. Det är nödvändigt att framdeles beakta att alla delar i livsmedelskedjan påverkar varandra och därmed också helheten. Det behövs en livsmedelsstrategi för Sverige.

4.1. Inledning

I direktiven till föreliggande utredning sägs bl.a. följande:

En särskild utredare tillkallas med uppgift att ... lägga fram för slag till ett program för att påskynda livsmedelssektorns förnyelse och expansion. Utredaren skall särskilt studera frågor kring förut sättningarna att stärka sektorns internationella konkurrenskraft bl.a. genom att öka förädlingsgraden och exporten samt förbättra försörjningen med högkvalitativa råvaror.

Senare i direktiven framhålls:

ett statligt intresse att det i Sverige finns en internationellt konkur renskraftig livsmedelsindustri och primärproduktion med förutsätt ningar att expandera .

Vidare skrivs:

en ny näringspolitik för livsmedelssektorn bör utvecklas som ska par förutsättningar för en offensiv utveckling.. .

I direktiven anges också att stöd till speciella branscher numera sällan lämnas, men att

inom livsmedelssektorn råder dock särskilda förhållanden. Detta beror på att staten har ett särskilt ansvar för att medverka vid om strukturering och utveckling av en bransch för vilken staten tidigare starkt påverkat näringens förutsättningar, t.ex. genom subventioner och gränsskydd .

Utredningen har uppfattat direktiven som att det från statens sida ses som angeläget att livsmedelssektorn, inklusive primärproduktionen, har förutsättningar att vara konkurrenskraftig och kan expandera. Utredningens bedömning är också att det är möjligt att uppnå en sådan utveckling för näringen. Som efterlyses i direktiven måste dock ett åtgärdsprogram genomföras för att påskynda och i vissa fall möjliggöra en positiv utveckling.

4.2. Bakgrund

För att tillfredsställa människornas viktigaste behov – såsom tillgången till livsmedel, bostäder och sjukvård – har staten genom åren sökt skapa regler för att få balans mellan tillgång och efterfrågan.

För livsmedel har detta tidigare skett bl.a. genom en omfattande reglering av jordbruket som skapat en bas för den inhemska livsmedelsproduktionen. Det svenska jordbruket har skyddats av importavgifter och därmed har också indirekt stora delar av livsmedelsindustrin skyddats från internationell konkurrens. Samtidigt har stöd lämnats vid export av jordbruksråvaror. Den svenska jordbruksregleringens syfte var aldrig att främja långsiktig export. Exporten av jordbruksråvaror utgjordes ofta av tillfällig överskottsproduktion, eftersom exportstödet i huvudsak finansierades genom avgifter på produktionen. En större produktion än den som kunde avsättas på hemmamarknaden innebar således ett lägre pris för producenten. Detta innebar att den svenska livsmedelsproduktionen till mycket stor del inriktades på en produktionsvolym som kunde avsättas på hemmamarknaden. Exporten av det begränsade antalet frihandelsprodukter var den enda export som kunde utvecklas långsiktigt.

Flertalet industriländer har likartade jordbruksregleringar med skydd för den inhemska produktionen. EU:s politik har emellertid, när

det gäller exporten, alltid varit inriktad på långsiktiga internationella exportansträngningar.

Nationell och internationell handels- och jordbrukspolitik har således starkt påverkat livsmedelssektorn i Sverige. Det har funnits flera skäl till den förda politiken, men otvivelaktigt har den begränsat jordbrukets och livsmedelsindustrins tillväxt och utveckling och gjort den starkt nationellt inriktad. Samtidigt har livsmedelsindustrin hamnat i en särställning i förhållande till övrig svensk industri som inte haft några begränsningar för att kunna växa och expandera internationellt på i stort sett fria marknader.

År 1990 fattade riksdagen beslut om en ny livsmedelspolitik som var unik internationellt. Den syftade till en marknadsanpassning och avreglering av jordbruket. Den tidigare inhemska marknadsregleringen, som innebar att den svenske jordbrukaren var garanterad avsättning för sina produkter till ett på förhand förhandlat pris, skulle upphöra efter en viss övergångsperiod. Gränsskyddet skulle vara kvar i avvaktan på ett kommande GATT-avtal om sänkt gränsskydd. Exportstödet skulle dock avvecklas, vilket innebar att jordbrukaren endast skulle få ersättning för efterfrågade varor och tjänster på den inhemska marknaden eller för varor som kunde säljas med överskott på export, dvs. utan exportstöd. Då det svenska jordbruket generellt inte kan konkurrera på världsmarknaden, utan liknande exportstöd som andra länder har, skulle effekten av den nya livsmedelspolitiken bli en krympning och en ytterligare ökad nationell inriktning av det svenska jordbruket och därmed av hela livsmedelssektorn.

Samtidigt som den nya livsmedelspolitiken trädde i kraft år 1991 ansökte emellertid Sverige om medlemskap i EU, vilket innebar att den föreslagna politiken aldrig kom att helt genomföras.

4.3. Nya förutsättningar för en expanderande livsmedelssektor

Sveriges medlemskap i EU och därmed den gemensamma marknaden har skapat nya förutsättningar för den svenska livsmedelssektorn. Medlemskapet innebar att Sverige från första dagen fullt ut tillämpar EU:s gemensamma jordbrukspolitik, som till sin uppbyggnad påminner om den svenska jordbrukspolitiken före 1990 års beslut. Skillnaden för jordbruket och livsmedelsindustrin i Sverige är emellertid ändå mycket stor efter EU-inträdet.

För jordbruket har den gemensamma jordbrukspolitiken inneburit nya produktions- och marknadsförutsättningar. Marknaden för jordbruket är inte längre begränsad till Sverige, utan utgör hela EU och världs-

marknaden på lika villkor som övrigt jordbruk i EU. Samtidigt har konkurrensen ökat på hemmamarknaden från producenter i andra EUländer.

Produkternas konkurrenskraft på marknaden är det enda som i princip sätter gränser för produktionen på flertalet produktområden, t.ex. för fläsk- och fågelkött. På andra produktområden sätter den nationella produktionskvoten, t.ex. för socker och mjölk eller nationella bidragsrätter, dvs. ett visst bidrag för varje enskilt djur inom en bestämd kvot, volymmässiga gränser för produktion och marknad. Expansion inom dessa senare sektorer kan därför endast ske genom att livsmedelsindustrin förädlar råvarorna i allt högre grad för att skapa ett mervärde för producenter och konsumenter.

För livsmedelsindustrin, som tidigare i huvudsak haft tillträde till den internationella marknaden med endast ett fåtal s.k. frihandelsprodukter, har EU-medlemskapet likaså inneburit ett fullständigt tillträde för samtliga produkter till EU-marknaden – och även till världsmarknaden på lika villkor som den övriga livsmedelsindustrin i EU. Samtidigt har medlemskapet givetvis inneburit en ökad konkurrens på hemmamarknaden från EU-företag. Det betydelsefulla från utvecklingssynpunkt är att jordbruket och livsmedelsindustrin i Sverige nu verkar i allt väsentligt på en internationell marknad.

Dagens EU-marknad är drygt 40 gånger större än den svenska nationella marknaden mätt i antal konsumenter. Med ytterligare sex medlemsländer inom 5–10 år motsvarar marknaden ca 55 gånger den svenska marknaden. Marknadsutvecklingen innebär således en mycket stor utmaning för svensk livsmedelssektor. Med möjligheterna följer som nämnts även en påtagligt ökad konkurrens. För att bli framgångsrik på de nya marknaderna och försvara sina marknadspositioner på hemmamarknaden måste den svenska livsmedelssektorn vara internationellt konkurrenskraftig när det gäller produktion, produkter och marknadsföring.

Livsmedelssektorns konkurrensförmåga bestäms nationellt av de förutsättningar naturen ger, men även av de förutsättningar som staten skapar. Samtidigt är konkurrensen nu internationell. Vill staten främja livsmedelssektorns utveckling så att den kan hävda sig på den nationella marknaden och samtidigt expandera internationellt får de åtgärder i form av lagstiftning, avgifter och skatter som åläggs näringen av staten, inte på ett avgörande sätt avvika från omvärldens. I första hand gäller detta förhållandena som gäller inom EU. För framgång krävs jämbördiga villkor med omvärlden. Utan jämbördiga villkor är det uppenbart att en eftersträvad expansion uteblir och att det till och med finns risk för att livsmedelssektorn i Sverige krymper.

Först genom EU-medlemskapet fick jordbruket och livsmedelsindustrin samma möjligheter att exportera sina produkter som andra nä-

ringar. En effekt av den tidigare förda politiken är att livsmedelsindustrin hamnat efter såväl övrig svensk industri som sina konkurrenter inom EU, när det gäller internationalisering och export. Livsmedelsindustrin måste överbrygga detta handikapp genom produktutveckling mot mer högförädlade produkter och offensiva exportsatsningar. Det är emellertid svårt att satsa i underläge och konkurrenterna är starka med ofta upparbetade exportkanaler. Staten har här, som framgår av direktiven, ett särskilt ansvar att medverka vid utvecklingen av en bransch för vilken staten tidigare starkt påverkade förutsättningarna.

FoU är av avgörande betydelse för att stärka livsmedelsindustrins internationella konkurrenskraft. Livsmedelsforskningen har emellertid tidigare inte prioriterats av staten. Den statliga satsningen på livsmedelsforskning är därför av betydligt mindre omfattning än i konkurrentländerna som arbetat mot den internationella marknaden. Sverige saknar ett nationellt forskningsprogram inom livsmedelsområdet, medan de viktigaste konkurrentländerna har omfattande nationella program.

En förutsättning för livsmedelsindustrins långsiktiga utveckling är att resurserna på forskningsområdet utökas till jämförbar internationell nivå och tas tillvara på ett effektivt sätt. Ökad kundanpassning, högre kvalitet och högre förädlingsgrad för livsmedelsindustrins produkter bör åstadkommas genom att en ökande andel av den forskning som bedrivs koncentreras och sker i samverkan mellan högskolor, forskningsinstitut och industri.

Basen för livsmedelsindustrins utveckling finns i jordbruket. Det finns ett avgörande samband mellan jordbruket och livsmedelsindustrin. Det bör finnas goda förutsättningar att ytterligare utveckla det kvalitetskoncept som den svenska livsmedelsproduktionen i dag bygger på. Sverige har naturliga förutsättningar att bedriva en primärproduktion med begränsade insatser av handelsgödsel och växtskyddsmedel. Det finns också relativt gott om åker- och betesmark i Sverige, vilket är en bra grund för en miljöanpassad produktion. Den svenska animalieproduktionen bedrivs med mycket högt ställda krav på djurskydd och djurmiljö. Den svenska djurskyddslagen är också relativt långtgående jämfört med motsvarande bestämmelser i andra länder. Livsmedelsindustrins betalningsförmåga är dock avgörande för att produktionen av jordbruksråvaror av hög kvalitet skall kunna stimuleras.

4.4. Utredningens förslag

Det har tidigare rått osäkerhet om vilken vikt staten fäster vid livsmedelsnäringen. Denna osäkerhet har minskat avsevärt genom statsministerns tal vid riksdagens öppnande hösten 1996:

Livsmedelsproduktionen skall bidra till ett Sverige i regional ba lans, en uthållig tillväxt och ökad sysselsättning. Jordbruket är en framtidsnäring. Därför utvecklas nu en näringspolitik för lantbruk och landsbygd. Hela Sverige skall leva.

Denna inställning befästes vid statsministerns tal vid riksdagens öppnande hösten 1997. Samma tankegångar återfinns i utredningens direktiv.

Utredningen anser det vara nödvändigt att statsministerns för livsmedelsnäringen positiva uttalande även befästs av riksdagen. Osäkerhet får inte råda vad gäller statens inställning till livsmedelssektorns fortbestånd och utveckling. Utredningen föreslår därför ett antal riktlinjer för att främja företagandet inom livsmedelssektorn. Ett antagande av dessa riktlinjer skulle kunna bidra till den stabilitet och långsiktighet som krävs för framtidstro och långsiktiga investeringar inom livsmedelssektorn.

Vad gäller beredningen av livsmedelsfrågorna inom Regeringskansliet sker detta för närvarande på flera departement. Jordbruksdepartementet svarar för jordbruk, fiske, trädgårdsnäring, rennäring, djurskydd samt högre utbildning och forskning m.m. Närings- och handelsdepartementet svarar för näringspolitik, småföretagarpolitik, konkurrensfrågor, exportfrämjande, vissa forskningsfrågor m.m. Finansdepartementet svarar för beskattningsfrågor och lagstiftning i anknytning till detta. Utbildningsdepartementet har bl.a. hand om utbildningsfrågor, Socialdepartementet svarar för alkohol- och hälsofrågor och Miljödepartementet bl.a. om frågor om miljöskydd och genteknik. Arbetsmarknadsdepartementet bereder frågor om sysselsättning och slutligen, handlägger Inrikesdepartementet konsumentfrågor för livsmedel. Denna splittring av beredningen i många departement försvårar den helhetssyn som enligt utredningens bedömning är viktig. Det finns t.ex. ett nära samband mellan FoU inom råvaruproduktionen och produktionen av beredda livsmedel och därmed också sammanhängande frågor om bl.a. konsumentens intresse av säkra och hälsosamma produkter. Vidare finns det eller i alla fall borde finnas ett nära samband – en kvalitetskedja – mellan kvalitén på råvaror och inriktningen på målgrupper i marknadsföringen för livsmedelsindustrin, både på hemmamarknaden och på exportmarknader.

Inom Regeringskansliet pågår överväganden om regeringens arbetsformer. Utredningen har inte tagit ställning till vilka organisatoriska former livsmedelsfrågorna bör behandlas inom Regeringskansliet. Enligt utredningens bedömning talar dock övervägande skäl för att behandlingen av livsmedelsfrågorna i Regeringskansliet i huvudsak bör vara samlade vid ett departement.

Utredningen har koncentrerat sig på företagandets villkor inom livsmedelssektorn. I detta sammanhang måste även de övergripande mål

som gäller för den gemensamma jordbrukspolitiken i EU uppmärksammas. Dessa mål påverkar inte bara jordbruket utan även livsmedelsindustrin i Sverige. Den gemensamma jordbrukspolitiken är emellertid under omarbetning, och en reformering av politiken kommer att genomföras. Vilken omfattning och bredd produktmässigt som dessa mål får är oklart i dagsläget.

KomiCAP-kommittén har föreslagit följande övergripande mål för EU:s gemensamma jordbrukspolitik:

EU:s gemensamma jordbrukspolitik skall syfta till att möjliggöra:

ett brett och varierat utbud av säkra livsmedel till skäliga priser, ett långsiktigt hållbart jordbruk.

Utöver dessa två övergripande mål skall enligt kommittén jordbrukspolitiken även syfta till att produktion, förädling och distribution av livsmedel bedrivs på ett sådant sätt att

den biologiska mångfalden bevaras och främjas, kulturmiljöer bevaras, ett varierat odlingslandskap främjas, miljöbelastningen minimeras, animalieproduktionen sker med högt ställda djurskyddskrav, en regional balans och en levande landsbygd främjas, ett internationellt konkurrenskraftigt jordbruk inom EU främ jas.

EU-kommissionen har också föreslagit förändringar i den gemensamma jordbrukspolitiken. I policydokumentet ”Agenda 2000” föreslås en fördjupning och utvidgning av 1992 års reformer genom en fortsatt övergång från prisstöd till direkta utbetalningar och genom utarbetandet av en sammanhängande landsbygdspolitik som ett komplement till reformeringen av jordbrukspolitiken.

I Agenda 2000 har kommissionen föreslagit ett antal mål för en reformerad gemensam jordbrukspolitik:

Ökad konkurrenskraft inom och utanför gemenskapen för att säkerställa att producenterna inom EU till fullo kan utnyttja po sitiva förändringar på världsmarknaden. Livsmedelssäkerhet och livsmedelskvalitet är båda grundläg gande skyldigheter gentemot konsumenterna. Att tillförsäkra jordbruksbefolkningen en skälig levnadsstandard och att bidra till en stabilisering av gårdarnas intäkter. Integrering av miljömål i den gemensamma jordbrukspolitiken. Att skapa alternativa möjligheter till sysselsättning och inkoms ter för jordbrukare och deras familjer. Att förenkla EU:s lagstiftning.

Det som klart framgår både i det svenska förslaget och förstärkt i kommissionens förslag är en strävan att främja en ökad internationell konkurrenskraft hos livsmedelssektorn för att den fullt ut skall kunna utnyttja de möjligheter till expansion som förändringar på världsmarknaden medför. Den jordbrukspolitik som slutligen fastställs blir gemen-

sam för medlemsländerna. Medlemsländerna utformar dock själva förutsättningarna för företagandet inom livsmedelsområdet.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen nedanstående nationella riktlinjer för livsmedelssektorn i Sverige. En effektiv livsmedelsproduktion är till nytta för hela landet – företagen, de anställda, handeln och för konsumenterna. Genom att utredningen främst behandlat jordbruket och livsmedelsindustrin, föreslås här riktlinjer för företagandet. Riktlinjerna bör enligt utredningens mening uttryckas i generella termer där huvudlinjen är klart uttalad. Sedan är det företagens uppgift att på marknadens villkor pröva sin konkurrenskraft. Det finns exempel från andra länder där staten och företagen genom ett samordnat uppträdande framgångsrikt genomfört uppställda mätbara mål. Denna form av gemensamt agerande mellan staten och näringslivet saknar dock tradition i Sverige och utredningen har därför ansett att staten endast bör ange generella riktlinjer.

Förslag till nationella riktlinjer för att främja företagandet inom livsmedelssektorn i Sverige:

Livsmedelssektorns internationella konkurrenskraft skall stärkas

En stärkt livsmedelssektor i Sverige, som kan konkurrera interna tionellt, är ett nationellt intresse. Livsmedelssektorn är en av Sveri ges mest betydande näringsgrenar nationellt, regionalt och lokalt. EU medlemskapet har inneburit att livsmedelssektorn i allt väsent ligt verkar på en internationellt konkurrensutsatt marknad. Ett ef fektivt jordbruk har förutsättningar att vid jämbördiga villkor med omvärlden vara konkurrenskraftigt. Livsmedelsindustrins interna tionella konkurrenskraft måste stärkas påtagligt, trots att kraftiga effektiviseringsåtgärder vidtagits under senare år. Det är endast en livsmedelsindustri som är stark på hemmamarknaden som kan kon kurrera internationellt.

Internationell konkurrenskraft och lönsamhet är en nödvändig förutsättning för att livsmedelssektorn skall kunna bidra till att öka sysselsättningen, samt att lägga en grund för goda villkor i övrigt för de verksamma inom sektorn.

Likvärdiga konkurrensvillkor skall eftersträvas för jordbruket och livsmedelsindustrin i Sverige och i EU

Livsmedelssektorns konkurrensförmåga bestäms nationellt av de förutsättningar naturen ger, men även av de förutsättningar staten

skapar, samtidigt som konkurrensen nu är internationell. Konkur rensneutralitet mellan svenskproducerade och importerade råvaror eller produkter är avgörande för att livsmedelssektorn skall kunna konkurrera med framgång på den nationella och de internationella marknaderna. Producenter av råvaror till livsmedelsindustrin skall ges sådana förutsättningar att de vid effektiv produktion kan kon kurrera med importerade råvaror eller produkter. Nationella be stämmelser, avgifter och skatter som åläggs sektorn av staten skall endast avvika från omvärldens, i första hand från förhållandena in om EU, när särskilda skäl föreligger.

Produktion av livsmedelsråvaror av god kvalitet till konkurrens kraftiga priser skall stimuleras

Livsmedelsindustrin är beroende av att ha tillgång till livsmedels råvaror av hög kvalitet till konkurrenskraftiga priser för att kunna hävda sig på hemmamarknaden och på den internationella markna den. Det svenska kvalitetskonceptet baserat på miljöanpassade pro duktionsmetoder och på en sund och etiskt försvarbar djurhållning kan utgöra en viktig konkurrensfördel nationellt och internationellt för en livsmedelsindustri baserad på svenska jordbruksråvaror. Det svenska jordbruket, inklusive trädgårdsnäringen, som i grunden är konkurrenskraftigt om det ges jämbördiga konkurrensvillkor med producenterna i andra EU länder, har förutsättningar att uppfylla de krav som konsumenter och livsmedelsindustri ställer på livs medlen.

Forskning och utveckling skall främjas för livsmedelssektorns expansion

Sverige ligger efter sina närmaste konkurrentländer när det gäller satsning på forskning och utveckling på livsmedelsområdet. Sverige saknar ett nationellt forskningsprogram inom livsmedelsområdet, medan de viktigaste konkurrentländerna har omfattande nationella program.

Ett nationellt FoU program med en ökning av resurserna på forskningsområdet till jämförbar internationell nivå i kombination med en bättre samordning av forskningsinsatserna är av funda mental betydelse för livsmedelsindustrins långsiktiga utveckling. För att stärka livsmedelsindustrins konkurrenskraft och uppnå en ökad kundanpassning, högre kvalitet och högre förädlingsgrad för livsmedelsindustrins produkter bör en ökande andel av den forsk

ning som bedrivs ske i samverkan mellan högskolor, forskningsin stitut och industrin. Samtidigt bör nationella och internationella marknadsaspekter ges stor uppmärksamhet vid bedömningen av forsknings och utvecklingsprojekten.

Livsmedelsexporten skall främjas

Livsmedelsindustrin i Sverige har till följd av nationell och interna tionell påverkan kommit efter i förhållande till övrig svensk industri när det gäller internationalisering och export, men även i förhål lande till konkurrenterna inom EU. Bristande erfarenhet av inter nationell marknadsföring är en betydande konkurrensnackdel för den övervägande delen av livsmedelsindustrin. För stora delar av livsmedelsindustrin kan export vara avgörande för god lönsamhet och till och med dess överlevnad. En misslyckad export kan få stora konsekvenser för råvaruledet, där ett minskat marknadsunderlag därmed uppstår.

Samtliga EU länder har nationella program för exportfrämjande av jordbruks och livsmedelsprodukter. Ett utökat program för ex portfrämjande åtgärder i samverkan med livsmedelsindustrin och staten för att offensivt och långsiktigt marknadsföra svenska livs medelsprodukter på exportmarknaderna bidrar positivt till hela livsmedelssektorns utveckling. En sådan konsekvent programsats ning för exporten, i kombination med en motsvarande programsats ning på FoU, ger en stark och expansiv livsmedelssektor.

Producenterna skall i produktionen av livsmedel tillförsäkra kon sumenterna produkter som är säkra och av god kvalitet till skäliga priser

Det är en skyldighet gentemot konsumenterna att livsmedel produ cerade i Sverige är säkra och framställs på ett miljömässigt till fredsställande sätt och med högt ställda krav på bl.a. djurhälsa, djurmiljö och djuretik. Jordbruket i Sverige skall ges sådana förut sättningar att det vid en effektiv produktion är internationellt kon kurrenskraftigt. Producenter i andra länder utan tvingande lagstift ning ges därmed inte fördelar på den svenska marknaden.

Livsmedelspolitiken skall bedrivas så att produktionen av livs medel ger konsumenterna ökade valmöjligheter, bl.a. när det gäller produkter från resurshushållande produktionssystem

Viktiga resurshushållande produktionssystem är integrerad produk tion (IP) och ekologisk produktion. Inom den integrerade produk tionen balanseras biologiska, tekniska och kemiska metoder noga mot varandra, varvid hänsyn tas till miljö, lönsamhet och sociala aspekter. IP används ofta vid kontraktsodling i Sverige. Ekologisk produktion bygger på lokala och förnyelsebara resurser och på jor dens biologiska produktionsförmåga. Djurtätheten anpassas till gårdens foderproduktionsförmåga. Kemiska bekämpningsmedel och handelsgödsel används inte i ekologisk odling.

Livsmedelspolitiken skall bedrivas så att företagen i landets olika delar ges bästa möjliga förutsättningar för produktion av livsme del.

Råvaruproduktion i hela Sverige är en förutsättning för en geogra fiskt utspridd livsmedelsindustri. Det finns i dag en klar tendens till att en mer mångfacetterad och småskalig livsmedelsproduktion ofta lokalt baserad växer fram vid sidan av den storskaliga pro duktionen. De små och medelstora företagen utgör ett viktigt kom plement till de större företagen samtidigt som de själva kan besitta en hög tillväxtpotential.

Småföretagandet och nyföretagandet inom livsmedelssektorn skall stimuleras och utvecklas

Nya arbetstillfällen och nya företag kan också skapas genom att forskning och produktutveckling inriktas på nischprodukter med hög förädlingsgrad. Regional och livsmedelspolitiken bör samver ka för att stimulera lokalt och regionalt nyföretagande inom livs medelssektorn. Därigenom skapas också ny sysselsättning. Nya nischgrödor kan bli viktiga komplement till jordbrukarnas baspro duktion och ge nya inkomster och arbetstillfällen. Tillämpningen av gällande bestämmelser för livsmedelsproduktion bör i görligaste ut sträckning anpassas till småföretagens villkor.

5. Jordbrukets konkurrenssituation

Syftet med detta kapitel är att redovisa det svenska jordbrukets struktur samt dess lönsamhet och konkurrenskraft, i första hand i förhållande till Finland och Danmark. Dessa länder är betydande konkurrenter till den svenska livsmedelssektorn.

Utredningen konstaterar att Sverige inte har några klimatmässiga konkurrensfördelar för att nå stora volymer i driften av jordbruk i förhållande till Mellan- och Sydeuropa. Sammantaget har det svenska jordbruket högre skatter och kostnadshöjande bestämmelser än konkurrentländerna Finland och Danmark. Såväl svenska energioch miljöskatter som bestämmelser om djurhälsa och liknande etiska regler är betydligt mera kostnadskrävande än i Finland och Danmark. Samtidigt är bl.a. kostnaderna för jordbruksmark lägre i Sverige.

Det svenska jordbruket arbetar efter EU-inträdet i en helt ny konkurrenssituation. Jordbruket har dock inte erfarenhet av att arbeta i en konkurrensmiljö såsom t.ex. det danska jordbruket. Är jordbruket inte konkurrenskraftigt, får inte heller livsmedelsindustrin tillgång till inhemska råvaror till ett sådant pris och sådan kvalité som ger industrins produkter konkurrensmöjligheter. Det svenska jordbruket och stora delar av livsmedelsindustrin är ömsesidigt beroende av varandra.

Jordbrukets lönsamhet har förbättrats något under år 1997, främst genom ett ökat miljöstöd. Driftsöverskottet för det svenska jordbruket är dock fortfarande betydligt lägre än i våra konkurrentländer Finland och Danmark. För att få bättre ekonomiska möjligheter till ökade investeringar och för en ökad investeringsvilja behöver det svenska jordbruket ett ökat driftsöverskott. Förbättringen kan åstadkommas genom olika åtgärder. En åtgärd är att minska vissa kostnader för jordbruket.

Utredningen föreslår att jordbruket får samma beskattning på el och eldningsolja som industrin har. Detta medför för jordbruket en kostnadsminskning med omkring 360 miljoner kr/år.

Vidare bör effektiviteten öka inom det svenska jordbruket. En åtgärd för ökad effektivitet är kraftiga satsningar på utbildning och kompetenshöjning – i första hand under en fyraårsperiod. Inriktningen av dessa satsningar och statens kostnader för medverkan i dessa satsningar föreslås bli föremål för översyn.

För olika former av strukturåtgärder t.ex. investeringsstöd till jordbruket, där EU:s medfinansiering genomsnittligt utgör 33 %, uppgår det hittills outnyttjade utrymmet av EU-medel till 10–14 miljoner ecu, eller 30–42 miljoner ecu inklusive svenska medel. Utredningen föreslår att strukturramen skall till fullo kunna utnyttjas under år 1999. För att utnyttja ramen fordras en svensk medfinansiering på ca 170–235 miljoner kronor. De sammanlagda strukturåtgärderna ökar därigenom med ca 255–355 miljoner kronor. Nivån fr.o.m. år 2000 blir beroende av vilket utrymme Sverige erhåller efter kommande budgetförhandlingar i EU.

Det svenska jordbrukets kostnader för skatter och avgifter torde höra till de högsta inom EU. Det råder också en ”skattekonkurrens” mellan EU-länderna. Även efter förändringar av beskattningen av el och eldningsolja, kommer det svenska jordbruket att belastas av skatter och avgifter som saknas eller är högre än i konkurrentländerna.

Detta gäller i första hand skatt på dieselolja och handelsgödsel. Beskattningen har en konkurrenssnedvridande effekt för det svenska jordbruket. Om en harmonisering inom EU inte sker av jordbrukets produktionsskatter inom de närmaste två åren bör de svenska totala produktionsskatterna för jordbruket, enligt utredningens mening, anpassas till nivåer med beskattningen av jordbruket i våra konkurrentländer.

Utredningen föreslår att staten genom olika former av initialstöd skall stödja verksamhet för nyetablering av nischprodukter inom jordbruket. t.ex. nypon och havtorn, under förutsättning att verksamheten på sikt har goda möjligheter att bli lönsam.

De åtgärder utredningen föreslår medför en viss förbättring av jordbrukets ekonomi. Därigenom uppstår också förbättrade möjligheter för jordbrukarna att genom effektiviseringar och investeringar kunna leverera bra livsmedelsråvaror till konkurrenskraftiga priser till livsmedelsindustrin i Sverige. Detta förbättrar i sin tur livsmedelsindustrins konkurrenskraft och därvid förbättras även avsättningsmöjligheterna på lång sikt för jordbrukets produkter.

5.1. Inledning

Jordbruket inom EU arbetar i flera avseenden under andra konkurrensvillkor än vad som gäller för de flesta övriga näringsgrenar. Detta är för

övrigt en situation som inte är unik, detsamma gäller t.ex. bland OECD:s medlemsländer.

För det svenska jordbruket innebär medlemskapet i EU en återgång till en reglering som i mycket liknar den som tillämpades i Sverige före 1990 års livsmedelspolitiska beslut. På flera områden kan EU:s regleringar sägas vara ännu mer begränsande än de tidigare svenska.

Till skillnad från det svenska gränsskyddet som i princip syftade till att höja priset på importerade livsmedel till svensk nivå, innebär EU:s gränsskydd en uttalad preferens för jordbruksråvaror producerade inom EU. Genom att EU helt saknar gränsskydd på vissa områden (proteinfoder) samt att import av vissa kvantiteter kan ske utan eller till nedsatt gränsskydd är dock inte EU:s tullskydd helt "vattentätt". På centrala varuområden innebär dock EU:s preferens för det egna jordbruket att det i princip blir olönsamt för livsmedelsindustrin att köpa råvaror utanför EU. Eftersom prisnivån på livsmedel är högre inom EU än på världsmarknaden måste överskott i normalfallet exporteras med hjälp av exportstöd. För vissa förädlade varor tillämpas utjämningssystem som innebär att industrin får tillgång till råvara till världsmarknadspris.

En uttalad målsättning för den svenska jordbrukspolitiken före år 1990 var att eventuell överskottsproduktion skulle koncentreras till spannmålssektorn. Orsaken till detta var att kostnaderna för att avsätta överskotten skulle minimeras. Samtidigt fanns ett system för råvarukostnadsutjämning för livsmedelsindustrin som syftade till att industrin skulle kunna konkurrera med såväl importerade livsmedel som på världsmarknaden.

Den principiella uppbyggnaden av det tidigare svenska systemet skulle således rätt tillämpat inneburit lika konkurrensvillkor för import och hemmaproduktion.

Det livsmedelspolitiska beslutet år 1990 innebar att exportbidrag inte skulle kunna utgå för svenska jordbruksråvaror. För livsmedelsindustrin behölls emellertid råvarukostnadsutjämningssystemet. Ett borttagande av detta system skulle ha inneburit antingen att svensk livsmedelsexport omöjliggjorts eller en diskriminering av svenska råvaror.

Även med systemet för råvarukostnadsutjämning var emellertid den svenska exporten av förädlade livsmedel koncentrerad till ett fåtal produkter.

Trots en delvis ny reglering innebär ändå medlemskapet i EU en starkt förändrad konkurrenssituation för det svenska jordbruket och för livsmedelssektorn. Avgörande är att det inte finns några gränshinder mellan medlemsländerna och att konkurrensen därmed är fri.

5.2. Allmänt om jordbruket i Sverige

5.2.1. Produktionen i jordbruket

Utvecklingen av de senaste 10 årens jordbruksproduktion redovisas i tabell 5.1.

Tabell 5.1 d¥® ³¶¥®³«¡ ª¯²¤¢²µ«³°²¯¤µ«´©¯®¥® µ®¤¥² å²¥® QYXV–QYYPL

1993–1996. Miljoner kg.

Produkt 1986 1990 1993 1994 1995 1996

Spannmål

5 521 5 215 4 413 4 791 5 954

Oljeväxter

358

352 222 224 145

Sockerbetor

2 351 2 535 2 355 2 478 2 430

Matpotatis

817

976 763 791 853

Stärkelsepotatis 370

-

-282 348

Mjölk

3 400 3 352 3 421 3 304 3 319

Nötkött

139

142 141 143 138

Griskött

299

291 306 309 319

Får- och lammkött 5,0

4,2 4,1 3,5 3,6

Fjäderfäkött

46

65 75 80 82

Ägg

124

107 103 105 110

Källa: Jordbruksstatistik årsbok (SCB), Jordbruksekonomiska meddelanden (Statens jordbruksverk).

En normalskörd av spannmål vid dagens förhållanden motsvarar 5,5–6 miljoner ton, dvs. något mer än genomsnittsskörden under andra halvan av 1980-talet och betydligt mer än under första halvan av 1990-talet, då bl.a. det svenska omställningsprogrammet påverkade den svenska totalskörden. Under ett normalår exporteras 25 % av produktionen.

Svensk oljeväxtodling har minskat dramatiskt under senare år, bl.a. som en följd av att de ekonomiska villkoren jämfört med spannmål har förändrats starkt. Vid dagens förhållanden måste mer än hälften av råvaran importeras till svensk förädlingsindustri. Fortsätter denna utveckling kommer möjligheterna att bibehålla en svensk industri att försämras påtagligt.

Sockerbetsodlingen visar en relativt stabil utveckling under 1980och 1990-talen. Efter EU-inträdet kan en svag ökning av odlingen noteras.

Matpotatisproduktionen påverkas relativt starkt av årsmånen. Efter EU-inträdet har importkonkurrensen av främst förädlade produkter påverkat sektorn starkt. Fabrikspotatis odlas i dag endast för stärkelseframställning. Tidigare tillverkades även konsumtionssprit av potatis.

Mjölkproduktionen ligger i dag något lägre jämfört med den senare delen av 1980-talet. Dagens produktion ligger runt den svenska landskvoten om 3,3 miljoner ton.

Efter en viss uppgång av nötköttsproduktionen under 1990-talet, minskar i dag denna produktion. Ökad importkonkurrens och lönsamhetsproblem i samband med BSE-krisen förklarar detta.

Grisköttsproduktionen och fjäderfäköttsproduktionen har ökat under 1990-talet, främst till följd av en stark efterfrågan. Denna utveckling bedöms fortsätta under gynnsamma produktionsförhållanden.

Äggproduktionens utveckling under 1990-talet sammanhänger med den inhemska avregleringen i början av 1990-talet samt med beslutet att successivt avveckla dagens burhållningssystem.

5.2.2. Struktur

De förändrade pris-, stöd- och kostnadsnivåerna inom jordbrukets primärled som följt av medlemskapet har också inneburit förändringar i produktionsinriktning och struktur. Riktning och styrka i den ständigt pågående strukturrationaliseringen har således påverkats.

Antalet jordbruksföretag har successivt minskat. År 1991 var antalet jordbruksföretag enligt lantbruksregistret 94 000 och år 1996 ca 91 000. Till skillnad från tidigare års statistik ingår i 1996 års siffror även företag med minst 2,1 ha åkermark men med mindre än 0,3 ha brukad åkermark. Antalet sådana företag skattas till 3 500 år 1996. Graden av specialisering under år 1994 och år 1996 framgår av tabell 5.2 och tabell 5.3.

För att hänföras till en viss driftsinriktning krävs att minst två tredjedelar av företagens arbetsbehov hänför sig till motsvarande driftsgren. I tabell 5.2 anges också arbetsbehovet. År 1996 hade omkring 51 000 jordbruksföretag ett arbetsbehov under 800 arbetstimmar. Dessa företag kan anses utgöra fritids-, pensionärs- eller deltidsjordbruk. Andelen brukare i dessa företag som är helt beroende av inkomsterna från jordbruket är marginell. I en mycket stor andel av dessa företag har emellertid brukarfamiljen en betydande tjänsteinkomst. Sätts gränsen för heltidsjordbruk vid 1 600 arbetstimmar uppgick antalet heltidsjordbruk till omkring 26 000. Endast ca 7 900 företag är så stora, över 4 000 arbetstimmar, att anställd arbetskraft kan antas spela någon större roll på företagen.

Tabell 5.2 a®´¡¬ ¦ö²¥´¡§ å² QYYV ¥¦´¥² ¤²©¦´³©®²©«´®©®§ ¯£¨ ¡²¢¥´³¢¥¨¯¶ ©

jordbruket.

Arbetsbehov Driftsinriktning

Samtliga

(standardtimmar) Växt-

odling

Husdjurs-skötsel

Blandat jordbruk

Småbruk

-799

6 392 7 561 2 091 34 927 50 971

800

-1 599

3 743 8 000 1 897

-13 639

1 600

-2 399

1 428 5 143 1 054

- 7 624

2 400

-3 199

826 4 761

547

- 6 136

3 200

-3 999

447 3 797

338

- 4 582

4 000

-

1 087 6 162

653

- 7 903

3AMTLIGA ¥R



         

Källa: SCB, lantbruksregistret, urvalsbaserade uppgifter.

Antalet jordbruksföretag har således minskat. Företag med enbart växtodling har dock ökat med 10 % sedan EU-inträdet. Detta har sin bakgrund i dels en allmän trend där lantbrukare som slutar med animalieproduktion fortsätter med växtodling, dels att företag som gick in i det svenska omställningsprogrammet under åren 1991–1992 åter har aktiverat jordbruksdriften. Vidare kan de något stabilare förhållandena för spannmålsproduktion i EU ha bidragit till utvecklingen.

Tabell 5.3 a®´¡¬ ¦ö²¥´¡§ ¥¦´¥² ¤²©¦´³©®²©«´®©®§ ¯£¨ ¡²¢¥´³¢¥¨¯¶ © ª¯²¤¢²µ«¥´

åren 1991–1996.

Driftsinriktning

Samtliga

Växt-odling

Husdjurs-skötsel

Blandat jordbruk

Småbruk

1991 13 628 39 656 7 435 33 219 93 938 1992 12 865 39 696 7 145 32 528 92 234 1993 12 977 38 818 7 318 32 736 91 849 1994 12 662 38 166 7 041 32 594 90 463 1995 12 887 36 607 6 819 31 369 87 682 1996 13 992 35 424 6 581 34 927 90 584

1)

1) Fr.o.m. år 1996 ingår företag med mindre än 0,3 ha brukad åkermark. Källa: SCB, lantbruksregistret, urvalsbaserade uppgifter.

Däremot har antalet företag med husdjursskötsel minskat sedan år 1991. År 1994 var antalet jordbruksföretag med specialinriktning på husdjursskötsel ca 38 200 och år 1996 ca 35 400. Minskningen av antalet gårdar med husdjur är således en långsiktig trend som även fortsatt efter EU-inträdet.

Medan den totala åkerarealen i Sverige inte har förändrats särskilt mycket sedan år 1993 – fortfarande uppgår den till ca 2,8 miljoner ha – har gårdarnas storlek förändrats. Under 1990-talet har gårdar med upp till 10 ha odlad mark minskat markant. År 1996 uppgick antalet till ca

32 000. En minskning har även skett av antalet jordbruksföretag med 10–15 ha åkermark. Företag med mellan 50–100 ha var under den nämnda perioden i stort sett oförändrat, drygt 11 000. Antalet företag med över 100 ha åkermark ökade däremot från 4 000 år 1990 till 4 700 år 1996.

Den genomsnittliga arealen åkermark uppgick år 1996 till 31,1 ha, vilket innebär en ökning med ca 2 ha i förhållande till år 1990. Vid företag med mer än 30 ha åkermark uppgick år 1996 den genomsnittliga arealen till ca 73 ha. Den genomsnittliga mjölkkobesättningen har ökat från 22,2 mjölkkor 1990 till 28,3 år 1996.

5.2.3. Vegetabilier

Tabell 5.4 d¥® ³¶¥®³«¡ å«¥²¡²¥¡¬¥®³ ¦ö²¤¥¬®©®§ °å ¯¬©«¡ ¶ä¸´³¬¡§ å²¥®

1993–1997. Avser företag med minst 2,1 ha åkermark.

Växtslag

1993 1994 1995 1996

1997 prel

Brödsäd

350 800 290 800 301 100 368 100 373 200

Fodersäd

802 400 882 400 803 400 848 100 896 200

Baljväxter

18 000 16 900 21 200 27 200 31 500

Vall och grönfoderväxter 1 085 700 1 094 200 1 058 900 1 019 700 1 043 200 Potatis 36 300 33 000 35 000 36 600 36 500 Raps och rybs 145 500 128 500 104 600 65 400 65 000 Sockerbetor 51 300 53 400 57 500 59 200 60 800 Övriga växtslag

1)

62 500 63 100 55 700 49 900 53 500

Träda

56 000 52 900 278 600 268 700 187 900

Ej utnyttjad åkermark 180 500 175 300 59 800 68 500 66 900

3UMMA ¥KERMARK               

Företag med mindre än 0,3 ha utnyttjad åkermark

Areal

62 800 63 000 46 100

-

-

Antal företag

5 400 5 700 4 900

-

-

1) Till övriga växtslag har räknats frövall, oljelin, energiskog, trädgårdsväxter och ”andra växtslag”. Källa: SCB, lantbruksregistret.

Den totala åkerarealen för företag med minst 2,1 ha åkermark uppgick år 1996 till 2 812 000 ha, vilket är en ökning med nära 50 000 ha från föregående år. Ökningen beror främst på att år 1996 ingår även företag

med mindre än 0,3 ha utnyttjad åkermark. Arealen åkermark vid dessa företag år 1996 skattas till 27 400 ha. Åkerarealens fördelning på olika växtslag redovisas i tabell 5.4.

Slåtter- och betesvallar upptog 1 020 000 ha år 1996, vilket utgjorde 36 % av åkerarealen. Fodersäd odlades på nära 850 000 ha (30 %) och brödsäd på 368 000 ha (13 %). Beräknat efter åkerarealen är brödsäd också det växtslag vars odlingsareal har ökat mest efter EU-inträdet. Arealen för odling av brödsäd, som år 1994 uppgick till ca 291 000 ha, hade tre år senare ökat med ca 82 000 ha, dvs. med 28 %. Höstvetearealen svarade för en stor del av ökningen. Noterbart är dock att brödsädesodlingen var relativt omfattande även år 1993. Den ökade odlingen under senare tid är således även ett resultat av årsmånen.

Arealen för odling av fodersäd ökade också – från 803 000 ha år 1995 till 896 000 år 1997. Detta hade sin bakgrund i övergång till EUträda, minskad oljeväxtodling och stabilare villkor för spannmålsodling i EU.

5.2.4. Animalier

Som framgår av tabell 5.5 har under 1990-talet betydande förändringar skett i antalet uppfödda husdjur. Tabellen omfattar företag med minst 2,1 ha åkermark eller med stora djurbesättningar.

Antalet mjölkkor har minskat under hela 1990-talet. Nedgången har även fortsatt efter EU-inträdet. Antalet var 509 000 år 1994 och 466 000 år 1996. Enligt preliminära uppgifter ökade antalet mjölkkor år 1997 med ca 7 000. Den totala mjölkproduktionen har under åren 1990–1996 legat mellan 3 200–3 500 miljoner kg. Sveriges mjölkkvot inom EU har fastställts till 3 303 miljoner kg. Medelavkastningen per ko och år har successivt ökat och låg år 1995 på 6 853 kg. Antalet kor för köttproduktion ökade kraftigt under åren 1990–1992 som en följd av 1990 års livsmedelspolitiska beslut, minskningen av antalet mjölkkor samt av de därefter införda särskilda ersättningarna inom denna produktion. Därefter har antalet köttkor varierat mellan 153 000 och 165 000.

Svinuppfödningen har – med små variationer – under hela 1990talet legat på omkring 2 miljoner, vilket innebär drygt 3,5 miljoner slaktade svin (ca 3,9 miljoner år 1996). Slaktvikten på grisarna har ökat något under den nyssnämnda perioden, varvid också produktionen ökat. År 1996 uppgick produktionen till ca 320 miljoner kg. Året före EUinträdet uppgick produktionen till omkring 305 miljoner kg.

Antalet slaktkycklingar har ökat kraftigt under 1990-talet – från 2,7 miljoner år 1990 till 4,8 miljoner år 1995. Konsumtionen av fågelkött har också ökat under hela 1990-talet. Den totala konsumtionen av få-

gelkött uppgick år 1990 till drygt 50 miljoner kg och år 1996 till omkring 83 miljoner kg. Konsumtionen per person och år har i stort sett fördubblats från ca 5 kg år 1990 till ca 9 kg år 1996.

Tabell 5.5 a®´¡¬ ¨µ³¤ªµ² å²¥® QYYQ–QYYW © s¶¥²©§¥ ¶©¤ µ´§å®§¥® ¡¶

respektive år (avser företag med minst 2,1 ha åkermark eller med stora djurbesättningar).

Husdjur

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 prel.

Mjölkkor

528 212 525 948 524 520 509 431 482 118 466 265 473 300

Kor för köttprod

97 653 135 791 153 555 164 578 157 128 164 115 170 500

Kvigor, tjurar och stutar

543 418 565 463 548 620 560 911 595 521 616 860 612 600

Kalvar

537 495 548 100 580 671 591 569 542 328 542 999 524 600

Tackor och baggar

168 178 180 067 188 944 195 736 195 439 203 338 204 500

Lamm

250 605 267 394 281 743 287 692 266 410 265 697 274 600

Suggor och galtar

1)

226 839 233 133 249 314 249 171 244 950 280 028 283 800

Övriga svin

1 974 574 2 045 920 2 027 233 2 079 234 2 068 187 2 068 726 2 054 200

Höns (exkl. kyckling)

6 145 174 6 063 357 5 764 401 5 918 015 6 100 270 5 708 518

*

Kycklingar av värpraser

2 579 920 2 166 105 1 908 371 2 175 337 1 811 509 2 188 722

*

Slaktkycklingar

3 034 322 3 778 742 3 793 857 4 470 857 4 812 824

*

*

1) Ändrad kategoriindelning fr.o.m. år 1996 inkluderar ca 36 000 ännu ej betäckta gyltor. * Uppgift saknas. Källa: SCB, lantbruksregistret.

5.2.5. Integrerad produktion – IP

Integrerad produktion (IP) är ett odlingssystem som producerar livsmedel och andra produkter med hög kvalitet genom att använda naturliga resurser och regleringsmekanismer för att ersätta förorenade externa produktionsmedel och för att säkra en uthållig odling. Vikt läggs vid att se hela gården som ett system där växtodling och djurhållning är i balans. Väsentliga komponenter är också att bevara och förbättra markens bördighet och en biologisk mångfald. Biologiska, tekniska och kemiska metoder skall noga balanseras mot varandra, varvid hänsyn skall tas till miljö, lönsamhet och sociala aspekter.

Flera odlarorganisationer och kontraktodlingar har under de senaste åren genomfört s.k. IP-kurser för odlare. Även odlingskontrakt har tecknats. Ett grundkrav är att lagar och bestämmelser samt i övrigt god jordbrukarsed följs. Ett viktigt moment är också att förhållandena på

gården och alla odlingsåtgärder skall dokumenteras och hållas tillgängliga för kontroll. Skadegörare kontrolleras genom en väl utbyggd kontroll- och varningstjänst. En kontrollorganisation finns för IP-odling där Sveriges Potatisodlares Riksförbund (SPOR), Grönsaksodlarnas Riksförbund (GRF) och Trädgårdsnäringens Riksförbund (TRF) samverkar. Ett viktigt moment i all sådan verksamhet är att det skall ske en kontinuerlig revidering av IP-konceptet där man ökar kraven efterhand.

Målen för IP-odling är att:

  • produktionen utvecklas mot resurshushållande odlingssystem,
  • prioritera odlingsmetoder som minimerar användandet av växtskyddsmedel där biologiskt växtskydd prioriteras,
  • undvika jorderosion och jordpackning så att mikrolivet gynnas,
  • tillämpa växtföljd som bibehåller markens bördighet,
  • tillgodose konsumentens kvalitetskrav på produkter och produktionsmetoder,
  • prioritera resurs- och energisnåla material och metoder för hantering, packning etc. IP har fått stor spridning i västvärlden men i den praktiska användningen är det skillnad mellan olika ländernas regelsystem. Gemensamt är dock att utbildning av odlare, dokumentation av odlingsinsatser samt märkning av produkterna. Internationellt samarbete finns i dag inom forskning och rådgivning och man har enats om gemensamma strategier för växtskyddsområdet. EU-kommissionen lade år 1994 fram en rapport där man påpekade behovet av att utveckla den integrerade produktionen i Västeuropa och att ta större miljöhänsyn inom jordbruket.

5.2.6. Ekologisk produktion

Ekologiskt lantbruk bedrivs utan insatser av handelsgödsel och kemiska bekämpningsmedel. Produktionen baseras så långt som det är möjligt på lokala och förnyelsebara resurser.

Grundprinciperna i ekologisk produktion är kretsloppstanken och största möjliga omsorg om naturliga processer men även rimlig inkomst och tillfredsställelse i arbetet för producenterna. Det finns en strävan efter naturenlighet, dvs. att så små ingrepp som möjligt skall göras i naturen. Synsättet yttrar sig även i ekologisk djurhållning som utformas så att djurens naturliga beteende tillgodoses i största möjliga utsträckning.

Inom det ekologiska lantbruket används varken snabblösliga mineralgödselmedel eller syntetiska bekämpningsmedel. Strävan är att ersätta kemiska hjälpmedel med kunskap om hur man på bästa sätt kan undvika problem med sjukdomar och skadegörare samt att klara försörjning med växtnäring.

Motorn i den ekologiska odlingen är klöverrika vallar i växtföljden och en balans mellan växtodling och djurproduktion inom gården.

Kretsloppstänkandet är viktigt och man vill därför stärka sambandet mellan stad och land för att kunna återcirkulera växtnäring och organiskt material. Frågan drivs i EU från Sveriges sida men motståndet mot att sprida slam och urin på ekologiskt odlad areal är stort inom EU och även i Sverige.

Djurhållningen ingår som en integrerad del i produktionssystemet på den ekologiska gården. Grupphållning, lösdrift, betesdrift, möjlighet till utevistelse under den kalla årstiden och fri tillgång till grovfoder är krav som ställs för alla djurslag. Undantag gäller för mjölkkor och höns. Djurtätheten anpassas till gårdens foderproduktionsförmåga. De stora djurkoncentrationerna, som är en av de främsta orsakerna till problem med växtnäringsläckage, är därför omöjliga vid ekologisk djurhållning.

Sedan år 1995 ges stöd för ekologisk produktion inom ramen för det svenska miljöprogrammet för jordbruket. Stödet infördes i anslutning till det svenska medlemskapet i EU. Enbart gårdar som är anslutna till en kontrollförening får marknadsföra sina produkter som ekologiska. För närvarande finns två godkända varumärken i Sverige: KRAV och Demeter. År 1996 var 70 % av den ekologiskt odlade arealen kontrollerad av KRAV och 30 % kontrollerad av Demeter.

Figur 5.1 u´¶¥£«¬©®§¥® ¡¶ ¤¥® ¥«¯¬¯§©³«´ ¯¤¬¡¤¥ ¡²¥¡¬¥® å²¥® QYXU–QYYVN

0

20 000 40 000 60 000 80 000 100 000 120 000 140 000 160 000 180 000

År

Ha

Källa: KRAV-kontrollen år 1995, Statens jordbruksverk år 1997.

I figur 5.1 anges utvecklingen av ekologiskt odlad areal åren 1985– 1996. Den ekologiskt odlade arealen har stadigt ökat sedan år 1985, då arealen uppgick till ca 4 000 ha. Riksdagen uttalade år 1994 som ett mål att 10 % av Sveriges åkerareal bör läggas om till ekologisk odling till år 2000. År 1996 uppgick den sammanlagda ekologiskt odlade arealen till ca 162 000 ha, vilket motsvarar 5,8 % av landets totala areal åkermark.

5.2.7. Nya nischprodukter

Det kan finnas bär eller andra produkter, t.ex. nypon och havtorn, som på sikt kan vara möjliga att kommersiellt odla och vidareförädla i Sverige.

Nypon är ett växtslag som är ett naturligt inslag i den skandinaviska floran. Nyponråvara för industriell tillverkning av livsmedelsprodukter importeras emellertid, företrädesvis från Chile.

Odling av nypon i kommersiell skala har inte provats någonstans i världen i stor skala. Redan år 1985 startade ett samarbete mellan SLU, Institutionen för hortikulturell växtförädling, Balsgård, och svensk livsmedelsindustri för att framställa odlingsvärda nyponsorter för maskinskörd. Arbetet med att utveckla tekniken för odling, skörd och torkning av nypon har fortsatt i tilltagande omfattning. De första provodlingarna planterades år 1993 i Kalmar (Öland och fastlandet), Blekinge och Skaraborgs län.

Marknaden för nypon för industriell produktion uppgår inom EU till ca 5 000 ton torkad rensad vara, vilket erfordrar en odling omfattande ca 5 000 ha. Den svenska marknaden av nypon för industriell produktion (saft, soppa, te m.m.) uppgår till ca 600 ton.

Utvecklingskostnaderna är betydande eftersom odling av nypon är domesticering av ett nytt växtslag. Anläggningskostnaden för nyponodling är hög då den första skörden inträffar först 3–4 år efter plantering, men nyponodlingen kan skördas i 15–20 år eller så länge som buskarna lever. Rotsystemet är mycket välförgrenat och täcker efter 3–5 år hela den odlade arealen. Läckaget av näringsämnen är därför minimalt. Någon bearbetning av jorden förekommer ej och mellan raderna anläggs gräsbana. Gödsling sker helst med naturlig gödsel under vår och försommar. Bekämpning av gräs, sjukdomar och skadedjur är mycket litet och kan oftast utföras med icke kemiska metoder. Både gödsling och bekämpning av skadegörare sker enligt IP-konceptet (Integrerad produktion, se avsnitt 5.2.5). När nyponbuskarna efter 5–6 år blivit för stora och täta att skördas med maskin, klipps de ned och flisen kan användas som energiråvara.

Odling av nypon är miljövänligt av följande skäl:

  • Det ökar omfattningen av miljövänliga produktionsformer i jordbruket till följd av lång växtperiod (15–20 år) utan plöjning och med obetydlig tillförsel av växtnäring.
  • Genom odlingssättet minskar växtnäringsläckaget från odlad mark.
  • Det kombinerar kulturväxt och energigröda.
  • Det fungerar som skydd för fåglar och däggdjur – viltrefug.
  • Odling i Sverige ger bra kontrollmöjligheter över kvalitativa och andra faktorer. Andra positiva effekter av en inhemsk nyponodling vore bl.a. att den:
  • bidrar till att nyttja jordbruksmark för ett ändamål som ger ökad sysselsättning,
  • bidrar till att säkra ett fortsatt jordbruk i områden med sämre produktionsförutsättningar,
  • underlättar utveckling av en unik kunskap i Sverige om nyponodling vad avser bl.a. sorter, odlings- och skördeteknik m.m.,
  • skapar förutsättningar för Sverige att förse övriga EU-länder med nyponprodukter eftersom inte någon odling sker inom gemenskaper samt
  • stimulerar till en produktion som leder till att den biologiska mångfalden och landskapsbilden bevaras och utökas med en ”ny” kulturväxt. Ett annat bär som inte odlats i kommersiell skala tidigare är havtorn. Havtorn har möjligheten att bli en ny livsmedelsråvara genom sin arom, höga vitaminhalt och andra egenskaper, samtidigt som det är ett nytt växtslag som är bra för miljön och kan ge ökad sysselsättning på landsbygden. Då anläggningskostnaden är relativt hög och odlings- och skördetekniken inte är helt färdigutvecklad behövs stöd till anläggnings- och odlingsutveckling. Detsamma kan gälla andra kommersiellt intressanta bärodlingar.

Marknaden för dessa bär är i dag livsmedelsindustrin. Utan livsmedelsindustrin som marknad finns inte underlag för nya nischprodukter som nypon, havtorn och andra bär. Inom det svenska miljöprogrammet föreslås årligt stöd till ekologisk frukt- och bärodling och satsningar på utbildning och information. För att ge ett för livsmedelsindustrin säkert odlingsresultat kan emellertid inte odlingen av exempelvis nypon ske helt ekologiskt i dag. Utan en viss kemisk bekämpning av ogräs och vissa skadeinsekter och växtsjukdomar finns risk för att skörden slås ut. Livsmedelsindustrin är beroende av en säker tillgång till råvara till en garanterad kvantitet och kvalitet för att ersätta importerade bär med svenskodlade. Regler utformas för närvarande till s.k. resurshushållande konventionella jordbruk (reko). IP i kontraktsform är en sådan odlingsform, som ingår i ett resurshushållande konventionellt jordbruk.

5.3. Jordbruksekonomiska förhållanden

5.3.1. Sektorskalkyl för jordbruket

Den ekonomiska utvecklingen inom jordbrukssektorn som helhet följs bl.a. genom de s.k. sektorskalkyler som Statens jordbruksverk tar fram. I dessa kalkyler beräknas sektorns totala intäkter och kostnader samt det driftsöverskott som utgör skillnaden mellan dessa. Sektorskalkylerna används t.ex. för att belysa produktionsutvecklingen i jordbruket och som underlag för konjunkturbedömningar och andra analyser. De används också som underlag för jordbrukssektorns del av nationalräkenskaperna.

I sektorskalkylen ingår endast de intäkter som kommer från den egentliga jordbruksproduktionen och de kostnader som är förknippade med dessa. Jordbrukarnas intäkter från andra näringar som t.ex. skogsbruk ingår inte. Detta innebär att sektorskalkylens driftsöverskott inte är något mått på lantbrukarnas totala inkomster.

Enligt principen för detta slag av kalkyler redovisas inte värdet av de transaktioner som sker inom sektorn. Handels- och förädlingsmarginaler för varor som lämnar sektorn, men som sedan utgör insatsvaror i produktionen, redovisas däremot som en särskild kostnadspost.

Eftersom resultatet av sektorskalkylerna påverkas av årsmånsvariationer bör stor försiktighet iakttas vid jämförelser av resultaten mellan olika år. Jämförbarheten mellan åren begränsas också av att strukturförändringar inte återspeglas i totalsiffrorna. Statens jordbruksverk upprättar också prognoser för sektorskalkyler baserade på antagande om normal årsmån. Se tabell 5.6.

Som framgått av tidigare beskrivning har vissa förändringar i produktionsinriktning skett i förhållande till tiden före EU-medlemskapet. En bakgrund till detta är den förbättrade lönsamheten inom vegetabiliesektorn. Det bör vidare noteras att sektorresultatet åren 1995 och 1996 påverkas av de återbetalningar av 1990 års omställningsstöd som jordbruksföretagen gjorde dessa år (429 respektive 524 miljoner kronor). En närmare redovisning av direktbidragens omfattning lämnas i avsnitt 5.3.2.

Tabell 5.6 d²©¦´³ö¶¥²³«¯´´ ©®¯­ ª¯²¤¢²µ«¥´ å²¥® QYYT–QYYYL ­©¬ª¯®¥²

kronor.

Intäkter/utgifter

1994 1995 Prel.

1996 Prel. 1997 Prog.

1998 Prog. 1999 Prog.

Intäkter för vegetabilieprod. 5 144 5 749 5 954 5 607 5 585 5 611 Intäkter för animalieprod. 19 780 18 907 18 560 18 877 18 694 18 417 Direktutbetalningar - kontantredovisade 2 709 5 140 5 766 6 631 7 395 7 915 Övriga intäkter 846 746 371 259 259 259

3UMMA INT¤KTER            

Kostnader exkl. arbetskostnader och kostnader för eget kapital 24 763 25 218 26 328 26 344 26 575 26 873 Kostnader för lejt arbete 1 571 1 563 1 637 1 710 1 779 1 850

3UMMA KOSTNADER             $RIFTS¶VERSKOTT F¶R JORDBRUKET            

Källa: Statens jordbruksverks sektorskalkyl.

Vad gäller animalieproduktionen speglar utvecklingen den prissänkning som EU-medlemskapet medfört för främst köttprodukter som nötkött och fläsk. Bland kostnadsposterna dominerar kapitalkostnaderna med ca 13 miljarder kronor medan kostnaderna för insatsvaror uppgår till omkring 10 miljarder kronor. Bland förändringarna i kostnadsvolymen sedan året före EU-medlemskapet kan noteras en ökning av kostnaderna för drivmedel och el med ca 40 % medan kostnadsvolymen för handelsgödsel har ökat med ca 7 %. Räntekostnaderna har minskat med ca 25 %.

Diagram 5.1 v¡²©¡´©¯® ¡¶ ¤²©¦´³ö¶¥²³«¯´´ µ®¤¥² °¥²©¯¤¥® QYXX–QYYVN

0

5000 10000 15000 20000 25000 30000 35000

1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996

År

MK R

Intäkter

Kostnader

Driftsöverskott

Källa: Statens jordbruksverk

Av den totala prognostiserade kostnadsvolymen år 1997 utgör energioch handelsgödselkostnaderna 17 % och räntekostnaderna 12 %. Normalt sett har driftsöverskottet utgjort ca 10 % av omsättningen (sektorskalkylens intäkter) med en variation mellan 5 och 20 %.

Variationer över tiden framgår av diagram 5.1. Den relativt kraftiga ökningen av överskottet åren 1989–1991 förklaras bl.a. av de omställningsstöd som utgick under denna period med anledning av 1990 års livsmedelspolitiska reform.

5.3.2. Direktstöd inom EU och i Sverige

Jordbruksstödet inom EU utgörs dels av ett stöd av producentpriser genom i första hand inlösenåtaganden, exportbidrag och gränsskydd mot tredje land, dels direktbidrag i form av t.ex. djur- och arealersättningar.

Direktbidragens betydelse ökade i samband med 1992 års reform av den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU. Bl.a. ersattes produktprissänkningar med s.k. kompensationsbetalningar. Den gemensamma jordbrukspolitiken omfattar också stora möjligheter för medlemsländerna att erhålla delfinansiering för miljöersättningar och regionala jordbruksstöd till områden som är mindre gynnade jämfört med andra delar av medlemslandet. Regelverket för den gemensamma jordbrukspolitiken medger således inte regionala stöd baserade på jämförelser mellan jordbruk i olika medlemsländer. Däremot kan ekonomiska skillnader mellan länderna utgöra grund för en högre medfinansieringsgrad från EU-budgeten. Utöver de av EU helt eller delvis finansierade stöden kan nationella stöd utgå i medlemsländerna. Sådana stöd skall prövas av EU-kommissionen med hänsyn till gällande statsstödsregler. Generellt sett kan sägas att statsstöd inte får tillämpas om dessa påverkar den prisbildning som marknadsordningarna för olika produkter syftar till att åstadkomma. Se tabell 5.7.

Tabell 5.7 d©²¥«´³´ö¤ ´©¬¬ ª¯²¤¢²µ«¥´ å²¥® QYYT–QYYYL ­©¬ª¯®¥² «²¯®¯²N

Stödformer

1994 1995 Prel.

1996 Prel. 1997 Progn.

1998 Progn. 1999 Progn.

Svenska stöd

Djurbidrag, norra Sverige 322 -----Arealbidrag, norra Sverige 9 -----Pristillägg, norra Sverige 540 -----Djurbidrag, generellt 182 -----Arealbidrag, generellt 1 269 Återbetalning omst. stöd --429 -524 -25 --

Stödformer

1994 1995 Prel.

1996 Prel. 1997 Progn.

1998 Progn. 1999 Progn.

Startstöd

38 19 ----

Stöd till skuldsatta

1 1 ----

Mjölkpension

98 31 62 ---

Landskapsvård m.m.

250 245 18 ---

4OTALT SVENSKA ST¶D       

EU stöd

Areal- och trädesbidrag

-3 448 3 834 3 600 3 600 3 600

Djurbidrag inkl. BSE och kalvslaktbidrag

-295 788 750 820 820

Miljöstöd vall

----500 600

Miljöstöd för bevarande av öppet landskap

-504 492 630 580 625

Stöd till ekologisk odling

-102 145 250 285 350

Biologisk mångfald och värdefulla kulturmiljöer

---490 485 690

Miljökänsliga områden

--4 10 45 60

Resurshushållande jordbruk -----250 Miljöstöd övrigt -2 4 5 5 5 Kompensationsbidrag -492 612 600 580 580 Nationellt stöd norra Sverige -430 299 290 300 300 Stöd till unga jordbrukare --32 31 35 35 Komp. för revalvering ----160 -

4OTALT %5 ST¶D           3UMMA SVENSKA ST¶D OCH %5 ST¶D            

Källa: Statens jordbruksverks sektorskalkyl.

Tabell 5.7 belyser effekterna av EU-medlemskapet, där betydelsen av direkta ersättningar har ökat. De direkta ersättningarna har i vissa fall koppling till beslut om sänkta EU-priser i samband med 1992 års CAPreform. Av tabellen framgår faktiska utbetalade belopp och prognoser över kommande utbetalningar till jordbruksföretagen. Bl.a. periodiseringar medför att beloppen därför inte överensstämmer med i statsbudgeten anvisade belopp. De av riksdagen anvisade anslagen för år 1997 samt de av regeringen föreslagna anslagen för år 1998 framgår av tabell 5.8.

Tabell 5.8 a®¶©³¡¤¥ ¯£¨ ¦ö²¥³¬¡§®¡ ¡®³¬¡§ ¦ö² å²¥® QYYW ¯£¨ QYYXL

miljoner kronor.

EU stöd

1997 1998

Areal-/trädesersättning 4 132 4 120 Djurbidrag 818 730 Kompensationsbidrag 568 569 Nationellt stöd 320 318 Miljöstöd 2 110 2 847 Startstöd 45 40 Investeringsstöd 120 120

3UMMA    

Källa: Statsbudgeten.

Liksom för år 1996 kommer faktiska utbetalade belopp år 1997 inte att uppgå till anvisad ram. Bl.a. har regeringen budgeterat för att hela den svenska basarealen och premierätterna skall utnyttjas. I förhållande till år 1996 kommer framför allt miljöersättningarna att öka väsentligt kommande år. Regeringen har, bl.a. mot bakgrund av det förslag till fullt utnyttjande av miljöersättningsramen som utredningen föreslog i mars 1997, föreslagit ytterligare höjningar av miljöersättningarna från år 1998.

En analys av hur intäkter, marknadsprisstöd och direktstöd fördelar sig på olika företag år 1995 har redovisats av Statens jordbruksverk i rapporten "Vart gick jordbruksstödet 1995?" (1997:3). Kalkylmodellen bygger på en kombination av verkliga uppgifter för företagen hämtade från lantbruksregistret och genomsnittstal för produktion och priser, samt statistiska bedömningar av varje företags stöd.

Detta innebär att verklig produktion och verkligt stöd vid varje enskilt företag kan vara annorlunda än vad som framräknats i modellen. Modellen torde dock för grupper av företag ge uppskattningar av produktintäkter och stödbelopp som väl överensstämmer med de verkliga.

Utifrån informationen i lantbruksregistret uppskattas för varje företag dess produktion av jordbruksprodukter under år 1995. Genom att multiplicera de på detta sätt framräknade kvantiteterna med faktiskt genomsnittligt producentpris i landet för respektive produkt erhålls uppskattningar av produktionsvärden eller produktintäkter för 1995 års produktion. Genom att använda de s.k. referenspriserna på motsvarande sätt, kan marknadsprisstödet uppskattas för varje jordbruksföretag.

Vid beräkning av marknadsprisstödets storlek har använts samma metod som OECD använder vid beräkning av PSE-tal. Detta innebär att de medelpriser som det svenska jordbruket erhöll för sin produktion under år 1995 jämförs med s.k. referenspriser, som avses att representera nivån på världsmarknaden under motsvarande period. Dessa refe-

renspriser beräknas på olika sätt för de olika produkterna. Metodiken kan ha ett värde när stödnivåer jämförs mellan olika länder. När det gäller att mäta absoluta stödnivåer finns dock uppenbara nackdelar. För Sveriges del får t.ex. valet av referenspris för mjölk stor betydelse. OECD:s referenspris motsvarar ett nyzeeländskt pris för mjölkpulver exporterat till Storbritannien och ej ett sammanvägt pris för färskmjölk m.m. som kan hävdas vara mer relevant.

För varje jordbruksföretag beräknas dess marknadsprisstöd för varje produkt som den uppskattade produktionskvantiteten multiplicerad med skillnaden mellan ett inhemskt medelpris och ett referenspris. De direktstöd som ingår i beräkningarna är arealersättning, djurbidrag, kompensationsbidrag, nationellt stöd samt miljöstöd för bevarande av öppet odlingslandskap. Övriga miljöstöd, som beloppsmässigt endast utgjorde ca 5 % av direktstöd år 1995, ingår inte i beräkningarna eftersom det inte är möjligt att utifrån endast strukturdata för enskilda jordbruksföretag göra sannolika bedömningar huruvida något av dessa stöd utgick till det enskilda jordbruket eller inte.

Baserat på denna modell har en analys gjorts av hur intäkter och stöd fördelar sig på företagsstorlek, geografisk region och produktionsinriktning.

Tabell 5.9 t¯´¡¬¡ ©®´ä«´¥² ¯£¨ ³´ö¤ å² QYYUL µ°°¤¥¬¡´ °å ¤²©¦´³©®²©«´®©®§¡²N

Driftsinrikt ning

Antal företag

Total intäkt (mkr)

Andel %

Totalt stöd (mkr)

Andel %

Marknadsprisstöd

Andel %

Direkt-stöd (mkr)

Andel %

Jordbruksväxter 10 832 4 739 16 2 025 14 519 6 1 506 25 Övrig växtodling 1 995 620 2 223 2 112 1 111 2 Mjölkkor 15 813 12 080 41 7 659 53 5 776 67 1 883 32 Köttdjur 12 454 2 436 8 1 421 10 642 7 778 13 Svin 2 800 2 672 9 634 4 340 4 295 5 Får och getter 1 789 75 0 44 0 4 0 40 1 Fjäderfä 339 903 3 216 1 204 2 12 0 Blandat jordbruk 10 503 5 128 18 2 049 14 977 11 1 072 18 Småbruk 36 488 568 2 272 2 34 0 237 4

4OTALT              

Källa: Statens jordbruksverk.

Av tabell 5.9 framgår hur intäkter och stöd fördelar sig på företag med olika driftsinriktning. Noterbart är småbrukens (mindre än 400 standardtimmar) stora andel av antalet företag och ringa andel av intäkterna.

Om en fördelning av intäkter och stöd görs efter företagsstorlek kan konstateras att för samtliga företagsstorlekar så motsvaras andelen av totalstödet andelen av totalintäkterna (tabell 5.10). Orsaken kan sägas vara att direktstöden här kompenserar de mindre företagen för den mindre andelen av marknadsstödet.

Tabell 5.10 t¯´¡¬¡ ©®´ä«´¥² ¯£¨ ³´ö¤ å² QYYUL µ°°¤¥¬¡´ °å ¯¬©«¡ ³´¯²¬¥«³M

intervall (efter standardtimmar).

Summa. timmar

Antal företag

Total intäkt (mkr)

Andel

%

Totalt stöd (mkr)

Andel

%

Mark-nads-prisstöd

Andel

%

Direkt-stöd (mkr)

Andel

%

0–399 36 488 568 2 272 2 34 0 237 4 400–799 16 090 1 392 5 690 5 141 2 549 9 800–1 599 13 611 2 950 10 1 427 10 429 5 998 17 1 600–2 399 7 883 3 327 11 1 613 11 776 9 838 14 2 400–3 199 6 496 4 001 14 2 099 14 1 299 15 801 13 3 200–3 999 4 736 4 036 14 2 135 15 1 432 17 703 12 4 000– 7 709 12 945 44 6 307 43 4 497 52 1 810 30

4OTALT              

Källa: Statens jordbruksverk.

5.3.3. Resultatet för vissa företag och produktgrenar

I rapporten Utvecklingen inom jordbruket 1996 (rapport 1997:9) har Statens jordbruksverk redovisat struktur-, produktions- och resultatutvecklingen inom svenskt jordbruk.

Följande avsnitt är baserat på rapportens redovisning av resultat för vissa grupper av företag samt lönsamhetsutvecklingen för vissa produktionsgrenar.

EU-inträdet medförde för mjölkföretagen med ett arbetsbehov på 1 600–3 199 standardtimmar att den nedåtgående resultatutvecklingen för heltidsföretagen sedan år 1992 bröts år 1995. Det var främst företagen i norra Sverige och södra Sveriges skogsbygder vilkas lönsamhet förbättrades. Anledningen till förbättringen var i första hand de ökade direktutbetalningarna.

För att belysa resultatutvecklingen för vissa produktionsgrenar redovisas i rapporten förändringar i täckningsbidrag.

I kalkylerna definieras täckningsbidrag som skillnaden mellan intäkter och rörliga särkostnader, dvs. kostnader för utsäde, foder, gödselmedel, tjänster och övrigt direkt hänförbart till produktionsgrenen.

Det överskott som då uppstår skall täcka avskrivningar och underhåll, ränteanspråk på driftskapital samt arbetskostnader inom produktionsgrenen och företagets samkostnader.

Produktionsvolymerna antas vara konstanta över hela perioden. För vegetabilier har normskördar använts (med regionala skillnader). På animaliesidan har genomsnittliga slaktvikter antagits liksom en fast mjölkavkastning. Dessa är desamma över hela landet.

Lönsamhetsutvecklingen enligt dessa beräkningar återspeglar således utvecklingen av produktpriser och priser på produktionsmedel samt direktbidrag.

De direktbidrag som fr.o.m. år 1995 ingår i beräkningarna är:

  • generella djur- och arealbidrag,
  • nationellt stöd (t.ex. kr/liter mjölk) i norra Sverige,
  • kompensationsbidrag (LFA-stöd) för djur och arealer samt
  • miljöstöd (kr/ha) till den vallareal som enligt foderbalanserna erfordras för respektive djurantal. Miljöstödet till betesmark ingår inte i beräkningarna, vilket innebär att stödet och därmed lönsamheten i stödområdena underskattas. Dessutom har företagen framför allt i norra Sverige – ofta större vallarealer än vad som erfordras enligt foderbalanserna.

Täckningsbidraget i höstveteproduktion (områdena 4, 5b och syd) ökade år 1995 i hela landet för att sedan sjunka år 1996. Täckningsbidraget per hektar är högre i södra Sverige – ca 5 500 kr/ha – än i stödområdena där täckningsbidraget var knappt 4 000 kr/ha. Skillnaderna beror huvudsakligen på olika avkastning. Arealstödens storlek är dessutom kopplad till avkastningsnivån. Mellan åren 1994 och 1995 ökade täckningsbidraget i hela landet på grund av såväl ett ökat pris som ökat arealstöd.

Täckningsbidraget i landets olika delar i mjölkproduktionen per mjölkko låg år 1990 på 15 000–20 000 kronor. År 1996 utgjorde täckningsbidraget 15 000–22 000 kronor i löpande priser. Täckningsbidraget är högre i de norra stödområdena än i övriga landet. Skillnaderna i täckningsbidrag beror till mycket stor del på skillnader i direktstöd. Mjölkpriserna skiljer sig inte så mycket åt mellan olika regioner – i norra Sverige är de snarast något högre än i resten av landet. Att täckningsbidraget i norra Sverige skulle vara lägre än i övriga landet om direktstöd inte utgått beror i stället på att foderkostnaden är högre ju längre norrut området ligger. Därtill är arbetskostnaderna, på grund av sämre struktur, högre i stödområdena.

EU lämnar inga direktbidrag för grisköttproduktion. I Sverige förekommer sedan år 1995 endast ett nationellt stöd till smågris- och slaktsvinproducenter i norra Sverige. Liksom när det gäller mjölkproduktion kan man säga att stödet för grisköttproduktion i norra Sverige sedan år 1995 till en del utgår som stöd till fodersädproduktion. Utan

direktstödet skulle täckningsbidraget i norra Sverige vara lägre än i övriga landet trots ett något högre pris på griskött. Liksom för mjölkkor beror detta på att kostnaden för foderspannmål är högre i norra Sverige.

Från år 1990 fram till år 1993 steg täckningsbidraget i grisköttsproduktionen. Därefter har det sjunkit, huvudsakligen till följd av sjunkande priser.

Priserna på griskött i Sverige före EU-inträdet låg betydligt högre än i de närmaste EU-länderna. Redan under år 1994 började de svenska priserna sjunka. Prissänkningen mellan år 1994 och 1995 uppgick till drygt 10 %. Den fortsatte år 1996 då sänkningarna utgjorde ca 5 %. År 1997 har priserna stigit.

Lantbrukarna ekonomiska situation under perioden 1992–1996 har också redovisats av LRF-Konsult i en särskild rapport baserad på ekonomiska uppgifter från 25 000 lantbruksföretag.

I en särskild bearbetning av materialet visas på en mycket stor variation mellan gårdar med likartad produktion och storlek. Som ett exempel på detta redovisas skillnader i kostnader mellan mjölkföretag med 41–50 kor. Det konstateras därvid att för de 25 % av företagen med de högsta kostnaderna återstår endast 24 % av intäkterna för löner, räntor och investeringar. För de 25 % av företagen med de lägsta kostnaderna är motsvarande siffra 56 %. För att belysa skillnaden på intäktssidan har gjorts en analys av företag med mer än tio kor baserad på 1994 års bokslut. I detta fall visade det sig att intäkterna i den "bästa" gruppen var 10 000 kr högre per ko än i den sämsta gruppen. Omräknat till kilogram såld mjölk per ko motsvarande detta 2 700 kg.

Enligt LRF-Konsult kan detta inte förklaras av geografiska eller åldersmässiga skillnader. LRF-Konsult hävdar att liksom inom andra företagargrupper är den viktigaste förklaringen skillnader i företagarskap. Det handlar om hur skickliga företagare är på att utnyttja sina resurser, att förhandla om priser etc.

5.4. Jämförelser mellan Sverige, Danmark och Finland

5.4.1. Inledning

Ekonomiska uppgifter i detta avsnitt avser huvudsakligen år 1996. I de fall andra år avses, har uppgifter från Danmark och Finland ändå räknats om till svenska kronor med de växelkurser som gällde i genomsnitt under år 1996.

Sverige, Danmark och Finland är konkurrenter på livsmedelsområdet. Den geografiska närheten mellan de tre länderna liksom produktionsinriktningen medför att de tre länderna konkurrerar såväl om respektive lands hemmamarknad som på exportmarknaden. En jämförelse mellan jordbrukets förhållanden i de tre länderna är därför av särskild betydelse.

De tre länderna har till sina ekonomiska och sociala uppbyggnader stora likheter. Samtidigt föreligger emellertid också avsevärda skillnader mellan länderna av betydelse för deras jordbrukssektorer. Skillnaden i klimat, jordart, geografiska förhållanden och strukturutvecklingen inom jordbruket har avgörande betydelse för produktionens inriktning, avkastningsnivåer och produktionskostnader. De norra delarna av Sverige och Finland är glest befolkade, medan sydligaste Sverige har med Danmark rätt likartade naturliga förutsättningar. De stora avstånden i Sverige och Finland bidrar till högre kostnader för jordbrukets produktionsmedel, för uppsamling av produkterna samt för distributionen av de färdiga livsmedlen.

Förhållandena inom jordbruket kan emellertid också skilja sig på grund av institutionella förhållanden såsom olika former av stöd, skatter och lagstiftning som påverkar produktionens bedrivande. Stor betydelse har också prisbildningen på jordbrukets produkter och produktionsmedel.

5.4.2. Klimat och odlingsförutsättningar

I de norra delarna av Skandinavien finns en stor del av världens jordbruk norr om den 60:e breddgraden. Klimatets betydelse för jordbruket kan belysas med vegetationsperiodens längd. Den tid då dygnsmedeltemperaturen överstiger fem grader celsius normalt är mer än 210 dagar i hela Danmark samt Skåne. Södra och mellersta Sverige i övrigt liksom den sydligaste delen av Finland har minst 180 dagars vegetationsperiod. I större delen av Finland är vegetationsperioden 160–180 dagar medan den i norra Sverige och norra Finland är 140–160 dagar.

Klimatet påverkar produktionskostnaderna i jordbruket genom låga avkastningar i växtodling men också genom betesperiodens längd. Dessa förhållanden har stor betydelse för produktionsinriktningen. Spannmål står för en stor del av växtodlingen i alla tre länderna, men förutsättningarna är sämre i de norra delarna av Sverige och Finland där växtperioden är kort och arronderingen ofta dålig. I sådana områden har i stället vallodling klara relativa fördelar. Därför domineras ländernas norra delar liksom det sydsvenska höglandet av vallodling och mjölkproduktion.

Danmarks jämförelsevis milda klimat påverkar produktionskostnaderna på flera sätt. Byggnadskostnaderna i t.ex. mjölkproduktion kan sänkas både på grund av mindre behov av isolering m.m. och därför att en längre betesperiod – ca 165 dagar mot 110–130 dagar i södra Sverige och 70–100 dagar i norra Sverige – medför mindre behov av lagringsutrymmen för foder och gödsel. Med de angivna betesperioderna blir stallperioden 20–30 % längre i södra Sverige än i Danmark och i norra Sverige 30–50 % längre. Det påverkar inte bara byggnadskostnaderna utan även kostnaderna för arbetskraft och maskiner för såväl produktion av vinterfoder som spridning av stallgödsel. Främst som en följd av den kortare betesperioden har det i Norrland varit relativt vanligt att mjölkkorna stått inne året om, vilket i princip inte längre är möjligt på grund av djurskyddslagens bestämmelser om betesgång.

Det milda klimatet medför att man i hela Danmark kan odla vissa foderväxter som ger låga kostnader. Sedan länge har man där använt foderbetor till nötkreatur. Under de senaste åren har användningen av majs- och helsädsensilage ökat starkt. Det beror på att dessa grödor kan erhålla EU:s arealstöd, vilket gäller för ungefär en tredjedel av grovfoderarealen i Danmark.

Det svalare klimatet i Finland och delar av Sverige innebär dock att kostnaderna för bekämpning av växtskadegörare och ogräs är lägre än i Danmark.

5.4.3. Struktur, produktion och priser

Företagsstrukturen i de tre länderna är präglad av de naturgeografiska förhållandena och av ländernas jordbrukspolitik. På grund av topografi och jordmån är företagen i de norra delarna av Sverige och Finland genomsnittligt mindre än i slättbygderna i södra Sverige och i Danmark. Djurbesättningarna är större i Sverige än i Finland och störst i Danmark.

Åkerarealen och dess användning redovisas i tabell 5.11. Med "Norra Sverige" avses här Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs, Dalarnas och Värmlands län medan således Sveriges övriga 16 län har angivits som "Södra Sverige". För Finlands del har till "Norra Finland" räknats Lapplands, Uleåborgs, Mellersta Finlands, Kuopios, Norra Karelens och St Michels län. "Södra Finland" omfattar således landets övriga åtta län.

Tabell 5.11

Åkerareal och dess användning år 1996, 1 000 ha

1)

Område Spannmål Övriga

grödor

Grovfoder Träda Summa Antal gårdar

1000 st

Södra Sverige 1 092 228 737 230 2 288 66 Norra Sverige 124 10 283 38 455 24

3UMMA 3VERIGE          $ANMARK        

Södra Finland 862 144 337 146 1 489 65 Norra Finland 217 21 365 33 636 35

3UMMA &INLAND        

1)Avser företag med minst 2 ha åkermark i Sverige, 5 ha i Danmark och 1 ha i Finland. Endast brukad åkermark ingår. Källa: Bearbetning av ländernas officiella jordbruksstatistik.

I Sverige och Danmark har åkerarealen minskat med ungefär 5 % sedan början av 1980-talet, medan den har varit ungefär oförändrad i Finland. Det sistnämnda är en följd av att Finlands jordbrukspolitik har starka regionalpolitiska inslag. I norra Sverige har åkerarealen under samma tid minskat med 10 %, dvs. dubbelt så mycket som i södra Sverige. I tabell 5.12 redovisas djurantal. Endast stamdjur ingår.

Tabell 5.12 dªµ²¡®´¡¬ å² QYYVL Q PPPM´¡¬ ¤ªµ²N

Område Mjölkkor KöttkorSuggor Tackor,

baggar

Höns

Södra Sverige

377 150 257 168 5 243

Norra Sverige

89 14 16 35 466

3UMMA 3VERIGE       $ANMARK PREL       

A	

Södra Finland

197 22 156 44 3 887

Norra Finland

195

9 24 26 296

3UMMA &INLAND      

a) Avser år 1995. Källa: Bearbetning av ländernas officiella jordbruksstatistik.

Det framgår att norra Sverige och i ännu högre grad norra Finland har en inriktning på mjölkproduktion. I norra Sverige finns 19 % av landets mjölkkor och 6 % av suggorna mot 17 % av åkerarealen. För norra Finland är motsvarande andelar 50 % respektive 13 %. Danmarks starka inriktning på animalieproduktion framgår av det stora antalet mjölkkor och suggor i förhållande till åkerarealen. I tabell 5.13 redovisas produktionen av olika jordbruksprodukter.

Tabell 5.13 p²¯¤µ«´©¯® ¡¶ ¶©³³¡ ª¯²¤¢²µ«³°²¯¤µ«´¥² å² QYYVL

miljoner kg.

Jordbruksprodukt Sverige Danmark Finland Vegetabilier (skördar):

Spannmål

5954 9 538 3 709

Oljeväxtfrö

145 251

89

Matpotatis

853 1 674 766

Sockerbetor

2 430 3 430 897

Animalier



Mjölk

1)

3 319 4 695 2 261

Nötkött

2)

138 198

97

Fårkött

4

2

1

Griskött

319 1 592 172

Fjäderfäkött

82 182

49

Ägg

110 78

71

1) Inkl. lantbrukarnas hemmakonsumtion samt mjölk till foder.2) Storboskap och kalv. Källa: Bearbetning av ländernas officiella jordbruksstatistik.

I tabell 5.14 redovisas totala intäkter och kostnader för de tre ländernas jordbruk. De svenska uppgifterna har hämtats från Statens jordbruksverks s.k. sektorskalkyl, de danska från De Danske Landboforeninger och de finska från Lantbruksekonomiska forskningsanstalten. Redovisningsprinciperna är i huvudsak desamma, men vissa skillnader finns. I de svenska och de finska uppgifterna men inte i de danska ingår trädgårdsväxter på åker (1,7 % respektive 4,0 % av bruttointäkterna). I de danska uppgifterna ingår pälsdjur (3,8 % av bruttointäkterna).

Den svenska sektorskalkylens principer innebär att bland intäkterna ingår endast försäljning till ändamål utanför jordbruket. I de officiella danska och finska kalkylerna ingår även viss intern omsättning av fodersäd. De har därför här justerats till jämförbarhet med den svenska sektorskalkylen. Justeringen gäller både intäkter och kostnader och påverkar inte driftsöverskottet.

Tabell 5.14 j¯²¤¢²µ«¥´³ ©®´ä«´¥² ¯£¨ «¯³´®¡¤¥² å² QYYV ­©¬ª¯®¥² «²¯®¯²L

preliminära uppgifter.

Intäkter/kostnader

Sverige Danmark Finland

Intäkter:

Vegetabilier

5 954 7 630 3 690

Animalier

18 560 41 440 15 560

Övrigt

371

0 700

Direktstöd

a)

5 766

b)

6 730 8 840

3UMMA INT¤KTER      

Kostnader:

Förnödenheter och tjänster 17 377 24 000 10 240 Löner 1 637 2 810 870 Avskrivningar 5 698 11 190 5 670 Hyror och räntor 2 883 7 070 2 170 Vissa skatter

c)

47 630

3UMMA KOSTNADER       $RIFTS¶VERSKOTT

D	

     

a) Här redovisas faktiska utbetalade belopp. För Sverige och särskilt för Finland var de anslagna medlen större, men utbetalningarna nådde inte upp till dessa ramar på grund av att det tagit tid att bygga upp systemen.

b) De svenska direktstöden har reducerats med drygt 500 miljoner kronor på grund av en engångsåterbetalning av omställningsstöd.

c) Här redovisas den svenska traktorskatten och den danska fastighetsskatten. Miljö- och energiskatter ingår i kostnaderna för t.ex. handelsgödsel och energi.

d) Till skatter samt eget arbete och eget kapital. Källa: Statens jordbruksverk, De Danske Landboforeninger och Lantbruksekonomiska forskningsanstalten (Finland).

Det svenska jordbruket omsätter ungefär hälften så mycket som det danska och lika mycket som det finska. Kostnaderna för förnödenheter och tjänster är emellertid betydligt större i förhållande till intäkterna. Det svenska jordbrukets driftsöverskott till eget arbete och eget kapital är därför betydligt mindre. Driftsöverskottets storlek belyses i tabell 5.15. Uppgifterna avser år 1996. Åren 1997 och 1998 utökas det svenska miljöstödet med sammanlagt 1 300 miljoner kronor, vilket kommer att påverka jordbrukets lönsamhet. I tabell 5.16 redovisas producentpriser år 1996 på vissa jordbruksprodukter i de tre länderna.

Tabell 5.15 d²©¦´³ö¶¥²³«¯´´ © ²¥¬¡´©¯® ´©¬¬ ¯­³ä´´®©®§ H¦ö²³ä¬ª®©®§³©®´ä«´¥²I

och åkerareal.

Driftsöverskott Sverige Danmark Finland

Kronor per omsättningskrona 0,11 0,20 0,49 Kronor per hektar åker 980 3 950 4 630 Källa: Egna beräkningar.

Tabell 5.16 p²¯¤µ£¥®´°²©³¥² °å ¶©³³¡ °²¯¤µ«´¥² å² QYYVL «²O«§N

Produkt Sverige Danmark Finland

Vete

1,09 1,07 1,33

Korn

1,00 1,15 1,05

Ungtjur

a)

22,20 21,80 22,20

Slaktsvin

a)

13,10 13,10 12,00

Mejerimjölk 3,08 2,87 2,64 Ägg 7,71 9,06 6,11

a) Inklusive efterlikvid och tilläggsbetalningar, exklusive direktstöd. Källa: Eurostat och Slakteriförbundet.

På grund av den fria handeln på den inre marknaden kunde man vänta sig att priserna i dessa närliggande länder skulle hamna på samma nivå. Trots detta finns som framgår av tabell 5.16 skillnader som i vissa fall är betydande. Dessa skillnader kan ha flera orsaker. Bland sådana orsaker kan nämnas marknadsbalansen i respektive land, konsumenternas preferenser av inhemska produkter samt kostnadsnivån och effektiviteten i förädlingsindustrin.

5.4.4. Direktstöd till jordbruket

5.4.4.1 Areal- och djurersättningar till följd av CAP-reformen

Enligt CAP-reformen år 1992 kompenseras medlemsländernas jordbruk för reformens prissänkningar med areal- och djurstöd. Dessa stöd utgår enligt samma principer i alla tre länderna, men eftersom stöden skall kompensera prissänkningar är arealbidragen relaterade till avkastningen i växtodlingen och därför högre per hektar i Danmark och södra Sverige än i norra Sverige och Finland. Se tabell 5.17.

Tabell 5.17 a²¥¡¬M ¯£¨ ¤ªµ²¥²³ä´´®©®§¡² å² QYYV © s¶¥²©§¥L d¡®­¡²« ¯£¨

Finland, miljoner kronor.

Sverige Danmark Finland

Arealersättningar 3 834 5 565 1 999 Djurersättningar 788 508 408

3UMMA      

Källa: Statens jordbruksverk. De Danske Landboforeninger och Lantbruksekonomiska forskningsanstalten (Finland).

Danmark har en nivå för arealersättningen i hela landet, vilket i praktiken innebär att lantbrukarna i områden med höga avkastningar blir un-

derkompenserade för CAP-reformens prissänkningar medan de i områden med låga avkastningar blir överkompenserade. I Sverige och Finland är ersättningarna regionalt differentierade, men även i dessa länder ger ersättningarna ett visst mått av över- respektive underkompensation för prissänkningarna.

5.4.4.2 Miljöersättningar

Inom ramen för EU:s gemensamma jordbrukspolitik kan medlemsländerna utnyttja ett särskilt miljöersättningsprogram, som till 50 % finansieras från EU:s budget. Det enskilda landet avgör, inom ramen för den medfinansieringsram som medges, vilken ambitionsnivå man vill välja.

I medlemskapsförhandlingarna erhöll Sverige en ram av 2,8 miljarder kronor för miljöstödsprogram. Åren 1995 och 1996 var ca 1,5 miljarder kr/år avsatta, men genomsnittligt utnyttjades bara ca 850 miljoner bl.a. beroende på att det tar tid att bygga ut systemet. Åren 1997 och 1998 utökas stödet och det beräknas bli 2,8 miljarder kronor det sistnämnda året.

Danmarks miljöprogram fokuserar huvudsakligen på åtgärder för att begränsa växtnäringsläckage. Totalt väntas ungefär 210 000 ha, eller 7,5 % av åkerarealen, ingå när systemet är utbyggt. Totalt beräknas miljöstödet år 1996 ha uppgått till 293 miljoner kronor.

Finland har ett miljöstödsprogram med ett antal restriktioner om användning av gödsel- och bekämpningsmedel, antal djurenheter per hektar etc. För t.ex. spannmål och vall utgår ett basstöd om 400–2 500 kr/ha. För bl.a. organisk odling kan ytterligare stöd erhållas. Totalt omfattade det finska miljöstödsprogrammet enligt medlemskapsavtalet med EU ca 2,3 miljarder kronor, men en utbyggnad med ytterligare 170 miljoner kronor sker under år 1997.

5.4.4.3 Investeringsstöd

Under åren 1995 och 1996 utnyttjade inte Sverige möjligheterna till ett av EU medfinansierat investeringsstöd. Ett svenskt program för investeringsstöd till lantbrukare godkändes av EU-kommissionen den 23 januari 1997. Beslut om stöd började fattas från sommaren 1997. I regeringens prop. 1997/98:1 föreslås stöd enligt tabell 5.18.

Tabell 5.18 a®³¬¡§ ´©¬¬ ³´²µ«´µ²³´ö¤ ©®¯­ ¬©¶³­¥¤¥¬³³¥«´¯²® © ²¥§¥²©®§¥®³

budgetproposition 1998, miljoner kronor.

Stödform Svensk finansiering EU finansiering Totalt

Investeringsstöd till lantbrukare 70

50

120

Startstöd till yngre lantbrukare

20

20

40

Stöd till bearbetning och avsättning av jord- och skogsbruksprodukter 20

55

75

4OTALT   

Källa: Prop. 1997/98:1.

I Danmark ges investeringsstöd för att förbättra strukturen och effektiviteten i danskt lantbruk. Nystartade lantbrukare kan få extra stöd enligt vissa regler. Totalt var investeringsstödet år 1995 budgeterat till 370 miljoner kronor. Stödet är medfinansierat av EU och omfattar även stöd till bearbetning och avsättning av jordbruksprodukter om ca 140 miljoner kronor. Vidare finns ett stöd till miljöförbättrande investeringar i gödselanläggningar m.m. År 1995 var totalt 85 miljoner kronor budgeterat för ändamålet.

I Finland ges investeringsstöd för att sänka produktionskostnader och förbättra produktkvaliteten. År 1997 beräknas stödet till omkring 800 miljoner kronor i form av bidrag och 1 800 miljoner kronor i form av statliga räntestödslån. Stödet är medfinansierat av EU och torde ingå i ramen för LFA-stöd.

I alla tre länderna finns stöd till nystartade lantbrukare. I Sverige beräknas det till 35 miljoner kronor år 1996. I Danmark budgeterades 81 miljoner kronor för år 1995. Kostnaderna i Finland är inte kända men torde ingå i ramen för LFA-stöd.

5.4.4.4 Regionalstöd och nationella övergångsstöd

Inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken har regionala stöd med medfinansiering från EU:s budget tillämpats inom medlemsländerna. Som tidigare nämnts är dessa stödsystem inte tillämpliga för att utjämna skillnader mellan medlemsländernas jordbruk, utan avser att, om medlemslandet så önskar, utjämna skillnader inom landet. Härutöver kan efter beslut av EU-kommissionen nationella stöd tillämpas.

Sverige och Finland har EU:s medgivande att betala nationella regionalstöd till jordbruket i ländernas norra delar. Finland har därtill utverkat möjlighet att under en övergångstid betala ett särskilt övergångsstöd för att underlätta jordbrukets anpassning till den fria inre marknaden.

Det svenska stödet till norra Sverige kan ses som en fortsättning på det tidigare Norrlandsstödet. Stödet har kostnadsberäknats till ca 1 040 miljoner kronor/år. Det motsvarar ungefär 2 200 kr/ha i området. Totalbeloppet i stödområdena 1–4 kan i sin tur delas upp på LFA-stöd 395 miljoner kronor, miljöstöd 324 miljoner kronor och nationellt stöd 320 miljoner kronor. Endast sistnämnda del är ett rent nationellt stöd. I södra Sverige ges LFA-stöd till skogs- och mellanbygder med knappt 200 miljoner kronor/år.

Budgetramen för 5a-stöd i Sverige angavs i samband med EUförhandlingarna till 168 miljoner ecu (ca 1 430 miljoner kronor) för femårsperioden 1995–1999. Till detta belopp kommer den svenska medfinansieringen, som normalt uppgår till två tredjedelar av totalstödet. Av denna ram har 107 miljoner ecu tagits i anspråk för vissa 5aåtgärder i jordbruket (LFA-stöd, startstöd, investeringsstöd). I slutet av år 1996 begärde den svenska regeringen omfördelning av strukturfonderna, varvid 46 miljoner ecu (ca 390 miljoner kronor) från 5a-ramen skulle överföras till andra strukturfondsåtgärder utanför jordbruket. I nuläget återstår således 15 miljoner ecu (ca 127 miljoner kr) av femårsramen för 5a-åtgärder. Till beloppet kommer svensk medfinansiering om ca 30 miljoner ecu (ca 255 miljoner kronor). Enligt Jordbruksdepartementets beräkningar utgör det tillgängliga utrymmet 10–14 miljoner ecu efter beaktande av valutaeffekter m.m., dvs. ca 65–95 % av nyss nämnda belopp.

I Finland erhåller lantbruket EU-finansierade miljöstöd och LFAstöd motsvarande vardera drygt 2,3 miljarder kr/år. LFA-stödet täcker ca 85 % av landets åkerareal. Finlands nationella stöd består främst av ett permanent nordligt stöd, som fr.o.m. år 2000 motsvarar 4,5 miljarder kr/år. Det utgår till ett område som ungefär omfattar 80 % av landets landareal med 50–55 % av åkerarealen. Vidare finns nationella övergångsstöd som utgår i hela Finland. Dessa beräknas för åren 1995 och 1996 till 5,6 miljarder kronor respektive 2,2 miljarder kronor. De sänks successivt och skall vara helt avvecklade år 2002. Man förefaller dock från finsk sida räkna med att förhandla med kommissionen om en fortsättning av dessa stöd efter nämnda år.

I Danmark tillämpas inte jordbrukspolitiska regionalstöd. I viss mindre utsträckning utnyttjas dock det s.k. 5b-stödet (landsbygdsstöd).

5.4.4.5 Sammanfattning av direktstöd till jordbruket

I tabell 5.19 redovisas olika direktstöd till jordbruket år 1996.

Tabell 5.19 d©²¥«´³´ö¤ ´©¬¬ ª¯²¤¢²µ«¥´ å² QYYVL ³å¶ä¬ ®¡´©¯®¥¬¬¡ ³´ö¤ ³¯­

EU-stöd, med eller utan medlemsfinansiering, miljoner kronor.

Sverige Danmark Finland

Areal- och djurersättningar 4 622 6 070 2 410 Miljöstöd 1 500 293 2 300 LFA-stöd 612 -2 340 Investeringsstöd - 455

a)

Nationella stöd

299

-6 400

Andra direktstöd

112 81

a)

Återbetalning

-524

-

3UMMA      

a) Investeringsstöd och vissa andra direktstöd torde ingå i LFA-stöd. Källa: Statens jordbruksverk, De Danske Landboforeninger respektive Lantbruksekonomiska Forskningsanstalten (Finland).

Dessa uppgifter avser de ramar som anslagits. Som framgår av redovisningen av jordbrukets intäkter och kostnader i tidigare avsnitt utnyttjades de anslagna medlen inte fullt ut i Sverige och Finland, främst beroende på att det tar tid att bygga ut systemen. För Sveriges del utnyttjades mindre än hälften av anslagna medel för miljöstöd. Även det nationella stödet var något underutnyttjat. I Finland utnyttjades endast knappt 9 miljarder kronor av direktstöden. Det förefaller främst vara de nationella övergångsstöden som inte utnyttjades fullt ut.

Åren 1997 och 1998 utökas det svenska miljöstödet och beräknas bli 2,8 miljarder kronor det sistnämnda året. År 1997 infördes ett svenskt investeringsstöd om 120 miljoner kr/år.

5.4.4.6 Vissa andra stöd till jordbruket

Utöver direktstöden finns stöd som inte utbetalas direkt till jordbrukarna, men som ändå påverkar deras intäkter eller kostnader och därigenom deras ekonomi.

I alla tre länderna finns organisationer för stöd till avsättningsfrämjande åtgärder, främst på exportmarknaden. I Sverige har dessa stöd emellertid blygsam omfattning. I Danmark återförs vissa skatter och avgifter till jordbruket. Under år 1996 återfördes sålunda ca 459 miljoner kronor av bekämpningsmedelsavgifter och koldioxidskatt, varav ca 204 miljoner användes till direkta marknadsaktiviteter. Resterande belopp gick till bl.a. forskning, hälso- och veterinärstatus, utbildning, produktionskontroll. I Finland hade för år 1996 anslagits ca 84 miljoner kronor till exportfrämjande åtgärder i livsmedelsindustrin.

I Danmark finns det ett stöd till avbytarföreningar som erbjuder avbytartjänster vid sjukdom och ledighet. Total budget år 1995 var ca 83

miljoner kronor. Finland har ett i huvudsak statligt avbytarsystem som ingår i det statliga pensionssystemet. Det garanterar bl.a. 22 dagars ledighet per år för animalieproducenter. Vidare kan jordbrukare få avbytare vid sjukdom, barnafödande, militärtjänst etc. Man får betala för detta, men därvid tas hänsyn till jordbrukarnas inkomstförhållanden. I Sverige har stödet till avbytarverksamheten avvecklats.

Det statliga pensionssystemet i Finland för jordbrukare syftar till att ge jordbrukarna pensioner jämförbara med andra grupper. Systemet, som inkluderar sjuk-, olycksfalls- och grupplivförsäkringar samt avbytare vid sjukdom och semester, finansieras delvis med avgifter från brukarna, men staten står för ungefär 80 % av kostnaderna. Detta stöd är ekonomiskt sett mycket betydelsefullt. Det kan jämföras med de egenavgifter till sjukförsäkring, ATP, folkpension m.m. som svenska lantbrukare får betala, motsvarande närmare 30 % av nettoinkomsten år 1996.

5.4.5. Djurskydds- och foderbestämmelser

De tre ländernas djurskyddsbestämmelser liknar varandra och är delvis gemensamma. EU:s djurskyddsdirektiv är minimidirektiv som tillåter enskilda medlemsstater att ha strängare regler. Danmark följer i stort sett EU:s regler medan Sverige och i viss mån Finland har betydligt högre djurskyddskrav. I det följande skall vissa skillnader uppmärksammas.

I Sverige skall mjölkkor sommartid hållas på bete. Detsamma gäller med vissa undantag övriga nötkreatur. Dessa krav har störst betydelse i norra Sverige, där den korta betesperioden medfört att en större del av djuren tidigare fått stå inne året om. Danmark saknar motsvarande regler. Finland införde beteskrav år 1996, men har en femårig övergångsperiod.

I Sverige införs nya utrymmeskrav för mjölkkor från den 1 januari 1999. Det är för närvarande inte känt i vilken utsträckning dagens djurstallar uppfyller de nya kraven och därför inte heller vilka konsekvenser dessa kommer att få.

De svenska utrymmeskraven för slaktsvin innebär att byggnadsytan i Danmark och i Finland kan vara 25 % mindre än i Sverige. Sådana skillnader påverkar givetvis byggkostnaden. Arbetskostnaderna vid svinskötsel påverkas av att helt spaltgolv inte är tillåtet i Sverige men däremot i Danmark och i Finland. I Sverige skall svin hållas lösgående. Enstaka suggor kan dock fixeras högst en vecka i samband med grisning eller betäckning. I Danmark och i Finland finns ett förbud mot uppbindning, men befintliga byggnader får användas till år 2006. Fixe-

ring är tillåtet, vilket minskar utrymmesbehovet. I Sverige får smågrisar avvänjas tidigast vid fyra veckors ålder. I Danmark gäller tre veckor.

För burhöns är det olika bestämmelser i Sverige och Danmark jämfört med Finland vad gäller minsta storlek på burar. I Finland är minsta storlek 480 cm2 medan kravet i Sverige och i Danmark är 600 cm2. EU:s regler stipulerar minst 450 cm2.

I Sverige är det förbjudet att använda antibiotika i förebyggande eller tillväxtbefrämjande syfte. Motsvarande förbud finns inte i Danmark, vilket har stor betydelse för svinuppfödningen där. Genom antibiotikaanvändning kan man genomföra tidigare avvänjning av smågrisar och uppnå andra fördelar i hälsostatus m.m. som i Sverige endast har kunnat uppnås med hjälp av förbättringar av djurmiljön. År 1995 förbjöds i Danmark en tillväxtbefrämjande antibiotika (avoparcin), men den har ersatts av ett annat preparat. Den totala försäljningen i Danmark av tillväxtbefrämjande medel har på senare år ökat.

I Finland gäller samma regler för smågrisars avvänjning som i Danmark. I Finland finns det en frivillig överenskommelse att inte använda antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte.

De svenska djurskyddskraven medför en del extra kostnader i förhållande till Sveriges konkurrentländer. Man bör dock hålla i åtanke att det inte är säkert att de i vissa fall lindrigare kraven i Danmark och Finland alltid utnyttjas fullt ut. Skillnader i regelsystem kan därför ibland ge en något överdriven uppfattning om de svenska producenternas kostnadsnackdelar. Vidare medför bestämmelsernas tillämpning friskare djur, lägre dödlighet och högre tillväxt. Enligt en beräkning utförd av Sveriges lantbruksuniversitet medför skillnaderna mellan de svenska och de danska bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd för de skickligaste producenterna en ökad kostnad för griskött med omkring 50 öre/kg i Sverige. Därvid har även inräknats de positiva effekter på grisarnas tillväxt m.m. som de svenska bestämmelserna medför. I praktiken bedöms merkostnaderna uppgå till omkring 1 kr/kg med variationer mellan 0,50 och 1,50 kr/kg beroende på omständigheterna.

För fjäderfä beräknas de svenska bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd medföra en merkostnad i förhållande till de danska bestämmelserna på omkring 50 öre/kg slaktad kyckling. Konkurrenssituationen gentemot den finska kycklingproduktionen ligger huvudsakligen i det förhållandet att de finska kycklingproducenterna får ett – nationellt finansierat – stöd. År 1997 uppgår detta stöd till uppemot 3 kronor per levande djur. Till detta kommer en subvention på ca 50 öre per daggammal kyckling via föräldradjuren.

5.4.6. Miljöbestämmelser

Alla tre länderna har miljöregler som syftar till att begränsa utsläpp till vattendrag. Det gäller regler för hantering och lagring av stallgödsel samt för användning av handelsgödsel och bekämpningsmedel. I botten finns EU-regler men både Sverige och Danmark har mera långtgående restriktioner vad gäller stallgödsel. I Sverige gäller detta särskilt i kustområdena i landets södra delar.

Miljöskatter på handelsgödsel och bekämpningsmedel behandlas i följande avsnitt.

5.4.7. Beskattning av jordbruk

Andelen skatter i procent av bruttonationalprodukten uppgick år 1994 i både Sverige och i Danmark till omkring 50 %. I Finland var andelen omkring 47 %. I Sverige har andelen sedan stigit och den uppgick år 1996 till 54 %.

I detta avsnitt redovisas mycket översiktligt de skatteregler som normalt berör lantbrukare i de tre länderna. Danmark genomförde år 1994 en skattereform. Omläggningen pågår fortfarande genom successiva förändringar av skatteskalorna; reformen är fullt genomförd först år 1998. Uppgifterna i det följande avser år 1996 för alla tre länderna. Eventuella belopp i grannländerna har, liksom i hela rapporten, räknats om till svenska kronor med växelkurserna i genomsnitt för år 1996.

Förutom de egentliga skatter som behandlas i det följande förekommer vissa avgifter som lantbrukaren får betala och som gränsar till skatter. Det gäller t.ex. tillsynsavgifter för djur- och miljöskydd, kartavgifter och registreringsavgifter av olika slag. I grannländerna synes denna flora vara mindre rikhaltig. I Danmark används intäkter av koldioxidskatt från lantbruket till att delvis finansiera tjänster och kontroller som i Sverige är avgiftsbelagda.

5.4.7.1 Inkomstskatt och egenavgifter

Inkomst av jordbruk beskattas på ungefär samma sätt i alla tre länderna. Ett överskott av näringsverksamhet delas upp i en arbets- och en kapitalinkomstdel, vilka beskattas enligt olika principer. Arbetsinkomsten från jordbruket läggs samman med inkomst av tjänst, varefter summan beskattas som inkomst av förvärvsverksamhet. I Sverige och Finland beskattas inkomst av kapital för sig med en särskild lägre skattesats. I Danmark beskattas inkomst av kapital i stort sett som förvärvsinkomst, men vissa lättnader finns.

Den svenske lantbrukaren får betala egenavgifter som motsvarar drygt 30 % av arbetsinkomstdelen. Danmark har ingen direkt motsvarighet till de svenska egenavgifterna men ett s.k. arbetsmarknadsbidrag på 7 % som utgår på alla arbetsinkomster. I Finland finns en socialskyddsavgift till folkpension och sjukförsäkring som för de flesta lantbrukarna är 4 % av förvärvsinkomsten. Finska lantbrukare har därtill ett statligt trygghetssystem som omfattar ålders- och sjukpension, sjuk-, olycksfalls- och grupplivförsäkringar samt avbytare vid sjukdom och semester. Systemet finansieras delvis med avgifter från brukarna, men staten står för ungefär 80 % av kostnaderna. Lantbrukarnas avgifter är 10,1 % på inkomster upp till 139 500 kr/år. Därefter stiger avgiften gradvis till 20,7 % på inkomster över 219 200 kr/år.

Den svenske lantbrukaren är genom kombinationen av höga egenavgifter och lågt grundavdrag (ca 10 000 kronor) i inkomstbeskattningen beskattad med närmare 50 % även på låga arbetsinkomster. Genom möjligheten till räntefördelning kan en viss del av inkomsten ofta beskattas som kapital med endast 30 % skatt. I Finland är skattereglerna likartade. Danmark har som nämnts ingen direkt motsvarighet till de svenska egenavgifterna. Danmark har ett betydligt högre grundavdrag i inkomstbeskattningen, ca 34 000 kronor. Kapitalinkomster beskattas som arbetsinkomster men undgår arbetsmarknadsbidraget. Tabell 5.20 illustrerar skillnaderna i skatteregler i Sverige, Danmark och Finland.

Tabell 5.20 s¡­­¡®³´ä¬¬®©®§ ¡¶ ¤¥® ³¡­­¡®¬¡§¤¡ ³«¡´´¥® °å ¥® ®¥´´¯M

inkomst före egenavgifter (intäkter minus kostnader inklusive avskrivningar för två inkomstlägen).

Nettoinkomst, kronor

Svenska skatteregler Kronor %

Danska skatteregler Kronor %

Finska skatteregler Kronor %

150 000 70 400 46,9 57 000 38,0 57 500 38,3 300 000 148 900 49,6 135 600 45,2 147 100 49,0 Källa: Egna beräkningar.

Beräkningen förutsätter att hela inkomsten beskattas som arbetsinkomst. I den mån någon del därav enligt gällande regler kan betraktas som kapitalinkomst beskattas denna del lindrigare i främst Sverige och Finland (med 30 % respektive 28 %). I Danmark är skillnaden i beskattning mellan kapital och arbetsinkomster inte så stor som i de båda andra länderna.

Skillnaderna i skatter skall ses mot bakgrund av vissa olikheter i sättet att finansiera socialförsäkringarna. I Sverige och Finland finns lagstadgade tjänstepensionsförsäkringar. Någon direkt motsvarighet finns inte i Danmark. Där förekommer i stället frivilliga pensionssys-

tem som finansieras genom avgifter från såväl arbetsgivare som arbetstagare. Den danska folkpensionen är betydligt högre än den svenska. Grundpensionen är 52 700 kr/år, och därtill finns en inkomstprövad tilläggspension som är upp till 25 000 kr/år. Dessa belopp kan jämföras med den svenska folkpensionen, som år 1996 var 34 000 kr/år för ensamstående och 29 800 kr/år för gifta.

5.4.7.2 Fastighetsskatter

Danmark har en generell kommunal fastighetsskatt som, i motsats till i Sverige och Finland, utgår på jordbruksmark. Skatten är 0,6–2,4 % till primärkommunerna samt 1,0 % till amten (motsvarar län). För jordbruket har den primärkommunala skatten åren 1994–1997 varit begränsad till högst 1,5 %. Amt-skatten är för jordbruket nedsatt till 0,57 %. Detta betyder att den sammanlagda skatten för jordbruket är maximerad till 2,07 %. Det beskattningsbara markvärdet motsvarar för lantbruket ca 50 % av marknadsvärdet. Skatten beräknas år 1997 bli i genomsnitt ca 1,6 % av beskattningsbara markvärdet. Totalt beräknas jordbrukets fastighetsskatter till amten och kommunerna till ca 700 miljoner kr/år 1997. Det motsvarar i genomsnitt för hela landet ca 280 kr/ha jordbruksmark. Variationerna är dock mycket stora mellan olika kommuner och beroende på markvärdena. Skatten är i vissa kommuner omkring 100 kr/ha, men kan i ett fåtal kommuner vara över 600 kr/ha.

Den danska fastighetsskatten är en del av landets inkomstbeskattning och inte någon specifik jordbruksskatt. Tvärtom har de danska lantbrukarna lättnader jämfört med andra fastighetsägare.

5.4.7.3 Energi- och miljöskatter

I Sverige betalar lantbrukare energiskatter som från den 1 juli 1997 uppgår till följande belopp. För lätt eldningsolja utgår energiskatt med 0,74 kr/liter och koldioxidskatt med 1,06 kr/liter. För dieselolja (miljöklass 1) utgår såväl energiskatt med 1,61 kr/liter som koldioxidskatt med 1,06 kr/liter. För el är energiskatten 0,138 kr/kWh. Enligt riksdagsbeslut våren 1997 kommer elskatten att höjas ytterligare den 1 januari 1998 till 0,152 kr/kWh.

I Danmark belastas drivmedel med energi- och koldioxidskatter. Momspliktig verksamhet (som t.ex. lantbruket) kan emellertid dra av energiskatten och del av koldioxidskatten. Åren 1995 och 1996 betalade lantbrukarna hälften av koldioxidskatten. År 1997 höjdes andelen till 60 % (vilket motsvarar 0,19 kr/liter) och den trappas successivt upp så att år 2000 betalas 90 % av skatten. Även på el utgår koldioxidskatt,

som för lantbrukare för närvarande betalas med 0,07 kr/kWh. Koldioxidskatten återförs sedan till lantbruket.

I Finland belastas drivmedel med energi- och koldioxidskatter som för dieselolja uppgår till 2,15 respektive 0,27 kr/liter. Lantbrukare kan använda eldningsolja som drivmedel. Skatten är då 0,46 kr/liter. Från år 1997 har Finland en skatt på el, som för lantbrukare motsvarar 0,026 kr/kWh.

Tillverkningsindustrin har i Sverige lättnader i energibeskattningen som jordbruket saknar. Industrin betalar således för andra energislag än drivmedel inte någon energiskatt och endast 50 % av koldioxidskatten (denna andel höjdes den 1 juli 1997 från 25 %). Skillnaderna i energiskatter mellan olika förbrukarkategorier belyses i tabell 5.21. Energiintensiv industri samt trädgårdsnäringen har ytterligare nedsättning av energiskatterna. Se vidare avsnitt 6.5.2.2.

Tabell 5.21 e®¥²§©³«¡´´¥² ¦ö² ¯¬©«¡ ¦ö²¢²µ«¡²«¡´¥§¯²©¥² ¤¥® Q ªµ¬© QYYWN

Energiform Lantbruk Hushåll Industri

3VERIGE

El, kr/kWh 0,14 0,14 -Eldningsolja, kr/l 1,80 1,80 0,53 Dieselolja, kr/l 2,67 2,67 2,67

$ANMARK

El, kr/kWh 0,07 0,53 0,07 Eldningsolja, kr/l 0,19 2,04 0,19 Dieselolja, kr/l 0,19 2,96 2,07

&INLAND

El, kr/kWh 0,026 0,05 0,02 Eldningsolja, kr/l 0,46 0,46 0,46 Dieselolja, kr/l 0,46 2,42 2,42 Källa: OECD

Gruvindustrin i Sverige betalar för dieselolja till gruvmaskiner samma skatter som industrin i övrigt gör för eldningsolja. Yrkesfisket betalar i likhet med sjöfarten i praktiken inte några energiskatter för dieselolja.

Lantbrukarna Sverige betalar således betydligt högre energiskatter än i Danmark och Finland. När det gäller dieselolja är det delvis en följd av en skattehöjning år 1995 för finansiering av Sveriges medlemsavgift till EU. Skillnaderna i energiskatter mellan länderna påverkar naturligtvis energipriserna. I tabell 5.22 redovisas de priser på diesel- och eldningsolja samt el som betalas av lantbrukare. Tabell 5.22 gäller medeltal för år 1996, medan tabell 5.21 gällde den 1 juli 1997.

Relationerna mellan länderna var i stort sett desamma båda tidpunkterna.

Tabell 5.22 p²©³¥² °å ¥®¥²§© ´©¬¬ ¬¡®´¢²µ«¡²¥ å² QYYVL «²¯®¯²N

Energiform Sverige Danmark Finland

El, kr/kWh

a

0,59 0,68 0,60

Eldningsolja, kr/l 3,37 2,13 1,90 Dieselolja, kr/l 4,54 2,13 1,90

a) Priserna på el har antagits motsvara priser till hushåll exkl. skatt plus skatt vid försäljning till lantbrukare. Källa: OECD.

Trots den betydligt högre skatten är elpriset lägre i Sverige än i grannländerna, vilket beror på lägre råkraftpris. Särskilt i Danmark är elkraften dyr, eftersom den helt produceras med fossila bränslen. På diesel- och eldningsolja slår de höga skatterna emellertid igenom i höga priser.

Jordbrukets förbrukning av el uppgick år 1996 till omkring 2 200 miljoner kWh. Skatten uppgår till ca 300 miljoner kr/år. Inom lantbruket är elförbrukningen vid beredning av foderblandningar och ventilation i djurstallar.

Förbrukningen av eldningsolja inom lantbruket år 1994 uppgick enligt SCB till ca 48 miljoner liter. Genom att beskattningen är 1,80 kr/liter betalade lantbruket ca 86 miljoner kronor i skatt. Eldningsolja förbrukas bl.a. vid torkning av spannmål och för uppvärmning av djurstallar.

Förbrukningen av dieselolja uppgick enligt SCB:s senaste beräkning (år 1994) till ca 288 miljoner liter. Beskattningen utgjorde ca 770 miljoner kronor (2,67 kr/liter). Övervägande delen av dieseloljan inom lantbruket används för drift av olika slags lantbruksmaskiner.

I Sverige betalar lantbrukare 225 kr/år i fordonsskatt för sina traktorer. Motsvarande skatter finns inte i Danmark eller Finland.

Sverige har miljöskatter på handelsgödsel. För kvävegödsel är skatten 1,80 kr/kg kväve. Skatten höjdes år 1994 för finansiering av Sveriges medlemsavgift till EU. På fosforgödsel finns en skatt på kadmium, som motsvarar 1,05 kr/kg fosfor. Skatterna motsvarar 20–25 % av priserna på ren kvävegödsel och omkring 10 % av priserna på ren fosforgödsel. Danmark och Finland har inte några motsvarande skatter, men Danmark har en straffavgift vid överskridande av maximalt tillåtna kvävegivor. I Danmark kommer sannolikt beslut att fattas om bl.a. genomförande av avgift på gödselmedel.

Sverige har miljöskatter på bekämpningsmedel med 20 kronor/kg verksam beståndsdel. Det motsvarar i genomsnitt för alla bekämpningsmedel ungefär 4 % av priserna. Danmark har sedan 1996 miljöav-

gifter för insekticider och markherbicider med 27 % på listpriserna och för övriga herbicider samt fungicider med 13 % på listpriserna. Avgiftsintäkterna återförs till i huvudsak jordbruket genom att de används till finansiering av avsättningsbefrämjande åtgärder genom den s.k. promilleavgiftsfonden. Finland har inte några miljöavgifter på bekämpningsmedel, men det finns liksom i Sverige en registreringsavgift som betalas av de företag som marknadsför preparaten.

5.4.7.4 Produktionsavgifter

I Danmark finns sedan 1950-talet produktionsavgifter som enligt lag tas ut på levererade jordbruksprodukter. Intäkterna tillförs de s.k. produktionsavgifterna och används till avsättningsfrämjande åtgärder, forskning och försök, sjukdomsbekämpning samt utbildning och rådgivning. Avgifterna i varje produktionsgren förs till dess egen fond. Eftersom avgifterna helt och hållet återförs till jordbruket är de inte skatter.

Några exempel på de produktionsavgifter som tas ut på levererade jordbruksprodukter under 1997: 0,019 kr/kg mjölk, 40,50 kronor per nötkreatur till slakt, 7,58 kronor per slaktsvin, 18,97 kronor per slaktad sugga, 0,46 kr/kg potatis, 0,15 kr/ton sockerbetor. Intäkterna av dessa avgifter har för 1996 budgeterats till 319 miljoner kronor, vilket motsvarar ca 0,6 % av det danska jordbrukets samlade intäkter.

5.4.7.5 Återföring av skatter till jordbruket

I Danmark återförs alla miljöavgifter på jordbruket på olika vägar till näringen. De svenska s.k. miljöavgifter och energiskatter som belastar jordbruket återförs inte på samma direkta sätt till näringen. I Finland är denna typ av skatter av så obetydlig omfattning, att någon återföring knappast varit aktuell. Man skulle kunna hävda att den svenska statens medfinansiering till olika EU-stöd kan ses som en återföring av miljöskatterna. Häremot kan invändas att i både Danmark och Finland sker medfinansieringen av EU-stöden helt med vanliga skattemedel.

Den danska statens intäkter av pesticidavgifterna år 1996 uppgick till 266 miljoner kronor. Större delen därav överfördes via den s.k. promilleavgiftsfonden till produktionsavgiftsfonderna och resten användes till att kompensera kommuner för det tak för jordskatten som har gällt för jordbruket sedan år 1994 samt till forskning om miljövänlig växtodling.

Det danska jordbrukets utgifter för koldioxidavgifterna beräknas till 170 miljoner kronor år 1996. Delvis kompenseras avgifterna genom en

nedsättning av en arbetsgivaravgift till ett system för tilläggspension (ATP). I övrigt kompenserades jordbruket genom nedsättning av avgifter för veterinär- och växtkontroll samt genom bidrag till energibesparande investeringar. I tabell 5.23 görs en sammanfattande jämförelse mellan olika produktionsskatter i Sverige, Danmark och Finland 1996/97.

Tabell 5.23 jä­¦ö²¥¬³¥ ­¥¬¬¡® ¯¬©«¡ °²¯¤µ«´©¯®³«¡´´¥² © s¶¥²©§¥L d¡®­¡²«

och Finland 1996/97.

Skatteobjekt

Sverige

1)

Danmark Finland

El 13,8 öre/kWh 7 öre/kWh 2,6 öre/kWh Eldningsolja 1 801 kr/m3190 kr/m3460 kr/m3Diesel 2 670 kr/m3190 kr/m3460 kr/m3Kvävegödselmedel 1,80 kr/kg 0 0 Fosforgödsel 1,05 kr/kg 0 0 Växtskyddsmedel ca 4 % 13–27 % 0 Jordskatt 0 100–500 kr/ha 01)Avser beslutade nivåer från och med den 1 juli 1997. Källa: Egen sammanställning.

5.4.8. Sammanfattande analys av konkurrensförhållandena

Jämförelser mellan länderna av lönsamheten för jordbrukssektorn totalt, för grupper av företag eller för enskilda jordbruksföretag måste göras med stor försiktighet. Som framgått av redovisningen i tidigare avsnitt finns en mängd olika faktorer av betydelse för sådana jämförelser.

En grundläggande skillnad mellan jordbruksföretag i olika länder och också inom länder är skillnader i avkastningen i växtodlingen till följd av klimat och jordmån. Den gemensamma jordbrukspolitiken syftar inte till att utjämna sådana skillnader mellan länderna eller mellan regioner inom länderna. Arealersättningarna inom CAP är tvärtom direkt kopplade till den historiska avkastningsnivån i respektive medlemsland. Eftersom det enskilda landet kan välja i vilken utsträckning stödet skall regionaliseras, kan emellertid mycket stora skillnader uppstå mellan företag i olika länder trots att företagen har lika avkastningsnivå. Så har t.ex. Danmark valt att ha endast en stödnivå, vilket således gynnar företag med sämre avkastning. Skulle en sådan modell valts för Sverige skulle konkurrenssituationen påverkats i ännu högre grad till följd av den större avkastningsvariationen. Om Sverige i stället valt att

gå längre i regionaliseringen skulle t.ex. arealstöden i delar av södra Sverige legat betydligt högre än i Danmark.

De av EU medfinansierade regionalstöden inom jordbruket är till för att stödja ekonomiskt svaga regioner inom ett land. Möjligheterna till utjämning begränsas av att stödgivningen på olika sätt maximerats. Medan man i Danmark i stort sett inte utnyttjar regionala jordbruksstöd har Sverige och Finland utnyttjat möjligheterna för att åstadkomma en utjämning av de ekonomiska förhållandena i ungefär samma utsträckning som före medlemskapet.

Om möjligheterna att välja tillämpning av olika stödformer utnyttjas för att åstadkomma en utjämning mellan företag inom landet kan det hävdas att detta innebär en konkurrenssnedvridning i förhållande till vad som skulle gällt på en fri marknad.

Då syftet med de regionala stöden och också i viss mån miljöstöden är att åstadkomma en nationell utjämning bör emellertid effekten av sådana åtgärder så långt möjligt exkluderas vid jämförelser mellan enskilda företag i olika länder. I sektorskalkylen är dock effekten av sådana åtgärder inkluderade.

Mot denna bakgrund bör t.ex. vid en jämförelse mellan företag i Sverige och Danmark väljas företag med så lika grundförutsättningar som möjligt. Med hänsyn till de geografiska och klimatologiska förhållandena är därför en jämförelse mellan företag i södra Sverige (Götaland) och Danmark möjlig.

För en jämförelse med finska förhållanden föreligger ytterligare svårigheter med hänsyn till omfattningen av de övergångsstöd som tilllämpas i Finland. Dessa stöd kan förefalla ge de finska jordbrukarna mycket gynnsamma förutsättningar jämfört med de svenska. Man bör dock hålla i minne att stödet bl.a. kompenserar för det prisfall som uppstod i Finland vid medlemskapet i EU och för en mycket ogynnsam företagsstruktur. Några motsvarande stöd i Sverige begärdes inte.

Med hänsyn till den mängd variabler som är av betydelse för de enskilda företagens konkurrenssituation är det i praktiken omöjligt att göra en rättvisande jämförelse mellan verkliga företag eller grupper av företag i olika länder. Produktionen i ett lands företag är mer eller mindre anpassad till de förhållanden som råder där, och det kan vara mycket svårt att avgöra vilka orsakerna är till skillnader i lönsamhet mellan länderna. Härtill bidrar också att redovisningsprinciper kan skilja. För att ändå belysa hur jordbrukets konkurrensförmåga påverkas av olika förutsättningar i Sverige och Danmark redovisas i följande beräkningar hur lönsamheten i några konstruerade svenska typföretag skulle påverkas om de hade samma förutsättningar som i Danmark i fråga om skatter, djurskyddsbestämmelser m.m. Därigenom kan partiella jämförelser göras, där en mängd faktorer uteslutits.

Inkomst-, kapital- och förmögenhetsbeskattningen har inte direkt beaktats i de kalkyler som redovisas. Avslutningsvis berörs dock skillnaderna i inkomstbeskattningen.

Därtill jämförs sektorskalkyler som belyser jordbrukssektorns totalekonomi, vilket innebär att alla väsentliga faktorer ingår i jämförelsen, men att det kan vara svårare att avgöra hur mycket var och en betyder.

En faktor som är av särskild betydelse är naturligtvis skillnaden i producentpriser. På en gemensam marknad kan tyckas att dessa priser i huvudsak borde vara lika. Åtminstone på kort sikt är som visats detta inte fallet. En av orsakerna till detta kan t.ex. vara skillnader i förädlingsindustrins effektivitet. En sådan faktor kan förvisso vara av avgörande betydelse för det enskilda företagets ekonomi. Samtidigt kan emellertid sägas att det rör sig om en faktor som ligger utanför det enskilda jordbruksföretagets direkta kontroll.

En ytterligare faktor som inte kan beaktas i jämförelserna men som har avgörande betydelse för konkurrenskraften är företagarnas kompetens.

Om man jämför jordbruksföretag med exakt samma produktionsförutsättningar (t.ex. avkastning i växtodling) och med samma krav på ekonomiskt resultat, så kommer skillnader i produktpriser och produktionsfaktorpriser att avspegla sig i priset på jordbruksmark. Markpriserna påverkas emellertid på lång sikt även av andra faktorer, t.ex. efterfrågan för byggverksamhet av olika slag (boende, vägar etc.).

Teoretiskt skulle man kunna hävda att skillnader i skatter och avgifter på lång sikt utjämnas av olika markprisnivåer. På kort och medellång sikt kan dock uppstå konkurrenssnedvridning till följd av t.ex. beslut av statsmakterna som innebär höjda produktionskostnader. Således kan t.ex. ett nyetablerat växtodlingsföretag sannolikt inte på kort sikt kompensera sig i en sådan situation genom att sänka sina markkostnader. Även om marken är arrenderad så är företagarens markkostnader normalt bundna under flera år.

Sett över en längre tidsperiod med något så när stabila förhållanden kan Sverige alltså ha en situation där exempelvis skillnader i produktionsmedelsskatter upplevs som om det förelåg olika förutsättningar för konkurrens men där andra mer svårjämförbara faktorer kompenserar för denna skillnad.

5.4.8.1 Inverkan på sektorns ekonomi

I tabell 5.24 redovisas jordbrukets bruttointäkter och nettoinkomster under åren 1990–1996. Uppgifterna för Danmark och Finland har för varje år räknats om till kronor med de växelkurser som gällde i genomsnitt under år 1996. Bruttointäkterna omfattar försålda jordbrukspro-

dukter samt olika EU-ersättningar och nationella stöd. Nettoinkomsten avser överskott till skatter och egenavgifter samt ersättning till eget arbete och eget kapital.

Tabell 5.24 j¯²¤¢²µ«¥´³ ®¥´´¯©®´ä«´¥² ¯£¨ ®¥´´¯©®«¯­³´¥² å²¥® QYYP–

1996 i Sverige, Danmark och Finland, miljarder kronor.

r Sverige Brutto inkomst

Netto inkomst %

Danmark Brutto inkomst

Netto inkomst %

Finland Brutto inkomst

Netto inkomst %

1990 31,9 4,8 15,1 53,8 6,6 12,3 37,9 13,7 36,0 1991 31,6 5,6 17,7 52,0 5,0 9,5 35,6 11,6 32,3

1992 27,7 2,3

8,3 49,8 2,7

5,3 34,4 11,0 32,0

1993 28,7 2,6

9,1 50,7 3,1

6,2 32,1

8,7 27,2

1994 28,5 2,1

7,4 51,2 5,6 10,9 33,4 11,4 34,1

1995 30,5 3,8 12,4 54,7 9,3

17,0 29,9 10,3 34,4

1996 30,7 2,7

8,8 55,1 10,0 18,1 28,8

9,8 34,0

Källa: Bearbetning av uppgifter från Statens jordbruksverk, De Danske Landboforeninger respektive Lantbruksekonomiska Forskningsanstalten (Finland). Se även kommentarer till tabell 5.14.

De höga svenska intäkterna och nettoinkomsterna i början av 1990-talet beror till stor del på de direktstöd som utbetalades i samband med genomförandet av den nya jordbrukspolitiken år 1991. En stor del av dessa stöd var kompensation för sänkta priser och bör därför beaktas i denna inkomstjämförelse. År 1991 utbetalades emellertid även ca 2,7 miljarder kronor i omställningsstöd som snedvrider jämförelsen. Om man räknar bort detta belopp blir nettoinkomsten år 1991 knappt 3 miljarder kronor. Åren 1995 och 1996 påverkas av engångsåterbetalningar av samma stöd med ca 500 miljoner kr/år. Nettoinkomsten som andel av bruttointäkterna har i Sverige i övrigt varierat mellan 7 % och 15 % under perioden. I medeltal för de tre senaste åren har andelen varit ca 10 %.

Beslut har fattats om införande av ett svenskt investeringsstöd och om utbyggnad av det svenska miljöstödsprogrammet under åren 1997 och 1998. Detta kommer att leda till att de svenska inkomsterna ökar, men inte med hela stödbeloppen, eftersom miljöstöden förutsätter åtgärder som även medför ökande kostnader.

Det danska lantbruket upplevde en nedgång i inkomsterna i början av 1990-talet som berodde på bl.a. svaga skördar och höga räntor. Under hela perioden har nettoinkomsten som andel av bruttointäkterna i Danmark varierat mellan 5 % och 18 %. I medeltal för de tre senaste åren han andelen varit ca 15 %.

Det finska jordbruket hade före EU-anslutningen större bruttoomsättning och nettoinkomst än det svenska jordbruket trots att omfattningen i arealer och djur var väsentligt mindre. Det berodde på att producentpriserna i Finland då var betydligt högre än i Sverige. Detta är bakgrunden till de omfattande övergångsstöd som det finska jordbruket har fått efter EU-medlemskapet. Nettoinkomsten som andel av bruttointäkterna förfaller vara stabilare än i de andra länderna.

Som framgått av den föregående redovisningen har resultatet för det svenska jordbruket under de senaste åren påverkats av bl.a. höjda skatter på energi, handelsgödsel och bekämpningsmedel. I tabell 5.25 redovisas en beräkning av effekterna på jordbrukets nettoinkomst av skatter på energi, handelsgödsel och bekämpningsmedel samt den danska fastighetsskatten.

Tabell 5.25 e¦¦¥«´¥² °å ª¯²¤¢²µ«¥´³ ®¥´´¯©®«¯­³´ ¡¶ ³«¡´´¥² © s¶¥²©§¥L

Danmark och Finland, miljoner kronor. Avser läget den 1 juli 1997.

Sverige Danmark Finland

Energiskatter

1 150 170 100

Miljöskatter

400 270

-

Fastighetsskatt

-700

-

3UMMA     

Kollektiv återföring av skatter och avgifter 0 460

0

.ETTOSKATTER    

D:o av totala kostnader 5,5 % 1,5 % 0,5 % D:o av nettoinkomst 57,7 % 6,8 % 1,0 % Källa: Egna beräkningar.

Sammanställningar som bygger på någon form av återföring av skatter till näringen är inte oomtvistliga. Ovan anges en kollektiv återföring av avgifter och skatter i Danmark. Det kan även hävdas att de svenska miljöskatterna indirekt återförs till jordbruket genom den svenska delfinansieringen av jordbrukets miljöprogram. Med ett sådant resonemang skulle nettoskatterna i Sverige uppgå till ca 1 150 miljoner kronor, vilket motsvarar 4,1 % av de totala kostnaderna. Denna typ av resonemang diskuteras ytterligare i det följande.

Beräkningarna i tabell 5.25 bygger på faktiska förbrukningsnivåer av energi, handelsgödsel och bekämpningsmedel i respektive land. Som

jämförelse beskrivs de faktiska utgifterna i jordbruket för handelsgödsel, växtskyddsmedel, el och drivmedel år 1996 i tabell 5.26.

Tabell 5.26 f¡«´©³«¡ µ´§©¦´¥² ¦ö² ¨¡®¤¥¬³§ö¤³¥¬L ¶ä¸´³«¹¤¤³­¥¤¥¬L ¥¬ ¯£¨

drivmedel år 1996 i Sverige, Danmark och Finland, miljoner kronor.

Insatsvara Sverige Danmark Finland

Handelsgödsel och växtskyddsmedel, exkl. skatt 2 165 3 432 2 026 El och drivmedel, exkl. skatt 1 662 1 178 1 286 Miljö- och energiskatter 1 458 463 129

3UMMA      

D:o av bruttointäkter

17,2 % 9,1 % 11,9 %

Källa: Bearbetning av uppgifter från Statens jordbruksverk, De Danske Landboforeninger respektive Lantbruksekonomiska Forskningsanstalten (Finland).

Som framgår av tabell 5.26 har Sverige en större förbrukning av el och drivmedel än de andra länderna, vilket delvis förklaras av en större åkerareal och jämfört med Danmark större avstånd och kallare klimat. Utgiftsnivån i Danmark för handelsgödsel och växtskyddsmedel förklaras i hög grad av att den danska växtodlingen bedrivs intensivt och med en större andel specialgrödor (t.ex. potatis och sockerbetor) än i Sverige.

5.4.8.2 Jämförelse mellan Sverige och Danmark med utgångspunkt i några svenska typgårdar

För att illustrera betydelsen av skillnaderna mellan länderna har några enkla svenska typgårdar konstruerats. Därefter har studerats vad det skulle innebära om vissa regler, skattesatser etc. i stället hade överensstämt med de som gäller i Danmark. Det är svårare att göra motsvarande jämförelser med Finland, eftersom en del av skillnaderna i regelsystem beror på att Finland har sämre förutsättningar i fråga om både klimat och företagsstruktur än södra Sverige.

Tre typföretag har konstruerats, en mjölkgård, en svingård och en spannmålsgård. Kalkylerna bygger på Lantbruksuniversitetets s.k. områdeskalkyler för år 1995, delvis kompletterade och omräknade till 1996 års priser. Gårdarna antas ligga i Östergötland men inte i slättbygden, vilket motsvarar ungefär genomsnittliga svenska förhållanden. För spannmålsgården har även en alternativ beräkning gjorts med antagande om lokalisering i Skåne, vilket motsvarar ungefär genomsnittliga danska förhållanden. Därigenom belyses betydelsen bättre av de svenska miljöskatterna och av den danska fastighetsskatten.

Djurgårdarna förutsätts ha egen rekrytering och vara helt självförsörjande med fodersäd och grovfoder. Mjölkgården har 30 mjölkkor inklusive rekrytering och 35 ha åker. Svingården har 40 suggor och årlig leverans av ca 730 slaktsvin samt 80 ha åker, vilket är en anpassning till arealbehovet för stallgödselspridning. Svingården säljer därför en del av sin fodersäd. Spannmålsgården har 100 ha åker som helt används till spannmålsodling och träda enligt EU:s krav. De är ganska renodlade företag inom respektive produktionsgren. Därför förutsätts också att de inte har några andra verksamheter. Inkomstnivån i dessa företag är så låg att den knappast räcker för att försörja en familj. I verkligheten har många jordbruksföretag även skog, entreprenadverksamhet, stuguthyrning etc., som kan ge kompletterande sysselsättning och ytterligare inkomster. Det är också vanligt att någon familjemedlem har anställning utanför gården.

Kalkylerna har i viss mån stämts av mot de genomsnittsföretag som LRF-Konsult brukar redovisa med hjälp av bokföringsunderlag från 25 000 verkliga gårdar. De nu redovisade typgårdarna saknar dock som nämnts de kompletterande inkomstkällor som är ganska vanliga i verkligheten. Förbrukning av drivmedel och handelsgödsel har för kontroll jämförts med verkliga medeltal för förbrukningen.

Företagens beräknade intäkter och kostnader år 1996 framgår av tabell 5.27. Arbetsbehovet för att driva de fyra gårdarna kan beräknas till 2 560, 1 970, 910 respektive 910 timmar per år.

Tabell 5.27 i®´ä«´¥² ¯£¨ µ´§©¦´¥² å² QYYV ¦ö² ¥´´ ¡®´¡¬ ´¹°§å²¤¡²L «²¯®¯²N

Intäkter/utgifter Mjölkgård Svingård Spannmålsgård Östergötl. Skåne

Försäljningsintäkter

759 000 960 200 457 000

541 900

Arealersättningar

28 700 179 700 224 600

273 700

3UMMA INT¤KTER         

Rörelseutgifter

421 000 688 900 377 700

403 000

Avskrivningar

129 400 123 200 113 000

113 000

Ränteutgifter

83 100 135 600 61 600

62 700

3UMMA KOSTNADER        

Rest till egenavgifter, skatter och levnadsomkostnader 154 200 192 200 129 400

236 900

Källa: Egna beräkningar.

Kalkylerna förutsätter att gårdarna har förvärvats för ganska länge sedan. Kalkylernas kapitalkostnader inkluderar därför inte några kostnader för marken, utan endast kostnader för djurstallar byggda för 10 år sedan samt för kontinuerlig förnyelse av maskiner och inventarier. Det betyder att den skånska gårdens högre avkastning i spannmålsodlingen

helt slår igenom i det redovisade resultatet. Det kan nämnas att genomsnittliga arrendeavgifter skiljer ca 1 000 kr/ha mellan respektive område, vilket motsvarar större delen av skillnaden mellan kalkylerna. Kalkylerna är för övrigt inte gjorda med syfte att belysa skillnader i lönsamhet mellan olika delar av landet eller mellan olika produktionsgrenar, utan för att belysa effekterna av olika produktionsskatter för någorlunda genomsnittliga företag.

I det följande skall dessa typgårdar användas för att belysa effekterna för jordbrukarna av vissa skillnader mellan länderna. I de följande analyserna har inte beaktats skillnaderna i markpriser på annat sätt än deras inverkan på en fastighetsskatt och inte heller andra skillnader i prisnivån på jordbruksprodukter och produktionsmedel än de som beror på skillnader i skatter. Gårdskalkylerna i tabell 5.27 avser år 1996, men effekterna av olika skatter i det följande avser skattesatser under det andra halvåret 1997.

Energiskatter

I Danmark betalar jordbrukarna i energiskatter endast en del av landets låga koldioxidskatt. På diesel- och eldningsolja betalar danska lantbrukare endast 0,19 kr/liter medan de svenska lantbrukarna i de här redovisade kalkylerna betalar sammanlagt 2,67 kr/liter respektive 1,80 kr/liter. På el betalar danska lantbrukare endast 0,07 kr/kWh jämfört med 0,138 kr/kWh i Sverige. De danska koldioxidskatterna återförs till jordbruket och är därför inte skatter i egentlig mening. Värdet av sådana återföringar diskuteras i sammanfattningen av detta avsnitt. Om svenska lantbrukare bara hade behövt betala de låga danska energiskatterna hade de fyra företagens resultat enligt beräkningarna förbättrats med 12 300 kronor, 29 400 kronor, 30 900 kronor respektive 32 400 kronor. Dessa belopp avser endast de direkta energikostnaderna i företagen. En sänkning av de svenska energiskatterna till dansk nivå skulle påverka den allmänna kostnadsnivån på t.ex. foder så att företagens resultat hade förbättrats ytterligare. De danska koldioxidskatterna skulle för typföretagen motsvara 2 800 kronor, 6 500 kronor, 3 000 kronor respektive 3 200 kronor.

Miljöskatter

I Danmark finns nu inte någon motsvarighet till de svenska handelsgödselskatterna, som gäller dels kväve, dels kadmium i fosforgödsel. Kvävegödselskatten motsvarar för de tre typgårdarna 6 300 kronor, 7 500 kronor, 15 500 kronor respektive 18 600 kronor.

Både Sverige och Danmark har skatter på bekämpningsmedel som i genomsnitt i Sverige motsvarar 4 % av priserna och i Danmark närmare 20 %. De högre danska avgifterna på bekämpningsmedel skulle för typföretagen försämra resultatet med 400 kronor, 2 200 kronor, 3 300 kronor respektive 3 800 kronor.

Om Sverige hade samma miljöskatter som Danmark, dvs. inga skatter på gödselmedel men danska skatter på bekämpningsmedel, skulle de fyra svenska typföretagens resultat förbättras med 6 000 kronor, 5 300 kronor, 14 100 kronor respektive 17 100 kronor. Då har alltså även beaktats de danska avgifterna på bekämpningsmedel, vilka återförs till jordbruket. Värdet av sådana återföringar diskuteras i sammanfattningen av detta avsnitt.

Dansk fastighetsskatt

I Danmark finns markskatter till kommuner och amt. Den genomsnittliga skatten är 1,6 % på beskattningsvärdet, som motsvarar ca 50 % av marknadsvärdet eller ungefär 67 % av svenska taxeringsvärden. För de här antagna typgårdarna i Östergötland är taxeringsvärdena för marken ungefär 10 000 kr/ha och för den skånska spannmålsgården ungefär 25 000 kr/ha. En markskatt om 1,6 % skulle då sänka resultatet för typgårdarna med 3 700 kronor, 8 500 kronor, 10 800 kronor respektive 27 100 kronor.

Dessa belopp motsvarar rena skatter, eftersom återföringen av en del av den danska markskatten upphört i och med införandet av bekämpningsmedelsavgifterna. Skatten skulle i Östergötland motsvara ca 100 kr/ha och i Skåne ca 250 kr/ha. Det sistnämnda värdet ligger på ungefär samma nivå som genomsnittet för Danmark. Det lägre värdet i Östergötland speglar att markvärdena där är lägre än i Danmark, liksom i större delen av Sverige i övrigt. Detta beror i sin tur på lägre avkastningsnivåer i Sverige.

Djurskyddsbestämmelser

Som framgår av tidigare avsnitt har Sverige mera strikta djurskyddsbestämmelser än Danmark och Finland. Även om ingen förespråkar någon förändring av de svenska bestämmelserna, är det obestridligt att de påverkar produktionskostnaderna i Sverige. Detta medför därför att svenska producenter har svårare att bära andra konkurrensnackdelar jämfört med andra länder. Kostnadsskillnaderna jämfört med danska bestämmelser betyder mest i produktion av griskött.

Uppgifterna om skillnadernas storlek varierar, från omkring 0,50 kr/kg upp ca 1,50 kr/kg. För svingården ovan skulle en kostnadssänkning med t.ex. 1 kr/kg griskött förbättra resultatet med 63 000 kr/år. Detta gäller främst merkostnader för t.ex. foder och strö. Däremot beaktas här inte ökade arbetskostnader, eftersom de inte direkt påverkar typgårdskalkylen.

I Sverige införs nya utrymmeskrav för mjölkkor från den 1 januari 1999. Det är för närvarande inte känt i vilken utsträckning dagens djurstallar uppfyller de nya kraven och därför inte heller vilka konsekvenser dessa kommer att få.

Sammanfattning

De föregående jämförelserna med Danmark kan för 1997 sammanfattas enligt tabell 5.28.

Tabell 5.28 s¡­­¡®¦¡´´¡®¤¥ ªä­¦ö²¥¬³¥ ­¥¤ d¡®­¡²« ¦ö² å² QYYWL

kronor.

Kostnader

Mjölkgård Svingård Spannmålsgård Östergötland Skåne

Energiskatter

12 300 29 400 30 900

32 400

Miljöskatter

6 000 5 300 14 100

17 100

Fastighetsskatt

-3 700 -8 500 -10 800

-27 100

Djurskyddsbestämmelser -63 000

-

-

3UMMA        

Källa: Egna beräkningar.

I tabell 5.28 har beaktats de avgifter på koldioxid och bekämpningsmedel som i Danmark återförs kollektivt till näringen och som därför inte är skatter i egentlig mening. Om dessa avgifter inte hade beaktats hade resultatet för de fyra företagen i stället förbättrats med 17 900 kronor, 98 600 kronor, 41 800 kronor respektive 30 800 kronor.

Till dessa skillnader kan även läggas skillnader i inkomstskatter, som för företag på denna inkomstnivå enligt avsnitt 5.4.7.1 kan beräknas till omkring 15 000 kronor till den svenske lantbrukarens nackdel.

Vad gäller djurskyddsbestämmelserna är det som nämnts ingen som förespråkar någon förändring, men de gör att svenska producenter har svårare att bära andra konkurrensnackdelar jämfört med producenter i andra länder. Detsamma gäller i princip miljöskatterna på kadmium, bekämpningsmedel och koldioxid. Motsvarande skatter i Danmark återförs som framgått tidigare kollektivt till lantbrukarna för finansiering av vissa gemensamma angelägenheter. Man kan diskutera värdet av en kollektiv återföring för det enskilda företaget. Avgifterna eller skatter-

na som återförs påverkar onekligen det enskilda företagets resultat. I Danmark används pengarna dels till forskning och utbildning samt åtgärder som främjar avsättningen för danska livsmedel, dels till bidrag till miljöinvesteringar och till att sänka vissa veterinärtaxor m.m. De påverkar därigenom indirekt både avräkningspriserna och vissa kostnader som är svåra att belysa med den typ av kalkyler som redovisas i detta kapitel. Det kan emellertid inte hävdas att återföringen sker proportionellt lika till företagen. Eftersom de här redovisade typgårdskalkylerna bygger på svenska avräkningspriser, skulle ett tillägg därför behöva göras på intäktssidan om avgifterna skall beaktas på kostnadssidan.

Ett liknande resonemang skulle kunna föras beträffande det svenska miljöersättningsprogrammet. Detta program får nu en sådan omfattning att i stort sett samtliga svenska jordbruksföretag får sådant stöd. Utslaget på hela åkerarealen innebär programmet en ersättning på 1 000 kr/ha. Dock avser dessa medel en ersättning för utförda miljöåtgärder.

Tabell 5.29 p²¯¤µ«´©¯®³³«¡´´¥² © s¶¥²©§¥ ¯£¨ d¡®­¡²«N

Produktion Produktionsskatter, kr/ha Svenska Danska Differens

Brödsäd

720

350 370

Fodersäd

600

360 240

Slåttervall 800

390 410

Matpotatis 1 800

680 1 120

Sockerbetor 1 100

1 030

70

Produktion Produktionsskatter, öre/kg Svenska Danska Differens

Mjölk

0,10

0,05 0,05

Nötkött 1,60

0,85 0,75

Griskött 0,60

0,35 0,25

Fågelkött 0,80

0,30 0,50

Ägg

0,35

0,20 0,15

Källa: Egna beräkningar.

Produktionsskatternas betydelse i Sverige kan även belysas med produktionsgrenskalkyler. I tabell 5.29 sammanfattas skatternas effekt i olika produktionsgrenar med avkastning under normala förhållanden i södra Sverige. I verkligheten kan skatternas betydelse variera med t.ex. produktionsförhållanden och avkastning. Beräkningarna har gjorts med dels svenska skatter, dels danska. I kolumnen med danska skatter och avgifter har förutsatts en fastighetsskatt motsvarande 300 kr/ha.

Sammantaget kan konstateras att de svenska skatterna på olika insatsvaror påverkar kostnadsnivån väsentligt. Även jämfört med danska förhållanden innebär de svenska skatterna en betydande belastning.

5.5. Utredningens överväganden

5.5.1. Inledning

Det svenska jordbruket är, på grund av stor geografisk utbredning, av betydelse för möjligheterna för att befolkningen skall kunna få försörjning i skilda delar av landet. Betydelsen är av naturliga skäl störst i de mest jordbruksdominerande bygderna. Genom att livsmedelsindustrin ofta också är lokaliserad nära jordbruksbygder blir jordbruket för landet än viktigare än vad enbart antalet jordbrukare visar.

År 1996 fanns i Sverige omkring 90 000 jordbruksfastigheter med mer än 2 ha åker. Av dessa klassificeras ca 30 % som heltidsjordbruk. Dessa företag svarar i sin tur för uppemot 70 % av jordbruksproduktionen. Jämfört med övriga EU15 är strukturen – dvs. medelarealen jordbruksmark per företag – i det svenska jordbruket relativt god. Jordbrukslandet Danmark har dock en bättre struktur medan den finska är sämre.

De naturliga förutsättningarna för jordbruk i Sverige varierar i mycket hög grad från syd till nord. I slättbygderna i södra Sverige kan förutsättningarna betecknas som relativt goda. Visserligen avkastar den svenska åkermarken mindre än genomsnittet inom EU men å andra sidan ger det svenska klimatet ett relativt lågt sjukdoms-, insekts- och ogrästryck i växtodlingen. Efter EU-medlemskapet har den svenska jordbruksproduktionen ökat något, främst spannmålsodlingen men även i viss mån griskötts- och fjäderfäköttproduktionen.

Genom jordbrukets och livsmedlens betydelse, har praktiskt taget alla länder någon form av reglering för jordbruket. Sverige hade före EU-inträdet – genom 1990 års jordbrukspolitiska beslut – under någon period en jordbrukspolitik vars mål var att, med bibehållande av handelspolitiska gränser mot omvärlden, skapa en konkurrens inom landet.

Genom Sveriges EU-medlemskap blev EU:s jordbrukspolitik också Sveriges. Detta innebar en ökning av tidigare jordbruksstöd, delvis på grund av att EU-politiken inneburit sänkta priser och kompenserande direktersättningar. Direkta stöd till landets jordbrukare uppgick år 1996 till 19 % av jordbrukarnas totala intäkter. Andelen direktstöd i våra nordiska grannländer var 12 % i Danmark och 31 % i Finland. Utöver de direkta stöden utgår också ”stöd” genom produktpriserna till följd av

att prisnivån inom EU, delvis med hjälp av regleringar, hålls på en högre nivå än världsmarknadspriserna. Ca 30 % av intäkterna kan sägas vara en följd av denna reglering.

Även om det direkta stödet till det svenska jordbruket endast uppgår till knappt 20 % av de svenska jordbrukarnas totala intäkter är dock direktersättningarna av betydelse för valet av produktionsinriktning. Återstående drygt 80 % av intäkterna – och den övervägande delen av kostnaderna – är dock nära relaterade till jordbrukarens egen skicklighet som jordbrukare och företagsledare.

Jordbruket är efter EU-inträdet inte längre en verksamhet där producenten säkerställs avsättning av hela produktionen till ett i förväg garanterat pris. Konkurrensen på såväl hemmamarknaden som på EUmarknaderna ökar, inte enbart på beredda livsmedel utan även på jordbruksråvaror. Charkuteriindustrin liksom även annan livsmedelsindustri och andra stora inköpare, kan nu köpa in jordbruksråvaror från andra EU-länder. Denna nya konkurrenssituation har blivit påtaglig för exempelvis den svenska styckningsindustrin och de svenska leverantörerna av råvara för pommes frites till bl.a. storkök.

Sveriges jordbrukare har genom landets egna regelsystem och genom olika internationella handelshinder inte kunnat utvecklas i konkurrens med jordbrukare i andra EU-länder. Det svenska jordbruket står inför en omställning. Genom den nya konkurrensen på EU-nivå kommer mindre effektiva jordbruk inte längre att nå en sådan lönsamhet som behövs för en fortsatt drift på längre sikt utan kommer att läggas ned. Däremot bör denna fortsatta omstrukturering, enligt utredningen, inte ske genom att de svenska jordbrukarna inte har likartade konkurrensvillkor som Sveriges konkurrentländer.

5.5.2. Jordbrukets konkurrenskraft – en jämförelse mellan Sverige, Danmark och Finland

I detta avsnitt behandlas klimatets betydelse för det svenska jordbrukets konkurrenskraft, jordbrukets lönsamhet och vissa kostnader, vissa särregler om djurskydd m.m. samt det svenska jordbrukets effektivitet.

Inom livsmedelsområdet är närmarknaderna av stor betydelse. Detta återspeglas i det förhållandet att Sveriges största exportmarknader för livsmedel är Danmark och Finland. Samtidigt är Sverige en stor importör av livsmedel från dessa länder. Det svenska, danska och finska jordbruket och livsmedelsindustrin är således konkurrenter på varandras hemmamarknader och även på andra utlandsmarknader.

Utredningen har därför gjort jämförelser mellan dessa länder av olika faktorer som har betydelse för konkurrenskraften. Bl.a. har jämförelser gjorts av lönsamheten, vilken enligt utredningen är den centrala

faktorn för utveckling, expansion och för att arbetstillfällen skall tryggas och nya skapas.

Det har inte varit möjligt att få fram produktkalkyler för direkta jämförelser mellan samtliga intäkter och kostnader. Den helt övervägande delen av dessa poster är ju för övrigt inte påverkbara genom statliga insatser. Utredningen har därför i stället gjort jämförelser mellan endast vissa poster, i första hand vissa skatter och avgifter. Däremot har en jämförelse gjorts mellan jordbrukets totala intäkter, kostnader och driftsöverskott.

5.5.2.1 Klimat och jordbruksstöd

Tidigare har konstaterats att Sverige har något sämre naturliga förutsättningar för jordbruk jämfört med Danmark, men å andra sidan något bättre jämfört med Finland. Om dessa naturliga skillnader kan sägas att de i ekonomiska termer till relativt stor del har kunnat utjämnas via EU:s jordbruks- och strukturpolitik samt via vissa nationella stödordningar. Här spelar framför allt EU:s stöd till mindre gynnade områden (LFA), EU:s miljöstöd samt vissa nationella stöd stor roll för i synnerhet Finland men även för Sverige.

Det danska jordbruket är i mycket hög grad exportinriktat och genererar via en åkerareal som är ungefär lika stor som den svenska ett produktionsvärde i jordbrukarledet som är dubbelt så stort som det svenska. Jämfört med Finland, vars åkerareal är något mindre än Danmarks, är den danska produktionen 2,5 gånger större.

En genomgång av hur de olika länderna tar del av EU:s stödsystem visar en viss skillnad vad avser fördelningen mellan olika ersättningssystem. I Danmark väger de generella CAP-stöden tungt och därefter har stöden till investeringar i jordbruk och förädlingsindustri en framträdande roll. Att Danmark inte nämnvärt utnyttjar regionala stöd har förmodligen en förklaring i att de regionala skillnaderna är jämförelsevis små. Vidare har frågan om bevarande av odlingslandskapet ej samma betydelse i Danmark jämfört med Sverige och Finland, vilkas landytor i mycket begränsad omfattning utgörs av åkermark.

För Sveriges del spelar CAP-stöden en central roll framför allt i landets slättområden, dvs. särskilt i södra Sverige. Även EU:s miljöprogram är av central betydelse för bevarande av odlingslandskapet, för det ekologiska jordbrukets utveckling samt i miljökänsliga områden. Det svenska miljöprogrammets utformning innebär även en stark regionalpolitisk profil. För mindre gynnade jordbruksområden spelar därtill EU:s LFA-stöd samt det svenska nationella stödet stor roll. EU:s övriga strukturstöd, t.ex. investeringsstöd till jordbruk och förädlingsindustri, utnyttjar Sverige i förhållandevis begränsad grad.

I Finland är nationella stöd och EU:s LFA-stöd avgörande för jordbrukets överlevnad i stora delar av Finland. EU:s miljöstöd och CAPstöd är också viktiga framför allt i de södra delarna av landet. I Finland tar man även del av övriga strukturstöd till jordbruket och systemet med investeringsstöd till jordbruket är exempelvis väl utbyggt.

Det svenska jordbruket har konkurrensnackdelar gentemot det danska jordbruket, t.ex. vad gäller produktionsvolymer för spannmål och högre byggnadskostnader på grund av Sveriges kallare klimat. Genom EU-medlemskapet kan Sverige under nuvarande förhållanden inte ytterligare kompensera jordbrukaren för den konkurrensnackdel klimatet innebär. Utredningen föreslår inte heller någon förändring av nuvarande ordning.

5.5.2.2 Jordbrukets lönsamhet

Det svenska jordbrukets lönsamhet, angivet som driftsöverskott, har tidigare redovisats.

Lönsamhetsutvecklingen i olika delar av jordbruket varierar. Efter EU-medlemskapet har förbättringarna av driftsöverskotten uppstått i växtodlingen, främst spannmålsodling och sockerbetsodling. Å andra sidan var spannmålsodlingens ekonomi pressad i början av 1990-talet. Stora delar av animalieproduktionen har upplevt den omvända utvecklingen, dvs. förhållandevis god ekonomi i början av 1990-talet och kärvare villkor efter EU-medlemskapet. Utvecklingen generellt sammanhänger i allt väsentligt med konkurrensen på EU-marknaden och anpassningen till EU:s jordbrukspolitik. Till den varierande lönsamhetsutvecklingen mellan olika produktionsgrenar kommer att det inom samma grupp jordbruk, t.ex. mjölkföretag, förekommer en betydande lönsamhetsvariation.

Driftsöverskottet för det svenska jordbruket uppgick under åren 1990–1991 till 5–6 miljarder kronor. Överskotten uppgick under åren 1994–1996 till 2,1, 3,8 respektive 2,7 miljarder kronor (se tabell 5.6) År 1997 beräknas driftsöverskottet uppgå till ca 3,3 miljarder kronor. Ökningen jämfört med år 1996 beror huvudsakligen på att miljöstödet ökat.

Det bör dock uppmärksammas att miljöersättningarna är förenade med åtgärder som skall vidtas från lantbrukarnas sida. Enligt EU:s bestämmelser skall inkomstdelen av miljöersättningarna utgöra maximalt 20 % av totalersättningen. I de sektorskalkyler för jordbrukets ekonomi som studerats av utredningen förstärks nettoinkomsten i jordbruket påtagligt av den successiva utbyggnaden av miljöprogrammet. Redovisad nettoinkomst avser emellertid överskott till eget arbete och eget kapital. En del av miljöersättningarna avser ersättning för eget arbete. I en för-

stärkt nettoinkomst för lantbruket åren 1997 och 1998 ligger således också en ökad arbetsinsats från lantbrukarna som motsvarar åtaganden inom miljöprogrammet.

Även efter beaktande av utbyggt miljöprogram i Sverige åren 1997 och 1998 är lönsamheten för det svenska jordbruket kraftigt sämre jämfört med Finland och Danmark. Även efter lönsamhetsförbättringen för det svenska jordbruket är driftsöverskottet för det danska jordbruket ändå mer än dubbelt så stort som i Sverige. Detta har sin bakgrund i faktorer som behandlas i detta avsnitt, såsom effektivitet och svenska särbestämmelser. Lönsamheten för det svenska jordbruket är enligt utredningen inte tillräcklig för att investeringar och framtidssatsningar skall ske i den utsträckning som Sverige behöver i jordbrukets nya konkurrenssituation efter EU-inträdet.

5.5.2.3 Svenska särregler om djurskydd m.m.

Den svenska mycket ambitiösa djurskydds- och foderlagstiftningen för animalieproducenterna väger tungt vid en kostnadsjämförelse med konkurrenternas produktionskostnader. De svenska djurskydds- och foderbestämmelserna är mer långtgående i förhållande till reglerna i Danmark och Finland. De åtaganden som reglerna medför i svensk produktion leder på t.ex. köttområdet till en högre kostnadsnivå i förhållande till omvärlden. Framtiden kommer att visa om konsumenterna på en öppen och konkurrensutsatt marknad är beredda att betala ett tillräckligt merpris för svenska produkter. Å andra sidan ligger det i de svenska reglerna en möjlighet att profilera svenska varor utifrån bl.a. den tillämpade produktionsmodellen och att detta kan vara en marknadsföringsmöjlighet i ett större europeiskt sammanhang.

Här bör uppmärksammas att Sverige inte kan hindra import av livsmedel från andra EU-länder genom att hänvisa till produktionsmetoder m.m. som anses vara oetiska eller av andra skäl upplevs som olämpliga. Den logiska konsekvensen av detta från enbart ekonomisk synpunkt, skulle hypotetiskt kunna vara att de svenska, tvingande särreglerna om produktionsmetoder ändras till att bli frivilliga. Den svenska staten kan visserligen kräva ett visst regelsystem, men det är inte staten utan konsumenten som genom sitt val av produkt som avgör möjligheterna för företagens fortbestånd.

Priset är det viktigaste konkurrensmedlet. Konsumenten väljer i regel den billigare produkten, om hon inte känner skillnader i smak mellan produkterna eller andra faktorer inte påverkar produktvalet. Liksom för andra varor torde för livsmedel än så länge gälla att en i landet producerad vara ofta väljs även om priset är något högre än en importerad vara. Toleransen mot ett högre pris för en inhemsk vara kan dock

minska och eventuellt upphöra. Efter EU-inträdet är det således konsumentens val och inte statliga regler som avgör vilka produkter som konsumeras och därmed också vilka livsmedel som produceras i Sverige eller utomlands.

Det finns fortfarande en mängd kostnadshöjande särregler för det svenska jordbruket som saknas i konkurrentländerna och som ökar produktionskostnaderna.

Dessa är en följd av att Sveriges befolkning under många år har ställt högre krav på miljöhänsyn i jordbruket, på djurhälsa och på djurskydd än vad som varit fallet i omvärlden. Dessa åtgärder har också följts upp av jordbruket i kampanjer för att bli världens renaste jordbruk. Dessa ambitioner bör enligt utredningen bibehållas.

Den mycket ambitiösa djurskydds- och djurhälsolagstiftningen som Sverige har är för animalieproducenterna den enskilda faktor som sannolikt har störst betydelse vid en jämförelse av kostnaderna i produktionen. Några särskilda bidrag för att kompensera för dessa kostnader utgår inte i Sverige. På en fri marknad kan detta i extrema fall medföra att inhemsk produktion slås ut. Samma problem föreligger med internationella handelsavtal i de fall producenter i tredje land inte behöver tillämpa de mer långtgående restriktioner för produktionen som tillämpas i det land man exporterar till. Frågan är således av stor principiell vikt. Det är därför angeläget att Sverige är pådrivande vad gäller såväl att höja ambitionsnivån vad gäller djurskyddet inom EU som när det gäller att finna lösningar som ger de praktiska möjligheterna att nationellt och inom EU behålla höga ambitionsnivåer vad gäller miljö, djurskydd etc., samtidigt med att Sverige arbetar för minskat antal begränsningar i den fria handeln.

5.5.2.4 Energi- och miljöskatter

I avsnitt 5.4.7. redovisas bl.a. beskattningen i Sverige, Danmark och Finland av el, eldningsolja, diesel, handelsgödsel (kvävegödslingsmedel) och växtskyddsmedel. Beskattningen i Sverige är i vissa fall kraftigt högre än i Danmark och i Finland. Även under beaktande av att det svenska elpriset – i alla fall i förhållande till det danska elpriset – är lågt, är det svenska jordbrukets kostnader för nyssnämnda insatsvaror högre än i Danmark trots de högre volymerna där. Elpriset är också högre i Sverige än i Finland. Utgifterna för nyssnämnda insatsvaror uppgick år 1996 i Sverige till 17 % av bruttointäkterna, i Danmark till 9 % och i Finland till 12 % (se tabell 5.26).

I Danmark återförs en del av skatterna kollektivt till jordbruksnäringen för FoU, utbildning m.m. varför nettobelastningen i Danmark uppgår till knappt halva den svenska nivån. Den svenska beskattningen

utgör en betydligt högre andel av de totala kostnaderna (5,5 %) än i Danmark och i Finland. Detta gäller också när den danska fastighetsskatten på jordbruksfastighet tas med i beräkningarna. Det bör dock påpekas att vissa höjningar av såväl energiskatter som miljöavgifter kommer att genomföras i Danmark.

Det finska jordbruket belastas i endast begränsad utsträckning av olika skatter. Danska skatter utgör brutto ca 70 % av den svenska nivån – oaktat att den danska produktionen är dubbelt så stor.

I prop. 1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, angavs att ett fullt utnyttjande av miljöersättningsprogrammet borde sammankopplas med en nationell medfinansiering i form av en förhöjd miljöavgift på handelsgödsel och bekämpningsmedel. En höjning av dessa avgifter genomfördes också på förslag av den nya regeringen hösten 1994.

Riksdagen gav i december 1994 regeringen till känna att ett belopp motsvarande miljöavgifterna på handelsgödsel och bekämpningsmedel skall tillföras jordbruket och trädgårdsnäringen för olika miljöåtgärder. Sedan detta beslut fattats höjdes miljöersättningsprogrammet av riksdagen i samband med behandlingen av 1995 års budgetproposition med 700 miljoner kronor till 1 500 miljoner kronor.

I prop. 1994/95:203 Finansiering av medlemskapet i Europeiska unionen, redovisades de med 200 miljoner kronor höjda miljöavgifterna som en åtgärd för att finansiera medlemsavgiften. Även den höjda dieselskatten för bl.a. traktorer redovisades i detta sammanhang.

Sedan dessa beslut fattades har ytterligare utökningar av miljöersättningsprogrammet genomförts eller föreslagits med först 600 och sedan 700 miljoner kronor. Sammanlagt uppgår därmed programmet till 2 800 miljoner kronor, varav hälften finansieras av EU:s budget och hälften av den svenska statsbudgeten. Någon ytterligare finansiering av den svenska andelen av kostnaderna utöver de ca 400 miljoner kronor som inbetalas i miljöavgifter, och som kan anses utgöra en finansieringskälla, har inte anvisats.

EU:s miljöersättningsprogram syftar inte till att utjämna lönsamhetsskillnader mellan de olika medlemsländerna. I Sverige har dock programmet utnyttjats till viss del för att utjämna skillnader mellan norra och södra Sverige.

I Danmark, som har i stort sett lika mycket åkermark som Sverige, är miljöprogrammet inte en tiondel av det svenska. Att bortse från detta ger inte en korrekt bild av verkligheten. Såväl miljöprogram som skatter och avgifter i jordbruket ingår också i utredningens analysmaterial. De fångas t.ex. in i respektive lands sektorskalkyler. Enligt utredningens mening är inte miljöstödet en ersättning för höga svenska miljöskatter utan utgör en ersättning för aktiva miljöåtgärder. Ett annat synsätt än detta kan även ifrågasättas av EU-kommissionen. I utred-

ningens delbetänkande om ”Finansiering av ett förhöjt miljöstöd till jordbruket” har utredningen även utgått från att jordbrukarna själva inte skall finansiera miljöprogrammet.

Lönsamheten i svenskt jordbruk har under senare år förbättrats något och kommer att ytterligare förbättras som en följd av miljöprogrammet.

Dock är utredningens utgångspunkt att den svenska konkurrenskraften skall förstärkas genom åtgärder som utjämnar den sammantagna avgifts- och skattebelastningen och därmed i förlängningen utjämnar del av de stora lönsamhetsskillnader som utredningen konstaterat föreligger mellan Sverige, Danmark och Finland.

En fråga utgör de energiskatter där jordbruket betalar samma skatt som hushållen, medan industrin i övrigt får en nedsättning. Detta gäller el och eldningsolja. Sådana skillnader i beskattningen bör inte längre finnas då jordbruket numera är en konkurrensutsatt sektor. Jordbruket är också, liksom ofta industrin, en kapitalkrävande verksamhet.

Jordbruket har för närvarande samma beskattning på dieselolja som industrin i allmänhet. Till skillnad från övrig svensk industri har dock inte jordbruket – på grund av inhemska och internationella handelsbarriärer – genom en långsiktig process kunnat påverka den konkurrensnackdel som en i Sverige och konkurrentländer olika beskattning innebär. I detta sammanhang bör även beaktas att jordbrukets maskiner på samma sätt som gruvdriftens i mycket begränsad utsträckning utnyttjar det allmänna vägnätet. Den huvudsakliga förbrukningen sker på åkerfälten. Därför är det för Sverige nödvändigt – för att undvika att det svenska näringslivet utsätts för en snedvridande konkurrens från andra EU-länder – att förändra beskattningen av dieselolja. Detsamma gäller också för skatten på handelsgödsel.

5.5.2.5 Effektivitet

Den finska staten har under många år, som ett led i miljö- och regionalpolitiken och för att ge den finske jordbrukaren en skälig levnadsstandard, lämnat betydande stöd till jordbruket. Omstruktureringen mot större, ofta mera rationella enheter har därigenom inte drivits så kraftigt i Finland som i Sverige. På grund av ett flertal faktorer är för närvarande det svenska jordbruket sannolikt effektivare än det finska. De mycket höga nationella stöden till det finska jordbruket medför dock att finska jordbruksprodukter har en betydande konkurrenskraft.

Danska produkter är också svåra konkurrenter till de svenska företagens produkter, bl.a. på grund av det danska jordbrukets höga kostnadseffektivitet. Utöver klimatets påverkan och ett flertal fördyrande

svenska specialregler, finns det flera faktorer som påverkat det danska och det svenska jordbrukets effektivitet på olika sätt.

Danmarks EU-inträde redan år 1973 är sannolikt den viktigaste faktorn. Detta har bidragit till en skärpt konkurrens på hemmamarknaden och på utlandsmarknader. Konkurrensen har medfört att mindre effektiva enheter i Danmark upphört med sin verksamhet. Kvarvarande enheter har i stället vuxit, vilket i regel också möjliggör en mera rationell drift. På ungefär samma areal som den svenska produceras varor i Danmark till ett dubbelt så högt värde. Den målmedvetna danska exportsatsningen har också nått framgång.

En viktig grund till de danska framgångarna på livsmedelsområdet är säkerligen också den danska statens agerande att på många sätt underlätta livsmedelssektorns omställning och expansion. Utöver den danska regeringens handlande har den danska konkurrensmyndigheten förhållit sig positiv till samarbete och sammanslagningar – även om en dominerande ställning uppstått. Detta kan tolkas så att den danska konkurrensmyndigheten bedömt effektivitetshöjande samarbete eller sammanslagningar viktigare än en eventuell minskad konkurrens på hemmamarknaden.

En ytterligare faktor till det danska jordbrukets effektivitet är den systematiska utbildning för kompetenshöjning som bedrivs. Danmarks jordbruksdepartement anslår 9 miljoner kr/år för denna verksamhet. År 1996 genomfördes i Danmark omkring 500 kurser för ökad effektivitet. Deltagaren betalar själv halva kurskostnaden. Kursernas längd varierade från två dagar till en vecka och det totala antalet deltagare uppgick år 1996 till omkring 6 500. I Sverige saknas denna systematiska form för vidareutbildning och kompetenshöjning av jordbrukare.

5.5.2.6 Nya nischprodukter

Det finns i Sverige marknadsförutsättningar för att kommersiellt odla och vidareförädla vissa s.k. nischprodukter inom jordbruket och trädgårdsnäringen. Ett exempel är odling av nypon, som varken i Sverige eller i andra länder tidigare bedrivits i kommersiell skala. Nyponråvaran importeras i dag. En odling som motsvarar den svenska marknaden skulle uppgå till ca 600 ha men potentialen, som inkluderar den tyska marknaden, är totalt ca 5 000 ha. Framgångsrik växtförädling och ny odlingsteknik har gjort att odling i Sverige torde kunna bli kommersiellt möjlig. Även havtorn och andra nischprodukter kan på sikt visa sig vara möjliga att odla kommersiellt i Sverige. Utredningen anser att nischproduktion med marknadsförutsättningar bör tas tillvara. Då utvecklings- och anläggningskostnaderna ofta är betydande, kan ett initialt stöd vara nödvändigt för att utveckla odlingen av nischprodukter.

5.6. Utredningens förslag

Den dominerande delen av den svenska livsmedelssektorn står genom EU-inträdet i en helt ny konkurrenssituation. Detta tvingar fram förändringar såväl vad gäller statens förhållande till jordbruket som jordbrukarnas egna agerande. Jordbrukets lönsamhet har förbättrats något efter EU-inträdet men enligt utredningens åsikt inte tillräckligt för att initiera de framtida investeringar som behövs för en ökad effektivitet och expansion. Det svenska jordbruket är en nödvändig bas för den svenska livsmedelsindustrin. Här finns ett ömsesidigt beroende. Minskar den svenska livsmedelsindustri, förlorar jordbruket en stor del av sin marknad. Sverige behöver en livskraftig livsmedelssektor.

Det svenska jordbruket står nu inför en skiljeväg, där huvudfrågan är om jordbruket klarar av att till konkurrenskraftiga priser leverera varor till livsmedelsindustrin i Sverige. EU-inträdet har redan ökat konkurrensen kraftigt. En EU-utvidgning österut och liberalisering av världshandeln ger jordbruket ytterligare framtida utmaningar.

Genom klimatet och landets längdsträckning har det svenska jordbruket konkurrensnackdelar i förhållande till sydligare länder. Dessa nackdelar måste uppvägas av att såväl jordbruksnäringen som livsmedelsindustrin är effektivare än konkurrenterna i andra länder.

För att dra verksamheter till det egna landet finns mellan EUländerna en skatte- och avgiftskonkurrens – ibland används till och med begreppet ”illojal skattekonkurrens”. Oavsett motiven för högre eller lägre avgifter och skatter torde effekten i regel bli att företagen i ett EU-land med lägre skatter och avgifter förbättrar sin konkurrenssituation.

Utredningens förslag syftar till att ge det svenska jordbruket förutsättningar att utvecklas och hävda sig i konkurrensen på hemmamarknaden och på internationella marknader.

Produktionen av jordbruksråvaror är en produktions- och tillverkningsprocess och därvid jämställd med industriproduktion. Jordbruket är också, till skillnad mot tjänstesektorn, en kapitalkrävande verksamhet och även i detta hänseende helt jämställd med industrin. Skillnaderna mellan beskattningen på el och eldningsolja mellan jordbruket och industrin bör snarast möjligt upphöra.

Utredningen föreslår att jordbruket får samma beskattning (0-skatt) på el som industrin har, dvs. att avgiften på 13,8 öre/kWh tas bort. Jordbrukets inbetalning av elskatt uppgår till omkring 300 miljoner kr/år.

Utredningen föreslår också att jordbruket för eldningsolja beskattas med samma belopp som industrin (0,53 kr/liter). Beskattningen för jordbruket skulle därvid minska från ca 86 till 25 miljoner kr/år, dvs. med 61 miljoner kronor.

Som utredningen konstaterat tar Sverige inte del av hela den framförhandlade ramen för strukturstöd (mål 5a, perioden 1995–1999). Efter att regeringen begärt att 46 miljoner ecu av EU-medel, dvs. exklusive svensk finansiering skall överföras till åtgärder utanför jordbruket, återstår nu 15 miljoner ecu av ramen för åtgärder på jordbruksområdet. Enligt Jordbruksdepartementets beräkningar utgör beloppet 10–14 miljoner ecu efter beaktande av bl.a. valutaeffekter.

Utredningen föreslår att återstående medel utnyttjas för strukturåtgärder i jordbruket. Skälen för att ta del av återstående medel är framför allt att investeringar i sektorn behöver stimuleras om Sverige skall kunna uppnå en önskad expansion av produktionen och exporten på livsmedelsområdet. Särskilda stimulanser är därtill viktiga för yngre lantbrukare. Möjligheten att i EU-systemet ge ett förhöjt investeringsstöd till yngre lantbrukare bör därför tas till vara för svensk del.

Om regeringens begäran att omfördela strukturfondsmedel (46 miljoner ecu) från jordbrukssektorn godkänns av kommissionen återstår alltså 10–14 miljoner ecu för åtgärder på jordbruksområdet. Utredningen föreslår att detta belopp utnyttjas. Då möjligheterna att för år 1998 föreslå kompletteringar är begränsade, bör beloppet aktiveras i 1999 års budget. Vid antagande om att EU genomsnittligt finansierar en tredjedel av strukturfondssatsningarna, utgör totalbeloppet 30–42 miljoner ecu, eller 255–355 miljoner kronor, varav 170–235 miljoner kronor i svensk finansiering. Beroende på vilken strukturåtgärd som i första hand föreslås, kan EU:s medfinansiering variera något.

Förslaget innebär således att hela det kvarstående utrymmet (255– 355 miljoner kronor) anslås i 1999 års budget. Vilket belopp som sedan kan anslås fr.o.m. år 2000 är delvis en öppen fråga. Kommissionen skall besluta om en ny femårsram för Sverige och hur dessa förhandlingar slutar går det naturligtvis inte att säga något om i nuläget.

Det svenska jordbruket arbetade före EU-inträdet i allt väsentligt på en inhemsk, från internationell konkurrens skyddad marknad. Den nya situationen kräver en ökad effektivitet.

Utredningen föreslår att staten – för i första hand en fyraårsperiod – deltar i en finansiering av betydande insatser för utbildning och kompetenshöjning för jordbrukare som bedriver verksamheten på heltid. Liksom för utbildningen för livsmedelsindustrin föreslås inriktningen och omfattningen av insatserna bli föremål för en särskild bedömning.

Genomförandet av samtliga nämnda förslag kan påbörjas snarast om medel anslås i 1998 års budget och, vad gäller gemensam finansiering med EU för strukturåtgärder för jordbruket, i 1999 års budget.

För att kunna konkurrera kan det svenska jordbruket på sikt inte bära en större skatte- och avgiftsbelastning än företagen i konkurrentländerna. Det svenska jordbrukets kostnader för skatter och avgifter torde höra till de högsta inom EU. Det råder också en ”skattekonkurrens” mellan EU-länderna. Även efter förändringar av beskattningen på el och eldningsolja, kommer det svenska jordbruket att belastas av skatter och avgifter som saknas eller är högre än i konkurrentländerna.

Den största energiskattebelastningen för jordbruket består för närvarande av dieselskatten. Denna skatt uppgick år 1996 till ca 770 miljoner kronor. Dieselskatten för jordbruket – och för industrin i allmänhet – utgör 2,67 kr/liter. Sjöfartsnäringen, inklusive fisket, erlägger inte någon energiskatt, och gruvnäringen erlägger 0,53 kr/liter. Gemensamt för nyss nämnda näringar och jordbruket är att dessa inte alls eller endast i ringa utsträckning belastar det allmänna vägnätet. Den svenska dieselskatten för jordbruket är också flerdubbelt högre än dieselskatten för jordbrukare i våra konkurrentländer Danmark och Finland.

Denna beskattning, liksom beskattningen av handelsgödsel, har en konkurrenssnedvridande effekt till nackdel för svensk konkurrenskraft. Om en harmonisering inom EU inte sker av jordbrukets produktionsskatter inom de närmaste två åren bör de svenska totala produktionsskatterna för jordbruket, enligt utredningens mening, anpassas till nivåer med beskattningen av jordbruket i Sveriges konkurrentländer.

Nysatsningar, oavsett om detta gäller produktion av råvaror till livsmedel eller beredda produkter, är förenade med både risker och möjligheter. Om satsningarna lyckas är det till fördel för hela Sverige. Statlig medverkan genom initialstöd till nya nischprodukter kan innebära att odlare och producenter av vidareförädlade produkter är beredda att ta de risker som är förenade med nyföretagandet. En öppenhet för nya idéer om verksamhetsinriktning från såväl jordbruksföretagen som beslutande myndigheter är inte av oväsentlig betydelse för livsmedelssektorns möjligheter till förnyelse och expansion.

Utredningen har inte tagit ställning till om strukturstöd är en lämplig form för stöd till nya nischprodukter.

Utredningen föreslår att staten genom olika former av initialstöd skall stödja verksamhet för nyetablering av nischprodukter inom jordbruket, t.ex. nypon och havtorn, under förutsättning att verksamheten på sikt har goda möjligheter att bli lönsam.

6.2.5 Ekologisk trädgårdsodling

Ekologisk odling bygger på en helhetssyn som omfattar de ekologiska, ekonomiska och sociala sidorna av produktionen både i ett lokalt och i ett globalt perspektiv. Målsättningen är att utforma resurseffektiva kretsloppsbaserade produktionssystem som ger låg miljöpåverkan och som producerar livsmedel med hög kvalitet. Detta innebär att odlingen bygger på lokala förnyelsebara resurser och ett optimalt utnyttjande av solenergin och jordens produktionsförmåga. I ekologisk odling används inte handelsgödsel eller bekämpningsmedel.

För att få marknadsföras och säljas som ekologiska produkter måste odlingen vara kontrollerad av en godkänd kontrollorganisation. KRAV och Demeterförbundet är godkända organ för kontroll av ekologisk odling. Den ekologiska produktionen är relativt jämnt spridd i landet med viss koncentration till öst- och västkusten samt södra Sverige.

KRAV-godkänd areal för odling av trädgårdsprodukter var under år 1996: frilandsgrönsaker 756 ha, frukt 43 ha, jordgubbar 113 ha och växthusodling 78 287 m2. År 1993 var ca 5 % av landets totala tomatodling ekologiskt odlad. År 1996 hade arealen ökat till 5,8 %. Gurkodlingen var år 1996 till 3,2 % ekologiskt odlad och totalt av grönsaker i växthus var 5,8 % ekologiskt odlat. År 1993 var 7,2 % av arealen för frilandsgrönsaker ekologiskt odlad och år 1996 hade detta ökat till 11,5 %. För jordgubbar är ökningen inte lika markant, 2,9 % år 1993 och 3 % år 1996.

6.3 Sysselsättning

Uppgifterna om antalet sysselsatta i trädgårdsnäringen är osäkra. Det totala antalet sysselsatta uppgick enligt trädgårdsräkningen år 1993 till ca 23 000 personer. Antalet företag som lämnade uppgifter om sysselsättning uppgick dock endast till 85 % av det totala antalet trädgårdsföretag i landet. Näringen uppskattar antalet sysselsatta i dag till ca 27 000 personer motsvarande ca 10 000 årsverken. Av dessa är 80 %, motsvarande 22 000 personer, deltidsarbetande. Endast 5 000 redovisas som heltidssysselsatta.

Trädgårdsnäringen uppskattar att en utökad produktion inom fältmässig odling i första hand genererar nya säsongsmässiga arbetstillfällen. Ett relativt fast förhållande är att det inom jordgubbsodlingen behövs 10–15 plockare per hektar odling. Inom fruktodling och frilandsodling av grönsaker kan behovet variera betydligt mer men torde genomsnittligt ligga något lägre än för jordgubbsodling.

Vad gäller växthusodlingen i Sverige uppskattar trädgårdsnäringen att sysselsättningsläget i dag är strukturerat för maximalt resursutnytt-

jande, vilket innebär att varje ytterligare utökning av produktionen – även i befintliga företag – kommer att generera nya fasta arbetstillfällen. Som en relativt säker norm inom större delen av prydnadsväxtodlingen i växthus gäller relationen att 1 000 m2 odlingsyta kräver 1 500 timmars arbetstid. Inom köksväxtodlingen är denna relation något lägre och också uppdelad i en fast och en säsongsmässig sysselsättningsdel.

6.4 Internationell konkurrens

Trädgårdsnäringen är i hög grad påverkad av internationell konkurrens samtidigt som produkternas begränsade transport- och lagringstålighet samt det faktum att de inte är standardiserade, gör att det knappast kan talas om något världsmarknadspris för trädgårdsprodukter. De nederländska auktionspriserna har emellertid oftast karaktären av ett världsmarknadspris och utgör framför allt på växthusodlade produkter en kontinuerlig referensnivå för prisbildningen.

För den svenska trädgårdsnäringen varierar de främsta konkurrentländerna något beroende på produkt. Detta gäller särskilt för frilandsgrödorna där producentländer som t.ex. Tyskland, Belgien, Frankrike och Spanien konkurrerar med svensk produktion. Enligt statistiken framgår att den största importen av växthusprodukter kommer från Nederländerna och Danmark. Nederländerna svarar också för en stor del av importen av frilandsprodukter. Det bör dock noteras att det i Sverige efter medlemskapet uppmärksammats brister vad gäller statistiken främst beträffande ursprungsland vid handel med andra EUländer.

De svenska trädgårdsprodukternas marknadsandelar varierar kraftigt, men för näringen i sin helhet har den totala marknadsvolymen i ett längre perspektiv varit relativt konstant. En ungefärlig uppskattning visar att näringen svarar för drygt 50 % av den sammanlagda inhemska konsumtionsvolymen av i Sverige odlingsbara, ätbara och icke ätbara trädgårdsprodukter.

Medan den svenska marknadsandelen för t.ex. växthusgurka, morot, isbergssallat och jordgubbar under den svenska säsongen är så hög som 85–90 %, är marknadsandelarna för t.ex. svenska tomater, äpplen och vitkål endast 50–60 % eller lägre. Några svenska produkters marknadsandelar, sett på helår, återges i tabell 6.5. För prydnadsväxter, inklusive plantskoleväxter, är det svårare att göra produktvisa jämförelser mellan svensk odling och import. En fortsatt ökning av importen av snittblommor kan dock noteras samtidigt som den svenska odlingen av krukväxter och plantskoleväxter i stort sett hävdar sina tidigare marknadsandelar.

4ABELL  Inhemska marknadsandelar i procent för olika trädgårdspro-

dukter åren 1981–1993.

1981 1984 1987 1990 1993

Tomat

22

26

29

31

28

Gurka

56

55

55

62

51

Morot

86

90

89

92

91

Lök

49

57

32

56

55

Vitkål

78

76

49

48

60

Isbergssallat 30

40

32

37

35

Salladskål

27

21

20

22

29

Blomkål

58

70

55

50

46

Äpple

23

27

16

15

16

Jordgubbar

82

75

79

Källa: Statens jordbruksverk.

6.4.1 Frilandsprodukter

Sveriges självförsörjningsgrad av kepalök (vanlig lök) var år 1993 ca 55 %. År 1996 uppgick importen av kepalök till 24 207 ton. Ca 64 % kom från Nederländerna. Självförsörjningsgraden av vitkål var år 1993 ca 60 %. År 1996 importerades 17 095 ton vitkål och rådkål. Sverige är i princip självförsörjande vad gäller morötter.

Äppleimporten kommer framför allt från Frankrike. År 1996 uppgick den totala importen av äpplen till 82 797 ton. Självförsörjningsgraden av äpplen var år 1993 ca 16 %. Jordgubbsimporten kommer från Nederländerna, Belgien och Italien. Sverige är dock under säsong så gott som självförsörjande vad gäller jordgubbar.

6.4.2 Växthusprodukter

Den svenska självförsörjningsgraden för tomat och gurka har den senaste 15-årsperioden legat relativt konstant. För år 1993 uppgick den inhemska marknadsandelen för tomat till 28 % medan motsvarande siffra för gurka låg på 51 %. År 1996 importerades totalt 54 054 ton tomater varav 46 583 ton från Nederländerna och 4 131 ton från Spanien. Vad gäller gurka importerades år 1996 in 21 059 ton, varav mer än häften hade sitt ursprung i Nederländerna och 8 191 ton kom från Spanien. Importen från Spanien av tomater och gurka sker företrädesvis under de svenska vintermånaderna. Den kraftiga ökningen av tomatimporten från Nederländerna under år 1996 torde vara missvisande. Enligt

branschen motsvarar en stor del av denna ökning också tomater från Spanien.

4ABELL  Import och importandel av vissa frilandsodlade trädgårdspro-

dukter åren 1990, 1993 och 1996.

Trädgårdsprodukt 1990

(ton)

Andel av tot. import %

1993 (ton)

Andel av tot. import

%

1996 (ton)

Andel av tot. import %

Friland Lök (kepalök) Danmark

138 0,7

122 0,5

395 1,6

Nederländerna 2 817 14

14 020 65

15 540 64

Italien

1 666 9

2 373 11

699 3

Total import 19 583

21 505

24 207

Vitkål och rödkål Danmark 241 1,3

234 1,5

84 0,5

Nederländerna 825 4

430 3

769 4

Italien

14 646 80

13 545 88

15 628 91

Total import 18 169

15 459

17 095

Morötter Danmark

3 041 4

3 267 32

56 1

Nederländerna 1 023 15

4 189 40

2 127 38

Italien

191 3

361 3

1 426 25

Total import 6 811

10 372

5 599

Blomkål Danmark

449 9

450 8

40 1,5

Nederländerna 175 3

71 0

158 6

Italien

3 041 59

2 374 43

922 35

Total import 5 113

5 469

2 604

Huvudsallat Danmark

274 1,5

3 999 1,6

364 1,4

Nederländerna 2 098 12

2 887 14

7 636 30

Italien

10 870 62

13 745 68

15 122 59

Total import 17 455

20 254

25 679

Äpplen Danmark

858 0,9

726 0,7

1 154 1,4

Nederländerna 7 754 8

15 508 17

13 637 16

Frankrike

24 292 26

43 939 48

23 637 28

Total import 92 029

91 883

82 797

Jordgubbar Danmark

10 0

-0

2 0

Nederländerna 516 19

297 10

1 317 25

Italien

552 20

782 26

1 013 19

Total import 2 731

2 952

5 292

Källa: Statens jordbruksverks importstatistik.

Enligt importstatistiken utgörs snittblomsimporten i huvudsak av produkter från Nederländerna. En inte oväsentlig del av dessa produkter kommer dock primärt från länder utanför EU och säljs över auktionerna i Nederländerna för att därefter föras in i andra medlemsländer. Av

en total import och införsel år 1996 om 7 889 ton kom 5 581 ton från Nederländerna. Motsvarande siffror från år 1990 anger 5 612 ton, varav 3 029 ton från Nederländerna. Detta visar att importen till Sverige har ökat. Utöver Nederländerna, är bl.a. Colombia, Israel och en del afrikanska länder viktiga exportländer.

4ABELL  Import och importandel av vissa växthusodlade trädgårdspro-

dukter åren 1990, 1993 och 1996.

Trädgårdsprodukt 1990

(ton)

Andel av tot. import %

1993 (ton)

Andel av tot. import

%

1996 (ton)

Andel av tot. import %

Tomater Danmark

2 099 5

3 817 8

2 234 4

Nederländerna 21 364 53

24 322 49

46 583 86

Spanien

14 264 35

19 268 39

4 131 7,6

Total import 40 342

49 305

54 054

Gurka Nederländerna 8 607 45

8 249 38

11 683 55

Spanien

8 681 45

9 713 46

8 191 39

Total import 19 124

21 016

21 059

Snittblommor Nederländerna 3 029 54

2 699 50

5 581 71

Total import 5 612

5 419

7 889

Krukväxter Danmark 18 016 73

14 868 79

12 057 75

Nederländerna 5 372 22

3 354 18

2 418 15

Total import 24 634

18 795

16 169

Källa: Statens jordbruksverks importstatistik.

6.4.3 WTO

Jordbruksavtalet i GATT/Uruguayrundan innebär, som tidigare nämnts, åtagande bl.a. vad gäller sänkta gränsskydd och exportbidrag. Detta avtal började gälla den 1 juli 1995. Vad gäller gränsskyddet innebär avtalet att allt gränsskydd omvandlats till tullar. Samtliga tullsatser kommer i enlighet med GATT-avtalet att sänkas med i genomsnitt 36 %, dock minst 15 % för varje enskild tullposition fram till år 2000, i förhållande till vad som gällde åren 1986–1988.

Under år 1995 infördes inom EU det s.k. ingångsprissystemet för de viktigaste frukterna och grönsakerna. Detta system kan karaktäriseras som ett importminimiprissystem. Grundprincipen är att varje sändning skall respektera ingångspriset när den importeras till EU. Beroende på importpriset betalas sedan olika tullsatser. Dessa ingångspriser skall liksom övriga tullar sänkas successivt fram till år 2000. Det är svårt att förutse de direkta effekterna av det sänkta tullskyddet. För vissa produkter kan en uppskattning göras att preferenser för EU-producerade

produkter har reducerats så att importpriserna kommer att ligga i nivå med EU-priserna. Detta skulle således innebära en kraftig skärpning av konkurrensen.

För att förhindra störningar på EU-marknaden kan enligt jordbruksavtalet en tilläggstull under vissa förutsättningar införas. Enligt kommissionens förordning (EG) nr 1555/96 om tillämpningsregler för tilläggstullar inom sektorn för frukt och grönsaker kan en tilläggstull, under vissa förutsättningar, påläggas om den totala importerade kvantiteten överskrider en viss fastställd utlösande volym. Förordningen bedöms komma att tillämpas i mycket restriktiv omfattning och därmed få liten effekt på importen.

Även exportsubventionerna begränsas, både vad gäller subventionernas andel av priset och de subventionerade volymerna. Exportbidragen skall reduceras utgiftsmässigt med 36 % och volymmässigt med 21 % fram till år 2000 (med start år 1995). I de fall EU-marknaden fortsatt kommer att karaktäriseras av högre produktionspriser än i omvärlden kan ett överskott bli resultatet p.g.a. de försämrade exportvillkoren. Ett ökat överskott kan leda till sänkta avsättningspriser för produktionen inom EU-länderna förutsatt att intervention av något slag inte vidtas.

6.5 Vissa jämförelser med Danmark och Nederländerna

Nederländerna och i viss mån även Danmark svarar för en betydande del av den totala importen av de trädgårdsprodukter som också odlas i Sverige. Det är därför av intresse att göra en jämförelse dessa länder emellan vad avser vissa förhållanden. En jämförelse mellan förhållandena för produktionen som råder i dessa länder och situationen i Sverige försvåras av det bristande statistiska underlaget som finns att tillgå. Beträffande generella beskattningsregler för näringsverksamhet, kapital etc. hänvisas till kapitel 5. Vad gäller kostnaderna i verksamheten har i det följande gjorts uppskattningar av skillnader i skatter och avgifter för vissa viktigare insatsvaror. En jämförelse har även gjorts av vissa stödformer.

6.5.1 Klimat och odlingsförutsättningar

Förutsättningarna för trädgårdsproduktionen är på samma sätt som för jordbruksproduktionen nära förknippade med klimat och jordmån. Såväl produktionskostnader som avkastningsnivåer är generellt sett gynn-

sammare ju längre söderut man befinner sig. Trädgårdsnäringen är således av naturliga skäl koncentrerad till södra Sverige. Detta gäller i synnerhet fruktodlingen och grönsaksodlingen i växthus, men även frilandsgrönsaker. Bärodlingen och då framför allt jordgubbsodlingen är ganska jämnt spridd över hela landet, men den största produktionen finns i Skåne, Blekinge och Småland. Blomsterprodukter odlas i södra Sverige samt i Stockholmsregionen (lökblommor). Klimatet i Skåne kan jämställas med det danska klimatet. Den nederländska produktionssäsongen är längre än den svenska säsongen.

De långa ljusa dagar som sommartid finns i norra Sverige leder till att frilandsgrönsaker och bär som odlas där får en högre sockerhalt, mjällare konsistens och lägre torrsubstans än motsvarande produkter odlade längre söderut. I odlingen nyttjas mindre mängd bekämpningsmedel.

6.5.2 Kostnader och stöd i produktionen

6.5.2.1 Kostnader för arbetskraft

3VERIGE

Arbetskraftskostnaderna utgör en av de tyngsta kostnaderna i trädgårdsföretagen. Arbetskraftskostnaderna uppvisar skillnader, särskilt för tillfällig arbetskraft, mellan Sverige och vissa andra EU-länder. För stora delar av trädgårdsnäringen har kostnaden för tillfälligt anställd arbetskraft, dvs. i huvudsak skördearbetskraft, större betydelse för företagets produktionskalkyl och konkurrenssituation än kostnaden för heltidsanställd arbetskraft. Detta gäller framför allt inom frilandsodlingen av grönsaker, frukt och bär. Inom dessa sektorer uppgår de skördebundna kostnaderna till ca 35–40 % av de totala produktionskostnaderna. Även för växthusodlingen av köksväxter är kostnaden för säsongsanställd personal betydande. I Sverige görs ingen skillnad i skatter för den tillfälliga arbetskraften.

$ANMARK

Danmark har enhetliga lönekostnader för fast anställd personal och säsongsanställd personal.

.EDERL¤NDERNA

I Nederländerna finns separata bestämmelser för skolungdom och studenter och särskilda regler för fruktplockning. Skolungdomar och studenter får arbeta inom den agrara sektorn utan att arbetsgivaren betalar in avgifter. Skolungdomarna och studenterna måste dock försäkras av arbetsgivaren. Frukplockningsreglerna gäller endast för skörd av äpplen och päron och möjliggör anställningar utan inbetalning av avgifter under vissa förutsättningar. Skörden måste ske från den 15 augusti till den 15 november. Endast personer med fast bostad i Nederländerna samt arbetslösa som lever på socialbidrag kan komma i fråga. Enligt beslut från år 1994 får förtjänsten för avgiftsfritt arbete vara högst 1 550 gulden (ca 5 800 kronor) under ett kalenderår och arbetstiden får omfatta högst 29 kalenderdagar. Dessutom finns liknande regler för sparris.

6.5.2.2 Energi

I den svenska växthusodlingen utgör kostnaden för energi till uppvärmning och till belysning en betydande andel av de totala produktionskostnaderna. Växthusen av glas svarar för ca 90 % av den totala växthusytan. Uppvärmda växthus utgör den dominerande delen av landets växthusareal, ca 90 % enligt 1996 års siffror. Energiåtgången per producerad enhet har dock minskat år för år under de senaste 15 åren. Krukväxtproduktionen sker i stor utsträckning i växthus med energibesparande vävar, dubbelt täckmaterial, effektiva förbränningssystem och effektivt utnyttjande av växthusytan under hela året med hjälp av tillskottsbelysning. Inom köksodlingen under glas har utvecklingen inte varit lika påtaglig då flertalet av energibesparande åtgärder på ett eller annat sätt reducerar ljusstrålningen, vilket omedelbart reducerar skörden. Utveckling av klimatreglering, produktionsteknik och nytt sortmaterial har emellertid inneburit att energiåtgången per producerad enhet även inom köksväxtodlingen reducerats väsentligt.

Nya material, datorstyrda klimatanläggningar och nya tekniska lösningar i växthuskonstruktionen gör att utvecklingen mot att en allt mindre mängd energi behövs per producerad enhet fortsätter. Många växthusföretag har byggts upp i etapper för att nå lämplig totalstorlek. Detta har dock medfört en struktur i planlösningen vilken innebär svårigheter att ytterligare effektivisera energianvändningen.

Trots energibesparande åtgärder är energikostnadens andel av den totala produktionskostnaden fortfarande stor. Beroende på teknisk standard utgör energikostnaden för uppvärmning ca 18–25 % av den totala produktionskostnaden i odling av köksväxter i växthus och ca

11–15 % vid odling av prydnadsväxter i växthus beroende på hur mycket assimilationsbelysning som utnyttjas i företaget.

Det huvudsakliga energibehovet vid växthusuppvärmning tillgodoses genom förbränning av fossilbränsle, huvudsakligen lätt eldningsolja. I sydvästra Sverige utnyttjas i stor utsträckning naturgas från det fasta ledningsnätet. I mindre omfattning används gasol och andra bränsleslag. En ökad anslutning har successivt skett till fjärrvärme vid lokalisering av företag i nära anslutning till större orter. År 1993 fördelade sig växthusföretagens energiförbrukning efter energikälla enligt följande: Eldningsolja 60 %, el- och fjärrvärme 17 %, gas 13 %, kol och koks 7 % samt träbränsle 3 %. Fossilbränsle som energikälla bedöms i dag vara den mest internationellt konkurrenskraftiga uppvärmningsmöjligheten.

%NERGISKATT

Enligt EU:s mineraloljedirektiv, rådets direktiv 92/82/EEG av den 19 oktober 1992, skall tjock eldningsolja beskattas med minst 13 ecu/ton i medlemsländerna. För Sverige motsvarar minimiskattesatsen 108,50 kronor under år 1997 (109,50 kronor under år 1998). Bl.a. jordbruks-, trädgårds- och fiskeriverksamhet kan helt eller delvis undantas från denna regel. Inom EU diskuteras nu ett förslag till nytt energiskattedirektiv som kan leda till höjd minimiskattesats.

3VERIGE

Fram till årsskiftet 1995/96 betalade växthusodlarna 15 % av energiskatten och 15 % av koldioxidskatten. Fr.o.m. den 1 januari 1996 t.o.m. ändringen av lagen den 1 juli 1997 betalade växthusodlarna ingen energiskatt men 25 % av koldioxidskatten på lågbeskattad olja. Från den 1 juli 1997, enligt beslut av riksdagen, höjdes koldioxidskatten från 25 % till 50 % av den generella nivån för bränslen som förbrukas för växthusuppvärmning vid yrkesmässig växthusodling. Om ett företags koldioxidskattebelastning överstiger 0,8 % av försäljningsvärdet medger beskattningsmyndigheten en nedsättning av skatten så att den överskjutande skattebelastningen inte överstiger ett belopp som motsvarar 12 % av den generella nivån (0,8-procentsregeln). Beroende på produktionsinriktning, energiutnyttjande och försäljningsvärde i växthusföretaget uppgår skatteuttaget till 200–530 kr/m3 eldningsolja.

Enligt tidigare beslut skulle växthusnäringen ha gått över till ett system med kvartalsvis återbetalning av skatten. Tidpunkten för denna övergång har dock successivt senarelagts genom ändringar i över-

gångsbestämmelserna till lagen (1994:1776) om skatt på energi. Hösten 1996 beslutade riksdagen att växthusnäringen tills vidare skulle ha kvar möjligheten att få sin skattenedsättning när bränslet levereras. Regeringen föreslår i prop. 1997/98:18 om utvidgade möjligheter till inköp mot försäkran enligt lagen om skatt på energi m.m. att ett försäkranssystem införs. Detta innebär att ett företag i början av ett kalenderår kan ansöka hos beskattningsmyndigheten om ett preliminärt besked om tillämplig skattesats. Växthusföretagen får då skattenedsättningen direkt vid leverans av bränsle under året. Beskattningsmyndigheten skall därefter, när det faktiska utfallet under kalenderåret är känt, åter pröva företagets ansökan.

För flytande bränsle tas svavelskatt ut med 27 kronor/m3för varje tiondels viktprocent svavel i bränslet. Svavelskatt tas inte ut för ett flytande eller gasformigt bränsle om dess svavelinnehåll är högst 0,1 viktprocent. Skatten har för närvarande ingen större betydelse då företagen i stor utsträckning använder lågsvavlig tunnolja eller naturgas där detta är möjligt.

I Sverige utgår ingen energiskatt för användning av el i växthusodling.

$ANMARK

År 1992 infördes koldioxidavgift för att reducera koldioxidutsläpp och effektivisera energianvändningen. I Danmark har danska växthusodlare fram till år 1996 haft en låg energibeskattning. Avgifter över 10 000 danska kronor behövde inte betalas förutsatt att en energisyn genomfördes vid det aktuella företaget av en godkänd inspektör. Företaget tvingades att förbinda sig att vidta vid synen föreslagna åtgärder. Ett investeringsstöd för energibesparande åtgärder fanns också kopplat till bestämmelserna för dessa åtgärder.

Fr.o.m. år 1996 har koldioxidavgiften ökat och betalas nu utan tak. Avgift finns även för svavel. Regelverket är ganska komplicerat men innebär möjlighet till reducerad koldioxidavgift om växthusföretaget åtar sig att efter en plan, s.k. energisyn, genomföra överenskomna energibesparande åtgärder i syfte att minska energiförbrukningen. Koldioxidavgiften för år 1997 är 8,10 danska kr/m3 olja för företag som har ingått avtal om energisyn, dock lägst 10 000 danska kr/företag, och 27,50 danska kr/m3 olja för företag utan avtal. För år 2000 är koldioxidavgiften fortsatt 8,10 danska kr/m3 för de företag som ingått avtal om energisyn respektive 67,50 danska kr/m3olja för övriga företag. För tunnoljor med låg svavelhalt uttas ingen svavelavgift.

Även på elförbrukningen tas det ut en avgift för koldioxid och svavel. För assimilationsbelysning som gynnar tillväxten tas en avgift på 3,4 öre/kWh och för övrig elförbrukning 6,9 öre/kWh (danska kronor).

Avgifterna på koldioxid och svavel, som ingår i de s.k. grönne avgifter, återförs till näringslivet bl.a. i form av investeringsstöd till energibesparande åtgärder. Återföringen sker inte branschvis. Bidragsprocenten varierar mellan 10–30 % och för standardlösningar inom växthusföretagen, som för t.ex. energibesparande gardiner och byte av täckmaterial, är den satt till 26 %.

.EDERL¤NDERNA

Den 1 januari 1996 införde Nederländerna energiskatt på el, naturgas, oljeprodukter, propan- och butangas. Användningen av naturgas och olja för att främja tillväxtprocessen för trädgårdsprodukter är undantagen liksom energiskatt på el över en förbrukning på 50 000 kWh. I praktiken är växthusnäringen helt skattebefriad. För närvarande diskuteras möjligheten att införa en skatt för att minska koldioxidutsläppen.

6.5.2.3 Handelsgödsel

3VERIGE

Det görs ingen åtskillnad mellan frilandsodlingen och övrigt jordbruk och hushållen i Sverige. Det tillämpas således skatt på gödselmedel. För frilandsodlingen innebär det att skatt uttas på såväl kväve- som på fosformedel. Denna miljöskatt är 1,80 kr/kg kväve och kadmiumavgiften på fosformedel motsvarar 1,05 kr/kg. Den totala kostnaden för näringen bedöms vara ca 5 miljoner kronor. Det finns ingen direkt återföring av denna avgift till olika åtgärder inom sektorn.

$ANMARK OCH .EDERL¤NDERNA

Varken Danmark eller Nederländerna har liknande avgifter på handelsgödsel. För närvarande övervägs en avgift på handelsgödsel i Danmark.

6.5.2.4 Biologisk bekämpning

Nyttoorganismer för biologisk bekämpning registreras hos Kemikalieinspektionen. Varje företag som saluför nyttoorganismer måste söka godkännande för varje organism. Registreringen kostar 11 000 kr/djurslag och 13 000 kr/mikroorganism. Företagen betalar 1,8 % av

försäljningssumman, dock lägst 2 000 kronor, i årlig avgift till Kemikalieinspektionen. År 1997 finns ca 20 nyttoorganismer registrerade.



Bekämpningsmedel

3VERIGE

Det svenska jordbruket använde år 1996 ca 1 530 ton (aktiv substans) bekämpningsmedel och trädgårdsnäringen använde 84 ton. Inom trädgårdsnäringen används kemikalier av två slag dels kemisk bekämpning av insekter, svampsjukdomar och ogräs, dels för retardering av prydnadsväxter.

I Sverige är avgiften på bekämpningsmedel 20 kr/kg aktiv substans, vilket beräknas motsvara 5–10 % av produktpriset. Den totala kostnaden för näringen för år 1996 är ca 1,6 miljoner kronor. Det finns ingen direkt återföring av avgiften till olika åtgärder inom sektorn.

I och med att färre kemikalier tillåts registreras i Sverige har kostnaderna ökat för växtskyddet i odlingarna. Att priset på bekämpningsmedel är relativt högt kan också bero på att den svenska marknaden för kemiska medel är förhållandevis liten.

$ANMARK

Avgiften på bekämpningsmedel är i Danmark 27 % på produktpriset för insekticider och markherbicider och 13 % på produktpriset på övriga herbicider och fungicider. Avgifterna återförs till trädgårdsnäringen om ca 7 miljoner kronor till kollektivt nyttjande inom ramen för Gartneribrugets Afsaetningsudvalg. Medlen kan utnyttjas till utvecklingsverksamhet och avsättningsfrämjande arbete.

.EDERL¤NDERNA

I Nederländerna tas ingen skatt ut på bekämpningsmedel och tillgången på olika sorters bekämpningsmedel är stor.

6.5.2.6 Övriga skatter

Produktionsresursen mark beskattas i Danmark med ca 1,5 % på 50 % av markvärdet. Skattens betydelse skulle efter en mycket grov uppskatt-

ning av markpriserna i Sverige inom de områden där frilandsodling bedrivs motsvara 100–500 kr/ha.

6.5.2.7 Sammanfattning av produktionsavgifter och skatter i olika länder

I tabell 6.8 redovisas en sammanfattning av de olika produktionsavgifterna och skatterna i Sverige, Danmark och Nederländerna.

4ABELL  Produktionsavgifter i Sverige, Danmark och Nederländerna

år 1997.

Odling

Sverige

Danmark Nederländerna

Frilandsodling

El- och miljöskatt 13,8 öre/kWh 8,1 öre/kWh 11,4 öre/kWh Energiskatt och avgifter för eldningsolja 1 801 kr/m3191 kr/m3109 kr/m3Dieselolja drivmedelsskatt 2 672 kr/m3191 kr/m3109 kr/m3Handelsgödsel (kväve) 1,80 kr/kg kväve --Handelsgödsel (fosfor) 1,05 kr/kg fosfor --Växtskyddsmedel 5–10% av priset 13–27% av priset -Jordskatt -100–500 kr/ha -

Växthusodling

El- och miljöskatt

-8,1 öre/kWh -

Växthusbelysning

-

4 öre/kWh

-

CO 2

-skatt, genom-

snitt

225 kr/m332,5 (9,6) kr/m3-

Handelsgödsel (kväve) 1,80 kr/kg kväve -

-

Handelsgödsel (fosfor) 1,05 kr/kg fosfor -

-

Växtskyddsmedel 5–10 % av priset 13–27 % av priset -Valutorna är omräknade till kronor enligt Nordbankens genomsnittliga säljkurser för de fem första månaderna 1997. Källa: Beräkningar gjorda av lantbruksenheten vid Göteborgs och Bohusläns länsstyrelse.

I tabell 6.9 redovisas en kostnadsjämförelse som har gjorts utifrån om de svenska produkterna skulle ha producerats med svenska, danska och nederländska skatter och avgifter på produktionsmedel.

4ABELL  Totalkostnader i miljoner kronor. Uppgifterna avser år 1997.

Svenska Danska Nederländska

Frilandsodling

Drivmedelsskatt

5,8 0,3

0,2

Elskatter

2,9 1,2

2,5

Avgifter på bekämpningsmedel 0,5 1,4

-

Handelsgödselavgift (kväve) 2,3 -

-

Handelsgödselavgift (kadmium) 0,4 -

-

Jordskatt

-

4,5

-

Summa

11,9 7,4

2,7

Växthusodling

Koldioxidskatt

31,9 4,6

-

Elskatter belysning, drift

- 6,3

-

Avgifter bekämpningsmedel 0,5 1,4

-

Handelsgödsel (kväve)

2,3 -

-

Summa

34,6 12,3

Beräkningarna utgår från SCB:s trädgårdsräkning 1993, sammanställningar från Länsstyrelsen i O-län, Trädgårdsnäringens Riksförbund och Trädgårdsutveckling AB. Källa: Beräkningar gjorda av lantbruksenheten vid Göteborgs och Bohusläns länsstyrelse.

6.5.2.8 Investeringsstöd

3VERIGE

Sverige införde den 1 januari 1997 ett av EU medfinansierat investeringsstöd. I södra och mellersta Sverige är följande miljöinvesteringar i trädgårdsnäringen berättigade:

  • Investeringar som till stor del avser åtgärder för skydd av den yttre miljön, samt energibesparing eller övergång till biobränsle, inklusive tillhörande om- och tillbyggnad av växthus.
  • Investeringar i slutna odlingssystem, inklusive tillhörande ny, tilloch ombyggnad av växthus för att eliminera växtnäringsförluster vid trädgårdsföretag. I södra och mellersta Sverige, där 93 % av växthusodlingen finns, är stödet maximerat till 149 995 kronor. I de sju nordliga länen ges stöd till ett maximalt belopp på 300 000 kronor. Inom målområde 6 är stödbeloppet maximerat till 600 000 kronor. Investeringar i produktionsenheterna blir dyrare ju längre norrut i Sverige dessa sker. De befintliga bidragen bidrar därför till att utjämna skillnaderna mellan norra och södra Sverige.

Det går inte i dag att värdera vilken betydelse stödet får i trädgårdssektorn. Allmänt gäller emellertid att konkurrensen om medel är stor

från den övriga delen av jordbrukssektorn, regelverket är omfattande och stödets inriktning begränsar antalet sökande.

$ANMARK

Danmarks motsvarighet till det svenska investeringsstödet heter ”forbedringsstøtte”. Stödet är fastställt till ett maximalt belopp som motsvarar 500 000 danska kronor. Stödgrundande investeringsbelopp är fastställt till maximalt 1 miljon danska kronor. Stödet betalas ut med 5,5 % på godkänt investeringsbelopp under tio år vad gäller byggnader och för andra investeringar gäller 4 % under sju år. Om villkoren för investeringsstöd är uppfyllda kan företaget beviljas statlig lånegaranti för de lån som finansierar investeringen. Sedan maj 1996 behandlas inte några nya ansökningar inom denna stödform. Den danska regeringen har föreslagit att ansökningar om detta stöd skall kunna återupptas fr.o.m. år 1999.

.EDERL¤NDERNA

Den nuvarande miljöplanen gäller fram till år 2000. Planen innehåller bl.a. krav på att företagen inför slutna odlingssystem för att förhindra att näringsvatten läcker ut. Stödets inriktning påminner om det svenska.

Ytterligare ett stöd har införts under hösten 1997 som skall bidra till en omstrukturering av nederländsk växthusnäring. Stödet innehåller två delar. En del går till investeringar som innebär modernisering och som ger förutsättningar för en mer miljövänlig odling, energibesparingar och bättre arbetsförhållanden i syfte att skapa företag som kan bli bärkraftiga. En annan del går till den producent som avvecklar sitt företag genom att riva gamla växthus och säljer marken till en annan producent som därmed skapar en större sammanhållen enhet. I det förra fallet är stödet maximerat till 380 000 gulden (ca 1 470 000 kronor) per företag, i det senare ges full ersättning vid avveckling.

6.5.2.9 Startstöd

3VERIGE

Startstöd kan lämnas till nystartade företagare som vid ansökningstillfället inte fyllt 35 år. Det finns bl.a. krav på viss utbildning, arbetsin-

sats, företagets lönsamhet och ansökarens inkomst av verksamheten. Maximalt stödbelopp uppgår till 200 000 kronor.

$ANMARK

Startstöd ges i form av ett garantilån maximerat till 220 000 kronor där staten betalar de tio första halvårsannuiteterna. Värdet av stödet motsvarar det svenska stödet.

.EDERL¤NDERNA

Nederländerna utnyttjar inte möjligheten till startstöd.

6.5.2.10 Statlig lånegaranti

3VERIGE

Statlig kreditgaranti lämnas inte längre till jordbruket men kan fortfarande utgå till trädgårdsföretag. När kreditmarknaden avreglerades, vilket innebar att det blev lättare att få banklån, minskade efterfrågan på kreditgarantier. Denna utveckling förstärktes av att den statliga kreditgarantiavgiften infördes, vilket gjorde garantilånen mindre fördelaktiga. Införandet av samrisk medförde att åtminstone vissa kreditgivarehöjde räntesatsen på garantilån jämfört med andra lån. Kreditgarantavgiftens procentsats kan variera något i förhållande till den bedömning som görs av risken.

$ANMARK

I Danmark fanns år 1992 statsgarantier för driftslån till växthusodlare med samrisk och ett amorteringsfritt högsta belopp om 200 000 kronor. Om företaget har beviljats investeringsstöd kan statsgarantin beviljas för de lån som finansierar investeringen.

.EDERL¤NDERNA

Även den nederländska trädgårdsnäringen har under vissa förhållanden möjligheter att erhålla statsgarantier.

6.5.2.11 Övriga stöd

-ILJ¶F¶RB¤TTRANDE ¥TG¤RDER INOM TR¤DG¥RDSN¤RINGEN

År 1988 beslutade riksdagen om miljöförbättrande åtgärder i jordbruket, vilket innebar att en halvering av användningen av bekämpningsmedel till år 1990 beräknat från åren 1981–1985 skulle eftersträvas. År 1990 hade användningen i princip halverats. Senare, i den livsmedelspolitiska reformen år 1990, fastställdes nya mål att en ytterligare halvering skulle eftersträvas till år 1996. Beräknat från åren 1981–1985 har den totala användningen av bekämpningsmedel minskat med 65 %. Trädgårdsnäringen har lyckats med att minska sin användning av bekämpningsmedel bl.a. tack vare utvecklingsarbete, rådgivning och en ökad medvetenhet om miljöfrågor samt ett ökat kostnadsmedvetande hos näringen. Minskningen har emellertid inte varit lika omfattande i jämförelse med det övriga jordbruket.

Inom ramen för programmen för att minska riskerna med bekämpningsmedel har ca 2 miljoner kronor för år 1997 avsatts för information, rådgivnings- och utbildningsverksamhet samt för försöks- och utvecklingsverksamhet inom trädgårdsområdet.

Fr.o.m. budgetåret 1995/96 ingår informations- och utbildningsverksamheten i det svenska miljöprogrammet på jordbruksområdet och delfinansieras av EU. Programmet löper under åren 1995–1999. Omfattningen av verksamheten på trädgårdsområdet beräknas kunna öka något åtminstone under de inledande åren av programmets löptid.

Integrerad produktion (IP) har också betydelse när det gäller att minska trädgårdsproduktionens miljöbelastning. Från år 1991 har ca 7 miljoner kronor beviljats av Statens jordbruksverk för att bygga upp och etablera ett IP-koncept för svenska frilandsgrönsaker. Under år 1997 var ca 300 företag anslutna till IP vad gäller frilandsgrönsaker. Dessa hade en IP-produktion på ca 2 950 ha.

Det svenska IP-konceptet har efter introduktionen utvecklats från ett miljöinriktat odlingskoncept med inriktning på enskilda grödor, till en helhetssyn på odling, företagande och produkt, där miljöhänsyn, kretsloppstänkande, ekonomisk uthållighet och kvalitet är de viktigaste honnörsorden.

3T¶D TILL EKOLOGISK ODLING

Regeringen har fastställt målsättningen att ca 10 % av jordbruket skall vara ekologiskt odlat år 2000. Alla trädgårdsodlare som odlar ekologiskt kan söka stöd för sin odling. Stöd lämnas bara för odling på

åkermark. Alla frilandsodlade trädgårdsgrödor som årligen används för produktion av bl.a. livsmedel är stödberättigade. Det finns inte något krav på att hela gården läggs om till ekologisk odling. Stödet omfattar 900 kr/ha i norra Sverige samt skogsbygder i södra och mellersta Sverige och 1 600 kr/ha i övriga Sverige, huvudsakligen slätt- och mellanbygder i mellersta Sverige.

I regeringens prop. 1997/98:2 om hållbart fiske och jordbruk föreslår regeringen att stöd utgår till ekologisk odling av vissa fruktträd och bärsorter. Förslaget innebär att ett stöd på ca 7 000 kr/ha utgår till ekologisk odling under vissa förutsättningar.

3T¶D TILL ODLING I .ORRLAND

Nationellt stöd för bär och grönsaker lämnas i stödområdena 1–3 i norra Sverige. För att stödet skall utbetalas krävs att bär- eller grönsaksodlingen omfattar 0,3 ha. Minsta skiftesstorlek är 0,1 ha. Stöd lämnas för odling av jordgubbar, broccoli, morot, svarta vinbär, isbergssallat, rödbetor, blomkål, kålrot och vitkål.

3T¶D TILL PRODUKTUTVECKLING I $ANMARK

I Danmark finns ett särskilt stöd till produktutveckling av jordbruksprodukter. Stödet har en inriktning mot utveckling av nya konsumentprodukter och marknadsföring av dessa. Stödet riktar sig till försök och utveckling för att tillfredsställa konsumentens behov av nya produkter och nya lösningar. Stödet är ett bidrag till de meromkostnader som produktutvecklingen har medfört och stöd kan beviljas upp till 50 % av dessa kostnader.

6.6 EU:s marknadsordningar

6.6.1 Frukt och grönsaker

Trädgårdssektorn omfattades inte av 1992 års CAP-reform. EU:s nya marknadsordning för färska frukter och grönsaker antogs i juli 1996. Marknadsordningen syftar främst till att minska överskottsproduktionen inom sektorn genom att efter en övergångsperiod begränsa gemenskapsstödet för återköp av frukt och grönsaker. Gemenskapen skall i stället medfinansiera erkända producentorganisationers verksamhet

såsom bl.a. utveckling av miljövänlig odlingsteknik och en förbättrad produktkvalitet samt marknadsfrämjande åtgärder. Stödet kan uppgå till maximalt 4 % (4,5 % fr.o.m. år 1999) av producentorganisationens omsättning. År 1997 har nio organisationer i Sverige ansökt om erkännande för år 1997 varav hittills en har blivit erkänd. Detta skulle uppskattningsvis betyda att dessa producentorganisationer kan komma att erhålla maximalt ca 15 miljoner kronor årligen från EU förutsatt att organisationerna blir erkända i enlighet med regelverket.

I syfte att stärka producenternas ställning på marknaden genom att utbudet samordnas utgör producentorganisationerna (PO) grundvalen för den gemensamma organisationen av marknaden. Denna samordning skall åstadkommas på frivillig väg. PO skall ställa till medlemmarnas förfogande ett effektivt stöd inom diverse områden t.ex. de tekniska hjälpmedel som behövs för lagring, förpackning och saluföring av produkter samt tekniskt stöd för att införa miljövänliga odlingsmetoder. Medlemsproducenterna åläggs att i stort saluföra hela sin produktion genom förmedling av PO. I PO:s stadgar skall fastställas regler som på ett demokratiskt sätt säkerställer att de sammanslutna producenterna har kontrollen över organisationen och beslutsförfarandet. Medlemsstaterna får under vissa förutsättningar göra PO:s regler tvingande även för producenter som inte är medlemmar i organisationen. Medlemsstatens godkännande krävs.

Dessa PO skall särskilt ha som mål att säkerställa produktionsplaneringen och anpassa denna till efterfrågan, särskilt vad gäller kvantitet och kvalitet. Vidare skall de främja koncentrationen av utbudet och avyttring av medlemmarnas produktion, minska produktionskostnaderna och stabilisera produktionspriserna. De skall också främja odlingsoch produktionsmetoder och en avfallshantering som är miljövänlig, särskilt för att skydda kvaliteten på vatten, mark och landskap, samt för att bevara och/eller främja den biologiska mångfalden.

Ett nytt instrument är driftsfonderna, vilka upprättas av de erkända PO. Dessa driftsfonder finansieras till hälften från gemenskapen medan den andra hälften kommer från medlemsproducenterna. Driftsfonderna är avsedda att finansiera PO:s verksamhetsprogram samt att finansiera vissa återtaganden från marknaden. Taket för gemenskapsstödet skall sättas till högst 4 % av värdet av varje producentorganisations saluförda produktion, om budgetförhållandena tillåter det och om det totala ekonomiska stödbeloppet utgör mindre än 2 % av samtliga producentorganisationers totala omsättning. För att se till att denna gräns iakttas kommer ett förskott på 2 % att betalas ut och resterande kommer att beviljas så snart som det totala beloppet för samtliga ansökningar blir känt. Fr.o.m. år 1999 kommer taket för gemenskapsstödet att ändras till 4,5 % och procentsatsen vad gäller den totala omsättningen kommer att bli 2,5 %.

Driftsfonderna skall användas till bl.a. att förbättra produkternas kvalitet och öka deras handelsvärde. De skall också användas till åtgärder för att utveckla medlemsproducenternas användning av miljövänliga tekniker, både i fråga om odlingsmetoder och om förvaltning av förbrukningsmaterial. Vidare kan fonderna användas för återköp begränsat till, efter en övergångsperiod på fem år, 30 % av fonden. I Sverige har inga återköp ägt rum.

6.6.1.1 Kvalitetskontroll av frukt och grönsaker

Gemensamma regler för kvalitet och sortering har inom EU upprättats för de flesta produkter som har stor betydelse i handeln. Dessa regler tillämpas på produkter med ursprung inom gemenskapen men också vid import från tredje land och vid export. Kvalitetsreglerna är baserade på internationella fastlagda regler utarbetade av ECE/FN och OECD.

3VERIGE

Statens jordbruksverk är ansvarig myndighet för kvalitetskontrollen på frukt och grönsaker. I enlighet med EU:s regler har importkontrollen från tredje land prioriterats. Importkontrollerna utförs vid fyra inspektionsorter och huvuddelen av importen kommer in via region Syd. Under år 1997 har även tullmyndigheterna utbildats för att kunna genomföra kvalitetskontroll av jordgubbar som tas in till Sverige över den norska gränsen.

Utöver importkontrollen utförs i huvudsak kontrollen hos grossisterna. I dag görs inga besök i producentled, i stället utförs kontrollerna främst på lager och andra uppsamlingsplatser där större volymer kan inspekteras samtidigt. Sverige har inte undantagit några producenter från kravet på kvalitetskontroll vid avsändningstillfället, s.k. egenkontroll. Inga kontroller genomförs i dagsläget i detaljhandelsledet.

Kvalitetskontrollen i Sverige skiljer sig från de flesta andra EUländer genom att kontrollen är helt avgiftsfinansierad. Avgifterna fastslås i föreskrifter från Statens jordbruksverk. De består dels av grundavgifter för registrerade företag och dels av avgifter på importen i form av 1,70 kronor per påbörjat 100-tal kg. Importkontrollen utanför gränskontrollplats och inspektion på tid utanför ordinarie arbetstid debiteras enligt timtaxa à 700 kr/tim. Grundavgifter betalas för närvarande av importörer, grossister, packerier och sorteringsanläggningar samt ekonomiska föreningar. Dessa baseras på omsättning och sträcker sig från 0,4 ‰ av omsättningen då denna är upp till 5 miljoner kronor, till 0,08 ‰ vid en omsättning på över 250 miljoner kronor.

$ANMARK

I Danmark är all kvalitetskontroll statsfinansierad och helt avgiftsfri. Kontrollansvaret är samlat under en myndighet, Plantedirektoratet. Danmark tillämpar egenkontroll och har undantagit 800–900 odlare och producentorganisationer från kravet på kvalitetskontroll. Kvalitetskontroll hos producenter, grossister och detaljister görs efter en uppgjord plan där de stora aktörerna besöks oftare än de mindre.

.EDERL¤NDERNA

I Nederländerna är kontrollverksamheten uppdelad på tre organisationer. Importkontrollen görs av det statliga organet Rijksdienst voor Keuring van Vee en Vlees, (RVV). kontrollen hos grossister och på auktioner görs av Kontrol Central Bureau (KCB), medan kontrollen i detaljistled görs av livsmedelskontrollanter.

Importkontrollen är statsfinansierad och därmed avgiftsfri. KCB som genomför kontrollen på auktioner är ett icke-statligt organ och knutet till näringen. Verksamheten bekostas genom en del av den avgift på 0,13 % av produktvärdet som producenterna betalar till sina branschorganisationer, vilka sedan finansierar KCB. Egenkontroll tillämpas inte. Kontroll i detaljistledet utförs av livsmedelsinspektörer men är i praktiken obefintlig eftersom man anser att produkterna kontrollerats i tidigare led.

I tabell 6.10 åskådliggörs omfattningen av kvalitetskontroll i Sverige, Danmark och Nederländerna.

4ABELL  Omfattningen av kvalitetskontroll i Sverige, Danmark och

Nederländerna.

Kontroll i producentled

Kontroll i grossistled

Kontroll i detaljhandelsled

Egenkontroll

Sverige

Nej

Ja

Nej

Nej

Danmark Ja

Ja

Ja

Ja

Nederländerna Vid auktioner Ja

liten

Nej

Källa: Statens jordbruksverk.

6.6.1.2 Levande växter och blomsterprodukter

Marknaden för levande växter och blomsterprodukter är ett område som förhållandevis inte är nämnvärt reglerat inom EU. År 1996 infördes ett marknadsföringsstöd inom sektorn för levande växter och blomsterprodukter. Stödet skall främja konsumtionen av blommor inom och utanför EU. För år 1997 fördelades ca 15 miljoner ecu till sektorn.

Sveriges andel blev 193 808 ecu, vilket motsvarar ca 1,7 miljoner kronor. Bl.a. Blomsterfrämjandet har fått medel till marknadsfrämjande program som kommer att utföras under år 1997.

-ERV¤RDESKATT P¥ PRYDNADSV¤XTER

Inom EU tillämpas olika mervärdeskatt på prydnadsväxter. Hög procentsats tillämpas av Danmark, Finland, Storbritannien och Sverige. Övriga länder har låg mervärdeskatt, t.ex. har Nederländerna 6 %, Belgien 6 %, Frankrike 5,5 % och Spanien och Tyskland har 7 %. Nyligen har Irland och Belgien beslutat att genomföra en minskning av mervärdeskatten på prydnadsväxter. Detta görs i första hand för att reducera skattefusk i handeln mellan länderna. Skillnaden i moms blir en handelsmarginal som konkurrerar ut den seriösa handeln. Branschens egna uppskattningar antyder att upp till 15 % av handeln sker utan att moms redovisas enligt lagen.

6.7 Kollektiva medel

Trädgårdsnäringen i Sverige har tidigare haft tillgång till medel som kunnat användas för kollektiva ändamål. En kollektiv återföring av prisregleringsavgiften på handelsgödsel infördes år 1982 och på bekämpningsmedel år 1986. Dessa medel fick användas till utvecklingsarbete, information och marknadsfrämjande åtgärder. Inom den yrkesmässiga odlingen fördelades ca 10 miljoner kronor årligen fram till dess att avgiften avskaffades i december 1992. År 1993 anvisade riksdagen inför EU-medlemskapet 25 miljoner kronor för att stärka trädgårdsnäringens långsiktiga konkurrenskraft och för att överbrygga de anpassningssvårigheter som i ett övergångsskede förväntades uppkomma för svensk trädgårdsnäring i samband med EU-medlemskapet. Statens jordbruksverk var ansvarig myndighet och beslutade om projektmedel efter hörande av Trädgårdsnäringens riksförbund (TRF), Grönsaksodlarnas Riksförbund (GRF) och Sveriges Frukt- och Grönsaksdistributörer (SFG). Medlen fick disponeras under perioden från den 1 juli 1993 till den 31 december 1994. I maj 1994 anvisades ytterligare 4 miljoner kronor till samma ändamål. Bidrag lämnades bl.a. till projekt om ny teknik, information om effekterna för näringen av ett svenskt EU-medlemskap, produktutveckling, marknadsföring och konsumentfrämjande åtgärder. Någon uppföljning av beviljade projekt har inte gjorts.

Den svenska trädgårdsnäringen förfogar inte i dagsläget över medel som kan utnyttjas för kollektiva åtgärder (se dock avsnitt 6.6.1.2). I

Danmark och Nederländerna (även i bl.a. Storbritannien, Tyskland och Österrike) finns ett lagstadgat system för uttag av produktionsavgifter inom trädgårdssektorn.

6.7.1 Danmark

I Danmark tas avgifter ut för alla danskproducerade trädgårdsprodukter som omfattas av marknadsordningarna för levande växter och blomsterprodukter samt för frukt och grönsaker. Dessa medel utgör den s.k. produktionsavgiftsfonden. I Danmark finns även den s.k. Promilleavgiftsfonden, vilken avser restitution av branschens inbetalda bekämpningsmedelsskatter. Fondernas syfte är att stärka trädgårdsnäringens utvecklingsmöjligheter och konkurrenskraft.

Fonderna förvaltas av Gartneriets Afsætningsudvalg (GAU). Inom GAU finns för respektive frukt och bär, grönsaker, blommor samt plantskoleprodukter ett arbetsutskott som har till uppgift att dels komma med förslag till budget och åtgärder och dels efter beviljande utföra åtgärderna. I arbetsutskotten sitter uteslutande representanter för näringen.

6.7.1.1 Avgifter till produktionsavgiftsfonden

En omsättningsbaserad avgift tas ut för alla danskproducerade trädgårdsprodukter som omfattas av marknadsordningarna för levande växter och blomsterprodukter samt för frukt och grönsaker. De olika avgiftssatserna har tagits fram i överenskommelse med näringen. För år 1995 togs produktionsavgifter ut enligt tabell 6.11.

4ABELL  Danska produktionsavgifter år 1995.

Produkter Produktionsavgift ( )

Avgiftsunderlag, danska kronor

Avgift, danska kronor

Frilandsgrönsaker 2,25 346 000 000

780 000

Champinjoner

2,25 108 000 000

245 000

Växthusgrönsaker 2,25 352 000 000

792 000

Krukväxter

2,70 2 000 000 000 5 400 000

Snittblommor

2,10 100 000 000

210 000

Lökblommor

2,10

9 500 000

20 000

Plantskoleväxter 6,00 410 000 000 2 460 000 Kärnfrukt, paketerad 3,60 42 000 000 150 000 Kärnfrukt, opaketerad 5,00 20 000 000 100 000 Stenfrukt 4,50 39 000 000 175 000 Busk- och bärfrukt 4,75 47 000 000 225 000

Totalt 10 557 000

Källa: GAU, Danmark.

6.7.1.2 Finansiering av promilleavgiftsfonden

Denna fond finansierades fram t.o.m. den 1 januari 1996 genom restitution av den fastighetsskatt som trädgårdsnäringen betalat in. I dag avser fonden restitution av bekämpningsmedelsavgifter. År 1995 förfogade fonden över 1 940 000 danska kronor.

6.7.1.3 Fondernas användningsområde

Medlen i dessa båda fonder får användas till avsättningsfrämjande åtgärder, forskning och försök, produktutveckling, rådgivning, utbildning, sjukdomsförebyggande åtgärder, bekämpning och kontroll av skadegörare samt övriga åtgärder som Jordbruksministern ger sitt medgivande till. Fondernas medel får inte användas för administrativa kostnader. En avgift tas ut från mottagaren av medlen vilken finansierar GAU:s administration. För år 1995 uppgick denna avgift till 6,96 % av det beviljade beloppet. Se även tabell 6.12.

4ABELL  Användning av de danska fonderna år 1995, danska kronor.

Användnings område

Frukt och bär Grönsaker Blommor Plantskoleväxter

Forskning och försök

420 500 1 166 000 1 483 000 1 474 000

Produktutveckling

0

0 619 200

0

Rådgivning

541 000 253 500 406 800 40 000

Avsättn.främj. åtgärder 235 000 1 310 000 3 539 000 1 357 000

Totalt

1 196 500 2 729 500 6 048 000 2 871 000

Källa: GAU, Danmark.

6.7.2 Nederländerna

I Nederländerna finns ett lagstadgat system med produktionsavgifter som liknar det danska. Medlen används till bl.a. marknadsföring samt forskning och utveckling. Fonderna administreras av Produktschap voor Groenten en Fruit och av motsvarande organ för levande växter och blomsterprodukter.

6.8 Forskning och försöksverksamhet

6.8.1 Skogs- och jordbrukets forskningsråd

Under senare år har det skett stora nedskärningar i medelstilldelningen till forskningen inom trädgårdssektorn i Sverige. Skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR) presenterade år 1996 en utredning med syfte att analysera och belysa framtida forskningsbehov för den svenska trädgårdsnäringen. I utredningen lämnade SJFR förslag om en förstärkt riktad och tillämpad trädgårdsforskning inom för näringen angelägna forskningsområden. SJFR beräknade kostnaden för forskningsförstärkningarna till ca 10 miljoner kronor. Finansieringen föreslogs kopplas till näringens förslag om en kollektiv utvecklingsfond. Förslaget förutsatte nya resurser, omfördelning av medel inom SJFR och att trädgårdsnäringen tillskjuter medel via den föreslagna utvecklingsfonden. Regeringen skrev i forskningspropositionen 1996/97:5 att regeringen avser att senare återkomma i frågan om en förstärkt trädgårdsforskning. Regeringen hade då revalveringspengarna i åtanke som nu inte kommer trädgårdsnäringen till del. SJFR:s anslag för år 1998 har inte ökats i detta syfte.

Av SJFR:s anslag för forskning och kollektiv forskning om totalt drygt 195 miljoner kronor avsätts 11 miljoner kronor för insatser inom områdena hemträdgårdar och grönytemiljöer, inklusive verksamheten inom Mark och Vegetation i Urban Miljö (Movium), vilket är ett sekretariat vid Sveriges lantbruksuniversitet för den yttre miljön. Bakom Movium står även Svenska kommunförbundet, Vägverket, Boverket, HSB:s Riksförbund, SABO, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund samt Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund.

6.8.2 Sveriges lantbruksuniversitet

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) ägnar sig åt grundläggande forskning som avser fördjupa kunskaperna om de bakomliggande faktorer som har betydelse för växternas utveckling och odling. Forskningen fokuserar bl.a. på samspelet mellan odlade växter och den omgivande miljön. Den tillämpade forskningen arbetar med att förbättra odlingsmaterialet och odlingsmetoderna. Forskningen skall leda till bättre produkter samt en mer miljövänlig odling. Institutionen för trädgårdsvetenskap har ansvaret för huvuddelen av trädgårdsforskningen, vilken omfattar studier av processer som är av betydelse vid produktion, hantering, marknadsföring och användning av frukt, bär, grönsaker och prydnadsväxter. Vid institutionen bedrivs också grund- och forskarutbildning och en stor del av hortonomprogrammets kurser är förlagda till institutionen. Andra institutioner som är viktiga för trädgårdsforskningen är bl.a. institutionen för hortikulturell växtförädling som med växtförädling, utveckling av frö- och plantmaterial, resurssnåla odlingsoch skördesystem samt metodik för upparbetning av råvaror m.m., täcker hela kedjan från val av växtmaterial till färdig produkt samt institutionen för norrländsk jordvetenskap och dess avdelning för trädgårdsodling.

6.8.2.1 Elitplantstationen i Balsgård

Trädgårdsodlingens elitplantstation (EPS) i Balsgård är en stiftelse som stöds av TRF, Movium, Fritidsodlingen (FOR) och SLU. Sedan år 1983 har verksamheten byggts upp med statliga bidrag, främst genom medel från handelsgödselavgifterna. EPS arbetar med vegetativ förökning av trädgårdsväxter, sjukdomsrensade och sortäkta. Målet är att arbetet skall leda till en förbättrad sundhetsstatus och sortäkthet för hela distributionskedjan i Sverige. Genom EPS får växtkonsumenterna tillgång till ett bättre växtmaterial för svensk odling. Verksamheten har fått statliga bidrag och är alltjämt i behov av ytterligare finansiering. Förökningen av EPS växtsorter bär sina egna kostnader.

6.8.2.2 Kiviks försöksstation

Kiviks försöksstation är en stiftelse under ordförandeskap av landshövdingen i Kristianstads län. Sedan den 1 juli 1995 är försöksstationen en del av SLU-Balsgårds verksamhet. Verksamhetens syfte är att tillämpa, påvisa och testa insatser inom fruktodlingen samt att vara en förebild för den yrkesverksamma fruktodlingen. Balsgård har under en lång tid

fokuserat sin verksamhet på såväl yrkesodling som på fritidsodling. Det innebär att satsning har gjorts framför allt på resistensodling. Samarbete finns också med Uppsala universitet avseende forskning och utveckling av vedartade och örtartade läke- och kryddväxter. Liksom EPS har Kiviks försöksstation behov av tillskott av medel.

6.9 Rådgivning

I det betänkande (SOU 1992:99) som rådgivningsutredningen lämnade i oktober 1992 föreslogs att statens ansvar borde begränsas till information i anslutning till myndighetsutövning. Utredningen nämner som exempel på situationer när staten har anledning att använda rådgivning till trädgårdsnäringen som medel för att uppnå angelägna samhällsmål:

  • Spridning av forsknings- och försöksresultat,
  • introduktion av ny lagstiftning och nya mål inom miljö- och växtskyddsområdet samt
  • stödet till trädgårdsnäringen i norra Sverige. Näringen borde själva, enligt utredningen, ta över den produktionstekniska och företagsekonomiska rådgivningen. Regeringen föreslog emellertid (prop.1992/93:183) att den statliga rådgivningen till trädgårdsnäringen, som ett led i anpassningen till EU, tills vidare skulle bedrivas på samma sätt som hittills. Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag.

Den huvudsakliga rådgivningsverksamheten vänder sig till företagare inom trädgårdsnäringen och genomförs av länsstyrelserna i respektive län. År 1992 var det totala antalet trädgårdsrådgivare vid länsstyrelserna 42, detta har till år 1997 minskat till 32 personer. Verksamheten är organiserad i fem distrikt. Den statliga finansieringen motsvarar 80– 90 % av verksamheten. En stor del av trädgårdsrådgivningen finansieras i dag genom miljöstödsprogrammet.

Trädgårdskonsulenterna erbjuder rådgivning i produktions-, ekonomi- och teknikfrågor med inriktning på minskad belastning på miljön. Rådgivarna har ofta specialistkompetens och arbetar även utanför de egna länen. Något mer än en tredjedel av trädgårdsrådgivningens verksamhet har direkt koppling till myndighetsutövning som till största delen är inriktad på miljöfrågor och statligt stöd till trädgårdsnäringen. Viktiga stödfunktioner på central och regional nivå svarar Statens jordbruksverk och Sveriges lantbruksuniversitet för.

Vid sidan av den statliga verksamheten erbjuder bl.a. Trädgårdsutveckling AB tjänster inom organisationsutveckling, produktion, ekonomi och informationsteknologi till trädgårdsnäringens enskilda företag och andra intressenter. Även hushållningssällskapen runt om i landet tillhandahåller rådgivningstjänster.

6.9.1 Danmark

I Danmark finns sammanlagt 37 trädgårdsrådgivare vilka är till ca 90 % finansierade med statliga medel. Rådgivarna är anställda av Dansk Erhvervsgartnerförening (DEG), Dansk Erhvervesfrugtavl och Lantbrugets Rådgivningstjenst. Dessutom förser Lantbrugets Rådgivningscenter i Århus rådgivningen till producenterna av frilandsgrönsaker, frukt och bär med information.

6.9.2 Nederländerna

I Nederländerna finns i dag ett hundratal trädgårdsrådgivare. Rådgivarna är organiserade i lokalt placerade rådgivningsgrupper under Dienst Lantbouwvoorlichting (DLV). Denna rådgivning var år 1990 helt statsfinansierad med planer på att successivt minska finansieringen med statliga medel till 50 % år 2003. Utvecklingen mot mer privata medel har gått fortare än planerat och i dagsläget genomgår DLV en fullständig privatiseringsprocess, vilken befinner sig i slutskedet. Fr.o.m. år 1999 kommer DLV:s verksamhet att vara helt privat finansierad med undantag för direkt statliga uppdrag som t.ex. information till producenterna om ny lagstiftning.

Statliga stöd hanteras av Jordbruksministeriet. Information and Knowledge Center (IKC) arbetar i dag med information om forskning och försök samt bistår ministeriet i tekniska frågor. Denna verksamhet kommer att förbli statligt finansierad. Socio-Economic Advisory Service arbetar bl.a. med företagsekonomisk rådgivning och befinner sig liksom DLV i en privatiseringsprocess.

6.10 Trädgårdsnäringens förslag till åtgärder

Företrädare för trädgårdsnäringen har i olika sammanhang fört fram förslag rörande åtgärder för att förbättra konkurrenssituationen inom näringen.

6.10.1 Kostnader för tillfällig skördearbetskraft

Näringen konstaterar att det i vissa EU-länder finns särskilda regler om lättnader i arbetsgivaravgiften för säsongsarbete. Detta gör att skördekostnaderna avsevärt kan variera mellan olika länder. Från många av dessa länder möter svensk produktion en betydande marknadskonkurrens inte minst i fråga om fältmässigt odlade, säsongsbundna produkter.

Näringen har tidigare gjort framställning till regeringen om att den avgiftsfria gränsen för uttag av social- och arbetsgivaravgifter för den säsongsmässigt anställda arbetskraften skall sättas till 50 % av basbeloppet. Näringen har vidare begärt att den särskilda nedsättningen av arbetsgivaravgiften med 5 % inte skall vara bunden till maximerade månadsvisa nedsättningsbelopp utan skall kunna beakta att säsongsbranscher skall få göra fulla avdrag under sin kortare säsong.

Näringen menar att en utökning av säsongsmässiga arbetstillfällen utgör ett viktigt tillskott till sysselsättning inte minst genom att denna produktion många gånger är lokaliserad till regioner med svag sysselsättning och där säsongssysselsättning med fördel kan kombineras med annan säsongsmässig anställning eller som en tillräcklig kompletterande sysselsättning till annan småföretagarverksamhet. En utökad frilandsproduktion skapar också fasta arbetstillfällen genom nyetablering av företag men endast i mindre mån genom nya helårssysselsatta.

6.10.2 Energiskatt

Näringen förespråkar i första hand att energiskatten helt tas bort i avvaktan på enhetliga beskattningsregler inom gemenskapen, särskilt med hänsyn till energiskattenivåerna i Danmark och Nederländerna. Kostnaden för uppvärmning och för belysning utgör en betydande andel av de totala produktionskostnaderna. För tomat- och gurkodling med de lägsta omsättningstalen per arealenhet kan den uppgå till 20–25 % av den totala produktionskostnaden och för prydnadsväxtodlingen är den något lägre.

Trädgårdsnäringen har kritiserat konstruktionen av de nya nedsättningsreglerna. Näringen förespråkar en enda skattesats för att undvika konkurrenssnedvridningar inom sektorn och i vissa fall inom samma marknadssegment.

Näringen har framfört att konkurrenssituationen inom sektorn snedvrids eftersom reglerna utgår från företagets försäljningsvärde. Trädgårdsnäringen menar att skatten, enligt nu gällande konstruktion, i stället bör baseras på förädlingsvärdet. Det nya nedsättningssystemet innebär att varje växthusföretag får en individuellt framräknad skatt som för eldningsolja kan variera mellan ca 200–529 kr/m3 beroende på produktionsgren, dvs. omsättning och energiförbrukning. De nya reglerna innebär att skatten har sänkts för företag med högt energibehov i förhållande till sin omsättning medan vissa energieffektiva företag har fått en höjd beskattning. Trädgårdsnäringen har också framfört att de företag som investerat i energibesparande åtgärder kan erhålla en högre skattekostnad per utnyttjad energimängd genom att en sänkning av energiförbrukningen förändrar förhållandet mellan denna och omsätt-

ningen, dvs. det förhållande som bestämmer skatteuttaget. Med nuvarande system missgynnas dessutom företag med höga ingångsvärden i produktionen. Genom riksdagens beslut att EU:s mineraloljedirektiv skall utgöra miniminivå för den särskilda skattenedsättningen för mineraloljor skapas, enligt näringen, ett jämlikt skatteförhållande i relation till företag med möjlighet att använda naturgas, för vilket skattenedsättningen tillåts verka fullt ut.

6.10.3 Miljö- och växtskyddsfrågor

Trädgårdsnäringen har uttryckt bekymmer över den aktuella situationen beträffande hanteringen av växtskadegörare och växtsjukdomar i odlingen. Avregistreringen och avsaknaden av selektiva och miljöanpassade växtskyddsmedel och svårigheterna att ersätta dessa med biologiska eller andra bekämpningsmetoder ökar riskerna i produktionen. Näringen vill mot denna bakgrund att den av Statens jordbruksverk och Kemikalieinspektionen tidigare föreslagna utredningen om trädgårdsnäringens bekämpningsmedelssituation snarast kommer till stånd.

6.10.4 Miljöskatter

Trädgårdsodlingen ansluter sig i dessa delar till vad LRF har anfört beträffande miljöskatter på kväve och kadmium samt bekämpningsmedel och beträffande dieselskatten.

6.10.5 Investeringsstöd

Näringen har haft synpunkter på hur investeringsstödet har utarbetats för trädgårdsnäringen. Fördelningen av stödet mellan olika regioner kan hämma en del av den utveckling som bör genomföras. Näringen menar att det finns ett stort uppdämt investeringsbehov i hela Sverige. Mer än 30 % av växthusarealen borde av åldersskäl förnyas och ytterligare stora arealer borde ersättas eftersom de i sin konstruktion inte kan ta emot ytterligare rationaliserings- och miljöinvesteringar. Näringens representanter ser också en strukturförändring mot större brukningsenheter som en avgörande förutsättning för näringens möjligheter att långsiktigt kunna möta den internationella konkurrensen. Näringen anser att ett särskilt investeringsstödsystem måste inrättas efter dessa utgångspunkter och efter EU:s maximala stödregler. Vidare har önskemål framförts om inrättandet av särskilda stödmöjligheter för produktutveckling.

6.10.6 Finansiering av kvalitetskontroll

Näringen anser att kvalitetskontrollen av frukt och grönsaker bör vara finansierad över statsbudgeten. Näringen menar att eftersom kvalitetskontrollen är obligatorisk genom EU:s marknadsordning för frukt och grönsaker samt att marknadsordningen avser att verka för jämlika förhållanden mellan gemenskapens producenter bör kvalitetskontrollen vara finansierad av staten. De menar också att eftersom kvalitetskontrollen är statsfinansierad i många av konkurrentländerna är det en ytterligare belastning för de svenska odlingsföretagen.

I Danmark och i många andra EU-länder är kvalitetskontrollen statsfinansierad. I Nederländerna är kvalitetskontrollen finansierad delvis genom avgifter.

6.10.7 Kollektiv fond

TRF har i framställningar lämnat förslag om och yrkat på att en särskild kollektiv fond inrättas inom den yrkesmässiga trädgårdsodlingen. Avsaknaden av det system som återfinns i bl.a. Danmark uppfattas av den svenska trädgårdsnäringen som en konkurrensnackdel. TRF, GRF och Sveriges potatisodlares riksförbund (SPOR) ställer sig bakom ett förslag till införande av en kollektiv utvecklingsfond som i stort speglar det danska produktionsavgiftssystemet.

TRF föreslår att medel obligatoriskt skall tillskjutas från näringens utövare genom en lagfäst skyldighet att erlägga en produktionsrelaterad avgift. Medel har också föreslagits att tillskjutas genom restitution av miljöavgifter i enlighet med riksdagens uttalande. Näringens förslag grundar sig på det system med produktionsavgifter för trädgårdssektorn som finns i Danmark sedan knappt 20 år samt på systemet med restitution av miljöavgifter. Fonden föreslås användas främst till forskning och försök, rådgivning, avsättningsfrämjande åtgärder, miljöfrämjande åtgärder, produktutveckling, utbildning och sjukdomsförebyggande åtgärder.

6.10.8 Rådgivning

Från trädgårdsnäringens håll har oro uttryckts för minskad statlig finansierad trädgårdsrådgivning vid länsstyrelserna. Man befarar att särskilt produktionsrådgivningen kommer att minska. Trädgårdsnäringen har pekat på att rådgivningssystemet i Danmark, där staten årligen bidrar med ca 6 miljoner kronor till en rådgivning i näringens regi, innehåller ett tänkbart koncept även för Sverige i ett längre perspektiv.

6.11 Motioner

Till utredningen har också lämnats motionerna 1996/97:Jo202, 1996/97:Jo231 och 1996/97:Jo247. Enligt motion Jo202 är kostnaden för tillfälligt anställd personal hög på grund av den säsongsinriktade produktionen sett i relation till den totala arbetskostnaden. Skillnader i nivån på skatter och sociala avgifter mellan Sverige och andra EUländer påverkar därför konkurrensförhållandet mellan svensk och utländsk trädgårdsproduktion på ett negativt sätt menar motionärerna. I motion Jo231 yrkas på en skyndsam utvärdering av trädgårdsodlingens konkurrensvillkor. Enligt motionärerna har EU-medlemskapet inneburit stora påfrestningar för trädgårdsföretagen. Även i motion Jo247 konstateras att EU-medlemskapet, för svensk trädgårdsnärings del, inte innebar några övergångsåtgärder för att kompensera förlusten av tullskyddet. Härtill skall läggas de skatter och avgifter som påfördes trädgårdsnäringen vid finansieringen av EU-medlemskapet menar motionärerna.

6.12 Sammanfattande analys av konkurrensförhållanden

Jämförelser mellan EU-länderna av lönsamheten för trädgårdssektorn försvåras av den bristande statistik som föreligger på området. I detta avseende är statistiken inom den traditionella jordbrukssektorn betydligt mer utvecklad. De reservationer som måste göras för jämförelser inom jordbrukssektorn gäller således i minst lika hög grad för trädgårdssektorn. Allmänt kan dock sägas att de skillnader som föreligger inom jordbrukssektorn också i hög utsträckning gäller för trädgårdssektorn.

Klimat och jordmån spelar således en stor roll vad gäller avkastning och kostnader i produktionen oavsett om det rör sig om frilandsodling eller växthusodling.

Avgifter på handelsgödsel och bekämpningsmedel liksom energiskatter av olika slag är förhållandevis högre inom den svenska produktionen jämfört med Danmark och Nederländerna.

Situationen vad gäller energiskatter är dock något annorlunda än vad som gäller jordbruket. Viss nedsättning tillämpas således för växthusodlingen i Sverige vad gäller koldioxidskatt som elskatt.

De lägre kostnaderna för mark spelar mindre roll inom trädgårdsnäringen jämfört med jordbruket.

I Finland tillämpas inom såväl trädgårdsnäringen som inom jordbruket relativt omfattande övergångsvisa stöd. Den förutsatta avtrapp-

ningen av dessa stöd innebär att stödnivån kommer att sjunka i Finland de närmaste åren. Detta gör jämförelser med finska förhållanden mindre motiverade för långsiktiga bedömningar.

För växthusodlingens del kan miljö- och energiskatterna i Sverige och Danmark, med de förändringar som beslutats vad gäller skatterna i Danmark, sägas vara relativt lika. De nederländska producenterna betalar inte sådana skatter.

Inom frilandsodlingen föreligger den största skillnaden mellan dessa länder vad gäller skatten på drivmedel.

Såväl Danmark som Nederländerna tillämpar generella investeringsstöd inom trädgårdssektorn för strukturförbättringar. Investeringsstöd kan också utgå i Sverige. Emellertid finns här en regional profil som innebär att stödbeloppen per företag är störst i norra Sverige.

När det gäller möjligheterna för trädgårdsnäringen att stärka sin konkurrenskraft kan konstateras att det enskilda trädgårdsföretaget i långt större utsträckning än jordbruksföretagen varit hänvisad till att själva finna avsättning och marknad för sina produkter. Denna bild torde vara densamma i de flesta länder inom EU. EU:s stöd till producentorganisationer kan ses som en följd av denna situation.

6.13 Utredningens överväganden

6.13.1 Inledning

Sverige har goda förutsättningar för att bedriva en bred produktion av trädgårdsprodukter. Svenska trädgårdsföretag har ett högt tekniskt kunnande, en stark miljömedvetenhet och en stor lyhördhet för marknadsmässiga krav och förväntningar. Det finns ett kunnande i företagandet som utgör en tillgång och en väsentlig grund för en fortsatt utveckling av den svenska trädgårdsnäringen. Det bör därmed finnas goda förutsättningar för att svensk trädgårdsnäring skall kunna bibehålla sin starka ställning på den svenska marknaden men samtidigt kunna successivt träda ut på i första hand den europeiska marknaden. EU-medlemskapet utgör en viktig ram för ett sådant svenskt vidgat marknadsperspektiv.

Den svenska trädgårdsodlingen har i väsentlig omfattning varit föremål för stark importkonkurrens. Detta kan tydliggöras genom det förhållandet att importen av sådana slag av trädgårdsprodukter som också är odlingsbara i Sverige genomsnittligt sett över en längre tidsperiod haft en marknadsandel kring 50 %.

Trädgårdsnäringen omfattades inte av den tidigare svenska jordbruksregleringen. Den svenska marknaden var före EU-medlemskapet

kompenserat för sina sämre produktions- och kostnadsförutsättningar endast genom ett begränsat tullskydd. Även om EU-medlemskapet inneburit både att trädgårdsodlingen inlemmats i den gemensamma jordbrukspolitiken och att tull- och handelshinder numera avvecklats i handelsutbytet bedömer utredningen att detta inte omedelbart eller hittills varit till fördel för den svenska trädgårdsodlingen. Eftersom den svenska odlingen inte tidigare varit nämnvärt exportinriktad utan i huvudsak varit inriktat på den svenska hemmamarknadens efterfrågan har EUmedlemskapet initialt i stället breddat vägen för ett ökat importtryck och tvingat den svenska odlingen att förstärka sitt arbete med att slå vakt om de svenska marknadsandelarna. Det finns dock inom vissa produktslag ett begynnande intresse för att nu starta upp försök med export framför allt till de mest näraliggande delarna av EU-marknaden.

En tendens till en anpassning av prisnivån för de svenska trädgårdsprodukterna till den lägre europeiska och internationella prisnivån kan konstateras även om den för ett antal produkter förlorar sig i de mer naturliga årliga prisfluktuationerna som gäller på marknaden för dessa produkter. Denna utveckling mot en EU-anpassad prisnivå kommer med all sannolikhet att fortgå. Dock kommer möjligheterna att vidmakthålla den svenska trädgårdsproduktionens kvalitetsprofil och andra positiva särdrag att bestämma storleken och relationerna i denna prisutveckling.

Situationen för den svenska trädgårdsodlingen efter EU-medlemskapet skall också ses mot den bakgrunden att näringen inte, till skillnad mot förhållandena för trädgårdsnäringen i Finland och Österrike, tillerkändes något särskilt övergångsstöd med inriktning på att underlätta de enskilda trädgårdsföretagens omställning och anpassning. I såväl Finland som i Österrike infördes övergångsstöd både i form av arealbaserade direktstöd och särskilda investeringsordningar. Åtgärderna syftade i dessa fall både till att kompensera företagen för en lägre pris- och intäktsnivå och till att ge förutsättningar för en strukturell anpassning av näringen till den ökade konkurrenssituationen.

Mot bakgrund av den analys av den svenska trädgårdsodlingens situation som redovisats tidigare i detta kapitel är det nödvändigt med vissa förändringar av branschens och de enskilda trädgårdsföretagens villkor och av vissa av de produktionsförhållanden som är av betydelse för företagens konkurrenssituation. I huvudsak krävs det åtgärder som främjar en strukturutveckling inom odlingen mot starkare företag, vilka har förutsättningar att kunna bära rationaliserings- och anpassningsåtgärder för att fortsatt kunna utveckla produktionen i en hållbar, resurssnål, miljömedveten och kostnadseffektiv riktning. Därigenom kan företagen möta samhällets krav på prisvärda, kvalitativa och nyttiga trädgårdsprodukter.

Trädgårdsbranschen behöver också få utökade möjligheter att initiera, utveckla och driva projekt till nytta för hela trädgårdsbranschen. I första hand handlar det då om bättre förutsättningar för en utveckling av en exportverksamhet samt av möjligheter till att öka förädlingsgraden för trädgårdsprodukterna genom möjligheter till satsningar på produktutveckling, marknadsfrämjande verksamhet samt forskning och utvecklingsverksamhet m.m.

Med hänsyn till företagens mer omedelbara konkurrens- och lönsamhetsförhållanden krävs också lättnader i beskattningen av vissa produktionsfaktorer.

6.13.2 Strukturstöd

De svenska trädgårdsföretagen är med europeiska mått mätt små i förhållande till företagen i de mest framträdande konkurrentländerna, t.ex. Danmark och Nederländerna. Inom den svenska växthusodlingen är enligt den senaste Trädgårdsinventeringen (SCB 1996) den genomsnittliga företagsstorleken 2 400 m2 växthusyta. En analys av de svenska förhållandena visar att företagsstorleken i denna del av odlingen inte heller nämnvärt förändrats under den senaste tioårsperioden. Uppgifter från länsstyrelserna och från Statens jordbruksverk visar också att investeringsförmågan i den svenska växthusodlingen varit mycket låg. SCB:s statistik visar också att ca 30 % av växthusbeståndet är över 20 år. Detta kan tolkas som att lönsamheten har varit svag inom branschen och den pekar på att förändringen av företagen i en mer miljövänlig och resursmässigt hållbar riktning går för långsamt. Större brukningsenheter har bättre förutsättningar att bära investeringskostnader för en rationell, kostnadseffektiv och miljömässigt säker produktion. Det är angeläget att en sådan strukturprocess snarast kan komma till stånd i den svenska växthusodlingen. Sett till den svenska odlingens nuvarande marknadsandelar torde en viss utökad produktion kunna vara möjlig.

I Sverige infördes den 1 januari 1997 ett av EU medfinansierat investeringsstöd. Stödet är huvudsakligen inriktat på att främja miljöförbättrande åtgärder i företagen och medger inte stöd för strukturella utökningar av företagsarealen där detta är det främsta skälet för den tänkta investeringen.

I södra och mellersta Sverige, där 93 % av växthusodlingen finns, är stödet maximerat till 149 995 kronor. I de sju nordliga länen har stödet en mer generös inriktning och stöd kan även ges till ett högre maximalt stödbelopp på 300 000 kronor. Inom området för mål 6 är stödbeloppet maximerat till 600 000 kronor.

Det är utredningens bedömning att stödet i sin aktuella utformning inte i någon nämnvärd utsträckning kommer att medverka till den nödvändiga omstruktureringen av växthusodlingen.

6.13.3 Växthusuppvärmning och koldioxidbeskattning

Kostnaden för uppvärmning i växthusodlingen uppgår till ca 15–25 % av företagets samlade produktionskostnader. Kostnaden i sig innebär ett starkt incitament till energibesparande åtgärder och energieffektivisering av hela produktionsförloppet. Branschen kan också för den senaste 15-årsperioden redovisa en betydande reducering av energiåtgången per producerad enhet. Tack vare övergång till dubbla täckmaterial i växthusens tak och väggar, installation av energibesparande vävar, effektivare förbränningssystem och effektivare utnyttjande av växthusytan har denna utveckling varit möjlig. Denna utveckling kommer att fortsätta genom nya material, datorstyrda klimatsystem och nya tekniska lösningar inom ett bredare fält. Samhällets ökade krav på uthållighet och resurssnålhet i produktionen kommer inom växthusodlingen att kunna på detta sätt mötas med nyinvesteringar. I många avseenden har det svenska klimatet och det höga energikostnadsläget inneburit krav på lösningar som fört upp svensk växthusodling till en internationellt ledande position i dessa avseenden.

Fossilbränsle utgör alltjämt den huvudsakliga energikällan vid växthusuppvärmning. I första hand den internationella konkurrenssituationen, men även avsaknaden av rationella och kostnadseffektiva tekniska lösningar på bioenergiområdet inom en viss tid, kommer att innebära ett fortsatt utnyttjande av fossilt bränsle. Desto mer angeläget är därför att takten i växthusodlingens energibesparingsprogram kan hållas hög men också stimuleras.

I relation till de viktigaste konkurrentländerna tillämpar Sverige höga skatter på energi som ett styrmedel mot ett från miljösynpunkt bättre energiutnyttjande. Av den jämförande analysen tidigare i detta kapitel har framgått att den svenska koldioxidskatten på energi utgör en betydande konkurrensnackdel i växthusodlingen. Till skillnad mot förhållandena i Danmark återförs inte heller de uttagna energiskatterna i Sverige land till näringen i form av energisparstöd eller till utvecklingsverksamhet på detta område.

Utredningen vill därför förorda ett system där de svenska växthusföretagen stimuleras till att öka takten i sitt energieffektiviseringsprogram och där företagens konkurrenssituation i detta avseende i viss mån kan förbättras. Motsvarande gäller för de s.k. grönfodertorkarna, vilka också har en hög andel energikostnader av de totala kostnaderna. Grönfo-

dertorkarna agerar under samma energiskatteregler som växthusnäringen.

Den 1 juli 1997 infördes en förändring i beskattningssystemet för koldioxidskatten för industrin och växthusodlingen. Förändringen, som innebar en generell höjning av koldioxidskatten från tidigare 25 % till nuvarande 50 % av det nominella skattebeloppet och ett samtidigt införande av en ny särskild nedsättningsregel, har utförligt redovisats tidigare i detta kapitel. Härvid har också redovisats den kritik som från näringens sida riktats mot systemet och särskilt det förhållandet att nedsättningssystemet medför en konkurrenssnedvridning inom den svenska växthusodlingen vid sidan av att skattehöjningen i sig själv ytterligare innebar en konkurrensförsämring.

Det finns skäl att ha förståelse för den kritik som förts fram mot nedsättningssystemet och då särskilt vad gäller konsekvenserna för näringens del av att basera beskattningen på företagens försäljnings- eller omsättningsvärde. Särskilt för denna sektor med en så mångformig och mångstrukturerad produktionsuppläggning i företagen och med så varierande förädlings- och omsättningsvärden blir det svårt att i förväg kalkylera skattekostnaden i företaget. Den ökade administrativa börda som systemet medför både för företaget och staten, bl.a. beträffande systemet med förhandsbesked och slutavräkning av skatt, anser utredningen också bör begränsas.

De svenska växthusföretagen skulle stärkas i sin konkurrenssituation och stödjas i sin energibesparingsverksamhet genom en mindre förändring av det nuvarande beskattningssystemet för koldioxidskatten. Utredningen anser att det krävs en generell nedsättning av koldioxidskatten på olja för växthusuppvärmning till i nivå med EU:s mineraloljedirektivs minimiskatt. Utredningen är inte beredd att nu föreslå en skattenedsättning till under denna nivå även om förslaget inte innebär en jämställdhet med konkurrentländerna. Utgångspunkten är i stället att regeringen utnyttjar sina möjligheter inom ramen för EUmedlemskapet för att så snart som möjligt nå en likställighet i beskattningen på EU-nivå. Skulle denna process avsevärt dra ut på tiden är det rimligt att regeringen låter pröva frågan om växthusodlingens koldioxidbeskattning på nytt. Samtidigt bör då en utvärdering ske av hur den nu föreslagna nedsättningen, i kombination med det föreslagna utökade investeringsstödet, verkat på energibesparingsverksamheten inom växthussektorn. Som framgått tidigare anser utredningen att samma resonemang gäller de s.k. grönfodertorkarna.

6.13.4 Arbetskraftsförhållanden

Kostnaden för arbetskraft utgör vid sidan om kapitalkostnader, och i växthusodlingen energikostnader, den största enskilda kostnadsposten inom trädgårdsodlingen. I detta sammanhang framstår kostnaden för tillfälligt anställd arbetskraft, skördearbetskraft, som den strukturellt sett mest betydelsefulla kostnaden.

Sysselsättningen i den yrkesmässiga trädgårdsodlingen har beräknats till totalt ca 27 000 personer. Av detta antal är ca 22 000 personer deltidssysselsatta framför allt med säsongsmässigt skördearbete. Detta innebär att den deltidssysselsatte i genomsnitt arbetar ca 400 timmar per år. Det finns anledning att uppmärksamma detta arbetskraftsförhållande som en strukturell karaktärssituation för trädgårdsodlingen. Det är svårt att ställa förväntningar på näringen att genom produktionsplanering m.m. i någon större omfattning utjämna sysselsättningsläget mot mer långvariga anställningar eller mot åretruntsysselsättning. Särskilt inom frilandsodlingen av trädgårdsprodukter torde detta vara en omöjlighet med hänsyn till dessa kulturers starka säsongsförhållanden och produkternas färskvarukaraktär.

Denna arbetskraftssituation ger anledning till vissa överväganden med hänsyn till företagens internationella konkurrenssituation. Dels yrkas alltjämt från näringens sida på en större förståelse för problemen med att tillgodose näringens behov av tillfällig arbetskraft, dels har vissa viktigare konkurrentländer, t.ex. Nederländerna tillämpat särskilda kostnadsreduceringar för arbetsgivaravgifter för detta slag av anställningar.

Utredningen har förståelse för trädgårdsföretagens behov av säsongsanställd skördearbetskraft. Det är också viktigt att företagen i god tid inför sin skördesäsong nöjaktigt kan säkra detta arbetskraftsbehov och att man därmed så långt som möjligt undviker att behöva söka arbetskraft under den period då företagaren på alla övriga sätt måste vara engagerad för att säkra företagets intäkter.

Erfarenheterna har alltmer blivit att skolledig ungdom eller andra arbetssökande personer inte längre visar dessa slag av arbetsuppgifter ett tillräckligt intresse. Marknadens och kundernas och därmed företagets krav på produkten, på dess kvalitet och sortering, och på kostnadseffektivitet i skördearbetet ställer i dag också större krav på denna tillfälliga arbetskrafts yrkesskicklighet. Förutsättningarna för företagen för att helt basera sitt arbetskraftsbehov på denna tillfälliga inhemska arbetskraft, som t.ex. skolledig ungdom utgör, har därmed avsevärt förändrats. Det är därför rimligt att konkurrensutsatta, rationella, svenska trädgårdsföretag skall ha rätt att ställa förväntningar på statens medverkan för att tillgodose deras behov av yrkeskompetent arbetskraft och att detta kan ske i god tid inför de arbetsintensiva säsongstopparna.

Utredningen anser att AMS tillsammans med arbetsmarknadens parter bör ha förutsättningar att finna arbetsformer så att trädgårdsnäringens arbetskraftsbehov bättre kan tillgodoses.

Såsom redovisats tidigare i detta kapitel utgör de olika möjligheterna för reducering av arbetskraftskostnaderna för den tillfälliga arbetskraften i olika konkurrentländer en betydande konkurrensnackdel för svensk trädgårdsodling. En viss reducering av motsvarande kostnader i den svenska trädgårdsodlingen skulle, förutom en generellt positiv konkurrenseffekt, även kunna ha en positiv inverkan på förutsättningarna att rekrytera svensk arbetskraft, t.ex. ferieledig skolungdom, för skördearbete.

Från näringens sida och i vissa riksdagsmotioner har föreslagits att den nuvarande avgiftsfria gränsen för uttag av social- och arbetsgivaravgifter borde höjas. För närvarande utgör denna 1 000 kronor och fastställdes till denna nivå år 1985. Den ekonomiska utvecklingen har sedan dess varit sådan att beloppet i dag kan sägas ha helt förlorat sin effekt. Vid överväganden om möjliga selektiva branschåtgärder till stöd för en enskild branschs konkurrenssituation anser utredningen att ett kostnadsavlyft av en del av arbetsgivaravgiften för säsongsarbetskraften inom trädgårdsodlingen kan vara en sådan möjlig åtgärd. Trädgårdsnäringens strukturella arbetskraftssituation och konkurrenssituation är så specifik att åtgärder kan här motiveras utan att behöva skapa prejudikat för en bredare sektor av näringslivet.

6.13.5 Utvecklingsinsatser för trädgårdsnäringen

Utredningen har uppmärksammat den resursförsämring som för trädgårdsodlingens del skett inom områdena rådgivning och samhällsstödd forskning och utvecklingsverksamhet. Från regeringens sida har i den senaste forskningspolitiska propositionen framhållits att man avser att senare ta ställning till behovet av ytterligare resurser för trädgårdsnäringens forskningsbehov. SJFR äskade i sina medelsbehov ytterligare förstärkning av resurserna för trädgårdsforskning ett belopp på 10 miljoner kronor. På rådgivningsområdet har en successiv reducering skett av den produktionstekniska och företagsekonomiskt inriktade trädgårdsrådgivningen vid ett antal länsstyrelser. Utredningen inser emellertid svårigheterna att i ett längre perspektiv upprätthålla denna statliga service till näringen, särskilt som denna form av rådgivning är avvecklad vad gäller jordbruket i övrigt.

Trädgårdsnäringen har i olika sammanhang lyft fram behovet av särskilda insatser för tillämpad forskning, produkt- och marknadsutveckling samt andra verksamheter av mer kortvarig projektkaraktär. Näringen har bl.a. pekat på de insatser som görs i Danmark vad gäller

produktutvecklingsstöd och rådgivning. Utredningen delar uppfattningen om att det krävs särskilda utvecklingsinsatser för den svenska trädgårdsnäringen och anser – då näringens struktur är mycket speciell – att det finns starka motiv för staten att ta ett ekonomiskt ansvar för dessa insatser.

6.13.6 Statistik

Vid utredningens genomgång av trädgårdsnäringens strukturella situation och dess konkurrensförhållanden har särskilt noterats den uppenbara bristen på statistiskt underlag och uppgifter som beskriver trädgårdsföretagens ekonomiska utveckling. Detta har i vissa avseenden försvårat analyserna och möjligheterna att utföra exakta beräkningar av konsekvenserna av olika förslag. Utan att presentera ett särskilt förslag utgår utredningen från att nuvarande brister i statistiken kommer att avhjälpas.

6.14 Utredningens förslag

Enligt utredningens bedömning har Sverige goda förutsättningar att bedriva en bred produktion av trädgårdsprodukter. De förslag som utredningen här lägger fram bedöms få en gynnsam effekt på sysselsättningsläget inom trädgårdsodlingen och inom denna småföretagarbransch. Någon direkt möjlighet att beräkna effekten i antalet varaktiga nyanställningar tillåter inte det begränsade statistiska underlaget.

Det svenska strukturstödet kommer, enligt utredningens bedömning, inte i någon nämnvärd grad att medverka till den behövliga omstruktureringen av växthusodlingen. Stödets nivå och inriktning skiljer sig också avsevärt jämfört med viktiga konkurrentländer inom EU.

För denna investeringsintensiva sektor föreslås därför att ett särskilt stödprogram utformas inom ramen för EU:s strukturstöd. Programmet bör i första hand ta sikte på att förbättra åldersprofilen i växthusbeståndet, främja miljöförbättrande åtgärder samt bidra till en viss storleksrationalisering i näringen. Åtgärderna och stödprogrammet bör i första hand inriktas på en femårsperiod och stödet bör utges med de maximala stödbelopp som EU godkänner för detta medfinansierade stöd.

Utredningens bedömning är att stödprogrammet bör inriktas mot en årlig nyinvesteringsvolym motsvarande 80 000 m2 växthusyta. Fördelat på i genomsnitt 20 företag torde behovet uppgå till ca 10 miljoner kr/år varav 7,5 miljoner kr/år är nationella budgetmedel.

Utredningen anser att det nuvarande systemet med koldioxidbeskattning är administrativt komplicerat och får negativa konsekvenser då dess nedsättningssystem baseras på företagens försäljnings- eller omsättningsvärde. Utredningen anser att de svenska växthusföretagarna och grönfoderproducenterna skulle stärkas i sin konkurrenssituation och stödjas i sin energibesparingsverksamhet genom en mindre förändring av det nuvarande systemet för koldioxidbeskattning.

Utredningen föreslår därför en generell nedsättning av koldioxidskatten på olja för växthusuppvärmning till i nivå med EU:s mineraloljedirektivs minimiskatt. Förslaget omfattar även de s.k. grönfodertorkarna. Förslaget uppskattas innebära en minskning av nuvarande skatteuttag med ca 10 miljoner kr/år.

Trädgårdsnäringen har ett uppenbart problem att tillgodose behovet av säsongsbetonad skördearbetskraft. Trots hög arbetslöshet har erfarenheterna visat att det är svårt att få t.ex. arbetslösa skolungdomar att ta säsongsbetonade arbeten.

Utredningen föreslår att regeringen ger AMS i uppdrag att i samråd med arbetsmarknadens parter finna arbetsformer så att trädgårdsnäringens arbetskraftsbehov bättre kan tillgodoses.

Trädgårdsnäringen har ett stort behov av utvecklingsinsatser. Utredningen delar näringens syn på behovet av insatser och anser att trädgårdsnäringens speciella struktur motiverar särskilda insatser från statens sida.

Utredningen föreslår att staten under en femårsperiod över budgeten anvisar 15 miljoner kr/år att användas som en kollektiv resurs för branschens gemensamma utveckling. Utredningen anser det vara rimligt att trädgårdsnäringen ges ett avgörande inflytande på dessa medels användning inom vissa fastställda generella ramar. Beloppets storlek motiveras av den bredd på åtgärder som är nödvändiga och inte minst den branschbredd som näringen uppvisar, där det är svårt att hitta utvecklingsprojekt som omfattar hela näringen.

De på detta sätt anvisade medlen bör förvaltas av Statens jordbruksverk. Särskild vikt bör läggas vid programområdena FoU och marknads- och exportfrämjande verksamhet. Utvecklingsinsatserna skall omfatta alla produktionsgrenar och hela landet.

Den föreslagna femårsperioden erbjuder en viss stabilitet i verksamheten men utgör ingen långsiktig lösning. Utredningen utgår därför ifrån att det efter denna tid sker en utvärdering och omprövning av verksamheten och att det är rimligt i ett internationellt perspektiv att verksamheten då får en förnyad prövning utifrån konkurrensförhållandena.

7. Livsmedelsindustrin

Syftet med detta kapitel är att lämna en översiktlig beskrivning av livsmedelsindustrin och dess konkurrenssituation. Mera utförliga beskrivningar lämnas av de större branscher som före EU-inträdet inte arbetat i internationell konkurrens. Frågor av central betydelse för livsmedelsindustrins framtid behandlas också bl.a. i kapitlen om FoU och export. Livsmedelsindustrin är efter EU-inträdet att jämställas med andra konkurrensutsatta industribranscher.

Genom att livsmedel ofta produceras nära produktionen av jordbruksråvaror, är livsmedelsindustrin av stor betydelse för landets regionala utveckling. Genom fortlöpande rationalisering och automatisering har antalet anställda minskat. För att förhindra en minskning av antalet anställda är en expansion nödvändig. En ökning av livsmedelsproduktionen skapar också arbete på andra områden såsom leveranser av insatsvaror och utrustning, transporter m.m.

Omkring 80 % av livsmedelsproduktionen – däribland slakt/chark och mejerivaror – levererades före EU-inträdet från företag som arbetade under inhemska eller internationella regleringar. I jämförelse med livsmedelsföretagen inom EU har således en stor del av de svenska företagen inte haft tillfälle att omforma sig i en annorlunda konkurrenssituation. Detta innebär i dagens situation en stor konkurrensnackdel för företagen i dessa branscher. Avgörande för livsmedelsindustrin i Sverige är att produktionen omfattar produkter som konsumenter efterfrågar och att dessa produkter produceras effektivt. För att detta skall ske fordras såväl effektiva företagsledningar som annan kompetent personal. Effektiviteten för livsmedelsindustrin i landet kan bl.a. höjas genom insatser inom FoU och kompetenshöjande utbildning. Dessa frågor behandlas vidare i kapitel 8.

Utredningen har inte jämfört Sverige med andra EU-länder vad gäller företagandets generella villkor såsom beskattning, arbetsgivaravgifter m.m. Dessa frågor bör behandlas i samband med ett allmänt övervägande om förutsättningarna att skapa och behålla arbetstillfällen i Sverige. Utredningen vill dock framhålla att det finns en skatte- och avgiftskonkurrens och andra viktiga förhållanden mellan EU:s medlemsländer som är av stor betydelse för konkurrensen.

Områdena slakt/chark, mejerisektorn och kvarnar/bagerier svarar för omkring 60 % av livsmedelsindustrins omsättning och antal anställda. Inom de två förstnämnda sektorerna har EU-inträdet påskyndat behovet av strukturförändringar för ökad effektivitet. De svenska företagen har förlorat marknadsandelar. Detta är i och för sig en logisk följd av att en internationell specialisering. Samtidigt är det dock viktigt att de inhemska företagen lyckas öka sin export.

För närvarande saknas i Sverige regler om bl.a. djurhållning vid uppfödning av storkalkon. Utredningen föreslår att regler skyndsamt utformas så att möjlighet ges att bedriva en konkurrenskraftig produktion av storkalkon i Sverige.

Socker som insatsvara vid produktion av läskedrycker i Norge är inköpt på världsmarknaden till ett lägre pris än det socker som används vid produktion av läskedrycker i Sverige. Produkter producerade i Norge har således en betydande konkurrensfördel i förhållande till svensktillverkade produkter. Detta snedvrider konkurrensen mellan länderna. Utredningen föreslår att denna fråga tas upp till överläggningar mellan EU och Norge. Det är också uppenbart att stora skatteskillnader i konsumentledet leder till en ojämlik konkurrenssituation som snedvrider handeln. Utredningen föreslår att en fortsatt anpassning till beskattningen av öl i andra länder skall ske, framför allt i förhållande till Danmark.

På potatisområdet har särskilt tillverkare av förädlade potatisprodukter, såsom pommes frites och potatismos, efter EU-inträdet kommit i en svår konkurrenssituation. Utredningen föreslår att industrin efter samråd med potatisodlarna lägger fram en handlingsplan för regeringen som visar under vilka förutsättningar den svenska industrins produkter kan bli konkurrenskraftiga. Denna handlingsplan kan sedan ligga till grund för överväganden om statliga insatser.

De redan tidigare konkurrensutsatta sektorerna av livsmedelsindustrin synes i regel ha en rätt god konkurrenskraft. Men även företag inom dessa sektorer bör omfattas av utredningens förslag för att öka sin effektivitet genom satsningar på FoU, kompetenshöjning och exportfrämjande.

Livsmedelssektorn i Sverige bör enligt utredningens uppfattning kunna utveckla sin produktion av livsmedel så att den blir internationellt konkurrenskraftig. Vad gäller köttproduktion sätter EU genom ett premiesystem i realiteten begränsningar för ökad produktion av nötkött. Den svenska satsningen av kött och chark måste därför främst avse svinkött och fjäderfäkött.

En helt ny konkurrenssituation har uppstått på många livsmedelsmarknader efter EU-inträdet. Enligt utredningens bedömning bör detta klart komma till uttryck i tillämpningen av konkurrenslagen. Kan inhemska företag peka på effektivitetsvinster genom samarbete eller samgående bör dessa effektivitetsvinster i regel kunna utnyttjas – även om företagen har eller får en hög marknadsandel. Den svenska marknaden är öppen för konkurrens för EU-företag, varför de inhemska företagen inte har möjligheter att ta ut monopolvinster under någon längre period. Inom livsmedelsområdet bör statens bevakning av konkurrensfrågor främst vara inriktad på färskvaror eller andra konsumentvaror där utländsk konkurrens av olika skäl har svårt att göra sig gällande.

För att främja den småskaliga gårdsbaserade livsmedelsproduktionen föreslås att en samverkansgrupp inrättas. Gruppens arbete bör ha som huvudmål att öka samordningen mellan myndigheter, öka samordningen mellan myndigheter och näring, minska byråkratin och andra faktorer som hämmar utvecklingen av en småskalig gårdsbaserad produktion av livsmedel. Samverkansgruppen bör också få i uppdrag att utarbeta ett samlat program för att främja det småskaliga gårdsbaserade livsmedelsföretagandet. Utredningen föreslår att Glesbygdsverket får i uppdrag att samordna arbetet. Myndigheten föreslås tillföras 0,5 miljoner kronor för att samordna gruppens verksamhet. För att genomföra det handlingsprogram som gruppen skall ta fram föreslås ett anslag på 1,5 miljoner kronor.

7.1. Bakgrund

Den svenska livsmedelsindustrin befinner sig i en ny konkurrenssituation efter Sveriges inträde i EU. Svenska livsmedel konkurrerar nu med livsmedel främst från andra EU-länders livsmedelsindustrier på en marknad omfattande 380 miljoner konsumenter.

I den svenska livsmedelsindustrin arbetar omkring 60 000 personer och produktionsvärdet uppgick år 1995 till 121 miljarder kronor (exkl. moms), varav ca 24 miljarder kronor utgör branschens förädlingsvärde. Mätt efter omsättningen är livsmedelsindustrin den näst största branschen i Sverige. Räknat efter antal sysselsatta är livsmedelsindustrin den tredje största branschen. Utvecklingen har också medfört att antalet sysselsatta i livsmedelskedjans olika delar har starkt reducerats. Här utgör dock livsmedelsproduktionen inget undantag i jämförelse med den industriella utvecklingen inom övrigt näringsliv. Rationaliseringen och centraliseringen har pågått under en längre tidsperiod och pågår fortfarande. De tre största livsmedelsföretagen år 1995/96 var Arla (12,4 miljarder kronor), Farmek (7,9) och Pripps Ringnes (7,7).

Den svenska livsmedelsindustrins andel av EU-15-ländernas livsmedelsproduktion är ca 2,1 % – ungefär samma andel som den svenska befolkningens andel av de femton EU-ländernas samlade befolkning. Den svenska livsmedelsindustrins sysselsatta utgör 11 % av det totala antalet industrisysselsatta i Sverige.

Under 1990-talet har konsumentprisindex för livsmedel utvecklats betydligt långsammare än konsumentprisindex totalt. År 1996 föll livsmedelsprisindex med drygt 6 %. Jämfört med år 1990 har livsmedelspriserna vid utgången av år 1996 sjunkit med drygt 4 % medan konsumentpriserna totalt har stigit med drygt 23 % sedan år 1990. I Österrike har livsmedelspriserna vid utgången av år 1996 stigit med nära 14 % jämfört med år 1990 medan konsumentpriserna totalt stigit med drygt 19 %. I Finland har livsmedelspriserna vid årsskiftet 1996/97 fallit med ca 7 % jämfört med år 1990 medan konsumentpriserna totalt stigit med nära 13 % under denna sexårsperiod. Prisförändringarna i Finland har främst påverkats av förändringar i producentpriser och skatter efter EU-inträdet.

Under de senaste tio åren har den svenska livsmedelsindustrins ägarstruktur förändrats. Lantbrukskooperationens andel av sysselsättningen uppgick år 1996 till nära 28 % att jämföras med en andel om drygt 30 % vid mitten av 1980-talet. Den största förändringen har skett inom den utlandsägda delen. År 1996 svarade de utlandsägda företagen för nästan 28 % av sysselsättningen inom livsmedelsindustrin att jämföras med en andel om drygt 14 % omkring 10 år tidigare. Övrig privat livsmedelsindustri har sjunkit något – från 41 % år 1985 till drygt 38 % år 1996.

I tabell 7.1 redovisas livsmedelsindustrin år 1996, fördelat efter ägarkategorier, branscher samt andelar av det totala antalet anställda. Av tabellen framgår bl.a. att de utlandsägda livsmedelsindustriföretagen år 1996 sysselsatte 27,8 % av det totala antalet sysselsatta inom livsmedelsindustrin. Av de anställda i utlandsägda företag arbetade 11,5 % inom läskedrycksindustrin. Inom läskedrycksindustrin arbetade år 1996 84,2 % av de anställda inom utlandsägda företag.

4ABELL  Livsmedelsindustrin år 1996, fördelat efter ägarkategori,

bransch och andel av det totala antalet anställda.

Industri gren

Lantbruks kooperation

Konsument kooperation

Utlands ägd

Statlig/ kommu nal

Privat

Summa

Köttind. 39,0

39,4

7,9

45,5

14,8 14,8

38,2 27,7

100

27,9

Fiskind.

0,8

0,5

45,3

4,8

53,9

4,1

100

2,9

Frukt/ grönt

6,4

1,3

56,7 11,8

0,5

3,0

36,4

5,5

100

5,8

Olje/fett 0,7

-

38,7

3,2

60,6

3,7

100

2,3

Mejeri

73,3

37,0

11,3

5,7

15,3

5,5

100

14,0

Kvarn

40,8

2,7

7,7

2,9

24,6

1,6

26,9

1,3

100

1,8

Bageri

14,6

12,8

10,2

51,1

27,0 23,6

48,2 30,3

100

24,3

Socker

100,0 6,0

100

1,7

Choklad 10,3

2,4

51,3 12,0

38,4

6,4

100

6,5

Övrig

23,6

4,3

27,7

5,0

48,7

6,3

100

5,0

Vin/ Sprit

80,7 97,0

19,3

0,6

100

1,3

Öl

100,0 7,0

100

2,7

Läsk

-

-

84,2 11,5

15,8

1,6

100

3,8

Summa

27,7

100

9,8

100

27,8

100

1,1

100

38,6

100

100

100

Källa: SCB.

I tabell 7.2 redovisas uppgifter om livsmedelsindustrin år 1995, fördelat efter ägarkategorier.

4ABELL  Livsmedelsindustrins saluvärde, förädlingsvärde och anställda

fördelade på olika ägarkategorier år 1995.

Ägarkategori Saluvärde, % Förädlingsvärde, % Anställda, %

Privata företag

50

55

67,0

- varav utlandsägda (31)

( 35)

(20,8)

Lantbrukskooperativa företag 45

40

26,4

Konsumentkooperativa företag 3

2

5,3

Statliga företag

2

3

1,2

Totalt

100

100

100,0

Källa: Livsmedelsindustrierna, SCB, CFAR (anställda); C Svensson: Structural Changes in the Swedish Food Industry – Foreign Ownership, Kristianstad Business School, år 1996.

År 1972 ingick Sverige och övriga EFTA-länder ett frihandelsavtal med EG. Det gav huvuddelen av svensk industri möjlighet att fritt konkurrera inom EG-/EFTA-området. Den övervägande delen av svensk livsmedelsindustris produkter omfattades dock inte av frihandelsavtalet med EG. Omkring 80 % i värde räknat av svensk livsmedelsförsörjning förblev en nationell uppgift. Svensk livsmedelsindustri har därför i stort saknat tillträde till andra länders marknader. För att exportera krävdes i allmänhet exportstöd för att kunna överbrygga mottagarlandets tullar och införselavgifter. Vissa delbranscher inom livsmedelsindustrin har dock haft en del varor definierade som frihandelsvaror i det frihandelsavtal som EG ingick med EFTA-länderna år 1972 och vilket trädde i kraft år 1973. Den därigenom konkurrensutsatta delen av livsmedelsindustrin omfattade de industrier som producerade choklad- och konfektyr, bagerivaror och andra spannmålsbaserade spannmålsprodukter – t.ex. pasta, pizza – dryckesvaror samt de delar av livsmedelsindustrin som tillverkade såser, soppor och buljonger, fruktyoghurt och glass.

När Sverige inträdde som medlem i EU blev hela livsmedelsmarknaden internationell och den utgjordes av de femton EU-ländernas livsmedelsmarknader. Handeln och konkurrensen släpptes fri för hela den svenska livsmedelsindustrin. Samtidigt blev det också möjligt för de fjorton andra EU-ländernas livsmedelsindustri att konkurrera fritt på den svenska livsmedelsmarknaden. Efter EU-inträdet blev det vidare möjligt för den svenska livsmedelsindustrin att köpa från svenska producenter eller från producenter i något av de andra fjorton EU-länderna.

År 1990 svarade livsmedelsimporten för 6,1 % av den totala varuimporten. Denna andel var 7,8 % år 1994 men den föll till 6,7 % första året som Sverige var EU-medlem. År 1996 hade livsmedelsimportens

andel av totala varuimporten stigit till 7,2 %. På exportsidan var livsmedelsandelen år 1990 2,2 %. Exportandelen för livsmedel uppgick år 1994 till 2,2 % och det första EU-medlemsåret steg den något till 2,4 %. År 1996 steg den till 2,6 %.

Importen är betydligt större än exporten – livsmedelsimporten uppgick år 1996 till 32,3 miljarder kronor medan exporten uppgick till 14,5 miljarder kronor.

Om värdet av export ställs i relation till värdet av import för livsmedel erhålls följande andelssiffror: År 1990 37,0 %, år 1994 33,4 %, år 1995 44,0 % och år 1996 45,0 %. Det betyder att exporten växer snabbare än importen. Importen har från år 1990 till och med år 1996 vuxit från 19,8 miljarder till uppemot 32,3 miljarder kronor vilket motsvara en ökning med 63 %. Exporten har vuxit från drygt 7,3 miljarder kronor år 1990 till uppemot 14,5 miljarder år 1996 – en ökning med 99 %.

Utvecklingen inom livsmedelssektorn har genomgått en dramatisk förändring under de senaste decennierna. Utvecklingen kännetecknas av en kontinuerlig rationalisering, effektivisering, centralisering och uppbyggnad av en storskalig struktur i samtliga produktionsled. En viktig förutsättning för denna utveckling har varit teknikutveckling samt tillgång till billiga transporter och energi. Uppgifter om livsmedelsindustrin, med fördelning efter antal sysselsatta och arbetsställen, redovisas i tabell 7.6.

Parallellt med den tekniska utvecklingen inom livsmedelsproduktionen, har den nationella och globala handeln av livsmedel ökat. Sveriges medlemskap i EU har inneburit en stor förändring men WTO:s handelsregler och kommande förhandlingar kan komma att betyda än mer, då dessa med stor sannolikhet på sikt kommer att göra livsmedel till mer eller mindre frihandelsvaror. Utvecklingen har inneburit såväl positiva som negativa konsekvenser. Priserna på de flesta produkter har i relativa tal sjunkit. Andelen av de svenska hushållens disponibla inkomster som spenderas på livsmedel har sjunkit kraftigt under en 25årsperiod. Produktutbudet har utvecklats och vi har i dag tillgång till ett rikt utbud av produkter från många länder.

7.2. Livsmedelsindustrins delbranscher

7.2.1. Slakteri- och charkuteriindustrin

7.2.1.1 Inledning

Branschen var före EU-inträdet icke internationellt konkurrensutsatt.

Slakteri- och charkuteriföretagen svarar för en fjärdedel av antalet sysselsatta liksom en fjärdedel av försäljningsvärdet inom livsmedelsindustrin. Andelen av livsmedelsindustrins förädlingsvärde är ca en femtedel. Köttprodukterna utgörs framför allt av styckat kött och charkuterivaror från nötkreatur och gris. Köttmarknaden omfattar i övrigt kött från häst, får, lamm, fågel samt hjort, ren och älg. Charkuterivarorna kan vara blandade eller oblandade. Korv, sylta och leverpastej är blandade charkuterivaror medan kokt skinka, bacon och kassler är exempel på oblandade charkuterivaror.

I slaktledet hade lantbrukskooperationen en marknadsandel på 78 % år 1996. Ett sextiotal privata slakterier har en marknadsandel på 22 %, varav fyra stora svarar för ca 2/3 av gruppens marknadsandel. I styckningsledet har lantbrukskooperationen en marknadsandel på omkring 30 % och konsumentkooperationen har en marknadsandel om ca 6 %. Närmare ett hundratal privata styckningsföretag och en betydande import svarar således för huvuddelen av marknaden för styckat kött.

7.2.1.2 Charkuteriindustrin

Slaktkropparna avsätts efter styckning dels som styckningsdetaljer för konsument- och storhushållsmarknaderna, dels som råvara för vidareförädling i charkuteriindustrin. Delar av slaktkroppen går uteslutande som råvara till charkindustrin medan andra delar kan användas som styckningsdetaljer för konsumtion eller gå vidare till charkuteriindustrin för vidareförädling. Exempel på det senare är skinka och kotlett som bl.a. kan vidareförädlas till s.k. oblandade charkprodukter såsom rökt och kokt skinka resp. kassler. Ett speciellt förädlingssortiment brukar benämnas ”färdigmat” och består huvudsakligen av s.k. rullpack, färsprodukter samt diverse vidareförädlade kötträtter. Köttkonserver utgör ett speciellt vidareförädlat köttsortiment. Vissa charkprodukter kan vara av mycket säsongbetonad karaktär, t.ex. julskinka. Ett

nytt segment är halvfabrikat baserat på helt kött såsom flintastek, färdigstekta köttdetaljer och dylikt.

Den svenska totalmarknaden för vidareförädlade köttprodukter inklusive djupfryst kan beräknas till i storleksordningen 270 000 ton. Mängden köttråvara utgör ca hälften därav. Både import och export beräknas motsvara i storleksordningen 5 % av den svenska marknaden.

Konsumtionen av charkprodukter utgörs till ca 75 % av blandade charkuteriprodukter och ca 25 % oblandade såsom kassler, rökt och kokt skinka m.m. De största produkterna är falukorv, grillkorv, rökt/kokt skinka, leverpastej, smörgåskorv, bacon och köttbullar.

I charkuteriledet svarar lantbrukskooperationen för en marknadsandel på omkring 30 % och konsumentkooperationen för en marknadsandel på 14 %. De privata charkuteriföretagen – mest småföretag – svarar för knappt hälften av marknaden för charkuteriprodukter. De största charkuteriföretagen är Sardus och Lithells med marknadsandelar om 8 resp. 5 % (se figur 7.1). Även på charkvaror har väsentliga importvolymer etablerats.

&IGUR 

Marknadsandelarna för charkuterivaror (exkl. fågelkött) år

1996.

Sardus 8%

SkåneErik 1%

Lars Jönsson 3%

Lithells 4.5%

Ica-handlarna 1%

Övriga 37%

KF 14%

Scan 29%

Samfod 1.5%

Källa: Slakteriförbundet.

Köttvaruindustrin inom EU är liksom i Sverige den största delbranschen inom livsmedelsindustrin och den sysselsätter mer är 450 000 personer. I Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Danmark är slakte-

ri- och charkuteriindustrin koncentrerad till få stora enheter medan kött- och charkuteriproduktionen i Italien, Grekland och Portugal bedrivs i många små enheter. Socopa resp. Sucden från Frankrike och Inalca-Gruppo Cremonini från Italien är ledande företag på EU:s marknad för färskt nötkött och de har tillsammans en andel om 5 % av EU:s marknad. Den svenska produktionen utgör mindre än 2 % av produktionen inom EU.

EU

s jordbruksreglering har stor betydelse för slakteri- och charku-

teriindustrin. Nötköttsmarknaden har en omfattande reglering genom gränsskydd, regler om interventionsköp och exportstöd. Nötköttsproduktionen begränsas ländervis genom tilldelade premiekvoter. EU:s nötköttsimport kommer huvudsakligen från länder som omfattas av EU:s GATT-åtaganden och bilaterala avtal som EU ingått. De bilaterala avtalen innebär tull- och avgiftsförmåner. Marknaden för griskött och fjäderfäkött är huvudsakligen reglerad genom gränsskydd och exportbidrag. Viss import sker inom ramen för EU:s associationsavtal med vissa central- och östeuropeiska länder.

Från år 1990 till och med år 1996 har den svenska köttkonsumtionen ökat med 18 % vilket i huvudsak förklaras av sänkta relativpriser för kött. Konkurrensen från importerat kött har ökat väsentligt efter Sveriges EU-inträde. Importen av griskött har stigit och utgör nu ca 10 % av konsumtionen, importen av nötkött svarar för nära en fjärdedel av konsumtionen och importerat får- och lammkött svarar för nära hälften av konsumtionen.

Den svenska exporten av kött och köttvaror har ökat från 483 miljoner kronor år 1994 till 1 142 miljoner kronor år 1996 (136 %). Exporten av styckat griskött har de senaste åren visat en mycket kraftig exportutveckling – en ökning från 148 miljoner kronor år 1994 till 489 miljoner kronor år 1996 (230 %).

7.2.1.3 Griskött

I Sverige slaktades år 1996 3,9 miljoner grisar. Mängden producerat griskött var 319 000 ton. Försäljningen var 310 000 ton. Sedan år 1990 har produktionen ökat med 10 % och konsumtionen med hela 20 %. Antalet slaktade svin sjönk med 0,5 % år 1995, men har ökat med 2,5 % år 1996.

Sänkningen av prisnivån efter EU-inträdet ger i sin tur förutsättningar för ytterligare ökad svensk konsumtion. Den svenska per capitakonsumtionen av griskött är 35 kg och av nöt- och kalvkött 19 kg. Motsvarande i Danmark var år 1995, 63 respektive 20 kg och i Tyskland 55 respektive 17 kg. För nötkött ligger den svenska per capita-konsum-

tionen således på våra EU-grannars nivå medan grisköttskonsumtionen i Tyskland och i Danmark är 60–80 % högre än i Sverige.

Med de nya EU-förutsättningarna förväntas den svenska grisköttskonsumtionen den närmaste femårsperioden öka i storleksordningen 10 %, enligt branschens bedömning. Detta skulle innebära nästan motsvarande fortsatt ökningstakt som i början av 1990-talet. Den svenska konsumtionen ligger ändå långt under nivåerna i Danmark och Tyskland.

Utvecklingen av den svenska marknaden medför i sin tur ett nyinvesteringsbehov motsvarande en årsproduktion av ca 1 miljon grisar fram till år 2000, efter det att hänsyn tagits till ett investeringsbehov på grund av att omoderna resurser tas ur produktionen samt till att en viss importökning kommer att ske.

EU-medlemskapet innebär också tillgång till en stor europamarknad för grisköttsprodukter. Vidare möjliggör EU:s exportstöd export till intressanta tredje landsmarknader, t.ex. Japan, Fjärran Östern och Ryssland.

Den senaste tioårsperiodens specifika svenska utvecklingsväg för svinproduktionen när det gäller kvalitet och uppfödningsformer ligger i linje med de värderingar och krav som växer sig allt starkare från konsumenthåll. I detta koncept ingår Sveriges unika salmonellafrihet och förbud mot användning av antibiotika i tillväxtstimulerande syfte. Den svenska produktionsmodellen gör att det svenska grisköttet kan ges ett varumärke med specifika kvalitetsegenskaper till skillnad mot annat fläskkött. De merkostnader denna produktionsmodell innebär, kräver emellertid att ett merpris kan tas ut på marknaden. De inför EUmedlemskapet påbörjade exportsatsningarna ger dock anledning till optimism vad gäller den svenska grisköttsproduktionens internationella möjligheter.

En grisköttsexport motsvarande en miljon grisar är enligt branschen helt möjlig att uppnå redan år 2000, enligt branschens bedömning. Det skulle dock endast motsvara den grisköttsexport Sverige hade i mitten av 1980-talet.

Det är i första hand EU-marknaden som är intressant för svensk grisköttsexport. Sveriges mycket goda epizootiläge (epizooti = smittsamma djursjukdomar) ger emellertid förutsättningar att även nå tredjelandsmarknader som de flesta övriga EU-länder ej har tillgång till. Den höga svenska standarden vad gäller hygien och sjukdomsläge överträffar klart den danska. Danmark har i sin tur ansetts ha ett betydligt bättre läge än övriga EU-länder, vilket inneburit godkännande till tredjelandsmarknader. Danmark svarar därför för ca 60 % av hela EU:s grisköttsexport till tredjelandsmarknader.

Svensk svinproduktion har också en produktions- och miljömässig fördel framför många av de mer intensiva svinproducerande regionerna

i EU. Stora gödselmängder på små arealområden utgör ett stort miljöproblem i dessa regioner. Sverige har en låg beläggning per arealenhet med svin. Antalet producerade svin per hektar åkermark är i dag i Götaland 1,9 och i genomsnitt i Sverige 1,4. Om den svenska svinproduktionen skulle expandera enligt ovan skulle antalet svin per hektar åkermark bli 2,2. I Danmark är motsvarande täthet 8 och i Nederländerna 27 svin per hektar åkermark. Nederländerna planerar att genomföra en neddragning av den intensiva svinproduktionen med 25 %. Detta innebär att ett utrymme uppstår för bl.a. svensk svinproduktion.

Fram till år 2000 innebär ovanstående scenario ett investeringsbehov motsvarande 2 miljoner slaktade grisar per år. Genom att utnyttja ett framtida ökat spannmålsöverskott anser branschen – om Sverige får med våra konkurrentländer likartade konkurrensvillkor – att en produktionsökning inom 10 år till 10 miljoner grisar ej är ett orealistiskt mål. I ett internationellt perspektiv är även detta en relativt liten volym, t.ex. redan nu exporterar Danmark ca 16 miljoner grisar inklusive motsvarande charkuteriprodukter per år.

EU-medlemskapet öppnar i princip samma möjligheter för utveckling av svensk köttproduktion och köttindustri som skett i Danmark där svinproduktionen fördubblats till över 20 miljoner grisar efter EUmedlemskapet. De grundläggande förutsättningarna för svinproduktionen i syd- och mellansverige kan jämföras med de danska. Svensk svinproduktion och köttindustri kan därmed också ses som en framtidsresurs.

3YSSELS¤TTNING

Vid rationell produktion ger en produktionsökning med 2 miljoner grisar ca 1 700 arbetstillfällen i jordbrukarledet. I slakt- och förädlingsindustrin beräknas sysselsättningsökningen till drygt 3 000 arbetstillfällen.

Den långsiktiga sysselsättningsökningen av en produktionsökning av 2 miljoner grisar i jordbrukar- och förädlingsleden beräknas således till sammanlagt ca 4 700–5 000 heltidssysselsatta.

Utöver de här redovisade sysselsättningseffekterna tillkommer långoch korttidseffekter i andra sektorer. Till de långsiktiga kan nämnas foderindustrin och de kortsiktiga byggnads-, stallinrednings- och maskinindustrierna. Huvuddelen av foderbehovet kommer att utgöras av inhemskt producerad spannmål. Arealbehovet för denna blir ca 120 000 ha för en ökning ytterligare med 2 miljoner grisar per år. En mindre import av proteinfoder, främst sojamjöl kommer att erfordras.

De svenska djurhållningsbestämmelserna, krav på större ytor i djurstallar och krav förknippade med det speciella svenska uppföd-

ningskonceptet, medför en merkostnad i produktionen jämfört med motsvarande produktionskostnader i t.ex. Danmark. Konkurrensen från Danmark är samtidigt högst påtaglig och förväntas öka ytterligare. Det är därför enligt branschen avgörande, för att den redovisade produktionsutbyggnaden skall komma till stånd, att förutsättningarna för den svenska produktionen i övrigt blir minst lika bra som i Danmark.

För att stimulera investeringar och rationalisering i t.ex. svinproduktionen finns inom EU:s strukturstödsystem ett av EU delfinansierat investeringsstöd. Detta har tidigare varit obligatoriskt för de olika medlemsländerna. Sedan några år tillbaka är detta frivilligt. Sverige har först i år (1997) infört detta stödsystem. Stödet ger producenter möjlighet att göra de mycket kapitalkrävande investeringar som krävs i svinproduktionen.

Enligt branschen motsvarar t.ex. stödet i Danmark för många producenter som investerar i svinstallar upp till ca l kr/kg griskött under en tioårsperiod efter en byggnadsinvestering.

I Finland utnyttjas dels EU:s investeringsstöd, dels ges ett nationellt stöd inom ramen för Finlands övergångsarrangemang med EU. De finska investeringsstöden till svinproduktionen motsvarar upp till halva investeringskostnaden.

Sveriges införande av investeringsstödet bör enligt branschen bli ett verksamt instrument för att stimulera investeringar i köttproduktionen, om det ges tillräckliga resurser. Enligt branschens uppfattning är nu anslagna 120 miljoner kronor otillräckliga.

7.2.1.4 Nötkött

Nötköttsproduktionen har i ökad utsträckning två betydelsefulla roller, dels produktion av kött och dels miljötjänster (biologisk mångfald, öppet landskap m.m.) Produktionen begränsas av kvoter för handjur och köttkor samt mjölkkvot. Det finns viss potential att effektivisera kvotutnyttjandet. En produktion utöver kvoterna och utan de generella bidragen är omöjlig av lönsamhetsskäl.

En produktion med det antal nötkreatur som blir följden av de svenska kvoterna kan innebära att de uppställda miljömålen inte kan uppnås. I naturvårdsverkets rapport ”Det framtida jordbruket” bedöms en ökning av antalet köttkor med ca 60 % inom de närmaste 20 årsperioden krävas för att klara miljömålen. Detta innebär att förutsättningar måste ges för i första hand fullt kvotutnyttjande man också för en djurhållning som överstiger de svenska bidragstaken.

7.2.1.5 Fågelkött

Den svenska marknaden för fågelkött var före EU-inträdet liksom övrigt jordbruk inte utsatt för internationell konkurrens. Konsumtionen av fågelkött i Sverige – främst kyckling – har ökat kraftigt under många år, bl.a. genom att priset på kyckling successivt gått ned. Produktutveckling, såsom en ökad andel av styckat och marinerat kött, är också en viktig orsak till den stigande konsumtionen. Importen är efter EUinträdet ännu ej omfattande. Den presumtiva konkurrensen har dock haft en prissänkande effekt och lönsamheten för flertalet av de inhemska företagen har under de senaste åren varit rätt dålig.

0RODUKTION MM

Kycklingen dominerar fullständigt produktionen som köttslag av fågelkött med en produktion på drygt 62 miljoner kycklingar (76 000 ton) år 1996. Produktionen har ökat snabbt under 1990-talet. År 1991 uppgick produktionen till 43 miljoner kycklingar, vilket motsvarade 49 000 ton. Antalet kycklingar ökade således med 48 % mellan åren 1991–1996.

Kalkonproduktionen är efter Kronfågels avveckling av minikalkon mycket liten med 900 ton i slakt av stor kalkon för styckning och 350 ton minikalkoner. Den sammanlagda produktionen uppgick år 1996 till 1 250 ton.

Värphönsen i Sverige som går till slakt uppgår till 3,5 miljoner/år, motsvarande 4 200 ton, och avelsdjuren från kycklingproduktionen till 0,55 miljoner/år, vilket motsvarar 1 300 ton.

De övriga fågelslagen är i Sverige anka och gås. Produktionen av anka och gås var år 1996 endast 240 ton sammanlagt. Sammantaget producerades det alltså 83 000 ton fågel i Sverige 1996.

+ONSUMTIONSUTVECKLING

Konsumtionen i Sverige av kyckling har ökat kraftigt sedan en bottennivå under krisen med campylobakterier år 1987. Från det att effekterna av krisen reparerats har konsumtionen fortsatt att öka stadigt, från år 1991 till år 1996 med 46 %, vilket motsvarar 67 400 ton. Detta tal avser den svenskproducerade volymen. Dessutom importerades 3 000 ton kyckling och därmed är konsumtionen av kyckling 70 400 ton, 8,1 kilo per capita under år 1996. Jämfört med år 1995 innebär detta en ökning med 1,5 %. Den svenska konsumtionen av höns uppgår till omkring 2 500 ton, dvs. ca 0,3 kg per capita.

Kalkonkonsumtionen uppgår till ca 1 150 ton svenskproducerat och omkring 500 ton importerat, huvudsakligen värmebehandlade produk-

ter från Frankrike och Tyskland och något färskt kött från Danmark. Sammanlagt konsumerades 1 650 ton kalkon år 1996 i Sverige, vilket utgör 0,2 kg per capita. I Tyskland är konsumtionen ungefär 4.5 kg per capita.

Det regelverk som i dagsläget gäller för kalkon utgår från produktion av minikalkon. Denna kalkon slaktas vid en vikt på ca 3,5 kg och en ålder på 8 veckor. Förutsättningarna för produktion av storkalkon skiljer sig avsevärt från den av minikalkon. Produktionen av stora kalkoner är baserad på andra hybrider med betydligt tyngre djur. Storkalkonen slaktas vid en levande vikt på upp till 20 kilo för tuppar vid 22 veckors ålder.

Intresset för kalkon är stigande, med en ökande import som resultat. En import som svenska producenter inte kan möta i dag då gällande regelverk är ämnat för en annan produktionsinriktning.

Under år 1997 beräknas konsumtionen av fågelkött i Sverige uppgå till ca 9 kg per capita. Konsumtionen är dock relativt liten i internationell jämförelse och är lägst av samtliga EU-länder. Konsumtionen inom EU är i genomsnitt på ca 20 kg per capita och i USA på upp emot 50 kg per capita. Enligt EU-kommissionens prognoser kommer konsumtionen av fågelkött till år 2005 att öka med i genomsnitt 1,9 % per år. Detta är den kraftigaste konsumtionsökningen av alla köttslag.

)MPORT

Importen har hittills varit relativt liten. Intresse har funnits från både utländska fabrikanter och svenska kunder, men de svenska kraven på salmonellafrihet har i regel inte uppfyllts. Under senare tid har finska Atria börjat arbeta sig in på den svenska färskvarumarknaden och har under år 1997 ökat sin försäljning betydligt. Företaget uppfyller de svenska kraven på salmonellafrihet.

Även andra företag inom EU har lärt sig att selektera djuren före slakt och därmed kunna leverera salmonellafritt färskt kött till Sverige. Brister i kontrollen har dock uppmärksammats från svensk sida. I veckoannonserna förekommer både slovenska och franska kycklingfiléer till låga priser. På cateringmarknaden har importen ökat markant.

%XPORT

Exporten av kyckling till andra EU-länder har under åren 1995–1996 varit liten, omkring 3 000–4 000 ton under vardera året. Inte heller har exporten till länder utanför EU av kyckling eller annat fågelkött varit omfattande. Exporten uppgick år 1996 preliminärt till ca 4 800 ton.

&¶RETAGEN

Slakteriföretagens samlade produktionsvärde uppgick år 1994 till 2,2 miljarder kronor. Antalet heltidsanställda var 1 100 personer. Sveriges största matfågelföretag är AB Kronfågel. Företagets omsättning uppgick år 1995 till 1 126 miljoner kronor. Företaget ingår fr.o.m. år 1995 i koncernen Scandinavian Poultry, som också äger Danmarks största matfågelföretag, DanPo. Scandinavian Poultry ägs av det börsnoterade företaget Spira, där producentkooperationen är största ägare med en ägarandel på ca 32 %.

Scandinavian Poultrys omsättning uppgick år 1996 till 2 222 miljoner kronor. Avkastningen på det sysselsatta kapitalet var 6,9 %. AB Kronfågels resultat år 1996 var bättre än föregående år, då resultatet före bokslutsdispositioner och skatt uppgick till en förlust på nära 3,5 miljoner kronor. År 1994 var motsvarande resultat ett överskott på 10,8 miljoner kronor.

Landets näst största företag inom matfågelproduktionen är Guldfågeln AB, som ingår i Blentakoncernen. Koncernens omsättning uppgick räkenskapsåret 1995/1996 till 277 miljoner kronor. Guldfågeln AB:s marknadsandel av kyckling uppgår till omkring 15 %. Omsättningen uppgick räkenskapsåret 1994/1995 till 190 miljoner kronor och räkenskapsåret 1995/1996 till 189 miljoner kronor. Resultatet före bokslutsdispositioner och skatt uppgick under nyssnämnda år till 0,7 respektive 4,3 miljoner kronor.

Redan tidigt under 1950-talet insattes åtgärder för att få bort salmonellan i Sverige. Förekomsten i Sverige av salmonella ligger på någon procent, medan många EU-länder har omkring 70 %. I Danmark var förekomsten av salmonella uppemot 50 % då den danska regeringen etablerade ett salmonellakontrollprogram enligt EU:s direktiv. Programmet finansierades av danska myndigheter med 200 miljoner kronor. Efter två års aktivt arbete är nivån på förekomsten av salmonella för närvarande (sommaren 1997) ca 10 %. DanPo strävar efter att i Danmark helt eliminera förekomsten av salmonella.

3YNPUNKTER FR¥N BRANSCHEN

Få branscher har kunnat visa en så positiv utveckling som det svenska fågelköttet. Såväl konsumtion som produktion har ökat kraftigt. Satsningar på produktutveckling har ökat intresset för fågelkött. Vidare är konsumenternas förtroende för fågelkött stort och såväl frihet från salmonella som antibiotika och bra djuromsorg är viktiga profilfrågor.

Det finns dock en rad områden som den svenska fågelköttsbranschen vill lyfta fram för att den positiva trenden för fågelkött skall fort-

sätta. Branschen poängterar att den svenska fågelköttsbranschen verkar på internationell marknad med ökande konkurrens, varför internationellt konkurrenskraftiga företag är en förutsättning. Möjlighet till expansion inom näringen tryggar och ökar arbetstillfällena inom landet.

Branschen anser bl.a.:

  • Det finns en rad politiska kostnader utan något värde på marknaden.

Dessa kostnader måste minimeras. Ett tydligt exempel är möjligheten till restitution på energiskatten för djuruppfödarna. Denna kostnad, ca 19 öre per kilo slaktad kyckling, ställer svensk råvara i ett sämre läge än t.ex. dansk kyckling.

  • Konkurrens måste ske på lika villkor. På en fri marknad är det naturligt med ökande import och export. I skenet av detta är det orättfärdigt att subventionerad produktion når den svenska marknaden. I diskussioner med EU-kommissionen bör företrädare kraftfullt agera mot att statsunderstödd produktion exporteras. Svensk slaktkycklingproduktion är i praktiken salmonellafri. Kontrollprogram kompletterade med hög medvetenhet och kunskap hos uppfödarna gör att salmonellasmittad kyckling aldrig når butik. Många års erfarenhet visar att de få fall som bryter ut i besättningarna fångas upp före slakt. Branschen anser att utöver detta skulle de regelverk som reglerar salmonellakontrollen kunna ses över. De erfarenheter som vunnits möjliggör, enligt branschen, att systemet skulle kunna effektiviseras och ses över utan att ge avkall på säkerheten. Systemet utvecklades under tider då salmonellafrekvensen var betydligt högre. Detta i syfte att upprätthålla en lika låg nivå som i dag, men till en lägre kostnad.

Vidare hävdas från branschen att myndigheterna i vissa sammanhang har en omotiverat lång handläggningstid av vissa ärenden. Denna handläggningstid skulle i specifika fall kunna betyda att t.ex. investeringar läggs utanför landet då snabbare besked kan erhållas där.

Ett annat exempel är användning av ny teknik. Tillämpningen av ny teknik och de kostnadsbesparingar som uppfödare/slakterier kan tillgodogöra sig, kan i vissa fall vara betydande. I en konkurrenssituation kan ett eller flera års fördröjning innan tekniken kan tillämpas i Sverige innebära betydande kostnadsnackdelar för den svenska produktionen.

I detta sammanhang lyfter fågelköttsbranschen fram följande:

  • En positiv inställning till jordbruk och livsmedelsproduktion. Detta gäller vikten av samordning mellan myndigheter, politiker och bransch i vitala frågor, t.ex. antibiotika och salmonellafrihet. Till detta kommer vidare förståelse för konkurrenssituationen där utveckling av nygamla produktionsgrenar måste ges rimliga villkor. Alternativet är import, under sannolikt sämre förhållanden än motsvarande svensk produktion. Ett aktuellt exempel är produktionen av storkalkon.
  • Exportfrågor via Exportrådet/Food From Sweden och FoU är exempel på områden där en bransch bestående av flera mindre företag har stor nytta av satsningar där allmänna medel initialt finns tillgängliga.

7.2.2. Mejeriindustrin

Mejeriindustrin var före EU-inträdet inte internationellt konkurrensutsatt med undantag för fruktyoghurt.

7.2.2.1 Produktion

Mejeriernas produktion omfattar konsumtionsmjölk (k-mjölk), kulturmjölksprodukter, grädde, inklusive syrad grädde, ost, smör och matfettsblandningar, mjölkpulver m.fl. mjölkprodukter. Mejerierna har också ett sortiment av varor som inte är att betrakta som mjölkprodukter, t.ex. fruktsoppor och juicer. De huvudsakliga handelsvarorna på mejeriområdet utgörs av lagringsbara produkter som ost, smör och mjölkpulver samt under senare år även yoghurt, speciellt fruktyoghurt. Fruktyoghurt betingar det högsta saluvärdet per liter mjölkråvara av alla mejeriprodukter. Före EU-inträdet var fruktyoghurt den enda frihandelsvaran inom mejeriområdet. Efterfrågan på denna produkt har vuxit snabbt inom EU under dessa år.

Livsmedelsindustrins näst största delbransch är mejeriindustrin. Denna bransch sysselsätter drygt 8 500 personer, den har ett saluvärde om ca 23 miljarder kronor och ett förädlingsvärde om ca 3 miljarder kronor. År 1995 fanns det 12 lantbrukskooperativa mejeriföretag i Sverige med drygt 50 mejerier. Arla är störst inom branschen och Skånemejerier är näst störst. I juni 1995 fanns det ca 17 200 mjölkproducenter och 482 000 kor. Ett år senare hade antalet mjölkkor sjunkit till 468 000. Vid utgången av år 1996 var antalet mjölkproducenter 15 600. Den genomsnittliga avkastningen är 6 850 kg/mjölkko.

Inom EU finns det ca 6 500 mejerier och branschen sysselsätter ca 250 000 personer. Av världens 35 största mejeriföretag återfinns i dag 24 inom EU. De övriga finns i Japan, USA, Schweiz och Nya Zeeland. Av dessa 35 mejeriföretag är 16 producentkooperativa. I en internationell jämförelse är de svenska mejeriföretagen medelstora eller små. Några få mejeriföretag har en omfattande internationell marknadsföring. Dessa är Nestlé, Unilever, Philip Morris, Friesland Frico Domo, MD Foods och An Board Baine samt New Zeeland Diary Board. Inom EU expanderar bl.a. de franska mejeriföretagen Besnier, Bongrain, Sodiaal och Danone.

Under de senaste 15 åren har antalet mejeriföretag halverats inom EU. Antalet mejeriföretag har minskat mest inom Italien, Frankrike och Tyskland. Produktionen av mjölkprodukter är mest koncentrerad i Nederländerna och Nya Zeeland. Därnäst kommer Sverige, Danmark, Irland och Kanada.

7.2.2.2 Internationella faktorer

Mjölkproduktionen inom EU är reglerad sedan år 1968. År 1984 ändrades regelsystemet och ett kvotsystem infördes. Detta regelsystem har förlängts t.o.m. kvotperioden 1999–2000. Kvotsystemet varierar mycket mellan medlemsländerna. När Sverige blev medlem i EU erhölls en nationell produktionskvot om 3,3 miljoner ton av EU:s totala mjölkkvot på 117 miljoner ton. Sveriges totala mjölkproduktion var år 1995 3 304 miljoner kg och därav invägt till mejeri 3 243 miljoner kg. Av den samlade mjölkproduktionen går ca 40 % till konsumtionsmjölk, ca 40 % till ystmjölk för produktion av ost och ca 10 % till mjölkpulver. Resterande del utgörs av bl.a. direktkonsumtion och mjölk för kalvuppfödning.

Enligt en ingången GATT-överenskommelse rörande ost, smör, skummjölkspulver samt gruppen övriga mejeriprodukter skall industriländernas subventionerade exportvolym minskas med drygt en tredjedel under perioden 1995–2000 samtidigt som exportsubventionerna under samma period kommer att minskas med 20 %. Tullarna skall sänkas med i genomsnitt 36 %. GATT-avtalet innebär att EU:s export av bl.a. ost får problem. Ostexporten med exportstöd måste minska med drygt 120 000 ton fram till årsskiftet 2000/2001 i förhållande till de volymer som EU-länderna exporterade under åren 1993–1994.

Ett neddraget exportstöd kommer att medföra att allt fler av de varor som tidigare sålts på tredje landsmarknader nu kommer att säljas på EU-marknaderna – vilket torde medföra ökad konkurrens och prispress. I stort bedöms EU-marknaderna för traditionella livsmedelsprodukter vara mättade, vilket medfört att flera större livsmedelsföretag alltmer satsar på varor med högt förädlingsvärde. Svenska mejeriföretag har i princip sämre upparbetade exportkanaler än konkurrenterna inom EU-12 (antalet EU-medlemmar före Sveriges, Finlands och Österrikes inträde). Efter EU-inträdet har konkurrensen i Sverige från importerade produkter – t.ex. yoghurt och ost – ökat markant. År 1996 uppgick importen av mejerivaror till ca 1200 miljoner kronor.

Den internationaliseringsprocess som i dag pågår kommer i framtiden att spela en stor roll för livsmedelsföretagen inom mejeriindustrin genom bl.a. dominanta globala livsmedelsföretag och internationella varumärken. Samtidigt kommer utvecklingen av förädlade produkter

med regional anknytning att öka. Den ökande miljömedvetenheten i dagens internationaliserade värld kommer sannolikt att medföra att mejeriföretagen allt mer kommer att satsa på kretsloppsanpassad produktion, miljövänliga förpackningar och miljövänliga produkter.

7.2.2.3 Synpunkter från branschen

Branschorganisationen Mejerierna har i boken ”Det globala mjölkspelet” (1996) gjort en bedömning av vilka faktorer som kommer att vara avgörande för mejeriindustrins närmaste framtid. Tre trender har definierats – globaliseringstrend, regionaliseringstrend och miljötrend. Som globaliseringstrend anges följande:

-ULTINATIONELLA F¶RETAG KOMMER ATT BLI MER DOMINANTA OCH F¥ EN ST¶RRE INVERKAN P¥ MARKNADEN

0RISERNA F¶R L¥GF¶R¤DLADE PRODUKTER MINSKAR &¶R ATT KUNNA HANTERA ATT PRISERNA FALLER P¥ PRODUKTER MED L¥GT F¶R¤DLINGSV¤RDE ¶KAR BEHOVET AV ATT TA UT MERV¤RDE P¥ PRODUKTERNA GENOM VARUM¤RKESANV¤NDNING H¶GRE F¶R¤DLINGSGRAD REKLAM ETC

)NTERNATIONELLA VARUM¤RKEN BLIR ALLT VANLIGARE MEN ANTALET PRO DUKTER BLIR INTE AUTOMATISKT FLER I OCH MED ATT M¥NGA MINDRE ICKE L¶NSAMMA PRODUKTER SL¥S UT +ONSUMENTERNA KR¤VER KONTINUERLIG F¶RNYELSE AV PRODUKTSORTIMENTET

5TVECKLINGEN AV TEKNIK SOM ¤R KOMMERSIELLT G¥NGBAR F¶R ATT F¶R L¤NGA H¥LLBARHETSTIDEN F¶R DRYCKESMJ¶LK GER EN ¶KAD KONKURRENS P¥ DEN EUROPEISKA MARKNADEN

+ONKURRENSEN KOMMER ATT VARA H¥RD INOM DE FLESTA PRODUKTSEG MENT EFTERSOM DEN INTERNATIONELLA HANDELN KOMMER ATT ¶KA

&¶R ATT HANDLA MED PRODUKTER ¶VER NATIONSGR¤NSER BEH¶VS STAN DARDER F¶R OLIKA PRODUKTER S¥ ATT VISSA MINIMIKRAV UPPFYLLS TEX F¶R TILLSATSER "EHOVET AV EXPANSION OCH KAPITAL KAN TVINGA KOOPERATIVA F¶RETAG ATT PRIVATISERAS HELT ELLER DELVIS

$EN F¶RB¤TTRADE INFRASTRUKTUREN I ST OCH #ENTRALEUROPA LEDER TILL ¶KAD KONKURRENS F¶R MEJERIPRODUKTER P¥ %5 MARKNADEN

)NTERNATIONELLA M¤RKESPRODUKTER KOMMER ATT TILLVERKAS ALLT MER REGIONALT GENOM LICENSTILLVERKNING MEN MED EN GEMENSAM INTERNA TIONELL MARKNADSF¶RING

6¤RLDSMARKNADSPRISERNA KOMMER ATT STIGA ALLT EFTERSOM EXPORT BIDRAGEN S¤NKS MEN PRISNIV¥N INOM %5 KOMMER ATT SJUNKA N¤R %5S ST¶D UPPH¶R

Enligt branschen kommer mjölkproduktionen i allt högre grad att konkurrensutsättas. Konkurrensen ökar på marknaden genom ökat utbud från länder med låga produktionskostnader. Samtidigt kommer EU:s gränsskydd och exportbidrag att successivt sänkas till följd av nuvarande och kommande åtaganden i WTO. På sikt torde även utvidgningen av EU österut komma att påverka marknaden och därmed konkurrensen.

Svensk produktion har enligt branschen vissa naturliga kostnadsnackdelar i förhållande till produktionen i flertalet andra länder. Den korta växtsäsongen leder till högre produktionskostnader. En förutsättning för en konkurrenskraftig produktion är därför att den inte belastas med skatter och avgifter i högre utsträckning än andra länders produktion. Miljöstödet för vall är en viktig komponent för mer lika produktionsvillkor. Avgifterna för handelsgödsel, bekämpningsmedel och drivmedel ökar produktionskostnaderna för mjölk.

För att stimulera investeringar och strukturomvandling i produktionen är det viktigt att det av EU delfinansierade investeringsstödet kan bli ett verksamt instrument för att stimulera utvecklingen. Tillräckligt med nationella medel måste tillföras. Industrin måste fortsätta att rationalisera och effektivisera för att vara konkurrenskraftig. I denna process är EU:s delfinansierade stöd till bearbetning och förädling av stor vikt. Avgörande för stödet är även här att tillräckligt med nationella medel avsätts.

Vad gäller frågan om var svårigheterna ligger för företagen i branschen att hävda sig på den svenska marknaden och på exportmarknaden anges bl.a. det förhållandet att konsumtionen har minskat på vissa basvaror. Detta tillsammans med relativt korta serier gör att den svenska produktionen kan ha svårt att hävda sig kostnadsmässigt. Till detta kommer att investeringskostnaderna ofta är höga och att transporterna blir långa vid strukturomvandlingar.

För exporten anges att de svenska företagen ofta har en bristande erfarenhet av export av märkesvaror. Det tar tid att bygga upp marknader för export. För att lyckas krävs också satsning på varumärken, vilket tidigare inte skett eftersom exporten huvudsakligen bestod av bulkvaror. Utbildning av bl.a. exportsäljare är viktigt. För att lyckas på exportmarknaden krävs ofta en hemmamarknad som bas. Sveriges hemmamarknad är för vissa högförädlade produkter relativt liten. För utveckling och produktion av högförädlade produkter krävs ofta en s.k. ”kritisk massa”. Den svenska marknaden eller företaget på marknaden är ofta för liten/litet för att nå denna. Svenska företag får enligt branschen inte heller samarbeta eller fusionera för att nå en rimlig storlek till följd av den nationella lagstiftningen.

7.2.3

Kvarn- och bageriindustrin

Före EU-inträdet var kvarnindustrins produkter föremål för reglering och därmed inte utsatta för en internationell konkurrens. Handelshinder för bageriprodukter förelåg däremot inte.

7.2.3.1 Kvarnindustrin

Vid medlemskapsförhandlingarna med EU beslutades att Sverige skulle få en basareal på 1,7 miljoner ha för odling av spannmål m.m. för vilken arealbidrag kan utgå. I Sverige producerades under åren 1996– 1997 ca 6 miljoner ton spannmål. Omkring 1,5 miljon ton exporteras. Största delen av spannmålsproduktionen, omkring 3,2 miljoner ton, används som foder till svin- och kycklinguppfödning. Djurfoder produceras av Lantmännen – som på detta område har en dominerande ställning – och av Svenska Foder AB. Störst aktieägare i Svenska Foder AB är Norsk Hydro. Omkring 0,8 miljoner ton spannmål används av kvarnindustrin och mals till mjöl, gryn och kliprodukter.

I Sverige finns ett tiotal kvarnföretag med produktion för avsalu till en större marknad. Härutöver finns ett 100-tal mindre kvarnar. Dessa svarar dock för en marginell del av marknaden. De största kvarnföretagen ingår i större koncerner som också driver bagerier.

Med ca 45 % andel av förmalningen är Cerealiakoncernen genom Nord Mills och Kungsörnen marknadsledande i Sverige av mjöl, gryn, pasta och mixer till bageri- och konsumentmarknaderna. Nord Mills innehar 25 % av aktierna i Melia, som har 55–60 % av den finska mjölmarknaden. I Cerealiakoncernen ingår också bagerigrupperna Skogaholms Bröd och Hatting Bageri (Danmark) samt KåKå som främst är grossist till bagerier och konditorier. Huvudägare i Cerealia är Svenska Lantmännen, ett företag inom producentkooperationen.

Juvel som ägs av Kooperativa Förbundet (KF) har omkring 20 % av mjölmarknaden. Inom KF finns också Juvelbagerierna med ett 30-tal bagerier spridda över hela landet. Tredje största kvarngrupp är Lilla Harrie Valskvarn som ingår i bagerikoncernen Pågengruppen. Även Wasa Knäcke driver kvarnverksamhet som en integrerad del i sin knäckebrödstillverkning. Wasa ingår i den schweiziska koncernen Novartis.

)NTERNATIONALISERING

Kvarnbranschen är i huvudsak nationell. Varje land har sin egen kvarnstruktur. Låg förädlingsgrad ger litet utrymme för marknadsdifferentierande åtgärder. En förändring är dock på väg och t.ex. Cerealiakoncernen har genom företagsköp inom kvarn- och bagerisektorn byggt upp en stark ställning i Danmark. Koncernen driver även verksamhet i Tyskland. Den familjeägda företagsgruppen Abdon driver bl.a. kvarnverksamhet i Danmark.

Inom hela EU finns ca 3 000 kvarnar som producerar omkring 25 miljoner ton vete- och rågmjöl. Mätt som mald spannmål per anställd

är de engelska och svenska kvarnarna genomsnittligt de effektivaste inom EU. Kvarnindustrin sysselsätter i Sverige ca 800 anställda på helårsbasis.

För råvaran spannmål är marknads- och prisbilden europeisk sedan EU-inträdet. Förmalningsavgiften upphörde år 1995. EU har ett system med interventionspriser på spannmål som också tillämpas i Sverige. EU-inträdet har också inneburit ett system med varierande import- och exportavgifter mot tredje land som är identiska för hela branschen och samtliga länder inom EU.

3YNPUNKTER FR¥N BRANSCHEN

Från ledande branschföretag har anförts att begreppet marknad från konkurrenslagens synpunkt efter EU-inträdet inte längre kan omfatta endast Sverige. Den relevanta marknaden bör fastläggas att omfatta hela EU.

Produktutvecklingen i branschen sker mot mer förädlade produkter och bättre ianspråktagande av de teknologiska förutsättningarna.

Svenska Kvarnföreningen uttalar att det finns behov av ett ökat svenskt deltagande i de internationella hjälpprogrammen med mjöl från svenska kvarnar. I branschen finns också en brist på erfarenheter av export och exportfrämjande åtgärder efterlyses. Prioriterade länder för export är länderna kring Östersjön samt för biståndsleveranser till de olika destinationer som är aktuella.

Kvarnindustrin är för sin råvaruförsörjning beroende av att det upprätthålls en kvalitetsmedveten odling av brödspannmål från närområdet. Ett högt utnyttjande av tillgänglig produktionskapacitet är också nödvändig för fortsatt kostnadseffektivitet och konkurrenskraft för branschen.

Framtidsutsikterna för branschen bedöms som stabila med möjlighet till tillväxt genom export. De hälsorekommendationer som finns om en ökad andel spannmål som del i kosthållet anses också kunna bidra till en positiv utveckling.

Kvarnbranschen är för sin kompetensförsörjning beroende av fortsatt aktiv forskning inom spannmålsområdet vid svenska universitetet och andra institutioner.

7.2.3.2 Bageriindustrin

År 1995 konsumerades här i landet bröd och konditorivaror till ett värde av 15,7 miljarder kronor, dvs. närmare 11 % av den totala livsmedelskonsumtionen. Mjukt matbröd utgjorde 46 % av konsumtionsvär-

det. Som framgår av tabell 7.3 har konsumtionen av mjukt kaffebröd och knäckebröd minskat sedan år 1980.

4ABELL  Konsumtion av bageriprodukter per capita åren 1960–1995.

Produkt

1960 kg

1970 kg

1980 kg

1990 kg

1995 kg

1995 %

Mjukt matbröd

30,9 30,5 30,6 30,9 31,4 61,1

Mjukt kaffebröd

10,1 8,0 4,5 3,8 2,9 5,7

Bakelser, bakverk

4,6 4,0 2,7 4,6 4,7 9,1

Kex, torra kakor

3,3 5,0 4,7 6,2 6,8 13,2

Skorpor, skorpmjöl

1,4 1,6 1,5 1,0 0,7 1,4

Knäckebröd*

6,6 5,9 6,1 5,6 4,9 9,5

Totalt

56,9 55,0 50,1 52,1 51,4 100,0

* Inklusive flatbröd och hårt tunnbröd. Källa Sveriges Bageriförbund.

Branschen kan delas in i leveransbagerier, specialbagerier och konditorier. Leveransbagerierna – bagerier som levererar sina produkter med egna distributionsbilar – tillverkar huvudsakligen mjukt mat- och kaffebröd samt även en del konditorivaror. Bland dessa företag är tre koncerner helt dominerande, nämligen Pågengruppen, Skogaholms Bröd och KF Juvelbagerierna.

Wasabröd AB är helt dominerande bland knäckebrödsföretagen. Specialbagerierna utgörs av leveransföretag som specialiserat sig på tillverkning av ett fåtal produkter. Här är Göteborgs Kex den största och enda tillverkaren av kex i Sverige med en marknadsandel på över 50 %. Övriga betydande specialbagerier är Delicato Bakverk, som huvudsakligen tillverkar konditorivaror, Polarbröd (mjuka rundkakor), Gillebagarn (torra kakor). Bake Off AB (van der Bergh Food) och Delifrance (Nestlé) är de största tillverkarna av frysta produkter (bake-off). Felix (Procordia) är en dominerande tillverkare av pajer och pizzor i Sverige.

Bageriindustrin är, mätt efter sysselsättningen, den näst största delbranschen inom livsmedelsindustrin – både inom Sverige och inom EU. I Sverige fanns år 1995 i branschen närmare 17 000 anställda vid omkring 1 800 företag. Produktionsvärdet uppgick år 1995 till 12,1 miljarder kronor. Trots det stora antalet företag svarade dock, som framgår av tabell 7.4, de tre största koncernerna för 53 % av den totala produktionen av bageriprodukter.

4ABELL 

De största företagens andelar av produktionen av bageri-

produkter år 1995.

Företag

Marknads-andel av produktionen %

Andel av total försäljning %

Mjukt matbröd

%

Knäcke-bröd

%

Övrig

produktion

%

Pågengruppen AB 19,6

17,0 26,1

9,6

KF/Juvelbagerierna AB 12,6

12,8 23,1

3,1

Skogaholms Bröd AB 13,8

13,9 24,8

4,3

Wasabröd AB

8,6

6,4

76,7

Göteborgs Kex AB 5,7

5,8

14,1

Delicato Bakverk AB 3,4

3,2

7,7

Polarbröd

2,8

2,8

4,1

Källa: Sveriges Bageriförbund.

Ägarkoncentrationen inom bageribranschen torde i Sverige, liksom i Finland, höra till de högsta i jämförelse med övriga EU-länder. Detta gäller också omfattningen av brödtransporter. Mjukbröd transporteras långa sträckor i Sverige, medan sådant bröd till omkring 90 % i flertalet övriga EU-länder konsumeras inom 200 km avstånd från orten där brödet producerats. Vad gäller kakor, kex och wafers (rån) dominerar dock storföretagen i samtliga EU-länder.

Cerealia, med koncernföretagen Skogaholms Bröd, råvarugrossisten KåKå och Hatting Bageri i Danmark är landets största företag inom bageriindustrin. Skogaholms Bröds totala omsättning under vartdera av åren 1995 och 1996 uppgick till ca 1,4 miljarder kronor. Antalet anställda i Sverige minskade från 1 945 år 1995 till 1 824 år 1996. Skogaholms Bröd hade 15 bagerier i Sverige år 1995. Företaget tillverkar mjukt matbröd, korvbröd, kaffebröd, konditorivaror och snabbmatsprodukter till konsument, storhushåll och gatukök.

Ser man enbart på verksamheten i Sverige är Pågengruppen landets största bageriföretag. Företaget ingår i det holländska holdingbolaget Pogen International BV, som ägs av familjen Påhlsson. Bageriverksamheten bedrivs genom dotterbolagen Pågen, Pååls Bröd och BM Brödmästarna. BM Brödmästarna är moderbolag till omkring ett dussin lokala bagerier.

Distributionen av produkterna i landet sker med egna transportfordon både hos Pågens och Skogaholms Bröd. Pågens har transporter över praktiskt taget hela landet, medan Skogaholms Bröd har ett mera decentraliserat produktionssystem, som kräver mindre transporter än Pågens mera centraliserade produktion. I övrigt handhas distributionen till betydande del av Allbröd, som är en sammanslutning av lokala brödleverantörer. Allbröd distribuerar bageriprodukter från bl.a. Delicato, Fazer Bröd, Gillebagarn, Hägges Specialbageri, Korvbrödsbagarn, Polarbröd och Ångbagarn. Försäljningen sker genom 22 försälj-

ningsbolag inom 23 distrikt över hela landet. Allbröd omsatte år 1995 530 miljoner kronor.

Wasabröd AB omsatte 787 miljoner kronor år 1995, varav 212 miljoner kronor på export. Wasabröd AB har flera dotterbolag, bl.a. OLW-Snacks (chips), Falu Spisbröd, Skorpmästaren och Wasa Sport. Wasabrödkoncernens omsättning uppgick år 1995 till 1 271 miljoner kronor.

Importen av bageriprodukter har alltid varit tämligen blygsam i förhållande till den inhemska produktionen och har främst avsett kex och liknande samt finskt matbröd. På senare år har importen ökat av visst matbröd av fullkornskaraktär samt av djupfrysta bageriprodukter, däribland s.k. bake-off. Djupfryst deg har huvudsakligen importerats från Frankrike. År 1996 importerades brödprodukter för sammanlagt 698 miljoner kronor.

Efter det att Sverige ingick ett frihandelsavtal med EG år 1973 har den svenska bageriindustrins samtliga varor varit frihandelsvaror men det är först under 1980-talet som bagerivaruexporten från Sverige fått en större omfattning. Den totala exporten av brödprodukter uppgick år 1996 till omkring 1002 miljoner kronor. Exporten har traditionellt till stor del bestått av knäckebröd, numera även av skorpor.

För enbart småbröd, torra kakor och övriga konditoriprodukter uppgick den totala exporten år 1995 till omkring 200 miljoner kronor av ett totalt produktionsvärde på ca 1,1 miljarder kronor. Exportandelen av torra kakor var stor. Av det totala produktionsvärdet på 435 miljoner kronor uppgick exporten till 88 miljoner kronor.

Omkring en tredjedel av bageriindustrins kostnader avser lönekostnader och ungefär lika stor är andelen för råvaror. Mjölet utgör 70– 80 % av råvarukostnaden. För konsumenterna har prisutvecklingen varit positiv. Under åren 1992–1996 har priset på formfranska sjunkit med omkring 23 % och VR-limpa (vete-råg) med 17 %. Avkastningen på totalt kapital utgjorde år 1994 7,7 % och år 1995 11,2 %. Om avkastningen baseras på återanskaffningsvärden blir räntabiliteten under nyssnämnda år 5,7 respektive 8,5 %. Räntabiliteten på eget kapital var hög under dessa två år, 15,8 respektive 22,8 %. Baserat på återanskaffningsvärden blir avkastningen 9,5 respektive 13,7 %.

Att lönsamheten för branschen totalt kunnat bibehållas på så god nivå har sin bakgrund bl.a. till rationaliseringar, t.ex. inom paketeringen. Manuellt arbete har i viss utsträckning kunnat ersättas med robotar. Från branschen uppges att lönsamheten för leveransbagerierna är svag. Anledningen till detta uppges bero på att det finns en betydande överkapacitet samt en stor konkurrens. På varje ort och i varje livsmedelsbutik konkurrerar de rikstäckande bagerierna dels med varandra och dels med en eller flera lokala och/eller regionala bagerier.

Det som ytterligare pressar lönsamheten är prissänkningarna på bageriprodukter. Enligt branschen har också antalet mindre seriösa småföretag, som säljer sina produkter till mycket låga priser på tunnelbanor och torg, vuxit kraftigt. Därtill kommer att bake-off-ugnar som framställer bröd finns i livsmedelshandeln, på bensinstationer och även i andra butiker. Försäljningen av bake-off ökade med 41 % år 1996 i förhållande till föregående år.

3YNPUNKTER FR¥N BRANSCHEN

De svenska bagerierna känner väl den svenska marknaden och de preferenser som konsumenterna har i Sverige. Denna marknadskännedom ger givetvis fördelar i förhållande till utländska konkurrenter. För vissa volymprodukter, såsom vitt formbröd, är situationen delvis annorlunda eftersom detta bröd har en internationell smak och samma utseende överallt. Konkurrensen från utlandet är dock begränsad till de sydligaste delarna av landet. Långa distributionsvägar med åtföljande höga distributionskostnader torde försvåra importen av alla bageriprodukter med kort hållbarhetstid.

Från bageribranschen framhålls vidare att det är viktigt att fortsätta exportansträngningarna på bl.a. internationella livsmedelsmässor. Exportrådet och Food From Sweden betyder mycket för de företag som deltar i utställningar utomlands. Flera konkurrentländer har exportfrämjande organ med stora resurser. Sverige måste enligt branschen stödja den svenska livsmedelsexporten på motsvarande sätt.

Det är svårt för exporterande bagerier att hålla sig uppdaterade vad gäller nationella regler för produktmärkning. Dessa regler förändras ständigt som exempelvis nyligen i Bahrain där det plötsligt blev krav på att texten på arabiska måste skrivas med samma storlek som motsvarande text på europeiskt språk. Detta medförde att emballaget måste tryckas om – annars hade importförbud införts. Norge är en viktig exportmarknad. Branschen anser att det ibland föreligger olika särregler som komplicerar och att en medverkan mellan olika myndigheter på olika nivåer skulle kunna underlätta handelsförbindelserna med Norge.

7.2.4. Glassindustrin

7.2.4.1 Branschförhållanden

Glassindustrin i Sverige var internationellt konkurrensutsatt redan före EU-inträdet.

På den svenska glassmarknaden verkar omkring tio företag varav GB Glace – ägt av Unilever – är störst med en marknadsandel på drygt 50 %. Det näst största företaget är familjeägda Triumf-Glass som har en marknadsandel på ca 12 %. Det numera finskägda Carlshamns Mejeri är det tredje största glassföretaget med en marknadsandel på ca 11 %. Jämfört med övriga EU-länder ligger den svenska glasskonsumtionen högst med en konsumtion per capita om ca 14 liter/år.

Inom EU dominerar ett litet antal företag glassmarknaden – Unilever, Nestlé, Sme/Motta, Schöller och Oritz Mico. Dessa fem företag har tillsammans drygt hälften av EU:s glassmarknad.

I Italien, Grekland och Portugal har den mer hantverksbetonade delen av denna sektors tillverkning stor betydelse.

Den svenska glassindustrin har p.g.a. frihandelsavtalet med EG år 1973 framgångsrikt exporterat glassprodukter till EU-länder, till Polen och Baltikum. Glassexporten år 1996 uppgick till 196 miljoner kronor. Importen av glass samma år var ungefär hälften så stor – 93 miljoner kronor.

Det är i dag inte ovanligt att glassproduktion utgör en del av tillverkningen inom företag som även har choklad- och konfektyrproduktion.

7.2.4.2 Synpunkter från branschen

Det finns stora exportmöjligheter i Östeuropa. Ett problem i dag är att exportkreditgarantierna har alltför höga premiekostnader och kan därför inte utnyttjas på de östeuropeiska marknaderna för livsmedel. I Danmark t.ex. har livsmedelsindustrin helt andra möjligheter att få billiga kreditgarantier för livsmedelsexport än i Sverige. Det erfordras en snar förändring för att inte Danmark och andra länder skall ta över viktiga exportmarknader. Vidare framhålls att Livsmedelsverkets certifiering även bör gälla i Öststaterna.

7.2.5. Fisk- och fiskkonservindustrin

7.2.5.1 Branschförhållanden

Fisk- och fiskkonservindustrin i Sverige var internationellt konkurrensutsatt redan före EU-inträdet.

Svensk export av beredda fisk- och skaldjursprodukter till EU var tidigare belagd med tull, medan motsvarande produkter från EU-länder kunde föras in i Sverige tullfritt. Konkurrensvillkoren mellan företagen i Sverige och utländska företag var således synnerligen ojämlika. Denna åtskillnad är nu borta, vilket ger den svenska fiskkonservindustrin utvecklingsmöjligheter inom EU. Sveriges export av beredda fisk- och skaldjursprodukter till EU-marknaden låg år 1994 på ca 180 miljoner kronor medan EU:s export till Sverige låg på ca 500 miljoner kr/år. År 1996 hade den svenska exporten till EU ökat till drygt 500 miljoner kronor/år. Totalt uppgick exporten av beredda fiskprodukter till 655 miljoner kr/år 1996.

Den svenska exporten av fisk, kräft- och blötdjur till EU hade år 1995 fördubblats till 1 miljard kronor medan importen var ca 800 miljoner kronor. Totalt uppgick exporten av fisk, kräftor och blötdjur till 2 040 miljoner kronor år 1996, och importen till 2 890 miljoner kronor. En del av den ökade fiskimporten från Norge, som tidigare gick till Danmark, reexporteras från Sverige till övriga EU-länder.

Konsumtionen inom EU har sedan flera år ökat med 10 % per år, vilket inneburit att importandelen gradvis ökat. I början på 1990-talet motsvarade importandelen över en fjärdedel av konsumtionen.

Tillväxten har varit kraftigast för konserverade och djupfrysta produkter. De tre största företagen som tillverkar konserverade fiskprodukter inom EU är Saupiquet, Heinz och Unilever, vilka tillsammans har en marknadsandel på ca 25 %. På marknaden för djupfrysta fiskprodukter är de tre största företagen Unilever, Nestlé och Pescanova, vilka tillsammans har omkring hälften av marknaden. Det största företaget i Sverige inom denna bransch är ABBA Seafood.

7.2.5.2 Synpunkter från branschen

Svårigheterna anges bl.a. sammanhänga med att branschen varit utestängd från EU-området genom en hög tull fram till Sveriges EUinträde. Kulturella skillnader uppges ofta kunna innebära att på exportmarknader efterfrågas inte samma produkt som på den svenska marknaden. För att underlätta inför framtiden bör staten mer uppträda

som samarbetspartner och inte så framträdande som myndighet. Det är viktigt att branschen får minst lika mycket stöd som övriga EU-länder vad gäller investeringar, forskning och utbildning samt den tekniska utvecklingen. Samarbete mellan företagen kan öka effektiviteten. Konkurrenslagstiftningen hindrar dock i viss utsträckning ökat samarbete. Alla större företag inom handel och industri på fiskets område är organiserade i Fiskbranschens Riksförbund. Ökade tullfria kvoter på bl.a. sill från Norge vore önskvärt. Det framhålls vidare viktigt att stimulera ökad fiskkonsumtion.

7.2.6. Sockerindustrin

Sockerindustrin i Sverige var före EU-inträdet inte internationellt konkurrensutsatt.

Sockerindustrin utgörs av Danisco Sugar AB, som ingår i Daniscokoncernen med säte i Danmark. Dansicos samlade sockerverksamhet gör företaget till det fjärde största på europamarknaden. Den svenska produktionen uppgår till ca 400 000 ton, varav ca 50 000 ton exporteras. Antalet sysselsatta inom sockerindustrin i Sverige var år 1996 1 400 personer. Den samlade produktionskvoten för EU är 13,7 miljoner ton.

Den svenska sockerindustrin har under senare år genomgått betydande rationaliseringar och tillverkningen i Sverige sker numera vid tre betsockerbruk samt ett raffinaderi och specialsockerbruk i Skåne. Dessutom sker t.o.m. år 1997 tillverkning vid ett sockerbruk på Gotland, som därefter kommer att läggas ned. Den svenska sockertillverkningen uppges vara konkurrenskraftig i ett EU-perspektiv. Den svenska sockerkvoten, som utgör 370 000 ton, motsvarar i stort sett den svenska konsumtionen. Importen och exporten av socker är relativt liten.

Inom EU är sockermarknaden reglerad, vilken bygger på medlemsländernas fastställda produktionskvoter. EU:s sockerreglering gäller till år 2001. Sockerexporten utanför EU finansieras via produktionsavgifter. Enligt Lomékonventionen importeras årligen 1,3 miljoner ton socker till EU utan importavgift. ACP-ländernas sockerexport till EU motsvarar ca 10 % av EU:s totala sockerkvot. Sockerindustrin inom EU har rationaliserats kraftigt under senare år och genomgått en fusionsprocess. I Europa finns det i dag omkring 170 produktionsplatser, vilket är nästa 100 färre än vid mitten av 1980-talet.

De största företagen inom EU är Südzucker (Tyskland), Ferruzi (Italien), British Sugar samt Tate & Lyle (Storbritannien).

7.2.6.1 Synpunkter från branschen

För liten hemmamarknad har angivits som ett problem samt att konkurrenslagen är hämmande då den endast fokuserar på den svenska marknaden och inte på EU-marknaden. För att underlätta utveckling och expansion bör staten mer fokusera på en långsiktig näringspolitik och svenska kostnader och skatter jämställas med omvärldens, så att konkurrensförutsättningarna blir lika. Enligt branschen är FoU-stöd viktigt inför framtiden liksom ökad utbildning på högskolenivå. EG-domstolen har en tvist mellan Danisco Sugar AB och svenska staten om en av Sverige införd särskild skatt. En tillfällig lageravgift på 1,80 kr/kg infördes av den svenska staten inför Sveriges EU-inträde. De 30 % lägre svenska sockerpriserna höjdes vid EU-inträdet till EU:s sockerprisnivå. Den extraskatt Danisco Sugar AB fick betala till den svenska staten uppgick till 435 miljoner kronor. Skatten innebar att sockerindustrin och sockerbetsodlare inte fick EU-villkor förrän hösten 1995.

Sockertillverkning är en energikrävande verksamhet. Totalt förbrukas årligen naturgas, olja och kol motsvarande ca 83 000 m3 olja. Förbättring av bränsleekonomin har därför länge varit angeläget. Under den senaste 20-årsperioden har bränsleförbrukningen per kg produkt minskat med ca 40 %.

I EU tillämpas i många fall EU:s mineraloljedirektiv, vilket medför låg beskattning. Användningen av kol är dessutom i många fall helt utan beskattning. Det svenska energiskattesystemet medför således en betydande konkurrensnackdel för svensk sockernäring – sockerindustri, betodlare, maskinstationer, transportörer m.fl. Skall svensk sockernäring överleva på sikt och vara livskraftig, måste villkoren i Sverige vara fullt jämförbara med EU:s.

7.2.7. Frukt-, bär- och grönsaksindustrin

7.2.7.1 Branschförhållanden

Frukt-, bär- och grönsaksindustrin i Sverige var icke internationellt konkurrensutsatt före EU-inträdet.

Branschen är mycket heterogen och blandad. Ofta konserveras varorna, ibland är de djupfrysta och ibland är de framställda som färdiga maträtter. Utlandsägda företag har en dominerande roll inom denna bransch. Möjligheterna till svensk export till EU har ökat påtagligt efter EU-inträdet.

EU tillämpar för denna sektors produkter ett gränsskydd för både råvaror och färdiga produkter. Det kan gälla sylt, marmelad, djupfrysta varor m.m. I allmänhet är det en värdetull men ibland kan den för vissa varor kompletteras med en minimivikttull. För vissa frukter och grönsaker tillämpas ett ingångsprissystem för att motverka lågprisimport. Förädlade varor har ett högt tullskydd men samtidigt har en rad handelsförmåner givits u-länderna genom GSP (Allmänna preferensavtalet), Loméavtalet samt bilaterala avtal med u-länder och länder i Central- och Östeuropa.

Branschen består dels av stora internationella företag, dels av små företag som är aktiva på lokala eller regionala marknader. EU:s frukt-, bär- och grönsaksindustri har ett stort handelsunderskott. Mer än hälften av importen kommer från Östeuropa och en rad utvecklingsländer. Även Sverige har ett stort handelsunderskott inom denna sektor. År 1996 uppgick exporten till 445 miljoner kronor medan importen uppgick till 1268 miljoner kronor.

7.2.8. Olje- och fettindustrin

7.2.8.1 Branschförhållanden

Olje- och fettindustrin i Sverige var inte internationellt konkurrensutsatt före EU-inträdet.

I Sverige domineras olje- och fettindustrin av två företag – Karlshamns AB och av Unilever ägda Van den Bergh Foods. Karlshamns AB har sedan länge haft en ledande ställning på marknaden för specialfetter till choklad- och konfektyrindustrin. Karlshamns AB svarar för omkring 65 % av den svenska livsmedelsindustrins behov av olje- och fettråvaror. Företagets försäljning uppgick år 1996 till drygt 3 miljarder kronor. Karlshamns AB har anläggningar även i Nederländerna och Storbritannien.

Van den Bergh Foods är marknadsledande på matfettsmarknaden. Produktionen till den svenska och finska marknaden är koncentrerad till Sverige. Carlshamns Mejeri, som ägs av det finska företaget Raisio, är den andra stora aktören på matfettsmarknaden. Carlshamns Mejeri är den störste exportören med inriktning främst på de baltiska staterna, Ryssland och Ungern.

Inom EU är olje- och fettindustrin starkt koncentrerad. Det italienska företaget Cereol – ett dotterbolag till Ferruzzi – är störst med en marknadsandel på 20 %. Ferruzzi, Unilever och spanska Elosua har hälften av marknaden för vissa oljor. Margarinsektorn domineras av

Unilever, belgiska Vandemoortele och tyska Rau, vilka tillsammans har mer än hälften av den EU-marknaden.

EU har tidigare stött den oljeväxtodlingsindustri som använt inhemska råvaror. Detta stöd lades om år 1992 – efter amerikansk kritik inom GATT – till ett direkt stöd till odlarna i form av arealbidrag. Efterfrågan på vegetabiliska och animaliska oljor och fetter är relativt stabil inom EU medan däremot konsumtionen av olivolja successivt ökar.

Den svenska exporten av oljor och fetter uppgick år 1996 till 686 miljoner kronor och importen till 932 miljoner kronor. Den svenska oljeväxtodlingen har svårt att konkurrera med spannmålsodlingen efter EU-inträdet varför oljeväxtodlingen gått ner de senaste åren. Däremot ökar den svenska importen av oljeväxtfrö under senare år. År 1996 importerades frö för 528 miljoner kronor. Den svenska exporten av oljeväxtfrö har sjunkit från en redan låg nivå och den uppgick år 1996 endast till 44 miljoner kronor. Exporten av margarin ökar däremot kraftigt. År 1994 exporterades margarin för 240 miljoner kronor och år 1996 för 721 miljoner kronor.

Den svenska oljeindustrin har byggts upp under en period med en stor oljeväxtareal som tillförsäkrat industrin inhemsk fröråvara av tillräcklig kvantitet. Efter EU-inträdet har den svenska oljeväxtarealen sjunkit kraftigt vilket tvingat industrin att importera en ökande andel av sitt behov av frö. En konkurrenskraftig oljeindustri i Sverige bygger på att det finns en svensk oljeväxtodling som tillgodoser en väsentlig del av industrins fröbehov. Flera varumärken på matfettområdet innehållande rapsolja har byggts upp kring begreppet ”svensk rapsolja”. Den minskade svenska odlingen har medfört att flera varumärken tagit bort benämningen ”svensk rapsolja” från sin innehållsdeklaration.

7.2.8.2 Synpunkter från branschen

Skalfördelarna är stora i produktionen och mer export anges vara viktiga inslag för framtiden. Behovet av oljor och fetter ökar vilket anses vara positivt.

Höjd förädlingsgrad (t.ex. specialfetter) och produktmix anges som viktiga konkurrensmedel. Sänkta energiskatter och förbättrade exportkrediter skulle vara positivt enligt branschen. Framför allt anser branschen att samma villkor som EU har bör tillämpas på energiområdet, miljöområdet osv. Införandet av något slags ”riskpengar” för satsningar österut anses eventuellt kunna underlätta branschens utveckling. Beträffande FoU är branschen allvarligt bekymrad över den ringa och minskande omfattning som fettforskningen har vid svenska universitet. Branschen anser att det krävs nysatsningar inom FoU-området.

7.2.9. Choklad- och konfektyrindustrin

7.2.9.1 Branschförhållanden

Choklad- och konfektyrindustrin i Sverige var internationellt konkurrensutsatt redan före EU-inträdet.

Inom flertalet EU-länder är branschen starkt koncentrerad. Stora internationella livsmedelsföretag har inom denna sektor en mycket stark ställning. Nestlé, Mars, Philip Morris, Ferrero och Cadbury har tillsammans närmare två tredjedelar av EU-marknaden för chokladkonfektyr. Sockerkonfektyrindustrin inom EU är mindre kapitalintensiv och mindre koncentrerad. Det i Sverige belägna, amerikanskägda Kraft Freia Marabou är i dag inriktad på Norden, de baltiska länderna samt Vitryssland. Inom Norden betraktas Norge som en separat marknad på grund av olika särdrag.

Choklad- och konfektyrindustrins alla produkter har liksom produkterna inom bagerinäringen varit frihandelsvaror efter Sveriges frihandelsavtal med EG i början på 1970-talet. Sverige har alltså kunnat konkurrera på EG-marknaden utan handelshinder samtidigt som företagen i dåvarande EG kunnat konkurrera fritt på den svenska marknaden. Inom denna delbransch arbetade år 1996 drygt 3 500 personer – drygt 6 % av det totala antalet anställda inom livsmedelsindustrin – och branschen svarade detta år för uppemot 6,5 % av hela livsmedelsindustrins förädlingsvärde. År 1996 uppgick importen av sockerkonfektyr till 718 miljoner kronor varav ca fyra femtedelar importerades från EU. Exporten av sockerkonfektyr uppgick åren 1995 och 1996 till 335 respektive 336 miljoner kronor. Den största delen går i dag till EU-länder.

Exporten av chokladvaror uppgick åren 1995 och 1996 till 1 083 respektive 1 065 miljoner kronor. Importen uppgick åren 1995 och 1996 till 793 respektive 746 miljoner kronor. Tre fjärdedelar av den svenska chokladvaruexporten gick till EU-länder. Norge var dock det största enskilda landet för svensk chokladvaruexport.

7.2.9.2 Synpunkter från branschen

Merparten av branschens råvaror är inhemskt producerade jordbruksråvaror. Branschen har tillhört frihandelsområdet och det tidigare tillämpade RÅK-systemet garanterade konkurrensneutralitet med omvärlden för jordbruksråvaror. Branschen anser att det är viktigt att denna konkurrensneutralitet bibehålls inom EU. Ett exempel där betydande skillnader i råvarupris råder är socker, vilket är en väsentlig råvara för bran-

schen. På sockerområdet har i dag Danisco Sugar AB monopol på bl.a. den svenska marknaden.

Ett önskemål från branschen är att staten skulle kunna agera så att tillgången på råvaror (socker) till exportvaror som säljs till länder utanför EU kan erhållas till världsmarknadspris. Dagens system anses diskriminera svenska företag vid export till tredje land utanför EU – Norge, USA, Schweiz m.fl. För att uppnå kvalitets- och konstnadsfördelar framhålls från branschens sida att ett gemensamt forsknings- och utvecklingsprogram borde formuleras. Höjd kompetens i alla led från företagsledning till kollektivanställda nämns vara en nyckelfråga.

Från konkurrenssynpunkt poängteras att det är viktigt att kunna producera mat med jämn hög kvalitet och samtidigt hålla kostnaderna nere. Konkurrenssituationen präglas av att marknaden är mogen. Det betyder att varje framgång på marknaden i princip måste tas på någon annans bekostnad. Mekanisering och rationalisering av produktionen anses också vara viktigt. Förpackning uppges också vara ett väsentligt område. Logistik markeras som ett annat viktigt område dels mot råvarusidan, dels mot handeln. EU-medlemskapet upplevs mycket positivt – en stor marknad utan administrativa besvärligheter har öppnats med stora exportmöjligheter.

7.2.10. Vin- och spritdryckesindustrin

Inom vin- och spritdryckesindustrin arbetar drygt 1 000 personer eller ca 1,8 % av alla anställda inom livsmedelsindustrin. Branschen svarade år 1995 för 4,4 % av hela livsmedelsindustrins förädlingsvärde. Statliga företag dominerar vin- och spritdryckesindustri men under senare år har framför allt andelen privatanställda ökat inom vinindustrin. Sprittillverkningen sker framför allt i Skåne och förädlingen till finsprit är koncentrerad till Åhus.

Under senare år har exportframgångarna varit stora för vodka – framför allt i USA. År 1996 uppgick exporten av starksprit till 1,4 miljarder kronor medan importen uppgick till 618 miljoner kronor. Vinimporten uppgick detta år till 1,9 miljarder kronor medan den svenska exporten av vin var obetydlig – den uppgick endast till 10 miljoner kronor. Sverige importerade detta år övriga alkoholhaltiga drycker för drygt 387 miljoner och exporterade för 47 miljoner kronor. Även om drycker utan alkohol inkluderas så uppvisade denna bransch år 1996 ett handelsbalansunderskott på 1,6 miljarder kronor.

7.2.11. Malt- och läskedrycksindustrin

7.2.11.1 Branschförhållanden

Branschen var internationellt konkurrensutsatt redan före EU-inträdet.

Under senare år har en kraftig koncentration av såväl produktion som distribution skett inom malt- och läskedrycksindustrin. Samtidigt har på senare tid ett antal lokala bryggerier etablerats för att tillvarata lokala marknader. Inom malt- och läskedrycksindustrin arbetade år 1995 närmare 3 500 personer eller närmare 6 % av hela livsmedelsindustrins antal sysselsatta och dessa branscher svarade år 1995 för 8,7 % av hela livsmedelsindustrins förädlingsvärde. Av intresse för denna sektor är de intill branschen stående distributionsbolagen. Dessa bolag beräknas sysselsätta ca 1 300 personer. Den svenska bryggeriindustrin är den enda industriverksamhet som efter Sveriges EU-inträde inte bedriver sin verksamhet under konkurrensneutrala marknadsförhållanden.

7.2.11.2 Produktskatten på öl

Sedan den 1 januari 1995 kan svenska konsumenter tullfritt införa 15 liter öl per utlandsresa. Detta är ett tidsbegränsat undantag. Fr.o.m. år 2000 gäller EU:s regel om tullfri införsel av 110 liter öl per utlandsresa. Gränshandeln av öl ökat kraftigt, speciellt mellan Sverige och Danmark, på grund av den betydligt lägre produktskatten för öl i Danmark. Konsumtionen av inom landet tillverkade maltdrycker gick ned till 480,5 miljoner liter år 1996 jämfört med 530,9 miljoner liter år 1995. Importen av öl ökade från 45,6 miljoner liter år 1995 till 50,6 miljoner liter år 1996. Därtill kommer gränshandeln, främst med Danmark, som uppskattas till ca 50 miljoner liter år 1996, vilket är en viss ökning sedan år 1995.

För att motverka den ökande gränshandeln med öl sänktes den 1 januari 1997 skatten på starköl med 39 %, samtidigt som skatten på 3,5procentigt öl höjdes med 20 % och ett nytt skattefritt öl på 2,8 volymprocent infördes. Skillnaden i pris mellan svenskt starköl och danskt öl gick därmed ned så att svenskt öl i genomsnitt kostar dubbelt så mycket som danskt öl i stället för tre gånger så mycket. Gränshandeln med öl har emellertid inte gått ned trots skattesänkningen, utan har enligt en branschundersökning fortsatt att öka under år 1997. Undersökningen visar att andelen resande som köper öl är ungefär lika stor som tidigare, men den volym som medtas har ökat kraftigt.

Den höga nivån på produktskatten på öl är en uppenbar konkurrensnackdel för bryggerinäringen i Sverige. Den danska bryggerinäringen hade en motsvarande konkurrensnackdel i gränshandeln gentemot den tyska bryggerinäringen, till dess att Danmark anpassade sin alkoholbeskattning.

7.2.11.3 Import av läskedrycker från Norge

Importen av läskedrycker från Norge har mer än fyrdubblats sedan år 1994. År 1994 importerades 1,45 miljoner liter läskedrycker från Norge, år 1995 1,86 miljoner liter och år 1996 inte mindre än 6,69 miljoner liter – och den preliminära statistiken visar att importen fortsätter att öka i år.

Orsaken till den kraftiga importökningen är att det vid Sveriges inträde i EU uppstod en klar obalans i handelsvillkoren för läskedrycker som importerades från Norge till Sverige (EU). Läskedrycker är en frihandelsvara och ingår således i frihandelsavtalet mellan EG och EFTA från år 1973 (protokoll 2). Ingen tull tas ut på läskedrycker. Konkurrensproblemet är priset på det socker som ingår i läskedrycker och som köps inom EU-länderna in till respektive tillverkningsland till nationellt pris. Norge, som saknar egen sockerindustri, använder emellertid socker som inköpts till världsmarknadspris, vilket innebär billigare tillverkningskostnader för läskedrycker i Norge än i Sverige.

Sverige tillämpade före EU-medlemskapet prisutjämning för socker. Utvecklingen har också medfört att antalet sysselsatta i livsmedelskedjans olika delar har starkt reducerats. Här utgör dock livsmedelsproduktionen inget undantag i jämförelse med den industriella utvecklingen inom övrigt näringsliv. Rationaliseringen och centraliseringen har pågått under en längre tidsperiod och pågår fortfarande.

Sverige tillämpade före EU-medlemskapet prisutjämning för sockerinnehållet i läskedrycker, dvs. att en importavgift motsvarande mellanskillnaden mellan svenskt pris och världsmarknadspris togs ut vid import. Ett motsvarande bidrag gavs vid export. Systemet var således konkurrensneutralt.

EU tillämpar emellertid inte någon prisutjämning för sockerinnehållet i läskedrycker vid import till EU, dvs. om den importerade läskedrycken tillverkats med billigare socker än i EU läggs inte någon avgift på den importerade läskedrycken motsvarande prisskillnaden. Enligt Statens jordbruksverks bedömning innebär detta en konkurrensnackdel för svenska läskedryckstillverkare på ca 0,65 kr per 1,5 litersflaska i produktionsledet. I konsumentledet bedöms prisskillnaden på norskt respektive EU-socker motsvara en prisskillnad på 1,50–2,00 kr per 1,5 litersflaska läskedryck.

Den svenska årsförbrukningen av socker för läskedryckstillverkning är ca 50 000 ton, vilket enligt branschen innebär en merkostnad för produktionen i Sverige på ca 175 miljoner kronor årligen jämfört med om motsvarande produktion skulle ske i Norge. Ett läskedrycksföretag i Sverige, som har t.ex. 25 % av marknaden, skulle således kunna minska sina kostnader med ca 40 miljoner kronor genom att förlägga produktionen till Norge.

Importen från Norge har vuxit dramatiskt under sommaren 1997 och torde enligt branschens bedömning uppgå till 10–15 % av försäljningen. Det är i första hand de stora butikskedjornas inköpare som importerar läskedrycker under eget varumärke, "private label", som utnyttjar denna möjlighet.

7.2.11.4 Synpunkter från branschen

Den svenska bryggerinäringen anser, när det gäller beskattningen av öl, att skatten måste sänkas till dansk nivå för att näringen skall få konkurrensneutrala marknadsförhållanden med dansk bryggerinäring. Det innebär en sänkning av skatten med ytterligare ca 50 %. Alternativet till den sänkningen anses vara att gränshandeln fortsätter att stiga. Från branschen framhålls också att det är högst sannolikt att förhandlingen om nya införselgränser år 2000 kommer att innebära att Sverige måste acceptera, om inte 110 liter, långt mer än de 15 liter/person som gäller i dag i tillåten tullfri införsel vid utlandsresa. Detta innebär en ytterligare press att sänka beskattningen av öl.

När det gäller importförhållandena för läskedrycker från Norge anser Livsmedelsindustrierna (LI) och Svenska Bryggareföreningen att rådande situation är helt oacceptabel och att konkurrensneutrala handelsvillkor mellan EU och Norge snarast måste återskapas. Detta bör ske i samband med de under hösten 1997 förestående EES-förhandlingarna mellan EU och Norge.

7.2.12. Övrig livsmedelsindustri

7.2.12.1 Inledning

Övrig livsmedelsindustri är en restgrupp som omfattar helt olika industriverksamheter såsom t.ex. tillverkning av pasta, potatisprodukter, senap, ketchup, kryddor, jäst- och bakpulver, soppor, buljonger, äggpulver m.m. Hela denna grupp av heterogena företag tillverkar oftast

produkter med ett högt förädlingsvärde. Omkring 8 % – eller drygt 4 700 personer – av de sysselsatta inom hela livsmedelsindustrin arbetade år 1995 inom dessa livsmedelsindustriföretag. Två tredjedelar av de anställda arbetar i privatägda företag varav en mindre del är utlandsägda. Resterande tredjedelen av de anställda återfinns inom företag ägda av lantbrukskooperationen. Denna delbransch svarade år 1995 för närmare 10 % av hela livsmedelsindustrins förädlingsvärde. År 1996 uppgick exporten till ca 1,6 miljarder kronor och importen till ca 1,9 miljarder kronor.

7.2.12.2 Förädlade potatisprodukter

/DLING

Marknaden för potatis kan indelas i färskpotatis till direktkonsumtion, matpotatis för lagring och direktkonsumtion, industripotatis till förberedda eller färdiga produkter, utsädespotatis för avsalu samt fabrikspotatis för stärkelseproduktion.

Den sammanlagda odlingsarealen på omkring 34 500 ha är produktionsinriktningen redovisas i tabell 7.5.

4ABELL  Produktionsinriktning av potatisodling.

Produktionsinriktning

Antal ha Antal odlare

Färskpotatis

2 000

300

Matpotatis

20 000

6 000

Industripotatis (pommes frites m.m. produceras)

3 000

500

Fabrikspotatis (stärkelse produceras)

8 000

800

Utsädespotatis

1 500

400

Källa: Sveriges Potatisodlares Riksförbund

Fabrikspotatis – omkring 300 000 ton – levereras till fyra fabriker i Blekinge och i Skåne för förädling till ca 60 000 ton potatisstärkelse. Av detta levereras omkring 40 000 ton främst till skogsindustrin. Omkring 10 000 ton potatisstärkelse och lika mycket av förädlade stärkelsekvaliteter levereras till livsmedelsindustrin. Den tekniska marknaden har inte varit föremål för regleringar. Livsmedelsmarknaden har däremot tidigare haft ett gränsskydd. Från branschen uppges att en fördubbling av kapaciteten för förädlade stärkelser från 10 000 till 20 000

ton behövs för att rationella, konkurrenskraftiga enheter skall kunna skapas. De ökade volymerna räknar branschen med att kunna avsätta på delvis nya marknader såsom Östeuropa, Japan och USA.

Försäljningen av potatis uppgår i primärledet till omkring en miljard kronor. Försäljningen av potatisprodukter, färsk potatis, potatismos, pommes frites m.m. till konsument uppgick år 1996 till ca 4,5 miljarder kronor.

&¶R¤DLING

Odlingsarealen för industripotatis uppgår till drygt 3 000 ha. Vissa företag får sin råvara genom kontraktsodling, bl.a. Procordia Food, OLW och Estrella medan andra bl.a. Scanfood, Toppfrys och Vätternpotatis köper råvara på öppen matpotatismarknad. För vissa färdigprodukter krävs speciell råvara avseende sort, storlek och innehåll av sockerhalt, vilken inte finns att tillgå på den öppna matpotatismarknaden utan måste specialodlas.

Industripotatis förädlas t.ex. genom konservering på burk, djupfrysning i form av pommes frites och liknande produkter, torkas i form av potatismospulver och förädlas till chips. Av 250 000 ton industripotatis, används ca 75 000 ton till pommes frites, 40 000 ton till potatismospulver, 35 000 ton till tärningar, klyftor, kroketter, potatisbullar m.m. Resten går till konserverad och vakumförpackad potatis samt chips i olika former och smaker.

Odling av industripotatis är en regionalt viktig näring i södra Sverige, som skapar sysselsättning i odlingsledet, inom transport, lagring och sortering samt inom förädlingsindustrin. Därtill kommer sysselsättning inom bl.a. verkstäder och maskintillverkningsindustrin. Antalet sysselsatta uppskattas till sammantaget ca 2 000 årsarbeten.

Råvarupriset har sedan EU-inträdet ökat kraftigt. Vid EU-inträdet upphörde det svenska arealbidraget för potatis på ca 900 kr/ha och för alternativgrödor t.ex. spannmål höjdes arealbidraget (2 200 kr/ha). Sockerbetsodlingen och stärkelseproduktion fick kvoter och för sockerbetorna etablerades en mycket hög prisnivå och därmed förhöjt täckningsbidrag till odlarna. Även EU:s stöd i form av produktionsbidrag till potatisstärkelseindustrin för att upprätthålla konkurrenskraftiga priser i förhållande till stärkelse som produceras i tredje land påverkar förutsättningarna för industripotatisodlarna. EU-medlemskapets nya förutsättningar har medfört höjda råvarupriser för industripotatis med ca 35 %.

Före EU-inträdet fanns en variabel införselavgift för att uppväga odlingsnackdelar mellan Sverige och exempelvis Nederländerna. Av-

giften för råvara uppgick till ca 50 öre/kg i snitt. I Statens jordbruksverks standardkalkyler antogs att det åtgick t.ex. 3 kg potatis för att tillverka 1 kg pommes frites och 6 kg potatis för att tillverka 1 kg potatismos. Detta innebar i praktiken ett gränsskydd på potatisdelen i färdigvaran på ca 1,50 respektive 3 kr/kg.

När gränsskyddet upphörde ökade importandelen för förädlade potatisprodukter kraftigt. Det råder ett hårt konkurrenstryck på den svenska marknaden speciellt från stora aktörer i Nederländerna och Belgien. Importen av förädlade potatisprodukter från Nederländerna till Sverige har fördubblats sedan EU-inträdet från 13 300 ton till 26 500 ton. Detta har drabbat pommes frites-marknaden extra hårt där importandelen i dag utgör 65 %. Före EU-inträdet var importandelen ca 40 %. Om den importerade potatisen i stället skulle ha odlats i Sverige hade det behövts ca 2 400 ha odlingsareal. Den ökande importen har lett till ca 20– 25 % lägre priser till konsument.

Import av förädlad potatis har ökat kraftigt medan import av matpotatis bara förekommer i begränsad omfattning då det i Sverige finns ett naturligt skydd beroende på höga transportkostnader och kvalitetskrav. Den svenska matpotatisodlingen har därför även efter EU-inträdet ett fungerande skydd mot import av råvara från de stora konkurrenterna i Nederländerna. Detta gäller även till viss del för chips med kort hållbarhet och en förpackning som är skrymmande och ömtålig.

Enligt företrädare för branschen har näringen gjort stora satsningar för att förbättra konkurrenskraften. Inom industriodlargruppen har man investerat i bevattningsanläggningar, satsat på forskning och utveckling av nya potatissorter och odlingsteknik, infört stensträngsläggning (till följd av stenrik åkermark) och minimerat användning av handelsgödsel för att försöka skona miljön. Inom industriverksamheten har investeringar gjorts för att kunna uppnå högre utbyten och satsningar har gjorts för att förenkla arbetskrävande moment i produktionen. Vidare har satsningar gjorts för produktutveckling, kostnadssänkande aktiviteter i hela varukedjan liksom översyn och minskning av overheadkostnader genom strukturella förändringar.

7.3. Sveriges betydelse för utlandsägda företags konkurrenssituation

Verkställande direktörer i fem utlandsägda livsmedelsföretag har intervjuats. Syftet med intervjuerna har varit att få veta hur de största utlandsägda företagen upplever Sverige som bas för utveckling, produktion, investeringar och försäljning. Utlandsägandet gör att det i dessa

företag finns kunskaper om företagandets villkor i Sverige i jämförelse med andra länder. Rapporten sammanfattas i det följande.

7.3.1. Marknad

Fyra av de intervjuade företagen har Norden som marknad. Med den basen blir marknaden tillräckligt stor för att en viss efterfrågevolym skall kunna mötas med en rationell produktionsstruktur. Skalfördelar uppnås också inom marknadsföring och inköp med Norden som affärsenhet. De stora internationella företagen måste i den interna konkurrensen om investerings- och FoU-medel kunna visa en attraktivitet för ägarna i konkurrens med andra marknader med högre tillväxt. Detta åstadkoms genom att söka tillväxtnischer, genom att effektivisera och skapa god lönsamhet, samt i viss mån genom marknadsexpansion. Danisco Sugar är på grund av sockerregleringen starkt nationellt knutet, men det danska ägandet och möjligheterna till synergier och benchmarking med danska systerföretag ger ändå samma mönster av optimering av verksamheten med Sverige som en del av ett större verksamhetsområde. Det är intressant att notera att Nestlé och Unilever gett sina dotterbolag i Sverige, Svenska Nestlé respektive Van den Bergh Foods, det övergripande ansvaret för den nordiska marknaden.

Östeuropa är en tillväxtmarknad som intresserar samtliga företag. Det pågår diskussioner i alla företagen om hur dessa marknader skall hanteras – vad som är likt och olikt och vilken struktur på verksamheten som är bäst. Alla är överens om att Östeuropa erbjuder möjligheter och att tillväxten kan bli stor.

De intervjuade företagen uppvisar att man inom de multinationella företagens struktur kan nå exportframgångar. Kraft Freia Marabous Dajm och Nestlés pytt i panna är två exempel. Marknadsföringen av den svenskproducerade produkten sköts av det bolag som finns på avsättningsmarknaden. En svensk anläggning producerar och säljer till internt avräkningspris, vilket skapar kostnadsfördelar i den svenska produktionen och incitament till vidare produktutveckling.

7.3.2. Konkurrens

Konkurrensen definieras av de olika företagen på produkt- eller produktgruppsnivå. Dessutom finns inom företagens sortiment skillnader vad avser möjligheter att tillvarata stordriftsfördelar i olika delar av sortimentet. En speciellt intressant konkurrentrelation är den till handeln. Flera av företagen beskriver samverkansrelationer med handeln, exempelvis inom Efficient Consumer Response-projekt. Samtidigt upp-

lever man en tydlig konkurrens från private labels. Även beträffande inställningen till private labels finns skillnader i synsätt mellan företagen – från leveransvägran till private labels till en mer pragmatisk syn – att leverera det som inte har unika kvaliteter. Leveranser till andra livsmedelsföretag, ”komponentleveranser till sammansättningsfabriker” och leveranser till cateringföretag såsom McDonalds upplevs inte som samma hot.

7.3.3. Teknologier och kompetenser som skapar konkurrenskraft

Bland de teknologier och kompetenser som anges som särskilt viktiga nämns produkternas näringsaspekter, receptur och ingredienser. Här är allt med maten och kroppen, säkerhet, hälsa och hygien av utomordentligt stor betydelse. Sverige är en hemmabas som är stark när det gäller denna typ av kompetens och har medvetna konsumenter i dessa frågor. Detta är en tillgång eftersom Sverige ligger i framkanten på en trend som kommer att bli tydligare i många länder.

Vidare anges att processteknik är av stor betydelse för att få bättre processer och väl fungerande förpackningskoncept. Till bilden hör att nya tekniker är under införande och industrin är på väg att bli allt mer högteknologisk. För att man skall investera i ny och kapitalkrävande teknologi krävs emellertid en stor hemmamarknad för att motivera de fasta kostnaderna. Om man från maskin-, process- och förpackningsleverantörerna kunde ta fram en mer flexibel teknologi, så att man inte var tvungen att göra enorma serier av samma produkt i samma förpackning för att få skalekonomi, skulle konkurrenskraften för mindre marknader öka avsevärt. Det skulle då bli möjligt och intressant att producera för lokal efterfrågan där särskilda krav på renhet, hälsa, säkerhet och råvarukvalitet kunde tillgodoses.

Ett grundläggande drag i de svensk-nordiska företagens situation är den begränsade storleken på den svenska och i vissa fall även den nordiska marknaden. Det gör att i diskussioner om nya satsningar på högteknologi, produktutveckling, investeringar i produktion, måste koncerncheferna i de nordiska företagen visa på andra positiva faktorer som kan kompensera för marknadens begränsade storlek. Intressant nog finns det flera idéer om sådana faktorer och viktig kompetens i flera av företagen. Tankar om att Sverige är ett föregångsland när det gäller säkra, hälsosamma och rena produkter finns, som nämnts ovan, liksom det finns upplevda regionala smakskillnader som inte gör det lönsamt med ett renodlat europeiskt koncept. Dessa skillnaders värde måste emellertid balanseras mot det internationella företagets möjligheter att tillvarata samordningsfördelar.

Alla företagen är resursstarka och har en stor del av teknologi och kompetens internt. Emellertid kan en nyansskillnad noteras mellan Nestlé och övriga i det att Nestlé tydligare markerar betydelsen av de interna resurserna, medan det bland de övriga förs mer utvecklade resonemang om kompletterande kompetens från andra företag och köp av kompetens från specialister i närmiljön.

I studier av den svenska livsmedelsindustrins konkurrenskraft har det hittills betraktats som självklart att den framgångsrika svenska förpackningsindustrin är en tillgång för livsmedelsindustrin i skapandet av konkurrenskraft. Därför är det intressant att notera att det i denna intevjuundersökning finns en kritisk röst som menar att företagen i förpackningsindustrin skulle kunna vara ännu bättre partners än vad man är i dag.

7.3.4. Svenska råvarors betydelse

Det är ställt utom varje tvivel att en svensk primärproduktion med goda produkter till konkurrenskraftiga priser är av fundamental betydelse för alla de intervjuade företagen. Van den Bergh Foods utan svensk raps, Procordia utan svensk potatis och Danisco Sugar och Kraft Freia Marabou utan svenskt socker samt Nestlé utan svenska ärtor leder till en helt annan situation i konkurrenstermer. Därför är samtliga intervjuade angelägna att markera betydelsen av primärproduktionen och som svar på frågan om åtgärder för att skapa konkurrenskraft talar de intervjuade inte bara om sitt eget produktionsled, utan också om primärproduktionens villkor. Däremot finns det stor skillnad i beroendet av svenska råvaror – från 100 % i Danisco och 70 % i Procordia, Van den Bergh Foods och Kraft Freia Marabou, till 50 % i Svenska Nestlé. En konkurrenskraftig svensk primärproduktion är därför av största vikt för dessa företag.

7.3.5. FoU och kompetensutveckling

Forskning och utveckling bedrivs internt, och de direkta kopplingarna till forskningsinstitut är inte så omfattande. Så gott som alla intervjuade talar däremot om betydelsen av kontakter med maskinleverantörer, och att tid sätts på studiebesök hos dessa. Företagen avsätter för forskning och utveckling ca 1–2 % av omsättningen. Det finns i de olika företagen personer med ansvar för att känna av extern forskning och överblicken av den internationella forskningen är god. Det är en diskrepans mellan situationen som den beskrivs i de här företagen och den som ibland framförs – att beställarkompetensen hos svensk livsmedelsindu-

stri är så låg att man enbart kan hantera en nationell ingång till forskningen.

Kontakten med forskning synes komma mera indirekt genom att olika forsknings- och utbildningsorganisationer används i kompetensutveckling, dels genom nyrekrytering, dels genom fort- och vidareutbildning. Ett vanligt svar var att kompetensutveckling skedde internt, med vilket avsågs att verksamheten planerades och drevs internt, men med externa resurser från kvalificerade kompetenscentra, som alltså är viktiga i företagens kompetensutveckling.

7.3.6. Myndigheter och konkurrenskraft

De intervjuade företagen vill bli av med särregler som ökar kostnaderna i Sverige i jämförelse med andra europeiska länder. En viktig del av dessa kostnader ligger i primärproduktionen. Flera nämnde också problem med säsongarbetskraft samt högre kostnader för skiftarbete än i konkurrentländerna. Delvis är detta inte en myndighets- utan en förhandlingsfråga. Vidare nämns skatteregler, särskilt för utländska specialister. Man anser vidare att mer resurser bör avsättas till livsmedelsinriktad forskning.

En annan synpunkt som framfördes var att livsmedelsnäringen hittills inte haft centrala myndigheters och politikers uppmärksamhet. Branschens betydelse har underskattats på det nationella planet. Man väntar nu på att se om de aktuella initiativen ger något konkret. Om lokala myndigheter gavs mest positiva omdömen.

En tredje synpunkt som framfördes var att svenska myndigheter upplevdes som naiva och inflexibla i jämförelse med utländska kolleger. Norge nämndes positivt i jämförelser av ett par intervjupersoner. Man ansåg det viktigt att svenska politiker och myndigheter höll sig informerade om tillämpningen av lagar och avtal i konkurrerande länder. Uppmuntran till kreativitet framfördes.

7.4. Småskalig livsmedelsförädling

7.4.1. Inledning

Livsmedelsindustrins struktur har ett stort antal företag med relativt få anställda. Av statistiken för år 1995 framgår att endast 850 företag av totalt 2 435 hade 10 eller fler anställda, se tabell 7.6. Antalet arbets-

ställen med 1–9 sysselsatta är relativt jämnt fördelade över landet, se tabell 7.7.

4ABELL  Antal arbetsställen år 1995 inom livsmedelsindustrin, fördelat

efter bransch och storlek mätt i antal sysselsatta.

Bransch

1 4 5 9 10 19 20 49 50 99 100 249 250 Totalt

Mjukt matbröd och finare bakverk 626 275 152 89 25 16

8 1 191

Kött- och fläskvarutillverkning

94 40 36 45 12 10

6 243

Kreaturs- och fjäderfäslakt

70 27 20 27 19 10 10 183

Socker, choklad, konfektyr

56 14 17 16 5 3

9 120

Fiskberedning och fiskkonservering 53 21 16 17

5

a)

112

Kvarnprodukter

80 6 3 12 4 0

0 105

Frukt- och grönsakskonservering 25 20 13 11 7 6

3 85

Andra livsmedel

31 17 7 11 5

11

b)

82

Mjölkförädling

14

c)

5 14 16 22

5 76

Fodermedel

32 7 11 12

4

d)

0 66

Glasstillverkning

21 6 11 9 4

4

e)

55

Maltdrycker

14 9 5 8 3 3

5 47

Kafferostning

7 3 4 2

5

f)

0 21

Sprit, vin, tobak

3

g)

5

h)

4 4

3 19

Margarin, olja och fetter 6

5 0

5

i)

16

Knäckebröd

5

j)

3 3

3

k)

14

Samtliga

1 132 453 309 277 115 93 56 2 435

Förklaring: a) 50–, b) 100–, c) 1–9, d) 50–249, e) 100–, f) 50–249, g) 1–9, h) 10–49,

i) 50–, j) 1–9, k) 50–. Källa: NUTEK Analys.

Ett flertal faktorer har under de senaste tio åren ökat intresset för en småskaligt baserad livsmedelsproduktion. Med småskalig livsmedelsproduktion avses här vidareförädling av livsmedel i s.k. mikroföretag med upp till nio personer anställda. Inom den småskaliga produktionen kan två grenar urskiljas. I den ena grenen, i fortsättningen benämnd gårdsföretag, sker som regel produktion av råvaran och vidareförädling i samma företag. Råvarorna hämtas från egen eller lokal lantbruks/ trädgårdsproduktion eller från skog, sjö och hav. Flertalet av dessa företag har primärproduktion som huvudnäring. De ingår då inte i tabel-

lerna 7.6 och 7.7 eftersom dessa endast avser företag registrerade i industristatistiken under ”Livsmedels- och dryckesvaruindustri”.

4ABELL  Arbetsställen år 1995 inom livsmedelsindustrin med 1–9

sysselsatta. Regional fördelning.

Bransch Stock holms reg.

Skåne Väst

sve rige

Öster götland

Övr. syd sverige

Mellan sverige

Norra Sverige

Hela Sverige

Mjukt matbröd och finare bakverk 197 108 178 35 87 147 149 901 Mjölkförädling --0 0 --7 14 Kött- och fläskvarutillverkning 19 24 25 3 19 15 29 134 Kreaturs- och fjäderfäslakt 16 18 9 2 11 19 22 97 Maltdrycker, mineralvatten och läskedrycker 0 5 7 -3 4 3 23 Frukt- och grönsakskonservering 4 4 8 6 6 8 9 45 Sprit, vin och tobak -0 0 0 0 0 -3 Fiskberedning och fiskkonservering 9 11 17 -11 5 20 74 Margarin, olja och fetter -0 4 3 0 -0 9 Beredda fodermedel 5 12 17 ----39 Glasstillverkning 8 3 4 4 3 -3 27 Knäckebröd 0 0 0 0 0 3 -5 Kafferostning 0 ----4 -10 Kvarnprodukter 11 4 28 9 17 11 6 86 Andra livsmedel 10 7 13 4 8 3 3 48

Samtliga 299 210 321 73 184 234 264 1 585

Källa: NUTEK Analys.

Den andra grenen är den småskaliga livsmedelsproduktionen inom den konventionella livsmedelsbranschen, t.ex. småbagerier och charketuriföretag. Detta är företag som p.g.a. sin storlek sannolikt har vissa behov och förutsättningar, men som i övrigt inte skiljer sig från andra små och medelstora företag. Många har en tillväxtpotential.

En småskalig/lokal produktion har en viktig utgångspunkt i konsumentens värderingar och intresse för miljö, ursprung, närhet, matkultur m.m. En annan bidragande faktor till ett ökat intresse för småskalig livsmedelsförädling kan härledas från utvecklingen inom lantbruket och förändringsprocesser på landsbygden. Dessa faktorer har bidragit till ett vidgat synsätt på företagandet på landsbygden som i sin tur har generat ett stort antal nya affärsidéer.

I Sverige har en noggrann inventering av småskalig gårdsbaserad livsmedelsförädling gjorts i Västerbottens län. Mot bakgrund av bl.a. denna inventering, erfarenheter från Svensk Lantmat och från hushållningssällskapen bedöms andelen gårdsföretag i Sverige till i storleksordningen 1 200–1 500 företag. Osäkerheten i siffrorna skall beaktas, men dessa bör ändå ge en relativt god bild av omfattningen.

Utvecklingen inom övrig småskalig livsmedelsindustri är viktig och omfattas i de beskrivningar, överväganden och förslag som ges i kapitel

8. Den fortsatta delen av detta avsnitt, kommer att beskriva situationen för de småskaliga gårdsbaserade gårdsföretagen.

7.4.2. Aktuell utveckling för småskalig gårdsbaserad livsmedelsförädling

Framtiden för den småskaligt gårdsbaserade förädlingen utvecklas parallellt både positivt och negativt. Utvecklingen polariseras. Den allt mer koncentrerade storskaliga produktionen leder till ökat intresse för småskaliga livsmedel som många gånger av konsumenten uppfattas som mer miljövänlig och tillgodoser nya behov och värderingar.

Miljöriktigheten i ett livsmedel består inte endast av hur själva råvaran har producerats, utan hur den har förädlats och i övrigt hanterats fram till konsumtionstillfället. Inledande forskning, där den småskaligt gårdsbaserade förädlingens miljöpåverkan sätts i relation till konventionell livsmedelsproduktion, har nyligen påbörjats i samarbete mellan SLU och SIK.

Den ökade rationaliseringen och därmed följande centralisering inom livsmedelsindustrin är sannolikt nödvändig med hänsyn till den tilltagande konkurrensen på EU-marknaden. Dock påverkas den regionala balansen och sysselsättningen i livsmedelsproduktionen. I svenska regioner med vikande sysselsättning, framför allt i norra Sveriges inland och i höglandsområden i Syd- och Mellansverige, framhålls ofta

en lokalt baserad livsmedelsproduktion som en viktig del i regionens framtida utveckling. Att ha en egen livsmedelsproduktion upplevs också ha ett symbolvärde då det gäller att skapa framtidstro och självkänsla.

En vital småskaligt gårdsbaserad förädling torde i viss mån också kunna utgöra en "plantskola" för tillväxten av nya affärsidéer och utveckling mot större större företag. Den kan också spela en viktig roll då det gäller utvecklingen av Sverige som turistland.

SLU och Hushållningssällskapen har under femton år bedrivit aktivt utvecklingsarbete inom området – ofta i samarbetsprojekt. SLU har i första hand ansvarat för utvecklingsarbete på riksnivå med projekt som Svensk Lantmat, Norrmat, Landsbygdens Marknadsråd, utbildningar i småskalig livsmedelsförädling i samarbete med Jordbruksverket samt internationellt samarbete i Europa och i Norden.

Flera statliga verk, myndigheter och organisationer (bl.a. Jordbruksverket, Glesbygdsverket, NUTEK, Livsmedelsverket, länsstyrelserna LRF m.fl.), såväl på nationell som regional nivå, har också genomfört olika insatser inom området. Det har inte varit möjligt att inom utredningens ramar göra en genomgripande analys över omfattning och effekterna av de olika organisationernas arbete.

Från branschens sida finns på nationell nivå Riksföreningen Svensk Lantmat som ett gemensamt organ. Svensk Lantmat har i dag drygt 300 medlemmar och består av en riksförening samt ett antal regionala föreningar.

7.5. Konkurrenslagen

Inom alla branscher pågår ständigt arbete för att nå en ökad effektivitet. Detta kan avse förhållanden inom det egna företaget eller mellan företaget och dess externa relationer, såsom leverantörer och kunder. Samarbete kan ibland också ske med företag inom samma bransch – ett samarbete för att varje deltagande företagen skall nå en ökad effektivitet.

Konkurrenslagens bestämmelser och lagens tillämpning avgör vilka former av samarbete som är tillåtna. Den svenska konkurrenslagen, som trädde i kraft år 1993, är nära nog en kopia av EG:s konkurrensregler. Konkurrenslagen innehåller sålunda ett principiellt förbud mot konkurrensbegränsande samarbete. Genom en generell utformning av bestämmelsen är avtal mellan företag förbjudna om de har till syfte att begränsa eller snedvrida konkurrensen på den svenska marknaden på ett märkbart sätt eller om de ger ett sådant resultat.

Med bibehållande av konkurrenslagens generella förbud har dock en mängd inskränkningar gjorts. Företag med sammanlagt högst 200 mil-

joner kronor i omsättning per år på koncernnivå kan praktiskt taget samarbeta i alla former som de önskar om marknadsandelen inte överstiger 10 %.

Medlemmar i primära lantbruksföreningar, ekonomiska föreningar, vilkas medlemmar är enskilda lantbrukare eller andra företag som bedriver jordbruk, trädgårdsverksamhet eller skogsbruk, tillåts genom särskilda bestämmelser i konkurrenslagen att ha en omfattande samverkan inom föreningarna.

Det finns även 8 s.k. gruppundantag. Dessa innebär att företagen under vissa förutsättningar får ha ett konkurrensbegränsande samarbete utan att undantag behöver sökas i varje särskilt fall.

Gruppundantag finns för bl.a. visst inköps- och försäljningssamarbete mellan olika led i produktionskedjan samt för samarbete inom FoU. Här finns också ett gruppundantag som möjliggör samarbete inom kedjor i detaljhandeln. Mindre kedjor (mindre än 15 % marknadsandelar) och större kedjor (mindre än 35 % marknadsandelar), tillåts ha olika konkurrensbegränsningar som preciseras i undantaget.

Andra centrala bestämmelser i konkurrenslagen avser förbud mot missbruk av en dominerande ställning och prövning av företagsförvärv.

Ett företag med en dominerande ställning – en sådan har i praxis bedömts kunna föreligga när marknadsandelen uppgått till 40 % eller mer – får t.ex. inte på ett diskriminerande sätt tillämpa olika priser gentemot sina kunder.

Ett företagsköp skall enligt konkurrenslagen anmälas till Konkurrensverket om köparens årsomsättning på koncernnivå uppgår till minst 4 miljarder kronor och det uppköpta företagets omsättning till minst 100 miljoner kronor. Även vid prövning av om ett företagsköp är skadligt, är frågan om köpet skapar eller förstärker en dominerande ställning av central betydelse.

Vid den konkurrensrättsliga bedömningen av undantag från förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete, missbruk av en dominerande ställning och ett företagsköp har marknadsandelen en mycket stor betydelse.

7.6. Utredningens överväganden

7.6.1. Allmänt

Prisutvecklingen på livsmedel har varit fördelaktig för konsumenterna under senare år. Medan konsumentprisindex för livsmedel (KPI Livsmedel) under 1980-talet steg med 129 % – KPI i dess helhet ökade med

108 % – har livsmedelspriserna under 1990-talet fram t.o.m. juni 1997 i stället sjunkit med ca 4 %. Under 1990-talet ökade konsumentpriserna totalt med ca 23 %. En kraftig real prissänkning har således skett. EUinträdet har medfört en ökad konkurrens på den tidigare från importkonkurrens skyddade marknaden. Detta har medfört ett betydande förändringstryck för vissa industrier, såsom slakt/chark och mejerisektorn.

Förändringar pågår inte endast inom företagen för ökad effektivitet utan den nya konkurrenssituationen har även medfört struktur

och

ägarförändringar. På grund av handelshinder var internationella företag tidigare tvingade att lägga produktionen till det land där även försäljningen skedde. Numera – om råvarutillgång, transporter, marknad m.m. medger detta – förläggs produktionen till det land där produktionsförutsättningarna är mest gynnsamma.

Ett exempel på detta är Unileverkoncernens nedläggning av margarintillverkningen i Finland och utökning av kapaciteten för margarintillverkning i Helsingborg. Unilever överväger också på sikt en koncentration av glassproduktionen i Europa till Sverige, Tyskland och Frankrike. Kelloggs uppges vara i färd att koncentrera sin produktion av frukostmat i Europa till Tyskland, Storbritannien och Spanien. Nestlé har för närvarande omkring 200 produktionsenheter i Europa. En koncentration av produktionen till färre och större enheter pågår.

Den mest påtagliga förändringen av ägandet under 1990-talet är den successivt ökade andelen utlandsägda företag. De utlandsägda företagen har numera fler anställda än lantbrukskooperationens industriföretag. Omkring 28 % av det totala antalet anställda inom livsmedelsindustrin var år 1996 anställda i utlandsägda företag. År 1993 var andelen ca 20 %.

Unilever, Nestlé och Philip Morris har genom sina resurser inom bl.a. FoU, kunskapen om marknadsföring i skilda länder och inarbetade varumärken en stor konkurrenskraft. De multinationella företagen har ofta också ett brett produktsortiment. Stordriftsfördelar nås då t.ex. inom marknadsföring och logistik. Ett exempel på detta är Van den Bergh Foods (Unilever) bake-off-produkter (djupfryst deg) som transporteras i Glace-Bolagets transportfordon. Glace-Bolaget ingår också i Unileverkoncernen.

Den internationella handeln med livsmedel uppskattas vara omkring 10 % av konsumtionen. Även om behovet av färskhet motverkar internationell handel påverkas denna även starkt av traditioner och invanda smakriktningar. Ett exempel på detta är att Nestlé tillverkar Nescafé i 72 varianter för olika delar av världen, dock på ett fåtal ställen.

Det finns ett avgörande samband mellan primärproduktion och livsmedelsindustri. Utan tillgång till inhemska råvaror krymper den svenska livsmedelsindustrin väsentligt. Samtidigt är en inhemsk livsmedelsindustri en nödvändighet för vidareförädling i landet av jord-

bruksråvaror. Utredningen har tidigare pekat på behovet av att riksdagen – inom de ramar där Sverige kan bestämma – fastställer vissa riktlinjer för livsmedelsnäringen för att en tilltro till framtiden och investeringsvilja skall skapas. Ett genomförande av utredningens förslag för att öka det svenska jordbrukets konkurrenskraft skall också på sikt öka leveranserna av råvaror till livsmedelsindustrin.

Sveriges tidigare inhemska reglering inom jordbruket och stora delar av livsmedelsindustrin har dels skyddat företagen från utländsk konkurrens, dels förhindrat industrin att utvecklas på en internationell konkurrensmarknad. Utredningen anser att denna del av livsmedelsindustrin i Sverige har ett behov av att omvandla och effektivisera sin verksamhet för att dels klara konkurrensen på den inhemska marknaden, dels att kunna konkurrera på exportmarknaden.

Genom ägarsambandet mellan råvaruproduktion och förädling är de producentkooperativa industriföretagens utveckling av stor betydelse. Grundprincipen att samtliga ägare/föreningars medlemmar skall behandlas lika, får inte förhindra att rationella, företagsekonomiska aspekter skall vara vägledande för industriföretagens inköp av råvaror från sina ägare. Av en central betydelse för de producentkooperativa industriföretagens framtid är också att företagen får ett tillräckligt överskott för investeringar i tillverkning och marknadsföring, som den nya konkurrenssituationen efter EU-inträdet kräver.

Den redan tidigare internationellt konkurrensutsatta delen av livsmedelsindustrin, såsom glassindustri, choklad- och konfektyrindustri samt malt- och läskedrycksindustri synes i stort sett vara i god internationell konkurrenskraft. Utredningens förslag syftar till att ge även denna del av livsmedelsindustrin i Sverige ökade förutsättningar till expansion.

Utredningen vill starkt poängtera att i stort sett likartade konkurrensförutsättningar med Sveriges konkurrentländer måste finnas, om arbetstillfällen och industriproduktion skall bevaras och utvecklas i landet.

Avgörande för livsmedelsindustrin i Sverige är att produktionen omfattar produkter som konsumenter efterfrågar och att dessa produkter produceras effektivt. För att detta skall ske fordras såväl effektiva företagsledningar som annan kompetent personal. Effektiviteten för livsmedelsindustrin i landet kan bl.a. höjas genom insatser inom FoU och kompetenshöjande utbildning. Dessa frågor behandlas vidare i kapitel 8.

Efter år 1995 är, vad gäller EU-marknaden, den svenska livsmedelsindustrins situation en helt annan än tidigare. EU:s produktionskvoter, t.ex. på mjölk och socker, ger visserligen inte obegränsade möjligheter till export till andra EU-länder. Med satsningar på produkter med ett högt förädlingsvärde ger dock betydande möjligheter för

ökning av exporten till övriga EU-länder. Tappar företagen marknadsandelar i hemlandet – såsom det skett i Sverige på vissa kött/charkprodukter och mejerivaror – ger ju detta också möjligheter till en ökad export till andra EU-länder.

Utredningen har särskilt studerat konkurrensförutsättningarna för slakt och charkuteri, mejerier samt kvarnar och bagerier.

7.6.2. Slakt- och charkuteriindustrin

7.6.2.1 Charkuteri

Charkuteriindustrin utgör en betydelsefull del av den totala köttindustrin. Verksamheten innebär en vidareförädling av köttråvaran mot konsumtionsfärdig produkt. Möjligheten till produktutveckling och anpassning till nya trender och smakriktningar är inom charkuteri speciellt stor. Samtidigt gäller för denna typ av produkter betydande skillnader i smak och tradition mellan olika geografiska områden, främst internationellt men även nationellt. Denna aspekt är viktig att beakta inte minst när det gäller utvecklingen av detta produktsegment för exportmarknaderna.

En viktig förutsättning för en positiv lönsamhetsutveckling inom industrin är en ökad vidareförädling av kött och köttprodukter. Genom att tillgodose konsumenternas behov av bekväma, hälsosamma, säkra och miljöanpassade produkter med stor variation i upplevelse och smak, kan lönsamhetspotentialen ökas, samtidigt som beroendet av den mindre prisstabila råvaruförsäljningen minskar. En kraftfull satsning på FoU inom områden som understödjer utveckling av vidareförädlade köttprodukter, skulle bidra till att förbättra den svenska köttindustrins konkurrenskraft och exportförmåga.

7.6.2.2 Griskött

Genom avsaknaden helt av frihandelsprodukter före EU-inträdet har köttsektorn kommit i en helt ny konkurrenssituation. Importkonkurrens har medfört betydande prissänkningar. Konsumentpriserna på köttprodukter började sjunka redan omkring år 1990 på grund av 1990 års jordbrukspolitiska reform för att efter EU-inträdet ytterligare falla. Detta medförde en låg lönsamhet inom främst slakteri och styckning. Under våren 1997 skedde dock prishöjningar på griskött på grund av svinpest i Nederländerna och sjukdomar hos grisbesättningar i Taiwan.

Priserna till den svenska svinproducenten steg från knappt 12 kr/kg under första kvartalet 1997 till ca 16 kronor i början av juni 1997. Därefter har priserna sjunkit till 13–14 kr/kg andra halvåret 1997. Den svenska köttsektorn – svinuppfödare, slakteri- och charkuteriindustri – måste vara inriktad på en hård konkurrens såväl på den svenska marknaden som internationella marknader.

De danska slakterierna är flera gånger större än de största svenska slakterierna. Representanter för de större modernare svenska slakterierna uppger att de dock vid en effektiv primärproduktion, kommer att ha ett tillfredsställande konkurrensläge i förhållande till de stora danska slakterierna, om kapacitetsutnyttjandet kan hållas på en hög och jämn nivå.

Vid svinuppfödning åtgår omkring 4 kg spannmål för att 1 kg griskött skall produceras. Den svenska spannmålsproduktionen under åren 1996–1997 beräknas uppgå till ca 6 miljoner ton. Av detta används ca 3–3,5 miljoner ton som foder till uppfödning av huvudsakligen gris, nötkreatur och kyckling. Drygt en miljon ton spannmål exporteras. Spannmålspriserna på världsmarknaden har i regel varit betydligt lägre än priserna i Sverige och i EU. Kan spannmålen i stället avsättas som foder i Sverige till samma priser som inom EU eller på världsmarknaden, är förbättrade förutsättningar för svinuppfödning, slakt och export viktiga att söka vidareutveckla. En ökad produktion i Sverige av 2 miljoner grisar skulle innebära en ökad foderkonsumtion av spannmål med ca 630 000 ton.

Till skillnad från nötkött är produktionen av svinkött inte begränsad av ett ekonomiskt regelsystem som förhindrar EU:s medlemsländer att konkurrera fritt. Danmark har sedan sitt inträde i EU ökat sin slakt av gris från ca 10 miljoner vid EU-inträdet till ca 21 miljoner grisar år 1996. Uppemot 80 % av intäkterna av den danska grisproduktionen kommer in som intäkter från exportmarknaden. Aktuella satsningar pekar på att danska uppfödare redan år 1998 försöker att öka svinproduktionen med ca 2 miljoner grisar. Genom detta strävar de danska livsmedelsproducenterna få ungefär hälften av det marknadsutrymme som uppstår genom den nederländska neddragningen på grund av svinpesten. I Nederländerna planeras nu en obligatorisk neddragning av grisbeståndet med 25 % (1996 är basår), dvs. från 15 miljoner till drygt 11 miljoner djur.

Det finns två för näringen viktiga faktorer. Den första är hur de inhemska företagen skall kunna ta en betydande del av den konsumtionsökning av griskött som sannolikt är förestående. Den andra är hur en ökning av exporten skall nås. De grundläggande kraven för att detta skall lyckas är att produkterna både till pris och kvalité skall vara konkurrenskraftiga. Salmonellafrihet och frihet från användning av till-

växtbefrämjande medel i foderblandningar, uppfödningsförhållanden m.m. är några goda kvalitetsargument.

De svenska slakteriernas betalning för slaktsvinen har hittills under EU-medlemskapet legat mycket nära vad de danska slakterierna betalat. År 1997 beräknas genomsnittsbetalningen bli 20–30 öre/kg högre än i Danmark.

De finska slakterierna betalade år 1996 i genomsnitt ca 80 öre mindre per kilo vid inköp av slaktsvin än de svenska slakterierna. I Finland finns fram t.o.m. år 1999 ett nationellt övergångsstöd. År 1997 utgör stödet närmare 5 kr/kg . Det kraftiga finska nationella stödet till jordbruket torde ha gett möjlighet för de finska slakterierna att pressa sina inköpspriser. Dessutom utgår som tidigare nämnts höga investeringsstöd i Finland.

Viktiga förutsättningar för slakteri- och charkuteriföretagens expansion – och för möjligheten att konkurrera på internationella marknader – är att företagen i Sverige har med konkurrentländerna likvärdiga produktionsvillkor samt en ökad effektivitet såväl hos uppfödaren som i slakterierna. Tillgången till konkurrenskraftiga inhemska råvaror är en annan viktig förutsättning för köttindustrin i Sverige.

Fram till år 2000 finns enligt branschens bedömningar ett investeringsbehov motsvarande 2 miljoner slaktade grisar per år. Ett utnyttjande av ett förväntat spannmålsöverskott skulle enligt branschen inom en tioårsperiod kunna innebära en uppfödningskapacitet på 10 miljoner grisar per år.

7.6.2.3 Nötkött

Möjligheterna inom nötköttssektorn finns inte i första hand i volymexpansion utan genom effektivisering av uppfödningsmetoderna avseende kvalitet, produktionskostnader och ökad differentiering av produktionen mot marknads- och konsumentkrav. Kvalitetssäkringsprogram, som innebär att vissa kvalitetskrav måste vara uppfyllda, utgör en viktig del i framtida produktion. Med nuvarande kvoter finns små förutsättningar att långsiktigt producera mer än 80 % av det nötkött som konsumeras i Sverige. Det förtroende som finns för svenskt nötkött på den svenska marknaden och som avspeglar sig i en ökande konsumtion av nötkött i Sverige trots internationella trender, tyder på att den svenska marknaden kommer att vara den helt dominerade för svenskt nötkött. Viss export kan ske av nischkvantiteter till marknader med särskilda krav samt för att hantera tillfälliga volymvariationer.

Medan konsumtionen av nötkött på grund av BSE (galna ko-sjukan) minskade från år 1995 till år 1996 i flertalet europeiska länder, ökade konsumtionen i Sverige med nära 5 % till 165 000 ton. För nöt-

köttsproduktionen har Sverige tilldelats en premiekvot. Det är med nuvarande stödsystem inte möjligt att med lönsamhet producera utöver premiekvoten. I Sverige har dock under de senaste åren producerats mindre nötkött än vad kvoten medgivit. Självförsörjningsgraden för nötkött var år 1996 82 % och väntas snarare minska än öka på grund av ökande konsumtion. Framtida möjligheter till en betydande export är därför inte heller stora.

7.6.2.4 Fågelkött

Den för konsumenten i Sverige förmånliga prisutvecklingen på fågelkött – med ett prisindex på 100 år 1985 har priset år 1996 sjunkit till 87 – har varit en viktig faktor till den ökade konsumtionen. Den år 1997 beräknade konsumtionen i Sverige på ca 9 kg per capita är dock liten i internationell jämförelse. Konsumtionen inom EU-länderna ligger i genomsnitt på ca 20 kg per capita och i USA på uppemot 50 kg per capita.

Detta borde innebära goda framtidsutsikter för branschen. Genom den inre marknaden är handeln mellan EU-länderna av främst kyckling betydande. Länder med en betydande nettoexport har även en stor import. Branschföreträdare beräknar att importen även till Sverige kommer att öka. Som jämförelse kan nämnas att Danmark, som är en stor exportör av kyckling till tredje land, har en stor import av kyckling – omkring 25 % av den danska konsumtionen. En betydande del av den danska importen sker genom att stora livsmedelskedjor importerar produkter under eget varumärke – ”private brand”.

Sverige har – tillsammans med Finland – varit praktiskt taget de enda länderna i världen som producerar till 100 % salmonellafria kycklingar. Flera EU-länder, t.ex. Danmark och Nederländerna, arbetar emellertid hårt för att nå salmonellafrihet. Danmark har redan nått långt i detta hänseende och Scandinavian Poultrys danska dotterbolag, Dan-Po, producerar nu helt salmonellafritt vid tre av företagets fyra slakterier i Danmark. En ökad importkonkurrens till Sverige från olika länder kommer att uppstå.

Scandinavian Poultry hade tidigare planer på att starta produktion av stora slaktkalkoner i Sverige. Bestämmelser saknas dock om bl.a. utrymmeskrav/beläggningen för sådana kalkoner. Genom att Statens jordbruksverk efter kontakter med verkets djurskyddsråd, ej godkänt (beslut 1997-07-03) de beläggningskrav som företaget föreslagit, saknas enligt företaget förutsättningar för att starta produktionen av storkalkon. Scandinavian Poultry uppger att företaget var berett att acceptera en lägre beläggning än vad som tillämpas i flera länder inom EU.

En ökande internationalisering påverkar i hög grad konsumentens beteende. Konsumtionen av kalkon, med inriktning på styckad och förädlad vara, är en produkt som ökar kraftigt i Europa. För att ge svenska producenter möjlighet att producera denna vara på konkurrenskraftiga villkor bör enligt utredningen det gällande regelverket kompletteras för att medge konkurrenskraft för uppfödning av storkalkon. Därvid bör de för svensk produktion viktiga konkurrensfördelar beaktas – friska djur, etiskt goda uppfödningsbetingelser och ingen tillsats av tillväxtstimulerande fodersatser.

Inom Europarådets permanenta kommitté för djurskydd pågår arbete för att utarbeta regler angående uppfödning av kalkon. Nya regler kan komma att antas av den permanenta kommittén under år 1999. När kommittén enhälligt antagit reglerna, skall dessa inom sex månader implementeras i de kontraktsslutande ländernas egna regelsystem. Genom att Sverige ratificerat Europarådskonventionen om djurskydd för lantbrukets djur måste den svenska lagstiftningen uppfylla minst minimikraven i dessa regler.

Enligt branschföreträdare föreligger svårigheter för svenska företag att hävda sig på exportmarknaden på grund av höga kostnader jämfört med vissa viktiga konkurrentländer. Löner, inklusive sociala kostnader, uppges således vara 25 % högre i Sverige än i Danmark. Vidare medför enligt branschen de svenska energikostnaderna jämfört med de danska en merkostnad på omkring 19 öre/kg kyckling i levande vikt eller 27 öre/kg på färdig vara. I konsumentledet blir skillnaden 50 öre/kg. Enligt uppgift uppgår produktionskostnaden för kyckling i Sverige till omkring 1 krona mer per kilo än i Danmark.

Vid förhandlingar om medlemskap i EU fick Finland rätt att under femårsperioden 1995–1999 lämna ett övergångsstöd till jordbruket. Stödet uppgår år 1997 till omkring 4–5 miljarder kronor. Det finska nationella stödet för kycklinguppfödning uppges år 1997 uppgå till uppemot 3 kronor per levande djur. Till detta kommer en subvention på ca 50 öre per daggammal kyckling via föräldradjuren.

7.6.3. Mejeriindustrin

Konkurrenssituationen för de svenska mejeriföretagen har för praktiskt taget alla produkter förändrats helt genom Sveriges EU-inträde. Undantaget till detta är konsumtionsmjölk där transportkostnader och behovet av färskhet sannolikt även i framtiden medför en konkurrensfördel för de inhemska företagen.

Arla, det största mejeriföretaget i Sverige, med omkring två tredjedelar av marknaden före EU-inträdet, arbetar nu på en marknad där de största mejeriföretagen – såsom Philip Morris och Nestlé – har 5–10

gånger högre omsättning av mejeriprodukter än Arla. Det finns inom EU också en utveckling mot allt större företag. Ett exempel på detta från år 1997 är fusionen mellan det nederländska Campina-Melkanie och det tyska Milchwerke Köln Wuppertal. Det nya företagets mjölktillgång är drygt 5 miljarder kg/år. Arlas mjölktillgång är ca 2,1 miljarder kg/år.

Sverige har under de senaste åren fått ett betydande antal nya importerade produkter. Således har det finska företaget Valio skaffat sig i runt tal 15 % av marknaden för fruktyoghurt. I övrigt är de utländska företagens marknadsandelar i Sverige fortfarande små. Import av hårdost ökade dock kraftigt under år 1997. På sikt torde det vara svårt för de inhemska företagen att helt behålla sina marknadsandelar. En internationalisering kommer sannolikt att medföra en specialisering och effektivisering i produktionen och därvid även en ökad priskonkurrens. Dessutom gäller för mejeriprodukter, liksom för livsmedel i allmänhet, att varumärket är av den allra största betydelse, vilket gynnar storskalighet och internationella företag.

En framtida minskad försäljning här i landet måste, för att tillvarata producerad råvara och för att bibehålla arbetsplatser i industrin, kompenseras genom export av produkter med ett högt förädlingsvärde. Under det första året som medlem i EU lyckades de svenska mejeriföretagen bra på exportmarknaden. Således tredubblades exporten från omkring 400 miljoner kronor år 1994 till omkring 1200 miljoner kronor år 1995. Exporten har också ökat, främst av smör, mjölkpulver och yoghurt. Kraftig ökning av smörexport förklaras huvudsakligen av efterfrågan från Ryssland.

Ett exempel på en framgångsrik export av produkter från ett mejeri som vidareutvecklat den traditionella basen av mejeriprodukter är Frödinge mejeri. Företaget har sedan länge exporterat fruktpajer och exporten har senare utökats även med djupfrysta tårtor. Företagets export uppgår numera till omkring 50 miljoner kronor.

Av avgörande betydelse för den inhemska mejeriindustrins konkurrensmöjligheter är kostnaderna för råvarorna. Är den inhemska mjölkproducenten inte effektiv utan behöver ett högre avräkningspris än producenterna i t.ex. Finland eller Danmark, blir det också svårt för mejeriindustrin att konkurrera. Från branschens sida har också påpekats att utbildning, såväl för mjölkproducenten som för hela mejeriindustrin, är en mycket viktig fråga.

Under år 1996 betalade de svenska mejerierna omkring 10 öre mer per liter än vad de danska mejerierna betalade. Detta torde ha ett visst samband med att de danska kobesättningarna i genomsnitt är större – omkring 48 (1995) kor mot omkring 30 (1996) mjölkkor i Sverige. Samtidigt måste man komma ihåg att jordbruket är Danmarks viktigaste näring varför den danska staten sökt – och lyckats – främja jord-

brukets expansion. Vidare har också den svenska mjölkproducenten vissa offentliga pålagor, vilka är större eller annorlunda utformade i Sverige än i Danmark. T.ex. finns det skatter som återförs till den danske jordbrukaren för bl.a. utbildning.

Den nya konkurrenssituationen efter EU-inträdet har inneburit ett starkt förändringstryck. Förlorade marknadsandelar på hemmamarknaden fordrar exportframgångar om produktionsvolymerna skall kunna hållas på samma volym som hittills. Exempel på nyssnämnda utveckling är det finska Valios försäljning av fruktyoghurt i Sverige. Samtidigt har svenska mejeriprodukter, bl.a. fruktyoghurt, etablerats på den finska marknaden. Inom mejeriindustrin tillämpas i vissa företag kvantitetsbonus, kvalitetsbonus eller andra bonussystem alltefter hur mjölkleverantören lyckas anpassa sig efter mejeriets behov av effektiva leveranser.

7.6.4. Kvarn- och bageriindustrin

Både kvarn- och bageriindustrin arbetar för flertalet av sina produkter på en från internationell konkurrens skyddad marknad. Genom att det är billigare att transportera spannmål än mjöl och genom att det sannolikt är svårt att göra konsumenten märkesmedveten på mjöl, torde kvarnindustrins försäljning av mjöl ej nämnvärt hotas av en internationell konkurrens. En sådan konkurrens av leveranser till industriella kunder förekommer dock.

Kvarnar och bageriföretag ingår ofta i samma koncerner. Detta har sin bakgrund i att kostnader för mjöl är en betydande del i bageriproduktionen.

Det har länge rått en internationell konkurrens på torra bageriprodukter, såsom kex och andra torra brödprodukter. På grund av att transportkostnaderna och konsumenternas olika preferenser finns ingen nämnvärd internationell konkurrens på mjukt matbröd. Det finns dock konkurrens mellan såväl riksomfattande som regionala eller lokala företag. Därtill kommer en priskonkurrens från handel med färskt bröd från torghandel och dylikt. Ett tecken på priskonkurrensen är prissänkningarna på mjukt matbröd.

Jämfört med tidigare behandlade branscher – slakt/chark och mejeriindustrin – har det svenska EU-inträdet medfört föga förändringar för kvarn- och bageriindustrin. I stället för en internationell handel med produkter, sker etableringar utomlands. De svenska företagen har ägarintressen inom dessa branscher, bl.a. i Danmark, Finland och Estland.

7.6.5. Förädlade potatisprodukter

Stora delar av den svenska potatisodlingens konkurrenssituation har försämrats markant genom EU-inträdet. Före inträdet fanns det arealbidrag för odling och ett gränsskydd för såväl råvara som för förädlade produkter. De förädlade produkterna utgörs av bl.a. pommes frites och potatispulver.

Nu finns det nationella kvoter för stärkelse och produktionsbidrag till odlare av potatis för stärkelseproduktion. Odlaren erhåller ca 15 öre/kg. Det finns även ett produktionsbidrag till bearbetningsindustrier för stärkelse för att dessa skall få tillgång till råvara till konkurrenskraftiga priser.

Odlare av matpotatis har också efter EU-inträdet en konkurrensfördel gentemot importen genom fraktkostnaden. Denna uppgår – från Nederländerna – till 45–50 öre/kg. Därigenom har inköpare av industripotatis blivit den grupp av inköpare av potatis som kraftigast fått känna på effekterna av den nya konkurrenssituationen efter EUinträdet. För att kunna bibehålla odlingen av industripotatis i Sverige – som oftast sker i form av kontraktsodling – har inköparna av industripotatis varit tvungna att höja sina inköpspriser med ca 35 %. Samtidigt har konsumentpriserna på t.ex. pommes frites sedan början av år 1995 sjunkit med omkring 20 %.

Utredningen har tidigare uttalat att Sverige inte har några konkurrensfördelar från klimatsynpunkt för produktion i stora volymer av jordbruksprodukter. Utredningen har inte heller förordat att svenska staten skall kompensera jordbruket för de konkurrensnackdelar som finns enbart på grund av klimatet i Sverige. Däremot vill utredningen även här poängtera att det svenska jordbruket inte bör påläggas olika skatter och avgifter som sedan kommer som en ytterligare kostnadsbörda – utöver de sämre förutsättningar p.g.a. klimatet – i jämförelse med konkurrentländerna. Utredningen har också lämnat ett antal förslag som sänker vissa kostnader i jordbruket. Samtliga förslag kan emellertid inte genomföras omgående.

Vid första betraktelsen av utvecklingen av marknaden för förädlade potatisprodukter efter EU-inträdet, blir reflektionen att konsumenterna väljer de billigare produkterna. Det är främst importen från Nederländerna som pressat priserna. Det finns emellertid ytterligare överväganden att ta med i detta sammanhang. Den kraftigt ökade produktiviteten i Nederländerna i jämförelse med Sverige, har ej enbart sin bakgrund i ett bättre odlingsklimat utan även i en mera riklig användning av gödsel- och bekämpningsmedel.

De svenska kontraktodlarna tillämpar s.k. IP-odling. På sikt ökad användning av IP-odling i Nederländerna och i andra EU-länder och ett i Nederländerna minskat användande av gödsel- och bekämpningsme-

del, får konkurrensvillkoren mellan fabrikanterna i Sverige och i Nederländerna att något närma sig varandra. Är den svenska industrin då redan nedlagd, blir detta dock inte längre till någon nytta för Sverige eftersom arbetstillfällena då redan försvunnit. En sådan utveckling har skett i Danmark. Även i Finland finns en risk för en sådan utveckling. Där finns dock redan nu bl.a. ett stöd till producenterna av industripotatis med 16–17 öre per kilo. I Finland förbereds även insatser för en ökad FoU på detta område.

7.6.6. Småskalig gårdsbaserad livsmedelsförädling

Den småskaliga gårdsbaserade livsmedelsproduktionen har en klar utvecklingspotential sett ur ett marknadsperspektiv. En positiv utveckling skapar fortsatta möjligheter till nyföretagande inom den egna branschen, men kan också med sin många gånger profilskapande och kulinariska framtoning, bidra till att skapa ett intresse för svenska livsmedel i stort.

Det bör i sammanhanget också påpekas att förädlade livsmedel som produceras småskaligt inte enbart avsätts på en lokal marknad. Produkter av mer nischinriktad karaktär kräver i regel avsättning på en större marknad. En viss potential för export av småskaliga gårdsbaserade produkter torde också vara möjlig.

En satsning på småskalig gårdsbaserad livsmedelsförädling har också visat sig spela en viktig roll i landsbygdsutvecklingsarbetet samt för att skapa sysselsättning för kvinnor på landsbygden.

I takt med ökade möjligheter förefaller också problemen att öka. Marknads- och distributionssystemen blir mer komplexa och svåra att hantera för småskaliga producenter. Regler för offentlig upphandling begränsar inköpsmöjligheterna inom den offentliga sektorn.

För att den småskaliga gårdsbaserade livsmedelsproduktionen skall kunna utvecklas krävs att vissa hinder undanröjs samtidigt som insatser görs för att gynna utvecklingen.

Lagar, förordningar och byråkrati tenderar att öka, vilket kan utgöra ett allmänt problem för nystartade och befintliga företag. Inom livsmedelssektorn tillkommer dessutom mycket högt ställda tekniska krav av livsmedelshygieniska skäl. Det torde vara nödvändigt och möjligt att utveckla tillämpningen av regelsystemet så att kraven kan lösas på ett praktiskt och ekonomiskt realistiskt sätt, utan att avkall görs på slutproduktens hygieniska kvalitet och redlighet. En hög hygienisk standard på småskaliga gårdsbaserade livsmedelsprodukter är dessutom en del i den kvalitetsimage som är nödvändig av konkurrensskäl. Parallellt bör utökade krav ställas på företagarnas livsmedelshygieniska kunskap-

snivå. Kunskaper och erfarenheter om tillämpningsförfarande bör också inhämtas från andra EU-länder.

När det gäller de småskaliga gårdsbaserade livsmedelsföretagen finns ett stort behov av rådgivning, utbildning och övrig kompetensutveckling.

Behov finns av en ökad samordning mellan tillsyn och till denna knuten rådgivning. En ökad integrering mellan dessa båda kan dels minska kostnaderna för såväl myndigheter som företagare samt ge dels tydligare signaler till de företagarna vilka åtgärder som behöver vidtas.

För ytterligare beskrivning av frågor och åtgärder kring rådgivning, utbildning och annan kompetenshöjning, erfarenhetsöverföring samt övrigt utvecklingsarbete, hänvisas till avsnitt 8.5.2.2 samt 8.7.5.2.

Ytterligare ett hinder är bristen på samordning mellan i första hand myndigheter och andra institutioner som påverkar branschens utveckling. Erfarenheter kan hämtas från t.ex. Frankrike där det bl.a. sedan ett antal år finns en särskild kommission för utvecklingen av småskalig mejerihantering som av såväl näringen som myndigheterna upplevs ha stor betydelse.

Utredningen anser att det krävs ett förstärkt myndighetsansvar för att bistå de företag som avser att utveckla småskalig gårdsbaserad livsmedelsförädling. Vidare krävs ytterligare insatser för att vidareutveckla marknadsföring, kvalitetsarbete m.m. inom området.

En viktig faktor för fler framgångsrika småskaliga gårdsbaserade livsmedelsföretag är att de insatser som görs är uthålliga och ingår i ett sammanhållet program. Ett sådant program bör pågå i åtminstone fem år och helst tio år. På Irland bedrivs sedan fem år ett framgångsrikt programstyrt utvecklingsarbete. Ett motsvarande program har också utarbetats i Finland. Erfarenheter bör kunna erhållas från dessa länder.

7.6.7. Konkurrenslagen

Enligt utredningen har konkurrenssituationen på livsmedelsmarknaden markant förändrats efter EU-inträdet. Konkurrensen har haft en uppenbart prisåterhållande effekt. Utredningen konstaterar också att den reella och den presumtiva konkurrensen följaktligen har fungerat och är av stor betydelse. Dessa förhållanden måste enligt utredningen medföra att marknaden i konkurrensrättsligt hänseende definieras mot bakgrund av den nya konkurrensbilden. Detta bör innebära markanta förändringar i förhållande till den praxis som rådde före EU-inträdet.

Om ägarna till företagen inom livsmedelsindustrin bedömer att stordriftsfördelar nås genom sammanslagningar, bör enligt utredningen sådana sammanslagningar på livsmedelsområdet knappast behöva förhindras med hänvisning till att en bristande konkurrens uppstår genom

det nya företagets marknadsdominans. EU har öppnat gränserna för den interna handeln mellan medlemsländerna och det saknas möjligheter för inhemska företag att under någon längre period ta ut några monopolvinster – trots en hög marknadsandel på den svenska marknaden. I jämförelse med de största företagen inom EU är även de största företagen i Sverige små eller medelstora.

Även om skillnader i förutsättningar föreligger mellan Sverige och Danmark, kan konstateras att såväl de effektiva danska slakterierna som mejerierna ofta både har en större omsättning och en större marknadsandel i Danmark än vad de svenska företagen har.

Den nya konkurrenssituationen inom livsmedelssektorn efter EUinträdet måste enligt utredningen medföra att även s.k. federativ samverkan tillåts främst mellan ekonomiska föreningar i större utsträckning än tidigare. Det är viktigt att effektivitetsvinster genom t.ex. produktspecialisering tas till vara. En reell eller en presumtiv konkurrens är givetvis en viktig förutsättning för att samarbete skall tillåtas.

Statens konkurrensbevakning bör inom livsmedelsområdet enligt utredningen främst ligga på produkter där de inhemska företagen även efter EU-inträdet av skilda skäl har ett visst konkurrensskydd mot utländsk konkurrens. Detta kan gälla färskvaror och andra produkter, där transportkostnaderna utgör en konkurrensfördel för de inhemska företagen eller produkter där konkurrensen av andra skäl är begränsad.

7.7. Utredningens förslag

Det finns ett nära samband mellan landets produktion av jordbruksråvaror och livsmedelsindustrin. De förslag som utredningen lämnar i kapitel 5 och kapitel 6 för att förstärka effektiviteten och konkurrenskraften för jordbruket och trädgårdsnäringen bidrar således också till förbättrade förutsättningar för livsmedelsindustrin i Sverige. Förslagen i kapitel 8 avseende FoU och förslagen i kapitel 9 avseende exportfrämjande är också viktiga inslag för livsmedelsindustrins framtid.

Behovet av en ökad effektivitet ligger främst inom de branscher som tidigare inte var utsatta för en internationell konkurrens och vilka inte heller hade möjligheten att, i motsats till sina konkurrenter inom EU, kunna utvecklas på en stor marknad. Genom regleringar här i landet och genom internationella regleringar har hinder funnits för en expansion.

EU-inträdet har medfört ett starkt omvandlingstryck för tidigare icke internationellt konkurrensutsatta branscher. Inom dessa områden har de producentkooperativa industriföretagen en ledande ställning. Det är viktigt att dessa företag tillförs det kapital som fordras för den

effektivisering och rationalisering, som är nödvändigt för att hävda sig i den nya konkurrenssituationen efter EU-inträdet.

Enligt utredningens bedömning kommer temporära och kraftfulla åtgärder möjliggöra att även tidigare icke internationellt konkurrensutsatta delar av livsmedelsindustrin når en hög internationell konkurrensförmåga. Därvidlag bedömer utredningen att en inriktning på produkter med ett högt förädlingsvärde är viktig.

Konsumtionen av kalkon, inklusive storkalkon, ökar kraftigt i Europa. Regler om djurhållning, som även blir gällande i Sverige, kommer sannolikt att antas av Europarådet under år 1999. Reglerna är minimiregler. På djurskyddsområdet tillämpar Sverige i regel strängare krav på en god djurhållning än vad olika minimiregler föreskriver.

Utredningen föreslår att regler skyndsamt utformas som ger möjlighet att bedriva en konkurrenskraftig produktion av storkalkon i Sverige.

Livsmedelsindustrin arbetar under de allmänna förutsättningarna för företagande i Sverige. Önskar staten få till stånd viss produktion och därmed sysselsättning i landet måste staten – när avgörande skillnader i produktionskostnader, beskattning m.m. föreligger – anpassa sig till konkurrentländerna. Ett exempel på en olikartad beskattning mellan EU-länder är beskattningen på öl. I Sverige har skatten på normalt starköl från och med år 1997 sänkts från 12 kr/l till 7,50 kr/l. Med tanke på att skatten i Tyskland är 85 öre/l och i Danmark 3,50 kr/l, kommer knappast de svenska bryggerierna – främst genom den allt ökande privata införseln – att kunna behålla sina volymer om den totala konsumtionen inte ökar.

Det är uppenbart att stora skatteskillnader i konsumentledet leder till en ojämlik konkurrenssituation som snedvrider handeln. Utredningen föreslår att en fortsatt anpassning till beskattningen av öl i andra länder skall ske – framför allt i förhållande till Danmark.

Socker som insatsvara vid produktion av läskedrycker i Norge är inköpt på världsmarknaden till ett lägre pris än det socker som används vid produktion av läskedrycker i Sverige. Detta snedvrider konkurrensen mellan länderna.

Utredningen föreslår att frågan om import av läskedrycker i vilka det ingår socker som inköpts till världsmarknadspris tas upp till förhandlingar mellan EU och Norge.

På grund av statsfinansiella skäl föreslår utredningen enbart på några punkter – bland dem att det svenska jordbruket jämställs med industrin vad gäller beskattningen på el och eldningsolja – att åtgärderna skall genomföras snarast. Nedsättningen av skatten på dieselolja och handelsgödsel föreslås således genomföras på viss sikt.

Skatten på dieselolja är en betydande kostnad i jordbruket, bl.a. i potatisodlingen. Produktionen av särskilt förädlade potatisprodukter som pommes frites och potatismos påverkas i hög grad av förhållandena på EU-marknaden. På grund av de ojämlika konkurrensförhållandena som råder mellan främst nederländska och svenska odlare, borde de svenska kontraktsodlarna snarast få mera jämlika konkurrensvillkor i förhållande till i första hand nederländska odlare.

Utredningen föreslår att industrin efter samråd med potatisodlarna lägger fram en handlingsplan för regeringen som visar under vilka förutsättningar den svenska industrins produkter kan bli konkurrenskraftiga. Denna handlingsplan kan sedan ligga till grund för överväganden om statliga insatser

Även de största svenska livsmedelsindustriföretagen är i en europeisk jämförelse små eller medelstora. Om en ökad effektivitet nås genom samarbete eller sammanslagningar bör tillämpningen av konkurrenslagen i regel inte lägga hinder för att utnyttja dessa effektivitetsvinster – även om företagen därigenom når en stor marknadsandel i Sverige. Livsmedelsföretagen här i landet kan inte, utan att nya konkurrenter snart kommer in på marknaden, ta ut några monopolvinster. Marknaden är i regel inte längre enbart Sverige utan marknaden bör i konkurrenshänseende i regel definieras som hela EU-området eller en del därav.

Utredningen anser att det vid tillämpningen av konkurrenslagen bör klart komma till uttryck att den svenska livsmedelssektorn kommit i en helt ny konkurrenssituation efter EU-inträdet.

Ett hinder för utvecklingen av de småskaliga gårdsbaserade livsmedelsföretagen är bristen på samordning och samverkan mellan i första hand myndigheter och andra institutioner som påverkar branschens utveckling.

Utredningen föreslår att en samverkansgrupp inrättas för den småskaliga gårdsbaserade livsmedelsproduktionen. Gruppens arbete bör ha som huvudmål att öka samordningen mellan myndigheter, öka samordningen mellan myndigheter och näring, minska byråkratin och andra faktorer som hämmar utvecklingen av en småskalig produktion av livsmedel. En särskilt viktig uppgift är att anpassa tillämpningen av regelverken till de små företagens struktur.

Samverkansgruppen bör också få i uppdrag att utarbeta ett samlat program för att främja det småskaliga gårdsbaserade livsmedelsföretagandet. Gruppen bör gemensamt besluta om vilka åtgärder som skall genomföras och vem som ska utföra arbetet.

Samverkansgruppen föreslås också fungera som ett rådgivande organ och diskussionsforum för olika utvecklingsinsatser. Exempel på deltagare i en samverkansgrupp är SIK, SLU, Livsmedelsverket, Glesbygdsverket, Jordbruksverket, NUTEK, Hushållningssällskapens förbund, LRF samt Riksföreningen Svensk Lantmat.

Utredningen föreslår att Glesbygdsverket får i uppdrag att samordna detta arbete som har stor betydelse för landsbygdens utveckling. Myndigheten föreslås tillföras 0,5 miljoner kronor för att samordna gruppens verksamhet. För att genomföra det handlingsprogram som gruppen skall ta fram föreslås ett anslag på 1,5 miljoner kronor.

8. Forskning, utveckling och kompetenshöjning för livsmedelsindustrins förnyelse och expansion

Detta kapitel behandlar i huvudsak frågor som rör forskning och utveckling, samt kunskapsbehov för livsmedelsindustrin. Utredningen föreslår ett nationellt samlat FoU-program med huvudsyftet att det skall bidra till industriell förnyelse och kompetenshöjning i företagen, som samtidigt medför en kompetenshöjning vid svenska högskolor och universitet. Detta kan ske genom att FoU-insatsen fokuseras kring industriella problemställningar och genom att tillämpa olika samverkansformer för att förbättra och understödja kunskapsflödet mellan aktörerna.

Kärnan i förslaget utgörs av ett program med industriella samverkansprojekt som innehållsmässigt kan behandla frågeställningar inom hela livsmedelskedjan. Omfattningen av offentliga medel föreslås till 40 miljoner kr/år. Näringslivets insats bedöms till 25–50 % beroende på projektet och företagets struktur och storlek.

För att täcka områden som i dag är otillräckligt bearbetade, föreslår utredningen även tre kunskapshöjande ramprogram till en omfattning av 25 miljoner kr/år, i huvudsak offentliga medel.

För att förbättra dialogen mellan olika aktörer och för att åstadkomma en effektivare kunskapsöverföring, föreslår utredningen ett åtgärdsprogram för kunskapsutbyte och kunskapshöjning. Omfattningen föreslås till 20 miljoner kr/år i offentliga medel. Näringslivets insatser kan ske i form av egna personella resurser och medfinansiering av utvecklingsprojekt.

Det samlade nationella programmet skall ha en sammanhållande programledning med en styrelse bestående av representanter för näringslivet, forskarvärlden, SJFR och NUTEK. Det skall i programledningen, som utredningen föreslår att NUTEK skall få ansvaret för, finnas resurser för effektiv initiering, koordinering, informationsspridning och programaktiviteter. Vidare krävs resurser för att kunna finansiera erforderliga fördjupningsstudier av strategiska frågor för det livsmedelsrelaterade FoU-systemets framtida utveckling. Finansiellt behov för detta bedöms sammanlagt vara 5 miljoner kr/år.

Utredningen föreslår att programmet skall pågå under fyra år. Den totala offentliga finansieringen föreslås uppgå till 360 miljoner kronor under denna period. Med erfarenhet från liknande program bör det vara möjligt att fortsätta med ett modifierat program efter det att en utvärdering genomförts, eftersom delar av det föreslagna programmet är av långsiktig karaktär.

Utredningen har översiktligt beskrivit olika utbildningar på såväl gymnasie- som på högskolenivå som har mer eller mindre inriktning på livsmedelsområdet. I vilken mån dessa utbildningar uppfyller de krav som ställs i dag och i framtiden från livsmedelsbranschen har utredningen inte gått närmare in på. Därför föreslår utredningen att befintliga utbildningar med anknytning till livsmedelsbranschen på alla nivåer görs till föremål för en översyn som tar sin utgångspunkt i industrins behov. Kontaktverksamhet och ett utbyte mellan olika utbildningssäten bör i detta sammanhang stimuleras för att ge incitament för dessa att tillsammans fundera på och arbeta för utvecklingen av relevant utbildning.

Utifrån nuvarande kunskap om utbildningssystemet föreslår utredningen också stöd till utbildningsformer som, i likhet med Halmstads entreprenörsskola, utgår från konkreta problemställningar och idéer och varvar utbildning med praktisk verksamhet. Därutöver föreslår utredningen att åtgärder vidtas för att påverka även andra utbildningar som i dag ej har livsmedelsinriktning, men ändå är eller skulle kunna vara viktiga för livsmedelsbranschen, som företagsekonomi-, marknadsförings-, produktutvecklings- och innovationsinriktade utbildningar. Åtgärderna skall syfta till att lyfta fram livsmedelsbranschens problem och möjligheter som ett inslag i dessa utbildningar

Inom livsmedelssektorn finns ett antal s.k. mikroföretag – i många fall i anknytning till råvaruproduktionen. Dessa företag finns i många fall i regioner där verksamheten kan utgöra ett viktigt tillskott för försörjningen – inte minst för den kvinnliga befolkningen. För att bidra till att dessa s.k. mikroföretag skall kunna utvecklas samtidigt som höga krav kan vidmakthållas vad gäller framför allt livsmedelshygien och livsmedelssäkerhet, föreslår utredningen att Livsmedelsverket får i uppdrag att utarbeta kriterier för grundläggande livsmedelsutbildning. En sådan frivillig utbildning skulle kunna erbjudas i första hand mikroföretagen. Utbildningsanordnare kan vara de aktörer som redan i dag genomför utbildning för livsmedelsföretag.

Vidare föreslår utredningen att en översyn görs av den primärnäringsinriktade FoU-verksamheten i syfte att klarlägga om den FoU som sker är relevant utifrån de krav som den nya marknadssituationen ställer.

8.1. Inledning

Livsmedelsindustrin är mycket heterogen vad gäller storlek på företag, ägarförhållanden och kompetens. Andelen småföretag är förhållandevis stor, vilket får betydelse från utvecklings-, kvalitets- och konkurrenssynpunkt. Vissa företag ingår i utländska koncerner med betydande forsknings- och utvecklingsresurser. Andra, och då särskilt mindre företag, har ingen eller endast någon enstaka högskoleutbildad anställd och bedriver i mycket ringa omfattning något eget utvecklingsarbete.

Då huvuddelen av den svenska livsmedelsindustrin under mycket lång tid levt under stabila, skyddade och reglerade förhållanden, har detta inneburit ett begränsat förändringstryck. I och med medlemskapet år 1995 i den Europeiska gemenskapen har situationen förändrats dramatiskt och nya krav ställs från såväl marknaden som från myndigheter.

I regeringens proposition Forskning och samhälle 1996/97:5 står följande:

En väl fungerande svensk livsmedelsindustri är nödvändig för att kunna förse hemma och exportmarknaden med attraktiva och pris värda produkter, men också för att bidra till att upprätthålla syssel sättningen i såväl stora som små och medelstora företag i landet. Det är av vikt att svensk livsmedelsindustri utvecklas mot förbättrad produktkvalitet, ökad bredd i produkter samt ökad produktivitet och konkurrenskraft. Livsmedelsforskningen har stor betydelse för att stödja industrins utveckling av processer och av produkter som motsvarar konsumenternas krav.

Statligt finansierad livsmedelsforskning har länge inriktats på att ge grundläggande kunskaper om livsmedlens sammansättning, om samband mellan kost och hälsa samt om övriga frågor som rör konsumenten. Vid högskola och institut bedrivs livsmedelsrelaterad forskning, som täcker breda områden. För att stimulera till ett ökat antal industriella tillämpningar av forskningsresultat samt till en utvidgad samverkan mellan högskola och industri behöver olika forskningsområden samordnas. Svensk livsmedelsforskning bör i ökad grad inriktas på att bidra med kunskaper om sambanden mel lan produkt och process, sett i ett integrerat perspektiv från jord bruk till konsumtion.

Utredningen har när det gäller livsmedelsindustrins forskning och utveckling valt att lyfta fram ett antal frågeställningar:

  • Vilka utvecklingsscenarier finns det för den svenska livsmedelsindustrin?
  • Är FoU-miljön och innovationsklimatet tillräckligt gynnsamt i förhållande till andra länder?
  • Hur ser innehållet i nuvarande och planerade FoU-satsningar ut?
  • Var ligger de största bristerna i nuvarande och planerade FoU-satsningar? Vilka områden beaktas för dåligt?
  • Vilka FoU-insatser behövs för att en konkurrenskraftig, miljöanpassad och kostnadseffektiv "produktionsapparat" skall bibehållas och utvecklas?
  • Hur skall ett bättre växelspel och en ökad integration av konsumenternas påverkan, på såväl råvara som på distribution och produktion, erhållas?
  • Hur kan överföring av kunskap och samspelet mellan olika FoUinstitutioner samt deras samverkan med företag utvecklas? Vilka åtgärder behövs för att nyttjandegraden av pågående och planerad FoU skall öka?
  • Vilka åtgärder krävs för att höja kompetensnivån, speciellt hos den stora mängd av företag som inte har någon eller begränsad kontakt med FoU-verksamhet? Utredningen har fokuserat sig på livsmedelsindustrins långsiktiga kunskapsbehov för att den skall kunna öka förädlingsgraden och kundanpassningen av sina produkter och därmed förstärka konkurrenskraften såväl nationellt som internationellt. Vad gäller primärnäringen har utgångspunkten varit att jordbruket har eller tillförsäkras den insikt och kunskap som krävs för att kunna producera efter de krav som ställs från såväl konsumenter som industri. När det gäller fiskerinäringen pågår en utredning om bl.a. kunskapsbehov. Utredningen skall redovisas i november 1997.

Det är viktigt att understryka att det är redan inom primärnäringen som den slutliga livsmedelskvaliteten grundläggs, och det är inte möjligt att under förädlingsprocessen kompensera en från början dålig kvalitet. Dock kan förädlingen bidra till att öka populariteten hos råvaror som i dag har låg konsumentacceptans – ofta med god näringskvalitet – genom att tillföra egenskaper som t.ex. smak och bekvämlighet.

Utredningen har inte särskilt analyserat FoU-behovet för handeln eller transportnäringen med livsmedelsanknytning. Dessa branscher har dock stor betydelse när det gäller informationsöverföringen i kedjan konsument – livsmedelsindustri – primärnäring. Det är dock viktigt att understryka att alla aktörer i livsmedelskedjan har möjlighet att delta i projekt i de program som föreslås.

För att livsmedelsföretagen skall kunna nyttiggöra den kunskapsuppbyggnad som sker inom forskarvärlden, krävs ett väl fungerande kunskapsutbyte mellan industrin och FoU-systemet, som stärker parternas förståelse för varandra. Dessa frågor har utredningen behandlat i ett relativt omfattande avsnitt. Avsnittet lyfter också fram vilken funktion som utbildningen och fortbildningen har som källa till kompetenshöjning inom livsmedelsföretagen.

Under senare tid har man från livsmedelsindustrin markerat ett starkare intresse och en förändrad attityd till FoU-satsningarnas strategiska

betydelse för branschens förnyelse och utveckling. Ett uttryck för detta är bildandet av Livsmedelsindustriernas FoU-grupp.

En viktig inblick i livsmedelsindustrins upplevda problem och behov vad gäller forskning och utveckling, har utredningen fått genom den workshop och det seminarium som arrangerades i Göteborg den 15–16 april 1997. Vidare har information samlats in vid ett antal möten med såväl livsmedelsrelaterade forskare från olika högskolor samt med olika FoU-företrädare från livsmedelsindustrin.

Några viktiga slutsatser som framkommit är att industrin själv uppfattar att den har behov av att utveckla förmågan att nyttja den befintliga kunskap som genereras hos olika forskningsaktörer. Detta oavsett om man har en relativt sett god mottagarkompetens inom företaget eller ej. En generell bild är att industrin upplever att forskning som inte är direkt "livsmedelsforskning", dvs. forskning om t.ex. marknader, konsumentpreferenser, distribution och logistik, är alltför begränsad. Forskning kring detta måste lyftas fram då dessa områden har stor betydelse för näringens konkurrenskraft. I vissa fall upplever man att det som behandlas i FoU-systemet inte är tillräckligt relevant för livsmedelsindustrin. Detta kan bero på att problemställningarna i för hög grad är formulerade utifrån ett forskarperspektiv.

Livsmedelsindustrin uttrycker också en önskan om att mera aktivt kunna ha en dialog med det offentliga FoU-systemet och detta kräver en bättre samverkan och koordination. Vidare påpekas utbildningssystemets betydelse för att tillgodose behoven av kompetenta medarbetare. Dessa frågor beaktas i utredningen.

8.2. Livsmedelsindustrins FoU-behov

8.2.1. Inledning

Livsmedelsindustrins FoU-behov beskrivs i tre huvudområden. Det som främst poängteras vid diskussion med industriföreträdare är vikten av att:

  • överbrygga svårigheten att få ett växelspel och en integration mellan konsumentpreferens och hela den bakomliggande kedjan,
  • behålla och utveckla en konkurrenskraftig, miljöanpassad och kostnadseffektiv "produktionsapparat",
  • öka förutsättningarna för att utveckla produkter som uppfyller framtida konsumenttrender och som är prisvärda. Dessa kan vara rena, hälsorelaterade eller bekväma produkter, men även baserade på råvaror från en etisk och miljövänlig primärproduktion.

8.2.2. Identifierade behovsområden

Utredningen har med hjälp av bl.a. workshop och seminarium samt övriga kontakter med näringslivsföreträdare identifierat följande FoUbehov för livsmedelsindustrin:

  • Konsumentkunskap. Kunskap om konsumenten, dvs. kunskap om attityder, värderingar, etik, moral, miljö och om vilket liv konsumenten vill leva. Metoder för att kunna mäta konsumenters önskemål och behov av livsmedel. Kunskaper om förtroendeproblem för industriella livsmedel och vad nya tekniker betyder för konsumenten. Matupplevelsens betydelse. Kunskap om skillnader i konsumenters uppgivna preferenser och om deras verkliga köpbeteende.
  • Marknaden. Kunnande om konkurrenssituationen på såväl den nationella som på den internationella marknaden och hur och varför denna förändras. Kunskap om samspelet och konkurrensen mellan handeln och livsmedelsproducenterna.
  • Livsmedelssäkerhet. Ökad kunskap om patogena eller livsmedelsförstörande organismer, om toxiska substanser och om hur man kan eliminera dessa.
  • Kost/hälsa. Grundläggande kunskaper och metoder för att utveckla "intelligenta produkter" som bidrar, på ett dokumenterat sätt, till hälsa och välbefinnande – funktionella livsmedel.
  • Råvaruutveckling. Metodik och samverkansformer för att påverka råvarukvalitet och sammansättning.
  • Process och produkt. Sambandet mellan val av råvaror och förpackningar, processmetoder och betingelser samt produktegenskaper och konsumentpreferenser.
  • Flexibel produktion. Tekniker för att rationellt och snabbt kunna producera små satser av livsmedel.
  • Minimal processning. Utveckling och riskvärdering av skonsamma processer som bibehåller den ursprungliga produktkvaliteten. Rena rums-tekniker.
  • IT-tillämpningar. Insatser av modern informationsteknologi i livsmedelsproduktionen för t.ex. beslutsstöd, mätning, styrning och övervakning.
  • Kvalitetssäkring. Snabba och säkra analysmetoder för kontroll av säkerhet och kvalitet av såväl råvaror som processade livsmedel. Utveckling av metoder för att kunna säkerställa spårbarheten av livsmedelsprodukter i hela kedjan.
  • Innovationer. Metodik för att befrämja och stödja utvecklingen av innovativa produkter. Viktigt är också att utveckla effektivare, snabbare och säkrare metoder och arbetssätt för innovationer.
  • Kompetens och kunnande. Insatser för att höja kompetensnivån och kunnandet inom livsmedelsföretagens samtliga nivåer. Tekniköverföring från andra branscher och områden.
  • Uthållighet. Analys av livsmedelssystemets resursanvändning och miljöeffekter och förbättringsåtgärder. Gäller såväl produkter som insatsvaror samt förpacknings- och distributionssystem. I begreppet ingår också analyser av skillnader i resursåtgång och miljöbelastning mellan lokalt och nationellt producerade livsmedel.
  • Sensoriska kvalitetsegenskaper. Metoder för att karaktärisera och skräddarsy kvalitetsegenskaper som struktur och konsistens, smak, arom och utseende.

8.3. Innehåll och volym av livsmedelsrelaterad FoU

8.3.1. Kartläggning av nuvarande FoU avseende livsmedelssektorn, exklusive primärnäring

Med FoU-verksamhet menas den verksamhet som i grunden syftar till att skapa och utveckla ny kunskap och ny teknik i form av nya och förbättrade produkter och processer för livsmedelssektorn.

Utredningen har genomfört en enkätundersökning för att kartlägga såväl antal forskarårsverken som inriktning. Enkäten har sänts till de institutioner och institut som kan antas bedriva forskning med livsmedelsinriktning i ledet efter primärproduktionen. En kompletterande och översiktlig beskrivning av FoU-verksamhet kopplad till primärproduktionen görs i avsnitt 8.3.4.

Redovisningen i detta avsnitt bygger på de uppgifter om forskarårsverken som lämnats i enkätsvaren. Utredningen har inte utfört någon analys av relevansen av svaren. Svarsfrekvensen har varit hög och innehåller uppgifter från i stort sett samtliga relevanta universitets- och högskoleinstitutioner och institut med livsmedelsanknytning. Totalt har redovisats ca 337 forskarårsverken, varav antalet offentligt finansierade – via projektanslag eller fakultetsanslag – är ca 248 forskarårsverken. Antalet uppgivna forskarårsverken som är näringslivsfinansierade uppgår till ca 89 forskarårsverken. Se även figur 8.1, figur 8.2 och figur 8.3.

Den offentligt finansierade livsmedelsforskningen i Sverige är inriktad på i huvudsak fyra områden; kost/hälsa (ca 31 %), livsmedlens fy-

sik, kemi och biologi (ca 24 %), livsmedelssäkerhet (ca 14 %) samt process- och produktionsteknik (ca 14 %). Se även figur 8.2.

Svensk livsmedelsforskning är koncentrerad till tre orter; Lund, Göteborg och Uppsala. Se även figur 8.4, figur 8.5 och figur 8.6.

&IGUR  Totalt antal forskarårsverken år 1996 (ca 337) fördelade

efter forskningsinriktning.

Livsmedlens fysik,

kemi och biologi

90,2

Övrigt

4,0

Ekonomi, marknad

och konsument-

beteende

14,6

Arbetsmiljö och

organisation

1,0

Distribution och

logistik

2,4

Miljö, energi och

resurs

15,2

Förpackningsteknik

17,9

Produktutveckling

och innovationer

13,2

Process och produktionsteknik

51,8

Kost/hälsa

82,2

Livsmedelssäkerhet

45,0

&IGUR  Totalt antal offentligt finansierade forskarårsverken år 1996

(ca 248) fördelade efter forskningsinriktning.

Övrigt

3,7

Arbetsmiljö och

organisation

1,0

Livsmedlens fysik,

kemi och biologi

58,5

Ekonomi, marknad

och konsument-

beteende

12,6

Distribution och

logistik

1,9

Förpackningsteknik

9,7

Produktutveckling

och innovationer

7,3

Process och produktionsteknik

33,6

Livsmedelssäkerhet

33,6

Kost/hälsa

76,6

Miljö, energi och

resurs

9,9

&IGUR  Totalt antal näringslivsfinansierade forskarårsverken år 1996

(ca 89) fördelade efter forskningsinriktning.

Övrigt

0,2

Miljö, energi och

resurs

5,3

Distribution och

logistik

5,3

Förpackningsteknik

8,2

Produktutveckling

och innovationer

5,9

Ekonomi, marknad

och konsument-

beteende

2,0

Livsmedlens fysik,

kemi och biologi

31,6

Livsmedelssäkerhet

11,4

Kost/hälsa

5,6

Process och produktionsteknik

18,2

I Lund bedrivs forskning inom tolv institutioner eller avdelningar knutna till Lunds universitet eller Lunds tekniska högskola. Av de ca 98 offentligt finansierade forskarårsverken som uppgivits fördelas dessa i huvudsak på livsmedlens fysik, kemi och biologi (ca 30 %), processoch produktionsteknik (ca 27 %), kost/hälsa (ca 21 %) samt livsmedelssäkerhet (ca 9 %). Se även figur 8.7.

I Göteborg är verksamheten uppdelad mellan Göteborgs universitet, Chalmers tekniska högskola (CTH) och Institutet för Livsmedel och Bioteknik (SIK). De ca 66 offentligt finansierade forskarårsverken som uppgivits fördelas i huvudsak på kost/hälsa (ca 30 %), livsmedlens fysik, kemi och biologi (ca 24 %), livsmedelssäkerhet (ca 14 %) samt process- och produktionsteknik (ca 9 %). Till detta kommer merparten av SIK:s verksamhet som finansieras av näringslivet. Se även figur 8.8.

I Uppsala är verksamheten uppdelad mellan Uppsala universitet och Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), som förutom primärnäringsorienterad FoU, även har FoU inriktad på nästkommande steg i livsmedelskedjan. De ca 47 offentligt finansierade forskarårsverken som uppgivits fördelas i huvudsak på kost/hälsa (ca 40 %), livsmedelssäkerhet (ca 22 %) och livsmedlens fysik, kemi och biologi (ca 18 %). Se även figur 8.9.

I Uppsala finns även Livsmedelsverket med en FoU-verksamhet omfattande ca 50 forskarårsverken. Den huvudsakliga inriktningen är livsmedelssäkerhet, varav en betydande del avser metodutveckling för livsmedelskontroll. Av detta skäl har dessa forskarårsverken är ej medtagits i den redovisade statistiken.

&IGUR  Totalt antal forskarårsverken år 1996 (ca 337) fördelade på

orter.

GÖTEBORG

54,2

65,6

STOCKHOLM

7,3

25,7

BORÅS

0,1

UPPSALA

8,2

47,0

KALMAR

1,1

SVERIGE

88,9

248,3

NÄRINGSLIVS-FINANSIERADE

OFFENTLIGT FINANSIERADE

UMEÅ 2,9

7,2

LUND

98,1

15,3

LINKÖPING

1,0

3,6

I Stockholm bedrivs livsmedelsrelaterad FoU-verksamhet på Karolinska institutet, Handelshögskolan samt KTH. Här finns också ett antal nationella forskningsinstitut med livsmedelsanknytning. Dessa är Packforsk, Smittskyddsinstitutet, Skogsindustrins tekniska forskningsinstitut (STFI) samt Ytkemiska institutet (YKI). De ca 26 forskarårsverken som uppgivits fördelas i huvudsak på kost/hälsa (ca 34 %), livsmedelssäkerhet (ca 21 %) och livsmedlens fysik, kemi och biologi (ca 15 %).

&IGUR  Totalt antal offentligt finansierade forskarårsverken år 1996

(ca 248) fördelade på orter.

Lund

98,1

Göteborg

65,6

Uppsala

47,0

Stockholm

25,7

Övriga orter

12,0

&IGUR  Totalt antal näringslivsfinansierade forskarårsverken år 1996

(ca 89) fördelade på orter.

Lund 15,3

Göteborg

54,2

Uppsala

8,2

Stockholm

7,3

Övriga orter

3,9

&IGUR  Offentligt finansierade forskarårsverken år 1996 i Lund

(ca 98) fördelade på forskningsinriktningar.

Process och produktionsteknik

26

Miljö, energi och

resurs 0,5

Övrigt

1,2

Ekonomi, marknad

och konsument-

beteende 5,5

Produktutveckling

och innovationer

1,7

Förpackningsteknik

4,6

Livsmedlens fysik,

kemi och biologi

29,5

Livsmedelssäkerhet

8,8

Kost/hälsa

20,2

&IGUR  Offentligt finansierade forskarårsverken år 1996 i Göteborg

(ca 66) fördelade på forskningsinriktningar.

Förpackningsteknik

2,3

Process och produktionsteknik

5,6

Distribution och

logistik 0,5

Miljö, energi och

resurs 5,0

Livsmedlens fysik,

kemi och biologi

15,9

Ekonomi, marknad

och konsument-

beteende

3,6

Produktutveckling

och innovationer

4,0

Livsmedelssäkerhet

9,2

Kost/hälsa

19,6

&IGUR  Offentligt finansierade forskarårsverken år 1996 i Uppsala

(ca 47) fördelade på forskningsinriktningar (Livsmedelsverket ej inräknat).

Process och produktionsteknik

0,5

Miljö, energi och

resurs

3,7

Produktutveckling

och innovationer

0,2

Övrigt

2,5

Ekonomi, marknad

och konsument-

beteende

2,5

Livsmedlens fysik,

kemi och biologi

8,7

Livsmedelssäkerhet

10,2

Kost/hälsa

18,8

Utöver de dominerande orterna, förekommer även offentligt finansierad forskning på ett antal andra orter: Umeå universitet (ca 7 forskarårsverken), Linköpings universitet (ca fyra forskarårsverken) samt högskolan i Kalmar (ca ett forskarårsverke). De ca 12 forskarårsverken avser i huvudsak kost/hälsa.

Det bör påpekas att de forskarår som redovisas är begränsade till vad som normalt innefattas i livsmedelsforskning. Detta innebär att mycket av för livsmedelsområdet väsentlig forskning, exempelvis medicinsk, grundläggande teknisk, kemisk eller bioteknisk, inte ingår.

Utredningen har initierat en mindre kartläggning av de reglertekniskt och mättekniskt orienterade institutioner. Kartläggningen har visat att det i dag inte sker några FoU-insatser riktade mot livsmedelsindustrin på dessa institutioner. De bearbetar dock en rad problemställningar som är av största vikt för livsmedelsindustrin att ta del av. Några exempel på detta är robotisering, flexibel produktion, beslutsstödssystem och mätmetoder för kvalitetsstyrning.

8.3.2. Finansiering av den offentliga FoUverksamheten

Den offentliga finansieringen av FoU-verksamheten sker via högskolornas fakultetsmedel, via Skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR) och Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK). I begränsad omfattning – i enstaka projekt – finansieras även viss livsmedelsrelaterad

forskning av Medicinska forskningsrådet (MFR), Teknikvetenskapliga forskningsrådet (TFR) samt Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR).

SJFR har huvudansvaret för den mera grundläggande livsmedelsforskningen som år 1996 omfattade 18 miljoner kr/år inom forskningsprogrammet "Forskning för bättre mat". Forskningen är uppdelad i fyra delområden: kost och hälsa, människan, maten och samhället, livsmedlens biologi, fysik och kemi samt mat och säkerhet. Förutom den rena projektverksamheten finansierar SJFR även nio särskilda forskartjänster till en kostnad av närmare 5 miljoner kr/år. Utöver detta finansierar SJFR grundläggande forskning inom de areella näringarna..

NUTEK har huvudansvaret för statens insatser för den svenska industrins förnyelse och utveckling. NUTEK:s specifika insatser på livsmedelsområdet gick år 1996 i första hand till industriforskningsinstitutens basprogram; SIK, Packforsk samt YKI, motsvarande ca 15 miljoner kr/år. NUTEK har också ett livsmedelsförpackningsprogram samt andra livsmedelsprojekt omfattande totalt 5 miljoner kr/år, till vilka industrin bidrar med lika mycket.

Inom det nordiska samarbetet driver Nordisk Industrifond programmet NORDFOOD. Detta har en total omfattning av ca 60 miljoner kr/år, varav industrin bekostar ungefär hälften. NUTEK bidrar med 3 miljoner kr/år till de svenska deltagarna.

De europeiska programmen kräver viss motfinansiering. Detta sker främst från SJFR.

SJFR och NUTEK finansierade år 1996 sammantaget livsmedelsrelaterad forskning med ca 23 miljoner kr/år vardera.

Deltagandet i EU:s forskningsprogram har tillfört forskningssystemet ca 9 miljoner kr/år. De flesta av de projekt som hittills beviljats bör återspeglas i kartläggningen. NORDFOOD har från Nordisk industrifond tillfört forskningssystemet ca fem miljoner kr/år. Internationella offentliga medel har alltså tillfört FoU-systemet sammanlagt ca 14 miljoner kr/år.

Totalt uppgick år 1996 den svenska offentliga finansieringen utöver fakultetsmedlen till 50 miljoner kr/år. Enligt utredningens kartläggning nyttjades detta år ca 248 forskarårsverken. Uppskattningsvis, då det är svårt att få fram exakta siffror på fakultetsmedel, användes år 1996 ca 110 miljoner kronor till offentligt finansierad forskning.

8.3.3. Nya programsatsningar som ej återspeglas i kartläggningen

Ett antal program med betydelse för livsmedelsbranschen har nyligen kommit i gång. Dessa återspeglas dock inte i kartläggningen som avser forskarårsverken år 1996.

SJFR och Stiftelsen för Marknadstekniskt Centrum (MTC) satsar vardera 3 miljoner kr/år i det fyraåriga forskningsprogrammet "Kunskapsplattform för livsmedelsbranschen" (K LIV). Forskningen inom programmet skall vara samhällsekonomiskt inriktad, med fokus på marknadsrelaterade frågor. Verksamheten drivs av MTC, under överinseende av finansiärerna genom en programkommitté.

Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) finansierar ett program och forskarskola för framtida teknologier, LiFT, som koordineras av SIK. Det övergripande syftet är att höja konkurrensförmågan hos livsmedelsrelaterad industri i Sverige. Tre teman som från början legat till grund för programmets inriktning är "Struktur", "Processer" och "Fräschhet". Programmet har ett aktivt deltagande från såväl industrin som samtliga tre forskningscentrum. Omfattningen är 12 miljoner kr/år och kommer när det är fullt utbyggt att omfatta 15 miljoner kr/år. Programmet rekryterar för närvarande doktorander. SSF utvärderar även ett program kring processtyrning, kallat ”Center for information technology in the process industry”, och ett annat program kallat ”Center for chemical process design and operation”, där några projekt kommer att behandla livsmedelsprocesser.

Miljöstrategiska stiftelsen MISTRA finansierar via MAT 21 ett program som är inriktat på primärproduktionen, men som också har betydelse för livsmedelsindustrin då det innehåller frågeställningar som rör konsumenternas beteenden och attityder när det gäller "uthålligt" producerade livsmedel.

8.3.4. Beskrivning av FoU för livsmedelssektorns primärnäring

8.3.4.1 Inledning

Utredningen har tidigare poängterat att det är redan inom primärnäringen som den slutliga livsmedelskvaliteten grundläggs, då det inte är möjligt att under förädlingsprocessen kompensera en från början dålig kvalitet. Primärnäringens uppgift är att kostnadseffektivt producera livsmedelsråvaror och baslivsmedel, vilka efter förädling ger färdiga produkter som uppfyller de kvalitetskrav som dagens och morgondagens konsumenter efterfrågar.

För att skapa en helhetsbild ges här ett kort sammandrag av pågående forskning relaterad till primärnäringen.

8.3.4.2 Forskningsverksamhet vid SLU av relevans för livsmedelssektorn

Riksdagen beslutade år 1994 att:

"Livsmedelsforskningens roll är att ta fram ny kunskap och bear beta problem som rör livsmedel i hela kedjan från råvara till kon sument. SLU har ett särskilt ansvar för kopplingen mellan råvaru produktionen och livsmedelsförädlingen samt för frågor rörande livsmedelskvalitet".

Utifrån riksdagens beslut har SLU för forskningen inom livsmedelsområdet definierat fyra övergripande forskningsområden:

  • Produktionssystem där produktions- och miljömål är likställda.
  • Produktionskedjan från jord till bord.
  • Kvalitet i både produktion och produkt med tanke på nya konsumentpreferenser.
  • Djurhälsa och etik. En målsättning för forskningen vid SLU är att kunna åtgärda uppkomna problem i primärledet så tidigt som möjligt för att undvika problem i senare led av livsmedelskedjan. SLU bedriver därför naturvetenskaplig, teknisk och ekonomisk forskning och utveckling inom bl.a. animalier, vegetabilier, frukt, bär och grönsaker så att det i Sverige kan produceras råvaror av hög kvalitet till konkurrenskraftiga priser, där man samtidigt tar hänsyn till miljön.

I detta arbete ingår bl.a. FoU rörande läckage av växtnäringsämnen, ackumulering av tungmetaller, kretsloppsfrågor samt utarbetande av förbättrade system för odling av grödor. Särskilt stor betydelse har insatserna inom modern bioteknik för möjligheterna att ta fram nya produkter. Vidare ingår att utarbeta metoder för att kunna analysera och åtgärda sjukdomar hos växter och djur, ta fram kunskap om fysiologiska parametrar på stress och beteende hos våra husdjur, studera samband mellan produktion, hälsa och fruktsamhet samt utarbeta system för inhysning av djuren. Utvecklingen av djurhållningssystem samt förebyggande djurhälsovård är därför centrala forskningsområden.

SLU har under senare år utvecklat sin verksamhet mot större tvärvetenskaplighet såväl inom universitetet som tillsammans med andra universitet. Som exempel kan nämnas att SLU är huvudman för ett större tvärvetenskapligt projekt – MAT 21 – som finansieras av MISTRA. SLU koordinerar även ett program inom växtfysiologi, som finansieras av SSF. Projekten syftar till att skapa mer uthålliga produktionssystem som kan ge livsmedel av hög kvalitet.

Totalt nyttjades budgetåret 1995/96 428 miljoner kronor för FoUverksamhet inom livsmedelssektorns primärnäring. Den offentliga insatsen via fakulteternas basanslag uppgick till ca 250 miljoner kronor. Till detta kommer andra statliga medel, ca 100 miljoner kronor, varav

SJFR står för ungefär hälften. Näringslivets insats är ca 70 miljoner kronor, varav Stiftelsen Lantbruksforskning (SLF) står för drygt häften.

8.3.4.3 FoU-verksamhet vid Jordbrukstekniska institutet

Jordbrukstekniska institutet (JTI) ligger i Uppsala och arbetar med forskning, utveckling och information inom områdena jordbruk, miljö, energi och avfall. Det övergripande målet är att utveckla nya tekniker och hanteringssystem som både är miljövänliga och kostnadseffektiva. Syftet är att på olika sätt stärka konkurrenskraften inom jordbruk och industri samt banden mellan stad och land när det gäller hantering av organiskt avfall.

JTI omsätter ca 25 miljoner kr/år och antalet uppgivna livsmedelsrelaterade forskarårsverken är ca 40, varav huvuddelen är inriktade på miljö-, energi- och resursutnyttjande samt process- och produktionsteknik. Verksamheten finansieras i huvudsak med statliga medel via SJFR, SLU, NUTEK, Statens jordbruksverk samt Naturvårdsverket. Den statliga finansieringen uppgår till ca 35 %, motsvarande ca 10 miljoner kr/år. Resterande del finansieras av näringslivet via Stiftelsen Jordbruks- och Miljöteknisk Forskning (SJMF) samt genom uppdragsverksamhet.

8.3.4.4 FoU-verksamhet inom Statens veterinärmedicinska anstalt

Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) ligger i Uppsala och har som övergripande mål god djur- och folkhälsa genom förebyggande, diagnosticerande och bekämpande av infektionssjukdomar hos djur. År 1996 omsatte verksamheten ca 220 miljoner kronor. Totalt antal årsverken vid SVA är ca 320.

SVA:s myndighetsuppgifter, som utgör 61 % av verksamheten, innefattar epizooti och övrig sjukdomsberedskap, diagnostisk beredskap samt vaccinberedskap. Vidare är SVA ett nationellt referenslaboratorium för zoonoser, dvs. sjukdomar som kan överföras mellan djur och människor. De zoonoser som förekommer i dag är framför allt livsmedelsburna. Uppdragsverksamheten, som utgör 33 % av verksamheten, innefattar diagnostik och hälsokontroll, diagnostika och laboratorieprodukter samt vaccinförsörjning. Uppdragsforskningen, som utgör 6 % av verksamheten – dvs. ca 20 miljoner kronor – finansieras med ca 8 miljoner kronor från statliga anslag, ca 8 miljoner kronor från svenska företag och organisationer samt med resterande del från EU och övriga utländska bidragsgivare. Huvuddelen av uppdragsforskningen berör infektionssjukdomar hos nötkreatur, svin häst, hund och fjäderfä.

8.3.4.5 FoU-verksamhet inom fiskesektorn

FoU-verksamheten inom fiskesektorn finansieras till större delen av statliga medel, och Fiskeriverket har den enskilt största FoU-verksamheten inom området. Det sammanlagda antalet årsverken inom hela fiskets område är 272 (105 forskarårsverken), varav 84 vid Fiskeriverket och ca 165 vid universiteten. Fiskeriverket och SJFR har ett fiskforskningsprogram för Sverige, som sträcker sig från grundläggande till tillämpade områden, och av övriga större externa finansiärer kan internationella organ (EU och Nordiska Ministerrådet) nämnas. FoU till stöd för den gemensamma fiskeripolitiken (CFP) har fått en ökad betydelse.

Den grundläggande och tillämpade fiskforskningen har, möjligtvis med undantag av den fysiologiska och toxikologisk forskningen, en anknytning till direkta livsmedelsfrågor eller till livsmedelsindustrin, då den främst inriktas på ekologi, beståndsövervakning, fiskvård, vattenbruk och fiskeriteknik. Inom detta senare område finns utvecklingsarbete som berör kvalitetsfrågor och som därmed har direkt betydelse för fisk som livsmedel. De kommersiella arterna dominerar, och den tillämpade forskningen dominerar för marina fiskar och sötvattensfiskar. Forskning förekommer även på vandringsfiskar och på s.k. icke kommersiella arter.

Behovet av kunskap om fisk som råvara är naturligtvis grundläggande för en framgångsrik förädling, och inom landet finns goda möjligheter att hos redan befintliga myndigheter, universitet och organisationer koppla delar av fiskforskningen närmare livsmedelsforskningen.

Fiskeriutredningen, dir. 1996:97, har fått i uppdrag att göra en översyn av fiskeriadministrationen, samt att föreslå en effektiviserad FoUverksamhet på fiskets område. Utredningens betänkande väntas vara klart under januari månad 1998.

8.3.4.6 Primärnäringens egen FoU-verksamhet

De lantbruksägda företagen finansierar forskning genom SLF och de skilda branschorganisationerna. Verksamheten utförs dels vid SLU – vilket beskrivits tidigare – dels i egen regi, exempelvis växtförädling vid Svalöf Weibull och foderutveckling vid Lantmännens centrum. Det finns även enskilda företag, som t.ex. Hilleshög, som både har egen och som finansierar primärnäringsinriktad FoU.

8.3.5. Beskrivning av kunskapsgenererande kompetenscentrum

Den grundläggande och till väsentlig grad statligt finansierade livsmedelsforskningen sker i huvudsak vid universitet, högskolor och institut i Lund, Göteborg, Uppsala, Stockholm och Linköping. Dessa är kompetenscentrum med olika tyngdpunkter inom livsmedelsområdet, vilket framgår av avsnitt 8.3.1. Dessutom innebär anknytningen till universitet och högskola tillgång till andra kompetenser av betydelse. Dessa orter har även koppling till primärledet i växlande grad.

8.3.5.1 Lund

Vid Lunds universitet (LU) bedrivs forskning framför allt avseende frågor som rör industriell näringslära, livsmedelskemi, livsmedelsteknik, livsmedelsteknologi samt teknisk mikrobiologi. Det bedrivs även ekonomisk och samhällsvetenskaplig forskning med inriktning på livsmedelssektorn.

På grund av sin inriktning får LU de särskild betydelse när det gäller livsmedelsindustrins teknologiutveckling. Av betydelse är också att SLU finns beläget i Alnarp, där ett omfattande forskningsarbete rörande trädgårdsprodukter pågår. Via institutionen för livsmedelsteknik inom Lunds tekniska högskola inom LTH finns också en koppling till Stiftelsen membranforskning, som har ett stort antal livsmedelsföretag som medlemmar.

I Lund har Livsmedelskollegiet också länge verkat som ett informellt kontaktforum mellan institutioner på LU, SLU vid Alnarp och ett antal industriella FoU-avdelningar i Sydsverige. Skånes Livsmedelsakademi är ytterligare ett initiativ i samma region som fungerar som ett nätverk mellan skånska livsmedelsproducenter, offentliga aktörer och universitetet. Där diskuteras industrins utvecklingsfrågor regionalt och akademin har genomfört utredningar om kompetensbehov i den regionala branschen och om angelägna forskningsområden. Helt nyligen har LTH, SLU och stiftelsen IDEON Agro Food (IDAF) bildat Livsmedelscentrum Lund med syfte att initiera och verka för finansiering av forskning samt att effektivisera och utveckla kunskaps- och tekniköverföring mellan regionens universitet, högskolor och näringslivet. IDAF är grundat av 14 stora företag och lantbruksorganisationer i Sydsverige och har till syfte att initiera projekt och att kommersialisera forskningsresultat.

8.3.5.2 Göteborg

I Göteborg är verksamheten uppdelad mellan Göteborgs universitet, CTH och SIK. Det förekommer nära samverkan mellan dessa. Vid Göteborgs universitet bedrivs en livsmedelsorienterad forskning framför allt vid den medicinska fakulteten. Vid CTH bedrivs forskningen framför allt inom institutionen för livsmedelsvetenskap som är förlagd till SIK:s lokaler. I Göteborg finns Fiskeriverket, vilket tillsammans med fiskets betydelse i regionen, ger en viss profilering mot marina produkter.

SIK intar en speciell ställning i detta sammanhang. Som nationellt forskningsinstitut för livsmedel och bioteknik är uppdraget att dels bedriva egen industriellt inriktad forskning inom några nyckelområden såsom struktur och funktion, process- och mätteknik, miljö, hållbarhet, hygien och produktsäkerhet, smak och arom samt förpackningar, dels vara teknikspridare och förmedlare av kunskap genererad såväl nationellt som internationellt. SIK har för närvarande ca 150 medlemsorganisationer. Till dessa hör så gott som alla stora och ledande tillverkande företag och vissa medelstora FoU-inriktade företag. Även de stora utrustnings- och förpackningsleverantörerna, och handeln finns representerade. SIK har ett nära samarbete med sin engelska motsvarighet; Campden & Chorleywood FRA. SIK når via sina medlemmar ca 750 enskilda företag och produktionsställen. SIK arbetar därutöver med många småföretag.

Denna breda anknytning ger SIK förutsättningar att formulera forskningsfrågeställningar som är av stort intresse för livsmedelsbranschen och även att fungera som kontakt- och nätverksbyggare – både med företagen och högskolan. Företagsledningen för de ledande aktörerna inom livsmedelsbranschen finns representerade i styrelserna för SIK respektive SIK:s intressentförening. Därutöver finns till SIK knutet en industriell kommitté med ett 30-tal FoU-chefer, tekniska chefer eller motsvarande från livsmedelsbranschen. I detta forum diskuteras bl.a. näringslivets FoU-behov. SIK finns även etablerat i Lund och är i färd med att bygga upp en verksamhet i Uppsala.

I västra Sverige har nyligen nätverket SkaraborG bildats för att främja kontakterna mellan forskare och näringsliv i regionen.

8.3.5.3 Uppsala

Tyngdpunkten i Uppsala ligger på råvaruorienterad forskning i grundläggande kemi och biologi, speciellt avseende mjölk, cerealier och kött där SLU:s institutioner för livsmedelsvetenskap och livsmedelshygien utgör de största aktörerna. Patogena organismer är ett annat profilom-

råde. Forskning rörande kost/hälsa sker vid Uppsala universitet vid institutionen för näringslära. Livsmedelsverket, som också utgör en betydande kunskapskälla för säkerhetsfrågor, finns beläget i Uppsala och bedriver omfattande studier i frågor som rör livsmedelssäkerhet, med en viss betoning på metodutveckling. Kopplingen till primärproduktionen, såväl animalie- som cerealieproduktion, sker via övriga institutioner vid SLU samt SVA och JTI.

År 1989 bildades Uppsala Livsmedelscentrum (ULC) av institutionerna för livsmedelsforskning vid SLU, Uppsala universitet och SLV. ULC skall främja kontakter dels mellan forskarna, dels mellan forskarna och näringslivet. ULC är även ett kontaktforum och en mötesplats för alla som i regionen arbetar med livsmedelsfrågor. Det anordnar bl.a. en del kurser och seminarier inom livsmedelsområdet för såväl forskare och företag som andra berörda yrkesgrupper.

En ytterligare kontaktorganisation mellan forskning och industri är Mellansvenska Livsmedel, i vilken det även finns representanter för Linköpingsregionen, Skara och Göteborg.

8.3.5.4 Stockholm

I Stockholm bedrivs viss livsmedelsrelaterad forskning vid KTH, Karolinska Institutet och Handelshögskolan.

Här finns också de för livsmedelsindustrin viktiga industriforskningsinstituten Packforsk och YKI. Packforsk bedriver industrirelaterad forskning med inriktning på förpacknings- och distributionsområdets utveckling. Packforsk har ca 130 medlemsföretag från såväl handeln, förpackningsindustrin som livsmedelsindustrin. YKI är till sin karaktär inriktad på ytkemiska och ytrelaterade fenomen, vilket är av stor betydelse för livsmedelsindustrin. YKI har ca 80 medlemsföretag från olika industribranscher.

Dessa institut har ett stort kontaktnät, såväl nationellt som internationellt och utgör därför en viktig resurs för livsmedelsbranschens utveckling.

8.3.5.5 Linköping

I Linköping bildades i juni 1996 Livsmedelstekniskt Centrum (LCL) av livsmedelsföretag, råvaruproducenter, Linköpings universitet (LiU) och samhällsorgan som vill bidra till utvecklingen av regionens livsmedelsindustri för att kunna hävda denna nationellt och internationellt. LCL är tänkt att fungera som ett forum för informationsutbyte och en mötesplats mellan forskare, näringslivet och andra intressenter inom

livsmedelsbranschen. LCL skall också stimulera till en dialog mellan universitetet och intressenterna inom livsmedelsområdet med sikte på ett ökat universitetsengagemang i utbildning och forskning med inriktning mot livsmedelsindustrin.

8.3.6. Av näringslivet finansierad FoU-verksamhet

Detta avsnitt baseras framför allt på "Forskning och utveckling inom företagssektorn 1995" från SCB:s serie "Statistiska meddelanden". Uppgifterna gäller för år 1995. I underlaget till statistiken ingår endast företag med 50 eller fler anställda, vilket leder till en underskattning av branschens omfattning. Annan statistik visar att det år 1993 arbetade 72 000 personer i livsmedelsindustrin mot 53 000 i SCB:s statistik. SCB:s statistik inkluderar också uppgifter om tobaksvarutillverkare.

Vissa, men inte alla, FoU-bolag, privata forskningsinstitut och industriforskningsinstitut räknas i SCB:s statistik inte till livsmedelsindustrin även om de ägs av livsmedelsföretag eller bedriver livsmedelsrelaterad FoU, utan redovisas under forskningsinstitutioner. Däremot har det varit möjligt att avgöra hur mycket livsmedelsrelaterad FoU som bedrivs på dessa s.k. forskningsinstitutioner. Gränsen mellan egentlig livsmedelsindustri och forskningsinstitution är alltså underligt dragen, men summan av livsmedelsindustri och livsmedelsrelaterad verksamhet på forskningsinstitutioner bör täcka in näringslivets satsningar på livsmedelsrelaterad FoU i privata och halvoffentliga organisationer. Observera att detta ger en viss dubbelredovisning gentemot kartläggningen i avsnitt 8.3.1.

Statistiken missar troligen att svenska bolag som ingår i internationella koncerner betalar till koncernens centrala FoU-resurser.

8.3.6.1 Livsmedelsrelaterad FoU-verksamhet

Intern FoU inom livsmedelsindustrin kostade 239 miljoner kronor. Forskningsinstitutioner bedrev livsmedelsrelaterad FoU för 245 miljoner kronor och tillsammans ger detta 484 miljoner kronor. Med hänsyn taget till att industriforskningsinstituten delvis är offentligt finansierade samt att näringslivet finansierar FoU på universitet och högskolor, kan näringslivets totala FoU-finansiering uppskattas till ca 480 miljoner kronor

Inom livsmedelsindustrin utfördes 360 forskarårsverken och på forskningsinstitutionerna 335 forskarårsverken. Med samma hänsyn som ovan summerar detta till ca 700 forskarår. I snitt kostar då ett fors-

karårsverke i livsmedelsindustrin och forskningsinstitutionerna 0,7 miljoner kr/forskarårsverke.

Vad gäller ren forskning, alltså ej utvecklingsinsatser, lades år 1995 21 årsverken på detta internt inom vad som här kallas livsmedelsindustrin. Femton av dessa rörde naturvetenskap, 1 lantbruksvetenskap och endast 4 teknologi. Detta kan jämföras med en uppgift från NUTEK om att 55 personer med forskarutbildning var anställda i livsmedelstillverkande företag år 1994. Härtill skall läggas FoU-bolag, institut etc. med 46 anställda forskare år 1993.

En stor privat FoU-aktör är det av Scanföretagen ägda Köttforskningsinstitutet i Kävlinge utanför Lund. Institutet bedriver forskning av både grundläggande och tillämpad karaktär. Huvudinriktningen ligger på kvalitetsaspekter, kötteknologi, mikrobiologi och biokemi. Forskningsbudgeten uppgår till ca 35 miljoner kronor och finansieras till övervägande del med medel från branschföretag. Institutet deltar dessutom i ett flertal EU-projekt.

Andra industriella FoU-aktörer är Lyckeby Stärkelsen på potatisområdet och Karlshamns AB inom området vegetabiliska oljor och fetter, vilka tillsammans satsar ca 3 miljoner kr/år på livsmedelsforskning.

Ytterligare exempel är Stiftelsen Cerealia FoU och Cerealia Utveckling, med inriktning på spannmål och cerealier och Danisco Sugar AB på sockerprodukter. Arla dominerar på mejeriområdet med 70 personer verksamma inom FoU-området. Nestlé R&D Center Bjuv AB – som är ett av koncernens internationella forskningscentrum – verkar främst inom områdena grönsaker och djupfrysta produkter och har 170 personer anställda.

Statistiken missar den för livsmedelsindustrin relevanta FoU som bedrivs i förpacknings- och utrustningsföretag med koppling till livsmedelsindustrin. En väsentlig del av denna industri finns i Skåne och Skånes Livsmedelsakademi sammanställde år 1995 en rapport med uppgifter om bl.a. detta. År 1995 var ca 600 personer anställda inom FoU i de skånska förpacknings- och utrustningsföretagen. Tetra Pak dominerade med ca 475 personer som arbetar med utveckling inom livsmedelsförpackningar, medan ca 50 personer arbetar med livsmedelsprocesser, dvs. totalt ca 525 personer. Även om dessa siffror troligtvis baseras på en frikostig definition av FoU, visar de att den FoU som bedrivs i förpacknings- och utrustningsföretag har en betydande omfattning satt i relation till livsmedelsindustrins egen FoU. SCB:s statistik visar också att FoU-resurser med livsmedelsanknytning satsades av företag inom parti- och detaljhandeln, massa- och pappersvaruindustrin, delar av kemiindustrin samt transportbranschen.

8.3.6.2 Jämförelse med andra branscher

Den totala satsningen på FoU inom livsmedelsindustrin är låg jämfört med andra branscher, vilket framgår av figur 8.10. Det är här viktigt att komma ihåg att livsmedelsindustrin är den tredje största industrisektorn i Sverige räknat i antal anställda och representerar 10 % av det totala antalet årsverken i industrisektorn, samt den näst största räknat i omsättning.

Livsmedelsindustrin stod för 1,0 % av de forskarårsverken som utfördes av forskarutbildade i hela industrisektorn. Vad gäller ren forskning, stod livsmedelsindustrin för endast 0,4 % av industrisektorns samlade årsverken.

&IGUR  Driftskostnader i olika branscher år 1995 grupperat i tillver-

kande industri och tjänstesektor. Miljoner kronor.

0 1000 2000 3000 4000 5000 6000 7000 8000 9000 10000

Övriga tjänster

Parti- och detaljhandel

Tekniska konsulter

Datakonsulter

Forskningsinstitutioner

Övrig tillverkning

Livsmedel

Stål och metall

Gummi- och plastvaror

Metallvaror

Annan elektronikindustri

Övrig kemiindustri

Massa och pappersvaror Datorer, kontorsmaskiner

Instrumenttillverkning

Maskinindustri

Läkemedel Teleprodukter Transportmedel

Källa: SCB.

SCB:s statistik visar att livsmedelsindustrins FoU minskade under perioden 1993–1995. År 1993 lades 398 årsverken på FoU, mot 360 år 1995. Denna siffra är rensad från effekter av omklassificering av verksamhet från livsmedelsindustri till forskningsinstitution. Utlokalisering av FoU-verksamhet förklarar alltså inte minskningen. Däremot kan minskningen kanske förklaras av att FoU i internationella livsmedelskoncerner flyttats utomlands, eftersom statistiken troligen inte fångar in svenska företags avgifter till FoU i koncerner utomlands.

Situationen för livsmedelsindustrin bör jämföras med branscher som läkemedelsindustrin och maskinindustrin, där antalet FoU-årsverken ökade med 33 respektive 14 % under samma period.

8.4. Internationell överblick

8.4.1. Internationaliseringen av livsmedelsföretagen och dess inverkan på FoU-systemet

Minskade hinder och ökad stimulans för näringslivets rörlighet har även påverkat livsmedelsindustrin. I takt därmed har utlandsägandet av svensk livsmedelsindustri och även svenska företags ägande i utlandet ökat kraftigt.

På samma sätt har FoU-miljöer, bl.a. industriforskningsinstituten och även universitet och högskolor, gjort ansträngningar för att internationalisera sin forskningsverksamhet och sin kommersiella uppdragsverksamhet. På motsvarande sätt erbjuds allt fler livsmedelsföretag FoU-tjänster från FoU-miljöer utanför Sverige.

Av de anställda i den svenska livsmedelsindustrin är 28 % (år 1996) verksamma inom ett utlandsägt företag. Totalt handlar det om närmare 17 000 anställda.

Inom delbranscherna för svensk livsmedelsindustri, räknat i procent av delbranschernas sysselsättning, är det utländska ägandet (år 1995) störst inom sockerindustrin (100 %), chokladindustrin (61 %), olje- och fettindustrin (44 %) samt bagerinäringen (25 %).

Den nordiska livsmedelsindustrin har länge internationaliserats, med Danmark i spetsen. Förutom Carlsberg, har nu det kooperativa MD Foods 3 500 anställda utanför Danmark och stora produktionsanläggningar i England och Tyskland.

Danisco Sugar AB, den stora danska socker- och spritkoncernen, har 70 % av sin omsättning från andra länder, och har även köpt det svenska Sockerbolaget. Danisco Sugar AB, med en FoU-budget på 300 miljoner danska kr/år, har en omfattande FoU-verksamhet utanför Danmark – i såväl Västeuropa som i det tidigare Sovjetunionen.

Norska Orkla har köpt Procordia från Volvo. Sålunda är betydelsefull svensk livsmedelsforskning i Eslöv (Felix) nu kopplad till motsvarande aktivitet i samma koncern i området runt Oslo. Med satsningen österut genom Baltic Beverages H. (BBH) har det skapats en stark teknologiöverföringsaxel från Prippsbryggerierna i Stockholm och till St.

Petersburg, Tula, Tallin och de andra BBH-bryggerierna och livsmedelsföretagen i det tidigare Sovjetunionen.

Norska Norway Seafood har samtidigt på fem år blivit ett av världens största helintegrerade fiskförädlingsföretag.

I Finland fann man redan år 1992 genom Statistikcentralens kartläggning av internationaliseringen av finländska företag, att de stora finländska livsmedelsindustrierna redan vid den tidpunkten påbörjat en internationalisering av sin FoU. Samtidigt framstod de finländska livsmedelsföretagen som något mer återhållsamma i sin internationalisering jämfört med andra finländska företag i andra branscher.

Ett genomgående drag är att internationaliseringen av livsmedelsindustrin och därmed dess FoU går något långsammare än i andra branscher. Några företag går dock före – t.ex. Nestlé och Carlsberg – och segment i det livsmedelstekniska systemet; förpackningar och ingredienser, går snabbare än andra segment in i ett internationaliserat läge.

8.4.1.1 Något om de viktigaste företagen

De största utlandsägda företagen i Sverige är:

  • Philip Morris (Kraft Freia Marabou, Slotts, Estrella m.fl.)
  • Novartis (Wasabröd, OLW m.fl.)
  • Nestlé (Svenska Nestlé, Zoégas Kaffe m.fl.)
  • Unilever (Van den Bergh Foods, GB-Glace m.fl.)
  • Orkla (Pripps Ringnes, Procordia Food, Abba Seafood, Göteborgs

Kex m.fl.)

  • Danisco (Danisco Sugar AB m.fl.) Av dessa är det framför allt Nestlé som har omfattande FoU i Sverige.

Det är för övrigt betecknande för de utlandsägda företagen att de samtliga under de senaste åren (1995–1997) har genomgått organisatoriska förändringar som förvandlat dem till nordiska företag, där produktansvar och i många avseende FoU-ansvaret fördelats mellan de olika nordiska länderna. Detta har givit de svenska dotterbolagen ett specialiserat produktansvar i förhållande till tidigare. I vissa fall har svenskbaserad FoU förstärkts, i andra fall har den försvagats. Samtidigt som FoU-verksamheten koordineras effektivare.

Sammantaget har de svenska bolagsenheterna stärkt sin position jämfört med bolagens verksamhet i grannländerna. Detta har skett på grund av:

  • Sveriges relativa storlek som lätt lokaliserar koncernernas ”nordenledning”.
  • Svensk marknads utvecklingsnivå, som gör den till nordisk lanseringsmarknad.
  • Sveriges geografiska närhet till utomnordiska bolagsenheter i söder och öster.
  • Svensk livsmedelstekniks tradition som tycks vara tyngre än i grannländerna. Av de ”svenska” företagen är flera i färd med att internationalisera sin verksamhet i avseenden som bl.a. har reell betydelse för deras samlade FoU-portfölj och organiseringen av denna.

Karlshamns har sedan många år en FoU-verksamhet rörande olja, fett och fettderivater i USA.

Vid Öresund har forskningsbasen för svensk sockerindustri i ökande grad koordinerats med den Danmark. I Danmark har också Kronfågel genom DanPo sitt största FoU-fäste i ett samspel med danska myndigheter.

Utanför moderlandet kan koncernernas FoU-verksamhet ha följande karaktärer:

  • Stöd till nationell produktion vid lokala produktionsanläggningar.
  • FoU-avdelning med alla resurser och befogenheter på avgränsade produktmässiga och geografiska eller nationella segment.
  • Utvecklingscentrum med närhet till strategisk marknadsledning för bredare affärsområden, med långsiktig utvecklingsverksamhet för huvudområden inom koncernerna på internationell bas.
  • Internationella forskningscentrum som säkrar att de internationella företagen vetenskapligt är på världstoppen där det behövs, t.ex. som Nestlé när det gäller barnmat. Då de svenska livsmedelsföretagens internationalisering är i senare fas än de gamla utlandsägda, torde ofta FoU-personal vid svenska och utländska bolagsenheter ha begränsat kunnande om varandras verksamhet och kanske också otillräckligt etablerade rutiner för kompetensöverföring.

Samtidigt försiggick det under mitten på 1990-talet också ett omfattande samordningsarbete rörande FoU-aktiviteter i multinationella livsmedelsföretag i såväl Sverige som utomlands. Konsekvenserna av detta för det svenska livsmedelstekniska systemet torde synas klarare på den andra sidan sekelskiftet.

Svenska företags FoU växer utomlands framför allt genom förvärv av tillverkningsföretag.

Skillnaden mellan olika marknaders funktion, livsmedelslagstiftning och livsmedelskontroll skapar behov av FoU-verksamhet i etableringslandet.

Genom en internationaliseringsprocess i ett företag går det också mot en utveckling från en stram sammanhållning av FoU-resurser mot arbetsdelning och marknadsstyrd FoU, med förankring i olika marknader. Ofta sker detta med ökat FoU-ansvar lagt på produkt- och mark-

nadsansvarig ledning – utomlands – och med stränga affärsmässiga beslutskriterier för FoU-insatsen.

Sedan blir kampen om tilldelning av snåla FoU-resurser mellan nationella dotterbolag en tävlan om duktighet inom koncernen. I denna kamp om FoU är också infrastrukturen av stor vikt och man väljer att förlägga FoU-verksamheten där denna får störst effekt.

Då svenska bolag köps upp från utlandet kan svensk FoU komma att lämna Sverige, exempel på detta finns inom livsmedelsindustrin. Samtidigt finns det också exempel på att mindre utländska bolag köpt upp stora professionella svenska livsmedelsföretag med stark FoU-tradition och därmed kommit att lämna över ansvaret för FoU-utvecklingen till det svenska dotterbolaget. Likaså är det svenska livsmedelsföretag som snabbt förvärvat stora utländska dotterbolag, att huvuddelen av moderbolagets FoU övergått till det utländska dotterbolaget.

8.4.2. FoU-satsningar i andra länder

8.4.2.1 Inledning

I de följande avsnitten görs ett försök att ge en bild över vilka insatser som görs på livsmedelsrelaterad FoU i några länder. Den officiella statistiken har stora begränsningar, både vad gäller industrins FoUinsatser och statliga FoU-satsningar på fakultetsnivå. Som jämförelse kan nämnas att det i USA har gjorts en speciell satsning på detta område, vilket innebär att man via Internet kan ta del av en databas med samtliga offentligt finansierade jordbruks- och livsmedelsprojekt direkt efter beslut om finansiering. Figur 8.11 visar hur stora resurser som livsmedelsföretagen satsade år 1994 på FoU i några europeiska länder. Inom EU:s livsmedelsprogram pågår ett arbete för att få en övergripande bild av livsmedelsforskningens omfattning inom EU-länderna. I detta avsnitt kommer i första hand att beröras nationella program där fokus ligger på att höja kompetensen i livsmedelsföretag och att förbättra samverkan inom FoU-systemet.

&IGUR  Livsmedelsindustrins FoU-utgifter i förhållande till produk-

tionsvärdet i några europeiska länder år 1994.

Storbritannien Frankrike Nederländerna Finland Sverige Italien Danmark

Källa: OECD samt utredningens egna beräkningar.

8.4.2.2 Finland

Den finska livsmedelsindustrins produktionsvärde var år 1996 ca 7 200 miljoner ecu (ca 70 miljarder kronor) och sysselsatte ca 40 000 personer. Omsättningen motsvarar 12 % av den totala finländska industrin, dvs. ungefär samma andel som livsmedelsindustrin har i Sverige. Den finländska industrin satsar 300 miljoner finska mark på FoU, vilket utgör 0,6 % av omsättningen. Motsvarande andel i Sverige är 0,5 %.

Den offentligt finansierade forskningen sker via fakultetsmedel, forskningsråd och TEKES (Finlands motsvarighet till NUTEK). Finland har några starka institut och en relativt liten forskning inom universitetsområdet. Industriforskningsinstitutet VTT är en tung aktör och är en mycket aktiv aktör inom både de nordiska och europeiska programmen. TEKES har startat ett stort program med två teman; "Maten och hälsan" och "Processer och livsmedel". Ett 60-tal projekt är i gång och samtliga har sin utgångspunkt i industriella frågeställningar. Projekten är av såväl grundläggande kunskapshöjande karaktär med helt statlig finansiering, som samverkansprojekt där industrin deltar med eget aktivt arbete och finansiering. Programmet är fyraårigt och omfattar ca 50 miljoner finska mark/år från offentliga medel.

8.4.2.3 Danmark

Den danska livsmedelsindustrins produktionsvärde var år 1995 ca 14 000 miljoner ecu (ca 130 miljoner kronor) och sysselsatte ca 64 000 personer. Livsmedelsindustrins andel av den nationella industriproduktionen var ca 28 %. Livsmedelsindustrins egna FoU-insatser uppgick år 1995 till 460 miljoner danska kronor (ca 530 miljoner kronor).

I Danmark pågår ett särskilt program, FØTEK 2 under åren 1995– 1997, med huvudsyftet att stärka livsmedelsindustrins konkurrenskraft. Programmet är forskningsintensivt och innehåller ett antal större projekt där industrin och branschorganisationerna är medfinansiärer. Inom programmet har även stora satsningar gjorts på forskningsprogram av mer grundläggande karaktär i huvudsak genomfört vid Tekniska Högskolan och Lantbruks- och veterinärhögskolan under samordning av ett särskilt livsmedelscentrum, LMC.

FØTEK 2 föregicks av ett program FØTEK 1 som bedrevs under perioden 1990–1995. Programmet innebar en kraftsamling från alla inblandade departement och huvudsyftet var att stärka områden där man redan hade en stark marknadsposition men samtidigt såg behov av att hitta nya tillväxtområden. Genom samverkansprojekt mellan industri, högskolan och instituten åstadkoms en vitalisering av FoUsystemet och resulterade i att industrin i mycket högre grad än tidigare ser FoU som ett strategiskt viktigt verktyg för att bibehålla och stärka sin internationella konkurrenskraft. Den statliga satsningen på FØTEKprogrammen är ca 100 miljoner danska kr/år.

FØTEK 3 är under planering och man lägger tyngdpunkten på att få bättre samverkan mellan jordbruket och livsmedelsindustrin. Frågor som rör etik, arbetsmiljö och djurkvalitet kommer också att få stor betydelse.

Ett annat viktigt resultat från FØTEK-programmen är bildandet av s.k. MAPP-centrum, som koncentrerar sig på konsument- och marknadsforskning. I FØTEK 1 var denna forskning spridd på många institutioner. Inom FØTEK 2 har man samlat verksamheten till ett fysiskt centrum knutet till Århus handelshögskola. Forskningen röner stor uppmärksamhet inom Europa och står som modell för många länder.

I Danmark satsas även mycket på bioteknikforskning med relevans för livsmedelssektorn. Det finns även ett särskilt program för produktutvecklingsstöd för produkter baserade på jordbruksråvaror och en speciell småföretagarsatsning inom livsmedelsområdet.

Det danska FoU-systemet innefattar ett stort antal institut inom livsmedels- och jordbruksområdet som berör såväl råvaru- som förädlingsledet. Den statliga basfinansieringen inom dessa uppgår till 520 miljoner danska kronor. I den sammanfattade tabellen 8.1 har medtagits den del som bedöms vara relevant för förädlingsledet.

8.4.2.4 Norge

Den norska livsmedelsindustrin omsatte år 1996 ca 96 miljarder norska kronor och den sysselsatte ca 50 000 personer. Livsmedelsindustrins andel av den nationella industriproduktionen var år 1996 ca 15 %. Livsmedelsindustrins egna FoU-kostnader uppgick till 370 miljoner norska kronor.

Norge har en FoU-struktur med flera branschinstitut och trenden i Norge ar att universiteten söker sig mot näringslivet för medfinansiering. Den offentliga finansieringen av FoU inom livsmedelsområdet har samlats i Norges Forskningsråd. Ett speciellt program under temat "Renare Mat", med en omfattning av 30 miljoner norska kronor från staten och motsvarande från industrin, har pågått i tre år och har avslutats under år 1997. En fortsättning är under planering. Forskningsrådet avsätter totalt 80 miljoner norska kronor till livsmedelsforskning, inkluderande en biotekniksatsning riktad till området. Till detta kommer direktfinansiering till instituten Norkonserv, Matforsk och Veterinärinstitutet.

8.4.2.5 Nederländerna

Trenderna i Nederländerna är dels ett ökat finansiellt stöd till livsmedelsrelaterad forskning från såväl staten som från industrin, dels att ökad vikt läggs vid att åstadkomma samverkan mellan olika organisationer inom FoU-systemet.

Den nederländska livsmedelsindustrins produktionsvärde var år 1995 ca 31 813 miljoner ecu (ca 310 miljarder kronor) och sysselsatte ca 110 000 personer. Livsmedelsindustrins andel av den nationella industriproduktionen var ca 24 %. Livsmedelsindustrins FoU-kostnader uppges till ca 1 % av omsättningen. Dock uppger t.ex. Unilever, som har flera centrallaboratorier i Nederländerna, att FoU-kostnaderna är ca 2 % av dess omsättning.

Nederländerna har en FoU-struktur som skiljer sig markant från den svenska, med många statliga institut – DLO – av vilka fem av elva har betydelse för livsmedelsområdet. Till detta kommer en rad halvstatliga TNO varav ett inom livsmedelsområdet samt några privata, t.ex. för mejerisektorn. Huvuddelen av universitetsforskningen är samlad till Agricultural University of Wageningen (LUW).

Tre av instituten har tillsammans med LUW och fem industrier startat ett virtuellt centrum omfattande ca 25 miljoner gulden/år (ca 95 miljoner kr/år). Den offentliga andelen är 50 % och industrin står för den andra halvan. Detta centrum leds från industrin, men ämnesvalen

är grundläggande och rör hälsa, struktur och funktionalitet samt livsmedelsteknologi.

Ett annat exempel på trenden att öka samverkan är att LUW och DLO:s elva institut organisatoriskt gått samman i ett "Wageningen Knowledge Center"

För att förbättra samverkan mellan industrin och forskningsinstitutionerna och att stärka konsumentinflytandet i livsmedelskedjan, startades år 1994 ett program "Agri-chain competence project", omfattande ca 90 miljoner gulden/år (ca 350 miljoner kr/år), där industrin gått in med 30 %. Programmet pågår t.o.m. år 1998. För att initiera och driva projekten har en särskild organisation bildats. Denna finansieras genom provision på antagna projekt.

8.4.2.6 Storbritannien

Den brittiska industrins produktionsvärde år 1995 uppgick till 67 000 miljoner ecu och sysselsatte 526 000 personer. Livsmedelsindustrins andel av den nationella industriproduktionen var 16 %. Livsmedelsindustrins egna FoU-insatser uppgick år 1995 till 250–300 miljoner pund. Ett fåtal stora industrier dominerar, t.ex. Unilever som har flera stora forskningscentrum.

Enligt uppgift från Ministry of Agriculture, Fishery and Food (MAFF) uppgick den statliga forskningsbudgeten år 1996 till totalt 260 miljoner pund gällande hela jordbruks- och livsmedelsområdet, varav 35 miljoner pund för livsmedelsforskning. Detta gäller utanför universitetens egna direkta anslag.

Storbritannien har generellt successivt minskat den offentliga FoUbudgeten och detta gäller även för detta område. Trenden inom Storbritannien är ökad kontraktsforskning, som inom detta område finansieras via MAFF eller forskningsråden. Universiteten uppmanas att bli tydligare och större vikt läggs vid nyttoaspekten antingen för industri eller samhälle. MAFF koncentrerar sin finansiering kring säkerhet, nutrition och hygien. MAFF har också mycket stark styrning på medlen och prioriterar hårt när det gäller insatserna.

Näringsdepartementet – Department of Industry and Trade (DTI) – startade under 1980-talet speciella innovations- och teknikspridningsprogram för att förbättra resultatöverföringen mellan universiteten och företagen. De program som ligger inom livsmedelsområdet har numera överförts till MAFF. De omfattar i nuläget 2,5 miljoner pund och industrin satsar lika mycket. För närvarande pågar tre program som behandlar kvalitetsaspekter, process och förpackning. Man har startat och avslutat flera projekt under åren. Det finns också en nära koppling till EUREKA och EU-programmen.

8.4.2.7 Sammanfattning

Beskrivningarna av de olika ländernas FoU-satsningar speglar de svårigheter som finns att hitta jämförbara parametrar. Kartläggningen av svenska FoU-insatser i avsnitt 8.3 är därför baserad på forskarårsverken i stället för pengar.

Skillnaderna i FoU-strukturen med starka institut med olika finansieringskällor gör exakta jämförelser svåra. Basanslagen till universiteten är inte med i sammanställningen som redovisas i tabell 8.1. Det bör poängteras att redovisningen har stor osäkerhet.

Till Danmarks FoU-satsningar kan läggas ett Bioteknikprogram och särskilda produktutvecklingsstöd. För Nederländerna är det inte möjligt att få fram basstödet till de stora instituten på området. I uppgiften för Sverige ingår SSF:s program LiFT, omfattande 15 miljoner kronor. Som framgår av tabellen är den svenska offentliga insatsen till livsmedelsforskning låg. Något samlat program som är jämförbart med dem som finns i övriga länder saknas i Sverige.

4ABELL  Redovisning av en uppskattning av offentligt finansierad

livsmedelsforskning i några länder, miljoner kronor.

Sverige Finland Danmark Norge Storbritannien Nederländerna

Program 20 75

70 400

Forskningsråd 30

a)

10 160

b)

20 300

250

b)

Institut

15 60 280

40 400

Uppgifts saknas

Summa 65 145 440 130 1 100

a) Inklusive projektmedel från NUTEK.

b) Inklusive program Källa: Egen sammanställning.

8.4.3. Internationella forskningsprogram

I EU:s pågående fjärde ramprogram är det främst FAIR-programmet (Agriculture and fisheries, including agro-industry, food-technologies, forestry, aquaculture and rural development) som är relevant för branschen. Inom detta program ligger den traditionella livsmedelsforskningen samt jordbruks- och fiskeriforskningen. Programmet är uppbyggt av fem avsnitt och handhas av tre direktorat inom kommissionen, vilket stundtals skapat problem. Genom åren har dock kraven på helhetssyn på kedjan från jord till bord blivit starkare liksom konsumentinflytandet på primärproduktionen, en utveckling som även drivits från svenskt håll. Det svenska deltagandet har varit högt, speci-

ellt i avsnitt tre som behandlar livsmedel. Av de 109 projekt som beslutats deltar Sverige i 41 projekt.

Av företagen är det främst de större som deltagit, exempelvis de producentkooperativa som Arla, Scan via Köttforskningsinstitutet och Cerealia. Nestlé och Unilever deltar i många projekt men då oftast med sina centrala FoU-enheter. Tetra Pak deltar också i några projekt. Generellt kan sägas om programmet att industrideltagandet är relativt lågt. Industrideltagande finns dock även i Brite Euram, som är ett mer industriinriktat program, där t.ex. problem angående slutna processer och arbetsorganisation ingår. I livsmedelsavsnittet är det främst institut som SIK och YKI som varit mycket aktiva i programmet liksom LTH/LU, Livsmedelsverket, KI, CTH, UU som också deltar i ett antal projekt.

Innehållsmässigt har kost/hälsa-problematiken haft en framträdande roll. Där har det svenska deltagandet inte varit så stort. Det område som har samlat flest svenska deltagare gäller produkt, process och säkerhet.

Inom avsnittet primärproduktion är det svenska deltagandet starkt inom djurhälsa och inom miljörelaterade områden. Det är främst SLU och SVA som deltar från svensk sida.

FAIR-programmet har ett ansökningstillfälle kvar med ansökningsstopp den 15 januari 1998. En mindre budget finns tillgänglig för livsmedelsområdet.

I det utkast till struktur och innehåll för det femte ramprogrammet, som nu planeras, har man radikalt brutit upp strukturen jämfört med det föregående programmet. De frågeställningar som är aktuella för livsmedelsområdet återfinns i tre fristående delar. Grundtanken att åstadkomma en helhetssyn på livsmedelssystemet – som var utgångspunkten i det fjärde ramprogrammets FAIR-program – blir därför svår att uppfylla. Det renodlade livsmedelsprogrammet lyfter fram nya processer, bioteknikanvändning och framför allt kost/hälsa och säkerhetsfrågor. Kost/hälsa-området synes få stort utrymme, troligen i form av nätverksprojekt, som förutsätter att det finns nationella projekt som kan ingå i dessa. Femte ramprogrammet beräknas starta år 1999 med utlysning av programmet tidigast i juli 1998.

European Cooperation in the field of Scientific and Technical Research (COST) är en annan samarbetsform som är öppen för alla europeiska länder och med stort svenskt deltagande inom livsmedelsområdet. COST-projekten är av nätverkstyp och har i många fall lett till projekt i EU:s forskningsprogram. För närvarande pågår nio nätverk inom området livsmedelsteknik. Sverige deltar i samtliga.

EUREKA är ytterligare ett europeiskt program som syftar till ökat samarbete mellan företag och forskningsinstitutioner i minst två länder. Programmet behandlar teknikutveckling och tillämpad FoU, oftast närmare marknaden. Svenskt deltagande finns i några livsmedelsprojekt.

Nordisk Industrifond (NI) driver programmet NORDFOOD, som under fyra år har en omfattning av totalt ca 240 miljoner kronor. Industrin har finansierat 50 % i form av eget arbete och likvida medel. NI har bidragit med 30 % av kostnaderna och nationella finansiärer för återstående 20 %. Programmet har varit lyckat så till vida att många företag i Norden deltagit och programmet har genererat deltagande i ett antal EU-projekt. Programmet har haft ca 400 deltagare i 31 projekt. Sverige deltar i 25 av dessa. NI har beslutat att livsmedelssektorn fortsatt skall vara ett prioriterat område och planerar för en fortsättning när det pågående programmet avslutas under år 1997. Det nya programmet kommer att få en mindre omfattning än tidigare, men har ändå stor betydelse som nordisk plattform för delar av de olika ländernas nationella satsningar.

Sammanfattningsvis är det ett är stort svenskt deltagande i de internationella forskningsprogrammen inriktade på livsmedelsforskning. Deltagandet sker från i första hand institut och från högskolan. Enskilda företags engagemang är begränsat till ett fåtal projekt, med undantag från NORDFOOD-programmet.

8.5. Kunskapsutbyte och kompetenshöjning

8.5.1. Inledning

I detta kapitel beskrivs livsmedelsföretagens varierande nivåer och behov av kompetens, vilket styr hur de kan samverka med FoU-systemet. Dessutom berörs leverantörsföretags och stora livsmedelsföretags roll som kunskapskälla. Därefter berörs den del av kunskapsutbytet som vanligtvis kallas tekniköverföring eller teknikspridning. Begreppet vidgas till att omfatta dels annat än teknik – som till exempel marknadskunskap – dels överföring av problem och frågor från företagen till FoU-systemet. Slutligen diskuteras utbildning och fortbildning som en källa till kompetenshöjning.

Det offentliga FoU-systemet är en viktig resurs för livsmedelsföretagen för att stärka deras förmåga att konkurrera och utvecklas. För att dra full nytta av denna resurs krävs ett väl fungerande kunskapsutbyte mellan industrin och FoU-systemet, som stärker parternas förståelse för varandra. Industripersoners kunskaper om FoU-systemet underlättar för dem att ta till sig resultat därifrån. FoU-personalens kännedom om industrins problem och frågeställningar stärker den industriella relevansen av deras kunskapsutveckling.

Ett utbyte av kunskaper kan ske både i form av fullfjädrade forsknings- och utvecklingsprojekt där ny kunskap utvecklas, men också genom att befintliga forskningsresultat får större spridning. FoUsystemet kan också tillhandahålla ut- och fortbildning som stärker kompetensen i livsmedelsindustrin.

Det kan vara svårt för livsmedelsföretagen att få tag på, värdera och utnyttja de kunskaper som tas fram i avancerade FoU-projekt och de kan behöva hjälp med att slussas in i systemet eller med att få kunskaperna anpassade efter de egna behoven. Detta gäller i högre grad för de små och medelstora företagen, men kan vara ett problem även för de stora företagen.

8.5.2. Livsmedelsföretagens behov av kunskap och kompetens

8.5.2.1 Förutsättningar för förnyelse

Att ta till sig ny teknik är en grundläggande förutsättning för företagens utveckling, men för att dessa skall kunna utnyttja den nya tekniken till att förstärka sin konkurrenskraft måste de fylla många kunskaps- och kompetensbehov. Den hårda internationella konkurrensen och de allt snabbare förändringarna i konsumenternas efterfrågan kräver att företagen utvecklar sin förmåga att bevaka och förstå sin marknad, om de skall klara av att hitta de nya värden som kan skapas för kunderna. Ökade och fördjupade kunskaper om de utländska marknaderna krävs också för att företagen skall kunna finna och utnyttja exportmöjligheter och bli framgångsrika i sina exportinitiativ. Ledningens kompetens bör också utvecklas för att leda produktutvecklingsprocesser och/eller för att genomföra de organisationsutvecklingar som såväl ny teknik som nya krav från marknaden erfordrar.

Efter att under många år agerat på en konkurrensskyddad och väl reglerad marknad släpar många livsmedelsföretags kompetens efter jämfört med tillverkande företag i andra branscher, framför allt inom det marknadsstrategiska området. Livsmedelsbranschen behöver därför inte bara ta till sig nya typer av kompetens utan också i högre grad lära av andra branscher. Det finns gott om exempel på tekniker och kunskaper som kommit till livsmedelsindustrin efter att länge ha använts inom andra branscher. Bra metoder för att snabba upp denna process kan vara att engagera människor med erfarenheter från andra branscher i utvecklingsprojekt eller i fort- och utbildningsaktiviteter.

En annan god utgångspunkt för förnyelse är kontakt med FoUsystemet. De FoU-starka, oftast stora företagen, upplever att förmågan att skapa kreativa miljöer mellan företagen och forskningsvärlden blir allt viktigare för att ta till sig ny teknik. Detta gäller allt från kopplingar av typen industriforskningsinstitut eller liknande organisationer till kontakter med högskolor och universitet. Företagsledningen måste engageras i denna samverkan och göra den till en del av sin strategi. Företagens samverkan med omvärlden skall ske på alla de tre områdena: FoU, marknad och produktion och många personer måste involveras i dessa kontakter. Den grundläggande processen är att hela tiden ta in ny kunskap, använda sig av denna kunskap och göra sig av med förlegad sådan. Detta är en process som berör hela företaget, och det handlar om att nyttja det intresse som finns hos alla som arbetar i företaget.

&IGUR  Beskrivning av interaktionen mellan näringslivet och forskar-

världen.

Inom industrin är U:et – som står för utveckling – mycket tydligt och det som livsmedelsföretagen vanligtvis arbetar med. På randen till U:et finns små f – forskningsresurser, dvs. att det finns kunskap att hantera frågeställningar som rör FoU. Dessa små f är väldigt viktiga för företaget för att föra en debatt eller diskussion och att utbyta information med de stora F:en i forskarvärlden – och då såväl nationella som internationella. U:et får alltså inte vara f-fritt. Det finns naturligtvis även företag med stora F – dvs. med omfattande forskningsresurser – men de är än så länge ovanliga inom livsmedelsindustrin.

&/23+!262,$%.

U

F

F

F F

F

).$5342).

F

F

F

F

F

U

U

U

U

U

Informationsutbytet och de kreativa miljöerna kräver också att forskarvärlden har små u:n bland de stora f:en. Dvs. med kunskap om företagens villkor och egen erfarenhet av ett industriellt inriktat arbetssätt.

8.5.2.2 Stora och små företag

De teknologiska resurserna och den strategiska kompetensen koncentreras i dag till ett fåtal stora privata företag, ett fåtal kooperativa företag samt till företag som tillhör större koncerner och i hög grad är utlandsägda. Detta fåtal kompetensstarka företag har genom sin medverkan i olika strukturer goda förutsättningar att påverka formen och innehållet i utbytet med universitet/högskolor och inriktningen på forskningsinsatserna. Även dessa företag har dock behov av mer FoU. I vissa fall därför att många centrala resurser har lagts ner eller splittrats och blivit ersatta av mindre satsningar utan slagkraft. I andra fall därför att det geografiska och sociala avståndet till de centrala FoU-resurserna är alltför stort.

Det stora flertalet små och medelstora fristående företag har å sin sida små teknologiska resurser. De små livsmedelsföretagen är enligt studier sämre än företag i andra industrigrenar på att ta in kritisk information, på att använda modern informationsteknik och på att investera i nya teknikutvecklingar. Det är viktigt att påpeka att detta inte enbart är kännetecknande för svensk livsmedelsindustri utan att teknologinivån är låg i branschen över hela Europa. Vid jämförelse framstår egentligen teknikstandarden som högre i de nordeuropeiska länderna. Det finns också en skillnad mellan olika mindre företag vad gäller teknologiska resurser. De som har en processtekniskt inriktad produktion har oftare tekniker och naturvetare anställda än de som är mera hantverksinriktade.

Det finns ett par faktorer som är speciella för livsmedelsindustrin och som lägger en extra press på de mindre företagen. Den kanske viktigaste faktorn är de krav på säkerhet och hygien som ställs på ett livsmedelsföretag. En annan faktor är svårigheten att ta patent på livsmedelsprodukter. Detta gör det svårare för livsmedelsföretag att skaffa sig försprång gentemot sina konkurrenter. Utöver detta är det ett hinder för mindre livsmedelsföretag att samarbeta med större företag med deras större resurser att arbeta med patentfrågor.

Ett problem när det gäller att närmare beskriva industriföretagens kompetens är att det enda mått som används i statistiken och i befintliga undersökningar gäller antalet anställda tekniker och naturvetare (T/N) med minst tre års högskoleutbildning. Statistiken över T/Nintensiteten hos olika grupper av livsmedelsföretag bekräftar skillna-

derna i tillgång på högskoleutbildad personal mellan stora och koncernanknutna företag å ena sidan och oberoende små företag å den andra – där personalen i genomsnitt har en låg utbildningsnivå.

Det finns dock anledning att försöka skilja mellan olika mindre och "T/N- fattiga" livsmedelsföretags behov och förutsättningar att utveckla sin teknik och kompetens.

Teknikpassiva företag

En första kategori av företag, till vilken en majoritet av de små livsmedelsföretagen tillhör – framför allt i de delbranscher som kännetecknas av ett hantverksmässigt produktionssätt – visar inget större intresse av att aktivt ta till sig ny teknik och nya kunskaper och frågar inte efter tekniktjänster. Dessa företag brukar kallas för "teknikpassiva". De kan sägas vara kompetenta vad gäller den befintliga processen och de egna produkterna, men de har svårt att utveckla sin kompetens utöver detta. Det är företag med mycket små kapital- och personresurser. Kunskapsförnyelse sker genom arbete med vardagliga konkreta problem som dyker upp i produktionen. När det sker nya utvecklingar av processer och produkter kommer impulserna främst från utrustnings- och ingrediensleverantörer. Dessa företag behöver i större utsträckning ges tillgång till befintlig nyare kunskap och teknik.

Tekniksökande företag

De små och medelstora företag som mer aktivt söker och tar till sig ny teknik för att lösa produktionsproblem, för att effektivisera och rationalisera sin produktion och för att svara till sina kunders önskemål, utgör en liten grupp i livsmedelsbranschen och finns bland de företag som är processfokuserade. Sådana "tekniksökande" företag har en viss förmåga att analysera utvecklingen på sin marknad och inom sin bransch och att därefter ta till sig ny kunskap och utveckla sin kompetens. Det finns åtminstone en person i dessa företag som har intresse – ibland också formellt eller informellt ansvar – för teknikunderhåll och teknikutveckling.

Detta är företag som ofta har en vilja att utveckla närmare relationer med sina kunder och som kan söka sig utåt – i första hand till "kolleger" och leverantörer men även till konsulter – för att lösa tekniska problem. Dessa företag har dock inte alltid resurserna – i tid och kunskap – att identifiera lämplig extern kompetens för att gå vidare med sina problemställningar och utvecklingsprojekt. Med sina begränsade kapital- och personalresurser är de sällan intresserade av att delta i

FoU, samtidigt som deras kompetens- och affärsutveckling är beroende av att det bedrivs en forskning och utveckling vars resultat direkt kan omsättas i dessa företags verklighet.

Innovativa företag

Enbart ett fåtal företag har utvecklat ett formaliserat tekniskt utbyte och samarbete med sin omgivning – antingen det gäller utvecklat samarbete med en kund eller en leverantör, medlemskap i ett industriforskningsinstitut eller samverkan i tekniknätverk inom branschen. Dessa mycket innovativa “tekniksamarbetande företag“, ofta avknoppningar från universitet och högskolor eller från andra företag, möter andra svårigheter. Ett stort problem för dessa är att i ett mycket tidigt stadium få resurser som ger dem möjlighet att utveckla sina idéer till ett projekt, som kan knyta till sig både riskkapital och potentiella första kunder.

Gårdsföretagen

En särskild kategori av företag är de som bedriver gårdstillverkning av förädlade livsmedel. Dessa företag är ofta inriktade mot närmarknaden. Gårdsföretagen är en liten, men ändå viktig del av livsmedelssektorn. Flertalet är företag med primärproduktion som huvudnäring. De ingår därför normalt inte i industristatistiken under SNI-bransch ”Livsmedels- och dryckesvaruproduktion”, utan återfinns i de flesta fall under bransch ”Jordbruk och jakt”, alternativt ”Fiske” Ett viktigt problem för de gårdstillverkare som vill växa och övergå till en mer industriell produktion är de särskilda krav som finns vad gäller livsmedelssäkerhet.

Många av företagen har utvecklats från lantbruks- och trädgårdsföretag och har därför utvecklat sina kompetenser i att producera en råvara. Att i nästa steg själv vidareförädla råvaran ställer krav på andra och många gånger helt nya kunskaper.

Den utveckling som har skett inom den småskaliga gårdsbaserade förädlingen sedan början av 1990-talet visar att en majoritet av företagen börjar i mycket liten skala. Med ökade kompetens- och andra utvecklingsinsatser, skapas möjligheter för fler företag att växa i storlek och för vissa att ta steget från en mer hantverksmässig verksamhet till industriell.

Viktiga utvecklingsbehov är t.ex. att utveckla nya logistiska strukturer som är anpassade till små företag och lokala marknader, produktutveckling, utveckling av förpackningar anpassade till småskaligt produ-

cerade livsmedel, framtagande av teknisk utrustning anpassad för småskalig produktion samt marknadsstrategiska utvecklingsfrågor.

Behovet av informationsöverföring, erfarenhetsutbyte och kontaktförmedling mellan i första hand företagen men också till övrigt näringsliv, FoU-institutioner, myndigheter och andra organisationer, samt övriga delar av samhället, är mycket stort. Genom ett aktivt arbete inom detta område kan insatser effektiviseras genom att resultat och erfarenheter sprids och nödvändiga kontakter mellan olika aktörer etableras. Denna funktion är inte minst viktig då allt mer utvecklingsarbete utgår från regionala projekt och perspektiv.

Såväl SIK som SLU har mångåriga erfarenheter av kompetens- och andra utvecklingsinsatser riktade till små livsmedelsföretag och gårdsbaserade småskaliga företag. Under hösten 1997 påbörjades ett kompetensutvecklings- och rådgivningsprogram inom det så kallade KLiVprojektet (Kompetensutveckling för Livsmedelsindustrin i Västsverige) där SIK och SLU gemensamt ansvarar för genomförandet. SLU har också ett nära samarbete med bl.a. Finland. I januari 1997 startades i Finland en verksamhet för kompetensutveckling och annat utvecklingsstöd som går under namnet Food Center. Värdefulla erfarenheter kan inhämtas från detta arbete.

8.5.2.3 Andra företag som kunskapskällor för livsmedelsföretagen

Avsnittet grundar sig bl.a. på data från NUTEK-rapporterna "Teknologiska resurser inom livsmedelsområdet" och " Maskinindustrin i Sverige – Teknologiutveckling, konkurrens och tillväxt".

Livsmedelsindustrin omfattar många olika processer och använder därmed en stor bredd av maskiner och utrustningar. NUTEK-analys har nyligen listat 74 företag som tillverkar maskiner och annan utrustning för livsmedelsproduktionen. Tetra Laval dominerar den svenska marknaden för livsmedelsmaskiner. Tetra Laval dominerar också, tillsammans med Frigoscandia och Asea Brown Boveri, marknaden för kylnings- och frysningsutrustning. En stor del av övriga maskin- och utrustningsleverantörer som listas är små eller medelstora företag som har sin tillverkning i Sverige.

Förpackningsleverantörerna är många, vilket avspeglar mångfalden av förpackningar och material. NUTEK har listat 111 företag som tillverkar livsmedelsförpackningar samt insatsvaror och maskiner till sådan förpackningstillverkning. Industrin är relativt koncentrerad med ett fåtal stora företag som dominerar tillverkningen och försäljningen av vissa typer av förpackningar.

Ingrediensleverantörerna är viktiga impulsgivare till teknikförnyelse i de mindre företagen. Det finns ingen översiktlig beskrivning av denna kategori av leverantörer.

Enligt NUTEK-analys befinner sig hälften av de högskoleutbildade teknikerna och naturvetarna som anställs inom det livsmedelsteknologiska systemet, som utgörs av livsmedelsindustrin och andra företag och organisationer som har direkt koppling till teknisk utveckling inom livsmedelsindustrin, hos tillverkarna av maskiner och utrustningar.

SIK har länge arbetat för att förstärka relationerna mellan olika leverantörer och livsmedelsföretag. Ett uttryck för detta är de industrigemensamma projekt som drivs vid institutet. Många av dessa projekt har laborativa inslag, men på senare tid har det också blivit vanligt med bredare kontaktnät. T.ex. har institutet tillsammans med några förpackningsföretag initierat nätverk kring "hygienisk design".

NUTEK handlägger på nationell nivå ett FoU-program inom förpackningsområdet, "Livsmedelsförpackningar", som till mer än hälften finansieras av ca 20 förpackningsföretag och 15 livsmedelsföretag. Programmet koordineras av SIK.

Packforsk, YKI och Institutet för verkstadsteknisk forskning (IVF) genomför FoU-projekt som associerar maskin- och förpackningsleverantörer till livsmedelsindustrin. Packforsk har ett samlat program, Normpack, där dessa leverantörer samverkar med livsmedelsföretag.

Det finns i dag ingen större teknikutvecklingssatsning i samarbete mellan leverantörsindustrin och universitet eller högskolor som riktar sig till livsmedelsindustrin. Tidigare fanns stora samarbetsprojekt med förpackningsindustrin, men nu vänder sig de stora utrustnings- och maskinleverantörerna till stora utländska kunder snarare än till små svenska.

Allt tyder på att teknikleverantörerna, i termer av nationell förankring eller närhet till kunderna och av utvecklingskompetens, bör ha ganska goda förutsättningar för att positivt påverka teknologiutvecklingen inom svensk livsmedelsindustri. Frågan är om denna aktörkategoris intresse och möjlighet att medverka till livsmedelsbranschens teknik- och kompetensutveckling är fullt utnyttjad. Detta gäller både som deltagare i teknikutvecklingsprojekt som riktas till livsmedelsindustrin, framför allt till mindre företag, och som förmedlare av ny kunskap till företagen.

De FoU-resurser som de stora svenska livsmedelsföretagen har också betydelse för de mindre företagen genom att de sätter standarden för branschen. Stora resursstarka företag kan också i sin funktion som krävande kunder till enskilda eller grupperingar av mindre livsmedelsföretag, bidra till överföring av kunskap till de mindre företagen. Ett exempel på en sådan relation kan vara den mellan ett stort s.k. sammansättningsföretag och dess underleverantörer.

8.5.3. Kunskaps- och problemöverföring

8.5.3.1 Krav på överföringsaktörer

Kompetenskraven för att utveckla kontaktytor i riktning mot små företag har preciserats i samband med en utvärdering av de svenska industriforskningsinstitutens småföretagsverksamhet. Mindre företag – oberoende av mottagarförmågan – driver verksamheten under resurssnåla förhållanden, vilket ställer särskilda krav på den externa förmedlaren när det gäller att sätta i gång ett projekt och hålla det vid liv. De flesta småföretagen har inte tid och resurser att ägna sig åt kontakter som de inte mycket snabbt ser något positivt resultat av. Att snabbt kunna lösa ett konkret problem när ett mindre företag ställer det, är grundläggande för att skapa förtroende och försäkra sig om vidare samarbete med företaget. Det är inte heller alltid lätt att få tag i nyckelpersonerna när man håller på med ett projekt, och företagen är många gånger tvungna att prioritera andra affärsåtgärder än ett pågående teknikutvecklingsprojekt.

För den personal som ansvarar för kunskapsförmedling och projektuppföljning krävs således industriell förståelse, god ämneskunskap, respekt för företagens egen kompetens och inte minst uthållighet i relationens upprätthållande. För den ansvariga organisationen krävs flexibilitet så att rätt person snabbt kan ställa upp för att lösa ett problem samt förmåga att koppla företagen till andra organisationer som har lämpligare kompetens.

En förutsättning för att denna vidareförmedling skall fungera är att överföringsaktören har god kontakt med personer på universitet eller högskolor som har kunskap om hur industrin arbetar

.

Tjänstesortimentet måste omfatta olika typer av stöd, från enkla handledningar av olika slag till företagsspecifika teknikutvecklingsstöd. Verksamheten kräver således projektresurser för att finansiera uppsökande av företag och för initiering av projekt, eftersom betalningsviljan i början av kontakterna är liten. Därutöver behövs basresurser för att långsiktigt utveckla och upprätthålla lämplig kompetens på person- och organisationsnivå.

8.5.3.2 Befintliga aktörer och projekt

De aktörer som i dag arbetar mot små och medelstora företag har, trots liknande ambitioner och initiativ, mycket skilda kompetenser. Detta gäller i termer av organisation, organisatorisk anknytning, tekniska,

företagsekonomiska eller branschkunskaper, tillgång till personal, närhet till målgrupperna etc. De har därmed skilda förutsättningar att stödja olika typer av företag för olika typer av problem.

Aktörer som sprider teknik och kompetens till de mindre livsmedelsföretagen

SIK är den aktör som agerar på nationell nivå när det gäller teknik- och kunskapsöverföring till små livsmedelsföretag. Institutet har sedan hösten 1994 ett affärsområde för "småföretagsutveckling" inom vilket fyra konsulter i dag arbetar tillsammans med experter inom övriga SIK. Verksamhetens uppläggning har till stor del influerats av de erfarenheter som vunnits av ett småföretagsprojekt som år 1991 initierades av Nfo-stiftelsen i Hallands län i samarbete med ALMI och länsstyrelsen, och med vilka en konsult från SIK arbetade. Projektet handlade om en uppsökande verksamhet riktad till alla livsmedelsföretag i länet för identifiering av företagsspecifika insatser. Syftet var att initiera utvecklings- och utbildningsprojekt i enskilda företag samt lägga grund för gemensamma insatser i form av kompetensutbyte i nätverk eller utbildning. De företagsspecifika insatserna handlade om problemlösning, utvecklingsinsatser och internutbildning i både teknik-, marknadsförings- och ekonomifrågor. Två nätverk har skapats för erfarenhetsutbyte mellan företag som inte konkurrerar med varandra samt två kvalitetsgrupper, som fortfarande är aktiva.

Sedan år 1995 får SIK:s småföretagsverksamhet en basfinansiering från NUTEK:s program för tekniköverföring till små och medelstora företag. Inom ramen för detta program och med Hallandsprojektet som förebild, har SIK initierat en omfattande uppsökande verksamhet som lett till ett 100-tal utvecklingsprojekt i små företag, varav de som bedömts ha utvecklingspotential knöts till befintliga regionala nätverk eller nya nätverk.

SIK är också engagerat i två andra regionala projekt. Det första projektet är KLiV, vilket finansieras av NUTEK, och handläggs av Agroväst och genomförs i samarbete med Sveriges Exportråd, Näringslivssekretariatet i Göteborg och Ekonomihögskolan i Lund. Målet är att företag tillhörande SNORP-länen skall stärkas av individuella insatser som skall kompletteras med gemensam utbildning, seminarier och kompetensutbyte i nätverk. Under det dryga året som KLiV-projektet varit i operativ verksamhet har ett nätverk byggts upp mot livsmedelsföretag i Västsverige. Det andra regionala projektet handlar om kunskaps- och tekniköverföring till små livsmedels- och bioteknikföretag i båda skånelänen och där personal från SIK:s småföretagsenhet och

Ideon Agrofood medverkar. Ca 150 företag är i dag associerade i projektet.

Av resursskäl har SIK:s arbete hittills fokuserat på södra och västra Sverige. SIK är dock ett nationellt täckande institut och har därmed som uppgift och ambition att utveckla en rikstäckande småföretagsverksamhet. SIK har således börjat utvidga sin uppsökande verksamhet till företagen inom Mälardalen.

Nämnas kan också att Teknikbrostiftelsen i Lund har inom södra högskoleregionen initierat och finansierat ett treårigt projekt – "Kunskapsbron". Projektet administreras av Teknopol AB, vid Ideon i Lund, som ägs av Teknikbrostiftelsen, ALMI och Universitetets utvecklingsbolag i Lund, och har som huvuduppgift att stödja forskningsbaserad företagsverksamhet och hjälpa till att kommersialisera forskningsresultat, framför allt genom att ge stöd till sökning av forskningspatent.

Kunskapsbron syftar till att föra samman små- och medelstora företag och högskolorna i regionen inom ramen för olika typer av företagsbaserade utvecklingsprojekt. Regionala projektledare placerade vid de olika regionala högskolorna har till uppgift att söka sig till små företag i respektive region, för att fånga upp frågeställningar och problem där man önskar hjälp från högskolorna. Enligt projektkoordinatorn har livsmedelsindustrin hittills varit föremål för mycket få projekt. Nyligen har dock en person med livsmedelsteknologisk bakgrund anställts av Teknopol AB för att arbeta inom projektet Kunskapsbron med ambition att rikta sig mer till livsmedelssektorn.

Industriforskningsinstitutet Packforsk arbetar framgångsrikt med resultatspridning till mindre företag. Inom programmet Normpack bistår Packforsk företag med standardisering av material och samarbetet syftar till certifiering av förpackningar. Packforsk driver också sedan länge en förpackningsskola riktad mot anställda i förpackningsindustrin och förpackningsansvariga i livsmedelsindustrin. Packforsk har ca 130 medlemsföretag, varav ungefär en tredjedel är livsmedelsföretag.

Aktörer anknutna till universitet och högskolor för kunskapsöverföring och forskningskommersialisering

SLU-kontakt, som skapades i januari 1996, har tre huvudverksamhetsområden; fortbildning, näringslivskontakt och tvärvetenskapliga informationsprojekt. SLU-kontakt har en tradition av att samarbeta med råvaruproducenter och med kooperationen. Näringslivskontakter och fortbildning har tillkommit på 1980-talet. Verksamheten är framför allt styrd utifrån forskarnas utgångspunkter, även om detta inflytande blivit mindre på senare tid.

Ideon Agrofood (IDAF) i Lund har som syfte "att utveckla nya affärsområden från olika forskningsgrupper" och agerar inom både livsmedels- och bioenergiområdena. IDAF är en stiftelse som associerar 14 stora företag och lantbruksorganisationer i Sydsverige, forskare vid företagsekonomiska institutionen och vid internationella institutet för industriell miljöekonomi vid Lunds universitet, forskare vid livsmedels- och bioteknikinstitutionerna vid Kemicentrum, forskare vid institutionen Skog-Industri-Marknad Studier (SIMS) vid SLU i Ultuna samt ett par näringslivskonsulenter vid SLU-kontakts enhet i Alnarp. Stiftelsen arbetar med att initiera projekt som rör tillämpad forskning eller kommersialisering av forskningsresultat. Åtta av tio IDAF-projekt rör livsmedel och de är inriktade jämnt över hela produktionskedjan. IDAF har ett mindre kansli och deltidsarbetande forskare fungerar som projektledare i projekten. IDAF har en viss verksamhet riktad mot små företag och under år 1996 har man startat upp fyra utvecklingsprojekt för höginnovativa små- och medelstora företag.

Länsbaserade aktörer

ALMI är en aktör som i varje län skall spela en roll i teknik- och kompetensförmedling till mindre företag. Det är dock relativt få personer bland ALMI:s företagskonsulter som har en utbildnings- eller erfarenhetsbakgrund i livsmedelsvärlden. Det finns vidare ingen kompetens i organisationen som ger möjlighet för ALMI att ta hand om och följa upp utvecklingsprojekt i företag samtidigt som verksamhetens finansieringsform inte ger konsulterna incitament att vidareförmedla kontakter till relevant kompetenscentrum. Av denna anledning har ALMI generellt små förutsättningar att effektivt kunna stödja kompetens- och teknikutveckling i småföretag, och dessa förutsättningar är särskilt små när det gäller små livsmedelsföretag. Styrkan hos ALMI är att det finns i varje län och att organisationen, under förutsättningen att det finns incitament för det, därmed skulle kunna spela en viktig förmedlarroll i riktning mot SIK eller annan lämplig part, framför allt i de norra regionerna.

Övriga offentliga aktörer och offentliga stödformer

NUTEK har i ett par insatser speciellt inriktat sig på stöd till tekniköverföring till små och medelstora företag. I en större satsning där 100 företagsgrupperingar fått 100 000 kronor var som stöd för att efterfråga tekniktjänster, har endast tre grupperingar en tydlig livsmedelsprofil. I en mindre satsning på 22 företagsgrupperingar i regionala

stödområden lyser livsmedelsföretagen med sin frånvaro. Erfarenheterna från dessa och andra satsningar visar att det är svårt att engagera livsmedelsindustrin i satsningar som inte är explicit riktade till dem, även om innehåll och inriktning är relevanta för branschen.

För livsmedelsföretag finns ett antal möjligheter att söka stöd för företagsutveckling, kompetenshöjning och nätverksbyggande, varav EU:s fonder tillhör de viktigaste. Dessa är:

  • Mål 2, som syftar till att omstrukturera industriregioner på tillbakagång. Insatserna avser kompetensutveckling, lokal utveckling och turism samt näringslivsutveckling.
  • Mål 4, som syftar till kompetensutveckling och förändring av arbetsorganisationen. Insatserna avser kompetensutveckling, stimulera samverkan mellan företag, anställda och externa resurser. Målområde är hela Sverige.
  • Mål 5b, som syftar till att utveckla näringslivet och öka sysselsättningen på landsbygden. Insatserna avser kompetensutveckling, kulturutveckling, lokal utveckling av turism, naturresursutveckling, näringslivsutveckling samt teknikutveckling. Målområden är ett antal kommuner inom Dalarna, Gävleborg, Göteborgs- och Bohus län, Jönköping, Kalmar, Kronoberg, Värmland, Västerbotten, Älvsborg, Östergötland, Skärgården.
  • Mål 6, som syftar till att utveckla Sveriges mest glest befolkade områden. Insatserna avser företagsutveckling, jordbruk, fiske och naturresurser, kompetensutveckling, lokal utveckling, samisk utveckling, IT, FoU samt turism. Målområden är områden inom Dalarna, Gävleborg, Värmland, Jämtland, Västernorrland, Västerbotten samt Norrbotten.
  • Interreg II, som syftar till att stärka regionerna och möjligheterna att bo kvar och verka i gränsområden, samt främja samhörighet, utveckling samt gränsöverskridande kontakter. Insatser: Stärka kommunikationer, utveckla näringslivet, kompetensutveckling, bygdeutveckling, miljöutveckling, turismutveckling samt kulturutveckling. Målområden i Sverige är Norrbottens, Göteborgs- och Bohus läns, Dalarnas, Värmlands, Västerbottens. Västernorrlands, Jämtlands, Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Malmöhus och Kristianstads län.
  • Leader II, som syftar till att stimulera fortsatt positiv utveckling av landsbygden. Insatserna avser förädlingsaktiviteter – småskalig livsmedelsproduktion eller träförädling, kompetenshöjande insatser, landsbygdsturism, miljö, kultur, livskvalitet, småföretag, hantverk, lokal service samt tekniskt stöd. Målområden är ett antal landsbygdskommuner.
  • Pesca, som syftar till att stödja känsliga och isolerade fiskeregioner, kompletterande insatser. Insatserna avser vidareförädling, turism,

utbildning samt nätverk. Målområden är kommunerna Strömstad, Gotland, Tanum, Sölvesborg, Sotenäs, Karlskrona, Tjörn, Västervik, Orust, Borgholm, Öckerö, Mörbylånga, Varberg, Gävle, Simrishamn samt Lidköping.

  • Småföretagsinitiativet (SME), som satsar på småföretag (maximalt 250 anställda) inom målen 2, 5b och 6. Insatserna avser marknadsutveckling, konkurrensförstärkning samt miljöstrategier. Målområden är desamma som gäller för målen 2, mål 5b samt mål 6.
  • Adapt, som syftar till att finna nya metoder för kompetensutveckling och samarbete för att stärka de anställdas ställning på arbetsmarknaden. Insatserna avser utveckling av nya metoder, angreppssätt och samarbetsformer samt delaktighet i arbetslivet.
  • Pilotprojekt. En mindre del – ca 1 % – av strukturfondernas medel kan användas till innovativa åtgärder i form av pilotprojekt, samarbetsprojekt och nätverk. Ingen särskild andel har fastställts för de olika medlemsländerna utan resurserna skall fördelas på grundval av projektens styrka. EU-finansieringen varierar från 45 % upp till 75 %.

8.5.3.3 Styrkor och brister i det nuvarande överföringssystemet

Kartläggningen av teknikspridning till livsmedelsindustrin visar att det finns gott om aktörer som på alla nivåer har ambition att förstärka kunskapsflöden till småföretagen. Ett flertal av initiativen bygger på att söka upp små företag för att erbjuda dem teknikanalyser och stöd för olika utvecklingsprojekt eller nätverksaktiviteter.

Dessa initiativ, antingen de riktas till småföretagen i allmänhet eller till små livsmedelsföretag i synnerhet, bygger ofta varken på någon klar precisering av vilka företag som i prioritet skall vara föremål för verksamheten eller någon uppfattning om vilka kunskaper eller kompetensområden som i första hand skall förstärkas. Konsekvensen av detta är att småföretagen möter ett både överflödigt och splittrat utbud av tjänster, som snarare skapar förvirring än tydlighet när det gäller var och hur de skall kunna få hjälp med olika problem och frågeställningar. Denna bedömning framkommer tydligt i rapporten från det nationella innovationsseminarium som hölls i Sverige i maj 1996 i samband med EU:s framtagning av "Grönboken om innovation". En anledning till denna brist på fokusering och tydlighet är att det i de flesta initiativen finns få eller inga personer som har egen erfarenhet av att arbeta i livsmedelsindustrin.

En annan svaghet i systemet är att de flesta aktörerna nöjer sig med att initiera projekt, snarare än att initiera och följa upp projekten. Det

saknas ett leveransåtagande där aktören lever med projektet en längre tid.

Av alla nämnda aktörer är det huvudsakligen SIK riktar sig till och når de små livsmedelsföretagen samt överför kunskaper och teknik till dessa. I en preliminär utvärdering av NUTEK:s "Pilotprogram för tekniköverföring till små och medelstora företag vid industriforskningsinstituten" bedöms SIK, i jämförelse med andra institut, ha goda förutsättningar – både i termer av personell och organisatorisk kompetens – att uppfylla de villkor som kännetecknar kompetens- och teknikutvecklingsstöd till små företag med låg teknologinivå. SIK har också, mer än andra aktörer, en kontinuerlig uppföljning av de projekt som initieras, vilket är viktigt för att projekten skall ge resultat och för att resultaten skall integreras i företagens verksamhet. IDAF i Lund har å sin sida, om ännu i blygsam omfattning, startat fyra innovativa projekt med små företag.

För att en teknikspridningsorganisation skall fungera, krävs också att det i dess omgivning – på universitet eller högskolan – finns personer med kunskap om hur industrin arbetar. Industriforskningsinstituten har i dag dessa personer. Samtidigt behöver förmågan på universitet och högskolor stärkas. Ett sätt att bidra till detta torde vara att göra det mer meriterande för forskare på universitet och högskolor att arbeta tillsammans med industrin. Ett annat sätt är att utveckla samarbetet mellan institut och högskola.

8.5.3.4 Olika företag kräver olika åtgärder

Traditionellt – och det gäller de föregående beskrivna initiativen – har teknikspridningsprogrammen utformats med tanke på de många företag som kallats "teknikpassiva" och haft syftet att få dessa företag att inse och formulera sina teknikuppgraderingsbehov. Det stora antalet teknikpassiva företag som finns i många branscher och den krävande process – i tid, personligt engagemang och kompetens – som impulsgivande och stöd till teknikuppgradering i dessa företag utgör, gör dock uppgiften till "en omfattande missionärsverksamhet" som ingen struktur har tillräckliga resurser att hantera. Som påpekats torde denna verksamhet behöva fokuseras på vissa strategiska teknikområden och på de mest utvecklingsorienterade företagen. Det har betydelse vid utformningen av kompetenshöjande åtgärder att hänsyn tas till att företagen har olika intressen och förutsättningar att ta till sig ny teknik och nya kunskaper.

Stora företag

De fåtal stora eller koncernanknutna företag som finns i branschen har resurser att själva upphandla nödvändig extern kompetens för att stödja sina marknads- och teknologiska strategier. De har väl utvecklade kontakter med olika forskningsinstitutioner och förutsättningar att påverka forskningens inriktning. Som nämnts har dock även dessa stora företag, framför allt på den kooperativa sidan, ett behov av kompetensutveckling för att kunna driva egen forskningsbaserad verksamhet och de behöver också förstärkta tekniköverföringsmekanismer i riktning mot sina mindre, lokala enheter.

Teknikpassiva små och medelstora företag

När det gäller de s.k. "teknikpassiva" företagen handlar det om att öka medvetenheten om befintlig ny teknik och kunskap och om dess betydelse för företagens långsiktiga överlevnad.

Uppsökande verksamhet kan, genom att bygga på personliga kontakter, öka uppmärksamheten på teknik- och kunskapsutbudet bland dessa företag, under förutsättning att den inte är överflödig och splittrad, vilket kan leda till helt motsatt effekt. Således har SIK observerat ett större antal spontana förfrågningar från småföretag i Halland – där uppsökande verksamhet pågått sedan början av år 1991 – än från andra områden. "Väckelserörelser" kan, om de är tillräckligt entydiga och väl orkestrerade, troligen vara lika effektiva som en bred uppsökande verksamhet. De skall då fokusera på de kunskaper, tekniker och metoder som bedöms vara av strategisk betydelse för industrin, samt utnyttja de kontaktkanaler som dessa företags personal redan har genom branschoch fackföreningar, mässor och lokala grupperingar.

Utländska erfarenheter, hämtade från livsmedelsbranschen i Danmark eller den grafiska branschen i Finland, tyder på en ökad strategisk medvetenhet hos "teknikpassiva" företag kanske framför allt beror på att det utvecklas entydiga värderingar om ny teknik och om aktuella teknologiska strategier. Sådana värderingar kan utvecklas i överbryggande branschinriktad forskning och utbildning och spridas via branschorganisationer. Man bör inte heller underskatta betydelsen av de goda exempel som olika teknikaktiva företagsnätverk lokalt utgör för de mer teknikpassiva och mindre riskbenägna småföretagen.

Tekniksökande små och medelstora företag

Det är de små och medelstora företagen som kan kallas "tekniksökande", antingen de redan knutits till formellt tekniskt samarbete eller ej,

och som har processinriktad produktion av industriell karaktär, som bör vara huvudmålgruppen för en aktiv och utarbetad tekniköverföringsverksamhet. En målinriktad uppsökande verksamhet bör ge goda möjligheter att skapa närmare kontakter med ännu icke nätverksanknutna, tekniksökande företag, och förmedla ny teknik och lösningar som kan förstärka deras konkurrenskraft.

Detta förutsätter att man preciserar former och kriterier för att fånga upp sådana företag som redan har en viss utvecklingspotential. Man bör kanske, för att söka sig till dem, bättre utnyttja de relationer som dessa företag redan har på regional och lokal nivå i form av konsulter, andra företag, teknikleverantörer och branschorganisationer. Man bör också från början precisera slutmålen i de kontakter som initieras med företagen. Alltså, de tekniker/metoder man vill förankra och de regionala eller industriella kluster man vill förstärka, eller t.ex. exportmål. Man bör också sikta på systematiskt nätverksbyggande som bas för löpande teknikinformation, projektinitiering och ömsesidiga företagskontakter i syfte att lyfta nivån från tekniksökande till tekniksamarbetande. För dessa företag bör ökad och förstärkt marknadsorientering och produktutveckling sättas i fokus för nya insatser.

8.5.4. Utbildning och fortbildning för livsmedelsindustrin

8.5.4.1 Industrins behov av kompetenshöjning

Utbildningssystemet spelar en grundläggande roll när det gäller att sprida kunskap om nya produktions- och produktmöjligheter och att öka utsikterna att ta till vara på dessa möjligheter. Samtidigt har livsmedelsindustrin hittills haft ett svalt intresse för högre utbildning och har få anställda med sådan utbildning. De teknologiska resurserna, i betydelsen utbildad personal, i livsmedelsbranschen är koncentrerade till ett fåtal stora företag. Enligt uppgifter från NUTEK var det år 1993 endast 130 företag, av totalt 2 291, som hade åtminstone en tekniker eller naturvetare med minst treårig examen anställd. Totalt var bara 761 tekniker eller naturvetare anställda i livsmedelsindustrin och de fanns framför allt hos företag som ingick i stora eller utländska koncerner. År 1994 hade siffran stigit till 784. I dag finns det dock ett ökat intresse för kompetenshöjning inom industrin, bl.a. som en konsekvens av den ökade internationella konkurrensen vid inträdet i EU.

De stora företagen och koncernerna rekryterar personal även på forskarnivå. År 1993 uppgick det totala antalet forskarutbildade inom

livsmedelsindustrin och privata forskningsinstitut till 68 personer, vilket visar att omfattningen dock är relativt blygsam. För det stora flertalet små och medelstora företag är andra utbildningar av större intresse. Framför allt, och med hänsyn till pågående rationaliseringar, är dessa företags nyrekrytering marginell. De mindre företagens stora behov handlar snarare om att vidareutveckla den befintliga personalens kompetens.

Utbildningarna upplevs ofta av industrin som alltför inriktade på hantverksmässig produktion och på råvarunära livsmedelsproduktion. Hantverksmässigheten är en eftersläpning i utbildningssystemet, som inte har tagit tillräcklig hänsyn till livsmedelsindustrins omvandling till en processindustri. Omvandlingen till processindustri påverkar också arbetsorganisationen mot mera av lagarbete och flödesorientering. Detta leder till breddning och decentralisering av arbetsuppgifterna, vilket ställer högre krav på de anställdas kompetens.

För att stärka branschens marknadsorientering och förmåga att hantera strategiska frågor, behöver det utvecklas mer utbildning som berör livsmedel inom ekonomi, marknadsföring, produktutveckling, IT och maskinteknik. Detta skulle kunna leda till ett bättre utnyttjande av sådana utbildningar, vars studenter i dag alltför sällan blir anställda i livsmedelsindustrin. Dessa kompetenser måste också utvecklas genom fortbildning av de redan anställda, både på ledande befattningar och "på golvet".

Ett problem som ofta nämns är också att livsmedelsbranschen generellt har för låg status i dagsläget. Man har därför svårt att locka till sig toppförmågor och speciellt är det ett problem att locka till sig kompetens från utbildningar som i dag inte tar upp livsmedelsfrågor.

8.5.4.2 Befintliga gymnasieutbildningar

Uppgifterna i detta avsnitt kommer framför allt från Skolverkets rapporter Skolan i siffror år 1995 respektive år 1997.

Fler och fler av landets gymnasieskolor ger utbildning inom livsmedels- eller hotell- och restaurangprogrammet. Hösten 1996 läste 859 elever första året på livsmedelsprogrammet mot 5 239 på hotell och restaurangprogrammet. På de flesta av de 26 skolor som har livsmedelsprogrammet finns inriktningen bageri och konditori samt kött och chark. Hotell- och restaurangprogrammet finns i dag på 125 svenska gymnasieskolor. Inom detta program kan man välja på inriktningarna restaurang (84 skolor), hotell (44 skolor) och storhushåll (17 skolor). En jämförelse mellan åren 1997 och 1995 visar en ökning i andelen skolor som ger dessa program, utom vad gäller inriktningen mot storhushåll inom hotell- och restaurangprogrammet.

Antalet elever på dessa utbildningar ökar. Drygt 10 % fler elever läste första årskursen på dessa två program år 1996 än under år 1994. Andelen förstahandssökningar till dessa program har varit ungefär konstant de senaste åren, vilket kan tyda på att den låga status dessa utbildningar sägs ha inte är på väg att förbättras.

Att storhushållsutbildningens ställning är svagare bekräftas av att nästan 40 % färre elever läste denna inriktning i årskurs två år 1996 jämfört med år 1994. Hotellinriktingen får också färre elever, medan restauranginriktningen ökar.

Inom industriprogrammet finns på vissa skolor en inriktning mot processteknik som också är av intresse för livsmedelsindustrin. År 1996 utbildades 123 elever inom denna utbildning.

Den totala volymen på livsmedelsutbildad gymnasieungdom är i samma storleksordning som en uppskattad genomsnittlig volym nyrekrytering i livsmedelsindustrin, men kvaliteten på utbildningen kan ifrågasättas. Industrin är, enligt Livsmedelsbranscherna Yrkesnämnd inte nöjd med utbildningen på livsmedelsprogrammet. Den livsmedelstekniska gymnasieutbildningen anses i allmänhet passa bäst för de mer hantverksinriktade yrkena som konditor och styckare: "Processoperatör blir man inte".

8.5.4.3 Befintliga högskoleutbildningar

Livsmedelsinriktade

Civilingenjörsutbildningar, med kemiteknik med livsmedelsinriktningar ges på två ställen i landet: Göteborg och Lund. Utbildningarna täcker områden som livsmedelskemi, livsmedelsteknik och näringslära. Tillsammans utbildar de ca 30 civilingenjörer per år.

Naturvetenskapliga utbildningar finns bl.a. i Göteborg, där det matematisk-naturvetenskapliga programmet har en inriktning mot livsmedelskemi. Även vid högskolan i Kalmar finns en naturvetenskapligt inriktad utbildning: bioteknologi med livsmedelskemi. Denna utbildning täcker även näringslära. Agronomprogrammet på SLU i Uppsala inbegriper studier i mjölk-, kött- och växtproduktlära, kemi och mikrobiologi. Totalt utbildar dessa ca 25 fil. kand. och ca 30 agronomer med livsmedelsinriktning per år.

På det eftergymnasiala stadiet börjar det utvecklas flera program som överbrygger gapet mellan praktik och teori. Yrkestekniska Högskolan (YTH) i Lund och de Kvalificerade Yrkesutbildningarna (KY) i Skara och Falkenberg bör räknas som teknikerutbildningar och som har

en praktisk profil. De premierar eller kräver yrkeserfarenhet hos de sökande och delar av utbildningen sker i företag. Dessa utbildningars kurser indelas ej efter klassiska ämnesindelningar utan utgår från problemställningar i industrin. Samtliga tre tar upp teknik för livsmedelsprocesser och KY-utbildningarna omfattar dessutom en del ekonomiska studier. YTH-utbildningen har en mera teoretisk inriktning, men eftersom de som antas skall ha minst fyra års erfarenhet av att arbeta i livsmedelsindustrin, får utbildningen ändå en mera praktisk profil än t.ex. civilingenjörsutbildningarna. Från YTH examineras 30 tekniker per år. KY-utbildningarna kommer att examinera ca 25 tekniker per år.

Kemiingenjörsutbildningen i Helsingborg och Livsmedelsingenjörsutbildningen i Skara är högskoleingenjörsutbildningar och har en mera teoretisk utbildning. Den senare har ett bredare fokus som inkluderar både ekonomi och transporter. Kemiingenjörsutbildningen i Helsingborg bygger på den tidigare utbildningen av livsmedelstekniker vid Tycho Brahe gymnasieskola. De tekniska högskolorna i Lund respektive Göteborg har också ambitionen att i sina civilingenjörsutbildningar kombinera teori och praktik, men antalet utbildade är än så länge ganska lågt. Det examineras 30 kemiingenjörer per år i Helsingborg, och i Skara kommer det också att examineras ca 20 livsmedelsingenjörer per år.

Den geografiska fördelningen av utbildade från livsmedelsinriktade utbildningar överensstämmer i stort med industrins regionala fördelning.

Övriga utbildningar

Det finns också utbildningar som inte i första hand syftar till att utbilda personal till livsmedelsindustrin, men vars studenterna i viss utsträckning ändå rekryteras dit. En sådan utbildning är miljö- och hälsoskyddsprogrammet i Umeå, som har ett visst obligatoriskt inslag av livsmedelskunskap och en påbyggnadskurs med livsmedelsteknologi och näringslära.

En annan grupp utbildningar med bäring på livsmedelsbranschen är kostekonomer, dietister och gastronomer. I och med att kost och hälsa blir viktigare inom livsmedelsindustrin finns det ökade möjligheter för personer med dessa utbildningar att arbeta inom industrin med bl.a. produktutveckling. De har också kunskaper om tillagning av mat i stora kvantiteter och får jobb som försäljare mot storhushåll och annat. Ungefär 140 studenter per år börjar på någon av dessa utbildningar.

Företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet erbjuder en kurs på C-nivå om "Marknadsföringsstrategier inom livsmedelsindustrin – ett internationellt perspektiv". Kursen syftar till att ge studenterna

kunskaper om olika teoretiska perspektiv för att analysera livsmedelsföretagens situationer och marknadsstrategier, kunskaper om dagens strategiska frågeställningar inom industrin samt en överbryggande förståelse för förädlingskedjans marknadsinriktade aktiviteter som också inbegriper produktionsteknologi- och förpackningsfrågor. Även på handelshögskolorna i Göteborg och Stockholm tar man upp marknadsföring av livsmedelsindustrins produkter.

Vid Lunds universitet finns ett mindre antal pedagoger och sociologer som forskar om livsmedel och eventuellt berör detta i undervisningen.

En tredje kategori utbildningar är de som är eller borde vara av intresse för livsmedelsindustrin, men som i dag inte tar upp branschens specifika frågeställningar i utbildningen. Ett exempel på detta är utbildningen av utvecklingsingenjörer i Halmstad.

8.5.4.4 Möter utbildningarna industrins behov?

Volym

Varje år examineras som tidigare beskrivits ca 145 personer från minst treåriga livsmedelstekniska och livsmedelsrelaterade naturvetenskapliga eftergymnasiala utbildningar. Denna siffra kommer att öka med 45 personer de närmaste åren när de första kullarna från nystartade tekniker och högskoleingenjörsutbildningar examineras. Därtill kommer i storleksordningen 250 personer med livsmedelskunskaper från andra utbildningar.

Detta kan jämföras med de 784 högskoleutbildade teknikerna eller naturvetarna som år 1994 fanns i livsmedelsindustrin, inklusive de som inte hade livsmedelsinriktad utbildning. En annan jämförelsesiffra är de 172 FoU-årsverken som år 1995 utfördes i livsmedelsbranschen av personer med högre utbildning, oavsett graden av livsmedelsinriktning på utbildningen. Utifrån dessa siffror verkar det som om volymen utbildade väl möter behovet, men återigen är det kvaliteten som kan ifrågasättas. Balansen mellan utbildade och anställda tekniker och naturvetare kan också tolkas som en låg rörlighet från universitet och högskolor till livsmedelsindustrin.

Vart tar de vägen?

Det finns statistik över antalet högskoleutbildade tekniker och naturvetare inom olika delbranscher av livsmedelsindustrin, men det finns ingen detaljerad kunskap om vilken typ av utbildning dessa personer har. Det finns inte heller detaljerad kunskap om var de som följer utbildningar inom livsmedelsområdet anställs, utom när det gäller CTH:s livsmedelstekniska utbildning. Här framgår att av de utexaminerade år 1984 fortsatte cirka en tredjedel med forskning och de övriga fick anställning i industrin, förutom ett fåtal som började arbeta i en kommun. Av de som anställdes i industrin arbetade de flesta inom livsmedelsindustrin, men ett par gick till förpacknings- och utrustningsföretag och någon till läkemedelsbranschen. Det vore av stort värde för utbildningsansvariga, industri med flera att göra en översyn av kompetensstruktur och kompetensförsörjning i livsmedelsindustrin.

Enligt de utbildningsansvariga och studievägledare går eleverna från de utbildningar som ovan kallas livsmedelsinriktade i huvudsak till livsmedelsindustrin. Möjligen kan man se en skillnad att de studenter som genomgått utbildningar som är mer praktiskt inriktade och där de har erfarenhet av att arbeta i livsmedelsindustrin, före eller under utbildningen, oftare tar anställning i livsmedelsindustrin efter examen. Dietister och kostekonomer som dominerar gruppen övriga utbildningar går, enligt samma källor, framför allt till sjukhus, vårdcentraler och andra organisationer där mat tillagas i stor skala, och endast en mindre andel går till livsmedelsindustrin.

Enligt kartläggningen av livsmedelsrelaterad FoU hos offentliga aktörer utförs ungefär 120 forskarår av doktorander. Med hänsyn taget till genomströmningstid och avhopp kan tillflödet av doktorer skattas till ca 15 personer per år. Kartläggningen fann vidare att knappt hundra forskarår utförs av seniorforskare hos de offentliga aktörerna. Uppgifter från en NUTEK-studie anger 48 forskarutbildade tekniker och naturvetare i livsmedelstillverkande företag och 20 på FoU-bolag och privata FoU-institut år 1993. Alltså bör det finnas mellan 150 och 200 seniorforskare inom livsmedelssystemet, dvs. livsmedelsindustrin och offentliga FoU-aktörer. Dessa siffror motsäger inte den allmänna föreställningen att livsmedelsindustrin anställer få av de utbildade doktorerna samt att alltför många får anställning utanför livsmedelssystemet.

En befintlig insats för ökad rörlighet är ett program som drivs av SIK och som syftar till att få ut högre utbildade till livsmedelsindustrin. Programmet består dels av ett traineeprogram för civilingenjörer, dels av ett "post doc" program för att få ut disputerade forskare i industrin. Verksamheten omfattar dock än så länge blygsamma 5–10 personer.

En annan satsning som kan förväntas få effekter på rörligheten är forskarskolan inom programmet Livsmedelsproduktion med framtidens

teknologier (LiFT), som samfinansieras av Strategiska forskningsstiftelsen och näringslivet. De deltagande doktoranderna läser industriinriktade kurser i ett program som är inriktat på teknologier för strukturformning och teknologier för mild behandling av livsmedel. Doktoranderna har industriella mentorer och kan få stipendier för att arbeta på företag. Inom programmet betonas också samordning mellan de tre deltagande forskningscentrum på LU, SLU i Uppsala samt CTH.

Kvalitet

Genomgången av utbildningar visar att det i liten mån finns utbildningar som är inriktade på processteknik för livsmedelsindustrin. Processkunskap ingår i de överbryggande mellannivåutbildningarna, men flertalet av dessa är nystartade och tämligen oprövade. YTH-utbildningen i Lund har dock funnits sedan år 1981 och uppskattas av företagen. Många av de livsmedelsinriktade utbildningarna, framför allt de på hög teoretisk nivå med 120 poäng eller mer, är delar av kemiutbildningar medan en lämplig processutbildning mycket väl skulle kunna anknytas till t.ex. en maskinteknisk utbildning. Processteknik ingår i de livsmedelsinriktningar inom civilingenjörsprogrammen i kemi som finns i Göteborg och Lund, men har här en alltför liten del av utbildningen, som i hög grad syftar till laboratoriearbete. Även maskiningenjörer får utbildning i processteknik och kan arbeta inom livsmedelsindustrin, men detta torde kräva att de får en viss utbildning om livsmedelsspecifika frågor, vilket inte är vanligt i dagsläget. Detta problem är inte specifikt för livsmedelsområdet utan återfinns också inom andra branscher.

YTH-utbildningen och KY-utbildningarna har också fördelen att ge en kombination av praktiska erfarenheter och teori. Dessa tekniker är lämpade att anställas även i mindre företag. Kombinationen av erfarenhet och teori bedöms också vara värdefulla för arbete i en processoperatörsroll.

8.5.4.5 Fortbildning för livsmedelsindustrin

I nuvarande situation med låg nyrekrytering blir fortbildning av befintlig personal en relativt viktig källa till ny kompetens i företagen. Enligt Livsmedelsbranschernas Yrkesnämnd satsar livsmedelsindustrin mer än tidigare på fortbildning av de anställda, men fortfarande sker detta på en låg nivå. Företagen satsar bl.a. på tekniska utbildningar inom IT, el, styr- och reglerteknik samt på branschspecifika ämnen som hygien och råvarukunskap. Fortbildningsinsatserna rör de kortsiktiga behoven.

Generellt sett tar företagen själva inte tag i de långsiktiga kompetensbehoven.

Förändringen av arbetsorganisationen i branschen ställer också större krav på arbetsledarna. Det finns ett behov av fortbildning till arbetsledare med inriktning på kommunikation och konflikthantering.

Mot denna bakgrund är det viktigt att stödja utveckling av fortbildning hos befintliga utbildningsinstitutioner och att, inte minst med hänsyn till mindre företag, skapa en tydlig ingång till det utbud som finns. Ett viktigt villkor att ta hänsyn till i sammanhanget är att framför allt småföretag ofta inte har möjlighet att skicka sin personal till externa kurser eftersom detta avsevärt stör produktionsverksamheten. Samtidigt är det inte minst de mindre företagen som har ett särskilt behov av att fortbilda sin personal, eftersom de har sämre möjligheter att nyrekrytera.

En intressant frågeställning är om utbildningsinstitutionerna har förmåga att överföra impulser från andra branscher, eller om behovet av livsmedelsspecifik kompetens hos utbildarna hämmar detta utbyte.

Det saknas en översikt över befintliga fortbildningsaktiviteter arrangerade av företagen själva, av företag som säljer utbildningstjänster och av offentliga aktörer. Utan en sådan översikt är det svårt att bedöma var en statlig insats kan göra mest nytta.

8.6. Utredningens överväganden

Utredningen har fokuserat sig kring livsmedelsindustrins långsiktiga kunskapsbehov för att kunna öka förädlingsgrad och kundanpassning av dess produkter. Utgångspunkten har varit att primärnäringen har eller tillförsäkras den insikt och kunskap som krävs för att den skall kunna producera efter de krav som ställs från såväl konsumenter som från industri. En grundläggande förutsättning för en framgångsrik livsmedelssektor är att såväl råvaror som förädlade livsmedel produceras utifrån de krav som ställs av marknadens aktörer. Ett centralt och övergripande behov är att förstå och kanalisera konsumentbehov och preferenser i hela produktionskedjan från konsument till råvaruproducent.

Utredningen har inte analyserat primärnäringens långsiktiga behov och har därför inte några förslag som är fokuserade på dess FoU-behov. En avgörande förutsättning för att en nationell satsning skall kunna ge önskat resultat är dock att företag och forskare inom såväl primärledet som inom övriga delar av livsmedelskedjan deltar i programverksamheten. Utredningen konstaterar dock att det finns ett behov att göra en översyn av den primärnäringsinriktade FoU-verksamheten i syfte att klarlägga om den FoU som sker är relevant utifrån de krav som den nya marknadssituationen ställer.

Kartläggningen av pågående FoU har visat att den offentliga satsningen har en tyngdpunkt på kost/hälsa och säkerhetsproblematiken, samt på livsmedlens grundläggande kemi. Vidare har identifierats ett antal områden som bedöms vara otillräckligt bearbetade utifrån förädlingsledets perspektiv, t.ex. process, förpackning, marknad och konsumentkunskap. Det är därför nödvändigt att stärka dessa senare områden, samt att åstadkomma en bättre koppling till och utnyttjande av den forskning som i dag är relativt omfattande. Utredningen har konstaterat att den totala insatsen är av otillräcklig omfattning och att en omprioritering inom FoU-systemet inte uppfattas som meningsfull. En jämförelse mellan de offentliga FoU-resurserna på livsmedelsområdet i några av Sveriges konkurrentländer, styrker också slutsatsen att svensk livsmedelsforskning bör tillföras nya medel för att livsmedelssektorn i Sverige skall kunna behålla och utveckla sin konkurrenskraft.

Problemet enligt livsmedelsindustrin är att åstadkomma en fokusering på marknadsstyrda och industrinära problemställningar. Man har också svårigheter att hitta vägar att påverka och i viss mån styra forskningsinnehållet. Livsmedelsindustrin efterlyser därför en nationell koordinering med fokus på industrins behov, där man får stor möjlighet att påverka och i vissa fall styra innehållet av forskningen samt nyttjandet av resultaten. Utredningen delar denna uppfattning och ser ett behov av ett nationellt sammanhållet program. Tillkomsten av andra finansiärer genom de forskningsstiftelser som byggts upp av medel från de avvecklade löntagarfonderna, förstärker kravet på samordning och samverkan.

SJFR har sedan år 1986 ansvarat för den grundläggande forskningen av betydelse för livsmedelsområdet och stödjer projekt inom hela förädlingskedjan. En väsentlig vetenskaplig kompetensuppbyggnad har ägt rum. Denna forskarinitierade och forskarbedömda grundläggande forskning erfordras som vetenskaplig bas samt för att skapa tillräcklig bredd och bidra till tillvaratagandet av nya infallsvinklar. Grundforskningen bidrar också till att svara upp mot samhällets krav på kunskap av betydelse för säkerhet och hälsa. Den forskningsrådsfinansierade forskningen bör därför vidmakthållas på minst samma nivå som gäller i nuläget.

NUTEK har ett huvudansvar för statens insatser för den svenska industrins förnyelse och utveckling, NUTEK:s specifika insatser på livsmedelsområdet har hittills varit av relativt låg omfattning. Utredningen konstaterar att det finns behov av väsentligt ökade FoU-insatser fokuserade på industriella frågeställningar.

Utredningen konstaterar vidare att livsmedelsindustrins kompetensnivå är ojämnt fördelad mellan olika delbranscher och företag. Den förefaller också vara generellt låg i förhållande till andra industribranscher och i förhållande till de krav som den nya marknadssituationen

ställer. För att höja kompetensnivån hos livsmedelsindustrin krävs därför särskilda insatser. Dessa bör vara inriktade på att lyfta kompetensnivån som helhet och samtidigt öka förståelsen av behovet av utbildad personal på alla nivåer samt betydelsen av forskning och utveckling.

I detta sammanhang bör påpekas att minst lika viktigt som den kunskapsuppbyggnad som sker i forskningsprojekt är forskaren själv såsom en av de kompetenta medarbetare som livsmedelsindustrin behöver. Forskningsprojektets industrirelevans är en första förutsättning för en lyckad övergång till industrin.

En förstärkning av livsmedelsrelaterad FoU krävs för att livsmedelsindustrin skall uppnå höjd effektivitet, utveckla nya produkter och förbättra förmågan att möta det konkurrenstryck som en allt öppnare marknadssituation innebär. Detta innebär troligtvis att antalet sysselsatta minskar vid en bibehållen produktionsvolym. Alternativet är dock än mer pessimistiskt, då en försämrad konkurrenskraft riskerar att slå ut stora delar av livsmedelsindustrin. Samtidigt finns det starka skäl att tro på den svenska livsmedelsindustrins förmåga att utveckla nya produkter och utöka exporten, vilket totalt sett skulle kunna leda till bibehållen eller t.o.m. ökad sysselsättning inom livsmedelssektorn.

Av den svenskbaserade livsmedelsindustrin är 28 % utlandsägd och tillhör multinationella företag. Dessa har tillgång till centrala forskningsresurser i framför allt Europa och USA. Företagen samarbetar med de forskningsinstitutioner och institut som de finner bäst och lämpligast, oberoende av nationell hemvist. Rekrytering av personal för svenskbaserad verksamhet sker dock huvudsakligen i Sverige. Internationaliseringen av de svenskägda företagen innebär också att FoUprojekt läggs ut på utländska aktörer i ökad utsträckning.

Utredningen har beaktat detta och anser att det är av avgörande betydelse att forskningsklimatet och utbildningen är av sådan kvalitet att den uppmuntrar till samverkan mellan båda dessa typer av FoU-starka företag och de nationella kunskapsgenererande organisationerna. Fördelarna med ett kunskaps- och problemställningsflöde in mot dessa överväger eventuella nackdelar som ett utflöde av kunskap kan innebära.

Stora delar av livsmedelsforskningen kräver kostnadskrävande instrumentering och analysutrustning. Med begränsade resurser är det av största vikt att undvika dubblering av arbete. I stället bör en profilering av verksamheten, och därmed en koncentration av insatta resurser, fortsatt eftersträvas. Kopplingen mellan olika kompetenscentrum kan förstärkas och förbättras. Ett nationellt program måste utgå från de kunskaper som redan är uppbyggda och medverka till att denna profilering ytterligare förstärks och utnyttjas. Det finns inga skäl att förändra den grundläggande FoU-strukturen som bygger på de kompetenscentrum som redan är etablerade i Lund, Göteborg, Uppsala och Stockholm.

Däremot bör dessa knytas ihop med andra kompetenser i t.ex. Linköping, Umeå, Skara och Kalmar, liksom till discipliner som i dag inte huvudsakligen bearbetar livsmedelsrelaterade problemställningar. Det är samtidigt väsentligt att utnyttja den kompetens som finns vid institutioner som i dag är inriktade på problemställningar som inte direkt rör livsmedel, men som trots detta är av stor betydelse för utvecklingen av livsmedelssektorn. Viss medicinsk forskning, styr- och reglerteknisk samt produktionsteknisk forskning är exempel på sådana områden.

Ett nationellt samlat program erfordras för att åstadkomma en samverkan mellan olika aktörer. Dels inom forskarvärlden, dels mellan forskarna och företagen och dels mellan olika delar av livsmedelskedjan. En målsättning bör vara att en sådan samverkan skall kunna bestå efter programmets avslutande, vilket kan ske genom att ta till vara på de upparbetade kanalerna och de nya ämnesområden som etablerats i institutionsstrukturen vid högskolor, universitet och hos instituten. Ett nationellt program skulle också kunna ge förutsättningar för den del av livsmedelsindustrin som står utanför FoU-systemet i dag, att hitta in i detta och därigenom kunna uppfatta FoU som ett naturligt och effektivt redskap i förnyelsearbetet.

8.7. Utredningens förslag

Utredningen föreslår ett nationellt samlat FoU-program för livsmedelsindustrins förnyelse och expansion. Programmet föreslås pågå under fyra år och den totala offentliga finansieringen föreslås uppgå till 360 miljoner kronor under denna period. Programförslaget beskrivs i detalj nedan.

Utredningen föreslår också att befintliga utbildningar med anknytning till livsmedelsbranscher görs till föremål för en översyn som tar sin utgångspunkt i industrins behov.

Vidare föreslår utredningen stöd till utbildningsformer som utgår från konkreta problemställningar och idéer och varvar utbildning med praktisk verksamhet. Därutöver föreslås att åtgärder vidtas för att påverka även andra utbildningar som i dag ej har livsmedelsinriktning.

Utredningen föreslår även att Livsmedelsverket skall utarbeta kriterier för grundläggande livsmedelsutbildning. Utbildningen skulle sedan kunna erbjudas i första hand s.k. mikroföretag.

Utredningen föreslår att en översyn görs av den primärnäringsinriktade FoU-verksamheten i syfte att klarlägga om den FoU som sker är relevant utifrån de krav som den nya marknadssituationen ställer.

8.7.1. Vision, övergripande mål och strategier

Visionen är att svensk livsmedelssektor har den personella och kunskapsmässiga kompetens som tillgodoser de långsiktiga behoven och ger förutsättningar för att åstadkomma ökad kvalitet, produktivitet, säkerhet, kundanpassning och förädlingsgrad, så att konkurrenskraften på hemmamarknaden kan bibehållas och förstärkas samtidigt som förbättrade förutsättningar skapas för ökad export. Man har även en tillfredsställande integration i kedjan primärnäring – råvara – process/produktion – distribution/konsumtion. I visionen ligger också att den vetenskapliga basen är av tillräcklig nivå för att möjliggöra en effektiv internationell samverkan och ge möjlighet till deltagande i såväl EU:s som andra internationella forskningsprogram.

Övergripande mål för den samlade FoU-insatsen är att:

  • Programmet genererar kunskap och samverkansformer – på såväl nationell som på internationell nivå – som bidrar till livsmedelsbranschens utveckling,
  • livsmedelsbranschen ser FoU-verksamhet som ett nödvändigt och effektivt verktyg i sin långsiktiga strategi,
  • samspelet företag och det offentliga FoU-systemet förstärks och vidareutvecklas,
  • bidra till att höja företagens mottagarkompetens för ny kunskap så att förmågan att driva kvalificerat produktutvecklingsarbete höjs,
  • skapa förutsättningar för att de företag som i dag står utanför FoUsystemet också skall kunna delta,
  • bidra till att livsmedelsbranschen, inkluderande förpacknings- och utrustningsindustrin, får en bredare rekryteringsbas.

Strategier för att uppnå beskrivna mål är följande:

  • Genom samverkansprojekt åstadkomma en integrering mellan aktörerna i hela livsmedelskedjan, inklusive förpacknings- och utrustningsindustri, handel och råvaruproducenter.
  • Genom riktade program fokuserade kring teman åstadkomma en kunskapshöjning inom prioriterade områden och där så är befogat en tvärvetenskaplig samverkan mellan FoU-aktörerna.
  • Med styrande kriterier få konsortier att söka samverkan för att åstadkomma överföring av kunskaper från andra branscher.
  • Genom att skapa ett nationellt nätverk med regionala organisationer med resurspersoner få till stånd en medverkan i FoU-systemet av företag med låg egen FoU-verksamhet.

8.7.2. Sammanfattning av förslag till samlat nationellt FoU-program

Programmets huvudsyfte är att bidra till industriell förnyelse och kompetenshöjning i företagen, som samtidigt medför en kompetenshöjning vid svenska högskolor och universitet. Detta kan ske genom att FoU-insatsen fokuseras kring industriella problemställningar och genom att tillämpa olika samverkansformer för att förbättra och understödja kunskapsflödet mellan aktörerna.

Kärnan i utredningens förslag utgörs av ett program med industriella samverkansprojekt som innehållsmässigt kan behandla frågeställningar inom hela livsmedelskedjan. Omfattningen av offentliga medel föreslås till 40 miljoner kr/år. Näringslivets insats bedöms till 25–50 % i eget arbete – alternativt i likvida medel – beroende på projektet och företagets struktur och storlek.

För att täcka områden som i dag är otillräckligt bearbetade, föreslår utredningen även tre kunskapshöjande ramprogram till en omfattning av 25 miljoner kr/år, i huvudsak offentliga medel.

För att förbättra dialogen mellan olika aktörer och för att åstadkomma en effektivare kunskapsöverföring, föreslår utredningen ett åtgärdsprogram för kunskapsutveckling och kunskapsspridning. Omfattningen föreslås till 20 miljoner kr/år i offentliga medel. Näringslivets insatser kan ske i form av egna personella resurser och med finansiering av utvecklingsprojekt.

Det samlade nationella programmet skall ha en sammanhållande programledning med en styrelse bestående av representanter för näringslivet, forskarvärlden och huvudfinansiärerna. Det skall i programledningen finnas resurser för effektiv initiering, koordinering, informationsspridning och programaktiviteter. Vidare krävs det resurser för att kunna finansiera erforderliga fördjupningsstudier av strategiska frågor för det livsmedelsrelaterade FoU-systemets framtida utveckling. Finansiellt behov för detta bedöms sammanlagt vara 5 miljoner kr/år.

Utredningen föreslår att programmet skall pågå under fyra år. Den totala offentliga finansieringen föreslås uppgå till 360 miljoner kronor under denna period. Med erfarenhet från liknande program bör det vara möjligt att fortsätta med ett modifierat program efter det att en utvärdering genomförts, eftersom delar av det föreslagna programmet är av långsiktig karaktär.

8.7.3. Program för industriella samverkansprojekt

Syftet med industriprojekten är att ge företag och företagskonstellationer möjlighet att bearbeta specifika problem och samtidigt utveckla

kontakterna med FoU-systemet, och genom detta åstadkomma en höjning av såväl personell kompetens som kunskapskompetens. Syftet är även att sammanföra aktörer från olika delar av livsmedelskedjan – såväl från näringslivet som forskarvärlden – för att på detta vis uppnå en bättre integrering. Syftet är även att åstadkomma en bättre koppling mellan industri och starka forskningskompetenser, som tidigare endast i ett fåtal fall haft stark industrikoppling.

Kriterier för samverkansprojekten är:

  • Samverkansprojekten kan innefatta konstellationer av stora och små företag inom hela livsmedelskedjan, inklusive förpacknings- och utrustningsföretag, handeln, institut, högskolan och myndigheter.
  • Projekten skall utgå från av industrin påtalade behov med klart definierad industriell målsättning. Industrin skall aktivt delta i planering, styrning, forskningsarbete samt implementering av resultaten.
  • Projekten kan behandla problemställningar från vilken del som helst av livsmedelskedjan. Dock är ett minimikrav att ett livsmedelsproducerande företag med direkt koppling till slutkonsument eller handeln deltar.
  • Projekten kan vara forskningsintensiva och resursmässigt omfattande med många aktörer.
  • Speciellt mindre företag kan delta med projekt av mer marknadsnära karaktär, dock under förutsättning att minst två företag och ett institut/institution ingår i projektet.
  • Projekten skall kräva medfinansiering av företagen i form av eget arbete och/eller likvida medel. Det statliga finansiella stödet kan variera beroende på projektets karaktär och de ingående företagens FoU-kapacitet.
  • Resultaten kan vara konfidentiella. Dock krävs deltagande i informations- och spridningsaktiviteter.
  • Meriterande skall vara att det i projekten ingår aktörer från andra branscher eller från forskarvärlden som i dag inte är verksamma inom livsmedelsområdet.
  • Om expertis inte finns i Sverige, kan utländska gästforskare involveras, likaså kan svenska forskare placeras utomlands för att på så sätt befrämja hemtagande av kunskap. Projekten kan behandla vitt skilda områden med betydelse för livsmedelsindustrin, t.ex. livsmedelssäkerhet, process- och produktionsteknik, kvalitetsegenskaper, miljö- och resursutnyttjande, produktutveckling och innovationer, förpackningssystem, logistik, organisation och arbetsmiljö.

Att bygga upp samverkansprojekt är tids- och arbetskrävande och kräver projektledare med ingående kunskap om både företagens, högskolans och institutens arbetssätt. Instituten har erfarenhet av att arbeta tillsammans med industrin och har därför en given roll i uppbyggnaden

av projekten. De centrum som i dag finns eller kan komma att utvecklas vid högskolorna kan också få stor betydelse vid uppbyggnaden av projekten. För att underlätta uppbyggnadsarbetet bör ett planeringsstöd kunna utgå och ett ansökningsförfarande i två steg tillämpas.

8.7.4. Tre kunskapshöjande ramprogram

Syftet med nedanstående tre kunskapshöjande program är att bygga upp och förstärka kunskap inom några specifika områden av kritisk betydelse för livsmedelsindustrins utveckling. Frågeställningarna skall vara industrirelevanta och syftet är också att fånga upp frågeställningar från samverkansprojekten, som kräver fördjupad bearbetning. Detta kan ske genom nära koppling till dessa. Genom programformen kan åstadkommas ett samarbete mellan olika företag, forskningsaktörer och relevanta myndigheter. Samverkan med de nystartade nationella programmen är synnerligen viktig och kan åstadkommas genom sammansättningen av beredningsgrupper och gemensamma aktiviteter. Aktiv samverkan skall även sökas med de nordiska ländernas motsvarande nationella program genom att avsätta del av budgeten till gemensamma projekt. EU:s ramprogram kommer troligen också att innehålla avsnitt som behandlar liknande frågeställningar. Resultaten skall vara öppna.

8.7.4.1 Ramprogram 1 – Konsument- och marknadskunskap

Konsumentforskningen är i dag underdimensionerad och bedrivs av ett fåtal personer spridda i landet. Ett samlat program kan lyfta fram frågeställningar och initiera nya projekt och dra till sig de nya forskare som erfordras för att området skall få tillräcklig omfattning, och därmed kunna möta de krav och behov som hela livsmedelskedjan ställer.

Ökade kunskaper om konsumenters attityder och beteenden vad gäller olika värden hos livsmedelsprodukter – såväl befintliga som nya – erfordras. Sådana värden kan vara frågor om etik i djuruppfödning, moral i animaliekonsumtion, om råvarors ursprung och identitet samt livsmedlens, förpacknings- och transportsystemens belastning på miljön. Oron för risker i samband med livsmedelskonsumtion behöver ytterligare studeras. Härvidlag finns behov av att lösa de motsättningar som uppkommer mellan myndigheters och konsumenters allt större krav på produktinformation, och möjligheterna att praktiskt lösa dessa behov via information på förpackningen utan att resultatet blir kontraproduktivt.

Mera marknadsinriktad forskning behövs kring olika marknadssegments behov och värderingar såväl inom landet som för exportmark-

nader. Inte minst viktigt är att identifiera inom vilka segment förändringsbenägenheten är störst. Här finns också behov av undersökningar om samband mellan faktiska köpbeteenden och olika riktade informations- och marknadsföringsåtgärder.

Forskning kring förändringar i utbud och konsumtionsstrukturen genom ökat uteätande och "ta med"-ätande, ändrade inköpsvanor osv. behövs för att bedöma framtida utvecklingstrender.

Kunskapen om hur man utifrån konsumenters önskemål – upplevda eller konstaterade – utvecklar nya innovativa livsmedelsprodukter är bristfällig och behöver utvecklas. För detta krävs modell- och metodutveckling för att integrera konsument- och marknadsönskemål med teknisk utveckling av produkter.

Metoder och hjälpmedel för att skapa ett kreativt och innovativt arbetssätt inom produktutveckling efterfrågas. Forskning behövs om ekonomiska aspekter av FoU generellt och produktutveckling i synnerhet.

Samband mellan produktegenskaper och processutförandet behöver ytterligare klargöras för många livsmedel, och kopplas till konsumentens upplevelse av produkterna.

Det nystartade KLIV-programmet utgör ett embryo till bearbetning av detta omfattande område och man bör sträva efter en nära samordning. Samverkan med det danska MAPP-centret är också önskvärt. I övrigt är det viktigt att följa den internationella utvecklingen, där speciellt USA har en framträdande roll.

8.7.4.2 Ramprogram 2 – Process- och produktionsteknik

Behovet av flexibel process- och produktionsteknik är avgörande för att livsmedelsindustrin skall kunna producera i små serier samtidigt som man upprätthåller ett omfattande produktsortiment och kan upprätthålla en god lönsamhet. Det är viktigt att man i det sammanhanget drar nytta av kunskaper i andra branscher som har likartade frågeställningar, t.ex. verkstadsindustrin och annan processindustri. Säkerhetsproblematiken är central. Utvecklingen går mot minimal processning; dvs. processtekniker som reducerar bakteriebelastningen, men samtidigt bibehåller kvaliteten hos livsmedelsprodukterna, efterfrågas starkt, t.ex. rena rums-tekniker, hygienisk design av utrustning och processintegrerad förpackningslösning. Modern bioteknik ger nya möjligheter att skräddarsy enzymer och processhjälpmedel och att utveckla biologiska processer. Bättre utnyttjande av modern genteknik gör det möjligt att skräddarsy råvaran så att processbetingelserna underlättas och slutprodukten ges unika egenskaper. Även metoder som medger en optimering av hela produktionsdelar eller kedjor med avseende på ekonomi eller kvalitetsegenskaper behöver studeras.

Modern informationsteknologi har ännu i liten omfattning introducerats i livsmedelsproduktionen. Här finns omfattande arbetsområden för att införa bättre mät- och styrteknik och bättre metoder för kvalitetskontroll och övervakning, bl.a. baserat på metoder och tekniker från andra områden. IT och modern bioteknik möjliggör utvecklandet av nya snabbmetoder för att utvärdera mikrobiologiska, kemiska och allergena risker. IT har också stora möjligheter som beslutsstöd, för utbildning och process- och produktionsoptimering. Utveckling av sensorer och online-mätmetoder, t.ex. bildanalys, är andra viktiga områden. Möjligheterna att koppla samman de olika IT-baserade systemen inom livsmedelsproduktionskedjan behöver också undersökas i syfte att finna sant optimala lösningar.

8.7.4.3 Ramprogram 3 – Kunskaper för framtagande av innovativa produkter

Svensk livsmedelsindustri har små förutsättningar att konkurrera på en internationell marknad med bulkprodukter av olika slag. Det finns däremot stora möjligheter att stärka företagens konkurrenskraft och öka Sveriges export av högförädlade livsmedel om vi kan utveckla fler innovativa produkter med unika kvalitetsegenskaper. Med detta menas alla sådana egenskaper som ger konsumenten en ökad kvalitetskänsla. Det är därför naturligt att ta utgångspunkt i några av de konsumenttrender som långsiktigt bedöms som bärkraftiga.

Produkter som har tillförts i något avseende unika sensoriska kvalitetsegenskaper i form av arom, smak, struktur, konsistens eller utseende, har en stor framtidspotential. Inom detta område krävs mer kunskap om hur man kan skräddarsy sådana egenskaper för olika produkttyper, översätta samband mellan konsumentpreferenser och produktkaraktärer samt utnyttja samspelet mellan olika sensoriska kvalitetsegenskaper.

På motsvarande sätt är produkter som tillförts unika näringsmässiga kvalitetsegenskaper av stort intresse. Inom detta område har Sverige hög forskningskompetens, inte minst då det gäller medicinskt inriktad näringsforskning. Denna kunskap behöver knytas närmare livsmedelsindustrin och användas i större omfattning för utveckling av produkter med unika egenskaper. Det är nödvändigt att förstå mekanismen för komponenter i födan som är associerade med hälsoeffekter – såväl fysiska som psykiska. Det är också viktigt att se till att positivt verkande komponenter blir biotillgängliga i livsmedel och koster.

Sverige har tack vare en rigorös lagstiftning och en högkvalitativ medicinsk forskning skapat goda förutsättningar för att utveckla produkter som uppfyller olika unika kvalitetsegenskaper ur säkerhetssynpunkt. Allergenfria produkter är ett exempel på detta, garanterad av-

saknad av viss mikrobiell flora ett annat. Vi behöver utveckla mer kunskap om mikrobiologiska, genetiska, produktionstekniska eller andra metoder för att åstadkomma sådana egenskaper, liksom om effektiva mät-, process-, styrnings- och kontrollmetoder.

Andra innovativa produkter kan vara sådana som uppfyller särskilda miljörelaterade kvalitetskrav eller har speciella bekvämlighetsfördelar. Unika förpackningslösningar, liksom produkter med etiska kvalitetsfördelar utgör andra exempel.

Generellt avses att i detta ramprogram stödja sådan forskning som syftar till att ta fram väsentliga metoder och tekniker med vars hjälp innovativa produkter av ovan nämnt slag kan utvecklas. Den moderna gentekniken intar i detta avseende en särställning, och det är av stor vikt att den samhällsdebatt som pågår i landet kring varje ny teknik – så också gentekniken – inte försämrar möjligheterna på lång sikt för svensk livsmedelsindustri att dra nytta av de enorma möjligheter som tekniken har att erbjuda. De process- och produktionstekniska metoder som avses i ramprogram 2 kommer även i väsentlig grad att öka möjligheterna att framställa produkter med särskilda kvalitetsegenskaper. Programmet bör fokuseras på att behandla frågeställningar som kan ligga till grund för produkter som har och kan ge speciella svenska kvaliteter med unika egenskaper.

8.7.5. Program för kunskapsutbyte och kompetenshöjning

Syftet med programmet är i första hand att nå de företag som i dag står utanför det offentliga FoU-systemet, i "FoU-skugga", för att dessa skall kunna dra nytta av vad systemet har att erbjuda. Programmet kan dessutom bidra till att skapa en bättre dialog mellan FoU-systemets aktörer. Ett viktigt inslag är också att bidra till en höjning av kompetensnivån inom livsmedelsföretagen och därmed öka förmågan i företagen att samverka med FoU-systemet.

Flera aktörer med olika profiler behöver engageras för utförandet av åtgärdsprogrammet, som därför är upplagt som ett antal delprogram vilkas hantering och administration kan variera. Inriktning och omfattning av de olika åtgärderna kan prioriteras och rekommenderas av den styrgrupp som föreslås för det nationella programmet.

Kontaktytan mot företagen skall i första hand bestå av ett antal regionalt placerade förmedlingsenheter – som föreslås i avsnitt 8.7.5.1 – med nationell koordination. De kunskapsgenererande kompetenscentrumen utgör viktiga resurser för förmedlingsenheterna och en stark koppling till dessa är väsentlig.

Det är delvis oklart hur samverkan kan ske mellan satsningar inom ramen för universitetens och högskolornas tredje uppgift och industriforskningsinstitutens verksamhet. En fortsatt dialog är viktig för att hitta de slutliga formerna på livsmedelsområdet.

8.7.5.1 Stöd för uppbyggnad av ”förmedlingsenheter för livsmedelsbranschen”

Medel bör avsättas för uppbyggnaden av ett antal "förmedlingsenheter för livsmedelsbranschen". Förmedlingsenheterna – som inte skall bedriva kommersiell konsultverksamhet – skall kunna ta hand om olika livsmedelsföretags frågeställningar kring teknik, organisation, marknad och produktutveckling, antingen genom att nyttja egna kompetenser eller genom att slussa frågeställningarna vidare till olika kompetenser för vidare konsultationer eller för genomförande av enskilda utvecklingsprojekt. Förmedlingsenheterna bör ha egna medel för att kunna arbeta med uppsökande verksamhet och med initiering av utvecklingsprojekt, där företagen initialt kan erhålla ett visst ekonomiskt stöd. Förslaget skall inte nödvändigtvis innebära att nya fysiska enheter byggs upp. I första hand bör tas till vara de strukturer som redan finns i dag.

Den kompetens som behövs för att stödja förmedlingsenheterna finns framför allt på universitet, högskolor och industriforskningsinstitut, men kan också finnas på konsultbolag. För att säkerställa en uthållig uppföljning av initierade projekt bör förmedlingsenheterna kunna erbjuda företagen medel för att upphandla nödvändig kompetens för förstudier.

Verksamheten på förmedlingsenheterna blir starkt beroende av de enskilda personer som arbetar där. Personalen på förmedlingsenheterna bör utöver sin bas av generell livsmedelskunskap ha en industriell förståelse.

Förmedlingsenheterna skall samordna med andra lokala och regionala aktörer för att underlätta för företagen att hitta rätt i u tbudet.

Förmedlingsenheterna skall samlas i ett nätverk för att där utbyta erfarenheter. Förmedlingsenheternas olika profiler gör det speciellt viktigt att personalen på de olika förmedlingsenheterna har kontakt med varandra och kan förmedla frågor till de övriga.

Rekrytering av organisationer till förmedlingsenheterna kan lämpligen genomföras via ett offertförfarande, där kandidaterna får utforma en ansökan om ett eget program, där de har valt vilka av delprogrammen nedan de vill engagera sig i.

Kraven på att snabbt kunna svara på problemställningar och sätta företagen i kontakt med personer med mer specifika kunskaper, gör det fördelaktigt att placera förmedlingsenheterna i närheten av de befintli-

ga kompetenscentrumen. För att få en regional täckning bör det dock även finnas några förmedlingsenheter även på andra platser, t.ex. i norra Sverige. I detta fall är det speciellt viktigt att varje potentiell enhet preciserar på vilket sätt verksamheten skall organiseras för att tillförsäkra företagen snabb problemlösning, vidarekoppling till andra kompetenser och uthållig projektuppföljning.

NUTEK, som utredningen förelår skall stå för den nationella koordineringen, bör ansvara för uppföljning och viss administration i systemet med förmedlingsenheter. Även om man bygger upp en verksamhet där man tar till vara regionala drivkrafter och initiativ, är det av största vikt att åstadkomma en samordning. Detta dels för att undvika dubbelarbete på olika ställen i landet, dels för att undvika överlappning med flera olika aktörer på samma plats och dels för att ta fram tjänster av generell karaktär som kan nyttiggöras oberoende av lokaliseringsort. SIK kan utifrån sin erfarenhet och sin nationella roll anlitas till att bygga upp och underhålla ett nätverk mellan förmedlingsenheterna. I denna uppgift ingår att hålla en kontinuerlig dialog mellan de olika förmedlingsenheterna så att man kan åstadkomma ett optimalt nationellt förmedlingsenhetssystem.

8.7.5.2 Förslag till delprogram

Följande insatser via delprogram föreslås, där förmedlingsenheterna kan stå för genomförande och beslut:

  • Medvetandehöjande insatser mot teknikpassiva mindre livsmedelsföretag med syfte att överföra befintlig kunskap och teknik. Insatserna kan bestå av fokuserade informationskampanjer och uppsökande verksamhet.
  • Insatser för att stärka tekniksökande mindre livsmedelsföretags förmåga och kunskap att initiera samarbete med olika FoU-aktörer. Insatserna bör framför allt syfta till att stimulera stärkt marknads- och produktutvecklingskompetens. Insatserna kan bestå av stöd till nätverks- och konsortiebildningar. Vidare föreslår utredningen följande insatser via delprogram som drivs på nationell nivå. Förmedlingsenheterna kan härvidlag ha en viktig roll som informationsförmedlare och marknadsförare. Den styrgrupp som föreslås för det nationella programmet bör fatta beslut om de mer omfattande insatserna:
  • Förmedling av innovationsstipendier som i ett tidigt stadium ger innovativa entreprenörer och forskare inom livsmedelsområdet resurser att utveckla en idé till ett projekt som sedan kan intressera riskkapital och potentiella kunder. Innovationstipendierna skall bl.a. ses som en möjlig fortsättning av lyckade utvecklingsprojekt.
  • Utvidgad och förstärkt verksamhet för att placera nyutexaminerade eller doktorander i framför allt mindre företag, i syfte att ge företagen en höjd kompetens vad gäller att samverka med och utnyttja FoU-systemet. Detta förutsätter att olika utbildande enheter skall ha ett intresse av att få ut sina utbildade personer i industrin och att ett visst motstånd i många mindre företag mot att samarbeta med FoUsystemet kan övervinnas. För att lösa dessa problem bör den nyutexaminerade åtföljas av medel för att starta utvecklingssamarbete med sin "gamla" FoU-enhet.
  • För framför allt större företag behövs en motsvarande åtgärd i form av stimulans till att ge vissa anställda en forskarutbildning, dvs. industridoktorander.
  • Samarbete med utbildningsutförare för att utveckla nya fortbildningsformer som ger småföretagen möjlighet att kontinuerligt utveckla den befintliga personalens kompetens, utan att detta utgör ett hinder för den löpande produktions- och affärsverksamheten.
  • Resestipendier som kan ge enskilda företag möjligheter att sända personal utomlands för att utbyta erfarenheter och samarbeta med andra företag. Detta ger en "benchmarking" av de svenska företagen gentemot de utländska konkurrenterna.
  • Ett kompetens- och utvecklingsprogram riktat till gårdsbaserade småskaliga livsmedelsföretag.

8.7.6. Övriga förslag

Utredningen har översiktligt beskrivit olika utbildningar på såväl gymnasie- som på högskolenivå som har mer eller mindre inriktning på livsmedelsområdet. I vilken mån dessa utbildningar uppfyller de krav som ställs i dag och i framtiden från livsmedelsbranschen har utredningen inte gått närmare in på. Därför föreslår utredningen att befintliga utbildningar med anknytning till livsmedelsbranschen på alla nivåer görs till föremål för en översyn som tar sin utgångspunkt i industrins behov. Kontaktverksamhet och ett utbyte mellan olika utbildningssäten bör i detta sammanhang stimuleras för att ge incitament för dessa att tillsammans fundera på och arbeta för utvecklingen av relevant utbildning.

Utifrån nuvarande kunskap om utbildningssystemet föreslår utredningen också stöd till utbildningsformer som, i likhet med Halmstads entreprenörsskola, utgår från konkreta problemställningar och idéer och varvar utbildning med praktisk verksamhet. Därutöver föreslås att åtgärder vidtas för att påverka även andra utbildningar som i dag ej har livsmedelsinriktning, men ändå är eller skulle kunna vara viktiga för livsmedelsbranschen, som företagsekonomi-, marknadsförings-, pro-

duktutvecklings- och innovationsinriktade utbildningar. Åtgärderna skall syfta till att lyfta fram livsmedelsbranschens problem och möjligheter som ett inslag i dessa utbildningar.

Inom livsmedelssektorn finns ett antal s.k. mikroföretag – i många fall i anknytning till råvaruproduktionen. Dessa företag finns i många fall i regioner där verksamheten kan utgöra ett viktigt tillskott för försörjningen – inte minst för den kvinnliga befolkningen. För att bidra till att dessa s.k. mikroföretag skall kunna utvecklas samtidigt som höga krav kan vidmakthållas vad gäller framför allt livsmedelshygien och livsmedelssäkerhet, föreslår utredningen att Livsmedelsverket får i uppdrag att utarbeta kriterier för grundläggande livsmedelsutbildning. En sådan frivillig utbildning skulle kunna erbjudas mikroföretagen i första hand. Utbildningordnare kan vara de aktörer som redan i dag genomför utbildning för livsmedelsföretag. Kommunernas hälsoskyddsinspektörer kan härvidlag utgöra en resurs när det gäller att sprida information om utbildningen samt som kontaktskapande länk gentemot olika myndigheter och de förmedlingsenheter som föreslås av utredningen.

Utredningen föreslår att en översyn görs av den primärnäringsinriktade FoU-verksamheten i syfte att klarlägga om den FoU som sker är relevant utifrån de krav som den nya marknadssituationen ställer.

8.7.7. Organisation och finansiering

Ansvaret för detta nationellt sammanhållna program föreslås ligga på NUTEK. Motivet för detta är programmets starka fokusering på industriella frågeställningar. Ett huvudmotiv för ett sammanhållet program är behovet av samordning mellan de olika programavsnitten så att onödig överlappning undviks och att synergieffekter mellan de olika avsnitten kan utnyttjas. Genomförandeorganisationen – under ledning av en programchef – bör därför vara uppbyggd så att den har ett övergripande ansvar för samtliga programavsnitt. Detta för att få ett större genomslag och få en samlad informations- och resultatspridning – såväl extern som mellan delprogrammen. En särskild uppgift bör också vara att bygga upp en ständigt aktuell databas med svenska livsmedelsrelaterade forskningsprojekt.

En styrgrupp bör bildas med maximalt tio personer med representanter för näringsliv och forskarvärlden, myndigheter samt med de statliga huvudfinansiärerna SJFR och NUTEK. Styrgruppen bör ha en sammansättning så att strategiska råd om delprogrammens inriktning, kriterier och prioriteringar kan göras. För vardera av de tre ramprogrammen bör en beredningsgrupp tillsättas. Beredningsgruppen föreslås bestå av en blandning av näringslivsrepresentanter och forskare

samt i förekommande fall myndigheter. En koordinator bör finnas för varje delprogram. Beredningsgruppen rekommenderar och prioriterar projektförslagen. Den för hela programmet gemensamma styrgruppen beslutar. I de fall som har koppling till andra pågående program bör beredningsgrupp för dessa konsulteras. Beredningsgrupperna kan även användas som ett led i bedömningen av samverkansprojekten. Exempelvis kan det i vissa fall vara lämpligt att remittera till SJFR:s beredningsgrupper för en inomvetenskaplig granskning.

Ytterligare en uppgift för styrgruppen bör vara att bedöma framtida utvecklingstendenser i livsmedelssektorn, både utifrån den generella samhällsutvecklingen och utifrån speciella förhållanden. Detta erfordrar ett samlat grepp och bättre underlag. Det är därför viktigt att medel avsätts för att bedriva utrednings- och forskningsverksamhet för att öka kunskaperna om kunskapsflödet inom FoU-systemet, mellan leverantörer och användare och stora och små företag. Livsmedelsbranschens internationalisering och dess påverkan på FoU-systemet är ett annat område som kräver ingående analys. På samma sätt är det väsentligt att jämföra situationen inom livsmedelsbranschen med andra branscher.

För att förbättra samverkan mellan forskningsfinansiärerna och för att klarlägga och identifiera luckor och överlappningar, föreslår utredningen att en samarbetsgrupp bildas med forskningsråden, NUTEK, stiftelserna, Livsmedelsverket samt representanter för näringslivet och de tre största kompetenscentrumen; Göteborg, Lund och Uppsala. Regelbundna möten, minimum två gånger per år, torde förbättra dagens brister vad gäller samordning av information till näringslivet och forskarvärlden.

En utvärdering av programmet bör ske efter tre år för att utröna att man är på rätt väg vad gäller samverkan, företagsmedverkan och kopplingen mellan de kunskapshöjande projekten och industriprojekten. Kommersiella resultat kan rimligtvis klarläggas och utvärderas först efter cirka sex år.

Med flera aktörer inblandade ställs mycket höga krav på parternas förmåga till flexibelt samarbete för att den övergripande målsättningen om ett sammanhållet program skall kunna uppfyllas.

9. Insatser för ökad export

Syftet med detta kapitel är att lämna en redogörelse över exportutvecklingen under senare år samt att lämna förslag till åtgärder för en ökad livsmedelsexport.

Den svenska livsmedelsexporten har utvecklats positivt efter EUinträdet. Exporten har ökat från 10,4 miljarder kronor till 14,5 miljarder kronor. Livsmedelsexporten av landets totala export är dock blygsam, 2,6 %. Genom tidigare inhemska regleringar samt handelshinder i andra länder har den större delen av livsmedelsindustrin i Sverige, till skillnad från deras konkurrenter som varit medlemmar i EU under många år, inte haft möjlighet att utvecklas i en internationell konkurrens.

Hittills har de statliga medlen för exportfrämjande åtgärder uppgått till ca 15 miljoner kr/år. Utredningen föreslår att staten under en fyraårsperiod kraftigt ökar sina insatser för exportfrämjande åtgärder. Vid en insats på 50 miljoner kr/år kan de nuvarande åtgärderna utvidgas till fler länder och fler företag. Samtidigt kommer de svenska insatserna i nivå med det Danmark satsat under många år.

Statliga exportkreditgarantier är ett betydelsefullt konkurrensmedel vid export till länder där osäkerhet för betalning av exporten av olika skäl föreligger. I Sverige har exportkreditgaranti för livsmedel för export till Ryssland för första gången lämnats under försommaren 1997. Utredningen vill poängtera att det är angeläget att denna utveckling fortsätter. Våra konkurrentländer, bl.a. Danmark och Finland, har sedan länge lämnat exportkreditgarantier för livsmedel för export bl.a. till Ryssland.

Vidare föreslås ett särskilt program för uppbyggnaden av ett pilotprojekt för exportbolag bestående av mindre livsmedelsföretag. Kostnaderna för projektet bedöms till ca 3 miljoner kronor.

9.1. Sveriges export av livsmedel

Den totala exporten av jordbruksvaror och livsmedel har ökat stadigt under 1990-talet bortsett från en nedgång åren 1991 och 1992. Under perioden 1990 – 1996 fördubblades exporten av jordbruksvaror och

livsmedel från 7,3 till 14,5 miljarder kronor. Exporten av jordbruksvaror kan påverkas kraftigt av årsmånsvariationerna.

Exportvärdet ökade med 7 % år 1996 jämfört med föregående år. I förhållande till exportökningen under år 1995 (30 %) var således ökningen under år 1996 tämligen blygsam. En orsak till den måttliga exportökningen kan eventuellt vara att svenska produkter blivit dyrare utomlands på grund av den stärkta svenska kronan. Exporten av jordbruksvaror och livsmedel under år 1996 utvecklades dock bättre än den totala varuexporten, som i stort sett var oförändrad värdemässigt.

Exporten av jordbruksvaror och livsmedel utgör en liten andel av den totala svenska varuexporten. Exportandelen har dock ökat från 2,2 % år 1990 till 2,6 % år 1996.

Exporten av förädlade livsmedel ökade under år 1995 med ca 10 % och under år 1996 med ca 9 % jämfört med närmast föregående år. I tabell 9.1 redovisas den totala exporten av jordbruksvaror och livsmedel samt exporten av förädlade livsmedel under åren 1990–1996.

4ABELL  Livsmedelsexporten under åren 1990–1996.

r Total livsmedelsexport Mkr Förändring %

Export av förädlade produkter Mkr Exportandel Förändring %

1990

7 339 3 974 54,1

1991

6 984 -4,8 3 977 57,0

+0,1

1992

6464 -7,4 4 139 64,0

+4,1

1993

7 673 +18,7 5 495 71,6

+24,7

1994

10 422 +35,8 7 555 72,5

+27,3

1995

13 541 +30,0 8 309 61,4

+10,0

1996

14 511 +7,1 9 085 62,6

+9,3

   

Källa: Statens jordbruksverk

I tabell 9.2 på omstående sida anges den totala exporten av jordbruksvaror och livsmedel fördelat på produktgrupper under åren 1992–1996. Exportökningarna under åren 1993–1994 har sin bakgrund i de särskilda exportbidrag som betalades ut under dessa år.

4ABELL  Export av livsmedel, miljoner kronor.

Produktgrupper

1992 1993 1994 1995 1996

Levande djur

50 100 74 81 75

Kött och köttvaror

244 406 483 838 1 142

Mejeriprod. o ägg

319 503 662 1 488 1 115

Fisk, kräft- o blötdjur

700 687 926 2 064 2 040

Spannmål och varor därav 1 462 1 046 1 496 1 817 2 591 Frukt o grönsaker 503 680 581 671 889 Socker, sockervaror m.m. 333 361 381 517 501 Kaffe, te, kakao, m.m. 1 009 1 133 1 484 1 739 1 669 Div. livsmedel 631 938 1 400 1 741 1 734 Drycker 431 794 1 673 1 385 1 585 Tobak o. tobaksvaror 144 171 190 168 192 Oljefrön, oljehaltiga nötter 19 38 23 18 44 Oljor och fetter 485 670 884 789 686

3UMMA          

* Korrigerat värde för exporten till EU för företag som inte ingår i Intrastaturvalet samt för svarsbortfall. Källa: Statens jordbruksverk.

De största varugrupperna i den totala exporten av jordbruksvaror och livsmedel år 1996 var spannmål och varor därav (18 %), fisk, kräft- och blötdjur (14 %), kaffe, te, kakao m.m. (12 %). Stora enskilda exportprodukter under år 1996 var vodka, margarin, griskött, hel lax, smör, chokladkonfektyr och rostat kaffe. En intressant förändring av exporten som har skett under perioden 1990–1996 är den stora exportökningen av dryckesvaror. År 1996 var värdet av denna export fyra gånger högre än under år 1990. En starkt bidragande orsak till denna ökning är att svensk vodka haft stora exportframgångar, främst på den amerikanska marknaden. Gemensamt för flertalet av de stora exportvarorna är att de utgörs av s.k. frihandelsvaror. För dessa produkter har det sedan år 1973 funnits möjlighet att handla mellan EFTA- och EG-länderna utan handelsrestriktioner. Företag med produkter som omfattas av frihandelsavtalet har därmed agerat på marknader med internationell konkurrens.

Exporten av förädlade livsmedel under åren 1992–1996 fördelat på produktgrupper anges i tabell 9.3. Med förädlade livsmedel avses de produktgrupper som styrgruppen för Food from Sweden identifierat.

4ABELL  Export av förädlade livsmedel åren 1992–1996 fördelade på

produktgrupper, miljoner kronor.

Produktgrupp

1992 1993 1994 1995 1996

Styckat kött och köttvaror

228 375 445 720 966

Ost och ostmassa

51 70 195 133 116

Andra mejerivaror och fett

134 305 491 990 1 002

Fisk och skaldjur; beredda och konserverade

265 298 335 495 665

Beredningar av spannmål

819 1 030 1 195 1 243 1 351

Grönsaker, bär, frysta

303 343 367 368 445

Beredningar av frukt och grönt

183 307 164 191 214

Socker/chokladkonfektyr

1 063 1 190 1 384 1 416 1 400

Diverse livsmedel

636 755 1 282 1 361 1 309

Drycker, sprit och ättika

457 823 1 698 1 392 1 617

3UMMA          

Källa: Statens jordbruksverk.

Exporten av förädlade livsmedel uppgick till 9,1 miljarder kronor år 1996 och utgjorde ca 63 % av det totala värdet av exporten av jordbruksvaror och livsmedel. De största produktgrupperna i exporten av förädlade livsmedel år 1996 var "drycker, sprit och ättika" (18 %) samt "sockervaror och chokladkonfektyr" (15 %). Tillsammans svarade dessa två produktgrupper således för ca en tredjedel av exportvärdet. De viktigaste enskilda exportprodukterna år 1996 var vodka, fast och flytande margarin, choklad, rostat kaffe, sockerkonfektyr, styckat griskött, skorpor och knäckebröd.

De procentuella exportökningarna under år 1996 var störst för "styckat kött och köttvaror” samt "fisk och skaldjur", som vardera ökade med 34 %. "Mejerivaror och fett" låg år 1996 på samma nivå som året innan då exporten mer än fördubblades. För dessa produktgrupper förbättrades exportvillkoren under år 1995 – dels genom det fria tillträdet till EU-marknaden och dels genom möjligheten att exportera till tredjelandsmarknader med exportbidrag.

Sveriges viktigaste exportmarknader för förädlade livsmedel åren 1995 och 1996 var Danmark, Finland, USA, Norge och Tyskland. Exporten till samtliga dessa länder översteg 1 miljard kr/år under åren 1995–1996. Samtidigt som exporten till USA och Norge förändrades marginellt mellan åren 1994 och 1995 ökade exporten kraftigt till de tre EU-länderna Danmark, Finland och Tyskland.

Till Finland har exporten av främst styckat kött och köttvaror samt mejerivaror, främst yoghurt, ökat kraftigt. Till Danmark är det framför allt exporten av kaviarersättning, sill- och strömmingsprodukter samt styckat griskött som ökat påtagligt. Till Tyskland har exporten av kött och köttvaror, fisk-, kräft- och blötdjur, mejerivaror samt spannmålsprodukter ökat kraftigt efter Sveriges EU-inträde.

Den ökade livsmedelsexporten till EU utgörs framför allt av produkter som tidigare på grund av högt tullskydd var utestängda från EUmarknaden. Livsmedelsexportens sammansättning till de tio viktigaste exportländerna är mycket olika. Till vissa länder är exporten av förädlade livsmedel varierad och omfattar många olika produktgrupper. Detta gäller t.ex. exporten till Finland, Norge och Tyskland. Till andra länder domineras exporten av några få produkter. Exporten till USA t.ex. domineras helt av vodka. Av den totala svenska livsmedelsexporten till USA svarade drycker för ca två tredjedelar såväl år 1995 som år 1996.

Exporten av jordbruksvaror och livsmedel till EU-länderna uppgick till nästan 8,7 miljarder kronor år 1996, vilket innebar en ökning med drygt 5 % jämfört med föregående år. Under år 1995, som var Sveriges första medlemsår i EU, ökade exporten av jordbruksvaror och livsmedel med 85 %. Exporten år 1995 underlättades genom den då deprecierade svenska kronan men framför allt genom tillgången till den inre marknaden. Under år 1996 förstärktes den svenska kronan, vilket var en av orsakerna till att exportökningen det året i viss utsträckning stagnerade.

Exporten till Danmark ökade med drygt 400 miljoner kronor till 2,0 miljarder kronor år 1996 och till Finland med drygt 210 miljoner kronor till 1,8 miljarder kronor. Till det tredje största exportlandet, Tyskland, ökade livsmedelsexporten år 1996 med drygt 45 miljoner kronor till 1,2 miljarder kronor. Exporten till Italien ökade med uppemot 161 miljoner kronor till 489 miljoner kronor och till Storbritannien med drygt 118 miljoner kronor till 471 miljoner kronor. Exporten till Nederländerna minskade däremot år 1996 från 427 miljoner kronor till knappt 284 miljoner kronor.

EU:s betydelse som exportmarknad har ökat på bekostnad av Central- och Östeuropa och övriga länder. Exportvärdet till Central- och Östeuropa minskade med 21 % mellan åren 1994 och 1995, men ökade sedan med drygt 13 % året därpå. Till en del berodde minskningen år 1995 på att direktexporten av vodka till Ryssland gick ner kraftigt år 1995 – från 234 miljoner kronor till 29 miljoner kronor. Året därpå ökade den något till 35 miljoner kronor.

Exporten till tredje land, dvs. export till länder som inte är medlemmar i EU, ökade från ca 5,3 miljarder kronor år 1995 till ca 5,8 miljarder kronor år 1996. År 1996 var exporten till tredje land störst till USA (1,5 miljarder kronor) och därnäst till Ryssland (580 miljoner kronor). Försäljningen till Asien uppgick till 590 miljoner kronor år 1996. Till Afrika respektive Latinamerika var livsmedelsexporten svag år 1996 – den uppgick för dessa regioner till 17 respektive 83 miljoner kronor, vilket kan jämföras med livsmedelsexporten till Kanada samma år som uppgick till 61 miljoner kronor.

4ABELL  Export av förädlade livsmedel till EU under åren

1988–1996.

r

Mkr Förändring, % Andel av hela

livsmedelsexporten, %

1990 2 317

31,5

1991 2 372 +2,4

34,0

1992 2 398 +1,1

37,1

1993 2 676 +11,6

34,9

1994 3 290 +22,9

31,6

1995 4 188 +27,2

30,9

1996 4 844 +15,7

33,3

  

Källa: Statens jordbruksverk.

Livsmedelsexporten av förädlade produkter till EU-länderna under åren 1990–1996 redovisas i tabell 9.4.

Exporten till EU av förädlade livsmedel ökade år 1995 med 27 % och år 1996 med ca 16 % till 4,8 miljarder kronor.

Exporten av förädlade produkter har således ökat kraftigt efter EUinträdet. Den ökade livsmedelsexporten till EU har till stor del bestått av produkter som tidigare inte kunnat komma in på EU-marknaden, t.ex. kött- och mejeriprodukter.

9.2. Exportfrämjande åtgärder

9.2.1. Exportfrämjande i några EU-länder utom Sverige

Samtliga EU-länder lämnar i någon form stöd till exportfrämjande verksamhet för livsmedel. Genom att stöd kan utgå i olika former och genom flera organisationer är ländernas utgifter för exportfrämjandet ibland svåra att få fram. I tabell 9.5 redovisas ungefärliga belopp som avsätts för exportfrämjande åtgärder i några EU-länder.

4ABELL  Ungefärliga belopp för exportfrämjande åtgärder i några EU-

länder.

Land Exportfrämjande åtgärder, miljoner kronor

Tyskland

830

Storbritannien

143

Österrike

130

Danmark

50

Finland

84

Frankrike

840

Nederländerna

100

Källa: Food From Sweden – utvärdering av perioden 1992–1996. Deloitte & Touche Consulting Group AB, Stockholm (1997).

Här lämnas en redogörelse för exportfrämjande verksamhet på livsmedelsområdet i våra grannländer Danmark och Finland samt för två framgångsrika länder vad gäller export av livsmedel, Frankrike och Nederländerna.

9.2.1.1 Danmark

I Danmark svarar Landbrugsraadet för ett antal servicefunktioner inom bl.a. Exportfrämjandet. Landbrugsraadet deltar i den långsiktiga planeringen av främjandet av livsmedelsexport vad gäller promotion av Danmark som land. Rådet är en ekonomisk förening och behöver som sådan inte redovisa sin omsättning. Verksamheten finansieras genom tre fonder som får sina medel från beskattningen av jordbruksmark, skatt på bekämpningsmedel samt från inkomster som erhålls från mjölkproduktionen. En av de tre fonderna, Promilleavgiftsfonden, beräknas år 1996 tillföras ca 188 miljoner kronor. Av detta belopp används omkring 17 miljoner kronor för exportfrämjande av livsmedel.

Export lämnas inte till ett enskilt företag och medel ansöks av flera företag gemensamt.

Landbrugets Afsaetningsudvalg, LAU, arbetar som en självständig del av Landbrugsraadet. LAU har omkring 20 anställda. Verksamheten omfattar rådgivning och praktiskt stöd till enskilda företag. Utomlands arrangerar LAU promotionaktiviteter såsom utställningar, seminarier och resor med delegationer. För exportinsatser finns även möjlighet att få medel för resor och uppehållskostnader från Erhvervsfremme Styrelsen.

9.2.1.2 Finland

I Finland arbetar Byrån för internationalisering, som är en avdelning inom Handels- och Industriministeriet (HIM), med frågor som berör exportfrämjande. Detta gör även Utrikeshandelsförbundet. Förbundet är en privat organisation vars verksamhet finansieras såväl med statliga som med privata medel. På Utrikeshandelsförbundet arbetar omkring 70 personer, varav två på heltid med främjande av livsmedelsexport. Förbundets totala budget ligger på omkring 300 miljoner kr/år.

Finland fick genom anslutningsavtalet till EU rätt att under perioden 1995–1999 lämna särskilt stöd till livsmedelsindustrin med ca 380 miljoner kronor (250 miljoner finska mark), dvs. ca 75 miljoner kr/år. Dessa medel disponeras i huvudsak av Handels- och Industriministeriet. För livsmedelsindustrins internationalisering beviljades 61 miljoner kronor år 1995 och 44 miljoner kronor under år 1996. Under dessa år har även Utrikeshandelsförbundet beviljat medel för livsmedelsindustrins internationalisering, främst till utställningar och marknadsföringskampanjer, med 6 respektive 9 miljoner kronor.

HIM kan bevilja medel för etablering av försäljningskontor, seminarier, marknadsundersökningar m.m. Finansiering kan lämnas till enskilda företag av alla storlekar. Detta är ett undantag från EU:s regler, enligt vilka stöd inte får lämnas till enskilda företag. Enskilda företag i Finland kan dock genom den finska undantagsregeln få ekonomiskt stöd med maximalt 50 % av godkända kostnader.

9.2.1.3 Frankrike

Frankrike har satsat stora resurser för att främja livsmedelsexporten. Landet har även lyckats väl. Frankrike är nu – efter USA – världens största livsmedelsexportör. Två organisationer, SOPEXA och Centre Français du Commerce Extérieur (CFCE), arbetar med exportfrämjande. SOPEXA arbetar med jordbruksprodukter och med förädlade livsmedel, medan CFCE närmast motsvarar det svenska Exportrådet, dvs. arbetar med exportfrämjande åtgärder för en mängd olika produkter.

SOPEXA, som bildades år 1962, hade 262 personer anställda år 1995. Huvudkontoret ligger i Paris. Därutöver finns 23 större eller mindre filialer i Frankrike samt 11 utlandsrepresentanter för sammanlagt 34 länder. Budgeten uppgick år 1995 till 837 miljoner kronor. Verksamheten finansierades till 43 % av medel från det franska jordbruksdepartementet och resten från offentliga organisationer och intäkter från företag. En del av den statliga finansieringen härrör från inkomster av produktskatter på livsmedel, som tas ut vid export.

SOPEXA:s verksamhet är indelad i fem områden – promotion och distribution, marknadsstudier och dokumentation, hotell och restaurang, reklam samt PR. Vidare finns en marknadsorganisation där bl.a. produktområdena vin och sprit, boskapsuppfödning, förädlade köttvaror och fisk/skaldjur, mejeriprodukter samt frukt, grönsaker och trädgårdsprodukter är särskilt representerade. Genom SOPEXA utförs marknadsstudier, mässdeltagande, franska veckor i samarbete med utländska distributörer/livsmedelskedjor, utbildning av återförsäljare m.m.

9.2.1.4 Nederländerna

I Nederländerna finns inte mindre än fem organisationer som arbetar med främjande av livsmedelsexporten.

Inom Jordbruksdepartementet finns Ministry of Agriculture Promotion and Commerce (MAPC), som grundades redan år 1952. MAPC arrangerar mässdeltaganden, delegationer, marknadsundersökningar samt erbjuder ett nät av jordbruksattachéer runt om i världen. Verksamheten finansieras helt med statliga medel, utan direkt koppling till särskilda skatter eller avgifter. Budgeten för exportfrämjandet av livsmedelsprodukter utgör ca 36 miljoner kronor/år. I denna summa ingår också exportfrämjandestöd för maskiner och andra jordbruksrelaterade produkter. MAPC lämnar inga subventioner, men arrangerar aktiviteter som alla företag kan dra nytta av vid mässor m.m. Dessa aktiviteter subventioneras främst i nya EU-länder och länder utanför Europa.

National Dairy Office genomför promotionaktiviteter för mejeriprodukter såsom ost, mjölk och smör. Marknadsaktiviteterna utvecklas tillsammans med industrin. Verksamheten finansieras genom avgifter som tas ut av jordbrukare och av mejeriindustrin. Den årliga budgeten är ca 320 miljoner kronor. Meat Information Office är också en sektororganisation som bl.a. organiserar mässdeltagande och arbetar med direktmarknadsföring. Budgeten uppgår till ca 58 miljoner kronor, varav ca 20 miljoner kronor används för exportfrämjande. Stöd till enskilda företag beviljas inte.

NIVA är ett holländskt institut för jordbruksprodukter som bl.a. arrangerar mässor, ger ut exportguider och utför gemensam promotion för potatis och lök. Verksamheten finansieras genom en avgift som är obligatorisk för jordbrukare och tas ut på frivillig basis från handeln. På NIVA finns 20 anställda. Omkring 90 % av budgeten används för exportfrämjande. Dutch Fish Office erbjuder mässdeltagande, gemensam TV-reklam, ger ut exportguider m.m. Alla aktörer inom branschen betalar avgifter som varierar beroende på produkt och position inom

branschen. Av en totalbudget på uppemot 14 miljoner kronor används omkring 60 % för exportfrämjande.

9.2.2. Exportfrämjande i Sverige – Food From Sweden

9.2.2.1 Bakgrund

Det nuvarande Food From Sweden startade sin verksamhet år 1992 genom att riksdagen samma år beslutade att för en fyraårsperiod anslå 60 miljoner kronor för exportfrämjande åtgärder för svenska förädlade livsmedel. År 1995 avsatte riksdagen ytterligare 17 miljoner kronor till Food From Sweden för fortsatt verksamhet under åren 1996–1997. De tilldelade medlen har sitt ursprung i de statliga medel som avsattes för omställningen av jordbruket år 1990 och har genom Statens jordbruksverk ställts till Food From Swedens förfogande.

9.2.2.2 Organisation

Vid den tidpunkt som pengarna avsattes hade Exportrådet sedan år 1982 drivit ett motsvarande projekt delvis finansierat av prisregleringsmedel på jordbruksområdet med syfte att i samarbete med svenska företag främja export av svenska livsmedel. För att fortsatt dra största möjliga fördel av Exportrådets internationella organisation, exportkunnande och service beslutades att verksamheten inom Food From Sweden skulle bedrivas i nära samarbete med Exportrådet. Administrativt ligger Food From Sweden som ett särskilt projekt under Exportrådet. På samma sätt bedrivs inom Exportrådet två andra särskilda projekt, som också delvis finansieras av statliga medel, "Underleverantörer till fordonsindustrin" och "Internationalisering av svensk programvaruindustri". Food From Sweden skiljer sig dock från de övriga två genom att det drivs som ett självständigt och separat projekt med egen beslutande styrgrupp.

Styrgruppen för Food From Sweden utses av Statens jordbruksverk och ansvarar för medlens användning. Styrgruppen formulerar inriktningen för hur projektmedlen skall användas och beslutar om anslag till olika delprojekt.

Ursprunget till medlen för Food From Sweden påverkade valet av personer som skulle leda arbetet. Den av Statens jordbruksverk tillsatta styrgruppen fördelades mellan LRF (3 poster), övriga livsmedelsindust-

rin (2 poster) samt Exportrådet och Statens jordbruksverk en post vardera. Styrgruppen kompletterades med en operativ grupp bestående av två personer, en med erfarenhet från Exportrådets Food From Swedenprojekt och en marknadsförare från LRF. Denna organisation har varit och är ansvarig för att driva projektet Food From Sweden.

9.2.2.3 Målsättning

Målsättningen för Food From Swedens verksamhet är att medverka till en ökad export av i Sverige förädlade livsmedel, främst baserade på svenska jordbruksråvaror. Detta har skett genom att i projektsamverkan underlätta för fler företag att börja exportera, respektive öka sin export, samt genom att stärka profilen för svenska livsmedel i utlandet. De anslagna medlen har främst använts till projekt som syftar till att:

  • öka kunskaper och kompetens inom industrin avseende strategiutveckling, handlingsprogram och exportmarknadsföring av livsmedel samt öka kunskaperna om nya eller delvis förändrade förutsättningar för svensk livsmedelsexport. En central del i detta internationaliseringsprogram har varit utbildningsprojektet Expil, som riktat sig till företagsledare och exportchefer inom livsmedelsindustrin,
  • underlätta och förbättra marknadsföringen av svenska livsmedel, t.ex. genom mässdeltagande eller andra länderaktiviteter,
  • utveckla och marknadsföra en gemensam svensk livsmedelsprofil som kan fungera som komplement till företagens egen profil,
  • utveckla marknadsbevakning, kontakt- och nätverksbyggande främst i Europa. Prioriterade länder har varit de nordiska länderna, Tyskland, England, Frankrike och i viss utsträckning USA.

9.2.2.4 Utvärdering av verksamheten

Styrgruppen för Food From Sweden och Jordbruksdepartementet har låtit utvärdera Food From Swedens verksamhet under projektperioden 1992–1996. Arbetet har utförts av Deloitte & Touche Consulting Group (DTCG) och utvärderingen avrapporterades år 1997. I det följande redovisas i sammandrag denna utvärdering.

Syftet med DTCG:s utvärdering har varit att undersöka vilka resultat som uppnåtts genom Food From Swedens verksamhet, vad de inneburit för livsmedelsindustrin och livsmedelsexporten, att sammanställa de deltagande företagens synpunkter på verksamheten och behovet av en fortsatt verksamhet. Därutöver har även förvaltningen av projektet

samt en kartläggning av hur Food From Swedens systerorganisationer i ett antal europeiska länder arbetar ingått i utvärderingen.

De delprojekt som Food From Sweden bedrivit under perioden är utbildning, kartläggningar och information, gemensamt svenskt deltagande i mässor utomlands och andra gemensamma länderaktiviteter samt Sverigeprofilerande aktiviteter. Fram till den 1 januari 1996 beviljades anslag till enskilda företagsprojekt. Syftet med dessa har varit att kunna ge starthjälp på nya marknader eller för nya produkter, främst från det svenska jordbruket. På grund av EU:s regler för statligt stöd har sådant stöd upphört att beviljas. Projektmedlens fördelning (90,7 miljoner kronor per den 30 juni 1997) anges i tabell 9.6.

4ABELL  Projektmedlens fördelning (använda och reserverade) i Food

From Swedens verksamhet per 1997-06-30.

Typ av verksamhet Miljoner kronor Andel av verk

samheten, %

Mässor

34,0

37

Sverigeprofil

19,5

16

Enskilda företagsprojekt 14,3

16

Utbildning/info/kartläggning 11,3

12

Övr. gemensamma aktiviteter 2,9

3

Projektledning/adm/lokal 6,3

7

Övriga projektkostnader

2,4

3

3UMMA  

Källa: Food From Sweden.

Mässor har varit den enskilt största posten och har tagit 22 % av den totala budgeten (34,0 av 90,7 miljoner kronor) i anspråk. Food From Sweden har framför allt medverkat som organisatör av en svensk paviljong eller monter på livsmedelsmässor i Europa. De mässor man medverkat vid sedan år 1992 är ANUGA (Köln), SIAL (Paris), IFE (London), Food and Drink Expo (Birmingham) och Grüne Woche (Berlin). Dessutom har man deltagit i Fancy Food Show i New York.

Food From Swedens insatser som organisatör vid mässorna anses ha varit betydelsefull. Den samordnade insatsen gör att de svenska företagen, som alla är små på exportmarknaderna, tillsammans får större styrka. Food From Sweden har lyckats få flera nya företag att visa upp sig och sina produkter utomlands. Mer än hälften av de företag som medverkade i någon av de mässor där Food From Sweden erbjudit en gemensam monterplats deltog inte i mässor före år 1992. Den deltagaravgift som subventionerats av Food From Sweden har varit av betydelse för de flesta företags beslut att deltaga. Ännu mer värdesätts dock den tidsbesparing i förberedelserna som företaget gör. Av de företag som deltagit i mässor anser 38 av 49 företag att detta är en viktig as-

pekt. Det kompletterande värde som Sverigeprofilen ger företagets egen profil vid ett gemensamt framträdande uppskattas av 30 företag.

Flera företag önskar att Food From Sweden framöver åtar sig att kartlägga de specialmässor som finns och kommunicerar med vilka företag som kan ha intresse av att delta på dessa. Företagen önskar bättre uppföljning av mässaktiviteterna och säger sig också vilja vara delaktiga i uppföljningen. Flera företag önskar att Food From Sweden satsade mer på säljaktiviteter av typen riktade insatser mot kedjor och inköpare.

De insatser som gjorts inom området Sverigeprofil har syftat till att utveckla och marknadsföra en gemensam svensk livsmedelsprofil som kan fungera som komplement till företagens egen profil. Omkring 16 % av totalbudgeten (19,5 av 90,7 miljoner kronor) har använts för Sverigeprofilerande aktiviteter.

Enligt en majoritet av företagen måste profileringsarbetet bedrivas kontinuerligt och det är ett tidskrävande arbete som enskilda företag inte kan klara på egen hand. Food From Swedens arbete anses därför vara värdefullt. Det framhålls att det är Sverigeprofilens innehåll som är avgörande, inte svenskheten i sig. Det finns i dag värden som är mycket aktuella för konsumenterna, t.ex. renhet, djuromsorg och miljö. Det anses vara en viktig uppgift för Food From Sweden att utveckla de fördelar som Sverige har avseende dessa värden och bygga upp Sverigeprofilens innehåll med hjälp av dessa värden. Den svenska plattform som byggs upp utomlands skall kunna fungera som en kvalitetsstämpel för de svenska livsmedelsföretagens varumärken. Man konstaterar att inget enskilt företag kan klara detta arbete, en samordnad insats behövs.

Samtidigt anser företagen att arbetet framöver bör utföras i ett närmare samarbete med företagen. Det är viktigt att använda konkreta säljaktiviteter som ett medel i arbetet, företagens produkter måste följa med utvecklingen bättre än hittills. Företagens kännedom om vilka mål och delmål som finns i arbetet med Sverigeprofilen är låg, vilket anses vara ett hinder för att utnyttja detta arbete ännu mer i företagens egna exportaktiviteter.

De medel som avsatts för området utbildning, information och kartläggningar har haft till syfte att öka kunskaper och kompetens inom industrin avseende strategiutveckling, handlingsprogram och exportmarknadsföring av livsmedel samt att öka kunskaperna om nya eller delvis förändrade förutsättningar för svensk livsmedelsexport. Området har tagit ca 12 % av den totala budgeten (11,3 av 90,7 miljoner kronor) i anspråk.

En central del i detta internationaliseringsprogram har varit utbildningsprojektet Expil, som riktat sig till företagsledare och exportchefer inom livsmedelsindustrin. Expilprogrammet har genomförts tre gånger

under projektperioden. Av enkätsvaren framgår att utbildningsverksamheten, i synnerhet Expilprogrammet, varit uppskattat. De som deltagit tycker att utbildningen har fungerat som en katalysator i exportarbetet och skapat ett mervärde internt i företaget. Allra störst nytta tillmäter företagen de nätverk som bildats under kurstiden. Många exportansvariga ser gärna anpassningar av programmet så att även personer i företagens ledningsgrupp samt yngre exportmedarbetare kan erbjudas lämplig exportutbildning. Det faktum att deltagaravgiften subventionerades av Food From Sweden bedömdes vara ganska viktig för beslutet att delta för hälften av företagen. Mest avgörande för företagens beslut att delta var att programmet var skräddarsytt för livsmedelsindustrin och medverkan av andra företag i branschen.

Även nationella exportträffar och seminarier, förutsatt att innehållet är konkret, uppskattas av de flesta företag, just för sitt bidrag till nätverksbyggande.

De övriga länderaktiviteterna handlar i första hand om projekt som gett svenska livsmedelsföretag möjlighet att träffa utländska inköpare och distributörer samt olika marknadsföringsaktiviteter, bl.a. via IKEA:s varuhus. Av den totala projektbudgeten har 3 % (2,9 av 90,7 miljoner kronor) använts för dessa projekt.

Det är ett begränsat antal företag som deltagit i dessa projekt. Projekten värderas emellertid högt av de personer som intervjuats. Åsikten att inköpsträffar kan utvecklas på bekostnad av mässdeltagande är gemensam för flera av de intervjuade.

Food From Sweden har även stött enskilda företagsprojekt. De enskilda företagsprojekten har tagit i anspråk 16 % av totalbudgeten – dvs. 14,3 av 90,7 miljoner kronor. Syftet med att bevilja anslag till enskilda företag har varit att kunna ge en starthjälp på nya marknader eller för nya produkter, främst från det svenska jordbruket.

Genom satsningen på enskilda företagsprojekt har ett antal företag genomfört marknadsstudier som sannolikt hade senarelagts eller blivit mindre utan stöd från Food From Sweden. Det framgår att Food From Sweden har varit ganska ensamma som potentiell bidragsgivare och stödet har på så sätt genererat satsningar på export som inte skulle ha kommit till stånd i samma utsträckning utan bidrag. Enkät- och intervjusvaren tyder på att denna verksamhet har uppskattats av företagen, men den har i mångas uppfattning också varit kontroversiell.

Med hänvisning till EU:s regler för statligt stöd fattade styrgruppen år 1995 ett beslut om att denna verksamhet skulle upphöra från januari 1996.

När det gäller förvaltningen av projektet Food From Sweden anges i utvärderingen att projektet har förvaltats väl. Många företag anser att de ansvariga effektivt har lyckats förvalta och utveckla projektet med begränsade resurser.

Styrgruppens uppdrag har under projekttiden varit att ansvara för medlens användning, formulera inriktning för projektmedlens användning samt att besluta om anslag till de olika delprojekten. Viss kritik riktas från företagens sida beträffande styrgruppens sammansättning. Sex av tio företag anger att gruppen är representativt sammansatt. Andra har invändningar mot sammansättningen och tycker bl.a. att det saknas internationell erfarenhet och att gruppen är "LRF-tung". Generellt efterlyses en större andel företagsrepresentanter. De företag som företräder ekologiska produkter känner sig dåligt representerade i nuvarande styrgrupp. De flesta är dock nöjda med kontakten med styrgruppen.

Beredningsgruppen har under projekttiden bestått av en person från Exportrådet och en person från LRF, vilka arbetat 60 % respektive 50 % av en heltid för projektet. Beredningsgruppens uppdrag har varit att driva de projekt som initierats av styrgruppen, bereda projektansökningar, ansvara för ekonomisk kontroll, utbetalningar, redovisningar, avrapporteringar av delprojekt inom totalprojektets ram samt effektbedömningar, samt att fortlöpande avge slutrapporter till styrgruppen. Utöver detta har beredningsgruppen varit Food From Swedens ansikte utåt. Beredningsgruppen har också under hela projekttiden haft en viktig roll i planeringen, både kort- och långsiktigt, av verksamheten. Beredningsgruppen har också till sig knutit en informell referensgrupp av duktiga exportörer inom olika branscher från både små och stora företag som varit "bollplank" i strategiska frågor och för att förankra och få bekräftelse på nya idéer. Utvärderingen visar att de allra flesta företag som haft kontakt med beredningsgruppen är nöjda.

I viss utsträckning anser företagen att verksamheten blivit för byråkratisk. Byråkratin upplevs både av företag och beredningsgrupp ha varit störst i samband med de enskilda företagsprojekten. Stöd till enskilda företagsprojekt beviljas dock inte längre. Projektuppföljning är den aspekt på verksamheten som de flesta önskar skall förbättras. Samtidigt har man förståelse för att resurserna inte räckt till, men menar att uppföljningen av de olika projekten är en outnyttjad potential hos Food From Sweden.

9.2.2.5 Food From Swedens framtida inriktning och roll

Utvärderingen visar att företagen som varit engagerade i Food From Swedens verksamhet har ett tydligt intresse av att verksamheten skall fortsätta. Food From Sweden uppfattas som en viktig stödfunktion för många företags exportarbete. Från såväl företagen som för beredningsgruppen råder enighet om att man efter fyra års verksamhet hittat en inriktning på projektet som är ändamålsenlig. Fördelningen mellan kompetenshöjande aktiviteter, gemensamma länderaktiviteter och Sve-

rigeprofilen anses vara bra. Utvärderingen påpekar att en fortsatt verksamhet handlar bör utveckla och koncentrera insatserna inom respektive område.

Beredningsgruppen anser att man framöver bl.a. bör flytta fram positionerna och vara en resurs i arbetet med att identifiera affärsmöjligheter och hjälpa företagen att matcha dessa. Hjälp att utveckla affärspositionen, att tänka i processer och hantera behov inom marknadsföringsområdet är exempel på tjänster som beredningsgruppen anser efterfrågas bland ett växande antal företag.

När företagen tillfrågas framkommer dock önskemål om mer praktiskt orienterade uppgifter för Food From Sweden. T.ex. att Food From Sweden skall bevaka vad andra länder gör för att främja konkurrenternas exportsatsningar och att bevaka kommande trender av avgörande slag för exportarbetet.

Flera intervjupersoner nämner att Food From Sweden skall inneha rollen som den första naturliga kontaktytan för livsmedelsföretagens exportärenden. Food From Sweden anses ha en given roll som diskussionspartner och en samordnande länk med internationell erfarenhet. Vidare anser man att det är väsentligt att stödja och utveckla nätverksbyggandet mellan exportchefer inom livsmedelsindustrin, både i små och större fora.

En återkommande synpunkt är att verksamhetsuppföljningen måste prioriteras högre än vad som gjorts hittills.

Bland de mindre företagen som lämnat kommentarer finns önskemål om att Food From Swedens roll gentemot denna grupp förtydligas. Utvärderingen konstaterar att det i dagsläget råder viss osäkerhet kring vad dessa företag egentligen kan förvänta sig av Food From Sweden. Även Food From Swedens roll mot de ekologiska företagen behöver tydliggöras enligt utvärderingen.

I en fortsatt satsning önskar beredningsgruppen att organisationsformen tydliggörs, bl.a. för att undvika splittring mellan olika arbetsuppgifter till följd av deltidsarbete och för att kunna undvika antydningar om jävsproblematik. Det finns även behov av någon ytterligare resurs, inte för att öka verksamhetsvolymen utan för att kunna upprätthålla en god kvalitet på verksamheten. Det centrala är att bättre kunna möta företagens behov, att kunna komma i gång snabbare med de projekt som initieras, driva projekten effektivare samt följa upp och dokumentera i större utsträckning.

Det finns företag som gärna ser att beredningsgruppen backas upp av "trainees", som stationeras på Exportrådets handelskontor i utlandet. Företagen skulle genom dessa kunna få hjälp med inledande marknadsstudier till rimligt pris.

Huvudmännen i en fortsatt verksamhet bör enligt beredningsgruppen vara staten och livsmedelsindustrin.

9.2.2.6 Betalar sig gemensamma åtgärder för att befrämja export?

Företagen anser att Food From Sweden skall bedömas utifrån perspektivet att det är en långsiktig satsning. En fyra års period är inte tillräcklig för att kunna avläsa resultat i termer av ökad export och ökad medvetenhet om svensk mat utomlands. Enigheten bland företagen är dock stor om att de medel som staten satsat på att främja livsmedelsexporten har resulterat i en större ackumulerad satsning från företagen på export än vad som annars skulle varit fallet. Företagen upplever själva att man vågat satsa mer på export till följd av Food From Swedens aktiviteter och det stöd man kunnat få, dels från Food From Sweden och dels de nätverk som under tiden etablerats inom branschen.

Det framhålls också att företagen genom att arbeta internationellt erhåller värdefulla impulser som ofta leder till produktutveckling. Vissa företag pekar på att man funnit nya koncept för sina produkter vilket fått till följd att man nu har ökat avsättningsmöjligheterna. Andra företag säger att man gjort väsentliga nyinvesteringar i maskiner, i vissa fall enbart till följd av exportarbetet.

De exportsatsningar som gjorts har bidragit till att svenska företag i dag känner sig bättre rustade att möta konkurrensen från import på hemmaplan. Exportaktiviteterna gör det möjligt att snabbare ta till sig information om konkurrenternas aktiviteter och viktiga trender inom handeln. Flera personer anser att det statliga stödet behövs i ett förebyggande syfte om svenska företag skall kunna möta konkurrens utifrån och kunna försvara sina marknadsandelar på hemmamarknaden.

Att döma av enkätsvaren räknar företagen med att kunna bibehålla den sysselsättning som finns i dag och det verkar även finnas en potential att få fram nya arbetstillfällen. Ungefär hälften av företagen bedömer att såväl antal anställda som företagens exportandel kommer att öka till år 2000. Det nämns också att det bör finnas ett intresse för staten i denna utveckling eftersom det inom livsmedelsindustrin finns möjligheter att skapa arbetstillfällen också i glesbygdsområden.

9.2.3. EU:s exportbidrag

För alla varor, inklusive jordbruksprodukter och förädlade livsmedel råder fri handel mellan EU:s medlemsländer. Vad gäller handel mellan EU:s medlemsländer och tredje land är EU en tullunion med gemensamma tullar gentemot tredje land.

De priser som har bestämts av EU för majoriteten av dess jordbruksprodukter är ofta högre än rådande världsmarknadspriser, vilket har stimulerat produktionen. De överskott av jordbruksprodukter som uppstått måste, för att inte pressa priserna inom EU, avsättas på världs-

marknaden, i regel med exportbidrag. Producenter av förädlade livsmedel inom EU som använder sig av jordbruksråvaror producerade inom EU, får genom de högre priserna på jordbruksråvarorna högre kostnader än deras konkurrenter i tredje land, vilket medför att produkterna kommer i ett ofördelaktigt kostnadsläge när de exporteras från EU. För att avhjälpa detta förhållande lämnar EU ersättning till export av bidrag för den högre råmaterialkostnad som är en del av producentpriset.

Det är endast EU som kan fastställa och lämna exportbidrag. Medlemsländerna har således inte rätt att lämna särskilda bidrag för att främja exporten av produkter till länder utanför EU. EU:s exportbidragssystem omfattar i princip alla oförädlade och förädlade jordbruksprodukter. Till jordbruksprodukter räknas även trädgårdsprodukter.

De sammanlagda beloppen för exportbidrag från EU uppgick år 1996 till ca 5 miljarder kronor för förädlade livsmedel. De svenska företagen erhöll under år 1996 exportbidrag med 389 miljoner kronor, varav ca 279 miljoner kronor för jordbruksråvaror och 110 miljoner kronor för bearbetade livsmedelsprodukter.

Under år 1996 erhöll mejerisektorn bidrag med 212 miljoner kronor. Största exportbidragen inom denna sektor lämnades för export av smör – ca 90 miljoner kronor. Exportbidragen för kött/chark uppgick år 1996 till 14 miljoner och för spannmål till omkring 100 miljoner kronor.

Periodvis har världsmarknadspriserna på vete legat högre än EU:s interventionspriser varför exportbidrag inte utgått. I stället har exportavgifter tagits ut för att inte riskera brist på spannmål inom EU.

Exportbidraget varierar över tiden och ibland även beroende på till vilket land exporten sker. I juni 1997 var exportbidraget för hårdost 2,25 kronor/kg vid export till USA. Vid export till Östeuropa var bidraget 6,40 kronor/kg. För smör var exportbidraget 16 kronor/kg. I slutet av år 1996 fanns fortfarande exportbidrag för griskött (hela och halva kroppar). Detta bidrag är numera borttaget förutom för bogfläsk. Däremot lämnas för närvarande (juli 1997) bidrag vid export av kokt skinka med 5,80 kronor/kg. Vid export av visst slag av fjäderfäkött till vissa länder utgår för närvarande bidrag med drygt 50 öre/kg.

För att erhålla exportbidrag till tredje land krävs det för jordbruksråvaror i regel en exportlicens. Licenskrav föreligger dock inte för förädlade livsmedel. Ansökan om licens sänds in till Statens jordbruksverk. Innan Statens jordbruksverk kan utfärda licens måste besked inhämtas från EU-kommissionen. Storleken på exportbidraget avgörs av bidragssatsen den dag som ansökan kommit in. Exportbidrag kan också fås vid uppläggning på tullager inom EU för att senare föras ut ur EU. Bidragen för förädlade livsmedel fastställs den dag varorna exporteras till då gällande bidragssats. Statens jordbruksverk beslutar när det gäller förädlade livsmedel.

Även andra bestämmelser än EU:s exportregler är av betydelse för den svenska livsmedelssektorns internationella handel. År 1994 undertecknades ett GATT-avtal inom ramen för den s.k. Uruguayrundan. Ett ökat marknadstillträde blir på alla områden möjlig genom en kvoterad import med nedsatta tullar eller genom generellt sänkta tullnivåer. Exportstödet skall enligt avtalet minskas med 36 % mellan åren 1995– 2000. För flertalet jordbruksråvaror finns även ett kvantitetsåtagande om neddragning av den exportstödda volymen med viss procentsats, t.ex. för spannmål, hårdost och kött. För förädlade livsmedel finns endast ett åtagande att det totala värdet av exportbidragen skall reduceras med 36 % perioden 1995–2000, dvs. från 648 till 415 miljoner ecu.

9.2.4. Exportkreditgarantier

Exportkreditnämnden (EKN) har som huvuduppgift att främja svensk export genom att utfärda garantier. Garantin är en försäkring som skyddar exportörer mot vissa förlustrisker i exportaffärer. EKN kan garantera politiska och/eller kommersiella risker. Med politisk risk menas t.ex. krig, revolution, naturkatastrof eller åtgärd från utländsk myndighet som hindrar eller fördröjer en betalning. Kommersiell risk innebär t.ex. att köparen går i konkurs eller av annan orsak inte betalar enligt avtal. Självrisken är normalt 10 % vid politiska händelser. För kommersiella händelser är självrisken normalt minst 15 %. Premien för garantiåtagandet ligger i regel mellan någon tiondels procent till ett par procent av värdet på exporten.

Försäkringstagare hos EKN är såväl exportföretag som banker. Förutom garantier mot fordringsförluster efter leverans och tillverkningsrisker (förskeppningsrisk), finns andra garantier, exempelvis mot politiska risker vid investeringar i utlandet.

Riksdagen har fastställt en ram på 100 miljarder kronor för den ordinarie garantiverksamheten, varav regeringen har beslutat att EKN:s garantiåtaganden får uppgå till 80 miljarder kronor. De sammanlagda garantiåtagandena uppgick vid slutet av år 1996 till nära 30 miljarder kronor.

EKN försäkrar exportaffärer inom alla sektorer av svenskt näringsliv. Garantier för export av livsmedel har av EKN lämnats till flertalet länder, bl.a. i Västeuropa och Mellanöstern. Under år 1995 utfärdade EKN garantier för livsmedelsexport till ett värde av drygt 90 miljoner kronor. Detta avsåg kortfristig export under EKN:s normala riskbedömning, där verksamhetens framtida skador skall finansieras av premieintäkterna.

Riksdagen beslutade i maj 1993 om betalningsansvar genom exportkreditgarantier till Ryssland och Baltikum jämte några republiker i

det forna Sovjetunionen till ett belopp av högst en miljard kronor. Detta system går under benämningen "Balt-ramen". Beloppet har senare höjts till två miljarder kronor. EKN:s garantiverksamhet skall i princip vara självfinansierad, dvs. avgifterna för garanti skall täcka de förluster som uppstår. På grund av angelägenheten att snabbt få till stånd exporten, har Riksdagen för den särskilda ram för garantier till Ryssland, Baltikum m.fl. länder inte ställt kravet på att EKN:s verksamhet för dessa garantier skall vara självfinansierad.

Balt-ramen ger alltså EKN utökade möjligheter att utfärda garantier, bl.a. för export till Baltikum, utöver EKN:s normala garantisystem.

Under Balt-ramen har garantier för export till Ryssland eller till Baltikum tidigare inte lämnats för livsmedelsexport. I slutet av juni 1997 fastslogs emellertid att sagda ram också kan omfatta exportkrediter för konsumtionsvaror under vissa förutsättningar. Garantigivningen skall bidra till att utveckla näringsliv och infrastruktur i berörda länder. Garantigivningen skall vidare bidra till ett varaktigt samarbete mellan de berörda länderna och svenska företag. För konsumtionsvaror gäller dessutom följande kriterier för att en affär skall vara aktuell för prövning hos EKN under Balt-ramen.

Köparen i importlandet är exportörens återförsäljare eller distributör eller på annat sätt en regelbunden köpare av exportörens produkter.

Exportören bör ha genomfört ett antal leveranser till köparen och ha åtminstone 6–12 månaders erfarenhet av köparens sätt att sköta sina betalningar.

En annan väsentlig förändring av EKN:s verksamhet avser garantier för export med en maximal riskperiod (tillverkning plus kredittid) på mindre än två år. EKN kommer inom kort att upphöra med garantigivning för kortfristig export till merparten av OECD-marknaderna, eftersom det finns en fungerande privat försäkringsmarknad för dessa risker. Beslut i ärendet har nyligen fattats inom EU och därefter av Sveriges regering och riksdag. EKN:s garantigivning för export med kort kredittid till övriga länder begränsas inte av de nya riktlinjerna för EKN:s verksamhet.

9.2.5. Andra möjliga vägar för exportfrämjande

För mindre livsmedelsföretag, som trots potentiellt intressanta exportprodukter, är vägen till exportframgångar problemfylld. Ofta har de inte finansiella resurser att bygga upp en egen exportavdelning, eller ens anställa särskilda exportsäljare. Det gör att dessa företag har svårt att nyttja de tjänster som t.ex. Food From Sweden eller Exportrådet kan bistå med.

Tidigare studier har visat att det finns ett intresse att delta i uppbyggnaden av ett särskilt exportbolag, som bl.a. skulle kunna arbeta med strategifrågor och marknadsföring samt utveckla ett gemensamt varumärke på utlandsmarknaden. Exportbolaget skulle också kunna utgöra inkörsporten till företag som vill använda ”privat labels”.

Ett sådant exportbolag skulle också kunna knytas till särskilda produkt- och teknikutvecklingsprojekt, där t.ex. SIK i Göteborg eller forskarkompetenser vid högskolorna kan anlitas.

Svårigheterna att starta den här typen av exportbolag kan hänföras till bristen på kapital och kunskap. Ett exportbolag med ca tio ingående livsmedelsföretag torde kräva ett rikskapital på i storleksordningen 3 miljoner kronor. Eftersom det i dag inte finns några erfarenheter av dylika exportbolag, kan risken uppfattas som för stor i förhållande till beloppet. Detta torde vara huvudorsaken till att det i nuläget inte startats något exportbolag med denna inriktning.

9.3. Utredningens överväganden

I Sverige har under årtiondena utvecklats många företag som nått stora internationella framgångar. Basen för dessa företag har ofta varit skog och metall där Sverige har en god råvarubas. Men andra svenska företag har också lyckats väl utan denna råvarubas.

På grund av klimatologiska förhållanden kan större delen av det svenska jordbruket inte volymmässigt konkurrera med jordbruket i sydligare länder. Det nordiska klimatet ger dock ändå vissa fördelar för jordbruksproduktionen genom att skadlig bakterieflora inte frodas som i sydligare länder. Det svenska jordbruket har i frågor om djurhälsa, olika produktkrav m.m. varit ett föregångsland. Dessa regler ökar produktionskostnaderna men har också skapat en goodwill för svenska livsmedel. Enligt utredningen utgör detta en god grund för framtida exportsatsningar för den svenska livsmedelsindustrin.

En ökad export av livsmedel är en nödvändighet om livsmedelsproduktionen här i landet skall finnas kvar i nuvarande omfattning. Genom konkurrensen från företag från andra EU-länder kan de inhemska företagen, t.ex. vad gäller charkuterivaror och mejerivaror, knappast bibehålla sina höga marknadsandelar i Sverige. Detta är en logisk följd när den tidigare internationellt icke-konkurrensutsatta marknaden förändrats till en konkurrensmarknad. Ett minskat sortiment eller en form av positionering till vissa segment blir en allt större nödvändighet i framtiden.

Kan industrin ta fram nya "unika" produkter bör detta ge framgångsmöjligheter även på exportmarknaden. Men det är intressant att se hur, för den svenske konsumenten, vanliga produkter kan bli "unika"

på utländska marknader och nå exportframgångar. Således är exporten av pepparkakor från Mor Annas Pepparkakor och exporten av tårtor och pajer från Frödinge Mejeri exempel på framgångsrika satsningar. Bra produkter och en bra marknadsföring ger ofta resultat.

Genom statens regelsystem för jordbruket och genom internationella regler för stora delar av produktionen av jordbruksråvaror och livsmedelsindustrin, har dessa sektorer saknat möjlighet att successivt utveckla sin export. Därför bör staten medverka till att livsmedelssektorn förbättrar sin internationella konkurrenskraft. Samtliga av utredningens förslag har detta som en bärande målsättning. Staten skall inte subventionera företagens löpande verksamhet. Däremot bör enligt utredningens mening staten under några år – förslagsvis under fyra år – stödja kunskapsuppbyggnaden vad gäller export av livsmedel.

9.4. Utredningens förslag

Som tidigare redovisats avsätter staten i framgångsrika länder av livsmedelsexport såsom Danmark, Nederländerna och Frankrike, betydande resurser för exportfrämjande åtgärder. I Sverige har staten under åren 1992–1997 i genomsnitt avsatt 15 miljoner kr/år för exportfrämjande åtgärder. Våra nordiska grannländer, Danmark och Finland, avsätter omkring 50 respektive 84 miljoner kronor varje år.

Utredningen föreslår att staten bör medverka till exportfrämjande av livsmedelsexporten med 50 miljoner kr/år, dvs. samma nivå som i Danmark.

I bl.a. Nederländerna och i Frankrike finansieras exportfrämjandet delvis genom avgifter eller punktsskatter. I Sverige förekommer inte denna form av finansiering och utredningen föreslår inte heller en sådan finansiering.

Medlen för exportfrämjande åtgärder av livsmedel föreslås avsättas under ett nytt anslag – "Livsmedelssektorns omställning och expansion, exportfrämjande".

Food From Swedens verksamhet synes ha varit en bra plattform i exportarbetet och utredningen föreslår därför att denna verksamhet bibehålls och vidareutvecklas.

Food From Sweden bör enligt utredningen verka som en helhetsresurs för svensk livsmedelsexport och driva exportfrämjande aktiviteter som företagen inte själva kan göra. Verksamheten skall stödja de svenska livsmedelsföretagens uppbyggnad samt kunskap och kompetens vad gäller export. Vidare skall gemensamma marknadstödjande aktiviteter i utlandet genomföras. Att utveckla Sverigeprofilen utomlands är också en av uppgifterna, t.ex. genom att ge ut informationsoch sales promotionsmaterial, produkt- och exportörkataloger m.m.

Bland de verksamheter som lämpligen bör bedrivas är utbildning, seminarier, marknadsrådgivning samt rådgivning om handelsregler, produktkrav, tullar m.m.

Säljfrämjande aktiviteter kan genomföras genom exportörs- och inköparträffar, mässor och utställningar, pressbearbetning och produktdemonstration.

Verksamheten bör i första hand vara inriktad på företag som ännu inte har etablerade exportkanaler. Mindre och medelstora företag har särskilt stort behov av Food From Swedens tjänster. Huvudinriktningen bör avse företag med produkter som på grund av tidigare regleringar inte kunnat arbeta internationellt men även företag med andra produkter kan komma i fråga för exportfrämjande åtgärder.

Prioriterade länder i Food From Swedens verksamhet har varit de nordiska länderna, Tyskland, England, Frankrike och i viss utsträckning USA.

Även övriga EU-länder samt länderna i Östeuropa kan i framtiden bli viktiga exportmarknader, bl.a. Polen. Ryssland är också en stor marknad. Där finns inom t.ex. St Petersburg-området en befolkning nästan lika stor som Sveriges. En satsning på den ryska marknaden kräver dock ingående förberedelser, bl.a. om företagets produkt godkänds (certifiering) för försäljning och andra regler för verksamheten.

Ryssland började för knappt två år sedan föra in krav på certifiering av produkter för den ryska marknaden. Listan på vilka produkter som måste certifieras har successivt ökat. Utprovningen av produkterna sker vid olika provningsinstitut i Ryssland. Det är endast i undantagsfall som Ryssland godkänner provningar som genomförts i exportlandet. Särskilt för företag som startar sin försäljning till Ryssland är det förenat med ett betydande arbete och även kostnader för att få sina produkter certifierade.

Expertis för att bistå företagen med frågor om certifiering och andra bestämmelser – vid export till Ryssland samt till andra länder där det inte är rimligt att ett enskilt företag själv skall klara detta – bör enligt utredningens uppfattning finnas hos Food From Sweden eller inom Exportrådet. På sikt borde ett system komma till stånd där inom EU godkända produkter utan nya provningar även får säljas i Ryssland. Utredningen föreslår att den svenska regeringen undersöker möjligheterna till detta.

Food From Sweden köper för närvarande administrativa tjänster av Exportrådet. Detta synes även vara en bra ordning i framtiden. En utökning av verksamheten medför dock sannolikt att även egen administrativ personal måste tillsättas för vissa funktioner.

Organisationen föreslås bestå av en styrgrupp och en operativ enhet. För särskilda behov kan referensgrupper tillsättas.

Efter Sovjetunionens fall åtog sig Ryssland ansvar för krediter som företag tidigare lämnat. Många företag har dock inte fått betalt. Förskottsbetalning, betalning genom s.k. reburs och kontantaffärer är vanliga vid export till Ryssland. Många ryska företag, såsom de redan under sovjettiden etablerade storföretagen, anser att de är goda betalare och önskar få göra affärer på sedvanligt västeuropeiskt sätt, dvs. få en viss kredittid.

Sverige lämnar exportkreditgarantier till Ryssland för export av investeringsvaror. Däremot har garanti för export av livsmedel inte lämnats förrän i ett fall under försommaren 1997. Både Finland och Danmark har sedan länge lämnat exportkreditgaranti för export av livsmedel till Ryssland. Detta gör även andra EU-länder. Här torde Tyskland vara det EU-land som lämnar de mest förmånliga exportgarantierna. Garantigivning är ett betydelsefullt, kanske ett avgörande, konkurrensmedel.

Utredningen anser att det är viktigt att den nyligen påbörjade kreditgarantigivningen för export av livsmedel till Ryssland fortsätter. Om Sveriges konkurrentländer lämnar exportkreditgarantier för livsmedel till andra länder där även svenska företag vill satsa, bör det övervägas om inte även Sverige skall lämna exportkreditgarantier. Verksamheten torde i stort sett kunna finansieras genom avgifter.

För mindre livsmedelsföretag är vägen till exportframgångar ofta problemfylld. Svårigheter finns bl.a. att samla finansiella resurser för att bygga upp en egen exportavdelning. I de flesta fall är det ogörligt att

t.ex. anställa särskilda exportsäljare. Det gör att dessa företag har svårt att nyttja de tjänster som t.ex. Food From Sweden eller Exportrådet kan bistå med.

För att stötta mindre livsmedelsföretag att söka sig ut på exportmarknaden föreslår utredningen ett särskilt pilotprojekt för bildande av särskilda exportbolag. Kostnaden för uppbyggnaden av projektet bedöms till ca 3 miljoner kronor. NUTEK föreslås som ansvarig organisation för projektets genomförande.

10. Finansiering av utredningens förslag

10.1. Inledning

Utredningens förslag syftar till att bidra till att skapa en framtidstro för livsmedelssektorn. Målet är att såväl primärnäringen som livsmedelsindustrin i Sverige på sikt skall bibehålla och öka sin konkurrenskraft. En livsmedelssektor med framtidstro och utvecklad kompetens vågar också göra långsiktiga investeringar. Därigenom skapas också förutsättningar för att behålla och utöka antalet arbetstillfällen samtidigt som sektorn kan bidra positivt till det svenska folkhushållet.

Några av utredningens förslag är, vad gäller finansieringsbehovet, av permanent karaktär. Andra förslag till åtgärder är tidsbegränsade.

Tabellerna 10.1 och 10.2 redovisar vilka kostnader i form av minskade inkomster eller ökade utgifter som förslagen innebär för statsbudgeten. Härutöver föreslår utredningen en successivt minskad ölskatt samt en satsning på utbildning för jordbruket under en fyraårsperiod. Dessa åtgärder har inte kostnadsberäknats.

Den 13 mars 1997 lämnade utredningen ”Förslag till finansiering av ett förhöjt miljöstöd till jordbruket” till statsrådet och chefen för Närings- och handelsdepartementet. Regeringen hade i budgetpropositionen (prop. 1996/97:l) till riksdagen föreslagit en höjning av miljöstödet. Höjningen var dock ofinansierad till 150 miljoner kronor. Därutöver avsåg uppdraget att föreslå den ytterligare finansiering på 350 miljoner kronor som erfordrades för att miljöstödet skulle kunna utnyttjas fullt ut. Riksdagen kommer att behandla frågan under hösten 1997. Om regeringens förslag bifalls innebär detta att miljöstödet höjs med 700 miljoner kronor under år 1998 och år 1999. Beloppet finansieras av den svenska staten och EU med hälften var.

4ABELL  Flerårigt eller permanent ökade utgifter eller minskade

inkomster för staten.

Förslag Kostnad (förändring), miljoner kr/år

1. Minskade elskatter från jordbruksföretagen genom att dessa skattemässigt jämställs med industriföretag

300

2. Minskade skatter på eldningsolja genom att jordbruksföretagen jämställs med industriföretag

61

3. Utnyttjande fullt ut av medel för strukturåtgärder i jordbruket 1999. Totalt belopp per år 255–355 mi ljoner kronor vid antagande om 33 % EUfinansiering, varav 170–235 miljoner svensk finansiering. Nivån fr.o.m. år 2000 blir beroende av kommande förhandlingar med EU 170–235

4. Nedsättning av koldioxidavgiften för växthusföretag

10

3UMMA  

4ABELL  Tidsbegränsade utgiftsökningar för staten.

Förslag Kostnad, miljoner kr/år

1. Ett särskilt stödprogram under fem år för trädgårdsnäringen inom ramen för EU:s strukturstöd. EUfinansiering med 2,5 miljoner kr/år. Totalt belopp 10 miljoner kr/år

7,5

2. Ett 5-årigt program för trädgårdsnäringens utveckling

15

3. Fortsatta och utökade resurser för Food From Swedens verksamhet med 50 miljoner kr/år under fyra år (tidigare 15 miljoner kr/år i genomsnitt)

35

4. Inrättandet av en samverkansgrupp för den småskaliga gårdsbaserade livsmedelsproduktionen

2

5. Resurser under ett år för uppbyggnad av pilotprogram för bildandet av särskilda exportbolag

3

6. Ett fyraårigt nationellt samlat FoU-program för livsmedelsindustrins förnyelse och expansion

90

3UMMA 

10.2. Finansiering

Utredningens förslag syftar till att förstärka livsmedelssektorns konkurrenskraft och att underlätta möjligheterna till utökad livsmedelsexport. De åtgärder som föreslås skall uppfattas som investeringar för framtiden. Utredningen beräknar att huvuddelen av minskade skatteintäkter eller ökade utgifter för staten kommer att investeras i material, utrustning och kunnande. Detta kommer i sin tur att ge samhället intäkter eller kostnadsminskningar till ett betydligt högre belopp än de åtgärder som föreslås.

Förslagen innebär en väsentlig ambitionshöjning och det torde därför inte vara möjligt att i någon större omfattning finansiera dessa med omfördelningar av budgetmedel som i dag berör livsmedelssektorn utan att detta blir kontraproduktivt. Huvuddelen av de resurser som krävs – genom minskade skatteintäkter eller ökade utgifter – måste därför finansieras genom att nya medel tillförs.

Viss omfördelning inom statskassans totala budgetram är därvidlag nödvändig. Eftersom utredningens förslag bidrar till att öka möjligheterna till långsiktigt hållbara arbetstillfällen och berör en näringssektor som har stor betydelse för den regionala balansen, är en överföring från medel för arbetsmarknadspolitiken och medel för regionalpolitiska åtgärder närmast tänkbara. Utöver detta kan vissa finansieringsmöjligheter finnas inom EU:s stödsystem.

Vad gäller finansieringen av förslaget till ett nationellt samlat FoUprogram för livsmedelsindustrin, har utredningen pekat på möjligheten att vissa stiftelser kan komma att gå in som medfinansiärer. I vilken omfattning detta kan ske, har utredningen inte klargjort.

11. Redovisning av konsekvenser av utredningens förslag

Enligt utredningens direktiv skall konsekvenser för regionalpolitiken, jämställdhetspolitiken samt brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet redovisas. Vidare skall utredningens förslag prövas vad gäller direktiven om offentliga åtaganden.

11.1. Konsekvenser av utredningens förslag för regionalpolitiken

Utredningens förslag syftar till att stärka konkurrenskraften för svensk livsmedelssektor samt att förbättra förutsättningarna för livsmedelsexport från Sverige.

Svensk livsmedelssektor har sin bas i primärproduktion och denna sker i stora delar av landet. Även om förädlingsindustrin är mer koncentrerad än primärproduktionen, är den också regionalt fördelad. Därmed bidrar utredningens förslag till att bibehålla och förstärka den regionala balansen.

11.2. Konsekvenser av utredningens förslag för jämställdhetspolitiken

Den svenska livsmedelsindustrin har en stor andel kvinnor sysselsatta. Då utredningens förslag bidrar till att bibehålla och även utöka antalet sysselsatta inom livsmedelsindustrin, har den positiva effekter för jämställdheten. Förslagen som syftar till att förbättra möjligheten till småskalig och gårdsbaserad lokal livsmedelsproduktion, är också positiv för kvinnors möjlighet till försörjning – särskilt på landsbygden.

11.3. Konsekvenser av utredningens förslag för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet

Utredningen har inte funnit att förslagen har några konsekvenser för brottsligheten eller för det brottsförebyggande arbetet.

11.4. Konsekvenser av utredningens förslag för offentliga åtaganden

Utredningens förslag innebär en väsentlig höjning av ambitionsnivån för statens satsning på livsmedelssektorn. Möjligheterna till omfördelningar inom den del av statsbudgeten som rör livsmedelssektorn är små om slutresultatet inte skall bli kontraproduktivt. Viss omfördelning inom statskassans totala budgetram torde därför vara nödvändig i den mån inte statsfinanserna medger en utökning av budgetramarna. En överföring från medel för arbetsmarknadspolitiken och medel för regionalpolitiska åtgärder är då det närmast tänkbara.

Särskilt yttrande av Lars-Erik Lundkvist

Utredningen om ”Livsmedelssektorns omställning och expansion” har haft ett mycket viktigt uppdrag, nämligen att föreslå åtgärder som möjliggör en positiv utveckling för den svenska livsmedelssektorn på en konkurrensutsatt marknad. Utredningen har gjort en värdefull genomgång av faktorer som är centrala för den svenska konkurrenskraften och i analysen konstateras att olika åtgärder måste vidtas för att förstärka livsmedelssektorn.

I likhet med utredningen anser jag att olika åtgärder, inklusive den statliga politiken, skall vara inriktade på livsmedelssektorns utveckling och expansion. Internationell konkurrenskraft och lönsamhet är i detta sammanhang nödvändiga förutsättningar för en tillfredsställande utveckling. Det är enligt min mening angeläget att slå fast, liksom också görs i utredningen, att likvärdiga konkurrensvillkor för jordbruket och livsmedelsindustrin i Sverige måste eftersträvas jämfört med övriga EU-länder.

Jordbruket är basen i den svenska livsmedelssektorn och utvecklingen i primärnäringen är därmed avgörande för sektorns framtid totalt sett. När det gäller lönsamheten i det svenska jordbruket konstateras i utredningen att det s.k. driftsöverskottet ligger på en väsentligt lägre nivå än i grannländerna Finland och Danmark. Materialet i utredningen visar även att det krävs kraftfulla åtgärder för att den svenska lönsamheten skall bli jämförbar med nivån i nämnda länder.

Det är uppenbart att näringen själv har ett stort ansvar för en nödvändig förstärkning av livsmedelssektorns ekonomi. Det gäller dels åtgärder som främjar en framgångsrik försäljning av livsmedel på såväl hemmamarknad som exportmarknad, dels åtgärder som syftar till att öka kostnadseffektiviteten i olika led i livsmedelskedjan. Det sammantagna behovet av åtgärder är emellertid så omfattande att alla ansvariga parter måste medverka fullt ut. Jag anser därför att utredningens förslag även måste omfatta konkreta förslag om en avveckling av de två kostnadsmässigt tyngsta produktionsskatterna i jordbruket, dvs skatten på dieselolja och skatten på handelsgödselkväve vilka sammantaget motsvarar drygt 1 miljard kr/år. Jag anser att utredningens konstaterande om att dessa skatter är konkurrenssnedvridande måste följas upp med ett konkret avvecklingsförslag. Nuvarande skrivning att inom en två-

årsperiod invänta en skatteharmonisering inom EU innebär en olycklig försening av en nödvändig anpassning.

Den av utredningen och utredningsdirektiven eftersträvade positiva utvecklingen för den svenska livsmedelssektorn kräver således att även de viktigaste produktionsskatterna i jordbruket åtgärdas snabbt. Detta skulle ge näringen behövlig framtidstro och investeringsvilja och därtill långsiktiga möjligheter att fullfölja höga svenska ambitioner vad avser t.ex. djurskydd och miljö. Vidare skulle avvecklade diesel- och handelsgödselskatter innebära en konkret utjämning av konkurrensförhållandena gentemot andra EU-länder, där motsvarande beskattning inte tillämpas. För en avveckling av produktionsskatterna talar även de nackdelar som det svenska klimatet innebär i jämförelse med konkurrentländerna. Detta medför att det svenska jordbruket inte klarar att bära skattemässiga pålagor utan negativa effekter i form av minskad produktion.

Sammantaget innebär utredningens förslag, enligt min mening, ett steg i rätt riktning. Dock måste förslagen kortsiktigt även inkludera en avveckling av de viktigaste produktionsskatterna i jordbruket, dvs skatten på dieselolja och handelsgödselkväve.

Bilaga

+OMMITT©DIREKTIV

Utredning om vissa frågor av särskild betydelse för livsmedelssektorns omställning och expansion

Beslut vid regeringssammanträde den 26 september 1996.

3AMMANFATTNING AV UPPDRAGET

En särskild utredare med uppgift att, baserat på nya överväganden och granskning av pågående och avslutade utredningars resultat, lägga fram förslag till ett program för att påskynda livsmedelssektorns förnyelse och expansion. Utredaren skall särskilt studera frågor kring förutsättningarna att stärka sektorns internationella konkurrenskraft bl.a. genom att öka förädlingsgraden och exporten samt förbättra försörjningen med högkvalitativa råvaror.

Utredaren skall arbeta skyndsamt och avsluta sitt arbete före utgången av maj månad 1997 och skall senast vid utgången av februari 1997 ha avgift ett delbetänkande som bl.a. upptar frågan om finansieringen av miljöstödet till svenskt jordbruk.

"AKGRUND

Livsmedelssektorn

Livsmedelssektorn, inräknat primärproduktion, industri och serviceföretag, har en avgörande betydelse för landsbygdsutveckling, regional utveckling och för att upprätthålla odlingslandskapets natur- och kulturvärden. I få sektorer av den svenska ekonomin är råvaruförsörjning och

$IR 

tillverkning så integrerade som inom livsmedelssektorn. Goda råvaror ger bättre förutsättningar för bra livsmedelsprodukter hos slutkunderna. Förutsättningarna för en fortsatt expansion inom den svenska livsmedelssektorn är goda. Den baseras på bra produktkvalitet. Det finns därför stora möjligheter till en utvidgad försäljning i Sverige trots en alltmer internationell livsmedelsmarknad. Östersjöområdet, Norden och EU är i detta sammanhang av särskild betydelse.

Det är angeläget att svensk livsmedelssektor tar till vara nya förutsättningar på ett offensivt sätt. Internationalisering måste mötas med ett program för ökad export och produktförädling. En framgångsrik avreglering förutsätter aktiva politiska insatser såväl inom EU som i internationella handelsöverenskommelser.

Livsmedelssektorn har sålunda förutsättningar att ge nya arbetstillfällen i hela Sverige.

Livsmedelsindustrin

Drygt 70 000 personer arbetar för närvarande i svensk livsmedelsindustri. Många av dem är kvinnor. Merparten av livsmedelsindustrin har varit verksam i vad som klassas som skyddad industri, där den externa konkurrensen är begränsad. Samtidigt hav svensk export hämmats av en motsvarande politik i andra länder. Till den del av livsmedelsindustrin som hittills arbetat under dessa förhållanden hör bl.a. slakt-, charkuteri-, mejeri-, olje-, frukt- och grönsaksindustrierna, fettindustrierna samt kvarn- och sockerindustrierna.

Den svenska livsmedelsindustrin delar således många av grundproblemen med livsmedelsindustrin i övriga Europa. Svensk livsmedelsindustri har effektiviserats betydligt under senare år. Fortfarande är branschens internationella konkurrenskraft dock svag.

Livsmedelsindustrin kännetecknas av en stark koncentration. I ett internationellt perspektiv är dock samtliga svenska livsmedelsföretag att beteckna som små. I vissa delbranscher finns många företag som även i ett svenskt perspektiv kan betecknas som små. I vissa delbranscher finns dock många små företag. Inslaget av utländskt ägande är förhållandevis stort. År 1993 var ca 20 % av de sysselsatta i livsmedelsindustrin anställda i utländska företag.

Lantbruket

En förutsättning för en expansiv livsmedelsindustri är god tillgång på råvara av bra kvalitet. För möjlighet till en geografiskt utspridd industri krävs att råvaruproduktionen sker i hela landet där produktionsförutsättningarna så medger.

Svenskt lantbruk är i grunden konkurrenskraftigt och måste ta till vara de möjligheter som EU-medlemskapet innebär. För framgång krävs dock jämbördiga villkor med omvärlden.

Marknadsförutsättningar

Genom medlemskapet i EU har Sveriges förutsättningar på den europeiska marknaden för livsmedelsprodukter ändrats. De delar av livsmedelssektorn som inte tidigare varit utsatta för internationell konkurrens måste nu anpassa sina produkter och sin produktionsapparat till nya förutsättningar för att kunna behålla nuvarande nivå och kunna expandera.

I en utredning om konkurrenssituationen i den svenska ekonomin som McKinsey Global Institute presenterade år 1995 ansågs den svenska livsmedelsindustrin vara ett exempel på en industrigren med låg konkurrenskraft på grund av de tullar, andra handelshinder och statliga åtgärder som gällt under en lång tid.

För livsmedelssektorn har EU-medlemskapet inneburit en viss återreglering. Regeringens ambition är att verka för öppna och internationella marknader inom jordbrukssektorn. Det kommer att ställa ökade krav på svensk livsmedelssektors konkurrenskraft och marknadsföring. Internationella överenskommelser har också medfört åtaganden om successiva gränsskyddsliberaliseringar och ökat marknadstillträdet för livsmedelsprodukter.

Införandet av nya högförädlade produkter innebär att livsmedelssektorns produktionsvärde kan öka trots att den globala konsumtionen av jordbruksprodukter och livsmedel bara ökar långsamt. För livsmedelsindustrin är det därför av stor betydelse att både utbud och efterfrågan successivt förflyttas mot mera förädlade produkter.

Inom detta område finns goda förutsättningar att skapa nya arbetstillfällen och stärka Sveriges konkurrenskraft om produktutvecklingen inriktas på nischprodukter. Exempel på sådana är miljöanpassad produktion av attraktiva råvaror för livsmedelsindustrin såsom jordbruksprodukter och livsmedelssubstanser med hög förädlingsgrad.

Till detta kan fogas de konkurrensfördelar som följder av svensk livsmedelsproduktions sjukdomsfrihet och avsaknad av antibiotika och hormonbehandling. En konsekvent satsning krävs på forskning och utveckling inom dessa områden parad med intensiv marknadsföring på exportmarknaderna i Europa.

0¥G¥ENDE UTREDNINGAR

Det pågår flera utredningar med anknytning till livsmedelssektorn. Hösten 1995 tillsatte regeringen en utredning med uppdrag att analysera livsmedelsindustrins långsiktiga konkurrensförutsättningar och konkurrensvillkor i

den ändrade marknadssituation som uppstått genom Sveriges medlemskap i EU (dir. 1995:149). Exempel på andra utredningar med anknytning till livsmedelsindustrin som pågår eller som avslutats är en utredning om konkurrenssituationen i handel med livsmedel (dir. 1995:137) och en kommitté (dir. 1995:109) med uppgift att bl.a. lämna förslag till reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Några av dessa kommer att presentera del- eller slutbetänkanden under hösten 1996.

3PECIELLA F¶RH¥LLANDEN I LIVSMEDELSSEKTORN

Livsmedelsindustrins konkurrenssituation, ägarbild och statens starka påverkan på näringens förutsättningar är speciella för just livsmedelssektorn. En av dessa faktorer är att satsningar på forskning som ger förutsättningar för nya produkter och produkter med ökad förädlingsgrad har varit tämligen begränsade från såväl statens som företagens sida. I regeringens proposition 1996/97:5 Forskning och samhälle presenteras en nya syn på dessa frågor som kan leda till mer samordnade statliga resurser. Regeringen aviserar att man senare kommer att lägga ett mer preciserat förslag.

Livsmedelssektorn har varit hemmamarknadsorienterad. År 1990 motsvarade import plus export 19 % av livsmedelsproduktionen. Motsvarande för Tyskland är 29 % och för Danmark 72 %. Den svenska exporten har varit koncentrerad till ett fåtal områden. Den internationella marknaden för livsmedel har haft en betydande tillväxt under senare år. En viktig förklaring är den snabba ekonomiska utveckling som pågår i ett antal s.k. tillväxtekonomier. Den ökade köpkraften har resulterat i en efterfrågan på mer förädlade produkter. USA har t.ex. under senare år starkt ökat sin export av förädlade livsmedel. Ett naturligt led i en nödvändig omstrukturering och utveckling av svensk livsmedelssektor är förutom bra råvaruförsörjning och en satsning på nya produkter också satsning på nya marknader, dvs. export. Hittills har det varit svårt att exportera eftersom också andra länder haft gränsskydd eller handelshinder av andra slag. Livsmedelsindustrin har därför till skillnad från så gott som all annan tillverkningsindustri inte någon större kompetens på att exportera sina produkter. Sådan kompetens måste tillföras företagen.. Dessutom finns det särskilda svårigheter för livsmedelsindustrin vid export eftersom man ofta på exportmarknaderna möter särskilda hinder av såväl kommersiellt som kulturellt slag. Särskilt inom vissa delbranscher har det visat sig att konsumenterna i andra länder föredrar det egna landets produkter av ideologiska eller smakmässiga skäl. Detta gör att det ofta krävs speciell produktutveckling och särskilda marknadsföringsinsatser om ett svenskt företag skall kunna exportera.

Livsmedelsindustrin hämtar sina råvaror från jordbruk och fiske. Som annan industri är livsmedelsindustrin beroende av att ha tillgång till

råvaror av hög kvalitet och till konkurrenskraftiga priser för att kunna hävda sig på den internationella marknaden. Detta förutsätter att det svenska jordbruket och fisket är väl strukturerat och konkurrenskraftigt och i växande grad satsar på miljöanpassade produktionsmetoder där stor vikt läggs vid en sund och etiskt försvarbar djurhållning. I den debatt om livsmedelskvalitet och livsmedelssäkerhet som nu förs i bl.a. EU-länderna kan detta komma att visa sig vara en viktig konkurrensfördel för en livsmedelsindustri baserad på svenska råvaror. Samtidigt är det angeläget att livsmedelsindustrin har kunskap om de kvalitetskrav som konsumenterna nu ställer på sina livsmedel och att dessa krav också kan riktas mot råvaruproducenterna. Det är väsentligt att livsmedelsindustrin kan ställa höga kvalitetskrav men också att den har tillräcklig betalningsförmåga för att de levererande jordbrukarna och fiskarna skall få de resurser som krävs för att uppfylla önskade volym- och kvalitetskrav.

Utrymme finns också för en expansion på omställd jordbruksmark inom nya produktområden som inte omfattas av regelverket inom EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Nya nischgrödor kan bli viktiga komplement till jordbrukarnas basproduktion och ge nya inkomster och arbetstillfällen.

Det är viktigt att livsmedelsindustrin har kapacitet och förmåga att förnya produkter och produktionsprocesser och samtidigt leva upp till konsumenternas och myndigheternas krav. Därför behövs forskning på många skilda områden bl.a. näringslära bioteknik, processteknik, miljöfrågor, men också förpackningsfrågor, logistik och inte minst kunskap om konsumenternas preferenser. Svensk livsmedelsindustri bör i ökad grad inriktas på att bidra med kunskaper om sambanden mellan produkt och process, sett i ett integrerat perspektiv från jordbruk till konsumtion. En samordning av forskningsresurserna är nödvändig så att forskningen ger ett bra utbyte för företagen som är verksamma inom livsmedelsindustrin.

2EGERINGENS PRINCIPIELLA INST¤LLNING

Regeringen bedriver en aktiv näringspolitik. Detta innebär att de statliga insatserna numera koncentreras till åtgärder för att skapa goda förutsättningar för näringslivet i allmänhet. Ekonomiskt stöd lämnas för vissa ändamål där det finns ett statligt intresse att överbrygga marknadens reaktionsmönster, som t.ex. satsning på långsiktig teknisk forskning och utveckling. Regeringens stödåtgärder är sedan flera år anpassade till EG:s regelverk på statsstödsområdet. Stöd till speciella branscher lämnas numera sällan. Inom livsmedelssektorn råder dock särskilda förhållanden. Detta beror på att staten har ett särskilt ansvar för att medverka vid omstrukturering och utveckling av en bransch för vilken staten tidigare starkt

påverkat näringens förutsättningar, t.ex. genom subventioner och gränsskydd.

Det är ett statligt intresse att det i Sverige finns en internationellt konkurrenskraftig livsmedelsindustri och primärproduktion med förutsättningar att expandera. Branschen och dess olika företag har naturligtvis ett huvudansvar för att så blir fallet. I detta speciella fall kan det dock finnas anledning att staten engagerar sig på olika sätt, t.ex. genom att omfördela resurser inom sektorn till fördel för åtgärder på olika områden riktade mot livsmedelsindustrin.

Spelreglerna för livsmedelssektorn kan utvecklas från reglering till öppen marknad, från internationell marknad till internationell, från lägre förädlade produkter till högre.

En ny näringspolitik för livsmedelssektorn bör utvecklas som skapar förutsättningar för en offensiv utveckling. Det är viktigt att de små och medelstora företagens situation uppmärksammas.

Rollfördelningen mellan staten och livsmedelssektorn måste dock vara alldeles klar. Klart är att staten inte kommer att överta ansvaret för näringens omstruktureringsprocess utan kan endast skapa förutsättningar som kan öka utvecklingstakten.

5PPDRAG

Regeringen uppdrar åt en utredare att lägga fram ett förslag till ett program främst inom ovan nämnda områden för att påskynda omvandlingen av livsmedelssektorn till en näringsgren med internationell konkurrenskraft. I detta ingår också en analys av jordbrukets konkurrenskraft. Härvid bör sökas möjligheter till expansion och till en råvaruförsörjning baserad på ett ekologiskt uthålligt jordbruk samt fokuseras på nya nischprodukter. Programmet skall bygga på att branschen har huvudansvaret för omvandlingen, men att vissa statliga åtgärder i form av omprioriteringar inom näringspolitiken respektive jordbrukspolitiken kan komma branschen till godo. Utredaren skall kartlägga hur befintliga stöd (exempelvis EU:s struktur- och miljöstöd) och andra statliga insatser kan användas bättre eller förändras till det bättre innan nya stödformer föreslås. Föreslaget skall tas fram i samarbete med näringen och andra intressenter. Utredaren skall ta del av färdigställda utredningar inom området och samråda med pågående utredningar som har betydelse för förslagen.

Utredaren skall vidare lägga förslag till finansiering av den höjda ambitionsnivån för miljöstödet till jordbruket som regeringen föreslagit i budgetpropositionen (prop. 1996/97:1). Av denna föreslagna ökning är 200 mkr ofinansierade för åren 1998 och 1999.

Härutöver skall utredaren lägga förslag som möjliggör för Sverige att finansiera den med EU framförhandlade ramen för miljöstöd fullt ut.