SOU 1997:25

Svensk mat - på EU-fat

Till statsrådet och chefen för J ordbruksdepartementet

Den 23 november 1995 bemyndigade regeringen chefen för Jordbruks- departementet, statsrådet Winberg, att tillkalla en särskild utredare med uppgift att analysera livsmedelsindustrins långsiktiga konkurrensförut- sättningar och konkurrensvillkor i den förändrade marknadssituation som medlemskapet i Europeiska unionen innebär.

Med stöd av bemyndigandet förordnade chefen för Jordbruks- departementet riksdagsledamot Marianne Carlström som särskild utredare fr.o.m. den 12 mars 1996.

Till sakkunniga förordnades den 2 maj 1996 docent Filip Bladini och generaldirektör Alf Carling. På egen begäran entledigades Alf Carling fr.o.m. den 14 oktober 1996 och i hans ställe förordnades byråchef Hans Olsson.

Till experter förordnades den 2 maj 1996 ombudsman Lars Asplund, professor Åke Bruce, departementssekreterare Håkan Björklund, generalsekreterare Maicen Ekman, departementssekreterare Yngve Engström, direktör Arne Gabrielsson, verkställande direktör Hans Jansson, agronom Börje Karlsson, ombudsman Mikael Kullberg, avdelningschef Jan—Erik Ljusberg, direktör Sune Sigvardsson samt departementssekreterare Katarina Wahlgren.

Departementssekreterare Yngve Engström entledigades den 18 sep- tember 1996 och i hans ställe förordnades departementssekreterare Herbert Silbermann.

Till sekreterare förordnades föredraganden vid Konkurrensverket Hans Engman fr.o.m. den 1 april 1996 och som biträdande sekreterare departementssekreteraren Karin Victor fr.om. den 3 maj 1996. Hon entledigades på egen begäran den 1 december 1996.

Härmed får betänkandet Svensk mat på EU-fat (SOU 1997:25) överlämnas från utredningen om en ny konkurrenssituation för livs- medelsindustrin.

Jan-Erik Ljusberg och Hans Olsson har inkommit med ett gemen- samt särskilt yttrande.

Stockholm i mars 1997

Marianne Carlström

/Hans Engman

ramadan sqebailm dbml run .:.h .:. r... ...g-_ w... .=.= . ...-.; .- .— -.-. - ...g—_ . tm. J. '1. ' gå.-'". am:” |'_. ' Ft. :l-L Ill" .m- ." " .'— F. ""| "* ' '. .lr.» .” .'.* " .'|—.--

r:!- rf.:-rm! WMWt alumni—mutual c'QQl belll'lä'fon & nail bam amkm autism.... samm m= swd-nr?! Malm.: Jan.: Julmquh lmmznmrtlilmr'sgrääw 121! ”Mamma mvh!!! nu frlgöqu Wmawehm— :BWQ hah! mitlrväimldal Elihu nam ' % man. nåme' . bmm run.!

'eiumflml Tia måleri.”) mm IW 'n: bara IBM ' s» ... Mmhmähwmh mimmi:

_mmhwb1lr ”thängnd ur!-F. —l 4-7: ...i-", Mam QWIJ man qmä "sin.-sul. QQ?! tum.. ? när samm Iaimmbiaa (HT

Wtkm; _i'tl D.a." mg:. a'] ,......r... ...nu". in. .men-...se duo % :150 M Han!» H mtb mit rimligt) l' Int ."' :?:—m” nu nu.!!!” !M'iadmd

bmlqagA åmle—ö BW! "rem & mb énhnublmill utrum INT summarum:. Emile-rämna... nmqab 391.151 TM meg—item avgu'f mnia-nlaaztnamahiqsh ns.-udi! .;me qm'iegmiaalgpnag mull millar-lh abnullåmhw mamma MVH—k ...nu... .mömgna gra-illa)] lamm nmmtudnb ...man! 31105 mammas mums? mint [lt-am.???) am:?- 1611 :ml: lärarlag. antal-HBL "J'Odnligmulnljffn .men-raida»? mmm)! m.auwmrromsmqub -qaa 31 mb aubcgibahm månad:—.! avpa- ! amanlnamnsprl amanda undantags]: annant-imot 5.1er artad i Jae Mi "10de .. nanm-mm.? 11.3de

åauwanmmlnrm |... nama-an.!aart'l ....h...i.._....61 ara-tamiler. 'lli'l' :.....tatinlaa aha.-shauk! mot. (L-L' WPi 1!th 1 ful. .ru-0.11 namram?! analt mill MQ! ism L aah mun? men! mull nammhbla'aztmmmrpb Nää: mim-smb 1 mbnirilijiml nagg m anamn-alma (HiQ?! UG?) i..lJJct nq- lem varav-nl hbmdnöiud "Tz barrnä'l—I €?” 101 rznimuliéauarw'alma an Ii" mu t.vmiinba'rm nimi zanmähavö '? , . ni ulwl-rualabam m'a-mg .*t') bam rimmad mi [main ...;rsH m:. gud?-lil gra...-.»!- uhnam .. man... mrsa

Will g...... . anmäla-na

us. u in-.".,-.-,”."-'r;... . L 't'r'CL-rlh . . m$1iatäd)pnwå zum J_._;.. . . .

namn*!- vmm '-.

Innehåll 1 Uppdraget ......................................................................................... 9 1.1 Betänkandets disposition ..................................................... 9 l .2 Genomförandet ................................................................. 10 1.3 Några utredningar som berör Iivsmedelsindustrin ............ 1 1 1.3.1 CECCHINI-rapporten våren 1988 .................... 1 1 1.3.2 McKinsey—rapporten hösten 1995 .................... 13 " 1.3.3 Välfärdsstat i omvandling ................................. 15 1.3.4 KomiCAP ......................................................... 16 2 Marknadsekonomi och konkurrens .............................................. 23 2.1 Konkurrensens mål ........................................................... 25 2.2 Konkurrensteorier ............................................................. 27 2.3 Konkurrenstryck och konkurrenskraft .............................. 29 2.4 Konkurrens och koncentration .......................................... 30 2.4.1 Säljarkoncentration och dominerande ställning ............................................................ 32 2.4.2 Köparkoncentrationens betydelse ..................... 33 2.4.3 Kooperation inom en marknadsekonomi .......... 36 2.5 Den internationella konkurrensen ......................................... 38 2.5.1 Internationalisering och marknadsmakt ............ 38 2.5.2 Livsmedelsindustrin inför Europeiska Monetära Unionen — EMU ............................... 40 2.6 Konkurrenslagstiftningen .................................................. 42 2.7 Konkurrenslagen och dess tillämpning på livsmedelssektorn .............................................................. 48 2.7.1 Samverkan och konkurrens inom jordbruket 48 2.7.2 Konkurrenslagstiftningen ur olika synvinklar.. 54 3 Livsmedelsindustrin på den inre marknaden .............................. 59 3.1 Branschomfattning och storlek ......................................... 59 3.2 Ökad koncentration ........................................................... 63 3.3 Färre ägare ........................................................................ 64 3.4 Konkurrensförutsättningar före EU-inträdet ..................... 66

3.5 Konkurrensförutsättningar efter EU-inträdet .................... 69 3.6 Utrikeshandeln med jordbruksvaror och livsmedel .......... 71 3.7 Livsmedelsindustrins delbranscher ................................... 77 3.7.1 Slakteri— och charkuteriindustrin ...................... 77 3.7.2 Mejeriindustrin ................................................. 83 3.7.3 Glassindustrin ................................................... 88 3.7.4 Fisk- och fiskberedningsindustrin .................... 89 3.7.5 Sockerindustrin ................................................. 90 3.7.6 Frukt-, bär- och grönsaksindustrin ................... 91 3.7.7 Olje- och fettindustrin ....................................... 91 3.7.8 Kvamindustrin .................................................. 93 3.7.9 Bageriindustrin ................................................. 93 3.7. 10 Choklad— och konfektyrindustrin ...................... 94 3.7.1 1 Övrig livsmedelsindustri ................................... 95 37.12 Vin- och spritdrycksindustrin ........................... 95 37.13 Malt- och läskedrycksindustrin ........................ 95

3.8 Arbetskraftskostnader och lönsamhet, sysselsättning och jämställdhet ................................................................ 96 3.9 Maten och momsen ......................................................... 116 3.10 Svenska särkostnader ...................................................... 1 1 8 3 . 1 0.1 Miljökostnader ................................................ 119 3.102 Beskattning ..................................................... 122 3.103 Djurskydds- och foderbestämmelser .............. 123 3 . 10.4 Transportstödet ............................................... 124 3.1 l Offentlig upphandling ..................................................... 125 3.1 1.1 Omfattning ...................................................... 125 3.112 Reglering av den offentliga upphandlingen.... 126 3. 1 1 .3 Erfarenheter .................................................... 1 34 3.12 Investeringsstöd från EU ................................................. 137 3 . 12.1 Investeringsstöd till lantbruket ....................... 137 3.122 Investeringsstöd till förädling

och försäljning ................................................ 139 3.13 EU, GATT (WTO) och FAO .......................................... 140 4 Livsmedelslagstiftningen .............................................................. 143 4.1 Codex Alimentarius och det nordiska samarbetet .......... 143 4.2 Den svenska anpassningen till EG—rätten ........................ 144 4.3 De nationella myndigheternas olika funktioner .............. 146 4.4 Småskalig livsmedelsproduktion .................................... 148 4.4.1 Småskalig slakt ............................................... 148 4.4.2 Slakt av tamboskap och hägnat vilt ................ 150 4.4.3 Fjäderfåslakt ................................................... 152

4.5 Villkoren för mej eriverksamhet m.m .............................. 154 4.6 Lagstiftning och andra regelverk för kött- och charkprodukter ................................................................ 1 5 5 4.7 Små och medelstora företag ............................................ 156 5 Livsmedelskvalitet ........................................................................ 159 5.1 Inledning ......................................................................... 15 9 5.2 Objektiv kvalitet .............................................................. 163 5.3 Miljökvalitet .................................................................... 168 5.4 Immateriell kvalitet ......................................................... 169 5 .5 Servicekvalitet ................................................................. 171 6 Konsumenten ................................................................................ 173 6.1 Konsumentens syn på livsmedel ..................................... 173 6.2 Konsumentens rättigheter ............................................... 175 6.2.1 Säkra livsmedel .............................................. 176 6.2.2 Valfrihet .......................................................... 176 6.2.3 Information och utbildning ............................. 178 6.2.4 En hälsosam miljö .......................................... 180 6.2.5 Rätten till representation i beslutsprocessen... 181 6.3 EU:s konsumentpolitik .................................................... 181 6.4 Framtidens konsumentpolitik ......................................... 182 7 Livsmedelsforskning .................................................................... 185 7.1 Livsmedelsforskningens nuvarande omfattning och inriktning ......................................................................... 1 85 7.2 Forskningens betydelse för livsmedelsindustrins konkurrenskraft ............................................................... 1 90 7.3 Dansk livsmedelsforskning ............................................. 191 74 Svenska livsmedelsforskningens framtida inriktning ..... 192 8 Livsmedelsindustrins exportansträngningar inom EU ............ 197 8.1 Exportfrämj ande åtgärder i andra länder ........................ 197 8.2 Food from Sweden .......................................................... 199 8.3 EU-stöd för export .......................................................... 200 9 Överväganden och förslag ........................................................... 201 9.1 Ny- konkurrenssituation och nya marknader för

livsmedelsindustrin i Sverige .......................................... 201

9.2 En offensiv livsmedelspolitisk strategi ........................... 211 9.2.1 Ett samordnat och ökat program för forskning och utveckling ................................ 215 9.2.2 Kompetenshöj ande åtgärder ........................... 21 8 9.2.3 Ett fortsatt program för exportfrämjande ....... 220 9.2.4 Konkurrensneutralitet för livsmedelsindustrin ......................................... 223 9.2.5 EU-stöd till primärproduktion och förädling.. 226 9.2.6 Småföretagssatsning ....................................... 228 9.2.7 Jämställdhet .................................................... 230 9.2.8 Regionalpolitiska överväganden ..................... 230 9.2.9 Ekologisk produktion och förädling ............... 231 9.2.10 Offentlig upphandling ..................................... 232 92.11 Ett livsmedelsdepartement med samlat ansvar för hela livsmedelssektorn ................. 233 9.2.12 Förslagens finansiering ................................... 234 Särskilt yttrande ....................................................................................... 237 Bilaga 1 Direktiv ........................................................................... 241 Bilaga 2 Livsmedelsindustrin i Danmark aktuell situation och framtidsutsikter ........................................................ 247 Bilaga 3 Finsk livsmedelsindustri i förändring en lägesrapport mot bakgrund av Finlands medlemsskap i EU ................ 275 Bilaga 4 Livsmedelsindustrin i Baltikum och Ryssland. ............... 345 Bilaga 5 Livsmedelsindustrins produktivitets- och sysselsättningsutveckling i Sverige och några andra europeiska länder ............................................................ 369 Bilaga 6 Svenska livsmedelsindustrins pris- och kostnadsutveckling .......................................................... 389 Bilaga 7 LIDC resolutioner ........................................................ 403

Littteraturförteckning ............................................................................... 405

1. Uppdraget

Hösten 1995 beslöt regeringen att tillsätta en särskild utredare med uppgift att analysera den svenska livsmedelsindustrins marknadssitua- tion efter Sveriges EU-inträde. I utredningens direktiv (dir. 19951149) framhålls att utredaren skall analysera livsmedelsindustrins långsiktiga konkurrensförutsättningar och konkurrensvillkor i den förändrade marknadssituation som medlemskapet i Europeiska unionen (EU) inneburit. Utredaren kan även ta upp andra omständigheter som bedöms vara av betydelse i sammanhanget. De sysselsättningseffekter som utvecklingen inom livsmedelsindustrin förväntas få skall belysas. I arbetet skall utredaren bl.a. ta del av de utredningar och studier som genomförts under senare år och som är av betydelse för uppdraget. Utredaren skall även beakta regeringens direktiv om skyldigheten att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50)liksom direktiven om skyldigheten att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23) och om skyldigheten att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124).

1.1. Betänkandets disposition

En av huvudfrågorna för utredaren är att försöka formulera en framtida europeisk konkurrensvision för den svenska livsmedelsindustrin med utgångspunkt från den nya konkurrenssituation som råder efter EU- inträdet. '

Utredningen redovisar i kap. 2 en genomgång av den referensram och de utgångspunkter som utredningen utgått ifrån. EU-medlemskapet och andra förändringar i Europa har givit nya förutsättningar och nya spelregler som påverkar konkurrensförutsättningarna för livsmedels- industrin.

1 kap. 3 redovisas rådande situation för livsmedelsindustrin på den inre marknaden. En beskrivning görs av den svenska livsmedelsindu- strins delbranscher liksom av sysselsättningssituationen och arbets- lcraftskostnadsutvecklingen. En beskrivning ges av reglerna för den offentliga upphandlingen inom EU.

Rådande livsmedelslagstiftning i Sverige redovisas i kap. 4. Kapitel 5 ägnas åt livsmedelskvalitetsbegreppet och i kap. 6 tas konsumen- ternas krav och synpunkter på livsmedel upp. Livsmedelsforskning behandlas i kap. 7 och i kap. 8 beskrivs livsmedelsindustrins export- ansträngningar.

1 kap. 9 har livsmedelsindustrins nya konkurrenssituation samman- fattats och mot den bakgrunden har en rad överväganden och förslag formulerats. Ett särskilt intresse har i ett antal bilagor ägnats åt Sveriges grannländer Danmark, Finland, Baltikum och Ryssland.

1 .2 Genomförandet

Utredningen genomfördes under perioden april 1996—mars 1997. För- utom det interna arbetet har utredningen externt låtit genomföra några beskrivningar av livsmedelsbranschen i Sveriges grannländer. Utred- ningen uppdrog åt förre direktören vid f.d. Statens Pris- och Kon- kurrensverk (SPK) Yngve Lindén att utarbeta en rapport om livs- medelsindustrin i Danmark. En rapport om livsmedelsindustrin i Finland har på uppdrag av utredningen utarbetats av jur.kand. Stefan Ravelin, EuroCompetition. Förre svenske lantbruksrådet i Moskva Ingemar Nilsson har utarbetat en rapport om livsmedelsindustrin i Baltikum och Ryssland; civilekonomen Carl Eriksson har utarbetat ett avsnitt om offentlig upphandling.

Under utredningens genomförande har studiebesök avlagts i Skåne, Östergötland, Göteborg och Norrbotten. 1 Skåne besöktes Van den Bergh Foods, Procordia Food, Svenska Nestlé samt ett seminarium anordnat av Skånes Livsmedelsakademi; i Östergötland Cloetta i Ljungsbro samt SCAN i Linköping; i Göteborg livsmedelsforsknings- institutet SIK samt Nordfalks AB i Mölndal. I Norrbotten besöktes Polarbröd i Älvsbyn, Rökta Renen i Vuollerim samt Norrmejerierna, BD Fisk och Goman i Luleå. Sammanträffanden har ordnats med representanter för GB Glass, Scandinavian Poultry, Mejeriindustriemas Förening, Danisco Sugar, Svenska Bryggeriföreningen, Spendrups Bryggeri samt Svenska lantarbetarförbundet. Utredningen samman- träffade med Flemming Duus Mathiesen, administrativ chef för det danska strukturdirektoratet/FÖTEK 2. I Stockholm gjordes ett studiebesök på ARLA:s anläggning i Kallhäll.

Utredningen har under år 1996 sammanträtt den 3 maj, 3 juni, 15 augusti, 19 september, 14 oktober, 9 december och under år 1997 den 29 januari, den 13 och 26 februari samt den 11 och 19 mars.

Utredningens analyser, slutsatser och förslag bygger bl.a. på ovan nämnda rapporter och annat underlagsmaterial. Utredaren och sekre-

teraren har diskuterat ett flertal av de frågeställningar som angivits i direktiven med företrädare för näringen.

Företrädare för utredningen har i Paris haft kontakt med svenska ambassaden liksom med OECD. I Paris besöktes också den franska motsvarigheten till "Food from Sweden" — SOPEXA samt den euro- peiska livsmedelsorganisationen "Comité de Liason des Organismes de Promotion Agricole et Alimentaire des Pays de l'Union Européenne". Svenska Exportrådets kontor i Paris besöktes liksom matvarubutiken "Gourmet la Fayette".

1.3. Några utredningar som berör livsmedelsindustrin

1.3.1. CECCHINI-rapporten våren 1988

I mars 1988 presenterades den s.k. Cecchini-rapporten. Denna studie hade genomförts som ett bidrag till det projekt som kommissionen initi- erat och vars syfte var att bedöma den potentiella ekonomiska inverkan som färdigställandet av den inre marknaden år 1992 skulle få. Ord- förande i styrkommittén för projektet "The cost of non-Europe" var Paolo Cecchini. Såvitt är bekant har ingen uppföljning genomförts av Cecchini-rapporten. Flera år har nu förflutit sedan den inre marknaden genomfördes. Ett antal interna handelshinder har tagits bort och den europeiska livsmedelsindustrin har genomlevt avregleringar och en viss omstrukturering efter Cecchini-rapporten.

I Cecchini—rapporten konstaterades att livsmedelsindustrin inom EU var den industri som mest bidrog till sysselsättning och förädlings- värde. Utgångsläget framhölls vara gott för att möta den internationella konkurrensen på 1990—talet men där förelåg också en rad problem, bl.a. konkurrensen från stora amerikanska livsmedelsföretag. Problem före- låg också till följd av att gemenskapens livsmedelsmarknad segmente- rats och hämmades av en rad handelshinder. Cecchini-rapporten fram- höll att de beräknade kostnaderna som de icke-tariffära handelshindren åsamkade industrin uppgick till 500—1 000 miljoner ecu/år. Rapporten redovisade 200 olika icke-tariffära handelshinder indelade i fem typer inom följ ande tio olika produktsegment i de fem största EG-länderna:

— kex och kakor

— choklad och konfekt glass

öl

— mineralvatten

— läskedrycker

— alkoholhaltiga drycker pastaprodukter

— soppor — barnmat

De handelshinder som togs upp i Cecchini-rapporten visade på de problem som en presumtiv exportör kunde möta vid försäljning till annat EU-land, den snedvridning av marknadema som kunde bli resul- tatet av olika hinder liksom suboptimala industristrukturer. Några av rapportens slutsatser:

för det kalorifattiga sötningsmedlet för läskedrycker, aspartam, som används i många länder men var förbjudet i Spanien och har varit förbjudet i Frankrike, innebar de olika reglerna en störning av mark- naden,

de tyska livsmedelsstadgamas innehålls- och benämningsregler för öl, som verkar importbegränsande, kritiserades i Europadomstolen år 1987,

— skattelagstiftningen kan diskriminera importörer; fem EG-länder tar ut skatt på öl före jäsning, med avdrag för visst spill, medan skatt på importerat öl tas ut på den slutliga produkten, '

— nationell lagstiftning om märkning av varor kan verka diskrimi- nerande och innebära ett icke-tariffårt handelshinder,

år 1977 förbjöds i Danmark import av läskedryck i engångsförpack- ning; efter kritik från EG-kommissionen ändrades föreskriften genom förordning nr 397, som förbjöd försäljning av läskedrycker och öl i engångsförpaclcning, vare sig det var importerade eller in- hemska varor; förbudet är inte primärt diskriminerande men det ger upphov till en transportekonomisk ojämlikhet,

ungefär vid Spaniens EU-inträde infördes en sanitär registrering av livsmedelsprodukter som skapat stora svårigheter för import från andra EU-länder.

Kostnaden för ett fragmenterat Europa hänfördes till två effekter direkta och indirekta. Direkta effekters kostnader: exempelvis märk- ning, paketering, innehållsregler m.m. Indirekta effekters kostnader: valmöjligheter för konsumenterna, handels- och industristruktur m.m.

I rapporten hävdades att stora vinster i industriell effektivitet skulle kunna uppnås om de interna handelshindren avlägsnades inom EU. Vidare framhölls att den europeiska livsmedelsindustrin troligen skulle komma att genomgå en omstrukturerings- och konsolideringsfas — "Europas livsmedelsbolag har i stort sett förblivit nationellt inriktade. Om de inte snabbt reagerar på trycket från avregleringar av handeln genom att omstrukturera sin industri, finns det en klar risk att EU— baserade livsmedelsföretag hamnar på efterkälken. "

I och med att kommissionen år 1988 fastställde målet att den inre marknaden skulle vara genomförd till den första januari 1993 även beträffande livsmedel, orsakade kommissionen samtidigt en struktur- omvandling inom EU:s livsmedelsindustri. För företag med produktion i flera EG-länder innebar en fullständig integrering av t.ex. EU:s livs- medelsmarknader möjligheter till centralisering och specialisering av tillverkningen samtidigt som försäljningen kunde ske på hela mark- naden, vilket t.ex. avspeglar sig i vad Unilevers styrelseordföranden Floris Haljers sade år 1990: "Vi kommer att centralisera produktionen och finnas lokalt överallt

1.3.2. McKinsey-rapporten hösten 1995

Hösten 1995 offentliggjordes en omfattande studie rörande Sveriges ekonomiska situation. Här återges i korthet vad som framfördes i McKinsey-rapporten rörande livsmedelsindustrin:

Livsmedelsindustrin har successivt internationaliserats i Europa medan den i Sverige fram till EU—inträdet förblivit huvudsakligen hemma- marknadsorienterad. Olikheten i ländernas internationaliseringsgrad gör denna sektor intressant när det gäller att studera effekterna av internationell konkurrens på produktivitet och sysselsättning mellan länderna. Livsmedelsindustrin svarar för ca 9 % av sysselsättningen inom tillverkningsindustrin. Detta visar att frånvaron av internationell konkurrens har resulterat i låg ökningstakt vad gäller produktivitet och sysselsättning och låg inhemsk konkurrens har förvärrat situationen. Om en sektor är avskild från internationell konkurrens blir den inhemska konkurrensen desto viktigare för att bibehålla sektorns vitalitet.

Slutsatser och konsekvenser

Den svenska livsmedelsindustrins produktivitet har klart begränsats på grund av bristande utländsk konkurrens och dessutom av låg inhemsk konkurrens.

Låg produktivitet och konkurrens, samtidigt som höga nivåer av improduktiv sysselsättning fått bestå, har hindrat en hälsosam samtidig tillväxt av produktion och produktivitet.

Nu när Sverige är medlem i EU kommer handelshindren för livs- medel att reduceras över tiden och livsmedelsproducenterna kommer att utsättas för konkurrens från mer ejfektiva producenter i Danmark och Tyskland. Detta kan komma att medföra att produktiviteten ökar i Sverige, men E U—medlemskapet kanske inte innebär tillräckligt tryck på producenterna av tre andra skäl: För det första, den nyligen genom- förda nedskrivningen av kronan har minskat exportens konkurrenskraft från starka valutaländer; för det andra så möjliggör den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) för Sverige att garantera höga priser för de lokala producenterna av aktuell kvot av vissa nyckellivsmedel, kvoten för mjölk t.ex. motsvarar ungefär 1993 års produktionsnivå; för det tredje, de dominerande svenska producenterna vidmakthåller såväl sina höga marknadsandelar som kontrollen över distributionssystemen. Detta begränsar de utländska företagens möjligheter att etablera pro— duktion i Sverige, och att exportera till Sverige. Det är viktigt att notera att till och med Danmark vars produktivitet motsvarar ungefär 90 % av USA. s, inte är världsbäst (is not global best practice) Även om EU- medlemskapet kommer att exponera Sverige mot betydligt bättre tillämpning i t.ex. Danmark, så kommer en fullständig exponering mot bästa tillämpning att kräva exponering mot multinationella företags— enheter inom så många produktgrupper som möjligt. Sverige kommer troligen att behöva vidta två ytterligare steg för att försäkra att EU— medlemskapet leder till ökad konkurrens. Marknadstillträde för multi- nationella företag som söker exportera eller etablera tillverknings- enheter i Sverige måste tillförsäkras och detta kan kräva åtgärder för att förhindra aktuella lokala producenter från att använda sin kontroll över distributionsnätet för att utestänga utländska företag. Dessutom borde Sverige undvika att använda devalvering av valutan eller CAP som medel för att hindra import. Valutadevalveringar är i synnerhet en dålig lösning på problemet med låg produktivitetstillväxt, då det betyder att man kompenserar långsam produktivitetstillväxt genom att sälja sin arbetskraft på de internationella marknaderna till ännu lägre priser. Den allmänna lärdomen för både politiker och företag är att när påtagliga produktivitetsgap förekommer är det oundvikligt att omstrukturera, och därvid är det bättre att en omstrukturering är

planerad och inte framtvingad. Politikansvariga skulle aktivt identifiera sektorer som är otillfredsställande och isolerade från konkurens och utsätta dem för konkurrens. Stimulans för utländska direktinvesteringar och ökad konkurrens för de inhemska aktörerna kan vara ett steg på vägen för att förbereda en industri för utländsk konkurrens. Företagen borde jämföra sig med bästa tillämpning (best practice) och förbättra produktiviteten vare sig marknaden tvingar dem till det eller inte. Om man lyckas med detta kan det betyda ökade marknadsandelar och vinster eller helt enkelt en bibehållen plats på marknaden i händelse av att utländska producenter inträder.— — —”

1.3.3. Välfärdsstat i omvandling

1 en bok utgiven av SNS år 1995 Välfärdsstat i omvandling — har för— fattarna till kap. 8 Stefan Fölster och Sam Peltzman tagit upp "Samhällsekonomiska kostnader av regleringar och bristande konkur- rens " som även är rubriken på kapitlet. Utgångspunkten är att Sverige är ett högprisland och författarna söker svar på "varför". De tar upp den nya konkurrenslagen, de offentliga regleringarna och industrikoncen- trationen. Författarna anser det inte vara helt klart om Sveriges höga koncentrationsgrad varit en konkurrensfördel eller -nackdel. I viss utsträckning kan en högre koncentrationsgrad vara ofrånkomlig för att företag i mindre länder skall kunna utnyttja stordriftsfördelar och kunna konkurrera. En hög koncentration kan ge en högre effektivitet och lägre priser. En alltför strikt hållning mot företagssammangående i mindre länder kan riskera att bli effektivitetshämmande och bromsa sprid- ningen av nya produktionsmetoder. På senare år har koncentrationen inom den svenska industrin minskat något — utan nyinträde.

Sammanfattningsvis framhålls att den svenska regleringspolitiken och toleransen gentemot karteller haft en negativ inverkan på den svenska industrins utveckling; regleringar verkar dock genomgående vara mera skadliga än karteller. De skattade priseffektema i förhållande till EU:s priser förmodas dock vara underskattade då hänsyn inte tagits till de eventuella konkurrensbegränsningar som EU har på berörda områden. Livsmedelsområdet t.ex. är starkt reglerat inom EU vilket alltså påverkar jämförelseresultaten. Det är endast exportsektoms pris- och effektivitetseffekter som jämförts vilket innebär att regleringamas fulla kostnad inte framkommit. Det finns förmodligen större och mer utbredda effekter av regleringar i de mer skyddade delarna av ekono- min. En mindre kartelliserad industri i Sverige skulle enligt författarna leda till en ökad effektivitet.

;)

— — — Livsmedelsindustrin i synnerhet torde påverkas mer än andra av ett närmande av svensk politik till E Uss. En stor del av denna bransch har varit kartelliserad och underkastad både prisreglering och teknisk standard som skyddat mot nyinträde och utländsk konkurrens. Om dessa konkurrenshinder eliminerades tyder våra resultat på att matpriserna skulle sjunka realt med ungefär 10 % i producentledet, medan produktionen per anställd skulle öka med lika mycket. Samtidigt skulle livsmedelsindustrin sannolikt vända sin undermåliga produktivi- tetsutveckling — — —".

Stefan Fölster och Sam Peltzman har givit ut ovan nämnda studie i en mer detaljredovisande, engelskspråkig, version — ”The Social Cost of Regulation and Lack of Competition in Sweden Occasional Paper

från SNS (nr 67 January 1995).

1.3 .4 KomiCAP

Inom EU föreligger planer på att reformera den gemensamma jord- brukspolitiken CAP. I Sverige har en parlamentarisk kommitté till- satts med uppgift att utarbeta ett samlat förslag till reformer av EU:s gemensamma jordbrukspolitik samt en strategi för reformemas genom- förande. Syftet är ytterst att marknadsorientera, avreglera och miljö- anpassa CAP. Förslagen skall baseras på en analys av mål och medel i den gemensamma jordbrukspolitiken kostnader, åtaganden i WTO och stödbehov. Tre expertgrupper är knutna till den svenska CAP-kommittén,

KomiCAP — en som skall göra en analys av omvärldsfaktorer, en som främst har ansvar för frågor som hör till livsmedelsproduktionen och slutligen en som ansvarar för frågor om produktionen av kollektiva nyttigheter — miljö, regional fördelning, kvalitet och etik.

Direktiven till expertgrupp två har angivits enligt följande:

"

Svenska intressen rörande livsmedelsproduktionen

Sverige hör till de medlemsländer inom EU som mest klart uttalat önskemål om en reformering av EG:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP). Viktiga svenska intressen rörande utvecklingen av CAP är en ökad marknadsorientering, avreglering och miljöanpassning. De jord- brukspolitiska medlen tar sikte på jordbrukets roll dels som producent av livsmedel, dels som producent av kollektiva varor. I rollen som pro— ducent av kollektiva varor ingår värdet av det öppna odlingsland—

skapet, av bevarandet av kulturhistoriskt viktiga miljöer samt att uppnå en viss regional fördelning av produktionen.

De olika medlens syfte bör vara tydliga i den meningen att det skall framgå vilket mål de siktar mot att uppjylla. Medlen inom den gemen- samma jordbrukspolitiken har successivt införts allt eftersom det upp- stått förhållanden som man velat korrigera. Detta har bidragit till att överskådligheten har minskat och att kanske kopplingen mellan ett medel och det mål som medlet skulle bidra till att uppfylla nu är mycket otydligt.

Genom åtagandena i WTO kan en sänkning av den totala stödnivån för jordbruksprodukter komma att ske. Däremot sker inte en minskning av antalet medel som utnyttjas inom den gemensamma jordbrukspoli— tiken. Snarare har antalet medel ökat de senaste åren dels mot bak— grund av CAP-reformen, dels mot bakgrund av WT O—åtagandena.

Kommitténs arbete, som anges i regeringens kommittédirektiv (dir. 1995.'109), skall leda fram till ett förslag för reformer av CAP. Som ett led i detta arbete är det viktigt att syftena med de olika jordbruks- politiska medlen blir klara.

Som ett första steg skall expertgrupp två göra en analys av den hittills förda jordbrukspolitiken inom EU. 19.92 års CAP—reform är av central betydelse i analysen. Expertgruppen skall analysera hur jord— brukspolitiken påverkar effektivitet, struktur och inkomster i produk— tionen. Konsumenternas och skattebetalarnas intressen skall också be— aktas.

En delrapport från expertgrupp två har presenterats för KomiCAP- kommittén den 29 maj 1996. Som ett andra steg skall expertgruppen göra en genomgång av de olika jordbrukspolitiska medlen mot bak- grund av i vilken utsträckning de bidrar till måluppjyllelse, mot bakgrund av att marknadsorienteringen skall öka samt att antaletjord— brukspolitiska medel bör minska och att även deras styrka bör redu- ceras. De svenska intressena bör därvid inte ses i ett isolerat svenskt sammanhang utan i ett långsiktigt gemenskapsperspektiv. Frågan om fortsatt reformering av jordbrukspolitiken och de områden som inte berördes av 1992 års reform samt efekter av en EU—utvidgning med ytterligare medlemsländer skall beaktas.

CAP har hittills huvudsakligen varit en gemenskapsangelägenhet. Med hänsyn till de förändringar som påbörjades med 1992 års CAP- reform, kommande utvidgning österut och åtaganden i WTO är detta inte lika självklart längre. Gruppen skall därför också undersöka om subsidiaritetsprinczpen vore tillämplig på delar av den politik som nu tillämpas gemensamt.

Det har visat sig vara omöjligt att göra en strikt uppdelning av arbetsuppgifterna mellan de olika expertgrupperna. En del av expert-

gruppens arbetsuppgifter tangerar därför andra gruppers arbete. För att undvika onödigt dubbelarbete skall därför samråd ske mellan expertgrupperna. Expertgruppen för svenska intressen har främst ansvar för frågor som specifikt hör till livsmedelsproduktionen. Avgränsningsproblem föreligger i förhållande till expertgrupp tre som främst har ansvar för frågor om produktionen av kollektiva nyttigheter och expertgrupp ett som ansvarar för en analys av omvärldsfaktorer.

!)

En slutrapport skall presenteras av KomiCAP-kommittén den 30 juni 1997.

köNéUMENTPRiSiNDEX

l

LIVSMEDELSPRISINDEX Mjöl gryn och bröd Kött '" ( __ Fisk och fiskkonsen/er Mjölk, ost och ägg Matfett _| Grönsaker rolfnikter Kaffe, te och kakao Övriga livsmedel Läskedrycl_(er och lättöl

ALKOHOLHALTlGA DRYCKER OC_l-l T__OBAK_ __

Alkoholhalliga drycker _ Tobak_s_varor

I...—"ff” . ' ___f Källa: SCB J_

Anm. FetStil betyder högre index än konsumentpiisindgx (Kpi); fetstil för

ppplivsmedel

STATISTISKA CENTRALBY' ÄN SCB Avdelningen för _Ekonomisk_statistik,_ Priser

Prisniväjämförelser for livsmedel _1_990- __1_996______ _ __ _________________ _

Uppgifterna grundar sig på resultat från EU:s/OECD:sköpkraftsparitetsunderåökningar'

Land” _ _ ” 'EUROiz-ioo (1990-1993) EUROi5—1oouss4—1996) liiis'nivåindex Sverigqe'i'öii

_,-__-_ ,. _. ___-__-

1990 1993 '_1 994 1995 1990 1993 1994

_ . . rr"— ___-__... _-_.__.--__A_ .. ..___-_A_-_-___ __A_.-_

_125 121 ,8 100 141, 61— 137, 917 84

. _l297 1.3.1 _._-__19_3l Tr. __11?£__-.197-_3r-_ 100 95,7I

77,6 79_,_7

Sverige Danmark _ Finlagd _ " 161jai Tyskland " ' i 1026 Nederländeina ' ' W Storbritannien Frankrike

_ _1_1'_ö',9 __109, 7 91 .1

__ ___-säg. _ 100

;;; ATLÅI'W'TL'Ä— ___l"" "i ' ""+

År _19_96 redovisade inte Italien livsmedelsprisutveeklingen__ i KPI p. g. a. pågående revider_i_ng av den italienska

__ __ __ " _' NTM Ii ' _ _ "" _!

Upp illerna har hämtats från Eurostats publikationer _'_'Co_mparison' in real__ terms of the aggrggetes of E

Results for_1w0and15w1 ___I___ ______I W _____ I

___- .,, .. .

uppgifterna för 1996 och juni 1996 grundas på PPP- resultatet för 15394 fremskrivet med respektive lan_

konsumgntprjsmveckling för lusmedel samt uppgifter enligt Riksbankens stin | åvseehdevvuTutakursmvecldingenf

Stadt

Några datl rörande Europeiska Gemenskapens llvumedeleproduktlon kring 1990 In . , ,_ Österrike Finland ,Sverlge Belglen , | 1990, 88,9 338 1 450 30, 5 43 i * 1992, 84 337 450! 31 43: , 1990* 44 ,4, 7.6 _ 71 45.7, , 1982 42 8 | _45 19911I 37, 3 25,7 31,5] 13,9' 1992 85. :| __ 27 _ 81, 5 _ 4 998,50, 8 527,00

Total areal (1000 km2)

l Jordbruksmark %

l Jordbruks_mark (1009 km2) % l

Folkmängd (100018), * 1090, 7 660,30 '. ' 7910l Arbetskratt (tOOO—tal) [ 1989 3 779 i 1091 3847 Sysselsatta ' jordbrukskog, jakt, fiske (%) ' 1959 _ a i l ! ' "11191 7,2 Syueluttaljordbruk (1000-180 1888 _802_ _

27, ,5,

100685 5181 2 884

[. . . BNP(mdr EC PPS) , _ _ _1090 i _ _ 1992 BN Pllnvlnare I

| , E 1992 Jordbrukets törädlingsväfde (%) 1989 3.6

| 1991 3,41 Dlsponibe komst (EC PPShnvånare) 1909 förändring 1 tasta priser 198589 i % ' ' ; 19 Industrtarb_etartön PPS/lim. (A,SF.$.IRL.P=9_2;L=4191) Hushållsutg' ler mat, dryck, tobak (%)

live Ouevrike Fl land och Sverige Danmark _Tylklund Grekllnd Splnlen Frlnkrlkel'lrllnd

248. 6 192 357? 132 47,8' 43,1

' 41' ; 59,9:

54,1', 10348, 3 988 . 3985,

3,95 25,3 9,51 22.21 1134”. 1004; 1097l _874

90614' 28063,

16.'41) 37.9 , _1'82, 37

504 8 505 53 7 52 271,1 202,6

5135.40164191.,5010_046.m 3692450

89114 14 751 15014 13,2 10.9 1947 1837 5266 444 14 868 11400 4,9 4.2 11851 27 7,48

21.9 20,9

549, 549 56,4

55

8098

802

56 804,00 57530

24 062 24347 9,9 6 1880 1461 11141 1020 20 207 17 800 3,6

3, 5

16 281 13.6' 7,13

i

19,4 a) 1) 89

19

3 506,50

70. 70” 81,4 53. _ 57,1 "_1.

3560

| 308 1347 15.5, 14' 202, 180 41.1

_ 39 12 818 10 800 0.4 8,1 9441 16'

8.62[

36.4

301. 31

nu 57 578,40 56938

23 394 23947 9.2 8,5

2152 2086 10866 945

18 187

18 6001 8.6 3,8

15 517 17,1

21,7 20,2

26,1

378,4.14'89_2,80

wow-_no_ 24 808| 21 000' 2,1 1,7' 27 092 19.1 9190

19,8 18,6

41,5 41; 49 48 20,9

19,7.

tO33_6.90'

92,1, 92, 73 7 49' 87. 9

_ÅGJ,

3,37

len 'Luxembu' Holland Portugal Storbritannien

244 1 244” 75.8' 7 , 18

178, 57 4090 5795 28 882,

28858 ** :skauaa; 2 _. 2 ' ,

88 ' _ __ 85 ' 1092. ' 806 18 728 14 000 1,1

1,5 16175 17,4 9,00

37.11m) 21,1

57,1

21,94

27473, 88888, 26864 8168,5 8682 33072 68841 86608, 84120

2595 246,4_ 3528 m,;

, ' ., 1895 141, 1, nu 1321, 114 9, 220 1487

195,53 1:19, 4';_

1_11.'7 111,15 1201, 111,71

1099! 1087, 1199 111,5_ 139,24 1:17.8 ' 1518 150,21

1432 119, 4, "7.1 117 ,81 1805 123| 145,7 123,45

KPI tIV8medel Konsumtion uv llvtmedel (kallnvinlre) VBle potatis grönsaker , ko'tt | mejerivaror vin

53 108' "' 89' 91 105, 49 74 66 ,

71_ 87_ 113 71| 143, 89, 10618) 109 83_ 225 182 124,91 97, 187 97 _a) 125, 65 100' 84 94 110, 89; 88 83; 88 711 74, , 92141) 54 4 108 102, 1891” 75 135?) 86 128, ,

261 33 41 72, 4l 16, 54 13|

, . | . !

___,-

källa: EESi sittmr EU- Eurostat- EFTAI'19'92 _ _ _ EES | srttror en statistisk översiktlEU-Euroslatl1994 t) mkt mather lör mat, alkoholtria drycker och tooaki res|auranger, caféer 0, hotell

a) lön-gående månad alla år 'm) inkl ulgitter för drycker i restauranger. catéer 0. hotell

Avseende Antal anställda i livsmedelsindustrin företags— avseende branschens företagsform år 1995 formens bransch

Lantbruks- Konsument- Utlandsägd Statlig Privat 2 koo . eration koo | eration Kommunal Köttind. 6009 1506 2803 7660 17978

__

2. Marknadsekonomi och konkurrens

Konkurrensfrihet liksom etableringsfn'het utgör grunden i ett mark- nadsekonomiskt system. Med begreppet "fri konkurrens" avses dock i dag ett marknadsekonomiskt system med en hel del regler som begrän- sar konkurrensen och i vissa fall tryggar den. Det finns konkurrens- begränsande förhållanden inom två områden:

dels inom näringslivet (konkurrensbegränsande avtal eller ageran- den samt förekomsten av dominerande företag),

dels konkurrensbegränsande offentliga regleringar (lagar och regler som begränsar möjligheterna för aktörerna, t.ex. etablerings- begränsningar eller jordbruksreglering mot importkonkurrens).

Inom nationalekonomin används begreppet fri konkurrens ofta i ekono- miska modeller för att förklara prisbildningsmekanismen. Motsatsen till den fria konkurrensen är då hela marknaden behärskas av ett enda före— tag — ett monopol. Om en marknad behärskas av ett fåtal stora företag råder fåtalskonkurrens eller oligopol. Ibland kan det vara ett flertal ak- törer på en marknad men ett företag som har en mycket stor mark- nadsandel man talar då om dominerande företag. Om det är ett stort antal säljare av likartade — men något differentierade-— varor på en marknad och ingen som har en dominerande ställning, föreligger im- perfekt konkurrens eller, med en annan benämning — monopolistisk konkurrens.

Vad är konkurrens? Ordet "konkurrens" kommer från det latinska ordet "concurro" som betyder löpa samman, sammandrabba. Sveriges konkurrensregler har en hel del gemensamt med det gamla romarrikets konkurrensregler. "Ingen har rätt att upprätta ett monopol. Det är förbjudet att ha monopol för kläder — — livsmedel och för sådant bruk avsedda varor — Vidare är det förbjudet att gå på sådana sammankomster där man överenskommer eller träjfar avtal om att inte sälja handelsvaror billigare än vad man kommit överens om — — — Tillämpning av ett monopol straffas med förmögenhetsindragning och evinnerlig bannlysning — — —”. Så löd en del av konkurrensreglema i romarrikets Corpus Juris Justianius år 483 f. Kr.

Begreppet konkurrens har många dimensioner och har aldrig getts en klar och entydig definition. Konkurrens kan uttryckas som att den utgör "— — en tävlan mellan företag, vilka söker nå sina mål — bl.a. av lönsamhetskaraktär — genom att fylla behov, som uttrycks i en monetär efterfrågan — — —".| I ett betänkande från 1978 års konkurrensutredning (SOU 1978:9) sägs konkurrens mellan företag innebära "— — — att producenter eller distributörer tävlar med varandra om kunder och avsättning eller om arbetskraft, råvaror och andra för- nödenheter. Denna tävlan går ut på att företag utnyttjar sina relativa fördelar och därigenom försöker nå ytterligare fördelar framför andra företag. Olika konkurrensmedel kan användas, beroende på vilka för- delar ett företag har. Fördelarna för ett företag kan vara baserade på överlägsenhet i fråga om teknik, produkter, ledning, finansiell styrka, läge m.m. Ett företag kan även genom sin ställning på marknaden ha tillskansat sig en ekonomisk makt som det kan utnyttja i konkurrensen. Slutligen kan ett företag genom marknadsföring m.m. ha åstadkommit en image för sina produkter som ger det fördelar i förhållande till kon- kurrenterna.

De konkurrensmedel som kommer till användning vid marknads- föringen indelas — sett från köparens synpunkt ibland i tre grupper. Man talar därvid till en början om konkurrens genom själva produkten. Därmed avses försäljningserbjudandet med skilda komponenter som tillsammans ger varan dess profil i förhållande till andra produkter. Sådana komponenter är pris, kvalitet, funktion, utseende, hållbarhet, service m.m. Givetvis har därvid prissättningen en central roll.

Ett annat konkurrensmedel vid marknadsföringen är valet av distri- butionssätt.

Slutligen används som konkurrensmedel vad som brukar kallas kommunikation. Med detta avses de budskap som säljarna riktar till presumtiva köpare i syfte att främja avsättningen av en viss vara. Därvid kommer ifråga bl.a. reklam i massmedier och säljargument rik- tade till en viss kund.

Man brukar skilja mellan olika konkurrensformer, som prestations- konkurrens, maktkonkurrens och suggestionskonkurrens vid beskriv- ning av den tävlan som förekommer mellan olika näringsidkare.

Som prestationskonkurrens betecknas bl.a. att ett företag söker slå sig fram genom att prestera billigare eller bättre varor eller lämna bättre service (pris- resp. kvalitetskonkurrens).

Maktkonkurrens föreligger t.ex. då en företagare söker hindra andra företagare genom leveransvägran, köpvägran eller annan form av diskriminering. Repressiva åtgärder kan också vara riktade mot

1 Citat ur D. Ahlrnarks nämnda uppsats

medtävlare. Ett annat exempel är s.k. maktrabatter, dvs. rabatter ut- över normala, kostnadsbetingade nedsättningar. Förmånerna beror på en stark (maktbetingad) förhandlingsposition för det företag som till- skansar sig rabatterna.

Med suggestionskonkurrens förstås de fall, när en säljare genom reklam och andra marknadsföringsåtgärder söker bibringa köparna uppfattningen att företagets vara är bättre än konkurrenternas.

Inställningen från samhällets sida till olika konkurrensformer varie- rar. Något tillspetsat kan sägas att samhället stöder prestationskon- kurrens och försöker motverka maktkonkurrens och suggestionskonkur- rens. Man kan således tala om från samhällets synpunkt nyttiga och skadliga konkurrensformer.

Inom ekonomisk teori brukar man tala om olika konkurrenssitua- tioner, fullständig eller fri konkurrens, fåtalskonkurrens (oligopol) och monopolistisk konkurrens. Den klassiska nationalekonomins idealtill— stånd, fullständig konkurrens (perfect competition) förekommer inte i praktiken. I stället brukar man använda begreppet (praktiskt) funge- rande konkurrens (workable competition). Man brukar säga att funge— rande konkurrens föreligger om antalet säljare inte är alltför begrän- sat, de utbjudna produkterna inte är alltför differentierade, företagen inte handlar i samförstånd med varandra och inga väsentliga hinder finns för nyetablering.

Konkurrensen som sådan ärinte ett självändamål. Det värdefulla är de resultat som konkurrensen i vissa fall ger, nämligen när den funge- rar effektivt. Också minskad konkurrens — koncentration — kan dock

"

ibland vara från allmän synpunkt lämplig — — — .

2.1. Konkurrensens mål

En utgångspunkt för denna utredning är ett konkurrenspolitiskt synsätt. Konkurrens och marknadsstyming är centrala begrepp. Konkurrensen i sig har inget egenvärde och skall inte uppfattas som ett mål — konkur- rensen skall baseras på klara och rättvisa regler och vara ett medel för en successiv effektivisering av livsmedelsproduktion med följd att kon- sumenterna får livsmedel av hög kvalitet till rimliga priser. I normal- fallet brukar konkurrens ses som något positivt såväl från samhälls- som företagssynpunkt men detta förutsätter — underförstått —— att kon— kurrensen leder till positiva konsekvenser. Konkurrenskommittén underströk i sitt huvudbetänkande "Konkurrens för ökad välfärd" (SOU l991:59) att enligt den ekonomiska konkurrensteorin leder fri kon- kurrens till samhällsekonomisk effektivitet.

Att ett företag ser konkurrens som något positivt bygger på inställ- ningen att konkurrensen öppnar möjligheter för det företag som är skickligast på att hävda sig bra på marknaden. Ett annat motiv kan vara att företaget hävdar att konkurrensen lett fram till en sådan effektivitet i produktionen att det inte finns något behov av en ingående samhällelig styrning och kontroll. Konkurrensens samhällsmål kan i dag i stort sammanfattas i följ ande fyra punkter:

— Ett utbud av varor och tjänster som är anpassade till köparnas behov och önskemål. — Hög effektivitet i produktion och distribution. — Låga priser. — Ett informations- och distributionssystem av stor nytta för konsu- menterna. »

Ett område av betydelse för denna utredning är föreliggande organisa- toriska relationer och olika former för samarbete som föreligger i vårt samhälle inom livsmedelssektorn. Vid olika analyser av konkurrens- politiska frågor fästs normalt stor betydelse vid rådande marknads- struktur antalet säljare och koncentrationsgraden inom ifrågavarande bransch, t.ex. förekomsten av företag med dominerande ställning. Inom livsmedelssektorn har den lantbrukskooperativa rörelsen en viktig roll och en förhållandevis stor marknadsandel i de olika förädlingsleden inom flera av sektorns delbranscher. Koncentrationstendensen inom denna bransch — liksom inom många andra branscher är ett konkur- rensbegränsningsfenomen som bör ägnas stor uppmärksamhet enligt utredningen ”Konkurrens för ökad välfär ”. Samtidigt är det i en inter- nationaliseringsprocess viktigt att ställa koncentrationstendenserna i relation till den aktuella internationella marknad det är fråga om. För Sveriges del så innebar EU-inträdet en grundläggande förändring av konkurrensförhållandena för den svenska livsmedelsindustrin och det är ett av motiven för tillsättandet av denna utredning. Koncentrations- förhållandena ändrades i princip genom marknadsändringen — ett livsmedelsföretag som år 1994 hade en dominerande ställning på den svenska marknaden har kanske från den 1 januari 1995 en mycket liten marknadsandel som en följd av Sveriges EU-inträde allt givet natur- ligtvis hur den potentiella relevanta marknaden de facto ser ut. Före- tagets varuutbud till marknaden är detsamma men i många branscher är den potentiella relevanta marknaden nu plötsligt flera gånger större. Importkonkurrensen på livsmedelsområdet ökar nu och kommer att öka framöver. Visserligen ändras inte konsumtionsmönster och olika nationella bindningar över en natt men denna utrednings uppgift är att försöka formulera en framtidsinriktad konkurrensstrategi för den

svenska livsmedelsindustrin med syfte att bygga upp en starkare ställ- ning för svenska livsmedel på den svenska såväl som den internatio- nella marknaden.

2.2. Konkurrensteorier

Den konkurrensmodell som utvecklats under efterkrigstiden av den amerikanske ekonomen J. Bains och som har vunnit en viss anklang i den konkurrenspolitiska diskussionen brukar benämnas Structural Conduct Performance (SCP). Med SCP-modellen avses att det är olika strukturella faktorer inom berörd sektor som styr företagens agerande vilka i slutänden är viktiga förklaringsfaktorer vad gäller företagens resultat. Denna förklaringsmodell är i dag omdiskuterad. Resonemanget bygger på antagandet att det finns ett samband mellan en marknadsstruktur (t.ex. koncentrationsgrad) och möjligheter till påver- kan och kontroll av marknaden. Marknadsformen (market structure) antogs påverka företagens beteenden på marknaden (market conduct) och därmed marknadens funktionssätt (market performance). Denna analysmetod har Bains utvecklat i ”Industrial Organization ” (1959).

Ekonomen Cournout framhöll att den vinst som uppnås på en mark- nad bestäms av antalet producenter, dvs. det är marknadens struktur som bestämmer konkurrensens styrka. Tidigare ekonomer som Adam Smith, David Ricardo och John Stuart Mill hade med begreppet "fri konkurrens " menat att producenterna kunde agera som de ville utan hindrande påbud.

Abbott, Rasmussen och Mickwitz har var för sig undersökt hur eko- nomer definierat konkurrens och dess effekter. Abbott påpekade i sin

bok "Quality and competition " (1955) att "— most modern econo- mists write about competition without defining it, presumably because they believe its meaning self-evident — —". Han påpekar också att

ekonomisk teori ofta centrerat sig på frågan om pris- och försäljnings- kvantitet medan man bortsett från varans kvalitet— och inte minst smak kanske man kan tillägga när det gäller livsmedel. Kvalitetsbegreppet har fått en ökad betydelse men i allmänhet utan att betraktas som en relevant konkurrensfaktor. Genom insatser av ekonomer som Robinson, Chamberlin och Clark kom kvalitetsskillnader att bli mer uppmärk- sammade.

Konkurrenshämmande lagar och förordningar såg de som ett av de viktigaste hindren för en välfärdshöjande konkurrens. För de klassiska ekonomerna var konkurrens en ekonomisk process medan de neoklas- siska ekonomerna knöt konkurrenssituationen till den rådande struk- turen. Schumpeter framhöll i "Capitalism, Socialism and Democracy"

att konkurrens var en dynamisk process. Det gjorde även Clark i sin bok "Competition as a Dynamic Process ". Mickwitz har redogjort för en del om försöken att skilja mellan aktiv konkurrens — tävlan mellan företag och passiv konkurrens tävlan mellan produkter.

Lars Persson har i "A new paradigm for description and evaluation of competitive relations " försökt bygga upp ett system för konkurrens- analys. Det finns olika orsaker till att de enskilda företagen upplever "konkurrenspress " såsom konkurrenters kostnadssänkningar, avta- gande efterfrågan, villkoren inom distributionskanalema, förhållandena på arbetsmarknaden, inköpsförhållanden m.m.

Perssons konkurrensanalys tar upp fyra marknadsförhållanden: — företagets prispolitik,

kvalitetskonkurrensen,

— maktkampsaspekten,

— offentliga marknadsregleringar.

På marknader klassificerade som maktkampsorienterade utvecklas nya produkter ofta med lågt nyhetsvärde. Det kan gälla "mogna marknader" — marknadens mognad är relaterad till produktens livscykel som ofta förekommer på dagligvaruområdet.

Begreppet priselasticitet har i konkurrenslitteraturen givits stort utrymme. Phillips använder sig i "Market Structure, Organization and Performance " av termen "rivalry " för att beskriva:

"— — — a behavior on the part of one firm which, because of cross—

demand conditions, reduces the demand or profits of other firms — — —"

Hornbrook har i "Market Domination and Promotional Intensity in the Wholesale-Retail Sector in the US Pharmaceutical Industry" formu- lerat det dynamiska begreppet "market domination " vilket han definie- rar som:

"— — —- the ability of the firms with larger market shares to foreclose the market to firms with smaller shares, thus preventing entry of new- comers and growth of smaller firms, while maintaining or increasing the market shares of those dominant firms — —".

Hornbrooks modell omfattar variabler som kommunikationsinsatser, prisfluktuationer, produktinnovationer och imitationsaktiviteter. Fakto- rer som avser att beskriva storleken på inträdeshinder och incitamenten att inträda på berörd marknad. Faktorema produktinnovation resp. imitationsaktivitet antas vara inträdeshindrande och högre vården torde då innebära högre marknadsdominans. Prisfluktuationer antas innebära en minskad strävan för ny aktör att inträda på marknaden och högre fluktuationsgrad torde innebära ökad marknadsdominans.

I Dan Ahlmarks uppsats "Mätning av konkurrensintensitet — inne- börd, problem och metoder" sammanfattas efter en genomgång av hur konkurrensteorin och olika konkurrensbegrepp utvecklats, några be- stämningsfaktorer för konkurrens — existerande samhällsregler bildar tillsammans den allmänna, eller generella, konkurrensmiljön som, i sin tur, på olika sätt påverkar de faktorer som innefattas i begreppet mark- nadsmiljö. I detta begrepp ingår bl.a. särskilda marknadsvillkor, rådan- de regelverk m.m. I företagets generella konkurrensmiljö ingår den kul- turella och sociala utvecklingen, rådande samhällsvärden'ngar, motiven bakom existerande lagar, landets ekonomiska och tekniska utveckling m.m. En viktig dimension i rådande marknadsstruktur är graden av pro- duktdifferentiering eller substituerbarhet mellan produkter på en mark- nad. Ökad produktdifferentiering på en marknad innebär sannolikt i praktiken en förhöjd inträdesbarriär för potentiellt nytillträdande.

I en fungerande marknadsekonomi förekommer helt naturligt ett an- tal inträdesbarriärer. Att tränga in på en etablerad marknad sent i pro- duktens livscykel behöver inte innebära en konkurrensnackdel. En ny teknik kan t.ex. innebära att nytillkommande företag får en inträng— ningsfördel framför existerande företag som är bundna till den äldre tekniken. "Dynamisk effektivitet" har av Swann m.fl. i "Competition in British Industry" definierats som "the achievement of technical change in order to lower cost ".

2.3. Konkurrenstryck och konkurrenskraft

Ett företag som inte kan redovisa ett tillfredsställande ekonomiskt resultat har kanske utsatts för effektivitetsförsämringar eller en avta- gande rationaliseringstakt allt jämfört med konkurrerande företag. Om företaget inte anpassat sig efter omgivningens förändringar — det omgivande konkurrenstrycket försämras dess resultat genom avta- gande efterfrågan till följd av högre priser (högre kostnader) jämfört med de konkurrerande produkternas priser, kvalitet m.m. En konven- tionell konkurrensanalys fäster i allmänhet uppmärksamheten på rådan- de strukturförhållanden på den relevanta marknaden.

Rådande konkurrenstryck för det individuella företaget är ett annat sätt att betrakta konkurrensen och dess effektivitet som styrmedel. Det är svårt att mäta det samlade konkurrenstrycket för ett enskilt företag men det går i allmänhet att få fram Vissa indikatorer på konkurrenstryck och skillnader i konkurrenstryck mellan olika företag på olika mark- nader.

Yttre omständigheter liksom den egna förmågan att rationalisera och effektivisera produktionen påverkar konkurrenstrycket på ett företag. Konkurrenspress kan uppstå på ett företags inköpsmarknad, kan uppstå till följd av konkurrerande företags agerande och påverkas säkert av köparnas konsumtionsval m.m. Konkurrens från utlandet har på senare år inneburit en påtaglig konkurrenspress. Konkurrenstryckets betydelse beror bl.a. på företagets förmåga att vidta lämpliga motåtgärder. Ofta kan det vara situationer där den egna kreativiteten och utvecklings- möjlighetema spelar en stor roll. Det kan då vara viktigt att det finns resurser inom företaget som är tillgängliga för att vidta lämpliga motåt- gärder. Brist på resurser inom företaget förvärrar troligen företagets konkurrenssituation.

När företag utövar konkurrenstryck på konkurrerande företag ge- nom utnyttjande av egen skicklighet för att möta konsumenternas be- hov och/eller genom höjd effektivitet i produktion och distribution har det sannolikt en positiv inverkan på marknaden.

2.4. Konkurrens och koncentration

Hög koncentrationsgrad står inte nödvändigtvis i konflikt med en väl fungerande konkurrens. Men det finns dock en viss risk för höga priser i förhållande till företagens kostnader när koncentrationsgraden ökat. Ju mer oligopolistisk en marknad tenderar att bli, desto större risk att pris- konkurrensen passiviseras. Om en monopolsituation uppstår blir det goda möjligheter till monopolvinster till följd av uteblivna prissänk- ningar.

En väl fungerande konkurrens skall bedrivas enligt vissa klara regler. Syftet är att ha ett väl fungerande ekonomiskt system. I vissa fall måste man avstå från konkurrens för att undvika olika former av ineffektivitet och missbruk av ekonomisk makt. Inom konsumentpoli- tikens ram sker kompletterande marknadsstyming. För det individuella företaget innebär en väl fungerande konkurrens att företaget är inriktat på meningsfulla uppgifter — framtagandet av de varor eller tjänster som konsumenterna är beredda att betala för. Ofta tävlar olika företag om att tillgodose konsumentefterfrågan på ifrågavarande område. Det är då viktigt att konkurrensen sker på lika villkor det betyder att det eller de företag som är mest effektivt får en successivt ökande efterfrågan till följd av att de kan sälja sina varor till ett något lägre pris än konkur- renterna efter det att kostnaderna för framtagningen av varuutbudet fått full täckning. Ramverket för den väl fungerande konkurrensen bygger på två gränszoner för konkurrensmedlet priset — en lägre gränszon som innebär att ett storföretag inte får "underprissätta" sina varor för att

kunna sälja dem till så lågt pris att de själva inte får full kostnads- täckning. Det har förekommit att ett större företag underprissatt en tid för att slå ut en konkurrent. När konkurrenten är utslagen kan den kvar- varande aktören — förutom att lägga sig till med den utslagnes mark- nadsandel — höja priset rejält för att ta igen de underskott som under- prissättningen skapat. För en aktör som mer eller mindre dominerar en marknad eller är monopolist på ifrågavarande marknad finns det en övre gränszon för prissättningen. Var exakt denna övre gräns går är inte lätt att fastställa. Pris, kostnader och vinster är centrala begrepp i en bedömning. "Alltför höga priser" brukar leda till att intresset ökar för nytillträdande aktörer på denna marknad. Samhällets konkurrens- vårdande myndigheter har en skyldighet att vidta åtgärder mot en monopolist som tillämpar alltför höga priser på sina varor — åtgärder mot "missbruk av dominerande ställning".

Problemet för nytillträdande aktörer kan vara olika former av inträ- deshinder — det kan vara offentliga regleringar, stora investeringskost- nader, stordriftsfördelar, etablerade ställningar på aktuella marknaden m.m. Koncentrationsgraden inom den svenska industrin är förhållande- vis hög men det är inte klarlagt om den relativt höga koncentrations- graden i Sveriges industri har varit en konkurrensfördel eller -nackdel. En tendens till högre koncentrationsgrad föreligger i små länder som vill utnyttja aktuella stordriftsfördelar i den internationella konkurren- sen. Vissa tendenser antyder att en högre koncentrationsgrad ofta leder till lägre och inte högre priser (Demsetz 1973). Den svenska relativt höga koncentrationsgraden har minskat något under senare år, fram- håller Stefan Fölster och Sam Peltzman i ett kapitel i rapporten ”Välfärdsstat i omvandling" (1995).

Koncentrationen inom det svenska näringslivet har undersökts vid ett flertal tillfällen. På 1960-talet påvisade C—H Hermansson en påtaglig ägarkoncentration i det svenska näringslivet. Senare på 1960-talet gav koncentrationsutredningen en beskrivning av storföretagens ägarstruk- tur och betydelse. Nils Olov Stålhammar gav år 1990 ut studierna "Concentration, Prices and Profitability in Swedish Manufacturing Industry" samt "Collusion and Concentration in Swedish Manufac- turing Industry". Mellan åren 1965—1978 ökade den genomsnittliga koncentrationsgraden mått som de fyra största inhemska företagens andel av totala inhemska försäljningen i industrin från 0,50 till 0,58.

Stefan Fölsters och Sam Peltzmans studie visade att produktions- koncentrationen mått som ett genomsnittligt Herfindahl-index (summan av kvadraten av företagens marknadsandelar) sjunkit från 0,56 till 0,48 mellan åren 1976—1984 för att därefter ligga kvar på den lägre nivån. Minskningen berodde på att de större företagens marknadsandelar minskat, Vilket inte nödvändigtvis måste betyda att konkurrensen Ökat.

Det kan alternativt betyda att de större företagens produktivitets- försprång minskat. Denna förändring har skett utan något påtagligt nytillträde till industrisektorn— vilket antyder en svag konkurrenssitua- tion. Sambandet mellan vinster och koncentrationsgrad kan gå i båda riktningarna — en hög koncentrationsnivå kan leda till höga vinster, eller en hög vinstnivå kan vara tecken på ett effektivt företag som uppnått stora marknadsandelar — vilket ökat koncentrationsgraden.

2.4.1. Sälj arkoncentration och dominerande ställning

I konkurrensanalyser läggs vanligtvis stor betydelse vid marknads- strukturen antalet säljare på en marknad och deras ungefärliga marknadsandelar, dvs. koncentrationsgraden. På flera av livsmedels- industrins delsektorer har lantbrukskooperationen en väsentlig mark- nadsandel. Koncentrationstendenser inom en bransch eller delsektor är ett konkurrensbegränsningsfenomen som klart och tydligt måste såväl uppmärksammas som beskrivas. I den principiella analysen är det viktigt att försöka bedöma vilka konsekvenser som en dominerande ställning för ett företag kan ha. Konsekvenserna sammanhänger van- ligtvis med på vilket sätt och med vilka motiv som den dominerande ställningen uppkommit. Koncentration innebär i praktiken att verk- samheten inom en bransch alltmer centreras till ett eller några företag. Koncentrationsgraden mäts såsom den andel av branschens totala för- säljning som de ledande företagen svarar för.

Marknad och bransch kan ses som två olika begrepp. Ett företag i en bransch är ofta utsatt för importkonkurrens från företag utanför det egna landet. Om branschavgränsningen görs snäv blir närliggande branschers företag konkurrenter, dvs. potentiella säljare på samma marknad. En bransch kan också betraktas som bestående av olika del- marlmader, t.ex. av geografiska skäl. Företag i en del av landet kon- kurrerar ofta inte i någon större utsträckning med företag i samma bransch som ligger i andra delar av landet. Ett företags marknadsandel kan vara ett otillfredsställande mått på företagets konkurrenssituation. Ett sätt att försöka komma till rätta härmed kan vara att försöka utgå från konsekvenserna — effekterna på konkurrenstryck och den egna konkurrensmiljön.

Det finns ofta en vilja hos företagsledningen att företaget skall växa men det kräver också förmåga att Växa, vilket inte alltid föreligger. Stordriftsfördelar och en stark ställning på marknaden kan medföra att företagets koncentrationsprocess förstärks. Om marknaden domineras av ett antal storföretag om det råder en oligopolsituation så brukar koncentrationsprocessen stanna. De stora oligopolen bevakar varandra.

Tendens mot en oligopolistisk konkurrenssituation på en marknad kan innebära att priset som konkurrensmedel passiviseras. Det finns annars såväl positiva som negativa effekter av en koncentrationsprocess. En positiv effekt är att koncentration kan leda till ökade möjligheter att utnyttja stordriftsfördelar i produktion och distribution, dvs. lägre kost- nader. Ett företag som är effektivare än andra företag inom branschen kan växa på andras bekostnad. Om företaget så småningom uppnått en dominerande ställning föreligger risk för att företagsstrukturen konser- veras och överlägsenheten avtar eller försvinner. Koncentration kan innebära att mindre effektiva företag köps upp och effektiviseras. Men en koncentrationsprocess kan också innebära att konkurrenstrycket sjunker och blir för lågt. Det kan ofta vara svårt att klart påvisa de negativa effekterna vid en koncentrationsprocess vilket innebär att det är svårt för lagstiftarna att stipulera villkor och regler för konkurrens- övervakande myndigheter. Det finns dessutom möjligheter till extern påverkan på konkurrensen — inte bara säljarna (producenterna) kan påverka konkurrensförhållandena mellan köparna utan även köparna (distributörerna) kan påverka konkurrensförhållandena mellan säljarna. Det är möjligt att faktisk och/eller potentiell extern påverkan på kon- kurrensen kan hindra en effektivt fungerande konkurrens. Extern på- verkan mellan aktörsgruppema kan förekomma även när det är många företag. Om koncentrationen ökar inom olika delar av livsmedelsindu- strins förädlingsled kan det innebära att möjligheterna till extern påver- kan också ökar, vilket i sig kan innebära ett hot mot konkurrensens positiva effekter.

2.4.2. Köparkoncentrationens betydelse

Konkurrenssituationen i en bransch påverkas bl.a. av köparnas ställning och agerande. Köparna kan i allmänhet byta leverantör men i allmänhet köper de från en och samma leverantör och efterhand utvecklas rela- tioner och arbetsrutiner som knyter köparen till leverantören. Ju hårdare knutna köparna sedan blir till en leverantör desto mer tenderar kon- kurrenstrycket att sjunka. Nu finns ofta köpare i olika led. En köpare kan vara grossist, nästa kan vara detaljhandelsköpare men den slutlige köparen är konsumenten. Huvuddelen av dagligvaruhandeln som säljer livsmedel till slutköparen, konsumenten — har sedan länge varit koncentrerad inom tre stora block Dagab, ICA och KF. Inköps- besluten är centraliserade och säljarna måste vända sig till någon av dessa tre dominerande köpare. Förekomsten av dominerande inköps- block innebär att köparna får ett stort inflytande på konkurrensför- hållandena i de föregående leden inom livsmedelsförsörjningen. I

vilken utsträckning kan dagligvaruhandeln påverka konsumenternas produktval? Påverkar dagligvaruhandelns centralisering tillverkarnas beslutsfattande? Vilka möjligheter finns att genom konkurrenspolitik och konkurrensregler motverka en icke önskvärd påverkan från daglig- varuledet på konkurrensförhållandena inom tillverkarledet?

I allmänhet har handelsledet ett stort inflytande över konsumentens varuval. Endast om konsumenterna har mycket starka preferenser för en vara så är handelsledets inflytande litet eller obefintligt. Följande faktorer beskriver viktigare faktorer i de två leden före konsumenten:

Dagligvaruhandeln påverkar konsumentens val genom

— sortiments- och inköpspolitik, — varornas tillgänglighet och placering, — butikspersonalens kunskap och kommunikation med konsumenterna i försäljningsarbetet,

— konsumentinformation, — prispolitiken,

— olika marlmadsföringsåtgärder.

Även producentledet kan påverka konsumenternas varuval genom

— produktens utformning och kvalitet, marlmadsföringsåtgärder riktade till såväl slutkonsumenten som handelsledet, — aktioner gentemot konkurrenter och stärkande av den egna mark- nadspositionen gentemot handeln och konsumenten.

Tendensen på senare år förefaller ha varit att tillverkarnas inflytande över konsumenternas varuval har avtagit. Tillverkningsledet har dock haft möjligheter att genom indirekta åtgärder som extrapriser och andra marknadsföringsåtgärder — en samarbetsform mellan tillverkare och handelsledet — påverka konsumenternas varuval.

Om handelsledets beslutsfattande är decentraliserat så har tillverk- ningsledet stora möjligheter att påverka inköpen genom olika mark- nadsföringsåtgärder. Om däremot beslutsfattandet är samordnat för stora grupper av butiker, om inköpspolitiken och marknadsförings- åtgärdema är centraliserade inom stora dagligvarublock, så föreligger ett stort inflytande från köparsidan över tillverkningsledet. Om buti- kerna har individuellt ansvar för varuinköp så föreligger större påverkansmöjligheter från tillverkarna men även i denna situation före- ligger ofta någon form av samordnade inköp och svårigheter för en producent att få in sina varor i ett redan existerande omfattande sorti-

ment.

Ett annat viktigt område är graden av centraliserade förhandlingar rörande pris- och inköpsvillkor mellan inköpssidan och producentsidan. Stora inköpsblock kan sannolikt förhandla fram bättre villkor från vissa tillverkare än andra. Vissa tillverkare kan som en följd härav få kort- siktigt försämrade ekonomiska villkor för sin verksamhet. Samman- fattningsvis så har i allmänhet handelsblocken i sortimentfrågor och prisfrågor stora möjligheter att påverka producentledet. Det finns dock också varor som handelsledet inte kan undvara. På tillverkningssidan finns monopolister och företag med dominerande ställning. Deras varor har en given plats. Därtill förekommer varor som konsumenterna har starka preferenser för och vilka handelsledet inte vill och inte kan und- vara. Vissa tillverkare kan ha problem med att få in sina varor i något av de stora blocken. Därutöver kan förekomma att en tillverkare som en längre tid haft sina varor i ett större antal butiker plötsligt genom ett centralt beslut ställs inför inställda inköp. Tillverkarna måste ofta med olika medel arbeta för att deras varor får en tillfredsställande behand- ling inom handelsledet. Det är viktigt att tillverkarens varor inte står i någon hörna i butiken där de syns dåligt. Tillverkarna har ofta svårig- heter att bygga upp en stark förhandlingsposition gentemot handeln genom att stärka konsurnentpreferenserna för de egna varorna. Det är enklare att stärka relationerna med handelsledet vilkas uppfattningar och behov kan komma att bli viktigare än konsumenternas. En sådan situation kan resultera i negativa effekter på produktkvaliteten, pro- duktutformningen och utbudsvariationen.

Prispolitiken är ett viktigt konkurrensmedel från tillverkningsledet gentemot blocken i handelsledet. Därtill finns olika konkurrensmedel som gäller generellt dvs. som kan dra till sig köpare från vilket som helst av de konkurrerande blocken — såsom exempelvis olika rabatter, reklambidrag, ansvarstagande för vissa arbetsuppgifter m.m. Centrali- serade inköpsbeslut hos köparsidan kan öka pressen på producenterna att genom rationaliseringar sänka kostnaderna. Dålig lönsamhet hos en tillverkare och osäkerhet gentemot handelsledet kan försvåra beslut om rationaliserande förändringar. Stora producenter har en starkare för- handlingsposition än små, individuella tillverkare. Ofta tvingar kvanti- tetsrabatter och bonussystem köpande handelsföretag att koncentrera sina inköp till något av de stora blocken. Koncentration och centrali- sering av beslutsfattandet inom handelsledet kan medverka till och för- klara koncentration inom tillverkarledet. Risken är att en tilltagande koncentration inom handeln medför en sådan koncentration inom pro- ducentledet att konkurrenstrycket på de individuella producenterna blir så svagt att priserna inte kan pressas ner.

På vilka områden har konkurrensen återverkande effekter? Utbudet av varor påverkas liksom varornas kvalitet. Konkurrensen har också

återverkningar på effektiviteten i produktion och distribution, varornas priser påverkas liksom informationsflödet inom det ekonomiska sys- temet. Påverkan sker på företagen inom den rådande strukturen men successivt också genom strukturförändrande åtgärder. Risker finns — som påpekats ovan — för försämrad konkurrens inom tillverkarledet genom centralisering av beslutsfattandet inom handelsledet. En centra- liserad beslutssituation inom handeln innebär ökade möjligheter att utnyttja stordriftsfördelar både inom distribution och —— indirekt via strukturförändringar — inom produktion. Samtidigt kan man inte ute- sluta en ökad osäkerhet och ett alltför högt konkurrenstryck i tillverk- ningsledet vilket kan försvåra möjligheterna till angelägna rationalise- ringar.

Om det finns olika former av konkurrensbegränsande förhållanden inom handelsledet får de återverkningar på konkurrensen mellan till— verkarna. Det kan vara viktigt att under sådana förhållanden kräva neutralitet från handelns sida gentemot olika leverantörer så att block- ens centrala beslutsåtgärder inte får konkurrensbegränsande återverk- ningar. Likaså är förekomsten av selektiv försäljning från tillverkar- ledet konkurrensbegränsande. Andra former av konkurrensbegränsande agerande är om ett handelsföretag systematiskt vägrar att köpa en viss tillverkares varor. Det är även viktigt från konkurrenssynpunkt att en likformig princip tillämpas för olika leverantörers produkter. Diskri- minering från handelns sida gentemot vissa leverantörer när det gäller marginalpålägg innebär att man gått ifrån den prissättning som är marknads- och kostnadsmässigt motiverad. Alla leverantörer måste ges en likformig behandling för att inte konkurrensvillkoren skall sned- vridas. Olika former av leveransvägran och prisdiskriminering som en leverantör eventuellt tillämpar mot köpare i handelsledet är konkurrens- begränsande.

Avslutningsvis kan konstateras att det är viktigt att noga analysera dagligvaruhandelns koncentration och dess återverkningar på varuut- budet och konkurrensen inom livsmedelsindustrin.

2.4.3. Kooperation inom en marknadsekonomi

De livsmedelsråvaror som produceras inom jordbruket och fisket för- ädlas inom livsmedelsindustrin till en konsumtionsprodukt. Jordbrukets råvaror förs som regel till livsmedelsindustrin via lantbrukskooperativa föreningar. På animaliesidan är slakteriema första ledet i livsmedels- kedjan och slakteriema ingår vanligtvis i den föreningsägda slakteri- rörelsen. Efter slakt och styckning förs köttet vidare till livsmedels- industrin för förädling eller till handeln för försäljning. Mjölken förs

från gårdarna till mejerier där den vidareförädlas till främst konsum- tionsmjölk, grädde, smör och ost. Mejeriema är organiserade i mejeri- föreningar som är anslutna till Svenska Mejeriers Riksförening (SMR). Spannmålen hanteras först av spannmålshandeln inom lantrnännen- föreningar som är sammanslutna i Svenska Lantmännens Riksförbund (SLR) och sedan av privat handel. Spannmålsleveransema går från går- darna till siloanläggningar för invägning, kvalitetsbedömning, torkning och lagring. Sedan transporteras Spannmålen till kvamindustrin. Fiskad fisk köps först upp av ca 160 fångstrnottagare från yrkesfiskare. Från fångstrnottagare går fisken sedan vidare till partihandeln eller till livsmedelsindustrin för förädling.

En del av livsmedelsindustrins råvaror kommer importvägen. Inom livsmedelsindustrin har kafferosterierna samt frukt-, bär- och grönsaks- konservindustriema ett stort importberoende.

Kooperationens roll inom den svenska livsmedelsindustrin är av för- hållandevis stor betydelse. Kooperation innebär samarbete mellan indi— vider och företag. Samarbetet syftar till ett bra ekonomiskt resultat för de i kooperationen samverkande aktörerna.

Lantbrukskooperationen liksom konsumentkooperationen är upp- byggda för att tillvarata sina medlemmars intressen. Medlemmarna har också möjligheter att påverka verksamheten. I konsumentkooperatio- nen är man medlem i egenskap av konsument medan lantbruks- kooperationen är uppbyggd av föreningar med företagare som med- lemmar. Lantbrukskooperativa rörelsen är en horisontell samman- slutning av jordbrukande företagare som i dag söker vertikala integra- tionsvinster — skalfördelar, samverkan mot oligopolistisk köparsida, samverkan för att effektivisera transaktionsverksamheten och därmed reducera kostnaderna m.m. Räknat i omsättningsterrner så ligger den svenska lantbrukskooperativa rörelsen på samma nivå som Sveriges allra största företag.

En marknadsekonomi är förenlig med en lantbrukskooperativ rörelse även om det skapar problem för de som ansvarar för den kon- kurrensrättsliga lagstiftningen. Professor Olof Bolin vid Sveriges Lant- bruksuniversitet i Uppsala hävdar att den svenska konkurrenslagen slår blint mot samarbete och marknadsdominans. "Konkurrensen om kan- traktsformer/företagsformer är fundamental i en marknadsekonomi och den kooperativa företagsformen är en berättigad företagsform, även om den genuint inbegriper samarbete mellan företag. Den synes trots sina inbyggda organisatoriska svagheter likväl framstå som en effektiv lösning på ett 'kooperativt spel ' där kollektiva vinster finns att hämta genom att den motverkar marknadsmakt och genom att den kan exploa- tera annars svårfångade skalfördelar. — —" (Olof Bolin, Ekonomisk Debatt nr 6 1996).

Den kooperativa rörelseidén har gamla traditioner i Sverige. Ordet "kooperation" kommer från det latinska ordet cooperativ som betyder samarbete.

Kooperationsutredningen (SOU 198lz60) beskrev kooperation på följande sätt:

"—- — Kooperation är en företagsform organiserad av och för att grupper av personer genom ekonomisk verksamhet skall kunna till- godose sina intressen på områden där de som exempelvis kunder, leverantörer, boende eller sysselsatta har direkt engagemang — — —"

På grundval av kooperationsutredningens förslag skrevs den nuva- rande lagen om ekonomiska föreningar (1987z667). Företagsformen kooperativ förutsätter inte någon särskild associationsform. En ekono- misk förening såväl som ett aktiebolag kan vara ett kooperativ. Inter- nationella Kooperativa Alliansen (IKA) har antagit ett antal grundsatser som beskriver begreppet kooperation. EU har inte antagit något enhetligt kooperationsbegrepp men EU-kommissionen har föreslagit en ny associationsform europeisk kooperativ förening. I Romfördragets (RFzs) artikel 85 andra stycket likställs kooperativa föreningar med andra associationsrättsliga subjekt i civil- och handelslagstiftning. År 1992 lade kommissionen fram förslag tillrådsförordningar med stadgar för bl.a. europeiska ideella föreningar och europeiska kooperativa före- ningar.

Kommissionens förslag har behandlats av EU-parlamentet samt ekonomiska och sociala kommittén (ECOSOC). Förslaget om euro- peiska kooperativa föreningar har hänförts till en arbetsgrupp under ministerrådet. Sverige deltar i arbetsgruppens arbete sedan Sverige blev medlem i EU.

Vare sig det gäller producent- eller konsumentkooperativa företag så förekommer bindningar i verksamheterna vilka är en förutsättning för företagsformen. Dessa bindningar har positiva effekter men om de utvecklas för långt och blir alltför omfattande blir de otillåtna.

Nils Wahl har till Företagskooperativa utredningens betänkande (SOU 1996:31) avgivit ett rättsutlåtande rörande kooperativs rättsliga ställning inom EG:s konkurrensrätt (se kap. 2).

2.5. Den internationella konkurrensen

2.5.1. Intemationalisering och marknadsmakt

Teorin om komparativa fördelar användes ursprungligen för att förklara att de enskilda länderna skulle kunna tjäna på internationell handel. Trots denna teori så har alla länder haft olika typer av gränsskydd— av

politiska, säkerhetsmässiga eller andra skäl. Gränsskyddet på jord- bruksvaror har länge varit — och är i många fall fortfarande högt.

Teorin om komparativa fördelar togs ursprungligen fram av Adam Smith i ett merkantilistiskt samhällssystem på 1700-talet. Under 1800- talet började industrialismen och David Ricardo visade att de enskilda länderna inte behövde ha absoluta fördelar gentemot andra länder för att tjäna på internationell handel. Ricardo tittade framför allt på utbud och kostnader snarare än på efterfrågan som var vad Adam Smith huvudsakligen inriktade sig på. Enligt Ricardo sammanhängde varu- värdet med varans arbetskostnad. John Stuart Mill fortsatte att fundera över komparativa fördelar och inriktade sig på den tillgängliga mäng- den arbetskraft.

På senare tid utvecklade de två svenska ekonomerna Eli Heckscher och Bertil Ohlin en modell som visade att priset på en produkt ges av hur stor andel av olika produktionsfaktorer produkten innehåller samt priset på dessa produktionsfaktorer. På 1950-talet visade Wassily Leontief att teorin om komparativa fördelar inte entydigt stämmer med verkligheten (Leontiefparadoxen).

Begreppet marknadsmakt används ibland för att beteckna den möj- lighet som ett — eller en grupp av — företag har för att bestämma priser och konkurrensvillkor på en marknad. Ett företag med marknadsmakt kan ta ut ett högre pris än det pris som skulle vara möjligt att ta ut om det rådde fullständig konkurrens på marknaden i fråga.

Sveriges inträde i EU har inneburit ett stort steg mot en integrering av de europeiska marknadema. Hela efterkrigstiden har karaktäriserats av minskning av handelshinder och ökad internationell handel. Ökad internationell integration innebär att inte bara den faktiska utan även den potentiella konkurrensen ökar. lMaktutredningen (SOU 1990:44) framhölls att empiriska studier för olika länder bekräftat att ökad im- portkonkurrens minskat företagens vinstnivåer dvs. begränsat deras marknadsmakt.

Intemationaliseringen har i dag medfört helt ändrade förutsättningar för de ekonomiska aktörerna. Det förekommer numera att företag ingår i internationella bolagsallianser (IFA). Förändringar i världsekonomin påverkar företagen och ändrade företagsstrategier påverkar regering- amas internationella politik. Allmänt sett så kan man hävda att före- tagen har anpassat sig snabbare till de ändrade globala villkoren än vad regeringarna gjort. Tidigare togs internationella regler fram av rege— ringarna som svar på de konkurrensproblem som uppstod på världs- marknaden. Kan i dag den underförstådda regelmodell som varit rådan- de sedan år 1945 för den internationella handeln och som byggt på rela- tionerna mellan företag och regeringar bestå? Svaret anges vara nej i boken "Managing the World Economy" (1993) då modellen som legat

till grund för industriell organisation är föråldrad inför de nya globala konkurrensvillkoren och den måste i dag ersättas med en ny.

En amerikansk ekonom som på senare tid framträtt i den internatio- nella konkurrensdebatten är Michael E. Porter vars viktigare verk är boken "The Competitive Advantage of Nations " som utkom år 1990. En av förutsättningarna för att vara framgångsrik i den internationella konkurrensen är enligt Porter att företaget i fråga är framgångsrikt i den inhemska, nationella konkurrensen. För de flesta länder så är världs- marknadsprisema på jordbruksprodukter väsentligt lägre än den egna jordbruksproduktionens priser. De rådande världsmarknadspriserna är en prissättning på bl.a. stora överskottsutbud från enskilda länder. Samtidigt bör dock noteras att den internationellt omsatta delen av världsproduktionen av jordbruksprodukter är mycket liten, så de s.k. världsmarlmadsprisema på jordbruksprodukter skulle inte råda om världshandeln var helt fri för dessa varor. En helt iii världshandel med jordbruksprodukter skulle sannolikt innebära en mycket liten sänkning, eller till och med ingen prissänkning alls, av de enskilda ländernas prisnivåer. Däremot kan livsmedelsindustrin— som vidareförädlar jord- bruksprodukter — verka och utvecklas på en avreglerad marknad. Enligt Porters teori kan komparativa fördelar i den internationella handeln förvärvas och utvecklas genom egna kompetenshöjande åtgärder.

2.5.2. Livsmedelsindustrin inför Europeiska Monetära Unionen — EMU

Drygt ett år före Sveriges inträde i EU undertecknades i Maastricht ett unionsavtal. Maastrichtfördraget, som innebär en betydande utbyggnad av samarbetet inom EU — främst genom beslutet att skapa en ekono- misk och monetär union — EMU — med sikte på en gemensam valuta. Om en europeisk monetär union skulle skapas går den svenska pen- ningpolitiska autonomin förlorad till en europeisk centralbank— ECB. Den för närvarande rörliga svenska växelkursen skulle då ersättas av en fast växelkurs inom den europeiska monetära unionen. Sverige har genom EU-inträdet anslutit sig till Maastrichtfördraget och EMU- beslutet. Därigenom är Sverige bundet att delta i övergången till en gemensam EU-valuta. Den gemensamma valutan avses vara upprättad hösten 1998 för att börja tillämpas den 1 januari 1999 dvs. om mindre än två år. Det är den tredje fasen eller steg tre i genomförandet av EMU. Den 1 juli 2002 planeras euro-sedlar och euro-mynt att införas.

I Maastrichtfördraget har angivits fem konvergenskrav som länder- na måste uppnå för att kunna inträda i EMU. De fem konvergenskraven

gäller inflationstakt, ränteläge, växelkurs, budgetunderskott och stats- skuld. År 1995 klarade Sverige endast ett av dessa krav — den svenska inflationsnivån var lägre än EU:s krav. De länder som den 1 januari 1999 inte uppfyller de uppställda konvergenskraven kan inte inträda i EMU. De kommer då att ges undantag från kravet att inträda i EMU. Däremot måste landet så snabbt som möjligt söka uppnå de ställda laaven — i annat fall kommer sannolikt EU att vidta sanktioner mot ifrågavarande medlemsland. Prövningar av om landet uppnått konver- genskraven kommer att göras löpande inom EU. Genomförandet av steg tre, planerat till den 1 januari 1999, innebär att Europeiska Central- banken tar över ansvaret för de enskilda ländernas penningpolitik, att växelkursema låses slutgiltigt samtidigt som den gemensamma valutan införs.

I en uppsats framlagd vid Linköpings Universitets ekonomiska insti- tution hösten 1995 analyseras konsekvenserna för livsmedelsindustrin till följd av en EMU-anslutning "EM U och den svenska livsmedels- sektorn en makroekonomisk konsekvensanalys" av Peter Andersson och Carl Johan Lindén.

De förändringar som följer en svensk EMU-anslutning bedöms säkerligen ha en stor inverkan på den svenska livsmedelsindustrin liksom på många andra sektorer. Den slutgiltiga låsningen av växel- kursema innebär att Sverige inte kan försöka stabilisera det ekono— miska läget genom växelkursförändring vid en större internationell förändring — t.ex. vid en större utbudsförändring. Ett genomförande av EMU förväntas ha relativt små direkta effekter men däremot medföra starkt ökade behov av regionalstöd. Det kan komma att innebära att CAP EU:s gemensamma jordbrukspolitik utvecklas i regional- politisk riktning.

En annan risk sammanhänger med i vilken utsträckning de enskilda ländernas utrikeshandelsstruktur skiljer sig åt. Vidare är det viktigt med viss rörlighet vad gäller arbetskraft och löner för att klara anpassnings- processen. En vinst vid upprättandet av EMU är att transaktions- kostnaderna i samband med valutaväxling minskar. EMU beräknas komma att bidra till lägre räntor i Sverige, vilket i så fall skulle vara en icke oväsentlig vinst för livsmedelsindustrin. Livsmedelssektom är mer kapitalintensiv än andra industrisektorer och påverkas därför av höga realräntor. På jordbruksområdet är sannolikt en direkt effekt av upp- rättandet av EMU att det agromonetära systemet försvinner, vilket inte beräknas medföra några större negativa effekter för den svenska livs- medelssektorn om Sverige ansluter sig till EMU. På det skattepolitiska området kan på sikt en harmonisering av framför allt företagsbe- skattningen och kapitalbeskattning förväntas. Sådana skatteändringar beräknas inte ha så stor effekt på livsmedelssektorn vilket däremot en

framtida förväntad harmonisering av momsskattesatsema kan få - vilket troligen skulle innebära sänkning av momsskattesatsen på livs- medel i Sverige. EMU:s direkta effekter på CAP bedöms i dag bli relativt små men leda till ökade behov av regionalstöd. Mycket tyder på att EMU kommer att kräva en finanspolitisk samordning. Ett medlems- lands budgetunderskott får inte bli för stort då det skapar spänning inom EU varför krav kommer att ställas på en ökad harmonisering av framför allt direkta och indirekta skatter.

Om EMU genomförs — och Sverige deltar från början — beräknas den svenska livsmedelssektorn kunna göra vissa vinster. Samtidigt finns naturligtvis vissa risker. Allmänt sett så kommer ett svenskt delta- gande i ett fördjupat europeiskt samarbete att kunna ge den svenska livsmedelsindustrin stora möjligheter att utvecklas på den inre mark- naden.

I EMU-debatten har rests frågan om uppgivandet av den svenska riksbankens penningutgivningsprivilegium och penningpolitiska auto- nomi är förenligt med den svenska grundlagen. Frågan om svensk anslutning till EMU kan slutligen komma att avgöras av Sveriges riks- dag. Från EU har dock framhållits att Sverige i medlemskapsförhand- lingarna godtagit EMU utan reservationer eller undantag. Danmark och Storbritannien har rätt att stå utanför EMU enligt Maastrichtfördraget.

2.6. Konkurrenslagstiftningen

Den nu gällande konkurrenslagen trädde i kraft den 1 juli 19932. Lagen är i huvudsak en kopia av EG:s konkurrensregler och tanken är att EG:s konkurrensrätt också skall vara norrnbildande för inhemska förhållan- den. Missbruksprincipen, som var den bärande ordningen i 1982 års konkurrenslag, övergavs till förmån för en utvecklad förbudslinje i enlighet med EG:s konkurrensrätt. Av regeringens proposition3 framgår att ett av syftena med lagen var att så långt som möjligt uppnå materiell rättslikhet med EG:s regelverk. Vissa förbehåll gjordes dock; det poängterades att EG-rätten i vissa sammanhang har speciella drag som inte gör sig gällande vid tillämpningen av en nationell konkurrens- lag, främst integrationsmålet strävan att eliminera handelshinder mellan medlemsstaterna. Vidare nämndes att anpassningar kan behöva göras till de särskilda förhållanden som gälleri Sverige, eftersom landet är avlägset beläget i förhållande till centrala Europa och är glest befolkat.

2 SFS 1993220 Konkurrenslag. 3 Prop. 1992/93:56.

Det bör poängteras att det inte finns någon skyldighet för Sverige att utforma sina interna konkurrensregler i enlighet med EG:s konkur- rensregler. I kraft av EG-rättens överhöghet får dock inte nationell rätt förhindra att EG:s konkurrensrätt får full genomslagskraft/4.

Trots att det egentligen är fråga om en och samma rättsordning därav begränsningen — utformas den nationella rätten för sig och EG- rätten för sig. EG:s konkurrensregler är tillämpliga om samhandels- kriteriet i artikel 85.1 iRomfördraget är uppfyllt. Avtal eller samord- nade förfaranden som faktiskt eller potentiellt påverkar samhandeln mellan länderna skall således bedömas enligt EG:s konkurrensregler. Det utesluter dock inte en samtidig tillämpning av svensk konkurrens- rätt, så länge denna inte begränsar EG-rättens fulla genomslagskraft. Regelsystemen har i princip skilda skyddsobjekt; EG-rätten gäller den mellanstatliga konkurrensen och den svenska rätten den inomstatliga. I praktiken visar det sig ofta komplicerat att fastställa om samhandels- effekt uppkommer och därmed om EG-rätten är tillämplig eller ej.

Konkurrenslagen har till syfte att främja konkurrensen. Ändamålet är att "undanröja och motverka hinder för en ejfektiv konkurrens i fråga om produktion av och handel med varor, tjänster och andra nyttigheter". Lagens primära skyddsintresse är således samhällsekono- miskt. Emellertid är det ofta svårt att avgöra vad som är sam- hällsekonomiskt effektivt. I hög grad är detta beroende av den eko- nomiska bakgrunden och de effekter på marknaden som en viss konkurrensbegränsning kan generera i det enskilda fallet. Lagen karak- täriseras å ena sidan av en juridisk/teknisk struktur där olika kriterier prövas stegvis. Detta är i första hand ett sätt att uppnå rättssäkerhet och förutsebarhet för marknadens aktörer. Å andra sidan präglas dessa prövningar av komplicerade intresseavvägningar där framför allt eko- nomiskt funktionella aspekter är avgörande. Trots den juridiskt/tek- niska prägeln är regelsystemet förhållandevis öppet och mottagligt för ekonomiska överväganden och argument.

Både i juridiska och ekonomiska sammanhang brukar man skilja mellan horisontella och vertikala avtal. Avtal mellan företag i samma led, t.ex. mellan två producenter, kallas horisontella avtal. Med verti- kala avtal avses överenskommelser mellan företag i olika led, t.ex. avtal mellan en producent och en distributör. Indelningen har sin grund i de olika funktioner som karaktäriserar produktionskedjan resp. förhållan- det mellan konkurrenter i samma led. Även om det lagstiftningstekniskt inte görs någon skillnad mellan horisontella och vertikala avtal anses

4 Jmfr mål 14/68 Walt Wilhelm mot Bundeskartelamt (1969) ECR 1, (1969) CM LR 100.

allmänt att de ekonomiska effekterna är olika. Generellt sett är horisontella avtal (karteller) betydligt mer skadliga än vertikala avtal.

Lagstiftningstekniskt består konkurrenslagen av tre centrala regler eller regelkomplex. För det första förbudet mot konkurrensbegränsande avtal (6 & KL), för det andra förbudet mot missbruk av dominerande ställning (19 & KL) och slutligen regler om kontroll av företagsförvärv (34 & KL). Tyngdpunkten i konkurrenslagen ligger utan tvekan på förbudet mot konkurrensbegränsande avtal medan missbruksregeln och förvärvsreglema snarast kompletterar systemet. Eftersom alla avtal som kan komma att begränsa konkurrensen i princip är förbjudna, omfattas en mycket stor del av alla avtal som ingås inom näringslivet av 6 & KL. Genom ett antal kompletterande regler och principer har i praktiken bestämmelsen inte så stor genomslagskraft. Avtal utan märkbar effekt på marknaden faller utanför bestämmelsen, liksom avtal utan konkurrensbegränsande syfte eller resultat. Vidare finns ett system av gruppundantag som gäller för avtal som i och för sig är förbjudna men som framstår relativt beskedliga eller kanske till och med positiva från konkurrenssynpunkt. Slutligen kan också individuella undantag beviljas om effekterna av avtalet i huvudsak anses ge upphov till positiva resultat på marknaden.

Närmare om förbudet mot konkurrensbegränsande avtal

För att 6 & KL skall vara tillämplig måste det s.k. avtalskn'teriet vara uppfyllt. Endast avtal mellan företag omfattas av förbudet. För att fast- ställa huruvida ett avtal föreligger eller ej använder man inte traditio- nella civilrättsliga principer. I stället ser man på förfarandet i ljuset av den ekonomiska funktionen. Det innebär att även samordnade förfaran- den mellan två eller flera företag faller inom avtalskriteriet. Vidare förutsätter avtalskriteriet att det är minst två företag som ingått avtal mellan sig eller handlat i samförstånd för att förbudet skall vara tillämpligt. Här skall också tilläggas att den s.k. ekonomiska enhetens princip ibland innebär att avtal i konkurrenslagens mening inte kommit till stånd. Så är exempelvis fallet med avtal mellan företag inom en koncern eller mellan huvudman och handelsagent. Moderbolaget i en koncern har ett bestämmande inflytande över dotterbolaget, vilket inne- bär att de tillsammans bildar en ekonomisk enhet och följaktligen upp- kommer inget avtal mellan företag i konkurrenslagens mening. Mot- svarande logik gäller även avtal mellan huvudman och handelsagent. För att falla under förbudet i 6 & KL måste även konkurrensbegräns- ningskriteriet vara uppfyllt, nämligen att avtal, beslut eller samordnat förfarande antingen har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida

konkurrensen eller medför detta resultat. Det kan till och med räcka att avtalet hämmar konkurrensen potentiellt, t.ex. genom att motverka uppkomsten av en framtida konkurrenssituation. Om det inte framgår att ett avtal har konkurrensbegränsande syfte får man bedöma om det har en konkurrensbegränsande effekt. Avtal kan sägas hämma konkur- rensen, om det på något sätt inskränker ett eller flera företags möjlig- heter att agera oberoende av andra företag. Vissa typer av avtal betrak- tas generellt inte vara så ingripande att de anses begränsa konkurrensen. Avtal som inte begränsar företagens handlingsfrihet anses därför normalt falla utanför förbudet. Exempelvis anses avtal om informationsutbyte, avtal om kalkyleringsmodeller och kalkylunderlag, avtal som inte berör parternas tillhandahållande av varor och tjänster etc. falla utanför tillämpningen av 6 & KL under förutsättning att parternas handlingsfrihet inte begränsas.

Vidare förutsätts avtalet påverka marknaden på ett märkbart sätt. Det innebär att s.k. bagatellavtal också faller utanför förbudet. Sam- arbete mellan mindre och medelstora företag, som omfattar högst tio procent av den relevanta marknaden och de berörda företagen inte har en årsomsättning över 200 miljoner kronor, sägs normalt falla utanför förbudet. Är det fråga om samarbete enbart mellan mycket små företag med en årsomsättning under tio miljoner kronor, kan marknadsandelen vara något högre.

I 6 & KL finns också en uppräkning av viktiga exempel på förbjudna avtal. Uppräkningen är inte fullständig men återspeglar lagstiftarens syn på de avtal som anses särskilt skadliga. Det anses särskilt viktigt att motverka priskarteller och annan prissamverkan eftersom priset har en central roll som konkurrensmedel. Även avtal om begränsning av pro- duktion och marknader anses vara en allvarlig konkurrensbegränsning eftersom ett sådant samarbete håller uppe prisnivån genom att begränsa det tillgängliga utbudet av en produkt. Samma överväganden ligger bakom förbudet mot avtal om marknadsuppdelning. Även s.k. kopp- lingsförbehåll är uppräknade i 6 % KL. Ett kopplingsförbehåll innebär att ett företag ställer som villkor för att ingå avtal att motparten åtar sig förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har något samband med föremålet för avtalet.

Som redan nämnts kan ett företag undgå effekterna av förbudet mot konkurrensbegränsande avtal genom att få undantag, antingen ett indi- viduellt undantag (8 & KL) eller genom ett gruppundantag (17 & KL). Konkurrensverket kan bevilja individuella undantag från förbudet i 6 & KL. Under förutsättning att alla fyra punkter i 8 & KL är uppfyllda kan verket bevilja undantag för en viss tidsperiod. De fyra punkterna, som också återfinns i artikel 85 i Romfördraget, innebär att undantag kan beviljas för avtal som

bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande, - tillförsäkrar konsumenterna en skälig andel av den vinst som däri- genom uppnås, — endast ålägger de berörda företagen begränsningar som är nödvän- diga för att uppnå målet i p. 1, och som inte ger de berörda företagen möjlighet att sätta konkurrensen ur spel för en väsentlig del av nyttighetema i fråga.

I princip innebär undantagsprövning en avvägning mellan de positiva effekter som kan uppkomma till följd av avtalet och de negativa konse- kvenser som uppkommer för konkurrensen. Också gruppundantagen måste uppfylla de förutsättningar som föreskrivs i 8 éKL. Särskilda gruppundantagsförordningar finns utfärdade för avtal som avser

— ensamåterförsäljaravtal

— exklusiva inköpsavtal — försäljnings- och serviceavtal för motorfordon specialiseringsavtal — avtal om forskning och utveckling — tekniköverföringsavtal

— franchiseavtal

— kedjor i detaljhandeln.

År 1994 infördes särskilda regler i konkurrenslagen i syfte att begränsa 6 & KLzs räckvidd beträffande vissa typer av samarbete mellan lant- brukets primärföreningar. Således omfattar inte 6 5 KL samverkan inom primärföreningar i fråga om avtal som avser produktion, insam- ling, förädling, försäljning eller därmed sammanhängande verksamhet i fråga om jordbruks-, skogs- eller trädgårdsprodukter eller inköp av varor eller tjänster för sådan verksamhet.

Närmare om missbruk av dominerande ställning

Medan 6 & KL förutsätter ett avtal mellan två eller flera parter riktar sig 19 & KL om missbruk av dominerande ställning mot konkurrens- begränsande handlande som tillämpas ensidigt av ett företag eller en företagsgrupp. En förutsättning för att 19 & KL skall vara tillämplig är att företaget har en dominerande ställning på den svenska marknaden. Föreligger ingen dominerande ställning går det inte att förbjuda ensidigt konkurrensbegränsande agerande från ett företag. För att be-

stämma om företaget har en dominerande ställning måste man primärt fastställa den relevanta marknaden. Detta görs genom en samman- vägning mellan produktmarknaden och den geografiska marknaden. Man kan inte ange några exakta gränser för hur stor marknadsandel som måste föreligga för en dominanssituation. Vissa riktmärken kan emellertid anges. Mycket höga marknadsandelar, runt 65—80 % eller mer, torde alltid innebära att företaget är dominerande. En marknads- andel om 50 % skapar enligt EG-domstolen en presumtion för att företaget har en dominerande ställning. Avgörande är ofta huruvida företaget har s.k. marknadsmakt, dvs. kan agera oberoende av sina kon- kurrenter. Ofta kan en marknadsandel om ca 40 % räcka för att företaget skall anses ha en dominerande ställning. Vid lägre marknads- andelar föreligger i allmänhet inte någon dominerande ställning, fram- för allt inte om marknadsandelen ligger under 30 %.

Vidare förutsätter 19 & KL att det dominerande företaget gjort sig skyldigt till missbruk. I princip kan man skilja på två huvudformer av missbruk av dominerande ställning, dels att företaget utnyttjar den egna marknadsställningen till egen fördel, t.ex. genom oskälig prissättning, dels att företaget använder sin marknadsmakt för att försvåra konkur- renssituationen för konkurrenter, t.ex. genom underprissättning, diskri- minering eller utestängning från marknader. Även 19 5 KL innehåller exempel på olika former av åtgärder som anses som missbruk. De åtgärder som nämns är överprissättning, underprissättning, olika former av exklusivbestämmelser, säljvägran samt olika former av diskrimine- rande åtgärder.

Närmare om företagsförvärv

Bestämmelserna om kontroll av företagsförvärv har inte fått någon framträdande roll i konkurrenslagen. I princip inskränks bestämmel- serna till en anmälningsskyldighet av förvärv där de i förvärvet in- blandade företagen tillsammans har en årsomsättning som överstiger 4 miljarder kronor. När en anmälan gjorts skall Konkurrensverket be- sluta om verket skall lämna förvärvet utan åtgärd eller inleda en särskild undersökning. Förbud av ett företagsförvärv kan endast ske om förvärvet leder till uppkomsten av eller förstärker en dominerande ställ- ning på den svenska marknaden. Dessutom måste förvärvet anses skad- ligt, vilket är fallet endast om det är ägnat att väsentligt hämma en effektiv konkurrens. Reglerna om företagsförvärv är avsedda att tilläm- pas återhållsamt. I förarbetena anges att ingripande bör ske endast som en undantagsåtgärd.

2.7. Konkurrenslagen och dess tillämpning på livsmedelssektorn

Den svenska livsmedelssektorn kännetecknas av koncentration dels i form av ägarkoncentration, dels genom att enskilda företag har en stark ställning på olika delmarknader. Kännetecknande är också olika former av vertikal och horisontell samverkan inom många livsmedelsbran- scher. Sektom har också starkt påverkats av den svenska jordbruks- prisregleringen, som visserligen började avvecklas i början av 1990- talet, men som nu ersatts av EU:s mycket omfattande jordbrukspolitik.

Innebörden av marknadskoncentrationen inom livsmedelssektorn är att många företag har en sådan dominerande ställning som avses i kon- kurrenslagens förbud mot missbruk av dominerande ställning enligt l9å KL. Vidare kan vertikal resp. horisontell samverkan strida mot förbudet i 6 & KL. Eftersom det kan vara svårt för företag att på förhand bedöma om deras agerande omfattas av förbuden i konkurrens- lagen finns det en möjlighet att efter ansökan få en förklaring från Kon- kurrensverket att ett avtal eller förfarande ej omfattas av förbuden, ett s.k. icke-ingripandebesked.

Även om ett samarbete eller ett förfarande är märkbart konkurrens- begränsande enligt konkurrenslagen kan företag, Vilket nämnts ovan, beviljas undantag från förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete om de positiva effekterna av samarbetet överväger de konkurrens- begränsande nackdelarna.

Anmärkning: Sveriges konkurrenslag (KL) har nyligen utvärderats av en särskild statlig utredning SOU 1997:20.

2.7.1. Samverkan och konkurrens inom jordbruket

Det betonas i konkurrenslagens förarbeten att det råder särskilda för- hållanden på jordbruksområdet. I förarbetena sägs att det på jordbruks- området är naturligt och oftast nödvändigt att enskilda, mindre jord- brukare och andra liknande primärproducenter sluter sig samman i primärföreningar såvitt avser produktion eller försäljning av jordbruks- produkter, utnyttjande av gemensamma anläggningar för lagring, behandling eller förädling av jordbruksprodukter. Sådan samverkan mellan medlemmarna inom en primärförening faller ofta inom ramen för förbudet i 6 & KL men kan sammantaget ha sådana positiva effekter att den borde kunna kvalificera för undantag. Samtidigt framhölls att

förhållandet mellan den enskilde jordbrukaren eller råvaruproducenten som leverantör och primärproducenten som köpare inte fick innehålla faktorer som förhindrar eller försvårar rörligheten för medlemmarna. Samarbetet bedömdes inte heller få vara av den karaktären att det hindrar eller försvårar utomstående förädlingsverksamhet eller för- svårar för jordbrukare eller råvaruproducenter som står utanför sam- arbetet i en primärförening.

För individuella undantag och gruppundantag krävs att samtliga fyra punkter i 8 & KL är uppfyllda. Det första kravet, att samverkan skall bidra till förbättrandet av produktionen, distributionen eller främjandet av tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande, torde i allmänhet kunna anses vara uppfyllt vad gäller primärföreningar. Problemet uppstår där- emot när samverkan inom primärföreningama bedöms mot den andra och den fjärde punkten i 8 & KL, dvs. att samverkan tillförsäkrar konsumenten en skälig del av den Vinst som uppnås samt att kon- kurrensen inte riskerar att sättas ur spel för en väsentligt del av de nyttigheter som omfattas av samverkan. Såväl för meddelande av individuella undantag som gruppundantag gäller förutsättningen att det finns tillräcklig konkurrens på den relevanta marknaden från andra företag. I förarbetena sägs att företag med en dominerande ställning på marknaden sällan torde kunna uppfylla förutsättningama för undantag. Endast i undantagsfall kan ett undantag för ett dominerande företag meddelas. Vissa av primärföreningama har marknadsandelar som över- stiger 50 % och då anses marknadsdominans föreligga. Därmed skulle ett individuellt undantag eller ett gruppundantag inte kunna meddelas med stöd av 8 & KL då andra och fjärde punkterna inte är uppfyllda.

Då Konkurrensverket gjorde bedömningen att det inte fanns några möjligheter att meddela undantag enligt konkurrenslagens bestämmel- ser — varken när det gällde individuella undantag som Konkurrens- verket beslutar om eller gruppundantag som regeringen beslutar om för den samverkan som bedrivs mellan enskilda jordbrukare och andra råvaruproducenter i primärföreningar, tillsattes en arbetsgrupp med uppgift att utreda Vilka speciella konkurrensrättsliga regler som krävdes för primärföreningar. Efter att arbetsgruppen överlämnade promemo- rian Särskilda konkurrensregler för lantbruket (Ds 1994120) infördes i konkurrenslagen bestämmelserna 18 a—c åå då sådant behov konstate- rats (SFS 1994:688).

18 c & KL förklarar att förbudet i 6 & KL inte skall vara tillämpligt på viss verksamhet inom lantbrukets primärföreningar. Bestämmelsen utgör ej ett undantag från 6 & KL utan skall ses som en inskränkning i räckvidden av 6 & KL då bestämmelserna i 18 a—c åå KL får betydelse endast i de fall när 6å KL är tillämplig. För att 6 & KL skall vara tillämplig krävs att avtalet förvanskar konkurrensen på märkbart sätt.

Enligt konkurrenslagen definieras primär lantbruksförening enligt följande:

18 a &: Med primär lantbruksförening avses en ekonomisk förening vars medlemmar är enskilda lantbrukare eller andra företag som be- driver jordbruk, trädgårdsverksamhet eller skogsbruk. Om sammanslut- ningar av sådana företag är medlemmar i föreningen, anses den dock vara primär lantbruksförening endast under förutsättning att samman- slutningarna endast utgörs av lokala sammanslutningar av företag med verksamhet av angivet slag.

All verksamhet inom lantbrukets primärföreningar faller inte utanför tillämpningen av 6 & KL. För att omfattas av de särskilda konkurrens- reglema för lantbruket skall en primär lantbruksförening även ha den verksamhetsinriktning som anges i 18 c & KL. Det företag inom vilket samverkan sker måste även vara en ekonomisk förening.

18 c & KL: Förbudet i 6 & KL gäller inte för sådana avtal inom en primär lantbruksförening eller dess dotterföretag som avser samverkan mellan föreningens medlemmar om

1. produktion, insamling, förädling eller därmed sammanhängande verksamhet såsom användandet av gemensamma anläggningar, lagring, beredning, distribution eller marknadsföring i fråga om jordbruks- produkter, trädgårdsprodukter eller skogsprodukter; eller

2. inköp av varor eller tjänster för sådan verksamhet som avses under 1. Första stycket gäller dock inte avtal som har till syfte eller ger resultatet: 1. att en medlems fria rörlighet på marknaden förhindras eller försvåras

a) i fråga om valet av avnämare eller leverantör; b) i fråga om möjligheten att länma föreningen; eller 0) i annat avseende av motsvarande betydelse; eller

2. att försäljningspriser direkt eller indirekt fastställs på varor som produceras hos medlemmarna när a) försäljningen sker direkt mellan medlem och tredje man; eller b) föreningen svarar för försäljningen och konkurrensen på mark- naden hindras, begränsas eller snedvrids i väsentlig omfattning.

I andra stycket i 18 c & KL anges alltså två huvudtyper av avtal som inte generellt undantas från förbudet i 6 & KL. Det är fråga om dels avtal som begränsar föreningsmedlemmarnas fria rörlighet på mark- naden, dels under vissa förutsättningar avtal som innebär att med- lemmarna gemensamt direkt eller indirekt fastställer försäljningspriser på de varor som produceras av medlemmarna. Vad gäller den första

typen av avtal om begränsning av medlems fria rörlighet — innebär bestämmelsen inte att varje begränsning av medlemmens rörlighet på marknaden är förbjuden utan endast avtal i de angivna avseendena. För att avtalet skall vara förbjudet krävs enligt 6 & KL att avtalet har till syfte eller ger till resultat att konkurrensen på den svenska marknaden förvanskas på ett märkbart sätt. Gemensamma cirkaprislistor för gemensamt inköpta insatsvaror för lantbruket omfattas t.ex. inte av nämnda slag av avtal. Alla former av avtal som hindrar medlemmens fria rörlighet kan dock omfattas av 6 % KL. Bestämmelsen i 18 c & KL innebär inte något annat än att 6 & KL är tillämplig på det avtal som inskränker medlemmens rörlighet i angivna avseenden. För att avtalet skall vara förbjudet krävs enligt 6 & KL att avtalet har till syfte eller ger till resultat att konkurrensen på den svenska marknaden förvanskas på ett märkbart sätt.

I andra punkten i bestämmelsen behandlas frågor om fastställande av försäljningspriser. Inskränkningen i 6 & KL gäller ej avtal som innebär att försäljningspriser direkt eller indirekt fastställs på varor som produceras hos medlemmarna. 6 & KL är endast tillämplig på sådana avtal inom en primär lantbruksförening som avser fastställande av för- säljningspriser på varor som produceras hos medlemmarna när försälj- ning sker direkt från medlemmen till tredje man. 6 & KL är även tillämplig då föreningen svarar för försäljningen. En väsentlig skillnad är emellertid det tilläggskrav, i punkten 2 b), för tillämpning av 6 & KL som uppställs genom angivande av att konkurrensen skall hindras, begränsas eller snedvridas i väsentlig omfattning. Detta stadgande ersätter märkbarhetslaiteriet i 6 & KL och innebär att konkurrensen måste påverkas i högre grad än på ett märkbart sätt för att avtalet skall kunna falla in under förbudet.

Utredningen SOU 1995:117, Jordbruk och konkurrens, har kommit fram till att dessa två avtalstyper bör prövas i varje enskilt fall enligt konkurrenslagen, vilket majoriteten av remissinstansema instämt i.

Inskränkningen i räckvidden av 6 & KL omfattar endast verksamhet som bedrivs i associationsformen ekonomisk förening. I propositionen Särskilda konkurrensregler för jordbruket (prop. 1993/94:210) anges inte uttryckligen motivet för denna begränsning. Utredningen SOU 1995:117 jämte majoriteten av remissinstansema kritiserar denna begränsning från effektivitetssynpunkt då det inte finns någon teori eller empirisk kunskap som ger stöd för hypotesen att associations- formen ekonomisk förening skulle vara mera, resp. mindre, effektiv än andra associationsformer. I dag bedriver jordbrukets primärföreningar sin verksamhet i formen av ekonomisk förening. Enligt slutsatserna i utredningen SOU 1995:117 bör emellertid lagstiftaren lämna utrymme

för strukturförändringar inorn jordbruksnäringen avseende associa- tionsformen varför det skulle vara lämpligt att särskilt undersöka detta.

Samarbete mellan primärföreningar

Kännetecknande för lantbrukskooperationen är de mycket långtgående samarbeten som förekommer mellan primärföreningar inom en sektor, dvs. mellan olika mejeriföreningar, mellan slakteriföreningar osv. En förening är att betrakta som ett företag och samarbete mellan sådana företag kan vara förbjudet enligt 6 & KL. Lantbrukskooperationen har dock, med hänvisning till EU-medlemskapet och rådsförordning 26/62, hävdat att federativ samverkan är undantagen EU:s konkurrensregler och därmed också de svenska konkurrensreglema. Mot denna bakgrund tillsatte regeringen en utredning som fick till uppgift att särskilt bedöma lämpligheten av att i samverkan mellan primärföreningar ge ett legalt undantag från konkurrenslagens tillämpningsområde. Utredningen, SOU 1995:117 konstaterade att samarbete mellan lantbrukskooperativa föreningar inte bör undantas från 6 & KL utan att samarbetet bör prövas i det enskilda fallet såsom för närvarande sker. Majoriteten av remissinstansema delade utredningens ståndpunkter.

Artikel 42 i Romfördraget föreskriver att konkurrensreglema är tillämpliga på produktion och handel med jordbruksprodukter endast i den utsträckning rådet så beslutar. Rådsförordningen 26/62 anger att huvudprincipen är att såväl artikel 85 som artikel 86 (vilka motsvarar 6 och 19 åå KL) är fullt ut tillämpliga inom jordbruksområdet. Artikel 2 i rådsförordningen 26/62 undantar dock viss verksamhet inom jord- bruksområdet från förbudet i artikel 85.1.

Rådsfo'rordnin g 26/62

En gemensam jordbrukspolitik är den huvudsakliga grunden för Rom- fördragets regler rörande jordbruk. Syftet med jordbruksreglema är att säkerställa en höjd produktivitet, att tillförsäkra jordbruksbefolkningen en skälig levnadsstandard, att stabilisera marknadema, att trygga för- sörjningen och att tillförsäkra konsumenterna tillgång på varor till skäliga priser. I syfte att uppnå de nämnda målsättningarna har rådet utfärdat flera olika s.k. gemensamma marknadsordningar. Artikel 38.2 i Romfördraget föreskriver att reglerna om upprättandet av den gemensamma marknaden även gäller inom jordbruksområdet, om inte annat föreskrivs i artiklarna 39—46. Enligt artikel 42 är konkur- rensreglema tillämpliga på produktion och handel med jordbruks-

produkter endast i den utsträckning rådet bestämmer, med hänsyn till innehållet i artikel 39.

Enligt rådsförordning 26/62 är huvudprincipen, att såväl artikel 85 som artikel 86 är fullt ut tillämpliga inorn jordbruksområdet. I förordningens andra artikel finns emellertid ett undantag från denna regel. Enligt denna gäller inte artikel 85 p.1 sådana avtal, beslut och förfaranden som utgör en integrerad del av en nationell marknads- organisation (marknadsordning) eller som är nödvändiga för att förverkliga de mål som anges i artikel 39. I artikelns andra mening föreskrivs vidare att artikel 85 p.1 i synnerhet inte gäller sådana avtal, beslut och förfaranden mellan lantbrukare, sammanslutningar av lant- brukare eller sammanslutningar av sådana sammanslutningar tillhöran- de en enda medlemsstat vilka, utan att medföra någon skyldighet att hålla samma priser, avser produktion eller försäljning av jordbruks- varor eller utnyttjande av gemensamma anläggningar för lagring, be- handling eller förädling av jordbruksvaror. Undantaget gäller under förutsättning att kommissionen inte finner att konkurrensen sätts ur spel eller att förverkligandet av de mål som anges i artikel 39 därigenom äventyras.

Till skillnad från det svenska s.k. legalundantaget, 18 a—c åå KL, omfattar undantaget i vissa fall bl.a. även federativ samverkan och andra associationsforrner än ekonomiska föreningar.

Konkurrenslagen och lantbruket

Jordbrukets ställning i svensk och europeisk konkurrensrätt har nyligen varit föremål för utredning. I betänkandet Jordbruk och konkurrens, SOU 1995:117, analyseras om de svenska konkurrensreglema ger upphov till restriktioner för jordbruksnäringen i ett EU-perspektiv. Det finns i detta sammanhang inte anledning att ompröva utredningens slutsatser. Utredningen konstaterar: "att det nuvarande konkurrens— trycket, det begränsade empiriska underlaget och den osäkerhet som är förknippad med att beskriva de framtida marknadsförutsättningarna för jordbruket och livsmedelsföretagen inte ger underlag för att ändra utformningen av den nuvarande konkurrenslagstiftningen.

Den nuvarande konkurrenslagstiftningen lämnar, enligt utred— ningens bedömning, utrymme för att i det enskilda fallet både hantera verksamheter som kan stå i strid med 6 58 KL och att undanta sådant samarbete som bedöms vara samhällsekonomiskt motiverat.

Vidare framhålls att det i viss mån råder osäkerhet om hur rådsförordning 26/62 skall tolkas, vilket bl.a. bör ses "mot bakgrund av att jordbrukspolitiken särreglerats i EG—fördraget och då det finns

förhållandevis lite praxis (kommissionens och domstolens) finns det skäl att anta att kommissionen knappast högprioriterat övervakningen av jordbruksområdet. Flertalet, om inte alla de fall som bedömts, har även initierats av tredje man genom anmälan till kommissionen och inte genom kommissionens egna undersökningar. I de fall kom- missionen prövat har bedömningen varit förhållandevis formell, dvs. några analogier till undantag på närliggande områden har inte medgivits. Kommissionens bedömningar har också i stort upprätthållits av EG-domstolen, som i vissa avseenden närmast skärpt bedöm- ningarna. ”

De moment av osäkerhet som är förknippade med den juridiska bedömningen får också återverkningar för de företag som berörs. Det är inte uteslutet att osäkerheten hämmar investeringsviljan och även en möjlig expansion av produktionen som i sin tur också får effekter på sysselsättningen.

2.7.2. Konkurrenslagstiftningen ur olika synvinklar

Den svenska livsmedelspolitiken formulerades på 1920- och 1930-talen mot bakgrund av den då rådande ekonomiska krisen. Flertalet industri- länder införde under denna tid en jordbruksprisreglering för att skydda jordbruket mot stora prisfall och internationellt dumpade jordbrukspro- dukter. Denna jordbruksprisreglering förblev verksam fram till 1990- talets början. Regleringen bestod av två delar gränsskydd och intern marknadsreglering. Gränsskydd i form av rörliga införselavgifter för att stabilisera den inhemska prisnivån på jordbruksprodukter på en given nivå mot svängande världsmarknadspriser, den interna mark- nadsregleringen genom avgifter på all produktion för att finansiera kostnaderna för export av all jordbruksproduktion som inte avsattes inom landet. Priserna på jordbruksprodukter sköttes administrativt. Regleringen avsåg förutom primärledet även viss insamling och förädling.

År 1985 fastslog riksdagen riktlinjer för en samlad livsmedelspolitik vars huvudmål var att trygga landets livsmedelsförsörjning, att ge konsumenterna tillgång till livsmedel av god kvalitet till rimliga priser samt att ge jordbrukarna en likvärdig standard med jämförbara grupper. Livsmedelspolitiken skulle även främja god regional balans, ge god miljö samt främja hushållning med våra naturresurser. Riksdagens beslut år 1990 om en ny jordbruks- och livsmedelspolitik innebar en successiv avreglering av jordbruket och en övergång till ett mer mark- nadsinriktat systern.

Riksdagen beslutade före Sveriges EU-inträde att delar av EG:s system skulle införas för att kunna ha en stark och konkurrenskraftig jordbruksnäring och livsmedelsindustri. I anslutning till Sveriges för- handlingar skedde på en rad områden inom jordbruks— och livsmedels- produktionen en viss återreglering i samband med anpassningen till EG:s gemensamma jordbrukspolitik.

1982 års konkurrenslag som syftade till att främja en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet genom åtgärder mot skadliga konkurrensbegränsningar — ersattes den 1 juli 1993 med en ny konkurrenslag grundad på den s.k. förbudsprincipen.

1982 års konkurrenslag byggde på den s.k. missbruksprincipen — varje konkurrensärende prövades enskilt för att utröna om den aktuella konkurrensbegränsningen hade "skadlig verkan ".

Mot bakgrund av ett antal förslag från den s.k. Omställnings- kommissionen — som hade till uppgift att förbereda en avstämning av omställningsbesluten i 1990 års livsmedelspolitik— beslutade Sveriges regering och riksdag att göra vissa justeringar i 1990 års jordbruks- och livsmedelspolitiska beslut. Detta innebar att riksdagen redan före Sveriges medlemskap införde delar av EG:s jordbrukspolitik i syfte att stärka jordbrukets och livsmedelsindustrins konkurrenskraft. Riksdagen hade vidare ambitionen att inga övergångsbestämmelser skulle behöva tillämpas. Detta innebar i praktiken — mot bakgrund av medlemskaps- förhandlingama att det på flera områden inom jordbruks- och livs- medelsproduktionen blev en viss återreglering i samband med att EG:s gemensamma jordbrukspolitik började tillämpas.

Nils Wahl har i ett särskilt utlåtande i betänkandet från ”Företags- kooperativa utredningen ” (SOU l996z31) tagit upp frågan rörande kooperativs rättsliga ställning inom EG:s konkurrensrätt. Syftet med utlåtandet är att försöka klarlägga i vilken utsträckning som företags- formen kooperativ särbehandlas vid tillämpningen av EG:s konkurrens- regler. Nils Wahl framhåller dock att det inte är möjligt att dra några principiella slutsatser eftersom varje konkurrensbegränsning måste be- dömas i sitt speciella sammanhang.

Företagsforrnen utgår inte från någon särskild associationsform. Kooperativ kännetecknas av samverkan mellan aktörer i en association med ekonomisk verksamhet där syftet är att främja aktörernas gemen- samma ekonomiska intressen. Eventuell särbehandling kan utgå från ett formellt eller materiellt synsätt. Nils Wahl har utgått från ett materiellt likabehandlingskriterium. Därefter sökes svar på frågan huruvida kooperativ behandlas annorlunda än andra företag från en konkurrens- rättslig utgångspunkt. Efter en genomgång kommer Nils Wahl fram till att undersökningen: "inte påvisat någon särbehandling som innebär materiella skillnader mellan kooperativ och andra företagsformer. Vad

som dock kan noteras är att själva lojalitetsförpliktelsen mellan ett kooperativ och medlemmarna i sig ofta kan komma i konflikt med artikel 85.1 — Bindningar mellan avtalsparter som påverkar konkurrensen inbördes eller i förhållande till tredje man är förbjudna. Det är vidare så att det knappast föreligger något automatiskt förbud mot olika lojalitetsförpliktelser utan frågan om en viss förpliktelse är förbjuden måste avgöras i förhållande till rådande marknads- betingelser. — — —Det bör dock särskilt noteras att förpliktelser som är nödvändiga och endast syftar till att säkerställa funktionen av en i övrigt legitim kooperativ samverkan inte omfattas av förbudet i artikel 85.1 så länge och i den utsträckning som kooperativet inte besitter en alltför kraftig marknadsposition. — - "

Olof Bolin konstaterar i en bilaga till utredningen SOU 1995:117 att det åtminstone finns tre fall där det kooperativa företaget ur ett samhällsekonomiskt perspektiv kan vara överlägset och klart samhällsbefrämjande. Om ett kooperativ vid en utvärdering skulle visa sig vara samhällsekonomiskt skadligt "— — torde emellertid orsaken inte ligga i just denna typ av kontrakts- och koalitionsbindningar utan mera bero på andra faktorer, t.ex. jordbrukspolitik eller marknads- dominans. I sådana fall bör således inte den kooperativa företags- formen som sådan i första hand angripas utan jordbrukspolitiken eller marknadsdominansen i sig. — "

Olof Bolin har också i en artikel i Ekonomisk Debatt nr 6 1996 tagit upp lantbrukskooperationens ställning i bl.a. den konkurrenspolitiska diskussionen. Det samhällsekonomiska problemet för de lantbruks- kooperativa företagen och han lägger betoningen därvid på mark- nadsförande och förädlande kooperativ men framhåller att analysen i lika mån är tillämplig på inköpskooperativ — är enligt Olof Bolin följan- de två delfrågor:

— utövar lantbrukskooperativen marknadsmakt? utövar lantbrukskooperativen politisk makt?

Villkoren för att bilda och driva kooperativa företag stipuleras i princip av tre olika lagar: lagen om ekonomiska föreningar, konkurrenslagen och lagen om statlig inkomstskatt.

"] lagen om ekonomiska föreningar regleras hur överskottet i verk- samheten kan fördelas. — —- Genom dessa restriktioner motverkar lagen det för marginalkostnadssättningen så viktiga 'flerprissystemet '.

I konkurrenslagstiftningen fruktar man samarbete mellan företag och marknadsdominans. I den nya konkurrenslagen finns två principi- ella förbud dels ett mot missbruk av dominerande ställning, dels ett mot sådant konkurrensbegränsande samarbete mellan företag som har till

syfte att begränsa konkurrensen eller får detta resultat. Lagstiftningen är emellertid svårtolkad. Vissa, inklusive lagstiftaren själv, måste ha tolkat lagen som ett förbud mot kooperativa företag, något man tyd— ligen inte avsett, eftersom man senare försåg lagen med ett generellt undantag för primärföreningar i sektorerna jordbruk, skogsbruk och trädgård.

Fortfarande råder stor osäkerhet för de kooperativa företagen vad gäller tillämpningen av den nya konkurrenslagen. Det är förvisso viktigt att myndigheterna har ett instrument att förhindra konkurrens- begränsande samarbete även för kooperativa företag, men om detta leder till att medlemmarna i en förening inte skall kunna fastställa ett gemensamt pris till tredje part kan resultatet bli orimligt eftersom tredje part för lantbrukskooperationen ofta är de stora inköpsgros— sisterna (ICA; KF; Dagab). Förbudet kan då komma att motverka en effektiv konkurrens.

I lagen om statlig inkomstskatt diskrimineras överskottsutdelningar som grundas på annat än medlemsleveranser. Återigen inskränker lag- stiftningen möjligheterna för ett kooperativt företag att bedriva 'flerprissättning '. Lagstiftningen är tämligen enögd i sin koncentration på dem som kan tänkas utöva marknadsmakt. Man försummar därmed det samarbete mellan företag, som i det lantbrukskooperativa fallet, skulle kunna motverka marknadsmakt. Organisationsanalytiker- na har koncentrerat sig på det kooperativa företagets interna brister och därmed försummat argumentet för att de, trots sina brister, likväl kan vara effektivitetsbefrämjande. Konkurrenslagstiftaren har förbisett att ett samarbete mellan företag kan befrämja konkurrens och att stordriftsfördelarna synes vara påtagliga. De politiska analytikerna har sett kooperationens starka ställning som uttryck för ett ejfektivt sär- intresse i den politiska lobbyverksamheten -— en position som dock synes mer 'tilldelad ' än uppnådd av egen kraft. Utan politisk uppback- ning framstår lantbrukskooperationen som en tämligen kraftlös organi— sation på marknaden, med en snarast för hög än för låg produktion (till konsumenternas fromma). Att den trots sina brister överlever även i utpräglade marknadsekonomier torde bero på att företagsformen i grunden är ejfektivtetsbefrämjande ".

Avseende företags— formens bransch

Antal anställda i livsmedelsindustrin avseende branschens företagsform år 1995

kooeration koo-cration Kommunal 44,5 21,3 62 28,4 0,4

3,6 12,0 0,5 75,5 100 Olje/fett

3,8 3,2 2,1 9,1 43,9 55,4 100 5,1 2,9 2,4 _

12,2 2,7 2,0 1,1 1,7

48,6 29,8 26,5 24,4 __ __

1,9

__ '

&!

(I! DJ _Kx.) kl!

21 m 7?” 5 P..

_EJ! kl!

3. Livsmedelsindustrin på den inre marknaden 3.1 Branschomfattning och storlek

Med livsmedel avses enligt livsmedelslagen (SFS 1989z469) matvara, dryckesvara, njutningsmedel eller annan vara, med undantag av läke- medel, som är avsedd att förtäras av människor. Livsmedel är således definitionsmässigt endast avsett för human konsumtion.

Enligt den nya statistiska indelningen SvenskNäringsgrensindelning (SNI), som är den branschklassificeringsstandard som tillämpas i den offentliga statistiken, indelas livsmedelsindustrin (SNI 151-159) i nio delbranscher, vilka i sin tur uppdelas ytterligare på 4-siffernivå i 31 delbranscher. Djurfoder inkluderas statistiskt i livsmedelsindustrin, men behandlas inte i denna utredning. Tabell 3.1 ger en översikt över livsmedelsindustrins sammansättning och storlek.

Tabell 3.1 Antal arbetsställen, antal sysselsatta, saluvärde och föräd- lingsvärde i livsmedelsindustrins delbranscher år 1994, miljoner kronor.

Delbransch Antal arbets- Antal syssel- Saluvärde Förädlings— ställen satta värde Slakteri- och 197 15 526 32 465 4 655 charkuteriindustri Mejeriindustri 73 8 501 20 384 3 038 Frukt-/grönsaksindustri 42 3 452 5 417 1 075 Fisk-/fiskkonserv— 40 1 365 2 408 508 industri Olje- och fettindustri 7 1 643 4 850 855 Foderindustri 22 748 4 661 480 Kvamindustri 32 999 3 243 619 Bageriindustri 291 12 467 9 296 3 550 Sockerindustri 9 1 482 2 541 877 Choklad-/konfektyr- 32 3 602 4 710 1 370 industri Övrig livsmedels- 47 5 211 12 331 2 342 industri Spritdrycksindustri 8 1 028 4 222 1 090 Maltdrycksindustri 11 1 457 3 003 692 Mineral- och läske- 15 1 666 4 490 1 488

drycksindustri

Livsmedelsind. totalt 826 59 141 114 021 22 638 Källa: SCB Industristatistik Anm.: Endast företag med minst 10 anställda ingår i industristatisiken. Detta innebär att antalet sysselsatta underskattas i industristatistiken. Centrala före- tagsregistret, som inkluderar de mindre företagen, anger antalet anställda i livsmedelsindustrin till 63 296 år 1995.

Livsmedelsindustrin är en mycket heterogen industri. Gemensamt för de olika livsmedelsindustriema är att de bearbetar jordbruks- och fisk- råvaror till insats- och/eller konsumtionsfardiga produkter. Vissa delar av industrin har en råvarunära tillverkning med kunder främst i den vidareförädlande delen av industrin medan industrier i senare led till- verkar produkter som avsätts direkt på konsumentvarumarknaden.

I Sverige är livsmedelsindustrin den näst största av tillverknings- industrins delbranscher, mätt efter produktionsvärde, och den tredje största, mätt efter antal sysselsatta. Produktionens värde motsvarar ca

14 % av tillverkningsindustrins totala produktionsvärde, och den sys- selsätter ca 10 % av antalet sysselsatta i tillverkningsindustrin.

I EU är livsmedelsindustrin den största tillverkningsindustrin, även om den varierar i betydelse mellan olika medlemsländer, med i genom- snitt ca 11 resp. 15 % av tillverkningsindustrins sysselsatta och produktionsvärde, vilket framgår av tabellerna 3.2 och 3.3. Svensk livsmedelsindustri ligger nära EU:s genomsnitt för livsmedelsindustrins storlek mätt efter antal sysselsatta och produktionsvärde.

Tabell 3.2 Livsmedelsindustrins storlek mätt i produktionsvärde i EU och resp. medlemsland år 1994

Produktion Andel av EU:s livs- Andel av nationell

MECU medelsproduktion % industriproduktion % EUR12 437 605 16 Belgien 15 339 3,2 16 Danmark 14 776 3,1 31 Tyskland 94 558 20,4 11 Spanien 44 243 9,6 22 Frankrike 93 083 20,1 17 Grekland 5 373 1,2 27 Irland 12 017 2,6 37 Italien 49 980 10,8 13 Luxemburg 3 5 8 0,1 6 Holland 31 813 6,9 24 Portugal 6 821 1,5 19 Storbritannien 69 214 14,9 17 Österrike 6 540 1,4 11 Sverige 11 799 2,5 14 Finland 7 516 1,6 13 EUR15 463 460 100 15,5 Källa: CIAA, Confederation of the Food and Drink Industries of the EU.

Den största nationella betydelsen har livsmedelsindustrin i Danmark och Irland där livsmedelsproduktionen utgör 31 resp. 37 % av till- verkningsindustrins produktion och de sysselsatta ilivsmedelsindustrin utgör 20 resp. 22 % av totala antalet industrisysselsatta. Däremot har dessa länder en relativt blygsam andel av EU:s livsmedelsproduktion, 3,1 resp. 2,6 % och av EU:s industrisysselsatta, 2,6 resp. 2,1 %. Tyskland och Frankrike är EU:s största producenter av förädlade livsmedel med vardera ca 20 % av EU:s produktion. Frankrike har dock betydligt färre sysselsatta i livsmedelsindustrin och lägre antal arbets-

ställen än Tyskland, dvs. Frankrike har en högre produktion per anställd och per arbetsställe än Tyskland. Störst inom EU när det gäller antalet sysselsatta inom livsmedelsindustrin är dock Storbritannien, som har 21 % av EU:s sysselsatta inom livsmedelsindustrin. Detta kan avspegla en lägre kapitalintensitet inom den brittiska livsmedels- industrin, men även en bredare tillverkning, dvs. fler typer av produkter tillverkas i Storbritannien än exempelvis i Frankrike.

Tabell 3.3 Livsmedelsindustrins storlek mätt i antal sysselsatta i EU och i resp. medlemsland år 1994

Sysselsatta (1000)

Andel per land %

Andel av nationellt industri- sysselsatta %

Antal arbetsställen år 1991

ff.—___—

EUR12

Belgien Danmark Tyskland Spanien Frankrike Grekland Irland Italien Luxemburg Holland Portugal Storbritannien Österrike

, Sverige Finland

EUR15

2 285

62 63 460 346 367 49 38 191 2 119 80 508 38 60 39

2 422

2,5 2,6 19,0 14,3 15,1 2,0 1,6 7,9 0,1 4,9 3,3 21,0 1,6 2,5 1,6

100

11

11 20

7 20 11 21 22

8

7 17 12 14

8 10 11

11

17 351

662 288 3 316 2 697 3 000 613 335 2 215 31 884 946 2 364 312 850 713

19 226

___—_________———-———— Källa: CIAA, Confederation of the Food and Drink Industries of the EU.

3.2. Ökad koncentration

Den svenska livsmedelsindustrin har avsatt sina produkter huvudsak- ligen på den svenska marknaden på grund av handels- och jordbruks- politiska restriktioner. Tillväxtmöjligheterna på denna mogna marknad har varit och är mycket begränsade.

Konsumtionen av livsmedel har ett särdrag som skiljer den från all annan konsumtion; den enskilda konsumenten kan inte konsumera mer än en viss volym. Denna volym uppnås relativt tidigt i ett lands ekono- miska utveckling. Den totala konsumtionen av livsmedel i Sverige upp- visar därför mycket små förändringar över tiden — ökningen motsvarar i stort sett folkmängdens svaga ökning. Däremot har det skett och sker förändringar när det gäller utbud och konsumtion av olika typer av livsmedel. Antalet livsmedelsartiklar i dagligvarubutikema har ökat från i genomsnitt ca 2 500 artiklar är 1970 till drygt 4 000 artiklar är 1995 genom att nya produkter, nya produktvarianter och nya varu- märken har tillkommit.

På slutna marknader eller marknader med liten tillväxt sker ofta en koncentration av produktionen till färre och större produktionsenheter och företag. Expansion kan i huvudsak endast ske genom uppköp av andra företag. En påtaglig sådan utveckling har skett inom livsmedels- industrin i Sverige. Antalet arbetsställen har halverats sedan år 1970, men antalet anställda har endast minskat med knappt en femtedel. Antalet sysselsatta per arbetsställe har därmed ökat från 45 till 72 an- ställda mellan åren 1970 och 1994.

En hög koncentration uppvisar sedan lång tid kvarn-, socker-, olje- och fettindustriema samt malt- och läskedrycksindustrin. Den högsta koncentrationstakten under den senaste tiden uppvisar dock mejeri- och bageriindustriema. Stora strukturförändringar har också skett inom slakteri-, stycknings- och charkuteribranscherna under de senaste åren.

Koncentrationen av livsmedelsproduktionen till färre men större en- heter har inneburit att en del företag kunnat tillvarata betydande stor- driftsfördelar och rationaliseringsvinster. Koncentrationen har dock i vissa fall medfört att ett fåtal företag kommit att dominera vissa mark- nader och produktområden med starka varumärken och prisledarskap.

Det har också skett en ökad regional koncentration av livsmedels- industrin. Livsmedelsindustrin tillhör visserligen en av de mest spridda industrierna i landet, men den har i allt högre grad koncentrerats till befolkningstäta regioner. Charkuteri- och bageriindustriema har flest arbetsställen. I många fall är de små och de finns över hela landet. Mejeriindustrin är likaså regionalt väl företrädd. Utvecklingen inom mejeribranschen har gått mot betydligt färre men större arbetsställen.

Närhet till konsumenterna har för dessa industrier stor betydelse, efter- som färskvaror utgör huvuddelen av sortimentet.

Sockerindustrin samt olje- och fettindustrin är de mest koncentre- rade, huvudsakligen till Malmöhus resp. Blekinge län. Även frukt- och grönsakskonservindustrin liksom fisk- och fiskkonservindustrin är regionalt koncentrerade, om än inte i lika hög grad, främst till Malmö- hus resp. Göteborgs och Bohus län. Dessa industrier är lokaliserade nära utbudet av råvaror.

Flest sysselsatta inom livsmedelsindustrin som helhet återfinns inom Malmöhus, Kristianstads, Stockholms samt Göteborgs och Bohus län, med sammanlagt drygt hälften av de livsmedelsindustrisysselsatta i landet. Under senare tid har det skett en ökad koncentration av antalet sysselsatta till dessa län.

3.3. Färre ägare

Samtidigt som det under en följd av år har skett en koncentration till större och färre producerande anläggningar har livsmedelsindustrin även koncentrerats till färre ägare eller ägargrupper.

Livsmedelsindustrins företag brukar med avseende på ägarförhållan- dena indelas i följ ande kategorier:

— privata svenska företag, utlandsägda företag lantbrukskooperativa företag konsumentkooperativa företag — statliga företag

Offentlig statistik över de olika ägarkategoriemas totala marknads- andelar mätt som saluvärde och förädlingsvärde saknas för senare år. Med utgångspunkt i tidigare beräkningar av dåvarande SPK, samt en studie över utlandsägda livsmedelsföretag i Sverige, är det möjligt att göra vissa uppskattningar över marknadsandelar (tabell 3.4). När det gäller antalet anställda fördelade på olika ägarkategorier finns offent— liga uppgifter i Centrala företagsregistret (CFAR).

Tabell 3.4 Saluvärde, förädlingsvärde och anställda fördelade på olika ägarkategorier år 1995.

Ägarkategori Saluvärde % Förädlingsvärde % Anställda % Privata företag 50 55 67,0 varav utlandsägda 31 35 20,8 Lantbrukskooperativa 45 40 26,4 företag Konsumentkooperativa 3 2 5,3 företag Statliga företag 2 3 1,2 Totalt 100 100 100

Källa: Livsmedelsindustriema, SCB, CFAR ( anställda); C Svensson: Structu- ral Changes in the Swedish Food Industry — Foreign Ownership, Kristianstad Business School, 1996.

De privata företagen svarar för ca 50 % av livsmedelsindustrins salu- värde, men drygt 55 % av förädlingsvärdet, Vilket beror på att de privata företagen till stor del återfinns i senare led i tillverkningskedjan. Inom den privata industrin svarar de utlandsägda företagen för ca 31 resp. 35 % av livsmedelsindustrins totala saluvärde och föräd- lingsvärde. Dessa företag återfinns främst på marknadema för choklad- och konfektyrvaror, konserver, djupfrysta produkter, matfett, glass och färdig mat, men även inom bageriindustrin, fiskberedningsindustrin och övrig livsmedelsindustri. I de flesta fall är de marknadsledande på sina produktområden. De privata företagen har flest antal anställda inom livsmedelsindustrin, vilket i hög grad beror på att den ofta småskaliga och sysselsättningsintensiva bageriindustrin till stor del är privatägd. Däremot har de privata utlandsägda företagen i förhållande till sin om- sättning proportionellt sett färre anställda, eftersom dessa företag gene- rellt sett är mer kapitalintensiva.

Lantbrukskooperationen, som enhet, har under senare år stärkt sin ställning som största ägare inom livsmedelsindustrin. De lantbruks- kooperativa företagen svarar tillsammans för ca 45 % av livsmedels- industrins saluvärde, men knappt 40 % av förädlingsvärdet, vilket beror på att den lantbrukskooperativa industrin fortfarande har tyngdpunkten i den råvarunära produktionen. Utvecklingen visar dock att de lant- brukskooperativa företagen väsentligt ökat sin andel av livsmedels- industrins förädlingsvärde. De lantbrukskooperativa företagsenheterna är också genomsnittligt betydligt större och generellt sett mer kapital-

intensiva än de privatägda företagen, vilket avspeglar sig i en i för- hållande till omsättningen relativt låg andel sysselsatta.

De lantbrukskooperativa företagen har haft en monopolliknande ställning inom mejeribranschen och har en marknadsledande ställning inom köttvaru-, kvam- och bageriområdena. När det gäller färsk mjölk har de lantbrukskooperativa mejerierna som enhet fortfarande monopol vad gäller produktion och försäljning, men på övriga produktområden har importkonkurrensen ökat, speciellt efter EU-inträdet. Den verk- samhet som, näst efter mjölkhanteringen, är mest helintegrerad inom lantbrukskooperationen är delbranschema "från ax till limpa", dvs. inom spannmålshandel, kvarnverksamhet, bagerigrossiströrelse och bageriverksamhet. Inom samtliga dessa delbranscher är man marknads- ledande.

Lantbrukskooperationen har ökat sitt ägande inom livsmedels- industrin genom uppköp av privata företag inom främst bageri- och köttvaruindustrin. Inom lantbrukskooperationen har också koncentra- tionen till större enheter och färre föreningar drivits långt, inte minst inom mejeri- och köttvaruindustriema där omvandlingen nu sker i ett ökat tempo. Det är också dessa industrier som varit mest skyddade av jordbruksprisregleringen och som därför måste vidta kraftfulla åtgärder för att möta den internationella konkurrensen.

Konsumentkooperativa företag har numera endast ca 3 resp. 2 % av livsmedelsindustrins saluvärde och förädlingsvärde sedan Kooperativa Förbundet (KF) valt att avveckla sitt industriella engagemang inom flertalet livsmedelssektorer. Konsumentkooperativa företag finns i dag inom kvam- och bageriindustrierna samt charkuteriindustrin. En stor nackdel för de konsumentkooperativa företagen från utvecklingssyn- punkt är att marknaden för konsumentvaror är begränsad till den kon- sumentkooperativa detaljhandeln och storhushållsmarknaden.

Det statliga ägandet inom livsmedelsindustrin har successivt min- skat och uppgår nu till endast ca 2 resp. 3 % av livsmedelsindustrins saluvärde och förädlingsvärde. Sedan staten avyttrat sin ägarandel i Procordia återfinns det enda helt statligt ägda livsmedelsföretaget i

spritdryckesindustrin.

3 .4 Konkurrensförutsättningar före EU- inträdet

Före EU—inträdet den 1 januari 1995 arbetade den övervägande delen av livsmedelsindustrin i Sverige under andra konkurrensvillkor än övrig svensk industri. Till skillnad mot livsmedelsindustrin har övrig

svensk industri kunnat arbeta på fria marknader. Den har sedan 1970- talet haft frihandel med EU och EFTA och möter mycket få handels— hinder i övriga delar av världen.

Svensk livsmedelsindustri har tidigare i stort sett saknat tillträde till andra länders marknader. Det beror på att alla länder, inklusive EU, skyddat sin egen jordbruksproduktion och därmed indirekt större delen av livsmedelsindustrin — från utländsk konkurrens genom tullar och införselavgifter.

I Sverige fastställdes genom jordbruksprisregleringen gränsskyddet på en sådan nivå att det i princip blev olönsamt för livsmedelsindustrin att köpa jordbruksråvaror utanför Sverige. Därmed förhindrades export av livsmedelsindustriprodukter med hjälp av billigare importerade in- satsvaror. För att kunna exportera måste tullar och införselavgifter i de flesta fall därför överbryggas med hjälp av exportstöd. Den svenska jordbrukspolitiken har emellertid inte varit inriktad på export av livs- medel och därför har exportstödet varit relativt begränsat. 1990 års livsmedelspolitiska reform, som trädde i kraft år 1991, hade också som mål att avskaffa exportstödet helt.

Livsmedelsindustrin har därför, till övervägande del, för sina rå- varor och sin avsättning av färdiga produkter varit hänvisad till den be- gränsade svenska marknaden. Handels- och jordbrukspolitiska åtgärder i Sverige och i andra länder har medfört att livsmedelsindustrin i huvudsak blivit en hemmamarknadsindustri. Dessa åtgärder har också begränsat den svenska livsmedelsindustrins tillväxt och utveckling och satt den i en särställning i förhållande till övrig svensk industri som fått möjligheten att växa och expandera internationellt.

Vissa livsmedelsindustrier kunde emellertid exportera sina pro- dukter före EU-medlemskapet. Det var de industrier som hade s.k. frihandelsprodukter i sitt sortiment. Frihandelsprodukter kan exporteras resp. importeras utan att mötas av handelshinder. I frihandelsproduk- tema används resp. lands jordbruksråvaror, men skillnader i pris på dessa jordbruksråvaror neutraliseras genom ett särskilt råvarukostnads- utjämningssystem (RÅK—systemet). Produkterna finns angivna i det frihandelsavtal som ingicks mellan EG och EFTA-ländema år 1972, och trädde i kraft år 1973. Avtalet gäller fortfarande och är av av- görande betydelse för handeln med t.ex. Norge och Schweiz.

Frihandelsproduktema är väl definierade och antalet produkter är mycket begränsat. Det är choklad och sockerkonfektyr, beredda spannmålsprodukter, t.ex. pastaprodukter, bakverk och miisli, glass, vissa soppor, såser och buljonger, potatismos, mineralvatten, socker- dricka samt öl. I vissa fall, trots att det är frihandelsvaror, har dock EU rätt att ensidigt ta ut en tull på upp till 10 %.

De livsmedelsindustrier som skyddades från utländsk konkurrens genom tullar eller införselavgifter var slakteri-, stycknings- och char- kuteri-, mejeri-, olje- och fettindustriema, kvam- och sockerindustri- ema samt vissa delar/produkter inom den övriga livsmedelsindustrin.

Det är värt att notera att köttvaru- och mejeriindustriema, som till- sammans svarar för cirka hälften av livsmedelsindustrins totala produk- tionsvärde, helt saknar frihandelsprodukter med undantag för mejeri- industrins fruktyoghurt. Den från utländsk konkurrens skyddade livs- medelsindustrin svarade för ca 4/5 av livsmedelsindustrins omsättning vid EU-inträdet.

De livsmedelsindustrier som var internationellt konkurrensutsatta var de industrier som hade hela eller delar av sitt produktsortiment som frihandelsvaror. Till den konkurrensutsatta delen av livsmedelsindustrin hör choklad-, konfektyr- och bageriindustriema, dryckesvaruindustrin samt industrier som tillverkar vissa soppor och såser, fruktyoghurt och glass. Den konkurrensutsatta delen av livsmedelsindustrin svarade för endast cirka en femtedel av livsmedelsindustrins omsättning vid EU- inträdet. Om Sverige inte blivit EU-medlem skulle svensk livsmedelsindustris internationella expansion baserats på dessa pro- dukter.

EES-avtalet innebar nämligen inga nya marknadsöppningar för livs- medelsindustrin. Den något utvidgade varuomfattningen av frihandels- produkter som ingår i ett särskilt protokoll till avtalet har ännu inte trätt i kraft. Däremot övertog Sverige den övervägande delen av EG:s livsmedelslagstiftning redan i samband med EES-avtalet. Den industri som hade den mest ojämlika konkurrenssituationen före EU-inträdet var fisk— och fiskkonservindustrin genom att Sverige i handels- förhandlingama gett EG ensidig tullfrihet för beredda fiskprodukter. Fisk- och fiskkonservindustrin har därför mött en stark konkurrens från EG-företag på den svenska marknaden. Samtidigt har den svenska fisk- och fiskkonservindustrin i princip inte kunnat konkurrera på EG- marknaden därför att EG skyddade sin industri med tullar upp till 20 % för beredda fiskprodukter. Fiskberedningsindustrin har över åren och fram till EU-inträdet kraftigt minskat i omfattning i Sverige, samtidigt som svenska företag etablerat tillverkning inom EU, främst i Danmark. Den livsmedelspolitiska reform som Sverige påbörjade år 1991 hade som mål att anpassa produktionen inom det svenska jordbruket till efterfrågan i Sverige och till den volym som kunde avsättas lönsamt på export. Exportbidragen skulle därför successivt tas bort och de interna marknadsregleringama skulle avvecklas. Däremot skulle gränsskyddet behållas i avvaktan på en överenskommelse om sänkt gränsskydd inom ramen för de pågående GATT-förhandlingama. En svensk ensidig av- veckling av gränsskyddet bedömdes kunna slå ut jordbruket och större

delen av livsmedelsindustrin. Systemet med RAK-systemet skulle också kvarstå.

Effekten av livsmedelsreformen blev för livsmedelsindustrin en reducerad produktion och export, eftersom exportbidragen kraftigt re- ducerades eller upphörde. I Sveriges grannländer reducerades emeller- tid inte exportbidragen. På vissa produktområden ökade därför import- konkurrensen, t.ex. på ostområdet, genom att EG gav exportbidrag motsvarande den svenska införselavgiften och därmed neutraliserade det svenska gränsskyddet.

År 1993 togs beslut av riksdagen om att anpassa det svenska jordbruket och livsmedelsindustrin till EG. Ett begränsat exportstöd infördes för ost och olika köttprodukter, samtidigt som exportbidragen för nöt- och griskött, som ännu inte helt avvecklats, förlängdes fram till den 1 januari 1995. Det bedömdes att dessa produktområden skulle kunna vara konkurrenskraftiga i EG.

Den livsmedelspolitik som inleddes med 1991 års reform innebar att en anpassning påbörjades av jordbruket och större delen av livsmedels- industrin till efterfrågan och konkurrensen på den svenska marknaden, och därmed också en reducering av den svenska livsmedelsproduk- tionen. Däremot innebar 1993 års jordbrukspolitik att en anpassning till marknaden och konkurrensen inom EG inleddes.

3.5. Konkurrensförutsättningar efter EU- inträdet

Vid Sveriges EU-inträde ändrades konkurrensförutsättningama radikalt för den svenska livsmedelsindustrin i tre viktiga avseenden.

Hela livsmedelsindustrin fick en internationell marknad när de handels- och jordbrukspolitiska restriktionema upphörde. Handeln och konkurrensen släpptes fri även för den del av svensk livsmedelsindustri som tidigare på grund av EG:s marknadsregleringar inte fått tillträde till EG-marknaden. Hela livsmedelsindustrin gavs möjlighet att konkurrera både på EU-marknaden och på världsmarknaden på lika villkor som den övriga livsmedelsindustrin i EU.

Samtidigt som svensk livsmedelsindustri fick möjlighet att konkur- rera på en mycket större marknad fick livsmedelsindustrin i EU också möjlighet att konkurrera på den svenska marknaden, som tidigare skyd- dats av den svenska jordbruksprisregleringen.

Den internationella marknaden öppnades också för livsmedelsindu- strin när det gällde inköp av insatsvaror till produktionen. Den svenska livsmedelsindustrin var inte längre tvingad att välja svenska jordbruks-

råvaror för sin tillverkning till följd av den svenska jordbrukspris- regleringen, utan fick nu möjlighet att fritt välja att köpa sina jordbruks- råvaror från svenska producenter eller från producenter i andra'EU— länder. Med EU-medlemskapet fick svensk livsmedelsindustri därmed samma konkurrensförutsättningar och samma frihandel med EU som övrig svensk industri haft sedan länge.

Som EU-medlem tillämpar Sverige EU:s handels- och jordbruks- politik. Det innebär för livsmedelsindustrin att mot tredje land tillämpas EU:s gemensamma tulltariff och EU:s system för råvaruprisutjämning liksom de handelsavtal som EU ingått, EU:s u-landspreferenser (GSP— system) och associationsavtal med de central- och östeuropeiska län- derna. '

De u-landspreferenser EU gett är begränsade för de produkter som omfattas av EG:s jordbruksreglering, och lämnas främst till Lomé- och Medelhavsländema5. Associationsavtalen med de central- och östeuro- peiska länderna innehåller däremot relativt omfattande ömsesidiga pre- ferenser för jordbruksreglerade livsmedel. Vanligast är att EU ger avgiftsreduktioner, t.ex. för kött och köttprodukter, inom ramen för kvoter. EU ges samtidigt ett antal tullförmåner för bl.a. mejeripro- dukter, frukter, spannmål, beredda köksväxter och drycker.

EU:s tullskydd på livsmedelsområdet är i allmänhet högre än det tidigare svenska tullskyddet, men är samtidigt mer urholkat genom de handelsavtal med tullförmåner som EU ingått med ett stort antal länder. Gränsskyddsförändringama mot tredje land till följd av att Sverige övertagit EU:s handelspolitik har generellt inte fått så stora negativa effekter för livsmedelsindustrin jämfört med de positiva effekter som följt av att EU-marknaden öppnats för de delar av svensk livsmedels- industri som tidigare varit skyddade. Gränsskyddshöjningen mot tredje land för vissa insatsvaror, t.ex. fruktjuice, tomatkoncentrat och ris, har dock för vissa livsmedelsindustrier varit av stor betydelse.

När det gäller frihandelsproduktema innebär EU-medlemskapet fortsatt frihandel enligt frihandelsavtalet mellan EU och de återstående EFTA-ländema. Detta avtal har en avgörande betydelse för den fort- satta livsmedelshandeln med Norge och Schweiz. Den för svensk fisk- och fiskkonservindustri diskriminerande konkurrenssituationen upphör- de i och med EU-medlemskapet.

5 Det s.k. Loméavtalet har ingåtts mellan EG och 69 länder i Afrika, Karibien och Stillahavsområdet.

3.6. Utrikeshandeln med jordbruksvaror och livsmedel

Exporten av jordbruksvaror och livsmedel har visat en ojämn utveck- ling under 1990-talet. Under perioden 1990-1992 minskade export- värdet med 12 % för att därefter öka kraftigt under de följande åren: 1993 (+l8 %), 1994 (+35 %) och 1995 (+30 %). Exportvärdet uppgick 1995 till 13,6 miljarder kronor. Under de första åtta månaderna 1996 reducerades ökningstakten till 11 %. Samtidigt minskade emellertid Sveriges totala export med 1 %.

Exporten av jordbruksvaror och livsmedel svarade för 2,4 % av det totala exportvärdet år 1995. Livsmedelsexportens andel av den totala exporten är således fortfarande relativt liten trots den kraftiga ökningen under de senaste åren.

De viktigaste produktgrupperna i exporten år 1995 var fisk, kräft- och blötdjur, spannmål och varor därav, kaffe, te, kakao m.m samt diverse livsmedel, vilket framgår av nedanstående tabell. Dessa grupper svarade för mer än hälften av exporten av jordbruksvaror och livs- medel. De enskilda exportprodukterna som var mest betydelsefull år 1995 var vodka, margarin, hel lax, smör, chokladkonfektyr och rostat kaffe. En intressant exportförändring som har skett under perioden 1990-1995 är den stora ökningen av dryckesexporten. År 1995 var värdet av denna export nästan fyra gånger högre än det var år 1990. En förklaring till detta är självfallet att svensk vodka skördat stora exportframgångar under senare år.

Tabell 3.5 Export av jordbruksvaror och livsmedel åren 1990-1995, Mkr.

Produktgrupper 1990 1991 1992 1993 1994 1995 enligt SITC: Levande djur 48 47 50 100 74 81 Kött och köttvaror 541 316 244 4+6 483 835 Mejeriprodukter, ägg 708 414 319 503 662 1 465 Fisk, kräft-/blötdjur 877 848 700 687 926 2 070 Spannmål och -varor 1 603 1 617 1 462 1 046 1 496 1 829 Frukt och grönsaker 436 479 503 680 581 672 Socker och -varor 416 390 333 361 381 476 Kaffe, te, kakao, m.m. 814 997 1 009 1 133 1 484 1 821 Fodermedel 134 129 134 148 163 226 Div. livsmedel 536 539 631 938 1 400 1 779 Drycker 356 362 431 794 1 773 1 385 Tobak och -varor 148 149 144 171 190 165 Oljeväxtfrön 80 79 19 3 8 23 18 Oljor och fetter 641 619 485 670 884 770 Summa 7 339 6 984 6 464 7 673 10 422 13 594

___—___—

Källa: Jordbruksverket

Exporten till EU-länderna ökade med inte mindre än 86 % år 1995 jäm- fört med år 1994. Samtidigt minskade exporten till länder utanför EU med 11 % mellan samma år. Detta ledde till att EU-ländernas andel av exporten ökade från 43 % till 61 %. Det fria tillträdet till EU-markna- den och kronans depreciering ligger till stor del bakom denna utveck-

ling.

Tabell 3.6 Export av jordbruksvaror och livsmedel fördelade på ländergrupper, Mkr. Ländergrupper 1994 1995 EU-IS 4 454 8 286 Central- och Östeuropa 955 746 Övriga OECD 3 548 3 486 Övriga länder 1 465 1 076 Summa 10 422 13 594

___—___!

Källa: Jordbruksverket

De viktigaste marknaderna för svensk export under 1995 var Finland, Danmark, USA och Norge. Länder utanför EU var dominerande som mottagarländer endast på ett fåtal produktområden, bl.a. rostat kaffe, starksprit och margarin. USA var den viktigaste marknaden både för

rostat kaffe och starksprit. Margarinexporten gick framför allt till Ryssland och Polen.

Från livsmedelsindustrins synpunkt är givetvis utvecklingen av exporten av förädlade livsmedel mest intressant. Varuomfattningen som anges i följande tabell baserar sig på Food From Sweden's definition av förädlade livsmedel.

Värdet av exporten av förädlade livsmedel fördubblades under perioden 1990—1995. Under åren 1990—1992 var emellertid export- värdet i stort sett oförändrat. Därefter har värdet ökat kontinuerligt varje år: 1993 (+34 %), 1994 (+39 %) och 1995 (+18 %). År 1995 uppgick exportvärdet till 9,3 miljarder kronor enligt Jordbruksverkets skattning.

Tabell 3.7 Export av förädlade livsmedel åren 1990—1995 fördelade på produktgrupper, Mkr.

Produktgrupper 1990 1991 1992 1993 1994 1995 Förändr.

1990-95 Styckat kött/köttvaror 486 286 228 375 445 719 48 % Ost och ostrnassa 62 61 51 70 195 133 115 % Andra mejerivaror/fett 203 206 233 491 806 1 095 439 % Beredda fisk/skaldjur 250 248 265 298 335 495 98 % Beredn. av spannmål 822 792 819 1 030 1 195 1 241 51 % Grönsaker, bär, frysta 325 357 303 343 367 368 13 % Beredn. av grönsak/bär 92 100 183 307 164 191 107 % Socker-/chokladkonf. 983 1 114 1 063 1 190 1 384 1 416 44 % Diverse livsmedel 545 581 636 755 1 282 1 360 150 % Drycker, sprit, ättika 365 376 457 823 1 698 1 388 280 % Summa 4 134 4 120 4 238 5 681 7 870 8 406 103 %

Källa: Jordbruksverket Anm.: Endast insamlat värde kan redovisas för exporten till EU-länderna. Detta innebär att en del av den faktiska exporten "saknas" i handelsstatistiken. Ökningarna i exportvärdet mellan åren 1990 och 1995 är underskattade på grund av att handelsstatistiken för 1995 inte är heltäckande. Se avsnitt om handels statistiken sid. 76.

Stagnationen av livsmedelsexporten åren 1990—1992 kan delvis bero på att exportbidragen avskaffades till följd av den livsmedels- politiska reformen år 1990. Den positiva utvecklingen sedan år 1993 kan till stor del förklaras av att nytt exportstöd infördes under år 1993 för ost och köttprodukter, den försvagade kronkursen från år 1992 och följande år, samt ökade exportsatsningar inför ett eventuellt EU-med- lemskap samt ökat marknadstillträde genom det bilaterala

jordbruksavtalet Sverige-EG. Exporten av förädlade livsmedel upp- visade en högre ökningstakt än obearbetade jordbruksprodukter åren 1990—1994. Under år 1995 rådde det omvända förhållandet. För- klaringen till detta är att EU-medlemskapet haft större betydelse för exporten av jordbruksprodukter, då förädlade livsmedel redan före EU— medlemskapet i viss utsträckning gynnats av frihandel. Andelen för- ädlade livsmedel i exporten av jordbruksvaror och livsmedel har dock ökat från 56 % 1990 till 68 % 1995.

De största produktgrupperna i exporten av förädlade livsmedel år 1995 var "sockerkonfektyr och choklad" samt "drycker, sprit och ättika". Tillsammans svarade dessa två produktgrupper för cirka en tredjedel av exportvärdet. Bland de viktigaste enskilda exportproduk- tema är 1995 var vodka, fast och flytande margarin, choklad, rostat kaffe, sockerkonfektyr, styckat griskött, skorpor och knäckebröd. De procentuella exportökningama under år 1995 var störst för "styckat kött och köttvaror", "fisk och skaldjur" samt "mejerivaror och fett". För dessa produktgrupper förbättrades exportvillkoren under år 1995 dels genom det fria tillträdet till EU-marknaden och dels genom möjligheten att exportera till tredje land med exportbidrag.

Exporten av förädlade livsmedel till EU har ökat kraftigt efter EU- inträdet. Hälften av exporten av förädlade livsmedel år 1995 gick till EU, jämfört med 41 % år 1994. Den ökade exporten till EU bestod till stor del av produkter som tidigare inte kunnat komma in på EU-mark- naden, t.ex. kött- och mejeriprodukter. EU:s betydelse som export- marknad har ökat på bekostnad av Central- och Östeuropa och övriga länder. Exportvärdet till Central- och Östeuropa minskade med 25 % mellan åren 1994 och 1995, varav en stor del berodde på att direkt- exporten av vodka till Ryssland i stort sett upphörde i samband med byte av distributör.

Sveriges viktigaste exportmarknader för förädlade livsmedel år 1995 var USA, Finland, Norge och Danmark. USA, Finland och Norge tog emot exportprodukter för över en miljard kronor vardera. Samtidigt som exporten till USA och Norge förändrades marginellt mellan åren 1994 och 1995 ökade exporten till de två EU-länderna Finland och Danmark. Till Finland ökade exporten främst av styckat kött, köttvaror och mejerivaror, främst yoghurt. Till Danmark var det framför allt exporten av kaviarersättning, sill- och strömmingsprodukter samt styckat griskött som ökade. I dessa fall gäller det produkter som tidigare var skyddade på den europeiska marknaden.

Exportens sammansättning till de tio viktigaste exportländema är mycket olika. Till vissa länder är exporten av förädlade livsmedel varierad och omfattar många olika produktgrupper. Det gäller för

exporten till exempelvis Finland, Norge och Tyskland. Till andra länder domineras exporten av några få produkter. Exporten till USA domine- ras helt av vodka, drygt två tredjedelar var vodka under år 1995. Hälften av exporten till Italien bestod av frysta gröna ärter. Exporten till Ryssland bestod till hälften av fast och flytande margarin.

Under de första åtta månaderna 1996 bekräftades de tendenser i exportutvecklingen som kunde urskiljas under 1995. Värdet av livs- medelsexporten ökade med 11 % jämfört med samma period före- gående år. Förädlade livsmedel svarade för 66 % av exporten av jord- bruksvaror och livsmedel. Exporten till EU-länderna ökade med 21 %, samtidigt som exporten till viktiga tredje lands-marknader som USA och Norge stagnerade. En förklaring till den stagnerade exporten till Norge var att Norge hösten 1995 införde avsevärda höjningar av gränsskyddet för livsmedelsindustriprodukter i samband med imple- menteringen av GATT-åtagandet och införandet av ett nytt system för beräkning av importavgifter. Norge har därefter i förhandlingar om sitt frihandelsavtal med EU fått vidta betydande gränsskyddsminskningar (retroaktivt från den 1 september 1996) för importen av frihandelsvaror från EU. Den viktigaste exportmarknaden var Finland som därmed gick förbi USA i betydelse. De största procentuella värdeökningama skedde för exporten av kött och köttvaror samt fisk- och skaldjursprodukter. För dessa båda produktgrupper ökade värdet av exporten med 65 %. Intressant i exportutvecklingen är att nya nischprodukter, t.ex. olika typer av pytt-i-panna, tårtor, pepparkakor, mexikansk tacos, kyckling och capuccinopulver, finner nya marknader och i dag exporteras för närmare en miljard kronor.

Värdet av Sveriges import av jordbruksvaror och livsmedel uppgick till nästan 31 miljarder kronor år 1995. Detta innebar en minskning med knappt en procent jämfört med föregående år. Därmed bröts den uppåtgående trend som importvärdet i löpande priser uppvisat under perioden 1990—1994. Totalt under perioden 1990—1995 ökade import- värdet med 56 %.

Livsmedelsimporten svarade för 6,7 % av den totala varuimporten år 1995, vilket innebar att andelen av importen endast var något högre än är 1990.

Från EU ökade emellertid värdet av importen med 20 % mellan åren 1994 och 1995. EU:s andel av importen ökade därmed från 54 % 1994 till 65 % 1995. Denna utveckling beror till stor del på att EU-medlem- skapet inneburit fri import från de andra medlemsländerna samtidigt som tullskyddet mot länder utanför EU i många fall ökat jämfört med tidigare år.

Våra viktigaste handelspartners i livsmedelsimporten år 1995 var Danmark, Nederländerna, Norge och Tyskland. De största import-

länderna utanför Europa var USA, Brasilien och Colombia. Från Brasilien och Colombia importeras främst kaffe och från USA frukt och nötter.

De största produktgrupperna i importen är fisk, laäft- och blötdjur, frukt och grönsaker, samt kaffe, te och kakao, dvs. produkter som icke är beredda och när det gäller vegetabilier inte odlas i Sverige. Enbart frukt och grönsaker svarar för cirka en fjärdedel av importvärdet - drygt 8 miljarder kronor, dvs. lika mycket som värdet av Sveriges export av förädlade livsmedel. De viktigaste enskilda importproduk- tema under 1995 var orostat kaffe, vin, hel lax, räkor och räkprodukter samt bananer.

Importen av kött och köttvaror ökade med 54 % mellan 1994 och 1995. Framförallt ökade importen av griskött som mer än fördubblades jämfört med föregående år. Även nötköttsimporten ökade något. Danmark dominerade grisköttsimporten, medan Irland var det vik- tigaste landet för nötköttsimporten.

Förändringar i handelsstatistiken

Det svenska EU-medlemskapet har inneburit stora förändringar för insamlingen av uppgifter till handelsstatistiken. Förändringarna innebär i korthet att det fr.o.m. år 1995 inte finns någon heltäckande statistik över Sveriges handel med de andra EU-ländema samt att redovisningen av ursprungsland för importen kraftigt försämrats. Detta betyder att jämförelser mellan 1995 års handelsstatistik och tidigare års statistik blir tämligen osäkra.

Före EU-medlemskapet baserades handelsstatistiken på uppgifter som företagen lämnade i tulldokument vid export och import. Detta gav en i stort sett heltäckande handelsstatistik. I dag samlas uppgifter in till handelsstatistiken på två olika sätt. Uppgifter om Sveriges handel med tredje land (utanför EU) hämtas som tidigare från tulldokument. Företag som handlar med andra EU-länder behöver dock inte fylla i några tulldokument. I stället samlas uppgifter in om dessa företags handel genom en undersökning som kallas Intrastat.

Intrastat är en slags urvalsundersökning som med vissa variationer tillämpas inom hela EU. I Sverige gäller att alla företag som har en export till eller import från andra EU-länder överstigande 900 000 kro— nor per 12-månadersperiod ingår i urvalet. Varje månad måste dessa företag redovisa sin handel med EU fördelad på varor och länder. För importen redovisas varans avsändningsland men däremot inte varans ursprungsland. För exporten redovisas varans bestämmelseland.

Den handelsstatistik som kan sammanställas med hjälp av upp- gifterna från Intrastat täcker inte hela den faktiska handeln. Det beror dels på ett täckningsfel, dels på ett svarsbortfall. För att komma till rätta med detta korrigerar SCB de insamlade uppgifterna med hjälp av en skattningsmodell och uppgifter från momsregistret. Tanken är att korri- geringama skall spegla den handel som bedrivs med EU av de företag som handlar med mindre än 900 000 kronor per lZ-månadersperiod samt de företag som inte redovisat sin handel.

3.7. Livsmedelsindustrins delbranscher

3.7.1. Slakteri- och charkuteriindustrin

Slakteri- och charkuteriindustrin är den största av livsmedelsindustrins delbranscher i Sverige. Slakteri- och charkuteriföretagen sysselsätter ca 18 000 personer, dvs. en fjärdedel av livsmedelsindustrins sysselsatta, och svarar för nära en tredjedel av livsmedelsindustrins saluvärde och drygt en femtedel av livsmedelsindustrins förädlingsvärde. Lantbrukskooperationen, dvs. SCAN-gruppen med Slakteriför- bundskoncemen och de regionala slakteriföreningama, har en mark- nadsandel i slaktledet som är ca 77 %, istyckningsledet 38 % och i charkuteriledet 37 % (1995). Sextio privata slakterier, de flesta mycket små, har drygt 20 % av slakten och därav svarar fyra slakterier för nästan två tredjedelar. I styckningsledet har knappt 100 privata styck- ningsföretag drygt 50 % av marknaden för styckat kött, medan konsu- mentkooperationen har ca 6 %. Viss import och styckning i detalj- handeln förekommer också. Konsumentkooperationens marknadsandel inom charkuteriledet uppgår till ca 15 %, medan de privata charku- teriföretagen har drygt hälften av marknaden för charkuteriprodukter. Den privata charkuteriindustrin har ett stort antal, men relativt små, företag. Sardus och Lithells är de största med marknadsandelar på 8 resp. 5 %. I EU är köttvaruindustrin den största delbranschen inom livsmedels- industrin och sysselsätter drygt 450 000 personer. Slakteri- och charku— teriindustrins koncentrationsgrad varierar inom EU:s medlemsländer. I Tyskland, Frankrike, Holland och Danmark är den koncentrerad till få och stora enheter medan kött- och charkuteriproduktionen i Italien, Grekland och Portugal bedrivs i många små enheter. Produ- centkooperativa företag har betydande marknadsandelar i de större pro- ducentländema.

De stora internationella livsmedelsföretagen har inriktat sin verk- samhet på de senare leden i produktionskedjan där förädlingsvärdet är

högt och varumärkena är framträdande. De tre ledande företagen Socopa från Frankrike, Inalca-Gruppo Cremonini från Italien och Sucden också från Frankrike har tillsammans ca 5 % av EU:s marknad för färskt nötkött. Företagen Nestlé, Unilever och BP Nutrition har ca 10 % av sektorn beredda köttvaror. På enskilda länders marknader kan dock koncentrationen vara betydligt högre.

Med köttvaror avses styckat kött och charkuteriprodukter. Det styckade köttet utgörs framför allt av kött från nöt och gris. I övrigt består marknaden av kött från häst, får, lamm, fågel samt av kött från hjort, ren och älg. Kött från älg uppgick till ca 12 600 ton år 1995 uppemot 3 % av den svenska köttkonsumtionen. Charkuterivaror indelas i två grupper: blandade och oblandade charkprodukter. Korv, sylta och leverpastej är exempel på blandade charkuterivaror, medan kokt skinka, bacon och kassler är exempel på oblandade charkuteri- varor.

EU:s jordbruksreglering har stor betydelse för slakteri- och char- kuteriindustrin. För nötkött finns en betydelsefull marknadsreglering. Den består av gränsskydd, interventionsköp och exportstöd. För nötkött begränsas varje lands produktion av tilldelade premiekvoter för visst antal djur och djurslag. EU:s nötköttsimport kommer huvudsakligen från länder som omfattas av EU:s åtaganden inom ramen för GATT och bilaterala avtal. De bilaterala avtalen innebär tull- och avgiftsför— måner — ofta knutna till en viss importkvantitet. För vissa kvantiteter beredda köttprodukter ger EU tullreduktioner till Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien. Marknadsregleringen för griskött och fjäderfäkött består huvudsak- ligen av gränsskydd och exportbidrag. Inga produktionskvoter före- kommer för griskött. Gränsskyddet utestänger i huvudsak import på dessa varuområden, förutom den import som sker inom ramen för t.ex. associationsavtalen med de central- och östeuropeiska länderna.

Den totala konsumtionen av kött i Sverige ökade under EU-medlem- skapets första år med 3 % till 483 miljoner kg. Det var femte året i rad som en konsumtionsökning registrerades. Från år 1990 t.o.m. år 1995 ökade den totala köttkonsumtionen med 15 %. Orsaken var framför allt sänkta relativpriser på kött. Under Sveriges första år som EU-medlem sjönk priserna mot nivåerna inom EU, och har under år 1996 sjunkit under t.ex. Danmarks nivå. Vid utgången av år 1996 hade relativpriset för kött sjunkit med 8 % och resulterat i en fortsatt konsumtionsökning. Konkurrensen från importerat kött har ökat väsentligt år 1996. Importen av nötkött motsvarade ca 20 % av konsumtionen och importen av får- och lammkött över 40 % av konsumtionen. Importen av griskött har mer än fördubblats sedan EU-inträdet till ca 10 % av konsumtionen.

Totalt beräknas importen av kött efter EU-inträdet ha ökat med 20— 25 % till närmare 70 miljoner kg eller ca 15 % av den totala köttkon— sumtionen i landet. Importen av griskött ökade mest, framför allt från Danmark, som tredubblade exporten till Sverige. Importen av nötkött var i det närmaste oförändrad eller ca 21 miljoner kg. Under år 1996 har importen av griskött fortsatt att öka, men framför allt har det skett en kraftig importökning av nötkött. Inom EU har konsumenterna rea- gerat på BSE-sjukdomen* med en minskad konsumtion av nötkött i alla länder utom i Sverige där konsumtionen ökat. Sverige har därför blivit mottagare av en del av det produktionsöverskott av nötkött som finns inom EU, vilket också resulterat i de låga konsumentprisema på nötkött i Sverige.

Exporten av styckat griskött visar dock en kraftig positiv utveckling, bl.a. av märkesprofilerat kött, t.ex. Pigghamkött, som ökade med ca 92 % till 284 miljoner kronor år 1995 och under perioden januari—augusti 1996 med 133 % till 380 miljoner kronor. Exporten av styckat kött av nöt, får och lamm har stagnerat på ca 50 miljoner kronor. Exporten av kött från fjäderfä mer än fördubblades till 69 miljoner kronor år 1995 och exportökningen har fortsatt år 1996 och beräknas ha uppgått till ca 100 miljoner kronor för helåret 1996. Exporten av beredda köttprodukter ökade 25 % till 241 miljoner kronor år 1995 och för perioden januari—augusti 1996 noterades en ännu kraftigare export- ökning, 42 %. Helåret 1996 har exporten av beredda köttprodukter totalt uppgått till ca 340 miljoner kronor.

Utvecklingsmöjligheter för griskött

EU-medlemskapet ger i princip Sverige möjligheter att utveckla svensk svinproduktion och köttindustri liksom tidigare i Danmark där svin- produktionen efter medlemskapet fördubblats till ca 20 miljoner grisar. De grundläggande förutsättningama för svinproduktionen i syd- och mellansverige kan jämföras med de danska. Svensk svinproduktion och köttindustri är därmed också en framtidsresurs.

I Sverige slaktades år 1995 3,8 miljoner grisar. Mängden producerat griskött var 310 000 ton. Försäljningen var 312 000 ton. Sedan år 1990 har produktionen ökat med 7 % och konsumtionen med hela 20 %. An- talet slaktade svin sjönk med 0,5 % år 1995, men beräknas ha ökat med

' BSE = Galna kosjukan

ca 2 % år 1996. Den anmärkningsvärt goda konsumtionsutvecklingen sammanhänger, som nämnts, med en positiv konsumentprisutveckling, men också med de starka kvalitetssatsningar och inriktning mot djurvänliga produktionsformer som stärkt grisköttets ”image” och förtroende hos konsumenterna. Produktionsökningama har möjliggjorts av den goda konsumtionsutvecklingen samt en framtidstro hos producenterna på svinproduktionens möjligheter i EU.

Den ytterligare pressen på prisnivån i samband med EU-inträdet ger i sin tur förutsättningar för ytterligare ökad svensk konsumtion. Den svenska per capita-konsumtionen av griskött är 35 kg och av nöt- och kalvkött 19 kg. Motsvarande i Danmark är 63 resp. 20 kg och i Tyskland 55 resp. 17 kg. För nötkött ligger den svenska per capita-kon- sumtionen således på våra EU-grannars nivå medan grisköttskon- sumtionen i Tyskland och i Danmark är 60—80 % högre än i Sverige.

Med de nya EU-förutsättningama förväntas den svenska griskötts- konsumtionen fram till år 2000 öka med 10—15 %, enligt branschens bedömning. Detta skulle innebära nästan motsvarande fortsatt öknings- takt som i början av 1990-talet, men att den svenska konsumtionen ändå ligger långt under nivåerna i Danmark och Tyskland.

Utvecklingen av den svenska marknaden medför i sin tur ett ny- investeringsbehov motsvarande en årsproduktion av cirka en miljon grisar fram till år 2000, efter det att hänsyn tagits till ett investerings- behov på grund av att omoderna resurser tas ur produktionen samt till att en viss importökning kommer att ske.

EU-medlemskapet innebär också tillgång till en stor europamarknad för grisköttsprodukter. Vidare möjliggör EU:s exportstöd export till intressanta tredje landsmarknader, t.ex. Japan, Fjärran Östern och

Ryssland. Den senaste 10-årsperiodens specifika svenska utvecklingsväg för

svinproduktionen när det gäller kvalitet och uppfödningsformer ligger i linje med de värderingar och krav som växer sig allt starkare från kon- sumenthåll. I detta koncept ingår Sveriges unika salmonellafrihet och förbud mot användning av antibiotika itillväxtstimulerande syfte. Den svenska produktionsmodellen gör att det svenska grisköttet kan ges ett varumärke med specifika kvalitetsegenskaper till skillnad mot annat fläskkött. De merkostnader denna produktionsmodell innebär, kräver emellertid att ett merpris kan tas ut på marknaden. De påbörjade exportsatsningama ger dock anledning till optimism vad gäller den svenska grisköttsproduktionens internationella möjligheter.

En grisköttsexport motsvarande en miljon grisar är helt möjlig att uppnå redan år 2000, enligt branschens bedömning. Det skulle mot- svara den grisköttsexport Sverige hade i mitten av 1980-talet.

Det är i första hand EU-marknaden som är intressant för svensk grisköttsexport. Sveriges mycket goda epizootiläge** ger emellertid förutsättningar att även nå tredje landsmarknader som de flesta övriga EU-länder ej har tillgång till. Den höga svenska standarden vad gäller hygien och sjukdomsläge överträffar klart den danska. Danmark har i sin tur ansetts ha ett betydligt bättre läge än övriga EU-länder, vilket inneburit godkännande till tredje lands-marknader och i sin tur inne- burit att Danmark svarar för ca 60 % av hela EU:s grisköttsexport till tredje lands-marknader.

Svensk svinproduktion har också en produktions- och miljömässig fördel framför många av de mer intensiva svinproducerande regionerna i EU. Stora gödselmängder på små arealområden utgör ett stort miljö- problem i dessa regioner. Sverige har en låg beläggning per arealenhet med svin. Antalet producerade svin per hektar åkermark är i dag i Götaland 1,9 och i genomsnitt i Sverige 1,4. Om den svenska svinpro— duktionen skulle expandera enligt ovan skulle antalet svin per hektar åkermark bli 2—2,5. I Danmark är motsvarande täthet 8 och i Holland 27 svin per hektar åkermark. Ett utrymme kommer här att uppstå för bl.a. svensk svinproduktion vid den troligen nödvändiga neddragningen av den intensiva svinproduktionen i Holland.

Fram till år 2000 innebär ovanstående scenario ett investerings- behov motsvarande 2 miljoner slaktade grisar per år. I ett internationellt perspektiv är detta en relativt liten volym, t.ex. motsvarar dansk export ca 16 miljoner grisar.

Sysselsättning

I rationell produktion ger 2 miljoner grisar ca 1 700 arbetstillfällen i jordbrukar ledet. I slakt- och förädlingsindustrin beräknas sysselsätningseffekten till drygt 3 000 arbetstillfällen. Den långsiktiga syssehättningseffekten av en produktion av 2 miljoner grisar i jordbrukar— och förädlingsleden beräknas enligt ovan till ca 4 700—5 000 heltidssysselsatta

Utöver de här redovisade sysselsättningseffeldema tillkommer lång- och korttidseffekter i andra sektorer. Till de långsiktiga kan nämnas foderindustnn och de kortsiktiga byggnads-, stallinrednings— och maskinindustriema. Huvuddelen av foderbehovet kommer att utgöras av inhemskt producerad spannmål. Arealbehovet för denna blir ca 120 000 ha. En mindre import av proteinfoder, främst soj amjöl kommer att erfordras.

___—___—

" epizooti = smittsamma djursjukdomar

Investeringsstöd

De grundläggande förutsättningama för svinproduktionen i Syd- och Mellansverige och i Danmark är som tidigare nämnts likartade. De svenska djurskyddskraven, kraven på större ytor i djurstallar, och krav förlmippade med det speciella svenska uppfödningskonceptet, medför en merkostnad i produktionen jämfört med t.ex. motsvarande kostnader i Danmark. Konkurrensen i Danmark är samtidigt högst påtaglig och förväntas öka ytterligare. Det är därför avgörande, för att den redo- visade produktionsutbyggnaden skall komma till stånd, att förutsätt- ningama för den svenska produktionen i övrigt blir minst lika bra som i t.ex. Danmark. För att stimulera investeringar och rationalisering i t.ex. svinproduktionen finns inom EU:s strukturstödsystem ett av EU delfinansierat investeringsstöd. Detta har tidigare varit obligatoriskt för de olika medlemsländerna. Sedan en kort tid tillbaka är detta frivilligt. Sverige har hittills ej utnyttjat detta stödsystem. Stödet ger yngre och progressiva producenter möjlighet att göra de mycket kapitalkrävande investeringar som krävs i svinproduktionen. I t.ex. Danmark motsvarar stödet för många producenter som investerar i svinstallar upp till ca 1 krona per kg griskött under en lO-årsperiod efter en byggnads- investering. För producenter under 40 år ges ytterligare fördelaktiga förutsättningar via ett tilläggsstöd för yngre producenter. Medfinan- sieringen från EU är normalt 25 % för producenter under 40 år, och inom LFA-områden*** högre. Det i Sverige nyligen föreslagna investe- ringsstödet bör bli ett verksamt instrument för att stimulera investe- ringar i köttproduktionen, om det ges tillräckliga resurser.

Stöd till bearbetning och avsättning EU:s stöd till bearbetning och avsättning syftar till att stödja investe- ringar som förbättrar och rationaliserar behandlingen, bearbetningen och avsättningen av jordbruks- och skogsbruksprodukter. Stödet är av- gränsat till förädlingsledet men syftet är att indirekt stödja primär- produktionen. Stödet bygger på sektorsplaner för olika produktions- grenar som inlämnas och godkänns för de olika medlemsländerna. Stö- det är således inte förbehållet en produktionsgren, t.ex. animalier, utan utgår till ett flertal industrisektorer. I Danmark och Sverige lämnas bidrag från staten med 5 % och från EU med 12,5 % av investeringen. EU står således för 70 % av kostnaden för stödet.

ut

LFA = mindre gynnade områden

Energiskatter

De svenska energiskattema ger en ökad kostnadsbelastning i köttpro- duktionen. Energiskatter finns också i Danmark, men är genom av- dragsgillhet i momsavräkningen ingen belastning i Danmark. Kostnads— fördyringen har beräknats av branschen till ca 50 öre per kg griskött i Sverige på grund av de svenska energiskattema. Därav utgörs ca 35 öre per kg av ökade kostnader för foderproduktionen.

Utvecklingsmöjligheter för nötkött

När det gäller nötkött finns ej samma möjligheter till produktions- expansion eftersom varje lands produktion begränsas av tilldelade premiekvoter, dvs. djurbidrag för visst antal djurslag. Produktion ut- över premiekvoterna är med nuvarande jordbrukspolitik inte realistisk. Den svenska nötköttsproduktionen nådde inte under åren 1995 och 1996 upp till de tilldelade premiekvotema. Med det nya vallstödet fr.o.m. år 1997 bör dock kvoterna kunna utnyttjas bättre.

3.7.2. Mej eriindustrin

Mej eriindustrin är den näst största av livsmedelsindustrins delbranscher mätt efter försäljningsvärde, ca 21 miljarder kronor (1995), dvs. en sjättedel av livsmedelsindustrins försäljningsvärde. Mejeriindustrin sys- selsätter drygt 8 000 personer, vilket innebär att den sysselsättnings- mässigt är den tredje största livsmedelsindustrin.

Det fanns år 1995 tolv mejeriföretag i Sverige med totalt 54 mejerier. I dag är det 8 mejeriföreningar med någon större verksamhet. Samtliga är jordbrukskooperativa företag. Störst är Arla med 26 % och näst störst Skånemejerier med 7 produktionsenheter. Strukturomvand- lingen har gått snabbt. År 1990 fanns 99 produktionsenheter. Mjölk- produktionen har stor betydelse för ekonomi och sysselsättning i stora delar av Sverige. I juni 1995 fanns det ca 17 200 mjölkproducenter och 482 000 mjölkkor. I juni 1996 fanns det 468 000 mjölkkor och vid årsskiftet 1996/97 drygt 15 600 leverantörer. Avkastningen per ko är 6 850 kg vilket placerar Sverige högt bland Europas mj ölkproducenter.

Mejeriindustrin inom EU består av ca 6 500 mejerier och närmare 250 000 är sysselsatta inom denna bransch. 24 av de 35 största mejeri— företagen i världen finns inom EU-15. Av de övriga finns fyra i Japan, fem i USA, ett i Schweiz och ett mejeriföretag i Nya Zeeland. Av de 35 största mejeriföretagen är 16 producentkooperativa. Holländska Cam-

pina Melkunie är den största kooperativa mejeriföreningen efter uppköp av belgiska Comelco och det tyska Stidmilch. Av de fem största mejeriföretagen är samtliga privata. De två största företagen, schweiziska Nestlé och amerikanska Philip Morris, är multinationella diversifierade giganter med var sin mejeridivision. Nestlé, som har verksamhet i EU och totalt i ett fyrtiotal länder, är världens största mejeriföretag och världens största livsmedelsföretag. Även Danone (Frankrike) och Unilever är diversifierade företag där mejerisidan sva- rar för en mindre andel av deras totala omsättning. I en internationell jämförelse är de svenska mejeriföretagen medelstora eller små.

Det är emellertid endast ett fåtal mejeriföretag som är globala. Nestlé, Unilever, Philip Morris, Friesland Frico Domo, MD Foods och An Board Baine är samliga globala och har omfattande internationell marknadsföring. Till samma kategori kan hänföras den nyzeeländska mejeriindustrins paraplyorganisation New Zealand Dairy Board (NZDB). Dessa företag leder också den geografiska expansionen in på nya marknader, särskilt i Östeuropa och Fjärran östern. Kina är en ny marknad där särskilt Nestlé och Unilever är aktiva.

Flera stora mejeriföretag inom EU, t.ex. franska Besnier, Bongrain, Sodiaal och Danone, expanderar på EU-marknaden utifrån en stark ställning på hemmamarknaden.

Tillgången på kapital är emellertid en begränsande faktor för de kooperativa mejeriföretagens internationella expansion. Man har därför i många fall sökt kapital från annat håll än från medlemmarna, mjölk- producentema. På Irland har t.ex. mejeriföreningama börsintroducerats, men mjölkproducentema är fortfarande majoritetsägare, och i Danmark har MD Foods finansierat sin internationella expansion med kapital från andra än moderföreningamas medlemmar.

Mejeriindustrin har genomgått starka strukturförändringar under senare år. Koncentrationen blir allt större. Antalet mejeriföretag inom EU har halverats under den senaste femtonårsperioden. Samtidigt har den genomsnittliga invägningen per företag tredubblats. Antalet mejeri- företag har minskat mest i Italien, Franlqike och Tyskland, men kon- centrationsgraden ökade allra mest i Nederländerna. Stor skillnad råder mellan EU:s medlemsländer när det gäller anläggningsstorlek. Den genomsnittliga mjölkinvägningen var för ett par år sedan 3 200 ton per mejeri i Italien medan den var 334 000 ton per mejeri iNederländema. Italien har den lägsta koncentrationsgraden inom EU. Nya Zeeland och Nederländerna är de länder där produktionen av mjölkprodukter är mest koncentrerad. Därnäst kommer Sverige, Danmark, Irland, Kanada och Australien.

Produktionsutvecklingen inom mjölksektom i EU styrs av EU:s mjölkreglering. Den tillkom år 1968 och gäller fortfarande, även om

den i stora delar har omarbetats. Regleringen stimulerade produktionen, vilket medförde att EU snabbt blev självförsörjande på mjölk. I början av 1980-talet, när interventionslagren av smör och mjölkpulver växte snabbt, stod valet mellan en kraftig sänkning av stödprisema eller att begränsa produktionen med hjälp av produktionskvoter. Valet föll på produktionskvoter och ett kvotsystem infördes år 1984 för en femårs- period som först förlängdes med tre år och nu är förlängt t.o.m. kvot- perioden 1999—2000.

Varje medlemsland tilldelas en produktionskvot baserad på historisk produktion och beslutar sj älv om utformningen av administration, even- tuell nationell reserv, regler för köp eller leasing av kvoter, m.m. Kvotsystemet varierar därför mycket mellan medlemsländerna. Det är inte tillåtet att flytta mjölkkvoter mellan länderna. Förslag till för- ändring av mjölkregleringen kommer att framläggas under år 1997. Sannolikt kommer detta att innehålla förslag om ändring av kvotsyste- met, bl.a. har ett tvåprissystem diskuterats som innebär ett relativt högt pris för mjölk som säljs på EU-marknaden och ett världsmarknadspris för mjölk som exporteras till tredje land.

När Sverige blev medlem i EU erhölls en nationell mj ölkkvot på 3,3 miljoner ton av EU:s totala mjölkkvot på 117 miljoner ton. Svensk mejerinäring har således maximalt 3,3 miljoner ton mjölk för att ut- veckla sina produkter och sin handel.

År 1995 var totala mjölkproduktionen 3 304 miljoner kg och därav invägt till mejeri 3 243 miljoner kg. Av total mjölkproduktion gick ca 40 % till konsumtionsmjölk, ca 40 % till ystrnjölk, ca 10 % till mjölk- pulver och några procent till matfett och egen förbrukning på gård.

Mejeriproduktion omfattar konsumtionsmjölk Oc-mj ölk), dvs. dryck- esmjölk, filprodukter och yoghurt, grädde, inkl. syrad grädde, ost och smör. Ost kan också framställas i ysterier. Mjölkpulver framställs i särskilda anläggningar.

De huvudsakliga handelsvaroma på mejeriområdet utgörs av lag— ringsbara produkter som ost, smör och mjölkpulver, men under senare år även av yoghurt, speciellt fruktyoghurt. År 1995 exporterades från Sverige 11 100 ton smör och 10 200 ton mjölkpulver samt 9 000 ton ost.

Samma år importerades 20 800 ton ost och 9 850 ton yoghurt. Fruktyoghurt betingar det högsta saluvärdet per liter mjöllqåvara av alla mejeriprodukter. Före EU—inträdet var fruktyoghurt den enda frihandelsvaran inom mejeriområdet. Efterfrågan på denna produkt har vuxit snabbt inom EU under senare år.

Mejeriindustrin kommer att påverkas kraftigt av GATT-överens- kommelsen. Den innebär för i-länderna att exportstödet minskas totalt med 36 % under perioden 1995—2000 jämfört med utgifterna för

exportstödet under basperioden 1986—1990. Dessutom skall export- subventionema minskas med 21 % jämfört med samma period. Detta åtagande gäller produktvis för ost, smör, skummjölkspulver resp. grup- pen övriga mejeriprodukter. Tullama skall sänkas med i genomsnitt 36 % i förhållande till basperioden och den minimala neddragningen för en enskild varuposition skall vara 15 %. Dessutom skall marknads- tillträdet, dvs. en garanterad import öka från 3 % av konsumtionsnivån åren 1986—1988 till 5 % av konsumtionen år 2001. Tullen för kvoterna inom marknadstillträdet är endast 32 % av normal tullsats. GATT-avtalet innebär att EU:s ostexport kommer att få problem. Ostexporten måste minska med drygt 120 000 ton fram till år 2000/01 i förhållande till de volymer som EU-länderna exporterade åren 1993— 1994. EU har därför kraftigt sänkt exportbidragen för ost. Även för gruppen övriga produkter, dvs. kondensmjölk, helmjölkspulver, flytan- de mjölk och grädde m.m. kommer GATT att medföra problem. Den subventionerade exporten av dessa produkter måste minska med en femtedel fram till år 2000/01. För smör och skummjölkspulver är det emellertid möjligt att öka den exportsubventionerade exporten under kommande år, eftersom det exporterades mindre mängder smör och pulver med bidrag under åren 1995—1996 än som var förenligt med GATT. De EU-företag som har export till tredje land kommer, när export- stödet reduceras, att tvingas sälja sina produkter på EU-marknaden i stället, med ökad inhemsk konkurrens och prispress som följd. Därtill kommer importen till EU att öka speciellt av ost, skummjölkspulver och smör till följd av det ökade marknadstillträdet som GATT före- skriver.

Marknaden i EU bedöms i stort sett vara mättad för traditionella produkter, vilket medfört att speciellt de större företagen inriktat sig mer på produkter med högre förädlingsvärde, t.ex. yoghurt, desserter och färsk ost, än på de traditionella varorna.

Svenska mejeriföretag, som inte har erfarenhet av export av sådana produkter, har ett sämre utgångsläge när det gäller export än sina kon- kurrenter i EU, som sedan länge har upparbetade exportkanaler. De flesta internationellt verksamma mejeriföretagen är också, som nämnts tidigare, mycket stora företag. Konkurrensen från importerade produk- ter, speciellt av yoghurt, filprodukter och ost, har också ökat starkt efter EU-inträdet.

Mejeriprodukter möter dessutom konkurrens från andra produkter. Färsk konsumtionsmjölk konkurrerar med andra drycker som öl, läsk, juice, saft, mineralvatten m.m., men någon import till Sverige av färsk dryckesmjölk förekommer inte för närvarande. Produkter som konkur-

rerar med grädde, men är tillverkade av vegetabiliska råvaror, har en relativt liten marknadsandel — ca 5 %.

Den svenska importen av mejeriprodukter uppgick år 1994 till 812 miljoner kronor medan exporten uppgick till 374 miljoner kronor. År 1995 var importen enligt den ändrade statistiken efter Sveriges EU- inträde — 899 miljoner kronor medan exporten nästan tredubblats till 910 miljoner kronor. Smör (Bregott) och mjölkpulver svarar för mycket kraftiga ökningar, medan exporten av ost minskade. Under de första åtta månaderna år 1996 bröts den positiva exportutvecklingen för mejeriprodukter, som minskade med 5—10 %.

Branschorganisationen Mejeriema har i boken "Det globala mjölk- spelet" gjort en bedömning av vilka faktorer som kommer att vara avgörande för mejeriindustrins närmaste framtid. Tre trender har definierats:

Globaliseringstrend

Multinationella företag kommer att bli mer dominanta och få en större inverkan på marknaden. — Priserna för lågförädlade produkter minskar. För att kunna hantera att priserna faller på produkter med lågt förädlingsvärde ökar behovet av att ta ut mervärde på produkterna genom varumärkesanvändning, högre förädlingsgrad, reklam etc. — Internationella varumärken blir allt vanligare, men antalet produkter blir inte automatiskt fler i och med att många mindre icke lönsamma produkter slås ut. Konsumenterna kräver kontinuerlig förnyelse av

produktsortimentet.

— Utvecklingen av teknik som är kommersiellt gångbar för att förlänga hållbarhetstiden för dryckesmjölk ger en ökad konkurrens på den europeiska marknaden. Konkurrensen kommer att vara hård inom de flesta produktsegment eftersom den internationella handeln kommer att öka. För att handla med produkter över nationsgränser behövs standarder för olika produkter så att vissa minimikrav uppfylls, t.ex. för till- satser. — Behovet av expansion och kapital kan tvinga kooperativa företag att privatiseras helt eller delvis. Den förbättrade infrastrukturen i Öst- och Centraleuropa leder till ökad konkurrens för mejeriprodukter på EU-marknaden. — Internationella märkesprodukter kommer att tillverkas alltmer regio— nalt genom licenstillverkning, men med en gemensam internationell marknadsföring.

Världsmarknadsprisema kommer att stiga allt eftersom export- bidragen sänks, men prisnivån inom EU kommer att sjunka när EU:s stöd upphör.

Regionaliseringstrend

Priserna på den inhemska marknaden är beroende av den interna konkurrensen och den politiska viljan att stödja jordbruket. Konkurrensen blir inte lika stor i en regional trend som i en globali- seringstrend. Mindre företag med regional särprägel har relativt stor chans att finna en marknad för sina produkter om än i små volymer. Multinationella företag får mindre betydelse. Koncentrationen av mejerianläggningar och företag fortsätter. Det kommer trots detta att finnas mindre regionala företag med regionala produkter. Utvecklingen av förädlade produkter med regional anknytning kommer att öka.

Stora satsningar på marknadsföring av regionala produkter sker. Någon större exportsatsning till länder utanför EU förekommer troligtvis inte från Sveriges sida.

Miljötrend

Miljövarumärken blir starka. För mejeriföretagen kommer den kretsloppsanpassade produktionen att vara självklar och därmed kommer de att ställa krav på mjölk- råvara med hög kvalitet. Strängare miljölagstiftning förväntas leda till viss utslagning. Miljövänliga förpackningar kommer att vara en självklarhet och större krav från konsumenterna för att de ständigt förbättras. Merpriset på miljövänliga produkter kommer så småningom att försvinna allt eftersom fler företag producerar likvärdiga produkter. Krav på kortare transporter kan medföra att koncentrationen av produktionen som den ser ut i dag blir förändrad.

3.7.3. Glassindustrin

Glassindustrin i Sverige består av tio företag, varav det största GB Glace, som ägs av Unilever, har en marknadsandel på drygt 50 %. Näst störst är familjeägda Triumf-Glass med en marknadsandel på ca 12 %. Det numera frnlandsägda Carlshamn Mejeri med en marknadsandel på

ca 11 % ligger på tredje plats. Den svenska glasskonsumtionen på drygt 14 liter per capita ligger högst i Europa.

Glassmarknaden domineras inom EU av ett fåtal företag: Unilever, Nestlé, italienska Sme/Motta, tyska Schöller och Oritz Mico. Dessa företag har drygt hälften av EU-marknaden. Den mer hantverksbeto- nade delen av denna sektors tillverkning har stor betydelse i Italien, Grekland och Portugal. Branschen blandas alltmer med andra industri- er, framför allt med choklad- och konfektyrbranschen. Sedan 1980- talets början har denna bransch uppvisat en stabil tillväxt i de flesta länder, möjligen med undantag för de mogna glassmarknaderna i Tyskland och Storbritannien.

Den svenska glassindustrin har kunnat upparbeta en framgångsrik export till EU, Polen och Baltikum på grund av att glass är en frihan- delsprodukt enligt 1973 års frihandelsavtal mellan EG och EFTA- ländema. Under senare år har det varit en viss importökning av glass från Danmark.

Transportkostnadema för glass är relativt stora varför det försälj- ningspris som kan tas ut på marknaden är avgörande för exportfram- gångama. Exporten av glass uppgick till 251 miljoner kronor år 1994, men sjönk något år 1995 till 214 miljoner kronor på grund av minskad export till Polen. Importen var samma år 103 resp. 105 miljoner kronor. Det är värt att notera att glassexporten är betydligt större än ostexporten (133 miljoner kronor).

3.7.4. Fisk- och fiskberedningsindustrin

Konsumtionen av beredda fiskprodukter inom EU har sedan 1980-talet ökat med ca 10 % per år. EU:s egen produktion har legat betydligt lägre varför importandelen successivt ökat. I början på 1990-talet uppgick importandelen till över en fjärdedel av konsumtionen. Konserverade och djupfrysta produkter har haft den kraftigaste tillväxten.

De tre största företagen på marknaden för konserverade fiskpro- dukter Saupiquet, Heinz och Unilever har tillsammans en marknads- andel om ca 25 %. Unilever, Nestlé och Pescanova har tillsammans omkring hälften av marknaden för djupfrysta fiskprodukter.

Den svenska fisk- och fiskkonservindustrin är den livsmedels- industri som verkat under de mest diskriminerande konkurrensvillkoren i förhållande till motsvarande industri inom EU. Frihandelsavtalet med EG från år 1973 innebar att svenska beredda fisk- och skal- djursprodukter belades med en tull upp till 20 % vid införsel till EG, medan motsvarande produkter togs in tullfritt till Sverige. Den svenska exporten av beredda fisk- och skaldjursprodukter till EU-marknaden

har därför inte kunnat utvecklats och den låg vid EU-inträdet på ca 60 miljoner kronor per år medan den motsvarande tullfria importen från EU till Sverige låg på en nivå nära 500 miljoner kronor per år. Genom EU-medlemskapet har den svenska fisk- och fiskkonservindustrin nu förutsättningar att utvecklas. Det största företaget ABBA Seafood har nu också flyttat sin tillverkning tillbaka till Sverige. Den svenska ? exporten av fisk, kräft- och blötdjur ökade år 1994 med 35 % till t 926 miljoner IG'OHOI' medan importen ökade med drygt 20 % till ; 2,8 miljarder kronor. År 1995 var importen ca 4 miljarder kronor medan exporten mer än fördubblats till drygt 2 miljarder kronor.

3 .7.5 Sockerindustrin

Sockerindustrin i Sverige utgörs av ett företag, Danisco Sugar, som ägs av danska Danisco. Tillverkningen sker på Gotland och i Skåne, men kommer att koncentreras till Skåne. Den svenska sockertillverkningen : har strukturrationaliserats kraftigt och är konkurrenskraftig i ett EU- * perspektiv. Den svenska sockerkvoten motsvarar i stort sett den svenska konsumtionen. Importen och exporten är därför mycket be- gränsad. EU:s reglering av sockermarknaden har stor betydelse för sockerindustrin. Den interna marknadsregleringen för socker bygger på för medlemsländerna fastställda produktionskvoter. Varje medlemsland tilldelas en A-kvot för den beräknade minsta förbrukningen av socker inom landet samt en reservkvot B-kvot — till lägre pris än A-kvoten. Tilldelade kvoter fördelas vidare till sockerproducentema och odlarna. Det finns även en C-kvot som ligger utanför regleringen. A- och B- socker säljs inom EU samt ges exportbidrag. C-socker kan endast exporteras och utan exportbidrag. Enligt Lomékonventionen importeras årligen utan importavgift 1,3 miljoner ton socker från ACP-ländema till EU:s minimigarantipris. ACP-ländernas sockerexport till EU svarar för ca 10 % av EU:s totala sockerkvotö. Sockerindustrin inom EU har under senare år rationaliserats kraftigt och genomgått en stark fusions- process. De största företagen är Eridania i Italien med en marknads- andel på ca 14 %, Sudzucker i Tyskland med en marknadsandel på ca 13 % och engelska Tate & Lyle med en marknadsandel på knappt 10 %.

___—___—

6 GSP-systemet = Ett generellt, unilateralt system för tullpreferenser utvecklat inom ramen för UNCTAD: ACP-ländema = 69 afrikanska, karibiska och stillahavsländer vilka ingått det s.k. Loméavtalet med EG.

3.7.6. Frukt-, bär- och grönsaksindustrin

I Sverige är frukt- och grönsaksindustrin mycket heterogen och blan— dad. Produkterna är ofta konserverade eller djupfrysta och ibland framställs färdiga maträtter. Denna industri domineras av utlandsägda företag i Sverige. Efter EU-inträdet har möjligheterna för export från Sverige ökat, särskilt för de utlandsägda företagen om de har konkur- renskraftiga produkter att exportera till sina dotterföretag i EU.

Inom EU har frukt-, bär— och grönsaksindustrins varor ett gräns- skydd för såväl råvaror som för färdiga produkter, t.ex. sylt, marmelad, djupfrysta produkter, m fl. Det är i allmänhet värdetull som tillämpas. Den kan kompletteras med minimivikttull om det handlar om särskilt känsliga varor. För vissa frukter och grönsaker tillämpas ett ingångs- prissystem som motverkar lågprisimport. För förädlade produkter tillämpar EU ett högt tullskydd men ger också relativt omfattande handelsförmåner till en rad utvecklingsländer genom GSP, Lomé- avtalet och bilaterala avtal. Denna industribransch består dels av stora internationella företag som bedriver storskalig produktion, dels av små företag som är aktiva på lokala/regionala marknader.

EU har ett relativt stort handelsunderskott inom denna sektor och drygt hälften av importen kommer från Östeuropa och utvecklings- länder.

Den svenska exporten av beredda frukt och grönsaker uppgick år 1994 till 182 miljoner kronor, medan importen uppgick till 1 370 miljoner kronor. År 1995 steg exporten till 217 miljoner kronor medan importen sjönk till 999 miljoner kronor.

3.7.7. Olje- och fettindustrin

I Sverige domineras olje— och fettindustrin av Karlshamns AB och Unileverägda Van den Bergh Foods. Karlshamns AB har länge haft en dominerande ställning på marknaden för specialfetter som används inom choklad- och konfektyrindustrin. Den svenska livsmedelsindu- strins behov av olje- och fettråvaror tillgodoses till ca 80 % av Karls- hamns AB. Livsmedelsindustrin har ofta begränsade lagringsmöjlig- heter, vilket medför att de flesta leveranser är relativt små och sker med lastbil. Det ger Karlshamns AB en logistisk fördel i Sverige jämfört med konkurrenterna inom EU. Flertalet kunder erhåller specialbland- ningar efter kundens behov, vilket också ger en speciell relation till företaget. KarlshamnsAB har anläggningar även i Nederländerna och Storbritannien.

Van den Bergh Foods är marknadsledande på matfettsmarknaden, både på storhushåll och konsument. Produktionen för Sverige och Finland har efter EU-inträdet koncentrerats till Sverige. Anläggningen i Helsingborg har även kapacitet att förse en större marknad med mat- fettsprodukter.

Koncentrationen inom olje- och fettindustrin är hög och förväntas öka i EU. Det italienska oljeextraktionsbolaget Cereol, ett dotterbolag till Ferruzzi, är störst med en marknadsandel på 20 %, följt av det amerikanska bolaget ADM. Unilever är det ledande raffinaderiföretaget med Ferruzzi på andra plats. Ferruzzi, Unilever och Elosua (Spanien) har hälften av marknaden för oljor för human konsumtion. Inom margarinsektom har de tre ledande företagen Unilever, Vandemoortele (Belgien) och Rau (Tyskland) mer än hälften av marknaden.

EG har sedan år 1962 efter en överenskommelse i GATT haft nolltullar för sojabönor, raps- och rypsfröer, solrosfröer och vissa beredda produkter av sojabönor. I stället har EG stött den egna olje- växtodlingen genom ett direkt stöd till förädlingsindustrin när den använde sig av inhemska råvaror. Regleringen har många gånger varit uppe i internationella handelsförhandlingar till följd av amerikansk kritik, och trots att EG år 1992 lade om stödformen till att bli ett direkt stöd till odlarna i form av arealbidrag har kritiken fortsatt.

Konsumtionen av vegetabiliska och animaliska oljor och fetter är relativt stabil i EU. Efterfrågan på olivolja ökar och olivoljemarknaden blir efterhand en allt större marknad.

Efterfrågan på oljekakor och proteinmjöl för foderändamål varierar från år till år, eftersom man kan variera sammansättningen av en foder- blandning med hänsyn till råvaromas relativa priser.

Sveriges export av oljor och fetter ökade med drygt 210 miljoner kronor år 1994 till drygt 880 miljoner kronor medan importen av samma varor ökade med drygt 250 miljoner kronor till drygt 1 000 miljoner kronor. Under år 1995 importerades oljor och fetter för 1 265 miljoner kronor medan den svenska exporten av oljor och fetter samma år var 770 miljoner kronor.

Den svenska oljeväxtodlingen har efter EU-inträdet svårt att kon— kurrera med spannmålsodlingen. Oljeväxtodlingen har därför gått ned ldaftigt och kan inte längre förse den svenska oljeextraktionsindustrin med råvara.

Importen av oljeväxtfrö fördubblades år 1994 till drygt 300 miljoner kronor och år 1995 ökade importen ytterligare till drygt 400 miljoner kronor. Den svenska exporten av oljeväxtfrö är låg och minskade år 1994 med nära 40 % till 23 miljoner kronor och år 1995 till 18 miljoner kronor.

3.7.8. Kvamindustrin

Den starkt koncentrerade kvamindustrin i Sverige domineras av produ- centkooperativa Kungsörnen och Nordmills, båda dotterbolag till Cerealia, med en marknadsandel på drygt 50 %. Konsumentkoopera- tionen har lagt ned kvarnen i Stockholm, men har kvar en större kvarn i Göteborg och en mindre i Gissleberga i Skåne för specialmjöl (Krav- mjöl). Cerealia har genom företagsköp byggt upp en dominerande marknadsposition också i Danmark samt förvärvat företag eller köpt delar av företag i Norge, Finland, Tyskland och Polen. Den svenska familjeägda Abdon-gruppen har verksamhet inom kvamområdet i flera länder — förutom i Sverige, i Danmark, Island, Tyskland och USA. Den svenska spannmålsproduktionen utgör råvarubas för den svenska kvamindustrin.

Det finns mer än 3 000 kvarnar inom EU som producerar ca 25 miljoner ton vete- och rågmjöl. Inom branschen råder överkapacitet, låga priser och stark konkurrens. Strukturomvandlingen förväntas fort- sätta i snabb takt. Framför allt Frankrike men även Storbritannien och Tyskland har stora kvarnföretag men inget kvamföretag inom EU kontrollerar mer än 10 % av EU-marknaden och endast sex företag har en marknadsandel överstigande 2 %.

Internationell handel med mjöl är mycket begränsad.

3 .7.9 Bageriindustrin

Bageriindustrin är efter slakteri- och charkuteriindustrin den största del- branschen inom livsmedelsindustrin i både Sverige och EU mätt efter antal sysselsatta. Detta beror på att det finns ett stort antal lokala bagerier som tillfredsställer konsumenternas efterfrågan av färskt bröd och bröd med kort hållbarhet.

Koncentrationen på marknaden har dock i flera EU-länder, däribland Sverige, gått långt, speciellt när det gäller industribakat bröd. 1 Frankrike har de tre största bageriföretagen ochi Storbritannien de två största bageriföretagen drygt hälften av resp. marknad. Generellt är koncentrationsgraden ännu högre när det gäller kakor, kex och wafers i alla EU—länder än för det övriga brödsortimentet. I Frankrike, Tyskland och Storbritannien har dagligvaruhandelns egna varumärken höga marknadsandelar.

Bageriindustrins samtliga produkter är frihandelsprodukter, vilket har inneburit att produkter från bageriindustrin kunnat exporteras resp. importeras utan handelsrestriktioner ända sedan frihandelsavtalets

tillkomst i början av 1970-talet. Det var dock först under 1980-talet som exporten fick en större omfattning.

EU är den största exportmarknaden för svenska bakverk. Sverige exporterar främst knäckebröd, skorpor och småkakor till EU — framför allt till Tyskland och Frankrike. Norge är dock den enskilt största exportmarknaden. Importen av bageriprodukter till Sverige, främst kakor, kex och biscuits, har ökat starkt under senare är. Sveriges totala import av bakverk och bröd var år 1993 582 miljoner kronor, år 1994 639 miljoner kronor och år 1995 680 miljoner kronor. Exporten var motsvarande år 719 miljoner kronor, 772 miljoner kronor resp. 900 miljoner kronor.

3.7.10. Choklad- och konfektyrindustrin

Choklad- och konfektyrindustrin är starkt koncentrerad inom flertalet EU-länder. Industrin karaktäriseras också av att de stora internationella livsmedelsföretagen har en mycket stark ställning. Nestlé, Mars, Philip Morris, Ferrero och Cadbury har tillsammans närmare två tredjedelar av marknaden för chokladkonfektyr inom EU. Sockerkonfektyrindu- strin är mindre kapitalintensiv och mindre koncentrerad inom EU och ovan nämnda företag har tillsammans med Wrigley cirka en tredjedel av sockerkonfektyrmarknaden inom EU.

Liksom bageriindustrin har choklad- och konfektyrindustrin alla sina produkter som frihandelsprodukter. Utländska produkter har därför kunnat konkurrera på den svenska marknaden och svenska produkter på utländska marknader utan handelshinder.

Sverige är nettoexportör av choklad och chokladkonfektyrvaror, men nettoimportör vad gäller sockerkonfektyr. År 1995 importerade Sverige sockerkonfektyr för 695 miljoner kronor jämfört med 683 miljoner kronor året innan. Fyra femtedelar av importen kommer från EU. Exporten uppgick år 1995 till 335 miljoner kronor jämfört med 331 miljoner kronor föregående år. EU är också den största exportmarknaden för svenska sockerkonfektyrvaror. Exporten av choklad och kakaoberedningar uppgick år 1995 till 1 082 miljoner kronor jämfört med 1 054 miljoner kronor året innan. Tre fjärdedelar av chokladvaruexporten går till EU, men Norge är den enskilt största marknaden för svenska chokladprodukter. Chokladvaruimporten uppgick år 1995 till 790 miljoner kronor och till 857 miljoner kronor året innan.

3.7.1 1 Övrig livsmedelsindustri

Övrig livsmedelsindustri omfattar industrier med en rad helt olika verk— samheter, t.ex. tillverkning av pasta, tillverkning av senap, ketchup, kryddor, framställning av jäst- och bakpulver, tillverkning av soppor, buljonger, äggpulver, kafferosterier, m.m. Gemensamt för tillverkning- en inom denna heterogena grupp av företag är att produkterna oftast har ett högt förädlingsvärde.

År 1994 hade övrig livsmedelsindustri drygt 5 000 sysselsatta, vilket motsvarade ca 9 % av sysselsättningen inom hela livsmedelsindustrin. Denna delbransch svarade år 1994 för ca 13 % av hela livsmedels- industrins förädlingsvärde. En stor del av övrig livsmedelsindustris produktion tillverkas av företag vars huvudsakliga verksamhet tillhör annan bransch. Omkring två tredjedelar av de anställda inom övrig livsmedelsindustri arbetar i privatägda företag varav en mindre del är utlandsägda. Resterande tredjedel av antalet anställda återfinns ilant- brukskooperativa företag.

Importen uppgick år 1995 till nära 1,9 miljarder kronor kronor och exporten till nästan 1,8 miljarder kronor.

3.7.12. Vin- och spritdryckesindustrin

Vin- och spritdryckesindustrin svarade för 1,7 % av antalet sysselsatta inom hela livsmedelsindustrin, men för inte mindre än 3,7 % av livs- medelsindustrins totala förädlingsvärde 1995. Antalet sysselsatta inom denna industri är drygt 1 000 personer.

Statliga intressen dominerar vin- och spritdryckesindustrin, men andelen privatanställda inom denna delbransch har ökat under senare är, speciellt inom vinframställning. Sprittillverkning sker vidbrännerier i Skåne och förädlingen till finsprit är koncentrerad till Åhus (Absolut vodka).

Exportframgångama har varit stora för vodka, speciellt på USA- marknaden. År 1995 uppgick exporten av vodka till 1 202 miljoner kronor och övriga alkoholhaltiga drycker till 91 miljoner kronor.

3.7.13. Malt- och läskedrycksindustrin

Inom malt- och läskedrycksindustrin är stordriftsfördelarna i såväl till- verkning som distribution och marknadsföring mycket påtagliga och en kraftig koncentration till färre och större produktionsenheter och före- tag har skett under årens lopp. Under de senaste åren har ett antal

mindre, lokala bryggerier etablerats för att ta tillvara lokala marknader. Malt- och läskedrycksindustrin sysselsätter drygt tre tusen personer i framställningen av öl och läskedrycker, men därtill kommer ca 1 300 personer som distribuerar dryckerna, men är anställda i fristående distributionsbolag (ingår ej i industristatistiken).

Den svenska bryggeriindustrin är den enda industri som sedan EU- medlemskapet bedriver sin verksamhet under icke konkurrensneutrala

marknadsförhållanden

3.8. Arbetskraftskostnader och lönsamhet, sysselsättning och jämställdhet

Arbetskraftskostnader och lönsamhet En av konkurrensfaktorema på det internationella planet inom tillverk- ningsindustrin, livsmedelsindustrin och dess delbranscher är arbets-

kraftskostnadsutvecklingen. .

I tabell 3.8.1 redovisas internationell statistik från US Department of Labor rörande arbetskostnadsutvecklingen per timme inom livsmedels-, dryckes- och tobaksindustrin i tolv länder omräknat i enhetlig valuta (US dollar). Livsmedelsindustrins genomsnittliga löneläge kan dels jämföras mellan länderna men också med det genomsnittliga löneläget för hela tillverkningsindustrin i det egna landet. När det gäller en jämförelse med det egna landets tillverkningsrndustrr kan konstateras

genomsnittliga löneläge högre än genomsnittet för egna landets tillverkningsindustris löner i fyra fall det gäller Danmark, Österrike, Holland och Italien. Om livsmedelsindustrins löneläge jämförs mellan länderna är 1993 så hade Tyskland högst löneläge räknat i US dollar per timme rangordnat följt av Holland, Danmark, Österrike, Sverige, Italien, Frankrike, USA, Japan, Finland, England och Spanien.

Det totala arbetskraftskostnadsbegreppet i SAF :s statistik nedan avser:

lön för arbetad tid lön för ej arbetad tid av typ semester, helgdagar m.m.

— kollektiva avgifter, pensionskostnader samt lagstadgade och avtals- enliga socialförsäkringsavgifter samt frivilliga försäkringsavgifter skatter av social art (Italien) och andra skatter på arbetskraften sysselsättningsbidrag (Storbritannien) och socialförsäkringsrabatter

(Italien och Danmark).

3.8.1

ARBETSKOSTNADSUTVECKLINGEN__

PER TIMME | USA- DOLLAR

LlVSMEDELS-, DRYCKES- & TO

SAMT HELA INDUSTRIN _

SVERIGE Iivsm- ,dryckes- &tobak ind hela industrin %

DANMARK livsm- ,dryckes- & tobaksing____ hela industrin _ '

%

FINLAND" _ __ |ivsm.-,dryckes- & tobaksind hela industrin____

.. L... _ .-. .,...

BAKSINDusrRm _

"_1_985 "1996

i 854123???

_'_e,1g, __1_7,96

... _.7

.T_.___. . . _ .

.9-25Tf 1.953 9,66 20,93

_43 .. __ -4,8

_ _ ,v-r... . ..

6,3l 6,5 _

Rangordn.

ländetvis

_1_99_3

.. Café %..läö

löneläge jämfört med hela industtin 1990-93494

. "F"! _.

ÖSTERRIKE Iivsm.- ,dryckes- & tobaksind helg industrin

%. LE-

TYSKLAND

livsm.- _dryökes- & tobaksind

hela industrin

& __ ...- __ 15_ % _iägre

HOLLÄND _ __ livsrn.- ,dryckes- & tobaksind hela industrin El

ENGLAND _ Iivsm.-,dryckes- & tobaksind __ _ hela industrin %

livsm.- dry'ckes- & tobaksind_ hela |ndust_ _

SPANIEN liv'sr'n- ,dryckes- & tobaksind hela industrin _ % _ _ _

livsm.- ,dryckes- & tobaksrnd____ hela indust %. -.--_.'.__.'1__'._'f_ f ____Äl;'-'Z"__"__.

JAPAN

Ii'vsm.- ,dryckés- & tobakåääm

helaindustrin_____'_ __ __ _ _ % ”j_," _ , , _ __ , _ ' ' _ _ 2'0321%lädr'e"

FRANKRiK'é " il."f..""fifififjf1J livsr'n- ,öryökeS- & tobaksind

hela industrin

Källa: US'Lab'or D'e .t.

3.8.2

Total arbetskraftskostnad i svenska kronor per arbetad timme för vuxna arbetare Total labour costs in Swedish kronor per working hour for production workers

Land I Country 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994

Belgien/Belgium 66,60 71,47 82,03 89,63 90,01 92,46 104,83 110,50 119,33 154,91 164,47 Danmark/Denmark1) 68,51 72,91 80,20 92,14 92,33 91,42 103,22 107,49 113,50 158,12 Finland/Finland 58,08 63,74 68,71 77,01 86,22 97,43 111,72 114,20 101,19 112,04 131,80 Frankrike/France 59,97 64,22 73,07 77,72 79,29 80,45 89,49 91,86 97,91 126,33 131,31 Grekland/Greece 30,24 27,82 28,17 30,27 34,14 37,76 38,83 40,84 51,48 54,41 Irland/Ireland 50,20 54,59 60,87 62,30 64,80 65,80 72,89 76,28 81,30 97,93 101,64 Italien/Italy 62,76 67,63 77,25 84,45 87,83 95,46 109,85 114,89 116,46 130,47 131,46 Japan/Japan 41,29 42,75 52,57 53,86 60,11 63,36 60,56 69,57 74,15 118,21 129,73 Kanada/Canada 86,78 88,23 74,80 71,18 76,95 87,69 85,50 93.90 86,58 115,24 109,44 Nederländerna/Netherlands 73,14 77,91 90,56 99,96 100,72 100,63 112,38 115,50 122,82 162,37 Norge/Norway 76,61 82,16 88,22 100,57 106,42 111,38 120,73 125,16 128,52 151,00 154,86 Portugal / Portugal 10, 90 12 , 12 13 , 80 14, 62 15,79 18, 24

Schweiz/Switzerland 75,57 78,65 92,65 102,69 104,88 102,69 118,63 125,51 129,26 169,16 Spanien/Spain 56,34 65,05 71,36 75.09 84,96 82,86 Storbritannien/Great Britain 48,07 51,44 52,61 55,17 61,81 65.07 72.51 80.63 80,53 94,15 93,89 Sverige/Sweden 74,84 81,11 87,21 93,43 100,86 113,60 122,04 128,35 137,04 132,15 140,23 Tyskland/Germany 68,36 70,81 82,31 92,31 95,14 96,64 110,36 116,06 125,55 167,16 175,87 USA/United States 97,04 103,06 87,13 79,69 78,90 84,82 80,26 85,69 85,76 117,94 119,35 Österrike/Austria 61,85 66,59 78,79 89,52 91,98 93,40 106,82 111,79 119,37 157,90 167,19

1) Brott i serien mellan 1992 och 1993 / Break in series between 1992 and 1993

Källa: Wages and total labour costs for workers; SAF 1996

I tabell 3.8.2 redovisas lönen för arbetad tid för vuxna arbetare inom livsmedels-, dryckesvaru- och tobaksindustrin i 19 länder under perio— den 1984—1994, i dels resp. lands valuta, dels omräknat i svenska kronor. De senaste åren har Sveriges relativa löneläge förbättrats gentemot de övriga länderna. År 1992 låg Sverige i svenska kronor räknat på fjärde plats, året därpå var Sveriges position nio och år 1994 — med några länder ej redovisade åtta.

I de efterföljande tabellerna redovisas genomsnittslönen för män och kvinnor — dels fördelat på län resp. Götaland, Svealand och Norrland, dels fördelat på livsmedelsindustrins delbranscher. Allmänt kan konstateras att kvinnornas löner ligger under männens med ett par tusen kronor per månad. Statistiken redovisar dock ej om det handlar om samma arbetsuppgifter, vilket erfordras för att konstatera graden av ojämlikhet.

Lönsamheten inom livsmedelsindustrin och några delbranscher samt hela tillverkningsindustrin de senaste åren redovisas i tabell 3.8.3. Det första EU-medlemskapsåret har inte inneburit någon påtaglig föränd- ring för hela tillverkningsindustrin och inte heller för livsmedels-, dryckesvaru- och tobaksindustrin avseende de tre lönsamhetsvariabler- na — avkastning på eget kapital, avkastning på totalt kapital samt rörelseresultat i förhållande till omsättningen. Om man tittar på delbranscher förefaller det som om EU-medlemskapet inneburit en kraftig förändring inom köttsektorn — här redovisat för delsektorema kreatursslakterier, charkuterier och annan industri för köttvaror samt köttstyckerier. I samtliga tre delsektorer har avkastningsvariablerna fallit år 1995 i vissa fall påtagligt. För delbranschema annan frukt-, bär- och grönsaksindustri samt fiskberedningsindustrin har avkast— ningen också fallit år 1995 men mer begränsat än i här redovisade delsektorer inom köttbranschen. Bagerisektom däremot redovisar år 1995 klart förbättrad lönsamhet.

Tabell 3.8.3 Avkastning på eget och totalt kapital samt rörelseresultat i förhållande till omsättningen i tillverknings- och livsmedelsindustrin totalt samt delbranscher. Uppgifterna avser medianvärdet för företag med minst 20 anställda

Tillverkningsindustrin

Livsmedels—, dryckes- varu- och tobaksind.

Kreatursslakterier

Charkuterier och annan industri for köttvaror

Köttstyckerier

Annan frukt—, bär- och

grönsaksindustri

F iskberedn. industri

Bagerier

avk. eget kap. avk. totalt kap. rörelseres/oms.

avk. eget kap.

avk. totalt kap. rörelseres/oms.

avk. eget kap. avk. totalt kap. rörelseres/oms.

avk. eget kap.

avk. totalt kap. rörelseres/oms.

avk. eget kap. avk. totalt kap.

avk. eget kap.

avk. totalt kap. rörelseres/oms.

avk. eget kap. avk. totalt kap. rörelseres/oms.

avk. eget kap. avk. totalt kap. rörelseres/oms.

1993

15 9 8

23,8

11,3 7,1

8,4 7,8 2,1

26,5

12 5,8

23,6 7,7

15,8

8,8 7,9

32,9 13,2 7,7

15,1 7,9 6,6

1 994

29,1 11,7 9,5

22,7

10,1 6,2

6,7 7,3 1,7

35,1 15,1 7,8

14,7 8,9 6,8

1995

29,7 12,1 9,2

20,2

9,9 6,1

1,5 4,6 1,5

16,6

8,3 4,9

8,4 4,2

13,8

7,4 3,9

26,1 11,6 4,9

18,6 10,1 7,7

__________________ Avkastning på eget kapital. Resultat efter avskrivningar, finansiella intäkter och kostnader i procent av beräknat eget kapital (Obeskattade reserver och

eget kapital).

Avkastning på totalt kapital. Resultat efter finansiella intäkter i procent av

balansomslutningen.

Rörelseresultat/0msättning. Rörelseresultat före avskrivningar i procent av omsättning. Källa: Nyckeltal för livsmedelsindustrin, SCB

Sysselsättning och jämställdhet

Livsmedelsindustrin har, jämfört med många andra industribranscher, en relativt stor kvinnlig sysselsättningsandel. Sysselsättningens fördel- ning på kvinnor och män inom delbranschema framgår av följande tabeller och diagram.

Tabell 3.8.4 Kvinnornas lön i förhållande till männens (%) inom sex delbranscher åren 1990—1996 (kv. 2 1990—1996)” Bageri Mejeri Chark Konserv Bryggeri Choklad

1990 89,7 92,3 88,6 95,9 92,1 93,8 1991 88,9 92,3 88,3 96,6 91,2 91,6 1992 88,2 93,1 89,3 96,7 92,2 93,2 1993 88,5 92,9 88,7 95,6 92,9 93,0 1994 89,0 92,8 90,0 96,2 94,5 93,9 1995 88,0 93,0 89,5 95,8 93,0 94,8 1996 91,7 93,6 89,8 96,4 92,1 95,0 ') genomsnittslön Källa: Livsmedelsindustriarbetarförbundet

I samtliga branscher har skillnaderna år 1996 mellan manslönenivåerna och de kvinnliga lönenivåema minskat jämfört med år 1990 utom inom bryggerinäringen där den kvarstår på samma relation som år 1990. Skillnaderna inom bryggerinäringen hade minskat år 1994 men därefter återgått till 1990 års förhållande. I övrigt kan man konstatera att kvinnornas löner ligger mellan 5 och 10 % under männens lönenivåer— störst är skillnaden inom charkindustrin och minst är den inom konserverings- resp. chokladindustrin. Enligt statistik från livsmedels- industriarbetarförbundet uppgick kvinnornas och männens löner andra kvartalet 1996 inom sex delbranscher till följande:

Tabell 3.8.5 Lönen för män och kvinnor kvartal 2 under år 1996 i sex delbranscher — kronor per timme

Bageri Mejeri Chark Konserv Bryggeri Choklad

_____________————————

Män 83,11 85,26 90,91 83,47 87,91 89,16 Kvinnor 76,20 79,77 81,65 80,47 81,00 84,72 Källa: Livsmedelsindustriarbetarförbundet

Enligt Statistiska Centralbyrån var genomsnittslönen 15 110 kronor per månad för män och 13 211 kronor för kvinnor som förvärvsarbetade inom livsmedelsindustrin år 1994. I tabell 3.8.6 anges de faktiska

månadslönebeloppen för män och kvinnor i livsmedelsindustrins olika delbranscher.

Tabell 3.8.6 Genomsnittslöner män resp. kvinnor inom livsmedelsindu- strins delbranscher år 1994

Bransch Kvinnor Män Slakt och chark 12 608 14 586 Fisk och fiskberedning 13 098 14 561 Frukt, bär och grönt 13 718 15 991 Oljor och fetter .. .. Mejerivaror och glass 13 528 15 124 Kvamprodukter 12 306 14 366 Djurfoder 14 313 17 375 Övrigt bröd, socker, 13 350 15 297 choklad, pasta och kaffe

Genomsnittslön totalt 13 211 15 110 Källa: SCB

I tabell 3.8.7 redovisas lönerna för män resp. kvinnor fördelat på län inom Götaland, Svealand resp. Norrland. Länsvis är skillnaden löne- mässigt mellan kvinnor maximalt 3 700 kronor (exklusive Stockholm 2 200 kronor) och mellan män maximalt 4 100 kronor (exklusive Stockholm 3 300 kronor). Mellan könen är regionala skillnaderna mellan 1 600 kronor och 1 950 kronor. Sysselsättningen fördelades till 61,7 % till Götaland, 29,1 % till Svealand och resterande 9,2 % till Norrland.

Tabell 3.8.7 Genomsnittslön för värvärvsarbetande i åldern 18—64 år inom livsmedelsframställning per län och kön år 1994

[ Lä" KVinnOr Män Antal sysselsatta totalt samt andel kvinnor

Stockholms län 15 226 17 118 Uppsala län 12 220 13 802 Södermanlands län 13 000 14 916 Värmlands län 13 690 14 932 Örebro län 12 564 13 965 Västmanlands län 12 975 14 975 Kopparbergs län 11 462 12 943 Medellön Svealand 13 020 14 664 18 811 (29,1 %) varav kvinnor 41,1 % Östergötlands län 12 829 14 858 Jönköpings län 12 444 14 158 Kronobergs län 13 263 17 118 Kalmar län 12 059 13 500 Gotlands län 12 807 14 885 Blekinge län 12 969 14 800 Kristianstads län 13 339 15 370 Malmöhus län 13 532 16 290 Hallands län 12 458 13 868 Göteborg och Bohus län 13 668 15 459 Älvsborgs län 13 010 13 839 Skaraborgs län 13 287 14 646 Medellön Götaland 12 972 14 905 39 914 (61,7 %) varav kvinnor 37,5 %

Gävleborgs län 13 360 15 552 Västernorrlands län 13 242 14 415 Jämtlands län 13 096 14 847 Västerbottens län 11 930 14 179 Norrbottens län 12 387 13 959 Medellön Norrland 12 803 14 590 5 926 (9,2 %) varav kvinnor 38,4 %

Summa 64 651 (100 %) kvinnor 38,6 %; män 61,4 %

___/___,—

Källa: SCB

I det följande redovisas material från SCB avseende löneundersök- ningar rörande 1ivsmedelsindustrin genomsnittslönen för sysselsatta inom branschen livsmedelsframställning SNI 151—158. Lönestati- stiken för privat sektor baseras på urvalsundersölmingar. Lönepopu- lationen avser löntagare som under kalenderåret 1994 fyllt 18 men ej 65 år. Genomsnittsskillnaden mellan könen var år 1994 räknat på hela näringen 1 900 kronor i månaden störst var skillnaden inom frukt- och grönsakssektom och minst inom delbranschen fisk och fisk- produkter. SNI 157 har medtagits i den statistiska redovisningen men räknas normalt inte till livsmedelsindustrin.

Nedan redovisas också antalet förvärvsarbetande kvinnor och män inom livsmedelsindustrins delbranscher fördelat på de geografiska områdena Götaland, Svealand och Norrland

Genomsnittslön för sysselsatta inom branschen Livsmedelsframställnin -

18000

16000 14000 12000 10000 8000 6000 4000

2000

; EI Kvinnor | Män

Genomsnittslön för sysselsatta inom branschen Livsmedelsframställning

16000 14000 12000 10000 8000 6000 4000

2000

D Kvinnor ! Män

Kr 0

Götaland Svealand Norrland

_!

SNI 151: Slakt, beredning och hållbar- hetsbehandling av kött och köttvaror.

Riket

5674

SNI 151 Antal män och kw'nnor

©

. möh

SNI 152: Beredning och hållbarhets- behandling av fisk och fiskprodukter.

Riket

Ög”

899

SNI 152

Antal män och kvinnor

6

. man [1 kvinnor

SNI 153: Beredning och hållbarhets- behandling av frukt, bär och grönsaker.

SNI 153 Antal män och kvinnor

©

' mön

SNI 154: Framställning av vegetabiliska och animaliska oljor och fetter.

SNI 154

Antal män och kvinnor

©

' mön

SNI 155: Mejerivaru- och glasstillverkning.

Riket

! 6575

2562

SNI 155

Antal män och kvinnor

0

. mön

SNI 156: Tillverkning av kvarnprodukter och stärkelse.

Riket

336

SNI 156 Antal män och kvinnor

©

' män kvinnor

SNI 157: Framställning av beredda djurfoder.

SNI 157

Antal män och kvinnor

6

' mön

sm 158: övrig Iivsmedelsframställning

tex tillverkning av bröd, socker, choklad, pasta och kaffe.

SNI 158 Antal män och kvinnor

©

' man

3.9. Maten och momsen

1990/91 års stora skattereform i Sverige finansierades till stor del genom en breddning av moms- eller mervärdeskattebasen. Fyra be— , tänkanden låg till grund för skattereforrnen Reformerad inkomst- ' beskattning (SOU 1989:33), Reformerad företagsbeskattning (SOU 1989:34), Reformerad mervärdeskatt m.m. (SOU 1989:35) samt Inflationskorrigerad inkomstbeskattning (SOU 1989:36). Skatterefor- men innebar bl.a. att en generell skatteplikt för tjänster infördes. Mom- sen höjdes på en del områden — främst inom bygg- och anläggnings- branschen. Åtskilliga undantag för momsplikt infördes också samt sär- skilda regler för fastighetsbolag. Det nya momssystemet blev på många områden förenklat men också till en del mer komplicerat. Mervärdeskatt utgår i dag med 25 % av beskattningsvärdet (varans eller tjänstens pris före skatt) för de flesta skattepliktiga varor och tjänster. Moms skall redovisas för:

skattepliktig omsättning av varor och tjänster i yrkesmässig verk- samhet, — skattepliktiga gemenskapsintema förvärv (EG-förvärv), — skattepliktig import av varor.

Exporten är momsfri liksom omsättningen av vissa varor och tjänster. Momsen tas ut med viss procent på beskattningsunderlaget. Beskatt- ningsunderlaget är varans/tjänstens pris före moms — momsskattesatsen är alltså en påläggsprocent på priset före moms.

Vissa momsskatteändringar har genomförts de senaste åren. På per- sontransporter och hotelltjänster är momsskattesatsen 12 %. Den 1 januari 1995 höjdes momsen på postbefordran från 12 % till 25 % och på serveringstjänster från 21 % till 25 %. Momsskattesatsen på livsmedel sänktes den 1 januari 1996 till 12 % i samband med att den svenska momsskattesatsen på 21 % slopades. Den tidigare momsbe- friade dagspressen belades den 1 januari 1996 med 6 % moms.

I dag har all gränsuppbörd av moms rörande EU-handel upphört och momsen påförs i stället köparen i samband med en ordinarie moms- redovisning. Ett nytt momssystem planeras för Europeiska unionen och i detta arbete kommer sannolikt de olika momsskattesatsema inom medlemsländerna att utsättas för granskning och i viss utsträckning föreslås bli samordnade. Den 1 januari 1993 genomfördes EG:s inre marknad. Från denna dag gäller på momsområdet en övergångsordning baserad på sjätte mervärdeskattedirektivet.

I EG:s första mervärdeskattedirektiv instruerades medlemsländerna att inte senare än är 1970 införa ett mervärdeskattesystem. I det andra

mervärdeskattedirektivet angavs reglerna för det nya momssystemet. I tredje, fjärde och femte direktiven förlängdes tidsgränsema för upp- fyllandet av det första och det andra mervärdeskattedirektivet. Det sjätte direktivet som antogs den 17 maj 1977 är bindande för medlems- länderna och anger villkoren för hur skattebasen för momsen skall utformas inom EG.

I samband med ikraftträdandet av den inre marknaden är 1993 upp- rättades gemensamma momsregler. Dessa innebar bl.a. att de fiskala gränserna togs bort mellan medlemsstaterna. Ingen uppbörd av moms skedde då längre vid gränspassage inom EG utan i destinationslandet där varan konsumerades. EG:s momssystem i dag som bygger på destinationslandsprincipen — kallas för övergångsordning därför att kommissionen beslutat att lägga fram ett förslag till ett nytt gemen- skapligt momssystem som bygger på den motsatta momsprincipen ursprungslandsprincipen och innebär att momsen läggs på berörda varor i produktionslandet. Något förslag har ännu ej lagts fram. Om ett nytt momssystem, byggt på ursprungslandsprincipen, inrättas kommer all export att beskattas i ursprungslandet medan importen undantas från momsbeskattning. Om emellertid skattesatserna inom medlemsländerna inte harmoniseras, dvs. inte blir lika, uppstår konkurrenssnedvridningar på destinationsländernas marknader. EG:s nuvarande övergångsordning på momsområdet är giltig t.o.m. år 1996. Den kommer dock att fortsätta att gälla till dess att beslut fattats om när det nyamomsregel- systemet skall införas.

Generella momssatserna på livsmedel inom EU den 1 mars 1996

Belgien 6 1 2 2 1 Danmark 25

Tyskland 7 1 5 Grekland 8 Spanien 4 7 Frankrike 5,5 20, 6 Irland 0 2,8 12,5 21 Italien 4 1 0 1 6 Luxemburg 3 Nederländerna 6 Österrike 10 Portugal 5 17 Finland 17

Sverige 12 Storbritannien 0

3.10. Svenska särkostnader

Betydelsen av svenska särreglerjb'r livsmedelskedjans konkurrenskraft

Livsmedelstillverkningen utgörs av en produktionskedja där förutom livsmedelsindustrin även ingår jordbruket och dess produktionsmedels- försörjning. Livsmedelsproduktionens internationella konkurrenskraft bestäms därför av förhållandena i hela kedjan. Råvaruförsörjningen i jordbruket är lika viktig för slutresultatet som den förädling som sker i livsmedelsindustrin.

Den svenska livsmedelsproduktionens konkurrenskraft påverkas av skatteregler, livsmedelslagstiftning, bestämmelser rörande djurskydd och miljö etc. Många av dessa bestämmelser behöver inte— även om de avviker från andra EU-länder — enbart var till nackdel i konkurrensen, utan de kan också gynnsamt påverka såväl kvaliteten hos produkterna och därigenom underlätta deras marknadsföring. De kan också gynn- samt påverka produktionskostnadema, t.ex. i den mån som djur- skyddsbestämmelser leder till friskare djur etc. I vissa fall ger de för— delar åt konkurrentema i andra länder med lindrigare lagstiftning. Detta behöver inte betyda att det finns skäl att mjuka upp svenska regler, men dessa konkurrensnackdelar minskar möjligheterna för svenska produ- centerna att bära andra pålagor i form av t.ex. högre energiskatter.

I det följande beskrivs vissa områden där svenska livsmedelssektorn genom särregler behandlas på ett sätt som avviker från övriga EU- länder. Skillnader jämfört med främst Danmark belyses, därför att dansk livsmedelsproduktion är en viktig konkurrent till svensk. Man bör dock hålla i minnet att i vissa fall är även danska regler hårdare än de som gäller i andra EU-länder.

3.10.1. Miljökostnader

Miljöfrågoma har i dag en framträdande ställning — såväl i vardagslivet som i den politiska debatten. Livsmedel har en nära relation både till miljöfrågorna och till jordbruksfrågoma. En av de aspekter som är viktig för den svenska livsmedelsindustrins framtid inom Europeiska Unionen liksom i övrigt på den globala scenen är hur konkurrens- villkoren kommer att utvecklas. Miljöfrågoma har en växande be- tydelse, vilket medfört att miljöriktig och miljövänlig produktion har inneburit, innebär och kommer att innebära en konkurrenfördel på berörda marknader.

Under de tre senaste årtiondena har tillverkare i länder med stränga miljökrav uttryckt oro över dessa kravs inverkan på den internationella konkurrenskrafen. Dessa frågor togs upp på 1992 års FN-konferens i Rio de Janeiro om miljö och utveckling. Miljöfrågoma började alltmer komma upp på den internationella scenen i början på 1970-talet och USA framträdde som en ledande nation på detta område. I samband härmed korn allt oftare frågan upp om huruvida en nation med stränga statliga miljöregleringar oavsiktligt gav de utländska konkurrenterna, utsatta för mindre stränga miljöregler, en konkurrensfördel. På 1970- talet uppskattade Richardson & Mutti (1976) den procentuella prisök- ningen i USA till följd av miljökontroller under principen "polluter- pays-principle". Slutsatsen var att ett antal industrier stod inför om- ständligheten av prisökningar som sträckte sig mellan 3—5 % till följd av miljöregleringar. Det handlade om metallindustrin, petroleumraffi- nering, kemikalieindustrin, plastområdet, färgområdet samt boskaps- skötsel.

På senare år har intresset växt betydande för sambandet mellan miljökrav och konkurrenskraft. Forskare har försökt att finna svar på frågan om stränga miljökrav i ett land resulterar i förlust av konkur- renskraft och kanske till och med att företag flyttar till länder med lägre miljökrav. Empiriska studier stödjer synen att handel och om- lokalisering inte påverkats av kostnaderna för uppfyllandet av miljö- kraven, dels för att

l kostnaderna för att uppfylla miljökraven är i de flesta länderna endast en liten del av de totala produktionskostnaderna; 2 miljökostnaderna skiljer sig marginellt åt mellan framför allt de industriländer som godtagit någorlunda likartade miljökrav.

En annan fråga som har tagits upp är huruvida stränga miljökrav helt enkelt är en konkurrensfördel. Ända sedan FN-konferensen år 1992 har efterfrågan på miljökvalitet och skydd av naturresurserna varit stark och vida spridd. Sannolikt kommer denna tendens att fortsätta växa. Då efterfrågan på miljökrav säkerligen kommer att bli global— om den inte redan är det så borde man sträva efteratt minimera konflikten mellan miljökvalitet och konkurrenskraft. Stränga miljökrav behöver inte reducera en nations konkurrenskraft. Detta gäller särskilt åtgärder som föregår miljökrav på väg att bli spridda jorden runt. Sådana villkor ger ett lands industrier en ledning i tävlan att förbättra och utveckla sina produktionsmetoder och varor som kommer att bedömas på annat håll. Strikta miljökrav främjar framtagandet av produktionsmetoder och miljötjänster som är i harmoni med miljökraven. USA t.ex. har haft en framträdande export av utrustning för kontroll av föroreningar och Tyskland har fått en ledande ställning på marknaden för luftförore- ningsteknologi. Ofta ser företagen och regeringarna endast på de kort- siktiga kostnaderna för att leva upp till stränga miljökrav och inte på de mer långsiktiga fördelarna i termer av framtidsinriktad förnyelse. Att i ett mer långsiktigt perspektiv sälja förorenande produkter är ingen väg mot konkurrensförsprång i en värld där efterfrågan på miljökvalitet växer — särskilt i de mer avancerade länderna. Argumentet för en anti- miljövänlig politik är att det stärker landets konkurrenskraft, ökar företagens vinster och tryggar jobben. En sådan politik baseras på närsynt syn på välstånd och konkurrenskraft. När inhemska miljökrav släpar efter miljökraven i andra länder så isoleras producenterna tillfälligtvis i hemlandet från kraven på förnyelse och investeringar i ny utrustning. Detta håller tillbaka "nedsmutsarens" konkurrenskraft och inverkar negativt på utvecklingen och framtagandet av miljövänlig utrustning samt miljötjänster. De utländska tillverkarna får då tillfälle att stärka sig i den nya generationen av konkurrensfördelar.

I den nya konkurrenssituation som svensk livsmedelsindustri nu befinner sig så är ett framtidsinriktat synsätt att noga följa miljöde- batten och redan i jordbruksskedet stimulera de miljövänliga bruk- ningsmetodema. Eko-mjölken t.ex. är en produkt som förefaller bli alltmer efterfrågad av konsumenten. Regler för djurskötsel som går att redovisa och motivera kan få gehör hos konsumenterna. Att föda vegetabiliskt ätande djur med malda kadaver illustrerar ett kortsiktigt synsätt som medfört ett starkt ifrågasättande av vilka kriterier som styr

aktörerna inom delar av livsmedelssektorn. Är genmanipulerade varor verkligen det som konsumenten vill ha? Framtagandet av varorna till butikerna skall vara sådant att varorna har en bibehållen hög kvalitet och att smakupplevelsema inte förflackas.

Miljöbestämmelser i jordbruket

Både Sverige och Danmark har miljöregler som syftar till att begränsa utsläpp till vattendrag. Det gäller regler för hantering och lagring av stallgödsel samt för användning av handelsgödsel och bekämpnings- medel. I botten finns EU-regler men både Sverige och Danmark har mera långtgående restriktioner vad gäller stallgödsel. I Sverige gäller detta särskilt i kustområdena i landets södra delar.

Sverige har miljöskatter på handelsgödsel. För kvävegödsel mot- svarar skatten 20—25 % av priserna på ren kvävegödsel. På fosfor- gödsel finns en skatt på kadmium, som motsvarar omkring 10 % av priserna på ren fosforgödsel. Danmark och Finland har inte några mot- svarande skatter, men Danmark har en straffavgift vid överskridande av maximalt tillåtna kvävegivor.

Sverige har miljöskatter på bekämpningsmedel som i genomsnitt för alla sådana medel motsvarar ungefär 4 % av priserna. Danmark har miljöavgifter för insekticider och markherbicider med 27 % på list- priserna och för övriga herbicider samt fungicider med 13 % på list— prisema. Avgiftsintäkterna återförs till jordbruket genom att de används till finansiering av avsättningsbefrämjande åtgärder.

Sammanfattningsvis har Sverige och Danmark likartade regler på detta område, men de svenska gödselskattema saknar motsvarighet och kan innebära en konkurrensnackdel.

Övriga EU-länder har betydlig mindre av restriktioner på detta om- råde undantaget Nederländerna som har restriktioner liknande de skan- dinaviska.

Not: The resolution of the LIDC on competition and the enviromnent; Berlin september 1994. (se bilaga 7) — Environmental Standards and International Competiveness; Robert Carbaugh och Darwin Wassink. World Competition — Law and Economics Review, Volume 16, September 1992

3.10.2. Beskattning

Energiskatter

Energibeskattningen skiljer sig mellan Sverige och Danmark i vissa av- seenden. Det svenska jordbruket betalar betydligt högre skatter. För livsmedelsindustrin är skillnaderna mellan länderna mindre.

I Sverige betalar lantbrukare energiskatter i samma omfattning som privatpersoner. För lätt eldningsolja utgår allmän energiskatt som från den 1 juli 1997 är 0,73 kr/liter och COZ—skatt med 1,05 kr/liter. För dieselolja (miljöklass 3) utgår såväl energiskatt med 2,14 kr/liter som COZ—skatt med 1,05 kr/liter. För elektricitet är den allmänna energi- skatten 0,138 kr/kWh. Tillverkningsindustrin har i Sverige lättnader i energibeskattningen som jordbruket saknar. Industrin betalar således inte någon allmän energiskatt för andra energislag än drivmedel och endast 25 % av COZ—skatten. För energiintensiv industri finns dessutom ytterligare begränsningar av energibeskattningen. Växthusnäringen har samma låga beskattning som den energiintensiva industrin.

I Danmark belastas energi med energi— och COZ—skatter. Moms- pliktig verksamhet (som t.ex. lantbruket) kan emellertid dra av energi- skatten och del av CO2—skatten. Detta gäller även dieselolja som an- vänds i lantbruket (men inte i transportsektorn). Åren 1995 och 1996 betalade lantbrukarna hälften av COZ-skatten (vilket motsvarar 0,15 SEIUliter), men denna andel trappas successivt upp så att år 2000 betalas 90 % av skatten. Även på elektricitet utgår COZ—skatt, som för lantbrukare för närvarande betalas med 0,06 SEK/kWh.

EU:s mineraloljedirektiv ger medlemsländerna möjlighet att tilläm- pa nedsättning eller befrielse från skatt på mineralolja vid användning i bl.a. jordbruket. Denna möjlighet utnyttjar de flesta länderna.

Livsmedelsindustrin i Sverige betalar för närvarande lägre energi- skatter än flera andra EU-länder (Danmark undantaget). Det finns dock ett förslag från regeringen att höja energiskattema så att den svenska industrin (inkl. livsmedelsindustrin) kommer att få betala jämförelsevis höga skatter.

Produktskatten på öl

Sedan den 1 januari 1995 kan svenska konsumenter tullfritt införa 15 liter öl per utlandsresa, som ett tidsbegränsat undantag från EU:s regel om tullfri införsel av 110 liter öl per utlandsresa. Detta har medfört att gränshandeln ökat kraftigt, speciellt mellan Sverige och Danmark, på

grund av den betydligt lägre produktskatten för öl i Danmark. Den totala ölkonsumtionen i Sverige beräknas ha uppgått till drygt 575 miljoner liter öl år 1995, varav ca 100 miljoner liter öl var utländskt öl, en ökning med ca 45 miljoner liter sedan föregående år, samtidigt som konsumtionen av svensktillverkat öl sjönk med drygt sju miljoner liter. Den legala införseln beräknas ha uppgått till ca 80 miljoner liter. Konsumtionen av öl ökar således, men inte av svensk- tillverkat öl, till följd av skillnaden i produktbeskattningen.

En parallell utveckling skedde i gränshandeln mellan Danmark och Tyskland, till dansk bryggerinärings nackdel, ända till dess att Danmark anpassade sin alkoholbeskattning. Från den 1 januari 1997 har den svenska alkoholbeskattningen sänkts, men inte till den danska nivån med den danska. Det återstår att se om denna sänkning är tillräcklig för att gränshandeln med Danmark skall reduceras till en mer "normal" nivå, och att svensk bryggerinäring därmed skulle få konkurrens- neutrala marknadsförhållanden med dansk bryggerinäring.

3.10.3. Djurskydds- och foderbestämmelser

EU:s djurskyddsdirektiv är minimidirektiv som tillåter enskilda med- lemsstater att ha strängare regler. Danmark följer EU:s regler medan Sverige har betydligt högre djurskyddslaav. I det följande skall Vissa skillnader mellan svenska och danska bestämmelser uppmärksammas. Man bör dock hålla i åtanke att det inte är säkert att de i vissa fall lindrigare kraven i Danmark alltid utnyttjas fullt ut. Skillnader i regel- system kan därför ibland ge en något överdriven uppfattning om de svenska producentemas kostnadsnackdelar.

I Sverige skall mjölkkor sommartid hållas på bete. Detsamma gäller med vissa undantag övriga nötkreatur. Dessa krav har störst betydelse i norra Sverige, där den korta betesperioden medfört att en större del av djuren fått stå inne året runt. Vidare finns i Sverige krav på strömedel för kalvar, mjölkkor och svin. I Danmark finns inga krav på betesgång och ströreglema är tvingande endast för kalvar.

De svenska utrymmeskraven för slaktsvin innebär att byggnadsytan i Danmark kan vara 30 % mindre än i Sverige. Helt spaltgolv för svin är inte tillåtet i Sverige, men däremot i Danmark, vilket påverkar arbetskostrradema och utrymmesbehovet. I Sverige skall svin hållas lösgående men enstaka suggor kan fixeras högst en vecka i samband med grisning eller betäckning. I Danmark gäller förbud mot uppbind- ning, men befintliga byggnader får användas till år 2006. Fixering av suggor är tillåten.

I Sverige får smågrisar avvänjas tidigast vid fyra veckors ålder men i praktiken sker det normalt vid fem veckor. I Danmark gäller tre veckor. Där sker avvänjning dock normalt vid fyra veckors ålder. I Sverige är det förbjudet att använda antibiotika itillväxtbefrämjande syfte. Motsvarande förbud finns inte i Danmark. Deras liberalare regler för antibiotikaanvändning, som skulle vara helt oacceptabla i Sverige, har stor betydelse för smågrisuppfödningen i Danmark. Genom antibio- tikaanvändning kan man i Danmark genomföra tidigare avvänjning och uppnå andra fördelar i hälsostatus m.m. som i Sverige endast har kunnat uppnås med hjälp av förbättringar av djurmilj ön.

Skillnaderna mellan svenska och danska bestämmelser medför högre produktionskostnader på griskött i Sverige. Vissa beräkningar tyder på att skillnaden kan vara omkring en krona per kg. Dessutom ökar arbetsbehovet i svinskötseln. Andra beräkningar tyder på lägre kostnadsskillnad. Sådana beräkningar är svåra att göra, bl.a. därför att de hårdare svenska reglerna också har gynnsamma sidor dels genom lägre kostnader för friskare djur, dels genom fördelar i marknads- föringen.

3.10.4. Transportstödet

Statens järnvägar, SJ, har sedan länge haft problem med upprätt- hållandet av en tillfredsställande jämvägskommunikation inom Sverige. Här skall inte närmare tas upp SJ:s transportpolitik och dess problem. Här skall i stället framföras förslaget att i den nya konkurrenssituation som föreligger för den svenska livsmedelsindustrin försöka få till stånd ett ökat utnyttjande av järnvägen för livsmedelstransporter. Det skulle leda till företagsekonomiska vinster för livsmedelsföretagen men också medföra samhällsekonomiska vinster färre trafikolyckor på vägarna, mindre negativ miljöpåverkan, ett bättre utnyttjande av järnvägsnäten samt positiva regionalpolitiska effekter. Ett väl fungerande transport- system inom landet är en förutsättning för en framgångsrik regional- politik. Ökad användning av järnvägsnätet innebär en ökad konkurrens på transportmarknaden, vilket sannolikt kan medföra billigare lastbils- transporter.

Om i första hand i Norrland ett regionalt tågtrafikbolag med god till- gänglighet för godstransporter utvecklades skulle det väsentligt stärka regionens livsmedelsindustris konkurrenskraft inom landet. På miljö- sidan uppnås stora positiva effekter om den stora volymen av lång- tradar- och lastbilstransporter kunde reduceras kraftigt. I dag svarar lastbilstrafiken för en mycket hög procent av koldioxidutsläppen vilka ökar den globala uppvärmningen den s.k. Växthuseffekten.

Kommunikationskommittén har i sitt slutbetänkande Ny kurs för transportpolitiken (SOU l997:35) föreslagit att godstransporter på järnväg skall avregleras helt och att godstrafiken bör befrias från ban- avgifter, eftersom det av näringspolitiska — och konkurrensskäl— inte är möjligt att intemalisera lastbilstrafikens externa effekter fullt ut. Av samma skäl föreslår kommittén ett särskilt stöd till kombinerade transporter.

Transportstöd ges i dag för transporter från, till eller inom stöd- området som utgörs av de fyra nordligaste länen Norrbotten, Väster- botten, Jämtland och Västernorrland samt vissa delar av Gävleborgs län, Dalarnas län och Värmlands län. Stöden varierar inom de olika transportstödszonerna mellan 10 % och 50 % av de stödberättigade transportkostnadema. För budgetåret 1997 berälaias kostnaderna för det norrländska transportstödet till 303 miljoner kronor. Kostnaderna för transportstödet för Gotland beräknas till 175 miljoner kronor år 1997. I budgetpropositionen för år 1997 aviserar regeringen en sänk- ning av stödnivåema med fem procentenheter i samtliga transport- stödszoner i Norrland samt en översyn av transportstödet bl.a. med hänsyn till hur det skall stimulera utvecklingen av företagen.

3.11. Offentlig upphandling

3.1 1.1 Omfattning

En inte obetydlig andel av de totala livsmedelsinköpen görs av den offentliga sektorn. Olika enheter inom kommuner, landsting och stat behöver livsmedel framför allt till sina storkök. Mot bakgrund av att offentliga köpare är underkastade strikta regler, vilka bl.a. syftar till ett affärsmässigt beteende och konkurrensneutralitet mellan olika leveran- törer, kan det vara på sin plats med en närmare beskrivning av för- hållandena på denna del av marknaden.

Tyvärr är det svårt att få en överblick över den offentliga sektoms upphandling. En väg är via den skyldighet som Sverige som medlems- stat har att rapportera s.k. upphandlingsstatistik till Europeiska kommis- sionen. Syftet är att utvecklingen av den offentliga upphandlingen skall kunna följas upp, inte minst eventuella internationella affärer. Nämn- den för offentlig upphandling, som i Sverige har detta ansvar, uppdrog därför åt Statistiska centralbyrån, SCB, att sammanställa statistik för år 1994 över upphandlingsavtal som har tecknats av kommun, landsting eller stat.

SCB konstaterar emellertid att statistiken har stora brister. Framför allt beroende på att de upphandlande enheterna inte alltid meddelar EG på det sätt som de är skyldiga att göra — vilka upphandlingar som skall göras, hur de avslutats osv. Därmed kommer uppgifterna inte heller in i EG:s upphandlingsdatabas TED (Tenders Electronic Daily), varifrån SCB hämtar en stor del av sina uppgifter. Uppskattningar försvåras också av att många offentliga enheter själva saknar överblick över upphandlingens omfattning, inte minst på grund av att besluten ofta tas

decentraliserat. Mot denna bakgrund är det svårt att ge någon detaljerad beskrivning

av omfattningen av den offentliga sektorns upphandling av livsmedel. Det torde dock kunna konstateras att det i Sverige köps livsmedel för ca 90 miljarder kronor exkl. moms varje år. Knappt 20 % av detta köps av landets 38 000 storhushåll, vilka alltså gör årliga inköp för ca 17 miljarder kronor. Av dessa utgörs ca 35 %, eller 6 miljarder, av

offentlig upphandling. Om man ser till leverantörerna kännetecknas grossistledet inorn

storkökssektorn av fåtalsdominans, eller oligopol. De två "blocken" Servera och Menyföretagen har tillsammans ca 75 % av marknaden. Servera hade tidigare skapats av Dagab Restaurang & Storkök resp. KF:s Promus Storhushåll. Menyföretagen tillhör ICA. Av de resterande 25 % finns dels ett antal andra större grossistföretag, till exempel Servicegrossistema, Martin Olsson HAB, KåKå, Arvid Nordqvist HAB och Dagab Snabbgross, dels speciella färskvarugrossister, producent- kooperationen samt enskilda fabrikanter. Aven om detta måste ses som en relativt grov uppskattning kan man ändå konstatera att ca 6 % av de totala livsmedelsinköpen i Sverige, eller cirka en tredjedel av storkökens inköp, sker Via offentlig upphand- ling. Denna del påverkas direkt av reglerna om offentlig upphandling.

3.11.2. Reglering av den offentliga upphandlingen

Historia

Offentlig upphandling, dvs. den offentliga sektorns inköp av varor, tjänster och andra nyttigheter, har under lång tid tilldragit sig politiskt intresse. Den efterfrågan som den offentliga sektorn stått för har i Sverige lika väl som i de flesta andra länder setts som ett intressant instrument för att uppnå olika politiska mål. Detta har i sin tur ofta kommit att medföra en relativt omfattande reglering.

De politiska målen för regleringen har dock inte alltid varit desam- ma. Med viss rätt kan kanske hävdas att dessa följt den allmänna poli- tiska konjunkturen. En kort historisk tillbakablick över den svenska upphandlingen kan vara belysande i detta sammanhang.

Redan i slutet av 1800-talet utfärdades regler för de statliga myndig- heternas upphandling. Tankarna vari likhet med dagens reglering att ett visst mått av affärsmässighet, objektivitet och öppenhet skulle säkerställas. Samtidigt betonades vikten av att upphandlingen främjade de nationella intressena. I princip skulle en svensk vara väljas före en utländsk.

Reglerna moderniserades i början av l920-talet, varvid dess "industripolitiska" karaktär betonades än starkare: svensk vara skulle äga företräde om den var av erforderlig beskaffenhet. Myndigheterna skulle ta särskild hänsyn till om upphandlingen kunde medverka till att bevara en viss näring eller till att förhindra arbetslöshet inom landet.

Nästa större reform kom i början av 1950-talet när 1952 års upp- handlingskungörelse starkare betonade affärsmässighet i en snävare mening. Således skulle den enskilda myndigheten i större utsträclming göra sin egen bedömning av vad som var den ur myndighetens perspek- tiv bättre varan. Hänsyn skulle inte längre tas till om varan var svensk eller utländsk och sysselsättningssituationen fick inte påverka myndig- hetens beslut.

1973 års upphandlingskungörelse innebar att affärsmässigheten, liksom tidigare, skulle vara den grundläggande principen för den stat— liga upphandlingen. Affärsmässighet förutsatte konkurrens mellan ett antal leverantörer, vilket skulle säkerställas genom att olika anbuds- givare tävlade om upphandlingen. Emellertid gavs även mindre och medelstora företag, samt företag i de nordligaste länen, bättre möjlig- heter att kunna konkurrera om de statliga beställningarna. Upphand- lingarna skulle vidare medverka till en aktiv stabiliseringspolitik, t.ex. genom tidigareläggning av statliga beställningar samt till att främja den tekniska och industriella utvecklingen. I förarbetena till upphandlings- kungörelsen framfördes även tanken att den kommunala upphandlingen borde anpassas till den statliga. Meningen var emellertid att en sådan anpassning borde ske på frivillig väg.

I samband med att upphandlingskungörelsen trädde i kraft beslutade Kommunförbundet och Landstingsförbundet att rekommendera primär- kommunerna resp. landstingen att anta ett kommunalt upphandlings- reglemente, vilket i allt väsentligt anslöt till de statliga reglerna. Detta skedde också i stor utsträckning.

EG-anpassning

Med smärre justeringar kom dessa regler att vara styrande för den offentliga upphandlingen fram till Sveriges anslutning till EES, då en stor del av EG-rätten skulle tas över.

EG-ländemas integration, vilken under 1970-talet och det tidiga 1980-talet i någon del stannat av, fick i mitten på 1980-talet ny kraft. Detta utmynnade bl.a. i utformandet av vitboken om den inre markna- den, där varor, personer, tjänster och kapital skulle kunna cirkulera fritt. En tanke med denna vitbok var att företag inom EG skulle kunna betrakta hela detta område som sin hemmamarknad.

En väsentlig del av efterfrågan kom emellertid från den offentliga sektorn. Europeiska kommissionen har uppskattat att det totala värdet av den årliga offentliga upphandlingen inom EG uppgår till ca 5 500 miljarder kronor, vilket motsvarar 15 % av den samlade brutto- nationalprodukten (BNP). Samtidigt räknar man med att endast 2 % av den offentliga upphandlingen kommer från ett företag i ett annat land än köparen. Mot denna bakgrund konstaterade kommissionen i vitboken att även om det redan fanns vissa direktiv rörande offentlig upphandling förelåg ett stort behov av att reformera dessa och att låta de gemensamma reglerna omfatta flera områden.

Reformarbetet kom att resultera i ett antal rådsdirektiv rörande offentlig upphandling. Direktivformen innebar att EG lade fast vilket resultat som skulle uppnås, men överlät på de enskilda medlemsstaterna att bestämma hur detta skulle genomföras. Således utformades direktiv för upphandling av varor (93/36/EEG) — av tjänster (92/50/EEG) — av bygg- och anläggningsarbeten (93/37/EEG) utförd av enheter inom vatten-, energi-, transport- och telekom- munikationssektorerna, de s.k. försörjningssektorema (93/ 3 8/EEG).

I dessa direktiv gavs materiella regler för hur upphandlingen skulle gå till i de enskilda medlemsstaterna. Syftet var i stor utsträckning att säkerställa konkurrensneutralitet och att upphandlande enheter i en medlemsstat inte skulle kunna gynna det inhemska näringslivet på ett otillbörligt sätt.

Därutöver antogs två s.k. rättsmedelsdirektiv, vilka reglerade hur det skulle säkerställas att de materiella reglerna faktiskt följdes. Bl.a. reg- lerades vilka möjligheter som skulle tillförsäkras de som ansåg sig felbehandlade av en upphandlande enhet för att få sin sak prövad. (89/665/EEG, 92/13/EEG)

Direktiven omfattar endast upphandlingar som är av sådan omfatt- ning att det har bedömts realistiskt att företag i andra medlemsstater skulle vara intresserade av att lägga anbud på dem. Detta styrs av s.k. tröskelvärden, dvs. en upphandling måste vara av en viss ekonomisk omfattning för att omfattas av direktiven. För mindre upphandlingar är den enskilda medlemsstaten fri att utforma sina egna regler.

Som ett led i strävan att ge företagen reella möjligheter att lägga anbud på upphandlingar i andra medlemsstater finns även vissa krav på publicering. Information om en upphandling skall således på ett bestämt formulär skickas till Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer i Luxemburg. Därmed kommer en annons om upphandlingen att publiceras i Tillägg till Europeiska Gemenskapemas Tidning, EGT (Official Journal, S-delen). Upphandlingen annonseras även ut i EG:s upphandlingsdatabas TED. Före avsändandet av denna annons får upphandlingen inte annonseras ut på annat sätt, t.ex. i nationell eller lokal press, allt för att utländska företag inte skall missgynnas. Förutom vid själva upphandlingstillfället finns även krav på annonsering vid vissa andra tillfällen, t.ex. efter en avslutad upp- handling samt inför en ny budgetperiod, då en prognos skall göras om hur mycket som kommer att efterfrågas inom olika produktområden. Även här gäller olika tröskelvärden.

GA TT/ GPA

Bevekelsegrunder liknande de som ligger bakom EG-direktiven, t.ex. att företag inte skall diskrimineras på grund av nationalitet, ligger även bakom GATT-förhandlingama. Den senaste förhandlingsrundan, den så kallade Uruguayrundan, avslutades år 1993. Förhandlingarna resul- terade bl.a. i ett avtal om upprättandet av värdshandelsorganisationen WTO. Vidare undertecknade vissa av de deltagande staterna avtalet om offentlig upphandling (Government Procurement Agreement, GPA), vilket påminner om EG:s direktiv på området. Även inom det tidigare GATT—avtalet fanns en upphandlingsöverenskommelse, vilken dock endast berörde vissa statliga myndigheter (för Sveriges del ett 20-tal) och endast gällde varuupphandling. GPA däremot omfattar samtliga statliga myndigheter, lokala och regionala myndigheter (dvs. kommu- ner och landsting i Sverige) samt vissa offentliga bolag. Avtalet täcker upphandling av varor, byggentreprenader och tjänster. Sverige under- tecknade GPA-överenskommelsen individuellt. Inom EG har kommis- sionen vidare bedömt det vara angeläget att införliva GPA-reglema i upphandlingsdirektiven.

Lagen om offentlig upphandling (LOU)

Det ankommer på den enskilda medlemsstaten att implementera det som föreskrivs i direktiven på upphandlingsområdet. För svensk del har detta skett i lagen (1992:1528) om offentlig upphandling, LOU. När offentliga enheter upphandlar livsmedel är det således i första hand LOU de har att hålla sig till.

Lagen är tvingande och omfattar s.k. upphandlande enheter. Jämfört med tidigare reglering, främst upphandlingskungörelsen, utvidgades lagens tillämpningsområde så att fler enheter inom den offentliga sek- torn nu omfattas. Den helt övervägande delen av de enheter som har storköksverksamhet torde omfattas av lagen. Värt att notera är möjligen att lagen inte omfattar de upphandlingar av livsmedel som görs av privata företag som bedriver restaurangverksamhet på entreprenad åt det offentliga. (Själva entreprenaden kan dock mycket väl omfattas.)

Grundtanken i LOU är att säkerställa att all offentlig upphandling av varor, tjänster och byggentreprenader skall ske på ett affärsmässigt sätt och med utnyttjande av den konkurrens som finns. Anbudsgivare, anbudssökande och anbud skall behandlas objektivt och utan ovid- kommande hänsyn. Lagen präglas i stor utsträckning av syftet med EG- direktiven på området, bl.a. att säkerställa lika konkurrensvillkor inom hela EG-området och att undvika diskriminering på grund av natio- nalitet. Detta innebär att lagen ser mycket strängt på t.ex. försök att gynna det lokala näringslivet. Sådana aspekter som lokal sysselsättning får inte vägas in i bedömningen av om en leverantör är lämplig.

LOU är dels den nationella implementeringen av EG-direktiven, där det således finns mycket begränsat utrymme för nationella avvikelser, dels den rent nationella regleringen av sådana mindre upphandlingar som inte omfattas av direktiven.

De tröskelvärden som finns i EG-direktiven eller GPA-avtalet styr vilken del av lagen som skall användas. För de upphandlingar som överstiger tröskelvärdena finns strängare, mer detaljerade regler, vilka i stor utsträckning syftar till att underlätta en fungerande internationell konkurrens. För upphandlingar som faller under dessa tröskelvärden finns ett mindre omfattande regelverk som snarast tar sikte på att den nationella konkurrensen skall utnyttjas.

För upphandlingar över tröskelvärdena gäller vidare delvis olika regler för upphandling av varor, tjänster, byggentreprenader samt upp- handlingar som görs av enheter inom de s.k. försörjningssektorema (vatten-, energi-, transport- och telekommunikationssektorema). Den helt övervägande delen av livsmedelsupphandlingama över tröskelvär- dena torde omfattas av reglerna för varuupphandling, varför endast dessa regler kommenteras.

Tröskelvärdet för varuupphandling är för närvarande mellan en och två miljoner kronor, beroende på upphandlande enhet. Om den upp- handlande enheten gör en upphandling som omfattar varor av samma typ, t.ex. livsmedel, till ett värde över detta tröskelvärde, skall således de strängare reglerna tillämpas. Upphandlingar får inte delas upp i syfte att tröskelvärdet skall underskridas. Inte heller får en för liten enhet anses som upphandlande enhet. Så t.ex. anses en kommun normalt vara en enda upphandlande enhet, även om de enskilda inköpen sker decen- traliserat. Syftet är även här att en upphandlande enhet inte får agera så att den internationella konkurrensen otillbörligt försvåras genom att de mindre stränga reglerna utnyttjas.

Som nämnts i samband med EG-direktiven finns i dessa vissa publiceringskrav för att även företag från andra medlemsstater skall få en rimlig chans till kännedom om upphandlingen. Även dessa krav finns införda i LOU.

I lagen finns beskrivet ett antal upphandlingsförfaranden. Den upp— handlande enheten måste följa ett sådant förfarande. Det finns dock vissa begränsade möjligheter att välja på mellan olika förfaranden.

För varuupphandlingar över tröskelvärdet är det normala upphand- lingsförfarandet öppen upphandling eller selektiv upphandling. Öppen upphandling torde vara det vanligaste förfarandet, i synnerhet om de efterfrågade varorna låter sig beskrivas tillräckligt exakt iförfrågnings- underlaget. Vid öppen upphandling får alla intresserade leverantörer lämna anbud. Selektiv upphandling innebär att upphandlingen görs i två steg, först får leverantörerna anmäla sitt intresse och sedan inbjuds några utvalda leverantörer att lämna fullständiga anbud. Detta kan vara motiverat antingen om det finns skäl att ställa särskild krav på leve- rantören, eller om den administrativa kostnaden för att hantera en öppen upphandling kan antas bli orimligt stor i förhållande till upp- handlingens omfattning. Centralt är att förhandlingar med leverantör- erna i princip inte får ske i något av dessa upphandlingsförfaranden. Anbudsgivama ger skriftliga anbud i enlighet med ett noggrant utfor- mat förfrågningsunderlag. Leverantör utses sedan utifrån en bedömning av dessa anbud. Skälet till att förhandlingar normalt inte får förekomma torde ha att göra med att utländska företag inte skall missgynnas.

Förhandlad upphandling är möjlig över tröskelvärdena, men då endast under vissa strikta förutsättningar, bl.a. då en öppen eller selek- tiv upphandling på närmare angivet sätt misslyckats.

Under tröskelvärdena används normalt förenklad upphandling. Detta upphandlingsförfarande innebär inte något annonseringskrav och tillåter förhandlingar. Direktupphandling får användas endast om upp- handlingsvärdet är lågt eller om det finns synnerliga skäl, t.ex. syn- nerlig brådska vilken inte orsakats av och inte kunnat förutses av den

upphandlande enheten. Vad som räknas som ett lågt värde avgörs av den upphandlande enheten. Ett eller ett par basbelopp förefaller vara en vanlig gräns. Enligt förordning (1995:1217) om basbelopp för år 1996 är detta belopp för närvarande 36 200 kronor.

Vid öppen eller selektiv upphandling, där förhandlingar inte före— kommer, spelar förfrågningsunderlaget en mycket central roll. Den upphandlande enheten bör från början tänka igenom vilka krav den vill ställa på varor och leverantörer. Vid utvärderingen av de olika anbuden skall enheten hålla sig till vad som sagts i förfrågningsunderlaget, eftersom leverantörerna skall veta vilka villkor som gäller när de förbereder ett anbud. Det finns inte några möjligheter att vare sig lägga till eller ta bort väsentliga villkor. Om den upphandlande enheten, under processen, finner att upphandlingen inte bör avslutas i enlighet med förfrågningsunderlaget måste upphandlingen normalt avbrytas och göras om, så att alla leverantörer på nytt får samma möjlighet att för- bereda ett anbud. Bland annat i syfte att underlätta för internationell konkurrens be- gränsas i viss mån den upphandlande enhetens möjligheter att ställa krav. Föremålet för upphandlingen får inte beskrivas så att endast en viss vara eller en viss process kan komma i fråga. Om det finns sär- skilda skäl kan hänvisning till visst fabrikat eller märke göras, dock måste det då klargöras att även likvärdiga varor eller processer kan

accepteras. En grundnivå, vad avser kraven på livsmedel, utgörs av livsmedels-

lagen och författningar som utfärdats med stöd av denna lag. Den upphandlande enheten kan därutöver ha krav på t.ex. varans egen- skaper eller hur varan skall förpackas eller märkas. Detta måste då klart framgå av förfrågningsunderlaget. Sådana krav kan emellertid komma i konflikt med andra skyddsintressen, kanske främst uttryckta i EG:s grundläggande principer om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet och om varors fria rörlighet samt iWTOzs regler. Krav på att livsmedel skall vara producerade i ett visst land eller i en viss region torde t.ex. inte vara tillåtna.

En för närvarande livligt diskuterad fråga är hur långt olika miljö- krav kan gå utan att komma i konflikt med andra skyddsintressen. Rättsläget är på denna punkt inte helt klart. Det kan emellertid hävdas att ju närmare själva varan, dess egenskaper, förpackning etc. man kommer, desto högre krav kan det ställas. Omvänt gäller att ju närmare producenten och produktionsprocesserna man kommer, desto lägre krav anses legitima.

Nämnden för offentlig upphandling, NOU, är en statlig myndighet som har till uppgift att utöva tillsyn av den offentliga upphandlingen, följa utvecklingen på upphandlingsområdet, lämna information och

allmänna råd inom tillsynsområdet, samla in statistik, samt verka för en effektiv offentlig upphandling. Nämnden ger bl.a. ut ett nyhetsbrev som innehåller nämndens tolkningar av LOU men har dock inga domstols- funktioner.

Beträffande frågan om miljökrav hänvisar NOU till Europeiska kommissionens uppfattning att "miljökrav kan beaktas endast utifrån varans eller tjänstens direkta användning. Av det skälet saknar det betydelse hur en vara är producerad; det viktiga är i stället vilken prestanda produkten kan uppvisa i upphandlarens miljö. " Enligt denna bedömning går det inte att ställa krav på tillverkningsprocessen utom "då det är nödvändigt för att få en rimlig kvalitetssäkring av varan. " Då flera system för miljömärkning, t.ex. KRAV-märlmingen, i väsentlig utsträckning behandlar just produktionssättet snarare än egenskaper hos den färdiga produkten, torde det enligt NOU:s resonemang vara svårt att ställa sådana krav.

Inte heller förefaller krav på att livsmedel inte skall fraktas längre än en viss sträcka vara förenliga med LOU, eftersom det skulle diskri- minera främst utländska producenter. Detsamma gäller krav på visst transportmedel, t.ex. järnväg i stället för lastbil.

Som nämnts är rättsläget emellertid oklart på denna punkt. Ytterst är det domstol som har att avgöra vad som är förenligt med LOU. Det kan i detta sammanhang noteras att NOU även framhåller att Sverige som medlemsstat inte bara måste respektera upphandlingsdirektiven, utan även de underliggande principer som EG-rätten bygger på, i synnerhet principerna om likabehandling, icke-diskriminering och proportionali- tet. EG-domstolen hänvisar i mycket stor utsträckning till dessa prin- crper.

Otillbörlighetslagen

Förutom av LOU omfattas offentlig upphandling även av lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling.

Enligt denna lag får marknadsdomstolen, efter ansökan från Kon- kurrensverket, förbjuda en upphandlande enhet att vid genomförande av upphandling i anbudskonkurrens tillämpa ett visst beteende avse- ende upphandling som vid en samlad bedömning är att anse som otill- börligt på grund av att något företag påtagligt diskrimineras, eller bete- endet på något annat sätt påtagligt snedvrider förutsättningama för kon- kurrens vid upphandlingen. En förutsättning för att förbud skall kunna bli aktuellt är att enheten tidigare tillämpat beteendet eller att det av

annan särskild anledning är sannolikt att enheten kommer att tillämpa detta.

3.1 1.3 Erfarenheter

LOU trädde i kraft den 1 januari 1994. Det finns således ännu relativt begränsad erfarenhet av hur reglerna fungerar i praktiken. Under våren 1996 genomförde emellertid Svenska Kommunförbundet en enkät- undersökning avseende livsmedelsupphandling i kommunerna, vilken finns redovisad i en utredning. Undersökningen gällde endast kommu- nernas upphandling av livsmedel. Då dessa står för den dominerande delen av den offentliga livsmedelsupphandlingen, ca 5 av totalt ca 6 miljarder kronor, bör resultatet ändå kunna ge en god bild av hur en 1 stor del av upphandlingen fungerar i praktiken. ( Kommunförbundet tillställde samtliga kommuner en enkät med frå- gor om livsmedelsupphandling. Den besvarades av 247 kommuner, vilket innebär en svarsandel på 85 %.

Endast storstäderna har personal som arbetar uteslutande eller näst intill uteslutande med livsmedelsupphandling. Drygt 62 % av kommu- nerna tillämpar någon form av inköpssamverkan vid upphandling av livsmedel. Formerna för samverkan varierar från erfarenhetsutbyte till gemensam upphandling med gemensamma eller parallella ramavtal. I mer än 70 % av de kommuner som tillämpar inköpssamverkan sluter varje kommun separat ramavtal med leverantören.

l Upphandlingarna görs i 93 % av kommunerna genom öppen upp— handling. Endast i knappt 4 % av kommunerna görs selektiv upphand- ling.

I 92 % av kommunerna sluts ramavtal eller avropsavtal med leve- rantören. De enskilda storköken förutsätts sedan beställa sina varor enligt detta ramavtal. I mer än 90 % av kommunerna är avtalstiden två är, ofta med möjlighet till ett års förlängning.

I 90 % av kommunerna infordras anbud på leverans av samtliga de ? livsmedel som efterfrågas. Detta krav innebär att endast leverantörer

som har hela detta sortiment kan ge ett anbud. Leverantörer med ett smalare sortiment kan möjligen via samarbete med andra avge ett gemensamt anbud. I mer än två tredjedelar av kommunerna finns bara en eller två grossister som har kapacitet att leverera och distribuera , samtliga livsmedel som behövs. ? Endast 10 % av kommunerna upphandlar olika varugrupper för sig. Ofta försöker man då utnyttja det faktum att 20 % av ingredienserna, främst de s.k. huvudkomponentema, t.ex. kött och chark, typiskt sett står för ca 80 % av kostnaden.

Drygt 85 % av kommunerna hade annonserat ut förestående livsme- delsupphandlingar i EGT. Detta hade resulterat i totalt sex anbud från utlandsbaserade företag. Av dessa hade ett anbud antagits.

Fakta

Lag (1992:1528) om offentlig upphandling Nedan följer några för livsmedelsupphandlingen väsentliga punkter i lagen. Då den helt övervägande delen av livsmedelsupphandlingama över tröskelvärdena torde omfattas av reglerna för varuupphandling behandlas ej övriga upphandlingstyper. (Avsnittet nedan är kommen- terande. För fullständighet hänvisas till lagen.) 1 kap. Allmänna bestämmelser Innehåller bestämmelser som är gemensamma för alla upphandlingar som omfattas av lagen.

2 & anger att lagen gäller vid upphandling som görs av staten, kom- muner, landsting, kyrkliga kommuner och vissa andra upphandlande enheter.

4 & innehåller huvudregeln om affärsmässighet. Här anförs att upp- handling skall göras med utnyttjande av de konkurrensmöjligheter som finns och även i övrigt genomföras affärsmässigt. Anbudsgivare, anbudssökande och anbud skall behandlas utan ovidkommande hänsyn.

17 & preciserar vilka laav som får ställas på leverantören. Detta innebär att den upphandlande enheten inte är fri att ställa vilka krav som helst på denne.

Därutöver preciseras lagens tillämpningsområde, centrala begrepp definieras, regler för annonsering och hänvisning till tekniska stan- darder läggs fast etc. 2 kap. Varuupphandling

Innehåller bestämmelser som endast avser varuupphandling över tröskelvärdena, vilken inte genomförs av enheter inom de s.k. försörj- ningssektorema.

1 & lägger fast tröskelvärden för tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel: För statliga myndigheter är tröskelvärdet 130 000 särskil- da dragningsrätter, sdr, (1 282 000 kronor). För övriga upphandlande enheter är tröskelvärdet det lägsta av 200 000 ecu (1 865 000 kronor) eller 200 000 sdr (1 973 000 kronor). Motvärdena har lagts fast i förordning (l996:581) om tröskelvärden enligt lagen (1992:1528) om offentlig upphandling. Mindre upphandlingar än så skall normalt göras enligt kap. 6.

2 & Bestämmelserna i detta kapitel skall inte tillämpas på upp- handling som avses i 4 kap. Detta innebär att upphandlingar av enheter

inom de s.k. försörjningssektorema skall göras enligt de speciella reglerna i 4 kap., även om de avser varor.

6 5 En upphandlande enhet skall inför varje budgetår genom för- handsannonsering informera om de upphandlingar över 750 000 ecu (6 994 000 kronor) som enheten planerat för varje varuområde. Detta sker för att leverantörerna skall få tid att förbereda sig. Efter förhands- annonsering accepteras även kortare tidsfrister vid själva upphand- lingen.

7 5 En upphandlande enhet skall med få undantag annonsera sina aktuella upphandlingar.

8 5 Öppen eller selektiv upphandling skall användas om inte något annat upphandlingsförfarande får tillämpas enligt 10 eller ll %.

10 & Förhandlad upphandling får, under förutsättning att de i för- frågningsunderlaget ursprungligen angivna kontraktsvillkoren inte väsentligt ändrats, användas om anbud som lämnats vid öppen eller selektiv upphandling inte motsvarar de krav på föremålet för upphand- lingen som ställts upp i underlaget.

Därutöver preciseras i kapitlet bl.a. vilka tidsfrister som skall gälla för mottagande av anbud. 3 kap. Upphandling av byggentreprenad 4 kap. Upphandling inom vatten-, energi-, transport- och tele- kommunikationsområdena (De s.k. försörjningssektorema) 5 kap. Upphandling av tjänster

6 kap. Upphandling som understiger de tröskelvärden som anges i 2—5 kap., m. m.

Reglerna i detta stycke är i princip mindre stränga än de som gäller över tröskelvärdena. Framför allt syftar de till att den nationella kon- kurrensen skall utnyttjas, eftersom dessa upphandlingar ofta torde vara för små för att tilldraga sig något väsentligt internationellt intresse. 7 kap. Överprövning, skadestånd m.m. Beskriver vilka möjligheter som den som anser sig felbehandlad av en upphandlande enhet har att klaga. Det kan noteras att endast leverantör är berättigad att klaga. T.ex. en kommunmedlem som ur ett avnämar- perspektiv anser att kommunen agerat felaktigt fråntas i dessa ärenden även sin rätt att klaga via kommunbesvär.

Länsrätten får efter talan av en leverantör besluta att upphandlingen skall göras om eller att den får avslutas först sedan rättelse gjorts. En sådan ansökan får inte prövas efter den tidpunkt då beslut om leve- rantör har fattats. Efter denna tidpunkt står endast en skadestånds— möjlighet till buds. Talan om skadestånd skall väckas vid allmän domstol.

3.12. Investeringsstöd från EU

EU:s strukturfond medfinansierar livsmedelssektoms investeringar.

3.12.1. Investeringsstöd till lantbruket

Sverige har beslutat att införa investeringsstöd i enlighet med rådsför- ordning (EEG) nr 2328/91, art. 5—9, (prop. 1995/961222, bet. 1995/96: FiUlS, rskr. 1995/96:307). Det trädde i kraft fr.o.m. 1997.

Stödet uppgår till ca 120 miljoner kronor per år för en treårsperiod, varav 75 miljoner kronor utgör svensk nationell finansiering och 45 miljoner kronor från EU. Av dessa medel föreslås totalt 40 miljoner kronor avsättas för mål 6-området.

Vilka företag kan få stöd?

Investeringsstöd skall kunna lämnas till företag inom jordbruk, trädgård eller rennäring.

Företagaren skall ha jordbruk, trädgård eller rennäring som sin huvudsakliga sysselsättning. I företaget får som kompletterande verk- samhet ingå skogsbruk, turism eller hantverk.

Företagare som söker investeringsstöd skall lämna en förbättrings- plan. Planen skall visa att investeringarna är berättigade med tanke på företagets situation och ekonomi, och att genomförandet av investe- ringen kommer att leda till en varaktig förbättring. Högst tre planer kan lämnas in under en sexårsperiod. Planen får avse ett enskilt företag eller flera samverkande företag.

Utdrag ur villkor för stöd

Stödmottagare skall arbeta minst 900 timmar per år i företaget och arbetsinsatsen utanför företaget får inte utgöra mer än hälften av stöd— * mottagarens totala arbetstid. Stödmottagaren skall få minst hälften av sin totala inkomst från företaget och minst en fjärdedel från enbart jordbruk eller trädgårds- eller renskötsel. Företagare skall ha goda

yrkeskunskaper.

Vilka investeringar kan ges stöd ?

Stöd kan lämnas till investeringar som främjar, — skyddet av miljön och en förbättrad miljö, — djurskyddet och en förbättrad djurmiljö, — kompletterande verksamhet inom företaget.

I de sju nordligaste länen kan stöd dessutom lämnas till investeringar som

— förbättrar produkternas kvalitet och innebär en omställning av pro- duktionen till marknadens behov, — minskar produktionskostnadema och sparar energi, — förbättrar levnads- och arbetsvillkoren för dem som är verksamma inom företaget.

Begränsningar i stödet

Investeringarna får ej leda till produktionsökningar inom gris- och fjä- derfäsektorn. För beslut om bidrag till investeringar inom mj ölksektom krävs att företaget har en tillräcklig mjölkkvot. Investeringar inötkötts- sektorn begränsas till företag där djurtätheten inte överstiger två djur- enheter per hektar foderareal. Stöd lämnas inte till gödselvårdsanlägg- ning till den del den motsvarar minimikravet för den djurhållning som förekom vid företaget före år 1997. Undantag medges för ersättnings- investeringar vid övergång från fastgödsellagring till flytgödsellagring. Bidrag kan ej ges till investeringar i mark, levande djur och maskiner.

Stödandel av godkänd investeringskostnad

— för regionerna inom mål 6 45% — för övriga delar av Värmlands, Dalarnas, Gävleborgs,

Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län 35% — i övriga delar av landet 20% Högsta stödbelopp

Inom mål 6-regionen ges stöd till ett företag med högst 600 000 kronor. I de sju nordligaste länen utanför mål 6-området ges stöd med högst 300 000 kronor och i övriga Sverige med högst 150 000 kronor.

3.12.2. Investeringsstöd till förädling och försäljning

Stödet, som är ett mål 5a-stöd, syftar till att främja konkurrenskraften i jordbruket och livsmedelsindustrin. Det skall stödja investeringar i förädlingsledet som förbättrar och rationaliserar bearbetningen och avsättningen av jordbruks- och skogsprodukter. En av målsättningarna är att generera mervärde för primärproducenternas produkter. Stödet regleras av rådets förordning (EEG) nr 866/90 om förbättring av vill- koren för bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter, rådets förordning (EEG) nr 867/90 om förbättring av Villkoren för bearbetning och avsättning av skogsbruksprodukter, samt Förordningen (1995:1271) om investeringsstöd till den som förädlar eller saluför produkter från jordbruket eller skogsbruket.

Samlat programplaneringsdokument (SPD)

Sveriges tillämpning av stödet finns reglerat i ett Samlatprogramplane- ringsdokument (SPD), och utgör basen för Sveriges utnyttjande av detta stöd t.o.m. år 1999.

I programmet är angivet inom vilka sektorer som investeringarna kommer att vara stödberättigade. Den årliga ramen för beslut finns också angiven i den finansiella planen. Det totala stödbeloppet för hela perioden är 3,5 mecu från EAGGF i mål 6 och i övriga landet 23,5 mecu.

Stödet är i mål 6 maximalt 21,5 % av den godkända beviljade bruttoinvesteringen varav 17,5 % från EU och 5 % från Sverige. För övriga landet är stödet maximalt 17,5 % varav 12,5 % från EU och 5 % från Sverige.

För varje sektor finns en besldivning samt en målsättning med stödet och de åtgärder som kan komma ifråga för stöd.

Sektor Stöd SEK, totalt 5 år, 1995—1999

Landet utom mål 6 Kött 27 % 82 Mjölk och mjölkprod. 38 % 116 Fågelkött 12 % 36 Frukt och grönsaker 11 % 33 Blommor och plantor 3 % 10 Potatis 10 % 31 Summa 100 % 308 Skogsåtgärder 4 % 14 Summa 100 ”a 322 Mål 6 Kött 14 % 4,7 Renkött 28 % 9,4 Mjölk och mjölkprod. 48 % 16,5 Grönsaker, frukt och här 10 % 3,5 Summa 100 00 34,1 Summa 356

___—___—

Ansöknings— och beslutsprocess

Statens jordbruksverk informerar om stödet, fattar beslut, betalar ut bidrag samt ansvarar för kontroll.

3.13. EU, GATT (WTO) och FAO

EU:s handelspolitik är i princip frihandelsinriktad — framför allt vad gäller industrivaror och tjänster. På livsmedelsområdet inom EU är det den gemensamma jordbrukspolitiken, CAP, som styr EU:s handels- politik. CAP-reformen år 1992 i Sverige är under utvärdering av en parlamentarisk kommitté (KomiCAP) vars huvuduppgift är att från svensk utgångspunkt utarbeta ett samlat förslag till en reformering av EU:s gemensamma jordbrukspolitik. En av KomiCAP:s arbetsgrupper konstaterar att livsmedelsprisemas nivå i Sverige bestäms av:

styrkan i regleringssystemet; — prisnivån i övriga medlemsländer som konkurrerar med svenska produkter, antingen i Sverige eller i andra länder; — värdet på den svenska valutan, vilket sammanhänger med hur den svenska konkurrenskraften utvecklas, vilket påverkar såväl de priser som kan tas ut, liksom en del av direktstödet till jordbruket; — transportkostnadema för livsmedel; — konsumenternas val av svenska eller utländska livsmedel.

KomiCAP avser bl.a. att visa vilka konsekvenser som en oförändrad jordbrukspolitik inom EU medför samt avser att föreslå en CAP-reform som omfattar samtliga sektorer.

Sommaren 1994 undertecknades i Marakesh ett GATT-avtal efter många års förhandlingar inom ramen för den s.k. Uruguayrundan. En följd av Uruguayrundan blev att jordbruksprodukter för första gången lyfts in i det allmänna handelsavtalet. Tidigare har inom ramen för GATT:s förhandlingsrundor stora framsteg noterats för industrivaror och industrisubventioner men fram till och med det senaste GATT- avtalets undertecknande i Marakesh har inte jordbruksvaror och livsmedel omfattats av GATT:s regelverk. Uruguayrundan startade år 1986.

Efter undertecknandet av Marakesh-avtalet sommaren 1994 forma- liserades för framtiden det internationella handelsförhandlingssystemet genom bildandet av Världshandelsorganisationen (WTO) med säte i Geneve. Efter Sveriges inträde i Europeiska unionen (EU) år 1995 för EU Sveriges handelspolitiska talan.

Avtalet efter Uruguayrundans avslutande innebär att medlemslän- derna nu förbundit sig att öka marknadstillträdet för jordbruksproduk- ter, att begränsa exportstödet och det nationella stödet till jordbruket.

Flera av livsmedelssektoms delsektorer kan ur producentsynvinkel emotse vissa problem framöver. Det ökade marknadstillträdet blir på alla varuområden möjligt genom en kvoterad import med nedsatta tullar. Exportstödet skall enligt avtalet, budgetrnässigt, minskas med 36 % mellan åren 1995 och 2000, samtidigt som för spannmål den stödda exportvolymen skall minska med minst 21 % under samma tidsperiod. Mejerisektorn är ett annat område som kan få framtida problem. Vad gäller spannmål kan endast fortsatt höga världsmarlmadspriser för- hindra att EU får problem med exporten under kommande år.

Ett antal faktorer påverkar den internationella handeln med livsmedel:

— OECD:länders prisstödspolitik; — den ekonomiska utvecklingen i bortre Asien;

— utvecklingen inom Ryssland och länderna i Central- och Östeuropa;

Uruguayrundans effekter; — politikens utformning i USA, EU och Japan inför nästa internatio- nella handelsförhandlingsomgång.

I november 1996 höll FAO en världskonferens i Rom rörande den globala livsmedelssäkerheten. Vid konferensen fastslogs att FN:s kapa- citet för att förebygga konflikter måste förstärkas. Sverige lade tyngd- punkten på fyra frågor rörande kampen mot världssvälten:

— bekämpande av fattigdomen; — bekämpande av hoten mot livsmedelsförsörjningens naturresursbas; kampen för den mänskliga rätten till frihet från hunger; — uppföljning av FAO-konferensens beslut.

I dag svälter hundratals miljoner människor i världen trots att det produceras tillräckligt med mat. Det framhölls att fattigdom är en av or- sakerna till världshungern men också den felaktiga politik som bedri- vits. Sysselsättning, utbildning, hälsovård och social trygghet är också avgörande för att livsmedelsförsörjningen skall kunna tryggas för u- ländemas många fattiga. För att kunna trygga naturresursbasen för livsmedelsförsörjningen

måste beslut fattas om ett hållbart utnyttjande av naturkapitalet — då kan den långsiktiga livsmedelssäkerheten i världen tryggas. I dag måste den omfattande markförstöringen stoppas och överanvändningen av vatten liksom överutfiskandet i världshaven. Jordens biologiska mångfald håller på att utarmas. Förutsättningar för ett hållbart, ekologiskt jordbruk och fiske måste skapas i såväl i- som u-länder och de slös- aktiga konsumtionsmönstren och produktionssätten måste ändras till en kretsloppsanpassad samhällsmodell. Detta var i korthet vad Sverige framförde vid FAO-konferensen mot den globala livsmedelsförsörj-

ningen.

4. Livsmedelslagstiftningen

Livsmedelsindustrin arbetar under ett omfattande regelsystem, som tidigare hade sin grund främst i den svenska livsmedelsstadgan. Genom internationellt samarbete iCodex Alimentarius Commission och inom Norden, men främst genom EES-avtalet och medlemskapet i EU, har livsmedelslagstiftningen i så hög grad anpassats till vår närmaste om- värld, att man inte längre kan tala om en renodlad svensk livsmedels- lagstiftning.

4.1. Codex Alimentarius och det nordiska samarbetet

Redan i propositionen till ny livsmedelslag (prop. 1971:61) pekade departementschefen på vikten av internationellt samarbete och nämnde Nordiska Rådets arbete med ett närmande av livsmedelslagstiftningama i de nordiska länderna och Codex Alimentarius Commissions arbete med att få fram internationella standarder för livsmedel och för andra förhållanden på livsmedelsområdet.

En höjd hälso- och konsumentskyddsnivå inom livsmedelsområdet har varit utgångspunkt för livsmedelspolitiken i de nordiska länderna och utgör en viktig del i det nordiska samarbetet. Målsättningen med arbetet har fastlagts i ett samarbetsprogram från år 1993. Arbetet sker fortlöpande i projektform och är indelat under fem överordnade ämnen, nämligen kost och näring, toxikologi och riskvärdering, livsmedels- hygien- och kontroll, dricksvatten och livsmedelslagstiftning. Ett viktigt projekt på lagstiftningsområdet har under år 1995 varit utarbetandet av en modell för tillämpningen av de tre EG-direktiven om livsmedels- tillsatser. De nordiska länderna har valt en gemensam, systematisk upp- ställning av tillåtna tillsatser, som kan medföra lättnader i den nordiska samhandeln.

Codex Alimentarius utgör ett regelverk på livsmedelsområdet, som utvecklats under FN-organen FAO:s och WHO:s gemensamma pro- gram för standardisering av livsmedel. Dess syfte är att skydda konsu- menternas hälsa och att borga för redlighet i den intenationella handeln

med livsmedel. WTO stadgar att Codex Alimentarius standarder skall ligga till grund för den livsmedelslagstiftning som har inflytande på handeln mellan länder. Om det uppkommer tvister i sådana samman- hang gäller Codex Alimantarius regler, om landet inte kan åberopa skydd för hälsa och säkerhet som giltigt undantag. De rekommendatio- ner som utarbetats i Codex Alimentarius ligger i stor utsträckning till grund för EG:s bestämmelser på livsmedelsområdet.

4.2. Den svenska anpassningen till EG-rätten

EG:s bestämmelser på livsmedelsområdet omfattar märkning, livsme- delsstandarder, livsmedelstillsatser samt livsmedelskontroll. Dessutom finns bestämmelser om bl.a. vin och spritprodukter, material och pro- dukter i kontakt med livsmedel, livsmedel för särskilda näringsända- mål, grånsvärden för främmande ämnen samt dricksvatten och ytvatten som skall användas för framställning av dricksvatten. Lagstiftningen på livsmedelsområdet är föremål för ett kontinuerligt förnyelse- och för- ändringsarbete. Bland de områden som varit aktuella under senare tid kan nämnas livsmedelstillsatser, vissa märkningsfrågor, livsmedel för särskilda näringsändamål, fastställande av högsta halter av bekämp- ningsmedel, nya livsmedel (novel foods), aromämnen, naturligt mine- ralvatten, veterinära frågor och hygienområdet i övrigt.

Den svenska livsmedelslagstiftningen är i huvudsak harmoniserad med EG-rätten på området. I de delar som är totalharmoniserade, är det inte tillåtet i Sverige att ha vare sig strängare eller liberalare regler för

de varor som regleras av rättsakten. Huvuddelen av EG:s bestämmelser om livsmedel omfattades av

EES-avtalet, som trädde i kraft den 1 januari 1994, med undantag för veterinära bestämmelser. I den delen trädde avtalet i kraft den 1 juli 1994. Genom den anpassning som ägt rum på grund av EES-avtalet, kom EU-medlemskapet att, i bara mycket begränsad omfattning, leda till ytterligare förändringar. En anpassning blev emellertid erforderlig vad gäller införselkontrollen. Borttagandet av gränskontrollerna inom EU innebär att kontrollen av livsmedel som förs in i landet i större ut— sträckning måste bygga på den livsmedelskontroll som sker i utförsel— landet.

I medlemskapsförhandlingama har Sverige deklarerat vikten av att kunna behålla en hög ambitionsnivå i fråga om bl.a. livsmedelssäkerhet och har därvid begärt undantag från EG:s bestämmelser på vissa områden. Sverige har bl.a. tillerkänts ett — i princip— permanent undan- tag beträffande kontroll av salmonella i kött infört från EU. Undantaget kommer att utvärderas och kan komma att omprövas om de svenska

förhållandena är likvärdiga de övriga medlemsländernas. Ett tidsbe- gränsat undantag har medgivits beträffande exempelvis fetthalt i mjölk, som innebär att den svenska lättmjölken godtas under en övergångs- period. Sverige strävar efter att få behålla sina nationella, strängare reg- ler beträffande azo-färgämnen och sötningsmedlet cyklamat och åbe- ropar skydd för människors hälsa, som grund för ett undantag. I fråga om s.k. traditionella livsmedel kan en annan form av undantag från EG- rätten medges. I samband med att EG år 1994 fattade beslut om direktiv om användning av färgämnen resp. sötningsmedel i livsmedel, beslu- tade rådet om en ändring i ramdirektiven om livsmedelstillsatser. Detta ger medlemsländerna vissa möjligheter att behålla nationella förbud mot vissa tillsatser i vissa traditionella livsmedel. Sverige har anmält att man önskar behålla ett förbud mot färgämnen i saft och enligt ett rådsbeslut i juni 1996, får Sverige behålla det nämnda förbudet.

Några för livsmedelsindustrin viktiga områden är reglerna om märk- ning av färdigförpackade livsmedel, livsmedelsstandarder samt livsme- delskontroll.

De svenska märkningsbestämmelserna är totalharmonierade med EG:s regler. Sverige kan därför inte ha vare sig strängare eller libera- lare regler på området. De regler som tidigare gällde i Sverige överens- stämde i sina huvuddrag med EG:s märkningsbestämmelser. På detalj- nivå var skillnaderna dock stora. Det finns inget formellt hinder för svenska tillverkare att ha en frivillig, mer omfattande märkning än den obligatoriska. Exempelvis kan uppgifter som utvisar livsmedlets ålder även lämnas. EG:s märkningsbestämmelser medför att de livsmedel som uppfyller märkningskraven skall kunna cirkulera fritt inom hela EES-området. Livsmedel som är avsedda för den svenska marknaden skall vara märkta på svenska. Annat språk får användas, om konsu- menter med svenska som modersmål kan antas förstå uppgifterna och i undantagsfall kan enstaka utländska ord användas.

En livsmedelsstandard föreskriver vilken sammansättning ett livs- medel skall ha för att få bära en viss varubeteckning. Syftet med att utarbeta standarder som är tvingande för producenterna, är att konsu- menterna skall tillförsäkras en viss kvalitet eller beskaffenhet på livsmedlet ifråga. Livsmedelsstandarder har utarbetats både inom EG och nationellt. Genom anpassningen till EG-rätten har Sverige inför- livat nya standarder (exempelvis för choklad och naturligt mineral- vatten) och har vidare modifierat vissa, redan existerande. För de pro- dukter som inte omfattas av EG-standarder, har Sverige kunnat behålla sina beteckningar och krav på sammansättning. Detta är fallet beträf- fande många typiska, svenska produkter såsom falukorv, blodpudding och kalvsylta m.fl.

I fråga om köttprodukter kan Sverige, i enlighet med den s.k. Cassis de Dijon-principen, tvingas att acceptera köttprodukter från övriga medlemsländer, som inte uppfyller den svenska standarden, men som producerats på ett lagenligt sätt i utförsellandet. Frågan om importeran- de land kan få ändra beteckning på en vara som kan medföra för- växlingsrisk, har under senare tid diskuterats för förlikning med EG- parlamentet.

Livsmedelsstandarder anses vara ett otidsenligt regelsystem efter- som dessa snabbt föråldras och i stället blir ett hinder för önskvärd pro- duktutveckling. I december 1992 fattades ett principbeslut i EG, att inte utarbeta nya livsmedelsstandarder utan i stället revidera och förenkla de äldre.

Genom EES-avtalet korn EG:s generella regler för offentlig kontroll av livsmedel att gälla i Sverige. Dessa regler tillämpades här— i allt väsentligt — redan före avtalets ikraftträdande och innebär bl.a. att kontroll skall utföras i hela hanteringskedjan fram till konsumenten. Reglerna omfattar grundläggande principer för hur nationella myndig— heter skall hantera kontroll av livsmedel, men varje land har stor frihet att organisera sin kontroll så länge den uppfyller EG:s generella krav. Kontrollen skall omfatta bl.a. provtagning och analys, personalhygien, dokumentation, lokaler, utrustning och märkning. För livsmedel av ani- maliskt ursprung finns särskilda regler, som skall säkerställa en god- tagbar hygienisk standard på dessa produkter. Hur den offentliga livs- medelstillsynen organiserats i Sverige, framgår av följande avsnitt.

4.3. De nationella myndigheternas olika funktioner

Hygien och redlighet är två nyckelbegrepp i livsmedelslagstiftningen, vars huvudsyften — enkelt uttryckt — är att konsumenternas hälsa inte skall äventyras och att de skall få valuta för sina matpengar. Det grund- läggande kravet på livsmedels kvalitet återfinns i 5 & livsmedelslagen. Livsmedel som saluhålls får inte ha en sådan sammansättning eller be- skaffenhet i övrigt, att det kan antas vara skadligt att förtära, smitt- förande eller eljest otjänligt som människoföda.

Statens livsmedelsverk (Livsmedelsverket), som lyder under Jord- bruksdepartementet, har till uppgift att bevaka konsumenternas intres- sen på livsmedelsområdet, att leda och samordna livsmedelskontrollen, att undersöka livsmedels sammansättning och näringsvärde, att ge råd och anvisningar i livsmedelsfrågor och att vägleda konsumenterna mot bättre matvanor. Detta sker huvudsakligen genom normer, kontroll

samt information och utbildning. Med stöd av en vidsträckt delegation i livsmedelslagen och livsmedelsförordningen utfärdar Livsmedelsverket föreskrifter inom lagens tillämpningsområde. Föreskriftema, som är bindande, finns samlade i Statens Livsmedelsverks Författ- ningssamling, SLV FS. Denna innehåller även allmänna råd, som utgör rekommendationer.

Livsmedelsverket utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av livsmedelslagstifmingen. Det innebär att verket har ansvaret på central nivå och är normgivande. Länsstyrelserna utövar den närmare tillsynen inorn länen. De kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet godkänner livsmedelslokaler och utövar den direkta tillsynen över det stora flertalet verksamheter som hanterar livsmedel inom kommunerna. Livsmedelsverket godkänner livsmedelslokaler och utövar den fortsatta tillsynen vid bl.a. slakterier, mejerier och äggproduktanläggningar. Dessutom har verket övertagit tillsynen över ett antal större livsmedelsföretag.

Avsikten med den offentliga tillsynen är att se till att livsmedelslag- stiftningens bestämmelser följs, så att konsumenterna skyddas mot hälsorisker och mot oredliga förfaranden. Bestämmelser om livsme- delstillsyn finns huvudsakligen i tre av Livsmedelsverket utfärdade kungörelser, SLV FS 1990:10 med ändringari 1993z4l och l996:15. Offentlig livsmedelstillsyn skall omfatta ett eller flera av följande mo- ment, nämligen inspektioner, provtagning och analys, kontroll av per- sonalhygien, genomgång av egenkontrollprogram, resultat från egen- tillsyn och annan dokumentation i verksamheten. Även andra moment kan ingå.

Ett inslag i den offentliga tillsynen är att företagens egentillsyn bör utgöra en grund för tillsynsmyndighetens verksamhet. Enligt 53 & livsmedelsförordningen får Livsmedelsverket meddela föreskrifter om att näringsidkare inom livsmedelshanteringen är skyldig att utöva tillsyn över verksamheten (egentillsyn) och om program som närmare reglerar hur kontrollen skall utövas (kontrollprogram). Syftet med egentillsynen är bl.a. att varje näringsidkare själv skall kontrollera att hanteringen sker i enlighet med livsmedelslagstifmingens bestäm- melser. Egentillsynen skall vara anpassad efter verksamhetens omfatt- ning och art. För att underlätta och systematisera egentillsynen fast- ställs kontrollprogram. Sådana behöver inte fastställas för mycket enkla verksamheter, i vilka kontrollbehovet är ringa. Eftersom kraven varie- rar för olika verksamheter, måste kontrollprogrammen anpassas efter verksamhetens omfattning och inriktning. Några viktiga områden — beroende på verksamhetens inriktning — kan bestå i temperaturmätning, rengöringsmtiner, dokumentation, livsmedlens mikrobiologiska kvalitet samt deras sammansättning och märkning.

Livsmedelslagstiftningen omfattar även livsmedel som är avsedda för export. Sverige har förbundit sig att kontrollera livsmedel som är avsedda för export till länder inom EES-avtalets tillämpningsområde med samma omsorg som de livsmedel som är avsedda att hanteras inom Sverige och som har tillverkats här.

Tillsynen är förenad med kostnader, s.k. tillsynsavgifter. Om två eller flera verksamheter som bedrivs i samma anläggning har ett mycket starkt samband med varandra, exempelvis integrerad styckning och charkuterivarutillverkning, tas endast en avgift ut. Tillsynsmyndig- heten skall nedsätta eller efterge avgiften för vissa verksamheter, om dessa sysselsätter högst två årsarbetskrafter och tillsynsbehovet är ringa.

4.4. Småskalig livsmedelsproduktion

Inom livsmedelssektorn finns särskilda regler för anläggningar som ägnar sig åt förädling av animaliska livsmedel. I första hand gäller dessa regler för slakt, kött- och charkprodukter samt mejeriprodukter, men regler håller också på att utarbetas för fiskanläggningar. I stor utsträckning har dessa regler tillkommit för att säkerställa produkternas hygieniska kvalitet, och i många fall saluhålls produkterna från.dessa anläggningar endast regionalt. I de följande avsnitten beskrivs de särskilda reglerna för dessa anläggningar mera ingående.

De ekonomiska villkoren för småskalig verksamhet har ett självklart samband med de krav som uppställs på verksamhetens lokaler och utrustning och vissa övriga, hygieniska krav som ställs på densamma. Om man bortser från allmänna bestämmelser, som innehåller grund- läggande krav i dessa avseenden och som i hög utsträckning överens- stämmer med de som gäller för storskalig verksamhet, är de svenska reglerna utformade så att de medger en viss anpassning till verksam- hetens omfattning och art. De faktiska förutsättningama för småskalig verksamhet kan variera och de bedömningar som görs i fråga om god- kännande av lokaler och deras utrustning, kan i Viss utsträckning ske från fall till fall.

4.4.1. Småskalig slakt

Bestämmelserna om slakt är omfattande och finns i huvudsak samlade i Livsmedelsverkets kungörelser om slakt av tamboskap och hägnat vilt, om slakt m.m. av fjäderfä samt om slakt och annan hantering av färskt

kött av ren, SLV FS l994zl, 11 och 12. De följande avsnitten omfattar de två förstnämnda kungörelsema samt de bestämmelser som gäller mejeriverksamhet m.m. Reglerna om slakt och annan hantering av färskt kött av ren innehåller emellertid andra lösningar, såsom mobila slakterier m.m. Beskrivningen gör inte anspråk på att vara uttömmande, utan har till syfte att ge en kortfattad redogörelse för den småskaliga verksamhetens villkor, utifrån de krav som nämnts ovan i avsnittet.

Under våren 1989 fattade riksdagen beslut om förstärkt livsmedels- kontroll (prop. 1988/89:68, bet. l988/89:JOU14, rskr. 1988/89:263). Beslutet innebar bl.a. att lagen om köttbesiktning (1959199) m.m. upphävdes och ersattes med föreskrifter om köttkontroll som meddelas med stöd av livsmedelslagen. Beslutets syfte var att en effektiv och likformig köttkontroll skulle upprätthållas i hela landet. I riksdags- beslutet underströks att de nya föreskrifter som skulle utformas med anledning av beslutet inte skulle hindra utvecklingen av småskalig slakteriverksamhet. Bland annat skulle lokal- och utrustningskraven i viss mån anpassas till verksamhetens omfattning. I riksdagens livs- medelspolitiska beslut (prop. 1989/90:146, bet. 1989/902JOU25, rskr.l989/90:327) bedömdes dessutom den småskaliga livsmedels- förädlingen få en större och viktigare roll än tidigare. I beslutet under- ströks också den småskaliga livsmedelsindustrins viktiga roll för dynamiken och konkurrenssituationen på den lokala marknaden.

Regeringen uppdrog åt Livsmedelsverket att utreda och överväga möjligheterna att förenkla förutsättningama för småskalig slakteriverk- samhet. Under våren 1990 meddelade Livsmedelsverket nya före- skrifter och allmänna råd om köttkontroll (SLV FS l990:6). Bland annat föreskrevs i denna att all slakt med undantag för s.k. husbehovs- slakt fr.o.m. den 1 juli 1990 skulle ske vid kontrollslakteri. (Vissa över- gångsregler korn emellertid att gälla.) Vid anpassningen av köttbesikt- ningsbestämmelsema till småskalig slakteriverksamhet hade Livsme- delsverket tre viktiga utgångspunkter. En effektiv och likformig kött- kontroll skulle upprättas i hela landet, konsumenterna skulle tillför- säkras kött som producerats under hygieniskt tillfredsställande former och kraven på gott djuskydd skulle tillgodoses.

Sommaren 1991 beslutade EG om nya regler bl.a. för slakteriverk- samhet (EG-direktiv 91/497). I detalj redovisades även de krav som skall gälla för småskalig slakteriverksamhet. Livsmedelsverket konsta- terade (SLV rapport nr 4, 1992, om småskalig slakt) att det var väsent- ligt att hänsyn togs till EG:s regelverk, som inom en nära framtid, med all sannoliket, skulle komma att gälla även i Sverige och att det redan förelåg en stor överensstämmelse med de gällande, svenska reglerna. De skillnader som konstaterades avsåg slaktvolym, distribution, vissa hygieniska krav samt tidpunkt för köttbesiktning. Den slaktvolym som

tilläts i Sverige för småskalig slakt var högre, men skulle anpassas till EG:s bestämmelser. De begränsningar i distributionen som gällde enligt EG:s bestämmelser ansågs det inte föreligga något behov av, med hänsyn till den goda smittsituationen i Sverige och den goda tekniska standarden på de småskaliga slakteriema. Småskaliga slakterier kunde dock inte komma ifråga för export av kött och köttprodukter. Eftersom EG:s föreskrifter i fråga om skötsel och hygien är att betrakta som minimikrav gjorde Livsmedelsverket vidare den bedömningen, att Sverige inte skulle frångå eller sänka den hygieniska standard på livsmedelshantering och livsmedelslokaler, som då var allmänt veder— tagen och accepterad, t.ex. beträffande kravet på sanitetsslaktavdel- ningar. Slutligen medgav Livsmedelsverket att köttbesiktning kan ske dagen efter slakt, i stället för samma dag i enlighet med EG:s bestäm- melser, vilket ansågs vara motiverat särskilt i glesbygder.

4.4.2. Slakt av tamboskap och hägnat vilt

Reglerna i kungörelsen SLV FS l994:l med föreskrifter och allmänna råd om slakt av tamboskap och hägnat vilt, skall tillämpas på bl.a. de vanligaste djurslagen, nämligen nötkreatur, svin, får, get och häst. Reg- lerna gäller inte vid husbehovsslakt, dvs. slakt av enstaka djur som en uppfödare för sitt eget hushålls behov själv utför eller låter utföra på den fastighet som han brukar och där djuret är uppfött.

Köttbesiktningstvång gäller för de djurslag som omfattas av kun- görelsen. Detta innebär att veterinär skall besiktiga djuren före slakt och därefter kontrollera kroppar och organ innan köttet saluhålls eller hanteras vidare i avsikt att användas som livsmedel. I fråga om tid- punktema för denna besiktning är reglerna för småskalig slakt något liberalare än vad som gäller för större verksamheter. Besiktning före slakt skall utföras vid slakteriet så nära slakten som möjligt, dock tidigast 24 timmar före beräknad slakt. Besiktningen får utföras hos uppfödaren, om besiktningsveterinären bedömer att samma säkerhet uppnås som vid besiktning på slakteriet. Efter slakt skall köttet besik- tigas under slaktdagen av besiktningsveterinären. Den som ansvarar för verksamheten är skyldig att föra register över och hålla uppgifter till- gängliga för besiktningsveterinären vad gäller slaktdjur som tas in och slaktprodukter som förs ut, de kontroller som görs iegentillsynen samt resultat av dessa kontroller. Utöver de årliga avgifter som tillsynen för- anleder, skall slakteriet täcka kostnaderna för köttbesiktningen.

Ett grundkrav är att den småskaliga verksamheten skall bedrivas i godkända livsmedelslokaler. Enligt 38 & livsmedelsförordningen är det Livsmedelsverket som skall godkänna bl.a. livsmedelslokaler i slakteri-

er. Ett slakteri anses som småskaligt, om det inte slaktar mer än 20 slaktenheter per vecka och högst 1 000 slaktenheter per år. Nötkreatur och häst utgör en slaktenhet, svin 0,33 slaktenheter och får samt get 0,15 slaktenheter. Den kommunala nämnd som utövar tillsyn enligt livsmedelslagen godkänner livsmedelslokaler ismåskaliga stycknings- anläggningar. Småskalig styckningsanläggning anses sådan anläggning vara, som producerar högst fem ton styckat kött per vecka. Varor från sådana anläggningar får säljas enbart inom landet.

Bestämmelserna för småskalig verksamhet är indelade i allmänna bestämmelser för godkännande av småskaliga anläggningar och sär- skilda bestämmelser for godkännande av småskaliga slakterier. Både de allmänna och särskilda bestämmelserna för småskalig verksamhet är mindre omfattande och uppnår i vissa delar inte den höga detalje- ringsgrad, som reglerna för storskalig verksamhet har. För att upp- rätthålla högt ställda hygienkrav, innehåller de allmänna bestämmel- serna om krav för godkännande av småskaliga anläggningar emellertid regler som i hög utsträckning överensstämmer med de allmänna bestämmelser som gäller för godkännande av storskaliga slakterier och styckningsanläggningar m.m. Den huvudsakliga skillnaden är att den småskaliga verksamheten inte omfattas av bestämmelser om att besikt- ningspersonal skall ha tillgång till eget låsbart rum, att besiktnings- veterinären skall ha möjlighet att utföra kontroller alla tider på dygnet, att det skall finnas ett tillräckligt antal omklädningsrum och de krav som gäller personallokalema i övrigt, att det skall finnas en speciell plats med ändamålsenlig utrustning för rengöring och desinfektion av transportmedel för kött och tvättplats för djurfordon samt att det skall finnas ett särskilt rum för förvaring av rengörings- och desinfektions- medel. De särskilda bestämmelserna för godkännande av småskaliga slakterier skiljer sig från de storskaligas främst genom en lägre detalj- ringsgrad. Reglerna är följaktligen mer allmänt formulerade. Ett exem- pel på detta är att "det skall finnas en slaktlokal och övriga utrymmen som är tillräckligt stora för att hantering i samband med slakt skall utföras på ett hygienisk sätt". Lokalen måste emellertid ha tillräckligt högt i tak för att — i likhet med de storskaliga slakteriema — ha lätt rengjorda väggar upp till tre meters höjd. Tillräcklig storlek på ettslakt- djursstall i anslutning till slakteriet är vidare ett sådant mer allmänt formulerat lorav. Gårdsslakterier, dvs. slakterier med slakt enbart av djur som är uppfödda på fastigheten där slakteriet är beläget, behöver inte ha något sådant stall, om uppfödningsstallet ligger i slakteriets omedelbara närhet. Det saknas även krav på s.k. arrestboxar. Momen- ten med bedövning och avblodning av djuren uppställer inte högre krav på lokalerna, än att dessa skall äga rum på en tydligt avskild plats inom slaktlokalen. Liksom i storskalig verksamhet, skall den fortsatta upp-

slaktningen av djuren i största möjliga utsträckning ske på hängande djur, som inte får komma i kontakt med golvet. Kraven på kylrum är också mer allmänt hållna och föreskriver att de i storlek och utförande skall vara anpassade till det antal och storleken på de slaktkroppar som skall kylas ned. Tillgång till arresteringsmöjlighet för beslagtagna kroppar är dock ett krav. I fråga om särskilt — från hygiensynpunkt — känsliga moment i arbetet och förvaring av vissa djurdelar, anges bara att det inte får ske i slaktlokalen. Slutligen föreskrivs att gödsel, som inte körs bort från lokalen dagligen, skall förvaras på tydligt avskild plats.

4.4.3. Fj äderfäslakt

Reglerna i Livsmedelsverkets kungörelse SLV FS 1994:11 om fjäderfä skall tillämpas på bl.a. tamfåglar, dvs. höns, kalkoner, pärlhöns, ankor och gäss. I likhet med bestämmelserna om slakt av tamboskap, gäller reglerna inte husbehovsslakt. De skall inte heller tillämpas:

för mindre mängder av färskt fjäderfäkött från egenuppfödda tam- fåglar som en uppfödare, med en årlig produktion av högst 10 000 fåglar, levererar direkt till konsument i en butik i närheten av upp- födningsgården eller vid torghandel i närmaste tätort,

— för mindre mängder kött av hägnat fjäderfä som uppfödaren leve- rerar direkt till konsumenter, samt

för styckning och lagring av besiktigat färskt fjäderfäkött i detalj- handel eller liknande, där köttet efter hanteringen saluhålls direkt till konsumenter.

Även om sådan verksamhet är undantagen från kungörelsens tillämp- ningsområde, gäller dock livsmedelslagstiftningen i övrigt för verk- samheten. Den är således underkastad dess allmänna regler om lokaler, hantering, personalhygien och egenkontrollprogram m.m. Tillsynen över verksamheten utövas som regel av den kommunala nämnd som utför tillsyn enligt livsmedelslagen.

Slakterier med en årlig slakt under 150 000 fåglar och fristående styckningsanläggningar som har en produktion om högst tre ton ut- gående kött per vecka får godkännas som småskaliga anläggningar. Kött från småskaliga anläggningar får endast saluhållas på den in- hemska marknaden.

Köttbesiktningen är — liksom beträffande tamboskap — obligatorisk och indelad i besiktning före och efter slakt. Salmonellakontroll är en viktig del av den besiktning som utförs före slakt och kan genomföras på några olika sätt. Den som ansvarar för verksamheten vid ett småskaligt slakteri är skyldig att föra register över och hålla uppgifter tillgängliga för besiktningsveterinären vad gäller slaktdjur som tas in och slaktprodukter som tas ut, de kontroller som görs iegentillsynen och resultatet av dessa kontroller. Utöver den årliga avgift som till- synen föranleder, skall slakteriet täcka kostnaden för besiktnings- personalen.

Kraven för godkännande av lokaler och utrustning är indelade i allmänna bestämmelser för småskaliga anläggningar och särskilda bestämmelser för småskaliga slakterier. De allmänna bestämmelserna för småskaliga anläggningar är något mindre omfattande och har inte lika hög detaljeringsgrad som de allmänna bestämmelserna för stor- skaliga anläggningar. Det ställs bl.a. något mindre krav på personal- utrymmen. Vidare saknas krav bl.a. på korrosionsbeständigt material på dörrar och fönsterkarmar, takens beskaffenhet, läsbarhet, kylt rum för avfall (detta skall borttransporteras eller destrueras efter varje arbets- dag), mottagnings- och expeditionsutrymmen, rum för besiktnings- personalen samt plats för ändamålsenlig utrustning för rengöring och desinfektion av transportmedel för kött.

De särskilda bestämmelserna för småskaliga slakterier är mindre omfattande än de som gäller för storskaliga slakterier och uppställer krav under tre punkter. Att slaktlokalen skall vara tillräckligt stor för att vissa arbetsmoment skall kunna utföras på åtskilda platser och att väggarna skall vara tvättbara upp till minst två meter, är krav som även omfattar större slakterier. Kravet på ett särskilt rum för urtagning och fortsatt hantering, med förutsättningar för att urtagningen kan ske på tillräckligt avstånd från andra arbetsplatser eller åtskild med en vägg för att förhindra förorening, är också gemensamt för småskaliga och storskaliga slakterier. Slutligen anges ett allmänt formulerat krav om att det skall finnas kylrum med tillräcklig kapacitet i förhållande till slaktdjurens storlek och antal och en tillräckligt stor, låsbar sektion för slaktkroppar som undergår provtagning. Om kött omedelbart levereras till styckningsanläggningar eller köttbutiker i omedelbar närhet till slak- teriet kan, vid transporttider om högst en timme, tillsynsmyndigheten medge att kylrum inte behöver finnas. De småskaliga slakteriema sak- nar bl.a. krav på särskilt rum eller utrymme för besiktning före slakt, tvättplats och utrustning för rengöring och desinfektion av transport- lådor eller containrar för levande slaktdjur och för djurtransportfordon samt särskilda tvättställ och toaletter för den personal som hanterar levande fåglar.

4.5. Villkoren för mej eriverksamhet m.m.

Regler om hantering av mjölk återfinns — i huvudsak i Livsmedels- verkets kungörelser SLV FS l994:13, med ändringar i 1995:10, vilka båda innehåller föreskrifter och allmänna råd om hantering av mjölk och mjölkbaserade produkter. Dessa omfattar mjölk från ko, får och get samt mjölkbaserade produkter, t.ex. grädde, filmjölk, ost, smör, mjölk- pulver, fruktyoghurt och mj ölkglass.

De grundläggande förutsättningama för att tillsynsmyndigheten skall godkänna en lokal i en anläggning som tar emot obehandlad mjölk, behandlar obehandlad mjölk och framställer konsumtionsmjölk eller mjölkbaserade produkter är att lokalen uppfyller de inrednings- och utrustningskrav som framgår av livsmedelslagstiftningen och att det kan antas att verksamheten kan bedrivas i enlighet med denna.

Såsom ovan nämnts är det Livsmedelsverket som godkänner mejeri- lokaler. Den kommunala nämnd som utövar tillsyn enligt livsmedels- lagen godkänner andra livsmedelslokaler än mejerier. Lokaler i an- läggning med småskalig verksamhet hänförs till denna kategori. Den fortsatta tillsynen utövas av den godkännande myndigheten.

Lokalerna skall vara utformade och utrustade så att verksamheten kan bedrivas på ett hygieniskt sätt. I följd därav finns det allmänna bestämmelser, vilka i hög utsträckning liknar de allmänna krav på lokaler som nämnts i avsnitten ovan, med den naturliga modifiering som verksamheten kräver. Utöver dessa allmänna bestämmelser finns det ytterligare krav på utrymmen för råvaror, produktion, förpackning och lagring, som anger vad som krävs i dessa avseenden för att hygienkraven skall vara uppfyllda. För kyl- och frysrum för mjölk, mjölkbaserade produkter och råvaror finns särskilda regler, som preci- serar krav på nämnda utrymmen. Temperaturhållning är, över huvud taget och av naturliga skäl, en viktig faktor från hygiensynpunkt.

Reglerna uppställer inga särskilda krav för småskalig verksamhet på de sätt som redogj orts för i avsnitten ovan. Vissa bestämmelser medger däremot undantag eller en viss flexibilitet, på vilka exempel lämnas nedan. Livsmedelsverket kan medge undantag från bestämmelserna om lokaler, i de fall anläggningen i begränsad omfattning framställer mj ölkbaserade produkter.

Mjölk eller mjölkprodukter som saluhålls som livsmedel eller används vid framställning eller beredning av livsmedel skall ha genom- gått värmebehandling, så kallad pastörisering, om inte Livsmedels- verket i det enskilda fallet eller genom föreskrifter medger undantag. Ett sådant undantag gäller mjölk, som en mjölkproducent på sin gård överlåter till en konsument för enskilt bruk, under förutsättning att överlåtelsen inte sker i en omfattning eller på ett sätt som kan liknas vid

butiksförsäljning. Pastörisering skall enligt huvudregeln ske med en värmebehandlingsutrustning, som uppfyller vissa krav. Annan utrust- ning kan emellertid godtas, om den säkerställer motsvarande resultat och ger likvärdiga garantier från hygienisk synpunkt.

Förpackning av konsumtionsmjölk och flytande mjölkbaserade pro- dukter skall — enligt huvudregeln — ske automatiskt och vid den anlägg- ning där avslutande pastörisering av produkten skett. Kravet på auto- matisk förpackning gäller emellertid inte för förpackningar och behål- lare på mer än fyra liter. Tillsynsmyndigheten kan medge undantag från kravet på automatisk förpackning, om anläggningen i begränsad om- fattning framställer konsumtionsmjölk eller flytande mjölkbaserade produkter, under förutsättning att de alternativa förpackningsmetoderna är likvärdiga från hygienisk synpunkt.

Liksom i fråga om de verksamheter som beskrivits i de tidigare avsnitten, är tillsynen förenad med kostnader.

4.6. Lagstiftning och andra regelverk för kött- och charkprodukter

Stora områden inom den animalieproducerande sektorn, fiån primär- produktion till kött- och charkkonsument, är fortfarande oreglerade inom EU.

Sverige har bestämmelser inom djurskyddslagstiftningen som anger normer för minsta acceptabla standard för djurstallar och övrig djur- hållning. En del av dessa regler som t.ex. krav på tillgänglig yta för djuren, förbud mot fixering av suggor, förbud mot lågdosantibiotika i fodret i tillväxtbefrämjande syfte m.m. leder enligt uppgift till ökade kostnader inom primärproduktionen.

Hygien- och tillsynsbestämmelser för slakt och styckningsindustrin är numera lika för alla medlemsländer. Däremot är finansieringen av den offentliga tillsynen/kontrollen olika. I Sverige råder strikt avgiftsfinansiering, i andra länder är denna verksamhet helt eller delvis finansierad med offentliga medel.

Bestämmelser för kött— och charkvaror avseende process, innehåll och viss märkning är inte ett s.k. reglerat område inom EU. De olika medlemsländerna har olika regler vars omfattning och status varierar. Sverige kan sägas ha strikta regler med hög status (i författningsform).

De svenska bestämmelserna återfinns i det s.k. köttkapitlet; SLV:s kungörelse med föreskrifter om köttvaror (SLV FS 1986:l3; l989:25; 1989:38) och dito allmänna råd för tillämpning (SLV FS 1986: 14).

En inte oväsentlig införsel av charkprodukter tillverkade under ”liberalare” regler i annat medlemsland har skett under år 1996.

Bestämmelser om köttslag och kötthalt ihamburgare och köttbullar är unika för Sverige. Även i denna varukategori har import och för- säljning av produkter som inte håller svensk standard förekommit.

Livsmedelsverket har aviserat en omarbetning av de bestämmelser som refererats ovan. Tidigast någon gång under första halvåret 1998 räknar Livsmedelsverket med att nya bestämmelser har trätt i kraft.

Inom EU-kommissionen pågår arbete med att införa obligatorisk mängddeklaration av vissa råvaror vid märkning av livsmedel. QUID, quantified deklaration of characterizing ingredients, har mött hårt motstånd inom industrin bland flertalet medlemsländer. Det bedöms dock som troligt att denna bestämmelse kommer att införas. I Sverige har motsvarande bestämmelse funnits sedan flera år tillbaka. En grundförutsättning för att en sådan bestämmelse skall kunna införas i EU är naturligtvis att en gemensam definition av kött fastställs. Om inte på annat sätt kommer Sverige sannolikt genom detta att få ett betydligt högre ”köttinnehåll” i svenska korvar.

Branschrådet, som är en informell grupp av representanter från svensk kött- och charkindustri har för avsikt att föra en dialog med de tre stora detaljhandelskedjoma för att höra om de i avvaktan på nya nationella- resp. EU-bestämmelser är beredda att kräva att eventuella utländska tillverkare håller sig till de regler som den inhemska industrin är tvungen att hålla sig till. Om konkurrenstrycket från utländska till- verkare blir för stort på grund av olika regelverk måste den svenska industrin begära omedelbar ändring av de svenska bestämmelserna.

4.7. Små och medelstora företag

De små och medelstora företagen har stora möjligheter att lyckas med exportsatsningar bl.a. till följd av EU-inträdet, ett förändrat konsum- tionsbeteende och en ökad nationell tro på de mindre företagen. Det finns i dag en klar tendens till att en mer mångfacetterad och småskalig livsmedelsproduktion — ofta lokalt baserad — växer fram vid sidan av den storskaliga produktionen. De små och medelstora före- tagen utgör ett viktigt komplement till de större företagen samtidigt som de själva besitter en högre tillväxtpotential. På den politiska nivån har intresset för små och medelstora företag växt. I dag är det möjligt att småföretag kan få ALU-stöd för marknadsföringsprojekt. Det är även möjligt att få ekonomisk hjälp från Food from Sweden — en statlig marknadsföringsorganisation för livsmedelssektorn. Food from Sweden startade år 1993. Småföretagen karaktäriseras enligt några studier av:

att vara beroende av en eller ett fåtal produkter, — att vara verksam på avgränsade marknader, — att utgöra en liten andel av den marknad där företaget verkar,

— att ägare och ledning i huvudsak är samma person/personer, att inte ha någon utvecklad organisationsstruktur, att inte ha tillgång till aktiemarknaden — t.ex. för aktieemissioner.

Små företags exportverksamhet marknads- och kundval, val av sam- arbetspartner, val av exportkanal m.m. är ofta ett resultat av slumpen än en planerad intemationaliseringsprocess. Experimentellt agerande vid etablering och utveckling av exportverksamheten ger ofta upphov till kunskapsuppbyggnad och skapande av nätverkskontakter. För att exporten skall bli lönsam krävs bl.a. följande förutsättningar av de små livsmedelsproducenterna:

att företaget har en klar strategi och verksamhetsidé, — att företaget är ekonomiskt stabilt, — att företaget har ordentliga resurser rörande produktionskapacitet, kunskap, råvaror m.m., — att företaget har haft inhemsk framgång och att produkten är känd i landet.

I den lokala företagsmiljön bör det finnas bra tillgång till information om utländska marknader samt möjligheter till extern resurskomplet- tering.

Sammanfattningsvis kan konstateras att små livsmedelsföretag har ett helt annorlunda utgångsläge vid inledande exportsatsningar. I dag finns det en efterfrågan på svenska livsmedelsprodukter i Europa. Det finns möjligheter att sälja på export men ofta saknar de mindre före- tagen rätta kontakter och ekonomiska resuser för att kunna komma igång med exporten. Producentsamverkan kan vara en utväg för små- företagen i denna situation. Därigenom kan kostnaderna för export- arbetet minskas samtidigt som de utländska inköparna kan erbjudas ett bredare svenskt sortiment. Food from Sweden-programmet samt Svenska Exportrådet är i dag kanaler som står till förfogande för såväl svenska som utländska intressenter.

5. Livsmedelskvalitet

5.1. Inledning

En rad olika utredningar under de senaste decennierna har på ett eller annat sätt behandlat kvalitet i allmänhet och livsmedelskvalitet i syn- nerhet. De flesta av dessa utredningar har därvid haft sina egna defini- tioner och avgränsningar. Här citeras relevanta delar från tre olika utredningar.

Expertgruppen för kost och hälsofrågor, som ingick i 1983 års livs- medelskommitté skrev i sin delrapport angående "Vad menas med kvalitet" bl.a.:

Ordet kvalitet betyder egenskap, Värde. Egenskaper kan vara enkla, t.ex. fetthalt, proteinhalt. De kan vara sammansatta, t.ex. konsistens, hållbarhet, näringsvärde. Mera komplicerat blir det när man försöker väga samman olika egenskaper till en "totalkvalitet".

"Kvalitet" bör vara ett ograderat och neutralt begrepp. Det krävs först en skala för att mäta egenskapen och sedan en norm att jämföra resultaten med.

Graden av en egenskap kan uttryckas med ett analysvärde, t.ex. fett- halt 3 %, med en temperatur, t.ex. smältningstemperatur etc. Värde- ringen av de funna resultaten är mera komplicerad eftersom den beror på hur och till vad man skall använda produkten. Kvalitetsnivån är relaterad till det förutsatta behovet eller det uppställda kravet. Bra kvalitet har en vara som är ändamålsenlig.

Ett livsmedel får ett värde i kosten först när det konsumeras. Alla egenskaper som påverkar konsumtionen är av intresse från hälso- synpunkt även om vissa egenskaper har en mera direkt betydelse än andra.

I ett betänkande från 1986 års livsmedelsutredning om "Livsme- delspriser och livsmedelskvalitet" framhålls under rubriken "Vad är kvalitet ?":

Begreppet kvalitet är svårt att definiera. I det allmänna begreppet finns ett behov och en förväntan, en subjektiv upplevelse. Vidare finns en objektiv, mätbar upplevelse, en situationskomponent och en trend- komponent. I helhetsupplevelsen vävs alla dessa komponenter samman. Därför kan också upplevelsen av kvalitet variera från person till person

men också mellan olika tillfällen av en och samma person. Vad som är hög kvalitet för en människa kan vara en oacceptabelt låg kvalitet för en annan.

Från konsumentsynpunkt vävs många önskemål samman och ibland uppstår konflikter mellan olika önskemål. Färskhet/fräschhet är den viktigaste kvalitetsfaktorn för konsumenterna. Näringskvalitet är en annan viktig kvalitetsfaktor liksom högt råvaruinnehåll. Säkerhet är viktigt liksom beredningskvalitet och ätkvalitet, dvs. hur maten smakar. Till dessa faktorer kommer yttre kvalitet, t.ex. förpackning och märk- ning, tillgänglighet och valfrihet samt etisk kvalitet. Den etiska kvali- teten gäller inte så mycket produkten som det sätt som produkten framställs på samt värderingar och politiska ställningstaganden. Sub- jektiva värderingar samt själva måltidssituationen formar slutligen konsumenternas uppfattning om kvalitet. Under olika perioder i livet får olika kvalitetskomponenter varierande tyngd. Ekonomiska resurser, brist på tid och kunskaper är faktorer som starkt spelar in.

I förarbetet till den senare utredningen gjordes en separat analys av livsmedelskvalitetsbegreppet och man kartlade och beskrev de faktorer som är av betydelse för livsmedelskvaliten i vid bemärkelse. (Livs— medelskvalitet, SLV, dnr slv 2944/86).

. Färskhel/lräschhet-

Näringskvalitet hå'lba'he' X Råvaruinnehåii - . Råvarukvalitet/ x Tillsatser sammansättning

Säkerhet 0 Hygienisk kvalitet

Frammande amnen Livsmedelskvalitet

0 Beredningskvalitet ivid bemärkelse

Mikroorganismer .. _ . Atkvalitet/senso—

riska egenskaper . "Yttre" kvalitet

. Tillgänglighet, valfrihet

. Etisk kvalitet

På olika sätt har således olika utredningar försökt att strukturera kvali- tetsbegreppen. I första hand är det objektiv kvalitet som ställts mot sub-

j ektiv kvalitet. I det förra fallet finns möjligheter att mäta kvalitetsegen- skaper, i det senare fallet blir dessa mera deskriptiva. Men mätresul- taten blir sedan vid tolkningen föremål för en subjektiv värdering och med modern metodik ökar möjligheterna att göra subjektiva kriterier mätbara. Gränserna mellan objektivt och subjektivt suddas därför ut och begreppen blir i längden oanvändbara.

KSLA (Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien) tillsatte år 1992 en arbetsgrupp som skulle granska kvalitetsegenskaper hos olika Service- kvalitetslivsmedel. I rapporten, som publicerades år 1995, har gruppens aspekter på kvalitet definierats enligt följande:

KVALITETSASPEKTER PÅ LIVSMEDEL

OBJEKTIV KVALITET Näringskvalitet Ätkvalitet Funktionell kvalitet Hygienisk kvalitet Mikrobiell kvalitet Förekomst av naturliga toxiska ämnen Förekomst av miljöföroreningar Rester av råvaruproduktionen

MILJÖPÅVERKAN Produktionens påverkan på yttre miljö och arbetsplats

IMMATERIELL KVALITET Produktions-etiska aspekter, djurvänliga uppfödningsmetoder, odling utan onödiga tillsatser etc.

Etniska/kulinariska aspekter, frågor som anknyter till tradition, kultur och konsumentens ursprung och som har betydelse för konsumentens uppfattning om kvalitet.

Företagsimage, produkt- och företagsanknutna aspekter, nationell/ multinationell aspekt, produktion i andra länder och miljöer (tredje Världen).

SERVICEKVALITET Produkten motsvarar konsumentens förväntningar vad gäller olika egenskaper, pris, tillgänglighet, leveranssäkerhet.

I KSLA:s utredning delades således kvalitetsbegreppet upp i fyra huvudrubriker för att därigenom underlätta karaktäriseringen av de olika begreppen i relation till skilda produkter. Genom att föra miljö- aspekterna i produktionen till en särskild grupp har det blivit enklare att diskutera dessa uppgifter, som ofta kan vara både objektiva och subj ek- tiva men som under alla omständigheter för många, mer eller mindre medvetet, torde vara viktiga när man tar ställning till en produkts kvalitet.

Vid en genomgång av enskilda produkter finner man att kvalitets- aspektema kan skifta kraftigt mellan olika produkter och att man måste vara mycket försiktig med generaliseringar. I flera fall kan man klart

påpeka att sortval, generella odlingsbetingelser, utfodring m.m. spelar en mycket större roll än varifrån produkten kommer när det gäller skillnader i vissa kvalitetskriterier, medan det för vissa andra livsmedel går att peka på att miljöbelastningen torde vara väsentligt olika mellan produkter odlade i Sverige och likvärdiga produkter importerade från andra delar av Europa.

5.2. Objektiv kvalitet

Funktionell kvalitet

De flesta av dessa kvalitetskriterier definieras av importörer, distri- butörer och handel, vilket i praktiken innebär att odlare och importörer medvetet väljer sorter och produktionsförhållanden som uppfyller de aktuella kvalitetskriteriema. Detta förhållande gäller dock i första hand de produkter som distribueras och säljs via de större butikskedjorna eller går direkt till livsmedelsindustrin för vidareförädling. Här finns således en omfattande kunskap om sortval; behov av närsalter resp. kraftfoder under produktionen; tidpunkt för skörd resp. slakt, etc. för att tillmötesgå olika önskemål. Uppfattade skillnader torde således i mycket liten grad sammanhänga med var produktionen äger rum. Möj- ligen kan långa transportförhållanden göra att man exempelvis väljer att importera tomater och äpplen som bättre tål transporterna men som samtidigt kan ha andra, mindre önskvärda egenskaper.

När det gäller animalieprodukter finns en rad kvalitetskategorier för svenskt kött, men denna klassning når aldrig ut till konsumentledet. I butikerna finns både svenskt kött av högsta kvalitet och av mindre bra kvalitet. Men det är svårt att definiera en "normalkvalitet" för svenskt kött. Menar man då genomsnittskvalitet? Det importerade behöver inte alltid vara högsta kvalitet. Framför allt efter BSE-skandalen7 har en del importerat lågpriskött funnits på marknaden.

Annorlunda kan det ställa sig när det gäller direktimport resp. direktleverans mellan odlare resp. animalieproducent och butiker, torg- handel etc. Här finns en stor flexibilitet vad gäller olika kvalitets- egenskaper och kunden/konsumentens kunskap och medvetenhet vid inköpstillfället spelar en betydligt större roll. Å andra sidan är varia- tionen i utbudet så stort att det är omöjligt att generalisera vad gäller svenskproducerade och importerade produkter. Vidare kan prisför- hållandena vara sådana att man accepterar att köpa väsentligt billigare produkter som man bedömer vara av något sämre kvalitet (sämre

7 BSE = Galna kosjukan

utseende). Men detta gäller i så fall både för importerade och för svenskproducerade produkter.

Ätkvalitet

AV delvis samma skäl som ovan styrs denna aspekt mer eller mindre medvetet vid import och uppköp av de större livsmedelskedjoma. Vad gäller vegetabilier torde inte sällan lagringskvalitet o.dyl. vara Viktigare än sensoriska kvalitetskriterier. Detta förhållande accentueras ytter- ligare när det gäller importerade produkter som transporteras längre sträckor. Det kan därför finnas skäl att anta att många konsumenter upplever reella kvalitetsskillnader mellan exempelvis de tomatsorter som odlas i Spanien, skördas relativt omogna och är hårdskaliga och fasta för att klara långa transport- och lagringsförhållanden i relation till svenska växthusodlade tomater som i princip kan levereras från odlare till butik samma dag. Det blir ofta prisskillnader som gör att konsumen- ten har att ta ställning till att köpa billigare produkter med mindre tilltalande ätkvalitet i förhållande till dyrare (vanligen svensk- producerade) produkter.

Ungefär samma resonemang gäller för äpplen, även om skillnaderna här är mindre påtagliga (om man jämför mellan svenskodlade äpplen och äpplen från Tyskland och Frankrike). Vad gäller importerade äpplen under våren och försommaren kommer dessa betydligt längre bortifrån, är vanligen extra hårdskaliga och är präglade av klimatet och sortvalet på odlingsorten men konkurrerar aldrig direkt med svensk- odlade äpplen.

När det gäller produkter som transporteras långa sträckor är det vanligtvis olönsamt att transportera sekunda kvaliteter, varför det i första hand är produkter av högsta kvalitet som når Sverige. Detta inne- bär att en direkt jämförelse kan utfalla till nackdel för svenskprodu- cerade produkter som inte alltid är så noggrant kvalitetsuppdelade.

Situationen vad gäller funktionell kvalitet och ätkvalitet visavi animalieprodukter blir något annorlunda, eftersom man här mera sällan behöver ta hänsyn till specifika problem förorsakade av långa trans- porter etc. Även importen av köttdetaljer styrs av normer som sätts av importörer och uppköpare, vilket i praktiken innebär att endast de högsta kvaliteterna importeras. Detta skulle kunna innebära att man vid blinda tester rent sensoriskt skulle uppfatta kvaliteten som något högre för exempelvis importerat kött än norrnalkvalitet av svenskproducerat kött.

Hygienisk kvalitet

De hygieniska aspekterna tillmäts av många konsumenter en mycket stor betydelse och inte sällan influeras man av enstaka larmrapporter om produktionsförhållanden i främmande länder. Dessa uppskakande skildringar är emellertid sällan relevanta för de produkter som impor- teras till Sverige. Det svenska systemet med olika former av import- kontroll gör att rent principiellt skall alla importerade livsmedel vara likvärdig svenskproducerade vad gäller (frånvaro av) risker för konsu- menten. Efter inträdet i EU har denna gränskontroll försvunnit och i stället förutsätts att kontrollen på slakterier etc. i ett annat EU-land är densamma som vid motsvarande anläggning i Sverige. Emellertid har det ibland funnits anledning att ifrågasätta om utfärdade intyg etc. i alla avseenden är korrekta.

Det finns en risk för att trovärdigheten när det gäller kontrollen av det importerade köttet kommer att minska i framtiden, såvida man inte hittar nya, mer tillförlitliga möjligheter att kontrollera dessa produkter. Konsumenternas oro för att kontrollen inte fungerar kan leda till att man inte våga köpa importerat kött, Vilket skulle ge det svenska köttet en konkurrensfördel.

Mikrobiell kvalitet

Detta område gäller i princip animala livsmedel, medan vegetabilierna mera sällan innehåller mikroorganismer som kan vara till skada för konsumenten. Här kan å andra sidan finnas växtskyddsaspekter att beakta.

Vad gäller animalieproduktionen är det väl belagt att det utomlands kan finnas en mycket hög förekomst av salmonella i produktionen av ägg och kyckling och i viss mån också i produktionen av svinkött, t.o.m. i våra grannländer. Det bör dock betonas att man på flera håll i vår omvärld med stort intresse noterat hur Sverige lyckas producera ägg och kyckling med minimal förekomst av salmonella och det finns skäl att anta att man i varje fall i Danmark och andra nordväst- europeiska länder kommer att sträva efter samma resultat. Även om således importkontrollen gör att det är ytterst sällan som importerade animala livsmedel i Sverige ger upphov till salmonellautbrott kvarstår det förhållandet att förutsättningama för en animalieproduktion utan salmonella tills vidare är väsentligt bättre i Sverige än i de flesta andra länder. Vidare torde Sverige ha en unik, gynnsam situation vad gäller campylobacter (som medicinskt sannolikt ger upphov till allvarligare sjukdomar än salmonella).

Vad gäller BSE i produktionen av nötkött i Storbritannien (och i begränsad omfattning även i andra länder inom och utom EU) har detta förhållande skakat om hela denna del av animalieproduktionen och produktionen av nötkött i Sverige (som inte har några fall av BSE och som inte tillåter "kadavermjöl" i fodret) har plötsligt blivit intressant i andra EU-länder.

Miljögifter och främst bekämpningsmedelsrester

För vegetabilieproduktionen är Sverige gynnat tack vare stränga vintrar och måttligt varma somrar, vilket leder till att problem med skade- insekter m.m. inte är av samma omfattning som i Centraleuropa. Det gör att behovet av bekämpningsmedel är lägre i Sverige än i sydligare länder. Vad gäller växthusodlingen är dock förhållandena i princip desamma, även om man både i Sverige och i utlandet i ökad omfattning strävar efter att använda biologiska bekämpningsmetoder.

Den svenska livsmedelskontrollen är starkt inriktad mot förekomst av bekämpningsmedelsrester, varför det endast är i mycket ringa omfattning som anmärkningsvärda halter påvisas i produkter som når konsumenten. Inte sällan gäller detta vegetabilier som odlas långt borta och ofta får betraktas som lite mera exklusiva. I en situation där man kan välja mellan en svenskodlad eller en importerad produkt torde skillnaderna i bekämpningsmedelshalter i praktiken vara försumbara, även om det sannolikt kan föreligga en fördel vad gäller svenska, frilandsodlade produkter. Upprepade undersökningar visar således att inhemskt odlade grönsaker och frukter mera sällan innehåller påvisbara rester av bekämpningsmedel än importerade.

På animaliesidan kan situationen vara något annorlunda, eftersom det kan finnas skäl att förmoda att något större mängder beämpnings- medelsrester kan komma in via fodret i sydligare länder. Kunskapen härvidlag är dock bristfällig och risken för konsumenten torde i prak- tiken vara obefintlig.

Potentiellt höga halter av metylkvicksilver och organiska klorföre- ningar i vissa fiskslag, som exporteras från Sverige, kräver en god exportkontroll för att inte en stickprovskontroll i mottagarlandet (exempelvis Frankrike) plötsligt skall finna oacceptabelt höga halter. Samma sak gäller kontrollen av DSP-toxiner i blåmusslor (där större delen av "odlingen" i dag går på export).

Långsamt ökande halter kadmium i spannmål (främst vete) och vissa andra vegetabilier (t.ex. solrosfrö) riskerar på sikt att bli ett all- varligt folkhälsoproblem om inte kraftfulla insatser påbörjas inom en nära framtid. Vid en internationell jämförelse rapporteras stora skill-

nader i dagligt intag mellan de olika länderna. Varierande metodik för insamling av konsumtionsdata samt skillnader i analysteknik förklarar sannolikt en del av skillnaderna, men det är rimligt att anta att dessa intagsdata också speglar miljöföroreningssituationen i de olika län- derna. Belgien har t.ex. varit en av de största producenterna av kad- mium i världen och därför har den belgiska åkermarken sannolikt förorenats i högre grad än vad som skett här i Sverige.

Läkemedelsrester

Legal och illegal användning av läkemedel, tillväxtstimulerande ämnen, etc. tilldrar sig i dag en stor uppmärksamhet och en omfattande kontroll genomförs för att förhindra att animala livsmedel med läkemedelsrester når konsumenten. Denna kontroll har hittills varit framgångsrik, så till vida att varken för svenskproducerade eller importerade animala livsmedel har man mer än i något enstaka fall påvisat rester. Här finns dock framtida problem på grund av illegal användning. I huvudsak är detta dock för närvarande främst problem i länder som inte exporterar de aktuella produkterna till Sverige. Med den nuvarande livsmedelskontrollen syns inga överhängande problem föreligga men det är angeläget med internationellt samarbete för att stävja den illegala användningen.

Uppfödning utan användning av rutinmässigt tillförd antibiotika i fodret är också en svensk specialitet. I första hand uppmärksammas nu detta problem i samband med en ökad förekomst av antibiotika- resistenta bakteristammar, främst inom animalieproduktionen men även inom humanhälsan. Det är angeläget att lyfta fram fördelarna med en begränsad antibiotikaanvändning samt riskerna med en alltför generös användning. Det är ett stort problem inom EU, men än så länge inte i Sverige. Antibiotikaproblematiken är svårgreppbar eftersom maten inte är farlig och kontrollen av resthalter i köttet väl utbyggd. Men en okon- trollerad och i värsta fall illegal användning av vissa läkemedel är ett reellt hot mot vår folkhälsa. Under åskådlig tid framöver är situationen i Sverige således unik genom vårt förbud mot generell användning av foderantibiotika.

Naturliga, toxiska ämnen

Det är väl känt att flera av våra viktigaste livsmedel innehåller ämnen som kan vara skadliga om produkterna hanteras eller anrättas fel. Välkända exempel är solanin i potatis och diverse nutritionshämmande

ämnen i baljväxter. Olämpliga sortval, felaktig hantering efter skörd eller vid lagring kan öka halterna av exempelvis solanin i potatis men det är tveksamt om här finns några principiella skillnader mellan svenskodlade och importerade produkter.

Mykotoxiner, bildade vid mögelväxt på olika produkter, är ett stort problem i tropikerna och i Östasien, i stort sammanhängande med olämplig lagring. Detta förhållande ställer krav på kontroll av impor- terat foder. Förutsättningarna för mykotoxinbildning i svenska produk- ter är vanligen begränsade. Möjligen kan mögelskador uppträda på spannmål men i så fall torde detta ytterst sällan gå till humankonsum— tion utan kan möjligen användas som foder. Någon gång kan aflatoxin i mjölk (från fodret) utgöra ett problem, men här torde knappast före- ligga några skillnader mellan Sverige och andra länder.

Näringskvalitet

En systematisk genomgång av innehållet av olika näringsämnen i vegetabilier liksom i animalier visar att det kan föreligga relativt stora variationer men att dessa väsentligen är relaterade till sortval, gödsling och utfodring, tidpunkt för skörd resp. slakt, årsmån m.m. Varia- tionerna är av dessa anledningar stora men det går inte att påvisa några genomgående systematiska skillnader mellan svenskproducerade eller importerade produkter. Kostens näringsinnehåll påverkas betydligt mera av hur man sätter samman måltiderna än av råvaromas egna halter av olika näringsämnen.

5.3. Miljökvalitet

Under de senaste åren har intresset för hur produktion av likvärdiga produkter kan skilja sig åt vad gäller belastningen på den omgivande miljön ökat avsevärt. Hittills har det dock visat sig svårt att göra en sådan analys mera ingående. Detta skulle i så fall kräva en ordentlig strukturering av vilka miljöaspekter som i så fall skall jämföras och därefter ett stort arbete med att försöka få tillgång på aktuella data ii'ån de relevanta produktionsområdena.

Det är rimligt att anta att frilandsodling av produkter (äpplen, pota- tis, tomater) kräver större insatser med bekämpningsmedel ju gynn- sammare klimatet blir, i praktiken ju längre söderut man kommer. Samtidigt innebär allt intensivare odlingar ökat behov av gödnings- ämnen, vilka i sin tur leder till läckage i yt- och grundvatten resp. på-

verkar omgivande miljöer. Svenskproducerade produkter har här för- delar.

Inom animalieområdet torde miljöbelastningen generellt vara något mindre i Sverige än i områden med intensiv animalieproduktion - t.ex. Holland, Tyskland och Danmark. Man har i dessa länder områden med omfattande utlakning av kväve och stora belastningsproblem på vattendrag och grundvatten. I dessa områden har man nämligen alldeles för många djur i förhållande till spridningsarealer och dessa för- hållanden förekommer endast i mindre omfattning i Sverige (som för övrigt sannolikt har strängare regler än andra länder för hantering av gödsel).

Produktionens effekt på miljön i ett vidare perspektiv tilldrar sig ett ökande intresse hos konsumenterna i vissa länder och inte minst i Sverige. I sådana diskussioner beaktas även transporter, energiför- brukningen i övrigt, energiåtgång vid framställningen av insatsvaror m.m. Det kan i sådana sammanhang visa sig att en långsam båttransport av exempelvis äpplen kan vara miljömässigt att föredra framför en kortare transport med bil. .

I det här sammanhanget måste även arbetarskyddsaspekter inom jordbruket, speciellt vad gäller användningen av bekämpningsmedel och den höga olycksfallsrisken, beaktas. Det kan finnas skäl att anta att produkter från länder med intensiv produktion under flitig användning av bekämpningsmedel från arbetarskyddssynpunkt är sämre ställda än svenska produkter.

5.4. Immateriell kvalitet

Även om följande kvalitetsaspekter är svårmätbara och i stor om- fattning hänförs till producenters och konsumenters tyckanden bör detta inte hindra att man försöker att så objektivt som möjligt klassificera de olika aspekterna och undersöka möjligheterna att i framtiden göra dem mätbara.

Produktionsetiska aspekter

Inom animalieproduktionen kan man i dag visa att produktion av ägg och kyckling sker på delvis olika villkor i Sverige och i andra länder. Regler vad gäller burhållning resp. antalet djur per ytenhet är strängare i Sverige än i praktiskt taget alla andra länder. Skälen för de svenska reglerna är väsentligen etiska — dj urskyddshänsyn, och det är uppenbart att svenskproducerade ägg och kycklingar av denna anledning för

många konsumenter är att föredra. Även vad gäller svinproduktionen är förhållandena mera positiva från djurskyddssynpunkt i Sverige än i andra länder, liksom på nötsidan när det gäller kalvuppfödning.

Vad gäller vegetabilieproduktionen är det snarare fråga om använd- ning av bekämpningsmedel och handelsgödsel som är av ökande in- tresse och produkter som odlats enligt KRAV-bestämmelser eller liknande normer, vinner ökad uppmärksamhet. Här är det således produktionsforrner som är den primära faktorn — om produkten odlas på liknande sätt i Sverige eller i utlandet torde i det här sammanhanget vara av underordnad betydelse.

KRAV-märkningen (och motsvarande märkning i andra EU-länder, främst Tyskland) möjliggör för många konsumenter att enkelt finna produkter, som uppfyller ett antal väsentliga kriterier. Det bör dock framhållas att systemet i första hand går ut på att kontrollera produk- tionen och att kontroll av de aktuella livsmedlen endast sällan har genomförts. I de här sammanhangen har framförts farhågor för en ökad risk vad gäller förekomst av naturliga toxiska ämnen (mykotoxiner, dåligt kända ämnen i resistenta sorter etc.). En större undersökning utförd av Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Livsmedelsverket åren 1992—1994 visade dock att KRAV-potatis i många fall hade en mindre halt solanin än konventionellt odlad potatis samt att det inte förelåg någon skillnad vad gäller förekomst av mögelsvamp eller trichotecener (en grupp mykotoxiner). Halter av naturliga gifter på- verkas dock i stor utsträckning av hanteringen och lagringen av grödorna efter skörden.

Inom animalieproduktionen har det tidigare i samband med altema- tivproduktionen framhållits vissa djurskyddsproblem (underbehandling av sjukdomar) och att anmärkningsvärt många slaktdjur, uppfödda inom altemativproduktionen, har varit av dålig kvalitet när de anlänt till slakteriema. Dessa problem är dock föremål för aktiva åtgärder från berörda parter.

Frågan om genmodifierade livsmedel hör närmast hemma under denna rubrik. Ett argument från producenterna för att i framtiden gene- tiskt förändra vissa livsmedel är just för att öka kvaliteten.

Etniska och kulturella aspekter

Här är det framför allt traditionella föreställningar om vilka livsmedel man kan eller får äta resp. inte äta, som är viktiga. Det mest kända exemplet är förbudet hos muslimer och judar att äta griskött eller produkter från gris. Detta kan i sin förlängning för vissa individer innebära att man inte kan äta margarin (som kan innehålla fett från

ister) eller produkter innehållande gelatin (som kan komma från svin- hudar). Inom detta område torde dock inte föreligga några principiella skillnader mellan svenska och utländska produkter. Möjligen har exem- pelvis muslimer ett större förtroende för produkter importerade från muslimska länder.

Producentimage

Inte sällan är frågan om valet mellan svenskproducerade eller impor- terade livsmedel en fråga om Sverige kontra omvärlden och att pro- dukter producerade i Sverige a priori är att föredra oberoende av om det finns sakskäl eller inte. Det finns också bestämda uppfattningar vad gäller produkter från små företag kontra produkter från multinationella företag.

5.5. Servicekvalitet

Förutom konsumentens kunskap och medvetenhet vid köptillfället, så spelar också tillgången en stor roll. I en butik finns sällan valet att t.ex. antingen köpa billiga, mer smaklösa och hårda, tomater odlade långt borta eller dyra, goda och närproducerade svenska. Butiken har oftast antingen det ena eller det andra alternativet vid ett visst köptillfälle. Däremot kan samma butik ibland ha den ena sorten och ibland den andra. I de fall butiken en dag har svenskodlade tomater har priset således bara betydelse i så motto att konsumenten kan välja att köpa den dyrare tomaten, eller att inte köpa alls (eller naturligtvis att ta be- sväret att leta efter importerade tomater i andra butiker eller i torg- handeln).

När det gäller servicekvalitet kan man också lyfta fram märkningen som en konkurrensfördel. Konsumenterna vill ha information och Sverige har hittills legat bra till på detta område. Genom att upprätthålla en god nivå och även utveckla den så att information av vikt för konsumenten — om produktegenskaper, produktionssätt m.m. — kan förmedlas, så kan svensk livsmedelsindustri uppnå en konkurrens- fördel. Detta gäller inte minst ursprungsmärkningen.

6. Konsumenten 6.1 Konsumentens syn på livsmedel Attityder

Konsumentens relation till maten har förändrats. Utbudet är i dag större än tidigare och den internationella handeln har expanderat så att utbudet består av produkter från många länder och kulturer. I och med EU-medlemskapet har många uppmärksammat att olika regler gäller i olika länder för djuruppfödning och livsmedelsproduktion, men också att det är svårt att hålla reda på detaljerna. Dessutom används nya metoder för livsmedelsproduktion som ibland framstår som förvirrande, svårförståeliga och hotfulla. Vägen mellan bonden och konsumenten blir allt längre.

En allt större del av livsmedlen är förädlade och många konsu- menter vet inte längre vad deras mat består av. Samtidigt har kostmed- vetandet utvecklats. Konsumenterna uppmanas att äta hälsosamt och ta ansvar för matvanoma. Men det praktiska kunnandet, erfarenheter som förmedlades mellan generationer har minskat— inte minst när det gäller livsmedelshygien. Skolan har inte kunnat fylla gapet. Vardagskun— skaperna prioriteras inte i tillräcklig omfattning. Konsumentens attityd till livsmedelSkvalitet har också förändrats: Det handlar inte bara om smak, färskhet och pris, numera tas även hänsyn till etik, miljö och djurskydd. Konsumenterna vill veta att den mat de åter är säker och att den har producerats under förhållanden som är acceptabla för djur och miljö. Det är på grund av sådana faktorer som konsumenternas oro för maten och dess kvalitet uppstår.

Det är en sund oro, även om konsumenterna inte alltid har veten- skapliga bevis för sin skepsis. En oro som dessvärre ibland exploateras av media. Det är uppenbart att livsmedlen inte alltid är helt ofarliga, korrekt varudeklarerade eller framställda med hänsyn till milj ön. Det är alltså en oro som myndigheter, importörer, livsmedelsindustri och handel bör ta på stort allvar och möta seriöst.

Enligt en enkät som KF Konsument gjorde sommaren 1995 är livs- medelskvalitet den viktigaste konsumentfrågan. Av de tillfrågade menade 60 % att matkvaliteten är den fråga de oroas mest av inför

framtiden. Begreppet kvalitet är inte helt lätt att definiera eftersom upplevelsen av kvalitet är subjektiv. Enligt den här studien så är dock smaken, färskheten och avsaknad av kemikalier det som konsumenter värderar högst när det gäller livsmedelskvalitet. Enligt en undersökning som Konsumentberedningen publicerade i februari 1996 upplever svenska konsumenter att urvalet av matvaror blivit större efter EU- inträdet, och att de ofta kan få reda på när en vara är tillverkad. Inte fullt lika nöjda är de med innehållsdeklarationema och direkt missnöjda är de med möjligheterna att få reda på en varas ursprung. Enligt samma undersökning anser konsumenterna att de tre viktigaste livsmedels- kvalitetsegenskapema är färskhet, näringsvärde och råvaruinnehåll. Men kvalitet gäller inte enbart den färdiga produkten utan också produktionen. I livsmedelskvalitet måste därför begreppen hälsa, miljö och etik vägas samman.

Vidare ansåg nästan två tredjedelar att svensk mat var bättre än utländsk. Men när de blev uppmanade att välja ett av de tre kriterierna svensk vara, lågt pris och hög kvalitet, kan man se att stora grupper av konsumenter (framför allt yngre konsumenter, stadsbor och välutbilda- de) prioriterar hög kvalitet framför att köpa svenskt. Endast en tredjedel anger att de i första hand vill att maten är svensk.

Statens livsmedelsverk redovisade år 1996 ett resultat av en enkät om konsumenternas syn på mat och risk "Kost och hälsa — riskupp— fattningar och attityder". Inledningsvis framhålls att maten är ett ämne som ständigt befinner sig i centrum för debatten. Inte minst ställs i dag frågor om vilka effekter som medlemskapet i EU kan tänkas få för den svenska maten. Allmänhetens riskuppfattning när det gäller maten är en viktig faktor när det gäller beslut om olika åtgärder— t.ex. när det gäller information. Livsmedelsverket pekar på att undersökningar om allmän- hetens uppfattning av och attityd till maten och dess eventuella risker är viktiga element inför utarbetande av informationsstrategier från myn- digheters och företags sida. Vidare framhålls att tidigare forskning på området mat, hälsa och beteende i vid mening endast i liten utsträck- ning varit inriktad på att undersöka riskuppfattningen. Debatten om matens risker har varit intensiv under lång tid. En del uppfattar i dag EU-inträdet som ett nytt riskmoment när det gäller maten. I Livsmedelsverkets rapport redogörs för undersökningen av svenska folkets uppfattning om matens risker. Även frågor om dricksvattnet ingick i enkäten. Frågorna ställdes till ett slumpmässigt urval av befolkningen i åldrarna 18—74 år. Två tredjedelar av de tillfrågade svarade på ett omfattande frågeformulär. Några av de viktigaste resul- taten av enkäten:

Attityden till den svenska maten var mycket positiv; den ansågs dyr men samtidigt vara värd sitt pris.

Intresset för matfrågor var stort, matvanoma relativt sunda och kunskaperna om hälsosam mat ganska stora. - Mat och miljö, matnjutning samt mat och hälsa ansågs vara viktiga aspekter. — Att maten var prisvärd, välsmakande och att den luktade gott och friskt.

— Hälsokost och biodynamiskt odlad mat fångade inte så stort intresse. — Vikten framstod för många — särskilt kvinnor — som ett problem.

— Riskuppfattningarna var framför allt allmänna, inte i så hög grad personliga. Viljan att betala mer för att minska riskerna med maten var ytterst begränsad. Sjuklighet i cancer och hjärt-kärlsjukdomar ansågs bero mera på felaktiga matvanor än tillsatser och miljögifter i maten. EU-anslutningen ansågs ha ökat riskerna med maten.

I Livsmedelsverket rapport framhålls att information om mat och hälsa troligen bör inriktas selektivt till åtminstone två grupper? överviktiga och oroade. Den senare gruppen är betydligt större än den förstnämnda. Detta torde ha intresse för hur riskinformation bör läggas upp.

Enligt Konsumentberedningen är märkning av livsmedel viktig för svenska konsumenter. Uppgift om bäst-före-datum är viktigast för kon— sumenten, följt av innehållsdeklaration och tillverkningsdag. Uppgift om tillverkningsdag är sedan anpassningen till EU:s regler inte längre obligatoriskt men svenska konsumenter vill ha den kvar. Konsumen- terna är inte nöjda med nuvarande innehållsdeklarationer och ur-

sprungsmärkning.

6.2. Konsumentens rättigheter

Den världsomspännande konsumentorganisationen Consumers Intema- tional, CI, har formulerat sju grundläggande konsumenträttigheter:

Rätten

— till säkra och näringsrika livsmedel att välja — till information och utbildning — till en hälsosam miljö till representation i beslutsprocessen — till omsorg om djurens välbefinnande till förvissningen om nyttan av ny teknologi.

6.2.1. Säkra livsmedel

Matens säkerhet har ofta ifrågasatts, många incidenter har inträffat och en hel del skräckhistorier har publicerats. Konsumenten har rätt till livsmedel som inte är hälsovådliga. Det är därför myndigheternas skyl- dighet att garantera detta. När säkerheten inte kan bevisas i absoluta tal kan fördelar kontra risker analyseras och utgöra underlag för en allmän diskussion som leder till godtagbara säkerhetsbestämmelser. Men detär naturligtvis inte bara myndigheternas ansvar, här har livsmedelsindu- striema också ett stort ansvar. Och här har också svensk livsmedels- industri en konkurrensfördel som borde kunna utnyttjas i större utsträckning både inom Sverige och i exportsammanhang.

Inom EU är i dag livsmedelslagstiftningen harmoniserad. I för- handlingarna om svenskt EU-medlemskap fick Sverige vissa undantag — exempelvis vad gäller förbud mot foderantibiotika och förbud mot kadavermjöl. Inom hela EU råder förbud mot användning av hormoner i tillväxtbefrämjande syfte. När det gäller salmonellafriheten med utbyggt kontrollsystem fick Sverige tillsammans med Finland undan- tag. Vidare finns i Sverige vissa undantag mot azo-färgämnen och dessutom frivilliga överenskommelser, t.ex. när det gäller ursprungs- märkning av kött. Numera är det obligatorisk ursprungsmärkning av vissa färska frukter och grönsaker. Undersökningar har visat att'datum- märkningen av bröd och kylvaror kraftigt försämrats under det senaste året, då nya EU-regler trädde i kraft. Det är viktigt att arbeta för att behålla de undantag som förhandlades fram.

6.2.2. Valfrihet

Enligt marknadsekonomiska teorier styr konsumenterna utbudet av varor genom sin efterfrågan. Livsmedel som konsumenterna inte vill ha, kommer alltså att försvinna från marknaden, och livsmedel som konsumenterna efterfrågar kommer att produceras och finnas tillgäng-

liga. I verkligheten finns flera faktorer som stör marknadsekonomins effektivitet. Reklamen har en viktig roll när det gäller att informera konsumenterna om produkternas egenskaper, pris, kvalitet och var de kan köpas, men reklamen spelar ofta mer på känslor än på information, och i bland är framgången för en produkt mer beroende av reklam- kontots storlek än av varans kvalitet. Samhällets ingripanden genom lagstiftning och regler, exempelvis när det gäller livsmedlens säkerhet, kan också spela in. Det gäller både regler på nationell, EU- och internationell nivå. En annan faktor är koncentrationen inom livsme- delsproduktionen.

Ett aktuellt exempel är genförändrade livsmedel. Konsumenterna har visat stor skepsis till dessa. Man har ifrågasatt säkerheten för män- niskor och miljö på lång sikt, liksom konsumentnyttan. Även av etiska skäl är många tveksamma. Ett grundläggande konsumentkrav är att livsmedlen är ofarliga. För att marknaden skall fungera måste kon- sumenterna kunna Välja eller välja bort ett livsmedel. Det är en demo- kratisk fråga och en av de mest grundläggande konsumenträttighetema. Därför krävs märkning av genförändrad mat även om den bedöms som säker. Det finns gemensamma regler för livsmedelsmärkning i alla EU- länder. Den s.k. Novel Foods-förordningen, som träder i kraft den 15 maj 1997, kräver t.ex. att livsmedel som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer skall märkas. Förordningen är dock inte så långtgående som man från svenskt håll önskat. I praktiken kommer en stor mängd förädlade livsmedel, gjorda av genetiskt för- ändrade råvaror, inte att märkas. Det finns dessutom ett stort tolknings- utrymme för vad som krävs för att ett förädlat livsmedel skall märkas. Till detta kommer att livsmedelsproducenter i USA har exporterat genförändrade sojabönor tillsammans med traditionellt odlade soja- bönor till Europa. Så länge de genförändrade sojabönoma blandas med traditionellt odlade och inte uppmärksammas kan varken bönder, livs- medelsindustri, handel eller konsumenter välja bort genförändrade livsmedel. Ett fåtal amerikanska exportörer har alltså, i kombination med otillräcklig lagstiftning, kunnat begränsa konsumenternas rätt att välja, och därmed också förorsakat störningar i marknadsekonomin.

Konsumenterna kan utnyttja sin rätt att välja endast om de har till- gång till tillräcklig, tydlig, korrekt och pålitlig information om livs- medlen på marknaden. Annars är det omöjligt att avgöra vad man får för pengarna och att jämföra mellan olika produkter. Märkning är alltså ett viktigt konsumentkrav. Det paradoxala är dock att konsumenterna alltid behöver mer information, mer märkning, samtidigt som det finns en gräns för hur mycket information och hur många symboler männi- skor kan ta till sig. Det är därför viktigt att sträva efter enkel, tillförlitlig och jämförbar märkning.

För att konsumenten har tillgång till en stor mängd olika produkter betyder det inte att hon eller han alltid har ett bra urval. Rätten att välja tillvaratas vid introduktionen av nya livsmedel eller nya teknologier, men en konsument måste också kunna göra ett välunderbyggt val. Dagens reklam underlättar inte valet för konsumenten. Utvecklingen mot informationsfattig reklam som vädjar till känslorna är ett exempel. Reell valfrihet kräver både att alternativ finns och att tillräcklig information ges.

En förutsättning för att konsumenten skall efterfråga svenskprodu— cerad mat är för det första att den finns i handeln och för det andra att konsumenten ges tillräcklig information om produkten och för vissa produkter hur de producerats, för att kunna göra ett medvetet val.

6.2.3. Information och utbildning

Kunniga, medvetna och kritiska konsumenter är en viktig del av en fungerande marknadsekonomi. Konsumenterna behöver utbildas och ges aktuell information om olika alternativ och deras inverkan på hälsan, miljön etc. Att ge information får dock inte användas som en ursäkt för att minska konsumentskyddet eller sänka säkerhetskraven för produkterna.

På prisområdet är det mycket viktigt att det ges en klar information och tydlig prismärkning så att det blir enkelt för konsumenten att göra prisjämförelser och själv avgöra och välja med avseende på pris och kvalitet. I SOU 1997119 ”Bättre information om konsumentpriser” redogörs för hur prisjämförelser kan utformas för att ge konsumenten en fullgod information.

Ungdomar behöver större kunskap på livsmedelsområdet, men även vuxna har ett informations- och kunskapsbehov. Undersökningar som Konsumentverket har gjort visar att ungdomar i både grundskolan och gymnasieskolan har dåliga kunskaper i frågor som rör hushållsekonomi — inbegripet livsmedelsfrågoma — och konsumtionens påverkan på miljön. Många familjer får det allt svårare ekonomiskt. Det är ytterst angeläget att använda de resurser man har, i form av pengar, tid och kunskap, på bästa sätt. Tidigare generationers kunskaper om lättlagad, god och billig mat och hushållning med resurser är för många förlorad. Till detta kommer behovet av nya kunskaper i takt med att samhället blir alltmer komplicerat, och sambanden mellan konsumtions- och produktionsmönster och miljöpåverkan blir allt svårare att se.

Genom att under hela skoltiden satsa resurser på vardagskunskapen läggs grunden till framtida generationers kunskaper. Men även de som slutat skolan behöver fortlöpande utbildning för att kunna orientera sig

på marknaden, se samband och kunna fullgöra sin roll som kunniga, kritiska konsumenter som gör medvetna konsumtionsval. De måste nås på andra vägar än skolan. Sverige har en lång tradition när det gäller folkbildning. Studiecirkeln utgör ett mycket viktigt instrument när det gäller kunskapsutveckling av det breda och omfattande slag som livsmedelsfrågoma kräver. Kompletterad med användandet av ny teknik och nya mötesforrner kan konsumenternas engagemang stödjas och kunskapen utvecklas. Kompetens och intresse finns inom studie- förbund och organisationer för en storsatsning på utbildning i livs- medelskunskap och privat hushållning.

Nedan nämnda frågor förekommer endast sporadiskt i skolan och är beroende av lärarens eget intresse. De utgör exempel på frågor som med fördel kan behandlas både inom skolan och folkbildningen.

Märkning av livsmedel.

— Kostvanor och hälsa.

Etik och marknadsföringsmetoder. — Genförändrade livsmedel; säkerhet, etik, konsumentnytta. - Livsmedelskvalitet i vid bemärkelse.

Hjälpmedel i hushållet; matsedel, inköpslista och budget. Priser och prisutveckling; bedöma pris och kvalitet. Miljömedvetet perspektiv på livsmedelshantering och konsum- tion.

— Förpackningens påverkan på miljön.

Avfallssortering/källsortering/kompostering. — Återbruk/återanvändning av emballage.

Energiförbrukning.

För stöd och information till konsumenterna avseende bl.a. livsmedels- området finns ett anslag på 1,8 miljoner kronor för år 1997, som är ett stöd och som kan sökas av frivilligorganisationer och konsumentorga- nisationer hos Konsumentverket.

För att öka konsumenternas kunskap, engagemang och inflytande har samarbetsorganisationen Sveriges Konsumentråd, med stöd av J ordbruksdepartementet genomfört ett livsmedelsprojekt. "Konsument i E U—land — ett studiematerial om vår mat". Över 4 000 studiehäften har distribuerats, och enbart inom PRO och Husmodersförbundet Hem och Samhälle har över 500 konsumentcirklar genomförts under år 1996. Inom Konsumentrådets femton medlemsorganisationer har livsmedels- frågoma tagits upp på möten, debatter, seminarier, kurser och konfe- renser. Ur projektet har ett antal konsumentkrav utkristalliserats.

Svenska konsumenter vill veta var maten kommer ifrån, de är oroade för folkhälsan och säger nej till EU:s regler för antibiotika i djurfoder, de vill ha säker mat och kräver märkning av genförändrade livsmedel och de säger nej till nötkreatursrasen Belgisk Blå. För att ge de svenska konsumenterna möjlighet att framföra sina krav och synpunkter till olika beslutsfattare pågår en namninsamling och en vykortskampanj med målet att minst 100 000 konsumenter skall skriva under de konsumentpolitiska kraven. Samtidigt kommer medlemsorganisatio- nema att öka trycket på producenter och handel för att uppfylla sina löften om frivillig märkning med förpackningsdag, bakdag och ursprung. Förbunden för Astrna-Allergi, Celiaki och Mag- och Tarmsjuka (vilka genom HSO är medlemmar i Konsumentrådet) har startat en kampanj med utbildning och marknadskontroller av den obligatoriska märkningen. En dialog mellan konsumenter, producenter och handel kommer också att initieras genom livsmedelspolitiska seminarier i samarbete med studieförbund och medlemsorganisationer.

Rapporter från seminarier och andra aktiviteter kommer att ställas samman med vetenskapliga argument och konsumentkrav till en ”Svenska folkets matbok”. Den blir en dokumentation av det breda engagemanget och de starka svenska konsumentkraven på livsmedels- kvalitet och livsmedelssäkerhet.

6.2.4. En hälsosam miljö

Odling och produktion av livsmedel kan vara både en förorenare, (t.ex. avloppsvatten, bekämpningsmedel och övergödning) och/eller en bärare av föroreningar, t.ex. tungmetaller i fisk, dioxiner i mjölk. För att skapa en hälsosam miljö måste livsmedelsframställningen vara så miljövänlig som möjligt. Konsumenten kan uppmuntra miljövänlig produktion genom att köpa miljövänliga produkter, förutsatt att priset är konkurrenskraftigt och tillräcklig information och tydlig märkning till- handahålls.

Utbudet av ekologisk mat ökar men den är fortfarande dyrare. Enligt en undersökning som Konsumentverket gjort rör det sig om 5—15 %. Jämförelsen utgick från en tidigare utvald matkorg omfattande 114 varor.

Miljöfrågan måste ses ur ett helhetsperspektiv. Det innebär att man exempelvis måste göra en miljökalkyl för att se hur olika produkter belastar miljön från produktion till konsumtion. I en sådan kalkyl bör också transportkostnadema räknas in. I det perspektivet är det inte alldeles säkert att ekologiskt odlade äpplen, importerade från Syd- amerika, är ett bra miljöval. Det borde alltså kunna vara en konkur-

rensfördel för svensk livsmedelsindustri att förse den svenska mark- naden med förädlade produkter från svenska frukter och grönsaker.

6.2.5. Rätten till representation i beslutsprocessen

Konsumenternas synpunkter och intressen skall vara respresenterade både på lokal, nationell och internationell nivå. Det innebär effektiva inforrnationsutbyten och deltagande i beslutsfattande på ett sätt som tar hänsyn till konsumenternas intressen och frågor. Detta är en av huvud- orsakerna till bildandet av Sveriges Konsumentråd. En myndighet kan t.ex. inte representera konsumentintresset i Bryssel. Förutom Sveriges Konsumentråd finns ännu en paraplyorganisation, Konsumenter i Sam- verkan. Tillsammans organiserar dessa ett stort antal folkrörelser och andra idébuma organisationer som i sin verksamhet företräder konsu- mentintressena.

6.3. EU:s konsumentpolitik

Konsumentpolitiken inom EU har på gemenskapsnivå ännu inte fått samma betydelse som den har i Sverige. År 1961 diskuterades för första gången en gemensam konsumentpolitik med konsumentföre- trädare. Inför EG:s utvidgning år 1973 förstärktes konsumentsam- arbetet. En oberoende byrå för "Environment and consumer protection " upprättades — en byrå som år 1981 omvandlades till generaldirektorat XI, med ansvar för miljö, konsumentskydd och atomsäkerhet. År 1989 överfördes konsumentfrågoma till en självständig enhet inom kommis- sionen benämnd Consumer Policy Service. År 1995 omvandlades denna enhet till generaldirektorat XXIV som handhar frågor rörande generell produktsäkerhet, leksakers och kemiska produkters säkerhet, konsumenthediter, elektroniska betalningsmedel, vilseledande reklam och prismärkning. Konsumentfrågor med konsumentpolitiska aspekter handläggs även av generaldirektorat III för många livsmedelsfrågor, teknisk provning och kontroll, standardisering, produktansvar m.m. Generaldirektorat XV handlägger frågor rörande bank- och försäk- ringsfrågor, generaldirektorat IV konkurrensfrågor, generaldirektorat VI jordbruksfrågor, generaldirektorat VII transportfrågor samt general- direktorat XI miljöfrågor, bl.a. miljömärkning.

Kommissionen har omkring 200 rådgivande kommittéer. En av dessa är konsumentrådet Consumers Committee (CC) — som fungerar som rådgivande organ åt kommissionen i konsumentfrågor. I CC ingår representanter för olika europeiska konsumentorganisationer och kon-

sumentintressen. Till följd av den s.k. galna kosjukan har kommis- sionen beslutat att reformera arbetet med livsmedelsfrågor. Tidigare har hanteringen av dessa frågor varit splittrad på olika avdelningar men avsikten är nu att försöka samla livsmedelsfrågoma under EU:s konsumentdirektorat.

Inom EG kom det första konsumentprogrammet till stånd år 1975. Det andra konsumentprogrammet antogs år 1981. I 13st vitbok inför beslutet om den europeiska enhetsakten som trädde i kraft år 1987 nämndes konsumentpolitiken bland de frågor som skulle lösas för att förverkliga den inre marknaden. Av stor betydelse för konsument- politiken var harmoniseringskravet för att förenkla arbetet med bl.a. regler rörande produktsäkerhet. År 1989 bestämde ministerrådet vilka konsumentområden som skulle prioriteras, nämligen konsumentrepre- sentation, produktsäkerhet, information, utbildning och tvistlösning samt en integrering av konsumentpolitiken inom andra politikområden.

I Maastrichtfördraget om Europeiska unionen, som Sverige godtagit i samband med EU—inträdet år 1995 — finns en särskild artikel om konsumentskydd i Romfördraget. Enligt denna artikel — artikel 1.29a skall åtgärder vidtas som stödjer och kompletterar den politik som medlemsländerna bedriver för att skydda konsumenternas hälsa, säker- het och ekonomiska intressen samt för att ge konsumenterna fullgod information. Det slås också fast att EU:s åtgärder inte skall hindra något medlemsland från att behålla eller införa strängare skydds- åtgärder förutsatt att dessa överensstämmer med fördraget och att kommissionen informerats därom.

År 1993 antog kommissionen ett treårigt konsumentpolitiskt pro- gram för perioden 1993—1995. Det konsumentpolitiska programmet i dag gäller t.o.m. år 1998. Vidare har beslutats att från general- direktoraten III och VI överföra en del av dessa frågor och ge ökade befogenheter till generaldirektorat XXIV — det gäller bl.a. hälsofrågor på livsmedelsområdet. Konsumentkommissionär Emma Bonino skall få ansvar för sju rådgivande vetenskapskommittéer liksom för tjänsterna rörande matinspektion och larmsystem.

6.4. Framtidens konsumentpolitik

Efter EU-inträdet skall Sverige på europeisk nivå verka för att livsmedelskontrollen stärks, att en bättre märkning av livsmedel införs och att användningen av tillsatser minimeras. I riksdagsbehandlingen nyligen om konsumentfrågan betonades särskilt att det är angeläget att man från svensk sida arbetar för att åstadkomma en tillfredsställande ursprungsmärkning och andra förbättringar av märkningsreglerna.

Under den senaste tiden har kraven på information fått ökad aktualitet— och många konsumenter känner en allmän oro inför de nya livsmedel som inom en inte alltför avlägsen framtid kan förekomma på marknaden. Det är ett angeläget konsumentintresse att frågor som rör märkningsreglema får en framskjuten plats i EU-samarbetet och — i första hand en förbättrad ursprungsmärkning samt märkning av livs- medel som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer.

Intresset för ett konsumentpolitiskt samarbete inom EU har från en blygsam start gradvis ökat. Ett stort antal regler som berör konsu- menternas behov har beslutats för att realisera den inre marknadens fria rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Konsumentpolitiken har dock hittills inte haft en självständig ställning och konsument- frågoma har splittrats på ett stort antal generaldirektorat. Genom enhetsakten, de olika samarbetsprogrammen och Maastrichtfördragets artikel 129a har dock konsumentfrågomas betydelse inom EU ökat. Sverige verkar inom EU för ökat konsumentinflytande och förbättrat konsumentskydd för att befästa konsumenternas ställning på den gemensamma marknaden.

7. Livsmedelsforskning

7.1. Livsmedelsforskningens nuvarande omfattning och inriktning

Livsmedelsindustrins forskning jämfört med andra branscher ligger lågt. Statistiska centralbyrån har tagit fram statistik för en rad branscher som visar hur stor andel av omsättningen som avsätts till forskning. Läkemedelsindustrin avsätter mest till forskning och utveckling- drygt 19 % av omsättningen och grafiska industrin minst — 0,04 %. Livsmedelsindustrin hamnar bland 19 olika branscher på 17:e plats — dvs. mycket lågt.

Tabell 7.1 Utgifter för forskning och utveckling (FoU) i relation till omsättning år 1995

Läkemedelsindustri 19,15 Elektronikindustri 1 2,87 Instrumentfabriker 7,98 Transportindustri 6, 1 9 Maskinindustri 5,78 Övrig kemisk industri 2,25 Pappersindustri 2,02 Metallvaruindustri 1,98 Gruvor, mineralbrott 1,98 Annan tillverkningsindustri 1,28 Järn- & stålverk 0,86 Petroleumraffinaderier m.m. 0,80 Tegel, cement m.m. 0,77 Porslin och glas 0,65 Textilindustri 0,49 Övriga metallverk 0,40 Livsmedelsindustri 0,24 Trävaruindustri 0,2 l Grafisk industri 0,04

Källa: SCB

Livsmedelsrelaterad forskning spänner över ett vidare fält än i andra branscher. Ämnesområden som berörs kan omfatta alltifrån råvara, teknisk utrustning, beredning, behandling, lagring, förpackning, handel och distribution. Ibland kan svårigheter uppstå om att klart avgränsa livsmedelsforskning från nära angränsande verksamheter, t.ex. utrust- nings- och förpackningsindustri. Härutöver kan nämnas livsmedels- relaterad konsumentforskning som inbegriper forskning om konsu- mentbeteenden och attityder, matvanor och sensorik.

Några områden av betydelse för den grundläggande livsmedels- forskningen utgörs av livsmedelskemi, livsmedelsteknologi, milqobio- logi, toxikologi samt näringslära. Livsmedelssektoms insatser inom forskning och utveckling finansieras dels av näringslivet, dels av staten.

Figur 7.1 FoU-kostnaderi de areella näringarna 1993/94

Namnesursero.1mljo _

Bioenergi 0. nya produkter

Jord- o. trädgårdsbruk. produktion _ |] FoU exkl. industri _ _ . . [] FoU inkl. indtsm Samliällsforsknuig _ G

0 200 400 600 800 1000 1200

Källa: Skogs- och Jordbrukets Forskningsråd (SJF R).

Den mer grundläggande och till väsentlig del statligt finansierade livs- medelsforskningen sker vid universitet och högskolor i Uppsala, Lund, Umeå och Göteborg. De statliga satsningarna sker via Närings- cch handelsdepartementet (NUTEK), Utbildningsdepartementet (basfinan- siering vid universiteten, NFR, TFR) samt Jordbruksdepartemertet (SLU och SJFR). Den offentligt finansierade forskningen rörande livs- medelssektorn uppgår till ca 90 miljoner kronor.

Figur 7.2 Livsmedelsforskningens profil på olika orter

Primär— Kost och Kost- Livs— Livs- Säkerhet produk- hälsa veten- medels- medels-

tion skap biologi teknik Lund ++ + +++ + Göteborg ++ ++ ++ +++ ++ Uppsala ++++ ++ + +++ + +++ (Alnarp) ++++ Källa: Bearbetning efter Hjelm L. 1992.

I Lund vid kemicentrum inom LTH bedrivs forskning bl.a. rörande industriell näringslära, livsmedelskemi och -teknik. Totalt var år 1993/94 drygt 90 personer verksamma vid livsmedelsavdelningarna varav 28 var seniorforskare och 47 doktorander. Den ekonomiska ramen är ca 30 miljoner kronor varav 2/3 är externa medel. Den över- gripande forskningsprofilen är bättre kvalitet och processer grundade på förståelse av kemiska och fysikaliska egenskaper och förlopp hos råvaror och livsmedel. År 1978 bildades Livsmedelskollegiet som ett informellt kontaktforum mellan livsmedelsavdelningarna vid LTH, livsmedelsinriktade institutioner vid lantbruksuniversitets sydsvenska delar och FoU-avdelningar vid de större livsmedels- och utrustningsföretagen i södra Sverige.

I Göteborg är Institutet för livsmedel och bioteknik (SIK) huvud- aktören med bl.a. forskningsområdena samspel, processprodukt, hygien och säkerhet, sensorisk kvalitet samt mat och hälsa. Andra viktiga om- råden är struktur produktegenskaper, oxidativa förändringar och för- packningar. Antalet anställda uppgår till 110 varav 80 är involverade i forskningsverksamheten. SIK:s budget är 65 miljoner kronor varav cirka två tredjedelar är industrifinansierade. Därutöver tillkommer den forskning som bedrivs vid Chalmers tekniska högskola och Göteborgs universitet, sammanlagt omfattas 17 personer med en budget om ca 10 miljoner kronor.

I Uppsala (och Alnarp) bedriver SLU livsmedelsforskning med nära koppling till jordbrukets produktråvaror. Institutionen för livsmedels- vetenskap och Institutionen för livsmedelshygien har sammanlagt ca 70 anställda. Denna forskning har en beräknad årlig kostnad av 26 miljo— ner kronor. Statens Veterinärrnedicinska Anstalt (SVA) bedriver verk- samhet avseende livsmedelshantering, säkerhet och hygien. SVA satsar ca 17 % (knappt 8 miljoner kronor) av sin forskning och kontrollverksamhet rörande livsmedelssäkerhet.

Vid Uppsala universitet arbetar institutionen för näringslära med forskning (utbildning) i näringslära samt närings- och kostproblem i

utvecklingsländema. Statens livsmedelsverk (SLV) i Uppsala har som huvuduppgift att övervaka livsmedlens säkerhet och att informera om bättre kostvanor. Man har också viss forskning. Forskningsinsatsema vid dessa båda institutioner är tillsammans ca 14 miljoner kronor huvudsakligen offentliga medel. Antalet forskarårsverken uppskattas till 20 personer.

Genom Uppsala Livsmedelscentrum har ett samverkans- och kon- taktorgan bildats för institutioner med livsmedelsforskning vid SLU, SLV och Uppsala universitet.

Institutioner för human näringslära finns vid universiteten i Göte- borg, Lund, Uppsala och Umeå samt vid Karolinska institutet i Stockholm.

Övriga forskningsinstitutioner med anknytning till livsmedelsområdet utgörs av

Packforskningsinstitutet för tillämpad forskning om förpackningar. — Ytkemiska institutet (YKI).

Sammanfattningsvis visar genomgången att den i huvudsak offentligt finansierade forskningen för livsmedel och näringsfrågor vid uni- versitet och högskolor (inkl. SIK och SVA) uppgår till 90 miljoner kronor. Därtill kommer SLU:s mot råvarorna riktade livsmedels- forskning om ca 26 miljoner kronor. Ungefär 3/4 av denna forskning sker med offentliga medel.

I ett nordiskt program NordFood satsas ca 60 miljoner kronor per år, varav ca 15 miljoner kronor i Sverige. Näringslivet svarar för 50 % av finansieringen.

Näringslivets FoU inom livsmedelsområdet har beräknats till ca 450 miljoner kr inkl. tobak och dryckesvaror (SCB 1994). Större delen av detta FoU-arbetet sker ute i de enskilda företagen och innefattar även produktutveckling och fortlöpande förbättring av distributions- och affärsmetoder.

I beloppet ingår också av näringslivet helt eller delvis finansierade forskningsinstitut för livsmedelsforskning. Tetra-Laval i Lund svarar för huvuddelen av FoU-verksamheten i industrin vad gäller livsmedels— processer och livsmedelsförpackningar — ca 20 miljoner kronor per år.

Primära områden för denna forskning är bl.a. processteknik, sam- verkan, livsmedelsprocess, energi- och miljöaspekter på material och processval.

Näringslivets forskningsinsatser kan indelas i fyra delar:

Företagens egna FoU-enheter. Branschanknutna forskningsinsitut. Kollektiva forskningsinstitut, t.ex. SIK. Uppdragsverksamhet vid universitetsinstitutioner eller kollektiv- institut.

bi.—JN»—

Livsmedelsbranschens egna FoU-satsningar beräknas omfatta både långsiktig och strategisk forskning samt fortlöpande produkt- och metodutveckling. Större delen av arbetet sker i företagen.

Köttforslmingsinstitutet i Kävlinge, som ingår i den producent- kooperativa slakteriorganisationen, bedriver forskning av både grund- läggande och tillämpad karaktär. Huvudinriktningen ligger på kvalitets- aspekter, kötteknologi, mikrobiologi och biokemi. Forskningsbudgeten uppgår till ca 35 miljoner kronor och finansieras till övervägande del med medel från branschföretag. Institutet deltar dessutom i ett flertal EU-projekt.

Andra industriella FoU-enheter är LyckebyStärkelsen på potatis- området och Karlshamn AB inom området vegetabiliska oljor och fetter vilka tillsammans satsar ca 3 miljoner kronor per år på livsmedels- forskning.

Ytterligare exempel på FoU-aktörer utgörs av Cerealia Utveckling vid Nord Mills i Malmö inriktad på spannmål och cerealier, Danisco Sugar på sockerprodukter och Arla på mejeriområdet. Svenska Nestlé med utvecklingsbolaget Nestlé R&D i Bjuv verkar främst inom områ- dena grönsaker och djupfrysta produkter.

Livsmedelsindustrin svarade år 1993 för knappt 1/5 av det totala antalet anställda högskoleutbildade tekniker och naturvetare i det livs- medelsteknologiska systemet. Det största antalet återfanns hos tillver- kare av maskiner och annan utrustning för livsmedelsproduktion.

Antalet forskarutbildade tekniker och naturvetare inom det livsme- delsteknologiska området var detta år ca 270. Omkring 2/3 av dessa var anställda i företag. Drygt 1/4 var verksamma vid högskolor, medan resten arbetade vid privata eller statliga forskningsinstitut. Livsmedels- företagen sysselsatte närmare 20 % av det totala antalet forskarutbilda- de tekniker och naturvetare.

De högskoleutbildade teknikerna finns koncentrerade till ett mindre antal koncernföretag. De flesta fristående små och medelstora livs- medelsföretag har små teknologiska resurser.

Mottagarkompetensen för ny teknologisk kunskap är mot denna bakgrund sannolikt låg hos det stora flertalet livsmedelsföretag, som utgörs av mindre företag. Samtidigt som små och medelstora företag är

många till antalet svarar de endast för mindre än 1/3 av alla anställda i livsmedelsindustrin. Koncemanslutna företag dominerar både i fråga om antalet anställda och teknologiska resurser.

7.2. Forskningens betydelse för livsmedelsindustrins konkurrenskraft

Livsmedelsforskning är av avgörande betydelse för att stärka den svenska livsmedelsindustrins konkurrenskraft i den förändrade mark- nadssituation som EU-medlemskapet inneburit. En stark livsmedels- forskning är också nödvändig ur samhällets/konsumentens synvinkel.

Genom forskning kan produktionen utvecklas och sysselsättningen stärkas inom svensk livsmedelsindustri samtidigt som en bättre balans mellan export och import kan uppnås. En av de viktigaste faktorerna för en långsiktig god konkurrensförmåga är möjligheten att producera och marknadsföra produkter med unika egenskaper, vilket kräver hög kompetens hos de anställda på alla nivåer. Generellt sett är utbild- ningsnivån i dag låg inom livsmedelsindustrin.

I den kunskapsuppbyggnad som sker i forskningsprojekten har naturligtvis forskaren en central roll. Livsmedelsindustrin har stort behov av forskarutbildade och andra kvalificerade medarbetare, som kan tillgodogöra sig allmänt tillgängliga kunskaper och omsätta dem i praktiken. Det är viktigt i detta sammanhang att underlätta övergången till livsmedelsindustrin för färdigutbildade forskare. Forskningsprojek- tens industrirelevans är en första förutsättning för en lyckad övergång.

Ökade offentliga svenska forskningsinsatser och en bättre samord- ning är av fundamental betydelse för branschens långsiktiga utveckling. Det är viktigt att en större andel av forskningen blir industriinriktad. För att åstadkomma detta krävs dels en bättre samverkan vid utnytt- jande av tilldelade offentliga medel, dels en bättre samverkan mellan livsmedelsindustrins forskningsaktörer.

För att stödja livsmedelsindustrins framtagning av mera konkur- renskraftiga livsmedel bör livsmedelsforskningen inriktas på de funda— mentala sambanden mellan produkt och process ur ett helhetsperspek— tiv, från jordbruk till konsumtion. Angelägna forskningsområden är nya processer, teknologier och produktionsmetoder. Forskning inriktad på livsmedlens kvalitetsegenskaper är också ett centralt område — t.ex. framtagande av bekväma, lättillagade livsmedel; produkter med unikt näringsinnehåll; produkter med uttalad miljöprofil.

Det är dock nödvändigt att komplettera denna typ av program- forskning vilken innehåller stora inslag av tillämpad natur— med den

mera grundläggande forskning som bedrivs via bl.a. SJFR. Den senare har även ett stort värde genom att erbjuda dem som ägnar sig åt en forslming som inte passar i de program som finansieras av exempelvis MISTRA och den Strategiska stiftelsen möjlighet att söka medel i fri konkurrens, då SJFR:s forskning på livsmedelsområdet omfattar hela kedjan från producent till konsument. Det skapas också möjlighet att fånga upp nya idéer som kan uppstå mellan olika programperioder, då det är möjligt att söka projektanslag en gång om året. En väl avvägd blandning av mera grundläggande projekt och sammanhållna program- satsningar är därför det mest optimala för industrin och är den linje som svensk livsmedelsforskning bör utvecklas efter.

7.3. Dansk livsmedelsforskning

I Danmark finns ett särskilt program för forskning och utveckling inom livsmedelssektorn, kallat F ÖTEK 2. (Det första programmet FÖTEK 1 är avslutat och blev enligt danskarna själva en stor succe). Staten bidrar med 100 miljoner kronor per år under åren 1995—1997 till samarbets- projekt inom livsmedelskedjan. Fyra departement medverkar i pro- grammet och man har bildat ett gemensamt styrorgan där flera departe- ment är representerade. Ansökan om medel ställs till en särskild nämnd där även den fackliga organisationen Naerings- og Nidelsesmiddel arbej der förbundet (NNF) ingår.

De flesta projekt är finansierade med hälften från företagen och hälften från samhället. En del av pengarna skall enligt reglerna gå till arbetsmiljöåtgärder. Också offentliga inrättningar som skol- eller sjukhuskök kan få medel. För att koordinera forskningen mellan Tekniska högskolan och Lantbruks- och veterinärhögskolan i Danmark har man bildat ett livsmedelscentrum, LMC. Svensken Kaj Erikson är chef för LMC.

Inom F ÖTEK-programmet försöker man skapa projekt eller forskningsuppdrag av tillämpad karaktär, dvs. projekt med en industri- ell anknytning. Den medvetna strategin benämns "från jord till bord ". Alla områden är tänkbara, t.ex. produktionsprocesser, kvalitetsstyming, mätmetoder, förpackningar m.m. Hygien och salmonella är särskilda problem med egna program. Därutöver har man också ansvaret för delar av ingenjörsutbildningen. Även om det är samarbetsprojekt inom industrin skall så mycket som möjligt av resultaten vara offentliga.

Företagen får i Danmark betala en särskild produktionsavgift som går till FoU. Avgifterna baserar sig på invägningen av mjölk eller slaktade djur för att nämna de största områdena. För mejerierna mot- svarar detta ungefär 2 öre/kg invägd mjölk. Pengarna sätts i en fond för

varje näringsgren. Fonderna skall enligt de statliga reglerna satsa på forskning och utveckling för varje enskild bransch. I styrelsen för fonderna ingår representanter för fackliga organisationer och konsu- mentorganisationer. De stora branscherna har också egna forsknings- och utvecklingscentrum.

Vid universitetet i Århus har en enhet inom företagsekonomiska institutionen en särskild inriktning på marknadsundersökningar inom livsmedelsbranschen. Man har kompetens för hela livsmedelskedjan från konsument och handel till export. Man ägnar sig främst åt forsk- ning men har genom sin kompetens också rena projektuppdrag. Det finns en samverkan med LMC.

Genom danska jordbruksdepartementet kan man söka särskilda bidrag för produktutveckling inom råvaru- och traditionell förädlings- industri. Företaget tecknar ett kontrakt som innebär att stödet betalas tillbaka när den nya produkten ger intäkter. I jordbruksledet krävs dock ingen återbetalning, i stället finns en maxgräns för bidraget.

EU:s konkurrensregler kräver att stödet upphör så snart den nya produkten finns på marknaden. Genom återbetalningsregeln blir det i praktiken ett billigt lån till produktutveckling. Alla Viktiga departement är inblandade i FÖTEK. Det sker en strategisk satsning och samordning som har starkt stöd av statsmakterna men också av näringslivet. Det blir en rejäl slant genom att resurserna samlas i ett program. Företagen är med och betalar genom en egen insats som vanligen är halva kostna- den.

Inom EG diskuterades hösten 1996 en omarbetning av EG:s ramar för stöd till forskning och utveckling på jordbruksområdet. Ändringen uppges innebära en anpassning till WTO:s jordbruksavtal och innebär att viss typ av forskning på jordbruksområdet skall kunna erhålla 100 % stödnivå. Enligt nuvarande EG-regler gäller maximalt 75 % stödnivå.

7.4. Svenska livsmedelsforskningens framtida inriktning

Svensk livsmedelsindustri befinner sig för närvarande i ett positivt utvecklingsläge med stor framtidstro. Svensktillverkade livsmedel har god konkurrenskraft både nationellt och internationellt. Inom företagen finns stor efterfrågan på produktutvecklingskunnande, vilket innebär att en ökning av antalet akademiker och forskarutbildade kommer att behövas inom livsmedelsindustrin.

De senaste årens produktivitetsförbättringar, låg kronkurs och hög- kvalitativa råvaror har bidragit till en gynnsam exportsituation. Även Sveriges EU-inträde har givit ökade möjligheter för svensk livsmedels- industri. Under år 1995 ökade exporten till EU-länderna med 86 % jämfört med en ökning om drygt 30 % för exporten totalt.

För framgång på EU-marknaden krävs antingen ett starkt varumärke eller att produkten profileras med unika kvalitetsegenskaper. Rena livs- medel framtagna i världens renaste jordbruk är ett av de säljande be- greppen. Exempel på framgångsrika produkter utgörs av fiberinnehål- lande skorpor, hårt bröd, sillkonserver, lågfettprodukter samt choklad.

Konsumentens synpunkter och sensorik utgör grunden för livs- medelsindustrin och dess produktion. Produktutvecklingen i livsme- delsindustrin skiljer sig i vissa avseenden från annan industri. Livs- medel har stark koppling till konsumenternas livsmönster, stor skepsis råder i vissa grupper mot helt nya produkter. Produktutvecklingen går därför i stor utsträckning ut på att ta fram produkter som inte upplevs som radikalt nya, men som bättre uppfyller rådande konsumenttrender. Detta arbete är tvärvetenskapligt och involverar experter inom närings- lära, medicin, marknadsföring, sensorisk analys, kemi, fysik, process- teknik, förpackning m.m.

Övergripande marlmadstrender innefattar många aspekter och typer av livsmedel. Några exempel:

Näringsriktighet; livsmedlet ses som en del i ett hälsosamt liv, t.ex. "functional foods" (funktionella livsmedel).

— Bekvämlighet; för dubbelarbetande och för det alltmer informella ätandet, vilket dock inte får ske på bekostnad av smaklighet och

näringsriktighet.

— Färskhet; livsmedlen skall upplevas som nyskördade eller ny- tillagade. Denna trend har lett till ett nytt teknikbegrepp, "minimal processing", dvs. produktionsmetoder för hållbarhetsbehandling som inte märks i slutprodukten.

— Miljöriktighet; efterfrågan på ekologiskt odlade livsmedel växer snabbt, vilket även medför att den traditionella livsmedelsproduk- tionen håller på att förändras i ekologisk riktning.

Kretsloppssamhället; påverkar förpackningsval och leder till för-

ändrade krav på distributions- och lagringstider samt produktions- metoder.

Svensk livsmedelsforskning är mycket viktig för branschens inter- nationella konkurrenskraft. Svensk livsmedelsindustri börjar alltmer uppmärksamma behovet av forskningsinsatser inom området. Inom branschorganisationen Livsmedelsindustrierna (LI) har nyligen en referensgrupp bildats för forsknings- och utvecklingsfrågor. I gruppen ingår ett tiotal företrädare för ledande svenska livsmedelsföretag.

Livsmedelsforskare i Lund, Göteborg och Uppsala har i nära samverkan med industrin i en gemensam ansökan till Stiftelsen för strategisk forskning formulerat ett forskningsprogram med inriktning på industrins framtida utveckling av processer, teknologier och pro- duktionsmetoder. Två ansökningar har även ställts till Stiftelsen för miljöstrategisk forskning (MISTRA) avseende miljöaspekter inom jordbruk och livsmedelsproduktion. Dessa program anses dock endast svara mot delar av den kunskapsframtagning som behövs för att stödja den livsmedelsindustriella utvecklingen de närmaste 5—10 åren.

Strategiska fonder

SIK har beviljats medel för tre till fem års verksamhet med programmet "Future technologies for food production". Arbetet kommer att foku- seras på tre teman: processer, struktur och färskhet. Inom området processer avser man bl.a. att studera interaktioner mellan råmaterial, processer och slutprodukt; optimisering av kvalitet; kontroll av pro- cesser; samt processer för att åstadkomma speciella produktegenskaper. Inom området färskhet avser man att behandla kvalitet från nutritionella och sensoriska utgångspunkter omfattande bl.a. livsmedelssäkerhet, teknologier för tillverkning (processing), förpackning, lagring, distri- bution m.m.

Vad gäller livsmedelsstruktur omfattar studierna bl.a. karaktärise— ring av råmaterial inklusive variationer; konservering; relationer till sensoriska egenskaper, nutrition och stabilitet.

Projektet Livsmedel 21 vid Institutionen för livsmedelsvetenskap vid SLU i Uppsala har fått anslag för att definiera optimala villkor och utveckla system och teknologier för en uthållig livsmedelsproduktion av hög kvalitet. Projektet omfattar produktionssystemet, produkterna och konsumentreaktionema. En del i projektet är en systemanalys för att åstadkomma en helhetsbild. Livsmedel 21-projektet skall beakta naturresusema, finna uthålliga produktionsforrner som begränsar an- vändningen av fossil energi och fosfor samt undviker anrikning av tungmetaller utan att negativt påverka den biologiska mångfalden eller markstrukturen. Målet är att produktionen inte skall efterlämna några rester av bekämpningsmedel och den skall så långt möjligt begränsa

förluster av växthusgaser respektive kväve och fosfor. Djuromsorgen är en viktig fråga och sådana produktionsmetoder måste eftersträvas som uppfattas som etiska av konsumenter och producenter.

I prop. 1996/9715 framhålls under rubriken "Forskning och utveckling inom livsmedelsområdet "

att regeringen avser att se över insatserna för livsmedelsforskning- en;

att livsmedelsforskningen har stor betydelse för att stödja industrins utveckling av processer och av produkter som motsvarar konsumen— ternas krav;

att svensk livsmedelsforskning bör i ökad grad inriktas på att bidra med kunskaper om sambanden mellan produkt och process, sett i ett integrerat perspektiv från jordbruk till konsumtion;

att samråd mellan forslmingsfinansierande myndigheter och indu- striföreträdare bör komma till stånd för att utreda och föreslå former för en samlad insats för forskning och utveckling som tillvaratar de långsiktiga behoven inom svensk livsmedelsindustri.

8. Livsmedelsindustrins exportansträngningar inom EU

En viktig förutsättning för svenska exportframgångar på livsmedels- området är att svensk livsmedelsindustri i det nya konkurrensläget efter vårt EU-inträde får samma förutsättningar som de andra EU-ländernas livsmedelsindustrier.

Inom de enskilda EU-medlemsländema ges i dag starkt stöd till den egna livsmedelsindustrins exportsatsningar. Stöden till livsmedelsindu— strins exportansträngningar är ofta delfinansierade — en del från staten och resten från branschen själv vilket kan ta sig formen av en produk— tionsavgift. Den statliga delen används ibland till att täcka de fasta kostnaderna.

8.1. Exportfrämj ande åtgärder i andra länder

I Danmark avsätts uppemot 50 miljoner kronor för exportfrämjande åtgärder, i Frankrike 825 miljoner kronor och i Storbritannien ca 125 miljoner kronor. Tyskland avsätter 700 miljoner kronor och Österrike ca 135 miljoner kronor.

Organisationer för exportfrämjande åtgärder inom EU

Belgien — Office Belge du Commerce Extérieur OBCE Danmark Landbrugets Afsaetningsudvalg — LAU Finland Fresh Finland Frankrike SOPEXA Centre Francais du Commerce Extérieur Grekland Hellenic Export Promotion Organzation Irland — Irish Food Board Italien Instituto Nazionale per 11 Commercio Esterio — ICE Luxemburg — Ministére de l'Economie Nederländerna — Ministry of Agriculture/Commercial Promotion Service — Nederlands Centrum voor Handelsbevordering — NCH

Portugal Inv. Comercio e Turismo de Portugal ICEP Spanien Instituto Espanol de Comercio Exterio — ICEX Storbritannien — Food from Britain Sverige — Food from Sweden Tyskland — Centrale Marketinggesellschaft der deutschen Agrarwirtschaft — CMA Österrike — AgrarMarkt Austria — AMA

Wirtschaftkammer

SOPEXA i Frankrike är till 43,3 % finansierat av staten och resterande 56,7 % av näringen självt. SOPEXA har 262 personer anställda, 40 filialer i 35 andra länder. Aktiviteterna består av samarbete med myn- digheterna, organisationer och olika säljfrämjande åtgärder. SOPEXA genomför marknadsanalyser, strategi- och kommunikationsdefinitioner, man gör kort- och långsiktiga kommunikationsprognoser, man vidtar olika sales promotion-åtgärder inklusive olika annonskampanjer, PR, mässor, butiksdemonstrationer m.m.

I Tyskland betalar jordbruk och livsmedelsproducenter en speciell produktionsavgift till en fond för att främja avsättningen av sektoremas produkter. Organisationen Centrale Marketinggesellschaft der deut- schen Agrarwirtschaft (CMA) är finansierad till 75 % av produktions- avgiften och i övrigt av företagsintäkter. CMA:s omsättning är omkring 160 miljoner D-mark, vilket ungefär motsvarar ca 700 miljoner svenska kronor. Totalt är det 130 anställda varav 30 arbetar utomlands. Huvud- kontoret är i Bonn och utomlands finns 8 kontor inom EU-länderna samt kontor i USA och Japan. Aktiviteterna består av marknadsöver- sikter, inköpar-lleverantörskontakter, marknadsrådgivning, sälj- och promotionrådgivning samt utställningar/mässor.

Food from Britain är ungefär till lika delar finansierat av staten och näringen och dess omsättning motsvarar ungefär 125 miljoner svenska kronor. Huvudkontoret som ligger i London har 24 anställda. Utom- lands finns 9 kontor i EU-länder, USA och Japan. Londonkontoret arbetar med statistik och databaser, seminarier, inköparresor till och från Storbritannien, nationsmontrar på internationella mässor m.m.

I Danmark är Lantbrugets Afsaetningsudvalg (LAU) en del av Landbrugsrådet. Landbrugsrådet (Danish Agricultural Board) är cen- tralt forum för förberedelser och koordinering av huvudaspekterna av Danmarks nationella och internationella jordbrukspolitik. Finansie- ringen sker genom medlemsavgifter, produktionsskatter och skatt på jordbruksmark, inkomster från tjänster m.m. Från jordbruksfonderna erhålls ca 400 miljoner svenska kronor, varav ca 170 miljoner kronor används för direkta marknadsaktiviteter. Resterande belopp går till bl.a.

forskning, hälso- och veterinärstatus, utbildning och produk- tionskontroll.

Finlands Utrikeshandelsförbund har ca 700 medlemmar och stöds av handelsdepartementet och industrin. Antalet anställda är ca 250 och målsättningen är att stödja små och medelstora företags exportan- strängningar. Fresh Finland är ett särskilt livsmedelsprojekt inom Utrikeshandelsförbundet med en budget om ca 7—8 miljoner svenska kronor. De prioriterade länderna är Ryssland, Estland, Skandinavien, Tyskland, Storbritannien, USA och Japan.

Agrar Markt Austria (AMA) har 15 anställda. Staten bekostar admi- nistrationen medan marknadsaktiviteter finansieras med jordbruks- avgifter. Avgifterna tas ut på mejerier, kött, fjäderfä, ägg, frukt, vin och blommor.

8.2. Food from Sweden

Det viktiga i dagens läge är att de svenska livsmedelsföretagen får sam- ma förutsättningar som sina nya EU-konkurrenter. Vissa steg har redan tagits i den riktningen. År 1992 startade Food from Sweden efter det att regeringen via Jordbruksverket ställt 60 miljoner kronor till förfogande under en fyraårsperiod för att främja export av svenska förädlade livs- medel — främst baserade på svenska jordbruksråvaror. Huvudinrikt- ningen är att öka kunskaper och kompetens inom industrin, att under- lätta och förbättra marknadsföringen av svenska livsmedel, att utveckla och marknadsföra en svensk livsmedelsprofil samt utveckla marknads- bevakningen inom främst Europa. De nordiska länderna skall priori- teras liksom Tyskland, Storbritannien, Frankrike och till viss del USA. År 1995 avsatte regeringen ytterligare 17 miljoner kronor till Food from Sweden för fortsatt verksamhet under åren 1996—1997.

I dag finns i Sverige endast stöd till exportfrämjande åtgärder genom Food from Sweden som har det övergripande ansvaret för denna verksamhet. Medel har avsatts till Food from Sweden t.o.m. kalender- året 1997. För att exportfrämjande åtgärder skall vara ändamålsenliga krävs en långsiktighet i planeringen. För mässdeltagande t.ex. är det vanligtvis nödvändigt att boka minst ett år innan mässan äger rum. På en matmässa i London nyligen efterfrågades om Food from Sweden planerade att även deltaga i nästa mässa år 1999. För de kommande åren efter 1997 finns emellertid ingen organisation och inga medel avsatta i Sverige för exportfrämjande åtgärder.

Food from Sweden startade sin verksamhet år 1992 och tillställdes i en första omgång medel för en fyraårsperiod — för att senare tilldelas medel även för åren 1996 och 1997. Projektets målsättning är att

medverka till ökad export av i Sverige förädlade livsmedel, först och främst varor baserade på svenska jordbruksråvaror. De tilldelade med- len skulle först och främst användas till att öka kunskaper och kompe- tens inom livsmedelsindustrin avseende strategiutveckling, handlings- program och marknadsföring samt till att öka kunskaperna om förut- sättningama för svensk livsmedelsexport.

Vidare skulle Food from Sweden bl.a. hjälpa till att utveckla mark- nadsföringen av svenska livsmedel i andra länder genom t.ex. delta- gande i livsmedelsmässor.

De länder som Food from Sweden valde att prioritera var de nor- diska länderna, Tyskland, Storbritannien, Frankrike och till viss del USA.

8.3. EU-stöd för export

Några generella EU-stöd för export finns inte i dag. Däremot finns möj- ligheter att söka EU-stöd för export till tredje land.

9. Överväganden och förslag

9.1. Ny konkurrenssituation och nya marknader för livsmedelsindustrin i Sverige

I regeringsdeklarationen vid riksdagens öppnande år 1996 framhöll statsminister Göran Persson att "livsmedelsproduktionen skall bidra till ett Sverige i regional balans, en uthållig tillväxt och ökad syssel- sättning".

Jag delar denna uppfattning och är övertygad om att det är möjligt för livsmedelsindustrin i Sverige att växa, öka sysselsättningen och expandera internationellt. Förutsättningen är att livsmedelsindustrin och primärproduktionen har lika villkor i vid bemärkelse med livsmedels- industrin och primärproduktionen inom EU— inte minst i Danmark. Jag använder medvetet beteckningen "lika villkor i vid bemärkelse” därför att jag anser inte att det är möjligt att skapa lika villkor i alla avseenden med förhållandena i de övriga EU-länderna eller inte heller alltid eftersträvansvärt.

Livsmedelsindustrin är industriellt och försörjningsmässigt en viktig sektor i den svenska ekonomin. Flertalet konsumenter värderar högt de egenskaper som svenska livsmedel har. Livsmedelsindustrin är också en av de regionalt mest spridda industrierna i Sverige och de lokala livsmedelsmarknaderna och den lokala livsmedelsproduktionen tende- rar att växa. Förutsättningarna för livsmedelsindustrins expansion finns främst på den nu öppna men starkt konkurrensutsatta EU- marknaden. I Sveriges närområde runt Östersjön växer dessutom en ny och stor marknad fram. Livsmedelsindustrins utmaning är att ta tillvara de nya marknadsmöjlighetema.

Jag anser att det nu behövs en offensiv livsmedelspolitisk strategi för att stärka livsmedelsindustrins konkurrenskraft. Den nya marknads- situationen efter EU-inträdet innebär att livsmedelsindustrin i allt väsentligt arbetar på en internationell marknad. För livsmedelsindustrin i Sverige är det givetvis en enorm utmaning att konkurrera med livs- medelsindustrin i EU:s tidigare medlemsländer. Inom EU har de olika ländernas livsmedelsindustrier konkurrerat på en gemensam marknad—

en marknad som i praktiken varit stängd för den övervägande delen av svensk livsmedelsindustri. EU:s livsmedelsindustri har under många år successivt intemationaliserats vilket gett den ett stort försprång gent— emot den svenska livsmedelsindustrin när det gäller erfarenhet av internationell handel och konkurrens.

För livsmedelsföretagen i Sverige gäller det att aktivt försvara de på hemmamarknaden uppnådda marknadsandelama. Samtidigt måste nya marknader erövras genom export och utlandsinvesteringar. En passiv låt-gå-attityd innebär att andra länders livsmedelsindustrier tar andelar på den svenska marknaden, vilket kan bli ödesdigert för livsmedels- industrin och jordbruket i Sverige.

Huvudansvaret för att förbättra konkurrenslqaften ligger givetvis hos det enskilda företaget. För företag med råvarunära produktion har även den enskilde jordbrukarens konkurrenskraft en största betydelse. Statliga insatser bör inriktas på att skapa en sådan miljö för näringen som gör att konkurrenskraften stärks och företagen utvecklas i Sverige. Regeringen har i direktiven (Dir. 1996173) till en nyligen tillsatt utred- ning om livsmedelssektorn specifikt angett "att staten har ett särskilt ansvar för att medverka vid omstrukturering och utveckling av en bransch för vilken staten tidigare starkt påverkat näringens förutsätt- ningar, t.ex. genom subventioner och gränsskydd. Det är ett statligt intresse att det i Sverige finns en internationellt konkurrenskraftig livs- medelsindustri och primärproduktion med förutsättningar att expan— dera ".

Dagens konsument styrs i sin efterfrågan på mat i allt högre grad av nya värderingar. Kostmedvetandet har ökat och därmed behovet av information. Konsumenternas attityder till livsmedelskvalitet har också förändrats. Det handlar inte bara om smak, färskhet och pris. Numera tas hänsyn till etik, miljö och djurskydd. Konsumenterna vill veta att den mat de åter är säker och att den har producerats under förhållanden som är acceptabla för djur och miljö.

För att livsmedelsindustrin skall kunna lyckas måste man hela tiden sätta konsumenten i centrum och utveckla samarbetet. Den svenska matens goda rykte bör användas som konkurrensmedel.

Livsmedelsindustrins betydelse

Livsmedelsindustrin är en av Sveriges Viktigaste industrier och är den näst största av tillverkningsindustrins delbranscher mätt efter produk- tionsvärde — ca 120 miljarder kronor — samt den tredje största mätt efter antalet sysselsatta ca 60 000 anställda. Produktionens värde mot- svarar ca 14 % av tillverkningsindustrins totala produktionsvärde och

antalet sysselsatta motsvarar ca 10 % av totala antalet sysselsatta i till- verkningsindustrin.

Livsmedelsindustrin i Sverige har avsatt sina produkter huvudsak- ligen på den svenska marknaden på grund av handels- och jordbruks- politiska restriktioner. Tillväxtrnöjlighetema på denna mogna marknad har varit och är mycket begränsade. På slutna marknader eller mark- nader med liten tillväxt sker ofta en koncentration av produktionen till färre och större produktionsenheter. Expansion kan i huvudsak endast ske genom uppköp av andra företag. En påtaglig sådan utveckling har skett inom livsmedelsindustrin i Sverige. Antalet arbetsställen har halverats sedan år 1970 till 826 och antalet sysselsatta per arbetsställe har nästan fördubblats till 72 anställda är 1994.

En hög koncentration uppvisar sedan lång tid kvarn—, socker—, olje- och fettindustriema samt malt— och läskedrycksindustrin. Den högsta koncentrationstakten under senare tid uppvisar dock mejeri- och bageri- industriema. Stora strukturförändringar har också skett inom slakteri-, stycknings- och charkuteriindustriema under de senaste åren.

Koncentrationen av livsmedelsproduktionen till färre men större enheter har inneburit att en del företag kunnat tillvarata betydande stordriftsfördelar och rationaliseringsvinster. Koncentrationen har dock i vissa fall medfört att ett fåtal företag kommit att dominera vissa mark- nader och produktområden med starka varumärken och prisledarskap.

Samtidigt som det under en följd av år har skett en koncentration till större och färre producerande anläggningar har livsmedelsindustrin även koncentrerats till färre ägare och ägargrupper. De privata före- tagen svarar för ca 50 % av livsmedelsindustrins saluvärde, men drygt 55 % av förädlingsvärdet, vilket beror på att de privata företagen till stor del finns i senare led i tillverkningskedjan. Inom den privata industrin svarar de utlandsägda företagen för ca 31 % resp. 35 % av livsmedelsindustrins totala saluvärde och förädlingsvärde. Dessa före- tag finns främst på marknaderna för choklad- och konfektyrvaror, kon- server, djupfrysta produkter, matfett, glass och färdigmat, men även inom bageriindustrin, fiskberedningsindustrin och övrig livsmedels- industri. I de flesta fall är de marknadsledande på sina produktområden.

Lantbrukskooperationen, som enhet, har under senare år stärkt sin ställning som största ägare inom livsmedelsindustrin. De lantbruks- kooperativa företagen svarar tillsammans för ca 45 % av livsmedels- industrins saluvärde, men knappt 40 % av förädlingsvärdet, vilket beror på att den lantbrukskooperativa industrin fortfarande har tyngdpunkten i den råvarunära produktionen. Utvecklingen visar dock att de lant— brukskooperativa företagen väsentligt ökat sin andel av livsmedels- industrins förädlingsvärde. De lantbruksköoperativa företagen är också genomsnittligt betydligt större och generellt sett mer kapitalintensiva än

de privatägda företagen, vilket avspeglar sig i en i förhållande till om- sättningen relativt låg andel sysselsatta.

De konsumentkooperativa företagen har i dag en mindre roll inom livsmedelsindustrin sedan Kooperativa Förbundet valt att avveckla sitt industriella engagemang inom flera livsmedelssektorer. Det enda helt statligt ägda livsmedelsföretaget finns nu inom spritdryckesindustrin.

I EU är livsmedelsindustrin den största tillverkningsindustrin med ca 2,4 miljoner sysselsatta och ett produktionsvärde på ca 4 000 mil— jarder kronor, dvs. livsmedelsindustrin har i genomsnitt ca 15 % resp. 11 % av tillverlmingsindustrins produktionsvärde resp. antal sysselsatta i EU — även om den varierar stort i betydelse mellan olika medlems- länder. Den svenska livsmedelsindustrin ligger något under EU-genom- snittet vad gäller industrins relativa storlek.

Inom EU har livsmedelsindustrin den största relativa betydelsen i Danmark och Irland — livsmedelsproduktionen utgör 31 % resp. 37 % av tillverlmingsindustrins produktion, och de sysselsatta i livsmedels- industrin utgör 20 % resp. 22 % av totala antalet industrisysselsatta. Trots den nationella betydelsen som livsmedelsindustrin har i Danmark och Irland så svarar dessa länder för en relativt blygsam andel, ca 3 % vardera, av EU:s livsmedelsproduktion. De största producenterna av förädlade livsmedel är Tyskland och Frankrike som vardera svarar för ca 20 % av EU:s produktion, följda av Storbritannien som svarar för ca 15 %.

Flera av EU:s medlemsländer återfinns bland världens främsta ex- portörer av livsmedel. Den största exportören av livsmedel och jord- bruksprodukter totalt i världen är USA. EU är näst störst, men är samtidigt världens största exportör av förädlade livsmedel med ett exportvärde på ca 100 miljarder kronor. Världens största importör av livsmedel och jordbruksprodukter är EU, men förädlade livsmedel importeras endast i mycket begränsad utsträckning för ca 20 miljarder kronor per år. EU är således en betydande nettoexportör av förädlade livsmedel. Livsmedelsindustrins betydelse framgår också av livsme- delsindustriföretagens storlek. Av EU:s 70 största företag är inte mind- re än 13 livsmedelsföretag.

Konkurrenskraft

På en öppen internationell marknad är företagens långsiktiga konkur- renskraft avgörande för möjligheterna att befästa sina marknadsposi- tioner och att erövra nya marknader. Livsmedelsindustrin i Sverige har genom två yttre faktorer, prisutvecklingen på livsmedel och depreci-

eringen av den svenska kronan, stärkt sin internationella konkurrens- kraft.

Livsmedelsindustrins konkurrenskraft har stärkts av att det har varit en gynnsam prisutveckling för livsmedel under en följd av år på grund av GATT-avtal, avreglering av jordbruket och EU-medlemskap, vilket reducerat det underliggande kostnadstrycket. Trendbrottet kom år 1988 när livsmedelsprisema (KPI Livsmedel) för första gången under 1980- talet ökade i en lägre takt än konsumentprisema totalt (KPI) (se tabell kap. 1). Därefter har maten under åtta av de senaste nio åren blivit billigare i relation till andra varor och tjänster.

Det första året i EU innebar att prisökningstakten för livsmedel sänktes till 0,9 % från 3,4 % år 1994. Konsumentprisema totalt steg med 2,6 % under år 1995. Den 1 januari 1996 sänktes momsen på livs- medel från 21 % till 12 %, vilket motsvarar en sänkning av livs- medelsprisema med 7,4 %. Vid årets slut hade priserna på livsmedel sjunkit med i genomsnitt 6,2 %, vilket innebar att livsmedelsprisema alltså steg med i genomsnitt 1,2 %, exkl. momssänkningen.

Livsmedelsindustrins konkurrenskraft har även förbättrats av den gynnsamma valutautvecklingen. Livsmedelsindustrin, liksom annan industri, t.ex. massa- och pappersindustrin, som helt eller till stor del använder sig av inhemska råvaror, har fått och har fortfarande en för- bättrad konkurrenskraft på grund av kronans depreciering. Kurs- utvecklingen gentemot den danska kronan kan belysa detta. År 1992 var 100 svenska kronor lika mycket värda som 100 danska. I april 1995 när den svenska kronan var svagast motsvarade 100 danska kronor 136 svenska. Därefter har den svenska valutan stärkts och för 100 danska kronor erhölls i mars 1997 ca 115 svenska kronor. Gentemot den tyska valutan har deprecieringen av den svenska valutan till och med varit större. Deprecieringen har varit en bidragande orsak till den kraftiga tillväxten av livsmedelsexporten. Samtidigt har den säkerligen försvårat importen och bidragit till att varuutbudet och konkurrensen på den svenska marknaden inte ökat i förutsedd utsträckning efter EU-inträdet.

Produktivitet

Produktiviteten inom livsmedelsindustrins olika delbranscher visar på stora skillnader i utveckling mellan åren 1991—1994. Detta avspeglar också att livsmedelsindustrin inte är en enhetlig industri, utan består av olika industrier som påverkas olika av t.ex. efterfrågeutveckling och ändringar av jordbrukspolitiken. De livsmedelsbranscher som ligger under genomsnittet för tillverkningsindustrin är slakt- och charkuteri- industrin, olje- och fettindustrin, kvarnar, bagerier samt övrig livsme-

delsindustri. Mejerier och konservindustri ligger lika klart över genom- snittet. Produktiviteten utvecklas således i hög grad olika mellan bran- schema.

Att mäta produktiviteten och dess förändringar för olika del- branscher med hjälp av offentlig statistik är emellertid inte problemfritt. Produktiviteten mäts som förändring av förädlingsvärdet per arbetad timme, vilket gör att måttet på förädlingsvärdet får avgörande betydelse för hur produktiviteten utvecklas. Problemet kan illustreras med slak- teribranschen, där priserna på styckade produkter har sjunkit under en följd av år. Lägre priser kräver snabbare rationalisering av produk- tionen för att bibehålla förädlingsvärdet per arbetad timme. Samtidigt kan företag med internationell inriktning gynnas av kronkursens ut- veckling, varför produktiviteten mätt på detta sätt kan öka även utan rationalisering av produktionen. Det kan inte uteslutas att produktivi- teten kan ha påverkats av deprecieringen, i så måtto att nödvändiga effektiviseringar uppskjutits.

Skillnaderna i utvecklingen av produktiviteten är dock så stora att de ger indikationer om i vilka branscher förändringarna av produktiviteten varit tillfredställande resp. alltför låg. Det är dock inte möjligt att dra några slutsatser om läget i dag utan ingående studier av resp. bransch. För att möta den internationella konkurrensen är fortsatta produktivi— tetshöjande åtgärder befogade. En rationell industriell verksamhet är en nödvändig del av förutsättningama för en konkurrenskraftig framtida livsmedelsindustri (se bilaga 5).

Konkurrensförutsättningarna före E U—inträdet

Den övervägande delen av livsmedelsindustrin i Sverige arbetade före EU-inträdet under andra villkor än övrig svensk industri. Till skillnad mot livsmedelsindustrin har övrig svensk industri kunnat konkurrera på fria marknader. Den har sedan 1970-talet haft frihandel med EU och EFTA och möter mycket få handelshinder i övriga delar av världen. Livsmedelsindustrin i Sverige har däremot i stort sett saknat tillträde till andra länders marknader. Det beror på att alla länder, inkl. EU, skyddar sin egen jordbruksproduktion och därmed indirekt större delen av livsmedelsindustrin från utländsk konkurrens genom tullar och in- förselavgifter. För att kunna exportera måste tullar och införselavgifter i de flesta fall överbryggas med hjälp av exportstöd. Den svenska jord- brukspolitiken har emellertid inte varit inriktad på export av livsmedel och därför har exportstödet varit relativt begränsat. 1990 års livs- medelspolitiska reform, som trädde i kraft år 1991, hade som mål att avskaffa exportstödet helt. Livsmedelsindustrin har därför till över-

vägande del för sina råvaror och sin avsättning av färdiga produkter varit hänvisad till den begränsade svenska marknaden.

De livsmedelsindustrier som hade s.k. frihandelsprodukter i sitt sortiment kunde emellertid exportera sina produkter även före EU- medlemskapet. Frihandelsproduktema, som kan exporteras resp. impor- teras utan att mötas av handelshinder, finns angivna i det frihandels- avtal som ingicks mellan EG och EFTA-ländema år 1972, och trädde i kraft år 1973. Avtalet gäller fortfarande och har avgörande betydelse för handeln med t.ex. Norge och Schweiz. Frihandelsprodukterna är definierade i avtalet. Det är choklad- och sockerkonfektyr, beredda spannmålsprodukter, t.ex. pastaprodukter, bakverk och mäsli, glass, vissa soppor, såser och buljonger, potatismos, mineralvatten, socker- dricka samt öl.

Internationellt konkurrensutsatta var de industrier som hade hela eller delar av sitt produktsortiment som frihandelsvaror. Till den kon- kurrensutsatta delen av livsmedelsindustrin hörde choklad-, konfektyr- och bageriindustrierna, dryckesvaruindustrin samt industrier som till- verkar vissa såser, soppor och buljonger, fruktyoghurt och glass. Det är också inom dessa produktområden med högt förädlingsvärde som de utlandsägda företagen dominerar. Det är också de utlandsägda före- tagen som har den högsta kompetensen när det gäller internationell marknadsföring. Den konkurrensutsatta delen av livsmedelsindustrin svarade endast för cirka en femtedel av livsmedelsindustrins om- sättning vid EU-inträdet. Om Sverige inte blivit medlem av EU skulle livsmedelsindustrins internationella expansion baserats på dessa pro- dukter.

Hur har de livsmedelsföretag som arbetat under internationell kon- kurrens klarat sig? I de flesta fall har dessa företag klarat att möta konkurrensen från utländska företag på hemmamarknaden mycket bra. Flera företag, både stora och små, bland bageri-, choklad- och kön- fektyrföretagen har också lyckats mycket väl på den europeiska marknaden. Som framgår av följande avsnitt om utrikeshandeln har exportutvecklingen för förädlade livsmedel, som i stort sett är frihan- delsprodukter, varit mycket stark åren före EU-inträdet.

De livsmedelsindustrier som skyddades från utländsk konkurrens genom tullar eller införselavgifter var slakteri—, stycknings- och char- kuteri-, mejeri-, olje- och fettindustriema, kvarn- och sockerindustri- erna samt vissa produkter inom den övriga livsmedelsindustrin. Kött- varu- och mejeriindustrin, som tillsammans svarar för cirka hälften av livsmedelsindustrins totala produktionsvärde, saknar helt frihandels- produkter med undantag för mejeriindustrins fruktyoghurt. Den skyd- dade livsmedelsindustrin svarade för cirka fyra femtedelar av livsme- delsindustrins omsättning vid EU-inträdet. Den helt övervägande delen

av livsmedelsindustrin saknade därför eller hade mycket ringa erfaren- het av internationell marknadsföring vid början av EU-medlemskapet.

Konkurrensförutsättningarna efter E U—inträdet

Konkurrensförutsättningarna för livsmedelsindustrin i Sverige ändrades radikalt i tre avseenden vid EU—inträdet.

Hela livsmedelsindustrin fick en internationell marknad när de han- dels- och jordbrukspolitiska restriktionerna upphörde. Handeln och konkurrensen släpptes fri även för den del av svensk livsmedelsindustri som tidigare, på grund av EG:s marknadsregleringar, inte fått tillträde till EU-marknaden. Hela livsmedelsindustrin fick möjlighet att kon- kurrera både på EU-marknaden och på världsmarknaden på lika villkor som den övriga livsmedelsindustrin i EU.

Samtidigt som livsmedelsindustrin i Sverige fick möjlighet att konkurrera på en mycket större marknad fick livsmedelsindustrin i övriga EU—länder också möjlighet att konkurrera på den svenska mark- naden, som tidigare skyddats av den svenska jordbruksregleringen.

Den internationella marknaden öppnades också för livsmedels- industrin när det gällde inköp av råvaror till produktionen. Den svenska livsmedelsindustrin var inte längre tvungen att välja svenska j ordbruks- råvaror till sin tillverkning till följd av den svenska jordbrukspris- regleringen, utan fick nu möjlighet att fritt välja att köpa sina jordbruks- råvaror från svenska producenter eller från producenter i andra EU- länder. Med EU—medlemskapet fick livsmedelsindustrin i Sverige där- med samma konkurrensförutsättningar och samma frihandel med EU som övrig svensk industri haft sedan länge.

Utrikeshandel

Exporten av jordbruksvaror och livsmedel har visat en ojämn utveck- ling under 1990-talet. Under perioden 1990—1992 minskade export- värdet med 12 % för att därefter öka kraftigt under de följande åren: är 1993 (+18 %), år 1994 (+35 %) och år 1995 (+30 %). Exportvärdet uppgick år 1995 till 13,6 miljarder kronor. Under de första åtta månaderna 1996 reducerades ökningstakten till 11 %. Samtidigt min- skade emellertid Sveriges totala export med 1 %.

Exporten av jordbruksvaror och livsmedel svarade för 2,4 % av det totala exportvärdet år 1995. Livsmedelsexportens andel av den totala exporten är således fortfarande relativt liten trots den kraftiga ökningen under de senaste åren.

Värdet av exporten av förädlade livsmedel uppvisar en likartad utveckling. Under åren 1990—1992 var exportvärdet i stort sett ofö- ändrat. Därefter har värdet ökat kontinuerligt varje är: år 1993 (+34 %), år 1994 (+39 %) och år 1995 (+18 %).8 Enligt Jordbruksverkets skattning uppgick det faktiska exportvärdet år 1995 till ca 9,3 miljarder kronor.

Stagnationen av livsmedelsexporten under åren 1990—1992 kan del- vis bero på att exportbidragen avskaffades till följd av den livsmedels- politiska reformen år 1990. Den positiva utvecklingen sedan år 1993 kan till stor del förklaras av att nytt exportstöd infördes under samma år för ost och köttprodukter, den försvagade kronkursen från slutet av år 1992 och följande år, samt ökade exportsatsningar inför ett eventuellt EU-medlemskap samt ökat marknadstillträde genom det bilaterala jordbruksavtalet Sverige-EG. Exporten av förädlade livsmedel upp- visade en högre ökningstakt än obearbetade jordbruksprodukter åren 1990—1994. Under år 1995 rådde det omvända förhållandet. För- klaringen till detta är att EU-medlemskapet haft större betydelse för exporten av jordbruksprodukter, då förädlade livsmedel redan före EU- medlemskapet i viss utsträckning gynnats av frihandel. Andelen föräd- lade livsmedel i exporten av jordbruksvaror och livsmedel har dock ökat från 56 % år 1990 till 68 % år 1995. Även vid en jämförelse med den totala svenska varuexporten har exporten av förädlade livsmedel ökat procentuellt mer under perioden 1992—1995.

De största produktgrupperna i exporten av förädlade livsmedel år 1995 var sockerkonfektyr och choklad samt drycker, sprit och ättika. Tillsammans svarade dessa två produktgrupper för cirka en tredjedel av exportvärdet. Bland de viktigaste enskilda exportproduktema år 1995 var vodka, fast och flytande margarin, choklad, rostat kaffe, socker- konfektyr, styckat griskött, skorpor och knäckebröd.

Exporten av förädlade livsmedel till EU har ökat kraftigt efter EU- inträdet drygt hälften av exporten av förädlade livsmedel år 1995 gick till EU, jämfört med 41 % år 1994. Den ökade exporten till EU bestod till stor del av produkter som tidigare inte kunnat komma in på EU- marknaden, t.ex. kött- och mejeriprodukter.

Sveriges viktigaste exportmarknader för förädlade livsmedel år 1995 var USA, Finland, Norge och Danmark. USA, Finland och Norge tog emot över en miljard var av den svenska exporten. Samtidigt som exporten till USA och Norge förändrades marginellt mellan åren 1994— 1995 ökade exporten till de två EU-länderna Finland och Danmark. Till Finland ökade exporten främst av styckat kött och köttvaror och mejeri- varor, främst yoghurt. Detta torde bero på att den finska marknaden

8 Skattat värde

före landets EU-inträde, genom gränsskyddets utformning, i hög grad var avskärmad från världsmarknaden. Genom EU-inträdet kom den finska marknaden att öppnas för livsmedelsexport från Sverige och andra medlemsstater. Till Danmark var det framför allt exporten av kaviarersättning, sill- och strömmingsprodukter samt styckat griskött som ökade. I båda fallen produkter som tidigare var skyddade på den europeiska marknaden.

Exportens sammansättning till de tio viktigaste exportländema är mycket olika. Till vissa länder är exporten av förädlade livsmedel varierande och omfattar många olika produktgrupper. Det gäller för exporten till exempelvis Finland, Norge och Tyskland. Till andra länder domineras exporten av några få produkter. Exporten till USA domine- ras helt av vodka, drygt två tredjedelar var vodka under år 1995. Hälften av exporten till Italien bestod av frysta gröna ärter. Exporten till Ryssland bestod till hälften av fast och flytande margarin.

Under de första åtta månaderna 1996 bekräftades de tendenser i exportutvecklingen som kunde urskiljas under år 1995. Värdet av livsmedelsexporten ökade med 11 % jämfört med samma period föregående år. Förädlade livsmedel svarade för 66 % av exporten av jordbruksvaror och livsmedel. Exporten till EU-ländema ökade med 21 %, samtidigt som exporten till viktiga tredje landsmarknader som USA och Norge stagnerade. En förklaring till den stagnerade exporten till Norge var att Norge hösten 1995 införde avsevärda höjningar av gränsskyddet för livsmedelsindustriprodukter i samband med imple- menteringen av GATT-åtagandet och införandet av ett nytt system för beräkning av importavgifter. Norge har därefter i förhandlingar om sitt frihandelsavtal med EU fått vidta betydande gränsskyddsminskningar (retroaktivt från den 1 september 1996) för importen av frihandelsvaror från EU.

Den viktigaste exportmarknaden var Finland som därmed gick förbi USA i betydelse. De största procentuella värdeökningama skedde för exporten av kött och köttvaror samt fisk- och skaldjursprodukter. För båda dessa produktgrupper ökade värdet av exporten med 65 %. Intres- sant i exportutvecklingen är att nya nischprodukter, t.ex. olika typer av pytt-i-panna, tårtor, pepparkakor, mexikansk tacos, kyckling och capuccinopulver, finner nya marknader och i dag exporteras för när-

mare en miljard kronor. Värdet av Sveriges import av jordbruksvaror och livsmedel uppgick till nästan 31 miljarder kronor år 1995. Detta innebar en minskning med knappt en procent jämfört med föregående år. Därmed bröts den uppåtgående trend som importvärdet i löpande priser uppvisat under perioden 1990—1994. Totalt under perioden 1990—1995 ökade import- värdet med 56 %.

Livsmedelsimporten svarade för 6,7 % av den totala varuimporten år 1995, vilket innebar att andelen av importen endast var något högre än är 1990.

Från EU ökade emellertid värdet av importen med 20 % mellan åren 1994—1995. EU:s andel av importen ökade därmed från 54 % år 1994 till 65 % år 1995. Denna utveckling beror till stor del på att EU- medlemskapet inneburit fri import från de andra medlemsländerna samtidigt som tullskyddet mot länder utanför EU i många fall ökat jämfört med tidigare år.

Våra viktigaste handelspartners i livsmedelsimporten år 1995 var Danmark, Nederländerna, Norge och Tyskland. De största importlän- dema utanför Europa var USA, Brasilien och Colombia. Från Brasilien och Colombia importeras främst kaffe och från USA frukt och nötter.

De största produktgrupperna inom importen är fisk, kräft- och blötdjur, frukt och grönsaker samt kaffe, te och kakao, dvs. produkter som icke är beredda och när det gäller vegetabilier inte odlas i Sverige. Enbart frukt och grönsaker svarar för ca en fjärdedel av importvärdet— drygt 8 miljarder kronor, dvs. nästan lika mycket som värdet för Sveriges export av förädlade livsmedel. De viktigaste enskilda import- produktema under år 1995 var orostat kaffe, vin, hel lax, räkor och räkprodukter samt bananer.

Importen av kött och köttvaror ökade med 54 % mellan åren 1994— 1995. Framför allt ökade importen av styckat griskött som mer än fördubblades jämfört med föregående ar. Även nötköttsimporten ökade något. Danmark dominerade grisköttsimporten, medan Irland var det viktigaste landet för nötköttsimporten. Importvärdet för varugruppen Jordbruksprodukter och livsmedel ökade med 5 % under perioden januari—oktober 1996 jämfört med samma period året innan.

9.2. En offensiv livsmedelspolitisk strategi

Den nya marknadssituation som uppstått för livsmedelsindustrin i Sverige efter medlemskapet innebär en stor förändring som kräver anpassning, men som också ger nya möjligheter. Livsmedelsindustrins låsning till den svenska marknaden har upphört. I första hand EU- marknaden, men även den internationella marknaden har öppnats för svensk livsmedelsindustri. Den Europeiska unionen omfattar i dag femton länder, och en utvidgning med ett stort antal länder i Öst- och Centraleuropa övervägs. Jordbruket är starkt reglerat inom EU, men är sannolikt på väg mot en avregleringsprocess, vilket kan innebära att utvecklingshämmande regleringar, t.ex. produktionskvoter, på sikt elimineras. På det globala planet kommer förhandlingar om ökad

internationell frihandel att inledas år 1999. I vår närmiljö och inom vårt land har de internationella företagen inom livsmedelssektorn stärkt sin ställning.

Dansk livsmedelsindustris inriktning mot den internationella mark- naden och den danska exportinriktade livsmedelspolitiken kan tjäna som exempel för livsmedelsindustrin i Sverige och till stora delar för en framtida internationellt inriktad svensk livsmedelspolitik. Den interna- tionellt inriktade danska livsmedelspolitiken och livsmedelssektorn har under detta århundrade genomlevt uppgångsperioder såväl som nedgångsperioder och krisfaser men livsmedelspolitikens offensiva exportinriktade linje har bestått. Livsmedelsproduktionen har stimu- lerats och expanderat, företagen har tillåtits växa genom samman- slagningar till internationell företagsstorlek för att möta konkurrensen i EU och på världsmarknaden. Livsmedelsindustrin i Danmark har växt sig stor med basen i jordbruket. I många avseenden föreligger inga grundläggande skillnader i naturliga förutsättningar för jordbruket mellan Danmark och de delar av Sverige som ligger på samma bredd- grad som Danmark. Den grundläggande skillnaden när det gäller utveckling är att jordbruket och livsmedelsindustrin i Danmark alltid arbetat mot en internationell marknad och har alltid haft stöd av en exportinriktad livsmedelspolitik.

Den amerikanske ekonomen Michael E. Porter har i sin bok "T he Competitive Advantage of Nations "— som utkom år 1990 tagit upp den internationella konkurrensen. En av förutsättningama för att vara framgångsrik i den internationella konkurrensen är enligt Porter att företaget i fråga är framgångsrikt i den inhemska, nationella, konkur— rensen. I den nya marknadssituationen måste livsmedelsföretagen i Sverige, som på EU-marknaden generellt sett är små, ha möjlighet att konkurrera och växa även på hemmamarknaden, oavsett om de är jordbruksägda, privata eller multinationella. Utan en stark position på hemmamarknaden kan företagen inte uppnå de skalfördelar och den "kritiska massa" som behövs för att bygga upp exportverksamhet och därmed klara en allt hårdare internationell konkurrens. Det är industrins ansvar att skapa en optimal struktur i den nya marknadssituationen och inom de ramar samhället fastställt.

Sannolikt kommer konkurrensen på EU-marknaden att öka ytter- ligare framöver. I dag har EU-länderna en betydande nettoexport av förädlade livsmedel till tredje land. USA och andra länder gör i dag kraftfulla satsningar för att vidga de internationella marknadsandelama för sina livsmedelsprodukter. Genom redan avtalade (GATT/UR) och kommande exportbidragsneddragningar kan EU:s livsmedelsexport komma att pressas tillbaka på de internationella marknaderna. Till följd av denna sannolikt ökande internationella konkurrens på livsmedels—

området inom dagens och morgondagens kanske utvidgade EU kommer konkurrensen också att öka påtagligt på den svenska hemma- marknaden.

Mot denna bakgrund har jag har funnit att det nu inte är den rätta tidpunkten att föreslå åtgärder som syftar till att skärpa konkurrensen mellan produktionsanläggningar och företag inom den svenska livsmedelssektorn. Det förefaller i detta avseende rimligt att avvakta ytterligare några års utveckling och se vilka mer långsiktiga positiva effekter EU-medlemskapet medför.

Den svenska livsmedelspolitiken måste inriktas på att flytta fram livsmedelsindustrins internationella positioner. De nya marknaderna ger möjligheterna. I Sverige är markrradstillväxten för livsmedel mycket begränsad. Konsumtionen av livsmedel skiljer sig från all annan konsumtion genom att den enskilde konsumenten inte kan kon- sumera mer än en viss volym. Den totala konsumtionen av livsmedel i Sverige uppvisar därför mycket små förändringar över tiden — tillväxten varierar mellan 0,5 % och 1,5 % per år, dvs. ökningen mot- svarar i stort sett folkmängdens svaga ökning och effekterna av föränd- ringar i konsumtionsmönstret i riktning mot mer förädlade produkter. Möjligheterna för livsmedelsindustrin att växa på den svenska mark- naden är därför mycket begränsade.

Ökad konkurrens på hemmamarknaden från utländska konkurrenter innebär att det inhemska marknadsutrymmet kommer att bli alltmer begränsat för livsmedelsindustrin i Sverige. Minskade marknadsandelar på hemmamarknaden innebär att en mindre volym skall bära ökade kostnader, dvs. kostnaden per producerad enhet ökar. Ökar kostnaden per producerad enhet sjunker konkurrenskraften ytterligare, osv. Livsmedelsindustrin riskerar att hamna i en ond cirkel. Om detta sker kommer de svenska konsumenterna inte att lida brist på livsmedel, men livsmedelsindustrin i Sverige liksom jordbruket kommer att reduceras i allt snabbare takt och därmed livsmedelsproduktionen och sysselsätt- ningen i Sverige.

Det behövs därför en livsmedelspolitik som stärker livsmedels- industrins konkurrenskraft så att den kan möta utmaningen från den internationella livsmedelsindustrin. Livsmedelspolitiken skall bidra till att livsmedelsindustrin aktivt kan försvara sina marknadsandelar på hemmamarknaden och samtidigt kunna söka nya exportmarknader med mer förädlade produkter som har de största förutsättningama att klara den internationella konkurrensen.

Det är en uttalad målsättning från statens sida att det i Sverige skall finnas en internationellt konkurrenskraftig livsmedelsindustri och pri- märproduktion med förutsättningar att expandera. Från samhällseko- nomisk synpunkt kan en ökad satsning på livsmedelsindustrin moti-

veras med att staten har ett särskilt ansvar för en näring som den tidigare starkt påverkat förutsättningama för genom jordbrukspris- regleringen. Regleringen har medfört att jordbruket och den över- vägande delen av livsmedelsindustrin förblivit en hemmamarknads- näring och inte utsatts för internationell konkurrens. Export var aldrig en målsättning för regleringen, utan snarare en utväg att avlasta den svenska marknaden temporära prispressande överskott. Exporten var därför när det gäller den icke konkurrensutsatta industrin ad hoc betonad och inriktad på export av bulkprodukter till följd av regle- ringens målsättning. Det innebar att den icke konkurrensutsatta indu- strin med cirka fyra femtedelar av livsmedelsindustrins totala produk- tion Vid EU-inträdet saknade eller hade mycket liten erfarenhet av internationell marknadsföring av livsmedel. De jordbrukskooperativa företagen fanns nästan uteslutande i denna del av livsmedelsindustrin.

De multinationella företagen, som till största delen återfinns i den konkurrensutsatta livsmedelsindustrin, har en fördel jämfört med andra livsmedelsföretag när det gäller internationell marknadsföring genom sin kunskap om olika marknader och genom att de kan utnyttja syster- företag i andra länder för att snabbt komma in på nya marknader. Å andra sidan kan också importen från dessa företag öka snabbt. I den nya marknadssituationen utan gränshinder kan ett multinationellt före- tag flytta verksamheten till det land där de totala produktionsförutsätt- ningama är bäst, men samtidigt fortsätta att sälja sina produkter i det land det flyttat från. Livsmedelspolitiken i Sverige måste bidra till en sådan miljö att de multinationella företagen stannar och utvecklar sin produktion med Sverige som bas.

Med medlemskapet har EU:s marknad och den internationella marknaden öppnats för livsmedelsindustrin i Sverige. Därmed inte sagt att företagen automatiskt får marknadstillträde. Marknadsöppning är inte detsamma som marknadstillträde. Det råder ingen brist på livs- medel i EU. Konkurrensen är hård. Hur skall svenska livsmedelspro— dukter kunna efterfrågas, då de är okända på kontinenten därför att de helt enkelt inte funnits att tillgå på denna marknad?

En offensiv marknadsföring av svenska livsmedelsprodukter är där- för ett av de viktigaste inslagen i en offensiv livsmedelspolitisk strategi. En ökad export är en förutsättning för ökad sysselsättning. För flertalet livsmedelsföretag i Sverige är bristande erfarenhet av internationell marknadsföring emellertid ett stort handikapp jämfört med övriga med- lemsländers företag. Utbildning i internationell marknadsföring av livs- medel blir därför en mycket viktig del av den kompetenshöjande sats- ningen på livsmedelsindustrin.

Den radikalt förändrade marknadssituationen ställer också betydligt större krav på livsmedelsindustrin att utveckla nya produkter och pro-

cesser. Livsmedelsmarknaden karaktäriseras som en mogen marknad i flertalet länder. Ett ökat marknadsutrymme finns främst inom den högförädlade delen av marknaden. Svensk livsmedelsforskning, både offentlig och företagsanknuten, är emellertid inte speciellt omfattande. En ökad satsning på forskning och utveckling är därför nödvändig för att möta marknadens krav.

Den nya marknadssituationen ställer också högre krav på livsme- delsindustrin främst när det gäller att känna av vad konsumenterna på marknaden vill ha för produkter och vad de är beredda att betala för dessa. Konsumenten blir allt mer krävande. För livsmedelsindustrin gäller det att bygga upp en position med konsumentkännedom och uni- ka produkter som har ett mervärde. Lyhördheten för konsumenternas krav kommer att vara avgörande för framgång.

Det har inte varit möjligt att på den tid som utredningen haft till sitt förfogande att utforma en helintegrerad livsmedelspolitisk strategi. Den offensiva livsmedelspolitiska strategi som här föreslås bygger på samverkan mellan staten och näringen och omfattar nedan angivna förslag. Tyngdpunkten i förslagen ligger på ett sammanhållet nationellt program för livsmedelsforskning, kompetensutveckling och relevant gymnasial utbildning för livsmedelsindustrin, samt ett fortsatt program för exportfrämjande. Nämnas kan också att Näringsdepartementet nyli- gen tillsatt en kompletterande utredning som skall se över och komma med förslag om hur den svenska livsmedelsindustrin så snabbt som möjligt och på bästa sätt kan klara omställningen till en mer interna- tionaliserad konkurrenssituation.

9.2.1. Ett samordnat och ökat program för forskning och utveckling

Livsmedelsforskning och utveckling har avgörande betydelse för att stärka den svenska livsmedelsindustrins konkurrenskraft i den föränd- rade marknadssituation som EU-medlemskapet inneburit. Livsmedels- industrin verkar i dag till övervägande del på en öppen konkurrensutsatt EU—marknad. En stark livsmedelsforskning är också nödvändig från samhällets och konsumenternas synpunkt.

Omfattningen av livsmedelsforskningen i Sverige i dag ligger totalt på 480—500 miljoner kronor per år, varav de offentliga medlen utgör 80—100 miljoner kronor. Industrins FoU-satsningar ligger omkring 400 miljoner kronor per år. Härtill kommer forskning inom under- leverantörsledet rörande t.ex. utrustning, förpackningar m.m. om ca 200 miljoner kronor per år. Siffrorna är ungefärliga, eftersom det är

svårt att dra en gränslinje mellan vad som är forskning och vad som är produktutveckling.

Den svenska forskningen på livsmedelsområdet är relativt sett inte lika omfattande jämfört med livsmedelsforskningen i flera andra EU- länder. Det kan bero på att inom EU är livsmedelsindustrin totalt sett den största delbranschen inom tillverkningsindustrin. I ett flertal länder, t.ex. i Frankrike, Holland och Belgien, har livsmedelsindustrin och livsmedelsproduktionen också en mycket stor nationell betydelse sam- tidigt som handeln med livsmedel också är stor. Forskningen på livs- medelsområdet i dessa länder har därför tilldelats betydande resurser och fått en hög prioritet. Danmark t.ex., har till följd av livsmedels- industrins stora nationella betydelse och internationella inriktning ett nationellt forskningsprogram för livsmedel som är väsentligt mer om- fattande än den forskning som bedrivs på livsmedelsområdet i Sverige. Men även länder utanför EU, t.ex. Norge, har en omfattande livs- medelsforskning, men tyngdpunkten i det norska forskningsprogram- met ligger på fisk- och fiskproduktområdet på grund av fiskeri- näringens stora nationella betydelse och likaså internationella inriktning på export.

I de viktigaste konkurrentländema satsar således staten stora resur- ser i omfattande nationella forskningsprogram inom livsmedelsom- rådet. I Sverige däremot saknas ett nationellt program för livsmedels- forskning. Den svenska livsmedelsforskningen bör stärkas så att den når framträdande positioner inom EU och kan bidra till utvecklingen av nya livsmedelsprodukter och produktionsprocesser. Det är samtidigt ett vitalt och gemensamt intresse för industrin och staten att de befintliga forskningsresurserna vid universitet, högskolor och forskningsinstitut utnyttjas optimalt. I dag bedrivs forskningen vid ett antal högskolor och universitet utan närmare koordinering eller gemensamt mål. Det är min uppfattning att Sverige behöver få till stånd ett samordnat nationellt forskningsprogram inom livsmedelsområdet, där universitet, högskolor, forskningsinstitut och industrin aktivt samverkar i syfte att stärka före- tagens konkurrenskraft. Många utvecklingsprojekt inom livsmedels— sektorn måste givetvis fortfarande drivas av de stora etablerade före- tagen utan statligt stöd.

En stärkt forskrringsbas i Sverige ger ökade möjligheter för forsk- arna att delta i och utnyttja EU:s forskningsprogram. I EU:s enhetsakt togs 1987 ett samlat grepp om unionens forskningspolitik, vilket inne- bar vissa ändringar och tillägg till Romfördraget från år 1957. Syftet var att stärka EU-ländernas industri och genom forskning och ut- veckling stimulera den att bli mer internationellt konkurrenskraftig. EU:s forskningspolitik bedrivs i fortlöpande ramprogram vilka specifi- cerats med avseende på bl.a. prioriteringar och ekonomiskt anslag för

olika ämnesområden. Det nuvarande fjärde ramprogrammet startade år 1994 och pågår t.o.m. år 1998.

Programmet är indelat i fyra aktiviteter:

— forskning och utveckling (FoU), — samarbete med tredjeländer och internationella organisationer, — resultat- och tekrrikspridning, forskarutbildning och forskarrörlighet.

Inom det fjärde ramprogrammet har EU anslagit ca 110 miljarder kro- nor på FoU-delen, varav jordbruk och fiske tilldelats ca 5 % motsva- rande ca 5,5 miljarder kronor. FoU inom jordbruk och fiske har benäm- ningen FAIR-programmet och det omfattar agroindustri, skogsbruk, fiske och vattenbruk samt landsbygdsutveckling. Programmet bygger på det tidigare s.k. agro-industriella programmet. Målet är att stärka konkurrenskraften och effektiviteten inom jordbruk, skogsbruk, fiske och relaterade industrisektorer samt att befrämja landsbygdens utveck- ling. Det nationella huvudansvaret för FAIR-programmet har Skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR). Inom en ledningsgrupp be- stående av SJFR, NUTEK och Naturvårdsverket bevakar NUTEK särskilt de livsmedelsindustriella forskningsfrågorna.

Inom EU pågår för närvarande arbetet med att formulera EU:s femte ramprogram. Det är viktigt att Sverige snarast formulerar en svensk forskningsstrategi på livsmedelsområdet så att man kan ta tillvara möj- ligheten att nu påverka det femte ramprogrammets innehåll för att sedan aktivt kunna delta i programmet. Påverkan kräver aktivt EU- arbete.

En ökad satsning på livsmedelsforskning i Sverige skulle även kunna ge möjlighet till ett ökat nordiskt samarbete på forsknings- området. Samarbete underlättas givetvis om parterna är någorlunda jämbördiga, men om så inte är fallet kan det underlätta om parterna kompletterar varandra. En gemensam nordisk forskningssatsning som syftar till samverkan och erfarenhetsutbyte bör kunna ge fördelar för resp. land.

Mitt förslag:

En offensiv livsmedelspolitisk strategi bör innehålla ett samordnat och ökat nationellt program för forskning och utveckling inom livsmedels- området där universitet, högskolor, forskningsinstitut och industri aktivt samverkar i syfte att stärka livsmedelsindustrins konkurrenskraft.

Om livsmedelsindustrin i Sverige skall kunna hävda sig i den inter- nationella konkurrensen måste också forskningsnivån höjas. Särskilda ansträngningar bör göras för att de små och medelstora företagen skall kunna delta i forsknings— och utvecklingsarbetet. Nationella och inter- nationella marknadsföringsaspekter bör ges stor uppmärksamhet i be- dömningen av forsknings- och utvecklingsprojekten. Det nationella F oU—programmets samordning kan kräva att ett särskilt övergripande organ inrättas, t.ex. en styrelse eller en nämnd för livsmedelsforskning.

9.2.2. Kompetenshöj ande åtgärder

Livsmedelsindustrin genomgår en fortlöpande omstrukturering. Ut- vecklingen går i två delvis parallella spår. För det första sker en övergång till en allt mer processanpassad livsmedelsproduktion. För- utom traditionella livsmedelskunskaper krävs då också goda kunskaper om t.ex. styrsystem och reglersystem, inforrnationstekrrologi och kvali- tetskontroll. För det andra sker en snabb teknisk utveckling, vilket bl.a. innebär att enklare arbetsuppgifter framför allt i slutskedet av produk- tionskedj an automatiseras. Detsamma gäller lagerhantering.

Livsmedelsindustrin är på väg att bli en alltmer kvalificerad pro- duktionsprocess där kraven på de anställda på alla nivåer inom företagen successivt stiger. För att möta framtiden behövs därför en omfattande satsning på utbildning och kompetensutveckling för alla anställda. För de anställda måste företagen ta ansvar och öka insatserna för kompetenshöjning och vidareutbildning. Tidigare studier har visat att livsmedelsindustrin är en av de branscher som satsar minst på kom- petensutveckling för de anställda.

Gymnasieskolan förmår inte i dag ge en utbildning som är anpassad till dagens krav. För de traditionella yrkena inom bageriindustri samt inom slakt- och charkuteriindustrin finns särskilda program inom gymnasieskolan. För övriga yrken/branscher finns bara ett industri- program som inte lyckats ge livsmedelsindustrin en profil— varken för eleverna eller industrin som önskar rekrytera kompetent ungdom.

Arbetsmarknadens parter inom livsmedelsindustrin har genom sitt samarbetsorgan Livsmedelsbranschens Yrkesnämnd kartlagt kompe- tensbehovet inför framtiden och man konstaterar i en rapport att "Företagen ger uttryck för ett kompakt missnöje med skolans utbild— ning. Livsmedelsprogrammet passar för hantverksbetonade yrken men inte för processindustrin. Därför uttrycker man att det är lika bra att vi får tillbaka den gamla yrkesskolan. " Det finns starka skäl att särskilt se till att utbildningen anpassas till industrins och marknadens nya krav och samtidigt blir en attraktiv utbildningslinje.

Den högre utbildningen och forskningen inom jordbruks- och livs— medelsområdena bedrivs vid en rad olika institutioner. De olika institu- tionerna bedriver forskning inom en rad olika områden men tyngd- punkten finns inom det traditionella jordbruksområdet med djur och växtodling. För framtiden behövs en starkare integrering mellan de olika områdena så att det finns en koppling till hela livsmedelskedjan där den slutlige konsumenten står i centrum.

Den nya marknadssituation som nu råder i det internationella utbytet med livsmedel ställer också nya krav på markrradsanpassning och ökad kompetens vad gäller marknadsföring, speciellt internationell mark- nadsföring. För livsmedelsbranschens speciella behov saknas i dag relevant undervisning inom utbildningssystemet. Ett ökat utbyte mellan företagen och utbildningsväsendet skulle bidra till att öka inflödet av både nya idéer och kompetens till livsmedelsindustrin.

Kunniga, medvetna och kritiska konsumenter är ett måste i en marknadsekonomi. Många familjer lever i dag med mindre ekonomiska tillgångar än tidigare. Det är då angeläget att använda de resurser man har i form av pengar, tid och kunskap på bästa sätt.

Från samhällets sida kan man bidra med att öka människors kunskap om livsmedelsfrågoma. Denna kunskap har stor betydelse för valet av produkter som i sin tur påverkar hälsan, hushållens ekonomi och tidsanvändning samt miljön.

Den kunskap som förr byggdes upp i hemmet måste i dag ersättas av utbildning. Undersökningar visar att dagens ungdom i både grund- skolan och gymnasieskolan har dåliga kunskaper i livsmedelsfrågor, hushållsekonomi och konsumtionens inverkan på miljön. Kunskaper om att hantera sin ekonomi måste grundläggas i unga år. Dessa frågor samt matlagning och livsmedelsfrågor hanteras i dag i huvudsak av hemkunskapen som har för kort tid till sitt förfogande. Skolans grund- läggande undervisning i vardagskunskaper bör därför ges mer tid genom att utrymmet för hemkunskapen ökar, samtidigt som vardags- kunskapema också integreras i andra ämnen, exempelvis samhällskun- skapen.

Konsumentorganisationerna fyller en viktig funktion när det gäller utbildning och information för de konsumenter som lämnat skolan. Vi har i Sverige en lång tradition när det gäller folkbildning. De klassiska föredragen och studiecirklarna utgör ett viktigt instrument när det gäller kunskapsutveckling av det breda och omfattande slag som livsmedels- frågoma kräver. Kompletterad med användandet av ny teknik och nya mötesformer kan konsumenternas engagemang stödjas och kunskaper utvecklas.

Mitt förslag:

En ofensiv livsmedelspolitisk strategi bör inriktas på att tillgodose de höjda utbildnings- och kompetenskraven från en alltmer processin— riktad och internationell livsmedelsindustri. Det är därför viktigt att utbildnings— och kompetenshöjande åtgärder vidtas för alla kategorier anställda för att livsmedelsindustrin i Sverige skall kunna utvecklas och möta den internationella konkurrensen. Inte minst viktig är en höjd kompetens inom internationell marknadsföring. En översyn av den gymnasiala utbildningen bör göras i syfte att skapa livsmedelsutbild— ning för samtliga behov.

Konsumenternas kunskaper bör stärkas genom utökad tid för hem- kunskap i grund— och gymnasieskolan samt ökat utrymme för vardags— kunskaperna i de ämnen där de naturligt hör hemma, t.ex. samhälls— kunskapen. Konsumenternas kunskaper bör stärkas kontinuerligt i vuxenlivet genom ett utökat stöd till konsumentorganisationernas arbete.

9.2.3. Ett fortsatt program för exportfrämj ande

Livsmedelsindustrin möter en allt hårdare internationell konkurrens. GATT-avtalet innebär att exportstödet som utgår vid export till tredje land måste reduceras med 36 % till år 2001. En ny internationell förhandlingsrunda om fortsatta neddragningar av exportstödet inleds år 1999. Detta innebär att konkurrenstrycket kommer att öka på EU- markrraden när EU-företagens produktion i högre grad måste finna avsättning på hemmamarknaden. Detta ställer ökade krav på livsme- delsindustrin i Sverige när det gäller produktfömyelse och internatio- nell marknadsföring.

Exporten av jordbruksvaror sägs i Sverige fram till den livsme- delspolitiska reformen år 1990 främst som ett överskottsproblem, dvs. prissänkande överskott skulle elimineras genom export av bulkpro- dukter i form av t.ex. mjölkpulver och hela eller halva slaktkroppar. Exporten karaktäriserades som ad hoc betonad och utan utpräglad exportinriktning. Exporten finansierades genom avgifter på produktio- nen. Den livsmedelspolitiska reformen hade som målsättning att av- skaffa exportstödet helt. Jordbrukaren skulle endast ersättas för efter- frågade produkter, inklusive vad som kunde avsättas lönsamt på export utan exportbidrag. Som en följd av minskat exportstöd reducerades exporten väsentligt av jordbruksvaror åren 1990—1992. Regeringen beslutade emellertid år 1992, som ett led i anpassningen till ett medlem-

skap i EU, att ge ett särskilt exportbidrag för köttprodukter och ost, som bedömdes ha konkurrensfördelar på en öppen EU-marknad.

Exporten av förädlade livsmedel har främjats sedan år 1982 genom ett särskilt program, Swedish Food Promotion, inom ramen för Export- rådets verksamhet. Programmet bytte namn till "Food From Sweden" 1985 och verkade fram till år 1992, då den nuvarande organisationen med en särskild styrgrupp, Styrgruppen för livsmedelsexport, tillsattes av Statens jordbruksverk. De exportfrämjande åtgärderna har finan- sierats med s.k. regleringsmedel.

För perioden 1992/93—1995/96 ställde regeringen 60 miljoner kro- nor till förfogande för exportfrämjande åtgärder för svenska förädlade livsmedel. I motiveringen sägs att svenska livsmedel håller en hög kvalitet, bl.a. eftersom det svenska klimatet gör att svenska jordbrukare använder mindre mängder kemiska bekämpningsmedel och handels— gödsel än sina utländska kollegor. Satsningen är ett sätt att komma igång med export till bl.a. EG-marknaden. Ytterligare 17 miljoner kronor har avsatts för exportfrämj ande åtgärder fram t.o.m. år 1997.

Food From Sweden's målsättning är att medverka till ökad export av i Sverige förädlade livsmedel, främst baserade på svenska jord- bruksråvaror. Detta skall ske genom att i projektsamverkan underlätta för fler företag att börja exportera resp. öka sin export samt att stärka profilen för svenska livsmedel i utlandet. Medlen skall främst användas till projekt som syftar till att:

— öka kunskaper och kompetens inom industrin avseende strategi- utveckling, handlingsprogram och exportrnarknadsföring av livs- medel samt öka kunskaperna om nya eller delvis förändrade förut- sättningar för svensk livsmedelsexport; — underlätta och förbättra marknadsföringen av svenska livsmedel, t.ex. genom mässdeltagande eller andra länderaktiviteter;

— utveckla och marknadsföra en gemensam svensk livsmedelsprofil som kan fungera som komplement till företagens egen profil; — utveckla marknadsbevakning, kontakt- och nätverksbyggande främst inom Europa.

Projekten samfinansieras av Food From Sweden och deltagande före- tag.

Food From Sweden och dess föregångare har först efter EU-med- lemskapet kunnat främja all export av förädlade livsmedel. Dess- förinnan kunde man endast inrikta sina åtgärder på de företag som till- verkade frihandelsprodukter som ingick i vårt frihandelsavtal med EG och EFTA-länderna, med undantag för ost och beredda köttprodukter

som under två år före EU-medlemskapet gavs särskilt exportbidrag. Det var med andra ord ett relativt begränsat utbud av produkter och ett begränsat antal företag i Sverige som kunde delta i Food From Sweden's verksamhet.

Exporten av förädlade livsmedel har varit framgångsrik. I jäm- förelse med den totala varuexporten har exporten av förädlade livs- medel uppvisat en högre tillväxttakt under perioden 1990—1995. Ökningarna av exportvärdet har även varit högre för förädlade livs- medel än för obearbetade jordbruksprodukter beroende på att man över åren kunnat bedriva en kontinuerlig exportverksamhet, medan jord— bruksvaror främst exporterats vid överskott. Andelen förädlade livs- medel i exporten av jordbruksvaror och livsmedel har ökat från 56 % år 1990 till 68 % år 1995.

Food From Sweden's utökade verksamhet som från år 1995 omfattar i princip samtliga produkter och ett utökat antal företag ställer större krav på organisationen personellt och resursmässigt. Detta gäller inte minst när företag som tidigare inte bedrivit en kontinuerlig export- verksamhet vill delta i olika former av projektsamverkan och export- utbildning för att börja alternativt öka sin export. Detsamma gäller om nya marknader skall prioriteras. Food From Sweden har hittills från resurs- och effektivitetssynpunkt prioriterat ett begränsat antal markna- der i Norden, delar av EU-marknaden och vissa delar av USA-mark- naden.

All export börjar med export till närrnarknader. De nordiska länder- nas marknader och de olika EU-ländernas marknader bedöms därför under överskådlig tid att vara de Viktigaste marknadema för flertalet exporterande livsmedelsföretag.

De baltiska länderna och Polen har för vissa företag med speciella produkter, t.ex. matfett och glass, blivit viktiga exportmarknader, men oförutsedda ändringar i importlagstiftning och snabba marknadsför- ändringar har starkt påverkat exportvolymen. På sikt torde dessa länder snarare bli exportörer än importörer av livsmedel. Den del av den ryska marknaden som kan vara mest intressant för exporterande livsmedels— företag är St Petersburg- och Moskvaregionema genom sin närhet och relativt höga köpkraft hos befolkningen.

Potentialen för export till länderna i Sydostasien är stor. Konkur— rensen från världens stora livsmedelsexportörer är därför mycket inten- siv på dessa marknader. Det bedöms att det krävs finansiell styrka och uthållighet i större utsträckning för att nå resultat på dessa marknader än på mer närliggande marknader. För livsmedelsexport från Sverige torde krävas långsiktiga och aktiva marknadsföringsinsatser.

Samtliga EU-länder har en nationell organisation som är ansvarig för exportfrämjande av livsmedel.

En viktig förutsättning för svenska exportframgångar på livs- medelsområdet är att livsmedelsindustrin i Sverige efter EU-inträdet får samma konkurrensförutsättningar även när det gäller nationella export- främjande åtgärder som övriga EU-länders livsmedelsindustrier. All export kräver långsiktiga åtgärder och kunskap om det andra landet. I det arbetet bör våra invandrares kunskaper användas.

Det bör särskilt framhållas i detta sammanhang att exportstöd för enskilda produkter till tredje land endast kan ges av EU, ej av enskilda medlemsländer.

Mitt förslag:

En offensiv livsmedelspolitisk strategi bör innehålla ett nationellt pro— gram för exportfrämjande åtgärder. Food From Sweden bör få ett fort- satt ansvar för exportfrämjande åtgärder för svenska livsmedel. Den utökade varuomfattningen, fler exportföretag och nya marknader motiverar ökade resursinsatser i form av personal och ekonomiska re— surser för Food F rom Sweden.

9.2.4. Konkurrensneutralitet för livsmedelsindustrin

Den svenska livsmedelsproduktionens konkurrenskraft påverkas i alla led av särskilda kostnader för miljöåtgärder, bestämmelser rörande djurskydd, kontrollkostnader för livsmedelstillsynen, energiskatter, pro- duktskatter m.m. Många av dessa bestämmelser och kostnader behöver inte — även om de avviker från andra EU-länder enbart vara till nackdel i konkurrensen, utan de kan också gynnsamt påverka kvaliteten hos produkterna och därigenom underlätta deras marknadsföring. De kan också gynnsamt påverka produktionskostnaderna, t.ex. i den mån djurskyddsbestämmelser leder till friskare djur. I vissa fall ger de fördelar till konkurrenter i andra länder med lindrigare lagstiftning. Utredningen har gjort jämförelser med i första hand Danmark därför att dansk j ordbruksnära livsmedelsproduktion är den främsta konkurrenten till svensk produktion.

Miljökrav

Livsmedel har en nära relation både till miljöfrågorna och till jord- bruksfrågoma. En av de aspekter som är Viktig för den svenska livs— medelsindustrins framtid inom EU liksom i övrigt internationellt är hur

konkurrensvillkoren kommer att utvecklas. Miljöfrågoma har en växande betydelse, vilket medfört att miljöriktig och miljövänlig pro— duktion har inneburit, innebär och kommer att innebära en konkur— rensfördel på berörda marknader. .

Forskare har försökt att finna svar på frågan om stränga miljökrav generellt i ett land resulterar i förlust av konkurrenskraft— och kanske till och med att företag flyttar till länder med lägre miljökrav. Empi- riska studier stödjer synen att handel och omlokalisering inte påverkats av kostnaderna för uppfyllandet av milj ökraven dels för att kostnaderna för att uppfylla miljökraven är i de flesta länderna endast en liten del av de totala kostnaderna, dels för att miljökostnaderna skiljer sig margi— nellt åt mellan framför allt de industriländer som godtagit någorlunda likartade miljökrav.

Ofta ser företagen, och för den delen också regeringar, endast på de kortsiktiga kostnaderna för att leva upp till stränga miljökrav och inte på de mer långsiktiga fördelarna i termer av framtidsinriktad förnyelse. I den nya konkurrenssituation som livsmedelsindustrin i Sverige nu befinner sig är ett framtidsinriktat synsätt att noga följa miljödebatten och redan i jordbruksskedet stimulera de miljövänliga brukningsmeto- dema mycket viktigt. Eko-mjölken t.ex. är en produkt som förefaller bli alltmer efterfrågad av konsumenten. Regler för djurskötseln som går att redovisa och motivera kan få gehör hos konsumenterna. Att föda vege- tabiliskt ätande djur med malda kadaver illustrerar ett synsätt som med- fört ett starkt ifrågasättande av vilka kriterier som styr aktörerna i vissa länder inom delar av livsmedelssektorn på kontinenten.

Miljökostnader

Både Sverige och Danmark har miljöregler som syftar till att begränsa utsläpp till vattendrag.

Sverige har miljöskatter på handelsgödsel. För kvävegödsel mot- svarar skatten 20—25 % av priserna på ren kvävegödsel. På fosfor- gödsel finns en skatt på kadmium, som motsvarar omkring 10 % av priserna på ren fosforgödsel. Danmark och Finland har inte några mot- svarande skatter, men Danmark har en straffavgift vid överskridande av maximalt tillåtna kvävegivor.

Sverige har milj öskatter på bekämpningsmedel som i genomsnitt för alla sådana medel motsvarar ungefär 4 % av priserna. Danmark har miljöavgifter för insekticider och markherbicider med 27 % på list- priserna och för övriga herbicider samt fungicider med 13 % på list- priserna.

Sammanfattningsvis har Sverige och Danmark likartade regler på detta område, men de svenska gödselskattema saknar motsvarighet och innebär en konkurrensnackdel. I Danmark återförs dessutom avgifts- intäktema till jordbruket genom att de används till finansiering av ex- portbefrämjande åtgärder.

Övriga EU-länder har betydligt mindre restriktioner på detta område med undantag för Nederländerna som har restriktioner liknande de skandinaviska.

Djurskyddsbestämmelser

EU:s djurskyddsdirektiv är minimidirektiv som tillåter enskilda med- lemsstater att ha strängare regler. Danmark följer EU:s regler medan Sverige har betydligt högre djurskyddskrav. De skillnader som upp- märksammats är de svenska utrymmeskraven för slaktsvin som på- verkar arbetskostnader och byggkostnader, men framför allt förbudet i Sverige att använda antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte. Motsva- rande förbud finns inte i Danmark. Deras liberalare regler för använd- ning av antibiotika, som skulle vara helt oacceptabla i Sverige, har stor betydelse för smågrisuppfödningen i Danmark. Genom användning av antibiotika kan man i Danmark genomföra tidigare avvänjning och uppnå andra fördelar i hälsostatus m.m. som i Sverige endast har kunnat uppnås med hjälp av förbättringar i djurmiljön.

Skillnaderna mellan svenska och danska bestämmelser medför högre produktionskostnader av griskött i Sverige. Vissa beräkningar tyder på att skillnaden kan vara omkring en krona per kilo. Dessutom ökar arbetsbehovet i svinskötseln. Andra beräkningar tyder på lägre kostnadsskillnad. Sådan beräkningar är svåra att göra, bl.a därför att de hårdare svenska reglerna också har gynnsamma sidor dels genom lägre kostnader för friskare djur, dels genom fördelar i marknadsföringen.

Energiskatter

Energibeskattningen skiljer sig mellan Sverige och Danmark i vissa avseenden. Det svenska jordbruket betalar betydligt högre skatter. För livsmedelsindustrin är skillnaderna mellan länderna mindre.

I Sverige betalar lantbrukare energiskatter i samma omfattning som privatpersoner. För lätt eldningsolja utgår allmän energiskatt som från den 1 juli 1997 är 0,73 kr/liter och COZ—skatt med 1,05 kr/liter. För dieselolja (miljöklass 3) utgår såväl energiskatt med 2,14 kr/liter som COZ—skatt med 1,05 kr/liter. För elektricitet är den allmänna energi- skatten 0,138 kr/kWh.

Tillverkningsindustrin har i Sverige lättnader i energibeskattningen som jordbruket saknar. Industrin betalar således för andra energislag än drivmedel inte någon allmän energiskatt och endast 25 % av COZ- skatten.

I Danmark belastas drivmedel med energi- och COZ-skatter. Moms- pliktig verksamhet (som t.ex. lantbruket) kan emellertid dra av energi- skatten och del av COz-skatten. Detta gäller även diselolja som används i lantbruket (men inte i transportsektorn). Danmarks lantbru- kare har således en klar fördel av att endast behöva betala en låg COz- skatt.

EU:s mineraloljedirektiv ger medlemsländerna möjlighet att tilläm- pa nedsättning eller befrielse från skatt på mineralolja vid användning i bl.a. jordbruket. Denna möjlighet utnyttjar de flesta länder.

Produktskatten på öl

Svenska konsumenter kan tullfritt införa 15 liter öl per utlandsresa, som ett tidsbegränsat undantag från EU:s regel om tullfri införsel av 110 liter öl per utlandsresa. Detta har medfört att gränshandeln ökat kraftigt, speciellt mellan Sverige och Danmark, på grund av den betydligt lägre produktskatten på öl i Danmark. Den totala ölkonsumtionen beräknas ha uppgått till drygt 575 miljoner liter öl är 1995, varav ca 100 miljoner liter öl var utländskt öl en ökning med ca 45 miljoner liter sedan före- gående år. Konsumtionen av svensktillverkat öl sjönk samtidigt med drygt sju miljoner liter. Konsumtionen av öl har således ökat, men inte av svensktillverkat öl, till följd av skillnaden i produktbeskattning.

En parallell utveckling skedde i gränshandeln mellan Danmark och Tyskland, till dansk bryggerinärings nackdel, ända till dess att Danmark anpassade sin produktbeskattning. Från den 1 januari 1997 har den svenska produktskatten på öl sänkts, men inte i nivå med den danska. Det återstår att se om denna sänkning är tillräcklig för att gränshandeln med Danmark skall reduceras till en mer "normal" nivå, och bryggeri- näringen i Sverige därmed skulle få konkurrensneutrala marknads— förhållanden med dansk bryggerinäring.

9.2.5. EU-stöd till primärproduktion och förädling

Investeringsstöd till jordbruket

Sverige har beslutat att införa EU:s investeringsstöd till jordbruket fr.o.m. år 1997. Stödet uppgår till ca 120 miljoner kronor per år för en

treårsperiod, varav 75 miljoner kronor utgör svensk nationell finan- siering och 45 miljoner kommer från EU. Av dessa medel föreslås totalt 40 miljoner kronor avsättas för mål 6-området.

Stöd kan lämnas för investeringar till miljöförbättringar och djur- skyddsåtgärder samt till kompletterande verksamhet inom företaget. I de sju nordligaste länen kan stöd dessutom lämnas för investeringar som förbättrar produkternas kvalitet, minskar produktionskostnadema samt förbättrar levnads— och arbetsvillkoren för dem som är verksamma inom företaget.

Investeringarna får emellertid inte leda till produktionsökningar inom gris- och fjäderfäsektorema. För beslut om bidrag till investe- ringar inom mjölksektom krävs att företaget har en tillräcklig mjölk- kvot. Stödandelen varierar mellan 35—45 % i Norrland och 20 % i övriga delar av landet. Högsta stödbelopp varierar mellan 300 000— 600 000 kronor i Norrland och högst 150 000 kronor i övriga delar av landet.

Investeringsstöd till förädling och försäljning av jordbruksprodukter

Stödet syftar till att främja konkurrenskraften i jordbruket och livsme- delsindustrin. Stödet ges för investeringar i förädlingsledet som för- bättrar och rationaliserar bearbetningen och avsättningen av jordbruks- och skogsprodukter. En av målsättningarna är att generera mervärde för primärproducenternas produkter. I ett särskilt programdokument för perioden 1995—1999 finns angivet inom vilka sektorer som investe- ringarna är stödberättigade och till vilket belopp. Stödet är i mål 6- området maximalt 21,5 % av den godkända investeringen, och i övriga landet maximalt 17,5 %. Totalt för femårsperioden 1995—1999 utgår ca 350 miljoner kronor i stödbelopp, dvs. ca 70 miljoner kronor per år. Detta stöd har en hög medfinansiering från EU, ca 70 %.

Stödet har speciellt stor betydelse för den råvarunära produktionen. Ansökta belopp överstiger betydligt tilldelade resurser. De ca 40 miljo- ner kronor som anslagits på t.ex. köttområdet för tvåårsperioden 1995— 1996 motsvarar en sjättedel av inkomna ansökningar.

Mitt förslag:

Ett ökat utnyttjande av EU:s investeringsstöd till jordbruket kan vara särskilt motiverat med hänsyn till merkostnaderna till följd av natio- nella särregler. Vid utformandet av det nya programmet för EU:s investeringsstöd för industrin bör resurserna ökas för att förbättra jordbrukets och industrins konkurrenskraft.

9.2.6. Småföretagssatsning

Vid Glesbygdsverket i Östersund genomfördes två studier under år 1996 rörande småskaliga livsmedelsföretag. Den ena studiens syfte var att undersöka hur nya EU-lagar, framför allt livsmedelslagen, påverkar de småskaliga livsmedelsföretagen. Projektet begränsades till kött- resp. mejeriföretag. Företagen hade i sin verksamhet olika myndighets- kontakter med kommunernas miljökontor, Livsmedelsverket, Jord- bruksverket och Vägverket.

Flera av företagen uppgav att de hade haft positiva kontakter med sin kommuns miljökontor som bl.a. ansvarar för tillsynen enligt livs- medelslagen, hälsoskyddslagen, djurskyddslagen och miljöskydds- lagen. Det ansågs från både myndigheter och företag att det förelåg ett ömsesidigt utbildningsbehov — hos myndigheterna för att öka kun- skapen om småföretagens villkor, hos småföretagen för att öka kun- skapen om motiven för myndigheternas agerande. "Det största felet beror troligtvis på brist på kunskaper om varandra. Varför ]?nns livs- medelslagen till? Hur är arbetsvillkoren för en småskalig verksamhet? Det behövs fler kontakter mellan myndigheter och småföretagare, både på lokal och central nivå. Bra informationsmaterial för olika branscher behövs som hjälp när man skall starta företag. Om kontakterna underlättas och kraven som ställs blir rimliga kommer vi troligtvis att fåfler småföretag — — —. "

Regeringen har nyligen tillsatt en särskild delegation med uppgift att förbättra tillväxtförutsättningama för småföretag— Småföretagsdelega- tionen. I delegationens uppgifter ingår bl.a. att komplettera det arbete som pågår inom Regeringskansliet med avreglering och regelrefor- mering samt att uppmärksamma skillnader i konkurrensförutsättningar mellan små och stora företag och söka lösningar för att reducera dessa skillnader. Det framhålls i direktiven att ”onödigt komplicerade regel- verk och en mängd krav på uppgiftslämnande innebär många gånger en belastning för entreprenörer och småföretag inklusive kooperativa företag. Många regler har betydelse för företagen och vissa av dem kan ha en betydande inverkan på verksamheten. De kan i synnerhet för de nyetablerade och små företagen ofta vara svåra att överblicka och förstå. Till skillnad från stora företag saknar ofta de små företagen— på grund av sin litenhet — resurser i tillräcklig omfattning för att nå erforderlig överblick och kunskap. Bristen på administrativa resurser vid sidan av de resurser som krävs för den operativa verksamheten kan därför innebära att småföretag missgynnas i konkurrensen med stora företag som besitter sådana resurser. " (Dir. l996c70).

Till detta kan läggas att när det gäller livsmedelsproduktion krävs kunskap förutom i företagsekonomi och det företagsekonomiska regelverket även kunnande om livsmedelslagstiftningen, dvs. det omfattande regelverket för livsmedelstillverkning, märkning och för- säljning av livsmedel. Därtill krävs kunskap om de offentliga kon- trollåtgärdema för livsmedel som för det enskilda företaget kan vara mycket kostsamma.

I Småföretagsdelegationens uppgifter ingår även att lämna konkreta förslag till hur information om bl.a. regelverk och stödsystem kan spridas till de små företagen.

Den andra studien som genomfördes vid Glesbygdsverket år 1996 tog upp småskaliga livsmedelsproducenters exportsatsningar till EU- marknaden. Inledningsvis framhölls att svenska livsmedel i dag har förutsättningar att vara konkurrenskraftiga på EU-marknaden genom att värna om "svenska" värden som hälsa, kvalitet och en ren miljö. Det betonades särskilt att små livsmedelsproducenter måste för att lyckas med sina exportsatsningar ha rätta kontakter och tillräckligt med ekonomiska resurser för att effektivt kunna komma igång med export— verksamheten. Studien fastslog att ”för att kunna inleda ett förtjänst- givande exportarbete bör livsmedelsproducenten ha en klar strategi och verksamhetsidé, unik produkt samt en envis och uthållig före- tagsledare. Dessa typer av företag bör vidare vara nischorienterade, satsa på psykologiskt och geografiskt närliggande marknader, och noggrant välja samarbetspartner. Vi kan dra slutsatsen att producent- samverkan verkar vara ett bra alternativ för dessa typer av företag. Genom att samarbeta har de inte bara möjlighet att minska kost- naderna förknippade med export. De kan även erbjuda de utländska inköparna ett gemensamt svenskt sortiment vilket gör att producenterna får en starkare förhandlingsstyrka — — —. "

Mitt förslag:

Det föreslagna programmet för exportfrämjande åtgärder genom Food From Sweden bör omfatta särskilda satsningar när det gäller export- utbildning och exportsamverkan för små och medelstora företag.

9.2.7. Jämställdhet

Jämställdhetspolitikens övergripande mål är att kvinnor och män skall ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden av livet. Kvinnor och män skall bl.a. ha lika tillgång till makt och inflytande, ha samma utvecklingsmöjligheter inom utbildning och arbetsmarknad samt samma ansvar för arbetet med hem och barn.

Det statistiska material som finns tillgängligt om livsmedels- branschen visar på skillnader i kvinnors och mäns löner. Av underlaget framgår inte om skillnaderna beror på olika lönesättning för män och kvinnor eller på olika arbetsuppgifter. Detta visar på behovet av en objektiv statistik som på ett tydligare sätt belyser orsakerna till de löneskillnader som föreligger. Dessutom måste kompetensutveckling ges till både män och kvinnor så att eventuella rationaliseringar inte i större utsträckning drabbar kvinnor än män på grund av bristande kompetens.

Kvinnor har ofta en speciell matkunskap som skulle kunna tas tillvara för att starta nisch-småföretag i branschen. För detta kan de speciella småföretagarlånen för kvinnor användas. Ett problem för småföretagare i glesbygd är ofta avsättningen av produkterna. Ett sätt att lösa problemet kan vara att gå samman i den typ av handelsgårdar som är vanliga när det gäller konsthantverk.

9.2.8. Regionalpolitiska överväganden

Om livsmedelsproduktionen skall bidra till ett Sverige i regional balans och till ökad sysselsättning krävs en transportpolitik med ett klart definierat regionalpolitiskt mål. Riksdagens beslut om ett angivet lönsamhetsmål för järnvägen gör att järnvägstrafiken bedöms efter företagsekonomiska lönsamhetskriterier, och inte efter samhällsekono- miska. Det innebär att utbudet av transporttjänster skärs ned och tran- sportkostnaderna ökar. Därigenom motverkas också strävandena att skapa ett "rundare" Sverige i regional balans.

Sveriges geografiska konfiguration kan inte ändras, men de geo- grafiska avstånden kan från transportkostnadssynpunkt reduceras genom statliga åtgärder. Livsmedelsproduktionen i Norrland och på Gotland har en transportkostnadsnackdel genom de långa avstånden till marknaderna i första hand i Syd- och Mellansverige men även till exportmarknadema.

Transportstöd ges i dag för transporter från, till eller inom stöd- området som utgörs av de fyra nordligaste länen Norrbotten, Väster- botten, Jämtland och Västernorrland samt vissa delar av Gävleborgs

län, Dalarnas län och Värmlands län. Stöden varierar inom de olika transportstödszonerna mellan 10 % och 50 % av de stödberättigade transportkostnadema. För budgetåret 1997 beräknas kostnaderna för det norrländska transportstödet till 303 miljoner kronor. Kostnaderna för transportstödet för Gotland beräknas till 175 miljoner kronor 1997.

I budgetpropositionen för 1997 aviserar regeringen en sänkning av stödnivåema med fem procentenheter i samtliga transportstödszoner i Norrland samt en översyn av transportstödet bl.a. med hänsyn till hur det skall stimulera utvecklingen av företagen.

Mitt förslag:

Sverige måste utvecklas till ett rundare land med hjälp av en tran- sportpolitik med ett klart regionalpolitiskt mål. Transportstödet är ett mycket viktigt regionalpolitiskt instrument för att utveckla och bibe- hålla företag i hela Sverige. Det transportstöd som funnits i många år måste bibehållas och utvecklas för att balansera rådande geografska skillnader i Sverige och bidra till att minska konkurrensnackdelarna för livsmedelsindustrin i Norrland och på Gotland.

9.2.9. Ekologisk produktion och förädling

Sverige har i flera avseenden mycket goda förutsättningar för ekologisk produktion. Marknaden för ekologiska KRAV-produkter och andra ekologiskt certifierade produkter växer i Sverige och i övriga EU- länder.

EU-medlemskapet ger möjlighet till stöd för miljösatsningar inom primärproduktionen (förordning EEG nr 2078/92). Inom ramen för EU:s strukturfonder finns stödmöjligheter som syftar till att främja produktion och förädling av ekologiska livsmedel.

I Sverige har 50 miljoner kronor per år avsatts för det s.k. miljö- ersättningsprogrammet under perioden 1995—1997 för information, utbildning och demonstrationsprojekt rörande ekologiskt jordbruk. För åren 1998 och 1999 har 20 miljoner kronor avsatts. Inom miljöersätt- ningsprogrammet ges möjlighet till kunskapsutveckling i producent- ledet medan kunskapsutveckling inom förädlingsledet faller utanför det nuvarande miljöstödets ram.

Enligt regeringens direktiv till Statens jordbruksverk vid utform- ningen av den svenska aktionsplanen för ekologisk produktion är syftet att uppnå att 10 % av den odlade arealen är ekologiskt odlad år 2000

med en bredd av den ekologiska produktionen med avseende på olika produktionsgrenar.

Stöd till marknadsfrämjande åtgärder för ekologisk produktion utgick år 1994/95 med 4 miljoner kronor och för budgetåret 1995/96 med 3 miljoner kronor.

Rena produkter, färska produkter, goda produkter till bra pris det är ett sätt att formulera ambitionen för framtidens ekologiska livsmedel. Det kvalitetstänkande som i dag är växande på livsmedelsområdet om- fattar bl.a. krav på märproduktion av vissa livsmedel — t.ex. färskvaror. Det är i dag inte enbart varans pris — vid en given kvalitet som är konkurrensmedlet inom livsmedelssektorn. Konkurrensområdet växer och nya konkurrensmedel utvecklas inom den allt mer internatio- naliserade livsmedelssektorn. Ekologisk odling och uppfyllandet av internationella miljökrav är nya viktiga konkurrensmedel på den inter- nationella livsmedelsmarknaden.

Mitt förslag:

Sveriges goda förutsättningar för ekologisk produktion bör tillvaratas i större utsträckning som miljöbaserat konkurrensmedel både när det gäller odling och förädling. Konsumenternas tillgång på ekologiska varor bör stimuleras genom ökad samhällsinformation om ekologi och miljöfrågor på livsmedelsområdet parallellt med en satsning på kun— skaps- och produktutveckling inom förädlingsindustrin. Forskning och utveckling av ekologiska produkter bör ingå i det föreslagna program- met för livsmedelsforskning.

9.2.10. Offentlig upphandling

Upphandling av livsmedel inom den offentliga sektorn i EU, t.ex. för skolor, sjukhus, militära enheter, m.fl., skall enligt gällande EU-regler ske genom att upphandlingen utlyses och därmed ges möjlighet för alla företag inom EU att lämna offert. Den offentliga upphandlingen av livsmedel utvecklas emellertid sakta, men det bör finnas möjligheter för svenska livsmedelsföretag att tillvarata. Kännedom om tillvägagångs- sättet för att lämna anbud i den offentliga upphandlingen är ringa bland svenska livsmedelsföretag. Detsamma gäller den offentliga upphandlingen av EU:s livsmedelsbistånd liksom FN:s livsmedels- bistånd.

Mitt förslag:

Exportrådet bör i samråd med berörda myndigheter ges i uppdrag att utforma en "Vägledning för offentlig upphandling av livsmedel på internationell nivå ".

92.11. Ett livsmedelsdepartement med samlat ansvar för hela livsmedelssektorn

Hela livsmedelskedjan, inrymmande råvaruproduktion, livsmedlens förädling samt distribution och konsumtion (storhushåll), sysselsätter ca 350 000 personer. Därtill kommer sysselsatta i produktion av insatsvaror till råvaruled och övriga led samt i offentlig förvaltning om ca 70 000 personer. Livsmedelssektom utgör en mycket viktig del av den svenska ekonomin.

Livsmedelsfrågor handläggs i dag av sju olika departement: Jordbruksdepartementet svarar för jordbruk, fiske, trädgårdsnäring, rennäring, djurskydd, djursjukvård, utsädeskontroll, livsmedelsfrågor, jakt och viltvård samt högre utbildning, forskning och försöksverk- samhet inom jordbrukets, skogsbrukets, trädgårdsnäringens och veteri- närmedicinens område. Näringsdepartementet svarar bl.a. för allmänna riktlinjer för näringspolitik, småföretagspolitik och konkurrensfrågor i privat och offentlig verksamhet samt frågor om turism, teknologisk infrastruktur såsom patent, standardisering, provning, kontroll och säkerhet samt förvaltning och privatisering av statligt ägda företag. Utbildningsdepartementet har hand om utbildnings- och forsknings- frågoma. Socialdepartementet handlägger bl.a. alkohol- och folkhälso- frågor. Miljödepartementet handlägger bl.a. frågor rörande miljöskydd, miljöforskning och genteknik samt hushållning med naturresurser. Departementet är samordnande för regeringens miljöpolitik. Arbets- marknadsdepartementet har bl.a. ansvar för arbetsmarknadspolitiken och sysselsättningens utveckling samt lagstiftning vad gäller arbetsrätt och arbetsmiljö. Inrikesdepartementet har bl.a. ansvar för konsument- frågor.

Danmark och Storbritannien har Livsmedelsdepartement med ansvar för hela livsmedelssektorn.

Mitt förslag:

Ett livsmedelsdepartement med ett samlat ansvar för hela livsmedels— sektorn bör bildas genom att alla centrala frågor som berör sektorn sammanförs till ett departement.

9.2.12. Förslagens finansiering

I den svenska livsmedelsindustrins nya konkurrenssituation behövs ökade insatser och resurser från samhällets sida som riktas både till livsmedelsindustrin i Sverige och utåt mot exportmarknadema.

Ambitionen att livsmedelsproduktionen skall bidra till ett Sverige i regional balans, en uthållig tillväxt och ökad sysselsättning kan enligt min bedömning uppnås genom en offensiv livsmedelspolitisk strategi som bygger på samverkan mellan samhället och näringen. Den svenska livsmedelsindustrin och primärproduktionen bör ha lika villkor i vid bemärkelse med konkurrerande näringar inom EU.

Ökad sysselsättning kan bl.a. uppnås genom en kraftfull och samlad satsning på export. Ökad export kräver samtidigt ökad och samlad satsning på forskning och utveckling av nya produkter och produk- tionsprocesser som har ett mervärde för konsumenterna.

Den höga ambitionsnivån gör att de framförda förslagen inte kan finansieras inom nuvarande budget utan nya medel måste tillföras. Jag vill här peka på några möjligheter till finansiering:

— Medel inom arbetsmarknadspolitiken bör kunna omfördelas för bl.a. sysselsättning och kompetenshöjande åtgärder. — Medel inom Jordbruksdepartementet och även inom andra departement bör kunna omfördelas för att bidra till finansi- eringen av föreslagna åtgärder. EU:s mål 5a-stöd som beslutats, men inte utnyttjats fullt ut av Sverige, bör kunna användas för vissa av de föreslagna åtgär-

derna. Medel från EG-budgeten finansierad kompensation för revalve-

ring av jordbruksomräkningskurser.

I den mån förslagen innebär någon form av delfinansiering från staten aktualiseras också EG:s regler om statsstöd i artiklarna 92—94 i Romfördraget. Reglerna är emellertid svåröverskådliga och varierar beroende på vilka produkter som avses samt i vilken form stödet utgår, exempelvis finns undantag från reglerna i artikel 93 avseende vissa jordbruksprodukter. I detta stadium finns inte anledning att närmare gå

in på under vilka förutsättningar sådant stöd är förenligt med EG-rätten beträffande var och ett av förslagen eftersom de ännu inte är så preciserade att det vore meningsfullt. Det skall emellertid påpekas att som en huvudregel gäller att kommissionen skall underrättas i så god tid att den kan yttra sig om alla planer på att vidta stödåtgärder.

Särskilt yttrande av J an-Erik Ljusberg och Hans Olsson

Utredningen skall enligt sina direktiv analysera "de hinder, nationella och internationella, som kan anses motverka ökad konkurrens inom livsmedelsindustrin", samt klargöra hur hinder mot ökad konkurrens inom livsmedelssektorn, som kvarstår efter EU-inträdet, skall kunna undanröjas.

EU-inträdet har medfört att konkurrenskraftig import av livsmedel nu kan ske i större omfattning, vilket torde ha skärpt konkurrensen på den svenska livsmedelsmarknaden och medfört ett högre omvand- lingstryck för den svenska livsmedelsindustrin. På sikt bör detta med- verka till en effektivisering som ger fördelar för konsumenterna, bl.a. i form av lägre priser.

Även om de långsiktiga förutsättningama för en väl fungerande konkurrens på detta sätt förbättrats efter anslutningen till den inre marknaden, finns fortfarande inhemska konkurrenshinder. Det rör sig delvis om ägarmässiga och organisatoriska förhållanden i den svenska livsmedelsproduktionens olika led. Tendenser till monopolbildning och kartellbildningar av konkurrenshämmande slag har påvisats i flera sammanhang under årens lopp.

Utredningens föreslår emellertid inte åtgärder i syfte att till kon- sumenternas fördel förbättra konkurrensen inom den svenska livs- medelssektorn. Det finns heller ingen diskussion av problemen, och det anges inga motiv för att avstå från en sådan diskussion. Utredningens förslag består i stället av åtgärder som avser att stärka den svenska livsmedelsindustrins konkurrenskraft, alltså närmast åtgärder för att skydda den inhemska industrin för konkurrens från andra länder. Härvid intar exportstöd en central roll. Vår tolkning av denna utred- nings direktiv är snarare att konkurrensen dels mellan företag inom Sverige, dels mellan svenska och utländska företag behöver skärpas för att konsumenterna skall få billigare och bättre livsmedel.

Utredningen lider enligt vår mening brist på balans i avvägningen mellan producent-, konsument- och allmänintressena, till förmån för producentintresset. De mest framträdande motiven för övervägande- och förslagskapitlets olika förslag är i sak främst att företagens lönsam-

' het, marknadsandelar, tillväxt etc. behöver öka.

Statliga stöd bör emellertid inte motiveras på privatekonomiska grunder utan med samhällsekonomiska skäl, eller också med samhälls- politiska skäl av rent icke-ekonomisk art. Sådana skäl skulle kunna vara miljöpolitiska, t.ex. önskvärdheten av att bevara det traditionella svenska jordbrukslandskapets karaktär. Med utredningens valda upp- läggning, att främst betona branschintressena och sysselsättningen, ter det sig inte klart varför just livsmedelsindustrin, bland de många sekto- rer som finns i samhället, bör ha ökat statligt stöd.

Det bland utredningens anförda argument som har mest samhälls- ekonomisk karaktär går ut på, att den svenska livsmedelsindustrin under lång tid varit avskärmad från internationell konkurrens, så att dess effektivitet släpat efter internationellt, att dess produktinriktning blivit inadekvat för marknaden, m.m. Det skulle i så fall innebära en långsiktig samhällsekonomisk vinst att temporärt stöda branschen, för att i det långa loppet bygga upp företag som tillför så mycket ekono- miskt värde till samhället att det uppväger kostnaden för stödinsatsen. Argumentet påminner om argumentet för s.k. uppfostringstullar som använts för att stödja nystartade industrier i u-länderna. Liknande resonemang användes också ofta i den svenska industristödspolitiken främst under 1970-talet, där ju i och för sig erfarenheterna inte genom- gående var goda.

Om ett sådant omställnings- eller utvecklingsargument används för en statlig stödpolitik till livsmedelsindustrin måste vissa restriktioner införas. En är att stödet skall vara temporärt och bara ges till dess näringen är effektiv och konkurrenskraftig på egen hand. Det är fråga om ett omställningsstöd, som knappast kan vara samhällsekonomiskt lönsamt om det betalas år efter år i obegränsad tid. Det finns här alltså en skillnad i förhållande till sådant jordbruksstöd som kan motiveras med beredskapsskäl eller att vi vill bibehålla de traditionella svenska öppna jordbrukslandskapen. Med den sistnämnda typen av argument (som i och för sig inte används av utredningen) är det emellertid mer diskutabelt i vad mån det i en Värld med fri utrikeshandel skall ges till senare förädlingsled i den svenska produktionen i stället för bara direkt till jordbruket.

Ett generellt problem med omställningsargumentet är förstås att avgöra om stödbehovet är temporärt, och att stödformen inte miss- brukas som täckmantel för något annat.

Omställningsstödet bör bara riktas till den del av produktsortimentet som faktiskt är utsatt för påfrestningar till följd av avregleringarna. Det är sålunda knappast rimligt att låta s.k. nischprodukter, som sedan mycket lång tid sålts på konkurrensutsatta marknader, få del av det till- tänkta specialstödet för livsmedelsexport.

Det förhållandet att andra länder bedriver en viss stödpolitik vis-å- vis en bransch är principiellt och i det långa loppet inte ett skäl för Sverige att föra samma politik ("konkurrens på lika villkor"), även om det kan låta bestickande. Om andra länder av någon anledning skulle ge permanenta statliga stöd t.ex. till en verkstadsbransch så att export- prisema halverades, så skulle den långsiktigt optimala anpassningen för Sveriges del vara att lägga ned branschen, även om den är stor i Sverige. Däremot kan det naturligtvis vara nödvändigt att vidta om- fattande och ganska långvariga omställningsåtgärder.

Slutligen är det använda sysselsättningsargumentct för att stöda livsmedelsindustrins export av tveksam relevans. På lång sikt är det naturligtvis samhällsekonomiskt bäst med en näringslivsstruktur som har egen livskraft, såsom ovan nämnts. I kortare perspektiv kan både sysselsättningsskäl och regionalpolitiska skäl motivera statliga insatser, men det torde då knappast vara befogat att begränsa dessa till livs- medelsindustrin.

Trots vad vi ovan sagt kan det självfallet finnas resonemang, eller kombinationer av resonemang, som kan göra en del av förslagen mo- tiverade att genomföra. Vi anser emellertid, som framgått ovan, att mo- tiven alltför ensidigt hämtats från producentsidan. Konsumentintresset lyser i ganska stor utsträckning med sin frånvaro i övervägande- och slutsatskapitlet.

Utredningens direktiv är inte genomgående helt klara och lämnar i och för sig visst utrymme för olika tolkningar av utredningsuppdraget. Där förekommer emellertid formuleringar som att "det finns emellertid fortfarande flera hinder för en ökad internationell konkurrens inom livsmedelsindustrin, även om situationen förbättrats väsentligt efter anslutningen till den inre marknaden". Denna och andra formuleringar ger en bild av att konsumentintresset gynnats av anslutningen, men att konkurrensen behöver skärpas ytterligare. Utredningen har snarare gjort tolkningen att anslutningen skapat konkurrensproblem för före- tagen, och att det är dessa problem som det nu är angeläget att undan- röja. Utredningens implicita slutsats är att branschen i sig är välordnad och välfungerande men att den behöver statlig hjälp för att kunna slå de utländska konkurrenterna på hemma- och framför allt världsmark- naden.

Aé—a'v-.I1'H"|011HHH. gif" .' .' 14'11'111'111'151'1'121 nämn Mn'ii'fmi '_'u'l HE! , -fi-' '_1*. Shu ”Hall-' mfhläh .! It.-EW!” 'E' MITS "l" m. ai'r 'en. part Waiting 3.111 4.53 maliin 'J'1 311.151. 1...- 11131 '|'..151,"m 111413 '.'-2 - mia-t. aan-dagar...: ...att ' , Höga-sånna ..?11'11- 111 M' _rl'gåadgi- på!;åiffit' ;. 1'_ ! ilal' gifdslaåmmu ieq ' ' ' . Ngum—" anamma. 114115! ana-w " 'new'! || . _ .- _". mailli'kll'liahä flin-, EM"! [Hf. %# mg m'a—E: piff. name:-'&'

upp MM 'r-mm I'ma" 1.11th 111111' 1.' '! aan—.fi: i

.a'fmmlåagnhflsn ,._ ' amg-. my. ':.llm': "i:. ' m'a.— km:-511111. ' , n adawi: ',,.|. Til.

%

,NWW'MÄILWI Quangbnuä på. flin mmm: ,,'1,:'uu| -- .-,|'. E'p aimijrm-mim Hubba: 111 " mama.—am www-a- nm; aningar-3.1.1... 11151: wat dm Wu, 151511 tömning-ii tum ändrade-11:11: rosa, catarina : le.-ari tämäfdllla . man? it.... mira ih? GWtwåiä wwwi— natrium-...man '.1- 'r- ;cg'vfnilialaiih- #mwäån alla 1190 infauna. perm rih' .it. mi. Wiking-apua; HWD'I wu huggit m;.ljpal h.:tm'lai 1.415 ara jbj 155'313111 I'M '.'-"'? uni-".11 armani; mun1331j|i o äviu'_1ruauiuual.lmrwul _ Wiman:-mm 11%me 'mhuam Witnuiäajwuns w.- mmrliirw rs al:-wa wwwins 111.316an slam "lm: Furia-up om 111111, ggmiär- %. Ma..-oa "wtf?-"1335, W Mwila MQMHEM FIS. 33:11:51er mig .Wnu' H-i. Llc-i;: &? ”11 'Whiu'ldc'lq mah rti Iät'm' nec .- mm . (.fi ht"? 1119. f'. ”11” 133-mantal mallan WWW-13151 .11

inr. iir. 11.11.1111 gif'ala urin—Tal mtb .11. [En .1 abmragmid- :v duo

MW_ t'lu WWE däu Mmurt |in I&Wmldå. Hal-ww

.. ..TJD'JBH

(än

Kommittédirektiv %

En ny konkurrenssituation för Dir. livsmedelsindustrin 1995:149

Beslut vid regeringssammanträde den 23 november l995

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillsätts med uppgift att analysera livs— medelsindustrins långsiktiga konkurrensförutsättningar och kon- kurrensvillkor i den förändrade marknadssituation som med- lemskapet i Europeiska unionen innebär.

Bakgrund

Sedan den I januari l995 omfattas den svenska handeln med jordbruksprodukter .och livsmedel av EU:s inre marknad. Samtidigt har det svenska jordbruket inordnats i EU:s gemen- samma jordbrukspolitik. Förutsättningarna för den svenska Iivsmedelsindustrin har därmed påtagligt förändrats. Den inre marknaden ställer Iivsmedelsindustrin inför en ny konkurrens- situation samtidigt som dess råvaruleverantör, jordbruket, omfattas av ett långtgående system för produktions- och pris- reglering.

De svenska Iivsmedelsprisema har under långa perioder ökat >snabbare än konsumentprisema totalt och har också legat på en högre nivå och ökat snabbare än i jämförbara länder. Livs- medelsprisernas- nivå och förändring har diskuterats i en rad olika utredningar och vanligtvis har jordbruksregleringen och den bristande konkurrensen i förädlings- och handelsleden ut- pekats som de viktigaste förklaringarna.

Genom beslutet om en ny livsmedelspolitik (prop. 1989/90:146, bet. l989/90:JoU25, rskr. l989/90:327) lades grunden för en effektivare prissättning inom jordbrukssektorn. Betänkandet Livsmedelspolitik för konsumenter (SOU 1994:119) visade emellertid, i likhet med flera andra utredningar, att senare led inom livsmedelssektorn fortfarande utgör ett hinder för en prisutveckling på livsmedel i nivå med den allr'nänna konsumentprisutvecklingen. Även i år ökar livsmedelsprisema snabbare än konsumentprisindex.

Regeringen har den 9 november 1995 bemyndigat chefen för Näringsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att granska konkurrensförutsättningarna i handeln med livsmedel (dir. 1995:137). Därmed kommer en viktig länk i den totala prisutvecklingen på livsmedel att belysas.

Livsmedelsindustrin är en av de större industrigrenarna i svensk ekonomi. Endast en mindre del av branschen har varit utsatt för internationell konkurrens. Genom EES-avtalet har- moniserades vår livsmedelslagstiftning med EG:s, men det var först i samband med medlemskapet i EU som handeln med livs- medel kom att omfattas av den inre marknaden. Därmed kommer en väsentligt större del av branschen att utsättas för internationell konkurrens.

Det har framgått av flera utredningar och studier att livsmedelsindustrin kännetecknas av lägre omvandlingstryck än övriga delar av industrin. Det visar sig bl.a. i en svag pro- duktivitetsutveckling. Så sent som år 1994 sjönk produktiviteten i livsmedelsindustrin med nästan 2 % samtidigt som pro- duktiviteten ökade med i genomsnitt 5 % för hela tillverk- ningsindustrin.

Mindre klart är hur den svenska industrins struktur och pro- duktivitet förhåller sig i ett internationellt perspektiv. Ofta häv— das det att den svenska livsmedelsindustrin består av för- hållandevis små företag och har en starkt koncentrerad ägar- struktur, nu senast i en rapport från konsultföretaget McKinsey. ] vilka avseenden den svenska livsmedelsindustrin avviker när det gäller struktur, organisation, lönsamhet m.m. från vad som gäller för livsmedelsindustrin i övriga medlemsländer behöver

SOU 1997:25

redovisas.

Ökad internationell handel med livsmedel skärper omvand- lingstrycket för industrin. Både ökad import och ökat engage- mang på exportmarknaden kan leda till en mer rationell struktur inom livsmedelsindustrin, lägre livsmedelspriser och ökad val— frihet för hushållen.

Det finns emellertid fortfarande flera hinder för en ökad internationell konkurrens inom livsmedelsindustrin, även om situationen förbättrats väsentligt efter anslutningen till den inre marknaden. Exempelvis begränsar EU:sjordbrukspolitik utveck- lingsmöjligheterna för livsmedelsindustrin. Regeringen har nyli- gen tillsatt en kommitté (dir. 1995:109) med uppgift att bl.a. lämna ett samlat förslag till reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Det är emellertid också viktigt att klarlägga på vilket sätt EU:s olika begränsningar av jordbruksproduk- tionen återverkar på konkurrensförutsättningama inom olika delar av livsmedelsindustrin.

Även andra internationella och nationella hinder kan finnas som motverkar en förbättrad konkurrens inom livsmedels- sektorn. En del hinder kan undanröjas genom nationella insatser och genom beslut i riksdag och regering. En del kan behöva uppmärksammas i olika internationella forum. Det är angeläget att klargöra på vilket sätt och i vilka sammanhang, nationellt och internationellt, åtgärder behöver vidtas för att hinder mot ökad konkurrens inom livsmedelssektorn ska kunna undanröjas.

År 1993 skärptes den svenska konkurrenslagstiftningen väsentligt. En särskild utredare redovisar inom kort en analys av konkurrensreglernas tillämpning på jordbruksområdet i ett EU-perspektiv (dir. l994:59). Redovisningen som avses ske i betänkandet Jordbruk och konkurrens - jordbrukets ställning i svensk och europeisk konkurrensrätt (SOU 1995:117) blir ett viktigt underlag för att bedöma konkurrensvillkoren för den svenska livsmedelsindustrin.

Samtidigt har livsmedelsindustrin en betydande roll för sysselsättningen i olika delar av landet. Ett skärpt omvandlings- tryck kan innebära rationaliseringar, sammanslagningar och nedläggningar av verksamheter. I vissa regioner med brist på

4

alternativ sysselsättning kan sysselsättningskonsekvenserna bli allvarliga. De regionala sysselsättningseffekterna av ökad inter- nationell konkurrens inom livsmedelsindustrin behöver därför belysas. Det är emellertid angeläget att sådana negativa syssel- sättningseffekter motverkas med andra medel än sådana som bibehåller en mindre effektiv struktur i näringen. En belysning bör därför göras av hur sysselsättningen i livsmedelsindustrin kan antåå utvecklas med anledning av EU-medlemskapet.

Uppdraget

Utredaren skall analysera den svenska livsmedelsindustrins långsiktiga konkurrensförutsättningar och konkurrensvillkor på den inre marknaden. 1 vilket avseende den svenska livsmedels- industrin avviker när det gäller struktur, organisation, ägarför— hållanden, prissättning, lönsamhet m.m. från livsmedelsindustrin i övriga medlemsländer skall redovisas. Orsakerna till den bristande konkurrensen och den i förhållande till övrig industri svaga produktivitetsutvecklingen skall belysas och förklaras. Vidare skall analyseras de hinder, nationella och internationella, som kan anses motverka ökad konkurrens inom livsmedels- industrin samt klarläggas på vilket sätt EU:s olika begränsningar av jordbruksproduktionen återverkar på konkurrensförutsätt- ningama inom olika delar av livsmedelsindustrin.

Utredaren skall också redovisa på vilket sätt och i vilka sammanhang ett svenskt agerande kan leda till att hinder och restriktioner mot ökad konkurrrens inom livsmedelsindustrin kan undanröjas. Utredaren skall vidare belysa vilka sysselsätt— ningseffekter utvecklingen inom livsmedelsindustrin kan få.

Det står för övrigt utredaren fritt att ta upp till behandling och analysera alla de omständigheter som kan bedömas vara av betydelse i sammanhanget.

Som underlag för sitt arbete skall utredaren bl.a. ta del av de utredningar och studier som genomförts under senare år och som är av betydelse för uppdraget. Utredaren skall vidare samråda med den utredare som chefen för Näringsdepartementet

5

tillkallar för att granska konkurrensförutsättningama i handeln med livsmedel. Vidare skall beaktas den analys och de slutsatser som kommer att redovisas i betänkandet SOU 1995:117 .

Redovisning av uppdraget

Utredaren skall beakta regeringens direktiv om skyldigheten att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), om skyldigheten att pröva offentliga åtaganden (dir. 199423) och om skyldigheten att redovisa jämställdhetspolitiska konsekven- ser (dir. 1994:124).

I analysarbetet och vid konsekvensbedömningar av regle- ringar och andra författningsmässiga krav som företagen möter skall vidare regeringens beslut den 1 september 1994 om en ordning för systematisk genomgång i regeringskansliet av före- tagsregler, liksom checklistor m.m. som anges i beslutet, följas i tillämpliga delar.

Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 30 september 1996.

- (Jordbruksdepartementet)

SOU 1997:25

Livsmedelsindustrin i Danmark aktuell situation och framtidsutsikter

Yngve Lindén

1 Inledning

Föreliggande studie syftar till att ge huvuddragen i den danska livs- medelsindustrins utveckling och framtid.

Både den finska och den svenska livsmedelsindustrin har under hela efterkrigstiden skyddats från utländsk konkurrens genom ett högt gränsskydd samtidigt som exporten begränsats genom låga världs- marknadspriser och ett högt tullskydd hos potentiella kundländer. För Danmarks del är situationen helt annorlunda. Landet har under en stor del av 1900-talet varit en stor exportör av livsmedel främst mejeri— och slakteriprodukter och kunnat hävda sin livsmedelsindustris utveckling trots kundländernas protektionism och prispress från konkurrentländer. Danmarks anslutning till EU den 1 januari 1973 innebar nya utrna— ningar för danskt jordbruk och livsmedelsindustri. Dansk livsmedels- industris utveckling har sin grund i danskt jordbruk, som utgjort en nödvändig förutsättning. Det är dock inte någon tillräcklig förutsättning för en framgångsrik industritillväxt.

I framtiden kan man räkna med ett hårdare konkurrensklimat både för jordbruket och livsmedelsindustrin. För jordbrukets del är det inträ- det av nya jordbruksländer på världsmarknaden och minskad protek- tionism genom internationella överenskommelser (GATT, WTO) som ökar konkurrenstrycket.

För livsmedelsindustrin är det de gränsöverskridande multinationel- la företagen som strävar efter global marknadsmakt som utgör det största hotet. Översikten beskriver några nya trender i dansk livs- medelsproduktion och hur staten engagerat sig i fömyelsearbetet och söker förbättra förutsättningama för industrin till innovationer och produktutveckling. Målsättningen är att livsmedelsindustrin skall kunna leva ett liv i stor utsträckning oberoende av jordbrukets framtida ut- veckling.

2 Något om danskt jordbruk

Av den danska landarealen används 2/3 till jordbruksproduktion, vilket är en mycket hög andel internationellt sett.

Spannmålsproduktionen upptar ca 62 % av den odlade arealen. Som en följd av Danmarks specialisering bl.a. på svinproduktion har spann- målsproduktionen under de senaste decennierna alltmer inriktats på odling av kom som svinfoder. Korn svarade i slutet på 1980-talet för nära 75 % av spannmålsskörden. Ett annat betydande sädeslag är vete. Av rotfrukter är foderbetor till nötkreaturen viktigast. Jordbrukets totala produktionsvärde år 1990 utgjorde ca 2/3 av animalieprodukter.

Danmark är världens svintätaste land ca 180 svin på 100 inne- vånare — och har efter England det största kreatursbeståndet i Europa mätt efter innevånareantal.

Omkring 2/3 av kött, fläsk, bacon, ost och smörproduktionen ex- porteras. Danmark är en av världens ledande exportörer av förädlade

lantbruksprodukter.

Utmärkande för det danska jordbruket är den roll som olika andels- föreningar och jordbrukskooperationen spelar. Dessa driver förutom livsmedelsindustrier som mejerier och slakterier även inköpsföreningar och exportföretag. Danmark är ett föregångsland i detta avseenden och den danska jordbrukskooperationens sätt att arbeta har varit förebild för många länder.

Det danska jordbrukets produktivitet har ökat mycket starkt under 1900-talet. Danmark anses ha de högsta arealskördama i världen. Denna höga produktionsförmåga förklaras emellertid inte av några speciella egenskaper hos den danska jorden. (Jorden i södra Sverige, främst Skåne torde vara lika bra.) Den främsta förklaringen ligger i produktionens inriktning på animalier. Tillgången till bl.a. naturligt gödsel blir därigenom stor. Samtidigt möjliggör den omfattande odling- en av rotfrukter och foderväxter en gynnsam växtföljd.

3 Industrin

Det omfattande lantbruket är basen för livsmedelsindustrin, som främst omfattar, slakterier, kött och konservindustrier, mejerier och brygge- rier. Livsmedelsindustrin sysselsätter var femte industriarbetare i landet och svarar för drygt l/3 av industrins totala produktionsvärde. Inom branschen finns några av Danmarks största industrikoncemer, t.ex. A/S De Danske Sukkerfabrikker (Danisco A/S), De Forenede Bryggerier A/S (främst Carlsberg och Tuborg). Mejeriselskapet Danmark (MD) och Tulip Slakterierna.

4 Utrikeshandel

Eftersom Danmark har en förhållandevis liten inhemsk marknad och samtidigt saknar många viktiga råvaror spelar utrikeshandeln en stor roll i landets ekonomi. Varor från jordbruket, fisket och livsmedels- industrin svarar för drygt 25 % av exportvärdet.

5 Jordbrukets och livsmedelsindustrins utveckling i Danmark i en historisk tillbakablick

Danmarks jordbruk har under de senaste 150 åren ändrat karaktär. Ännu på 1850-talet dominerade spannmålsodlingen och ca 300000 ton spannmål exporterades årligen, dvs. en mycket hög siffra jämfört med dagens läge.

Redan vid denna tid började emellertid industrialiseringen och urbaniseringen att göra sig gällande med en stegrad efterfrågan på animaliska födoämnen som följd. En långsam omvandlingsprocess från ensidigt vegetabilisk till en mera blandad produktion påbörjades under 1860—1870 talen. Detta förlopp fick fullt genomslag under 1880-talet och ledde då till en fullkomlig omvälvning av det danska jordbrukets struktur. Detta var emellertid en anpassning till den förändring i de relativa priserna för olika jordbruksprodukter som inträffade. Anled- ningen var den ökande konkurrensen från de amerikanska och kana- densiska veteodlama. Tidigare hade de långa avstånden och de höga fraktkostnaderna utestängt det amerikanska vetet från Europas spann- målsmarknader men de förbättrade fraktrnöjligheterna som en följd av rederinäringens förnyelse hade ändrat förhållandena. T.ex. sjönk frakt- kostnaderna för vete mellan Chicago och Liverpool till hälften mellan åren 1860 till 1880 och var vid sekelskiftet endast 1/4 av motsvarande pris år 1860. De danska vetepriserna sjönk kraftigt till ca hälften vid sekelskiftet jämfört med 1860-talet.

Efterfrågan på animaliska livsmedel från framför allt det industri- aliserade England fortsatte att växa och genom att priserna för ani- maliska produkter steg i förhållande till de vegetabiliska ökade lön- samheten för de förra. Som en följd av detta lade de danska bönderna om sin produktion. Från att omkring 1880-talets mitt varit ett spann- målsexporterande land blev Danmark ett spannmålsimporterande land. Den tidigare ensidiga spannmålsodlingen förbyttes i en lika ensidig animalieproduktion.

På 1870-talet hade större danska herrgårdar etablerat sig på den engelska marknaden med ett kvalitetssmör benämnt "herrgårdssmör".

När centrifugen introducerats i mejeriproduktionen blev det möjligt att framställa motsvarande smörkvalitet av mjölk insamlad från flera mindre gårdar. Som en följd av den engelska efterfrågan och den nya tekniken bildades de danska andelsmejeriföreningama. Dessa växte snabbt i antal. Den första andelsföreningen startade i juni 1882 och år 1888 fanns 245 andelsföreningar. På samma sätt bildades andelsslakte- rier som samlade upp slaktsvin från många gårdar.

Eftersom exporten till England ombesörjdes av engelska grossister och dessa betalade låga priser för de danska jordbruksvaroma beslöt man att starta egen exportförsäljning. I mitten på 1890-talet bildades sålunda andelsföreningar för smörexport. På motsvarande sätt bildades företag för köttexport av danska andelsslakterier. År 1906 bildades sålunda Danish Bacon Company (DBC) av danska andelssvinslakterier, som snart följdes av flera exportföretag.

Andelsföreningama i Danmark slöt sig snabbt samman och bildade riksomfattande organisationer. Redan tidigare, under andra hälften av 1800-talet, hade de danska medelstora bönderna (1—12 ha) organiserat sig i s.k. landboföreningar, som år 1900 omfattade totalt 60 000 med- lemmar i 102 föreningar. Föreningarna var som störst efter andra världskriget med 141 000 medlemmar organiserade i ca 135 föreningar. Organisationsformen hade sin grund i den s.k. landboreformen i slutet av 1700-talet.

Småböndema i Danmark organiserade sig i s.k. Husmansföreningar (under ett ha). En Viss motsättning har funnits mellanlandbo— och hus- mansföreningama som fått ett politiskt uttryck. Landboböndema har sålunda i hög grad varit knutna till venstre, som är ett högerparti, medan de små lantbrukarna traditionellt är knutna till radikale venstre som är ett socialliberalt parti.

För att få en större förhandlingsstyrka i förhållande till staten bilda- des Lantbruksrådet, som är den danska motsvarigheten till svenska LRF. Lantbruksrådet, som bildades år 1919 blev dock inte den gemen- amma representationen som var avsikten eftersom husmansförening- ama valde att stå utanför. Först år 1932 gick man med i Lantbruksrådet för att återigen träda ut år 1939. Man ansåg att småböndemas intresse kunde åsidosättas av de större och starkare landsmännen. På grund av den starka strukturrationaliseringen inom jordbruket med större jord- bruk som följd fick husmännen allt mindre betydelse. Dessa ingår numera i Lantbruksrådet.

Det danska jordbruket med en så ensidig inriktning och hög export- andel har varit i hög grad känsligt för konjunktur och strukturför- ändringar. Den stora depressionen i början av 1930—talet fick svåra verkningar för Danmarks jordbruk. Den avgörande anledningen var importrestriktionema i avnämnarländerna främst England. Genom

imperiepreferenspolitiken som innebar att samväldesländerna gynnades och baconkontingenteringen som innebar att importen från varje land begränsades till en viss kvantitet (kontingent) skars dansk export till England ner kraftigt år 1933. Under samma tid minskade exporten av slaktdjur till Tyskland på grund av olika importrestriktioner från ca 250 000 år 1929 och till ca 25 000 år 1932. Svårigheterna för jord- bruket ökade genom att lågkonjunkturen medförde prisfall och där- igenom ökad skuldbörda för jordbrukarna.

Ytterst bottnade svårigheterna för det danska jordbruket under 1930-talet liksom på l880-talet i en för Danmark oförmånlig förändring i de relativa priserna på olika jordbruksprodukter och därav upp- kommande förändring i produktionsstrukturen i den övriga världen. En väsentlig orsak var även denna gång förbättrade kommunikationer. Moderna oceangående kylfartyg som kunde frakta animaliska pro- dukter ända från Australien och Nya Zeeland. Eftersom dessa stater hade låga produktionskostnader och kunde producera stora mängder medförde deras uppträdande på den europeiska marknaden ett prisfall oförmånligt för danskt jordbruk med sin inriktning just på animaliska produkter. Eftersom den danska exporten vid denna tid huvudsakligen bestod av jordbruksprodukter och importen av industrivaror medförde försämringen i Danmarks "terms of trade" en kraftig försämring i be- folkningens levnadsstandard som hårdast drabbade jordbruksbefolk- ningen.

Eftersom den förändrade produktionsstrukturen kunde bedömas bli bestående fanns ingen annan utväg än att ännu en gång anpassa sig till det nya läget. I första hand sökte man ersätta den ensidiga inriktningen på livsmedelsexport med en mera mångsidigt sammansatt export. En ökad industrialisering som skulle göra danskt näringsliv mera differen- tierat och därmed mindre konjunkturkänsligt skulle vara en väg.

När det gäller jordbruket prövades två vägar ur kostnadskrisen dels ökad mekanisering och strukturrationalisering, dels en satsning på en mera mångsidig och förädlad produktion än tidigare.

Ett utmärkande drag för dansk jordbrukspolitik är det nära samar- betet mellan staten och lantbruksorganisationema. Den liberala tanken med frihandel var ett ideal som var vägledande för de danska jord- bruksorganisationerna. Dessa hade bildats och fått ett uppsving genom exportframgångarna. Genom samarbete med egna regleringar, organi- serade av föreningsrörelsen själv, strukturrationaliseringar, effektivi- sering och satsning på mindre priskänsliga kvalitetsprodukter kunde krisen med överproduktion och fallande priser, som det danska jord- bruket ofta drabbades av överbryggas. Under perioden från år 1930 fram till EU—inträdet år 1972 utvidgades samarbetet mellan staten och jordbrukarorganisationerna högst väsentligt. Den ekonomiska världs-

krisen, som kulminerade under åren 1931—1932 medförde att jord- bruksprisema halverades. Krisen möttes liksom tidigare med struk— turrationaliseringar, kvalitetshöjning av produkterna samt sparsamhet.

Dessa åtgärder ledde emellertid till ytterligare prisfall. Dansk export möttes dessutom av en växande protektionism från mottagarländernas sida. Den kris som blev följden i danskt jordbruk medförde att lantbrukamas organisationer helt övergav frihandelslinjen. Man eta- blerade en statlig kontroll av all export och import genom att en valuta- central inrättades. Genom denna var det möjligt att se till att dansk import och export till ett visst land blev lika stora. På hemmamark- naden togs avgifter av förbrukama av olika produkter. Dessa avgifter samlades i fonder som sedan fördelades bland jordbrukarna. Jordbru- kama flck genom sina organisationer själva ta hand om administra- tionen av regleringarna medan statens roll endast var övervakande.

Under kriget fick danskarna bra betalt för sina livsmedel. Efter kriget återupptogs exporten till framför allt England men till betydligt lägre priser än under kriget. En återgång till frihandel var emellertid därvid inte möjlig om man ville upprätthålla en stor dansk livsmedels— export. Visserligen avskaffades de av staten sanktionerade export- monopolen men dessa ersattes med jordbrukets egna.

Danmark var vid tiden omedelbart efter krigsslutet i mycket hög grad beroende av livsmedelsproduktionen. Bytesförhållandet mellan jordbrukets och industrins produkter försämrades samtidigt som indu- striproduktionen ökade. Lantbruket stod år 1945 för ca 71 % av export- värdet medan motsvarande siffra för industrin var ca 14 %. År 1960 hade jordbrukets andel av exportvärdet sjunkit till ca 45 % medan industrin stod för ca 42 %. Liksom i övriga länder i Norden och Väst- europa genomgick danskt lantbruk vid denna tid en kraftig rationa- lisering genom mekanisering, strukturrationalisering och användning av gödningsmedel och bekämpningsmedel mot skadeinsekter. När EG bildades år 1957 medförde detta ytterligare svårigheter för dansk export. Inom EG var frihandeln i princip rådande medan importen mot- verkades genom importavgifter.

De fallande världsmarknadspriserna på livsmedel under 1950- och 1960-talen medförde behov av att införa ytterligare stöd för lantbruks- produkter. Genom särskilda avgifter på olika jordbruksprodukter som fonderades skapades en grund för det statliga lantbruksstödet. Inom mejeriområdet administrerades dock stödet av merjeriorganisationen själva inom "Monopoltillsynets" ramar. Redan år 1961 blev det dess- utom en officiell dansk politisk linje att man skulle söka inträde i EG.

6 Utvecklingen efter EG-inträdet

Som en förberedelse till EG-inträdet år 1973 påbörjades under 1960- talet en kraftig strukturrationalisering inom livsmedelsindustrin. Antalet andelsmejerier minskade under åren 1960—1970 från 1 132 till 379 och antalet slakterier under samma tid från 62 till 34 stycken. Struktur- omvandlingen leddes från början av branschorganisationema men, sedan slakteriema och mejerierna blivit större genom sammanslag- ningar och fusioner, övergick initiativet till dessa.

EG-medlemskapet innebar en brytning med dansk tradition att lant- bruksorganisationema själva i stor utsträckning fick administrera det politiska styrsystemen. EG-reglema tillät nämligen endast statliga organ för sådana ändamål. Ett problem, som försvann med EG—inträdet var den dualism som var rådande inom mejeribranschen men även inom slakteribranschen. Företagen och dess organisationer var delade i de som arbetade på export och de som arbetade för hemmamarknaden. De förra var jämförelsevis stora och rationella men hade ändå svårig- heter på grund av hård konkurrens och fallande produktpriser. De företag som arbetade för hemmamarknaden, var trots stora insatser från branschorganisationemas sida ofta små och orationella. Genom att dessa särbehandlades genom regleringen med högt hemmamarknads- pris var de ändå lönsamma.

Utvecklingen efter EG-inträdet blev inte riktig vad man räknat med från dansk sida. EG:s jordbruksstöd medförde till att börja med en stor förbättring. Så småningom möttes dansk export av motstånd trots att EG:s importavgifter var borttagna. Den stora exportsatsningen av ost på den tyska marknaden kom av sig eftersom man mötte mycket hård konkurrens, som till och med medförde att det var svårt att hålla tidi- gare marknadsandelar. Gamla produkter, som smör och skummjölk, blev emellertid mycket lönsamma genom att priserna till EG:s interven- tionslager var mycket högre än prisnivån före EG-inträdet. Konser- verad mjölk blev en ny produkt till vilken skummjölk kunde användas i stället för att returneras till bonden som foder.

Dansk mjölkmarknad har efter EG-inträdet kännetecknats av en fortgående koncentration. En strävan fanns från mejeriorganisationema att bilda ett företag omfattande alla danska mejerier. Ett sådant arrange- mang skulle emellertid komma i konflikt med konkurrenslagen . En utbrytning av den danska mejeriorganisationen (DMK) skedde emeller- tid, vilket underlättade koncentrationprocessen i två skilda företags- konstellationer. Ett särskilt bolag "Kloever Maelk" bildades av de efter utbrytningen kvarvarande mejerierna. Det senare företaget har inriktat sig på'hemmamarknaden medan det andra företaget benämnt MD har haft exportmarknaden som sitt huvudsakliga verksamhetsornråde.

En hård konkurrens har varit rådande mellan MD och Kloever Maelk. Det senare har dock varit det mindre företaget och ensidigt inriktat på konsumtionsmjölk. Förhållandena ledde fram till ett samarbetsavtal mellan MD och Kloever Maelk. Avtalet ingicks i augusti 1992. Konkurrensrådet har emellertid ansett att avtalet inne- håller en rad bestämmelser som har skadliga verkningar för konkur- rensen och har kallat parterna till förhandlingar. Resultatet av dessa blev att samarbetsavtalet upphörde.

Inom slakteriorganisationen har en utveckling liknande den i mejeribranschen ägt rum. Några få och självständiga slakterisällskap dominerar branschen. Till skillnad från mej eribranschen är den centrala branschorganisationens roll inom slakteribranschen i stort oförändrad. Från början producerade andelssvinsslakterierna bacon till den engel- ska marknaden. Produktsortimentet har emellertid sedan EG-inträdet breddats till flera och mer bearbetade produkter. Det gäller påläggs— varor, färdigmat, konserver m.m. Fler länder, både inom och utanför Europa, importerar danska köttprodukter.

EG-inträdet medförde ett omvandlingstryck på dansk livsmedels- industri i två avseenden. Dels en dynamisk effekt som sammanhänger med att konkurrenssituationen förändras, dels en effekt som beror på EG:s regelverk.

Som tidigare framhållits byggde de danska mejeri- och slakteri- branscherna sin export på få produkter med låg bearbetningsgrad till några få marknader, främst England. Dessa varor blev emellertid utsatta för kraftiga prisfall vid olika tillfällen som en följd av hårdare konkurrens från nya exportländer med lägre produktionskostnader. Detta möttes först med rationaliseringar som ökade produktiviteten men kunde emellertid inte uppväga de relativt stora prisfallen. Trots en kraftig ökad exportmängd sjönk importintäkterna. Det var helt enkelt inte möjligt för Danmark att satsa på lågpriskonkurrens. Genom en medveten satsning på vidareförädling och differentiering på olika nischprodukter kunde både högre och stabilare priser erhållas. Som senare skall beskrivas har Danmark lyckats behålla sin position som en stor exportör inom berörda områden trots en hårdnande konkurrens. Denna utveckling har i hög grad krävt en central planering, samordning och kontroll av utvecklingen och för att så flexibelt som möjligt anpassa verksamheten till de mest lönsamma kombinationerna av pro- dukt och marknad. De kooperativt organiserade andelsföreningama visade sig kunna anpassa sin verksamhet till den nya situationen. MD t.ex. med sin landsomfattande organisation har därvid gynnats av utvecklingen. Frågan har emellertid varit om de gamla andelsföre- ningama, som kan betraktas som demokratiska organisationer när det gäller besluten, dvs. en andel en röst kommer att klara framtida föränd-

ringar. Krav har rests för att aktiebolagsformen med en mer pluto- kratisk beslutsordning skall få företräde bl.a. för att underlätta framtida kapitalbehov. MD har sålunda redan ombildats till aktiebolag med några utomstående intressenter som delägare.

Den hotbild som dansk livsmedelsindustri står inför, är att den konkurrens som kommer från de internationella livsmedelsföretagen som Nestlé, Unilever, General Food etc. med sina stora resurser vad gäller utvecklingsarbete och marknadsföring skall bli övermäktiga. Ett villkor för att detta inte skall ske är att man lyckas att inte bara vidare- utveckla gamla produkter utan även ta fram nya.

I det följ ande skall översiktligt beskrivas det danska fömyelsearbetet inom livsmedelsområdet. Först skall emellertid en redovisning göras av den danska livsmedelsindustrins nuvarande struktur.

7 Dansk livsmedelsindustris aktuella omfattning och inriktning

Den föregående framställningen har i översiktlig form beskrivit utvecklingen av den danska livsmedelssektorn under hela 1900-talet. Framställningen har begränsat sig till kött- och mejeribranschema och några huvudproblem som sammanhänger med den danska livsmedels- industrins strukturrationalisering. Dansk livsmedelsindustri omfattar emellertid mer än mejeri- och köttprodukter. I nedanstående sammans- tällning redovisas vissa grunddata för dansk livsmedelsindustri och som anger dess omfattning och inriktning år 1990.

Tabell 1

Livsmedelsindustrin - Vissa data för de viktigaste branscherna Bransch

Köttvaruindustrin Mejeriindustrin

F iskindustrin Dryckesindustrin Bageriindustrin Sockerindustrin Frukt- och grönsaks- industrin

F j äderfäindustrin

Övrig livsmedels- industri

Omsättning

20,7 15,5 5,0 5,8 3,0 2,4

1,5 1,1 8,7

I) 1980 1990 1990

21,4 20,7 6,7 5,7 3,1 1,9

1,3 1,1

11,3

34,4 33,3 12,3 9,4 4,9 3,0

2.1 1,8

18,2

Ökning i %

1980/1990”

3 32 34 24 34 8

-22 4 -11 2 30 14

1980

Relativ storlek

1990

29 28 10

15

Export- andel

1990

60 24 95 16 42 31 30 40 55

Antalet anställda

1980

19873 11256 7205 9977 4398 2872

3059 1781

16205

1990

20316 9732 9745 5338 5489 2189

2647 2007

16086

Förändring

1990/1980

_ 14 35 -47 25 -24 - 14 13

Totalt

1) 1980 årspriser

63,6 74,0 1 19,5

16 100

100

47

76 626

73 549

Livsmedelsindustrin i Danmark omsatte år 1990 ca 120 miljader Dkr, vilket motsvarar 34 % av livsmedelssektoms omsättning. Nästan hälf— ten (47 %) går på export, som uppgår till 56 miljoner Dkr, Vilket utgör 25 % av den samlade industriexporten. År 1990 var 74 000 personer sysselsatta inom dansk livsmedelsindustri. Mellan åren 1980 och 1990 har produktionsvolymen ökat med 16 % medan antalet anställda min- skat med 4 %, vilket innebär en höjning av arbetsproduktiviteten med 20 %, dvs. ca 2 % per år.

Som framgår av tabellen är köttvaruindustrin den största branschen, något större än mejeriindustrin. Sedan år 1980 har köttvaruindustrin minskat sin relativa andel från 34 till 29 % medan mejeriindustrin ökat sin från 24 till 28 %. Den största produktionsökningen mellan åren 1980 och 1990 har mejeriindustrin och fiskindustrin med 34 % i volym. Mejeriindustrin har emellertid samtidigt genomgått en lqaftig rationa- lisering som inneburit att antalet anställda minskat med 14 %. Mätt i antalet anställda har produktiviteten inom mejeriindustrin därmed ökat med ca 5 % per år under ifrågavarande tidsperiod.

Fiskindustrin har inte ökat sin produktivitet alls under tidsperioden utan produktionsökningen har motsvarats av en lika stor ökning i perso- nalen. Dryckesvaruindustrin har även rationaliserats hårt under perio- den och minskat sin personal med 47 % samtidigt som försäljnings- volymen minskat med 2 %.

Övrig livsmedelsindustri är den tredje största gruppen i tabell 1 och omfattar ca 15 % av hela livsmedelsindustrin år 1990. Gruppen omfat- tar sötsaker, konserver, oljeprodukter, margarin, potatisstärkelse m.m. Gruppen har ökat sin produktion med 30 % i volym mellan åren 1980 och 1990. Produktivitetsuppgången under perioden är ungefär lika stor eftersom antalet anställda är oförändrat år 1990 i jämförelse med år 1980.

Exportandelen av produktionen är högst för fiskindustrin med hela 95 %. Hög exportandel har även köttindustrin med 60 %. Främst expor- teras som tidigare nämnts griskött.

Dryckesvaruindustrin har haft en snabb expansion på lokala mark- nader runt omkring i världen. Detta syns emellertid inte i statistiken eftersom dessa dryckesvaror även produceras lokalt via licens.

7 .] Ägarkoncentrationen

Många av de redovisade livsmedelsbranschema domineras av ett före— tag. I nedanstående uppräkning anges det största företaget i vissa bran- scher och dess marknadsandel.

Socker och spritprodukter Danisco A/S 100 % Mejeriproduktion MD Foods A/S 66 % Köttkonserver Tulip International A/S 80 % Svinslakterier Danish Crown Amba 43 % Ägg Danegg Amba 65 % Kycklingar Danpo N S 65 % Rågbröd Schulstad A/S 50 %

Tillväxten i dessa företag har främst skett genom fusioner och uppköp. Branschen för svinslakterier har sedan EG-inträdet i början på 1970- talet genomgått en kraftig strukturrationalisering. Antalet slakterier i Danmark har under perioden 1970—1992 minskat från 54 till 5. Samtidigt har antalet slaktsvin ökat med 60 % under perioden. Några ytterligare uppgifter kan belysa den starka produktivitetstillväxten. Sålunda har antalet anläggningar för slakt mellan åren 1970 och 1992 minskat från 60 till 23. Antalet årligen slaktade svin har samtidigt ökat med 400 % eller från ca 180 000 till ca 725 000 per anläggning.

Drivande krafter bakom den kraftiga strukturförändringen har varit inriktningen av den internationella efterfrågeutvecklingen. Företags- koncentrationen i förädlings- och detaljhandelsleden har medfört krav på leverantörer på slaktsidan som kunnat garantera säkra och fort— löpande leveranser till allt större volymer. Antalet leverantörer (svin- producenter) har även fallit från 90 000 till 30 000 mellan åren 1970 och 1992 varav ca 1/5 levererar ca 70 % av slaktsvinen.

Livsmedelsindustrin kontrolleras eller ägs i stor utsträckning av rå- varuproducentema, dvs. andelsrörelserna, vilket är unikt för Danmark. I genomsnitt för hela livsmedelsindustrin är råvaruproducentemas inflytandeandel ca 40 % av omsättningen. För mejeri- och köttvaru- industrin är andelen så hög som 85 %.

Som tidigare nämnts är dansk livsmedelsindustris framtid beroende av möjligheter att anskaffa kapital i erforderlig utsträckning. Andels- sällskapens framtid bedöms bero på hur detta lyckas. Exempel där detta lyckats genom att privata investerare gått in iandelsägda företag är Tulip Intemationl A/S inom köttindustrin och som tidigare nämnts MD Foods International A/S inom mejeriindustrin. '

Vad gäller det sistnämnda företaget bildades detta ur en serie sam- gåenden och uppköp av mejeriföretag. Företaget satsade på export från

början och är en av Danmarks största produktionsverksamheter som mottar 66 % av all mjölk, står för 80 % av den danska ostexporten och 95 % av smörexporten. MD Foods International A/S har verksamheter, förutom i Europa, i Mellanöstern, Japan och Nordamerika. Man har även etablerat livsmedelsproduktion i Saudi Arabien, Brasilien, Sydkorea, Jordan och Bahrein samt i England där MD Foods är den fjärde största konsumtionsmjölkproducenten med en marknadsandel på 10 %.

MD Foods har 11 200 andelsägare och omsättningen 13 200 miljar- der Dkr varav drygt hälften från export. Företaget har 5 700 anställda.

Koncentrationen är även betydande inom dryckesindustrin där Carlsbergsgruppen dominerar. De Förenade Bryggerier N S etablerades år 1891 genom samgående av 11 bryggerier i Köpenhamn. År 1894 införlivades Tuborg i företaget och år 1903 ingick De Förenade Bryggerier och Carlsberg ett samarbetsavtal som ledde till en samman- slagning av företagen är 1969. År 1987 bytte företaget namn till Carlsberg A/S. I dag omfattar företaget förutom Tuborg och Carlsberg Bryggerier av 83 dotterföretag. De flesta är belägna i utlandet. Före- taget hade under perioden 1990—1991 en omsättning på 14,5 miljarder Dkr och 11 500 anställda varav ca 60 % i Danmark.

Carlsbergsgruppen har sedan samgåendet fortsatt expansionen utomlands genom etablering av egna bryggerier och genom upplåtelse av licensavtal till utländska bryggerier. Samtidigt har koncentrationen på färre bryggerier som baserar produktionen på senaste teknik fortsatt, vilket har lett till betydande effektivisering av verksamheten.

7 .2 Dansk livsmedelsindustri i internationell belysning

För att något belysa styrkan av dansk livsmedelsindustri i internationell jämförelse kan nämnas att när det gäller svinkött svarar Danmark för ca 20 % av världshandeln. Holland som är störst svarar för 25 %.

För bacon, som är en mycket gammal dansk exportvara har visser- ligen exporten gått tillbaka på senare tid men täcker fortfarande ca en tredjedel av världshandeln där den största konkurrenten är Holland.

MD Food är det åttonde företaget i storlek i Europa när det gäller mejeriprodukter. Western som är störst omsätter tre gånger så mycket som MD Food.

För smör svarar Danmark för ca 5 % av världshandeln. Sockerindu- strin står för 8 % av den europeiska marknaden. Det svenska sockerbolaget är i dansk ägo.

Även om Danmark har en betydande andel av världsmarknaden på några produkter så är de danska företagen i ett globalt perspektiv

ganska små. De flesta av de 50 största livsmedelsindustriföretagen är amerikanska eller engelska. Dessa ingår ofta i konglomerat där livs- medel endast är en del av omsättningen. _

De större livsmedelsföretagen i Europa växer för närvarande starkt genom företagsköp. Den koncentration som pågår har sitt upphov i en stark framväxt av kedjeföretag inom dagligvaruhandeln, som därige- nom stärkt sin förhandlingsmakt gentemot livsmedelsindustrin.

Genom att konkurrenterna blir större och större genom uppköp och fusioner och därigenom skaffar sig en större kapitalbas skärps kon- kurrensen för den danska livsmedelsindustrin och ställer den inför stora problem för framtiden. Samtidigt växer inte totalmarknaden för livs- medel i Europa.

8 Dansk livsmedelsindustri i framtiden

Som beskrivits har främst de danska mejeri- och slakteribranschema tidigt varit anpassade till världsmarknaden och byggt sin export huvud- sakligen på några få produkter till ett fåtal marknader. Ända in på 1960-talet var det fråga om smör och bacon till den engelska markna- den. Den hårda konkurrensen ledde till lägre priser men trots hård rationalisering och ökad produktion och export minskade exportvärdet. Erfarenheter visade att Danmark med sin relativt höga kostnadsnivå inte kunde satsa på en lågpriskonkurrens. I stället borde en satsning göras på mer förädlade nischprodukter väl anpassade för olika markna- ders speciella krav. På detta sätt kunde en högre prisnivå erhållas. Den nya strategin har visat sig framgångsrik sedan EG-inträdet i början av 1970-talet.

Mot slutet av 1980-talet riktades emellertid kritik mot den valda modellen för utvecklingen av dansk livsmedelsindustri. Den bygger på hög marknadskännedom, hög och jämn kvalitet, säkra leveranser etc. främst inriktad på insatsvaror till livsmedelsindustrin. En hårdnande konkurrens från övriga EU-länder och i framtiden även från Östeuropa och inom ramen för GATT även från andra livsmedelsproducerande länder utanför Europa skulle göra framtiden osäker om ingen produkt- fömyelse kommer till stånd. För att i framtiden kunna försvara sin konkurrensposition måste man satsa på produktfömyelse.

CAP—systemet inom EU med subventionerade produktionskvoter för mjölk begränsar produktionen och därmed även exportmöjlighetema för förädlade produkter vid oförändrad produktionsinriktning. En möjlighet för livsmedelsindustrin att fortsätta expansionen är då att höja

produkternas förädlingsgrad.

Ett exempel på ett företag som satsat på produktfömyelse utgör Daloon A/S. Företaget startade år 1970 med en egen produktidé som utgångspunkt nämligen kinesiska vårrullar. Företaget producerar och marknadsför nu frusna vårrullar i många olika varianter. Dessutom pro- duceras och marknadsförs vitkålsrouletter, äppelskivor, färdiga mid- dagsrätter, gratiner och pannkakor med glass. Daloon A/S omfattar i dag ca 300 medarbetare och har dotterbolag i England, Tyskland och USA. Exportandelen ligger på cirka tre fjärdedelar varav huvuddelen i Europa. Försäljningen fördelar sig på ungefär hälften var av catering och detaljhandel. Verksamheten begränsade sig till en början på grund av otillräckliga kapitalresurser till cateringmarknaden. Ett uppsving skedde emellertid efter år 1989 när man kunde marknadsföra egna mär- ken på den tyska konsumentrnarknaden. Ett ytterligare lyft inträffade år 1992 när Daloon A/S blev leverantör till McDonalds i Tyskland.

Erfarenheterna av Daloon A/S snabba expansion visar vikten av produktfömyelse och närheten till kunderna genom satsning på märkes- varor som kunderna känner igen och återkommer till.

9 Dansk satsning på forskning och utveckling

Teorin för komparativa fördelar brukar användas som förklaringsmo- dell för olika länders specialisering vad gäller produktionsinriktning och export. För Danmarks del har relativt god matjord varit en förut- sättning för jordbrukets utveckling. Denna förutsättning har emellertid försvagats, trots intensiv kultivering, genom att nya jordbruksländer gjort entré på världsmarknaden, genom bättre transportförhållanden m.m. När det gäller livsmedelsindustrin så har den jordbruksbaserade delen (mejeri- och köttvaruindustriema) haft sitt ursprung i danskt jordbruk. Konkurrenskraften inom industrin byggs emellertid upp genom en process över tiden genom "learning by doing".

Enligt en engelsk forskare, Bernhard Elbaum, är förklaringen till att Storbritannien blev en stor exportör av industrivaror i början av 1900- talet att man har byggt upp vad Elbaum kallar kumulativa, snarare än komparativa, fördelar. Med kumulativa fördelar menas den konkurrens- kraft som byggs upp som en process i tiden genom ständig anpassning till marknadens krav med produktdifferentiering och tillvaratagande av stordriftsfördelar. Ett försprång på världsmarknaden kan ge monopol- vinster som kan ge utrymme till att förvärva ytterligare kumulativa fördelar. I denna process blir det viktigt att bygga upp ett stort kapital och uppnå absoluta tekniska fördelar.

Genom att satsa på ett stort forskningsprogram i offentlig regi försöker Danmark utveckla sin livsmedelsindustri. Danmark har tidi-

gare satsat ganska lite på forskning och utveckling inom livsmedels- området. Mindre än en % av bidraget till BNP har utgjorts av FOU. Detta är mindre än vad konkurrentländer som Tyskland, Holland och England satsat. Forskningsprogrammet Fötek bl.a. syftar till att ändra på detta och säkra och förstärka dansk livsmedelsindustris ställning på den internationella marknaden. Fötek omfattar två etapper. Den första började år 1990 och avslutades år 1994. Den andra etappen pågår.

Den övergripande organisationen för forsknings- och utvecklings- arbetet på livsmedelsområdet i Danmark är Strukturdirektoriatet som sorterar under Lantbrugs- och Fiskeriministeriet. Fötek är endast en del av livsmedelsforskningen. Denna bedrivs även i Lantbrugsrådets och andra institutioners regi.

Med Fötek har man samordnat FOU-program för tre olika ministe- rier. Staten bidrog med 525 miljoner Dkr för den första etappen. Näringslivet med ungefär lika mycket.

Inom ramen för Fötek prövas och beviljas anslag till forskning inom hela livsmedelskedjan.

Utgångspunkterna för Fötekprogrammet har i korthet varit följande.

— Danmark är internationellt sett en liten producent av livsmedels- produkter.

Konkurrenterna i andra länder kommer att vara stora multinatio- nella koncerner som verkar i flera länder.

Livsmedelskedjoma som i framtiden bedöms bli stora och gräns- överskridande kommer att dominera livsmedelsmarknaden.

Konsumenterna kommer att värdera kvaliteten på maten högre än tidigare. Snabbhet och lätthet vid tillagningen är viktiga.

Den tekonologiska utvecklingen skapar nya produkter och meto- der. Det gäller genmanipulation, konserveringsmetoder, emballage och förpackningar etc.

Man har koncentrerat sig på områden som befrämjar kvalitet och näringsvärde, produktionsteknologi samt försäljning, konsument- beteende och preferenser. Några huvudprinciper statsfästes vid valet av forskningsprojekt.

— Det är marknaden som avgör vad som är kvalitet och vilken ny teknik som det är värt att satsa på.

En andra princip var att satsa på projekt med en högriskprofil, dvs. satsningar som dansk industri inte varit intresserad av.

En tredje princip var att den danska marknadens relativa litenhet krävde att insatserna begränsades till några projekt och att resurserna användes optimalt genom att det traditionella danska samarbetet ut- vecklades mellan och inom de offentliga och privata sektorerna.

Praktiskt är Fötekprogrammen uppbyggda kring ett antal samarbets- projekt, tre olika forskningsmiljöer s.k. center samt ett antal program- aktiviteter.

Ett samarbetsprojekt finansieras av både programmedel och privata medel. Deltagare är privata företag, forskningsinstitutioner och enskilda forskare. De deltagande företagen har ansvaret för att forsknings- resultaten kommer till praktisk användning. Ett samarbetsprojekt skall vara väl avgränsat och regleras genom ett formellt samarbetsavtal mellan parterna. Bl.a. regleras vem som har rätten till det ekonomiska resultatet. Går det bra är nämligen de deltagande företagen återbetal- ningsskyldiga.

För att placera de högre läroanstalterna centralt i programmet har fyra forskningsgrupper bildats.

Center för livsmedelsforskning (KVL) Center för näringsvärdesforskning (DTH) Center för mjölksyraforskning (DTH + KVL) MAPP-programmet (HHÅ) (Marknadsstyrd process och produkt- motivation i livsmedelssektorn).

De tre Center integrerades år 1994 i en central organisation (Levnads- middelcentret).

Verksamheten inom ett center grundas på en gemensam målsättning och syftar till att slå en brygga mellan universitetsforskning, bransch- forskning och forskning och utveckling inom företagen.

Som framgår av det ovanstående har en särskild forskningssatsning gjorts på mjölksyrebakterier. Detta beror på att kunskapen om bakte- riernas tillväxt är av stor betydelse för hållbarhet och smak på bröd, korv, vin, grönsaker och mejeriprodukter m.fl. produkter.

I det danska forskningsprogrammet lämnas mycket lite utrymme för metoder för kostnadssänkningar vid given produktion. Det beror på att erfarenheter talar för att mycket mer står att hämta genom att utveckla relationen produkt och marknad. Lönsamheten är nämligen mycket större om man kan hitta rätt produkter med högt förädlingsvärde till en köpkraftig kundkrets. Som exempel kan nämnas att vad gäller mjölk- produkter kan vid olika användningar av råmjölk denna värderas av marknaden från 2 45 Dkr till 10 00 Dkr. Det gäller produkter från

vanlig konsumtionsmjölk, smör och olika ostsorter till mycket lön- samma specialanpassade industriella insatsvaror. Det stora problemet är att hitta dessa nischprodukter.

Inom Fötekprojektet har utrymme lämnats även för udda projekt bl.a. har man satsat på snigelfarrner.

Forsknings- och utvecklingsarbetet att ta fram nya produkter gäller hela livsmedelskedjan "från jord till bord". Kundkraven på slutpro- dukten styr därvid inriktningen på utvecklingsarbetet i tidigare led. Med avel och genteknik utvecklas och anpassas även råvaran till slut- produkten. Det ställs även krav på kundanpassade och transportvänliga förpackningar.

Omständigheten att även råvarorna skall vara anpassade till slutpro- dukten begränsar oberoendet mellan jordbruket och livsmedelsindustrin eftersom det knappast kan vara rationellt att försöka styra råvarupro- ducenter på alltför avlägsna platser. Från dansk sida räknar man emel- lertid att både jordbruksbygderna i södra Sverige (främst Skåne), Baltiska staterna, Polen och Nordtyskland kan bli aktuella som råvaruproducenter till dansk livsmedelsindustri.

Utvärdering av F ötek

En särskild utvärdering av Fötek har genomförts av fristående konsult- företag genom ett kombinerat frågeformulär (-enkät) och en inter- vjuundersökning bland verksamheter och forslmingsinstitutioner. En- kätundersökningen omfattade alla projektgrupper och projektdeltagare. Intervjuundersökningen avsåg vissa utvalda ledare för olika verk- samheter avseende Föteks strategiska betydelse samt dess hittills- varande och förväntade effekter. Utvärderingen har inte bedömt Fötekprojektens vetenskapliga kvalitet eller ekonomiska resultat. Externa intressenter som konsumentorganisationer och livsmedels- försäljare ingick inte i utvärderingen.

I stort sett alla projekt och projektdeltagare deltog i utvärderingen eller sammanlagt 329 personer varav 170 representerade privata verk- samheter och branschorganisationer och 159 forslmingsinstitutioner. Deltagarna representerade 34 olika projekt. Dessutom intervjuades 19 sökande som inte fått sina projekt godkända.

Sammanfattningsvis har Fötek lyckats förbättra och utveckla samar— betet mellan offentlig och privat forskning inom livsmedelssektorn, som även kommer att få sin fortsättning efter att Fötekprojektet är avslutat. Man har även lärt sig mycket om hur utvecklingsprojekt av ifrågavarande slag skall vara sammansatta och hur de skall organiseras.

Kommersiellt kan inte Fötek bedömas förrän efter lång tid. Bland deltagarna var emellertid optimismen stor att projektet skulle få stor effekt.

Fötek ansågs även ha stor betydelse för att utveckla och vidare- befordra deltagarnas kompetens.

Fötek har fokuserat på områden med stor forskningsdynamik. Man har naturligtvis frågat sig vilken roll staten kan spela i ett produktutvecklingsprogram mer än att bidra med pengar till forskning. Blir det något bestående resultat? Det bör här påpekas att Sverige har goda erfarenheter när det gäller samprojekt mellan stat och näringsliv. Här kan nämnas samarbetet mellan LM Ericsson och dåvarande Televerket som ledde till AXE-systemet inom radio-telefonin och mellan ASEA och SJ vad gäller X2000. Ytterligare exempel hämtade från läkemedelsindustrin kan nämnas Astras Xylocain, Losec och Pulmicort och Pharmacias tillväxthorrnon Genotropen.

LUI:s utredning med jämförelse Sverige- Danmark 1991

Mats Reidius

Lantbrukets Utredningsinstitut (LUI) gjorde i augusti 1992 en utred— ning "Livsmedelspriserna i Sverige och Danmark 1991— En jämförelse av priser kostnader och effektivitet". Bakgrunden var att livsmedels- prisema i Sverige allmänt ansågs högre än i bl.a. Danmark. Sedan Sverige lämnat in sin ansökan om medlemskap i EU, hade prisskillna- demas betydelse för det svenska lantbruket fått ökad aktualitet. Danmark framstod som den stora konkurrenten när Sverige skulle bli medlem i EU. Syftet med studien var att belysa och förklara skill- naderna i livsmedelspriser mellan Sverige och Danmark, men det bakomliggande huvudsyftet var att visa vilka förändringar i olika delar av systemet som krävdes för att den svenska livsmedelsproduktionen skulle bli konkurrenskraftig efter ett svenskt medlemskap i EU.

I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för studiens huvud- resultat samt diskuteras deras relevans för dagens situation. Eftersom intresset nu främst inte gäller att förklara skillnader i livsmedelspriser utan skillnader i konkurrenskraft, läggs tonvikten främst på industri- ledet och i viss mån jordbruket, men i mindre grad på detaljhandeln.

Studiens uppläggning

Material från OECD visade att prisnivån för livsmedel totalt i Danmark låg 15—20 % lägre än i Sverige och för jordbruksreglerade livsmedel låg 20—25 % lägre. Stora variationer noterades emellertid mellan en- skilda varor, över tiden och regionalt. Som exempel kan nämnas att prisnivån för livsmedel var 22 % lägre i Fredrikshamn än i Köpen- hamn. I Sverige var de regionala skillnaderna, trots de stora avstånden, mindre än i Danmark.

För att förklara prisskillnadema mellan länderna gjordes i studien en genomgång av några av de ur jordbrukets synvinkel viktigaste bran- scherna spannmål och spannmålsprodukter, mjölk och mejerivaror, griskött, ägg samt slaktkyckling. Nötkött och potatis ingick inte på grund av bland annat metodmässiga svårigheter. Hela kedjan från lantbrukare fram till konsument studerades med avsikten att identifiera och förklara prisskillnader i de olika leden. För varje varugrupp delades konsumentpriset upp på moms, handelsmarginaler, förädlingsmargi- naler och ersättning till jordbruket. Den sistnämnda delades upp på dels

kostnader för köpta produktionsmedel, dels ersättning till arbete och kapital. Vidare studerades ett antal faktorer, som är gemensamma för alla branscher. Det gäller handelsmarginaler, arbetskraftskostnader, skatter, lagstiftning, transportkostnader etc. Underlagsmaterial inhämta— des från olika officiella källor i båda länderna samt med hjälp av berörda branschorganisationer. En s.k. input-outputanalys gjordes för att belysa bl.a. skatternas betydelse för livsmedelsprisema i Sverige och Danmark.

De ekonomiska uppgifter som redovisades avsåg som nämnts kalen- deråret 1991. Omräkning från danska till svenska kronor gjordes med det årets växelkurs (95 svenska kronor per 100 danska). Sedan dessa har valutarelationema förändrats drastiskt. Sedan hösten 1996 har växelkursen legat omkring 115 svenska kronor per 100 danska. Det betyder att svenska kostnadsnivåer av enbart detta skäl har sjunkit med 15—20 % jämfört med danska. Därigenom har stort sett hela den kostnadsskillnad som fanns 1991 kompenserats.

Jordbruksregleringarna

Konsumentprisema på livsmedel var således lägre i Danmark, och detta speglade enligt studien kostnadsskillnader som var minst lika stora. De kostnadsskillnader som konstaterades kunde emellertid inte ge en ut- tömmande förklaring till prisskillnadema mellan länderna, eftersom det inte finns något enkelt samband mellan kostnader och priser. Avgö- rande för livsmedelsprisema i de båda länderna var konkurrensen i livsmedelskedjan, som påverkas av bl.a. jordbruksstödets utformning. Båda länderna hade ett jordbruksstöd, men det var då olika utformat och hade olika nivå. Det svenska jordbruksstödet syftade till att skydda en högre prisnivå. I jordbruksprisförhandlingar hade det svenska jord- bruket genom åren kompenserats för stigande kostnader med höjningar av gränsskyddet. Nivån hade, sett över en längre tidsperiod, påverkats av det höga svenska kostnadsläget och av att större delen av landet har dåliga naturliga förutsättningar för jordbruk. Därför hade en högre kostnadsnivå fått ta sig uttryck i högre livsmedelspriser, även om pris- skillnadema inte precis motsvarade kostnadsskillnadema.

Sveriges gränsskydd var då inte generellt högre än EU:s. Däremot hade det en mera direkt inverkan på prisnivån. I EU-länderna påverkas priserna i högre grad av de den inre konkurrensen och de s.k. interven— tionsprisema, som låg lägre än som motsvarade gränsskyddet.

Den svenska prisregleringen skedde i partiledet, där alltså priserna bestämdes. Förädlingen tog betalt för sin tjänster i stort sett fullt ut. Jordbrukarnas inkomster blev det som var kvar sedan övriga led fått

sitt. Det betydde att kostnadsförändringar i förädlingsledet inte påver— kade parti- och detaljpriser, utan jordbrukamas ersättning. Detsamma gällde i princip kostnadsförändringar i produktionsmedelsindustrin. Kostnadshöjningar i olika led som inte kompenserades av höjt gräns- skydd ledde därför till att jordbrukarna, som egna företagare, tvingades att acceptera sänkta inkomster.

Kostnadsskillnader i ländernas livsmedelskedjor

De geografiska avstånden har stor betydelse för kostnaderna i livsme- delsproduktionen. Sveriges landyta är drygt tio gånger större än Danmarks. Den låga befollmingstätheten i Sverige medför att livsme- delskedjan innehåller ett betydligt större transportarbete än i Danmark. Detta bidrar till högre kostnader för jordbruket självt, för näringens produktionsmedel, för uppsamlingen av produkterna samt för distribu- tionen av de färdiga livsmedlen. Av skillnaderna i livsmedelspriser mellan Sverige och Danmark kunde enligt studien ungefär 5 procent- enheter förklaras av högre kostnader för transporter och kommunika- tioner i Sverige som sammanhänger med den större landytan.

De stora avstånden i Sverige har också bidragit till en mindre för- delaktig industristruktur. Transportkostnaderna, men också en strävan att undvika alltför långa transporter med levande djur och färsk mjölk, har medfört att anläggningarna blivit mera utspridda och därigenom i genomsnitt mindre än i Danmark.

Löner. Arbetsgivarnas kostnader för anställd arbetskraft var i de flesta branscherna 10—20 % lägre i Danmark än i Sverige. Lönerna var i allmänhet högre i Danmark, men det uppvägdes av mycket låga arbets- givaravgifter.

Skatternas andel av konsumenternas utgifter för livsmedel hade i studien beräknats med hjälp av s.k. input-outputteknik. Utifrån dessa uppgifter konstaterades att mer än hela kostnadsskillnaden mellan län— derna motsvarades av skillnader i skattetryck. Därav skulle man enligt studien dock inte dra slutsatsen att skillnaderna i skattetryck förklarade huvuddelen av skillnaderna i priser. Lönenivån i Danmark var (och är) betydligt högre än i Sverige. Detta berodde på att de höga svenska arbetsgivaravgiftema hade tryckt ned lönerna i förhållande till den nivå som hade varit möjlig med hänsyn till priser och konkurrenskraft. Det höga svenska skattetrycket hade alltså främst medfört lägre löner efter skatt jämför med den danska arbetsmarknaden.

Å andra sidan kan skattepålagor i olika led enligt studien inte sakna betydelse för prissättningen. Särskilt sådana indirekta skatterna som utgör kostnader för producenter och handel (t.ex. energiskatter) leder

till ett behov av att kompensera sig. Så länge som jordbruket genom inflationsskyddet fick kostnadskompensation via PM-index medverka— de dessa skatter till stigande priser. Sedan kostnadskompensationen upphörde 1991, leder skatterna i stället till att jordbrukamas inkomster pressas ned.

De båda länderna naturliga förutsättningar för jordbruk är helt olika. I studien konstaterades att Sverige som helhet har ett sämre klimat för jordbruk än Danmark, med kortare somrar och större temperaturvaria- tioner. I vissa områden östgötaslätten och sydligaste Sveriges slätt- bygder uppnås dock hektarskördar i växtodling som ligger i nivå med danska medeltal. Övriga slättbygder har sämre jordar och sämre klimat. Skogsbygdema i södra och mellersta Sverige liksom hela Norrland har mycket låga avkastningar i spannmålsodling och därtill som regel dåliga arronderingsförhållanden. Klimatet leder vidare i dessa områden till höga kostnader för mjölk- och köttproduktion jämfört med Danmark där djuren kan gå ute en större del av året. En lång stallperioden påverkar kostnaderna för att hantera och lagra såväl vinterfoder som stallgödsel. Detta leder till höga byggnads- och arbetskostnader.

Sverige har dock en fördel av klimatet: det minskar behovet av kemiska bekämpningsmedel. Detta är en fördel på två sätt. Det sänker kostnaderna för sådana medel. Dessutom kan det underlätta marknads- föringen av slutproduktema.

Svenska särbestämmelser. Den svenska livsmedelsproduktionen är omgärdad med en rad lagar och bestämmelser, varav de flesta 1 Dan- mark saknar eller har mildare motsvarigheter. De som har störst bety- delse är troligen dj urskyddsbestämmelser, som omfattar utrymmeskrav, krav på strö, inskränkningar i användningen av vissa fodermedel. De påverkar byggnadskostnader,arbetskraftsbehov, foderförbrukning m.m. Vidare finns miljökrav som innefattar regler om gödselanläggningar, högsta antalet djur i förhållande till företagets areal m.m. Liknande regler finns dock i Danmark. Andra områden där Sverige har hårdare regler gäller arbetarskydd och arbetstider, krav på märkning rörande hållbarhet och innehåll.

Alla restriktioner leder inte till högre kostnader, bl.a. därför att de kan stå i överensstämmelse med tidigare svenska normer. Som exempel kan nämnas att dagens utrymmeslqav mjölkproduktionen tilllämpades som normer redan tidigare. Vidare kan restriktionerna i vissa fall ha en positiv inverkan på produktionen. Det gäller särskilt djurskyddsbestäm- melser, som kan bidra till friskare djur.

Handel

Enligt studien tydde allt tillgängligt material på att handelns andel av livsmedelsprisema var ungefär densamma i både Sverige och Danmark. Eftersom livsmedelsprisema var 20—25 % lägre i Danmark, innebär samma procentrnarginal i kronor och ören en lägre ersättning till han- deln för att hantera en viss mängd livsmedel. Det är emellertid svårt att jämföra marginaler mellan länderna, eftersom handelns struktur är olika. Vidare har Sverige Europas mest liberala regler för butikernas Öppethållande och Danmark bland de strängaste.

Lönenivån var i den svenska detaljhandeln mer än 50 % högre än i en danska. Delvis berodde detta på de svenska butikernas längre öppet- hållande i kombination med jämförelsevis höga övertidsersättningar. Som en ren hemmamarknadsbransch har detaljhandeln möjlighet att vältra över kostnadshöjningar på konsumenterna, i varje fall så länge höjningarna är generella för hela branschen. Detta kan vara en för- klaring till de höga lönekostnadema i svensk detaljhandel.

Spannmål och spannmålsprodukter

Skillnaderna 1 priser på mjöl och spannmålsprodukter berodde framför allt på de svenska kvamamas högre råvarukostnader. Odlarprisema var ungefär desamma, men i Sverige fick kvarnarna fick betala en för- malningsavgift som var ungefär lika hög som odlarpriset. Avgiften för- dubblade alltså kvamamas råvarukostnad i Sverige.

Kostnaderna i själva kvamledet var 12 % lägre i Danmark än i Sverige. Med tanke på Sveriges högre arbetskraftskostnader framstod de svenska kvamama som något effektivare. Danska kvarnar hade enligt studien troligen inte täckning för sina kapitalkostnader.

Priserna på bröd var ungefär 25 % lägre i Danmark än i Sverige. Största delen av konsumentprisskillnadema kunde förklaras av högre handelsmarginaler i Sverige. Däremot var skillnaderna i bagerimargi- naler mindre. De skillnader som fanns berodde främst på högre distri— butionskostrrader i Sverige. I Danmark hade småbagerier ungefär hälf— ten av marknaden, medan Sverige helt dominerades av stora leverans- bagerier. Råvarukostnadema var betydligt högre i Sverige. Skillnaden berodde framför allt på Sveriges högre mj ölpriser, som i sin tur berodde på förmalningsavgiften.

Brödmarknaden i Danmark präglades av högre konkurrens än i Sverige, bl.a. beroende på att leveransbagerierna ville ta marknad från de små hembageriema.

Mjölk och mejerivaror

Förädlingsmarginalema för mjölk och mejerivaror var något lägre i Danmark. Skillnaden förklarades främst av att konsumtionsmjölken i Sverige via systemet för prisutjämning måste bära exportförluster under det första halvåret 1991. I Danmark finansierades sådana export- förluster med skattemedel från EU. Om man bortser för skillnaderna i prisregleringssystem var förädlingsmarginalema i Danmark, per kilo- gram invägd mjölk, något högre än i Sverige. Med tanke på den lägre lönenivån i Danmark, framstod alltså den svenska mejeriindustrin som något effektivare.

Avräkningspriset till mjölkleverantör var högre i Sverige än i Danmark. Skillnaden motsvarades främst av högre kostnader för inköp- ta produktionsmedel. En del av denna skillnad berodde på olika skatter och avgifter som drabbade det svenska jordbruket men inte det danska. Mjölkprisets bidrag till jordbrukamas inkomster var lägre i Sverige än i Danmark, men kompletteras med det kobidrag som svenska mjölk- producenter då fick som kompensation för uteblivna prishöjningar till följd av GATT-avtalet våren 1989.

Griskött

I genomsnitt för alla detaljer låg konsumentprisema på griskött 20—25 % lägre i Danmark än i Sverige. Variationen mellan olika detaljer var dock stor. Den största delen av skillnaden i konsumentpris mellan län- derna förklaras av slakteriemas lägre råvarukostnad. Det danska avräk- ningspriset låg 28 % lägre än summan av avräkningspris och slakt- djursavgift i Sverige. Slaktdjursavgiften avvecklades dock vid halvårs- skiftet 1991 när den nya jordbrukspolitiken infördes.

Ungefär 70 % av den svenska slaktsvinsproduktionen skedde i specialiserad uppfödning av smågrisar resp. slaktsvin var för sig, medan endast 30 % skedde i integrerade besättningar. I Danmark var denna andel betydligt högre, ungefär 70 %. Svinföretagen var i allmän- het betydligt större i Danmark än i Sverige.

I producentledet var kostnaderna för inköpta produktionsmedel 26 % lägre i Danmark än i Sverige. Lägre foderkostnader i Danmark på grund av fri import av proteinfoder betydde mycket, men alla kostnads- poster låg lägre i Danmark. Ersättningen till arbete och kapital var 16 % lägre i Danmark. På grund av framför allt höga byggnadskostnader i Sverige var graden av kostnadstäckning mycket lägre än i Danmark. De hårdare svenska djurskyddsbestämmelsema m.m. hade beräknats höja produktionskostnadema jämfört med Danmark, men en del av dessa

kostnadshöjningar berodde på utrymmeskrav i byggnader, som ännu inte hade fått någon större betydelse för producenterna.

Kostnaderna för slakt var 27 % lägre i Danmark än i Sverige. Kost- naderna var lägre på så gott som varje punkt. Skillnaden kunde delvis förklaras med att de danska svinslakteriema var betydligt större än de svenska. Uttryckt i medeltal per slakteri slaktades i Danmark 600 000 svin år 1991 jämfört med 170 000 st. i Sverige (exkl. de små norr- ländska slakteriema).

En annan förklaring till högre svenska slaktkostnader var det handi- kapp Sverige har i våra större avstånd på intransportsidan och till destruktionsanläggningar. Även den svenska synen på riskavfall med- förde kostnader som väsentligt överskred Danmarks.

De högre svenska kostnadema för styckning berodde till stor del på högre arbetskraftskostnader. En annan förklaring var högre förädlings- grad i Sverige, beroende på att mer av "butiksarbete" gjordes istyck- ningsledet än i Danmark. Detta förklarade delvis att de danska handels- marginalema i procent var högre än i Sverige. Uttryckt per kg griskött var marginalerna ungefär lika stora.

Ägg

Konsumentpriset var ungefär 20 % lägre i Danmark än i Sverige. Handelns andel av priset var dock högre än i Sverige. Handelsmargi- nalen hade beräknats som en restpost, och det kan finnas problem med gränsdragningen mellan packeri och partihandel. Den största delen av skillnaden i konsumentpris mellan länderna kunde alltså förklaras av skillnader i packerimarginal och producentpris.

Packerikostnaden i Danmark beräknades vara 40 % lägre än i Sverige. Den viktigaste förklaringen till skillnaden var mycket lägre arbetskraftskostnader i Danmark beroende på lägre lönekostnad per timma, större effektivitet och färre anställda. Andra kostnadsposter som var lägre i Danmark var emballage och frakter. De svenska packeriema tar på sig en större andel av kostnaderna för marknadsföring och reklam än de danska.

Äggmarknaderna i båda länderna var pressade på grund av stigande överskott och pressade priser i producentledet. Detta kunde bl.a. av- läsas 1 att producenterna inte hade full kostnadstäckning inågotdera av länderna. Överskottet verkade dock inte ha pressat marginalerna i packeriema och handeln 1 motsvarande mån.

Slaktkyckl ing

Fryst kyckling var i konsumentledet 36 % billigare i Danmark än i Sverige. Detta gällde vägda priser där de volymandelar som säljs till extrapris beaktats. Dessa andelar bedömdes utgöra c:a 75% på den danska marknaden och c:a 95 % på den svenska. Handelns marginaler var (i kr/kg) ungefär lika i de båda länderna, men uttryckta i procent högre i Danmark. Denna bild ansågs dock inte helt rättvisande med tanke på att andelen extraprisvara var större i Sverige.

Förädlingsindustrin hade betydligt lägre kostnader i Danmark än i Sverige. Detta hade utjämnats något det senaste året genom att man i Sverige hade pressat kostnaderna. De största kostnadsskillnaden gällde arbetskraft. Danmark hade såväl lägre kostnader per arbetad timme som lägre arbetsåtgång per kg slaktad kyckling. Därefter kom skillnader i transportkostnader.

Skillnaden i foderkostnad var stor. Den svenska merkostnaden mot- svarade 13 % av avräkningspriset. Skillnaden berodde dels på dyrare foder på grund av svenska införselavgifter, dels på att man i Danmark men inte i Sverige fick använda lågdos-antibiotika i fodret.

Sverige är ett av de få länder som är förskonade från salmonella på slaktkyckling. Stora ansträngningar har gjorts för att uppnå detta. I Danmark har man haft stora problem med salmonellabakterien. Åtgär- der enligt en handlingsplan hade dock lett till att andelen smittade djur sjunkit. Man hade översiktligt uppskattat kostnaden för att i Sverige även fortsättningsvis hålla slaktkycklingama fria från salmonella till ungefär 10 % av avräkningspriset.

Avslutande kommentar

Den samlade bild man fick av undersökningen var att priser och kost- nader generellt låg 20—30 % lägre i Danmark än i Sverige. Det gällde för livsmedel totalt och för de flesta av de enskilda varorna, även om det naturligtvis fanns stora variationer. Det gällde för alla led i livsme— delskedjan: handeln, förädlingen, jordbruket, insatsvaroma.

Pris- och kostnadsskillnadema återkom alltså på punkt efter punkt. Den viktigaste förklaringen var enligt studien att Sverige hade ett underliggande allmänt högre kostnadstryck. Detta berodde på högre löner, högre skatter och inte minst större avstånd. Den svenska jord- brukspolitikens utformning innebar att en rad avgifter, som i stort sett saknade motsvarighet i Danmark, vilket höjde jordbrukets relativa kostnader. Vidare fanns inom livsmedelsområdet en rad svenska sär- bestämmelser beträffande bl.a. djurskydd, miljövård och arbetarskydd, som i Danmark var mildare eller saknas helt.

I rapporten redovisades en lång rad olika förklaringar till att Sveriges livsmedelspriser låg över Danmarks. I själva verket fanns i rapporten förklaringar till mer än hela skillnaden. Delvis berodde detta på att de svenska jordbrukamas inkomster hade pressats ned till en lägre nivå än de danska. Det berodde också på att olika orsaker gick in i varandra. De geografiska avstånden angavs som en viktig delför- klaring. Avstånden hade påverkat skillnaderna i industristruktur, som var en annan delförklaring. De högre transportkostnader som uppstod på grund av avstånden påverkades av skillnaderna i skatter, en tredje delförklaring.

Eftersom kostnadsskillnader kunde konstateras i alla led och för alla produkter låg det nära till hands att dra slutsatsen att skillnaderna berodde på ett allmänt högre kostrradsläge i Sverige än i Danmark. Det skulle i så fall tala för att den svenska kronan var övervärderad i förhållande till den danska. Detta bekräftades också när den svenska kronan släpptes fri hösten 1992. Den föll under de närmaste åren med 20—25 % i förhållande till den danska, och torde i stället ha varit under- värderad då den stod som lägst försommaren 1995. Sedan har den åter stärkts och ligger sedan hösten 1996 på en nivå som enligt Riksbanken kan anses vara nära en jämviktsnivå. Det betyder att svenska kostnads- nivåer av enbart detta skäl sedan 1991 har sjunkit med 15—20 % jämfört med danska. Därigenom kan i stort sett hela kostnadsskillnaden enligt studien ha kompenserats

SOU 1997:25

Finsk livsmedelsindustri i förändring en lägesrapport mot bakgrund av Finlands medlemskap i EU

Stefan Ravelin

1 Inledning

Betydande likheter finns i grundförutsättningarna mellan finsk och svensk livsmedelsindustri att arbeta i den nya konkurrenssituation som uppstått genom de båda ländernas medlemskap i EU. Råvaruproduktion har skyddats genom statligt stöd, importregleringar och exportstöd. Genom medlemskapet i EFTA och Finlands avtal med dåvarande EG rådde frihandel redan före EU-inträdet för vissa produkter, såsom sötsaker, glass, bageriprodukter, fruktyoghurt och läskedrycker (s.k. frihandelsprodukter). Andra produkter var reglerade genom import- avgifter eller importkvoter och exportstöd. Bland dessa produkter åter- fanns smör, ost, ägg, margarin och köttprodukter (s.k primärprodukter). Till den del frihandelsproduktema innehöll — dvs. var delvis tillverkade av primärprodukter fanns även för denna del ett prisregleringssystem.

Hemmamarknaderna såväl i Sverige som i Finland är små samtidigt som företagens strävan efter intemationalisering — främst vad gäller reglerade produkter ej varit påtaglig. Finland har dock periodvis haft en betydande export till Ryssland. På de reglerade områdena har de inhemska finska företagen ej heller varit utsatta för någon reell utländsk konkurrens.

Såväl i Sverige som i Finland är lantbrukskooperationen stora ägare av anläggningar för livsmedelsproduktion inom, i regel tidigare, mindre konkurrensutsatta områden. Inom Vissa sektorer har dessa företag en starkt dominerande ställning. På de mera hittills internationelltkonkur- rensutsatta områdena inom livsmedelsindustrin i Finland arbetar där- emot i regel andra privatägda företag.

Effektiviteten inom finsk livsmedelsindustri på mindre konkurrens- utsatta områden har bedömts vara låg. I samband med diskussionerna om ett eventuellt medlemskap i EG/EU och även tidigare började finsk livsmedelsindustri docki allt högre grad förbereda sig för den nya konkurrenssituation som skulle uppstå vid en liberalisering av handeln i Europa. Tidigare i kooperativ form drivna verksamheter ombildades till aktiebolag, genom nyinvesteringar i produktionen ökade effektiviteten och en ökad intemationalisering förbereddes bl.a. genom företagsköp utomlands, inklusive i Sverige.

Vid förhandlingarna inför EU-inträdet medgavs Finland att under en övergångsperiod på fem är rätt att lämna ett extra nationellt stöd till råvaruproduktion. För år 1996 upptogs detta stöd i den finska budget- propositionen till 4,4 miljarder F im (ca 6,6 miljarder kronor). Överens- kommelse slöts även om ett stöd på sammanlagt 459 miljoner Fim till finsk livsmedelsindustri. I samband med EU-inträdet genomförde finska staten skatteförändringar vilka — utöver de förändringar i stöd- systemen till lantbruket som EU-medlemskapet inneburit— har medfört förändrade förutsättningar för den finska livsmedelsindustrin.

Sänkta livsmedelspriser har medfört en ökad efterfrågan. Den ökade efterfrågan bidrar i sin tur till en lönsamhet för livsmedelsindustrin som ger möjlighet till kostnadskrävande rationaliseringar. En förbättrad effektivitet har också varit och är en viktig förutsättning för att åstad- komma en ökad konkurrenskraft vid den begynnande ökade interna- tionella konkurrensen på den finska marknaden.

Denna rapport om finsk livsmedelsindustri mot bakgrund av Finlands EU-inträde baseras främst på en genomgång av rapporter, statistik, årsredovisningar m.m. samt på intervjuer med representanter för samhälleliga organ, branschorganisationer och finska livsmedels- industriföretag. I undersökningen har en tyngre vikt lagts vid tidigare mindre konkurrensutsatta branscher/produkter, där de inhemska före- tagen har och har haft en stark dominans, i förhållande till den redan konkurrensutsatta sektorn.

2 Sammanfattande kommentarer

Finlands råvaruproduktion av lantbruksprodukter har varit starkt regle- rad genom landets egna åtgärder. Genom medlemskapet i EU upphörde möjligheten att helt på egen hand besluta om jordbrukspolitiken. Genom medlemskapet upphörde också det nationella systemet med importreglering och exportstöd. Priskontroll på livsmedel hade tidigare under många år utövats av den dåvarande myndigheten för konkurrens- frågor, Näringsstyrelsen. Lättnader i priskontrollen påbörjades i mitten av 1980-talet men kontrollen upphörde inte helt och hållet förrän år 1989.

För den internationella handeln av livsmedel hade det finska regle- ringssystemet inte endast påverkan för helt reglerade produkter (primärprodukter) såsom mjölkprodukter av skilda slag, spannmål och kött utan även för de s.k. frihandelsproduktema. För de frihandelspro- dukter — t.ex. kex, fruktyoghurt och glass vilkas beståndsdel i någon utsträckning innehöll reglerade produkter, fick företagen vid export ett utjämningsbidrag för ingående jordbruksråvaror. Importerade produk-

ter belades med motsvarande utjämningsavgifter för ingående jord- bruksråvaror. Livsmedelsindustrin i Finland har på flera sätt påverkats av regleringssystemet. Det finska stödet till råvaruproduktionen har hållit produktionsvolymema på en hög nivå. Stödet har därigenom även bidragit till storleken av livsmedelsindustrin och samtidigt skapat affärsmöjligheter.

Utvecklingen för företagen inom livsmedelsindustrin som i Finland arbetat med primärprodukter som råvara skiljer sig betydligt från före- tag som arbetat med frihandelsprodukter. Den förstnämnda gruppen av företag, såsom mejerier och slakterier, har varit typiskt hemmamark- nadsinriktade, ofta producentkooperativt ägda företag. Flera företag som arbetat med frihandelsprodukter har med åren växt till stora, inter- nationella företag. De är i regel privatägda och sex av dessa är noterade på börsen.

Liksom i Sverige tog i Finland strukturförändringarna fart i näringslivet några år in på 1980-talet. Utvecklingen mot konglomerat ändrades till en utveckling mot ökad specialisering. Detta skedde även inom finsk livsmedelsindustri. Exempel på detta är de konsument- kooperativa organisationernas SOK:s och EKA:s försäljning av huvud- delarna av sina industrirörelser, bl.a. genom att successivt minska sitt ägande inom kvamindustrin och genom senare försäljning till Raisio.

Raisio bildade år 1990 dotterbolaget Melia, som vid tidpunkten för bildandet hade omkring 70 % av kvarnverksamheten i Finland. Råvaru— producentema har i egenskap av stora aktieägare i det börsnoterade Raisio, även ett visst inflytande över Melia. Såsom även varit fallet när stora strukturförändringar i Finland drivits fram inom mejerier och slakterier/chark, medförde centraliseringen av kvarnverksamheten till Melia protester från lokala och regionala lantbruksintressen. Bl.a. bildades Nordic Mills, vilket bidragit till att Melias marknadsandel nu minskat till ca 55 %.

Antalet mejerier i Finland har minskat från ca 150 under mitten av 1980-talet till nuvarande omkring 50. Valio, som varit ett centralt organ för de producentkooperativt ägda mejerierna, ombildades till aktiebolag år 1992. En av effekterna av ombildningen har varit att strukturföränd- ringar, bl.a. genom centralisering av verksamheter och genom nedlägg- ning av mejerier, har underlättats. Samtidigt har konkurrenssituationen ändrats genom att vissa mejerier, som tidigare samarbetat inom Valio, upphörde med det tidigare samarbetet. Den nya situationen har också underlättat för andra privatägda företag, såsom Ingmari, att i sin verk- samhet med produktion av mjölkprodukter finna alternativa leveran- törer.

Inom slakt/chark försökte producentkooperativa företag under 1960- och 1970—talen att bl.a. genom företagsköp skaffa sig en mono-

polliknande ställning. Detta lyckades dock inte genom att såväl konsu- mentkooperativa organisationer som andra företag vid dessa tillfällen arbetade mot denna riktning. De nu producentkooperativt ägda före- tagen inom slakt/chark här är dock Atria numera börsnoterat men producenterna är de helt dominerande ägarna har i runt tal 60 % av marknaden för Släkt och drygt 60 % av chark.

I början av 1990-talet växte dock medvetandet fram om behovet av stora strukturförändringar och ett nytt konkurrensbeteende för att möta en framtida internationell konkurrens. Atria var det drivande företaget för sammanslagningar av företag och åstadkom även att tidigare mark- nadsuppdelningar mellan producentkooperativt ägda företag upphörde. Numera råder i Finland en betydande konkurrens inom slakt/chark såväl mellan de företag, där råvaruleverantörerna är stora ägare, som mellan dessa företag och andra företag.

Redan före Finlands EU—inträde hade således stora strukturföränd- ringar genom nyinvesteringar och genom minskad personalstyrka genomförts inom slakt/chark. Antalet anställda inom detta område minskade under åren 1991—1994 från ca 13 000 till ca 10 500. För mejerierna var minskningen under denna period från ca 7 600 till 5 500. Antalet anställda inom hela livsmedelsindustrin under nyss- nämnda period sjönk med omkring 10 000 personer, från drygt 50 000 till drygt 40 000. Genom att produktionsvolymen i stort sett är den- samma som tidigare, innebär ändringen en starkt ökad arbetsproduk- tivitet. Som jämförelse kan nämnas, att minskningen av antalet an- ställda inom livsmedelsindustrin i Finland under hela 1980—talet var omkring 7 000 personer. Enligt preliminära uppgifter var antalet an- ställda inom livsmedelsindustrin år 1995 ungefär detsamma som för år 1994, dvs. drygt 40 000.

I en jämförelse från år 1992 mellan bl.a. Finland, Sverige och Danmark låg de finska produktionskostnaderna i regel — detta gäller bl.a. inom slakt (gris) och inom bageri (ljust bröd) mycket högre än kostnaderna i Danmark och betydligt högre än kostnaderna i Sverige. Aktuella uppgifter om kostnaden per producerad enhet för ett visst livsmedel finns inte tillgängliga. Bedömningar finns dock att produk- tionskostnaderna mellan Finland och Sverige i regel nu inte längre av- viker särskilt mycket.

Det förbättrade konkurrensläget för finsk livsmedelsindustri har sin bakgrund i en ökad effektivitet och även i starkt minskade kostnader för inköpen av råvaror som blev en effekt av Finlands EU-inträde. Någon omgående fördel av detta torde den finska livsmedelsindustrin inte ha dragit. På vissa produkter ökade de sammanlagda beloppen av industrins ersättning för förädling och handelns marginaler, på andra produkter minskade ersättningarna/marginalema. Ökningar har skett på

bl.a. mjölk och smör, minskningar på bl.a. nötkött och ägg. Uppgifter om förändringar för dels industrin, dels handeln saknas.

Livsmedelspriserna till konsument beräknades vid en ren omräk- ning av effekterna av Finlands anpassning till EU:s regelsystem och inhemska förändringar i beskattningen sjunka med 9,5 %. Den verk- liga sänkningen blev högre, 11 %. Betydande variationer finns dock i de förväntade och de faktiska prissänkningarna. Färskt nötkött beräk— nades sjunka med 8—10 %. Sänkningen blev 20 %. Ägg beräknades sjunka med 4 %. Där blev sänkningen så stor som 42 %. Att sänkning— arna av priserna på kött/chark blev större än väntat var främst en effekt av en reell inhemsk konkurrens och en önskan att motverka en poten- tiell importkonkurrens. Prissänkningama på ägg var främst en effekt av den stora överproduktion som fanns i Finland vid EU-inträdet. Ägg kunde inte längre genom ett högt exportstöd säljas utomlands.

Det finns också exempel på produkter som i Finland inte sjönk i den utsträckning som beräknades i samband med EU-inträdet. Anledningen till detta är sannolikt såväl den reella konkurrenssituationen i landet som bedömningen av risken för en potentiell konkurrens från utlandet. Färskmjölk har inte sjunkit i pris, medan ost och smör sjönk med 16 resp. 21 %. Mjöl berälmades sjunka med 34 %. Sänkningen blev 26 %. Detta kan innebära att den marknadsledande kvamindustrin i Finland bedömer att risken för direktimport av mjöl i större kvantiteter ej är betydande. Inte heller socker sjönk i pris med förväntade 14 %. Sänkningen blev i stället drygt 10 %. Här torde dock handeln ha ökat sina tidigare låga marginaler. Socker är periodvis en kampanjvara i Finland. I Finland finns endast en producent av socker.

Sänkningen av konsumentprisema, som för ett finskt hushåll uppgår till 2 500 Fim/år, har medfört en ökad efterfrågan och därmed ökade volymer och en förbättrad lönsamhet för många företag inom livsme- delsindustrin i Finland.

EU-inträdet har hittills inte medfört någon ökad export av livsmedel. Flera företag fick en minskad export till EU-länder. Exporten beräknas dock öka under år 1996, bl.a. till Sverige. Av större betydelse än ex- porten till EU-länder har för Finland dock varit exporten till Östeuropa. AV den totala livsmedelsexporten år 1994 på ca 5,2 miljarder Fim gick nära hälften till Östeuropa varav till Ryssland 36 % och till Estland 7 % medan exporten till EU-länderna och EFTA-ländema uppgick till sammanlagt 32 % av den totala exporten.

Livsmedelsmarknaderna i Ryssland och Estland är av stor betydelse för finsk livsmedelsindustri. Exporten till Ryssland minskade dock kraftigt från ca 1,8 miljarder Fim. En betydande del av exportminsk- ningen låg i en kraftig minskning av till Finland importerade bananer som reexporterades till Ryssland. I Estland finns flera finska dotter-

bolag. Bl.a. har Finlands näst största företag inom bageri, Vasa Bageri- er som ingår i Cultor-koncemen, bagerier i Estland. Bolaget Leibur, är störst i Estland på detta område. Fazer, Finlands största bageriföretag, har också öppnat bagerier i Estland.

Värdet av importen minskade från ca 8,4 miljarder F im år 1995 till ca 7,7 miljarder Fim år 1995. Värdeminslcningen berodde till stor del på minskad import av bananer för export till Ryssland samt på grund av minskade kostnader för import av råkaffe.

Ser man på andelarna av den finska importen av livsmedel, ökade importandelen från drygt 50 % år 1994 till ca 65 % från EU-länderna inrälmat importen från de nytillträdda medlemmarna Sverige och Österrike. Importandelen från Sverige ökade från 7,2 % (615 miljoner Fim) år 1994 till 13 % (1 001 miljoner Fim). Till ökningen bidrog bl.a. Arla, som under en period är 1995 till och med hade 20 % av markna- den för yoghurt. Här finns en intressant tendens om man ser på enbart finska och svenska företag. Tidigare samarbete har i flera fall lösts upp och företagen börjar i stället konkurrera. Detta har skett inom andra områden, såsom banker och tidningar, och samma tendenser torde även finnas inom livsmedelsindustrin.

Således har tidigare samarbetsformer mellan Finlands och Sveriges största mejeriföretag, Valio och Arla, upphört och företagen konkur- rerar nu på varandras hemmamarknaden Detsamma gäller det finska Vasakvam, som ingår i Cultorkoncemen, och det svenska Vasabröd sedan det finska företaget är 1994 i Sverige köpt Siljans Knäcke.

Även om importvolymema från EU-länderna i regel inte ändrats kraftigt sedan Finlands EU-inträde, finns dock medvetandet om en potentiell konkurrens starkt hos de finska livsmedelsindustriföretagen. Prissänkningarna i Finland efter EU-inträdet är utöver de direkta effekterna av EU-anpassningen, skatteomläggningar m.m. oftast mera en effekt av möjligheten till en potentiell konkurrens än redan nu ökade importvolymer. Den potentiella konkurrensen är i princip störst för pro- dukter med ett högt Värde som är lätta att transportera, såsom ost och kex, medan t.ex. mjöl sannolikt inte kommer att utsättas för en stor importkonkurrens. Genom låga omlastrringskostnader är transporten av spannmål mycket billigare än transporten av mjöl.

Intressant är det samband som utvecklats i Finland mellan skogs- och livsmedelsindustrierna. Ett exempel på detta är xylitol ("björk- socker") från sockerkemin som kommer till användning vid produktion av sötningsmedel. Cultor har omkring 80 % av världsmarknaden på denna produkt. Ett annat exempel på sambandet mellan finsk skogs- och livsmedelsindustri är margarinet "Benecol". En Viktig beståndsdel i Raisios produktion av margarinet är en biprodukt (växtsterol) som

uppstår vid produktion av cellulosa. Benecol, som har en kolesterol- dämpande effekt, har väckt ett betydande internationellt intresse.

Betydande strukturella förändringar har skett inom finsk livsmedels- industri under 1990-talet. Hade så inte skett skulle finsk livsmedels- industri ha fått svårt att klara den nya konkurrenssituation som uppstått genom Finlands inträde i EU. Genom att Finland vid EU—inträdet fick rätt att under en övergångsperiod lämna ett stöd till landets råvaru- producenter, påverkar detta även takten i strukturförändringar i delar av landets livsmedelsindustri.

Konsumenten väljer sannolikt gärna produkter producerade i det egna landet och ett behov av färskhet finns för många livsmedel. Mycket talar dock för att en växande intemationalisering och speciali- sering och därmed en ökad konkurrens även på tidigare hemmamark- nadsskyddade livsmedelsmarknader kommer att uppstå i Finland.

3 Konkurrensförhållandena före EU-inträdet

Finlands råvaruproduktion och konkurrenssituationen för produktion av livsmedel, har påverkats av tre institutionella faktorer. Lantbrukets förutsättningar för råvaruproduktion, prissystemet och utrikeshandeln.

Vissa produkter har redan genom EFTA-avtalet och EES-avtalet varit frihandelsprodukter, bland dem sötsaker, choklad, kex och mat- bröd, läske-, malt- och alkoholhaltiga drycker samt barnmat, glass, fruktyoghurt, mjölkersättning, makaroner och produkter tillverkade av mjöl, såsom matbröd, kex och konditorivaror. Finlands import av sådana produkter visar en jämn ökning sedan år 1988 och uppgick år 1994 till ca 2 500 miljoner Fim (CIF). Exporten uppgick detta år till drygt 2 000 miljoner F im (FOB).

En grupp av livsmedel har i Finland inte alls varit föremål för regle- ring. Flertalet av dessa produkter har producerats av importerade rå- varor, som kaffe, te, kryddor, vissa frukter samt saft.

För reglerade produkter/primärprodukter lämnades exportstöd för den del där priset på de finska produkterna översteg världsmarknads- priserna. Därvid saknades ett tillräckligt tryck för att exporten skulle ske på marknadsmässiga villkor. Finland har ofta haft en betydande överproduktion på bl.a. spannmål, smör och ägg, vilka såldes på världsmarknaden till starkt subventionerade priser. Före Finlands EU- inträde låg producentprisema inom EU ofta på omkring 50 % av priser- na i Finland (se figuren nedan). För t.ex. brödsäd var EU:s producent- priser bara 30—40 % av de finska producentprisema. Finsk livsmedels- indstri har till minst två tredjedelar varit helt beroende av råvaru- leveranser från det finska lantbruket.

Figur 1. Producentpriser på vissa produkter i Finland, EU och världsmarknadspriser (100) 1 nov. 1993—10 april 1994

Finland EU

NI,

&

Råg Kom för Nötkött Ärler Havre Potatis Griskött mantramställning

Källa: Elintarviketeollisuus r. y. Finlands Livsmedelsindustri

Genom prisregleringar och kartellsamarbete fram till början av 1990— talet, särskilt mellan företag som ägdes av råvaruproducenter förelåg, inom stora delar av den finska livsmedelsindustrin en svag konkurrens. Ett exempel på detta är att den dåvarande myndigheten för konkurrens- frågor, Näringsstyrelsen, fram t.o.m. år 1988 fastställde högsta priser i detaljhandeln för mjölk- och brödprodukter.

Lättnader i prisregleringama på livsmedel började införas i mitten av 1980-talet. Det var först när en ny konkurrenslag tillkom år 1989 som prisregleringen på livsmedel på den finska marknaden helt och hållet upphörde. Det gamla systemet, som medgav viss automatik för ersättning vid ökade kostnader, medförde ett svagt konkurrenstryck. Finlands livsmedelsindustri bedömdes före EU—inträdet till stora delar vara ineffektiv och bedömdes få problem genom den öppna konkur- rensen på den inre marknaden.

4 Företagsstruktur

Livsmedelsindustrin är Finlands tredje största näringsgren. Bruttovärdet (produktionens försäljningsvärde utan skatt) uppgick år 1994 till drygt 48 miljarder Fim (hela industrin 352 miljarder Fim), förädlingsvärdet var 12,5 miljarder Fim (hela industrin 124 miljarder Fim) och antalet anställda uppgick till drygt 40 000 (hela industrin 367 000). Livsmedelsindustrins andel av bruttovärdet för hela industrin uppgick till 13,6 %. Andelen av förädlingsvärdet uppgick till 10,1 % och an- delen av antalet anställda till 11,2 %.

Vad gäller ägandet av livsmedelsindustrin utkristalliserades dels det producentkooperativa ägandet, dels annat privat ägande på ett ganska tidigt stadium. Finska staten har sällan varit direkt ägare i den traditionella livsmedelsindustrin. Den statsägda Alko-koncemen har dock tidigare haft en monopolställning som producent av alkoholhaltiga drycker. Genom överenskommelse med Alko har det sedan många år tillbaka funnits ett flertal privatägda producenter som på licens framställer alkoholhaltiga drycker i Finland.

Konfektyr- och dryckesindustrin har redan ursprungligen varit i privat ägo, medan förädlingen av mjölk, kött och brödsäd med undantag för mindre enheter till stora delar är och har varit ägda av råvaruproducentema. En historisk förklaring till det stora producentkooperativa ägandet är att det för anläggningar för förädling av t.ex. mjölk och kött knappast finns en alternativ användning, samt att råvaruproducenten är i behov av en jämn avsättning och snabb vidareförädling av sina produkter.

Intressant är dock det uppbrott från den traditionella, kooperativa företagsformen som sedan i början av 1990-talet har skett i Finland. Finlands största livsmedelsföretag med mjölkprodukter som huvud— saklig produktion Valio, ombildades år 1992 till aktiebolag. Finlands största slakteri och näst största charkföretag, Atria, ombildades till aktiebolag och börsnoterades år 1991. Uppgifter i finsk press tyder på att även Finlands största företag inom charkuteri, det av råvaruprodu- centerna ägda LSO — som också ombildats till aktiebolag— har en strä- van mot börsnotering. Den direkta kooperativa ägarformen har till stor del upphört inom finsk livsmedelsindustri. Denna ägarforrn finns främst kvar genom ägarbolag (holding). Finlands 15 största livsmedels- industriföretag redovisas i tabell 1.

Tabell 1. Livsmedelskoncemer i Finland och deras omsättning av livsmedel år 1995, miljoner Fim

Företag Försäljning Total Hela inhemsk utländsk och koncernens livsmedels- inhemsk livs— försäljning produktion medelsproduktion

Valio 6 423 7 966 7 966 Cultor 2 824 5 767 5 767 LSO 2 390 - 2 622 Atria 2 140 - 2 140 Raisio 2 006 2 130 3 224 Karl Fazer 1 925 2 204 3 920 Hartwall 1 497 1 533 1 721 Rettig 1 141 1 291 2 774 Saarioinen 1 037 - 1 043 Ingmari Foods 875 893 995 Paulig 838 1 036 1 233 Karjaportti 788 - 788 Huhtamäki (Leaf) 748 4 321 7 836 Suomen Unilever 680 - 1 452

Pouttu 570 - 575

Källa: Elintarvike teollisuns r.y. Finlands Livsmedelsindustri

5 Vissa uppgifter om finsk livsmedelsindustri

5.1 Produktion, förädlingsvärde och antal anställda

Produktionens bruttovärde (försäljningsvärde exkl. skatt), antal anställ- da och antal arbetsställen i finsk livsmedelsindustri år 1994 redovisas i tabell 2.

Tabell 2. Bruttovärdet av produktionen, antal anställda och antal arbetsställeni finsk livsmedelsindustri år 1994

Företag Produktionens Antal anställda Antal bruttovärde, md arbetsställen Fim Slakteri 4,6 1 873 30 Köttförädling 8,4 8 693 91 Mejeriprodukter 11,7 5 503 76 och glass Kvamprodukter 1,2 475 12 Bageriprodukter 4,0 9 593 338 Drycker 4,2 3 995 20 Tobak 1,0 894 4 Stärkelse 0,7 522 7 Foder 3,0 1 066 38 Grönsaker och 1,9 2 201 31 frukt Fiskprodukter 0,3 403 26 Margarin, oljor 1,5 769 5 och fetter

Källa: Industristatistiken i Finland.

Produktionens bruttovärde uppgick under åren 1991—1994 till 49,5, 48,0, 48,5 resp. 47,5 miljarder Fim. Prisförändringama per är låg under dessa år på —0,4 till +1,6 %. Enligt preliminära uppgifter uppgick produktionens bruttovärde år 1995 till 45,6 miljarder F im. Minskningen år 1995 i förhållande till föregående år har främst sin bakgrund i sänkta kostnader för råvaruinköp för livsmedelsindustrin.

Förädlingsvärdet sjönk från 12,0 miljarder Fim år 1994 till 10,7 miljarder Fim år 1995. År 1995 var förädlingsvärdet störst på bageriprodukter (2,3 miljarder Fim) och köttförädling (2,2 miljar— der Fim). För mjölkprodukter och slakt var förädlingsvärdet för båda dessa produktgrupper 0,7 miljarder Fim.

Sett i ett längre perspektiv har konsumtionen av livsmedel i Finland ändrat karaktär. Medan kött, flera mejeriprodukter, ägg, grönsaker och frukt har en ökad efterfrågan har efterfrågan på bl.a. mjölk, brödsäd och potatis minskat.

Man räknar med att råvaruproduktion och förädling av livsmedel i Finland sammanlagt sysselsätter 210 000—220 000 personer. Omkring 130 000 arbetar i lantbruket varav 70 000—80 000 arbetar med livs- medel. Därutöver sysselsätts drygt 40 000 personer för produktion av insatsvaror för lantbruket. Livsmedelsindustrin sysselsätter omkring

40 000 personer och ca 60 000 arbetar med insatsvaror till livsmedels- industrin.

Antalet anställda inom livsmedelsindustrin har under åren 1991— 1994 minskat kraftigt, från drygt 50 000 till drygt 40 000. Minskningen har varit särskilt stor inom mejerier och inom köttproduktion. Antalet anställda inom mejerier minskade från ca 7 600 till 5 500 och inom slakt/chark från ca 13 500 till ca 10 500. För hela den finska livsme- delsindustrin innebär minskningama att i Finland producerades nu i stort sett samma mängd livsmedel som år 1991 med 20 % färre an- ställda.

I figur 2 redovisas personalstyrkan inom livsmedelsindustrin under åren 1990—1995. Antalet kollektivanställda (arbetare) fortsatte att minska från år 1994 till år 1995 medan antalet tjänstemän (funktio- närer) ökade

Figur 2. Personalstyrka i livsmedelsindustrin åren 1990—1995, omfattar ej arbetsställen med mindre än fem anställda

52.268

50.232 Arbetare 46.352

42.578

40.341 40.218

36.275

27.883

Funkllonårai

__J

13.957 13.104 11.961 11.577

1880 1991 1992 1993 1900 1995-

* Preliminära uppgifter. Källa: Industristatistiken i Finland.

5.2 Export

Finlands export av livsmedel har bl.a. på grund av nationell och internationell jordbrukspolitik varit låg. En stor del av exporten bestod tidigare av finsk överproduktion som exporterades med hjälp av stöd. Under 1990-talet har dock stora förändringar inträffat. Frihandels- produktemas andel av den totala livsmedelsexporten såsom choklad och konfektyrer, bageriprodukter, glass m.m. uppgick år 1991 till 34 %. Andelen hade år 1994 ökat till 42 % av den totala livsmedels- exporten.

Finlands export av livsmedel under år 1995, fördelat efter export- land och varugrupper, redovisas i figur 3 och 4. Exporten till Sverige uppgick år 1994 till 12,7 % och år 1995 till 14,2 % av den totala finska livsmedelsexporten. Sverige var därvid år 1995 Finlands näst största exportland. Exporten till Ryssland uppgick till 29,5 % av den totala finska livsmedelsexporten.

Den största enskilda produktgruppen har varit exportreglerade mejeriprodukter, särskilt ost och smör. År 1994 uppgick exportvärdet av mejeriprodukter — inkl. glass till 926 miljoner Fim. De övriga största exportproduktema var grönsaker, frukt och bär (767 miljoner), konfektyrer och choklad (609 miljoner), drycker (496 miljoner) och spannmål (3 88 miljoner). Bageriprodukter exporterades till ett värde av 258 miljoner och köttproduktion 246 miljoner.

Exportandelen år 1993 inom olika produkter var störst på choklad (41 %), te (33 %), fruktkonserver (23 %) och fiskprodukter (17 %). Minst var exportandelen på vetemjöl (0,1 %), saltat och rökt kött (0,5 %), icke-alkoholhaltiga drycker (1,2 %), nötkött (1,7 %) och margarin (2,1 %).

Figur 3 Finlands export av livsmedel under år 1995, fördelat efter exportland och varugrupper

Värdet av livsmedelsexporten 1995 enligt handelsregion 4.042 milj.mk

ÖVRIGA LÄNDER 14.596

USA 3.696 Japan 2.056 Övriga 13.97.

EU-LÄNDERNA 38.558

Sverige 14.296 Tyskland 51% Belgien 4.476 Storbritannien 34% / Danmark 32% , Nederländerna 2.853 Italien 1.756 Ovriga 3.736

ÖSTEUROPA 42.953

Ryssland 29.595 Estland 8.996

Polen 2.199 .. Lettland 125; EFTA-LANDERNA 43%

Ovrlqa 3.296 Nerge 3.796 Ovriga 0.416

Figur 4 Finlands export av livsmedel under år 1995, fördelat efter exportland och varugrupper

Värdet av livsmedelsexporten 1995 enligt huvudproduktgrupp 4.042 milj.mk

LIVSMEDELSINDUSTRI- 85.955 PRODUKTER

Choklad och sötsaker 13.455 Ost 11.555 Alkoholdrycker 5.955 Kim och köttprodukter 5.055 Smör 4.855 Margarin 4.555 Roatat katta 3.355 maltdrycker 2.955 Glau 2.855 Ku och rulla 2.755 Mall 2.355 Sockafkomlaka prod. 2.055

PRIMÅRPRODUKTER 11.99. Flakpmduktar 2.031 Spam-ml! 5.355 Salter 1.955 Frukter 1.955 Mlblrpuvor 1.655 ägg 1.455 Socker 1.455 wlga 3.355 Fryala blr och maner 1.355 FODER 22% Bageriprodukter 1.3-;.

mm 1.055 Ovriga 14.355

Källa: Elintarviketeollisuus r.y. Finlands Livsmedelsindustri.

Under år 1995 hade Finland större svårigheter att öka sin export än att kunna konkurrera med importerade produkter. Exporten, som i volym räknat i stort sett uppgick till samma volymer som år 1994, minskade dock är 1995 i Värde med 1,1 miljarder Fim till drygt 4 miljarder Fim en minskning med ca 22 %. Orsak till detta vad den kraftigt förstärkta finska marken, som sänkte lönsamheten för exporten, och Rysslands importbegränsningar och nya tullar.

Man bör dock hålla i åtanke att den finska exporten under åren 1992—1994 ökade med omkring 100 %. De värdemässiga förlusterna år 1995 medförde således att endast en del av de tidigare ökningarna gick förlorade. De minskade exportintäkterna drabbade bl.a. kött-, mejeri- och alkoholprodukter. Köttproducenterna drabbades av de nyssnämnda svårigheterna av export till Ryssland. Det blev även en kraftig export- minskning av bananer, vilka importeras till Finland ochreexporteras till Ryssland.

Finlands största mej eri- och livsmedelsföretag, Valio, räknar med att koncernomsättningen år 1995 minskade med 500 miljoner Fim på grund av att det inhemska exportstödet upphörde vid EU-inträdet. Ex- porten av margarin och fett ökade dock kraftigt.

När man betraktar exporten år 1995 och detta gällar ju även importen — bör ihågkommas att tidigare handel till stor del skedde till världsmarknadspriser, vilka ofta var lägre än de inhemska priserna. Efter Finlands EU-inträde utjämnas inte längre råvarukostnadema i handeln med andra EU-länder och handeln mellan EU-länder får inte längre stödjas genom exportsubventioner. Det stöd som Finland numera

kan lämna vid export till icke EU-länder är minst 30 % lägre än det stöd som lämnades före EU-inträdet.

Den finska centrala branschorganisationen för livsmedelsföretagen, Elintarviketeollisuus r.y. Finlands Livsmedelsindustri, räknar med att betydande ökningar av exporten av livsmedel uppnås under år 1996 och att den sammanlagda exporten kommer att uppgå till omkring 5 miljarder Fim. Försäljningen till Ryssland beräknas att öka. Av EU- ländema är Sverige det Viktigaste exportlandet.

5.3 Import

Importen av livsmedel till Finland uppgick år 1991 till 5,2 miljarder Fim, år 1992 till 5,9 miljarder Fim, år 1993 till 7,0 miljarder Fim, år 1994 till 8,5 miljarder Fim och år 1995 7,7 miljarder Fim. Av figurerna 5 och 6 framgår Finlands import år 1995, fördelat efter importland och produkter. Importen från Sverige uppgick år 1994 till 7,2 % och år 1995 till 13,0 % av den totala livsmedelsimporten.

Figur 5 Finlands import av livsmedel under år 1995, fördelat efter exportland och varugrupper

Värdet av livsmedelsimporten 1995 enligt handelsregion 7.703 milj.mk

EFTA-LÄNDERNA 5.551» X, Norge 4.255 / XX Ovriga 1.455 K, . x N X/EU-LÄNDERNA es.5% & xx Sverige 13.055

X x, , Danmark 9.255

' Nederländerna 8.855

ÖVRIGA 26.77» Tyskland 53% LÄNDER Frankrike 7.355 USA 4.255 Spanien 5.755 Brasilien 3.255 Storbritannien 5.1'5 Colombia 2.055 Italien 3.255 Costa Rica 2.155 Belgien 1.555 Guatemala 1.255 Ovriga 2.855 Panama 1.255 Marocko 1.055 om” "”$ ÖSTEUROPA 23%

Figur 6 Finlands import av livsmedel under år 1995, fördelat efter exportland och varugrupper

Värdet av livsmedelsimporten 1995 enligt huvudproduktgrupp 7.703 milj.mk

FODER 6.355 x LlVSMEDELSINDUSTRi— 56.3 PRODUKTER Alkoholdrycker 7.555 Choklad och aoteaker 4.755 Modlilefade atlrkeiser 4.755 KD" 4.455 Fiskprodukter 3.755 Frukt- och grönaakskone. 3.555 PRIMÅR- 37.455 guitar %s:: Bl . PRODUKTER Fryeia blr och grönsaker 1.755 Frukter 11.155 Bageriprodukter 1.455 Rika". 9.055 Kex och vlliior 1355 Grönsaker och Glass 1.255 vegetaolier 4.555 Kotiprodukter 1.155 01].er 37% Siurkalsa 0.855 Spannmål 2.955 Yoghurt 0.855 Fett och metoile 2.555 Ovriga 14.95; Ovriga 3.755

Källa: Elintarviketeollisuus r.y. Finlands Livsmedelsindustri.

Importvolymen år 1995 var ungefär densamma som året innan. 1 värde räknat minskade importen med omkring 800 miljoner Fim, dvs. med drygt 10 %. En betydande del av minskningen berodde på en minskad import av bananer för reexport till Ryssland — och minskade kostna- der för importen av råkaffe.

Importen av förädlad köttproduktion uppgick år 1995 till omkring 70 miljoner Fim. Föregående år hade det knappast förekommit någon import av förädlad köttproduktion. Importproduktemas andel av dessa produkter på den finska marknaden ökade dock inte på grund av att även hela konsumtionen ökade.

Tabell 3. Importandelama för nedan angivna livsmedel berälmas år 1995 ha varit följande:

Kött 6-8 % Mejeriprodukter 1-2 % Yoghurt 13-18 % Glass 12 % Ost 5-8 % Smör 1 % Mjölk (färsk) 0 % Mjöl 1 % Margarin 10— 1 5 %

I Finland görs som helhetsbedömning att den finska livsmedelsindu- strin under år 1995 väl klarat importkonkurrensen medan exporten haft svårigheter.

5.4 Kostnader

Kostnaderna för råvaror och andra insatsvaror — i figur 7 angivna som materialkostnader uppgick år 1994 i genomsnitt till drygt 60 %. För år 1995 har genom Finlands anpassning till EU:s råvarupriser, livs- medelsindustrins kostnader i värde räknat för råvaror sjunkit till ca 54 %. Arbetskraftskostnaderna utgjorde år 1994 omkring 15 % och år 1995 17 % av omsättningen.

Figur 7. Kostnadsstrukturen i livsmedelsindustrin åren 1991—1995

Muurla!- kostnader

55 IV omllttnhgln

a :)

Arbetskrafts- Övriga kostnader kostnader

Källa: Elintarviketeollisuus r.y. Finlands Livsmedelsindustri.

Kostnadsstrukturen mellan olika branscher varierar betydligt. Som framgår av figur 8 är bagerier en mycket arbetskraftsintensiv bransch. År 1995 utgjorde arbetskraftskostnadema nära 35 % av de totala kost- naderna. År 1991 uppgick andelen till 38 % och år 1994 till 32,5 %.

Inom slakteri och chark minskade antalet anställda under åren 1990—1995 med ca 50 %. Arbetskraftskostnaderna av de totala kostna- derna för denna grupp av produkter låg år 1990 på ca 15 % och år 1995 på ca 19 %. Lönekostnadema per anställd har ökat genom att mera kvalificerad personal anställts. Här bör också uppmärksammas att rå- varukostnadema under år 1995 kraftigt minskat inom slakteri/chark. Råvarukostnaderna uppgick år 1995 till ca 57 % av de totala kostna- dema.

Figur 8. Kostnadsstrukturen i vissa branscher år 1995

Rlntor vr ga axx ? xxx ......... .. Am,-:::?- % x %% _ ,. .. . m a ?. : ' %!:— ' få" 1 XXX f" ' .” Mått &. " mg:. 20 %%?å .: #; zo " %%; ! 1: n 9212!” o Roof of 'I er 00 T om.

choklad och kbttprod. konoorvor morrn.

Källa: Elintarviketeollisuus r.y. Finlands Livsmedelsindustri.

En internationell jämförelse visar att arbetskraftskostnadema för samt- liga industribranscher i Finland i förhållande till genomsnittet i OECD-länderna år 1993 uppgick till omkring 84. För Sverige var talet omkring 90 och för Danmark omkring 96. Tyskland låg högst på omkring 130. Genom den finska flytande valutan har lönekostnads— relationerna mellan de olika länderna ändrats betydligt under år 1996.

Sverige låg på 96—97, Danmark på omkring 102 och Finland på omkring 103. Tyskland låg på omkring 134.

5.5 Produktivitet

Särskilt under åren 1992 och 1993 minskade antalet anställda inom finsk livsmedelsindustri. Då minskade antalet anställda med omkring 4 000 personer per år. Den kraftiga minskningen av antalet anställda har också fått ett genomslag på arbetsproduktiviteten. I figur 9 redo— visas arbetsproduktivitetens utveckling för hela Finlands industri samt separat för enbart livsmedelsindustrin. Den negativa produktivitets- utvecklingen för livsmedelsindustrin år 1994, är sannolikt en effekt av ett statistiskt fel. Med arbetsproduktivitet avses här produktionens förädlingsvärde i fasta priser i förhållande till antalet arbetstimmar.

De dåliga konjukturema som började år 1991 för finsk industri, satte snabbare sina spår genom uppsägningar inom andra områden än livs— medelsindustrin. Ett minskat antal anställda med en ökad arbets- produktivitet var mera påtagligt år 1992 inom andra industrier än inom livsmedelsindustrin.

Figur 9. Förändringar i arbetsproduktivitet inom livsmedelsindustrin vs. hela industrin

' ö'ö'özszéa

.....

'. 0. '.

%*

'v'vv ' ' 'ålo'

4." %%

...

:?:9. . ///I'//////////

...

:? :O:

%. :.— /////

. ..? rv ' ' "59.90?

' x

1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 l993 1994 1995

leamodalo- Hola Industrin immun MX” m

Källa: Elintarviketeollisuus r.y. Finlands Livsmedelsindustri.

Räknat efter förädlingsvärdet per anställd, har arbetsproduktiviteten inom finsk livsmedelsindustri förbättrats kraftigt under 1990-talet. För- ädlingsvärdet uppgick år 1990 till ca 216 000 Fim per anställd och år 1994 till 290 000 Fim.

5.6 Lönsamhet

Lönsamheten för hela den finska livsmedelsindustrin var under åren 1992—1993 svag, men dock god i förhållande till annan finsk industri. Som framgår av figur 10 förbättrades lönsamheten räknat på det egna kapitalet (kalkylmässigt resultat) år 1994 och låg då på 4,2 % av omsättningen. År 1995 var andelen 3,7 %. Detta innebär att de finska livsmedelsindustriföretagen inte nått målet att det totala kapitalet skall förräntas med 12 % före skatt. Driftsbidraget skulle således är 1995 ha varit 13,2 % av omsättningen för att nyssnämnda mål skulle ha upp- nåtts.

Figur 10. Livsmedelsindustrins driftsbidrag och behov av driftsbidrag under åren 1992—1995

lesmedelsindustrlns driftsbidrag och behov av drlttsbldrag 1992 — 1995

m nu in in [ m ," ru ru

”_l

nn 0.7 IM »mi nu u 4: nu» " 42 '" # N &I _ m- ron % " ? i" s.- En)» »m %! 2 : " w " tT '" %? & så sa sn åå ; in» '” & »Ao ”' E' % 5 an» M ' av !: %% åå % ä' . z— 5 & u ” 8 !- =: .. % å ; ” ” '" i år. % 2 E E ; ut _” ä' i du i u % m im w ins n

Källa: Elintarviketeollisuus r.y. Finlands Livsmedelsindustri.

Den genomsnittliga lönsamheten under åren 1986—1994 för de större icke—råvaruproducentägda finska livsmedelsföretagen, vilka ofta har en betydande internationell handel, torde ofta ha varit bättre än för de av råvaruproducentema ägda företagen såsom t.ex. Karjaportti och LSO. Båda dessa företag bedriver slakteriverksamhet och förädling av köttprodukter. Raisio (margarin m.m.) — som är börsnoterat men där råvaruproducentema innehar en stor del av aktiekapitalet — har dock haft en liknande lönsamhet som flera av de andra privatägda företagen. De numera till aktiebolag ombildade företagen Valio (mejeriprodukter) och Atria (slakt/chark) som även är börsnoterat nådde under åren 1986—1994 i genomsnitt ett nettoresultat på 1—2 % av omsättningen. Valio och Atria ägs till dominerande del av råvaruproducenter.

En försiktighet med tolkningen av resultaten vid jämförelse av årsboksluten mellan företag ägda av råvaruproducenter och övriga före- tag måste dock visas. För de förstnämnda företagen finns inte enbart intresset av ett bra resultat i industriproduktionen, utan även att leve- rantörerna ägarna skall få ett bra pris för sina produkter. Denna synpunkt har även relevans vid en jämförelse av lönsamheten mellan svenska och finska företag. I Sverige drivs produktionen inom mjölk— och köttsektorema till stor del genom ekonomiska föreningar.

För finska Valio försämrades resultatet från år 1994 till år 1995. På hemmamarknaden låg Valios omsättning på ungefär samma nivå som år 1994 — trots sänkta konsumentpriset och trots ökad konkurrens från bl.a. svenska Arla. Exporten däremot sjönk med nästan 30 %, bl.a. på grund av ett sänkt exportstöd och sänkta exportpriser.

6 Statens agerande för ökad effektivitet inom finsk livsmedelsindustri

Här behandlas åtgärder som den finska staten genomfört för att i vid bemärkelse åstadkomma en ökad effektivitet inom livsmedelsindu- strin. De åtgärder som här tas med har på en del punkter ett direkt samband med det finska EU-inträdet. Dessa är: investeringsstöd till livsmedelsindustrin under en övergångsperiod efter inträdet till EU, skatteförändringar i samband med EU-inträdet, pristryck för att de genom EU-inträdet uppkomna prissänkningama på grund av ändrade regelsystem för råvaruproduktion och de ändrade skattereglerna även skall komma konsumenten till godo. Vidare behandlas här bl.a. det finska Konkurrensverkets agerande för ökad konkurrens och statens satsningar på forskning och utveckling.

Däremot behandlas inte den konkurrensfördel som finska företag kan ha på grund av att andra EU-länder har strängare minimiregler än vad EU-reglerna kräver. Ett sådant förhållande är de finska bestäm- melserna för storleken av utrymmena för burhöns. Där ligger de finska bestämmelserna något över EU:s minimiregler, medan Sverige och Danmark har betydligt strängare regler.

6.1 Stöd till finsk livsmedelsindustri

I samband med EU-inträdet kom det finska jordbruket i åtnjutande av det stödsystem som finns inom EU. Dessutom fick Finland rätt att ge ett nationellt stöd fr.o.m. år 1995 t.o.m. år 1999. För detta ändamål upptogs för år 1995 i den finska budgeten 4,4 miljarder Fim. Det avsatta beloppet för år 1997 är 3,9 miljarder Fim. I augusti 1996 fick Finland också rätt att för en begränsad period lämna ett extra stöd fr.o.m år 1997 till råvaruproducenter i södra Finland som har allvarliga svårigheter.

Därutöver fick Finland redan vid EU-inträdet rätt att fram t.o.m. år 1999 lämna stöd till anpassningsåtgärder för den finska livsmedels— industrin. Stödet motiverades av att den finska livsmedelsindustrin under en övergångsperiod behövde stöd för att möta en ny konkur— renssituation på den finska marknaden och för minskad försäljning i landet på grund av en ökad export. Stödet har således sin bakgrund i en beräknad ökad handel mellan EU:s medlemsländer och därigenom en ökad specialisering. Liknande stöd finns i Sverige. Det sammanlagda stödet i Sverige uppgår under åren 1995—1999 till 350 miljoner kronor.

I Finland kan stöd lämnas till livsmedelsindustrin under åren 1995— 1999 med sammanlagt 459 miljoner Fim — dvs. närmare 690 miljoner kronor av vilket motsvarande 275 miljoner Fim kommer från EU och 184 miljoner Fim från den finska staten. Enligt det finska Statsrådets beslut den 15 juni 1995 kan stöd lämnas bl.a. till investeringar för förbättrad kvalitet, förbättrade lagringsförhållanden och för förbätt- ringar i inköps- och distributionsrutiner. I regel kan stöd utgå med högst 20 % av investeringen. Stöd till investeringar som även medför en ökad kapacitet får i princip inte lämnas. Ansökningar om stöd be- handlas av Handels- och Industriministeriet.

Under år 1995 lämnades stöd med sammmanlagt 147,5 miljoner Fim. De största stöden lämnades till Valio (mejeri 25,5 miljoner Fim), samt till tre slakt/charkföretag — Karjaportti (15 miljoner Fim), Atria (14 miljoner Fim) och LSO (11,9 miljoner Fim). Andra större mottagare av stöd var Raisio (margarin m.m. 6,9 miljoner Fim),

Snellman (chark — 6,3 miljoner Fim) och Tapola (chark 5,4 miljoner Fim).

6.2 Förändringar av beskattningen i samband med EU- inträdet

En harmonisering av beskattningen av livsmedel eftersträvas av EU. Minimibeskattningen (moms) på livsmedel skall vara 5 %. Den all- männa mervärdeskatten, liksom således även på livsmedel, var i Finland före EU-inträdet 22 %. I Finland fanns också en s.k. "fiktiv moms" — ett avdrag som gällde primärprodukter (mjölk, kött mm)— på i genomsnitt 10 %, beräknat på samtliga livsmedel utom drycker. Livsmedelsindustrin fick dra av denna "moms" trots att de i realiteten inte betalat denna. Detta avdrag för fiktiv moms som för köpare av jordbruksråvaror år 1994 uppgick till 4 miljarder Fim - var ett sätt att hålla livsmedelsprisema på en lägre nivå. Genom avdraget för fiktiv moms hade den reella beskattningen på livsmedel inte varit 22 % utan i genomsnitt 12 %.

I samband med EU-inträdet sänktes den generella momsen på livsmedel i Finland till 17 %, vilket i realiteten medförde en ökad be- skattning av livsmedel på 5 procentenheter. Vid Finlands EU-inträde hade medlemsstaterna i genomsnitt 6 % mervärdeskatt på livsmedel. Mervärdeskatten på livsmedel i Finland planeras att sänkas till 12 % år 1998.

Produktskatten på näringsfett och socker togs bort i Finland i samband med EU-inträdet. Skatterna motsvarade i stort sett baserat på 1994 års beskattning ett inkomstbortfall för staten på 307 miljoner Fim för näringsfett och 235 miljoner Fim för socker. Dessutom togs en utjämningsskatt bort på importerade produkter med sammanlagt ca 300 miljoner Fim.

6.3 Prissänkningar i samband med EU—inträdet

Vid Finlands EU-inträde var EU:s producentpriser på lantbrukspro- dukter i genomsnitt omkring 50 % av de finska producentprisema (se avsnitt 3). Som medlem i EU gäller för Finland EU:s producentpriser. Genom EU-inträdet fick det finska lantbruket ett kompletterande in- komststöd, finansierat av EU och den finska staten, för det inkomst— bortfall som den lägre producentprisnivån medförde. Producentprisema på lantbruksprodukter sjönk med 40—50 % jämfört med nivån före EU- inträdet.

Enligt beräkningar skulle livsmedelsprisema i konsumentledet falla med i genomsnitt 9,5 %. Två exempel på beräkningarna lämnas nedan. Dessa är utförda av Konsumentforskningscentralen i Finland i samråd med industri och handel.

Nötkött Fim/kg.

1994 1995 Konsumentpris 77,20 69,40 - 7,80 =lO % Moms 14,00 10,10 - 3,90 Handelsmarginal ] 8,60 18,60 Kostnad för slakt 6,20 6,20 Producentpris 38,40 34,50 - 3,90

I producentpriset för år 1994 har redan avdrag för fiktiv moms gjorts. Utan detta avdrag skulle priset ha varit omkring 50 Fim. År 1995 fanns inte längre detta avdrag.

Mjölk Fim/liter.

Finskt producentpris år 1994 2,82

- Stöd (avdrag för s k fiktiv moms 0,81

+ Kvalitetstillägg 0,09 Pris till mejeri 2,10 EU producentpris år 1995 2,04

Förändring 0,06 = ca -3 % av priset till mejeri.

I Finland fanns det ett starkt tryck från bl.a. politiker, konsumentorga- nisationer och massmedia, om att de sänkta inköpsprisema för råvaror till livsmedelsindustrin också skulle få en motsvarande effekt på kön- sumentprisema. Så skedde även. Konsumentprisema på livsmedel hade vid slutet av år 1995 sjunkit med omkring 11 %. Nötkött, som enligt beräkningama skulle sjunka med 8—10 %, hade sjunkit med nära 20 %. För mejeriprodukter beräknades priserna sjunka med 3— 4 %. Ost sjönk med nära 16 % och smör med nära 21 %.

I figur 11 visas förändringarna i de allmänna konsumentprisema och förändringarna i livsmedelsprisema samt livsmedelsindustrins produ— centpriser under tiden september 1994—juli 1996.

Figur 11. Livsmedelspriser i EU-Finland

105

& 95 ?. 0! 9. 3 90 85 80 9/9410111219952 :! 4 5 6 7 & 910111219962 & 4 5 6 7 Allmänna Livsmedels- Uvsmedels- konswnontprlser priser Industrins priser ___—__. (med moms)

Källa: Elintarviketeollisuus r.y. Finlands Livsmedelsindustri

Önskan om att bibehålla de egna marknaderna och motverka import— konkurrens var en viktig faktor till att prissänlcningama för många produkter blev större än de beräknade. Detta torde gälla charkuterivaror samt vissa mejeriprodukter som ost och smör. Även specifika bransch- förhållanden påverkade priserna. Finlands stora överkapacitet av ägg, i kombination med ett kraftigt minskat exportstöd, medförde att ägg- prisema sjönk med 42 % i stället för beräknade 4 %.

Inom några produktgrupper, där sannolikheten för importkonkurrens inte är utpräglad, blev prissänkningarna mindre än väntat. Detta gäller mjöl och brödprodukter samt färskmjölk. Mjölken till och med ökade något i pri-s och färskmjölk torde nu för mejerierna ha en bättre lönsam- het än flera andra mejeriprodukter. Konsumentprisema på socker sjönk också mindre än väntat. Detta torde delvis bero på att handeln, som tidvis använder socker som lockvara, ökade sina låga marginaler.

Prissänkningarna i Finland, som sammanlagt uppgår till omkring 5,5 miljarder Fim, har för ett finskt hushåll inneburit omkring 2 500 Fim lägre matutgifter per år.

6.4 Konkurrenslagen

I Finland infördes liksom i Sverige prisregleringar på livsmedel under andra världskriget. Regleringama och prisövervakningen bibehölls dock i Finland under en betydligt längre tid än i Sverige. Lättnader i prisregleringama och prisövervakningen påbörjades i mitten av 1980- talet men upphörde helt först år 1989 sedan en ny lag om konkur- rensbegränsningar tillkom år 1988.

Den finska regeringen tog den 26 juni 1990 ett principbeslut om att marknadsmekanismer skall gälla på livsmedelsområdet och att en effektiv konkurrens skall upprätthållas för att prisutvecklingen skall hållas i schack. Redan tidigare hade det finska Konkurrensverket börjat gå igenom de olika former av kartellsamarbete som förekom. Efter överläggningar med branschorganisationer och företag avslutades sam- arbetet i ett hundratal fall. Ett antal av dessa avtal avsåg samarbete med produktion eller distribution av livsmedel.

Redan hösten 1992 trädde en ny konkurrenslag i kraft i Finland. Denna lag skiljer sig betydligt från den svenska konkurrenslagen från år 1993. Medan den svenska helt EU-anpassade lagen i princip förbjuder allt konkurrensbegränsande samarbete, förbjuder den finska lagen endast horisontella prisöverenskommelser, dvs. prisöveren- kommelser i samma produktions- eller distributionsled. Överenskom- melser om begränsningar i produktionen och marknadsuppdelningar är också förbjudna — om de inte är nödvändiga för att bl.a. öka effektivi- teten i produktion eller distribution samt att nyttan av samarbetet i huvudsak kommer konsumenten till godo.

I Sverige skall Konkurrensverket, i varje enskilt fall enligt huvud— regeln, bedöma om undantag skall lämnas från förbudet mot konkur- rensbegränsande samarbete. I Finland åvilar det företagen själva, med undantag av det direkta förbudet mot horisontella prisöverenskom- melser, att bedöma om ett visst konkurrensbegränsande samarbete är tillåtet på grund av att effektiviteten ökar. Konkurrensverket i Finland kan dock gripa in om verket bedömer att ett visst samarbete har en skadlig verkan.

Vertikala konkurrensbegränsningar t.ex. överenskommelser mel- lan produktions- och distributionsföretag är med undantag för att ett företag inte får besluta om priser i efterföljande led i Finland tillåtna i den mån samhället inte bevisar att samarbetet har en skadlig verkan. "Liksom i Sverige finns i den finska konkurrenslagen ett förbud mot missbruk av en dominerande ställning. Den nuvarande finska lagen saknar bestämmelser om möjlighet för Konkurrensverket att gripa in vid företagsköp. Såväl den finska som den svenska konkurrenslagen är nu föremål för översyn.

Det finska Konkurrensverket har i ett flertal fall för att skapa en ökad konkurrens bl.a. avslagit ansökningar om dispens eller förbjudit samarbete mellan marknadsledande företag eller meddelat förbud mot missbruk en dominerande ställning.

År 1993 prövade Konkurrensverket en ansökan om dispens för marknadsföringssamarbete som även omfattade prissamarbete mellan Valio och ett antal mejerier. Valio hade år 1992 ombildats till ett aktiebolag från att tidigare ha drivits som en ekonomisk förening. Produktionen låg dock inte vid denna tidpunkt hos Valio utan hos dess delägare. Vid tidpunkten för ansökan var 54 mejerier delägare iValio. Hela Valiokoncemens omsättning var år 1993 budgeterad till ca 9 miljarder F im. Marknadsandelen på mjölk, surmjölk och grädde uppgick till omkring 95 % och på ost ca 80 %.

Valio anförde i sin ansökan att mejerierna, trots samarbetet, skulle ha möjlighet att själva marknadsföra sina produkter. Samarbetet med- förde enligt Valio också en effektivisering av distributionen genom att antalet verksamhetsställen minskade. Samarbetet skulle också medföra minskade personalkostnader för Valio. Konkurrensverket hämtade in yttranden från flera av Valios största kunder. Kunderna ansåg att Valio hade möjligheter att effektivisera distributionen men att det kunde ske på annat sätt än genom gemensamt marlmadsföringssamarbete. Kun- derna ansåg inte heller, med ledning av tidigare erfarenheter, att sam- arbetet skulle komma konsumenterna till godo. Utfallet skulle bero på vilka konkurrensmedel som Valio i framtiden skulle komma att an— vända.

Konkurrensverket konstaterade i sitt beslut att samarbetet i mark- nadsföringen skulle förhindra priskonkurrens mellan Valio och de andra mejerierna. Utöver Valios prissamarbete fanns det enligt Konkur- rensverket även en strävan efter produktionsbegränsning och styrning av produktionsmedlen. Konkurrensverket konstaterade att centralise- ringen av marknadsföringen skulle få en skadlig verkan varför avtalet om samarbete mellan Valio och de andra mejerierna inte fick träda i kraft. Dispensansökan avslogs. Valio besvärade sig till Konkurrens- rådet som inte ändrade beslutet.

Efter anmälan från några mejerier, som nu samarbetar i Kymppi- mejerit, har Konkurrensverket tidigare i år ansett att Valio missbrukat sin dominerande ställning genom bl.a. ett diskriminerande rabattsystem. Konkurrensverket har hos Konkurrensrådet yrkat att Valio döms att betala en konkurrensskadeavgift på 3 miljoner Fim. Konkurrensrådet har ännu inte — i oktober 1996 — prövat ärendet.

Valios ombildning år 1992 till aktiebolag medförde att vissa mejeri- er, bland dem Kymppimejeriet, valde att stå utanför samarbetet. Där— igenom har Valio fått ny konkurrens från fortfarande i kooperativ form

drivna mejerier. Detta har också gett expansionmöjligheter till andra företag, såsom för det privatägda företaget Ingman. Ingmari har på senare tid i vissa delar av Finland skaffat sig betydande marknads- andelar på bl.a. mjölk. Valios marknadsandel på detta produktområde uppgår dock fortfarande till ca 80 %.

Producentkooperationen i Finland har inom slakt/chark under de senaste årtiondena genom köp av privata företag försökt att, liksom Valio, nå en starkt dominerande ställning. Detta har dock inte nåtts, då nya eller kvarvarande privata företag ånyo lyckats öka sin försäljning. Medvetandet om behovet av rationalisering av finsk slakt/charkindustri för effektivisering av den finländska industrin och för att möta framtida internationell konkurrens, växte fram i början av 1990—talet även inom producentkooperationen. Frågorna drevs kraftigt särskilt från det tidiga- re Itikka-Lihapoler, nuvarande Atria.

I det av producentkooperationen ägda TLK "Producentemas Kött- centrallag" fanns samarbete mellan slakterier om bl.a. priser. Dessutom gjorde TLK:s medlemmar inköp enbart inom vissa områden och före- tagen konkurrerade således inte i detta hänseende. TLK upplöstes på våren 1991. Konkurrensverket inledde senare under år 1991 en gransk- ning av om ett horisontellt prissamarbete fortfarande förekom mellan de producentkooperativt ägda företagen.

I sin utredning fann Konkurrensverket att produktionssamarbete fanns, bl.a. vad gäller begränsningar av broilerproduktion. Diskussioner om priset på färdiga produkter fanns enligt uppgift från företagen inte längre. Däremot fanns ett gemensamt informationsutbyte vad gäller producentemas inköpspriser av råvara. Detta samarbete önskade före- tagen inte avstå från. Konkurrensverket konstaterade att en gemensam inköpsorganisation inte i sig är förbjuden. Genom beslut den 17 juni 1993 avstod Konkurrensverket från vidare agerande.

År 1995 utredde Konkurrensverket ånyo om andelsslakteriema be- driver samarbete beträffande producentprisema på kött och om upp- delning av landet i inköpsregioner. Av undersökningen framgick att tidigare geografiska inköpsområden redan hade börjat överskridas år 1994. Under år 1995 hade konkurrensen ytterligare ökat vid inköp av råvara mellan de producentkooperativt ägda slakt/charkföretagen. Därvid hade andelsslakteriet Itikka — Atrias stösta aktieägare med ca 42 % av rösterna breddat sitt inköpsområde. Eftersom undersökningen inte visade på något förbjudet inköpssamarbete eller prissamarbete mellan producenter, avskrev Konkurrensverket ärendet den 27 novem- ber 1995.

Konkurrensverket tog under år 1995 också upp frågan om ägg/ör- packningsföretagen hade bedrivit ett förbjudet samarbete. Konkurrens- verket konstaterade i sitt beslut den 10 januari 1996 att förpacknings-

företagen under år 1995 ungefär samtidigt och ibland med samma storlek hade ändrat sina inköpspriser. Konkurrensverket fann dock att prisändringama inte berodde på ett sådant samarbete som stred mot konkurrenslagen . Inte heller fann Konkurrensverket att de samordade planerna mellan äggförpackningsföretagen på produktionsbegräns- ningar som kunnat skönjas hade satts i verkställighet.

6.5 Forskning och utveckling

Finska staten finansierar forskning och utveckling inom livsmedels- sektorn med ungefär 300 miljoner Fim per år. I beloppet ingår bl.a. forskning vid högskolor och statligt stöd till lantbruksforskning. Be- loppet är ungefär lika stort som livsmedelsindustrins egen satsning. Statens satsningar administreras av Jord- och Skogsbruksministeriet och Handels- och Industriministeriet.

Produktionen av livsmedel fordrar i regel inte högteknologi. Detta medför att satsningen på forskning för teknologisk utveckling i Finland liksom i andra länder är låg i förhållande till industrin i dess helhet.

Den teknologiska forskningens andel inom livsmedel har dock ökat i Finland mellan åren 1981—1989, från 3 till ca 6 % av förädlingsvärdet. För hela Finlands industri ökade denna forskning under denna period från 7 till 14 %. Forsknings- och utvecklingsarbetets andel av produktionsvärdet uppgick under åren 1987—1989 till 0,4 %. Inom OECD—ländema uppgick andelen under denna period till 0,3 %.

På livsmedel och på produkter där livsmedelsindustrin producerar produkter för annan industri (non-food) synes finska företag nått be- tydande framgångar på vissa specialprodukter. Raisio är Finlands enda producent av papperskemikalier av stärkelse — med potatis eller spann- mål som råvara för framställning av en produkt som används som lim eller bindemedel vid papperstillverkning. Företaget tror starkt på framtida ökade möjligheter till försäljning av en modifierad stärkelse på EU-marknaden. I Finland används produkten till 90 % vid viss pap- perstillverkning. Andelen i Europa ligger på ca 10 %.

Orionkoncemen, som år 1995 omsastte ca 4 miljarder Fim, producerar och säljer främst läkemedel. Det finns ett samband mellan salt och högt blodtryck. Orion har patentskydd på en produkt ”PanSalt”. Vanligt salt innehåller 100 % natrium. IPanSalt har andelen natriumklorid minskats med 43 % och ersatts med mineralerna kalium och magnesium samt med lysin som smaksättare. PanSalt har tidigare sålts i bl.a. England, USA och Japan. I Sverige har produkten lanserats år 1996.

Vidare marknadsför Raisio nu ett växtfett under varumärket "Benecol". Produkten har rönt intresse på flera internationella mark- nader. I Benecol ingår en beståndsdel (växtsterol) som utgör en bipro- dukt vid framställning av cellulosa. Sterolen omvandlas till fettlösning. Benecol har konstaterats ha en kolesteroldämpande effekt. I Finland kostar Benecol ca 100 Fim/kg.

I Finland är Benecol ett exempel på intresset för "funktionella livs- medel", bl.a. aspekten att ett livsmedel, utöver sin näring, även kan ha en hälsobefrämjande effekt. Även om det hittills inte givit stora kommersiella bidrag, kan kännedom och kunskap om hälsoeffekter av livsmedel i framtiden få en stor betydelse. Raisio räknar med en försälj- ning av Benecol i Finland på ca 60 miljoner Fim under år 1996.

Bland dem som satsat på funktionella livsmedel finns även Valio. Valio fick år 1987 ensamrätten i hela världen till Lactobacillus-stam- men GG. Bakterien används bl.a. i produkter som marknadsförs under varumärket "Gefilus". Valio anser att produkten kan motverka mjölk- och annan allergi samt lindra redan uppkomna besvär.

Genom samarbete mellan universitet, Cultor och Huhtamäki, har i Finland olika sötningsmedel framtagits, bl.a xylitol. Produkten utvinns av xylosrik biomassa ("björksocker"). Xylitol motverkar karies och används bl.a. vid framställning av tuggummi. Cultors dotterbolag Xyrofin uppges ha omkring 80 % av världsmarknaden av denna pro- dukt.

6.6 Övriga åtgärder

Andra åtgärder har också genomförts av den finska staten för att i vid bemärkelse förbättra den finska livsmedelsindustrins konkurrens- kraft.

I slutet av år 1993 antogs en lag som ändrade bestämmelserna om arbetstider för bagerianställda. Tidigare fick högst 6 % av personalen arbeta före klockan fem på morgonen. Genom den nya lagen tilläts nattarbete och även arbete på helger. Den nya lagen medförde ökade lönekostnader för bagerierna men samtidigt förbättrades kapacitets- utnyttjandet och servicen till kunderna. Lagen medförde också lika möjligheter till arbetstidens förläggning för stora och små bagerier, inklusive familjebagerier. Bestämmelser om arbetstider för bageri- branschen har i Finland i år införts i den allmänna arbetstidslagstift- ningen.

År 1993 igångsattes i Finland projektet Hyväd Suomesta Gott från Finland. Projektet drivs av Finlands Konsumentförbund, arbetarna inom livsmedel, jordbrukarna, livsmedelshandeln och livsmedelsindu- strin. Projektet permanentades år 1996 och finansieras bl.a. av finska staten.

Som symbolmärke här projektet en svan i blåvita färger. Tillstånd att använda märket kan ges för livsmedel där råvaran och arbetet till minst två tredjedelar kommer från Finland samt att slutprodukten är producerad i Finland. Projektets målsättning är bl.a. att bibehålla den finskproducerade andelen av livsmedelsförbrukningen i landet och bi- behålla arbetsplatser i finsk livsmedelsproduktion.

Mejeriprodukter

Inledning

I förhandlingarna inför EU-inträdet tilldelades Finland en mjölkkvot på 2,34 miljarder kg, vilket ungefär motsvarar den kvantitet som landet producerade före EU-inträdet. Kvantiteten har inneburit en självförsörj- ningsgrad på ca 120 %, vilket har inneburit att 20 % färdiga mjölk- produkter måste exporteras. Omkring tre fjärdedelar av mjölken för- brukas som mjölk, grädde eller ost.

I Finland finns omkring 30 000 mjölkproducenter, vilka sammanlagt svarar för närmare en tredjedel av hela lantbrukets produktion i värde räknat. Några snabba minskningar i mjölkproduktionen väntas inte. Under en övergångsperiod på fem år (åren 1995—1999) erhåller lant- brukarna en kompensation för de minskade producentprisema som EU- medlemskapet medför.

Producentpriset på mjölk i Finland låg före EU-inträdet ca 50 % över EU:s producentpriser. Producentprisema har nu i Finland sjunkit till omkring 2 Fim/l. Priset låg år 1993 på 3,21 Fim/l. Här bör dock uppmärksammas att mejerierna då fick göra avdrag för s.k. fiktiv moms med 29 % av inköpspriset, varigenom det reella inköpspriset i mot- svarande grad minskade. För mejerierna medförde således EU-inträdet en skatteomläggning som innebar att deras inköpspriser för mjölk sjönk med omkring 10—20 penni/l.

Finlands medlemskap i EU har medfört en sänkning av livsmedels- industrins råvarukostnader och detta har i sin tur medfört en sänkning av konsumentprisema på mejeriprodukter med omkring 7,5 %. Här finns dock betydande variationer för olika slag av mejeriprodukter. Mjölk sjönk nästan inte alls, medan ost sjönk med nära 16 % och smör med ca 21 %. Sänkningama blev betydligt större än de beräknade. Förändringarna i samband med EU-inträdet den 1 januari 1995 hade beräknats medföra en prissänkning av mejeriprodukter på i genomsnitt 4 %.

Produktion, antal anställda m.m.

Under åren 1991—1995 har produktionen av flytande mejeriprodukter i Finland legat mellan 1 048 000 och 1 003 200 tusen liter och ostpro- duktionen mellan 69 200 och 72 000 tusen kilo. Produktionen av flytande mejeriprodukter har under perioden således minskat marginellt medan ostproduktionen har ökat med ca 11 %. Ostproduktionen har ökat från 73 700 tusen/kg år 1994 till 77 000 tusen/kg år 1995.

Antalet anställda i mejerier var år 1990 omkring 8 100. Antalet har sedan minskat kraftigt — under åren 1991—1994 från omkring 7 600 till 5 500. Mjölkproduktion och köttproduktion är de livsmedelsbranscher i Finland där antalet anställda minskat kraftigast. Löneandelen (inkl. sociala avgifter) uppgår till omkring 40 % av förädlingsvärdet (ca 6 % av bruttovärdet). Detta är en högre andel än i Danmark där motsva- rande andel klart understiger 40 % och betydligt högre andel än i Sverige. I Sverige uppgår andelen till något över 30 %.

Råvarukostnaderna för mejerierna uppgår till omkring 70 % av för- säljningsvärdet för färdiga produkter.

I tabell 4 redovisas produktion, antal anställda m.m. för finsk mej eriindustri under åren 1991—1995.

Tabell 4. Finlands produktion, export, import m.m. av mejeriprodukter och glass under åren 1991—1995

1991 1992 1993 1994 1995 Prosuktionens brutto- 12 495 ll 955 11 623 11 623 11 168 värde, milj. Fim Förädlingsvärde, ] 670 1 740 1 940 1 757 1 700 milj. Fim Export, tusen ton, 74 67 71 100 91 milj. Fiml) 582 593 770 968 964 Import, tusen ton, 4 5 5 10 28 milj. Fim 70 94 133 187 355 Antal anställda arbetare 5 138 4 785 3 958 3 802 3 168 funktionärer 2 440 2 256 1 834 1 701 2 163 Totalt 7 578 7 139 5 792 5 503 5 331

1) Här ingår inte exportsubventioner Källa: Elintarviketeollisuus r.y. Finlands Livsmedelsindustri.

Vid Finlands EU-inträde förväntades att importen av ost skulle komma att öka kraftigt. Ökningen under år 1995 begränsade sig dock från en importandel på 4,7 % till knappt 8 %. Genom att den totala konsum- tionen av ost ökade med 3 300 tusen ton (4,4 %), tappade de inhemska tillverkarna inte volymer på grund av importökningen.

På yoghurtmarknaden har dock en betydande förändring inträffat genom Arlas inträde på marknaden. Arla skaffade sig på kort tid omkring 20 % av marknaden. Andelen sjönk under hösten 1996 till ca 14 %. Arlas etablering på den finska marknaden underlättades av en i början av år 1995 förmånlig valutakurs. Arlas produkter avvek också från de finska konkurrenternas, bl.a. genom att surhetsgraden var lägre för Arlas produkter. Marknaden för yoghurt ökade under år 1995 med

ca 16 %, bl.a. på grund av den priskonkurrens som uppstod genom Arlas inträde på den finska marknaden.

Ett stort antal nya produkter såväl inhemska som importerade — introducerades på den finska marknaden under år 1995. Importen, sett för hela mejerisektom, är dock liten. De inhemska mejeriemas volym- andelar av den finska marknaden var år 1995 av flytande mejeri- produkter 99 %, av ost 92 % och av smör 100 %.

Under år 1995 minskade exporten. För Finlands dominerande företag av mejeriprodukter, Valio, minskade intäkterna av utlandsverk- samheten export jämte de utländska dotterbolagens verksamhet — med 29 % till 1 543 miljoner Fim. Medan Arla, som tidigare nämnts, började arbeta på den finska marknaden, har Valio i sin tur satsat på Sverige. Valios marknadsandel på yoghurt i Sverige uppges vara omkring 13 %. Tidigare samarbete mellan Arla och Valio har nu upp- hört.

Företagen

Såsom i Sverige har de kooperativt ägda företagen inom mejerisektorn i Finland en dominerande ställning. De kooperativa mejerierna tar i Finland emot omkring 95 % av all producerad mjölk. Valio är det största företaget och tar emot omkring 70—75 % av landets mjölk- produktion. Huvudvikten av Valios produktion ligger således på mjölk- produkter, men även andra produkter framställs, bl.a. saft som för- packas med samma teknik som mjölkprodukter. Valios marknadsandel uppgick år 1993 till 95 % på mjölk, 89 % på smör och 80 % på ost. Därefter har dock andelarna minskat och ligger nu på nära 75 % inom flertalet produktgrupper.

Milka f.d. Enigheten verkar huvudsakligen inom svenskspråkiga delar av Finland. Huvudkonkurrenten till dessa två kooperativt ägda företag Valio och Milka — har varit Ingman Foods. En stor leverantör till Ingman Foods är Kymppimejerit. Kymppimejerit är ett samarbets- organ för närvarande 12 kooperativa mejerier. Dessa mejerier ville inte, när Valio ombildades till aktiebolag år 1992, gå in som aktieägare i Valio eller acceptera Valios erbjudande till samverkan.

Unilever, som är marknadsledande i Europa på glass, säljer genom sitt koncembolag GB Glase på den finska marknaden. I Lahtis produ- cerar Unilever färskost och yoghurt.

Växtfett, som konkurrerar med efterfrågan av smör, produceras sedan lång tid tillbaka av Raisio. Raisio har fått patent på ett växtsterol, som omvandlas till fettlösning, för sin produkt "Benecol". Benecol, som minskar kolesterolhalten, har på kort tid fått en stor internationell

uppmärksamhet. Efterfrågan på Benecol är för närvarande större än vad som kan produceras då brist föreligger av den produkt som påverkar kolesterolhalten hos människan. Den i detta margarin tillsattaväxtstero- len uppstår som en biprodukt vid framställningen av cellulosa.

Midola, som till hälften ägs av Unilever, producerar växtfett. Några uppgifter om Finlands största producenter av mjölkprodukter länmas nedan.

Valio Oy

Omsättning år 1994 var 8,6 miljarder Fim. Omkring 20 % av intäkterna bestod av exportintäkter och intäkter av de utländska dotterbolagens verksamhet. Producerar färska mejeriprodukter, ost och växtfett. Dot- terbolag finns i Belgien, USA, Estland och Sverige. Valio hade år 1994 omkring 4 300 anställda.

Andelsmejeriet Milka

Omsättning år 1994 var 438 miljoner Fim, varav 16 % utomlands. Företaget har 252 anställda. Milka producerar färska mejeriprodukter, ost och näringsfett.

Kymppimejerit

Gruppens omsättning var år 1994 1,2 miljarder Fim och antalet an- ställda i de samverkande företagen uppgick till 780 personer. Produk- tionen består av flytande mjölkprodukter, ost, fett och mjölkpulver.

Ingman Foods Oy Ab

Omsättningen var år 1994 1,1 miljarder Fim varav 25 % på export. An- talet anställda var 684. Produktionen består av färska mjölkprodukter, ost, smör och glass.

Van den Bergh Foods (Unilever)

Omsättningen uppgick år 1994 till 53 miljoner Fim. Producerar färska ostar, yoghurt samt marknadsför glass genom GB Glase. Även margarin produceras. Denna produktion upphörde emellertid under hösten 1996. Produktionen kommer i stället att ske i Sverige.

Raision T ehtaat Oy Ab

Omsättningen uppgick år 1994 till ca 3,5 miljarder Fim och antalet anställda var 1 958. År 1995 var omsättningen 3 200 miljoner Fim och antalet anställda drygt 2 000. Företaget producerar margarin av växt- fett, ost, mjöl, flingor samt potatisprodukter. I Finland såldes år 1995 omkring 42 miljoner kg margarin. Av detta levererade Raisio 18 mil- joner kg, vilket ger företaget en marknadsandel på 47 % av det i Finland producerade margarinet. Raisios motsvarande marknadsandel av växtfett uppgick år 1995 till drygt hälften.

Konkurrensförhållanden m.m.

Som framgår av diagrammet nedan, har stora investeringar .orts inom finsk mej eriproduktion. Investeringarna har medfört rationaliseringar i produktionen, men investeringarna har samtidigt medfört en över- kapacitet. Överkapaciteten har i sin tur medfört betydande kapital- kostnader.

Diagram. Investeringar under åren 1986—1994 i finsk mejeriindustri och investeringar i hela industrin.

r.___._. _... ., __

% av omsättningen 30 l- ' " 'å "7

Mcijcrindustrin

X

;: Hcla industrin

w

xxx—xxxxxxxx

&

WNN

/ % a 2/ i % / / %

XXXXNX

&

Xxxx

1986 1987 1988 1 981) 1990 191) | 1992 1993 1994

Källa: Från reglering till konkurrens, Esbo 1996 (PTT).

I mitten av 1980-talet fanns i Finland fortfarande omkring 150 mejerier. Nu finns det omkring 50 kvar. Av mjölk vidareförädlade produkter produceras dock endast vid 35 produktionsställen. Genom Valios om- bildning till aktiebolag har det blivit lättare att ytterligare påskynda strukturförändringar det lokala och regionala inflytandet minskade.

En ny konkurrenssituation uppstod också genom Valios bildande. Samtliga mejerier, som tidigare samarbetat inom huvudorganisationen Valio, önskade inte bli delägare iValio. Bl.a. är de mejerier, som sam- arbetar i Kymppimejerit, numera Valios konkurrenter. För Finlands största privata mejeri, Ingmari Foods, har den nya situationen gett möj- lighet till inköp från konkurrerande leverantörer.

Valio har en dominerande ställning på mejeriprodukter. Därför av- slog också det finska Konkurrensverket år 1993 en ansökan om dispens från förbudet mot marknadsförings- och prissamarbete med vissa andra mejerier. Efter anmälan från några av de mejerier, som nu samarbetar i Kymppimejerit, har det finska Konkurrensverket har ansett att Valio missbrukat sin dominerande ställning genom bl.a. ett diskriminerande rabattsystem. Konkurrensverket har hos Konkurrensrådet yrkat att Valio döms att betala en konkurrensskadeavgift på 3 miljoner Fim. Konkurrensrådet har ännu inte — i oktober 1996 — prövat ärendet.

EU-inträdet har inte medfört någon ny konkurrens för flytande mejeriprodukter. Där torde lönsamheten för de finska mejerierna i regel vara god. På flytande mejeriprodukter ökade mejeriemas och handelns sammanlagda marginaler med ca 7—20 % i förhållande till år 1994. Bl.a. genom priskonkurrens har svenska Arla tagit en betydande andel av den finska yoghurtmarknaden. De finska mejerierna har därigenom fått minskade marginaler på yoghurt.

Finlands EU-inträde förväntades medföra en betydande ökning av ostimporten. Så har dock ännu inte skett. Importandelen har ökat från ca 5 till ca 8 %. De finska producenterna mötte hotet med sänkta priser. Detsamma gäller för smör. Prissänkningarna på dessa produkter var vid slutet av år 1995 16 resp. 21 %. De inhemska mejeriemas marginaler på dessa produkter har minskat. Mejeriemas och handelns samman- lagda marginaler låg under någon period på till och med hälften av marginalerna före EU-inträdet.

Agg Inledning

Äggproduktion utgör råvaruproduktion, medan företagen som för- packar ägg tillhör livsmedelsindustrin. Genom Finlands inträde i EU kom landets äggproducenter i öppen konkurrens med producenter i övriga EU-länder.

Vid EU-inträdet sjönk producentprisema kraftigt. Prissänkningen skedde från 9,75 Fim/kg till 2,62. Till detta utgick dock stöd med 2,56 F im/kg, varvid inga stora prisskillnader förelåg i förhållande till danska och svenska producentpriser (se figuren nedan). Ersättningen på 2,56 Fim/kg till producenten betalade finska staten ut med stöd av de övergångsbestämmelser för åren 1995—1999 som Finland fått vid EU- förhandlingarna för att underlätta övergången till EU-medlemskap.

De finska grossist- och konsumentprisema var i början av år 1995 betydligt lägre än i Sverige och i Danmark. Äggprisema i konsument- ledet beräknades vid Finlands EU-inträde sjunka med 4 %. Priserna sjönk i början av år 1995 med nära 48 %. Därefter ökade priserna något och minskningen var vid slutet av år 1995 42 %. Liknande sänkningar skedde också i grossistledet.

Stora svängningar i äggpriset är typiskt för produkten i egenskap av färskvara och på grund av att både efterfrågan och utbudet av produkten varierar så lite. Prissänkningarna i Finland medförde dock en ökning med 10 % av konsumtionen i Finland är 1995.

I figur 12 redovisas de nominella producentprisema på ägg i Sverige, Finland och Danmark under tiden den 1 januari 1993—den 30 juni 1995. För Finland redovisas också riktpriset på ägg ett pris som fastställdes genom förhandlingar mellan staten och producenterna. Utöver riktpriset erhöll producenten ett tillägg. Tillägget var år 1994 i genomsnitt 2,47 Fim/kg.

Figur 12. Producentpriser (nominella) på ägg i Finland, Sverige och Danmark under åren 1993 — första halvåret 1995.

1993 1994 1995 |

------ Sverige Finland Danmark -- -— Finland l ** *** __"_——:——_—___ J

Källa: Äggmarknadernas funktion i Finland och i andra EU-länder. Esbo 1996. Pellervo Ekonomiska Forskningsinstitut PTT

Produktion, m.m.

72 miljoner kg ägg producerades i Finland år 1994. Detta innebär att produktionen var ungefär 30 % högre än vad som förbrukades i landet. Ändå hade produktionen minskat från mitten av 1980—talet till år 1992. Stöd utgick till dem som tillfälligt minskade sin produktion. Således minskade äggproduktionen t.ex. mellan åren 1991—1992 med 12 %.

* Inom EU utgör sj älvförsörjningsgraden 103 %. De största producen- terna inom EU i förhållande till det egna landets konsumtion är Holland och Belgien/Luxemburg. Några uppgifter om äggproduktionen m.m. för några länder redovisas i tabell 5.

Tabell 5. Äggproduktion, självförsörjningsgrad några EU-länder år 1993.

Produktion Självförs. grad milj/kg % Holland 600 353 Danmark 87 1 0 1 Sverige 1 08 97 Finland 70 124

och förbrukning i

Förbrukning kg/inv/år

11,4 14,9 12,5

Källa: Äggmarknademas funktion i Finland och i andra EU-länder. Esbo 1996.

Förbrukningen av ägg i Finland är 1994 var 10,7 kg per invånare. Självförsörjningsgraden var 130 %. År 1995 beräknas självförsörj- ningsgraden ha sjunkit till 123 %. År 1995 exporterades över- produktionen 14 miljoner kg. Exporten var dock drygt en femtedel lägre än föregående år. Låga exportpriser och en hård inhemsk konkurrens pressade företagens lönsamhet. I början av år 1995 var exporten av ägg störst till Ryssland, Sverige och Tyskland. Instabila förhållanden i Ryssland medförde våren 1995 att export till Sverige skedde i större omfattning än tidigare. Exporten till vissa länder redo- visas i figur 13.

Figur 13. Finsk äggexport (inkl. äggmassa) till vissa länder under år 1994 och under första halvåret 1995.

Övriga" Tyskland Holland Danark Sverige

Ryssland

..... '. .. , _...e ., , .. . _| __... _, ,__._ I..._._......_. .. .

”'

7

i lösgö— I 1995 (2

Källa: Äggmarknadens funktion i Finland och i andra EU-länder. Esbo 1996

(PTT).

En skillnad mellan finska och svenska regler finns vad gäller minsta storlek för burar avsedda för burhöns. I Finland skall minimistorleken vara 480 cm2 medan Sverige och även Danmark har en minimi- gräns på 600 cm2._ EU:s regler stipulerar minst 450 cm2.

Företagen

Förpackningsanläggningar för ägg finns främst i södra Finland och i södra Österbotten. Störst är Munakunta med 40—50 % av marknaden. Munakunta ägs av äggproducenter och drivs i kooperativ form. Även Österbottens Äggcentrallag drivs i kooperativ form. Äggcentrallagets produktion säljs huvudsakligen genom Munakunta. A-Muna Oy äger en av detaljistkedjoma SOK och Eka vilka båda är konsument- kooperativa organisationer grundat företag för inköp och distribution, Inex Partners Oy. A-Munas marknadsandel uppgår till ca 20 %. Munakuutoset Oy är ett av mindre äggförpackare bildat bolag för export.

Omkring 20 % av äggförsäljningen i Finland sker direkt från produ- center till detaljister, bagerier och konsumenter. Finland har fått dispens från EU-regler för att utanför äggproducentemas huvudområden sälja icke viktgodkända ägg direkt till detaljister.

Konkurrensförhållanden m.m.

Liksom i Sverige och i Danmark har de finska producentkooperativa äggförpackningsföretagen minst 50 % av marknaden.

Efter Finlands EU-inträde gick äggprisema ned i konsumentledet med nära 48 %. Vid slutet av år 1995 var minskningen 42 %. Liknande sänkningar skedde också i grossistledet. Bakgrunden till sänkningarna var främst att det tidigare finska exportstödet på ca 5,90 Fim/kg ersattes av EU:s regler om stöd, vilket medförde att stödet gick ned till 0,70 Fim/kg. Detta medförde ett kraftigt försämrat resultat av äggexporten. Företagen sökte därför att öka sin avsättning på den finska marknaden.

I Finland råder en överproduktion av ägg. Enligt information som det finska Konkurrensverket fått hade förpackningsföretagen under år 1995 sänkt sina inköpspriser till producenterna med ungefär samma belopp. Inköpspriserna sjönk långt under de priser som tillämpades inom EU. Äggproducenterna hade vid sammanträffanden med repre- sentanter för flera av landets största äggförpackningsföretag ställt krav

på ökade priser.

Konkurrensverket konstaterade i ett beslut den 10 januari 1996 att förpackningsföretagen under år 1995 ungefär samtidigt och med sam- ma belopp hade ändrat sina inköpspriser. Konkurrensverket fann dock inte att prisändringama berodde på ett sådant samarbete som stred mot konkurrenslagen . Inte heller fann Konkurrensverket att de samordnade planerna på produktionsbegränsningar mellan äggförpackningsföre- tagen som kunnat skönjas hade satts i kraft.

Köttsektom

Inledning

Före Finlands EU-inträde låg producentprisema för råvara till slakteriema i Finland betydligt högre än EU:s priser. I samband med EU-inträdet föll producentprisema med i genomsnitt 40 %. Slakteriema fick ersättning för det prisfall som deras lager medförde vid inträdet till EU. Finland fick också rätt att under en övergångsperiod om 5 år ge stöd för råvaruproduktion och även rätt att lämna visst stöd till sin livsmedelsindustri (se avsnitt 6.1).

Lägre inköpspriser för råvaror för slakt- och charkuteriföretagen medförde även sänkningar i konsumentprisema. Sänkningama blev till och med större än beräknade. Prissänkningen på färskt nötkött blev i stället för beräknade 8—10 % vid början av år 1995 11 % för att öka till närmare 20 % i slutet av år 1995. Korv kött sjönk med drygt 15 % i stället för beräknade 10 %. Charkuterivarar av blandat sjönk med de beräknade omkring 24 %. I genomsnitt sjönk konsumentprisema på kött/chark med närmare 20 % i stället för beräknade 16 %.

Produktion, antal anställda, mm.

Som framgår av tabell 6 sjönk såväl produktionens bruttovärde som förädlingsvärde av slakt kraftigt mellan åren 1991 och 1992. Samma tendens fanns även för chark. Detta hade framför allt sin orsak i de all- männa dåliga konjukturerna. Konsumenterna valde billigare produkter.

Tabell 6. Produktion, antal anställda m.m. inom slakt/chark i Finland under åren 1991—1995

1991 1992 1993 1994 1995 slakt/chark slakt/chark slakt/chark slakt/chark slakt/chark

Produktionens 5163/10031 4418/9644 4584/8986 4573/8303 3554/7547

bruttovärde, milj. Fim

Förädlingsvärde, 936/1929 668/2101 611/2132 707/1780 722/2168 milj. Fim Antal anställda arbetare 2281/7999 1919/7998 1767/7059 1514/6299 1660/6391 funktionärer 477/2737 402/2563 375/2381 329/2296 398/1871 totalt 2758/10736 2321/10566 2142/9440 1843/8595 2058/8262

Källa: Elintarviketeollisuus r.y. Finlands Livsmedelsindustri.

Antalet anställda inom slakterier minskade mellan åren 1990—1994 med nära 50 %. Även inom chark har minskningar skett även om inte så kraftiga som inom slakterier. Personalminskningama har kunnat ske genom nedläggning av tidigare anläggningar och investeringar i nya, mindre personalkrävande anläggningar.

Nedan redovisas exporten av nötkött, griskött, fäderfä och annat kött under åren 1991—1995. De största exportländema år 1994 var Sverige och Polen.

Tabell 7. Finlands export av kött åren 1991—1995

1991 1992 1993 1994 1995 Ton 26 075 23 322 19 142 27 508 13 153 1000 Firn 154 601 183 825 185 618 245 932 137 715

Källa: Slakteri och köttförädling. Handels- och industriministeriet, (Helsingforsl996) och Elintarviketeollisuus r.y. Finlands Livsmedelsindustri.

Den finska exporten av chark uppgick under åren 1991—1994 till ca 7000—12000 ton till ett värde av mellan 51 och 124 milj. Fim. Ryssland var under år 1994 det största exportlandet (78 %). Därefter följde Sverige (15 %) och Estland (4 %). Under år 1995 sjönk särskilt expor- ten till Ryssland. Exportsvårigheterna berodde på devalveringen av rubeln, nya tullbestämmelser samt att EU:s exportstöd var betydligt lägre än det tidigare inhemska exportstödet hade varit.

Finsk export av korv antas ha goda exportmöjligheter närmast till Ryssland, Baltikum och Sverige. Försäljningen till andra länder i Europa stöter på svårigheter på grund av betydelsen av starka märkes- varor. Exporten till Sverige underlättas av den stora grupp av finländare som vistas i Sverige.

Importen av nötkött, griskött och fäderfä var under åren 1991—1994 klart mindre än exporten. Importen kom främst från Danmark och Irland. Under år 1994 importerades ca 7 500 ton. År 1995 var importen drygt 18 000 ton. Både under år 1994 och år 1995 utgjordes köttim- porten till stor del av specialprodukter som över huvud taget inte fanns tillgängliga i Finland.

Importen av charkuterivaror låg under åren 1991—1994 på omkring 23 milj Fim per år. Under 1995 importerades förädlade köttprodukter för ca 72 miljoner Fim.. Viktiga importländer var Sverige, Danmark och Irland. Bl.a. sålde Scan och Scanfood och det danska företaget Tulip på den finska marknaden.

Företagen

År 1995 bedrevs slakteriverksamhet på 59 platser i Finland. De 20 stör- sta slakteriema svarade för 70 % av slakteriemas samlade intäkter. Antalet arbetsställen för förädlade köttprodukter är omkring 200. Före- tag med minst 100 anställda och med 11 % av antalet arbetsställen svarade år 1993 för omkring tre fjärdedelar av charkuteribranschens omsättning.

Finlands 10 största slakterier och charkfabriker redovisas i tabell 3. De två största, Atria och LSO, är aktiebolag. Dessa två, liksom det tredje största företaget, Karjaportti, ägs direkt eller indirekt till helt dominerande del av köttproducenter. Atria börsnoterades år 1991. Av tidningsuppgifter framgår att även Finlands största producent av charkuterivaror, LSO, har planer på att bli börsnorerat någon gång i framtiden. Den nuvarande dåliga lönsamheten och soliditeten gör att börsintroduktion nu inte är lämpligt.

Atria som driver Finlands största slakterier och är landets näst största producent av charkuterivaror förutsåg på ett tidigt stadium att företaget för sin överlevnad måste rationalisera för att klara en kom- mande internationell konkurrens. Bolaget bildades år 1991 genom en fusion mellan Itikka-Lihabotnia i Seinäjoki och Lihapolar i Kuopio. Efter fusionen var bolagets namn Itikka-Lihapolar. Bolaget namnändra- des i december 1994 till Atria.

Fusionen möjliggjorde en omfattande rationalisering bl.a. genom nedläggning av ett antal slakterier. Sedan år 1991 har Atria investerat närmare en miljard Fim. Förädlingsgraden på produkterna har succes-

sivt höjts. År 1992 hänförde sig 36 % av omsättningen av leveranser till industrin medan 64 % utgjordes av konsumentprodukter. År 1995 var relationerna 18 resp. 82 %. På den svenska marknaden marknadsför Atria sina produkter genom Atria Meat AB och Atria AB.

Finlands 15 största slakterier och producenter av charkuterivaror redovisas i tabell 8.

Tabell 8. Finlands 15 största slakterier och och producenter av charkuterivaror år 1994.

Atria Oy LSO Food Oy Osuusteurastamo- Karjaportti Ruoka-Saarioinen Oy Liha-Saarioinen Oy Broilertalo Oy Oy Snellman Ab Pouttu Oy Huittisten Lihapojat Oy Snellmans Slakteri Ab Liha Heinonen Ky Kotivara Oy Koiviston Teurastamo Oy Liha ja Säilyke Oy Lihajaloste Mynttinen Oy Tapola Oy lihanjalostustehdas Helanderin Teurastamo Oy Kylmänen Food Oy Paimion Teurastamo Oy Liha-Lunden Oy