SOU 2004:121

Slag i luften. En utredning om myndigheter, mansvåld och makt

Slag i luften

En utredning om myndigheter, mansvåld och makt

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-690 91 91 Ordertel: 08-690 91 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se

Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen, 2003. – En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss.

Broschyren kan beställas hos: Information Rosenbad Regeringskansliet 103 33 Stockholm Fax: 08–405 42 95 Telefon: 08–405 47 29 http://www.regeringen.se/sb/d/242/a/3652

Till statsrådet Jens Orback

Regeringen beslutade den 16 oktober 2003 att bemyndiga statsrådet Margareta Winberg att tillkalla en särskild utredare för att följa upp och ur ett könsmaktsperspektiv utvärdera de myndighetsgemensamma uppdrag och de uppdrag till enskilda myndigheter, som gavs i samband med propositionen Kvinnofrid (prop. 1997/98:55). Utredaren ska göra en samlad analys av eventuella hinder och strukturer som motverkar ett könsmedvetet arbete på de områden som dessa uppdrag rörde.

Utredningen har antagit namnet Utredningen om kvinnofridsuppdragen (N 2003:13).

Med stöd av bemyndigandet förordnades från och med den 1 december 2003 fil.dr Åsa Eldén till särskild utredare.

Den 19 februari 2004 förordnades professor Maud Eduards, fil.dr Carin Holmberg, kriminalinspektör Leif Johansson, professor Eva Lundgren, projektledare Peter Söderström, delegationssekreterare Tomas Wetterberg och adjunkt Anna Wärme som sakkunniga i utredningen. Professor Christian Diesen förordnades som expert i utredningen från och med den 13 april 2004. Kansliråd Katarina Schmidt och fil.dr Maria Wendt Höjer har från och med den 19 februari 2004 varit adjungerade sakkunniga i utredningen.

Som sekreterare förordnades den 1 december 2003 departementssekreterare Katarina Jupén. Den 3 maj 2004 förordnades fil.stud. Tanja Joelsson som biträdande sekreterare. Peter Söderström entledigades som sakkunnig från och med den 1 augusti 2004, för att från och med samma dag förordnas som sekreterare i utredningen. Maria Wendt Höjer har varit sekreterare

i utredningen från och med den 16 augusti 2004 till och med den 18 oktober 2004.

Utredningen om kvinnofridsuppdragen överlämnar härmed betänkandet Slag i luften. En utredning om myndigheter, mansvåld och makt (SOU 2004:121). Utredningens uppdrag är härmed slutfört.

Stockholm den 13 december 2004

Åsa Eldén

/ Tanja Joelsson

Katarina Jupén Peter Söderström Maria Wendt Höjer

Sammanfattning

Kvinnovåldskommissionen utförde ett banbrytande arbete under 1990-talet gällande mäns våld mot kvinnor i Sverige, vilket resulterade i betänkandet Kvinnofrid (SOU 1995:60) och Kvinnofridspropositionen (prop. 1997/98:55). Propositionen innehöll både myndighetsgemensamma och myndighetsspecifika uppdrag för Domstolsverket, Riksåklagaren och samtliga åklagarmyndigheter, Rikspolisstyrelsen och samtliga polismyndigheter, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Kriminalvårdsstyrelsen, Socialstyrelsen och länsstyrelserna. Nästan sju år har gått sedan dessa uppdrag gavs, och regeringen pekar nu i direktiven till vår utredning på behovet att staka ut nya riktlinjer för arbetet med mäns våld mot kvinnor.

Denna utrednings uppdrag är att ur ett könsmaktsperspektiv utvärdera kvinnofridsuppdragen och identifiera eventuella hinder och motverkande strukturer för ett effektivt arbete med mäns våld mot kvinnor. Utifrån denna analys formulerar vi sedan ett antal förslag för det kommande arbetet med mäns våld mot kvinnor. Dessa förslag sträcker sig från nationell till lokal nivå, och gäller såväl förändringar inom etablerade organisationer som inrättandet av nya verksamheter.

Framväxten av ett könsmaktsperspektiv

På den internationella arenan har mäns våld mot kvinnor allt mer börjat uppmärksammas och analyseras som en fråga om kön och makt. En könsmaktsförståelse av mäns våld mot kvinnor finns i dag inskriven i många dokument från FN, EU och Europarådet. I exempelvis Deklarationen om eliminerande av våld mot kvinnor som antogs av FN 1993 är utgångspunkten att ”våld mot kvinnor är en avgörande social mekanism, genom vilken kvinnor tvingas in i en underordnad ställning gentemot män”. Även på den svenska

politiska arenan har denna förståelse successivt anammats i politiken kring mäns våld mot kvinnor.

Kvinnovåldskommissionens huvudbetänkande Kvinnofrid innebär ett förståelseskifte i svensk politik. Utgångspunkten för kommissionens arbete var kvinnors erfarenheter av våld

  • något man valde att kalla ett kvinnoperspektiv. Mäns våld mot kvinnor förstås i betänkandet i huvudsak som en fråga om brist på jämställdhet. Den proposition som följde på betänkandet utgår också från denna aspekt, men den använder samtidigt andra motstridiga förståelser av mäns våld mot kvinnor. Dessa förståelsemodeller av mäns våld mot kvinnor betecknar vi som avvikelseförståelser, där den våldsutövande mannen förstås utifrån att han uttrycker vanmakt, har en psykisk sjukdom eller är socialt determinerad att använda våld, eller där våldet ses som ett fenomen som är vanligare utanför Sveriges gränser. Gärningsmannen blir därmed på ett eller annat sätt avvikande och distanserad från gemene man och kopplingen mellan våld, kön och makt försvinner. Att kombinera könsmaktsförståelsen med olika avvikelseförståelser gör det svårt att angripa problemet med mäns våld mot kvinnor på ett konsekvent och effektivt sätt.

En könsmaktsförståelse av samhällsproblemet mäns våld mot kvinnor är den grundsyn som präglar vår utredning. Här konkretiseras och preciseras kvinnofridsreformens våldsförståelse. Vi väljer att använda begreppet mäns våld mot kvinnor för att betona vem som är våldsutövare och vem som är våldsutsatt. Mäns våld mot kvinnor måste tolkas i ett socialt och kulturellt sammanhang där män är överordnade kvinnor. Våldet är både ett uttryck för en könsmaktsordning och ett sätt att upprätthålla densamma. Mäns våld mot kvinnor måste förstås sammanhållet

  • utifrån den diskriminering och de kränkningar som kvinnor utsätts för på alla områden i samhället. Olika våldsformer, våld utövat på skilda arenor och våld i olika relationer är således förbundna med varandra.

I kvinnors liv är våld en del av vardagen, där den egna utsattheten eller andra kvinnors utsatthet för våld, och rädslan för att utsättas för våld, ständigt är närvarande. Mäns våld mot kvinnor inskränker därför kvinnors handlingsutrymme på flera plan, varför frågan ytterst handlar om demokrati. En könsmaktsförståelse som grund för en politisk praktik synliggör därmed en mängd problem som annars förblir dolda. Därtill innebär denna förståelse att man tar fasta på problemets kärna

  • mäns överordning och kvinnors underordning. På så sätt kan politiken bli mer effektiv och handlingskraftig. Resurserna läggs på relevanta och permanenta åtgärder som

synliggör våldet i stället för på marginella och tillfälliga insatser där fokus ligger någon annanstans.

Uppdragen och genomförandet

Vår utvärdering visar att myndigheterna utfört en del av uppdragen, medan andra uppdrag inte utförts. Vissa uppdrag har genomförts på ett tillfredsställande sätt, medan andra uppdrag utförts

  • men inte på ett tillfredsställande sätt. En del av den kritik vi framför mot myndigheterna kan föras tillbaka på Kvinnofridspropositionens otydlighet i förståelsen av mäns våld mot kvinnor. Tydlighet i regeringens uppdrag är en förutsättning för att också myndigheterna genomför sina uppdrag på ett konsekvent sätt.

Myndigheterna har i vissa delar underlåtit att utföra regeringens myndighetsgemensamma uppdrag. Exempelvis har inte en enda myndighet på central nivå tagit fram handlingsplaner eller motsvarande övergripande policydokument för hur arbetet med mäns våld mot kvinnor ska bedrivas. Det brottsförebyggande arbetet har enligt vår bedömning generellt en undanskymd plats i myndigheternas verksamhet. De flesta myndigheter har inte heller vidtagit utåtriktade åtgärder i form av informationsspridning eller opinionsbildning. Den kompetenshöjning som regeringen efterfrågande har till stora delar inte genomförts.

Myndigheterna har i vissa delar utfört de myndighetsgemensamma uppdragen på ett tillfredsställande sätt. En prioritering av utsatta kvinnor som brottsoffer kan skönjas hos flera myndigheter, inte minst hos Brottsoffermyndigheten och delvis även hos Rikspolisstyrelsen. Internationell samverkan har inletts och internationella kontakter tagits på de flesta myndigheter.

Myndigheterna har i vissa delar utfört de myndighetsgemensamma uppdragen, men på ett sätt som inte är tillfredsställande. Uppdraget om myndighetssamverkan har delvis utförts. Samverkansorganet Nationell myndighetssamverkan för kvinnofrid har etablerats. Den mer bestående effekten av den nationella samverkan är emellertid oklar, eftersom innebörden av denna samverkan med tiden reducerats till informationsutbyte och hemsidan Kvinnofridsportalen.

På regional och lokal nivå varierar samverkan kraftigt; många samverkansprojekt har startats, men många har också lagts ner. Samverkansarbetet har till stor del varit av projektkaraktär, vilket är olyckligt med tanke på den ambition regeringen hade med kvinnofridsuppdragen

  • att permanenta och ge kontinuitet i arbe-

tet med mäns våld mot kvinnor. Riktlinjer, kontinuitet och samsyn saknas, och i många fall avsätts otillräckliga resurser.

Uppdraget om fortbildning har till vissa delar utförts, men knappast på ett tillfredsställande sätt. Trots en förhållandevis stor satsning nåddes aldrig en majoritet av de yrkesverksamma av fortbildningen. Ett problem är att utbildningarna sällan är obligatoriska. Ingen utvärdering av satsningen har heller gjorts. Det är därför tveksamt om satsningen medfört några bestående förändringar, vare sig i fråga om myndigheternas arbetssätt eller förståelse av frågan. Utbildningsmaterialet Kvinnofrid har tagits fram i samarbete mellan flera myndigheter, men såväl arbetsprocess som resultat tydliggör problemen med att olika aktörer och myndigheter har olika syn på och förståelse av problemet med mäns våld mot kvinnor, vilket hindrar en effektiv samverkan.

De myndighetsspecifika uppdragen har i större utsträckning genomförts av myndigheterna, men många uppdrag har genomförts på ett sätt som inte är tillfredsställande.

Riksåklagaren har genomfört sitt statistikuppdrag om besöksförbud. Utvecklingen visar att allt fler åklagare använder besöksförbud, vilket är positivt. Ett flertal andra problem har dock visat sig. Bland annat överträds besöksförbudet i hög utsträckning och lagföringen av brott som gäller mäns våld mot kvinnor har inte ökat

  • något som är ett hot mot kvinnors rättstrygghet. Mäns våldsbrott mot kvinnor ses dessutom inte självklart som ett allmänt åtalsbrott inom åklagarmyndigheten.

Rikspolisstyrelsen har i enlighet med sitt uppdrag inventerat polismyndigheternas verksamhet. Polismyndigheterna har, till skillnad från de centrala myndigheterna, upprättat åtgärdsprogram. De problem som här framkommer gäller i stället brister i såväl rutiner som förståelse av våld. Även inom polisen finns attitydproblem när det gäller mäns våld mot kvinnor. Vid ärenden om mäns våld mot kvinnor fäster polisen fortfarande stor vikt vid huruvida kvinnan står fast vid berättelsen, och brottet behandlas inte nödvändigtvis som ett allmänt åtalsbrott. Ytterligare ett problem är att polisen benämner mäns våld mot kvinnor som könsneutralt familjevåld eller som våld i nära relationer där kopplingen mellan kön och makt osynliggörs och våldet flyttas till en speciell plats eller relation.

Brottsförebyggande rådet har publicerat ett flertal rapporter och artiklar om våld med könsaspekter i enlighet med uppdraget att öka insatserna på området. Den forskning som bedrivs saknar emellertid en könsmaktsförståelse. Våldsutövande män analyseras framför

allt utifrån alkoholvanor, social marginalisering, psykisk störning och tidigare kriminell belastning. Kompetensutvecklingen när det gäller könsteoretisk forskning har uteblivit. Myndigheten skulle också förbättra den officiella rättstatistiken, men könsuppdelad statistik har inte fullt ut genomförts.

Brottsoffermyndigheten tillfördes två miljoner kronor för att genomföra en brottsofferundersökning om våld mot kvinnor, och 2001 utkom Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige

en omfångsundersökning. Brottsoffermyndigheten är en av de få myndigheterna som har arbetat med frågor om mäns våld mot kvinnor med en konsekvent könsmaktsförståelse, även innan kvinnofridsuppdragen gavs. Brottsofferfonden, som är en del av Brottsoffermyndigheten, stödjer forskning och projekt som rör mäns våld mot kvinnor och barn i relativt stor utsträckning.

Kriminalvårdsstyrelsen har kartlagt olika behandlingsmetoder för män och man arbetar även med nationella behandlingsprogram som rör män som begått våldsbrott mot kvinnor. Det saknas emellertid modeller som grundas i en könsmaktsförståelse, som till exempel norska Alternativ till Vold. Kriminalvårdens arbete med hot- och riskbedömning för den dömdas partner är positivt, dock med reservation mot den metod bedömningen bygger på, där gärningsmannen bedöms utifrån avvikelseförståelser.

Socialstyrelsen fick i uppdrag att leda ett utvecklingsarbete om mäns våld mot kvinnor, så att arbetet med mäns våld mot kvinnor på ett bättre sätt skulle införlivas i ordinarie socialtjänst samt i hälso- och sjukvård. Ett screeningprojekt inom hälso- och sjukvården har genomförts med goda resultat. De frivilliga kvinnojourerna har dock alltjämt det yttersta ansvaret för våldsutsatta kvinnor, trots att kommunernas socialtjänster är skyldiga att erbjuda hjälp och stöd till kommunens alla invånare.

Vår genomgång visar att Socialstyrelsen på vissa områden förbättrat sitt arbete när det gäller området mäns våld mot kvinnor, men att våldet hanteras och förstås på ett sätt som vi ställer oss kritiska till. Socialstyrelsen går explicit i polemik med en könsmaktsförståelse av mäns våld mot kvinnor och förespråkar i stället en ekologisk modell, som bygger på en kombination av förståelser, där könsmakt är en av flera. Utifrån detta synsätt formuleras ställningstaganden som denna utredning ställer sig kritisk till, exempelvis att samarbetssamtal fortfarande ses som en möjlig arbetsform i relationer där mannen utövar våld mot kvinnan.

Länsstyrelserna har granskat kommunernas arbete, och granskningen av socialtjänsten visar ännu stora brister i handläggningen av

ärenden. Uppdraget att verka för regional samverkan är bristfälligt utfört. Det har förvisso lett till en ökad aktivitet från länsstyrelsernas sida, men antalet samverkansgrupper på länsnivå är fortsättningsvis litet.

Två exempel på lokalt kvinnofridsarbete

I utredningens empiriska undersökning på lokal nivå redogörs för hur det lokala arbetet med mäns våld mot kvinnor kan ta sig uttryck och vilka problem som kan uppkomma i mötet med det konkreta våldet. Vi har fördjupat oss i Frideborgsverksamheterna i Östergötland samt verksamheten i Malmö stad (Polisområde Malmö och Fredman) i Skåne. Båda verksamheterna är väletablerade och har lyfts fram som goda förebilder när det gäller samverkan kring arbetet med mäns våld mot kvinnor.

Den helhetssyn som både Frideborg och Malmö arbetar utifrån innebär konkret att man arbetar med män, kvinnor och barn. En underliggande förståelse är också att arbetet ska vara könsneutralt och att man inte ska ta ställning för någon part. Alla de verksamheter vi studerat säger sig utgå från en könsmaktsförståelse av mäns våld mot kvinnor, men man menar också att denna måste kombineras med andra förståelser, grundade i olika individuella, sociala eller kulturella avvikelser. I det konkreta arbetet tenderar könsmaktsförståelsen att försvinna, vilket får allvarliga konsekvenser. Detta gäller arbetet med kvinnorna, när man exempelvis försätter kvinnor och barn i fara genom att inte aktivt uppmana kvinnan att lämna en våldsam man. Arbetet med barn är könsneutralt och man tar inte ställning i vårdnadsfrågor.

Verksamheten i Malmö och delar av Frideborg är eller håller på att bli institutionaliserad, vilket är mycket positivt och en förutsättning för att en vidareutveckling ska kunna ske. Om mäns våld mot kvinnor definieras som ett allvarligt samhällsproblem är arbetet för att bekämpa detta något som måste bekostas av samhällets medel. Många anställda i de undersökta verksamheterna arbetar långt mer än de får ersättning för.

Analysen av verksamheterna tydliggör att ett arbete med mäns våld mot kvinnor och barn på lokal nivå måste bygga på en genomtänkt samverkan mellan olika samhällsaktörer. Men för att denna samverkan mellan olika myndigheter och mellan myndigheter och frivilligorganisationer ska fungera krävs en gemensam plattform att utgå från, ett tydligt syfte, klart formulerade mål och en verksam-

hetsplan. Samverkan kräver samsyn, som i sin tur kräver kunskap. En förutsättning för att tjänstemän och samverkande aktörer ska kunna utarbeta mål och bedriva verksamhet är dock att de har kunskap om de problemområden verksamheten omfattar. Krav på kunskap måste ställas vid tjänstetillsättningar, och både personal och samverkande aktörer måste kontinuerligt utbildas. En tanke är att sprida kunskapen brett samtidigt som man samlar kompetensen i specialiserade enheter. Kunskap erhålls också genom ett bra samarbete med kvinnojourer, som är den samhällsinstans som under längst tid arbetat med mäns våld mot kvinnor.

Våra slutsatser – motstånd och motverkande strukturer

Det motstånd och de strukturer som motverkar ett könsmaktsmedvetet arbete med mäns våld mot kvinnor som vi identifierat, omfattar flera områden och nivåer. De problem vi lyfter fram gäller frågan om resursprioritering, hur arbetet med mäns våld mot kvinnor organiseras och vilka kunskaper och förståelser om frågan som kommer till uttryck. Vi har, vid sidan av det övriga underlaget, genomfört en mindre enkätundersökning om hur mycket resurser till området mäns våld mot kvinnor de berörda myndigheterna och ett antal departement avsatt i den totala budgeten. Resultatet av enkäten bekräftar de slutsatser vi drar gällande myndigheternas arbete med mäns våld mot kvinnor som ett lågprioriterat och förminskat samhällsproblem.

När det gäller hur frågan om mäns våld mot kvinnor organiseras, konstaterar vi att frågan inte har arbetats in i myndigheternas ordinarie verksamhet, med undantag för Brottsoffermyndigheten, och den ges inte heller specialiserade tjänster. Arbetet med mäns våld brister i kontinuitet, institutionalisering och politisering. Mäns våld mot kvinnor ses inte som ett eget kompetens- eller kunskapsområde, vilket kan förklara avsaknaden av kompetenskrav vid tjänstetillsättningar. Bristande samsyn och samarbete mellan myndigheter är fortfarande ett stort problem vid hantering av frågor om mäns våld mot kvinnor. Utan en gemensam förståelse av problemet blir det svårt att göra arbetet effektivt och konsekvent.

Vi konstaterar att motståndet tar sig uttryck som ett osynliggörande, där våldet bagatelliseras och förminskas, omformuleras (från att handla om könsmakt till att gälla andra, mindre kontroversiella problem), görs till ett avgränsat avvikelseproblem eller till ett problem som bara rör ”de andra”, sönderdelas (olika vålds-

former hålls isär), avpolitiseras och formuleras som ett konsensusproblem.

När våldet på olika sätt förminskas och osynliggörs framstår mäns våld mot kvinnor inte som något som kräver särskilda resurser, och omformuleringarna av mäns våld mot kvinnor till andra problem leder fram till att frågan inte anses kräva särskild politisk diskussion, särskild organisering eller institutionalisering. Eftersom resurser, organisation och förståelse på detta sätt är intimt sammanflätade, rör de förslag till åtgärder vi presenterar samtliga dessa nivåer.

Våra förslag i korthet

Våra förslag till åtgärder omfattar många samhällsområden. Vi argumenterar för en specialisering av både kunskaps- och organisationskaraktär. Stora satsningar måste göras för att institutionalisera och systematisera arbetet, se till att tillräckliga resurser finns och skapa en samsyn som möjliggör ett effektivt arbete. Organiseringen av arbetet med mäns våld mot kvinnor måste få andra former på nationell, regional och lokal nivå. Våra förslag bygger vidare på redan befintliga institutioner och verksamheter, men vi föreslår även nya. Samtliga våra förslag utgår ifrån och utvecklar en könsmaktsförståelse av mäns våld mot kvinnor.

  • En nationell expertgrupp för mäns våld mot kvinnor och barn ska tillsättas.
  • Specialenheter för mäns våld mot kvinnor och barn ska inrättas hos Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Kriminalvårdsstyrelsen, Socialstyrelsen, Migrationsverket, Integrationsverket, Riksförsäkringsverket (Försäkringskassan) samt Statens skolverk.
  • Lydelsen i socialtjänstlagens 5 kap. 11 § ska skärpas från ”bör” till ”skall”.
  • Länsstyrelserna ska få ett skärpt tillsynsansvar inom området mäns våld mot kvinnor.
  • Kommunala enheter med inriktning på mäns våld mot kvinnor och barn ska inrättas.
  • Ett nationellt forskningscentrum för mäns våld mot kvinnor och barn ska etableras.
  • Ett forskningsprogram om mäns våld mot kvinnor och barn ska inrättas.
  • De lokala kvinnojourerna ska ges statliga medel och kvinnojourernas riksorganisationer ska få ökade anslag.
  • Krav på könsmaktsorienterad våldskompetens ska ställas vid tillsättning av tjänster med anknytning till mäns våld mot kvinnor.
  • Rutiner för screening och statistikföring över mäns våld mot kvinnor ska utarbetas.
  • En undersökning av samhällsekonomiska kostnader för mäns våld mot kvinnor ska genomföras.
  • En utredning angående mäns våldsansvar ska tillsättas.

Summary

The Commission on Violence against Women performed pioneering work in the 1990s on men’s violence against women in Sweden, which resulted in the report Violence against Women (Swedish Government Official Reports 1995:60) and the Government Bill on Violence against Women (1997/98:55). The bill contained both assignments intended for all government agencies and specific assignments for particular agencies – the National Courts Administration, the Office of the Prosecutor-General and all regional public prosecution offices, the National Police Board and all police authorities, the National Council for Crime Prevention, the Crime Victim Compensation and Support Authority, the National Prison and Probation Administration, the National Board of Health and Welfare and the county administrative boards. Nearly seven years have passed since these assignments were issued and in the terms of reference for our inquiry the Government now indicates the need to set out new guidelines for the work on men’s violence against women. The remit of this inquiry is to evaluate the assignments issued in the Government Bill on Violence against Women and identify any hindrances and structural obstacles to effective work on men’s violence against women. The approach indicated for the inquiry’s work is a gender power perspective. On the basis of this analysis, we then formulate a number of proposals for future work on men’s violence against women. These proposals extend from national to local level and concern both changes in established organisations and the setting up of new activities.

Emergence of a gender power perspective

In the international arena, men’s violence against women is increasingly being noticed and analysed as a matter of gender and power. These days, a gender power interpretation of men’s violence

against women is written into many UN, EU and Council of Europe documents. The Declaration on Elimination of Violence against Women adopted by the United Nations in 1993 starts out from the observation that “[v]iolence against women is one of the crucial social mechanisms by which women are forced into a subordinate position compared with men”. In the Swedish political arena too, this perception has gradually been adopted in policies relating to men’s violence against women.

The main report of the Commission on Violence against Women, Violence against Women, represents a sea change in Swedish political thinking. The Commission starts out from women’s experiences of violence, an approach that it chooses to term a women’s perspective. Men’s violence against women is understood in the report principally as a matter of a lack of gender equality. The Government Bill following the report is based on the same approach but also applies other, conflicting interpretations of men’s violence against women. We designate these interpretative models of men’s violence against women deviation-based interpretations: the violent man is expressing his powerlessness or is mentally ill, or his use of violence is socially determined, or such violence is seen as a phenomenon that is more common beyond the borders of Sweden. In one way or another, these approaches mark the perpetrator as a deviant, dissociating him from the average man, and the link between violence, gender and power disappears. Combining the gender power interpretation with deviation-based interpretations makes it difficult to tackle the problem of men’s violence against women in a consistent and effective manner.

A gender power interpretation of the social problem of men’s violence against women is the basic view informing our inquiry. Here the interpretation of violence that occurs in the Violence against Women reform is made more specific and more concrete. We choose to use the concept men’s violence against women in order to stress who is exercising violence and who is subjected to violence. Men’s violence against women must be interpreted in a social and cultural context that ranks men higher than women. This violence is both an expression of a gender power hierarchy and a means of upholding it. Men’s violence against women must be understood in context – bearing in mind the discrimination and abuses women are subjected to in all areas of society. Different forms of violence, violence exercised in different arenas and violence in different types of relationships are therefore

interconnected. For women, violence is part of everyday life, where there is no escaping their own or other women’s exposure to violence, or the fear of being subjected to violence. Men’s violence against women therefore limits women’s freedom to act at various levels so the issue is ultimately a matter of democracy. Consequently, making a gender power interpretation the basis for political practice brings many problems that would otherwise have remained hidden into the open. Moreover, this interpretation recognises the heart of the problem: men’s superior position and women’s subordination. This can enable policies to be more effective and vigorous. Resources go to relevant and permanent measures that make the violence visible instead of marginal and temporary initiatives that focus on something else.

The assignments and their performance

Our evaluation shows that the government agencies have performed some of the assignments, while others have not been carried out. Some of the assignments that have been performed have been carried through in a satisfactory manner, while others have not. Some of the criticisms we make of the agencies can be blamed on the failure of the Violence against Women Bill to be clear about the interpretation of men’s violence against women. Clear instructions from the Government are essential if agencies are to carry out their assignments consistently.

In some respects, the agencies have failed to perform assignments issued by the Government to all agencies. Not a single central government agency has drawn up action plans or equivalent broad policy documents on the conduct of work on men’s violence against women. It seems to us that crime prevention work in general has a minor place in agencies’ activities. Most agencies, moreover, have not undertaken any outreach activities in the form of dissemination of information or opinion formation. The enhancing of knowledge and skills that the Government requested has largely failed to happen.

In some respects, the agencies have performed the assignments to all agencies in a satisfactory manner. Several agencies, not least the Crime Victim Compensation and Support Authority and to some extent also the National Police Board, appear to have established a practice of giving women subjected to violence priority as crime

victims. International cooperation has begun and international contacts have been established at most agencies.

In some respects, while the agencies have performed the assignments given to all agencies, they have not done so in a satisfactory manner. The assignment concerning inter-agency collaboration has been carried out in part. The National Group of Authorities for the Protection of Women against Violence has been established. However, how much of a lasting impact the national collaboration will have is unclear since in practice, with the passing of time, the collaboration has essentially been pared down to information exchange and the Violence against Women web portal. At regional and local level the amount of collaboration varies sharply; many projects have been started but many have also been abandoned. Joint action has largely taken the shape of projects, which is unfortunate in view of the Government’s intentions in issuing the Violence against Women assignments, namely, to provide continuity and permanence in the work on men’s violence against women. There is a lack of guidelines, continuity and a shared perspective and in many cases inadequate resources are allocated. Parts of the assignment concerning in-service training/education have been carried out, though the manner in which this has been done has scarcely been satisfactory. Despite a fairly substantial commitment of funds, most employees remained untouched by this initiative. One problem is that the courses are rarely compulsory. No evaluation has been made of the initiative. It is doubtful whether it has led to any lasting change, either as regards agencies’ working methods or their understanding of the issue. The Violence against Women educational material is the outcome of cooperation between several agencies, but both the working processes and the results illustrate the problems involved when different actors and agencies have different views and interpretations of the problem of men’s violence against women, which hampers effective collaboration.

The specific assignments for particular agencies have been carried through by the agencies to a greater extent, but the way in which many assignments have been carried out is unsatisfactory.

The Office of the Prosecutor-General has carried out its assignment to produce statistics on restraining orders. The trend shows that more and more prosecutors are using restraining orders, which is a positive development. However, a number of other problems emerge. Restraining orders are frequently violated and there has

been no increase in the prosecution of crimes involving violence by men against women, a fact that threatens women’s legal security. Regional public prosecution offices do not necessarily regard violence by men against women as a criminal offence that requires public prosecution.

The National Police Board has complied with its assignment to take stock of the activities of the police authorities. The police authorities, unlike the central agencies, have drawn up action programmes. The problems that show up here concern inadequate routines and shortcomings in the interpretation of violence. In the police force too, there are attitude problems where men’s violence against women is concerned. In cases concerning violence by men against women, the police attach great importance to whether or not the woman sticks to her story and such cases are not necessarily treated as criminal offences that are subjected to public prosecution. An additional problem is that the police label men’s violence against women with the gender-neutral term family violence or violence in close relationships, terms that obscure the link between gender and power and assign the violence to a particular location or relationship.

The National Council for Crime Prevention has published several reports and articles on gender-related violence, in accordance with its assignment to increase measures in this area. However, the research that is being conducted lacks a gender power interpretation. Violent men are analysed primarily from the point of view of alcohol consumption, marginalisation, mental disturbances and previous criminal records. There has been a lack of skills development regarding research based on gender theory. The Council was also instructed to improve official legal statistics and the coding of crimes. Gender disaggregation has not been fully implemented in the statistics.

The Crime Victim Compensation and Support Authority was given SEK 2 million to conduct a crime victims study on violence against women. In 2001 it published Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige – en omfångsundersökning (Captured Queen. Men’s violence against women in gender-equal Sweden – a prevalence study). The Crime Victim Compensation and Support Authority is one of the few agencies that consistently applied a gender power interpretation in its work on violence by men against women, even before the Violence against Women assignments were issued. The Fund for Victims of Crime provides relatively

extensive support to research and projects concerning men’s violence against women and children.

The National Prison and Probation Administration has surveyed treatment methods for men and is working on national treatment programmes affecting men who have committed violent crimes against women. However, there is a lack of models based on a gender power interpretation, such as the Norwegian Alternativ till Vold (Alternatives to Violence). The work of the Swedish Prison and Probation Service on threat and risk assessment for partners of men convicted of violent crimes is positive, though the inquiry has reservations about the method the assessment is based on, as the perpetrator is assessed on the basis of deviation interpretations.

The National Board of Health and Welfare was given the assignment of leading a development project on men’s violence against women aimed at better incorporating work on violence by men against women into the normal activities of the social services and health services. A screening project has been carried out in the health and medical services, with good results. Ultimate responsibility for women subjected to violence still rests with the voluntary women’s shelters, even though municipal social services are required to offer help and support to all residents of the municipality. Our survey shows that the National Board of Health and Welfare has improved its work on men’s violence against women in some areas, but that this violence is dealt with and interpreted in a way that we take a critical view of. The National Board of Health and Welfare explicitly takes issue with a gender power interpretation of men’s violence against women and advocates an ecological model. The model builds on a combination of interpretations, gender power being one of several. On the basis of this approach, positions are formulated that this inquiry takes a critical view of; for example, cooperation counselling is still regarded as a possible working method in relations where the man is violent towards the woman.

The county administrative boards have examined the work of the municipalities and the examination of the social services reveals that there are still major shortcomings in the way cases are dealt with. The assignment of working for regional collaboration has been performed inadequately. Admittedly, it has led to increased activity on the part of the county administrative boards, but the number of joint action groups at county level remains small.

Two examples of local work on violence against women

The inquiry’s empirical study at local level describes the forms local work on men’s violence against women can take and the problems that can arise in encounters with actual violence. We have made indepth studies of the Frideborg activities in Östergötland and of the City of Malmö, including the Malmö police district and the Fredman programme, in Skåne. Both these activities are well established and have been highlighted as good examples of collaboration on men’s violence against women.

The inclusive approach adopted by both Frideborg and Malmö in their work means, in concrete terms, working with men, women and children. However, another underlying premise is that the work should be gender neutral and should avoid taking sides. All the activities we have studied claim to proceed from a gender power interpretation of men’s violence against women, but they also take the view that this must be combined with other interpretations, based on different individual, social or cultural deviations. In practice, the gender power interpretation tends to disappear, and this has serious consequences. This applies to the work with women, when, for example, women and children are put in danger by a failure to actively encourage the woman to leave a violent man. The work with children is gender neutral and staff do not take a position on custody issues.

The activities in Malmö and parts of Frideborg have been institutionalised, or are in the process of becoming institutionalised, which is very positive and is a prerequisite for further development. If men’s violence against women is defined as a serious social problem, efforts to combat it are something that has to be paid for from society’s resources. Many employees in the activities studied work far more hours than they are paid for.

The analysis of the activities makes it clear that any work on men’s violence against women and children at local level must build on well-considered collaboration between different actors in society. In order for collaboration between different agencies and between agencies and voluntary organisations to work, there must be a common platform from which to proceed, a clear purpose, and clearly formulated objectives and descriptions of activities. Collaboration requires a shared perspective, which in turn requires knowledge. Public employees and actors collaborating with them cannot draw up objectives and conduct activities unless they have

an adequate knowledge of the problem areas that their activities encompass. Knowledge must be made a requirement when recruiting and both staff and collaborating actors must undergo continuous further education and training. One possibility is to spread knowledge broadly while concentrating specific skills and know-how in specialised departments. Another source of knowledge is good cooperation with women’s shelters, which are the body in society that has worked longest on men’s violence against women.

Our conclusions: resistance and structural obstacles

The resistance and structural obstacles to gender power-conscious work on men’s violence against women that we have identified are found in multiple areas and at multiple levels. Some problems to which we draw particular attention are the issue of resource prioritisation, the organisation of work on men’s violence against women and the knowledge and interpretations of the issue that emerge. Alongside the other material, we have carried out a relatively small questionnaire survey on the amount of their budget relevant agencies and some ministries allocate to the area of men’s violence against women. The results of the survey confirm the conclusions we draw about the agencies’ work on men’s violence against women being a low priority and relatively insignificant social problem. With regard to the question of the organisational place of the issue of men’s violence against women, we note that, with the exception of the Crime Victim Compensation and Support Authority, it is not incorporated in the agencies’ normal activities and specialised positions are not provided for it. Work on men’s violence lacks continuity, institutionalisation and politicisation. Men’s violence against women is not seen as a separate skills and knowledge area, which may explain the absence of any such requirements when recruiting new staff. A lack of a shared perspective and of cooperation between agencies is still a major problem in addressing issues related to men’s violence against women. Without a shared interpretation of the problem, it is difficult to make the work effective and consistent.

We note that the form taken by resistance is invisibilisation: the violence is trivialised and diminished, redefined (from being about gender power to being about other, less controversial problems), turned into a limited problem of deviation or a problem that only

concerns “the others”, subdivided (separated into different forms of violence), depoliticised and defined as a consensus problem.

When the violence is diminished and invisibilised in different ways, it is not obvious that men’s violence against women is something that requires special resources. When men’s violence against women is redefined in terms of other problems, the issue is not considered to require special political discussion, special organisation or institutionalisation. As resources, organisation and interpretation are thus intimately interwoven, the proposed measures we present concern all these levels.

Our proposals in brief

Our proposed measures encompass many areas of society. We argue for both knowledge-based and organisational specialisation. Major steps must be taken to institutionalise and systematise the work, to see to it that adequate resources are available and to create a shared perspective that facilitates effective work. The organisation of work on men’s violence against women must take new forms at national, regional and local level. Our proposals build on existing institutions and activities, but we also propose new ones. All our proposals are based on and elaborate a gender power interpretation of men’s violence against women.

  • Appoint a national expert group on men’s violence against women and children
  • Set up special departments for men’s violence against women and children at the National Courts Administration, the Office of the Prosecutor-General, the National Police Board, the National Council for Crime Prevention, the Crime Victim Compensation and Support Authority, the National Prison and Probation Administration, the National Board of Health and Welfare, the Swedish Migration Board, the Swedish Integration Board, the National Social Insurance Board (social insurance office) and the National Agency for Education
  • Strengthen the wording in Chapter 5, Section 11 of the Social

Services Act from “should” to “must”

  • Give the county administrative boards more rigorous supervisory responsibility in the area of men’s violence against women
  • Set up municipal departments focusing on men’s violence against women
  • Establish a national research centre on men’s violence against women and children
  • Set up a research programme on men’s violence against women and children
  • Give the local women’s shelters state funds and the national organisations of women’s shelters higher appropriations
  • Require gender power-oriented violence-related knowledge and skills when recruiting to positions connected with men’s violence against women
  • Develop routines for screening and compiling statistics on men’s violence against women
  • Make a study of the social costs of men’s violence against women
  • Appoint an inquiry on men’s responsibility for violence.

Kapitel 1 Inledning

Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem, om det råder stor samstämmighet i dagens Sverige – åtminstone retoriskt. Decennier av kvinnors kamp för att föra upp frågan på den politiska dagordningen har utan tvekan haft betydelse. I svensk politik vittnar inte minst kvinnofridsreformen, betänkandet Kvinnofrid och propositionen Kvinnofrid om att en hel del åtgärder har vidtagits vad gäller området mäns våld mot kvinnor.

1

Några av

svaren på frågan om vilken spridning och betydelse dessa åtgärder har fått ger vi i denna utredning.

Utredningen om kvinnofridsuppdragen har följande uppdrag:

Att följa upp och utvärdera genomförandet av de myndighetsgemensamma och myndighetsspecifika uppdragen som gavs i samband med Kvinnofridspropositionen. Utredaren skall utvärdera samtliga åtgärder ur ett könsmaktsperspektiv. Efter att myndigheternas uppdrag följts upp och utvärderats skall utredaren

  • på de områden de aktuella upp-

dragen rörde

  • göra en samlad analys av eventuella hinder och strukturer som motverkar ett könsmedvetet arbete.

2

Regeringen pekar i direktiven på att det ”långsiktiga arbete med att motverka mäns våld mot kvinnor som tog sin början 1993” i och med redovisningen av kvinnofridsuppdragen har ”kommit fram till en punkt då riktlinjerna för det fortsatta arbetet måste stakas ut”.

3

Utredningen ska också ”beakta de insatser som regeringen vidtagit efter att myndighetsuppdragen slutförts”.

4

Ett könsmaktsperspektiv är utgångspunkten för regeringens jämställdhetspolitik: ”(den) vilar på en förståelse av att det råder en maktordning i samhället mellan kvinnor och män, där män som grupp är överordnade kvinnor som grupp”.

5

Mäns våld mot kvin-

1

SOU 2995:60, prop. 1997/98:55.

2

Dir. 2003:112, s. 264.

3

Dir. 2003:112, s. 263.

4

Dir. 2003:112, s. 264.

5

Dir. 2003:112, s. 263.

nor ser regeringen som en konsekvens av bristande jämställdhet och ett uttryck för denna könsmaktsordning, och arbetet för att bekämpa detta våld ska utgå från kvinnors verklighet. Att ”denna maktförståelse tas som utgångspunkt” ser regeringen som ”en förutsättning för att en varaktig förändring skall uppnås”.

6

Att Utredningen om kvinnofridsuppdragen ska genomsyras av ett könsmaktsperspektiv ligger i linje med det uppdrag som gavs till Kvinnovåldskommissionen 1993:

Regeringen gav, i sitt direktiv till Kvinnovåldskommissionen uppdraget att göra en översyn av frågor som rör mäns våld mot kvinnor ur ett kvinnoperspektiv, dvs. att utgå ifrån kvinnors verklighet och erfarenheter. Kvinnovåldskommissionen och senare regeringens proposition Kvinnofrid har bevakat att detta perspektiv varit utgångspunkten. Det är därför angeläget att följa upp och utvärdera vad det inneburit för de resultat som uppnåtts.

7

När vi har genomfört vårt uppdrag har vi studerat det material som myndigheterna själva har producerat, i form av genomförandet av uppdragen och rapportering om detsamma. Vi har också gjort en egen undersökning där vi sett på det konkreta arbetet med mäns våld mot kvinnor och barn på lokal nivå, och en mindre undersökning om resurstilldelning på central och regional nivå. Genom betänkandet, och framför allt när vi diskuterar hinder och motverkande strukturer i arbetet med mäns våld mot kvinnor, sätter vi också in kvinnofridsuppdragens genomförande i sitt sammanhang och relaterar dem till andra åtgärder, liksom till forskning.

Utredningen om kvinnofridsuppdragen har i enlighet med direktiven haft samråd med andra utredningar. Det gäller Utredningen om Brottsoffermyndigheten samt Utredningen om ombildning av Rikskvinnocentrum till ett nationellt institut. Enligt direktiven har vi också samrått med Högskoleverket om verkets uppdrag att utvärdera hur genusperspektiv och mäns våld mot kvinnor beaktas i relevanta utbildningar, och med Rikspolisstyrelsen om uppdraget att utveckla riktlinjer för hot- och riskbedömningar i ärenden som rör våld i nära relationer samt besöksförbud. Därutöver har utredningen träffat 2003 års BRÅ-utredning, Jämställdhetspolitiska utredningen samt representanter för Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS), Sveriges Kvinnojourers Riksförbund (SKR), Riskförbundet för Social och Mental Hälsa

6

Dir. 2003:112, s. 263.

7

Dir. 2003:112, s. 264.

(RSMH) samt Terrafem, som är en kvinnoorganisation för kvinnor och flickor med utländsk härkomst. Vi har även träffat representanter för samtliga centrala myndigheter som omfattades av kvinnofridsuppdragen.

Detta betänkande

  • Slag i luften. En utredning om myndigheter,

mansvåld och makt

  • är resultatet av vårt arbete. Inledningsvis följer vi framväxten av mäns våld mot kvinnor som en fråga om kön och makt på en internationell arena (kapitel 2). Med grund i kvinnofridsreformen och utvecklingen inom svensk våldsforskning går vi därefter djupare in i förståelsen av ett könsmaktsperspektiv på mäns våld mot kvinnor (kapitel 3). Myndigheternas genomförande av kvinnofridsuppdragen redovisas och kommenteras i kapitel 4. I kapitel 5 presenterar vi vår egen studie om arbetet på lokal nivå. Denna följs av en genomgång av regeringens åtgärder efter kvinnofridsreformen (kapitel 6). Den samlade analysen av hinder och strukturer som motverkar ett könsmaktsmedvetet arbete på området mäns våld mot kvinnor återfinns i kapitel 7. Slutligen presenterar vi utredningens överväganden och förslag (kapitel 8) och förslagens ekonomiska, jämställdhets- och integrationspolitiska konsekvenser samt konsekvenser för det kommunala självstyret och för brottsligheten (kapitel 9).

Kapitel 2 Våld och könsmakt på den

internationella arenan

I detta kapitel ger vi en kort beskrivning av hur mäns våld mot kvinnor har synliggjorts som ett politiskt problem på internationell nivå och hur detta våld i allt högre grad har kommit att analyseras och förstås som sammankopplat med mäns överordning och kvinnors underordning. Tanken är att ge en historisk bakgrund och en internationell förankring till det könsmaktsperspektiv på våld som, enligt direktiven, ska vara utgångspunkten för denna utredning. Vi tecknar en historia där fokus ligger på västvärlden, men vi vill samtidigt understryka att parallella rörelser också finns i andra delar av världen.

1

Synliggörandet av mäns våld mot kvinnor som ett omfattande samhällsproblem hänger nära samman med kvinnors långvariga kamp för medborgerliga och mänskliga rättigheter. Under de senaste 100 åren har ett organiserat motstånd mot mäns våld mot kvinnor vuxit fram

  • både på en nationell och på en internationell nivå. Kampen har förts av såväl enskilda kvinnor som av olika nationella och internationella sammanslutningar, vilket i sin tur bidragit till en internationell organisering inom politik, forskning och praktisk verksamhet.

Våld mot kvinnor är en fråga som har enat kvinnor över nationsgränser. Våldet har uppfattats som en gemensam angelägenhet oavsett etnicitet, klass, kultur och religion. Den globala förekomsten av våld mot kvinnor tydliggör mäns överordning, och kvinnor har kunnat organisera sig kring en gemensam erfarenhetsbas av våldsutsatthet. Ur denna organisering har också successivt ett könsmaktsperspektiv vuxit fram, där våldet sätts i samband med maktordningen mellan könen.

2

Feministiska forskare och aktivister har länge argumenterat för att frihet från mäns våld är en förutsättning för att kvinnor ska

1

Sandoval 1991, Mohanty m.fl. 1991, Mohanty 2001.

2

Agosin 2001, Grimshaw m.fl. 2001.

kunna betraktas som fullvärdiga medborgare och jämlika individer. I den meningen formuleras mäns våld mot kvinnor ytterst som en fråga om demokrati och mänskliga rättigheter.

Kvinnors kamp för att ses som människor

Kvinnors kamp för mänskliga rättigheter har i stor utsträckning handlat om att bli betraktade som människor och jämlika medborgare, där lika rättigheter varit en central fråga. Denna rättvisekamp har en lång historia

  • kritik mot kvinnors låga samhällsstatus och livssituation finns formulerad i litteratur åtminstone sedan början av 1400-talet. Samtidigt måste man konstatera att kritiken mött motstånd; frågor om kvinnors rättigheter har marginaliserats och definierats ut från den offentliga och politiska arenan. Kvinnors liv har under historien sammankopplats med den privata sfären. Den offentliga samhällssfären har däremot i stor utsträckning varit synonym med mäns liv och rättigheter. Isärhållandet mellan det som anses tillhöra den privata respektive offentliga sfären sammanfaller alltså ofta med vad som anses vara kvinnligt respektive manligt.

3

Den internationella arenan, som är i fokus i detta kapitel, präglas ännu av detta mönster. Många feministiska forskare har påvisat hur mänskliga rättigheter (per definition offentliga) utgår från mäns erfarenheter och verklighet. Detta innebär att kvinnors rättigheter inte självklart ses som mänskliga rättigheter. Att innefatta den privata sfären i rättighetsbegreppet har mötts av motstånd, inte minst med argumentet att staten inte ska blanda sig i hem och privatliv. Mannen, som familjeöverhuvud, anses också ha rätt att utan inskränkningar kontrollera sitt hem. Dessa föreställningar har inneburit ett stort motstånd mot kvinnors arbete för att föra upp frågor om våld i hemmet på dagordningen.

4

3

Miles 1991, Clayhill 1992, French 1992, Cook 1994, Agosin 2001, Grimshaw m.fl. 2001.

4

Miles 1991, French 1992, Cook 1994, Agosin 2001, Grimshaw m.fl. 2001, Goran 2002,

Hirdman 2001.

Våld mot kvinnor uppmärksammas

Historiskt sett har mäns makt över och rätt till kvinnors liv, kropp och sexualitet ofta varit självklar, vilket även innefattat rätten att utöva våld mot sin hustru. I en eller annan har form har våldshandlingar utförda av män mot kvinnor sanktionerats i lagstiftning, med grund i föreställningar om kvinnor som mäns egendom. Trots att det skett stora förändringar när det gäller lagstiftning om mäns våldsbrott mot kvinnor, lever i hög grad föreställningen om mäns överordning och rätt till kvinnors kroppar och sexualitet kvar i social och kulturell praxis.

5

I kampen för kvinnors rättigheter har historiskt sett fokus i hög grad legat på andra frågor än våld mot kvinnor. Det har handlat om frågor som rösträtt, anställning utanför hemmet, rätt till utbildning eller fullvärdigt medborgarskap. Först på slutet av 1800-talet uppmärksammade engelska och amerikanska kvinnor, exempelvis inom suffragettrörelsen, hustrumisshandel som en social och politisk fråga.

6

Då var ofta en allmän uppfattning om mäns våld att det var

sammankopplat med alkohol, omoral och sedesfördärv. Det kunde också förklaras som en följd av inneboende underlägsenhet hos invandrare och fattiga. Samtidigt kunde ett visst mått av våld legitimeras av mannens traditionella rätt som familjeförsörjare och som familjeöverhuvud. Kvinnosakskvinnor gjorde dock en annan tolkning av problemet. De såg våld mot kvinnor som en följd av maktobalansen mellan könen

  • en maktobalans som tydligast uttrycktes i att en hustru betraktades som sin makes egendom.

7

Kampen för kvinnors rättigheter och för att uppmärksamma våld mot kvinnor stannade delvis av under första världskriget. Under krigsåren underställdes kraven på rättvisa för kvinnor kampen för att försvara demokratin, och feminism underordnades humanism. I detta sammanhang betonades att kvinnor och män hade gemensamma intressen, och problemet med kvinnoförtryck fick anstå. Därigenom försvann också våld mot kvinnor från den offentliga dagordningen.

8

5

Millet 1971, Brownmiller 1975, Miles 1991, Daniels & Brooks 1997, Eliasson 1997, Klein

m.fl. 1997, Neft & Levin 1997, Hanmer & Itzin 2000.

6

Raeburn 1975, Tremain 1975.

7

Miles 1991, French 1992, Daniels & Brooks 1997, Klein m.fl. 1997, Smith 2000, Hanmer &

Itzin 2000, Gordon 2002.

8

Grimshaw m.fl. 2001.

Efter andra världskriget, då vidden av nazisternas brott inte längre gick att blunda för, började världssamfundet fokusera på mänskliga rättigheter, vilket blev en avgörande faktor bakom bildandet av Förenta nationerna. Men inte heller i denna diskussion ansågs kvinnor ha särskilda behov eller intressen som en följd av ett ojämställt samhällssystem. Inga särskilda politiska åtgärder vidtogs i detta skede för att bekämpa våldet mot kvinnor.

9

Förenta nationerna – internationell legitimering av kvinnofrågor

I takt med att allt fler kvinnorörelser lyfte fram könsrelaterade orättvisor började världssamfundet vidta åtgärder för att förbättra kvinnors situation, även om det skulle dröja ända till slutet av 1900talet innan frågan om våld mot kvinnor på allvar kom upp på agendan.

Grundläggande för Förenta nationernas stadga om kvinnors rättigheter är pionjärinsatserna i början av 1900-talet inom sammanslutningen Pan American Union och Nationernas förbund (Förenta nationernas föregångare). Här gjordes tidigt enstaka organiserade försök att uppmärksamma våld mot kvinnor. Nationernas förbund arbetade bland annat med att rädda kvinnor från ”sexslaveri” och för att stoppa mäns användning av kvinnors kroppar som ägodelar, men detta uttrycktes inte som ett led i att motverka och förhindra mäns våld mot kvinnor. Under FN:s tidiga år låg i stället fokus när det gällde kvinnors livssituation på att uppnå jämlikhet inför lagen inom områden som politisk representation, arbete, utbildning, nationalitet och giftermål. Inom sammanslutningen International Alliance of Women, uttrycktes dock redan 1927 vikten av att fokusera på våld mot kvinnor. Kvinnosakskvinnor gjorde därmed kopplingen mellan våld och kvinnors status i samhället till en internationell fråga, men misshandel och sexuella övergrepp inom den privata och offentliga sfären kom inte att bli en fråga på den officiella dagordningen förrän flera decennier senare.

10

9

Grimshaw m.fl. 2001.

10

Pleck 1987, Radford & Russel 1992, Förenta nationerna 1995, Klein m.fl. 1997, Agosin 2001, Grimshaw m.fl. 2001.

Kampen för kvinnors rättigheter inom FN brukar delas upp i tre faser

  • den första fasen (1945−1962), den andra fasen (1963−1975) och den tredje fasen (1976
  • 1985).

11

Den första fasen handlade om att säkra en lagstiftningsgrund för kvinnors medborgerliga rättigheter. Under denna period antog FN Deklarationen om mänskliga rättigheter 1948, i vilken det uttrycks att kvinnor och män på lika villkor ska kunna åtnjuta alla mänskliga rättigheter.

12

Denna skrivning var framför allt ett resultat av

kvinnorörelsens aktiva initiativ framför allt mellan första och andra världskriget.

Den andra fasen handlade om att erkänna kvinnors roll i samhällelig utveckling och dra upp riktlinjer för att kvinnor ska behandlas jämlikt inom alla livsarenor. Denna period avslutades med den första internationella kvinnokonferensen 1975 i Mexico City.

13

Den tredje fasen handlade om att nå insikt om och arbeta för konsensus kring kvinnors deltagande i samhället. Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (Convention on the Elimination of all Forms of Discrimination Against Women, CEDAW) antogs 1979 av FN:s generalförsamling. Konventionen slår bland annat fast att full samhällsutveckling inte är möjlig utan att kvinnor deltar i samhällsproduktionen. Efter att 20 länder ratificerat

14

konventionen trädde den i kraft 1981.

15

Konventionen är

rättsligt bindande vilket innebär att stater kan hållas ansvariga för kränkningar av den. Konventionen som helhet fick dock föga uppmärksamhet och den berörde inte explicit våld mot kvinnor. Samma år som CEDAW trädde i kraft anordnades den andra internationella kvinnokonferensen i Köpenhamn.

16

11

Förenta nationerna 1995, Grimshaw m.fl. 2001.

12

Deklarationer är inte bindande men Deklarationen om mänskliga rättigheter innehar en särställning. Denna deklaration är en förpliktelse och rättsligt bindande för medlemmarna i det internationella samfundet trots att en stat inte skrivit under, eftersom den har blivit en del av den så skallade sedvanerätten.

13

Förena nationerna 1995, Grimshaw m.fl. 2001.

14

De stater som ratificerat konventionen åtar sig att var fjärde år avlägga rapport till FN:s generalsekreterare. Denna granskas sedan av CEDAW, Committee on the Elimination of all Forms of Discrimination against Women, som bildades 1982. ”Rapporterna skall innehålla redogörelser för lagstiftning och andra rättsliga, administrativa eller övriga åtgärder, som konventionsstaterna vidtar för att genomföra konventionens bestämmelser och för de framsteg som görs i detta hänseende.” SOU 1995:60, s. 56

15

Sverige var det första landet i världen som 1980 ratificerade konventionen.

16

Förena nationerna 1995, Europaparlamentet 1995, Agosin 2001.

Den tredje internationella kvinnokonferensen hölls 1985 i Nairobi. Under denna konferens lade FN för första gången fokus på våld mot kvinnor. Denna nya internationella uppmärksamhet hängde samman med ett årtionde av aktivism från olika kvinnorörelser världen över. Motståndet mot att lyfta fram frågan var dock fortfarande stort, och inte minst handlade detta om att mäns våld mot kvinnor inte uppfattades som en offentlig fråga i behov av överstatlig insyn och inblandning. Våld mot kvinnor betraktades fortfarande inte som en överträdelse av mänskliga rättigheter i enlighet med 1979 års konvention. Med andra ord saknades det under denna tid enighet inom FN angående synen på den privata sfären

  • en oenighet som fått konsekvenser för hur kvinnors rättigheter betraktas.

17

Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor utökades 1989 till att även inkludera våld mot kvinnor, och från 1992 betonar den att könsrelaterat våld är en form av diskriminering som kränker kvinnors mänskliga rättigheter. Konventionen omfattar även våld inom både privat och offentlig sfär och stater måste genom lagstiftning och andra åtgärder förebygga våld mot kvinnor och rapportera vilka åtgärder som vidtagits. Kommittén CEDAW som bildades 1982 intresserar sig i hög grad för förhållanden i medlemsstaterna när det gäller våld mot kvinnor, sexuella trakasserier och våldtäkt, och man begär in information om de åtgärder som vidtagits för att minska våldet. Konventionen kräver dessutom att konventionsstaterna skyddar kvinnor mot allt slags våld, såväl i familjen som på arbetsplatsen och i andra sammanhang.

18

Under världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien 1993 uttryckte regeringarna en enighet kring att våld mot kvinnor är en viktig fråga och att våldet handlar om en kränkning av kvinnors mänskliga rättigheter. Delegaterna erkände att våldtäkt används som en medveten krigsstrategi samt att transport av kvinnor för sexslaveri och dödsfall relaterade till hemgift eller änkebränning ska ses som tortyr och därmed som brott mot mänskliga rättigheter. Men problemet gällde ännu huruvida våld i hemmet, det vill säga på en privat arena, skulle ses som ett brott mot de mänskliga rättigheterna. En dominerande del av delegaterna ansåg att detta våld snarare var att betrakta som en kulturell praktik och inte något som

17

Förenta nationerna 1999, Agosin 2001, Förenta nationerna 2003, Förenta nationerna 2004.

18

SOU 1995:60, Förenta nationerna 1995, Förenta nationerna 1999, Agosin 2001, Förenta nationerna 2003, Förenta nationerna 2004.

staten skulle definiera och reglera. Detta synsätt är en motsättning till innehållet i den antagna allmänna rekommendationen. Ändå ses konferensen i Wien 1993 som ett första steg mot en sammansmältning av den privata och offentliga sfären.

19

Senare samma år antogs Deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor av FN:s generalförsamling. För första gången uttrycker här ett FN-dokument ett könsmaktsperspektiv av mäns våld mot kvinnor

  • det vill säga man kopplar explicit samman våldet med mäns överordning och kvinnors underordning. Våldet är i denna förståelse både ett resultat av, och ett sätt att vidmakthålla, mäns maktposition. Utgångspunkten är följande:

Våld mot kvinnor är ett uttryck för historiskt ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män och att det är dessa ojämlika förhållanden som har lett till att männen dominerar och diskriminerar kvinnor. Våld mot kvinnor är en avgörande social mekanism, genom vilken kvinnor tvingas in i en underordnad ställning gentemot män.

20

Våld mot kvinnor definieras alltså inte längre som en privat angelägenhet och begränsas inte heller till att omfatta endast fysiskt våld. Även sexuellt och psykiskt våld (innefattande bland annat hot) ingår här. Enligt deklarationens första artikel är mäns våld mot kvinnor:

varje könsrelaterad våldshandling som resulterar i, eller sannolikt kommer att resultera i, fysisk, sexuell eller psykisk skada eller sådant lidande för kvinnor, innefattande hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckliga frihetsberövanden, vare sig det sker i det offentliga eller i det privata livet.

21

I deklarationen betraktas bland annat misshandel, sexuellt utnyttjande och våldtäkt både av vuxna kvinnor och barn, våld relaterat till hemgift, änkebränning, kvinnlig könsstympning, ofredande, hot, handel med kvinnor, tvångsprostitution

22

och våld förövat eller

tolererat av staten inte som olika fenomen utan som olika former av våld mot kvinnor.

23

19

Förenta nationerna 1999, Agosin 2001, Grimshaw m.fl. 2001, Förenta nationerna 2003, Förenta nationerna 2004.

20

Förenta nationerna 1993.

21

Ibid.

22

Den svenska regeringens hållning i denna fråga är att prostitution genom kvinnofridslagstiftningen definieras som mäns våld mot kvinnor och man gör ingen åtskillnad mellan frivillig och påtvingad prostitution. Se till exempel Näringsdepartementet 2004b.

23

Förenta nationerna 1993.

FN:s generalförsamling tillsatte 1994 en speciell rapportör, vars uppgift var att samla information och föreslå åtgärder på både internationell, nationell och regional nivå i syfte att eliminera våld mot kvinnor. År 1995 hölls den fjärde kvinnokonferensen i Beijing, Kina. Där upprepades de steg som tagits på konferensen om mänskliga rättigheter i Wien 1993, och våld mot kvinnor gjordes till en central del av den handlingsplan som togs fram.

24

Europarådet och EU följer i FN:s fotspår

FN:s politiska dokument och arbete är ständigt närvarande som en spegel mot vilken det europeiska arbetet med mäns våld mot kvinnor reflekteras. Första gången Europarådet belyste frågan om våld mot kvinnor var 1985. Europarådet antog då en rekommendation om våld inom familjen med riktlinjer för hur medlemsstaterna ska angripa frågan. Rekommendationen tar upp förebyggande och lagstiftande åtgärder. Samma år uppmärksammades våld mot kvinnor av Europarådets parlamentariska församling i en resolution om jämställdhet mellan kvinnor och män. Där efterlyser man bland annat lagstiftningsåtgärder för att kunna åtala alla former av fysiska och sexuella övergrepp samt våld i hemmet. Europarådet antog sedan 1988 Deklarationen om jämställdhet mellan kvinnor och män. Denna deklaration slår fast att jämställdhet mellan kvinnor och män är en fråga om mänskliga rättigheter, demokrati och social rättvisa.

25

En konferens om strategier för att eliminera våld mot kvinnor hölls inom EU 1993. Under denna konferens togs det viktigaste steget hittills inom EU när det gäller att uppmärksamma och motverka våld mot kvinnor. Declaration on policies for combating violence against women in a democratic Europe antogs. Deklarationen betonar, i linje med FN, statens ansvar för att ingripa, undersöka och utfärda sanktioner till stöd för brottsoffren. Under konferensen fördes vidare en diskussion om möjligheterna att genom lagstiftning ytterligare utvidga statens ansvar för att förhindra våld mot kvinnor.

24

Förenta nationerna 1995, Utrikesdepartementet 1996, Förenta nationerna 1999, Förenta nationerna 2003, Förenta nationerna 2004.

25

Europaparlamentet 1995.

År 1994 bildades en expertgrupp som ett resultat av konferensen. Gruppen arbetade fram Plan of Action to Combat Violence Against Women. I denna handlingsplan uttrycks en grogrund för ett könsmaktsperspektiv, eftersom våldet relateras till mäns kontroll och till maktobalansen mellan kvinnor och män. Våld mot kvinnor och flickor kopplas också till en internationell maktobalans mellan olika länder. Handlingsplanen är dock inte bindande för medlemsstaterna.

26

Europarådets ministerkommitté antog 2002 en rekommendation – On the protection of women against violence. I rekommendationen uttrycks ett tydligt könsmaktsperspektiv. Man konstaterar att mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem baserat på en ojämlik relation mellan kvinnor och män. Inte heller denna rekommendation är bindande för medlemsstaterna.

27

Från privat fråga till internationell angelägenhet

Mäns våld mot kvinnor har gått från att vara en privat, manlig, lagstadgad rättighet, grundad i föreställningen om kvinnor som mäns egendom, till att alltmer uppmärksammas som ett allvarligt samhällsproblem och en offentlig angelägenhet på en internationell arena. Mäns våld mot kvinnor förknippas i dag på deklarationsnivå med maktobalansen mellan könen.

Olika uttryck av våld mot kvinnor världen över ses inte längre som artskilda. I FN:s Deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor är skilda former av mäns våld uttryck för samma kvinnoförtryck. Den tidigare uppsplittringen mellan privat och offentligt våld finns inte här, samtidigt som det individuella våldet knyts ihop med det våld som utövas eller tolereras av staten:

Våld mot kvinnor anses omfatta men inte vara begränsat till följande:

a) fysiskt, sexuellt och psykiskt våld som förekommer inom familjen, innefattande misshandel, sexuellt utnyttjande av minderåriga flickor i hushållet, våld relaterat till hemgift, våldtäkt inom äktenskapet, kvinnlig könsstympning och andra traditionella seder som är skadliga för kvinnor, våld utövat av annan än make och våld i samband med utnyttjande,

26

Europaparlamentet 1995, Europarådet 1998.

27

Europarådet 2002.

b) fysiskt, sexuellt och psykiskt våld som förekommer ute i samhället inklusive våldtäkt, sexuellt utnyttjande, ofredande och hotelser i arbetet, inom utbildningsinstitutioner och andra platser, handel med kvinnor och tvångsprostitution,

c) fysiskt, sexuellt och psykiskt våld förövat eller tolererat av staten, varhelst det förekommer.

28

Med ett könsmaktsperspektiv tydliggörs sambandet mellan olika former av könsdiskriminering: sexualisering, lönediskriminering, trakasserier, våld etc. Mäns våld mot kvinnor innefattar inte bara våld som utövas mot vuxna kvinnor i hemmet utan även våld mot såväl nyfödda flickor som äldre kvinnor och fysiskt/psykiskt funktionshindrade kvinnor, våld som sker på offentlig plats, sexuella trakasserier samt mord. Denna våldsförståelse bidrar med goda förutsättningar att synliggöra både våldets omfattning och våldets samhällsekonomiska kostnader.

29

Detta är välkommet eftersom,

vilket bland annat Världshälsoorganisationen (WHO) påpekar, siffror om mäns våld mot kvinnor ofta är grova underskattningar.

30

WHO konstaterar ändå följande:

Worldwide, it has been estimated that violence against women is as serious a cause of death and incapacity among women of reproductive age as cancer, and a greater cause of ill-health than traffic accidents and malaria combined.

31

Även på en internationell arena finns det ett motstånd mot en könsmaktsförståelse av mäns våld mot kvinnor

  • både på deklarationsnivå och på praktisk nivå. På ett plan sammankopplas olika former av mäns våld mot kvinnor tydligare och olika målgrupper för våldet identifieras. Å andra sidan bagatelliseras och individualiseras våldet och ses därför inte som en politisk fråga och en del av ett samhällsmönster. WHO gör till exempel skillnad mellan mäns våld mot kvinnor i nära relationer/familjen, sexuellt våld och våld mot kvinnor inom den offentliga arenan.

32

Ett annat problem är att de områden som står i direkt relation till frågor om mäns våld mot kvinnor oftast utgår från (bland annat) en könsmaktsförståelse, medan andra områden, exempelvis frågor om

28

Förenta nationerna 1993.

29

French 1992, Blumel m.fl. 1993, Day 1995, Greaves m.fl. 1995, Daniels 1997, Godenzi & Yodanis 1998, Stanko m.fl. 1998, Lundgren m.fl 2001, Piispa & Heiskanen 2001, Sen 2001, Sida 2004.

30

Världshälsoorganisationen 1997, Världshälsoorganisationen 2002.

31

Världshälsoorganisationen 1997, s. 3.

32

Världshälsoorganisationen 2002.

barn och fattigdom, inte relaterar våldsutsatthet till kön och makt.

33

Mäns våld mot kvinnor har trots detta börjat erkännas som en av de allvarligaste hälsoriskerna för kvinnor världen över:

Domestic violence is widespread throughout the world and is one of the leading causes of female injuries in nearly every country.

34

Mycket har alltså hänt sedan 1800-talets kvinnosakskvinnor började tala om kvinnors rätt till frihet från våld. Ett könsmaktsperspektiv på mäns våld mot kvinnor finns i dag inskrivet i flera dokument från FN, EU och Europarådet och i flera nationella regeringsdokument och det är även erkänt av den internationella människorättsorganisationen Amnesty International. Könsrelaterat våld ses som ett brott mot kvinnors mänskliga rättigheter. Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är en form av tortyr enligt FN:s tortyrkonvention, och systematisk våldtäkt ses sedan 1993 som ett krigsbrott, en form av tortyr och därmed som ett brott mot mänskligheten. Olika former av våld mot kvinnor och barn ses som skilda uttryck för samma förtryck, och separationen mellan privat och offentligt är i många skrivningar försvunnen. Mäns våld ses dessutom som ett av de allvarligaste hälsoproblemen för kvinnor. Detta våld beskrivs inte bara som ett allvarligt samhällsproblem, utan också som ett direkt hinder för en hållbar samhällsutveckling och en central fråga för världens framtid.

35

Trots ett starkt mot-

stånd – både historiskt och nutida

  • har mäns våld mot kvinnor alltså gått från att vara en privat fråga till att bli en internationell angelägenhet.

33

Radford & Russell 1992, Cook 1994, Neft & Levine 1997, Ellsberg 1999, Horne 1999, Walker 1999, Russell & Harmes 2001, Amnesty International 2001, 2004.

34

Neft & Levine 1997, s. 153.

35

de Vylder 2004. För andra undersökningar om de samhällsekonomiska kostnaderna för mäns våld se Blumel m.fl. 1993, Day 1995, Greaves m.fl. 1995, Godenzi & Yodanis 1998, Piispa & Heiskanen 2001, Stanko m.fl. 1998.

Kapitel 3 En könsmaktsförståelse av

mäns våld mot kvinnor

I föregående kapitel följde vi hur mäns våld mot kvinnor synliggjorts som ett könsmaktsproblem på den internationella arenan. Här flyttar vi fokus till en svensk kontext och den nationella utveckling som skett inom politiken och våldsforskningen. Vi tar avstamp i en diskussion om hur könsmaktsanalysen tog form i kvinnofridsreformen, som bestod av betänkandet Kvinnofrid och propositionen Kvinnofrid.

1

Som vi påpekade i inledningen står, enligt direktiven, könsmakt i fokus för vår utredning. Vi väljer dock att tala om en könsmaktsförståelse av mäns våld mot kvinnor i stället för att använda direktivens begrepp könsmaktsperspektiv. Med begreppsbytet vill vi markera att förståelsen av detta våld bör preciseras, konkretiseras och vidareutvecklas. På vilket sätt detta bör ske är ämnet för detta kapitel. Med feministisk våldsforskning som bas formulerar vi en könsmaktsförståelse av mäns våld mot kvinnor som bygger vidare på kvinnofridsreformen. Genom betänkandet tydliggör vi vikten av att denna förståelse är utgångspunkten för det fortsatta arbetet med att bekämpa mäns våld mot kvinnor och barn.

Vår utgångspunkt är att Kvinnovåldskommissionen och dess betänkande Kvinnofrid utgör ett radikalt förståelseskifte i svensk politik om mäns våld mot kvinnor. Kommissionens uppdrag var att ”göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld”.

2

Att sätta våld mot kvinnor

på den politiska dagordningen var förvisso inte något nytt. Redan i slutet av 1970-talet etablerades våld mot kvinnor som en politiskt angelägen fråga i Sverige, i betydelsen att den regelbundet diskuterades i offentliga dokument. Det var inte längre, som var fallet ända fram till 1960-talet, fritt fram att i politiska församlingar och

1

SOU 1995:60, prop. 1997/98:55.

2

SOU 1995:60, s. 49.

dokument hävda att mäns våld (om det inte var alltför grovt) var ett naturligt inslag i äktenskapet och en privat angelägenhet.

3

Skiftet låg i stället i det perspektiv som enligt kommissionens direktiv skulle prägla utredningen. Här grundlades på allvar en politisk etablering av det som i vår utrednings direktiv kallas ett könsmaktsperspektiv på mäns våld mot kvinnor (i kvinnofridsreformen formulerat som ett kvinnoperspektiv). Kvinnovåldskommissionens uppdrag och arbete speglar framväxten av feministisk våldsforskning

  • ett nytt kritiskt tänkande som ifrågasatte den tidigare våldsforskning som bekräftat snarare än ifrågasatt kulturellt grundmurade vardagsföreställningar om mäns våld. Dessa föreställningar förenas av att de söker förklaringar till våldet i antagna avvikelser hos de våldsutövande männen – exempelvis biologiska, sociala, medicinska, situationsmässiga eller kulturella avvikelser.

Dominerande avvikelseförståelser av våld

Etnologen Inger Lövkrona visar i en exposé över internationell och nationell forskning om mäns våld att våldsforskningen länge byggt på en i grunden biologistisk förståelse, trots att detta sällan uttalas explicit. Det kan handla om hur evolutionen i reproduktionssyfte gjort män mer aggressiva än kvinnor (sociobiologi) eller att mäns våldsbeteende kan förklaras utifrån manligt könshormon

  • ju högre testosteronhalt, desto större risk att mannen är våldsbenägen (medicin). I dagens socialvetenskaper, menar Lövkrona, är dessa kategoriskt biologistiska förklaringar uppmjukade men sällan övergivna. Inom psykologin kan man hamna nära det biologistiska tänkandet när mäns inneboende aggressivitet, utlöst av yttre stimuli, görs till våldets orsak. Våldsamma män kan också betraktas som sjuka och psykiskt störda, och deras beteende ses som en reaktion på yttre eller inre provokationer.

4

Den norska sociologen Marianne Brantsæter visar i sin studie om män som begått sexuella övergrepp på barn hur den internationella forskningen om mäns våld

  • i synnerhet den medicinska, psykiatriska och psykologiska forskningen
  • traditionellt fokuserat på att söka omständigheter som påverkar eller styr den våldsamme mannens beteende.

3

Wendt Höjer 2002.

4

Lövkrona 2001, jämför Boasdottir 1998.

Forskningen riktar, enligt Bransæter, mest uppmärksamhet mot de män som man definierar som de mest avvikande när det gäller exempelvis personlighetsdrag, avvikande sexualitet och återfallsfrekvens. Hon lyfter fram följande underliggande tes i forskningen: Eftersom våld och övergrepp är en avvikelse, måste övergriparen ha problem. Dessa ska identifieras i syfte att hjälpa honom. De våldsutövande männen behandlas därmed som personer med avvikande personlighetsdrag och våldshandlingarna betraktas som impulsbetingade, orsakade av denna personlighet.

5

Att se våldsamma män som avvikare i olika betydelser är ett synsätt som också dominerat den svenska politiska arenan. Statsvetaren Maria Wendt Höjer gör i sin avhandling en historisk tillbakablick där hon studerar svenskt offentligt tryck om våld mot kvinnor från 1930- till 1990-talet. Alkohol är den förklaring som var avgjort vanligast fram till 1960-talet, men även psykisk sjukdom ansågs ligga bakom våldet. Det var dock enbart det grova och upprepade våldet som alls behövde en förklaring; mäns lindriga våld sågs som en normal och naturlig del av en heterosexuell parrelation.

6

Fortfarandet är alkohol en av de vanligaste svenska vardagsförklaringarna till mäns våld mot kvinnor; psykologen Mona Eliasson kallar alkohol för den oftast nämnda ”spontana” förklaringen av mäns våld mot kvinnor bland såväl utomstående, våldsutövande män och våldsutsatta kvinnor.

7

Från 1970-talet och framåt kombineras alkohol i större utsträckning med psykologiserande förklaringar som till exempel att våldet är ett uttryck för mannens maktlöshet eller att mannen själv ses som ett offer för olika sociala omständigheter, exempelvis utslagning, dåliga uppväxtförhållanden eller en tillfälligt svår livssituation. Våldets orsaker söks inom privata relationer isolerade från det omgivande samhället och omfattar också våldsutsatta kvinnor, som även de antas vara psykologiskt avvikande. Följaktligen anses att våldet bäst bekämpas med stöd och terapi.

8

I en genomgång av forskning, facklitteratur och offentligt tryck om mäns våld mot kvinnor och barn från 1970-talet och framåt identifierar sociologen Nea Mellberg en rad perspektiv där våld kopplas till avvikelser hos gärningsman eller offer. Hon menar, i

5

Brantsæter 2001.

6

Wendt Höjer 2002.

7

Eliasson 1997, s. 184.

8

Wendt Höjer 2002.

linje med Wendt Höjer, att dessa perspektiv varit dominerande och fortsatt präglar en betydande del av dagens publikationer.

9

Mellberg talar om vanmaktsperspektivet, som innebär att våld mot kvinnor är ett uttryck för vanmakt och frustration hos mannen. Detta perspektiv förekommer i en psykoanalytisk variant där våldet ses som uttryck för sexuell ångest, hat, fruktan och fientlighet mot kvinnor. Våldets orsak förläggs dock till samhällets struktur av våld och fientlighet mellan könen. I en sociologisk variant av vanmaktsperspektivet blir våldsmannen ett offer för manssamhällets förtryck.

10

Enligt konfliktperspektivet betraktas däremot våldet som en konflikt mellan två jämbördiga parter, frikopplat från ett könskulturellt sammanhang samt präglat av mäns överordning och kvinnors underordning. Våldshandlingar kläs i könsneutrala termer och kan exempelvis ses som en fortsättning på ett gräl.

11

Ett annat perspektiv fokuserar på socialt arv. Här förstås våldsutövning utifrån att det antas gå i arv: en pojke som sett sin pappa misshandla sin mamma blir som vuxen en misshandlare, och en flicka som upplevt detsamma söker sig till misshandlande män. Det konkreta våldet framställs som en tvångsmässig upprepning i vissa familjer

  • ofta familjer som präglas av andra sociala problem såsom alkoholmissbruk eller social utslagning. Uppväxt i våldspräglade familjer kombineras med samhälleliga faktorer, såsom brist på jämställdhet, rotlöshet och allmänt moraliskt förfall.

12

På senare år

  • inte minst efter mordet på Fadime Sahindal 2002 och under den så kallade hedersmordsdebatten
  • har ytterligare en variant av avvikelseperspektiv tagit form: kulturperspektivet. Våld förläggs enligt detta perspektiv till familjer vilka definieras som särskilt patriarkala, alltså icke-jämställda och därmed icke-svenska. Våld utövat av icke-svenskar förstås här som kulturellt, och svenskt våld som icke-kulturellt. Detta perspektiv kombineras ofta med andra perspektiv. I regeringens handlingsplaner mot våld i patriarkala familjer kombineras till exempel kulturperspektivet med ett könsmaktsperspektiv; könsmakt blir en allmän förklaring till mäns våld mot kvinnor och patriarkala kulturmönster ytterligare en aspekt på detta. Avvikelsen består här i tillhörighet till en annor-

9

Mellberg 2004.

10

Ibid.

11

Ibid.

12

Ibid.

lunda kultur, kontrasterad mot och framställd som artskild från svensk kultur.

13

Ett perspektiv som Mellberg menar fått allt större spridning under 1990-talet, och som vi kommer att visa har en framträdande roll i det material vi utreder, är allt och intet-perspektivet. Enligt detta perspektiv kan en förståelse av våld mot kvinnor bäst nås om flera olika förklaringsmodeller kombineras med varandra. Ett samhälleligt perspektiv som grundas i mäns historiska och sociala överordning samt kvinnors underordning kan exempelvis kombineras med ett individuellt perspektiv där våldets orsak söks i psykologiska eller biologiska faktorer.

14

En grundläggande tanke som förenar avvikelseperspektiven är att de förutsätter en skillnad mellan Vi (icke våldsamma, icke våldsutsatta) och Dem (våldsamma, våldsutsatta). Brantsæter konstaterar att ”forskningen

  • och media − tycks förmedla bilder av ’övergriparen’ som en person ingen av oss känner igen oss i”.

15

Män som

använder våld blir per definition avvikande män, det vill säga män som inte är vanliga, normala män. Den centrala frågan blir således varför just dessa män slår medan andra inte gör det.

Utifrån avvikelseperspektiven förstås våld som ett marginellt problem och förövare och offer som särskilda avvikande individer.

16

Den största uppmärksamheten riktas mot de våldsutövande män som kan definieras som mest avvikande

  • de svårt psykiskt sjuka, tyngst kriminella, hårdast missbrukande eller män från särskilt patriarkala kulturer.

17

Ett stort avstånd skapas därmed mellan Vi

och Dem.

Avvikelseperspektiven förenas också av att man inte ställer djupgående frågor om mönstret att förövare nästan uteslutande är män eller om hur våld kan kopplas till vår kulturs föreställningar om maskulinitet och om relationen mellan kön och makt.

18

Att tala om

våld som en avvikelse innebär på så sätt ett osynliggörande av att våldet sker i ett könat sammanhang och har en könad aktör. I stället för att ta fasta på det kulturella och samhälleliga sammanhang där män utövar våld, lyfter man fram olika slag av avvikelser som orsak till att män slår. Män som anses utöva våld för att de har för höga halter av testosteron, är psykiskt sjuka, har haft en svår

13

Mellberg 2004. Se exempelvis Wikan 2003, Schlytter 2004.

14

Mellberg 2004.

15

Brantsæter 2001, s. 472.

16

Mellberg 2002, Lundgren & Westerstrand (kommande).

17

Brantsæter 2001.

18

Ibid.

uppväxt eller kommer från en särskilt patriarkal kultur kan inte på allvar ställas till svars för sina handlingar. På så sätt ansvarsbefriar avvikelseförklaringar män.

Feministisk våldsforskning bryter avvikelsetänkandet

På den svenska arenan har avvikelsetänkandet när det gäller mäns våld mot kvinnor utmanats av kvinnopolitiska strömningar sedan slutet av 1970-talet, och senare även av feministisk våldsforskning. Detta har skett genom att man med en feministisk utgångspunkt formulerat nya frågor om hur mäns våld ska tolkas och bekämpas, och man ifrågasätter de etablerade vardagsförståelserna i stället för att bekräfta dem. Vi visade i förra kapitlet hur denna utveckling haft sin motsvarighet på en internationell nivå, där utmaningen i stor utsträckning handlat om en kamp för kvinnors rättigheter, inklusive frihet från mäns våld. Denna kamp har kvinnoorganisationer, forskare och enskilda fört trots ett stort motstånd.

En viktig politisk aktör när det gäller mäns våld mot kvinnor, internationellt och nationellt, är kvinnojoursrörelsen. Etablerandet av kvinnojourer i Sverige föregicks av flera kvinnoorganisationers starka protest mot en vad de ansåg vara en föråldrad kvinnosyn i frågan om våld och övergrepp mot kvinnor.

19

Kritiken riktades

specifikt mot betänkandet Sexuella övergrepp, som kom 1976.

20

Särskilt kritisk var man till hur kvinnan gjordes medansvarig för våldet, och krav höjdes för att våldsutsatta kvinnor skulle få stöd. Den första svenska jouren invigdes 1978 och en riksorganisation (ROKS

  • Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige) startade några år senare.

21

Organisationen är uttalat feministisk,

och man anser att ”mäns våld mot kvinnor, pornografi, våldtäkt, incest, sexuella övergrepp och andra övergrepp är de yttersta konsekvenserna av kvinnoförtrycket i samhället” och att ”dessa förtryck är olika yttringar av samma kvinnohat”.

22

ROKS arbetar

mot ”mäns sexualiserade våld mot kvinnor och barn” och mot ”manlig dominans och överordning på alla samhällets nivåer” med utgångspunkt i praktisk och teoretisk kunskap om mäns våld mot

19

Eduards 2002.

20

SOU 1976:9.

21

Eduards 2002. I dag finns ytterligare en riksorganisation för kvinnojourer

  • Sveriges

Kvinnojourers Riksförbund (SKR).

22

ROKS hemsida 2004-11-03, http://www.roks.se

kvinnor.

23

Utgångspunkten för deras verksamhet är kvinnors

(vålds)erfarenheter.

Kvinnors erfarenheter är även en utgångspunkt för den feministiska våldsforskning som vuxit fram de senaste 25 åren, liksom i övrigt i den feministiska forskningstraditionen. Feministisk forskning (då med beteckningen kvinnoforskning) växte fram på 1960- och 1970-talet som en kritik mot inrotade könsfördomar och mot att kvinnors erfarenheter och erfarenhetsområden osynliggjordes inom den etablerade vetenskapen.

24

Hur kvinnors erfarenheter av exempelvis våld kan ligga till grund för forskning har senare varit föremål för omfattande debatt där frågor ställts om huruvida kvinnor kan sägas ha några gemensamma erfarenheter som kan synliggöras med metoder som är anpassade efter dessa,

25

och om kvinnor som underordnade bör få en

privilegierad position i skapandet av kunskap.

26

Även om dessa

ståndpunkter i dag är omdiskuterade är tolkningen av kvinnors berättelser om sina (vålds)erfarenheter central i den feministiska våldsforskningen.

Mellberg kallar den feministiska forskningen

  • som hon kallar

makt- och kontrollperspektivet

  • för våldsforskningens undantag på

1980-talet. Denna forskningsriktning är, enligt henne, den enda som på allvar bryter med avvikelseförklaringarna.

27

På en nordisk arena växer den feministiska våldsforskningen fram tidigt i Norge med forskningsprogrammet Kvinnemishandling som startade redan 1985,

28

och sedermera också i Sverige, framför

allt inom samhällsvetenskapliga ämnen. Till skillnad från tidigare forskning ställer den feministiska våldsforskningen frågor som relaterar mäns våld mot kvinnor både till den individuella våldsutövarens kön och hur våld används för att upprätthålla makt och kontroll över kvinnan, och till det samhälleliga sammanhang där våldet utövas. Den förståelse av våldet som exempelvis kvinnojourerna bygger sin praktiska verksamhet på och som i stor utsträckning ligger till grund för kvinnofridsreformen, har utvecklas inom denna forskningsriktning.

Utifrån en könsmaktsförståelse sätts det konkreta våldet in i sitt sociala och kulturella sammanhang och det tolkas i ljuset av manlig

23

Ibid.

24

Mellberg 2002.

25

Se till exempel Oakley 1981.

26

Se till exempel Harding 1987.

27

Mellberg 2004.

28

NAVF 1985.

överordning och därmed hur kön skapas i vårt samhälle. Ytterst är detta en fråga om demokrati och om hur mäns våld på olika sätt begränsar kvinnors livs- och handlingsutrymme. Det gäller både det faktiska våld män utsätter kvinnor för och kvinnors rädsla för att utsättas

  • mäns våld är en del av kvinnors vardag. I en sådan förståelse kan våldet tolkas både som en följd och som ett återskapande av samhällets ojämlika maktrelationer.

29

Om mäns våld

mot kvinnor däremot separeras från de kulturella och sociala sammanhang där det utövas blir det begripligt bara om det förstås i enlighet med de ovan beskrivna perspektiven

  • som skilt från det normala, vanliga och vardagliga, som en avvikande handling utförd av avvikande män.

30

En övergripande fråga när man studerar konkret våldsutövning utifrån ett avvikelseperspektiv kan vara att söka orsaken till att vissa män utövar våld medan andra inte gör det. Men utifrån en könsmaktsförståelse är det i stället mer relevant att ställa frågor om våldets avsikter och exempelvis se sambandet mellan fysisk och sexuell våldsutövning och andra former av kontrollerande beteenden liksom mellan våldsutövning och accepterade former av könsrelaterade kränkningar.

Utifrån en könsmaktsförståelse kan man inte se relationer och andra sammanhang där män utövar våld mot kvinnor som artskilda från relationer där män inte utövar våld, och varken våldsutövande män eller våldsutsatta kvinnor kan placeras in i bestämda kategorier som skiljer dem från andra. Mäns våld mot kvinnor blir därmed på olika sätt närvarande i allas liv och något som alla måste ta ansvar för. Fokus riktas mot alla mäns ansvar att ifrågasätta kulturella föreställningar om mäns rätt att kontrollera och utöva makt över kvinnor, och alla mäns och kvinnors ansvar för att utmana grundmurade normer för kön

  • hur män och kvinnor är och ska vara − blir närvarande i allas vår vardag.

31

Avvikelseperspektiven utmanas

genom att våldet varken förläggs till de socialt marginaliserade eller de kulturellt främmande eller knyts till individuella avvikelser hos gärningsman eller offer utan i stället till det vardagliga skapandet av kön.

29

Wendt Höjer 2002.

30

Lundgren 2004.

31

Jämför Lundgren 2001, Mellberg 2002.

Våld blir en fråga om bristande jämställdhet

Inom svensk politik har mäns våld mot kvinnor under lång tid återskapat och bekräftat kulturellt etablerade förståelser av våld, vilka dock har utmanats under de två senaste decennierna. Politiska åtgärder har åtminstone delvis präglats av den feministiska våldsforskningen.

Första gången våld mot kvinnor definierades som en jämställdhetsfråga var i regeringens jämställdhetspolitiska proposition Olika på lika villkor 1990/91. Här såg man våld mot kvinnor i olika former som ”allvarliga uttryck för bristande jämställdhet och därmed för den obalans som råder i maktförhållandet mellan könen”.

32

I propositionen gav regeringen för första gången uppdrag till myndigheter att utifrån denna förståelse arbeta med våld mot kvinnor på olika sätt inom den egna myndigheten och i samarbete med andra.

I början av 1990-talet gjorde regeringen också andra satsningar när det gäller våld mot kvinnor. Bland annat inrättades en professur i sociologi särskilt kvinnoforskning, som ska studera förhållandet mellan makt och kön i familj och samhälle särskilt våld mot kvinnor.

33

I 1993/94 års jämställdhetspolitiska proposition Delad makt, delat ansvar antogs frihet från könsrelaterat våld som ett av sex delmål i jämställdhetspolitiken.

34

Officiella svenska dokument kom

därefter i högre utsträckning att relatera våld mot kvinnor till kön, makt och sexualitet.

Samma år som frihet från könsrelaterat våld blev ett jämställdhetsmål fick Kvinnovåldskommissionen sitt uppdrag att se över frågor om våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka våldet. De åtgärder som kommissionen föreslog skulle, enligt direktiven, beakta orsakerna till våld mot kvinnor. Dessa direktiv formulerades i linje med det tidiga 1990-talets jämställdhetspolitiska propositioner som att en förutsättning för uppkomsten av

32

Prop. 1990/91:113, s. 48.

33

Professor Eva Lundgren innehar denna professur som är placerad vid Uppsala universitet. Prop. 1989/90:90, prop. 1990/91:100.

34

Prop 1993/94:147. Jämställdhetspolitikens övergripande mål är ett samhälle där medborgarna oavsett kön har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom alla områden i livet. Delmålen är: 1) en jämn fördelning av makt och inflytande, 2) samma möjligheter till ekonomiskt oberoende, 3) lika villkor och förutsättningar i fråga om företagande, arbete, arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet, 4) lika tillgång till utbildning och möjligheter till utveckling av personliga ambitioner, intressen och talanger, 5) delat ansvar för hem och barn, 6) frihet från könsrelaterat våld. Jämställdhetsmålen och jämställdhetspolitiken i stort är för närvarande under utredning (dir. 2004:18).

våld mot kvinnor är föreställningar om mäns makt över kvinnor, och direktiven slog fast att det finns ett samband mellan mäns våld mot kvinnor, jämställdhet, könsmaktsordning och mäns syn på kvinnor.

35

Arbetet skulle bedrivas utifrån vad man såg som ett

dittills eftersatt perspektiv

  • ett kvinnoperspektiv som tog sin utgångspunkt i utsatta kvinnors situation.

I linje med den framväxande feministiska våldsforskningen stod kvinnors (vålds)erfarenheter i fokus, vilket var något som kommissionen uppfattade som ett brott mot en tidigare förståelse:

…det perspektiv som hittills haft företräde är det manliga…vi [ska] därför utgå från kvinnors verklighet och kvinnors erfarenheter, vilka allmänt sett skiljer sig från mäns. Det är alltså våldet och dess effekter så som det framstår för kvinnorna som bör beaktas, och det är framför allt åtgärder som kan gagna kvinnor som utsätts för våld som skall övervägas”.

36

I betänkandet Kvinnofrid gjordes kön för första gången explicit till en relevant kategori i en politisk diskussion om mäns våld mot kvinnor. Mäns våld blev en fråga om relationer mellan män och kvinnor

  • inte bara om samhällets bästa, byggandet av det goda hemmet eller barns uppväxtmiljö.

37

Kommissionen tog sig an uppgiften på bred front och lämnade förslag som berörde en rad skilda områden: författningsändringar, bemötande av våldsutsatta kvinnor och våldsutövande män inom olika myndigheter, ökat stöd till kvinnojourer och andra frivilligorganisationer, samverkan, frågor om sekretess, sexuella trakasserier, barn i misshandelsmiljöer, våld mot kvinnor i olika utbildningar och insatser för särskilt utsatta kvinnor.

Samtliga överväganden och förslag resonerades fram utifrån ett kvinnoperspektiv

  • hur kvinnors erfarenheter kunde beaktas, hur problemen såg ut utifrån det kommissionen definierade som kvinnors perspektiv och hur de olika förslagen kunde komma kvinnor tillgodo. Kvinnovåldskommissionen byggde i stor utsträckning sin argumentation på den då aktuella feministiska våldsforskningen. Kommissionens uppdrag att anlägga ett kvinnoperspektiv kan ses som tidstypiskt i ljuset av 1980-talets och det tidiga 1990-talets kvinnopolitiska kamp och den feministiska forskningens ambitioner att synliggöra kvinnors verklighet och förstå kvinnors (vålds)erfarenheter.

35

Dir. 1993:88.

36

SOU 1995:60, s. 52.

37

Wendt Höjer 2002.

Kvinnofrid: ett förståelseskifte i svensk politik

Att kvinnofridsbetänkandet grundas i feministisk våldsforskning märks inte minst i de författningsändringar som kommissionen föreslog, som i propositionen ledde till betydelsefulla lagförslag: kvinnofridsbrottet, förbud mot köp av sexuella tjänster, ändring i socialtjänstlagen, ändring av förbud mot omskärelse av kvinnor till förbud mot könsstympning av kvinnor och ändring i jämställdhetslagen om sexuella trakasserier.

38

Det ligger visserligen inte inom den här utredningens ram att utvärdera reformens juridiska aspekter, men vi vill nämna kvinnofridsbrottet eftersom det visar på den nya förståelse av våld som präglade reformen.

39

Kvinnofridsbrottet bygger på feministisk

våldskunskap, och särskilt på sociologen Eva Lundgrens teori om våldets normaliseringsprocess. Denna teori är en analytisk modell för hur kvinnor och män förändras av att leva i en relation där mannen utsätter kvinnan för våld

  • hur (om)tolkningen av våldet förändras över tid när kvinnan successivt bryts ned och mannens våldsanvändning uppfattas som mer och mer normal av båda parter. I analysens fokus står vad som händer mellan våldshandlingarna och hur den våldsamma relationen skapas och upprätthålls.

40

Kvinnofridsbrottet är ett exempel på en konkret tillämpning av en könsmaktsförståelse av mäns våld mot kvinnor, där våld förstås sammanhållet och kopplas till en könsmaktsstruktur. Brottet innebär att enskilda grova och lindriga (kriminaliserade) gärningar bedöms allvarligare tillsammans än var för sig. Därigenom görs den process där mannen med hjälp av våldet tar kontroll över kvinnans liv synlig och straffbar, liksom de kränkningar det innebär och de konsekvenser det får i en kvinnas liv att utsättas för systematiskt våld och systematiska kränkningar. Genom att se sammanhanget mellan upprepade våldshandlingar synliggörs våldets kontext och vad det får för betydelse i kvinnans hela liv.

Ett viktigt begrepp i betänkandets förståelse av våld hämtar man från den feministiska våldsforskningen: sexualiserat våld, som man dock väljer att kalla könsrelaterat våld. I ett nordiskt sammanhang användes termen sexualiserat våld för första gången i det norska

38

Prop. 1997:98:55.

39

Kvinnovåldskommissionen föreslog att kvinnofridsbrottet skulle ses som ett pågående (perdurerande) brott. Denna lösning avvisades dock i propositionen. Som huvudskäl för detta angavs bevisproblem, konflikt med legalitetsprincipen och problem med att avgöra rättskraften (prop. 1997/98:55).

40

Lundgren 2004.

forskningsprogrammet Kvinnemishandling, som en översättning och utveckling av det engelska begreppet sexualized violence.

41

Sexualiserat våld är en paraplyterm som inbegriper och håller ihop olika former av fysiskt, psykiskt och sexuellt våld, exempelvis kvinnomisshandel, våldtäkt, sexuella övergrepp och fysiskt våld mot barn, prostitution och våldspornografi. Begreppet har också en teoretisk betydelse som innebär att dessa fenomen hålls samman och förstås som ett uttryck för manlig överordning och kvinnors och barns underordning, det vill säga relaterar till kön och makt.

42

Våld mot kvinnor, som är det begrepp kommissionen framför allt valt att använda, ses som ett samlingsbegrepp för flera olika företeelser. Betänkandets analyser avgränsas dock till att röra ”sådant fysiskt

  • men också psykiskt − våld som män utövar mot kvinnor i vardagens Sverige” med ett särskilt fokus på våld i nära relationer.

43

Avgränsningen motiveras utifrån att uppdraget var

omfattande, och att en tydlig fokusering därmed nödvändig. Men man menar också att detta fokus stämmer väl överens med kommissionens syfte att väcka medvetenhet om att mäns våld mot kvinnor utgör ett allvarligt samhällsproblem i dagens Sverige. Våld som utövas i hemmet ser man som en stor del av det dolda våldet. En devis som vid den tiden

  • och kanske än i dag − ofta lyfts fram är att den farligaste platsen för kvinnor är det egna hemmet. Kvinnovåldskommissionens avgränsning av sitt uppdrag kan utifrån detta ses som en strategi för att synliggöra vad man tidigare anser ha varit dolt.

Kvinnovåldskommissionen understryker i betänkandet att det våld man talar om är könsspecifikt; det handlar om mäns våld mot kvinnor. Våldsutövningen knyts med andra ord till en aktör – mannen. Könsmakt framställs som den överordnade tolkningsram utifrån vilken våld mot kvinnor ska förstås, och våldet knyts i sin tur till en könsmaktsstruktur. Våld mot kvinnor, menas det, kan med hänsyn till detta inte förstås och motverkas på samma sätt som annan våldsutövning, utan det kräver specifika förklaringar och särskilda insatser.

En könsmaktsförståelse är alltså den överordnade tolkningsramen i kvinnofridsbetänkandet, vilket också återspeglas i de konkreta resonemangen och förslagen. Men man nämner också att det finns andra sätt att tolka våld, exempelvis olika förklaringsmodeller

41

NAVF 1985, Kelly 1988.

42

Ibid samt SOU 1995:60 och Mellberg 2002.

43

SOU 1995:60, s. 51 ff.

enligt vilka våldets orsaker söks med hjälp av individualpsykologiska, socialpsykologiska och biologiska teorier. Dessa rör ofta en individuell nivå, till skillnad från en tolkning där könsmakt står i fokus, som kommissionen menar är en strukturell förståelse. I analysen av våld bör därför olika modeller beaktas eftersom ”våldet knappast kan beskrivas endimensionellt”.

44

Betänkandet Kvinnofrid möttes av en hel del kritik från remissinstanser och i riksdagsdebatter. Inte minst Kvinnovåldskommissionens betonande av att våld mot kvinnor måste behandlas utifrån en särskild förståelse och kunskap och med specifika metoder, mötte protester som exempelvis att alla andra brottsoffer skulle komma i skymundan och att alla medborgare bör behandlas lika.

45

Det explicita kvinnoperspektivet ifrågasattes kraftfullt och även kopplingen mellan våld och mäns makt underkändes, med argumenten att det inte är alla män som slår, att också kvinnor kan utöva våld och att jämställdheten ökar samtidigt med brottsanmälningarna. En del menade att resurserna i stället borde satsas på att ta reda på vilka män som slår och vilken inverkan alkohol har.

46

Kvinnofridspropositionen betonar en könsmaktsförståelse – bland annat

I propositionen Kvinnofrid märks att den kritik som riktades mot betänkandet Kvinnofrid har arbetats in. Den tendens att kombinera olika förståelser, som i liten utsträckning finns i betänkandet, är mer framträdande i propositionen. Könsmakt är också här den överordnade förklaringsmodellen, men kopplingen mellan mäns våld och mäns makt bryts upprepade gånger.

47

Propositionen slår inledningsvis fast att regeringen förstår våld utifrån den obalans mellan könen som råder i Sverige. Våld som ”män riktar mot kvinnor som de har eller har haft en nära relation till” är ”det mest extrema exemplet på en sådan obalans”.

48

Man

konstaterade också att anmälningarna om misshandel och sexuella övergrepp hade ökat under 1990-talet.

Därför utgör mäns våldsbrott mot kvinnor ett allvarligt samhällsproblem vars bekämpning måste prioriteras. Med referens till

44

SOU 1995:60, s. 106 ff.

45

Wendt Höjer 2002.

46

Ibid.

47

Prop. 1997/98:55.

48

Ibid, s. 20.

forskning hävdar regeringen att ”det är numera väl dokumenterat…att det våld som män riktar mot kvinnor ofta har sitt ursprung i och finner näring ur fördomar och föreställningar om mäns överordning och kvinnors underordning”.

49

Men samtidigt understryks att situationen i Sverige ser ljus ut vid en internationell jämförelse, dock utan att syftet med denna jämförelse står klart. Det sker exempelvis i formuleringar som att det ”i ett svenskt perspektiv” är ”viktigt att understryka att de flesta män utövar inte våld mot kvinnor” och att omfattningen av våldet är ”mindre i Sverige än i många andra länder”.

50

Man säger också att

även män utsätts för könsdiskriminering av kvinnor (exempelvis inom kvinnodominerade yrken) och att män liksom kvinnor är offer för bristen på jämställdhet.

51

Trots att propositionen alltså anger det i svensk politik nydanande könsmaktstänkandet som sin utgångspunkt i förståelsen av våld är man inte konsekvent i sina resonemang. Etablerade förståelser där mäns våld mot kvinnor förstås i termer av individuella, sociala eller kulturella avvikelser, och att våldets förklaringar söks i det man antar skiljer våldsamma män från ”normala” män, används parallellt med en könsmaktsförståelse grundad i feministisk våldsforskning. Det tycks inte råda politisk enighet i frågan; olika synsätt som står emot varandra finns på den politiska arenan och detta präglar också kvinnofridsreformen.

52

Kvinnofridspropo-

sitionen, och i viss mån även betänkandet Kvinnofrid, kan alltså ses som ett exempel på det vi ovan benämnt ett allt och intetperspektiv.

Att på detta sätt kombinera olika förståelser är dock problematiskt. En förståelse av mäns våld mot kvinnor som kopplat till kön och makt, är en kritik mot etablerade köns- och maktblinda forskningstraditioner och har andra utgångspunkter än dessa. Vi kommer genom detta betänkande visa svårigheterna med att formulera konkreta åtgärder för att bekämpa mäns våld mot kvinnor om man inte utgår från en konsekvent könsmaktsförståelse utan i stället kombinerar denna med olika varianter av avvikelseförståelser. Det är svårt att i mötet med våldsutsatta kvinnor och barn samtidigt hävda att mäns våld är en individuell, social eller kulturell avvikelse och sammanhängande med en könsmakts-

49

Ibid, s. 20 f.

50

Ibid, s. 21 f.

51

Ibid.

52

Wendt Höjer 2002.

struktur som genomsyrar kvinnors och mäns vardag. I stor utsträckning är alltså avvikelseförståelserna och könsmaktsförståelsen motstridiga.

I kvinnofridsreformen, och även i efterföljande offentligt tryck om jämställdhetspolitiken, poängteras att en könsmaktsförståelse av mäns våld mot kvinnor är en strukturell förklaring, medan olika varianter av avvikelseperspektiv kallas för individuella förklaringar. Som nämnts tidigare förespråkar man sedan mer eller mindre explicit en kombination, där såväl strukturella som individuella aspekter beaktas. Följden av detta blir att en könsmaktsförståelse får relevans på en strukturell och abstrakt nivå, men att den frikopplas från verkliga män som använder konkret våld för att kontrollera och utöva makt över kvinnor. Konsekvensen blir densamma som i avvikelseperspektiven, det vill säga att orsaken till våldet placeras utanför de våldsutövande männen. Här kan alltså män bli offer för en könsmaktsstruktur och återigen ansvarsbefrias för det våld de utövar.

För att en könsmaktsförståelse av mäns våld mot kvinnor ska kunna genomsyra det konkreta arbetet och bli relevant i praktiken är det en utmaning att framöver hålla fast vid en könsmaktsanalys också i mötet med konkret våld och individuella kvinnor och män. Utifrån denna förståelse av mäns våld mot kvinnor förstås våld i relation till en samhällsstruktur där män är överordnade kvinnor, och mäns våldsutövning bekräftar därmed en könsmaktsordning. Om man utgår från att ingen människa lever utanför den politiska, ekonomiska, sociala och kulturella könsmaktsstrukturen, men att ingen heller är helt bestämd av den, kan män och kvinnor i sina liv i olika stor utsträckning leva upp till eller bryta med de krav som ställs på dem. Att bryta med kraven kan dock vara svårt, beroende på hur tydliga och starka krav som ställs i olika sammanhang. Även om många värderingar, normer och föreställningar om kön och makt är stabila kan strukturer förändras såväl genom offentligt politiskt agerande som genom att individer förändrar sina handlingsmönster.

53

Med en könsmaktsförståelse ses våldsutövande män

inte som offer för individuella eller sociala omständigheter, en annorlunda kultur eller en könsmaktsstruktur. De betraktas i stället som män som genom sina våldshandlingar bekräftar kulturellt grundmurade rättigheter att utöva makt och bestämma över kvinnors liv – ett agerande de bör ta ansvar för.

53

Jämför Guneriussen 1996, Lundgren 2001, Lövkrona 2001.

Ett omfattande samhällsproblem

I enlighet med såväl den svenska regeringens politik som deklarationer på internationell nivå ser vi våld mot kvinnor som ett allvarligt och omfattande problem i vårt samhälle. Detta bekräftas av färska statistiska undersökningar i Kanada, Finland, Frankrike, England och Tyskland, liksom av den första svenska omfångsundersökningen om mäns våld mot kvinnor, Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige

en omfångsundersökning, vilken

genomfördes som en del av kvinnofridsuppdragen.

54

Enligt Slagen dam har 46 procent av Sveriges kvinnor utsatts för våld av en man.

55

Våldet finns i alla samhällsskikt, och det före-

kommer på olika arenor och i olika relationer. Denna våldsfrekvens går igen i liknande undersökningar; i England visar exempelvis motsvarande undersökning att 45 procent av kvinnorna utsatts för våld och i Finland var siffran 40 procent (se vidare nedan).

56

En av de metodologiska utgångspunkterna för studien Slagen dam, grundad i feministisk våldsforskning, är att olika former av våld hänger samman. För en misshandlad kvinna är ”ett hot om en ny misshandel en realitet som kan skrämma lika mycket som det faktiska våldet”.

57

Hot om våld och fysiskt våld är svårt att särskilja,

likaså gränserna mellan sexuellt och fysiskt våld. Begreppet våldets kontinuum visar i stället hur en serie våldshändelser och olika former av våld riktade mot kvinnor av män är sammanlänkade på samma skala.

58

Tanken om våldets kontinuum försöker bryta föreställningar om att det finns tydliga gränser och hierarkier mellan olika typer av våld. Gränserna förefaller snarare vara flytande än fasta, och sambanden mellan så kallat grovt våld och mindre grovt, mellan hot om våld, sexuella trakasserier, sexuellt våld och fysisk misshandel blir tydlig:

Att män utövar våld mot kvinnor kan alltså på ett strukturellt plan ses som ett uttryck för manlig överordning och den kan manifesteras i faktiska fysiska attacker mot kvinnan, men också genom mindre

54

Johnson 1996, Heiskanen & Piispa 1998, Lundgren m.fl. 2001, Jaspard m.fl. 2003, Walby & Allen 2004, Müller & Schröttle 2004.

55

Lundgren m.fl. 2001.

56

Heiskanen & Piispa 1998, Walby & Allen 2004.

57

Lundgren m.fl. 2001, s. 17.

58

Begreppet våldets kontinuum är hämtat från Kelly 1988.

drastiska företeelser så som sexuella trakasserier eller genom verbala kränkningar.

59

Studiens slutsatser är alltså att mäns våld mot kvinnor är utbrett, eftersom 46 procent av kvinnorna har utsatts för våld. Om sexuella trakasserier inkluderas är siffran ännu högre: ”sammanlagt 67 procent av Sveriges kvinnor mellan 18 och 64 år har utsatts för våld av en man efter sin 15-årsdag och/eller trakasserats sexuellt”.

60

Våldet

börjar också tidigt. 30 procent av alla kvinnor har erfarenheter av våldsutsatthet före 15 års ålder.

Som vi visat utgick Kvinnovåldskommissionen, i linje med dåtidens våldsforskning, från ett perspektiv där våld inom relationer utövat i hemmet sågs som merparten av mäns våld mot kvinnor. Detta våld är förvisso fortfarande närvarande och utbrett. Exempelvis har, enligt Slagen dam, 35 procent av de kvinnor som har ett avslutat förhållande erfarit våld från en tidigare make/sambo. Detta utesluter dock inte våld i andra relationer och på andra arenor. Trettio procent av alla kvinnor har efter sin 15-årsdag utsatts för våld från män utanför sexuella relationer. Över hälften av kvinnorna, 57 procent, har enligt studien trakasserats sexuellt. Kvinnor har inga frizoner från våldet; det utövas i kvinnans hem, på offentliga platser inomhus och utomhus, på arbetsplatser och i studiesammanhang.

Slagen dam visar också en annan bild än den som utgörs av avvikelseperspektivens vanligaste schabloner, det vill säga där gärningsmannen betraktas som tillhörande en lägre social klass, har låg utbildning, är alkoholiserad, arbetslös eller invandrare. Exempelvis visade sig åtta av tio kvinnor (82 procent) som utsätts för våld i sin nuvarande relation ha en svensk make eller sambo. När det gäller utbildningsnivån syns inga nämnvärda skillnader om man jämför de män som, enligt kvinnornas rapportering, har och inte har utsatt kvinnan för våld i ett pågående förhållande. Bilden av den alkoholiserade, våldsutsatta kvinnan och den dito våldsutövande mannen bekräftas inte heller. Slagen dam visar exempelvis inte några skillnader i våldsutsatthet när det gäller kvinnornas konsumtion av alkohol och fyra av fem kvinnor som utsätts för våld av nuvarande make/sambo uppger att mannen sällan dricker alkohol:

59

Lundgren m.fl. 2001, s. 15.

60

Lundgren m.fl. 2001, s. 10.

Merparten, 83 procent, av männen som utövat våld mot sin nuvarande maka/sambo konsumerar (…) alkohol 1

  • gånger i veckan eller mer

sällan.

61

Det finns en något högre rapportering av våld än genomsnittet då kvinnorna uppger att mannen dricker oftare än 1

  • gånger i veckan, men det samma gäller om mannen aldrig dricker eller inte har druckit det senaste året. Slagen dams författare konkluderar att studiens resultat pekar mot att ”schablonen om den våldsamme invandrarmannen och den svenske jämställda mannen kan (…) ifrågasättas”.

62

Bilden av att män med hög utbildning utövar mindre

våld och att våldet främst utövas av män ur lägre sociala skikt eller män med alkoholproblem blir inte heller bekräftad.

I den motsvarande engelska studien konstateras, med viss förvåning, att etniska skillnader är näst intill obefintliga. Den finska studien uppger att våldsutsattheten ökar med inkomstnivån, med ett undantag. Kvinnor med allra lägst inkomster rapporterar nästan lika hög våldsutsatthet som de med högst inkomster.

63

En liknande

tendens finns i Slagen dam: ”kvinnor i den högsta respektive lägsta inkomstgruppen har den högsta totalrapporteringen om våld”.

64

Den engelska studien påvisar ett samband mellan låga inkomster och våldsutsatthet. Man hävdar dock att det inte går att dra några slutsatser om orsak och verkan ur detta. Det kan lika gärna vara så att våldsutsatthet ökar i situationer av fattigdom som att fattigdom är en konsekvens av våldsutsatthet.

65

Inte minst handlar detta om

att kvinnor som tvingas fly från våldsutövande män ofta hamnar i en mycket svår ekonomisk situation. Slutsatsen blir att den mest betydande ”riskfaktorn” är kön.

66

Mäns våld mot kvinnor

En könsmaktsförståelse av mäns våld mot kvinnor är enligt direktiven, och i linje med den svenska regeringens officiella hållning, den grundsyn som präglar vår utredning. Med kvinnofridsreformen som utgångspunkt, och med grund i ny feministisk forskning, vill vi i detta betänkande använda och utveckla denna förståelse.

61

Lundgren m.fl. 2001, s. 70.

62

Ibid, s. 71.

63

Heiskanen & Piispa 1998.

64

Lundgren m.fl. 2001, s. 69.

65

Walby & Allen 2004.

66

Ibid.

När vi talar om mäns våld mot kvinnor utgår vi från att konkret våldsutövning måste tolkas i ett socialt och kulturellt sammanhang där män överordnas kvinnor. Våld hänger samman med den diskriminering och de kränkningar kvinnor utsätts för på alla områden i samhället

  • på jobbet, i familjen, på krogen, på gatan.

Mäns våld mot kvinnor kan inte förklaras i termer av avvikelse, utan är på flera sätt en normalitet i vårt samhälle. Som vi visat pekar kvantitativa undersökningar på att detta våld är vanligt förekommande. Om 46 procent av Sveriges kvinnor utsätts för våld är det rimligt att anta att det finns många män i vårt samhälle som utövar våld. Samma undersökningar, liksom kvalitativ forskning, pekar på att våldsutövande män är vanliga män

  • såtillvida att de inte kan skiljas från andra män utifrån variabler som exempelvis utbildning, inkomstnivå, alkoholmissbruk eller etnicitet. De föreställningar om hur män och kvinnor är och ska vara som är vedertagna i vår kultur och den samhälleliga maktstrukturen (mäns överordning och kvinnors underordning), innebär att mäns våld mot kvinnor kan kopplas till det kulturellt normala.

67

Därmed blir mäns våld mot

kvinnor något inte bara De utan också Vi lever med och måste ta ansvar för.

Vi vill bygga vidare på ett av de viktigaste bidragen i kvinnofridsreformen, nämligen synliggörandet

  • och därmed ansvars-

beläggandet

  • av män som aktörer i våldsanvändning och synliggörandet av kvinnor och barn som våldsutsatta. Mäns våld får konsekvenser för, och drabbar på ett eller annat sätt, alla kvinnor; fysiskt och sexuellt våld, hot och rädsla för våld är en del av kvinnors vardag.

68

Det betyder inte att vi anser mäns våld mot män eller våld i samkönade relationer (så kallat partnervåld) vara obetydliga problem

  • tvärtom. Våld mot män och partnervåld förstår vi som köns- och maktrelaterat våld, utifrån att vi förutsätter att också detta våld bör förstås utifrån det sociala och kulturella sammanhang där det utövas och relateras till föreställningar om kön, sexualitet och makt i samhället.

69

Vi bygger också vidare på kvinnofridsbetänkandets användning av begreppet sexualiserat våld. Detta gör vi genom att hålla samman

67

Jämför Lundgren 2004.

68

Om rädsla och oro för våld, se till exempel Lundgren m.fl. 2001.

69

Carin Holmberg och Ulrica Stjernqvist genomför vid Centrum för genusstudier, Stockholms universitet, en svensk kartläggning av våld i samkönade relationer. Studien beräknas bli färdig under 2005.

olika våldsformer, olika våldsutsatta och olika förövare.

70

Mäns

psykiska, fysiska och sexuella våld mot kvinnor och barn, menar vi, måste relateras till kön och makt för att begripliggöras och bekämpas. Det blir då möjligt att se sambanden mellan så kallat grovt och lindrigt våld, exempelvis i en relation där mannen utsätter kvinnan för våld.

71

För att förstå våldets betydelse och sammanhang i en kvinnas hela liv analyseras hur olika former av våld mot kvinnan hänger ihop liksom det som pågår mellan de konkreta våldstillfällena. Att hålla samman olika våldsformer och grupper av utsatta och förövare handlar också om att se hur det som i dag ofta delas in i olika våldskategorier och betraktas som helt olika problem hör ihop. Det gäller exempelvis våld i nära relationer, prostitution, handel med kvinnor för sexuella ändamål, våldtäkter, sexuella övergrepp och våld mot barn, så kallat hedersrelaterat våld och sexuella trakasserier.

Dessutom vill vi hålla samman våld riktat mot kvinnor och våld mot barn. På senare år har frågan om barns situation när deras pappa utsätter mamman för våld uppmärksammats allt mer.

72

Det

handlar både om det psykiska våld som barn utsätts för när de bevittnar våld mot sin mamma och om att män som utövar fysiskt och sexuellt våld mot sin partner inte sällan gör detsamma mot sina barn.

73

Fysiskt våld mot en kvinna kan också förstås som ett hot

mot kvinnor i hennes närhet. Om en kvinna exempelvis utsätts för våld efter anklagelser om att hon genom sitt beteende skadat familjens heder, kan det tolkas som ett direkt hot mot kvinnliga släktingar om att deras beteende kan få liknande konsekvenser.

74

Också våld utövat av olika män hänger ihop. Det kan handla om manliga släktkollektiv som kontrollerar, hotar och utsätter kvinnor för olika former av våld, eller om flera män som tillsammans utsätter en kvinna för våldtäkt.

Vidare menar vi att mäns våld mot kvinnor på olika arenor i samhället och i olika typer av relationer måste förstås sammanhållet. Kvinnovåldskommissionens strategi att sätta fokus på våld inom hemmet har varit framgångsrik på så sätt att våld i nära relationer erkänns som ett samhällsproblem. Men Kvinnovåldskommissionens fokus måste nu vidgas. Fysiskt, psykiskt och sexuellt våld

70

Kelly 1988, Lundgren m.fl. 2001, Lundgren & Westerstrand (kommande).

71

Lundgren 2004.

72

Se exempelvis Lundgren 1994, Weinehall 1997, Hester 1998, Mellberg 2002, Eriksson 2003.

73

Christensen 1990, Socialstyrelsen 2000c.

74

Eldén & Westerstrand 2004.

mot kvinnor på offentliga arenor hänger samman med det våld som kvinnor utsätts för i hemmet. Det är inte heller bara män i nära relationer och kärleksrelationer som utövar våldet, utan också män i arbets- eller vänskapsrelationer med kvinnor.

75

Med en könsmaktsförståelse håller vi alltså samman mäns våld mot kvinnor på flera olika nivåer. Våldet tolkas inom ramen för en struktur där kön kopplas till makt, alltså där män är överordnade och kvinnor underordnade. Olika våldsformer hänger ihop, liksom grupper av våldsutsatta och våldsutövande och våld utövat av olika män på olika arenor riktat mot olika kvinnor och barn som de har olika relationer till. I kvinnors liv kan våld ses som en del av vardagen

  • genom sin egen och andras utsatthet för våld och också genom rädslan att utsättas för våld.

75

Lundgren m.fl. 2001, Lundgren & Westerstrand (kommande).

Kapitel 4 Kvinnofridsuppdragens

genomförande

I det här kapitlet utvärderar vi hur myndigheterna genomfört kvinnofridsuppdragen. Vi inleder med att gå igenom de myndighetsgemensamma uppdragen och granskar därefter genomförandet av de myndighetsspecifika uppdragen. När vi anser det vara relevant, redogör vi även för de åtgärder som myndigheterna vidtagit efter det att uppdragen slutförts.

I regeringsbeslutet för myndighetsuppdragen (bilaga 2) står att arbetet med att genomföra uppdragen ska redovisas till regeringen regelbundet. Myndigheterna har redovisat sitt arbete i årliga redovisningar (1999

  • samt i de flesta fall särskilda slutredovisningar (2003). En fullständig förteckning över materialet återfinns i bilaga 3.

1

Redovisningarna utgör, tillsammans med mate-

rial som kompletterar dessa (exempelvis utbildningsmaterial och rapporter), det skriftliga underlaget för uppföljningen och utvärderingen av uppdragen.

Utredningen har också intervjuat representanter för samtliga berörda centrala myndigheter som haft ansvar för att genomföra uppdragen, och vi har också hämtat in kompletterande och klargörande uppgifter från respektive myndighet per telefon. Vårt underlag bygger framför allt på myndigheternas egna rapporteringar.

Som framgått i kapitel 3, använder vi i betänkandet begreppet mäns våld mot kvinnor (eller i förekommande fall mäns våld mot kvinnor och barn). Vår definition av begreppet utgår från en sammanhållen förståelse, där olika former av våld (exempelvis fysiskt, psykiskt och sexuellt våld), våld utövat på olika arenor (exempelvis privata och offentliga) och i olika relationer (exempelvis sexuella och icke-sexuella) ingår. Denna förståelse korresponderar dock sällan med de definitioner av mäns våld mot kvinnor som myndig-

1

När vi gör direkta citat från myndigheternas rapporter anger vi referens. Övriga redovis-

ningar och analyser bygger på hela eller delar av det redovisade materialet.

heterna använder i sina redovisningar och andra dokument, vilket är något vi diskuterar i kapitlets avslutning. När vi redogör för uppdragen använder vi därför de begrepp som myndigheterna själva använder, men när vi gör egna kommentarer använder vi begreppet mäns våld mot kvinnor.

Myndighetsgemensamma uppdrag

Brottsförebyggande arbete

Myndigheterna gavs i uppdrag att öka sina ansträngningar för att förebygga våldsbrott mot kvinnor.

I regeringsbeslutet för kvinnofridsuppdragen poängteras att perspektivet i det brottsförebyggande arbetet vad gäller våldsbrott på senare år har utvidgats, från att enbart gälla gärningsmannen till att också inkludera offrets situation. Därför är det, enligt regeringen, viktigt att utveckla metoder för att tidigare än i dag identifiera de situationer där det förekommer eller finns risk för våld i hemmet. I det längre perspektivet anser man dock att den bästa brottsförebyggande åtgärden är att förändra attityden till våld mot kvinnor. Opinionsbildning och spridning av kunskap och information till allmänheten är därför viktiga inslag i det brottsförebyggande arbetet.

Rikspolisstyrelsen har genomfört det så kallade SARA-projektet (Spousal Assault Risk Assessment Guide).

2

SARA-manualen är ett

instrument som ursprungligen utformats i Kanada för kliniskt arbete på psykiatriska institutioner. Modellen innehåller olika faktorer för att kunna bedöma våld i nära relationer och för att kunna förebygga och förhindra upprepat våld mot kvinnor i en partnerrelation. Arbetet har senare lett till att man tagit fram en version för polisiärt bruk

  • SARA:PV. Manualen tar hänsyn till

befintlig statistik.

2

SARA är en checklista för strukturerad risk- och behovsbedömning i fall som rör mäns våld

mot kvinnor. De kriterier som ligger till grund för bedömningen av gärningsmannen berör kriminell bakgrund, psykosocial anpassning, tidigare partnervåld och karaktären på det aktuella brottet. Enligt SARA-modellens utvecklare kan män som utövar våld mot kvinnor indelas i tre typer av personligheter: borderline-personligheten, psykopaten och den ”vanlige” mannen med en överkontrollerad och explosiv personlighet.

I Brottsförebyggande rådets (BRÅ) rapport Besöksförbud. En utvärdering av lagen och dess tillämpning utvärderas lagen om besöksförbud och dess effekter.

3

Rapporten visar att det vid flera

polismyndigheter saknas både enhetliga riktlinjer för hot- och riskbedömningar i ärenden där besöksförbud meddelats samt riktlinjer och rutiner vad gäller hanteringen av besöksförbud. I rapporten konstateras att endast åtta polismyndigheter hösten 2002 hade utarbetade rutiner för riskbedömningar i ärenden där besöksförbud hade meddelats.

Rikspolisstyrelsen redovisade i juni 2004, efter särskilt uppdrag från regeringen, utarbetade riktlinjer för polisens hot- och riskbedömningar i ärenden om våld i nära relationer samt rutiner och riktlinjer för polisens arbete med ärenden om besöksförbud och rutiner i ärenden om besöksförbud. Arbetet har skett i samråd med Riksåklagaren. De riktlinjer som Rikspolisstyrelsen har tagit fram siktar på våld i nära relationer, och de principiella formuleringarna är alltså könsneutrala. Man har däremot valt att utgå från mäns våld mot kvinnor när man tagit fram rutiner och riktlinjer, med argumentet att det är den vanligaste formen av våld i nära relationer. Bestämmelserna om besöksförbud ser Rikspolisstyrelsen som ett effektivt brottsförebyggande verktyg.

Rikspolisstyrelsen har även upphandlat 620 skyddstelefoner som fördelats till polismyndigheterna. De nya telefonerna har en larmfunktion och kan dessutom användas som vanliga bärbara GSMtelefoner, dock försedda med så kallad GPS-teknik (positionering via satellitsystem).

BRÅ har publicerat en idéskrift om våld mot kvinnor i nära relationer

  • Att förebygga våld mot kvinnor i nära relationer.

4

I

denna rapport redovisas exempel på olika typer av verksamheter som syftar till att förebygga, bemöta och minska våld mot kvinnor. Syftet med sammanställningen är att stimulera till fler initiativ på det lokala planet.

Brottsoffermyndigheten menar att ett genomfört brottsofferperspektiv ger effekter i det brottsförebyggande arbetet genom att brottslighetens konsekvenser för enskilda individer synliggörs. Därför ser man en stor del av myndighetens verksamhet som ett brottsförebyggande arbete. Man anför också att de ideella organisationer som myndigheten stödjer genom Brottsofferfonden,

3

Brottsförebyggande rådet 2003.

4

Brottsförebyggande rådet 2002a.

vilka arbetar med brottsofferfrågor, representerar en ”växande folkrörelse mot brottslighet”.

5

Kriminalvårdsstyrelsen definierar att deras brottsförebyggande åtgärder ingår dels i genomförandet av de övriga kvinnofridsuppdragen, dels i andra åtgärder som myndigheten utför.

Riksåklagaren redovisar att man inte specifikt arbetat brottsförebyggande, eftersom man anser att det inte ingår i myndighetens uppgifter.

Inte heller Socialstyrelsen anger att man haft några särskilt projekt vars uttalade syfte är brottsprevention, eftersom detta inte passar myndighetens uppgifter och arbetsmetoder. Däremot menar man att det finns en preventiv ansats inbyggd i flera satsningar. Man lyfter exempelvis fram screeningprojekt vars långsiktiga mål är att hälso- och sjukvården så tidigt som möjligt ska kunna identifiera kvinnor som är utsatta för våld. Projektet har gett goda resultat (se nedan). Socialstyrelsen anser också att det brottsförebyggande ryms inom andra uppdrag som myndigheten utför. ”Ett verkligt förebyggande arbete på detta område skulle”, hävdar man, ”kräva insatser på ett mycket brett fält och involvera myndigheter inom flera områden, exempelvis skolan”.

6

I regeringsbeslutet betonar regeringen opinionsbildning samt spridning av kunskap och information till allmänheten. När det gäller detta område har dock inga omfattande åtgärder vidtagits av de centrala myndigheterna. Hemsidan Kvinnofridsportalen (som nedan beskrivs närmare i avsnittet Myndighetssamverkan) vänder sig framför allt till yrkesverksamma personer. I vissa län har dessutom informationskampanjer riktade till allmänheten genomförts, exempelvis Operation Kvinnofrid i Stockholms län, där länsstyrelsen varit drivande.

Kommentarer

En viktig insats i det brottsförebyggande arbetet är Socialstyrelsens screeningprojekt. Central är också Brottsoffermyndighetens verksamhet, som

  • i linje med regeringens intentioner − konsekvent sätter brottsoffret i fokus utifrån en könsmaktsförståelse. Även Rikspolisstyrelsen har arbetat med flera brottsförebyggande frågor, som ett svar på kvinnofridsuppdragen. Rikspolisstyrelsen fick i

5

Brottsoffermyndigheten 2001, s. 1.

6

Socialstyrelsen 1999, s. 16.

november 2003 dessutom ytterligare uppdrag som innebar att man skulle utveckla riktlinjer för polisens hot- och riskbedömningar i ärenden om våld i nära relationer samt utarbeta rutiner och riktlinjer för polisens arbete med ärenden om besöksförbud.

Att detta görs är positivt. Ett problem är dock att riktlinjerna inte explicit avser mäns våld mot kvinnor, utan detta införlivas under termen ”våld i nära relationer”. Våldets koppling till könsrelationen – till mäns överordning och kvinnors underordning – osynliggörs med denna terminologi. Därtill förminskas problemet på flera sätt genom att våldet begränsas till en privat arena och till nära relationer. Härmed osynliggörs det utbredda våld som förekommer mot kvinnor på offentliga arenor och i andra relationer än med närstående (jämför kapitel 3 och 7).

Trots de insatser som gjorts är vår samlade bedömning att det brottsförebyggande arbetet i stort haft en undanskymd plats i myndigheternas genomförande av kvinnofridsuppdragen. Argument som att detta arbete inte ingår i den ordinarie verksamheten borde inte vara godtagbara, eftersom uppdragen syftade till att föra upp frågan om mäns våld mot kvinnor på dagordningen i myndigheternas verksamhet på ett sätt som tidigare inte varit fallet. Ett brottsförebyggande arbete förutsätter dessutom en vilja att tänka i nya banor där brottsoffret står i fokus, något myndigheterna – med undantag från Brottsoffermyndigheten

  • inte har uppvisat i någon

större utsträckning.

Med tanke på att regeringen i Kvinnofridspropositionen understryker vikten av åtgärder kring opinionsbildning och spridning av information och kunskap som syftar till att förändra attityder till mäns våld mot kvinnor, är det också anmärkningsvärt att de flesta myndigheter inte har vidtagit några sådana utåtriktade insatser.

Att brottsförebyggande arbete skulle kräva ett bredare grepp, vilket exempelvis Socialstyrelsen anger, borde inte heller vara ett argument för att inte agera i frågan. I den myndighetssamverkan som bildades på initiativ av Socialstyrelsen ingår både Statens skolverk och Ungdomsstyrelsen och en rad andra myndigheter, utöver de som direkt omfattades av uppdragen, så möjligheter till breda insatser kring ett förebyggande arbete har funnits.

Åtgärdsprogram/policydokument

Myndigheterna gavs i uppdrag att utforma åtgärdsprogram eller policydokument för sitt arbete med frågor som rör våld mot kvinnor.

Centrala myndigheter

Det övergripande syftet med att upprätta åtgärdsprogram eller policydokument skulle enligt regeringen vara att dessa skulle ”tjäna som ledstjärna för myndighetens personal i handläggningen av ärenden med anknytning till dessa frågor”.

7

De skulle därmed bli

ett viktigt led i struktureringen av arbetet. En bieffekt av arbetet med åtgärdsprogram ansågs vara att myndigheterna därmed inventerade sina resurser och förutsättningar samt att kunskaper och engagemang skulle öka.

I regeringsbeslutet anges att de centrala myndigheternas åtgärdsprogram eller policydokument kan vara av ett mer generellt och övergripande slag och att det också kan tjäna som inspiration i arbetet på den egna myndigheten och i arbetet på regional och lokal nivå.

Ingen av de centrala myndigheterna har upprättat något åtgärdsprogram eller policydokument. Några motiverar detta med att de inte ansett det vara nödvändigt, eftersom de endast bedriver övergripande verksamhet gällande mäns våld mot kvinnor. Ett exempel på ett sådant resonemang finns hos Socialstyrelsen som, efter samråd med Socialdepartementet, avstått från att upprätta något policydokument eftersom man anser att det skulle avvika från myndighetens vanliga arbetssätt. Hos andra myndigheter tycks frågan fallit bort under arbetets gång.

Lokala polis- och åklagarmyndigheter

För de myndigheter som direkt handlägger ärenden om våld mot kvinnor, exempelvis polismyndigheter och åklagarmyndigheter, kan ett åtgärdsprogram eller policydokument vara mer åtgärdsinriktat och behandla handläggningsrutiner, bemötande av brottsoffer och andra praktiska frågor. Detta gäller Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren som, enligt uppdraget, i sin tur skulle uppdra åt

7

Regeringsbeslut 1997.

de lokala polis- respektive åklagarmyndigheterna att utfärda sådana dokument.

Enligt Rikspolisstyrelsens inventering uppger samtliga polismyndigheter att man i någon mening har tagit fram policydokument eller åtgärdsprogram. Också de lokala åklagarmyndigheterna har, enligt Riksåklagaren, utarbetat åtgärdsprogram för åklagarnas insatser för bekämpning av våld mot kvinnor.

I polis- och åklagarmyndigheternas åtgärdsprogram markeras vikten av att det är en åklagare som leder förundersökningen, och man tar också upp vilka förstahandsåtgärder som ska användas. Det kan gälla att detaljerade förhör med målsäganden ska hållas och att skadedokumentation bör ske i större utsträckning än i dag, alltså fotografering och videofilmning, framför allt vid förhör med målsäganden. Även frågor om information och stöd till målsäganden i form av exempelvis trygghetsutrustning och besöksförbud tas upp i åtgärdsprogrammen.

I vissa åklagar- och polisdistrikt har man även tagit fram åtgärdskort med instruktioner i form av akuta åtgärder, till exempel i Östergötlands län, Jönköpings län, Kalmar län och Jämtlands län.

Åklagarmyndigheten i Malmö förordar videodokumentation i sitt åtgärdsprogram. Denna åklagarmyndighet har, genom ett projekt i Eslöv, erfarenhet av att videodokumentera målsägandens skador i samband med upptagning av anmälan (se vidare om videoteknik under Rikspolisstyrelsen).

Vidare behandlar vissa åtgärdsprogram frågan om vad som händer när kvinnan inte vill medverka i polisutredningen. Åklagarkammaren i Umeå kallar exempelvis i sådana fall kvinnan till ett förhör där man utreder orsaken till varför kvinnan inte längre vill samarbeta, och man informerar henne om att det är åklagaren som avgör om saken ska gå vidare till domstol.

8

Åtgärdsprogrammen omfattar också frågor om förstärkt stöd till brottsoffer, ökad kunskap om våldets mekanismer samt ökad samverkan med socialtjänsten, hälso- och sjukvården och olika frivilligorganisationer.

Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har undersökt handläggningen av ärenden om mäns våld mot kvinnor vid Åklagarkammaren i Västerås och polismyndigheten i Västmanland. Inspektionen visar att åtgärdsprogrammen inte till fullo implementerats i verksamheten.

8

Åklagarmyndigheten i Umeå 1999.

Kommentarer

Samtliga centrala myndigheter har underlåtit att upprätta åtgärdsprogram eller policydokument. En återkommande förklaring är att uppdraget inte passar in i myndigheternas ordinarie verksamhet. Vi menar emellertid att detta inte är ett fullgott skäl. Konstaterandet att uppdraget inte passar de ordinarie arbetsformerna borde i detta fall ses som en utmaning och en möjlighet att förbättra den egna verksamheten.

Policydokument skulle kunna bidra till att garantera det långsiktiga arbetet med att införliva arbetet mot mäns våld mot kvinnor och få rutiner för en konsekvent prioritering av frågan. Vi ser det således som en stor brist att uppdraget i denna del inte genomförts enligt regeringens uppdrag.

När det gäller de lokala polis- och åklagarmyndigheterna har åtgärdsprogram visserligen upprättats, men de centrala myndigheternas inventeringar visar att dessa inte implementerats fullt ut.

Myndighetssamverkan

Myndigheterna gavs i uppdrag att samverka i frågor som rör våld mot kvinnor. De skulle även samverka med berörda frivilligorganisationer.

Regeringen initierade myndighetssamverkan om mäns våld mot kvinnor redan 1991. Med anledning av detta ledde Socialstyrelsen mellan 1992 och 1995 projektet Myndighetssamverkan vid kvinnomisshandel, tillsammans med länsstyrelserna i fem län

  • Blekinge,

Södermanland, Skaraborg, Stockholm och Kopparberg.

Enligt rapporterna från projektet (se nedan) fanns en mängd problem i de samverkansgrupper som upprättades. Bland annat saknades det kontinuitet, målet med samverkan var otydligt och grupperna var alltför beroende av så kallade eldsjälar. Ett mer grundläggande problem var att myndigheternas olika målsättningar sällan tydliggjordes.

Olika inventeringar som har gjorts av Socialstyrelsen visar att de flesta av de samverkansgrupper som skapades 1992

  • har

försvunnit.

I kvinnofridsuppdraget om samverkan betonade regeringen att det är angeläget att samverkansformer utvecklas och vidmakthålls.

Man underströk att de centrala myndigheterna har ett särskilt ansvar för att stimulera en sådan utveckling och också för att skapa former för att denna samverkan blir bestående. Samverkan bör ske både i fråga om prioriteringar och andra övergripande frågor och i fråga om hanteringen av enskilda utredningar och ärenden.

Myndighetssamverkan på central nivå

Enligt regeringsuppdraget har alltså de centrala myndigheterna ett särskilt ansvar för att stimulera samverkan. I enlighet med kvinnofridsuppdraget har Socialstyrelsen spridit information om det tidigare samverkansprojektet i form av två rapporter: Varsågod och samarbeta! En forskningsrapport om samverkan kring kvinnomisshandel samt Myndighetssamarbete vid kvinnomisshandel.

9

Erfaren-

heterna som beskrivs i den sistnämnda av dessa båda rapporter har bland annat spridits genom pärmen Kvinnofrid som togs fram som ett led i fortbildningsuppdraget (se nedan i avsnittet Fortbildning).

Socialstyrelsen har också spridit information om samverkan på lokal och regional nivå genom programmet Utväg Skaraborg i rapporten Våga se

kunna handla. Utväg Skaraborg

samverkan för

kvinnofrid.

10

Inom detta program bedrivs gruppverksamhet för

män, kvinnor och barn.

Rapporten har bland annat spridits via konferenser, och Socialstyrelsen har uppfattningen att rapporten har inspirerat och utgjort ett stöd för dem som vill arbeta utifrån en helhetssyn med verksamheter för grupperna kvinnor, män och barn

  • något man menar

att det finns ett ökat intresse för.

År 2000 tog Socialstyrelsen initiativ till det som kom att kallas Nationell myndighetssamverkan för kvinnofrid. Inbjudna att delta i denna samverkan var de myndigheter som omfattades av kvinnofridsuppdragen samt andra viktiga aktörer på området

  • Folkhälsoinstitutet, Integrationsverket, Jämställdhetsombudsmannen, Migrationsverket, Rättsmedicinalverket, Statens skolverk och Ungdomsstyrelsen. Högskoleverket och Riksförsäkringsverket deltog inte aktivt, men man ställde sig till förfogande vid behov.

Syftet med samverkan var att åstadkomma en helhetssyn som bygger på en gemensam och tydlig strategi, verka för en effektiv resursanvändning, undvika dubbelarbete, genomföra insatser, följa

9

Socialstyrelsen 1995, 1996.

10

Socialstyrelsen 2001b.

utvecklingen på området samt utföra övergripande och effektiva utvärderingar. Några konkreta samverkansområden formulerades också, bland annat förbättrad statistik och rutiner i samband med vissa bestämmelser i socialtjänstlagen liksom vid skyddat boende och besöksförbud.

Nationell myndighetssamverkan för kvinnofrid har sedermera startat den myndighetsgemensamma hemsidan Kvinnofridsportalen. Sexton statliga myndigheter finansierar och är ansvariga för Kvinnofridsportalen. Hemsidan fungerar som ett gemensamt informations- och resurscentrum inom området våld mot kvinnor. Portalen vänder sig i första hand till personer som arbetar med mäns våld mot kvinnor eller som i sin verksamhet möter kvinnor, män och barn i situationer där mannen utsätter kvinnan för våld. Bakgrunden till portalen är att Socialstyrelsen under arbetet kring våld mot kvinnor erfarit, bland annat från personer som arbetar med mäns våld mot kvinnor, att det är svårt att hitta information och kunskap om våld mot kvinnor och att få en överblick vad gäller verksamheter etc.

I dag träffas samverkansgruppen fyra gånger per år. Enligt Socialstyrelsen, som är sammankallande, avhandlas mest frågor om Kvinnofridsportalen. Få andra frågor tas upp på mötena, förutom att myndigheterna berättar om vad som händer inom området.

Under våren 2004 meddelade Domstolsverket att de inte längre ville medverka i samverkan, och under det senaste året har mötesdeltagandet varit lågt. Inga frivilligorganisationer finns heller med, trots att kvinnofridsuppdraget angav att myndigheterna ska samverka med berörda frivilligorganisationer, inte minst kvinnojourer.

Myndighetssamverkan på regional och lokal nivå

Förekomsten av samverkan på regional och lokal nivå varierar kraftigt i landet. På platser där sådan samverkan finns varierar det vad gäller vilka aktörer som ingår i samverkan.

På senare år har ett antal så kallade rättskedjeprojekt startat, där polis, åklagare, advokater, domstol, kriminalvård och ibland även socialtjänst, hälso- och sjukvård samt kvinnojourer enats om arbetsmetoder för handläggningen av våld mot kvinnor. Sådana projekt finns i exempelvis Handen, söder om Stockholm, och i Malmö. Ett annat exempel på samverkan är polismyndigheten och åklagarmyndigheten i Stockholm som har samarbetat kring ett

metodutvecklingsprojekt med fokus på familjerelaterade brott, däribland mäns våld mot kvinnor. Som en följd av denna samverkan har en familjevåldsenhet inrättats vid Söderorts polismästardistrikt (se vidare nedan i avsnittet Rikspolisstyrelsen).

Länsstyrelserna fick i kvinnofridsuppdragen ett särskilt ansvar för att initiera regionala samverkansprojekt kring mäns våld mot kvinnor (se vidare i avsnittet Myndighetsspecifika uppdrag).

Kommentarer

Vikten av att samverka i frågor som rör våld mot kvinnor har länge betonats

  • såväl på regeringsnivå som på regional och lokal nivå.

Hur denna samverkan kan se ut varierar naturligtvis; på central nivå kan det exempelvis handla om att utforma fortbildning och utarbeta riktlinjer, och på lokal nivå kan det handla om hur en våldsutsatt kvinna ska få effektiv och snabb hjälp från olika myndigheter med olika uppgifter.

I kvinnofridsuppdraget om samverkan poängterade regeringen att ambitionen var att olika samverkansformer vidmakthålls. Så tycks dock inte ha blivit fallet; många samverkanssatsningar har enligt vår bedömning i stället haft karaktären av projekt. Nationell myndighetssamverkan för kvinnofrid, där som nämnts en rad myndigheter ingick (även sådana som inte omfattades av kvinnofridsuppdragen), handlar i dag i hög grad om Kvinnofridsportalen samt om informationsutbyte mellan myndigheterna. Denna samverkan har alltså inte fått någon långsiktig betydelse i den mening som avsågs vid starten.

Vi kan inte heller se att myndigheterna inom ramen för samverkan på central nivå fullföljt sitt uppdrag att samverka med berörda frivilligorganisationer.

Många samverkansprojekt har startats, men många har också lagts ner. Det verkar finnas svårigheter i att skapa kontinuitet i samverkansgrupperna på alla nivåer. I samtal med myndighetsrepresentanter är en ofta återkommande synpunkt att syftet med samverkan är otydligt och att man sällan konkretiserar vad man samverkar kring och varför. Ett annat problem är att de representanter som sitter i grupperna ständigt byts ut eller uteblir. Det tycks även saknas riktlinjer, långsiktighet i arbetet och kontinuitet.

Ett annat problem, som vi återkommer till genom betänkandet, är de olika synsätt på problemet mäns våld mot kvinnor som finns

såväl inom som mellan myndigheterna (se vidare i detta kapitel samt i kapitel 5 och 7).

I kapitel 5 diskuterar vi mer ingående några exempel på regional och lokal myndighetssamverkan. Här gör vi en fördjupad analys av de möjligheter och problem vi ser i samverkan mellan myndigheter när det gäller mäns våld mot kvinnor och barn.

Fortbildning

En satsning på fortbildning av personal inom rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och sjukvården skulle genomföras. Rikspolisstyrelsen gavs i uppdrag att i samråd med Domstolsverket, Riksåklagaren och Socialstyrelsen leda arbetet och tillfördes 6,5 miljoner kronor för detta. Av medlen skulle 1,5 miljoner kronor användas för fortbildning av domare och för information till nämndemän. I uppdraget angavs att övriga berörda myndigheter bör kunna bidra till fortbildningen efter behov.

När det gäller fortbildning föregicks kvinnofridsuppdraget av ett uppdrag som regeringen gav åt Rikspolisstyrelsen 1991, att man i samarbete med Domstolsverket, Riksåklagaren och Socialstyrelsen skulle genomföra fortbildning av personal inom rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och sjukvården i frågor som rör våld mot kvinnor. Nära 20 000 personer deltog i någon form av fortbildning.

Kvinnovåldskommissionen föreslog att ytterligare en satsning på fortbildning skulle göras för de berörda yrkesgrupperna, och i kvinnofridsuppdragen konstaterade regeringen att kunskaperna behövde öka

  • både i fråga om de mekanismer som ligger bakom våld mot kvinnor och i fråga om vilka åtgärder som är mest adekvata för att stödja, skydda och hjälpa brottsoffren och straffa förövarna. Man betonade vikten av att domares och åklagares kunskaper och insikter när det gäller våld mot kvinnor ökar och att information ges till nämndemän.

Rikspolisstyrelsen fick i uppdrag att leda verksamheten i samråd med Domstolsverket, Riksåklagaren och Socialstyrelsen, precis som vid den första fortbildningssatsningen. Insatserna skulle spridas regionalt och lokalt.

Med anledning av uppdraget bildades i början av 1999 en arbetsgrupp under ledning av Rikspolisstyrelsen, med uppgift att ta fram ett förslag till hur fortbildningen skulle genomföras. I gruppen

ingick företrädare för Brottsoffermyndigheten, Domstolsverket, Kriminalvårdsstyrelsen, Rikskvinnocentrum, Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen, Riksåklagaren och ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige). Gruppen tog fram ett gemensamt studiematerial om mäns våld mot kvinnor i form av pärmen Kvinnofrid (se nedan), och 1 000 exemplar av Kvinnofridspärmen producerades.

Detta studiematerial skulle vara en hjälp i arbetet att genomföra lokala utbildningar inom rättsväsendet, socialtjänsten samt hälso- och sjukvården. Målsättningen var att utbildningarna skulle få genomslag i det praktiska arbetet för att minska mäns våld mot kvinnor.

Rikspolisstyrelsen gav länspolismästarna i uppdrag att genomföra fortbildningen i länen, och man gav dem i samband med detta också i uppdrag att bilda utbildningsgrupper med representanter för de berörda yrkesgrupperna. Medlen fördelades efter storleken på länet. Fortbildningssatsningen tog sin början med länsvisa konferenser som riktade sig till chefer och ansvariga inom de berörda områdena.

Antalet personer som deltog i utbildningssatsningarna uppskattas av Rikspolisstyrelsen till totalt ca 30 000, varav 6 000

  • 000 var poliser. Resten utgjordes av åklagare samt personal från socialtjänsten, hälso- och sjukvården och kriminalvården.

Vår sammanräkning av de ungefärliga uppgifter som myndigheterna kunnat lämna visar att ungefär 17 000 personer som mest har deltagit i fortbildningen. När det gäller åklagarna kan inte Riksåklagaren ange hur många av de 500 åklagare som finns i landet som deltog i utbildningarna. Inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården deltog minst 4 000 enligt Socialstyrelsens beräkningar. Detta får dock sägas utgöra ett lågt deltagande eftersom personalgrupperna totalt sett är stora. Kriminalvården deltog också i fortbildningen men man kan inte uppge några exakta siffror på antalet deltagande.

Utbildningarnas längd varierade från en halv dag till tre dagar. Genomsnittet för utbildningstiden uppskattas av Rikspolisstyrelsen till mellan en och två dagar. Många utbildningar genomfördes i seminarieform. Vissa utbildningar var gemensamma med flera yrkesgrupper medan andra genomfördes för bara en yrkesgrupp.

Enligt Rikspolisstyrelsen varierade det mellan olika yrkesgrupper huruvida utbildningen var obligatorisk eller inte. Rikspolisstyrelsen hade exempelvis större möjlighet än Socialstyrelsen att ”styra” sina

myndigheter angående utbildningarnas utformning och huruvida den skulle vara obligatorisk.

Av de medel som regeringen tillfört fortbildningsuppdraget avsattes en del till fördjupningsutbildning för specialister som redan fått en grundläggande fortbildning i ämnet.

Kvinnofridspärmen

  • ett utbildningsmaterial om mäns våld mot

kvinnor

Utbildningsmaterialet Kvinnofrid består av två allmänna avsnitt – ett med bakgrundskunskap skrivet av Brottsoffermyndigheten och ett om samverkan skrivet av Socialstyrelsen och Rikspolisstyrelsen.

11

I övrigt innehåller materialet yrkesspecifika avsnitt, varav de

flesta har en praktisk karaktär (avsnitten för polis/åklagare, domstolar och kriminalvård skrivna av respektive ansvarig myndighet, samt det avsnitt för hälso- och sjukvården som är skrivet av Rikskvinnocentrum).

Samarbetet i arbetsgruppen om utbildningsmaterialet var inte helt konfliktfritt, vilket också resultatet vittnar om. Diskussioner ägde rum angående utbildningsmaterialets innehåll när det gäller förklaringar till mäns våld mot kvinnor och vad som skulle betonas avseende reaktionsmönster hos kvinnor som har blivit utsatta för våld. Vissa myndigheter i gruppen ville att ett könsmaktsperspektiv i större utsträckning skulle genomsyra materialet, medan andra myndigheter motsatte sig detta.

Till följd av detta finns det två avsnitt som vänder sig till hälso- och sjukvården

  • ett skrivet av Socialstyrelsen och ett skrivet av

Rikskvinnocentrum. Socialstyrelsens avsnitt för hälso- och sjukvårdens personal, samt även avsnittet för socialtjänstens personal, innehåller, till skillnad från de andra yrkesspecifika avsnitten, ett omfattande teoretiskt avsnitt om mäns våld mot kvinnor. Socialstyrelsen motiverar detta med att man ville ha ett material som kunde stå för sig själv och som kunde distribueras till de egna yrkesgrupperna. Man gav även ut sitt material i ett särtryck där inledningskapitlet inte finns med.

Brottsoffermyndighetens inledande kapitel grundas i feministisk forskning om mäns våld mot kvinnor och har en konsekvent könsmaktsförståelse av våld. Socialstyrelsens båda avsnitt utgår från en annan teoretisk förståelse av våld, vilken man kallar en

11

Rikspolisstyrelsen m.fl. 2001.

ekologisk modell. Mäns våldsutövning förklaras där som ett samspel mellan personliga, situationsbetingade och sociokulturella faktorer. I Socialstyrelsens båda avsnitt nämns olika riskfaktorer hos mannen som utövar våld: förekomst av våld i familjen under uppväxten, socioekonomiska faktorer, personlighetsfaktorer, biologiska faktorer samt missbruk. Dessa faktorer korresponderar med några av de avvikelseförståelser av mäns våld som vi presenterar i kapitel 3.

Fortbildning för domare och information till nämndemän

Domstolsverket organiserade utbildningar för domare och nämndemän separat, med hänvisning till de krav på opartiskhet som ställs på domare. Inför de utbildningar som hölls på lokal nivå genomförde Domstolsverket även regionala utbildningsdagar med domstolscheferna samt två fördjupningsdagar som innehöll avsnitt om bevisvärdering, minnesforskning och riskbedömning med inriktning på mäns våld mot kvinnor.

Till de lokala utbildningsdagarna, som utformades av Domstolsverket, inbjöds i första hand domare och övriga domstolsjurister men också annan kvalificerad domstolspersonal var inbjuden. Fortbildningen var inte obligatorisk. Totalt deltog ca 120 av 695 ordinarie domare i landet.

Domstolsverket svarade hösten 1999 och våren 2000 för en artikelserie i tidningarna Nämndemannen, utgiven av Nämndemännens Riksförbund, och Svensk Polis, utgiven av Rikspolisstyrelsen. Artikelserien belyste frågor om mäns våld mot kvinnor, hur berörda myndigheter och frivilligorganisationer arbetar och vikten av samverkan för att bekämpa detta våld. Hela artikelserien presenterades i ett särtryck som distribuerats till samtliga domstolar och nämndemän.

12

Vidare har Domstolsverket vid vissa domstolar gett en introduktion i hur videoteknik vid rättegång används och också gett ut rapporten Videokonferens i rättegång.

13

Domstolsverket anser näm-

ligen att användandet av video i rättegång kan ge en möjlighet för kvinnor som blivit utsatta för våld att våga tala friare och med mindre oro eller rädsla.

12

Domstolsverket 2001.

13

Domstolsverket 2002.

I den återkommande obligatoriska utbildningen för samtliga ordinarie domare behandlas våld mot kvinnor under en föreläsning.

Kommentarer

Enligt vår bedömning har den fortbildningssatsning som initierades i kvinnofridsuppdragen medfört att en del av de berörda yrkesverksamma nåtts av fortbildning inom området mäns våld mot kvinnor. Rikspolisstyrelsen uppskattar siffran till 30 000 personer, men vår sammanräkning av uppgifter från respektive myndighet (vilka ibland är ungefärliga siffror) visar att som mest 17 000 personer har nåtts av fortbildningsinsatserna. Endast en minoritet av de avsedda yrkeskategorierna nåddes alltså av fortbildningen. Särskilt lågt var deltagandet hos personal inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården liksom bland domarna.

Rikspolisstyrelsen har inte genomfört någon mer uttömmande utvärdering av fortbildningen som vi kunnat ta del av. En satsning av denna storleksordning borde ha utvärderats i direkt anslutning till avslutandet.

Det är tveksamt om fortbildningarna lett till några bestående förändringar i form av kontinuerlig fortbildning. Ett annat problem är att fortbildningarna i flera fall inte är obligatoriska; när det gäller domarna har den exempelvis nått bara 17 procent av kåren. Här kan man anta att de som frivilligt sökt utbildningar är de domare som sedan tidigare har ett intresse för frågorna. Domarna har däremot genomgått en obligatorisk fortbildning om mäns våld mot kvinnor, om än bara i form av en föreläsning. För att breda fortbildningssatsningar ska nå samtliga yrkesverksamma och därmed få genomgripande betydelse, ser de ut att behöva vara obligatoriska.

Att fortbildningarna utformades på länsnivå medför också mindre överensstämmelse mellan fortbildningarna, än om de hade utformats på central nivå. Om man hade lagt ned arbete på central nivå för att bestämma inriktning på och målgrupper för utbildningen, skulle satsningen ha blivit mer genomarbetad och genomgripande.

Utbildningsmaterialet Kvinnofrid är intressant ur flera aspekter, både när det gäller arbetsprocessen och resultatet. De problem som uppstod i samarbetet om rapporten handlade, såvitt vi kan bedöma, i stor utsträckning om myndigheternas olika kunskaper om och syn på hur mäns våld mot kvinnor bör tolkas och åtgärdas.

Resultatet blev ett utbildningsmaterial där dessa konflikter är synliga och där olika avsnitt inte korresponderar med varandra utan grundar sig på motstridiga förklaringar. Socialstyrelsen och Brottsoffermyndigheten presenterar exempelvis två olika modeller för hur våldet ska förstås.

Att Socialstyrelsen väljer att distribuera sin del i ett särtryck, tyder också på att utbildningsmaterialets inledande beskrivning av våldsproblematiken ur en könsmaktsförståelse inte är önskvärd.

Internationellt samarbete

Myndigheterna gavs i uppdrag att inom respektive central myndighets ansvarsområde följa och främja det internationella samarbetet i frågor som rör våld mot kvinnor.

De centrala myndigheterna gavs i uppdrag att hålla sig underrättade om utvecklingen på området i andra länder, framför allt inom EU men också i andra länder där ett aktivt arbete för att motverka våld mot kvinnor förekommer, exempelvis i Kanada. Myndigheterna fick också i uppdrag att, när det är påkallat, vidareutveckla myndighetssamarbetet i dessa frågor inom ramen för det arbete som bedrivs inom andra internationella organisationer, till exempel Europarådet och FN, inklusive FN:s kommission för brottsförebyggande åtgärder och straffrätt.

Domstolsverket rapporterar att de genom ett europeiskt nätverk, European Judicial Training Network, har bevakat utbildningsaktiviteter inom EU.

Rikspolisstyrelsen har medverkat i en internationell expertkonferens 1998 i Wien om polisens insatser mot våld mot kvinnor. Konferensen ingick i EU:s arbete med våld mot kvinnor.

Riksåklagaren har särskilt studerat utvecklingen i USA och Kanada. Åklagare har deltagit i flera internationella konferenser i ämnet, exempelvis i Kanada och Kina, vilka bland annat rört handläggningen av ärenden som rör våld mot kvinnor.

I ett samarbete mellan The European Institute for Crime Prevention and Control (HEUNI) och United Nations Interregional Crime and Justice Institute (UNICRI) har Brottsförebyggande rådet (BRÅ) deltagit i förberedelserna för en internationell offerundersökning om våld mot kvinnor. BRÅ har framför allt medverkat i arbetet med att ta fram en relevant frågeenkät om våld.

Brottsoffermyndigheten har genomfört två internationella konferenser, delvis finansierade av EU:s program GROTIUS respektive Nordiska ministerrådet. EU-projektet The Expert Meeting on Compensation to Crime Victims in the European Union fokuserade på frågor om statlig ersättning till brottsoffer.

Brottsoffermyndigheten har även, med stöd av medel från Nordiska ministerrådet, genomfört en nordisk konferens om uppbyggnad och konstruktion av en brottsofferfond.

Kriminalvårdsstyrelsen har samarbetat med England vad gäller utveckling av programmet VIN (Våld i nära relationer). Kriminalvårdens forskningskommitté har också beviljat medel till en jämförande studie mellan England och Sverige rörande SARAbedömningar. Denna ska genomföras av Karolinska Institutet.

Socialstyrelsen har genomfört studiebesök i USA och Kanada och, enligt egen uppgift, där fått inspiration till Nationell myndighetssamverkan för kvinnofrid och kvinnofridsportalen. Socialstyrelsen deltar dessutom i EU:s Daphnekommitté som fördelar medel till europeiska projekt om våld mot kvinnor, barn och ungdomar.

Kommentarer

Samtliga myndigheter rapporterar att de har haft internationella samarbeten, vilka främst har handlat om deltagande i konferenser, studieresor, annan kunskapsinhämtning och utbyte av information

  • framför allt inom EU, men också i USA och Kanada.

Precis som vi påpekat när det gäller samverkansuppdraget framgår det inte alltid vad syftet med samarbetet varit, vad som kommit ut av det och om samarbetet är kontinuerligt.

Myndighetsspecifika uppdrag

Riksåklagaren

Riksåklagaren gavs i uppdrag att sammanställa uppgifter om antalet utfärdade besöksförbud och i samarbete med Brottsförebyggande rådet överväga hur dessa kan samordnas med övrig statistik över besöksförbuden samt redovisa resultaten till regeringen.

Uppdrag om statistik om besöksförbud

Åklagarväsendet registrerar numera både utfärdade besöksförbud och överträdelser av besöksförbud. Statistiken samordnas med den som förs vid BRÅ över antal överträdda besöksförbud.

Riksåklagaren rapporterar att antalet utfärdade besöksförbud successivt ökat sedan metoden infördes. Den ökade användningen bör, enligt Riksåklagaren, ses som en effekt av en medveten satsning på kompetensutveckling av åklagare, vilken i sin tur lett till en allmän uppfattning att besöksförbud kan förebygga mäns våld mot kvinnor.

Det finns däremot ett stort antal åtal för överträdelse av besökförbud. År 2001 anmäldes fler överträdelser än det utfärdades besöksförbud

  • omkring 3 200 förbud utfärdades och drygt 3 400

överträddes.

Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har tillsammans, i ett arbete som startade 1999, gett förslag på förbättrade rutiner kring besöksförbud. En slutsats från myndigheternas sida är att besöksförbud måste följas upp på ett bättre sätt.

Utvecklingsarbete avseende utredningen av våldsbrott mot kvinnor

Lagföringen, mätt som andelen färdiga utredningar som lett till åtalsbeslut, ökade från 80 procent 2001 till 82 procent 2002. Här har alltså skett en förbättring, om än marginell. Andelen avslutade brottsmisstankar som lett till lagföring har däremot inte förbättrats sedan uppdragen gavs (drygt 30 procent under 1998

Åklagare är förundersökningsledare i de allra flesta utredningar, enligt Riksåklagaren. I de utredningar där åklagare har varit förundersökningsledare har lagföringen ökat något mellan 1998 och

2001. När poliser varit förundersökningsledare har lagföringen varit lägre, men även här har en ökning skett mellan dessa år. En gemensam inspektion av handläggningen av ärenden om våld mot kvinnor genomfördes av Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen år 2000 vid Åklagarkammaren i Västerås och Polismyndigheten i Västmanlands län. Av inspektionen drar myndigheterna slutsatsen att snabba och genomtänkta utredningsinsatser i ett allra första skede är avgörande för en effektiv lagföring. Särskilt viktigt är att man noggrant dokumenterar skador hos den misshandlade kvinnan. Ett tidigt inträde av åklagare som förundersökningsledare krävs för att öka kvaliteten i utredningarna och det krävs även en ökad samverkan mellan myndigheterna i rättsväsendet. Enligt de båda myndigheterna visar inspektionen att åtgärdsprogrammen inte slagit igenom fullt ut och att ytterligare gemensamma utbildningsinsatser bör vidtas hos polis och åklagare för att få en högre grad av lagföring av våldsbrott mot kvinnor. I vissa åklagarmyndigheter brister åtgärderna när målsäganden inte vill medverka i undersökningen. På till exempel åklagarmyndigheterna i Malmö och Göteborg har man observerat att det förekommer fall där ärenden läggs ned eftersom målsäganden inte längre vill medverka. Fenomenet som sådant har föranlett olika åtgärder. I Göteborg ledde det exempelvis till ett policyuttalande från myndighetschefen 2002 om att förundersökningar ska drivas vidare även i fall där målsäganden inte längre önskar medverka.

14

Utbildning

Förutom det särskilda uppdraget har åklagarorganisationen genomfört flera utbildningsinsatser om våld mot kvinnor under de senaste åren. Exempelvis har Brottsoffermyndigheten organiserat en utbildningssatsning som nått en stor del av landets åklagare. En utbildning i hur ärenden om så kallat familjevåld, däribland våld mot kvinnor, bör handläggas har sedan 2000 ingått i Riksåklagarens grundutbildning för blivande åklagare.

14

Åklagarmyndigheten i Göteborg 2002.

Kommentarer

Riksåklagarens rapporter om den egna statistiken och BRÅ:s statistik visar att åklagare i allt större utsträckning använder besöksförbud som en metod att skydda kvinnor från mäns våld. Denna positiva utveckling bör fortsätta, liksom att hot- och riskbedömning när det gäller mäns våld mot kvinnor fortsatt tas på allvar och att metoderna för dessa bedömningar utvecklas. Däremot är det oroväckande att besöksförbuden i så liten utsträckning efterlevs; anmälningarna om överträdelser av besöksförbuden är fler än antalet utfärdade förbud.

Oroväckande är också att lagföringen av brott som gäller mäns våld mot kvinnor (mätt som andelen avslutade brottsmisstankar) inte har ökat sedan uppdragen gavs.

Att en åklagarmyndighetschef ser sig manad att göra ett policyuttalande om att utredningar bör drivas vidare trots att kvinnan inte vill medverka visar att det fortfarande

  • trots att misshandel

legat under allmänt åtal sedan 1982

  • finns föreställningar hos åklagare om att mäns våld mot kvinnor är en privat angelägenhet. Detta framgår även av en undersökning av polisers och åklagares attityder som Kvinnovåldskommissionen lät göra.

15

Denna under-

sökning visar också att uppfattningen att en kvinna vägrar att vittna av rädsla för ökat våld från mannen däremot inte är särskilt utbredd, något som man även finner stöd för i den feministiska våldsforskningen. Våldsforskningen visar att våldsutsatta kvinnor ofta övertar mannens verklighetsdefinition och inte ser mannens våld som våld. Hon kan uppfatta övergreppet som ett nödvändigt ont som i grunden är hennes eget fel eller till och med som en kärlekshandling.

Utifrån kunskaper om våldets normaliseringsprocess

16

får kvin-

nans vägran en annan betydelse, och den bör hanteras på ett annat sätt än om den tolkas som att kvinnan inte är beredd att ge upp de ekonomiska fördelarna i förhållandet eller som att hon försöker dölja att hon själv provocerat fram våldet. Dessa föreställningar är, enligt den undersökning som Kvinnovåldskommissionen lät göra, inte sällsynta. En slutsats i undersökningen var att poliser ofta förutsatte att en kvinna inte skulle stå fast vid sin berättelse, och att hon därmed på förhand betraktades som ett störningsmoment i rättsprocessen.

15

SOU 1995:60.

16

Lundgren 2004.

Förutom att man med hjälp av ökad kunskap om våld kan motverka sådana attityder inom polisen, menar vi att det är en angelägen fråga att upprätta rutiner där man ger mer stöd till kvinnan samtidigt som man i utredningen inte gör sig beroende av att hon står fast vid berättelsen.

Enligt representanter från Riksåklagaren finns det bland åklagare en grundmurad uppfattning om att yrkeskårens objektivitet hotas om man tar in kunskap utifrån

  • något man inom myndigheten ser som ett problem. När det gäller mäns våld mot kvinnor kan detta dessutom få allvarliga konsekvenser, eftersom väletablerade men felaktiga uppfattningar om mäns våld och förlegade attityder till våldsutsatta kvinnor kan få större betydelse för bedömningen än forskning. Det är därför viktigt att motståndet mot kunskapsinhämtning inom detta område minskas. Kunskap om mäns våld mot kvinnor krävs för att bedömningarna i högre grad ska kunna svara mot kvinnors erfarenheter.

Det är viktigt att de omfattande fortbildningsinsatser som genomförts inom åklagarväsendet, framför allt av Brottsoffermyndigheten, fortsätter och blir obligatoriska i större omfattning än vad som är fallet nu.

Rikspolisstyrelsen

Rikspolisstyrelsen gavs i uppdrag att inventera och till regeringen rapportera vilka särskilda insatser som görs vid landets samtliga polismyndigheter i frågor om våld mot kvinnor. Rikspolisstyrelsen gavs också i uppdrag att vara så kallad nationell rapportör i frågor som rör internationell handel med kvinnor för sexuellt utnyttjande.

Polismyndigheternas verksamhet

I kvinnofridsuppdragen gjorde regeringen bedömningen att det inte fanns skäl att bedriva ytterligare försöksverksamhet inom polisen, mot bakgrund av den aktiva verksamhet med olika försöksprojekt som pågick där. Man ansåg dock att det var av intresse att få reda på vilket genomslag åtgärderna har fått, och Rikspolisstyrelsen fick därför uppdraget att inventera insatserna vid polismyndigheterna.

Rikspolisstyrelsens inventering har främst inriktats på handläggningen av ärenden om våld mot kvinnor i nära relation med gärningsmannen och rör samverkan, hot- och riskbedömning, förundersökningsledning samt polisens informationsskyldighet till utsatta kvinnor. Enligt inventeringen finns det brister gällande hur olika rutiner tillämpas på en brottsplats. När det gäller användandet av teknisk utrustning för tidig bevissäkring, till exempel videofilmning i samband med ingripanden, tycks rutinerna inte alltid fungera på det sätt som styrdokumenten anger.

En granskning av händelserapporter vid länskommunikationscentralerna gällande så kallat bråk i bostad visar också på en del brister. Poliser som befinner sig på platsen för ingripandet ska enligt rutinerna på ett tydligt sätt avrapportera till Länskommunikationscentralen om vidtagna åtgärder. I flera fall har dock uppgifter som lämnats till polisen vid larm om så kallat bråk i bostad

  • exempelvis rop på hjälp, barnskrik och ljud av kraftiga

dunsar

  • inte klarlagts i dokumentationen.

Polismyndigheterna i Skåne, Östergötland och på Gotland har utarbetat information om lokalsamhällets resurser för att stödja och hjälpa utsatta kvinnor och andra brottsoffer. I Skåne (Polisområde Malmö) har man, inom ramen för arbetet med en kommunal handlingsplan gällande våld mot kvinnor och det kommunala kriscentrumet för våldsutsatta kvinnor och deras barn, tagit fram en informationsskrift som bland annat riktar sig till utsatta kvinnor och flickor. I broschyren, som är översatt till flera språk, finns information om kommunens och rättsväsendets olika möjligheter till stöd och hjälp (se vidare i kapitel 5).

En särskild familjevåldsenhet med både specialiserade polisutredare och åklagare finns i Söderorts polismästardistrikt i Stockholm. I Stockolms polismyndighet finns även en familjevåldsenhet med enbart poliser, och motsvarande finns även i Malmös, Helsingborgs och Uppsalas polismyndigheter. I Malmö håller familjevåldsenheten dessutom på att knyta till sig specialiståklagare (se kapitel 5).

Söderorts polismästardistrikt i Stockholm bedriver ett nära samarbete mellan åklagare och polis, grundat i en fördjupad kunskap om våldsutsatta kvinnors livssituation,

17

vilket fått till följd att en

betydligt högre procent av brottsmisstankar gällande grov kvinno-

17

Länskriminalpolisen Stockholms län, Integrationsenheten 2003.

fridskränkning uppmärksammas och utreds jämfört med i övriga landet.

18

I rättskedjeprojektet Snabb lagföring i Handen söder om Stockholm, har arbetsmetoden lett till att samtliga ärenden om våld mot kvinnor kunnat handläggas skyndsamt. Man har även kunnat konstatera att antalet anmälningar om våld mot kvinnor har minskat. En extern utvärdering av projektet visar dock att det minskade inflödet av ärenden kan bero på en minskad anmälningsbenägenhet och inte på att det faktiska våldet minskat. Den minskade anmälningsbenägenheten kan i sin tur bero på att definitionen av rättssäkerhet som enbart snabb handläggning är för snäv, att det saknas grundläggande kunskaper om denna typ av våld och att hanteringen av ärendena leder till en andra kränkning av kvinnan.

19

Den externa utvärderingen visar också, vilket vi tidigare diskuterat i avsnittet om Riksåklagaren, att ärendena om våld mot kvinnor i praktiken hanteras som angivelsebrott

  • inte som allmänna åtalsbrott. Utvärderingen visar också att fallen anses vara svåra eller omöjliga att driva vidare när kvinnan inte vill medverka.

Ett samarbete i Uppsala mellan polis, rättsläkare och Rikskvinnocentrum har resulterat i fyra gånger fler polisanmälningar av våldsbrott mot kvinnor.

20

Ett liknande samarbete mellan polis och

åklagare i Västerås samt rättsläkare i Uppsala gällande förbättrade rutiner för dokumentation av fysiska skador vid våldsbrott mot kvinnor, har resulterat i att antalet åtal under de senaste tre åren har fördubblats. Liknande samarbeten bedrivs inom polismyndigheterna i Gävle och Linköping.

21

Polisens arbete med brottsofferfrågor

Brottsofferfrågor har fått en ökad aktualitet inom polisen under de senaste åren. I regeringens proposition Stöd till brottsoffer fick ett flertal myndigheter särskilda uppdrag angående brottsofferarbetet.

22

Rikspolisstyrelsen uppdrag bestod bland annat i att upp-

rätta en handlingsplan för brottsofferarbetet. Man skulle också

18

Polismyndigheten i Stockholms län 2004.

19

Lundberg 2003.

20

Letmark 2004b.

21

Letmark 2004a.

22

Prop. 2000/01:79.

tillsammans med Riksåklagaren utarbeta en metod för kvalitetssäkring vid bemötandet av brottsoffer.

I En nationell handlingsplan: Brottsofferarbetet inom polisen liksom i rapporten Brottsoffer

En handledning för polisens del i

lokalsamhällets brottsofferstödjande arbete, betonar Rikspolisstyrelsen vikten av en helhetssyn, där verksamhet som rör olika grupper av brottsoffer hålls samman så att olika grupper inte ställs mot varandra.

23

Vissa grupper, säger man, är dock särskilt utsatta; kvin-

nor som utsätts för våld av män de lever tillsammans med löper exempelvis stor risk för upprepad viktimisering.

Uppdraget att vara nationell rapportör i frågor som rör internationell handel med kvinnor för sexuellt utnyttjande

Uppdraget att vara nationell rapportör i frågor som rör internationell handel med kvinnor för sexuellt utnyttjande har Rikskriminalpolisen genomfört för Rikspolisstyrelsens räkning, och man har redovisat arbetet i kontinuerliga rapporter.

Rikskriminalpolisen rapporterar bland annat om situationen vad gäller utvecklingen av handel med kvinnor, arbetet med lagstiftning mot handel med människor och vissa gränskontrollfrågor i samband med Schengeninträdet. Vidare redogör man för möten i Europol, Östersjösamarbetet, där en expertgrupp på området handel med kvinnor tillsattes år 2000, och samarbetet inom det EUfinansierade STOP-projektet, vilket Sverige deltagit i tillsammans med Danmark, Finland, Ryssland, Tyskland och Estland.

Kommentarer

Enligt Rikspolisstyrelsens egna inventeringar brister polisens utredningsarbete på flera punkter. Bland annat används inte teknisk utrustning för bevissäkring som den borde och rutiner för förstahandsåtgärder efterlevs i alltför liten utsträckning.

Alla polismyndigheter har upprättat åtgärdsprogram för hanteringen av våldsbrott mot kvinnor, men om dessa inte efterlevs fyller de naturligtvis ingen funktion. Eftersom förstahandsåtgärderna är särskilt viktiga när det gäller mäns våldsbrott mot kvinnor,

23

Rikspolisstyrelsen 2001, 2003.

bland annat för att säkra bevisning, är det i hög grad angeläget att förbättra efterlevnaden när det gäller dessa.

Detsamma gäller användningen av teknisk utrustning, eftersom denna metod är viktig att använda, liksom andra metoder som ska öka kvinnors rättstrygghet. Vi vill dock också peka på att det finns risker med att inte kritiskt granska hur man använder vissa metoder. Exempelvis bör videofilmning användas med största respekt för kvinnans integritet.

Bemötandet av kvinnan är det allra viktigaste för att bedriva en framgångsrik utredning. Kriminologen Magnus Lundberg visar i sin avhandling Vilja med förhinder – Polisers samtal om kvinnomisshandel att poliser beskriver kvinnans uppträdande som betydelsefullt för hur hon bemöts av polisen och därmed för hur ärendet kommer att hanteras.

24

Viktigt i sammanhanget är, enligt Lundberg,

att kvinnan är ett ”bra brottsoffer”, vilket innebär att kvinnan samarbetar med polisen, visar tacksamhet, inte är motsträvig eller berusad, inte anses ha någon skuld till det som inträffat och inte har en bakgrund med utsatthet för upprepade våldshändelser av samme man, så att polisen gör tolkningen att kvinnan inte vill polisanmäla eller lämna mannen.

25

När det gäller fotografering och videoteknik sägs det ibland att man ger en bild av kvinnans allmäntillstånd. Det är dock viktigt att tänka på vad det betyder om kvinnan inte ser ledsen eller rädd ut. Detta bör inte vara fakta som talar till kvinnans nackdel.

För att metoderna och utredningsförfarandet i övrigt ska få önskvärd betydelse förutsätter det att de utredande poliserna och åklagarna har kompetens att tolka den våldsutsatta kvinnans beteende och förhåller sig kritiska till beskrivna föreställningar om ett ”bra brottsoffer”.

Polisen är en av de myndigheter som inte använder begrepp som våld mot kvinnor eller mäns våld mot kvinnor i övergripande formuleringar. I stället talar man om exempelvis våld i nära relationer eller familjevåld och man inbegriper mäns våld mot kvinnor i brottsofferfrågor. I våld i nära relationer inkluderar man definitionsmässigt även våld i andra typer av nära relationer (vuxna

barn, vuxna barn

  • äldre, partnervåld med mera) samtidigt som man konstaterar att den vanligaste formen av våld i nära relationer är mäns våld mot kvinnor.

24

Lundberg 2001.

25

Ibid.

I denna könsneutrala begreppsanvändning sätter man fokus på relationen, inte på vem som utövar våldet eller vem som utsätts. Man synliggör relationens karaktär när det gäller närhet men inte när det gäller makt, och man separerar våld i nära relationer från andra former av våld som män utövar mot kvinnor och barn.

Begreppet familjevåld används framför allt i namnet på specialenheter för könsrelaterat våld; här hanterar man bland annat mäns våld mot kvinnor i nära relationer, mäns våld mot barn och mäns sexuella våld på privata och offentliga arenor. Att man behandlar dessa olika våldsformer tillsammans skapar förutsättningar för ett konsekvent arbete som korresponderar med en könsmaktsförståelse av mäns våld. Det är dock problematiskt att benämna detta som familjevåld, för begreppet lägger fokus på den relationsarena där våldet förekommer (familjen)

  • inte på utövare och utsatt/utsatta. Benämningen är dessutom alltför snäv, i förhållande till verksamheten, eftersom det våld man arbetar med förekommer i hela samhället. En mer rättvisande beteckning för vad dessa enheter arbetar med vore mäns våld mot kvinnor och barn. I dessa enheter skulle även arbetet med prostitution och handel med kvinnor för sexuellt utnyttjande kunna inkluderas.

Att mäns våld mot kvinnor inkluderas i brottsofferarbetet är en självklarhet. Men samtidigt försvinner frågan i en könsneutral begreppsanvändning. Betoningen av att olika grupper av brottsoffer måste hållas samman kan både medföra att kvinnors utsatthet osynliggörs och att mäns våld mot kvinnor inte förstås och motverkas utifrån en könsmaktsförståelse.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ)

Brottsförebyggande rådet gavs i uppdrag att inom ramen för sitt ordinarie arbete öka insatserna i frågor som rör våld mot kvinnor. Bland annat skulle Brottsförebyggande rådet utveckla myndighetens kompetens och kunskaper på området. Ett jämställdhetsperspektiv och frågor om våld mot kvinnor skulle införlivas i den forskning och i andra aktiviteter som bedrivs inom myndigheten eller som myndigheten uppdrar åt annan att bedriva, liksom i myndighetens informationsverksamhet.

Pågående arbete som rör förbättringar av den officiella rättsstatistiken (brottskodning, könsuppdelad statistik med mera) skulle bedrivas skyndsamt. Rådet fick även i uppdrag att göra en förstudie

om de tekniska och praktiska förutsättningarna för en försöksverksamhet med elektronisk övervakning av män som brutit mot besöksförbudet.

Myndighetens kompetens och kunskaper på området mäns våld mot kvinnor

Kvinnovåldskommissionen riktade skarp kritik mot BRÅ:s bristande kunskaper om mäns våld mot kvinnor. I linje med detta var betoningen i kvinnofridsuppdragen stark gällande behovet av en kompetensutveckling hos BRÅ. Regeringen ansåg att det var angeläget att erforderliga resurser avsattes för kompetensuppbyggnad och metodutveckling inom myndigheten.

En arbetsgrupp på BRÅ har samordnat myndighetens olika insatser i frågor som rör våld mot kvinnor. Arbetsgruppen har deltagit i konferenser och utbildningssatsningar om våld mot kvinnor, och man har även anordnat ett seminarium för myndighetens personal.

Insatser i frågor om våld mot kvinnor och införlivande av ett jämställdhetsperspektiv i verksamheten

I uppdraget att införliva ett jämställdhetsperspektiv i verksamhetens alla delar (forskning, utveckling och information) låg att kontinuerligt följa modern kvinnoforskning och annan forskning på området mäns våld mot kvinnor och att studera de särdrag som utmärker denna brottslighet i förhållande till annan våldsbrottslighet.

Publicerade rapporter

Under perioden 1998

  • publicerades åtta rapporter som direkt rör mäns våld mot kvinnor, och frågan berörs indirekt i ytterligare minst sex rapporter. Under perioden 1998
  • har även ett 30-tal artiklar med köns- och genusaspekter publicerats i BRÅ:s tidning Apropå. Detta kan jämföras med perioden 1993
  • då två rapporter på temat mäns våld mot kvinnor publicerades.

Efter kvinnofridsuppdragens slutförande har rapporter på temat hittills inte getts ut i samma omfattning som under tiden för uppdragens genomförande.

Rapporten Våld mot kvinnor i nära relationer – En kartläggning visar att benägenheten att polisanmäla våld mot kvinnor har ökat under 1990-talet, men också att det skett en viss faktisk ökning av denna typ av våld

26

Utifrån resultaten uppskattas att cirka en

procent av samtliga förvärvsarbetande kvinnor under det senaste året utsatts för fysiskt våld av en man de har eller har haft en nära relation med.

BRÅ anger att kartläggningen ”inte syftar till att pröva någon teori”, men efter en genomgång av några forskningsteorier om mäns våld mot kvinnor, slår man fast att ”längst i förklaringshänseende till vad som ligger bakom denna typ av brott kan man antagligen komma genom att använda olika perspektiv i kombination med varandra”.

27

Man menar att det är bristande jäm-

ställdhet, i kombination med en eller flera faktorer, som kan förklara (vissa) mäns våld mot kvinnor i nära relationer: ”Dessa kan både utgöras av socioekonomiska levnadsförhållanden och av individuella faktorer hos vissa män som psykisk sjukdom eller störning, oförmåga att hantera konflikter samt drogmissbruk”.

28

Dessa faktorer kan även kombineras med situationsbundna faktorer ”som mer eller mindre tillfällig ekonomisk eller social stress”.

29

Den övergripande frågeställningen i denna rapport går

igen i flera andra frågeställningar:

Skiljer sig gärningsmännen och offren från befolkningen i sin helhet när det gäller sociala förhållanden som utbildning, arbetslöshet, födelseland och kriminell belastning?

30

I BRÅ:s analys av statistiken är både gärningsmän och offer vid polisanmäld misshandel mot kvinnor ofta brottsbelastade, arbetslösa och lågutbildade. När det gäller grövre våld som blir polisanmält är överrepresentationen av lågutbildade stor: ”Denna överrepresentation genereras dock delvis av det våld som förekommer i socialt marginaliserade grupper”.

31

26

Brottsförebyggande rådet 2002b.

27

Ibid, s. 10.

28

Ibid.

29

Ibid.

30

Ibid, s. 12.

31

Ibid, s. 35.

BRÅ menar att det ändå finns en tendens att våld i mer högutbildade kretsar är mindre grovt. Sannolikheten att polisanmäla våldet bedöms också vara mindre hos socialt etablerade kvinnor.

I rapporten Dödligt våld mot kvinnor i nära relationer hävdar BRÅ att 80 procent av de män som dödar en kvinna i en nära relation är psykiskt sjuka eller psykiskt störda, att en stor andel av såväl gärningsmän som offer härstammar från ett annat land än Sverige och att gärningsmännen har låg social status i samhället och är kriminellt belastade.

32

Studien visar vidare att det dödliga våldet

mot kvinnor i nära relationer har minskat med 30 procent sedan 1970-talet.

Rapporten Förbud mot köp av sexuella tjänster behandlar kontroll av lagens efterlevnad under det första året efter lagens införande samt avgränsning och bevisning av den straffbara gärningen.

33

BRÅ

undersöker här även sexköpande mäns förvärvsfrekvens, medelinkomst, utbildningsnivå och tidigare brottslighet. Undersökningen visar att utbildningsnivån understiger den genomsnittliga, att inkomsten inte skiljer sig från genomsnittet och att drygt sex av tio av de kända misstänka männen tidigare har varit lagförda för brott.

Rapporten Grov kvinnofridskränkning beskriver rättsväsendets tillämpning av det nya brottet under perioden 1 juli 1998

31 december 1999.

34

Vid sidan av domstolarnas bedömning är man

också intresserad av vilka män som dömts. Studien visar att det ofta rör sig om personer som är kända för polisen, tungt kriminellt belastade och med andra sociala problem, såsom alkohol- och missbruksproblem. I de fall där gärningsmännen tidigare genomgått en undersökning av den psykiska hälsan, menar man att kränkningarna oftare mer uttalat handlat om kontroll över kvinnan än i de relationer där missbruk förekommer. Med kontroll avses att männen är svartsjuka och att de genom våld och hot styr över kvinnans liv. Personer utan missbruksproblem genomgick i högre grad någon form av rättspsykiatrisk undersökning.

Av övriga rapporter som berör mäns våld mot kvinnor kan nämnas Upprepad utsatthet för brott – en utgångspunkt för förebyggande verksamhet och En kartläggning av polisanmäld barnmisshandel.

35

I den senare framkommer att även mödrarna har utsatts

32

Brottsförebyggande rådet 2001b.

33

Brottsförebyggande rådet 2000a.

34

Brottsförebyggande rådet 2000b.

35

Brottsförebyggande rådet 2000a, 2000c.

för misshandel eller något annat brott vid många fall av anmälningar om barnmisshandel.

I rapporten White Collar Crime Research. Old views and future potentials tar man upp utsatthet för ekonomisk brottslighet utifrån ett genusperspektiv.

36

BRÅ har också gjort en utvärdering av lagen

om besöksförbud.

37

År 2002 påbörjades en kartläggning av polisanmälda våldtäkter. I denna kartläggning ska BRÅ analysera ökningen av de anmälda brotten under perioden 1985

  • samt göra en beskrivning av dessa brott, bland annat utifrån offrens och gärningsmännens ålder, relationen mellan dem och i vilket sammanhang våldtäkten begås. Projektet kommer att redovisas under slutet av 2004. I en radiointervju i Dagens Eko berättar projektets ansvariga att man i studien framför allt är intresserad av att undersöka huruvida de våldtäktsdömda är socialt marginaliserade på olika sätt och att detta kan undersökas exempelvis genom att studera deras alkoholkonsumtion.

38

På uppdrag av BRÅ genomförde sociologen Ulf Dalquist 1998 en analys av könsrepresentationen i BRÅ:s rapporter.

39

Han visar

att rapporterna mycket sällan gör könsanalyser i annan mening än att kön används som statistisk variabel. Att forsknings- och utredningsverksamheten vid BRÅ främst baseras på kvantitativa data, där kön i första hand förekommer som en statisk/biologisk variabel, definierades som huvudförklaringen till denna brist på analyser. Enligt utredaren krävs vidareutbildning och nyrekrytering av genusforskare för att höja BRÅ:s kompetens på området.

I myndighetens egen slutsats av denna utvärdering lyfter man fram att kunskapen om kvalitativa metoder bör förbättras.

Enligt den revidering av myndighetens riktlinjer för projektplaner som gjordes under 2003 ska köns- och genusaspekter lyftas fram på ett tydligare sätt än tidigare, såtillvida att varje projekt innan det påbörjas ska beakta köns- och genusfrågan. Nyrekrytering av genusforskare, vilket kan tyckas som relevant eftersom den interna kompetenshöjningen inte varit tillräcklig, har däremot inte skett, såvitt vi kan se.

36

Lindgren 2001.

37

Brottsförebyggande rådet 2003.

38

Sveriges Radio 2004.

39

Dalquist 1999.

Informationsverksamhet

BRÅ:s genomgång av pressklipp för 2002 visar att ett 50-tal klipp refererar till någon av BRÅ:s rapporter om våld mot kvinnor och att ett 40-tal handlar om våld mot kvinnor genom hänvisningar till statistik från BRÅ. Vid BRÅ:s seminarier och konferenser riktade till rättsväsendet och till verksamma inom lokalt brottsförebyggande arbete har man vid något tillfälle per år antingen tagit upp frågor om våld mot kvinnor eller behandlat BRÅ:s rapporter i ämnet.

Stöd till lokalt brottsförebyggande arbete

BRÅ lämnar ekonomiskt stöd till lokalt brottsförebyggande arbete. Det primära syftet med detta stöd är att samla ny kunskap om brottsförebyggande åtgärder.

Under 1999 och 2000 beviljades 986 000 kronor (av totalt 11 miljoner kronor) till olika projekt inriktade på mäns våld mot kvinnor, vilket utgör 9 procent av de utdelade medlen. Under 2001 var projekt som syftade till att minska våld mot kvinnor särskilt prioriterade, och då var motsvarande siffra 16,2 procent. År 2002 delades 0,2 procent av medlen ut till projekt om våld mot kvinnor.

40

Rättsstatistik

I statistiken över misstänkta och lagförda personer är det möjligt att få fram uppgifter om förövarens kön. Brottsoffrets kön redovisas däremot enbart för brottstyperna mord, dråp, misshandel, ofredande och olaga hot. BRÅ menar att möjligheterna att utöka denna redovisning är begränsade i nuvarande system.

Inom Rådet för rättsväsendets informationsförsörjning har man inlett det så kallade STUK-projektet, vars syfte är strukturera informationen om brott så att fler uppgifter

  • såsom brottsoffrets

kön och ålder

  • ska kunna registreras. Enligt BRÅ kommer det dock att dröja flera år innan detta kan genomföras, beroende på att det innebär ett omfattande förändringsarbete.

40

Siffror från BRÅ om medel till projekt om mäns våld mot kvinnor av de totala medlen till projekt om lokalt brottsförebyggande arbete: 2001 gavs 761 000 kronor av totalt ca 4,7 miljoner kronor till lokalt brottsförebyggande arbete, och 2002 gavs 15 000 kronor av totalt 7,3 miljoner kronor till lokalt brottsförebyggande arbete.

Elektronisk övervakning vid besöksförbud

År 1998 redovisade BRÅ en studie av de tekniska och praktiska förutsättningarna för en försöksverksamhet med elektronisk övervakning av män som brutit mot besöksförbudet.

41

Man konstaterar

att den teknik som finns, och som i begränsad omfattning används i USA, är möjlig att använda i detta syfte. Samtidigt framhåller BRÅ att de rättsliga förutsättningarna för en eventuell försöksverksamhet måste prövas noga.

Justitiedepartementet har i promemorian Ytterligare åtgärder för att motverka våld i nära relationer behandlat de rättsliga förutsättningarna för att övervaka besöksförbud med elektronisk kontroll, men på grund av svårigheterna med att finna en lämplig rättslig lösning har inga förslag lämnats

42

Frågan har återigen aktualiserats i

och med att BRÅ i juli 2004 gavs i uppdrag av regeringen att följa tillämpningen av de utvidgade bestämmelserna i lagen om besöksförbud och även se hur man kan komma tillrätta med överträdelser av besöksförbud. BRÅ ska uppmärksamma frågan om huruvida de som bryter mot ett besöksförbud ska övervakas elektroniskt med så kallad fotboja.

Kommentarer

Ämnet mäns våld mot kvinnor har under kvinnofridsuppdragens genomförande i större utsträckning än tidigare uppmärksammats i myndighetens forskning och undersökningsverksamhet. Produktionen har dock mattats av efter uppdragens slutförande.

BRÅ skulle enligt kvinnofridsuppdragen öka sin kompetens när det gäller våld mot kvinnor. Den kompetensuppbyggnad som BRÅ själv redovisar är av mycket liten omfattning, och vår bedömning är att detta uppdrag i princip inte genomförts. Enligt de uppgifter vi har fått har inte heller någon nyrekrytering av genusforskare skett till myndigheten, varför man inte tycks ha nödvändig kompetens inom BRÅ.

Den huvudsakliga slutsatsen myndigheten drog av den utvärdering som 1998 pekade på stora brister i könsanalysen i BRÅ:s rapporter, var inte att man måste öka sin kompetens i genusteori utan i kvalitativ metod, vilket visar att man inte tar kunskaps-

41

Brottsförebyggande rådet 1999.

42

Ds 2001:73.

området på allvar. Liksom 1998 återspeglas detta i myndighetens rapporter; också de publikationer som ligger inom området mäns våld mot kvinnor saknar i stor utsträckning en könsmaktsanalys.

När BRÅ analyserar sitt material används konsekvent kriminologiska teorier, trots att man själv konstaterar att dessa könsblinda teorier sällan kan användas på ett djupare plan i analysen än för att se kvinnor och män som statistiska variabler. Att man inledningsvis i rapporterna hävdar att mäns våld mot kvinnor bland annat kan förstås utifrån brist på jämställdhet får ingen betydelse, vare sig för undersökningarnas frågeställningar eller för dess slutsatser, och den kombination av olika förklaringsmodeller som BRÅ förespråkar (det vi i kapitel 3 kallar ett allt och intet-perspektiv) överges.

Undersökningarna fokuserar på analyser av gärningsmännen enbart utifrån variabler som alkoholvanor, social marginalisering, psykisk störning och tidigare kriminell belastning. Det bidrar till den dominerande bilden av våldsamma män som avvikande

  • utslagna, alkoholiserade eller utländska. Detta synsätt får dock, vilket vi tidigare visat, inte stöd i de omfångsundersökningar som genomförts de senaste åren (se kapitel 3). BRÅ utgår från att det som är mest relevant att studera är det som skiljer våldsamma män från resten av befolkningen (det vill säga ”normala” män).

Mycket i BRÅ:s material bygger på polisanmälda brott, men dessa utgör bara en liten del av det våld som faktiskt äger rum; enligt Slagen dam kommer endast 15 procent av det våld kvinnor utsätts för till någon myndighets kännedom.

43

BRÅ:s statistik ten-

derar därför att snedvrida bilden av vem det är som slår och vem som utsätts för våldet, vilket inte problematiseras i rapporterna.

I stället för att, i enlighet med kvinnofridsuppdraget, öka kompetensen när det gäller forskning om våld mot kvinnor underlåter man att använda denna forskning för att tolka de egna resultaten

  • utom som en felaktig kontrast. Detta gäller oavsett om BRÅ:s egna resultat korresponderar med den feministiska våldsforskningen eller inte.

I ovan nämnda rapport om barnmisshandel är ett viktigt resultat att det finns ett samband mellan våld mot barn och våld mot deras mödrar. Detta är en fråga som uppmärksammats alltmer de senaste åren i feministisk våldsforskning, men denna teoribildning används inte av BRÅ för att analysera resultat. Ett annat exempel är kartläggningen om våld i nära relationer. Här använder BRÅ sina

43

Lundgren m.fl. 2001.

egna siffror som argument för att mäns våld mot kvinnor är en långt mer marginell företeelse än vad som framkommer i Slagen dam. När siffrorna i de båda undersökningarna inte går i samma riktning lyfts detta fram. När resultaten är liknande men inte helt korresponderande läggs i stället tonvikten på skillnader i resultaten, och när båda undersökningarna visar i princip samma resultat lämnas detta okommenterat. Det gäller exempelvis när BRÅ:s siffror visar att mäns våld mot kvinnor, tvärtemot en i dag dominerande uppfattning, är utbrett också på andra arenor än i hemmet och utövas också av andra män än de som kvinnan har en sexuell relation till. Samma tendens är ett centralt resultat i Slagen dam, och här

  • liksom i undersökningen som helhet − gör man också en analys av siffrorna som skulle kunde fördjupa BRÅ:s förståelse av sina egna resultat.

Eftersom Slagen dam är en långt mer omfattande undersökning, och dessutom bygger på vålds- och genuskompetens, är det anmärkningsvärt att denna inte används för att finna analytiska redskap i tolkningen av BRÅ:s egna material och för att sätta in resultaten i ett sammanhang.

Stödet till lokalt brottsförebyggande arbete visar också på att mäns våld mot kvinnor är en tämligen lågt prioriterad fråga i verksamheten

  • att dela ut som mest 16,2 procent och som minst

0,2 procent till projekt inom området ligger inte i linje med kvinnofridsuppdragen. I samma riktning pekar det faktum att inte heller arbetet med den könsuppdelade statistiken och brottskodningen kommit längre. Även om det dröjer flera år innan fler uppgifter kan föras in i statistiken borde det inte ha hindrat BRÅ från att under tiden kunna föra in uppgifter om kön för vissa enstaka brott.

Brottsoffermyndigheten

Brottsoffermyndigheten tillfördes två miljoner kronor för att en brottsofferundersökning om våld mot kvinnor skulle komma till stånd.

Brottsofferundersökning om våld mot kvinnor

Brottsoffermyndigheten gav professor Eva Lundgren vid Uppsala universitet och docent Gun Heimer vid Rikskvinnocentrum uppdraget att genomföra en brottsundersökning om våld mot kvinnor.

Resultatet publicerades våren 2001 i Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige – en omfångsundersökning.

44

Slagen dam

utgår från forskning om mäns våld mot kvinnor och från en könsmaktsförståelse av våld, vilket gör att exempelvis enkäten utarbetats utifrån kunskaper om kvinnors erfarenheter av våld. Undersökningen visar att mäns våld mot kvinnor inte är ett marginaliserat problem och att det utövas av män inom alla samhällsklasser och med olika etnisk bakgrund (se kapitel 3).

Kvinnor som brottsoffer

Redan innan uppdragen gavs handlade en stor del av verksamheten på Brottsoffermyndigheten om kvinnor som brottsoffer. Myndigheten arrangerar årligen minst ett större seminarium om våld mot kvinnor. Samtidigt har, enligt myndigheten, frågor om mäns våld mot kvinnor och barn ingått i de flesta av de utåtriktade aktiviteter som genomförts. Brottsoffermyndigheten har dessutom, i samverkan med Riksåklagaren, utbildat en stor del av landets åklagare i frågor om mäns våld mot kvinnor. Vid myndighetens olika arrangemang anlitas ofta feministiska våldsforskare.

Myndigheten uppger vidare att de prioriterar våld mot kvinnor och barn i den personalutbildning som bedrivs för alla anställda genom interna eller externa föreläsare och genom att anställda stimuleras att delta i temadagar och konferenser. Kompetens inom området våld mot kvinnor och genusteori ses, enligt generaldirektören, som en viktig merit vid tillsättning av tjänster inom myndigheten.

Brottsofferfonden delar ut medel till forskning och lokala brottsofferprojekt. Under 1999 delades 4,9 miljoner kronor (av totalt ca 17,5 miljoner) ut till projekt och verksamhetsstöd om våld mot kvinnor, vilket motsvarar ca 30 procent. Samma fördelning gäller för 2000

  • 2002.

45

44

Lundgren m.fl. 2001.

45

Siffror från Brottsoffermyndighetens årsredovisningar 1999

  • om medel till projekt och verksamheter om mäns våld mot kvinnor av de totala medlen från Brottsofferfonden: 2000 ca 6,1 miljoner kronor av totalt 21,3 miljoner kronor, 2001 ca 6,8 miljoner kronor av totalt ca 21,7 miljoner kronor och 2002 ca 8,2 miljoner kronor av totalt 22,4 miljoner kronor.

Kommentarer

Brottsoffermyndigheten är den myndighet som varit avgjort mest aktiv i arbetet som rör mäns våld mot kvinnor. Eftersom en stor del av arbetet bygger på en explicit könsmaktsförståelse av våld är arbetet också konsekvent och väl grundat i forskning. Brottsofferfondens stöd till forskning och projekt om mäns våld mot kvinnor och barn är välkommet och skulle kunna öka ytterligare

  • inte minst i ljuset av de ovan redovisade låga siffrorna i BRÅ:s fördelning av medel till lokala brottsförebyggande projekt som rör mäns våld mot kvinnor.

Kriminalvårdsstyrelsen

Kriminalvårdsstyrelsen gavs i uppdrag att i samråd med Socialstyrelsen, kartlägga vilka metoder som används för behandling av män som dömts för våldsbrott mot kvinnor samt redovisa vilket behov som kan finnas för en utbyggnad av behandlingen för dessa män.

Kartläggning av behandlingsmetoder för män samt behov av en utbyggnad av behandlingen

Kriminalvårdsstyrelsens kartläggning visar att program för män som dömts för misshandel av kvinnor bedrivs vid sju frivårdsenheter och fem kriminalvårdsanstalter. Problematiken tas även upp vid anstalter som har allmänna våldsbrottsprogram, i sex- och samlevnadskurser eller i gruppsamtal om relationer. För intagna kvinnor planeras program för att stärka deras självkänsla och identiteten i kvinnorollen. Ett avsnitt i dessa program ska handla om sexuella övergrepp och misshandel.

Kriminalvårdsstyrelsen har inte gjort någon preciserad behovsbedömning, men man drar slutsatsen att det behövs en utbyggnad av behandling för män som är dömda för våldsbrott.

Utvärdering av befintliga behandlingsmetoder för män som dömts för sexual- och andra våldsbrott mot kvinnor

I den lagrådsremiss i frågor som rör våld mot kvinnor, prostitu- tion och sexuella trakasserier som regeringen beslutade om den 16 december 1997, angav man att två miljoner kronor skulle avsättas för att utvärdera de befintliga behandlingsmetoderna för sexual- och andra våldsbrott.

46

Vid remissbehandlingen av Kvinno-

våldskommissionens betänkande framkom dock att det råder skilda synsätt mellan företrädare för olika yrkesgrupper och mellan olika vetenskapstraditioner i fråga om vilken behandling som är lämplig och verksam när det gäller brottslingarna. I kvinnofridsuppdragen angav därför regeringen att det vore önskvärt om en större samsyn kunde nås i frågorna.

Ett led i utvärderingen utgjordes av en internationell forskarkonferens 2000, anordnad av Näringsdepartementet, dit forskare och representanter för ansvariga myndigheter bjöds in för att diskutera olika behandlingsprogram som riktar sig till män som utövar våld mot kvinnor. Konferensen dokumenterades i rapporten Interventionsmetoder för män som begått våldsbrott mot kvinnor.

47

Under konferensen framkom bland annat att det är svårt att se några tydliga och säkra effekter av behandlingsprogrammen men att det är viktigt att ha specifika målsättningar. Programmen måste dessutom bygga på våldskunskap; allmän behandlingskompetens räcker inte för att driva grupper för vare sig kvinnor, barn eller män. På konferensen slogs också fast att det är nödvändigt att inbegripa kvinnorna och deras bedömningar och behov i programmen.

Behandlingsprogram för män som begått vålds- och sexualbrott mot kvinnor

Kriminalvården arbetar för närvarande med två så kallade nationella program som rör mäns våld mot kvinnor. Dessa ska vara forskningsbaserade och utvärderingsbara och de ska dessutom kunna drivas både på anstalt och i frivården. Våld i nära relationer (VIN) har utvecklats i samarbete med den engelska kriminalvården och prövades på tre anstalter under 2003. Sexualbrottsprogrammet

46

Lagrådsremiss 1997.

47

Näringsdepartementet 2001.

Relationer och samlevnad (ROS) är ett kanadensiskt program som översatts och bearbetats för att passa svenska förhållanden och som genomförts på de sju specialanstalterna för sexualbrottslingar. I det förstnämnda programmet, om våld i nära relationer, arbetar man med att bygga in ett hot- och riskbedömningsinstrument, där syftet är garantera säkerheten för kvinnor i avslutade och pågående relationer under tiden för behandlingen av mannen.

Sektionen för rättspsykiatri vid Karolinska institutet har på uppdrag av Kriminalvårdsstyrelsens forskningskommitté undersökt förutsättningarna för att utföra en effektstudie av kriminalvårdens behandlingsinsatser för sexualbrottsdömda. I rapporten Att påverka och påverkas. Kriminalvårdens insatser för sexualbrottsdömda i anstalt framgår att kriminalvården bör avvakta några år med att genomföra effektstudier.

48

Dokumentationen är i dag bristfällig

och måste förbättras om utvärderingar ska kunna göras. Verksamheten bör, enligt rapporten, styras in mot mer vetenskapligt underbyggda behandlingsformer, kontinuerlig utvärdering och kvalitetssäkring samt ett ackrediteringssystem, vilket innebär att programmen prövas och ges en kvalitetsstämpel vid en extern kvalitetsgranskning.

Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet har på uppdrag av Kriminalvårdens forskningskommitté genomfört studien Överlevnad och förändring – vardagsliv och behandling av sexualbrottsdömda på Skogomeanstalten.

49

Här granskar man be-

handlingens innehåll och identifierar faktorer och insatser som är stödjande och förebyggande, så att männen inte återfaller i sexualbrott.

Hot- och riskbedömningsinstrument

Kriminalvården har utbildat personal vid 15 lokala myndigheter i att använda risk- och behovsbedömningsinstrumentet SARA (Spousal Assault Risk Assessment), ett kanadensiskt instrument för att bedöma risker och behov i samband med våldsbrott mot kvinnor. Instrumentet används i personutredningar och för att bedöma lämplig behandling. Ett liknande bedömningsverktyg, BERIT, används vid sexualbrott och våldsbrott. SVR 20 (Sexual Violence

48

Långström & Sjöstedt 2000.

49

Månsson m.fl. 2002.

Risk

20) är ett risk- och behovsinstrument för sexualbrotts-

dömda.

Kriminalvårdens forskningskommitté har beviljat medel till Karolinska Institutet för en jämförande studie mellan England och Sverige rörande SARA-bedömningar.

Kommentarer

Kriminalvårdens nya arbete med hot- och riskbedömning för den våldsbrottsdömda mannens partner skulle kunna utvidgas till att gälla också barn och andra kvinnor i mannens omgivning (såsom vänner och arbetskamrater). Vi anser också att instrumenten för hot- och riskbedömning bör skapas utifrån en könsmaktsförståelse och att bedömningen av riskfaktorer hos män inte endast bör utgå från den befintliga officiella statistiken över män som är dömda för våldsbrott mot kvinnor, eftersom alla våldsutövande män inte omfattas av denna statistik. Det finns annars risk för felaktiga bedömningar som grundas i så kallade avvikelseförståelser (se kapitel 3). Arbetet skulle troligen också vinna på att utvecklas och genomföras i samarbete med andra samhällsinstanser, exempelvis kvinnojourer.

I de projekt som Kriminalvårdsstyrelsens forskningskommitté stödjer finns en stark medicinsk övervikt. Detta ligger i linje med traditionella uppfattningar om att våldsdömda, och framför allt sexualbrottsdömda, män är psykiskt sjuka.

50

Detta är oroväckande

med tanke på den bristande kompetens när det gäller genusteori och våld mot kvinnor som finns inom detta ämnesområde. Att kriminalvården har separata program för män dömda för sexualbrott respektive för brott utförda mot en kvinna i en nära relation (ROS respektive VIN) korresponderar med denna kunskapsbrist, men det är också exempel på hur olika former av mäns våld mot kvinnor hålls isär.

Vi efterlyser modeller inom kriminalvården som ligger i linje med det norska behandlingsprogrammet Alternativ til Vold, där en könsmaktsförståelse av våld är grunden och där mäns ansvarstagande och visade vilja till genomgripande förändring står i fokus (se vidare kapitel 5).

51

50

Se till exempel Brantsæter 2001.

51

Isdal 2001.

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen gavs i uppdrag att leda ett utvecklingsarbete i frågor om våld mot kvinnor. Arbetet skulle bland annat sikta till att stödja kompetensuppbyggnad och metodutveckling inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården för att dessa frågor på ett bättre sätt än hittills skulle kunna införlivas i den ordinarie verksamheten.

Socialstyrelsen fick vidare i uppdrag att utarbeta allmänna råd för socialtjänstens arbete med anledning av den nya bestämmelsen i socialtjänstlagen. Därutöver skulle Socialstyrelsen, i samråd med kvinnojourernas två riksorganisationer och Rikskvinnocentrum, utreda hur en central kristelefon för våldsutsatta kvinnor skulle kunna komma till stånd.

Dessutom skulle Socialstyrelsen följa och samla kunskap om prostitutionens omfattning och utveckling och de sociala insatser som bedrivs på lokal nivå, samt följa den internationella utvecklingen i fråga om prostitution.

Socialstyrelsen tillfördes ett engångsbelopp på fem miljoner kronor för dessa tre frågor för perioden 1998

2000. Därefter skulle arbetet införlivas i den ordinarie verksamheten.

Utvecklingsarbete inom socialtjänsten

En del av metodutvecklingen inom socialtjänsten har utgjorts av ett projekt kring familjerätten, vilket fortfarande pågår. Projektet syftar till att öka medvetenheten inom familjerätten om att det finns våldsutsatta kvinnor bland klienterna samt till att pröva former för samarbetssamtal i dessa situationer där kvinnornas särskilda situation och behov kan beaktas. Via länsstyrelserna i projektlänen Dalarna, Skåne och Stockholm har några kommuner erbjudits att delta i projektet. I rapporten Att enas kring barnen med samhällets hjälp

Samarbetssamtal när det förekommit våld i rela-

tionen redovisas några erfarenheter från projektet.

52

Medvetenheten om i vilken utsträckning socialtjänstens familjerättsliga verksamhet möter par där våld och hot förekommer ökar i takt med att problemet uppmärksammas och man har numera börjat ställa direkta frågor om våld. Rapporten konstaterar att det inte finns något i de ärenden som varit aktuella som tyder på att riskerna för kvinnorna har ökat med samarbetssamtalen. Tvärtom

52

Socialstyrelsen 2002a

  • se även Socialstyrelsen 2003b och 2003c.

sägs det att det finns förhoppningar att riskerna kan minska genom att det går att få någon form av konstruktiv dialog mellan föräldrarna: ”mannen får tillfälle att formulera sig” och ”bli hörd”.

53

En av projektkommunerna fick medel från Socialstyrelsen för att under tre år fortsätta att utveckla familjerättssektionens arbete med par där mannen slagit kvinnan. Projektet följs upp kontinuerligt med intervjuer med såväl handläggare som berörda par. För närvarande arbetar man också med ett riskbedömningsinstrument.

Ett annat projekt har rört huruvida socialtjänstens organisation hindrar eller skapar förutsättningar för att bemöta våldsutsatta kvinnor. Målet var att bättre kunna bedöma, bemöta och tillgodose misshandlade kvinnors behov. Enligt de kommuner som ingick i projektet är de största hindren dåligt anpassad organisation, bristande förankring av idéer hos politiker och chefer, för lite resurser och brist på samarbete med andra berörda myndigheter och instanser. Projektet följdes under våren 2004 upp genom intervjuer med samtliga inblandade i projektkommunerna.

Två verksamheter har fått medel från Socialstyrelsen för att bedriva metodutveckling

  • Frideborg i Norrköping och Lärjedalen i Göteborg. Projekten pågick till slutet av 2003. I Frideborg, vilket är en verksamhet för våldsutövande män och våldsutsatta kvinnor och barn, handlade projektet om att nå och utveckla metoder för att hjälpa unga kvinnor som blir utsatta för våld (se kapitel 5). Lärjedalens individ- och familjeomsorg, som också arbetar med kvinnan, mannen och barnen i familjer där kvinnan blivit utsatt för våld, har bedrivit ett projekt för att bygga upp en verksamhet för män anpassad efter de specifika förutsättningar och behov som finns i stadsdelen. Här bor människor med ursprung från 100 olika länder och befolkningen är mycket ung.

Enligt Socialstyrelsens rapport Jämställd socialtjänst? Könsperspektiv på socialtjänsten, har våld i nära relationer alltid funnits inom socialtjänstens verksamhetsområde, men det har uppmärksammats som en relevant fråga först på senare år.

54

Den miss-

handlade kvinnan har tidigare inte primärt setts som en våldsutsatt kvinna utan i stället varit känd för annan problematik, till exempel missbruk, ekonomiska problem, prostitution, hemlöshet, kriminalitet eller att barnen uppvisar behov av stöd. Våldet har inte behandlats som ett separat problem utan som en konsekvens av de eventuella andra problem som kan finnas.

53

Socialstyrelsen 2002a, s. 8.

54

Socialstyrelsen 2004b.

Socialtjänsten är enligt rapporten ofta organiserad i skilda funktionsgrupper såsom missbruksfrågor, barn- och familjefrågor eller försörjningsstöd. Den våldsutsatta kvinnans behov stämmer inte överens med denna organisation, vilket försvårar ett samlat stöd till kvinnor som har blivit utsatta för våld. Risken finns att den våldsutsatta kvinnan bemöts på ett kränkande sätt. Socialtjänsten har dessutom ett ansvar för att stödja barnen och mannen. Detta innebär en svårighet för socialtjänsten i dess arbete.

Utvärdering och analys av Rikskvinnocentrums erfarenheter av arbete med våldsutsatta kvinnor

Socialstyrelsen har efter ett särskilt uppdrag från regeringen utvärderat och analyserat de erfarenheter som Rikskvinnocentrum erhållit i sitt arbete med våldsutsatta kvinnor, för att utröna i vilken mån detta kan fungera som modell för hälso- och sjukvården. Utvärderingen visar att Rikskvinnocentrum haft betydelse när det gäller att skapa medvetenhet och intresse för frågan om hur man omhändertar misshandlade kvinnor inom hälso- och sjukvården. Rikskvinnocentrum har främst nått ut till de enheter som har ansvar för den akuta vården av misshandlade kvinnor. Socialstyrelsen anser att det finns skäl att fundera över hur primärvården kan göras mer delaktig.

55

Utvecklingsarbete inom hälso- och sjukvården

Socialstyrelsen har, som en del i utvecklingsarbetet inom hälso- och sjukvården, genomfört ett screeningprojekt om våld mot kvinnor. I projektet har kvinnor vid mödravårds- och barnmorskemottagningar och vid ungdomsmottagningar i tre län (Dalarna, Stockholm och Skåne) rutinmässigt tillfrågats om utsatthet för våld. Det primära syftet med projektet var att skaffa kunskaper om nyttan med och effekterna av screening om våld, och att identifiera förutsättningar och hinder för att arbeta med screening. Resultaten från projektet visar att screening kan bidra till att kvinnor med erfarenheter av våld får hjälp och stöd. Såväl våldsutsatta kvinnor som en majoritet av personalen anser att screening om våld bör

55

Socialstyrelsen 2000b.

ingå i den ordinarie verksamheten vid mödravårds- och barnmorskemottagningar.

56

Övrig metodutveckling

En kunskapsöversikt om forskningsläget när det gäller våld mot kvinnor har genomförts av Anne-Lie Steen vid Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet, på uppdrag av Socialstyrelsen.

57

I

denna översikt framställs en könsmaktsförståelse av våld som mycket inflytelserik och dominerande både på den akademiska och politiska arenan, med hänvisning till bland annat kvinnofridsreformen.

Samtidigt finns andra, ”alternativa”, förståelser som utmanar denna dominans. En alternativ förståelse som författaren lyfter fram är att våldet bör förstås som en socialt och kulturellt avvikande ingrediens i en äktenskaplig konflikt mellan två jämbördiga parter där en eller båda är psykiskt instabila, missbrukare eller har sociala och ekonomiska problem. En annan utgörs av modeller som syftar till att kvinnan ska stanna i ett förhållande där mannen utsätter henne för våld. Båda dessa förståelser framställs som nya sätt att tänka, där en kvinna framstår som något annat än ett viljelöst offer. Studien utgör ett underlag för Socialstyrelsens fortsatta arbete.

58

Socialstyrelsen har också tagit initiativ till en undersökning om samhällskostnaderna för våld mot kvinnor i Sverige. Ett empiriskt underlag har inhämtats från Epidemiologiskt Centrum (EpC) vid Socialstyrelsen och Statistiska centralbyrån (SCB). Analysen kommer att bli klar tidigast i början av 2005.

Uppdrag om allmänna råd till socialtjänsten

Socialstyrelsen fick i uppdrag att utarbeta allmänna råd utifrån socialtjänstlagen (SoL) § 8a, numera SoL kap. 5 § 11. Lagändringen trädde i kraft den 1 juli 1998 och innebar att ”socialnämnden bör verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet får stöd och hjälp för att förändra sin situation”. Enligt uppdraget skulle det allmänna rådet närmare

56

Socialstyrelsen 2002c.

57

Steen 2003.

58

Ibid.

utveckla hur socialtjänsten bör arbeta med dessa frågor. Socialstyrelsen anger att sådan vägledning har förmedlats via det material som myndigheten tagit fram för socialtjänsten i utbildningsmaterialet Kvinnofrid.

59

Enligt ett särskilt uppdrag i regleringsbrevet för 1999 har Socialstyrelsen gjort en uppföljning av lagändringen. I denna uppföljning framkom att ändringen endast i begränsad utsträckning har påverkat socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor. Satsningar har inte varit genomgripande, och de har framför allt rört planeringsarbete och samverkansträffar liksom viss utbildning. En del attitydförändringar har visserligen ägt rum, men fortfarande är mycket beroende av personligt engagemang och enskilda anställda, enligt Socialstyrelsens uppföljning. Enligt uppföljningen förlitar sig de flesta kommuner på insatser från kvinnojourerna till stöd för utsatta kvinnor.

SoL § 8a har sedan den 1 juli 2001 en annan utformning, där socialtjänstens ansvar har utvidgats till att gälla alla som utsatts för brott och deras anhöriga (SFS 2001:231). Bestämmelsen finns i SoL kap. 5 § 11.

Uppdrag om en central kristelefon

Socialstyrelsen har undersökt förutsättningarna för att inrätta en central kristelefon. Samråd skulle ske med Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) och Sveriges Kvinnojourers Riksförbund (SKR).

Socialstyrelsen anser att kristelefonen ska drivas av en ny förening. Socialstyrelsen anser också att det måste ställas höga kompetenskrav på de personer som ska ansvara för kristelefonen och att enbart kompetens från arbete i en kvinnojour inte är tillräckligt i detta sammanhang.

60

En utredning tillsattes i februari 2004 för att

finna formerna för en ombildning av Rikskvinnocentrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats (RKC) till ett nationellt institut. Utredaren ska även undersöka förutsättningarna för att inrätta en nationell kristelefon vid RKC (se kapitel 6).

59

Rikspolisstyrelsen m.fl. 2001.

60

Långberg 1997.

Uppdrag om prostitution

Socialstyrelsen skulle, enligt kvinnofridsuppdragen, fortlöpande följa prostitutionens omfattning och utveckling och de sociala insatser som bedrivs på lokal nivå. En kartläggning av prostitutionens omfattning har redovisats i Kännedom om prostitution 1998–1999.

61

Undersökningen visar att gatuprostitutionen försvann efter det att lagen trädde i kraft, men att den senare återkom, dock i något mindre omfattning. Man uppskattar att cirka 1/3 av all prostitution utgörs av gatuprostitution och att 2/3 försiggår i dolda former

  • på

Internet, restauranger, hotell, massageinstitut, nattklubbar, sexklubbar, via annonser, etc.

I Socialstyrelsens arbete kring prostitution betonas att helhetssynen är viktig, Arbetet ska omfatta män och kvinnor som prostituerar sig, men även de män som köper sex. För att stödja och utveckla verksamheten KAST (köpare av sexuella tjänster) har Socialstyrelsen bidragit med medel till en utvärdering av de metoder som använts i verksamheten i Göteborg och i nya liknande verksamheter i Stockholm och Malmö. KAST är en psykosocial verksamhet som vänder sig till köpare och presumtiva köpare av sexuella tjänster. Målsättningen är att förändra sexköparnas beteende, det vill säga att få männen att sluta köpa sex.

Kvinnofridsuppdragen anger att de sociala insatserna för att söka upp prostituerade och motivera dem att söka hjälp är ett viktigt led i att minska prostitutionen, varför dessa insatser särskilt bör uppmärksammas. Som en del i detta arbete har Socialstyrelsen hållit seminarier och workshops för landets prostitutionsgrupper och Prostitutionscentrum, som arbetar med behandling, individuellt eller i grupp för personer som är eller har varit prostituerade. Bland annat har uppsökande arbete när det gäller inomhusprostitutionen diskuterats.

Socialstyrelsen gavs i uppdrag att även samla kunskap om lokala insatser. I Kännedom om prostitution 2003 lyfter man fram de sociala insatserna.

62

Kartläggningen visar att socialtjänsten har

prostitutionsgrupper i Stockholm, Göteborg och Malmö. Dessa arbetar med uppsökande arbete, behandling och kunskapsspridning. I Stockholm finns även Prostitutionscentrum. Enligt rapporten finns tendenser till att socialtjänsten betraktar prosti-

61

Socialstyrelsen 2000a.

62

Socialstyrelsen 2004a.

tutionen som ett frivilligt val och att kvinnorna därför inte anses behöva hjälp och stöd.

Som en del i uppdraget att följa den internationella utvecklingen i frågor om prostitution har Socialstyrelsen haft ett samarbete med Rikskriminalpolisen i form av utbyte av information. Socialstyrelsen deltog också (som nämnts i avsnittet Rikspolisstyrelsen) tillsammans med Rikskriminalpolisen i ett STOP-projekt inom EU mot trafficking (handel med kvinnor och barn för sexuella ändamål) tillsammans med Finland, Danmark, Estland, Tyskland och Ryssland.

Kommentarer

Kvinnovåldskommissionen var starkt kritisk till socialtjänstens och Socialstyrelsens arbete, eller rättare sagt brist på arbete, med våldsutsatta kvinnor och deras barn. Denna kritik kommenteras av Socialstyrelsen i samband med att man pekar på att situationen de senaste åren blivit bättre

  • inte minst efter kvinnofridsuppdragen.

Socialstyrelsens egna genomgångar visar dock att socialtjänsten ofta fortfarande lämnar över ansvaret för våldsutsatta kvinnor till kvinnojourerna, varför förbättringen kan sägas vara marginell.

Vår genomgång visar att Socialstyrelsen uppmärksammar problemet och talar om mäns våld mot kvinnor. Däremot är vi på flera punkter kritiska till hur detta sker.

När det gäller familjerätten anges i förarbetena till lagen om vårdnad, boende och umgänge att samarbetssamtal är klart olämpligt när någon av föräldrarna misshandlat eller gjort sig skyldig till andra former av övergrepp mot den andra. I Socialstyrelsens allmänna råd om socialnämndens handläggning av vårdnad, boende och umgänge avråder man dock inte helt från att använda samarbetssamtal när våld eller annan kränkande behandling förekommer.

63

Det är samtalsledaren som från fall till fall får bedöma

om och hur samarbetssamtal ska förekomma.

I sin avhandling I skuggan av pappa – Familjerätten och hanteringen av fäders våld visar sociologen Maria Eriksson att det finns ett utrymme för att förhandla om betydelsen av våld i det enskilda fallet, och att familjerättssekreterare endast under vissa omständligheter definierar en far som utövar våld som våldsam.

64

Att det i

63

Socialstyrelsen 2003c.

64

Eriksson 2003, jämför Mellberg 2002.

Socialstyrelsens utvärdering anses som positivt att den våldsamme mannen i samarbetssamtalen får göra sig hörd och att samtalen skapar en dialog är i ljuset av detta knappast försvarbart, eftersom det förutsätter dels att mannen har svårt att göra sig hörd, dels att mannen och kvinnan är jämbördiga parter i en dialog. Man tar inte hänsyn till maktrelationen och våldsutövningens betydelse i kvinnans och mannens liv (jämför våldets normaliseringsprocess

65

),

vilket kan få stora konsekvenser för kvinnan och hennes barn. Socialstyrelsen borde därför verka för att samarbetssamtal inte används när mannen utsatt kvinnan för våld.

Trots att kommunernas socialtjänster har det yttersta ansvaret för våldsutsatta kvinnor och barn visar Socialstyrelsens genomgång att ansvaret ofta lämnas över på kvinnojourer. Förutom att denna hantering går emot lagens intentioner är det också rimligt att anta att det medför att många kvinnor inte får någon hjälp över huvud taget, eftersom kvinnojourernas resurser är begränsade. Kvinnojourer finns i endast ca 150 av Sveriges 289 kommuner, och 68 kommuner ger inget ekonomiskt stöd alls till kvinnojouren.

66

Mäns våld mot kvinnor betraktas många gånger inte som en relevant politisk fråga.

67

Möjligheterna för våldsutsatta kvinnor med psykiska och fysiska funktionshinder eller missbruksproblem är ännu mindre eftersom kommunerna inte har någon beredskap för att hjälpa dessa kvinnor. Kvinnojourerna kan inte heller ha ansvaret för att hjälpa dessa kvinnor.

De screeningprojekt som Socialstyrelsen genomfört har gett goda resultat. Screening bör uppmärksammas som en bra metod för att nå våldsutsatta kvinnor. Det borde vara rutin i hälso- och sjukvården, socialtjänsten och andra instanser (se vidare kapitel 8).

Den helhetssyn som Socialstyrelsen efterlyser i prostitutionsarbetet förekommer i flera olika betydelser i rapporter och skrifter. I dessa används begreppet för att betona vikten av att ge stöd inte bara åt prostituerade kvinnor utan även könsköpande män. Vi vill dock påtala att det finns en risk att man kommer bort från den könsmaktsförståelse som präglar både uppdragens syn på prostitution och sexköpslagen (där prostitution ses som ett uttryck för mäns våld, kontroll och maktutövning gentemot kvinnor) och i

65

Lundgren 2004.

66

Nationellt råd för Kvinnofrid 2001.

67

Holmberg & Bender 2003.

stället närmar sig en syn på prostitution där båda parter är offer. Utgångspunkten måste vara att köp av sexuella tjänster är ett brott.

Också när det gäller kvinnor utsatta för fysiskt våld betonar Socialstyrelsen en helhetssyn i bedömningen av vem som behöver insatser, stöd och hjälp. Man uppger att på senare tid har inte enbart kvinnornas utan också barnens behov och vikten av att fokusera den misshandlande mannen diskuterats allt mer (jämför kapitel 5).

Helhetssynen kan också handla om att mäns våld mot kvinnor som ett ”samhälleligt-, individuellt- och relationsproblem” har mer ”mångfaktoriella orsaker”.

68

Socialstyrelsen kallar sin förståelse av

mäns våld mot kvinnor en ekologisk modell.

69

Med denna framhålls

ett samspel mellan personliga, situationsbetingade och sociokulturella faktorer som orsakar mäns våld, där könsmakt är en förklaring av många. Socialstyrelsens formuleringar stämmer väl överens med BRÅ:s utgångspunkt att den bästa förståelsen nås genom att olika motstridiga synsätt kombineras, vilket är en variant av det vi i inledningen kallar ett allt och intet-perspektiv.

Ett argument för en ekologisk modell som anges av Socialstyrelsen är att det ligger i myndighetens uppdrag att i alla sammanhang beakta all relevant forskning på området. Att olika perspektiv, som vi visat, i många fall är motstridiga och därmed inte är möjliga att förena, är däremot inte något som problematiseras.

I den kunskapsöversikt som genomförts på uppdrag av Socialstyrelsen framkommer en uppfattning som förekommer också på andra håll i det material vi tagit del av

  • att könsmaktsförståelsen skulle vara dominerande i dagens Sverige. Nämnas kan hur kvinnojoursrörelsens arbete beskrivs som att det gett dem ”ett moraliskt kapital som ger dem trovärdighet på området”, och som därigenom även gett jourrörelsen expertstatus, och att de därför betraktas som ”sanna uttolkare” med rätt att definiera vad våld mot kvinnor är (till exempel att det är ett ”generellt problem”) såväl som hur det bör åtgärdas.

70

Forskningskompetens och myndighetskunskap

inom området våld mot kvinnor definieras, av vissa, som maktanspråk. Det blir en stängd grupp där bara de med ”passerkort”, det vill säga forskare och ledande myndighetspersoner som förstår våld utifrån ett könsmaktsperspektiv, får komma in.

68

Rikspolisstyrelsen m.fl. 2001.

69

Socialstyrelsen hänvisar i sina skrivningar angående den ekologiska modellen till Population reports, Ending violence against women, utgiven av The Center For Health and Gender Equity (CHANGE) 1999.

70

Lundberg 2001, s. 27 f.

I kölvattnet av detta ser vi en annan tendens. När en könsmaktsförståelse definieras som dominerande öppnar det upp för att gamla avvikelseförståelser plötsligt kan framstå som nya, kritiska, förhållningssätt. Det som i kunskapsöversikten definieras som utmanande kan snarare tolkas som just nya eller gamla varianter av avvikelser. Mannen och kvinnan placeras in i avvikelsekategorier, kvinnan görs (åtminstone delvis) ansvarig för våldet och dess upphörande och mannen fråntas sitt ansvar och blir en individuell, social eller kulturell avvikare.

Länsstyrelserna

Länsstyrelserna gavs i uppdrag att inom ramen för sitt tillsynsansvar när det gäller socialtjänsten följa och uppmärksamma frågor om våld mot kvinnor samt verka för regional samverkan i de frågorna.

Under 2002 gjorde länsstyrelserna granskningar i 46 kommuner av hur dessa arbetar för att bemöta kvinnor som utsatts för våld. I 33 procent av fallen såg man anledning att uttala kritik,

71

vilket var

en förbättring i förhållande till en granskning 2001, då motsvarande siffra var 67 procent.

Bristerna handlade om att kommunerna saknade handlingsplaner, rutiner och riktlinjer för att möta kvinnornas behov. Det saknades information till allmänheten om vart kvinnor kan vända sig. Det brast även i hur socialtjänsten såg till barns behov.

72

Beredskapen med skyddat boende för kvinnor var dessutom dåligt tillgodosedd i kommunerna, enligt granskningen från 2001.

73

År 2002 visade länsstyrelsernas sociala tillsyn att fler kommuner jämfört med 2001 har tagit fram strategier eller handlingsplaner för arbetet med våldsutsatta kvinnor.

74

I flera kommuner fanns också

lokala samverkansgrupper. Länsstyrelsernas uppfattning var att det sker en positiv utveckling av kommunernas stöd till kvinnor som utsatts för våld.

75

Tre länsstyrelser granskade under 2001 hur tolv kommuner arbetar med våldsutsatta kvinnor inom verksamhetsområdet vuxna missbrukare. I de flesta av de kommuner som granskades saknades

71

Socialstyrelsen 2002b.

72

Socialstyrelsen 2001a.

73

Socialstyrelsen 2001b.

74

Socialstyrelsen 2002b, 2003a.

75

Socialstyrelsen 2002b.

rutiner för att hantera våld mot kvinnor i missbrukshandläggningen.

76

I en tredjedel av länen (Norrbotten, Blekinge, Jämtland, Jönköping, Kalmar, Kronoberg, Värmland, Västernorrland, Västmanland, Östergötland och Örebro) fanns 2002 länsövergripande samverkansgrupper vars uppgift var att sammanföra olika aktörer i syfte att utveckla arbetet. I några län leddes arbetet av länsstyrelsernas jämställdhetsexperter. Flera länsstyrelser har också deltagit i arbetet med att ta fram länsövergripande policydokument, länsstrategier och informationsskrifter.

77

Exempel på regional samverkan

I Stockholms län startade arbetet med Operation Kvinnofrid i november 1996, på initiativ av länsstyrelsen, polismyndigheten och Stockholms stad. Detta är ett samarbete mellan tio myndigheter i Stockholms län i samverkan med frivilligorganisationer. Målen för Operation Kvinnofrid är att öka medvetenheten och kunskapen om mäns våld mot kvinnor samt att motverka detta våld, och man arbetar med opinionsskapande samt med utbildnings- och informationssatsningar. Operation Kvinnofrid har genomfört fyra uppmärksammade affischkampanjer i Stockholms län liksom utbildningsinsatser i länet för berörd yrkespersonal.

78

Det finns i

Stockholms län en klar beskrivning av syftet med samverkan och hur man ska gå tillväga för att uppfylla det.

Gotland har en haft en familjevåldsgrupp sedan 1985 bestående av företrädare från polisen, socialtjänsten, skolan, psykiatrin och kvinnojouren. Gruppen arbetar med att sprida information och kunskap om övergrepp mot barn och mäns våld mot kvinnor. Gruppen arbetar främst med utbildningsinsatser och samordning inom kommunen. Länsstyrelsen anser att arbetet bör kompletteras med en mer konkret samverkan kring uppsökande verksamhet, samarbetsrutiner i ärenden, behandling med mera.

79

I Östergötland bildades 1999 en länsgrupp för kvinnofrid för att upprätta ett policydokument. Dokumentet klarlägger varje myndighets intentioner och mål kring arbetet gällande mäns våld mot kvinnor och presenterar gemensamma mål och åtgärder. En åtgärd

76

Socialstyrelsen 2001a.

77

Socialstyrelsen 2003a.

78

Operation Kvinnofrid 2003.

79

Länsstyrelsen i Gotlands län 2002.

har handlat om att överföra den så kallade Frideborgsmodellen till Östergötlands samtliga länsdelar (se kapitel 5).

80

Exempel på uppföljning av socialtjänstens arbete med våld mot kvinnor

Länsstyrelsen i Stockholms län har undersökt socialtjänstens arbete i länet. I bara 3 av de 22 kommuner som besvarat enkäten har frågan om våld mot kvinnor fått genomslag på en kommunövergripande nivå.

81

Också i Kalmar län har länsstyrelsen kartlagt

socialtjänstens verksamhet när det gäller mäns våld mot kvinnor. Kartläggningen visar att flertalet kommuner i Kalmar län saknar rutiner, riktlinjer och handlingsplaner för handläggning av ärenden som rör våld mot kvinnor. Arbete med att utarbeta säkra rutiner pågår i 3 kommuner.

82

Även länsstyrelsen i Östergötlands län kon-

staterar att våld mot kvinnor är en lågt prioriterad fråga inom socialtjänsten.

83

Liksom Socialstyrelsens utvärderingar visar deras

kartläggning att ärendena ofta lämnas till kvinnojourerna.

Kommentarer

Vi gör bedömningen att uppdraget om att verka för ökad regional samverkan har lett till en ökad aktivitet från länsstyrelsernas sida, men det är inte tillräckligt att det bara finns samverkansgrupper i en tredjedel av länen; en ökad regional samverkan borde vara självklar. I samverkansarbetet är det viktigt att ha en klar målsättning, vilket några länsstyrelser har utarbetat, och som vi har gett exempel på.

Det är önskvärt att länsstyrelserna ökar sina insatser och genomför frekventa och än mer ingående granskningar av kommunernas arbete, bland annat när det gäller hur kommunernas handlingsplaner används, om det bedrivs fortbildning av personalen och om det avsätts resurser till området. Hittills genomförda kartläggningar visar en bild där mäns våld mot kvinnor är ett kraftigt underprioriterat område.

80

Länsstyrelsen i Östergötlands län 2000.

81

Länsstyrelsen i Stockholms län 2000.

82

Länsstyrelsen i Kalmar län 2001.

83

Länsstyrelsen i Östergötlands län 1998.

Endast ca en tredjedel av länsstyrelserna har lämnat in separata rapporter om sin verksamhet till regeringen med anledning av uppdragen.

Slutsatser: Kvinnofridsuppdragens genomförande

Avslutningsvis vill vi peka på några av de viktigaste resultaten av vår utvärdering av myndigheternas uppdrag. Vi redovisar först i vilken utsträckning de myndighetsgemensamma uppdragen har utförts, och därefter sammanfattar vi kort förtjänster och brister igenomförandet av de myndighetsspecifika uppdragen. En mer samlad analys av de problem i form av motstånd och strukturer som motverkar ett könsmaktsmedvetet arbete med mäns våld mot kvinnor utvecklas i kapitel 7.

Vi vill här påpeka att en del av den kritik vi riktar mot myndigheterna kan föras tillbaka på regeringen genom dess uppdrag i kvinnofridspropositionen. Det gäller den inkonsekvens i förståelsen av mäns våld mot kvinnor som vi pekat på genomsyrar en stor del av kvinnofridsuppdragens genomförande. Även om regeringens jämställdhetspolitik i sin helhet sägs vila på en könsmaktsanalys kan den kombination av könsmaktsförståelse med olika varianter av avvikelseperspektiv som finns i Kvinnofridspropositionen öppna för att myndigheterna i sitt arbete finner argument för att välja bort könsmakt. Därför vill vi understryka att tydlighet om detta är en förutsättning för att arbetet framöver ska bli framgångsrikt (se kapitel 8).

Myndighetsgemensamma uppdrag

Myndigheterna har i vissa delar underlåtit att utföra regeringens myndighetsgemensamma uppdrag.

  • Det brottsförebyggande arbetet har enligt vår bedömning generellt en undanskymd plats i myndigheternas verksamhet. De flesta myndigheter har inte heller vidtagit utåtriktade åtgärder i form av informationsspridning eller opinionsbildning.
  • Inte en enda myndighet på central nivå har tagit fram handlingsplaner eller motsvarande övergripande policydokument för hur arbetet med mäns våld mot kvinnor ska bedrivas.
  • Den kompetenshöjning som regeringen efterfrågade har till stora delar inte genomförts.

Myndigheterna har i vissa delar utfört de myndighetsgemensamma uppdragen på ett tillfredsställande sätt.

  • En prioritering av utsatta kvinnor som brottsoffer kan skönjas hos flera myndigheter, inte minst hos Brottsoffermyndigheten och delvis även hos Rikspolisstyrelsen.
  • Internationellt samarbete har inletts och internationella kontakter har tagits av de flesta myndigheter.

Myndigheterna har i vissa delar utfört de myndighetsgemensamma uppdragen, men på ett sätt som inte är tillfredsställande.

  • Uppdraget om myndighetssamverkan har delvis utförts.

Nationell myndighetssamverkan för kvinnofrid har etablerats. Den mer bestående effekten av samverkan är emellertid oklar, eftersom innebörden av denna samverkan med tiden har reducerats till ett informationsutbyte och en hemsida. På regional och lokal nivå har många samverkansprojekt startats, men många har också lagts ner. Enbart i en tredjedel av länen finns en samverkan på länsnivå. Samverkan tenderar dessutom att ha formen av tillfälliga projekt, snarare än av en etablerad arbetsform.

  • Uppdraget om utbildning har till vissa delar utförts. En del av de berörda yrkesverksamma har nåtts av fortbildning inom ämnesområdet mäns våld mot kvinnor, även om det endast är en minoritet av de berörda yrkesgrupperna. Särskilt lågt har deltagandet varit bland personal från hälso- och sjukvården liksom bland domare. När det gäller utbildningsmaterialet Kvinnofrid tydliggör såväl arbetsprocess som resultat problemen med att olika aktörer och myndigheter har olika syn på och förståelse av problemet med mäns våld mot kvinnor, vilket hindrar en effektiv samverkan.

Myndighetsspecifika uppdrag

De myndighetsspecifika uppdragen har i större utsträckning genomförts av myndigheterna men de flesta myndigheter, med några undantag, har genomfört uppdragen på ett sätt som inte är tillfredsställande.

  • Riksåklagaren har genomfört sitt statistikuppdrag om besöksförbud. Utvecklingen visar att allt fler åklagare använder besöksförbud, vilket är positivt. Ett flertal andra problem visar sig dock: besöksförbud överträds i hög utsträckning, lagföringen av brott som gäller mäns våld mot kvinnor har inte ökat, och dessa brott behandlas ofta felaktigt som angivelsebrott.
  • Rikspolisstyrelsen har i enlighet med sitt uppdrag inventerat polismyndigheternas verksamhet. Samtliga polismyndigheter har, till skillnad från de centrala myndigheterna, upprättat åtgärdsprogram. De problem som här pekas på gäller brister i såväl rutiner hos polisen (bevissäkring etc.) som i förståelsen av våld. Polisen använder genomgående en könsneutral begreppsapparat när det gäller våld och man inbegriper mäns våld mot kvinnor i begreppen ”familjevåld” eller ”våld i nära relationer”. På så sätt osynliggörs och förminskas våldet.
  • Brottsförebyggande rådet har publicerat ett flertal rapporter och artiklar om våld med könsaspekter i enlighet med uppdraget att öka insatserna på området. Den forskning som bedrivs saknar emellertid en könsmaktsförståelse. Kompetensutvecklingen när det gäller genusteori och feministisk forskning har uteblivit.
  • Brottsoffermyndigheten har enligt uppdrag genomfört en brottsofferundersökning om mäns våld mot kvinnor. Undersökningen är den första omfångsundersökningen som har gjorts utifrån en könsmaktsförståelse i Sverige. Myndigheten har i övrigt varit den mest aktiva och konsekventa i arbetet med mäns våld mot kvinnor, inte minst när det gäller utbildning av personal och tilldelning av projektmedel.
  • Kriminalvårdsstyrelsen har kartlagt behandlingsmetoder för män och man arbetar med nationella behandlingsprogram som rör män som begått våldsbrott mot kvinnor. Det saknas emellertid modeller som grundas i en könsmaktförståelse, som till exempel norska Alternativ till Vold. Det arbete som Kri-

minalvårdsstyrelsen gör gällande hot- och riskbedömning finner vi värdefullt. Bedömningen av riskfaktorer hos män bör dock utgå från en könsmaktsförståelse och vidgas till att även omfatta faktorer som inte bygger på befintlig statistik av dömda män, så att inte bedömningarna grundar sig i avvikelseförståelser.

  • Socialstyrelsen har bland annat genomfört ett arbete med metodutveckling och kompetensutbyggnad inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Ett screeningprojekt inom hälso- och sjukvården har genomförts med goda resultat. Myndigheten har även genomfört en analys av prostitutionens omfattning och följt de lokala samt internationella insatserna i denna fråga. Den helhetssyn (ekologiska modellen) som Socialstyrelsen förespråkar är dock problematisk och delvis motstridig en könsmaktsförståelse. Att man inte håller med om en könsmaktsförståelse tydliggörs i utbildningsmaterial men även i de projekt och modeller som är aktuella. Avsaknaden av ett maktperspektiv leder exempelvis till att samarbetssamtal fortfarande är en modell som inte avvisas, vilket vi ser som djupt problematiskt.
  • Länsstyrelserna har granskat kommunernas arbete men enbart delvis utfört uppdraget att verka för regional samverkan. Hos två tredjedelar av länsstyrelserna saknas fortfarande länsövergripande samverkansgrupper. Granskningen av socialtjänsten visar ännu stora brister i handläggningen av ärenden, och länsstyrelsens tillsyn bör fördjupas.

Verksamheten för män

Mansverksamheten ses som en behandlingsinsats för män som antingen frivilligt söker sig till Frideborg eller som dömts till fängelse eller kontraktsvård. Totalt sett behandlar Frideborg Norrköping upp emot 250 män per år, varav 20

I Norrköping är oftast två parallella behandlingsgrupper i gång och fördelningen mellan frivilligt deltagande och dömda män är ungefär hälften i vardera grupp. I Frideborg Centrala behandlas däremot mest dömda män. Frideborg Västers gruppverksamhet för män utgjordes under projekttiden av en grupp med fyra män.

Män som inte vill gå vidare med gruppbehandling erbjuds i stället fler enskilda samtal. Dessa genomförs av samordnaren och en av gruppledarna tillsammans. Manssamordnaren för Frideborg Väster menar att det var svårt att motivera männen till enskilda samtal och gruppbehandling. Han menar också att det fanns ett behov av att erbjuda män som inte ville delta i gruppbehandling en strukturerad samtalsserie, där man riktade in sig på de känslor som föregick våldshändelsen.

Den ideologiska basen för mansverksamheten uppges vara en könsmaktsförståelse av problemet mäns våld mot kvinnor. Manssamordnaren i Norrköping poängterar att samtalen inte handlar om att tycka synd om männen, utan att det handlar om att få mannen att förstå sitt ansvar för den brottsliga handlingen. Enligt samordnaren i Norrköping brukar det ta ungefär två gånger innan mannen kan erkänna sin skuld, eftersom problemet enligt mannen själv inte ligger hos honom.

15

Vanligtvis är de inledande enskilda

samtalen tre eller fyra till antalet.

Manssamordnarens arbete går till stor del ut på att männen ska få förtroende för honom och motiveras till gruppbehandling. Samtliga manssamordnare menar dock att det inte leder någon vart att konfrontera mannen redan i de inledande individuella samtalen och att man inte kan motivera männen till behandling om man endast påtalar den strukturella maktaspekten.

16

15

Även i samtal med andra verksamheter, till exempel Utväg Göteborg, uppges männen uppfatta sig själva som fria från skuld under de första träffarna.

16

Det finns en uppenbar tendens till att reducera könsmaktsperspektivet (speciellt maktaspekten) till att endast omfatta en strukturell nivå, vilket är genomgående hos samtliga informanter.

Mannen tillåts i samtalen berätta sin livshistoria i sin egen takt och utifrån sin egen tolkning av det som hänt. Männen har ofta ett behov att få prata om kvinnans agerande för att förmildra sitt eget handlande och förminska ansvaret för våldsbrottet. Männen ska i samtalen närma sig problemet försiktigt i början, eftersom de ofta har en bild av hur en hustrumisshandlare ser ut och ser inte sig själva i den. Samtliga samordnare ger uttryck för att männens våldsdefinition och våldsförståelse oftast inskränker sig till enbart de fysiska (icke-sexuella) övergreppen, vilket hänger ihop med att männen inte erkänner sin skuld.

Gruppbehandlingsmodellen för män i Frideborg utgörs av kognitiv beteendeterapi med inslag av psykodynamik. Behandlingens syfte är att fokusera på våldet och övergreppen genom samtal och diskussioner i grupper. Behandlingen utgörs av 20 obligatoriska träffar, men många män väljer att fortsätta under längre tid. Behandlingen fokuserar på att männen ska nå insikt om den egna våldshandlingens konsekvenser och förstå sig själv och sitt handlande, vilket sedan skall leda till en förändring av det aggressiva beteendet.

En typisk målbeskrivning för männens gruppbehandling kan se ut på följande vis:

Psykiskt våld finns oftast inte som begrepp för männen, vilket enligt manssamordnaren har sin grund i att män och kvinnor definierar våld och hanterar känslor på olika sätt. Manssamordnaren menar att männen inte har kontakt med sitt känsloliv. Arbetet i gruppverksamheten handlar därför till stor del om att utröna de känslor som föregick våldshändelsen; de vanligaste förekommande enligt männen själva är ilska, rädsla och vanmakt. Områden som upplevs som svåra i mannens behandling, vid sidan av ansvaret för våldet, berör sexuellt våld och gemensamma barn.

De flesta män och kvinnor som varit med i Frideborg separerar, men generellt sett är detta inget Frideborg tar ställning till.

17

Manssamordnaren i Norrköping poängterar dock att man inte förespråkar parterapi (något som en extern utvärdering från 1998 föreslog).

18

Manssamordnaren i Frideborg Centrala ser det som väldigt viktigt att påpeka kvinnans brottsofferstatus för mannen, få honom att sätta sig in i kvinnans situation och se hur hennes tillit till honom tagit skada. De fall när mannen lever med den kvinna han har utsatt för våld, upplevs av manssamordnaren som besvärliga. Ibland vill kvinnan exempelvis inte ha hjälp inom Frideborg medan mannen går i gruppterapi. Han menar att det finns fall där mannen och kvinnan vill leva tillsammans och att han då kan hänvisa till en terapeut som är medveten om våldsproblematiken, men han betonar att parterapi inte är något som Frideborg förespråkar.

Frideborg arbetar för närvarande inte med så kallat hedersrelaterat våld, eftersom resurser saknas. Enligt manssamordnaren i Norrköping krävs dessutom en kulturell förståelse för att arbeta med detta våld. Manssamordnaren i Frideborg Centrala menar att invandrade män oftast får ett annat bemötande, eftersom de har en kvinnosyn som är föråldrad, och att det inledningsvis är svårt att nå fram till dessa män. I Frideborgsverksamheterna kan det uppstå problem med män som inte behärskar svenska språket, eftersom de inte kan delta i gruppbehandling.

Verksamheten för kvinnor

Verksamheten för kvinnor skiljer sig rejält från verksamheten för män. I Frideborg Norrköping och Frideborg Väster finns olika samordnare för kvinnor respektive för barn och unga, men i Frideborg Centrala kombineras dessa funktioner.

Samordnaren inbjuder kvinnan till 5

17

Här kan åter göras en koppling till andra liknande verksamheter som vänder sig till män, kvinnor och barn. De vi mött ger samtliga uttryck för att separation från den våldsamma mannen varken förespråkas eller förhindras.

18

Bolin & Enquist-Bolin 1997.

inte terapeutiska i den bemärkelsen att samordnaren tar in aspekter om barndom och livshistoria:

Stödsamtalen erbjuder (…) möjlighet till bearbetning och syftar till att stärka kvinnans självkänsla för att hennes egna resurser skall frigöras och på så sätt leda fram till egna val och självständigt fattade beslut.

19

Två tredjedelar av kvinnorna har enligt kvinnosamordnaren sökt sig till Frideborg Norrköping eftersom de vill att också mannen ska få hjälp. Samordnaren menar att kvinnorna ofta lägger fokus på mannen, och en stor del av samordnarens arbete under de inledande samtalen handlar om att försöka föra tillbaka fokus på kvinnan. Samordnarens uppgift är också att vara stödperson för kvinnan i hennes kontakt med myndigheter.

Frideborg Centrala fungerar ungefär som en förmedlingskontakt för kvinnorna, där de får hjälp och stöd med vidare kontakter och praktiska saker. I snitt tar 20

Centrala varje månad. Jämfört med Norrköping, som tillhandahåller samtal och gruppverksamhet, tillhandahåller alltså Frideborg Centrala även praktisk hjälp. Kvinnosamordnarna hjälper kvinnorna med att till exempel hämta tillhörigheter från parets bostad. Detta var dock inte planerat från början. Samordnarna var heller inte vana vid att arbeta på ett så praktiskt och konkret sätt som misshandlade kvinnor behöver, eftersom kvinnorna utgjorde ett helt annat klientel än de som vanligen söker sig till enheten Råd och stöd.

Samordnarna för kvinnor i Frideborg Centrala uppger att de har en begränsad samtalskontakt med kvinnorna; de kan tillhandahålla fem enskilda samtal. Deras reella möjligheter att fullt ut stötta kvinnan är dock begränsade.

Kvinnosamordnaren i Frideborg Väster uppger att hon träffade långt fler kvinnor när hon arbetade för Frideborg Väster jämfört med dem hon möter på kommunens socialkontor. Frideborg Väster var också rumsligt beläget på en annan, och enligt samordnarna bättre, plats än socialkontoret. Kvinnan riskerade exempelvis inte att träffa på mannen, eftersom samordnaren för kvinnor och samordnaren för män befann sig i olika delar av huset.

Kvinnosamordnaren menar att eftersom många av de kvinnor som sökte sig till Frideborg hade utsatts för våld av i kommunen välkända män i hög social position upplevde hon att Frideborg blev

19

Norrköpings kommun 2004, s. 3.

ett alternativ för just denna grupp, som kanske inte annars söker sig till myndigheter.

Under sin tid som samordnare för kvinnor arbetade hon utifrån normaliseringsprocessen

20

i de individuella samtalen, och hon

menar att detta är ett mycket användbart verktyg för att få kvinnan att inse sin situation och det brott mannen begått.

Samordnarna för kvinnor i Frideborg Norrköping har också kommit i kontakt med lesbiska offer, det vill säga kvinnor som utsatts för partnervåld. En brist som man därigenom blivit medveten om är att de kvinnor som utövar våld mot sin kvinnliga partner trots fåtaligheten inte kan erbjudas behandling inom Frideborg. Däremot har kvinnosamordnarna i Norrköping kunnat ta emot män som blivit utsatta för våld av sin manliga partner. De har av kvinnosamordnarna erbjudits individuella samtal, men de kan inte delta i gruppverksamheten.

Gruppverksamheten för kvinnor utgörs i Norrköping av två parallella grupper med 5

Målsättningen för kvinnornas gruppverksamhet inom Frideborg kan se ut på följande vis:

Gruppverksamheten syftar till att behandla frågan om vad våldet är, vilka konsekvenser våldet har samt vem kvinnan och mannen är i en våldsrelation. Samordnaren i Norrköping betonar att man är noga med att inte prata illa om mannen, men man vill försöka att få kvinnan att se sig själv, mannen och barnen dels individuellt, dels ur ett samhällsperspektiv. Kvinnan ska fås att inse att mannen måste ta ansvar för den brottsliga handlingen, det vill säga våldet.

Förutsättning för att kvinnan ska få delta i gruppverksamhet är att hon kan det svenska språket. Om så inte är fallet erbjuds hon i regel fler individuella samtal, tillsammans med tolk. Något som

20

Lundgren 2004.

skiljer Frideborg Centrala från de övriga Frideborgsverksamheterna är att man knutit en familjepedagog till sig, som främst finns till för kvinnor med annat etniskt ursprung än svenskt. Orsaken uppges delvis vara den särskilda kulturella problematik dessa familjer anses kunna ha.

21

Det är naturligt att kvinnor är den målgrupp som är lättast att motivera till deltagande i Frideborg, vilket förstås avspeglar sig i verksamhetens omfattning. Kvinnosamordnaren i Frideborg Norrköping menar att verksamheten för kvinnor, trots sin storlek jämfört med de andra delarna i Frideborg, är i behov av mer resurser. Behovet som finns är vida större än den kapacitet som verksamheten för kvinnor kan uppbringa. Samtliga samordnare för kvinnor påtalar behovet av utökade tjänster inom verksamheten för kvinnor (och barn). Tjänsten för kvinnosamordnarna i Linköping räckte i början inte till för att styra upp arbetet och samtidigt ta emot hjälpsökande kvinnor. Att tjänsterna inte är på heltid är fortfarande ett problem, eftersom behoven fortsättningsvis är mycket stora. Även i Frideborg Väster fanns liknande problem vid starten.

Verksamheten för barn och unga

Liksom för mannen och kvinnan erbjuder Frideborg individuella samtal och gruppverksamhet för barnen. Det är förstås givet att de individuella samtalen och arbetet i grupp utformas speciellt med tanke på barnens ofta låga ålder. För väldigt unga barn erbjuds individuella samtal där mamman alltid är med.

Frideborg Centralas barnverksamhet har, enligt kvinnosamordnarna, ännu inte kommit igång. Oftast träffar kvinnosamordnarna inte barnen, men man försöker motivera kvinnan att kontakta Eleonoragruppen om barn finns med i bilden.

Både i Frideborg Norrköping och Frideborg Väster finns däremot särskilda samordnare för barn och unga.

Gruppbehandlingen för barn och unga har som mål att:

21

Vilka nationaliteter de kvinnor som benämns som invandrare respektive flyktingar har i dessa sammanhang omnämns inte.

Frideborg Västers delprojekt hade som mål att stärka barnperspektivet i arbetet med mäns våld mot kvinnor och att kartlägga situationen för barn och unga som lever i hem där fysiskt eller psykiskt våld mot kvinnan/mamman förekommer. Samtidigt skulle de i samarbete med berörda myndigheter utveckla rutiner och arbetsmetoder för arbetet med barnen och komma med förslag till hur ett sådant stöd skulle kunna se ut.

Barnverksamheten i Frideborg Väster utgjordes i första hand av gruppverksamhet, men för de yngsta barnen erbjöds, liksom i Frideborg Norrköping, individuella samtal tillsammans med mamman.

I Norrköping kan två åldersindelade barngrupper hållas igång per termin med i genomsnitt 20

Frideborg Norrköping har inte annonserat om att barnverksamheten finns, eftersom det med all säkerhet skulle innebära långa köer för barnen och en arbetsbörda för barnsamordnaren som överstiger förmågan att ta itu med den. Redan nu står barn i kö för att få fler individuella samtal med samordnaren. Väntetiden för ett första samtal är i princip ingen alls, men för ytterligare samtal är den upp till fem månader.

22

De flesta barn har inte tidigare haft den typ av samtalskontakter som Frideborg erbjuder. Samordnaren för barn i Frideborg Norrköping menar att få barn tidigare pratat (eller tillåtits prata) om våldet i sig, eftersom det varit tabu och en familjehemlighet man lärt sig bevara. Barnsamordnaren menar att det finns skäl att fundera över hur barn tas emot i de verksamheter som traditionellt arbetar med barn. Det är sällan barn tillfrågas om huruvida våld förekommer i familjen.

I det konkreta arbetet med barnen påpekar samordnaren att upplevelsen av våldet är den röda tråden, både individuellt och i grupp. Arbetet går ut på att försöka göra barnen medvetna om

22

Det är vanligt att barn som gått i Frideborg tidigare vill komma igen i ett senare skede, exempelvis när barnet fått distans till det som hänt, blivit äldre och känner att hon/han mognat eller när fadern fått umgänge med barnet eller fängelsedom för sitt brott.

mönster och roller som är knutna till kön, och man försöker få barnen att förstå att de ska respektera andra och att de alltid har ett val när det kommer till våld. Enligt barnsamordnaren i Frideborg Norrköping skiljer man inte på killar och tjejer i arbetet med barn. Hon menar att reaktionsmönstren är desamma oavsett vilket kön barnet tillhör.

Det uppstår ibland problem när föräldrarna befinner sig i vårdnadstvist om barnet. Samordnaren träffar också föräldrarna, men man är noga med att betona att barnet är i fokus. Det problematiska är oftast barnets relation till en pappa som har misshandlat mamman men ibland även barnet.

Samordnaren menar att det ibland rör sig om samhällssanktionerad barnmisshandel, eftersom det oftast är fadern som sätter villkor för umgänget och också tillåts träffa sina barn oavsett om han utsatt dem för våld. Det blir särskilt tydligt att fäder bedöms utifrån andra kriterier än mödrar, vilket i sin extrema form innebär att de fäder som utövat våld mot mödrar (och mot barnen) fortfarande kan ses som goda pappor.

23

Samordnaren för barn och unga i Frideborg Norrköping har föreslagit en sorts föräldrautbildning, vilken också ledningen ställt sig positiv till. Hon menar att det på sikt är nödvändigt att ha en föräldrautbildning, eftersom man även måste arbeta med de vuxna männen och kvinnorna i deras roller som föräldrar.

24

När det gäller kunskap om våld i de andra barninriktade verksamheterna i kommunen känner barnsamordnaren att det finns stora frågetecken. För barn som mår dåligt eller uppvisar olika symtom och tecken på problem är våldsutsatthet eller våldsupplevelser inte det första man som behandlare frågar om. Samordnaren påpekar att någon förälder oftast är med barnet i mötet med olika behandlare och att det då blir den vuxna som får definiera problemet. Barnsamordnaren menar att varje person som kommer i kontakt med barn borde ställa frågor om utsatthet eller upplevelse av våld i familjen.

23

Eriksson 2003.

24

Planen är att föräldrautbildningen genomförs efter avslutad gruppverksamhet med männen och kvinnorna var för sig. Utbildningen måste i så fall genomföras inom befintliga resursramar, vilket i praktiken innebär en resursomfördelning som i sin tur belastar de redan åtstramade övriga delverksamheterna.

Samverkan

De olika aktörerna inom Frideborg samverkar med myndigheter och frivilliga organisationer i olika hög grad. Kriminalvården och socialtjänsten i Norrköping är huvudmän för verksamheten Frideborg Norrköping. Mellan åren 1997 och 2004 var också landstinget medfinansiär, men man drog sig ur av ekonomiska skäl. Verksamheten i Linköping är också finansierad av Linköpings kommun och Kriminalvårdsmyndigheten, medan Frideborg Västers huvudmän var Mjölby kommun, Kriminalvårdsmyndigheten och landstinget.

Enligt en av samordnarna i Frideborg Norrköping skulle det behövas mer resurser som är öronmärkta för att utveckla just samverkan. Från samordnarnas sida finns generellt en önskan om mer samverkan, vilket är nära knutet till önskemål om mer tid och resurser till att utveckla samverkan. De flesta samordnare uttrycker att de redan i dag arbetar mer än de får lön för, och ett av skälen till organisationens framgång kan sägas vara samordnarnas eget engagemang.

Samordnarna pekar på det viktiga i en tydlig styrning och aktiva personer i ledande befattningar som har hand om samverkan för att det hela ska fungera. Samtliga samordnare i Frideborg Norrköping uttrycker att landstingets indragning av resurser har gjort verksamhetens framtid mer osäker. Att sälja ut verksamheten till en enda aktör är ingen lösning, menar man, eftersom det kan ge indikationer till omgivningen om att problemet ligger enbart hos enskilda verksamhetsområden, exempelvis endast inom området social omvårdnad.

25

I anslutning till osäkerheten kring huvudmannaskapet i styrgruppen, har det inte funnits någon som enligt samordnarna styrt verksamheten, och arbetet med planering och utveckling har därmed fallit på samordnarna.

Styrningen bedöms vara en svår uppgift eftersom huvudmännen kommer från olika myndigheter med olika kulturer, arbetsmetoder, rutiner och språk. Detta genererar problem exempelvis när det gäller definitionen av våld, menar en av samordnarna. Den våldsdefinition som Frideborg arbetar efter, med utgångspunkt i den norska psykologen Per Isdals teorier, kan kännas främmande för en

25

Det är dock något som kan skönjas vid rekrytering och tillsättning av samordnare, där utbildningskravet oftast innefattar socionomexamen eller motsvarande.

del myndigheter.

26

Psykiskt våld och materiellt våld är svårt att

lagföra, sexuellt våld kanske inte ens finns med som begrepp hos vissa, och ibland värjer sig några mot användningen av termer som mäns våld mot kvinnor och fäders våld mot mödrar, påpekar en av kvinnosamordnarna i Frideborg.

Frideborg Centrala har liknande, men allvarligare, problem med verksamhetens styrning. Här har osäkerhet kring ansvarsfördelningen mellan huvudmännen exempelvis bidragit till att gruppverksamheten för såväl män som kvinnor inte kommit igång. Det som saknas är en övergripande verksamhetskoordinator.

Båda samordnarna i Frideborg Väster uttrycker däremot att verksamheten hade en konkret och tydlig styrning. Manssamordnaren menar att man noggrant förberedde arbetet och lade en gemensam grund för verksamheten i Mjölby innan man beslutade om start, vilket var något som gav goda resultat. Verksamheten i Mjölby följdes också upp på ett helt annat sätt än vad som har skett i Linköping.

27

En av kvinnosamordnarna menar att alla i arbetsgruppen måste känna att det finns ett syfte med träffarna, vilket innebär att man för diskussioner om varför man över huvud taget träffas. Det övergripande syftet med arbetsgruppen är att utbyta erfarenheter och erhålla kunskap om hur det ser ut hos respektive myndighet. I alla Frideborgsverksamheter återkommer samordnarna till problem med dålig kunskap om de övriga aktörernas verksamheter och arbetssätt.

Om styrgruppen i Frideborg Väster fungerade klanderfritt enligt samordnarna, gällde något helt annat för arbetsgruppens del. Samordnarna menar att problemen i arbetsgruppen dels berodde på ett otydligt syfte, dels på dålig kunskap och kompetens om mäns våld mot kvinnor hos de inblandade samverksansparterna, främst socialtjänst, polis och åklagare. Det var också stor omsättning på deltagare, vilket ledde till bristande kontinuitet.

28

En av de samverkan-

de kvinnojourerna menar att arbetsgruppen i stort sett växlade deltagare från gång till gång, vilket förstås påverkade gruppens stabilitet. Kvinnojouren upplever också att de utsedda deltagarna inte prioriterade frågan och menar att arbetsgruppen snarare var att betrakta som en löst sammansatt referensgrupp. Sällan diskuterades

26

Per Isdal är en av grundarna till det norska psykodynamiska behandlingsprogrammet Alternativ till Vold (ATV).

27

Manssamordnaren för Frideborg Väster är också manssamordnare i Frideborg Centrala.

28

Även i de övriga Frideborgsverksamheterna är personalomsättningen ett stort problem, dels i de styrande verksamheternas organisationer, dels hos aktörerna i arbetsgruppen.

(ideologiska) utgångspunkter, gemensamma mål eller verksamhetens syfte.

Problemen i arbetsgruppen ledde senare till en omstrukturering, där man föreslog att arbetsgruppen skulle delas in i två grupper – en för myndighetsrepresentanter och en för frivilligorganisationernas representanter. Gruppen som helhet skulle träffas två gånger per år. Frivilligorganisationerna protesterade mot förslaget, eftersom det skärmade av grupperna väsentligt

Polisen är den myndighet som samordnarna oftast nämner som problematisk, och man hänför en del av problemen till bristande handledning i ärenden som rör kvinnofrid, fördomar och negativa attityder. Delgivning av brott måste ha skett för att manssamordnaren ska kunna ta kontakt med mannen ifråga, och ju tidigare man får kontakt med mannen, desto bättre. Motivationen är ju oftast högre och skuldkänslorna större om kort tid gått sedan brottet. Frideborg Norrköping har dock ofta fått vänta på polisens upplysning om att mannen är delgiven brottet. Tidigare hade polisen i Norrköping specialiserade poliser som arbetade med mäns våld mot kvinnor,

29

men de senaste två åren har man gått tillbaka till att

alla utredare på en enhet kan få ärenden som rör mäns våld mot kvinnor. Detta uppges enligt manssamordnaren vara en klar försämring.

Även Frideborg Centrala har problem med polisen. Polisen skickar inte i tillräckligt stor utsträckning anmälningar vidare till Frideborg, vilket är avgörande för manssamordnarens uppsökande arbete. Polisen i Linköping har en familjevåldsgrupp, med fem till sex specialiserade handläggare, men ingen av dem är ansvarig för att vidarebefordra anmälningarna om kvinnofridsbrott till Frideborgs manssamordnare. Kvinnosamordnarna menar att de ibland känner att mycket av det arbete som polisen gör kunde göras av Frideborg i stället.

I Frideborg Väster hade samordnarna problem med att över huvud taget få ta del av polisanmälningarna, trots att polischefen själv satt i styrgruppen. Polisen hade nämligen en del juridiska syn-

29

Inom polisen benämns mäns våld mot kvinnor som familjevåld. Risken med en sådan användning menar vi är att familjen ses som en enhet och att det är personerna i ett gemensamt hushåll som är våldsamma mot varandra. Se vidare avsnittet om Malmö stad samt Eliasson 1997.

punkter på förfarandet med polisanmälningar, däribland frågan om huruvida det var lagligt att gå tillväga på det sätt som Frideborgskonceptet bygger på. Socialchefen menar att problemen dels berodde på interna attityder hos polisen, dels på den omorganisering inom polisen som ägde rum under samma period.

Åklagare är en annan grupp som tillsammans med polisen utgör en viktig instans när det gäller våldsbrott mot kvinnor. Manssamordnaren i Norrköping menar att åklagaren måste vara säker på att vinna ett mål för att ens väcka åtal. Att åtal över huvud taget väcks förutsätter därför att poliserna i yttre tjänst har gjort en grundlig dokumentation och skapat ett tillfredsställande underlag för vidare utredning. Enligt samordnarna finns det mycket att göra på detta område.

Landstinget lyfts fram som en myndighet som lämnar få, om några, hänvisningar till Frideborg. I Frideborg Väster deltog inte hälso- och sjukvården alls (med undantag för psykiatrin), trots att landstinget finansierade en del av verksamheten. Frideborg Norrköping har försökt få bukt med dessa problem genom att besöka alla vårdcentraler samt alla akut- och psykmottagningar, vilket lett till en märkbart högre hänvisning från dessa instanser.

Samtliga samordnare poängterar vikten av samsyn. Aktörerna måste vara på det klara med vad samarbetet ska innehålla och hur det ska se ut. Det finns till exempel juridiska frågor om sekretess som är betydelsefulla att reda ut innan samverkansarbetet kommer igång, vilket var tydligt vad gäller Frideborg Västers svårigheter med polisen.

I arbetsgruppen finns också frivilligorganisationerna representerade. Oftast är kommunernas kvinnojourer den enda organisation som arbetar med området mäns våld mot kvinnor, och i samtliga Frideborgs arbetsgrupper har kvinnojourerna funnits med från start. Samverkan med kvinnojouren har ofta fungerat väl, och bidragen till jouren har inte minskat sedan Frideborg inrättats i kommunen. Frideborg och kvinnojouren besöks av delvis olika målgrupper och kompletterar därför varandra. Frideborg Norrköping bekostar dessutom en öppen eftergruppsverksamhet på kvinnojouren.

Kvinnojouren i Linköping och Frideborg Centrala samverkar oftast när det gäller boendefrågan. I Frideborg Väster fanns dock en påtaglig konflikt mellan kvinnojouren i en av kommunerna och resten av gruppen. Kvinnojouren var kritisk till Frideborgsverksamheten överlag och ifrågasatte dels verksamheten i sig, dels de

samverkande aktörernas kunskap och kompetens i frågan om mäns våld mot kvinnor. Socialchefen i Mjölby tror att konflikten i arbetsgruppen kan ha berott på kvinnojourens ovilja att anamma det helhetsperspektiv som Frideborgs koncept går ut på, det vill säga arbetet med mannen, kvinnan och barnen. Manssamordnaren menar att konflikten var ideologisk; kvinnojouren ansåg att de hade våldskompetens och att verksamheten därför skulle ligga hos dem, i stället för hos myndigheterna. Enligt samordnarna lyftes konflikten även upp till styrgruppen, men ingen tillfredsställande lösning kom till stånd.

Situationen försämrades när kommunens representant i styrgruppen föreslog att man skulle omfördela hälften av medlen från kvinnojouren till Frideborg.

30

Motiveringen var bristen på helhets-

syn i kvinnojourens verksamhet. Förslaget röstades ner i socialnämnden, dock med mycket knapp marginal.

Kvinnojouren poängterar att kunskapen om mäns våld mot kvinnor är en förutsättning för god samverkan, och man menar att majoriteten av personerna i både styr- och arbetsgruppen i Frideborg Väster hade dålig eller obefintlig kunskap om mäns våld mot kvinnor samt om Kvinnofridspropositionen och gällande lagstiftning i frågan. Kvinnojouren övervägde ett antal gånger att lämna Frideborg Väster på grund av otydliga roller och uppgifter i arbetsgruppen.

När det gäller verksamheten för barn och unga är samverkan liten i alla Frideborgverksamheter. I början ingick samordnaren för barn och unga i Norrköping i en samarbetsgrupp med bland andra kommunens ungdomsmottagning och barnkliniken, men gruppen har numera upphört. Betydelsen av att ingå i ett sammanhang blir extra påtaglig för barnsamordnaren, eftersom aktörerna är färre, jämfört med mans- eller kvinnoverksamheten.

Information och utbildning

Samtliga samordnare påtalar att det finns ett behov av att satsa på utåtriktad utbildning och information. De samverkande aktörernas kunskaper om mäns våld mot kvinnor befinner sig sällan på en tillfredsställande nivå. Här går dock samordnarnas åsikter isär, där en del betonar att Frideborgs egen verksamhetsdefinition också

30

Bidragen till denna kvinnojour, som också får bidrag från grannkommunen, sänktes efter detta. Båda bidragsgivande kommuner sänkte summan med 30 000 kronor vardera.

inbegriper att verka för en samsyn när det gäller mäns våld mot kvinnor, medan andra menar att så inte är fallet.

För att verkligen ta itu med detta skulle det behövas åtskilligt mer resurser för fortbildning och utbildning, speciellt med tanke på den stora personalomsättningen inom främst polis och socialtjänst.

Frideborg Norrköping är ofta ute och föreläser och informerar om verksamheten. Främst rör det sig om studiebesök och information till socialarbetare, polisaspiranter och studenter inom kriminalvårdens grundutbildning, men också till olika ideella nätverk och föreningar.

För tillfället är personalen på Frideborg tvungen att vara selektiv när det gäller utåtriktad verksamhet i form av studiebesök och information. Samordnarna uppger att det är lättare att få genomslag om de personligen är ute och informerar. Ett exempel på detta är när samordnarna i Norrköping åkte ut till barnavårdscentralerna (BVC) och pratade om att man måste ställa frågor om våldsutsatthet till de gravida kvinnorna. Frideborg hade tidigare inte haft ett enda fall hänvisat från BVC, men kort efter informationstillfället fick man kontakt med flera gravida kvinnor som hänvisats därifrån.

Frideborg Centrala är inte så känt bland allmänheten, och utåtriktad information ingår heller inte i samordnarnas uppgifter, även om man till viss del ändå sysslat med detta. Information är i stället arbetsgruppens uppgift, men som ovan nämnts har denna inte fungerat i önskvärd omfattning och riktning. Inte heller ledningsgruppen har tagit fram informationsmaterial om och för Frideborg Centrala.

Kvinnosamordnarna menar att om externt informationsarbete ska prioriteras måste tjänsterna samtidigt ökas, annars riskerar det att drabba hjälpsökande kvinnor.

Till skillnad från Frideborg Centrala arbetade Frideborg Väster mycket utåtriktat. Stor ansträngning lades ner på information till olika yrkesgrupper. Detta hade enligt kvinnosamordnaren dock sina nackdelar, eftersom resurserna från början var otillräckliga och den praktiska verksamheten blev lidande.

Kommentarer till Frideborg Norrköping, Centrala och Väster

Bristande organisation och små resurser

Frideborg är relativt välkänt i de regioner där verksamheten finns. Det innebär att kvinnor, män och barn är medvetna om, och kan vända sig till, ett ställe där de får hjälp och stöd vid våldsutsatthet och också behandling för våldsutövande. För de utsatta kvinnorna och barnen kan närvaron av en verksamhet som Frideborg vara livsavgörande.

Även om inga explicita undersökningar rörande anmälnings- och åtalsfrekvens finns att tillgå menar samordnarna ändå att Frideborg bidragit till att synliggöra våldet och till ett bättre och mer effektivt bemötande av de utsatta. Att man i de flesta verksamheter valt att i viss mån frikopplas från myndigheter som socialtjänsten innebär troligtvis en bredare målgrupp.

Hur man organiserar en verksamhet beror till stor del på hur man förstår området kring vilket arbetet ska organiseras. Organiseringen får konsekvenser för det praktiska arbetet i den egna verksamheten och är en betydande faktor i samverkan. Det är dock inte enbart organisationsformen som bör fokuseras, utan även sambandet mellan formen och vilken förståelse verksamheten utgår ifrån. Problemen inom Frideborg Centrala är i större utsträckning av organisatorisk art än när det gäller Frideborg Norrköping. För Frideborg Centralas del upptar de organisatoriska frågorna om styrning och planering av verksamheten mycket av samordnarnas tid. De uttrycker missnöje med hur beställarna (omsorgsnämnden) arbetat med införandet av Frideborg. Varken formerna för samverkan eller kostnadsfrågor var exempelvis lösta innan starten. Att styr- och ledningsgruppen dessutom visat bristande intresse får betydelse för motivationen hos de handläggare som ska utföra det konkreta arbetet.

Berth Danermark och Christian Kullberg belyser några faktorer som är gynnsamma för god samverkan myndigheter emellan.

31

En

av de viktigaste faktorerna berör klarhet i huvudmannaskap för alla inblandade aktörer. Vidare måste frågor som rör målsättning, regler, ansvars- och kostnadsfördelning och formen för samverkan vara klargjorda. Det är viktigt att alla deltagare redan från starten har en gemensam utgångspunkt och gemensamma referensramar samt en gemensam metod för att utveckla samarbetet. Det måste

31

Danermark & Kullberg 1999.

också finnas tydliga mål, principer och etiska förhållningssätt som diskuterats innan verksamheten påbörjas. I Frideborg Centrala var inga av dessa grundläggande frågor lösta innan verksamheten startade.

Förväntningar och krav från Linköpings grannkommuner, tillsammans med den bristande styrningen, uppföljningen av verksamheten och oviljan att finansiera behoven, har bidragit till samordnarnas orimliga arbetsbörda och riskerar att underminera en fortsatt verksamhet. Dålig genomtänkt organisering och vad som framstår som en overksam styrgrupp, samt en alltför tung arbetsbörda på personalen inom ett redan kontroversiellt arbetsområde, förstärker bilden av svårigheten att samverka inom detta område. Kvinnosamordnarna i Frideborg Centrala har också blivit ifrågasatta och kritiserade för sitt arbete, bland annat för att man inte agerar tillräckligt snabbt. Men detta kräver förstås resurser, och samordnarna uppger att de har arbetat mycket mer än de fått lön för men inte fått gehör för sina synpunkter och krav hos huvudmännen.

En slutsats man kan dra är att frågor som rör jämställdhet och mäns våld mot kvinnor inte får kosta något att genomföra, utan det läggs ofta in som en del av befintlig verksamhet och inom befintliga kostnadsramar. Samtliga kvinnosamordnare påpekar att resurser måste öronmärkas för verksamheter riktade till våldsutsatta kvinnor och barn och till våldsutövande män.

Resurstilldelning är ett återkommande gissel för Frideborgsverksamheterna

Också när det gäller tillsättningen av samordnare finns stora problem. Både Frideborg i de centrala och i de västra länsdelarna rekryterar samordnare internt. Det finns heller inga krav i någon av verksamheterna på specifik kunskap och kompetens om mäns våld mot kvinnor. När det gäller samordnartjänsterna i Frideborg Centrala konstaterar den ena kvinnosamordnaren att det blir slumpen som avgör vem som hamnar där.

Könsmaktsförståelsen bortdefinieras på individnivå

Ingen av de mål- eller syftesbeskrivningar vi tagit del av har en utarbetad könsmaktsförståelse. En stor del av den praktiska verksamheten, inte minst verksamheten för kvinnor, kan dock sägas ha inslag av ett könsmaktstänkande, när man exempelvis erkänner våldets omfattning, att våldets aktörer är män och att mannen således är ansvarig för våldet. När det gäller verksamheten för män och barn är detta dock allt annat än självklart. Det tycks vara lättare att förstå kvinnors offerposition än mäns aktörskap i en könsmaktsordning, och lättare att förstå män som våldsamma aktörer om de inte samtidigt definieras som fäder. Manssamordnarna ger uttryck för svårigheten med att ha en könsmaktsförståelse som grundansats för männens behandling.

Könsmaktsförståelsen stöter alltså på motstånd när det kommer till den individuella nivån i männens behandlingsarbete, där samordnarnas tolkning av könsmaktsperspektivet uppges vara för snävt för att fånga in alla de problem de möter hos männen. En av manssamordnarna menar att det inte alltid är just fysiskt våld som mannen utövat och poängterar att viss forskning utmålar mannen som väldigt kontrollerande

32

En könsmaktsförståelse av mäns våld mot kvinnor beskylls alltså för att vara alltför snäv (tar ställning för kvinnor) och ställs emot den helhetssyn Frideborg anses ha (objektiv, könsneutral, vänder sig till alla parter). Könsmaktsförståelsen uppfattas också som enbart strukturell. Arbetet med männen grundar sig således på motstridiga förståelser av våldet och dess aktör, vilket kan få allvarliga, konkreta konsekvenser för kvinnan och eventuella barn.

Verksamheterna anger att normaliseringsprocessen är ett användbart verktyg i det konkreta arbetet med kvinnorna. Som vi nämnt tidigare är detta en teoretisk modell som måste förstås i sin kontext av kön och makt.

33

Förenklat innebär våldets norma-

liseringsprocess att kvinnans livsutrymme krymper för att mannen

32

Hydén 1995.

33

Lundgren 1993, 2004.

tillskansat sig kontroll och utövar makt över henne, ofta genom att isolering och våldsutövning. Kvinnan normaliserar sin våldsvardag och hennes verklighetsbild präglas av hans. Mot bakgrund av detta ter det sig motsägelsefullt att formulera mäns våld mot kvinnor som ett relationsproblem, vilket den gemensamma värdegrunden för Frideborg Väster gör. Intrycket av att det är ett gemensamt problem, där ansvaret även för själva våldshandlingen delvis vilar på kvinnan, återkommer även i andra rapporter och dokument om Frideborg.

En annan iakttagelse som kan göras är att normaliseringsprocessen uttryckligen baserad på en könsmaktsförståelse av våld, används i en urvattnad form i Frideborg, frikopplad från makt och till viss del även från kön.

Moa Roshanfar har konstaterat liknande i sina intervjuer med socialsekreterare:

Socialtjänsten använder sig av Lundgrens begrepp ”normaliseringsprocessen” i sitt handlingsprogram. Begreppet kommer också upp i intervjuerna, utan samband med kön och makt. (…) Det som återstår av begreppet på konkret handläggarnivå blir en slags ”light-variant” av normaliseringsprocessen som lösgörs från en strukturell ram av manlig dominans och kvinnlig underordning.

34

De motstridiga förståelserna av mäns våld mot kvinnor blir som ovan nämnts tydliga redan i verksamhetens mål- och syftesbeskrivning. När det gäller kvinnornas gruppverksamhet är ett av syftena att kvinnan ska lära sig att ”säga nej” till det våld mannen utövar mot henne. Det förutsätter dels en valfrihet i en relation som präglas av maktskillnader, dels att det finns ett alternativ att ”säga ja” till våld, vilket är en implicit skuldbeläggning av kvinnan. Valfrihet innebär aktivitet

I en situation som från början präglas av maktasymmetri finns inga reella valmöjligheter som är oberoende av den våldsamma mannen.

Om en verksamhet utgår från normaliseringsprocessen borde följden bli att man aktivt förespråkar en separation från mannen. Det kan dock vara vanskligt att oproblematiskt tala om självbestämmanderätt när det gäller kvinnor i misshandelsförhållanden ur den synvinkeln att de kan överta en destruktiv syn på sig själva och normalisera inslag av våld i relationen. Om kvinnans ”val” att stanna i misshandelsrelationen inte ifrågasätts är risken stor att hon förleds tro att hennes ”val” att stanna uppfattas likvärdigt med valet

34

Roshanfar 2002, s. 49.

att bryta upp från mannen. Men när en kvinna stannar i ett förhållande där hon utsätts för våld försätter hon sig i en livshotande situation. Att aktivt förespråka separation har på så sätt en brottsförebyggande effekt.

I anslutning till ovannämnda vill vi också understryka vikten av att använda begrepp som tydliggör vem som utövar våldet och vem som utsätts för våldet. Att benämna våldet vid sitt rätta namn är ett viktigt steg mot att åtgärda själva kärnan i problemet. Benämningen mäns våld mot kvinnor förekommer i stort sett i alla rapporter som rör Frideborg, men benämningen delar utrymme med benämningar som ”våld i familjen” eller ”våld mot kvinnor”, där aktören osynliggörs eller förflyttas.

Oenigheten mellan Frideborg Västers arbetsgrupp och kvinnojouren kan på en nivå ha sin grund dels i frågan om vem som tar sig rätten att definiera vad kompetens och kunskap är, dels i hur denna kunskap och kompetens omsätts i praktiken. Konflikten kan också illustrera en krock mellan olika förståelse- och förklaringsmodeller om mäns våld mot kvinnor.

Maud Eduards, professor i statsvetenskap, menar att radikala kvinnojourer i sin separatistiska och kollektiva organisering utmanar den demokratiska (patriarkala) ordningen och synliggör kön som en politisk kategori.

35

Frideborg Väster kan mot den bak-

grunden ha uppfattat den feministiska kvinnojouren som för radikal, vilket resulterade i ett aktivt motstånd mot att arbeta på ett könsmaktsmedvetet sätt som gick så långt att ett förslag om sanktioner i form av indragna bidrag lades.

36

I enlighet med Eduards tolkar vi det som att feministiska kvinnojourer inte tillåts sätta våldsproblematiken i ett större politiskt sammanhang och peka ut män som förövare och aktörer, i stället för att enbart positionera kvinnor som offer.

En bristande könsmaktsförståelse i mötet med våldsutövande män tydliggörs också i den separation mellan etniskt svenska mäns våld och våld utfört av män med annan etnisk bakgrund, vilken flera samordnare ger uttryck för.

37

Å ena sidan erkänner man

våldets konsekvenser som lika allvarliga för de utsatta kvinnorna

35

Eduards 2002.

36

En av samordnarna i Norrköping uttrycker också att kvinnojouren i ifrågavarande kommun i Västers upptagningsområde var mer ”radikalfeministisk” än kvinnojouren i Norrköping, varför samarbetet mellan kvinnojouren och Frideborg i Norrköping gått smidigare.

37

Vilka som benämns som att de har annan etnisk bakgrund än svensk tenderar att begränsas till personer som visuellt kan härledas till utomeuropeiska länder. Uppdelningen här är informanternas.

oavsett deras etniska bakgrund och att män utövar våld mot kvinnor överallt i världen. Å andra sidan fungerar ”kultur” i en nationell betydelse som ett övergripande tolkningsraster i de fall man talar om män och kvinnor med ”utländsk” bakgrund. När det gäller ”svenska” män använder man snarare förklaringar som har att göra med missbruk, social bakgrund och psykopatologi. Att således tala om, och jämföra, personer av olika etnisk bakgrund och hänvisa mäns våld mot kvinnor som rotat i speciella (icke-svenska) kulturer bidrar till att osynliggöra problemen med ojämställdhet i Sverige.

I vår tolkning hänger detta samman med svårigheterna för manssamordnarna att konsekvent arbeta utifrån en könsmaktsförståelse på en individuell nivå. Män med annan etnisk bakgrund än svensk bedöms som svårare att nå ut till och man utgår oftare från olikheter hänvisade till kultur, än från likheter i förhållande till att vara man i en könsmaktsordning.

Könsneutralitet som utgångspunkt

Den helhetssyn som Frideborg utgår ifrån upplevs som könsneutral, och att arbeta praktiskt utifrån en könsmaktsförståelse ställs emot den könsneutralitet som man förutsätter att denna helhetssyn står för.

Behandlingen för män utgår från en tydlig uppdelning mellan skuld och ansvar, och samtliga manssamordnare poängterar vikten av att åtskilja dessa fenomen. Maud Eduards har identifierat detta särskiljande och menar att det går hand i hand med den konsensusinriktade, könsneutrala jämställdhetspolitik som svenska staten förespråkar, där könen inte uppges ha intressekonflikter.

38

Ansvar får därmed en positiv innebörd och blir en utgångspunkt som inbjuder männen till att delta i jämställdhetsarbetet. Det finns ett motstånd mot att peka ut män som kollektiv, män som aktörer och framför allt män som könet män när det gäller mäns våld mot kvinnor, bland politiker, behandlare och myndighetspersonal.

Männen som deltar i Frideborg är för det mesta dömda för kvinnofridsbrott, varför frågan om skuld redan juridiskt markerats vid straffpåföljden. Även i dessa verksamheter finns alltså en ovilja att tala om (dömda) män som skyldiga till brott mot kvinnor.

38

Eduards 2002.

Den förmenta könsneutraliteten får konsekvenser även när det gäller verksamheten för barn. Forskning visar att både relationen man–kvinna och pappa–barn är arenor för könsskapande praktiker och för identitetsarbete som män och fäder.

39

Vårdnadstvistutredningen från 1995, som föregicks av Arbetsgruppen om papporna, barnen och arbetslivet (den så kallade Pappagruppen), valde bort både könsmakts- och jämställdhetsperspektivet i sin redogörelse för vad de menade var barns bästa i vårdnadstvister.

40

Den efterföljande propositionen resulterade i den

nuvarande lagstiftningen i föräldrabalken, som ger föräldrarna större möjligheter till gemensam juridisk vårdnad oavsett om den ena föräldern är emot delad vårdnad och umgänge.

41

Verksamheter som säger sig utgå från ett barnperspektiv tycks uttryckligen utesluta det som betraktas som ett ”vuxenperspektiv”, dit jämställdhet mellan könen förpassas. Utgångspunkten är att barnets bästa alltid utgörs av en närvarande pappa, oavsett om han varit våldsam mot mamman eller barnet. Detta blir tydligt också i Frideborgsverksamheterna.

Även Frideborgs barnverksamhet är innehållsligt könsneutral. Samordnaren för barn och unga i Norrköping uttryckte ovan att det i det konkreta mötet med barnen inte finns några skillnader i reaktionsmönster när det gäller barn av olika kön. En hel del forskning visar dock på att barn dels bemöts, dels agerar olika utifrån könstillhörighet.

42

Det finns därför skäl att även arbeta med

barn utsatta för eller med erfarenhet av våld med en könsmaktsförståelse i åtanke.

Något vi inte behandlat i större utsträckning är hur könskonflikten visar sig på professionsnivå. Även om ingen samordnare gav uttryck för öppna interna konflikter inom Frideborg finns det tecken på att samstämmigheten inte alltid är så stor. Kontakten mellan kvinnosamordnare och manssamordnare och gruppledare uppges vara liten eller obefintlig. Risken med detta är att delverksamheterna förlorar överblick över helheten, utvecklas åt olika håll och fungerar som isolerade öar.

39

Lundgren 1993, Mellberg 2002, Eriksson 2003.

40

SOU 1995:79, Ds 1995:2.

41

Prop. 1997/98:7.

42

Se exempelvis Isdal 2001, Magnusson 2002, Elvin-Nowak & Thomsson 2003, Svaleryd 2003.

Ett effektivt arbete mot mäns våld förutsätter kunskap och kompetens…

Samordnarna uttrycker att gemensam utbildning är en förutsättning för tydlighet och konsekvens i verksamheten. Om mäns våld mot kvinnor i enlighet med kvinnofridsreformen ses som det yttersta uttrycket för mäns makt över kvinnor måste detta ge avtryck i de regionala och kommunala verksamheterna. Fortbildning efter tjänstetillsättning i verksamheter riktade till våldsutsatta män och kvinnor borde vara en självklarhet, och kompetens i genusvetenskap och feministisk våldskunskap borde vara en självklar merit vid tjänstetillsättningar.

Inom Frideborg har vi sett exempel på hur tjänstetillsättningen för samordnarna lämnar en del övrigt att önska när det gäller våldskompetens, liksom de samverkande aktörernas arbete i sina egna organisationer. Att som polisen i Norrköping delegera ärenden om kvinnofridsbrott till vilken utredare som helst på en enhet, kan innebära ett dåligt bemötande av en redan utsatt kvinna. Dessa ärenden har en tendens att betraktas som tunga och svåra – något som säkerligen beror på att personer som får dessa fall ytterst sällan har varken kunskap eller kompetens i frågor som rör mäns våld mot kvinnor. Inte ens i de kommuner som har så kallade familjevåldsgrupper inom polisen är våldskompetens ett krav.

Samtliga samordnare påtalar vikten av att man satsar på extern utbildning och information och att de samverkande aktörernas kunskaper om mäns våld mot kvinnor sällan befinner sig på en tillfredsställande nivå. Detta hänger samman med en oklarhet vad gäller syftet. Om de samverkande aktörerna saknar kunskap har de dåligt underlag för att definiera verksamhetens syfte, mål och funktion.

I styrgruppen finns endast myndighetsrepresentanter, vilka också är verksamhetens huvudmän. Det är dessa som sätter sin prägel på den behandling männen erhåller samt den hjälp och det stöd kvinnorna får. Kompetens på området borde därför krävas även för styrgruppen

inte kan införlivas i den förment neutrala och objektiva helhetssynen och att deras feministiska våldskompetens inte är önskvärd på en högre nivå.

…vilket underlättar samsynen

Något som i princip samtliga samordnare påtalar är vikten av samsyn. Berth Danermark och Christian Kullberg betonar att en av de för samverkan gynnsamma faktorerna är just gemensamma utgångspunkter och gemensamma referensramar.

43

En gemensam

förståelse är därför en ytterst central del i arbetet med mäns våld mot kvinnor. Med det menas att tydlighet och konsekvens i mål- och syftesbeskrivning är en förutsättning för framgångsrik samverkan, och med det följer ett bättre bemötande av och arbete för kvinnor som är utsatta för mäns våld.

Vi menar också att samsynen inte kan genomföras fullt ut innan samtliga aktörer och anställda inom verksamheter och myndigheter med syfte att minska mäns våld mot kvinnor har formell kompetens i våldskunskap.

Malmö stad: Handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor

Malmö stad framställs ofta i likhet med Frideborg som en föregångare när det gäller arbetet mot mäns våld mot kvinnor.

44

Arbetet i Malmö är organiserat på ett helt annat sätt än när det gäller Frideborg, eftersom det är kommunövergripande. Det innebär att Malmö stad arbetar med ett större antal involverade, med något fler aktörer och framför allt på fler nivåer. Ambitionen är att nå ut till alla grundverksamheter, samtidigt som man utvecklar och tillhandahåller spetskompetens i frågan om mäns våld mot kvinnor.

Liksom i Frideborg bygger samverkan i Malmö på att det sociala stödet måste ges till samtliga parter. Handlingsprogrammet för insatser vid våld mot kvinnor i Malmö har utarbetats i samarbete mellan socialtjänsten, sjukvården och polisen. Syftet är att angripa problemet mäns våld mot kvinnor på bred front. Med bred front avses här att, i likhet med Frideborgsverksamheternas ”helhetssyn”,

43

Danermark & Kullberg 1999.

44

Länsstyrelsen i Skåne län 2001, 2003.

erbjuda hjälp och stöd för våldsutsatta kvinnor och barn samt krisbearbetning för våldsutövande män.

Utgångspunkten sägs vara ett jämställdhetsperspektiv som i sin tur bottnar i ett samhällsansvar att åtgärda maktobalans mellan könen:

Mäns våld mot kvinnor är det yttersta exemplet på bristande jämställdhet och även ett hot mot kvinnors mänskliga rättigheter.

45

Redan före Kvinnofridspropositionen hade olika initiativ tagits i Malmö för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. År 1998 kartlades samverkan i fråga om detta våld. Denna kartläggning visade att kvinnan har många kontakter med myndigheter men att dessa kontakter inte nödvändigtvis hjälpte henne. Överlag befanns myndighetssamverkan vara otillfredsställande.

Samtidigt gjordes också andra undersökningar som pekade på samma sak, vilket ledde till att arbetet med samverkan drogs igång. År 1998 startades projektet som senare kom att resultera i Handlingsprogrammet för insatser vid våld mot kvinnor i Malmö.

Handlingsprogrammet omfattar flera nivåer

En av de konkreta insatserna i handlingsprogrammet är kommunala kriscentrum

Organisation

Malmö kommuns handlingsprogram har en styrgrupp, en samverkansgrupp, en arbetsgrupp och en projektsamordnare. Tanken är att arbetet ska få genomslag både på chefs- och handläggarnivå,

45

Malmö stad odaterat, s 13.

eftersom arbetet är sektorsövergripande och bedrivs inom respektive verksamhet. Programmets huvudman är Malmö stad.

Styrgruppen består av två representanter från de tio stadsdelarnas individ- och familjeomsorg, en företrädare för Polisområde Malmö, chefen för kriminalvården, klinikchefen för barnpsykiatrin samt en samordnare för kuratorerna på universitetssjukhuset i Malmö.

I samverkansgruppen finns alla samverkande aktörer representerade. De träffas regelbundet tre gånger per termin och ventilerar metoder och utvecklingsarbete. Under samverkansgruppen finns så kallade kontaktgrupper för socialtjänsten, sjukvården, Kriscentrum för män och Fredman (ett påverkansprogram för män i kriminalvården, se nedan) och polisen. Dessa håller kontakt med varandra, till exempel mellan stadsdelarnas socialtjänster, inom polisens olika enheter och mellan kriscentrumen.

Dessutom finns flera arbetsgrupper som inriktar sig på specifika frågor

Målbeskrivning, syfte och teoretisk grund

Målsättningen för Malmös insatser för kvinnofrid är följande:

46

46

En förkortad version utifrån Malmö stad 1999, s. 33.

Handlingsprogrammet för insatser vid våld mot kvinnor i Malmö diskuterar begreppet våld mot kvinnor och utgår ifrån en bred och sammanhållen våldsdefinition som innefattar ”såväl kvinnomisshandel som våldtäkt och andra sexuella övergrepp och former av utnyttjanden såsom sexuella trakasserier och prostitution”.

47

De

förklaringsmodeller till våld som presenteras är psykologiska, socialpsykologiska och sociologiska. Handlingsprogrammet mynnar ut i konstaterandet att flera modeller måste tas i beaktande för att man ska erhålla en komplett förståelse av problemet.

Kriscentrum

män

De olika kriscentrumen i Malmö följer handlingsprogrammets utgångspunkter och utformning och vänder sig till kvinnor, barn och män. Dessa kriscentrum är kommunala enheter som finansieras av Malmö stad. Personalen består av socionomer, socialpedagoger eller socialsekreterare. Ingen formell kunskap om våld krävs vid tillsättning av tjänsterna på kriscentrumen.

Kriscentrum för kvinnor och deras barn tillkom 2000. Elva socialrådgivare och en chef arbetar heltid på kriscentrumet, som är bemannat dygnet runt. Där finns också möjlighet till boende för ett antal kvinnor och barn. Kriscentrum för kvinnor vänder sig till de kvinnor och deras barn som varit eller är utsatta för psykiskt, fysiskt och sexuellt våld.

48

Missbrukande kvinnor och kvinnor med

psykisk sjukdom får hjälp från den öppna mottagningen men de kan inte bo på kriscentrumet.

Kriscentrum för barn inrättades våren 2004. Man arbetar inte endast med barn som utsatts eller upplevt våld i familjen och man är inte heller bundna till att mamman får hjälp. Barnen kan själva söka sig till kriscentrumet. Målgruppen är barn och unga i åldern 0– 18 år som varit utsatta för misshandel eller sexuella övergrepp samt deras familjer.

49

Barnkriscentrumet arbetar inte med förövare av

något slag eller med misshandelsärenden mellan skolelever eller

47

Malmö stad odaterat, s. 13.

48

Malmö stad 2004b. Pojkar över 14 år kan inte bo med sina mödrar på centrumet, men de kan få samtal vid den öppna mottagningen.

49

Kriterier för dessa barn är att de ska ha fysiska skador, berättat om misshandel eller sexuella övergrepp eller om konkreta, allvarliga hot, vara våldtäktsoffer (utsatta för våldtäkt av förövare utanför familjen), vara utsatta för sexuella övergrepp på förskola eller skola, eller vara offer för barnpornografi.

mobbing. Övergrepp mellan syskon remitteras vidare till barn- och ungdomspsykiatrin.

50

Personalen på Kriscentrum för barn är socialsekreterare, men i samma lokaler arbetar också polis och sjukvård. Till skillnad från de övriga kriscentrumen finns socialtjänstpersonal alltid tillgänglig på centrumet och polisen från familjevåldsenheten förhör barnen där. Även personal från rättsmedicin och barnpsykiatrin kommer till centrumet för att undersöka barnen där.

Tanken på ett kriscentrum för män i Malmö föddes tidigt, men först i december 2002 invigdes centrumet. Kriscentrum för män är liksom Frideborg ingen myndighet, och de flesta män söker sig dit privat. De tre anställda är socionomer som delar på två heltidstjänster och en halvtidstjänst. Kriscentrum för män är en samtalsmottagning för män. Fokus ligger inte enbart på män som utövat våld utan det har som tanke att ”möta män i kris”, det vill säga män som har problem i sina relationer till kvinnor och barn. De kan handla om problem med föräldraskap, sexualitet, boende eller vårdnadsfrågor.

Verksamhetens huvudsakliga målgrupper är män med aggressionsproblem (fokus ligger på våld mot partner eller mot barn) samt relationsproblem, män med konflikter kring frågor om barns vårdnad, boende och umgänge, pappor som upplever problem i sitt föräldraskap och som vill bli en bättre förälder och män som befinner sig i olika livskriser (utbrändhet etc.). Den bakomliggande tanken med den breda målgruppen är att även arbeta förebyggande mot mäns våld mot kvinnor.

Den övervägande delen av de hjälpsökande männen har fått kännedom om Kriscentrum för män via en privatperson, sjukvården, socialtjänsten eller genom massmedia. Den första kontakten sker alltid per telefon, eftersom mottagningen kräver tidsbeställning.

51

Det är viktigt att påpeka att Kriscentrum för män inte är en behandlingsinstans för misshandelsdömda män i likhet med Frideborg, och man bedriver således inte uppsökande verksamhet.

52

50

Malmö stad 2004a. ”Eftersom barnkriscentrum ej kommer att arbeta med förövare och det inte är lämpligt att dela på familjen, remitteras både förövare och offer till BUP. Samråd kring dessa ärenden kommer dock att ske på barnkriscentrum.”

51

Malmö stad 2004c.

52

För män dömda till kontraktsvård för våld mot kvinnor är Kriminalvården i Malmös behandlingsprogram Fredman att jämföra med Frideborgs mansverksamhet. De som genomgått Fredman kan fortsätta hos Kriscentrum för män enligt samordnaren. Se mer i avsnittet Fredman.

Målsättningen för Kriscentrum för kvinnor är att ge kvinnor och barn akut krishjälp dygnet runt, att genom samtal ge fortsatt psykosocialt stöd och att erbjuda praktisk hjälp i mötet med polis, sjukvård, rättsväsendet och andra för kvinnan viktiga kontakter. Liksom i Frideborg ska kriscentrumet utveckla samverkansformer med andra berörda verksamheter, myndigheter och frivilligorganisationer och samtidigt vara ett informations- och kunskapscentrum. Kriscentrum för kvinnor arbetar också med att ge barnen förutsättningar att berätta om sina upplevelser och med att stödja och stärka föräldrarollen för kvinnor med barn. Personalen talar tretton olika språk.

Både Kriscentrum för barn och Kriscentrum för kvinnor tar emot utsatta barn, men det senare fokuserar enbart på våldet. Socialtjänst eller andra instanser remitterar barnen till Kriscentrum för barn och i dessa fall påbörjar socialtjänsten alltid en utredning. Barnen är därför inte heller anonyma på Kriscentrum för barn, vilket de kan vara på Kriscentrum för kvinnor. Kriscentrum för barn erbjuder inte heller någon gruppverksamhet eller något boende.

Gruppbehandlingen på Kriscentrum för män och Kriscentrum för kvinnor leds av den ordinarie personalen (på det förra tidvis med stöd från Fredman). Behandlingen skiljer sig åt på de båda kriscentrumen, eftersom kvinnorna per definition är våldsutsatta medan männen kan vara våldsutövande men inte behöver vara det. Nästan hälften av männen som kommer till Kriscentrum för män har dock misshandlat kvinnor.

Orsaken till att män söker hjälp för sina aggressionsproblem uppges vara att männen själva ”blivit oroade och skrämda av sitt beteende och är rädda för att våldet kan återupprepas”. I de flesta fall handlar det om att ”våldet börjar (…) få konsekvenser som hamnar bortom mannens kontroll”.

53

Liksom när det gäller Frideborg går de första samtalen ut på att ”förmedla hopp” och att inte ”fördöma mannen som person”:

54

Det primära målet är att på ett beständigt sätt ”lära” männen ett fredligt och ickekränkande alternativ till hans våldsamma beteende. Vidare att ge männen möjlighet att söka och förstå de bakomliggande orsakerna till varför just han har använt våld.

55

53

Malmö stad 2004c, s. 7.

54

Ibid, s. 8.

55

Ibid.

Kriscentrum för män har ambitionen att nå ut till fler män än de våldsutövande. Enligt en av manssamordnarna är fördelen med en bred inriktning att man når utöver de män som utövat våld. Samordnaren menar att män med aggressionsproblem har vänt sig till Kriscentrum för män i större omfattning än förväntat. Drygt 200 män söker sig till kriscentret varje år och ytterligare ett 100-tal får telefonrådgivning. Behandlingen består av individuellt anpassade samtal, i genomsnitt 12 stycken men ibland upp till 32. Från och med våren 2004 erbjuder Kriscentrum för män även gruppsamtal indelade i olika problemområden, till exempel våld, föräldraskap eller sexualitet.

Gruppbehandlingen för män när det gäller våldet utgår ifrån generella förklaringsmodeller. Ansvaret för våldshandlingen placeras hos mannen, och man arbetar med att synliggöra mannens försvarsinriktade ursäkter vilka förlägger ansvaret på barndomen, alkohol, barnen eller något liknande. Så småningom blir behandlingen individuellt anpassad och man arbetar mer med våldets orsaker:

Att fullt ut ta eget ansvar för de våldshandlingar man utövat och att först därefter dela ansvaret för en dålig och destruktiv relation är samtalsämnen under behandlingens avslutande del.

56

Verksamheten för kvinnor utgörs till skillnad från Kriscentrum för män av en öppen mottagning där kvinnor erbjuds att gå i gruppbehandling en gång i veckan, i totalt åtta veckor. Också i kriscentrumets boende finns möjlighet att delta i kvinnogrupper varje vecka, men gruppledarna arbetar inte efter lika fasta teman som man gör i grupperna på den öppna mottagningen. Kriscentrum för kvinnor erbjuder även stöd och skydd för barnen. På den öppna mottagningen erbjuds barngruppsverksamhet enligt den så kallade CAP-metoden (Children are People too), med två gruppledare en gång i veckan, i tio veckor. Man arbetar efter skilda teman.

Kriscentrum för kvinnor erbjuder också en ungdomsgrupp för äldre barn och ungdomar. På det särskilda boendet för kvinnor och barn finns även en grupp för barn, en boendegrupp och en mammabarngrupp.

Kriscentrumens verksamhet grundar sig på handlingsprogrammet och dess teoretiska utgångspunkter. Enligt manssamordnaren definieras våld i verksamheten för män som en fråga om vanmakt

56

Ibid, s. 9.

och makt. Männen har oftast en annan definition av våld än kvinnorna (jämför med avsnittet Frideborg). Det materiella våldet lagförs oftast inte och den vardagliga terrorn, den att leva under ständigt hot, är inte straffbar.

Manssamordnaren menar att män generellt sett är väldigt intresserade av våldets orsaker. Kriscentrum för män arbetar efter förståelsen om att mannen gör aktiva val och att våldet är en av valmöjligheterna. Man tar också in samhällets inverkan och vilken roll exempelvis massmedia spelar. Ett av målen för verksamheten är att stärka mannen i sin föräldraroll, eftersom dessa män ofta har en dålig relation till sina barn.

Samordnaren menar att man också måste hålla isär de olika nivåerna i arbetet med männen, eftersom män har svårt att ta till sig en könsmaktsförståelse när det gäller de egna våldshandlingarna. Enligt samordnaren upplever männen snarare att de vill återta makten (även om de inte uttrycker sig i sådana termer)

utövar makt.

Samordnaren för män upplever att det är svårt att få kontakt med invandrade män, vilket kan ha att göra med behandlingsstrukturerna. Enligt honom kommer dessa män från kulturer med väldigt patriarkala strukturer och Kriscentrum för män har inte lyckats förmedla till invandrare att det finns vinster i att medverka. Dessa män kommer oftast i kontakt med kriscentrumet genom rekommendation.

Yrkesgemensam handbok

Den yrkesgemensamma handboken, som upprättades 2001, är ett resultat av handlingsprogrammet. Handboken vänder sig till de yrkesgrupper som i sitt arbete möter våldsutsatta kvinnor och barn samt våldsamma män. Syftet är att den ska vara ett hjälpmedel för att förbättra bemötandet och stödet till kvinnorna och för att öka kunskapen och förståelsen för olika yrkesgruppers arbete med mäns våld mot kvinnor. Enligt en enkätundersökning från 2002 säger en tredjedel av de samverkande aktörerna att de alltid använder handboken.

57

57

Larsson 2002. Resultatet baserar sig på 30 respondenter; 14 från socialtjänsten, 9 från sjukvården, 2 åklagare, 2 från utbildningsväsendet och 1 från polisen, kriminalvården och brottsofferjouren.

I handboken behandlas kommunens, sjukvårdens och rättsväsendets ansvar för att arbeta med mäns våld mot kvinnor. Fokus ligger på en konkret nivå, med lättförståelig information om gällande lagstiftning, checklistor till hjälp i mötet med misshandlade kvinnor och barn samt telefonnummer och adresser till boenden, behandlingshem, grupper, frivilliga organisationer och andra myndigheter. Här finns också sammanställningar av och diskussioner kring aktuell forskning om våld.

Utgångspunkten för handboken är handlingsprogrammet, varför handboken delar den våldsförståelse handlingsprogrammet har, där olika teorier och förståelser kompletterar varandra:

Mäns våld mot närstående kvinnor kan inte förklaras på ett enkelt sätt. Det finns olika teorier om våldets orsaker och mekanismer, som söker förklaringar hos individerna, i relationen, i situationen och i samhällsstrukturen.

58

Samverkan

Projektsamordnaren för handlingsprogrammet påpekar att programmets tillkomst har lett till att fler har engagerats i arbetet med mäns våld mot kvinnor och att det politiska förankringsarbetet gett en legitimitet åt dessa frågor. Projektsamordnaren menar att det inte funnits några motsättningar vad gäller handlingsprogrammet och poängterar att det antogs av ett enigt kommunfullmäktige.

I Malmö finns det sedan 1999 en familjevåldsenhet inom polisen som har hand om den del av handlingsprogrammet som rör samverkan. Enheten har ”främst inriktat sig på personalutbildning och fördjupad samverkan med andra myndigheter”.

59

Antalet

kvinnofridsärenden och ärenden om sexuellt våld inom relationer har ökat, samtidigt som polisens resurser har krympt (se även avsnittet Polisområde Malmö).

Samverkansgruppen, som består av drygt 30 personer, arbetar mest med informationsutbyte, yrkesgemensamma utbildningar och att tillhandahålla grundutbildning för de olika verksamheterna. De nya i samverkansgruppen får personlig utbildning av projektsamordnaren. Närvarofrekvensen är mycket hög, vilket projektsamordnaren ser som ett tecken på att gruppen är prioriterad av aktörerna.

58

Malmö stad 2001.

59

Roxström 2001, s. 6.

Knutna till samverkansgruppen finns undergrupper som handhar särskilda frågor men som inte fattar några formella beslut.

Malmö stad är indelad i tio mindre stadsdelar med separata stadsdelsfullmäktige. Vissa stadsdelar är aktiva i frågan om mäns våld mot kvinnor medan andra är mindre aktiva. En del tillhandahåller till exempel lägenheter för våldsutsatta kvinnor.

Projektsamordnaren betonar arbetet med utbildning för de samverkande aktörerna. De flesta har genomgått en samverkansutbildning vid Lunds universitet (en uppdragsutbildning på 10 poäng) och fortbildningen inom samverkansgruppen är kontinuerlig. Endagarsutbildningar är löpande inslag för att få kontinuitet också vad avser kunskapen om mäns våld mot kvinnor.

Projektsamordnaren menar att den största förändringen skett i relationen mellan socialtjänst och polis. Det psykiska våldet betecknas som svårare för polis och åklagare att anamma, medan kriminalvården och socialtjänst sedan länge arbetat utifrån en bredare våldsdefinition och våldsförståelse. Genom samverkan har man kommit varandra närmare en samsyn i definitionen av våld.

Möjligheterna till samarbete ser olika ut beroende på de samverkande aktörernas uppdrag och verksamheter. De som har bäst förutsättningar för samarbete och samverkan är de som möter offer och förövare i samma skede. Kriscentrum för män möter även män som inte utövat våld, medan de andra verksamheterna kommer in i bilden när våldet redan är verklighet. Polisen, Fredman, Kriscentrum för kvinnor och Kriscentrum barn möter alltså offren och förövarna i samma skede, varför samverkan dem emellan förefaller mest sannolik.

Kommunen och kvinnojouren har haft organiserad samverkan sedan 1992, men redan 1984 inleddes samarbetet på initiativ av kuratorer på Kvinnokliniken. Kvinnojouren gav då ut ett sorts handlingsprogram för arbete med mäns våld mot kvinnor. Kvinnojouren har varit med i samverkansgruppen sedan starten och bidragit med mycket kunskap när det gäller utformningen av den yrkesgemensamma handboken, och man har också samarbetat med kommunen när det gäller boende. Kvinnojouren menar att Kvinnofridspropositionen puffade på samverkan ytterligare.

Kvinnojouren uppger att resurserna till jouren inte minskat sedan Kriscentrum för kvinnors tillkomst, och man menar också att det inte finns någon ”konkurrens” mellan jouren och centrumet. Kriscentrum har öppet dygnet runt vilket kvinnojouren

saknar möjligheter till. Kommunen samarbetar också till viss del med Terrafem.

60

Enligt kvinnojouren har också kunskapsnivån höjts, till exempel inom sjukvården. Det finns dock problem med den stora personalomsättningen i socialtjänst och landsting, och därmed finns det ett behov av kontinuerlig fortbildning och utbildning av ny personal.

61

De samverkande aktörerna gav i en enkätundersökning själva förslag på förbättringar:

(något som redan finns i viss utsträckning på Kriscentrum för barn).

Aktörerna upplever enligt undersökningen att kompetensen bland de samverkande ökat, liksom kvinnornas anmälningsbenägenhet, vilket också projektsamordnaren bekräftar.

62

Samverkansgruppens syfte är enligt aktörerna att utbyta kunskap och information, att utveckla arbetet kring kvinnofrid och att knyta kontakter. En mindre andel anser att attityder kring kvinnomisshandel också ska diskuteras i gruppen:

På frågan om hur väl samverkansgruppen uppfyller sitt syfte, rådde störst oenighet kring detta alternativ. Det var (…) 13 respondenter [av 30] som tyckte att det syftet inte uppfylldes av samverkansgruppen, vilket det enligt dem borde.

63

60

Terrafem är en ideell organisation inom ROKS som bildades 2000 av kvinnor som tidigare drivit en jour för invandrarkvinnor. Terrafem driver Sveriges enda rikstäckande jourtelefon för kvinnor och flickor med utländsk härkomst och man kan erbjuda råd och stöd på 35 olika språk. De har också en tjejjoursverksamhet. Terrafem Malmö är en av de lokala jourerna inom Terrafem.

61

Kvinnojouren säger här emot det projektsamordnaren tidigare uttryckte om att man har fortlöpande ut- och fortbildning.

62

Larsson 2002. Projektsamordnaren uppger att anmälningar om kvinnomisshandel ökat med tio procent på fem år, vilket betyder att det skett en tredubbling. Enligt henne beror det på att aktörerna i grundverksamheten lärt sig att fråga om våld på ett annat sätt.

63

Larsson 2002, s. 20.

Polisområde Malmö

Polismyndigheten i Skåne genomförde en stor utbildningssatsning under 1999 som en följd av Kvinnofridspropositionen. Av de kommuner i Skåne som stod för de mest genomarbetade insatserna omnämns Malmö. Polisområde Malmö deltog i arbetet med handlingsprogrammet och genomförde omfattande utbildningar för personal i yttre tjänst. Polismyndigheten bildade sedan en familjevåldsenhet i Malmö 1999. Familjevåldsenheten är en särskild utredningsenhet, där man utreder kvinnofridsbrott inom familjen och alla sexuella övergrepp. Tanken är att specialisering förbättrar polisens utredningar så att fler ärenden leder till åtal och fällande dom.

Ett 20-tal poliser arbetar på familjevåldsenheten. Polisen har inga kompetenskrav inom området mäns våld mot kvinnor för de poliser som söker anställning på familjevåldsenheten. Till enheten rekryteras kommunikativa personer, enligt enhetschefen. Däremot specialiseras och fortbildas poliserna kontinuerligt på enheten, där poliserna går igenom en två veckor lång basutbildning som innehåller kriminologisk och annan polisiär utbildning som rör våld mot kvinnor och barn.

Enhetschefen menar att arbetet med mäns våld mot kvinnor alltför länge utgått enbart från kvinnan och att barnens situation i förhållanden där mannen misshandlar kvinnan har varit åsidosatt. Ungefär hälften av poliserna på enheten har särskild kompetens att utreda ärenden som rör misshandel av och sexuella övergrepp mot barn. Man arbetar också aktivt med att införa och förstärka barnperspektivet i polisens arbete.

Enhetschefen betonar att man ser familjevåld som ett ”multiärende” med komplex problematik och att ärenden med barn och kvinnor oftast är sammanlänkade. Kärnfamiljen är utgångspunkten i familjevåldsärenden, men som tidigare nämnts utreds också alla sexualbrott på enheten.

Under 2002 deltog Malmö stad och Polisområde Malmö i ett internationellt samarbetsprojekt om unga sexualförövare som finansierades av EU.

64

64

Olsson 2002.

Förståelsegrund

Polisarbetet utgår enligt enhetschefen från det gemensamma handlingsprogrammet och det specifika avsnittet i den yrkesgemensamma handboken. Kompetensen och kunskapen ser lite olika ut i de olika grundverksamheterna eftersom det finns flera olika förklaringsmodeller, men alla utgår från att männen måste ta ansvar för våldet. Enhetschefen exemplifierar med ett fall med en krigsskadad man från Balkan och menar att det ärendet var tvunget att angripas ur ett annorlunda perspektiv än om mannen levt under andra förhållanden i Sverige. Det gemensamma hos samtliga män är dock att det finns ett kontrollbehov. Enhetschefen menar att till exempel socialtjänsten angriper problemet från olika håll och arbetar på ett fruktbart sätt. Familjevåldsenheten arbetar, likt moderprogrammet, med utgångspunkt från psykologiska, socialpsykologiska och feministiska teorier.

Samverkan och resurser

Samverkan inom handlingsprogrammets ramar är en given del av enhetens arbete. Enheten är ansvarig för samverkan med andra myndigheter och för metodutveckling och utbildning inom området mäns våld mot kvinnor. När det gäller polisens närmaste samverkansparter är rättsmedicin och åklagare viktiga. En fast tid i veckan träffar enheten rättsläkaren.

Inställningen till mäns våld mot kvinnor och barn är ofta under all kritik hos åklagarna, enligt enhetschefen. Enheten arbetar därför för närvarande med att knyta till sig specialiserade åklagare, som också ska befinna sig på enheten under schemalagd tid.

Enligt enhetschefen har antalet anmälningar rörande våld mot kvinnor ökat med 35 procent, men polisen har inte tillräckliga resurser för att tillmötesgå behovet. Hon menar att det borde finnas öronmärkta pengar från staten till frågor som rör mäns våld mot kvinnor, eftersom det skulle tvinga alla instanser att erkänna och se vidden av problemet.

Andra behov som enhetschefen ser rör verksamheten för barn. Hon uppger att det finns planer på att ha ett påverkansprogram för föräldrar som misshandlat barn, det vill säga möjligheten att genomgå ett program i likhet med Fredman. Enhetschefen menar

att det finns en tradition av ”uppfostringsaga” hos invandrade familjer som dylika program eventuellt skulle kunna åtgärda.

Det har skett en ökning av antalet unga tjejer som utsätts för systematiskt våld i relationer, enligt enhetschefen. Detta stämmer överens med vad behandlaren inom Fredman sett tendenser till i sitt arbete med män, och då särskilt yngre förövare. Chefen för familjevåldsenheten anser därför att mäns våld mot kvinnor borde vara ett obligatoriskt ämne redan i grundskolan.

Enhetschefen anser att arbetet med mäns våld mot kvinnor i Malmö gått från samarbete och samverkan till att man ser mäns våld mot kvinnor som ett särskilt kompetensområde. Hon upplever att statusen för frågor om mäns våld mot kvinnor har höjts i och med bildandet av familjevåldsenheten och arbetet har förankrats i kommunala professioner i stället för att enbart handhas av frivilliga organisationer.

Fredman

Sedan 1995 har kriminalvården i Malmö erbjudit ett påverkansprogram för män som utövat våld mot kvinnor i nära relationer. Fredmans huvudsakliga målgrupp är män som är dömda till skyddstillsyn, män som är villkorligt frigivna och ställda under övervakning, män som avtjänar straff och står under elektronisk övervakning samt män som sökt till programmet frivilligt.

Fredman bedriver uppsökande verksamhet, där män som är misstänkta för våld mot kvinnor inbjuds till informationssamtal om Fredman. Mannen kan då välja att anta erbjudandet om deltagande och kan på rekommendation tilldömas skyddstillsyn med övervakning samt deltagande i Fredman i ett år. Programmet innefattar ett tvåtimmars gruppmöte varje vecka, och deltagandet förutsätter obligatorisk närvaro. Nykterhet kontrolleras genom alkoholtest i början av varje session. Missköter mannen sig under tiden för behandling genom att bryta mot nykterhetskravet, närvarokravet eller övervakningen, kan domen omprövas och leda till fängelse.

Bakgrunden till Fredman går att spåra till början av 1990-talet. Fredmans grundare har länge arbetat i kriminalvården och noterade att våld mot kvinnor på något sätt fanns med i de flesta av hennes klienters historia.

Under 1994 arbetade hon tillsammans med en annan behandlare fram ett programförslag, och redan året därefter började behandlingen av den första gruppen dömda män.

Syfte, målbeskrivning och metod

Fredman har, liksom Frideborgs verksamhet för män, inspirerats av den norska behandlingsmodellen Alternativ till Vold (ATV).

65

Mål-

sättningen är att få mannen att ta ansvar för sina våldshandlingar. Fredman arbetar mycket med våldsförståelsen

Fredman är en gruppverksamhet som syftar till att medvetandegöra för deltagarna deras ansvar, attityder och värderingar samt att hjälpa dem att hitta alternativ till våldet.

66

Ansvaret för våldet står i fokus i behandlingen. Behandlaren menar att skuld och skam ofta leder till frågor om vems felet är. Enligt behandlaren är det oftast männen som lämnar relationen. I början har de flesta män, enligt behandlaren, en förhoppning om att relationen med kvinnan de utsatt för våld ska fortgå, men man inser under behandlingens gång att de inte kan leva kvar med kvinnan.

Behandlaren menar att det handlar om olika sorters män som är våldsamma mot sina fruar, sambor och flickvänner. Hon refererar till typerna som kan urskiljas genom riskbedömning med SARA, som bland annat polisen använder sig av.

67

Behandlaren menar

också att svenska män vet att de gjort fel, vet hur de borde vara och vet vad jämlikhet i verkligheten är. Det är något som blir tydligt speciellt när det gäller män från andra kulturer, eftersom deras referensramar enligt behandlaren är snävare när det gäller synen på våld och synen på kvinnor.

68

Inom Fredman ser man, liksom chefen för familjevåldsenheten, en ökning av antalet yngre män som är dömda för våldsbrott.

65

I en uppsats där Fredman jämförs med inspirationskällan ATV är den mest synbara skillnaden ATV:s längd jämfört med Fredmans. ATV:s behandlare består dessutom både av socionomer och psykologer. ATV är alltså i huvudsak dynamiskt med kognitiva inslag, medan Fredman är kognitivt och pedagogiskt. Se Carlsson m.fl. 2001.

66

Malmö stad odaterat, s. 8.

67

Om SARA se kapitel 4 och Rikspolisstyrelsen m.fl. 2001.

68

Det finns ett kriterium när det gäller språket för att delta i Fredman, liksom i de flesta andra behandlingsprogram inom fri- och kriminalvården – att männen ska kunna prata och förstå svenska utan tolk.

Behandlaren menar att dessa män generellt är hjälpsökande, vilket innebär att de kommit en bra bit på väg i fråga om självinsikt. Hon uppger också att unga män har svårigheter i sina relationer till flickor och kvinnor samt med hur de ska agera och interagera i en heterosexuell relation.

69

Samverkan

Under det tidiga stadiet efter beslutet om Fredmans tillkomst var samverkan enligt behandlaren obefintlig, men när kvinnokliniken tog initiativ till samverkan 1998 efter Kvinnofridspropositionen gav det resultat.

I takt med att Fredman växte ville några av kommunens stadsdelar delta i samverkan. Under perioden 2001

Sedan Kriscentrum för män tillkom är kommunens samverkan med Fredman mindre än tidigare, och man har flyttat den tjänst som tidigare fanns på Fredman till kriscentrumet.

Enligt behandlaren är det naturligt att Kriscentrum för män tar de ”lättare” fallen och Fredman de ”tyngre”. Kriscentrum för män arbetar som tidigare nämnts utifrån en bredare skala av män

”män i kris”, män som kanske inte är anmälda och män är i början av sin våldskarriär. Fredman arbetar däremot enbart med våld i relationer och med män som sitter i fängelse eller med män i samband med personutredning. Fredmans och Kriscentrumets verksamheter är jämnstora, men Kriscentrum för män har fler tjänster än Fredman.

Fredman är starkt personbundet till behandlaren. Under nästkommande år ska ett nytt nationellt handlingsprogram sjösättas inom kriminalvården

Fredman innebär det att den sista gruppens behandling avslutas vid jul 2004.

70

Fredman och Kriscentrum för män har alltså olika huvudmän och olika finansiering, men de är båda del av samma handlings-

69

Fredman har inte behandlat någon homosexuell man som utövat våld mot sin partner.

70

Varje kommun får ha kvar sin verksamhet och sina program men utan finansiering från kriminalvården.

program. Uppgifterna ser lite olika ut och tanken är att Kriscentrum för män och Fredman ska komplettera varandra.

Kommentarer till Malmö stads handlingsprogram, Polisområde Malmö och Fredman

En stabil organisatorisk grund

Malmö har, till skillnad från Frideborg, en myndighetsstruktur i sitt arbete. Detta gör att arbetet integreras i grundverksamheterna, ofta inom specialiserade enheter. Polisens familjevåldsenhet är en specialiserad utredningsenhet och de kommunala kriscentren fungerar som knutpunkter för samverkan, även om de sinsemellan är något olika.

Grunden för arbetet med mäns våld mot kvinnor i Malmö är stabil och de organisatoriska frågorna tar litet utrymme. Man arbetar utifrån tanken att sprida information och kunskap till alla grundverksamheter och samtidigt ha spetskompetens på området mäns våld mot kvinnor. Med en organisationsmodell som är genomtänkt och grundligt förankrad har det fortsatta arbetet med utveckling av metod samt förståelse och teori gynnsamma förutsättningar.

Kommunens satsning på ut- och fortbildning inom grundverksamheterna och i samverkans- och arbetsgrupperna visar också att det finns en vilja att nå ut till dels många yrkesgrupper, dels fler anställda inom grundverksamheterna. Utbildningen är sålunda relativt kontinuerlig, även om den inte är permanentad. Vilket innehåll ut- och fortbildningen har, har vi inte haft möjlighet att utreda.

Malmö stad arbetar utifrån en bred våldsförståelse i betydelsen att man inkluderar flera olika våldsformer. Den yrkesgemensamma handboken tar till exempel fasta på våldtäkter i samband med misshandel inom relationer.

Få samverkansproblem

Den lägesrapport som länsstyrelsen i Skåne län lät göra 2001, Kvinnofrid i vår tid? Skånska insatser och samverkan mot våldet mot kvinnor, ger en överskådlig bild av vilka problem kommunerna

(däribland Malmö) ser när det gäller samverkan.

71

De flesta uppger

tid- och resursbrist som det främsta problemet. Bristande kompetens och kunskap, hos den egna organisationen såväl som hos de andra samverkansaktörerna, anförs också som ett stort problem. Kartläggningen pekar också på ett behov av samverkan främst på lokal operativ nivå mellan handläggare på olika myndigheter.

Även i Malmö pekar de samverkande aktörerna på att olika verksamheter, trots kännedom om arbetsmetoder och arbetsorganisation, kan ha svårt att förstå varandras grundläggande utgångspunkter och arbetssätt. Kriminalvårdens arbete med männen möter ofta oförståelse hos socialtjänsten och sjukvården. Enligt chefen på familjevåldsenheten finns fortfarande problem inom polisen när det gäller bemötandet av utsatta kvinnor.

Trots detta tycks samverkan fungera väl i Malmö, både myndigheterna emellan och mellan myndigheterna och kvinnojouren. Deltagandet i samverkansgrupperna prioriteras av i stort sett alla inblandade, och samtliga aktörer får utbildning både om samverkan och om mäns våld mot kvinnor och barn. Att samverkan bedrivs utifrån en gemensam plattform

vid våld mot kvinnor

Helhetssynen som förståelsemodell och splittringen av våldsformer

Vår genomgång av verksamheten i Malmö visar att det som kan problematiseras är handlingsprogrammets teoretiska stomme. Handlingsprogrammets förståelsemässiga utgångspunkt delas av samtliga samverkande aktörer. Helhetssynen i betydelsen att man simultant ska ge stöd till män, kvinnor och barn, vilken vi redan problematiserat i föregående avsnitt om Frideborg, betonas starkt även av Malmö stad.

Den våldsdefinition som familjevåldsenheten arbetar efter, vilken inkluderar sexuellt våld, uppges vara bred. Men denna sammanhållna förståelse korresponderar dåligt med enhetens starka betoning på familjen som utgångspunkt för arbetet med mäns våld mot kvinnor

71

Länsstyrelsen i Skåne län 2001.

familjemedlem.

72

Mäns våld mot kvinnor utövas dessutom på långt

fler arenor än den privata (jämför kapitel 3).

En bred och sammanhållen våldsdefinition, likt den som används i Malmö, kan öppna upp för möjligheten att se och arbeta med våldet som ett kontinuum och som en process. Med det avses att mäns våld mot kvinnor utgörs av allt från verbala hot och kränkningar till våldtäkter, misshandel och mord, och att dessa handlingar är en del av en våldsvardag alla kvinnor på något sätt måste förhålla sig till (jämför kapitel 3). Den processartade karaktären innebär alltså att det inte alltid finns en enstaka händelse eller handling att referera till, eftersom man måste se till ett större sammanhang som spänner över en längre tidsrymd.

Begreppet familjevåld däremot, osynliggör våldets könade verklighet och förlägger våldet inom en speciell relationskonstellation. Våld inom familjen riskerar då att avgränsas från övrigt våld som män utövar mot kvinnor och barn.

Uttryck som ”män i kris” används jämsides och jämställt med ”kvinnor eller barn i kris”, vilket ligger i linje med Malmöverksamhetens helhetssyn. Konsekvensen blir att de tre kriscentrumen för kvinnor, för barn och för män får liktydig betydelse och att en från början skev maktfördelning därmed osynliggörs.

Att definiera mäns våldutövning som något som försätter dem i en kris på liknande sätt som våldsutsatthet gör för kvinnor och barn, hamnar farligt nära en sjukdomsförklaring och därmed en ansvarsbefrielse av män. Män blir offer i samma bemärkelse som våldsutsatta kvinnor och barn, och deras överordnade maktposition försvinner.

Liksom i Frideborg finns i Malmö tydliga, om inte tydligare, tendenser till att omfatta vad Socialstyrelsen kallar en ekologisk modell (jämför kapitel 4). Också här är denna tendens tydligast i verksamheten för män. I Kriscentrum för mäns verksamhetsbeskrivning sätts våldet å ena sidan in i en variant av köns(makts)förståelse, och är å andra sidan något som tar männen i besittning (männen har blivit skrämda och oroade över sitt beteende och ”är rädda för att våldet skall återupprepas”: ”våldet börjar få konsekvenser som hamnar bortom mannens kontroll”, vår kursiv).

73

72

30 procent av de tillfrågade kvinnorna i Slagen dam (2001) hade utsatts av våld av en man utanför en sexuell relation, till exempel en kollega, studiekamrat, vän eller granne. Lundgren m.fl. 2001.

73

Malmö stad 2004c, s. 7.

Könsmaktsperspektivet uppges också av den manliga behandlaren i Malmö vara alltför snävt när det gäller behandlingsarbetet med männen (jämför med Frideborg).

Även kulturellt baserade avvikelseförståelser synliggörs när våld förknippas med män av annan etnisk tillhörighet än svensk, både när det gäller Fredman och Kriscentrum för män. Män med svensk bakgrund uppges vara mer benägna att söka hjälp än män ”från ursprungsländer med en uttalad patriarkal struktur”. Svenska män uppges också vara medvetna om att de gjort fel

Fredman säger sig uttryckligen ha inspirerats av Alternativ til Vold (ATV). I en jämförande studie analyseras Fredmans teoretiska följsamhet till ATV, och där konstateras att Fredman följer ATV på ett övergripande plan, men att det finns skillnader när det gäller metodologiska och strukturella aspekter.

74

Vi menar att mycket tyder på att Fredman, liksom Frideborg, lyfter ut ATV:s program ur sin könsmaktsmedvetna kontext och i stället använder en blandning av våldsförståelser och våldsförklaringar.

Det är tydligt, både i Frideborg och i Malmö, att många våldsutövande män utgår ifrån ett orsakstänkande och ser sig själva som någon som reagerar på en provokation. Det finns tendenser till en stark centrering på våldets orsaker även i behandlingen av männen. Men för att kunna arbeta med män i syfte att uppnå jämställdhet är det mer förenligt med en könmaktsförståelse att se och tydliggöra mannens avsikt med våldet

ATV kommit långt med att utveckla:

Ett annat sätt att uppfatta våld är avsiktsförklaringar, där man ser en handling förklarad utifrån vad handlingens avsikt var eller vad det var vederbörande försökte åstadkomma. Detta är ett förklaringssätt som, i stället för att se människor som ”automatiskt reagerande”, uppfattar dem som aktivt handlande organismer som styrs av egna avsikter.

75

74

Carlsson m.fl. 2001.

75

Isdal 2001, s. 100 f. Se även Lundgren 1993, 2004.

Slutsatser: När våldet är verklighet

Vår studie av det konkreta lokala arbetet med mäns våld mot kvinnor

Den helhetssyn som både Frideborg och Malmö arbetar utifrån innebär konkret att man arbetar med män, kvinnor och barn. Men en underliggande förståelse är också att arbetet ska vara könsneutralt och att man inte ska ta ställning för någon part. I Frideborg går man så långt att själva målbeskrivningen inte alls talar om kön, vilket får till följd att också kvinnors ansvar för våldet betonas. I Malmös målbeskrivning däremot blir det tydligt att man måste tala explicit om kön när arbetet handlar om mäns våld mot kvinnor.

våldsutsatta

Kapitel 6 Regeringens åtgärder efter kvinnofridsuppdragen

Utredningen om kvinnofridsuppdragen ska, enligt direktiven, ”beakta de insatser som regeringen vidtagit efter att myndighetsuppdragen slutförts”. Vi har valt att se både på pågående och avslutade åtgärder som berör vår utredning. I följande kapitel gör vi en kort genomgång av dessa, och där det är relevant sätter vi dem i relation till vår utredning samt reflekterar över vilken betydelse förslag och insatser har för arbetet med att motverka mäns våld mot kvinnor. Därefter ger vi en samlad bild av vad vi uppfattar som sammanhanget för vår utredning.

Nationellt råd för Kvinnofrid

Regeringen inrättade i maj 2000 Nationellt råd för Kvinnofrid. Rådet avslutade sitt arbete i juni 2003. I rådet har regeringen utbytt erfarenheter och idéer med företrädare för organisationer samt forskare. Nationellt råd för Kvinnofrid har gett ut en skriftserie om några särskilda områden: våld mot kvinnor med funktionshinder, våld mot äldre kvinnor, kommunerna som inte bidrar till kvinnojourerna, barn i familjer där mannen slår kvinnan, män som slår, våld mot kvinnor med invandrarbakgrund, homosexuell partnermisshandel samt mäns våld mot missbrukande och psykiskt funktionshindrade kvinnor.

Slutrapporten från Nationellt råd för Kvinnofrid innehåller konkreta förslag till åtgärder riktade till ansvariga statsråd. Nationellt råd för Kvinnofrid pekar på en rad brister när det gäller arbetet för att motverka mäns våld mot kvinnor, som svarar mot det vi sett i genomgången av myndigheternas arbete och pekat på i detta betänkande. Det handlar exempelvis om bristande kunskap i hela samhället – inte minst hos tjänstemännen på våra myndigheter, om att kvinnor ofta får ett dåligt bemötande när de söker hjälp och att rättssäkerheten är mycket bristfällig, om att mäns våld mot kvinnor

trivialiseras vid svenska myndigheter och om att en stor del av våldet aldrig kommer till samhällets kännedom. Man lyfter också fram mäns bristande ansvarstagande som en viktig aspekt av våldets fortlevnad.

Nationellt råd för Kvinnofrid formulerar en allmän förståelse av våldet som utgår ifrån en könsmaktsförståelse. Utgångspunkten formuleras i följande definition: ”Mäns våld mot kvinnor är det yttersta uttrycket för den obalans som råder i maktförhållandet mellan kvinnor och män.”

1

Våldets syfte sägs vara makt och kon-

troll, och detta möjliggörs av ”djupt förankrade patriarkala tankar och idéer om att vissa grupper (i dessa fall män) har en naturlig rätt till makt och kontroll över andra”.

2

Här håller man alltså samman

våld, makt och kön.

Samtidigt använder Nationellt råd för Kvinnofrid i hög utsträckning begreppet ”våld i nära relationer”. Hos rådet tycks syftet med att använda begreppet vara att inkludera homosexuella kvinnor och män som utsätts för våld av sin partner

  • våld som naturligtvis är angeläget att synliggöra (jämför kapitel 3). I denna begreppsanvändning förloras dock kopplingen mellan våld, makt och kön. ”Våld i nära relationer” är ett könsneutralt begrepp och en term som i strid med feministisk våldsforskning begränsar det våld som kvinnor utsätts för till den privata arenan och separerar det från kvinnors våldsutsatthet på offentliga arenor (jämför kapitel 3).

En ytterligare problematik i det arbete som Nationellt råd för Kvinnofrid presenterar menar vi ligger i fokuseringen av vad som kommit att kallas ”vissa särskilt utsatta grupper” av kvinnor, vars problematik tidigare osynliggjorts. Under senare år har det funnits en tendens att fokusera på olikheter mellan grupper av kvinnor, något som idealt sett handlar om att fördjupa kunskapen om hur våldsutsatta kvinnors och barns situationer kan skilja sig åt, för att på så sätt skapa bättre redskap för att hjälpa kvinnor och barn bort från våldet.

Risken är dock att kunskapen om våldsutsatta kvinnors och barns olika situationer skapar en ”rangordning” som ställer grovt uppdelade grupper av kvinnor mot varandra, i stället för att användas till att förstärka en sammanhållen förståelse av mäns våld mot kvinnor. Vi vill därför påtala vikten av att synliggöra sambandet mellan mäns våld, kön och makt i alla sammanhang och i alla situationer där kvinnor utsätts för våld, för att inte osynliggöra

1

Nationellt råd för Kvinnofrid 2003, s. 10.

2

Ibid.

kvinnors och barns utsatthet på olika arenor, såsom i skola och barnomsorg, migrations- och integrationspolitik, handikappolitik samt äldreomsorg.

Stöd till brottsoffer

Propositionen Stöd till brottsoffer (prop. 2000/01:79) som också beslutats av riksdagen innehöll förslag som innebar att möjligheten att få målsägandebiträde utvidgades. Propositionen förtydligade socialtjänstens ansvar när det gäller samhällets stöd till brottsoffer. Den tidigare bestämmelsen om socialtjänstens ansvar för att ge stöd och hjälp till våldsutsatta kvinnor utvidgades härmed till att gälla alla som utsatts för brott och deras anhöriga (SoL [SFS 2001:453] 5 kap. 11 §).

Ett antal uppdrag gavs till olika myndigheter, vilka syftade till att öka kunskaperna om brottsofferarbetet. Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen och Domstolsverket fick i uppdrag att utbilda personal, ta fram handlingsplaner och utveckla kvalitetsmetoder på brottsofferområdet, och Brottsoffermyndigheten fick i uppdrag att utforma ett viktimologiskt forskningsprogram. Vi anser att det därutöver behövs ett forskningsprogram som specifikt fokuserar mäns våld mot kvinnor (se kapitel 8).

Skrivelsen Jämt och ständigt

I skrivelsen Jämt och ständigt (skr. 2002/03:140) lämnar regeringen en redovisning av hur jämställdhetspolitiken har utvecklats sedan 1999. Regeringen meddelar att den även fortsättningsvis kommer att prioritera området mäns våld mot kvinnor; tillsammans med prostitution och handel med kvinnor är det är ett av fem fokusområden för mandatperioden 2002

  • Regeringen anser att jämställdhet är ett viktigt medel för att på lång sikt förebygga mäns våld mot kvinnor och man framhåller i skrivelsen att arbetet mot mäns våld mot kvinnor i större utsträckning måste inrikta sig på snabbare och tydligare åtgärder mot männen och ett bättre stöd till de utsatta kvinnorna.

Stärkt skydd för den sexuella integriteten

Regeringen har presenterat förslag med syfte att stärka skyddet för den sexuella integriteten, vilka bland annat består av ett utvidgat våldtäktsbrott. Flera gärningar kommer att bedömas som våldtäkt genom att kravet på tvång sätts lägre. De allvarligaste fallen av sexuellt utnyttjande kommer att rubriceras som våldtäkt, till exempel situationer när offret är kraftigt berusat, sover eller har funktionshinder. Brottet ska bedömas som grovt vid så kallade gruppvåldtäkter. Förslagen innebär även en strängare syn på sexuella övergrepp mot barn och längre preskriptionstider för sexualbrott mot barn.

Sexualiseringen av det offentliga rummet

Regeringen har uppmärksammat frågan om sexualiseringen av det offentliga rummet genom att anordna en hearing och genom att utlysa projektmedel på 2,5 miljoner kronor. Dessa medel kan sökas av organisationer som ett led för att öka kunskapen om sexualiseringen av det offentliga rummet och för att uppmuntra attitydförändrande och opinionsbildande arbete mot denna utveckling. Vi anser att det är viktigt att se hur sexualiseringen av det offentliga rummet kan sättas i samband med mäns våld mot kvinnor.

Åtgärder för att motverka så kallat hedersrelaterat våld

Regeringen beviljade under 2002 och 2003 medel först till storstadslänen och sedan till övriga län för att kartlägga behoven av skyddat boende för flickor och unga kvinnor som riskerar att utsättas för så kallat hedersrelaterat våld av nära anhöriga, samt medel till storstadslänen för att stimulera skyddat boende. Regeringen avser att satsa totalt 180 miljoner kronor under perioden 2003

  • Inom ramen för denna satsning ges länsstyrelserna i de tre storstadslänen 7,5 miljoner kronor vardera för att bland annat stödja skyddat boende för hotade ungdomar. Övriga länsstyrelser får pengar för förebyggande arbete som till exempel stöd till projekt, utbildning av berörd personal och andra som kommer i kontakt med hotade ungdomar samt för attitydpåverkande arbete. Av medlen går även 700 000 kronor till Socialstyrelsen för att man

bland annat ska utreda hur stöd till personal inom främst socialtjänsten kan utformas.

Att en stor samlad satsning görs på ett område som handlar om mäns våld mot kvinnor är naturligtvis mycket välkommet ur vår utrednings synvinkel. Hedersrelaterat våld har fram till relativt nyligen varit ett obefintligt ämne inom svensk politik, myndigheter och forskning, men det är i dag ett högt prioriterat politikområde, och flera forskningspublikationer finns som berör ämnet.

Könsmaktsförståelsen tenderar dock att försvinna i resonemangen om hedersrelaterat våld och i stället ersättas med en kulturell avvikelseförståelse, där våldsutövande män blir ”offer för sin kultur” (jämför kapitel 3). Detta gäller exempelvis definitionen av hedersrelaterat våld som specifikt, till skillnad från våld mot kvinnor i svenska och västerländska sammanhang som förutsätts vara generellt. Icke-svenska mäns våldshandlingar mot kvinnor tycks, i ett svenskt perspektiv, vara enklare att definiera som grova än svenska mäns våldshandlingar mot kvinnor (jämför nedan avsnittet Personsäkerhetsutredningen). Vi menar därför att resurser bör läggas på att utveckla och sprida kunskap om och se hela det sammanhang där kvinnor utsätts för våld av män, i olika kulturella och sociala kontexter.

Personsäkerhetsutredningen

Regeringen beslutade i december 2001 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda frågor om skydd av hotade bevispersoner. I augusti 2002 överlämnade Personsäkerhetsutredningen delbetänkandet Nationell handlingsplan mot våld i nära relationer (SOU 2002:71). Betänkandets förslag omfattar ”våld i nära relationer” och ”våld i familjen”, vilket enligt utredaren i de flesta fall handlar om mäns våld mot kvinnor.

För att insatser på nationell och lokal nivå mot mäns våld mot kvinnor ska struktureras bättre bör, enligt utredningen, en nationell handlingsplan antas som innefattar ett antal åtgärder som syftar till att förstärka skyddet för våldsutsatta kvinnor och andra närstående. Det handlar exempelvis om att ytterligare förbättra myndigheternas handläggningsrutiner rörande familjevåldsärendena och att utveckla nya arbetsmetoder inom polisen, socialtjänsten och kriminalvården.

Personsäkerhetsutredningen föreslår också att en nationell samordnare tillsätts som ska delta vid genomförandet av den nationella handlingsplanen, samordna övriga nationella insatser mot våld i nära relationer och arbeta som opinionsbildare med mera. Härutöver föreslås vissa lagstiftningsåtgärder som syftar till att öka skyddet för våldsutsatta kvinnor och andra närstående.

I Personsäkerhetsutredningen slutbetänkande Ett nationellt program om personsäkerhet (SOU 2004:1), som kom i januari 2004, föreslås ett omfattande nationellt program om personsäkerhet för personer som blivit utsatta för, eller medverkar i rättegångar rörande, ”grov och organiserad brottslighet”.

Trots de könsneutrala formuleringar som präglar betänkandet framgår det att brottsoffren, liksom brottslingarna, i dessa fall uteslutande är män. Våld i nära relationer, det vill säga i huvudsak kvinnor som utsatts för våld från en man, föreslås inte kunna ingå i detta program

  • möjligen med undantag för personer som utsatts för hedersrelaterat våld. Utredningen tenderar att beteckna mäns våld mot män som ”grovt” samtidigt som våld mot kvinnor exkluderas. På detta sätt möjliggörs att det våld som drabbar män betraktas och behandlas som allvarligare och mer politiskt angeläget än det våld som kvinnor utsätts för.

Angelägenheten återspeglas också i hur mycket resurser som utredningen föreslår ska satsas på programmet respektive handlingsplanen. Programmets kostnader beräknas till 50 miljoner kronor det första året, för att därefter successivt öka. Samhället ska här ta ett stort ekonomiskt, juridiskt och socialt ansvar för att enskilda personer skyddas från att utsättas för brott. Den nationella handlingsplanen, som främst berör kvinnor och ska omfatta brott som rör åtskilligt fler personer än programmet, föreslås få ca 20 miljoner kronor, vilket alltså motsvarar mindre än hälften av programmets föreslagna finansiering. Här finns inte heller några förslag om ett samlat samhälleligt ansvar för kvinnors situation.

Den separation som Personsäkerhetsutredningen med sina två betänkanden gör mellan offentligt våld som drabbar män och privat våld som drabbar kvinnor, blir problematisk i ljuset av aktuell våldsforskning, vilket vi lyft fram i det här betänkandet. Mäns våld mot kvinnor är inte begränsat till nära relationer, utan det är

omfattande också på offentliga arenor och i andra relationer än sexuella (se kapitel 3).

3

Vi ställer oss positiva till Personsäkerhetsutredningens förslag om en nationell handlingsplan, men utifrån ovanstående resonemang följer att det är av största vikt att inte begränsa problemområdet till nära relationer.

2003 års BRÅ-utredning

2003 års BRÅ-utredning har gjort en översyn av Brottsförebyggande rådet (BRÅ). Utredaren har i sitt betänkande Brottsförebyggande kunskapsutveckling (SOU 2004:18) lämnat förslag som innebär att BRÅ ska omvandlas till ett institut

  • Brottsförebyggande institutet (BRI). BRI ska initiera och bedriva forskningsprojekt (tillämpad forskning) och utvärderingsprojekt inom det kriminalpolitiska området samt bistå rättsväsendets myndigheter i utvecklingsprojekt.

Utredningen föreslår att det nya institutet får medel att finansiera externa projekt som både har ett brottsförebyggande och ett brottsofferperspektiv. Detta föreslås finansieras genom att fyra miljoner kronor vardera tas från Brottsofferfonden respektive Vetenskapsrådet.

Vi menar att det kan få negativa konsekvenser för arbetet mot mäns våld mot kvinnor om man lägger över uppgifter om brottsofferfrågor på det nya institutet BRI. Den nuvarande myndigheten uppvisar en bristande kompetens i brottsofferfrågor i allmänhet och vad gäller mäns våld mot kvinnor i synnerhet (se kapitel 4). Medel bör inte heller tas från Brottsofferfonden, eftersom de medlen enligt vår mening behövs för att finansiera projekt med ett renodlat brottsofferperspektiv och eftersom Brottsoffermyndigheten har bättre kunskaper om och mer erfarenhet av att arbeta med mäns våld mot kvinnor och barn.

Utredningens förslag förstärker, enligt vår mening, BRÅ:s nuvarande inriktning på sitt arbete, där mäns våld mot kvinnor är ett eftersatt område. Området mäns våld mot kvinnor nämns inte i betänkandet.

Angående utredningens förslag om myndighetens stärkta ställning när det gäller forskning och utveckling på det kriminalpolitiska området, bör det beaktas att vår utredning visar att BRÅ

3

Lundgren m.fl. 2001.

har en bristande kompetens inom området mäns våld mot kvinnor. Oavsett en eventuell ombildning av myndigheten bör det enligt vår mening krävas att verksamheten på BRÅ ska bedrivas utifrån en könsmaktsförståelse. Krav bör också ställas på att BRÅ inte bara ska fortbilda redan befintlig personal, utan könsteoretisk kunskap och kunskap om våld mot kvinnor ska även krävas vid nyanställningar, det vill säga att man gör kunskap om våld till ett kompetenskrav (se kapitel 8).

Utredningen om Brottsoffermyndigheten (BrOM)

Utredningen om Brottsoffermyndigheten har gjort en översyn av Brottsoffermyndigheten och Brottsofferfonden.

I betänkandet En översyn av Brottsoffermyndigheten (SOU 2004:61) föreslås att Brottsoffermyndigheten får en samordningsuppgift för brottsofferfrågornas behandling i samhället, i vilken det bland annat ingår att ta fram ett nationellt handlingsprogram för arbetet med brottsofferfrågorna på central och lokal nivå. Utredaren nämner också att Brottsofferfonden bör kunna initiera projekt som rör både ett brottsofferperspektiv och ett brottsförebyggande perspektiv.

Utredaren nämner att våld mot kvinnor är ett prioriterat område i Brottsoffermyndighetens verksamhet i stort och när det gäller vilka verksamheter som beviljas medel från Brottsofferfonden. Denna fråga nämns emellertid inte när utredaren diskuterar vilka områden som bör prioriteras framöver. Här riktas i stället fokus i allmänhet mot ”mindre utforskade brottsoffergrupper eller frågor” och specifikt mot projekt som har ”både ett brottsofferperspektiv” och ett ”brottsförebyggande perspektiv” (jämför BRÅ-utredningen) samt mot brott med ”rasistiska eller främlingsfientliga förtecken”.

Enligt vår bedömning går utredarens signaler här indirekt i riktning mot en nedprioritering av området mäns våld mot kvinnor i Brottsoffermyndighetens verksamhet. När mäns våld mot kvinnor inte nämns som ett mindre utforskat område, tas det därmed inte hänsyn till att Brottsoffermyndighetens relativt stora satsning på våld mot kvinnor är unik. På så vis osynliggörs den generella bilden i Sverige, där våld mot kvinnor är ett underprioriterat forskningsområde.

Om Brottsoffermyndigheten och Brottsofferfonden minskar sina insatser när det gäller att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, samtidigt som inga systematiska insatser görs på andra håll, kan det enligt vår mening få allvarliga konsekvenser för frågan om mäns våld mot kvinnor.

Barn utsatta för någon form av våld

Riksdagen beslutade i juni 2003, i enlighet med regeringens proposition Stärkt skydd för barn i utsatta situationer m.m. (prop. 2002/03:53), att skyddet för barn i utsatta situationer ska stärkas inom olika verksamheter. Bland annat har anmälningsskyldigheten enligt socialtjänstlagen vidgats och en ny straffskärpningsgrund har införts i brottsbalken. Det finns ett samband mellan fäders våld mot barn och våld mot barnens mödrar. Detta är viktigt att uppmärksamma vid olika former av övergrepp mot barn.

En vårdnadskommitté tillsattes 2002 som beräknas vara klar under våren 2005. Kommittén utreder frågor som rör vårdnad, boende och umgänge, och den utreder bland annat hur barnets bästa tillgodoses i de fall när en förälder gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet mot den andre föräldern, framför allt våldsbrott. Kommittén ska bland annat ta ställning till om det bör införas en automatisk prövning av vårdnaden eller umgänget när en förälder begått vissa brottsliga handlingar mot den andre.

Det är helt centralt att Vårdnadskommittén inte förbiser de allvarliga konsekvenser som lagen om gemensam vårdnad får för kvinnor och barn i de fall där fadern utövat våld mot modern och indirekt eller direkt våld mot barnen. I dag ger lagen inte sällan fäder rätt till vårdnad och umgänge med sina barn, oavsett om de har utövat eller utövar någon form av våld mot modern eller barnen, vilket vi anser bör ifrågasättas.

Utredningen om ombildning av Rikskvinnocentrum till ett nationellt institut

Regeringen har tillkallat en utredare som ska försöka finna former för en ombildning av Rikskvinnocentrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats (RKC) till ett nationellt institut. Institutet ska enligt direktiven utveckla metoder för omhändertagande och

behandling samt fungera som ett kunskaps- och resursorgan för myndigheter, organisationer och allmänhet när det gäller mäns våld mot kvinnor, sexuella övergrepp och våldtäkt.

4

Institutet ska initiera forskning och peka på forskningsbehov, men man ska inte bedriva egen forskning. Man ska även behandla frågan om en nationell kristelefon. Utredningen lämnade sitt betänkande till regeringen den 30 november 2004.

Vi menar att det är av stor vikt för arbetet med mäns våld mot kvinnor att RKC permanentas. Inte minst bör dess nuvarande kärnverksamhet prioriteras, det vill säga bemötande av våldsutsatta kvinnor inom hälso- och sjukvården samt metodutveckling och kunskapsspridning när det gäller detta arbete.

Vi har i denna utredning pekat på ett stort behov av såväl fortbildning av yrkesverksamma som utökad våldskunskap i grundutbildningarna. RKC har, utifrån sin kliniska verksamhet, en uppgift att fylla när det gäller utbildning och fortbildning, framför allt inom hälso- och sjukvården. Det är värdefullt att det finns en koppling mellan klinisk verksamhet och utbildning i dessa frågor.

En annan viktig fråga är att utbildning om mäns våld mot kvinnor, i linje med den svenska högskolepolitiken, förankras i den moderna forskningen på fältet. Därför ser vi det som betydelsefullt att utbildning och fortbildning i våldsfrågor bedrivs i samverkan mellan RKC och den fristående forskningsenhet för mäns våld mot kvinnor och barn som vi föreslår, eftersom våld inte endast är en medicinsk fråga (se kapitel 8).

Sexualbrottsofferutredningen

En utredare har fått i uppdrag att analysera vad som kan orsaka att ett sexuellt övergrepp inte anmäls och föreslå strategier och åtgärder som kan öka benägenheten att anmäla. I uppdraget ingår också att undersöka hur den som har utsatts för ett sexuellt övergrepp upplever brottsutredningen och den fortsatta rättsprocessen, och vad som kan göras för att minska påfrestningarna för målsäganden i rättsprocessen.

Det är mycket bra, anser vi, att verka för att antalet polisanmälningar av sexuella övergrepp ökar. Det är även viktigt att verka för att öka andelen polisanmälda fall av sexuella övergrepp som går till åtal. Båda åtgärderna förutsätter dock att berörd personal inom

4

Dir. 2004:11.

hela kedjan inom rättssystemet har grundläggande kompetens, av vilken en central del handlar om en könsmaktsförståelse av mäns våld mot kvinnor (se kapitel 8).

Utredningen om statligt stöd för kvinnors organisering

Utredningen statligt stöd för kvinnors organisering föreslår i sitt betänkande Kvinnors organisering (SOU 2004:59) att det nuvarande statsbidraget till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet ersätts av ett nytt statsbidrag för kvinnors organisering. Det nya statsbidraget ska bland annat svara mot nya former av kvinnors organisering.

Utredningen föreslår en höjning av stödet till kvinnors organisering som bättre speglar kvinnoorganisationernas betydelse. Detta ligger i linje med vad vi föreslår om en höjning av kvinnojourernas statliga bidrag (se kapitel 8).

Utredningen om kvinnors organisering föreslår också att en särskild jämställdhetsmyndighet ska sköta handläggningen av det nya statsbidraget till kvinnoorganisationerna. Om en ny jämställdhetsmyndighet inrättas bör mäns våld mot kvinnor och barn vara ett högt prioriterat område under denna.

Jämställdhetspolitiska utredningen

En särskild utredare tillkallades i februari 2004 för att göra en översyn av jämställdhetspolitikens mål, inriktning, organisation och effektivitet. Utredaren ska överväga vilka mål som bör gälla för den framtida jämställdhetspolitiken samt lämna förslag till mål och resultatindikatorer för dessa.

Vi vill betona vikten av att den statliga jämställdhetspolitiken även i fortsättningen förstår mäns våld mot kvinnor som sammanhängande med de övergripande frågorna om mäns makt och kvinnors underordning i samhället. Att trygga kvinnors kroppsliga integritet ser vi som en grundläggande demokratifråga och själva förutsättningen för ett jämställt samhälle

  • och därmed som en av de viktigaste jämställdhetspolitiska uppgifterna.

Vi menar att ett jämlikt medborgarskap förutsätter att kvinnor inte begränsas av mäns hot om och faktiska utövande av våld. Ur vår utrednings perspektiv är det därför av största vikt att frihet från

könsrelaterat våld kvarstår som ett centralt mål för jämställdhetspolitiken, och att detta politikområde prioriteras framöver.

Besöksförbud

I propositionen Ytterligare åtgärder för att motverka våld i nära relationer (prop. 2002/03:70) föreslås lagändringar som ”syftar till att motverka våld mellan personer som är eller har varit närstående”, framför allt lagen om besöksförbud. Förändringarna i lagen om besöksförbud trädde i kraft i september 2003. Besöksförbudet ska enligt de nya bestämmelserna även avse den gemensamma bostaden. Besöksförbud som gäller gemensam bostad kan meddelas för normalt högst 30 dygn.

Rikspolisstyrelsen fick i uppdrag av regeringen i november 2003 att bland annat utarbeta riktlinjer och rutiner för polisens arbete med ärenden om besöksförbud. Uppdraget redovisades den 30 juni 2004. Bestämmelserna om besöksförbud ser Rikspolisstyrelsen som ett effektivt brottsförebyggande verktyg.

Vi anser det viktigt att se över vilka krav som ska uppfyllas för att utfärda besöksförbud, till exempel att den våldsutsatta kvinnan i dag måste ge sin tillåtelse för att ett besöksförbud ska kunna utfärdas. Med utgångspunkt i en sådan översyn och eventuellt föreslagna förändringar är det också av vikt att se om utfärdandet av besöksförbud kan öka samtidigt som antalet överträdelser av besöksförbud reduceras (se kapitel 8).

Regeringen har gett BRÅ i uppdrag att följa tillämpningen av de utvidgade bestämmelserna i lagen om besöksförbud och se hur man kan förhindra överträdelser av besöksförbud. Bland annat ska BRÅ uppmärksamma frågan om huruvida de som bryter mot ett besöksförbud ska övervakas elektroniskt (med så kallad fotboja), vilket vi anser vara ett bra förslag.

Högskoleverket

− regeringsuppdrag om utvärdering av hur frågor om genusperspektiv och mäns våld mot kvinnor beaktas i utbildningar

Under hösten 2003 fick Högskoleverket ett regeringsuppdrag att utvärdera hur frågor om genusperspektiv och mäns våld mot kvinnor beaktas i utbildningar, i enlighet med det som beslutades i Kvinnofridspropositionen.

I Kvinnofridspropositionen angavs att examensordningen i högskoleförordningen skulle kompletteras för vissa yrkesexamina i syfte att säkerställa att jämställdhetsfrågor och frågor om våld mot kvinnor blir belysta i relevanta yrkesutbildningar. De flesta examensordningarna ändrades dock aldrig på det sätt som avses i propositionen. De enda examensordningar där våld mot kvinnor beaktas är juris kandidat och teologie kandidat, dock endast på ett generellt och ytligt sätt.

Resultaten från den enkät som Högskoleverket skickat ut till samtliga lärosäten där de aktuella utbildningarna finns visar att många utbildningar tar upp frågor om mäns våld mot kvinnor, vilket inte betyder att ämnesområdet behandlas grundligt eller i någon större omfattning. De problem som finns handlar om att våldsteorier används i liten utsträckning, att litteraturen är undermålig och att lärarnas kompetens inte är tillräcklig.

Högskoleverket föreslår att regeringen överväger att införa krav på kunskap om mäns våld mot kvinnor i examensordningens skrivningar för de utbildningar som leder till examen som barnmorska, läkare, lärare, psykolog, psykoterapeut, sjuksköterska, socionom, tandläkare, röntgensjuksköterska, sjukgymnast, specialistsjuksköterska eller specialpedagog samt inom social omsorgsutbildning. Eftersom det finns ett behov av att höja lärarnas kompetens föreslår Högskoleverket även att regeringen uppdrar åt Rikskvinnocentrum att se över behovet av fortbildning i frågor om mäns våld mot kvinnor för lärare i relevanta universitetsutbildningar.

5

Högskoleverkets förslag är från vår synvinkel mycket välkomna; vår utredning visar att det finns brister när det gäller kunskap om våld hos tjänstemän på myndigheterna, och dessa brister tror vi i många fall kan härledas från obefintliga eller alltför svaga grundutbildningar inom detta område.

5

Högskoleverket 2004.

Det är viktigt att poängtera att den våldsforskning som utgår från en könsmaktsförståelse är särskilt angelägen att använda i undervisningen, något som tycks variera betänkligt mellan utbildningarna. För att förbättra kvaliteten på utbildningen är det också av stor vikt att den fortbildning som Högskoleverket föreslår håller hög vetenskaplig nivå, varför det forskningscentrum för mäns våld mot kvinnor och barn som vi föreslår bör vara en resurs i utbildningarna. Man bör också överväga möjligheterna att ställa krav på formell genusvetenskaplig och våldsteoretisk kompetens vid rekrytering av nya lärare (jämför avsnittet BRÅ/BRI).

Vi vill i sammanhanget även peka på förekomsten av mäns våld mot kvinnors husdjur. En mans våld mot en kvinnas husdjur innebär, förutom det våld som djuren utsätts för, ett trauma för och ett indirekt eller direkt hot mot kvinnan. Det kan också utgöra en måttstock på var i våldsprocessen mannen befinner sig.

Husdjur innebär nästan alltid ett hinder för våldsutsatta kvinnor att erhålla hjälp, eftersom de inte självklart kan tas med till berörd hjälpinstans.

6

Denna slags utsatthet för djuren bör tas upp på

veterinärutbildningen och andra utbildningar där detta kan vara relevant. Sambandet mellan våld mot djur och mäns våld mot kvinnor bör dessutom beaktas inom utbildningar för dem som i sin yrkesutövning förväntas möta kvinnor som har utsatts för våld.

Utredningens sammanhang: Är mäns våld mot kvinnor ett prioriterat område?

Utredningen ställer sig positiv till några av den senaste tidens åtgärder och förslag

  • exempelvis permanentningen av RKC och

Högskoleverkets krav på ökad kunskap om mäns våld mot kvinnor i utbildningar. Vi välkomnar också regeringens utfästelser om att området mäns våld mot kvinnor ska vara prioriterat framöver. Dessvärre ser vi tydliga tendenser som går i en riktning motsatt dessa ambitioner

  • såväl i myndigheternas arbete som i regeringens åtgärder efter kvinnofridsuppdragens avslutande.

I de ovan nämnda utredningarna och initiativen finns några gemensamma tendenser. Språkbruket går på nytt mot ett osynliggörande av våldets aktörer; mäns våld mot kvinnor benämns inte som mäns våld mot kvinnor. Kopplingen mellan våld, kön och makt försvinner i nya och nygamla begrepp som familjevålds-

6

Holmberg 2004.

enheter, brottsofferperspektiv, hedersvåld och våld i nära relationer. Våld mot kvinnor omdefinieras och blir en brottsofferfråga

  • en fråga om relationer mellan förövare och offer eller om det sammanhang (till exempel familjen eller kulturen) där våldet utövas. Begreppet våld i nära relationer som har fått ett starkt genomslag speglar en förståelse där våld mot kvinnor avgränsas till en privat arena och till vissa specifika relationer, vilket motsägs av den vetenskapligt baserade kunskap som i dag finns om våldets utbredning och karaktär (jämför kapitel 3).

Det synliggörande av kön och makt som kvinnofridsreformen påbörjade där både förövares och offers kön definierades

  • det vill

säga grunden för en könsmaktsförståelse

  • har alltså fallit bort och

en motsatt tendens kan skönjas.

Vi ser också en utveckling där mäns våld mot kvinnor nedprioriteras ekonomiskt. Bland de utredningar som lägger förslag om finansiella satsningar finns ingen som särskilt nämner mäns våld mot kvinnor. När detta våld indirekt åsyftas är de resurser som föreslås mycket låga.

Vi ser att det våld som män utövar mot män i det offentliga rummet fortfarande uppfattas som grövre och mer angeläget än det våld kvinnor utsätts för, såväl i det privata som i det offentliga. Undantaget här utgörs av de relativt sett stora satsningar som gjorts på så kallat hedersrelaterat våld. Här kan man konstatera att frågan uppfattas som akut och angelägen först när mäns våld kan förstås i termer av kulturskillnader. De ekonomiska satsningarna tillåts i dessa fall vida överstiga andra, tidigare och nuvarande, satsningar mot mäns våld (jämför kapitel 7).

De mer principiella deklarationerna om vikten av att arbeta med mäns våld mot kvinnor samsas på detta sätt med en förståelse av våld som vi uppfattar som oroväckande. Det finns tendenser till osynliggörande och förminskande av problemet, vilka kan avläsas på flera olika nivåer

  • både gällande hur man talar om och förstår våldet och vilka former av konkreta politiska resurser som avsätts för detta problem.

Kapitel 7 Motstånd och strukturer

som motverkar ett köns- maktsmedvetet arbete med mäns våld mot kvinnor

I detta kapitel redovisar vi, i enlighet med direktiven, en samlad analys av motstånd och strukturer som motverkar ett könsmaktsmedvetet arbete. Fokus i detta avsnitt ligger sålunda på de problem av övergripande och strukturell karaktär som utredningen har identifierat.

De problem som vi menar förhindrar och försvårar arbetet kan grovt sett sägas falla in under tre olika områden.

Det första området gäller frågan om resursprioritering. Här diskuterar vi betydelsen av de knapphändiga resurser som satsas på skilda politiska nivåer på frågan om mäns våld mot kvinnor

  • både i termer av pengar till olika verksamheter och i termer av satsning på personalresurser och utbildning.

Det andra området handlar om hur arbetet med mäns våld mot kvinnor organiseras. Här belyser vi på vilka olika sätt som själva organisationsformerna och de institutionella strukturerna kan fungera hindrande för ett könsmaktsmedvetet arbete.

Det sista området gäller vilka kunskaper och förståelser om mäns våld mot kvinnor som kommer till uttryck i arbetet med mäns våld mot kvinnor i Sverige i dag. I detta avsnitt resonerar vi om hur olika sätt att förstå fenomenet våld mot kvinnor kan motverka ett könsmaktsorienterat arbete, och om hur bristande samsyn mellan olika aktörer, eller rent av motstridiga förståelser, kan förhindra arbetet eller göra det ineffektivt.

Kapitlet bygger på analysen av myndigheternas kvinnofridsuppdrag (redovisat i kapitel 4), undersökningen om det konkreta arbetet med mäns våld mot kvinnor på lokal nivå (redovisat i kapitel 5), samt en mindre undersökning vi har gjort gällande resurstilldelning på nationell nivå och länsnivå. Tidigare forskning på fältet används också. Tanken är att den samlade analys av motverkande strukturer och motstånd som här formuleras ska ligga till

grund för utredningens förslag till åtgärder, som presenteras i kapitel 8.

Resurser

Ett effektivt och konsekvent arbete med det omfattande samhällsproblem som mäns våld utgör är naturligtvis inte möjligt utan en god resurstilldelning och rimlig resursfördelning. I utredningens uppdrag att identifiera motverkande strukturer är frågan om resurser central. Ett sätt att belysa det är att se i vilken omfattning politiska institutioner prioriterar och avdelar resurser i form av pengar, tjänster och utbildning som satsas specifikt på att komma till rätta med problemet med mäns våld mot kvinnor.

I vår egen mindre undersökning har vi försökt få en uppfattning om hur stor del av den totala budgeten som departement och myndigheter satsar på arbetet med mäns våld mot kvinnor. Vi har också varit intresserade av hur stora resurser i form av personal som frågan tilldelas, samt i vilken utsträckning det existerar fortlöpande, obligatorisk utbildning för den personal som arbetar med frågorna inom organisationen.

Vi koncentrerar oss inte på att redovisa i vilken utsträckning myndigheterna bedrivit olika former av verksamheter i mer tillfälliga former, såsom mindre projekt eller engångssatsningar. I stället söker vi kunskap om i vilken utsträckning det bedrivs ett kontinuerligt och långsiktigt arbete med frågan om mäns våld mot kvinnor i de politiska institutionerna. Utan systematiskt och långsiktigt arbete med mäns våld mot kvinnor kan inte konstruktiva resultat uppnås och bestående förändring ske (se vidare i avsnittet Organisering).

Myndighetsresurser

En enkät (se bilaga 4) har skickats ut till Justitiedepartementet, Näringsdepartementet, Socialdepartementet, Utbildningsdepartementet, Utrikesdepartementet, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Domstolsverket, Kriminalvårdsstyrelsen, Riks-

polisstyrelsen, Riksåklagaren, Socialstyrelsen och samtliga länsstyrelser.

1

Enkäten har besvarats av Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Domstolsverket, Kriminalvårdsstyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren, Socialstyrelsen, Justitiedepartementet, Näringsdepartementet samt 20 av 21 länsstyrelser.

Personella resurser

Fem myndigheter har uppgett att de har avdelade tjänster på hel- eller deltid som arbetar med kompetensområdet mäns våld mot kvinnor:

  • På Rikspolisstyrelsen har 4 tjänster, som uppges i stort sett vara heltid, avdelats till handel med människor (3 tjänster) och hedersrelaterade brott (1 tjänst).
  • Socialstyrelsen har avdelat 1,5 heltidstjänster för arbetet med mäns fysiska, psykiska våld och sexuella våld inom den privata sfären, barn till våldsutsatta kvinnor, så kallat hedersrelaterat våld samt prostitution och handel med kvinnor för sexuella ändamål.
  • Näringsdepartementet har avdelat en tjänst på 75 procent.
  • Brottsoffermyndigheten uppger att alla anställda, 41 årsarbetsplatser, arbetar till ca 50 procent med alla olika former av mäns våld mot kvinnor eller barn.
  • Kriminalvårdsstyrelsen har avdelat en tjänst på ca 10 procent vilken arbetar med alla delar av kompetensområdet mäns våld mot kvinnor, utom med barn till våldsutsatta kvinnor.

Resterande myndigheter uppger att de saknar avdelade tjänster på hel- eller deltid som arbetar med området mäns våld mot kvinnor.

Justitiedepartementet och Domstolsverket har alltså inga tjänster avsatta. Inte heller Riksåklagaren har särskilda tjänster, men man uppger att det vid vissa åklagarkammare finns särskilda familjevåldsenheter där polis och åklagare samverkar kring alla våldsbrott där parterna har en relation till varandra. Inte heller BRÅ har några särskilda tjänster avsatta, utan arbetet inom detta område uppges beröra flera tjänstebefattningar vid myndigheten.

1

Enkäten skickades till ett urval av departement som ansågs vara berörda av Kvinnofrids-

utredningens uppdrag. Samtliga departement ligger under myndigheten Regeringskansliet.

Ingen av länsstyrelserna, förutom Länsstyrelsen i Stockholms län som har en halvtidstjänst avdelad, uppger att de har ordinarie tjänster för arbetet med mäns våld mot kvinnor. Flera länsstyrelser uppger dock att det finns tjänster där frågorna ingår, exempelvis på sociala enheten jämställdhet eller integration.

Resurser till utbildning

När det gäller frågan om utbildning uppger Brottsoffermyndigheten och Domstolsverket att de anordnar obligatorisk och kontinuerlig fortbildning. Brottsoffermyndigheten ägnar tre fortbildningsdagar per år åt frågor om sexualiserat våld. Domstolsverket anordnar systematisk och obligatorisk fortbildning för domare där inslag om mäns våld mot kvinnor behandlas under en halv dag.

Kriminalvårdsstyrelsen bedriver grundutbildning för personal på fyra platser i landet. Mäns våld mot kvinnor integreras där under rubrikerna verkställighetsplanering, permissionsplanering och kunskap om olika behandlingsprogram. Inom Justitiedepartementet anordnas ingen systematisk och obligatorisk fortbildning.

Riksåklagaren anger att det förekommer fortbildning även om den inte är obligatorisk, medan Socialstyrelsen inte anordnar någon obligatorisk och systematisk fortbildning. De uppger i stället att det ingår i tjänsten för de personer som arbetar med mäns våld mot kvinnor (1,5 heltidstjänst) att själva hålla sig uppdaterade.

BRÅ anordnar ingen systematisk och obligatorisk fortbildning; det anses inte vara relevant eftersom de ser sig som en kunskapsorganisation och ingen linjeverksamhet. Ingen heller någon länsstyrelse anordnar kontinuerlig och obligatorisk fortbildning.

Ekonomiska resurser

Domstolsverket uppger att 0,4 procent av den totala budgeten används till området mäns våld mot kvinnor under 2004. Denna summa har använts till ovan nämnda utbildning.

Brottsoffermyndigheten uppger att 11 miljoner kronor, det vill säga hälften av budgeten, ägnades frågan 2003. Hälften av den utbetalade brottsskadeersättningen på 84 miljoner kronor avsåg ersättningar till kvinnor och barn som utsatts för mäns våld. År 2003 beviljade Brottsofferfonden 5 818 700 kronor av totalt

ca 25 miljoner kronor till projekt med inriktning mot våld mot kvinnor.

Näringsdepartementet uppger att 0,5 miljoner kronor avsattes till arbetet, och Socialstyrelsen uppger att 10 procent av individ- och familjeenhetens totala budget avsattes till området mäns våld mot kvinnor. Pengarna har använts till granskning och fördelning av organisationsbidrag, nationell myndighetssamverkan, Kvinnofridsportalen, prostitutionskartläggning, fördelning av medel och stöd till utvecklingsprojekt, remisser, förfrågningar samt expertstöd inom ramen för det allmänna myndighetsuppdraget.

Justitiedepartementet, Kriminalvårdsstyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och BRÅ kan inte ange hur stor del av budgeten som används till arbetet med mäns våld mot kvinnor.

Flera av länsstyrelserna kan inte heller uppge hur stor del av årsbudgeten som används till frågan. Länsstyrelsen i Norrbottens län förklarar det med att frågan inte har ett eget kostnadsställe i budgeten och att man därför inte kan säga annat än att det rör sig om ”mycket begränsade resurser”.

Även bland de länsstyrelser som kan uppge en siffra måste man konstatera att det handlar om mycket blygsamma satsningar – eller inga satsningar alls.

Länsstyrelserna i Blekinge, Jönköpings, Gävleborgs och Örebro län uppger att de avsatte 0 kronor. Länsstyrelsen i Södermanlands län använde 0,4 promille av sin budget till frågan. Länsstyrelsen i Jämtlands län avsatte 50 000 kronor, Länsstyrelsen i Skåne län 100 000 kronor, Länsstyrelsen i Gotland 163 000 kronor och Länsstyrelsen i Västerbottens län meddelar att 0,4 procent av budgeten avsattes för mäns våld mot kvinnor.

Flera länsstyrelser besvarar frågan om resurser med att peka på att delar av de anställdas tjänster är inriktade på frågan om mäns våld. Inte heller här handlar det dock om några större summor som avsätts

  • med undantag möjligen för Länsstyrelsen i Stockholms län som sammantaget uppger att 1,5 årsarbetsinsats satsas på våld (utspritt på 11 tjänster). De andra länsstyrelserna avdelar enbart mindre delar av tjänster till frågan. Länsstyrelsen i Västmanlands län avsätter motsvarande 5
  • procent av en tjänst, Länsstyrelsen i

Västernorrlands län avsätter motsvarande 5 procent, Länsstyrelsen i Kronobergs län motsvarande 25 procent och Länsstyrelsen i Västra Götaland motsvarande 35 procent, medan man i Dalarnas län uppger att ca 20 arbetsdagar per år för en person avsätts åt problemet.

Exempel på ett enkätsvar.

Promemoria

2004-09-13

Utredningen om kvinnofridsuppdragen

N 2003:13

Kvinnofridsutredningen

1. Finns det anställda inom er ordinarie verksamhet som innehar tjänster avsedda enbart för att heltid eller deltid arbeta med området mäns våld mot kvinnor? (Obs! Med denna fråga avser vi ej projektanställningar)

nej

Om ja, ange hur många tjänster och tjänsternas omfattning:

—

Kompetensområdet mäns våld mot kvinnor menar vi täcker in nedanstående områden; Markera med fet stil de områden som överensstämmer med tjänstens/tjänsternas arbetsuppgifter. Mäns fysiska och psykiska våld mot kvinnor

inom den privata sfären inom den offentliga sfären

Mäns sexuella våld mot kvinnor

inom den privata sfären inom den offentliga sfären

Barn till våldsutsatta kvinnor S.k. hedersrelaterat våld Prostitution/handel med kvinnor för sexuella ändamål Sexuella trakasserier

2. Anordnas inom er verksamhet systematisk och obligatorisk fortbildning för personalen inom kompetensområdet mäns våld mot kvinnor?

nej

Om ja, ange frekvens;

—

3. Hur stor del av er verksamhets sammanlagda budget år 2003 avsattes till arbete med kompetensområdet mäns våld mot kvinnor?

?

Ange en övergripande beskrivning av hur de ekonomiska resurserna använts;

Tack för er medverkan!

Promemoria

2004-09-13

Utredningen om kvinnofridsuppdragen

N 2003:13

Kvinnofridsutredningen

1. Finns det anställda inom er ordinarie verksamhet som innehar tjänster avsedda enbart för att heltid eller deltid arbeta med området mäns våld mot kvinnor? (Obs! Med denna fråga avser vi ej projektanställningar)

nej

Om ja, ange hur många tjänster och tjänsternas omfattning:

—

Kompetensområdet mäns våld mot kvinnor menar vi täcker in nedanstående områden; Markera med fet stil de områden som överensstämmer med tjänstens/tjänsternas arbetsuppgifter. Mäns fysiska och psykiska våld mot kvinnor

inom den privata sfären inom den offentliga sfären

Mäns sexuella våld mot kvinnor

inom den privata sfären inom den offentliga sfären

Barn till våldsutsatta kvinnor S.k. hedersrelaterat våld Prostitution/handel med kvinnor för sexuella ändamål Sexuella trakasserier

2. Anordnas inom er verksamhet systematisk och obligatorisk fortbildning för personalen inom kompetensområdet mäns våld mot kvinnor?

nej

Om ja, ange frekvens;

—

3. Hur stor del av er verksamhets sammanlagda budget år 2003 avsattes till arbete med kompetensområdet mäns våld mot kvinnor?

?

Ange en övergripande beskrivning av hur de ekonomiska resurserna använts;

Tack för er medverkan!

Våld: ett lågprioriterat och förminskat problem

Regeringen uttrycker i flera dokument att mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem. Denna förståelse får dock inget större genomslag i de politiska institutionerna. Vi menar därför att det finns fog för att dra slutsatsen att mäns våld mot kvinnor är ett lågprioriterat problemområde i det svenska politiska systemet.

Resultatet av enkätundersökningen visar att det inom de politiska institutionerna är att betrakta som ett undantag om det avsätts tjänstebefattningar för att enbart arbeta med mäns våld mot kvinnor. Brottsoffermyndigheten skiljer dock ut sig i sin tydliga prioritering av våldsutsatta kvinnor och barn, där samtliga anställda ägnar hälften av sin arbetstid åt frågan.

Inom de myndigheter på central nivå som vi undersökt totalt finns drygt sex ordinarie heltidstjänster specifikt avsatta för att i någon form arbeta med mäns våld mot kvinnor. Inga heltidstjänster finns, som tidigare nämnts, avsatta på länsstyrelserna, men om man räknar samman de delar av tjänster som länsstyrelserna kan uppge landar summan för de 20 länsstyrelserna på 2,55 tjänster.

Även obligatorisk och systematisk fortbildning i ämnesområdet mäns våld mot kvinnor är ovanligt bland berörda myndigheter. Systematisk och obligatorisk fortbildning är i majoriteten av fallen inte införlivad som en del av ordinarie verksamhet inom tillfrågade myndigheter. Resursprioriteringen av ekonomiska medel inom myndigheterna i betydelsen del av total budget som används till arbetet med mäns våld mot kvinnor, kan i de allra flesta fall inte återges. Där de redovisas handlar det om blygsamma satsningar.

Sammantaget ger svaren på enkätundersökningen en bekräftelse på att området mäns våld mot kvinnor generellt är ett kunskapsfält som av berörda myndigheter prioriteras lågt eller inte alls. Resultatet belyser att mäns våld mot kvinnor inte ses som ett eget kunskapsfält som kräver tjänster med specialistkompetens införlivade i ordinarie verksamhet. Detta betyder att mäns våld mot kvinnor, om frågan berörs över huvud taget, ses som en integrerad del av berörda myndigheters ordinarie verksamhet. I bästa fall visar det sig i att ämnesområdet ändå är prioriterat och att kvalificerat arbete bedrivs, men med utgångspunkt i forskning och den samlade analys vi gör innebär bristen på specialiserade tjänster i praktiken att ämnesområdet ses som allas ansvar och frågan tenderar därför att glida undan och hamna långt ner på prioriteringslistan.

Att i sin verksamhet ha specialiserade tjänster som enbart är fokuserade på mäns våld mot kvinnor är i sig själv en symbolisk markering av att kunskapsfältet existerar, och det skapar i sin tur en tydlig länk till behov av kompetenshöjande insatser.

Bristen på synliggörande av mäns våld mot kvinnor i form av specialiserade tjänster samt systematisk och obligatorisk fortbildning kan ses både som en följd av och ett återskapande av frågans låga status. Detta försvårar långsiktig kunskapsuppbyggnad, vilket i sin tur undergräver frågans legitimitet. Tjänstebefattningar inom ordinarie verksamhet är inte bara en förutsättning för frågans legitimitet och synliggörande utan också en förutsättning för ett systematiskt och kontinuerligt arbete med att utveckla kunskapen om mäns våld mot kvinnor. Men förutsättningen för att skapa specialiserade tjänster är att frågan prioriteras, vilket är intimt kopplat till hur stora ekonomiska medel som avsätts.

Enkätsvaren visar hur försvinnande små medel

  • ibland inga alls
  • som används till frågan. Många myndigheter kan över huvud taget inte ange hur stor del av den totala budgeten som satsas på mäns våld mot kvinnor. Detta kan, menar vi, kopplas till ämnesområdets relativa anonymitet. Utan en organisatorisk verksamhetsstruktur med systematiska arbetsrutiner, utformade utifrån erkännandet av ämnesområdet mäns våld mot kvinnor som ett prioriterat kunskapsfält, blir det svårt att synliggöra om, och i så fall hur mycket, pengar som satsas och vilka behov som finns.

Brottsoffermyndigheten kan ses som ett exempel på hur en tydlig prioritering av mäns våld mot kvinnor på lednings- och verksamhetsstrukturell nivå hänger samman med att omfattande ekonomiska medel satsas. Detta leder inte bara till långsiktig planering och intern kunskapsutveckling i praktik och teori, utan det påverkar också det externa arbetet.

Resultatet av enkätundersökningen visar emellertid en generell avsaknad av ekonomisk prioritering, specialiserade tjänster samt obligatorisk och systematisk kunskapsutveckling. Detta, menar vi, synliggör att en genomgripande verksamhetsstrukturell prioritering i de flesta fall inte är genomförd.

Osynliggörande på länsövergripande och kommunal nivå

Trots upprepade deklarationer på nationell nivå om frågans prioriterade ställning, och trots den skärpta ton och de åtgärder som beslutades genom Kvinnofridspropositionen, fortsätter många kommuner att överlåta huvuddelen av ansvaret för frågan om mäns våld mot kvinnor på ideella krafter. De ideella kvinnojourerna är efter nästan 30 års verksamhet fortfarande den enskilt mest betydelsefulla aktören när det gäller att stödja våldsutsatta kvinnor, och ändå finns det jourer i endast drygt hälften av landets kommuner. Detta är i sig själv ett tecken på hur underprioriterat arbetet med mäns våld mot kvinnor är.

Amnesty konstaterar att inga genomgripande förändringar har skett i landets kommuner när det gäller det konkreta arbetet mot mäns våld.

2

Enligt Socialstyrelsens senaste sammanställning av länsstyrelsernas tillsynsrapporter finns det dock tecken som tyder på att socialtjänsten nu mer än tidigare uppmärksammar våldsutsatta kvinnor.

3

Men på de flesta håll har inga särskilda åtgärder vidtagits

efter propositionen Kvinnofrid. Både länsövergripande policydokument och kommunala handlingsplaner mot mäns våld saknas fortfarande i hög utsträckning.

4

Det tycks vara så svårt att få kommuner att arbeta med frågan att en diskussion om att lagstifta om kommunala handlingsplaner mot mäns våld förs i riksdagen.

5

Ändå är utformandet av handlings-

planer enbart ett första steg mot konkret handling. Handlingsplanen får ingen reell betydelse förrän den implementeras i den praktiska verksamheten.

Även Nationellt råd för Kvinnofrid kommer i sin slutrapport fram till att frågan om kvinnofrid inte prioriteras på politisk nivå. Arbetet möts av motstånd, ”en ovilja att vidta konkreta, effektiva och kännbara åtgärder”, såväl i kommuner som i centrala myndigheter.

6

Denna brist på konkreta handlingar, som flera forskningsrapporter och översyner pekar på, är intimt förknippad med en förnekelse, alternativt en kraftig förminskning, av problemet (jäm-

2

Amnesty International 2004.

3

Socialstyrelsen 2003a.

4

Se till exempel Bender & Holmberg 2001, Länsstyrelsen i Gävleborg 2003, Amnesty Inter-

national 2004.

5

Riksdagens socialutskott 2003/04.

6

Nationellt råd för Kvinnofrid 2003, s. 8.

för kapitel 3). I Amnestys rapport dras slutsatsen att ”förekomsten och omfattningen av mäns våld mot kvinnor i nära relationer tenderar att underskattas av såväl allmänheten som beslutsfattare och myndighetspersoner på olika nivåer i samhället”.

7

En liknande tanke uttrycker Nationellt råd för Kvinnofrid när de beskriver den ”trivialisering på myndighetsnivå” som de stött på i sitt arbete.

8

Observationen stöds av de undersökningar av kom-

munernas arbete med mäns våld som forskarna Christine Bender och Carin Holmberg genomfört.

9

Mäns våld mot kvinnor uppfattas

inte som ett allvarligt problem

  • särskilt inte i den egna kommunen. Problemen tenderar ständigt att bli någon annans huvudvärk. I den utsträckning våldet uppmärksammas ses det som är en följd av andra problem, framför allt alkoholmissbruk. Våldet blir på så sätt inget ”eget” problem (jämför diskussionen om Socialstyrelsen, kapitel 4).

Dessa föreställningar om problemet som bagatellartat eller sekundärt får allvarliga och konkreta konsekvenser när kommunen ska prioritera bland sina verksamheter. Så länge mäns våld mot kvinnor kan osynliggöras eller förminskas till att gälla ett litet antal avvikande individer, eller förskjutas till något annat problemområde

  • exempelvis en annan kommun eller en ”främmande kultur”, är det svårt att nå legitimitet för en omfattande och konsekvent resurstilldelning. Resursfrågan är därmed nära sammankopplad med vilka kunskaper och förståelser om mäns våld mot kvinnor som präglar olika myndigheters arbete (se mer om detta i avsnittet Förståelser och kompetens).

Organisering

Bristande kontinuitet

En stor svårighet när det gäller att arbeta med mäns våld mot kvinnor är bristen på systematik och kontinuitet i det arbete som bedrivs inom området. En stor del av denna verksamhet bedrivs i projektform med mer eller mindre tillfälliga anslag. De myndighetsuppdrag som gavs i samband med Kvinnofridspropositionen var inte heller permanenta regleringar och beslut om institutionalisering, även om målsättningen var att uppdragen skulle leda till att

7

Amnesty International 2004, s. 34.

8

Nationellt råd för Kvinnofrid 2003, s. 12.

9

Bender & Holmberg 2001, s. 54.

arbetet med mäns våld mot kvinnor införlivades i ordinarie verksamhet.

På såväl kommunal nivå, länsnivå som nationell nivå handlar det ofta om engångsansträngningar och plötsliga uppryckningar, som exempelvis den tillfälliga utbildningssatsning som skulle genomföras i samband med kvinnofridsuppdragen. Denna samverkansutbildning mellan polis, socialtjänst och hälso- och sjukvård om mäns våld mot kvinnor blev dock inte mer än en eller två dagars utbildning för en låg procentuell andel av den befintliga personalen inom utpekade yrkesgrupper. Ytterligare ett exempel är regeringens tillfälliga satsning Nationellt råd för Kvinnofrid, vars arbete nyligen avslutats.

Samverkan på den centrala myndighetsnivån har också visat sig vara svår att hålla vid liv. Det samverkansprojekt som initierades av Socialstyrelsen (som vi beskriver i kapitel 4) fungerar nu mest som en form av informationsutbyte i första hand kring Kvinnofridsportalen

  • en hemsida där en mängd information om mäns våld mot kvinnor finns samlad.

I några län har förvisso tämligen ambitiösa satsningar kring problemet mäns våld mot kvinnor gjorts, även om dessa inte var en följd av myndighetsuppdragen utan tillkom på verksamhetsinterna initiativ och kunde genomföras med interna och externa projektmedel.

Ett exempel är Operation Kvinnofrid i Stockholm

  • ett myndighetssamarbete som startade 1996 och som främst varit inriktat på opinionsbildning. Denna verksamhet har dock inte varit permanentad utan bedrivits på deltid av tjänstemän på framför allt länsstyrelsen och landstinget och i Stockholms stad, samt av en samordnare från polisen. Verksamheten har dessutom varit beroende av tillfälliga bidrag från kommuner och andra organisationer. Osäkerheten i arbetet har därför varit betydande, och det har ständigt fattats nya beslut om verksamhetens fortlevnad. Diskussioner pågår emellertid om möjligheterna att permanenta verksamheten.

Ett annat exempel kan hämtas från Västerbottens län genom satsningen Projekt Kvinnofrid under åren 2001

  • där bland annat opinionsbildning, utbildning och samverkan står i fokus.

Betecknande för politikområdet är emellertid att satsningar som dessa inte permanentas, utan arbetet bedrivs ofta som ett ”tillägg” till den vanliga verksamheten. Våldsfrågan uppfattas inte som ett problem som kräver en mer beständig organisation, exempelvis i form av särskilda tjänster eller långsiktiga verksamhetsmål. På detta

sätt hinner inte kompetens byggas in i organisationen utan blir personberoende och flyktig. De tillfälliga satsningarna får därmed inte någon genomgripande effekt.

Denna bristande kontinuitet innebär att arbetet med mäns våld mot kvinnor blir sårbart och beroende av enskilda personers ork och engagemang att ständigt starta och driva nya projekt samt söka nya anslag.

För att den kompetens och den medvetenhet som byggs upp under en period ska kunna tas tillvara krävs ett annat angreppssätt än tillfälliga lösningar. Kvinnors utsatthet för mäns våld är ett allvarligt samhällsproblem som kräver att insatser permanentas och problemet etableras i de organisationer det berör. Denna slutsats stärks också av forskning kring olika former av jämställdhetsarbete i politiken och i andra organisationer. Det är dokumenterat problematiskt att arbeta med frågor som syftar till att förändra maktrelationer mellan könen.

Problemen med genomförande tycks också vara avsevärda just i dessa frågor. Ofta slutar förslag i icke-åtgärd, påtalar Ingrid Pincus i sin avhandling. Hon lyfter fram en mängd skilda former av motstånd mot dessa frågor

  • allt ifrån utbredd passivitet och ickehandling till otillräcklig resurstilldelning och nedsättande behandling av de (oftast kvinnor) som försöker förändra ordningen.

10

Forskning kring könsstrukturer i organisationer pekar också på att när det sker förändringar i riktning mot ökad jämställdhet framkallas ofta en form av rekyl

  • ett återställande, eller till och med ett förstärkande, av den traditionella könsordningen.

11

Till denna generella problematik kring motstånd mot jämställdhetsfrågor, och jämställdhetspolitiska återställare, kan läggas ytterligare en dimension som har att göra specifikt med mäns våld mot kvinnor. Denna fråga är dock ytterst kontroversiell och svårhanterlig i det politiska systemet – och mycket pekar på att motståndet i dessa frågor kan vara särskilt kraftfullt.

12

Det handlar inte bara om

att frågan rör laddade områden, som länge också definierats som ”privata” (som sexualitet, familj och könsrelationer), utan också om att diskussionen om mäns våld mot kvinnor är politiskt brännbar. Här går maktordningar och intressekonflikter mellan könen inte att dölja.

10

Pincus 2002. Jämför Eduards & Thomsson 1999.

11

Abrahamsson 2002, s. 41.

12

Bender & Holmberg 2001, Eduards 2002, Wendt Höjer 2002.

Att lyfta fram ett utbrett våld mot kvinnor pekar ut gruppen män som förövare och som direkt ansvariga för det våld som kvinnor utsätts för.

13

När mäns våld mot kvinnor tas på allvar blir

också bilden av det jämställda Sverige svår att upprätthålla (se vidare i avsnittet Förståelser och kompetens). Med tanke på frågans politiska sprängkraft är det inte underligt att ett starkt motstånd mobiliseras och att mäns våld mot kvinnor på olika sätt tenderar att osynliggöras och omformuleras. Mot den bakgrunden är chanserna små för att olika former av tillfälliga projekt gällande mäns våld mot kvinnor ska få effekt på lite längre sikt.

Sammantaget menar vi att detta talar för att frågan måste få en egen, stadig plattform att vila på och därigenom bli en självklar och profilerad del av de berörda myndigheternas ordinarie verksamhet. I stället för tillfälliga satsningar, i form av projekt eller enstaka utbildningssatsningar, bör åtgärderna mot mäns våld mot kvinnor präglas av systematik och kontinuitet.

Bristande institutionalisering

Ytterligare ett problem av organisatorisk karaktär är att mäns våld mot kvinnor sällan ses som ett eget problemområde som kräver specifik kompetens, exempelvis i form av särskilda enheter, särskilda tjänstebefattningar eller specialiserade resurser. En grundläggande föreställning tycks vara att vilken tjänsteutövare som helst kan hantera problemen. Våld ses ofta dessutom som en del av andra problem, som till exempel missbruk eller andra sociala problem.

En studie i Västerbottens län visar att enheter inom socialtjänst och landsting endast undantagsvis för statistik över hur många våldsutsatta kvinnor de möter. Argumenten för detta varierar, men man pekar på dålig arbetsledning, att statistik inte efterfrågas, att problemet är extremt ovanligt och att våldet ”kommer bort” då kvinnorna ofta söker för andra problem än själva våldet.

14

Detta

förhållande gäller inte enbart Västerbotten; statistik över våldsutsatta kvinnor som söker hjälp hos olika myndigheter saknas i så gott som alla kommuner.

15

Det är ovanligt att det bland socialtjänstpersonal, vårdpersonal, polis eller åklagare finns specialiserade tjänster som är avsedda

13

Eduards 2002.

14

Länsstyrelsen i Västerbottens län 2001.

15

Amnesty International 2004, s. 59.

enbart för att arbeta med mäns våld mot kvinnor. Krav på kunskaper om våldsproblematik ställs sällan eller aldrig. Det är betecknande att det, vilket framkommer i kapitel 5, inte ens vid tillsättningen av samordnare i Frideborgsprojekten krävdes någon särskild erfarenhet eller kompetens gällande mäns våld mot kvinnor, utöver ordinarie högskoleexamen. Detta är långt ifrån tillräckligt

  • inte minst med tanke på den kritik som Högskoleverket har riktat mot grundutbildningarna vid högskolor och universitet när det gäller ämnesområdet mäns våld mot kvinnor (se vidare kapitel 6).

16

Som kontrast kan nämnas hur Socialstyrelsen inte ansåg att kvinnojourernas kompetens var tillräcklig för att dessa skulle kunna ansvara för en nationell kristelefon för våldsutsatta kvinnor, trots att kvinnojourerna på grund av kommunernas lagstadgade men ändå bristande ansvar fortfarande görs till den enskilt viktigaste aktören när det gäller bemötande och omhändertagande av våldsutsatta kvinnor (se vidare kapitel 4).

I Norrköping fanns tidigare poliser som var specialiserade på detta problem, men nu har verksamheten omorganiserats och mäns våld mot kvinnor uppfattas som ett allmänt område som alla poliser ska kunna hantera (se vidare kapitel 5). På detta sätt blir det otydligt vem som har ansvar för frågorna.

Ofta tenderar arbetet att byggas upp kring enstaka, mycket engagerade, personer för att sedan dö ut när personen försvinner. Detta ”eldsjälsproblem” är sedan länge välkänt när det gäller frågor som rör jämställdhet, och i våldsfrågorna kan vi konstatera att problemet är akut (jämför kapitel 5).

Även Personsäkerhetsutredningen påtalar detta problem och menar att frågor om våld alltför ofta knyts till en enskild person inom en myndighet. Försvinner personen finns ingen som hanterar problemen. På så vis skapas aldrig någon kontinuitet i arbetet. I stället bör ansvaret, menar utredningen, byggas in som en självklar del i varje berörd organisation.

17

Vi har redan konstaterat att det i stor utsträckning saknas kommunala handlingsplaner gällande mäns våld mot kvinnor. Även samtliga myndigheter på central nivå har underlåtit att skriva övergripande policydokument, riktlinjer och handlingsplaner

  • trots att regeringen har gett dem detta uppdrag. Inga särskilda brottsförebyggande satsningar har heller gjorts på området, eftersom myn-

16

Högskoleverket 2004.

17

SOU 2002:71, s. 80.

digheterna valt att tolka det antingen som att detta arbete ingår i övriga uppdrag eller inte ingår i det normala arbetet (se kapitel 4).

Sammantaget finns fog för att tala om bristande institutionalisering när det gäller våldsproblematiken på många nivåer. Med några undantag saknas särskilda enheter för att hantera problemet, och det saknas särskilda policydokument, handlingsplaner, arbetsrutiner och specialiserade tjänster. Inga särskilda medel avsätts med någon regelbundenhet och det saknas dessutom särskilda kompetenskrav på de tjänstemän som i sitt yrke möter kvinnor och barn som drabbats av denna problematik. Detta hör naturligtvis samman med att våld inte uppfattas och förstås som ett eget problemområde där det finns behov av särskild kompetens eller särskilda resurser.

Mot principen att inordna våldsverksamheten i redan etablerade verksamheter, ibland kombinerat med tillfälliga satsningar, ställer vi principen om specialiserade enheter där personal har särskild kompetens, och institutionaliserade, permanenta organisationsformer.

Lokalt och regionalt självstyre

Det är värt att notera att flera av de problem som vi här lyfter fram, inte minst gällande bristande institutionalisering, uppmärksammats i snart ett decennium utan att det lett till några större förändringar. Kvinnovåldskommissionen föreslog redan 1995 åtgärder i riktning mot en starkare institutionalisering av problemet.

18

Förutom att

man föreslog en skärpning i socialtjänstlagen menade man också att socialtjänsten skulle ges i uppdrag att utarbeta särskilda handlingsprogram, att socialsekreterare skulle ges ett särskilt ansvar för frågor som rör mäns våld samt att socialtjänsten borde utgå ifrån och vidareutveckla arbetet ur ett kvinnoperspektiv. Vidare föreslog man att specialiserade centrum för våldsutsatta kvinnor borde inrättas inom sjukvården. Av dessa förslag blev emellertid intet. I den efterföljande propositionen hänvisades i stället till det kommunala och regionala självstyret, det vill säga att kommuner och landsting själva måste få lägga upp sina arbetssätt utifrån lokala förhållanden.

19

Det är också värt att notera att det inte finns några nationellt formulerade, tvingande krav på kommunerna att tillhandaha

18

SOU 1995:60.

19

Prop. 1997/98:55, s. 39.

skyddat boende för kvinnor, utöver den allmänna ”bör”-formulering i socialtjänstlagen som lägger fast att socialnämnden ”bör verka för att den som utsatts för brott och dennes anhöriga får stöd och hjälp. Socialnämnden bör härvidlag särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation.”

20

Mot den bakgrunden blir det mer begripligt att det fortfarande är ideella kvinnojourer som står för den viktigaste insatsen för våldsutsatta kvinnor.

En slutsats man kan dra av detta är att våldsutsatta kvinnors behov av särskilt stöd och specifik kompetens underordnas kraven på självbestämmande på den lokala och regionala nivån. De nationellt formulerade och generella deklarationerna om vikten av att motverka mäns våld och förbättra stöd till våldsutsatta kvinnor tillmäts således inte någon större betydelse, så snart konkreta och substantiella åtgärder står på spel.

21

En annan tolkning är att prin-

ciper om vikten av att värna kvinnors kroppsliga integritet enbart är giltig till dess att denna princip kommer i konflikt med andra politiska principer – då den oundvikligen drar det kortaste strået.

I den norska maktutredningen uttrycks denna problematik på en mer generell nivå som att frågor som rör jämställdhet ständig tycks ha väjningsplikt; alla andra frågor har självklart företräde.

22

Vi menar att det företräde som i dagsläget ges det lokala och regionala självstyret kan betraktas som en form av struktur som motverkar möjligheterna att arbeta med våld ur en könsmaktsförståelse. I nuläget överordnas det lokala självbestämmandet förbättrade möjligheter att garantera kvinnors kroppsliga integritet. Vi menar därför att gränserna för det lokala självstyret måste diskuteras i detta sammanhang. Det är viktigt att ställa frågan varför somliga politiska områden

  • som exempelvis tillgång till barnomsorg när barnet fyllt ett år,

23

eller tillgång till äldreomsorg samt

förskoleverksamhet på minoritetsspråk

24

  • anses som tillräckligt betydelsefulla för att det kommunala självstyret får stå tillbaka. Detta samtidigt som det är upp till varje enskild kommun att bestämma om det ska finnas kvalificerad hjälp av olika slag och

20

SFS 2001:453, 5 kap. 11 §.

21

Wendt Höjer 2002, s. 180.

22

Skjeie & Teigen 2003.

23

Prop. 1993/94:11. Här fastläggs att det är kommunernas ansvar att se till att barnomsorgen organiseras så att varje barn som fyllt ett år ska vara garanterad plats.

24

Prop. 1998/99:143.

tillgång till skyddat boende för kvinnor och barn som utsatts för mäns våld

  • handlingar som är kriminaliserade och som enligt FN:s konvention 1979 är ett brott mot kvinnors mänskliga rättigheter (se kapitel 2).

Bristande politisering

På en konkret nivå kan vi konstatera att hanteringen av våld i stor utsträckning inte är institutionaliserad i den meningen att det allt för ofta saknas kompetenskrav, specialiserade tjänster, tydliga riktlinjer för arbetet, enheter, handlingsplaner mot våld, etc. Därtill visar forskning att den politiska diskussionen ofta väjer för, eller ignorerar, frågan om mäns våld mot kvinnor, inte minst på kommunal nivå. Det uppfattas som en icke-fråga, som en fråga som inte rör den egna kommunen.

25

I den utsträckning som problemet

berörs, anses det inte vara av politisk karaktär; det är inget som behöver diskuteras i offentliga sammanhang.

Detta synsätt tycks dock vara mest etablerat på lokal nivå. På nationell och internationell nivå har problemet däremot hamnat på den politiska dagordningen i större utsträckning, där mäns våld mot kvinnor allt oftare formuleras som ett könsmaktrelaterat problem.

26

Samtidigt ser vi också att denna förståelse tenderar att samsas med andra, ibland motstridiga förståelser (se kapitel 3). När frågan kommer upp på den offentliga dagordningen, omvandlas den ofta till att handla om andra saker än mäns maktutövning. En studie av hur mäns våld mot kvinnor hanteras i offentlig politik i Sverige visar på en stor variation i sätten att förstå våldet. Det uppfattas som ett problem gällande så skilda ting som alkohol, arbetslöshet, brist på poliser, allmän moraluppluckring i samhället, för få killar som gör lumpen, skolans brister, etc.

27

Till detta kan man lägga det allt mer förekommande sättet att förstå mäns våld mot kvinnor som en fråga om ”nära relationer” eller om ”kultur” (mer om detta i avsnittet Förståelser och kompetens).

På en mer generell nivå kan denna bristande politiska diskussion kring kön och makt uttryckas som att könskonflikter inte betrak-

25

Holmberg & Bender 2003.

26

Se till exempel prop. 1997/98: 55, skr. 2002/03:140.

27

Wendt Höjer 2002.

tas som en legitim politisk dimension och att dessa konflikter inte är institutionaliserade i det politiska systemet. Till skillnad från exempelvis den intressekonflikt som föreligger mellan klasser, eller den maktkonflikt som gäller individen gentemot staten, förstås relationen mellan män och kvinnor i grunden som harmonisk och konfliktfri, påpekar Maud Eduards.

28

Det saknas en politisk arena

för könskonflikter

  • för den dimension som innebär att män och kvinnor kan ha skilda, och ibland motstridiga, intressen.

29

Detta hör också samman med den syn på kön som präglar den svenska demokratiska ordningen, där samarbete mellan könen är den förordade politiska strategin. Att lyfta fram män som överordnad grupp och relationen mellan könen som konfliktfylld går starkt emot denna föreställningsram.

En viktig dimension här, vilken försvårar politiseringen av könsrelationerna, är bilden av den svenska nationen som redan jämställd; exempelvis utnämndes Sverige av FN 1995 i Beijing till världsmästare i jämställdhet. Statsvetaren Ann Towns har visat hur den svenska nationella identiteten de senaste 20 åren har knutits allt hårdare just till jämställdhet mellan könen och hur den svenska politiska ledningen aktivt spridit, såväl internationellt som nationellt, bilden av Sverige som ett föregångsland.

30

Inte nog med att vi

sägs ha kommit längst i världen. Regeringen lägger också fast att vi gärna delar med oss: ”vi exporterar gärna vår svenska modell för jämställdhet.”

31

Towns slutsats är att dessa föreställningar och konstruktioner av svenskhet har bidragit till att underblåsa främlingsfientlighet och till att definiera ”de andra” som underutvecklade och kvinnoförtryckande.

32

Denna konstruktion av att det svenska i grunden är jämställt har även andra implikationer. Politiseringen av könskonflikter i Sverige försvåras. Föreställningen att jämställdheten redan är uppnådd – och den betydelse som denna föreställning har fått för skapandet av en nationell identitet

  • kan därför verka som ett hinder för ett könsmaktsmedvetet arbete. Så länge som kvinnoförtryck i allmänhet, och mäns våld mot kvinnor i synnerhet, definieras som ett problem som i grunden inte berör Oss utan är något som förläggs

28

Eduards 2002.

29

van der Ros 1996.

30

Towns 2002.

31

Skr. 1999/2000:24.

32

Liknande analyser görs av de los Reyes & Molina 2002 samt Eldén 2003.

till det Icke-svenska, har samlade, kontinuerliga satsningar på frågan svårt att vinna legitimitet.

I detta sammanhang vill vi åter fästa uppmärksamheten på det problematiska i att frågan om hedersrelaterat våld, eller frågan om utsatta flickor i patriarkala familjer, definieras som ett problem skilt från ”det svenska” våldet. Förutom att kultur här tenderar att fungera som en form av förklaring till våldet kan man konstatera att problemet återigen omformuleras från att handla om mäns våld mot kvinnor till att handla om andra konflikter. Här uttrycks problemet som flickors utsatthet för en kultur, alternativt en patriarkal familj. Än en gång försvinner män som förövare, män som ytterst ansvariga för våldet.

I 2005 års budgetproposition är emellertid även flickorna osynliggjorda. Nu avsätts ytterligare 60 miljoner kronor för ungdomar som riskerar att utsättas för så kallat hedersrelaterat våld.

33

Våldet uttrycks här i termer av kultur och av generation, snarare än kön, och den ojämlika relationen mellan kvinnor och män försvinner ur fokus.

Som tidigare nämnts ställer sig utredningen positiv till att denna form av mäns våld mot kvinnor uppmärksammas, men problemet gäller hur frågan formuleras. Utifrån den könsmaktsförståelse som utredningen utgår ifrån vill vi peka på riskerna med att hålla isär olika former av våld mot kvinnor (se kapitel 3).

Mot bakgrund av de tunga konstruktioner av svenskhet som jämställdhet, och svenska män som bäst på att vara jämställda, måste också frågan ställas vilka konstruktioner av ”de andra” som ligger bakom hur resurser prioriteras. Satsningar på ungdomar utsatta för hedersvåld uppgår till 180 miljoner kronor för åren 2003

  • 2007

34

medan frågan mäns våld mot kvinnor som helhet inte

ges i närheten av motsvarande resurser.

Här kan man jämföra med de resurser som avsattes för förslagen i Kvinnofridspropositionen, den dittills största samlade satsningen för att motverka mäns våld mot kvinnor. Kostnaden för dessa åtgärder

  • som bland annat omfattade forskning, utbildning, projektmedel, ökat stöd till kvinnojourer med mera
  • uppgick till

41 miljoner kronor.

35

Som jämförelse kan också sägas att i den

senaste budgetpropositionen gjordes en satsning på mans- och kvinnojourerna som fick 9 miljoner kronor extra att dela på, samt

33

Justitiedepartementet 2004.

34

Ibid.

35

Prop. 1997/98:55.

att ombildningen av Rikskvinnocentrum tilldelades 9 miljoner kronor i samma budget.

36

Det tycks alltså vara betydligt lättare att agera politiskt när det gäller det våld och förtryck som sker i kulturella kontexter vi kan definiera som annorlunda, än att politisera den kvinnounderordning och könsliga maktobalans som existerar i det Sverige som vi lärt oss att tolka som ”jämställt”.

Förståelser och kompetens

Kompetensbrist och kompetensförnekelse

Vi har redan konstaterat att ett avgörande problem är att mäns våld mot kvinnor ofta inte ses som ett eget problemområde som kräver särskilda resurser eller ett särskilt angreppssätt. Ytterst kan detta synsätt sägas handla om vilken förståelse av mäns våld mot kvinnor som dominerar. Grundläggande i det etablerade synsättet är att detta våld i många fall inte ses som ett område där det krävs särskild kompetens och utbildning för att arbeta med frågorna. Våldet ses således inte som ett eget kunskapsfält. I stället är det en fråga som hanteras inom ramen för mer ”allmänna” problem – till exempel övrig kriminalitet, sociala problem, integrationsproblem eller drogproblem.

Eftersom socialtjänsten inte är organiserad enligt denna förståelse, och därmed inte för att möta våldsutsatta kvinnor, tenderar våldet att ”försvinna” (se vidare kapitel 4). Om en våldsutsatt kvinna som är missbrukare söker hjälp är risken stor att enbart missbruket uppmärksammas, eftersom det är detta problem som är definierat och institutionaliserat.

37

Frågan om mäns våld mot kvinnor tenderar också, enligt vår utvärdering, att osynliggöras genom att den inordnas under andra områden; exempelvis formuleras den ofta som enbart en del av en slags ”allmän” brottsofferproblematik eller som en aspekt av problematiken familjevåld eller våld i nära relationer (jämför kapitel 4 och 5).

Behovet av ökad kunskap inom fältet är något som ständigt återkommer i utvärderingar och undersökningar av olika slag om arbetet med mäns våld mot kvinnor i Sverige. Såväl Amnesty Inter-

36

Prop. 2003/04:1.

37

Se också Socialstyrelsen 2004b.

national som Nationellt råd för Kvinnofrid pekar i sina rapporter på ett stort kunskapsbehov gällande alla kategorier av myndighetspersonal och menar att bättre utbildning om våldsproblematik på grundnivå inom olika utbildningar måste samsas med ökad specialisering. Här betonas också vikten av långsiktighet och kontinuitet: ”Mäns våld mot kvinnor är ett kompetensområde där utbildningen måste ses som en process, och där utbildningar av projektkaraktär inte har tillräckligt stor genomslagskraft på sikt.”

38

Vi ansluter oss till den synen och menar att utbildning, för att få långsiktig effekt, inte i första hand bör bedrivas i form av tillfälliga satsningar som inte ens är obligatoriska. De måste permanentas (se vidare kapitel 8).

Det är dock viktigt att påpeka att den brist på kompetens i våldsfrågor som blir tydlig i olika myndigheter inte enbart kan avhjälpas med en enkel informationshöjning gällande frågan om mäns våld. Det handlar i grunden om att söka nå ett erkännande av att mäns våld mot kvinnor är ett eget kunskapsfält och problemområde som inte kan inordnas i, eller reduceras till, mer accepterade och institutionaliserade politiska problem. Synen på vad som uppfattas som nödvändig kompetens i dessa frågor är omstridd och, menar vi, ytterst en fråga om makt. Den kompetensförnekelse som äger rum inom detta fält bör därför tolkas som en form av motstånd mot ett könsmaktsorienterat arbete.

Genom att förneka att mäns våld mot kvinnor är ett eget problem- och kompetensområde, och genom att ständigt inordna frågan i andra problemområden, kan frågans koppling till övergripande könsmaktstrukturer lättare osynliggöras. Linjen att våldet bör hanteras utifrån befintliga, könsneutrala föreståelseramar och inom etablerade institutioner på olika nivåer handlar därmed inte enbart om att slippa vidta särskilda åtgärder (och tillsätta särskilda resurser) utan också i grunden om könspolitik. Följden blir att mäns maktposition och mäns ansvar för våldet osynliggörs, och det kan då heller inte utmanas.

Kravet att mäns våld mot kvinnor ska ses som ett eget politiskt problemområde som kräver särskild kompetens handlar därigenom inte bara om att öka en utbildningsnivå – även om detta är en förutsättning för vidare arbete. Det handlar också om att sätta problemet med mäns våld på den politiska kartan och att göra det synligt som ett könsmaktsproblem. Detta är en förutsättning för

38

Nationellt råd för kvinnofrid 2003, s. 26.

att nå legitimitet för kraftfulla, konsekventa och permanenta politiska åtgärder för att stoppa mäns våld.

Bristande samsyn och samarbete

Ett problem som ständigt påtalas när det gäller hur mäns våld mot kvinnor hanteras är bristen på samordning och samsyn mellan olika myndigheter och organisationer. Här brister det på olika nivåer. För det första handlar det om att resurser och arbetsrutiner inte samordnas mellan olika instanser. Den andra svårigheten gäller att olika aktörer tenderar att ha olika förståelser av frågan och hur den ska hanteras (se kapitel 5).

En nivå av denna problematik handlar om att myndigheter kan ha skilda mål med sin verksamhet

  • något som myndigheterna ibland själva påpekar (se kapitel 4). Medan exempelvis de sjukvårdande instansernas främsta intresse är att se till att utsatta kvinnor söker hjälp och får vård är polisen mer fokuserad på att våldet polisanmäls och gärningen straffas. Olika myndigheter möter också olika sidor av våldet och kopplas in i olika skeden. Exempelvis kan man tänka sig att hälso- och sjukvård ofta möter våldets direkta konsekvenser, medan socialtjänsten också hanterar konsekvenser på längre sikt.

Behovet av ökad samordning finns också på olika nivåer. Det finns för det första en praktisk aspekt av samordning. Hanteringen av våldet kräver olika former av insatser och samarbete för att den ska fungera. Exemplen kan göras många. Polis och åklagare måste samarbeta för att åtal ska kunna väckas, där polisen måste skapa underlag i sina utredningar som åklagaren kan använda, och där kriminalvård och polis behöver göra hot- och riskbedömningar ur en könsmaktsförståelse. Inom sjukvården måste det finnas rutiner för skadedokumentation i händelse av rättegång, och polis och sjukvård måste ha etablerade kanaler till socialtjänst och kvinnojour så att kvinnan kan få skydd och ekonomiskt stöd på kort och lång sikt.

För det andra finns något som kan kallas en politisk aspekt av samordning. I denna utredning har vi sett att skilda synsätt inte bara existerar inom olika myndigheter utan att de kan förekomma även inom ett och samma projekt. Det visar sig också vara svårt att få i gång en kommunikation om detta (se kapitel 5).

I myndigheternas försök att samverka blir det också tydligt att olika förhållningssätt till våld försvårar arbetet. På nationell nivå finns aktörer som driver ett tämligen konsekvent könsmaktstänkande när det gäller våld (exempelvis Brottsoffermyndigheten). Långt mer utbrett är emellertid att myndigheternas arbete präglas av andra förståelser. Vissa aktörer, exempelvis BRÅ, polemiserar mot könsmaktsanalysen genom andra förståelser, medan andra hellre talar om ett helhetsperspektiv eller ett ekologiskt perspektiv än om ett könsmaktsperspektiv (exempelvis Socialstyrelsen).

På flera håll är könsmaktsförståelsen snarast frånvarande, och mäns våld mot kvinnor inordnas oproblematiskt i myndighetens andra verksamhetsområden (till exempel i det allmänna brottsförebyggande arbetet som utförs av Rikspolisstyrelsen).

Utan en gemensam grundförståelse av problemet är det svårt att se hur arbetet mot mäns våld kan bedrivas framgångsrikt. Vår slutsats är att en nödvändig förutsättning för samverkan är att det skapas rum för en diskussion om grundvalarna för arbetet

  • helt enkelt ett kontinuerligt samtal om, och en samordning kring, vilket förhållningssätt som bör genomsyra arbetet. Samverkan och samarbete är därigenom inte enbart en fråga om att samordna rutiner utan också en fråga som går utöver administration och byråkrati. Samverkan handlar i denna mening om att föra upp frågan på dagordningen som en grundläggande fråga om kön och makt.

Samtidigt har det visat sig vara ett svårt arbete att få ihop de olika förståelser och skilda mål som präglar olika aktörer (se kapitel 4 och 5) Många aktörer pekar på problemet att samverkan

  • liksom

de flesta åtgärder på området

  • tenderar att bedrivas som en form av projekt som avslutas efter en bestämd tid (kapitel 4). Vår slutsats av detta är att samverkan, för att den ska få effekt, måste:

1. permanentas och utgöra en beständig del av myndigheternas

ordinarie verksamhet.

2. genomföras av särskilt tillsatt personal som har specialkompe-

tens i frågan

3. ha tydliga och uttalade syften gällande såväl samordning av

rutiner som utarbetande av en gemensam, könsmaktsorienterad förståelseram.

Isärhållande av våldsformer

I den könsmaktsförståelse av mäns våld mot kvinnor som vi utgår ifrån handlar en av de viktigaste aspekterna om att se hur olika former av mäns våld mot kvinnor hänger samman (se kapitel 3). Tanken är att det varken är rimligt eller fruktbart att analytiskt skilja mellan exempelvis våld i nära relationer och kvinnors fysiska och sexuella utsatthet i det offentliga, eller att behandla hedersrelaterat våld som en specifik fråga som är frånkopplad en könsmaktsordning. För att förstå betydelsen av våld i kvinnors och mäns liv

  • inte minst hur våldets olika uttryck påverkar kvinnors

vardag

  • och för att se mönster i hur könsrelationer skapas, upprätthålls och förändras måste olika våldsuttryck från skilda arenor analyseras samfällt med den samhällstruktur som är dess övergripande sammanhang (se vidare kapitel 3).

Vi kan emellertid konstatera att tendensen går i motsatt riktning i dagens Sverige. Praktiken att hålla isär olika former av våld är framträdande på alla politiska nivåer. Vi har redan talat om hur hedersrelaterat våld ständigt görs till ett ”eget” och särskilt problem, skilt från det ”svenska” våldet. Ett annat tydligt exempel är det ökade fokus på våld i nära relationer som framkommit på senare tid, bland annat i kravet på en nationell handlingsplan mot våld i nära relationer.

39

Här fokuseras en form av våld, som inte

sätts i samband med kvinnors utsatthet för mäns våld i andra relationer och på andra arenor än i hemmet. På så vis faller det omfattande våld från män som kvinnor inte haft en relation till utanför

  • ett våld som inte minst drabbar unga kvinnor.

40

Problemet här är också att närheten, själva det faktum att våldet begås i en intim relation, framstår som det utmärkande och problematiska för våldet, snarare än att det begås av män mot kvinnor. På så vis osynliggörs återigen våldets koppling till makt och kön. Problem som våldtäkt, fysiskt våld och sexuella övergrepp på barn, prostitution och handel med kvinnor för sexuella ändamål tenderar att behandlas som något skilt från våld i nära relationer – ett isärhållande som också blir tydligt i kriminalvårdens behandlingsprogram. Här finns olika behandlingsprogram för sexualbrottslingar och för män dömda för misshandel i nära relationer (ROS-programmet respektive VIN-programmet, se kapitel 4).

39

SOU 2002:71.

40

Lundgren m.fl. 2001.

Isärhållandet handlar inte bara om att olika våldsformer hålls isär utan också om att våldets olika arenor, och att olika grupper av våldsutsatta, behandlas var för sig. Ett exempel som vi redan varit inne på är hur våld i det privata

  • så kallat familjevåld eller våld i

nära relationer

  • diskuteras och hanteras separerat från våld i det offentliga. Våldsutsatta kvinnor och våldsutsatta barn förstås och behandlas ofta utan att man ser något samband mellan dem (jämför kapitel 3 och 4).

Ur en könsmaktsförståelse innebär denna återkommande isärhållning att det blir svårt att se hur våldsformerna hänger samman och bildar mönster. I förlängningen innebär detta också att det blir problematiskt att finna strategier för att motverka våldet. Utan förståelse för hur våldsformer samverkar och vilken betydelse våldet har i en könsmaktsordning kan man svårligen skapa effektiva politiska åtgärder. Isärhållningen av våldsformer

  • både på en förståelsenivå, där att man förstår olika former av våld som artskilda i behov av helt olika åtgärder, och på en institutionsnivå, där man gör skilda politikområden av de skilda våldsformerna
  • menar vi därför bör betraktas som en form av struktur som motverkar det könsmaktsorienterade arbetet mot mäns våld.

Glapp mellan princip och praktik

På en generell nivå är i stort sett alla positiva till ökad jämställdhet. Men när frågan ska omsättas i praktisk politik kommer invändningarna fram. Inom lokalpolitiken visar studier att samma personer som säger sig vara förespråkare för jämställdhet ofta visar sig agera i rakt motsatt riktning.

41

När det gäller frågan om mäns våld mot kvinnor kan man se en liknande, skenbar samstämmighet. På en internationell nivå

  • inom

FN, EU och Europarådet

  • är utgångspunkten i berörda deklarationer och rekommendationer en könsmaktsförståelse av mäns våld mot kvinnor. Denna förståelse är dock sällan lika framträdande på nästa nivå, det vill säga i statliga nationella skrivelser. På lokal nivå, där merparten av det konkreta praktiska arbetet bedrivs, tenderar könsmaktsperspektivet att vara ännu otydligare (se kapitel 5).

Ofta betonas i nationella politiska debatter att ”alla” är överens om att problemet är viktigt och måste motarbetas. Det finns exem-

41

Eduards & Thomsson 1999, s. 85, Pincus 2002.

pelvis, säger man, en ”oerhört bred enighet i riksdagen”.

42

Men

under denna manifesta form av politisk enighet döljer sig, vilket vi resonerat om ovan, ett latent motstånd mot att politisera könsrelationerna och lyfta fram män som ansvariga för våld. Även motsättningar gällande hur problemet med mäns våld mot kvinnor egentligen ska förstås och hanteras osynliggörs. Det handlar exempelvis om huruvida våldet ska förstås som ett individuellt problem eller som ett könsmaktsproblem, huruvida våldet ska ses i termer av normalitet eller avvikelse, och huruvida våldet bör förstås i relation till hur manlighet skapas i samhället eller tvärtom

  • som ett

brott mot en accepterad maskulinitet.

43

Dessa skilda, ibland motstridiga, förståelser som exempelvis visade sig tydligt i utbildningsmaterialet Kvinnofrid, blir emellertid ofta först synliga på en konkret, verksamhetsnära nivå. I de olika former av verksamheter som hanterar mäns våld mot kvinnor har vi i våra analyser sett exempel på hur könsmaktsförståelsen på en övergripande nivå presenteras som en självklar bas för verksamheten, exempelvis i form av olika mål för eller som en ”allmän” deklaration. Det visar sig emellertid vara en annan sak att behålla denna förståelse i mötet med det konkreta våldet, inte minst när det gäller männen (jämför kapitel 5). Könsmaktsanalysen tenderar att ”försvinna” i mötet med de enskilda; ju närmare våldet man kommer, desto mindre betydelse tilldelas relationen mellan kön och makt. Könsmaktsförståelsen blir på så sätt snarare en sorts bakgrund än en praktiskt tillämpbar förståelseram som den aktuella problematiken i det konkreta kan tolkas utifrån.

Nära det konkreta arbetet är det också lätt att könsmaktsanalysen omformuleras till andra, mer avvikelsebetonade förståelser. Här tenderar emellertid omformuleringarna att bli av olika karaktär beroende på förövarens etniska härkomst. I våra analyser har vi exempelvis sett att våld som utövas av en man som framstår som svensk tenderar att formuleras om från könsmakt till individuell avvikelse

  • psykiska problem, svår uppväxt, alkohol − medan våld utövat av en man som framstår som icke-svensk tenderar att formuleras från könsmakt till att gälla förövarens specifikt patriarkala kultur. Det omvända är svårt att tänka sig (se kapitel 5).

42

Se till exempel Riksdagens protokoll 1999/2000:24, s. 42, 1997/1998:114. Även diskuterat i Wendt Höjer 2002.

43

Jämför diskussionen i kapitel 6, jämför även Lundgren 1993, Kaufman 1993, Connell 1995, Hearn 1998, Eduards 2002.

Vi kan således konstatera ett flertal olika sorters ”glapp” mellan nivåer när det gäller förståelsen och hanteringen av mäns våld mot kvinnor: mellan manifesta, konsensusorienterade deklarationer om vådan av våld och underliggande, ibland latenta, konflikter om hur våldet ska tolkas, mellan nationell nivå och regional/lokal nivå, samt mellan abstrakta deklarationer om könsmaktsperspektiv och mötet med det konkreta våldet. Att synliggöra och försöka minska dessa olika sorters glapp, som på en nivå handlar om bristande överensstämmelse mellan princip och praktik, ser vi som avgörande för i vilken utsträckning mäns våld mot kvinnor ska kunna stoppas.

Neutralitetstänkandet

Ett ytterligare problem har att göra med de ideal gällande neutralitet och objektivitet som i stor utsträckning genomsyrar arbetet med mäns våld på olika nivåer. Att engagera sig i ett arbete mot mäns våld kan uppfattas som problematiskt, eftersom det implicerar att man tar ställning för den ena parten, kvinnan, och inte förhåller sig neutral. Inom socialtjänsten blir konflikten kanske allra tydligast, eftersom man där kan uppfatta det som att det faktum att man tar ställning för kvinnan går stick i stäv med uppdraget att ta tillvara alla medborgares intressen.

44

Vikten av opar-

tiskhet, samt principen om könsneutralitet

  • att alla individer ska

behandlas lika oavsett kön

  • är några av den demokratiska ordningens viktigaste byggstenar.

Detta krav på opartiskhet måste emellertid, som flera forskare också påpekat, ställas i relation till att det som uppfattas som neutralt och objektivt tenderar att sammanfalla med en manlig norm och befästa eller återskapa mäns intressen.

45

Kvinnor upp-

fattas ofta i politiken som avvikande och som ett särintresse, medan män tolkas som allmängiltiga och som bärare av allmänintresse.

46

Utifrån den bakgrunden är det inte konstigt att principen om att utgå från kvinnors verklighet tenderar att uppfattas som partisk och subjektiv, medan att principen att utgå från mäns erfarenheter uppfattas som oproblematisk och normal, det vill säga neutral och objektiv.

44

Se till exempel Holmberg & Bender 1998 eller Eriksson 2003.

45

Se till exempel Hirdman 2000 för en diskussion om mannen som norm.

46

Se till exempel Eduards 2002, Wendt Höjer 2002.

På en konkret nivå tar sig denna föreställning uttryck som att myndigheter, framför allt på lokal nivå, fjärmar sig från kvinnojourerna och undviker att tillvara deras kompetens eftersom man uppfattar jourerna som ideologiska, politiska eller som parter i målet (se kapitel 5). Ytterligare ett exempel på detta synsätt är när domarkåren vägrade att utbilda sig i mäns våld mot kvinnor eftersom detta ansågs förhindra ett opartiskt arbetssätt.

47

Att hävda

neutralitet kan ur det perspektivet förstås som ett sätt att ta ställning för och ett bevarande av mäns maktposition

  • utan att det syns. Neutraliteten är på så sätt inte bara en chimär, utan hänvisningen till neutralitet kan också ses som en form av politiskt ställningstagande, menar Ulrika Thomsson och Maud Eduards: ”Genom att inta en neutral eller passiv hållning säger politiker och byråkrater att den situation som råder inte behöver problematiseras, vilket måste betraktas som ett politiskt ställningstagande.”

48

Med andra ord

  • att inte utgå från en könsmaktsordning, utan i stället betrakta män och kvinnor som maktmässigt jämbördiga, är ett lika tydligt politiskt ställningstagande som att utgå från att maktordningen existerar och att män är överordnade kvinnor. I den meningen finns ingen neutral position att tillgå. Vi menar därför att själva föreställningen om att politiken i sig är, och bör vara, såväl neutral som könsneutral därmed kan ses som en form av motverkande struktur när det gäller arbetet mot mäns våld.

Synliggörandet av ojämlika könsrelationer, och insikten om att denna ojämlikhet måste vara utgångspunkten för arbetet mot mäns våld, är nödvändig för att det ska vara möjligt att försvara kvinnors rättigheter.

Mäns våld mot kvinnor

− frågan som får finnas i teorin men

inte i praktiken

I detta kapitel har vi utifrån vår utvärderings resultat och tidigare forskning diskuterat hur motverkande strukturer och motstånd mot ett könsmaktsmedvetet arbete mot mäns våld mot kvinnor tar sig uttryck i dagens Sverige. Vi har analyserat problemen på tre olika nivåer

  • resurser, organisation och förståelser. Samtidigt som problemen delvis skiljer sig åt beroende på nivå är en viktig insikt att de också hör ihop. Otillräckliga resurser, bristande institutiona-

47

SOU 1995:60.

48

Eduards & Thomsson 1999, s. 90.

lisering och bristande kunskaper och förståelser kan ses som beroende av, och förstärkande av, varandra.

Vi menar att bristande insikter om våldets omfång, innebörd och karaktär tenderar att leda till en politisk bortprioritering av frågan. Om våldet ses som marginellt, eller som en form av biverkning av andra allvarliga problem (som exempelvis missbruk eller arbetslöshet), framstår det varken som väsentligt eller nödvändigt att satsa resurser på problemet. Samtidigt tenderar den bristande institutionaliseringen att etablera bilden av problemet som marginellt eftersom det inte verkar kräva enheter, handlingsplaner, ekonomiska resurser, specialiserade tjänster eller yrkesmässig kompetens. Eftersom problemet inte diskuteras i de (lokal)politiska sammanhangen, och våldet inte finns som en egen fråga i de myndigheter som ska hantera det, förstärker det synen på frågan som ickepolitisk och av mindre betydelse.

En helt avgörande dimension i denna bortprioritering är att mäns våld mot kvinnor på olika sätt osynliggörs. Sammanfattningsvis vill vi därför peka på några olika politiska processer som leder till att våldet ”försvinner”

  • både i det konkreta arbetet och i de politiska diskussionernas sfärer.
  • Mäns våld mot kvinnor bagatelliseras och förminskas. Våldet framstår som ett marginellt problem, inte minst i den egna kontexten (den egna kommunen, landet eller kulturen).
  • Mäns våld omformuleras från att handla om könsmakt till att gälla andra, mindre kontroversiella problem. Våldet förstås exempelvis som en fråga om alkohol, social utsatthet, psykisk ohälsa eller som ett ”integrationsproblem”.
  • Mäns våld mot kvinnor görs till ett avgränsat avvikelseproblem eller ett problem som bara rör de Andra. Våldet framstår som något som bara berör en väl avgränsad, definierad grupp. Problemet rör inte Oss normala, utan handlar om Dem
  • de

onormala.

  • Mäns våld mot kvinnor sönderdelas: olika våldsformer hålls isär.

Olika våldsformer, på olika arenor och med olika aktörer inblandade, tolkas, förstås och hanteras separat.

  • Mäns våld avpolitiseras och formuleras som ett konsensusproblem.

Våldet framställs som en konfliktfri fråga som inte har med makt, intresse och politik att skaffa.

Genom dessa olika processer blir mäns våld mot kvinnor ett ickeproblem. När våldet på olika sätt krymper eller förminskas, blir det också en fråga som generellt sett inte framstår som något som kräver särskilda resurser. Följden av att våldet ”försvinner” i ständiga omformuleringar av problemet till andra problem blir att frågan inte anses kräva särskild politisk diskussion, särskild organisering eller institutionalisering. Och när frågan görs om till andra frågor

  • eller helt enkelt försvinner − ses inte frågan som ett eget kompetensfält.

Mäns våld mot kvinnor blir därför i stor utsträckning ett problem som inte syns i budgeten, som inte ger avtryck i hur de politiska institutionerna organiserar sin verksamhet, och som ofta saknas i de politiska diskussionerna. Mäns våld mot kvinnor blir helt enkelt problemet som i teorin lyfts fram men som i praktiken inte får finnas, i det förment jämställda, demokratiska Sverige.

Kapitel 8 Överväganden och förslag

Vår utvärdering visar att mäns våld mot kvinnor ännu inte är en prioriterad fråga hos de myndigheter som fick uppdrag i samband med Kvinnofridspropositionen, trots regeringens deklarationer om att frågan är ett allvarligt samhällsproblem och trots att åtgärder vidtagits. Vi har identifierat ett omfattande motstånd och en rad olika motverkande strukturer mot ett könsmaktsmedvetet arbete. Dessa rör resursprioritering, hur arbetet med mäns våld mot kvinnor organiseras och de kunskaper om och förståelser av mäns våld mot kvinnor som arbetet grundar sig på. Genomförandet av uppdragen har inte lett till några genomgripande förändringar, vare sig i myndigheternas organisation eller konkreta verksamhet. Fortfarande är mäns våld mot kvinnor ett område som tilldelas alltför små resurser. Vi föreslår därför att arbetet med mäns våld mot kvinnor institutionaliseras för att möjliggöra varaktiga förändringar.

Under utredningens gång har det blivit tydligt att utgångspunkten för uppdragens genomförande, hos en majoritet av myndigheterna, inte är en könsmaktsförståelse av mäns våld mot kvinnor. Det har med andra ord inte varit tillräckligt att regeringens jämställdhetspolitik vilar på denna förståelse och att den betonats i kvinnofridsreformen.

Vi menar att varje myndighet som i sin verksamhet möter våldsutövande män eller våldsutsatta kvinnor och barn fortsättningsvis ska ha ett omfattande ansvar och i högre utsträckning än tidigare prioritera mäns våld mot kvinnor inom den ordinarie verksamheten. Men vi menar också att en integrering av frågan i den ordinarie verksamheten inte är en tillräckligt kraftfull strategi. Det krävs samtidigt, i linje med argumenten i Kvinnofridsbetänkandet, en våldsspecialisering som vi anser bör verkställas genom skapandet av speciella enheter i befintliga myndigheter och i nya verksamheter som särskilt ägnar sig åt frågan.

Våra förslag syftar till att omfatta samtliga områden där vi har identifierat motverkande strukturer i termer av resurser, organisation och kunskap. Vi menar att satsningar måste göras på ekonomiska och personella resurser för att en institutionalisering av arbetet med mäns våld mot kvinnor ska ske på alla nivåer, för att arbetet ska genomsyras av en tydligare och mer konsekvent könsmaktsförståelse och för att en konsekvent och långsiktig kunskapsuppbyggnad ska möjliggöras.

Nationell expertgrupp för mäns våld mot kvinnor och barn

Vi föreslår att en nationell expertgrupp för mäns våld mot kvinnor och barn tillsätts. I expertgruppen ska finnas representanter för samhällsinstanser med ansvar för att motverka mäns våld. Gruppen ska initialt arbeta fram en nationell handlingsplan och en modell för kommunala handlingsplaner samt myndighetsspecifika policydokument och handlingsprogram om mäns våld mot kvinnor för berörda verksamheter.

Den nationella expertgruppen ska arbeta med att utforma en nationell handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor och barn samt utarbeta en modell för kommunala handlingsplaner för att motverka problemet. Till skillnad från det förslag om en nationell handlingsplan mot våld i nära relationer som lades i Personsäkerhetsutredningens delbetänkande (SOU 2002:71), ska dessa handlingsplaner utgå från en konsekvent könsmaktsförståelse av våld.

Uppdraget att upprätta åtgärdsprogram och policydokument gavs till myndigheterna redan i kvinnofridsuppdragen. Det övergripande syftet skulle vara att ”tjäna som ledstjärna för myndighetens personal i handläggningen av ärenden”. Som vi visat har ingen central myndighet fullgjort detta uppdrag.

Vi vill understryka vikten av att åter ställa krav på myndigheter med ansvar för mäns våld mot kvinnor att arbetet bedrivs utifrån explicita och genomarbetade riktlinjer. Genom att lägga ansvaret för att upprätta en nationell handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor på en nationell expertgrupp vill vi skapa förutsättningar för att myndigheternas policydokument och handlingsprogram utgår från en gemensam plattform.

Expertgruppen ska ansvara för den övergripande strukturen och institutionaliseringen av samarbetet mellan de centrala myndig-

heterna. Expertgruppen ska också utforma övergripande policydokument, konkreta målbeskrivningar i form av handlingsprogram och arbeta med uppföljning, genomförande och vidareutveckling av arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Gruppen ska vara en resurs i utvecklingen av respektive myndighets verksamhet (se nedan) samt när det gäller formerna för de kommunala enheterna (se nedan).

Gruppen ska bestå av anställda motsvarande minst en årsarbetskraft vardera från berörda myndigheter, det vill säga Riksåklagaren, Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Kriminalvårdsstyrelsen och Socialstyrelsen samt Statens skolverk, Integrationsverket, Migrationsverket och Riksförsäkringsverket (Försäkringskassan från den 1 januari 2005), samt från andra instanser, till exempel det nationella centret för forskning (se nedan) och Rikskvinnocentrum. Samtliga i gruppen ska ha kompetens inom området kön, makt och våld. Gruppen ska kontinuerligt rådgöra med kvinnojourernas riksorganisationer

  • Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i

Sverige (ROKS) och Sveriges Kvinnojourers Riksförbund (SKR).

Expertgruppen bör påbörja sitt arbete så snart som möjligt eftersom gruppen ska utarbeta riktlinjer som ska ligga till grund för myndigheternas arbete. Den nationella expertgruppen bör inordnas i det jämställdhetspolitiska arbetet på Regeringskansliet, där jämställdhetsenheten har en samordnande roll.

Specialenheter på myndigheterna för mäns våld mot kvinnor och barn

Utredningen föreslår att samtliga myndigheter som omfattades av Kvinnofridspropositionens uppdrag samt Statens skolverk, Integrationsverket, Migrationsverket och Riksförsäkringsverket (Försäkringskassan) får i uppgift att inrätta en permanent specialenhet för mäns våld mot kvinnor och barn på den egna myndigheten. Enheten ska ansvara för att arbetet blir en institutionaliserad del av verksamheten. Uppgiften att inrätta en enhet ska skrivas in i myndigheternas instruktioner.

Vi föreslår att varje berörd central myndighet

  • Riksåklagaren,

Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Kriminalvårdsstyrelsen, Domstolsverket och Socialstyrelsen samt Statens skolverk, Integrationsverket, Migrationsverket och

Riksförsäkringsverket (Försäkringskassan)

  • inrättar en specialenhet för mäns våld mot kvinnor och barn på den egna myndigheten, med tjänster avsatta för att arbeta med frågan. De anställda ska inneha specialistkompetens på området. Enhetens främsta uppgift blir att i myndighetens verksamhet införliva och följa upp de insatser som formuleras av den nationella expertgruppen. Hur arbetet ser ut, och på vilken nivå det ligger, måste variera utifrån myndigheternas respektive ansvarsområde och verksamhetsstruktur.

Uppgiften att inrätta en enhet ska skrivas in i respektive myndighets instruktion, för att bli en permanent del av verksamheten och möta kraven på långsiktighet.

Vidare föreslår vi några särskilt utpekade myndighetsspecifika uppgifter och poängterar att arbetet med dessa uppgifter bör samordnas på varje myndighets specialenhet. Några av våra förslag bygger på uppdrag som myndigheterna tidigare tilldelats men inte utfört.

Riksåklagaren ska vidta åtgärder för att öka antalet utfärdade besöksförbud samt för att dessa i större utsträckning efterlevs. I detta arbete ska hänsyn tas till det regeringsuppdrag som gavs till Brottsförebyggande rådet (BRÅ) den 8 juli 2004 om att följa tillämpningen av besöksförbud och se över åtgärder för att minska antalet överträdelser av besöksförbud. Riksåklagaren ska även, i samarbete med Rikspolisstyrelsen, arbeta för en aktivare förundersökning som ökar lagföringen vad gäller våldsbrott mot kvinnor och som bättre svarar mot att dessa brott faller under allmänt åtal.

Rikspolisstyrelsen ska, i samarbete med Riksåklagaren, arbeta för en aktivare förundersökning som ökar lagföringen vad gäller våldsbrott mot kvinnor och som bättre svarar mot att dessa brott faller under allmänt åtal. Rikspolisstyrelsen arbetar allt sedan Kvinnofridspropositionen som nationell rapportör för frågor om handel med kvinnor för sexuella ändamål. Rikspolisstyrelsen ska även fortsättningsvis ha denna uppgift och inom ramen för detta arbete samverka med Socialstyrelsen.

Domstolsverket ska, i linje med redan påbörjade försök att öka graden av specialisering av domare, fortsätta det arbetet och definiera mäns våld mot kvinnor som ett fokusområde. Syftet ska vara att höja kvaliteten och öka effektiviteten i handläggningen av mål som gäller mäns våld mot kvinnor. Domstolsverket ska därutöver se över möjligheterna att skapa specialdomstolar i hela landet som behandlar mäns våld mot kvinnor och barn.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) ska snarast genomföra en genomgående könsuppdelning av den statistik som rör mäns våld mot kvinnor och barn. BRÅ ska också se över sina metoder för statistikföring och utarbeta statistik som bygger på en könsmaktsförståelse av mäns våld mot kvinnor. BRÅ ska tillägna sig en könsmaktsförståelse gällande mäns våld mot kvinnor, förslagsvis genom att förvärva extern kompetens. Man ska även, särskilt inom ramen för sitt medlingsuppdrag, verka för att konfliktdialog och medling inte används vid brott som rör mäns våld mot kvinnor.

Brottsoffermyndigheten ska tillföras fyra miljoner kronor för att en undersökning avseende samhällsekonomiska kostnader för mäns våld mot kvinnor genomförs (se nedan). Brottsoffermyndigheten ska också överta uppgiften från Socialstyrelsen att fördela ekonomiska medel till kvinnojoursrörelsen både på riks- och lokalplanet (se nedan).

Kriminalvårdsstyrelsen ska utarbeta nya metoder för hot- och riskbedömningar baserade på en könsmaktsförståelse, av förövare i samband med permissioner och frigivning. Metoderna för hot- och riskbedömning ska även omfatta kvinnor och barn som ingår i det sociala nätverket utanför den egna familjen.

Socialstyrelsen ska, i samråd med Rikskvinnocentrum, kartlägga hur arbetet med mäns våld mot kvinnor bedrivs inom hälso- och sjukvården samt utarbeta allmänna råd till densamma när det gäller våldsutsatta kvinnor. Socialstyrelsen ska även tillse att samarbetssamtal (och medling) inte används inom socialtjänsten när mannen utövat någon form av våld mot kvinnan och/eller barnen.

Statens skolverk ska utarbeta policydokument och handlingsplaner mot pojkars våld mot flickor, speciellt när det gäller kränkningar på grund av kön (sexuella trakasserier). Man ska särskilt prioritera frågor om våldsutövande och våldsutsatthet i skola och förskola samt utreda förekomsten av våld. Statens skolverk ska också utreda möjligheten att i läroplanen införa ämnesområdet mäns och pojkars våld mot kvinnor och flickor.

Migrationsverket ska uppmärksamma våldsutsatthet hos kvinnor och barn. Det finns även skäl att i de fall när minderåriga barn ensamma söker asyl uppmärksamma eventuellt våldsutövande av fadern och därmed ifrågasätta återförening. Migrationsverket ska i prövningen av asylärenden i större utsträckning anta förföljelse på grund av kön och särskilt kvinnors och barns våldsutsatthet som ett fullgott skäl för asyl.

Riksförsäkringsverket (Försäkringskassan) ska i sin ärendehantering ta hänsyn till sambandet mellan kvinnors våldsutsatthet och sjukskrivning.

Skärpning av socialtjänstlagens (SFS 2001:453)

5 kap. 11 §

Utredningen föreslår att lydelsen i socialtjänstlagens (SFS 2001:453) 5 kap. 11 § ändras från ”bör” till ”skall”.

Redan Kvinnovåldskommissionen förordade i sitt betänkande en skärpning av socialtjänstlagens bestämmelse om stöd till kvinnor som utsatts för våld. Vi vill återigen lyfta frågan för att därigenom skärpa kommunernas ansvar för brottsoffer, särskilt våldsutsatta kvinnor.

Nuvarande lydelse:

11 §

Socialnämnden bör verka för att den som utsatts för brott och dennes anhöriga får stöd och hjälp. Socialnämnden bör härvid särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation.

Föreslagen lydelse:

11 §

Socialnämnden skall verka för att den som utsatts för brott och dennes anhöriga får stöd och hjälp. Socialnämnden skall härvid särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation.

Skärpt tillsyn för länsstyrelserna inom området mäns våld mot kvinnor

Utredningen föreslår att länsstyrelserna får ett skärpt tillsynsansvar när det gäller socialtjänsten angående mäns våld mot kvinnor. Ansvaret för detta bör ligga under sakområdet jämställdhet och skrivas in i länsstyrelsernas myndighetsinstruktioner.

Vår utredning visar att könsmaktsförståelsen tenderar att försvinna i mötet med det konkreta våldet. Därför menar vi att det är viktigt att skapa förutsättningar för ett konstruktivt arbete på lokal nivå. Ansvaret för verksamhetsuppföljning bör ligga på länsstyrelserna. Vi ser den statliga tillsynen som en viktig förutsättning för att bedriva ett effektivt arbete när det gäller att motverka mäns våld mot kvinnor.

I dag ligger arbetet med mäns våld mot kvinnor på olika enheter inom länsstyrelserna (framför allt på enheter som handhar jämställdhet, social omvårdnad och integration). Det är önskvärt att den nya tillsynsfunktionen ligger under sakområdet jämställdhet, för att man på så sätt ska koppla arbetet till regeringens jämställdhetspolitiska delmål som rör frihet från könsrelaterat våld.

Den nya tillsynsfunktionen ska innefatta motsvarande två årsarbetskrafter per länsstyrelse, och vi föreslår att varje länsstyrelse årligen tillförs ca 1 miljon kronor för detta arbete. Länsstyrelserna ska, inom ramen för det ovan beskrivna arbetet, samarbeta med de kommunala enheterna med inriktning på mäns våld mot kvinnor och barn (se nedan).

Kommunala enheter med inriktning på mäns våld mot kvinnor och barn

Utredningen föreslår att alla kommuner inrättar enheter med inriktning på mäns våld mot kvinnor och barn. Dessa enheter ansvarar för det konkreta arbetet med våldsutsatta kvinnor och barn och våldsutövande män. Enheterna ska bestå av representanter från berörda myndigheter.

De kommunala enheterna ska bestå av en grupp med specialistkompetens på området och arbeta konkret med våldsutsatta kvinnor och barn samt med våldsutövande män (i två separata verksamheter). Den verksamhet som bedrivs av Malmö stad är ett exempel på hur en kommunal enhet kan organiseras, där speciellt organiseringen av Kriscentrum för barn går i en riktning som vi ser som önskvärd (se kapitel 5).

Den kommunala enheten för kvinnor och barn ska bestå av åklagare, polis, socialsekreterare och advokat samt representanter för försäkringskassa och kriminalvård. Enheten ska samarbeta med kvinnojouren. Det är också önskvärt att landstinget samarbetar

med den kommunala enheten för att tillhandahålla läkare, sjuksköterska och psykolog, till exempel under vissa bestämda tider och vid akutbehov.

Den kommunala enheten ska tillgodose behovet av skyddat boende för våldsutsatta kvinnor i den omfattning som krävs. Enheten ska ha ett särskilt ansvar för våldsutsatta kvinnor med till exempel missbruksproblem och fysiska eller psykiska funktionshinder, eftersom kvinnojourerna inte har möjlighet att ta emot dessa kvinnor. Enheten bör även uppmärksamma våld i samkönade parrelationer.

Verksamheten för män ska utgå från utvärderingar av redan befintliga verksamheter för män (se nedan).

Beroende på kommunens storlek och karaktär kan enheterna organiseras på olika sätt i olika delar av landet, exempelvis genom samarbete mellan olika kommuner. Varje kommun ska dock ha en skyldighet att tillhandahålla enheter i den egna eller en angränsande kommun, dit berörda invånare i den egna kommunen kan vända sig. Den nationella expertgruppen ska utgöra en resurs för kommunerna när det gäller utformningen av arbetsformer för verksamheten. Hur en reglering i lag av de kommunala enheterna kan se ut, anser vi bör utredas närmare av regeringen.

Ett nationellt forskningscentrum för mäns våld mot kvinnor och barn

Utredningen föreslår att ett fristående forskningscentrum, med samhällsvetenskaplig orientering, om mäns våld mot kvinnor och barn etableras.

Våra direktiv utgår från att frågor om mäns våld mot kvinnor rör jämställdhet och maktfördelningen mellan könen. Forskning som utgår ifrån denna förståelse är central för utvecklingen av regeringens jämställdhetspolitik och för arbetet med mäns våld mot kvinnor och barn på alla samhällsnivåer. Kompetens inom detta område har utvecklats främst inom det samhällsvetenskapliga forskningsfältet.

Vi föreslår att ett fristående nationellt forskningscentrum med samhällsvetenskaplig orientering inrättas och att detta centrum får i uppgift att genom forskning leda kunskapsutvecklingen när det gäller mäns våld mot kvinnor. Centrumet ska bedriva egen spets-

forskning och peka på forskningsbehov inom området kön, makt och våld. Man ska även arrangera seminarier och annan utåtriktad verksamhet inom ramen för forskningsprogrammet samt initiera ett forskarnätverk.

Organisationsformen för centrumet bör närmare utredas; där kan exempelvis Institutet för Framtidsstudier fungera som förebild. Institutet för Framtidsstudie, som är en stiftelse finansierad av statliga medel, bedriver självständig forskning och utåtriktad verksamhet. Stiftelsens anslag för 2005 uppgår till 18 miljoner kronor. Vi föreslår att anslaget för vårt föreslagna centrum ligger i samma storleksordning.

Ett led i regeringens satsningar inom området mäns våld mot kvinnor var att man 1993 tillsatte en professur i sociologi särskilt kvinnoforskning, som ska studera förhållandet mellan makt och kön i familj och samhälle, särskilt våld mot kvinnor (prop. 1989/90:90 och prop. 1990/91:100, bilaga 10).

I linje med tanken om samordning av forskningsresurser bör således denna professur tas tillvara i centrumets uppbyggnad, liksom forskningsresurser som finns på andra håll i landet.

Till det nationella forskningscentrumet ska minst två professurer knytas, samt ett antal forskarassistenttjänster och doktorandtjänster, för att man ska kunna möjliggöra en viss volym på verksamheten, vilket i sin tur gagnar en skapande forskningsmiljö.

Centrumet ska särskilt arbeta med att utveckla internationella kontakter med såväl europeiska som utomeuropeiska forskare och forskarnätverk. Man ska också kunna medverka i utbildningar på högskolenivå och i fortbildning av yrkesverksamma.

Forskningsprogram om mäns våld mot kvinnor och barn

Utredningen föreslår att ett forskningsprogram med inriktning på mäns våld mot kvinnor och barn inrättas.

Trots de politiska initiativ som har tagits på området mäns våld mot kvinnor i Sverige har det aldrig funnits något forskningsprogram inom detta område. Detta skiljer sig från situationen i både Norge och Finland, liksom från Nordiska ministerrådet, där stora satsningar gjorts. I Norge har exempelvis sammanlagt över 20 miljoner norska kronor satsats sedan 1992 och i Finland fanns

ett program mellan 2000 och 2003 som finansierades med motsvarande 15 miljoner svenska kronor.

För att utveckla den förståelse av mäns våld mot kvinnor och barn som vi ser som grunden för all verksamhet måste det finnas resurser till forskning på området. Forskningsprogrammet ska bygga vidare på befintlig forskning och peka ut nya forskningsområden. Programmet bör formuleras av forskare, eftersom den mest kvalificerade forskningsinitieringen görs av dessa.

Vi ser i nuläget behov av forskning på följande områden: mäns våldsansvar, motståndet mot och åtgärder för att stoppa mäns våld, sambandet mellan olika våldsformer och olika arenor för våldsutövande samt våldsutsatta kvinnors och barns rättstrygghet.

Vi föreslår att programmets utformning och fördelning av forskningsmedel sker enligt samma förfarande som i forskningsråden. Vi föreslår vidare att programmet administreras av det nationella forskningscentrumet för mäns våld mot kvinnor och barn (se ovan). Finansieringen av programmet bör uppgå till minst sju miljoner kronor per år. Vi föreslår att programmet till en början inrättas för en femårsperiod och därefter utvärderas.

Ökade resurser till kvinnojourer

Utredningen föreslår att de kvinnojourer som är knutna till ROKS eller SKR får ett permanent statsbidrag i förhållande till kommunens och eventuellt till kringliggande kommuners invånarantal, samt att kvinnojourernas riksorganisationer tillsammans får ett ökat bidrag på 20 miljoner kronor per år.

I vår utredning finns mycket som pekar på att det fortfarande är landets kvinnojourer som utför det mesta arbetet för våldsutsatta kvinnor och barn i samhället. Kvinnojourerna bedriver också ett viktigt opinionsbildande arbete för att förmå makthavare på olika nivåer att ta frågan om mäns våld mot kvinnor och barn på allvar.

Vårt förslag om kommunala enheter står inte i motsättning till de lokala kvinnojourernas arbete eftersom kvinnojourerna bedriver ett kvalitativt annorlunda arbete jämfört med socialtjänsten.

Kvinnojourerna ska fortsättningsvis ges förutsättningar att spela en viktig roll i arbetet mot mäns våld. Vi föreslår därför att det införs ett statligt bidrag till de lokala kvinnojourerna och att detta bidrag ges i förhållande till invånarantalet i den kommun där

kvinnojouren finns. För kvinnojourer vars upptagningsområde även sträcker sig till grannkommuner ska hela upptagningsområdets invånarantal beaktas. Det statliga bidraget bör vara minst i nivå med det som i dag utgör det största bidrag som någon av landets kommuner ger till en kvinnojour och det kommunala bidraget ska uppgå till hälften av det statliga bidraget. Hänsyn vid fördelning av medel ska tas till kvinnojourer som har en annan organisationsform, exempelvis Terrafem.

Formerna för bidrag bör så långt som möjligt automatiseras så att jourerna kan bedriva ett långsiktigt arbete utan att behöva lägga ner värdefull kraft på att ansöka om projektbidrag. En modell är att jourer tilldelas medel vart tredje år. Utformningen av rutiner för fördelning av medel bör ske i samarbete med riksorganisationerna Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) och Sveriges Kvinnojourers Riksförbund (SKR).

Det fortsatta arbetet för att motverka mäns våld förutsätter en stark kvinnojoursrörelse, där riksorganisationerna bland annat kan fokusera på det opinionsbildande arbetet. Därför är det angeläget att även riksorganisationerna ROKS och SKR får ökade medel och att också denna utdelning sker mer långsiktigt, exempelvis vart tredje år. Vi föreslår att anslaget till riksorganisationerna tillsammans uppgår till 20 miljoner kronor per år, fördelat på organisationerna efter storlek och verksamhet.

Ansvaret för fördelning av medel till både riksorganisationerna och de lokala jourerna bör ligga på Brottsoffermyndigheten, eftersom denna myndighet har en kompetens på området mäns våld mot kvinnor som bygger på en könsmaktsförståelse.

Kompetenskrav och utbildning

Utredningen föreslår att våldskunskap baserad på en könsmaktsförståelse ska krävas för tjänster som har ett specifikt ansvar för mäns våld mot kvinnor.

Fortbildning av redan befintlig personal inom myndigheterna är viktig, men för att genomgripande förändringar ska kunna komma till stånd krävs också att ny kompetens tillförs. Vi föreslår därför att våldskompetens baserad i en könsmaktsförståelse framhålls som ett krav när nya tjänster tillsätts som specifikt ska arbeta med frågor om våld i allmänhet och med våldsutsatta kvinnor och barn

eller våldsutövande män i synnerhet. Detta krav bör gälla både inom myndigheter och i kommunernas verksamhet, exempelvis socialtjänsten.

Att införa kunskaper om mäns våld mot kvinnor som en del av examensordningen för vissa yrkesutbildningar var ett krav som fördes fram redan i Kvinnofridsbetänkandet. Vi ser det som en självklarhet att återigen ställa detta krav. Utredningen ställer sig därför bakom den del av Högskoleverkets förslag som handlar om att införa krav på kunskap om mäns våld mot kvinnor i en rad examensordningar.

Screening och statistik över mäns våld mot kvinnor och barn

Utredningen föreslår att den nationella expertgruppen får i uppgift att utarbeta rutiner för screening och statistikföring av mäns våld mot kvinnor och barn.

Att det finns statistik över mäns våld mot kvinnor och barn är en förutsättning för att man ska få en bild av omfattningen av problemet. Vår utredning visar också att en av de riktigt framgångsrika metoderna för att synliggöra mäns våld mot kvinnor och barn och fånga upp en del av det våld som annars aldrig kommer till myndigheters kännedom, är att ”screena”, det vill säga aktivt fråga om våldsutsatthet.

De försök som gjorts i Sverige, bland annat av Socialstyrelsen och Rikskvinnocentrum, har fått ett mycket positivt gensvar både av de professionella som ställer frågorna och av de tillfrågade kvinnorna. Dessa satsningar har dock varit av projektkaraktär.

Vi föreslår att den nationella expertgruppen får i uppgift att utarbeta rutiner för en rikstäckande statistikföring och screening av mäns våld mot kvinnor och barn. Här bör man se över inom vilka verksamheter det är genomförbart

  • mödravård, skolor, ungdomsmottagningar, försäkringskassa, kriminalvård när det gäller våldsutövande män, etc. Varje myndighet har inom sitt område ansvar för att genomföra arbetet med screening och statistikföring.

Undersökning av samhällsekonomiska kostnader för mäns våld mot kvinnor och barn

Utredningen föreslår att Brottsoffermyndigheten får i uppdrag att genomföra en undersökning av de samhällsekonomiska kostnaderna för mäns våld mot kvinnor.

Redan Kvinnovåldskommissionen pekade på vikten av att sätta fokus på mäns ansvar för våldsutövning. Alla män har ansvar för att aktivt bryta kulturella föreställningar som legitimerar mäns rätt att utöva makt, kontroll och våld mot kvinnor. Genom att fokusera på kostnaderna för mäns våld mot kvinnor i en förövarundersökning kan aktörskapet för våldet befästas och blickpunkten flyttas till gärningsmännen. Liknande undersökningar har redan genomförts i bland annat Finland, Schweiz, Storbritannien, Kanada och Australien. De visar på höga kostnader för mäns våld mot kvinnor

  • inte enbart för de utsatta kvinnorna och barnen, utan också för samhället i stort.

Undersökningen bör genomföras av våldsforskare och samhällsekonomer med könsmaktsteoretisk kompetens. Vi föreslår att Brottsoffermyndigheten tillförs fyra miljoner kronor för detta ändamål.

Utredning angående mäns våldsansvar

Vi föreslår att en utredning tillsätts som utreder hur mäns våld mot kvinnor och barn ska stoppas och hur män ska förmås att ta ansvar för det våld som de utövar.

Utredningen ska, i linje med direktiven för denna utredning, utgå från en könsmaktsförståelse där mäns våldsutövning mot kvinnor, barn och män kan ses som ett led i skapandet av maskulinitet. Den ska också lägga förslag på åtgärder som syftar till att män på olika nivåer ska förmås att ta ansvar för det våld som de utövar.

Vi föreslår också att utredningen undersöker bristerna i rättsväsendet och lagstiftningen och bland annat ser över lagen om besöksförbud samt de hot- och riskbedömningsinstrument som i dag används inom olika myndigheter. Vidare bör utredningen undersöka myndigheternas hantering av ärenden om mäns våld mot kvinnor och bland annat se på vilka föreställningar och vilken

praxis som finns när det gäller faderskap i förhållande till våld mot mamman och barnen, till exempel i ärenden om vårdnad och umgänge.

Verksamheter för våldsutövande män har under senare år etablerats på flera håll, men de har i mycket liten utsträckning utvärderats. Utredningen bör utvärdera de verksamheter som finns i dag och särskilt studera i vilken utsträckning de bygger på en utgångspunkt om mäns ansvar för våldet och med vilka metoder våldsproblematiken bör bearbetas. Utredningen bör också se om verksamheter för våldsutövande män kan vara en resurs i arbetet med att motverka mäns våld mot kvinnor på nationell, regional och lokal nivå, samt i vilken mån verksamheterna bedriver ett opinionsbildande arbete.

Utredningen bör även ge förslag på konkreta åtgärder gällande förebyggande verksamhet samt beakta undersökningen om samhällsekonomiska kostnader för mäns våld mot kvinnor.

Förslag på organisationsstruktur för arbete med mäns våld mot kvinnor och barn

Specialenheter på myndighetsnivå

Länsstyrelsen

Jämställdhet

Nationell expertgrupp

Rikskvinnocentrum

Nationellt

Forskningscentrum

Jämställdhetsenheten

Forsknings-

program

Regeringskansliet

Kommunala enheter

Förslag på organisationsstruktur för arbete med mäns våld mot kvinnor och barn

Specialenheter på myndighetsnivå

Länsstyrelsen

Jämställdhet

Nationell expertgrupp

Rikskvinnocentrum

Nationellt

Forskningscentrum

Jämställdhetsenheten

Forsknings-

program

Regeringskansliet

Kommunala enheter

Kapitel 9 Konsekvenser av utredningens förslag

Vi har i detta betänkande lagt fram förslag som innebär en institutionalisering av arbetet med mäns våld mot kvinnor på flera nivåer och inom ett antal samhällsarenor. Föreslagna åtgärder för att minska mäns våld mot kvinnor och barn leder inte bara till att mänskliga rättigheter och nationell lagstiftning efterlevs och till att individuellt fysiskt och psykiskt lidande undviks. Vi menar också att förslagen på sikt leder till att ekonomiska resurser frigörs i relation till de omfattande samhällskostnader som mäns våld mot kvinnor och barn i dag orsakar.

Ekonomiska konsekvenser

Syftet med våra förslag är att arbetet med mäns våld mot kvinnor ska bedrivas systematiskt och långsiktigt. Det innebär att föreslagna ekonomiska omprioriteringar inte ska ses som tillfälliga åtgärder utan som permanenta åtgärder för att inskärpa hos myndigheterna det ansvar de redan har att arbeta med mäns våld mot kvinnor. Vissa av våra förslag innebär att medel måste tillskjutas.

De ekonomiska konsekvenserna av våra förslag redovisas i den ordning förslagen framlagts i kapitel 8.

Vi har föreslagit att en nationell expertgrupp ska tillsättas som ska utarbeta en nationell handlingsplan, myndighetsspecifika policydokument och handlingsprogram samt en modell för kommunala handlingsplaner i syfte att motverka och åtgärda mäns våld mot kvinnor och barn. Finansiering av den nationella expertgruppen ska ske inom de berörda myndigheternas befintliga budgetramar, eftersom gruppen består av heltidsanställda från respektive myndighet. För rådgivande representanter från kvinnojourernas riksorganisationer, ROKS och SKR, ska ersättning utgå.

Vi har även sett behov av specialiserade enheter på de berörda myndigheterna som omfattades av Kvinnofridspropositionens upp-

drag: Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Kriminalvårdsstyrelsen och Socialstyrelsen. Vi anser att sådana specialenheter även ska finnas på Statens skolverk, Migrationsverket, Integrationsverket och Riksförsäkringsverket (Försäkringskassan). Kostnaden för specialenheter på myndigheterna ska belasta myndigheternas ordinarie anslag. För de flesta av de berörda myndigheterna innebär våra förslag alltså en omfördelning av egna budgetmedel.

Länsstyrelserna är en central instans när det gäller tillsynen i kommunerna. Vi har därför föreslagit skärpt tillsyn för länsstyrelserna gällande socialtjänstens arbete med mäns våld mot kvinnor. Detta tillsynsarbete ska läggas under sakområdet jämställdhet. Detta innebär utökade ekonomiska anslag motsvarande två årsarbetskrafter per länsstyrelse, totalt ungefär 21 miljoner kronor. Länsstyrelserna bör tillföras medel för detta arbete. Medlen som anslås för denna fråga bör öronmärkas. Kostnaderna bör finansieras genom anslag om socialtjänstpolitik via Socialdepartementet.

Liksom för de centrala myndigheterna innebär våra förslag för kommunerna att en omprioritering av deras egna medel måste ske. Vi föreslår att varje kommun inrättar enheter med inriktning på mäns våld mot kvinnor och barn. På de kommunala enheter som riktar sig till kvinnor och barn finns olika yrkesgrupper representerade. Dessa kommunala enheter ska finansieras av berörda myndigheter.

Mot bakgrund av det behov av forskning och utbildning som framkommit i vår utredning har vi föreslagit att ett nationellt centrum för forskning inrättas. Vi har även föreslagit att det skapas ett nytt forskningsprogram om mäns våld mot kvinnor. Det nationella centrumet och forskningsprogrammet bör vara statligt finansierade. Det nationella centrumet bör tillskjutas minst 18 miljoner kronor per år. De ekonomiska medlen är beräknade i förhållande till vad Institutet för Framtidsstudier erhåller i årligt anslag. Satsningen på ett forskningsprogram föreslås uppgå till minst 7 miljoner kronor per år. Detta är beräknat i förhållande till kostnaderna för de satsningar på forskningsprogram om kön och våld som gjorts i övriga nordiska länder. Forskningscentrumet och forskningsprogrammet föreslås finansieras genom ordinarie anslag till utbildning och universitetsforskning via Utbildningsdepartementet.

Vi föreslår en ökning av bidragen till kvinnojourerna och deras riksorganisationer ROKS och SKR. Detta sker för riksorganisa-

tionernas del genom statsbidrag och för kvinnojourerna både genom statliga och kommunala bidrag. Utredningen om statligt stöd för kvinnors organisering (SOU 2004:59) föreslår att huvudalternativet för finansiering av det nya statsbidraget för kvinnoorganisationer ska vara en andel av AB Svenska Spels samlade överskott, där motsvarande 30 miljoner kronor föreslås avsättas för kvinnors organisering. Eftersom kvinnojourerna är en del av kvinnoorganiseringen föreslår vi att 10 miljoner kronor per år av det nya statsbidraget går till riksorganisationerna, samt att ytterligare en summa på 10 miljoner kronor per år från AB Svenska Spels samlade överskott går till deras verksamhet. Hur de lokala kvinnojourerna ska finansieras genom både statliga och kommunala bidrag bör närmare ses över.

Vi föreslår att den nationella expertgruppen ska utarbeta rutiner för screening och statistikföring om mäns våld mot kvinnor. Vi föreslår att finansieringen av screening sker inom varje myndighets ordinarie budget.

Vi föreslår också slutligen att Brottsoffermyndigheten ska tillföras fyra miljoner kronor för att genomföra en undersökning avseende samhällsekonomiska kostnader för mäns våld mot kvinnor. Undersökningen föreslås finansieras genom Justitiedepartementets ordinarie anslag.

Konsekvenser för det kommunala självstyret

Vi har lagt förslag som har inverkan på det kommunala självstyret, eftersom kommunerna under nuvarande bestämmelser inte har tagit sitt ansvar. Den ändring av socialtjänstlagen som vi har föreslagit innebär

  • tillsammans med förslagen om länsstyrelsernas skärpta tillsyn, inrättande av kommunala enheter samt om kommunernas bidrag till kvinnojourerna
  • att kommunernas ansvar för att ge hjälp och stöd till våldsutsatta kvinnor förtydligas. Det är viktigt att stöd och hjälp till våldsutsatta kvinnor införlivas i verksamhetsstrukturen så att detta kan ske i lika stor utsträckning i landets alla kommuner. Vilka lagregleringar detta kräver måste utredas närmare.

Konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män

Med våra åtgärdsförslag att specifikt synliggöra och skärpa arbetet med mäns våld mot kvinnor följer att den statliga jämställdhetspolitiken som helhet förstärks. Åtgärderna bekräftar regeringens utgångspunkt att mäns våld mot kvinnor är en fråga om bristande jämställdhet. I sammanhanget bör därför betonas vikten av att det sjätte jämställdhetspolitiska delmålet, frihet från könsrelaterat våld, även i fortsättningen ska vara en vital och självklar del av regeringens jämställdhetsarbete.

Våra överväganden och förslag har gjorts mot denna bakgrund och syftar till att genom institutionalisering, ökade resurser, ökad kompetens och en större samsyn i arbetet mot mäns våld mot kvinnor minska våldet och uppnå ökad jämställdhet mellan kvinnor och män.

Konsekvenser för integrationspolitiken

Ur integrationspolitisk synvinkel vill vi poängtera att förslagen tar fasta på den gemensamma grund mäns våld mot kvinnor har, oavsett etnisk bakgrund hos förövare och offer. Vi menar att splittringen av våldsformer i ”hedersrelaterat” våld, som kopplas till etnicitet, och ”svenskt” våld är en form av hinder för att bedriva ett arbete mot alla former av våld mot kvinnor av alla etniska tillhörigheter.

Konsekvenser för integrationspolitiken får i förlängningen även våra förslag om screening av kvinnors och barns våldsutsatthet som ska genomföras av Migrationsverket samt att mäns våld mot kvinnor ska antas som ett tillräckligt skäl för asyl.

Konsekvenser för brottsligheten

Mäns våld mot kvinnor och barn är i många former kriminaliserat. Denna brottslighet orsakar omfattande fysiska, psykologiska och sociala skadeverkningar på enskilda individer samt ekonomiska påfrestningar för offren. Att arbeta systematiskt för att motverka mäns våld mot kvinnor leder till minskad brottslighet, minskat individuellt lidande och uppfyller därmed regeringens överordnade mål i denna fråga.

Litteraturförteckning

Abrahamsson, L (2002), ”Just när det blev viktigt så blev det

manligt”, Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr 1. Agosin, M (red.) (2001), Women Gender and Human Rights: A

global perspective, Rutgers New Brunswick, NJ: University Press. Amnesty International (2001), Broken bodies, shattered minds:

Torture and ill-treatment of women, Oxford: The Alden Press. Amnesty International (2004), Mäns våld mot kvinnor i nära

relationer. En sammanställning om situationen i Sverige. Bender, C & C Holmberg (2001), När var och en sköter sitt… Hur

ser stöd och hjälp ut till misshandlade kvinnor i kommuner utan kvinnojour? Sköndalsinstitutets arbetsrapportserie nr 21. Blumel, D m.fl. (1993), Who pays? The economic costs of violence

against women, Queensland: Women’s Policy Unit. Boasdottir, SA (1998), Violence, power and justice: A feminist

contribution to christian sexual ethics, Stockholm: Gotab. Bolin, B & K Enquist-Bolin (1997), Tack vare Frideborg, 1997,

Norrköping: Bolin Psykosocial Utveckling och Utvärdering. Brownmiller, S (1975), Against Our Will: Men, Women and Rape,

New York: Simon & Schuster. Brantsæter, M (2001), Möten med män dömda för sexuella övergrepp

mot barn, Oslo: GCS Multicommunication AS. Brottsförebyggande rådet (1999), Elektronisk övervakning vid

besöksförbud – Teknikens möjligheter och begränsningar, Regeringskansliet: dnr Ju 1999/1158/KRIM. Brottsförebyggande rådet (2000a), Förbud mot köp av sexuella

tjänster. Tillämpningen av lagen under det första året, Rapport 2000:4. Brottsförebyggande rådet (2000b), Grov kvinnofridskränkning. En

kartläggning, Rapport 2000:11.

Brottsförebyggande rådet (2000c), Barnmisshandel. En kartläggning

av polisanmäld misshandel av små barn, Rapport 2000:15. Brottsförebyggande rådet (2001a), Upprepad utsatthet för brott,

Rapport 2001:3. Brottsförebyggande rådet (2001b), Dödligt våld mot kvinnor i nära

relationer, Rapport 2001:11. Brottsförebyggande rådet (2002a), Att förebygga våld mot kvinnor i

nära relationer, Idéskrift 9, Rapport 2002:8. Brottsförebyggande rådet (2002b), Våld mot kvinnor i nära rela-

tioner. En kartläggning, Rapport 2002:14 Brottsförebyggande rådet (2003), Besöksförbud. En utvärdering av

lagen och dess tillämpning, Rapport 2003:2. Brottsoffermyndighetens årsredovisningar 1999-2002. Brottsoffermyndigheten (2001), Rapport angående Brottsoffermyn-

dighetens uppdrag om våld mot kvinnor, Regeringskansliet: dnr Ju1999/4447/KRIM. Carlsson, E m.fl. (2001), Fredman – en utvärdering av ett på-

verkansprogram inom kriminalvården, Lunds universitet: Socialhögskolan. Center For Health and Gender Equity (CHANGE) (1999)

Population reports. Ending violence against women, Volume XXVII, Number 4: 1999, Series L, Number 11 Issues in World Health. Christensen, E (1990), ”Börnekår. En undersögelse af omsorgs-

svigt i relation til Born og unge i familier med hustrumishandling”, Nordisk Psykologi, nr 3. Clayhill, H (red.) (1992), Kvinnohistorisk uppslagsbok, Värnamo:

Raben & Sjögren Connell, R (1995), Masculinities, California: University of Cali-

fornia Press. Cook, R (red.) (1994), Human rights of women, Philadelphia:

University of Pennsylvania Press. Dalquist, U (1999), Köns- och genusrepresentationer i BRÅ:s

rapporter, Brottsförebyggande rådet. Danermark, B & C Kullberg (1999), Samverkan. Välfärdsstatens

nya arbetsform, Lund: Studentlitteratur. Daniels, C & R Brooks (red.) (1997), Feminists negotiate the state:

The politics of domestic violence, Lanham: University Press of America.

Day, T (1995), The health-related costs of violence against women in

Canada: The tip of the iceberg, London & Ontario: Centre for Research on Violence against Women and Children. de los Reyes, Paulina & I Molina (2002), ”Kalla mörkret natt! Kön,

klass och ras/etnicitet i det postkoloniala Sverige”, Maktens olika förklädnader. Kön, klass och etnicitet i det postkoloniala Sverige, de los Reyes, Molina & Mulinari (red.), Stockholm: Atlas. Dir. 1993:88, Kommission om våld mot kvinnor. Dir. 2003:112, Uppföljning och utvärdering av Kvinnofridspro-

positionens myndighetsuppdrag ur ett könsmaktsperspektiv. Dir. 2004:11 Ombildning av Rikskvinnocentrum till ett nationellt

institut. Dir. 2004:18. Översyn av jämställdhetspolitiken. Domstolsverket (2001), Den nya kvinnofridslagen. Särtryck av en

artikelserie i tidningen Nämndemannen. Domstolsverket (2002), Slutrapport – Försöksverksamhet med

videokonferens i allmän domstol, Rapport 2002:5. Ds 1995:2, Pappagruppens slutrapport. Ds 2001:73, Ytterligare åtgärder för att motverka våld i nära

relationer. Eduards, M & U Thomsson (1999), ”Jämställdhet – en kommunal

angelägenhet?”, Kommunal ekonomi och politik, vol. 3, nr 4. Eduards, M (2002), Förbjuden handling. Om kvinnors organisering

och feministisk teori, Malmö: Liber. Eldén, Å (2003), Heder på liv och död. Våldsamma berättelser om

rykten, oskuld och heder, Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis. Eldén, Åsa & J Westerstrand (2004), ”Hederns försvarare. Den

rättsliga hanteringen av ett hedersmord”, Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr 3. Eliasson, M (1997), Mäns våld mot kvinnor, Natur & Kultur:

Stockholm. Ellsberg, M (1999), ”Domestic Violence and Emotional Distress

Among Nicaraguan Women: Results from a population-based study”, American Psychologist, vol. 54, nr 1. Elvin-Nowak, Y & H Thomsson (2003), Att göra kön, Stockholm:

Albert Bonniers förlag. Eriksson, M (2003), I skuggan av Pappa: Familjerätten och

hanteringen av fäders våld, Stehag: Förlags AB Gondolin. Europaparlamentet (1995), Directorate General for Research

Human Rights=Women’s rights?, Women Rights Series W-7.

Europarådet (1998), Summary of the Plan of Action to combat

violence against women, EG-S-VL(1998)01. Europarådet (2002), Recommendation REC (2002)5 of the Com-

mittee of Ministers to member States on the protection of women against violence. French, M (1992), Det eviga kriget mot kvinnan, Köping: Natur

och kultur. Förenta nationerna (1993), The Declaration on the elimination of

violence against women, A/RES/48/104. Förenta nationerna (1995), The Advancement of Women

1945

1996, United Nations Publication, New York.

Förenta nationerna (1999), Economic and Social Council, Inte-

gration of the human rights of women and the gender perspective, violence against women, E/CN.4/1999/68. Förenta nationerna (2003), Economic and Social Council, Inte-

gration of the human rights of women and the gender perspective. Violence against women, E/CN.4/2003/75. Förenta nationerna (2004), Economic and Social Council, Inte-

gration of the human rights of women and the gender perspective. Violence against women, E/CN.4/2004/66. Godenzi, A & C Yodanis (1998), First report on the economic costs

of violence against women, Fribourg: University of Fribourg. Gordon, L (2002), Heroes of Their Own Lives: The politics and

history of family violence, Urbana & Chicago: University of Illinois Press. Greaves, L m.fl. (1995), Selected estimates of the costs of violence

against women, London & Ontario: Centre for Research on Violence Against Women and Children. Grimshaw, P m.fl. (red.), (2001), Women’s rights and human rights:

International historical perspectives, New York: Palgrave MacMillan. Guneriussen, W (1996), Aktör, handling och struktur. Grund-

problem i samhällsvetenskapen, Lund: Studentlitteratur. Hanmer J & C Itzin (red.) (2000), Home truths about domestic

violence: Feminist influences on policy and practice a reader, London: Routledge. Harding, S (1987), ”Instabiliteten i den feministiska teoribild-

ningens analytiska kategorier”, Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr 2–3.

Hearn, J (1998), The violences of men: How men talk about and

how agencies respond to men's violence to women, London: Sage Publications. Heiskanen, M & M Piispa (1998), Faith, Hope, Battering. A Survey

of Men’s Violence against Women in Finland, Helsingfors: Statistikcentralen Finland. Hester, M (1998), Kvinnomisshandel och umgängesrätt: En intervju-

undersökning i England och Danmark, Stockholm: Brevskolan, Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige. Hirdman, Y (2001), Genus – om det stabilas föränderliga former,

Malmö:Liber. Holmberg, C (2004), Med husbondens röst – om våld mot djur i

misshandelsrelationer, Ystad: Kabusa böcker. Holmberg, Carin & C Bender (1998), Våld mot kvinnor – män i

kris. En kartläggning av verksamheten på sju kvinnojourer och tre mansjourer 1997, Stockholm: SoS rapport 1998:6. Holmberg, Carin & C Bender (2003), Det är något speciellt med den

här frågan… Om det lokalpolitiska samtalet om mäns våld mot kvinnor, Umeå: Brottsoffermyndigheten. Horne, S (1999), ”Domestic Violence in Russia”, American

Psychologist, vol. 54, nr 1. Hydén, M (1995), Kvinnomisshandel inom äktenskapet. Mellan det

omöjliga och det möjliga, Stockholm: Liber. Högskoleverket (2004), Genusperspektiv och mäns våld mot

kvinnor. Ett regeringsuppdrag. Isdal, P (2001), Meningen med våld, Oslo: Gothia. Jaspard, M m.fl. (2003) Enquête Nationale sur les violences envers les

femmes en France, Paris: Institut de Démographie de l'Université Paris. Justitiedepartementet (2004), Faktablad om budgetpropositionen

2005. Kaufman, M (1993), Cracking the Armor: Power, Pain, and the Lives of Men, Canada: Viking/Penguin. Kelly, L (1988), Surviving sexual violence, Minneapolis: University of Minnesota Press. Klein, E m.fl. (1997), Ending domestic violence: Changing public perceptions/halting the epidemic, USA: Sage Publications. Lagrådsremiss (1997), Våld mot kvinnor, 16 december 1997. Larsson, C (2002), Hur fungerar samverkan för kvinnofrid i Malmö? En enkätundersökning, Malmö högskola.

Letmark, P (2004a), ”Rättsläkare får fast kvinnomisshandlare”,

Dagens Nyheter, 2004-10-21. Letmark, P (2004b), ”Våldtagen kvinna kan vänta med anmälan”,

Dagens Nyheter 2004-10-31. Lindgren, S-Å (red.) (2001), White-Collar Crime Research. Old

Views and Future Potentials, Lectures and Papers from a Scandinavian Seminar, Brottsförebyggande rådet: Rapport 2001:1. Lundberg, M (2001), Vilja med förhinder – Polisers samtal om

kvinnomisshandel, Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion. Lundberg, M (2003), En studie av rättskedjeprojektet ”Snabb

Lagföring” i Handen, Polismyndigheten i Stockholms län, Länskriminalpolisen, dnr 2844/01, 2003-08-19. Lundgren, E (1993), Det far da være grenser for kjønn. Voldelig

empiri och feministisk teori, Oslo: Universitetsforlaget. Lundgren, E (1994), La de små barn komme til meg. Barns erfaringer

med seksuelle og rituelle overgrep, Oslo: Cappelen. Lundgren, E (2001), Ekte kvinne? Identitet på kryss og tvers, Oslo:

Pax Forlag. Lundgren, E (2004), Våldets normaliseringsprocess, Stockholm:

Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige. Lundgren, E m.fl. (2001), Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i

jämställda Sverige – en omfångsundersökning, Brottsoffermyndigheten och Uppsala universitet. Publicerad samma år på engelska med titeln Captured Queen. Men´s violence against women in ”equal” Sweden – a prevalence study. Lundgren, E & J Westerstrand (kommande), Mansvåldets geografi,

Uppsala: Uppsala universitet. Långberg, B (1997), Central kristelefon – utredning kring

organisering, finansiering och kompetens, Socialstyrelsen, dnr 00-12293/97. Långström, Niklas & G Sjöstedt (2000), Att påverka och påverkas.

Kriminalvårdens insatser för sexualbrottsdömda i anstalt, Sektionen för Rättspsykiatri, Karolinska institutet, Stockholm. Länskriminalpolisen Stockholms län, Integrationsenheten (2003),

Familjevåldsenheten inom Söderorts polismästardistrikt – Det första året. Länsstyrelsen i Gotlands län (2002), Socialtjänstens insatser för

våldsutsatta kvinnor.

Länsstyrelsen i Gävleborg (2003), ”Den man älskar aktar man”.

Uppföljning av kommunernas insatser för våldsutsatta kvinnor, Rapport 2003:4. Länsstyrelsen Kalmar län (2001), Rätten till kvinnofrid –

Socialtjänstens insatser för våldsutsatta kvinnor i Kalmar län, Meddelande 2001:29. Länsstyrelsen i Skåne län (2001), Kvinnofrid i vår tid. Skånska

insatser och samverkan mot våldet mot kvinnor, 2001:29. Länsstyrelsen i Skåne län (2003), Länsstyrelsens slutredovisning

rörande det myndighetsgemensamma uppdraget om våld mot kvinnor. Länsstyrelsen i Stockholms län (2000), Hur uppmärksammar

socialtjänsten frågor om våld mot kvinnor – En kartläggning av socialtjänsten i Stockholms län, rapport 2000:13. Länsstyrelsen i Västerbottens län (2001), Sammanställning av

enkäten Uppskatta resurser. Länsstyrelsen i Östergötlands län (1998), Socialtjänstens insatser för

kvinnor som utsätts för våld. Länsstyrelsen i Östergötlands län (2000), Policydokument för frågor

som rör kvinnovåld i Östergötlands län. Lövkrona, I (2001), ”Den våldsamme mannen”, Mord, misshandel

och sexuella övergrepp. Historiska och kulturella perspektiv på kön och våld, Lövkrona, Inger (red.), Lund: Nordic Academic Press. Magnusson, E (2002), Psykologi och kön: Från könsskillnader till

genusperspektiv, Stockholm: Natur och Kultur. Malmö stad (odaterat), Kvinnofridsprogrammet i Malmö. Malmö-

modellen: Samverkan och helhetssyn. Malmö stad (1999), Handlingsprogram för insatser vid våld mot

kvinnor i Malmö. Malmö stad (2001), Yrkesgemensam handbok. Malmö stad (2004a), Mål och riktlinjer för socialsekreterarnas arbets-

uppgifter på Kriscentrum för barn och ungdomar. Malmö stad (2004c), Verksamhetsrapport för Kriscentrum för män

2003. Mellberg, N (2002), När det overkliga blir verklighet. Mödrars situation när deras barn utsätts för sexuella övergrepp av fäder, Umeå: Boréa förlag. Mellberg, N (2004), Mäns våld mot kvinnor: Synliga mödrar och osynliga barn, Uppsala: Uppsala universitet. Miles, R (1991), Kvinnorna och världshistorien, Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Millet, K (1971), Sexual Politics, London: Sphere books. Mjölby kommun (2003a), Projekt Frideborg Väster 2001–2003.

Slutrapport. Mohanty, C (2001), ”Cartographies of struggle: Third world

women and the politics of feminism”, Race Critical Theories, Essed, Philomena & Goldberg, David (red.), Oxford: Blackwell. Mohanty, C m.fl. (red.) (1991), Third World women and the politics

of feminism, Bloomington: Indiana University Press. Müller, U & M Shröttle (2004), Health, Well-Being and personal

Safety of Women in Germany. A Representative Study of Violence against Women in Germany, Baden-Baden: Koelbin-Fortuna-Druck. Månsson, S-A m.fl. (2002), Överlevnad och förändring – vardagsliv

och behandling av sexualbrottsdömda på Skogomeanstalten, Forskningsrapport Kriminalvårdsstyrelsen i samarbete med Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet. NAVF (Norges allmenvitenskaplige forskningsråd) (1985), Forsk-

ningsprogram om kvinnemishandling, Rapport 1, Oslo: Rådet for samfunnsvitenskapelig forskning. Nationellt råd för Kvinnofrid (2001), Kommunerna som blundar för

mäns våld mot kvinnor, Regeringskansliet. Nationellt råd för Kvinnofrid (2003), Råd för Kvinnofrid till

regeringen, Regeringskansliet. Neft, N & A Levine (1997), Where Women Stand: An international

report on the status of women in 140 countries 1997–1998, New York: Random House. Norrköpings kommun (2004), Frideborgs verksamhetsrapport 2003. Näringsdepartementet (2001), Interventionsmetoder för män som

begått våldsbrott mot kvinnor, rapport från seminarium i Sigtuna, 6–8 december 2000, Regeringskansliet. Näringsdepartementet (2004a), PM om relevanta begrepp inom

jämställdhetspolitiken, Näringsdepartementet, Regeringskansliet. Näringsdepartementet (2004b), Prostitution och handel med kvin-

nor, Faktablad nr 10, Regeringskansliet. Oakley, A (1981), ”Interviewing Women: A Contradiction in

Terms” Robert, H (red) Doing a Feminist Research, London: Routledge. Olsson, M (red.) (2002), Unga sexualförövare, Malmö stad. Operation Kvinnofrid (2003), Information om myndighets-

samverkan i Stockholms län.

Piispa, M & M Heiskanen (2001), The price of violence : The costs of

men's violence against women in Finland, Helsingfors: Statistikcentralen Finland. Pincus, I (2002), The Politics of Gender Equality Policy, Örebro

Studies in Political Science 5. Pleck, E (1987), Domestic Tyranny: The making of Social Policy

Against Family Violence from Colonial Times to the Present, New York: Oxford University Press. Polismyndigheten i Stockholms län (2004), Polismästardistrikt

Söderort, Familjevåldsenheten, Sammanställning av statistik för familjevåldsenheten som underlag till kommande resultatdialog, 2004-10-18. Prop. 1989/90:90 1990 års forskningsproposition. Prop. 1990/91:113 Olika på lika villkor. Prop. 1990/91:100 Budgetproposition (bilaga 10: Utbildnings-

departementet). Prop. 1993/94:11 Utvidgad lagreglering på barnomsorgsområdet. Prop. 1993/94:147 Delad makt, delat ansvar. Prop. 1997/98:7 Vårdnad, boende, umgänge. Prop. 1997/98: 55 Kvinnofrid. Prop. 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige. Prop. 2000/01:79 Stöd till brottsoffer. Prop. 2002/03:53 Stärkt skydd för barn i utsatta situationer m.m. Prop. 2002/03:70 Ytterligare åtgärder för att motverka våld i nära

relationer. Prop. 2003/04:1 Budgetpropositionen. Radford, J & D Russell (red.) (1992), Femicide: The politics of

women killing, Buckingham: Open University Press. Raeburn, A (1975), De militanta suffragetterna, Stockholm:

Pan/Norstedts. Regeringsbeslut (1997) A97/3077/JÄM delvis, 1997-12-16. Riksdagens protokoll 1997/98:114. Riksdagens protokoll 1999/2000:24. Riksdagens socialutskott (2003/04), Socialtjänstpolitik (2003/04:SoU5). Rikspolisstyrelsen (2001), Brottsoffer. En handledning för Polisens

del i lokalsamhällets brottsofferstödjande arbete, Rapport 2001:1. Rikspolisstyrelsen m.fl. (2001), Kvinnofrid – ett utbildningsmaterial

om mäns våld mot kvinnor. Rikspolisstyrelsen (2003), En nationell handlingsplan: Brottsoffer-

arbetet inom polisen. ROKS hemsida 2004-11-03, http://www.roks.se

Roshanfar, M (2002) Att se grandet i sin broders öga men inte bjälken

i sitt eget… Om att (bort)förklara mäns våld mot kvinnor genom att göra skillnad mellan ”vi och dom”, Mitthögskolan i Östersund. Roxström, C (2001), ”Fler åtal efter utbildning av poliser”, Apropå,

nr 5. Russell, D & R Harmes, (red.) (2001), Femicide in global

perspective, New York: Teachers College Press. Sandoval, C (1991), ”U.S. third world feminism : The theory and

method of oppositional consciousness in the postmodern world”, Genders nr 10, s. 1–24. Schlytter, A (2004), Rätten att själv få välja: Arrangerade äktenskap,

kön och socialt arbete, Lund: Studentlitteratur. Sen, A (2001), Development as freedom, Oxford: Oxford

University Press. SFS 2001:231 Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620). SFS 2001:453 Socialtjänstlag. Sida (2004), Ending gender-based violence: A call for global action to

involve men, Stockholm: Edita Västra Aros. Skjeie, H & M Teigen (2003), Menn imellom. Mannsdominans og

likestillingspolitikk, Oslo: Gyldendal akademisk. Skr. 1999/2000:24 Jämställdhetspolitiken inför 2000-talet. Skr. 2002/03:140 Jämt och ständigt. Smith, B (red.) (2000), Global feminisms since 1945, New York:

Routledge. Socialstyrelsen (1995), Varsågod och samarbeta! En forsknings-

rapport om samverkan kring kvinnomisshandel. Socialstyrelsen (1996), Myndighetssamarbete vid kvinnomisshandel. Socialstyrelsen (1999), Socialstyrelsens arbete med regeringsuppdraget

beträffande våld mot kvinnor. Lägesrapport, Regeringskansliet: dnr S1999/5979/ST. Socialstyrelsen (2000a), Kännedom om prostitution 1998

1999,

Rapport 2000:5. Socialstyrelsen (2000b), Rikskvinnocentrum som modell för hälso-

och sjukvårdens arbete med våldsutsatta kvinnor – en utvärdering och analys av deras erfarenheter, dnr 62-1978/2000. Socialstyrelsen (2000c), Sexuella övergrepp på barn. En kunskaps-

översikt. Socialstyrelsen (2001a), Social tillsyn. Resultat av länsstyrelserna

tillsyn 2000.

Socialstyrelsen (2001b), Våga se – kunna handla. Utväg Skaraborg –

samverkan för kvinnofrid. Socialstyrelsen (2002a), Att enas kring barnen med samhällets hjälp –

Samarbetssamtal när det förekommit våld i relationen. Socialstyrelsen (2002b), Social tillsyn. Resultat av länsstyrelserna

tillsyn 2001. Socialstyrelsen (2002c), ”Tack för att ni frågar” – Screening om våld

mot kvinnor. Socialstyrelsen (2003a), Social tillsyn. Resultat av länsstyrelserna

tillsyn 2002. Socialstyrelsen (2003b), Vårdnad, boende och umgänge – Stöd för rättstillämpning och handläggning inom socialtjänstens familjerätt. Socialstyrelsen (2003c), Socialstyrelsens allmänna råd om

socialnämndens handläggning av vissa frågor om vårdnad, boende och umgänge (SOSFS 2003:14). Socialstyrelsen (2004a), Kännedom om prostitution 2003. Socialstyrelsen (2004b), Jämställd socialtjänst. Könsperspektiv på

socialtjänsten. SOU 1976:9 Sexuella övergrepp: förslag till ny lydelse av brotts-

balkens bestämmelser om sedlighetsbrott. SOU 1995:60 Kvinnofrid. SOU 1995:79 Vårdnad, boende, umgänge. SOU 2002:71 Nationell handlingsplan mot våld i nära relationer. SOU 2004:1 Ett nationellt program om personsäkerhet. SOU 2004:18 Brottsförebyggande kunskapsutveckling. SOU 2004:59 Kvinnors organisering. SOU 2004:61 En översyn av Brottsoffermyndigheten. Stanko, E m.fl. (1997), Counting the costs: Estimating the impact of

domestic violence in the London borough of Hackney, London: Crime Concern. Steen, A-L (2003), Mäns våld mot kvinnor – ett diskursivt slagfält,

Göteborg: Göteborgs universitet. Svaleryd, K (2003), Genuspedagogik: En tanke- och handlingsbok för

arbete med barn och unga, Stockholm: Liber. Sveriges Radio (2004), intervju i Dagens Eko,

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?artikel=467368, 2004-09-06. Towns, A (2002), ”Something is Rotten in the Gender Equal State

of Sweden”, Cooperation and Conflict: Journal of the Nordic International Studies Association, vol. 37, nr 2.

Tremain, R (1975), Suffragetterna: Kampen för kvinnans frigörelse,

Stockholm: Aldus/Bonnier. Utrikesdepartementets aktstycke (1996), Ny serie II:51 Förenta

Nationernas fjärde kvinnokonferens, Stockholm: Regeringskansliets offsetcentral. van der Ros, J (1996), ”Den staten den staten…”, Hun og han.

Kjønn i forskning og politikk, Holter, Harriet (red.), Oslo: Pax Forlag. Walby, S & J Allen (2004), Domestic violence, sexual assault and

stalking: Findings from the British Crime Survey, London: Home Office Research. Walker, L (1999), ”Psychology and Domestic Violence Around the

World”, American Psychologist, vol. 54, nr 1. Weinehall, K (1997), Att växa upp i våldets närhet: Ungdomars

berättelser om våld i hemmet, Umeå: Umeå universitet. Wendt Höjer, M (2002), Rädslans politik. Våld och sexualitet i den

svenska demokratin, Stockholm: Liber. Wikan, U (2003), En fråga om heder, Stockholm: Ordfront. Världshälsoorganisationen (1997), Violence against women: A

priority health issue, Genevé: WHO/FRH/WHD/97.8. Världshälsoorganisationen (2002), World report on violence and

health, Genevé. Åklagarmyndigheten i Göteborg (2002), Årsrapport 2002,

dnr 400 2002/0817. Åklagarmyndigheten i Umeå (1999), Angående åtgärder som

vidtagits inom åklagarväsendet (Åklagarkammaren i Umeå) med anledning av att särskild uppmärksamhet skall ägnas våld mot kvinnor, dnr 700A1-2-99.

Kommittédirektiv

Uppföljning och utvärdering av Kvinnofridspropositionens myndighetsuppdrag ur ett könsmaktsperspektiv

Dir. 2003:112

Beslut vid regeringssammanträde den 16 oktober 2003.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillkallas med uppdrag att följa upp och ur ett könsmaktsperspektiv utvärdera de myndighetsgemensamma uppdrag och de uppdrag till enskilda myndigheter, som gavs i samband med propositionen Kvinnofrid (prop. 1997/98:55). Utredaren skall göra en samlad analys av eventuella hinder och strukturer som motverkar ett könsmedvetet arbete på de områden som dessa uppdrag gällde.

Bakgrund

FN:s deklaration om våld mot kvinnor

Enligt deklarationen om våld mot kvinnor, som antogs av FN:s generalförsamling år 1993, omfattar begreppet våld mot kvinnor bl.a. fysiskt, sexuellt och psykiskt våld som förekommer i familjen och i samhället samt det våld som utövas eller tolereras av staten. Begreppet omfattar enligt denna deklaration även våld inom äktenskapet, kvinnlig könsstympning, sexuella trakasserier, handel med kvinnor och prostitution. Frågan om mäns våld mot kvinnor hänger därmed samman med mänskliga rättigheter såväl som med jämställdhet mellan kvinnor och män.

FN:s medlemsländer har i deklarationen enats om att mäns våld mot kvinnor utgör en kränkning av kvinnors rättigheter och grundläggande friheter och skadar eller upphäver deras åtnjutande av dessa grundläggande friheter och rättigheter. Medlemsländerna har

också enats om att mäns våld mot kvinnor är ett uttryck för ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män. Dessa maktförhållanden har lett till mäns dominans över och diskriminering av kvinnor samt tvingat in kvinnor i en underordnad ställning gentemot män.

Kvinnovåldskommissionen

År 1993 tillsatte regeringen en kommission med uppdrag att utifrån ett kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld. Kommissionen, som antog namnet Kvinnovåldskommissionen, utgick ifrån kvinnors verklighet och kvinnors erfarenheter. Det var våldet och dess effekter som det framstår för kvinnor som beaktades och förslagen innebar framför allt åtgärder som gagnar kvinnor som utsatts för mäns våld. Begreppet kvinnoperspektiv definierades som synonymt med ett kvinnoforskningsperspektiv, vilket enligt kommissionen innebar att ”våldet måste ses ur ett könsmaktsperspektiv”.

Lagändringar föreslogs på flera områden. Samtidigt konstaterades att enbart lagstiftning inte löser det samhällsproblem som mäns våld mot kvinnor utgör. Därför föreslogs även förebyggande åtgärder och åtgärder för att ge utsatta kvinnor ett bättre stöd och bemötande av de yrkesgrupper som de på olika sätt kommer i kontakt med. Kommissionen fokuserade särskilt på mäns våld mot kvinnor i nära relationer.

Propositionen Kvinnofrid

Våren 1998 antog riksdagen regeringens proposition Kvinnofrid (prop. 1997/1998:55), som innehöll ett omfattande åtgärdsprogram för att bekämpa mäns våld mot kvinnor.

Ett nytt brott infördes i brottsbalken

Kvinnoforskningen har bidragit med ny medvetenhet och kunskap när det gäller mäns våld mot kvinnor. Denna kunskap låg bakom införandet av det nya brott som infördes i brottsbalken, ett särskilt kvinnofridsbrott, som tar sikte på upprepade straffbara gärningar som riktas mot närstående kvinnor (grov kvinnofrids-

kränkning), men omfattar även barn och andra närstående personer(grov fridskränkning). Brottet är en särskild markering av allvaret i brottslighet som riktar sig mot närstående.

Regeringen konstaterade i propositionen att mäns våld mot kvinnor måste angripas på bred front och att en viktig förutsättning för att insatser mot detta våld skall bli effektiva är att kunskaperna och insikterna om våldets bakomliggande orsaker och mekanismer ökar.

Efter förslag i propositionen blev det vidare förbjudet att köpa sexuella tjänster (SFS:1998:408).

Genom att det skapades ett förbud mot köp av sexuella tjänster gjordes ytterligare en markering utifrån ett könsmaktsperspektiv. Kunden kriminaliserades men inte säljaren, den prostituerade. Enligt betänkandet Könshandel (SOU 1995:15) har de kvinnor som prostituerar sig på olika sätt ofta fått en dålig start i livet, vuxit upp i relativ fattigdom och därför fått en negativ självbild. På senare tid har en rad internationella undersökningar visat på sambandet mellan sexuella övergrepp i barndomen och prostitution, t.ex. Melissa Farley m.fl. ”Prostitution in Five Countries”: Violence and Post-Traumatic Stress Disorder, (Feminism & Psychology, 1998), Susan Kay Hunter, ”Prostitution is Cruelty and Abuse to Women and Children” (Michigan Journal of Gender and Law, 1993).

Sexköparen däremot beskrivs som en ”vanlig” man som finns representerad i praktiskt taget alla yrkesgrupper, inkomstklasser och civilstånd. Detta beskrivs i (Folkhälsoinstitutet, Sex i Sverige, Stockholm, 1998:11), Sven-Axel Månsson "Men´s Practices in Prostitution: The case of Sweden", (A Man s World? Changing Men s Practies in a Globalized World London: Zed Books, 2001).

Det är också viktigt att de prostituerade känner att de inte riskerar någon form av påföljd på grund av sin verksamhet, eftersom det annars blir svårare att motivera dem att söka hjälp för att komma bort från prostitutionen. Lagstiftningen fyller också en normbildande funktion som klargör att prostitution inte är socialt accepterad.

Härutöver skärptes jämställdhetslagen när det gäller sexuella trakasserier i arbetslivet (SFS 1998:208).

Myndighetsgemensamma och myndighetsspecifika uppdrag

I samband med Kvinnofridspropositionen gav regeringen gemensamma uppdrag till flera myndigheter. Syftet med uppdragen var i första hand att förtydliga de krav som regeringen ställer på myndigheterna i deras arbete med frågor om våld mot kvinnor.

För att uppnå långsiktighet i arbetet och för att ge myndigheterna tid att förändra sin verksamhet efter de nya kraven pågick uppdragen till och med utgången av år 2002. Uppdragen riktades till Riksåklagaren och alla åklagarmyndigheter, Rikspolisstyrelsen och alla polismyndigheter, Brottsförebyggande rådet, Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsoffermyndigheten, Socialstyrelsen, länsstyrelserna och, i vissa delar, Domstolsverket.

I myndigheternas uppdrag ingick att:

  • öka sina ansträngningar för att förebygga våldsbrott mot kvinnor,
  • utforma åtgärdsprogram eller policydokument för sitt arbete med dessa frågor,
  • samverka i frågor som rör våld mot kvinnor samt att samverka med berörda frivilligorganisationer,
  • genomföra en satsning på fortbildning av personal inom rättsväsende, socialtjänsten och hälso- och sjukvården
  • samt följa och främja det internationella samarbetet i frågor som rör våld mot kvinnor.

Genom beslutet gavs även några myndigheter särskilda uppdrag:

Riksåklagaren fick i uppdrag att sammanställa uppgifter om antalet utfärdade besöksförbud och i samarbete med Brottsförebyggande rådet överväga möjligheterna att samordna dessa med övrig statistik över besöksförbuden.

Rikspolisstyrelsen skulle inventera och rapportera till regeringen vilka särskilda insatser som görs vid landets samtliga polismyndigheter i frågor om våld mot kvinnor. Rikspolisstyrelsen fick också i uppdrag att vara nationell rapportör i frågor som rör handel med kvinnor för sexuellt utnyttjande.

Brottsförebyggande rådet gavs bl.a. i uppdrag att införliva ett jämställdhetsperspektiv i den forskning och andra aktiviteter som bedrivs inom myndigheten eller som myndigheten uppdrar åt annan att bedriva, liksom i myndighetens informationsverksamhet. Uppdraget gällde även att förbättra den officiella brottsstatistiken samt

göra en förstudie för en försöksverksamhet med elektronisk övervakning av män som brutit mot besöksförbud.

Brottsoffermyndighetens uppdrag bestod i att genomföra en brottsofferundersökning.

Kriminalvårdsstyrelsen, i samråd med Socialstyrelsen, skulle kartlägga vilka metoder som används för behandling av män som dömts för våldsbrott mot kvinnor samt redovisa vilket behov som kan finnas av att bygga ut denna behandling.

I Socialstyrelsens uppdrag ingick att leda ett utvecklingsarbete i frågor om våld mot kvinnor samt att utarbeta allmänna råd för socialtjänstens arbete. Därutöver, ingick det i uppdraget att i samarbete med kvinnojourernas två riksorganisationer utreda förutsättningarna för en central kristelefon. Socialstyrelsen gavs också i uppdrag att följa och samla kunskap om prostitutionens omfattning och utveckling.

Länsstyrelserna fick uppdraget att inom ramen för sitt tillsynsansvar när det gäller socialtjänsten följa och uppmärksamma frågor om mäns våld mot kvinnor samt verka för regional samverkan i frågorna.

Uppföljning och återrapportering

Myndigheterna skulle redovisa uppdragen regelbundet till regeringen i samband med årsredovisningarna, men i en separat skrivelse.

År 2001 gjorde regeringen en uppföljning av vilka resultat som uppnåtts. Någon utvärdering gjordes inte i detta skede. Redovisningen presenterades i ett faktablad. Myndigheterna slutredovisade uppdragen i samband med 2002 års årsredovisning.

Aktuella insatser

Sexualbrottskommittén

En särskild sexualbrottskommitté tillsattes år 1998 för att göra en total översyn av bestämmelserna om sexualbrott (dir. 1998:48). Kommittén överlämnade i mars 2001 sitt slutbetänkande Sexualbrotten Ett ökat skydd för den sexuella integriteten och angränsande frågor (SOU 2001:14).

Betänkandet har varit ute på remiss. En del av betänkandet, det om människohandel för sexuella ändamål, har redan lett till en ny lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 2002. Målsättningen är att regeringens förslag i övriga delar skall presenteras före årsskiftet 2003/2004.

Stöd till brottsoffer

Propositionen Stöd till brottsoffer (prop. 2000/01:79) överlämnades den 12 mars 2001 till riksdagen som fattade beslut. Propositionen innehöll två förslag till lagändringar och ett antal förordningsändringar. Dessa ändringar trädde i kraft den 1 juli 2001.

Möjligheten att få målsägandebiträde utvidgades. Domstolen kan i alla mål som kan ge fängelse pröva om förutsättningarna för förordnande av målsägandebiträde är uppfyllda. Det är t.ex. möjligt för en domstol att förordna målsägandebiträde vid överträdelse av besöksförbud. Propositionen förtydligade också socialtjänstens roll när det gäller samhällets stöd till brottsoffer genom en tydligare skyldighet för socialtjänsten att ansvara för kommuninvånare som utsatts för brott. Tyngdpunkten i propositionen ligger på ett antal uppdrag som syftar till att öka kunskapen om brottsofferarbetet. Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen och Domstolsverket fick i uppdrag att utbilda personal, ta fram handlingsplaner och utveckla kvalitetsmetoder på brottsofferområdet. Även Brottsoffermyndigheten fick särskilda uppdrag, t.ex. att utforma ett forskningsprogram.

Myndigheterna har under våren 2003 lämnat in sina redovisningar till Justitiedepartementet.

Ytterligare åtgärder för att motverka våld i nära relationer

Den 1 september trädde ändringarna i lagen om besöksförbud i kraft (prop.2002/03:70). Utgångspunkten är att den som riskerar utsättas för våld inte skall behöva fly från sin egen bostad för att skydda sig. Besöksförbudet skall även kunna avse den gemensamma bostaden om det på grund av särskilda omständigheter finns en påtaglig risk för att den som förbudet avses gälla kommer att begå brott mot en sammanboendes liv, hälsa, frihet eller frid. Besöks-

förbud som gäller gemensam bostad kan meddelas för normalt högst 30 dygn.

Barn och misshandel

Riksdagen beslutade den 5 juni 2003 i enlighet med regeringens proposition Stärkt skydd för barn i utsatta situationer m.m. (prop. 2002/03:53). Skyddet för barn i utsatta situationer stärks inom olika verksamheter som berör barn. Bland annat. vidgas anmälningsskyldigheten enligt socialtjänstlagen och en ny straffskärpningsgrund införs i brottsbalken.

Nationellt Råd för Kvinnofrid

För att förstärka arbetet med mäns våld mot kvinnor och fånga upp områden som inte omfattas av Kvinnofridsreformen inrättade regeringen i maj år 2000 Nationellt råd för Kvinnofrid. Rådet avslutade sitt arbete i juni 2003. Jämställdhetsministern var ordförande i rådet som fungerade som ett forum där regeringen utbytte erfarenheter och idéer med företrädare för organisationer och forskare med kunskaper om mäns våld mot kvinnor. Seminarier och rundabordssamtal har arrangerats.

Rådet har gett ut en skriftserie som gäller de problemområden som regeringen särskilt har velat lyfta fram: När man slår mot det som gör ont - våld mot kvinnor med funktionshinder, Kommunerna som blundar för mäns våld mot kvinnor, Han var väl inte alltid så snäll

  • våld mot äldre kvinnor, Se till mig som liten är − när pappa slår mamma, Man slår! Vad gör man?, Vi skulle inte bli svenskar. Vi skulle lyda. Våld mot kvinnor och flickor från andra kulturer, Kvinna slår kvinna. Man slår man. Homosexuell partnermisshandel samt Världens sämsta brottsoffer
  • om mäns våld mot missbrukande och psykiskt funktionshindrade kvinnor.

En slutrapport har lämnats som beskriver var samhället brister i sitt ansvar gentemot de kvinnor som utsätts för mäns våld. Slutrapporten innehåller också konkreta förslag till åtgärder riktade till ansvariga statsråd. Förslagen bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Nationell handlingsplan mot våld i nära relationer

Regeringen beslutade i december 2001 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda frågor om skydd av hotade bevispersoner. I augusti år 2002 överlämnade utredningen delbetänkandet Nationell handlingsplan mot våld i nära relationer (SOU 2002:71). Utredaren föreslår att en nationell handlingsplan mot våld i nära relationer skall antas och att en nationell samordnare för dessa frågor tillsätts. Härutöver föreslås vissa lagstiftningsåtgärder som syftar till att öka skyddet för våldsutsatta kvinnor och andra närstående. Förslagen har remissbehandlats och bereds f.n. på Justitiedepartementet.

Ett nationellt institut

Regeringen avser att tillkalla en utredare med uppdrag att utreda förutsättningarna för en ombildning av Rikskvinnocentrum till ett nationellt institut. Inom ramen för denna utredning skall även frågan om en nationell kristelefon ingå.

En förbättrad yrkesutbildning

Till följd av propositionen Kvinnofrid genomförde regeringen ändringar i examensordningen bilaga 2 till högskoleförordningen (1993:100) för ett antal yrkesutbildningar. De införda målbeskrivningarna syftar till att säkerställa att jämställdhetsfrågor och frågor om mäns våld mot kvinnor blir belysta i utbildningen. I propositionen Kvinnofrid angavs att ett uppdrag skulle lämnas till Högskoleverket för att följa och utvärdera de nya reglerna. De yrkesexamina som propositionen nämnde är: barnmorskeexamen, barn- och ungdomspedagogisk examen, grundskollärarexamen, gymnasielärarexamen, juris kandidatexamen, läkarexamen, psykologexamen, psykoterapeutexamen, sjuksköterskeexamen, social omsorgsexamen, socionomexamen, tandläkarexamen samt teologie kandidatexamen.

Ett uppdrag har lämnats till Högskoleverket att utvärdera hur frågor om genusperspektiv och mäns våld mot kvinnor beaktas i ett antal utbildningar.

Skrivelsen Jämt och ständigt. Regeringens jämställdhetspolitik med handlingsplan för mandatperioden.

I skrivelsen (skr.2002/03:140) lämnar regeringen en redovisning av hur jämställdhetspolitiken har utvecklats sedan 1999. Redovisningen omfattar insatser inom de flesta politikområden. Dessutom redovisas huvuddragen i det fortsatta jämställdhetsarbetet i en handlingsplan för mandatperioden. Det framgår av skrivelsen att regeringen även fortsättningsvis kommer att prioritera området mäns våld mot kvinnor. Bidrag har lämnats till projekt för att undersöka sambandet mellan manlig kultur, manliga könsroller och våld. Jämställdhet är ett viktigt medel för att på lång sikt förebygga mäns våld mot kvinnor.

Behovet av en utredning

Det är nu fem år sedan regeringen beslutade om Kvinnofridsreformen. Myndighetsuppdragen har rapporterats till regeringen.

Det långsiktiga arbete med att motverka mäns våld mot kvinnor som tog sin början 1993 har nu i och med att de myndighetsgemensamma uppdragen redovisats kommit fram till en punkt då riktlinjerna för det fortsatta arbetet måste stakas ut.

Jämställdhetspolitiken

  • och Kvinnofridsreformen som en del av

den

  • vilar på en förståelse av att det råder en maktordning i samhället mellan kvinnor och män, där män som grupp är överordnade kvinnor som grupp. Det våld som män utövar mot kvinnor är uttryck för denna maktordning. En förutsättning för att en varaktig förändring skall uppnås är att denna maktförståelse tas som utgångspunkt. Avsaknaden av denna maktförståelse bidrar till att upprätthålla den rådande ordningen och innebär att det inte någon förändring på sikt. En grundsten i Kvinnofridsreformen är således att se våldet som ett uttryck för mäns överordning. Att endast se till individen innebär att göra våldet mot kvinnor till en isolerad företeelse och en privat fråga för enskilda kvinnor och män. Därmed undanrycks grunden för det politiska arbete som krävs för att bekämpa våldet och uppnå jämställdhet.

Regeringen gav, i sitt direktiv till Kvinnovåldskommissionen uppdraget att göra en översyn av frågor som rör mäns våld mot kvinnor ur ett kvinnoperspektiv, dvs. att utgå ifrån kvinnors verklighet och erfarenheter. Kvinnovåldskommissionen och senare

regeringens proposition Kvinnofrid har bevakat att detta perspektiv varit utgångspunkten. Det är därför angeläget att följa upp och utvärdera vad det inneburit för de resultat som uppnåtts.

Uppdraget

En särskild utredare tillkallas med uppgift att följa upp och utvärdera genomförandet av de myndighetsgemensamma och myndighetsspecifika uppdrag som gavs i samband med Kvinnofridspropositionen. Utredaren skall utvärdera samtliga åtgärder ur ett könsmaktsperspektiv.

Efter att myndigheternas uppdrag följts upp och utvärderats skall utredaren - på de områden de aktuella uppdragen rörde - göra en samlad analys av eventuella hinder och strukturer som motverkar ett könsmedvetet arbete.

Utredaren skall beakta de insatser som regeringen vidtagit efter att myndighetsuppdragen slutförts.

Utredaren skall samråda med Högskoleverket angående verkets uppdrag att utvärdera hur genusperspektiv och mäns våld mot kvinnor beaktas i relevanta utbildningar.

Utredaren skall samråda med utredningen rörande Ombildning av Rikskvinnocentrum till ett nationellt institut. Utredaren skall också samråda med den utredare som har regeringens uppdrag att genomföra en översyn av Brottsoffermyndigheten (dir.2003:104) samt med Rikspolisstyrelsen när det gäller uppdraget att utveckla riktlinjer för hot- och riskbedömningar för polisen i ärenden om våld i nära relationer och i utarbetandet av riktlinjer och rutiner i ärenden om besöksförbud.

Redovisning av uppdraget

Uppdraget skall redovisas senast den 30 september 2004.

(Näringsdepartementet)

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till Utredningen om kvinnofridsuppdraget (N2003:13)

Dir. 2004:124

Beslut vid regeringssammanträde den 23 september 2004.

Förlängd tid för uppdraget

Med stöd av regeringens bemyndigande den 16 oktober 2003 tillkallade statsrådet Mona Sahlin en särskild utredare med uppdrag att följa upp och ur ett könsmaktsperspektiv utvärdera de myndighetsgemensamma uppdrag och de uppdrag till enskilda myn- digheter, som gavs i samband med propositionen Kvinnofrid

prop. 1997/98:55

  • (dir. 2003:112). Utredningen skall enligt direktiven vara slutförd den 30 september 2004.

Utredningstiden förlängs, vilket innebär att utredningen skall redovisa sitt uppdrag senast den 30 november 2004.

(Näringsdepartementet)

Arbetsmarknadsdepartementet

Regeringsbeslut 2

1997-12-16 A97/3077/JÄM (delvis)

Myndighetsgemensamma uppdrag för att bekämpa våld mot kvinnor 1 bilaga

Regeringen beslutar myndighetsgemensamma uppdrag för åtgärder för att bekämpa våld mot kvinnor under åren 1998

−2002 (bilaga).

På regeringens vägnar

Ulrica Messing

Charlotte von Redlich

Kopia till

Justitiedepartementet Socialdepartementet Domstolsverket Riksåklagaren Brottsförebyggande rådet Brottsoffermyndigheten Kriminalvårdsstyrelsen Socialstyrelsen Länsstyrelserna Alla åklagarmyndigheter Alla polismyndigheter

REGERINGSKANSLIET Justitiedepartementet Socialdepartementet Arbetsmarknadsdepartementet

1997-12-16

Bilaga A97/3077/JÄM (delvis)

Myndighetsgemensamma uppdrag om våld mot kvinnor

1 Bakgrund

1.1 Regeringens strategi i fråga om våld mot kvinnor

Regeringen beslutade den 16 december 1997 om en lagrådsremiss i frågor som rör våld mot kvinnor, prostitution och sexuella trakasserier. Lagrådsremissen har lagts fram bl.a. mot bakgrund av förslagen i betänkandena Kvinnofrid (SOU 1995:60) och Könshandeln (SOU 1995:15) samt i rapporten Sexuella trakasserier och arbetsgivarens ansvar (dnr A97/3077/JÄM). En proposition avses lämnas till riksdagen i början av år 1998.

Mäns våldsbrott mot kvinnor utgör ett allvarligt samhällsproblem. Att bekämpa denna brottslighet är därför en prioriterad uppgift för rättsväsendet. Därtill kommer att våldet mot kvinnor också är ett allvarligt uttryck för bristande jämställdhet och därmed för den obalans som råder i maktförhållandet mellan könen. Det kan därför inte förenas med samhällets jämställdhetsmål.

I lagrådsremissen lämnas ett flertal förslag som syftar till att förebygga och förhindra detta våld och till att skydda, stödja och hjälpa de utsatta kvinnorna. Bland de åtgärder som föreslås finns ny lagstiftning, ändringar i befintlig lagstiftning, ökade resurser för frivilligorganisationer m.m.

Regeringen konstaterar bl.a. att våldet mot kvinnor måste angripas på bred front och att en viktig förutsättning för att insatser mot våld mot kvinnor skall bli effektiva är att kunskaperna och insikterna om våldets bakomliggande orsaker och mekanismer ökar.

Detta gäller inte minst för de myndigheter vars personal kommer i kontakt med utsatta kvinnor. Det är därför angeläget att berörda myndigheter på central, regional och lokal nivå effektiviserar och konkretiserar

sitt arbete i dessa frågor och att samverkan över myndighetsgränserna intensifieras.

1.2 Syftet med myndighetsgemensamma uppdrag

Som nämnts ovan är det angeläget att samhällets samlade insatser i högre utsträckning än vad som nu är fallet tas i anspråk för att förebygga och beivra våldsbrott mot kvinnor och för att skydda, stödja och hjälpa kvinnor som utsatts för eller riskerar att utsättas för våld. Det är också angeläget att ökad uppmärksamhet riktas mot män som är eller riskerar att bli förövare av denna våldsbrottslighet. Regeringens strategi för att bekämpa våldet mot kvinnor måste få ett större genomslag hos berörda myndigheter. Det kan t.ex. innebära satsningar på organisationsförändringar, samverkansformer, kunskapsinhämtning och en översyn av handläggningsrutiner m.m. Det gäller såväl inom berörd myndighets egna ansvarsområde som ifråga om samverkan mellan berörda myndigheter och mellan myndigheter och frivilligorganisationer.

För att underlätta ett sådant arbete och för att åstadkomma en större överblick över insatserna utfärdas nu s.k. myndighetsgemensamma uppdrag i dessa frågor.

Syftet med de myndighetsgemensamma uppdragen är i första hand att precisera krav på arbetet med att bekämpa våldet mot kvinnor. Vissa uppdrag är gemensamma för flera centrala verk med underställda myndigheter. Härutöver anges krav eller uppdrag som särskilt berör ett eller flera centrala verk. Detta utesluter givetvis inte att myndigheternas regleringsbrev även i fortsättningen kan komma att innehålla vissa myndighetsspecifika uppdrag rörande våld mot kvinnor.

För att nå långsiktighet i arbetet och för att ge myndigheterna tid att förändra sin verksamhet efter de nya kraven är avsikten att de myndighetsgemensamma uppdragen skall gälla till och med år 2002.

1.3 Vilka myndigheter berörs?

Följande skall för perioden år 1998 till och med utgången av år 2002 gälla för Domstolsverket, Riksåklagaren och samtliga åklagarmyndigheter, Rikspolisstyrelsen och samtliga polismyndigheter, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Kriminalvårdsstyrelsen, Socialstyrelsen och länsstyrelserna.

Det bör understrykas att de myndighetsgemensamma uppdragen ej gäller för domstolarna. För Domstolsverkets del gäller endast uppdragen i avsnitten 2.3 t.o.m. 2.5 samt avsnittet 4.

Ovan nämnda myndigheters arbete i frågor som rör våld mot kvinnor är av olika karaktär. Vissa myndigheter har ett mer operativt och direkt ansvar för handläggning av ärenden i dessa frågor. Andra arbetar på ett mer övergripande sätt, t.ex. Socialstyrelsen. Brottsförebyggande rådets insatser på området koncentreras på frågor om forskning och utveckling samt statistik. Detta faktum utesluter dock inte att samtliga berörda myndigheter kan ha behov av att se över sitt arbete med frågorna i syfte att göra det mer effektivt eller att utveckla sitt stöd till underlydande myndigheter.

2 Myndighetsgemensamma uppdrag

2.1 Brottsförebyggande arbete m.m.

Myndigheterna skall öka sina ansträngningar för att förebygga våldsbrott mot kvinnor.

År 1966 lade regeringen fram ett nationellt brottsförebyggande program, vilket finns redovisat i skriften Alla vårt ansvar (Ds 1996:59). En utgångspunkt i programmet är att ett effektivt brottsförebyggande arbete förutsätter en kombination av åtgärder på central, regional och lokal nivå. Vidare betonas betydelsen av samarbete. Genom samverkan mellan myndigheter och organisationer mot ett gemensamt mål kan resurserna utnyttjas bättre.

Myndigheterna bör i utvecklingsarbetet uppmärksamma det medborgerliga engagemanget som finns för de brottsförebyggande frågorna. Det är viktigt att de erfarenheter och kunskaper som finns i den lokala miljön, där brotten begås, tas till vara.

Tyngdpunkten i det brottsförebyggande arbetet, också vad gäller insatser mot våldsbrott, låg länge på gärningsmannen. Åtgärderna har många gånger bestått i att motivera, rehabilitera och avskräcka denne från att fortsätta att begå brott. Det är angeläget att dessa åtgärder fortsätter. Under senare tid har perspektivet utvidgats såtillvida att även offrens situation uppmärksammas allt mer i det brottsförebyggande arbetet. Erfarenheterna visar t.ex. av kvinnor som fallit offer för misshandel har särskilt hög risk att ånyo utsättas för sådant brott. Det är därför angeläget

att dessa kvinnor får den hjälp och det stöd de behöver för att förändra sin situation.

Ju tidigare sådana insatser kan sättas in desto bättre. I arbetet med att förebygga våld mot kvinnor är det därför viktigt att utveckla metoder för att tidigare än i dag identifiera de situationer där det förekommer eller finns risk för våld i hemmet.

I det längre perspektivet är dock den bästa brottsförebyggande åtgärden att förändra attityden till våld mot kvinnor. Opinionsbildning och spridning av kunskap och information till allmänheten utgör därför ett viktigt bidrag i det brottsförebyggande arbetet.

2.2 Åtgärdsprogram

Myndigheterna skall utforma åtgärdsprogram eller policyprogram för sitt arbete med frågor som rör våld mot kvinnor.

En viktig förutsättning för att effektivisera arbetet för att bekämpa våld mot kvinnor är att arbetet bedrivs strukturerat. Det kan då vara en fördel att beskriva arbetet i en viss fråga och de åtgärder som skall eller bör vidtas i ett dokument. Några myndigheter har redan utarbetat särskilda åtgärdsprogram eller andra dokument för sin handläggning av ärenden eller för andra frågor som rör våld mot kvinnor. Regeringen anser att samtliga berörda myndigheter skall ta fram ett övergripande dokument, åtgärdsprogram eller policydokument, som stöd för sitt eget arbete med dessa frågor. Arbetet med att ta fram sådant dokument bör kunna resultera i en fruktbar inventering av resurser och förutsättningar och bör även kunna bidra till ökade kunskaper och engagemang.

Ett sådant övergripande dokument kan vara av tämligen enkelt slag och dess utformning och innehåll måste givetvis bestämmas med utgångspunkt i den egna verksamheten. För de centrala myndigheterna kan ett sådant dokument vara av mer generellt och övergripande slag och tjäna som inspiration i arbetet på den egna myndigheten och i arbetet på regional och lokal nivå.

För myndigheter som direkt handlägger ärenden om våld mot kvinnor, t.ex. polismyndigheter och åklagarmyndigheter, kan dokumentet vara mer åtgärdsinriktat och behandla handläggningsrutiner, bemötande av brottsoffer och andra praktiska frågor i arbetet med att förebygga och beivra våldsbrott mot kvinnor. Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren bör uppdra åt polis- resp. åklagarmyndigheterna att utfärda sådana dokument. Polis-

och åklagarmyndigheterna skall redovisa sitt arbete till Rikspolisstyrelsen resp. Riksåklagaren.

För länsstyrelsernas del kan ett sådant dokument t.ex. behandla frågor som rör våld mot kvinnor i samband med länsstyrelsernas tillsynsansvar över socialnämndernas verksamhet.

Det övergripande syftet med ett åtgärds- eller policydokument i frågor som rör våld mot kvinnor skall vara att tjäna som ledstjärna för myndighetens personal i handläggningen av ärenden med anknytning till dessa frågor och att sprida goda exempel och egna erfarenheter m.m. Dokumentet bör beslutas på ledningsnivå.

2.3 Myndighetssamverkan

Myndigheterna skall samverka i frågor som rör våld mot kvinnor. De skall även samverka med berörda frivilligorganisationer.

I juni 1991 fick Socialstyrelsen i uppdrag av regeringen att leda ett treårigt projekt i syfte att utveckla modeller och metoder för samverkan mellan myndigheter samt mellan myndigheter och frivilliga organisationer på regional nivå. Uppdraget till Socialstyrelsen var ett resultat av propositionen (1990/91:113) Olika på lika villkor, genom vilken ett flertal åtgärder i fråga om våld mot kvinnor föreslogs.

Projektet Myndighetssamarbete vid kvinnomisshandel bedrevs genom samverkan mellan Socialstyrelsen och länsstyrelserna i fem län: Blekinge, Södermanland, Skaraborg, Kopparberg och Stockholm. Socialstyrelsen tillfördes sammanlagt 10 miljoner kronor för projektet. En slutrapport överlämnades till regeringen den 1 september 1991 (Dnr S95/4288/Jäm). En forskningsrapport över projektet, Varsågod och samarbeta, har också genomförts på uppdrag av Socialstyrelsen.

Projektet Myndighetssamarbete har haft positiva effekter. I många fall har bestående samverkansformer utvecklats. I några fall har dock insatserna upphört efter projektets avslutande.

Enligt regeringens uppfattning är det angeläget att samverkansformer utvecklas och vidmakthålls i dessa frågor. De centrala myndigheterna har ett särskilt ansvar för att stimulera en sådan utveckling och skapa former för att samverkan skall vara bestående. Samverkan bör ske både i fråga om prioriteringar och andra övergripande frågor och i fråga om hanteringen av enskilda utredningar och ärenden. Inom ramen för samarbetet skall

myndigheterna också utbyta erfarenheter om kompetens- och metodutvecklingsfrågor på området. Det är även angeläget att ett informationsutbyte sker mellan myndigheterna regionalt och lokalt liksom att myndigheterna samarbetar och utbyter erfarenheter med berörda frivilligorganisationer, inte minst kvinnojourerna. Samarbetets närmare former får avgöras på myndighetsnivå.

Socialstyrelsen skall aktivt sprida resultat och erfarenheter från projektet Myndighetssamarbete vid kvinnomisshandel så att resultaten kan användas brett av berörda myndigheter på regional och lokal nivå.

2.4 Fortbildning

En satsning på fortbildning av personal inom rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och sjukvården skall genomföras. Rikspolisstyrelsen skall leda arbetet i samråd med Domstolsverket, Riksåklagaren och Socialstyrelsen och tillförs för detta 6,5 miljoner kronor. Av medlen skall 1,5 miljoner kronor användas för fortbildning av domare och information till nämndemän. Övriga berörda myndigheter bör kunna bidra till fortbildningen efter behov.

Regeringen uppdrog i september 1991 åt Rikspolisstyrelsen att i samarbete med Domstolsverket, Riksåklagaren och Socialstyrelsen genomföra fortbildning av personal inom rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och sjukvården i frågor som rör våld mot kvinnor. Resultatet av fortbildningen, som var mycket positivt, redovisades i en rapport till regeringen i juli 1993. Sammanlagt deltog nära 20 000 personer i verksamheten. Kvinnovåldskommissionen har företagit att ytterligare en satsning på fortbildning görs för de berörda yrkesgrupperna.

Behovet av fortbildning om våld mot kvinnor är stort. Våldsbrottsligheten mot kvinnor uppvisar delvis andra särdrag än annan våldsbrottslighet. Inte minst har debatten under senare år kring olika myndigheters handläggning av dessa ärenden visat att kunskaperna behöver öka både i fråga om de mekanismer som ligger bakom detta våld och om vilka åtgärder som är mest adekvata för att stödja, skydda och hjälpa brottsoffren och straffa förövarna. Rikspolisstyrelsen, Domstolsverket, Riksåklagaren och Socialstyrelsen skall därför genomföra ytterligare en satsning på fortbildning i dessa och andra frågor som har anknytning till våld mot kvinnor. Fortbildningen skall särskilt inriktas på personal inom rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och sjukvården.

Det är naturligt att fortbildningen i stort läggs upp på samma sätt som den tidigare satsningen med beaktande av erfarenheterna från denna. Det innebär att insatserna bör spridas regionalt och lokalt. Inom ramen för fortbildningen skall även frågor om kompetens- och metodutveckling diskuteras. Rikspolisstyrelsen skall, liksom tidigare, leda verksamheten i samråd med Domstolsverket, Riksåklagaren och Socialstyrelsen. Även de övriga myndigheter som berörs av de myndighetsgemensamma uppdragen bör kunna lämna viktiga bidrag i fortbildningen t.ex. Brottsoffermyndigheten. Kvinno- och brottsofferjourernas erfarenheter, liksom de erfarenheter som vunnits vid mansjourer och olika s.k. manscentrum bör tas tillvara. För ändamålet tillförs Rikspolisstyrelsen 6,5 miljoner kronor. Kvinnovåldskommissionen har betonat vikten av att domares kunskaper och insikter när det gäller våld mot kvinnor ökar och att information i dessa frågor ges till nämndemän. Av dessa medel skall därför 1,5 miljoner kronor särskilt avsättas för fortbildning av domare och information till nämndemän.

2.5 Internationellt samarbete

Det internationella samarbetet i frågor som rör våld mot kvinnor skall följas och främjas inom respektive central myndighets ansvarsområde.

De centrala myndigheterna skall hålla sig underrättade med utvecklingen på området i andra länder, främst inom EU men också i länder utanför EU där ett aktivt arbete för att motverka våld mot kvinnor förekommer, t.ex. i Kanada. Myndigheterna skall också, när det är påkallat, vidareutveckla myndighetssamarbetet i dessa frågor inom ramen för det arbete som bedrivs inom andra internationella organisationer, t.ex. Europarådet och FN, inklusive FN:s kommission för brottsförebyggande frågor och straffrätt. En sammanfattning av vissa aktuella frågor i det internationella samarbetet återfinns i den inledningsvis nämnda lagrådsremissen.

3 Uppdrag till enskilda myndigheter

3.1 Riksåklagaren

Riksåklagaren skall sammanställa uppgifter om antalet utfärdade besöksförbud och i samarbete med Brottsförebyggande rådet överväga hur dessa kan samordnas med övrig statistik över besöksförbuden samt redovisa resultaten till regeringen.

Statistiken i fråga om besöksförbud enligt lagen (1988:688) om besöksförbud är ofullständig. Statistik över antal överträdda förbud förs av Brottsförebyggande rådet. Däremot finns ingen tillförlitlig statistik över antalet utfärdade förbud. Riksåklagaren får därför i uppdrag att redovisa dessa uppgifter. I uppdraget ligger även att föreslå hur statistiken på detta område kan samordnas och redovisas fortlöpande samt hur antalet överträdelser av förbudet kan sättas i relation till antalet utfärdade förbud. Uppdraget skall redovisas senast i samband med årsredovisningen för år 1998.

3.2 Rikspolisstyrelsen

Våld mot kvinnor är ett prioriterat område för polisen. Rikspolisstyrelsen skall inventera och till regeringen rapportera vilka särskilda insatser som görs vid landets samtliga polismyndigheter i frågor om våld mot kvinnor. Rikspolisstyrelsen får också i uppdrag att vara s.k. nationell rapportör i frågor som rör internationell handel med kvinnor för sexuellt utnyttjande.

Under senare år har ett antal försöksprojekt i frågor som rör våld mot kvinnor bedrivits vid olika polismyndigheter. Några av dessa pågår för närvarande. I Norrköping bedrivs t.ex. ett projekt som syftar till ökat samarbete mellan berörda myndigheter. I Eslöv pågår projektet Förbättrat kvinnoskydd, genom vilket bl.a. prövas videodokumentation som ett medel för att stödja brottsoffren och stärka deras förutsättningar för att orka medverka i brottsutredningen. I Uppsala har under det senaste året projektet Varningsklockan prövats efter förebild från Storbritannien. Syftet är att förbättra dokumentationen vid polisingripanden som rör våld mot kvinnor.

Mot bakgrund av den aktiva verksamhet som pågår inom polisen finns inte skäl att ge polisen i uppdrag att bedriva ytterligare försöksverksamhet, något som Kvinnovåldskommissionen hade föreslagit. En intressant fråga är emellertid vilket genomslag som de redan vidtagna åtgärderna har fått. Regeringen lämnar därför i uppdrag till Rikspolisstyrelsen att inventera och till regeringen rapportera vilka särskilda insatser som görs vid landets samtliga polismyndigheter beträffande frågor om våld mot kvinnor. Denna redovisning tillsammans med den redovisning som följer av återrapporteringskravet i regleringsbrevet för polisväsendet bör kunna ge en god bild av insatsernas resultat. Rikspolisstyrelsen bör i samband med sin inventering av polismyndigheternas insatser kontrollera i vilken utsträckning Brottsoffermyndighetens broschyr eller annat informationsmaterial med motsvarande innehåll delas ut till brottsoffren.

Inom EU bedrivs för närvarande ett aktivt arbete i frågor som rör handel med kvinnor. I februari 1997 antog ministerrådet (justitie- och inrikesministrarna) en s.k. gemensam åtgärd om åtgärder för att bekämpa människohandel och sexuellt utnyttjande av barn. För att konkretisera detta beslut antog justitie- och jämställdhetsministrarna i april 1997 en deklaration med riktlinjer för att förebygga och bekämpa handel med kvinnor i syfte att sexuellt utnyttja dem (s.k. trafficking in women). Enligt deklarationen skall medlemsländerna bl.a. utse eller utreda förutsättningarna för utseendet av en s.k. nationell rapportör i frågor som rör handel med kvinnor.

Enligt regeringens uppfattning är detta en uppgift som lämpar sig väl för Rikspolisstyrelsen. Rikspolisstyrelsen får därför i uppdrag att vara nationell rapportör i fråga om internationell handel med kvinnor. Basen för arbetet bör vara de två ovannämnda dokumenten. I uppdraget ligger bl.a. att samla uppgifter om omfattningen av sådan handel i Sverige och mellan Sverige och andra länder, hur den kan förebyggas och bekämpas samt att årligen redovisa resultaten till regeringen. Rikspolisstyrelsen bör samarbeta med den europeiska polisorganisationen och Interpol i dessa frågor.

3.3 Brottsförebyggande rådet

Brottsförebyggande rådet skall inom ramen för sitt ordinarie arbete öka insatserna i frågor som rör våld mot kvinnor. Bl.a. bör Brottsförebyggande rådet utveckla myndighetens kompetens och kunskaper på området. Ett jämställdhetsperspektiv och frågor om våld mot kvinnor skall införlivas i den forskning och andra aktiviteter som bedrivs inom myndigheten eller som myndigheten uppdrar åt annan att bedriva, liksom i myndighetens informationsverksamhet.

Pågående arbete som rör förbättringar av den officiella rättsstatistiken (brottskodning, könsuppdelad statistik m.m.) skall bedrivas skyndsamt.

Rådet skall även göra en förstudie om de tekniska och praktiska förutsättningarna för en försöksverksamhet med elektronisk övervakning av män som brutit mot besöksförbud.

Verksamheten vid Brottsförebyggande rådet är föremål för förändring. Den 1 januari 1966 övertog Brottsförebyggande rådet ansvaret för den officiella rättsstatistiken från Statistiska Centralbyrån. Den 1 januari 1998 överförs Rikspolisstyrelsens forskningsenhet till Brottsförebyggande rådet. Rådet skall även i fortsättningen vara expertorgan åt regeringen och rättsväsendets myndigheter. Genom organisationsförändringarna kommer

myndigheten mer än tidigare att fungera som ett centrum för forsknings- och utvecklingsverksamheten inom hela rättsväsendet. Brottsförebyggande rådet skall prioritera samma områden som prioriteras inom kriminalpolitiken i stort och skall även prioritera lokalt brottsförebyggande arbete.

Sammantaget innebär detta även att Brottsförebyggande rådets förutsättningar för att kunna öka insatserna i fråga om våldsbrottsligheten mot kvinnor väsentligt förbättrats. Regeringen anser det vara angeläget att så sker och att erforderliga resurser avsätts för kompetensuppbyggnad, metodutveckling m.m. inom myndigheten.

Särskilt angeläget är att Brottsförebyggande rådet finner vägar för att ett jämställdhetsperspektiv skall kunna införlivas i myndighetens ordinarie forsknings-, utvecklings- och informationsverksamhet samt i den forskning och det utvecklingsarbete som Brottsförebyggande rådet uppdrar åt andra att bedriva. I detta ligger bl.a. att kontinuerligt följa modern kvinnoforskning på området samt annan forskning när det gäller mäns våld mot kvinnor och att studera de särdrag som utmärker denna brottslighet i förhållande till annan våldsbrottslighet.

I den inledningsvis nämnda lagrådsremissen redovisas det arbete som för närvarande bedrivs inom Brottsförebryggande rådet för att förbättra rättsstatistiken. Detta arbete har stor betydelse för att förbättra statistiken när det gäller våldsbrott mot kvinnor. Arbetet bör bedrivas skyndsamt.

Kvinnovåldskommissionen har föreslagit (kap. 8) elektronisk övervakning av män som inte respekterar besöksförbud som förelagts dem. Regeringen anser att denna form för övervakning är intressant för fortsatta överväganden. För att ett vidare lagstiftningsarbete om grunderna för ett förordnande om elektronisk övervakning och den närmare utformningen av en sådan övervakning skall vara meningsfull krävs emellertid är den teknik som finns är tillförlitlig och att övervakningen överhuvudtaget är praktiskt genomförbar. Brottsförebyggande rådet bör därför göra en förstudie i dessa frågor. Uppdraget skall redovisas senast i samband med årsredovisningen för år 1998.

3.4 Brottsoffermyndigheten

Brottsoffermyndigheten tillförs 2 miljoner kronor för att en brottsofferundersökning om våld mot kvinnor skall kunna komma till stånd.

I Kvinnovåldskommissionens betänkande beskrivs en särskild brottsofferundersökning om våld mot kvinnor som genomförts i Kanada. Brottsoffermyndigheten har uppdragit åt Rikskvinnocentrum att utarbeta en förstudie till en brottsofferutredning om våld mot kvinnor. Arbetet sker mot bakgrund av erfarenheterna från Kanada. Regeringen avsätter 2 miljoner kronor till Brottsoffermyndigheten för att en särskild brottsofferundersökning skall kunna komma till stånd. Den skall genomföras i samråd med Brottsförebyggande rådet och andra intressenter.

Regeringskansliet, Justitiedepartementet skall betala 2 miljoner kronor från utgiftsområde 1 anslag C 1 Regeringskansliet, Anslagspost 2 Justitiedepartementet delpost 2 Utredning m.m. till Brottsoffermyndigheten för att en särskild brottsofferundersökning skall kunna genomföras i Brottsoffermyndighetens eller annans regi.

3.5 Kriminalvårdsstyrelsen

Kriminalvårdsstyrelsen skall, i samråd med Socialstyrelsen, kartlägga vilka metoder som används för behandling av män som dömts för våldsbrott mot kvinnor samt redovisa vilket behov som kan finnas för en utbyggnad av behandlingen för dessa män. Uppdraget skall redovisas till regeringen.

Kriminalvårdsstyrelsen presenterade år 1995 rapporten Behandling av sexualbrottsdömda i kriminalvård. Rapporten innehåller ett handlingsprogram för behandling av män som dömts för sexualbrott. Kvinnovåldskommissionen har föreslagit att en kartläggning även bör ske av befintliga behandlingsmetoder för dem som dömts för andra våldsbrott mot kvinnor än sexualbrott. Regeringen delar Kvinnovåldskommissionens bedömning och anser att en sådan kartläggning skall komma till stånd. Denna bör kunna ge en bild av om det finns behov av en utbyggnad av sådan behandling. Kriminalvårdsstyrelsen skall redovisa dessa uppgifter till regeringen senast i samband med årsredovisningen för år 1998.

Vid remissbehandlingen av kommissionens betänkande har det framkommit att det vore önskvärt att de befintliga behandlingsmetoderna för män som dömts för sexual- och andra våldsbrott utvärderas. Det har även framkommit att det råder skilda synsätt mellan företrädare för olika yrkesgrupper och mellan olika vetenskapstraditioner i fråga om vilken

behandling som är lämplig och verksamhet när det gäller dessa brottslingar. Slutsatsen är att dessa metoder bör utvärderas och att det vore önskvärt om en större samsyn kunde nås i frågorna. I den inledningsvis nämnda lagrådsremissen har regeringen angett att 2 miljoner kronor kommer att avsättas för att ett sådant arbete skall kunna komma till stånd. Frågan om hur ett sådant arbete bäst bör bedrivas behöver dock beredas vidare inom regeringskansliet.

3.6 Socialstyrelsen

Socialstyrelsen skall leda ett utvecklingsarbete i frågor om våld mot kvinnor. Arbetet skall bl.a. sikta till att stödja kompetensuppbyggnad och metodutveckling inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården för att dessa frågor på ett bättre sätt än hittills skall kunna införlivas i den ordinarie verksamheten.

Socialstyrelsen skall vidare utarbeta allmänna råd för socialtjänstens arbete med anledning av den nya bestämmelsen i socialtjänstlagen. Därutöver skall Socialstyrelsen, i samråd med kvinnojourernas två riksorganisationer och Rikskvinnocentrum, utreda hur en central kristelefon för våldsutsatta kvinnor skall kunna komma till stånd. Detta uppdrag skall redovisas senast den 1 juli 1998.

Socialstyrelsen skall vidare följa och samla kunskap om prostitutionens omfattning och utveckling och de sociala insatser som bedrivs på lokal nivå. Socialstyrelsen skall även följa den internationella utvecklingen i fråga om prostitution. Socialstyrelsen kommer att tillföras ett engångsbelopp om 5 miljoner kronor för dessa tre frågor för perioden 1998

  • Därefter skall arbetet med dessa frågor införlivas i ordinarie verksamhet.

Det är angeläget att socialtjänsten och sjukvårdshuvudmännen utvecklar bättre former för att ge våldsutsatta kvinnor adekvat hjälp. Medvetenheten om frågor som gäller våld mot kvinnor har ökat under senare år. Kunskaperna om våldets konsekvenser, om bemötande och om omhändertagande av kvinnorna är emellertid mycket skiftande, vilket Kvinnovåldskommissionen pekat på. För att underlätta och stimulera ett mer aktivt arbete i dessa frågor får Socialstyrelsen i uppdrag att stödja kompetens- och metodutveckling inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten. De kunskaper och den kompetens som de kommuner fått som kommit längst i arbetet på området bör utnyttjas. Socialstyrelsen skall också särskilt samarbeta med och ta till vara erfarenheter från Rikskvinnocentrum, kvinnojourerna och Brottsoffermyndigheten. Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet bör även engageras i arbetet.

Erfarenheter från andra länder visar att en central kristelefon kan vara till stor hjälp för många som befinner sig i en akut krissituation, eller på annat sätt behöver råd, stöd och hjälp i frågor som rör våld mot kvinnor. I uppdraget till Socialstyrelsen ingår att tillsammans med Rikskvinnocentrum och kvinnojourernas riksorganisationer utreda hur en sådan kristelefon kan komma till stånd, hur den kan organiseras, finansieras och vilken kompetens som bör finnas. Detta uppdrag skall redovisas senast den 1 juli 1998 så att verksamheten kan komma igång under det budgetåret.

I regleringsbrevet för budgetåret 1998 anges att Socialstyrelsen i sitt arbete skall analysera förslag och verksamhet utifrån såväl kvinnors som mäns utgångspunkter, dvs. anlägga ett genderperspektiv. Detta synsätt bör under verksamhetsåret ingå som en del av myndighetens utvecklingsarbete. det får till följd att Socialstyrelsen även i fråga om de nu behandlade uppdragen om våld mot kvinnor bör utveckla kunskap och metoder för att införliva ett jämställdhetsperspektiv i verksamheten.

I lagrådsremissen föreslår regeringen att socialtjänstlagen (1980:620) kompletteras med en ny bestämmelse som förtydligar socialtjänstens ansvar för att verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld och andra övergrepp i hemmet får stöd och hjälp att förändra sin situation. Med anledning av den nya bestämmelsen skall Socialstyrelsen utarbeta allmänna råd som närmare utvecklar hur socialtjänsten bör arbeta med dessa frågor.

I lagrådsremissen föreslås också att köp av sexuella tjänster skall kriminaliseras. Det är bl.a. mot denna bakgrund angeläget att följa utvecklingen, ha aktuell kunskap om prostitutionens omfattning, former och kontaktvägar. De sociala insatserna för att söka upp prostituerade och motivera dem att söka hjälp är ett viktigt led i att minska prostitutionen, varför dessa insatser särskilt bör uppmärksammas. Socialstyrelsen skall därför fortlöpande följa och samla kunskap om prostitutionens omfattning och utveckling och om de sociala insatser som bedrivs på lokal nivå samt vid behov ge stöd till utveckling och förbättring av det lokala arbetet.

I uppdraget ingår som nämnts tidigare att följa den internationella utvecklingen i fråga om våld mot kvinnor. Det gäller även för frågor om prostitution.

3.7 Länsstyrelserna

Länsstyrelserna skall inom ramen för sitt tillsynsansvar när det gäller socialtjänsten följa och uppmärksamma frågor om våld mot kvinnor samt verka för regional samverkan i de frågorna.

Regeringsuppdraget Myndighetssamverkan vid kvinnomisshandel, som beskrivs närmare under avsnitt 2, genomfördes i samverkan mellan Socialstyrelsen och länsstyrelserna i fem län: Blekinge, Södermanland, Skaraborg, Kopparberg och Stockholm. Projektet har haft positiva effekter, bl.a. genom att bestående samverkansformer har utvecklats i flera län.

I Stockholms län har denna myndighetssamverkan bl.a. resulterat i en brett upplagd informationskampanj i länet, kallad Operation Kvinnofrid, där länsstyrelsen spelar en central roll. Regeringen ser positivt på att länsstyrelserna verkar för en regional samverkan när det gäller frågor om våld mot kvinnor.

Som tidigare nämnts skall Socialstyrelsen sprida resultat och erfarenheter från projektet Myndighetssamverkan. Eftersom länsstyrelserna aktivt deltagit i projektet ligger det i sakens natur att Socialstyrelsen inom ramen för detta uppdrag samverkar med länsstyrelserna.

Målet för länsstyrelsernas verksamhet inom socialtjänstområdet är att verka för en hög grad av rättssäkerhet, laglighet och kvalitet samt att bidra till en ökad kunskap om utvecklingen i länet vad gäller insatser inom socialtjänstens ansvarsområde. Länsstyrelsernas tillsyn och uppföljning består av såväl hantering av enskilda ärenden som uppföljning av verksamheter. Möjligheten för enskilda att vända sig till länsstyrelsen med klagomål på socialtjänstens handläggning gäller givetvis även våldutsatta kvinnor som vänt sig till socialtjänsten för att få hjälp. Handläggningen av enskilda ärenden är ett betydande inslag i arbetet även om det finns en strävan att förskjuta tyngdpunkten mot en mer övergripande tillsyn. Inom ramen för denna tillsyn bör länsstyrelserna uppmärksamma socialtjänstens insatser när det gäller frågor om våld mot kvinnor.

4 Uppföljning och återrapportering

Arbetet med att genomföra de myndighetsgemensamma och myndighetsspecifika uppdragen skall, om inte annat anges, redovisas till regeringen regelbundet. Redovisningen skall lämnas av de centrala myndigheterna. En första sådan skall lämnas senast den 1 juli 1999. Därefter skall en redovisning lämnas årligen i samband med årsredovisningarna, men separat.

Uppdragen skall slutredovisas senast i samband med årsredovisningen för år 2002. Redovisningarna, som kan vara gemensamma, skall lämnas till det departement under vilket respektive myndighet lyder. Polis- och åklagarmyndigheter skall dock redovisa sitt arbete till Rikspolisstyrelsen respektive till Riksåklagaren.

Förteckning över skriftligt underlag

Domstolsverket

  • Delredovisning av insatser för att bekämpa våld mot kvinnor, den 23 augusti 1999.
  • Redovisning av insatser för att bekämpa våld mot kvinnor, den

10 mars 2000.

  • Redovisning av insatser för att bekämpa våld mot kvinnor, den

22 februari 2001.

  • Redovisning av insatser för att bekämpa våld mot kvinnor, den 4 mars 2002.
  • Slutredovisning av insatser för att bekämpa våld mot kvinnor, den 28 februari 2003.
  • Den nya kvinnofridslagen – Särtryck av artikelserie i tidningen

Nämndemannen i samarbete med Domstolsverket, januari 2001.

  • Slutrapport försöksverksamhet med videokonferens i allmän domstol, DV-rapport 2002:5.
  • Program från utbildningsdagar om våld mot kvinnor, 1999–

2004.

  • Årsredovisningar 2000-2002.

Riksåklagaren och åklagarmyndigheterna

  • Myndighetsgemensamma uppdrag för att bekämpa våld mot kvinnor, lägesrapport den 1 juli 1999, med åklagarmyndigheternas rapporter bifogade.
  • Myndighetsgemensamma uppdrag för att bekämpa våld mot kvinnor, den 24 februari 2000.
  • Riksåklagarens redovisning av uppdragen om våld mot kvinnor, skärpt lagstiftning för våld mot kvinnor m.m., den 22 februari 2001.
  • Årsredovisningar 1998 och 2000-2002.

Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna

  • Polisväsendets delredovisning av insatser för att bekämpa våld mot kvinnor, den 28 juni 1999. Bilagor: Rikskriminalpolisens rapport Handel med kvinnor, Lägesrapport juni 1999, RKP KUT rapport 1999:16 och Polismyndigheternas delredovisning med anledning av regeringens beslut om myndighetsgemensamma uppdrag om våld mot kvinnor.
  • Redovisning av insatser för att bekämpa våld mot kvinnor, den

29 februari 2000.

  • Polisens insatser för att bekämpa våld mot kvinnor, den

28 februari 2003.

  • Handel med kvinnor Lägesrapport 2 – 1 juli–31 dec. 1999 RKP

KUT rapport 2000:1.

  • Handel med kvinnor Lägesrapport 3 – 1 jan.–31 dec. 2000 RKP

KUT rapport 2001:3.

  • Handel med kvinnor Lägesrapport 4 – 1 jan.–31 dec. 2001, RKP

KUT rapport 2002:1.

  • Kvinnofrid – ett utbildningsmaterial om mäns våld mot kvinnor,

Rikspolisstyrelsen m.fl. 2001, redovisat den 15 mars 2001.

  • Brottsoffer – En handledning för polisens del i lokalsamhällets brottsofferstödjande arbete, RPS rapport 2001:1.
  • Brottsofferarbetet inom polisen. En nationell handlingsplan,

Rikspolisstyrelsen, 2003.

  • Årsredovisningar 1999−2002.

Brottsförebyggande rådet

  • Myndighetsgemensamma uppdrag för att bekämpa våld mot kvinnor, den 25 februari 1999.
  • Myndighetsgemensamma uppdrag för att bekämpa våld mot kvinnor, den 30 juni 1999.
  • Brottsförebyggande rådets åtgärder under år 1999 med anledning av regeringens uppdrag att bekämpa våld mot kvinnor, 1997-12-16, den 22 februari 2000.
  • Brottsförebyggande rådets åtgärder under år 2000 med anledning av regeringens uppdrag att bekämpa våld mot kvinnor, 1997-12-16, den 20 februari 2001.
  • Brottsförebyggande rådets åtgärder under år 2001 med anledning av regeringens uppdrag att bekämpa våld mot kvinnor, 1997-12-16, den 15 februari 2002.
  • Att förebygga våld mot kvinnor – Brottsförebyggande rådets åtgärder under åren 1998-2002 med anledning av regeringens myndighetsgemensamma och myndighetsspecifika uppdrag (A97/3077/JÄM) för att bekämpa våld mot kvinnor, slutredovisning, den 21 februari 2003.

Följande rapporter bifogades: – Förbud mot köp av sexuella tjänster – Tillämpningen av

lagen under första året, BRÅ-rapport 2000:4. – Grov kvinnofridskränkning – En kartläggning, BRÅ-rapport

2000:11. – Upprepad utsatthet för brott – en utgångspunkt för brotts-

förebyggande verksamhet, BRÅ-rapport 2001:3. – Dödligt våld mot kvinnor i nära relationer, BRÅ-rapport

2001:11. – Våld mot kvinnor i nära relationer – En kartläggning, BRÅ-

rapport 2002:14. – Besöksförbud. En utvärdering av lagen och dess tillämpning,

BRÅ-rapport 2003:2. – Bebyggelseinriktade åtgärder mot brott och otrygghet, Bo-

verket, Brottsförebyggande rådet och Rikspolisstyrelsen, 2002.

– Nr 6/1999, 2/2000, 4/2000, 5/2000, 1/2001, 5/2001, 1/2002,

2/2002, 4/2002, 5/2002 av Apropå, Brottsförebyggande rådets tidskrift.

  • Elektronisk övervakning vid besöksförbud – Teknikens möjligheter och begränsningar, rapport, 1999, redovisat den 1 mars 1999.
  • Att förebygga våld mot kvinnor i nära relationer, Lokalt brottsförebyggande arbete Idéskrift nr. 9 från Brottsförebyggande rådet, rapport 2002:8.
  • Köns- och genusrepresentationer i BRÅ:s rapporter, Ulf

Dalquist, BRÅ 1999-05-07.

  • Årsredovisningar 2000−2002.

Brottsoffermyndigheten

  • Rapport angående Brottsoffermyndighetens uppdrag om våld mot kvinnor, den 28 september 1999.
  • Rapport angående Brottsoffermyndighetens uppdrag om våld mot kvinnor, den 28 februari 2000.
  • Rapport angående Brottsoffermyndighetens uppdrag om våld mot kvinnor, den 20 februari 2001.
  • Slagen Dam – Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige – en omfångsundersökning, 2001 (Lundgren, Heimer, Westerstrand och Kalliokoski), redovisat den 30 maj 2001.
  • Årsredovisningar 1999−2002.

Kriminalvårdsstyrelsen

  • Återrapportering av uppdrag till Kriminalvårdsstyrelsen inom regeringens myndighetsgemensamma uppdrag om våld mot kvinnor perioden 1998-2002, den 24 februari 1999. Bilaga: Kriminalvårdens kartläggning av program för män som dömts för misshandel mot kvinna.
  • Myndighetsgemensamma uppdrag om våld mot kvinnor – delredovisning av Kriminalvårdsstyrelsens insatser, den 24 juni 1999.
  • Återrapportering av myndighetsgemensamma uppdrag om våld mot kvinnor – Kriminalvårdens insatser under år 1999, den 28 februari 2000. Bilaga: Sexualbrottsdömda inom svensk kriminalvård.
  • Återrapportering av myndighetsgemensamma uppdrag om våld mot kvinnor – Kriminalvårdens insatser under år 2000, den 21 februari 2001.
  • Slutrapportering av myndighetsgemensamma uppdrag om våld mot kvinnor – Kriminalvårdens insatser, den 18 mars 2003.
  • Årsredovisningar 2000−2002.

Socialstyrelsen

  • Socialstyrelsens arbete med regeringsuppdraget beträffande våld mot kvinnor, lägesrapport 1999-07-01.
  • Årsredovisning av Socialstyrelsens uppdrag om våld mot kvinnor, lägesrapport 2000-03-01. Bilagor: Samordning och utveckling, Reserapport från studieresa till USA och Kanada 9–22 maj 1999 samt Building up a network for monitoring, analysing and combatting trafficking in women and children, EU-kommissionens STOP-projekt.
  • Årsredovisning av Socialstyrelsens uppdrag om våld mot kvinnor, lägesrapport februari 2001, den 25 januari 2001. Bilagor: Våldsutsatta kvinnor, ett utbildningsmaterial för hälso- och sjukvårdens personal och Våldsutsatta kvinnor, ett utbildningsmaterial för socialtjänstens personal.
  • Myndighetsgemensamma uppdrag om våld mot kvinnor – Slutredovisning, den 4 juni 2002.

Följande rapporter bifogades: – Att motverka våld mot kvinnor – Internationella erfaren-

heter, 2002. – Våga se – kunna handla, Utväg Skaraborg – samverkan för

kvinnofrid, 2001.

– Kännedom om prostitution 1998-1999, SoS-rapport 2000:5. – Att enas kring barnen med samhällets hjälp – Samarbets-

samtal när det förekommit våld i relationen, 2002. – ”Tack för att ni frågar” – Screening om våld mot kvinnor,

2002. – Våldsutsatta kvinnor – Ett utbildningsmaterial för social-

tjänstens personal, 2001. – Våldsutsatta kvinnor – Ett utbildningsmaterial för hälso- och

sjukvårdens personal, 2001.

  • Central kristelefon – utredning kring organisering, finansiering och kompetens, Bodil Långberg, redovisat den 29 juni 1998.
  • Rikskvinnocentrum som modell för hälso- och sjukvårdens arbete med våldsutsatta kvinnor – en utvärdering och analys av deras erfarenheter, Socialstyrelsen, Dnr 62-1978/2000, redovisat den 2 november 2000.
  • Kännedom om prostitution 2003, Socialstyrelsen.
  • 5 kap. 11 § SoL – en uppföljning av socialtjänstens arbete, 2004.
  • Steen, Anne-Lie (2003) Mäns våld mot kvinnor – ett diskursivt slagfält. Forskningsrapport Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet. (Skriven på uppdrag av Socialstyrelsen).
  • Årsredovisningar 1999- 2000 och 2002.

Länsstyrelserna

  • Social tillsyn – Resultat av länsstyrelsernas tillsyn 1999, 2000,

2001, 2002 och 2003.

  • Länsstyrelsen i Jönköpings län, Socialtjänstens insatser för kvinnor som utsätts för våld, Meddelande 1998:20, redovisat den 25 maj 1998.
  • Länsstyrelsen i Kalmar län, Rätten till kvinnofrid – Socialtjänstens insatser för våldsutsatta kvinnor i Kalmar län, Meddelande 2001:29, redovisat den 8 mars 2002.
  • Länsstyrelsen i Kronobergs län, Att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor i Kronobergs län – En länsstrategi framtagen

av samverkansorganet Kvinnofrid Kronoberg, redovisat den 4 mars 2002.

  • Länsstyrelsen i Skåne län: Myndighetsgemensamma uppdrag för att bekämpa våld mot kvinnor, den 23 juni 1999.
  • Länsstyrelsens slutredovisning rörande det myndighetsgemensamma uppdraget om våld mot kvinnor, den 3 februari 2003. Bilagor: Socialtjänstens insatser för att bekämpa våld mot kvinnor, rapport 2000:8 samt Kvinnofrid i vår tid? Skånska insatser och samverkan mot våldet mot kvinnor, rapport 2001:29.
  • Länsstyrelsen i Stockholms län: Rapport om vad som företagits med anledning av regeringsuppdraget i samband med kvinnofridspropositionen 1997/1998:55, den 1 augusti 2003. Bilaga: Hur uppmärksammar socialtjänsten frågor om våld mot kvinnor – En kartläggning av socialtjänsten i Stockholms län, rapport 2000:13.
  • Länsstyrelsen i Västerbottens län, Rätten till kvinnofrid – Hur arbetar socialtjänsten i Västerbottens län för att motverka mäns våld mot kvinnor?, 2001, redovisat den 31 augusti 2001.
  • Länsstyrelsen i Östergötlands län: Regional slutredovisning rörande våld mot kvinnor, den 9 januari 2003. Bilagor: Socialtjänstens insatser för kvinnor som utsätts för våld, Länsstyrelsen Östergötlands län, september 1998 och Policydokument för frågor som rör kvinnovåld i Östergötlands län, 2000.
  • Länsstyrelsernas årsredovisningar 2000−2002.

Promemoria

2004-09-13

Utredningen om kvinnofridsuppdragen

N 2003:13

Kvinnofridsutredningen

1. Finns det anställda inom er ordinarie verksamhet som innehar tjänster avsedda enbart för att heltid eller deltid arbeta med området mäns våld mot kvinnor? (Obs! Med denna fråga avser vi ej projektanställningar)

Om ja, ange hur många tjänster och tjänsternas omfattning:

Kompetensområdet mäns våld mot kvinnor menar vi täcker in nedanstående områden;

Markera med

fet stil de områden som överensstämmer med

tjänstens/tjänsternas arbetsuppgifter.

Mäns fysiska och psykiska våld mot kvinnor

inom den privata sfären

inom den offentliga sfären

Mäns sexuella våld mot kvinnor

inom den privata sfären inom den offentliga sfären

Barn till våldsutsatta kvinnor S.k. hedersrelaterat våld

Prostitution/handel med kvinnor för sexuella ändamål Sexuella trakasserier

2. Anordnas inom er verksamhet systematisk och obligatorisk fortbildning för personalen inom kompetensområdet mäns våld mot kvinnor?

Om ja, ange frekvens;

3. Hur stor del av er verksamhets sammanlagda budget år 2003 avsattes till arbete med kompetensområdet mäns våld mot kvinnor?

Ange en övergripande beskrivning av hur de ekonomiska resurserna använts;

Tack för er medverkan!