NJA 2005 s. 712

Fråga om ansvar för grov kvinnofridskränkning, våldtäkt, grov fridskränkning och misshandel. Därvid bl.a. fråga om den kränkta kvinnans make gjort sig skyldig till ofredande genom att låta makarnas barn bevittna våld och hot mot mamman.

Huddinge tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Huddinge tingsrätt åtal mot L.G. född 1962, enligt följande gärningsbeskrivning:

1. Grov kvinnofridskränkning. L.G., som är gift och sammanboende med C.G. i en villa i Stuvsta i Huddinge kommun, har under tiden 2000 till den 8 mars 2005 begått brottsliga gärningar mot sin hustru, vilka gärningar var och en utgjort led i en upprepad kränkning av hennes integritet och har varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla.

L.G. har således

1. år 2003 i villans gillestuga i Stuvsta uppsåtligen tillfogat C.G. blåmärken och smärta genom att utdela ett flertal slag mot hennes ansikte samt ett flertal slag och sparkar mot hennes kropp.

2. i mars 2003 i Stuvsta uppsåtligen tillfogat C.G. smärta genom att utdela ett flertal slag mot hennes ansikte. Av slagen har målsäganden förlorat balansen och fallit mot ett element.

3. år 2003 i Stuvsta hotat C.G. genom att uttala att han skall slå ihjäl henne om hon inte går till sängs.

4. någon gång under 2003-2004 på en fest på Lidingö uppsåtligen tillfogat C.G. smärta genom att utdela ett slag med öppen hand mot hennes ansikte.

5. under vintern 2004 i villans kök i Stuvsta uppsåtligen tillfogat C.G. blodvite, blåmärken och smärta genom att med ett tag om C.G:s nacke slänga ner henne i glassplitter som legat på golvet. När hon lyckats resa sig upp har han utdelat två slag med öppen hand mot hennes ansikte, varpå hon åter fallit i glassplittret på golvet.

6. den 2 februari 2005 i Stuvsta uttalat att han skall döda C.G. samtidigt som han tryckt henne mot ett element med sådan kraft att hon känt en kraftig smärta i bakhuvudet. Han har senare vid samma tillfälle knuffat henne mot ett element samt utdelat 3-4 knytnävsslag som träffat henne på överkroppen.

7. den 8 mars 2005 i Stuvsta vid flera tillfällen uttalat att han skall slå ihjäl C.G. Han har höjt en kniv över sitt huvud och sagt att han skall kasta den i huvudet på henne. Han har vidare vid samma tillfälle tagit tag i hennes hår och släpat henne i håret utmed golvet.

8. under perioden 2000 till och med den 8 mars 2005 i Stuvsta vid ett stort antal tillfällen, tidvis 1-2 gånger per månad, misshandlat, ofredat och hotat C.G. genom att tilldela henne slag mot ansikte och kropp, knuffa henne, dra henne i håret samt fälla yttranden med innebörd att han skall döda henne.

Lagrum: 4 kap. 4 a § 2 st. BrB.

2. Våldtäkt. L.G. har någon gång under år 2003 i villan i Stuvsta, Huddinge kommun, genom våld tvingat C.G. till samlag. Våldet har bestått i att L.G. tagit tag i henne bakifrån, lagt henne på sängen där han med sin kroppstyngd hållit fast henne, slitit av henne byxorna, utdelat flera slag mot hennes kropp och därefter tryckt en kudde över hennes ansikte under det att han genomfört samlaget.

Lagrum: 6 kap. 1 § BrB.

3. Grov fridskränkning. L.G. som är far till T., F. och S.G., har under tiden 2000 till och med den 8 mars 2005 i det gemensamma hemmet i Stuvsta i Huddinge kommun begått brottsliga gärningar mot sönerna, vilka gärningar var och en utgjort led i en upprepad kränkning av deras integritet och har varit ägnade att allvarligt skada deras självkänsla.

L.G. har således

1. under tiden 2000 till den 8 mars 2005 i Stuvsta ofredat T., F. och S.G. genom att vid ett stort antal tillfällen låtit barnen bevittna det upprepade våld och de många hot L.G. utsatt barnens moder C.G. för.

2. år 2003 i Stuvsta hotat T., F. och S.G. genom att uttala att han skall slå ihjäl dem om de inte går till sängs.

3. år 2003 i villans gillestuga i Stuvsta uppsåtligen tillfogat F.G. smärta genom att utdela ett flertal knytnävsslag mot dennes kropp när denne låg på sin mor i avsikt att skydda henne mot faderns pågående misshandel.

4. år 2003 i Stuvsta hotat F.G. genom att skrika att han skall slå ihjäl och döda honom.

5. i början på 2005 i Stuvsta hotat S.G. genom att yttra att han skulle döda honom om han inte lämnade rummet.

6. under tiden 2000-den 8 mars 2005 i Stuvsta vid ett flertal tillfällen misshandlat, hotat och ofredat T., F. och S.G. genom att putta eller dra omkull dem, slå dem, sparka på dem när de legat på marken och hota att han skall döda dem.

Lagrum: 4 kap. 4 a § 1 st. BrB.

4. Misshandel. L.G. har vid ett tillfälle någon gång under perioden 2000 till och med hösten 2002 i Stuvsta, Huddinge kommun, uppsåtligen tillfogat K.D. blåmärken över vänster bröst och på armarna samt smärta genom att slå henne i ansiktet med öppen hand, dra henne i armarna och slänga iväg henne.

Lagrum: 3 kap. 5 § BrB.

C.G. biträdde åtalet enligt åtalspunkterna 1 och 2 samt yrkade skadestånd av L.G. med 200 000 kr jämte ränta. Av beloppet avsåg 150 000 kr ersättning för kränkning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen och 50 000 kr ersättning för sveda och värk enligt 5 kap. 1 § 3 skadeståndslagen. Till utveckling av sitt yrkande anförde hon i skrift, intagen som domsbilaga 2 i tingsrättens dom, bl.a.: Åtalet är redovisat i två separata åtalspunkter. Åtal för våldtäkt ligger emellertid inom tidsramen för åtalet för grov kvinnofridskränkning varför skadeståndsanspråket har upprättats med utgångspunkt från en helhetsbedömning. Utgångspunkten har varit att 50 000 kr för kränkning och 5 000 kr för sveda och värk (psykiskt lidande) hänför sig till åtal för våldtäkt och resterande belopp till åtalet för grov kvinnofridskränkning. - Grunden för C.G:s talan är att L.G. har utsatt C.G. för brottsliga skadeståndsgrundande handlingar och att C.G. har lidit skada.

K.D. yrkade skadestånd av L.G. med 6 000 kr jämte ränta. Av beloppet avsåg 5 000 kr ersättning för kränkning och 1 000 kr ersättning för sveda och värk.

T.G., F.G. och S.G., vilka är födda 1989, 1991 och 1993, yrkade var och en skadestånd av L.G. med 120 000 kr jämte ränta. Av beloppen avsåg 90 000 kr kränkning och 30 000 kr sveda och värk. Som grund för talan anfördes att L.G. uppsåtligen tillfogat T.G., F.G. och S.G. personskada och genom sin brottsliga gärning allvarligt kränkt dem.

L.G. förnekade samtliga de gärningar åklagaren lagt honom till last. Under åtalspunkt 1 medgav han dock att det varit mycket bråk mellan parterna och att dessa bråk haft sin upprinnelse i C.G:s provokativa sätt gentemot honom. Han kunde därför i självförsvar vid något tillfälle ha knuffat eller hållit henne ifrån sig.

I enlighet med sin inställning i ansvarsdelen bestred L.G. bifall till framställda skadeståndsanspråk. Han ville inte vitsorda några belopp som skäliga i och för sig.

Åklagaren åberopade följande bevisning:

Åtalspunkt 1: Förhör med L.G., målsägandeförhör med C.G., vittnesförhör med hennes dotter K.D., hennes mor B.S. och hennes halvsyster I.O. samt med M.H., videoupptagningar av målsägandeförhör med T.G., F.G. och S.G. samt rättsintyg.

Åtalspunkt 2: Förhör med L.G. och målsägandeförhör med C.G.

Åtalspunkt 3: Videoupptagningar av målsägandeförhör med T.G., F.G. och S.G. samt förhör med C.G.

Åtalspunkt 4: Förhör med L.G., målsägandeförhör med K.D. och vittnesförhör med J.K.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Per-Erik Andersson) anförde i dom den 2 maj 2005:

Domskäl

Skuld

Inledning

L.G. och C.G. är gifta med varandra och har tillsammans barnen T.G., F.G. och S.G. Familjen bor sedan mitten av 1990-talet i en villa i Huddinge. Fram till för några år sedan bodde även C.G:s dotter K.D. i familjen. Under äktenskapet har C.G. varit hemma med barnen medan L.G. arbetat i sitt företag.

Av vad såväl L.G. som C.G. berättat har framkommit att C.G. har alkoholproblem. Alla i familjen har berättat om detta och också sagt att det ofta varit bråk mellan L.G. och C.G. Av det barnen sagt framgår det att bråken oftast ägt rum när C.G. varit påverkad. Åtalade händelser ligger alla i tiden från och med år 2000 och framåt. Av det de hörda familjemedlemmarna berättat framgår det dock att det redan dessförinnan förekommit mycket bråk mellan L.G. och C.G.

Åtalet avseende Grov kvinnofridskränkning och våldtäkt (åtalspunkt 1 och 2)

Beträffande de under dessa åtalspunkter åtalade händelserna föreligger två helt skilda versioner, det enda som stämmer överens är att det i vart fall förekommit ett stort antal verbala gräl mellan L.G. och C.G. Den ena versionen är den L.G. lämnat. Han har sagt att upprinnelserna till alla bråk varit C.G:s alkoholproblem och hennes därmed sammanhängande provokativa sätt. Det är hon som skriker och bråkar med honom, kallar honom fyllgubbe och andra nedsättande tillmälen. Hon kan inte heller sluta utan följer efter honom vart han går i samband med dessa gräl. Han måste därför be barnen om hjälp för att ”ta bort mamma”. Han har dock aldrig slagit C.G. och inte heller barnen. Han har ingen förklaring till varför hon berättar på det sätt hon gör.

Den andra versionen är den som C.G. lämnat. Hon har en helt annan förklaring till varför de börjar bråka. Det är visserligen riktigt att hon har alkoholproblem men orsaken till bråken beror inte på detta. Snarare har hon börjat dricka eftersom L.G. behandlat henne på det sätt han gjort. C.G. har vidare berättat om hur L.G. under många år burit hand på henne och även på barnen. Vid åtskilliga av dessa tillfällen har också han varit starkt påverkad av alkohol. Under den tid åtalet avser har L.G. brukat våld mot henne i vart fall en till två gånger i månaden. Oftast har det varit slag med öppen hand mot hennes ansikte men vid ett stort antal tillfällen har han också knuffat omkull henne så att hon slagit sig mot element, möbler eller golv. Det har också förekommit knytnävsslag och sparkar från L.G:s sida. Mot bakgrund av det mycket stora antalet misshandelstillfällen har hon svårt att skilja dem åt och närmare berätta om varje enskilt tillfälle, dock har hon berättat närmare om de tillfällen åklagaren angivit i sitt gärningspåstående under åtalspunkt 1, punkterna 1-7. - C.G. har vidare berättat om att L.G. ofta utsatt henne för sexuella övergrepp. Han har inte respekterat hennes nej utan ansett att han har rätt att knulla henne. Vid inte så få tillfällen har något eller några av barnen kommit in i sovrummet för att sära dem åt. L.G. har emellertid med kraft antingen sparkat eller också slängt ut barnen från sängen. Detta har fått till följd att hon så småningom slutat att säga nej eftersom hon inte velat att barnen skulle behöva vara med om detta. Också dessa tillfällen har hon haft svårt att skilja från varandra men har dock, bland annat på grund av att L.G. tryckte en kudde över hennes ansikte, kunnat berätta om det övergrepp som behandlas under åtalspunkt 2.

Tingsrättens bedömning. Om C.G:s version läggs till grund för tingsrättens prövning skulle det innebära att åtalet mot L.G. under dessa punkter i huvudsak skulle anses styrkt. För bedömningen av åtalet mot L.G. är det därför av största betydelse att avgöra om sådan tilltro kan sättas till de uppgifter C.G. lämnat, att hennes berättelser kan läggas till grund för tingsrättens fortsatta prövning. Tingsrätten gör i denna del följande överväganden.

C.G:s berättelse är sammanhängande, klar och detaljerad. Det finns inte någon punkt i den som ter sig svårförklarlig eller som eljest ger anledning betvivla att berättelsen återger vad som verkligen inträffat. Det har inte gjorts gällande, att C.G. skulle ha i något väsentligt hänseende frångått de uppgifter hon lämnat under förundersökningen. Något beaktansvärt skäl till att C.G. skulle ha velat sanningslöst tillvita L.G. brottslig gärning har inte framkommit, även med beaktande av vad som kommit fram om en tipsvinst om drygt en miljon, vilken C.G. ostridigt kvitterat ut och använt, enligt egen utsaga för att betala familjens skulder. Inte heller förringas trovärdigheten av det hon sagt om påstådda övergrepp av att hon varit mindre trovärdig när det gäller omständigheterna kring denna tipsvinst. Trovärdigheten av det C.G. berättat är hög, bland annat mot bakgrund av den mängd smådetaljer, kringomständigheter, hon har till stöd för sitt minne, detaljer som tyder på att det hon berättat är självupplevt. Att dessa detaljer skulle vara frukten av hennes fantasi förefaller inte sannolikt.

Den berättelse C.G. lämnat vinner dessutom stöd i skilda avseenden av övrig åberopad bevisning. Att B.S. och I.O. lämnar uppgifter vilka överensstämmer med det C.G. sagt innebär visserligen inte något större stöd eftersom deras uppgifter härstammar från det C.G. berättat för dem. Uppgifterna talar dock för att C.G. under en längre tid vid olika tillfällen berättat för sin mamma respektive syster om hur hon har haft det hemma. Ett betydligt större stöd får C.G:s berättelse av det barnen uppgett under polisförhören. Alla tre barnen har givit ett intryck av att vilja tona ner det som skett, särskilt tydligt är det när de berättar om vad deras pappa skulle ha gjort mot dem själva. Barnen berättar dock om hur de sett pappa och mamma bråka med varandra, om hur de försökt ta undan mamma för att bråket skulle upphöra, hur de bönat och bett föräldrarna att sluta. De har också sagt att pappa brukat våld mot mamma, både slag och dragningar i håret. Alla barnen har uppfattat frekvensen till en eller två gånger i månaden. T.G. har dock uppfattat att det var värre för några år sedan.

Med hänsyn till vad som sålunda anförts förtjänar C.G:s berättelse tilltro i sådan grad.

Genom de uppgifter C.G. lämnat, uppgifter som på sätt tingsrätten angett ovan i olika avseenden vinner stöd av övrig åberopad bevisning, är under åtalspunkt 1 styrkt det åklagaren lagt honom till last under punkterna 1-7. Under punkten 8 är vidare styrkt att L.G. på sätt åklagaren påstått vid ett stort antal tillfällen misshandlat, ofredat och hotat C.G. Av vad såväl C.G. som barnen uppgett är det också utrett att det under perioder varit i vart fall två gånger per månad som L.G. brukat våld mot C.G.

Under åtalspunkt 2 är det - också genom de uppgifter C.G. lämnat - styrkt att L.G. på sätt åklagaren påstått tvingat sig till samlag med C.G. Gärningen är att bedöma på sätt åklagaren påstått.

Under åtalspunkt 1 och 2 är således åtalet styrkt och skall vinna bifall.

Åtalet avseende grov fridskränkning (åtalspunkt 3)

Den bevisning åklagaren åberopat under denna åtalspunkt utgörs dels av förhör med C.G., dels av hållen syn av videoupptagningarna av förhören med T.G., F.G. och S.G.

Tingsrättens bedömning. Liksom under åtalspunkterna 1 och 2 föreligger två helt skilda versioner beträffande de under denna åtalspunkt åtalade händelserna, dels den version L.G. lämnat där han bestämt förnekat att han burit hand mot eller eljest hotat och ofredat barnen, dels den version som barnen, men framför allt C.G. lämnat. Beträffande trovärdigheten och tillförlitligheten i lämnade utsagor gör tingsrätten samma överväganden som under tidigare åtalspunkter. Såsom tingsrätten tidigare anfört har alla tre barnen givit ett intryck av att vilja tona ner det som skett, särskilt tydligt är det när de berättar om vad deras pappa skulle ha gjort mot dem själva. Samtliga tre barn har dock berättat dels om att de sett vad deras pappa gjort mot deras mamma, dels händelsen i gillestugan under år 2003. F.G. har också berättat om händelsen när han jagats av sin pappa under samma år och hur han gömt sig i klädkammaren men inte sagt något om uttalade hotelser. Inte något av barnen har sagt att L.G. hotat att slå ihjäl dem, något som C.G. klart uttalat. Mot bakgrund av den trovärdighet och tillförlitlighet tingsrätten funnit hos C.G. och med beaktande av det intryck tingsrätten fått av barnens vilja att tona ned händelser riktade mot dem själva finner tingsrätten att de uppgifter C.G. lämnat i huvudsak skall läggas till grund för den fortsatta prövningen.

Det är härigenom ställt bortom rimligt tvivel att L.G. på sätt åklagaren påstått hotat och misshandlat barnen på sätt åklagaren påstått under punkterna 2-6.

Under punkten 1 är det också redan genom vad som förekommit under åtalspunkten 1 visat att barnen vid ett stort antal tillfällen varit närvarande och på olika sätt försökt att ingripa när L.G. angripit C.G., dels genom misshandel, dels genom hot. Åklagaren har därvid gjort gällande att detta är att bedöma som ett ofredande utav barnen enligt 4 kap. 7 § BrB. Enligt denna paragraf innebär ofredande att någon genom att handgripligen antasta eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende ofredar annan. Frågan är då om det L.G. utsatt barnen för kan rymmas under annat hänsynslöst beteende. Enligt brottsbalkskommentaren är det därvid klart att beteendet enligt vanliga värderingar kan sägas utgöra en kännbar fridskränkning. Det är därvid möjligt att en gärning som innebär att man vid något enstaka tillfälle låter barn bevittna misshandel av en förälder från den andra förälderns sida inte kan anses rymmas under detta straffbud. Att såsom i förevarande fall vid ett mycket stort antal tillfällen i hemmet utsätta barnen för detta måste enligt tingsrättens mening anses utgöra en allvarlig och kännbar fridskränkning för barnen. L.G. måste ha insett att barnen skulle komma att kränkas av hans beteende mot deras mamma. Gärningen har därvid omfattats av hans uppsåt i BrB:s mening.

Sammantaget är det ställt utom rimligt tvivel att L.G. gjort sig skyldig till det åklagaren lagt honom till last under denna åtalspunkt. Gärningarna är att bedöma på sätt åklagaren gjort. Åtalet är således styrkt under denna åtalspunkt och skall bifallas.

Åtalet avseende misshandel (åtalspunkt 4)

Av vad såväl L.G. som K.D. och J.K. berättat är klarlagt att K.D. tillsammans med J.K. och ytterligare en väninna kommit hem till L.G:s och C.G:s bostad den aktuella kvällen. L.G. har emellertid bestämt förnekat att han misshandlat K.D.

Tingsrättens bedömning. För bedömningen av åtalet mot L.G. är det därför av största betydelse att avgöra om sådan tilltro kan sättas till de uppgifter K.D. lämnat, att hennes berättelse kan läggas till grund för tingsrättens fortsatta prövning.

K.D:s berättelse är sammanhängande, klar och detaljerad. Det finns inte någon punkt i den som ter sig svårförklarlig eller som eljest ger anledning betvivla att berättelsen återger vad som verkligen inträffat. Något beaktansvärt skäl till att K.D. skulle ha velat sanningslöst tillvita L.G. brottslig gärning har inte framkommit. Det K.D. sagt vinner dessutom visst stöd av vad J.K. berättat, särskilt om hur aggressiv och arg L.G. varit. Med hänsyn till vad som sålunda anförts förtjänar K.D:s berättelse tilltro i sådan grad, att åtalet mot L.G. för misshandel måste anses styrkt. Det skall därför bifallas.

Påföljd

Straffvärdet för den samlade brottsligheten är fängelse. Straffvärdet är också så högt att annan påföljd inte kan komma i fråga. L.G. skall därför dömas till fängelse i tre år och sex månader.

Skadestånd

L.G. har - såsom framgått - i enlighet med sin inställning i ansvarsdelen bestritt bifall till framställda skadeståndsanspråk och inte heller velat vitsorda några belopp såsom i och för sig skäliga. Vid den utgång målet fått i ansvarsdelen är han emellertid skadeståndsskyldig gentemot samtliga målsägare. Vad gäller skadeståndskraven från C.G. och barnen gör tingsrätten en helhetsbedömning av det de utsatts för. Med dessa utgångspunkter gör tingsrätten följande överväganden beträffande skäligheten av yrkade belopp;

Hur C.G. beräknat yrkat skadestånd framgår av domsbilaga nr 2. De yrkade beloppen är sett i belysning av rådande praxis något höga. Skälig kränkningsersättning uppgår enligt tingsrättens mening till 100 000 kr medan ersättningen för sveda och värk kan skattas till 30 000 kr. L.G. skall således förpliktas att utge skadestånd till C.G. med sammanlagt 130 000 kr jämte ränta.

Också den av T.G., F.G. och S.G. fordrade ersättningen är för hög. Åtalet har visserligen bifallits i sin helhet men även i beaktande härav får de anses skäligen tillgodosedda med en ersättning om totalt 75 000 kr vardera, varav 60 000 kr för kränkning och 15 000 kr för sveda och värk.

Den av K.D. fordrade ersättningen får anses skälig.

Domslut

Tingsrätten dömde L.G. enligt 3 kap. 5 §, 4 kap. 4 a § första stycket, 4 kap. 4 a § andra stycket och 6 kap. 1 § första stycket BrB för misshandel, grov fridskränkning, grov kvinnofridskränkning och våldtäkt till fängelse 3 år 6 månader.

L.G. ålades att utge skadestånd till C.G. med 130 000 kr, till var och en av T.G., F.G. och S.G. med 75 000 kr samt till K.D. med 6 000 kr, allt jämte ränta.

Svea hovrätt

Samtliga parter utom K.D. överklagade i Svea hovrätt.

Åklagaren yrkade att L.G. skulle dömas till ett längre fängelsestraff än det som tingsrätten hade dömt ut.

L.G. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet i dess helhet och lämna framställda skadeståndsanspråk utan bifall.

C.G., T.G., F.G. och S.G. yrkade helt bifall till sina vid tingsrätten framställda skadeståndsyrkanden.

Part bestred motparts ändringsyrkanden.

C.G. och K.D. biträdde åtalet i hovrätten.

Åklagaren justerade åtalet under åtalspunkten 3 punkten 3 på så sätt att orden ”år 2003 i villans gillestuga” byttes ut mot ”år 2004 i villans TV- rum”.

Hovrätten (hovrättsrådet Christine Möller, tf. hovrättsassessorn Annika Stålnacke, referent, och nämndemannen Bror Svärd) anförde i dom den 12 juli 2005:

Domskäl

Utredningen i hovrätten

C.G., K.D. och L.G. har hörts på nytt i hovrätten liksom vittnena M.H. och J.K. Videoupptagningen av förhöret med S.G. har spelats upp på nytt medan T.G. och F.G. har hörts i hovrätten. Förhören vid tingsrätten med B.S. och I.O. har spelats upp från band. Samma skriftliga bevisning har åberopats här som vid tingsrätten jämte ett av åklagaren företett fotografi på L.G:s rivsår.

Skuldfrågorna

Vad som förekommit här föranleder inte hovrätten att i fråga om åtalet för grov kvinnofridskränkning (åtalspunkten 1), våldtäkt (åtalspunkten 2) och misshandel (åtalspunkten 4) göra någon annan bedömning beträffande skuld och rubricering än den som tingsrätten har gjort.

När det gäller åtalet för grov fridskränkning (åtalspunkten 3) finner hovrätten i likhet med tingsrätten styrkt att L.G. förfarit på sätt som åklagaren har gjort gällande under punkterna 2-6.

Beträffande åtalspunkten 3 punkten 1 gör hovrätten följande bedömning. Enligt 4 kap. 7 § BrB döms den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan, för ofredande. Frågan är om L.G., genom att ha låtit barnen bevittna hans upprepade våld och hot mot deras mor C.G., kan dömas för att därigenom uppsåtligen ha ofredat barnen med ett hänsynslöst beteende enligt nämnda straffbestämmelse. Åklagaren har därvid förtydligat att det är det stora antalet tillfällen - inte varje tillfälle för sig - som gör att barnen T., F. och S.G. skall anses ha blivit ofredade.

Tolkningen av en straffbestämmelse måste alltid ske restriktivt. Även om det kan tyckas vara hänsynslöst mot ett barn att låta det bevittna föräldrarnas våldsutövning, ger vare sig de i lagen exemplifierade beteendena, lagens förarbeten eller praxis stöd för att en person som har bevittnat ett brott därigenom även blivit straffrättsligt ofredad.

Det särskilt fridstörande momentet som föreligger då ett barn bevittnar den ena förälderns misshandel av eller hot mot den andra föräldern har uppmärksammats alltmer under senare tid. Genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 juli 2003, infördes såsom en särskild grund för straffskärpning den omständigheten att ett brott varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person (29 kap. 2 § 8 BrB). I förarbetena betonades att denna straffskärpningsgrund borde omfatta inte bara fall då barnet är målsägande i förhållande till förövaren utan också fall när barnet som tredje man bevittnar att en närstående blir slagen (prop. 2002/03:53 s. 70 ff.). Vidare har framlagts förslag till ändringar i brottsskadelagen (1978:413) i dessa avseenden. Enligt förslaget skall även barn som bevittnar våld mot en närstående ha rätt till ersättning från staten, då dessa barn kan ha samma behov av upprättelse och stöd som barn som själva drabbats av brott (Ds 2004:56 ”Barnen i brottets skugga”).

Mot bakgrund sålunda av att en straffbestämmelse alltid skall tolkas restriktivt, att omständigheterna i målet inte är sådana att brottsligheten i denna del kan anses ha varit riktad mot barnen och att i bestämmelsen i 29 kap. 2 § 8 BrB beaktas det bevittnande barnets utsatta situation utan att barnet behöver vara brottsoffer i BrB:s mening, kan åtalet i denna del inte vinna bifall.

De övriga gärningar som L.G. har befunnits skyldig till under åtalspunkten 3 är ändå tillräckliga för att de sammantagna skall bedömas som grov fridskränkning.

Påföljd m.m.

Även om åtalet för grov fridskränkning gentemot barnen T., F. och S.G. ogillas såvitt avser åtalspunkt 3 punkten 1 skall såsom straffskärpande omständighet för L.G:s grova kvinnofridskränkning gentemot C.G. - för tiden efter den 1 juli 2003 till den 8 mars 2005, då den har bevittnats av barnen - beaktas att brottet har varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos de tre barnen jämlikt 29 kap. 2 § 8 BrB. Vid en samlad bedömning finner hovrätten därför inte skäl att frångå vad tingsrätten bestämt i fråga om påföljd och straffmätning.

Hovrätten finner heller inte skäl att frångå vad tingsrätten bestämt i fråga om skadestånd till K.D., C.G., T.G., F.G. och S.G. Detta även, vad gäller skadestånden till barnen, med beaktande av att del av åtalet för grov fridskränkning ogillas.

Tingsrättens domslut skall därför fastställas.

Domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Hovrättsrådet Per Kjellström var skiljaktig vad avsåg påföljden och anförde: Med hänsyn till att åtalet enligt åtalspunkten 3 punkten 1 ogillas samt till att, såvitt framkommit, den misshandel som C.G. och barnen utsatts för inte orsakat några mer allvarliga skador, bör fängelsestraffet kunna bestämmas till tre år.

I övrigt är jag ense med majoriteten.

Nämndemannen Inger Attersand var skiljaktig endast på det sättet att hon ville fastställa tingsrättens dom i dess helhet, dvs. även fälla L.G. till ansvar för gärningen under åtalspunkt 3 punkten 1.

Högsta domstolen

Hovrättens dom överklagades av L.G. samt av riksåklagaren, T.G., F.G. och S.G.

L.G. yrkade att åtalet i dess helhet skulle ogillas och att skadeståndsyrkandena skulle lämnas utan bifall.

Riksåklagaren yrkade att åtalet skulle bifallas även i den del som angavs i åtalspunkten 3.1 och att L.G. vid ett bifall till detta yrkande skulle dömas till ett längre fängelsestraff.

T.G., F.G. och S.G. yrkade att åtalet skulle bifallas även i den del som angavs i åtalspunkten 3.1 samt att deras skadeståndsyrkanden då skulle bifallas fullt ut.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

HD avgjorde målet efter huvudförhandling.

HD (justitieråden Munck, Regner, Pripp, referent, Lundius och Calissendorff) meddelade den 2 november 2005 följande dom:

Domskäl

Skuldfrågan

Grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning är brott som grundas på enskilda, preciserade gärningar som i sig är straffbelagda. För straffansvar krävs att var och en av dessa gärningar utgjort led i en upprepad kränkning av den utsattes integritet och att gärningarna varit ägnade att allvarligt skada hans eller hennes självkänsla (4 kap. 4 a § BrB). Som HD också uttalat i NJA 2004 s. 437 kan det till grund för en fällande dom vara godtagbart att, förutom vissa detaljerat beskrivna och tidsbestämda gärningar, lägga gärningar av likartat slag som begåtts under en viss tidsperiod och där det hålls mera öppet exakt tidpunkt, plats och kanske även tillvägagångssätt för respektive gärning.

C.G. och L.G. har under förhören i HD i allt väsentligt lämnat samma berättelser som antecknats i tingsrättens dom. Genom dessa berättelser och utredningen i övrigt har kommit fram att det varit mycket vanligt att bråk förekommit mellan L.G. och C.G. under den i målet aktuella tiden. Bråken har i allmänhet uppkommit när de eller i vart fall den ene av dem varit påverkad av alkohol och börjat med gräl och hård ordväxling, ofta i närvaro av sönerna eller någon av dem. Polis har vid skilda tillfällen kallats till hemmet när bråken urartat. Både L.G. och C.G. har gjort polisanmälningar om våld från den andres sida. C.G. har också gjort anmälningar om hot. Hon har senare tagit tillbaka anmälningar som hon gjort. Enligt vad C.G. uppgett såg hon ingen möjlighet att ta sig ur sin situation, eftersom hon och sönerna var helt beroende av L.G. för sin försörjning och hon var rädd att förlora vårdnaden om dem. C.G. har vidgått att hon hade alkoholproblem under den i målet aktuella tiden men uppgett att hon, sedan hon lämnat L.G., inte längre nyttjar eller känner behov av alkohol.

Av särskild betydelse för prövningen av frågan om L.G. begått de brott som han nu ställts till ansvar för är vilken tilltro som kan fästas till C.G:s uppgifter. L.G. har i HD till stöd för att hon inte är trovärdig åberopat ett utlåtande, dagtecknat den 18 september 2005, av överläkaren J.L. I utlåtandet görs allmänna uttalanden om alkoholisters bristande trovärdighet. Dessa uttalanden grundas emellertid inte på något sammanträffande med eller undersökning av C.G. och kan inte tilläggas någon betydelse i målet.

C.G. har under förhöret här, liksom tidigare i målet, lämnat en utförlig berättelse. Hon har berättat under påtaglig sinnesrörelse och har vid flera tillfällen fallit i gråt när hon berättat om sina och sönernas upplevelser. Som tingsrätten har anfört är trovärdigheten av hennes berättelse hög bl.a. mot bakgrund av den mängd detaljer som hon har haft till stöd för sitt minne och som tyder på att det hon berättat är självupplevt.

Såvitt gäller händelserna i åtalspunkterna 1 och 3 vinner C.G:s uppgifter i stora delar stöd av sönernas utsagor och åberopad vittnesbevisning samt förebragta rättsintyg. Sönernas berättelser grundar sig på direkta iakttagelser eller på egna upplevelser, medan vittnenas uppgifter enligt vad de själva uppgett utgår från vad de fortlöpande och efter hand har fått höra i samtal med C.G. under den aktuella tiden. Vad gäller åtalspunkterna 1.2 och 1.6 stöds C.G:s uppgifter också av vad dottern K.D. berättat om under förhöret med henne gällande åtalspunkten 4. Vid en samlad bedömning finner HD styrkt att L.G. utövat det våld och det hot som påstås i åtalspunkterna 1 och 3.

Enligt åtalspunkten 3.1 har L.G. ofredat sönerna genom att vid ett stort antal tillfällen ha låtit dem bevittna det upprepade våld och de många hot som han utsatt C.G. för.

För straffrättsligt ansvar krävs att L.G. har ofredat sönerna i den mening som avses i 4 kap. 7 § BrB. Enligt detta lagrum krävs för att ett ofredande skall anses ha förelegat att någon handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan. Påföljden för detta brott är böter eller fängelse i högst ett år.

Att det för barn generellt sett innebär en allvarlig påfrestning att behöva bevittna övergrepp från den ena förälderns sida mot den andra kan inte betvivlas. Intresset av att skydda barn från sådana upplevelser har legat till grund för utformningen av den nya punkt 8 i 29 kap. 2 § BrB som trädde i kraft den 1 juli 2003. Man införde då en särskild straffskärpningsgrund för fall då ett brott varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person (prop. 2002/03:53).

L.G:s övergrepp mot C.G. ägde enligt vad utredningen ger vid handen i betydande utsträckning rum i närvaro av sönerna eller någon eller några av dem. På grundval av vad sönerna har berättat vid förhören i hovrätten står det klart att det har varit förenat med ett starkt obehag för dem att behöva bevittna dessa övergrepp. L.G. synes visserligen ha varit helt likgiltig för att han med sitt hänsynslösa beteende utsatte sönerna för dessa upplevelser. Det skulle emellertid otvivelaktigt innebära en pressad tolkning av straffbestämmelsen, om L.G. skulle anses ha gjort sig skyldig till ett ofredande. Något stöd för en sådan tolkning finns inte vare sig i lagmotiven eller i hittillsvarande praxis. Man kommer inte ifrån att en sådan tillämpning i fall av nu aktuellt slag skulle i viss mån få karaktär av en dubbelbestraffning med hänsyn till den förut återgivna straffskärpningsgrunden i 29 kap. 2 § 8 BrB. En sådan tillämpning av straffbestämmelsen skulle också kunna ge upphov till besvärliga gränsdragningsproblem i andra fall då någon haft obehag av att ha kommit att bevittna ett våldsbrott eller annat övergrepp.

Det anförda innebär att det saknas tillräckliga skäl för att i rättstillämpningen utvidga utrymmet för bestämmelsen om ofredande på sådant sätt att det som lagts L.G. till last under åtalspunkten 3.1 skall bedömas som en särskild brottslig gärning.

Då L.G. befunnits övertygad om övriga i åtalspunkterna 1 och 3 upptagna, upprepade kränkningar av C.G:s och sönernas integritet och då gärningarna måste anses ha varit ägnade att allvarligt skada deras självkänsla skall hovrättens domslut såvitt avser dessa båda åtalspunkter stå fast.

Vad gäller åtalet för våldtäkt innefattar åtalspunkten 2 ett påstående om att L.G. tilltvingat sig ett samlag med C.G. någon gång under år 2003. Medan C.G:s uppgifter om övriga övergrepp har präglats av stor detaljrikedom även i fråga om de omständigheter som föregick och inträffade efter övergreppen saknas sådana uppgifter när det gäller den påstådda våldtäkten. Hon har inte närmare kunnat placera händelsen i tiden. Allmänt har hon emellertid uppgett att hon under den tid fridskränkningen enligt åtalspunkt 1 pågick kände motvilja mot sexuell samvaro med L.G. men ofta ändå ansåg sig böra göra honom till viljes när han insisterade på att de skulle ha samlag. Ibland motsatte hon sig dock sexuellt umgänge med honom, men det brydde han sig inte om, vilket fick till följd att hon utsattes för ett flertal påtvingade samlag från hans sida under den aktuella tiden. Det med åtalet avsedda tillfället har hon sagt sig minnas särskilt, eftersom L.G. för att slippa höra hennes protester placerade en kudde över hennes ansikte under den dryga minut då han genomförde samlaget.

I fråga om påstådd brottslighet av nu aktuellt slag saknas ofta liksom i förevarande fall vittnesiakttagelser och teknisk bevisning. I enlighet med vad som uttalades i rättsfallet NJA 1991 s. 83 hindrar detta inte att bevisningen ändå kan vara tillräcklig för fällande dom, förutsatt att domstolen genom den utredning som förebringats i målet finner det ha blivit ställt utom rimligt tvivel att den åtalade har gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last. Så t.ex. fanns i det nämnda fallet stödbevisning bl.a. i form av uppgifter som kvinnan lämnat till sin mor och sin syster. Någon stödbevisning av det slaget finns inte i förevarande mål när det gäller den påstådda våldtäkten. C.G:s väninna M.H. har visserligen i sitt vittnesmål uppgett att C.G. under deras gemensamma promenader kommit att berätta om att hon inte fick vara i fred sexuellt för L.G., men detta uttalande sådant det återgetts i vittnesmålet behöver inte syfta på att någon våldtäkt ägt rum utan kan likaväl vara förenligt med vad C.G. berättat om att L.G. ofta insisterat på att de skulle ha samlag trots den allmänna motvilja som hon hade mot sexuellt umgänge med honom.

Det finns alltså i denna del inte någon annan utredning än C.G:s egna uppgifter. I enlighet med vad som sagts i det föregående har dessa visserligen hög trovärdighet och denna förringas inte av att gärningen kom att anmälas först lång tid efter det att brottet påstås ha begåtts, i samband med att C.G. hördes om de andra brotten. Avsaknaden av stödbevisning i förening med den stora vagheten i tidsangivelsen för det påstådda brottet - som enligt henne kan förläggas till någon gång under år 2003 - och de svårigheter som till följd härav förelegat för L.G. att föra motbevisning leder sammantaget ändå till slutsatsen att det inte kan anses vara ställt utom rimligt tvivel att L.G. gjort sig skyldig till den påstådda våldtäkten. Åtalet för våldtäkt skall därför lämnas utan bifall.

I fråga om åtalspunkten 4 delar HD den bedömning i skuldfrågan som tingsrätten och hovrätten gjort. L.G. skall därför dömas för misshandel.

Påföljds- och skadeståndsfrågorna

Det våld som L.G. utövat mot C.G., sönerna och K.D. har inte lett till några allvarliga skador. Av rättsintyg och C.G:s egna uppgifter framgår att hon erhållit blåmärken på kroppen och i ansiktet av sparkar och slag samt blivit blodig på armar och ben när hon pressades mot glassplittret (åtalspunkten 1.5). Även den misshandel som K.D. utsatts för ledde till blåmärken. Beaktas bör också att det måste antas att C.G:s beteende under alkoholpåverkan i vissa fall kan ha haft viss betydelse för den utveckling bråken mellan makarna fått.

Ansvaret på L.G. vilar dock tungt. De grova kränkningsbrott som han befunnits övertygad om har ägt rum under lång tid och vittnar om stor hänsynslöshet. Vid bedömningen av straffvärdet är i synnerhet att beakta att L.G. genom upprepat våld och hot kränkt hustru och barn i deras hem, där de har särskilt berättigade krav på att få känna sig trygga. Vad gäller barnen har han ryckt undan den tillit som ett barn behöver få ha till sina föräldrar, och han har utsatt dem för den otrygghet som också kränkningen av deras mamma C.G. har inneburit (jfr 29 kap. 1 § andra stycket och 2 § 3 BrB samt sistnämnda paragraf punkten 8 i lydelse från den 1 juli 2003). Den brottslighet som L.G. övertygats om förskyller ett straff om fängelse två år sex månader.

Vid ovan angiven utgång i ansvarsdelen skall skadestånd till C.G. utgå endast för den kränkning och sveda och värk som det grova kvinnofridsbrottet åsamkat henne. HD finner skälig kränkningsersättning vara 60 000 kr och skälig ersättning för sveda och värk 20 000 kr. Såvitt gäller skyldighet för L.G. att betala skadestånd till sönerna och K.D. skall hovrättens domslut fastställas.

Domslut

HD ändrar på det sätt hovrättens dom i ansvarsdelen att åtalet för våldtäkt ogillas och att påföljden bestäms till fängelse 2 år 6 månader.

I skadeståndsdelen ändrar HD på det sätt hovrättens dom att det belopp som L.G. har att utge till C.G. bestäms till 80 000 kr jämte ränta.

HD:s dom meddelad: den 2 november 2005.

Mål nr: B 3193-05.

Lagrum: 4 kap. 4 a och 7 §§ BrB, 6 kap. 1 § BrB i lydelse före den 1 april 2005 samt 29 kap. 2 § 3 och 8 BrB.

Rättsfall: NJA 1991 s. 83, NJA 2003 s. 144, NJA 2004 s. 97 och NJA 2004 s. 437.