1 §  Denna kungörelse gäller trafik på väg.

I militära vägtrafikkungörelsen (1974:97) och vägtrafikförordningen (1995:137) för räddningskåren under utbildning och höjd beredskap finns bestämmelser om undantag från denna kungörelse.

I förordningen (1990:1165) om säkerheten vid järnväg, tunnelbana och spårväg finns bestämmelser om spårvägstrafik. Förordning (1995:142).

2 §  I denna kungörelse används följande beteckningar med nedan angiven betydelse.

3 §  Kan i fråga om visst fordon eller viss fordonstyp ej med ledning av 2 § bestämmas till vilket slag av fordon som fordonet eller fordonstypen skall höra, prövas frågan av trafiksäkerhetsverket.

Finns skäl att hänföra visst fordon eller viss fordonstyp till annat slag av fordon än som skulle bli fallet med tillämpning av 2 §, prövar trafiksäkerhetsverket fråga härom. Förordning (1979:783).

4 §  Bestämmelserna om trafik med fordon gäller i tillämpliga delar även den som rider eller som leder eller driver kreatur.

Som gående anses även den som åker skidor eller skridskor, den som för sparkstötting, lekfordon eller liknande fordon och den som leder, skjuter eller drar sådant fordon eller cykel, moped, barnvagn eller rullstol.

En handikappad person som själv för rullstol anses som gående om han färdas med gångfart.

Bestämmelser för visst slag av fordon gäller även chassi till sådant fordon. Förordning (1985:380).

4 a §  Ägaren av ett fordon är skyldig att se till att fordonet inte brukas i strid mot bestämmelserna i denna kungörelse eller mot bestämmelser eller förbud som har meddelats med stöd av denna kungörelse. När någon annan brukar fordonet gäller ägarens skyldighet endast bestämmelserna i 106 och 114 §§ samt sådana särskilda trafikregler som har meddelats genom lokala trafikföreskrifter enligt 147 § vilka rör fordons axel-, boggi-, eller trippelaxeltryck eller bruttovikt.

5 §  Vägtrafikant skall iakttaga den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna. Han skall uppträda så, att han ej onödigtvis hindrar eller stör trafiken.

Vägtrafikant skall även i övrigt visa hänsyn mot andra vägtrafikanter och dem som bor eller uppehåller sig vid vägen.

6 §  Förare av utryckningsfordon får i trängande fall med iakttagande av särskild försiktighet underlåta att följa föreskrift som ej särskilt gäller honom. Han skall dock lyda anvisning av polisman eller annan som myndighet förordnat att övervaka trafiken eller ge anvisningar för denna.

7 §  Vägtrafikant skall följa anvisning för trafiken som meddelas genom vägmärke, vägmarkering eller trafiksignal. Innebär anvisningen avvikelse från trafikregel gäller anvisningen framför regeln.

Anvisning genom fast sken i trafiksignal äger giltighet framför sådan anvisning om stoppskyldighet eller skyldighet att lämna företräde som meddelas genom vägmärke.

Särskild anvisning för cyklande, förare av moped klass II eller gående äger för sådan trafik giltighet framför annan anvisning. Förordning (1998:1261).

8 §  Vägtrafikant skall lyda polismans anvisning för trafiken. Anvisning som ges av polisman gäller framför trafikreglerna och sådan anvisning som avses i 7 §.

Vad som sagts nu om polismans anvisning gäller även anvisning av annan, som myndighet förordnat att övervaka trafiken eller ge anvisningar för denna.

9 §  Förare av motordrivet fordon skall stanna på tecken av den som av myndighet förordnats att kontrollera fordon eller förare.

10 §  Behörigheten hos polisman eller annan som enligt 8 § övervakar trafiken eller ger anvisningar för denna eller den som enligt 9 § kontrollerar fordon eller förare skall tydligt framgå av klädedräkt eller annat särskilt kännetecken.

11 §  Vägtrafikanter skall lämna fri väg för järnvägståg. De skall lämna fri väg också för spårvagn om inte dennas förare har väjningsplikt på grund av vägmärke om väjningsplikt. Förare av utryckningsfordon är dock inte skyldiga att lämna fri väg för spårvagn i fall som avses i 12 § första stycket.

Vägtrafikanter får inte bryta eller på annat sätt hindra militärkolonn, kolonn av fordon som tillhör räddningskåren, begravningsfölje, grupp av barn under ledares uppsikt eller annan procession. Förordning (1995:142).

12 §  Förare av utryckningsfordon får i trängande fall kräva fri väg för fordonet. Signaler skall då avges med föreskrivna larmanordningar.

Vägtrafikanterna skall i god tid lämna fri väg för sådana utryckningsfordon. Förare av fordon skall stanna om det är nödvändigt.

Användning av signaler fritar inte förare av utryckningsfordon från skyldigheten att visa hänsyn till andras säkerhet. Förordning (1985:380).

13 §  Vägtrafikant som ämnar korsa järnväg eller spårväg skall iakttaga särskild försiktighet och oavsett förekommande säkerhetsanordningar vara uppmärksam på om tåg eller spårvagn närmar sig. Förare av fordon skall därvid anpassa hastigheten så, att han kan stanna före korsningen om det behövs. När korsningen passeras, skall det ske utan onödigt dröjsmål.

Vägtrafikant får ej färdas in i korsning med järnväg eller spårväg när ljussignal visar rött sken, särskild ljudsignal ljuder eller bom fälles, är fälld eller reses. Han skall då stanna på betryggande avstånd från korsningen och före signal eller bom.

Saknar plankorsning ljussignal och bom, får vägtrafikant ej färdas in i korsningen om tåg eller spårvagn närmar sig. Kungörelse (1973:114).

14 §  Vägtrafikant som med eller utan egen skuld haft del i trafikolycka skall stanna och i mån av förmåga lämna hjälp åt skadade samt i övrigt medverka till de åtgärder vartill olyckan skäligen föranleder. Han skall på anfordran av annan som haft del i olyckan eller av någon vars egendom skadats vid olyckan uppge namn och hemvist samt lämna upplysningar om händelsen.

Har skada skett på egendom och är ingen närvarande som kan mottaga uppgifter och upplysningar, skall vägtrafikant som avses i första stycket snarast möjligt underrätta den skadelidande eller polis. Har skada skett på annan person och är skadan ej obetydlig, skall vägtrafikanten snarast möjligt underrätta polis.

Om fordons placering efter trafikolycka kan vara till fara eller hinder för trafiken skall vägtrafikanten se till att fordonet omedelbart flyttas till lämplig plats. Har någon dött eller svårt skadats, får vägtrafikanten dock flytta fordon endast om dess placering är till fara för trafiken. I sådant fall får han i övrigt ej utplåna spår, som kan vara av betydelse för utredningen om olyckan, och ej heller på annat sätt ändra förhållandena på olycksplatsen. Han skall även söka tillse att annan ej vidtager sådan åtgärd.

15 §  Vägmärke, vägmarkering, trafiksignal eller annan anordning för trafiken får ej rubbas eller ändras.

Den som rubbat eller ändrat vägmärke, vägmarkering, trafiksignal eller annan anordning för trafiken skall omedelbart återställa anordningen i tillfredsställande skick. Kan så ej ske, skall han snarast underrätta polisman eller vederbörlig myndighet om förhållandet och vid behov vidtaga de åtgärder som trafiken kräver.

16 §  På väg får ej kastas eller lämnas något som kan medföra fara eller olägenhet för trafiken.

Den som förorsakat att något som kan medföra fara eller olägenhet för trafiken finns på vägen skall omedelbart avlägsna detta. Kan så ej ske skall han, tills han låtit undanröja faran eller olägenheten, uppmärksamma andra på förhållandet genom utmärkning eller dylikt.

17 §  När fordon eller spårvagn är i rörelse, får på- eller avstigning ej ske. Ej heller får någon färdas på fordons eller spårvagns fotsteg eller liknande anordning, om den ej är särskilt inrättad för detta.

18 §  Den som åker kälke, sparkstötting eller liknande fordon eller som åker skidor eller skridskor får ej dragas eller låta sig dragas av motordrivet fordon.

Utan hinder av första stycket får tolkning ske utom tättbebyggt område på ägovägar eller liknande vägar med ringa trafik.

19 §  Fordon får ej föras av den som på grund av sjukdom, uttröttning eller påverkan av starka drycker eller andra stimulerande eller bedövande ämnen eller av annat skäl ej kan föra fordonet på betryggande sätt.

20 §  Fordon skall föras på den bana som är avsedd för fordonet. Förare av moped klass II skall använda cykelbana om sådan finns.

Om särskild försiktighet iakttas får dock

1. fordon som används vid väghållningsarbete eller liknande arbete på eller vid vägen föras på det sätt som omständigheterna kräver,
2. cyklande och förare av moped klass II, när det är lämpligare med hänsyn till färdmålets läge, använda körbanan även om det finns cykelbana, samt
3. polismyndighets motorfordon som av polisen används i tjänsteutövning, föras på gång- eller cykelbana varvid fordonet inte får föras med högre hastighet än 30 km/tim.

Särskilda bestämmelser om användning av vägrenen finns i 21 §. Förordning (1998:1261).

21 §  Vägrenen skall användas

1. vid färd med cykel eller moped klass II när cykelbana saknas,
2. vid färd med moped klass I,
3. vid färd med fordon som är konstruerade för en hastighet av högst 40 kilometer i timmen eller som inte får föras med högre hastighet än 40 kilometer i timmen, och
4. av den som för hästfordon, rider eller leder eller driver kreatur.

Om det behövs för att underlätta framkomligheten för annan trafik, får vägrenen användas även vid färd med andra fordon. Förordning (1998:1261).

22 §  Cyklande och förare av fordon som är konstruerade för en hastighet av högst 30 kilometer i timmen eller som inte får föras med högre hastighet än 30 kilometer i timmen skall under hänsynstagande till annan trafik och förhållandena i övrigt föra fordonet så nära högra kanten som möjligt av vägrenen eller av den bana som används.

Förare av andra fordon än som avses i första stycket skall föra fordonet i det körfält som är längst till höger i färdriktningen och som är avsett för fordonet.

Om körbanan är indelad i körfält som är utmärkta med körfältsvägvisare, får fordonet föras i det körfält som är lämpligast med hänsyn till den fortsatta färden. Förordning (1985:380).

23 §  Andra fordon än cyklar eller mopeder klass II får föras i cykelfält endast för att korsa detta. Förordning (1998:1261).

24 §  Ett fordon får inte med något hjul föras på spärrområde eller över en spärrlinje.

Undantag från detta får dock göras

1. om det behövs för att fordonet skall kunna passera ett hinder på vägen,
2. om utrymmet i en vägkorsning annars inte är tillräckligt för fordonet eller
3. om det i fordonets färdriktning löper en streckad linje omedelbart till höger om spärrlinjen.

I de fall som avses under 1 och 2 skall särskild försiktighet iakttas. Förordning (1985:380).

25 §  Om en körbana har fyra eller flera körfält, får fordon inte föras i de körfält som ligger helt till vänster om körbanans mitt i färdriktningen.

Om en körbana har tre körfält, får fordon inte föras i fältet längst till vänster i färdriktningen.

Första och andra styckena gäller inte om trafiken på körbanan är enkelriktad. Förordning (1985:380).

26 §  Om körfält för färd i samma riktning är skilda genom vägmarkering, skall hela fordonet föras inom ett av de avskilda fälten. Om det inte finns någon spärrlinje eller om det löper en streckad linje mellan fordonet och spärrlinjen, får man dock byta körfält.

Om en körbana har två eller flera körfält för färd i samma riktning och det är tät köbildning i alla körfält får endast de förare, som färdas i körfältet längst till höger, byta körfält. Andra förare får dock byta körfält om de skall stanna eller parkera eller om det behövs för att fordonet skall vara placerat i lämpligt körfält när det närmar sig en korsning. Förordning (1985:380).

27 §  Avståndet till ett framförvarande fordon skall anpassas så, att fara för påkörning inte föreligger, om detta fordon stannas eller dess hastighet minskas och så att omkörning underlättas. Förordning (1985:380).

29 §  Utan att hinder av 22--27 §§ får fordon, som används i väghållningsarbete eller liknande arbete på eller vid vägen, föras på det sätt omständigheterna kräver, om särskild försiktighet iakttas. Förordning (1985:380).

30 §  En förare som närmar sig en vägkorsning skall, där körbanan för hans färdriktning har två eller flera körfält, i god tid placera sitt fordon i körfältet längst till höger, om han skall svänga till höger, och körfältet längst till vänster, om han skall svänga till vänster. Om föraren avser att fortsätta rakt fram, skall han placera fordonet i det körfält som är lämpligast med hänsyn till övrig trafik och den fortsatta färden. Förordning (1985:380).

31 §  Förare får svänga i vägkorsning endast om det kan ske utan fara eller onödigt hinder för andra som färdas i samma riktning. Särskild uppmärksamhet skall därvid riktas på den bakomvarande trafiken.

32 §  Vid högersväng skall fordon föras så nära körbanans eller, om fordonet skall föras på vägrenen, så nära vägens högra kant som lämpligen kan ske. Svängen skall göras så snäv som möjligt.

Vid vänstersväng skall fordon föras så nära körbanans mitt som lämpligen kan ske eller, på körbana med enkelriktad trafik, så nära körbanans vänstra kant som lämpligen kan ske. Svängen skall göras så, att fordonet när det lämnar vägkorsningen befinner sig till höger på den körbana på vilken det förs in.

Om den körbana på vilken fordon förs in efter en sväng har två eller flera körfält i färdriktningen, skall svängen göras på det sätt som bäst lämpar sig med hänsyn till övrig trafik och den fortsatta färden.

Fordon som från motsatta håll förs in i en vägkorsning och som båda skall svängas till vänster i sin färdriktning får vid möte hållas till vänster, om det kan ske utan fara eller olägenhet. Förordning (1985:380).

33 §  Före vägkorsning får cyklande eller förare av moped klass II, som ämnar färdas rakt fram eller svänga till vänster, oavsett bestämmelserna i 30 och 32 §§ hålla till höger på vägen. Cyklande eller förare av moped klass II som ämnar svänga till vänster skall i sådant fall fortsätta genom korsningen till dess motsatta sida och svänga först när så kan ske utan fara med hänsyn till den övriga trafiken.

Första stycket gäller ej i fråga om körfält som är avsett enbart för högersvängande trafik. Förordning (1998:1261).

34 §  Bestämmelserna i 30--33 §§ gäller i tillämpliga delar även när förare ämnar korsa eller lämna körbanan på annan plats än i vägkorsning.

35 §  Utan hinder av 30, 32 och 34 §§ får fordon som användes i väghållningsarbete eller liknande arbete på eller vid vägen föras på det sätt omständigheterna kräver, om särskild försiktighet iakttages.

36 §  Förare skall vara särskilt försiktiga där korsande trafik kan förekomma. Förordning (1985:380).

37 §  Förare som tänker köra in på en huvudled där accelerationsfält saknas har väjningsplikt mot varje fordon på huvudleden. Detsamma gäller förare som kör in på motorväg eller motortrafikled där accelerationsfält saknas. Väjningsplikten gäller dock inte där föraren kommer in på huvudleden, motorvägen eller motortrafikleden utan att byta körfält.

Förare har dessutom väjningsplikt mot varje fordon vars kurs skär hans egen kurs när han kommer in på en väg

1. från parkeringsplats, fastighet, bensinstation eller från annat liknande område i anslutning till vägen,
2. från stig, ägoväg eller annan liknande utfartsväg,
3. från cykelbana, vägren, gågata, gårdsgata eller terräng eller
4. efter att ha korsat en gångbana. Förordning (1993:1356).

38 §  I vägkorsning har förare, om ej annat följer av 37 §, väjningsplikt mot fordon som samtidigt närmar sig från höger på annan väg.

När två fordons kurser skär varandra på öppen plats eller liknande område äger första stycket motsvarande tillämpning.

Om infart från accelerationsfält finns bestämmelser i 57 § första stycket.

39 §  Förare som har väjningsplikt skall genom att i god tid sätta ned hastigheten eller stanna tydligt visa, att han avser att fullgöra denna plikt. Han får fortsätta färden endast om han med beaktande av andra fordons placering på vägen, avståndet till dem och deras hastighet ej åstadkommer fara eller hinder.

40 §  Innan en förare svänger i en vägkorsning eller annars lämnar eller korsar den körbana som han färdas på, skall han förvissa sig om att det kan ske utan hinder för mötande trafik eller för vägtrafikanterna på den körbana som han avser att köra in på. Förordning (1985:380).

41 §  När förare närmar sig eller kör in i vägkorsning, skall han anpassa sitt körsätt så, att onödigt hinder ej uppstår för trafiken på den korsande vägen, om han tvingas stanna i korsningen.

42 §  Fordon skall vid möte med annat fordon hållas till höger. Förarna skall lämna ett betryggande avstånd i sidled mellan fordonen.

Föreligger hinder för möte, skall den förare på vars sida av körbanan hindret befinner sig stanna, om det är nödvändigt för att den mötande skall kunna passera.

43 §  Vid möte med järnvägståg eller spårvagn skall fordon hållas till höger. Där skenornas läge föranleder det, får fordonet dock hållas till vänster, om det kan ske utan fara eller olägenhet.

44 §  Vid möte med fordon som användes i väghållningsarbete eller liknande arbete på eller vid vägen får avvikelse ske från 42 eller 43 §, om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna och särskild försiktighet iakttages.

45 §  Omkörning av fordon skall ske till vänster. Omkörning skall dock ske till höger, när föraren av det framförvarande fordonet svänger till vänster eller tydligt förbereder sådan sväng.

Cyklande och mopedförare får köra om annat fordon än cykel och moped till höger.

46 §  Omkörning av järnvägståg eller spårvagn skall ske till höger.

Där skenornas läge föranleder det, får dock omkörning äga rum till vänster, om det kan ske utan fara eller olägenhet. På körbana med enkelriktad trafik får omkörning även äga rum till vänster, om trafikförhållandena medger det.

47 §  Den som kör om skall lämna ett betryggande avstånd i sidled mellan sitt fordon och fordon som han kör om.

Sker omkörningen till vänster, skall den som kör om hålla till höger så snart det kan ske utan fara eller olägenhet. Om körbanan har minst två körfält för färd i samma riktning, behöver den omkörande dock inte köra tillbaka till det högra körfältet, om han strax efter omkörningen avser att köra om ytterligare fordon och om det inte uppstår någon påtaglig olägenhet för upphinnande trafik. Förordning (1985:380).

48 §  När en förare uppmärksammar att någon avser att köra om honom till vänster, skall han med iakttagande av 22 § hålla så långt till höger som möjligt. Han får inte öka hastigheten eller på något annat sätt försvåra omkörningen.

Om ett fordon förs sakta eller upptar stort utrymme och körbanan är smal eller krokig eller har en icke obetydlig mötande trafik, skall föraren för att underlätta omkörning minska farten och om det behövs föra fordonet åt sidan så snart detta är möjligt. Förordning (1985:380).

49 §  Förare får köra om endast om det kan ske utan fara. Omkörning får ej ske om

körfält som skall användas vid omkörningen på en tillräckligt lång sträcka ej är fritt från mötande trafik eller annat hinder mot omkörning,

den framförvarande givit tecken som visar att han ämnar köra om annat fordon eller eljest föra sitt fordon åt vänster,

förare av bakomvarande fordon har påbörjat omkörning.

Förare får ej köra om, om han saknar möjlighet att efter omkörningen föra fordonet tillbaka till högra delen av körbanan utan fara för övriga trafikanter. Vad som sagts nu gäller ej när omkörningen skall ske i körfält där motgående trafik ej får äga rum.

50 §  I följande fall får omkörning inte ske.

1. Strax före eller i en vägkorsning, om inte

a. omkörningen skall ske till höger,

b. trafiken i vägkorsningen är reglerad av polisman eller genom trafiksignaler, eller

c. det av vägmärken eller något annat förhållande framgår att förarna på den korsande vägen har väjningsplikt enligt 37 § eller lokal trafikföreskrift.

1. Strax före eller i en plankorsning, om inte

a. korsningen har bommar, eller

b. trafiken i korsningen är reglerad genom sådana trafiksignaler som används i vägkorsningar.

1. Där sikten vid backkrön eller i kurvor är skymd, om inte körbanan i färdriktningen har minst två körfält i vilka det inte får finnas mötande trafik.

Tvåhjuliga fordon utan sidvagn får dock köras om. Förordning (1985:380).

51 §  Omkörning av fordon eller spårvagn får inte ske strax före eller på ett obevakat övergångsställe eller en obevakad cykelöverfart. Förordning (1985:380).

52 §  Bestämmelserna i 45--49 §§ gäller inte vid omkörning av fordon som förs i körfält som är förbehållet för viss trafik. De gäller inte heller då förare av fordon som förs i sådant körfält kör om fordon i andra körfält. Förordning (1985:380).

53 §  I följande fall anses det inte som omkörning att fordon i ett körfält passerar fordon i ett annat körfält.

1. Om körbanan har två eller flera körfält för färd i samma riktning och det är tät köbildning i alla körfält.
2. Om körbanan är indelad i körfält som är utmärkta med körfältsvägvisare.
3. Om fordon har placerats i skilda körfält i anslutning till en vägkorsning. Förordning (1985:380).

54 §  Vid omkörning av fordon som användes i väghållningsarbete eller liknande arbete på eller vid vägen får avvikelse ske från 45 §, om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna och särskild försiktighet iakttages.

55 §  Förare får vända eller backa endast om det kan ske utan fara eller hinder för andra vägtrafikanter.

Om förbud mot att vända och backa på motorväg och motortrafikled finns bestämmelser i 141 och 144 §§.

56 §  Förare får starta från vägkant, byta körfält eller på annat sätt ändra fordonets placering i sidled endast om det kan ske utan fara eller onödigt hinder för andra vägtrafikanter. Detsamma gäller när förare stannar eller hastigt minskar farten.

När en förare uppmärksammar att någon annan avser att köra in i hans körfält skall han anpassa hastigheten så att inkörningen underlättas. Förordning (1985:380).

57 §  En förare som färdas i accelerationsfält skall anpassa hastigheten till trafiken i det körfält som han avser att köra in i. Han skall lämna accelerationsfältet så snart det kan ske utan fara eller onödigt hinder.

En förare som avser att lämna vägen skall i god tid inta det körfält som är bäst lämpat för detta. Om det finns retardationsfält skall han snarast möjligt köra in i det. Förordning (1985:380).

58 §  När en förare avser att utföra någon sådan manöver som avses i 55, 56 eller 57 § skall han vara särskilt uppmärksam på den bakomvarande trafiken. Förordning (1985:380).

59 §  Om en bussförare har gett tecken att han tänker starta från en hållplats vid en väg där den högsta tillåtna hastigheten är 50 kilometer i timmen eller mindre, skall förare som närmar sig bussen sakta ner och, om det behövs, stanna så att bussen kan lämna hållplatsen.

Bussföraren skall vara särskilt försiktig så att han undviker fara. Förordning (1985:380).

60 §  Fordons hastighet skall anpassas till vad trafiksäkerheten kräver. Hänsyn skall tas till väg-, väderleks- och siktförhållandena, fordonets skick och belastning samt trafikförhållandena i övrigt. Hastigheten får aldrig vara högre än att föraren behåller kontrollen över fordonet och kan stanna det på den del av den framförvarande körbanan eller vägrenen som han kan överblicka och framför varje förutsebart hinder. Förordning (1985:380).

61 §  Förutom i andra fall, som angetts särskilt, skall förare hålla en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg hastighet

1. inom tättbebyggt område,
2. när sikten är nedsatt på grund av ljus- eller väderleksförhållandena,
3. där korsande trafik kan förekomma,
4. i skarpa kurvor,
5. vid backkrön och andra ställen där sikten är skymd,
6. vid risk för bländning,
7. vid möte med andra fordon på smala vägar,
8. vid halt väglag,
9. när fordonet närmar sig spårvagn, buss eller skolskjuts som stannats för passagerarnas på- eller avstigning,
10. när fordonet närmar sig barn som uppehåller sig på eller bredvid vägen,
11. när fordonet närmar sig kreatur på vägen,
12. där vägarbete pågår,
13. förbi en olycksplats. Förordning (1985:380).

62 §  Förare får inte hindra andra förares körning genom att exempelvis utan giltigt skäl köra med överdrivet låg hastighet eller plötsligt bromsa. Förordning (1985:380).

63 §  Vid smutsigt väglag skall förare om möjligt anpassa hastigheten så, att annan ej utsättes för smutsstänk.

64 §  Inom tättbebyggt område får fordon inte föras med högre hastighet än 50 kilometer i timmen.

Om det är motiverat av hänsyn till trafiksäkerheten, framkomligheten eller miljön får kommunen föreskriva att den högsta tillåtna hastigheten inom ett tättbebyggt område eller del av ett sådant område skall vara 30 kilometer i timmen.

Utom tättbebyggt område får fordon inte föras med högre hastighet än 70 kilometer i timmen (bashastighet).

Vägverket får dock föreskriva att högsta tillåtna hastighet skall vara 90 eller 110 kilometer i timmen. Förordning (1998:37).

66 §  Buss med en totalvikt över 3,5 ton får inte föras med högre hastighet än 90 kilometer i timmen. Tung lastbil får inte föras med högre hastighet än 80 kilometer i timmen. På motorvägar eller motortrafikleder får tung lastbil dock föras med 90 kilometer i timmen. Tung terrängvagn och motorredskap klass I får inte föras med högre hastighet än 50 kilometer i timmen.

Om det till ett motorfordon, ett motorredskap klass I eller en tung terrängvagn har kopplats ytterligare fordon får fordonen inte föras med högre hastighet än som anges nedan.

Bil med dolly till vilken kopplats en påhängsvagn får framföras med högst 80 kilometer i timmen även om kraven i andra stycket 2 inte är uppfyllda, om dollyn och påhängsvagnen registrerats och tagits i bruk före den 1 januari 1999, ingår i ett fordonståg som är högst 24,0 meter långt och är försedda med effektiva bromsar som kan manövreras från bilens färdbroms.

Bestämmelserna i första, andra och tredje styckena gäller dock inte om lägre hastighet är föreskriven för vägen.

Vägverket får föreskriva att en bil med två släpvagnar även i andra fall än som anges i andra stycket 2 får föras med en högre hastighet än 40 kilometer i timmen samt att ett motorredskap klass I får föras med en högre hastighet än 50 kilometer i timmen. Föreskrifterna skall vara förenade med sådana villkor för fordonets konstruktion och utrustning att trafiksäkerheten inte äventyras. Förordning (1999:238).

67 §  Har motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon band, får fordonet eller fordonen ej föras med högre hastighet än 20 kilometer i timmen.

Har motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon hjulringar av järn eller annat hårt material, får fordonet eller fordonen ej föras med högre hastighet än 10 kilometer i timmen.

68 §  När fordon används av statlig brandkår eller kommunal räddningskår vid brådskande utryckning för räddningstjänst eller av polis- eller tullpersonal, personal vid kustbevakningen, läkare, distriktssköterskor, barnmorskor eller veterinärer i brådskande yrkesutövning gäller inte 64 § och 66 § eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 64 §§. Förordning (1988:457).

69 §  Fordon får stannas eller parkeras endast på vägens högra sida i färdriktningen. Om det finns skenor på högra sidan, får dock fordonet stannas eller parkeras på vägens vänstra sida. På vägar med enkelriktad trafik får fordon även i andra fall stannas eller parkeras på vänstra sidan.

Fordon skall stannas eller parkeras så långt från körbanans mitt som möjligt och i vägens längdriktning. Parkering skall ske utanför körbanan, om vägförhållandena medger det.

Vid stannande eller parkering på parkeringsplats, som utom tättbebyggt område är anordnad i omedelbar anslutning till vägen, bör parkeringsplats till höger i färdriktningen användas. Förordning (1985:20).

70 §  Fordon får ej stannas eller parkeras på sådan plats eller på sådant sätt, att fara uppstår eller trafiken onödigtvis hindras eller störes.

71 §  På en gångbana eller cykelbana får endast tvåhjuliga cyklar eller mopeder stannas eller parkeras. Förordning (1998:1261).

72 §  Fordon får inte stannas eller parkeras

1. på övergångsställe eller på cykelöverfart eller inom ett avstånd av tio meter före övergångsstället eller cykelöverfarten,
2. i vägkorsning eller inom ett avstånd av tio meter från korsande körbanas närmaste ytterkant,
3. i korsning mellan väg och järnväg eller spårväg,
4. på sådant sätt att vägmärken eller trafiksignaler skyms,
5. i vägport eller tunnel,
6. på eller i närheten av backkrön eller i kurva där sikten är skymd eller nära sådan,
7. längs en spärrlinje, om avståndet mellan fordonet och linjen är mindre än tre meter såvida inte en streckad linje löper mellan fordonet och spärrlinjen,
8. i cykelfält.

Första stycket 2. gäller inte anslutningsfri sida i vägkorsning om avståndet mellan fordonet och vägens mitt är minst tre meter. Förordning (1988:1086).

73 §  Fordon får inte parkeras på markerad hållplats för buss eller spårvagn. Om det saknas markering vid ett märke, som anger sådan hållplats, får fordon inte parkeras inom tolv meter på vardera sidan om märket. Där fordon inte får parkeras får det inte heller stannas annat än för på- eller avstigning som kan ske utan hinder för buss- eller spårvägstrafiken. Förordning (1985:380).

74 §  Fordon får inte parkeras

1. närmare än trettio meter från plankorsning,
2. framför infart till fastighet eller eljest så, att trafik med fordon till eller från fastigheten väsentligt försvåras,
3. på huvudled utom tättbebyggt område,
4. på körbana bredvid annat fordon som stannats längs körbanans kant än tvåhjulig moped eller sådan tvåhjulig cykel eller motorcykel som inte har sidvagn,
5. så att det hindrar tillträde till annat fordon eller så att detta ej kan föras från platsen,
6. så att fordonet med något hjul står utanför parkeringsruta eller annan vägmarkering som anger var parkering skall ske.

Trots första stycket 3 får dock fordon som används av polisen vid trafikövervakning och av tullen vid punktskattekontroll eller fordon som stoppas vid sådan övervakning eller kontroll parkeras, om det kan ske utan fara för trafiksäkerheten och det finns anvisningar för andra trafikanter i syfte att undvika sådan fara. Förordning (1999:485).

75 §  När fordon stannats eller parkerats, skall föraren vidtaga sådana åtgärder att fordonet hindras att komma i gång av sig självt.

Förare av motordrivet fordon skall även vidtaga lämpliga åtgärder för att förhindra att fordonet obehörigen brukas av annan.

Fordons dörr får ej öppnas och ej heller får på- eller avstigning eller på- eller avlastning ske på sådant sätt att fara eller onödig olägenhet uppstår.

76 §  Utan hinder av 69 och 71--74 §§ får fordon som användes i väghållningsarbete eller liknande arbete på eller vid vägen stannas eller parkeras på det sätt omständigheterna kräver, om särskild försiktighet iakttages.

77 §  Om förbud att stanna och parkera på motorväg och motortrafikled finns bestämmelser i 142 och 144 §§.

78 §  När fordon på grund av olyckshändelse, motorfel eller liknande orsak blivit stående på plats där det enligt 69--74, 142 eller 144 § ej får stannas eller parkeras, skall föraren se till att fordonet snarast flyttas till lämplig plats, om annat ej föranledes av 14 §.

79 §  När ett motordrivet fordon eller släpfordon på grund av olyckshändelse, motorfel eller liknande blivit stående på en körbana eller vägren där högsta tillåtna hastigheten är högre än 50 kilometer i timmen och där fordonet enligt 70 §, 72 §5 eller 6 eller 142 eller 144 § inte får stannas eller parkeras, skall föraren, om fordonet inte genast kan flyttas, sätta ut sådan varningstriangel som har föreskrivits för fordonet och vidta de åtgärder som i övrigt behövs för att varna andra trafikanter. Har fordonet blivit stående i en plankorsning, skall föraren, om fordonet inte genast kan flyttas, även vidta de åtgärder som behövs för fordonspassagerarnas säkerhet och för att varna förare av järnvägståg eller spårvagn.

Föreskriven varningstriangel skall sättas ut också när fordonet av något annat skäl har parkerats på en körbana utom tättbebyggt område och väderleksförhållandena eller andra omständigheter försvårar möjligheterna att i tid se fordonet.

En varningstriangel skall placeras på sådant avstånd från det uppställda fordonet och i övrigt så, att andra förare varnas i god tid. Förordning (1985:380).

80 §  En förare som möter eller kör om gående skall lämna den gående tid att vika åt sidan och låta honom använda tillräckligt utrymme på vägen.

När en förare korsar eller av något annat skäl för fordonet på gångbana, gågata eller någon annan väg som är avsedd för gående eller från en fastighetsutfart vid vägen in på körbanan eller vägrenen skall han lämna företräde åt de gående.

Förare som avser att köra förbi till höger om spårvagn eller buss som har stannat vid en hållplats utan refug, skall stanna och lämna fri passage åt på- eller avstigande passagerare. Förordning (1985:380).

80 a §  På cykelbanor skall cyklande och förare av moped klass II lämnas företräde av andra fordonsförare. Förordning (1998:1261).

81 §  Förare skall visa särskild hänsyn mot barn, åldringar och skolpatruller samt personer som enligt vad som framgår av särskilt kännetecken eller annan omständighet lider av nedsatt syn eller hörsel eller annat handikapp eller sjukdom som är till men för dem i trafiken.

82 §  Vid bevakat övergångsställe skall förare lämna gående som på rätt sätt gått ut på övergångsstället tillfälle att passera. Detta gäller även om föraren får korsa övergångsstället enligt trafiksignaler eller tecken av polisman.

Förare, som efter sväng i en korsning skall passera ett bevakat övergångsställe, skall köra med låg hastighet och lämna företräde åt gående som på rätt sätt har gått ut på eller som just skall gå ut på övergångsstället.

Bestämmelserna i första och andra styckena om bevakade övergångsställen skall tillämpas också i fråga om bevakade cykelöverfarter. Förordning (1985:380).

83 §  En förare som närmar sig ett obevakat övergångsställe skall anpassa hastigheten så, att han inte åstadkommer fara för gående som är ute på övergångsstället eller som just skall gå ut på detta. Om det behövs för att lämna gående tillfälle att passera, skall föraren stanna.

Bestämmelserna i första stycket om obevakade övergångsställen skall tillämpas också i fråga om obevakade cykelöverfarter. Förordning (1985:380).

84 §  När en förare närmar sig ett övergångsställe eller en cykelöverfart, skall han anpassa sitt körsätt så, att han inte tvingas stanna på övergångsstället eller överfarten. Förordning (1985:380).

85 §  Om förbud mot omkörning strax före eller på övergångsställe eller cykelöverfart finns bestämmelser i 51 §. Förordning (1985:380).

86 §  När det behövs för att förebygga eller avvärja fara, skall förare ge ljud- eller ljussignaler eller på något annat lämpligt sätt väcka andra vägtrafikanters uppmärksamhet.

Signaler får inte ges längre än nödvändigt. Förordning (1985:380).

87 §  Förare som tänker starta från vägkant, vända, svänga, byta körfält eller på något annat sätt företa en icke oväsentlig ändring av fordonets placering i sidled skall till ledning för andra ge tecken med körriktningsvisare, om sådan föreskrivits för fordonet, och i annat fall genom att sträcka ut armen.

Förare som tänker stanna eller hastigt minska farten skall till ledning för andra ge tecken med stopplykta, om sådan föreskrivits för fordonet, och i annat fall genom att höja armen.

Vid färd med motordrivna fordon som har utrustats med körriktningsvisare eller stopplykta skall tecken ges med dessa även om de inte är föreskrivna för fordonet.

Tecken skall ges i god tid före den avsedda manövern och vara väl synligt och otvetydigt. Teckengivningen skall upphöra så snart manövern är avslutad. Förordning (1983:807).

88 §  Avgivande av signal eller tecken fritager ej förare från skyldighet som åligger honom enligt 55--59 §.

90 §  Vid färd med fordon skall lyktor och strålkastare som är föreskrivna för fordonet vara tända.

Vid färd med traktorer och motorredskap som har utrustats med strålkastare skall dessa vara tända även om de inte är föreskrivna för fordonet.

Strålkastare och lyktor på mopeder, som framförs med tramp- eller vevanordning och avstängd motor, behöver vara tända endast vid färd under mörker.

Används helljus behöver inte halvljus eller parkeringsljus vara tänt. Inte heller behöver parkeringsljus vara tänt, när halvljus används. Förordning (1983:807).

91 §  Vid färd med motordrivna fordon skall halvljus användas, om inte annat följer av 92 eller 93 §. Förordning (1982:15).

92 §  Helljus skall användas vid färd med bil, motorredskap klass I, tung terrängvagn, motorcykel eller moped klass I, när förarens synfält med hänsyn till fordonets hastighet annars är otillräckligt för att fordonet skall kunna föras säkert.

Helljus får ej användas

på sträcka där vägen är tillfredsställande belyst,

på sådant avstånd från mötande fordon att dess förare kan bländas,

vid möte med spårbundet trafikmedel eller fartyg som föres längs vägen,

om risk för bländning kan uppstå, eller

när fordonet föres på ringa avstånd bakom annat fordon. Förordning (1998:1261).

93 §  I stället för halvljus får vid färd med bil, motorredskap klass I, tung terrängvagn, motorcykel eller moped klass I användas annat ljus som är tillräckligt för att uppmärksamma andra trafikanter på fordonet. Detta gäller dock inte vid färd under mörker, i gryning eller skymning eller då väderleksförhållandena eller liknande omständigheter medför att halvljuset behöver vara tänt.

I dimma eller vid kraftig nederbörd får dimljus användas i stället för halvljus.

Ljus som avses i första stycket, dimljus eller halvljus får inte användas samtidigt. Förordning (1998:1261).

94 §  Dimbakljus får användas endast i dimma, vid kraftig nederbörd eller under därmed jämförliga siktförhållanden och så att förare av bakomvarande fordon inte kan bländas. Förordning (1982:15).

95 §  Saknas för visst slag av fordon föreskrifter om att fordonet skall vara utrustat med lyktor eller strålkastare, skall i mörker, skymning eller gryning och i övrigt när det är påkallat av väderleksförhållandena eller liknande omständigheter på den mot vägens mitt vända sidan fästas eller bäras, framtill en lykta som visar vitt eller gult ljus framåt och baktill en lykta som visar rött ljus bakåt. Om det är tillräckligt för att uppmärksamma andra trafikanter på fordonet får ljuset visas framåt och bakåt från samma lykta.

Första stycket gäller inte vägtrafikant som avses i 4 § första och andra styckena. Förordning (1982:15).

96 §  Under mörker, skymning eller gryning och i övrigt när det är påkallat av väderleksförhållandena eller liknande omständigheter skall på fordon som är utrustat med parkeringslyktor och baklyktor sådana lyktor vara tända när fordonet stannats eller parkerats, om inte annat föreskrivs i tredje stycket eller i 97 §.

Om fordonet inte är utrustat med parkeringslyktor eller baklyktor och annat inte föreskrivs i 97 §, skall i stället annan belysning som är föreskriven för fordonet vid färd vara tänd. Saknas särskilda föreskrifter om utrustning med lyktor eller strålkastare skall 95 § tillämpas. I övrigt får andra lyktor eller strålkastare än parkeringslyktor, baklyktor eller skyltlyktor inte vara tända.

Parkeras motordrivet fordon, som är högst sex meter långt och två meter brett, inom tättbeyggt område längs vägens kant, är det tillräckligt att parkeringslyktor och baklyktor mot vägens mitt hålls tända, om annat fordon inte är kopplat till fordonet. Förordning (1982:15).

97 §  Bestämmelserna i 96 § gäller ej om vägen är så väl belyst, att fordonet ändå kan uppmärksammas tydligt på tillräckligt avstånd eller om fordonet stannats eller parkerats utanför körbana och vägren.

Ej heller behöver belysning vara tänd på sådan tvåhjulig cykel, moped eller motorcykel som ej har sidvagn, om fordonet stannats eller parkerats längs vägens yttersta kant.

99 §  Lyktor eller strålkastare får inte användas på sådant sätt att andra förare kan bländas.

På fordon får under färd inte visas annat än vitt eller gult ljus framåt. Detta gäller dock inte lykta som används för att ge tecken enligt 67 § 13.3.4 vägmärkesförordningen (1978:1001).

På fordon får inte användas andra lyktor eller strålkastare med blinkande ljus än körriktningsvisare och larmanordningar. Lyktor som avger orangegult ljus och som är särskilt anordnade som varningsanordningar får dock användas i den utsträckning som Vägverket föreskriver. Förordning (1993:1356).

100 §  Ett fordon får inte lastas så, att förarens sikt eller möjligheter till manövrering hindras eller så, att föreskrivna körriktningstecken, stopptecken, lyktor eller strålkastare skyms. Inte heller får fordonet lastas så, att föreskrivna registreringsskyltar eller motsvarande skyltar inte går att avläsa. Förordning (1985:380).

101 §  Passagerare får ej medtagas i sådant antal eller placeras på sådant sätt att fara kan uppstå.

102 §  Last skall vara anbringad så, att den ej kan utgöra fara för person, medföra skada på egendom, släpa eller falla på vägen, åstadkomma störande dammbildning eller liknande olägenhet, försvåra förandet av fordonet eller framkalla onödigt buller.

När det krävs med hänsyn till lastutrymmets eller lastens beskaffenhet, skall lasten vara fastgjord. Om det behövs skall den vara övertäckt. Kedja, rep, presenning eller annan anordning som tjänar till att hålla fast eller skydda lasten skall vara säkert angjord och får ej hänga lös utanför fordonet eller släpa på marken.

103 §  När last skjuter ut framför fordon eller mer än en meter bakom fordon, skall lastens yttersta del vara tydligt utmärkt.

Under mörker, skymning eller gryning och i övrigt när det är påkallat av väderleksförhållandena eller liknande omständighet skall utmärkningen ske framtill med lykta som visar vitt ljus framåt och med vit reflexanordning och baktill med lykta som visar rött ljus bakåt och med röd reflexanordning. Reflexanordningarna skall vara placerade så lågt, att de kan återkasta skenet från andra fordons halvljus. Lykta och reflexanordning får kombineras.

104 §  Under mörker, skymning eller gryning och i övrigt när det är påkallat av väderleksförhållandena eller liknande omständigheter skall lasten vara tydligt utmärkt, om den i sidled skjuter ut mer än 40 centimeter utanför den yttersta tända lyktan eller strålkastaren framtill eller baktill på samma sida av fordonet. Utmärkningen skall ske framtill med en lykta som visar vitt ljus framåt och med vit reflexanordning samt baktill med en lykta som visar rött ljus bakåt och med röd reflexanordning. Som last räknas även redskap och utrustning på traktorer och motorredskap som inte är fast monterat på fordonet.

Lyktorna och reflexanordningarna skall anbringas så, att de i sidled befinner sig mindre än 40 centimeter innanför lastens yttersta kant. Är lasten mer än 260 centimeter bred, skall dock lyktorna och reflexanordningarna anbringas på lastens yttersta kant.

Reflexanordningarna skall vara placerade så lågt, att de kan återkasta skenet från andra fordons halvljus. Förordning (1993:1356).

105 §  Tävlingar med fordon på väg får inte ordnas utan tillstånd. Frågor om tillstånd prövas av länsstyrelsen. Berör tävlingen mer än ett län, prövas frågan av länsstyrelsen i det län där tävlingen startar. I sådant fall skall länsstyrelsen inhämta yttrande från övriga berörda länsstyrelser.

Om tillstånd lämnas, skall länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter utöver trafikregler som behövs för att förebygga fara eller olägenhet för trafiken och för dem som bor eller uppehåller sig vid vägen eller av annat skäl. Förordning (1985:380).

106 §  På vägar som inte är enskilda får motordrivna fordon eller därtill kopplade fordon föras endast om de värden för respektive bärighetsklass som anges nedan inte överskrids eller, såvitt gäller punkt 5, underskrids.

En väg hänförs till bärighetsklass 2 om inte vägverket beslutar att vägen skall hänföras till bärighetsklass 1.

Om det högsta tillåtna axeltrycket på en väg som inte är enskild är begränsat till 8 ton, får ett fordon inte föras på vägen om något boggitryck överstiger 12 ton eller något trippelaxeltryck överstiger 13 ton. På en sådan väg får ett fordon inte heller föras om fordonets bruttovikt eller, om fordonet ingår i ett fordonståg, den sammanlagda bruttovikten av fordonen överstiger de i bilaga 3 till denna kungörelse angivna värdena.

Under följande förutsättningar får ett fordonståg föras på väg som inte är enskild utan hinder av bestämmelserna i första stycket 5. Den sammanlagda vikten av axlarna i varje möjlig kombination av axlar inom fordonståget skall beräknas och de erhållna vikterna jämföras med värdena i bilagorna 1 respektive 2 till denna kungörelse. Vikten får då inte i något fall överstiga den bruttovikt som enligt dessa bilagor är den högsta tillåtna vid det axelavstånd som motsvarar avståndet mellan den första och sista axeln i axelkombinationen. Vid jämförelse med bilaga 1 skall de för släpvagnar angivna värdena gälla, om den tillåtna bruttovikten därigenom blir högre.

Bestämmelserna i första stycket 4 a och 5, för vägar med bärighetsklass 1 gäller inte fordon eller fordonståg som huvudsakligen används i internationell trafik förutsatt att följande längdmått och bruttoviktgränser inter överskrids 26 ton för treaxligt motorfordon 38 ton för fyraxligt fordonståg 40 ton för fem- eller sexaxligt fordonståg 44 ton för treaxligt motorfordon med två- eller treaxlig påhängsvagn vid transport av 40 fots ISO-container 16,5 meter för bil med påhängsvagn 18,35 meter för bil med släpvagn Förordning (1994:1393).

107 §  Om motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon lastats så att lasten på någondera sidan skjuter mer än 20 centimeter utanför fordonet eller om fordonets bredd, lasten inräknad, överstiger 260 centimeter, får fordonet eller därtill kopplat fordon endast föras på enskild väg.

Utan hinder av första stycket får dock föras

lätt motorcykel vars bredd med last inte överstiger 120 centimeter,

redskap som används i jordbruks- eller vägarbete, även om redskapets bredd överstiger 260 centimeter,

fordon som är lastat med opackat hö eller liknande, även om lasten på någondera sidan skjuter mer än 20 centimeter utanför fordonet,

traktor med påmonterat redskap eller utrustning samt motorredskap vid kortare färd till eller från en arbetsplats eller för liknande ändamål, även om fordonets bredd, redskap eller utrustning inräknad, överstiger 260 centimeter. Förordning (1988:1086).

108 §  Fordonsbredd mäts över de längst utskjutande delarna av fordonet. Backspeglar, körriktningsvisare, sidomarkeringslyktor, reflexanordningar och snökedjor räknas dock inte in i bredden. Trafiksäkerhetsverket får föreskriva eller för ett särskilt fall medge att inte heller andra utrustningsdetaljer skall räknas in i fordonsbredden. Förordning (1979:1083).

109 §  Ett motordrivet fordon får inte föras på väg som inte är enskild, om längden av fordonet, lasten inräknad, överstiger 24,00 meter.

Ett fordonståg får inte föras på väg som inte är enskild, om längden av fordonståget, lasten inräknad, överstiger 25,25 meter. Längden får dock överstiga 24,00 meter endast om

1. varje ingående fordon är utrustat med sådana låsningsfria bromsar och kopplingsanordningar som Vägverket föreskriver,
2. varje ingående fordon uppfyller följande krav

största längd fordon meter motordrivet fordon 12,00 släpvagn utom påhängsvagn 12,00 ledbuss 18,00

största bredd

fordon meter alla fordon 2,55 påbyggnader för temperatur- kontrollerade fordon 2,60

påhängsvagnar

• avståndet mellan kopplingstappen och påhängsvagnens bakkant får vara högst 12,00 meter
• det horisontella avståndet mellan kopplingstappen och varje punkt på påhängsvagnens framkant får inte överskrida 2,04 meter,

1. lastlängden för annat fordon än påhängsvagn inte överstiger 7,82 meter,
2. varje ingående motordrivet fordon som är i rörelse kan vända inom en cirkelring som har en yttre radie på 12,50 meter och en inre på 5,30 meter och
3. fordonståget uppfyller de vändningskrav som Vägverket föreskriver.

De dimensioner som anges i andra stycket b skall även omfatta avtagbara påbyggnader och standardiserade godsbehållare såsom containrar.

Fordon som registrerats före den 1 november 1997 och vars utförande därefter inte väsentligen förändrats, skall till utgången av år 2006 inte omfattas av bestämmelserna i andra stycket b, c och d.Förordning (1997:696).

110 §  Traktor, motorredskap eller terrängmotorfordon eller fordon, som kopplats till sådant fordon, får ej föras på väg som ej är enskild, om fordonet med hänsyn till beskaffenheten av dess hjul, band eller medar kan medföra nämnvärd skada på körbanan.

111 §  Ett motordrivet fordon får inte dra fler än

1. ett fordon som inte är inrättat för koppling till dragfordonet, eller
2. två fordon som är inrättade för koppling till dragfordonet.

Den sammanlagda bruttovikten av de fordon som dras får inte överstiga dragfordonets bruttovikt.

Trots bestämmelserna i första stycket får bilar, traktorer, motorredskap och terrängmotorfordon dra ett eller flera fordon, om samtliga fordon som dras är inrättade för koppling till dragfordonet och

1. kan bromsas effektivt, eller
2. den sammanlagda bruttovikten av tillkopplade fordon som saknar effektiva bromsar inte överstiger dragfordonets bruttovikt.

Om det för ett motordrivet fordon gäller viss maximal släpvagnsvikt, får fordonet inte dra släpvagnar med högre vikt. Förordning (1997:1299).

112 §  Förare av tvåhjulig motorcykel får ej låta motorcykeln dragas av annat fordon eller spårvagn och ej heller draga eller framför sig skjuta annan vägtrafikant eller vid sidan föra annat fordon än tillkopplad sidvagn.

113 §  Fordon som drages av motordrivet fordon skall vara kopplat på ett från trafiksäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt.

Om avståndet mellan fordonen överstiger 2 meter, skall kopplingsanordningen vara tydligt utmärkt.

114 §  Gäller för motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon viss maximilast, får tyngre last ej befordras med fordonet.

115 §  På motorcyklar får passagerare tas med endast om motorcykeln är inrättad för det. Mer än en passagerare får dock inte tas med. I en sidvagn får inte flera passagerare tas med än vagnen är avsedd för och därutöver ett barn under 10 år.

En motorcykel eller en sidvagn som kopplas till den får användas för befordran av passagerare endast om föraren fyllt 18 år.

Vid övningskörning med motorcykel tillämpas dock bestämmelserna i 4 kap.2 och 3 §§körkortslagen (1998:488) om förarens ålder. Förordning (1998:987).

116 §  Förare av motordrivet fordon skall behandla fordonet så, att det inte bullrar onödigt mycket. Han skall i möjligaste mån se till att fordonet inte släpper ut avgaser i sådan mängd att de orsakar olägenheter. Förordning (1985:380).

117 §  Körning som är onödig och störande får ej äga rum med motordrivet fordon vid bostadsbebyggelse. Färdväg, hastighet och färdsätt i övrigt skall anpassas så, att andra icke onödigtvis störes.

117 a §  Den som färdas i en personbil eller en lätt lastbil skall sitta på en sittplats som är utrustad med bilbälte om en sådan plats är tillgänglig och skall därvid använda bilbältet. Den som färdas i en buss på en sådan sittplats som är utrustad med bilbälte skall använda bältet.

Ett barn skall till och med det år varunder barnet fyller sex år istället för eller tillsammans med

bilbältet använda bilbarnstol, bälteskudde eller annan särskild skyddsanordning för barn. Om barnet färdas tillfälligt i ett fordon i vilket någon särskild skyddsanordning inte medförs, skall barnet i stället använda bilbältet när det är möjligt.

Föraren skall se till att passagerare som är under femton år använder bilbälte eller annan särskild skyddsanordning i enlighet med bestämmelserna i första och andra styckena.

Bilbälte eller särskild skyddsanordning behöver inte användas

1. när fordonet inte är i rörelse,
2. vid backning,
3. vid färd inom parkeringsplatser, parkeringshus, bensinstations- eller verkstadsområden eller under liknande förhållanden eller
4. när det finns medicinska hinder enligt läkarintyg som utfärdats före färden.

Bilbälte behöver inte heller användas av föraren i yrkesmässig trafik för personbefordran.

I fråga om skolskjutsning gäller särskilda föreskrifter.

117 b §  Den som färdas med motorcykel eller moped skall använda skyddshjälm, om han fyllt 15 år.

Skyddshjälm behöver inte användas när fordonet inte är i rörelse eller vid färd inom parkeringsplats, parkeringshus, bensinstations- eller verkstadsområde eller under liknande förhållanden eller när en moped framförs med tramp- eller vevanordning och avstängd motor.

Skyddshjälm behöver ej heller användas när medicinska hinder föreligger enligt läkarintyg som utfärdats före färden. Förordning (1983:807).

118 §  Terrängskoter, terrängsläp, lätt terrängvagn samt tung terrängvagn med band eller medar får föras på andra vägar än enskilda endast i de fall som framgår av 119 och 123 §§. Förordning (1992:1757).

119 §  Den som vid färd med terrängskoter, terrängsläp eller lätt terrängvagn eller tung terrängvagn med band eller medar behöver korsa annan väg än en enskild får föra fordonet på vägen kortaste lämpliga sträcka. Detsamma gäller om det med hänsyn till terrängförhållandena är nödvändigt att färdas på vägen. Förordning (1992:1757).

120 §  Förare av terrängmotorfordon skall stanna fordonet innan han från terrängen kör ut på vägen. Trafikanter på vägen skall lämnas företräde. Förordning (1985:380).

121 §  När en terrängskoter, terrängsläp, lätt terrängvagn eller tung terrängvagn med band eller medar förs på annan väg än enskild väg eller på enskild väg som i större utsträckning används av allmänheten för trafik, får passagerare inte tas med i fordonet eller därtill kopplat fordon. Förordning (1992:1757).

122 §  På annan väg än enskild väg eller på enskild väg som i större utsträckning används av allmänheten för trafik, får en terrängskoter, terrängsläp, lätt terrängvagn eller tung terrängvagn med band eller medar inte föras med högre hastighet än 20 kilometer i timmen. Förordning (1992:1757).

123 §  Utan hinder av 118, 121 och 122 §§ får väg användas för färd av polis- eller tullpersonal, personal vid kustbevakningen, läkare, distriktssköterskor, barnmorskor eller veterinärer i yrkesutövning eller för att föra sjuka personer till läkare, eller sjukvårdsanstalt eller i annat jämförligt trängande fall. Detsamma gäller när terrängskoter, terrängsläp, lätt terrängvagn eller tung terrängvagn med band eller medar används av statlig brandkår eller kommunal räddningskår vid räddningstjänst. Förordning (1992:1757).

124 §  Cyklande skall färdas efter varandra. När det kan ske utan fara eller olägenhet får de dock färdas i bredd. Förordning (1985:380).

126 §  Cyklande och mopedförare skall hålla minst en hand på styret.

Mopedförare skall hålla båda fötterna på pedalerna eller fotstöden. Förordning (1985:380).

127 §  Cyklande och mopedförare får inte låta cykeln eller mopeden dras av annat fordon eller spårvagn. Mopedförare får inte heller dra eller skjuta annan vägtrafikant framför sig eller föra annat fordon vid sidan. Förordning (1998:1261).

128 §  På cykel eller moped får inte flera personer färdas samtidigt än vad cykeln eller mopeden är byggd för.

När en cykel eller en moped klass II har lämpliga säten och effektivt skydd mot hjulekrarna, får dock på fordonet färdas ytterligare

1. ett barn under 10 år, om den som styr fordonet har fyllt 15 år, eller
2. två barn under 6 år, om den som styr fordonet har fyllt 18 år. Förordning (1998:1261).

129 §  Vid cykling eller mopedåkning får inte transporteras gods med sådan vikt eller sådant omfång att cykeln eller mopeden inte kan manövreras säkert eller så att annan trafik hindras. Förordning (1985:380).

130 §  Cyklande eller förare av moped klass II som skall färdas ut på en cykelöverfart skall ta hänsyn till avståndet till och hastigheten hos fordon som närmar sig överfarten. Förordning (1998:1261).

132 §  Gående skall använda gångbanan eller vägrenen.

Om det inte finns någon gångbana eller vägren, får gående använda cykelbana eller körbana. Gående, som använder körbanan, bör gå längst till vänster i färdriktningen. Förordning (1985:380).

135 §  Gående skall korsa körbana eller cykelbana på övergångsställe. Om det inte finns något övergångsställe i närheten, skall gående korsa körbanan eller cykelbanan tvärs över denna och helst vid en vägkorsning.

Körbana eller cykelbana skall korsas utan onödigt dröjsmål. Förordning (1985:380).

136 §  Gående som skall gå ut på ett obevakat övergångsställe skall ta hänsyn till avståndet till och hastigheten hos de fordon som närmar sig övergångsstället. Utanför övergångsställe får gående korsa vägen endast om det kan ske utan fara eller olägenhet för trafiken. Förordning (1985:380).

137 §  De som går i trupp under uppsikt av ledare eller i procession skall om det är lämpligt använda vägrenen eller körbanans högra sida i färdriktningen. Om truppen består av barn som går högst två i bredd, skall om möjligt gångbanan, vägrenen eller cykelbanan användas.

När en trupp eller procession använder vägren, körbana eller cykelbana under annan tid än under dagsljus med klar sikt, skall den i täten ha minst en lykta som mot vägens mitt visar vitt eller gult ljus framåt och i kön minst en lykta som mot vägens mitt visar rött ljus bakåt. Förordning (1985:380).

138 §  På en gårdsgata gäller följande bestämmelser.

1. Fordon får inte föras med högre hastighet än gångfart.
2. Fordon får inte parkeras på någon annan plats än särskilt anordnad parkeringsplats.
3. Förare av fordon skall lämna företräde åt gående.

Bestämmelserna i 132 § gäller inte på en gårdsgata. Förordning (1993:1356).

139 §  På motorväg samt på påfartsväg och avfartsväg till sådan väg får ej förekomma annan trafik än med motorfordon som på väg utan lutning kan och får framföras med en hastighet av minst 40 kilometer i timmen.

Mopeder får inte föras på motorväg. Förordning (1998:1261).

140 §  Fordon får föras in på motorväg endast vid dess början eller vid påfartsväg och föras av motorväg endast vid dess slut eller vid avfartsväg.

141 §  Fordon för ej föras på skiljeremsa eller tvärgående förbindelseväg mellan motorvägs körbanor.

Fordon får ej vändas eller backas på motorväg eller påfartsväg eller avfartsväg till sådan väg.

142 §  På motorväg eller påfartsväg eller avfartsväg till sådan väg får fordon inte stannas eller parkeras annat än på särskild anvisad parkerings- eller rastplats.

Trots första stycket får buss i linjetrafik stannas vid särskilt anordnad hållplats. I samband med trafikövervakning eller punktskattekontroll får fordon stannas eller parkeras på särskilt anordnad kontrollplats eller på plats i anslutning till vägarbete, om polisman eller tulltjänsteman som utför punktskattekontroll ger anvisning därom. Förordning (1999:485).

144 §  Bestämmelserna i 139--142 §§ gäller i tillämpliga delar även trafik på motortrafikled samt påfartsväg och avfartsväg till sådan väg. Förordning (1985:380).

146 §  Utan hinder av 139--144 §§ får väghållningsarbete eller liknande arbete ske på eller vid motorväg eller motortrafikled eller påfartsväg eller avfartsväg till sådan väg, om särskild försiktighet iakttages.

I fråga om fordon som användes av polisman vid trafikövervakning får avvikelse ske från 139--144 §, om särskild försiktighet iakttages. Detsamma gäller fordon som användes för bärgning av annat fordon.

147 §  Särskilda trafikregler för en viss väg eller vägsträcka eller för samtliga vägar inom ett visst område meddelas genom lokala trafikföreskrifter utom i de fall som avses i 151 och 154 §§.

Nedan angivna myndigheter får meddela lokala trafikföreskrifter om följande.

Länsstyrelsen får också meddela lokala trafikföreskrifter för transport av farligt gods och för sådana tävlingar som länsstyrelsen har lämnat tillstånd till enligt 105 §.

Kan ett beslut av kommunen inte avvaktas utan olägenhet, får i stället polismyndigheten meddela föreskriften. Förordning (1998:987).

148 §  Om föreskrifter enligt 147 § andra stycket utformas så att huvudleder kommer att korsa varandra, skall väjningsplikt eller stopplikt regleras särskilt i korsningen. Särskild reglering behövs dock inte om väjningsplikten följer av 37 §.

För att underlätta för dem som bor i ett visst område att parkera inom området får lokala trafikföreskrifter om parkering innefatta särskilda bestämmelser för de boende. Om det behövs av särskilda skäl får genom sådana bestämmelser vissa parkeringsplatser inom området reserveras för de boende. Frågor om tillstånd att parkera enligt föreskrifterna prövas av kommunen. Förordning (1985:380).

148 a §  Kommunen skall under beredningen av ärenden om lokala trafikföreskrifter enligt denna kungörelse och föreskrifter enligt 64 § andra stycket samråda med polismyndigheten och, i ärenden som har principiell betydelse, med Vägverket. Vidare skall statlig väghållningsmyndighet eller enskild väghållare som berörs beredas tillfälle att yttra sig. Förordning (1998:37).

149 §  I fråga om enskild väg som inte i större utsträckning används av allmänheten för trafik får lokala trafikföreskrifter meddelas endast efter medgivande av vägens ägare. Medgivande behövs dock inte om föreskrifterna avser

1. färdhastighet,
2. reglering av trafiken i korsning med järnväg eller spårväg,
3. reglering av trafiken vid vägens anslutning till väg som inte är enskild eller till enskild väg som i större utsträckning används av allmänheten för trafik, eller
4. reglering av trafiken vid tävling som länsstyrelsen har lämnat tillstånd till enligt 105 §.

Den som meddelar beslut om sådana lokala trafikföreskrifter, som inte får meddelas utan medgivande av vägens ägare, föreskriver också om utmärkning med vägmärken. Förordning (1985:380).

150 §  En väg får förklaras för motorväg eller motortrafikled endast om den är fri från korsningar i samma plan med andra vägar och är så inrättad, att fordon inte lämpligen kan föras in på eller från vägen annat än vid vägens ändpunkter eller vid särskilt anordnade påfartsvägar och avfartsvägar. En väg får förklaras för motorväg endast om den är uppdelad i två körbanor, en för trafiken i vardera riktningen. Körbanorna skall vara skilda genom en skiljeremsa eller på något annat sätt. Påfartsvägar och avfartsvägar hör till motorvägen eller motortrafikleden i den omfattning som länsstyrelsen eller kommunen bestämmer för varje fall. Förordning (1985:380).

151 §  I fråga om enskild väg skall ägaren av vägen avgöra, om trafik med motordrivna fordon eller visst eller vissa slag av sådana fordon får äga rum. Förbud mot färd med sådana fordon skall utmärkas med vägmärke eller på annat tydligt sätt.

Om väghållningsmyndighetens befogenhet att meddela föreskrifter, varigenom trafik med motordrivna fordon på enskild väg eller del därav förbjuds eller inskränks, finns bestämmelser i 41 § väglagen (1971:948). Förordning (1997:718).

152 §  Lokala trafikföreskrifter, föreskrifter enligt 64 § andra och fjärde styckena samt föreskrifter enligt 41 § väglagen (1971:948) tas in i en för ändamålet avsedd liggare. Liggaren förs av kommunen gemensamt för samtliga myndigheter som har till uppgift att meddela föreskrifterna. Föreskrifterna skall anges med utgångspunkt i vägbeteckning, gatunamn eller annan benämning. Dock får sådana föreskrifter som är tillfälliga i stället anges i tidsföljd.

Föreskrifter som inte skall utmärkas genom vägmärken införs i ortstidning.

Vägverket, länsstyrelsen och polismyndigheten skall skyndsamt underrätta kommunen om föreskrifter som de har meddelat. Kommunen skall skyndsamt tillställa länsstyrelsen, polismyndigheten samt väghållningsmyndigheten och, om väghållningsmyndigheten är kommunal, Vägverket utdrag ur liggaren som innehåller föreskrifterna i fråga. Länsstyrelsen behöver dock inte underrättas om tillfälliga föreskrifter. Ägare av enskilda vägar underrättas på motsvarande sätt. Länsstyrelsen underrättar Statens räddningsverk om lokala trafikföreskrifter som avser transport av farligt gods.

Lokala trafikföreskrifter som har meddelats av en statlig myndighet och föreskrifter enligt 64 § fjärde stycket skall kungöras i författningssamling. Detsamma gäller i fråga om lokala trafikföreskrifter som har meddelats av kommunen och som inte skall utmärkas genom vägmärken. Andra lokala trafikföreskrifter kungörs i författningssamling om det av särskilda skäl bedöms lämpligt. Av lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar följer att föreskrifter som skall kungöras av länsstyrelsen eller polismyndigheten skall tas in i länets författningssamling. Föreskrifter som skall kungöras av kommunen tas in i författningssamlingen för det län inom vilket kommunen är belägen.

Statens räddningsverk sammanställer och publicerar fortlöpande lokala trafikföreskrifter som avser transport av farligt gods. Förordning (1998:37).

153 §  Bestämmelserna i 147--152 §§ gäller i tillämpliga delar även ändring eller upphävande av föreskrift som avses där.

154 §  Föreskrifter för en viss vägsträcka om förbud mot trafik med fordon av visst slag eller mot omkörning, om påbjuden eller förbjuden körriktning, lägre hastighet än som annars gäller eller om stannande och parkering får meddelas av

1. polismyndigheten om det behövs i samband med trafikövervakning eller trafikolyckor, eller
2. den myndighet som har hand om väg- eller gatuhållningen inom området, om det behövs på grund av vägarbete eller liknande arbete,
3. Tullverket om det behövs i samband med punktskattekontroll.

Föreskrifter för en viss väg om tillfällig begränsning av axeltryck, boggitryck eller bruttovikt eller om tillfälligt förbud mot trafik med fordon av visst slag får meddelas av den myndighet som har hand om väg- eller gatuhållningen inom området, om det behövs på grund av tjällossning eller liknande förhållanden.

Föreskrifter för en viss väg om tillfällig begränsning av den hastighet som annars är tillåten får meddelas av polismyndigheten eller den myndighet som har hand om väg- eller gatuhållningen inom området, om det behövs för att förebygga trafikolyckor med klövvilt. Förordning (1999:485).

155 §  Även om föreskrifter har meddelats enligt 147, 151 eller 154 § eller enligt 41 § väglagen (1971:948) med förbud eller inskränkning i rätten att trafikera en viss väg, får vägen användas

1. av polis- och tullpersonal, personal vid kustbevakningen, läkare, distriktssköterskor, barnmorskor eller veterinärer i yrkesutövning,
2. för transport av sjuka personer till läkare eller sjukvårdsanstalt,
3. av statlig brandkår eller kommunal räddningskår vid räddningstjänst,
4. i väghållningsarbete eller liknande arbete på eller vid vägen, eller
5. i andra med 1--4 jämförliga trängande fall.

När fordon används av statlig brandkår eller kommunal räddningskår vid brådskande utryckning för räddningstjänst eller av polis- eller tullpersonal, personal vid kustbevakningen, läkare, distriktssköterska, barnmorska eller veterinär i brådskande yrkesutövning gäller inte föreskrifter om färdhastighet som har meddelats enligt 147 eller 154 §. Förordning (1988:457).

155 a §  Fordon som används vid brådskande utryckning för räddningstjänst eller av polis- eller tullpersonal, personal vid kustbevakningen, läkare, distriktssköterska, barnmorska eller veterinär i brådskande yrkesutövning har förtur till överfart med färja som enligt väglagen (1971:948) är väganordning. Sådan förtur gäller även för bussar i linjetrafik, taxi- eller hyrbilar i yrkesmässig trafik samt för fordon avsedda för skolskjuts och färdtjänst när de används för detta ändamål. Förordning (1988:457).

156 §  Fordon som används av polisen vid trafikövervakning eller av tullen vid punktskattekontroll eller som stoppas vid sådan övervakning eller kontroll får stannas eller parkeras trots förbud som meddelats genom lokal trafikföreskrift. Detsamma gäller i fråga om fordon, som används

1. i trafikövervakning som avses i lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning,
2. av polis- eller tullpersonal vid tjänsteutövning,
3. av personal vid kustbevakningen i tjänsteutövning,
4. i väghållningsarbete eller liknande arbete på eller vid vägen,
5. av statlig brandkår eller kommunal räddningskår vid räddningstjänst.

Undantagen enligt 1-5 gäller endast om omständigheterna kräver det och särskild försiktighet iakttas. Förordning (1999:485).

156 a §  Avgift tas ut för prövning av ansökan enligt denna kungörelse i de fall som framgår av andra stycket. Är särskilt föreskrivet om avgift gäller i stället de föreskrifterna.

För ansökningsavgiftens storlek m.m. gäller bestämmelserna i 9- 14 §§avgiftsförordningen (1992:191), varvid följande avgiftsklasser tillämpas:

157 §  Länsstyrelsen utfärdar före mars månads utgång varje år en kungörelse om vägar och lokala trafikföreskrifter i länet. Kungörelsen behöver endast uppta sådana vägar och föreskrifter som är av större allmänt intresse.

Kungörelsen införs i länets författningssamling och sänds till trafiksäkerhetsverket, Försvarsmakten och de myndigheter som har hand om väg- eller gatuhållningen. Förordning (1994:663).

158 §  Hos länsstyrelsen skall det för allmänheten finnas tillgänglig en karta över de allmänna vägar inom länet som är tillåtna för trafik med motordrivna fordon. Kartan skall vara upprättad i lämplig skala.

Kopior av kartan skall före juni månads utgång varje år sändas till trafiksäkerhetsverket och de myndigheter som har hand om väg- eller gatuhållningen. Om någon ändring i den senast översända kartan inte har gjorts eller om ändringarna har liten omfattning, behöver endast anmälan om detta göras. Förordning (1991:1217).

159 §  I nedan angivna fall får undantag medges av följande myndigheter.

Utom i fråga om undantag från 106, 107, 109 eller 139--144 § eller från lokala trafikföreskrifter om parkering inom en kommun skall undantag avse ett visst ändamål.

Skall en fråga om undantag enligt denna paragraf prövas av kommunen, men kan inte kommunens beslut avvaktas utan olägenhet, ankommer det i stället på polismyndigheten att pröva frågan. Polismyndigheten prövar också frågor om undantag från lokala trafikföreskrifter om transport av farligt gods, när länsstyrelsens beslut inte kan avvaktas utan olägenhet.

I fråga om undantag för rörelsehindrade från sådana bestämmelser eller lokala trafikföreskrifter som avser stannande och parkering finns bestämmelser i 159 a §. Förordning (1998:37).

159 a §  Frågor om undantag för rörelsehindrade från sådana bestämmelser eller lokala trafikföreskrifter som avser stannande eller parkering prövas,

1. när undantaget skall gälla generellt för en person, av den kommun där sökanden är folkbokförd eller, om sökanden inte är folkbokförd i riket, där han vistas, samt
2. när undantaget skall gälla för ett visst ändamål, av kommunen eller, om undantaget berör mer än en kommun inom ett län, av länsstyrelsen eller, om undantaget berör mer än ett län, av länsstyrelsen i något av de län som berörs.

Även utan medgivande enligt första stycket får ett fordon stannas och parkeras utan hinder av förbud som har meddelats genom lokala trafikföreskrifter när det används för transport av sjuka och rörelsehindrade. Detta undantag gäller dock endast om omständigheterna kräver det och särskild försiktighet iakttas.

Trafiksäkerhetsverket får meddela föreskrifter om hur i annan stat utfärdade parkeringstillstånd för rörelsehindrade skall gälla här i riket. Förordning (1991:772).

160 §  Undantag får föreskrivas eller medges, om det behövs av särskilda skäl och det kan ske utan fara för trafiksäkerheten, skada på vägen eller någon annan avsevärd olägenhet.

Generella undantag enligt 159 § första stycket från lokala trafikföreskrif-ter om parkering i en kommun får endast medges näringsidkare och andra med särskilda behov av att parkera i arbetet eller dem som bor i ett område om det behövs för att underlätta för dem att parkera inom området.

Undantag från 107 eller 109 § får endast medges för fordon eller fordonståg som transporterar eller är avsedda att transportera last, som inte utan risk för onödiga kostnader eller skador kan delas i två eller flera dellaster och som på grund av sina dimensioner inte kan fraktas utan att bestämmelserna i 107 eller 109 § överskrids.

Meddelas undantag från 20 § första stycket eller 111 §, skall högsta tilllåtna hastighet fastställas. Även i övrigt får undantag förenas med särskilda villkor. Förordning (1997:696).

161 §  Om länsstyrelsens befogenhet att medge undantag från föreskrift som meddelats med stöd av 41 § väglagen (1971:948) finns bestämmelser i samma paragraf.

162 §  Vägverket får meddela föreskrifter om undantag enligt 106, 107, 109--111 §§ eller från lokala trafikföreskrifter som har meddelats enligt 147 § andra stycket 10 eller 11. Rikspolisstyrelsen får meddela föreskrifter om sådan trafikövervakning som avses i 142 § andra stycket.

Föreskrifter i övriga frågor meddelas av trafiksäkerhetsverket. Därvid får föreskrivas att viss utrustning skall vara av en typ som har godkänts av verket eller någon annan myndighet. Förordning (1989:938).

162 a §  Vägverket får beträffande färja som avses i 155 a § meddela föreskrifter om förtur i andra fall än som anges där. Förtur får dock endast medges trafikanter som på grund av fast bosättning utnyttjar färjleden under större delen av året eller andra trafikanter om det finns särskilda skäl. Förordning (1987:217).

163 §  Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet anordnar tävling med fordon på väg utan tillstånd enligt 105 § eller i strid mot ett sådant tillstånd. Förordning (1999:252).

164 §  Till penningböter döms

1. förare av utryckningsfordon som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte lyder anvisning som avses i 6§,
2. annan än gående som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 7 §,
3. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 8, 9 eller 11 §, 12 § andra stycket, 13 § andra eller tredje stycket, 14 § andra eller tredje stycket, 15-18 §, 20 § första stycket eller 21 § första stycket, 22 § första eller andra stycket, 23 §, 24 § första stycket, 25- 27, 30 eller 32 §, 34 § såvitt där hänvisas till bestämmelserna i 30 och 32 §§, 37-39, 42, 45-51, 56, 57 eller 59 § första stycket, 62 eller 63 §,
4. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 64 § eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 64 §,
5. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 66, 67 eller 70 §, 72 § första stycket 6, 74 § första stycket 3, 75, 78-80 a, 82-84, 86, 87, 90-96, 99, 100 eller 102-104 §,
6. ägare av fordon som uppsåtligen eller av oaktsamhet har underlåtit att göra vad som ankommit på honom för att hindra att fordon brukas i strid mot 106 §,
7. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 107 eller 109-113 §,
8. ägare av fordon som uppsåtligen eller av oaktsamhet har underlåtit att göra vad som ankommit på honom för att hindra att fordon brukas i strid mot 114 §,
9. förare och passagerare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 115 §,
10. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 116-118, 120-122 eller 127 §,
11. förare och passagerare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 128 §,
12. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 132 § första stycket eller 135 §,
13. ledare för en trupp eller en procession som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 137 §,
14. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 139-142 eller 144 §,
15. ägare av fordon som uppsåtligen eller av oaktsamhet har underlåtit att göra vad som ankommit på honom för att hindra att fordon brukas i strid mot lokal trafikföreskrift enligt 147 § som rör fordons axel-, boggi- eller trippelaxeltryck eller bruttovikt,
16. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot andra lokala trafikföreskrifter än sådana som rör stannande eller parkering eller som belagts med straff i 2 eller 15,
17. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot sådant förbud mot trafik med motordrivet fordon som avses i 151 § första stycket och som utmärkts med vägmärke eller på annat tydligt sätt,
18. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot andra föreskrifter än sådana som rör stannande och parkering på grund av vägarbete eller liknande arbete enligt 154 § eller
19. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av denna kungörelse för tillämpningen av 66 § andra stycket, 102-104, 113, 117 a eller 117 b §.

I fall som avses i första stycket 6, 8 eller 15 döms även föraren till penningböter, om han kände till eller bort känna till hindret mot att bruka fordonet. Den som i sådant fall brukar någon annans fordon utan lov har samma skyldigheter som ägaren har enligt 4 a § och döms i ägarens ställe. Detsamma gäller den som innehar fordonet med nyttjanderätt och har befogenhet att bestämma om förare av fordonet eller anlitar annan förare än ägaren har utsett.

För medverkan till gärning som avses i första stycket 6, 8 eller 15 eller andra stycket döms till ansvar enligt 23 kap.brottsbalken.

Har ett motorfordon stannats eller parkerats i strid mot 74 § första stycket 3 eller en föreskrift enligt 154 § som inte rör stannande och parkering på grund av vägarbete eller liknande arbete och är det inte utrett vem som förde fordonet, döms i stället ägaren till penningböter. Ägaren är dock fri från straff, när omständigheterna gör sannolikt att fordonet var frånhänt honom genom brott.

En förare som uppsåtligen eller av oaktsamhet har underlåtit att göra vad som ankommer på honom för att se till att den som är under femton år använder bilbälte eller särskild skyddsanordning när detta är föreskrivet i 117 a § döms till penningböter. Denna bestämmelse gäller dock inte förare i yrkesmässig trafik. Förordning (1999:252).

165 §  Den som innehar ett fordon på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt eller med nyttjanderätt för bestämd tid om minst ett år har samma skyldigheter som ägaren har enligt 4 a § och döms i ägarens ställe. Förordning (1999:252).

166 §  I fråga om fordon som ägs eller brukas av staten eller en kommun tillämpas bestämmelserna om skyldighet och ansvar för ägare eller brukare av fordon på förarens närmaste förman. Har denne gjort vad på honom ankommer för att förebygga förseelse och sker förseelse likväl på grund av överordnads åtgärd eller vållande, tillämpas bestämmelserna om ansvar för ägare eller brukare på den överordnade.

I fråga om fordon som ägs eller brukas av ett oskiftat dödsbo eller konkursbo tillämpas bestämmelserna om skyldighet och ansvar som anges i första stycket på den eller dem som har rätt att företräda boet.

I fråga om fordon som ägs eller brukas av bolag, förening eller annat samfund eller stiftelse eller annan sådan inrättning tillämpas bestämmelserna om skyldighet och ansvar som anges i första stycket på den eller dem som har rätt att företräda samfundet eller inrättningen. Har Vägverket på begäran av samfundet eller inrättningen godtagit en viss person som bärare av ägares eller brukares ansvar, tillämpas ansvarsbestämmelserna på denne. Förordning (1999:252).

167 §  Ansvar enligt denna kungörelse inträder inte, om straff kan dömas ut enligt brottsbalken eller lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

Ansvar för överträdelser av lokala trafikföreskrifter, föreskrifter enligt 64 § andra eller fjärde stycket eller 154 § får dömas ut endast om föreskrifterna utmärkts i enlighet med vägmärkesförordningen (1978:1001) och i övrigt tillkännagivits i enlighet med 152 §.

Ansvar för överträdelser av lokala trafikföreskrifter som har meddelats av en statlig myndighet och av föreskrifter enligt 64 § fjärde stycket får dock dömas ut även om föreskrifterna inte har införts i liggare enligt 152 § första stycket.

Om ansvar för överträdelser av föreskrifter som har meddelats med stöd av 41 § väglagen (1971:948) finns bestämmelser i 71 § samma lag. Förordning (1998:37).

168 §  Framföres fordon i strid mot denna kungörelse eller föreskrift som meddelats med stöd därav, skall polisman hindra fortsatt färd som ej kan ske utan påtaglig fara för trafiksäkerheten eller annan väsentlig olägenhet.

Har på fordon tagits så stor last eller sådant antal passagerare, att maximilasten för fordonet eller det vid fordonets färd på vägen tillåtna högsta axel-, boggi- eller trippelaxeltrycket överskridits eller att fordonets bruttovikt eller i fråga om fordonståg den sammanlagda bruttovikten överstigit den vikt som var tillåten vid färden, skall polisman, även i annat fall än som avses i första stycket, hindra fortsatt färd, om maximilasten överskridits med mer än 20 procent eller axel-, boggi- eller trippelaxeltrycket eller bruttovikten med mer än 10 procent och ej särskilda skäl föranleder annat. Förordning (1991:103).

169 §  Beslut enligt denna kungörelse av polismyndighet eller myndighet som har hand om väg- eller gatuhållningen inom ett område får överklagas hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslut får överklagas hos Vägverket. Verkets beslut i ett överklagat ärende får inte överklagas vidare.

Beslut enligt denna kungörelse av Rikspolisstyrelsen eller får överklagas hos regeringen. Detsamma gäller beslut som Vägverket har fattat i första instans.

De statliga väghållningsmyndigheterna får överklaga en polismyndighets eller länsstyrelses beslut i fråga om lokala trafikföreskrifter och undantag från sådana föreskrifter. Förordning (1992:1756).

170 §  Ett beslut enligt 148 § andra stycket tredje meningen eller sådana beslut enligt 159 § första stycket som avser prövning av en fråga om generella undantag från lokala trafikföreskrifter om parkering inom en kommun får inte överklagas.

Om överklagande av andra beslut av en kommun enligt denna kungörelse finns bestämmelser i lagen (1978:234) om nämnder för vissa trafikfrågor. Förordning (1991:1607).