Prop. 1986/87:34

om vissa delegeringsfrågor och regelförenkllngar på vägtrafikens område.

Regeringens proposition 1986/87: 34

om vissa delegeringsfrågor och regelförenklingar på vägtrafikens område

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 16 oktober l986 för de åtgärder och det ända- mål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

Kjell-Olof Feldt

Sven Hulterström

1 Inledning

Våren 1984 antog riksdagen riktlinjer för en systematisk översyn av möjlig- heterna att överklaga myndighetsbeslut till regeringen (prop. 1983/84: 120. KU 23. rskr. 250). Syftet med översynen är bl.a. att begränsa antalet besvärsärenden hos regeringen.

En utgångspunkt för översynen är att varje departement inom sitt områ- de skall svara för beredningsarbetet för att få reglerna om överklagande i olika författningar anpassade till de riktlinjer som riksdagen har beslutat om.

Inom kommunikationsdepartementet har gjorts en genomgång av de besvärsärenden hos regeringen som det enligt gällande författningar an— kommer på departementet att bereda. Antalet ärcndctyper inom kommuni- kationsdepartementet har därvid beräknats till 125. Ärendena avser vitt skilda författningsområden. Antalet besvärs- och dispensärenden över- stiger 1000 varje år. Ungefär en fjärdedel av alla besvärsärenden gäller trafiktillstånd av olika slag och en femtedel besvär över beslut om lokala traiikförcskrifter. I prop. 1985/86: 100 bil. 2 finns en närmare redogörelse för hur arbetet med regeringens delegeringsarbete bedrivs inom kommuni- kationsdepartementet.

Genomgången har vidare gett vid handen att frågan om ändrade regler för vissa ärendegruppcr lämpligen bör prövas i samband med annat utred- nings- och övcrsynsarbete som pågår och planeras inom och utom departe- mentet. Beträffande en del ärendegrupper har förslag redan genomförts eller lagts fram; se t. ex. prop. 1985/86: 118 om ändringar i väglagen (1971:948) och lagen (1939: 608) om enskilda vägar (avsnitt 2.1.4). prop. 1985/86: 115 om ändringi körkortslagen (1977: 477) (avsnitt 2.9) samt svä- varfartsförordningen (1986: 305) och luftfartsförordningen (1986: 171).

Frågan om ändrade regler i ärenden om trafiktillstånd hänger samman med utformningen av yrkestrafiklagstiftningen i stort. På den punkten pågår för närvarande inom departementet en omfattande översyn. Under detta arbete kommer även bestämmelserna om överklagande att ses över. En departementspromemoria kan beräknas föreligga i början av år 1987.

• Sida 6
•  Original

När det gäller ärenden om lokala trafikföreskrifter finns emellertid redan nu underlag för beslut om en ändrad ordning för överklagande.

ljuni 1983 fick riksåklagaren (RÅ) regeringens uppdrag att lämna förslag till begränsningar i straffrättens tillämpningsområde i syfte att göra det möjligt att i större utsträckning använda de rättsvårdande organens re- surser för lagföring av allvarligare brottslighet. Inom ramen för detta uppdrag överlämnade RÅ i mars 1984 rapporten "Överträdelseri trafiken. Förslag till avkriminalisering och andra förändringar i trafiklagstift- ningen”.

I anslutning till RÅ: s uppdrag har också inom kommunikationsdeparte- mentet gjorts en översyn av sanktionssystemet enligt vägtrafikförfattning- arna. Översynen har resulterat i departementspromemorian (Ds K 1985: 8) Sanktioner i vägtrafiklagstiftningen. Förslagen i promemorian går ut på bl.a. att avkriminalisera vissa förfaranden som nu är straffbara.

Jag avser nu att ta tipp vissa frågor med anledning av delegeringsarbetet och förslagen om avkriminalisering och regelförenkling. En del av försla- gen kräver för sitt genomförande ändrad lagstiftning medan andra är av den beskaffenheten att regeringen själv kan besluta om dem. Även beträf- fande sistnämnda grupp kommerjag att kortfattat redogöra för innebörden av förslagen.

2 Framlagda förslag

3 Föredragandens överväganden

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet upp- rättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1978: 234) om trafiknämnd,

2. lag om ändring i lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott.

3. lag om ändring i terrängkörningslagen (1975: 1313),

4. lag om ändring i vägtrafikskattelagen (19731601),

5. lag om ändring i trafikskadelagen (1975: 1410). De under 2 och 5 angivna lagförslagen har upprättats i samråd med chefen för justitiedepartementet. Samråd har vidare skett beträffande lag- förslaget under 3 med chefen för jordbruksdepartementet och beträffande

• Sida 15
•  Original

lagförslaget under 4 med chefen för finansdepartementet. De föreslagna lagändringarna anser jag vara av den beskaffenheten att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställerjag att regeringen 1. föreslår riksdagen att anta de upprättade lagförslagen, 2. bereder riksdagen tillfälle att ta del av vadjag har anfört om att ta bort straffet för att gå mot rött ljus.

delegeringsarbetet i regeringskansliet ll, Ds SB 198413

Utdrag ur betänkandet Det fortsatta

7 Besvär över beslut om lokala trafikföreskrifter m. m.

I betänkandet Det fortsatta delegeringsarbetet i regeringskansliet (Ds SB 1983: 1. s. K9—K10) behandlades översiktligt frågan om regeringens nuva- rande befattning med besvär över beslut om lokala trafikföreskrifter som har meddelats av länsstyrelsen eller av en kommun genom dess trafik— nämnd. Frågan restes om det verkligen är rationellt att den högsta admini- strativa myndigheten i landet skall belastas med prövningen av ärenden om t. ex. körriktning, parkeringsförbud eller någon liknande reglering av trafi- ken på kanske en kort vägsträcka i en glesbygdskommun. Till nackdel för handläggningen av de stora samhällsfrågorna används varje vecka perso- nal och arbetstid i kommunikationsdepartementet för beredningen av mindre betydelsefulla frågor. Därför bör besvärsgången i ärendena om lokala trafikföreskrifter läggas om.

Huvudinriktningen i det förslag som skisserades i betänkandet var att trafiksäkerhetsverket, som får meddela föreskrifter om verkställigheten m.m. av olika författningar på trafikområdet och även har till uppgift att fungera som remissinstans i ärenden om bl.a. lokala trafikföreskrifter. skulle kunna ersätta regeringen som sista instans i prövningen av sådana ärenden. För att utröna hur en sådan reglering borde utformas i detalj samt också för att eventuellt undersöka andra alternativ för en rationalisering räknades dock i betänkandet med att frågan behöver utredas ytterligare. Bland annat framhölls att det bör göras en noggrann genomgång av ett stort antal regeringsärenden om lokala trafikföreskrifter för att kunna bedöma närmare hur praxis ser ut. Jag har nu gjort en sådan genomgång samt vissa andra undersökningar och lägger i det följande fram ett antal förslag om delegering, särskilt med inriktning på att ändra besvärsgången. Innan det sker vill jag emellertid kort redogöra för bestämmelserna i vägtrafikkun- görelsen (1972: 603) om lokala trafikföreskrifter.

Nuvarande bestämmelser

Huvudbestämmelsen finns i 147s vägtrafikkungörelsen (VTF). Paragrafen har följande lydelse:

Särskilda trafikregler för viss väg eller vägsträcka eller för samtliga vägar inom visst område meddelas genom lokala trafikföreskrifter utom i fall som avsesi 151 och 154 5.5. Genom lokal trafikföreskrift får meddelas' 1. förbud mot trafik med fordon av visst slag eller fordon med last av viss beskaffenhet

' Jfr förordningen (1979: 1082) om lokala trafikföreskrifteri vissa fall (amn. här)

• Sida 17
•  Original

2. föreskrift om körriktning

3. förbud mot provkörning eller sådan övningskörning som avses i 72ä körkortsförordningen (1977: 722)

4. föreskrift om väjningsplikt med avvikelse från 37 eller 385 eller om

stopplikt i vägkorsning 2 föreskrift om väjningsplikt eller stopplikt skall gälla i stället för be- stämmelserna i 575 första stycket3

6. föreskrift om färdhastighet med avvikelse från 645 eller med begräns- ning till lägre hastighet än som följer av 65 eller 66.5 eller beslut som meddelas med stöd av 65 54 förbud att stanna eller parkera fordon föreskrift om stannande eller parkering med avvikelse från 69 eller 71 &, 72% 2, 5 eller 6, 73 &, 745 3 eller 45 9. föreskrift som avses i 32å tredje stycket fordonskungörelsen (1972: 595)6 10. föreskrift med inskränkning till mindre bredd eller längd på fordon. fordonståg eller last än som tillåtes i 1075 eller 1095 11. föreskrift om axeltryck. boggitryck eller bruttovikt med avvikelse från 106 5 12. föreskrift om undantag från 118. 121 eller 122 57 13. föreskrift om andra särskilda åtgärder för reglering av trafiken. Genom lokal trafikföreskrift får vidare bestämmas att viss väg eller vägsträcka skall anses som huvudled, motorväg eller motortrafikled. Ut- formas föreskriften så att huvudleder kommer att korsa varandra, skall väjningsplikt eller stopplikt regleras särskilt i korsningen, såvida inte annat följer av 37 å.

'.I'l

90.”

Enligt 1485 första stycket meddelas lokala trafikföreskrifter av länssty- relsen i de fall som avses i 147å andra stycket 4, 5 eller 10— 12 eller tredje stycket. Länsstyrelsen meddelar också lokala trafikföreskrifter som avser transport av farligt gods eller för sådana tävlingar som länsstyrelsen har lämnat tillstånd till enligt 1055 eller enligt 1479' andra stycket 6 i fråga om vägar som är avsedda för genomfartstrafik (= lydelse fr.o.m. 1.1.1984; jfr not).

Om en lokal trafikföreskrift enligt 1475 andra stycket 6 avser reglering i samband med väghållningsarbete eller liknande arbete får den myndighet som har hand om väg- eller gatuhållningen närmare ange tid och plats för inskränkningen i enlighet med föreskrifter som trafiksäkerhetsverket med- delar (1485 andra stycket).

Andra lokala trafikföreskrifter än som avses i första stycket meddelas av kommunen. Kan ett beslut av kommunen inte avvaktas utan olägenhet ankommer det på polismyndigheten att meddela föreskriften (1485 tredje stycket).

2 37 och 38% handlar bl.a. om väjningsplikt i vägkorsning. om användning av accelerationsfält i anslutning till huvudled samt om väjningsplikt vid utkörning från bensinstation och liknande (anm. här) 3 575 f. st. handlar om färd i accelerationsfält (anm. här) " 1645 stadgas om 50 km i timmen i tättbebyggt område samt i 65 5 om bashastighe- ten 70 km/tim. (första stycket) och om TSV:S möjligheter att föreskriva 90. 110 eller 130 km/tim. (andra stycket). 6663 handlar om tillåten hastighet för bussar. lastbilar och för bilar som har tillkopplade fordon (anm. här) 5 1 paragraferna som nämns här ges de allmänna förutsättningarna för att få stanna eller parkera ett fordon (anm. här) 6 Om utrustning för hästfordon (anm. här) 7 Gäller förande av terrängfordon på väg (anm. här)

• Sida 18
•  Original

1 1595 VTK finns bestämmelser om vilken myndighet som skall pröva enskilda frågor om undantag från V TK och från lokala trafikföreskrifter. För närmare uppgifter om innehållet i 159 5 hänvisas till författningstexten. Jag begränsar mig här till att från 1595 i paragrafens lydelse före den 1 januari 1984 återge vad som gäller beträffande undantag i särskilda fall från lokala trafikföreskrifter.

Frågor om undantag för visst ändamål från lokala trafikföreskrifter som avses i 147 5 andra stycket 6 eller 12 prövas av länsstyrelsen.]

Rör undantaget mer än ett län prövas frågan av trafiksäkerhetsverket. Frågor om undantag för visst ändamål från lokala trafikföreskrifter som avses i 1475 andra stycket 10 eller 11 prövas av kommunen eller, om trafiken berör mer än en kommun inom ett län. av länsstyrelsen eller, om den berör mer än ett län, av statens vägverk. Frågor om undantag för visst ändamål från andra lokala trafikföreskrifter än som avses i 1475 andra stycket 6. 10. 11 eller 12 prövas av kommunen eller om trafiken berör mer än en kommun inom ett län. av länsstyrelsen eller, om den berör mer än ett län, av trafiksäkerhetsverket. Frågor om undantag från lokala trafikföre- skrifter som avser transport av farligt gods prövas dock av länsstyrelsen. Frågor om undantag för röreslehindrade från sådana bestämmelser eller lokala trafikföreskrifter som avser stannande eller parkering prövas av den kommun inom vilken sökanden är kyrkobokförd.

Skall frågor om undantag enligt 1595 prövas av kommunen men kan ett beslut av kommunen inte avvaktas utan olägenhet, ankommer det i stället på polismyndigheten att pröva frågan.

Beslut av en polismyndighet enligt VTK får enligt 1695 första stycket överklagas hos länsstyrelsen genom besvär. Beslut av rikspolisstyrelsen. trafiksäker/tetsverket, vägverket, socialstyrelsen eller länsstyrelsen får överklagas hos regeringen genom besvär (1695 andra stycket). Trafiksä- kerhetsverkct och vägverket får överklaga en polismyndighets eller läns- styrelses beslut i fråga om lokal trafikföreskrift och undantag från sådan föreskrift (1695 tredje stycket).

()m överklagande uv en kommuns beslut enligt VTK finns föreskrifter på annat håll, nämligen i lagen (1978: 234) om trafiknämnd. [ l 5 lagen slås först fast att om regeringen med stöd av 25 lagen (1975: 88) med bemyndi- gande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer har överlåtit åt en kommun att meddela bestämmelser som avses i 15 första stycket p. 8 (= trafik på väg eller i terräng) i 1978 års lag skall denna uppgift inom kommunen handhas av en trafiknämnd. Det heter sedan i 45 första och andra styckena angående besvärsgången att en trafiknämnds beslut får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär. medan länsstyrel- sens beslut får överklagas till regeringen genom besvär. Vägverket, trafik-

' Bl.a. den ändringen av 1595 har numera genomförts med giltighet fr.o.m. den 1 januari 1984 (se SFS 1983: 114) att frågor om undantag från lokala trafikföreskrifter som avses i 1475 andra stycket 6, i fråga om vägar som inte är avsedda för genomfartstrafik, prövas av kommunen i stället för av länsstyrelse. Attjag här t. v. uppehåller mig vid de regler som gällde före den 1 januari 1984 sammanhänger med att vissa av mina undersökningar om möjligheterna till delegering baserar sig på ärenden som regeringen avgjorde under år 1983.

• Sida 19
•  Original

säkerhetsverket och polismyndighet får överklaga en trafiknämnds eller länsstyrelses beslut i en fråga som avses i 1 5 lagen om trafiknämnd.

Mellan 150 och 200 besvär hos regeringen 1983

Regeringen prövade under år 1983 sammanlagt mellan 150 och 160 besvär som gällde lokala trafikföreskrifter m.m. 95 av dem gällde bestämmande av färdhastighet, 32 av dem parkeringstillstånd (I-förbud) och 30 av dem andra sådana möjliga föremål för lokala trafikföreskrifter som nämns i 1475 VTK.

Varför bör ärendena delegeras?

Om vi tillsvidare bortser från den genomfartstrafik som sker på de stora riksvägarna i vårt land är det i de allra flesta fall blott en kommun, ibland två eller flera kommuner i ett län. som berörs av de lokala trafikföreskrif- terna. Det kan med hänsyn till den utpräglat lokala-regiormla karaktären Itos ärendena om sådana trafikföreskrifter ifrågasättas om inte ärendena helt och hållet bör avgöras på det lokala respektive regionala planet och därefter inte kunna överklagas. Kommunen skulle alltså själv svara för trafiken inom sina egna gränser. liksom länet skulle göra det i en situation där två eller fiera kommuner inom länet berörs. Man skulle då bl. a. få en bättre anpassning av föreskrifterna till de lokala (regionala) villkoren.

Det är liknande tankegångar som ligger bakom vägverkets skrivelse den 26 mars 1984 till kommunikationsministern med bl. a. förslag om att i stor utsträckning flytta beslutanderätt enligt VTK och vägmärkeslagstiftningen från länsstyrelserna till väghållningsmyndigheterna. 'l'rafiksäkerhetsverket är för sin del inne på detsamma i en skrivelse till kommunikationsministern den 6 december 1983 om ändringari VTK — tyngdpunkten i beslutsproces- sen på vägtrafikområdet bör enligt verkets mening i allt väsentligt ligga hos kommunerna.

Ostridigt förhåller det sig väl också så att allt eftersom ett ärende besvärsvägen skjuts högre och högre upp i förvaltningen fjärmar man sig i handläggningen mer och mer från de yttre lokala (regionala) förhållanden som egentligen i hög grad bör vara bestämmande för beslutets innehåll. Trafiknämnden och länsstyrelsen samt även trafiksäkerhetsverket genom sin distriktsorganisation och vägverket genom de regionala Vägförvaltning- arna har alla ganska lätt att hämta in upplysningar i ett ärende genom att besöka platsen. Kommunikationsdepartementct har svårare att göra det. Det skulle bli för tidsödande att resa runt. 1 departementet får man i beredningsarbetet i stor utsträckning lita till kartor, skisser och annat skriftligt (tryckt) material.

Den administrativa hanteringen av ärenden om lokala trafikföreskrifter står över huvud taget inte isärskilt god överensstämmelse med de strävan- den som finns numera att decentralisera statsförvaltningen. Frågor där lokala eller regionala intressen väger över bör avgöras slutligt på den nivå där de hör hemma. I det avseendet kan hänvisas till regeringens nyligen till riksdagen avlämnade proposition 1983/84: 125 med förslag om en försöks-

• Sida 20
•  Original

verksamhet där man skall pröva nya och obyråkratiska former för samver- kan mellan stat och kommun. Avsikten med det förslaget ärjust att skapa bättre betingelser för kommunerna att anpassa sina beslut och åtgärder till lokala förutsättningar och behov. Genom att medge obegränsad besvärs- rätt upp till högre myndigheter och i sista hand till regeringen kan det bli så att den myndighet som slutligt prövar en fråga står helt eller delvis vid sidan om de för ärendets bedömning kanske mycket betydelsefulla lokala

eller regionala förhållandena.

I detta sammanhang skall också erinras om prop. 1983/84: 120 om rege- ringens befattning med besvärsärenden. I den föreslår regeringen riksda- gen att godkänna vissa riktlinjer för en översyn av reglerna om rätt att överklaga ärenden till regeringen och för utformningen av besvärsreglerna i nya ärendegrupper. Huvudinriktningen i propositionen är att regeringen normalt inte skall vara besvärsinstans annat än när det behövs en politisk styrning av praxis. [sådana fall då besvärsprövningens huvudsakliga funk- tion är att tillgodose ett rättsskyddsbehov bör prövningen normalt läggas på regeringen bara om det inte går att ordna en tillräckligt kvalificerad besvärsprövning på lägre nivå. Regeringen bör alltså enligt propositions— förslaget i möjligaste mån befrias från besvärsärenden där en politisk styrning inte är nödvändig eller önskvärd.

Av de alternativa rekommendationer som finns i propositionen för att nå en begränsning av regeringsbesvären skall här i sammandrag återges föl- jande. . 1 ärenden som enligt gällande föreskrifter kan prövas i två eller flera instanser under regeringsnivån kan man helt enkelt ta bort möjligheten att överklaga till regeringen. Undantag från det skall bara få göras när det föreligger särskilda skäl, t.ex. att det behövs en politisk styrning av praxis. att det i vissa ärenden finns ett starkt intresse av en för hela landet likformig praxis som inte kan tillgodoses på ett smidigare sätt än att regeringen fullgör uppgiften som högsta besvärsinstans (se prop. s. 17).

0 I ärenden som regeringen för närvarande prövar som andra instans och som av hänsyn till rättssäkerheten behöver kunna överklagas också i fortsättningen bör beslutandw-ätten ijörsta instans om möjligt flyttas ner så att man skapar utrymme för en besvärsprövning under regerings- nivån. Samtidigt bör man enligt tvåinstansprincipen skära av rätten att fullfölja talan till regeringen. om inte särskilda skäl talar mot det (5. 19). . Iden mån rätten att fullfölja talan till regeringen inte kan skäras av utan vidare eller genom att beslutanderätten flyttas ner. bör man enligt pro- positionen utnyttja de möjligheter som finns att låta centrala myndighe- ter under regeringen överta regeringens uppgift som högsta instans (s. 20). Bland annat bör de centrala myndigheterna i ökad utsträckning få till uppgift att pröva besvär över länsstyrelsebeslut. När så sker. bör man i regel samtidigt skära av rätten att överklaga de beslut som den centrala myndigheten fattar som besvärsinstans (s. 20). De centrala myndigheterna bör dock inte pröva besvär över länssty- relsebeslut i ärenden där det typiskt sett krävs en avvägning mellan olika intressen som företräds av skilda centrala myndigheter (5. 20).

• Sida 21
•  Original

I propositionen om regeringens befattning med besvärsärenden disku- teras även ingående (s. 25 ff) frågan huruvida överlämnande av ärenden till regeringen kan vara ett alternativ till besvärsprövning. I propositionen föreslås i detta avseende följande. 0 I ärenden där det är önskvärt att regeringen som politiskt organ styr andra myndigheters praxis bör man ;- med vissa i propositionen särskilt angivna undantag — i ökad utsträckning låta föreskrifter om överläm= nande av särskilt viktiga ärenden till regeringens prövning ersätta rätten att överklaga till regeringen. Överlämnande av särskilt viktiga ärenden bör enligt propositionen också under vissa förutsättningar användas i stället för besvärsprövning när det från rättvisesyttpunkt är önskvärt att t. ex. olika länsstyrelsers praxis skall bli likformig eller när regeringen i exceptionella fall måste kunna dispensera från praxis. En förutsättning bör normalt vara att man i de ärenden som stannar under regeringsnivån har möjlighet att få sin sak prövad i två instanser. Propositionen har numera prövats av riksdagen (KU 1983/84123. rskr 250). Beslutet innebär att de i propositionen förordade riktlinjerna för en översyn av besvärsfrågorna har godkänts av riksdagen under vissa förut— sättningar, sammanhängande främst med kraven på att den enskildes rätts— säkerhet tillgodoses vid översynen och att riksdagen i någon form under— rättas om resultatet av arbetet.

Det skall tilläggas att i promemorian "Färre besvärsärenden hos rege- ringen" (Ds Ju 1982: 14) som låg till grund för prop. 1983/84: 120 ifrågasätts (s. 69) om det finns skäl att behålla möjligheten att fullfölja talan till regeringen i bl. a. vissa frågor om lokala trafikföreskrifter och om dispens från sådana föreskrifter. Härvid borde enligt promemorian samtidigt över- vägas (s. 73) om trafiksäkerhetsverket kan pröva vissa besvär i frågor om lokala trafikföreskrifter.

Några myndigheter tog under remissbehandlingen av promemorian sär- skilt upp frågan om att slopa besvärsrätten till regeringen i ärenden om lokala trafikföreskrifter och några andra ärenden på trafikområdet. I den delen förekom följande. . Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför att någon ytterligare besvärsin- stans utöver länsstyrelsen inte torde behövas i fråga om en trafiknämnds lokala trafikföreskrifter, eftersom dylika föreskrifter är av utpräglat lokal karaktär. Beträffande sådana lokala trafikföreskrifter som utfärdas av länsstyrelsen kan det enligt länsstyrelsens mening vara en lämplig besvärsordning att besvären prövas av trafiksäkerhetsverket med möj- lighet för verket att underställa visst besvärsärende regeringens pröv- ning. 0 Länsstyrelsen iJönköpings län tillstyrker beträffande frågor som läns- styrelsen bcslutar om i första instans att trafiksäkerhetsverket övertar regeringens uppgift att pröva frågor om lokala trafikföreskrifter och om undantag från sådana föreskrifter och även andra föreskrifter på vägtra- fikområdet.

. Vägverket erinrar i sitt yttrande om att verket med stöd av VTK prövar ett mycket stort antal framställningar om dispens från bestämmelsen om tunga, breda eller långa fordon eller fordonskombinationer. Det kan

• Sida 22
•  Original

ifrågasättas om det finns något behov av besvärsmöjlighet i dessa ären- den. Dels uppkommer ofta fråga om dispens så kort tid före transporten att det inte ges tid för överklagande. dels avgör endast faktiska förhål- landen såsom vägens bredd och bärighet om dispens skall medges. Som exempel på ärenden som över huvud taget inte bör få överklagas nämner trafiksäkerhetsverket beslut om vissa lokala trafikföreskrifter. Ämbetsverket uttalar i det sammanhanget följande. . Sådana beslut borde, vad det gäller vägar som inte är avsedda för genomfartstrafik, kunna meddelas av trafiknämnd i stället för av länssty- relse eftersom de måste ses som betydelsefulla för den kommunala samhällsplaneringen och därmed en kommunal angelägenhet. Nämnas kan att försöksverksamhet med rätt för kommuner att besluta om hastig- hetsbegränsning i områden utan genomfartstrafik inte visat några nack- delar från beslutssynpunkt och resulterat i en författningsändring som träder i kraft den ljanuari 1984. En ordning med lämplighetsprövning av dessa beslut hos statlig myndighet eller regeringen överensstämmer inte med vad som vanligen gäller kommunalpolitiska beslut. De borde därför inte vara överklagbara utan bara kunna prövas i den kommunalrättsliga ordningen. Förslaget att beträffande vissa lokala trafikföreskrifter gå över till någon form av kommunalbesvär upprepar trafiksäker/tetsverket och utvecklar närmare i en skrivelse till kommunikationsministern den 6 december 1983 om ändring av vägtrafikkungörelsen. Det heter i skrivelsen bl. a. följande:

Traftknämndsbeslut är i sak kommunalpolitiska beslut inom ramen för och med stöd av gällande statliga regler. Detta talar för möjlighet till kommunalbesvär men inte för förvaltningsbesvär. Överprövning av dom- stol eller myndighet/statlig myndighet anses i vårt konstitutionella system i allmänhet som främmande i sådana sammanhang.

Den allmänna erfarenheten av trafiknämndsreformen är klart positiv — inte minst när det gäller att bedöma lokala förhållanden och att göra värderingar av tral'tkfrågor från samhällssynpunkt. Nuvarande besvärs- regler har dessutom medfört en administrativt omständlig och kostsam procedur, varför också rationaliserings— och besparingsintressen talar för en förändring.

Det intresse att minska antalet besvärsärenden hos regeringen som kommer till uttryck bl.a. i en promemoria från arbetsgrupp i regerings- kansliet (Ds Ju 1982: 14) kan också åberopas som stöd för den föreslagna förändringen. Detta gäller särskilt om tillämpningen av den s.k. tvåin- stansprincipen skulle innebära att länsstyrelse eller annan statlig myndig- het skulle bli sista instans för pröving av ifrågavarande kommunalpolitiska beslut.

Förändringen bör ske genom ändring av 4ä i lagen om trafiknämnder och följdändringar i VTK.

På många håll hävdas alltså uppfattningen att regeringens befattning i sista instans med ärenden om lokala trafikföreskrifter bör upphöra. Det gäller för övrigt inte bara i frågor om undantag i särskilda fall från lokala trafikföreskrifter utan även i frågor om utfärdande av dylika föreskrifter. Vad regeringen måste ha kvar i framtiden av ärendena om lokala trafik-

• Sida 23
•  Original

föreskrifter är de frågor som prövas i första instans på central nivå närmast under regeringen. Man kan också diskutera om det skall behöva finnas en möjlighet att överlämna till regeringens prövning frågor som bedöms ha principiell, prejudicerande och liknande karaktär. Till denna fråga åter- koms senare.

Innan jag konkretiserar de olika delegeringsförslagen bör framhållas att jag i och för sig har förståelse för vad trafiksäkerhetsverket säger om att ärendenas utpräglat lokala karaktär talar till förmån för en övergång från förvaltningsbesvär till kommunalbesvär. Den frågan kommer dock inte att tas upp närmare här. Den faller i viss mån utanför ramen för detta betän- kande. Mina förslag bygger på den nuvarande ordningen med förvalt- ningsbesvär och innebär i huvudsak att rätten att klaga i den formen finns kvar på de lägre nivåerna men sedan begränsas så att man i princip inte skall kunna gå ända upp till regeringen. 1 sammandrag ser det ut på följande vis.

Huvudinriktningen hos förslagen

[ största möjliga utsträckning bör beslutanderätt i första instans i ärenden gällande lokala trafikförekrijier flyttas från länsstyrelsen till trafiknämn- den, i den män inte Vägförvaltningen kommer i fråga. Till trafiknämnden har nyligen kunnat flyttas frågor om hastighetsbegränsningar på vägar som inte är avsedda för genomfartstrafik. Det går säkert att ta ytterligare steg i samma riktning. Exempelvis bör det inte vara omöjligt att delegera några av de frågor som avses i l47å andra stycket 10—12. Jag förordar att spörsmålct om beslutanderättens fördelning mellan länsstyrelsen och tra- fiknämnden (Vägförvaltningen) tas upp mera i detalj av kommunikations- departementet i samband med den genomgång av VTK som trafiksäker— hetsverkets skrivelse till kommunikationsdepartementet i december 1983 och vägverkets skrivelse till samma departement i mars 1984 samt försla— gen i detta betänkande kan ge anledning till.

Av de olika alternativ som sedan övervägts för att så långt som möjligt befria regeringen från att ta befattning med enskilda ärenden om lokala trafikföreskrifter har jag stannat för att hut-'lldlllflkll1fllg€l1 av besvärsgån- gen bör vara följande. Alla ärenden där trafiknämnden beslutar i första instans skall liksom sker för närvarande få överklagas till länsstyrelsen men inte få överklagas vidare därifrån till något annat organ. 1 de ärenden om lokala trafikföreskrifter som skall prövas av länsstyrelsen i första instans bör det finnas besvärsrätt upp till trafiksäkerhetsverket. I förekom- mande fall till vägverket. Därefter skall det emellertid vara stopp. Ett beslut i första instans av trafiksäkerhetsverket eller vägverket skall där- emot på samma sätt som gäller nu få överklagas till regeringen.

Avsteg från en på detta sätt utformad grundmodell för besvär i ärenden om lokala trafikföreskrifter kan det finnas fog för i vissa ärenden om färdhastighet och i sådana ärenden om stannande eller parkering som gäller rörelsehindrade personer. Angående ärenden om färdhastighet bör erinras om att det är med tillämpning först fr.o.m. den ljanuari 1984 som regeringen har lämnat i uppdrag åt kommunerna att pröva frågor om

• Sida 24
•  Original

färdhastighet på vägar som inte har genomfartstrafik. 1 avvaktan på att vi får erfarenheter av den nya instansordningen bör gälla att ett beslut om färdhastighet som meddelats av kommunen skall kunna överklagas inte bara till länsstyrelsen utan även kunna föras vidare besvärsvägen därifrån till trafiksäkerhetsverket. Sedan skall det emellertid vara stopp.

När det gäller frågor om undantag för rörelsehindrade från sådana bestämmelser eller lokala trafikföreskrifter som avser stannande eller parkering bör erinras om att frågorna med giltighet fr. o. m. den 1 juli 1984 prövas med underlag av en ny paragrafi VTK. nämligen 159aå. Den nya paragrafen som har kompletterats med förordningsmotiv innehåller bl. a. vissa förtydliganden i den hittillsvarande regleringen av rörelsehindrade personers möjligheter att få extra parkeringstillstånd. På de skäl som jag anför i det särskilda avsnittet om stannande eller parkering (avsnitt 2.1), föreslår jag att sådana ärenden skall kunna överklagas från kommunen till länsstyrelsen och sedan vidare till trafiksäkerhetsverket. Jag förordar där- jämte att om trafiksäkerhetsverket finner att en fråga som har förts dit besvärsvägen är av prejudicerande art eller annars har principiell räckvidd. så bör ämbetsverkct överlämna ärendet till regeringens prövning.

[ övrigt bör när det gäller de lokala trafikföreskrifterna eftersträvas lösningar som nära ansluter till tvåinstansprincipen i 1984 års riksdagsbe- slut i anledning av propositionen om regeringens befattning med besvärs- ärenden. Jag har övervägt om det i något annat fall än beträffande de rörelsehindrades parkeringstillstånd kan finnas behov av att komplettera besvärsgången med ett överlämnandeinstitut av innebörd att när länssty- relsen eller trafiksäkerhetsverket har att pröva ett ärende i sista instans skall det som ett alternativ till att besluta finnas en möjlighet för myndighe- ten att med eget yttrande överlämna ärendet till närmast högre myndighet, dvs. respektive trafiksäkerhetsverket och regeringen. Ett överlämnande skulle få ske om ärendet hade principiell räckvidd eller eljest stor betydel- se. I propositioncn pekas visserligen i detta sammanhang (se s. 25 ff) framför allt på den situationen att det är önskvärt att regeringen som politiskt organ styr andra myndigheters praxis. Det heter emellertid också att överlämnande av särskilt viktiga ärenden under vissa förutsättningar bör användas i stället för besvärsprövning när det från rättvisesynpunkt är önskvärt att t.ex. olika länsstyrelsers praxis skall bli likformig eller när regeringen i exceptionella fall måste kunna dispensera från praxis.

Utom de i viss mån speciella motiv som är för handen när det gäller de rörelsehindrades parkeringstillstånd harjag emellertid inte ansett att det i ärenden om undantag från lokala trafikföreskrifter finns behov av ett överlämnandeinstitut. När det gäller exempelvis det uttalade kravet på likformighet mellan länsstyrelserna bör erinras om att trafiksäkerhetsver- ket enligt 1625 VTK har bemyndiganden att utfärda föreskrifter i anslut- ning till bestämmelserna i VTK. Dylika föreskrifter tas in i trafiksäkerhets- verkets författningssamling (se t. ex. TSVFS 1979: 24, 1980: 51 och 1983: 53).

Det skall tilläggas att i den omfattning som mina förslag om begränsning- ar i besvärsrätten på trafikområdet i samband med ett eventuellt genomfö- rande byggs på med överlämnandemöjligheter måste 1695 tredje stycket

• Sida 25
•  Original

anpassas till det. En sådan besvärsrätt för trafiksäkerhetsverket och väg- verket som det talas om i det stycket låter sig nämligen knappast förenas med ett överlämnandeinstitut (jfr prop. 1983/84: 120, s. 25 ff). Annars är det framför allt 148 och 159 && VTK samt 1978 års lag om trafiknämnd som måste ändras om besvärsgången skall läggas om på det sätt jag har antytt här och kommer att föreslå i de tre följande avsnitten 1.1— l .3.

För att se hur en dylik besvärsordning skulle komma att gestalta sig i praktiken har jag inventerat de mellan 150 och 160 ärenden om lokala trafikföreskrifter som regeringen prövade under år 1983. Resultatet av inventeringen redovisas härefter i tre särskilda avsnitt, vart avsnitt under sin rubrik.

7.1 Ärendena om bestämmande av färdhastighet

De allmänna bestämmelserna om färdhastighet finns i 64—68 åå VTK. Som antytts i ingressen är 64—6655 VTK de paragrafer som länsstyrelsen eller kommun får medge avvikelser ifrån genom lokala trafikföreskrifter.

Enligt 64.5 VTK får ett fordons'hastighet inte överstiga 50 kilometer i timmen inom tätbebyggt område. I 655 föreskrivs att utom tätbebyggt område får ett fordon inte föras med högre hastighet än 70 kilometer i timmen (bashastighet), om inte trafiksäkerhetsverket beslutar annat (90. 110 eller 130 km/tim). I 665 regleras den tillåtna färdhastigheten under särskilda förhållanden för bussar och lastbilar samt för bilar som har tillkopplade fordon.

I fem av de 95 ärenden om färdhastighet som fördes upp till regeringen under år 1983 hade besvären kommit in till kommunikationsdepartementet för sent. De sakbehandlades därför inte av regeringen. Av övriga 91 ärenden biföll regeringen besvären i 14 fall och avslog dem i 76. När besvären prövades av regeringen förelåg i nästan alla ärenden yttranden från den myndighet som enligt 148ä första stycket normalt prövar frågor om hastighetsbegränsningar. dvs. länsstyrelsen', samt från trafiksäker- hetsverket ävensom från kommunens trafiknämnd (kommunstyrelsen, tra- fiksäkerhetsnämnden, gatunämnden etc.).

1 12 av de 14 bifallsbesluten hänvisade regeringen som motivering för sitt ställningstagande till vad trafiksäkerhetsverket anfört i ärendet. [ de två andra bifallsbesluten hävisades till "rådande trafikförhållanden på plat- sen". [ dessa senare ärenden hade trafiksäkerhetsverket i sina yttranden föreslagit andra ehuru inte så långtgående trafiksäkerhetsfrämjande åtgär- der som att begränsa hastigheten. 1 det ena fallet hade ursprungligen yrkats sänkning från 50 km/tim. till 30 km/tim. och i det andra fallet från 70 km/tim. till 50 km/tim.

När det gäller de 76 avslagsbesluten uttalade regeringen i 52 av besluten att den inte fann skäl att frångå länsstyrelsens bedömning i ärendena och i

' Som nämnts förut gäller att ändringen av 1485 första stycket och 1595 VTK. varigenom kommunen och inte länsstyrelsen i framtiden prövar frågor om färdhas— tighet på vägar som inte är avsedda för genomfartstrafik. trädde i kraft den 1 januari 1984 (se SFS 1983: 114). Under hela är 1983 var alltså länsstyrelsen huvudbesluts- myndighet i sådana frågor om färdhastighet som avses i 1475 andra stycket 6.

• Sida 26
•  Original

ett av besluten att den inte fann skäl att ändra de hastighetsbegränsningar som redan gällde på platsen. I övriga 23 ärenden hänvisade regeringen i sina beslut till vad trafiksäkerhetsverket anfört i ärendet. Hänvisningen i dessa fall till trafiksäkerhetsverket i stället för till länsstyrelsen torde sammanhänga med att verket genom sitt yttrande tillfört frågan något nytt moment som regeringen ansåg vara betydelsefullt för den slutliga bedöm- ningen av ärendet. Skillnaderna i skrivning skall alltså inte tolkas på det sättet att trafiksäkerhetsverket och länsstyrelsen haft skilda uppfattningari huvudfrågan och att regeringen sedan anslutit sig till endera myndighetens bedömning. Sammantaget gäller i stället att länsstyrelsen och trafiksäker- hetsverket synes ha varit ense i huvudfrågan i praktiskt taget samtliga de ärenden om hastighetsbegränsning som regeringen sakprövadc under år 1983 och därvid avslog.

Förslag

Det finns ingentingi resultaten från min inventering av 1983 års regerings- ärcnden om lokala trafikföreskrifter m.m. gällande färdhastighet som mot- säger att besvärsgången i sådana ärenden kan läggas om i rationalise— ringssyfte på det sätt som jag har föreslagit förut ('s. 11 ff). Jag förordar alltså beträffande sådana ärenden som det talas om i 1475 andra stycket 6 VTK den omläggningen av beslutsordningen, att trafiksäkerhetsverket skall vara sista instans i frågor som på förstainstansnivå prövas av antingen kommunen eller länsstyrelsen. 1 ett ärende som kommer till trafiksäker- hetsverket besvärsvägen skall det alltså inte finnas klagorätt upp till rege- ringen. Däremot skall ett beslut av trafiksäkerhetsverket i en fråga som verket prövar på förstainstansnivå på samma sätt som nu få överklagas till regeringen (655 VTK).

7.2 Ärendena om parkeringsförbud och parkeringstillstånd samt förbud att stanna m. m.

De allmänna bestämmelserna om stannande eller parken'ng av fordon finns i 69—77 55 VTK. Genom en lokal trafikföreskrift får meddelas dels förbud att stanna eller parkera fordon (1475 andra stycket 7). dels föreskrift om stannande eller parkering med avvikelse från 69 eller 715. 725 2. 5 eller 6 samt 735 eller 745 3 eller 4 (1475 andra stycket 8)'.

För väghållnings- och utryckningsfordon samt fordon som används för transport av sjuka eller rörelsehindrade gäller särskilda undantagsregler. nämligen 1565 VTK. Paragrafens lydelse intill den [juli [984 var följande (ang. de nya föreskrifterna. se 5. 21).

Fordon som används av polisen vid trafikövervakning eller som stoppas vid sådan övervakning får stannas eller parkeras utan hinder av förbud som har meddelats genom lokal trafikföreskrift. Detsamma gäller i fråga om fordon. som används

' 1 prop. 1984/85:14 har regeringen under hösten 1984 föreslagit nya regler om boende- och nyttoparkering. Propositionen har ännu i mitten av november 1984 inte behandlats slutligt av riksdagen. Det har därför inte varit möjligt att i detta betän- kande ta hänsyn till en ev. ny lagstiftning på detta område.

• Sida 27
•  Original

1. i trafikövervakning som avses i lagen (1964: 321) om kommunal trafik- övervakning, av polis- eller tullpersonal i tjänsteutövning. för transport av sjuka eller rörelsehindrade personer, i väghållningsarbete eller liknande arbete på eller vid vågen, av statlig brandkår eller kommunal brandstyrka vid räddningstjänst. Undantag enligt 1—5 gäller endast om omständigheterna kräver det och särskild försiktighet iakttas.

f***?!”

En lokal trafikföreskrift om parkering eller stannande som utfärdas med stöd av 1475 andra stycket 7 eller 8 meddelas av kommunen. Det framgår av 1485 första och tredje styckena VTK.

I 1595 tredje stycket finns bestämmelser om vilken myndighet som skall besluta i frågor om undantag för visst ändamål från lokala trafikföre- skrifter. Är det fråga om sådana lokala trafikföreskrifter som avses i 1475 andra stycket 7 och 8 utövas beslutanderätten av kommunen eller. om frågan berör mer än en kommun inom ett län. av länsstyrelsen eller. om den berör mer än ett län. av trafiksäkerhetsverket. Frågor om undantag från lokala trafikföreskrifter som avser transport av farligt gods prövas dock av länsstyrelsen. Frågor om undantag för rörelsehindrade från bl. a. tralikföreskrifter som avser stannande eller parkering prövas av den kom- mun inom vilken sökanden är kyrkobokförd.

Det skall tilläggas att det enligt förordningen (SFS 1979: 1082) om lokala trafikföreskrifter i vissa fall finns ett bemyndigande för länsstyrelsen att utan hinder av i övrigt gällande bestämmelser besluta om lokala trafikfö- reskrifter som innebär att fordonstrafik helt eller delvis förbjuds på vissa vägar eller inom vissa områden. Förordningen och bemyndigandet gäller om det är särskilt svåra väderleksförhållanden eller liknande omständighe- ter. Frågor om undantag från sådana lokala trafikföreskrifter som avses här prövas av länsstyrelsen.

Regeringen prövade under år 1983 sammanlagt 36 besvär över beslut av länsstyrelsen i fråga om lokala trafikföreskrifter gällande parkering av fordon (parkeringstillstånd, förbud att parkera. tidsbegränsad parkering etc.).

Regeringen biföll besvären helt eller delvis i 14 av de 36 ärendena och avslog besvären i 22 av dem. Två av de 14 ärendena som bifölls (3/2 nr 30 och 8/9 nr 16) avvek i sak rätt mycket från de övriga och tas inte upp närmare här. Det ena av dem gällde ett krav på förekomsten i lokala trafikföreskrifter av uppgifter om datumparkering och det andra generellt parkeringstillstånd i Stockholm för bilar tillhörande Stockholms läns lands- ting. narkomanvårdskliniken vid Sabbatsbergs sjukhus.

Av återstående 12 bifallsiirenden hade 1 1 samband med rörelsehindrade personers möjligheter att parkera och stanna samt ett samband med fram— komligheten och trafiksäkerheten i ett villaområde. Ärendena fördelade sig enligt följande. 0 I tre av ärendena om parkeringstillstånd för rörelsehindrade personer var det fråga om tolkningen av innehållet i dåvarande 1565 första stycket 3 VTK. Länsstyrelsen hade i vart och ett av tre ärenden avslagit klagandens hemställan om parkeringstillstånd med hänvisning till att

• Sida 28
•  Original

denne hade möjligheter att parkera "fritt" med stöd av 156 .5 VTK. lett av ärendena uttalas i regeringsbeslutet att det trots förekomsten av 1565 VTK kan finnas skäl att utfärda särskilt parkeringstillstånd avseende transporter av rörelsehindrade, särskilt när det gäller ett bestående behov av att parkera fordonet utan hinder av eljest gällande bestämmel- ser. I ett av de två övriga ärendena med anknytning till 1565 VTK framhåller trafiksäkerhetsverket i sitt yttrande, att "klaganden är bero- ende av hjälp vid förflyttning utanför fordonet" samt att det under sådana omständigheter är "tveksamt om 1565 VTK täcker de uppställ- ningsbehov som kan bli aktuella”. I det tredje ärendet anför ämbetsver- ket bl. a. att "för rörelsehindrad som själv för sitt fordon måste hänsyn tas till i vilken omfattning rörelsehindret begränsar förflyttningen utan- för fordonet" samt att ”för den som inte själv för fordon bör, förutom förmågan att själv förflytta sig utanför fordonet, behovet av hjälp av annan person — föraren — beaktas". Ämbetsvcrket tillägger att klagan- den synes vara i behov av hjälp vid förflyttning utanför fordonet. Därför bör enligt verkets" bedömning ett parkeringstillstånd kunna meddelas. I sju av de övriga bifall.?ärendena som gällde särskilt parkeringstillstånd för rörelsehindrade utgjordes den gemensamma nämnaren av att klagan- den i' besvärsärende! hos regeringän kommit in med ett (nytt) läkarintyg som på ett annat sätt än tidigare i ärendet ingivet material styrkte behoVet av ett särskilt parkeringstillstånd. Det innebär att det i vart och ett av dessa Sju ärenden kom in i sista instans en ny omständighet som föranledde regeringen att ändra länsstyrelsens avslagsbeslut.

Ett annat ärende avseende parkeringstillstånd för rörelsehindrade sy-. nes ha bifallits av regeringen närmast som enfarm av nåd. l ärendet är nämligen ostridigt att det rörelsehinder som klaganden hänvisar till i första hand gör sig gällande i samband med bärande av gods. Då brukar inte särskilt parkeringstillstånd medges. Trafiknämnden avslår också sökandens hemställan. Detsamma gör länsstyrelsen. 1 besvärsskrivelsen till regeringen vitsordas att klagandens svårigheter att förflytta sig i första hand föreligger i samband med bärande av gods. Men det pekas samtidigt på att klaganden i sitt arbete har mycket tunga bördor (tunga volymer. kataloger och annat tungt material) att bära från bilen. Och det är svårt att hitta parkeringsplatser i närheten. "Det heter sedan i be- svärsskriften, som är uppsatt av klagandens rättsliga biträde. bl. a. föl- jande. "Skulle Andersson därför kunna få det av honom sökta parke- ringstillståndet, skulle detta innebära en mycket stor uppmuntran för honom i hans försök att återgå till ett normalt arbete efter de oerhört omfattande kroppsliga skador som han ådrog sig vid trafikolyckan. Jag är medveten om att kriterierna för parkeringstillstånd för rörelsehindra- de främst skall vara av sådant slag att de förutsätter ett underlättande för personer som har betydande svårigheter att klara sina förflyttningar utanför fordonet. För Anderssons del skulle det emellertid vara av en avgörande psykologisk betydelse om han kunde av samhället få det stöd och den uppmuntran som ett parkeringstillstånd skulle kunna innebära för honom. Han skulle känna att hans ambitioner besvarades av samhäl- let och detta genom en tämligen begränsad insats. Andersson anser att

"28

• Sida 29
•  Original

omtanken om en svårt sargad människa måste väga tyngre än den säkerligen ringa risk för prejudicat som ett bifall till hans framställan eventuellt skulle kunna medföra."

'l'raliksäkerhetsverket sägeri sitt yttrande att med hänsyn till konse- kvenserna bör stor restriktivitet iakttas vid utfärdande av rikstäckande parkeringstillstånd för rörelsehindrade av sådant skäl (= svårigheter att förflytta sig med tunga böcker) som anförs i ärendet. Detta gäller Speci- ellt. tillägger ämbetsverket. i samband med yrkesutövning; många kan åberopa samma skäl som här. Trafiksäkerhetsverket avstyrker därför bifall till besvären. Även länsstyrelsen avstyrkeri ett av departementet infordrat yttrande. Men regeringen bifaller alltså besvären. . 1 det sista av bifallsärendena om parkering är huvudfrågan om det skall vara parkeringsförbud under dagtid på tre gator inom ett villaområde. Trafiknämnden har belagt gatorna med parkeringsförbud. Några enskil- da personer begär upphävande av det. Ansökningen avslås av trafik- nämnden. Länsstyrelsen upphäver efter besvär trafiknämndens beslut. Frågan förs av trafiknämnden vidare till regeringen. Kommunikations- departementet hör trafiksäkerhetsverket. Verket ansluter sig till trafik- nämndens uppfattning att det bör vara parkeringsförbud dagtid på de tre gatorna i villaområdet och tillägger att "det skall finnas starka skäl att frångå en bedömning som gjorts av en kommun, då det kan anses att kommunen har den totala överblicken av parkeringssituationen och sannolikt en plan eller motsvarande målsättning för hur parkering av fordon skall ske”. I fråga om parkeringsförbudet på de tre gatorna följer regeringen trafiknämndens beslut. I sammanlagt 25 av ärendena om parkering m.m. avslog regeringen de besvär som anförts över länsstyrelsens beslut. Sex av ärendena var i sak särpräglade. Två av dessa gällde sålunda s. k. nyttoparkeringstillstånd och tre av dem s.k. boendeparkeringstillstånd (pågående försöksverksamheter :' Stockholms kommun). Besvär över trafiknämndens beslut i de två åren- dena om nyttoparkeringstillstånd hade dessutom kommit in till länsstyrel- sen för sent. Länsstyrelsen tog därför inte upp besvären till prövning. Över det anfördes klagomål till regeringen. som emellertid blankt avslog besvä- ren. 1 de tre ärendena om boendeparkeringstillstånd fann regeringen inte i något fall anledning att frångå trafiknämndens och länsstyrelsens bedöm- ningar. Ytterligare ett av avslagsärendena skilde sig i sak betydligt från de övriga, nämligen i så måtto att det avsåg en ansökan om flyttning av busshållplats på grund av bullerstörningar. Regeringen gick i detta ärende på samma linje som tidigare trafiknämnden och länsstyrelsen samt trafik- säkerhetsverket i sitt yttrande.

1 de övriga 19 avslagst'irendena utom ett hade länsstyrelsen i sitt beslut gått på samma linje i sakfrågan som kommunens trafiknämnd. Regeringen i sin tur gick i alla 19 ärendena på samma linje i sakfrågan som länsstyrelsen. Trafiksäkerhetsverket hade hörts i ungefär halva antalet av de ärenden som vi talar om nu. 1 det material som jag har studerat i första hand (i detta fall regeringens och länsstyrelsens beslut) finns det ingenting som tyder på att traliksäkerhetsverket i något av de ärenden som verket yttrat sig över skulle ha haft en annan uppfattning i huvudfrågan än den regeringen kom

• Sida 30
•  Original

fram till. Angående ändamålen med ansökningarna skall här kort nämnas följande.

1 6 av de 19 avslagsärenden som vi talar om nu var det fråga om parkeringstillstånd eller parkeringsförbud för att underlätta (främja) ett företags eller en enskild persons yrkesverksamhet trafikskola, läkare. sjukgymnast. tolk, stämningsman. lastning och lossning av kylmateriel. Två av ärendena gällde fri (friare) parkering på gata för att främja affärs- verksamhet längs gatan (kundbortfall om det är för mycket långtidsparke- rade bilar). 1 5 av ärendena var det fråga om särskilt parkeringstillstånd på grund av rörelsehinder och i 4 av dem om parkeringsförbud (avkortad tid för parkering) för att främja väghållningen eller genomfartstraliken. 1 ett ärende hade sökanden begärt parkeringstillstånd på gatan i ett villaområde med hänvisning till att han saknade garage i sin villa och även möjligheter att parkera på den egna tomten. 1 det sista av nu behandlade avslagsären— den — vilket var i viss mån artskilt från de övriga — hade sökanden som var enjuridisk person begärt upphävande av en för tunga fordon mcdgiven rätt att under vissa förutsättningar parkera på Tegeluddsvägen i Stockholm.

Innan jag går in på hur besvärsprocessen bör se ut i framtiden i ärenden om lokala tralikföreskrifter som gäller stannande eller parkering bör erin- ras om följande. Frågor om undantag för rörelsehindrade från lokala trafikföreskrifter som avser stannande eller parkering prövas med giltighet fr.o.m. den 1 juli 1984 enligt föreskrifter som delvis är nya, delvis hämtade från 1565 VTK och sammanförda i en ny 159215 VTK (senaste lydelse av 159a5 se SFS 1984: 78). Om undantaget skall gälla generellt för en person prövas frågan enligt första stycket p. 1 i den nya paragrafen av den kommun där sökanden är kyrkobokförd eller. om sökanden inte är kyrko- bokförd i riket. där han vistas. Om undantaget skall gälla för ett visst ändamål prövas frågan enligt första stycket p. 2 i den nya paragrafen av kommunen eller, om undantaget berör mer än en kommun inom ett län. av länsstyrelsen i något av de län som berörs. Även utan ett medgivande som sagts nu får enligt 159a5 andra stycket ett fordon stannas och parkeras utan hinder av förbud som har meddelats genom lokala trafikföreskrifter när det används för transporter av sjuka och rörelsehindrade. Detta undan- tag gäller dock endast om omständigheterna kräver det och särskild försik— tighet iakttas.

I anslutning till 159215 har regeringen den 9 februari 1984 utfärdat förord- ningsmotiv 1984: 4. Där finns angivet närmare under vilka förutsättningar undantag som sägs i paragrafen kan medges.

Förslag

I princip bör i ärendena om lokala trafikföreskrifter avseende stannande eller parkering kunna gälla en strikt tvåinstansordning enligt riksdagens beslut i anledning av prop. 1983/84: 120. Det innebär att när trafiknämnden beslutar i första instans skall det finnas besvärsrätt upp till länsstyrelsen men sedan vara stopp. På motsvarande sätt bör gälla att när länsstyrelsen beslutar i första instans skall det finnas besvärsrätt upp till trafiksäkerhets-

• Sida 31
•  Original

verket men sedan vara stopp. ] ärenden som trafiksäkerhetsverket prövari första instans skall det på vanligt sätt gå att klaga upp till regeringen.

Som föreslagits tidigare bör emellertid ärendena om de rörelsehindrades parkeringstillstånd behandlas annorlunda. Det är särskilt i dessa ärenden viktigt att praxis blir likformig, t. ex. när det gäller de medicinska kraven för bifall till en ansökan om särskilt parkeringstillstånd. Jag föreslår därför att dylika ärenden skall kunna överklagas inte bara från kommunen till länsstyrelsen utan även vidare därifrån till trafiksäkerhetsverket. Dessut— om bör föreskrivas att ett ärende som har kommit till trafiksäkerhetsverket besvärsvägen och som gäller särskilt parkeringstillstånd (motsvarande) för en rörelsehindrad person skall överlämnas till regeringens prövning om ärendet är av prejudicerande art eller har principiell räckvidd.

7.3 Ärenden om övriga lokala trafikföreskrifter

I de två närmast föregående avsnitten har jag behandlat frågor om lokala trafikföreskrifter m.m. gällande dels färdhastighet (655 och 1475 andra stycket 6). dels stannande och parkering (147 5 andra stycket 7 och 8 samt 1565 första stycket 3. med giltighet fr.o.m. den 1 juli 1984 159a5. allt VTK). l förevarande avsnitt tar jag upp en del frågor om lokala trafikfö- reskrifter gällande andra ändamål i 1475 andra stycket än något av de nämnda. Det sker med utgångspunkt bl. a. från att regeringen under år 1983 prövade sammanlagt 28 ärenden nted besvär över beslut av länssty- relsen am lokala trafikföreskrifter gällande sådana andra ändamål.

Av dessa 28 ärenden var fyra i viss mån särpräglade. ( ett ärende ville klaganden ha inhibition av ett beslut om lokala trafikföreskrifter och i ett annat ville klaganden ha omprövning av en fråga som regeringen redan tidigare avgjort slutligt. 1 det tredje ärendet saknade klaganden besvärsrätt och i det fjärde var fråga om ändring i några delar av lokala trafikföre- skrifter som meddelats att gälla generellt för Stockholms kommun. Dessa fyra ärenden avslogs av regeringen. De tas inte upp vidare av mig i detta sammanhang.

Övriga 24 ärenden gällde i 7 fall förbud mot trafik av fordon av visst slag (1475 andra stycket 1), i tre fall stopplikt (1475 andra stycket 11), i ett fall förande av terrängfordon (1475 andra stycket 12") samt i 11 fall andra särskilda åtgärder för reglering av trafiken (147 5 andra stycket 13).

Av ifrågavarande 24 ärenden avslogs besvären i 23 och bifölls i ett fall. Det bifallna ärendet gällde en fråga om stopplikt. Regeringen följde i ärendet vad trafiksäkerhetsverket föreslagit. '

Förslag

[ vidare män än som skett nu gårjag inte in på de olika rcgeringsbesluten. Det bör vara möjligt att överlag använda tväinstansmodellen. Det innebär att ett beslut av trafiknämnden skall få överklagas till länsstyrelsen men inte vidare därifrån, att ett beslut av länsstyrelsen skall få överklagas till trafiksäkerhetsverket respektive vägverket men inte vidare därifrån samt att ett beslut av trafiksäkerhetsverket respektive vägverket i första instans på samma sätt som gäller för närvarande skall få överklagas till regeringen.

• Sida 32
•  Original

8 Besvär över beslut om undantag från vissa föreskrifter i vägtrafikkungörelsen

Samma beslutsregler. inklusive regler om besvärsrätt, gäller för närvaran- de i frågor om undantag från föreskrifter som är inskrivna direkt i vägtra— fikkungörelsen (1972: 603) och i frågor om undantag från lokala trafikfö- reskrifter. utfärdade med stöd av kungörelsen. Det framgår av 159 och 169 55 vägtrafikkungörelsen (VTK) samt 1978 års lag om trafiknämnd. Om nämnda paragrafer och lagen ändras på det sätt som jag har förutsatt tidigare så kommer de nya bestämmelserna att omfatta såväl särskilda trafikföreskrifter i VTK som lokala trafikföreskrifter utfärdade med stöd av VTK.

Som framgår av rubriken kommer i detta avsnitt att behandlas frågor om undantag i särskilda fall från vissa paragrafer i VTK.

Nuvarande bestämmelser

[ 1595 VTK anges de paragrafer i kungörelsen beträffande vilka regeringen har lämnat i uppdrag åt underlydande myndigheter att pröva frågor om dispens i särskilda fall. Om vi ur 1595 tar bort vad paragrafen innehåller om lokala trafikföreskrifter lyder paragrafen som följer.

1595 Frågor om undantag för visst ändamål från 64 eller 66 5. 675 första stycket. 118. 121 eller 1225 prövas av länsstyrelsen. Rör undantaget mer än ett län, prövas frågan av trafiksäkerhetsverket. Frågor om undan- tag för visst ändamål frän 106. 107. 109—111 55 ... prövas av kommunen eller, om trafiken berör mer än en kommun inom ett län, av länsstyrelsen eller, om den berör mer än ett län. av statens vägverk. Frågor om undantag för visst ändamål från 139—144 55 prövas av trafiksäkerhetsverket. Om undantag från dessa bestämmelser behövs i samband med tillståndspröv- ning som avser lång, bred eller tung transport. prövas frågan dock av vägverket. Frågor om undantag från 65 5 eller beslut som har meddelats med stöd av 655 prövas i fall som avser tävling med fordon på väg av länsstyrelsen och för visst ändamål i annat fall av trafiksäkerhetsverket. Frågor om undantag från 99 5 andra eller tredje stycket för visst ändamål eller från 117 a 5 första stycket eller 117 b5 första stycket prövas av trafiksäkerhetsverket. Frågor om undantag för visst ändamål från 69 eller 71 5, 72 5 2, 5 eller 6, 73 5. 745 3 eller 4, 115 eller 128— 131 5 ... prövas av kommunen eller, om trafiken berör mer än en kommun inom ett län. av länsstyrelsen eller, om den berör mer än ett län, av trafiksäkerhetsverket . . . 1 fråga om undantag för rörelsehindrade från sådana bestämmelser som avser stannande eller parkering finns bestämmelser i 159 a5. Frågor om undantag för visst ändamål från föreskrifter enligt 1545 i samband med tjtillossning eller liknande förhållanden prövas av den som har meddelat föreskriften eller. om trafiken berör mer än ett län, av statens vägverk. Skall en fråga om undantag enligt denna paragraf prövas av kommunen men kan ett beslut av kommunen inte avvaktas utan olägenhet. ankommer det i stället på polismyndigheten att pröva frågan . . .

• Sida 33
•  Original

Det skulle föra för långt och kanske även bli svåröverskådligt om jag i detta sammanhang gick in i detalj på det materiella innehållet i de olika paragraferi VTK som är särskilt nämnda i 159 5. Jag nöjer mig därför i det avseendet med att hänvisa till författningstexten.

1983 års besvärsärenden

Det förekommer inte varje år så många besvärsärenden hos regeringen om undantag för visst ändamål från särskilda föreskrifter i VTK. Kanske är det ett tiotal. Följande exempel är hämtade från 1983 års ärendeförteck- ningar. 0 Ett fraktföretag begär att — med undantag från 1075 VTK samt även från lokala trafikföreskrifter om fordons- och lastbredd — få genomföra sammanlagt sex transporter på allmänna vägar från Sundsvall till Grums av filtertråg med en bredd av 470 cm. Vägverket lämnar ansökningen utan bifall. Men regeringen ger den sökta dispensen "med hänsyn till de i ärendet upplysta förhållandena". 1 beslutet förutsätts dock samtidigt att sökandeföretaget genom konstruktionsändringar eller på annat sätt snarast åstadkommer andra lösningar på transportproblemet. . 1 ytterligare två fall begärs under år 1983 tillstånd till transporter på allmänna vägar med undantag från bestämmelserna i 1075 VTK samt även från lokala trafikföreskrifter om fordons- och lastbredd. 1 det ena ärendet är det fråga om att transportera två hus vars bredd uppgår till 556 cm. 1 det andra av ärendena består transporten av cisterngavlar med en bredd av 550 cm. Vägverket lämnar ansökningarna utan bifall. Även regeringen anser att tillräckliga skäl inte föreligger att medge de begärda transporterna. . En privatperson begär att med undantag från 1185 VTK få färdas med terrängmotorfordon på allmänna vägar i samband med virkestran— sporter. Länsstyrelsen avslår ansökningen. Regeringen finner inte an- ledning att frångå länsstyrelsens bedömning. . I vart och ett av två ärenden ansöks om medgivande att utan hinder av bestämmelserna i bl.a. 1395 få framföra mobilkranar på vissa motorvä- gar och motortrafikleder. 'l'rafiksäkcrhetsverket lämnar framställningar- na utan bifall. Regeringen anser inte att det finns skäl att frångå ämbets- verkets bedömning och avslår därför besvären. . En lantbrukare hemställer att i samband med skötseln av sin jordbruks- egendom få korsa en motorväg med traktor och tillhörande redskap. Trafiksäkerhetsverket avslår. Regeringen ansluter sig till det. o I vart och ett av två ärenden hemställs om undantag från skyldigheten att använda bilbälte (l l7a5 VTK). Trafiksäkerhetsverket avslår. Rege- ringen gör detsamma.

F örsla g

Det finns enligt min mening i sak ingenting som hindrar att man även i fortsättningen har samma begränsningar i besvärsrätten i frågor som gäller undantag från särskilda bestämmelser i VTK som i frågor om undantag

• Sida 34
•  Original

från lokala trafikföreskrifter. Det blir också förhållandet om regeringen enligt mitt tidigare förslag ändrar 159 och 16955 samt 1978 års lag om trafiknämnd. Ändringen kommer att innebära övergång till en tvåinstans- prövning av innebörd i huvudsak att ett ärende som på förstainstansnivå prövas av kommunen skall få överklagas till länsstyrelsen men inte be— svärsvägen få föras vidare därifrån. att ett beslut som meddelas på för- stainstansnivä av länsstyrelsen skall få överklagas till trafiksäkerhetsver- ket eller vägverket men inte besvärsvägen få föras vidare därifrån samt att ett beslut som på förstainstansnivä meddelas av trafiksäkerhetsverket eller vägverket liksom för närvarande skall få överklagas till regeringen.

• Sida 35
•  Original

Bilaga .?

Utdrag ur promemorian Sanktioner i vägtrafiklagstiftningen. Ds K 1985: 8 9 Sammanfattning av förslagen

9.1 Vägtralikkungörelsen

Straffstadgandena till följande bestämmelser i VTK föreslås upphävda. eftersom det ansetts tillräckligt att överträdelser av bestämmelserna blir straffbara först då de också innefattar brott enligt trafikbrottslagen: 165 första stycket. 31. 33. 40. 41. 43. 55. 101. 124. 129 och 13655 samt delar av 34 5.

Den generella bestämmelsen om straff för den som bryter mot 75 före- slås upphävd. Överträdelser av sådana trafikanvisningar som lämnas ge- nom trafiksignaler med undantag för gångsignalerna samt ett fåtal vägmär- ken och vägmarkeringar föreslås dock alltjämt vara straffbelagda. Försla- gen innebär alltsä att det inte längre skall vara straffbart att gå mot rött ljus i gängsignal.

Straflbestämmelserna till 61 och 12655 föreslås upphävda. 61 5 har an- setts för allmänt hållen för att vara förenad med straff. Överträdelser av 1265 har ansetts för bagatellartade för att vara straffbara.

En fordonsägares straffansvar för överträdelser av bestämmelserna i 1065 eller i lokala trafikföreskrifter om axel- eller boggitryck eller brutto- vikt upphävs. Överlastavgiften har ansetts vara tillräcklig sanktion.

De särskilda straffbestämmelserna för överträdelser av föreskrifter som har meddelats enligt 1285 och av villkor som har meddelats enligt 1605 föreslås upphävda som onödiga.

Ett system med en administrativ avgift som sanktion för hastighetsöver— trädelser föreslås. VTK-.s straffbestämmelser för överträdelser av bestäm- melserna om högsta tillåtna hastighet föreslås upphävda. Om en hastig- hetsöverträdelse också är brott enligt trafikbrottslagen skall enligt försla- get både straff och avgift utgå. Trots att hastighetsbestämmelscrna är mycket viktiga för trafiksäkerheten. efterlevs de dåligt. Sanktionsavgiften. som avses bli mer tyngande än ett bötesstraff, syftar till att öka allmänpre- ventionen. Systemet avses också medföra vissa administrativa förenkling- arjämfört med det straffrättsliga.

9.2 Fordonskungörelsen

Straffstadgandena till 7. 8 och 955 FK föreslås upphävda. eftersom det ansetts tillräckligt att överträdelser av bestämmelserna blir straffbara först då de också innefattar brott enligt trafikbrottslagen. Straftbestämmelsen till 235 föreslås upphävd som onödig. Straftbestämmelserna till de llesta bestämmelserna om fordons utrust- ning och beskaffenhet föreslås upphävda. De administrativa sanktionerna körförbud och föreläggande om kontrollbesiktning eller registreringsbe-

• Sida 36
•  Original

siktning eller om reparation har ansetts vara tillräcklig reaktion mot över- trädelser av bestämmelserna. Straff föreslås dock vara kvar som sanktion mot överträdelser av de bestämmelser som gäller bl.a. cyklar.

9.3 'I'errängtrafikkungörelsen

Straffstadgandena till 7. 8 och 9 55 TTK föreslås upphävda av samma skäl som 7. 8 och 9 55 FK föreslagits upphävda.

Den sanktionsavgift som föreslagits som påföljd för överträdelser av VTKzs bestämmelser om högsta tillåtna hastighet föreslås bli enda påföljd också för överträdelser av föreskrifter om högsta tillåtna hastighet enligt TTK.

Överträdelser av bestämmelserna i TTK om terrängfordons skick och utrustning föreslås avkriminaliserade i samma utsträckning och av samma skäl som motsvarande bestämmelser i FK.

9.4 Bilregisterkungörelsen

Straftbestämmelserna till 225 tredje stycket. 44, 52 och 60 55 tredje stycket föreslås upphävda. Efterlevnaden av 22 5 har ansetts omöjlig att kontrolle-

ra. Eftcrlevnaden av 445 och 605 tredje stycket har ansetts bättre gynnas av en möjlighet för länsstyrelsen att vid vite förelägga fordonsägaren att fullgöra sina skyldigheter. Straffbestämmelsen till 525 har ansetts onödig. 565 föreslås upphävd som onödig.

9.5 Riksåklagarens förslag

De under 9.1 —9.4 redovisade förslagen har som en utgångspunkt haft antagandet att vissa av de förslag som riksåklagaren lagt fram i sin rapport "Överträdelseri trafiken" leder till lagstiftning. nämligen

att påföljden dagsböter i allt väsentligt ersätts med penningböter. att gränsen för den straffbara oaktsamhcten enligt 1 5 första stycket trafikbrottslagen höjs. samt

att smitningsbrottet enligt 55 trafikbrottslagen gradindelas.

• Sida 37
•  Original

InnehåH

Proposition .................................................. Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... Propositionens lagförslag ...................................... 1 Lag om ändring i lagen (1978: 234) om trafiknämnd ............. 2 Lag om ändring i lagen (1951 : 649) om straff för vissa trafikbrott 3 Lag om ändringi terrängkörningslagen (1975: 1313) ............. 4 Lag om ändring i vägtrafikskattelagen (19731601) ............... 5 Lag om ändring i trafikskadelagen (1975: 1410) ................. Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 oktober 1986 1 Inledning .................................................. 2 Framlagda förslag .......................................... 2.1 Ändrad ordning för överklagande av beslut om lokala trafik- föreskrifter ............................................ 2.2 RÅzs förslag ........................................... 2.3 Avkriminalisering i trafikförfattningarna ................... 3 Föredragandens överväganden ............................... 3.1 Överklagande av beslut om lokala trafikföreskrifter ......... 3.2 Ändringen i trafikbrottslagen ............................. 3.3 Ändringarna i terrängkörningslagen, vägtrafikskattelagen och trafikskadelagen ........................................ 3.4 Viss avkriminalisering i vägtrafikkungörelsen (1972: 603) 3.5 Ikraftträdande m.m. .................................... 4 Upprättade lagförslag ....................................... 5 Hemställan ................................................ 6 Beslut ....................................................

Bilagor 1 Utdrag ur betänkandet Det fortsatta delegeringsarbetet i regerings-

kansliet ll, Ds SB 1984: 3 .................................... 2 Utdrag ur promemorian Sanktioner i vägtrafiklagstiftningen. Ds K 1985: 8 ....................................................

MINI—'—

OXMUIAWUJN

x)

10

11 12 14 14 15

15

16

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986

• Sida 38
•  Original