JK 1978-13-40

Bakgrund

I april 1990 var HS med om en trafikolycka då han i en stilla­stå­en­de bil vid ett rödljus blev påkörd bakifrån av en annan bil. I juli 1991 råkade HS på nytt ut för en trafikolycka; denna gång med ett mer dra­ma­tiskt förlopp. I samband med att han tvingades väja för ett rå­djur voltade bil­en av vägen och totalförstördes. Efter denna olycka var han sjukskriven i 15 dagar. I tiden därefter hade HS en rad kontakter med vård­­en på grund av uppgivna besvär med rygg, nacke och axlar m.m. HS erhöll också viss försäkringsersättning med an­led­ning av olyckorna.

Under tiden maj 1990 till augusti 1994 var HS – som är bygg­nads­ingenjör – anställd som projektledare hos ett dotterbolag till Telia med en lön om ca 20 000 kr i mån­aden. I september 1994 påbörjade han en an­ställ­ning hos det schweiziska bolaget UCS med en ungefärlig nettolön om 670 000 kr om året. I samband med att HS påbörjade sin an­ställ­ning hos UCS tecknade han olycksfallsförsäkringar m.m. med ett stort antal olika för­säkrings­bolag. Vid flertalet av ansökningarna hänvisade HS till två s.k. friskintyg som hade upprättats av två olika läkare.

I juli 1995 körde HS av vägen när han framförde en personbil på Ekerö. Enligt egen uppgift färdades han i ca 70 km/h när två rådjur kom ut i vägen och han fick väja; när bilen tog mark kastades han framåt, bakåt och framåt igen i en sekvens, slog huvudet i ratten och svimmande av. Han förd­es från platsen i ambulans och var inlagd på sjukhus i fem dagar där han fick genom­gå en mängd undersökningar.

HS hade efter olyckan 1995 en mängd läkarkontakter där han upp­gav sig ha svåra besvär med bl.a. nack- och ryggvärk men även kognitiva besvär såsom minnesproblem, hörselnedsättning och balans­rubb­ningar.

HS anmälde olycksfallet till försäkringsgivarna, bl.a. Skandia, Läns­för­säkringar Sak, WASA SAK och Trygg-Hansa. Efter att vissa kon­takter förekommit mellan HS och försäkringsbolagen kon­takt­ade bolagen varandra och fick klart för sig att HS hade flera olika för­säkringar. Försäkringsbolagen, bl.a. Trygg-Hansa, beslutade sig för att till­sam­mans utreda HS närmare och övervakade honom under flera mån­ader. Vissa händelser filmades.

I oktober 1996 råkade HS ut för ytterligare en trafikolycka när han färdades som passagerare i en taxi i Schweiz. Vid en trafikstockning körde taxin in i en framförvarande stillastående bil och taxin blev samtidigt dess­utom påkörd av den bakomvarande bilen. HS anmälde även denna olycka till försäkr­ings­bolagen.

Med anledning av vad som fram­kom vid försäkringsbolagens övervakning polisanmälde WASA SAK den 16 december 1997 misstanke om att HS gjort sig skyldig till försök till grovt be­drä­geri mot WASA SAK och ett stort antal andra försäkringsbolag i Sverige, Danmark och Schweiz gen­om att han sökt utverka försäkringsersättning hänförlig till trafikolyckan i juli 1995. Förundersökning inleddes av Åklagarmyndigheten i Stockholm den 17 december 1997.

HS väckte i juni 1998 fastställelsetalan mot ett antal försäkrings­bolag om rätt till försäkrings­ersätt­ning i första hand med anledning av tra­fik­­olyck­an i juli 1995. Försäkringsbolagen bestred talan i första hand på den grunden att för­säkr­ings­avtalen var ogiltiga enligt 4 § lagen (1927:77) om för­­säkr­ings­­avtal (FAL). Försäkringsbolagen anförde samman­fatt­nings­vis att HS hade genomfört en noga övervägd plan i syfte att genom svek tillskansa sig mycket stora försäkringsbelopp som han inte hade rätt till och att han genom att för­tiga denna avsikt svikligen undanhållit omständigheter som kunde antas ha be­tydelse för bolagen och därigenom vilselett dessa att meddela re­spektive försäkring. Målen vilandeförklarades i oktober 1999 i av­vakt­an på åklagarens beslut i åtalsfrågan.

Den 17 juni 2002 beslutade åklagaren att lägga ner förundersökningen.

Försäkringsbolagen, bl.a. Trygg-Hansa, begärde att få ta del av i stort sett samtligt material i förundersökningen med angivande att de behövde upp­gift­er­na för att få bevis för sin sak och sina anspråk på skadestånd tillgodo­sedda. Polismyndigheten i Stockholms län beslutade den 13 augusti 2002 att lämna ut huvuddelen av det begärda materialet.

Handlägg­ningen av målen mellan HS och försäkringsbolagen åter­upptogs och förundersökningsmaterialet, bl.a. uppgifter från HS dator, åberopades av försäkringsbolagen i tvisten. Vidare genstämde bland annat Trygg-Hansa med yrkande att HS skulle förpliktas att utge skade­stånd till bolag­et med 163 762 kr av­se­ende bevakningskostnader och utlägg som upp­kom­mit vid den över­vak­ning som hade föregått polis­an­mäl­an. Som grund åberopade Trygg-Hansa att HS hade ådragit sig ska­de­stånds­skyl­dighet pga. brott enligt 2 kap. 4 § skadeståndslagen (1975:207),  i dess tidig­are lydelse, då HS genom vilseledande, lämnande av oriktiga upp­gifter och underlåtenhet att lämna relevant information i sam­­band med för­säkr­ingens tecknande samt genom fingerat för­säkringsfall, genom vilse­led­ande och lämnande av orikt­iga uppgifter i samband med skade­anmälan or­sakat Trygg-Hansa ifrågavarande kostnader.

HS yrkade vid upprepade tillfällen att materialet från för­under­sök­ningen inte skulle tillåtas som bevisning i tvisten. Tingsrätten bedömde att bevisningen inte skulle avvisas.

Stockholms tingsrätt meddelade dom i målen den 31 mars 2010 (mål nr 8-699-98 m.fl.). HS käromål lämnades utan bifall samtidigt som bl.a. Trygg-Hansas ska­de­ståndsyrkande bifölls. HS förpliktades att utge ersättning för försäkr­ingsbolagens rättegångskostnader med sam­man­taget omkring 36 000 000 kr.

HS överklagade men varken Svea hovrätt eller Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd (hovrättens beslut den 21 september 2010 i mål nr T 3515-10 och Högsta domstolens beslut den 22 februari 2011 i mål nr Ö 4548-10).

HS ansökte om resning och klagade över domvilla hos Svea hov­rätt (mål nr Ö 6890-11). Hovrätten konstaterade att HS inte hade visat någon omständighet som kunde föranleda resning i målen och att det inte heller hade förekommit någon omständighet som kunde anses ut­göra domvilla. Hovrätten avslog därför HS resningsansökan samt klag­an över domvilla (beslut den 30 november 2011). HS över­klag­ade men Högsta domstolen meddelade inte pröv­nings­till­stånd (beslut den 5 september 2012 i mål nr Ö 5932-11).

HS har hos Justitiekanslern begärt skadestånd av staten och har huvudsakligen gjort gällande att hans rättigheter enligt artikel 6 och 8 i Europakonventionen har åsidosatts. Han har anfört att rättegången har tagit oskäligt lång tid, att hans rätt att betraktas som oskyldig har överträtts samt att hans rätt till försvar och rätt till privatliv har åsidosatts genom att materialet från förundersök­ningen har lämnats ut till försäkringsbolagen och tillåtits som bevisning i den civilrättsliga tvisten.

Särskilt angående förundersökningsmaterialet

Till stöd för begäran om utlämnande av förundersökningsmaterialet i juli 2002 anförde försäkringsbolagen bl.a. att bolagen var målsägande och skadelidande och därför behövde uppgifterna för att få bevis för sin sak och sina anspråk på skadestånd tillgodosedda i den civilrättsliga tvisten. Polis­myndigheten beslutade i augusti 2002, med hänvisning till de vid tiden för be­slutet tillämpliga be­stäm­melserna i 9 kap. 17 § tredje stycket 1 sekre­tess­lagen (1980:100), att avslå framställningen beträffande vissa handlingar samt vissa ADB-upp­tag­ningar men fann att hinder inte förelåg att i övriga delar lämna ut materialet. Försäkringsbolagen begärde att få ta del av ytter­ligare material och preciserade i skrift i oktober 2002 att bl.a. Trygg-Hansa hade ett anspråk på skadestånd avseende utredningskostnader mot HS. Polismyndigheten beslutade härefter att lämna ut även ett antal kassettband.

Sedan HS anmält utlämnandet till Justitiekanslern (dnr 3070-02-21), granskade Justitiekanslern polismyndighetens hand­lägg­ning av frågan om utlämnande av uppgifter ur förundersökningen. Justitiekanslern in­hämt­ade yttrande från Rikspolisstyrelsen. I beslut den 21 mars 2003 uttalade Justitiekanslern viss kritik mot polismyndighetens beslut att lämna ut upp­gift­er­na. Justitie­kanslern ansåg att ut­redningen i ären­det visade att de aktu­ella för­säkrings­bolagen inte in­tagit ställning som skadelidande i den mening som avsågs i 9 kap. 17 § tred­je stycket 1 sekretesslagen och fann att bolagen inte heller hade över­tagit någon rätt från skadelidande. Därmed befanns det ha saknats förutsätt­ningar för att med stöd av nämnda bestämmelse i sekre­tess­­lagen lämna ut uppgifter ur den nedlagda förundersökningen till för­säkr­ings­­bolagen.

Som ovan angetts yrkade HS i Stockholms tingsrätt att materialet från för­under­sök­ningen skulle avvisas. Han hänvisade bl.a. till Justitie­kans­lerns uttalande och sina rättigheter enligt artikel 6 i Europakonventionen. I beslut den 18 juni 2007 lämnade tingsrätten HS yrkande om av­vis­ning av allt ma­terial ur den nedlagda förundersökningen rörande honom ut­an bifall. Tings­rätten an­förde följande skäl.

Enligt svensk rätt är i princip alla bevismedel tillåtna. Att ett bevis åtkommits eller upp­tagits i strid mot en viss rättsregel eller rättsgrundsats synes i princip inte utesluta att det får läggas fram i en rättegång och tillerkännas ett högt bevisvärde. Av praxis fram­går enligt tingsrätten att mycket starka krav ställs för att oegentligt åtkommen bevisning skall kunna avvisas utan stöd i lag. (Se om det sagda Peter Fitger, Rättegångsbalken, s. 35:26 f.)

Den mellan parterna omdiskuterade frågan huruvida den aktuella bevisningen åtkom­mits i strid mot den omdiskuterade bestämmelsen i 9 kap. 17 § sekretesslagen är svår­bedömd. Även om bevisningen skulle ha åtkommits i strid mot den angivna bestäm­mel­sen finns det dock enligt tingsrätten inte någon grund för att nu avvisa bevisningen. Vid denna bedömning beaktar tingsrätten framför allt följande.

Enligt HS skulle ett tillåtande av den omtvistade bevisningen innebära ett kring­gående eller åsidosättande av den grundläggande princip som kommer till uttryck i 36 kap. 6 § första stycket rättegångsbalken, nämligen att ett vittne eller en part under sanningsförsäkran i förhör har rätt att vägra yttra sig om en omständighet vars yppande skulle röja att denne har förövat brottslig eller vanärande handling. Enligt tingsrättens mening innebär ett tillåtande av den aktuella bevisningen inte att ändamålet med den nu angivna lagregeln sätts ur spel. Uppgifterna i förundersökningen är kända för polis och åklagare och det har varit föremål för åtalsprövning. Med beaktande härav saknas det enligt tingsrätten skäl att i förvarande fall överväga ett bevisförbud som grundas på en analog tillämpning av lag (jfr Peter Fitger, Rättegångsbalken, s. 35:27).

Som HS anfört kan det förekomma fall där kraven i artikel 6 i Europakon­ven­tion­en på en rättvis rättegång inklusive principen om ”equality of arms” medför att det kan föreligga indirekta bevisföringsförbud som inte framgår av rättegångsbalken. Eu­ropa­domstolen har i ett flertal avgöranden konstaterat att tillåtligheten av viss bevisning i första hand regleras av nationell lag och domstolen begränsar sin bedömning till frågan huruvida rättegången som helhet, inklusive sättet för bevisupptagning, uppfyllt de krav som kan ställas på en rättvis rättegång. Även om den aktuella bevis­ningen skulle anses ha åt­kommits i strid mot lag finns det enligt tingsrätten inte underlag för att redan på för­be­red­elsestadiet konstatera att ett framläggande av bevisningen skulle medföra ett brott mot Europa­kon­ven­tionens principer.

Tingsrättens bedömning medför sålunda att HS yrkande om avvisning av den omtvistade bevisningen skall lämnas utan bifall.

HS vidhöll att materialet inte skulle tillåtas. Tingsrätten med­del­ade att bevisningen skulle få läggas fram vid huvudförhandlingen och att rätten i samband med dom skulle pröva frågan på nytt. I domen den 31 mars 2010 fann tingsrätten att bevisningen inte skulle avvisas. Bland annat följ­an­de skäl anfördes.

1. Avvisning av bevisning?

HS har yrkat att de skriftliga bevis som bolagen åberopat och som åtkommits från den nedlagda förundersökningen rörande honom ska avvisas.

Bolagen har bestritt yrkandet.

Tingsrätten har tidigare under handläggningen tagit ställning till HS yrkande om att den aktuella bevisningen ska avvisas med stöd av vissa bestämmelser i rätte­gångs­balken eller grunderna för dessa bestämmelser. Tingsrätten har därvid funnit att det inte finns grund för att avvisa bevisningen med stöd av dessa bestämmelser. Det som återstår att ta ställning till är det yrkande om avvisning av samma bevisning som HS framställt med stöd av artikel 6 i Europakonventionen om krav på en rätt­vis rättegång, principen om equality of arms och den princip som kan utläsas bl.a. från Europadomstolens avgörande i målet Schenk mot Schweiz. Eftersom det vid denna prövning det ska göras en helhetsbedömning av bl.a. bevisläget i målen och då HS åberopat vittnesbevisning rörande saken har tingsrätten funnit att prövningen av avvisningsfrågan bör göras inledningsvis i domen efter genomförd huvudförhandling innefattande bevisupptagning. I den mån den framlagda bevisningen anses otillåten får tingsrätten vid sin prövning av målen i sak bortse från denna (jfr justitierådet Linds ut­tal­anden i rättsfallet NJA 1992 s. 532).

Tidigare har redovisats de omständigheter och delar av den rättsliga argumentation som respektive part åberopat till stöd för sin ståndpunkt i den kvarvarande avvisningsfrågan. Där har framgått att parterna har åberopat rättsutlåtanden i frågan. Härutöver har det på HS begäran hörts vittnen rörande bl.a. det som förekommit vid kontakter mel­lan polis och åklagare, å ena sidan, och försäkringsbolagen, å den andra, före det att po­lis­en lämnade ut det omtvistade förundersökningsmaterialet till bolagen. HS gör gällande – som tingsrätten uppfattar det – att det vid dessa kontakter förekommit så­dant som medför att polis och åklagare har åsidosatt objektivitetskravet och tagit bo­lag­ens parti mot HS. Vidare har enligt HS bolagen varit i ond tro om lagligheten av utlämnandet av materialet. Dessa omständigheter ska enligt HS beaktas vid prövningen av avvisningsfrågan. Av de åberopade förhören har i huvud­sak följande framkommit.

[…]

Enligt tingsrätten har det inte genom vittnesförhören eller genom någon annan utredning framkommit att åklagare eller polis skulle under förundersökningen mot HS ha åsidosatt objektivitetskravet och på något annat sätt tagit bolagens parti gentemot HS. Det har av utredningen inte heller framkommit att bolagen vid för­under­sökningsmaterialets utlämnande skulle ha varit i ond tro om lagligheten av detta ut­läm­nande. Vad gäller lagligheten av polisens beslut att lämna ut förundersök­nings­material har däremot följande framkommit.

Enligt de vid tiden för polismyndighetens beslut tillämpliga bestämmelserna i 9 kap. 17 § tredje stycket 1 sekretesslagen (1980:100) får en skadelidande, eller den som den skadelidande överlåtit sin rätt till, utan hinder av sekretess, ta del av en uppgift i en ned­lagd förundersökning eller i en förundersökning som avslutats med beslut om att åtal inte ska väckas. En förutsättning för detta enligt det angivna lagrummet är att den ska­de­­lidande, eller den som den skadelidande överlåtit sin rätt till, behöver uppgiften för att kunna få ett anspråk på skadestånd eller på bättre rätt till viss egendom tillgodo­sett och det inte bedöms vara av synnerlig vikt för den som uppgiften rör eller någon närstående till honom att den inte lämnas ut.

Den 17 juni 2002 lades förundersökningen mot HS ned. Den 3 juli 2002 fram­ställde bolagen hos polismyndigheten en muntlig begäran om att utfå kopior av i stort sett samtliga handlingar i förundersökningen. Enligt en tjänsteanteckning hos polis­myn­dig­heten daterad den 17 juli 2002 preciserade bolagen muntligen sin begäran till att avse kopior på alla allmänna handlingar, video- och ljudbandsupptagningar samt cd-skivor i ärendet med undantag för de handlingar där Advokatfirman Hammarskiöld & Co an­ting­en är avsändare eller mottagare. Bolagen anförde enligt anteckning som grund för framställan att de behövde uppgifterna, inte endast för att begära överprövning av ned­läggnings­beslutet hos överåklagare, men även för att få bevis för sin sak och sitt anspråk på skadestånd tillgodosett i den civilrättslig tvist som för närvarande pågår. Genom be­slut den 13 augusti 2002 biföll polismyndigheten, med hänvisning till 9 kap. 17 § tredje stycket sekretesslagen, bolagens begäran till viss del men avslog begäran till viss annan del med hänvisning till sekretessintresset.

Kort efter beslutet begärde bolagen hos polismyndigheten att få ut elva kassettband. Den 24 september 2002 tillskrev polismyndigheten bolagens ombud. I skrivelsen an­gavs att HS i en skrift till myndigheten anfört att det saknades lagstöd för att lämna ut uppgifter från förundersökningen eftersom bolagen inte behöver någon uppgift för att få ett anspråk på skadestånd eller på bättre rätt till viss egendom tillgodosett. HS ska, enligt vad som anges i polismyndighetens skrivelse, ha angett att inget av de av honom instämda försäkringsbolagen ännu hade betalat ut någon som helst ersättning till honom. Polismyndigheten begärde att bolagen skulle utveckla grunderna för sin hemställan, genom att närmare ange vilket eller vilka skadeståndskrav gentemot HS som kan komma att aktualiseras, dels yttra sig över vad denne i övrigt an­fört. Till utveckling av sin begäran anförde bolagen i en skrift till polismyndigheten av den 10 oktober 2002 att minst två av dem, Trygg-Hansa och Länsförsäkringar Sak, hade anspråk på ersättning mot HS samt att dessa bolag behövde banden för att kun­na få sina anspråk på skadestånd tillgodosedda. Bolagen uppgav i skriften att Trygg-Hansas anspråk var grundat på utredningskostnader som HS ådragit bolaget samt att dessa kostnader utgjordes dels av kostnader för bolagets egen personal som bevakat HS (ca 150.000 kr), dels av direkta utlägg (ca 13.700 kr). Till styrk­ande av de senare kostnaderna ingav bolagen utredning. Såvitt gällde Länsförsäkr­ingar Saks anspråk angavs i skrivelsen att detta baserades på bolagets rätt till åter­be­tal­ning av den ersättning till HS juridiska ombud om 20.000 kr, vilket belopp hade ut­be­talats den 14 juni 1996 såsom försäkringsersättning för HS om­buds­kost­nader.

Polismyndigheten fann att de angivna bolagen var skadelidande i enlighet med 9 kap. 17 § tredje stycket sekretesslagen, med följd att kassettbanden lämnades ut till bolagen.

HS, genom sitt ombud advokaten KS, begärde att Justitiekanslern skulle granska polismyndighetens handläggning av frågan om utlämnande av uppgifter ur förundersökningen.

Rikspolisstyrelsen anförde i remissyttrande till Justitiekanslern av den 10 december 2002 att det enligt styrelsens uppfattning inte förelåg några förutsättningar enligt be­stäm­melserna i 9 kap. 17 § tredje stycket sekretesslagen att lämna ut de efterfrågade handlingarna. Rikspolisstyrelsen anförde att eftersom bolagen inte synes ha betalat ut någon försäkringsersättning till HS och att de inte heller på något annat sätt övertagit den skadelidandes rätt, kan de inte anses som skadelidande i den mening som anges i nyssnämnda lagrum.

I ett i målen ingivet yttrande över Rikspolisstyrelsens inlaga daterat den 22 januari 2002, som HS hävdar givits in till Justitiekanslern, anger HS bl.a. följande. Till yttrandet bifogas bolagens skrift till polismyndigheten av den 10 oktober 2002. I en kommentar till handlingen angav HS att Trygg-Hansas krav har samband med bolagets övervakning av HS. Enligt HS kan bolaget inte anses som skadelidande förrän han förlorat civilmålet om rätt till försäkrings­ersätt­ning. Enligt vad HS angav i skriften är det för övrigt inte ens säkert att han vid en sådan utgång skulle anses betalningsskyldig, eftersom kostnaderna i fråga kan kom­ma att betraktas som interna utredningskostnader och inte rättegångskostnader. Beträff­ande Länsförsäkringars anspråk angav HS i skriften att bolaget hade er­satt dennes ombud under pågående skadereglering och att en skadelidande under denna reglering alltid har rätt till ersättning för juridiskt biträde.

I Justitiekanslerns beslut av den 21 mars 2003 redovisas delar av det som anförts till stöd för framställningen. HS ska enligt vad som anges i beslutet ha hävdat att några försäkringsbelopp inte hade utbetalats och att försäkringsbolagen följaktligen inte hade lidit någon skada. Vidare angavs i beslutet att HS angett att beroende på utgången i civilmålen kan bolagen visserligen komma att få rätt till ersättning för rätte­gångskostnader, men att sådana kostnader inte utgör skadestånd i den mening som nu är aktuellt.

Justitiekanslern uttalade i beslutet att han delade Rikspolisstyrelsens bedömning att det inte funnits förutsättningar att med stöd av bestämmelsen i 9 kap. 17 § tredje stycket sekretesslagen lämna ut uppgifter ur förundersökningen. Som skäl för denna bedömning angav Justitiekanslern följande:

[…]

Bolagen har hävdat att Rikspolisstyrelsens och Justitiekanslerns slutsats avseende tillämpningen av det nyss nämnda lagrummet av allt att döma beror på en miss­upp­fattning av sakomständigheterna. Varken Rikspolis­styrelsen eller Justitiekanslern hörde nämligen den handläggande polis­myn­dig­heten, vilket enligt bolagen torde strida mot förvaltningslagen, och inte heller kontaktades mottagarna av den utlämnade doku­men­tationen. Enligt bolagen grundade i stället Rikspolisstyrelsen och Justitiekanslern sina bedömningar på de ofullständiga och felaktiga uppgifter som lämnades av HS. Enligt HS har han i skrifter till Justitiekanslern lämnat alla de uppgifter som bolagen och deras rättssakkunniga anser att Justitiekanslern har undanhållits.

Enligt tingsrätten innefattar i vart fall det som bolagen redovisade i sin skrift av den 10 oktober 2002 till polismyndigheten inför myndighetens andra utlämningsbeslut en tillräcklig redovisning av Trygg-Hansas och Länsförsäkringar Saks respektive skade­stånds­anspråk gentemot HS. Enligt vad tingsrätten finner nedan vid sin pröv­­ning av dessa bolags genkäromål är deras anspråk utan tvekan av skadestånds­karaktär samt också i alla delar välgrundade. Bolagen hade därmed rätt att med stöd av be­stäm­mel­sen i 9 kap. 17 § tredje stycket sekretesslagen få ut uppgifter ur förunder­sök­ningen. Tingsrätten har inte några säkra kunskaper om vilket underlag dels polismyn­dig­heten hade vid sitt första utlämningsbeslut den 13 augusti 2002, dels Justitiekanslern hade vid sitt beslut den 21 mars 2003. Oberoende av hur det förhåller sig härmed kan dock kon­stateras, att med kännedom om Trygg-Hansas och Länsförsäkringar Saks anspråk såsom dessa redovisas i bolagens skrift till polismyndigheten den 10 oktober 2002, är ut­läm­nan­det av förundersökningsmaterialet i enlighet med bestämmelserna i då gällande 9 kap. 17 § tredje stycket sekretesslagen. Utlämnandet kan därmed inte anses strida mot lag, såsom HS hävdar. Det saknas därmed under alla förhållanden grund för att avvisa förundersökningsmaterialet som bevis och HS yrkande härom ska lämnas utan bifall.

Tingsrätten finner dock skäl trots ovan gjorda bedömning uttala sig om vad som enligt rätten skulle gälla för det fall utlämnandet av förundersökningsmaterialet anses stå i strid med lag.

Principen om fri bevisföring innebär att även bevis som åtkommits på olaglig väg i princip är tillåten. Eventuella undantag från den principen kan göras om förfarandet i dess helhet, dvs. i detta fall förfarandet vid prövningen av civilmålen, skulle stå i strid med bestämmelserna om en rättvis rättegång i artikel 6 i Europakonventionen. I rätts­fallet NJA 2003 s. 323, som rörde överskottsinformation från hemlig telefonavlyssning som bevis i brottmål, uttalar Högsta domstolen att det av Europadomstolens praxis vid tillämpningen av bestämmelserna i artikel 6 i Europakonventionen om rätten till en rätt­vis rättegång framgår att frågan vilken utredning som får läggas fram för en nationell domstol i första hand är en angelägenhet för den nationella rättsordningen och att det kan anses legitimt att åberopa även sådan utredning som framförskaffats på ett sätt som inte är förenligt med konventionen. Högsta domstolen uttalar vidare att en annan sak är att Europadomstolen har lagt vikt vid om en sådan utredning varit den enda bevisning som legat till grund för en fällande dom eller om domen grundats på en samlad be­döm­ning av olika bevis. Av rättsfall från Europadomstolen, bl.a. domen den 25 februari 1988 i målet Schenk mot Schweiz, framgår också att otillåtet åtkommen bevisning under vissa förutsättningar kan och ska avvisas om det inte finns stödbevisning och förfarandet i sin helhet inte varit rättvist.

I förevarande fall rör det sig om prövning av civilmål i vilka bolagen har bevisbördan för påståendet att HS gjort sig skyldig till svikligt förfarande (se nedan). Det har inte framkommit annat än att bolagen ansett sig ha haft laglig rätt att få ut materialet från förundersökningen och de har sålunda inte på något sätt handlat i ond tro. I målen har bolagen lagt fram omfattande annan bevisning än den som kommer från förunder­sök­ningen. Det omtvistade bevismaterialet kommer från HS egen dator och denne har enligt tingsrätten haft goda möjligheter att kommentera materialet och lägga fram eventuell motbevisning. Vid en bedömning av den samlade utredningen finner tingsrätten att HS måste anses ha fått en rättvis rättegång. Det saknas där­­med under alla förhållanden grund för att avvisa förundersökningsmaterialet som bevis.

Närmare angående handläggningen i Stockholms tingsrätt

Sedan förundersökningen lagts ned, återupptog Stockholms tingsrätt hand­lägg­ningen av mål nr T 8-699-98 m.fl. Det rörde sig sammanlagt om 18 mål: åtta anhängiggjorda 1998, sex mål 1999 och fyra mål 2004.

Omfattande skriftväxling ägde rum mellan parterna och tingsrätten höll sam­manträde för muntlig förberedelse den 10 juni respektive 19 oktober 2004. Vid den första förberedelsen avhandlades huvudsakligen pro­cessuella frågor och vid den andra – som pågick en hel dag – behandlades målen i sak. Därefter vidtog ytterligare omfattande skriftväxling. I februari 2006 inkom försäkringsbolagen med en preliminär bevisuppgift där bolagen bl.a. åberopade elva pärm­ar med material ur förundersökningen.

I oktober 2006 framförde HS hos Justitiekanslern (dnr 6574-06-40) klagomål mot Åklagarmyndighetens och Stockholms tingsrätts hand­läggning, som han menade hade dragit ut alltför mycket på tiden. Han för­behöll sig rätten att senare framställa ett yrkande om skadestånd mot staten avseende dröjsmålet hos Åklagarmyndigheten och Stockholms tingsrätt. Vidare begärde han att Justitiekanslern skulle in­leda en granskning av både Åklagarmyndighetens och tingsrättens hand­läggning. Med anledning av an­mälan hämtade Justitiekanslern in yttrande från tingsrätten. Tingsrätten an­förde bl.a. att det i målet förelåg ca tio pro­cess­uella frågor som tingsrätten hade att ta ställning till, varav ett flertal var av omfattande slag och av stor betydelse, varför HS hade begärt att rätten skulle bestå av tre dom­are vid den prövningen.

I juni 2007 fattade tingsrätten ett utförligt beslut (50 sidor) i ett antal frågor rörande avvisning av talan, edition, särskiljande av mål, mellandom, vil­ande­­­för­klar­ing och avvisning av bevisning samt förelade HS att kom­­plettera sin tal­an i ett flertal hänseenden. I juni 2008 fattade tingsrätten ytter­ligare beslut i processuella frågor.

Justitiekanslern uttalade i beslut den 30 juli 2008 kritik mot Stockholms tingsrätt för att handläggningen dragit ut på tiden. Justitiekanslern anförde bl.a. följande.

Under tiden våren 2003 – 2006 fördes målen framåt i långsam takt. Att det gick lång­samt kan i mångt och mycket förklaras av målens komplexitet och de många pro­ces­s­uella frågor som uppkom och som föranlett en omfattande skriftväxling. Med hänsyn till målens omfattning har ombuden ofta behövt anstånd för att kunna bemöta motpartens skrivelser. Till detta kommer även att fyra nya mål inleddes år 2004. Detta förhållande har rimligtvis inneburit att den sammanlagda handläggningstiden för målen har blivit längre än annars. 

Det finns således flera skäl till att handläggningstiden har blivit längre än vad som är vanligt i rättegångar i tvistemål. Det kan visserligen ifrågasättas om inte tingsrätten genom en mer aktiv processledning borde ha kunnat förkorta skriftväxlingen något. Det gäller särskilt som de flesta målen redan hade hunnit bli påfallande gamla. Några upp­seende­väckande fel eller brister har det dock inte handlat om.

Däremot kan det konstateras att handläggningen i princip stannade av under senvåren 2006. Med undantag för ett skriftligt svar på en fråga från ett av ombuden om när beslut kunde påräknas hände ingenting i målen förrän beslutet i de processuella frågorna med­delades den 18 juni 2007, dvs. efter mer än ett år. 

Med hänsyn till den hårda arbetsbelastning som generellt råder på domstolarna är det ofrånkomligt att dessa ibland får lägga undan mål under viss tid till förmån för andra mer prioriterade. Här har dock tingsrätten avvaktat mer än ett år efter det att skrift­växlingen varit avslutad med att fatta beslut. Särskilt med hänsyn till den långvariga handläggningstiden dessförinnan kan detta inte anses acceptabelt.

Skriftväxlingen mellan parterna fortsatte i målen och i juni 2009 fattade tings­rätten beslut i processuella frågor.

I augusti 2009 meddelade tingsrätten ett s.k. stupstocksföreläggande mot HS. I beslutet förelades HS, med anledning av hur han tidigare hade utfört sin talan i målen och med stöd av 42 kap. 15 § rätte­gångs­balken, att senast den 18 september 2009 slutligen bestämma sin talan samt uppge och ge in de bevis han åberopade. Som skäl för beslutet anförde tingsrätten följande:

I beslut den 23 juni 2008 förelades parterna att senast den 8 augusti 2008 inkomma med slutlig bevisuppgift. Huvudförhandling var då planerad att äga rum den 18 februari – den 3 april 2009 men kom att flyttas på begäran av HS, som också beviljades an­stånd med att ge in slutlig bevisuppgift. Han har därefter vid upprepade tillfällen be­gärt och även beviljats anstånd med att inge slutlig bevisuppgift. Huvudförhandling är nu utsatt att äga rum den 9 november – den 18 december 2009. I beslut den 18 juni 2009 förelades HS på nytt att inkomma med slutlig bevisuppgift, denna gång senast den 20 juli 2009. Den 24 juni inkom en begäran från HS om anstånd med den slutliga bevisuppgiften till den 31 augusti 2009. Tingsrätten beviljade anstånd till den 30 juli 2009 kl. 12.00 och angav att om slutlig bevisuppgift inte inkommit senast an­given tidpunkt skulle tingsrätten överväga ett föreläggande enligt 42 kap. 15 § RB. Den 24 juli 2009 gav HS in preliminär bevisuppgift IV samt begärde på nytt an­stånd med att ge in slutlig bevisuppgift till den 31 augusti 2009. Den 31 juli gav HS in bevisuppgift V och anförde att ”det är högst sannolikt att kom­plett­er­an­de be­visning kom­mer att åberopas”. Den 27 augusti gav HS in bevisuppgift VI och angav att det inte var någon slutlig bevisuppgift. KS anförde även att han be­döm­de att han skulle kunna ge in en slutlig bevisuppgift sedan svaranden gett in sin bevis­uppgift. Han förbehöll sig också rätten att inkomma med ytterligare utlåtanden, vilket skulle kunna ske senast den 18 september 2009 ”såvitt nu kan bedömas”.

Under hösten 2009 ägde ytterligare skriftväxling rum i målen och tings­rätt­en fattade ett flertal beslut under rättegången.

Huvudförhandling hölls i november och december 2009. Förhandlingen pågick under tjugofem rättegångsdagar och närmare ett sjuttiotal vittnen hördes i målen. Syn hölls på platsen för olyckan i juli 1995. Akten omfattar 762 aktbilagor.

Stockholms tingsrätts bedömning i sak i domen

Den 31 mars 2010 meddelade Stockholms tingsrätt dom i mål nr T 8-699-98 m.fl. Domen omfattar 382 sidor.

Som utgångspunkter för prövningen av huvudkäromålen avseende 1995 års trafik­händ­else anförde tingsrätten följande.

Bolagen har i första hand invänt att försäkringsavtalen är ogiltiga jämlikt 4 § FAL, efter­som HS svikligen tecknat aktuella försäkring­ar med avsikt att fingera försäkringsfall för att kunna lyfta betydande försäkringsbelopp. Enligt bolagen är av­talen därmed ogiltiga till följd av svek eller, alternativt och i andra hand, till följd av att det skulle strida mot tro och heder att åberopa avtalen. Tingsrätten finner skäl att först pröva denna invändning.

Enligt 4 § FAL är ett försäkringsavtal ogiltigt i enlighet med vad som föreskrivs i av­tals­lagen dels om försäkringstagaren vid avtalets slutande svikligen uppgett eller förtigit något förhållande som kan antas vara av betydelse för försäkringsgivaren, dels om för­säkringstagaren, utan att svikligt förfarande kan anses ha förlegat, uppgett eller förtigit något förhållande under sådana omständigheter att det skulle strida mot tro och heder att åberopa avtalet.

Som framgår av ordalagen är bestämmelserna om svek m.m. tillämpliga såväl vid orikt­iga uppgifter som vid underlåtenhet att lämna upplysning. Svek förutsätter vanligen att försäkringstagaren visste om oriktigheten eller kände till den omständighet som bort upp­lysas. Den vilseledande uppgiften eller förtigandet måste avse något förhållande som kan antas vara av betyd­else för försäkringsgivaren, dvs. den måste påverka an­ting­en försäkrings­givarens beslut om att meddela försäkring eller villkoren. För att svek ska anses föreligga måste försäkringstagaren ha insett att försäkringsgivarens beslut skulle påverkas. Försäkringsgivaren anses ha bevisbördan för att en uppgift är oriktig och för att försäkringstagaren handlat med sviklig avsikt, varvid försäkrings­giv­aren även måste kunna göra antagligt att det oriktigt uppgivna eller förtigna förhållandet varit av be­tyd­else för denne. Svek vid ingående av försäkringsavtal kan ske även med andra metoder än genom oriktiga upplysningar eller förtiganden, t.ex. genom tecknande av försäkring med orimligt hög försäkringssumma eller på egendom som försäkrings­tagar­en inte äger. Detta torde kunna vara fullbordat civilrättsligt svek, fastän naturligtvis sveket måste full­­följas av försäkringstagaren vid försäkringsfall för att han ska kunna vinna något gen­om sin handling. (Se om det sagda i Jan Hellner, Försäkringsrätt, andra upplagan 1965, s. 151 ff.)

I det följande behandlas under rubriker de omständigheter och bevis som bolagen har åberopat till stöd för den nu aktuella ogiltighetsinvändningen och de som HS har åberopat till stöd för att denna invändning saknar grund.

Tingsrätten prövade därefter huvudkäromålet under fem olika huvud­punkt­er:

3.1.2              Tiden för 1995 års trafikhändelse; 1990 och 1991 års trafikolyckor samt HS dåvarande hälsotillstånd, m.m.

3.1.3              HS anställningsförhållanden och försäkringar före 1995 års trafikhändelse

3.1.4              Trafikhändelsen år 1995 och den tekniska utredningen avseende denna, m.m.

3.1.5              Den medicinska utredningen avseende HS angivna skador och besvär efter 1995 års trafikhändelse, m.m.

3.1.6              HS agerande i vissa hänseenden efter 1995 års trafikhändelse och vittnesmål från vissa människor i hans närhet avseende samma tidsperiod

Som sammanfattande slutsats anförde tingsrätten:

3.1.7 Sammanfattande bedömning rörande frågan om svikligt förfarande, m.m.

Sammanfattningsvis har tingsrätten vid sin prövning enligt vad som framgår ovan kom­mit fram till följande.

Tingsrätten gör bedömningen att HS under åren före 1995 års tra­fikhändelse lämnade i vart fall kraftigt överdrivna och därmed medvetet oriktiga uppgifter om sina besvär till läkare, ombud m.fl. och att detta sked­de i syfte att vinna ekonomiska för­del­ar. Tingsrättens finner att HS under samma period sannolikt hade icke för­sum­bara rygg- och nackbesvär som medförde framför allt smärta och troligen även viss rör­else­in­skränk­ning. Besvären var i och för sig inte så svåra att de uteslöt fortsatt trän­ing och annan fysisk aktivitet. De verkade inte heller på ett synligt sätt häm­man­de vid kräv­ande sådana aktiviteter. Däremot hade de sådan art och om­fatt­ning att de krävde stora mängder smärtlindrande medicin och även sömn­medel samt antagligen också tving­ade fram en mindre träningsmängd än den som HS helst hade velat un­der­kasta sig. De påverkades över huvud inte av meniskoperationen i augusti 1994.

HS lämnade osanna och ofullständiga uppgifter till både dr W och dr G, vilket fick till följd att båda läkarnas friskintyg fått ett uppenbart miss­visande innehåll. Detta måste också ha stått klart för HS. HS har härefter med hjälp av dessa friskintyg teck­nat ett onormalt stort försäkringsskydd. Han har vid ansökningarna om att teckna försäkringarna medvetet lämnat oriktiga och ofull­ständiga uppgifter rörande hälsotillstånd och sjukdomshistorik m.m. Bolagen skulle inte ha beviljat de i målen omstridda försäkringarna om HS hade fullgjort sin upp­lysningsplikt i samband med att han ansökte om för­säkr­ing­ar­na. Detta har också stått klart för HS.

Tingsrätten har vidare funnit det styrkt att HS – nära i tiden efter det att han teck­nade för­säkringarna – vid trafikhändelsen den 2 juli 1995 körde av vägen i en hast­ig­­het som inte översteg 30-35 km/tim och att denne vid avkörningen hade kontroll över bilen. HS kan således inte ha kastats fram och tillbaka i bilen på det sätt som han beskrivit för olika läk­are.

Tingsrätten har på grundval av den medicinska utredningen funnit det klart mera sanno­likt att HS över huvud inte skadade sig vid avåkningen den 2 juli 1995 än att någon av alla de skador eller besvär som HS redogjort för – i den mån de exi­sterar – har samband med denna avåkning. Tingsrättens har slutligen funnit att HS efter 1995 års trafik­händ­else har simulerat många av sina angivna besvär eller i vart fall mycket kraft­igt överdrivit dessa.

I fråga om HS uppsåt och planläggning har enligt tingsrätten bolagen åberopat åtskilliga anteckningar i HS dator som ger vid handen att denne hade en brotts­­plan som innehöll de moment som bolagen gör gällande.

Tingsrätten finner det sammanfattningsvis styrkt att HS uppsåtligen planerat och försökt genomföra ett omfattande försäkrings­bedrägeri på det sätt som bolagen an­ger i sin förstahandsgrund. HS har svikligen tecknat aktuella försäkringar för att därefter iscensätta en olycka och lyfta betydande försäkringsbelopp. För­säkr­ings­av­talen är därmed ogiltiga jämlikt 4 § FAL. Vid denna bedömning, som innebär att tings­rätten funnit att avtalen är ogiltiga redan från början, saknas det enligt tingsrätten skäl att gå in på de invändningar som bolagen anfört i övrigt rörande bl.a. att avtal i något fall över huvud inte ingåtts eller att avtal under alla förhållanden inte ingåtts med det bolag som HS har väckt talan mot.

HS har emellertid också gjort gällande att några av bolagen har fortsatt att pre­mieavisera och motta premier för försäkringarna. Detta innebär enligt HS att i händelse av ursprunglig ogiltighet har bolagen under alla förhållanden genom sagda ager­ande godkänt försäkr­ingar­na som giltiga och de är därmed bundna vid avtalen i en­lighet med 4 § FAL. De berörda bolagen har bestritt att premiebetalningarna ska ges denna verkan.

Tingsrätten finner att de berörda bolagen har styrkt att de under ärendets hantering för HS gjort klart att försäkringsavtalen enligt deras mening är ogiltiga. Det för­hållande att bolagen i vissa fall mottagit premier avseende vissa avtal kan därmed inte medföra att dessa avtal ska anses bindande. HS har nämligen inte på goda grund­­er haft att räkna med att bolagen trots den ursprungliga ogiltigheten skulle fullgöra sina skyldigheter enligt avtalen.

Det sagda leder fram till att tingsrätten finner de i målen omstridda försäkr­ingsavtalen ogiltiga till följd av HS svikliga förfarande. HS samtliga käromål rör­ande 1995 års trafikhändelse ska därmed lämnas utan bifall. Det som återstår att prö­va rörande denna trafikhändelse är frågan om HS rätt till trafikskade­er­sätt­ning, en rätt som inte är omedel­bart beroende av bolagens första bestridandegrund.

Vidare biföll tingsrätten Länsförsäkringar Sak:s och Trygg-Hansas skade­stånds­anspråk, det senare bolagets med följande motivering.

Som konstaterats ovan finner tingsrätten styrkt att HS gjort sig skyldig till för­sök till bedrägeri gentemot bl.a. Trygg-Hansa. HS är därför skadestånds­skyl­dig gente­mot Trygg-Hansa för de rena för­mögen­hets­skador som bolaget visar att det drabb­ats av på grund av brottet. Enligt tings­rätten kan kostnader som ett försäkrings­bo­lag har för att utreda ett miss­tänkt försäkringsbedrägeri eller försök till sådant brott anses vara en er­sätt­nings­gill ren förmögenhetsskada (jfr NJA 1994 s. 709). Detta gäller i vart fall sådana kost­nad­er som bolaget har i ett inledningsskede efter det att en brotts­misstanke uppkommit för att utröna huruvida det finns grund för en polisanmälan. För­ut­satt att bolagets under­sök­ning­ar leder till en sådan anmälan och det sedermera i ett brott­mål eller civilmål slås fast att ett brott är begånget bör bolagets undersöknings­kost­nader vara ersättningsgilla, förutsatt att de håller sig inom rimliga gränser och kan anses på ett adekvat sätt orsakade av brottet.

Tingsrätten finner att den typ av kostnader som Trygg-Hansa yrkat er­sätt­ning för kan anses vara på ett adekvat sätt orsakade av HS brotts­liga gärning.

Prövning i förvaltningsrättslig ordning

HS var under perioden september 1998 – juni 2011 beviljad helt sjuk­bidrag/förtidspension/sjukersättning med anledning av händelsen i juli 1995.

Försäkringskassan beslutade att HS rätt till sjukersättning skulle upphöra från och med juli 2011. Vidare beslutade Försäkringskassan att HS var återbetalningsskyldig för sjukersättning som hade betalats ut till honom från och med december 2001 till och med juni 2011. Besluten, som motiverades i huvudsak med att Försäkringskassan utifrån uppgifter i Stockholms tingsrätts dom bedömde att HS arbetsförmåga inte var nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom i förhållande till alla arbeten på hela arbetsmarknaden, ändrades inte efter omprövning.

HS överklagade besluten till Förvaltningsrätten i Stockholm, som i dom den 1 februari 2013 avslog hans överklaganden (mål nr 21907-11 och 6955-12).

HS har överklagat domen till Kammarrätten i Stockholm (mål nr 2413-13). Kammarrätten har ännu inte fattat beslut i frågan om pröv­nings­tillstånd.

Anspråket

HS har, genom ombudet advokaten KS, begärt ersättning av staten för ideell skada med sammanlagt 775 000 kr enligt följande:

a)                   500 000 kr för kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen,

b)                   75 000 kr för kränkning av rätten till skydd för privatliv enligt artikel 8 i Europakonventionen,

c)                   50 000 kr för kränkning av rätten till rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen och

d)                  150 000 kr för kränkning av rätten att betraktas som oskyldig enligt artikel 6.2 i Europakonventionen.

HS har även begärt ersättning för ”rättegångskostnader” med ett ospe­cificerat belopp och att Justitiekanslern ska besluta att ”målet omprövas i ny rättegång eller att beslut fattas innebärande att svenska staten ska ersätta HS med belopp motsvarande hans försäkringsanspråk mot för­säkrings­bolagen och att hans egna i tingsrätten yrkade och därefter upp­kom­na rättegångsanspråk ersätts, inklusive tillägg för motparternas ev. krav gällande rättegångskostnader m.m.”.

Till stöd för anspråket har HS anfört en rad argument och har gett in ett omfattande skriftligt material som, i vart fall till viss del, har åberopats i överrätterna i samband med hans över­klag­an­de respektive ansökan om res­ning och klagan över domvilla. En uttöm­man­de redogörelse för samtliga HS argument i ärendet låter sig inte göras, men hans inställning – så som Justitiekanslern har uppfattat den – har sammanfattningsvis angetts vara följande.

Kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid

Åklagarmyndigheten underlät under ca fyra och ett halvt års tid att i stort sett vidta några relevanta utredningsåtgärder vid handläggningen av för­undersökningen mot honom. Förundersökningen kom därför att pågå under en oacceptabelt lång tid.

Under den tid som målen var vilandeförklarade hos Stockholms tingsrätt åsidosatte domstolen sin skyldighet att driva målen framåt och vidtog inte några åtgärder för att påskynda handläggningen av förundersökningen. Mål­en blev också i praktiken vilande under den tid som åklagarens beslut att lägga ned förundersökningen överprövades, vilket förlängde den redan då långa handläggningstiden med ytterligare sju månader. Därefter tog det ytterligare ca sju år innan huvudförhandling i målen ägde rum.

Den sammanlagda handläggningstiden uppgår till närmare 12 år. Av denna tid kan tingsrätten lastas för minst sju år. Målen har gällt väldigt höga be­lopp och har medfört att han har drabbats av extremt höga rätte­gångs­kost­nader.

Till följd av den långsamma handläggningen kom målen att avgöras efter 2008-års rättegångsreform som innebar ett in­förande av krav på pröv­nings­tillstånd i hovrätten för domar i tvistemål. Han förlorade därmed möj­lig­heten till en tvåinstansprövning, vilket han skulle ha varit garanterad om tvist­en hade avgjorts före den 1 november 2008.

Den långsamma handläggningen var en konsekvens av ett olagligt samröre mellan åklagaren, försäkringsbolagen och domstolen, som bildade gemen­sam front mot honom. 

Kränkning av rätten till privatliv

Polismyndighetens utlämnande av förundersökningsmaterialet skedde i strid med då gällande sekretessbestämmelser. Det omfattande förundersök­nings­materialet, som senare kom att få central betydelse i målet, utgjordes bland annat av dagboksanteckningar som beslagtogs vid en husrannsakan i hans bo­stad. Att sprida integritetskänsliga uppgifter och handlingar som beslag­tagits vid en husrannsakan utgör intrång i den enskildes rätt till skydd för privatliv. I och med att intrånget skedde utan stöd i lag utgör det en kränk­ning av hans rätt till skydd för privatliv enligt artikel 8 i Europa­kon­ven­tion­en.

Kränkning av rätten till rättvis rättegång

En bedömning av om rättegången som helhet, däribland sättet på vilket be­vis erhållits, varit rättvis medför inledningsvis en bedömning av om bevis erhållits i strid med inhemsk rätt och ifall olagligheten utgör en kränkning av en konventionsrättighet (se Bykov v. Russia, Application no. 4378/02 § 89 och där angivna rättsfall). Förundersökningsmaterialet som åbe­ropades som bevisning i målen erhölls olagligen, vilket utgör en kränkning av en konventionsrättighet.

Vad gäller rätten till ett kontradiktoriskt förfarande har Europadomstolen lagt stor vikt vid att den som beviset åberopas emot inte bara får möjlighet att ifrågasätta tillåtligheten och bevisvärdet av beviset utan även att dessa frågor hanteras av domstolen på ett godtagbart sätt inom ramen för den inhemska processen (jfr Bykov v. Russia §§ 90 och 95). Tingsrätten be­slut­ade felaktigt att först sedan huvudförhandlingen i målen hållits ta ställ­ning till frågan om den skriftliga bevisning som försäkrings­bolagen hade åbe­rop­at och som hade åtkommits olagligen genom polis­myndighetens oriktiga utlämnande av förundersökningsmaterialet skulle tillåtas. På grund av att rätten inte före huvudförhandlingen gav besked om bevis­ningen i fråga skulle tillåtas eller inte försvårades allvarligt hans möj­ligheter att förbereda motbevisning. Därmed åsidosattes HS rätt till ett kon­tra­dik­­tor­iskt förfarande. Genom att försäkringsbolagen därmed tilläts att an­vän­da det olagligt åtkom­na materialet från den nedlagda förunder­sök­ning­en under processens gång blev parterna inte likställda i rättegången. Hans ställning kom i stället att lik­na en tilltalads.

Tingsrättens beslut fick avgörande konsekvenser för handläggningen av mål­­­en och för utgången i tvisten. Domstolen dömde honom ”i förtid” genom sin handläggning av målen.

Den åklagare som ansvarade för förundersökningen mot honom under ca fyra års tid åsidosatte sin objektivitetsplikt genom att fortlöpande lämna information till försäkringsbolagens ombud om innehållet i för­under­sök­nings­materialet. Det förekom ett olagligt samröre mellan åklagaren, för­säkr­ingsbolagen och domstolen, som bildade gemensam front mot honom. Det är inte förenligt med principen om parternas likställdhet i processen att, såsom i förevarande fall, ena parten i en civilprocess får ta del av in­forma­tion som åklagare eller polis erhållit genom tvångsmedel. Redan den om­ständigheten att för­säkr­ings­bolagen haft ett nära samarbete med åklagaren som under förunder­sök­ningens gång förfogat över en mängd tvångsmedel väcker starka be­tänk­lig­heter utifrån principen om parternas likställdhet i pr­ocessen.

Kränkning av rätten att betraktas som oskyldig

Av Europadomstolens praxis framgår att rätten att betraktas som oskyldig till dess vederbörandes skuld lagligen fastställts medför att en domstol i en civil­rättslig process måste vidta försiktighet när den uttalar sig om en en­skilds skuld (se bl.a. Ringvold v. Norway, Application no. 34964/97 och Orr v. Norway, Application no. 31283/04). Avgörande för om det har skett en kränkning av rätten att betraktas som oskyldig enligt artikel 6.2 i Europa­kon­ventionen är om det i motiveringen till skade­stånds­skyldighet ingick ett ställningstagande till det straffrättsliga ansvaret.

Artikel 6.2 i Europakonventionen ska tolkas i ljuset av förbudet mot dubbel­bestraffning i artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet till konventionen (som omfattar förbudet mot dubb­el lagföring) och förbudet mot att straffas utan stöd i lag i artikel 7 i konventionen (som hindrar att en person döms för ett brott som är pre­skriberat).

I sin dom slog tingsrätten fast att det var styrkt att han hade gjort sig skyldig till försök till bedrägeri, utan att på något sätt förklara att det rör sig om ett annat beviskrav i ett tvistemål än i ett brottmål. Förundersökningen mot hon­­­om hade emellertid lagts ned 2002 och dessutom var det påstådda brottet pre­skriberat när domen meddelades, vilket ytterligare talar för att tingsrätten bor­­de ha tillämpat försiktighet när den uttalade sig om hans skuld (jfr t.ex. Panteleyenko v. Ukraine, Application no. 11901/02 29). Genom domen blev han på nytt utpekad som brottsling och har sedan dess betraktats som be­drag­­­­are i mångas ögon. Domen har fått mycket allvarliga konsekvenser för hon­om, bl.a. drogs hans sjukersättning in med hänvisning till domen och för­­­valtningsrätten har lagt tingsrättens bedömning till grund för sitt av­gör­ande i sjukförsäkringsmålet.

Felaktiga avgöranden i de allmänna domstolarna

Tingsrätten har i sin dom inte redovisat eller beaktat de omständigheter som talar till hans fördel i målen. Domen är grundad på felaktiga förutsättningar och lögner samt på ofullständig respektive inkorrekt information. Tingsrättens bedömning i målen är materiellt oriktig. Överrätterna har fel­aktigt underlåtit att ta upp tvistemålen till sakprövning.

Utredningen

Justitiekanslern har tagit del av samtliga domstolsavgöranden enligt ovan samt av övrig dokumentation som HS har gett in hit i ärendet.

Justitiekanslern har även inhämtat yttrande från Stockholms tingsrätt och från Åklagarmyndigheten i frågan om HS rättigheter enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har upprätthållits vid prövningen av hans ärenden.

Stockholms tingsrätt, chefsrådmannen CK, har anfört bl.a. följ­ande.

Det är ett tydligt ansvar som vilar på domstolen när det gäller att föra målet framåt mot ett slutligt avgörande. Av betydelse för hur väl domstolen lyckas med detta är emellertid också hur parterna bedriver sin process. Vid en genomgång av handlingarna i målet kan det konstateras att HS, genom sina ombud, inte drivit processen med den string­­­­ens som varit önskvärd. Som [referenten] MD har anfört i sitt yttrande har HS i målen åberopat en stor mängd omständigheter samt framfört ett stort antal på­stå­end­en och yrkanden i processuella frågor. I stort sett samtliga HS yrkanden i pro­cessuella frågor har av tingsrätten bedömts sakna fog.

Som anges i domen på s. 380 har HS ombud i vissa avseenden agerat oskick­ligt och vårdslöst. Inlagorna från HS ombud har inte sällan varit svåra att till­godo­göra sig till följd av brister i struktur och tydlighet. Det har också förekommit brist­er i HS vilja och förmåga att klargöra sina ståndpunkter i processen både så­vitt avser sak- och rättsfrågor. HS har därmed genom sitt agerande i målen för­­dröjt processen.

Vid en genomgång av målen kan det konstateras att det efter Justitiekanslerns beslut i juli 2008 inte har förekommit några perioder av inaktivitet från domstolens sida under handläggningen. Tingsrätten har i stället agerat på olika sätt för att snabbt driva målen mot ett slutligt avgörande.

Som redan anförts påbörjade tingsrätten tämligen omgående efter sommaren 2008 plan­er­ingen av en huvudförhandling i målen. Att denna inte genomfördes som planerat med början i februari 2009 berodde på att HS begärde att den skulle flyttas fram. Att huvudförhandlingen inleddes först i november 2009 beror alltså inte på om­stän­dig­het­er som tingsrätten kan anses bära ansvaret för.

Under denna period har parterna, och då särskilt HS, också vid ett flertal till­fällen begärt och beviljats anstånd med att efterkomma de förelägganden tingsrätten med­delat. HS ombud begärde under denna tid anstånd vid i vart fall nio till­fällen. Den sammanlagda tid som HS begärde anstånd med uppgick under denna period till ca sex månader. Att tingsrätten tillmötesgått en parts begäran om an­stånd kan dock inte rimligen åberopas av den parten till stöd för ett påstående om att part­ens rättigheter enligt Europakonventionen har kränkts.

Det bör i detta sammanhang också påtalas att tingsrätten, med anledning av det sätt på vilket HS fram till den tidpunkten hade utfört sin talan i målen, i augusti 2009 meddelade honom ett s.k. stupstocksföreläggande. Som skäl för det beslutet angavs bl.a. att HS, trots ett flertal förelägganden från tingsrättens sida, inte gav in en slut­lig bevisuppgift i målen. Det också nämnas att tingsrätten i september 2009 avslog en av HS framställd begäran om anstånd.

Sammanfattande slutsats

Sammanfattande slutsats

Det kan konstateras att målen har handlagts under förhållandevis lång tid. Att hand­lägg­ning­en har dragit ut på tiden har flera orsaker. Målen var inledningsvis vilande­för­klar­ade under ca tre års tid. Därefter tillkom ytterligare stämningsansökningar. Den skrift­växling som har förekommit i målen har varit mycket omfattande; antalet akt­bilagor upp­går till 762. Justitiekanslern har också i beslutet i juli 2008 uttryckt för­stå­else för att handläggningstiden blivit längre än vad som är vanligt i rättegångar i tviste­mål och där­för inte heller kritiserat tingsrätten för den utdragna handläggningen annat än såvitt av­ser en period om drygt ett år från senvåren 2006. Av stor betydelse för den utdragna hand­läggningstiden är det sätt på vilket HS har drivit processen.

Även om det ytterst är domstolen som har ansvaret för att se till att ett mål drivs framåt så måste, i ett fall där en part anser att den utdragna handläggningen är skadestånds­grund­ande, även parternas processföring beaktas.

Det finns förvisso skäl för tingsrätten att vara självkritisk när det gäller vissa delar av handläggningen och då framför allt när det gäller det år av inaktivitet som Justitie­kans­lern har kritiserat tingsrätten för samt den generositet som i några fall förekommit i fråga om beviljande av anstånd. Det är däremot svårt att kritisera någon enstaka hand­lägg­ningsåtgärd när det gäller handläggningen i övrigt. Tingsrätten har genom riktade förelägganden av olika slag och ett s.k. stupstocksföreläggande försökt strama upp och påskynda processen. Tingsrätten har även satt ut målen till huvudförhandling så snart detta varit möjligt. Det kan inte bortses ifrån att HS processföring, där han fört in nya omständigheter och väckt nya frågor i målen, vilket lett till en utdragen skrift­växl­ing, varit en starkt bidragande orsak till den utdragna processen.

Vid en samlad bedömning av det som framkommit, varvid särskilt bör beaktas att det är HS själv som genom sin processföring och framställningar om anstånd har orsak­at en stor del av dröjsmålet, bedömer tingsrätten att den utdragna handläggningen vid domstolen inte kan anses utgöra ett sådant oacceptabelt dröjsmål som kan grunda skadeståndsskyldighet enligt Europakonventionen, även vid beaktande av att tingsrätten fått befogad kritik för inaktivitet under ungefär ett år.

Åklagarmyndigheten, biträdande tillsynschefen PL vid riks­åklag­­ar­ens kansli, har anfört bl.a. följande.

Upplysningar rörande handläggningen

Upplysningar rörande handläggningen

I enlighet med bestämmelserna i Riksarkivets föreskrifter och allmänna råd om gallring, överlämnande och återlämnande av handlingar rörande brottsutredande verksamhet och lagföring för brott hos polismyndigheter, tullmyndigheter, åklagarmyndigheter och all­männa domstolar (RA MS 1998:57) har Åklagarmyndighetens akt i detta ärende gallrats och därmed förstörts i sin helhet.

Inte heller finns det någon diarieutskrift i ärendet. Uppgifterna i diariet finns sparat i en databas men det finns inget program som gör det möjligt att sammanställa uppgifterna på ett sätt som gör det möjligt att följa handläggningen. Detta innebär att åklagarens dir­ek­tiv och kontakter med polisen inte längre går att följa närmare.

Vid kontakt med polisens arkiv i Västerort, Stockholms län, har besked erhållits om att förundersökningsmaterialet finns kvar och att det omfattar 13 kartonger. Inte heller po­lis­en har något diarieblad. Det är oklart om det endast är förunder­sök­nings­hand­lingarna som finns bevarade i kartongerna eller om det också finns kvar direktiv och anteck­ning­ar. Det har inte bedömts som görligt att försöka rekonstruera handläggningen sett över tid med hjälp av detta material. Det kan dessutom ifrågasättas vilket värde en sådan re­konstruktion skulle kunna ha med tanke på att det kan ha förekommit muntliga kon­tak­ter mellan åklagare och polis som inte har dokumenterats, varför aktmaterialet i sig inte skulle ge en rättvisande bild av hur ärendet har handlagts.

Den åklagare som huvudsakligen har haft hand om förundersökningen finns inte kvar i Åklagarmyndigheten varför något yttrande inte heller kunnat begäras av denne.

Överprövningsakten från dåvarande överåklagaren i Stockholm, 100 2002/1013, och riksåklagarens akt, RÅ-2003/0083, angående prövning av överåklagarens beslut, finns kvar men de innehåller inga handlingar som kastar ljus över handläggningen i ärendet.

Vid sökning i databasuppgifterna från Åklagarmyndighetens diarium framgår att HS hämtades till förhör och sedan anhölls den 11 mars 1998. Förundersökningen inleddes den 18 december 1997 och den lades ned den 17 juni 2002.

Av de uppgifter som finns i ärendet – främst de av HS ingivna dokumenten och domen i mål nr T 699-98 m.fl. – kan dock bl.a. följande utläsas om förundersökningens innehåll och omfattning.

I domen (sid. l32) framgår att ”i stort sett” hela förundersökningen omfattade ca. 7 000 sidor. Det framgår även att HS motparter av polisen fått del av 11 kassettband (sid. 263).

I – det av HS ingivna – beslutet om att lägga ned förundersökningen finns det följande sam­­manfattande uppgifter om förundersökningen.

Ett omfattande utredningsmaterial har tillförts ärendet från försäkringsbolagen och även HS har tillfört material i icke ringa mängd. Dessutom har ett omfattande utrednings­ma­ter­ial tagits i beslag från HS.

HS har ingivit ett yttrande av professor LS med en analys av dikes­kör­ning­en.

Sakkunnigt biträde har begärts av åklagaren av Chalmers Tekniska Högskola AB att med hjälp av datorsimuleringar söka återskapa avkörningsförloppet.

Sakkunnigt biträde har vidare begärts av Väg- och transportforskningsinstitutet för att möjlig­göra en korrekt bedömning av de beräkningar och slutsatser som ingivits från Chalmers tekniska högskola och av LS.

Därtill har det hållits ett antal vittnesförhör i ärendet och ett flertal omfattande förhör med HS.

[…]

Bedömning

Bedömning

Den första frågan som ska bedömas är hur lång tidsperiod som är relevant för bedömn­ingen av om prövningen skett i rätt tid enligt artikel 6.1 Europakonventionen.

Artikel 6.1 Europakonventionen omfattar prövningen av både civila rättigheter och an­klagelser för brott. I förevarande fall yrkar HS ersättning, som riksåklagaren har förstått det, för alltför lång handläggning i såväl förundersökningen som tvistemålen. I detta fall, när förundersökningen lagts ned utan att åtal väckts, finns det ingen hand­lägg­nings­tid vid domstol att beakta i frågan om HS fått prövning av anklagelsen om brott mot hon­om inom skälig tid. Åklagarens beslut angående förundersökningen hade, vilket Ju­stitiekanslern konstaterade i beslut den 30 juni 2008, inte någon prejudicerande be­tyd­else för tvistemålen varför någon gemensam tid inte blir aktuellt när det gäller hand­lägg­ningen av anklagelsen om brott. Riksåklagaren tar inte ställning till hur de civ­ila rättigheterna har handlagts. Detta yttrande inskränker sig således till frågan om HS rätt till prövning inom skälig tid kränkts till följd av en alltför långsam handläggning av för­undersökningen.

Den handläggningstid som då ska bedömas utgår från tidpunkten när HS påverkades av miss­tanken mot honom t.ex. då han delgavs misstanke om brott eller när ett tvångs­me­del verkställdes mot honom. Av uppgifterna i diariet, efter sökning i databas­upp­gifterna, framgår att HS hämtades till förhör och därefter anhölls den 11 mars 1998. Den aktuella tiden bör därmed räknas från detta datum. Handläggningstiden löper sedan fram till dess att förundersökningen lades ned den l7 juni 2002. Efter det att för­under­sök­ningen lades ned har det inte funnits någon anklagelse om brott mot HS varför tiden för överprövning inte utgör del av den handläggningstid som ska bedömas.

Den handläggningstid som ska bedömas i detta yttrande uppgår således till ungefär fyra år och tre månader.

Den andra frågan som ska bedömas är om handläggningstiden av förundersökningen utgjort en kränkning av Europakonventionen. En utredningstid på mer än fyra år är natur­ligtvis lång vilket innebär påfrestningar för såväl misstänkta som målsägande. En lång utredningstid innebär dock inte i sig en kränkning av Europakonventionen – i vart fall inte en utredningstid på drygt fyra år. Frågan får istället bedömas från fall till fall utifrån ärendets komplexitet och aktiviteten i utredningen.

Inledningsvis kan konstateras att förundersökningen avsåg försök till grova försäkr­ings­bedrägerier med ett stort antal målsägande. Försäkringsbedrägerier utgör inte sällan kom­plicerad brottslighet. När det som i detta fall handlar om begärd ersättning för skad­or till följd av en bilolycka tillkommer ett antal svåra frågor som ska utredas såväl rätts­ligt som bevismässigt. Att en sådan utredning tar förhållandevis lång tid är därmed na­tur­ligt.

Som redogjorts för ovan så saknar riksåklagaren möjlighet att närmare precisera vilka utredningsåtgärder som vidtagits och när så har skett. Inte heller finns det möjlighet att i detalj bedöma hur aktiv förundersökningsledaren har varit under utredningen.

Av de uppgifter som redovisats ovan får anses framgå att förundersökningsmaterialet varit synnerligen omfattande och att det vidtagits ett stort antal utredningsåtgärder under förundersökningen.

Sammantaget ger det material som i dag finns tillgängligt inte något stöd för påståendet att det förelegat någon sådan inaktivitet i förundersökningen som kan anses innebära att artikel 6.1 i Europakonventionen har åsidosatts. Det kan vid denna bedömning finnas skäl att påminna om att inte varje period av inaktivitet är tillräcklig för att innebära en kränkning av konventionen.

Riksåklagaren avstyrker därför att skadestånd utgår på grund av åklagares agerande.

HS har kommenterat tingsrättens och åklagarmyndighetens yttran­den.

Skadeståndsrättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta person­skada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­summelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Tjänstefel kan enligt praxis endast under vis­sa begränsade omständigheter anses utgöra ett sådant brott. Regleringen i ska­deståndslagen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsutövning.

Av praxis framgår att det för skadeståndsansvar inte är tillräckligt att en myn­dighet eller en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Jämför NJA 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285 och NJA 2007 s. 862.)

Enligt Högsta domstolens praxis på senare tid (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträd­elser av Europakonventionens bestämmelser. I den mån Sverige har en för­pliktelse att gottgöra en överträdelse av konventionen genom en rätt till skade­stånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. Vid prövningen enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska bestäm­melsen tolkas konformt med konventionen. Detta har ansetts innebära att den nyss nämnda begränsningen att endast uppenbart oriktiga bedömningar medför skadeståndsskyldighet inte ska tillämpas om ett konstaterat fel eller en försummelse också innefattar en överträdelse av konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de begräns­ningar som följer av 2 kap. 3 § skadeståndslagen inte bortfalla ens vid en konventionskonform tolkning. Ersättning för ideell skada vid överträdelser av konventionen kan därmed i regel inte grundas på skadeståndslagens reg­ler, men kan utgå utan särskilt lagstöd om det krävs för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt konventionen.

För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skade-ståndsgrundande fel eller en försummelse eller en konventionsöverträdelse att detta kan anses ha vållat eller annorlunda uttryckt direkt orsakat skada för den enskilde. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer ankommer det på den som begär ersättning att styrka skadan och dess omfattning.

Överväganden

Rätten till rättegång inom skälig tid

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har en person vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse för brott rätt till domstolsprövning inom skälig tid. Artikeln har varit tillämplig på såväl brottsutredningen som på tvistemålsprocessen.

Frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts ska enligt Euro­pa­domstolens praxis avgöras genom en helhetsbedömning där hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Förutom den totala handläggningstiden beaktas särskilt vid bedömningen målets komplexitet, parternas agerande, domstolarnas handläggning av målet samt vad som har stått på spel för den enskilde. Inom ramen för bedömningen av domstolarnas handläggning av målet fäster Europadomstolen särskild vikt vid om det har förekommit längre perioder av inaktivitet.

När det pågår flera processer som rör närbesläktade frågor är Europa­dom­stolens praxis inte helt entydig i frågan om förfarandena ska bedömas var för sig eller i ett sammanhang. Att brottsutredningen och huvudkäromålet i tvistemålsprocessen skulle ha handlagts i separata rättegångar och skulle ha kunnat överklagas självständigt till sista instans talar dock starkt för att pro­cesserna bör bedömas var för sig. (Jämför Stockholms tingsrätts dom den 29 oktober 2012 i mål nr 16869-10.) Såvitt gäller tvistemålsprocessen är det emellertid ofrånkomligt att brottsutredningen också beaktas vid den samlade bedömningen eftersom tvistemålet har varit vilande i avvaktan på åklag­ar­ens beslut i åtalsfrågan.

Vad först gäller brottsutredningen kan det konstateras att den totala hand­lägg­­ningstiden, från det att HS delgavs misstanke om brott och an­hölls den 11 mars 1998 till dess förundersökningen lades ned den 17 juni 2002, uppgår fyra år och tre månader och måste betraktas som lång. Som framgår av Åklagarmyndighetens yttrande hit har det inte varit möjligt att få någon fullständig bild av hur förundersökningen har bedrivits samt vilka ut­red­ningsåtgärder som vidtagits och när så har skett. Det står emellertid klart att det har varit fråga om en mycket omfattande utred­ning som har varit såväl rättsligt som faktiskt komplicerad. Vid en samlad be­dömning finner Justitiekanslern att hand­lägg­nings­tiden av brotts­ut­red­ningen inte kan anses ha innefattat någon överträdelse av HS rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.

När det gäller handläggningen av den civilrättsliga tvisten inleddes den rele­van­ta tidsperioden när HS väckte talan i juni 1998 och avslutades när målen avgjordes slutligt genom Högsta domstolens beslut i februari 2011 att inte meddela prövningstillstånd. Det rör sig alltså om en period om drygt 13 år och åtta månader. En så lång handläggningstid kan endast i un­dan­tagsfall vara förenlig med Europakonventionens krav.

Av Europa­dom­stolen praxis framgår att konventionsstaterna inte kan hållas ansvariga för för­seningar som är hänförliga till en parts och partens ombuds eget agerande (se t.ex. Buchholz v. Germany, Application no. 7759/77). I Europa­dom­stolens praxis finns också exempel på att även mycket långa hand­­­lägg­nings­tider kan godtas i dispositiva tvistemål, där parterna själva bär ett ansvar för att driva processen framåt. I t.ex. Ciricosta and Viola v. Italy (Application no. 19753/92) ansågs en total handläggningstid om 15 år i ett dispositivt tviste­mål inte innefatta en överträdelse trots att målet i det läget alltjämt var på­gå­en­de. I dispositiva tvistemål åligger det enligt Europa­dom­stolens part­en och partens ombud att visa normal akt­samhet i sin pro­cess­föring (se t.ex. Dostal v. the Czech Republic (Appli­ca­tion no. 52859/99, § 209).

Det ska inledningsvis understrykas att den tid under vilken målet var vi­lan­de­förklarat inte är att betrakta som en inaktivitetsperiod. Vilande­för­klar­ing­en har haft saklig grund och brottsutredningen har med hänsyn till ärendets art och omfattning inte bedrivits orimligt långsamt. Under drygt ett år från senvåren 2006 stannade dock handläggningen av i tvistemålet. Den in­ak­tivitets­pe­ri­od­en är emellertid i sig inte så lång att den föranleder slutsatsen att en över­träd­else är för handen (jfr t.ex. NJA 2005 s. 462 och NJA 2005 s. 726), sär­skilt med beaktande av att den föregick det mycket omfattande beslut i ett flertal processuella frågor som meddelades i juni 2007. I övrigt har inte några nämnvärda avbrott förekommit i hand­lägg­­ningen, som har präglats av en synnerligen om­fatt­an­de skrift­växling. Vid två till­fällen höll tingsrätten sam­manträde för munt­lig för­be­red­else. Rätten fatt­ade även ett flertal pro­tokoll­förda beslut under rätte­gången och tog därvid ställ­ning till en rad omfattande och komplexa pro­cess­uella frågor avseende bl.a. av­vis­ning av talan, edition, särskiljande av mål, vilandeförklaring, mel­lan­dom, tillåtlighet av bevisning och ändring av talan. Det finns också skäl att återge tings­rättens redogörelse för rättegångens omfattning och förlopp som be­rörts vid bedömningen av frågan om er­sätt­ning för rätte­gångs­kost­nad­er (domen s. 375).

Vid bedömningen av skäligheten av de ersättningar som bolagen yrkar beaktar tings­rätten framför allt följande. Rättegången har pågått under lång tid och processmaterialet har varit omfattande. Tvisteföremålets värde är högt och målens utgång får anses ha i vart fall stor principiell betydelse för bolagen. Inlagorna i rättegången från HS sida har inte sällan varit svåra att tillgodogöra sig till följd av brister i struktur och tyd­lig­het. Det har också funnits brister i vad avser HS vilja och förmåga att klargöra sina ståndpunkter i processen, både såvitt avser sak- som rättsfrågor. Dessa brister har utan tvekan verkat fördyrande. Processmaterialets omfattning och inte minst förekomsten av en stor mängd, oftast tvistiga, omständigheter av detaljkaraktär har en­ligt tingsrätten motiverat att flera ombud deltagit. Så har också skett å ömse sidor. Enl­igt tingsrätten har det också varit motiverat för bolagen att vid huvudförhandlingen i mål­en företrädas av flera ombud i den omfattning som skedde. Vid en bedömning av de samlade omständigheterna finner tingsrätten att de ersättningar som bolagen har yrkat för ombudsarvode är skäliga. Detsamma gäller de ersättningar som bolagen har yrkat för utlägg och för kostnader för bevisning. Tingsrätten finner att förhöret med UO inte är att anse som onödig bevisning. HS ska därför ersätta även den­na vittneskostnad.

Tingsrättens bedömning innebär sammanfattningsvis att HS ska ersätta bo­lag­en fullt ut för de kostnader som bolagen yrkat ersättning för.

Försäkringsbolagen yrkade dessutom, med stöd av 18 kap. 7 § rätte­gångs­balk­en, att HS ombud skulle förpliktas att solidariskt med honom ersätta bolagens samtliga rättegångskostnader. Till stöd för yrkandet an­förd­es i huvudsak att ombuden drivit käromålen mot bättre vet­ande och på ett sätt som fördröjt och försvårat processen. Tingsrätten fann samman­fatt­nings­vis att ombuden visserligen inte kunde anses ha agerat mot bättre vet­ande, men att de i vissa avseenden varit oskickliga i sin processföring samt att de i några hänseenden hade fördröjt processen. Sammantaget ansåg dock rätten att ombudens agerande inte nådde upp till nivån för vårdslöshet och de ålades därför inte något betalningsansvar för bolagens rättegångs­kost­nader. Det är emellertid tydligt att HS ombud inte har visat sådan normal aktsamhet i sin processföring som Europadomstolens praxis kräver och att staten inte kan hållas ansvarig för de förseningar som HS och hans ombuds agerande har medfört. Det sagda understryks också av att tings­rätt­en har nödgats att meddela strupstocksföreläggande mot HS.

Målen har varit synnerligen omfattande, berört flera parter, väckt kom­pli­cer­ade rättsliga frågor såväl i sak som processuellt och HS och hans ombud agerande har i en inte obetydlig omfattning orsakat förseningar i hand­­läggningen. Med beaktande härav och vid en samlad bedömning stan­nar Justitiekanslern därför för att – trots den sammanlagt mycket långa hand­läggningstiden – HS rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen inte har åsidosatts vid handläggningen av ifrågavarande tvistemål.

Rätten till privatliv och av rätten till rättvis rättegång – hanteringen av för­under­söknings­materialet

Som Justitiekanslern uppfattar HS vidhåller han att polis­myn­dig­het­ens beslut att lämna ut förundersökningsmaterialet till försäkringsbolagen saknade lagstöd och därmed innefattade ett åsidosättande av hans rätt till privat­liv enligt artikel 8 i Europakonventionen. Genom att tillåta bevisningen i den civilrättsliga tvisten har vidare hans rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i konventionen åsidosatts.

Efter att Justitiekanslern i beslutet den 21 mars 2003 uttalade kritik mot po­lis­­­myndigheten med anledning av be­slut­et om utlämnande har Stockholms tingsrätt i domen – på ett mer full­stän­digt material – tagit ställ­ning till ut­läm­nandebeslutets förenlighet med de då gällande offentlighets- och se­kre­tess­­bestämmelserna. Justitiekanslern hade vid sin prövning 2003 visserligen till­­gång till försäkringsbolagens skriftliga motivering från oktober 2002, men den handlingen gavs in av HS först efter att Riks­polis­styr­elsen hade yttrat sig i ärendet. Justitiekanslerns prövning tog sikte på den frå­ga som HS hade väckt och som Rikspolisstyrelsen hade yttrat sig över, dvs. att ett försäkringsbolag som inte har betalat ut någ­on för­säkr­ings­­er­­sätt­ning inte generellt kan anses vara skadelidande enbart av den an­led­ningen att ett krav på försäkringsersättning har riktats mot bolaget. För tyd­lighets skull kan det understrykas att Justitiekanslern inom ramen för sin tillsynsverksamhet själv avgör om och i vilken utsträckning ett klagomål ska granskas närmare, att varken klaganden eller den myndighet som kan bli fö­re­­mål för kritik har ställning som part i tillsyns­ärenden hos Justitiekanslern och att ett kritikuttalande inte heller innefattar myn­dig­hets­utövning mot någ­on enskild. Förvaltningslagens (1986:223) be­stäm­mel­ser om kommuni­ka­tion och överklagande m.m. är därför inte tillämpliga vid Justitie­kanslern handläggning av och beslut i tillsynsärenden. Sådana beslut måste ses i ljuset härav och med beaktande av att tillsynsverksamheten inte syftar till att överpröva myndigheters beslut i enskilda ärenden utan är in­rik­t­­ad på att identifiera och motverka system­fel i den offentliga verk­sam­het­en.

Som tingsrätten har utvecklat i domen rörde det sig i detta fall om en annan faktisk situation än den som Justitiekanslerns beslut fokuserade på. Bland annat Trygg-Hansa hade gjort gällande rätt till skade­stånd för utred­nings­kostnader som upp­kommit för bolaget på grund av det försök till för­säkr­ings­­bedrägeri som bo­lag­et gjort gällande att det självt bli­vit utsatt för. Kost­nad­er som Trygg-Hansa för övrigt alltså har tillerkänts skade­stånd för gen­om tingsrättens dom. Det finns därför nu inte någon anledning att ifrågasätta tings­rättens bedömning att po­lis­myndighetens beslut att läm­na ut materialet hade stöd i lag. Den av­väg­­ning­ mellan enskildas in­tres­sen som den aktu­el­la sekre­­tess­­be­stäm­mel­sen (numera 35 kap. 8 § andra stycket offentlighets- och sekretesslagen [2009:400]) ger ut­tryck för kan i sig inte anses komma i kon­­flikt med artikel 8 i Eu­ropa­­kon­ven­tionen. Intresseavvägningen i detta fall kan inte heller anses ha medfört en oproportionerlig inskränkning i HS rättigheter. Att ma­te­ri­al­et lämnades ut till för­säkr­ings­bolagen in­ne­fattar där­med inte någon över­trädelse av HS rätt till privatliv enligt ar­tik­el 8 i konventionen.

Tingsrätten har också i sina domskäl utförligt bemött HS in­vänd­ningar att han inte tillförsäkrats en rättvis rättegång. Tingsrätten har ut­tryck­ligen hänvisat till och beaktat Europadomstolens praxis angående rätten till en rättvis rättegång. Av underlaget i ärendet framgår att han vid över­klag­an­de och i samband med ansökan om resning och klagan över domvilla upp­repat och argumenterat emot tingsrättens ställ­nings­tagande i denna del. Över­­rätterna har inte funnit skäl att meddela pröv­nings­tillstånd och HS har inte heller vunnit framgång med sin an­sökan om resning och klagan över domvilla. Något väsentligen nytt har inte framkommit i detta ärende. Det saknas skäl att ifrågasätta riktigheten av tings­rättens bedömning eller överrätternas avgöranden. Underlaget kan inte föranleda slutsatsen att det har förekommit någon överträdelse av HS rättigheter enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.

Rätten att betraktas som oskyldig

I artikel 6.2 i Europakonventionen stadgas att var och en som blivit an­klag­ad för brott ska betraktas som oskyldig till dess hans eller hennes skuld lag­lig­en har fastställts. Denna s.k. oskuldspresumtion är tillämplig vid pröv­­ning­­en av anklagelser för brott (”criminal charge”) i den mening som avses i kon­ven­tion­en. Den gäll­er inte i civilrättsliga tvister och är därför som ut­gångs­punkt inte tillämplig i tviste­mål om skade­stånd även om en brotts­lig hand­ling åbe­rop­as som grund för skade­stånds­­­skyldigheten. I vissa fall, sär­skilt när ett skade­stånds­anspråk prövas i samma mål som brotts­an­klag­elsen, kan det ci­vil­rättsliga an­språket dock anses vara så nära för­bundet med brott­målet att ar­tik­el 6.2 i kon­ventionen blir tillämpligt även på det anspråket. (Se t.ex. Orr v. Norway §§ 47 – 49 med där angivna hän­vis­ning­ar bl.a. till Ringvold v. Norway.)

I begreppet rättvis rätte­gång enligt ar­tikel 6.1 i Europakonventionen – som är tillämp­­­lig på såväl tvistemål som brottmål – ligger att rätten har att för­hålla sig objek­tiv och opar­­t­­isk i rättegången. Oskuldspresumtionen ger vid brotts­an­klag­el­ser ett spe­ci­fikt och mer långtgående skydd inom ramen för den ge­ne­­rella rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i kon­ven­tionen. Den centrala frågan för bedömningen av om oskuldspresumtionen har upp­rätthållits är om myn­dig­­heten eller dom­stolen har gjort en själv­stän­dig och opartisk värdering av be­visningen eller om den har haft en förut­fattad men­ing om målets utgång. Frågan om rätten att betraktas som oskyl­­dig har upp­rätthållits bedöms, på sam­ma sätt som gäller för rätten till en rättvis rätte­gång, som utgångspunkt med hänsyn till hur pro­ces­s­en som hel­het har ge­stal­tat sig. Oskuldspresumtionen anses även ha vissa kvarstående verk­ning­ar efter att dom har meddelats, såtillvida att det ankommer på domstol att re­spektera en slutligt frikännande dom. Vid en efterkommande civil­rätt­slig prövning ankommer det således på domstolen att inte åsidosätta eller för­ringa värdet av ett slutligt frikännande från brottsanklagelsen.

Trygg-Hansas och Länsförsäkringar Sak:s genkäromål avsåg visserligen skade­­­stånd på grund av brott. Talan i genkäromålen prövades i den för tviste­­­mål stadgade ordningen och innefattade enligt svensk rätt inte någ­on straff­rättslig prövning av skuldfrågan. Det skadestånd som yrkades av­såg kon­kreta förmögenhetsskador och var inte så högt att det kan karak­teriseras som en straffrättslig påföljd. Prövningen av genkäromålen kan så­ledes inte anses ha innefattat en prövning av en anklagelse för brott i den men­­ing som avses i artikel 6.2 i Europakonventionen. Av samma skäl kan försäkr­ings­bo­lagens i första hand åberopade bestridandegrund avse­en­de huv­ud­käromålet inte anses innebära att den civilrättsliga tvist som HS själv inlett innefattade en straffrättslig prövning av en brotts­­an­klag­else mot honom.

Till skillnad från vad som var fallet i målen Ringvold och Orr har de civil­rätts­liga anspråken inte prövats tillsammans med brotts­an­klag­elsen och åklagar­ens beslut att inte väcka åtal mot HS kan upp­en­barligen inte till­mät­as samma betydelse som domstolarnas beslut att i dom frikänna Ringvold och Orr från brottsanklagelserna. Tingsrättens pröv­ning av den ci­vil­­­­rättsliga tvisten kan här, till skillnad från var som var fallet för Ringvold och Orr, inte få till effekt att domstols slutligt frikännande dom i skuld­fråg­an åsidosätts eller förringas.

Såvitt gäller huvudkäromålet kan det särskilt framhållas att Europa­dom­stol­en i målet Lundkvist v. Sweden (App­li­cation no. 48518/99) inte tog upp klago­­mål­et till sakprövning då artikel 6.2 i Europakon­ven­tion­en inte ansågs tillämp­­­­lig på en efterkommande separat hand­lagd tvist om försäkrings­er­sätt­ning trots att Lundkvist i dom hade fri­känts från straff­rättsligt ansvar för den händelse som försäkr­ings­er­sätt­ningen av­såg.

HS har själv framhållit att artikel 6.2 i Europakonventionen ska tolk­as i ljuset av kon­­ventionens förbud mot dubbel lagföring och dubbla straff (ar­tikel 4.1 i sjun­de tilläggsprotokollet till konventionen). Justitie­kanslern un­der­stryker att förbudet mot dubbel lagföring och dubbla straff gäller den som ”slut­ligen” har dömts eller frikänts från en brottsanklagelse vilket be­lys­er just det faktum att någon slutlig straffrättslig prövning inte har ägt rum i HS fall. Åklagarens beslut att lägga ned förunder­sök­ning­en sak­nar rätts­kraft och försäkringsbolagen har haft möjlighet att väcka en­skilt åtal. Att för­säkringsbolagen avstått från en straffrättslig prövning in­nebär inte att de varit betagna möjligheten att få HS civil­rätts­liga ansvar prövat.

Den civilrättsliga tvisten mellan HS och försäkringsbolagen har handlagts i den för tvistemål stadgade ordningen. Den har inte haft något direkt samband med en straffrättslig prövning. Att tingsrätten i ett sådant mål tillämp­­ar de bevisregler i allmänhet och mindre strikta beviskrav i syn­ner­het som gäller för handläggningen av tvistemål enligt den svenska rätte­gångs­ord­ningen kan det inte råda något tvivel om. Det har inte varit fråga om prövning av en anklagelse för brott i Europakonventionens mening oaktat att tingsrätten har haft att ta ställning till om de civilrättsliga bevis­kraven för skadeståndsskyldighet pga. brott har varit uppfyllda. Justitie­kanslern kon­staterar därför att artikel 6.2 i ­kon­ventionen inte varit tillämp­lig på tingsrättens prövning av tvisten mellan HS och för­säkr­ings­bo­lag­en.

Justitiekanslern konstaterar vidare att även om artikel 6.2 i Europa­kon­ven­tionen skulle tillämpas på tingsrättens prövning, tingsrätten inte har åsido­satt oskuldspresumtionen. Grunden för försäkringsbolagens genkäromål om skadestånd var att brott hade förekommit. Tingsrätten hade att ta ställning till om så var fallet. Fråga var om en civilrättslig tvist och någon anledning för tingsrätten att sär­skilt ange att rätten inte tillämpade de straffrättsliga bevis­reglerna vid pröv­ningen förelåg inte. Justitiekanslern anser således inte att tingsrätten har gjort några uttalanden i domen som går längre än vad som har varit påkallat för att ta ställning till målet i sak. Tingsrättens ställnings­tag­an­de är utförligt motiverat och ger inte uttryck för en förutfattad mening om HS ansvar. Rätten har i resonerande domskäl vägt de av part­erna åberopade om­ständigheterna, bevisen och argumenten mot varandra var­efter domstolen i sak tagit ställning i försäkringsbolagens favör. Tings­rätten har således anfört ingående skäl för varför den ansåg det i civilrättslig mening vara styrkt att HS hade förfarit svikligt mot för­säkrings­bolagen och såvitt av­ser genkäromålen också försökt begå för­säkrings­be­drägeri mot dem.

Påstådda felaktiga avgöranden i de allmänna domstolarna

Stockholms tingsrätt har i sina domskäl utförligt motiverat utgången i mål nr T 8-699-98 m.fl. HS begärde överprövning av domen. Till stöd för sin begäran om prövningstillstånd respektive resning och klagan över dom­villa i överrätterna anförde HS en rad argument och åberopade ett omfattande skriftligt material. Han har i nu aktuellt ärende hos Justitie­kans­lern hänfört sig till och åberopat en del av detta material samt anfört ar­gu­ment som således varit föremål för domstolarnas bedömning i målen.

Utredningen i ärendet ger inte underlag för bedömningen att domstolarnas avgöranden har varit uppenbart oriktiga i skadeståndslagens mening. Någon skadeståndsskyldighet för staten mot HS har därför inte upp­kommit.

Begäran om omprövning m.m.

HS begäran att ”målet omprövas i ny rättegång eller att beslut fatt­as innebärande att svenska staten ska ersätta HS med belopp mot­svarande hans försäkringsanspråk mot försäkringsbolagen och att hans eg­na i tingsrätten yrkade och därefter uppkomna rättegångsanspråk ersätts, inklusive tillägg för motparternas ev. krav gällande rättegångskostnader m.m.” kan inte föranleda någon åtgärd hos Justitiekanslern. Justitiekanslern kan inte ompröva domar eller beslut och som har kon­sta­ter­ats i det tidigare har något sådant fel eller någon sådan försummelse eller kon­ven­tions­över­träd­else som grundar skadeståndsskyldighet för staten inte förekommit i ärendet.

Sammanfattningsvis innebär det som nu redovisats att det inte finns grund för att utge skadestånd till HS.