Dir. 2003:169

Översyn av teckenspråkets ställning

-

Beslut vid regeringssammanträde den 18 december 2003.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillkallas med uppdrag att göra en översyn av rätten och möjligheterna att använda teckenspråket, liksom av dövas och hörselskadades tillgång till samhällets utbud av kultur och medier. Med hörselskadade avses i detta sammanhang personer med hörselskada som är beroende av teckenspråket för sin kommunikation.

I uppdraget ingår att

  • bedöma möjligheten att använda teckenspråket samt tillgången till tolk för döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade i olika situationer, t.ex. i arbetslivet och vid samhällsstöd,
  • kartlägga förutsättningarna till likvärdig utbildning på teckenspråk för döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade barn, ungdomar och vuxna,
  • analysera om utbildningen (både den som erbjuds av landstinget och den som erbjuds av staten) i teckenspråk för föräldrar och syskon till döva m.fl. tillgodoser de behov som finns,
  • bedöma möjligheten att tillgodose döva invandrares behov av utbildning i det svenska teckenspråket,
  • kartlägga och analysera tillgängligheten vad avser kultur och medier samt möjligheterna till eget skapande för döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade,
  • pröva möjligheterna till auktorisation av dövblindtolkar och vuxendövtolkar,
  • analysera orsakerna till bristen på sökande till tolkutbildningen samt
  • kartlägga nuvarande forskning samt analysera behovet av eventuella forskningsinsatser.

Utredaren skall dessutom pröva frågan om en ny fördelningsmodell för statsbidraget till tolktjänst för döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade. Om utredaren föreslår ett fortsatt riktat statsbidrag skall syftet med bidraget klargöras.

Utredaren skall också behandla de förslag om teckenspråket som lämnats av Kommittén för svenska språket i dess slutrapport Mål i mun (SOU 2002:27).

Vid behov skall utredaren lämna förslag till åtgärder.

Bakgrund

Teckenspråket som förstaspråk

Enligt 1989 års Handikapputredning finns det totalt mellan 8 000 och 10 000 barndomsdöva i Sverige. Antalet dövblinda uppskattas till 1 200, varav cirka 200 personer använder teckenspråk. Antalet personer som blivit döva i vuxen ålder, vuxendöva, beräknas vara cirka 4 000. Dessutom antas cirka 10 000 hörselskadade barn och vuxna ha behov av teckenspråk (En väg till delaktighet och inflytande - tolk för döva, dövblinda, vuxendöva, hörselskadade och talskadade, SOU 1991:97). Någon samlad statistik av senare datum finns inte att tillgå.

Vidare är hörselproblem bland invandrare betydligt vanligare än bland svenskfödda. Så många som en tredjedel av deltagarna i utbildningen i svenska för invandrare uppskattas ha hörselproblem. Genom den ökade invandringen från krigsdrabbade länder har också antalet hörselskadade invandrare ökat. Migrationsverket och Integrationsverket har dock inga uppgifter om hur många som har behov av teckenspråk.

Redan år 1981 slog riksdagen, i samband med behandlingen av budgetproposition, fast att barndomsdöva för att kunna fungera sinsemellan och ute i samhället måste vara tvåspråkiga. Det innebär att de dels måste behärska sitt visuella/manuella teckenspråk, dels det omgivande samhällets språk, svenskan.

Behandlingar i konstitutionsutskottet

Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (minoritetsspråkskonventionen) ratificerades av Sverige i februari 2000. I propositionen Nationella minoriteter i Sverige (prop. 1998/99:143 s. 33) som låg till grund för riksdagsbeslutet om ratificering av teckenspråket konstaterade regeringen att teckenspråket inte kan anses falla inom ramen för syftet med minoritetsspråkskonventionen. Konventionen bygger på språkets anknytning till urbefolkningar och andra nationella minoriteter som etniska grupper. Samtidigt framhölls att teckenspråket är annorlunda än det officiella språket. Vidare är teckenspråket en viktig del av dövas kultur. Inget land har omfattat teckenspråket vid sin ratifikation av minoritetsspråkskonventionen. Konstitutionsutskottet ansåg, liksom regeringen, att teckenspråket inte kunde omfattas av en ratifikation. Utskottet framhöll samtidigt att det inte fanns något som hindrade att frågan om åtgärder till stöd för teckenspråket övervägdes i annat lämpligt sammanhang (bet. 1999/2000:KU6 s. 24).

Även i samband med riksdagens behandling av motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år 2000 om nationella minoritetsfrågor m.m. diskuterades teckenspråkets ställning som minoritetsspråk. Konstitutionsutskottet vidhöll sin uppfattning att teckenspråket inte skall ges ställning som minoritetsspråk. Utskottet förordade samtidigt att riksdagen skulle ge regeringen till känna att det behövs en översyn av rätten och möjligheterna att använda teckenspråket, liksom dövas och hörselskadades tillgång till samhällets utbud av kultur och litteratur. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag (bet. 2000/01:KU14 s. 13-17, rskr. 2000/01:147).

Behandling i socialutskottet

Socialutskottet behandlade tre motioner om rätten till teckenspråkstolk i samband med den allmänna motionstiden år 2000. Utskottet erinrade om att riksdagen har gett regeringen till känna att det är angeläget med en översyn av rätten och möjligheterna att använda teckenspråket (bet. 2000/01:SoU12 s. 24-26, rskr. 2000/01:195).

EU, Europarådet och Nordiska ministerrådet

Europaparlamentet antog den 18 november 1998 en resolution om teckenspråk (B4-0985/98). Bland annat uppmanas kommissionen att lägga fram ett förslag för rådet om offentligt erkännande av det teckenspråk som döva använder i varje medlemsstat, att säkerställa att alla EU-program är tillgängliga för döva och att behovet av teckenspråkstolkning erkänns.

Europarådets parlamentariska församling rekommenderade den 14 april 2003 ministerkommittén att ta fram särskilda regler om rättigheter för teckenspråksanvändare (Protection of sign laguages in the member states of the Council of Europe, REC 1598 2003).

EU och Europarådet anordnade Europeiska året för språk 2001. Syftet var bl.a. att öka den språkliga mångfalden i Europa, främja flerspråkighet och uppmuntra till ett livslångt lärande. Teckenspråk omfattades av satsningen.

Nordiska ministerrådet beslutade hösten 2003 att göra en utredning om den nordiska språkkonventionen, Konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om nordiska medborgares rätt att använda sitt eget språk i annat nordiskt land. I uppdraget, som skall vara slutfört i maj 2004, ingår bl.a. frågan om en eventuell utvidgning av språkkonventionen till att omfatta de nordiska teckenspråken.

Mål i mun - betänkande av Kommittén för svenska språket

Den parlamentariska kommittén för svenska språket (dir. 2000:66) har på regeringens uppdrag lagt fram ett förslag till handlingsprogram för svenska språket. Kunskaper i, attityder till och bruk av minoritets- och invandrarspråk och stora internationella språk skulle också belysas. Kommittén fann det naturligt ur ett språkpolitiskt perspektiv att i viss mån även behandla teckenspråket.

I sitt betänkande Mål i mun - Förslag till handlingsprogram för svenska språket (SOU 2002:27) konstaterade kommittén att det inte finns något beslut om vilken legal ställning teckenspråket skall anses ha i Sverige. Kommittén föreslog att åtgärder skall vidtas för att stärka och utveckla teckenspråket men lämnade inga egna förslag. Kommittén föreslog också att den vetenskapliga kompetensen i teckenspråk bör garanteras samt att det inrättas en särskild funktion för teckenspråk inom den centrala, statligt finansierade språkvården. En ny statlig myndighet, Sveriges språkråd, föreslås få ansvar även för teckenspråket.

Alla remissinstanser som lämnat synpunkter om teckenspråket är positiva till utredningens förslag om insatser för att bevara och stödja teckenspråket. De flesta menar att teckenspråket bör få status som nationellt minoritetsspråk.

Den nationella handlingsplanen för handikappolitiken

I den nationella handlingsplanen för handikappolitiken "Från patient till medborgare" slås det fast att personer med funktionshinder skall ha samma möjligheter som andra att röra sig i samhället och delta i samma sammanhang (prop. 1999/2000:79, bet. 1999/2000:SoU14, rskr. 1999/2000:240). Målet för den svenska handikappolitiken är en samhällsgemenskap med mångfald som grund. Samhället skall utformas så att människor i alla åldrar med funktionshinder blir fullt delaktiga i samhällslivet och att flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionshinder uppnår jämlikhet i fråga om levnadsvillkor. Alla skall ha samma möjligheter att ta del av information och göra sig hörda. För att uppnå detta måste handikapperspektivet genomsyra alla samhällsområden. Enligt förordningen (2001:526) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av handikappolitiken skall statliga myndigheter utforma och bedriva sin verksamhet med beaktande av de handikappolitiska målen. Detta innebär bl.a. att verksamhet och information skall göras tillgänglig för personer med funktionshinder. De myndigheter som har ett sektorsansvar inom sitt respektive verksamhetsområde har ett särskilt stort ansvar för att de nationella målen för handikappolitiken förverkligas.

Teckenspråket i utbildningen

År 1999 slog riksdagen fast att döva, dövblinda och hörselskadade som har teckenspråk som sitt första språk utgör en grupp där undervisning i särskilda skolor eller undervisningsgrupper är en nödvändig förutsättning för delaktighet och gemenskap (prop. 1998/99:105, bet. 1999/2000:UbU4, rskr. 1999/2000:14). Denna ståndpunkt återfinns även i FN:s standardregler för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet (regel 6, punkt 9) som utgör grunden för den nationella handlingsplanen för handikappolitiken. Enligt punkt 9 tillgodoses dövas och dövblindas utbildningsbehov bättre i specialskolor, specialklasser eller i speciella enheter i vanliga skolor. Punkten är ett undantag från huvudprincipen i regel 6, att utbildning för elever med funktionshinder skall erbjudas inom den ordinarie skolorganisationen.

Specialskolemyndigheten, som bildades den 1 juli 2000, består av sex skolenheter, varav fem är regionala specialskolor för döva och hörselskadade och en är nationell specialskola för döva och hörselskadade med utvecklingsstörning samt för dövblindfödda elever. Specialskolemyndighetens mål är att varje döv eller hörselskadad elev efter genomgången specialskola skall vara tvåspråkig (teckenspråk och svenska). Inom myndigheten finns ingen förskoleverksamhet men myndigheten får efter avtal med en kommun fullgöra kommunens uppgifter inom förskoleklass och fritidshemsverksamhet. Örebro kommun anordnar, enligt avtal med staten, gymnasial utbildning för döva, hörselskadade och dövblinda elever från hela landet som är beroende av teckenspråk. Undervisningen skall ske på teckenspråk inom riksgymnasiet för döva. Inom riksgymnasiet för hörselskadade är undervisningsspråket svenska med den hörseltekniska förstärkning som behövs samt med tecken som stöd av läraren.

Specialpedagogiska institutet, som inrättades den 1 juli 2001, skall enligt sin instruktion ge råd och stöd i specialpedagogiska frågor som rör barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder för att underlätta skolhuvudmännens arbete med att erbjuda likvärdig förskola, skola och skolbarnsomsorg samt vuxenutbildning till alla oavsett funktionshinder. Specialpedagogiska institutet har fått regeringens uppdrag att samarbeta med Specialskolemyndigheten och redovisa vilka resultat vidtagna åtgärder har lett till när det gäller arbetsformer för hur döva och hörselskadade barn/elever i barnomsorg och skola kan ges de bästa förutsättningarna att utveckla tvåspråkighet. Därvid skall myndigheten särskilt redovisa hur befintlig kompetens inom respektive myndighet har tillvaratagits.

Specialpedagogiska institutet skall också utveckla, framställa, distribuera och informera om läromedel för funktionshindrade barn och ungdomar. I Örebro finns en speciell avdelning för framställning av läromedel på teckenspråk. Specialpedagogiska institutet skall även, tillsammans med Nationellt centrum för flexibelt lärande, utveckla teckenspråksmaterial för vuxna döva. Statens fortsatta ansvar för läromedelsframställning har nyligen utretts och ärendet bereds för närvarande inom Utbildningsdepartementet.

För att döva, dövblinda, vuxendöva och vissa hörselskadade skall kunna tillgodogöra sig den vuxenutbildning som samhället erbjuder är tillgång till tolk en förutsättning. För statligt finansierad utbildning vid folkhögskolor avsätter staten särskilda medel för stöd till undervisning för funktionshindrade, däribland tolkkostnader. Även vid högskoleutbildning skall behov av tolkning beaktas och universitet och högskolor avsätta medel till stöd för studenterna. Kommunala skolhuvudmän är ansvariga för att tolk finns att tillgå och för finansieringen av dessa.

Teckenspråksutbildning för syskon och föräldrar samt barn till döva föräldrar

Landstingen erbjuder genom sin habilitering och rehabilitering familjer med barn med olika slag av funktionsnedsättningar råd och stöd i olika former. I habiliteringen av döva och hörselskadade barn ingår förutom en första vägledning till föräldrar också introduktionsutbildning i teckenspråk.

Statsbidrag lämnas till utbildningsanordnare för kostnader för teckenspråksutbildning till föräldrar som har barn som är beroende av teckenspråk för sin utbildning (TUFF). Utbildningen, som bygger på den introduktion som landstingen erbjuder, skall ge föräldrarna sådana färdigheter att de på ett funktionellt sätt kan använda teckenspråk i kontakt med sina barn och därmed främja barnens utveckling. Viss ekonomisk ersättning lämnas även till kursdeltagarna för förlorad arbetsinkomst och resekostnadsersättning. Statsbidraget och den ekonomiska ersättningen regleras i förordningen (1997:1158) om statsbidrag för teckenspråksutbildning för vissa föräldrar.

Specialskolemyndigheten arrangerar undervisning i teckenspråk för syskon till döva barn och hörande barn med döva föräldrar. Syftet är att barnen skall få kunskaper i det språk som deras syskon eller föräldrar är beroende av för sin kommunikation.

Teckenspråket i arbetslivet

Sedan år 1999 finns en lag (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder. Syftet med lagen mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder är att förhindra att den som har ett funktionshinder eller har anknytning till någon som har ett funktionshinder diskrimineras som arbetssökande eller arbetstagare.

Arbetsmarknadsverket ger särskilt stöd åt döva, dövblinda och andra personer som är beroende av teckenspråk för sin kommunikation genom elva särskilda dövkonsulenter. Enligt förordningen (2000:630) om särskilda insatser för personer med arbetshandikapp kan ekonomiskt stöd lämnas till en arbetsgivare eller annan som har kostnader för ett personligt biträde åt en person med arbetshandikapp som behöver biträde som anställd, fri företagare, fri yrkesutövare eller för att kunna ta del av ett arbetsmarknadspolitiskt program eller praktisk arbetslivsorientering. Stödet får lämnas med högst 50 000 kronor per år till den som har kostnader för biträdet. Till företagare som har ett arbetshandikapp med stora kommunikationssvårigheter får stöd lämnas med 100 000 kronor per år. Ekonomiskt stöd kan också lämnas för utbildning av personligt biträde i teckenspråk för döva samt utbildning av personligt biträde eller tolk för dövblinda.

Stöd till döva, dövblinda, vuxendöva och vissa hörselskadade ges också enligt 3b § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763; HSL) som vardagstolkning i form av tolk i arbetslivet.

Teckenspråket i kultur och medier

Sedan år 2002 har Statens kulturråd och Riksantikvarieämbetet ett sektorsansvar för handikappfrågor inom sina respektive verksamhetsområden. Statens kulturråd disponerar ett särskilt stöd för att genomföra ett handlingsprogram för att främja funktionshindrades deltagande i kulturlivet. Därutöver lämnas bl.a. statsbidrag till Tyst teater, en teckenspråkig ensemble inom Riksteatern och till textning av svensk film och video samt till tolkning på videogram.

I bibliotekslagen (1996:1596) föreskrivs att folk- och skolbiblioteken skall ägna särskild uppmärksamhet åt funktionshindrade bl.a. genom att erbjuda litteratur i former särskilt anpassade till deras behov.

Enligt beslut i riksdagen år 2001 om de villkor och riktlinjer som skall gälla för Sveriges Television AB (SVT), Sveriges Radio AB och Sveriges Utbildningsradio AB 2002-2005 skall programföretagens insatser för att göra programmen tillgängliga för personer med funktionshindrade öka. SVT har ett särskilt uppdrag att producera program för döva. Barn och ungdomar skall prioriteras särskilt (prop. 2000/01:94, bet. 2000/01:KrU8, rskr. 2000/01:268). Regeringen har, inför den nya tillståndsperioden som börjar den 1 januari 2006, tillsatt en parlamentarisk kommitté (Ku 2003:01) med uppgift att göra en samlad översyn av public service-uppdraget (dir. 2003:119). Uppdraget innefattar frågan om tillgänglighet för funktionshindrade till radio och TV i allmänhetens tjänst. Radio- och TV-lagsutredningen (Ku 2000:01) fick i mars 2003 genom tilläggsdirektiv (dir. 2003:30) också i uppdrag att överväga behov av lagändringar för att förbättra tillgängligheten till TV-program för personer med funktionshinder.

Inom Sveriges Dövas Riksförbund finns en teckenspråksavdelning som får cirka 2,8 miljoner kronor per år i statsbidrag. Målet med verksamheten är att stärka teckenspråkets status samt förbättra den allmänna attityden till språket. Teckenspråksavdelningen medverkar också till teckenspråkets utveckling för att tillgodose ständigt nya behov i samhället. De producerar teckenspråksmaterial och har bl.a. tagit fram ett teckenspråkslexikon.

Teckenspråket i samband med samhällsstöd m.m.

Döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade måste ha tillgång till adekvat samhällsstöd inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården, socialföräkringsadministrationen, kriminalvården etc. Redan år 1996 gav Socialstyrelsen exempel på situationer där det kunde finnas behov av s.k. vardagstolkning, t.ex. tolk vid läkar- och tandläkarbesök, vid kontakter med myndigheter och vid olika ärenden t.ex. i apotek och bibliotek. Den 1 januari 1994 infördes en ny paragraf, numera 3 b §, i HSL. Där tydliggörs landstingens skyldighet att erbjuda bl.a. tolktjänst för vardagstolkning till barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade. Begreppet vardagstolkning utvidgades samtidigt att även omfatta vissa tolktjänster i arbetslivet samt i fritids-, rekreations- och föreningsverksamhet.

Statsbidraget och auktorisation

Sedan år 1994 lämnas ett statsbidrag som stöd till huvudmännen för tolktjänstverksamheten. Bidraget, som uppgår till 75 miljoner kronor per år, fördelas till landstingen och de landstingsfria kommunerna efter invånarantal. Efter ett riksdagsbeslut får Örebro läns landsting sedan år 1995 ett bidrag som är 80 procent högre per invånare än för riket i övrigt. Orsaken är att det finns en stor koncentration av döva i Örebro.

Från och med den 1 juli 2003 har teckenspråkstolkarna samma möjlighet till auktorisation som tolkar mellan svenska och främmande språk (se förordningen [1985:613] om auktorisation av tolkar och översättare). Kammarkollegiet ansvarar för auktorisation och för tillsynen över de auktoriserade tolkarnas verksamhet.

Rikstolktjänsten tillskapades den 1 juli 1985 för att tillgodose det tolkbehov som förtroendevalda inom Sveriges Dövas Riksförbund, Föreningen Sveriges Dövblinda och Hörselskadades Riksförbund har när de utför uppdrag av riksövergripande natur. I dag ingår även deras närstående ungdomsorganisationer samt Riksförbundet för döva, hörselskadade och språkstörda barn. Rikstolktjänsten finansieras med statliga medel, för närvarande 6 935 000 kronor, via anslaget 16:4 inom utgiftsområde 9. Rikstolktjänstens verksamhet har växt. Det beror framför allt på bättre tillgång till tolkar och ökat internationellt arbete.

Utbildning av tolkar för döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade

Folkhögskolorna anordnar utbildning av tolkar för döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade. Tolk- och översättarinstitutet (TÖI) har ett tillsyns- och uppföljningsansvar för utbildningarna vid folkhögskolor och studieförbund i landet och ansvarar även för fördelning av statsbidrag till dessa. Vid Stockholms universitet finns en fortbildningskurs i teckenspråkstolkning på 40 poäng.

Förmedlingstjänst och elektronisk kommunikation

Utöver tolktjänsten finns också möjlighet till alternativ kommunikation genom texttelefon, bildtelefoni m.m. samt förmedlingstjänst. Socialstyrelsen fördelar enligt förordningen (2001:638) om statsbidrag till utrustning för elektronisk kommunikation bidrag till sjukvårdshuvudmännen för utrustning som möjliggör en dialog i realtid via ett kommunikationsnät. Utrustningen skall användas av personer som är döva, gravt hörselskadade, dövblinda, talskadade eller språkstörda och inte, eller endast med betydande svårighet, kan kommunicera utan sådan utrustning.

Forskning

En ytlig genomgång av forskningsområdet tyder på att det finns en betydande medicinsk forskning som tar upp orsaker till dövhet och nedsatt hörsel samt behandling och medicinsk teknik. En mindre del av denna forskning har fokus på habilitering och rehabilitering. Det finns vidare en lingvistisk forskning om teckenspråk, svenska för döva och om döva och hörselskadades språkutveckling samt forskning om språklig interaktion hos personer med teckenspråk som språk. Denna senare forskning är i stort sett begränsad till barn och ungdomar. Vidare förekommer en begränsad forskning om dövhet ur ett socialt och kulturellt perspektiv.

Behov av en översyn av teckenspråkets ställning

Viktiga mål i den nationella handlingsplanen för handikappolitiken är bl.a. ökad tillgänglighet och delaktighet. För döva, dövblinda, vuxendöva och vissa hörselskadade är tillgången till information och möjligheten att göra sig förstådda på teckenspråk en grundläggande förutsättning för tillgänglighet och delaktighet. Flertalet vuxna döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade som är beroende av teckenspråk för kommunikation lever och verkar i miljöer där ytterst få kan teckenspråk. Detta leder inte bara till brist på information, känslor av utanförskap och bristande delaktighet utan även sämre möjligheter att få önskemål tillgodosedda. Utbildning och information om dövas, dövblindas, vuxendövas och hörselskadades situation och om teckenspråkets betydelse är viktigt.

Teckenspråket i skolan, vuxenutbildningen och högskolan

Tillgänglighet till utbildning på teckenspråk är en förutsättning för att de övergripande handikappolitiska målen skall kunna uppnås för döva samt för vissa dövblinda och barndomshörselskadade.

Trots att Specialskolemyndigheten arbetar på ett systematiskt sätt för att öka måluppfyllelsen är andelen avgångselever som lämnar specialskolan med fullständiga avgångsbetyg fortsatt låg. Av de elever som antogs till riksgymnasierna för döva och hörselskadade från grundskolan och specialskolan hösten 2003 saknade 46 procent behörighet att söka ett nationellt program. I flera enskilda ämnen är resultatet ändå tillfredställande i relation till elevernas inlärningsbetingelser och förutsättningar i övrigt. Specialskolemyndigheten arbetar på ett systematiskt och effektivt sätt med att öka måluppfyllelsen.

För döva, dövblinda, vuxendöva och vissa barndomshörselskadade är tillgång till läromedel på teckenspråk en förutsättning för att göra utbildningen tillgänglig på lika villkor som för andra studerande. En särskild utredare har gjort en översyn av statens engagemang för framställning av läromedel och studiematerial för barn, elever och vuxna med funktionshinder i förskola, skola och vuxenutbildning. Slutbetänkandet Läromedel - specifikt (SOU 2003:15) har överlämnats till regeringen och ärendet bereds för närvarande inom Utbildningsdepartementet.

En förutsättning för att döva, dövblinda, vuxendöva och vissa hörselskadade vuxna skall kunna delta i utbildning är att de får tillgång till tolk. Det finns inga särskilda regler för när utbildningstolk skall beviljas. Bristen på tolkar samt de höga kostnaderna kan ibland försvåra utbildning inom kommunal vuxenutbildning. Utöver kommunal vuxenutbidlning samt utbildning vid folkhögskolor, högskolor och universitet bedrivs undervisning även av studieförbund och privata utbildningsanordnare. Kunskapslyftskommittén nämnde i sitt slutbetänkande Kunskapsbygget 2000 - det livslånga lärandet (SOU 2000:28) att det råder oklarheter om vad som ryms inom ramen för vardagstolkning när det gäller studieförbundens studiecirkelverksamhet. I den mån döva, dövblinda, vuxendöva och vissa hörselskadade söker och antas till utbildning hos privata utbildningsanordnare finns ingen täckning för tolkkostnader utan dessa betalas av den studerande.

År 2002 avsatte universitet och högskolor 44,1 miljoner kronor för stöd till studerande med funktionshinder. Av dessa medel användes 30,5 miljoner kronor till tolk åt döva, dövblinda och hörselskadade studerande. Trots tillgång till medel anger flera universitet och högskolor att de har problem med att rekrytera det antal tolkar som motsvarar de studerandes behov.

Mot bakgrund av de brister och svårigheter som beskrivits ovan anser regeringen att det finns skäl att kartlägga möjligheterna för döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade till utbildning som är likvärdig med andras och vid behov lämna förslag till ökad tillgänglighet.

Teckenspråksutbildning för syskon och föräldrar samt barn till döva föräldrar

Omfattningen av den introduktionsutbildning som landstingen erbjuder föräldrar till döva och hörselskadade barn inom ramen för barn- och ungdomshabiliteringen varierar kraftigt mellan olika sjukvårdshuvudmän. Bidrag enligt förordningen (1997:1158) om statsbidrag för teckenspråksutbildning till vissa föräldrar (TUFF) har under år 2002 omfattat 271 föräldrar. Statens skolverk har i uppdrag att följa och utvärdera TUFF och årligen lämna redovisning. En slutlig rapport skall lämnas senast den 1 oktober 2004. Specialskolemyndigheten har tillsatt en arbetsgrupp för att få en likvärdig nationell standard på alla specialskolor för den teckenspråksundervisning som de anordnar för syskon till döva barn och barn med döva föräldrar. År 2002 uppgick kostnaderna för syskon till döva barn och barn med döva föräldrar till cirka 5,2 miljoner kronor. Under läsåret 2001/02 deltog 561 syskon till döva barn och barn med döva föräldrar i verksamheten. För år 2003 har 5,3 miljoner kronor avsatts till denna verksamhet.

Regeringen bedömer att det finns behov av att göra en samlad analys av om utbildningen i teckenspråk för föräldrar, syskon till döva m.fl. är ändamålsenlig och tillräcklig i förhållande till målgruppernas behov. Vid analysen bör hänsyn bör tas till Skolverkets rapport.

Teckenspråket i arbetslivet

Att kunna delta i arbetslivet och få sin försörjning genom eget arbete har stor betydelse för människors självkänsla. Regeringens mål är att människor med funktionshinder skall ha samma möjligheter som andra att delta i arbetslivet. Enligt Arbetsmarknadsverket har uppdelningen av ansvaret för tolktjänst mellan flera huvudmän lett till gränsdragningsproblem i situationer som inte utgör renodlade utbildnings- eller anställningssituationer. Många företag inleder anställningen med långa utbildningsperioder. Här uppstår en diskussion om huruvida utbildningsperioden är att betrakta som utbildning i anställning eller endast "utbildning". Samma gränsdragningsdiskussion har gällt doktorander.

Det finns också exempel på unga personer som valt att på egen bekostnad praktisera på en arbetsplats utan att det ingår i en utbildning eller en anställning för att därigenom öka sin kompetens och få viss arbetsmarknadserfarenhet. För dem erbjuds endast de 20 timmar per månad som kan erbjudas genom vardagstolkningen.

Ytterligare en del i problematiken är att de regelverk som reglerar tillgången till tolkning innehåller begränsningar som gör att behovet inte alltid kan täckas hundraprocentigt även om man lyckas lösa ansvarsfrågan.

De arbetsmarknadspolitiska programmen anställning med lönebidrag, skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare och särskilt stöd vid näringsverksamhet har setts över av en särskild utredare (dir. 2002:22). Utredningen, som fick namnet Lönebidragsutredningen, överlämnade sitt betänkande Arbetsliv (SOU 2003:95) till regeringen den 11 november 2003. Betänkandet bereds nu inom Regeringskansliet. I uppdraget ingick inte personligt biträde, tolk i arbetslivet eller gränsdragningsproblematiken i fråga om utbildning och arbete. Regeringen anser därför att dessa frågor bör bedömas inom ramen för utredningen om teckenspråkets ställning.

Teckenspråket i kultur och medier

Till kulturpolitikens mål hör att verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande. Kulturens tillgänglighet är dock begränsad för döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade. På litteraturområdet finns det brister både vad gäller utbud och biblioteksservice, eftersom litteratur på teckenspråk inte kan återges i böcker i traditionell mening. De utgivare som finns koncentrerar sig på att ge ut antingen TV-program av olika slag, faktaprogram, läromedel eller språkmaterial. När det gäller tillgången till museer, teaterföreställningar m.m. finns det behov av hörselteknisk utrustning, teckentolkning och textning.

Mot bakgrund av ovanstående finns det skäl att kartlägga tillgängligheten till kultur och medier samt möjligheterna till eget skapande för döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade samt lämna förslag till åtgärder för att förbättra tillgängligheten. I uppdraget bör även ingå att analysera möjligheterna till tolktjänst på kulturområdet. Tillgängligheten till TV-program behandlas av Kommittén (Ku 2003:01) för radio och TV i allmänhetens tjänst (dir. 2003:119) och Radio- och TV-lagsutredningen (Ku 2000:01, tilläggsdir. 2003:30). I uppdraget bör det dock ingå att utföra en generell kartläggning av tillgängligheten till medier.

Teckenspråkigt samhällsstöd

Inom vissa verksamheter är tolk som förmedlare av information mellan hörande och döva eller andra teckenspråksberoende inget problem. Problem uppstår när språket blir en del av en behandling, t.ex. inom psykiatrin. Även i andra situationer, t.ex. missbruksvård och kriminalvård, kan dock problem uppstå genom att den enskilda inte har samma möjlighet till integritet som andra.

Inom ramen för regeringens äldreprojekt har Sveriges Dövas Riksförbund och Teckenspråkiga Dövas Pensionärsförbund år 2001 genomfört en kartläggning av äldre döva i Norrland och deras behov (Teckenspråkiga äldre döva i Norrland - en kartläggning, dnr S1999/9702/ST). Kartläggningen visar att många döva inte har något inflytande över sitt eget liv den dag de blir beroende av samhällets insatser. Den visar också på okunskap om dövas behov, brist på information på teckenspråk från kommunen till döva och brist på teckenspråkskunskaper hos vårdpersonal i hemtjänst och äldreboenden.

Frågor om döva flyktingar och asylsökande och deras behov av information och tolkning på teckenspråk uppmärksammas i sex motioner till riksmötet 2001/02. Socialförsäkringsutskottet överlämnade motionerna till Utredningen om översyn av mottagande av och introduktion för flyktingar och andra invandrare (N 2001:11) (bet. 2001/02:SfU15). Utredningens betänkande, Etablering i Sverige - möjligheter och ansvar för individ och samhälle (SOU 2003:75) överlämnades till regeringen den 24 september och bereds nu inom Regeringskansliet.

Bristen på utbildare och lärare i teckenspråk får konsekvenser för utvecklingen av de olika samhällsstöd som förutsätter färdigheter i språket. Det finns alltså skäl att utreda möjligheterna att använda teckenspråket i samband med olika former av samhällsstöd. Utredaren bör även kartlägga situationen för döva invandrare och döva som tillhör nationella minoriteter. En bedömning bör också göras av möjligheten att tillgodose döva invandrares behov av utbildning i det svenska teckenspråket.

Förtroendevalda med funktionshinder

I undersökningar gjorda av Kommundemokratikommittén (SOU 2001:48) visade det sig att det förekom att sammanträden påbörjades och genomfördes trots att hjälpmedel som förtroendevalda med funktionshinder är beroende av för att kunna medverka inte fungerade eller saknades. I propositionen 2001/02:80 Demokrati för det nya seklet menade regeringen att funktionshindrades möjligheter att delta i de politiska organisationerna och de beslutande församlingarna måste förbättras. Regeringen föreslog därför en ändring i kommunallagen (1991:900) som innebär att kommuner och landsting skall verka för att förtroendevalda med funktionshinder kan delta i handläggningen av ärenden på samma sätt som andra förtroendevalda. Riksdagen har antagit förslaget och lagändringen (SFS 2002:249) trädde i kraft den 1 juli 2002. Utredaren skall följa upp hur denna ändring i kommunallagen har tillämpats för döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade och då särskilt titta på hur deras möjligheter att kunna delta i handläggningen av ärenden på samma sätt som andra förtroendevalda har förbättrats.

Tillgången till tolktjänst

Tillgången till tolkar och en fungerande tolkservice är en grundläggande förutsättning för att säkerställa kommunikation mellan döva, dövblinda, hörselskadade, vuxendöva och hörande.

Socialstyrelsen har regelbundet följt upp utvecklingen inom landstingens tolktjänstverksamhet. Antalet inrättade tjänster har nästan fördubblats mellan åren 1989 och 2000. Antalet tolktjänstuppdrag har ökat med 62 procent under samma tid. Trots detta är tolkbristen fortfarande stor på vissa håll. Såväl antalet tolkanvändare som tolktiden per användare ökar. Socialstyrelsen antar dessutom att mörkertalet när det gäller antalet personer i behov av tolktjänst i landstingen kan vara stort. Variationen mellan landstingen är stor när det gäller tillgången till tolk, i vilken omfattning tolktjänsten utnyttjas samt landstingens egenfinansiering. Obalansen i ekonomin kan enligt Socialstyrelsen bero på att statsbidraget fördelas efter invånarantal (Uppföljning av landstingens tolktjänst för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade år 2000, Socialstyrelsen).

Riksrevisionsverket (RRV) har på regeringens uppdrag utvärderat statsbidragssystemet. I uppdraget ingick att vid behov lämna förslag till nytt fördelningssystem. RRV skriver i rapporten Stimulera eller finansiera? (RRV 2002:16) att det inte är möjligt att tillgodose landstingens varierande behov via en fördelning per invånare. Otydligheten i statsbidragets syfte i kombination med tolkbrist har också delvis medverkat till att bidraget ersätter landstingens egenfinansiering. En ökad träffsäkerhet inom ramen för ett fortsatt specialdestinerat statsbidrag, genom en fördelning som baseras på t.ex. antal tolkanvändare, förutsätter enligt RRV en central och löpande kvalitetssäkring av den använda statistiken. Värdet av ökad träffsäkerhet bör därför ställas i relation till den administrativa kostnad detta innebär. Enligt RRV bör valet av fördelningsmodell föregås av en precisering av syftet med bidraget.

Kammarkollegiet har på regeringens uppdrag utrett formerna för auktorisation av tolkar i teckenspråk samt förutsättningarna för auktorisation av dövblindtolkar och vuxendövtolkar. Kammarkollegiets slutsats är att frågan om auktorisation av dövblindtolkar och vuxendövtolkar bör utredas vidare (dnr S2001/11204/ST).

Regeringen anser att frågan om en ny fördelningsmodell för statsbidraget till tolktjänst för döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade bör prövas utifrån slutsatserna i RRV:s rapport. Även möjligheterna till auktorisation av dövblindtolkar och vuxendövtolkar bör utredas ytterligare.

Utbildning av tolkar för döva, dövblinda och vuxendöva m.m.

Tolk- och översättarinstitutet (TÖI) ser ett ökat behov av tolkar i framtiden, framför allt vuxendövtolkar och tolkar med kompetens från andra språk- och kulturområden än det svenska. Statskontoret har på regeringens uppdrag utrett formerna för statens ansvar för tolk- och översättarutbildningen. Statskontoret uppmärksammar i sin rapport Ny organisation för tolk- och översättarinstitutet (Statskontoret 2002:11) liksom RRV, att TÖI inte kan styra utbildningen av tolkar för döva, dövblinda och vuxendöva utan endast genom dialog och erbjudande om statsbidrag stimulera folkhögskolorna att anordna utbildning. Kommittén för svenska språket konstaterar i sitt betänkande Mål i Mun: förslag till handlingsprogram för svenska språket (SOU 2002:27) att det råder brist på teckenspråkslärare.

Antalet sökande till tolkutbildningarna har minskat trots rekryteringsinsatser. Detta har medfört att flera planerade utbildningar ställts in eller startat med färre deltagare än planerat. Därmed har medlen för tolkutbildning inte kunnat användas fullt ut. En av orsakerna till bristen på intresse för tolkutbildningen kan vara att viss utbildning är så lång att de studerande har svårt att få studiestöd under hela studietiden. Utbildningsnivån spelar också en roll i studiestödshänseende.

Utan en lösning på rekryteringsproblemet kommer inte antalet tolkar att kunna ökas till en tillfredsställande nivå. Utredningen bör närmare analysera orsakerna till bristen på behöriga sökande till tolkutbildningarna.

Forskning

En genomgång av forskningen om teckenspråket som mål och som medel tyder på att det saknas forskning som belyser teckenspråkets roll för ökad tillgänglighet liksom om livssituationen för döva, dövblinda, vuxendöva och barndomshörselskadade i förhållande till utvecklingen i samhället. Det finns inte heller forskning om samhällsutvecklingen utifrån utbildningspolitiska, arbetsmarknadspolitiska, socialpolitiska, äldrepolitiska och handikappolitiska perspektiv. Forskning saknas som analyserar denna utveckling utifrån brytningen mellan handikappolitikens inriktning på tillgänglighet, delaktighet och integrering å ena sidan och dövas hävdande av kulturell särart, intern gemenskap och segregering å andra sidan. Det stora flertalet vuxna döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade som är beroende av teckenspråk för kommunikation lever och verkar i miljöer där ytterst få kan teckenspråk. Kunskaper om hur vuxenlivet gestaltar sig för personer med teckenspråk som språk är otillräckligt belysta då det gäller arbetsliv, olika slag av samhällsstöd, vård och behandling samt äldreomsorg.

En översyn av teckenspråkets ställning bör därför innefatta en kartläggning av nuvarande forskning kring teckenspråk och språkets betydelse för döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade samt en analys av eventuella behov av forskningsinsatser.

Uppdraget

Regeringen anser det angeläget att teckenspråkets ställning ses över. En särskild utredare tillkallas med uppdrag att göra en översyn av rätten och möjligheterna att använda teckenspråket, liksom dövas och hörselskadades tillgång till samhällets utbud av kultur och medier och vid behov lämna förslag till åtgärder. Med hörselskadade avses i detta sammanhang personer med hörselskada som är beroende av teckenspråket för sin kommunikation.

I uppdraget ingår att

  • bedöma möjligheten att använda teckenspråket samt tillgången till tolk för döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade i olika situationer, t.ex. arbetsliv och vid samhällsstöd,
  • följa upp hur dövas, dövblindas, vuxendövas och hörselskadades möjligheter att kunna delta i handläggningen av ärenden på samma sätt som andra förtroendevalda har förbättrats,
  • kartlägga förutsättningarna för likvärdig utbildning på teckenspråk för döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade barn, ungdomar och vuxna,
  • analysera om utbildningen (både den som erbjuds av landstinget och den som erbjuds av staten) i teckenspråk för föräldrar och syskon till döva m.fl. tillgodoser de behov som finns,
  • bedöma möjligheten att tillgodose döva invandrares behov av utbildning i det svenska teckenspråket,
  • kartlägga och analysera tillgängligheten vad avser kultur och medier samt möjligheterna till eget skapande för döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade,
  • pröva möjligheterna till auktorisation av dövblindtolkar och vuxendövtolkar,
  • analysera orsakerna till bristen på behöriga sökande till tolkutbildningen samt
  • kartlägga nuvarande forskning samt analysera behovet av eventuella forskningsinsatser.

Utredaren skall dessutom pröva frågan om en ny fördelningsmodell för statsbidraget till tolktjänst för döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade. Om utredaren föreslår ett fortsatt riktat statsbidrag skall syftet med bidraget klargöras.

Utredaren skall också behandla de förslag om teckenspråket som lämnats av Kommittén för svenska språket i dess slutrapport Mål i mun: förslag till handlingsprogram för svenska språket (SOU 2002:27).

Utredaren skall lämna de förslag till författningsändringar och andra ändringar som uppdraget kan ge anledning till. Om utredningen föreslår författningsändringar skall fullständiga förslag presenteras. I de fall förslagen innebär ändrade ambitioner eller uppgifter för kommuner och landsting skall kommittén tillämpa finansieringsprincipen. Konsekvenserna för jämställdheten mellan kvinnor och män liksom konsekvenserna för barn, döva invandrare och döva som tillhör nationella minoriteter skall beaktas.

Utredaren skall i sitt arbete samråda med bl.a. Handikappombudsmannen, Socialstyrelsen, Migrationsverket, Integrationsverket, Statens skolverk, Nationellt centrum för flexibelt lärande, Specialpedagogiska institutet, Specialskolemyndigheten, Sisus, Barnombudsmannen, Statens kulturråd, Stockholms universitet, Tolk- och översättarinstitutet vid Stockholms universitet och Kammarkollegiet, Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet samt berörda handikapporganisationer och ungdomsförbund. Samråd skall även ske med för utredningen relevanta statliga kommittéer samt Nordiska ministerrådets utredning om den nordiska språkkonventionen. Utredaren skall också beakta de internationella överenskommelser som träffats om teckenspråket inom EU och inom Europarådet.

Redovisning av uppdraget

Den särskilde utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 1 juli 2005.

(Socialdepartementet)